Nr 10 ANDRA KAMMAREN 1968
ProtokollRiksdagens protokoll 1968:10
RIKSDAGENS
mm
, m
PROTOKOLL
Nr 10 ANDRA KAMMAREN 1968
5—8 mars
Debatter m. m.
Tisdagen den 5 mars
Sid.
Interpellationer av:
herr Gustafsson i Skellefteå (fp) ang. åtgärder för att åstadkomma
ett rationellare bostadsbyggande........................... 5
herr Larsson i Umeå (fp) ang. avyttring av viss kronan tillhörig
skogsmark............................................... 7
Meddelande om enkla frågor av:
herr Öhvall (fp) ang. avgiftsbeläggning av isbrytarverksamheten,
m. m.................................................... 9
herr Mundebo (fp) ang. förhållandena vid Arlanda flygplats...... 9
herr Nordstrandh (h) ang. lottning såsom grund för intagning vid
läroanstalt............................................... 9
Onsdagen den 6 mars fm.
Utgifterna inom justitiedepartementets verksamhetsområde:
Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon m. m. m. fl. anslag 11
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader....... 13
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar och Omkostnader .......... 30
Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar.................... 34
Ersättningar till övervakare................................. 37
Understöd åt villkorligt frigivna m. fl.......................... 40
Kriminologisk forskning..................................... 42
Motioner angående bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering............................................. 45
Bidrag till politiska partier.................................. 50
Polishus m. m.............................................. 51
Vissa byggnadsarbeten för kriminalvården .................... 54
1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 10
2
Nr 10
Innehåll
Sid.
Sysselsättningsskapande åtgärder............................... 58
Främjande av sysselsättningen genom beställning av materiel för
försvaret.................................................. 69
Förordning om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig
inkomstskatt............................................... 73
Förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten..... 83
Interpellationer av:
herr Werner (h) ang. vissa åtgärder för att förbättra samhällets
barntillsyn............................................... 93
herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. utbyggnaden av vård och utbildning
av svårt rörelsehindrade barn..................... 94
Onsdagen den 6 mars em.
Förfarandet vid beräkning av lagfartsstämpel för köp av kronomark 95
Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen................. 96
Viss försäkringsverksamhet.................................... 109
Lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för riksdagens förvaltningskontor.
............................................... in
Narkotikastrafflag, m. m....................................... 119
Meddelande om enkla frågor av:
herr Persson i Heden (ep) ang. möjligheterna för anställda vid
statens järnvägar att erhålla tjänstledighet för fullgörande av
allmänna förtroendeuppdrag............................... 140
herr Hermansson (vpk) ang. identitetshandlingar för beviljande av
inresa till Sverige......................................... _ 440
fru Ryding (vpk) ang. väntetiderna vid installation eller flyttning
av telefon............................................... 140
herr Thylén (h) ang. åtgärder för att tillgodose behovet av fritidsområden
vid ett genomförande av Väröbacka-projektet ...... 140
herr Sjöholm (fp) ang. postförsändelser med förnärmande eller
missfirmande påskrift.................................... 140
Torsdagen den 7 mars
Svar på frågor av:
herr Börjesson i Falköping (ep) ang. åtgärder mot skatteeftersläp
ning
för artister.......................................... 141
herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. en försvarets televerkstad
i östersundsområdet...................................... 141
herr Larsson i Norderön (ep) ang. ersättning för nyttjande av egen
bil vid inställelse till militärtjänstgöring.................... 143
herr Hedin (h) ang. vårjakt å sjöfågel i ostkustens skärgård..... 144
Innehåll
Nr 10
3
Sid.
herr Wennerfors (h) ang. konstruktionen av statens järnvägars tågtoaletter
................................................. 145
fru Nettelbrandt (fp) ang. trafiksäkerhetsåtgärder med anledning av
trafiken med s. k. dumpertraktorer och baklastare........... 145
herr Adolfsson (h) ang. timantalet i orienteringsämnet biologi på
grundskolans högstadium.................................. 148
herr Källstad (fp) ang. tidpunkten för avlämnande av proposition
med anledning av forskarutredningens betänkande .......... 148
Meddelande om val av valmän och suppleanter för utseende av riksdagens
ombudsmän jämte ställföreträdare .................... 149
Interpellation av herr Westberg (fp) ang. verkningarna av postverkets
rationalisering.......................................... 150
Meddelande om enkel fråga av herr Larsson i Borrby (ep) ang. humanitära
åtgärder för att hjälpa befolkningen i Vietnam........... 150
Fredagen den 8 mars
Meddelande om enkla frågor av:
herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. televisionens anslagsram.... 153
herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. åtgärder för att bereda
sysselsättning åt dem som i april slutar sin värnpliktstjänstgöring.
................................................ 153
herr Antby (fp) ang. planerad kraftverks- och industriutbyggnad
i västra Sverige.......................................... 153
herr Bengtson i Solna (h) ang. anläggning av atomkraftverk i planerad
tätbebyggelse................................... 153
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 6 mars fm.
Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 9
Första lagutskottets utlåtande nr 13, ang. atomansvarighetslag m. m. 10
— nr 14, ang. ändring i lagen om lagrådet m. m.................. 10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. riktlinjer för en reform av
fastighetsregistreringen..................................... 10
Statsutskottets utlåtande nr 2, rörande utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde................................ 11
Bevillningsutskottets betänkande nr 6, om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för kostnad i samband med övervakningsuppdrag 58
Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde................................ 58
— nr 38, rörande sysselsättningsskapande åtgärder............... 58
4
Nr 10
Innehåll
Sid.
— nr 39, om främjande av sysselsättningen genom beställning av
materiel för försvaret...................................... 69
— nr 40, ang. fortsatt disposition av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde......................... 73
Bevillningsutskottets betänkande nr 4, ang. förordning om särskilt
investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt....... 73
— nr 5, ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
................................................... 83
— nr 7, ang. arbetsgivares skyldighet att lämna kontrolluppgift beträffande
naturaförmåner................................... 93
Onsdagen den 6 mars em.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. förfarandet vid beräkning
av lagfartsstämpel för köp av kronomark.................... 95
Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. anslag på tilläggsstat för utredning
om riksdagens hus m. m................................... 96
— nr 9, ang. projektering av provisorska lokaler för riksdagen..... 96
— nr 10, ang. viss försäkringsverksamhet...................... 109
— nr 11, ang. lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för riksdagens
förvaltningskontor.................................. 111
Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. arvsrätten för barn utom
äktenskap................................................ 119
— nr 10, om särskilda prov för erhållande av vapenlicens......... 119
— nr 11, om företagsinteckning vid renskötsel och vid yrkesmässig
trädgårdsodling............................................ 119
— nr 12, om viss begränsning av rätten att göra bandupptagning
m. m..................................................... 119
Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. narkotikastrafflag, m. m.... 119
Statsutskottets utlåtande nr 37, ang. narkotikastrafflag, m. m., i vad
avser riktlinjerna för organisationen av vården av narkotikamissbrukare
.................................................. 140
Tisdagen den 5 mars 1968
Nr 10
5
Tisdagen den 5 mars
Kl. 16.00
§ 1
Justerades protokollet för den 23
nästlidne februari.
§ 2
Herr talmannen meddelade, att herr
Blidfors enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 5 innevarande mars — den 1 nästkommande
april.
Herr Blidfors beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.
§ 3
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till lagutskott propositionen nr 36,
med förslag till smittskyddslag, m. in.;
och
till statsutskottet propositionen nr 38,
angående godkännande av uppgörelse
om ändring av överenskommelsen med
Finland den 17 november 1949 angående
betalning av vissa till Finland lämnade
svenska krediter.
§ 4
Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 2, 3 och 37—
40, bevillningsutskottets betänkanden
nr 4—7 och 10, bankoutskottets utlåtanden
nr 8—11, första lagutskottets utlåtanden
nr 9—14, andra lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 5—7, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 5—12 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 6—8.
§ 5
Herr TALMANNEN yttrade:
Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
första lagutskottets utlåtanden nr 13
och 14 samt tredje lagutskottets utlåtande
nr 5 i nu nämnd ordning främst, dels
bevillningsutskottets betänkande nr 6
närmast efter statsutskottets utlåtande
nr 2, dels statsutskottets utlåtande nr 37
närmast efter andra lagutskottets utlåtande
nr 1.
Denna hemställan bifölls.
§ 6
Interpellation ang. åtgärder för att
åstadkomma ett rationellare bostadsbyggande
Ordet
lämnades på begäran till
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp),
som yttrade:
Herr talman! Samtidigt som bostadsbristen
är ett av de dominerande sociala
problemen i Sverige så finns i flera
städer tomma lägenheter, som icke
kunnat hyras ut på grund av för höga
hyror. I Stockholm finns t. ex. på Södermalm
enligt aktuella tidningsuppgifter
lägenheter byggda av AB Stockholmshem
med 1, 2, 3, 4 och 5 rum och kök,
där hyran per kvadratmeter är 109 kronor.
Flera andra tomma lägenheter har
kvadratmeterkostnader som varierar
kring 100 kronor. Det behövs mycket
kraftiga inkomster för att en hyresgäst
skall kunna klara sådana hyror.
Nr 10
Tisdagen den 5 mars 1968
<;
Interpellation ang. åtgärder för att åstadkomma ett rationellare bostadsbyggande
Orsakerna till den paradoxala situationen
med bostadsbrist och samtidigt
för dyra outhyrda lägenheter är många;
de åtgärder som måste vidtas för att
skapa en fungerande och socialt tillfredsställande
bostads- och hyresmarknad
likaså. Jag tänker inskränka mig
till att behandla vissa åtgärder, som
kan vidtas för att åstadkomma ett rationellt
byggande i nyproduktionen,
varigenom man kan uppnå lägre byggnadskostnader
och lägre hyror.
Lika väl som inom andra områden
är en framsynt och långsiktig planering
av bostadsproduktionen en nödvändig
förutsättning för en rationell tillverkning.
Regeringens bostadspolitik har
karakteriserats av dålig planering och
av ryckighet. Därigenom har produktionskostnaderna
blivit onödigt stora,
resurserna har utnyttjats på ett mindre
effektivt sätt och hyrorna blivit högre
än som varit nödvändigt. Ryckigheten
i bostadsbyggandet har varit påfallande
inte endast mellan olika år utan även
säsongvis under ett år.
Det är givet att bostadsbyggandets
omfattning inte kan eller skall vara oberoende
av konjunktursituationen. Men
den ryckighet som präglat den förda
bostadspolitiken kan endast i mindre
grad motiveras med hänvisning till skiftande
konjunkturer. Jag vill nämna följande
punkter på bostadsbyggandets
område, där åtgärder kunde sättas in.
1. Regeringen tillämpar för närvarande
en treårig planering för bostadsbyggandet.
Både från kommunalt håll och
från byggnadsindustrin har framförts
enligt min mening berättigade önskemål
om en mer långsiktig planering av den
statliga lånemedeLsfördelningen. En
femårsplanering från statens sida skulle
underlätta för kommuner och byggherrar
att smidigare anpassa sina resurser
efter behoven. När staten på detta område
handlat med ett kortsiktigt perspektiv
har byggherrar, arkitekter, övriga
konsulter, byggnadsföretag och
byggnadsmaterialindustrin inte kunnat
planera på sikt. Resultatet har blivit effektivitetsförluster.
2. Ett av de viktigaste skälen till ryckigheten
i bostadsproduktionen har varit
den bristande samordningen mellan
bostadskreditgivningen från kreditinstituten
och den allmänna finans- och
kreditpolitiken. Den överenskommelse
som träffats mellan regeringen och kreditinstituten
har bidragit till en väsentligt
jämnare igångsättning under 1967.
När investeringsavgiften på s. k. oprioriterat
byggande slopas i höst kommer
ett stort uppdämt behov av sådant byggande
att finnas. Påfrestningarna inte
minst på kreditförsörjningssidan kommer
att bli stora. För att undvika en
upprepning av ryckigheten måste garantier
skapas för en jämn och tillräcklig
kreditgivning till bostadsbyggandet.
3. Villkoren för den statliga bostadslångivningen
skiljer sig åt ganska avsevärt
för olika typer av bostadsföretag.
De allmännyttiga bostadsföretagen har
en favoriserad ställning. En konkurrens
olika företagstyper emellan på mer likvärdiga
villkor även på förvaltningsstadiet
skulle ge en mer rättvisande tävlan,
vilket vore till hyresgästernas fördel.
Från folkpartiets sida har justeringar
av lånereglerna föreslagits som
skulle vara ett steg i den riktningen.
4. Möligheterna till ökad internationell
konkurrens inom bostadssektorn
är beklagligtvis relativt begränsade. I
fråga om framför allt småhus finns
dock möjligheter till en skärpt internationell
konkurrens, främst de nordiska
länderna emellan.
5. Under senaste tiden har några
mycket stora byggnadsobjekt startats,
vilka visat att serieproduktion kan leda
till väsentligt lägre produktionskostnader
än annars. Det industriella byggandet
förutsätter bl. a. att byggnadsindustrin
kan med rimlig grad av säkerhet
planera på sikt, vilket i sin tur skulle
underlättas av större planmässighet
från statens sida.
Någon motsättning mellan rationella
Tisdagen den 5 mars 1968
Nr 10
7
Interpellation ang. avyttring av viss kronan tillhörig skogsmark
byggmetoder och vissa variationer i
fråga om bostädernas utformning behöver
inte föreligga. Det räcker om husens
delar kan produceras i långa serier. Mer
enhetliga tekniska byggbestämmelser
och standardisering av byggvaror bör
användas i större omfattning än som
nu sker. En samverkan olika byggherrar
emellan ökar också utsikterna att
tillämpa bl. a. industriella byggmetoder.
6. Utrymmesstandarden för bostäder
i Sverige är internationellt sett låg. Den
har dock stigit ganska snabbt, särskilt
i fråga om rumsytorna i de olika lägenhetstyperna.
De svårigheter som uppstått
att hyra ut stora och dyra lägenheter,
svårigheter som allt fler orter ser
ut att få känning av, gör det emellertid
angeläget att frågan om nyproduktionens
sammansättning i fråga om lägenhetsstorlekar
blir föremål för grundliga
överväganden. Bostäder skall användas
under lång tid och konsumenternas
krav på utrymme kan väntas stiga, vilket
talar för en ökad andel stora lägenheter
i nyproduktionen. De svårigheter
som nu uppstått visar emellertid, att det
inte är möjligt att planera byggandet efter
eu efterfrågan som kan väntas uppkomma
om 10—15 år. I första hand är
det anledning ställa frågan: Är det troligt
att exempelvis en minskning av
rumsytorna eller ett något ökat antal
tvårummare innebär en felinvestering
på längre sikt? Andra frågor är: Kan
man ge bostadskonsumenterna viss valmöjlighet
även när det gäller rumsytorna?
Är det möjligt att i ökad utsträckning
bygga flexibla lägenheter?
Kommunerna har stora möjligheter att
inverka på nyproduktionens utformning
i detta avseende, men de bör få
klar och enhetlig vägledning från regeringen.
7. En annan möjlighet att begränsa
hyresstegring är en temporär fastlåsning
av lägenhetsutrustningens standard.
önskvärt är att bostadskonsumenterna
får viss valmöjlighet även i nyproduktionen
mellan mer eller mindre
hög standard.
Frågan om de höga hyrorna i nyproduktionen
tilldrar sig just nu ett mycket
stort intresse bland allmänheten. Jag
tror därför att det vore önskvärt med
en vägledande specialdebatt i riksdagen
om hyrorna, före den ordinarie bostadsdebatten.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:
Vilka åtgärder är statsrådet beredd
vidtaga på de sju områden, som jag här
nämnt, för att åstadkomma ett rationellare
bostadsbyggande och därmed minska
byggnadskostnader och hyror i nyproduktionen?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 7
Interpellation ang. avyttring av viss
kronan tillhörig skogsmark
Ordet lämnades på begäran till
Herr LARSSON i Umeå (fp), som
yttrade:
Herr talman! Som framgått av olika
meddelanden har domänverket i ökad
takt beslutat upphöra med avverkningar
och skogsskötsel inom allt större områden
där domänverket bedömt avkastningen
så ringa att lönsamhet icke kunnat
erhållas. Det torde i första hand
vara avlägset belägna skogsområden
som kommit i fråga och då särskilt i
Norrlands inland. Följden har blivit att
allt större områden icke mera brukas,
och det torde vara ovisst om dessa områden
kommer att nyttiggöras i framtiden.
Om skogsvårdande åtgärder helt
upphör, får man anta att förutsättningarna
för en framtida avkastning spolieras.
Som följd av att avverkning och
skogsskötsel upphör försvinner också
många arbetstillfällen för i skogsarbete
sysselsatta människor. Då transportkostnaderna
spelar en stor och i vissa
fall avgörande roll för lönsamheten,
kommer bortfallet av transporter för de
statliga skogarna att verka fördyrande
8
Nr 10
Tisdagen den 5 mars 1968
Interpellation ang. avyttring av viss kronan tillhörig skogsmark
på övriga skogstransporter, beroende på
volymminskningen, och få till följd försämrad
lönsamhet även för andra ägarekategorier.
I närheten av de av domänverket
förvaltade skogsområdena ligger
ofta enskild och kommunalägd
skogsmark, där skogsbruket kommer att
fortsätta.
De av domänverket som olönsamma
bedömda arealerna, de s. k. O-områdena,
kommer sålunda icke att ge någon
avkastning i form av skogsråvara,
och detta bortfall kommer inte att kunna
kompenseras på annat sätt. Industrins
behov av råvara kan ej bedömas
minska i framtiden, utan ett ökat behov
torde i stället komma att föreligga. Industrins
planer att bygga allt större enheter
för att nedbringa tillverkningskostnaderna
kommer i sin tur att få till
följd ett ökat råvarubehov. Den ständigt
stigande världskonsumtionen av skogsbrukets
produkter talar för att vi kommer
att ha ett ökat behov av all den
skogsråvara, som kan produceras.
De allmänningsskogar, som vissa inlandskommuner
äger, ger även i nuvarande
lågkonjunktur en icke föraktlig
avkastning. Det värdefullaste med detta
skogsbruk är de arbetstillfällen, som
skapas och som ger dessa kommuner
en stor del av deras skatteunderlag.
Upphörandet av skogsbruk och förluster
av arbetstillfällen kan i många fall
icke ersättas inom andra arbetsområden.
En stor del av befolkningen inom de
områden som berörs av skogsbrukets
upphörande är småbrukare, som kombinerar
jordbruksdrift med skogsarbete,
och för deras del kommer bortfallet
av arbetstillfällen i skogsarbete att innebära
ett betydande inkomstbortfall.
Det synes därför enligt min uppfattning
böra undersökas, om icke de av
domänverket som icke lönsamma bedömda
skogsarealerna i stället för att
ligga obrukade borde överföras till andra
ägare, som skulle vara villiga att driva
skogsbruk på dessa områden. Det
torde då i första hand vara de inom
områdena närbelägna allmänningsskogarna
som skulle komma i fråga, och
även enskilda ägare av skogsmark skulle
kunna införliva dessa områden med
övrig skogsmark som de äger och brukar.
Innehavet av skogsmark som domänverket
icke anser ekonomiskt att
bruka kommer med nuvarande ägoförhållande
icke att ha något egenvärde
och ger icke statskassan några inkomster.
Det vore därför värt att undersöka
om det icke från kommuner och enskilda
skulle föreligga intresse att förvärva
skogsmarken och därigenom ge statsverket
kapitalinkomster. Förutsättningen
för att avyttra statlig skogsmark bör
dock vara att skogsbruk kommer att
bedrivas.
Med det anförda hemställer jag om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:
1. Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för i vilken utsträckning domänverket
beslutat hänföra skogsmark
till s. k. O-områden ?
2. Vill herr statsrådet medverka till
att sådana områden, som av domänverket
icke anses lönsamma, överföres till
andra ägare och då i första hand till
kommuner och enskilda, som skulle vara
villiga att bedriva skogsbruk på berörda
områden?
Denna anhållan bordlädes.
§ 8
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner; och
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens all
-
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
9
männa fastighetsfond för budgetåret
1968/69.
§ 9
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 28, angående godkännande av konsularkonvention
mellan Sverige och De
Socialistiska Rådsrepublikernas Union,
samt
nr 39, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1967 vid dess femtioförsta
sammanträde fattade beslut.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 10
Till bordläggning anmäldes riksdagens
revisorers berättelse över den år
1968 av dem verkställda granskningen
av riksbanken.
§ 11
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till Riksdagens andra kammare
Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 6—8 mars
för att deltaga i Europarådets presidiemöte
i Strasbourg.
Stockholm den 5 mars 1968
Sven Gustafson
Kammaren biföll denna ansökan.
§ 12
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:
herr Öhvall (fp), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående avgiftsbeläggning av isbrytarverksamheten,
m. m.,
herr Mundebo (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förhållandena
vid Arlanda flygplats, och
herr Nordstrandh (h), till herr statsrådet
Moberg angående lottning såsom
grund för intagning vid läroanstalt.
§ 13
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 6 mars
Kl. 10.00
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.
§ 1
I enlighet med kammarens därom den
21 nästlidne februari fattade beslut
skulle nu val företagas av tre ombud i
Europarådets rådgivande församling
jämte suppleanter för dessa ombud.
1*—Andra kammarens protokoll 1968.
Ordet lämnades på begäran till
Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade:
Herr talman! För det val som skall
företagas vid detta plenum ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda
ledamöterna i talmanskonferensen. Listan
upptar namn på så många personer,
som valet avser.
v''r 10
10 Nr 10 Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Den av herr andre vice talmannen för detta val avlämnade listan var av följande
utseende:
Ombud Suppleanter
S. R. Alemyr (s), ledamot av andra | A. 0. R. Forsberg (s), ledamot av |
S. H. Gustafson i Göteborg (fp), leda-mot av andra kammaren | S. A. D. Wiklund i Stockholm (fp), |
G. Hedlund (ep), ledamot av andra | P. B. G. Sjönell (ep), ledamot av and-ra kammaren |
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de å
listan uppförda ledamöterna utsedda
till ombud respektive suppleanter i
Europarådets rådgivande församling.
Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.
§ 2
Justerades protokollet för den 27
nästlidne februari.
§ 3
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till utrikesutskottet propositionen nr
28, angående godkännande av konsularkonvention
mellan Sverige och De Socialistiska
Rådsrepublikernas Union;
samt
till lagutskott propositionen nr 39,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1967 vid dess femtioförsta sammanträde
fattade beslut.
§ 4
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens revisorers å bordet
vilande berättelse över den år 1968 av
dem verkställda granskningen av riksbanken.
§ 5
Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:
herr Gustafsson i Skellefteå (fp), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder för
att åstadkomma ett rationellare bostadsbyggande,
och
herr Larsson i Umeå (fp), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående avyttring av
viss kronan tillhörig skogsmark.
Kammaren biföll dessa framställningar.
§ 6
Föredrogs vart för sig
första lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till atomansvarighetslag
m. in., och
nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1965 (nr
186) om lagrådet m. in.; samt
tredje lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående
riktlinjer för en reform av fastighetsregistreringen.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.
Onsdagen den 6 niars 1968 fm.
Nr 10
11
Polisverket: Underhåll och
§ 7
Utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
2, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.
Punkterna 1—6
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7
Polisverket: Underhåll och drift av
motorfordon m. m. m. fl. anslag
Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts
förslag (bilaga 4, punkterna B 5—B 7, s.
34—36) hemställde utskottet, att riksdagen
måtte för budgetåret 1968/69 anvisa
1.
till Polisverket: Underhåll och
drift av motorfordon in. in. ett förslagsanslag
av 34 300 000 kr., varav
24 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,
2. till Polis verket: Särskild polisverksamhet
för hindrande och uppdagande
av brott mot rikets säkerhet in. m. ett
förslagsanslag av 23 050 000 kr.,
3. till Polisverket: Diverse utgifter
ett förslagsanslag av 1 500 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Herr NILSSON i Gävle (vpk):
Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 2, punkt 7, är upptaget ett
anslag på drygt 23 miljoner kronor till
»Särskild polisverksamhet för hindrande
och uppdagande av brott mot rikets
säkerhet in. m.». I en debatt i denna
kammare onsdagen den 29 november
1967 tillät jag mig yttra bl. a. följande:
»Myndigheterna har självfallet skyldighet
att vidta åtgärder som är nödvändiga
till försvar för det demokra
-
drift av motorfordon m. m. m. fl. anslag
tiska statsskicket och vårt lands oberoende.
Men de har däremot icke rätt
att i detta syfte kränka den demokrati
som skall värnas.» Med detta uttalande
torde det stå klart hur jag och mitt
parti principiellt ser på denna i och
för sig viktiga fråga. Den parlamentariska
nämnden har sedan dess avlämnat
sitt betänkande, vilket blev föremål
för ingående diskussion i såväl pressen
som i denna kammares remissdebatt i
januari månad i år.
1 remissdebatten yttrade statsminister
Erlander i samband med diskussioner
om åsiktsregistrering inom den
svenska polisen bl. a., att kommunister
icke skall registreras i säkerhetspolisens
register utan att det i det enskilda
fallet föreligger särskilda skäl.
Herr Bengtsson i Varberg, den socialdemokratiska
gruppledaren i denna
kammare, yttrade därvid: »Det är nu
alldeles klart utsagt att regeringen intagit
den ståndpunkten att åsiktsregistrering
inte skall ske.»
Deklarationerna är klara och distinkta.
Vänsterpartiet kommunisternas ordförande
C. H. Hermansson frågade i
samma debatt: »Kan regeringen garantera
att denna nya inställning följes av
polismyndigheterna, så att nuvarande
åsiktsregister förstöres? — — — Upphävs
nu reglerna från 1948, vilka enligt
nämndens utlåtande alltjämt av säkerhetstjänsten
betraktas som ett stöd
för den politiska registreringen?»
Vad frågan nu gäller är följande. Om
nu regeringens nya inställning till åsiktsregistrering
följes upp av säkerhetspolisen,
förefaller det egendomligt att
anslaget för dennas verksamhet måste
liöjas från cirka 21 miljoner kronor innevarande
budgetår till cirka 23 miljoner
kronor för nästkommande budgetår. För
en lekman i polisärenden framstår regeringens
nya inställning så, att säkerhetspolisen
numera måste få avsevärt
mindre arbete än tidigare och statsverket
därmed mindre utgifter. Det
12
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon m. m. m. fl. anslag
måste därför anses förvånande att just
detta anslag ökar med cirka 2 miljoner
kronor.
Något annat som också är olustigt
med detta anslag är att riksdagens ledamöter
inte får någon som helst insyn
1 på vilket sätt dessa pengar användes.
Statsministern talade i remissdebatten
mycket om »dubbel lojalitet». Det synes
mig som riksdagsledamöterna i denna
fråga tvingas brottas med just denna
dubbla lojalitet.
Den grekiske frihetsledaren Andreas
Papandreou varnade i sitt tal i denna
kammare västdemokratierna för just den
hemliga polisens verksamhet och för
vilka följder denna verksamhet kan få
därest inte de demokratiska krafterna
och parlamentsledamöterna får tillräcklig
insyn i den. Skall nu denna varning
från den grekiske frihetsledaren förklinga
ohörd i det svenska parlamentet?
Vi
kan sålunda inte vara nöjda med
den handläggning av dessa frågor som
sker och skett. Vi ser oss ingen annan
utväg, trots att vi i princip är för en
viss säkerhetstjänst, än att i det aktuella
läget yrka avslag på det föreslagna
anslaget i statsutskottets utlåtande nr
2 punkten 7 mom. 2.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Det har som synes icke
väckts någon motion på denna punkt.
Herr Nilsson i Gävle yrkar avslag på
utskottets förslag med den motiveringen,
att han inte fått klart för sig hur
de nya reglerna för säkerhetspolisen
kommer att se ut. Detta kan inte heller
jag ge besked om. Det har gjorts
en särskild utredning, som varit föremål
för mycken diskussion och som
har sänts ut på remiss. Vad som därur
kan komma får väl diskuteras när förslagen
eventuellt presenteras. Det blir
en annan diskussion som föga lämpar
sig för anknytning till dagens ärende
— även om där finns ett klart samband.
Kammarens ledamöter är dock under
-
kunniga om ordningen för handläggningen
av det andra ärendet. Vad som
därvidlag sagts av olika ledamöter av
denna kammare och av skilda statsråd
har i och för sig sitt intresse — men
det får intresse endast i den mån det
följs av beslut, fattade av ansvariga instanser,
d. v. s. regeringen eller riksdagen.
När förslag till sådana beslut
föreligger kan det alltså finnas skäl för
en diskussion.
Det är, som alla förstår, omöjligt att
i kammaren lämna en närmare redogörelse
för hur detta anslag skall disponeras.
Men en redogörelse för anslagets
innehåll och förändringens karaktär
liar lämnats till statsutskottets tredje
avdelning, och där har vi fått de upplysningar
vi begärt. Vi är emellertid,
som sagt, förhindrade att förmedla dessa
upplysningar i den offentliga debatten.
Det är ingen nyhet — det har alltid
varit på detta sätt.
Jag tror för min del inte att eventuella
ändringar i metoderna för säkerhetspolisens
arbete kommer att spela
någon större roll när det gäller behovet
av pengar för verksamheten. Detta behov
bestäms av helt andra faktorer —
aktiviteten hos dem som utifrån kan
äventyra vår säkerhet är det grundläggande
härvidlag.
Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr NILSSON i Gävle (vpk):
Herr talman! Jag tycker att herr
Bergman gör det alldeles för lätt för
sig. Det kan väl inte vara tillfredsställande
att inte ens statsutskottet utan
bara en avdelning inom utskottet får
ta del av vad som sker. Och ännu mindre
tillfredsställande måste det anses
vara att riksdagsledamöterna inte har
tillfälle att få någon som helst redovisning
av hur 23 miljoner skall användas.
Vi borde kunna få veta hur mycket
bil man åker, hur mycket tåg man
åker, hur många restaurangnotor som
finns etc. En uppdelning kunde ju gö
-
13
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
ras och en redovisning lämnas åtminstone
på de punkter där herr Bergman
anser en sådan helt ofarlig, så att vi
därvidlag kunde få en bild av hur denna
polisverksamhet bedrivs.
Men eftersom det trots det stora pådraget
i remissdebatten och trots deklarationerna
från statsministern och den
socialdemokratiske gruppledaren inte
märks någon som helst skillnad i verksamheten,
så måste jag säga att vi har
fullt fog för vår ståndpunkt att yrka
avslag på framställningen om detta anslag.
— Jag vill därtill nämna för herr
Bergman att i JO:s yttrande över utlåtandet
från parlamentariska nämnden
i Wennerströmaffären hävdas att registrering
av medlemmar i ytterlighetspartier
icke står i strid mot grundlagen.
Men grundlagens andemening måste
väl återfinnas i regeringsformens
§16. Jag ber att få citera endast några
rader ur denna: »Konungen bör rätt
och sanning styrka och befordra, vrångvisa
och orätt hindra och förbjuda, ingen
fördärva eller fördärva låta, till liv,
ära, personlig frihet och välfärd, utan
han lagligen förvunnen och dömd är,
Dessa stadganden återfinns alltså i
regeringsformens § 16, som herr Bergman
borde läsa av och till.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Nilsson i Gävle läste upp detta
avsnitt av § 16, så att jag själv slapp
göra det. Jag försöker göra det lätt för
mig, när det inte behöver vara svårt.
Herr Nilsson däremot gör det onödigt
svårt för sig och sitt parti genom att
visa detta mycket avancerade intresse
för just säkerhetsfrågorna. Det är inte
nödvändigt, om man vill bedriva politisk
verksamhet, att utsätta sig för en
sådan snedbelastning som herr Nilsson
och hans parti gör på detta område.
Låt mig avslutningsvis påpeka att vi
i dag inte har att ta ställning till formerna
för hur vi skall behandla frågor
om anslag till säkerhetspolisen. Det beslutas
i helt annan ordning. Det är följderna
av formerna för anslagsbehandlingen
som vi här har att verkställa. Vill
herr Nilsson ändra på formerna får han
ta upp saken i ett annat sammanhang.
Herr NILSSON i Gävle (vpk):
Herr talman! Något »märkligt» intresse
för säkerhetspolisens verksamhet
kan inte återfinnas hos vare sig mitt
parti eller mig själv. Vad jag här fäster
avseende vid, herr Bergman, är användningen
av 23 miljoner kronor.
Dessa pengar är ju inte småpotatis i
statsbudgeten.
Överläggningen var härmed slutad.
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
utskottets hemställan; och biföll kammaren
nämnda hemställan.
Mom. 3
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 8
Lokala polisorganisationen: Avlöningar
och Omkostnader
Kungl Maj:t hade (punkterna B 8—
B 9, s. 36—42) föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1968/69 anvisa
a) till Lokala polisorganisationen'':
Avlöningar ett förslagsanslag av
489 000 000 kr., varav 112 500 000 kr. att
avräknas mot antomobilskattemedlen,
b) till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
56 450 000 kr., varav 13 000 000 kr. att
avräknas mot antomobilskattemedlen.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I: 109
av herr Holmberg in. fl. och II: 152 av
herr Bohman in. fl. vari, såvitt nu var i
14
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
fråga, hemställts att riksdagen måtte för
budgetåret 1968/69 anvisa
a) till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
495 000 000 kr., varav 113 000 000 kr.
att avräknas mot automobilskattemedlen,
b) till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
56 700 000 kr., varav 13 000 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen,
dels de likalydande motionerna I: 323
av herr Dahlén in. fl. och II: 426 av
herrar Wedén och Hedlund vari hemställts
att riksdagen måtte anvisa medel
för personalökningar inom den lokala
polisorganisationen i enlighet med rikspolisstyrelsens
förslag och därför för
budgetåret 1968/69 anvisa
a) till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 6 000 000 kr. förhöjt
förslagsanslag om 495 000 000 kr., varav
113 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,
b) till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 250 000 kr.
förhöjt förslagsanslag om 56 700 000 kr.,
varav 13 000 000 kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen,
dels de likalydande motionerna I: 224
av herr Brundin och fru Segerstedt
Wiberg och II: 2.95 av herr Thglén
in. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 559
av fru Dieseli in. fl. och II: 719 av fru
Heurlin in. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 39
av herr Eric Gustaf Peterson och II: 55
av herrar Berglund och Hyltander.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen mätte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:109 och IT: 152, 1:323
och II: 426,1: 224 och II: 295 samt 1: 559
och 11:719, de sex förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, till Lokala
polisorganisationen: Avlöningar för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 489 000 000 kr., varav
112 500 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,
2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:109 och 11:152 samt
I: 323 och II: 426, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
56 450 000 kr., varav 13 000 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 39 och II: 55.
Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h), Ottosson
(li), Per Jacobsson (fp) och Wallmark
(b), fru Elvy Olsson (ep), herrar
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson
i Sundborn (ep). Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp) och Antonsson
(ep), fröken Ljungberg (h) samt
herr Mundebo (fp), som ansett att
dels utskottet under 1. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag'' och med bifall
till motionerna 1:109 och 11:152 samt
I: 323 och II: 426 och med avslag å motionerna
1:224 och 11:295 samt 1:559
och II: 719, de sex förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, till Lokala
polisorganisationen: Avlöningar för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 495 000 000 kr., varav
113 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels utskottet under 2. under förutsättning
av bifall till yrkandet beträfffande
1. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:109 och 11:152 samt
I: 323 och II: 426, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 56 700 000 kr., varav 13 000 000
15
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Den punkt i utskottets
utlåtande som vi nu skall behandla gäller
anslag till avlöningar och omkostnader
för den lokala polisorganisationen.
Den reservation som jag kommer
att yrka bifall till innebär en höjning
av detta anslag med 6 miljoner kronor.
Denna höjning motiveras av att vi skall
kunna öka polisens personella resurser.
Till att börja med skulle jag vilja understryka
ett par meningar som utskottets
ledamöter har enats om. I utlåtandet
förekommer nämligen följande uttalande:
»De
ofta besvärliga förhållanden under
vilka polisen har att fylla sin ålagda
uppgift att upprätthålla efterlevnaden
av samhällets beslut och allmän
ordning ställer stora krav på den enskilde
polismannen. Rekryteringen har
vidgats och utbildningen reformerats.
Stöd från allmänhetens sida skulle med
hjälp av objektiv information kunna underlätta
arbetsuppgifterna.»
Det kan inte gärna bestridas att polisen
arbetar under besvärliga förhållanden.
Den har att fullgöra sin ofta delikata
uppgift inför ögonen på allmänheten.
Den är också väl påpassad av
massmedia, vilket naturligtvis ökar
pressen på den enskilde individen i kinkiga
situationer.
Antalet polismän har också ökat rätt
snabbt, inte minst i storstäderna. Detta
innebär att andelen unga och orutinerade
polismän är stor. Det kan inte heller
undvikas att i en så stor kår kommer
att anställas folk som är mindre
lämpade för uppgiften. Det är alltså
ganska självklart att det kan ges exempel
på misstag och felbedömningar.
Ändå var det, såvitt jag kan förstå,
ingen av ledamöterna i utskottets tredje
avdelning som inte ansåg att polisen
i stort sett fullgör sina uppgifter på ett
förtjänstfullt sätt. Det föreligger inte
heller nu, enligt uppgifter vi fick under
utskottsbehandlingen, några svårigheter
när det gäller rekryteringen av ny
polispersonal. Situationen på arbetsmarknaden
har i det avseendet inneburit
en väsentlig lättnad. Man skulle
kunna vänta att den kritik som riktats
mot polisen i vissa sammanhang skulle
verka i motsatt riktning och skrämma
bort en hel del sökande från polisen,
men det tycks inte vara fallet. Under
senare tid har det visat sig att om man
behöver ett par hundra nya polismän
får man cirka ett tusental ansökningar,
vilket bör ge möjlighet till ett gott urval.
Förhållandet mellan polisen och allmänheten
är väl ändå inte som det borde
vara. Det bör förbättras. En metod
som skulle kunna verka i den riktningen
vore att ge polisen personella resurser
så att den snabbt kunde ge allmänheten
service av olika slag. Detta är en
av anledningarna till att vi reservanter
yrkat en betydande förstärkning i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag. Vårt
förslag sammanfaller med rikspolisstyrelsens
och man får inte det intrycket
att styrelsen har tagit till med någon
prutmån. Som exempel kan jag nämna
att när det gäller övervakningsverksamheten
yrkade polismästarna på en ökning
med sammanlagt 930 nya tjänster,
länsstyrelserna stannade vid 855, medan
rikspolisstyrelsens förslag innebar en
ökning med endast 170 tjänster.
Detta är ändå en mycket viktig verksamhet.
Brott som polisen måste ingripa
mot kan ofta förhindras genom en
effektiv övervakning. Exempel på detta
är bilstölder, rån, inbrott, misshandel
och skadegörelse, som ofta förövas på
platser där de kan iakttas, varför det
är möjligt att genom övervakningsverksamhet
hindra dem. År 1966 förekom
410 000 brottsbalksbrott utom fylleri
och förargelseväckande beteende. Enligt
rikspolisstyrelsen torde ungefär
16
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Lokala polisorganisationen: Avlöningar
hälften av dessa vara av det slaget att
de skulle kunnat förhindras genom en
bättre övervakning.
Det gäller också att nedbringa tiden
för ingripandet. Härvidlag har tendensen
gått mot en förlängning av tiden på
grund av ökade arbetsuppgifter.
Beträffande skyddsverksamheten har
polischeferna yrkat på 135 nya tjänster.
Länsstyrelserna har begärt 130, men
rikspolisstyrelsen stannar vid 30 nya
tjänster. Skyddsverksamheten är också
en viktig uppgift och dessutom brottsförebyggande.
Sprit- och narkotikamissbruk
bidrar till att öka brottsligheten.
Att bekämpa detta missbruk är därför
en väsentlig förebyggande verksamhet
från polisens sida. Den uppsökande
verksamheten måste utbyggas i .samarbete
med andra organ som verkar på
detta område.
Brottsligheten bland ungdom och
minderåriga har som bekant ökat kraftigt
under den senaste tioårsperioden.
Visserligen har antalet minderåriga,
som gjort sig skyldiga till brott som
uppklarats, minskat från 13 065 år 1965
till 12 978 år 1966, men mängden brott
har vuxit starkt. Det beror på att det
antal brott som varje individ begått har
ökat. Som exempel kan jag nämna att
antalet personer som begått sju eller
flera brott under ett år steg från 549
år 1965 till 929 år 1966, d. v. s. med 70
procent.
Utredningsverksamheten behöver också
förstärkt personal. Balansen är fortfarande
stor. Styrelsen har föreslagit en
ökning med 114 tjänster, av vilka 15
avses för riksomfattande verksamhet.
En annan arbetskrävande uppgift är
trafikövervakningen. Intresset för denna
ökade betydligt i samband med omläggningen
till högertrafik. Detta intresse
måste stimuleras även i fortsättningen.
Det behövs tydligen en intensiv
trafikövervakning under lång tid framåt.
Erfarenheten har visat att en effektiv
polisövervakning är ett av de verksammaste
medlen mot trafikolyckor.
och Omkostnader
Trafikövervakningen har ökat, men
denna ökning har till stor del måst ske
genom övertidstjänstgöring. Under budgetåret
1966/67 uttogs inte mindre än
2,4 miljoner övertidstimmar, vilket motsvarar
mer än 1 000 tjänster. Så kan
det inte fortgå i längden, och det är
inte heller något särskilt billigt system.
En annan omständighet som talar för
en ökning av polispersonalen är arbetstidsförkortningen,
som har pågått under
tre år och berör cirka 7 200 polismannatjänster.
När treårsperioden har
gått betyder denna arbetstidsförkortning
per år och man ett med 120 timmar
minskat arbetsuttag. Det gör sammanlagt
924 000 timmar, vilket motsvarar
ungefär 450 helårstjänster. Budgetåret
1967/68 begärde styrelsen 225 tjänster
för detta ändamål och fick 82.
Man kan invända att även polisen
skall rationalisera för att på detta sätt
kompensera arbetstidsförkortningen.
Det är självklart, och det sker också,
bl. a. genom att polispersonalen får arbetsbesparande
utrustning av olika
slag. Det skall ske en omläggning av
rikspolisregistret till ADB-systemet, vilket
också kommer att innebära minskat
arbete för polispersonalen. Vidare kan
enklare uppgifter överföras till biträdespersonal,
men om det senare skall
bli möjligt måste kontorspersonaden utökas.
Man rationaliserar alltså, men att detta
skall kunna kompensera arbetstidsförkortningen,
minska övertidsuttaget
och dessutom leda till en effektivare
polisverksamhet, det tror jag ändå inte.
Den anslagsökning som Kungl. Maj:t
här har föreslagit är säkerligen otillräcklig
för att åstadkomma ett effektivt
arbete.
Jag skulle till slut vilja säga att jag
tror att en utgiftsökning sällan varit
mera motiverad än vad denna är. Förstärks
inte polisens personella resurser,
blir resultatet fortsatt övertidsarbete,
förslitning av personalen och bestående
balans av outredda ärenden.
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
17
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
Vidare kommer den uppsökande och
förebyggande verksamheten att bli otillräcklig.
Så vill vi inte ha det, och därför yrkar
jag bifall till den reservation av
herr Axel Andersson m. fl., som fogats
till utskottets utlåtande vid denna punkt.
Herr ANTONSSON (ep):
Herr talman! Den föregående ärade
talaren har redan i ett sakligt och väl
underbyggt anförande motiverat reservationens
krav. Jag vill gärna instämma
i hans eloge till polisen för dess sätt att
sköta sina mycket angelägna samhällsuppgifter.
Vi måste notera det beklagliga faktum,
att brottsligheten ökar — den har
ökat med omkring 10 procent om året
under de senaste åren. Det är våldsbrotten
— tyvärr — det är ligabrottsligheten
och det är egendomsbrotten som i
första hand svarar för denna ökning.
Vi måste sedan konstatera, att endast
en tredjedel av de brott som kommer
till polisens kännedom klaras upp. Det
är enligt min uppfattning en låg uppklaringsprocent.
Herr talman! Jag skall inte alls göra
något försök att analysera de djupare
liggande orsakerna till den ökade
brottsligheten. Det är helt visst mycket
i det moderna samhällsmönstret — en
rad negativa miljöfaktorer —- som är en
starkt bidragande orsak till den ökade
brottsligheten: det är bostadsbrist, det
är hemmens minskade roll såsom sammanhållande
faktor, inte minst för de
unga familjerna och därmed för ungdomen.
En annan orientering av uppfostringsmetoderna
kan måhända också
ha bidragit till vad vi nu upplever.
Det finns i detta land många olika
uppfattningar om brott och straff och
framför allt om vad påföljden skall
syfta till. Jag går inte in på detta nu,
men jag vill notera att det trots dessa
delade meningar råder stor enighet om
att lagarna skall efterlevas, att laglydnaden
skall upprätthållas och att detta
är en förutsättning för en normal samhällsutveckling.
Det är uppenbart att en bättre övervakning,
som möjliggörs genom förstärkning
av polisens resurser i enlighet
med vad rikspolisstyrelsen och reservanterna
har begärt skulle verka
återhållande på brottsligheten; det kan
vi inte komma ifrån.
Jag vill gärna understryka den nackdel
som herr Gustafsson pekade på och
som ligger däri, att tidsutdräkten för
brottsutredningarna är mycket lång.
Vi är också medvetna om att den ökade
bilismen har skapat en särskild problematik
i det moderna samhället såväl
ur ordnings- som säkerhetssynpunkt.
Både svenska och utländska undersökningar
ger klart belägg för att det finns
ett saksamband mellan övervakning och
trafiksäkerhet, ett saksamband i så måtto
att trafiksäkerheten ökar då trafikövervakningen
skärps.
Det finns alltså många skäl för en
förstärkning av polisens resurser. Herr
Gustafsson i Skellefteå har redan nämnt
polischefernas och länsstyrelsernas äskanden
och att rikspolisstyrelsen ganska
radikalt skurit ned dessa förslag när
det gäller antalet tjänster. Om jag uppfattat
saken rätt har endast cirka 70
procent av rikspolisstyrelsens äskanden
blivit tillgodosedda i propositionen.
Reservationen bygger i stort sett
på rikspolisstyrelsens förslag.
Jag vill slutligen säga att man bör
understryka två omständigheter — herr
Gustafsson i Skellefteå snuddade vid
den ena — som i realiteten medför att
tillskottet inte blir så stort som det siffermässigt
kan synas. Det ena är den
mycket nödvändiga omfattande fortutbildning
som rikspolisstyrelsen bedriver
och som på det lokala fältet i verkligheten
drar ned antalet anställda rätt
väsentligt, om man vill räkna om den
verksamheten i arbetskraft. Den andra
är den arbetstidsförkortning som herr
Gustafsson i Skellefteå också apostroferade.
Vi bör ta hänsyn till dessa fakto
-
18
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Lokala polisorganisationen: Avlöningar
rer därför att de på ett ganska markant
sätt drar ned den ökning som föreslagits.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få instämma i yrkandet om bifall till
reservationen under denna punkt.
Fröken LJUNGBERG (h):
Herr talman! Det kanske kan tyckas
onödigt med ett trestämmigt kommenterande
av den reservation som är fogad
till punkt 8 i statsutskottets utlåtande
nr 2, men det sker för att understryka
att det i anslagsfrågan råder oenighet
mellan en enad borgerlig opposition
och den socialdemokratiska majoriteten
i statsutskottet.
Utskottets skrivning ger som herr
Gustafsson i Skellefteå nyss givit uttryck
åt klart vid handen, att utskottet
samfällt och enigt förstår polisens besvärliga
förhållanden och understryker
polisens betydelse och nödvändigheten
av att med alla till buds stående medel
underlätta polisens arbetsuppgifter.
Oenigheten består i vilken betydelse de
båda parterna tillmäter just den här
frågan. För majoritetspartiet har det
naturligtvis varit nödvändigt att ansluta
sig till Kungl. Maj :ts förslag. Detta innebär
en markant nedbantning av de
äskanden som givit uttryck åt det verkliga
behovet, och jag är nästan övertygad
om att det mera är finansdepartementets
hand som legat över dessa krav
på nedbantning än den uppfattning om
det egentliga behovet som finns i justitiedepartementet.
Sett från den synpunkten
är det klart att regeringspartiet
måste hålla ihop. Trots detta menar representanterna
för den borgerliga oppositionen
att frågan är så viktig att
den måste behandlas på annat sätt, därför
att den hör ihop med själva grundförutsättningarna
för vårt samhälles
fungerande i en orolig tid.
.lag skall, herr talman, inte uppehålla
mig länge vid denna fråga, eftersom de
föregående talarna har belyst den sak
-
och Omkostnader
ligt och från olika synpunkter. Jag skall
endast göra ett par kommentarer. Den
ena gäller svårigheterna. I statsutskottets
utlåtande står en mening, som jag
tror skall läsas med en viss betoning.
Utskottet skriver: »Stöd från allmänhetens
sida skulle med hjälp av objektiv
information kunna underlätta arbetsuppgifterna.
»
Ordet objektiv har en viss udd i detta
sammanhang. Massmedias sätt att till
allmänheten förmedla nyheter om de
oroligheter, som alltför ofta förekommer
framför allt i huvudstaden, är
många gånger av den arten att det inte
underlättar arbetsuppgifterna för polisen.
.lag vill gärna ha sagt det vid detta
tillfälle. De två senaste åren har fört
med sig speciella svårigheter. Jag vill
peka på hur allt fler poliser har kommit
att bindas vid övervakningsuppgifter
för ordningens upprätthållande och
för att om möjligt hindra skadors vållande
i samband med demonstrationer
av olika slag — demonstrationer som
ofta sägs vara spontana men där egenartat
nog TV i regel finns på plats. Dessa
speciella svårigheter ger verkligen
utskottet anledning att slå vakt om uppgiften
att ge objektiv information.
Herr talman! Även om behovet av en
utökning av antalet polistjänster är
kännbart och klart uttalat, kan det naturligtvis
råda delade meningar om avvägningen
av de finansiella resurser
som skall ställas till förfogande. Det är
uppenbarligen den frågan som är aktuell
just nu. När oppositionen tidigare
för att minska polisens arbetskraftsbalans
föreslog ett större tillskott av tjänster
än departementet ville medge anfördes
som argument bl. a. rekryteringssvårigheterna.
Som herr Gustafsson i
Skellefteå sade finns emellertid nu inga
svårigheter för rekryteringen till polisen.
Ett annat argument som hördes var
att kommunerna ofta var ganska snåla
när det gällde att tillgodose polisens behov,
och denna snålhet hade efterverkningar
när polisorganisationen från att
19
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
ha varit en kommunal blev en statlig
uppgift.
Men nu räcker det inte med att bara
försöka förklara denna alldeles för kraftiga
arbetsbalans på utredningssidan,
det stora antalet övertidstimmar och
det faktum att mindre än en tredjedel
av alla anmälda brott klaras upp. Inom
oppositionen har vi, herr talman, den
bestämda uppfattningen att vi någon
gång måste komma ifatt och att detta nu
är viktigare än någonsin just därför att
det finns tendenser både inom vårt land
och internationellt som visar att själva
demokratins fundament sätts i fråga.
Jag vill påminna kammarens ärade ledamöter
om det reportage som tidningarna
i dag har om studentoroligheterna
i Rom. Dessa demonstrationer gäller
inte bara studenternas arbetsvillkor och
studenternas speciella frihet, utan demonstranterna
vill bestrida det riktiga
i en representativ demokratis sätt
att fungera. Det finns anledning att i en
demokrati tala om friheten för människor
att framföra sina åsikter. Men den
friheten får inte medföra — det finns
tendenser i den riktningen — en ofrihet
för en motpart att ge uttryck för
sina åsikter.
Det är just i samband med upprätthållandet
av den allmänna ordningen
och rättsstatens demokratiska fundament
som polisen har sina viktiga uppgifter.
Det är inte fråga om våld, det är
inte fråga om hårda metoder, utan det
är fråga om den ordning och den självdisciplin
bland människor som demokratin
som arbetsform kräver. Jag menar,
herr talman, att riksdagen bör ha
klart för sig att om man i dag avslår reservationen,
så går det i första hand ut
över den service som polisen skall ge
allmänheten för ordningens upprätthållande,
för trafikövervakningen och i
samband med polisens viktiga brottsförebyggande
verksamhet.
Jag ber, herr talman, att med instämmande
i vad de två föregående talarna
har sagt få yrka bifall till reservationen
vid punkten 8.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Vi har nu hört företrädare
för reservanterna under denna
punkt i utskottets utlåtande. Fröken
Ljungberg sade anspråkslöst, att det kanske
var onödigt med denna trestämmiga
kör. Om detta konstaterande hade medfört
att hon avstått från att hålla sitt
anförande, hade jag personligen beklagat
det. Allt vad hon sade var intressant.
Jag kan inte instämma i allt vad hon sade,
men mycket i hennes anförande var
även från min bedömning alldeles korrekt.
Speciellt gäller detta vad hon sade
i det avsnitt av anförandet, där hon med
åberopande av utskottets skrivning talade
om objektiv information genom
massmedia. Det är ett förskräckligt ord,
men det används och alla vet vad det
är för någonting. Jag kan inte formulera
det bättre och skall inte heller göra
minsta ansträngning att omformulera
hennes tolkning av utskottets utlåtande
på den punkten; jag vill helt och fullt
instämma i den.
Sedan gav sig fröken Ljungberg in på
en analys av vilka motiv som kan ha
legat bakom socialdemokraternas ställningstagande
i utskottet. Hon noterade
först den enighet över partigränserna
som föreligger i sakfrågor och kom sedan
in på oenigheten när det gäller att
släppa till pengar. Hon karakteriserade
Kungl. Maj :ts förslag som »en nedbantning»
och tilläde sedan tyst och diskret
»av rikspolisstyrelsens förslag». Förslaget
innebär emellertid ingen nedbantning
utan tvärtom en upprustning av
resurserna om man ser det mot bakgrund
av de resurser vi disponerar i
dag. Man kan naturligtvis använda en
massa andra saker som jämförelsematerial,
men i så fall kan man t. ex. karakterisera
reservationen som en fruktansvärd
nedbantning av polischefernas
önskemål. Men slik argumentering passar
ju inte i riksdagen — den passar
bättre på andra sammankomster där
man brukar använda sig av så enkla
tricks. En jämförelse skall ju vara realistisk
och meningsfylld. Detta var den
20
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
enda skönhetsfläck jag kunde upptäcka
i anförandet av reservanternas sista
talesman.
Det har i debatten sagts att finansministern
satt sin hand på justitieministern
och på statsutskottets socialdemokrater.
Om det är ett täckord för det
förhållandet, att vi sätter kostnaderna
för polisen i relation till kostnaderna
för andra områden där vi vill att samhället
skall placera pengar, och för det
förhållandet att vi bedömer kostnadernas
storlek med hänsyn till de inkomster
vi anser att samhället kan ta in, så har
man fattat alldeles rätt. Nu är det ju populärt
att låta personnamn symbolisera
sakförhållanden, och då säger man att
Sträng, finansministern, satt sin hand
på socialdemokraterna, då man avser
det förhållandet att vi vill fördela de
resurser som tas in till samhället. Vi
tycker inte att vi vill gå längre på denna
punkt, eftersom det finns många andra
områden som också är angelägna och på
vilka vi vill lägga en del av de medel som
samhället disponerar. Det är alltså en
sådan avvägning vi vill göra.
Diskussionerna om anslagen till polisen
har många gånger varit fyllda av
situationsbilder och detaljbeskrivningar
av olika tekniska finesser i polisverksamheten
— man har ju velat illustrera
vad man har velat säga. Jag skall försöka
undvika det i år. Under de tre År
som gått sedan polisen förstatligades
har det — det är uppenbart för alla —
skett en kolossal effektivitetsökning
inom polisen. Polisen har inte bara fått
fler personer till sitt förfogande, utan
det har också skett en samordning av
organisationen och man har fått tekniska
resurser som tål jämförelser åt
alla håll. Detta har gjort att den totala
effekten av polisens arbete är mycket
stor. Ökningen av de personella resurserna
inom polisväsendet har man i år
liksom förra året i huvudsak lagt på
justitiedepartementets huvudtitel; hade
polisen och kriminalvården har ju fått
personalökningar av en storlek som
andra verksamhetsgrenar inte fått. Men
det är klart att det kan behövas mer;
det finns ingen gräns uppåt för hur
mycket poliser vi skulle kunna ha i detta
land. Man kan nämligen alltid säga att
saker som man inte vill skall hända
skulle ha kunnat undvikas med ännu
fler poliser. Att det inte finns någon
gräns uppåt märker man ju när man
jämför vad som har begärts från olika
håll. Polischeferna har begärt 2 919
tjänster och reservanterna har begärt
714 för att nu använda det som jämförelsetal.
Men jag tror att vårt förslag innebär
en riktig och klok avvägning, framför
allt som man fortsätter att släppa till
förbättrade tekniska resurser.
Jag tycker att folkpartiets talesman,
herr Gustafsson i Skellefteå, och medreservanterna
från hans parti, i varje
fall de som hittills dokumenterat sin
åsikt i frågan, intar en mycket egendomlig
hållning till polisen. Folkpartiet
vill gärna framstå som om det ville ge
polisen stora resurser. Nu ber jag, herr
talman, om överseende, om jag bara
nämner, att det finns en punkt 27 som
gäller investering i polishus — jag skall
inte argumentera i sakfrågan, det kommer
vi till senare i slutet av behandlingen
av denna huvudtitel. Jag nämner
emellertid denna punkt, därför att det
ger en helhetsbild av folkpartisternas
ståndpunkt i fråga om polisens resurser.
På den punkten är folkpartisterna ensamma
om att vilja spara 20 miljoner
kronor — de har inte ens centerpartiet
med sig därvidlag. Folkpartiet har alltså
lyckats med konststycket att hänga
med i fråga om att vara de som vill se
till att polisen får förstärkta resurser,
trots att partiet egentligen i jämförelse
med Kungl. Maj :ts förslag föreslår
minskning av polisens resurser med
över 13 miljoner kronor — 13 750 000 är
den exakta siffran. Folkpartiet vill
alltså ge polisen så mycket mindre för
att kunna fungera.
Nu kommer naturligtvis herr Gustafsson
i Skellefteå att säga — vi kan natur
-
21
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
iigtvis ta upp den diskussionen på ifrågavarande
punkt — att det inte alls är
jämförbart. Men det är jämförbart. Det
hör nämligen samman med de tekniska
resurser som polisen disponerar över,
och i den anslagsram som staten påtar
sig för att ge polisen dess resurser inräknas
det som en mycket väsentlig sak,
även om anslagstilldelningen på den
punkten verkar på lång sikt. Jag vill
gärna fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att folkpartiet i detta avseende är
ensamt. Jag tycker att det hedrar de
andra partierna att de har tagit konsekvenserna
av sin önskan att förstärka
polisens resurser i jämförelse med vad
Kungl. Maj:t föreslår. Däremot framför
folkpartiet ett anslagskrav som är avsevärt
— över 13 miljoner kronor — svagare.
Det kanske blir tid under den debatt,
som vi förmodligen kommer att få
med långa anföranden på den punkten
att läsa i utskottsutlåtandet nr 2 att det
finns en reservation på s. 27 som ledamöterna
kan ta del av. Säkerligen har
den inte upptäckts. Jag tycker att det
är väsentligt att det sägs här. Sakdebatten
om polishuset kan ju föras på den
punkten.
■lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle:
Herr
talman! Herr Bergman säger att
mitt påstående, att departementets förslag,
är ett nedbantat förslag, är felaktigt.
Han säger att det i stället innebär
en upprustning. Ja, visst innebär det en
upprustning, men det är, som jag uttryckte
det, en nedbantning i förhållande
till klart dokumenterade behov. Reservationen
innebär en anslutning till
förslag av den instans som torde ba de
största möjligheterna att i sak bedöma
behoven, nämligen rikspolisstyrelsen.
Denna styrelse säger själv att den har
ansett sig av flera skäl böra vara ytterligt
restriktiv och har bantat ner. Därefter
gör departementschefen eu ytter
-
ligare nedbantning av rikspolisstyrelsens
förslag.
Vidare ställer herr Bergman frågan:
Finns det ingen gräns uppåt för behovet
av tjänster? Jo, visst gör det det, det är
självklart. Det är ingen här som på
något sätt eftersträvar att få en polisstat,
där polisen skulle spela en dominerande
roll. Men här gäller det att kunna
avarbeta en arbetsbalans som är alltför
stor. Om polisen hade haft möjligheter
att upprätthålla sin uppgift när det gäller
ordningen i samhället, hade man
kanske kunnat spara in enbart under
förra året drygt hälften av de pengar
som begärs i reservationen.
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Bergman måtte väl
känna att hans argument här är svaga,
eftersom han måste ta upp frågan om
polishusen redan nu. Jag vill emellertid
bestämt bestrida att vårt förslag på den
punkten skulle innebära någon minskning
av polisens resurser som herr
Bergman säger. Det är fråga om en
minskning av anslaget.
Men enligt de uppgifter vi fått skulle
det, om vi nu anslår 20 miljoner kronor
och lägger detta till de medel som redan
står till förfogande på grund av tidigare
anslag, vara fullt tillräckligt under nästa
budgetår för den verksamhet som här
kommer att bedrivas. Att vårt förslag
skulle innebära en minskning av polisens
resurser betraktar jag som rent
nonsens.
Sedan sade herr Bergman att kostnaderna
måste ställas i relation till utgifter
på andra områden, och det är
naturligtvis sant. Det är givetvis på
detta område som på alla andra fråga
om en avvägning. Men om man summerar
vad som diskuterats här i dag:
det stora övertidsuttaget, arbetstidsförkortningen
och utbildningsverksamheten
— som herr Antonsson talade om
och som är utomordentligt angelägen
— tycker jag att man kommer fram till
22 Nr 10 Onsdagen den
Lokala polisorganisationen: Avlöningar
att den av regeringen föreslagna ökningen
är otillräcklig och att det är starkt
motiverat med en ytterligare ökning av
polistjänsterna.
Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Herr Bergman underströk
att utskottet företräder vad som
kan anses vara försvarligt från ekonomisk
synpunkt vid en bedömning som
tar hänsyn till andra angelägna reformer.
Men, herr Bergman, jag vill ställa
denna fråga: Om man uppfattar, och
det måste man göra, polisens verksamhet
som brottsavskräckande måste väl
detta resultera i att samhället besparas
väsentliga utgifter på andra områden?
Herr Bergman, vad kostar det samhället
att ha interner på fångvårdsanstalter,
liksom våldsbrotten då det exempelvis
gäller sjukvård, personskadorna i fråga
om produktionsbortfall etc., och vad
kostar vårdslösheten i trafiken beträffande
såväl person- som vagnskador?
Tar man hänsyn till dessa faktorer och
en rad andra som jag skulle kunna räkna
upp är jag alldeles övertygad om att den
förstärkning av polisresurserna som det
här talas om i realiteten är inte någon
utgift utan en nationalekonomiskt väl
underbyggd satsning.
Herr BERGMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Antonsson försökte
att tala om vad all den brottslighet
som vi drabbas av kostar samhället,
men han vet lika väl som jag att ingen
kan svara på frågan hur mycket sådant
kostar. Men han har väl inte heller räknat
med att någon skulle kunna göra
det. Detta illustrerar emellertid något
av det jag sade till fröken Ljungberg,
nämligen att det inte finns någon gräns
uppåt för hur många poliser vi kan ha,
ty även om vi ständigt ökar antalet
kommer det alltid att kunna resas krav
på fler.
Till fröken Ljungberg vill jag säga att
jag inte betraktar rikspolisstyrelsen
i mars 1968 fm.
och Omkostnader
som den instans som har förmåga att
bedöma vad samhället skall kosta på sig
i fråga om poliser. Rikspolisstyrelsen
kan fackmässigt redovisa polisens behov
sett från de egna synpunkterna,
men justitieministern, regeringen och
riksdagen har bedömningsförutsättningarna
då det gäller att bestämma
vad vi skall betrakta som vårt behov.
Även om rikspolisstyrelsen i dag har en
chef som fostrats i kanslihuset och som
statssekreterare i inrikesdepartementet
en gång fått en mycket god allmänorientering,
kan man ändå inte begära,
att rikspolisstyrelsen skall ha samma
bedömningsförmåga som de som har
totalitetsöverblicken. Man måste ju bedöma
vad som skall göras utifrån förutsättningarna
för realiserandet.
Till herr Gustafsson i Skellefteå vill
jag säga att det inte bara är nonsens.
Säg inte så om mittenbrodern och den
kommande mittensystern — eftersom
det är fröken Ljungberg som här är
talesman — med tanke på ett eventuellt
närmare släktskap, ty vederbörande
står ju inte bakom reservationen beträffande
polishusen! Men, herr talman,
den frågan kan vi återkomma till, och
då kan herr Gustafsson få mer tid på
sig att framlägga alla tänkbara skäl, och
då kan vi också diskutera polishusens
betydelse för polisens effektivitet. Detta
gäller alltså den näst sista punkten i
utlåtandet.
Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle:
Herr
talman! Får jag bara efter herr
Bergmans omdöme om rikspolisstyrelsen
säga, att jag vill fasthålla vid min
uppfattning att regeringen håller sig
med en högt kvalificerad verksstyrelse.
(Herr Bergman: Säkerligen!)
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Som den i sista hand
inför riksdagen ansvarige för polisverk
-
23
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
samheten här i riket och därigenom
också företrädare för Sveriges poliskår
vill jag uttala min stora glädje och tillfredsställelse
över det förtroende för
och den positiva inställning till polisväsendet
som utskottets talesmän har
uttalat i dag. Det gladde mig mycket att
höra fröken Ljungberg säga att utskottet
helt förstår polisens svårigheter och inser
nödvändigheten av att med alla till
buds stående medel underlätta polisens
arbete. Jag noterade också med glädje
herr Gustafssons i Skellefteå uttalande
att polisen fullgör sina uppgifter på ett
förtjänstfullt sätt.
Man kan givetvis ha olika meningar
om fördelningen av de resurser som
står till förfogande. Skall vi lägga mera
på polisverksamheten eller på kriminalvården
eller domstolarna? Det är i stort
sett dessa områden jag har haft att avväga
mot varandra under det budgetarbete
som föregått framläggandet av
statsverkspropositionen.
Låt oss se vad som har hänt under de
senaste åren. Det har skett väsentliga
personella förstärkningar och en effektivisering
av arbetet inom polisväsendet
sedan förstatligandet ägde rum den 1
januari 1965, och nog tycker jag att vi
genom förslagen i årets statsverksproposition
fortsätter denna trend. Jag
skall här med några siffror belysa utvecklingen
under de senaste åren.
Under budgetåren 1966/67 och 1967/
68 har den lokala polisorganisationen
tillförts sammanlagt 650 nya tjänster.
I årets statsverksproposition har medel
beräknats för ytterligare 450 tjänster.
Detta innebär en ökning med 1 100
tjänster på tre år. Personalstyrkan vid
rikspolisstyrelsen exklusive säkerhetstjänsten
har ökat från 224 vid rikspolisstyrelsens
inrättande till 324 i dag, och
vi föreslår nu ytterligare tjänster för
nästa budgetår. Den totala ökningen
inom statsförvaltningen under innevarande
budgetår och enligt förslagen i
statsverkspropositionen för nästa budgetår
har beräknats till sammanlagt
2 900 tjänster. Av dessa nya tjänster under
två år tillföres polisväsendet 780,
d. v. s. 25 procent av samtliga nyinrättade
tjänster. Till detta kommer sedan
den väsentliga förstärkningen av rikspolisstyrelsens
personal.
Vi får emellertid inte se polisväsendet
som det enda saliggörande i kampen
mot brottsligheten. Rättsväsendet skall
ses som en helhet. Det kan då vara av
intresse att konstatera, att om riksdagen
bifaller Kungl. Maj ds förslag under
andra huvudtiteln, så får myndigheterna
som hör till justitiedepartementets
verksamhetsområde möjlighet att öka
antalet tjänstemän med 856. Det betyder
att rättsväsendet tar i anspråk drygt
60 procent av den totala ökningen av
tjänstemän för statlig verksamhet. Jag
kan därför, fröken Ljungberg, inte på
något sätt anse mig misshandlad av
finansministern på detta område. Inte
heller hade jag någon anledning att klaga
över finansministerns behandling av
mina förslag när jag hade fått en så
väsentlig andel av den lilla kaka som
fanns att fördela.
Självfallet kunde jag dock ha gjort
avvägningen på ett annat sätt. I reservationen
föreslår man ytterligare sammanlagt
264 tjänster för polisväsendet
medan jag i statsverkspropositionen begärt
260 nya tjänster inom kriminalvården.
Jag kunde naturligtvis ha sagt mig,
att vi i år inte skulle satsa något på kriminalvården,
utan skulle lägga hela ökningen
på polisen. Jag ansåg mig emellertid
inte kunna stå till svars inför
riksdagen med en sådan avvägning.
Också på annat sätt har polisväsendet
kraftigt förstärkts. De materiella förstärkningarna
har varit betydande. Det
skedde en kraftig upprustning i samband
med polisväsendets förstatligande,
t. ex. i fråga om inköp av motorfordon,
och därefter har under årens lopp sammanlagt
50 miljoner ytterligare satsats
på detta ändamål. För nästa budgetår
föreslås härför 27 miljoner kronor. Denna
utveckling innebär exempelvis att
24
Nr 10
Onsdagen den f> mars 19C8 fm.
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
antalet bilar inom polisväsendet, som
före förstatligandet understeg 1 000, den
1 juli i år kommer att överstiga 2 000.
Antalet motorcyklar har ökats från 355
till 455, och fyra helikoptrar har anskaffats.
En mycket betydande upprustning
av radio- och telexmaterielen har även
kunnat ske, och utbyggnaden av ett radionät,
som skall ge fullgod radiotäckning
av hela landet, pågår för närvarande.
Den personliga materielen i form
av skyddsutrustning och kontorsutrustning
har kompletterats i väsentliga avseenden,
och det pågår därvidlag ett
fortsatt arbete.
Vidare har en datamaskin anskaffats
för användning inom polisväsendet. Genom
utnyttjandet av denna har åtskilliga
maskinella rutiner kunnat byggas
upp både för den administrativa verksamheten
och för den egentliga polisverksamheten.
Därvidlag kan vi också
vänta oss ytterligare rationaliseringar.
Ett intensivt arbete pågår delvis i anslutning
till samarbetsorganet för ADB
inom rättsväsendet.
Också i övrigt strävar vi efter att effektivisera
polisverksamheten. Av särskilt
intresse är sådana åtgärder som
förenklar polisens utredningsarbete och
befriar den från göromål, vilka kan utföras
av icke polisutbildad personal.
Därigenom får man möjlighet att utnyttja
polispersonal för direkt brottsförebyggande
och brottsbekämpande åtgärder.
En ny anmälningsrutin som kommer
att förenkla arbetet har skapats.
Vidare pågår ansträngningar i syfte att
förenkla undersökningsförfarandet i
vissa brottmål av enklare beskaffenhet.
I fjol infördes i vissa delar av landet
systemet med ordningsföreläggande vid
vissa trafikförseelser, vilket avses träda
i kraft för hela landet den 1 juli i år.
Detta system kommer att medföra en
betydande arbetslättnad. Jag kan nämna
att införandet av ordningsboten för
vissa trafikförseelser inom bara ett polisdistrikt
i Stockholms län medförde
en arbetskraftsbesparing motsvarande
en hel tjänst genom att det tidigare arbetet
med registrering av polismännens
rapporter bortföll. Vilken lättnad det
betyder för polismännen att slippa skriva
alla dessa rapporter, som det åtgick
en hel arbetskraft för att registrera, förstår
var och en. Vi har också påbörjat
en översyn av polisdistriktens organisation
för att försöka skapa slagkraftigare
polisenheter.
De nya arbetsmetoderna, med bl. a.
tillkomsten av nya tekniska hjälpmedel,
ställer ökade krav på polismännens utbildning,
och den utbildningsreform
som riksdagen i fjol fattade beslut om
skapar förutsättningar för en god utbildning
av polismännen för de uppgifter
som kommer att tilldelas dem i den
nya polisorganisationen. Polisens aktivitet
och effektivitet kommer därigenom
att ytterligare öka. Jag tror, herr Anttonsson,
att det vi satsar på utbildningen
av polismännen är en investering
som vi på sikt kommer att få god avkastning
av.
Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle:
Herr
talman! Jag begärde egentligen
ordet inte för att ge ett genmäle till
justitieministern — det är bara på eu
punkt som jag vill göra ett påpekande
med anledning av hans inlägg — utan
för att betyga justitieministern min aktning
för det intresse som han alltid har
visat när det gäller dessa frågor. Det
sätt varpå justitieministern behandlat
frågan om polisen t. ex. inger djup respekt.
Låt mig emellertid när det gäller avvägningen
säga, att visst kan justitieministern
vara nöjd med att andra huvudtiteln
har fått 60 procent av ökningen
av det totala antalet statstjänster,
men det är kanske riktigt att denna förstärkning
— och mer därtill — görs just
här i nuvarande läge. Det är själva avvägningen
som är det svåra. Justitieministern
stryker under att det för hans
25
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
del gäller avdelningen mellan de tunga
avsnitten: polisväsendet, domstolarna
och kriminalvården. Skall det ges mer
här eller där? Ja, är det bara en rent
finansiell avvägningsfråga? Är det inte
också en fråga som måste bedömas med
utgångspunkt från dessa tre avsnitts inbördes
sammanhang med varandra?
Det gäller dels den i stor utsträckning
profylaktiska betydelse som jag tillmäter
polisverksamheten, dels de konsekvenser
av en växande kriminalitet som
samhället måste ta — de försök som
samhället genom kriminalvården gör att
återställa, att resocialisera. Detta inbördes
sammanhang mellan de tre avsnitten
skapar nu på sätt och vis en ond
cirkel; polisen får inte tillräckliga resurser;
då ökar kriminaliteten med nya
krav på polisen och kriminalvården
som följd. Så uppstår denna onda cirkel.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Fröken Ljungberg sade
att det kanske just är på detta område
— alltså beträffande polisverksamheten
— som vi i nuvarande läge skall göra en
hårdare satsning. Jag undrar om kammarens
ledamöter kommer att instämma
i det yttrandet när socialhuvudtiteln
så småningom skall behandlas, när
utbildningsdepartementets krav på ytterligare
förstärkningar skall diskuteras
o. s. v.? Nej, det måste ske en generell
planering och fördelning, och sedan
får man inom varje huvudtitel göra avvägningen
mellan olika ändamål. Jag
tycker därför att det var ett lyckligt beslut
som riksdagen fattade när den bestämde
att polisväsendet skulle föras
över till justitiedepartementet. Vi har
nu hela rättsvården inom ett område,
så att vi kan göra en samlad bedömning
av frågorna och avgöra vad som med
hänsyn till det inbördes sammanhanget
bör läggas på det ena eller på det andra
avsnittet.
Herr WIKLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag vill också gärna betyga
att justitieministern, såvitt jag kan
bedöma, visat en utomordentligt stor
ambition när det gäller att komma till
rätta med de problem vi här diskuterar.
Jag vill säga att han gjort det i olika
sammanhang, samtidigt som jag inte
kan anse annat än att det här ändå är
fråga om en otillräcklig upprustning av
polisverksamheten.
Justitieministern förde ett resonemang
om prioritering. Jag vill då framhålla
— och jag tror att fröken Ljungberg
var inne på samma sak — att upprätthållandet
av allmän ordning och
.säkerhet ju är statens primära uppgift.
Den är klart prioriterad redan i förväg
så att säga. Pin betydande satsning på
detta område är då inte alls uppseendeväckande.
Själva grundförutsättningen
för att vi skall kunna bedriva samhällsverksamheten
är ju att det råder ordning
och säkerhet i samhället. Därför
tycker jag inte det är ett riktigt bärande
argument att en betydande upprustning
redan gjorts. Jag vill gärna betyga att
en upprustning har skett, men jag tvekar
likväl inte att påstå att detta skett
i otillräcklig omfattning. Fråga polischeferna
om den saken, fråga rikspolisstyrelsen
och fråga den allmänhet som
drabbas av de brister med åtföljande
missförhållanden som råder på detta
område i samhället! Då skall ni säkerligen
få övertygande instämmanden i
det jag här anfört om att den upprustning
som skett har varit otillräcklig.
Som ett enda belägg vill jag bara erinra
om ett par siffror. Det har tidigare
här i debatten hänvisats till polischeferna,
som ju dock får betraktas som omdömesgilla
och särskilt fackkunniga på
området. Dessa begärde nära 3 000 nya
tjänster, och i statsverkspropositionen,
efter prutningar i flera led, blev det
450 nya tjänster. Det är ju dock en avsevärd
skillnad mellan de två siffrorna.
Herr Bergman ifrågasätter rikspolisstyrelsens
kompetens när det gäller att
26
Nr 10
Onsdagen den C mars 1968 fm.
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
göra bedömningen av vad som behövs
på detta område. Jag tror att han vid
närmare eftertanke måste inse att han
därvidlag har tagit till överord. Om han
hade sagt att rikspolisstyrelsen inte har
kompetens att göra finanspolitiska eller
skattepolitiska bedömningar hade jag
förstått honom, men jag tror det är oriktigt
att säga att styrelsen inte skulle
kunna vara i stånd att göra en avvägning
av behoven på detta område.
Herr talman! Jag vill fortsätta med
att understryka några viktiga argument
för en ökad polisrekrytering. De är delvis
redan berörda i denna debatt. Polisen
har en dubbel uppgift: dels att beivra
brott, som redan begåtts eller misstänks
ha begåtts, dels att förhindra
brott. Dessa är traditionellt de båda huvuduppgifterna
för polisen. Som ett resultat
av personalbristen har dock polisens
preventiva uppgift kommit alltför
mycket i bakgrunden. På trafikområdet
har gjorts färska erfarenheter av
vad som står att vinna i form av förbättrad
efterlevnad av gällande bestämmelser
och därmed bättre trafiksäkerhet
genom ökning av personalinsatsen
från polisens sida. En del —- och säkerligen
en rätt stor del — av den höga
brottslighet vi har måste nog skrivas på
kontot »otillräcklig bevakning av städer
och samhällen». Där finns ju stora
värden inomhus och utomhus som vi
måste försöka långt bättre bevaka än
f. n. Det skulle med all sannolikhet gå
att rätt väsentligt bringa ned brottsligheten
genom en tillräcklig satsning på
polisen, och det skulle också gå att häva
åtskiUigt av den otrygghet som t. ex.
många gamla och sjuka känner till och
med i sina bostäder och ännu mycket
mer utomhus. Det finns faktiskt människor
som av sådana skäl inte vågar gå
ut i våra större befolkningscentra utan
av detta skäl anser sig böra hålla sig
inomhus dygnet om.
Risken för överfall betecknas mångenstädes
som stor och uppges på sina
håll till och med vara stadd i ökning''.
Den elementära säkerheten för medbor
-
garen är då i motsvarande mån reducerad.
Det föreligger rent av en tendens
till en sänkning av ordnings- och säkerhetsstandarden.
När vi talar om standard
bör vi nog ta med även standarden
i fråga om ordning och säkerhet.
För det andra är, till skillnad mot
vad som länge varit fallet, svårigheterna
att rekrytera polisen med lämpligt
folk nu närmast obefintliga; det har
förut berörts. Detta är ett helt nytt inslag
i bilden. Rekryteringssvårigheterna
var länge ett stort problem i polisverksamheten,
men de är i dag ett förbrukat
argument för den otillräckliga polisverksamheten,
vilket delvis hänger samman
med de många friställningarna på
arbetsmarknaden och arbetslösheten i
dess släptåg. Just nu borde man enligt
min mening passa på att öka rekryteringen
till polisen, särskilt som man på
grund av det sålunda växande utbudet
av arbetskraft nu kan göra ett strängare
urval än tidigare. Det var förut ett stort
problem att man nödgades acceptera
även personer, vars lämplighet man vid
närmare granskning måste i viss mån
ifrågasätta.
För det tredje måste man väl äntligen
på ett radikalt sätt gripa sig an med
den omfattande övertidstjänstgöringen
inom polisen — ett förhållande som
troligen inte har någon motsvarighet på
andra områden av den statliga verksamheten.
Att en sådan övertidstjänstgöring
är olämplig är så många gånger omvittnat
att jag avstår från att vidare utveckla
skälen till denna ståndpunkt. I
motionerna I: 323 och II: 426 framhålles
att övertidsarbete från flera synpunkter
är dyr arbetstid. Dels betyder
mycket övertidsarbete att personalen
blir överansträngd med högre sjukledighet
som följd och, på längre sikt, att yrket
får rekryteringssvårigheter, dels innebär
övertidstimmar högre ersättningar
än annan arbetstid, övertidsarbetet
berörs inte alls i utskottsmajoritetens
förslag till utlåtande, vilket för mig är
ett överraskande förhållande.
Jag vill, herr talman, med dessa ord
27
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
yrka bifall till den reservation av herr
Axel Andersson m. fl., som är fogad till
punkten 8 i detta utlåtande.
Herr BERGMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag är alldeles på det
klara med att mitt uttalande om rikspolisstyrelsens
kompetensområde kommer
att missuppfattas åtskilliga gånger av
herr Wiklund i Stockholm och andra,
eftersom de vill missuppfatta det.
Jag sade emellertid helt klart ifrån att
det tillkommer rikspolisstyrelsen att
göra bedömningar från polisens synpunkter
men inte med tanke på vad
samhället totalt kan behöva på skilda
områden. Kunde vi inte ifrågasätta vad
rikspolisstyrelsen har anfört, vore det
bara — även om det i och för sig är
svårt — ett additionsarbete att lägga
ihop vad t. ex. bostadsstyrelsen, skolöverstyrelsen
och andra verksstyrelser
föreslår. Vad riksdagen då skulle syssla
med vet inte jag, men i varje fall bleve
vl inte så arbetstyngda som vi är i dag
när det gäller att bedöma den totala
resursfördelningen i samhället.
Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
den reträtt som herr Bergman
gjorde i sitt anförande.
Herr BERGMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är ingen reträtt!
Herr BERGLUND (fp):
Herr talman! Att jag har kommit med
som talare i detta sammanhang beror
på den omständigheten, att statsutskottet
under denna punkt har behandlat
en motion — nr 39 i första kammaren
och nr 55 i andra kammaren -— där jag
i denna kammare står som huvudmotionär.
Utskottet har yrkat avslag på motionen,
men jag skulle vilja säga ett par
ord om den i alla fall.
Det gäller de s. k. polititransporterna,
d. v. s. transporter som av olika anledningar
måste utföras med lik som skall
genomgå obduktion på rättsläkarstation
och som rikspolisstyrelsen har hand
om. Rikspolisstyrelsen har kontrakt
med en entreprenörfirma här i Stockholm
för ombesörjande av sådana transporter
i Stockholms polisdistrikt, och
det är ingenting att säga om detta. Däremot
har man tagit denna firmas tjänster
i anspråk också då det gäller att utföra
dessa transporter inom andra polisdistrikt,
där det finns rättsläkarstationer,
med den påföljden givetvis, att
transporterna blir onödigt dyra. Man
går alltså förbi de möjligheter som finns
inom de olika polisdistrikten ute i landet
att betjäna sig av begravningsentreprenörer
eller andra att forsla sådana
lik till den närmaste rättsläkarstationen.
Utskottet säger vid behandlingen av
ärendet att dessa kostnader ingår i omkostnadsanslaget
och att de därför inte
är värda att gå närmare in på. Jag
skulle emellertid gärna vilja påpeka, att
även om det finns ett omkostnadsanslag
för sådana saker, så bör man naturligtvis
ta i anspråk de möjligheter som
finns att förbilliga transporterna.
Jag antecknade med tillfredsställelse
att justitieministern sade i sitt anförande,
att han var glad över att man kunde
spara arbetskraft av olika anledningar,
exempelvis genom rationalisering. Jag
vill tillägga att man bör vara angelägen
om att spara på kostnaderna också och
att även spara på tiden. Vi måste rationalisera
även i detta avseende.
De rådande förhållandena har väckt
förundran, herr talman, hos olika entreprenörer
i de olika polisdistrikten,
och detta har getts till känna på olika
sätt. Det hade varit värdefullt, tycker
jag, om statsutskottet hade velat höra
vilken motivering rikspolisstyrelsen har
för att gå till väga på detta sätt, men
någonting sådant har inte gjorts.
Jag hoppas att det skall finnas möjligheter
att ändra på dessa förhållan
-
28
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
den — kanske justitieministern skulle
kunna göra någonting åt saken.
Jag har inget yrkande.
Fru HEURLIN (h):
Herr talman! Det finns ett gammalt
uttryck som säger att droppen urholkar
stenen. Det är med detta i minnet
som jag tar till orda här.
Brottsorsakerna är många, men vi
måste väl alla vara överens om att preventionen
är någonting mycket viktigt
och betydelsefullt. Den kan till att börja
med leda till att många, som nu tror
att de oupptäckta kan begå brott, förstår
att de kommer att bli upptäckta,
om de gör det. Det kommer ganska
snart att leda till att allt fler avhåller
sig från att begå brottsliga handlingar.
Därigenom vinner vi att människor
fortsätter ett samhällsnyttigt liv i stället
för att ägna sig åt brottslig verksamhet,
och vi vinner därigenom i fortsättningen
också att vi slipper ifrån en
mängd skador i samhället.
År det inte uppenbart att vi i dagens
läge har en klart otillräcklig poliskår?
Den som arbetar ute på fältet märker
i varje fall detta ganska snart. Ännu så
länge har vi en kår som snart sagt i det
oändliga arbetar med uppoffrande av
tid och krafter. Frågan är bara hur
länge denna kår orkar. Justitieministern
säger att vi har fått ökade tekniska
resurser. Det är bra, men de tekniska
resurserna kan ju inte ersätta de personella.
Vi måste ha dessa tänkande och
arbetande polismän på plats just när
det händer någonting. På många områden
har vi väl upptäckt, att så inte är
fallet i dag.
Herr Bergman säger att vi enligt den
beräkning som gjorts just nu har de resurser
som vi behöver. Jag undrar om
inte denna beräkning trots allt är felaktig.
När polischeferna ute i landet
begär så och så många tjänster, heter
det att det är deras beräkning men att
vi måste beräkna på ett annat sätt. I
likhet med vad som tidigare här har
frågats eller påståtts vill jag fråga: Är
det inte just polischeferna ute på fältet
som ser svårigheterna och som har ansvaret
för sina olika områden, som skall
och kan göra beräkningen av hur många
tjänster som behövs på de olika platserna?
Jag ser frågan på det sättet. Polischeferna
gör ingen beräkning i överkant,
utan den görs i överensstämmelse
med behovet för att effektivt kunna bekämpa
brottsligheten här i landet, dels
i fråga om preventionen, som här talats
om gång på gång, och dels vad gäller
utredningsarbetet. Jag vill dock
mycket starkt trycka på preventionen.
Jag tror nämligen på att människor,
som kommer underfund med att polisen
kan finnas litet varstans, känner
ett avtagande intresse för att begå brott.
Det finns trots allt inte särskilt många
som längtar efter att få tillbringa sitt
liv i fängelse.
Vår bevakning är otillräcklig. Hur
man än diskuterar saken kommer man
hela tiden tillbaka till att så är fallet.
Vi är några från högerhåll som skrivit
en motion som rör en detalj av detta
problem. Den gäller tunnelbanan i
Stockholm. Man kan nog säga att förhållandena
nere i tunnelbanestationerna
utgör ett exempel på hur det inte
skall vara. Många använder tunnelbanan,
men vi vet också att det finns en
del, särskilt äldre, som inte vågar använda
den bekväma tunnelbanan just
därför att det särskilt vid vissa tider
finns element som oroar och stör. Dessa
är ofta alkohol- eller narkotikapåverkade.
Många äldre människor törs därför
helt enkelt inte använda tunnelbanan;
detta gäller för övrigt inte bara
äldre personer utan även yngre. Bör vi
i vårt samhälle inte kunna räkna med
att ge våra äldre, de som i viss mån
lagt grunden till vårt rättssamhälle, eu
sådan service att de tryggt kan färdas
med offentliga trafikmedel? Förhållandena
vid tunnelbanan är en mörk fläck.
Polisen kämpar, och vi har velat ha en
förstärkning just där. Denna förstärk
-
Onsdagen den 6 mars 19G8 fm.
Nr 10
29
Lokala polisorganisationen: Avlöningar och Omkostnader
ning skulle innebära ytterligare tjänster,
eftersom andra områden inte får
försvagas. Med den personalbrist som
vi bär kommer det nuvarande oefterrättliga
tillståndet att fortsätta. Förhållandena
har visserligen blivit mycket
bättre inom vissa områden, och det är
vi tacksamma för, men de personella
resurserna måste ändå utökas. När rikspolisstyrelsen
mycket hovsamt beräknade
det slutliga antalet tjänster, hade
man väl klart för sig allt det som justitieministern
har gått igenom i fråga om
ökade tekniska resurser.
Jag är tillbaka där jag började: vi
måste öka polisstyrkan. Jag ber att få
yrka bifall till reservation vid punkten
8.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Herr Berglund ställde
en direkt fråga till mig angående de
s. k. polititransporterna och undrade
om man inte genom det avtal som rikspolisstyrelsen
träffat har gjort dessa
transporter onödigt dyra.
Min erfarenhet av rikspolisstyrelsens
förhandlingsskicklighet har lärt mig att
man där i allmänhet träffar för statsverket
utomordentligt förmånliga avtal.
Att man i detta fall kommit att träffa
ett avtal enligt vilket transportkostnaderna
i vissa fall kan bli högre än en
begravningsbyrå skulle ha debiterat i
det enskilda fallet har två orsaker. Den
ena är att man måste ha en betryggande
kontroll av likets identitet under
transporterna och den andra är att det
företag som man träffat avtal med svarar
för jourhållningen dygnet runt, och
denna service är oundgängligen nödvändig
för polisen.
Herr WENNERFORS (h):
Herr talman! När vi behandlade denna
fråga nästan på dagen för ett år sedan
fick jag med anledning av en motion
beträffande polisdistriktsindelning
-
en det lugnande beskedet att en översyn
hade påbörjats. I år får vi ungefär
samma besked, men vi får inte veta hur
långt man har hunnit eller när översynen
beräknas vara avslutad.
Eftersom jag har den bestämda uppfattningen
att polisdistriktsindelningen
har betydelse för verksamheten, särskilt
i vissa områden av vårt land, vill jag
utnyttja tillfället i denna debatt att ställa
den enkla lilla frågan till justitieministern:
När beräknas denna översyn
vara avslutad?
Herr BERGLUND (fp):
Herr talman! Jag tackar justitieministern
för att han ville svara på den
fråga som jag framställde.
Jag är medveten om att det måste förekomma
kontroll på dessa transporter,
men jag ifrågasätter om inte den kontrollen
kan utföras även om man anlitar
entreprenör inom det polisdistrikt
som det gäller. Då skulle polisen kunna
utöva kontrollen och följa med transporterna
såsom sker inom stockholmsområdet.
Avtalet för stockholmsområdet
gäller bara Stockholms polisdistrikt
och ingenting annat.
Sveriges begravningsentreprenörers
förbund säger att de olika polisdistrikten
mycket väl själva kan svara för
jourhållningen.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Jag tror att herr Berglund
och jag har litet olika uppfattningar
om den praktiska betydelsen av den
jourhållning som kan åstadkommas genom
nu gällande avtal.
Herr Wennerfors frågade när polisdistriktsindelningen
kan komma att bli
föremål för ett nytt avgörande. Rikspolisstyrelsen
verkställde i fjol en utredning,
som den framlade i sina petita. På
grundval härav har vi sedan tillsatt en
särskild utredning med parlamentariskt
inslag, eftersom riksdagen vid tidigare
30
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar och Omkostnader
beslut i dessa frågor har tillmätt själva Mom. 2 och 3
distriktsindelningen en ganska stor be- Vad utskottet hemställt bifölls,
tydelse. Vi räknar med att den nu pågående
utredningen skall vara färdig i så
god tid, att resultatet av dess arbete kan Punkterna 9—13
komma under bedömning i höstens bud- Vad utskottet hemställt bifölls.
getarbete.
Härmed var överläggningen slutad.
Punkten 14
Mom. 1
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Skellefteå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fl. i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 104
ja och 98 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar och
Omkostnader
Kungl. Maj :t hade (punkterna F 3—
F 4, s. 71—76) föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1968/69 anvisa
a) till Fångvårdsanstalterna: Avlö
ningar
ett förslagsanslag av 112 600 000
kr.,
b) till Fångvårdsanstalterna: Om
kostnader
ett förslagsanslag av
34 853 000 kr.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
(lels de likalydande motionerna I: 109
av herr Holmberg m. fl. och 11:152 av
herr Bohman m. fl., såvitt nu var i
fråga,
dels de likalydande motionerna I: 227
av herr Dahlén m. fl. och II: 297 av
herr Wedén m. fl., såvitt nu var i fråga,
dels de likalydande motionerna 1: 226
av herr Dahlén m. fl. och II: 298 av
herr Wedén in. fl. vari, såvitt nu var i
fråga, under hänvisning till motionerna
I: 227 och II: 297 hemställts att riksdagen
måtte
a) anvisa medel för inrättandet av 8
tjänster som verkstadsförmän vid de allmänna
häktena, 3 e. o. konsulenttjänster
för fritids- och kontaktverksamhet samt
ett i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 35 000 kr. ökat anslag till
arvodering av fritidsledare in. m. och
därför till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 335 000 kr. förhöjt förslagsanslag
av 112 935 000 kr.,
b) anvisa 655 000 kr. till undervisning
och fritidssysselsättning samt bib
-
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
31
Fangvårdsanstalterna: Avlöningar och Omkostnader
liotek vid fångvårdsanstalterna och därför
för budgetåret 1968/69 under andra
huvudtiteln till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader anvisa ett i förhållande
till Kungl. Ma j ds förslag med 200 000
kr. förhöjt förslagsanslag av 35 053 000
kr.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:226 och 11: 298, såvitt nu
var i fråga, för budgetåret 1968/69 anvisa
a)
till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 112 600 000
kr.,
b) till Fångvårdsanstalterna: Om
kostnader
ett förslagsanslag av
34 853 000 kr.,
2. att riksdagen måtte
a) avslå motionerna 1:109 och II: 152
i vad de avsåge utredning angående
de rättspsykiatriska undersökningarna,
b) avslå motionerna 1:227 och II:
297 i vad de avsåge tillfälliga personalförstärkningar
vid vissa rättspsykiatriska
kliniker.
Reservationer hade avgivits
2 a) av herrar Axel Andersson (fp)
och Per Jacobsson (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Arihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Mundebo (fp), som ansett att
utskottet under 1. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna I: 226 och II: 298, såvitt
nu var i fråga, för budgetåret 1968/69
anvisa
a) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 112 935 000
kr.,
b) till Fångvårdsanstalterna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 35 053 000
kr.;
2 b) av herr Kaijser (h), utan angivet
yrkande.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
MUNDEBO (fp):
Herr talman! Vi har just fört en debatt
om den besvärande arbetssituationen
inom polisen, besvärande bl. a. till
följd av den ökade brottsligheten. Det
är givet att den ökade brottsligheten
också medför en större arbetsbörda för
kriminalvården. Problemet för kriminalvården
är inte bara att antalet brott
ökar, utan i minst lika hög grad att
brottsligheten i många fall blir allt farligare
och att vårdfallen blir allt besvärligare.
Det pågår en upprustning inom kriminalvården.
Vi får nya moderna anstalter,
bättre personalutbildning etc.
Men ändå är det inte bra. I den allmänna
debatten har många kriminalvårdare
själva sagt att kriminalvården är inne
i en kris, att kriminalvården ännu är
för mycket av förvaring och för litet av
behandling, att det finns för litet av individuella
insatser, av rehabiliterande
åtgärder och av eftervård.
Det finns givetvis inga enkla lösningar
som snabbt kan medföra bättre förhållanden.
I ett par partimotioner har
folkpartiet pekat på några åtgärder som
kan vara av betydelse. I det nu aktuella
sammanhanget gäller det undervisnings-,
fritids- och kontaktverksamheten
vid fångvårdsanstalterna och de
häktades situation. Kriminalvårdsstyrelsen
har i många år försökt få fram
en större satsning på fritidsverksamheten,
men de kraven har — trots att de
varit blygsamma — endast i begränsad
utsträckning tillgodosetts.
Det finns nu ett särskilt skäl att
öka resurserna på denna sektor. Arbetstidsförkortningen
medför att de intagnas
fritid, eller låt oss säga tid i sysslolöshet,
blir allt längre. Det är självfallet
av stor betydelse för behandlingen
att den tiden kan fyllas med meningsfull
verksamhet. Vi anser därför att kriminalvårdsstyrelsens
förslag om vissa
32
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar och Omkostnader
nya tjänster och vissa anslagshöjningar
är väl motiverade. I motionerna och i en
reservation till utskottsutlåtandet föreslås
därför att tre konsulenttjänster för
fritids- och kontaktverksamheten inrättas,
att anslaget till arvodering av fritidsledare
m. m. höjs med ytterligare
35 000 kronor samt att anslaget till undervisning
och fritidssysselsättning
samt bibliotek vid fångvårdsanstalterna
höjs med ytterligare 200 000 kronor.
Också på en annan punkt anser vi att
kriminalvårdsstyrelsens förslag om ytterligare
personal är välmotiverat. Det
gäller förslaget om arbetsledare vid de
allmänna häktena. Sådana häkten har
numera förlagts till polishusen i ett flertal
större städer. Med hänsyn till att
häktningstiden i regel omfattar några
veckor och ibland kan uppgå till flera
månader är det önskvärt att de häktade
får möjlighet att arbeta.
Detta är emellertid på grund av personalbrist
ofta inte möjligt. Kriminalvårdsstyrelsen
begärde förra året elva
arbetsledartjänster och fick tre, nu
inga. Vi delar styrelsens uppfattning att
också de resterande åtta tjänsterna behövs.
I de nya lokalerna finns ju för
övrigt också utrymme för arbetsledare,
förråd m. m.
De ytterligare förstärkningar som vi
här föreslår innebär kostnadsökningar
med drygt en halv miljon kronor, sålunda
en högst moderat höjning. Men
det gäller utbyggnad på vissa särskilt
angelägna områden, där de ytterligare
insatserna kan ge mycket goda resultat.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
2 a vid punkten 14 av herr
Axel Andersson m. fl.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! På denna punkt gäller
ju samma allmänna resonemang som vi
har fört på flera andra punkter, särskilt
vidlyftigt beträffande polisen. Jag
kan väl i alla fall tillåta mig, herr talman,
att läsa en rad ur en folkpartimo
-
tion, nr 297 i denna kammare. Där står
på sidan 9: »Anstaltsvårdens krav på
nya tjänster har i relativt hög grad tillgodosetts
i årets statsverksproposition.»
Detta står alltså i en motion undertecknad
av herrar Sven Wedén, Bertil Ohlin
och Henning Gustafsson in. fl. Det är
alltså en partimotion från folkpartiet.
Får man en sådan beteckning på statsverkspropositionen
vad beträffar fångvården
bör väl de flesta känna, att det
är mycket som har hänt och mycket
som händer även i år.
Det är klart att på detta område liksom
på de flesta finns delområden om
vilka det kan sägas, att man borde ha
gjort litet mer eller ha gjort någonting
annorlunda. Här motiverar man med
hänvisning till arbetstidsförkortningen,
att det bör vara fler tjänster för fritidsverksamheten.
Därför yrkar man på
anslag till ytterligare tre fritidskonsulenter.
Det är klart att ytterligare tre
konsulenter kan göra sitt. Det är bara
frågan om en sådan detaljprövning av
den statliga verksamheten skall ske i sådana
här sammanhang.
Den andra fråga som nu är uppe till
diskussion är frågan om vad de häktade
kan få företa sig under den tid de sitter
häktade. Häktningsgrunderna är ju
så varierande, och förutsättningarna för
att kunna hålla de häktade i sysselsättning,
om de så önskar — det är ju bara
då de kan få sysselsättning — är en
komplicerad historia. Men den är föremål
för en mycket intensiv uppmärksamhet
just nu. Det har redovisats en
promemoria för utskottet, där man försöker
att ompröva de rent formella möjligheterna
till sysselsättning och omplacering
av de häktade till sådana anstalter
där sysselsättningsmöjligheter skulle
kunna föreligga. Det är också, såsom
framgår av utlåtandet, att vänta en proposition
till innevarande års riksdag
med förslag om att ge häktade bättre
möjligheter att få ägna sig åt någonting
som kan göra väntetiden för dem något
drägligare.
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
33
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar och
Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr W1KLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Som en av undertecknarna
av folkpartiets motion i denna
fråga skall jag be att få helt kort anföra
några synpunkter. Det gäller alltså
motionsparet I: 226 och II: 298 angående
bl. a. de häktades sysselsättning.
Den utveckling som nu pågår vad
beträffar de häktades situation är så
till vida gynnsam och positiv som de
häktade i ökad utsträckning kan placeras
i särskilda häktesanstalter vid sidan
av kriminalvårdens anstalter för
verkställighet av avkunnade domar
om frihetsstraff. Vi får alltså en åtskillnad
här som jag tycker är utomordentligt
betydelsefull rent principiellt.
En rad allmänna häkten har nyuppförts
och där kan sålunda de häktade
hållas effektivt avskilda från dem som
avtjänar straff — ett förhållande som
jag tror kommer att befrämja vad som
egentligen borde vara självklart, nämligen
att de häktade i princip måste
anses oskyldiga så länge deras sak inte
blivit slutprövad genom en fällande
dom. Steget full ut rent psykologiskt
tar man väl inte förrän uppgiften att
svara för de häktades omhändertagande
blir en uppgift för ett helt annat
organ än den straffverkställande myndigheten,
t. ex. enligt den princip som
i viss mån debatteras i internationella
sammanhang rörande kriminalpolitiska
ting, nämligen att den häktade skall
vara den i straffprocessen neutrale domarens
fånge och alltså inte kriminalvårdens.
Men beträffande de häktades sysselsättningsmöjligheter
innebär den skisserade
utvecklingen egentligen en försämring.
Vid de stora fångvårdsanstalterna
finns ju arbetsledande personal
som i viss mån även kunde ägna sig
åt de häktade medan dessa ännu fanns
på de till dessa anstalter anslutna häk
-
Onikostnader
tesavdelningarna. När de häktade sattes
i särskilda häktesanstalter bröts i
rätt hög grad kontakten med kriminalvårdens
väl utvecklade arbetsdrift och
de som står för denna, den arbetsledande
personalen.
Man har nu nästan inga resurser,
personellt eller i övrigt, på de allmänna
häktena då det gäller att bereda de
häktade sysselsättning, och dock är
påfrestningarna för de häktade ofta
större än för de dömda på grund av
det plötsligt insättande frihetsberövande!,
ovissheten om framtiden och de
skador som t. ex. deras allmänna anseende
kan tillfogas redan med anledning
av häktningen med i en del fall
kanske avsked från arbete eller uppsägning
från bostad, ekonomiska förluster
in. in. som följd. Både den häktade
och hans anhöriga är för övrigt ofta
i starkt behov av socialt och medmänskligt
stödjande åtgärder, som nu
inte på ett organiserat sätt står till förfogande
eller i varje fall ofta inte beaktas.
Kriminalvårdsstyrelsen upprepar, såsom
framhållits av herr Mundebo i debatten,
sitt krav på ett nytillskott av
åtta verkstadsförmän till de allmänna
häktena utöver de tre som det redan
beviljats medel till för löpande budgetår.
Vi har i vår motion yrkat på att
dessa åtta tjänster skall inrättas i synnerhet
som det finns utrymmen och
arrangemang i övrigt för arbetsledare
och sysselsättning vid de allmänna häktena.
Man har alltså arrangerat dessa
häkten även med beaktande av att det
skall vara möjligt att ordna sysselsättning
för häktade som önskar sådan.
Herr talman! Jag yrkar med det sagda
bifall till reservationen 2 a vid punkten
14 av herr Axel Andersson in. fl.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Jag vill bara göra en
kommentar till herr Bergmans inlägg.
Hans citat ur partimotionen, att an
-
2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 10
34
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Skyddskonsuientorganisationen: Avlöningar
staltsvårdens krav på nya tjänster i
relativt hög grad tillgodosetts, utgör
ett riktigt återgivande av vår uppfattning.
Jag har även i mitt inlägg uttryckt,
att det pågår eu upprustning
inom kriminalvården. Herr Bergman
borde emellertid ha fortsatt med nästa
mening i vår partimotion, där det konstateras
följande: »En sida som konsekvent
missgynnas i medelsanvisningen
till kriminalvården är emellertid de intagnas
fritidssysselsättningar och studiemöjligheter.
»
Denna synpunkt utvecklas sedan i
samma stycke i motionen, och slutsatsen
blir på detta avsnitt liksom i ett annat
om de häktades situation att det är nödvändigt
med ytterligare personalförstärkningar,
vilket kräves i reservationen
till utskottsutlåtandet. Jag hoppas
att herr Bergman tar lika starka intryck
av dessa avsnitt i motionen och av
motionens och reservationens slutsats
som han gjort beträffande den mening
han citerade i sitt inlägg.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Jag har läst både denna
motion och många andra som innehållit
de mest egendomliga synpunkter.
Och vad jag här funnit särskilt säreget
har varit att det inom fångvården
finns någonting, där folkpartiet tycker
att beredningen har varit till fyllest.
Det tyckte jag var anmärkningsvärt,
och det ville jag uppmärksamma kammarens
ledamöter på.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 a); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 14)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 69 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avslå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 15
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 16
Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar
Kungl. Maj :t hade (punkt F 11, s. 80—
81) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1968/69 anvisa till Skyddskonsulentorganisationen
: Avlöningar ett förslagsanslag
av 9 093 000 kr.
I de likalvdande motionerna 1:226
av herr Dahlén m. fl. och II: 298 av herr
Wedén in. fl. vari, såvitt nu var i fråga,
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
35
Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar
under hänvisning till motionerna I: 227
och II: 297 hemställts att riksdagen
måtte anvisa medel för den personalutökning
inom skyddskonsulentorganisationen
som föreslagits av kriminalvårdsstyrelsen
och därför till Skyddskonsulentorganisationen
: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 under andra
huvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med 726 000
kr. förhöjt anslag av 9 819 000 kr.
Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:226 och 11:298, såvitt
nu var i fråga, till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 9 093 000 kr.
Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h),
Ottosson (h), Per Jacobsson (fp) och
Wallmark (h), fru Elvy Olsson (ep),
herrar Johan Olsson (ep), Bohman (h),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp) och Antonsson
(ep), fröken Ljungberg (h) samt
herr Mundebo (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 226 och II: 298, såvitt nu var i fråga,
till Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 9 652 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
MUNDEBO (fp):
Herr talman! Inom kriminalvården
ökar särskilt frivårdsfallen starkt i antal.
Frivården har nu hand om fyra
femtedelar av kriminalvårdens klientel,
medan bara en tiondel av kriminalvårdens
resurser går till denna vårdform.
I år tillkommer ytterligare ett antal
tjänster inom skyddskonsulentorganisationen.
Under det gångna året har emellertid
antalet frivårdsfall ökat med över
1 000 personer, varför den reella förbättringen
inte är så stor. Hela skyddskonsulentorganisationen
arbetar under
mycket besvärliga villkor. Jag vil! belysa
situationen genom att återge ett
par avsnitt ur några skyddskonsulenters
redogörelser för verksamheten under år
1967. Det gäller skyddskonsulenterna i
ett av stockholmsdistrikten, i ett av
göteborgsdistrikten och i örebrodistriktet.
Dessa tre områden täcker tillsammans
den verklighet som skyddskonsulenterna
står inför, och tongångarna är
för övrigt liknande i rapporter från övriga
distrikt.
I rapporten från skyddskonsultenten
i ett av stockholmsdistrikten anförs
bl. a. följande: »Mera konsekventa arbetsprogram
på längre sikt, kontroll och
översyn av övervakningsupp dragen och
andra viktiga uppgifter har ständigt
måst ändras och eftersättas till följd av
svaga personalresurser och att konsulenten
ej alltid kunnat disponera sin
knappa personal.»
Det heter på ett annat ställe i rapporten
följande:
»Tyvärr tar ständigt ökande expeditionella
och kontorsmässiga göromåi
(rättsstatistik, upplysningar till myndigheter,
expediering av verkställighetsakter
o. s . v.) så mycket tid från det
vårdmässiga och direktkontakt med
övervakare och klient, att dessas problem
och relationer i ökande grad undandrar
sig vårt bedömande. Jag tror,
att övervakning på mitt distrikt, efter
vår förmåga, försiggår på hygglig nivå,
men jag vet ej tillräckligt därom. Vi
måste ständigt skjuta ärenden ifrån oss
och låta saker och ting sköta sig själva.
Alltfler klienter har olika slags sociala
och mentala komplikationer i sin livsföring.
I dessa fall saknas förutsättningar
för att övervakning av traditionell
karaktär skall lyckas eller ha avsedd
effekt. Andra slags samhälleliga insatser
behövs istället såsom socialmedicinska
åtgärder, terapi och annan intensivhjälp.
»
36
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar
I rapporten från skyddskonsulenten
i ett av göteborgsdistrikten uttalas följande:
»Naturligtvis
kan en frivårdsorganisation
med nuvarande resurser inte
göra några större insatser. Alltsedan
de första skyddskousulenterna tillsattes
bär skyddslconsulentorganisationen hållits
på si''ar låga. Den har varken tillåtits
do eller lämnats rejäla resurser. I
detta läge träder ibland fram personer
från det okändas land och kritiserar oss
skyddskonsulenter för att vi inte hjälper
frigivna och andra övervakade så
att de kan vinna anpassning i samhället.
Jag skulle vilja låta kritiken gå vidare
till dem som har ansvar för vår
kriminalvård.»
Allra sist ett citat från skyddskonsulenten
i örebrodistriktet. Denne skriver
bl. a. följande: »Situationen börjar nu
bli helt ohållbar och våra tidigare önskningar
om minst en ny befattningshavare
måste nu ställas betydligt högre.
Distriktet måste i nuvarande läge och
med tanke på det ökande klientantalet
förstärkas med minst 2—4 assistenttjänster
samt därjämte erhålla erforderliga
resurser i fråga om skrivpersonal
till dessa. Detta är ett krav, som måste
anses vara rimligt, om man skall begära
att det ökande och alltmer svårbehandlade
klientelet skall kunna omhändertagas
på önskvärt sätt; om övervakarekurser
och -samlingar skall kunna hållas
för de frivilliga medarbetarna och
om erforderlig service skall bjudas
klienter, övervakare, domstolar och
övervakningsnämnder. Våra klienter bli
dessutom alltmer tidskrävande, de har
ofta miserabla bostadsförhållanden och
bristande resurser både i psykiskt och
fysiskt avseende, varför de är mycket
illa rustade att själva klara en normal
anpassning i samhället. Det synes som
om denna grupp blir allt större och
vilken kräver allt mer bistånd från expeditionens
tjänstemän.»
Detta må räcka som en belysning av
liur situationen i dag ter sig för dem
som arbetar inom skyddskonsulentorga»
nisationen. Det är inte en bedömning
som vi har gjort här som politiker, utan
det är en bedömning som de ansvariga
tjänstemän, som arbetar inom detta
område, gör. Redovisningen borde vara
skäl för att tillstyrka den ytterligare
utbyggnad som föreslås i folkpartiets
partimotion och i en reservation till
utskottsutlåtandet. Det gäller en utbyggnad
som skulle möjliggöra bättre arbetsbetingelser
för skyddskonsulentorganisationen,
en utbyggnad som är nödvändig
för att hela frivården skali
fungera. Genom de höjda övervakararvoden
som föreslås i annat sammanhang
i år ges övervakarorganisationen
bättre arbetsmöjligheter, men för att
den skall kunna fungera och för att hela
frivården skall kunna fungera måste
också skyddskonsulentorganisationen
tillföras större resurser än vad som
blir fallet genom den utbyggnad som
föreslås i statsverkspropositionen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
3 av herr Axel Andersson
m. fl.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Jag instämmer till stor
del i det resonemang som herr Mundebo
fört om det önskvärda i en stark utbyggnadstakt
för frivården. Jag har tidigare
haft anledning att ge uttryck åt
liknande synpunkter, och genom ett
speciellt uppdrag för någon tid sedan
har jag fått en insyn i frivårdsverksamlieten
som helt övertygat mig om att
min tidigare bedömning var riktig.
Jag anser alltså att det är här man
måste göra satsningarna för framtiden.
Det är en humanisering av fångvården
som är önskvärd. Jag bortser vid bedömningen
från att ifrågavarande vårdform
lcostnadsmässigt är mycket mera
fördelaktig än annan vård — vi kan
dock inte undvara annan vård. Jag tror
att den kostnadsmässiga jämförelsen
mellan vårdformerna är generande att
göra, herr Mundebo. Men detta har ju
Onsdagen den 6 mars 1908 fm.
Nr 10
37
nu gjorts till ett slagord och måste väl
upprepas av herr Mundebo, även om
han själv inte tycker att jämförelsen
sakligt är särskilt stark.
Jag vill alltså framhålla att jag personligen
tycker att detta är ett viktigt
område, och jag tror att flertalet av
kammarledamöterna har samma åsikt.
Jag är övertygad om att mina partivänner
i utskottet sett saken likadant. Yi
har varit rätt eniga i utskottet: nu liksom
tidigare får en avvägning göras. Yi
har kommit fram till att det behövs en
ökning av tjänsterna — 21 nya sådana
föreslås ju inrättade — och samtidigt
slår vi fast att utbyggnadsarbetet bör
fortsätta. Förstärkningen av resurserna
är alltså inte på något sätt slutgiltigt
genomförd utan måste, såvitt jag kan
bedöma, tvärtom fortgå i ökad takt. Det
föreliggande förslaget bygger alltså på
en avvägning i förhållande till andra
områden, som också kan vara svåra att
täcka, och från den utgångspunkten yrkar
jag bifall till utskottets förslag.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Det avgörande är ju att
det pågår en stark ökning av klientelet
inom frivården. Om det alltså inte samtidigt
skulle tillkomma flera tjänster
inom skyddskonsulentorganisationen
skulle vi för varje år få ett allt sämre
läge inom frivården. Den utbyggnad
som nu äger rum är alltså nödvändig
redan för att vi skall kunna klara den
till följd av det ökade antalet fall tilltagande
arbetsbördan inom organisationen.
Vill vi dessutom satsa på en förstärkning
av frivården — en satsning
om vilken herr Bergman och jag alltså
är ense — bör en ytterligare utbyggnad
av skyddskonsulentorganisationen ske.
Jag upprepar att en dylik utbyggnad
är nödvändig för att övervakarinstitutionen
skall kunna fungera. Utan stöd
och hjälp från utbildade, heltidsengagerade
socialarbetare kan övervakarinstitutionen
inte fungera på avsett sätt.
Ersättningar till övervakare
Därför är en ytterligare utbyggnad nödvändig.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
»vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1(5)
i utskottets utlåtande nr 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 95 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 17
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 18
Ersättningar till övervakare
Kungl. Maj:t hade (punkt F 13, s.
82—84) föreslagit riksdagen att till, Er
-
38
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Ersättningar till övervakare
sättningar till övervakare för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
12 500 000 kr.
1 de likalydande motionerna I: 101
av herrar Torsten Andersson och NilsEric
Gustafsson samt 11:221 av herr
Svensson i Va hade bl. a. hemställts att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t anhålla om överväganden angående
differentiering av övervakararvodena
i enlighet med vad i motionerna anförts.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
de likalydande motionerna I: 119
och 11:236 om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för kostnad i samband
med övervakningsuppdrag. Bevillningsutskottet
behandlade dessa i sitt
betänkande nr 6, redovisat i det följande
under § 8.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte till Ersättningar
till övervakare för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
12 500 000 kr.,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 107 och II: 221.
Reservation hade avgivits av fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep) och
Antonsson (ep), som ansett att utskottet
under 2. bort hemställa,
att riksdagen måtte
a) i anledning av motionerna 1:107
och 11:221 ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört om differentiering
av övervakararvodena,
b) avslå motionerna 1:107 och II:
221 i övrigt.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:
Debatten beträffande denna punkt må
omfatta jämväl bevillningsutskottets betänkande
nr 6, men yrkanden beträffande
detta betänkande framställes först
sedan detsamma föredragits.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
SVENSSON i Vä (ep):
Herr talman! Under förevarande
punkt behandlas frågan om ersättning
till övervakare. Jag har tillsammans
med några andra ledamöter av denna
kammare avlämnat en motion — en likalydande
har väckts i första kammaren
av herr Torsten Andersson i Brämhult
— vari vi har framfört vissa önskemål.
När det gäller eftervården för de frigivna
fyller de frivilliga övervakarna en
uppgift av stor betydelse. Det är ett
samhälleligt intresse av stora mått att
denna institution fungerar på allra bästa
sätt. Det torde stå klart för oss alla
att en förstärkning av övervakarorganisationen
är synnerligen angelägen.
Vi motionärer anser att det måste
vidtagas vissa åtgärder för att säkerställa
rekryteringen av övervakare. Det
är också behövligt att förbättra deras
utbildning och därigenom ge dem ökade
förutsättningar att hålla en god kontakt
med de övervakade, vilket givetvis
är ett spörsmål av stor vikt.
I vår motion har vi bl. a. begärt högre
ersättning åt övervakarna. I det fallet
har vi blivit tillgodosedda redan genom
Kungl. Maj :ts försorg; de krav vi har
framställt beträffande bruttoersättningarna
i normalfall har tillmötesgåtts i
och med departementschefens anslagsberäkningar.
Vi har emellertid också påtalat att
övervakningsuppdragen inte alla har
samma karaktär. På detta område som
på andra kan uppdrag vara olika krävande.
Det borde därför göras en differentiering
av ersättningsbeloppen. Nu
betalas 50 kronor, men vi föreslår att
ett högre arvode — lämpligen 100 kronor
— skall kunna utgå vid svårare
uppdrag, exempelvis när övervakningen
avser internerings- och ungdomsfängelseklientelet.
Det är alldeles naturligt att
sådana fall kan vara ganska mycket besvärligare
än det stora flertalet och för
-
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
39
orsaka mera arbete och även större
kostnader. Av den anledningen anser vi
att en differentiering borde införas.
Nu liar emellertid statsutskottet sagt
nej på den punkten, men till utlåtandet
har fogats en reservation och till den
reservationen ber jag, herr talman, att
få yrka bifall.
Sedan har vi ytterligare ett krav, och
med herr talmannens tillåtelse skall jag
säga ett par ord om det — ärendet kommer
före först vid behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 6,
men jag har inget yrkande där. Det gäller
avdragsmöjligheterna för vissa ersättningar.
Bevillningsutskottet har sagt
att »för närvarande» anser man inte att
skäl föreligger att införa en sådan avdragsrätt
men att Kungl. Maj :t bör med
uppmärksamhet följa denna fråga. Jag
får väl förklara mig belåten med detta
och hoppas att Kungl. Maj :t ser på frågan
och följer utvecklingen.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt i statsutskottets
utlåtande fogade reservationen.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Detta är ett avsnitt där
det i och för sig kunde finnas skäl att
föra en rätt ingående diskussion. Det
gäller frågan om hur man skall arvodera
övervakarna och hur man skall kunna
underlätta möjligheterna för dem att
vara verksamma i sin syssla. Jag skall
emellertid inte ta upp tiden med detta,
utan jag skall hålla mig till den delfråga
där det finns en reservation och varom
vi alltså skall votera, nämligen frågan
om bidragen till övervakarna skall
differentieras.
Jag har själv suttit med i den utredning
vars förslag ligger till grund för
det yrkande som statsutskottet nu har
framlagt, och jag vet att kravet på differentiering
reses nästan alltid när arvodena
till övervakare diskuteras. Det
låter så riktigt och förnuftigt med detta
krav på differentiering, som alltså har
Ersättningar till övervakare
rests åtskilliga gånger och som säkert
kommer att resas i fortsättningen. Men
hitintills har man inte kunnat finna någon
praktiskt användbar form för att
genomföra en sådan differentiering.
Man bär försökt att gruppera uppdragen
i olika kategorier, såsom motionärerna
har gjort och vilket reservanterna
stöder sig på. Detta kan också förefalla
bestickande, men om man går igenom
materialet — och jag har varit med om
en rätt ingående sådan genomgång —
visar det sig att skillnaderna inom de
olika kategorierna är större än skillnaderna
mellan kategorierna. Hur man än
gör, skapar man besvärligheter. En bedömning
av arvodesfrågan i varje enskilt
fall är administrativt ogenomförbar.
Svårighetsgraden hos ett fall kan
förändras i tiden; utvecklingen därvidlag
följer inga enhetliga lagar.
Frågan om differentierade arvoden
har varit föremål för flera olika utredningar
och har ägnats stor uppmärksamhet.
Tanken är som sagt bestickande,
och man vill gärna söka någon form
för att lösa problemet efter den linjen,
men ännu har ingen lyckats med detta.
Lyckas motionärerna hitta på någon
lösning, tror jag säkert att det kommer
att tas emot med tacksamhet. Hittills
finns det dock ingen praktisk form för
en sådan lösning, önskemål kan man
alltid uttala; det är ingenting att säga
om.
Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr SVENSSON i Va (ep):
Herr talman! Jag har inte någon som
helst anledning att tvivla på den ärade
talesmannen för utskottet, när han säger
att det är svårt att finna en form för en
dylik differentiering. Jag kan bara beklaga
att det skall vara så svårt, därför
att jag vet att det här gäller ett problem
av icke ringa storleksordning.
Härmed var överläggningen slutad.
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 19G8 fm.
40
Understöd åt villkorligt frigivna m. fl.
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Va begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 18)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 2, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av fru Elvy Olsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.
Punkten 19
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 20
Understöd åt villkorligt frigivna m. fl.
Kungl. Maj:t hade (punkt F 15, s. 85)
föreslagit riksdagen att till Understöd
åt villkorligt frigivna m. fl. för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av
1 500 000 kr.
I de likalydande motionerna 1:226
av herr Dahlén m. fl. och 11:298 av
herr Wedén in. fl. hade, såvitt nu var
i fråga, under hänvisning till motionerna
I: 227 och II: 297 hemställts att riksdagen
måtte till Understöd åt villkorligt
frigivna m. fl. för budgetåret 1968/
69 under andra huvudtiteln anvisa ett
1 förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 500 000 kr. förhöjt anslag av
2 000 000 kr.
Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:226 och 11:298, såvitt
nu var i fråga, till Understöd åt villkorligt
frigivna in. fl. för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av 1 500 000
kr.
Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp) och Per Jacobsson
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep) och Mundebo
(fp), som ansett att utskottet bort
hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 226 och II: 298, såvitt nu
var i fråga, till Understöd åt villkorligt
frigivna in. fl. för budgetåret 1968/69
anvisa ett anslag av 2 000 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
MUNDEBO (fp):
Herr talman! Det ökade antalet frivårdsfall
innebär självfallet inte bara
att behovet av personal inom frivården
ökar, vilket vi har talat om vid behandlingen
av föregående punkt, utan det
innebär också ökat behov av ekonomiskt
stöd. Det särskilda anslag som
finns för understöd åt villkorligt frigivna
in. fl. har under de tre senaste
budgetåren varit oförändrat, och nu
föreslås en mindre uppräkning. Antalet
frivårdsfall har emellertid ökat år för
år samtidigt som penningvärdet har
minskat. Därför är anslaget otillräck
-
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
41
ligt. Inom flera skyddskonsulentdistrikt
disponerar man redan under första hälften
av budgetåret samtliga medel för
hela budgetåret.
Låt mig belysa situationen med ett
enda exempel. Skyddskonsulenetn för
ett av stockholmsdistrikten disponerar
27 000 kronor för ekonomiskt bistånd
åt ett klientel på 1 200 personer. Detta
är samma belopp som medelinkomsten
under ett år för en svensk familjeförsörjare,
och det räcker verkligen inte
långt för att möta alla de problem som
1 200 frivårdsfall ställs inför. Vi har
förordat en ytterligare höjning av anslaget
med en halv miljon kronor, en
ökad insats som skulle vara av största
betydelse för att få frivården att fungera.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
5 vid punkten 20 av herr
Axel Andersson m. fl.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Med hänsyn till att herr
Mundebo begränsade tiden för sitt anförande,
skall inte heller jag ta så mycken
tid i anspråk, utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan med hänvisning
till att den anslagshöjning som
sker till denna verksamhet bedömts
vara skälig med hänsyn till föreliggande
behov.
Herr WIKLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Som kriminalvårdare
under ett antal år tills helt nyligen skall
jag be att få anföra ett par synpunkter
på denna fråga.
Att bristen på understödsmedel är
skriande stor är så allmänt omvittnat
att man knappast behöver utveckla den
saken närmare. Detta förhållande bidrar
väsentligt till att eftervården vid
frigivningen från kriminalvårdens anstalter
inte kan ges det innehåll av konkret
stöd och hjälp som vi väl alla anser
vara önskvärt.
Det finns en omständighet som komplicerar
bilden, nämligen att kriminal2''—Andra
kammarens protokoll 196S.
Understöd åt villkorligt frigivna m. fl.
vårdens klientel i praktiken mera sällan
kan falla tillbaka på socialvårdens
hjälpresurser — en stödmöjlighet som
i och för sig borde vara naturlig att
hänvisa till även vad gäller detta klientel.
Redan förefintligheten av det statliga
understödsanslaget gör att man från
socialvårdens håll ibland säger sig att
stödet åt kriminalvårdens klientel är en
statlig uppgift som det t. o. m. finns särskilt
anslag för. Hos vissa socialvårdsorgan
gör man sig överdrivna föreställningar
om detta anslags storlek. Man
tänker inte på att det gäller ett ganska
stort klientel och att anslaget är ettriksanslag
som skall fördelas över hela landet.
Det uppgår för närvarande till
1 250 000 kronor eller bara 60 kronor
per klient och år och skulle enligt
statsverkspropositionen nu höjas till
1 500 000 kronor. Kriminalvårdsstyrelsen
begär en ökning med ytterligare
500 000 kronor eller motsvarande höjningen
av levnadskostnadsindex från
1981/82 då detta anslag senast höjdes.
I vår partimotion föreslås en ökning
med 500 000 kronor utöver den av regeringen
föreslagna höjningen med
250 000 kronor.
Kunde man förmå socialvården att
till fullo sätta in sina hjälpresurser,
vad gäller även kriminalvårdens klientel
behövdes givetvis inte något statligt
understöd. På vissa håll går det ganska
bra att komma till tals med socialvårdsorganen
härom, på andra håll är det
nästan inte alls möjligt.
Kanske man i framtiden kunde göra
socialvård bland kriminalvårdens klientel
och offer för följderna av frihetsstraffen
till viss del principiellt statsbidragsberättigad
och klara av hela
problemet på det sättet. Jag har inte
tänkt igenom vilka konsekvenser i olika
avseenden detta kan få och har alltså
ingen uppfattning härom. Men jag har
i detta sammanhang velat kasta fram
denna tanke som en möjlighet.
Att i det i dagens läge behövs en väNr
10
42
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
sentlig ökning av understödsanslaget är
uppenbart. Med vårt förslag blir det
knappast mer än den ökning som på
grund av penningvärdeförsämringen erfordras
för att återställa anslagets reella
värde.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Axel Andersson
in. fl. under punkt 20.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 20)
i utskottets utlåtande nr 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Axel Andersson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 72 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 21
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 22
Kriminologisk forskning
Kungl. Maj:t hade (punkt F 18, s. 86)
föreslagit riksdagen att till Kriminologisk
forskning för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kr.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I:
109 av herr Holmberg in. fl. och II: 152
av herr Bohman in. fl. vari, såvitt nu var
i fråga, hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning angående behovet av forskningsresurser
på kriminalpolitikens område,
med inriktning på särskilt angelägna
åtgärder och reformer,
dels de likalydande motionerna I:
462 av fröken Mattson in. fl. och II: 630
av fru Skantz in. fl. vari anhållits att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa att en undersökning
företoges beträffande förhållandena,
vårdformerna och vårdresultaten vid
våra ungdomsfängelser.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte till Kriminologisk
forskning för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kr.,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 109 och II: 152, såvitt nu var i
fråga,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 462 och II: 630.
Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Ottosson, Wallmark och Bohman
samt fröken Ljungberg (samtliga
h), som ansett att utskottet under 2. bort
hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 109 och II: 152, såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört om planeringen
av den kriminologiska forskningen.
Punkten föredrogs; och anförde därvid: -
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
43
Fröken LJUNGBERG (h):
Herr talman! För den kriminologiska
forskningen, som behandlas i punkt 22,
upptas i andra huvudtiteln i årets statsverksproposition
ett nytt anslag. Den
kriminologiska forskningen i Sverige är
av mycket sent datum. Till en viss grad
har väl olägenheterna av detta kunnat
uppvägas av det goda internationella
samarbete som finns på området. Men
otvivelaktigt skulle mycket ha varit lättare
för kriminalvården om vi haft litet
bättre insikt i kriminalitetens karaktär,
i vad kriminalitet är, om man hade haft
något begrepp om olika typer av brottslingar
och lämpligaste behandlingssättet.
Men det finns ingen möjlighet att på
grundval av de utredningar som hittills
gjorts och de forskningsresultat man
har uppnått dra några bestämda slutsatser.
Det är väl riktigt som säges i en av
högerns partimotioner, som berör detta
område, att åtgärders allmänpreventiva
verkan är ett kunskapsproblem. Men de!
är också riktigt att kunskapsproblemet
är svårlöst, och jag kan tillägga att det
ännu inte är löst och att vi väl nu knappast
heller kan se den tid då det kommer
att bli löst. Det finns många nödvändiga
forskningsobjekt som behöver
aktualiseras i vårt land, och i högermotionen
har man just pekat på det när
man har velat åstadkomma en inriktning
på särskilt angelägna åtgärder och
reformer. Såväl grundforskning Som en
mer styrd forskning på detta område
anser jag vara nödvändig.
Nu var det så lyckligt att förra årets
riksdag fattade beslut om en plan för
den kriminologiska forskningen i vårt
land, och det är med anledning av detta
beslut som departementschefen i år för
första gången tar upp ett anslag under
denna rubrik.
Vi högerrepresentanter i statsutskottet
har till punkten 22 knutit en reservation.
Den avviker inte i sak från utskottets
förslag, men vi har med denna
reservation velat betona angelägenheten
av att arbetet med planeringen av den
Kriminologisk forskning
kriminologiska forskningen kommer i
gång så snart som möjligt och att denna
forskning får den satsning som är nödvändig
om verksamheten över huvud
taget skall kunna fullföljas. Det är med
andra ord bara en forcering som vi har
begärt.
Även om jag, herr talman, på grund
av reservationens ringa avvikelse från
utskottets uttalande inte kommer att
ställa något yrkande om bifall till reservationen
hoppas jag att jag med detta
har kunnat understryka önskvärdheten
av att arbetet med planen för den kriminologiska
forskningen forceras av departementet.
Fru SKANTZ (s):
Herr talman! Man kan ha delade meningar
om statsutskottets utlåtanden,
men en sak tror jag att vi alla kan vara
överens om, nämligen att de är korta.
När utskottet avstyrker en motion —
och det förekommer som bekant — gör
man det utan någon längre motivering.
Det är ofta endast ett kallt konstaterande
att motionen är avstyrkt. Det gör att
inte bara motionärerna utan även andra
ställer sig frågan: Varför har den
eller den motionen avstyrkts av utskottet?
Tillsammans
med några kolleger i
denna kammare har jag väckt en motion
nr 630, iikalydande med motionen
1: 462 som gäller ungdomsfängelsevården.
Om detta motionspar skriver utskottet
i sitt utlåtande att någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna
inte är påkallad. Självfallet ställer
man sig frågan: Vad är motivet för att
utskottet har avstyrkt motionerna?
Vi har i motionen erinrat om att när
påföljdsformen ungdomsfängelse infördes
genom 1935 års lag om ungdomsfängelse,
ansågs det inte bara som ett
stort steg fram emot en humanisering
av omhändertagandet av de unga lagöverträdarna,
utan också som ett uttryck
för uppfostrings- och återanpassningstanken
i straffverkställigheten. NA
-
44
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 19G8 fm.
Kriminologisk forskning
gon ändring i dessa tankegångar kom
heller inte fram i samband med införandet
av den nya brottsbalken 1962.
Starkare än tidigare markerades då att
vård i anstalt och utom anstalt bör ses
som en enhet.
Vistelsen i ungdomsfängelse är avsedd
att uppfostra de unga lagöverträdarna
och utbilda vederbörande i ett
yrke för att underlätta deras återförande
till normal samhällsgemenskap och
försörjning efter frigivningen. Vissa
företeelser ger emellertid enligt vår
uppfattning antydningar om att den
humana tanke, som ligger bakom ungdomsfängelset,
inte alltid motsvaras av
realiteter. Bland annat händer det vid
rättegångar mot unga lagöverträdare,
att försvarsadvokaten hemställer om att
hans klient måtte ådömas vanligt fängelse
i stället för ungdomsfängelse. Motiveringen
brukar då vara, att den bristande
differentieringen av klientelet på
ungdomsfängelserna medför, att unga,
som gjort sig skyldiga till inte utpräglat
grovt brott, på ungdomsfängelse alltför
lätt kommer i kontakt med sådana som
intagits för grova brott. Sådana kontakter
anses ofta få olyckliga följder och
leda till att vården inte får den avsedda
verkan.
Vi motionärer menar att blotta misstanken
att icke avsedda följdverkningar
kan bli resultat av att en påföljd utmäts
i form av ungdomsfängelse inger oro,
och vi har därför i vår motion hemställt
om en undersökning beträffande förhållandena,
vårdformerna och vårdresultaten
vid ungdomsfängelserna.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 462 och II: 630.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Fröken Ljungberg gav
genom sitt meddelande om hur man
skall förfara vid voteringen alldeles
klart besked om att detta är en sak som
inte behöver diskuteras så mycket.
Vi är alla eniga om att forskning är
angelägen på detta område och glada
över att den kommer till stånd. Högern
känner emellertid ett behov av att markera,
att forskningen skall forceras och
detta har man nu gjort genom anförandet
här och reservationen. Då finns det
för min del ingen anledning att ytterligare
säga någonting mer än att framhålla
det faktum att det ju var i november
förra året som riksdagen beslöt, att
en plan beträffande forskningen skulle
upprättas. Så fort som möjligt begär nu
Kungl. Maj:t medel, 300 000 kronor, för
arbetets igångsättande och snabbare
kan det väl knappast gå.
Fru Skantz var litet arg på utskottet
på grund av att man använt korta formuleringar
och inte talat om allt vad
som man skulle kunna tala om. Detta
uppfattar jag emellertid som en komplimang
och är glad över att utlåtandet
ger intryck av att det rör sig om korta
formuleringar. Jag tror inte att det är
nödvändigt att göra skrivningen alltför
fyllig. För mig är tolkningen av det sista
stycket i utlåtandet alldeles självklar —
där behandlas alltså motionsparet I: 462
och II: 630 som fru Skantz avsåg. Vid
läsningen av bakgrunden till Kungl.
Maj :ts förslag om ett anslag på 300 000
kronor och av diskussionen i frågan
framgår, att det är för tidigt att nu ta
ställning till någon form av prioritering
av olika forskningsobjekt. Om Kungl.
Maj :t begär pengar för att göra upp en
plan bör Kungl. Maj:t också ha möjlighet
därtill. När planen sedan föreligger
är det tid att bedöma vilka uppgifter
som bör prioriteras; då har vi förutsättningar
att göra en sådan bedömning.
Något annat döljer sig inte bakom formuleringarna,
och utskottet har inte alls
tagit någon definitiv ställning till de
propåer som fru Skantz här pläderat
för. Vi tycker emellertid att det är för
tidigt att prioritera en speciell kategori
av forskningsobjekt, eftersom det så
småningom kommer en plan över vilka
som kan anses angelägnast och på vilka
45
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Motioner angående bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering
områden det finns resurser att bedriva
forskning.
Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Fru SKANTZ (s):
Herr talman! Visst kan det vara en
fördel om utskotten har en kort skrivning,
men å andra sidan måste detta
ofta leda till att det blir en debatt här i
kammaren, eftersom det finns intresse
av att få veta hur det resonerats i utskotten.
Med anledning av herr Bergmans uttalande
att det är för tidigt att nu göra
en prioritering skulle jag vilja säga, att
herr Bergman, i händelse av att en liknande
motion väckes om ungefär ett
år, kanske menar att det då är för sent.
Jag fick också intrycket av herr Bergmans
anförande, att utskottet egentligen
inte varit negativt. Får jag tolka detta
som att utskottet var positivt inställt till
innehållet i motionen? I så fall kan man
fråga sig, varför utskottet inte kunnat
skriva en rad härom. Då hade Kungl.
Maj :t haft att ta ställning även till detta
i samband med frågan om prioriteringen.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Mitt uttalande att utskottet
inte var negativt inställt innebar
endast ett besked om att utskottet ännu
inte tagit ställning, eftersom vi anser att
detta skall göras först när planen föreligger.
Då är det inte för sent, utan
tvärtom rätt tid för ett motionerande i
frågan.
Med detta anförande, under vilket
herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna, var överläggningen
slutad.
Mom. 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. 3
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 462
och 11:630; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Punkten 23
Motioner angående bidrag till Riksförbundet
för kriminalvårdens
humanisering
I de likalydande motionerna I: 549 av
herr Ahlmark och fru Elvy Olsson samt
II: 577 av herrar Larsson i Borrby och
Mundebo hade hemställts att riksdagen
under justitiehuvudtiteln måtte bevilja
Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering
ett anslag om 100 000 kr. för
budgetåret 1968/69.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:549 och II:
577.
Reservation hade avgivits av herr
Per Jacobsson (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Mundebo (fp), som
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I : 549 och II: 577 till Bidrag
till Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 50 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
MUNDEBO (fp):
Herr talman! Frivilliga krafter utför
ett värdefullt arbete på olika fält av socialvården.
Inom kriminalvården har
Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering
(KRUM) under de snart två
år förbundet arbetat gjort mycket värdefulla
insatser. De stigande anspråken
på frivårdens resurser och de knappa
tillgångarna gör att utrymmet för frivilliga
insatser inom kriminalvården är
betydande.
Det är särskilt på ett område som en
Nr 10
4(5
Onsdagen den 6 mars 19(58 fm.
Motioner angaende bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering
organisation av KRUM:s karaktär kan
göra stora insatser. Det brukar sägas att
tre saker måste ordnas för att återanpassningen
skall fungera: arbete, bostad
samt sociala och emotionella kontakter.
Samhällsorganen bör medverka
till att lösa de två förstnämnda. Som
jag förut sagt, när vi behandlade ett par
andra punkter tidigare i dag, fungerar
emellertid detta långt ifrån alltid.
Den tredje frågan, de f. d. intagnas
behov av kontakter samt hjälp till dem
för att komma ifrån en känsla av isolering
och främlingskap, kanske kan lösas
bättre genom frivilliga krafters medverkan.
KRUM har också gjort betydande
opinionsbildande insatser, och förbundets
tusentals medlemmar har arbetat
aktivt för att hjälpa de intagna. Sådant
arbete kostar emellertid pengar. Medlemsavgifterna
räcker inte till för att
bygga upp förbundets verksamhet. Det
är därför motiverat att ge förbundet
statsbidrag, på samma sätt som liknande
organisationer får, t. ex. länkorganisationen,
RFHL in. fl., som ju erhåller
statligt stöd för sin verksamhet på andra
sociala områden.
Jag har själv medverkat vid tillkomsten
av en motion om ett anslag till
KRUM på 100 000 kronor, men statsutskottets
majoritet har inte funnit anledning
föreligga att tillstyrka det yrkandet.
En minoritet inom utskottet bestående
av representanter för de båda
mittenpartierna bär emellertid förordat
ett anslag om 50 000 kronor till förbundet.
Med tanke på utskottets behandling
av detta ärende är jag beredd
att nu stödja reservationen.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten 23 i utskottets
utlåtande fogade reservationen av herr
Per Jacobsson in. fl.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Det har tydligen inträffat
något alldeles speciellt i första kammaren,
eftersom alla på pressläktaren
och allt TV- och radiofolk som borde
vara intresserade av denna diskussion
om KRUM har försvunnit. Vederbörande
har tydligen inte fått klart för sig
att denna debatt har börjat här i andra
kammaren; i annat fall hade helt säkert
våra s. k. massmedia ägnat debatten
den uppmärksamhet som brukar komma
verksamheter av denna typ till del.
Detta bristande sinne för proportioner
har nu blivit exemplifierat på ett speciellt
illustrativt sätt.
Yrkandet om anslag till KRUM — det
förkortar ju framställningen avsevärt
om jag använder den beteckningen —•
tycker jag är en fråga som inte i och
för sig borde föranleda så stor debatt
som den kanske kommer att göra.
KRUM är en ny organisation, som på
det område där förbundet verkar och
som man nu begär att förbundet skall
få statsanslag för, bedriver en mycket
begränsad verksamhet jämfört med det
arbete som utföres på hela fältet. Förbundet
bär också fått en publicitet som
inte på något sätt står i proportion till
dess arbete, ett förhållande som gör
Itela denna fråga litet besvärlig.
Att nu utöver vad samhället gör för
dem som är intagna på kriminalvårdsanstalter
och omhändertagna inom frivården
ge statsbidrag till frivilliga organisationer
för arbetsinsatser på detta
fält skulle innebära, att vi beträder en
ny väg. Om vi skulle gå denna väg, borde
vi rimligtvis pröva vem som kan
göra de bästa insatserna och var man
kan få den bästa utdelningen av de resurser
som sätts in. Men den organisation
som man sist kommer att tänka på
i det sammanhanget är KRUM. Det är
emellertid betecknande att det är KRUM
som det talas mest om.
.lag har av olika anledningar haft
möjlighet att samtala med folk som arbetar
på detta fält, och jag känner ett
mycket starkt behov av att säga att det
är många, som är verksamma för att
hjälpa de människor vilka är ensamma
på våra anstalter. Det finns visserligen
ensamhetsproblem inte bara för dem
47
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Motioner angående bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering
som är intagna på kriminalvårdens anstalter,
men det är inte dessa andra
som vi talar om i dag. Många människor
som är engagerade i detta arbete gör
insatser av mycket hög kvalitet. Dessa
insatser är visserligen inte vetenskapligt
inplacerade på det sätt som man
ger sken av inom KRUM, men det är
fråga om insatser som ligger på en hög
nivå och har mycket god effekt.
De insatser som görs kommer ofta
från organisationer vilka man kanske
inte tänker på i detta sammanhang. Om
man läser rapporter om t. ex. fritidsverksamheten
finner man att det är
idrottsorganisationerna — och jag har
fått detta intryck befäst genom samtal
med berörda personer — som därvidlag
spelar den största rollen i vårt land.
De har en helt dominerande roll när det
gäller att skapa personlig kontakt. Genom
sin idrottsverksamhet har de lätt
att få personlig kontakt med människor
som i våra ögon är annorlunda och därför
behandlas annorlunda.
Det finns vidare en hel rad andra
organisationer som är verksamma på
detta område. Det är framför allt bildningsförbund
av olika schatteringar,
politiska ungdomsförbund — om även
inte i så stor utsträckning som man
gärna vill ge sken av — nykterhetsorganisationer,
religiösa samfund och rödakorsföreningar
ute i landet som i allt
mer ökad omfattning ägnat denna uppgift
sitt speciella intresse. Det får vi
emellertid inte se en rad om i tidningar,
som ägnar spalter åt annan slags verksamhet
på området, eller i radio och
TV. Det är inte heller så märkligt, eftersom
det inte är fråga om folk som är
ute efter publicitet.
Vi skall visserligen i våra debatter
inte gå in på personliga förhållanden,
men jag vill säga att det förvånar mig
att herr Mundebo som tillhör den ovanliga
kategorin bland unga folkpartister,
som är mera intresserad av reformer
än av karriär, ägnar sig åt detta område,
eftersom det som vi nu diskuterar
är något som är annorlunda än det verkar
vara.
Jag har framför mig, herr talman, en
skriftlig rapport från ett viktigt område
inom kriminalvården, .lag skall inte
uppta tiden med att läsa upp den, men
jag vill nämna att det är en detaljerad
beskrivning av de organisationer som
är verksamma på kriminalvårdsområdet,
och där är KRUM inte representerat.
Jag är fullt medveten om att många
som hör mig framföra detta kommer att
säga: Jaså, är det inte bra att man
inom KRUM är verksam på detta område?
Jo, jag vill säga att man tvärtom
skall vara glad för varje människa vilken
vill ägna sig åt dem som drabbats
av den olycka som det för de flesta är
att ha råkat ut för social missanpassning
och som har begått ett brott och i
anledning härav straffas. Vi skall vara
glada för varje insats som görs på
detta fält.
Av alla de insatser som KRUM gjort
har KRUM-avdelningen på den ort där
jag är bosatt — det kan låta skrytsamt
men jag vill ändå säga det — utvecklat
den i förhållande till KRUM:s verksamhet
i landet i övrigt största aktiviteten.
Totalt sett är det dock fråga om en liten
del av vad som gjorts på detta område.
.lag tycker alltså att det är fråga om
ett övertramp och visar ett bristande
sinne för proportioner att göra anspråk
på anslag för en verksamhet, som är avså
ringa omfattning som denna, när det
finns organisationer vilka aldrig har begärt
ett enda öre för sina insatser och
som gjort dessa utan att söka publicitet,
tydligen enbart för att söka etablera
mänskliga kontakter. Det tycker jag är
värt att lägga på minnet.
Jag skall inte säga så mycket när det
gäller en eventuell vidgning av statsbidragsgränsen,
ty det man säger kommer
ju alltid igen. Men skulle vi vidga statsbidragsgränsen
utöver den verksamhet,
som vi nu bedriver på detta fält genom
anslag till myndigheterna och dem som
Nr 10
48
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Motioner angående bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering
är knutna till vården, skulle vi väl i
första hand tänka på det snart konstituerade
frivårdsförbundet. Ett trettiotal
lokala organisationer, där våra övervakare
är samlade, har länge funnits, och
de har nu under något års tid arbetat
på att bilda en riksorganisation. Vederbörande
bedriver värdefullt arbete vid
sidan av sin verksamhet som övervakare.
Frivårdsförbundet vore alltså den
organisation som vid en vidgning av
anslagsgränsen borde komma i första
hand för att få möjlighet att aktivera
sitt arbete. Detta utförs ofta utan tanke
på ekonomisk eller annan ersättning.
Herr talman! Jag har med detta velat
klart markera att vi skall vara glada
för varje person, varje organisation,
som är villig att satsa något av sin egen
tid, sina egna resurser, på att göra en
insats för dem som är omhändertagna
av kriminalvården. Men om vi skall anslå
pengar bör vi utifrån realistiska utgångspunkter
göra en prövning av vilka
som bäst kan nyttiggöra pengarna.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr LARSSON i Borrby (ep):
Herr talman! Herr Bergman slutade
sitt anförande med att säga att vi skall
vara glada för varje person och varje
organisation som vill göra insatser på
detta område. Jag instämmer i denna
herr Bergmans bedömning men finner
det underligt att han började sitt anförande
med en rad misstänkliggöranden
mot en organisation som trots allt, herr
Bergman, helt är inriktad på att göra
en insats på området. Jag fann att herr
Bergman inte på något sätt kunde styrka
sina påståenden därvidlag. Och jag
vet inte om det är att visa rätt sinne för
proportioner när man som herr Bergman
lägger tyngdpunkten på huruvida
en viss organisation skaffat sig orättmätig
eller rättmätig publicitet. Jag vill
för min del inte göra några bedömningar
därvidlag.
Herr Bergman räknade upp en lång
rad organisationer som också gör insatser
på detta fält. Jag instämmer i
herr Bergmans bedömning av dessa organisationer.
Men om man skulle starta
med att ge 50 000 kronor till en organisation
som — till skillnad från de flesta
andra — inriktar sina insatser enbart
på detta fält, så visar man väl inte rätt
sinne för proportioner, om man hävdar
att en omfattande utredning måste undersöka,
vilka som möjligen kan tänkas
göra mer än de andra, innan dessa
50 000 kronor eventuellt anslås. Jag anser
att detta är att visa överdriven rädsla,
och jag finner det inte styrkt att underlaget
för KRUM:s verksamhet inte
skulle vara sådant att denna satsning
kan göras. Jag vill understryka herr
Mundebos uttalande, att det är fråga
om att tillvarata ideella insatser av personer,
som är beredda att göra en uppoffring
för att hjälpa medmänniskor.
År det då självklart att man skall gå
till staten och begära pengar för detta
ändamål? Ja, det är det i så måtto, att
det för att dessa ideella ambitioner skall
kunna tillvaratas på ett riktigt sätt fordras
en organisatorisk bas. Det är det
man är ute efter här och man skulle
kunna tänka sig att påbörja en sådan
organisatorisk uppläggning om man får
detta stöd.
Herr talman! Med det sagda her jag
att få yrka bifall till reservationen 7.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Jag skall inte kommentera
herr Bergmans allmänna värderingar
av KRUM och dess verksamhet
och inte heller hans bedömning av mitt
intresse i denna fråga. Jag tror att herr
Bergman ganska snart får tillfälle att
ompröva sina värderingar i varje fall
när det gäller KRUM:s verksamhet. Han
säger att förbundets verksamhet är av
begränsad omfattning. Han har noterat
en omfattande publicitet. Om han tagit
del av denna publicitet borde han också
ha noterat att förbundets verksamhet
på knappt två år nått eu icke oväsentlig
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
49
Motionei angaende bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering''
omfattning. Inom förbundet finns social
verksamhet, kontaktverksamhet, studieoch
fritidsverksamhet som växer. De
pengar som det här gäller skulle möjliggöra
en utbyggnad av verksamheten.
Vi har tidigare i dag sagt att frivårdsorganisationen
inte har de resurser den
behöver för att fungera. Herr Bergman
och jag har haft något olika uppfattningar
om hur stora bristerna inom frivårdsorganisationen
är. Jag för min de]
bär anslutit mig till de bedömningar
som kriminalvårdsstyrelsen gjort vid
sin begäran om ytterligare tjänster inom
skyddskonsulentorganisationen. Herr
Bergman har ansett att den bör kunna
fungera med ett mindre tillskott än kriminalvårdsstyrelsen
ansett.
Vi är nog ändå ense om att de resurser
som finns inte räcker. Vi behöver
frivilliga krafter för att komplettera frivårdens
verksamhet och det är på det
området som KRUM gör värdefulla insatser.
Vi skall inte behöva diskutera
olika inslag i förbundets verksamhet
under den tid som gått, utan vi skall
tillvarataga de ideella krafter som finns
i förbundet.
Vi har tidigare här i kammaren fört
en debatt om anslag till RFHL — en debatt
som också på ett tidigt stadium präglades
av en viss misstro mot den organisationens
verksamhet. De som uttryckte
den misstron har nog nu fått anledning
att modifiera sina bedömningar och jag
tror också — vilket jag inledningsvis
anförde — att herr Bergman får anledning
att modifiera sina bedömningar
när det gäller KRUM:s verksamhet.
Denna verksamhet har vuxit, men det
behövs en insats av pengar för att bygga
ut den om förbundet skall kunna göra
ytterligare insatser. De 50 000 kronor
som det är aktuellt för samhället att
satsa skulle man säkerligen få mångdubbelt
tillbaka.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Jag vill säga till herr
Larsson i Borrby och till herr Mundebo
att den rad av misstänkliggöranden mot
KRUM som ni ansåg att jag fört fram
bottnar i att KRUM:s verksamhet till
huvudsaklig del har bestått i opinionsbildande
arbetsinsatser. Man har, för att
använda en symbol, rivit fängelsemurarna
när man velat göra revolution
inom fångvården. Sedan har man velat
ha statsbidrag för att göra revolution.
På så sätt kan man uttrycka det.
Det är fel, herr Larsson i Borrby, att
påstå att hela KRUM:s verksamhet är
inriktad på det som man begär anslag
för. En mycket ringa del av verksamheten
avser det som man begär anslag
för och den delen är synnerligen liten
jämfört med den verksamhet av den här
arten som över huvud taget bedrivs
inom våra anstalter. Jag har följt debatten
om KRUM, som har vänligheten att
skicka mig väldigt mycket papper. Jagfår
stencilhögar att läsa, vilket jag gör.
Jag följer även pressdebatten, men de
siffror man får se i pressen är inte riktiga
och de stämmer inte heller — jag
skall inte ge mig för mycket in på detaljer
— med de uppgifter som de för anstalterna
ansvariga lämnar. Det gäller
exempelvis förekomsten av utav KRUM
organiserade och ledda studiecirklar.
Det vore värdefullt om verksamheten
dokumenterades innan man begärde anslag.
Det rör sig här om ett principiellt
ställningstagande: när man begär anslag
för en verksamhet skall man dokumentera
vad det behövs till. Det är detta
som saknas i detta sammanhang. Såvitt
jag kan begripa krävs det inte någon
märkvärdig undersökning, ty verksamheten
är inte av den omfattningen att
det kan bli någon omfattande utredning.
Herr Mundebo menar att jag kommer
att få modifiera min bedömning. Ingen
vore gladare än jag, om jag komme att
få fel, men jag har rätt i dag, och det är
det väsentliga; det är ju om situationen
i dag vi diskuterar. Om det blir någonting
annat av detta än det är just nu,
då är det en annan sak — men det vet
50
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
vi ingenting om. Det är utifrån dagens
situation och dagens värderingar vi
handlar.
I dessa omständigheter, herr talman,
finner jag stöd för mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Borrby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 23)
i utskottets utlåtande nr 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
N ej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Per Jacobsson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Borrby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 139 ja och 54 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 24
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 25
Bidrag till politiska partier
Kungl. Maj:t hade (punkt G 8, s. 89)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
politiska partier för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 23 000 000
kr.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna 1:38
av herr Holmberg m.fl. och 11:56 av
herr Bohman m. fl. vari under åberopande
av motionerna 1:35 och 11:50
hemställts att riksdagen måtte avslå det
under andra huvudtiteln till Bidrag till
politiska partier för budgetåret 1968/69
anvisade förslagsanslaget av 23 000 000
kr.,
dels motionen 11:425 av herr Rubin
vari hemställts att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag om att ett bidrag
av 23 000 000 kr. skulle anvisas
till de politiska partierna för budgetåret
1968/69.
Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:38 och 11:56 samt It:
425 till Bidrag till politiska partier för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 23 000 000 kr.
Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Ottosson, Wallmark och Bohman
samt fröken Ljungberg (samtliga
h), som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:38 och 11:56 samt 11:425
avslå Kungl. Maj:ts förslag om anslag
till Bidrag till politiska partier för budgetåret
1968/69.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Fröken
LJUNGBERG (h):
Herr talman! När högerpartiet återigen
i en reservation till punkten 25
yrkar avslag på de 23 miljonerna till
stöd åt politiska partier grundar sig
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
Öl
detta avslagsyrkande på en principiell
inställning. Principfrågan diskuterades
för en vecka sedan i denna kammare i
det sammanhang där den hör hemma,
nämligen vid behandlingen av konstitutionsutskottets
utlåtande. Jag har alltså
ingen anledning, herr talman, att dra
upp någon ytterligare debatt nu, utan
nöjer mig med att yrka bifall till reservationen
vid punkten 25.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Det saknas även för mig
•anledning att ta upp en principdebatt,
varför jag inskränker mig till att yrka
bifall til] utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 25)
1 utskottets utlåtande nr 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av herr Kaijser m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterimgspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 167 ja och 31 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
-sig avstå från att rösta.
Polishus m. m.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 26
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 27
Polishus m. m.
Kungl. Maj:t hade (punkt II:Ju:l, s.
90—91) föreslagit riksdagen att till Polishus
in. m. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett investeringsanslag av 40 000 000
kr.
I de likalydande motionerna I: 557
av herr Dahlén in. fl. och II: 734 av
herr Weclén in. fl. hade bl. a. hemställts
att riksdagen måtte till Polishus m. m.
för budgetåret 1968/69 under kapitalbudgeten,
andra huvudtiteln, anvisa ett
i förhållande till Kungl. Maj ds förslag
med 20 000 000 kr. minskat investeringsanslag
av 20 000 000 kr.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:557 och 11:734 i vad
de avsåge anslagsberäkningen till Polishus
m. in. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett investeringsanslag av 40 000 000
kr.,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:557 och 11:734 i vad de avsåge
bemyndigande för Kungl. Majd att
fördela köpeskillingen på fyra budgetår.
Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå och Mnndebo
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 1. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna 1:557 och 11:734 i vad de
avsåge anslagsberäkningen till Polishus
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
investeringsanslag av 20 000 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid: -
52
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Polishus m. m.
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Denna punkt gäller anslag
till inköp av polishus. Vi föreslår
här en prutning med 20 miljoner på
departementschefens förslag.
Punkten har redan varit föremål för
diskussioner i dag. Herr Bergman har
i ett tidigare anförande avbetat en del
av problemet. Han menade att vårt förslag
visar att vi inte vill ge polisen tillräckliga
resurser. Vad som i hans ögon
emellertid mest komprometterade vår
reservation var tydligen, om man får
döma efter vad herr Bergman sade, att
vi inte hade centerpartiet och högern
med på denna reservation. Detta utgjorde
tydligen enligt herr Bergman det
slutgiltiga beviset på att reservationen
måste vara felaktig. Jag undrar om herr
Bergman kommer att tillämpa denna
bedömning i alla avseenden allt framgent
eller om det bara är vid just detta
tillfälle som centerpartiet och högern
har så stort förtroende hos herr Bergman.
Mot herr Bergmans påstående att vi
inte vill ge polisen resurser invände jag
emellertid att vårt förslag inte på något
sätt innebär minskade resurser för polisen.
Det innebär inte heller, såvitt vi
kan förstå, minskade möjligheter till inköp
av polishus under nästa budgetår.
Enligt de upplysningar vi har fått
återstår på investeringsanslaget för i år,
som var 40 miljoner kronor, inte mindre
än 32 miljoner. 70 procent av budgetåret
har gått men 80 procent av anslaget
är kvar. Kungl. Maj:t fick i fjol fullmakter
som innebar att man fick binda
utbetalningen intill 20 miljoner kronor
för vart och ett av de följande åren,
men enligt de informationer vi har fått
har knappast någonting därav utnyttjats.
Om man adderar delta och om propositionens
förslag om fullmakt godkännes
-— härvidlag har vi instämt med
majoriteten och yrkat bifall vad gäller
fullmakten — kommer till Kungl. Maj ds
förfogande från och med i dag och under
hela nästa budgetår att stå inte
mindre än 92 miljoner kronor för detta
ändamål. Det är enkel addition.
Vi bedömer saken så, att det här är
fråga om en inlösningstakt som är helt
godtagbar. Vi kan inte tänka oss att det
gärna kan bli fråga om att inlösa fler
polishus än vad som ryms inom denna
ram. Det är alltså inte fråga om att
minska antalet utan helt enkelt om att
ett anslag på 20 miljoner är fullt tillräckligt
i det läge som nu är och med
de reservationer som finns.
Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Påståendet att reservationen
skulle ändra karaktär när herr
Gustafsson i Skellefteå inte hade med
sig centerpartiet och högern var formulerad
i det sammanhanget att herr Gustafsson
skulle vara försiktig med att
betrakta det andra ställningstagandet
som nonsens, eftersom han inte hade
med sig sin egen mittenbroder och sin
mittensyster eller kanske jag skall säga
eventuellt blivande broder.
Det var alltså den värdering jag gjorde
och i detta yttrande har jag inte inlagt
något annat.
Att herr Gustafsson i Skellefteå adderar
riktigt har jag ingen anledning att
betvivla, men han lägger alldeles felaktig
innebörd i sin addition och av
den effekt den har. Man behöver inte
ha stor fantasi för att förstå att det har
kolossalt stor betydelse för polisen om
den har moderna hus att arbeta i, om
man kan få fram hus som staten själv
bygger eller stimulerar kommunerna att
bygga, varigenom polisen kan få ett
rationellare underlag för sin verksamhet.
.lag vet hur det är i min egen hemstad
där vi alldeles nyss har fått ett
polishus färdigt som staten ännu inte
har betalat. Att polisen har fått moderna
lokaler att arbeta i har inneburit
stor förbättring för arbetsvillkoren och
för effekten av arbetet. När man ser så
-
Onsdagen den C mars 1908 fm.
Nr 10
53
dana resultat blir siffrorna beträffande
antalet tjänster, som vi har diskuterat
tidigare i dag, inte fullt så intressanta.
Herr Gustafsson i Skellefteå nämnde
att något över 30 miljoner kronor finns
disponibla för Kungl. Maj :t fram till
den 1 juli att betala ut för redan uppförda
polishus. Man har fått och får
kommunerna att bygga på grund av att
de väntar sig att snart få betalt för
husen. Folkpartiet vill att kommunerna
skall bygga polishusen — i motiveringen
i motionen står det att staten
inte själv skall bygga dem. Men sedan
vill folkpartiet inte släppa till pengar
så att staten kan lösa in de av kommunerna
byggda husen. Det är ett
»trixande» med siffror som inte är i
linje med vad folkpartiet säger om att
man skall se till att polisen får de resurser
den behöver för att kunna arbeta
effektivt. Dessa resurser tar folkpartiet
ifrån polisen genom att vilja
minska detta anslag med 20 miljoner
kronor — det är den verkliga innebörden
av förslaget.
Den som har en aning om hur staten
uppträder som förhandlare gentemot
kommunerna vet att dessa något
över 30 miljoner kronor kommer att
försvinna ganska snabbt intill den 1
juli. Staten släpper bara inte pengarna
eftersom förhandlingar pågår om vem
som skall få dem. De är redan »uppbyggda».
Borås har t. ex. inte fått ett
enda öre och Solna utanför Stockholm
skall också ha en stor slant. Skellefteå
finns inte med bland de städer som har
eller kommer att ställa anspråk på staten
eller som staten räknar med att få
betala ut pengar till — det kanske herr
Gustafsson i Skellefteå kan förklara anledningen
till. En hel serie sådana byggen
pågår och då behövs fullmakt för
Kungl. Maj :t, så att kommunerna vet att
de kan få ersättning om de bygger före
viss tidpunkt.
I motsats till motionärerna anser jag
att staten själv bör bygga dessa hus och
klippa av den föråldrade förbindelsen
Polishus m. m.
med kommunerna som består i att kommunerna
skall bygga husen och staten
köpa dem av kommunerna -— det är ett
inte särdeles rationellt sätt att »trixa»
med pengar.
Det finns som sagt en råd behov. I
Stockholm skall ett polishus byggas på
Kungsholmen. Enligt dagens beräkningar
— och vi vet att de kommer att bli
felaktiga, kostnaderna kommer att bli
mycket högre — skall det kosta 80 miljoner
kronor. Regeringen kommer kanske
att begära att få medel härför redan
1970/71, och Stockholms stad lär inte
bekosta det utan staten får satsa dessa
pengar ur egen kassa. Om man då stryper
möjligheten för staten, som folkpartiet
vill göra, att lösa in, att fortsätta
att förhandla eller att själv bygga polishus
så att polisen får ändamålsenliga
lokaler, försvagar man polisens möjligheter
att göra en effektiv insats. Till och
med centerpartiet har gått ifrån sin
inställning från förra året, och folkpartiet
är nu ensamt om sin ståndpunkt.
Jag hoppas att folkpartiet nästa år har
en annan inställning så att vi blir eniga
om att polisen skall ha bättre lokaler
att arbeta i än den kan få om vi bifaller
folkpartiets yrkande.
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Jag har aldrig påstått
att statsutskottets ställningstagande är
nonsens. Däremot anser jag att herr
Bergmans påstående att vi inte vill ge
polisen resurser är nonsens.
Herr Bergman gör gällande att mycket
har byggts men att staten inte har
betalat ut pengar till kommunerna och
att det är anledningen till att medlen
inte tagits i anspråk. Det förhåller sig
väl emellertid så, att byggtakten inte
har varit så stor och att man därför
bara har utnyttjat 8 miljoner kronor av
de 40 miljoner kronor som man fick i
investeringsanslag för innevarande budgetår.
Att staten skulle skjuta på betalningarna
bara för att försvåra för kommunerna
kan jag inte tro.
54
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Vissa byggnadsarbeten för kriminalvården
Vad jag påstod var att om man räknar
samman de 32 miljoner kronor som
är kvar i år med fullmakterna för två
år på 40 miljoner kronor plus vårt
förslag om ett anslag på 20 miljoner kr.
innebär det att till och med nästa budgetår
står 92 miljoner kronor till förfogande.
Det är mer än vad som har
använts under två budgetår tidigare.
Därför påstår jag att det räcker och
att vårt förslag inte medför att polisen
får sämre lokaler. Det enda som inträffar
om man beslutar i enlighet med
vårt förslag är att reservationerna kommer
att vara 20 miljoner kronor mindre
när vi träffas nästa år.
Ilerr BERGMAN (s):
Herr talman! Detta är en materia som
det är besvärligt att hantera i en debatt
av den här karaktären, eftersom det
rör sig om anslag av olika typ: dels gäller
det anslag direkt för köp av hus eller
mark och för husbyggen, dels gäller
det fullmakter för framtiden. Om vi
håller oss till det som avser nästa budgetår
vill alltså folkpartiet att staten
skall skaffa polishus för 20 miljoner
kronor mindre än vad Kungl. Maj:t,
socialdemokraterna, högern och centerpartiet
vill. Detta påstående är nonsens,
säger herr Gustafsson. Det är hans
värdering men inte min.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 27)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Axel Andersson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 161 ja och
39 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 28
Vissa byggnadsarbeten för kriminalvården
Kungl.
Maj:t hade (punkt II: Ju: 2, s.
91—93) föreslagit riksdagen att till Vissa
byggnadsarbeten för kriminalvården
för budgetåret 1968/69 anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I: 109
av herr Holmberg in. fl. och 11:152 av
herr Bohman m. fl., såvitt nu var i fråga,
dels de likalydande motionerna I: 227
av herr Dahlén in. fl. och II: 291 av
herr Wedén in. fl. vari, såvitt nu var i
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
fråga, yrkats att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde om
a) utredning med deltagande av behandlingsexpertis
om fångvårdsanstalters
lämpliga storlek och utformning
samt att Kumlaanstalten, som ett led i
detta utredningsarbete, försåges med
den personal som inginge i de ursprungliga
planerna för anstalten,
b) utredning om frekvensen av s. k.
skärningar vid olika anstalter samt om
orsakerna till dessa och åtgärder för
att motverka dem.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte till Vissa byggnadsarbeten
för kriminalvården för
budgetåret 1968/69 anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr.,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 109 och II: 152 i vad de avsåge
utredning angående kriminalvårdens
Bostadsbyggande,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:227 och 11:297 i vad de avsåge
utredningar om fångvårdsanstalters
lämpliga storlek och utformning
samt om s. k. skärningar.
Reservationer hade avgivits
a) av herrar Axel Andersson (fp)
och Per Jacobsson (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Antonsson (ep) och Mundebo (fp), som
ansett att utskottet under 3. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:227 och 11:297, såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört om utredningar
beträffande fångvårdsanstalters
lämpliga storlek och utformning samt
om s. k. skärningar;
b) av herr Kaijser (h), utan angivet
yrkande;
c) av fröken Ljungberg (h), likaledes
utan angivet yrkande.
Punkten föredrogs; och anförde därvid: -
JO
Vissa byggnadsarbeten för kriminalvården
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Omständigheterna har
gjort att jag och ytterligare någon ledamot
av kammaren har stått i talarstolen
många gånger i dag, och jag har också
haft anledning att begära votering åtskilliga
gånger. Vi har emellertid nu
kommit till den sista punkten, nr 28, i
statsutskottets utlåtande nr 2. Jag skall
icke begära ordet under flera punkter
och inte heller begära flera voteringar.
Det har under det senaste året förts
en livlig debatt om principerna för anstaltsbyggandet
inom kriminalvården,
och den debatten har också förts här i
riksdagen. Jag tror därför att jag denna
gång kan fatta mig ganska kort.
Debatten har ju i hög grad utgått
ifrån fängelset i Ivumla. Kritik har riktats
mot anstalten. Den lilla gruppens
princip, som man anser vara riktig
inom människovärden, fungerar inte,
grupperna är för stora, kontakten mellan
intagna och personal fungerar inte
heller och miljön är icke lämplig. Det
är måhända för tidigt att fälla det slutliga
omdömet, bland annat därför att
anstalten aldrig har fått så många tjänster
som den ursprungligen var planerad
för, och det är mot den bakgrunden
angeläget att anstalten nu får denna
personal. Det är emellertid uppenbart
att kritiken i åtskilliga avseenden är
berättigad och att man inför den fortsatta
utbyggnaden måste fråga sig om
de storanstalter som ingick i fångvårdens
byggnadskommittés tioårsplan bör
fullföljas i den föreslagna utformningen.
Den frågan borde med hänsyn till
planeringen för framtiden få ett snabbt
svar. Vi borde få en ny prövning av den
frågan, en prövning som borde göras
av en grupp som har ett starkt inslagav
beteendevetenskaplig expertis och
som borde närma sig problemet från
andra utgångspunkter än byggnadskommittén
hittills har gjort. Detta har också
förordats i en partimotion från folkpartiet
och i en reservation till utskottsutlåtandet.
I den reservationen sägs det:
5G
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Vissa byggnadsarbeten för kriminalvården
»Utskottet finner det lämpligt att Kungl.
Maj :t fattar beslut om de yttre formerna
för en sådan översyn.» Man kan ju tänka
sig olika alternativ — ny vitredning
eller komplettering av arbetande utredning;
det avgörande är väl att gruppen
får en mer markant behandlingsinriktning
än den hittillsvarande haft.
I denna reservation berörs också de
s. k. skärningarna inom fångvårdsanstalterna
vilka är ett besvärligt problem
och vilka tyder på att behandlingen inte
fungerar på det sätt som den borde
göra. Därför begärs en utredning och
insamlande av material för ait få underlag
för en bedömning av hur man skall
komma till rätta med skärningarna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
10 a av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten 28.
Fröken LJUNGBERG (h):
Herr talman! Jag har till denna punkt
fogat en blank reservation för att få tillfälle
att framhålla två saker.
Den första är att jag inte kan biträda
reservationsyrkandet, även om jag har
full förståelse för förslaget om en förnyad
prövning av centralanstalternas
storlek och utformning. Byggenskapen
inom kriminalvården har ju blivit utsatt
för mycken kritik. Det har varit
många olika omdömen, och under åren
har också omdömena skiftat ganska väsentligt.
Men det som är viktigt är vad
herr Mundebo här var inne på, när han
talade om de resurser som ställs till förfogande
för att kunna göra de för kriminalvården
riktiga avvägningarna och
bedömningarna beträffande utformningen
av byggenskapen. Det är härvidlag
det har brustit och, som utskottet
skriver i sitt utlåtande, har man nu förhoppningar
om att en förstärkning skall
komma till stånd som ger fångvårdens
byggnadskommitté större möjligheter
att fullfölja sin uppgift.
Det var ytterligare en sak som jag
ville ha sagt, och därvidlag kanske jag
närmast skulle rikta mig till departe
-
mentschefen som ju är närvarande här.
Nu har i ett par års tid statsverkspropositionens
andra huvudtitel på punkten
om investeringsanslag till Vissa byggnadsarbeten
för kriminalvården varit
mycket kortfattad. Denna beskärning i
fråga om ärendets behandling i statsverkspropositionen
är otjänlig. Vi får
en tabellariskt uppställd investeringsplan
och ett uttalande om hur departementschefen
beräknar anslaget och en
hemställan om investeringsanslag. Vi
får inte veta någonting om hur departementet
har behandlat eller tänkt sig att
behandla äskandena av kriminalvårdsstyrelsen
och fångvårdens byggnadskommitté
i detta sammanhang.
Ett faktum är att vad man kan läsa
ut här inte ger någon vägledning för
hur planeringsarbetet i fortsättningen
skall bedrivas i byggnadskommittén.
Det minskar sannerligen inte de svårigheter
som lätt kan uppstå, de kompetensstrider
och de krav på ytterligare
expertis på de viktiga vårdområdena
som skall balansera de ekonomiska och
tekniska avvägandena. Det skulle vara
önskvärt att man kunde få en något
fylligare redovisning till ett annat år.
Jag har ingenting mer att säga på
denna punkt, herr talman, utan yrkar
bifall till utskottets hemställan.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Jag kan hålla med om
att man naturligtvis från kanslihusets
sida skall försöka förse riksdagen med
ett så fylligt material som möjligt. Men
det ligger i sakens natur att ett sådant
jätteverk som statsverkspropositionen
måste bli mer eller mindre tabellformat.
Att där motivera precis varför man
anser att så och så många hundratusen
kronor skall användas för utbyggnad av
den ena anstalten och så många miljoner
till den andra just det ifrågavarande
året är, tror jag, föga rationellt. Vårt
budgetarbete vilar dock på de framställningar
som har kommit från de ansva
-
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
57
riga myndigheterna. I detta fall är det
ju fångvårdens byggnadskommitté, som
ju inte är okänd för fröken Ljungberg,
samt kriminalvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen.
Det har diskuterats så mycket i debatten
om anstaltsformerna i Sverige, och
i höstas deltog jag i en lång diskussion i
anledning av interpellationer i första
kammaren. Jag tror inte jag skall behöva
upprepa den här, men jag vill nämna
att byggnadskommittén, som jag tidigare
ställde i utsikt, nu har förstärkts med
nya ledamöter, vilket gör att vårdaspekterna
blir ytterligare företrädda inom
kommittén. Bl. a. har det tillsatts en
psykolog, en psykiater och en rättspsykiater.
Vidare kommer den särskilda
kommitté som har till uppgift att göra
en översyn av behandlingslagen att förstärkas
med expertis av samma slag.
Därför finns det inte anledning att, som
reservanterna har föreslagit, i annan
ordning utreda de här frågorna.
Kritiken har, som också framgick av
herr Mundebos anförande, i första hand
riktats mot Kumlaanstalten. När jag har
bemött denna kritik har jag tillåtit mig
säga att man bör vänta med en slutlig
bedömning till dess Kumlaanstalten fått
fungera en tid och detta med den personal
som avsetts för anstalten, och jag
har då särskilt syftat på att det inte
varit möjligt att besätta de två läkartjänsterna
vid anstalten. Det är därför
med stor tillfredsställelse jag kan meddela,
att det nu, sedan överläkartjänsten
har förenats med ett tilläggsarvode,
finns sökande till denna tjänst, och
därmed torde också förutsättningar ha
skapats för att få försteläkartjänsten besatt.
Jag vill i detta sammanhang också
nämna att fångvårdens byggnadskommitté
inom den närmaste tiden kommer
att få i uppdrag att i samråd med byggnadsstyrelsen
projektera en ny centralanstalt
inom ungdomsgruppen, belägen
utanför Uppsala. Den tillämnade anstalten
innebär i olika hänseenden nj a lös
-
Vissa byggnadsarbeten för kriminalvården
ningar av den slutna vårdenhetens problem.
Medan centralanstalterna för normalklientel
utformats som en kombination
av specialavdelningar och allmänna
avdelningar kommer Uppsala-anstalten
att bestå uteslutande av specialavdelningar.
Anstalten kommer att utrustas
med mottagnings-, nyintagningsoch
återintagningsavdelningar för sammanlagt
180 intagna samt psykiatrisk
avdelning och kroppssjukavdelning för
sammanlagt 40 intagna. Anstalten kommer
att förses med lokaler för testning
av såväl nyintagna som återintagna,
prövningsverkstäder för nyintagna, avsedda
att utröna deras arbetsförmåga
och fallenhet för olika yrken, träningsverkstäder
för återintagna som väntar
på frigivning samt arbetsavdelningar
för mentalt och kroppsligt sjuka.
Bostadshusen utförs av miljöskäl som
enplanshus med två avdelningar om tio
intagna i varje enligt den lilla gruppens
princip. Bostadsavdelningarna har
grupperats kring inre planterade gårdar,
som genom envåningsbyggnadernas
låga höjd får karaktär av radhusträdgård
i ett vanligt bostadsområde.
Denna kortfattade beskrivning av den
nya anstalten för ungdomsräjongen visar
väl om något, att varken byggnadskommittén
eller vi i departementet har
stelnat i ett förlegat tänkande, utan att
det rör sig om en utveckling som hela
tiden fortsätter framåt.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Efter justitieministerns
anförande kan jag nöja mig med att endast
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Jag vill helt kort uttala
min tillfredsställelse över ett par av de
meddelanden som justitieministern här
lämnat. Det är bra att den komplettering
av utredningarna som har aviserats nu
kommer till stånd, och det är angeläget
att utredningarna får en annan inrikt
-
58
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Sysselsättningsskapande åtgärder
ning än de haft hittills. Likaså är det
viktigt att snabbt skapa det nödvändiga
underlaget för den fortsatta utbyggnaden
av anstaltsorganisationen, en andra
etapp vid Österåkeranstalten — om det
skall bli en sådan — samt centralanstalter
i andra delar av landet.
Det är också tillfredsställande om
läkartjänsterna vid Kumlaanstalten kan
besättas tack vare de nya lönerna. Men
jag är inte alldeles säker på att man
därmed löser problemen vid Kumlaanstalten.
Jag vill här erinra om ett inlägg
som psykologen i inlandsräjongen,
där bl. a. Kumlaanstalten ligger, Elisabeth
Björkquist, gjorde i en debatt i går.
Hon sade då: »Två läkartjänster är fortfarande
vakanta.» Och hon tilläde:
»Men även om det skulle vara en stor
hjälp om dessa tjänster blev besatta,
skulle det inte lösa anstaltens problem.»
Ytterligare tjänster måste tillkomma
vid Kumlaanstalten för att den skall
kunna fungera på avsett sätt.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. 3
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
10 a); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mundebo begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 28)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10 a) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 126 ja och 69 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 8
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 6, med anledning av motioner
om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för kostnad i samband
med övervakningsuppdrag.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 9
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motion.
Punkterna 1—27
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 28
Lades till handlingarna.
§ 10
Sysselsättningsskapande åtgärder
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
38, i anledning av vissa motioner rörande
sysselsättningsskapande åtgärder.
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
59
I detta utlåtande behandlade utskottet
dels
de likalydande motionerna I:
558 av herr Dahlén in. fl. och II: 735
av herr Wedén m. fl. vari hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära att ramen för statsbidrag
för kommunala beställningar av
förnödenheter — enligt arbetsmarknadsstyrelsens
cirkulär den 15 december
1967 — utökades med 25 milj. kr.
till 165 milj. kr., varvid erforderliga
medel förutsattes utgå från beredskapsstat,
dels de likalydande motionerna I: 519
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 655 av herrar Hedlund och Wedén
vari hemställts att riksdagen på tilläggsstat
för budgetåret 1967/68 måtte för
industribeställningar avseende gåvobistånd
till u-länderna anvisa 100 milj.
kr. under de förutsättningar som angåves
i motionerna,
dels motionen It: 661 av herr Norrby.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 558 och II: 735,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 519 och II: 655,
3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 661.
Reservationer hade avgivits
1) beträffande kommunala beställningar
av herrar Axel Andersson (fp)
och Per Jacobsson (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Antonsson (ep) och Mundebo (fp), som
ansett att utskottet under 1. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 558 och II: 735 ge Kungl.
Maj:t till känna att kostnader för bidrag
till anskaffning av förnödenheter
för kommunal verksamhet borde medges
utgå med ytterligare 5 000 000 kr.
intill ett belopp av 27 000 000 kr.;
Sysselsättningsskapande åtgärder
2) beträffande gåvobistånd till u-länderna
a)
av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg
(samtliga h), som ansett att utskottet
under 2. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:519 och II: 655 ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
om ett konjunkturanpassat varubistånd
till utvecklingsländerna;
b) av herrar Axel Andersson (fp)
och Per Jacobsson (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Antonsson (ep) och Mundebo (fp), som
ansett att utskottet under 2. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 519 och II: 655
a) till Varubistånd till utvecklingsländerna
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 000 kr.,
b) ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om produktion för
tillfällig lagerhållning och om beredskapsplaner.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! De motioner som behandlas
i förevarande utlåtande rör åtgärder
för att öka sysselsättningen under
innevarande budgetår, i ett fall
samtidigt en ökning av vårt gåvobistånd
till utvecklingsländerna. Antalet arbetslösa
som är anmälda till arbetsförmedlingarna
har visserligen minskat från
januarirapporten till februarirapporten
med cirka 11 000 personer. Mer än hälften
av denna minskning faller emellertid
på byggnadsfacken och är antagligen
betingad av att det under januari
förekom permitteringar på grund av
60
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Sysselsättningsskapande åtgärder
väderleksförhållandena. Däremot har
arbetslösheten på det mekaniska området
inte minskat sedan januari utan snarare
visat en tendens till ökning. Något
tecken på att konjunkturen är på väg
att förbättras torde inte den minskning
av antalet anmälda arbetslösa, som skett
från januari till februari, innebära, och
det är alltså fortfarande motiverat med
åtgärder som verkar under innevarande
budgetår.
Man har i vissa sammanhang beskyllt
oss för att försöka åstadkomma panik
i arbetslöshetsfrågan, men dessa beskyllningar
är ganska omotiverade. Vad
vi föreslagit är ju endast åtgärder för
att minska den arbetslöshet som dock
obestridligen finns och som är mycket
besvärlig.
Vi har bl. a. föreslagit att ramen för
kommunala beställningar med statsbidrag
skall ökas med 25 miljoner kronor,
vilket skulle innebära ett ytterligare bidrag
från staten med cirka 5 miljoner
kronor. Utskottsmajoriteten menar att
det är tveksamt om lämpliga kommunala
beställningar nu kan anvisas och
läggas ut. För vår del har vi från kommunalt
håll fått uppgifter som tyder på
att detta bör vara möjligt. 1 går meddelades
emellertid att regeringen beslutat
tidigarelägga industribeställningar för
120 miljoner kronor. Av dessa rör 60
miljoner kronor försvaret, men vad
slags beställningar de övriga 60 miljonerna
avser har inte framgått av tidningsuppgifterna.
Det är möjligt att regeringens
åtgärd gör vår reservation
överflödig, men något besked på den
punkten har vi ju inte fått. Tydligt är i
alla fall att man på regeringssidan menar
att det är möjligt att tidigarelägga
ifrågavarande beställningar.
Av större principiellt och praktiskt
intresse får emellertid förslaget om ett
reservationsanslag på 100 miljoner kronor
för gåvobistånd till utvecklingsländerna
sägas vara. Utskottets majoritet
säger sig inte ta ställning till frågan om
lämpligheten och möjligheten ur syssel
-
sättningssynpunkt av ett ökat gåvobistånd,
men skrivningen i övrigt måste
sägas visa att man är ganska kallsinnig
till tanken på en dylik åtgärd. Högerreservanterna
däremot är positivt inställda
till ett konjunkturanpassat gåvobistånd.
De tror emellertid inte, att det
går att åstadkomma någonting under innevarande
budgetår, utan föreslår i stället
att SIDA och arbetsmarknadsstyrelsen
skall få i uppdrag att utarbeta eu
beredskapsplan för dylikt varubistånd.
En sådan plan bör enligt högerreservanterna
i vissa delar kunna förverkligas
redan under nästa budgetår.
Även vi anser att en sådan beredskapsplan
är önskvärd, men alla måste
vara på det klara med att planeringen
blir svår och ganska osäker. Det är inte
lätt att beräkna inom vilka industrier
det i en konjunktursvacka kommer att
uppstå överkapacitet. Att hålla en sådan
beredskapsplan aktuell och användbar
särskilt under kortvariga konjunktursvackor
blir inte lätt. Skall det
bli möjligt att vid en konjunkturnedgång
snabbt utnyttja uppkommen överkapacitet
för gåvobistånd till utvecklingsländerna
måste man nog, även om
det föreligger en beredskapsplan, finna
sig i att i viss mån improvisera. Detta
är inte ett argument mot att en beredskapsplan
upprättas, men vi får inte
vänta oss alltför mycket av den.
Skillnaden i inställning hos oss mittenpartireservanter
och högerreservanterna
är inte särskilt stor. Högern vill
ha en beredskapsplan som kan komma
till användning redan nästa budgetår.
Det vill vi också, men vi vill dessutom
ställa eu ram på 100 miljoner kronor
till förfogande för användning under
innevarande budgetår i den utsträckning
detta är möjligt. Kan någon del av
denna ram användas under innevarande
budgetår är det ju bra — i den män
så inte är möjligt inträffar såvitt vi
kan förstå ingen katastrof. Jag har
emellertid svårt att gå med på att det
skulle vara omöjligt att använda en
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
61
del av ramen under innevarande budgetår.
Av en föredragning som vi fick under
utskottsbehandlingen framgick att Sverige
har överproduktion av en av de
varor som behandlas i motionen, nämligen
konstgödselmedel. Enligt DAC:s
senaste årsrapport uppgår u-ländernas
konsumtion av konstgödsel till 5,3 miljoner
ton, och den beräknas stiga till
mellan 9,7 och 10,2 miljoner ton år
1970. Det är tydligt att även om u-ländernas
egen produktion av konstgödselmedel
ökar måste en stor import äga
rum. Importen beräknas kosta 4,2 miljoner
dollar per år — det gäller då både
konstgödsel och råvaror för produktion
av konstgödsel.
Av föredragningen framgick att gåvorna
av konstgödsel till Indien knappast
kunde ökas. Då måste vi emellertid
ställa frågan: Kan det vara omöjligt
att finna andra mottagarländer?
Jag har här en förteckning över inte
mindre än 15 länder som importerat
konstgödsel; de importerade under år
1965 tillsammans 2,8 miljoner ton. Att
inte något enda av dessa länder skulle
kunna ta emot gåvor från Sverige av
konstgödsel förefaller otroligt — det går
väl helt enkelt inte att göra något sådant
gällande. Möjligen invänder man
att det är andra varor som dessa länder
i första hand behöver. Jag vill då citera
några rader ur en departementspromemoria
som behandlas i 1964 års statsverksproposition.
Det heter på tal om
varubistånd bl. a.: »Det kan tänkas att
de varor och tjänster som givarlandet
med användande av disponibla resurser
kan tillhandahålla som bistånd inte
är de som mottagarlandet i första
hand behöver för sin utveckling. En
avvägning måste alltså ske mellan givar-
respektive mottagarintressena. Härvid
måste självfallet de sistnämnda ges
företräde, åtminstone när de medel
som kommer till användning anslagits
för biståndsändamål.»
Jag tror det finns anledning att un -
Sysselsättningsskapande åtgärder
derstryka den sista satsen i detta uttalande.
Om det, som nu, är fråga om att
av konjunkturskäl anslå extra medel,
bör det väl räcka med att mottagarlandet
har ett verkligt behov av de varor
det gäller. Det kan inte vara nödvändigt
att kräva att åt dem skall tillmätas
högsta prioritet. Det är väl ändå bättre
att få det näst bästa än att inte få någonting
alls.
Det heter också i promemorian: »Ju
hårdare man ställer kravet på det svenska
biståndets koncentration till ett begränsat
antal mottagarländer, desto
mindre blir utrymmet för ett beaktande
av rådande konjunktur- och arbetsmarknadsläge
vid biståndets utformning.
När det gäller varubistånd är
emellertid detta krav inte lika starkt
som med avseende på biståndstyper
som förutsätter större personella och
administrativa insatser i mottagarlandet.
I den mån man härigenom kan
öka möjligheterna i varubiståndets konjunkturella
anpassning, bör koncentrationskravet
kunna ytterligare uppmjukas
och en viss geografisk spridning
kunna accepteras.»
Det är precis vad vi framhållit i vår
motion. Även departementspromemorian
förordade en fortlöpande planering,
som det dock inte blivit mycket
av under de fyra år som gått sedan
dess.
Det gäller att få största möjliga tidsmässiga
överensstämmelse mellan uppkomst
av ledig kapacitet och utläggande
av biståndsbeställningar, framhölls det
i promemorian. Detta underlättas om
man har tillgång till färdigplanerade
biståndsförslag och om tillverkningen
kan ske så att produkterna hålls i lager.
Vi har också framhållit detta med
någon tids lagring av biståndsvaror, till
dess det är klart med mottagarländerna,
som en möjlighet. Det är självklart
att det slags biståndsgivning som det
här är fråga om inte får hindra en fortlöpande
strukturrationalisering inom
näringslivet. Icke livskraftiga företag
(32
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Sysselsättningsskapande åtgärder
kan inte, annat än högst tillfälligtvis,
stödjas genom beställningar av det slag
vi här diskuterar.
Beträffande själva principen har det
från svensk sida mycket kraftigt hävdats
att det är lyckligast om det bilaterala
finansiella biståndet inte sammankopplas
med givarlandets export. Denna
princip att biståndet skall var obundet
tillämpas emellertid inte i någon
större utsträckning av andra länder.
Frågan är då om vi ensamma skall tilllämpa
en helt liberal princip. I varje
fall skulle ett så försiktigt avsteg som
det som här föreslås kunna accepteras.
Herr talman! Till sist vill jag framhålla
att åtgärder av de slag vi här diskuterar
inte endast kan innebära ökad
sysselsättning och ökat bistånd till utvecklingsländerna
utan de bör också
bidra till att öka förståelsen för u-hjälpen
bland den del av allmänheten som
ännu är negativt inställd. Om vi genom
denna form av varubistånd ger allmänheten
ett exempel på sambandet mellan
sysselsättning och gåvor till utvecklingsländerna,
bör det bidra till en mer
positiv inställning.
Politiker kan ju inte bara passivt åberopa
en negativ opinion som skäl för att
skynda långsamt när det gäller u-hjälpen.
Vi har också ett ansvar för att påverka
opinionen och skapa ökad förståelse
för en verksamhet som ändå — det
är vi fullt medvetna om — måste byggas
ut ytterligare.
Herr talman! Med det anförda vill jag''
yrka bifall till de vid utskottsutlåtandet
fogade reservationerna 1 och 2 b av
herr Axel Andersson m. fl.
Herr ANTONSSON (ep):
Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Gustafsson i Skellefteå antydde
att de motioner som behandlas
i detta utlåtande och de reservationer
som avgivits får ses mot bakgrunden
av det pressade sysselsättningsläge som
vi för närvarande befinner oss i.
Jag iimnar självfallet inte i anslutning
till denna punkt dra i gång någon samhällsekonomisk
debatt, men jag tror
inte att jag gör mig skyldig till någon
överdrift, om jag gör gällande att den
meningsriktning jag företräder har
starkast av alla riksdagspartier hävdat
nödvändigheten av en expansiv politik
mot bakgrunden av det rådande sysselsättningsläget.
Denna expansiva politik måste, i den
mån det är möjligt, sättas in redan under
innevarande budgetår. Doktor Hedlund
framlade i remissdebatten ett program
i fem punkter, som syftade till
för det första att stimulera sysselsättningen
och ta till vara outnyttjad produktionskapacitet
inom näringslivet
och för det andra att stimulera konsumtion
och efterfrågan. Motionerna och
reservationerna från mittenpartierna
får ses som ett led i dessa strävanden.
I reservationen 2 b begär vi, såsom
antytts, att riksdagen skall anvisa medel
för att lägga ut industribeställningar,
som avser gåvobistånd till u-länderna,
för upp till 100 miljoner kronor. De
gåvoområden, som tidigare har ifrågakommit
och som herr Gustafsson i Skellefteå
apostroferade, har omfattat bl. a.
papper och gödningsämnen. Det är en
alldeles korrekt beskrivning av herr
Gustafsson att det inom båda dessa
områden i dag finns en outnyttjad kapacitet.
Samma förhållande råder inom
stålproduktionen och verkstadsindustrin
i fråga om en rad standardvaror
som u-länderna behöver.
Herr talman! Jag är medveten om att
man inte skall rubba SIDA:s långsiktiga
planer när det gäller hjälpaktionerna
inom den länderkrets som vi har åtagit
oss att bistå. Jag har ägnat dessa frågor
mycket intresse och är helt införstådd
med behovet av kontinuitet, noggranna
förberedelser och samverkan mellan
givar- och mottagarländer, om hjälpprojekten
skall få maximal effekt. När
det gäller det direkta gåvobiståndet ligger
saken emellertid något annorlunda
till. Det kan snabbt uppstå behov i u
-
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
63
länderna som också relativt snabbt kan
tillgodoses. Givetvis får — det vill jag
framhålla i anslutning till högerreservationen
-— inte heller härvidlag motstridiga
intressen resa sig mellan givaroch
mottagarländerna.
Vi står alltså i den situationen att
vårt land inom pappersindustrin liksom
inom stål- och verkstadsindustrin
har en outnyttjad kapacitet. Samtidigt
vet vi att det föreligger behov på dessa
områden inom u-länderna. Man kan inte
bestrida att ett beslut i den riktning
som förordas i reservationen 2 b skulle
tillgodose två vällovliga syften: dels att
gynna den inhemska sysselsättningen,
dels att fylla ett dokumenterat behov
ute bland u-länderna.
Herr talman! Jag har personligen på
ett antal platser i några av de länder
som Sverige stöder sett behoven på ett
annat område. Missionen och andra frivilliga
organisationer bedriver dels
sjukvårdsverksamhet, dels utbildningsverksamhet.
Jag har fått det bestämda
intrycket att även de med små medel
mycket snabbt skulle kunna göra en
ökad insats inom utbildning och sjukvård,
om de finge tillgång till erforderliga
resurser.
Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationerna 1 och
2 b.
Herr BOHMAN (h):
Herr talman! Vad först angår frågan
om ökade statsbidrag till kommunala
industribeställningar vill jag med några
få ord motivera varför jag inte anser
mig kunna följa folkpartiet och centerpartiet
i deras reservation.
Statsbidrag till kommunala industribeställningar
för att öka sysselsättningen
är nämligen från flera synpunkter
att betrakta som en extraordinär åtgärd.
De innebär inte bara att man sätter den
fria konkurrensen ur spel utan också
att man bedriver en verksamhet av subventionskaraktär,
vars verkningar är
starkt tvivelaktiga med hänsyn till de
Sysselsättningsskapande åtgärder
liberala principer för handelsutbytet
mellan länderna som vi alla har varit
överens om. För ett land som vårt, som
lever på export och vars välstånd och
fortsatta utveckling är beroende av fri
handel och fri konkurrens mellan utländska
och svenska företag, inger sådana
åtgärder en stark tveksamhet. Det
kan dessutom verkligen ifrågasättas, om
de inte står i strid mot de förpliktelser
som vi har åtagit oss enligt EFTA-avtalet.
Det är mot den bakgrunden naturligt
att Kungl. Maj :t understrukit åtgärdernas
tidsbegränsade och exceptionella
karaktär. I vederbörande cirkulär står
det först beträffande beställningar vid
definitiv driftsinskränkning, att dessa
inte får läggas ut i större omfattning än
vad som är oundgängligen nödvändigt
för att ge arbetsförmedlingsorganen behövligt
rådrum för att skaffa nya anställningar
eller anordna utbildning av
de arbetstagare som kommer att friställas.
Då det gäller industribeställningar
vid tillfälliga driftsinskränkningar
sägs det, att dessa får läggas ut
endast i undantagsfall, om det bedöms
som angeläget att hålla kvar personalen
i företaget för att snabbt kunna återuppta
produktionen i normal omfattning.
»Innan nu avsedd beställning»,
heter det, »läggs ut skall arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med kommerskollegium,
bank eller annat organ som
har god kännedom om företaget, klarlägga
skälen till företagets behov av
särskilt stöd och dess förutsättningar
att på sikt fortsätta driften. I intet fall
får beställning lämnas till företag, som
visar sig ha ett i förhållande till andra
företag inom samma bransch otillfredsställande
kostnadsläge.» — Denna verksamhet
åläggs alltså många inskränkningar,
av fullt förklarliga skäl.
Såvitt nu kan bedömas torde för övrigt
de medel som redan har anvisats
för detta ändamål vara tillräckliga för
att täcka de behov som kan framkomma
under innevarande budgetår. Detta är
64
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Sysselsättningsskapande åtgärder
motiven för att vi inte kan stödja reservationen.
Beträffande den betydligt större frågan
om gåvobistånd till u-länderna, är
onekligen — det skall jag gärna medge
— tanken att i en sysselsättningskris
satsa på tillverkning av sådana varor,
som skulle kunna som gåvobistånd lämnas
till u-länderna, bestickande. En sådan
verksamhet skulle ju ligga i både
givarlandets och mottagarlandets intresse.
Det är därför naturligt att sådana
frågor klarlagts tidigare, först av
den s. k. Carl Albert Anderson-kommittén
på sin tid och sedan, 1964, av en
särskild arbetsgrupp inom finansdepartementet.
Synpunkterna från denna arbetsgrupp
redovisades i en promemoria
som emellertid inte ledde till några
konkreta åtgärder från statsmakternas
sida, eftersom det på den tiden rådde
högkonjunktur med mycket god sysselsättning.
Nu är det däremot aktuellt
att ta upp frågan på nytt. Problematiken
är inte lättlöst. En verksamhet av
denna natur kräver mycket noggranna
förberedelser; den kräver en lång och
omfattande planering.
Gåvoverksamhet av denna art medför
inte alltid enbart fördelar. Den kan
också medföra olägenheter i mottagarlandet.
Gåvorna kan nämligen störa den
normala produktion och den normala
distribution som har växt upp där ute
eller som håller på att växa upp. Det är
väsentligt att man ger u-hjälp på sådant
sätt att man stöder och stimulerar en
utveckling på lång sikt i dessa länder,
att man hjälper till att göra dem självbärande
ekonomiskt och kommersiellt.
Man får därför inte vidta åtgärder som
kan försvåra en utveckling på lång sikt,
även om de kortsiktigt skulle kunna få
vissa fördelaktiga konsekvenser.
De pappersleveranser som vi gjort
bl. a. till Indien har inte enbart medfört
fördelar utan även otillfredsställande
konsekvenser. Det har nu börjat växa
upp ett visst motstånd mot dem i Indien,
framför allt från den pappersindu
-
stri som nu börjar utvecklas och som
betraktar konkurrensen med gratis införda
varor som besvärande.
De varor som vi skickar till u-länderna
måste alltså där mottas, lagras, distribueras
och utnyttjas på ett sådant sätt
att de inte stör de normala kanaler som
vi alla anser att vi bör medverka till att
bygga upp i u-länderna själva.
Jag har, herr talman, velat påvisa
dessa svårigheter. Det finns många,
många andra. Men jag har gjort det inte
för att jag är mot själva tanken som sådan
— tvärtom — utan för att stryka
under att det inte går att improvisera
på detta område, att det inte är så lätt
som det först kan tyckas vara att i ett
system kombinera fördelar för vår sysselsättning
med vinster även för mottagarlandet.
Verksamheten ställer alltså
krav på omfattande utredningar både
här hemma och i de länder, till vilka vi
vill skicka våra varor. Det krävs samordning
och god planering.
Enligt min mening bör denna typ av
verksamhet i högre grad än vad som nu
är fallet ingå i vår u-hjälps så att säga
normala arsenal. Enligt den meningsriktning
som jag företräder bör man
utarbeta en beredskapsplan för konjunkturanpassat
varubistånd. Det bör
ske snabbt. I vissa delar är det sannolikt
att sådana planmässiga åtgärder
skulle kunna förverkligas redan under
nästa budgetår. I den mån det visar sig
vara fallet förutsätter jag och mina
meningsfränder i utskottet att Kungl.
Maj :t återkommer till riksdagen med
begäran om särskild medelsanvisning.
På det sättet skulle vi kunna förena insatser
för sysselsättningen här hemma
med stöd åt u-länderna.
Vad jag här har sagt klarlägger de
skäl som vi har haft för att inte ansluta
oss till den motion som väckts från
centerparti- och folkpartihåll, en motion
som gick ut på ett tilläggsanslag
redan innevarande budgetår för detta
syfte. Man skall på detta område liksom
i alla andra sammanhang akta sig för
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
65
att vara kategorisk, men jag vågar ändå
påstå att det är uteslutet att under de
månader som är kvar av innevarande
budgetår med ytterligare pengar åstadkomma
någonting som ger den effekt
som reservanterna från folkpartiets och
centerpartiets sida vill nå. Min uppfattning
har också bekräftats av chefen för
SIDA med all önskvärd tydlighet vid
hans föredragning inför statsutskottets
tredje avdelning.
Nu har mina borgerliga vänner i de
två andra partierna på sista tampen
gjort om det föreslagna anslaget till ett
reservationsmedelsanslag, vilket skulle
innebära att den del av dessa 100 miljoner
kronor — enligt min mening alla —
som inte tas i anspråk skjutes över till
nästa budgetår för att då utnyttjas. Under
sådana förutsättningar borde det ha
varit riktigare att ta upp hela frågan i
samband med den proposition om uhjälpen
som vi väntar på riksdagens
bord om någon månad och att sätta in
den i sitt sammanhang med u-hjälpen
över huvud taget och att inte, som nu
skett, »smyga på oss» de nya u-landsmedlen
på en omväg.
Folkpartiet och centerpartiet liar i
sin reservation särskilt talat om papper
och konstgödsel. Leveranser av sådana
varor har under det gångna året gjorts
till vissa u-länder. Andra leveranser är
förberedda och väntas komma till stånd
inom budgetåret fram till 1 juli eller
snart därefter. Trots detta kommer det
anslag som står till SIDA:s förfogande
för den här typen av gåvobistånd inte
att bli konsumerat. Det kommer alltså
under alla förhållanden att finnas pengar
kvar, troligen ett tiotal miljoner kronor,
för den händelse det mot förmodan
skulle dyka upp några gåvoprojekt som
skulle kunna, såsom herr Gustafsson i
Skellefteå gör gällande, förverkligas
fram till 1 juli. Jag tycker att den omständigheten
att det kommer att finnas
outnyttjade medel ytterligare understryker,
att det är orealistiskt och
opraktiskt att på tilläggsstat innevaran3—Andra
kammarens protokoll 1968. .
Sysselsättningsskapande åtgärder
de budgetår anvisa mera pengar för detta
ändamål.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2 a av herr Kaijser m. fl.
Herr FAGERLUND (s):
Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 38 behandlas motioner som
har det gemensamt att däri föreslås åtgärder
som skall göra det möjligt att
över tilläggsstat bereda ökad sysselsättning
under våren 1968. Det är ur den
synpunkten som utskottet har behandlat
dessa frågor.
Beträffande reservationen 1 kan jag
hänvisa till vad herr Bohman sagt. Jag
behöver inte upprepa de betänkligheter
som utskottsmajoriteten har haft när
det gäller att på det sätt som föreslås
i motionerna 1:558 och 11:735 bereda
ökad sysselsättning under våren 1968.
Eftersom reservanterna föreslog anslag
i form av reservationsanslag kan man
väl säga att även de har insett svårigheterna.
Reservationen 2 a i utlåtandet visar
att utskottsmajoriteten och reservanterna
är överens om att det inte är så enkelt
att lösa dessa problem. Det kan låta
bestickande att man via industribeställningar
inom det egna landet med gåvor
skall hjälpa andra länder. I utskottet
har vi diskuterat om man via tilläggsstaten
skall anslå dessa pengar. I reservationen
2 a föreslås att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skall beställa en utredning
av frågan hur dessa problem skall
kunna lösas. Utskottsmajoriteten anser
emellertid att såväl SIDA som Kungl.
Maj:t har beaktat problemen. Utskottsbehandlingen
var ganska grundlig.
SIDA:s generaldirektör var närvarande
och talade om att man redan nu kan
göra vissa beställningar och som exempel
nämnde han att man lagt ut beställningar
på filtar för att ha på lager för
katastrofhotade områden. Därför tycker
vi att man inte behöver göra någon
skrivning i denna fråga. Det är skillnaden
mellan herr Bohman och mig.
r 10
06
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Sysselsättningsskapande åtgärder
Mittenpartiernas reservation har ju
blivit ganska utförligt belyst av herr
Bohman. Jag tror att det finns anledning
poängtera, att mittenpartiernas ledamöter
i utskottet tydligen själva blivit
litet tveksamma under den tid som gått
mellan motionsskrivningen och reservationsförfattandet.
Det förekommer
nämligen i reservationen vissa glidningar
i formuleringen. Sålunda heter det:
»Det finns anledning anta att fortsatt
behov av sådana varor finns i u-län
derna.
--— Starka skäl föreligger
---att undersöka möjligheterna alt
samtidigt som man stimulerar sysselsättningen
inom Sverige hjälpa u-länderna
genom utvidgat gåvobistånd.
---- Det är inte möjligt att utan föregående
undersökningar fastslå exakt
vilket belopp ett gåvobistånd av angivet
slag kan komma att ta i anspråk.»
Allt detta tyder på svårigheter. Det
framskymtade också i både herr Antonssons
och herr Gustafssons i Skellefteå
inlägg, att man inte är säker på att
det b hr någon effekt under våren.
Herr Gustafsson sade att man måste
improvisera åtgärder. Jag är helt ense
med herr Bohman, att man inte hötimprovisera
på detta område, om man,
som herr Antonsson sade, måste ha en
samordning för att åstadkomma maximal
effekt av åtgärden.
Herr Bohman berörde de svårigheter
som uppstår när man skickar varor på
andra vägar än de vanliga distributionsvägarna;
svårigheter att få fram
varorna på lämpligt sätt, ett stort svinn
o. s. v.
Vad beträffar möjligheterna att utvidga
antalet länder, som det talas om
i mittenpartiernas reservation, skriver
vi i utskottet — och det tror jag är
fullständigt riktigt — att detta kommer
att medföra en mycket stor ökning av
de administrativa kostnaderna i förhållande
till den effekt man kan uppnå.
Jag vill till sist än en gång poängtera
att förslaget om att eu del av anslaget
skulle kunna reserveras till nästa bud
-
getår inte diskuterats vid avdelningens
behandling av denna fråga. Vi har endast
bedömt frågan om vilken effekt en
sådan här åtgärd skulle kunna få under
de drygt tre månader som återstår av
innevarande budgetår.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Vad beträffar det som
herr Bohman sade om beställningar för
kommunerna vill jag framhålla att vi
inte föreslagit att detta skall tillämpas
på något annat sätt än vad som tidigare
varit fallet. Att det skulle införas några
nya principer för hur dessa beställningar
skall handhas liar vi aldrig avsett
med vårt förslag.
Herr Bohman tycks vara fullt säker
på att det inte går att öka biståndet till
u-länderna under innevarande budgetår,
i varje fall inte mer än vad det redan
finns pengar till hos SIDA. Jag
har säkert inga som helst möjligheter
att få honom att ändra mening på den
punkten. Herr Bohman säger emellertid,
att det inte går att improvisera sådana
åtgärder. .lag skulle vilja ändra
detta och säga att vi bör ordna det så,
att vi får improvisera så litet som möjligt.
Det kan jag vara med på. Men skall
vi över huvud taget någon gång kunna
använda detta system, så kommer det
nog att kräva någon grad av improvisation.
Jag skall inte ta upp någon längre
debatt med herr Fagerlund. Han sade
att skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och herr Bohman bara är den, att
utskottsmajoriteten inte vill afl riksdagen
skall besluta om en skrivelse till
Kungl. Maj:t. I så fall måste jag väldigt
slarvigt ha läst vad högern och utskottet
skrivit. Högern är ju klart positivt
inställd till själva tanken — i det fallet
är ju vi eniga med högern — medan
utskottsmajoriteten säger, att den inte
tagit ställning till huruvida det är lämp
-
Onsdagen den G mars 1968 fm.
Nr 10
67
ligt eller möjligt att i en lågkonjunktur
använda en överkapacitet till gåvobistånd.
Under sådana förhållanden föreligger
det tydligen ganska stor skillnad
mellan högern och utskottsmajoriteten.
Vad som förvånar mig mest i utskottsmajoritetens
utlåtande är just att man
inte vill ta någon ställning till själva
tanken. Tanken på en beredskapsplan
framkom ju redan 1964, alltså för fyra
år sedan, men det har ingenting blivit
av denna planering. Hade det då inte
varit rimligt att utskottsmajoriteten åtminstone
hade gått med på högerns förslag
att begära en beredskapsplan att
användas vid kommande konjunktursvackor.
Herr FAGERLUND (s):
Herr talman! Jag vet inte hur många
gånger jag har försökt poängtera att utskottsmajoriteten
har diskuterat lämpligheten
av att anslå pengar på tilläggsstat.
Det är den frågan vi har sysslat
med. Utskottsmajoriteten har alltså inte
tagit någon definitiv ställning till den
form av u-hjälp som här rekommenderas.
Jag kan visst känna sympatier för
den, men jag tror att man har tagit för
lättvindigt på saken, och herr Bohman
tycks inte heller vara riktigt säker på
att man kan samordna mottagarlandets
och givarlandets intressen. Man får under
inga förhållanden improvisera
detta.
Vi diskuterade ju denna fråga 1964,
och därför har vi ansett att den är under
behandling och att vi inte behöver
besluta om någon skrivelse till regeringen.
Jag har ju redan nämnt att man
har lagt ut beställningar, t. ex. när det
gäller filtar — låt vara att detta är en
bagatell i sammanhanget -— i sådana
fall då man vet att man kan få användning
för dem. Vi har diskuterat hela
frågan med utgångspunkt från motionerna
där frågeställningen var om man
kunde åstadkomma ökad sysselsättning
under våren 1968 med sådana här an
-
Sysselsättningsskapande åtgärder
slag. Vi har bedömt det så att man icke
kan det.
Herr BOHMAN (h):
Herr talman! Det är bäst att jag för
tydlighetens skull förklarar att jag och
mina meningsfränder ställer oss klart
positiva till att i en lågkonjunktur utnyttja
överkapaciteten i det svenska näringslivet
för gåvobistånd. Jag är säker
på att det går att samordna givarlandets
och mottagarlandets intressen. Däremot
är jag inte säker på i vilken utsträckning
och på vilka områden detta kan
ske. Klart är under alla förhållanden
att det krävs mycket noggran planering
och utredningar både utomlands och
här hemma, om denna verksamhet skall
få någon verklig effekt och om man
inte bara skall »hatta» med småbelopp.
Det är därför vi har gått emot det av
mittenpartierna framlagda förslaget.
Det är enligt min mening uteslutet att
åstadkomma något detta budgetår.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Andersson
m. fl.
68
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Sysselsättningsskapande åtgärder
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 131 ja och
71 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 2
Herr talmannen gav propositioner på
1 ;o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 2 a) av
herr Kaijser in. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen 2 b) av herr Axel Andersson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Bohman
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
3:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Bohman
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 2) i statsutskottets utlåtande
nr 38 antager reservationen 2 b)
av herr Axel Andersson in. fl., röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kon -
traproposition i nämnda votering antagit
reservationen 2 a) av herr Kaijser
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 75 ja och 34 nej, varjämte 94 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 b) av herr Axel Andersson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Antonsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 72 nej,
varjämte 27 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Nr 10
69
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Främjande av sysselsättningen genom beställning av materiel för försvaret
Mom. 3
Utskottets hemställan bifölls.
§ 11
Främjande av sysselsättningen genom
beställning av materiel för försvaret
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
39, i anledning av motioner om främjande
av sysselsättningen genom beställning
av materiel för försvaret.
I de likalydande motionerna 1:520
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 652 av herrar Eliassun i Sundborn
och Xihlfors hade hemställts att riksdagen
måtte medgiva att under innevarande
budgetår ytterligare 50 000 000
kr. av reservationsmedel utöver dem
riksdagen förra året beslöt om finge tas
i anspråk för anskaffning av försvarsmateriel
varigenom även sysselsättningen
främjades inom industrin.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:520 och II:
652.
Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Kaijser (h), Ottosson (h), Per
Jacobsson (fp), Wallmark (h), Johan
Olsson (ep), Bohman (h), Eliassun i
Sundborn (ep), Xihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson (ep),
Mundebo (fp) och Petersson (h), som
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 520 och II: 652 hemställa
att Kungl. Maj:t av förefintliga reservationsmedel
under fjärde huvudtiteln
på sätt reservanterna förordat under
budgetåret 1967/68 utnyttjade minst
50 000 000 kr. utöver vad i propositionen
nr 110 till 1967 års riksdag angivits.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr NIHLFORS (fp):
Herr talman! Vid förra årets riksdag
väcktes förslag från centerparti- och
folkpartihåll att ytterligare 50 miljoner
kronor skulle av Kungl. Maj:t få disponeras
för budgetåret 1967/68 av då tillgängliga
reservationsmedel till anskaffning
av försvarsmateriel utöver vad regeringen
i propositionen nr 110 meddelade
riksdagen skulle komma att tas i
anspråk. Riksdagen biföll inte vårt förslag.
Jag var en av motionärerna då och är
en av motionärerna i år, då samma yrkande
framförts. I fjol var bakgrunden
till motionsyrkandet föreliggande betänkligheter
mot att nedskärningen av
anslagen till försvaret för innevarande
budgetår skulle medföra sysselsättningssvårigheter
för såväl den industri
som tillverkar materiel till försvaret
som de militära verkstäderna. Risk förelåg
enligt vår bedömning, att specialutbildad
personal skulle friställas, trots
att man kunde förutse att den åtminstone
senare skulle komma att behövas.
Tyvärr har konjunkturutvecklingen
inte blivit bättre sedan förra våren utan
arbetslösheten har tvärtom ökat.
Även försvarsindustrin har råkat ut
för påfrestningar, vilket ibland framgår
av notiser i dagspressen. Senast har
AB Bofors nämnts där det varslats om
viss friställelse av både arbetare och
tjänstemän.
Av denna anledning har mittenpartimotionärerna
i år förnyat sitt yrrkande
från i fjol. Vid behandlingen i utskottet
har vi funnit, att 50 miljoner är det
minsta som behövs för att stötta upp
försvarsindustrin omedelbart, d. v. s.
under de månader som återstår till den
1 juli då nytt budgetår börjar. Vi vet
att det finns arbetsobjekt utarbetade
och klara, och många kan med kort
varsel sättas i gång med sysselsättningsbefrämjande
effekter som följd.
Vi 14 borgerliga ledamöter som står
bakom reservationen vid detta utskottsutlåtande
menar också, att ökningen
70
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Främjande av sysselsättningen genom beställning av materiel för försvaret
av beställningarna behöver så avvägas
att dessutom större försvarseffekt uppnås.
Arbetsmarknadsstyrelsen och ÖB
bör därför i samråd framlägga förslag
om hur pengarna skall användas. Det
finns anledning att just i dag understryka
det sistnämnda, eftersom regeringen
i går vid en konferens om den
äldre arbetskraften passade på att ge
till känna ett beslut att just för att få
en förbättring av sysselsättningsläget
tidigarelägga, som det heter, industribeställningar
på 120 miljoner kronor, varav
hälften skulle gälla försvaret.
Dessa cirka 60 miljoner kronor skall
tydligen vara ett första återtagande av
den vid 1966 års riksdag beslutade infrysningen
av anslag till materielanskaffning,
vilken då uppskattades till
350 miljoner kronor. De 60 miljonerna
— förmodligen blir de 62 miljoner kronor
— är reservationsmedel som regeringen
enligt statsverkspropositionen
tänkt sig ta i anspråk först nästa budgetår.
Därför kan man inte säga att reservationsmedelsförbrukningen
på litet
längre sikt ökar, utan regeringen tar
bara genom sitt beslut i går i anspråk
dessa 62 miljoner kronor några månader
tidigare. Vi befinner oss alltså i
den något egendomliga situationen att
även om riksdagen beslutar i enlighet
med utskottsmajoritetens förslag, så
blir vi reservanter ändå efter regeringens
utspel i går tillgodosedda i våra
önskemål att man under innevarande
budgetår skall göra en extra insats i
sysselsättningsfrämjande syfte.
Herr talman! Jag yrkar emellertid
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Som herr Nihlfors
framhöll sammanfaller yrkandet i vår
motion ganska väl med beslutet att
öka sysselsättningen inom industrin
med 60 miljoner kronor i beställningar
för försvaret, även om det till skillnad
mot yrkandet i reservationen då blir
fråga om ett slags förskottsbeställningar
på nästa års försvar.sanslag. Beklagligtvis
har yrkandet i vår motion inte blivit
fullt korrekt, men andemeningen
är ändå helt klar. Det är inte fråga om
att begränsa Kungl. Maj :ts möjligheter
utan i stället att öka möjligheterna att
sätta i gång ett större antal arbetsprojekt
genom beställningar hos industrin.
Jag vill erinra om att vi på ett ganska
tidigt stadium — inte minst jagsjälv
— aktualiserade frågan om vi i
försvarsutredningen skulle kunna medverka
till att skapa ökade sysselsättningsmöjligheter
inom industrin. När
vi diskuterade budgetåret 1968/69 betonade
vi på vår sida mycket starkt att
man skulle kunna göra en kombination
av åtgärder, dvs. dels något uppjustera
anslagsbeloppen i anslagsramen, dels
anslå pengar för att öka försvarets beställningar
hos industrin. Bakgrunden
härtill var då — och den är väl i stort
sett densamma nu — att vi hade ungefär
7 000 arbetslösa inom verkstadsindustrin
och att det enligt tillgängliga
uppgifter fanns många väl utarbetade
projekt att sätta i gång. Det förelåg som
sagt också behov av att öka sysselsättningen
både inom verkstadsindustrin
och i annan industri.
Vi fick den gången inte närmare
undersöka möjligheterna, eftersom kommittén
både den 15 december i fjol
och den 11 januari i år — det sista
sammanträdet då kommittén var fulltalig
— fick det beskedet att man i regeringspartiet
vägrade diskutera några
anslagsjusteringar i budgeten för första
året. Inte heller ville man diskutera
möjligheten att använda medel för att
öka sysselsättningen inom industrin.
Som herr Nihlfors framhållit har regeringen
nu valt att gå en annan väg.
Man kan inte undgå att lägga märke till
att regeringen presenterade sitt förslag
så att meddelandet skulle nå allmänheten
samma dag som denna debatt hålles
och våra motioner behandlas.
Även om jag tillhör dem som anser
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
71
Främjande av sysselsättningen genom beställning av materiel för försvaret
att det är mycket angeläget att verkligen
sätta in större och mera speciella
åtgärder för att komma till rätta med
den äldre arbetskraftens problem i nuvarande
konjunkturläge, kommer jag
knappast till den slutsatsen att de åtgärder
som nu är aktuella skulle ha någon
särskild inriktning på just den
äldre arbetskraften. Att de kan ha en
viss betydelse i detta sammanhang skall
jag inte förneka, men de hade knappast
något omedelbart samband med
ämnet för regeringens konferens.
Med det anförda ber jag liksom herr
Nihlfors att få yrka bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).
Herr JANSSON (vpk):
Herr talman! Jag vill bara göra en
kort kommentar till förevarande motionspar
och till utskottets avstyrkande.
Jag tycker att det på något sätt
är orimligt att öka rustningarna enbart
för att trygga sysselsättningen inom försvarsindustrin.
På min bänk ligger en
bok som heter Mina vänner vapenhandlarna.
Detta är dock inte rubriken för
de aktuella motionerna, som väckts av
bland andra herrar Dahlén och Eliasson
i Sundborn, och jag har av de framförda
motiveringarna för dem förstått
att bevekelsegrunderna till dem inte är
att finna på detta håll utan att de tillkommit
av sysselsättningsskäl.
De militära försvarskostnaderna är
redan mycket höga. Också herr Eliasson
har av och till i debatter medgivit
att det förekommer olika former av
militärt slöseri. Försvaret har fått de
medel som riksdagen beslutat om för
innevarande budgetår. Det finns visserligen
ett reservationsanslag, men jag
är något förvånad över motionärernas
välvilja att ge försvaret mer än vad det
redan fått. Jag anser att det inte finns
någon anledning för några motionärer
att gå längre än vad försvarsmyndigheterna
själva gör när det gäller att
utnyttja de militära anslag som de fått
till sitt förfogande.
Jag skall inte i detta sammanhang
närmare gå in på frågan om krigsindustrins
förstatligande, eftersom frågan
kommer senare i anslutning till en annan
motion. Jag vill dock säga, att om
vi hade en förstatligad krigsmaterielproduktion
som jämsides med militär
produktion också inrymde civil vore
det inte så svårt att dirigera vissa arbetsuppgifter
till den civila produktionen
så att det problem vi nu diskuterar
kunde elimineras.
En utvidgad statlig krigsmaterielindustri
innebär ökad improduktiv sysselsättning.
Om det uppstår svackor i
konjunkturutvecklingen tycker jag att
man i stället kan tillgodose andra behov.
Det är riktigt att verkstadsindustrin
haft vissa svårigheter, men varför
kommer inte motionärerna i stället att
tänka på alla de områden där det förekommer
verkliga brister? Varför kunde
man inte i stället ta upp en så angelägen
fråga som att vår verkstadsindustri
något mer kunde inrikta sig på en
»social teknologi» för att åstadkomma
ett ökat skydd för miljön?
Det gör man inte. Visserligen talar
vi mycket om miljövård just nu, men
den privatkapitalistiska företagsamheten
gör mycket litet för att få fram
produkter som skulle kunna hjälpa oss
att skydda miljön. Vi behöver bostäder,
vi behöver daghem, vi behöver mycket
annat. Jag tycker att yrkandet i de aktuella
motionerna ur denna synpunkt är
orimligt — vi har ju redan tidigare
mycket höga försvarskostnader.
Jag hemställer om bifall till utskottsmajoritetens
hemställan, innebärande
avslag på motionerna.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Jag vill bara till kammarens
protokoll få antecknat att vi
motionärer inte begärt någonting mera
än vad överbefälhavaren har äskat. Man
72
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Främjande av sysselsättningen genom beställning av materiel för försvaret
får komma ihåg att dessa 50 miljoner
skall ses i samband med de förslag
till försvarets kostnadsram som centern
och folkpartiet lagt fram i riksdagen.
Detta förslag ligger för en fyraårsperiod
drygt 2 500 miljoner kronor under
överbefälhavarens önskemål om anslag
för de närmaste fyra åren.
Herr JANSSON (vpk) kort genmäle:
Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har naturligtvis helt rätt i att han
inte krävt mer än ÖB, det vore verkligen
illa om den, som i mycket stor
utsträckning är ansvarig för centerpartiets
försvarspolitik och betraktas
som en av sitt partis försvarspolitiska
experter, skulle kräva mer än vad
överbefälhavaren gör.
Herr MELLQVIST (s):
Herr talman! Jag utgår från alt behandlingen
av motionsparet I: 520 och
11:652 inte skall utgöra inledningen
till en större försvarsdebatt här i dag.
Vi får ju möjlighet att föra en sådan
när fjärde huvudtiteln skall behandlas.
Det ärende vi nu diskuterar gäller ju
ingenting annat än att mittenpartierna
motionsledes föreslagit att 50 miljoner
kronor av reservationsmedel under
fjärde huvudtiteln skall få tas i anspråk
för anskaffning av försvarsmateriel.
Det gäller vissa beställningar inom
framför allt vapenindustrin, och motionärerna
vill nå två syften: dels stimulera
sysselsättningen, dels få fram
större mängder av de vapen och den
ammunition som ifrågavarande industrier
tillverkar. Jag vill emellertid erinra
om att föregående års riksdag gav
Kungl. Maj :t fullmakt att av reservationerna
under fjärde huvudtiteln — som
beräknades uppgå till cirka 1 200 miljoner
kronor — använda det belopp
som kunde behövas för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, om så anses vara
nödvändigt.
Vi står fast vid förra årets ställningstagande.
Riksdagen har givit Kungl.
Maj:t denna fullmakt, och Kungl. Maj :t
behöver alltså inte fråga riksdagen
utan kan, ifall situationen så kräver,
helt enkelt använda de reservationsmedel
som står till förfogande. Om nu regeringen
i går meddelat att den är beredd
att använda en del av reservationsmedlen
— att med andra ord begagna
den fullmakt som riksdagen har
utfärdat — för att vidtaga vissa sysselsättningsstimulerande
åtgärder, så ligger
ju detta helt i linje med riksdagens
beslut.
Vi inom utskottsmajoriteten menar
att bedömningen härvidlag inte skall
göras restriktiv, vare sig motionsledes
eller genom skrivningen i ett utskottsutlåtande.
Det bör stå Kungl. Maj:t fritt
att, om situationen så påkallar, använda
även en större del av de reservationsmedel
som står till förfogande.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr NIHLFORS (fp):
Herr talman! Herr Mellqvist har naturligtvis
rätt i att regeringen har möjlighet
att utnyttja dessa reservationsmedel,
d. v. s. anslag som riksdagen beviljat
under tidigare år men som icke
tagits i anspråk under respektive budgetår
och som därför finns lagrade.
Men när regeringen förra året gick till
riksdagen med en anmälan om att man
hade 1 200 miljoner kronor på hög gav
den också riksdagen tillfälle att tycka
något om deras användning. Herr Mellqvist
säger att riksdagen lämnade fullmakt
till regeringen att använda vad
regeringen då ansåg vara erforderligt
och sedan plussa på, om det av konjunkturpolitiska
skäl blev nödvändigt.
Regeringen företog emellertid under
hela förra året ingen sådan åtgärd och
vi motionärer ansåg därför i januari,
när vi väckte motionerna, att det fanns
anledning att från riksdagens sida påminna
regeringen om denna möjlighet
att på angivna skäl öka reservationsmedelsförbrukningen.
Riksdagen bör en
-
73
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Förordning om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
ligt min mening utnyttja sin rätt att
tycka något om saken och tillkännage
en ståndpunkt som inte är alltför underdånig
i förhållande till regeringen
utan som innebär att man på sätt och
vis rekommenderar regeringen att göra
det som regeringen i går faktiskt beslutade
att göra.
Herr talman! Jag vidhåller alltså mitt
tidigare yrkande om bifall till reservationen.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 39, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Andersson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 98 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
3*—Andra kammarens protokoll 1968.
§ 12
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående fortsatt disposition av
visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 13
Förordning om särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt
Föredrogs
bevillningsutskottets betänkande
nr 4, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt
jämte motioner.
I en den 3 januari 1968 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 13, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen
fogat förslag till förordning om särskilt
investeringsavdrag vid taxering till statlig
inkomstskatt.
Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.
I syfte att motverka att investeringar
i maskiner och andra döda inventarier
i rörelse, jordbruk och skogsbruk av
skattemässiga skäl uppskjuts i avvaktan
på att mervärdeskatt införs framläggs
i propositionen förslag om särskilt investeringsavdrag
vid den statliga inkomsttaxeringen,
motsvarande 10 %
av kostnaden för inventarier som anskaffats
under år 1968.
Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 628
av herrar Bengtson och Dahlén samt
Nr 10
74 Nr 10 Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Förordning om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
II: 802 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts,
A. att riksdagen
1) vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 13 måtte besluta dels att
giltighetstiden bestämdes till tiden den
1 januari—den 30 juni 1968 och dels att
den i 4 § angivna lägsta anskaffningskostnaden
för rätt till särskilt investeringsavdrag
bestämdes till 3 000 kr.,
2) måtte besluta att allmän varuskatt
inte skulle gälla för anskaffning av
maskiner och inventarier fr. o. m. den
1 juli 1968,
3) måtte beakta vad i övrigt anförts
i motionerna,
B. att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till erforderliga författningstexter;
ävensom
II) de likalydande motionerna I: 645
av herrar Stefanson och Åkerlund samt
II: 794 av herr Bengtson i Solna m. fl.
Utskottet hemställde,
1) att riksdagen måtte anta det vid
proposition nr 13 fogade förslaget till
förordning om särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt
med de ändringar, att 1, 2, 4 och
5 §§ erhölle i utskottets hemställan angiven
lydelse, innebärande i huvudsak
att den sammanlagda anskaffningskostnad
för maskiner och andra döda inventarier,
som enligt förslaget berättigade
till särskilt investeringsavdrag,
bestämdes till 3 000 i stället för i propositionen
föreslagna 5 000 kr. samt att
näringsidkare, som träffat skriftligt avtal
om anskaffning av inventarier under
år 1967 för leverans år 1968, skulle äga
rätt till särskilt investeringsavdrag;
2) att riksdagen måtte avslå
a) motionerna 1:628 och 11:802, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och under
1) hemställt,
b) motionerna I: 645 och II: 794.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Erik Filip Petersson
(fp), Mattsson (ep), Tistad (fp), Gustafson
i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep)
och Larsson i Umeå (fp), som ansett
att utskottet bort hemställa,
dels att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:628 och 11:802 anta
det vid proposition nr 13 fogade förslaget
till förordning om särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt
med de ändringar, att 1, 2,
4 och 5 §§ erhölle i reservationen angiven
lydelse;
dels att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 628 och II: 802 anta
i reservationen intaget förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om
allmän varuskatt;
dels ock att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 645 och II: 794;
2) av herrar John Ericsson och Einar
Eriksson, fröken Ranmark samt herrar
Wärnberg, Paul Jansson, Engkvist, Andersson
i Essvik, Kristenson, Carlstein
och Wikluiul i Härnösand (samtliga s),
som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:628 och 11:802 samt I:
645 och 11:794 anta det vid proposition
nr 13 fogade förslaget till förordning
om särskilt investeringsavdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt med
allenast de ändringar, som i utskottets
hemställan angivits beträffande 1, 2 och
5 §§, varigenom 4 § koinme att bibehållas
i den i propositionen angivna
lydelsen, innebärande att värdegränsen
för det särskilda investeringsavdraget
bestämdes till 5 000 kr.;
3) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås (samtliga
h), utan angivet yrkande.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr LARSSON i Umeå (fp):
Herr talman! Till detta betänkande
har fogats en reservation nr 1, som
bygger på ett gemensamt motionspar
75
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Förordning om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
från folkpartiet och centern. 1 denna
reservation föreslår vi sådana ändringar
i förordningen om särskilt investeringsavdrag
som skulle få en snabbare
effekt på sysselsättningen.
Vi reservanter vill att denna förordning
skall träda i kraft omedelbart och
inte — som enligt propositionen och
utskottsmajoriteten — från och med
den 1 juli. Orsaken härtill är framför
allt att vi tror att stimulansen kommer
att få större effekt, om den sätts in nu
när den häst behövs. Om köp av maskiner
och inventarier snabbt kommer till
stånd, förbättras därmed sysselsättningen
inom de företag som tillverkar dessa
varor.
Vidare föreslår vi att omsättningsskatten
på investeringsvaror skall avskaffas
från och med den 1 juli. Utskottsmajoriteten
anser att vårt förslag
skulle medföra ett skattebortfall på cirka
300 miljoner kronor. Det intressanta
i saken är att det helt säkert inte alls
rör sig om så stora belopp. Man har
tagit fasta på bruttoeffekten — vad som
kommer tillbaka är naturligtvis svårt
att bedöma — men man bar inte fäst
någon som helst hänsyn vid att de åtgärder
som vi föreslår skulle få en höjande
effekt på produktionen och sysselsättningen.
Därigenom skulle också
skatteunderlaget ökas och behovet av
arbetsmarknadspolitiska insatser minskas.
Det är mycket möjligt att ett borttagande
av omsättningsskatten redan
från den 1 juli inte skulle innebära något
inkomstbortfall för staten, utan snarare
en ökning av inkomsterna och en
minskning av utgifterna. Om företagen
tidigarelägger beställningarna, får detta
en sysselsättningsfrämjande effekt,
och det är just detta som vi har så
starkt behov av, med det besvärliga läge
som nu råder på arbetsmarknaden.
Vi har alltför många arbetslösa och det
har varit nödvändigt att vidta en hel
del åtgärder på olika områden för att
motverka arbetslösheten. I tidningarna
kan man dagligen läsa om företagsnedläggelser,
och det måste sägas att dagens
läge inger allvarliga farhågor.
Den aviserade mervärdeskatten medför
risk för att beställningar av investeringsvaror
kommer att uppskjutas till
år 1969. I propositionen är man inne
på den linjen, och finansministern föreslår
just ett .särskilt investeringsavdrag
för att stimulera företagen att göra
beställningar av investeringsvaror
redan under innevarande år. På denna
punkt råder också full enighet.
Skillnaden är bara den att vi från mittenpartierna
begär snabbare åtgärder,
vilket vi i dagsläget anser synnerligen
befogat.
Det är uppenbart att borttagandet av
omsen på investeringsvaror kommer att
ha betydligt större effekt på sysselsättningen
än vad investeringsavdraget får.
Antagligen kan endast ett fåtal företag
utnyttja investeringsavdraget; övriga
företag uppvisar inte sådana vinster att
detta är möjligt. De företag som alltså
inte kan utnyttja investeringsavdraget
har ingen som helst anledning att nu
köpa investeringsvaror, utan de väntar
med inköpen till 1969 då mervärdeskatten
har införts. Dessa företag utgör
emellertid en så stor grupp att det
sammanlagt kommer att röra sig om
mycket betydande beställningar, som
bär en direkt effekt på sysselsättningen,
särskilt hos de företag som skall sälja
investeringsvarorna. Om alla små företag
som inte räknar med möjligheten
att utnyttja investeringsavdraget uppskjuter
sina beställningar, kommer det
således att verka hämmande på tillverkningen
av dessa produkter och därmed
på sysselsättningen.
En annan sak är att det råder kapitalbrist
inom många företag; självfinansieringsgraden
är inte sådan som vi
skulle önska. Eu företagare som köper
investeringsvaror är sålunda ganska angelägen
om att inte behöva i kontanter
lägga ut mer än nödvändigt. Om man
tar bort omsen, minskas emellertid ka
-
Nr 10
76
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Förordning om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
pitalutgifterna och detta måste vara en
betydligt bättre stimulans än en framtida
eventuell möjlighet alt utnyttja
investeringsavdraget.
På en punkt har utskottet företagit
lottning; det gäller bl. a. värdegränsen
för investeringsavdraget. I propositionen
föreslås att den skall sättas till
5 000 kronor, men utskottet har stannat
för 3 000 kronor. 1 den socialdemokratiska
reservationen till utskottsbetänkande!
föreslås en höjning till 5 000
kronor.
Det måste vara något fel i denna reservation.
Man talar om att det rör sig
om ett så litet belopp som 120 kronor i
skattelättnad, men i själva verket gäller
det alla anskaffningar som ligger
under 5 000 kronor och därför en skattelättnad
på mellan 120 och 200 kronor.
Det kan således inte vara fråga om
annat än ett tankefel, och jag har därför
velat påpeka att beloppet inte är
så litet som det framställes i reservationen.
Jag tror att det är nödvändigt att
åstadkomma all den stimulans som är
möjlig för att få företagen att göra
sina beställningar och framför allt köpa
sina investeringsvaror helst under
första hälften av detta år och då så tidigt
som möjligt.
Nu invänder man att tiden i många
fall är alldeles för knapp fram till 1
juli för att ett investeringsavdrag skulle
få någon effekt på sysselsättningen.
Jag vill då påminna om att en mycket
stor del av investeringsvarorna är lagervaror
hos de industrier som tillverkar
dem. Om dessa industrier hastigt
blir av med dessa produkter, föreligger
anledning att fylla på lagren, varför
effekten helt säkert blir betydligt större
än vad utskottet räknar med.
Det förekommer en del investeringsvaror
med mycket lång tillverkningstid
och de kommer inte fram förrän
nästa år. Det är emellertid även de
många småinvesteringarna som vi är
angelägna om att tillvarata och stimu
-
lera. Man kan vara tämligen övertygad
om att en sådan stimulans får en omedelbar
effekt på sysselsättningsläget och
att den inte kommer att kosta oss 300
miljoner kronor; snarare blir resultatet
en direkt besparing för statskassan.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
nr 1.
I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo (ep) och Andersson i Örebro
(fp).
Herr KRISTENSON (s):
Herr talman! För utskottets majoritet
kommer dess vice ordförande, herr
Magnusson i Borås, att tala i allt det
väsentliga. Jag har begärt ordet för att
med några få ord motivera den reservation
nr 2 som fogats till betänkandet,
av herr John Ericsson m. fl.
I finansministerns proposition föreslås
som lägsta belopp för skattefrihet
vid maskinanskaffning 5 000 kronor.
Som herr Larsson i Umeå här upplyser
har den borgerliga majoriteten velat
sänka beloppet med 2 000 kronor. Vi
reservanter har påpekat att den skattefavör
som företagaren då erhåller i bästa
fall kan bli 120 kronor. Det är alltså
inte fråga om så stora belopp att det
ger någon stimulans till företagaren när
det gäller att investera för 3 000 eller
4 000 kronor. För min personliga del
skulle jag gärna kunnat acceptera om
finansministern hade föreslagit ett belopp
som hade varit betydligt högre än
5 000 kronor, ty även då är- skattevinsten
så ringa att det i och för sig inte
blir någon investeringsstimulans.
I samband med reservationen kan vi
emellertid visa på en ytterligare förbättring
som föreslagits vid utskottsbehandlingen
och som utskottet står
helt enigt bakom. Förbättringen innebär
att företagen för maskiner som genom
skriftliga avtal beställts under
1967 för leverans under 1968 och som
77
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Förordning om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
inte omfattades av propositionens förslag,
enligt utskottets förslag kommer
att få denna skattefavör. Det betyder
mer än den lilla sänkningen av värdegränsen
för anskaffningskostnader, som
berättigar till särskilt investeringsavdrag,
från 5 000 kronor till 3 000 kronor.
Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till reservationen 2 av herr John
Ericsson m. fl.
Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):
Herr talman! Egentligen borde jag
börja med att yrka återremiss av hela
detta ärende. Föreliggande förslag innebär
att företagen vid beskattningen i år
skall få dra av 10 procent av kostnaderna
för inköp av maskiner och andra
investeringsvaror som anskaffas under
året. Förslaget bygger på en förutsättning,
nämligen att vi från och med den
1 januari nästa år skall införa mervärdeskatt.
dvs. en sådan omsättningsskatt
från vilken företagen är befriade.
De betalar nu mindre omsättningsskatt
än andra skattebetalare, eller 6 procent.
För att de inte skall uppskjuta en del
investeringar till nästa år, då alltså
även denna lägre omsättningsskatt försvinner
för deras del, skall man ge dem
en skattelättnad redan nu.
Regeringen har aviserat förslaget om
mervärdeskatt, men vi har som bekant
ännu inte fått se förslaget, än mindre
behandlat det. Att bevillningsutskottet
känner sig så säkert på att riksdagen
kommer att besluta i enlighet med det
beramade förslaget och följaktligen kan
tillåta sig en så bakvänd ordning som
att komma med en följdfråga före huvudfrågan,
är kanske lätt att förstå.
Mervärdeskatt, dvs. en omsättningsskatt
som är en ren konsumtionsskatt, har
länge varit ett krav från de borgerliga
partierna — och ett krav som de i motsats
till mycket annat varit eniga om.
Nu har detta krav också accepterats
av regeringspartiet, och då är det givetvis
lätt att förutsätta att det kommer
att accepteras av riksdagen. Därmed är
det inte så noga i vilken ordning man
behandlar frågorna.
Jag tänker inte i dag föregripa den
skattedebatt som kommer i samband
med regeringens förslag om mervärdeskatt.
Vi har för vår grupps del sagt
att vi inte kommer att acceptera mervärdeskatten,
och det innebär att vi
inte heller kan acceptera det förskott
på företagens skattelättnader som det
i dag rör sig om. För tillfället vill jag
emellertid nöja mig med allenast ett
par påpekanden.
De borgerliga förespråkarna för skattelättnader
åt företagen talar i tid och
otid om att den svenska exportindustrin
skulle befinna sig i ett ur konkurrenssynpunkt
brydsamt läge. Faktum är
emellertid att vår export ökade med
hela 6,5 procent i fjol trots en internationell
konjunktursvacka. Minst lika
stor exportökning förutses för i år. Jag
behöver väl inte fråga vilka exportindustrier
av betydelse som skulle vara på
obestånd. Rationalisering och avskedande
av arbetare och tjänstemän är
inte i och för sig något tecken på dåliga
tider för bolagen.
Icke desto mindre har regeringen
accepterat det borgerliga kravet på en
skattesänkning för företagen, även om
det skall genomföras på ett s. k. smidigt
sätt. Man skall förmodligen ta igen en
del genom arbetsgivaravgift. Medan regeringen
gör denna eftergift, känner sig
dess ledamöter samtidigt oförhindrade
att på folkmöten dundra mot storfinansen,
en taktik som jag för dagen skall
avstå från att närmare kommentera.
Herr talman! Jag ber med det sagda
att få yrka avslag på såväl regeringens
proposition som bevillningsutskottets
hemställan.
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Det här är ett ganska
intressant utlåtande. Situationen ä!r ju
den, herr talman, att högerpartiet är
det enda parti som står bakom kläm
-
Nr 10
78
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Förordning om särskilt investeringsavdrag vid taxering
marna i utskottets betänkande. Om jag
själv skulle våga mig på ett omdöme,
är det väl därför ett ovanligt bra utlåtande
som nu behandlas. Vi har emellertid
nått dithän bl. a. med lottens
hjälp.
1 sak har vi sålunda från högerpartiets
sida ingen reservation. Oppositionen
vann ju lottningen beträffande
yrkandet att rätt att utnyttja investeringsavdraget
bör erhållas redan när
årsinköpet uppgår till 3 000 kronor
mot 5 000 kronor enligt propositionsförslaget.
Jag kan inte förstå annat än
att 3 000 kronor bör vara tillräckligt för
att man skall undvika det småkrångel,
som annars skulle kunna bli följden av
detta avdrag. Samtidigt har de flesta
företagen inom såväl industri, handel
och hantverk som inom jordbruk fått
möjligheter att utnyttja detta investeringsavdrag.
Högerpartiet är emellertid inte med
på utskottsmajoritetens huvudmotivering,
och därför har vi fogat en blank
reservation till betänkandet. Det beror
på att vi i andra sammanhang ställt en
del yrkanden om konjunkturförbättringsåtgärder
o. d. Å andra sidan har
vi givetvis fortfarande lika starkt intresse
som tidigare av att näringslivet
skall vara fritt fram varuskatt på sina
investeringar.
Vi har den uppfattningen att detta
förslag i stort sett avskaffar skatten på
näringslivets maskiner och inventarier
redan från den 1 januari i år, alltså
retroaktivt. Det är därför som vi inte
ansett oss kunna vara med på förslaget
att investeringsavdraget skulle gälla endast
fram till den 1 juli för att därefter
ersättas med ett borttagande av varuskatten
på maskiner och inventarier.
Denna skatt borttas ju i sin helhet den
1 januari 1969 genom finansministerns
aviserade förslag om en mervärdeskatt.
Nu har emellertid bevillningsutskottet
betydligt förbättrat propositionen
dels genom att minska på det totala belopp
som erfordras för att investerings
-
tid statlig inkomstskatt
avdraget skall få utnyttjas — nämligen
till 3 000 kronor — och dels genom att
göra ytterligare den förändringen, att
man intagit en bestämmelse som innebär
att investeringsavdraget på 10 procent
får utnyttjas även för sådana investeringar
som sker på grundval av
beställningar som gjorts redan under
år 1967. Då det genom dessa två väsentliga
förändringar av propositionen har
skapats sådana lättnader att man kan
säga att det i praktiken inte finns någon
varuskatt på näringslivets investeringar
i maskiner och inventarier
från den 1 januari i år, har vi låtit oss
nöja med detta. Vi har inte heller kunnat
underlåta att ta en viss hänsyn till
det krångel som onekligen skulle uppstå
för dem som skall använda sig av
dessa olika former av avdrag vid deklarationen,
för t. ex. detaljhandeln
skulle det under en period av något
mer än ett år bli fråga om upp till tre
olika system för beskattningen på detta
område.
Det är detta, herr talman, som har
gjort att vi intagit denna ståndpunkt.
1 praktiken är det nog inte någon nämnvärd
skillnad mellan utskottsutlåtandet
och reservationerna; jag tror inte att
det gör så mycket i pengar räknat om
riksdagen bifaller utskottets förslag eller
reservanternas.
Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Jag ansluter mig till
vad herr Larsson i Umeå här har anfört.
Jag skulle bara vilja tillägga en
synpunkt och understryka en annan.
Den linje som regeringen föreslagit
och som inte bara socialdemokraterna
utan även högerpartiet i huvudsak godkänner
kommer såvitt jag förstår att
medföra ett väsentligt inkomstbortfall
för statskassan, inte mycket under det
budgetår som börjar den 1 juli i år
utan snarare under budgetåren 1969/
70 och 1970/71. En stor del av den
79
Onsdagen den 6 niars 1968 fm. Nr 10
Förordning om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
konjunkturstimulans som kommer till
stånd inträffar efter början av budgetåret
1969/70. En sålunda i väsentliga
stycken försenad utlösning innebär att
man får konjunkturstimulansen delvis
och till icke ringa del under en period
då en konjunkturstimulans kanske inte
alls behövs.
Det kan inte bestridas att mittenpartiernas
förslag ur denna synpunkt är
bättre. Ifall mittenpartiernas förslag
genomförs, kan man köpa och beställa
saker utan att betala omsättningsskatt,
redan under andra halvåret 1968. Vårt
förslag innebär därför motiv att göra
inköpen under andra halvåret 1968 och
inte uppskjuta dem till längre fram.
.lag kan inte se annat än att det är
en högst väsentlig fördel med mittenpartiernas
förslag — detta gäller även
mittenpartiernas förslag i övrigt, vilket
som herr Larsson har påpekat, medför
att man får en större del av effekten
på ett något tidigare stadium. Eftersom
ingen vet när konjunkturförbättringen
kommer i gång i väsentlig utsträckning
och skapar en någorlunda hygglig konjunktur,
så måste man löpa väsentligt
mindre risk om man följer mittenlinjen.
Jag medger, herr talman, att man
inte kan precisera detta, men tendensen
måste vara den jag här angivit.
Därtill kommer ju, som redan herr
Larsson i Umeå och andra har påpekat,
att med regeringens linje får företag
i branscher som har så pass dåliga
konjunkturer att företagen inte har något
överskott och därför inte kan utnyttja
ett extra avdrag, inte den stimulans
som de så väl behöver. Det är
just sådana företag, som har drabbats
av sämre tider och soin kanske är på
det klara med att de skulle vilja göra
vissa investeringar men som finner att
de inte nu har råd till det, det är inte
minst dem man skulle vilja uppmuntra,
sä att de inte skall behöva vänta med
köpen. Det sker inte vid bifall till
det socialdemokratiska förslaget och
högerförslaget men i viss utsträckning
vid ett genomförande av mittenpartiernas
förslag.
Vad sedan beträffar kostnaden får
man väl säga att genomförandet av
mittenpartiernas förslag skulle öka produktionen
och därmed skatteunderlaget,
vilket, som herr Larsson i Umeå
redan påpekat, innebär att nettokostnaden
för statskassan alls inte behöver bli
300 miljoner kronor utan väsentligt
mycket mindre, på sikt kanske ingen
alls. Men hur blir det med nettokostnaden
vid genomförande av regeringsförslaget?
Det har talats ganska litet om
det, därför att finansministern bara
nämner utfallet under första året. Men
eftersom företagen kommer att även
under de två eller tre följande åren
tillgodogöra sig skattelättnader, blir belastningen
på statskassan enligt det
framlagda förslaget väsentlig även under
de följande åren. Om det skulle råka
bli en period med relativt goda konjunkturer,
har man belastat statskassan
i onödan. Kanske, om det vill sig
illa, sker stimulansen rent av på ett
sådant sätt, att konjunkturen stiger så
mycket, att man tvingas att höja räntan
och vidta andra åtgärder för att samtidigt
bromsa konjunkturen.
Vad vidare gäller totalkostnaden är
det ingen som vet, om den för statskassan
blir större vid genomförande av
det ena eller andra förslaget.
Herr Magnusson i Borås sade att detta
var ett intressant utskottsutlåtande;
högern var nämligen det enda parti,
som står bakom det i dess helhet. Ja,
det kan man säga. Man skulle kunna
anföra ett annat intressant drag i situationen,
nämligen att högerpartiet här
tar ställning i huvudsak för ett regeringsförslag
med ett inslag från mittenpartiernas
förslag men med avståndstagande
från det förslag som en rad
högerriksdagsmän har framfört. Det
är också en intressant kombination.
Vad jag framför allt har velat säga är
emellertid, herr talman, framför allt att
Nr 10
80
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Förordning om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
mittenpartiernas linje innebär en bättre
anpassning i tiden och därför också en
bättre anpassning till konjunkturläget,
såvitt man nu kan bedöma det. Förslaget
bör därför få en större sysselsättningsökande
effekt. Det bör också innebära,
att det ges mera hjälp där hjälp
behövs till ökade investeringar och att
de mindre företagen bereds större rättvisa.
Detta är tre goda skäl, varför jag ansluter
mig till reservationen nr 1.
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon polemik mot herr Ohlin efter
hans inlägg. Det fanns bara en passus
däri som jag inte kan låta stå oemotsagd,
nämligen hans uttalande om att
konjunkturstimulansen kommer i efterhand
vid genomförande av det förslag
vi står för. Det uttalandet måste väl i
alla fall innebära, att herr Ohlin gör
sig skyldig till något tankefel. Faktum
är att om investeringar görs nu under
år 1968 bör båda de system som här
föreslås vara i stort sett ungefär lika
konjunkturstimulerande. Men det är naturligtvis
alldeles riktigt att det blir
vissa återverkningar på statskassan och
att genomförandet av förslaget i reservationen
får en större påverkan under
det kommande budgetåret, medan däremot
belastningen på budgeten kommer
att bli något mindre i framtiden.
Beträffande själva konjunkturstimulansen,
som ju är det väsentliga i hela
förslaget, kan man emellertid inte säga,
att utskottsmajoritetens förslag på något
sätt är sämre än reservationens.
Naturligtvis kan man gissa mycket
om verkningarna av ett sådant här förslag,
men vad högerpartiet beträffar vill
jag bara understryka att det väsentliga
för vårt ställningstagande har varit, att
skatten på näringslivets investeringar
försvinner. Detta blir också i stort sett
resultatet av propositionen, och därför
menar vi att det är onödigt att krångla
till saken på så sätt, att ett system
skall gälla under första halvåret 1968
och ett annat under det därpå kommande
halvåret. Jag tror att utskottsmajoritetens
förslag skapar en betydligt bättre
ordning och reda för oss allesammans.
När det därtill från olika håll
göres gällande att skillnaden mellan
förslagen ur penningsynpunkt inte har
någon större betydelse tycker jag det
är bäst att välja det system som är enklast.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! 1 3 § av förordningen
står det följande: »Särskilt investeringsavdrag
åtnjutes icke för inventarier med
en beräknad varaktighetstid av högst
tre år och ej heller för inventarier om
vars anskaffande skriftligt avtal träffats
under år 1968 och som enligt avtalet
skall levereras efter utgången av år
1970.»
Det framgår — också på annat ställe
— att om det träffas ett skriftligt
avtal under 1968 om leverans av dessa
inventarier under 1969 och 1970 får avdraget
göras. Men om varorna inte produceras
förrän 1970 och avtalet träffats
1968 uppstår frågan: När får vi
den stimulerande effekten? Man kan
då fästa uppmärksamheten på två saker.
När sker produktionen? Ja, den
kan i många fall äga rum 1970 eller
1969 och då har vi kanske högkonjunktur.
Den andra frågan är: När får företagen
den skattelättnad som eventuellt
kan tänkas indirekt påverka dem
genom bättre likviditet? Ja, det blir
inte tidigare än under den period då
de skall betala skatt på grundval av
deklaration som avges någon gång under
1969 för verksamheten under 1968.
När den skatten förfaller till betalning
blir den något lägre och detta kan givetvis
ha vissa indirekta verkningar.
Men även i det här fallet kommer alltså
effekten, såvitt jag kan se, till övervägande
de! under 1969 och 1970 eller
senare.
Jag kan inte finna annat än att själ -
81
Onsdagen den 6 mars 1968 fm. Nr 10
Förordning om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
va systemet medför en försenad utlösning,
som inte har någon motsvarighet
när det gäller mittenpartiernas förslag
om befrielse från oms under andra halvåret
1968. Då köper man ju varan —
inte bara beställer den — under 1968.
Herr MAGNUSSON i Borås (li):
Herr talman! Herr Ohlin gjorde misstaget
att han läste 3 § i förordningen
utan att först ha läst 1 §. Om han läser
den finner han, att förutsättningen
för att ifrågavarande avdrag skall få
göras är att det utgår varuskatt vid köpet.
Detta innebär med andra ord att
när varuskatten försvinner och vi får
mervärdeskatt, måste det införas en
övergångsförordning som föreskriver
att man i fortsättningen även under
1969 eller 1970 skall ta ut varuskatt på
sådana inköp. Eller också måste det
innebära, att företagen inte får utnyttja
detta avdrag. Förutsättningen är
nämligen att varuskatt har utgått. Genom
att vi tar bort den skatten den 1
januari 1969 får man en konjunkturstimulerande
verkan av propositionens
förslag just under innevarande år, ty
det är ju i år man har möjligheter att
utnyttja avdragsrätten. I framtiden
kommer det inte att utgå någon skatt,
ty efter mervärdeskattens införande
blir det ingen skatt för näringslivet
på maskiner och inventarier.
Herr LARSSON i Umeå (fp):
Herr talman! Jag vill mycket bestämt
hävda att mittenpartiernas förslag är
betydligt mer konjunkturstimulerande
än propositionens. Genom vårt förslag
att man skall få göra investeringsavdrag
detta halvår kan företagarna välja
mellan att antingen utnyttja det 10-procentiga
investeringsavdraget eller slippa
omsättningsskatten efter den 1 juli.
Om uppgörelse om leverans träffas så
här års men varorna inte levereras
förrän efter den 1 juli finns det alltså
en valfrihet och anan kan välja det som
man bedömer vara mest gynnsamt.
Den väsentliga förbättringen med mittenpartiernas
förslag är emellertid att
vi med det når alla de företag som inte
kan utnyttja avskrivningsrätten — och
det är en mycket stor del av våra företag.
Där innebär vårt förslag under alla
förhållanden en klar konjunkturstimulans
och är klart bättre än regeringens
förslag. Möjligheten att kunna göra avdrag
i en oviss framtid lockar väl inte
många andra än guldkantade företag.
De kan spekulera i sådana avskrivningar
i framtiden. Nej, stimulansen skall
sätta in med just sådana fördelar som
företagarna får genast, och där är mittenpartiernas
förslag klart fördelaktigare
än propositionens.
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Det är mycket möjligt
att mittenpartiförslaget kan innebära
en större stimulans, men man skall också
komma ihåg att det i så fall skulle
kosta statsverket mera pengar.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Här gäller det en konjunkturpolitisk
fråga, men i sitt senaste
yttrande tappade herr Magnusson i Borås
alldeles bort den konjunkturpolitiska
effekten. Om mittenpartiernas förslag
har större effekt, så skulle det också
kosta statskassan mera pengar, sade
herr Magnusson. Men om förslaget har
större effekt och ökar produktion och
sysselsättning mera, så ökas därmed
också skatteunderlaget, och därigenom
blir utsikterna mycket goda för att vi
får en mindre total statsfinansiell nettobelastning.
Vidare får vi en större effekt
på sysselsättningen, vilket man väl
ändå inte skall se bort ifrån. Det är ju
just det vi vill uppnå!
I sitt resonemang i övrigt framhöll
herr Magnusson att någon skall ha betalt
varuskatt, och det är ju väl bekant.
Men skulle det innebära någon fördel att
någon under ett i konjunkturhänseende
svagt år tvingas betala varuskatt och att
staten ger en förmån vid en senare tid
-
Nr 10
82
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Förordning om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
punkt? I sådana fall där man ingått
skriftligt avtal under 1968 men leverans
inte sker förrän 1970 får man en fördel.
Den blir alltså förskjuten i tiden
från köpets datum.
Herr talman! Låt oss hålla fast för
det första vid att åtgärder på detta område
måste anpassas till konjunkturläget
vid den aktuella tidpunkten, för
det andra vid den inverkan sådana åtgärder
har för förbättrad sysselsättning
och för ökat skatteunderlag. Om vi gör
det tror jag att vi, som herr Sigvard
Larsson i Umeå redan har påpekat,
kommer till den slutsatsen att effekten
blir större, säkerligen också till en lägre
kostnad, med mittenförslaget än med
propositionen.
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Det är mycket möjligt
att mittenpartiernas förslag konjunkturpolitiskt
kan få de verkningar som herr
Ohlin nu angivit. Yad jag i all enkelhet
påpekade var bara att det under kommande
budgetår skulle få en större inverkan
statsfinansiellt sett, vilket inte
torde kunna förnekas.
Vidare tror jag att herr Ohlin gjorde
sig skyldig till en missuppfattning när
han menade att skatten skulle vara betald
1968. Vad jag sade var nämligen
att vi när vi upphäver varuskatteförordningen
vid införandet av mervärdeskatt
måste ha en övergångsförordning,
som reglerar hela detta område.
Man liar nämligen förutsatt att en sådan
skall komma. Vi kommer därför
inte i den situation som herr Ohlin tror.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr TALMANNEN yttrade:
Först upptages det under överläggningen
framställda yrkandet om avslag
å Kungl. Maj ds föreliggande proposition
nr 13. Om detta yrkande avslås,
ställes proposition å yrkanden beträffande
giltighetstiden för det särskilda
investeringsavdraget och tidpunkten
för avskaffande av omsättningsskatten
på investeringsvaror, varefter upptages
frågan om värdegräns för det särskilda
investeringsavdraget. Slutligen ställes
utskottets hemställan i övrigt under
proposition i ett sammanhang.
Det av herr Karlsson i Huddinge under
överläggningen framställda yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 13
Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och avslog kammaren detsamma.
Giltighetstiden för det särskilda investeringsavdraget
och tidpunkten för
avskaffande av omsättningsskatten på
investeringsvaror
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 4, såvitt avser
giltighetstiden för det särskilda investeringsavdraget
och tidpunkten för avskaffande
av omsättningsskatten på investeringsvaror,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Erik Filip
Petersson m. fl. i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens leda
-
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
83
Forordningen om mvesteringsavgift för vissa byggnadsarbeten
möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 132 ja och 70 nej, varjämte
t av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Värdegränsen för det .särskilda invesleringsavdraget
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristenson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 4, såvitt avser
värdegränsen för det särskilda investeringsavdraget,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr John Ericsson
in. fl. i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 98 ja och 104 nej.
Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2) av herr John Ericsson m. fl.
i motsvarande del.
Utskottets hemställan i övrigt
Bifölls.
§ 14
Förordningen om investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 5, med anledning av motioner
angående förordningen om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:69
av herr Enarsson in. fl. och 11:329 av
fru Sundberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen, med verkan från den 30
mars 1968, upphävde förordningen den
24 februari 1967 om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten;
2) de likalydande motionerna I: 125
av herr Schött och fröken Stenberg
samt II: 164 av herr Dickson, vari hemställts,
att riksdagen beslutade att sådan
ny-, till- eller ombyggnad av sporthallar
och andra idrottsanläggningar, som
igångsattes efter den 1 april 1968, skulle
vara befriad från investeringsavgift;
3) de likalydande motionerna I: 126
av herr Svenungsson m.fl. och 11:167
av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhölle om sådan tilllämpning
av bestämmelserna angående
byggnadstillstånd, att kyrkliga och andra
ideella organisationer som utförde
byggnadsarbeten med användande av
fonderade medel till minst 50 % av
byggnadskostnaden skulle erhålla företräde
vid tillståndsgivningen framför
sådan byggnation som skedde med lånade
medel; ävensom
4) de likalydande motionerna 1:255
av herr Blomquist samt II: 319 av herrar
Björkman och Fridolfsson i Stockholm,
vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle att
Kungl. Maj:t beviljade dispens från in
-
84
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Förordningen om investeringsavgift för
vesteringsavgift och igångsättningstillstånd
för det av Eugeniaförsamlingen i
Stockholm planerade nybygget vid
Kungsträdgården.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå
1) motionerna I: 69 och II: 329,
2) motionerna 1:125 och 11:164,
3) motionerna I: 126 och II: 167 samt
4) motionerna I: 255 och II: 319.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Björkman (samtliga h),
vilka ansett att utskottet under punkten
1) bort hemställa,
att riksdagen måtte — med bifall till
de likalydande motionerna I: 69 av herr
Enarsson m. fl. och II: 329 av fru Sundberg
m. fl. — besluta, att förordningen
den 24 februari 1967 om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten (nr
44) skulle upphöra att gälla vid utgången
av mars månad 1968;
2) av herrar Erik Filip Petersson
(fp), Mattsson (ep), Tistad (fp), Gustafson
i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep),
Larsson i Umeå (fp) och Börjesson i
Falköping (ep), vilka — under åberopande
av innehållet i motionerna I: 125
och 11:164, 1:126 och 11:167 samt I:
255 och 11:319 — ansett att utskottet
med anledning av nämnda motioner
under punkterna 2—4 bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära att Kungl. Maj :t
bedömde ansökningar om befrielse från
investeringsavgift mer liberalt än tidigare,
särskilt i de fall ansökningarna
gällde byggnadsarbeten avseende kyrkor
och kyrkliga samlingslokaler samt
ny-, till- eller ombyggnad av sporthallar
och idrottsanläggningar;
3) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Björkman (samtliga h),
vilka -— för det fall reservationen 1)
icke skulle vinna riksdagens bifall —
anslöte sig till reservationen 2).
Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Erik Filip Petersson (fp), Matts
-
vissa. byggnadsarbeten
son (ep), Tistad (fp), Gustafson i Göteborg
(fp), Vigelsbo (ep), Larsson i
Umeå (fp) och Börjesson i Falköping
(ep).
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr LARSSON i Umeå (fp):
Herr talman! I reservationen 2 av
herr Erik Filip Petersson m. fl., som
jag varit med om att foga till förevarande
utlåtande, hemställes »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär
att Kungl. Maj:t bedömer ansökningar
om befrielse från investeringsavgift
mer liberalt än tidigare, särskilt
i de fall ansökningarna gäller byggnadsarbeten
avseende kyrkor och kyrkliga
samlingslokaler samt ny-, till- eller ombyggnad
av sporthallar och idrottsanläggningar».
Vi har dessutom motiverat
vår ståndpunkt i ett särskilt yttrande.
När investeringsavgiften på sin tid infördes
var vi emot den och ansåg att
statsmakterna hade andra möjligheter
att reglera byggnadsverksamheten. Men
bedömningen måste ju göras med utgångspunkt
från dagsläget, och vi anser
att det nu, då vi går mot en högsäsong
för bostadsbyggandet, skulle bli
allvarliga skadeverkningar om allt det
andra byggandet samtidigt släpptes
fritt. Det skulle få till följd att vi inte
skulle kunna hålla den takt i bostadsbyggandet
som vi anser nödvändig och
önskvärd.
I bevillningsutskottets betänkande
finns en redovisning per den 9 februari
1968 över sådana ansökningar om befrielse
från investeringsavgift som bifallits
respektive avslagits. Dessa uppgifter
avser dock endast sådana objekt
för vilka ansökan om befrielse gjorts.
De byggnadsobjekt som vi, under den
tiden skatten varit i kraft, har skjutit
på framtiden rör sig sammanlagt om
mycket stora belopp. Om vi skall kunna
utföra all denna byggnation kommer
det med all sannolikhet att ta rätt lång
tid innan vi har kommit i balans. Där
-
Onsdagen den 6 mars 19C8 fm.
Nr 10
85
Förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
för anser vi — vilket vi föreslagit i reservationen
2 — att man med hänsyn
till dagsläget bör gå in för en liberalare
tillståndsgivning, vilket kan ge en
mjukare övergång den dag skatten kommer
att försvinna. Den är tidsbegränsad,
så upphörandet ligger inte alltför långt
fram i tiden. Meningen är att den skall
försvinna till hösten.
Vi tror att Kungl. Maj :t genom att
vara liberalare med tillståndsgivningen
och släppa fram de objekt som det är
möjligt att släppa fram — och som det
många gånger ur sysselsättningssynpunkt
är angeläget att påbörja — skulle
kunna minska den stora ko som nu har
skapats.
Vad som ligger oss särskilt varmt om
hjärtat är sådana lokaler till vilka folk
sparat ihop pengar. Jag tänker närmast
pa de kyrkliga lokalerna. Genom insamlingar
har folk skaffat ett kapital, men
nu kan de inte bygga på grund av att
byggnadskostnaderna blir för höga om
dessutom investeringsskatt skall betalas.
Pengarna har de samlat in under
den konjunktur vi tidigare hade då det
var angeläget att spara. Jag anser att
man borde vara litet mera liberal och
tillåta att dessa pengar fick användas
för avsett ändamål. Det gäller ju inte
lånemedel utan pengar som sparats i
stället för att användas till konsumtion.
Nu vill man använda dessa pengar för
att bygga kyrkor.
Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen 2.
Herr BJÖRKMAN (h):
Herr talman! När riksdagen för något
mer än ett år sedan fattade beslut
om inf ökande av investeringsavgiften
från den 1 mars 1967 var riksdagen delad
i två hälfter. Oppositionspartierna
yrkade avslag, ledamöterna av regeringspartiet
slöt lojalt upp kring finansministerns
proposition om den 25-procentiga straffskatten på så kallade
oprioriterade byggen. Genom lottning
blev vi på oppositionssidan majoritet
i det sammansatta bevillnings- och tredje
lagutskottet och socialdemokraterna
fick stå för reservationen. För att vara
en reservation var den av osedvanlig
längd, drygt fem sidor.
I reservationen sökte man fånga in
de många förslag om ändringar och undantag
som framförts även i socialdemokratiska
motioner. Den var alltså
ett uttryck för att man på socialdemokratiskt
håll ingalunda var helt nöjd
med detta nya ingrepp. Reservationen
var närmast att betrakta som en motsvarighet
till de anvisningar vi har till
förordningarna om inkomstskatterna.
Investeringsavgiften antogs av riksdagen
med den socialdemokratiska
bruksanvisningen. I denna avstyrktes
alla yrkanden om generella undantag
från avgiftsplikten. Undantag borde,
menade man på socialdemokratiskt håll,
medges genom dispens, icke genom generella
regler.
I sitt nu aktuella betänkande nr 5
erinrar bevillningsutskottet om att
Kungl. Maj:t efter behandlingen i riksdagen
i februari förra året i särskilda
kungörelser dock medgivit generell dispens
för vissa oprioriterade objekt.
Vi hade en mycket lång debatt i detta
ärende i fjol, och jag skall inte repetera
den ingående och omfattande kritik
vi då riktade mot detta nya ingripande.
I år har väckts de likalydande högermotionerna
II: 329 av fru Sundberg
m. fl. och I: 69 av herr Enarsson m. fl.
om att investeringsavgiften skall avskaffas
fr. o. in. den 1 april. I motionerna erinras
om den kritik vi förra året framförde
mot avgiften. Där framhålls bl. a.
att vi redan har en lag om igångsättningstillstånd,
som borde vara tillräcklig
för att nå det syfte regeringen hade
med investeringsavgiften. Utskottet påminner
oss i år om att denna lags giltighet
genom beslut av riksdagen i höstas
har förlängts till utgången av år 1969.
86
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Förordningen om investeringsavgift för
Vi högermän i utskottet har ansett
motionärernas motivering övertygande.
Med nuvarande arbetsmarknadsläge bör
den extra avgiften avvecklas redan
fr. o. m. den 1 april. Jag yrkar sålunda
bifall till reservation 1 av herr Yngve
Nilsson m. fl. Vårt reservationsyrkande
famnar även övriga högermotioner om
befrielse och dispens. Om vårt yrkande
om avgiftens avskaffande fr. o. m. den
1 april blir bifallet, blir inga undantag
och dispenser aktuella.
En av dessa motioner står jag själv
för tillsammans med herr Fridolfsson
i Stockholm i denna kammare; en likalydande
motion har väckts av herr
Blomquist i första kammaren. Jag kan,
herr talman, icke alldeles avstå från att
kommentera den. Denna motion gäller
katolska församlingens nybygge i Stockholm.
Eugeniaförsamlingen tvingas nu
att flytta från sina lokaliteter. Den skulle
göra det den 1 april men har fått anstånd,
så att församlingsmedlemmarna
får åtminstone fira påskhögtiden i sina
egna lokaler. Men uppskovet gäller bara
till slutet av april eller början av maj.
Man har anvisats en ny tomt i Stockholm,
där vid vite av en halv miljon
kronor bygget skall vara klart senast
den 1 april 1970. Stockholms stad har
anvisat tomten och i avtalet ingår att
man utöver kyrka skall uppföra kontorshus
samt garage för ett flertal bilar.
Projektet blir således betydligt mer
kostnadskrävande än byggande av enbart
en ny kyrka och dithörande församlingslokaler.
Katolska kyrkan hade kunnat bestrida
kostnaderna för kvrkobygget — allt
som allt cirka 10,5 miljoner kronor —
om inte investeringsavgiften hade kommit
in i bilden. Nu har man inte möjlighet
att betala denna avgift, som uppgår
till drygt 2,5 miljoner utöver de
10,5 som byggnaden beräknas kosta.
Det rör sig i huvudsak om insamlade
medel.
Eugeniaförsamlingen blir nu hänvisad
till att flytta in i provisoriska lo
-
vissa byggnadsarbeten
kaler vid Drottninggatan och Holländargatan.
Man har gjort framställningar
om dispens från investeringsavgiften;
det skedde senast den 23 oktober 1967.
Denna ansökan fick man avslag på den
1 december. Man har begärt igångsätlningstillstånd.
Denna begäran avslogs
den 22 november av arbetsnämnden.
Avslaget har överklagats, men om utgången
har man ännu icke fått besked.
Om igångsättningstillståndet dröjer
så länge att man inte klarar av bygget
på avtalad tid — alltså före den 1 april
1970 — föreligger självfallet force majeure,
och man skulle då kunna bli
befriad från vite. Om församlingen får
igångsättningstillstånd i rimlig tid med
hänsyn till den beräknade byggnadstiden,
kommer den i det dilemmat att
den hotas av vitesföreläggande, eftersom
den inte har råd att betala investeringsavgiften
och således inte hinner
genomföra sina byggnadsåtaganden tillräckligt
snabbt.
Här gäller det alltså en kyrkoförsamling
i Stockholm som till 50 procent
består av invandrare och som samlat
in hälften av beloppet för byggnadskostnaderna
från utlandet. Jag tycker
att när man på regeringshåll i dessa
dagar talar så varmt för minoriteterna,
både dem vi har haft länge här i
landet och dem som under de senaste
åren har invandrat hit för att söka
arbete i vårt land — den debatten tilltar
för övrigt och man visar större intresse
för den, och detta med allt
skäl — så kan man inte komina ifrån
att regeringens inställning tolkas som
ett uttryck för bristande intresse för
den verksamhet som katolska församlingen
bedriver och att den innebär en
diskriminering av denna församling.
Nog tycker vi att det funnits skäl för
regeringen att behandla detta ärende
med litet större välvilja än vad som
skett.
Av en bilaga till bevillningsutskottets
betänkande framgår vilka dispenser
som har beviljats och vilka som har av
-
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
87
Förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
slagits. Herr Larsson i Umeå har redan
berört den saken. Det är en intressant
bilaga. Därav framgår att dispens har
beviljats för kyrkliga samlingslokaler
i 49 fall för en kostnad av drygt 20
miljoner. Därav har hälften beviljats
av arbetsmarknadsskäl. Men bland dispenserna
ingår icke katolska församlingens
kyrkobygge, trots att enligt min
mening »synnerliga skäl föreligger»,
som det heter i denna förordnings dispensparagraf
16. — Jag vill läsa upp
hela paragrafen. Den är kort, så det
kan kanske kammarens ledamöter stå
ut med. Så här står det nämligen i 16 §
förordningen om investeringsavgift:
»Om läget på arbetsmarknaden påkallar
det eller andra synnerliga skäl föreligger,
kan Konungen medge befrielse
från investeringsavgift helt eller delvis.
» Kungl. Maj :t har också i vissa fall
gett befrielse delvis. Här föreligger
verkligen »synnerliga skäl», och jag
tycker att Kungl. Maj:t borde ha tagit
speciell hänsyn till detta.
Nu säger utskottet: »Självfallet ställs
Kungl. Maj:t i samband med prövningen
av dispensansökningar ofta inför
svåra avgöranden.» Ja, därom är vi helt
överens, både vi motionärer och majoriteten
i utskottet. Detta har vi också
sagt i motionen. Jag tycker inte att regeringen
borde vara särskilt angelägen
att handha denna mycket grannlaga
prövning av dispensansökningarna. Regeringen
borde i stället be om att denna
kalk månde gå ifrån den snarast
möjligt. Men om man säger att regeringen
ställs inför svåra avgöranden, så
tycker jag ändå att i detta fall avgörandet
inte borde vara särskilt svårt. Nu
är ju varken inrikesministern eller finansministern,
vilka är de som »håller
i» dessa saker, inne i kammaren — och
jag vet för övrigt inte om det skulle
ha haft någon som helst effekt eller om
det ens lönar sig att vädja till dessa
mäktiga herrars hjärtan. Det är framför
allt finansministern det gäller i detta
fall. Jag vet inte om han själv sitter
och prövar dessa dispensansökningar,
men jag vet att han har haft åtskilliga
uppvaktningar just i det aktuella fallet.
I debatten om investeringsavgiften i
februari förra året, när vi diskuterade
hur denna dispensparagraf skulle tilllämpas,
och framför allt hur den socialdemokratiska
bruksanvisningen skulle
tolkas, sade herr Sträng att dispensgivningen
skulle »skötas stramt, men
med förstånd». Ja, nog har den i detta
speciella fall, herr talman, skötts stramt,
men om finansministern också anser att
den verkligen har skötts med förstånd
— då kan jag inte dela hans uppfattning.
Jag upprepar mitt yrkande, herr talman,
om bifall till reservationen 1 och
yrkar i andra hand, om detta yrkande
avslås, bifall till reservationen 2.
Herr VIGELSBO (ep):
Herr talman! I samband med bevillningsutskottets
betänkande nr 5 har
av mittenpartierna avlämnats en reservation,
vilken jag kommer att anföra
motiveringar för. Betänkandet avser
vissa lättnader i den i fjol beslutade
investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten.
När denna investeringsavgift
i fjol beslutades, var jag en av dem som
ansåg mig böra biträda beslutet, ett
ställningstagande som jag alltjämt anser
vara fullt försvarbart.
Den då tilltagande löneglidningen inom
byggnadsfacket jämte flera andra
kraftigt fördyrande faktorer har på
grund av investeringsregleringen rätt
avsevärt avtagit. Vi kan sålunda fastslå
att investeringskontrollen ingalunda
saknat betydelse då det gällt att i någon
mån återföra löne- och materialkostnader
till en mera hyfsad nivå, om man
nu på detta område kan tala om sådan.
I samband med investeringsskattebeslutet
beslöts också att förordningen
skulle upphöra att gälla den 1 oktober
1968. En av de erinringar som gjordes
mot beslutet var, att det skulle uppstå
ett starkt uppdämt behov av byggen
-
88
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
skap vid förordningens upphävande
samt att man med anledning därav mycket
snabbt skulle återföras till ett läge
motsvarande vad som rådde före dess
tillkomst. Detta var kanske också ett av
de starkaste argument som anfördes
mot förordningen. Av uttalanden gjorda
av finansministern synes även han numera
hysa liknande farhågor, nämligen
att några övergångsregler sannolikt
måste tillgripas, och jag delar helt denna
uppfattning, som för övrigt kommit
till uttryck i reservationen.
Med anledning av de risker som föreligger
vid ny övergång till fri byggenskap
samt farhågorna för det uppdämda
byggnadsbehovets rent samhällsekonomiska
konsekvenser måste säkerligen
någon reglering i en eller annan form
även tillgripas vid övergångstillfället.
Med hänvisning till nu rådande arbetslöshet
samt önskvärdheten av största
möjliga smidighet vid övergången vore
det väl lämpligt att redan nu börja den
avtrappning, som ändå måste komma
till stånd.
I reservationen nr 2 till detta bevillningsutskottets
betänkande nr 5 har vi
hemställt om en skrivelse till Kungl.
Maj :t att med hänsyn till på arbetsmarknaden
nu rådande förhållanden
medverka till en generösare tillståndsgivning
för vissa byggnadsarbeten, och
jag ber att få yrka bifall till denna reservation.
Till utskottsbetänkandet har fogats
en redogörelse för av Kungl. Maj:t avgjorda
ansökningar om befrielse från
investeringsavgift. Det väcker någon
förvåning när man där ser det stora
antal bensinstationer som kommit i åtnjutande
av sådan befrielse. De har enligt
denna uppgift befriats från investeringsavgift
för en byggnadskostnad
av nära 15 miljoner kronor fram till
den 9 februari 1968. Det kan anföras
olika motiv för dessa medgivanden.
Man kan hänvisa till rådande arbetsmarknadsläge
eller — som kanske är
än vanligare -— till vägomläggningar
eller också kan man anföra övergången
från vänster- till högertrafik.
Arbetsmarknadsmotivet torde vara i
svagaste laget, detta med hänsyn till
det ringa behov av manuell arbetskraft
som erfordras för utförande av en sådan
anläggning. Vägomläggningarna är
kanske ett starkare motiv, vilket givetvis
framhållits från bensinbolagens sida.
Men även denna motivering är
många gånger ganska tveksam. Nya sådana
serviceanläggningar har i vissa
fall medgivits där inga vägomläggningar
gjorts eller ens varit aktuella under
överskådlig tid. Och omläggningen från
vänster- till högertrafik har anförts som
skäl även på sådana platser där bensinstationer
tidigare funnits på båda sidor
om vägen.
Ett flertal erinringar mot bensinbolagens
byggnadsverksamhet har gjorts
i riksdagen utan att några synliga resultat
har uppnåtts. Redan vid 1960 års
riksdag framställdes av ledamoten i
denna kammare herr Haglund en interpellation
angående bensinhandelns investeringar.
Han påpekade därvid att
under de två närmast föregående åren,
1958 och 1959, hade investerats för inte
mindre än 45 miljoner kronor. År
1961 återkom han till frågan och lämnade
därvid uppgift om att på tre år
sammanlagt nära 82 miljoner kronor
hade förbrukats på sådana investeringar.
Detta var likväl endast kostnaden
för servicestationernas byggnad — de
mycket kostsamma inredningarna var
inte inräknade.
År 1963 kom frågan åter upp då herr
Haglund i en enkel fråga ännu en gång
efterlyste regeringens åtgärder. Inrikesministern
sade då att frågan om prioriteringar
var under övervägande inom
regeringen. Det skulle vara intressant
att veta vad som hänt i detta sammanhang.
Enligt vad jag har mig bekant
bär ingenting hänt.
1965 motionerades om utredning av
hela denna fråga. Bankoutskottet avstyrkte
motionen, men en stark reser
-
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
89
Förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
vation mot utskottsutlåtandet förelåg.
Efter en ganska segdragen debatt i andra
kammaren beslöt kammaren med
stöd av socialdemokrater, centerpartister
och folkpartister med 120 röster
mot 92 att bifalla reservationen angående
utredning av frågan. Utredningen är
tillsatt och arbetar, men bensinstationernas
antal växer under tiden.
Vi finner det högst anmärkningsvärt
att bensinbolagen medgivits att i nuvarande
läge under endast ett drvgt
halvår bygga ut på sätt som skett. Även
om investeringskostnaderna, som beräknas
till 15 miljoner kronor sedan
finansministern — förståndigt nog —
avslagit framförda krav på investeringar
för ytterligare 15 miljoner kronor,
inte kan anses vara så höga, måste de
likväl anses onödiga med hänsyn till
den våldsamt stora distributionsapparat
som redan finns.
Den tillsatta utredningen fortsätter
som sagt sitt arbete under det att bensinbolagen
fortsätter att bygga servicestationer.
Jag anser att även den byggnadsverksamheten
bör kunna begränsas.
Med detta har jag, herr talman, velat
understryka vad herr Larsson i
Umeå tidigare anfört, och jag ber som
sagt att få yrka bifall till reservationen
2 av herr Erik Filip Petersson m. fl.
Herr KRISTENSON (s):
Herr talman! När riksdagen införde
den särskilda investeringsavgiften på
25 procent, hade vi här i kammaren
en mycket lång och ingående debatt.
Det uttalades farhågor för att den skulle
medföra svåra verkningar på olika
avsnitt av byggnadsverksamheten i vårt
samhälle. I de motioner och reservationer
som vi nu behandlar — gott och
väl ett år efter investeringsavgiftens införande
— har man inte kunnat påvisa
att investeringsavgiften haft de negativa
verkningar, som man förra året påstod
att den skulle få och förfasade sig
över. I stället medges det överallt att
investeringsavgiften haft den effekt som
man avsåg, nämligen att göra det möjligt
att bygga fler bostäder och fler industrilokaler.
Men investeringsavgiften
har även medfört andra förbättringar
som är rätt väsentliga. Vi har i dag
lägre byggnadskostnader än vi hade
tidigare. De byggherrar, som i dag begär
in anbud på bostadshus och industribyggnader,
kan konstatera att anbuden
i regel är lägre än före investeringsavgiftens
införande.
Investeringsavgiften har alltså medverkat
till att vi under fjolåret kunde
och även i år kommer att kunna få ett
rekordhögt bostadsbyggande, något som
alla partier önskar, och att vi också
får ett ökat industribyggande, vilket ur
sysselsättningssynpunkt är mycket angeläget.
Vi hade förra året också en mycket
ingående diskussion om den dispensregel
som infördes i förordningen. Många
var oroliga för tillämpningen av denna
regel. Av den bilaga som fogats till
bankoutskottets betänkande framgår,
att dispensregeln har utnyttjats på det
sätt som förutsattes av bevillningsutskottet.
T första hand skulle dispensregeln
användas för centrumanläggningar
i nybyggda stadsdelar. För detta ändamål
har finansdepartementet beviljat
dispenser för byggen på drygt 116
miljoner kronor. Inte någon dispensansökan
för sådana anläggningar har
avslagits.
I motioner och i en reservation till
det utlåtande vi nu behandlar uttalas
den kritiken, att de kyrkliga samlingslokalerna
skulle ha drabbats orättvist
av dispensregeln. .lag tror att den kritiske
läsaren av den bilaga jag nyss
talade om måste erkänna att så inte är
fallet. Det har byggts kyrkliga samlingslokaler
för 22 miljoner kronor, medan
dispens har begärts för byggnader på
sammanlagt 80 miljoner kronor. Det
betyder att ansökningar om kyrkobvggen
för 60 miljoner kronor fått avslag.
Men om man jämför med dispensansök
-
90
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
ningarna för byggen för andra ändamål,
finner man att ansökningar för
sådana oprioriterade byggen i mycket
större utsträckning drabbats av avslag
än vad fallet är med ansökningarna för
kyrkliga samlingslokaler. Den totala
dispenssumman uppgår till 300 miljoner
kronor, medan ansökningarna om
dispens gäller byggen för 800 miljoner
kronor. Av dessa dispenser för byggen
på 300 miljoner kronor avser inte mindre
än 70 miljoner kronor byggen, för
vilka dispens har beviljats helt eller
delvis av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Det har alltså gällt byggen på orter
som haft sysselsättningssvårigheter.
Nu har det också från denna talarstol
uttalats vissa farhågor för vad som
kommer att hända efter den 1 oktober.
Det kommer då att finnas ett stort uppdämt
behov, och man befarar att det
efter detta datum skall bli ett rent kaos.
Både när lagen antogs och vid senare
tillfällen har det emellertid framhållits,
att investeringsavgiften kommer
att efterträdas av den fysiska reglering
som vi hade före investeringsavgiftens
införande. Riksdagen beslutade också
under höstsessionen 1967, att lagen om
tillståndsgivning skall äga giltighet
t. o. m. augusti 1969. Finansdepartementet,
inrikesdepartementet, och länsarbetsnämnderna
får alltså vara hårda
i nyporna när det gäller att meddela
tillstånd för uppförande av s. k. oprioriterade
byggen.
Herr Björkman berörde särskilt ett
kyrkobygge, nämligen kyrkobygget för
katolska församlingen i Stockholm, och
var mycket mångordig om allt det
hemska som kommer att hända denna
församling. Under en lång interpellationsdebatt
i denna kammare förra året
framgick det alldeles klart av finansministerns
redogörelse, att bygget på
grund av investeringsavgiften möjligen
blir försenat sex månader under förutsättning
att de tillståndsbeviljande
myndigheterna i Stockholm annars
skulle ha givit tillstånd till den dag då
spaden tidigast skulle ha kunnat sättas
i jorden, och det är ju inte så alldeles
säkert att den tillståndsgivande myndigheten
skulle ha godkänt detta datum.
Herr Vigelsbo var förgrymmad över
bensinstationsbyggandet. Det har byggts
för ungefär 15 miljoner kronor under
1967 och fram till den 9 februari 1968,
och man har också givit avslag på ansökningar
om byggen för ungefär 15
miljoner kronor. Av arbetsmarknadspolitiska
skäl har man givit tillstånd
till bensinstationsbyggen för 3,5 miljoner
och av andra skäl — framför allt
på grund av omläggningen till högertrafik
— har finansdepartementet beviljat
dispens för byggen för nära 15
miljoner. Utskottet skrev förra året att
när det gäller investeringar som betingas
av statliga åtgärder, varöver vederbörande
inte har något inflytande,
så skall man använda dispensvägen.
Detta gäller exempelvis nybyggnader
till följd av eldsvådor, då försäkringsbolag
och andra träder in, det gäller
när staten betalar investeringskostnader
och det gäller vid omläggningen
till högertrafik osv.
Herr talman! Med det anförda ber
jag får yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Vigelsbo har ju
ett slags alibi i denna fråga eftersom
han röstade för investeringsavgiften
förra året och därmed inälde sig ut
ur den borgerliga trepartioppositionen
mot investeringsavgiften. Om jag förstod
herr Vigelsbo rätt när han talade
för reservation nr 2, så vill han genom
att bevilja dessa dispenser åstadkomma
ett slags avtrappning innan man kommer
fram till den tvära övergången
den 1 oktober. Om jag inte missförstod
honom så vill han alltså ha fler dispenser.
Det är möjligt att herr Vigelsbo
har större framgång än vi med en vädjan
till finansministern att vara litet
mindre hård i nyporna när det gäller
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
91
Förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
att bevilja dispenser för en del av de
oprioriterade objekten. Jag önskar herr
Vigelsbo all framgång i den uppgiften.
Herr Kristenson upprepade ungefär
det som vi hörde i debatten förra året.
Yad jag har svårt att förstå är varför
man skall ha detta dubbelkommando.
Förutom igångsättningstillståndet har
man investeringsavgiften. Jag kan inte
tolka det på annat sätt än så att regeringen
— det sade jag i bevillningsutskottet
och det kan jag säga här ocksa
— genom investeringsavgiften vill
sätta råg i ryggen på länsarbetsnämnderna
som annars inte skulle kunna stå
emot trycket. Men vi har ju redan ett
igångsättningstillstånd. Den lagen har
förlängts till utgången av 1969, och,
herr Kristenson, jag ber att få understryka
att i samband härmed har beslutanderätten
i sådana ärenden förbehållits
i första hand Kungl. Maj:t. Nu behandlas
alltså inte ärendena bara hos
länsarbetsnämnden, utan man har infört
ett verkligt dubbelkommando. Nu ligger
de hos Kungl. Maj:t. Man har alltså
även detta vapen i sin hand för att
bromsa investeringarna. Kanske länsarbetsnämnderna
därmed kan få litet
större chans att stå emot trycket och
då borde man inte, tycker vi, behöva
detta dubbla lås.
Tills vidare får vi väl hoppas att herr
Sträng blir litet mjukare i nyporna,
och jag ser gärna, att herr Vigelsbo
vill hjälpa mig med att övertyga herr
Sträng på denna punkt.
Herr NELANDER (fp):
Herr talman! Mot den investeringsavgift
på 25 procent, som under det
gångna året lagts på s. k. oprioriterade
bvggen och som enligt vad en riksdagsmajoritet
beslutat skall uttas till
och med den 30 september i år, har
från vårt håll framförts en stark kritik.
I särskild grad gäller detta en av grupperna,
nämligen byggandet av kyrkor
och samlingslokaler.
Det är ett känt och ofta omvittnat
faktum, att den kristna verksamheten
i vårt land i största utsträckning är
uppbyggd på frivilliga gåvor och bidrag
från medlemmar. Detta gäller inte
bara de löpande utgifterna utan också
i hög grad det kapital som fordras för
uppförande av nya kyrkor och samlingslokaler.
Det som sålunda offras för
detta ändamål är redan beskattade medel.
Jag hade tillfälle att i höstens remissdebatt
bl. a. påpeka detta förhållande.
Den sålunda pålagda investeringsavgiften
på bl. a. dylika byggen har i åtskilliga
fall varit hämmande för verksamheten.
Vi har menat att i detta avseende
betydligt fler dispenser än de
få som ifrågakommit borde ha lämnats
— inte minst under dessa månader av
ökad arbetslöshet. För sådan utökad
dispensgivning talar väl också det förhållandet
att eljest en besvärlig anhopning
av dylika byggen måste uppstå
till hösten. Den här berörda frågan är
för många församlingar och sammanslutningar
av synnerlig vikt, och åtskilliga
deputationer har fört fram sina
bekymmer i detta avseende.
Med vad jag här i korthet anfört ber
jag, herr talman, att få ansluta mig
till reservationen 2, till vilken jag yrkar
bifall.
T detta anförande instämde herrar
Rimmerfors och Keijer (båda fp).
Herr LARSSON i Umeå (fp):
Herr talman! Herr Kristenson sade
att de kyrkliga samlingslokalerna hade
fått en god tilldelning jämfört med andra
objekt. Låt oss bara läsa den bilaga
som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande. Där ser man att ansökningar
om dispenser för kyrkliga samlingslokaler
har beviljats för cirka 20
miljoner kronor och avslagits för 59
miljoner kronor. Alltså har en fjärdedel
av vad som begärts blivit beviljat.
Om man jämför med bensinstationer
finner man att det där blivit bifall med
92 Nr 10 Onsdagen den 6
Förordningen om investeringsavgift för
14 miljoner och avslag med 13 miljoner,
alltså bifall till större belopp än
avslag. Det är svårt att säga att de kyrkliga
samlingslokalerna har blivit särskilt
gynnade.
Herr VIGELSBO (ep):
Herr talman! Jag vill säga till herr
Björkman att jag röstade för investeringsavgiften,
och det talade jag om i
mitt första anförande. Jag menar därför
att herr Björkman skulle ha kunnat
använda de två minuter som han
hade till sitt förfogande på ett bättre
sätt än genom att tala om den saken
för kammaren.
Sedan är det ju fråga om vad dessa
spärrar egentligen tjänat till. Men det
har ju uppgivits att löneglidningen
sjunkit till 2,5 procent, trots att den
dock varit uppe i 5 procent, 6 procent,
ja, jag tror t. o. m. 7 procent. Den har
väl inverkat på arkitektarvoden, materialkostnader
in. m. Även om jag medger
att herr Björkman har hårda fingrar
och bra handlag i övrigt tror jag
inte, att han skulle ha kunnat åstadkomma
detta resultat utan reglering
som hindrat att arkitekter och materialleverantörer
kunnat ta ut praktiskt
taget de priser de önskat, såsom skedde
vid den överproduktion av byggnader
som förekom innan regleringen infördes.
Jag tror alltså att denna har fyllt
sin uppgift, och jag tror inte heller att
den utan vidare kan avskaffas. Det finns
t. o. m. anhängare av herr Björkmans
parti som sagt, att den linje vi valde
dock var den riktiga, och jag måste
väl i alla fall kunna tro på dem.
Herr KRISTENSON (s):
Herr talman! Jag vill bara med anledning
av lierr Nelanders och herr
Larssons i Umeå anföranden replikera,
att det klart framgår av såväl skrivningen
i utskottsbetänkande! som av
den bilaga som fogats till detsamma, att
behovet av kyrkliga samlingslokaler i
mars 1968 fm.
vissa byggnadsarbeten
förhållande till andra liknande lokalbehov
blivit väl tillgodosett. Det har
beviljats dispenser som motsvarar något
mer än 25 procent av sökta dispenser.
Sedan skall man inte vara orättvis
utan tala om att anledningen till att
bensinstationer måste byggas efter dispens
på ungefär 15 miljoner helt och
hållet är den att högertrafik införts,
vilken ju också herr Larsson i Umeå
var med om att besluta i denna kammare.
Men låt oss ta en annan trafikfråga!
Beträffande parkeringshus har det sökts
dispens till ett sammanlagt belopp av
nära 30 miljoner kronor, medan det
har beviljats dispens för 840 000 kronor.
Avslaget rör sig alltså om mer
än 29 miljoner kronor. Det är mer
rättvist att ta fram och visa den statistik
som finns i den utförliga bilagan.
Herr BJÖRKMAN (h):
Herr talman! Jag hoppas verkligen
att herr Vigelsbo inte blev illa berörd
av att jag upprepade vad han själv
hade sagt i sitt anförande, nämligen att
han röstade för investeringsavgiften
förra året. Det gjorde jag bara för att
få en bakgrund till herr Vigelsbos propå
att man skulle ha något slags avtrappning
under de sex månaderna
fram till den 1 oktober. Jag tyckte att
detta var ett intressant uppslag. Herr
Vigelsbo! Det tog ungefär 5 sekunder
att påminna om det men det var absolut
inte illa menat, absolut inte, herr
Vigelsbo.
Härmed var överläggningen slutad.
Punkten i
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
Onsdagen den 6 mars 1968 fm.
Nr 10
93
Interpellation ang. vissa åtgärder för att förbättra samhällets barntillsyn
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punklen
1) i utskottets betänkande nr 5,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 154 ja och 31 nej, varjämte 15 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 2—4
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
2)—4) i utskottets betänkande nr
5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Erik Filip
Petersson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 95 nej.
Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.
§ 15
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, med anledning av motioner
angående arbetsgivares skyldighet
att lämna kontrolluppgift beträffande
naturaförmåner.
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.
§ 16
Interpellation ang. vissa åtgärder för att
förbättra samhällets barntillsyn
Ordet lämnades på begäran till
Herr WERNER (h), som yttrade:
Herr talman! Förra året lämnade familjedaghemsutredningen
ett betänkande
— »Samhällets barntillsyn — barnstugor
och familjedaghem» — vari bl. a.
ingår en redogörelse för olika tillsynsformer
för barn. Det framgår där och
av det referat av utredningen som gjorts
i statsverkspropositionens bilaga 7 i år,
att en förvånansvärt stor andel av de
cirka 250 000 barn, som undersökningen
omfattar, egentligen är utan tillsyn,
nämligen drygt 60 000 eller en fjärde
-
Nr 10
94
Onsdagen den 6 mars 1968 fni.
Interpellation ang. utbyggnaden av vård och utbildning av svårt rörelsehindrade
barn
del. Detta är i och för sig nog så allvarligt,
men desto betänkligare är att
i denna stora grnpp barn utan tillsyn
ingår även sådana, som inte uppnått
skolåldern. Visserligen utgör deras andel
bara cirka 2 procent av de drygt
60 000 — eller drygt 3 000 personer —
men det är givet att barn under sju
år hör till dem som har svårast att
klara sig utan särskild tillsyn, allra
helst som de inte har någon skolbespisning
att tillgå. Det torde stå fullt klart
för alla att många av de små, som inte
har effektiv tillsyn, löper extra stora
risker att råka illa ut på skilda sätt.
Det vore därför utomordentligt angeläget
att ingående undersöka hur de
yngsta barnen — de som ännu inte är
skolpliktiga och de yngsta skolbarnen —
vilka nu av familjedaghemsutredningen
uppges stå utan tillsyn, fördriver
sin tid. Utredningen har gjort vissa
antydningar; något klarläggande besked
därvidlag har man emellertid inte
kommit med. Frågan har måhända bedömts
ligga utanför utredningsuppdraget,
trots att man i referat av utredningen
i statsverkspropositionen benämnt
rubriken »Klarar sig själva» som
en tillsynsform vilket i och för sig ger
anledning till reflexioner.
Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:
Är herr statsrådet beredd medverka
till att en undersökning genomföres i
avsikt att klarlägga på vilket sätt de
yngre barnen, som enligt familjedaghemsutredningen
»klarar sig själva»,
tillbringar sin tid och därefter vidtaga
nödiga åtgärder?
Denna anhållan bordlädes.
ii 17
Interpellation ang. utbyggnaden av vård
och utbildning av svårt rörelsehindrade
barn
Ordet lämnades på begäran till
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:
Herr talman! Frågan om vård och
undervisning av rörelsehindrade och
vissa långvarigt sjuka barn behandlades
vid 1961 års riksdag (proposition
nr 170; SU 161), som fastslog att huvudmannaskapet
härför skulle åligga landstingen,
i vad avser såväl vården och
behandlingen i förskoleåldern som de
särskilda anordningar som erfordras
för att möjliggöra undervisning i grundskolans
låg- och mellanstadium. I enlighet
med detta beslut utbyggdes verksamheten
på förslag av Kungl. Maj :t
i proposition nr 75 till 1965 års riksdag
(SU 100 och 132) till att gälla även
grundskolans högstadium. I anslutning
härtill antogs samma år en särskild
lag om skyldighet för landstingskommuner
och landstingsfria städer att sörja
för inackordering i särskilda elevhem
av vissa rörelsehindrade och andra
fysiskt handikappade barn, som till
följd av sitt handikapp eller av andra
särskilda skäl är i behov av inackordering
för att kunna få undervisning
i grundskola (proposition nr 76; 2LU
52). Samma skyldighet föreligger också
beträffande förskolebarn, som på grund
av sitt handikapp är i särskilt behov
av vård och förskoleundervisning.
Enligt ovannämnda lag, vilken trädde
i kraft den 1 juli 1965, skall Kungl.
Maj:t efter förslag av landstingskommunerna
fastställa planer över de elevhem
som skall finnas i riket. Det synes
dock föreligga en viss eftersläpning
beträffande Kungl. Maj :ts fastställelse
av dylika planer. Som exempel kan
nämnas att de i Lund—Malmö sjukvårdsregion
ingående landstingen under
1966 har tillställt dåvarande medicinalstyrelsen
förslag till sådana elevhemsplaner,
i vilka samtidigt föreslås
uppförande av en s. k. regionskola i
Lund för ett — efter särskild inven
-
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
95
tering — planerat elevantal av 70 barn.
Medicinalstyrelsen har med tillstyrkan
överlämnat dessa planförslag till Kungl.
Maj:t den 15 november 1966.
Ifrågavarande planförslag har ännu
ej fastställts.
För att möjliggöra för de handikappade
barn som här avses att erhålla
erforderlig vård och undervisning är
det angeläget att riksdagens beslut så
snart som möjligt förverkligas. Det synes
därför värdefullt att kammaren erhåller
en redogörelse för hur långt utbyggnaden
av ifrågavarande verksamhet
framskridit.
Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:
Vill statsrådet redogöra för i vilken
utsträckning riksdagens beslut om utbyggnad
av vård och utbildning av
svårt rörelsehindrade barn förverkligats?
Denna
anhållan bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.04.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 6 mars
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.
§ 1
Förfarandet vid beräkning av lagfartsstämpel
för köp av kronomark
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, med anledning av motioner
angående förfarandet vid beräkning
av lagfartsstämpel för köp av kronomark.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr LARSSON i Norderön (ep):
Herr talman! I de likalydande motionerna
1:477 och 11:599, som föranlett
bevillningsutskottets betänkande nr
10, har hemställts att riksdagen måtte
besluta att 8 § 1 mom. tredje stycket
stämpelskatteförordningen skall erhålla
följande tillägg: Därest kronan är säljare
erfordras icke sådant intyg utan
skall köpeskillingen anses utgöra egendomens
värde. Detta motiveras bl. a. av
att kronans försäljning av mark ökar
år från år.
De största försäljningarna sker för
jordbrukets rationalisering och handhas
av lantbruksnämnderna, som år
1966 sålde mark för 78 miljoner kronor,
fördelat på 2 102 stycken försäljningar.
För att främja strukturrationaliseringen
sker överlåtelserna ofta så,
att vissa delar av fastigheter eller taxerade
enheter säljs. Värdering av sakkunnig
person skall då ligga till grund
för stämpelskattens beräkning. 1 och
med att försäljningsobjekten blir allt
fler och större ökar svårigheterna att
på landsbygden kunna erhålla sådan
värdering, och kostnaderna för köpare
som skall anskaffa intyg blir allt högre.
Vederbörande inskrivningsdomare, som
har att fastställa stämpelskattens storlek,
kan ej heller godta säljarens -— i
dylika fall kronans — uppgift om värdet,
då kronan är part i målet.
Eftersom kronan inte utan riksda -
96
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen
gens hörande kan försälja fast egendom
för annat pris än det värde egendomen
har vid försäljningstillfället sker sålunda
försäljningarna till det faktiska värdet.
Någon särskild värdering i de fall
då kronan är säljare borde sålunda inte
erfordras för stämpelskattens beräkning.
Utskottet kan inte tillstyrka motionärernas
lagstiftningsyrkande. Det är
enligt utskottets mening självfallet att
bestämmelserna angående värderingsintyg
eller annan utredning bör tillämpas
så att allmänheten inte i onödan belastas,
och enligt vad utskottet har erfarit
kan intygen i praktiken ha en enkel
utformning, varför några särskilda
svårigheter att erhålla sådant intyg i
regel inte torde föreligga.
Utskottet tror vidare att motionärernas
uppgift att inskrivningsdomaren
inte kan godtaga säljarens värdering
är i viss mån felaktig, och utskottet
skriver att inskrivningsdomaren torde
åtminstone i allmänhet godtaga t. ex.
intyg av banks värderingsmän, även om
intyget gäller egendom som banken
sålt. Utskottet kan inte finna något skäl
till att ett sådant inte skall kunna godtagas
och tillägger: »Detta gäller än
mindre intyg som utfärdats av en statstjänsteman
beträffande egendom som
sålts av staten. I de av motionärerna
avsedda fallen torde ett sådant intyg
lätt kunna erhållas utan kostnader.»
Ja, herr talman, dessa intyg erhålls
förvisso utan kostnad. Men vi motionärer
har erfarit att lantbruksnämnden i
området har erhållit skriftligt meddelande
från inskrivningsdomarna i olika
domsagor inom dess verksamhetsområde,
att intyg av lantbruksnämndens
tjänstemän inte kan godtas som värdering
av kronans mark, och då uppstår
den besvärliga situation som föranlett
motionerna.
Jag har med detta velat klarlägga att
vi motionärer inte lämnat några felaktiga
uppgifter, som utskottet förmodar.
Det kan tydligen föreligga olika
uppgifter om värdet av statstjänstemannens
värderingsintyg vid statliga fastighetsförsäljningar.
Därför är det nog
angeläget att — om en ny lagstiftning i
enlighet med motionärernas förslag inte
anses erforderlig — i varje fall de av
utskottet åberopade tillämpningsföreskrifterna
må utfärdas, så att de angivna
förhållandena kan regleras.
Jag har velat understryka detta och
har, herr talman, inget särskilt yrkande.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 2
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av skrivelse från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
angående anslag på tilläggsstat för
utredning om riksdagens hus m. m.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 3
Projektering av provisoriska lokaler för
riksdagen
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av skrivelse från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
angående projektering av provisoriska
lokaler för riksdagen jämte motioner.
I skrivelse till riksdagen den 17 januari
1968 hemställde styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa att byggnadsstyrelsen finge
i uppdrag att projektera den planerade
förvaltningsbyggnaden i kvarteret Garnisonen
i Stockholm på sådant sätt att
riksdagen och riksdagsbiblioteket kunde
erhålla provisoriska lokaler där den
1 januari 1971.
Av skrivelsen framginge att företrädare
för Stockholms stad framlagt ett
alternativt förslag till provisoriska lokaler
för riksdagen, innebärande ianspråktagande
av planerade byggnader
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
97
Projektering av provisoriska lokaler för
—- kulturhus, teater och hotell — omedelbart
söder om Sergels torg.
I anledning av den föreliggande framställningen
från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor hade väckts de likalydande
motionerna 1:744 av herr
Svenungsson m. fl. och II: 950 av herr
Turesson. I dessa motioner hemställdes,
att riksdagen skulle
1. avslå förslaget om projektering av
provisoriska lokaler för riksdagen och
riksdagsbiblioteket i kvarteret Garnisonen,
2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att byggnadsstyrelsen finge i uppdrag
att projektera en provisorisk byggnad
på riksdagshusplanen ävensom närmare
granska det av Stockholms stad
framlagda förslaget om provisoriska
riksdagslokaler vid Sergels torg.
I skrivelse till bankoutskottet den 9
februari 1968 hade andra kammarens
andre vice talman herr Cassel jämte
ytterligare åtta riksdagsledamöter föreslagit,
att utskottet skulle pröva möjligheten
att fylla behovet av provisoriska
lokaler för riksdagen genom att
utnyttja ett för ändamålet ombyggt
passagerarfartyg. Skrivelsen tillsammans
med det material som överlämnats
i anslutning därtill hade av utskottet
remitterats till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor för yttrande.
Förslaget, som torde få beaktas vid
provisoriefrågans fortsatta handläggning,
behandlades icke i detta utlåtande.
Utskottet hemställde,
A. att riksdagen med avslag på motionerna
1:744 och 11:950, i vad de
gällde projektering av lokaler i kvarteret
Garnisonen, och med bifall till förevarande
framställning från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
byggnadsstyrelsen finge i uppdrag att
projektera den planerade förvaltningsbyggnaden
i kvarteret Garnisonen i
Stockholm på sådant sätt att riksdagen
riksdagen
och riksdagsbiblioteket kunde erhålla
provisoriska lokaler där från 1971 års
början;
B. att motionerna 1:744 och 11:950,
i vad de gällde granskning av förslag
om riksdagslokaler vid Sergels torg i
Stockholm, måtte anses besvarade med
vad utskottet anfört;
C. att motionerna 1:744 och 11:950,
i vad de gällde projektering av en provisorisk
byggnad på riksdagshusplanen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade avgivits
1. vid utskottets hemställan under A.
av herr Hagnell (s), som ansett att utskottet
under A. bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå förevarande
framställning från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor rörande
projektering av provisoriska lokaler för
riksdagen och riksdagsbiblioteket i
kvarteret Garnisonen i Stockholm, samt
att motionerna I: 744 och II: 950, såvitt
de avsåge detta ämne, härigenom
måtte anses besvarade;
2. vid utskottets hemställan under C.
av herrar Åkerlund, Enarsson och Regnéll
(samtliga li), vilka ansett att utskottet
under C. bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 744 och II: 950 i ifrågavarande
del måtte i skrivelse till Kungl Maj:t
hemställa att byggnadsstyrelsen finge i
uppdrag att projektera en provisorisk
byggnad på riksdagshusplanen i enlighet
med vad reservanterna anfört.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag har en känsla av
att förvaltningskontoret, när det presenterade
en plan för hur man skall
lösa den bostadsfråga för riksdagen
som eventuellt kommer att följa av ett
riksdagsbeslut, har influerats av Parkinsons
lag. Självfallet verkar Parkinsons
lag här med en sådan hastighet
Andra kammarens protokoll 1968. Nr 10
98
Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen
att man måste nyttja atomkraft för att
få den att verka tillräckligt snabbt.
Vi har presenterats en mycket trevligt
utstyrd och kostsam utredning, som
jag dock inte tror att riksdagen har beställt.
Jag förutsätter nämligen att riksdagen
under nuvarande förhållanden
inte skulle kunna kosta på sig ett sådant
slöseri.
När jag studerat planeringen blir jag
litet förskräckt. Det bär sagts att antalet
riksdagsledamöter skall minskas.
Men förvaltningskontoret, som vi en
gång -—■ kanske litet grand lösligt —
lät tillkomma, växer med oerhörd fart.
Om den framlagda skissen är riktig
skulle det behövas 1 300 kvadratmeters
golvyta för att hysa förvaltningskontorets
personal. Det är ganska märkligt,
särskilt som riksdagsmännen för sin
plenisal skulle få en 300 kvadratmeter
mindre yta. Detta skulle självfallet vara
korrekt om man försökte göra om riksdagen
och säga att riksdagsmännen
skulle avskaffas, men att man skulle se
till att förvaltningskontoret och antalet
tjänste- och ämbetsmän skulle växa.
Men om dessa förhållanden skulle råda
i ett företag skulle man omedelbart vidtaga
åtgärder för att de som satt i ledningen
skulle återgå till näringarna och
få en annan uppgift att fylla. Om man
inom industri och handel skulle förfara
på detta sätt skulle man få oerhört
stark kritik. Nu förutsätter jag att detta
är ett tryckfel — fast det är märkligt
att sådant förekommer i en så förnämligt
utstyrd bok som kostar ganska
mycket pengar.
Om vi nu skall ha ett nytt riksdagshus,
bör även riksdagsmännen få rum
där. 1 det här huset håller vi på att
trängas ut av vissa personer, men det
är ju en annan sak; här får vi finna
oss i en del som är underligt.
Jag har varit av den uppfattningen
att det från praktisk och ekonomisk
synpunkt inte är så stora fördelar med
enkammarsystemet att dessa skulle motivera
en ändring av nuvarande sy
-
stem. Och om enkammarsystemet innebär
att huvuduppgiften och huvudkostnaderna
skall ligga på förvaltningskontoret
— om personalen där skall bli
riksdagsmännens betjänter eller om
riksdagsmännen skall vara betjänter vet
jag inte —- frågar man sig om det inte
hade varit lyckligare att gå en annan
väg. Men om man nu accepterar att
flytta ut ur detta hus och få ett enkammarsystem
vill jag kort och gott
deklarera, att det inte finns någon anledning
att sätta i gång ett bygge av
typ Operakällaren i kvarteret Garnisonen.
Behövs det förvaltningslokaler, låt
oss då bygga förvaltningslokaler och
låt oss slippa en ständigt pågående förändring
i det huset, som kommer att
kosta så mycket pengar och bekymmer
alt vi i dag troligen inte kan överblicka
det hela.
Om vi nu skall ha ett flyttningskalas
— det måste väl bli ett sådant — förutsätter
jag att flyttningskostnaderna
bör bli så låga som möjligt, och jag
hoppas att vi inte skall flytta till en
plats om vilken det kan sägas att den
ur statens synpunkt måste vara den
mest olämpliga. Skall vi flytta vore det
rimligast att flytta till Sergels torg. Det
är självklart att vi måste räkna med att
det kommer att ta ganska lång tid innan
vi kan bestämma oss för hur ett
nytt riksdagshus skall vara beskaffat
och var det skall ligga. Jag är inte säker
på att det är nödvändigt att flytta
ut ur det här huset, men om vi gör
det måste Sergels torg vara den enda
möjliga platsen.
Men jag vill också säga, att eftersom
byggandet av ett riksdagshus i Stockholm
är en angelägenhet som vi måste
fatta beslut om i samråd med Stockholms
stad, så är det också naturligt
att vi måste söka finna riktlinjer för
att nå en anpassning i detta avseende
som kan ge ett vettigt resultat.
Jag måste erkänna att när jag har
läst promemoriorna och tagit del av
ritningarna — som riksdagen aldrig har
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
99
Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen
beställt; jag vet inte vem som betalar
dem, men det är väl någon — har jag
fått en känsla av att det hade varit
rimligare om utskottet yrkat avslag på
denna begäran från förvaltningsmyndigheterna
och den framställning som
här har gjorts om fortsatt projektering
i kvarteret Garnisonen. Enligt mitt sätt
att se är det orimligt att fortsätta på
den vägen. Därför, herr talman, skall
jag be att få yrka bifall till avslagsyrkandet
på föreliggande utskottsutlåtande
i enlighet med herr Hagnells reservation.
Vi befinner oss i den situationen att
vi inte kan handla utan att ta ekonomiska
och andra hänsyn. Vi bör akta
oss för att sätta i gång ett provisoriskt
bygge som kan komma att vålla oss
minst lika stora bekymmer som när
vi beslutade om byggandet av en restaurang
som skulle bli billig men som
blev dyrbar. Jag skulle också önska att
vi i detta sammanhang tillsatte en byggnadskommitté
som i stället kunde ordna
denna sak. Det är ju viktigt att riksdagen
får vara med och bestämma på
ett sådant sätt, att vi inte för allmänheten
framstår såsom slösare, särskilt
inte i rådande läge.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1.
Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):
Herr talman! Fjolårets riksdag bemyndigade
styrelsen för förvaltningskontoret
att föranstalta om en utredning
av de lokalbehov som blir erforderliga
för riksdagen vid en planerad
övergång till en kammare vid ingången
av år 1971.
Detta arbete pågår, och det synes mig
som om herr Lundberg här samtidigt
talade både om de permanenta lokaler
som riksdagen kommer att behöva, därest
vi får en kammare, och om provisoriet.
Det verkade också som om herr
Lundberg redan nu var ute med ett
visst flyttlass; han var borta vid Sergels
torg, tyckte jag att jag uppfattade i ett
skede av hans anförande!
I förvaltningskontoret pågår som sagt
detta arbete, och såsom framgår av bankoutskottets
utlåtande räknar styrelsen
med att inom kort kunna komma med
ett eget utlåtande, vari skall redovisas
ett utredningsresultat. Jag föreställer
mig att ordföranden i styrelsen för förvaltningskontoret
har en del att säga
i anledning av vad herr Lundberg anförde.
Det synes mig som att det var en
mycket vällovlig åtgärd styrelsen för
förvaltningskontoret vidtog när den satte
i gång ett preliminärt arbete för att
se till att riksdagen verkligen skulle
kunna få provisoriska lokaler, därest
vi beslutar oss för en övergång till ett
enkammarsystem. Frågan aktualiserades
redan i höstas, men på grund av
att det förelåg viss osäkerhet beträffande
den initiativrätt som bankoutskottet
kan anses ha, kom inte då något
förslag från utskottet i anledning
av förvaltningskontorets styrelses förslag.
Förvaltningskontoret har nu återkommit
med en skrivelse, vari föreslås
att byggnadsstyrelsen skall få ett formellt
bemyndigande att fortsätta en projektering
i kvarteret Garnisonen.
Samtidigt har även andra förslag
framkommit. Stockholms stad har visat
intresse för att man skall kunna förlägga
ett provisorium till Sergels torg
i ett byggnadsprojekt, som sedermera
skulle komma att användas för annat
ändamål. Vidare har herr andre vice
talmannen Cassel m. fl. i skrivelse 1 ill
bankoutskottet föreslagit att det borde
undersökas, huruvida det vore möjligt
att förvärva ett passagerarfartyg. Med
all respekt för underskrivarna har bankoutskottet
behandlat skrivelsen seriöst
och remitterat den till förvaltningskontorets
styrelse för utredning. Delta är
ytterligare ett alternativ som nu kommit
in i bilden och som vi inte hade
i höstas.
Sedan skrivelsen från förvaltnings -
100 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen
kontorets styrelse inkommit har i anledning
av denna motioner blivit väckta,
nämligen nr 1:745 och 11:950. I
dessa motioner har det föreslagits att
förslaget om en projektering av provisoriska
lokaler i kvarteret Garnisonen
skall avslås. Dessutom föreslås att byggnadsstyrelsen
borde ges i uppdrag att
projektera en provisorisk byggnad på
riksdagshusplanen, och dessutom borde
det av Stockholms stad framlagda
förslaget beträffande ett provisorium
vid Sergels torg bliva föremål för
granskning.
Om det sistnämnda förslaget har
bankoutskottet i sitt utlåtande sagt att
en sådan granskning pågår successivt.
Bankoutskottet har också uttalat att det
är ett intressant förslag men att nu företa
någon särskild åtgärd från riksdagens
sida anses inte erforderligt, eftersom
byggnadsstyrelsen förklarat att
projektet granskas jämsides med projekteringen
av kvarteret Garnisonen.
Bankoutskottet har ansett att motionen
i det avseendet därmed skulle vara besvarad.
I fråga om projekteringen av kvarteret
Garnisonen var herr Lundberg mycket
orolig över kostnaderna. Av bankoutskottets
utlåtande framgår att den
totala projekteringen av kvarteret Garnisonen
— alltså inte bara den del som
riksdagen skulle ta i anspråk provisoriskt
beräknas till cirka 15 miljoner
kronor. Men det framgår också av
utlåtandet att en projektering för ett
provisorium för riksdagen skulle dra
en kostnad av mellan 300 000 och
400 000 kronor. På den punkten finns
inte något anslagsäskande, utan beloppet
kan helt täckas av de medel som
står till byggnadsstyrelsens förfogande.
Bankoutskottet hade räknat med att
det egentligen inte skulle behöva bli
en lång debatt i dag, därför att riksdagen
inte på något sätt binder sig; alla
dörrar hålls öppna för en slutgiltig
prövning av hur vi skall ha det med
provisoriet i förhållande till den per
-
manenta lösning för riksdagen som sedermera
skall beslutas.
Det måste anses korrekt att ge byggnadsstyrelsen
bemyndigande alt fortsätta
det påbörjade uppdraget, och det är
vad bankoutskottet framhåller i sitt utlåtande.
Beträffande högermotionens förslag
om att ett provisorium på riksdagshusplanen
också bör utredas har bankoutskottet
framhållit, att ett sådant provisorium
skulle kunna bli tänkbart endast
om vi redan nu är på det klara
med att det permanenta riksdagshuset
inte skall ligga på Helgeandsholmen
utan förläggas till Nedre Norrmalm. Motionärerna
har menat att det borde byggas
en provisorisk plenisal på riksdagshusplanen
men omsider skulle den tomt
som riksbanken nu har tas i anspråk.
Bankoutskottet har varit angeläget erinra
om att någon förflyttning av riksbanken
inte torde kunna komma i fråga
förrän tidigast 1973.
På detta sätt har bankoutskottet handlagt
ärendet. Utskottet liar ansett att
vad vi i dag skall fatta beslut om är
att byggnadsstyrelsen får bemyndigande
att fortsätta projekteringen — ingen
har bundit sig för någon som lnlst
lösning! — och innan vårsessionen är
slut får vi sedan ta ställning till frågan
om ett provisorium. Då kan vi
även bedöma och besluta i fråga om
de utredningsresultat som förvaltningskontorets
styrelse har kommit till beträffande
riksdagshusets permanenta
förläggning.
Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag har utgått från att
vi diskuterar provisoriet i kvarteret
Garnisonen, eftersom det är där de nu
berörda provisoriska lokalerna finns.
Man talar så vackert om bemyndigande
att utreda denna fråga. Men om
vi ger byggnadsstyrelsen detta bemyndigande
och låter den lägga ned kostna
-
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
101
Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen
der och arbete på denna projektering
kommer vi att binda oss för ett projekt
som jag anser felaktigt. Låt oss i stället
försöka få administrativa lokaler som
är så belägna att vi slipper springa över
hela staden.
Herr Ekström i Iggesund sade att för
projekteringen kan man använda medel
som står till byggnadsstyrelsens förfogande.
Ja, visst kan man det. Jag förutsatte
emellertid att byggnadsstyrelsen
inte har några egna inkomster utan
måste få pengarna från staten, och do
vet vi hur det brukar gå.
Jag vill säga rent ut att vi bör såga av
detta projekt, som jag anser felaktigt,
och om det blir nödvändigt att flytta
ur detta hus är enda möjligheten att ta
det andra alternativet. Men om vi flyttar
ur detta hus måste vi räkna med
att planeringen och placeringen av det
nya riksdagshuset blir kostsamma. Har
man sagt A måste man emellertid säga
B. Själv kommer jag väl inte att uppleva
den dag då detta stolta, fina hus för
administratörer står färdigt.
Herr ULLSTEN (fp):
Herr talman! Riksdagen befinner sig
i tidsnöd då det gäller att ordna sin
lokalfråga. Om ungefär tre år får vi
enkammarriksdag. Vi vet inte var der.
skall få plats.
Vi vet att det här huset är för litel
och att vi behöver ett nytt, men vi vet
inte var det skall ligga. Hela den frågan
befinner sig på planeringsstadiet, även
om man därvidlag har kommit ganska
långt. Man kan fråga sig hur det kommer
sig att vi har hamnat i det prekära
läget. Behovet av större lokaler för riksdagen
har ju inte precis dykt upp under
de allra senaste åren. I själva verket
upptäckte man ganska snart efter det
att riksdagen år 1905 flyttat in i detta
hus, att det var för litet och oändamålsenligt.
Redan på 1930-talet satte man i
gång utredningar för att undersöka vad
man kunde göra åt saken, och en av
dessa utredningar uttalade som sin kon
-
klusion, att det bara fanns ett sätt att
lösa problemet, att bygga ett helt nytt
hus.
Det är alltså så länge sedan som man
kom underfund med att det här huset är
opraktiskt för sitt ändamål. Men trots
det har i stort sett ingenting hänt, och
man kan fråga sig vad anledningen
härtill är. En anledning är att riksdagen
tills helt nyligen -— då vi fick förvaltningskontoret
och dess styrelse, som
jag till skillnad från herr Lundberg
tycker är utomordentliga inrättningar
-— inte haft något organ som kunnat
samordna dessa frågor; det fanns tidigare
en rad olika organ med olika uppgifter
men ingen ordentlig samordning.
Den andra och kanske viktigaste anledningen
är att partierna och de ledande
politikerna inte visat något nämnvärt
intresse för frågan om riksdagens och
riksdagsmännens arbetsförhållanden.
Man har inte haft någon målsättning
för hur riksdagshuset bör fungera och
se ut.
Nu har vi fått både en organisation
och en målsättning, och då gäller det
att vi tar vara på de möjligheter som
det ger. Bankoutskottet föreslår i sitt
utlåtande att projekteringen av Garnisonen
skall fullföljas. Det är alldeles
självklart, tycker jag, vilket av de olika
provisoriealternativen man än föredrar,
att den projekteringen måste fullföljas.
Senare i vår skall vi ta ställning till
vilket av de olika förslagen vi skall
stanna för, och då är det givetvis angeläget
att alla dessa är färdigutredda
så att vi har reella valmöjligheter, och
inte på nytt hamnar i tidsnöd och tvingas
ta en lösning som egentligen inte är
bra men som vi måste ta därför att vi
inte har tid att utreda något annat alternativ.
Det är då också angeläget att
vi har att välja mellan fullgoda alternativ,
och med fullgott alternativ menar
jag —• även när det gäller provisoriet —
att det skall ha det lokalprogram som
riksdagen uttalat sig för när det gäller
den permanenta lösningen, d. v. s. att
102 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen
det skall finnas ett ledamotsrum per
ledamot. Bankoutskottet har därvidlag
velat gå litet längre än vad förvaltningskontorets
styrelse gjort och har uttalat,
att den pågående projekteringen bör
undersöka förutsättningarna och kostnaderna
för ett lokalprogram som innebär
att varje ledamot skall få eget rum
och inte, som förvaltningskontoret föreslagit,
att två ledamöter skall dela på
ett rum.
Det rör sig visserligen om ett provisorium,
men det är fråga om ett provisorium
som kommer att vara i tio år
— kanske något längre tid eller, om vi
har tur, något kortare tid. Då kan jag
inte se något skäl till att vi skulle pruta
av på den standard som riksdagen uttalat
sig för att ett permanent riksdagshus
bör ha. Det är klart att vi skulle ha
kunnat befinna oss i en situation där
detta varit tekniskt eller ekonomiskt
omöjligt, men såvitt man kan bedöma
föreligger inte den situationen, och då
tycker jag inte att det finns något skäl
att pruta på kraven.
Det brukar sägas att det finns en
opinion utanför detta hus, som är emot
att riksdagen skulle skaffa sig en sådan
standard. Jag tror att det delvis är en
inbillad opinion, och i den män den
existerar är den osaklig. Det är ju inte
för vår personliga bekvämlighets skull
som vi kräver bättre arbetsförhållanden,
utan för att vi skall kunna fullfölja
vårt arbete på ett effektivt sätt.
Det måste anses vara ett gemensamt
önskemål för riksdagsledamöterna och
väljarna.
Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Till herr Ullsten skulle
jag vilja säga att det förefaller som om
vi alltid skulle befinna oss i tidsnöd.
Det gäller även i detta fall, trots att vi
diskuterat frågan om en förändrad riksdag
under många år.
Sedan talades det om planering. Jag
skall ärligt erkänna att jag hade min
uppfattning om ett visst skepp som man
tog upp ur Strömmen. Man planerade
en vagga åt det, och jag trodde att man
åtminstone skulle kunna mäta upp hur
stor den vaggan behövde vara, men om
jag inte tar fel så har man ordnat det
för sig som eu gammal fiskare gjorde;
nu behöver man en puckel och den
kostar visst över en miljon. Jag är rädd
för att vi kommer in i samma dans.
Jag anser därför att man skall skrinlägga
detta projekt och detta provisorium.
Om vi skall flytta ut så skall vi
inrikta oss på Sergels torg, och jag tror
att Stockholms stad då kommer att lösa
problemen. Det projektet ger oss framför
allt en administration för olika verk
som möjliggör besparingar i en utsträcksom
inte framgår av utredningen. Bristen
på intresse har därigenom ändå —•
detta vill jag säga till herr Ullsten —
kommit fram, låt vara inte på det sätt
som här angivits utan på ett annat sätt.
Jag tror att vi skall vara litet försiktiga
när vi handskas med pengar som vi
kanske kunde behöva för andra ändamål.
Herr LINDHOLM (s):
Herr talman! Herr Lundberg har hållit
en straffpredikan över förvaltningskontorets
styrelses lösaktiga sätt att arbeta,
men jag tror inte att vare sig jag
eller någon annan av kammarens ledamöter
i de åtgärder förvaltningskontorets
styrelse vidtagit på olika områden
kan återfinna någonting som innehåller
något som passar på den beskrivning
herr Lundberg gav. Därutöver skall jag
inte säga mer om hans mycket tvärsäkra
påståenden.
När förvaltningskontorets styrelse tog
upp frågan om riksdagslokaler, skedde
det mot bakgrunden av den pågående
utredningen angående författningsreformen
och den diskussion som där fördes,
varvid man från vissa håll framhöll
önskvärdheten av att grundlagändringen
skulle genomföras så snabbt som
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
103
Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen
möjligt. Slutligen började man också
komma fram till ett datum då man ansåg
att den nya enkammarriksdagen
skulle kunna träda i kraft. I det läget
var det naturligt att den styrelse som är
ansvarig för riksdagslokalerna tog upp
diskussionen om hur man skulle lösa
den frågan, och fördenskull begärde
vi medel till utredningar av frågan om
enkammarriksdagens lokaler.
I denna utredning arbetar man med
tre huvudalternativ. Det ena alternativet
är en ombyggnad av det nuvarande
riksdagshuset. Det andra alternativet är
nybyggnad här på Helgeandsholmen,
och det tredje är en nybyggnad vid
Gustav Adolfs torg. Samtliga dessa alternativ
kommer att i färdigt skick presenteras
för riksdagen. Men oberoende
av vilket av dessa alternativ som riksdagen
slutligen bestämmer sig för har
vi kommit till den uppfattningen att det
blir nödvändigt med ett provisorium
under den tid man försöker definitivt
lösa lokalfrågan. Vissa tidsberäkningar
pekar på att om riksdagen stannar inför
alternativet att också i framtiden ha sin
förläggning till Helgeandsholmen, så får
man räkna med en provisorietid av cirka
åtta år. Skulle man förlägga det till
Gustav Adolfs torg, måste man öka på
med ytterligare ett par års provisorium
beroende på markinlösningsfrågor och
dylikt som då måste handläggas.
Det är alldeles uppenbart att förvaltningskontorets
styrelse i det läget fann
det angeläget att undersöka, hur man
på lämpligaste sätt skulle kunna lösa
provisoriefrågan. Det som i dag begärs
är icke ett beslut av riksdagen om hur
provisoriefrågan skall lösas, utan det
enda som begärs i dag är att byggnadsstyrelsen
skall få i uppdrag att projektera
beträffande ett av de förslag till
provisorium som man arbetar med. Det
finns ett förslag om en förläggning i
den blivande förvaltningsbyggnaden i
kvarteret Garnisonen. Dessutom har
Stockholms stad visat ett mycket stort
intresse för saken. Vidare har tjänstgö
-
rande talmannen framfört vissa synpunkter
på hur denna fråga skall lösas.
Vad beträffar provisoriet kan jag därför
säga, att vi även i det avseendet är
ganska rikt lottade, i det att vi har
minst tre olika lösningar att välja mellan.
Men innan riksdagen kan ta ställning
till dessa spörsmål, måste det ju fattas
ett beslut om grundlagsändring. Så fort
riksdagen har fattat beslut, kommer förvaltningskontorets
styrelse, om riksdagsbeslutet
går i riktning mot bifall
till den framlagda propositionen, som
i sak innebär enkammarriksdag bestående
av 350 ledamöter, att för riksdagen
framlägga förslag dels till lösning av
provisoriet, dels till definitiv lösning
av frågan om riksdagshuset. Därför menar
jag att det i dag inte finns någon
anledning att på sätt herr Lundberg
gjorde ta upp en diskussion om vad de
olika alternativen kostar. Den diskussionen
får vi väl spara till den dag,
då beslut skall fattas och då det finns
mera exakta siffror att röra sig med
och kammarens ledamöter därigenom
också får ett bättre underlag för sin
bedömning av vilket av de olika alternativen
som slutligen bör väljas såsom
provisorium.
Det är därför, herr talman, som jag
för min del hemställer att kammaren
måtte bifalla statsutskottets förslag.
Herr HAGNELL (s):
Herr talman! Förvaltningskontoret
har inte haft någon lätt uppgift. Det
har haft uppgiften att söka projektera
för det kommande riksdagshuset utan
att riksdagen ännu har tagit definitiv
ståndpunkt till hur författningsfrågan
skall lösas. Vi måste ju alla säga att
det är och måste vara en bakvänd ordning
att projektera hus, innan man har
bestämt hur innehållet skall vara. Det
är inte förvaltningskontorets fel att den
situationen har inträffat, men det gör
inte arbetsuppgiften för förvaltningskontoret
lättare.
104 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen
Frågor som kommit upp innan det
definitiva riksdagshuset kan vara färdigt,
har föranlett förvaltningskontoret
att ta upp frågan om ett provisorium.
Så långt jag förstår gäller den hemställan,
som man nu gör om att få
pengar till projekteringskostnader för
ett nybygge på övre Östermalm, projekteringsarbeten
som redan påbörjades
i oktober förra året. Riksdagen är
ungefär ett halvt år efter med pengarna.
Det är som att slänga in jästen
efter degen.
Vi vet också att det definitiva förslaget
enligt de skriftliga uppgifter vi
fått skall vara klart vid månadsskiftet
mars—april, men det är möjligt att
det blivit något försenat. Det hade naturligtvis
varit lättare att bedöma provisoriet
mot bakgrunden av förslaget
till en definitiv lösning, ett förslag som
nu befinner sig under tryckning. Också
på denna punkt har vi råkat i en
situation där vi måste handla i något
bakvänd ordning.
Det föreliggande förslaget innebär att
riksdagen skall ligga där borta på Östermalm
under en provisorietid som
-—• om den omfattar eu rivning och en
nybyggnad på den nuvarande tomten
— berör praktiskt taget hela 1970-talet,
från och med ett eventuellt införande
av ett nytt parlamentariskt system
1971. Dessa lokaler på Östermalm är
ju till största delen tänkta för statlig
förvaltning. På den tomt där de gamla
kaserngårdarna står skulle det byggas
ett hus som skall rymma 2 000 å 3 000
ämbetsmän. I det huset skulle riksdagen
kunna få lokaler genom att en
gård överbyggs. Vidare skulle riksdagen
disponera en del av ämbetslokalerna,
som efter riksdagens avflyttning
skulle kunna användas för det först
tänkta ändamålet.
Projekteringen är i gång; den är såvitt
jag förstår praktiskt taget färdig.
Fn annan projektering pågår också,
utan att vi behöver satsa pengar på
den —• åtminstone inte för närvarande.
Det gäller den projektering som avser
provisoriska lokaler för riksdagen vid
Sergels torg. Här har Stockholms stad
börjat projekteringen och kommer att
driva den nu under våren för att sedan
ställa sina funderingar och resultat
till riksdagens förfogande för bedömning.
Vi kan alltså säga att vi i själva verket
är förbigångna av händelsernas utveckling.
Vad vi än gör, är projekteringen
till största delen färdig. Det gäller
bara att betala. Det är mera fråga
om en symbolisk handling då vi i dag
diskuterar om några hundra tusen kronor
i projekteringskostnader.
Men detta är ändå inledningen till
en diskussion som vi i olika former
kommer att ha denna vår, en diskussion
om definitiva lokaler för riksdagen
liksom också om riksdagens framtida
arbetsformer. Det gäller att på detta
stadium, såsom förvaltningskontoret
fattat uppgiften, tänka sig en riksdag
med 350 ledamöter. Jag hoppas att vi
inte, om det blir ett enkammarsystem.
får ett så stort antal ledamöter, ty jag
tror inte att detta skulle vara bra för
riksdagen. Jag erinrar mig ett tillfälle
när statsministern förklarade att det
gäller att inte öka antalet statsråd för
mycket, ty regeringen blir då inte handlingskraftig
emedan det uppstår gruppbildningar
inom den. Likadant blir naturligtvis
förhållandet med parlamentet.
Ett parlament med en kammare på 350
ledamöter skulle inte, såvitt jag förstår,
leda till att vi får t. ex. fem dagars
remissdebatt, som skulle vara fallet om
vi lägger ihop första och andra kammarens
debattid. Det skulle bli nödvändigt
att införa restriktioner, varvid
de som står partistyrelserna nära får
längre tid för att tala, medan de övriga
väl får nöja sig med repliker på
tre å fem minuter.
Redan nu finns det alltför många sådana
klassificeringar i vårt parlament,
och vi bör undvika system som onekligen
leder till antidemokratiska för
-
Onsdagen den 6 mars 1968 em. Nr 10 105
hållanden i parlamentet. Därför gillar
jag inte tanken på ett stort parlament,
utan jag vill nedbringa antalet ledamöter.
När vi nu har lokalfrågorna uppe till
behandling vänder jag mig mot den
projektering som gäller provisoriet på
Östermalm. Jag anser att vi bör kunna
vara kvar här i huset och i denna lokal.
Kostnadssynpunkterna är kanske inte
avgörande, men det rör sig ändå om en
kostnad på ett par hundra miljoner, om
vi skall flytta härifrån, riva huset, bo
provisoriskt och sedan komma tillbaka
i ett nytt riksdagshus. Jag anser att vi
med betydligt enklare medel skulle kunna
inreda denna lokal på sådant sätt att
den kan rymma 300 ledamöter eller
flera.
Detta är inte något löst antagande.
En utredning, där talman Thapper var
ordförande, har visat att vi skulle kunna
ordna det på det sättet. Det framgår
av bilaga 7 till betänkandet om arbetsformerna
för en enkammarriksdag. Vi
kan räkna med att utan större förändringar
ta in 336 ledamöter i denna lokal,
eventuellt med utflyttning av en vägg
någon decimeter. Vill vi sedan därutöver
flytta någon av väggarna som vetter
mot telefonhytterna, så kan vi ta in
ytterligare 12 ledamöter och alltså få
348 platser. Det visar ett arkitektförslag
framlagt den 22 maj 1964.
Vi kan alltså på goda grunder anta
att man skulle kunna bereda plats för
300—330 ledamöter i denna lokal utan
några yttre ombyggnadsarbeten, endast
med en ombyggnad invändigt som kan
göras med hjälp av en inredningsarkitekt
och några snickerifirmor i Småland,
Värmland eller någon annanstans.
Det tycker jag räcker. Jag gillar inte
förslaget att under en längre tid hysa
in riksdagen i en byggnad långt borta
på Östermalm. Där är trafikförbindelserna
dåliga — bortsett från tunnelbanan
— och vi kommer långt bort från
den centrala förvaltningen och regeringskvarteren.
Det tycker jag inte är
4*—Andra kammarens protokoll 1968.
g av provisoriska lokaler för riksdagen
någon ändamålsenlig lösning, och därför
har jag yrkat avslag på projekteringsförslaget
i fråga om östermalmsalternativet.
När vi diskuterar författningsfrågan
finns det, hur vi än ställer oss, möjligheter
att göra sådana ändringar i detta
förslag, att riksdagens nuvarande lokaler
kan användas utan alltför omfattande
utbyggnader. Därför har jag yrkat
avslag på framställningen från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor.
Herr talman! Jag hemställer till kammaren
att avslå denna framställning.
Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Hagnell har här
tagit upp en sakdiskussion i en fråga
som vi enligt förvaltningskontorets styrelse
skall ta ställning till först sedan
grundlagsreformen har beslutats. Om
vi i dag skulle följa herr Hagnell och
med utgångspunkt från hans önskningar
om hur riksdagen skall vara sammansatt
dröjer med alla andra åtgärder
och sedan riksdagen ändå godkänner
den proposition som nu behandlas i
konstitutionsutskottet, hur går det då,
herr Hagnell?
Vad som nu sker är uteslutande förberedande
åtgärder. Man har utgått från
att det är ganska sannolikt att riksdagen
godkänner den proposition som
framlagts, och då befinner vi oss i tidsnöd.
Det är nödvändigt att lösa lokalfrågorna.
Vi skall väl ändå inte ha det
som i engelska parlamentet, där bara
en liten del av ledamöterna har en bänk
att sitta i och resten får försöka hitta en
ståplats bäst de kan. Det kan också bli
resultatet av ett genomförande av herr
Hagnells idéer i dag.
Herr HAGNELL (s) kort genmäle:
Herr talman! Detta uttalande av förvaltningskontorets
styrelseordförande
visar hur man från förvaltningskontoret
varit tvungen att lägga fram förslag
under förutsättning att riksdagen skall
godkänna propositioner, som inte ens
Nr 10
106 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Projektering av provisoriska lokaler för
var presenterade i höstas. Det är möjligt
att man kan göra en sannolikhetsbedömning
av var det hela kan sluta
-— det må var och en ha sin uppfattning
om -— men jag menar att vi inte
heller skulle sitta i sjön om vi avvisade
projektet på övre Östermalm. Då skulle
vi kunna göra en sådan mindre ändring
i den nu föreliggande propositionen
att riksdagen får ett något lägre
antal ledamöter, som kan beredas plats
i den nuvarande lokalen. Så viktiga är
inte dessa tjugo eller sexton ledamöter
som blir över, att vi för deras skull behöver
kasta oss in i en tvåhundramiljonersaffär.
Om vi inte har några andra
lokalalternativ — så pass dåligt som
lokalfrågorna är förberedda och så kort
tid som anslagits för deras lösning —
kan vi ändå vara kvar i våra nuvarande
lokaler i detta hus, och det är ingen
otillfredsställande lösning.
Det är därför jag går emot förslaget
om östermalmsprojektet.
Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att vi kan lösa lokalfrågan inom
detta hus, om vi anpassar antalet ledamöter
till det utrymme som finns inom
dess väggar. Men propositionens ordning
är inte sådan, herr Hagnell, och
därest propositionen bifalles befinner
vi oss i en helt annan situation.
Herr HAGNELL (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är ett mycket otillfredsställande
arbetssätt för riksdagen
att tvingas utgå enbart från förutsättningar.
Hur hade det varit om vi hade
utgått från en viss förutsättning när vi
diskuterade hyrespropositionen i höstas?
Var hade herr Lindholm då stått i
dag?
Herr REGNÉLL (h):
Herr talman! Denna diskussion har
visat hur svårt det är att komma till rätta
med de frågor det här gäller, och
när man ser svårigheterna måste man
riksdagen
erkänna att förvaltningskontoret har
lyckats väl.
Jag tycker att herr Lundberg inledde
diskussionen med att vara ganska orättvis.
Han ville förebrå förvaltningskontoret
för att man där tog hänsyn till
att vi förmodligen kommer att få eu
större kammare än den vi nu sitter i,
och herr Hagnell har fullföljt denna diskussion.
Tydligt är dock att förvaltningskontoret
som en realitet måste utgå
från att det har uttalats en majoritetsönskan
att den nya kammaren skall
bestå av 350 ledamöter. Att det sedan
finns skäl till sakliga invändningar mot
detta, är jag den förste att hålla med
om, men förvaltningskontoret kan inte
vara rätt forum för att driva den diskussionen.
Orättvis var herr Lundberg också när
han visade ritningarna och visserligen
berömde dessa för att vara vackra men
sade att de inte var beställda. En sådan
beställning föreligger, vilket finns redovisat
på s. 8 i förevarande utlåtande,
där det heter: »På hemställan av bankoutskottet
beslöt 1967 års riksdag under
dess vårsession att bemyndiga styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor att
föranstalta om en utredning av riksdagens
lokalfrågor». Denna beställning
har effektuerats bland annat i form av
en preliminär undersökning av de möjligheter
som skulle kunna erbjudas i
kvarteret Garnisonen.
Jag är också på denna punkt beredd
att hålla med herr Lundberg om att detta
i och för sig inte är någon tilltalande
lösning. Jag tror att trafikproblemen
blir mycket besvärande med den
kommunikation som måste förekomma
mellan regeringsbyggnader, departement
och riksdagslokalerna enligt östermalmsalternativet.
. Detta leder mig dock
inte till det resultatet att man bör säga
nej till en fortsatt utredning. Det är så
stora pengar som står på spel att det
är allt skäl att erinra om det gamla
talesättet att det är bäst att mäta två
gånger och klippa en gång.
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10 107
Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen
Här bör vi få en ordentlig vägledning,
som visar vad det ena och det andra
projektet kostar. — Det är kanske värt
att notera att projektet Sergels torg,
som herr Lundberg är beredd att gå in
för utan konkurrerande anbud så att
säga, tycks komma att kosta ungefär
50 procent mer per år än projektet Garnisonen.
Den betydligt ökade kostnaden
får naturligtvis vägas mot de nackdelar
som kan vara förbundna med Garnisonen
— och en klar möjlighet att bedöma
fördelarna och väga dem mot
nackdelarna får man väl först när en
mera detaljerad utredning föreligger.
Herr Hagnell menar att det mesta i
den här vägen redan är gjort. Det ligger
kanske något i hans förmodan, men i
så fall finns det väl ännu mindre skäl
att säga nej till en utredning som gör
det möjligt för oss att nå fram till det
slutliga målet. Är det så att det inte
krävs särskilt många arkitekt- och teknikertimmar
för att kunna presentera ett
fullt genomarbetat besked, finns det väl
allt skäl att nu tacka ja till en fortsatt
utredning, på samma sätt som vi är inställda
på att tacka ja till Stockholms
stads erbjudande om att fortsätta planeringen
beträffande projektet Sergels
torg intill den dag under vårsessionen,
då riksdagen kan komma att fatta slutgiltigt
beslut om provisoriet.
Herr talman! Detta har delvis sagts
av tidigare talare — av herr Lindholm,
av herr Ekström i Iggesund och av herr
Ullsten. Jag har härutöver att säga några
ord om reservationen 2 vid utskottets
hemställan under C. Den inför ytterligare
komplikationer i den redan
komplicerade bilden — det skall erkännas.
Men vi som reserverat oss har ändå
inte velat avstå från att aktualisera tanken,
att riksdagen skulle kunan klara
provisorietiden genom att en tillfällig
plenisal uppfördes på riksdagshusplanen,
och möjligen att den definitiva
plenisalen byggdes på det område där
riksbanken nu ligger. Denna tanke svävar
inte så helt i det blå som utskotts
-
majoriteten vill göra gällande. Den går
tillbaka på en formulering av byggnadsstyrelsen,
som står att läsa på s. 21 i
utskottsutlåtandet. Det heter: »Styrelsen
vill dock nämna att den funnit att det
enda funktionellt och genomförandemässigt
möjliga och ekonomiskt fördelaktigaste
alternativet skulle vara att på
riksdagshusplanen uppföra en provisorisk
byggnad innehållande plenisal för
den nya kammaren samt erforderliga
bilokaler såsom kammarkansli och talmansrum.
» Byggnadsstyrelsen har alltså
varit inne på denna tanke, och det har
givit oss som accepterat tanken råg i
ryggen, så att vi avgivit reservationen 2,
till vilken jag ber att få yrka bifall.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Det är kanske inte så
mycket mera att resonera om. Men jag
vill framhålla att vi skall akta oss för
att få en ny Ebberöds bank — det räcker
med de miniatyrer därvidlag som
redan finns.
Herr Regnéll talar om en utredning,
men det är något annat än färdiga ritningar
— man begär att riksdagen skall
ställa projekteringen av Garnisonen i
ett visst förmånsläge utan att de fördelar
redovisas som vi skulle få för
kostnaderna. Hyreskostnaden kan ju
komma att ligga var som helst mellan
3 och 9 miljoner kronor men jag ställer
också frågan: Vad kostar resor, administration
m. m. om riksdagen flyttas
på det sätt som här förutsattes? Det var
väl närmast det man skulle ha utrett.
Jag har ingenting emot att man talar
om den nya kammaren och de 350 ledamöterna.
Men talman Thapper sade
1964 att i den här plenisalen kan det få
plats 348 ledamöter och jag frågor mig
därför: Är det omöjligt att stuva in två
till?
Kostnaden för en nybyggnad blir mellan
200 och 300 miljoner kronor, minst.
Ja, vi vet hur det går och hur kostnaderna
växer. Och om man försöker räk
-
108 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen
na ut räntor och andra kostnader i sammanhanget
får man fram en hyra som
är ganska skrämmande. Jag ställer frågan:
Varför skall vi inte befria det fina
kontoret vi har skapat här i huset från
att syssla med saker som Stockholms
stad troligen kan göra både billigare
och bättre?
Tydligen skall vi nu förlägga riksdagshuset
på ett sådant sätt att alla
människor skall få det besvärligt och
tänka ganska illa om dem som planerade
och beslutade i detta sammanhang.
När herr vice talmannen framlade
ett projekt om att förlägga riksdagen
till ett skepp, så var det gamla historiska
minnen som dök upp. För min del har
jag varit med om att få till stånd naturvårdsverk
m. m. och anser att vi skall
bygga ut reningsanläggningar på ett
riktigt sätt. Jag tror inte att vi skulle
kunna fullfölja riktlinjerna för naturvård,
renare vatten och luft genom att
förlägga riksdagen till ett skepp i
Strömmen utan möjligheter till reningsverk.
Det förefaller mig som om det
förslaget har framförts i ironisk mening.
Herr talman! Om jag har gått ut hårt
i detta sammanhang så beror det därpå
att jag vet att sedan ett ärende lagts
på riksdagens bord och behandlats av
ett utskott är det nästan hopplöst att
få en ändring till stånd. Det brukar
vara så och kanske det blir likadant
i dag.
Jag vill dock inte medverka till att
riksdagen förläggs till kvarteret Garnisonen
och därför har jag yrkat bifall
till reservationen av herr Hagnell. Jag
hoppas att det skall bli en sådan
opinionsyttring att vi slipper godta en
förläggning av riksdagen till Östermalm.
Skall vi flytta ur detta hus och bygga
nytt måste vi se till att det nya huset
får en sådan placering och utformning
att det inte röner samma öde som det
gamla huset — även om det mesta av
det som sägs inte är berättigat. Vi måste
få ett riksdagshus som är annorlunda.
Herr REGNÉLL (h):
Herr talman! Herr Lundbergs senaste
anförande var fyllt av retoriska frågor
och frågor som han ställde till sig själv.
Det visar hur mycket som är outrett,
exempelvis sådana triviala ting som
möjligheterna till avlopp om Caronia
ankrade upp på Strömmen. Förvaltningskontoret
har förhört sig hos stadens
kommunala myndigheter om möjligheterna
att ansluta en mera permanent
placerad båt till avloppsnätet.
En sådan fråga måste naturligtvis utredas.
Mera väsentliga frågor, med
snudd på grundlag, aktualiseras också.
Allt detta visar att utredningar verkligen
vill till.
Jag tror att många skulle uppskatta
att efter en ombyggnad flytta tillbaka
till detta hus, så att vi inte på längre
sikt behövde vistas i en miljö, präglad
av modern kontorsutformning, utan
finge återvända hit och minnas de år
när herr Lundberg stod i talarstolen
och skänkte färg åt debatterna. För att
detta skall kunna realiseras måste vi
dock under en övergångstid arbeta i en
provisorisk byggnad. Den övergångstiden
kan måhända bli kortare om man
kan återvända till ett ombyggt riksdagshus
— det som vi har nu — men
ett provisorium behövs i alla fall.
Bland de provisorier som erbjuds
finns kvarteret Garnisonen. Att utreda
den möjligheten ter sig därför rimligt.
Jag anser att utskottets tillstyrkande
av förvaltningskontorets förslag är mycket
väl underbyggt.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag skulle vilja säga
till herr Regnéll, att om man här ställer
retoriska frågor eller frågor till sig
själv, så är detta självklart beroende på
att varken utredningen eller förslaget
innehåller någonting som man kan ta
fasta på. Då måste man ju försöka resonera
sig fram till vissa antaganden.
Beträffande riksdagens förläggande
ombord på en båt och resonemanget
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
109
om behovet av reningsverk från denna
vill jag säga att jag undrar, om någon
skulle vilja bada i det vatten som »renat»
släpps ut från detta eller de flesta
andra reningsverk — med undantag
möjligen för det reningsverk som nu
har tillkommit i Västmanland. Man kan
naturligtvis alltid pumpa förorenat vatten
upp och ned igen, men om detta
innebär någon rening av vattnet är en
annan sak.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. A
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagnell begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A)
i utskottets utlåtande nr 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Hagnell.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 104
ja och 72 nej, varjämte 20 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Viss försäkringsverksamhet
Mom. B
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. C
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Regnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C)
i utskottets utlåtande nr 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Åkerlund in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 31 nej,
varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 1
Viss försäkringsverksamhet
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner angående
viss försäkringsverksamhet.
Ilo Nr 10
Onsdagen den G mars 1968 em.
Viss försäkringsverksamhet
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Fru EKROTH (s):
Herr talman! I den motion som nu
behandlas har föreslagits en översyn av
vårt försäkringsväsende. Frågan har
aktualiserats gång efter annan i riksdagen,
och när nu Tage Johansson i
medkainmaren och jag återkommer
med en motion, sker detta därför att
trygghetsfrågorna är det väsentligaste
för oss. Dessutom är som vi säger i
motionen flera av dessa verksamheter
samhällets angelägenheter. Det synes
därför vara riktigt både ur allmän medborgerlig
synpunkt och ur samhällsekonomisk
synvinkel att de bör omhändertas
av samhälleliga organ.
Ur medborgarnas synpunkt är trygghetsfrågorna
av utomordentligt stor betydelse.
Detta har ju också tagit sig
uttryck under senare år i en effektiv
förbättring av socialförsäkringarna. Genomförandet
av socialbalken, som riksdagen
beslutade om och som trädde i
kraft 19G3, var kronan på verket.
Ingenting är emellertid så bra att det
inte kan förbättras. Socialbalken faller
under samma utvecklingens lag och kan
därför behöva kompletteras. I utskottsutlåtandet
heter det: »Ett av motionärernas
förslag — vilket dock inte kommer
till tydligt uttryck i deras hemställan
-—• är att socialförsäkringen skall
byggas ut så att den även kommer att
omfatta en obligatorisk livförsäkring,
täckande det behov som nu i stor utsträckning
tillgodoses genom tjänstegrupplivförsäkring
eller annan grupplivförsäkring.
»
Vi motionärer har som exempel på
vad som skall utredas bl. a. pekat på
möjligheterna att inom socialförsäkringarnas
ram ordna en gruppliv- eller
livförsäkring för alla medborgare. Vi
menar också att man genom en sådan
reform skulle kunna öka tryggheten för
alla medborgare och att man skulle
kunna få eu försäkring med låg admi
-
nistrationskostnad, eftersom den administrativa
apparaten redan finns uppbyggd
och där försäljningskostnaderna
uteblir.
För övrigt kan det väl knappast talas
om förslag från motionärerna, utan
snarare om vissa tankegångar, vilka
ingalunda utgör några konkreta förslag
utan fastmer en argumentering för nödvändigheten
av en kartläggning av den
försöksverksamhet som ligger utanför
den allmänna socialförsäkringens ram.
År 1967 prövade man frågan, och
riksdagen beslöt att hos Kungl. Maj :t
begära en utredning rörande allmän
begravningshjälp. Hade det då inte varit
motiverat att samtidigt genomföra
en kartläggning av livförsäkringsskyddet,
eftersom en allmän försäkring för
begravningshjälp endast täcker en bråkdel
av de kostnader som uppstår vid
dödsfall?
Utskottet har tidigare — liksom denna
gång — ifrågasatt samhällets möjligheter
att klara ett erforderligt försäkringsskydd
för medborgarna och
menat att det bör finnas olika privata
bolag, som i konkurrens med varandra
försöker sälja försäkringar. Mig förefaller
det nog både rimligt och naturligt
att samhället erbjuder medborgarna
ett grundläggande försäkringsskydd
och att detta organiseras genom den
försäkringsorganisation som samhället
redan har uppbyggd.
Här kan man givetvis ha olika meningar
och olika värderingar. Att vi
från samhällets sida kunnat ordna försäkringsfrågor
på ett både billigt och
bra sätt, saknas annars inte exempel
på. För mig är detta en praktisk angelägenhet.
Om vi menar att alla bör ha
ett försäkringsskydd — låt oss säga i
form av livförsäkring eller annan försäkring
— då bör vi från samhällets
sida lösa denna liksom andra trygghetsfrågor.
Herr talman! Ett enhälligt utskott har
avstyrkt vår framställning om en utredning
och kartläggning av berörda
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10 111
Lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för riksdagens förvaltningskontor
frågor. Jag tänker på sådana grunder
inte yrka bifall till motionen. Som motionär
är jag optimistisk nog att tro
att dessa frågor skall lösas så småningom,
och det ges ju också tillfälle att
återkomma.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 5
Lönegradsplaceringen av tjänsten som
chef för riksdagens förvaltningskontor
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av framställning från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående lönegradsplaceringen
av tjänsten som chef för förvaltningskontoret
jämte motioner.
Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
hade i skrivelse till riksdagen
den 17 januari 1968 hemställt att riksdagen
måtte besluta att tjänsten som
chef (direktör) för förvaltningskontoret
skulle, räknat från och med den 1
juli 1967, vara placerad i lönegrad högst
Gr eller Cp 5.
Avslag på framställningen hade yrkats
i följande motioner, nämligen
1) 11:334 av herr Lundberg;
2) II: 845 av herr Ringaby m. fl.;
3) 11:951 av herr Tobé m. fl.; samt
4) 1:745 av herr Hiibinette och därmed
likalydande II: 952 av herr Wennerfors.
Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med avslag på
motionerna II: 334, II: 845, II: 951 samt
1:745 och 11:952 bifalla förevarande
framställning från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor.
Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (h), Hilding (fp), Enarsson
(h), Hagnell (s) och Börjesson i Glömminge
(ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna II: 334, II: 845, II: 951 samt
1:745 och 11:952 avslå förevarande
framställning från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):
Herr talman! Den lönefråga som behandlas
i bankoutskottets utlåtande nr
11 har kommit att uppmärksammas
mer än kanske någon annan av de lönefrågor
som handläggs av riksdagen.
Den grundar sig på en framställning
från förvaltningskontorets styrelse om
att tjänsten som förvaltningskontorets
chef skall flyttas upp från lönegrad
C 4 till C 5, vilket innebär en höjning
av månadslönen med cirka 604 kronor.
Tillsammans med några andra utskottsledamöter
har jag reserverat mig.
Jag har tre skäl att hysa betänkligheter
mot förslaget. För det första anser
jag att denna fråga kan anstå tills författningsreformen
är genomförd och vi
kan bedöma de olika tjänsternas ställning
sinsemellan i en enkammarriksdag.
För det andra är den allmänna situationen
på lönemarknaden sådan att
man inte med någon större glädje justerar
upp de löner som ligger bland de
högsta i landet. För det tredje har jag
en känsla av att frågan blivit något
slags statusfråga.
Beträffande det första skälet förefaller
det mig riktigt att vi avvaktar vilken
inverkan utformningen av riksdagsförvaltningen
i en enkammarriksdag
kommer att få på den personal som
är anställd där. Förvaltningskontoret
skriver till riksdagen att det gjort jämförelser
med andra liknande tjänster
och att dessa jämförelser visar att det
finns skäl att flytta upp denna tjänst.
Man nämner t. ex. att 1 300 befattningshavare
sysselsätts av riksdagsförvaltningen.
Det är inte så anmärkningsvärt
mycket. Det finns landsting som
har upp emot 2 000 anställda utan att
112 Nr 10
Onsdagen den G mars 1968 em.
Lonegradsplaceringen av tjänsten som chef för riksdagens förvaltningskontor
vederbörande chef kommer i den lönegradställning
som det här är fråga om.
Vårt kostnads- och löneläge har tagits
upp i en del av motionerna, bl. a.
av herr Lundberg. Han berör den situation
som låglönegrupperna kommit
i och detta kan kompletteras med den
situation som de befann sig i efter det
att SACO hade gjort sin aktion sedan
låglönegrupperna fått sina avtal genomförda
vid de senaste löneförhandlingarna.
Det tredje skälet som jag berörde och
som kanske är något ömtåligt men som
skymtat både i tidningspressen och i
diskussionerna mellan riksdagsledamöter
var i vad mån frågan är en statuseller
rangfråga. Jag finner det olustigt
att på något sätt deltaga i ett beslut
som skulle avgöra en sådan fråga. .lag
har därför biträtt reservationen.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag har varit med om
att yrka avslag på denna framställning
från förvaltningskontoret. Jag vill redan
från början säga, att detta för mig
inte är en fråga om person, ty mig veterligt
känner jag inte den person det
gäller. Däremot är detta för mig en
principfråga och en praktisk-ekonomisk
fråga i nuvarande situation. Vi har under
många år talat om att vi borde försöka
åstadkomma en lönc- och inkomstutjämning.
I detta sammanhang frågar
man sig, om det bara är i teorin som
man har en vilja att åstadkomma en inkomstutjämning
mellan låg- och högavlönade.
Det är anmärkningsvärt att
man så här i början av avtalsrörelserna
säger, att det är rimligt att höja lönen
för en person som har drygt 7 000
kronor i månaden med ytterligare 560
kronor. Såvitt jag kan förstå har den
personen enligt förvaltningskontorets
uppfattning en så låg lön, att han inte
kan klara sig. Jag måste ställa mig frå
-
gan, om förvaltningskontoret kommer
att föreslå samma löneuppflyttning för
de lågavlönade i detta hus. Och kommer
riksdagen att rekommendera låglönegrupperna
— i varje fall inom stat,
landsting och kommuner —• att ta detta
som riktmärke i de kommande lönerörelserna?
Det
är en mycket underlig framställning
som har kommit. Det förefaller
som om en löneminister på ett helt annat
sätt bedömer möjligheterna att betala
ut löner när han fått en annan befattning.
Jag tror att det är ganska äventyrligt
att slå in på dessa banor. Vi har låglönegrupper
i detta land som tvingas
att leva under förhållanden, där det är
ganska besvärligt att klara det dagliga
brödet.
Jag kan inte förstå att ett riksdagens
eget verk nu kan göra en sådan här
framställning. Om riksdagen bifaller
den, måste riksdagen samtidigt se till
att låglönegrupperna inom stat, landsting
och kommun försvinner fortast
möjligt. Jag skulle tro att någon i detta
hus fortfarande har lönegrad under
16. Jag förutsätter att det kommer att
rättas till efter det beslut som man vill
att riksdagen nu skall fatta. Men det
kan tänkas att det kommer att finnas
någon kvar som får lov att leva på
den svältlönen. Samma sak gäller inom
landsting och kommuner. Där finns låglönegrupper
kvar, och det är ganska anmärkningsvärt
att vi inte har gjort något
åt det. Varför gör vi inte det? Jo,
det är på det sättet att när det gäller de
högsta topparna så blir det fråga om
att förbättra lönen för en och annan,
men inom t. ex. hälso- och sjukvården
finns det stora grupper lågavlönade som
var lågt avlönade redan då de en gång
började inom hälso- och sjukvården,
och kostnaderna för att rätta till detta
blir så stora, att man alltid säger att
man på grund av det ekonomiska läget
och på grund av andra förhållanden inte
har råd och möjlighet att betala bätt
-
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10 113
Lonegradsplaeeringen av tjänsten som chef för riksdagens förvaltningskontor
re löner. Under sådana förhållanden
kan jag inte tycka så synd om en människa
som har en tjänst som ger över
7 000 kronor i månaden, att jag tycker
att han skulle få företrädesrätt till eller
ha större behov av lönehöjning än
andra.
Herr talman! Jag behöver inte säga
mer i denna fråga. Jag ber att få yrka
avslag på förslaget och bifall till reservationen
som företräder de synpunkter
jag har framfört i min motion.
Herr RINGABY (h):
Herr talman! Eftersom det, dess värre
skulle jag vilja säga, är riksdagens
angelägenhet att avgöra denna lönefråga
och eftersom jag har en mycket bestämd
uppfattning i sak, känner jag
mig mer eller mindre tvingad att säga
ett par ord även om jag helst skulle
vilja slippa med hänsyn till frågans karaktär.
Jag vill emellertid från början
slå fast — och jag gör det med skärpa
— att jag bortser från alla personliga
värderingar i denna sak. För undvikande
av eventuella missförstånd viil
jag dock avge ett enda värdeomdöme.
Det enda som skulle kunna få mig att
gå med på detta lönekrav är de kvalifikationer
som den nuvarande chefen för
förvaltningskontoret har. Men nu gäller
denna fråga inte bara förvaltningskontoret,
utan indirekt gäller den riksdagens
samtliga högsta tjänster. De nuvarande
innehavarna av dessa tjänster
är ju inte eviga. Innehavarna kommer
att växla från tid till annan. Därför gäller
lönesättningen i princip tjänsten
som sådan och inte personerna.
Min uppfattning är att betydelsen av
den tjänst, som kräver den konstitutionella
övervakningen av det löpande
riksdagsarbetet, i förhållande till betydelsen
av den rent administrativa förvaltningstjänst
som det här gäller måste
komma till ekonomiskt uttryck i lönesättningen.
Det gäller här, för att uttrycka
saken på annat sätt, relationen
mellan talmännens sekreterare och herr
Lindholms sekreterare.
Jag har också ett annat motiv för att
yrka avslag på bankoutskottets hemställan
i denna lönefråga, nämligen att
riksdagen bör befrias från den horribla
uPPgiften att tvingas till en öppen votering
i en lönefråga som berör dess egen
höga tjänsteman. Riksdagen bör alltså
befrias från denna uppgift enligt min
mening, och den bör befrias från att
bestämma riksdagsledamöternas egna
arvoden. Låt annan myndighet eller någon
annan organisation efter vanligt
förhandlingsmönster bestämma dessa
lönefrågor.
Med den nu anförda motiveringen
vill jag yrka bifall till reservationen.
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Herr TOBÉ (fp):
Herr talman! Utskottet har vid sin
behandling av denna framställning till
en början anslutit sig till framställningen
och kommer med motivering härför
efteråt, vilket kanske är litet egendomligt.
Utskottet påpekar till en början
att förslaget avser »en vid tjänstens inrättande
förutsedd justering av lönegradsplaceringen
med hänsyn tagen till
löneställningen för andra jämförliga
tjänster».
Jag har inte undersökt vad som på
sin tid stod i det sammansatta konstitutions-
och bankoutskottets utlåtande,
men jag har läst förvaltningskontorets
framställning. Där står nämligen ingenting
om »lönegradsplacering». Det står
där att behov torde kunna förutses uppkomma
av att anpassa lönen för direktören
till löneutvecklingen i övrigt för
jämförliga tjänstemän. Framställningen
är alltså inte riktigt korrekt citerad,
vilket kan ha sin betydelse vid diskussionen
i denna fråga.
När man nu skall jämföra med lönen
114 Nr 10 Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för riksdagens förvaltningskontor
för andra tjänstemän, ligger det väl
närmast till hands, att man jämför med
de löner som chefstjänstemännen på
den politiska sidan, kamrarnas sekreterare,
fick något halvår senare efter
förhandlingar. Den jämförelsen avvisar
emellertid utskottet och säger, att det
finns ingen anledning att jämföra just
med dem.
Sedan påstår utskottet att motionärerna
har förbisett, att kammarsekreterarna
har ett arvode utöver lönegradslönen.
Det har vi inte förbisett på något
sätt. Jag skulle tvärtom vilja rekommendera
en lösning som innebär,
att tjänsten behåller sin lönegrad och
att man ger ett arvode motsvarande det
som kammarsekreterarna har eller ett
annat högre eller lägre arvode beroende
på de extra uppgifter som förvaltningskontorets
chef utan tvivel har i
samband med lokalfrågorna och andra
frågor som han har att handlägga nu
vid inkörningen av den nya organisationen.
Det finns goda skäl att hänvisa
till det. Det är naturligtvis en tacksam
uppgift att rensa upp i denna föråldrade
organisation, och vi kan väl alla,
utan att flertalet av oss har haft någon
personlig beröring med den nuvarande
innehavaren av tjänsten, intyga att han
har utfört ett mycket gott arbete.
Vidare skulle jag vilja göra några
kommentarer till förvaltningskontorets
yttrande över motionerna. Där sägs det
att förvaltningskontorets ställning är
oberoende av om riksdagen består av
en eller två kammare. Med anledning
därav skulle jag vilja påpeka vad som
sades av det sammansatta konstitutionsocli
bankoutskottet, när frågan om förvaltningskontoret
behandlades. Jag kan
här citera några rader:
»Utredningens förslag framstår för
utskottet som praktiska och realistiska.
Det synes knappast möjligt att inom ramen
för gällande grundlagar åstadkomma
en bättre konstruktion av det nya
förvaltningsorganet. En annan sak är,
att en grundlagsreglering av dettas ställ
-
ning och befogenheter i förhållande till
övriga organ inom riksdagen och dess
förvaltning sannolikt skulle innebära
en förstärkning. En särskild fördel är å
andra sidan att en sådan grundlagsreglering,
om det nu föreliggande förslaget
genomföres, kan övervägas år 1968
mot bakgrunden av halvtannat års praktisk
erfarenhet.»
Här förutsätter man alltså att förvaltningskontorets
uppgifter skall omprövas,
men förvaltningskontoret säger
självt, att det fungerar oberoende av om
det är en eller två kammare. Det tycker
jag är ganska egendomligt. Vidare
sägs det att frågan om kammarsekreteraren
eller direktören för förvaltningskontoret
skall vara riksdagens främsta
tjänsteman är ointressant. Ärade kammarledamöter!
Det är lika intressant
som frågan om förvaltningskontorets
styrelse eller talmanskonferensen är
riksdagens främsta organ utåt och inåt.
I den motion jag talar för, 11:951,
har vi framhållit att den politiska verksamheten
i riksdagen måste vara kärnan
i riksdagens arbete och att det naturligtvis
behövs drägliga arbetsförhållanden.
Vi är glada att sådana åstadkommes.
När uppgifterna värderas måste
vi som riksdagsmän anse den politiska
uppgiften vara den främsta och
ramen såsom en hjälp att utföra denna
uppgift. Vi har inte i så hög grad gått
in på detaljer utan bara antytt detta
men har framhållit, att för den nära
förestående omorganisationen av riksdagens
arbetsformer måste rimligtvis
även förvaltningskontoret och naturligtvis
också kammarsekretariaten
grundligt omarbetas. I det läget anser
vi det helt onödigt att nu göra en lönegradsändring;
man kan om man så vill
i stället ge en löneförstärkning. Det har
inte sagts i motionen, men eftersom det
i utskottsutlåtandet har påpekats att vi
förbisett detta vill jag framföra denna
tanke nu.
Jag ber att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
115
Lonegradsplaceringen av tjänsten som chef för riksdagens förvaltningskontor
Herr WENNERFORS (h):
Herr talman! Jag har i min motion
11:952 inte tagit ställning till frågan
om vilken av tjänstemännen som skall
vara den främste, och jag har inte heller
i motionen diskuterat frågan om
lämplig lönegrad. Jag har, herr talman,
framfört mera relevanta skäl för att
riksdagen inte nn skall besluta i denna
fråga.
Dels har riksdagen så nyligen fattat
beslut i frågan om riksdagens förvaltningsorganisation
— beslutet om organisationsändringen
trädde i kraft den 1
januari 1967 — och dels står den svenska
riksdagen inför en författningsreform,
som inte minst när det gäller förslaget
om övergång från två- till enkammarsystem
och förslaget om ny utskottsorganisation
i hög grad kommer att påverka
riksdagens verksamhetsformer.
Detta anser jag vara tungt vägande skäl
för att inte nu besluta i frågan och yrkar
därför, herr talman, bifall till reservationen.
Herr REGNÉLL (h):
Herr talman! Hittills har i detta ärende
kommit till tals talesmän för motionerna
och reservationen. Jag skall nu be
att få anföra några synpunkter som visar
varför majoriteten i utskottet har
kommit fram till ett tillstyrkande av
förvaltningskontorets förslag.
De motiv som framförts i den andra
riktningen har som sagt redovisats här.
Det är kanske inte så sympatiskt att stå
och tala om vilket av skälen som man
finner mest bärande, men jag tillåter
mig ändå säga att jag i och för sig har
mest sympati för herr Lundbergs linje.
Herr Lundberg lägger gärna upp en
fråga principiellt och så gör han också
här. Han frågar, om det är rimligt att
vårt dagliga bröd skall brytas i så olika
stora stycken som fallet är. När man
tänker igenom frågan måste man ju
hålla med om att det är konstigt och
att man inte vill bidra med en ytterligare
snedutveckling efter dessa linjer.
Men, herr Lundberg, ett sådant resonemang
är nästan för bra för denna världen.
Vi lever inte i en värld som kan
acceptera det. Vi gör det inte i vårt
samhälle, och det finns väl knappast
något samhälle som kommit därhän.
Skillnader uppstår, och ibland kan väl
talesmännen för dessa skillnader motivera
dem och framställa dem som förhållandevis
berättigade. Men vi måste
nog lämna den principiella argumentationen
och konstatera att det finns löneskillnader
i samhället. De flesta av oss
som sitter här har ju inkomster som är
väsentligt högre än vad genomsnittet av
svenska folket kan räkna med, och vi
har därigenom en väsentligt högre levnadsstandard
än svenska folkets genomsnitt.
Därför är det rimligare att vid bedömningen
av ersättningen till en enstaka
funktionär fråga hur hans ansvarsområde
och arbetsinsatser ter sig
i förhållande till det ansvar och det
arbete som krävs för liknande tjänster
på annat håll och om inte avlöningen
bör avvägas med hänsyn härtill. Sådana
resonemang har riksdagen tidigare
varit inne på. Här har citerats ur sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
betänkande nr 1 år 1966, där
det står att med hänsyn till att hela organisationen
är under uppbyggnad vill
inan först avvakta erfarenheterna. Utskottet
skriver: »Vad beträffar direktören
torde också kunna förutses att
behov kan uppkomma av att anpassa
lönen till löneutvecklingen i övrigt för
jämförliga tjänstemän.» Det utlåtandet
var för övrigt herr Börjesson i Glömminge
med om att underteckna. För två
år sedan var alltså herr Börjesson inte
främmande för tanken att en justering
uppåt kunde behöva göras. Och en justering
uppåt från C 4 kan ju inte gärna
göras mindre än till C 5.
När man sedan har vunnit de erfarenheterna
— och det menar man sig ha
gjort under de drygt ett och ett halvt år
som förvaltningskontoret har existerat
116 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för riksdagens förvaltningskontor
— har man uppmärksammat den löneställning
som den administrative chefen
i riksbanken har. Kanske har man
rent av sagt sig att här har vi en myndighet
som är ansvarig för penningvärdet
i landet och som har uppsikt
över lönebildningen och att man där
inte har tvekat att placera in sin man
i lönegrad G 5. Det förefaller då kanske
inte helt orimligt att också riksdagens
motsvarande funktionär placeras
i G 5.
Vidare har det också gjorts en annan
jämförelse som redan har kommenterats
här, nämligen med kammarsekreterarna.
Man har sagt att det är beklagligt
att behöva resonera om lönefrågor
inför öppen ridå. Det tycker jag nu inte
i och för sig är så märkligt. Lönesättning
är ju inte något skamligt. Den
kan man resonera om på samma sätt
som andra frågor. Litet underligt förefaller
det mig däremot vara att direkt
sammankoppla statusfrågan — det är ju
ett ord som använts tidigare i debatten
— och ersättningen i kronor. Och särskilt
märkligt tycker jag det är, herr
Tobé, att föra det resonemanget utan
att redovisa den inkomstförstärkning
som utgår till kammarsekreterarna. Det
må vara att utskottet har fel när det
skriver att motionärerna inte är medvetna
om att en sådan inkomstförstärkning
utgår med 636 kronor i månaden,
men den saken redovisas inte av någon
av motionärerna. Den som läser motionerna
måste därför få den uppfattningen,
att förvaltningskontorets direktör
vid en uppflyttning i C 5 skulle komma
att uppbära högre lön än kammarsekreterarna,
som är placerade i lönegrad
G 4. Därför är det nog riktigt när utskottet
på basis av det material som
kommer från förvaltningskontoret redovisar,
att eftersom kammarsekreterarna
har denna avlöningsförstärkning på
636 kronor i månaden kommer de även
efter en eventuell uppflyttning av förvaltningskontorets
direktör att lyfta en
högre lön än denne, närmare bestämt
888 kronor mera om året. Jag tror att
de flesta som läst motionerna inte har
insett detta. Vi får väl i allmänhet inte
klart för oss när vi ser att en funktionär
är placerad i en viss lönegrad, att
det också kan utgå speciella avlöningsförstärkningar
till denne.
Till herr Tobé, som säger att man elegant
skulle kunna klara av detta spörsmål
genom en motsvarande inkomstförstärkning,
vill jag framhålla att jag
inte tycker att systemet med avlöningsförstärkningar
är helt rekommendabelt.
Det bör inte spridas alltför mycket
inom statsförvaltningen. Att det förekommer
inom departement o. s. v. har
vi helt klart för oss, men för den som är
intresserad av att följa löneställningen
för en enskild tjänsteman är det betydligt
lättare om lönen kan direkt utläsas
av lönegraden än om det också utgår inkomstförstärkningar
till ett belopp av
600 kronor i månaden och mera.
Dessa resonemang leder fram till följande
slutsats. Den tjänsteman det gäller
har ett betydande arbetsfält. Vi har en
arbetsgivare, förvaltningskontorets styrelse,
som besitter den högsta kännedomen
om löneförhållandena i detta hus.
Denna arbetsgivare har rekommenderat
en uppflyttning av sin förste tjänsteman
till ett löneläge, som innebär att denne
fortfarande kommer att lyfta en lön vilken
är lägre än kammarsekreterarnas.
Någon problematik uppstår därför inte
beträffande vem av dessa som skall vara
riksdagens främste tjänsteman eller hur
frågeställningen nu har formulerats. Jag
förstår inte att denna problematik över
huvud taget skall behöva uppstå, eftersom
dessa funktionärer har olika befogenheter.
Det har tidigare också omvittnats
från denna talarstol att den anställde
på denna post utför ett mycket
gott arbete. När nu denna framställning
göres ter det sig därför synnerligen rimligt
att tillstyrka den.
Till herr Ringaby vill jag säga att
man inte i och med att lönen höjes för
framtiden behöver räkna med att varje
Onsdagen den G mars 1968 em.
Nr 10 117
Lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för riksdagens förvaltningskontor
funktionär i denna befattning ligger i
lönegrad G 5, utan det är fråga om en
högstlön, vilket framgår av utskottets
skrivning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
1 detta anförande instämde herr
Adamsson (s).
Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:
Herr talman! Utskottets ordförande
anklagade oss motionärer för att inte ha
redovisat den löneförstärkning som tillkommer
kammarsekreterarna. Det framgår
emellertid av framställningen från
förvaltningskontoret och borde därför
inte behöva upprepas.
Utskottsordföranden sade vidare att
man vid tjänstens tillsättande hade uttalat
att behov kunde uppkomma av en
annan lönesättning och att det bara
fanns en väg att gå, nämligen att höja
lönegraden från G 4 till C 5. Men det
finns också en annan utväg, nämligen
systemet med avlöningsförstärkning.
Detta bör inte heller enligt min mening
tillgripas i onödan, men i ett läge där
förvaltningskontoret liksom alla andra
delar av riksdagens verksamhet kommer
att omorganiseras är det försiktigare
att ge en avlöningsförstärkning än
att höja en lönegrad.
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! När herr Regnéll talade
om vårt dagliga bröd och om att dela
kakan, erinrade jag mig att ärkebiskopen
Nathan Söderblom eu gång år 1924
talade över ämnet »Vårt dagliga bröd
giv oss i dag». Men jag måste säga att
det är ett underligt sätt som man i detta
fall vill använda för att ge folk dagligt
bröd. Den tjänst som vi nu resonerar
om medför en lön på 7 023 kronor per
månad, medan den som däremot står
i lönegrad 11 får 1 715 kronor per
månad. Det är alltså en skillnad på
5 308 kronor i månaden. Då måste man
ställa frågan: Är det rimligt att under
dessa förhållanden inte minska klyftan
mellan hög- och låglönegrader utan i
stället vidga den? Det är på den punkten
jag har sagt ifrån.
Jag vill ge första kammaren ett erkännande
för att den antagit reservationen.
Det visar ändock att man efter
moget övervägande måste säga sig att
man inte skall gå den av utskottet föreslagna
vägen.
Jag vill också varna för att ge s. k.
avlöningsförstärkning i olika fall. Det
är ett system som riksdagen inte bör
uppmuntra i någon större utsträckning.
Herr talman! Fromma önskningar
kan man ju alltid ge uttryck åt, men
människorna lever inte av luft eller av
försäkringar om det ena eller det andra.
Nej, låglönegrupperna i detta land
måste någon gång få känna att de ges
sådan ställning att de också kan tillfredsställa
önskemål som andra anser
vara självklara.
Herr WENNERFORS (h) kort
genmäle:
Herr talman! När herr Regnéll för
sitt resonemang i lönefrågan och tjänsteställningsfrågan
tar han alla motionerna
i klump. Jag vill därför gärna
påminna herr Regnéll om att jag i min
motion inte fört något sådant resonemang,
utan de skäl jag pekat på är dels
att vi så nyligen beslutat om organisationen,
dels att vi står inför en författningsreform.
Jag fick inget svar härvidlag
av herr Regnéll, men jag har
fått svar i utskottets utlåtande. Det heter
där: »Till skillnad från vad som
gäller kammarsekretariaten kan förvaltningskontorets
uppgifter och organisation
inte väntas bli avsevärt påverkade
av den tillämnade enkammarreformen.
» Ordet »avsevärt» bör observeras,
ty det tyder på att utskottet diskuterat
frågan om hur enkammarreformen
kommer att påverka verksamheten
i detta hus. Det är då bara frågan
om omfattningen av denna påverkan,
och jag skulle vara intresserad av att
118 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för riksdagens förvaltningskontor
få veta hur herr Regnéll ser på den
saken.
Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:
Herr talman! Först ett par ord till
herr Lundberg.
Vi är överens om — och den uppfattningen
delar vi med många — att
det är beklagligt med de inkomstklyftor
som föreligger. Men att i det enskilda
fallet använda detta som motivering
för att hålla tillbaka en lönehöjning
kan väl knappast vara riktigt. Däremot
anser jag att herr Lundberg bör
vara mycket välkommen att föra ett allmänt
resonemang i frågan och t. ex.
föreslå att lönerna för de högt avlönade
genomgående skall skäras ned. Men i så
fall är det nog skäl, herr Lundberg, att
också tala en smula om marginalskatterna.
Herr Wennerfors fann att jag inte
hade svarat på hans fråga hur det förhåller
sig med tidtabellen. Herr Wennerfors
menade att det nu aktuella
spörsmålet är för tidigt väckt, om man
nu vill granska lönesättningen. Beslut
om organisationen fattades för ungefär
två år sedan och den har varit i verksamhet
under ett och ett halvt år. Å
andra sidan säger herr Wennerfors att
vi i god tid före genomförandet av författningsreformen
måste ta ställning till
dessa frågor. Det blir till den 1 januari
1971. Det är mindre än tre år. Med andra
ord: herr Wennerfors balanserar på
en knivsudd mellan två och tre år. Två
år innan är frågan för tidigt väckt och
tre år före den förebådade reformen
måste vi däremot vara ute i god tid.
Vad beträffar ordet avsevärt i utskottets
skrivning är det helt klart att
den övergångstid, som vi har framför
oss när vi kommer att införa enkammarriksdag
och flytta från detta hus
till ett provisorium, kommer att bli
mycket ansträngande för förvaltningskontoret
och därmed också för dess
verkställande direktör.
Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:
Herr talman! Jag vill endast ge eu
replik till utskottets ordförande, herr
Regnéll. Han sade att om kammaren
placerar den här tjänsten i C 5 betyder
det inte att tjänsten behöver stå kvar i
den lönegraden när det blir en ny befattningshavare.
Det är ovanligt blåögt
resonerat, ty så går det inte till.
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Regnéll beklagade
löneklyftorna, men ansåg att ingenting
kan göras åt dem. Jag undrar om det
kan vara rimligt att låglönegrupperna
ständigt bara skall få ett beklagande
men ingenting mer av kakan.
Jag har aldrig talat om att skära ned
lönen. Det gäller ju här att lägga på
6 700 kronor på en lön som redan är
god.
Herr Ringaby sade att det gäller samtliga
riksdagens högre tjänstemän. Jag
vill i detta sammanhang säga att riksdagens
beslut jämväl måste uppfattas
som ett riktmärke för kommande lönerörelser
för låglönegrupperna. Det är
väl ändå ganska viktigt att nu försöka
att inte bara ge den som mycket har för
att ta från den som litet har.
Herr WENNERFORS (h) kort
genmäle:
Herr talman! Jag vill bara slå fast,
herr Regnéll, att med den skrivning vi
har framför oss i utskottets utlåtande
har majoriteten medgett att förvaltningsorganisationen
i detta hus kommer
att bli påverkad av den tillämnade enkammarref
ormen.
Herr TURESSON (h):
Herr talman! Efter den argumentering
som har förekommit i den — som
jag ser det — ganska banala frågan rörande
vilket organ som skall anses vara
det ledande och främsta i den svenska
riksdagen tillåter jag mig att helt still
-
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
samt och i all enkelhet erinra om att
huvudpersonerna i detta hus dock, trots
allt, är kammarens valda ledamöter.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 52
ja och 128 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Åkerlund in. fl.
§ 6
Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:
nr 9, i anledning av motioner angående
arvsrätten för barn utom äktenskap,
nr 10, i anledning av motioner om
särskilda prov för erhållande av vapenlicens,
Nr 10 119
Narkotikastrafflag, m. m.
nr 11, i anledning av dels motioner
om företagsinteckning vid renskötsel,
dels ock motioner om företagsinteckning
vid yrkesmässig trädgårdsodling,
samt
nr 12, i anledning av motion om viss
begränsning av rätten att göra bandupptagning
in. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 7
Narkotikastrafflag, m. m.
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till narkotikastrafflag,
in. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:
Debatten beträffande detta utlåtande
må omfatta jämväl statsutskottets utlåtande
nr 37, men yrkanden rörande
sistnämnda utlåtande framställes först
sedan detsamma föredragits.
Sedan andra lagutskottets hemställan
föredragits yttrade:
Fröken WETTERSTRÖM (h):
Herr talman! Det är förklarligt att
det alltmer tilltagande narkotikamissbruket,
framför allt bland ungdomen,
skapat en växande oro hos oss alla. Problemen
har också ur olika aspekter aktualiserats
här i riksdagen under hela
1960-talet genom interpellationer och
motioner.
När vi diskuterar denna fråga finns
det inte några partiskiljande meningar.
Det är endast när det gäller detaljfrågor
i hela detta enorma problemkomplex
som vi kan ha en smula olika personliga
uppfattningar om metoderna
att nå bästa möjliga resultat.
120 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Narkotikastrafflag, m. m.
Den proposition med förslag till narkotikastrafflag
m. m. som regeringen
nu framlagt grundar sig på de två betänkanden
som narkomanvårdskommittcn
hittills har avgivit. I propositionen
har behandlats många av de olikartade
och komplicerade frågor som
det gäller att samtidigt söka komma till
rätta med. Just ett sådant samlat grepp
är naturligtvis nödvändigt. Även om
flera av de åtgärder som nu föreslås
kommer att utgöra ett väsentligt steg
framåt i brottsförebyggande syfte och
det skisserade vårdprogrammet väl också
är att betrakta som ett steg i rätt
riktning, får man dock utgå ifrån att
dessa åtgärder framdeles kommer att
behöva justeras och utbyggas i den ena
eller andra riktningen. Den erfarenhet
som tillämpningen ger får vara vägledande
härvidlag.
Det går givetvis inte att stirra sig
blind på en eller annan fråga i detta
sammanhang. Samtliga löper jämsides,
och departementschefen har också i
propositionen bland vårdfrågorna inrymt
den uppsökande verksamheten,
den öppna och slutna vården samt fortsatt
behandling och eftervård. Departementschefen
framhåller också hur viktigt
det är att de medicinska och de
sociala åtgärderna samordnas.
Vad lagstiftningsfrågorna angår föreligger
förslag till en särskild narkotikastrafflag,
till vilken från narkotikaförordningen
överförts bestämmelserna
om straff för olaga tillverkning, saluhållande,
överlåtelse och innehav av
narkotika.
Inte minst väsentligt finner jag förslaget
om en höjning av maximistraffet
från fängelse i ett år till fängelse i fyra
år. När det gäller varusmuggling höjs
maximistraffet från fängelse i två år till
fängelse i fyra år. Därmed har det krav,
som högerpartiet framlade motionsledes
1966, tillgodosetts.
Det måste givetvis framstå som orimligt
att det straffmaximum, som vid
narkotikaförordningens tillkomst år
1962 och dess ikraftträdande 1964 höjdes
från ett till två år, i och med att
brottsbalken infördes kom att sänkas
till ett år. Den som sysslar med olovlig
rusdrycksförsäljning kan i grova fall
för närvarande straffas med fängelse i
två år, medan den som hänger sig åt
olaglig narkotikahandel slipper undan
med ett år. Det är sannerligen inte en
dag för tidigt att sådana inkonsekvenser
i straffskalorna rättas till och att
därtill straffen för olovlig narkotikahandel
skärps.
Det kan kanske vara angeläget att
erinra om vad lagrådet anfört i samband
med den nya straffbestämningen
i 3 § narkotikastrafflagen. Den avser
alltså narkotikabrott som är att anse
som grovt och för vilket kan dömas till
fängelse i högst fyra år. Lagrådet säger:
»Med hänsyn till att sådana brott torde
höra till de utpräglat samhällsfarliga
kan det sättas i fråga om ej straffmaximum
borde bestämmas ännu högre. En
viss jämförelse torde kunna göras med
de allmänfarliga brotten i 13 kap. brottsbalken,
för vilka straffmaximum i regel
är betydligt högre.» Lagrådet har emellertid
inte ansett sig böra förorda någon
ytterligare höjning av straffmaximum
innan närmare erfarenheter vunnits av
den föreslagna straffskärpningens verkan.
Som jag ser det måste den illegala
handeln först och främst stoppas genom
att åt polisen och tullen ges erforderliga
resurser. Detta i samband med de
nu förordade skärpta straffen är ägnat
att stävja de samvetslösa narkotikahajar,
vilka hänsynslöst opererar och
drar in ungdomar i ett namnlöst elände.
En intensifierad forskning om de
narkotiska preparaten, särskilt beträffande
cannabispreparaten och deras
beroendeframkallande effekt, är givetvis
ytterst betydelsefull och nödvändig
liksom det ansvar samhället har för en
objektiv upplysning. Detta har framhållits
i en motion, och statsutskottet
betonar för sin del hur viktigt det är att
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
121
informa,tionsförmedlarna i övrigt känner
sitt ansvar i det senare avseendet.
En fråga som inte berörs i propositionen
är informationen, som utgör en
viktig del av de förebyggande åtgärderna.
Men det finns skäl att tro att denna
fråga blir utförligt belyst i narkomanvårdskommitténs
kommande tredje betänkande.
Man måste väl, herr talman,
tyvärr konstatera att den information
am narkotikamissbrukets verkningar
som förekommit i TV säkerligen inte
haft den avskräckande effekt som varit
avsikten, utan snarare ibland stimulerat
till en ökad nyfikenhet och skapat
lust hos en del ungdomar att pröva preparat
som omges med ett mer eller
mindre mystiskt skimmer.
Likaså är det i detta som i många
andra sammanhang naturligtvis angeläget
att genom forskning få reda på
orsakssammanhangen beträffande narkotikamissbruket.
Men som jag vid en
interpellationsdebatt i riksdagen för ett
år sedan uttryckte det: Ingen modernt
utrustad brandkår inriktar sitt arbete
på att vid ankomsten till en brandplats
undersöka vad som är orsaken till brandens
uppkomst, utan den försöker i
första hand att släcka elden och, om
det inte är möjligt, att begränsa den.
Jag betraktar, herr talman, de skärpta
straffbestämmelserna liksom narkotikapolisens
och tullens samfällda ansträngningar
som en »narkotikabrandkår».
Propositionen innehåller också vissa
åtgärder för kontroll vid införsel av och
aandel med injektionssprutor och kanyler.
Det är inte min uppgift och inte
heller min avsikt att gå in på de motioner
som utskottet haft att behandla,
men låt mig endast nämna ett par. När
det gäller injektionssprutor har jag tidigare
liksom några av årets motionärer
ansett och också motionerat om att
dessa borde vara receptbelagda. Jag
tror emellertid att de restriktiva bestämmelser,
som nu förordas såväl när
det gäller införsel i riket som handeln
inom landet, först bör prövas. När det
Narkotikastrafflag, m. m.
gäller handeln kommer den att få bedrivas
endast av apoteksföreståndare
eller av den som har särskilt tillstånd
härtill. Det kan, som sagt, vara värt att
pröva denna väg, i all synnerhet som
andra lagutskottet förordat att Kungl.
Maj:t och socialstyrelsen bör få möjlighet
att utfärda tillämpningsföreskrifter
inom den vida ram som förslaget till
förordning medger. Möjligheter skapas
därigenom dels till att snabbt ingripa
om så skulle visa sig påkallat, dels att
reglera handeln till och med så långt
som motionärerna förordat.
I en annan motion som avlämnats av
fru Heurlin i denna kammare yrkas
bl. a. på ökade befogenheter för polisen
att gå in i s. k. knarkarkvartar för att
kunna medtaga personer som vistas där.
Motionären finner det inte tillräckligt
med de bestämmelser angående husrannsakan
som återfinns i 28 kap. rättegångsbalken.
Själv har jag tidigare bibringats
den uppfattningen att polisen
inte kunnat gå in i sådana nästen och
också fått händelser relaterade, vilka
förefallit mig egendomliga. Jag har väl
reagerat på ungefär samma sätt som fru
Heurlin.
Vi har ingående diskuterat denna fråga
i andra lagutskottet, men då det
gäller bestämmelser av denna art bör
man nog först komma underfund med
bristerna innan man ger sig in på ändringar.
Vilket material finns det då i
detta avseende? Jo, narkomanvårdskommittén
har ansett förefintliga tvångsmedel
tillräckliga, och av alla de remissinstanser
som yttrat sig har inte en enda
gjort gällande att brister skulle föreligga.
Det hindrar inte att fru Heurlin
med sin rika erfarenhet från åklagarsidan
anser att det finns sådana brister.
Departementschefen har också
framhållit att om det framgent skulle
visa sig att de brottsbekämpande myndigheterna
är i behov av ytterligare
möjligheter till processuella tvångsmedel
bör det ankomma på de för verksamheten
ansvariga centrala myndigheterna
122 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Narkotikastrafflag, ni. m.
att framlägga förslag härom till Kungl.
Maj :t.
Som motionären i egenskap av jurist
väl känner till men som det kan finnas
skäl att påpeka för den som inte dagligen
sysslar med hithörande frågor,
är det väsentligt var man lägger tonvikten
då man läser att om anledning
förekommer »att brott förövats, varå
fängelse kan följa», får husrannsakan
företas för att söka efter föremål, som
är underkastade beslag, för att utröna
omständighet, som kan ha betydelse för
utredningen, och för att bl. a. gripa den
misstänkte. Tonvikten skall alltså läggas
på ordet kan: varå fängelse kan följa.
Andra lagutskottet understryker liksom
departementschefen att det är angeläget
att gällande bestämmelser på detta område
utnyttjas effektivt. Utskottet har
alltså bedömt situationen så, att den utredning
som begärts inte behövs.
•Tåg hoppas -— som vi väl alla gör —•
att den lag som riksdagen i dag förmodligen
kommer att anta blir ett värdefullt
led i det arbete som på alla
fronter måste sättas in och bedrivas
med intensitet för att åstadkomma förbättrade
möjligheter att undanröja en
fara av högst samhällsvådlig karaktär.
Ett tredje delbetänkande är att vänta
från narkomanvårdskommittén -—■ jag
hoppas att det kommer i år — där vårdoch
preventionsfrågorna ytterligare
kommer att behandlas. .Tåg vill tro att
regeringen snabbt därefter kommer att
framlägga förslag och sätta in alla de
resurser som erfordras.
Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr WIKLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Även om det i fråga
om både narkomanvården och narkotikastrafflagen
föreligger enhälliga utlåtanden
från statsutskottet respektive
andra lagutskottet, kan jag för min del
inte underlåta att ge uttryck för tveksamhet
om huruvida statsmakterna verk
-
ligen har det riktiga och fasta greppet
om den svåra problematik som det bär
gäller. Det rör sig ju här om ämnen, vilkas
försäljning ligger i händerna inte på
det allmänna — såsom t. ex. är fallet
med alkoholdrycker — utan på internationella
profitörer som oftast uppträder
anonymt, kanske de ständigt befinner
sig utomlands, och därför är
oåtkomliga för motåtgärder eller kontroll
från vårt lands sida.
Läget är i mitt tycke ganska försurrande.
Narkomanvårdskommittén, en
kommitté av enbart experter, har lagt
fram två betänkanden. Värdet av dessa
betänkanden bedöms olika, men de torde
ha betydande förtjänster såsom dokumentations-
och belysningsmaterial
och kan därför även underlätta analyser
och begreppsbestämningar. I fråga
om de konkreta förslagen däremot är det
i varje fall mitt intryck, att det är mindre
att hämta ur dessa betänkanden.
Icke så sällan görs också i den populära
debatten tämligen seriösa inlägg,
där det ges uttryck för tvivel på vissa
narkotiska medels skadlighet. I ett speciellt
fall sätter man in ett verkligt frontalangrepp
mot narkomanvårdskommittén
och de samhällsåtgärder som nu är
aktuella. Jag tänker på doktor Bejerots
nyss utkomna bok »Narkotikafrågan
och samhället».
Socialministern bär glädjande nog visat
sig vara resistent mot dem som uttalar
tvivel på den beroendeskapande
och skadliga effekten hos t. ex. de olika
haschpreparaten, något som jag i detta
sammanhang gärna och med uppskattning
vill särskilt notera.
Ingen tycks veta någonting riktigt
stabilt rörande den djupare kausaliteten
vid narkomani. Även fackmännen
tvingas att röra sig med teorier och hypoteser.
Mitt i den stora blandningen av
åsikter även på experthåll skall vi politiker
likväl nu ta ställning. Man kan
förstå att socialministern då rör vid
dessa frågor med rätt stor försiktighet.
Personligen, herr talman, biträder jag,
Jnsdagen den 6 mars 1968 em.
i det osäkra läge vi sålunda befinner
oss i när det gäller orsaksfaktorerna,
att man gör som här är föreslaget. Man
bör alltså nu vidta dessa som jag anser
provisoriska åtgärder med det dubbla
syftet att bättre skydda samhället mot
dem som för ekonomisk vinning utnyttjar
narkotikamissbrukarna genom olaglig
förmedling av narkotika till dessa
och att genom vårdinsatser försöka
skydda missbrukarna mot att totalt brytas
ned.
Vad först beträffar dem som ägnar sig
åt olaglig befattning med narkotika,
tror jag, såsom kriminalvårdare tills
helt nyligen, att ganska litet är att vinna
på de högre straffsatserna, om man
nämligen därmed avser att förmå dessa
verkliga samhällsmarodörer till social
anpassning. De »stora» narkotikaagenterna
låter sig knappast hejdas med sådana
metoder. Man får då se straffskärpningarna
enbart eller i varje fall nästan
enbart som åtgärder för att under en
tid som den ådömda straffpåföljden varar
skydda samhället mot deras hänsynslösa
framfart. Hyser vi våra tvivel
på förmågan hos frihetsstraffet som sådant
att verka rehabiliterande när det
gäller andra brottslingar, så kan vi väl
inte räkna med att denna samhällsreaktion
skall verka på ett gynnsammare sätt
då det gäller narkotikaförsäljare eller
langare — i varje fall inte när det gäller
de grövre fallen. Jag kan emellertid,
herr talman, likväl sålunda gå med
på de ökade straffsatserna för att ge ett
bättre samhällsskydd mot vissa grovt
asociala medborgare under den tid
straffverkställigheten pågår.
Helt allmänt vill jag tillfoga att jag
anser polisen personellt underförsörjd
även när det gäller bekämpandet av
narkotikabrottsligheten. Detta kommer
nog att gälla även efter de personalförstärkningar
till polisen som vi i dag
beslutat om vid behandlingen av justitiedepartementets
huvudtitel.
Narkotikafrågans allmänna läge blir
självfallet inte klarare av att vi nu har
Nr 10 123
Narkotikastrafflag, m. m.
att ta ställning till narkomanvårdens
principiella uppläggning utan att ha
tillgång till det för denna fråga speciellt
relevanta tredje betänkandet från narkomanvårdskommittén,
där preventionsoch
vårdfrågorna skall behandlas. Jag
kan givetvis bejaka synpunkten att det
är bättre att dock något nu görs åt vårdfrågan
än att ingenting alls händer. Läget
är ur vårdsynpunkt enligt min mening
ganska alarmerande. Å andra sidan
är det här fråga om en så mångfasetterad
och svårbedömd problematik
med även internationella förgreningar
och aspekter, att jag för min del tycker
och länge har tyckt, att denna fråga
borde genomarbetas grundligt av en
parlamentarisk kommitté. Att, såsom
motionsvis begärts, förstärka narkomanvårdskommittén
med parlamentariker i
ett skede då denna kommitté står inför
avslutningen av sitt arbete är naturligtvis
inte riktigt. Men om man nu bifaller
även vårdavsnittet i proposition
nr 7, d. v. s. statsutskottets utlåtande nr
37, och även senare under riksdagen
beviljar de erforderliga anslagen under
socialhuvudtiteln såsom rent provisoriska
åtgärder i ett pressat läge, som inte
tål uppskov, borde man sedan också
vara beredd att i god parlamentarisk
ordning utarbeta förslag till en något
långsiktigare och framför allt mer preciserad
politik på narkotikafrågans område.
Den föreslagna organisationen av narkomanvården
är, tycker jag, en god
illustration till splittringen när det gäller
huvudmannaskapet på vårdområdet
i stort. De narkomaner som har sjukdomsinsikt
och sålunda är samarbetsvilliga,
är vårdmotiverade eller vårdintresserade,
kan givetvis utgöra ett
problem, bl. a. med tanke på bristen på
vårdutrymmen på sjukhus och behandlingshem.
Men det finns, herr talman,
en inte så liten grupp av narkomaner,
där vårdintresset är obefintligt eller inställningen
till vård inte bara är ambivalent
utan kanske oftast direkt nega
-
124 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Narkotikastrafflag, m. m.
tiv trots ett mycket påtagligt vårdbehov.
Som vårdfall är dessa också ofta
ganska svårskötta och störande.
Socialministern tänker sig nu att dessa
fall skall kunna ges vård med hjälp
av dels lagen om sluten psykiatrisk vård
i vissa fall, dels barnavårdslagen. När
det gäller fall där barnavårdslagen är
tillämplig är detta resonemang invändningsfritt,
även om alla skall veta att
narkomanerna på ungdomsvårdsskolorna
erbjuder stora vårdproblem! Vuxna
narkomaner — och därmed avser jag
naturligtvis dem som är över 21 år och
för vilka barnavårdslagen sålunda inte
gäller — utan vårdintresse men likväl
med påtagligt vårdbehov erbjuder betydligt
större problem. Lagen om sluten
psykiatrisk vård i vissa fall innehåller
ju endast ett medgivande av lagstiftaren
att vissa anhöriga och vissa myndigheter
kan göra ansökan om intagning för
sluten psykiatrisk vård och att sådan
intagning på vissa villkor kan komma
till stånd även utan den sjukes samtycke.
Men någon lokal myndighet med
uttryckligt vårdansvar och skyldighet
att föranstalta om vård motsvarande
barnavårdsnämndens vårdansvar beträffande
unga narkomaner finns inte. Inte
ens om det i socialhjälpslagen, såsom
aviserats, inskrivs en skyldighet för socialnämnden
att arbeta direkt uppsökande
bland kommunens sjuka, handikappade
och andra hjälpbehövande,
bland dem narkomanerna, tilläggs en
sådan nämnd något uttryckligt ansvar
att ta sig an, initiera och bedriva vård
av de narkomaner som är utan sjukdomsinsikt
och alltså inte själva söker
men likväl behöver vård.
Det av socialministern skisserade
vårdprogrammet är i och för sig utmärkt;
i vårdorganisationen bör ingå
uppsökande verksamhet, det skall finnas
öppen och sluten vård, och fortsatt
behandling och eftervård skall anordnas
— det är ett program liknande dem
som finns för övriga vårdområden. Det
lämnas dock inte något uttryckligt be
-
sked om vilken eller vilka som här har
det primära vårdansvaret. Är det t. ex.
polisen när det gäller att föranstalta
om vård, är det sjukvården eller socialvården
som skall bedriva och fullfölja
vården genom eftervård? Här uppstår
ett slags oklart divisionsansvar, och ett
sådant leder enligt all erfarenhet lätt
till att man litar på varandra och i
värsta fall, särskilt på litet längre sikt,
till att motsättningar uppstår. Yi har
närbesläktade problem inom bl. a. kriminalvården,
där många eftervårdsfall
har framträdande alkohol- och narkotikaproblem.
De återfaller svårt i missbruk
med ett mycket påtagligt vårdbehov
såsom följd, men de återfaller
inte i brott, även om risken därför givetvis
ökar. De särskilda samhällsorgan
som kan ge adekvat vård för alkoholoch
narkotikamissbruk är dock inte
särskilt benägna att ge service i detta
fall. Kriminalvården har det primära
vårdansvaret, anser man. Det blir då så,
att övervakningsnämnderna tvingas att
besluta om förverkande av den villkorliga
frigivningen, utan att något nytt
brott begåtts, för att åtminstone få vederbörande
omhändertagen för en tid,
låt vara att det då blir i en av kriminalvårdens
anstalter. I enstaka svåra
fall kan de därifrån sedan beredas sjukhusvård.
Huvudmannafrågan, vårdansvarsfrågan,
lämnas, herr talman, om inte öppen
så dock utan direktiv om hur den skall
lösas. Jag bortser då från de i och för
sig värdefulla och riktiga uttalandena
av socialministern om att samordning
av den sociala och medicinska omvårdnaden
bör sätta sin prägel på hela det
skisserade vårdprogrammet. Det delade
huvudmannaskapet för sjukvård och
socialvård föreligger ju såsom ett ofrånkomligt
faktum. Jag hoppas för min del
att samarbetsparollen i propositionen
skall accepteras och vinna ett starkt
gensvar, nå ut mycket långt. Då det
gäller de behandlingsvilliga tror jag att
det är att vänta, att den parollen utan
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10 125
svårighet skall accepteras, men att det
blir svårare vad beträffar de behandlingsovilliga
och ur olika synpunkter
problematiska narkomanerna är nog
ganska säkert. Givetvis vill jag för min
ringa del i all den utsträckning det är
möjligt medverka till att samarbetet
mellan sjukvård och socialvård växer
ut även vid vård av narkomaner. Men
även narkomanvårdskommittén tycks
vara medveten om att här föreligger en
svårighet, när den pekar på behovet
av en samordning av den sociala människovårdande
verksamheten även lagstiftningsvis.
En kommitté har ju som
bekant nyligen tillsatts med uppgift att
söka möta detta behov. Men denna kommitté
har en jätteuppgift framför sig
som det nog kommer att ta lång tid att
lösa.
I kommitténs direktiv återges vad
narkomanvårdskommittén uttalat om
önskvärdheten av en allmän vårdlag eller
vårdbalk. En sådan lag skulle kunna
medföra en bättre samordning och
enhetlighet beträffande vården av läkemedelsmisshrukare
och dessutom lösa
vissa viktiga frågor om ansvaret för
denna vård, heter det. Men på ett annat
ställe i utredningens direktiv betonas
det, att ansvarsfördelningen mellan
hälso- och sjukvård samt socialvård
i princip skall vara oförändrad.
Det mest bekymmersamma ledet i narkomanvården
är eftervården. Vårdtiden
på sjukhus blir ofta rätt kort, och sedan
finns alltså ingen lokal myndighet
med klart uttalat ansvar för den eftervård
som kan behövas, med undantag
för eftervård av de unga, där barnavårdslagen
är tillämplig. Jag tänker
där alltjämt främst på de narkomaner
som har ingen eller klen sjukdomsinsikt
och är komplicerade såsom vårdfall.
I lagen om sluten psykiatrisk vård i
vissa fall sägs att utskrivning ofördröjligen
skall ske så snart de ursprungligen
tillämpliga intagningsindikationerna inte
längre kan åberopas. Det finns möjlighet
till utskrivning på försök. En så
-
Narkotikastrafflag, m. m.
dan utskrivning kan förenas med tillsyn
och vissa föreskrifter. Men det måste
finnas särskilda skäl för att använda
den typen av utskrivning. Enligt
uppgift från polishåll och olika vårdorgan
används försöksutskrivning i dessa
fall ganska återhållsamt. Eftervården
blir därmed inte vad den kunde vara,
det uppstår ofta återfall med ett slags
skytteltrafik av ex-patienter, narkomaner,
mellan hemorten och vederbörande
sjukhus som resultat. Här är det faktum
att sjukvården och socialvården har
olika huvudmän troligen en av de viktigare
orsakerna. Tydligast går huvudmannaskapsproblemet
i dagen i fråga
om de s. k. behandlingshemmen som nu
skall byggas fram med hjälp av statsbidrag.
Det sägs i propositionen att dessa
torde »främst komma att drivas av storstäderna».
Men det nämns ingenting om
vilken myndighet som här skall vara
ansvarig. I dessa städer är det dessbättre
en och samma huvudman för
både sjuk- och socialvård, men ändå
är det oklart vilken myndighet som
skall ha förstahandsansvaret. Det gäller
för övrigt även beträffande konvalescenthemmen
som ju också skall bli
statsbidragsberättigade. Vi får väl,
herr talman, hoppas att de här svåra
frågorna trots allt kommer att lösa sig
efter hand och i gott samförstånd; men
vi vet att det även när det finns statsbidrag
på andra vårdområden går tämligen
trögt att få fram institutionerna,
och det lär inte gå lättare om tvekan
råder om vem som har vårdansvaret.
Jag betraktar, liksom fröken Wetterström,
det i propositionen presenterade
vårdprogrammet som ett experimentellt
genomgångsprogram, som man får försöka
göra det bästa möjliga av i en svår
situation och i avvaktan på narkomanvårdskommitténs
tredje betänkande. Jag
ber i detta sammanhang att få hänvisa
till vad statsutskottet förklarat i sitt utlåtande
nr 37, nämligen följande: »Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj ds ytterligare
bedömanden i de viktiga pre
-
12(5 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Narkotikastrafflag, m. m.
ventions- och informationsfrågorna
kommer att redovisas för riksdagen liksom
vunna erfarenheter inom den påbörjade
utbyggnaden av vårdorganisationen.
» Utskottet hyser tydligen också
oro för narkotikaproblemet och de sociala
missförhållanden, som detta med
ali sannolikhet på längre sikt inrymmer.
Så komplicerade, herr talman, som
hithörande frågor är, är jag för min del
rätt övertygad om att en parlamentarisk
utredning snart nog måste ta itu
med dem, givetvis med narkomanvårdskommitténs
material som ett bra utgångsmaterial.
Om den nya vårdbalksutredningen,
som är parlamentariskt
sammansatt, här kan användas eller inte
har jag för dagen ingen uppfattning om.
Som ett symtom på narkotikaproblemets
komplikation noterar jag att New
York State så sent som 1966 ansett sig
tvingad att stifta en särskild behandlingslag
beträffande narkomaner.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets och statsutskottets
hemställan i respektive utskottsutlåtanden.
Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):
Herr talman! I november 1966 behandlade
andra lagutskottet några motioner
där det yrkades dels att förslag
till åtgärder för omhändertagande och
vård av narkotikamissbrukare borde
framläggas, dels att straffmaximum för
brott mot narkotikaförordningen skulle
höjas. Narkomanvårdskommittén var då
mitt uppe i sitt arbete. Kommittén hade
nyss avgivit en promemoria och en ny
var att vänta vid denna tidpunkt. Under
sådana förhållanden kunde utskottet
rimligen inte begära en ny utredning.
Men i känslan av att situationen på
detta område var så kritisk att någonting
måste göras, gjorde utskottet ett
par uttalanden. Utskottet underströk att
det var ytterst angeläget att de åtgärder,
som kunde företagas utan ytterligare utredning,
också vidtoges utan tidsut
-
dräkt — som det hette i utlåtandet. Och
för att kunna ingripa mot personer som
ägnar sig åt illegal narkotikahandel underströk
utskottet även angelägenheten
av att straffbestämmelserna i narkotikaförordningen
utan dröjsmål bleve föremål
för översyn. Riksdagen gjorde ingen
erinran mot vad utskottet uttalat. Mot
denna bakgrund tycker jag det är tacknämligt
att vi i dag kan behandla ett
förslag av den art som riksdagen då begärde.
Proposition nr 7, som ligger till grund
för de utskottsutlåtanden som nu behandlas,
upptar dels frågor om vård
och behandling av narkotikamissbrukare,
dels frågor rörande utformningen
av kontrollsystemet när det gäller narkotiska
ämnen, inbegripet förslag till
narkotikastrafflag, som återfinnes i propositionen.
Herr Wiklund i Stockholm anförde
här en del kritiska synpunkter, och det
är klart att ett förslag av denna art inte
kan vara ett fullständigt verk. Man får
försöka pröva sig fram. Narkotikaproblemet
är relativt nytt och har blossat
upp snabbt i vårt land. Vi saknar kanske
därför både den kunskap, det underlag
som behövs, för att kunna göra
en i alla avseenden fullgod lagstiftning.
Men jag tycker att man kan beteckna det
föreliggande förslaget som ganska gott.
Det har klarat remissinstansernas och
lagrådets skärseld relativt bra. De motionsförfattare
som läst propositionen
i förhoppningen att finna exklusiva
uppslag till motioner har inte haft någon
större framgång. De motioner vi
haft att behandla har berört gamla och
förut diskuterade problem. De två utskott
som har behandlat propositionen,
statsutskottet och andra lagutskottet,
har presterat var sitt utlåtande utan att
någon reservation anförts. Då tycker
jag man kan ge det omdömet att förslaget
är relativt gott, även om det i
någon mån måste betraktas som ett första
försök och självfallet i den egenskapen
kan vara behäftat med vissa svag
-
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
127
heter. Sedan riksdagen beslutat bifalla
förslaget återstår att se om de föreslagna
åtgärderna kommer att ge de väntade
resultaten. Först därefter kan man
fälla ett definitivt omdöme om förslagets
art och kvalitet.
Statsutskottet har behandlat den del
av propositionen som avser vårdfrågorna,
och andra lagutskottet har behandlat
frågorna rörande kontrollsystemet
och strafflagstiftningen. Innan jag
övergår till att kommentera andra lagutskottets
utlåtande vill jag säga några
ord om statsutskottets. Förslaget i den
del som rör vård och behandling av narkotikamissbrukarna
är utan tvivel den
viktigaste delen av propositionen. Det
gäller i detta sammanhang, såsom redan
har nämnts, den uppsökande verksamheten,
öppen och sluten vård, eftervården,
rehabiliteringen och återanpassningen
till samhället samt vidare förebyggande
åtgärder och forskning —
allt utomordentligt viktiga frågor i detta
mycket svårbemästrade problemkomplex.
Med hänsyn till den vikt man tillmäter
vården och behandlingen av narkotikamissbrukarna
är statsutskottets utlåtande
överraskande knapphändigt. Utskottets
egna uttalanden är också mycket
sparsamma.
Någon särskild vårdlag för detta speciella
klientel föreslås inte, såsom redan
har framhållits. Vården skall ordnas
inom ramen för den socialvård och
sjukvård som finns. Det blir alltså kommunerna
som får huvudansvaret för
vårdåtgärderna och samordningsformerna.
Detta innebär ytterligare påfrestning
på den kommunala sjukvården och
den kommunala socialvården, som redan
nu har stora svårigheter att bemästra.
Det hade varit önskvärt att
statsutskottet hade gjort något uttalande
om att staten måste ta sin del av ansvaret
för den utvidgning och upprustning,
som blir oundvikligen nödvändig
för att komma till rätta med förhållandena.
Jag syftar därvid på att staten
Narkotikastrafflag, m. m.
bör ta åtminstone någon och helst en
väsentlig del av det ekonomiska ansvaret.
Redan nu har klagan hörts från en
del sjukhus, främst i storstäderna, där
läkarna och sjukhusledningarna påtalat
svårigheterna att klara det besvärliga
klientel som det är fråga om. Bristen
på psykiatriker och annan vårdpersonal
är mycket kännbar, ett förhållande som
ofta är omvittnat.
Statsutskottet har i detta sammanhang
inte behandlat anslagsfrågorna
och alltså inte heller statsbidragsfrågorna.
Utskottet hänvisar i detta avseende
endast till att frågor om statsbidrag
till vårdkostnaderna behandlas
i statsverkspropositionen. Det är då att
hoppas att såväl regeringen som statsutskottet
och riksdagen i framtiden vid
anslagsgivningen kommer att beakta
den påfrestning, som narkomanvården
redan innebär och än ytterligare kommer
att medföra, såvida inte den reform
som vi är i färd med att besluta
om skall bli en reform på papperet. Det
blir nödvändigt att tillse att inte den
större delen av kostnaderna, såsom jag
redan framhållit, kommer att övervältras
på kommunerna. Viss risk för detta
finnes, eftersom det blir kommunernas
sjukvård och socialvård som får huvudmannaansvaret.
Jag lyssnade med stort intresse i dag
till debatten om polisväsendet och kriminalvården.
Det är vid sådana tillfällen
som förutsättningarna skapas för
att reformer av detta slag skall kunna
ge resultat. Härvidlag kommer inte endast
polisväsendet och kriminalvården
in i bilden utan även, såsom herr Wiklund
antydde, t. ex. tullväsendet och
sådana vårdinrättningar som de statliga
ungdomsvårdsskolorna. Det är
känt att en stor procent av ungdomsvårdsskolornas
klientel blivit allt besvärligare,
eftersom många av de intagna
under längre eller kortare tid
haft kontakt med narkotikamissbruket.
Detta vållar mycket stora bekymmer
för den personal som har att ombesörja
128 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Narkotikastrafflag, m. m.
vården vid ungdomsvårdsskolorna.
Även därvidlag är det framför allt bristen
på psykiatriker som är mycket
kännbar.
Jag har velat beröra anslagsfrågorna
därför att jag anser att de är så viktiga.
Lagtexter och riktlinjer för vårdorganisationen
må vara hur förnämliga som
helst — de blir, som jag sagt, av ringa
värde därest inte ekonomiska förutsättningar
för reformens genomförande ges.
Beträffande de avsnitt av propositionen
som behandlats av andra lagutskottet
tänker jag fatta mig kort. Några
utskottsledamöter har redan kommenterat
förslaget och utlåtandet och ytterligare
några finns antecknade på talarlistan.
Jag kommer alltså inte att avbeta
något större fält.
Andra lagutskottet tillstyrker propositionen
i samtliga de delar som hänvisats
till utskottet. I propositionen föreslås
betydande straffskärpningar, främst
beträffande de grövre narkotikabrotten.
Straffmaximum föreslås bli fängelse
i fyra år; för närvarande är straffmaximum
enligt narkotikaförordningen
fängelse i ett år och för narkotikasmuggling
fängelse i två år. Därjämte
föreslås eu utvidgning av det kriminaliserade
området genom att vissa handlingar
som nu är sträffria blir straffbelagda.
Det gäller medverkan, försök,
förberedelse och stämpling till narkotikabrott.
Betydande straffskärpningar föreslås
alltså. Jag vill understryka att dessa är
motiverade främst av nödvändigheten
att effektivt kunna bekämpa den grövre
narkotikabrottsligheten. I synnerhet vill
man komma åt de hänsynslösa storhandlarna
— knarkkungarna — och
stävja deras framfart.
Herr Wiklund i Stockholm anförde
skeptiska synpunkter på verkan av
straffskärpningarna. Det är troligt att
straffskärpningarnas profylaktiska
verkningar är begränsade -— i synnerhet
torde de vara begränsade när det
gäller narkotikabandlarna och narko
-
tikasmugglarna. Men det är, som herr
Wiklund i Stockholm också antydde,
nödvändigt att samhället skyddar sig;
i tidigare diskussioner här har det ju
tryckts på nödvändigheten av straffskärpningar
enbart i syfte att åtminstone
för någon tid isolera dessa samhällets
parasiter. För egen del tycker
jag att man utan tvekan kan jämföra
denna brottslighet med annan grövre
brottslighet där vi ju vidtar åtgärder
för att skydda samhället.
Jag tror inte att de som ägnar sig åt
grövre narkotikabrott i någon större
utsträckning är påverkbara, men i den
mån de är det skall naturligtvis även de
ha möjlighet att bättra sig. Jag har tidigare
framhållit att vårdåtgärderna är
viktigare än straffbestämmelserna. Låt
mig i det sammanhanget återge vad utskottet
skriver i sitt utlåtande -— jag
tycker det är angeläget framhålla att vi
trots allt inte anser straffskärpningarna
vara det väsentliga, även om vi förstår
att det är nödvändigt att genomföra
dem. Utskottet anför i det stycket:
»Även om man inte bör överdriva betydelsen
av de föreslagna straffskärpningarna,
måste dessa dock ses som ett
naturligt och nödvändigt led i kampen
mot den typ av brottslighet, som åtgärderna
riktar sig mot. Departementschefen
understryker ett uttalande av narkomanvårdskommittén,
att kontrollorganisationens
verksamhet måste utformas
så, att den ej motverkar utan understöder
samhällets ansträngningar
att erbjuda vård åt vårdbehövande
missbrukare. De synpunkter han i detta
sammanhang utvecklar om valet av påföljd
vid narkotikabrott och om tilllämpningen
av reglerna om åklagares
rätt att icke tala å brott ansluter sig utskottet
till. I sistnämnda hänseende vill
utskottet understryka vikten av en liberal
tillämpning av reglerna. Detta gäller
särskilt i de fall då en missbrukare, som
gjort sig skyldig till brott, är villig underkasta
sig vård. Höjningen av maximistraffen
är inte avsedd att leda till en
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10 129
slentrianmässig skärpning av straffen
för alla narkotikabrott. De rättstillämpande
myndigheterna måste beakta att
straffskärpningarna i främsta rummet
motiverats av önskemålet att kunna
döma till verkligt kännbara straff, då
det gäller personer som rent yrkesmässigt
sysslar med den illegala narkotikahanteringen.
»
Utskottet anser alltså att även här bör
gälla den gamla domarregeln att man
skall laga efter lägligheten.
Jag tänker inte ta upp några av motionsyrkandena,
eftersom motionärerna
ännu inte har talat för sina motioner.
Trots att jag är medveten om att min
framställning är ofullständig tänker jag
stanna med det anförda för att bereda
andra ledamöter av utskottet möjlighet
att beröra de övriga synpunkter som
utskottet framfört.
Innan jag slutar vill jag endast säga
att riksdagen säkerligen många gånger
ännu får återkomma till frågor rörande
narkotikamissbruk. Jag hoppas emellertid
att den nya lagstiftningen, även
om den i vissa avseenden måste betraktas
såsom ett försök, må visa sig vara
ett bättre instrument än tidigare lagstiftning
på området i kampen mot en
farsot som snabbt sprider sig och som
åstadkommer omänskliga lidanden.
Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till andra lagutskottets hemställan.
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Det kanske kan synas
egendomligt att det uppstår en lång debatt
i en fråga där de båda utskott som
behandlat propositionen är eniga. Denna
fråga har emellertid diskuterats livligt
under en lång följd av år och när vi nu
fått fram förslag vill väl många av oss
kommentera det.
För att vi skall komma till rätta med
det ökade narkotikamissbruket fordras
det naturligtvis skilda slag av åtgärder
från samhällets sida. Det är nödvändigt
med vidgad upplysning, fler förebvg5
— Andra kammarens protokoll 1968.
Narkotikastrafflag, m. m.
gande åtgärder, hårdare sanktioner mot
den illegala handeln, ökade vårdmöjligheter
samt bättre förutsättningar för rehabilitering.
I den proposition som vi nu har att ta
ställning till föreslås en intensifiering
av samhällets åtgärder på en rad av
dessa områden. Åtskilliga av de förslag
vi finner i propositionen och i utskottsutlåtandet
överensstämmer ganska
väl med eu del av de förslag som har
förts fram från olika håll, bl. a. i en omfattande
partimotion vid förra årets
riksdag. Jag vill därför ansluta mig till
förslaget om höjning av straffsatserna,
främst beträffande smuggling och överlåtelse.
Hittills har straffen för dessa
brott varit alltför milda, särskilt om
man ställer dem i relation till det
mänskliga elände som de förorsakar.
Erfarenheten visar att de som sysslar
med narkotikahandel gör fabulösa vinster
på en verksamhet som driver människor
till undergång, en verksamhet
som helt enkelt har blivit rena folkmordet.
De nya straffsatserna rätar i viss mån
upp slagsidan i lagstiftningen. Kravet
på långvariga fängelsestraff för grövre
narkotikabrott vill jag se mot bakgrunden
av nödvändigheten att stoppa narkotikahandlarnas
verksamhet. Det har
således föga att göra med strävandena
att återanpassa dessa människor. I stället
är det till för att under en längre tid
isolera vederbörande från samhället
och skydda medborgarna, främst ungdomen,
mot denna verksamhet. Vi har
inget annat medel att ta till än att spärra
in dessa personer.
I debatten har framförts att man inte
längre skall kriminalisera innehav av
narkotika. Det har bl. a. sagts att kriminaliseringen
av innehav gör att missbrukarna
inte vågar söka vård av rädsla
för straff. Narkomanvårdskommittén
har genom sina undersökningar tillbakavisat
dessa påståenden. Narkotikamissbrukare
har liksom övriga medborgare
all anledning att lita på läkarnas
Nr 10
130 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Narkotikastrafflag, m. m.
tystnadsplikt. Dessutom är det inte mer
än rimligt att vårt land respekterar den
internationella narkotikakonventionen,
enligt vilken allt innehav är kriminaliserat.
Beträffande införseln av narkotiska
preparat vill jag understryka värdet av
internationella aktioner. Jag tror — särskilt
med hänsyn till lönsamheten inom
den illegala narkotikahandeln — att det
inte är möjligt att begränsa smugglingen
i önskvärd utsträckning. Vi måste
komma därhän att vi får till stånd en
internationell kontroll över tillverkningen.
Ett annat och ännu bättre sätt är att
begränsa efterfrågan i vårt land. .lag är
medveten om att det kan låta utopiskt,
men målsättningen måste vara att eliminera
den icke-medicinska efterfrågan
av narkotiska preparat. Jag ser narkomanin,
liksom många andra former av
i samhället icke godtagbara beteenden,
som ett uttryck för bristande anpassning
i tillvaron. Det är nödvändigt att
analysera orsakerna till den uppkomna
situationen och sätta in förebyggande
åtgärder. Det är här fråga om genomgripande
åtgärder som, om man vill se
det så, ligger på det miljöpolitiska planet.
De förebyggande åtgärderna — och
jag ser dem ur en mycket vid synvinkel
— är A och O för den kommande utvecklingen
på detta område. Hit hör
samhällsbyggandets utformning, ungdomens
möjlighet till positiva fritidsaktiviteter,
den emotionella och materiella
tryggheten och många andra stora och
betydelsefulla spörsmål. Jag hoppas att
det kommande betänkandet från narkomanvårdskommittén
är ett steg på vägen
i detta avseende.
Herr talman! Jag ber att med dessa
synpunkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Hem talman! Missbruket av narkotiska
medel har stigit i en mycket oroväckande
takt i vårt land under de senaste
åren. Det synes alltjämt vara ökande
och visar en klar tendens att debutera
bland allt yngre människor. Från början
var missbruket enbart en storstadsföreteelse,
men i dag förekommer missbruk
även på flera mindre orter.
Jämfört med internationella förhållanden
karakteriseras den svenska missbrukssituationen
av att centralstimulerande
medel, exempelvis preludin, användes
i mycket stor utsträckning och
oftast injiceras. Denna form av missbruk
har för övrigt medfört negativa
följdverkningar också i form av en ökning
av antalet fall av gulsot, även utanför
missbrukarnas led.
Missbruket möjliggöres av den betydande
illegala handeln med narkotika,
som huvudsakligen avser från utlandet
insmugglade preparat. De som sysslar
med denna illegala handel i större skala
gör enorma förtjänster, medan straffsatserna
härför hitintills varit relativt
låga. Detta förhållande gör att handeln
med narkotika för den kategori som det
här är fråga om i dag framstår såsom
bekvämare, riskfriare och mer lönande
än övrig brottslighet. Dessa kriminella
individer väger helt kallt vinstmöjlighet
mot den påföljd som verksamheten
kan medföra. De stora ekonomiska vinster
som finns att hämta medverkar till
att försäljare gör aktiva insatser för att
skapa narkotikabehov hos nya grupper.
Sålunda förekommer det t. o. m. att narkotiska
medel delas ut gratis till skolungdom
i syfte att skapa en ny marknad.
Utöver de skador som narkotikamissbruket
primärt innebär kan betydande
sekundära skadeverkningar inregistreras.
En av dessa är den brottslighet som
i regel följer av narkotikamissbruket.
För en missbrukare är det i allmänhet
omöjligt att på legal väg skaffa pengar
för att köpa tabletter. Kriminella handlingar
av typ langning, inbrott, checkbedrägerier
etc. blir därför nödvändiga
för den enskilde missbrukaren.
Vid föregående års riksdag tog cen -
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
tern och folkpartiet upp narkotikafrågan
i en omfattande partimotion. Det är
med tillfredsställelse jag noterar att den
nu framlagda propositionen i mycket
stora delar tillgodoser de krav som vi då
framförde. Jag tänker då särskilt på åtgärderna
på det internationella planet,
de ökade vårdmöjligheterna, stödet till
frivilliga insatser samt straffskärpningarna.
I den motion som från vårt håll
väcktes i andra kammaren i anledning
av proposition nr 953 har vi också givit
ett erkännande åt departementschefens
förslag. Vi har dock gjort vissa kompletteringar.
Sålunda hade vi gärna sett att
man tagit steget fullt ut och förbjudit
de centralstimulerande medlen. Riskerna
med dessa preparat uppvägs på intet
sätt av deras medicinska fördelar. Naturligtvis
är jag medveten om att man
inte kan begränsa narkotikamissbruket
nämnvärt genom att stoppa den legala
hanteringen av dessa preparat. Men vad
vi kan göra — och detta är väsentligt!
— är att för andra länder demonstrera
vilken vikt vi fäster vid att medlen i
fråga blir föremål för internationell
kontroll. Jag vill starkt understryka vad
utskottet skriver om socialstyrelsens
möjlighet att återkalla registreringen av
dessa preparat. Det är dock angeläget
— i konsekvens med vad jag tidigare
sagt — att en sådan återkallelse inte
sker i tysthet utan att andra länder får
vetskap därom.
Vad gäller vården och rehabiliteringen
av narkotikamissbrukare vill jag gärna
ge ett erkännande till de frivilliga organisationerna.
Ett mycket gott arbete
utföres av dessa organisationer -—- av
vilka flera står på kristen grund. Det är
angeläget att de får ett fortsatt och vidgat
stöd från samhällets sida. Skall vi
kunna komma till rätta med narkotikaproblemet,
är det av stor vikt att alla
goda krafter engageras.
Med hänvisning till det anförda vill
jag yrka bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herr Gomér
(ep).
Nr 10 131
Narkotikastrafflag, m. m.
Herr GÖRANSSON (s):
Herr talman! Det har offrats åtskilliga
spaltkilometer i tidningarna på narkotikaproblemet.
Man kan säga att en
viss upptrappning har skett ända sedan
»träskmorden» och de stora smuggelluirvorna
uppdagades i vårt land. Problemet
har också här i riksdagen varit
föremål för olika aktiviteter. Interpellationer
har framställts och motioner
har väckts med ganska långt
gående syften och vari man begärt omedelbara
åtgärder.
Vi har nu att ta ställning till en proposition,
som är underbyggd med en
expertutredning om detta problem. Jag
tror att det kan hälsas med tillfredsställelse
att vi har fått denna samlade
och samsade kartläggning av problemet
innan vi går till beslut.
När socialministern nu har avlämnat
denna proposition i ärendet, har den
föranlett en del motioner, och ett tiotal
talare kommer förmodligen att uppträda
i denna fråga här i kväll. Men när
kvällen är slut och de känslomässiga
uttalandena har gjorts, kommer säkerligen
andra kammarens ledamöter i likhet
med andra lagutskottets ledamöter
att finna, att proposition nr 7 är väl avvägd
när det gäller lagstiftningen på
detta område. Jag anser det vara av
oerhört stor vikt att kammarens ledamöter
här sluter upp bakom socialministern
så att vi skall kunna få en så
stor effektivisering som möjligt på detta
område.
Jag skall inte förlänga debatten alltför
mycket utan bara något beröra den
motion som herr Börjesson i Falköping
hänvisar till. Enligt denna motion föreslår
herr Börjesson m. fl. att man begränsar
eller helt enkelt totalförbjuder
användningen av centralstimulantia. Utskottet
påpekar i sitt utlåtande att dessa
möjligheter finns redan i dag. Helt naturligt
måste det vara så att om man
inte kan åberopa medicinska skäl för
ett visst preparat, bör detta inte heller
tillverkas. Men jag tror att detta syfte är
132 Nr 10
Onsdagen den C inars 1968 em.
Narkotikastrafflag, m. m.
mycket svårt att nå enbart genom att
följa motionen.
Vidare har här talats om narkotikabrotten
och de straffskärpningar som
föreslås. De innebär att straffmaximum
höjes från ett och i vissa fall två års
fängelse upp till fyra år. Det viktigaste
i denna straffskärpning är att den skall
utgöra ett led i möjligheterna att komma
åt de verkliga hajarna, de som tillhandahåller
narkotikapreparaten och
tjänar de stora pengarna.
Jag vill emellertid speciellt understryka
vad som sagts om dem som är
innehavare av narkotika för eget bruk.
Visserligen har vi genom denna lagstiftning
fått en utvidgning av det kriminaliserade
området så till vida att
även försök och förberedelse till stämpling
kan föranleda straff. Men departementschefen
har understrukit att det
inte är fråga om att bestraffa de människor
som söker vård och hos vilka
man påträffar en mindre del narkotika.
Här måste riksåklagaren föreslå sådana
bestämmelser att vi får fram en
gemensam policy över hela landet. Den
enskilde åklagaren får inte bedöma dessa
frågor efter personliga eller subjektiva
värderingar. Jag tror som sagt att
det är nödvändigt med en gemensam
policy för dessa lindrigare fall, och jag
hoppas att riksåklagaren snarast utfärdar
tillämpningsföreskrifter så att tolkningen
blir liberal.
Jag ber att få yrka bifall till andra
lagutskottets hemställan.
Fru HEURLIN (h):
Herr talman! För ett eller annat år
sedan kunde vi i pressen följa ett intensivt
räddningsarbete. Det gällde en liten
tax som hade fastnat i en trumma.
Många av oss var mycket oroliga för
hur det skulle gå. Det gick lyckligt och
vi kunde andas ut igen. Det gällde alltså
en hund, men det var viktigt nog. Alla
vi som har hund vet hur man fäster sig
vid en sådan. Nu gäller det bl. a. en hel
del av våra barn och ungdomar — det
gäller den mycket allvarliga narkotikafrågan.
Den lag som vi nu kommer att anta
är i långa stycken mycket bra. Särskilt
hälsar jag med tillfredsställelse att förberedelse
till smuggling kommer att bestraffas.
Men jag tror ändå att det kommer
att visa sig att det fortfarande föreligger
vissa brister.
Om en människa hoppar i sjön för att
beröva sig livet tvekar väl ingen att försöka
rädda den människan och sedan
hjälpa honom eller henne till ett bättre
liv. Hur gör vi i detta fall? Vi har i dag
uppskattningsvis bara här i Stockholm
mellan 500 och 600 knarkarkvartar. Vilka
möjligheter har vi att gå in i dem
och se vilka som finns där och ta med
dem just för att förhindra att de sjunker
djupare ned i sitt missbruk eller till och
med förhindra att de börjar ett missbruk
som sedan kan bli svårt att hejda?
I specialmotiveringen till 5 § i denna
nya lag framhålles i propositionen:
»Straff för medverkan torde dock redan
nu kunna ådömas genom analog tilllämpning
av bestämmelserna i 23 kap.
4 § brottsbalken, i vart fall i den utsträckning
fängelse ingår i strafflatituden
för brotten.» Och 5 § lyder: »Har
flera medverkat till brott enligt denna
lag och avser brottet tillverkning, saluhållande
eller överlåtelse gäller bestämmelserna
i 23 kap. brottsbalken.»
Medverkan till innehav skulle alltså
inte vara straffbar, inte ens om innehavet
inte är ringa, enligt vad som uttryckligen
står i denna lag. Jag gör gällande
att denna bestämmelse om medverkan
bör vara tillämplig jämväl på
specialstraffrätten och alltså inte bara
på brottsbalken. Men om det nu är så,
att enligt denna lag medverkan till innehav
inte skall vara straffbar, hur skall
man då kunna komma åt dem som är i
en knarkarkvart, om var och en säger
att det är hans eget innehav. Då gäller
ju varken överlåtelse eller de andra
förutsättningarna för den femte para
-
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
133
grafens straffbestämmelse om medverkan.
Det är just i fråga om den sidan av
saken som jag är ganska pessimistisk.
Om det är så att under åren 1965, 1966,
1967 och början av år 1968 eu ganska
oroväckande ökning av narkotikamissbruket
har ägt rum och detta missbruk
har spritt sig ned i lägre åldrar ocli om
det är så att nu gällande bestämmelser
är tillräckliga, varför har vi då fortfarande
500 å 600 knarkarkvartar och
varför fortsätter då missbruket att öka?
Det stämmer inte. Det är någonting i
denna utveckling som är ett bevis för
att den nuvarande lagstiftningen inte är
effektiv och att det hela inte är tillfredsställande.
Det är därför som jag i en motion
har föreslagit att själva innehavet av en
knarkarkvart skall vara olagligt. Då kan
man komma åt den direkt. Man kan då
gå in och stänga kvarten, och det måste
vara ganska effektivt. Dessutom har jag
velat att man skall kunna ta med dem
som finns i eu knarkarkvart till polisstationen
för identifiering och registrering
eller föra dem till hemmet. Man
kan då ringa till hemmet och säga, att
familjens barn har varit i den och den
kvarten, och då får far och mor veta
vad som hänt barnet och kan ingripa.
I många fall vet de inte var deras barn
är och många gånger således inte heller
atf de befinner sig i eu knarkarkvart.
Knarkarkvartarna är smitthärdar.
Det går mycket väl att jämföra narkotikaepidemin
med andra epidemier. Vi
har just fått eu proposition med förslag
till smittskyddslag, och den handlar om
tvång, om skyldighet att underkasta sig
inskränkningar i rörelsefriheten ock
skyldighet att foga sig i isolering. Jag
tycker att det finns goda skäl att tilllämpa
en liknande lagstiftning när det
gäller knarkarkvartarna och omhändertagande
av sådana som är utsatta för
allvarlig smittrisk i detta avseende.
Man måste kunna skilja dem från smitthärdarna
på något sätt.
Narkotikastrafflag, m. m.
Jag hoppas att denna lag skall kunna
göra en god tjänst i bekämpandet av
narkotikamissbruket. Men jag är ledsen
att behöva säga, att jag tyvärr tror, att
vi inte helt kan komma till rätta med
problemet så länge vi inte har större
och direkta möjligheter att gå in i kvartarna
och stänga dem och ta hand om
dem som är där, om det så bara skulle
vara att ta dem från kvarten och föra
dem till deras hem, där de rätteligen
hör hemma. Jag tänker då särskilt på
ungdomarna, som ju är mest utsatta och
minst förstår hur allvarligt detta missbruk
är.
I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm och fru Renström-Ingenäs
(båda s) samt herr Oskarson (h).
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Jag skall väsentligen ta
upp några av de frågor som fru Heurlin
berörde, rentav inskränka mig till det.
Det är ju ganska märkligt för övrigt att
narkotikafrågan utlöst en så pass vidlyftig
debatt kring ett enhälligt utskottsutlåtande,
alltså ett utlåtande utan någon
som helst reservation, men jag uppfattar
det som ett tecken på den ansvarskänsla
inför problemet som besjälar
också oss i Sveriges riksdag. Att
utlåtandet blev så enhälligt skulle jag
ändå vilja säga innebär ett erkännande
av att Kungl. Maj ds proposition i ärendet
i dagens läge i allt väsentligt har
hälsats med tillfredsställelse och motsvarar
vad vi just nu tror oss kunna
åstadkomma.
Fru Heurlin tar både i sin motion och
i sitt anförande upp några synpunkter
som ur juridisk och processuell synpunkt
är utomordentligt allvarliga. Det
gällde ju, som vi hörde, bl. a. kriminaliseringen
av upplåtelse av lokal för
narkotikamissbruk, s. k. knarkarkvartar,
eller rent av en svensk motsvarighet
till de orientaliska opiumhålorna. Vi
har också i utskottet behjärtat själva
saken och behandlat den med allvar,
men vi anser i likhet med departements
-
134 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Narkotikastrafflag, m. m.
chefen att frågan kan anses löst genom
att man börjar tillämpa begreppet medverkan
till överlåtelse av narkotika. Sådan
medverkan har dock nu kriminaliserats.
Innehavarna av misstänkta lägenheter
har uppenbarligen kommit i
farozonen, och man har ju — även om
man måste ge fru Heurlin rätt i att det
är svårt ibland att komma till rätta med
själva bestämningen av vad som är åtalbart
— ändå riktat uppmärksamheten
därpå. Och jag skulle gärna vilja understryka
en synpunkt som både vi i
utskottet och departementschefen mycket
klart har givit uttryck åt, nämligen
att den lagstiftning som finns bör allvarligt
tillämpas. Vi menar att man mera
effektivt skulle kunna utnyttja de
bestämmelser vi har. Jag antar att fru
Heurlin i det stycket är ense med oss,
även om hon tvivlar på de lagliga möjligheterna
just nu.
Fru Heurlin underkänner också utskottets
tolkning av det som anges i
28 § rättegångsbalken angående husrannsakan.
Där kommer vi in på frågan
om dem som är gäster i sådana här hus.
Vi är naturligtvis särskilt angelägna om
att komma till ungdomarnas undsättning.
Husrannsakan får ju ske då det är
fråga om brott för vilka man kan utdöma
fängelsestraff. Sedan hävdar utskottet
att det finns tillfällen då husrannsakan
får ske även om bara bötesstraff
kan utdömas, och det är när det
gäller »en lägenhet som är tillgänglig
för allmänheten eller brukar utgöra ett
tillhåll för lösdrivare eller förbrytare».
Jag erkänner att det kan bli svårt att
tillämpa detta lagrum, om det gäller
exempelvis en eller två ungdomar som
tar med kamrater till sitt föräldrahem
och där, tyvärr, ägnar sig åt att injicera
narkotiska medel eller röka marijuana
tillsammans. Men, fru Heurlin, de flesta
knarkarkvartar ser ju ändå inte ut på
det sättet, utan det är fråga om utrymmen
i rivningshus, klubbar eller rätt
skumma enklare serveringslokaler där
allmänheten verkligen inte är utestängd.
Naturligtvis är inte heller alla de
ungdomar som samlas där att betrakta
som lösdrivare i lagens mening eller
kriminella, men nog ligger asocialiteten
mycket nära till, och det är i alla
fall fråga om illegal narkotikatrafik.
Jag tolkar, herr talman, bestämmelserna
så, att polisen redan nu bör ha möjlighet
att se närmare på de personer
som i egenskap av ledare eller värdar
driver s. k. knarkarkvartar.
Jag har ingen juridisk sakkunskap
eller fackutbildning såsom den föregående
talaren, men vi har ju i utskottet
tillgång till den juridiska expertis
som våra sekreterare företräder.
Dessutom hänvisar jag till att riksåklagaren
i sitt remissvar har bifogat yttranden
just i dessa frågor av överåklagarna
i Stockholm, Göteborg och
Malmö, och ingen av dem säger ett
ord om brister i fråga om tvångsmedlen,
i fråga om möjligheterna på det
processuella området. Jag har här i
min hand en skrivelse från överåklagaren
i Stockholm, där han för sin de]
säger, att ingenting i den förordning
som föreslås föranleder någon erinran
från hans sida. Man kan vidare säga
att narkomanvårdskommittén bestämt
hävdar, att bestämmelserna om processuella
tvångsmedel är tillfredsställande
när det gäller att bekämpa den illegala
narkotikahanteringen. I kommittén
finns bevisligen också juridisk sakkunskap.
I den ingår bl. a. polisintendenten
Friberg, hovrättsrådet Elowson och hovrättsfiskal
Rexed.
Innan jag slutar vill jag gärna ge fru
Heurlin rätt i att det ändå brister någonstans.
Det leder mig till den slutsats
som jag antydde i början, nämligen
att lagstiftningen kan vara till fyllest
men att lagtillämpningen inte är tillfredsställande.
Därför har utskottet tilllagt
de mycket betydelsefulla orden på
s. 47 att det gäller att effektivisera tilllämpningen.
Detta bygger på ett uttalande
av socialministern på sidorna 108
och 109 i propositionen. Fru Heurlin
hävdar säkerligen med all rätt, att det
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
135
också inom narkotikapolisen finns krafter
som gör gällande att de har för litet
lagstöd. Med anledning därav vill
jag till sist fästa uppmärksamheten på
att Kungl. Maj:t i propositionen direkt
har inbjudit sådana ansvariga krafter
till en framställning om det som brister.
Det är som om Kungl. Maj :t erbjuder
en utvidgning av bekämpningsmöjligheterna,
om man bara anmäler behov
av sådant.
Därför tycker jag nog -— och det
kanske får bli ett av resultaten av vår
debatt här i dag — att det finns skäl
för narkotikapolisen att med större frimodighet
ingå till Kungl. Maj :t med
begäran om ökade befogenheter att
komma till rätta med dessa ovedersägligen
synnerligen allvarliga problem.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Fru HQLMQVIST (s):
Herr talman! Först vill jag deklarera
att jag inte har något att erinra mot
Kungl. Maj :ts proposition nr 7 och utskottets
utlåtande, men jag vill ändå
i all korthet delge kammarens ledamöter
de erfarenheter som gjorts av de
två ungdomsvårdsskolor, Ryagården i
örkelljunga för flickor och Råby vid
Lund för pojkar, som har den största
erfarenheten av behandling och rehabilitering
av unga narkomaner.
Båda skolorna är omnämnda i propositionen.
Såväl Råby som Ryagården
har på kort tid fått ett nytt klientel att
arbeta med. För Råby har antalet intagna
elever varit 86 pojkar i åldern
16—21 år. 38 av dem kommer från
Stockholm, 7 från Göteborg, 8 från
Malmö och 33 från övriga delar av landet.
För 46 var huvudindikationen för
omhändertagandet läkemedelsmissbruk
och av dessa var 34 från Stockholm.
Tyvärr kan befaras att narkomanin
kommer att spridas, om så inte redan
har skett, till mindre städer och orter.
Av de 30 intagna eleverna på Råby
som omhändertagits för alkoholmiss
-
Narkotikastrafflag, m. m.
bruk var endast 2 från Stockholm och
28 från övriga delar av landet.
Så sent som vid årsskiftet 1966—-1967 var Råbyskolan speciellt tillrättalagd
för att resocialisera unga alkoholskadade
som omhändertagits enligt barnavårdslagen.
Det nya klientelet har,
vilket är väl känt, vållat skolan stora
bekymmer. Det visade sig att de elever
som intogs vid intagningstillfället befann
sig i mycket dålig psykisk och
fysisk kondition. Åtskilliga av ungdomarna
var i behov av psykiatrisk vård.
Förberedelser för avgiftning som borde
skett på hemorternas sjukhus före intagningen
på ungdomsvårdsskolan har
endast förekommit i undantagsfall.
Vissa mentalsjukhus har tyvärr inte
haft förståelse för detta klientels akuta
vårdbehov, men tack vare gott samarbete
med den nyuppförda ungdomskliniken
vid S:t Lars sjukhus i Lund och
en utmärkt samarbetsvilja på sjukhuset
har skolan i akuta krissituationer lyckats
balansera svårigheterna genom att
eleverna beretts vård på dessa sjukvårdsinrättningar.
Ett enormt arbete läggs ned på elevernas
återanpassning. Avdelningen i
Staffanstorp för 6 elever har visat sig
fungera utomordentligt. Denna typ av
övergångshem mellan den egentliga institutionsvården
och den fullständiga
friheten är ett utmärkt led i rehabiliteringen
av detta klientel. Den hårdnande
arbetsmarknaden inger emellertid
bekymmer för placeringen av en redan
tidigare svårplacerad grupp. Eftersom
skolans erfarenheter av det nya klientelet
endast omfattar ett år är det för
tidigt att dra andra slutsatser än att
man är på rätt väg.
Vid Ryagårdens flickskola har samma
förskjutning av klientelet som vid
Råby skett, d. v. s. från alkoholskadade
flickor i åldern 16—21 år till narkomaner.
Numera intas endast flickor i
samma ålder som är omhändertagna
för narkotikamissbruk.
Under 1967 har sålunda 60 elever
136 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Narkotikastrafflag, m. m.
intagits vid skolan, varav 50 narkomaner,
4 med alkoholskador och 6 med
andra indikationer. Hälften av dem har
tidigare vistats vid andra ungdomsvårdsskolor;
37 av dem kommer från
Stockholm och endast 2 från mindre
orter. 29 av eleverna har före ankomsten
till Ryagården vårdats på mentalsjukhus
eller psykiatriska kliniker.
Av elevernas familjeförhållanden
framgår att 95 procent, eller 57 av de
60 nyintagna eleverna, var födda inom
äktenskapet men att skilsmässa mellan
föräldrarna hade inträffat i 36 fall,
d. v. s. 60 procent. I 16 fall hade skilsmässan
inträffat redan innan barnet
uppnått fem års ålder.
70 procent av eleverna har genomsnittlig
och 11,67 procent hög intellektuell
funktionsnivå.
Genom att Ryagården har heltidsanställd
läkare och en ganska ny sjukoch
behandlingsavdelning har skolan
kommit alt fungera som intensivvårdsklinik
för narkomaner i de fall då eleverna
inte har avgiftats före ankomsten
till skolan. Dessutom har skolan fått
fungera som rehabiliteringsklinik för
elever som varit intagna på psykiatriska
avdelningar men som på grund av
störande uppträdande eller annan form
av disciplinär avvikelse av hänsyn till
övriga patienter inte kunnat stanna
kvar där. Det första personalen på ungdomsvårdsskolorna
har att göra är att
försöka motivera eleverna till en önskan
att bli friska.
Det är väl känt att gulsot ofta är
en följd av narkomani. Stor försiktighet
måste därför iakttas på grund av
risken för gulsotsmitta. Personalen har
noga instruerats om hur sådan smitta
skall kunna undvikas. Nio elever har
varit inlagda på infektionsklinik för
denna åkomma, och inte mindre än
87 elever med förhöjda levervärden har
behandlats vid skolan. Flera elever har
haft recidiv av gulsot upp till tre gånger
under året.
Höjda levervärden och gulsot med -
för starkt nedsatt arbetsförmåga och
därmed fördröjd utplacering för vård
utom skolan. Det tidigare klientelet, alkoholister
och andra, besatt ett visst
mått av arbetsförmåga, och skolan har
nu problem med att få de verksamheter
att fungera som är avsedda för yrkesträning
och som skall betjäna en
kundkrets med leveranser från tvätteri
och bageri.
Många av eleverna har avbruten skolgång
bakom sig, och därför pågår en
omfattande studieverksamhet i olika
ämnen. Fråga är om inte den verksamheten
bör intensifieras ytterligare
på bekostnad av försöken till yrkesutbildning
vid skolan.
Genom utskrivningsavdelningarna i
Landskrona och Hälsingborg har skolan
fått större möjligheter att variera
yrkesutbildningen och arbetsanställningarna.
Avdelningarna fungerar också
som slussar ut till samhället med
det stöd skolan kan ge. 56 elever har
placerats i familjevårdshem, och trots
det mera svårhanterliga klientelet har
placeringarna lyckats bättre än tidigare.
Detta är början till social rehabilitering
och eftervård i ett nötskal.
Som jag tidigare nämnde måste eleven
först själv bli motiverad till att bli
återställd. Det kan ta tid — en månad
eller mera är inte något ovanligt —
innan eleven blir positivt inställd i det
fallet och därmed mottaglig för behandling.
Därför hoppas jag att den kliniska
och kortvariga psykiatriska behandlingen
inte skall innebära en kretsgång
för patienten med avgiftning och återfall
i det oändliga och utan försök till
långsiktig rehabilitering. Om inte de
psykiatriska kliniker som redan finns
och de som innefattas i dagens beslut
får tillräckliga resurser för en effektiv
eftervård, eller om eftervården i behandlingshem
inte kan ordnas, så bör
den eftervården överlåtas på ungdomsvårdsskolorna.
Jag vore därför tacksam
om socialministern ville uttala sin mening
om ett vidgat samarbete mellan
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10 137
såväl den öppna som den slutna psykiatriska
vården och ungdomsvårdsskolorna.
Fru HOLMBERG (s):
Herr talman! Vid behandlingen av
detta ärende har frågan om eventuell
kontroll av handeln med injektionssprutor
och kanyler ingående diskuterats.
Både från kommittén, från flertalet
remissinstanser och även av departementschefen
har framhållits faran
av den form av missbruk som injiceringen
innebär. Förekomsten av narkotikainjicering
har alltmer börjat breda
ut sig i vårt land. Dels leder denna
form av missbruk till eu snabbare
tillvänjning, dels föreligger stor fara
för svåra följdskador. Doserna uppges
bli större om narkotika intages genom
injektioner.
Kommittén och flertalet remissinstanser
har också liksom departementschefen
efter att ingående ha vägt fördelar
och nackdelar mot varandra kommit
fram till att föreslå en kontroll. Nackdelarna
har uppgivits bestå däri att
det kan bli svårigheter för legitima
nyttjare, d. v. s. diabetiker, att det kan
bli merarbete på sjukhusen och att det
kan uppkomma en illegal hantering av
dessa varor.
Hur den föreslagna kontrollen bör
utformas är departementschefen tveksam
om men föreslår att Kungl. Maj:t
och socialstyrelsen får utforma föreskrifter
därom. Vi motionärer har ansett
att det är svårt att genomföra en
effektiv kontroll av inköp av injektionssprutor
och kanyler, om inte någon
form av legitimation krävs vid inhandlandet.
Vi har därför föreslagit att vid
inköp skall företes recept, läkemedelskort
eller rekvisition.
Vi är naturligtvis medvetna om de
åberopade och av mig här omnämnda
svårigheterna, men det är enligt vår
mening så betydelsefullt att dessa varor
görs så svåråtkomliga som möjligt
att man får acceptera de besvärlighe
-
Narkotikastrafflag, in. ro.
ter som är förknippade med en receptbeläggning.
Utskottet har avstyrkt motionen med
motiveringen att det är svårt att dra
några slutsatser om verkningarna av
den reglering, som nu föreslås, och
man hänvisar till departementschefens
uttalande att denna inte får göras alltför
restriktiv. Jag har den uppfattningen
att en skärpning av kontrollen genom
att receptbelägga inköpen av dessa
varor hade varit befogad dels, såsom
jag redan nämnt, för att försvåra åtkomligheten
av varorna, dels för att
underlätta arbetet för dem som skall
sköta försäljningen.
Jag finner emellertid av utskottets
skrivning att utskottet inte är främmande
för att åtgärder i den riktning som
motionärerna kräver kan bli påkallade,
om erfarenheterna talar för detta. Jag
tolkar därför utskottets behandling av
motionen såsom i någon mån positiv.
Jag har inget yrkande.
I detta anförande instämde fru Benström-Ingenäs
(s).
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Några av de anföranden
som hållits av ledamöter av denna kammare
ger mig anledning till en del kommentarer.
Låt mig emellertid först säga
att den fråga vi behandlar är av stor
betydelse. Den är ett allvarligt och svårt
spörsmål. Jag är också angelägen om
att understryka att vi inte får slå oss
till ro med de åtgärder, som vi nu står
redo att genomföra. Kampen mot narkotikamissbruket
måste ständigt föras
vidare allteftersom våra kunskaper och
erfarenheter vidgas på detta område.
Det är min förhoppning att bl. a. narkomanvårdskommitténs
tredje betänkande
skall ge underlag för ytterligare insatser.
Detta betänkande kan väntas någon
gång i början av nästa år. Även
andra möjligheter att öka våra kunskaper
om narkotikaproblemen kommer
att tillvaratas.
138 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Narkotikastrafflag, m. m.
Som jag ofta haft anledning betona är
narkotikafrågan ett stort internationellt
problem. Effektiva åtgärder mot missbruket
kräver därför ett vidgat internationellt
samarbete. Ett omfattande sådant
samarbete förekommer redan inom
Världshälsoorganisationen och i FN:s
narkotikakommission. 1961 års allmänna
narkotikakonvention omfattar emellertid
inte alla ämnen som missbrukas
i bl. a. vårt land. Den omfattar sålunda
inte de här i dag diskuterade centralstimulerande,
hallucinationsframkallande,
lugnande och sömngivande medlen.
Från svensk sida har upprepade framstötar
gjorts för att få dessa medel under
internationell kontroll. Senast vid
Narkotikakommissionens 22 :a sammanträde,
som hölls i Geneve i januari detta
år, framställde de svenska representanterna
enligt givna direktiv krav på att
åtgärder snarast möjligt skulle vidtagas
för att få vissa centralstimulerande medel
under internationell kontroll genom
tillämpning av artikel 3 i 1961 års allmänna
narkotikakonvention.
De svenska förslagen möttes med förståelse
från flera håll, men något beslut
fattades inte. Frågan skall tas upp på
nytt vid nästa sammanträde med kommissionen.
Det finns ingen anledning
dölja att det rör sig om frågor som är
komplicerade och som även berör starka
ekonomiska intressen. Vi avser emellertid
att fortsätta våra aktioner på det
internationella planet. Vi gör det i medvetande
om att vi bakom oss har en
växande internationell opinion — att
tiden nu är mogen att få till stånd en
internationell kontroll, avseende även
de centralstimulerande, hallucinationsframkallande,
lugnande och sömngivande
medlen.
Fru Heurlin var inne på frågan om
möjligheterna att ingripa i de s. k. knarkarkvartarna.
Låt mig därför, herr talman,
säga några ord om de processuella
tvångsmedlen.
Man har bl. a. efterlyst större möjligheter
för polisen att bereda sig
tillträde till knarkarkvartarna och ta
med personer som befinner sig där för
identifiering och registrering. Narkomanvårdskommittén
har emellertid
kommit till den uppfattningen, att bestämmelserna
om processuella tvångsmedel
redan är fullt tillfredsställande
när det gäller att bekämpa den illegala
narkotikahanteringen. Under remissbehandlingen
har ingenting framkommit
som motsäger denna uppfattning. Rättegångsbalkens
bestämmelser om husrannsakan
ger, enligt vad jag inhämtat
från såväl polis- som åklagarhåll,
tillräckliga möjligheter till ingripanden
under förutsättning att bestämmelserna
utnyttjas effektivt. Jag har också
inhämtat att såväl riksåklagaren som
rikspolisstyrelsen är beredda att verka
för att bestämmelserna utnyttjas effektivt
i den mån så inte redan skulle vara
fallet.
I detta sammanhang vill jag erinra
fru Heurlin om den allmänna skyldighet
som enligt 93 § barnavårdslagen
föreligger för myndigheter, vilkas verksamhet
berör barnavården, att ofördröjligen
till barnavårdsnämnden anmäla
sådant som de i sin verksamhet erhållit
kännedom om och som bör föranleda
ingripande av nämnden. Denna skyldighet
gäller även för polisen. Barnavårdsnämnderna
har därför möjlighet att genom
polisen få meddelande om de barn
och ungdomar som påträffas i narkotikasammanhang.
Även frågan om särskild kriminalisering
av handlingar som består i upplåtande
av lokal för narkotikamissbruk
har aktualiserats. I förslaget till narkotikastrafflag
har införts en uttrycklig
bestämmelse om straff för medverkan
till vissa narkotikabrott, nämligen till
sådana brott som avser tillverkning,
saluhållande eller överlåtelse. I propositionen
har jag framhållit att detta medför
möjligheter att ingripa mot personer
som driver s. k. knarkarkvartar. Jag
hyser den uppfattningen att den föreslagna
regeln i tillräcklig utsträckning
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Nr 10
139
gör det möjligt att straffa sådana personer.
Herr talman! Debatten har pågått
ganska länge, tiden är långt framskriden
och jag skall endast göra några
tillägg.
Det har bl. a. uttalats önskemål om
ett totalförbud mot centralstimulerande
medel. När det gäller den frågan har
utskottet framhållit att ett förbud kan
ges den utformningen att de medel som
bör omfattas av detsamma inregistreras
som farmacevtiska specialister enligt
läkemedelsförordningen. Socialstyrelsen
följer utvecklingen på detta område
med skärpt uppmärksamhet. Låt mig
tillägga att det också kan bli aktuellt att
skärpa kontrollen beträffande ytterligare
ämnen. Man torde kunna räkna med
att en stor del av dessa medel kommer
att försvinna ur marknaden under året.
Herr talman! Det skulle självfallet
finnas anledning för mig att ta upp
ytterligare en rad frågor, som har berörts
i debatten. Jag skall dock inte
trötta kammarens ledamöter med några
längre kommentarer. Jag vill emellertid
gärna säga till fru Holmqvist att det
naturligtvis är ytterst angeläget att ett
gott samarbete etableras såväl med den
öppna och slutna psykiatriska vården
som med ungdomsvårdsskolorna. Jag
vill understryka detta och jag skall naturligtvis,
såvitt på mig ankommer,
medverka härtill.
Herr talman! Upplysningsfrågorna är
viktiga i detta sammanhang. Det torde
i dag stå klart att vissa inslag i den i
och för sig angelägna upplysningsverksamhet
som hittills bedrivits varit av
tveksamt värde. I vissa fall torde informationen
ha lett till ett resultat som
motverkat det syfte jag föreställer mig
att man haft. Det är angeläget att diskussionen
om vårt narkotikaproblem nu
och i fortsättningen förs under mer
genomtänkta former. Låt mig gärna tilllägga
att ett stort ansvar läggs på massmedia,
inte minst på TV. Den information
som lämnas bör inte öka allmän
-
Narkotikastrafflag, m. m.
hetens — och särskilt ungdomens — intresse
för att bruka narkotika. Narkomanvårdskommitténs
nästa betänkande
kommer bl. a. att beröra de viktiga upplysningsfrågorna.
Det blir närmast fråga
om att söka åstadkomma en samordnad
rådgivnings- och upplysningsverksamhet.
Jag tror, herr talman, att man kan
sammanfatta den diskussion som har
förts både i denna kammare och i medkammaren
så, att det från alla håll föreligger
en positiv vilja att på olika sätt
söka medverka i strävandena att bekämpa
narkotikamissbruket. Låt mig än
en gång understryka att detta är en stor,
viktig, allvarlig fråga. Allt som kan göras
i förebyggande syfte är angeläget.
Hem och skola måste finna riktiga former
för en fruktbar samverkan, ungdomsorganisationerna
har här en angelägen
uppgift, ett viktigt verksamhetsfält.
Information och upplysning är vikHga,
jag har understrukit det tidigare,
men informationen måste utformas så
att den inte motverkar sitt syfte. De medicinska
och sociala vårdåtgärderna
måste också få en hög prioritet. Till
detta bör helt naturligt fogas de viktiga
insatserna på tull-, polis- och lagstiftningssidan.
Låt mig även upprepa vad jag inledningsvis
sade: Narkotikafrågan är också
ett stort internationellt problem. Det
är till sist genom en samverkan över
hela världen som vi kan vinna bestående
resultat.
Herr talman! Jag vill med tillfredsställelse
notera den enighet som föreligger
i det utskottsutlåtande som vi här
diskuterar. Det är en god grund att arbeta
vidare på.
Fru HEURLIN (h):
Herr talman! Först vill jag bestämt
säga ifrån, att jag vet att socialministern
har lagt ned ett mycket stort och förtjänstfullt
arbete på att försöka lösa detta
problem, så långt det nu går att lösa
det. Därom råder inget tvivel, och detta
140 Nr 10
Onsdagen den 6 mars 1968 em.
Narkotikastrafflag, m. m.
är vi naturligtvis alla synnerligen tacksamma
för.
Men likväl kvarstår en del frågetecken.
Om bestämmelserna om tvångsmedel
är tillräckliga när det gäller den
illegala narkotikahanteringen — däri
inbegripes också olaga innehav av narkotika
— och om polisresurserna är tillräckliga,
varför är då situationen sådan
som den faktiskt är — skrämmande?
Fråga de föräldrar, vilkas ungdomar
håller till i dessa knarkarkvartar, om
de anser att tvångsmedlen är tillräckliga!
Fru
HOLMQVIST (s):
Herr talman! Jag vill endast till socialministern
uttala min tillfredsställelse
över statsrådets uttalande med anledning
av min fråga.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.
§ 8
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till narkotikastrafflag,
m. m., i vad propositionen avser
riktlinjerna för organisationen av vården
av narkotikamissbrukare, jämte
motioner.
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kammarens sammanträde onsdagen den
13 innevarande mars.
§ 9
Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 76, i anledning av väckta motioner
angående arvsrätten för barn utom
äktenskap;
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till atomansvarighetslag
m. m.; och
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1965 (nr
186) om lagrådet, m. m.
§ 10
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:
herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående möjligheterna
för anställda vid statens järnvägar
att erhålla tjänstledighet för fullgörande
av allmänna förtroendeuppdrag,
herr Hermansson (vpk), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående identitetshandlingar
för beviljande av inresa till Sverige,
fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepar-.
tementet angående väntetiderna vid installation
eller flyttning av telefon,
herr Thylén (h), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder för att tillgodose behovet
av fritidsområden vid ett genomförande
av Väröbacka-projektet, och
herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående postförsändelser
med förnärmande eller missfirmande
påskrift.
§ 11
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.47.
In fidem
Snne K. Johansson
Torsdagen den 7 mars 1968
Nr 10 141
Torsdagen den 7 mars
Kl. 15.30
§ 1
Svar på fråga ang. åtgärder mot skatteeftersläpning
för artister
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag vill medverka
till att åtgärder vidtages i syfte
att så långt möjligt undvika skatteeftersläpning
för artister.
Jag vill medge att vissa svårigheter
med skatten kan uppkomma för artister.
Om uppgifts- eller inbetalningsskyldigheter
inte fullgörs kan eftersläpningar
lätt inträffa.
Nuvarande ordning har vid några tillfällen
visat sig otillfredsställande. Jag
har min uppmärksamhet riktad på problemet
och kommer att överväga lämpliga
åtgärder.
Vidare anförde
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min enkla fråga.
Anledningen till att jag framställde frågan
var att det då och då har förekommit
uppgifter i pressen om att kända
artister häftar i skuld för skatter med
belopp som de svårligen kan inbetala.
Det är helt naturligt att den vanlige
skattebetalaren frågar sig hur det kan
vara möjligt att en person ådrar sig så
stor skatteskuld som cirka 360 000 kronor,
vilket förekom i ett fall som relaterades
i pressen beträffande en känd artist.
För en vanlig löntagare verkställes
ju skatteavdrag på inkomsten omedelbart.
Följaktligen kan det för honom
normalt inte bli fråga om någon skatteskuld,
i varje fall inte på några större
belopp, när debetsedeln utfärdas. Nog
borde det vara möjligt att göra avdrag
för artisternas skatter lika effektivt som
för andra medborgare. Jag skall dock
villigt erkänna att vissa svårigheter kan
uppstå.
Är det omöjligt att ta ut källskatt
samtidigt som gaget utbetalas? Oavsett
om anställningsförhållande föreligger
eller inte borde källskatt efter en viss
schablonregel avdragas från ersättning
till artister och det tillkomma vederbörande
arrangör att redovisa skattebeloppet.
Av det svar jag fått framgår att finansministern
har sin uppmärksamhet
riktad på problemet, och finansministern
säger: »Nuvarande ordning har
vid några tillfällen visat sig otillfredsställande.
Jag har min uppmärksamhet
riktad på problemet och kommer att
överväga lämpliga åtgärder.»
I förvissning om att så kommer att
ske ber jag än en gång att få tacka för
svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 2
Svar på fråga ang. en försvarets televerkstad
i östersundsområdet
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade:
Herr
talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har ställt följande fråga:
»När kan den av försvarsministern i
riksdagen till i slutet av 1960-talet ut
-
142 Nr 10
Torsdagen den 7 mars 1968
Svar på fråga ang. en försvarets televerkstad i östersundsområdet
lovade försvarets televerkstad i östersundsområdet
vara i full verksamhet?»
Försvarets fabriksverk äger enligt beslut
av Kungl. Maj:t den 2 december
1966 att träffa avtal med AB Teleunderhåll
om uppförande och drift av en
central teleunderhållsverkstad i Östersund.
Fabriksverket vill avvakta besked
av 1966 års verkstadsutredning, som utreder
underhållsbehoven på sikt. Jag
kan därför i dag inte lämna något definitivt
svar på herr Jönssons fråga.
Vidare anförde:
Herr JÖNSSON i Ingemarsgärden
(fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret. Jag kan dock
inte säga att jag är särskilt glad och till
freds med det. Det är ju egentligen
inget besked alls.
Anledningen till att jag framställde
min fråga var den debatt som förekom
här i riksdagen den 29 maj 1963, då jag
ställde en del frågor till statsrådet. Då
sade statsrådet som svar på yrkandet
att Östersund borde komma i första
rummet följande: »Däremot kommer vi
genom det beslut som riksdagen skall
fatta om en stund att utvidga en verkstad
som redan finns i Östersund. Dess
arbetsstyrka kommer under den allra
närmaste tiden att utökas med 70 plus
50 man, vilket anges i propositionen.
Under 1960-talet kommer arbetsstyrkan
att ökas med ytterligare cirka 100 man.
Med andra ord kommer denna verkstad
som skall byggas i Östersund att under
nämnda period få en personalstyrka på
mellan 200 och 250 personer.» Och försvarsministern
fortsatte: »Vi har förhandlat
med Östersunds stads myndigheter
om att den utbildning av teletekniker
som redan sker där skall utvidgas
---.»
Nu har vi nått så långt som till våren
1968, och då tycker jag att det mot bakgrund
av detta löfte borde vara möjligt
att bedöma när man skall kunna kom
-
ma i gång. Men det verkar faktiskt som
om läget nu är oklarare än det var 1963,
och det måste jag beklaga, särskilt ur
min egen länsdels synpunkt. Vi är ju i
stort behov av lokalisering och arbetstillfällen.
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Som alla vet har de beräkningar
som låg till grund för tidigare
riksdagsbeslut om teleunderhåll visat
sig vara oriktiga så till vida, att behovet
inte har vuxit så snabbt som utrednings
arna utgick från. Därför har det skett
en försening i utbyggnaden på alla håll
i landet i förhållande till vad som förutsattes.
Men frågan om lokalisering av
en underhållsverkstad till Norrland är
fortfarande aktuell. Det finns pengar
för ändamålet. Frågan behöver inte
komma tillbaka till riksdagen. Vad det
gäller är de avtal som försvarets fabriksverk
skall sluta med AB Teleunderhåll
och med förvaltningarna. Jag
har i går och i dag försökt få reda på
tidsplanen härför. Det enda jag kan
svara är emellertid att frågan fortfarande
är aktuell och att det riksdagsbeslut
som en gång fattats också kommer
att förverkligas.
Herr JÖNSSON i Ingemarsgärden
(fp):
Herr talman! Jag avvaktade försvarsutredningens
slutförande innan jag
ställde frågan, ty jag förstod att det
blivit en del fördröjningar. Jag har ju
hört statsrådet redogöra för den saken
under tidigare debatter om reparation
av telemateriel. Jag bedömde saken så,
att när man nu gjort upp ett försvarsprogram
för den närmaste fyraårsperioden,
skulle man också kunna förutse
vilket behov av telematerielreparationer
som skulle uppkomma. Jag tolkar
statsrådets senaste inlägg på det sättet,
att beslutet om att Östersund skall bli
lokaliseringsort för en blivande televerkstad
står fast. Men tidpunkten är
Torsdagen den 7 mars 1968 Nr 10 143
Svar på fråga ang. ersättning för nyttjande av egen bil vid inställelse till militärtjänstgöring -
oklar, och jag utgår mot denna bakgrund
från att verkstaden kommer till
stånd så snart behovet av reparationer
ökat.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på fråga ang. ersättning för nyttjande
av egen bil vid inställelse till
militärtjänstgöring
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:
Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat mig om jag är beredd
medverka till en sådan ändring av värnpliktsavlöningskungörelsen
eller utfärda
sådana tillämpningsföreskrifter för
densamma att värnpliktiga som erhållit
anställning utanför inskrivningsområdet
beredes möjlighet att vid inställelse
till militärtjänstgöring utnyttja egen bil
och därmed erhålla ersättning som om
resan företagits med anvisat kollektivt
färdmedel.
Jag är inte beredd att vidta åtgärder
för att på angivet sätt allmänt vidga
rätten till ersättningar för värnpliktiga
som begagnat egen bil vid inställelse till
militärtjänstgöring. Den nu väckta frågan
liksom övriga frågor rörande de
värnpliktigas förmåner är föremål för
prövning. Jag finner det inte uteslutet
att andra förmånsförbättringar kommer
att framstå som mer angelägna än den
nu berörda.
Vidare anförde
Herr LARSSON i Norderön (ep):
Herr talman! Jag vill tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.
Det problem som jag har tagit upp
skall ses mot bakgrunden av den omfattande
utflyttningen från norrlands
-
länen, inte minst från Jämtland. Många
människor i dessa län är för att erhålla
sysselsättning nödsakade att tillfälligt
eller mera stadigvarande flytta till södra
Sverige. Familjen bor ofta kvar på
hemorten. I militärt hänseende sker
dock i flertalet fall ingen förändring,
utan vederbörande skall fullgöra repetitionsövningar
vid sitt gamla förband,
t. ex. i Östersund.
Den värnpliktige, som skall inställa
sig till repetitionstjänstgöring, erhåller
fri resa med allmänna kommunikationsmedel.
Han kan dock inte erhålla
resekostnadsersättning, om han färdas
med egen bil. Sådan möjlighet fanns
tidigare.
För många värnpliktiga — speciellt
för dem som tillfälligt arbetar utanför
sitt inskrivningsområde — är det till
betydande nackdel att de inte har rätt
till resekostnadsersättning. Särskilt med
hänsyn till de i stora delar av landet
alltmer försämrade allmänna kommunikationerna
är det av stort värde för
dessa människor att kunna använda
den egna bilen.
Även andra praktiska problem -—
som för den utomstående kan synas
små — hänger samman med denna fråga.
Den som exempelvis är tillfälligt
sysselsatt vid ett bygge i stockholmstrakten
och för sitt arbetes skull är
beroende av bil, måste lämna den utan
tillsyn under den tid repetitionstjänstgöringen
pågår. Parkeringsbestämmelser
och andra faktorer gör att många
enskilda upplever detta som ett problem.
Enligt min mening skulle det sålunda
vara av stort värde för den enskilde,
om han kunde få resekostnadsersättning
vid inställelse till militärtjänstgöring.
Ersättningen bör utgå med en
summa, som motsvarar vad det skulle
kosta för honom att anlita allmänna
kommunikationsmedel. De nuvarande
bestämmelserna ter sig inte helt rättvisa,
om man beaktar att reservbefäl i
144 Nr 10
Torsdagen den 7 mars 1968
Svar på fråga ang. vårjakt å sjöfågel i ostkustens skärgård
dag har möjlighet att erhålla resekostnadsersättning.
Jag vill uttrycka en förhoppning om
att försvarsministern vid den angivna
prövningen av de värnpliktigas förmåner
vill beakta även de nu framförda
synpunkterna.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på fråga ang. vårjakt å sjöfågel i
ostkustens skärgård
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
Herr
talman! Herr Hedin har frågat,
om jag överväger att tillmötesgå önskemålen
om några dagars begränsad vårjakt
på sjöfågel på ostkusten.
Kungl. Maj:t har i föregående veckas
konselj avslagit ansökningar om sådan
vårjakt. Mitt svar på frågan är således
nej.
Vidare anförde:
Herr HEDIN (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret samtidigt
som jag beklagar dess negativa innehåll.
Jag förstår att vi inte här alltför mycket
kan diskutera skäl för och emot, men
jag efterlyser ändå något av de skäl som
ligger bakom regeringens negativa beslut.
Jag vet att frågan tidigare har diskuterats
mycket och att det finns många
som på känslomässiga och principiella
grunder anser det felaktigt med vårjakt.
Det föreligger emellertid också verkligt
starka skäl för en begränsad vårjakt,
vilket jordbruksministern säkerligen
känner till.
Vi har de beskattningsmässiga skälen.
Ejderhannarna ger sig i väg söderut redan
på våren och försommaren, varför
det har blivit ett betydande överskott
på hanfågel. Vi har också viltvårdssynpunkter.
Utan tvivel skulle en vårjakt
medföra ett större intresse för viltvård
i skärgården. Vi har därtill biologiska
skäl, som kanske inte tidigare anförts.
Under senare år har av allt fler biologer
konstaterats angrepp av parasiter
— hakmask — på ejderstammen, och
många av dem — hl. a. viltkonsulenten
Karl Borg — menar att det borde finnas
anledning att införa vårjakt för att
komma till rätta med just detta problem.
Samma uppfattning har professor
Obel, som efter att ha undersökt en ejder
skriver till den som skickat in den,
att det är bättre om man kan decimera
stammen med en måttlig jakt än att ungarna
skall do av tarmparasiter.
En majoritet av riskdagsmän har
även uttalat sig för en begränsad vårjakt,
sedan tredje lagutskottet utarbetat
förslag härom i anledning av en motion.
Slutligen, herr talman, är detta utan
tvivel en trivselfråga för skärgårdsborna.
Det är därför de är så utomordentligt
intresserade av att få denna fråga
löst. Jag hoppas trots det negativa svaret
i dag att den senare skall kunna få
en bättre lösning.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Jag har självfallet inte
anledning att diskutera ett enskilt konseljärende
eftersom det inte hör till debatten
i kammaren. Jag vill bara erinra
herr Hedin om att vi diskuterat denna
fråga många gånger tidigare. Så sent
som i förra månaden antog Nordiska
rådet en rekommendation om skydd för
djurlivet som bl. a. innebär att fåglar
skall skyddas under häckningstiden.
Det fanns inte någon delegat som gick
emot den rekommendationen. Nog skulle
det varit märkligt, om vi varit beredda
att kanske bara någon vecka senare
besluta i annan riktning.
Herr HEDIN (h):
Herr talman! Den jakt som det är frå -
Torsdagen den 7 mars 1968
Nr 10
145
Svar på fråga ang. konstruktionen av statens järnvägars tågtoaletter — Svar på
fråga ang. trafiksäkerhetsåtgärder med anledning av trafiken med s. k. dumper
traktorer
och baklastare
ga om nu är jakt före häckningen, när
fåglarna just anlänt till vårt land.
Vi har blivit anslutna till en internationell
konvention om fågelskydd, men
jordbruksministern vet att det finns ett
undantag i artikel 6 som ger möjlighet
till begränsad jakt för skärgårdsborna.
Jag tycker att det är ett svenskt intresse
att tillvarata de möjligheter som skapats
— under medverkan för övrigt av
den svenske delegaten professor Hörstadius.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på fråga ang. konstruktionen av
statens järnvägars tågtoaletter
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:
Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat, om jag vill medverka till att konstruktionen
av SJ :s tågtoaletter förbättras
så att förorening intill banvallarna
begränsas eller upphör.
Herr Wennerfors’ fråga berör ett hygieniskt
problem, som kan lösas på elektrisk
eller kemisk väg. Under de senaste
månaderna har en ny typ av kemiska
toaletter installerats på snabbtåg i USA.
Några sådana toaletter har redan monterats
in i långfärdsbussar i Sverige av
SJ :s dotterbolag GDG. Erfarenheterna
är hittills goda och SJ hoppas att under
år 1968 kunna på prov bygga in ett
antal sådana toaletter i järnvägsvagnar.
Kostnaderna för ett system med kemiska
toaletter och uppsamlingstankar på
stationerna blir dock avsevärda. Frågan
om systemets genomförande får prövas
sedan de försök jag redovisat har genomförts.
Herr WENNERFORS (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det positiva svaret.
Jag kan naturligtvis inte utkräva något
ansvar av vår nuvarande kommunikationsminister
— ansvaret vilar på
oss alla för att ingenting tidigare gjorts.
För hundra år sedan, när det första tåget
tuffade ut från Stockholms central
mot Malmö på södra stambanan, tänkte
man inte mycket på detta problem, och
det kan vi ha förståelse för. Men i dag
finns det skäl att se annorlunda på det.
Särskilt i förorterna kring Stockholm
har man börjat observera det allt mer.
Folkhumorn i Sollentuna talar om att
det går ett snitslat spår till Stockholms
central. Varje dygn passeras Turebergs
station i Sollentuna av 100 persontåg,
varav 58 fjärrgående. Huddinge station
passeras varje dygn av 150 persontåg,
av vilka hälften är fjärrgående. Antalet
tåg som passerar under ett år och tio år
är då lätt att räkna ut och det belyser
ytterligare problemets art och omfattning.
Någon kanske har observerat att hälsovårdsnämnden
i Hässleholm anmärkt
på förhållandena och sagt att man efter
slakt hittat dynt i kreatur som betat i
närheten av järnvägen. Detta kan, påpekar
hälsovårdsnämnden, förorsaka
bandmask hos människan. Problemet
börjar sålunda verkligen ta proportioner.
Svaret är dock positivt, och det återstår
bara att uttala en förhoppning om
att det som nu förestår verkligen skall
göras skyndsamt, ty vi måste få slut på
detta snusk.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Svar på fråga ang. trafiksäkerhetsåtgärder
med anledning av trafiken med s. k.
dumpertraktorer och baklastare
på begäran till
Vidare anförde
Ordet lämnade;
6 —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 10
146
Nr 10
Torsdagen den 7 mars 1968
Svar på fråga ang. trafiksäkerhetsåtgärder med anledning av trafiken med s. k.
dumpertraktorer och baklastare
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:
Herr talman! Fru Nettelbrandt har
frågat mig, om jag ämnar vidta några
särskilda åtgärder för att minska de faror
för trafiksäkerheten som den starkt
ökande trafiken på allmänna vägar med
s. k. dumpertraktorer och baklastare innebär.
Redan för ett år sedan tillkallades en
utredning för översyn bl. a. av reglerna
om motorredskap. Fn väsentlig anledning
till utredningen var just att en rad
nya typer av sådana fordon med utökade
användningsområden kommit till
sedan bestämmelserna infördes och att
denna utveckling innebär allvarliga trafiksäkerhetsrisker.
Utredningen behandlar
frågan om revision av kraven
på fordonens beskaffenhet men prövar
också frågorna om registrering, besiktning,
körkort och försäkring. Vissa närliggande
frågor när det gäller traktorerna
behandlas också. Utredningsmannen
siktar till att om möjligt bli klar
under första halvåret 1969.
En viktig fråga i sammanhanget är
skattefrågan. Man bör utgå ifrån att i
den mån de fordon det här gäller används
under likartade förhållanden som
lastbilar kommer det att bli aktuellt
med beskattning. Bilskatteutredningen
undersöker för närvarande närmare
denna fråga. Jag bär inhämtat att utredningen
överväger att under innevarande
år lägga fram ett delbetänkande
som bl. a. rör detta problem.
Vidare anförde:
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga.
Såsom det uttalas i direktiven för den
utredning statsrådet åberopar, finns det
en rad nya typer av dessa fordon, och
utvecklingen på området går tydligen
oerhört snabbt. Deras antal ökar och
det uppstår en varierad flora av sådana.
Vad som är beklagligt är att trafiksäkerhetskraven
på dessa motorredskap och
traktorer av olika slag, som får framföras
i normala trafiksituationer, inte alls
är lika höga som på sådana fordon vilka
i sig själva är betydligt säkrare. För att
man skall få framföra t. ex. dumpertraktorer
fordras endast körkort för traktor,
alltså ett körkort som ställer betydligt
mindre krav på föraren än vad ett
körkort för personbil gör. Ändå är väl
det förra fordonet i sig självt osäkrare
än en vanlig personbil. För att framföra
motorredskapen krävs inget körkort
alls, utan vem som helst kan ge sig
ut på vägarna i en normal trafiksituation
med denna typ av fordon.
Det finns inte heller för dessa fordon
någon form av försäkringsplikt. Trafikförsäkringen
för de vanliga fordonen
skall ju utgöra ett skydd för medtrafikanterna,
men för de typer av fordon
och arbetsredskap, som är särskilt farliga
i trafiken, har man alltså inte några
försäkringsbestämmelser som ger medtrafikanterna
ett skydd.
Det har lämnats en hel del uppgifter
i pressen och på andra håll om dumpertraktorerna,
och jag tycker att det
vore av intresse att få dessa uppgifter
verifierade. Kan det verkligen, herr
statsråd, vara så, att ett åttatonsekipage
av detta slag har bromsar, som inte är
effektivare än bromsarna på ett fordon
på 600—800 kg? Om denna uppgift inte
skulle vara riktig, vill jag fråga var
gränserna i så fall går. Hur mycket väger
alltså en personbil med samma
bromseffekt som för ett åttatonsekipage
av detta slag? Jag förmodar att trafiksäkerhetsverket
-— vi har ju glädjande
nog fått ett sådant — kontinuerligt följer
utvecklingen på detta område.
Herr talman! Jag ber med det anförda
att än en gång få tacka för svaret
och hoppas, att statsrådet vill kommentera
de uppgifter jag nämnt.
Torsdagen den 7 mars 1968
Nr 10
147
Svar på fråga ang. trafiksäkerhetsåtgärder med anledning av trafiken med s. k.
dumpertraktorer och baklastare
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Det är just de skäl fru
Nettelbrandt här räknat upp som föranlett
tillsättandet av en utredning. Och
i den utredningens direktiv står det att
utredningen bör ske skyndsamt, så att
vi kan komma fram till sådana bestämmelser
som vi vill kunna tillämpa på
detta område.
Fru Nettelbrandt frågar, om de uppgifter
som lämnats i pressen rörande
den bristande utrustningen, t. ex. då det
gäller bromssystemet för ifrågavarande
fordon, kan verifieras. På det vill jag
svara att fordonen är typbesiktigade enligt
de säkerhetsbestämmelser som gäller,
och jag kan därför inte verifiera
uppgifterna i pressen. Jag är ganska
övertygad om att en del av de uppgifterna
är överdrivna, eftersom vi har en
obligatorisk typbesiktning.
Jag vill tillägga att jag är precis lika
intresserad som fru Nettelbrandt av att
utredningen presenterar sina resultat så
snabbt som möjligt, så att vi sedan kan
införa de bestämmelser som vi är medvetna
om behövs på detta område.
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Ja, fordonen är typbesiktigade,
men statsrådet och jag är ju
ense om att de bestämmelser som gäller
i det fallet är otillfredsställande. Det
var ju också det som var anledningen
till att utredningen tillsattes — vilket är
mycket glädjande. Men under tiden som
utredningen arbetar skulle det vara av
stort intresse att veta om de faktiska förhållandena
verkligen är sådana som
uppgivits. Det tycker jag är av mycket
större intresse än det förhållandet, att
fordonen har godkänts i en typbesiktning
där kraven inte är större än vad
nuvarande bestämmelser anger.
Det är utomordentligt bra att en utredning
har tillsatts, och jag gläder mig
över att arbetet i utredningen skall ske
med skyndsamhet, vilket statsrådet här
6* — Andra kammarens protokoll 1968. N
har betonat. Men statsrådet säger ju att
utredningen inte kan vara klar med sitt
arbete förrän någon gång på våren
1969, och enligt min mening är det mycket
otillfredsställande att de fordon det
här gäller skall få köra i normal trafik
ända till dess. Jag anser att det krävs
provisoriska och snabba åtgärder. Utredningen
har redan arbetat i drygt ett
år, och vi kan inte vänta mer än ett år
till — och under alla förhållanden inte
till dess allvarliga olyckor inträffar —
innan något göres.
Sedan vill jag tillägga att eftersom
ingen skatt utgår på vare sig motorredskap
eller traktorer påverkas utvecklingen
naturligt nog i den riktningen att
denna typ av fordon ökar på övriga fordons
bekostnad.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Beskattningsfrågan har
jag tidigare berört, och jag har även
sagt att i den mån som dessa fordon
kommer att fullgöra samma uppgifter
som lastbilarna kan man förutsätta att
skatt kommer att införas. Det kan vi
utgå ifrån.
Vidare vill jag säga att det i vägtrafikförordningen
— som jag inte här kan
läsa upp i dess helhet — finns föreskrifter
om hur traktorer och motorredskap
skall vara utrustade när det gäller styrinrättning,
bromsanordningar o. s. v.
Man har därför all anledning utgå från
att det efter den typbesiktning som skett
inte föreligger några sådana risker som
man i pressen förknippat med de fordon
det här gäller. Även vid den normala
kontroll som förekommer finns
det möjligheter att vid besiktning se till
att förhållandena inte är så dåliga som
fru Nettelbrandt tycks vilja göra gällande.
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Jag vill bara hänvisa till
vad som står i utredningens direktiv,
’r 10
148
Nr 10
Torsdagen den 7 mars 1908
Svar på fråga ang. timantalet i orienteringsämnet biologi på grundskolans högstadium
— Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande av proposition med
anledning av forskarutredningens betänkande
nämligen att den tekniska utvecklingen
har lett till en rad nya fordonstyper
som inte var kända när säkerhetsbestämmelserna
skrevs. Det är därför vi
inte kan känna oss helt tillfredsställda
med nuvarande bestämmelser och med
den besiktning som sker i dag.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Även fru Nettelbrandt
får väl ändå acceptera, att innan vi definitivt
kan nå en lösning av frågor, som
vi i och för sig kan vara mindre tillfredsställda
med, så måste vi avvakta
förslagen från tillsatta utredningar. Problemen
härvidlag är inte alltid så enkla
— det gäller många olika typer av motorredskap.
Vi kan ju inte bara konstruera
förslag i tomma luften, utan vi
måste ha underlag av teknisk och annan
art för bestämmelserna.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 7
Svar på fråga ang. timantalet i orienteringsämnet
biologi på grundskolans
högstadium
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:
Herr talman! Herr Adolfsson har frågat,
om jag är beredd medverka till att
orienteringsämnet biologi på grundskolans
högstadium icke blir föremål för
reducerat timantal, vilket skulle leda
till att en förbättrad fostran i omgivningshygien
och förebyggande hälsovård
försvårades.
Remissbehandlingen av skolöverstyrelsens
förslag angående översyn av läroplan
för grundskolan har i det närmaste
avslutats. Beredningen av ärendet
pågår inom utbildningsdepartementet.
Jag är därför inte nu beredd att re
-
dovisa något ställningstagande till den
ställda frågan.
Vidare anförde
Herr ADOLFSSON (h):
Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret.
Jag hade väl i likhet med många föräldrar
och lärare hoppats på ett svar i
mera positiv riktning. Ett reducerat
timantal i biologi står inte i samklang
med den ökade aktualitet som bl. a. miljöfrågorna
och narkotikaproblemen har
i dag.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 8
Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande
av proposition med anledning
av forskarutredningens betänkande
Ordet lämnades på begäran till
Herr statsrådet MOBERG, som yttrade
:
Herr talman! Herr Källstad har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
när han avser att lägga fram proposition
med anledning av forskarutredningens
betänkande. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.
Remissbehandlingen av 1963 års forskarutrednings
betänkande har nyligen
avslutats. Det sista yttrandet inkom i
mitten av januari i år. Beredning av
ärendet pågår inom utbildningsdepartementet.
Jag är därför inte beredd att
för närvarande uttala mig om när en
proposition kommer att kunna läggas
fram.
Vidare anförde:
Herr KÄLLSTAD (fp):
Herr talman! Jag vill tacka för det
Torsdagen den 7 mars 1968
Nr 10
149
Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande av proposition med anledning av
forskarutredningens betänkande
svar som statsrådet Moberg har givit
mig. I det besked som vi fick från statsrådsberedningen
den 10 januari i år
angavs emellertid att en proposition,
gällande forskarutbildning och forskarkarriär,
var avsedd att föreläggas 1968
års riksdag under vårsessionen, och
tidpunkten för propositionens avlämnande
angavs till den 15 maj. Det är
därför litet förvånande att statsrådet
Moberg nu säger att han för närvarande
inte alls kan uttala sig om tidpunkten.
Det har ju sluppit ut att man inom
departementet hyst en viss tvekan huruvida
det kunde bli någon proposition i
denna fråga — detta med anledning av
att remissvaren varit så disparata och
gått i så olika riktningar. Jag har faktiskt
studerat en del av remissvaren,
närmare bestämt de som avgivits av
Sveriges förenade studentkårer, Svenska
stadsförbundet, Sveriges industriförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen,
universitetskanslersämbetet och SACO.
Från dessa håll redovisas både positiva
och negativa synpunkter på ifrågavarande
utredning. Sveriges förenade studentkårer
anser att arbetet bort samordnas
med arbetet inom UKAS, d. v. s.
arbetsgruppen för fasta studiegångar.
Man har vidare uppfattat det som anmärkningsvärt
att inte socionomexamen
upptagits bland lämpliga basexamina
för forskarutbildningen. Vidare görs
invändningar mot att utbildningen när
det gäller assistenter och amanuenser
på doktorsnivå bara skulle omfatta en
studietid på fem år vid deltidsstudier
och fyra år vid heltidsstudier.
Enligt min uppfattning skall man i
denna fråga ta hänsyn till remissinstanserna
— det är ju därför de är till —
och bland dessa i detta fall inte minst
till akademikerorganisationerna.
Jag förutsätter att statsrådet Mobergs
yttrande innebär att man verkligen ägnar
sig åt en särskild departementsberedning
av denna fråga. Om inte propositionen
kommer till den 15 maj, kan
-
ske vi ändå kan hoppas att det blir en
proposition under riksdagsåret. Är det
tänkbart?
Herr statsrådet MOBERG:
Herr talman! Jag förstår inte varför
herr Källstad är förvånad över mitt
svar, eftersom han själv konstaterar att
vi, sedan vi till riksdagen anmälde
propositionslistan, vari mycket riktigt
den 15 maj anges, har fått in remisssvaren,
vilka visat sig vara mycket delade
i sina uppfattningar. Det är ganska
självklart att vi i beredningarna måste
ta hänsyn till detta och att jag i denna
situation måste hysa en viss tvekan om
vid vilken tidpunkt propositionen kan
lämnas.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 9
Justerades protokollet för den 28
nästlidne februari.
§ 10
Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:
herr Werner (h), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
vissa åtgärder för att förbättra
samhällets barntillsyn, samt
herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utbyggnaden av
vård och utbildning av svårt rörelsehindrade
barn.
Kammaren biföll dessa framställningar.
§ 11
Meddelande om val av valmän och
suppleanter för utseende av riksdagens
ombudsmän jämte ställföreträdare
Herr TALMANNEN yttrade:
Efter samråd med första kammarens
150
Nr 10
Torsdagen den 7 mars 1968
Interpellation ang. verkningarna av postverkets rationalisering
talman får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta att vid plenum den 13 innevarande
mars företaga val av valmän
jämte suppleanter för utseende av två
riksdagens ombudsmän jämte ställföreträdare.
Detta förslag godkändes.
§ 12
Interpellation ang. verkningarna av
postverkets rationalisering
Ordet lämnades på begäran till
Herr WESTBERG (fp), som yttrade:
Herr talman! Postverket genomför för
närvarande en rad åtgärder i rationaliseringssyfte.
Dessa åtgärder har emellertid
visat sig få till följd att postens
kunder får en väsentligt försämrad service.
I tidningen Företagaren anföres
följande exempel härpå.
Tidningens redaktion i Göteborg skickar
så gott som varje dag ett manuskriptbrev
till tryckeriet i Halmstad, ett
avstånd på knappa femton mil. Brevet
lämnas på ett postkontor kl. 17 men
kommer inte till tryckeriet förrän fram
på eftermiddagen nästa dag.
Exempel från andra liåll i landet visar
samma tendens. Postens rationaliseringsiver
drabbar sålunda dess kunder
hårt. Om rationaliseringen inte skall
medföra olyckliga följder måste den
planeras ur flera synpunkter än rent affärsmässiga.
Med hänvisning till vad jag nu anfört
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande frågor:
Har statsrådet uppmärksammat de
negativa verkningar som postverkets
rationalisering fått?
Om så är fallet, vilka åtgärder avser
statsrådet att vidtaga?
Denna anhållan bordlädes.
§ 13
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från konstitutionsutskottet:
nr 95, i anledning av motioner om
ändrad konstruktion av grupplivförsäkringen
för riksdagens ledamöter; och
nr 96, i anledning av motioner angående
rösträtt för vissa i Sverige bosatta
utländska medborgare; samt
från andra lagutskottet:
nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till narkotikastrafflag,
m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet.
§ 14
Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 23, med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté
under år 1967, överlämnats
till kammaren.
Denna skrivelse bordlädes.
§ 15
Meddelande om enkel fråga
Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Larsson i
Borrby (ep) till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena angående
humanitära åtgärder för att hjälpa
befolkningen i Vietnam.
§ 16
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.09.
In fidem
Sune K. Johansson
Fredagen den 8 mars 1968
Nr 10
151
Fredagen den 8 mars
Kl. 14.00
§ 1
Justerades protokollet för den 29
nästlidne februari.
§ 2
Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
skrivelse nr 23, med redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1967.
§ 3
Föredrogs den av herr Westberg (fp)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
verkningarna av postverkets rationalisering.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 4
Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner om upprättande
av diplomatiska förbindelser med
Demokratiska Republiken Vietnam;
statsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,
och
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
-
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 8, med anledning av motioner om
skattemässig täckning av kommuns
kostnader för fritidsbebyggelse,
nr 9, med anledning av motioner angående
tidpunkten för kommuns besvär
över taxering till kommunal inkomstskatt,
nr 12, med anledning av motion om
överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges
riksidrottsförbund,
nr 16, med anledning av motioner angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst,
nr 17, med anledning av motioner om
undantagande från beskattning som
naturaförmån av fritt bränsle från egen
fastighet,
nr 18, med anledning av motioner rörande
förvärvsavdragen vid beskattningen
in. in., och
nr 20, med anledning av motioner
angående avskrivningsunderlaget för
skogsvägar, in. m.;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av motion om åtgärder
för att meddela journalister upplysning
angående riksdagens arbetsformer,
och
nr 13, i anledning av motioner om
tillsättande av en riksdagens pressombudsman;
första
lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 8 § och 54 kap.
9 § rättegångsbalken m. m.,
nr 16, i anledning av motion angående
kungörande i kyrka, och
nr 17, i anledning av motioner om
medborgarvittnen vid demonstrationer
in. in.;
andra lagutskottets utlåtanden:
152 Nr 10
Fredagen den 8 mars 1968
nr 3, i anledning av väckta motioner
om socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare,
nr 4, i anledning av motioner angående
förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade,
nr 8, i anledning av motioner om
vårdbidrag till handikappade barn under
16 år,
nr 9, i anledning av motioner angående
ersättning enligt lagen om allmän
försäkring i samband med transplantation,
nr 10, i anledning av motioner om
tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer,
och
nr 11, i anledning av motioner om
vårdbidrag till fosterföräldrar;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län,
m. m., dels motioner om förenkling av
lantmäteriförrättningar, dels ock motion
om vissa ändringar i jorddelningslagen,
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående dels obligatorisk reflexanordning
för gående, dels skyldighet för fotgängare
att vara försedd med reflex
eller lykta,
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående besvärstiden vid beslut om
tomtindelning,
nr 17, i anledning av väckta motioner
angående dels färdiggjutna registreringsskyltar
för motorfordon, dels placeringen
på motorfordon av bevis om
erlagd fordonsskatt, dels ock placering
på motorfordon av bevis om erlagd försäkringspremie,
och
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående förande av sparkstötting;
jordbruksutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av viss staten tillhörig
mark, m. m.; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
9, i anledning av motioner angående
personalbristen inom sjukvården,
och
nr 10, i anledning av motioner angående
de hemarbetandes situation.
§ 5
Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag dels till riksdagens skrivelse,
nr 82, till Konungen angående val
av ombud i Europarådets rådgivande
församling med suppleanter;
dels till riksdagens förordnanden, nr
83—88, för
herr Kaj Åke Björk,
fru Elisabet Sjövall,
herr Bo Gösta Bohman,
herr Stig Roland Alemyr,
herr Sven Harry Gustafson i Göteborg
och
herr Gunnar Hedlund
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;
dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 89—94, för
herr Bo Nils Olof Martinsson,
fröken Astrid Bergegren,
herr Gösta Jacobsson,
herr Anders Oskar Birger F''orsberg,
herr Sven Albin Daniel Wiklund i
Stockholm och
herr Per Bengt Göran Sjönell
att vara suppleanter för ombud i Europarådets
rådgivande församling.
§ 6
Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 40, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 9 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753), överlämnats
till kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 7
Till bordläggning anmäldes skrivelse
från den svenska parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande
Fredagen den 8 mars 1968
Nr 10
153
församling med överlämnande av redogörelse
för församlingssessionerna under
år 1967.
§ 8
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:
herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående televisionens
anslagsram,
herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder
för att bereda sysselsättning åt dem som
i april slutar sin värnpliktstjänstgöring,
herr Antby (fp), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående planerad kraftverks- och industriutbyggnad
i västra Sverige, samt
herr Bengtson i Solna (h), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående anläggning
av atomkraftverk i planerad tätbebyggelse.
§ 9
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.
In fidem
Sune K. Johansson