Nr 10 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10 FÖRSTA KAMMAREN 1966

3—9 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 3 mars Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Lundström ang. tull å materiel för gränsbro över Torne

älv .................................................. ®

av fru Hamrin-Thorell om ratificering av den av UNESCO den
14 december 1960 antagna konventionen mot diskriminering

inom undervisningsväsendet ............................ ''

av herr Isacson ang. förstörande av och ersättning för bekämpningsmedel
som förbjudits av statens giftnämnd .......... 9

Fredagen den 4 mars

Interpellation av herr Wallmark ang. vattenvården i Mälaren .... 14

Meddelande ang. enkel fråga av herr Lokander ang. visst lokaliseringsstöd
till Norra Ny kommun i Värmland................ 15

Tisdagen den 8 mars

Interpellation av herr Holmberg om Sveriges beredskap inför en
förändrad europeisk marknadssituation m. ................

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Larsson, Thorsten, ang. åtgärder för förebyggande av

en mul- och klövsjukeepizooti ..........................

av herr Isacson ang. åtgärder för förebyggande av en mul- och

klövsjukeepizooti ......................................

av herr Ahlsten ang. användande av SJ :s pensionärsrabatter i
områden där järnvägarna ersatts av andra kommunikationsmedel
................................................

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Onsdagen den 9 mars sj,j_

Anslag under andra huvudtiteln:

Inköp av helikoptrar ...................................... 19

Om förstärkning av polispersonalen ........................ 21

Omkostnader för den lokala polisorganisationen.............. 30

Om förstärkning av socialbyråns psykologsektion ............ 31

Fångvårdsanstalterna ...................................... 34

Om anskaffande av en svagströmsanläggning vid fångvårdsan stalten

i Norrtälje ...................................... 35

Skyddskonsulentorganisationen ............................ 37

Anslag under sjunde huvudtiteln:

Anskaffning av datamaskin till datamaskincentralen.......... 41

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna.................... 43

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier
och byggnader, m. m................................. 45

Arvs- och gåvobeskattningen ................................ 59

Om fria resor till hemorten för inackorderade skolelever...... 64

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och
studiehjälp sreglementet .................................... 68

Vissa ändringar i vägtrafikförordningen ...................... 77

De ensamståendes problem .................................. 82

Interpellation av herr Kaijser ang. flottledernas betydelse som trafikmedel,
m. m........................................... 93

Meddelande ang. enkel fråga av herr Nilsson, Ferdinand, ang.
sammanträde med offentlig utredning under tid då arbetsplena
pågår i kamrarna ........................................ 94

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 mars

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde .............................. 19

— nr 7, ang. utgifterna inom finansdepartementets verksamhetsområde
................................................ 40

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, ang. avdrag vid beskattningen
för värdeminskning av maskiner, inventarier och byggnader,
m. m............................................. 45

— nr 8, om rätt till avdrag vid beskattningen för lagfartskostna der

.................................................... 59

— nr 9, ang. beskattningen av reservbefälspremier ............ 59

— nr 11, ang. arvs- och gåvobeskattningen .................... 59

Innehåll

Nr 10

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 11, om anpassning för mindre
företag av aktiebolagslagstiftningen ........................

— nr 12, om en översyn av barnavårdsmannainstitutionen......

— nr 13, om återfående av överskjutande insatskapital i ekonomisk
förening............................................

— nr 14, ang. obligatorisk försäkring av tillgångar som anförtros

boutredningsmän m. fl...................................

Andra lagutskottets utlåtande nr 12, ang. vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1965 vid dess fyrtionionde
sammanträde fattade beslut......................

— nr 13, ang. rätten till änkepension inom den allmänna tilläggspensioneringen
..........................................

— nr 14, om fria resor till hemorten för inackorderade skolelever

— nr 15, om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförord ningen

och studiehjälpsreglementet, m. ....................

— nr 16, om studiestöd under sommaren......................

— nr 17, om höjd åldersgräns för bidragsförskott..............

— nr 18, ang. abortförebyggande verksamhet..................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändringar i vägtrafikförordningen
..............................................

—- nr 9, ang. formerna för beslut om jaktvårdsområde..........

— nr 10, om en ny jaktlagstiftning ..........................

— nr 11, om slopande av kravet på särskild ursprungsmärkning

beträffande varor framställda i nordiskt land ..............

_ nr 12, om fortsatt koncession för mindre eldistributionsför eningar

................................................

— nr 13, om samplanering av det allmänna och det enskilda väg väsendet

................................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, ang. de ensamståendes
problem ..........................................

Torsdagen den 3 mars 19(i(i

Nr 10

Torsdagen den 3 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
februari.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 79, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
21 och 29 §§ lagen den 25 september
1953 (nr 603) om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

81, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning; samt
nr 82, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 83, till Konungen i anledning
av väckt motion om viss partiell kalenderreform.

Ang. tull å materiel för gränsbro över
Torne älv

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för

att besvara herr Lundströms fråga angående
tull å materiel för gränsbro över
Torne älv, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 24 februari,
och yttrade:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat mig vilka åtgärder svenska regeringen
avser att vidta för att förhindra
att — då gränsbro byggs över
Torne älv mellan Finland och Sverige
— tull utkrävs för materiel, som levereras
från det ena landet för att ingå
i den del av bron som formellt står på
det andra landets territorium.

I samband med uppförandet av den
förra året invigda bron mellan Sverige
och Finland vid övertorneå aktualiserades
den av herr Lundström väckta
frågan. För att få en tillfredsställande
lösning av problemet har diskussioner
förts mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och Finlands väg- och vattenbyggnadsstyrelse.
Även vederbörande
departement i de båda länderna har
varit i kontakt med varandra i saken.
Någon överenskommelse i egentlig bemärkelse
har ännu icke träffats, men
de pågående diskussionerna kommer
självfallet att påverka förhållandena
vid uppförande av nya gränsbroar över
Torne älv. Det är givetvis angeläget att
tullbestämmelserna icke onödigtvis fördyrar
dessa brobyggen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret. Det är en
märklig form av nordiskt samarbete
som här kommit till uttryck, och det
är flera förhållanden som därvid kräver
uppmärksamhet.

Det första är det förhållandet att entreprenören
enligt egen uppgift — och

Nr 10

Torsdagen den 3 mars 1966

Ang. tull å materiel för gränsbro över Torne älv

det verkar som om den skulle vara riktig
— från början fick den uppfattningen,
att när det gällde denna bro skulle
det inte tas ut några tullar eller avgifter
av annat slag, utan bron skulle betraktas
som en enhet. Det skulle alltså
inte bli några fördyringar på grund
av tullar och avgifter. Den uppfattningen
hade entreprenören fått av den
finska tullstyrelsen. Men när han senare
var tvungen att frakta vissa stålkonstruktioner
över Torneå för att vidarebefordra
dem till det finska broläget,
skrevs det ut fraktsedlar. Tullmyndigheterna
i Torneå var på det klara med
att det inte skulle tas ut någon tull.
Men fraktsedlarna vandrade sedan vidare
till den finska tullstyrelsen, där
dess revisionsbyrå hittade dem, och då
aktualiserades frågan om att tull skulle
tas ut. Sedan har det sagts att tull inte
bara skulle utgå på dessa stålkonstruktioner
utan över huvud taget på all materiel
som används för bron i den mån
den ligger på den finska sidan om gränsen.

Det betyder att de cirka 250 000 kronor
som det här är fråga om -— en
kvarts miljon — som Skånska cementgjuteriet
skulle få lov att betala i tullar
och avgifter skulle komma alldeles
utöver vad entreprenören räknat med.
Efter de uppgifter bolaget fått hade det
inte inkalkylerat några sådana avgifter
i sitt entreprenadanbud. Det är naturligtvis
därför Skånska cementgjuteriet
finner förfarandet märkligt, och det ter
sig märkligt även för andra.

Den viktigaste frågan är, som finansministern
säger, spörsmålet om hur
denna fråga kan påverka byggandet av
andra gränsbroar mellan Sverige och
Finland. Det planeras åtminstone två
sådana till. Då frågar man sig nu: Skall
detta system fortsätta? Vad kommer det
att innebära? Om bron vid Pello byggs
av en finsk entreprenör och han använder
finsk materiel, så är det väl så att
vi kan ta tull om vi vill. Hur hög den
blir, det vill jag låta vara osagt. Men
om man skulle anse att det är billigare

att köpa materielen i Sverige, hur går
det då? Kommer man då att ta ut tull i
Finland? Jag kan inte riktigt förstå hur
detta skall lösas.

Jag tycker därför att det är en orimlighet
att för en sådan här gemensam
bro över huvud taget ta ut några tullar.
Det är angeläget att denna sak klaras
av innan vi skall bygga flera broar, och
det är som bekant många broar som
diskuteras för närvarande.

Vad beträffar bron vid Haparanda—
Torneå, är det väl så att den är av större
betydelse för den finska delen än för
den svenska, eftersom den är en gränspassage
över till Sverige och till kontinenten
för ett stort antal bilister.

Med tillfredsställelse noterar jag finansministerns
uttalande att frågan blir
betydelsefull vid byggandet av andra
gränsbroar och att tullbestämmelser
inte onödigtvis skall fördyra dessa. Jag
skulle önskat, herr finansminister, att
uttalandet inneburit en klar deklaration
om att tullar och skatter är orimliga i
sådana här fall och inte bör förekomma.
Det är möjligt att det är andemeningen
i finansministerns svar. I varje
fall hoppas jag att från svenska regeringens
sida — ty saken har tydligen
diskuterats inom regeringen —- ett
kraftfullt uppträdande sker för att på
ett rimligt sätt få en lösning av problemet
till stånd. Jag hoppas att finansministern
vill garantera att han skall
utnyttja den kraftfullhet som onekligen
är honom jag höll på att säga egen, men
vilken han i varje fall i många andra
sammanhang givit betydelsefulla uttryck
för.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Torsdagen den 3 mars 1900

Nr 10

Om ratificering av den av UNESCO den
14 december 1980 antagna konventionen
mot diskriminering inom undervisningsväsendet Herr

statsrådet och chefen för ecklesiaslikdeparteinentet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara fru llamrin-Thorells
fråga om ratificering av den av
UNESCO den I t december 1900 antagna
konventionen mot diskriminering
inom undervisningsväsendet, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 25 februari, och anförde:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell har
frågat om jag avser att framlägga förslag
för riksdagen om ratificering av
den konvention mot diskriminering
inom undervisningen, som antagits av
UNESCO :s generalkonferens den 14 december
1960.

Konventionens bestämmelser — från
vilka det inte medges möjlighet till reservation
— är i vissa avseenden sådana
att en tillämpning på svenska förhållanden
innebär betydande problem.
Detta gäller bland annat i fråga om
tillträde till de spärrade utbildningsvägarna
vid universitet och högskolor.
Antalet elevplatser på sådana utbildningsvägar
måste nämligen bestämmas
med hänsyn främst till vårt lands behov
av utbildad arbetskraft.

Frågan om en anslutning övervägs
inom departementet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret. Jag vill
bara kommentera det med några ord.

Den principiella synpunkt som kan
läggas på de flesta konventioner som är
utarbetade av Förenta Nationerna eller
deras underorgan har vad Sverige beträffar
varit, och kommer väl inom
överskådlig tid att bli, att vi bör stödja
konventionernas innehåll gentemot andra
länder, och väl främst u-länderna.

Detta gäller i allra högsta grad den
här konventionen, i vilken det fastslås
att ingen skall hindras att få undervis -

ning eller utbildning på grund av ras,
språk, kön, religion, politisk uppfattning
eller nationell eller social härstamning
— alltså alla de hinder som brukar
resas i dylika sammanhang.

Konventionen är av 1900. Den har
ratificerats av 30 länder, däribland Norge
och Danmark. Därför förefaller det
oss egendomligt att Sverige inte har
kunnat ansluta sig till den. Det finns
så många fördomar och negativa strävanden
att bekämpa, att varje potitivt
initiativ är av väsentligt värde. Det kan
ju tillåtas mig att här bara peka på den
diskriminering, när det gäller undervisning
och utbildning, som flickorna är
utsatta för i ett stort antal länder. Där
har UNESCO inte nått långt, och tyvärr
måste jag säga att intresset inte heller
varit alltför påfallande. I varje fall bär
organisationen inte i nämnvärd grad
förmått påverka inställningen till flickornas
undervisning och utbildning
inom u-länderna, som jag vågar påstå
eftersätts på ett skandalöst sätt.

Konventionen kan ses och ses också
som ett stöd för dem som arbetar i rätt
riktning. Såvitt jag har mig bekant uttalade
sig under remissförfarandet det
övervägande antalet remissorgan för ratificering.
Ett undantag var överstyrelsen
för yrkesutbildning, som uttalade
att svenska medborgare borde ha företrädesrätt
framför utlänningar vid
svenska yrkesskolor, eftersom det gällde
att utbilda den arbetskraft som med
tiden skall ställas just till det svenska
näringslivets förfogande. Något av samma
betraktelsesätt tycks också prägla
utlänningars tillträde till de spärrade
utbildningslinjerna vid universitet och
högskolor enligt statsrådets svar.

Jag vill inte alls bestrida att detta är
en synpunkt som kan diskuteras. Men
vi kan inte gärna tvinga den utländska
arbetskraft, som eventuellt kan få sin
utbildning i våra utbildningsanstalter,
att stanna kvar i landet, och det vill vi
ju inte heller göra. På det hela taget ter
sig emellertid förhållandena annorlunda
nu än 1961, när Sverige hade att ta
ställning till denna fråga. När vi tack -

Nr 10

Torsdagen den 3 mars 1966

Om ratificering av den av UNESCO den 14 december 1960 antagna konventionen
mot diskriminering inom undervisningsväsendet

samt tar emot den vuxna utbildade arbetskraften,
inte minst sådana som har
teoretiska och intellektuella förutsättningar
att följa undervisningen vid våra
läroanstalter, är det en gärd av rättvisa
att under hela den tid de är här
låta deras barn få utbildning och undervisning,
även om man inte direkt
vet, att kunskaperna kommer att kunna
utnyttjas i det svenska näringslivet.

Till sist noterar jag naturligtvis tacksamt
att frågan om en anslutning övervägs
inom departementet. Jag hoppas
att de tekniska problem som är förenade
med en ratificering från svensk sida
skall kunna lösas i positiv riktning. Det
märks nämligen väl om Sverige hör till
de ratificerande länderna eller inte —
det får man oupphörligen bevis på i
varje fall inom UNESCO-arbetet. Därför
hoppas jag att hindren skall kunna undanröjas.
Enligt vad jag förstår måste
den här konventionen ha ett visst samband
med den konvention mot rasdiskriminering
som FN antog förra året och
som vi alltså förr eller senare också
måste ta ställning till.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag är i princip —
självfallet, höll jag på att säga — helt
överens med fru Hamrin-Thorell. Det
gäller här inte alls så självklara ting
som åtgärder mot rasdiskriminering.
Vi kan hålla oss inom Norden, så att
det blir litet enklare att diskutera frågan.

Vid det senaste sammanträdet med
Nordiska rådet i Köpenhamn tog min
danske kollega upp problematiken på
ett mycket begränsat plan. I Danmark
har man märkligt nog och beundransvärt
nog kunnat undvika spärrar t. ex.
för den medicinska utbildningen. Det
är ett under, men den medicinska utbildningen
står alltså öppen för alla.
Det erkändes emellertid att hela systemet
skulle falla ihop om tusen svenskar,

som inte kan komma in vid våra medicinska
fakulteter, plötsligt skulle söka
till de danska undervisningssjukhusen.

Kan den svenska regeringen medverka
i opinionsbildningen på detta
område, skall den naturligtvis göra det,
fru Hamrin-Thorell, men det kom fram
vid remissbehandlingen år 1961 att detta
är ett moraliskt problem. Som jag
har framhållit i mitt svar är konventionen
skriven så, att det inte finns
några reservationsmöjligheter, inte
några undantag. När man har skrivit
på bör man alltså också vara beredd att
stå för vad man har skrivit under. Det
är ingalunda bara fråga om s. k. utlänningar
— vuxna eller yngre — som
arbetar här i Sverige. De skall naturligtvis
inte förvägras yrkesutbildning.
Om vi skriver under konventionen,
måste vi vara beredda att ta emot alla,
och då inte i första hand studerande
från u-länder utan från mycket näraliggande
europeiska länder. Det är ett
fåtal länder som hittills lyckats att i
stort sett följa dessa principer. Det
gäller bl. a. Schweiz men knappast
längre Västtyskland, där man inte kan
påstå att den högre utbildningen är
öppen för alla från hela jorden. Det
mest fantastiska med denna beundransvärda
konvention är just att det
inte finns några som helst begränsningar.

Nu vet jag att Danmark och Norge
har ratificerat konventionen, och det
är självfallet att vi inte vill komma i
det läget, att Sverige är det enda land
som inte har ratificerat den. Det skulle
emellertid vara intressant att höra om
inte fru Hamrin-Thorell såsom medlem
av UNESCO-rådet tycker att det är ett
moraliskt problem, om man skall skriva
under en konvention som man vet inte
kan upprätthållas i vissa praktiska situationer.
Tar man inte det dilemmat
så allvarligt, är det lättare att ratificera.

Torsdagen den 3 mars 1966 Nr 10 9

Ang. förstörande av och ersättning för bekämpningsmedel som förbjudits

av statens giftnämnd

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! .lag kan instämma med
statsrådet i att det är ett moraliskt problem.
Men han lägger liksom en ny aspekt
på hela konventionssystemet. Man
kan diskutera, om det över huvud taget
är genom konventioner man skall arbeta
fram principerna för mellanfolkligt
samarbete. Det förefaller mig dock
vara litet väl vida vyer som herr statsrådet
anlägger på problemet.

Jag förstår mycket väl att det är svårt
för ett land att ansluta sig till en konvention,
om det inte kan uppfylla kraven
åtminstone i det stora hela. Men
det kan ju diskuteras, om det skall gälla
varje detalj, så länge vi nu har detta
system.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. förstörande av och ersättning för
bekämpningsmedel som förbjudits av
statens giftnämnd

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Isacsons fråga angående
förstörande av och ersättning
för bekämpningsmedel som förbjudits
av statens giftnämnd, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
24 februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
när Kungl. Maj:t avser att ta ställning
till frågan om sättet för förstörande av
de bekämpningsmedel som av giftnämnden
blivit förbjudna för vidare användning
samt till frågan om ekonomisk
gottgörelse till de näringsutövare som
drabbas av sådant förbud.

I bekämpningsmedelsförordningen
föreskrivs att förstöring eller annat
oskadliggörande av bekämpningsmedel,
som inte längre är avsett att användas
för sitt ändamål, skall ske på betryggande
sätt. Ansvaret för oskadliggörande
av preparat som inte skall användas

för sitt ändamål bär således lagts på
den som innehar sådana preparat. Giftnämnden
avser att i slutet av denna
månad anordna en särskild konferens,
varvid frågan om förstöring av giftiga
medel skall närmare belysas.

Tre framställningar om ekonomisk
gottgörelse med anledning av giftnämndens
förbud att försälja och använda
vissa bekämpningsmedel har
kommit in till regeringen. Två har
gjorts av Föreningen Bekämpningsmedelsleverantörer
och en av Svenska
bygdekvarnarnas riksförbund. Framställningarna
har remissbehandlats.
Det senaste remissyttrandet kom in den
31 januari i år, och för drygt en vecka
sedan kom Föreningen Bekämpningsmedelsleverantörer
in med en kompletterande
skrift. Framställningarna är nu
föremål för regeringens prövning. Jag
är inte beredd att närmare ange tidpunkten
för regeringens ställningstagande.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet Aspling för svaret, som dock
inte kan undgå att förvåna mig — jag
skulle rent av vilja fråga: Varför denna
senfärdighet?

Jag tycker att det här föreligger två
mycket intressanta frågor att ta ställning
till. Den ena gäller alltså sättet för
att oskadliggöra dessa bekämpningsmedel,
som numera inte får användas, och
den andra gäller den ekonomiska gottgörelsen.

Frågan är också nu hur långt ärendet
har avancerat. Jag har väntat att jag
skulle ha fått ett besked om att man
var beredd att ta ställning på ett eller
annat sätt, men regeringen är tydligen
ännu inte beredd att göra det, och det
verkar som om det kommer att dröja
ännu ett tag innan ärendet kan avgöras.

Varför är det då så angeläget att denna
fråga blir avgjord och avgjord snart
på ett positivt sätt? Jag tycker att det

Nr 10

Torsdagen den 3 mars 1966

Ang. förstörande av och ersättning för bekämpningsmedel som förbjudits
av statens giftnämnd

är en hel del saker som behöver diskuteras
i detta sammanhang. Jag vill
erinra om att det i förarbetena till bekämpningsmedelsförordningen
sades att
lämpliga övergångstider vid förbud
borde vara möjliga för att förhindra att
ett förbud får ekonomiska eller praktiska
följder för olika intressenter.

Beträffande alkylkvicksilver är situationen
för närvarande den att detta
bekämpningsmedel varit föremål för en
rad olika beslut, som herr statsrådet
vet. Det första beslutet daterar sig ju
från september, då giftnämnden i samband
med den konferens, som hölls här
i huset om biocider, meddelade att den
inte var beredd att verkställa något förbud
mot användning av kvicksilver
men att nämnden var beredd att gå in
på en linje med restriktiv betning. Det
var naturligt att alla som hade hand
om dessa frågor på näringslivsplanet i
denna situation tog beslutet för gott.
Man köpte in de förråd man behövde
och distribuerade ut dem till en rad
olika platser i landet, men det sattes
omedelbart i gång en stor folkstorm mot
detta. Giftnämnden prövade då om
denna fråga för att slutligen den 14
december besluta ett förbud för vidare
användning av alkylkvicksilver fr. o. m.
den 1 februari 1966.

I den situationen står alltså en rad
näringsutövare, som har förråd upplagrade
för att kunna möta vårens behov
på detta område. När man nu vill
ha svar på dels vad man skall göra med
dessa kvicksilverpreparat och dels hur
man ekonomiskt skall kunna bli gottgjord
för denna förlust, kan ärendet
inte avancera utan skall fördröjas. Jag
har här i min hand remissvaret från
giftnämnden. Nämnden säger på samma
sätt som herr statsrådet, att det ankommer
på den enskilde att ta hand om det
hela och att den enskilde skall på ett
betryggande sätt oskadliggöra detta bekämpningsmedel.
Jag vill fråga: Vad innebär
»betryggande sätt»? Det borde
väl vara en mycket angelägen uppgift

att omedelbart tala om vad som avses
med detta. Risken är att dessa kvicksilverpreparat
annars kommer ut och
vållar betydligt större skada än de
skulle göra om de användes för det ändamål
de är avsedda till.

Jag anser att det rent principiellt
är utomordentligt viktigt att i en sådan
här situation gottgöra dem som blir
ekonomiskt lidande av förbudet mot
dessa preparats användande. Om det är
ett samhällsintresse att snabbt införa
ett förbud för någonting, måste det då
inte, herr statsråd, vara statens uppgift
att gottgöra människor som har blivit
ekonomiskt lidande? Vi är överens om
att det är ett samhällsintresse att dessa
preparat försvinner, men det är ett lika
stort samhällsintresse att de människor
som har drabbats av förbudet får ekonomisk
gottgörelse. Det är, tycker jag,
en principfråga som regeringen inte
skall behöva ha månader på sig för att
knäcka. Svårare frågor har lösts på
kortare tid, men i detta fall tycks det
vara omöjligt att komma till klarhet.

I sitt remissvar framhåller giftnämnden
att »ekonomisk gottgörelse av statsmedel
synes falla utanför nämndens
kompetensområde att bedöma». Giftnämnden
har alltså ingen mening utan
överlåter åt regeringen att ta ställning.

Jag anser att denna fråga är av den
arten att det är nödvändigt att snabbbehandla
den. Man kan fråga sig hur
stor kvantitet alkylkvicksilver som
finns ute i dag. Har regeringen försökt
göra en analys, en inventering? Har ni
över huvud taget en uppfattning om
vad saken gäller? Jag har företagit en
liten undersökning och fått den uppfattningen
att det rör sig om ett ton
kvicksilver, som i runt tal motsvarar
ett värde av 800 000 kronor. Det är således
en ur statens synpunkt inte så
förskräckligt stor utgift, men för vissa
näringsutövare är det en betydande
ekonomisk fråga.

Jag ber, herr talman, att med detta
få uttala förhoppningen att frågan

Torsdagen den 3 mars 1960

Nr 10

Ang. förstörande av och ersätt

mycket snabbt kan avgöras. Det finns
kanske rent av möjligheter, om man
handlar snabbt, att kunna dra in dessa
medel och eventuellt exportera dem.
Det låter frankt, men vissa länder använder
fortfarande alkylkvicksilver
och har inte något förbud mot deras
användande i tankarna. Kan man i annat
fall inte skapa en kyrkogård för
oskadliggörande av dessa kvicksilverpreparat? -

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Någon fördröjning från
regeringens sida av detta ärende, herr
Isacson, kan man knappast göra gällande
ha förekommit. Det var för mycket
kort tid sedan, egentligen för bara
två veckor sedan, som vi fick detaljerade
upplysningar som visar vad det
kvantitativt är fråga om. Jag kan upplysa
herr Isacson om att Föreningen
Bekämpningsmedelsleverantörer har
uppgivit att det för närvarande skulle
finnas följande kvantiteter ute av förbjudna
bekämpningsmedel: Svenska

lantmännens riksförbund har cirka 100
ton, spannmålshandlare, spannmålsgrossister
och utsädesfirmor cirka 40
ton och kvarnar och gårdar cirka 25
ton, vilket sammanlagt gör 165 ton.
Man påpekar emellertid själv att kvantiteterna
delvis är beräknade på grundval
av en undersökning från mitten av
december förra året, och en minskning
har därefter självfallet ägt rum. Det
är alltså svårt att exakt kunna ange hur
stor kvantitet som fanns ute den 1 februari
i år.

Herr Isacson citerade sedan giftnämndens
remissvar. Jag vill påpeka
att det också finns remissorgan som
direkt avstyrkt då det gäller ersättningsfrågan,
och det kanske herr Isacson
känner till. Jag skall inte ta upp en
debatt om den saken, ty jag har redan
i mitt svar meddelat att jag inte är beredd
att närmare ange tidpunkten för
regeringens ställningstagande. Jag har

ing för bekämpningsmedel som förbjudits
av statens giftnämnd
också upplyst om att giftnämnden har
sin uppmärksamhet riktad på frågan
om oskadliggörande av giftiga medel
och att en konferens kommer till stånd
där denna fråga kommer att bli belyst.

Eftersom det är fråga om giftiga medel
som nu är förbjudna föreställer jag
mig att de förvaras under betryggande
förhållanden. Ansvaret ligger i hög grad
på dem som innehar sådana preparat.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Statsrådet Aspling tror
att gifterna förvaras under betryggande
förhållanden, men jag tycker nog att
det är nästan litet lättsinnigt. Man är
inte säker på det. Det finns många brutna
förpackningar, och det finns säkert
också bland mindre företagare en ovilja
att bara låta dem stå, om det inte
lämnas något besked.

Det är klart att jag inte har anledning
betvivla vad statsrådet Aspling säger,
men jag tycker inte att man kan
diskutera saken utifrån sådana utgångspunkter.
När jag tycker att regeringen
har handlat senfärdigt, så beror
det på att principfrågan inte är ny. I
morgon är det precis två år sedan giftnämnden
beslöt om förbud för aldrinpreparat,
och i anslutning till detta
gjorde man också en hemställan om att
frågorna om tillvaratagandet och förstörandet
och den ekonomiska gottgörelsen
skulle prövas av regeringen. Regeringen
har inte, vad jag vet, under
tiden sedan dess tagit upp frågan till
behandling. Två år har man haft på
sig att knäcka principfrågan i det avseendet.
Därför tycker jag att det är god
tid ni har tagit er i den här saken.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag förstår att herr
Isacson har god överblick över situationen
och god kontakt med de institutioner
och firmor som handhar giftmedlen,
och det är klart att det oroar

Nr 10

Torsdagen den 3 mars 1966

Ang. förstörande av och ersättning för bekämpningsmedel som förbjudits
av statens giftnämnd

mig vad herr Isacson säger här i dag
om att preparaten icke skulle förvaras
under särskilt betryggande förhållanden.
Jag föreställer mig emellertid att
de som handhar giftmedlen känner ansvaret,
och det var detta jag ville framhålla.
Jag har sagt i mitt svar att enligt
bekämpningsmedelsförordningen
ligger ansvaret i fråga om oskadliggörandet
av preparaten hos dem som innehar
sådana preparat.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten med att gå närmare in på
frågan om tågordningen i ärendet. Herr
Isacson nämnde att en framställning
förelåg redan 1964 beträffande aldrinpreparaten.
Det är sant, men det är
också angeläget att påpeka att det ärendet
inte bara så att säga legat stilla. En
rad olika framställningar har inkommit
därefter, och det har skett så sent
som i december i fjol, och vidare har
ytterligare akter i denna fråga inkommit
i början av detta år. Det har alltså
inte skett någon fördröjning. Vi har anledning
att se på detta och ta ställning
till det i ett sammanhang.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det har varit ett samhällsintresse
att det fattas snabba beslut
i den här frågan. Så krävdes det i
fråga om förbud, och då fattades också
snabba beslut. Jag anser att det är nödvändigt
att det sker snabba beslut i
ärendets handläggning på det här planet
också och att man inte i onödan
skall dra ut på tiden. Jag är dock tacksam
om jag med denna lilla debatt har
kunnat oroa herr statsrådet. Då har jag
fyllt min uppgift.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill bara säga att
det är på begäran — icke minst från
Föreningen Bekämpningsmedelsleverantörer
— som ärendets handläggning
har skjutits framåt. Föreningen har
själv önskat det.

Vad beträffar oron, herr Isacson, så
var det ju herr Isacson som kände den.
Jag deklarerade att jag tror på ansvarskänslan
hos dem som innehar dessa
gifter.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
33, om förklaring enligt artikel 46 i
Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 35, angående förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella
veteavtal.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 41, angående utbildning i automatisk
databehandling.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.36.

In fidem
Solveig Gemert

Fredagen den 4 mars 1966

Nr 10

Fredagen den 4 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 41,
angående utbildning i automatisk databehandling.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för
värdeminskning av maskiner, inventarier
och byggnader, in. m.;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för lagfartskostnader;

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av reservbefälspremier;
samt

nr 11, i anledning av väckta motioner
rörande arvs- och gåvobeskattningen; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
om anpassning för mindre företag
av aktiebolagslagstiftningen;

nr 12, i anledning av väckt motion
om en översyn av barnavårdsmannainstitutionen; -

nr 13, i anledning av väckta motioner
om återfående av överskjutande
insatskapital i ekonomisk förening;
samt

nr 14, i anledning av väckt motion
angående obligatorisk försäkring av
tillgångar som anförtros boutredningsmän
m. fl.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1965 vid dess fyrtionionde
sammanträde fattade beslut;

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension
inom den allmänna tilläggspensioneringen; nr

14, i anledning av väckta motioner
om fria resor till hemorten för inackorderade
skolelever;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om höjning av studiebidragen enligt
studiemedelsförordningen och studiehjälpsreglementet,
m. m.;

nr 16, i anledning av väckta motioner
om studiestöd under sommaren;

nr 17, i anledning av väckt motion
om höjd åldersgräns för bidragsförskott;
samt

nr 18, i anledning av väckt motion
angående abortförebyggande verksamhet; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående formerna för beslut om jaktvårdsområde; nr

10, i anledning av väckt motion
om en ny jaktlagstiftning;

Nr 10

Fredagen den 4 mars 1966

Interpellation ang. vattenvården i Malaren

nr 11, i anledning av väckt motion
om slopande av kravet på särskild ursprungsmärkning
beträffande varor
framställda i nordiskt land;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om fortsatt koncession för mindre eldistributionsföreningar;
samt

nr 13, i anledning av väckta motioner
om samplanering av det allmänna och
det enskilda vägväsendet; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående omhändertagandet av övergivna
bilvrak; samt

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående de ensamståendes problem.

Interpellation ang. vattenvården
i Mälaren

Herr WALLMARK (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Mälarens nederbördsområde
omfattar 22 600 km2 varav sjöarealen
är 2 576 km2. Sjön Mälaren har
en sjöareal av 1 140 km2 och är Sveriges
till storleken tredje sjö. Medelavbördningen
från Mälaren till Östersjön är
168 m3 per sekund.

Inom mälarområdet bor f. n. ca 1,8
miljoner personer. Ca 1,6 miljoner personer
bor i 24 städer varav Stockholm,
Västerås, Uppsala, Eskilstuna och Södertälje
är de största. Befolkningstätheten
för området är ca 70 personer
per km2 mot ca 17,5 per km2 för hela
landet. Förutom Stockholms stad ingår
delar av Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Örebro, Västmanlands och
Kopparbergs län. Området är starkt industrialiserat
som siffran på befolkningstätheten
antyder.

Sjön Mälaren är och har varit en
väsentlig grundförutsättning för all den
mänskliga aktivitet som har utvecklats
inom mälarområdet. Sedan mycket lång
tid tillbaka har sjön använts för båt -

trafik. All trafik med större båtar mellan
Mälaren och Östersjön passerar numera
Södertälje. Fisket i sjön har också
mycket gamla anor, men är ej av
väsentlig betydelse för området.

Mälarområdets utveckling har medfört
industrialisering och en starkt
ökad befolkning. I detta sammanhang
har Mälarens vatten i modern tid tagits
i anspråk för flera olika nya ändamål.
Befolkningens och industriens behov av
sötvatten tillgodoses ur sjön samtidigt
som den används som recipient för avloppsvattnet
från området. Jordbruken
i Mälardalen som är av stor omfattning
medför att föroreningar i form av närsalter
förs ut i sjön med regnvattnet.

Kraven på nyttjande av mälarvatten i
olika sammanhang medför en stor belastning
på sjön, och en klar försämring
av dess status har skett och sker i
allt raskare takt. Med den ovanligt långa
strandlinjen och de ofta grunda stränderna
är risken för vassbildning och
igenväxning av stränderna stor genom
utsläppen av närsalter. Industriavloppen,
som till mycket stor del härrör
från metall- och verkstadsindustri, innehåller
ofta gifter, syror och andra
kemikalier. Båttrafiken medför speciella
risker för förorening genom oljeutsläpp
etc.

Befolkningen och industrien inom mälarområdet
baserar redan nu till största
delen sin vattenförsörjning på mälarvatten.
Före år 2000 kommer med all
säkerhet befolkningen att fördubblas
och uppgå till minst 3,6 miljoner personer.
Industriens utveckling är svår
att förutse. Det totala vattenuttaget ur
Mälaren år 2000 kan uppskattas till åtminstone
ca 90 m3 per sekund, d. v. s.
mera än hälften av medelavbördningen
från Mälaren.

Om ej ett avloppssystem i form av
sprängda tunnlar e. d. utbygges, som
transporterar avloppet direkt ut till
Östersjön, så kommer större delen av
det förbrukade vattnet att återföras till
Mälaren i form av avloppsvatten.

Fredagen den 4 mars 1906

Nr 10

Högre välstånd och mera fritid har
följt i industrialiseringens fotspår. Mälaren
har också i allt större utsträckning
utnyttjats till bad, segling och andra
rekreativa ändamål, som ställer höga
krav på vattnets beskaffenhet.

Om Mälaren i framtiden liksom hittills
skall kunna utgöra en av grundförutsättningarna
för välstånd och trivsel
inom området så måste man nu se till
att man inte bara hårt exploaterar denna
naturtillgång, utan även sätter in en
effektiv vattenvård.

Vissa utredningar om Mälarens status
och förflutna är igångsatta. Limnologiska
institutionen vid Uppsala universitet
gör fortlöpande mätningar i sjön,
och en insamling av data som framkommit
vid tidigare undersökningar pågår.
År 1960 bildades Kommittén för
Mälarens vattenvård. Målsättningen för
kommitténs arbete har ej närmare preciserats
och dess verksamhet har ej
varit särskilt omfattande.

I Mälarens nederbördsområde ingår
delar av Stockholms stad och sex
län. Dessa är uppdelade i en mängd
kommuner. Alla dessa administrativa
enheter har stora och motstridande intressen
i mälarvattnet. En samordning
av dessa för hela regionen är en stor
och angelägen uppgift. Problemen i
mälarområdet är ej att betrakta som
säregna utan kommer med säkerhet att
uppträda i många andra områden i
samband med växande aktivitet och
större utnyttjande av vattentillgångarna.
Det är således rimligt att betrakta
mälarområdets problem som typexempel
på problemen inom vattenvården,
även om den specifika avloppsbelastningen
är mångdubbelt större på Mälaren
än ex. på Vänern och Vättern. Till
grund för bedömningen av hithörande
problem bör läggas en vattenvårdsplan
som upprättas och hålls aktuell av ett
vattenvårdande organ och som omspänner
hela det aktuella nederbördsområdet.
Vattenvårdsplanen skall redovisa
områdets tillstånd och användning, be -

Meddelande ang. enkel fråga
döma framtida anspråk, föreslå en avvägning
av de olika intressena mot
varandra samt ange erforderliga övervakningsåtgärder.
Därigenom kan sådana
missgrepp, som t. ex. föreslagen
lokalisering av en cellulosaindustri till
Kvicksund eller väsentligt ökad fartygstrafik
på Mälaren förhindras ocli ett
rationellt utnyttjande av vattentillgångarna
med minsta möjliga skadeverkningar
möjliggöras.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet rikta
följande interpellation.

År statsrådet beredd
att snarast vidtaga åtgärder för upprättande
av en vattenvårdsplan för hela
mälarområdet,

att medverka till att i princip inga
nya avlopp till Mälaren medgives,
att medverka till att förbud mot utsläpp
från toaletter och köksavdelningar
på fartyg utfördas,

att utarbeta en plan för transport av
avloppsvattnet direkt ut till Östersjön,
samt

att låta utarbeta en alternativ plan
för oljetransporter genom pipelines
e. d. i stället för med båt genom Mälaren
för att därigenom helt eliminera
riskerna för oljeutsläpp?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr Lokander
(s) till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet: »Har

statsrådet observerat arbetsmarknadsstyrelsens
avstyrkande av hemställan
från Norra Ny kommun i Värmland om
ekonomiskt lokaliseringsbidrag för upprättande
av en spånskivfabrik inom

Nr 10

Tisdagen den 8 mars 1966

Interpellation om Sveriges beredskap
situation m. m.

kommunen? Vilka möjligheter anser
statsrådet föreligga för regeringen att
ändra detta beslut dithän att avsett stöd
kan tillkomma Norra Ny kommun?»

inför en förändrad europeisk marknads Justerades

ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 8 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 1 och
den 2 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Segerstedt Wiberg för tiden
den 8—den 21 mars på grund av
ett från henne inkommet, nu uppläst
läkarintyg, utvisande att hon till följd
av periarthr. humeroscap. dx vore sjukskriven
för tiden till och med sistnämnda
dag.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 84, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av viss staten tillhörig mark.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 85, till kanslideputerade angående
angivande å motion av motionärs partitillhörighet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 2 och 7, bevillningsutskottets
betänkanden nr 6, 8,
9 och 11, första lagutskottets utlåtanden
nr 11—14, andra lagutskottets utlåtanden
nr 12—18, tredje lagutskottets ut -

låtanden nr 1 och 9—13 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 7
och 8.

På framställning av herr talmannen
beslöts att allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7 skulle sättas sist å
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

38, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 60 §§ arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1);

nr 42, angående statsbidrag till folkhögskolor; nr

43, angående fortsatt valutareglering;
och

nr 44, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.

Interpellation om Sveriges beredskap inför
en förändrad europeisk marknadssituation
m. m.

Herr HOLMBERG (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Under de senaste månaderna
har aktiviteten från en rad

Tisdagen den 8 mars 1900

Nr 10

Interpellation om Sveriges beredskap

EFTA-länders sida varit anmärkningsvärt
hög då det gäller att öka beredskapen
inför den scenförändring som
tycks vara på väg i Europamarknadsfrägan.
Sedan den franska bojkotten
gentemot EEC hävts och integrationsarbetct
inom EEC tagit ny fart har
framför allt England, Österrike, Danmark
och Norge gjort ansträngningar
att öka sin marknadsekonomiska beredskap.
I mitten av februari förklarade
den norske utrikesministern John Lyng
att frågan om norsk anslutning till EEC
i form av medlemskap eller associering
kan bli aktuell fortare än väntat. Vid
samma tillfälle redogjorde utrikesminister
Lyng för de förberedande åtgärder
som man på norskt håll vidtagit.
Den norske handelsministern Kåre Willoch
har gjort omfattande resor ute i
Europa för att orientera sig om läget
och i april sammankallas till Oslo de
norska ambassadörerna i EEC- och
EFTA-länderna för en konferens kring
marknadsfrågorna. Dessutom har den
norska regeringen på departements- och
ämbetsmannaplanet tillsatt en specialkommitté
med uppgift att insamla allt
tillgängligt sakmaterial som skall ligga
till grund för regeringens avgörande.

Samma aktivitet kännetecknar den
danska regeringens handlande. Den
oväntade framgång som Österrike haft
i sina förhandlingar med EEC, markerar
att en scenförändring är på väg.
Utgången av det senaste valet torde
också innebära att ytterligare ansträngningar
görs i syfte att snabbt föra in
Österrike i den gemensamma marknaden.
På samma sätt har aktiviteten från
Englands sida blivit mer målmedveten.
Både Labour och Conservative Party
har klart markerat sin önskan att föra
in England i EEC.

På samma sätt som andra länder inom
EFTA nu var för sig vidtager förberedelseåtgärder
måste vi i Sverige utarbeta
en beredskapsplan i marknadsfrågan.
Detta är inte minst väsentligt
sett mot de svårigheter som svensk ex 2

Första kammarens protokoll 1966. Nr 10

inför en förändrad europeisk marknadssituation
m. m.

portindustri redan brottas med och som
förra året fick ett drastiskt uttryck i ett
underskott i bytesbalansen på 1 400 miljoner
kronor. Förberedelsen för en
svensk anslutning till ett integrerat Europa
bör emellertid inte ensidigt ta
sikte på att lösa de tekniska handelsproblemen.
Lika viktigt är att åtgärder
vidtas så att opinionen i Sverige psykologiskt
är beredd att ta ställning i Europafrågan
och att den utifrån en mera
intensifierad Europadebatt kan dra
även de praktiska konsekvenser som
följer av ett ökat svenskt Europaengagemang.

Med stöd av vad som ovan anförts
hemställer jag att till hans excellens
herr statsministern få ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder har regeringen vidtagit
i syfte att följa den marknadsekonomiska
utvecklingen i Europa och vilken
grad av beredskap bedömer regeringen
att vi har tekniskt, opinionsmässigt
och förhandlingsmässigt inför en
förändrad europeisk marknadssituation? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 645, av herr Tistad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 31, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om kommunalval för perioden
1967—1970 m. in.;

nr 646, av herr Ernulf in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 37, med förslag till godkännande av
1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella
territorier, in. m.; och

nr 647, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 37, med förslag till godkännande av
1965 års europeiska överenskommelse

Nr 10

Tisdagen den 8 mars 1966

Meddelande ang. enkla frågor
till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella
territorier, m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Larsson, Thorsten, (ep) till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet:
»Vill Statsrådet

lämna en redogörelse för de åtgärder
som vidtagits för att förhindra att muloch
klövsjukeepizootien sprides till och
i vårt land?»;

av herr Isacson (h) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»Vill Herr Statsrådet för kammaren
redogöra för vilka åtgärder som

vidtagits för att bygga upp en tillfredsställande
beredskap mot den sedan
rätt lång tid annalkande mul- och klövsjukeepizootien?»;
samt

av herr Ahlsten (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Vill Statsrådet undersöka
förutsättningarna att inom de områden,
exempelvis hela län, där riksdagen
beslutat att lägga ned järnvägar,
befolkningen med rätt till 67-kort får
använda detsamma för resa med de
kommunikationsmedel som SJ ersatt
järnvägarna med?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdagen den 9 mars 1906

Nr 10

Onsdagen den 9 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed har jag äran anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 14/3—den 26/3 för att närvara
vid nedrustningskonferensen i Geneve.

Stockholm den 9 mars 1966

G. Ivar Virgin

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 38,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 33 och 60 §§ arbetarskyddslagen den
3 januari 1949 (nr 1).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
42, angående statsbidrag till folkhögskolor.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :>ts propositioner:

nr 43, angående fortsatt valutareglering;
och

nr 44, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 645 till konstitutionsutskottet
samt

motionerna nr 646 och 647 till lagutskott.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning'' av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Ang. inköp av helikoptrar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Polisverket: Inköp av motorfordon
in. in. för budgetåret 1966/67
anvisa ett reservationsanslag av

13 150 000 kronor, därav 9 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att medel skulle anvisas för inköp
av ytterligare en helikopter utöver
den, som sedan år 1964 disponerats för
polisverksamheten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg in. fl. (I: 129) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
in. fl. (11:174), hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Polisverket: Inköp av
motorfordon m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av

14 650 000 kronor, varav 9 750 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Motionärernas förslag innebar en ökning
av anslaget med 1,5 miljon kronor,
vilket belopp avsåges för anskaffning
av tre helikoptrar utöver den lie -

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. inköp av helikoptrar

likopter, för vilken medel inräknats i
Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 129 och II: 174, såvitt nu vore
i fråga, till Polisverket: Inköp av motorfordon
m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
13 150 000 kronor, varav 9 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Virgin, Edström, Kaijser,
Dahlén, Sundin, Johan Olsson, Bohman
och Stähl, fröken Elmén, herrar
Nilsson i Tvärålund, Mundebo och Sjönell
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 129 och II: 174, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört angående inköp av helikoptrar; II.

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 129 och II: 174, såvitt nu vore i fråga,
till Polisverket: Inköp av motorfordon
in. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 14 150 000 kronor,
varav 9 500 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservanternas förslag avsåg, att medel
skulle anvisas för anskaffning av
två helikoptrar utöver vad departementschefen
beräknat.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I frågan om anslagen
till polisen har vårt parti framfört några
yrkanden om ökade anslag utöver
vad som föreslås i propositionen. I intet
avseende går vi utöver vad polisstyrelsen
har begärt, och det är ingalunda
så att vi har tillstyrkt alla de

förslag som polisstyrelsen framfört och
som inte blivit tillgodosedda i statsverkspropositionen.
Men vi har satsat
på vissa poster som vi tror vara av
särskild betydelse.

Den post det här gäller är enligt vår
mening just en sådan post som har
stor betydelse. Det gäller anskaffande
av samtliga de helikoptrar som polisstyrelsen
har begärt. Helikoptrarna har,
som polisstyrelsen framhåller, visat sig
vara ett värdefullt hjälpmedel främst i
trafikövervakningsarbetet.

Det finns väl ingen anledning att just
vid behandlingen av denna punkt i någon
större omfattning diskutera trafikolyckorna
och den dåliga säkerheten på
våra vägar. De drygt 1 250 dödsolyckorna
på vägarna förra året, de 26 000
skadade, av vilka omkring 3 500 svårt
skadade, och de stora kostnader som
trafikolyckorna åsamkar samhället, i
propositionen beräknade till en och
en halv miljard, gör att alla slag av
insatser behövs där man kan nå resultat,
även om varje sådant resultat kanske
i och för sig inte verkar så revolutionerande.

Det torde stå klart för alla att det
inte finns någon isolerad åtgärd som
kan göra storverk, men det finns många
olika mindre åtgärder som kan medföra
små, men därför inte betydelselösa resultat.
En ökad trafikövervakning har
visat sig kunna leda till minskad olycksfrekvens
— det har man kommit till
genom särskilda undersökningar som
verkställts av rikspolisstyrelsen — och
helikoptern har visat sig vara ett suveränt
medel för en sådan förbättrad
trafikövervakning. Men helikoptern har
därjämte betydelse också för den allmänna
spaningsverksamheten, för
snabbt förflyttande av experter till avlägsna
och svåråtkomliga brottsplatser
o. s. v. Enligt vår uppfattning är anskaffandet
av de tre helikoptrar som
begärts i reservationen en ur samhällsekonomisk
synpunkt lönsam investering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

Onsdagen den 9 mars 1966

Nr 10

fall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten
förnekar inte att helikoptrar betyder
mycket i polisverksamheten, men har
på grund av det ekonomiska läget inte
kunnat tillstyrka den framställning som
kommit från rikspolisstyrelsen och som
upptagits av motionärerna. Emellertid
vill jag framhålla att här ställs medel
till förfogande för rikspolisstyrelsen,
så att den kan förhyra helikoptrar och
flygplan för att sättas in under de tider
av året då trafiken på vägarna är som
allra störst. På det sättet får man i
varje fall en inte oväsentlig täckning
av bevakningen under tider då det är
speciellt angeläget att vägarna blir bevakade
från luften. Det har skett en
uppskrivning av anslagen som, om den
inte helt tillmötesgår rikspolisstyrelsens
önskan, dock i varje fall innebär eu
förbättring i jämförelse med tidigare
förhållanden.

Med denna korta motivering, herr
talman, yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
17, röstar

Om förstärkning av polispersonalen
•la;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-70;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 18—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Om förstärkning av polispersonalen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
ändra personalförteckningen för den
lokala polisorganisationen i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 3 januari 1966 föreslagits,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
den lokala polisorganisationen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels ock till Lokala
polisorganisationen: Avlöningar för

budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 388 miljoner kronor, därav
89 miljoner kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att polisorganisationen skulle
tillföras 300 polismanstjänster samt att

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Om förstärkning av polispersonalen

tjänster skulle inrättas eller att medel
skulle anvisas för sammanlagt 10 delgivningsmän
och 90 tjänster i kontorskarriären.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
haft till behandling följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (I: 280) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
in. fl. (11:347), i vilka motionärerna,
under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna 1:318 och II:
384, såvitt nu vore i fråga, hemställt,
att riksdagen måtte besluta att till Lokala
polisorganisationen: Avlöningar

för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 392 miljoner kronor,
varav 89 miljoner kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lidgard och fru Hultell (I: 425) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Fridolfsson i Stockholm och fru
Kristensson (11:349), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, anhållits, att riksdagen för
hudgetåret 1966/67 måtte bevilja erforderliga
medel under anslaget Lokala
polisorganisationen: Avlöningar för inrättande
av ytterligare 45 nya polismanstjänster
utöver vad som föreslagits
i statsverkspropositionen;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Dahlén och Sörenson (I:
112) samt den andra inom andra kammaren
av herr Wiklund in. fl. (II: 154),
i vilka föreslagits, att riksdagen skulle

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att rikspolisstyrelsen måtte få i
uppdrag att uppgöra en treårsplan för
personalupprustning av polisen fullt
täckande föreliggande behov (eventuellt
även innefattande polisens upprustning
i övrigt) och att förslag på grundval av
denna plan måtte föreläggas nästa års
riksdag;

b) besluta, utöver vad regeringen föreslagit,
att inrätta 20 polismanstjänster
i Stockholms polisdistrikt, med bemyndigande
för Kungl. Maj:t att bestämma
fördelningen av den sålunda
föreslagna — för tunnelbanepolisen avsedda
— personalökningen mellan olika
tjänstekategorier inom ramen för den
lönekostnad som beräknats för en sådan
polisavdelning på 40 man.

Den anslagsökning av 4 miljoner kronor,
som, såvitt nu vore i fråga, innefattades
i motionerna I: 280 och II: 347,
avsåges enligt vad som angåves i motionerna
I: 318 och II: 384 för inrättande
utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit
av 150 polismanstjänster och 50 tjänster
i kontorskarriären med fördelning
på olika polisdistrikt enligt Kungl.
Maj :ts bestämmande.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:280 och 11:347, 1:425
och 11:349 samt 1:112 och 11:154,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för den lokala
polisorganisationen i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 3 januari 1966 föreslagits;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för den lokala polisorganisationen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

c) till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 388 000 000
kronor, varav 89 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna I: 112 och II: 154,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Majrt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson, Virgin, Edström, Ilaij -

Onsdagen den 9 mars 190(1

Nr 10

ser, Dahlén, Stindin, Johan Olsson, Hohman
och Ståhl, fröken Elinén, herrar
Nilsson i Tvärålund, Mundebo ocli Sjönell
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionerna
1:280 och 11:347, 1:425 och II:
349 samt 1:112 och 11:154, samtliga
motioner såvitt avsåge föreslagna personalökningar,
och att därför utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:280 och 11:347,
1:425 och 11:349 samt 1:112 och II:
154, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för den lokala
polisorganisationen i enlighet med vad
reservanterna föreslagit;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för den lokala polisorganisationen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

c) till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 392 000 000
kronor, varav 90 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att fä yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen, som knyter an till tre
olika motionspar. Den innebär att vi
föreslår en ökning av antalet nya polistjänster
med 150 utöver vad Kungl.
Maj:t har begärt och därjämte ett tillskott
på 50 tjänster i kontorskarriären,
likaledes utöver vad Kungl. Maj :t har
begärt.

Kungl. Maj :t har visserligen äskat 300
nya polismanstjänster och 90 nya tjänster
i kontorskarriären, men vi tycker
inte att det är tillräckligt. Polisstyrelsen
ville ha 1 200 nya tjänster, varav
800 polismanstjänster, och länsstyrelsernas
förslag, som sedan blev nedskuret

Om förstärkning av polispersonalen

av polisstyrelsen, avsåg ungefär det
dubbla antalet, nämligen 1 700 polistjänster.
De lokala polischeferna hade
begärt uppemot 2 100 nya tjänster.

Vi vet att brottsstatistiken visar en
cirka tioprocentig ökning av för polisen
kända brott under föregående år —
antalet för polisen okända brott har
man ingen aning om. Vi vet också att
uppklaringsprocenten är skrämmande
låg, för Stockholms vidkommande i genomsnitt
cirka 25 procent. Våldsbrotten
mot åldringar och brottslighet med
narkotikamissbruk i bakgrunden visar
en ökande tendens. Ett oroande tecken
är också den ökade ungdomskriminaliteten.
Jag vill även erinra om de nya
former som bilstölderna har tagit på
senare tid.

Jag skall emellertid inte här i någon
utförlig form beröra brottsutvecklingen.
Jag vill bara peka på betydelsen
av att vi kan lita på att man i vårt land
respekterar de grundläggande värderingar,
i främsta rummet personlig integritet
men också äganderätt m. m.,
som gäller i ett rättssamhälle. Vi vet att
tilltron till och respekten för rättssamhället
beror på dess möjligheter att fullgöra
den brottsförebyggande, brottsuppspårande
och brottsbeivrande verksamheten.
Det finns många undersökningar
som visar att enbart förekomsten av
poliser, enbart vetskapen att en polis
kan dyka upp, har en brottsförebyggande
effekt av stor betydelse. I det sammanhanget
har kvarterspoliserna en alldeles
särskilt viktig uppgift.

I ett par av motionerna har särskilt
yrkats på viss ökning av polisen i Stockholm,
dels .särskilt vid tunnelbanestationerna,
där problemen som bekant har
varit mycket stora, dels också i det nya
polisdistrikt i de sydvästra delarna av
Stockholm, där Kungl. Maj:t föreslagit
30 tjänster mot av rikspolisstyrelsen begärda
50.

I reservationen föreslås att Kungl.
Maj:t skall bemyndigas placera tjänsterna
på polisdistrikten. Man räknar i
reservationen med att åtminstone det

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Om förstärkning av polispersonalen

antal, som enligt vad i dessa motioner
har begärts skall bli inrättade i Stockholm,
skall kunna placeras där. Visserligen
har det funnits talrika vakanser
inom polisstyrkorna i stockholmsområdet,
men i landsorten har det
funnits ett överskott av poliser. Det
sägs dessutom att det även i Stockholm
på sista tiden har inträtt en förbättring
av situationen i fråga om vakanserna.
Något hinder att åstadkomma den ökning
som har begärts i reservationen
torde inte finnas på den grunden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
2.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Stockholmspolisen har
en mycket effektiv och intressant brottsstatistik.
Den är upplagd på sådant sätt,
att man i ettvart av polisvaktdistrikten
har gjort en ytterligare uppdelning i
sektioner och för var och en av dessa
sektioner för en särskild statistik, där
man kan avläsa alla brott och alla händelser
som kommer till polisens kännedom.
Denna statistik är mycket utförlig.
Det är en veckostatistik, som även ger
besked om när under dygnets lopp händelserna
inträffat.

Det är självklart att denna statistik i
första hand utnyttjas i spaningsarbetet,
i polisens repressiva verksamhet. Med
den nya given inom polisväsendet efter
förstatligandet, då den brottsförebyggande
verksamheten särskilt betonas,
har denna statistik också blivit vägledande
för bedömningen av vilka insatser
av extra personal som skall göras
inom de olika distrikten och på de olika
sektorerna.

Man behöver egentligen bara gå igenom
denna statistik för att inse att det
verkligen lönar sig att investera i polispersonal.
Det finns sektorer i staden
där man en viss vecka har kunnat konstatera
en topp för en viss typ av brottslighet.
Genom specialdestinering av personal
till den sektorn har man sedan

vecka efter vecka lyckats bringa ned
just denna typ av brottslighet till, låt
oss säga, den mera normala nivån i staden.
Det är ett enkelt och utomordentligt
effektivt underlag för teoretiserande
kring lönsamheten i sådana investeringar.

Nu behöver man emellertid inte teoretisera
så mycket kring dessa problem
— det finns alldeles för många människor
här i Stockholm som har alldeles
för god kunskap om vad bristen på polisskydd
i staden innebär. Jag kan erinra
om tunnelbanan, och jag kan erinra
om gatufriden. Även om det för
tillfället inte är så att utländska resebyråer
varnar sina kunder för att resa
till Stockholm, är läget ändå allvarligt
nog på sina håll, i varje fall vissa kvällar
i de centrala delarna av staden. Därför
framstår det som alldeles uppenbart
att en förstärkning av polispersonalen
är behövlig.

Tillgänglig allmän brottsstatistik visar
att förhållandena är särskilt besvärliga
i Stockholm både på ordningssidan
och när det gäller våldsbrott och
annan grövre brottslighet. Just därför
att man här i viss utsträckning kan tala
om ett speciellt stockholmsproblem
kan det finnas skäl att .särskilt intressera
sig för hur polisväsendet i Stockholm
hanteras personalmässigt nu efter förstatligandet.

Den ansvariga polisledningen har begärt
337 nya tjänster. Rikspolisstyrelsen
vitsordar att detta är en riktig och
klok bedömning av läget och att alla
tjänsterna behövs. Å andra sidan gör
rikspolisstyrelsen, såsom framgår av
anslagsäskandena, också andra avvägningar
när man bedömer behovet av
personal, eller rättare sagt tillgången
på personal, och man kommer fram
till att Stockholms stad skulle få ett nytillskott
på i runt tal 250 tjänster. Av de
250 tjänsterna finns det i dag kvar i majoritetens
utlåtande 103 tjänster. Det
betyder, som herr Kaijser sade, att man
i det stora nya område, som håller på
att byggas i sydvästra Stockholm och

Onsdagen den !) mars

Nr 10

2.r>

som skall bli ett nytt polisvaktdistrikt,
diir man behöver en personalstyrka på
51 personer, far i runt tal 30 personer.
Det betyder också att tunnelbanepolisen,
som vi alla är levande medvetna
om att den behöver förstärkas och få
en egen och särskild organisation som
anses kräva ungefär 40 man, endast får
20 polismän. Det betyder slutligen att
eu av de viktigaste ingredienserna i
den nya skyddspolisorganisationen,
nämligen kvarterspoliserna, som i dag
är 26 stycken i Stockholm och som
ingalunda täcker alla delarna av innerstadens
bostadsområden, inte kommer
att kunna utökas med de tio nya föreslagna
tjänsterna. Inom parentes skulle
jag kanske säga att dessa tio nya tjänster
inte svarar mot det behov som i
realiteten föreligger. Men eftersom dessa
kvarterspoliser skall vara polismän
med en särskilt omfattande personlig
kunskap om staden, erfarenhet och god
utbildning, anses det att man under ett
antal år framåt inte kan få fram mer
än ungefär tio stycken nya sådana befattningshavare
om året. Inte ens dessa
tio nya tjänster skall alltså nu komma
till. Det är den situation som man har
här i Stockholm.

Jag kan försäkra kammarens ledamöter
att det inte är så nådigt att en vanlig
lördagkväll stå i dörren till sin egen
bostad när det står 20—30—40 ungdomar
utanför i trappan och försöker
tränga sig in, en del kanske inte helt
nyktra. Förgäves försöker man tillkalla
radiopolisen. När radiopolisen kommer
efter en timme får man som enda råd:
Vad ni än gör så släpp inte in dem, lägenheten
är urblåst inom tio minuter
om de lyckas ta sig in! I en sådan situation
känner man sig inte särskilt modig
när man står inför hopen och försöker
argumentera så gott man kan för
att slippa få in dem i lägenheten.

Det är många familjefäder som om
lördagskvällarna står i den situationen
som jag själv stod inför för ett par månader
sedan. Det gör att man har en
stark känsla av att polisorganisationen

Om förstärkning av polispersonalen
i Stockholm behöver förstärkas med den
personal som har föreslagits i reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter den skildring vi
nu senast hört skulle jag kanske känna
mig generad över att här tala för
majoritetens åsikt, men jag är det inte
därför att jag vet svårigheten att över
huvud taget kunna få poliser i Stockholm.

Några år innan polisväsendet förstatligades
ägde det rum en upprustning
av polisväsendet runt om i landet —
det framgår av utskottsutlåtandet. År
1961 exempelvis ökades antalet poliser
i hela landet med 260. Det var ingen
ökning i Stockholm och Göteborg, men
en ökning med cirka tio i Malmö. Då
var det kommunerna själva som bestämde
antalet poliser. 1962 var hela nytillskottet
av poliser i landet 360. Därav
kom cirka 60 på Stockholm, ingen på
Göteborg och ett 15-tal på Malmö. År
1963 var den totala polisökningen i landet
450. Därav kom cirka 30 på Stockholm,
ingen på Göteborg och cirka 30
på Malmö. Det sista året före förstatligandet
var ökningen likaså 450 i hela
landet. Ökningen i Stockholm var då
104, i Göteborg cirka 140 och i Malmö
24. Det första året efter förstatligandet
ökade antalet poliser i hela landet med
90, därav fick Stockholm 69, Malmö 20
och Göteborg inga. Nu har det visat sig
under senaste året att det finns polis i
tillräcklig grad i en rad län — överskott
på vissa håll men ett stort underskott
i Stockholm. Det har i Stockholm
varit svårt att rekrytera helt enkelt. Vi
har inom statsutskottets tredje avdelning
haft ett resonemang med polischefen
i Stockholm om detta. Det framkom
därvid en del skäl som belyser varför
det har ställt sig så besvärligt med
rekryteringen här. Det är för närvarande
cirka 70 vakanser i Stockholm. Med
en normal avgång och med hänsyn till
den rekrytering som är möjlig så tror

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 19C6

Om förstärkning av polispersonalen
man i varje fall att det icke skall gå att
komma ifrån dessa vakanser. Under det
förhållandet har vi ansett att det är
tämligen meningslöst att utöka antalet
tjänster, när man inte kan få nu befintliga
tjänster besatta.

Vad gäller biträdespersonal så har ju
där skett en ökning. Det är svårt att
göra jämförelser med tiden före förstatligandet,
men från den 1 januari 1965
har antalet biträdestjänster ökats med
minst 300, och nu föreslås ytterligare
90. Reservanterna begär ytterligare 50
tjänster därutöver. Vi har på grund av
skäl som framförts från departementet
och så som förhållandena är inte ansett
oss kunna tillmötesgå reservanternas
och i första hand motionärernas
önskemål utan har stannat för att yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Vi är
annars fullt medvetna om — och det vet
vi att man även är i justitiedepartementet
— betydelsen av att det finns tillräckligt
med polis, men när det inte går
att få fram sökande till befintliga tjänster,
har vi ansett det tämligen meningslöst
att göra en uppskrivning av antalet
tjänster. Det skulle ju bara bli en
tom gest.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Birger Anderssons inlägg skulle jag vilja
framhålla att vårt förslag om nya
tjänster ju även täcker tjänster utanför
Stockholm. Där finns det, som herr Birger
Andersson påpekat, ett visst överskott.
Vi tror alltså att det finns möjlighet
att besätta alla de befattningar
som vi föreslår.

Sedan skulle jag beträffande den personal
inom kontorskarriären, som jag
föreslog en ökning av men som jag
glömde att närmare motivera i mitt första
inlägg, framhålla den synpunkten
att man genom denna personal kan frigöra
polismän från rena kontorsuppgifter
och få dem ut i verklig polisverk -

samhet. Man kommer alltså genom de
tjänsterna att få en faktisk ökning av
den rena polismannaverksamheten. Jag
ville bara tillägga detta till vad jag tidigare
sagt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kaijser ansåg att
där det finns ett överskott av poliser
kan man tänka sig att en del förflyttas
till Stockholm. Det kanske inte är så
lätt. Det skulle då möjligen vara en
tvångsförflyttning. Det största överskottet
av polis finns i det län herr Kaijser
själv representerar, nämligen Värmland.
Jag undrar om lierr Kaijser är villig att
tvångsförflytta poliser från Värmland.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
och jag talar olyckligtvis en liten smula
förbi varandra.

Herr Birger Andersson menar det antal
poliser som hade behövts här i Stockholm.
Jag framhöll att man ifrån de lokala
polisorganisationerna i landet hade
begärt ett mycket större antal polismän.
Hela det antal polismän som rikspolisstyrelsen
hade tillstyrkt var 800.
Departementschefen föreslår 300. Vi föreslår
450. Men de lokala polischeferna
hade begärt så många som ungefär 2 100
och länsstyrelserna 1 800, om jag inte
minns fel. Det finns alltså även andra
ställen än Värmland där det kan tänkas
behövas mera polis.

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! Med anledning av den
debatt, som har varit mellan utskottets
talesman herr Birger Andersson och
herr Kaijser tror jag att det är onödigt
att här diskutera någon tvångsförflyttning
av poliser. Den frågan kan säkert
lösas på annat sätt — jag skall beröra
den saken senare.

I detta ärende finns många reservanter,
och det kanske kan ifrågasättas om

Onsdagen den 9 mars 1960

Nr 10

det då finns anledning för en ledamot
som inte tillhör utskottet att delta i debatten.
Men jag har vid flera tillfällen
under senare år ägnat dessa frågor
mitt intresse, och jag vill nu framför
allt beklaga, att utskottets majoritet inte
kunnat vara med om att tillstyrka vad
vi från högerpartiet föreslagit i vår partimotion.

Det bör uppmärksammas att om vårt
förslag och således reservationen faifalles,
blir det ändå inte mer än 50 procent
av det antal nya polistjänster, som polisstyrelsen
föreslog i sina petita.

Det är ovanligt att vi i högerpartiet
i partimotioner framför förslag, som
direkt ökar statens utgifter i det ansträngda
statsfinansiella läge vi för närvarande
har. Men när det gäller ett
ökat antal polistjänster har vi gjort ett
undantag. Vi finner denna förstärkning
vara särskilt angelägen. Med det starka
stöd vi har för vårt förslag hos vår
mycket uppskattade polisledning, hade
vi hoppats på ett bifall till förslaget.
Detta så mycket mer som rikspolisstyrelsen
begärt inte mindre än 618 nya
tjänster utöver vad vi föreslår. Är det
verkligen någon här i riksdagen som
anser att rikspolisstyrelsens petitaförslag
om 1 218 nya tjänster är ett meningslöst
slag i tomma luften? Det finns
verkligen anledning att beklaga att den
socialdemokratiska sidan i statsutskottet
som vanligt varit så trogen mot det
förslag som regeringen har framlagt.
När det gäller ordningens upprätthållande
kan man tycka att det borde vara
lätt att enas omkring förslagen, och att
dessa inte lämpar sig för politiska ställningstaganden.

Jag vill nog påstå att den motivering
som utskottsmajoriteten här använder
är så svag som gärna kan tänkas. Man
åberopar vad inrikesministern sade i
statsverkspropositionen förra året. Han
anförde att det bara i undantagsfall
kunde förordas någon utökning av polispersonalen
innan erfarenheterna
vunnits av den statliga organisationen
och dess effektivitet. Denna erfaren -

Om förstärkning av polispersonalen

het behöver inte längre efterlysas —•
den finns redan.

Utskottet tar sedan upp som motivering
för sitt ställningstagande vad även
utskottets talesman herr Birger Andersson
här berörde, nämligen de vakanstjänster
som finns hos polisen i Stockholm
och Göteborg och svårigheterna
att få polistjänsterna besatta med personal.

I samband med att jag under den
senaste höstriksdagen framställde en interpellation
om dessa frågor till justitieministern
besökte jag både rikspolisstyrelsen
och stockholmspolisen. Jag
ställde den frågan till framstående representanter
för dem om de skulle klara
rekryteringen av dessa tjänster om de
fick de begärda 1 218 nya tjänsterna.
I båda fallen fick jag ett annat svar än
vad herr Birger Andersson här talade
om. Jag fick ett svar som inte vittnade
om några bekymmer att rekrytera de
begärda tjänsterna.

Jag vill också gärna hävda den uppfattningen,
att det med stor sannolikhet
blir lättare att rekrytera polistjänsterna
om det blir ett ökat antal polismän.
För att någorlunda klara sin uppgift
måste poliserna tjänstgöra mycket på
övertid. Denna övertidstjänstgöring är
inte bara frivillig, det är också i betydande
omfattning tvångskommendering.
Övertidsarbetet kostade bara i Stockholms
stad det senaste året 9 miljoner
kronor och i hela landet 25 miljoner
kronor — övertidsarbete är inte någonting
som är billigt. Inom polisen anser
man att de rådande arbetsförhållandena
är en starkt bidragande orsak till att
personalen tröttnar. Den orkar inte
med arbetet utan ger upp och söker sig
till andra uppgifter.

Jag vill också citera ett uttalande från
rikspolisstyrelsen om denna extra
tjänstgöring. Rikspolisstyrelsen anför:
»Från personalhåll har med skärpa
framhållits, att denna vittomfattande
extra tjänstgöring kommer att återverka
på befattningshavarnas hälsa och
föranleda en förhöjd sjukledighetsfre -

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Om förstärkning av polispersonalen
kvens. Härtill kommer att den stora arbetsbördan
får en deprimerande effekt
när utredningsmännen, trots ihärdigt
arbete och trots stort uttag av övertid,
likväl finner att balanserna ökar.»

Blev det ett ökat antal tjänster, såsom
reservanterna föreslår, så blev det mera
vanliga och normala arbetsförhållanden,
och detta skulle säkert underlätta
rekryteringen. Skall polisen kunna rekryteras
i tillräcklig omfattning så måste
också tillstånd lämnas av Kungl.
Maj:t att anställa aspiranter och utbildning
bör ske i tillräcklig omfattning.

Ett tungt vägande skäl som på ett
särskilt sätt motiverar ett mera utökat
antal polistjänster än utskottsmajoriteten
vill ha är, som redan har sagts i
denna debatt, den under senare år
starkt ökade brottsligheten. Jag skall
inte plocka fram några siffror eller någon
statistik om hur brottsligheten ökade
bara under 1965. Grova våldsbrott
och brott under rubriken »Brott mot
frihet och frid» ökade på ett som jag
tycker mycket oroande sätt. Vad som
har hänt så sent som under 1965 är säkert
känt av alla.

Nog måste man ha den uppfattningen
att både riksdag och regering inte bara
har ett stort intresse av att stifta nya
lagar och föreskrifter för medborgarna,
utan att man borde ha ett ännu
större intresse för att de lagar som
gäller skall efterlevas. Regering och
riksdag kan aldrig komma ifrån sitt ansvar
för brottsutvecklingen i landet. Det
var intressant att höra av utskottets
talesman att både han och justitieministern
delar den uppfattningen.

Ordningens upprätthållande, att människorna
skall känna trygghet till liv
och egendom, att rättssäkerheten så
långt som möjligt är tryggad, att vi skall
kunna känna att vi lever i ett rättssamhälle,
är säkert önskemål som finns
hos alla riksdagens ledamöter. Att vi i
vårt land har en i genomsnitt låg uppklaringsprocent
för begångna brott är
ett faktum som vi inte kan komma ifrån
och något som talar för att polisen

bör få sina önskemål bättre tillgodosedda.
Varför, kan man fråga, är uppklaringsprocenten
så avsevärt bättre i andra
länder?

Även om det är bekymmersamt med
statens finanser, bör vi ändå ha råd till
att hålla oss med en bättre ordning.
Inte kan det vara möjligt att våra ekonomiska
tillgångar inte räcker till för
att trygga en högre grad av ordning
och rättssäkerhet än den vi nu får uppleva.
Den låga uppklaringsprocenten
och det förhållandet att många brott
—- även sådana fall i vilka den som
begått brottet är känd av polisen — blir
preskriberade därför att det saknas personal
hos de rättsvårdande myndigheterna
är något som inte befrämjar en
god rättsordning i vårt samhälle. Det
är uppenbart att en person som förövat
ett brott men ej blir föremål för polisingripande
lätt förfaller till grövre kriminalitet,
och det slutar ofta med dyrbara
operationer både för enskilda
människor och för samhället.

Utskottets majoritet räknar kanske på
det sättet att vi för tillfället inte har
råd med mer än 400 nya tjänster. Men
jag tror att man har god anledning att
ha den uppfattningen att ingenting ger
materiellt sett en så dålig utdelning som
en hög brottslighet och att en investering
i större rättssäkerhet kommer att
lämna god utdelning.

Jag vill än en gång ha sagt att vi har
råd att hålla en hög grad av ordning,
trygghet och rättssäkerhet. Medborgarna
i alla läger vill ha en känsla av att
vi lever i en rättsstat. På den borgerliga
sidan har vi ett stort förtroende
för rikspolischefen Carl Persson, och
jag tycker att man bör ha ett stort förtroende
för denne man även på den socialdemokratiska
sidan — det är inte
så länge sedan han var statssekreterare
i inrikesdepartementet.

Rikspolischefen gjorde i höstas ett
uttalande som jag tycker passar bra att
citera, och jag vill innan jag slutar
föra några rader ur ett tidningsreferat
till kammarens protokoll:

Onsdagen den 9 mars 1900

Nr 10

»Utvecklingen är i dag så skrämmande
att jag tror det finns en bred opinion
i vårt land som önskar en bättre
ordning och ett större mått av skydd
för individen, sade rikspolischef Carl
G. Persson---. Det måste väl än då

vara något fundamentalt att samhället
har möjlighet att upprätthålla
ordning och säkerhet och att skydda
den enskilda människan mot allt för
grova angrepp på person och egendom.
Om detta skydd alltmer tunnas ut, vad
blir då allt annat värt? Om jag blir
frånstulen mina rättmätiga tillhörigheter,
misshandlad eller ofredad, om människor
snart nog inte vågar röra sig i
vissa stadsdelar, inte åka spårvagn eller
tunnelbana av rädsla för att bli angripna,
om människor bär lemlästade
på våra vägar för att vi inte kan övervaka
att trafikreglerna följs o. s. v. Vi
bedömer i dag läget så allvarligt att uppenbar
risk nu måste anses föreligga
för att brott skall preskriberas, innan
de hinner utredas. Man frågar sig då:
Kan ett rättssamhälle sådant som vårt
acceptera att grova brott preskriberas
för att polisen inte hinner utreda dem?
Vad tjänar det i så fall till med ett
högt stående rättsväsende i övrigt med
modern lagstiftning, kvalificerade åklagare
och domare?»

Detta är, tycker jag, tungt vägande
ord i den debatt som i dag förs här i
riksdagen inför det beslut som skall fattas.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag nödgas återkomma
efter det senaste inlägget.

Jag vill först poängtera, att det inte
råder någon som helst oenighet mellan
majoriteten och reservanterna om värdet
och behovet av polis. Vi inom majoriteten
hyser inte något misstroende
mot rikspolischefen, vilket herr Sveningsson
närapå lät framskymta. Vi beundrar
hans arbetskapacitet och förmå -

()m förstärkning av polispersonalen
ga lika mycket som andra gör. I det arbetskraftsläge
som för närvarande råder
har det emellertid varit och är alltjämt
svårt att besätta befintliga tjänster
i de stora städerna. Det måste man tyvärr
konstatera. Man kan då inte komma
ifrån svårigheterna genom att ytterligare
öka antalet tjänster.

Herr Sveningsson talade om aspiranter.
Jag kan då meddela att Kungl.
Maj:t genom beslut senast den 18 februari
i år har lämnat medgivande åt rikspolisstyrelsen
att under innevarande
budgetår antaga 900 extra polismän i
rekryteringskår, alltså polisaspiranter.
Om rekryteringen kan ske i denna utsträckning
kommer det att medföra att
man vid utgången av budgetåret 1966/67
inom hela landet har 450 färdigutbildade
polismän utöver det antal som behövs
för att fylla vakanta och nya tjänster.
Här görs alltså åtskilliga ansträngningar
för att få en förbättring till
stånd, men vi måste finna oss i att det
i dag inte går att besätta alla vakanta
tjänster. När dessa polisaspiranter är
färdigutbildade, tror vi att rekryteringsmöjligheterna
skall vara bättre.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag är naturligtvis mycket
tacksam för herr Birger Anderssons
uttalande, att man har respekt för rikspolischefens
synpunkter och förslag.
Jag tycker bara att om det är så — vilket
jag innerligt hoppas — då borde
man ha kunnat litet mer omsätta den
i praktisk handling och tillstyrka åtminstone
vad vi har föreslagit, om man
nu inte helt velat tillstyrka rikspolisstyrelsens
förslag.

När det gäller möjligheterna att rekrytera
dessa polistjänster står uppgift
mot uppgift. Jag har fått den uppfattningen
— som jag sade i mitt förra anförande
— att man inte har några bekymmer
i det avseendet vare sig på
rikspolisstyrelsen eller hos stockholmspolisen.
Helt naturligt kan inte 1 200
tjänster rekryteras med en enda gång,

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Anslag till omkostnader för den lokala polisorganisationen

men man måste ju utbilda polispersonal
och, som jag tidigare sagt, ha tillstånd
att göra det.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande punkt hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 62.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 22

Anslag till omkostnader för den lokala
polisorganisationen

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:280, av herr Holmberg in. fl., och
11:347, av herr Bohman in. fl., såvitt
nu vore i fråga, till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
42 500 000 kronor, varav 9 800 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna 1:280
och II: 347 hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Lokala polisorganisationen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 42 800 000 kronor,
varav 10 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axe/ Andersson, Virgin,
Edström, Kaijser, Dahlén, Sandin, Johan
Olsson, Bohman och Ståhl, fröken
Elmén, herrar Kilsson i Tvärålund,
Mundebo och Sjönell samt fröken
Ljungberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 280 och II: 347,
såvitt nu vore i fråga, till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 42 800 000 kronor, varav
10 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Med anledning av det
beslut som kammaren fattat i föregående
punkt har det yrkande förfallit
som vi reservanter framställt vid denna
punkt; det gällde de ökade omkostna -

Onsdagen den 9 inars 19(i(5

Nr 10

Om förstärkning av socialbyråns psykologsektion

der som skulle ha följt med ett beslut
om ökat antal tjänstemän. Jag har alltså
endast att i denna punkt tillstyrka utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 23—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten i9

Om förstärkning av socialbyråns
psykologsektion

Ivungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Ivungl. Maj :t att
ändra personalförteckningen för kriminalvårdsstyrelsen
i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 3 januari 1966 föreslagits,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för kriminalvårdsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67, dels
ock till Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 5 445 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström in. fl. (I: 177) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:228), hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
besluta att för budgetåret 1966/67 anvisa
till Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar
förslagsvis 5 549 000 kronor,
innebärande en ökning med 104 000
kronor jämfört med departementschefens
förslag för förstärkning av socialbyråns
psykologsektion med en arbetspsykolog
i Ae 25, en sociolog i Ae 25
samt medel för särskilda utredningar.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:177 och 11:228, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för kriminalvårdsstyrelsen
i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 3 januari 1966 föreslagits;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för kriminalvårdsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

c) till Krinimalvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 5 445 000 kronor.

Reservalion hade anförts av herrar
Axel Andersson, Edström, Dahlén och
Stähl, fröken Elmén samt herr Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:177 och
II: 228, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj.-t att ändra
personalförteckningen för kriminalvårdsstyrelsen
i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för kriminalvårdsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

c) till Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 5 549 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Såväl i den nyss förda
debatten angående polisorganisationen
som i rikspolisstyrelsens och departementschefens
uttalanden har framhållits
att brottsutvecklingen inom landet
och framför allt i Stockholm är oroande.
Samtidigt sora brottskurvan stiger
visar det sig att uppklaringsprocenten
t. ex. i Stockholm under den senaste
tioårsperioden har kraftigt sjunkit när
det gäller de grova brottstyperna, framför
allt rån, sedlighetsbrott och misshandelsbrott,
för att nu inte tala om
egendomsbrott av olika slag.

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Om förstärkning av socialbyråns psykologsektion

Det allvarliga i denna utveckling inser
säkert alla — på den punkten är
det väl egentligen inga meningsskiljaktigheter.
Problemet är i stället närmast
vilka motåtgärder man är beredd att
vidta, omfattningen av de resurser som
skall sättas in samt bur och på vilka
områden det skall ske.

Vi har, som jag nämnde, nyss diskuterat
polisorganisationen och de polisiära
resurserna. Detta är säkert en
mycket viktig sida av problemet, men
samtidigt som man stärker polisens resurser
är det angeläget att man inte
glömmer kriminalvårdssidan och de
personalproblem som man där har att
brottas med.

Modern fångvård och kriminalvård
är personalkrävande, och det är väl
ingen hemlighet att vi i detta land inte
kommit så långt som man kanske skulle
kunna önska när det gäller forskning
på olika områden inom kriminalvården
och när det gäller behandlingsarbetets
metodik och rationella uppläggning. Modern
fångvård och kriminalvård syftar
till vård och behandling. Tyvärr är det
väl ofta så, att den som hamnat innanför
murarna till en fångvårdsanstalt därmed
också definitivt anser sig ställd
utanför samhället. Säkerligen rör vi oss
här på ett mycket svårt område. Många
fall är utan tvivel hopplösa, men det
vore djupt tragiskt om den uppfattningen
skulle varaktigt befästas, att våra
fångvårdsanstalter i första hand är ett
slags fortsättningsskolor där en begynnande
kriminalitet får tillfälle att ytterligare
utvecklas.

Det är med tanke på de möjligheter
som moderna behandlingsmetoder erbjuder
och på vikten av att psykologisk
och psykiatrisk sakkunskap står till förfogande
på detta område, som vi på
denna och några andra punkter velat
följa kriminalvårdsstyrelsens förslag för
att möjliggöra en effektivare vård och
behandling av klientelet. För att några
bestående resultat skall kunna nås
på detta område, är det nödvändigt att
personal finns disponibel med erfor -

derlig skolning, erfarenhet och sakkunskap.
Framför allt är det angeläget att
nyckelposter är besatta för att allt skall
kunna fungera och verksamheten få ett
levande innehåll.

På denna punkt föreslår vi i enlighet
med kriminalvårdsstyrelsen att en tjänst
som arbetspsykolog och en tjänst Som
sociolog inrättas, och att de medel för
specialundersökningar på behandlingsområdet
som begärs måtte anvisas. Det
innebär i jämförelse med Kungl. Maj:ts
förslag en ökning med 104 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till reservationen
av herr Axel Andersson in. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Per Jacobssons
reflexion här, att vi inte kommit så
långt när det gäller fångvården, skulle
väl innebära en kritik av att Sverige i
detta avseende ligger efter andra länder.
Jag är inte lika hemma på detta
område som herr Jacobsson tydligen
är, men efter vad jag hört skall vi i
varje fall ha kommit tämligen långt.
Det får man ett intryck av inte minst
när man ser den ström av utländska
kriminalvårdare, som kommer till vårt
land för att studera hur vi har ordnat
dessa ting.

Men det väsentliga i den fråga som
det gäller är utökning av personal på
psykologsidan. Nu finns det inom kriminalvårdsstyrelsen
en psykologtjänst
— den har funnits länge — och förra
året inrättades ytterligare en psykologtjänst,
den första i Ae 27 och den senare
i Ae 21. Behovet av skolad personal
för de metodikfrågor som kan uppkomma
i det terapeutiska arbetet inom
kriminalvården får anses vara tämligen
väl tillgodosett, och i årets statsverksproposition
har medel beräknats för en
biträdestjänst åt de båda psykologerna.
För de forskningsuppgifter — det var
närmast forskningen som herr Jacobsson
efterlyste — som kan vara av betydelse
för en rationell planering av

Onsdagen den 9 mars 1966

Nr 10

Om förstärkning av socialbyråns psykologsektion

behandlingsarbetet kan med fördel anlitas
psykologisk expertis utanför kriminalvårdsstyrelsens
fast anställda personal.

För närvarande pågår, delvis under
medverkan av universitetens institutioner
för pedagogik och psykologi, utredningar
om ungdomsfängelseklientelets
psykiska status, om de psykologiska
faktorerna i samband med rymningar
från anstalt och om verkan av gruppterapeutisk
verksamhet vid fångvårdsanstalter.
Under de senaste åren har
från justitiedepartementets kommittéanslag
anvisats sammanlagt 110 000 kronor
för undersökningar av den art som
här antytts.

Det har alltså gjorts en del, och det
görs fortfarande en del på detta område.
Det är inte nödvändigt att varje
tjänst skall finnas på kriminalvårdstyrelsen.
Man kan anlita människor utanför,
som gör just det arbete man vill,
de undersökningar man önskar. Då får
man dem utförda av de människor som
lämpar sig vid varje särskilt tillfälle.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
debatt med herr Birger Andersson om
hur långt vi har kommit i detta land
i jämförelse med andra länder. I varje
fall tror jag, att det inte är alltför svårt
att finna belägg för att man på andra
håll i världen på åtskilliga områden
kanske har kommit längre än vi. Herr
Birger Andersson har »hört sägas» att
vi har kommit ganska långt. Det vill jag
inte bestrida att vi gjort på vissa områden,
men det finns fortfarande områden
där vi ligger avsevärt efter. Dessutom
kan det väl också tänkas, att det kan
komma delegationer hit för att studera
våra förhållanden men som inte i alla
avseenden blir övertygade om att det
är så särskilt bra. De kanske också
kommer hit och konstaterar, att vi ligger
efter i vissa avseenden.

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 10

Niir det gäller den personal det här
är fråga om och den expertis vi här
diskuterar måste det väl vara en avgjord
fördel om denna personal är knuten
till kriminalvården och till den
verksamhet man avser att syssla med
och ägna sig åt, om man skall nå den
kontinuitet i arbetet och den stadga
i forskningsuppgifterna och övriga arbetsuppgifter
som är nödvändig för
att ett tillfredsställande resultat skall
kunna nås.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningspraposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Anslag till fångvårdsanstalterna

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 27.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 50

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 51

Anslag till fångvårdsanstalterna

Kung], Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
ändra personalförteckningen för fångvårdsanstalterna
i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 3 januari 1966 föreslagits,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67, dels
ock till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 88 140 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 177,
av herr Lundström m. fl., och 11:228,
av herr Ohlin m. fl., hade, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret 1966/67
anvisa till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
förslagsvis 88 570 000 kronor, innebärande
en ökning jämfört med departementschefens
förslag med 430 000
kronor för inrättande av 11 tjänster
som assistent i Ae 17 för frivårdsarbete
samt 7 tjänster som kurator i Ae 17
och ytterligare 2 tjänster som kanslibiträde
i Ae 7 vid de psykiatriska avdelningarna
inom kriminalvården.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag

å motionerna 1:177 och II: 228, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för fångvåräsanstalterna
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över justitieärenden för
den 3 januari 1966 föreslagits;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 88 140 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Edström, Dahlén och
Ståhl, fröken Elmén samt herr Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 177 och II: 228, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för fångvårdsanstalterna
i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 88 570 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Frivården är ed väsentlig
och viktig del i fångvårdsarbetet,
som det är angeläget att man kan bygga
ut vidare metodiskt och planmässigt.
För att det skall kunna ske är det emellertid
nödvändigt att det finns folk
som kan ägna sig åt förberedelsearbetet
och att detta kan ledas och övervakas
så att man når det syfte man strävar
efter.

Reservanterna har här följt kriminalvårdsstyrelsens
förslag och hänvisar till
styrelsens motivering, att den begärda

Onsdagen den 9 mars 1960

Nr 10

Om anskaffande av en svagströmsanläggning vid fångvårdsanstalten i Norrtälje

förstärkningen är nödvändig om frivården
skall kunna planeras såsom
brottsbalken förutsätter. Förslaget innebär
inrättande av 11 tjänster som assistent
i Ae 17 för frivårdsarbete samt
7 tjänster som kurator i Ae 17 och 2
tjänster som kanslibiträde i Ae 7. I jämförelse
med departementschefens förslag
innebär detta en kostnadsökning
med 430 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Här är det återigen
fråga om tjänster. Man kan säga att den
assistentpersonal, som kriminalvårdsstyrelsen
begärt för vissa fångvårdsanstalter,
är avsedd för uppgifter som
direkt tar sikte på de intagnas frigivning.
Yrkandet som har ställts i reservationen
bör därför ses i sammanhang
med den förstärkning som styrelsen har
föreslagit under skyddskonsulentorganisationens
avlöningsanslag.

Kriminalvårdsstyrelsen har i sina petita
begärt sju extraordinarie kuratorsoch
tre extraordinarie kanslibiträdestjänster
för de psykiatriska avdelningarna
inom kriminalvården. I statsverkspropositionen
har medel beräknats för
en av de begärda tjänsterna, en kanslibiträdestjänst
hos räjongpsykiatrikern i
östra anstaltsgruppen.

För att man skall kunna rätt bedöma
ställningstagandet i statsverkspropositionen
måste man emellertid beakta följande.
Styrelsen har sedan april 1964
haft Kungl. Maj:ts bemyndigande att
i mån av behov ha tre kuratorer anställda
såsom extra tjänstemän. Dessutom
har sedan juli 1963 till kriminalvårdsstyrelsens
förfogande stått en medelsanvisning
av 85 000 kronor för kurators-
och biträdespersonal på de psykiatriska
avdelningar, som berörs av
reservanternas yrkande.

Denna medelsanvisning har i årets
statsverksproposition föreslagits uppräknad
med 10 000 kronor. Det perso -

nalbehov som ligger bakom styrelsens
yrkande om extraordinarie kuratorsoch
kanslibiträdestjänster på de psykiatriska
avdelningarna är därför, med
undantag av en kanslibiträdestjänst hos
räjongpsykiatrikern i östra anstaltsgruppen,
i huvudsak tillgodosett.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 52 och 53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Om anskaffande av en svagströmsanläggning
vid fångvårdsanstalten i
Norrtälje

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Fångvårdsanstalterna: Engångsanskaffning
av inventarier m. m.
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 177,
av hem Lundström m. fl., och II: 228,
av herr Ohlin m. fl., hade, såvitt nu vore
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
besluta att för budgetåret 1966/67 anvisa
till Fångvårdsanstalterna: Engångsanskaffning
av inventarier m. m.
6 070 000 kronor, innebärande en ökning
jämfört med departementschefens
förslag med 70 000 kronor för anskaffande
av en svagströmsanläggning vid
norrtäljeanstalten.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:177 och 11:228,

36 Nr 10 Onsdagen den 9 mars 1966

Om anskaffande av en svagströmsanläggning vid

såvitt nu vore i fråga, till Fångvårdsanstalterna:
Engångsanskaffning av inventarier
m. m. för budgetåret 1966/67
anvisa ett reservationsanslag av
6 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson, Edström, Dahlén och
Ståhl, fröken Elmén samt herr Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 177 och II: 228,
såvitt nu vore i fråga, till Fångvårdsanstalterna:
Engångsanskaffning av inventarier
m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
6 070 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Kriminalvårdsstyrelsen
föreslår på denna punkt, att man för
att förbättra säkerheten vid Norrtäljeoch
Tidaholmsanstalterna skall komplettera
svagströmsanläggningarna vid
dessa anstalter. Kostnaderna har beräknats
till 70 000 kronor för Norrtälje- och
80 000 för Tidaholmsanstalten.

Vid Norrtäljeanstalten har under senare
år förekommit ett antal uppmärksammade
rymningsfall. Att göra vad
som är möjligt för att öka säkerheten
på detta område måste vara en angelägenhet
med hög prioritet. Reservanterna
har därför även på denna punkt i
viss mån velat tillmötesgå kriminalvårdsstyrelsens
önskemål. Vi föreslår
att anslaget ökas med 70 000 kronor för
att dessa säkerhetsanordningar skall
kunna genomföras vid anstalten i Norrtälje.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Vad detta ärende gäller
är, som herr Jacobsson har sagt, svagströmsanläggningarna
vid anstalterna i

fångvårdsanstalten i Norrtälje
Norrtälje och Tidaholm. Som tidaholmare
borde jag kanske stödja reservanterna,
men det gör jag inte. Här har vi
en avvägningsfråga. Vad det gäller är
inte direkt att skapa rymningssäkra anordningar,
utan — vilket för all del är
viktigt nog — att förbättra anstaltslarmet.

Nu har statsutskottet på grund av de
ekonomiska förhållanden som råder
tvingats på en rad punkter i samtliga
huvudtitlar att vara försiktigt, och så
även här. När den tendens i rymningsfrekvensen
som herr Jacobsson antydde
i varje fall har stoppats beträffande
Norrtälje, där det bara förekom en rymning
under 1965, har utskottsmajoriteten
ansett sig utan större risker kunna
tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
vill inte, såvitt jag fattade honom rätt,
bestrida rymningsriskerna utan hans
ståndpunktstagande förefaller att i huvudsak
grunda sig på ekonomiska avväganden.

Det är klart att en avvägning får komma
i fråga även i det här sammanhanget.
Men jag tycker att när man gör den
avvägningen är det skäl att ställa frågan:
vad kostar en rymning? Även om
det skulle vara fråga om bara en rymning
så vet vi att den under ogynnsamma
förhållanden kan betyda ganska
mycket även ekonomiskt, för att nu inte
tala om alla de risker den innebär i
andra avseenden. Jag vill inte direkt
påstå, att om man vidtager dessa anordningar
så har man eliminerat alla
rymningsrisker — det är väl självklart
att det har man inte. Men vi anser nog
att vad som kan göras på detta område,
det skall man försöka göra och därigenom
komma till så tillfredsställande
resultat som möjligt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Onsdagen den 9 mars 1906

Nr 10

:i7

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! .lag vill än en gäng betona
att den svagströmsanläggning, som
det här är fråga om, inte i första band
skall tjäna som rymningsliindrande faktor.
Nu har, som jag också sade tidigare,
rymningarna gått ned. Vid Norrtälje
var det en enda rymning under 1965
och vid fångvårdsanstalten i Tidaholm
har, såvitt jag kan erinra mig, under
den tid anstalten funnits förekommit
rymningar vid två tillfällen.

Fångvårdsbyggnadskommittén i samarbete
med kriminalvårdsstyrelsen har
ju under en följd av år sökt att skapa
så rymningssäkra anstalter som möjligt.
Man har också nått rätt långt på den
vägen. Säkra fönster, annorlunda konstruerade
dörrar än tidigare och höga
murar omkring anstalterna har anskaffats.
När detta nu har kommit ut till
offentligheten så har under de senaste
månaderna en rad tidningar gått till
våldsamma angrepp mot dessa anstalter,
som kallas för betongbunkrar och
annat. Det är sannerligen inte så förfärligt
lätt att vara till belåtenhet.

Nu har vi emellertid i den kommitté,
som jag själv har äran tillhöra, inte tagit
denna kritik så hårt, utan söker på
allt sätt att medverka till att de som avtjänar
straff även gör det och inte har
möjligheter att löpa ut. Helt rymningssäkra
anstalter kan vi nog aldrig åstadkomma.
Och den svagströmsanläggning,
som herr Jacobsson talar så vackert för,
spelar en otroligt liten roll när det gäller
just rymningsriskerna.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det förefaller som om
kriminalvårdsstyrelsen skulle ha en annan
uppfattning om betydelsen av denna
svagströmsanläggning. Den säger
nämligen i sin framställning, att »för
att förbättra säkerheten vid Norrtäljeoch
Tidaholmsanstalterna bör man
komplettera svagströmsanläggningarna».
Jag har väldigt svårt att förstå att det
inte skulle innebära att man därmed

Anslag till skyddskonsulentorganisutionen
också försvårar rymningarna. Om det
här är fråga om någonting som förbättrar
alarmsystemet, så måste detta vara
någonting som i viss mån inverkar på
de förhållanden jag här talar om och
försvårar möjligheterna att rymma från
anstalterna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 55—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Anslag till skyddskonsulentorganisationen Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
skyddskonsulentorganisationen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels ock till Skyddskonsulentorganisationen
: Avlöningar

för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 6 190 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 177,
av herr Lundström in. fl., och II: 228,
av herr Ohlin m. fl., hade, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret 1966/67
anvisa till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar förslagsvis 6 753 000
kronor, innebärande en ökning jämfört
med departementschefens förslag med
563 000 kronor, för inrättande av 11
tjänster som biträdande skyddskonsulent
i Ae 19 samt 24 tjänster som
skyddsassistent i Ae 17.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Anslag till skyddskonsulentorganisationen
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:177 och 11:228, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

b) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 6 190 000
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson, Edström,
Dahlén, Johan Olsson och Stähl, fröken
Elmén samt herrar Nilsson i Tvärålund,
Mundebo och Sjönell, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 177 och II: 228, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas till vidare från
och med budgetåret 1966/67;

b) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 6 753 000
kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Den nya brottsbalken
som trädde i kraft nyåret 1965 förutsätter
en väl utbyggd frivårdsorganisation,
där just skyddskonsulentorganisationen
är den egentliga kärnan. Organisationen
måste vara så dimensionerad
att konsulenterna har möjlighet att fullgöra
övervakningsuppdrag i mycket
större utsträckning än för närvarande
samt även utföra personundersökningar.

Den invändningen kan givetvis göras
att man ännu inte har så stor erfarenhet
av den nya brottsbalkens tillämpning
på detta område. Den erfarenhet
man fått torde dock bekräfta att det
framför allt är just bristen på kunnigt

och specialutbildat folk som gör det så
svårt att omsätta den nya lagens intentioner
i praktiken och göra den övervakning,
vård och tillsyn, som man syftar
till, verkligt meningsfylld. För att
nå fram till en effektiv kriminalvård i
frihet måste också personaltillgången
anpassas efter det faktiska behovet.

Vårt förslag på denna punkt ansluter
till kriminalvårdsstyrelsens förslag, som
innebär en uppräkning av anslaget med
563 000 kronor. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! övervakningsnämnderna
och skyddskonsulentorganisationen
är jämte de frivilliga övervakarna de
lokala samhällsorganen för kriminalvården
i frihet, som enligt brottsbalken har
fått en ökad betydelse.

Tyvärr har denna kriminalvård i frihet
fått så begränsade resurser att det
är mycket svårt för den att fungera tillfredsställande.
Jag har i egenskap av
ordförande i övervakningsnämnden i
Borås personlig erfarenhet härav. Vi
har där tillsyn över mellan 550 och 600
personer, dömda till skyddstillsyn, villkorligt
dömda, villkorligt frigivna och
personer dömda till ungdomsfängelse
eller internering och förvaring men vårdade
i frihet. En hel del av dem är tämligen
skötsamma och vållar inte några
egentliga problem för nämnden. Men
en ganska stor del av dem ger oss tyvärr
mycket arbete. Den ökade användningen
av skyddstillsyn, som ju motsvarar
gamla lagens villkorliga dom
med övervakning medför, att även ganska
besvärliga och svårartade fall vårdas
i frihet, trots att farhågorna för att
det inte skall gå bra tyvärr ofta besannas.
Man vill ju ändå göra ett försök
att i det längsta undvika anstaltsbehandling.

I dessa övervakningsnämnder är
skvddskonsulenten föredragande. I
Borås’ övervakningsnämnd har vi två
personer i skyddskonsulentorganisatio -

Onsdagen den 9 mars 19ö(i

Nr 10

nen, eu skyddskonsulent och en assistent.
En stor del av deras tid åtgår
emellertid för att skriva yttranden till
domstolar beträffande påföljder för personer
som återfallit i brott. Den mesta
tiden i övrigt, som de har till förfogande,
måste de ägna åt de mest akuta fallen
av misskötsamhet, där det har gått
så långt att man är tvungen att omhänderta
vederbörande i polisarrest för att
över huvud taget få någon ordning på
honom.

Det beklagliga är, att dessa två tjänstemän
på det sättet inte räcker till för
att i tid ingripa mot begynnande missskötsamhet
och nonchalans från de övervakades
sida, en begynnande misskötsamhet
som man skulle kunna komma
till rätta med om man i tid kunde sätta
in åtgärder utan att behöva ta till så
drastiska medel som polisarresten. övervakarna
rapporterar denna begynnande
misskötsamhet i sina regelbundna rapporter
till skyddskonsulenten, men hos
honom finns det ingen som hinner läsa
dem. De ligger olästa månad efter månad,
trots att dessa tjänstemän offrar både
kvällar och söndagar — givetvis
utan (övertidsersättning — för att hinna
med så mycket som de någonsin orkar.
De är tröttkörda vid det här laget. De
gör ett beundransvärt arbete, men det
är helt orealistiskt att begära, att kriminalvården
i frihet på så sätt skall
kunna fungera tillfredsställande.

Under tiden hinner den övervakade,
som har börjat visa misskötsamhet, att
upptäcka att det ingenting händer. Vad
blir följden? Han får för sig att det inte
är så noga, och risken är givetvis mycket
stor för att han fortsätter med missskötsamheten
tills den är så akut, att
ingenting annat återstår än att sätta
in honom i polisarrest. Då måste skyddskonsulenten
ta sig tid att ingripa.

Det herr Jacobsson talade om att
skyddskonsulenten eller assistenten
själv skall ha övervakningsfall, det kan
bara vara rena provisoriet tills man får
tag i en övervakare. Några personundersökningar
hinner de inte heller gö -

Anslat? till skyddskonsulentorganisationen
ra trots lagens uttalade önskemål om
att så skall ske.

På detta sätt får naturligtvis inte kriminalvården
i frihet fungera, om det
skall vara någon mening med den. Departementschefen
har tydligen detta
klart för sig i begynnelsen av sitt yttrande.
Han anför där, att övervakningsnämndernas
verksamhet inneburit ett
merarbete för frivårdspersonalen i en
utsträckning som inte bar förutsetts.
.lag vill gärna instämma häri med departementschefen.
Tyvärr har denne
inte dragit de fulla konsekvenserna av
sitt yttrande. Den förstärkning han föreslår
av skyddskonsulentorganisationen
är så begränsad, att den inte kan
beräknas föra upp organisationen på
eu tillfredsställande nivå.

.lag yrkar därför bifall till reservationen,
som föreslår att förstärkning av
skyddskonsulentorganisationen sker i
den utsträckning som kriminalvårdsstyrelsen
angivit såsom erforderlig.

Eftersom jag emellertid är medveten
om att den socialdemokratiska majoriteten
i kammaren lojalt kommer att rösta
ned reservationen, vill jag sluta med
en vädjan till justitieministern, att han
håller i minnet, att det han begär är ett
förslagsanslag. Jag hoppas att han vid
lämplig tidpunkt under det kommande
budgetåret, förslagsvis i början av hösten,
gör sig underkunnig om det rådande
läget hos övervakningsnämnderna
och frivårdsorganisationen i övrigt, och
om han då finner behovet av förstärkning
vara trängande — och det tror jag
han kommer att finna — hoppas jag att
han begagnar sig av möjligheten att under
sådana omständigheter överskrida
förslagsanslaget. Ett överskridande av
förslagsanslag skall inte vara en normal
företeelse, men i detta fall tror jag
det skulle, om justitieministern informerar
riksdagen om anledningen, godtagas
av riksdagen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Utskottet har i utlåtandet
på sidorna 25 och 26 redovisat sin

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Anslag till skyddskonsulentorganisationen
syn på detta spörsmål, som innebär en
tillstyrkan av Kungl. Maj:ts förslag. Detta
har inte gjorts av något slags undersåtlig
lojalitet på det sätt, som tydligen
den siste talaren trodde, utan vi har
funnit, att de bedömningar som av
Kungl. Maj:t har gjorts är riktiga och
att avvägningen är riktig.

Skyddskonsulentorganisationen undergick
under åren 1962—1964 en avsevärd
utbyggnad. Antalet övervakningsfall
har inte därefter stigit i sådan omfattning,
att någon väsentlig förstärkning
av organisationen nu skulle vara
påkallad av denna anledning.

Övervakningsnämndernas verksamhet
har emellertid visat sig ställa större
krav på frivårdspersonalens arbetsinsatser
än som tidigare har ansetts. Med
anledning främst därav har i årets statsverksproposition
medel beräknats för
fem skyddsassistenttjänster, och vidare
har föreslagits en uppräkning av anslaget
med 270 000 kronor för extra arbetskraft
på assistentplanet. Denna uppräkning
motsvarar ytterligare tio assistenttjänster.
Slutligen har medelsanvisningen
för biträdespersonal föreslagits
uppräknad med 100 000 kronor.

Mot bakgrunden av den planmässiga
upprustningen av frivårdsorganisationen,
som nyligen slutförts, måste omfattningen
av de i år föreslagna förstärkningarna
anses vara väl avvägd.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
föreliggande yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej —41.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 60—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den !) mars 1966

Nr 10

Ang. anskaffning av datamaskin till datamaskincentralen
Punkten IS 476 och II: 586, till Förhyrning av da tamaskin

för datamaskincentralen för
Ang. anskaffning av datamaskin till budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsdatamaskincentralen
anslag av 2 500 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Anskaffning av datamaskin
till datamaskincentralen för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Lundström
m. fl. (1:476) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:586), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte med avslag
på Kungl. Maj :ts begäran om ett anslag
av 11 000 000 kronor för anskaffning
av datamaskin till datamaskincentralen
besluta, att ifrågavarande maskin tills
vidare liksom innevarande budgetår
skulle förhyras med option på köp och
i anledning härav till en ny anslagspost,
förslagsvis betecknad Förhyrning av datamaskin
för datamaskincentralen, för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 2 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 476 och II: 586, till Anskaffning
av datamaskin till datamaskincentralen
för budgetåret 1966/67
anvisa ett reservationsanslag av
11 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson, herrar
Harry Carlsson, Edström, Åkerlund,
Sundin, Johan Olsson och Bohman, fröken
Elmén samt herrar Björkman, Nelander,
Nilsson i Tvärålund, Mundebo
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Till statutskottets utlåtande
nr 7, punkt 18, som gäller frågan
om anskaffning av datamaskin till datamaskincentralen,
har fogats en reservation,
vilken bör ses bland annat mot
bakgrunden av det statsfinansiella läget
och det behov av nedskärning av statsutgifterna
som detta skapat. Vi reservanter
har velat väga behovet av inköp
av ifrågavarande maskin mot behovet
av andra angelägna anslagsförstärkningar
och har funnit, att inköpet av
denna maskin tills vidare bör kunna
anstå.

I utskottets utlåtande sägs, att den
sammanlagda kostnaden enligt inköpsalternativet
blir 5 miljoner kronor lägre
än enligt hyresalternativet och ännu
lägre om maskinen utnyttjas i mer än
ett skift.

Det skall emellertid genast sägas
ifrån, att dessa beräkningar vilar på
en mycket svag grund. Man utgår ifrån
att maskinen har en ekonomisk livslängd
av sju år. Redan detta är med
tanke på den snabba tekniska utvecklingen
på datamaskinområdet en mycket
optimistisk bedömning. Forskningen
på området sker i mycket uppdriven
takt. Det har på några få år blivit möjligt
att minska ned storleken på datamaskinanläggningar
och ändå förbättra
kvaliteten och kapaciteten hos dem.
Denna utveckling, som har sin främsta
drivkraft i de krav som ställs inom försvars-
och rymdprogrammen, sker med
accelererad hastighet, vilket gör att redan
installerade datamaskinanläggningar
mycket snabbt blir föråldrade i ekonomiskt
avseende. Det är därför mycket
möjligt att den datamaskin som för närvarande
förhyrs kommer att bli omodern
innan de kalkylerade sju åren har
gått till ända. Jag tror att marknaden
ganska snart kommer att förses med

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. anskaffning av datamaskin till datamaskincentralen

serietillverkade datamaskiner, som är
mindre och mer lätthanterliga än de
nuvarande och samtidigt prisbilligare.

Det är visserligen sant, att riksdagen
redan i princip har beslutat anskaffa
ifrågavarande maskin, men det kan ändå
vara motiverat att dröja ytterligare
tid innan beslutet verkställes. .lag tror
inte att vi ännu har en riktigt klar bild
av hur utvecklingen går. Den kan gå
mycket snabbt. I varje fall bör det utredningsarbete,
som nu pågår om den
aktuella maskinen, slutföras innan beslut
fattas.

Statskontoret anser för sin del att det
alternativ som innebär att vissa maskindelar
hyres och andra köpes möjligen
kan ställa sig ekonomiskt fördelaktigare
än ett köp av hela anläggningen.
Statskontorets yttrande tyder på att
man inte riktigt vet vilket alternativ
som är bäst. Det kan enligt statskontorets
uppfattning finnas andra och bättre
lösningar än det föreslagna inköpet.
Redan detta är ett starkt argument mot
att medel anvisas för inköp av maskinen.
Reservanterna anser, att datamaskinanläggningen
tills vidare liksom tidigare
bör förhyras med option på köp.

Herr talman! Såsom medreservant
ber jag att få yrka bifall till reservationen
vid punkten 18 i statsutskottets
utlåtande nr 7.

Får jag till slut uttrycka en förhoppning
om att statsmakterna i fortsättningen
ägnar den största uppmärksamhet
åt utvecklingen på datamaskinområdet
och inte binder sig för inköp av
en anläggning innan konsekvenserna av
ett sådant beslut så långt möjligt har
klarlagts.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Carlsson bygger
sin uppfattning i denna fråga i mycket
hög grad på tro. Han säger att lian tror
att utvecklingen kommer att bli så och
sä i olika avseenden.

Framför allt tycker jag att hans motivering
i början, att man av statsfinan -

siella skäl skall motsätta sig Kungl.
Maj:ts förslag, är rätt originell. Det visar
sig ju att kostnaden blir 5 miljoner
kronor högre om man går på förhyrningsalternativet
än om man gör ett
inköp av maskinen. Talar man om att
man vill se till statsfinanserna och det
statsfinansiella läget finns väl alla skäl,
herr Carlsson, att man tar till vara de
5 miljoner kronorna för att kunna använda
dem till andra ändamål, där de
utan tvekan i allra högsta grad behövs.

Riksdagen har i olika sammanhang
fattat beslut om datamaskiner, t. ex. när
det gäller sådana till länsstyrelserna.

När sedan herr Carlsson talar om
statskontorets uppfattning vill jag säga,
att det på sid. 6 i statsutskottets utlåtande
framgår, att statskontoret hyser
samma uppfattning som statistiska centralbyrån,
nämligen att inköpsalternativet
är det fördelaktigaste. Det framgår
med all tydlighet, att statskontoret delar
den synpunkten. Visserligen pekar
man på att »vissa komponenter» skulle
kunna förhyras, men man svävar ingalunda
på målet när det gäller just fördelen
av inköp i stället för förhyrning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att utskottsmajoriteten vill göra gällande,
att man inbesparar dessa miljoner
på köp i stället för förhyrning, men
jag vill göra kammarens ärade ledamöter
uppmärksamma på vad statskontoret
har yttrat mitt på sid. 8 i utlåtandet:
»Därför har statskontoret avsett
att tillsammans med centralbyrån
undersöka vilken lösning som är optimal
från ekonomisk synpunkt.» Inte
heller detta ämbetsverk har alltså riktigt
klart för sig vilket alternativ soin
skulle bli det billigare.

Jag vill ytterligare understryka yttrandet
att jag tror — och hoppas att
även kunna leda i bevis — att det för
närvarande pågår en enorm expansion
på detta område. Man experimenterar

Onsdagen den 9 mars 1966

Nr 10

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna

och framställer nya maskiner. Vi vet
ytterst litet om hur läget kommer att
vara efter sju år, och förutsättningen
är ju att man skall kunna göra en besparing
genom att köpa i stället för att
hyra maskinen. Faktum är, herr Söderberg,
att vi knappast kan säga någonting
alls om hur det är efter sju år på
detta område.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Ja, det vet vi ytterst litet
om även på många andra områden;
skulle vi ha den utgångspunkten vid
alla våra överväganden måste det bli
ganska besvärligt.

Jag tycker nog att herr Carlsson läser
statskontorets uttalande ganska ensidigt.
I början säger ju kontoret klart
och tydligt att det är fördelaktigare att
köpa maskinanläggningen; men, fortsätter
det, man bör undersöka om inte
vissa komponenter kan förhyras •— och
gör man det kan man möjligen finna
den lösning som är optimal från ekonomisk
synpunkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannnen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 19—54

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Skatteutjämningsbidrag till
kommunerna, in. m., för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
1 110 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundberg och Strandberg (I: 56)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Nordgren och Nordstrandh
(11:91),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Thorsten Larsson och Wikberg (I:
191) samt den andra inom andra kammaren
av herr Josefson i Arrie m. fl.
(IT: 248),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna

rar Georg Pettersson och Ahlsten (I:
284) samt den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Stenkyrka
m. fl. (11:350),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundberg (1:474) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lothigius m. fl. (II; 580).

I motionerna 1:56 och 11:91 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
med ändring av förordningen den 3
juni 1965 nr 268, en avtrappning av beloppen
enligt den s. k. garantiregeln för
landstingen så, att dessa utginge med
80 % för år 1967, 60 % för år 1968, 40 %
för år 1969 och 20 % för år 1970 för att
därefter upphöra.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna, m. m., för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 1 110 000 000 kronor;

2. att motionerna 1:56 och 11:91 icke
måtte av riksdagen bifallas;

3. att motionerna 1:191 och 11:248
icke måtte av riksdagen bifallas;

4. att motionerna 1:284 och 11:350
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

5. att motionerna 1:474 och 11:580
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Åkerlund, Bohman
och Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:56 och 11:91, besluta
om sådan ändring av förordningen
den 3 juni 1965 (nr 268) om skatteutjämningsbidrag,
att beloppen enligt den
s. k. garantiregeln för landstingen fastställdes
att utgå med 80 ''A för år 1967,

60 % för år 1968, 40 % för år 1969 och
20 % för år 1970 för att därefter upphöra.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Denna fråga, som gäller
den s. k. garantiregeln för landstingen
vid den kommunala skatteutjämningen,
diskuterades ingående när saken i
fjol var uppe till behandling. Jag kan
därför i dag begränsa mig till att hänvisa
till vad som då sades. Jag tror inte
att ett upprepande av argumenten fyller
någon större funktion så snart efter
reformens införande. Jag tillåter mig
emellertid att peka på de statsfinansiella
konsekvenserna av den konstruktion
som skatteutjämningen fått. Den
torde, såvitt jag förstår, erfordra en
skärpt uppmärksamhet.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservationen av fröken
Andersson m. fl. vid denna punkt av
utskottsutlåtan det.

Jag vill emellertid, herr talman, i detta
sammanhang passa på att genom en
fråga försöka få klarhet i en sak som
jag inte har förstått och som jag inte
har upptäckt förrän efter behandlingen
i utskottet av detta ärende.

På s. 19 i utskottets utlåtande står
det att för hela år 1966 skall utbetalas
i runt tal 1 050 miljoner kronor i skatteutjämningsbidrag
till kommunerna. Av
detta belopp, står det vidare, belöper
cirka 525 miljoner kronor på budgetåret
1966/67, vilket väl måste avse andra
hälften av kalenderåret 1966. För
första hälften av år 1966 måste väl då
rimligen erfordras ett lika stort belopp,
d. v. s. 525 miljoner kronor. Det framgår
emellertid av texten att för ifrågavarande
ändamål för innevarande budgetår
anvisats endast 465 miljoner kronor.
Det synes mig som om här skulle
fattas 60 miljoner kronor. Jag kanske har
fel på den punkten, men jag får inte
summeringen att gå ihop. Utskottets talesman
kan måhända ge en förklaring
härvidlag.

Onsdagen den 9 mars 1966

Nr 10

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag är inte beredd att
omedelbart skjuta till dessa 60 miljoner
kronor som herr Åkerlund efterlyste,
och jag kan inte ge ett klart besked på
den punkten.

I övrigt har herr Åkerlund alldeles
rätt när han säger att det inte finns
några större möjligheter att nu anlägga
nya synpunkter på denna fråga. Det
har inte heller herr Åkerlund gjort på
annat sätt än att han talade om de statsfinansiella
konsekvenserna. Men han
bryr sig tydligen inte ett dugg om vilka
konsekvenser det skulle bli för ett
landsting och dess skattebetalare, om
högerns propå i detta fall skulle genomföras.
Det tycker jag för min del är rätt
märkligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. 1 av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan, därefter särskilt rörande
mom. 2 samt vidare särskilt angående
mom. 3—5.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i mom. 1 gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

och byggnader, m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
55 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej — 19.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 3—5 hemställt.

Punkterna 56—66

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Lades till handlingarna.

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning
av maskiner, inventarier och
byggnader, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 6, i anledning av väckta
motioner angående avdrag vid beskattningen
för värdeminskning av maskiner,
inventarier och byggnader, m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier

och byggnader, m. m.

utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalvdande motionerna 1:211,
av herr Svanström, samt II: 265, av herrar
Franzén i Träkumla och Gustafsson
i Stenkyrka, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en utredning rörande införande
av »ö-avdrag» vid beskattning
och om andra åtgärder syftande till
kostnadsminskning för företagare på
Gotland och Öland;

2) de likalydande motionerna 1:501,
av herr Bengtson m. fl., och II: 620, av
herr Hedlund m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning av frågan om
en sådan utformning av beskattningssystemet,
att detsamma kunde användas
i den aktiva lokaliseringspolitikens syfte,
samt

b) medgiva att investeringsfonderna
inom lokaliseringspolitiskt stödområde
finge användas i lokaliseringspolitiskt
syfte tills vidare enligt de grunder, som
gällde till och med den 30 juni 1965;

3) de likalydande motionerna 1:523,
av herr Johan Olsson in. fl., och II: 629,
av herr Jonsson m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag rörande sådan ändring av
avskrivningsreglerna för byggnad, som
inginge i rörelse eller jordbruk, att en
ökad avskrivning kunde medgivas under
byggnadens första tid;

4) de likalydande motionerna 1:529,
av herrar Stefanson och Per Jacobsson,
samt II: 617, av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära förslag om införande av rätt till
avskrivning av industribyggnader med
35 procent under de fem första åren i de
stödområden, som gällde för lokaliseringspolitiken,
samt uppdraga åt Kungl.
Maj :t att föreslå bestämda geografiska
gränser för denna stödform; ävensom

5) de likalydande motionerna 1:536,
av herr Sveningsson, och 11:652, av
herr Thylén m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring i konimunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), vilket förslag avsåg sådan
ändring av gällande beskattningsregler,
att ett schablonavdrag kunde erhållas
för beräknad framtida prisstegring
på maskiner och inventarier.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt,

A. beträffande avdrag för beräknad
framtida prisstegring på maskiner ocli
inventarier

att de likalydande motionerna I: 536,
av herr Sveningsson, och II: 652, av
herr Thylén m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. beträffande högre initialavskrivning
på byggnader i inkomstkällorna
jordbruksfastighet och rörelse

att de likalydande motionerna 1:523,
av herr Johan Olsson m. fl., och II: 629,
av herr Jonsson m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. beträffande utredning av frågan
om beskattningssystemets användning
i lokaliseringspolitiskt syfte

att de likalydande motionerna 1:501,
av herr Bengtson m. fl., och II: 620, av
herr Hedlund m. fl., i denna del, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; D.

beträffande investeringsfondernas
användning tills vidare i lokaliseringspolitiskt
syfte

att de likalydande motionerna 1: 501,
av herr Bengtson m. fl., och II: 620, av
herr Hedlund m. fl., i denna del, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; E.

beträffande högre initialavskrivning
på byggnader inom lokaliseringspolitiskt
stödområde

Onsdagen den 9 mars 1900

Nr 10

Ang. avdrag vid beskattningen för

att de likalydande motionerna I: 529,
av herrar Stefanson och Per Jacobsson,
samt II: 017, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; ävensom

F. beträffande särskilda beskattningsregler
för företagare på Gotland och
Öland

att de likalydande motionerna 1:211,
av herr Svanström, samt II: 265, av herrar
Franzén i Träkumla och Gustafsson
i Stenkyrka, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande avdrag för beräknad
framtida prisstegring på maskiner och
inventarier

1) av herrar Gösta Jacobsson, Ottosson
och Magnusson i Borås, vilka, under
åberopande av innehållet i motionerna
1:536 och 11:652, ansett, att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande
motionerna I: 536, av herr Sveningsson,
och II: 652, av herr Thylén m. fl., måtte
antaga det vid motionerna fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

2) av herrar Stefanson, Elofsson,
Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Larsson i Umeå och
Börjesson i Falköping, vilka, under åberopande
av innehållet i motionerna I:
536 och II: 652, ansett, att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen med
anledning av de likalydande motionerna
1:536, av herr Sveningsson, och II:
652, av herr Thylén in. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära fortsatt
skyndsamt utredningsarbete i syfte att
utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag om rätt i skattelagstiftningen
till avskrivning på återanskaffningsvärdet
för maskiner och inventarier;

B. beträffande högre initialavskrivning
på byggnader i inkomstkällorna
jordbruksfastighet och rörelse

värdeminskninK av maskiner, inventarier
och byggnader, m. ni.

3) av herrar Stefanson, Elofsson, Gösta
Jacobsson, Erik Filip Petersson, Ottosson,
Magnusson i Borås, Gustafson i
Göteborg, Vigelsbo, Larsson i Umeå och
Börjesson i Falköping, vilka, under åberopande
av innehållet i motionerna 1:
523 och II: 629, ansett, att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen med
anledning av de likalydande motionerna
1:523, av herr Johan Olsson m. fl.,
och II: 629, av herr Jonsson m. fl., måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
avskrivningsreglerna för byggnad, som
inginge i rörelse eller jordbruk, borde
ändras så, att en ökad avskrivning kunde
medgivas under byggnadens första
tid;

C. beträffande utredning av frågan
om beskattningssystemets användning
i lokaliseringspolitiskt syfte

4) av herrar Stefanson, Elofsson, Erik
Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Larsson i Umeå och Börjesson
i Falköping, vilka, under åberopande
av innehållet i motionerna 1:501 och
11:620, ansett, att utskottet bort under
C hemställa, att riksdagen med anledning
av de likalydande motionerna I:
501, -av herr Bengtson m. fl., och II: 620,
av herr Hedlund m. fl., i nu förevarande
del, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om eu skyndsam utredning
i fråga om möjligheterna att använda
beskattningssystemet i den aktiva lokaliseringspolitikens
syfte;

D. beträffande investeringsfondernas
användning tills vidare i lokaliseringspolitiskt
syfte

5) av herrar Elofsson, Vigelsbo och
Börjesson i Falköping, vilka, under åberopande
av innehållet i motionerna I:
501 och II: 620, ansett, att utskottet bort
under D hemställa, att riksdagen med
bifall till de likalydande motionerna I:
501, av herr Bengtson in. fl., och II:
620, av herr Hedlund m. fl., i nu förevarande
del, måtte medgiva, att investeringsfonderna
inom lokaliseringspolitiskt
stödområde finge användas i lo -

Onsdagen den 9 mars 1966

48 Nr 10

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier

och byggnader, m. m.

kaliseringspolitiskt syfte tills vidare enligt
de grunder, som gällde till och med
den 30 juni 1965;

6) av herrar Stefanson, Erik Filip
Petersson, Gustafson i Göteborg och
Larsson i Umeå, vilka likväl ej antytt
sin åsikt;

E. beträffande högre initialavskrivning
på byggnader inom lokaliseringspolitiskt
stödområde

7) av herrar Stefanson, Elofsson, Erik
Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Larsson i Umeå och Börjesson
i Falköping, vilka, under åberopande
av innehållet i motionerna 1:529 och
II: 617, ansett, att utskottet bort under
E hemställa, att riksdagen med anledning
av de likalydande motionerna I:
529, av herrar Stefanson och Per Jacobsson,
samt II: 617, av herr Gustafsson
i Skellefteå m. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära åtgärder för
att en avskrivning av industribyggnader
med 35 procent under de första fem
åren skulle medgivas i de stödområden,
som gällde för lokaliseringspolitiken,
samt uppdraga åt Kungl. Maj:t att fastställa
bestämda geografiska gränser för
denna stödform.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! De frågor som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 6 är gamla bekanta här i kammaren.
Det är fråga om avskrivningsunderlaget
på maskiner och inventarier i rörelse.
I motioner i år liksom tidigare föreslås
att avskrivning skall få företas på återanskaffningsvärdet.
Det är fråga om
högre initialavskrivning på byggnader i
jordbruk och rörelse. Det är även fråga
om vidgade möjligheter att använda
skattelagstiftningen i lokaliseringspolitiskt
syfte.

I reservationerna nr 1 och 2 behandlas
rätten för företag att göra avskrivning
på maskiners och inventariers
återanskaffningsvärde. Reservation nr
1 av herr Gösta Jacobsson m. fl. inne -

håller ett lagstiftningsyrkande, under
det att reservation nr 2 hemställer om
fortsatt skyndsamt utredningsarbete i
denna fråga.

Avskrivning på inventarier, på maskiner
och verktyg är ju till för att ge företaget
en ekonomisk beredskap att ersätta
förbrukade och förslitna produktionsmedel
med nya. Då bör man enligt
reservanternas mening vid avskrivningen
även få ta hänsyn till penningvärdeförsämringen,
så att de avskrivna
beloppen motsvarar de högre kostnader
som nyanskaffningen för med sig.
Enligt Skandiakoncernens värdeindex
för beräkning av försäkringsbeloppet på
maskiner ligger den av penningvärdet
beroende prishöjningen mellan 20 och
30 procent under en femårsperiod, avseende
åren 1961—1966. Det gäller huvudsakligen
i Sverige tillverkade maskiner
av standardkvalitet. För andra
maskiner, d. v. s. i vårt land tillverkade
specialmaskiner samt utländska maskiner,
visar erfarenheten, säger försäkringsbolaget,
att prisförändringarna är
väsentligt större. Det är ur företagsekonomisk
synpunkt angeläget att avskrivningsreglerna
är så utformade att det i
företaget arbetande kapitalet hålles intakt,
och därför är en avskrivning på
återanskaffningsvärdet motiverad.

Folkpartiets och centerpartiets ledamöter
i bevillningsutskottet yrkar på
utredning i denna fråga, och jag yrkar
bifall till reservation nr 2.

Inte heller den i reservation nr 3 upptagna
avskrivningsfrågan kan tillmätas
nyhetens behag. Det är fråga om vidgade
avskrivningsmöjligheter för byggnad
i jordbruk eller i rörelse. I de motioner,
nr 1:523 och 11:629, som föranlett
denna reservation, framhålles i
år liksom tidigare att de avskrivningsregler
som för närvarande gäller för
byggnad som ingår i rörelse eller jordbruk
inte är tillfredsställande utformade.
Värdeminskningsavdragen överensstämmer
inte i tiden med byggnadens
ekonomiska livslängd, och de är inte

Onsdagen den 9 mars 19(i(i

Nr 10

4‘J

Ang. avdrag vid beskattningen för

heller i tiden fördelade efter byggnadernas
förslitning och reella värdeminskning.
Industribyggnadernas värde
avtar relativt mer under de första åren,
vilket skulle motivera en högre avskrivningstakt
under denna tid. Även den
snabba tekniska utvecklingen kräver
större anpassningsberedskap för byggnader
i industri och jordbruk än tidigare.
Nya produktionsmetoder kan kräva
snabba förändringar i byggnadernas
disposition med genomgripande ombyggnader
som följd. Den forcerade
strukturomvandling som många grenar
av vårt näringsliv genomgår bidrar
även till att byggnaderna kan komma
att genomgå en betydande värdeminskning
på kort sikt. Det är angeläget att
avskrivningsreglerna anpassas till de
nya förhållanden som den dynamiska
utvecklingen inom näringslivet medför.

I motionerna hänvisas även till att
man utomlands tillämpar högre begynnelseavskrivning
på byggnader i dessa
näringsgrenar än man gör i vårt land. I
Norge är avskrivningsrätten under
byggnadens första år 12 procent, och
även i Danmark tillämpar man en högre
initialavskrivning.

Hela utskottet är här positivt inställt
till liberalare avskrivningsregler. Utskottet
kan, sägs det i betänkandet, liksom
förra året ansluta sig till syftet
med motionerna. Den avskrivningsmetod
vi har i vårt land återspeglar inte
den faktiska minskningen av en byggnads
värde, säger utskottet, och ett införande
av regler som medger högre
initialavskrivning på byggnader i jordbruk
och i rörelse framstår därför i
och för sig som önskvärt. Utskottets
majoritet avstyrker emellertid motionerna
med motivering att denna fråga
i första hand bör prövas av företagsskatteutredningen.

Denna positiva inställning hos utskottets
majoritet är mycket värdefull. Vi
reservanter vill emellertid gå något längre.
Vi menar att denna positiva inställ 4

Första kammarens protokoll 1966. Nr 10

värdeminskning av maskiner, inventarier
och byggnader, m. m.
ning borde ha kunnat utmynna i ett
uttalande även från riksdagens sida till
förmån för vidgade avskrivningsmöjligheter
för byggnader som ingår i rörelse
eller jordbruk.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
nr 3.

Får jag sedan, herr talman, säga några
ord om reservation nr 7, vari yrkas
högre initialavskrivning på industribyggnader
i lokaliseringspolitiskt syfte.
Reservationen, som är avgiven av utskottets
folkparti- och centerpartiledamöter,
bygger på motionerna I: 529 och
II: 617, vari föreslås att industribyggnader
i de stödområden som gäller för
lokaliseringspolitiken skall få avskrivas
med 35 procent under de första fem
åren. Motionärerna liksom reservanterna
anser att denna vidgade avskrivningsrätt
kan vara ett effektivt komplement
till den lokaliseringspolitik som
förs sedan den 1 juli förra året efter
riksdagens beslut 1964.

Jag tror att en sådan ökad avskrivningsriitt
skulle stimulera företag, som
redan är verksamma inom stödområdena,
att bygga ut sin rörelse, och det
skulle antagligen bidra till att locka
välkonsoliderade företag, såväl större
som mindre och medelstora, från Sydoch
Mellansverige att förlägga filialer
och dotterföretag till stödområdena. I
våra grannländer Norge och Finland
har förmånliga skattebestämmelser varit
ett verksamt medel i lokaliseringspolitiken.

I remissutlåtandena över lokaliseringsutredningens
betänkande föreslog
även stora näringslivsorganisationer att
vidgade avskrivningsmöjligheter skulle
användas som lokaliseringspolitiskt instrument.
Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen
framhöll t. ex. i
ett gemensamt remissvar: »En tänkbar
väg är att bereda stöd åt företagsamheten
i utvecklingsorter genom vissa
skattelättnader. Företag bör således i
dessa orter medges rätt till snabbare

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier

och byggnader, m. m.

avskrivning på byggnader än som eljest
är möjligt och därutöver ett extra avdrag
för anskaffningskostnaderna.»

Jag vill framhålla, herr talman, att
sedan den nya lokaliseringspolitiken
trädde i kraft förra året ett skatteinstrument
har använts i lokaliseringspolitiskt
syfte, nämligen investeringsfonderna.
Jag anser liksom utskottet att
dessa fonders primära uppgift bör vara
att utgöra ett verksamt medel i den konjunkturutjämnande
politiken. Utskottet
framhåller att de medgivanden som
gjorts att använda investeringsfonder
för lokaliseringspolitiska ändamål i huvudsak
torde ha lämnats för att förmå
stora svenska industrier att etablera
sig i sysselsättningssvaga områden. Därmed
har man velat skapa större garantier
för en permanent fortsatt sysselsättning
än som skulle vinnas genom
att mindre, ekonomiskt sämre utrustade
företag erhåller hjälp vid nyetablering.

Herr talman! Jag vill vända mig mot
detta uttryck »mindre, ekonomiskt sämre
utrustade företag». Jag tycker att utskottets
uttalande kan uppfattas som
en generalisering som inte har fog för
sig. Denna generalisering kan utläsas så
att man sätter likhetstecken mellan
mindre företag och ekonomiskt sämre
utrustade företag, och det vänder jag
mig bestämt emot.

Det är naturligtvis utomordentligt värdefullt
för en bygds näringsliv att det
kan bygga på stora, expansiva industrier,
men man får därför inte glömma
vad de medelstora och mindre företagen
betyder för vårt lands näringsliv
över huvud taget och framför allt för
vår landsbygd. Utan tvivel måste stora
delar av vårt land även i framtiden
grunda sitt näringsliv på mindre och
medelstora företag, och det är en felsyn
att tro att den mindre och medelstora
industrien inte skulle vara ekonomiskt
välutrustad eller att den inte skulle
ha goda framtidsutsikter. Den struktur
som vårt lands näringsliv har med

ett betydande inslag av mindre och
medelstora företag tyder på att denna
sektor av näringslivet gott hävdar sig
i ett modernt industrisamhälle, och del
visar också exempel från andra moderna
industriländer.

Vårt förslag till vidgade avskrivningsmöjligheter
på industribyggnader under
de första fem åren skulle kunna ge
samma stimulans åt de stora företagen
som investeringsfondernas användning
i lokaliseringspolitiskt syfte nu ger men
skulle dessutom ge andra företag — de
mindre och medelstora — samma skattemässiga
förmåner. Det är ju dessutom
fråga om en initialåtgärd, en stimulans
i ett uppbyggnadsskede, och ingen fortlöpande
subventionering av företagen.
Avskrivningsmöjligheterna kan i första
hand användas av lönsamma företag,
vilket också är en garanti för att det
blir expansiva och utvecklingskraftiga
företag som kommer i fråga. Det innebär
ingen konservering av olönsam företagsamhet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
nr 4 och 7.

Häri instämde herr Carlsson, Hurra,
(fp).

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Tillsammans med några
andra kammarledamöter står jag för
en av de motioner, som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 6. I
motionen yrkas på utredning och förslag
rörande sådan ändring av avskrivningsreglerna
för byggnad som ingår
i rörelse eller jordbruk, att en ökad
avskrivning kan medges under byggnadens
första tid. Herr Stefanson har
här till en del motiverat motionen, och
jag har ingenting att erinra mot den
motiveringen.

Det nämndes att det här inte gäller
någon ny fråga i riksdagen, men anledningen
till att den återkommer är ju
att reglerna för närvarande måste anses
i högsta grad otillfredsställande ut -

Onsdagen den !) mars 1 !)(>(>

Nr 10

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier

formade med hänsyn till den utveckling
som pågår och som har pågått
under en längre tid. Den verkliga värdeminskningen
och den tillåtna avskrivningen
överensstämmer inte alltid
i tiden, då byggnader i rörelse och jordbruk
ofta har en kortare ekonomisk
livslängd än den tekniska livslängd som
en byggnad normalt kan anses ha.

Dessutom är avskrivningsreglerna
föga produktionsstimulerande, när avskrivningsmöjligheterna
för en kapitalinsats
i många fall ligger långt fram
i en osäker framtid. Det vore i hög grad
önskvärt att en kapitalinsats, som kanske
anses bör verkställas för en kort
period, också till väsentlig del kan avskrivas
under den tid som insatsen
kan bedömas som lönsam.

Den allt hastigare strukturomvandlingen
i näringslivet accentuerar en
ändring av gällande avskrivningsregler.
Angelägenheten inte minst ur samhällsekonomisk
synpunkt att i dagens läge
stimulera produktionen understryker
behovet av att någonting händer på
detta område. I flera länder, däribland
de nordiska, har man just på denna
punkt regler som kan anses mer produktionsvänliga.

Utskottet har förvisso gjort eu välvillig
skrivning med anledning av motionerna
och säger bl. a. följande: »Utskottet
kan — i likhet med föregående
års bevillningsutskott, som hade att
pröva ett motionsyrkande av motsvarande
innehåll — ansluta sig till syftet
med motionerna. Den lineära avskrivningsmetod
med enhetlig årlig avskrivningsprocent
som tillämpas i Sverige
återspeglar inte den faktiska minskningen
av en byggnads värde. Ett införande
av regler som medger högre
initialavskrivning på byggnader i jordbruk
och i rörelse framstår därför i och
för sig som önskvärt.» Utskottet menar
emellertid att denna fråga med hänsyn
till olika konsekvenser bör prövas
av företagsskatteutredningen. Jag anser
för min del att man som en konsekvens

och byggnader, m. in.
av utskottets uttalande på denna punkt
borde ha gjort någonting som påskyndat
frågans lösning.

I den med 3 betecknade reservationen
vid utskottets betänkande liar hemställts
om ett uttalande från riksdagens
sida till Kungl. Maj:t att avskrivningsreglerna
för byggnad, som ingår i rörelse
eller jordbruk, bör ändras så att
en ökad avskrivning kan medges under
byggnadens första tid. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! När centerpartiet för
åtskilliga år sedan försökte att aktualisera
frågan om behovet att bedriva en
aktiv lokaliseringspolitik, möttes detta
av stor misstro. Man trodde inte att det
fanns några möjligheter att påverka utvecklingen
på det sättet, men glädjande
nog kan det sägas att det i dag är
en allmän uppfattning att man verkligen
kan bedriva en aktiv lokaliseringspolitik.
Det är endast på dessa två
punkter om lokaliseringspolitiken som
jag skall yttra mig med anledning av
utskottets betänkande, där två partimotioner
från centerpartiet behandlas.

Under år 1963 blev det möjligt att ta
i anspråk investeringsfonder i lokaliseringsfrämjande
syfte, och fram till den
30 juni 1965 beviljades tillstånd att använda
sådana fondmedel för 137 industriprojekt
inom de delar av landet
som nu utgör det s. k. norra stödområdet.
Den totala investeringskostnaden
för dessa projekt beräknades till 668
miljoner kronor. Det var alltså en ganska
avsevärd sak som uppnåddes under
den korta tiden genom att man fick
använda investeringsfonderna i lokaliseringsbefrämjande
syfte. Jag har inte
hört och inte heller sett något i utskottets
utlåtande om att man på något sätt
har sagt att denna verksamhet icke utfallit
väl. När förändringarna senare
beslöts i fråga om lokaliseringspoliti -

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier

och byggnader, m. m.

ken, beslöt man också att investeringsfondernas
användning i lokaliseringspolitiskt
syfte skulle upphöra. Trots
detta har investeringsfondmedel i någon
mån använts även efter den 1 juli
1965 i lokaliseringspolitiska syften.

Beträffande frågan om lokaliseringsbidrag
för Norrbottens län redovisas i
statsverkspropositionen att ca 900 nya
sysselsättningstillfällen tillkommit i olika
företag som en följd av att investeringsfondmedel
bär fått tas i anspråk
efter den förutnämnda tidpunkten.

Utskottet har lämnat eu redogörelse
för detta men har egentligen inte givit
svar på varför man inte skall använda
investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt
syfte. Man har räknat upp vad
som förekommit men därefter gått över
till att tala om beskattningsreglerna.
Det är riktigt att kommittén för näringslivets
lokalisering ställde sig skeptisk
mot att använda investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiken, men den
förordar i stället särskild rätt till initialavskrivning.
Det är något som mitt
parti också vill förorda, och vi har därför
tillsammans med folkpartiet avgivit
en reservation på den punkten.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i det yrkande som framställts
av herr Stefanson samt också få yrka
bifall till den reservation som avgivits
under punkten D 5 av herrar Elofsson,
Vigelsbo och Börjesson i Falköping.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Som redan har sagts
går reservation 1 under punkten A något
längre än reservation 2 under samma
punkt. Den går ut på ett omedelbart
lagförslag beträffande avdrag för beräknad
framtida prisstegring på maskiner
och inventarier. Reservanterna vill
införa ett schablonavdrag på 20 procent
och motivet är företagsekonomiskt. Avskrivning
bör enligt företagsekonomis -

ka grunder i princip kunna äga rum på
återanskaffningsvärdet. Icke minst angeläget
är detta i ett ekonomiskt klimat
som kännetecknas av en fortlöpande
penningvärdeförsämring.

Olika utredningar har funnit att en
avskrivning på återanskaffningsvärdet
i och för sig är berättigad. Man har endast
varit tveksam om metoden. Inom
parentes sagt har SJ fått tillämpa avskrivningar
på återanskaffningsvärdet.

I högermotionerna 1:536 och 11:652
har vi funnit en metod som vi anser användbar.
Den går ut på att konstruera
det hela som ett extra avdrag på 20 procent
av anskaffningskostnaderna. Jag
yrkar alltså bifall till reservation 1. Faller
den reservationen yrkar jag i andra
hand bifall till reservation 2.

Jag skall också säga några ord om reservation
3 under punkten B beträffande
högre initialavskrivning på byggnader
i inkomstkällorna jordbruksfastighet
och rörelse. Jag tror det är allmänt
erkänt att gällande avskrivningsregler
på fastigheter ur företagsekonomiska
synpunkter är otillsfredsställande.
Det är i själva verket den svagaste
punkten i vårt skattesystem. Utskottsmajoriteten
medger själv att den nu
tillämpade lineära avskrivningsmetoden
inte återspeglar den faktiska
minskningen av en byggnads värde men
hänvisar till företagsutredningen. Frågans
lösning har därmed ställts något
på framtiden.

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att jag i dag uttrycker
mig med större diplomatisk försiktighet
i denna del än vid kammardebatten
i förra veckan. Jag sade inte att frågan
hade begravts i denna företagsskatteutredning
—• allt detta med hänsyn till
bevillningsutskottets ärade ordförande
som var känslig på denna punkt.

Reservanterna menar i motsats till
utskottets majoritet att frågans lösning
brådskar. Jag yrkar därför bifall till
reservationen B 3.

Onsdagen den 9 mars 19(!(5

Nr 10

Ang. avdrag vid beskattningen för

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I detta bevillningsutskottets
betänkande nr (i behandlas också
en motion av herrar Franzén i Träkumla
och Gustafsson i Stenkyrka samt
mig själv, vari begärs att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en utredning om införandet
av »ö-avdrag» vid beskattning och om
andra åtgärder syftande till kostnadsminskning
för företagare på Gotland
och Öland. Jag har, herr talman, begärt
ordet för att något motivera denna motion.

Vi bär den uppfattningen att de speciella
förhållanden som råder för företagare
vilka inte har fast förbindelse
med det svenska fastlandet är av den
arten att de i olika sammanhang, bl. a.
skattemässigt, bör få lättnader. Om detta
låter sig göra blir ju beroende på
vad den av oss begärda utredningen
kan komma fram till.

Utskottet har principiella invändningar
emot ett sådant arrangemang.
Jag vill i det sammanhanget peka på
att man från annat håll har begärt att
skatteavdrag skulle tillämpas i lokaliseringssyfte.
Det av oss föreslagna speciella
»o-avdraget» innebär väl i stort
sett detsamma.

Jag har, herr talman, också begärt
ordet för att rätta till en sak i texten,
som nog förefaller litet egendomlig för
den som till äventyrs läst det. Det står
på sid. 12 i betänkandet ett referat av
vår motion, där ordet »företagen» står
inom citationstecken. Det skall självfallet
stå »ö-företagen», annars är inte
citationstecknen motiverade. Jag beklagar
att dessa på något sätt har fallit
bort i tryckningen.

Herr talman, utan att fördjupa mig
ytterligare i de motiv som ligger bakom
vår motion ber jag att med det anförda
få yrka bifall till motionerna
1:211 och''il: 265.

värdeminskning av maskiner, inventarier
och byggnader, m. m.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Man kan inte konstatera
annat än att det råder ett bristande
intresse i riksdagen för skattedebatter.
Kanhända detta beror på att vi har
blivit ensidiga med åren. De motionspar
vi här har att behandla är alla uttryck
för den borgerliga oppositionens
åsikter i skattefrågorna. Här gäller det
sådana skatter som berör företagen.

Jag vill gärna ge den siste talaren
en eloge genom att säga att han och
hans medmotionärer faktiskt har kommit
med en nyhet, det s. k. »ö-avdraget».
Det är riktigt som herr Svanström
sade, att vi har anmält principiella betänkligheter
mot den utveckling som
föreslås och som skulle leda till en ny
princip i vår skattelagstiftning. Utskottet
tror inte på dessa förslags ändamålsenlighet.

När det sedan gäller avdragen för företagen
är det uppenbart att hur man
än resonerar om nödvändigheten av att
höja avdragen så har det skattemässigt
sett sedan många år tillbaka varit så
att den andel som företagen bidrar med
i fråga om skattemedel inte på långa
vägar håller den stegringstakt som råder
när det gäller beskattningen av
fysiska personer, sådana som har anställning
eller tillfällig förvärvsverksamhet.

I finansplanen finns några sammanställningar
av taxeringsresultatet för år
1964. När det gäller en förvärvskälla
som vi har talat om här, nämligen jordbruk
med binäringar, har man ett taxerat
belopp på 2,5 miljarder kronor —
märk väl taxerat belopp. Under inkomst
av annan fastighet finner man
ett belopp av ungefär 600 milj. kronor.
Vidare finns rörelse i form av aktiebolag
och andra former av näringsverksamhet,
som ger ett underlag av
nära 8 miljarder kronor — märk siffran
8 miljarder. Därefter kommer den
stora och över allt annat stående gruppen
när det gäller skattebelastning,
nämligen fysiska personer, på inte

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 196G

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier

och byggnader, m. m.

mindre än 56 miljarder kronor i taxerat
belopp. Det finns ytterligare en
post, kapitalavkastning, på 1,2 miljarder
kronor.

Av dessa siffror framgår tydligt att
den förskjutning som äger rum innebär
att företagen relativt sett betalar mindre
och mindre i skatt till det allmänna.
Detta bör i varje fall motivera att man
nu från företagsskatteutredningen får
en allmän översyn över de principer
som skall tillämpas i framtiden. Det
går inte att bara yrka på höjda avdrag
på den ena punkten efter den andra.
Denna grundsyn ligger bakom majoriteten
i bevillningsutskottet. När det gäller
de olika framstötar som motionärerna
gör tror jag inte man kan anse det
berättigat att förbättra företagsbeskattningens
allmänna villkor så att företagen
får betala ännu mindre bidrag till
det allmänna.

Det finns vissa punkter — herr Jakobsson
erinrade om det — när det
gäller avskrivningsreglerna, där man
kan anse det motiverat och mer eller
mindre angeläget att justera. Det gäller
t. ex. avdrag för byggnader i rörelse.
Utskottet framhåller också att de nuvarande
reglerna inte avspeglar det
verkliga värdet på byggnaderna, och
där kanske man skulle kunna finna en
annan metod för taxeringen. Den nu
arbetande utredningen får alltså försöka
finna former för detta.

När det sedan gäller lokaliseringspolitiken,
som herr Bengtson talade om
och där han var glad för att den hade
utvecklats gynnsamt, finns det kanske
ingen större anledning att i dag ta upp
denna till debatt. Jag utgår ifrån att
herr Bengtson får den debatten när arbetsmarknadsfrågorna
kommer att diskuteras.
Rent allmänt är det väl inte
så, som herr Bengtson sade, att v-i har
refererat men inte tagit ståndpunkt. Utskottets
majoritet har tagit ståndpunkt.
Vi har sagt att investeringsfonderna nu,
sedan vi har fått lokaliseringsb i dragen

och de särskilda lånen, i huvudsak skall
användas i konjunkturpolitiskt syfte.
Det är ett klart ställningstagande. Sedan
vi har fått den nya ordningen i
fråga om lokaliseringspolitiken anser
vi att investeringsfonderna skall användas
på det tidigare tänkta sättet. Jag
kan vidare konstatera att fondmedlens
storlek ökat, och det kan vara en trygghet,
om det skulle bli nödvändigt att
fonderna kommer till användning.

Vad sedan beträffar extra avskrivningar
för företag på speciella orter, så
skulle ett så fl ant förfarande väl verka
på det sättet, med de regler vi nu har,
att ett stabilt företag — låt oss säga en
koncern — som nyetablerar sig på någon
av dessa speciella orter naturligtvis
får möjlighet att föra över inkomster,
vilket i sin tur skulle möjliggöra
för det nyetablerade företaget att få
disponera resurser som skulle kunna
bereda möjlighet till större avskrivning
än vad som annars skulle kunna ske.
Jag skulle vilja se hur ett företag, som
är nvetablerat och som inte har något
koncernsammanhang och inte får inkomster
från andra företag, från första
början skall kunna få sådana överskott
att det kan utnyttja rätten till avskrivningar
på såväl inventarier och maskiner
som byggnader. Det vill väl till åtskilligt
av vinstmedel för det. Jag
nämnde inte möjligheterna till varulagernedskrivning.
Där finns ytterligare
en mycket betydande post.

Jag tror därför inte att detta förslag
har något värde ur näringspolitiska
synpunkter. Det är klart att det ser bra
ut på papperet att man yrkar generösare
avdrag, men i praktiken tror jag inte
att de föreslagna åtgärderna skulle få
stor betydelse.

Herr talman! Det skulle kunna föras
långa diskussioner om avdragsreglerna,
men eftersom övriga talare har fattat
sig kort skall jag också göra det. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag i samtliga
punkter.

Onsdagen den !) mars 1906

Nr 10

Anjt. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Den jämförelse som utskottets
ärade ordförande gjorde mellan
skatterna och skatteunderlaget beträffande
företagen och beträffande enskilda
personer skulle jag vilja ha utförligare
förklarad. Den hör ju egentligen
inte hemma i det här sammanhanget.

Produktionsvänligarc avskrivningsregler
för företagen är en sak som också
alla enskilda har intresse av, inte
minst ur den synpunkten att det gäller
att bygga upp en konkurrenskraftig
svensk produktionsapparat. Det finns
väl inget intresse av att ta ut så mycket
skatt av företagen, att dessa skulle
komma i ett sämre kostnadsläge. Den
jämförelse herr Ericsson gjorde hör
inte riktigt hit, tycker jag. Det är en
produktionsvänligare inställning vi
önskar.

Någon nämnde att herr Ericsson är
ledamot av företagsskatteutredningen
som utskottet åberopar. Det skulle vara
intressant att få höra när det kommer
att hända någonting på det här området.
Det har ju åberopats att utredningen
bör ha frågan om avskrivningsregler
för byggnader om hand.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Den föregående talaren
framhöll att de siffror jag nämnde
egentligen inte hör hit. Jo, det gör de i
allra högsta grad. De hör hit. Det gäller
alltså lättnader för företag, inte för
fysiska personer i vanlig mening. Jag
ville nämligen påpeka att den gruppen
i allt väsentligt bidrager till skatteunderlaget
på det sättet att den har ökat
de taxerade inkomsterna under de senaste
tio åren med inte mindre än 90
procent, medan inkomsterna för aktiebolag
har ökat med 25 procent under
samma tid. Dessa 25 procent är ju
inte ett uttryck för att företagen skulle
ha haft dåliga konjunkturer eller gjort
små vinster. De är ett uttryck för vår

och byRRnader, m. m.
liberala skattelagstiftning. Det är inte
alls så som här säges att vårt kostnadsläge
skulle stiga om vi tog ut en högre
skatt av företagen.

Aktiebolagen, vilka taxerade för 3,3
miljarder kronor år 1964, betalade i
runda tal 1,6 miljarder kronor i skatt.
Jag känner mig tämligen förvissad om
att summan 3,3 miljarder kronor har
framkommit efter beräkningar gående
ut på att summan skall täcka den skäliga
utdelning som företagen vill ge.
Det är dock inte något bevis för att
vinsterna därmed skulle vara helt redovisade.
Jag kan gärna, herr talman,
säga, att vi inom vårt parti sedan länge
har hävdat att det, i den mån som företagens
inkomster inte tas i anspråk
av enskilda utan så att säga stannar i
företagen, är ett allmänt intresse att
företagen konsolideras. Vi som är något
äldre vet hur kriser ser ut. Det är
ingalunda företagens ägare som i första
hand råkar illa ut utan de anställda.
Därför anser jag att dessa saker hör
intimt samman.

Det är min förhoppning att den företagsutredning
som nu arbetar och som
jag inte är medlem i — jag är med i
skattesystemsutredningen — kan arbeta
på ett sådant sätt att den inom rimlig
tid kommer fram med förslag till
nya regler. Låt mig tillägga, herr talman,
att jag tror att den utredningen
blir tämligen enig om att det inte finns
mycket att ändra på i de nuvarande
reglerna. Möjligen kan det bli justeringar
på en del avdrag när det gäller byggnader,
men i övrigt har jag inte den
uppfattningen att det förestår någon revolution
på detta område. Den skulle i
så fall komma från vårt håll, men jag
tänker inte ställa något yrkande om den
saken.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag tycker att utskottets
ärade ordförandes tolkning av den relativa
fördelningen av statens inkoms -

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier

och byggnader, m. m.

ter mellan företag, juridiska personer

och enskilda inte är uttömmande. En
väsentlig synpunkt som bör framhållas
i detta sammanhang och som väl i allra
högsta grad bör tillfredsställa herr
Ericsson och även jag tycker är glädjande
är ju den att de svenska företagen
har fått ökade möjligheter att betala
sina anställda högre löner, vilket gör att
de senares relativa andel av skatteinbetalningarna
till staten i förhållande till
företagen successivt har ökat. Vi är väl
angelägna om att ha en företagsamhet
som verkligen klarar av de ökade lönekostnaderna,
och då är en företagsvänlig
skattepolitik naturligtvis utomordentligt
viktig. Jag är glad över att herr
Ericsson i avslutningen av sitt anförande
talade om att en detalj i företagsbeskattningen
som bör ändras i detta syfte
just är reglerna för avskrivning på
byggnader.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Jacobson, Gösta, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Stefanson, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av
honom m. fl. vid betänkandet anförda,
med 2 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yr -

kandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Stefansons
yrkande.

Herr Jacobsson, Gösta, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 6 punkten A antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
av herr Gösta Jacobsson in. fl.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 41;

Nej — 23.

Därjämte hade 72 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 9 inars 1906

Nr 10

Ang. avdrag vid beskattningen för

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
6 punkten A, röstar
J a ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositipnen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-74;

Nej -— 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 6
punkten B, röstar

Ja;

värdeminskning av maskiner, inventarier
och byggnader, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 59.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten C, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
4 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 6
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Stefanson

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier

och byggnader, m. m.

in. fl. vid betänkandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten D framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Elofsson m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 6
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Elofsson in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 99;

Nej —21.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten E, yttrade herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Stefanson in. fl. vid
betänkandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 6
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Onsdagen den 9 mars 19C6

Nr 10

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —41.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen gjordes i enlighet med de
angående punkten F förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 211 och II: 265;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för
lagfartskostnader; och

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av reservbefälspremier.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. arvs- och gåvobeskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 11, i anledning av väckta
motioner rörande arvs- och gåvobeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:60,
av herr Svanström in. fl., och II: 94, av
herr Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag angående ändring av 3 § i
förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
i syfte att från arvsskatt befria sådana
stiftelser och sammanslutningar,

Ang. arvs- och gåvobeskattningen
som nu vore befriade från att erlägga
gåvoskatt;

2) de likalydande motionerna 1:207,
av herr Gösta Jacobsson in. fl., och II:
644, av herr Nordgren in. fl., varit anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att den av
1958 års riksdag begärda översynen av
bestämmelserna om arvsbeskattning i
hela dess vidd omedelbart måtte komma
till stånd; samt

3) motionen 11:267, av herr Johansson
i Trollhättan in. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle begära en översyn av den nuvarande
arvs- och gåvobeskattningen.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:60,
av herr Svanström in. fl., och II: 94, av
herr Gustafsson i Borås m. fl., om befrielse
jämväl från arvsskatt för stiftelser
och sammanslutningar som vore befriade
från gåvoskatt,

2) de likalydande motionerna I: 207,
av herr Gösta Jacobsson in. fl., och II:
644, av herr Nordgren m. fl., om översyn
av arvsbeskattningen, samt

3) motionen II: 267, av herr Johansson
i Trollhättan m. fl., om översyn av
arvs- och gåvobeskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I. av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson, Mattsson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Sterile och öhvall, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 60 och II: 94, ansett,
att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:60, av herr Svanström
in. fl., och II: 94, av herr Gustafsson
i Borås m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag till riksdagen angående ändring
av förordningen om arvsskatt och gå -

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. arvs- och gåvobeskattningen
voskatt i syfte att från arvsskatt befria
sådana stiftelser och sammanslutningar,
som nu vore befriade från att erlägga
gåvoskatt;

II. av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås, vilka,
under åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 207 och II: 644,
ansett, att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:207, av herr
Gösta Jacobsson m. fl., och 11:644, av
herr Nordgren m. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att den av 1958
års riksdag begärda översynen av bestämmelserna
om arvsbeskattningen i
hela dess vidd omedelbart måtte komma
till stånd.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag skall be att något
få uppehålla mig vid motionsparet 1:60
och II: 94, som handlar om arvsskatt för
vissa stiftelser och sammanslutningar.

Enligt gällande lagstiftning som finns
i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt,
är vissa stiftelser befriade från
både arvsskatt och gåvoskatt. Det gäller
stiftelser som har till huvudsakligt
ändamål att främja barns eller ungdoms
vård och fostran eller utbildning och
att främja vård av behövande och ålderstigna,
sjuka och lytta. Andra stiftelser
däremot är befriade från gåvoskatt
men inte från arvsskatt. Detta
gäller stiftelser som har till'' huvudsakligt
ändamål att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga och andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål.

Om alltså en person under sin livstid
lämnar en gåva till en sådan stiftelse
som det här är fråga om blir denna
befriad från gåvoskatt. Men om han
föredrar att göra ett testamentariskt
förordnande, så att gåvan tillfaller stiftelsen
eller sammanslutningen först efter
givarens död, måste stiftelsen betala
arvsskatt.

I motionerna framhålles att denna
olikhet är otillfredsställande. Motionärerna
föreslår därför att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skall begära utredning
och förslag att stiftelser och sammanslutningar
som nu är befriade från
gåvoskatt också blir befriade från arvsskatt.
De argument som kan anföras
för att så bör vara fallet är många, och
de väger tungt. Det är svårt att förstå
varför det skall vara någon skillnad i
skattehänseende för en stiftelse eller
sammanslutning, om den tar emot en
gåva från en person under dennes livstid
eller först efter hans död.

Många människor som bestämt sig för
att överlämna en del av sin förmögenhet
till ett allmännyttigt ändamål känner
inte till bestämmelserna. I stället
för att överlämna gåvan under sin livstid,
vilket de skulle ha gjort om de insett
konsekvenserna i arvsskattehänseende,
tar de upp den i sitt testamente
med påföljd att mottagaren blir belastad
med arvsskatt.

För personer som känner till arvsskattebestämmelserna
kan dessa verka
återhållande på viljan att donera till
stiftelser för allmännyttiga ändamål.
Eftersom många människor har en viss
motvilja mot att skiljas från sitt sparkapital
under sin livstid blir följden att
dessa stiftelser förlorar på detta. Det
blir ingen gåva under givarens livstid.

Därjämte bör framhållas att den nuvarande
lagstiftningen medför ganska
besvärliga gränsdragningsproblem, vilka
de domstolar som skall tillämpa bestämmelserna
har att brottas med.

Utskottsmajoriteten säger att de synpunkter
som framförs i motionen i och
för sig är värda beaktande men att de
inte är av sådan angelägenhetsgrad att
en utredning omedelbart bör igångsättas.
Gentemot detta skulle jag vilja hävda
att denna fråga, som nu behandlas
för fjärde året i följd, tvärtom är mycket
angelägen och nu äntligen bör få
sin lösning. Det är inte nödvändigt att
avvakta den utredning om arvsbeskattningen
i hela dess vidd som riksdagen

Onsdagen den 9 mars 1900

Nr 10

(il

begärde 1958 men som ännu inte kommit
till stånd. Den här frågan tarvar
ingen vidlyftig utredning. Den är tekniskt
sett enkel att lösa och hör därför
lösas så snart som möjligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den under I vid
punkten 1 fogade reservationen av herr
Stefanson in. fl.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Som motionär har jag
och några andra lika envisa riksdagskamrater
även i år återkommit till frågan
om arvs- och gåvobeskattningen.

I denna del har vi stött oss på bevillningsutskottets
eget yttrande, godkänt
av 1958 års riksdag, med hemställan
om en allsidig översyn av bestämmelserna
rörande arvsskatten — herr
Tistad nämnde om detta. Redan år 1958,
för åtta år sedan, begärde riksdagen
alltså en sådan översyn, som man då
hade funnit erforderlig.

Frågan har därefter varit föremål för
behandling i riksdagen nästan varje år
men ständigt ställts på framtiden under
hänvisning till familjerättskommitténs
arbete. Detta arbete har numera
avslutats; betänkandet kom fram i fjol.
I betänkandet har familjerättskommittén
också pekat på nödvändigheten av
en parallell finansrättslig kompletterande
lagstiftning. Efter att ha konstaterat
detta säger bevillningsutskottets majoritet
med en resignerad suck att arvsbeskattningen
»inom en inte alltför avlägsen
framtid torde komma att bli föremål
för en allsidig utredning». Detta
säger man efter åtta års tålmodig väntan! Men

återigen skyller man på familjerätten.
Man säger att kommittéförslaget
rönt sådan kritik att förnyade överväganden
torde erfordras. Må så vara. Proposition
om familjerätten kommer i
vilket fall som helst inte i år, kanske
1967.

Jag är fullt medveten om att ett visst
samband råder mellan de familjerätts -

Ang. arvs- och gåvobeskattningen
liga arvsreglerna och arvsbeskattningsreglerna,
men jag föreställer mig att
man sedan familjerättsbetänkandet nu
framlagts borde kunna utan olägenhet
driva de fortsatta utredningarna parallellt,
d. v. s. att hinder inte rimligen
borde föreligga att omedelbart starta
den av 1958 års riksdag begärda översynen
av de allmänna skattebestämmelserna.
Den tar i alla fall flera år och
behöver ju inte avslutas innan propositionen
om familjerätten har sett dagen.

Jag är inte så stor optimist att jag
hoppas på att en sådan översyn skall
leda till någon nämnvärd sänkning av
de allmänna skatteskalorna — 1958 års
riksdag sade kanske ifrån att det inte
skulle bli så — men en sådan sänkning
hade förvisso varit befogad inte minst
till följd av den automatiska skärpning
som har blivit en följd av den fortgående
penningvärdeförsämringen.

Redan vid relativt måttliga förmögenheter
träffar arvsskatten ofta med
en förödande styrka. Detta gäller särskilt
familjeföretagen, där förmögenheten
är bunden i rörelse: industri, hantverk,
handel eller jordbruk. Jag skall
med några exempel ange skatteskalornas
höjd för att belysa läget.

I klass I, som gäller make och barn,
är skatten 8 590 kronor vid en förmögenhet
av 100 000 kronor. Vid en förmögenhet
av 200 000 är skatten 34 590,
vid 400 000 är den 102 590, och vid
500 000 är den 142 590 kronor. På förmögenheter
över 500 000 kronor utgår
skatten vidare med 44 procent. I jordbruk
och rörelse är ju förmögenhetsvärdena
numera ofta ganska höga, och
skatten blir därefter.

I klass II, som gäller fader, moder
och syskon, blir skatten 28 290 kronor
redan vid en förmögenhet på 100 000.
På en förmögenhet av 200 000 blir skatten
75 790, på en halv miljon blir den
240 790, och över 500 000 utgår den med
00 procent.

Men, herr talman, det är egentligen
inte skatteskalorna som reservanterna
och motionärerna i första hand har ve -

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. arvs- och gåvobeskattningen
lat föra i förgrunden, utan i stället en
del av de allmänna regler som nu gäller
och gör att skatten träffar dubbelt
hårt. Det är lättnader i dessa stycken
som vi är ute efter. I motionerna framförs
vissa uppslag.

Nu vet jag från föregående debatter i
detta ämne att man säger att den där
Jacobsson, Gösta, överdriver i fråga om
skattens verkningar. Nej, det gör jag
inte. Vad först gäller familjeföretag inom
industri och handel ser vi nästan
varje vecka i tidningarna att något familjeföretag
sålts till en storindustri eller
till något investmentbolag — de senare
har ju vuxit upp som svampar ur
jorden. I de fall då det är fråga om en
strukturrationalisering finns det givetvis
ingenting att invända. Men i stor utsträckning
är det här fråga om företag
där företagsledaren börjar komma upp
i ålder och på grund av den beräknade
arvsskattens storlek inte ser någon möjlighet
för familjen att behålla företaget
i sin ägo efter hans död. Försäljningen
ses som den enda möjligheten att låta
verksamheten fortgå. Jag har haft besök
av åtskilliga äldre gentlemän, som
har med mig velat resonera om sina bekymmer
på den punkten. Den pågående
utvecklingen mot storföretagsamhet är
inte alltid önskvärd — den leder emellanåt
till en alltför stor koncentration
och till dominans för storföretagen. Ur
samhällets synpunkt är det enligt min
mening angeläget att familjeföretagen
inte på detta sätt slås ut, utan samhället
borde fastmer slå vakt om familjeföretagen.

Inom jordbruket hänger arvsskatten
på många håll som ett damoklessvärd
över de äldre jordbrukarna. Något som
gör saken särskilt bekymmersam, om
vi ser den i ett större perspektiv, är att
45 procent av landets jordbrukare i dag
är över 50 år. Varje år går alltså många
äldre jordbrukare till sina fäder, och
arvsskatten faller hårt på de efterlevande,
som nödgas skuldsätta sig. Jordbruket
som sådant kommer under de närmaste
åren att lida en betydande av -

tappning av kapital till följd av arvsbeskattningen.

Alla dessa förhållanden bör tas med
i bilden vid riksdagens ställningstagande.
Frågans lösning får inte skjutas
längre på framtiden.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
II av herr Yngve Nilsson
m. fl. Vad beträffar reservation I kan
jag i huvudsak instämma i de synpunkter
som här framförts av herr Tistad.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Det finns kanske ingen
anledning att i dag gå in på någon
sakdebatt beträffande dessa frågor. Vi
är väl helt överens om att det bör ske
en översyn av arvsbeskattningen. Vad
som skiljer utskottsmajoriteten å ena
sidan och reservanterna å andra sidan
i dag är väl närmast bedömningen av
när denna utredning bör sättas i gång.
Utskottsmajoriteten menar ■— som framgår
av betänkandet — att man bör vänta
till dess att proposition är avlämnad
beträffande de frågor som behandlats
av familjerättskommittén.

De förslag, som lagts fram i motionerna
I: 207 och II: 644 och som framföres
i den med II betecknade reservationen,
behandlades mycket riktigt vid
förra årets riksdag, och vid den tidpunkten
fanns det anledning att tro att
vi skulle få en proposition i ämnet till
innevarande års höstriksdag. Nu ser
det emellertid ut, som om propositionen
blivit ytterligare försenad, och detta
beror på den remissbehandling som
familjerättskommitténs förslag har fått.
Det är klart att denna försening av propositionen
kan beklagas, men detta faktum
kan knappast påverka vår uppfattning
att frågan om arvsbeskattningen
bör behandlas i samband med vad som
kommer att föreslås på det familjerättsliga
området.

Beträffande motionerna I: 60 och II:
94 och de frågor som där behandlas —
dessa förslag upptas i den med I betecknade
reservationen — menar ut -

Onsdagen den !) mars 1966

Nr 10

skottsmajoriteten, att även dessa frågor
liar ett direkt samband med familjerättskommitténs
förslag och att man
här rimligtvis bör avvakta vad utredningsförslaget
kommer att leda till. Dessa
frågor bör då prövas i samband med
den översyn av arvsbeskattningen, som
ju redan är beslutad och som alla är
överens om bör ske.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan i dess helhet och finner,
som sagt, ingen anledning att i sak gå
in på de olika frågorna, eftersom vi
är helt överens om att det skall ske en
översyn av arvsbeskattningen. Vi anser
emellertid att denna översyn bör ske
först sedan vi fått propositionen med
anledning av familjerättskommitténs
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Stefanson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 11
punkten 1, röstar

(Vi

Ang. arvs- och gåvobeskattningen

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 55.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 11
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Om fria resor till hemorten för inackorderade skolelever

m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej—31.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition utskottets
i punkten 3 gjorda hemställan.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
om anpassning för mindre företag av
aktiebolagslagstiftningen;

nr 12, i anledning av väckt motion
om en översyn av barnavårdsmannainstitutionen; nr

13, i anledning av väckta motioner
om återfående av överskjutande insatskapital
i ekonomisk förening; och
nr 14, i anledning av väckt motion
angående obligatorisk försäkring av tillgångar
som anförtros boutredningsmän
m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Mai:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1965 vid dess fyrtionionde
sammanträde fattade beslut;
och

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension
inom den allmänna tilläggspensioneringen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om fria resor till hemorten för inackorderade
skolelever

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av väckta
motioner om fria resor till hemorten
för inackorderade skolelever.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
580 i första kammaren av fru Olsson,
Elvy, och herr Olsson, Johan, samt nr
710 i andra kammaren av herr Nilsson
i Tvärålund.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till innevarande års riksdag om
sådan ändring av studiehjälpsreglernentet
och studiemedelsförordningen, att
inackorderade elever erhölle bidrag till
resor mellan hemorten och skolan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:580
och II: 710, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson, Edström, Erik Filip Petersson,
Anderson i Sundsvall, Wiklund
och Elmstedt, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

dels att riksdagen i anledning av motionerna
I: 580 och II: 710 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till nästa års riksdag om sådan ändring
av studiehjälpsreglementet, att inackorderade
elever erhölle bidrag till
resor mellan hemorten och skolan;

Onsdagen den 9 mars 1966

Nr 10

Om fria resor till hemorten för inackorderade skolelever

dels att motionerna 1: 580 och II: 710,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 14 bär tillkommit i anledning
av väckta motioner av fru Elvy
Olsson samt herrar Johan Olsson och
Nilsson i Tvärålund om fria resor till
hemorten för inackorderade skolelever.
Till utskottets utlåtande har fogats en
reservation. Med anledning av denna
skulle jag vilja säga ett par ord.

Detta är ingen ny fråga för kammaren.
Den var föremål för behandling
när vi skulle ta ställning till propositionen
angående det studiesociala stödet,
som antogs i riksdagen 1964. Denna
fråga om resorna kom också igen
vid fjolårets riksdag, alltså 1965.

De nuvarande bestämmelserna grundar
sig på det beslut, som riksdagen
fattade 1964. Det beslutet innebar totalt
sett väsentliga förbättringar för det
stora flertalet studerande. Men i beslutet
om studiesocialt stöd finns vissa
skönhetsfläckar, som man har anledning
att stanna inför och söka rätta till.
Det gäller bl. a. frågan om hemresor
under pågående läsår.

Före år 1964 utgick resebidrag till
elever i realskola, gymnasium och yrkesskolekurs
med mer än två års undervisning,
som fick sex resor varje
läsår. Elev i yrkesskolekurs med minst
fyra månaders men ej två års undervisning
samt elev i vinterkurs vid folkhögskola
fick bidrag till fyra resor under
varje läsår.

När denna fråga var föremål för behandling
år 1964, förelåg en rad motioner
om att bibehålla de gamla reglerna
för resebidrag. Dessa motioner avstyrktes
emellertid av utskottet. Det intressanta
är emellertid att första kammaren
biföll utskottets hemställan om avslag
på motionerna, medan andra kammaren
biföll motionerna. Andra kam 5

Första kammarens protokoll 1966. Nr

maren ansåg alltså att dessa resebidrag
för inackorderade elever borde utgå
även i fortsättningen för att göra det
lättare för eleverna att resa mellan
hemorten och skolorten.

Att frågan nu kommit igen beror på
att motionärerna är ute i ett angeläget
ärende. Det gäller här unga människors
möjligheter att hålla kontakten med
hemmet under skoltiden. Att det behovet
finns och att det är angeläget att
ha den kontakten mellan skola och hem
vet vi alla, liksom att den kontakten är
nödvändig för ungdomar i dessa åldrar.
Behovet är alltså styrkt. Vidare föreligger
också ett rättvisekrav, att man tar
hänsyn till de ofta stora avstånd som
finns i det bär landet.

För närvarande pågår en omstrukturering
i vårt land. Den medför en
minskning av de kollektiva kommunikationsmedlen.
Man får sämre förbindelser
och i många fall också indragna
kommunikationsmöjligheter. Detta gör
att det ofta blir både dyrare och svårare
för eleverna att företaga resor till
hemmet.

Från dessa utgångspunkter har motionärerna
ansett att riksdagen bör
hemställa till Kungl. Maj:t om ett förslag
som ger ungefär samma möjlighet
till ersättning för resor som gällde före
år 1964.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som finns fogad vid utlåtandet.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! I motionerna I: 580 och
II: 710 hemställs »att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag om
sådan ändring av studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen att
inackorderade elever erhåller bidrag
till resor mellan hemorten och skolan».

När det gäller elever i gymnasier,
yrkesskolor, fackskolor, folkhögskolor
och en del andra sådana skolformer
regleras deras bidrag enligt studie 10 -

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Om fria resor till hemorten för inackorderade skolelever

hjälpsreglementet, under det att hjälpen
för universitetsstuderande och
motsvarande regleras genom studiemedelsförordningen.
Då det gäller den
sista gruppen kan betydande kostnader
uppkomma. Därför yrkar jag icke bifall
till motionerna utan till reservationen,
där det hemställes om förslag till
sådan ändring av studiehjälpsreglementet
att inackorderade elever erhåller bidrag
till resor mellan hemorten och
skolan. Det är här fråga om elever i
gymnasier, yrkesskolor och fackskolor.

Jag vill härmed endast klarlägga att
reservation och motion inte är samma
sak.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Då riksdagen fattade
beslut om det nya studiesociala system
som ryms inom studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen förutsattes
ett enhetligt studiestöd. Den tidigare
förekommande mångfalden av bidrag,
stipendier och lån skulle väsentligt
komma att minskas till antalet, samtidigt
som det studiesociala stödet för
den enskilde eleven kom att innebära
en förbättring, vilket också herr Eric
Carlsson har sagt.

Inom det område som nu regleras av
studiehjälpsreglementet fanns det tidigare,
om jag minns rätt, ett tjugutal behovs-
och inkomstprövade förmåner att
tillgå. De belopp som genom det komplicerade
förfarandet kunde komma att
tilldelas den enskilde eleven blev i
många fall mycket små, ända ner till
ett par kronor i vissa fall. Den otympligheten
kvarstår inte i det nya systemet.
Reglerna där innebär en schablonisering
av bidragen och tilläggen till
dessa. För elever som studerar vid
gymnasier och liknande läroanstalter
och inte är bosatta på skolorten kan
det utgå antingen resetillägg eller inackorderingstillägg.
Normalt skall eleven
erhålla resetillägg, såvida han inte

bor så nära skolan att han av den anledningen
utesluts från förmånen. Gymnasieorgani&ationen
i dess olika former
byggs ju även ut med sikte på att det
i normalfallet skall vara möjligt för eleven
att vistas i föräldrahemmet under
studietiden. I de fall det inte är möjligt
utgår i stället inackorderingstillägg, såvida
eleven inte är bosatt på skolorten
men är inackorderad där. Vid vissa
skolor med riksrekrytering är det naturligt
att eleverna bor på skolorten eller
i många fall pa skolan. Resetillägget
eller inackorderingstillägget avser inte
att ersätta alla kostnader eleven har
utan i huvudsak merkostnaderna i jämförelse
med elever som inte behöver
resa eller inackordera sig på studieorten.

För dem som nu studerar vid högskolor
och universitet och liknande läroanstalter
utgår efter ansökan studiemedel,
vilka innehåller en bidragsdel
och en återbetalningsdel. Vid prövningen
av storleken på de studiemedel som
skall beviljas tar man endast hänsyn
till den studerandes och dennes makes
eller makas ekonomi. Den som söker
studiemedel är skild från föräldraekon
om i en i det bär avseendet. Vid inkomstprövning
av studiehjälp sker
prövningen däremot med hänsyn till
föräldraekonomien.

Motionärerna från centerpartiet vill
nu ändra såväl studiehjälpsreglementet
som studiemedelsförordningen, så att
alla elever som är inneboende på studieorten
utöver utgående bidrag, bl. a.
i form av inackorderingstillägg, skall
kunna erhålla bidrag för resor till hemmet.
Som herr Edström har påpekat,
har man, sedan folkpartiet nu anslutit
sig till reservanterna från centerpartiet,
i reservationen tagit bort anspråken
på att universitetsstuderande utöver
studiemedel också skall kunna få
resebidrag för att besöka sina föräldrar.
Jag konstaterar att det ändå är ett
framsteg. Enligt utskottets mening är
det emellertid naturligt att man i ett
studiesocialt system med en enhetlig
syn på studiestödet och en därav föl -

Nr 10

Onsdagen den !) mars 1966

Om fria resor

jande stark schablonisering av reglerna
inte kan vidta särskilda arrangemang
för elever vid vissa speciella skolformer.
Det enda undantag som gjorts gäller
handikappade elever som utbildas
på särskild institution. Jag behöver
kanske inte orda så mycket om motivet
härför, ty det är ju ganska klart.

Det väsentliga är att den nya studiehjälpen
på det hela taget medfört förbättringar
för eleverna vid skolor av
alla slag, och gruppen inackorderingselever
utgör inget undantag därvidlag.
Utskottet har inte funnit något skäl till
ett annat ställningstagande i den bär
frågan än vad som skedde vid 1964
och 1965 års riksdagar i denna kammare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till andra lagutskottets utlåtande
nr 14.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det är riktigt att den
studiesociala reformen 1964 innebar en
förbättring för det stora flertalet elever,
men det blev ändock en försämring
för vissa elever. Jag redovisade
vilka grupper det var och vilka grupper
som hade särskilda resebidrag före
1964. Då var resebidragen utformade
på det sättet att bidrag utgick när resekostnaden
översteg 15 kronor. Det var
även det som jag hänvisade till när jag
redovisade förhållandena före 1964 och
när jag yrkade bifall till reservationen.
Vi har nu gjort en hemställan till Kungl.
Maj :t om förslag till nästa år. Det borde
finnas möjligheter för Kungl. Maj:t
att på grundval av vad som gällde före
1964 finna former så att man kommer
bort ifrån alltför mycket administrativt
och byråkratiskt krångel. Det är klart
att ett studiehjälpssystem inte kan ersätta
alla kostnader som är föranledda
av elevs uppehåll på skolorten, men nog
vore det väl en rättviseåtgärd att man
toge hänsyn till de betydande resekostnader
en del elever faktiskt har.

Jag närde faktiskt, herr talman, en

till hemorten för inackorderade skolelever
stilla förhoppning om att herr Lars
Larsson i dag skulle ansluta sig till reservationen
med hänsyn till att han
föregående vecka gjorde en resa i norra
Sverige och väl fick eu bild av Avståndssverige.
Visserligen kan man säga
att det finns avstånd i södra Sverige
också, men de har inte alls samma dimensioner
som i norra Sverige. När nu
herr Lars Larsson har sett på dessa avstånd
i norr hoppades jag faktiskt att
han skulle kunna ge sin anslutning till
reservationen.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag måste komma herr
Eric Carlssons förhoppningar på skam.

Trots att han hoppades att jag skulle
ansluta mig till reservationen, måste jag
hävda att om man tar hänsyn till de
studiebidrag och tillägg som studiehjälpsreglementet
i dess nya utformning
medger även vid de skolor som
herr Eric Carlsson talade om, har det
jämfört med förhållandena tidigare inte
blivit en försämring för eleverna i normalfallen.
Det är klart att herr Carlsson
kan leta fram någon enstaka elev som
har fått en försämring, det skall jag
inte förneka. Men det stora flertalet har
fått förbättringar, vilket även herr
Carlsson inledningsvis konstaterade, i
sitt första anförande.

Jag är inte obekant med de långa avstånden,
men de kommer ju så att säga
åt sidan om man räknar på det sätt som
man måste göra med det nya studiehjälpssystemet,
nämligen lägga ihop
samtliga tillgängliga förmåner och inte
specificera dem, såsom det var tidigare,
på bidrag till olika ting, såsom resor,
böcker, mat o. s. v.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Herr Lars Larsson är
en principfast man och jag förstod väl
att han inte skulle ändra uppfattning

68 Nr 10 Onsdagen den 9 mars 1966

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen
hjälpsreglementet

så här kvickt. Det skulle ha sett under -

ligt ut om han bytt fot så snabbt. Jag
hoppas emellertid att det till nästa år
skall finnas möjligheter att resonera
om detta problem. Det är ändå på det
sättet, herr Larsson, att även om det
stora flertalet har fått förbättringar
finns det många elever som har fått försämringar.
Vi har att ta hänsyn inte
bara till dem som har fått det bättre
utan även till alla dem som har fått försämringar.
Vi bör se till att alla elever
oavsett var de bor någonstans får samma
möjligheter att hålla kontakt med
hemmen, och självklart också samma
förutsättningar till skolutbildning som
de elever har som bor på skolorten och
som nu har fått väsentliga förbättringar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

och studiebörjan
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja^propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen
och studiehjälpsreglementet Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckta
motioner om höjning av studiebidragen
enligt studiemedelsförordningen
och studiehjälpsreglementet, m. m.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft fyra inom riksdagen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 379
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Werner samt nr 476 i andra kammaren
av herr Holmberg m, fl, ävensom

2) de likalydande motionerna nr 578
i första kammaren av herr Larsson,
Thorsten, m. fl, samt nr 706 i andra
kammaren av herr Johansson i Skärstad
och herr Larsson i Borrby.

Motionerna 1:379 och 11:476 hade,
såvitt anginge yrkande om fria läroböcker
m. in. och medelsanvisning, hän''
isats till statsutskottet samt i övrigt
till lagutskott. Såvitt dessa motioner avsåge
resetillägg behandlades de av utskottet
i annat sammanhang.

I motionerna I: 379 och II: 476 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen
med tillämpning från och med
budgetåret 1966/67 skulle fastställa stu -

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 196(i

Om höjning av studiebidragen enligt

diehjälpens grundbelopp till 100 kronor
per månad.

I motionerna 1:578 och 11:706 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag dels beträffande
frågan om höjning av studiebidraget
inom studiemedelsförordningen
till 0,5 ATP-basbelopp per år och i anslutning
därtill en motsvarande höjning
av det s. k. förhöjda studiebidraget
inom studiehjälpsreglementet och dels
beträffande frågan om värdebeständighet
för alla förmåner inom studiehjälpsreglementet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att motionerna 1:379 och II: 476,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, samt

B) att motionerna I: 578 och II: 706
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits

vid utskottets hemställan under B

av herrar Edström, Erik Filip Petersson,
Thorsten Larsson, Anderson i
Sundsvall, Johansson i Skärstad och
Jonsson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionerna
1:578 och 11:706 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag beträffande
frågan om värdebeständighet av
dels studiebidraget inom studiemedelsförordningen,
dels samtliga förmåner
inom studiehjälpsreglementet, samt

2) att motionerna 1:578 och 11:706,
i den mån de icke besvarats genom vad
reservanterna hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

studiemedelsförordninKen och studiehjul
psreglemen tet
Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! 1964 års riksdag fattade
beslut om det nuvarande studiestödet.
För många studerande innebar det
en förbättring, främst då i lånehänseende
— en studerande kan i dag för finansiering
av sina studier erhålla ett
belopp som allmänt sett får anses tillfredsställande.

Den fråga som nu tagits upp motionsvägen
avser inte heller lånen utan endast
studiebidragen. När studiemedlen
fastställdes till 1,4 ATP basbelopp, betydde
det att riksdagen gick in för att
lånemedlen skulle få följa index och
sålunda bli värdebeständiga under den
prisfördyring som alltmer markerat gör
sig gällande. Studiemedlen har också
stigit från 6 720 kronor år 1964 till
7 420 kronor innevarande år. Studiebidragen
är emellertid oförändrade, därför
att de 1964 bestämdes till en fix
summa som inte följer basbeloppets förändringar.

Jag nämnde att studiemedelsförordningen
i stort innebar en förbättring,
men i fråga om bidragen blev det faktiskt
en försämring för många studenter
— jag tänker då på dem som kommer
från hem med låg inkomst och litet
eget kapital.

De s. k. natura-stipendierna — som
tidigare var i studiebidragens ställe,
kan man säga, och som innehades av
halva antalet av de studerande — gav
betydligt mer än de 175 kronor i månaden
som studiebidraget fastställdes till
och som alltjämt gäller.

I en skrivelse till det särskilda utskott
som behandlat frågan framhöll
Sveriges förenade studentkårer, att försämringen
för majoriteten av de drabbade
kunde uppskattas till minst 1 000
kronor per år.

Utskottet hade vid frågans behandling
även en utredning tillgänglig, där
man beräknade det genomsnittliga utfallet
av bidraget för folkhögskoleelever
till 240 kronor i månaden. Härvid

70 Nr 10 Onsdagen den 9 mars 1966

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studiehjälpsreglementet -

hade då givetvis även hänsyn tagits till
den behovsprövade delen. Det generella
bidraget blev alltså fixerat till 175
kronor per månad och har sedan legat
stilla där under den följande dyrtiden,
då lånebeloppen vuxit. Det innebär en
stark försämring av studiebidragets
realvärde.

De av 1964 års riksdag fastställda
proportionerna mellan lån och bidrag
har alltså redan väsentligt försämrats.
Samtidigt som lånebeloppen via basbeloppen
växer så minskar bidragen i
värde. De studerande får här stark känning
av den allt häftigare inflationen.
Detta är ett starkt motiv för att även bidragen
bör följa basbeloppets index.

I motionen har nämnts att en summa
motsvarande 0,5 basbelopp, omräknat
i dagens värde alltså 265 kronor i
månaden, vore ett rimligt bidrag. Tyvärr
är den summan, det skall erkännas,
i dag en hög sunmia; det skulle
nämligen innebära 80 miljoner kronor
mer i utgifter för statskassan. Genom
att proportionerna så starkt förskjutits
redan nu blir detta en stor påfrestning
på statsfinanserna.

Den reservation som fogats till utskottets
utlåtande lämnar frågan öppen om
basbeloppets storlek. Reservanterna anser
emellertid att det är mycket starkt
berättigat att ge studiebidraget en värdebeständighet
på samma sätt som lånebeloppet
har en sådan värdebeständighet.
Vi begär därför utredning och
förslag beträffande värdebeständighet
av studiebidraget. Vi tycker att detta är
en både rättvis och riktig åtgärd till de
studerandes hjälp.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Edström m. fl.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Den fråga som utskottet
här anknyter sin diskussion till gäller
om studiebidragen skall indexregleras
eller om de skall kunna höjas endast
efter särskilt beslut av riksdagen. Ut -

skottet uttalar sig för det senare tillvägagångssättet
men säger i samma
andedrag enhällig nej till den ökning
som föreslagits i den kommunistiska
motionen.

Den förbättring som vi har påyrkat
innebär inte mer än en höjning av
grundbeloppet från 75 till 100 kronor
per studiemånad. Orsakerna till att vi
gått så försiktigt i dörren skall jag inte
redovisa här. Jag bara konstaterar, att
materiellt sett representerar inte den av
oss föreslagna ökningen mycket mer än
vad en indexreglering med 1964 som
basår skulle ha gett.

Det är därför litet märkligt, herr
Thorsten Larsson, att reservanterna
både i utskottet och här från talarstolen
alldeles nyss har uttalat sig för en
indexreglering men samtidigt avstyrker
ett förslag, som innebär att det kunde
ha blivit en sådan regleringseffekt, åtminstone
denna gång, för de elever som
vår motion omsluter, alltså de elever
som studerar på gymnasial nivå.

I förhållande till de ökade levnadskostnader
som dessa studerandes föräldrar
fått vidkännas efter riksdagsbeslutet
år 1964 om studiestödet innebär
vårt ökningsförslag en mycket ringa
kompensation. Men inte ens denna mycket
blygsamma ökning vill alltså utskottet
eller reservanterna inom utskottet
vara med om.

Jag skall inte gnälla surt över den
saken här. Jag vill bara säga, att man
alltså inte tycks ha någon tanke på att
inom överskådlig tid förverkliga studiehjälputredningens
och studiesociala
utredningens uttalade önskemål. Detta
önskemål uttrycktes i följande ord:
»Stödet åt de studerande bör utformas
så, att alla ungdomar beredes möjlighet
till den utbildning för vilken de har
förutsättningar och intresse, oavsett
social och ekonomisk bakgrund och
oberoende av bostadsort.»

Studiebidragen kan naturligtvis sägas
vara ett steg på vägen till en större likställdhet
i detta avseende och likaså

Onsdagen den 9 mars 1960

Nr 10

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie hjälpsreglem

entet

ett steg mot det efterlysta systemet med
studielön. Men det är till ytterlighet
små och trevande rörelser i denna riktning.
Detta gäller alldeles särskilt bidragen
för studier på gymnasial nivå
— således det som innefattas i studiehjälpsreglementet.
Tillströmningen till
de gymnasiala skolorna är visserligen
stor i förhållande till dessa skolors nuvarande
kapacitet, men det är också ett
faktum att en stark s. k. avtappning av
elever sker redan vid grundskoleundervisningens
slut, då man skulle ha gått
över till gymnasium, men inte vågar eller
orkar.

Är orsakerna härtill bristande studietradition,
som det hävdas att de
klasser har, som härstammar från proletariatet?
Är det fråga om svaga intellektuella
förutsättningar hos en viss bestämd
samhällsklass? Eller är det fråga
om bristfällig studiehåg hos en viss bestämd
samhällsklass?

Sådana individuella fall finns naturligtvis,
men erfarenheterna bör väl nu
ha sagt oss att ingen samhällsklass är
intellektuellt mera predestinerad för
högre studier än någon annan. Så långt
har vi kommit i insikt. Orsaken till att
så förhållandevis många unga, som varit
slarviga nog att inte skaffa sig rika
föräldrar, nödgas avstå från högre studier
och utbildning är mestadels ekonomisk.
I de vanliga löntagarhemmen
har man inte råd att avstå från det bidrag
till familjeekonomien, som förvärvsarbetande
unga kan vara i stånd
att lämna. Förvärvsarbete i stället för
studier på nivå över grundskolan blir
därför alltjämt så många studiebegåvade
ungdomars öde. Därmed utestängs
de också från den utbildning som ligger
ovanför gymnasiets. Så kan det inte
fortgå.

Jag frågar nu: Skall alltså ekonomiskt
mindre bemedlade föräldrars barn i
fortsättningen dömas förlustiga rätten
till en högre undervisning och utbildning
därför att de i detta avseende råkat
få så att säga fel föräldrar?

Det kan visserligen invändas att de
fattiga 25 kronor mera per studiemånad,
som vi har föreslagit i vår motion,
inte gör mycket till eller från för att
rasera denna spärr till en högre undervisning,
särskilt som bidraget vanligtvis
utgår bara nio månader av året.
Men något litet måtte det väl i alla fall
göra till, och det kunde dessutom tas
som ett tecken på vilja att etappvis demolera
de murar, som alltjämt stänger
så många studiebegåvningar ute från
den utbildningsrätt som tillkommer de
ekonomiskt bättre lottade i vårt samhälle.
Den muren är kvar och den bör
snarast möjligt raseras. Den kan i hög
grad raseras med ekonomiska medel.

Herr talman! Jag begränsar mitt anförande
till detta, och med dessa ord
ber jag att få yrka bifall till motionerna
I: 379 och II: 476, d. v. s. till den del
därav som behandlas i detta utskottsutlåtande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! För närvarande är det
studiestöd som utgår enligt studiemedelsförordningen
indexreglerat. Så är
däremot inte fallet med det däri ingående
studiebidraget. De enligt studiehjälpsreglementet
utgående förmånerna
är inte heller indexreglerade. De olika
bidragen av denna typ till studerande
borde principiellt behålla sitt relativa
värde i sådana inflationstider som vi
nu har. De tidigare naturastipendiernas
värde, som dessa bidrag ersatt,
sänktes ju inte av inflationen, och det
är orsaken till att folkpartirepresentanterna
anser att en utredning bör göras
i denna sak.

Däremot är vi inte beredda att i dagens
finansiella läge föreslå en ändring
av nuvarande relation till 0,5 av basbeloppet
beträffande bidragsdelen av
studiemedlen.

Med dessa ord yrkar jag bifall till
reservationen.

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie hjälpsreglementet -

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Genom den något komplicerade
metodik som riksdagen arbetar
efter har de två nu aktuella motionsparen
— det från kommunistiskt
håll och det från centerpartiet — kommit
att betraktas som lagärenden och
behandlas av andra lagutskottet. Det
rör sig dock i första hand om betydande
utgiftsökningar på 38,4 respektive 80
miljoner kronor per budgetår. Ärendet
är sålunda mycket nära besläktat med
dem vari herr Näsström brukar få bemöta
oppositionens ambition att försvaga
budgeten.

När jag lyssnade till herr Thorsten
Larsson och herr Adolfsson, som var
uppe och talade för motionen I: 379,
måste jag säga att herrarna tydligen
tyckte att inflationen gått snabbt. Men
så snabbt har den ändå inte växt att
man kan säga, att det inte var mycket
mer än levnadskostnadsökningen som
kunde kompenseras genom det förslag
som kommunistmotionen kommer med

— en uppräkning av studiebidraget med
33,3 procent.

Jag fick senare i anförandet närmast
en vision av att det som skilde från
genomförandet av den målsättning, om
vilken vi väl är överens, skulle vara
dessa 25 kronor per månad. Jag tror
inte att det är så.

Herr Thorsten Larsson har ju kommit
i den situationen att man från det
håll han representerar väckt en motion,
där man vill öka bidraget inom studiemedlen
med 900 kronor per läsår eller
450 kronor per termin. Inte heller där
växte inflationen tillräckligt snabbt för
att man skulle från januari till mars
månad kunna acceptera detta.

Det är inte så underligt, herr talman,
att det är så, tv om man har en mätare
på kostnadsutvecklingen som basbeloppet
är visar det sig att det från 1965

— under vilket år basbeloppet i detta
avseende hela tiden, såväl vid vårterminens
som vid höstterminens början,
låg på 5 000 kronor —• fram till vårter -

minen 1966 bär ökat med 300 kronor.
Det betyder att om man skulle bibehålla
bidragsdelen sådan den var när
man i någon större omfattning började
tillämpa studiemedelssystemet, skulle
det röra sig om en ökning inte med 450,
utan med ungefär 50 kronor.

Får jag emellertid nu säga ett par ord
om motionerna 1:379 och 11:476. där
det begärs en ökning av grundbeloppet
inom studielijälpsreglementet till 100
kronor per studiemånad, vilket skulle
kosta 38,4 miljoner.

Det är klart att olika motiv kan åberopas
för ett sådant förslag, men efter
den korta tid som systemet har varit
i funktion finns det inte tillräcklig erfarenhet
för att bedöma, var en eventuell
förbättring av grundbeloppet skall
sättas in just på gymnasienivå och motsvarande,
där studielijälpsreglementet
gäller. Studiestödet till elever på gymnasienivå
innebar väsentliga och betydande
förbättringar jämfört med tidigare,
och det finns inte anledning att
nu, i synnerhet om man inte kan visa
några som helst underbyggda motiv,
göra en ökning slumpvis på bara ett
område inom hela systemet, och därtill
en ökning som kostar 40 miljoner.

Centermotionen om uppräkning av
studiebidraget inom studiemedelssystemet
från nuvarande 1 750 till 2 650 kronor
orkade mittenpartierna inte svälja,
såsom herr Edström ånyo betonade.
Även här kom folkpartiet att verka
dämpande på alliansbrödernas studiesociala
intresse.

Men även förslaget om indexreglering
av bidragsförmånerna innehåller många
tveksamma moment. Det låser ytterligare
riksdagens möjligheter att forma
utgiftspolitiken. Det är enligt min uppfattning
fel att på det sätt, som reservanterna
nu syftar till, begränsa riksdagens
möjligheter till rörlighet beträffande
utgifter under kommande år, liksom
att låsa fast de olika komponenterna
i ett studiesocialt system som
måste ses som en enhet.

Onsdagen den 9 mars 19(5(5

Nr 10

7:s

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie -

Det kan synas ofarligt att begära en
utredning av frågan om värdebeständighet
för bidragsdelen inom studiemedelssystemet,
men inte ens för detta finns
det något motiv. Det är ingen tekniskt
invecklad fråga — det kan vem som
helst som under 1965 uppbar studiemedel
konstatera. Då var basbeloppet
5 000 kronor, och maximala studiemedel
under ett år var 140 procent därav,
eller 7 000 kronor. Bidraget utgör 1 750
kronor, eller 25 procent. Återstoden
skall betalas igen i basbelopp. Vill man
behålla den relationen, får man väl besluta
att bidraget skall vara 25 procent
av det maximala studiemedelsbeloppet.
Det är inte mycket att utreda, bara att
konstatera att det är så.

Det är naturligtvis riktigt att relationen
mellan maximala studiemedel
och bidragen sjunkit när basbeloppet
ökat; den har från 1965 till i år sjunkit
från 25 procent till 23,5 procent. Men
det finns ett annat sätt att avspegla de
studerandes ekonomi — och det är ju
de studerandes ekonomiska situation
det gäller.

Det föreligger uppgifter som omfattar
det första året då studiemedel utgick,
d. v. s. vårterminen 1965 och höstterminen
1965. Mellan de båda terminerna
har en förskjutning ägt rum beträffande
utnyttjandet av studiemedel
på så sätt, att den mera attraktiva bidragsdelen
ökat från 27,0 till 29,0 procent
av utdelade studiemedel. Jag drar
av detta samma slutsats som herr Thorsten
Larsson, att de belopp som står till
de studerandes förfogande är tillräckliga
i normalfallet.

Herr talman! Jag inledde med att
säga att detta är en anslagsfråga. Även
om många av de motionsvis äskade miljonerna
föll bort i mittenmangeln på
väg till kammaren, kanske det är en
tröst för motionärerna om jag till sist
konstaterar, att riksdagen, trots att man
inte velat indexreglera studiebidragen,
ändå påtagit sig kostnader under de
kommande åren och långt framöver för

hjälpsreRlementet

dessa områden. Vid oförändrat basbelopp
kommer vi bl. a. genom den beräknade
ökningen av antalet studerande
och ökat utnyttjande av studiemedlen
att om fem år behöva anslå 108 miljoner
kronor mer till detta ändamål än
vi gör i dag. Jag tycker att det är riktigt
att vi gör det, men jag tycker att
man bör ha perspektivet framåt klart
för sig innan man utan vidare motionerar
om en ökning av kostnaderna
med 80 miljoner.

Denna fråga har behandlats vid de
två senaste riksdagarna och avslagits.
Andra lagutskottet bär icke funnit anledning
att föreslå riksdagen något annat
ställningstagande än 1965. Jag ber
alltså att få yrka bifall till utskottets
utlåtande nr 15.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Först skall jag be att
få återta det yrkande jag nyss framställde
-— inte därför att det skulle vara
något sakligt fel i innehållet, utan av
rent formella skäl. Jag har nämligen
blivit underkunnig om att det måste
föreligga ett förslag till författningstext
därest yrkandet skall kunna ställas under
proposition. Jag avstår således.

Jag lade märke till att herr Edström
anförde att man av statsfinansiella skäl
inte kunde vara med om en ökning av
grundbeloppet för de studiebidrag, som
han närmast talade om. Vidare underströk
herr Lars Larsson starkt att detta
är en anslagsfråga och att en indexmässig
eller annan höjning skulle få stora
ekonomiska och finansiella konsekvenser.

Jag har visserligen stor respekt för
den ekonomiska verkligheten, däribland
de ekonomiska realiteter som man har
att ta ställning till i allt samhälleligt
arbete — jag tror inte jag är någon
flyktig fjäril i dessa avseenden. Men
allt beror naturligtvis på hur man är
villig att disponera de resurser, som
kan stå till förfogande, och vad man

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie hjälpsreglementet -

vill göra för att öka de ekonomiska och
finansiella resurserna. Jag tycker att
vi bär ordentlig täckning för det förslag
vi framlagt om den lilla ökningen
med 25 kronor för gymnasiestuderande
och för mycket därutöver i den s. k.
skuggbudget som vi har presenterat.
Jag tycker därför att man inte bör vifta
bort vårt förslag om resursernas fördelning
mellan olika områden.

Menar man att de stora förmögenheternas
ringa beskattning inte bör ökas,
menar man att lyxvarorna inte bör beskattas
högre och att bolagsskatten inte
bör ökas, så att vi inte får råd att förbättra
fattigbarns chanser till en högre
utbildning t. ex. på gymnasial nivå, kan
jag naturligtvis inte göra någonting åt
en sådan uppfattning. Men jag respekterar
den inte! Den kan i varje fall inte
sägas representera sociala rättfärdighetskrav,
och inte heller samhällsekonomisk
omtanke och vidsyn, vill jag
tillägga.

Herr Edström borde ha haft också
denna sista fråga i tankarna när lian
höll sitt anförande beträffande de finansiella
svårigheterna. Herr Edström
borde veta, att det knappast finns någon
sektor i samhällslivet där investeringarna
samhällsekonomiskt sett är så
lönsamma som på utbildningsområdet.
Vad man underlåter att spendera på
detta område kommer man sedan under
lång tid att förlora.

Under hänvisning till denna min syn
på saken vill jag säga att jag icke tycker
att de studiebidrag, som nu utgår,
och sålunda inte heller de bidrag, som
utgår till studerande på gymnasial nivå,
är — som här sägs — väl avvägda.

Jag vill tillägga följande. Herr Lars
Larsson nästan ironiserade över att den
ökning vi föreslagit beträffande studiebidragen
för de gymnasiestuderande
skulle innebära en höjning med 33 procent
och framhöll att detta motsvarade
mer än den indexnoterade stegringen
av levnadskostnaderna. Jag vill naturligtvis
inte bestrida att så är fallet, men

jag talade i detta sammanhang om familjeekonomien
och vad som inträffat
med den under tiden sedan 1964, då
dessa studiebidrag beslutades. Jag menade
att de ökade levnadskostnaderna
för familjen naturligtvis uppgått till ett
betydligt högre belopp än den lilla bidragsökning
som vi nu talar om.

Men dessutom tycker jag, att vi när
det gäller sådana frågor inte bör tala
så mycket i indextermer utan mera ta
hänsyn till möjligheterna att inte bara
kompensera för förhöjda levnadskostnader
utan också att oavbrutet höja de
bidrag, som utgår för studier på olika
nivåer. På så sätt gör vi samhället en
stor tjänst.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Det var närmast ett uttryck
i det anförande, utskottets talesman
höll, som gjorde att jag begärde
ordet. Han påstod nämligen att ett bifall
till reservationen skulle innebära,
att riksdagen skulle bli låst i fråga om
möjligheterna att ha statsutgifterna under
kontroll. Det skulle med andra ord
innebära att när statsfinansiella svårigheter
uppstår, skulle man kunna krympa
studiebidraget eller i varje fall undvika
att höja det vid inflation, och när
goda tider föreligger, skulle det vara
möjligheter att vara frikostig. Detta är
väl i alla fall ett betraktelsesätt, som är
jämförelsevis främmande för riksdagen
när det gäller att lösa problem av detta
slag. Jag föreställer mig att vi, när
vi beslutar en reform, i regel har med i
tankarna att den skall bli något så när
värdebeständig i fråga om inflationens
verkningar.

Det är självklart att vi inte bör bortse
ifrån de statsfinansiella synpunkterna,
men de svårigheter som därvid uppstår
bör väl bäras något så när gemensamt
av oss alla. Om utskottets förslag vinner
beaktande, blir det dock så för
framtiden, att de studerande kommer
att få bära en större andel av följderna

Onsdagen den !) mars 1966

Nr 10

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie hjälpsreglementet -

av de statsfinansiella svårigheterna än
andra. Vi har ju även då det gäller andra
sociala problem gått in för indexregleringar,
t. ex. när det gäller folkpensionerna.
Jag anser att när det nu gäller
eu grupp människor, nämligen de
studerande, som har en så ringa inkomst
som det här är fråga om, bör det
vara ännu mer angeläget att se till att
de blir skyddade mot inflationen och
får räkna med studiebidrag, som är helt
oberoende av svängningarna i de statsfinansiella
möjligheterna.

Det var vad jag ville framföra, herr
talman!

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag behöver inte ytterligare
understryka, att centerpartiet anser
att det nuvarande systemet är en
väsentlig del i strävandena av oberoende
från sådana ekonomiska förhållanden
som annars skulle omöjliggöra studier
för ungdomen.

Jag vill erinra herr Lars Larsson om
att redan när vi första gången behandlade
denna fråga krävde centerpartiet
att få dessa studiebidrag värdebeständiga.
Vi krävde ett basbelopp på 0,5,
vilket skulle ha motsvarat ungefär 240
kronor per månad. Vi utgick från vad
jag för en stund sedan relaterade i mitt
anförande, att man därigenom mera
kom att träffa det genomsnitt som »folkhögskoleelevsutredningen»
gav vid handen,
nämligen just 240 kronor. Vid en
folkhögskola kan finnas en elev som
skulle vara berättigad till ett behovsprövat
belopp av en högre valör, t. ex. 325
kronor, för att ta det största. När denne
fyller 21 år får han finna sig i att
bara få ut 175 kronor. För att göra systemet
rättvist menar vi att det vore
riktigare att höja detta belopp till 240
kronor.

Jag vill emellertid understryka att
det bidrag på 175 kronor i månaden,
som bestämdes år 1964, sattes då basbeloppet
var 4 800 kronor. Det kan än -

då inte bestridas, att när nu basbeloppet
är uppe i 5 300 kronor, så har det
skett en urholkning av det fixerade
beloppet för bidragen, som det säkerligen
borde vara tid att reparera.

Jag ställer frågan till studiehjälpsnämndens
ordförande, om det inte vore
angeläget för studiehjälpsnämnden
att fundera på detta.

Herr Lars Larsson säger här, att det
inte behövs någon utredning därför att
frågan är kvickt och lätt utredd. Det
är möjligt att herr Larsson bara genom
att ställa frågan till herr Sträng kan
klara upp den kvickt och lätt! I så fall
har vi inget att invända, utan vi skulle
hälsa med den största tillfredsställelse
om resultatet blev positivt.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Debatten har så att säga
två avdelningar. Det är herr Adolfsson
och jag som för en diskussion om
studiebidragsdelen. I sin senaste replik
antydde herr Adolfsson, att de som var
av annan uppfattning inte hade samma
sociala vidsyn och samma intresse
av att »fattigmansbarn» skulle få möjligheter
att klara sin ekonomi under
gymnasiestudier o. s. v.

Sedan han förkunnat att kommunisterna
så att säga har täckning för pengarna,
38,4 millioner kronor, vilket låter
bra, så vill jag fråga hur det är med
destinationen. Det finns ju inget motiv
framlagt för att det skulle vara just
grundbeloppet. Han sade vidare, att det
är det sociala motivet som skall vara
avgörande. Jag vill då konstatera, att
de som har dålig ekonomi, de som tillhör
de lägsta inkomstgrupperna, är de
elever som dessutom får inkomstprövade
— för att inte säga behovsprövade
— förmåner och desslikes måste söka
lån. Herr Adolfsson skulle ha satt
in sitt förslag på den kanten i stället
för att utan närmare skäl bara yrka på
en höjning av grundbeloppet, som ju
kommer alla till del. Det finns här alltså
ingen konsekvens.

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Om höjning av studiebidragen enligt

hjälpsreglementet

Sedan måste väl herrarna inom folkpartiet
bestämma sig! Herr Edström
åberopade statsfinansiella skäl som motiv
till den reservation, där halva basbeloppet
i studiebidrag har tagits bort.
Herr Petersson nämnde, att det behövs
ett studiesocialt system som är helt oberoende
av statsfinansiella synpunkter.
Hur skall man ha det nu?

Herr Thorsten Larsson är medansvarig
i detta, och han hänvisade till finansministern
och trodde att jag i all
enkelhet skulle kunna klara upp det
med denne.

Nej, herr Thorsten Larsson, det är
inte alls så! Jag har hävdat — och det
borde inte vara svårt för de föregående
talarna att förstå — att det är nödvändigt
för riksdagen att i så stor utsträckning
som möjligt kunna bestämma utgifterna
utan att vara bunden av tidigare
års beslut. Vi har gjort åtaganden
även på detta område, som innebär ökningar
på dryga 100 miljoner om fem
år, successivt växande för varje år, plus
vad en förändring av basbeloppet kan
medföra. Den dag, då man kommer
fram till att det är nödvändigt att göra
en omprövning på detta område, får
man göra denna omprövning, och den
dagen får man pröva prioritering av
studiebidragsdelen.

I mitt första anförande hänvisade jag
till min visserligen mycket korta erfaenliet
på detta område. Studiebidragsdelen
inom studiemedelssystemet har
under den sist redovisade terminen ökat
sin andel av de utbetalade studiemedlen.
Jag är inte övertygad om att det
för närvarande finns grundad anledning
att göra någon ändring.

Jag vidhåller därför mitt förslag om
bifall till utskottets hemställan.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja säga till
hr Larsson att Edström och jag är fullständigt
överens. Vi har båda talat om

studiemedelsförordningen och studievärdebeständigheten
av studiebidragsdelen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i punkten A gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen
jämlikt de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu voteringmedelst
omröstningsapparat; och be -

Onsdagen den 9 mars 1966

Nr 10

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —39.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner
om studiestöd under sommaren;

nr 17, i anledning av väckt motion
om höjd åldersgräns för bidragsförskott;
och

nr 18, i anledning av väckt motion
angående abortförebyggande verksamhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen jämte i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 november 1965 dagtecknad
proposition, nr 180, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
velat inhämta riksdagens yttrande över
vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648), avsedd att träda i kraft den
dag Kungl. Maj :t förordnade,

2) förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648), avsedd att träda i kraft den
3 september 1967.

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i vägtrafikförordningen, som
avsåge att öka trafiksäkerheten och underlätta
övergången till högertrafik.
Ändringarna berörde i första hand de

gåendes säkerhet. Skärpta regler hade
föreslagits för fordonsförarnas uppträdande
vid övergångsställe för gående.
I fråga om reglerna för gångtrafiken
föresloges förbud att gå mot rött sken
och skärpt skyldighet att använda övergångsställe.

Vid övergången till högertrafik skulle
enligt förslaget införas förbud att med
fordon överskrida längsgående heldragen
gul linje på körbanan och ovillkorlig
skyldighet att vid korsande möte
lämna företräde åt den som kom från
höger. Vidare hade föreslagits, att väg
icke skulle få förklaras för motorväg,
om den icke hade två skilda körbanor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

dels i första kammaren nr 587 av herr
Eriksson, Karl-Erik, och i andra kammaren
nr 728 av herr Larsson i Umeå,
i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 180 år 1965 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala, att de nya
reglerna för fotgängare borde träda i
kraft i så god tid, att inlärningen vore
helt klar före början av trafikupplysningen
inför högertrafikomläggningen;

dels i första kammaren nr 589 av herr
Lundström och i andra kammaren nr
730 av herr Nihlfors, i vilka likalydande
motioner anhållits, att riksdagen vid
avgivande av yttrande över de i propositionen
nr 180 intagna författningsförslagen
måtte beakta de synpunkter som
i motionerna anförts;

dels i första kammaren nr 595 av herr
Strandberg samt i andra kammaren nr
725 av fru Heurlin och herr Oskarson,
i vilka likalydande motioner föreslagits,
att riksdagen i sitt yttrande över förslaget
i proposition nr 180 år 1965 skulle
förorda de i motionerna föreslagna
ändringarna;

dels ock i andra kammaren nr 736 av
fru Thunvall m. fl.

Onsdagen den 9 mars 196(5

78 Nr 10
Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen i anledning av dels
propositionen nr 180 år 1965 med förslag
till ändringar i vägtrafikförordningen
och dels motionerna 1:589 och
II: 730 samt I: 595 och II: 725, det sistnämnda
motionsparet såvitt gällde 48 §

2 mom., måtte i skrivelse till Kung].
Maj:t såsom sin mening giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

B. att följande motioner, nämligen

1. I: 587 och II: 728,

2. 1: 595 och II: 725 samt

3. II: 736

i vad de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Ebbe
Ohlsson och herr Hedin, vilka ansett,

I. att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som under
denna punkt i reservationen angivits;

II. att det avsnitt av utlåtandet, som
behandlade 48 a § i propositionsförslaget
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade;

III. att de avsnitt av utlåtandet, som
behandlade 60 § 1 mom. andra och
tredje styckena i propositionsförslaget
bort hava den i reservationen angivna
lydelsen;

IV. att det avsnitt av utlåtandet, som
bland annat behandlade frågan om
straffsanktion vid förseelse mot skyldigheten
att använda övergångsställe bort
erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt

V. att utskottet bort hemställa,

och tredje styckena i propositionsförslaget
ävensom frågan om straffsanktion
vid förseelse mot skyldigheten att
använda övergångsställe, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening
giva till känna vad reservanterna anfört; B.

att följande motioner, nämligen

1. I: 587 och II: 728,

2. I: 595 och II: 725 samt

3. II: 736

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad reservanterna anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! I proposition nr 180,
som ligger till grund för tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, har Kungl.
Maj :t avsett att inhämta riksdagens yttrande
om ändring i vägtrafikförordningen,
vilket närmast avser att öka
trafiksäkerheten och underlätta övergången
till högertrafik. Det är värdefullt
om dessa nya bestämmelser kommer
i god tid före trafikomläggningen,
enär trafikanterna då den dagen stundar
förmodligen får tillräckligt med
problem att brottas med. Man får ju
hoppas att övergången kommer att ske
med smidighet och gott humör.

De erinringar reservanterna gjort
med förslag om bifall till motionerna
kan måhända synas oväsentliga, men vi
har ändå velat fästa kammarens uppmärksamhet
på skillnaden i lagtexten
i den nuvarande 46 § tredje stycket och
i den föreslagna 48 a §.

Nu gäller som lyder: »Förare av fordon
skall, då fordonet närmar sig obevakat,
tydligt markerat övergångsställe
för gående, nedbringa hastigheten så,
att fordonet kan stannas framför övergångsstället
för att lämna gående tillfälle
att passera.»

Motionärerna ansåg att den föreslagna
48 a § är sämre, och den lyder så här:
»Förare av fordon skall hålla en med
hänsyn till omständigheterna tillräck -

Onsdagen den 9 mars 1906

Nr 1»

Ang-, vissa ändringar i vägtrafikförordningen
ligt låg hastighet, när fordonet nalkas
övergångsställe. Förare skall lämna fö -

reträde åt gående som korsar eller står
i begrepp att korsa körbanan på bevakat
övergångsställe i enlighet med anvisning
genom trafiksignal eller av polisman.
Förare skall stanna för att låta
gående passera på obevakat övergångsställe,
om det är nödvändigt för att
undvika fara eller olägenhet för den gående.
»

Reservanterna delar motionärernas
uppfattning. Såvitt jag förstår överlämnar
man åt bilföraren att bedöma, om
det är nödvändigt att stanna för att
undvika en risk för den gående. Den
nuvarande 46 § är mera entydig och
klar. Den föreslagna är på något sätt
mjukare. Ingen i trafiken kommer att
tänka på skillnaden mellan den gamla
46 eller nya 48 a §. Det är inte där det
ligger. Men om det uppstår en olycka
med rättsligt efterspel, blir det inte härefter
lättare för en försvarare att fria
en syndare? Jag endast ställer frågan.

Reservanterna delar motionärernas
uppfattning även beträffande det föreslagna
ordvalet till 60 §, även om det
kan betraktas — jag är medveten om
det — som litet av kineseri. I nuvarande
lagtext lyder sista meningen: »I övrigt
skall passerande över körbana ske
tvärs över denna och företrädesvis i
anslutning till vägkorsning.» Den föreslagna
texten lyder: »I övrigt skall gående
korsa körbana vinkelrätt och, om
vägkorsning finnes i närheten, i anslutning
till denna.»

Det har väl aldrig medfört några problem,
och det har varit riktigt också, att
gå tvärs över gatan. Det kan komma
att medföra problem att i framtiden gå
vinkelrätt.

Utskottet anför överst på sidan 26 att
flera av de i propositionen föreslagna
reglerna är kategoriskt utformade och
säkerligen för mången kommer att förefalla
onödigt hårda. Utskottet finner
emellertid »vägande skäl» att införa dessa
regler. Men utskottet fortsätter: »Erfarenheten
torde emellertid få utvisa

om de även är erforderliga sedan högertrafiken
pågått under en tid. En omprövning
av dessa och andra liknande
frågor kan sålunda bli aktuell».

Dessa synpunkter har också varit
vägledande för reservanterna, som
framhåller att det är av vikt att lagregler
så utformas att de efterlevs i praktiken
och att respekten, inte minst i
fråga om förbudet att gå mot rött ljus,
kan upprätthållas, men man torde utan
att göra avsteg från de internationella
reglerna kunna modifiera ansvarsbestämmelserna
så att ansvarsfrihet kan
ges då förseelsen är ringa, t. ex. om någon
går mot rött ljus, då inget motorfordon
är synligt på en lång vägsträcka,
på natten eller t. o. m. på dagen i ett
fridfullt bostadsområde.

Reservanterna betonar också i likhet
med flera remissinstanser, att det är av
vikt att trafiksignalerna utformas med
större hänsyn till gångtrafikanterna. I
den viktiga frågan om förkörsrätten är
det med tillfredsställelse man tar del
av utskottets rekommendation.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen av herr Hedin och
mig.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Ebbe Ohlsson erinrade
om att de här föreslagna bestämmelserna
har tillkommit mycket i
anledning av den förestående övergången
till högertrafik och nödvändigheten
av att skärpa våra trafiksäkerhetsåtgärder
i det sammanhanget. De är
naturligtvis också ett led i den fortgående
utvecklingen av vår trafiklagstiftning
med syftning mot en större trafiksäkerhet.
Det är ju så att det med den
alltmera tätnande trafiken har blivit
nödvändigt att ha strängare regler bl. a.
för de gående. Jag tror att vem som
helst som går i trafiken här på gatorna
kan instämma i att det i den täta storstadstrafiken
är nödvändigt med strikta
regler om trafiken skall kunna löpa

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

och man samtidigt skall kunna ha en
rimlig säkerhet mot trafikolyckor.

Däremot kan det kanske vara tveksamt
i vilken utsträckning det är rimligt
att hålla på dessa stränga regler
även under förhållanden, när trafiken
inte är så tät, t. ex. vissa tider på dagen
i städerna eller inom vissa landsbygdsområden
och mindre tätorter på
landet. Emellertid har utskottet speciellt
med hänsyn till tiden närmast efter
det högertrafiken införes velat acceptera
det förslag till strängare regler,
som är framlagda i propositionen
— i stor utsträckning i överensstämmelse
med internationella överenskommelser
på området, vilka är avsedda
att leda till såvitt möjligt likartade regler
i olika länder. Även detta är en
mycket viktig synpunkt med hänsyn till
det allt livligare reseutbytet mellan olika
länder.

Det är klart att man kan ha olika
uppfattning om hur långt man skall gå
med dessa strikta regler, i hur stor utsträckning
man skall straffbelägga överträdelser
av givna regler, o. s. v. Det
blir alltjämt en avvägningsfråga. Utskottet
har på en eller annan punkt
framfört en viss erinran mot Kungl.
Majtts förslag och förordat något mjukare
regler, men i stort sett har utskottet
velat ansluta sig till propositionens
förslag. Utskottet anser att de, med angivna
jämkningar, bör tillämpas i varje
fall under övergångstiden.

Vad beträffar de punkter, som reservanterna
tagit upp, vill jag göra några
erinringar mot vad herr Ebbe Ohlsson
sade. I fråga om den första punkt som
han nämnde, utformningen av reglerna
för övergångsställen, vill reservanterna
förorda den gamla formuleringen,
att man skall passera körbana på övergångsställe,
där sådant finnes. Emellertid
måste nog det föreslagna förbudet
att gå mot rött ljus få som en ganska
nödvändig följd, att det även blir förbjudet
att passera gata i närheten av
övergångsställe. Svårigheten att direkt
definiera vad som menas med »närhe -

ten» är uppenbar, men det får väl i
praktiken så småningom utkristallisera
sig vissa regler i detta avseende.

Herr Ohlsson nämnde även frågan
om förares uppträdande, när han nalkas
övergångsställe, och ville där rekommendera
de gamla reglerna. Han
gjorde gällande att de reglerna skulle
innebära ett starkare memento för fordonsförarna
att iaktta försiktighet vid
passerandet av övergångsställe.

Jag är nog för min del av en annan
uppfattning och tror även, att reservanterna
i det avseendet har tappat bort
den speciella regeln om företräde för
fotgängare, när de i enlighet med trafiksignal
eller polismans anvisning passerar
en gatukorsning. Jag tänker närmast
på den trafik som efter att ha gått
in i gatukorsningen svänger över ett
stråk där fotgängarna har grönt ljus att
passera; där har man nu velat ge fotgängarna
en företrädesrätt som inte är
föreskriven i gällande författning men
som ingår i den föreslagna 48 a §.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När det gäller skyldigheten
för fotgängare att använda övergångsställe
och förbudet att gå mot rött
ljus har herr Nihlfors i andra kammaren
och jag här i kammaren lämnat en
motion, och jag ber att få anföra några
synpunkter i anslutning till densamma.

Låt mig då allra först säga, att jag
är fullt medveten om att övergången till
högertrafik kräver strängare regler i
vägtrafikförordningen än vi nu har. Likaså
delar jag allmänt den uppfattningen,
att trafikbestämmelserna bör vara i
stort sett likartade i olika länder, framför
allt i länder som gränsar till varandra.
På samma sätt som detta varit
ett av skälen till beslutet att införa högertrafik,
motiverar det också en betydande
enhetlighet i andra trafikregler.
Det sista är desto viktigare, som över -

Onsdagen den
Ang.

gängen till högertrafik kan medföra en
ökad biltrafik från utlandet och förmodanden
hos våra gästande bilister
att även andra trafikbestämmelser är i
stort sett ensartade. Härtill kommer att
principer i denna riktning ju ingår i en
internationell överenskommelse.

När jag ändock har föreslagit att
tvånget för gående att använda övergångsställe,
där sådant finns i närheten,
och det strikta förbudet att gå mot rött
ljus inte skall ges en så stel utformning,
att det leder till orimliga konsekvenser,
så har detta skett dels mot bakgrunden
av den omfattande glesbebyggelsen i
vårt land även i s. k. tätorter, dels mot
bakgrunden av ordningsmaktens svårigheter
att övervaka bestämmelsernas
efterlevnad. Många länder har redan bestämmelser
av det slag som nu föreslås
— vi har aldrig haft det.

Här blir det fråga om en för många
svårbegriplig omställning i fotgängarens
uppträdande. Saken blir för fotgängaren
alldeles klar när det gäller tättrafik och
trafik mitt inne i en stadskärna, men
den ställer sig något annorlunda när
det blir fråga om trafik i ytterområden
eller rena bostadsområden. Förbud att
gå över gatan annat än på övergångsställe
om sådant finns »i närheten» —
hur det nu skall tolkas — kommer att
verka omotiverat för många, om inte
ens den minsta lilla bil finns inom synhåll.
Särskilt märkligt kommer detta att
synas inom ett typiskt bostadsområde
med praktiskt taget ingen biltrafik på
dagen och än mindre på kvällen. Samma
resonemang kan gälla det röda ljuset
vid övergångsställena, t. ex. på kvällar
och nätter. Man får verkligen hoppas
att myndigheterna vid reformens
ikraftträdande blir så förståndiga att
det blinkande gula ljuset kommer att
användas i större omfattning än nu är
fallet när det blir kväll och natt.

Lag skall efterlevas, och även förordningar
skall efterlevas. Blir polisövervakningen
härav otillräcklig, kan detta
på sitt sätt befrämja en uppmjukning
av laglydnaden, inte minst inom tra 6

Forsta kammarens protokoll 1966. .Yr

i) mars 1 !)<><> Nr 10 81

vissa ändringar i vägtrafikförordningen
fiksektorn. Folk får så lätt för sig att
man inte behöver bry sig om bestämmelserna
när ingenting händer. Och
gäller det i det ena fallet så gäller det
kanske också i det andra.

Med hänsyn till internationella överenskommelser
och önskan att i görligaste
mån ha samma regler som våra
grannländer har i motionen icke framlagts
direkta förslag om hur man bäst
skall tackla dessa problem. Vi har nojt
oss med att påyrka lämpliga uppmjukningar
av bestämmelserna. Det är med
tillfredsställelse jag noterar att utskottet
ställer sig bakom denna motionärernas
mening och ger den till känna för regeringen.
Det sker, förmodar jag, för
att regeringen skall vidta lämpliga kompletteringar
i lagstiftningen i av motionärerna
och utskottet önskad riktning.

Trots att högerreservanterna i stort
sett är av samma mening som herr Nihlfors
och jag, kan jag tyvärr inte biträda
särförslaget i deras reservation. Skall
man över huvud taget ha ett straffbelagt
förbud att gå mot rött ljus, måste
det i varje fall vid den tid då ljuset är
påslaget även vara straffbelagt att gå
över gatan vid sidan av övergångsstället
med det röda ljuset. I annat fall blir
den sista bestämmelsen meningslös.

Jag har, herr talman, ingen invändning
mot utskottets skrivning på den
punkt som jag nu har berört och ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framstallas
först särskilt beträffande ettvart av de
avsnitt i utskottets yttrande, som i den
vid utlåtandet avgivna reservationen berörts
under punkterna II, III och IV, därefter
särskilt angående avsnittet I i reservationen
samt slutligen .särskilt rörande
utskottets hemställan.

I fråga om det avsnitt av utskottets
yttrande, som behandlade ''tS a § i propositionsförslaget,
gjordes propositioner,
först på godkännande av detsamma

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. de ensamståendes problem
samt vidare därpå att kammaren skulle
godkänna det yttrande, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen,
punkten II; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes beträffande de avsnitt
av utskottets yttrande, som behandlade
60 § 1 mom. andra och tredje
styckena i förevarande förslag, propositioner,
först på godkännande av dessa
avsnitt samt vidare på godkännande av
det yttrande, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen,
punkten III; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidkommande det avsnitt av utskottets
yttrande, som bland annat behandlade
frågan om straffsanktion vid förseelse
mot skyldigheten att använda
övergångsställe, gjordes härefter propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna det yttrande, som
innehölles i punkten IV av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I vad gällde det avsnitt av utskottets
yttrande, som i reservationen berörts
under punkten I, anförde vidare herr
talmannen, torde reservationen i vad
avsåge denna del hava fallit till följd
av kammarens vid avsnitten II, III och
IV i reservationen fattade beslut; kvar
stode således allenast yrkande om godkännande
av utskottets yttrande i denna
del.

På gjord proposition godkände kammaren
utskottets yttrande i detta avsnitt.

Vad slutligen beträffade utskottets
hemställan, yttrade herr talmannen,
återstode endast yrkande om bifall till
densamma.

Kammaren biföll på gjord proposition
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående formerna för beslut om jaktvårdsområde; nr

10, i anledning av väckt motion om
en ny jaktlagstiftning;

nr 11, i anledning av väckt motion
om slopande av kravet på särskild ursprungsmärkning
beträffande varor
framställda i nordiskt land;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om fortsatt koncession för mindre
eldistributionsföreningar; samt
nr 13, i anledning av väckta motioner
om samplanering av det allmänna
och det enskilda vägväsendet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. de ensamståendes problem

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
väckta motioner angående de ensamståendes
problem.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 104, av herr Lundström m. fl., och II:
147, av herr Ohlin m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skulle hemställa om en skyndsam, allsidig
och samlad översyn av de problem
och svårigheter, som mötte olika
kategorier ensamstående i samhället,
samt framlägga förslag till effektiva åtgärder
för att avhjälpa och undanröja
dessa problem och svårigheter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
I: 104 och II: 147 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Nyman, Hiibinette och Axel
Kristiansson, fru Hamrin-Thorell, fru
Hultell samt herrar Dickson, Rimäs,
Nilsson i Bästekille, Hyltander, Johans -

Onsdagen den !) mars !!)()<>

Nr 10

son i Växjö och Josefson i Arrie, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de
Iikalydande motionerna I: 104 och II:
147 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en skyndsam, allsidig och
samlad översyn av de problem och svårigheter,
som mötte olika kategorier ensamstående
i samhället, samt om förslag
till effektiva åtgärder för att avhjälpa
och undanröja dessa problem
och svårigheter.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! En linje i den politik
som förs i vårt nuvarande samhälle är
att fördela skyldigheterna i möjligaste
mån rättvist. Vi måste ta ansvar för varandra
och för det gemensamma bästa,
så att de bär den tyngsta bördan som
har lättast att bära den. Den principen
har bland annat slagit igenom i vårt
skattesystem. När det gäller de rättigheter
som vi har borde det vara en
lika självklar sak att de får åtnjutas av
alla grupper i samhället. Ingen grupp
bör ställas i särklass eller behöva kanna
sig ställd i särklass. Vi bör eftersträva
en balans och under inga förhållanden
driva en politik som gör att den
ena gruppen blir försatt i ett undantagsläge
som kommer dess medlemmar
att känna sig i motsatsställning till andra.

Det har — ibland av praktiska skäl,
ibland av sociala eller ekonomiska
varit vår sed att ta upp olika gruppers
problem till behandling. Av den anledningen
är det alltså inte på nagot sätt
förvånande att vi i dag sysslar -med den
grupp som omfattar de ensamstående.

Att denna grupp är mycket heterogen
är heller ingen anledning att inte granska
dess problem. När folkpartiet väckte
den motion som allmänna beredningsutskottet
har behandlat i sitt utlåtande
nr 8 och som föranlett en reservation,
hade vi fullt klart för oss att de
ensamstående på grund av den hetero -

AnR. de ensamståendes problem
gena sammansättningen av människor
i olika civilstånd, i olika åldrar och
med olika behov också har skilda problem
olösta.

Många av dessa problem är dock gemensamma,
vilket vi också har påpekat
i vår motion. Man kan inte genom en
hänvisning till att det gäller en minoritet
inom samhället komma ifrån att ta
ställning till denna grupp. Gruppen av
ensamstående som i huvudsak består
av ogifta med eller utan försörjningsskyldighet,
frånskilda, änkor och änklingar
kan inte ens kallas för en minoritet
eftersom den utgör 1 1/2 miljon
människor, om man räknar de personer
som är över 21 år.

Vi har i vår motion diskuterat situationen
för de ensamstående ur skilda
aspekter. Av dem vill jag nämna skattetrycket,
bostadsfrågan, vårdfrågan
samt vissa speciella problem som sammanhänger
med gruppen av ensamstående
kvinnor med eller utan försörjningsplikt
mot anhöriga, främst mot
barn. De senare utgör en grupp som jag
tveklöst skulle vilja kalla för det moderna
samhällets proletariat.

Jag förutsätter att även de ensamstående
är villiga att medge det naturliga
i att i ett skattesystem som bygger på
skatteförmågeprincipen familjer med
barn får en gynnsammare behandling i
fråga om skatter. Här gäller det ju vår
gemensamma framtid. Men detta hindrar
inte att de speciellt höga skatterna
för många ensamstående upplevs som
en orättvisa, i synnerhet när de jämförs
med äkta makar utan barn eller sådana
med vuxna barn.

Det är inte så att alla de som vi hänför
till de ensamstående endast har sig
själva att dra försorg om. Många har
gamla föräldrar, syskon eller andra anhöriga,
som skall leva på en enda persons
lön. Därtill kommer en grupp av
ensamstående mödrar med barn som
trots vissa förbättringar fortfarande befinner
sig i en ytterst beträngd ekonomisk
situation. Så länge vi inte har löst
frågan om den frånskildes försörjnings -

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. de ensamståendes problem
möjligheter, när den underhållsskyldige
faller ifrån, kan vi verkligen inte anse
oss ha uppfyllt allan rättfärdighet för
den gruppen heller.

Skattereglerna bör alltså utformas
utifrån förutsättningen att de s. k. ensamstående
har en mer eller mindre betungande
försörjningsplikt. Så sent som
förra året skärptes i vissa fall marginalskatten
avsevärt för de ensamstående.

I fråga om bostad är stora grupper
illa ställda på grund av den krisartade
situation som bostadsmarknaden uppvisar.
Av de ensamstående upplevs denna
situation särskilt hårt, eftersom de
aldrig hänförs till katastroffall utan i
stället alltid måste stå sist i kön.

På sista tiden har jag haft anledning
diskutera denna fråga landet runt med
dem som handhar den speciella grupp
kvinnor, vilka befinner sig i abortsituation.
Den arbetsgrupp som jag rest runt
tillsammans med i så gott som samtliga
län har tagit upp frågan om möjligheterna
att skaffa dessa kvinnor bostad
som en lijälpåtgärd i deras svåra

situation. Vi har inte någonstans _

märk väl i något län — fått svaret att
dessa kvinnor ens kan få prioritet i bostadskön,
mycket mindre omedelbart
en bostad, och en bostad är nästan alltid
första villkoret för att många av
dem skall avstå från aborter. I allra
bästa fall kan de få rycka upp i bostadskön
och vänta kanske tre år i stället
för tre och ett halvt om detta framtidshopp
kan vara något att stötta på i väntan
på ett barn som kommer om några
månader. Det finns också många andra
ensamstående grupper som aldrig i livet
kan tänka sig att få den bostad de åtrår
utan i stället en som är betydligt sämre
än andra gruppers, därför att de är
ensamma.

Även på vårdområdet är våra resurser
otillräckliga. Det sägs ofta att gamla
människor är lika illa ställda vad omvårdnad
beträffar vare sig de är ensamma
eller inte. Det är verkligen en
kortsynt uppfattning. Självklart har den

bättre möjligheter att få vård vid sjukdom
eller som gammal och oförmögen
att ta vara på sig själv som är medlem
av en familj än den som ligger där alldeles
ensam. Totalt gripen ur luften
kan inte den siffra vara som stod i
pressen nu i februari och som angav att
minst nio åldringar den senaste tiden
hittats döda i sina bostäder enbart i
norra Bohuslän. Det kan inte vara särskilt
illa ställt i det länet, utan siffran
är förmodligen signifikativ för landet
i övrigt. Det behövs inte någon lysande
fantasi för att man skall sätta sig in
i dessa gamlas hjälplösa situation när
de är sjuka, och det är, vågar jag påstå,
en skamfläck på vårt välfärdssamhälle
att de skall behöva ligga och do
ensamma utan någon tillsyn. Vi behöver
en direkt uppsökande verksamhet
för att sådant inte skall förekomma i
vårt land. Om inte det statsbidrag som
numera utgår med 35 procent av kommunernas
nettokostnader för social
hemhjälp räcker till, måste detta stimulansbidrag
omprövas så att det förslår
även till de ensamstående i större
utsträckning än hittills.

Även yngre ensamstående kan vid
akuta sjukdomsfall behöva möjlighet
till hjälp. Nu måste ju många anlita
t. ex. en snäll portvakt för att få livets
nödtorft tillgodosedd när de blir sjuka,
eftersom hemhjälpen inte räcker till
för dem.

De hemmavarande ensamstående
kvinnorna bär varit föremål för mycken
diskussion under de senaste åren.

Vi har vrängt hit och dit på frågan,
samlat material och anlitat experter.
\ad vi lyckats är att sålla ut vissa grupper
av de s. k. hemmadöttrarna och anvisa
vägar för deras försörjning när de
efter att ha gjort vad samhället egentligen
åtagit sig att göra, nämligen vårda
gamla eller sjuka föräldrar, sedan
står där utan att veta vad de skall ta
sig till. En grupp har vi hänvisat till
omskolning och rehabilitering, och det
är naturligtvis riktigt och rätt. En annan
grupp hoppas vi skall av medicins -

Onsdagen den 9 mars 19(>(>

Nr 10

ka skäl få förtidspension. Men ute i levande
livet möter vi, vare sig vi föredrar
att se dem eller blunda för dem,
ytterligare en grupp, som inte kan inrangeras
i den fålla vi gärna skulle vilja
stoppa in dem i för att slippa se deras
prekära situation. Dit hör de trötta
och klena, kanske de som efter sin
vårduppgift känner sig föga anpassningsbara
på arbetsmarknaden men
heller inte kan få förtidspension. Vi
kan inte säga oss ha löst de s. k. hemmadöttrarnas
problem förrän vi tagit
itu även med denna grupps situation.
Det finns erfarenheter att hämta från
både Norge och Danmark när det gäller
lösningen av detta problem.

Gruppen av ensamstående med barn
har jag redan något berört. Deras problem
har jag också sett fruktansvärt
svårt accentuerade vid de resor landet
runt som jag nyss talade om. Den situation
de befinner sig i, då de måste ut
i förvärvsarbete utan någon som hjälper
dem med barntillsynen är verkligen
skrämmande.

De krav som samhället ställer på dem
är inte mänskliga. En ensam mor skall
för det första försörja sig själv, eftersom
numera underhållsskyldighet mot
henne blir alltmer sällsynt. För det
andra skall hon i stor utsträckning försörja
även barnen, eftersom barnafaderns
underhåll nästan aldrig räcker
till för att täcka kostnaderna, som i
realiteten är stora för ett barn. För det
tredje skall hon vara hemma och sköta
barnet eller barnen, eftersom möjligheterna
att placera dem på daghem eller
i familjedaghem är ytterst begränsade.
I fråga om daghemsverksamheten
resonerar vi oftast som om alla dessa
stympade familjer bodde i storstäder eller
tätorter. Men det gör de ju inte —
de finns också på landsbygden och i
små samhällen, där såvitt jag förstår
ingen drömmer om att bygga ett daghem.
Men människor som behöver hjälp
från samhällets sida för att kunna vara
borta från hemmet och barnen och

Ang. de ensamståendes problem
kunna tjäna pengar finns förvisso överallt.

Herr talman! .lag har skisserat några
av de problem som gruppen av ensamstående
har att brottas med. Att
samhällets behandling av dem hos
många har skapat bitterhet gentemot
detta samhälle och gentemot andra mer
prioriterade grupper får den många exempel
på som över huvud taget reflekterar
över våra politiska ställningstaganden.

Jag vill inte förneka — det vore föga
hederligt — att utskottet i sitt utlåtande
delvis har beaktat några av dessa
problem. Men utskottet slår sig till ro
med att situationen förbättrats genom
olika delbeslut. Som ytterligare dunkudde
för det goda samvetet lägger utskottet
att det sitter olika utredningar
och kommittéer som sysslar med problemet.
Så vi måste alltså ge oss till
tåls; det ordnar sig nog!

»Skall vi nu sätta till fem nya utredningar
på de olika avsnitt som motionärerna
berör?» har det insinuant frågats.
Nej, det skall vi inte. Men med så
splittrade ansatser som gjorts och kanske
kommer att göras får vi aldrig den
helhetsbild av denna grupps bekymmersamma
läge som fordras för att vi skall
kunna vidta verkligt effektiva åtgärder.
Vi menar att det behövs en skyndsam,
allsidig och samlad översyn av de problem
och svårigheter som möter olika
kategorier av ensamstående i vårt samhälle.
Till detta hör självfallet att från
olika håll insamla det material som redan
finns tillgängligt och nyttiggöra det
i en samordning för att snabbt kunna
lägga fram förslag till effektiva åtgärder
för skilda kategorier.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till den reservation som bifogats
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 8.

I detta anförande instämde herrar
Sörenson (fp), Nyman (fp) och Svanström
(ep).

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. de ensamståendes problem

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Låt mig först erinra
om att den här motionen behandlades
av riksdagen även förra året och då
enhälligt avstyrktes av utskottet och
likaledes enhälligt avslogs av riksdagens
kamrar. I år blev det tolv reservanter
och lottning. Man tycker det är
ganska egendomligt; någonting måste
ha hänt sedan i fjol. Det mörkt målande
anförande som fru Hamrin-Thorell
höll nu kunde hon ju lika gärna eller
med ännu större berättigande ha hållit
i fjol. Men då nöjde hon sig med ett
särskilt yttrande och gick i övrigt med
på att denna motion avslogs. Jag måste
erinra om detta faktum, eftersom det
ger en riktigare belysning av utskottets
ställningstagande.

Det är inte alls fråga om att slå sig
till ro med att passivt låta stora grupper
av svenska folket leva i ett eländigt
tillstånd, utan det handlar om hur man
skall lägga upp åtgärderna och huruvida
den lämpligaste metoden är den
som reservanterna nu förordar eller
den som utskottet hemställer om. Jag
vill alltså bestämt bestrida att det handlar
om olika uppfattningar om behovet
att hjälpa skilda grupper i samhället,
utan det gäller här en arbetsmetodisk
fråga. Jag kan inte dölja misstanken
att denna plötsliga omvändning
i oppositionens ställningstagande i år
jämfört med i fjol har samband med
att det är ett jämnt årtal i år, då val
brukar inträffa.

Vad som har hänt i sakfrågan är ju
att dessa spörsmål förts fram på skilda
sätt genom en rad utredningar, genom
beslut, i propositioner.

Låt mig säga ett ord rent principiellt
om motionernas uppläggning! Jag tycker
att det är en diskutabel metod att
på det sätt som har skett i motionerna
bunta ihop en och en halv miljon invånare
över 21 år, vilkas enda gemensamma
nämnare är civilståndet — de
är ensamstående, änkor och änklingar.
Detta tas till utgångspunkt för kravet
på eu totalutredning av stor omfattning.

Motionärerna säger dock själva att en
halv miljon av dessa en och en halv
miljon ensamstående är folkpensionärer,
och till dem utgår som bekant stöd
i annan ordning.

Låt mig erinra om en annan grupp
bland de ensamstående i vårt land! Det
är inte mindre än 300 000 personer som
befinner sig i åldern mellan 21 och
25 år, och det är 100 000 personer som
är i åldern mellan 26 och 30 år. Vi har
alltså 400 000 personer i aktiv, vital
ålder som är ensamstående. Det är åldersgrupper
med i regel ringa försörjningsbördor
men med goda inkomster
och med god skattekraft. Jag tycker att
det är omotiverat att — som motionärerna
här gör — klumpa ihop dessa
delar av svenska folket, oavsett om de
egentligen behöver ett handtag av samhället
eller inte.

Jag vill erinra om att i gruppen ensamstående
ingår 300 000 änkor och
över 120 000 änklingar. Dessa har under
senare år fått en väsentlig förbättring
genom pensionsreformen. De har
tidigare utgjort en eftersatt grupp, som
nu har fått en glädjande och väl behövlig
förstärkning beträffande sina
livsvillkor.

Detta är ingen tillfällighet. De senaste
årens socialpolitik i vårt land har i
hög grad präglats just av en strävan att
spåra upp och hjälpa sämre ställda befolkningsgrupper
— tidigare eftersatta
grupper eller låt oss använda ordet minoriteter,
alldeles oavsett om de är ensamstående
eller är gifta. Det avgörande
bör inte vara civilståndet utan vederbörande
individers livssituation, deras
ekonomiska villkor, förutsättningar
och möjligheter samt behovet av samhällsstöd.

Jag vill gärna intyga att alla partier
deltagit i denna strävan. Det är något
av en ädel konkurrens som pågår när
det gäller att utplåna de vita fläckarna
på vår sociala karta — och de fläckarna
är ännu många. Det är väl motiverat
med ett aktivt arbete för att utplåna
dessa fläckar. Jag tycker alltså att det

Onsdagen den !) mars 1966

Nr 10

är orättvist och otillbörligt när motionärerna
hävdar att samhället betraktar
de ensamstående i första hand
som skatteobjekt, som det står i motionen.
Det är en anklagelse som enligt
min mening har en mera oratorisk, för
att inte säga demagogisk innebörd. Här
pågar i stället ett ihärdigt, omfattande
utrednings- och lagstiftningsarbete, som
tar sikte på att dessa grupper och minoriteter
skall bli delaktiga av ett solidariskt
samhällsstöd.

Reservanterna och motionärerna säger,
att de vill ha en ny totalutredning
beträffande en lång rad frågor, som
anses beröra de ensamstående. Man har
buntat ihop skattefrågor, bostadsfrågor,
vårdfrågor, frågor om hemmadöttrar,
hemhjälp, samhällsservice när det gäller
barntillsyn etc. etc. Jag bejakar
självfallet den goda tanken bakom detta,
men jag tycker att det är ett opraktiskt
grepp att slå samman alla dessa
heterogena frågor och att lägga dem i
en total utredning med den gemensamma
nämnaren »ensamstående».

De flesta av dessa frågor berör ju
inte enbart ensamstående utan stora
delar av befolkningen eller ibland hela
befolkningen. De bör utredas och lösas
efter mera generella linjer. Det är t. ex.
inte möjligt att lösa skattefrågan enbart
för de ensamstående. Man kan inte heller
lösa bostadsfrågan särskilt för de
ensamstående, och samma sak gäller
för andra liknande frågekomplex.

Utredningskravet är opraktiskt och
irrationellt. Därtill kommer den faktor
som har varit avgörande för utskottets
bedömning, nämligen att praktiskt taget
samtliga av dessa frågor är föremål
för utredningar, beslut inom en nära
framtid eller kungl. propositioner som
är att vänta. Beredningsutskottets utlåtande
berättar ingående härom och tar
upp varje fråga för sig.

Skattefrågan ligger i 1965 års familjeskatteutredning.
Det kan inte vara
möjligt eller åtminstone inte lämpligt
att föra över skattefrågan från en pågående
utredning till en ny totalutred -

Ang. de ensamståendes problem
ning. Det vore eu ytterst opraktisk och
jag föreställer mig helt unik åtgärd. Eller
skall den nya totalutredningen sitta
och vänta tills familjeskatteutredningen
och övriga utredningar är färdiga för
att i sin tur ta hand om deras förslag
och bearbeta dem? Hur tänker man sig
det annars rent arbetsmässigt?

Bostadsförsörjningen behandlas i en
rad organ i form av utredningar, där
de önskemål som motionärerna och reservanterna
berör kan väntas bli upptagna.
Familjepolitiska kommittén skall
ompröva familjebostadsbidraget, och
den skall särskilt uppmärksamma situationen
för ensamstående med barn. Jag
behöver inte erinra om den livliga
kommunala aktivitet som utvecklas i
fråga om bostadsförsörjningen. Vårdfrågor
och liknande behandlas i den
socialpolitiska kommittén, och snart
kan vi vänta förslag till en ny vårdlag.
Jag erinrar om familjeberedningens arbete
som bl. a. gäller barntillsynen. Jag
erinrar om den proposition som är aktuell
med förslag om fördubblade anslagsbidrag
till familjedaghem och höjda
driftbidrag. Jag erinrar om att familjepolitiska
kommittén har till uppgift
att pröva alla former av familjepolitiskt
stöd och överväga nya och lämpliga
former.

Jag kunde fortsätta uppräkningen
tvärs igenom hela motionens provkarta
på uppslag och önskemål. Jag
kunde gå igenom det ena området efter
det andra där motionärerna har fört
fram uppslag och krav. På alla områden
pågår en aktivitet inom utredningsarbetet.
Jag måste därför uttala min förvåning
över att inte reservanterna fäster
större hänsyn vid denna faktiska
situation.

Mot denna bakgrund blir det föga utrymme
för en ny totalutredning, ej heller
behov, såvida man vill undvika ett
irrationellt dubbelarbete och försena
verksamheten. Reservationen är alltså
svagt grundad, och riksdagen bör med
gott samvete kunna inta samma hållning
som i fjol, liksom de som nu står

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. de ensamståendes problem

som reservanter gjorde, och avslå motionen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det är kanske främst
det faktum att inte tillräckligt har blivit
gjort sedan föregående år, då jag
också avgav ett särskilt yttrande med
ungefär samma synpunkter som i denna
motion, som gör att vi har kommit
fram till att frågan måste föras fram
med större kraft i år.

Egentligen tycker jag herr Möller
skulle hålla sig för god för att tala om
jämna årtal. Det kan vi kasta varandra
i ansiktet vid vartenda plenum här i
riksdagen. Det gäller författningsfrågan
eller republikfrågan för att bara ta ett
par exempel.

Jag tycker det var en levande verklighet
jag tecknade. Herr Möller kallade
den målande. Jag förmodar han satte
ordet inom citationstecken, och det bekymrar
mig inte. Jag vill påstå att dessa
enskilda människors bekymmer och
problem inte löses så enkelt, som herr
Möller säger, genom generella uttalanden
eller genom hänvisning till kommittéer
eller utredningar, som redan arbetar
och som jag inte förnekat existensen
av. Men jag tror det vore till gagn
för dessa utredningar, och det skulle
fortare bli resultat, om man försökte
skaffa sig en helhetsbild över den här
gruppens situation. Det är min uppfattning,
och den kan vi naturligtvis
diskutera hur länge som helst.

Emellertid tycker jag att man inte
heller bör kalla det otillbörligt att ordet
skatteobjekt är nämnt i motionen. Det
är inte motionärernas ord. Vi har sagt
att många av de ensamstående själva ser
sig som skatteobjekt. Det är en slutsats vi
har dragit av de många uttalanden vi
har hört.

Herr talman, jag vidhåller att det för
den grupp av medborgare, som vi betecknar
som ensamstående — även om

gruppen är heterogen och uppvisar
många skilda problem — vore av värde
om vi fick en samlad översyn och en
samordning. Kanske skulle det gå litet
fortare i de olika utredningarna och
kommittéerna om det blev ett sådant
beslut i riksdagen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag hade tänkt nöja
mig med att instämma i det anförande
fru Ruth Hamrin-Thorell nyss höll —
och jag instämde också däri — men
när jag hörde herr Möller kunde jag
inte underlåta att ta kammarens tid något
i anspråk, inte för att förfalla till
nöjet att i onödan polemisera mot herr
Möller men för att säga ett och annat
eftersom herr Möller inte tvekade att
betygsätta inte bara reservationen som
sådan utan också dem som står bakom
den.

Herr Möller frågar vad som egentligen
hänt sedan i fjol, och om det bara
är det förhållandet att det är valår
som gör att vi tar upp frågan för att
kamma hem röster på den. Den bedömningen
får stå för herr Möllers egen
del. Jag tror att om vi skulle föra argumentationen
i kammaren på det sättet,
skulle vi nog dra ned nivån en
smula i förhållande till vad vi är vana
vid. Jag skulle inte ens vilja ta upp den
saken till övervägande.

Sedan gjorde herr Möller en analys
av de 1,5 miljon människor som kan
inordnas under rubriken ensamstående.
Han gallrade systematiskt bort en
hel del, men det blev ju rätt många
kvar i alla fall, och jag tror de är tillräckligt
många —- även om det vore
fråga om minoriteter — för att vi här
allvarligt skulle ta upp deras problem
till bedömande. Man har sagt att höjden
och graden av ett folks kultur är
beroende på dess sätt att behandla minoriteter.
Men herr Möller som rör sig
i internationella sammanhang har väl
aldrig hört talas om en sådan tankegång,
förmodar jag.

Onsdagen den 9 mars 196(i

Nr 10

Jag har hittat uttrycken otillbörligt
anklagande, opraktiskt irrationellt, arbetsmässigt
omöjlig utredning o. s. v.
bland de omdömen som herr Möller bär
bar givit om reservationen. Nej, jag
tror, herr talman, att om vi skall bedöma
det föreliggande betänkandet och
konstatera att utskottet i detta fall har
blivit delat i två hälfter, av vilka den
ena med lottens hjälp har skrivit utskottets
utlåtande och de andra har blivit
reservanter, så måste vi väl ändå
låta de människor som finns bakom utskottsutlåtandet
respektive reservationen
framstå som lika aktningsvärda i
sin bedömning av den här föreliggande
frågan. Jag kommer inte att gå in på
någon som helst betygsättning av det
ärade utskottets majoritet. Jag tror att
den är besjälad av en precis lika god
vilja som vi på reservantsidan är det,
men vi har nog den uppfattningen att
även med all tillbörlig hänsyn till de
utredningar som pågår och de överväganden
som redan har skett vid detta
tillfälle bör, såsom det står i reservationen,
en samlad översyn på grundval
av befintligt utredningsmaterial och
med de kompletteringar som kan visa
sig nödvändiga med det snaraste komma
till stånd.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få instämma i det yrkande om bifall
till reservationen som tidigare har
ställts av fru Hamrin-Thorell.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i vad
fru Hamrin-Thorell redan på sitt engagerade
sätt har redovisat i fråga om
reservanternas syn på de ensamståendes
problem och motivet varför en samlad
översyn bör komma till stånd, men
jag skulle ändå vilja säga några ord
därom.

Frågan om de ensamståendes problem
är ingen ny fråga i riksdagen. Jag roade
mig med att ta reda på hur många
motioner och utskottsutlåtanden som
har behandlat kanske inte hela proble -

Ang. de ensamståendes problem
mct men delproblem av det, och jag
har kommit fram till ett tiotal olika
utskottsutlåtanden. De flesta har då
kommit från andra lagutskottet, och jag
finner också att det inte bara har varit
motionärer ifrån folkpartiet, centern
och högern, utan det har också
varit från socialdemokraterna, vilket
gläder mig mycket. Det kanske ändå
kan sägas att folkpartisterna har varit
flitigast på den punkten. Att det i fjol
och i år har kommit fram yrkanden
på åtgärder för de ensamstående är alltså
inte något speciellt för de sista
åren, utan det har förekommit under
en följd av år.

Jag hörde här argumentet om att de
ensamståendes problem bör behandlas
integrerat med samtliga övriga gruppers
problem och att det därför inte är
lämpligt att man tar upp det i en sådan
här utredning. Jag vill bara påminna
om att det inte är alls ovanligt att vi
har mer eller mindre integrerade grupper
i befolkningen, vilkas problem vi
tar upp, det kan gälla handikappade eller
lågavlönade, för att nu nämna några
exempel.

Vi anser att de ensamståendes problem
är så väsentliga och viktiga att
de bör utredas så att dessa inte kommer
i ett sämre läge än övriga grupper.

Vi har kommit en bit på väg, det skall
erkännas, men varför vi inte har kommit
längre har jag funderat på, herr
talman. Det sägs att hälsan tiger still,
men det gäller också ohälsan. Att vi
ännu inte har tagit itu med de ensamståendes
problem tillräckligt hänger
kanske ihop med att de ensamstående
oftast hör till den kategori av samhällsmedborgare
som har svårast att bära
fram sina problem, och många hör kanske
till den äldre generationen som
vant sig vid att klara sig själv och som
inte har haft samhällets stöd under sin
livstid. Detta gör att många av dem
får lida i det tysta, ocli jag tror att vi
allesammans känner sådana personer
på nära håll.

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. de ensamståendes problem

Jag anser, herr talman, att detta är en
mycket viktig fråga, och en samlad
översyn är väl motiverad. .lag yrkar
bifall till reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill instämma med
herr Nyman på två väsentliga punkter,
för det första att detta är betydelsefulla
frågor och för det andra att samhället
bör ingripa till stöd för sådana
grupper som behöver det, däribland ensamstående.
Lika nödvändigt är dock
stöd till personer som icke är ensamstående,
om de har behov därav. Jag
upprepar alltså att jag tycker att det
är en irrationell gemensam nämnare
bara att människor är ensamstående.
Det är människornas livssituation och
behov som skall vara avgörande, inte
civilståndet.

Det är klart att detta inte är någon
ny fråga. Den har behandlats ofta och
länge och med rätta. Denna aktivitet
i riksdagen har också lett till en lång
rad utredningar, bland vilka jag har
erinrat om några. När fru Hamrin-Thorell
säger att det som har gjorts inte
är tillräckligt, så kan envar i riksdagen
instämma däri. Det är inte fråga om
vad som gjort är tillräckligt eller inte.
Det finns ingen som vill förorda passivitet.
Det är faktiskt inte därom den
debatt handlar som vi för i dag i anledning
av motionerna. Hela den aktivitet
som pågår är ett uttryck för att vi
anser att vidtagna åtgärder inte är tillräckliga.

Vad diskussionen gäller är arbetsmetodiken
i fortsättningen och uppläggningen
av arbetet, d. v. s. om vi skall
begära en totalutredning eller om vi
skall arbeta genom de utredningar
och med de metoder som finns för närvarande.
Jag tror att reservanterna förordar
ett opraktiskt och irrationellt
grepp, och jag kan inte dölja min förvåning
över att oppositionen så totalt
har svängt. Av vilken anledning var
hela oppositionen med i fjol, när vi en -

hälligt avslog en liknande motion och
varför har ni svängt i år? Situationen
kan inte vara sämre, eftersom en rad
förbättringsåtgärder har vidtagits. Jag
tycker att det är väsentligt att få svar
på den frågan.

Jag har inte, som fru Hamrin-Thorell
antydde, trott att generella uttalanden
skulle lösa dessa frågor. Nej, jag hävdade
behovet av generella åtgärder, vilket
är något annat.

Fru Hamrin-Thorell ville frikänna sig
från uttalandet att samhället skulle betrakta
de ensamstående främst som
skatteobjekt. Det var inte motionärerna
som sagt så, utan det är en del ensamstående
personer som känner det på
det viset, sade fru Hamrin-Thorell. Jag
vill erinra om vad som står i motionen,
nämligen följande: »De ensamstående
måste känna att samhället är intresserat
av dem — inte blott som skatteobjekt.
» Är det, fru Hamrin-Thorell,
motionärernas mening, eller är det så
att ni vill krypa bakom andra? Hur
är er egen uppfattning? Menar ni att
samhället behandlar de ensamstående
främst eller uteslutande som skatteobjekt?
I så fall vidhåller jag att det är
en orättvis beskyllning.

Jag tror att den metod som reservanterna
föreslår med en ny total utredning
icke skulle påskynda utan försena
lösningen av dessa frågor, vilkas fullföljande
vi alla är lika angelägna om. Jag
måste med smärta konstatera att reservanterna
tar ringa hänsyn till den faktiska
utredningssituationen och den
faktiska aktivitet som pågår.

Herr HtlBINETTE (h):

Herr talman! Utskottet hänvisar i sin
skrivning till en rad utredningar, och
utskottets talesman herr Möller har beskrivit
hur många och hur vidlyftiga
utredningar det är som sysslar med
dessa problem. Jag kan bidra med att
tala om att förutom alla utredningar
så skickas det ut cirkulär från Kungl.

Onsdagen den 9 mars 1966

Nr 10

Maj ds kansli som behandlar frågor av
den här arten.

Tänk, herr Möller, om det skulle inträffa
att det blev för mycket utrett och
för irrationellt utrett och att dessa människor
fick det för bra! Det kunde vara
eu fördel att få någon som sammanfattade
allt detta och verkligen såg till att
det blev en enhetlig lösning av alla
hithörande spörsmål.

Herr Möller undrade vad som kan ha
hänt, som gjort att oppositionen svängt
från i fjol till i år. Orsaken kan vara
att det inte har hänt någonting, trots
herr Möllers alla vackra ord om alla
dessa utredningar.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
replikera att även om jag har tryckt
på att en samordning enligt vår uppfattning
skulle leda till snabbare och
bättre resultat, är det ju inte uteslutande
därför vi vill ha denna utredning
till stånd. Den kan ju också finna nya
och bättre lösningar. Jag skulle vilja
be herr Möller att kanske mera ingående
än man kan uppfatta mig från talarstolen
läsa om de olika gruppers problem
som jag tog upp. Åtskilliga av dessa
grupper har inte varit föremål för någon
utredning. Det vet jag med bestämdhet.
Förmodligen blir det inte
heller någon utredning angående dem,
om inte reservationen i dag skulle vinna
kammarens bifall.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Låt mig ställe en konkret
fråga till fru Hamrin-Thorell: Hur
menar fru Hamrin-Thorell att den nya
önskade utredningen skulle angripa
skattefrågan? Skattefrågor behandlas av
1965 års familj eskatteberedning. Skulle
den nya utredningen vänta på att 1965
års familjeskatteberedning blev färdig
eller skulle den överta skattefrågan?
Får jag fråga: Hur önskade ni praktiskt
angripa detta problem?

Ans. de ensamståendes problem
Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Ja, den frågan tycker
jag att det är litet för mycket begärt att
jag skall svara på. Det är väl departementets
sak och inte min att avgöra i
vilken form man skall praktiskt angripa
detta problem.

Jag skulle vilja såsom något av ett
svar säga till herr Möller: Oavsett om
de ensamstående känner sig såsom skatteobjekt
eller om reservanterna anser
dem vara skatteobjekt, råder det ju i
alla fall väldigt stora orättvisor när det
gäller denna grupp. Jag har just fått i
min hand en tabell över den högre
skatt som den grupp får som har barn,
vilka vid 16 års ålder hos barnet förlorar
barnbidraget och i stället får en
högre skatt. Jag måste säga att höjningen
är ganska avsevärd. Vid en inkomst
på 12 000 kronor har en person
med barn under 16 år en skatt på 1 215
kronor och med barn över 16 år 2 025.
Dessutom faller barnbidraget bort som
bekant. Vid en inkomst på 15 000 kronor
blir skatten 2 025 kronor respektive
2 835 kronor, och vid en inkomst på
20 000 kronor blir skatten 3 400 kronor
respektive 4 630 kronor. Det är alltså
fråga om ganska avsevärda skillnader.

Det vore väl fördelaktigt och tillfredsställande
om en skatteutjämning
kunde ske så att höjningen inte inträffar
vid den åldersgräns då barnbidraget
slopas. Det är väl mycket möjligt
att det är åldersgränsen för erhållande
av barnbidrag som vi skall ändra. Vad
vet jag? Vi skulle naturligtvis även
kunna ändra skatteskalorna. Helt påtagligt
råder det dock mycket otillfredsställande
skatteförhållanden för
dessa grupper. Det var just dem vi tog
sikte på när vi nämnde ordet skatteobjekt,
vilket herr Möller tycks ha fäst
så förfärligt stort avseende vid.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Herr Möller riktade en
fråga till hela oppositionen varför vi
har svängt i år. Jag skulle för min del

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

Ang. de ensamståendes problem
vilja svara att om man ändrar uppfattning
från en riksdag till en annan, behöver
det inte vara något bevis på att
man har ändrat grundinställning. Det
kan vara en bedömningsfråga. I fjol
väntade vi resultat från flera olika utredningar,
vilka hade dessa frågor uppe
till behandling. I år tror vi att det kommer
att vara angeläget att med ledning
av dessa och ett kompletterande av
dem få till stånd en samlad översyn.

Vad sedan gäller den direkta frågan
om hur man skall tänka sig att en utredning
arbetar på skatteområdet inbillar
jag mig — i varje fall får man
den uppfattningen om man läser dagliga
tidningar — att svenska utredningar
inte alltid är så där täta. Nog tror
jag det kan vara möjligt att få kontakter
mellan två samtidigt tillsatta utredningar.
Det är i varje fall min erfarenhet
att man kan få sådan kontakt.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill erinra fru
Hamrin-Thorell om att de frågor, som
hon berörde och som med rätta förtjänar
uppmärksamhet, bör ingå bland de
spörsmål som 1965 års familjeskatteberedning
har att behandla. Jag anser att
hennes uttalande, liksom herr Svanströms,
tyder på att en ny utredning
skulle antingen få göra ett dubbelarbete
eller tvingas avvakta redan pågående
utredningsresultat.

Vad herr Svanström säger om att oppositionen
i år har svängt ger mig anledning
att med intresse motse nästa
års behandling av motsvarande motion.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna pro -

position vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 8, röstar

J95

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 57.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att behandlingen av återstående
ärende å föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett kommande sammanträde
för att då upptagas samtidigt med
annat ärende, varmed det ägde samband.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
86, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter.

Onsdagen den 9 mars 1906

Nr 10

Interpellation ang. flottledernas betydelse som trafikmedel, m

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens .skrivelse,
nr 89, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 175).

Interpellation ang. flottledernas betydelse
som trafikmedel, m. m.

Herr KAIJSER (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Flottningen som det
viktigaste transportsättet för vårt timmer
och flottlederna som betydelsefulla
transportvägar har gammal hävd i vårt
land. Flottlederna är också föremål för
.särskild lagstiftning. Flottningen är ett
billigt transportmedel, och det har också
kunnat bibehålla denna karaktär. År
1965 var den genomsnittliga kostnaden
för uträttat transportarbete den lägsta
sedan 1951, trots att flottningsarbetarlönerna
under denna tid nära nog tredubblats;
till en väsentlig del betingas
detta av att rationaliseringsåtgärder
som vidtagits under en lång följd av år
börjat ge allt större utdelning.

Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden
märkligt att konstatera att
tendenser visat sig att överge detta
transportsätt. Förra våren fattade Kungl.
Maj:t beslut om avlysning av flottningen
i Lilla Lule älv på grunder som
icke offentliggjorts. Kort tid därefter
började rykten cirkulera om nedläggning
av flottningen i Ljungan och Indalsälven,
och för någon vecka sedan
bekräftades att flottningsintressenterna
där träffat överenskommelse om att
flottningen skall upphöra 1968 i Ljungan
och 1969 i Indalsälven. Beslut har
också fattats om flottningens nedläggning
i Åby älv, Dellarne och Storsjön—
övre Indalsälven.

Flottningen är intet självändamål. Visar
en allsidig utredning att flottningen
spelat ut sin roll och att landtransport
är ett bättre alternativ, skall flottningen
givetvis nedläggas. Men det är

viktigt att i en sådan utredning ta hänsyn
till alla faktorer ur samhällsekonomisk
synpunkt och inte enbart bygga
på snäva företagsekonomiska aspekter.
I intet av de anförda exemplen har fullständiga
utredningar lagts fram belysande
problemet i hela dess vidd.

Nedläggningen av ett stort flottledssystem
medför genomgripande förändringar
som inte bara påverkar skogsbruket
och dess transporter utan även
har verkningar i många andra avseenden
på den landsända den berör. Inom
de båda ovan omnämnda älvar som nu
är aktuella svarar landtransporter för
närvarande för cirka 25 procent
(100 milj. tonkm) av transportarbetet,
flottningen för cirka 75 procent
(300 milj. tonkm). Nedläggningen av
flottningen måste sålunda kräva en
kraftig förstärkning av vägnätet, innebärande
investeringar av en mycket betydande
omfattning. Länsstyrelsen i
Jämtlands län har i det aktuella fallet
beräknat en omedelbar extra investering
inom vägnätet i storleksordningen
100 miljoner. Även järnvägen måste
räkna med att investeringar blir nödvändiga
för den del av transportarbetet
som beräknas komma på dess del. Att
nedläggningen har betydelse även för
sysselsättningen inom inlandet är också
givet. En betydande del av inkomsterna
för transportarbetet kommer att
överföras från inlandet till kustområdet.
Härtill kommer att man avstår från
att utnyttja det naturliga transportmedel
som det rinnande älvvattnet utgör
och i stället baserar virkestransp orterna
på drivmedel som i huvudsak är
importvaror och sålunda tynger handelsbalansen.

Flottlederna representerar ett mycket
stort investerat kapital som vid nedläggning
helt spolieras. Man kan inte
heller räkna med att återställa en flottled
som blivit nedlagd. Det finns exempel
på flottledsnedläggning som initiativtagaren
senare har måst ångra.

Alla de skäl som ovan anförts talar
för att det föreliggande problemet som

Nr 10

Onsdagen den 9 mars 1966

har sin största betydelse inom de norrländska
älvarna samt Dalälven och Klarälven,
blir föremål för en allsidig utredning
innan ytterligare nedläggningar
genomföres.

Med anledning av ovanstående anhåller
jag att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa frågan.

Yill statsrådet medverka till att en
allsidig utredning av flottledernas betydelse
som trafikapparat och av den
samhällsekonomiska effekten av nedläggande
av de större flottledssystemen
kommer till stånd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Hernelius under sammanträdet avlämnad,
av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 648, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 36 angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att besluta
om vissa postavgifter.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep) till herr statsrådet
Hermansson: »Har statsrådet,

som handhar regeringskontakten med
riksdagsarbetet, observerat den kritik,
som riktats mot att kamrarnas bänkar
under pågående arbetsplena ofta är
glest besatta? Vill statsrådet medverka
till utfärdande av anvisningar, varigenom
i likhet med att riksdagens utskott
icke sammanträder under pågående
plena — se riksdagsordningen § 15 —
även de av regeringen tillsatta utredningarna
i regel icke bör sammanträda
under den tid då arbetsplena i kamrarna
pågår?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1966