Nr 10 ANDRA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10 ANDRA KAMMAREN 1964

3—6 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 mars

Sid.

Svar på fråga av fröken Karlsson ang. änkepension................. 5

Svar på interpellation av herr Börjesson i Falköping ang. de militära

representationskostnaderna.............*...................... 6

Svar på fråga av herr Hagberg ang. motverkande av säsongarbetslöshet
inom bostadsbyggandet.................................... 8

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Gävle ang. åtgärder mot befolkningsutflyttningen från

de norrländska länen.................................... . • • It

herr Vigelsbo ang. planerade åtgärder för tillgodoseende av storstockholmsområdets
behov av byggnadsarbetare............... 12

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. statsbidrag vid utbyte av invalidfordon.
................................................. 17

Interpellation av herr Ohlin ang. efterforskningarna efter Raoul Wallenberg,
m. ................................................. 20

Onsdagen den 4 mars

Svar på fråga av herr Christenson i Malmö ang. avdraget vid beskattningen
för traktamentsersättning............................... 23

Svar på interpellation av herr Bengtsson i Varberg ang. effekten på
folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna av extra avdrag för

nedsatt skatteförmåga........................................ 26

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare

för perioden 1965—1968...................................... 27

Utgifterna inom utrikesdepartementets verksamhetsområde:

Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare
.................... 34

Upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige.............. 36

1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Ersättning till städerna för mistad tolag.......................... 40

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem............•______,......................... 43

Beskattningen av varulotterier.................................. 46

Avdragsrätt vid beskattningen för kostnader vid aktiebolagsbildning

m. m........................................................ 50

Lag om införande av brottsbalken m. m........................... 53

Vigselrätten för vigselförrättare vid kyrklig vigsel.................. 61

Utredning rörande verkskyddets finansiering...................... 64

Procentsatsen för uttag av ATP-avgift.,. *........................ 66

Höjning av karensbeloppet för rabatterade läkemedel, m. m.......... 69

Förtidspensionering av vissa skogsarbetare........................ 73

Inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg

inom folkpensioneringen...................................... 78

Maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.
........................................ 86

Obligatorisk bostadsförmedling........... 90

Åtgärder mot störande nöjeskörning i tätorter..................... 92

Interpellation av fru Kristensson ang. postverkets befordringspolitik 93

Fredagen den 6 mars

Interpellation av herr Hagberg ang. farorna vid användning av kemiska
växtskyddsmedel...................................... 95

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, om ändring i lagen om kommunalförbund
................................................. 27

— nr 2, ang. lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra

kammare för perioden 1965—1968............................. 27

Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde.................................. 34

— nr 7, rörande utgifterna inom finansdepartementets verksamhetsområde
.................................................... 40

— nr 31, ang. ytterligare svensk kapitalinsats i Internationella utvecklingsfonden
(IDA)........................................... 43

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, om ändring av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning av egnahem........ 43

— nr 9, ang. beskattningen av varulotterier....................... 46

— nr 11, ang. avdragsrätt vid beskattningen för kostnader vid aktie -

Innehåll

Nr 10

Sid.

bolagsbildning m. .......................................... 50

— nr 15, om ändrad lydelse av punkt 5 av anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen,
m. ....................................... 52

— nr 16, om ändrad lydelse av 53 § 4 mom. och punkt 10 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen, m. m................... 52

Första lagutskottets utlåtande nr 3, ang. lag om införande av brottsbalken
m. .................................................... 52

— nr 4, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser

om tvångsmedel i vissa brottmål och ang. ändring i samma lag .. 61

— nr 5, ang. vigselrätten för vigselförrättare vid kyrklig vigsel...... 61

— nr 6, om utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen....... 64

— nr 7, ang. aktiebolags redovisningsskyldighet.................. 64

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, om utredning rörande verkskyddets

finansiering................................................. 64

— nr 4, ang. procentsatsen för uttag av ATP-avgift................ 66

— nr 5, om höjning av karensbeloppet för rabatterade läkemedel,

m. ........................................................

— nr 6, ang. ändring i lagen om statsmonopol på tillverkning av 69

tobaksvaror, m. ............................................ 73

— nr 7, om förtidspensionering av vissa skogsarbetare.............. 73

— nr 8, ang. inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg inom folkpensioneringen........................

— nr 9, ang. maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna 78

för folkpensioneringen....................................... 86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3, om domstolsprövning av körkortsindragning.
................................................ 9°

— nr 4, om obligatorisk bostadsförmedling........................ 90

— nr 5, om åtgärder mot störande nöjeskörning i tätorter........... 92

of ''-,K

\ /fi)

• i-''. ’

tf.

T".f

■ ;t
t

■ f * i i >

-■''t-flit. ",

........ * . .tti-.<(! ;sHi,

i t" hfcibtti: !in> n

■ ... '' . ,ffl .!!'' ,f- * ifil V. M«r

! !• '' ■''.< Vi; vWlVlJU*> V.

:X :-(i! I l,. .• i

-f-; ■ , :,''.’ iiV, Ie; ''V'' V. >i ii1.,’. v.V-\

• -.........................säl .ili irM .

<"» i'' a • I. ;■ ‘ , -■:■•„,! ,i -v.

’ ,. •f-ii. .V:r»; i ftruf >«•.;•/ ■ ''f( /jk»

. /• < : i.;!/r i:<'' *: m;! iji/ vit t. vUrrfejii; .j-rfii,,.'' t;l

-''ftij ti ‘ IT ^ V; > i \»v^f SltiiH ''*■♦*■? s! ’ JV-,. O fjjo •''% •{{»

. • > • /rl • f /.-£>■; ,"..»^1.4 :>.{*;.? VU\ . • r,

t .* > „‘u * i " it»f>: i f •'' ftft> *f »1 • . (.V-.l-Si ''t\v^;V r<V;.''tt f ;

■ v;, iwirv H*\ m

f.»

- .. i '' i i/. W.'' • !.* .‘{t.-'' *''K; .v.o t<v .1- Vf

;M ? ,.(V-0 . •: ;oVi,f(ui? ».o • ,-uV

* o ''rq>*r

..fn .;u (‘fOiV -

JVfV

!?.tv* a -

..... . • '' -

/» *o • : ro,-t}■■.* * * * ..i

• - ....... v , . . . . r >• i

V ''fn Vi. #■?''• .oir-r*- sr> u- •

• ; ;....... . . , . ...........n''>£..• n i r ? ^. i i.'' v»t >i«n *}.»;>*

-*J;uoh >4 V Ä Aj n in ’/1 i i q •" r* ■ *. ? * > O h >■ • 3'' .• ''n\yo. V •

• *. • '' - - - .... ..... .

''■jriibw.n •?%*''-• vi « •».. .> -r.t

• ''• *■< • v '' : '' ^ • t yU\„ j.. :fh- ,7 fi\ •/

Tisdagen den 3 mars 1964

Nr 10

Tisdagen den 3 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 25 och
och den 26 niistlidne februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Björkänge enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 24 nästlidne februari—•
den 8 innevarande mars.

Herr Björkänge beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 3

Svar på fråga ang. änkepension

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fröken Karlsson har
begärt vissa statistiska uppgifter rörande
änkor efter män som avlidit före
den 1 juli 1960.

Sistnämnda datum trädde nya regler
i kraft om änkepension inom folkpensioneringen.
För kvinnor, som blivit
änkor efter ikraftträdandet, utgår
änkepensioner utan inkomstprövning.
För dem som blivit änkor dessförinnan
är däremot änkepensionen inkomstprövad.
En garantiregel gäller dock för
kvinnor, som blivit änkor under tiden
den 1 juli 1958—den 30 juni 1960, så
att dessa änkor erhåller minst en tredjedel
av vad som skulle utgått i änkepension
enligt de nya reglerna, såframt
mannen avlidit under tiden den 1 juli
1958—den 30 juni 1959, och minst två
tredjedelar om mannens dödsfall in -

träffat under tiden den 1 juli 1959—den
30 juni 1960.

De sifferuppgifter som jag lämnar i
det följande avser juni 1963.

Fröken Karlssons första fråga gäller
hur många som erhåller full änkepension
av dem som blivit änkor före den
1 juli 1960. Svaret är att antalet utgör
omkring 20 900. Av dessa har ungefär
14 500 hel änkepension, dvs. en pension
motsvarande ålderspensionen till en
ensam pensionär, under det att återstoden
har pension motsvarande ett antal
15-delar av hel pension, beroende på att
hon var yngre än 50 år vid mannens
död eller då yngsta barnet fyllde 16 år.

Vidare frågar fröken Karlsson, hur
många som erhåller reducerade änkepensioner
på grund av övergångsbestämmelserna
till 1960 års lagändringar.
Jag har uppfattat den frågan så att den
avser det antal änkor, vilkas pension
beräknas enligt den nyssnämnda garantiregeln
för dem som blivit änkor under
tiden den 1 juli 1958—den 30 juni
1960. Detta antal var i juni 1963 cirka
7 500.

Den tredje frågan gäller antalet av
dem, för vilka änkepensionens storlek
påverkas av reglerna om inkomstprövning
utan att garantiregeln är tillämplig.
Svaret är här att dessa uppgår till
cirka 15 790.

Slutligen frågas, hur många som på
grund av bestämmelserna om inkomstprövning
inte erhåller någon änkepension
alls. Antalet sådana fall kan endast
anges uppskattningsvis. Enligt en
uppskattning var antalet i juni 1963 i
runt tal 20 000. Detta är en mycket osäker
bedömning. Åtskilliga av dessa änkor
kan vara sådana som bär rätt till
änkepension men som av olika anledningar
underlåtit att söka pension.

Nr 10

Tisdagen den 3 mars 1964

Svar på interpellation ang. de militära representationskostnaderna

Vidare anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för det snabba och koncisa svaret,
som inte lämnar något mer att önska
än möjligen ett förtydligande av
svarets sista mening: »Åtskilliga av dessa
änkor kan vara sådana som har rätt
till änkepension men som av olika anledningar
underlåtit att söka pension.»

Jag har de senaste dagarna fått flera
bevis på att det är ganska många som
inte vet om att de har rätt att söka änkepension
och inte vet vart de skall
vända sig. Det är beklagligt.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. de militära
representationskostnaderna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Börjesson i Falköping
har i interpellation frågat mig
om jag är beredd att lämna kammaren
en redogörelse för kostnaderna för den
militära representationen gentemot utländska
militära representanter. Herr
Börjesson har vidare frågat om jag
anser att för framtiden sådana kontinuerliga
redogörelser bör lämnas, exempelvis
i statsverkspropositionen varje
år, samt om jag anser att besparingar
kan göras i fråga om de militära representationskostnaderna.

•lag vill med anledning härav anföra
följande.

Herr Börjesson konstaterar att en viss
representation är befogad och ofrånkomlig
t. ex. vid utländska militärdelegationers
besök bl. a. med hänsyn till
internationell praxis.

Vad som i dessa avseenden är att beteckna
såsom internationell praxis har
vid upprepade tillfällen inhämtats genom
de svenska försvarsattachéerna. En
jämförelse mellan praxis i utlandet och
i Sverige ger klart vid handen att någon
överrepresentation från svensk sida
icke förekommer. Jag vill också framhålla
att representation gentemot utländska
gäster förekommer inom praktiskt
taget alla områden av såväl den
statliga sektorn som övriga delar av
samhället och ingalunda är begränsad
till försvaret.

Från fjärde huvudtitelns anslag till
extra utgifter har innevarande budgetår
anvisats 45 000 kronor för bestridande
av kostnader för representation samt
kostnader i samband med studieresor
inom landet för härstädes ackrediterade
militärattachéer och gästande utländska
militärdelegationer. Beloppet
har under sista tioårsperioden höjts med
20 procent. Med hänsyn till fördyrade
kostnader och ett ökat antal i Sverige
ackrediterade försvarsattachéer har beloppet
således i realiteten minskat. Här
ifrågavarande medel disponeras av chefen
för försvarets kommandoexpedition
enligt mina närmare anvisningar.

Vid utländska besök av större omfattning
prövas representationskostnaderna
i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t.
Kostnaderna härför belöpte sig budgetaret
1962/63 till 90 000 kronor, fördelade
på fyrtiotalet besök. Mer än två tredjedelar
av kostnaderna hänförde sig till
örlogsbesök i svenska hamnar med ett
ofta mycket stort antal besökare där representationen
fördelas på alla kategorier
— befäl såväl som meniga. Principerna
för representation härvidlag
stämmer också helt överens med internationell
praxis.

Överbefälhavaren och chefen för försvarsstaben
disponerar vardera årligen
högst 5 000 kronor för representation.
Försvarsgrenschef har för motsvarande
ändamål högst 4 000 kronor. Från och
med budgetåret 1962/63 erhöll de högre

Tisdagen den 3 mars 1964

Nr 10

Svar pa interpellation ang.

regionala cheferna ett årligt representationsbidrag
på högst 2 000 kronor
med undantag för chefen för Marinkommando
Syd som sedan gammalt har
ett bidrag på högst 3 600 kronor. Beloppen
utbetalas av försvarets civilförvaltning
på rekvisition i mån av behov
för täckande av havda utgifter.

Frågan om representationsbidrag till
de regionala cheferna underställdes
riksdagen i proposition 1962: 110. Jag
anförde därvid bl. a. följande: »Den
verksamhet som bedrivs i syfte att skalja
och upprätthålla kontakter mellan
försvaret och samhället i övrigt är enligt
min mening av stor betydelse. Jag
finner det emellertid vara en brist att
försvarets företrädare i sådana sammanhang
har ytterst små möjligheter
att utöva ens en enkel form av representation.
» Riksdagen (rskr 1962:285)
beslöt utan diskussion i enlighet med
propositionen.

De bidrag som utgår till nämnda chefer
används främst vid representation
gentemot totalförsvaret och samhället
i övrigt och endast i undantagsfall gentemot
utländska militära representanter.
Att separat redovisa representationskostnader
för enbart utländska militära
representanter låter sig av många skäl
icke göra.

Av det anförda framgår att kostnaderna
för representation noga prövas i
central instans.

I propositionen 1961:142 uttalade
chefen för civildepartementet, att det
borde få ankomma på Kungl. Maj:t att
pröva och avgöra frågan i vilken ordning
föreskrifter om representationsbidrag
borde meddelas. Riksdagen (rskr
308) lämnade uttalandet utan erinran.
Några önskemål om en kontinuerlig redovisning
av representationskostnaderna
framfördes icke i detta sammanhang.
Jag har ej heller av andra skäl
funnit en sådan redogörelse motiverad.

Jag bedömer det ej heller möjligt att
med hänsyn till vad som är att anse
som internationell praxis minska kost -

de militära representationskostnaderna

naderna för ifrågavarande representation.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Börjessons interpellation.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få frambära mitt tack för
svaret på min interpellation.

Anledningen till att jag väckte min
fråga angående representationen inom
försvaret är att det bl. a. har framskymtat
pressuppgifter om att vid vissa tillfällen
förekommit livligt militärpolitiskt
sällskapsliv med cocktailparties
etc., något som utan tvekan verkar anstötligt
hos många medborgare, detta
dels med hänsyn till de stora kostnader
vårt försvar drar och på grund av rent
försvarspolitiska hänsyn måste dra,
men dels på grund av att uppgifterna
om representation i samband med sprit
väckt en berättigad oro hos många. Sådana
uppgifter har bl. a. framkommit i
samband med VVennerströmaffären.

Det militärpolitiska området är av
naturliga skäl1 synnerligen känsligt, och
det torde väl stå utom allt tvivel att det
åvilar de ämbetsmän, som anförtrotts
framstående befattningar inom det militära,
ett stort ansvar inte minst i fråga
om tystnadsplikt. Jag är medveten om
att en viss representation är befogad
och ofrånkomlig, t. ex. vid utländska
militärdelegationers besök, och att man
därvid också tillämpar internationell
praxis, ävensom att en viss begränsad
representation är nödvändig för att
skapa och upprätthålla kontakter mellan
försvaret och samhället. Såsom jag
tillkännagav i min interpellation är jag
fortfarande böjd att tro att det finns anledning
att nogsamt pröva representationsanslagen
och därmed också formerna
och ändamålet för en dylik representation.

Nr 10

Tisdagen den 3 mars 1964

Svar på fråga ang. motverkande av

I fråga om kostnaderna för försvaret
bör det väl kunna sägas, att de ansvariga
har ett intresse av att se till att dessa
kan hållas inom den ram effektiviteten
förutsätter utan att på något sätt
minska denna. Här bör enligt min mening
även den representation som förekommer
komma in i bilden.

Det är givetvis omöjligt för en vanlig
riksdagsman att kunna avgöra huruvida
det förekommer överrepresentation,
d. v. s. representation som inte
faller inom ramen för rimliga kostnader
och för vad man ur säkerhetssynpunkt
över huvud har anledning att
önska. Om emellertid sådan representation
som uppstår av kostnadsmässigt
onödigt och kanske i vissa fall också
ur säkerhetssynpunkt mindre önskvärt
sällskapsliv förekommer, anser jag att
de granskande myndigheterna noggrant
bör nagelfara även de försvarsutgifter
som härrör från detta område inom
det militära.

Den redogörelse som försvarsministern
här i kammaren lämnat tyder inte
direkt på att någon överrepresentation
förekommer, men starka skäl synes
dock tala för att en klar redovisning
över militära befattningshavares representationskostnader
årligen bör lämnas
riksdagen, exempelvis i statsverkspropositionen.
Statsrådet har dock i sitt
svar inte gått närmare in på denna
fråga. En klar redovisning över militära
representationskostnader varje år
skulle, anser jag, möjliggöra besparingar
och kanske också medföra ökad säkerhet.

Herr talman! Tillåt mig att göra en
liten reflexion. Vad som hänt i Wennerströmaffären
bör inte ge anledning till
misstroende mot vår officerskårs duglighet
och lojalitet. Jag är fast övertygad
om att vår officerskår fyller höga
krav och att vi kan hysa förtroende för
dem som är satta att sköta vårt försvar.
Motivet för min interpellation är en
önskan att få ökad klarhet beträffande
omfattningen av och formerna för den

säsongarbetslöshet inom bostadsbyggandet

militära representationen. Ett sådant
klarläggande stärker förtroendet för
vårt försvar.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att än en gång få tacka statsrådet för
svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. motverkande av
säsongarbetslöshet inom bostadsbyggandet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har frågat
vilka åtgärder regeringen vidtagit
eller förberett i syfte att motverka säsongarbetslöshet
inom bostadsbygget.

Som svar vill jag anföra följande.

Sedan många år har statsmakterna utövat
en omfattande verksamhet för att
utjämna säsongväxlingarna inom byggnadsindustrien.
Denna verksamhet har
givit betydande resultat. Säsongarbetslösheten
har kunnat pressas ned till
mycket låga tal jämfört med tidigare
rådande förhållanden. Arbetslöshetssiffrorna
innevarande vinter är ovanligt
låga, vilket dock till en del förklaras av
en för byggnadsverksamheten osedvanligt
gynnsam väderlek. Februarisiffran
över antalet arbetslösa i byggnadsarbetarnas
arbetslöshetskassa överskrider
knappt 8 000 och det är några tusen
mindre än under de närmast föregående
åren. Vid byggandet av flerfamiljshus,
som utgör den större delen av bostadsbyggandet,
har man kommit så långt att
det under senare år regelmässigt varit
fler sysselsatta vid dessa under vintern
än under sommaren. För småhusbyggandet
saknas uppgifter om antalet sysselsatta.
Bland annat på grund av att gruppbebyggelse
av småhus fått ökad utbredning
kan dock en större utspridningöver
året konstateras. För att ytterligare sti -

Tisdagen den 3 mars 1904 Nr 10 9

Svar på fråga ang. motverkande av säsongarbetsliishet inom bostadsbyggandet

mulera till säsongutjämning på detta
område betalas numera s. k. vinterbidrag
även till småhus.

Även om sålunda stora framsteg bar
gjorts för att utjämna säsongerna inom
byggnadsverksamheten är det angeläget
att inrikta krafterna på att nå ännu
bättre resultat i framtiden.

Vidare anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till inrikesministern för svaret
på min fråga och för att han besvarat
den inom så kort tid. Jag vet att detta
problem är komplicerat. När jag inte
är nöjd med statsrådets konstaterande
att man har lyckats bra med att pressa
ned arbetslösheten inom byggfacket,
bortser jag inte från de konkreta svårigheter
som föreligger att fullständigt
få bort denna arbetslöshet.

En av mina åsiktsfränder, herr Lager,
väckte denna fråga första gången
1962 i första kammaren. Dåvarande socialministern
Torsten Nilsson, som hade
ansvaret för detta område, yttrade bl. a.
att vi kommer inte att bli nöjda förrän
de återstående resterna av säsongarbetslösheten
har försvunnit. Han ansåg också
att man hade nått mycket goda resultat.
Om man jämför med förhållandena
längre tillbaka i tiden, är det väl
möjligt att det inte ser fullt så illa ut
nu som det gjorde då, men jag tycker
det ser tillräckligt allvarligt ut ändå. I
februari i år hade vi 27 610 registrerade
arbetslösa, av vilka tredjedelen är byggnadsarbetare.
Det betyder många bostäder.
Kanske man bättre fattar innebörden
om man betänker att vi 1963 enbart
inom stockholmsområdet hade
178 332 stämplade arbetslöshetsdagar.
Det är inte svårt att räkna ut vilken bostadskvantitet
detta representerar. I runt
tal motsvarar det 5 350 trerumslägenheter
på 60 kvadratmeter. Om det enbart
i Stockholm var på det sättet förra
året — ännu är det naturligtvis för ti -

digt att säga hur det slutligen kommer
att bli i år — så finns del inte någon
siirskild anledning till belåtenhet över
uppnådda resultat. Snarare är det vid
så, att vi här har en icke utnyttjad reserv
som ger ganska stora möjligheter
att utan särskilda dispositioner icke
obetydligt öka bostadsbyggandet.

Jag sade redan i början att denna
fråga iir komplicerad — helt lär man
väl aldrig kunna komma till rätta med
problemet — men när det handlar om
så stora tal, finns det verkligen anledning
att om och om igen återkomma
till denna sak. Att jag gör det beror inte
på att jag ifrågasätter den goda viljan
hos statsrådet Johansson eller att jag
tror att man inte inser att detta är ett
problem som inte är löst, utan jag har
gjort det därför att jag tycker att denna
gryta måste hållas kokande. Ännu finns
det på långt när inte någon anledning
till belåtenhet. Tvärtom det finns åtskilligt
att göra. Åtgärder i denna fråga
skulle kanske ge bättre utbyte än åtgärder
för att importera arbetskraft
från de delar av Norrland, där man upppenbarligen
själv behöver den för alt
bygga vad som är nödvändigt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill inte på något
sätt underskatta problemets svårighetsgrad.
Vad jag velat säga med mitt svar
är att problemet ägnats uppmärksamhet.
Vi kan, som socialminister Torsten
Nilsson uttryckte det, inte känna oss
nöjda förrän vi kommit tillrätta med
det, d. v. s. fått en sådan ordning att
byggnadsarbetskraften såvitt det finns
fysiska förutsättningar kommer till användning
under hela arbetsåret. Men
jag vill gärna framhålla att vi är på
rätt väg, vilket jag kan styrka med några
siffror.

Jag vill inte jämföra med fjolårets
siffror, eftersom det var exceptionella
omständigheter som gjorde att vi då
hade 27 000 arbetslösa byggnadsarbeta -

Nr 10

Tisdagen den 3 mars 1964

Svar på fråga ang. motverkande av säsongarbetslöshet inom bostadsbyggandet

re i januari. Men 1962 hade vi en normal
vinter. I januari 1962 var antalet
arbetslösa ungefär 12 000, i januari 1961
var det 11 000, under det att vi januari
i år hade 8 239 arbetslösa. Man kan naturligtvis
säga att vädret varit mycket
gynnsamt i år. Jämförelsen ger ungefär
samma resultat om man ser på februarisiffrorna:
1961 var det 11 700 arbetslösa,
1962 var det 13 400, i fjol
15 000 — men då var det som sagt
exceptionella förhållanden — men i år
8 000.

Vad som gjorts är att arbetsmarknadsstyrelsen
1961 verkställde en utredning
om byggnadsindustriens arbetskraft,
där man konstaterade att det var nödvändigt
att åstadkomma en strukturrationalisering
inom denna industri, så att
man får till stånd företag med fast organisation
och integrerad produktion
för att sysselsättningen skall bli jämn
och säker. Byggnadsarbetareförbundet
betraktar med full rätt detta som i
första hand en central facklig uppgift.
Själva företagsformen och dess organisation
spelar här en utmordentligt stor
roll. Detta är ett problem som man inte
löser i en handvändning. Man får sätta
in arbetsförmedlande och rörlighetsstimulerande
åtgärder av skilda slag
och bygga ut planeringen av bvggnadssysselsättningen
för att redan nu vinna
effekt. Till det kommer en förstärkning
av de möjligheter vi bär att stimulera,
särskilt med vinterbyggnadsbidrag.
Den byggnadsreglering vi haft
var ett medel, som nu har ersatts av frivilliga
åtgärder. Dessa kommer att kompletteras,
då förslag kommer att föreläggas
riksdagen om en angelägenhetsgradering
av byggnadsföretagen. Det
ger oss också på längre sikt större möjligheter.

Herr Hagberg säger att om man använder
sig av de byggnadsarbetare i
stockholmsområdet som är arbetslösa,
skulle man vinna mycket. Jag erkänner
det, men bland dessa arbetslösa finns
ett mycket stort antal äldre arbetare.

Det är inget förklenande att säga att
byggnadsarbetare som är över 60 år
med hänsyn till yrkets karaktär och svårighetsgrad,
framför allt då det gäller
utearbete, många gånger har svårt att
delta i vanligt byggnadsarbete. Inte
mindre än 25 procent var över 60 år,
och av dem fanns ett betydande antal
i Stockholm.

Under dessa förhållanden är man hänvisad
till att försöka åstadkomma en
överflyttning av byggnadsarbetskraft
från andra delar av landet. Det är i och
för sig ett omfattande problem, men de
rörlighetsstimulerande åtgärderna kan
här vara till hjälp. Svårigheterna är
också störst i Norrlandslänen på grund
av klimatet. Det är möjligt att man där
har en byggnadsarbetskraft som med
fördel kan användas i andra delar av
landet.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! När frågan behandlades
i första kammaren för två år sedan,
ville dåvarande socialministern lägga
skulden för den påtalade arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna huvudsakligen
på den bristande planeringen. Om
jag har förstått statsrådet Johansson
rätt, lägger han inte samma vikt vid
den saken. Det kanske innebär att han
tycker att de missförhållanden som herr
Torsten Nilsson påtalade inte längre
existerar.

Statsrådet nämnde också att förhållandena
i fjol var exceptionella på
grund av väderleken. Detta kunde förklara
de höga siffrorna när det gäller
arbetslöshetsdagar i Stockholm. Det är
riktigt, men skillnaden mellan 1962 och
1963 är bara 10 procent i stockholmsområdet.
Det var överraskande att den
inte blev större med tanke på det ogynnsamma
väder som rådde.

Vad kan man nu dra för slutsats av
detta? Jag tror att det fortfarande är
bristerna i planeringen som är det väsentliga.
Det är naturligtvis riktigt, som
statsrådet säger, att vissa kategorier av

Tisdagen den 3 mars 19(14 Nr 10

Svar på interpellation ang. åtgärder mot befolkningsutflyttningen från de norrländska
länen

byggnadsarbetare inte är i stånd att
arbeta regelbundet under dålig väderlek,
men i stort sett tror jag ändå att
det hela hänger på planeringen. Om
jag inte minns fel, planerar man nu att
bygga omkring 22 000 nya bostäder i
storstockholmsområdet.

Antalet arbetslöshetsdagar skulle alltså
representera en fjärdedel härav. Det
visar hur stor reserv det finns av icke
utnyttjad arbetskraft. Om det beror på
bristande planering — jag föreställer
mig att det måste förhålla sig så, eftersom
byggnadstekniken numera utvecklats
i så hög grad att väderleksförändringar
inte skall behöva spela någon
större roll för en kontinuerlig byggnadsverksamhet
— återstår ännu för
de myndigheter som har ansvaret härför
att lösa det problemet.

Härmed var överläggningen slutad.

8 6

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
befolkningsutflyttningen från de norrländska
länen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
har frågat om regeringen avser att redan
vid denna riksdag framlägga några
förslag till åtgärder för att bereda norrlandslänens
befolkning möjligheter att
stanna kvar i sin hembygd.

Som svar vill jag meddela, att remissbehandlingen
av det betänkande, som
kommittén för näringslivets lokalisering
avgivit, helt nyligen avslutats. Betänkandet
aktualiserar som bekant såväl
olika stödåtgärder som frågor beträffande
organisationen av planerings- och
lokaliseringspolitiken. Av de inkomna
remissyttrandena framgår att meningarna
om de framlagda förslagen går
starkt isär. Det är sålunda fråga om

synnerligen komplicerade ställningstaganden.
Jag räknar trots detta med att
propositionen skall kunna framläggas
till innevarande års riksdag.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Statsrådets uppfattning,
att meningarna om de framlagda förslagen
är synnerligen delade och att det
rör sig om mycket komplicerade frågor,
är riktig. Trots detta vågar statsrådet
lova att propositionen rörande näringslivets
lokalisering bör kunna framläggas
till innevarande års riksdag. Jag
tackar för detta positiva svar. Jag skulle
kanske ha varit en aning mera tacksam,
om statsrådet hade sagt vårriksdagen.

Det finns enligt min mening ett motiv
varför en proposition i ämnet bör framläggas
så snart som möjligt. Motivet har
också framförts av herr Bo Elmgren i
tidskriften Fackföreningsrörelsen nr 4
för i år. Herr Elmgren skriver: »Vi vet
upprörande lite om efter vilka linjer lokaliseringspolitik
borde bedrivas och
saknar i stort sett överblick över problemet,
detta trots mer än 10 års lokaliseringsutredande.
»

Om sålunda inte linjerna, målsättningen
och de konkreta åtgärderna kan sägas
vara fullt klarlagda och den utlovade
propositionen kan komma att innehålla
förslag som kanske inte i alla
avseenden kan sägas vara de bästa, är
det ändå av vikt att riksdagen får tillfälle
att redan vid denna riksdag diskutera
lokaliseringsspörsmålen. Det finns
här i riksdagen ett betydande antal ledamöter
som samlat en rad erfarenheter
om dessa frågor, människor som
under årtionden brottats med dessa problem.
En debatt skulle sålunda kunna
bli av stort värde för lösandet av flera
besvärliga problem i detta sammanhang.

Vidare förväntar människorna i framför
allt utflyttningslänen snabba åt -

Nr 10

Tisdagen den 3 mars 1964

Svar på interpellation ang. planerade åtgärder för tillgodoseende av Storstockholms

områdets behov av byggnadsarbetare

gärder. Jag väntar därför med stort intresse
på den proposition, som statsrådet
i dag lovat skall läggas fram vid
innevarande års riksdag.

Emellertid är det kanske lämpligt att
i detta sammanhang erinra statsrådet
om att Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet
inte alls är nöjda med
kommitténs olika förslag, framför allt
beträffande sådana avgörande frågor
som industriens lokalisering. Här önskar
dessa organisationer få fria hän der.

Enär kommitténs förslag inte på
långt när kan anses vara tillräckliga
för att lösa lokaliseringsproblemen,
finns det bara eu väg att gå, nämligen
den att staten engagerar sig betydligt
starkare än hittills vid nyskapandet av
industrier av större format.

En sådan satsning kräver dock större
optimism beträffande framtiden och då
främst i fråga om vårt lands förmåga
att öka exporten av halvfabrikat och
förädlade varor. Det är ju inte att ta
fel på att efterfrågan på förädlade varor
stiger sakta men säkert. Det är sålunda
min förhoppning att den kommande
propositionen skall se till befolkningens
bästa i första band och till det
enskilda näringslivets ■—• av enskilda
vinstbegär dikterade önskemål — i sista
hand.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. planerade åtgärder
för tillgodoseende av storstockholmsområdets
behov av byggnadsarbetare Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Vigelsbo har frågat
om jag anser stockholmsregionens
byggnadsbehov, framför landets i övrigt,
vara av den storlek och angelägenhets -

grad, att denna bör medges speciella
fullmakter för att på andra landsdelars
bekostnad tillförsäkra sig erforderlig
och tillgänglig arbetskraft, samt om så
är fallet, vad jag ämnar göra för att
även andra bygders legitima och nödvändiga
behov av arbetskraft skall kunna
tillgodoses.

Som svar vill jag anföra följande:

Den omfattande investeringsverksamheten
inom byggnadsområdet, som rått
under större delen av efterkrigstiden,
har medfört ökade krav på byggnadsarbetskraft.
De åtgärder som hittills vidtagits
för att tillgodose efterfrågan och
bereda byggnadsarbetarna jämnare sysselsättning
har främst varit effektivisering
av arbetsförmedlingen, ekonomiska
bidrag för att underlätta en geografisk
omställning, uppförande av förläggningspaviljonger,
förtur till lägenheter
samt ökad utbildning och omskolning.
Jämsides härmed har olika åtgärder
vidtagits för att utjämna säsongsvängningarna.

Bristen på arbetskraft till byggnadsindustrien
har hittills inte varit särskilt
framträdande i stockholmsområdet
jämfört med andra expansiva områden
men den kan komma att öka inom eu
snar framtid. Berörda kommuner har
vidtagit åtgärder för att kunna erbjuda
bostäder åt tillresande byggarbetskraft
samtidigt som lärlings- och vuxenutbildningen
planeras att utökas. Inga åtgärder
har vidtagits eller planerats, som
inte kan tillämpas inom andra bristområden
och inga särskilda ekonomiska
eller sociala förmåner har varit ifrågasatta
för att förmå byggarbetskraft att
flytta just till stockholmsområdet. Jag
vill särskilt understryka att ekonomiska
bidrag för att underlätta geografisk
omflyttning utgår bara till arbetslösa
eller till personer som beräknas bli arbetslösa
inom en snar framtid. En förutsättning
är vidare att vederbörande
inte kan beredas arbete på hemorten
eller i dess närhet. Finns det arbete på

Tisdagen (len 3 mars 1904

Nr 10

Svar på interpellation ang. planerade åtgärder för tillgodoseende av storstockholms områdets

behov av byggnadsarbetare

hemorten utgår det alltså inget bidrag,
och flyttningsbidragen kan följaktligen
inte få de konsekvenser som interpellanten
befarar.

Vidare anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för det svar jag erhållit. Av
detta framgår bland annat att bristen
på arbetskraft inom Stockholms byggnadsindustri
inte för närvarande anses
vara överhängande stor. Av uppgifter
som varit tillgängliga har man likväl
bibringats uppfattningen, att motsatsen
varit fallet. Även om bristen inte
är så påtagligt stor som inom andra
expansiva områden, kan den ändock
vara ganska betydande.

•lag tror att vad statsrådet sagt är
riktigt. Vi vet alla att behovet av byggnadsarbetskraft
har väsentligt ökat under
efterkrigstiden. Åtgärder har även
vidtagits för att utjämna säsongvariationerna
och såvitt jag kan förstå har
man som regel också, åtminstone delvis,
lyckats med detta. Övriga åtgärder
som statsrådet nämner i sitt svar är
bl. a. effektivisering av arbetsförmedlingen
samt uppförande av förläggningspaviljonger.

Sådana förliiggningspaviljonger har
nog också på vissa håll kommit till utförande
och kommer säkerligen även
i fortsättningen att uppföras åtminstone
på sådana platser där arbetets omfattning
gör detta erforderligt och möjligt.
I samband härmed skulle jag vilja till
herr statsrådet ställa ytterligare en fråga.
Dessa förläggningspaviljonger är ju
avsedda att uthyras till arbetskraft från
främmande ort, följaktligen inte till
arbetare som finns tillgängliga inom
byggnadsorten.

Frågan kommer då att lyda: Innebär
då tillgången på sådana av byggherren
tillhandahållna paviljonger att ersättning
i form av reseersättningar och dag -

traktamenten inte behöver gäldas av
byggherren? Eller kommer traktamentskrav
i alla fall att framställas och avtalsenligt
kunna uttas, eller måste för
undvikande av sådana eventualiteter
paviljongerna hyresfritt ställas till förfogande? Vad

sedan beträffar arbetsförmedlingens
effektivitet är jag inte mannen
till att kunna bedöma den saken. Vilka
möjligheter och vilken fullmakt har en
arbetsförmedling att hålla en bygds yrkesarbetskår
samlad kring sin speciella
bygds arbetstillfällen? Den frågan
möter man rätt ofta.

Alla grupper som lyckats få ett avtal
skyddar givetvis mot bakgrunden av avtalets
innehåll sina intressen och medgivna
rättigheter. Det gör alla, och det
gör givetvis även byggnadsarbetarna —
därom skall vi inte tvista. Om avtalet
således föreskriver att avtalsgruppen
utanför en viss räjong har rätt att uttaga
traktaments- och reseersättning,
har då mot denna bakgrund arbetsmarknadsorganen
möjlighet att kontrollera
att inte missbruk likväl förekommer?
Har, med andra ord, arbetsförmedlingen
möjlighet att förhindra oberättigat
utnyttjande av traktaments- och
reseersättningsbestämmelserna? Föreligger
i denna fråga någon möjlighet
till samarbete mellan arbetsförmedling,
byggherrar och arbetare för att undvika
sådana missbruk? Statsrådet har
visserligen sagt att omflyttning gäller
endast arbetslösa samt sådana som ej
kan beredas arbete i hemorten eller
dess närmaste omgivning. Detta kan anses
vara riktigt, men det är väl ändock
fråga om huruvida inte rörligheten
många gånger är överdrivet hög, med
eller utan den motivering statsrådet anfört.

Stora belopp utbetalas numera i form
av rese- och traktamentsersättningar.
Dessa ersättningar kommer senare att
återspegla sig i produktionskostnaderna
samt återverka på både hyror och

Nr 10

Tisdagen den 3 mars 1964

Svar på interpellation ang. planerade åtgärder för tillgodoseende av Storstockholms

områdets behov av byggnadsarbetare

kommunalskatter. I den mån det är riktigt
och berättigat är det ingenting att
säga om saken. Men rent allmänt har
man den uppfattningen att missbruk
likväl förekommer.

Kräver man nu mera arbetskraft för
att tillgodose byggnadsbehovet i Stockholm,
innebär detta givetvis att denna
måste tas från annat håll. Om behovet
av byggnadsarbetare är litet eller ringa
på andra håll, må det ju vara fullt berättigat
att handla enligt statsrådets intentioner.
Tas däremot arbetskraften
från andra håll, oavsett om man samtidigt
inte är på det klara med huruvida
den behövs på hemorten eller ej,
måste det vara fel. Det är dessa farhågor
som ej oberättigat måste hysas på
andra håll där god tillgång på arbetstillfällen
finns.

Jag ber ännu en gång att till statsrådet
få framföra mitt tack för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har inte sagt att det
inte föreligger någon brist på byggarbetskraft
i stockholmsområdet. Jag
har i mitt svar sagt att bristen på arbetskraft
inom byggnadsindustrien hittills
inte varit särskilt framträdande i
stockholmsområdet jämfört med andra
expansiva områden men den kan komma
att öka inom en snar framtid. Jag
har alltså bedömt frågan med utgångspunkt
från andra expansiva områden.
Anledningen härtill var att de undersökningar
som gjordes i fjol visade att
i Malmö-Lund-området hade vi ett betydande
underskott. I oktober—november
fanns det efterfrågan på cirka 700
byggnadsarbetare som då saknades. I
göteborgsområdet förelåg vid samma
tidpunkt en lika omfattande brist på
byggarbetskraft — cirka 500. I stockholmsområdet
var läget betydligt gynnsammare.
Men det är den ena sidan av
saken.

Vad som är intressant i den fråga

som herr Vigelsbo tagit upp är att han
uteslutande behandlar stockholmsregionens
byggnadsbehov och framställer
saken ungefär så att vi skulle ha alldeles
speciella regler för att söka tillgodose
den efterfrågan på byggarbetskraft
som här föreligger. Jag har sagt
att vi inte har några sådana speciella
regler utan att arbetsmarknadsstyrelsen
handlar i enlighet med sin instruktion.
Den söker få fram arbetskraft till de
områden där den är som mest efterfrågad,
och då vänder den sig självfallet
till de områden där efterfrågan inte
är lika stark, för att inte säga att det råder
underskott på arbeten, d. v. s. en
brist på sysselsättning. I några av våra
län finns det nämligen överskott på
byggarbetskraft. Sedan kan man alltid
diskutera den längre gående frågan om
detta skall innebära att vi ditåt skall
rikta lokalisering av företag för att därmed
skapa ett underlag för ett ökat bostadsbyggande
o. s. v. och därigenom
bereda byggarbetskraften sysselsättning.

Som sagt var är det emellertid en
större och vidlyftigare fråga, och den
vill jag inte ta upp i detta sammanhang.

Jag har framför mig en absolut aktuell
redovisning. Enligt denna efterfrågas
just nu i malmöområdet 75—80
byggnadsarbetare, för vilka man redan
nu kan ordna bostäder. Enligt de uppgifter
som arbetsmarknadsstyrelsen
lämnat behövs det i Lund ett 40-tal
man, och där finns också bostäder tillgängliga.
I Göteborg är behovet ett 30-tal man, och även där finns bostäder.
I Stockholm har man inte haft riktigt
samma möjligheter att ordna bostäder,
och därför är programmet i viss mån
försenat, men under de allra senaste
dagarna har det hit till Stockholm kommit
ett 10-tal finländare. Dessutom har
några byggnadsarbetare uppifrån de
norrländska länen flyttat ned hit. Vad
som är intressant i detta sammanhang
är emellertid att konstatera att Stock -

Tisdagen den 3 mars 1904

Nr 10

Svar på interpellation ang. planerade åtgärder för tillgodoseende av storstockholms områdets

behov av byggnadsarbetare

holm i och för sig inte har fått emotta
något särskilt nytillskott till sin byggarbetsstyrka.
Till exempelvis Västerås
har 88 byggnadsarbetare flyttat från
andra län under tiden från början av
januari i år till och med tredje veckan
i februari. Dessutom bär tio byggnadsarbetare
flyttat in från andra delar av
länet under samma tid.

Nu skulle jag i min tur vilja ställa
några frågor till herr Vigelsbo. Anser
herr Vigelsbo att det är fel att dessa 98
byggnadsarbetare har flyttat till Västerås?
I jämförelse med Stockholm, som
ligger på praktiskt taget noll — den senaste
veckan har dock ett 10-tal byggnadsarbetare
kommit från Finland och
från norrländska län — har Västerås
fått 98 eller i runt tal 100 arbetare. Jag
vill inte säga annat än Västerås behöver
dem — annars hade väl inte byggnadsarbetarna
flyttat dit — och jag tycker
att det är bra. Många av dem — jag
kan tänka mig att det är de flesta —
har flyttat därför att de har fått flyttningsbidrag.
De har stimulerats till flyttning,
men är inte det riktigt? Skall vi
inte säga att det är tillfredsställande att
så har skett?

Om vi nu, herr Vigelsbo, är överens
om att det är bra att denna flyttning
har skett till Västerås, skall vi då anse
att den flyttning av arbetskraft till
stockholmsregionen som eventuellt skulle
kunna ske inte är önskvärd? Skall vi
förvägra flyttningsbidrag i den mån vi
har ledig byggarbetskraft på andra håll
som skulle kunna flytta hit? Nej, jag
tror att vi måste säga oss att detta är
en politik vars villkor vi har bestämt
och att denna politik bör få fullföljas
i riktning mot de områden där efterfrågan
är störst från de områden som
kan avvara arbetskraft.

Situationen i Stockholm har inte varit
gynnsam. Det är riktigt, som herr
Hagberg sade här nyss i en annan debatt,
att vi har en eftersläpning i bostadsbyggandet.
I en senkommen replik

vill jag påpeka att jag inte på något
sätt underskattade planeringsfrågorna.
Jag anförde dem i min replik som ett
av momenten i hela detta problemkomplex.
Vad man kan konstatera är att
medan befolkningen i storstockholmsområdet
under de senaste fem åren har
ökat med ungefärligen 100 000 personer
har vi under samma tid inte fått någon
ökning av stockholmsområdets procentuella
andel av bostadsbyggandet. Den
var nämligen åren 1949—1952 20,1 procent
men åren 1959—1962 bara 18,1
procent. Detta är en betydande nedgång.
Procenttalet är 2, men i realiteten
uppgår minskningen till 10 procent av
Stockholms andel av det totala bostadsbyggandet.
Nu görs här kraftansträngningar,
och jag tycker att man kan
våga sig på att säga att en rätt väsentlig
höjning av bostadsbyggandet har
skett under den senaste vintern. Det är
klart att det för att detta program skall
kunna fullföljas krävs en betydande
arbetskraftsrekrytering till storstockholmsområdet.
Om man skall kunna
fullfölja ett bostadsbyggande på 16 000
—18 000 lägenheter per år behövs 350
ä 400 nya byggnadsarbetare i storstockholmsområdet.
Det gäller alltså att försöka
utbilda arbetskraft inom storstockholmsområdet
eller att flytta dit arbetskraft
från andra delar av landet. Men
även om behovet av byggarbetskraft är
mycket starkt inom detta område har
vi inte ifrågasatt att det skulle skapas
några särskilda regler för storstockholmsregionen.

Herr Vigelsbo tog också upp en rad
andra frågor. Jag skulle nästan vilja
säga att han borde framställa dem i
form av nya interpellationer, så att
man kunde få ett ögonblicks andrum
för att hesvara frågorna. Men i varje
fall skall jag försöka svara på ett par
av dem.

Förläggningspaviljongerna hyres ju
av vederbörande byggnadsföretag, som
själva eller tillsammans med kommunen

Nr 10

Tisdagen den 3 mars 1964

Svar på interpellation ang. planerade åtgärder för tillgodoseende av Storstockholms''

områdets behov av byggnadsarbetare

får svara för kostnaderna för dessa paviljonger.
Vad traktamentena beträffar
är det en sak som de berörda parterna,
byggarbetsgivarna och byggarbetarfackförbunden,
får träffa uppgörelse om.
Men jag vet att man inom byggnadsindustriförbundet
är av den uppfattningen
att systemet med traktamenten
bör undvikas och att förbundsledningen
försöker övervaka förhållandena i
detta avseende. Jag vet också att det
finns särskilda straffregler för det fall
att någon bryter mot bestämmelserna.
Men det är ju möjligt att det ändå förekommer
överträdelser av bestämmelserna.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för de uppgifter han senast
lämnat. Det är glädjande erfara att man
på fackförbundshåll är angelägen om
att komma till rätta med sådana missbruk
av traktamentsersättningarna som
på många håll har påtalats. Statsrådet
har säkerligen själv träffat på fall då
byggnadsarbetare reser fram och tillbaka
till en annan ort än där de är bosatta
för att arbeta på den andra orten
och alltså kunna utnyttja avtalets traktamentsbestämmelser.
I vilken omfattning
sådant förekommer kan jag inte
uttala mig om, men jag hoppas att de
ansvariga fackföreningarna i samråd
med byggherrarna skall ta itu med saken
och beivra de överträdelser som
äger rum.

Statsrådet undrade varför jag anser
stockholmsregionen vara en speciell
fara i detta sammanhang. Ja, det är helt
naturligt att vi i ett län som ligger alldeles
intill stockholmsregionen löper de
största riskerna när det gäller förskjutningen
av arbetskraft till denna region.
De uppgifter som statsrådet nu lämnar
ger visserligen vid handen att man åtminstone
hittills överdrivit storleken av
denna förskjutning, men det finns ingen

säkerhet för att inte förhållandena mycket
snabbt kan ändras.

För övrigt vet vi inte, herr statsråd,
om inte dessa 88 byggnadsarbetare som
flyttat till Västerås arbetar på en annan
plats och bara har sin bostad i Västerås.
Vad finns det för garantier för att
de inte arbetar exempelvis i Stockholm? Jag

kan nämna att i en byggnadskalkyl
för det nya lasarettet i Västerås,
som beräknas kosta 24 miljoner kronor,
räknar man förhandsmässigt med
traktaments- och reseersättningar på
600 000 kronor. Och det är fråga om
byggherrar, som har ganska stora arbeten
över hela landet och som nog vet
vad det rör sig om. På en byggnadskostnad
av 24 miljoner kronor har man
som sagt tagit upp 600 000 kronor såsom
ett garantibelopp därest — såsom
det heter — arbetskraft inte kan anskaffas
inom orten.

Frågan om förläggningspaviljongerna
är ett besvärligt kapitel. Byggherren
kan ju inte betala både kostnaden för
förläggningspaviljonger och därutöver
ersättning för traktamenten. Det är en
sak som bör bli föremål för resonemang
mellan arbetare och arbetsgivare
på platsen och jag hoppas att frågan
då skall kunna nöjaktigt lösas.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
den redovisning som statsrådet lämnat
samtidigt som jag uttrycker en förhoppning
om att missbruk eller överdrifter
som förekommer från det ena
eller andra hållet skall kunna undvikas
i fortsättningen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av att herr Vigelsbo
ifrågasatte, om inte de byggnadsarbetare
som flyttat till Västerås arbetar på
annan plats och kanske t. o. m. i Stockholm.
Arbetspendlingen har ju blivit

Xi»«lagun ilen B murs 1901

Nr 10

Svar på interpellation ang. statsbidrag vid utbyte av Invalidfordon

alltmer omfattande i modern tid, men
jag tror inte att utvecklingen ännu har
gått så långt alt det förekommer rutinmässig
arbetspendling mellan sådana
platser som Stockholm och Västerås.

Det skulle nog förutsätta helt andra
transportmedel iin de som hittills står
till förfogande.

För övrigt har väl de byggnadsarbetare
som flyttat till Västerås gjort det
just därför att de blivit anvisade speciella
arbetsuppgifter i staden. Om de
har fått flyttningsbidrag eller andra
former av bidrag, har de skyldighet att
ta arbete på den plats dit de flyttar.

Jag tror därför att vi vågar utgå från
att de nyinflyttade byggnadsarbetarna
är sysselsatta med byggnadsarbeten i
Västerås.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. statsbidrag
vid utbyte av invalidfordon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig, om jag vill
lämna en redogörelse för erfarenheterna
av bidragsgivningen till utbyte av
invalidfordon.

Till svar härå får jag anföra följande.

Mot slutet av 1940-talet började dåvarande
pensionsstyrelsen att med anlitande
av medel från anslaget Åtgärder
till hävande och förebyggande av invaliditet
i begränsad omfattning lämna
bidrag till anskaffande av motordrivna
invalidvagnar. Denna bidragsgivning —
som anmäldes för 1950 års riksdag —
har efter hand vuxit i omfattning och

1 praxis alltmer kommit att inriktas på
personbilar. Det kan för övrigt erinras
om att mopeder och mopedbilar sedan
den 1 juli 1962 kostnadsfritt tillhandahålles
rörelsehindrade enligt be 2

— Andra kammarens protokoll 196b. Nr

stämmelserna om bidrag till ortopediska
hjälpmedel.

Pensionsstyrelsens bidragsgivning till
invalidfordon har numera övertagits av
arbetsmarknadsverket. Kostnaderna bestrides
av medel som anvisats till näringshjälp
m. m. under anslaget Vissa
sysselsättningspolitiska åtgärder. Enligt
uppgift lämnades bidrag under budgetåret
1961/62 till 135 bilar och under
budgetåret 1962/63 till cirka 470 bilar.
Under innevarande budgetår har fram
till den 7 februari lämnats bidrag till
344 bilar.

Bidraget har från den 1 juli 1963
höjts från högst 5 000 till högst 10 000
ikronor och utgår under förutsättning
;att .sökanden är partiesllt arbetsför och
beroende av motorfordon för sin utkomst
genom arbete eller för förvärvande
av yrkesutbildning. Bidrag beviljas,
som jag nämnt, av arbetsmarknadsstyrelsen.
Beträffande sökande,
som tidigare erhållit bidrag, må bidrag
till ersättningsanskaffning däremot utgå
endast efter prövning av Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall.

Jag vill erinra om att staten vid sidan
av den bidragsgivning jag nu redogjort
för även lämnar de handikappade
hjälp till bilkostnader i andra och
mer generella former. Enligt förordningen
om automobilskatt kan höggradigt
vanför person medgivas befrielse
från den årliga automobilskatten. Befrielse
från denna skatt medför också
rätt att söka återbäring av omsättningsskatt
enligt förordningen angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa
fall. Vanföra ägare av motorfordon,
som är befriade från bilskatt, är vidare
berättigade till bidrag med belopp motsvarande
den skatt som belöper på vissa
kvantiteter drivmedel.

Enligt lagen om allmän försäkring,
vilken som bekant trädde i kraft den
1 januari 1963, utgår invaliditetsersättning
till förvärvsarbetande som på
grund av höggradig nedsättning av
kroppsorganens funktion får vidkännas
10

Nr 10

Tisdagen den 3 mars 1964

Svar på interpellation ang. statsbidrag vid utbyte av invalidfordon

betydande merutgifter för färdmedel
eller andra hjälpmedel för att kunna
utföra arbetet. Den hjälp som härigenom
lämnas svårt handikappade till deras
bilkostnader måste redan nu anses
vara betydelsefull, och jag vill erinra
om att regeringen i årets statsverksproposi-tion
föreslagit att invaliditetsersättningen
skall höjas från 2 000 till
2 400 kronor och genom anknytning
till basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring bli automatiskt värdesäkrad.
I särskild proposition till årets riksdag
har regeringen vidare föreslagit
att invaliditetsersättningen skall vara
skattefri.

Härutöver lämnas vissa bidrag till
handikappade bilägare av bl. a. kommuner
och enskilda organisationer.
Många bilföretag lämnar särskilda invalidrabatter
vid bilköpen.

Efter denna redogörelse för olika
stödformer till handikappade för bilkostnader
övergår jag till att beröra de
principer som tillämpas i fråga om bidrag
till handikappade för bilbyte.

Under hösten 1963 och fram till slutet
av februari i år har arbetsmarknadsstyrelsen
överlämnat cirka 70 bidragsansökningar,
av vilka 9 inkommit helt
nyligen. Av ansökningarna har hittills
ett fyrtiotal behandlats. Med hänsyn till
den snabbt ökande bidragsgivningen
från arbetsmarknadsstyrelsen kan man
räkna med en kraftig ansvällning av
ansökningarna om bilbyte under de
närmaste åren.

De bidrag som tidigare beviljats de
sökande av pensionsstyrelsen eller arbetsmarknadsverket
för förstagångsanskaffning
av bilar har i regel utgått
med belopp mellan 2 000 och 3 500 kronor.
I övrigt har dessa tidigare bilköp
finansierats av egna medel och i en hel
del fall med bidrag eller lån från kommuner,
landsting, Riksföreningen mot
polio och andra organisationer. Det
förekommer att bilar, till vilka bidrag
tidigare utgått, av vederbörande senare
bytts ut utan några bidrag.

Körsträckorna för de bilar som man
önskar byta varierar från 2 600 till
17 000 mil. Den genomsnittliga körsträckan
ligger vid 7 000 mil. I de fall
då innehavda bilar är i så gott skick
att byte ej kan anses motiverat utgår
icke bidrag.

De bidragssökandes val av biltyp är
mycket skiftande och täcker en god del
av modellurvalet på den svenska bilmarknaden.
Spridningen i prisklasser
sträcker sig från 5 500 kronor (en
mc-bil) upp till 20 000 kronor, önskemålen
ger uttryck för en tydlig tendens
till övergång från mindre till medelstora
bilar. Regeringens prövning av
ansökningarna i denna del har som utgångspunkt
ett normalbelopp motsvarande
kostnaderna för några av de vanligast
förekommande mindre bilarna.
Detta normalbelopp sättes högre i särskilda
fall då något större bil är motiverad
t. ex. för att göra det möjligt att
medföra rullstol i bilen. Bidraget bestämmes
så att från normalbeloppet
dras uppgivet värde för inbytesbil, varjämte
— i förekommande fall — skälig
hänsyn tas till redan beviljade bidrag
från annat håll.

En huvudfråga vid prövningen av
ansökningarna är om bidragen bör inkomstprövas
och hur en sådan prövning
i så fall bör utformas. Jag kan
nämna att de sökandes årsinkomster
varierar från 5 000 till över 30 000 kronor.

Jag vill erinra om att när förslaget
till nu ifrågavarande bidragsverksamhet
lades fram i 1963 års statsverksproposition
uttalades, att det var tveksamt
om bidrag skulle lämnas på nytt vid
bilbyte, enär bidraget syftade till att ge
vederbörande någorlunda lika startmöjligheter
som de icke handikappade. Bidrag
borde emellertid kunna beviljas i
sådana särskilda fall, där en rimlig inkomstlikställighet
icke kunnat uppnås
och där bidrag till byte av invalidbil
utgjorde en oundgänglig förutsättning
för att vederbörande skulle kunna fort -

Tisdagen den 3 mars 1961

Nr 10

1!)

Svar på interpellation ang. statsbidrag vid utbyte av invalidfordon

sättningsvis finna sin utkomst. Detta
uttalande lämnades utan erinran av
riksdagen.

Mot bakgrunden härav tillämpas ett
inkomstprövningssystem, där inkomstlikställighet
anses ha uppnåtts när årsinkomsten
motsvarar medelinkomsten
för industriarbetare. För gift sökande
beaktas även makes inkomst. Hänsyn
tas vidare till sådana omständigheter i
det enskilda fallet som försörjningsbördans
omfattning. Härav följer att ensamstående
utan försörjningsskyldighet
behandlas snävare än gifta. Den tilllämpade
inkomstprövningen kan exemplifieras
så att för gift person med två
minderåriga barn medges oreducerat
bidrag, bestämt på sätt jag nyss angivit
vid en inkomst upp till 14 000 kronor.
Därefter minskas bidraget efter hand
med stigande inkomst för att upphöra
vid en inkomst överstigande 22 000 kronor.
För att dämpa verkningarna av de
inkomsttrösklar, som uppstår vid en inkomstprövning,
medgives i fall av reducerat
bidrag även räntefria lån. Personer
i inkomstläget 20 000—30 000 kronor
får endast lån när beloppet utgör
hälften av sökandens beräknade kostnad
för bilbytet.

De bidrag, som hittills beviljats, har
utgått med belopp från 1 500 till 8 500
kronor. Det genomsnittliga bidragsbeloppet
ligger vid 5 000 kronor. Beviljade
lånebelopp varierar mellan 1 500
och 5 500 kronor.

Sammanfattningsvis vill jag understryka,
att utgångspunkten för prövningen
av förevarande bidragsansökningar
är nyssnämnda 1963 års riksdagsbeslut.
I enlighet härmed sker bedömningen
restriktivt, framför allt när
det gäller sökande med förhållandevis
goda inkomster. Anskaffningsbidragen
måste betraktas som supplement att tillgripas
när de mer generella bidrag som
jag inledningsvis berörde framstår som
otillräckliga. Jag vill påpeka att i konsekvens
härmed har i några fall bidragssökande
med låga inkomster an -

setts böra få något högre bidrag än arbetsmarknadsmyndigheterna
tillstyrkt.
Man måste också hålla i minnet att när
det gäller bidrag till bilbyte, det som
regel inte längre är fråga om starthjälp.
Fn handikappad som redan har en fast
inkomst i ett inkomstläge, där andra
medborgare nuförtiden allmänt håller
sig med bil, torde i princip ha samma
ekonomiska möjligheter som dessa att
finansiera ett bilbyte. De av interpellanten
exemplifierade bidragsfallen,
där restriktivitet iakttagits i förhållande
till arbetsmarknadsstyrelsens förslag,
är att hänföra till denna kategori.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Svaret kom snabbt, och det
innehöll en fyllig redogörelse för sakförhållandena
på området.

Trots detta saknar jag en förklaring
till de i interpellationen påtalade stora
skiljaktigheterna mellan de lokala arbetsmarknadsmyndigheternas
prövning
och departementets beslut i bidragsärendena.
Såvitt jag förstår bygger
ställningstagandena på normer som är
utfärdade i anledning av riksdagens beslut.
Jag drar därav den slutsatsen, att
riksdagens beslut ger utrymme för ganska
skiljaktiga tolkningar. Det tycker
jag är beklagligt, ty det går ut över de
bidragssökande. Om de lokala arbetsmarknadsmyndigheterna
ger bidragssökande
uppfattningen att de har möjlighet
att erhålla vissa bidrag och de
sedan efter slutgiltig prövning får en
betydligt lägre summa, blir de naturligtvis
mycket osäkra. Jag tycker därför
det är angeläget. att vi framdeles
får bättre överensstämmelse mellan lokala
arbetsmarknadsmyndigheters prövning
och de beslut som senare fattas i
departementet. Samtidigt vill jag uttala
önskemålet att man såvitt möjligt skall
slippa alla onödiga dröjsmål, ty de ska -

Nr H>

Tisdagen den 3 mars 1964

Interpellation ang. efterforskningarna efter

par ookså osäkerhet och problem för
dem som berörs.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den bristande överensstämmelsen
mellan de lokala, regionala
och centrala arbetsmarkandsorganens
bidragsbelopp och de belopp Kungl.
Maj:t kommer fram till beror på att systemet
är så nytt. Det har lagts i Kungl.
Maj:ts hand att slutgiltigt bestämma bidragsbeloppens
storlek, och Kungl.
Maj:t måste ju grunda sitt beslut på de
erfarenheter som kunnat vinnas. Därför
har det också tagit tid.

Vi fick in många ärenden, och det
har väckt viss irritation att alla inte
kunnat behandlas snabbt. Vi har emellertid
gjort vad vi kunnat för att nå
fram till någorlunda rimliga och vettiga
principer, och det är dem jag här redovisat.
Dessa principer går i vissa fall
längre än vad förhållandet är med de
lokala och centrala arbetsmarknadsmyndigheternas
bedömningar, men i
andra fall blir beloppen något lägre på
grund av att vi tillämpar inkomstprövning.

Låt oss nu pröva detta system en tid,
så får väl regering och riksdag sedan
bestämma sig på grundval av de erfarenheter
vi vinner.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag har ingenting emot
att man prövar sig fram. Jag förstår
att riksdagsbeslutet kan ge anledning
till skiljaktiga tolkningar, och det är
just detta jag påtalat.

Enligt min uppfattning bör vi tolka
riksdagsbeslutet ganska generöst. I interpellationssvaret
säger statsrådet att
de handikappade i princip torde ha
samma ekonomiska möjligheter som
andra medborgare att finansiera ett bilbyte,
men ofta är det väl så att invalidfordonen
kräver ganska omfattande spe -

Raoul ''Wallewberg, ffl. m.

cialotrustningar som fördyrar Vägnarna.
Även detta gör det angeläget att man
inte ser alltför snävt på bidragsgivningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts
å bordet vilande propositioner:

nr 55, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1964/65, och

nr 56, angående lån till Svenska vanförevårdens
centralkommitté för vissa
byggnadsarbeten.

§ 10

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1 och
2, statsutskottets utlåtanden nr 3, 7 och
31, bevillningsutskottets betänkanden nr
6, 9, 11, 15 och 16, första lagutskottets
utlåtanden nr 3—7, andra lagutskottets
utlåtanden nr 3—9 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 3—5.

§ 11

Föredrogs den av herr Spångberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
upplysningsverksamheten rörande
kärnvapen och deras verkningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Interpellation ang. efterforskningarna
efter Raoul Wallenberg, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Under krigsåren torpederades
och sänktes ett stort antal svenska
handelsfartyg i östersjöområdena.
I några fall har fartygen försvunnit utan
att orsakerna härtill kunnat klarläggas.

Tisdagen den 3 mars 1964

Nr 10

Interpellation ang. efterforskningarna efter Raoul Wallenberg, m. m.

Även om det för anses mest sannolikt
att de flesta av de ombordvarande omkommit,
råder icke fullständig klarhet
härom. Enligt uppgifter som framkommit
nyligen och som baseras på ryska
krigshistoriska redogörelser, skulle ett
antal svenska sjömän ha tagits ombord
på Tyska u-båtar och förts i land i Sovjetunionen.
Om deras vidare öden där
och.om de ännu är i livet saknas uppgifter
från officiell rysk sida.

Jag syftar här bl. a. på det natten
mellan den 28 och 29 oktober 1942 försvunna
handelsfartyget »Bengt Sture».
Enligt uppgift i en sovjetisk marinhistorisk
framställning skulle sex eller sju
av de ombordvarande ha tagits upp av
den sovjetryska u-båt, som enligt den
ryska källan sänkte det svenska fartyget.

Försvinnandet av besättningen på det
svenska handelsfartyget »Kinnekulle»,
vilket inträffade efter kriget, har på
nytt aktualiserats genom de nu framkomna
uppgifterna om att besättningar
förts i land i Sovjetunionen. »Kinnekulles»
besättning försvann under ännu
inte klarlagda omständigheter. Fartyget
återfanns drivande utanför den
danska östersjökusten. Det får därför
inte hållas för uteslutet att besättningen
tagits till fånga av polska eller östtyska
myndigheter.

Försvinnandet av de svenska besättningarna
berördes föregående vecka av
ledamoten av denna kammare herr Johansson
i öckerö, i samband med besvarandet
av hans enkla fråga angående
»Hansas» förlisning. Han pekade då
även på det svårförklarliga senare försvinnandet
av fartygen Ivan och Dan.
Besättningarnas öde är inte känt. Närmare
uppgifter i de olika av herr Johansson
berörda frågorna lämnades
emellertid då icke från vederbörande
statsråds sida, ej heller omnämndes några
av regeringen vidtagna åtgärder —
måhända därför att herr Johanssons
ursprungliga fråga endast gällde undersökning
av Hansas vrak.

Det mest omskrivna fallet av försvinnande
av en svensk medborgare i Sovjetunionen
gäller Raoul Wallenberg, I detta
fall har från officiellt sovjetisk sida
medgivits att först lämnade officiella
uppgifter varit ofullständiga. Av vissa
officiella ryska uppgifter som den 6
februari 1957 omnämndes av sovjetryska
regeringen, drog denna slutsatsen att
Wallenberg avlidit i ryskt fängelse år
1947. Enligt uppgifter bl. a. från flera
personer, som vistats som krigsfångar i
Sovjetunionen, har emellertid Wallenberg
under alla förhållanden befunnit
sig i Sovjetunionen betydligt senare än
sommaren 1947. Det kan därför inte uteslutas
att Wallenberg ännu befinner sig
i livet.

Helt klart är att svenska medborgare
under åratal kvarhållits i Sovjetunionen
utan att ha fått tillfälle att ta kontakt
med hemlandet. Det är uppenbart att de
anhöriga med rätta kräver att energiska
ansträngningar göres från den svenska
regeringens sida att nå klarhet om vad
som hänt de här berörda svenska medborgarna.
Enligt vad som meddelats i
pressen har den svenska regeringen nyligen
gjort en förfrågan, närmast om de
svenska sjömännen.

Det är ett svenskt intresse att klarhet
utan dröjsmål skapas i de fall som här
beskrivits. Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till ministern för
utrikes ärendena få framställa följande
frågor:

1. Vill herr utrikesministern för kammaren
dels lämna en redogörelse för
Raoul Wallenberg-affärens utveckling
efter publiceringen av utrikesdepartementets
vitbok 1957 — i den mån ej av
särskilda skäl vissa uppgifter måste
hemlighållas — dels upplysa om vilka
åtgärder regeringen planerar att vidta
för att övertyga sovjetregeringen om
nödvändigheten av en mera effektiv efterforskning
av Raoul Wallenberg och
hans vistelseort under olika perioder
efter kriget?

2. Vill herr utrikesministern vidare

Nr 10

Tisdagen den 3 mars 1964

Interpellation ang. efterforskningarna efter Raool Wallenberg, m. m.

redogöra för vilka åtgärder regeringen
vidtagit eller avser att vidtaga för att
skapa klarhet kring de i bl. a. Tyska
källor förekommande uppgifterna om
att svenska sjömän under kriget omhändertagits
av sovjetryska myndigheter? 3.

Har regeringen i övrigt några uppgifter
att lämna beträffande försvinnandet
av besättningarna på en del i östersjöfart
gående svenska fartyg?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; -

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1964/65;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan m. ,m.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Ruth Maria Emeberg m. fl.; och
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 48, angående reformering av socionomutbildningen,

nr 51, angående byggnadsarbeten i
Malåträsk för Sveriges geologiska undersökning,

nr 54, angående godkännande av avtal
med Stockholms stad rörande vissa
markbyten m. in., och

nr 58, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 maj 1963 (nr
114) om semester, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 inans 1904

Nr 10

Onsdagen den 4 mars

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Riksdagens andra kammare

I och för utrikesresa får jag härmed
anhålla om tjänstledighet från den 20
mars t. o. m. den 3 april.

Stockholm den 4 mars 1964

Eric Nelander

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 2

Svar på fråga ang. avdraget vid beskattningen
för traktamentsersättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Christenson i Malmö
har frågat mig om jag vill medverka
till sådan omedelbar ändring av de
i våras beslutade reglerna om beskattning
av traktamenten att vid resa, som
varat två dagar och en mellanliggande
natt, avdrag för ökade levnadskostnader
medges med belopp motsvarande
summan av helt dygnstraktamente och
helt dagtraktamente eller del därav.
Jag vill svara följande.

Enligt de från och med nästa års
taxering gällande schablonreglerna anses
resa, som medfört övernattning på
främmande ort, ha varat lika stort antal
dygn som antal övernattningar. Denna
schablonregel är ibland fördelaktig
för den skattskyldige och ibland mindre
fördelaktig. Avdragsberäkningen
sker emellertid inte för varje enskild
resa utan för samtliga resor under året
i en och samme arbetsgivares tjänst.
Härigenom sker en utjämning av för -

ocli nackdelar. En ändring av bestämmelserna
i den riktning herr Christenson
antytt skulle medföra en väsentlig
ökning av den redan nu omfattande
uppgiftsskyldighet som schablonbeskattningen
av traktamenten medför
för arbetsgivarna.

Jag vill tillägga, att ingen skattskyldig
är bunden av schablonbestämmelserna.
Den som så vill kan yrka att i
stället för schablonavdrag få avdrag
för sina verkliga merkostnader under
tjänsteresorna. Om någon anser, att
schablonavdragen i hans fall inte täcker
merkostnaderna vid förrättningarna
under året, har han alltså möjlighet
att begära att hänsyn vid taxeringen
skall tas till hans särskilda förhållanden.

Vidare anförde:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefens för finansdepartementet
för svaret på min fråga.

Som bekant har detta ärende om beskattning
av traktamenten åtskilliga
gånger varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Inte minst har det ofta
påtalats, att det knappast kan anses
råda rättvisa och jämlikhet skattskyldiga
emellan då traktamenten, som
uppbärs av å ena sidan statsanställda
och å andra sidan personer i kommunal
och privat tjänst, beskattas olika.

Den reform som riksdagen beslutade
om förra året innebär avsevärda förbättringar
från såväl deklarations- som
taxeringssynpunkt. Schablonregeln gör
att man slipper ifrån en del kineseri
och ofta godtyckligt varierade bedömningsgrunder.
I proposition nr 120 uttalade
departementschefen, att avsik -

Nr 10

Onsdagen den'' 4 mars 1964

Svar på fråga ang. avdraget vid beskattningen för traktamentsersättning

ten med ändringarna av kommunalskattelagen
var att få en så noggrann och
rättvis fördelning av skattebördan som
möjligt. En stor del av de artställda i
enskild tjänst kommer emellertid att
beskattas hårdare än om de varit engagerade
i statlig eller kommunal tjänst.
Riksskattenämnden utfärdade anvisningar
där det bl. a. heter: »Då resan
Varit förenad med övernattning, skall
den anses hava varat det antal dygn
som motsvarar antalet övernattningar.
Detta innebär sålunda att om en tjänsteresa
varat två dagar och en mellanliggande
natt resan anses ha varat allenast
ett dygn.»

Enligt dessa anvisningar beräknas
alltså två dagar och en mellanliggande
natt motsvara ett normaltraktamente å
kr. 59: -—. Detta var inte lagstiftarnas
mening. En ändring av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen synes vara
nödvändig, och följande passus borde
enligt min uppfattning utgå: »Har
resan varit förenad med övernattning
skall den anses hava varat det antal
dygn som motsvarar antalet övernattningar.
»

Ser man på lagtextens ordalydelse
kan det inte bestridas, att riksskattenämndens
tolkning av bestämmelserna
sådan den kommer till uttryck i riksskattenämndens
anvisningar är formellt
riktig. Man frågar sig om en sådan
tolkning är materiellt rimlig. Det
innebär nämligen, att den nya lagstiftningen
i ett mycket stort antal fall kommer
att medföra, att de skattskyldiga
kommer i ett betydligt sämre läge. Tvådagarsresorna
torde vara mycket vanliga.
För att utnyttja tiden i största möjliga
utsträckning avreser vederbörande
från hemorten den ena dagen för att
återvända dagen därpå på kvällen. Han
får av sin arbetsgivare ett traktamente,
avseende ett dygn och en dag. Att som
riksskattenämnden anta, att han skulle
ha ökade levnadskostnader bara för ett
dygn, kan inte vara riktigt.

Låt mig ta ett annat exempel! Antag

att en privatanställd reser på måndag
morgon och kommer tillbaka på tisdag
kväll. Under onsdagen arbetar han på
hemmakontoret. Han gör en liknande
resa under torsdagen och fredagen. För
sina två korttidsförrättningar, omfattande
två nätter och fyra dagar, erhåller
han av arbetsgivaren två dygns traktamenten
å kr. 50: — och två ä kr 34: —,
tillsammans kr. 186: —.

Enligt anvisningarna får skattskyldiga
i enskild tjänst avdrag med endast
kr. 118:—. Beviljas inte avdrag för
traktamentena får den skattskyldige betala
skatt för sina omkostnader för mat

o. s. v. För den som har många korttidsförrättningar
blir det avsevärda
skattepålagor.

Finansministern bortser i svaret från
att en stor mängd arbetstagare bär
många korttidsresor. I interpellationssvaret
talas om utjämning av nack- och
fördelar. Jag tror emellertid att taxeringsmyndigheterna
följer riksskattenämndens
anvisningar. I regel kommer
arbetsgivarna inom den privata sektorn
att gå efter de stats- och kommunalanställdas
traktamentsersättningar.

Rättvisa och jämlikhet mellan skattskyldiga,
som riksdagen åsyftade, har
inte åstadkommits. Jag vädjar till finansministern
att förelägga vårriksdagen
ett förslag till ändring i punkt 3 av
anvisningarna till 33 § kommunal skattelagen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Som svar på interpellantens
vädjan- måste jag säga, att jag
känner en ganska bastant olust mot att
komma till riksdagen med ändringsförslag
i en förordning som skall tillämpas
första gången vid nästa års taxering;
principerna gäller från den 1 januari
i år, och vid nästa års taxering
får de nya bestämmelserna ett konkret
uttryck.

Jag är inte beredd att underskriva att
det begåtts ett misstag. På denna punkt

Onsdagen den- 4 mans 19(14

Nr 10

25.

Svar på fråga ang. avdraget vid beskattningen för traktamentsersättning

var propositionen klar, ocli riksskattenämnden
har utfärdat sina anvisningar
efter riksdagsbeslutet. Den specifika
fråga som interpellanten tar upp var
inte föremål för någon särskild debatt
i utskottet — i varje fall är inte jag underrättad
om det — och den var inte
föremål för någon debatt i kamrarna.
I princip accepterade man schabloniseringen
med dess fördelar och nackdelar.
Däremot hade en reservation fogats
till utlåtandet av högerrepresentanterna,
som ansåg att det var litet för
djärvt att införa dessa schabloner; man
var ängslig för att skattebortfallet skulle
bli för kraftigt. I reservationen diskuterade
man möjligheterna att differentiera
schabloniseringen med avseende
på yrkes- och inkomstgrupper. Man
uttalade sig för att schablonförfarandet
i varje fall borde tillämpas som en försöksverksamhet
med hänsyn till att det
gällde ett ganska oprövat fält.

Riksdagen följde emellertid bevillningsutskottets
förslag, och i den andan
har författningen sedermera utformats.

Det är klart att man som interpellanten
kan säga att denna schablonregel i
ett visst avsnitt inte slår så väl ut som
man skulle kunna önska. Men det ligger
i schabloniseringens egen natur. Vill
man vinna en schabloniserings fördelar
händer det ibland att man måste
räkna med vissa smärre nackdelar. Nu
gäller rätt till avdrag med 59 kronor
vid övernattning. Även om vederbörande
reser på kvällen och kommer
hem morgonen därpå accepteras ett
sådant avdrag; här har alltså den resande
en klar favör. Sedan kan det vara
riktigt som interpellanten säger att om
man reser den ena dlagen på morgonen,
ligger över en natt och kommer hem
andra dagen på kvällen, så kan 59 kronor
vara i nnderkant, eftersom det är
antalet nätter som är avgörande för
dygnstraktamentena. Men nu räknas alla
traktamenten för ett år tillsammans.
Arbetsgivaren lämnar uppgift om anta -

let natfratttamentcn och om dessa isolerade
dagsresor som inte har samband
med övernattning, och på den årsuppgiften
gör vederbörande sedermera sina
avdrag. Jag föreställer mig att dessa
små inadvertenser jämnar ut sig under
ett år. Skulle de inte göra det, kan den
skattskyldige säga: »Schabloniseringen
passar inte mig och mina arbetsförhållanden,
jag är illa behandlad och vill
ha mina avdrag uträknade efter andra
grunder.» Det framgår klart av både
författningstexten och av riksskattenämndens
anvisningar att han har den
möjligheten. Kan den skattskyldige alltså
visa att han haft omkostnader som
överstiger schablonberäkningarna, har
taxeringsnämnden att ta hänsyn till detta
i sin prövning.

Jag tycker nog att vi bör låta denna
nya lagstiftning som togs utan invändningar
av riksdagen — de invändningar
som möjligen förekom var att lagstiftningen
skulle bli för generös — gå i
tillämpning, så att vi vinner erfarenheter,
innan vi sätter oss ner och gör
iindringar i den.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Skattereformens huvudsyfte
var att skapa rättvisa mellan olika
skattskyldiga när det gäller avdrag för
traktamenten. Tyvärr har detta syfte
inte nåtts, och det vill jag här i riksdagen
beklaga.

Vad utskottsbehandlingen beträffar
vill jag erinra om att vi fick propositionen
mycket sent; bevillningsutskottet
behandlade denna fråga under slutspurten
av vårriksdagen, och det var
en mycket kort tid som utskottet hade
till sitt förfogande.

Jag vill också erinra finansministern
om att sedan riksdagen beslöt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t fästa uppmärksamheten
på denna fråga dröjde det
sju år, alltså ända till förra året, innan
det kom ett lagstiftningsförslag till riksdagen.

Jag är fullt på det klara med att det

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Svar på interpellation ang. effekten på folkpensions- ock sjukförsäkringsavgifterna
av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

är svårt att göra ändringar mitt i taxeringsåret,
men jag skulle vilja uttala
förhoppningen att finansministern på
ett eller annat sätt tar denna fråga under
förnyad prövning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. effekten på
folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna
av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, lierr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Bengtsson i Varberg frågat, om
jag anser mig kunna vidtaga sådana
åtgärder att extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga redan vid årets taxering
får samma effekt beträffande avgifterna
till sjukförsäkringen och folkpensioneringen
som för skatten. Jag vill
svara följande.

Extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
medges för att bereda vissa kategorier
skattskyldiga skattelindring utöver
ortsavdraget. Därav följer att extra
avdrag författningsenligt inte torde
kunna medges med större belopp än
att, sedan ortsavdraget frånräknats den
taxerade inkomsten, ingen beskattningsbar
inkomst uppkommer. Orsaken till
att reglerna om extra avdrag inte alltid
får samma effekt i fråga om socialförsäkringsavgifterna
som beträffande
inkomstskatten är att finna i det förhållandet
att avgifterna i sin nuvarande
form, som regleras inom socialförsäkringslagstiftningen,
anknyts till den
taxerade inkomsten, medan skatten enligt
skattelagarna beräknas på den beskattningsbara
inkomsten.

För att få ökade möjligheter till nedsättning
av eller befrielse från avgifterna
erfordras författningsändring un -

der riksdagens medverkan. Jag vill erinra
om att ett förslag är att vänta inom
några månader från allmänna skattebercdningen
om bl. a. socialförsäkringsavgifternas
framtida konstruktion.
Det synes naturligt att avvakta detta
förslag innan ställning tas till det i interpellationen
berörda spörsmålet.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
Av det koncisa svaret framgår att tillvaron
är en aning mera komplicerad
än jag hade tänkt mig. Vad som gör det
hela litet förargligt är att vi alla har
skuld till det nuvarande förhållandet
i den fråga det här gäller.

Vi tyckte väl alla att det tedde sig
besynnerligt att medborgare med mycket
små inkomster skulle befrias från
skatt till stat och kommun men inte erhålla
befrielse från pensions- och sjukförsäkringsavgifter.
När socialbalken infördes
inbjöds riksdagen att företa en
lagändring, så att avdrag för nedsatt
skatteförmåga även skulle få verkan på
de här nämnda avgifterna. I specialmotiveringen
till ifrågavarande paragraf
hette det att lagändringen var betingad
av »att det ansetts rimligt att reglerna
om skattelindring vid nedsatt skatteförmåga
får motsvarande effekt beträffande
avgifterna».

För mig framstod denna upplysning
som ett tämligen klart besked om att
därest en änka med änkepension exempelvis
erhåller extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga och befrias från skatt
skall hon även slippa erlägga folkpensions-
och sjukförsäkringsavgifter. Uttrycket
»motsvarande effekt» borde
rimligtvis ha denna innebörd. Den omständigheten
att hon medges ortsavdrag

Onsdagen den 4 mars 1904 Nr 10

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1965—1968

som för gift skattskyldig borde inte ge
anledning till en annan tolkning — snarare
tvärtom!

Jag är emellertid nu klar över att det
erfordras en författningsändring för att
få till stånd en annan ordning när det
gäller det förhållande som jag berör i
min interpellation. Är det så, som framhålles
i svaret, att vi inom en nära
framtid kan vänta ett förslag från allmänna
skatteberedningen till bl. a. omläggning
av avgiftssystemet för socialförsäkringarna,
anser jag att vi får avvakta
detta förslag. Men skulle det ta
lång tid innan en omläggning kan komma
till stånd vore det önskvärt med en
författningsändring. Herr statsrådet påpekar
att det erfordras riksdagens medverkan
för att få till stånd en sådan.
Jag tror att riksdagen gärna lämnar
denna medverkan, men initiativet till
författningsändringen måste av allt att
döma tas av socialministern.

Det nuvarande systemet är inte bra.
Medborgarna har mycket svårt att förstå
finessen med att skatt börjar uttas
vid en inkomstgräns, medan avgifter
till socialförsäkringarna börjar att uttas
vid en annan inkomstgräns. För den
enskilde medborgaren framstår skatterna
och avgifterna som samma sak. Det
vore därför riktigt att sträva efter en
helt ny avgiftskonstruktion. Får jag av
svaret utläsa att statsrådet så snart som
möjligt ämnar förelägga oss ett förslag
till omläggning av socialförsäkringsavgifterna,
ber jag än en gång att få tacka
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 48, angående reformering av socionomutbildningen,

nr 51, angående byggnadsarbeten i

Malåträsk för Sveriges geologiska undersökning,
och

nr 54, angående godkännande av avtal
med Stockholms stad rörande vissa
markbyten in. in.; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 58, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 maj 1902
(nr 114) om semester, m. m.

§ 5

Föredrogs den av herr Ohlin vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående efterforskningarna
efter Raoul Wallenberg, in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 31 maj 1957 om
kommunalförbund.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Lag med vissa bestämmelser om val till
riksdagens andra kammare för perioden
1965—1968

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition till riksdagen med
förslag till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1965—1968 ävensom en i
ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 24 januari
1964 hänvisat en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition nr
29, vari Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga ett genom propositionen
framlagt förslag till lag med vissa be -

28 Nr 10 Onsdagen dére 4l mars 1964

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1965—1968

stämmelser om val till riksdagens andra
kammare för perioden 1965-—1968, innebärande
att det nuvarande provisoriska
valsystemet vid andrakammarvalen
skulle gälla för ytterligare en
mandatperiod.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad
motion nr 789 av herr Hagberg
m. fl., vari hemställdes »dels att riksdagen
i skrivelse till regeringen begär
skyndsamt förslag till ny vallag för val
till riksdagens andra kammare, som
tryggar en demokratisk, proportionell
och fullt rättvis fördelning av mandat
i enlighet med varje i valet deltagande
partis röstsiffra, dels också som en följd
härav att proposition nr 29 avslås».

Utskottet hemställde

1) att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition nr 29, måtte antaga
det föreliggande förslaget till lag
med vissa bestämmelser om val till
riksdagens andra kammare för perioden
1965—1968,

2) att motionen II: 789, i den mån
den icke blivit besvarad genom vad utskottet
ovan under 1) hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Denna fråga gäller prolongation
av en tillfällig vallag, som i
fyra val å rad har prövats och där resultaten
blivit starkt avvikande från
principen om varje rösts lika värde.
Vi har därför föreslagit, att riksdagen
i skrivelse till regeringen i stället skulIe
begära skyndsamt förslag till ny vallag
för val till riksdagens andra kammare,
som tryggar en demokratisk, proportionell
och fullt rättvis fördelning
av mandaten i enlighet med varje i va -

let deltagande partis röstsiffra, och i
enlighet därmed yrkat att föreliggande
proposition skall avslås.

Utskottet har nöjt sig med att omnämna
att motionen har avlämnats och
refererat dess kläm utan att med ett
enda ord kommentera den. Men det
meddelas samtidigt att den princip för
valordning, som man här skulle prolongera,
även är avsedd att gälla när
en ny författning kommer till stånd.

I vår motion nr 789 har vi visat hur
denna vallag har verkat under fyra val.
Bär visas att högern har blivit överrepresenterad
med mandat i tre val och
underrepresenterad i ett val, att centerpartiet
blivit överrepresenterat i tre val
och underrepresenterat i ett val, att
folkpartiet blivit överrepresenterat i
två val och underrepresenterat i två.
Om man slår ihop samtliga borgerliga
partier, visar det sig att de blivit överrepresenterade
i samtliga dessa fyra
val, 1952, 1956, 1958 och 1960. I alla
dessa val har också socialdemokraterna
blivit överrepresenterade, och när
det gäller antalet mandat har överrepresentationen
varit ganska stark.

Vad slutligen det kommunistiska partiet
beträffar kan nämnas att det blivit
underrepresenterat i samtliga val. Underrepresentationen
är så stor att man i
princip kan säga att det kommunistiska
partiet får betala mer än dubbelt så
många röster per mandat i andrakammarvalen
som det socialdemokratiska
partiet. Vid det senaste landstingsvalet
räckte inte 155 000 kommunistiska röster
för ett förstakammarmandat, medan
socialdemokraterna för varje förstakammarmandat
behövde betala 28 000
röster. Vid det senaste andrakammarvalet
betalade socialdemokraterna
17 500 röster per mandat och kommunisterna
38 000 per mandat.

På grundval av dessa fyra olika vals
erfarenheter kan man alltså fastställa
att hälften av de mandat kommunisterna
skulle vara berättigade till, därest

Onsdagen don

Lag med visaa bestämmelser om val till

1965—1968

en proportionell demokratisk fördelning
hade gällt, i val efter val blivit
stulna. Detta betyder att under dessa
är har de övriga partierna tillskansat
sig i genomsnitt fem mandat, vilka
skulle ha tillfallit kommunisterna om
vi hade haft en demokratisk och verkligt
proportionell valordning.

Men det kan bli ännu värre. Det kommunistiska
partiet har för närvarande
mandat i tre kretsar med sammanlagt
12 procent av väljarna, och det har vidare
två mandat i en krets med sammanlagt
11 procent av väljarna. Det
saknar alltså representation i ett område
som omfattar 77 procent av den
svenska väljarkåren.

Om kommunisterna erövrar ytterligare
200 000 röster i de valkretsar där
de icke är representerade, är det vid en
jämn fördelning av deras röster på olika
kretsar fullt möjligt att de ändå inte
skulle få något mandat. Då skulle man
kunna säga att i områden, där centerpartiet
exempelvis med 579 000 röster
erhåller sammanlagt 52 mandat i båda
kamrarna, skulle kommunisterna med
400 000 röster och under angivna förutsättning
inte få mer än fem mandat.
De som styrde till denna valordning
talar gärna om varje rösts lika värde
och om sitt demokratiska sinnelag. De
har visat en mycket stor teknisk skicklighet,
men de skall i detta sammanhang
tala tyst om demokrati.

Hela den grundlagsdebatt som hittills
har förts har i utpräglad grad varit en
teknisk debatt, där huvuduppgiften
tycks ha varit att förvandla så få röster
.som möjligt till så många mandat som
möjligt eller omvänt; att göra så många
kommuniströster som möjligt mandatlösa.
Det system som uppkommer på
grund av detta kan i princip innebära
att en minoritet bland väljarna förvandlas
till en majoritet i riksdagen. Är det
demokrati? Man talar om demokrati i
ett sådant sammanhang, men det är
ingenting annat än att söka tekniska

4 mans

riksdagens andra kammare för perioden

framgångslinjer för att sätta demokratien
nr funktion.

Det bär också talats om att man måste
ta hänsyn till betydelsen av en stark
regeringsmakt. Men om man i detta lägger,
icke att alla röster skall ha lika
värde, utan att en minoritet skall kunna
förvandlas till en majoritet mandatmässigt
såsom stöd för en regeringsmakt,
är det då en ur demokratisk synpunkt
stark regering man vill ha? Naturligtvis
inte. En annan fördel man har av
systemet, bortsett från detta att man
tillskansar sig mandat som man vid en
proportionell, demokratisk fördelning
inte skulle vara berättigad till, är att
man kan fortsätta den ganska skumma
taktiken att tala om »bortkastade röster»
vid allmänna val.

Vi har i motion nr II: 789 föreslagit
återremiss av propositionen till Kungl.
Maj :t och begärt förslag från regeringen
till ett system som skulle ge alla röster
lika värde. Det skulle kunna ske
både med den använda uddatalsmetoden
och med en i vår motion belyst
valkvotsmetod, under förutsättning att
ett visst antal tilläggsmandat skapades.
Med 232 mandat i andra kammaren
skulle man maximalt inte behöva mer
än 15 tilläggsmandat för att åstadkomma
en proportionell mandatfördelning.
Det gäller ju här utredda förslag, som
är helt klara på papperet. Det gäller
därtill förslag till system som praktiserats
i olika länder med framgång. Jag
kan t. ex. nämna vårt grannland Danmark.

I vår motion anför vi: »Regelbundna,
betydande avvikelser från full proportionalitet
kan ur demokratisk synpunkt
inte försvaras. De innebär en kränkning
av principen om allmän och lika
rösträtt genom att gradera den effektiva
rösträtten efter politiska åsikter och
partitillhörighet. De undergräver de
allmänna valens karaktär av fri och
obunden opinionsyttring. För de enskilda
väljarna blir valhandlingen tve -

30 Nr 10 Onsdagen den 4 mars 1964

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1965—1968

tydig, och dess svåröverskådliga konsekvenser
framtvingar irrelevanta överväganden.
I samma mån blir också den
politiska tolkningen av valresultaten
diskutabel och oklar.»

Sammanfattningsvis kan man säga,
att inga av de nackdelar som i debatten
om valsystemet har anförts som argument
mot en verkligt proportionell
och demokratisk valmetod har blivit
bekräftade av verkligheten. Det enda
resultatet en sådan metod har givit där
den praktiserats är att den har avskaffat
överrepresentationen och gjort alla
röster likvärdiga. Den princip vi hävdar
i vår motion är att varje medborgare
skall ha en röst och att alla röster
skall ha lika värde.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att trots ett enhälligt utskotts
avstyrkande få yrka bifall till vår motion
nr II: 789, d. v. s. avslag på utskottets
hemställan.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Herr Hagberg konstaterade
själv att det nuvarande valsystemet
har provisorisk karaktär. Detta är
orsaken till att utskottet vid behandlingen
av propositionen inte haft anledning
att närmare gå in på hur systemet
verkar. När man inte hinner göra
någon ändring, finns det ju ingen större
anledning att gå in på vilken mandatfördelning
det nuvarande systemet
ger. Det finns olika meningar i dessa
frågor, och författningsutredningen diskuteras
ju mycket just nu i radio, i
pressen och på möten. Diskussionen
gäller just fördelningen av mandaten,
kartellbestämmelserna o. d.

Som framgår av utskottsutlåtandet
framhöll den dåvarande chefen för
justitiedepartementet, när han 1952
framlade förslaget till det valsystem
som fortfarande tillämpas, att det är
vanskligt att utan ytterligare överväganden
ta slutgiltig ställning till spörsmålet
hur valsättet i framtiden bör vara

utformat. Saken har ytterligare fördröjts
genom författningsutredningens
arbete. Dess betänkande är nu ute på
remiss. Man vet ännu inte om vi skall
ha en eller två kammare, vilket valsätt
som skall tillämpas och efter vilken metod
mandaten skall fördelas. Utskottet
har funnit att ett ställningstagande till
frågan om valsättets utformning för
framtiden inte kan äga rum nu, utan
vi måste leva på provisorier ännu en
period.

Hur det blir sedan vet vi inte, men
enighet har rått därom — även om det
finns olika meningar när det gäller
frågan om fördelningen av mandaten
och andra frågor av betydelse för demokratien
— att vi inte hinner skriva
till Kungl. Maj :t, få ett förslag remissbehandlat
och fatta beslut om ett system
som skulle kunna användas vid
valet i september i år. Detta är anledningen
till att vi inte har gått in på det
som kan kallas orättvisor för det ena eller
det andra partiet. Det finns som sagt
olika meningar därom.

Herr talman! Jag ber att fä yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det var ju bra att det
finns delade meningar i konstitutionsutskottet
i denna fråga. Detta gör väl
att man får säga att konstitutionsutskottets
ledamöter eller åtminstone en
del av dem är mera demokratiskt sinnade
än vad som framgår av utskottets
utlåtande.

Jag tar det ad notam, att utskottets
talesman betraktar denna fråga såsom
icke definitivt löst, även om man av utskottets
skrivning får en annan uppfattning.
Där heter det nämligen: »I fråga
om valmetoden har i enkammaralternativet
för valkretsvalens del och i tvåkammaralternativet
för andrakammarvalens
del den år 1952 införda metoden
för fördelningen av mandaten mellan
partierna godtagits.» Efter herr

Onsdagen den 4 mars 1964

Lag med vissa bestämmelser om val till

1965—1968

Spångbergs anförande tolkar jag detta
endast som ett referat utan ställningstagande
till förmån för den kohandel
som bedrivits i författningsutredningen
när det gäller utformningen av förslagen.

Såsom jag framhöll i mitt första anförande,
har de fyra andra partierna
vid olika tillfällen kunnat profitera på
det nuvarande systemet. De har alltid
vunnit mandat på det kommunistiska
partiets bekostnad. För närvarande försöker
man —• det visar t. ex. uppgörelsen
på Gotland och det misslyckade
försöket i fyrstadskretsen — att finna
vägar att, trots de hinder som den nuvarande
valordningen reser för karteller,
åstadkomma partikombinationer
för att kapa åt sig mandat, som man
inte skulle kunna erövra på annat sätt.
Det socialdemokratiska partiet har ju
hela tiden kunnat profitera på den
odemokratiska ordning, som man återigen
vill förlänga, men jag hoppas att
det tar varning och förstår att man
inte bara får räkna med de fördelar
man haft under de fyra val, som denna
ordning har praktiserats, utan att det
kan uppstå kombinationer och situationer
där dessa fördelar kan förvandlas
till sin motsats.

Alldeles oavsett detta måste det ändå
vara det riktiga att ha en principlinje
och inte fiffla med dessa frågor, inte
med tekniska metoder försöka sätta folkviljan
ur spel; inte gradera folkviljan
för att få fram andra mandatresultat
än som uttrycks i den opinion som folket
ger till känna vid val. Princippolitiken
är den enda riktiga politiken och
borde vara självklar för dem som kallar
sig demokrater. Därför skall jag
nöja mig med att konstatera att denna
fråga kanske avgörs för den närmaste
tiden, men den är inte alls avgjord för
framtiden. Jag hoppas att det inte skall
bli lika lätt att, när vi får en ny författning,
också skriva in i denna en
så monstruös vallag som den regeringen

Nr 10 3^

riksdagens andra kammare för perioden

och konstitutionsutskottet nu föreslår
prolongerad.

Herr A DAMSSON (s):

Herr talman! Det skulle egentligen
inte ha funnits anledning att uppehålla
sig vid den motion som herr Hagberg
här uttalat sig om, eftersom det, såsom
herr Spångberg alldeles riktigt sagt,
förhåller sig så, att det här är fråga
om eu förlängning av en provisorisk
lag i avvaktan på författningsutredningens
förslag och riksdagens behandling
av detta. När jag nu i alla fall tar till
orda, är anledningen herr Hagbergs
uttalande här att »de som kallar sig
demokrater» fifflar med detta.

Herr Hagberg, det är väl ändå något
övermaga att uttrycka sig på de sättet
Jag har inte hört att man från kommunisternas
sida anser att den valordning
är odemokratisk som man har använt
exempelvis inom Gruvarbetareförbundets
avdelningar i Kiruna och
Malmberget. Herr Hagberg finner det
väl fullt i sin ordning att enligt denna
valordning den som vinner majoritet
vid valet besätter alla platserna. Jag
har aldrig hört kommunisterna opponera
sig mot detta.

Jag förstår emellertid att herr Hagberg,
när han uppträder här i dag, tänker
på alla de minoriteter som finns
i länder där kommunisterna styr. Hans
tankar har fixerat sig vid detta, och
han vill naturligtvis se till att det blir
en annan ordning i dessa länder. Jag
tycker nog att det finns anledning för
herr Hagberg att något stämma ner tonen,
när han gör sina uttalanden om
den föreliggande valordningen.

Jag vill i detta sammanhang också
säga att när vi en gång i tiden beslutade
om den jämkade uddatalsmetoden
var det inte bara från kommunisthåll
utan också från annat håll som man
ställde sig skeptisk mot denna. Det
gjordes uttalanden som tydde på att
man ansåg att socialdemokraterna ville

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Lag med vissa bestämmelser om val iill riksdagens andra kammare för perioden

1965—1968

tillskansa sig fördelar medelst den jämkade
uddatalsmetoden. Det är att konstatera
att en tillnyktring skett i den
politiska debatten på denna punkt. Alla
är nu överens om att denna metod är
ändamålsenlig och lämplig och att det
inte finns anledning att göra gällande
att den leder till att något parti gör sig
vinst på något annat partis bekostnad.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det finns redan en i
konstitutionsutskottet, därtill en åsiktsfrände
till herr Spångberg, som inte
delar hans uppfattning att denna fråga
verkligen bör omprövas.

Herr Adamsson säger att man inte
skall ta sig ton i denna fråga, och han
drar in ganska ovidkommande saker i
detta sammanhang såsom hur man väljer
i vissa andra länder och hos Gruvarbetareförbundet
i Norrbotten. Jag
tycker att det inte har med denna sak
att göra. Men eftersom Gruvarbetareförbundets
avdelningar, som herr Adamsson
talade om, är här i landet, vill jag
erinra om att kommunisternas betraktelsesätt
i fråga om representation i
styrelsen är ett annat än socialdemokraternas.
Kommunisterna tar som regel
med socialdemokrater på sina listor,
medan socialdemokraterna aldrig
tillämpar en motsvarande metod.

Emellertid har detta, att det sker
orättvisor ute i världen, inte med den
sak vi nu debatterar att göra. Här gäller
det Sverige och den svenska demokratien.
Det är utifrån den utgångspunkten
man måste behandla denna
fråga. Herr Adamsson finner det tillfredsställande
att ett parti systematiskt
underrepresenteras, att det bara får
hälften av det antal mandat som det
vid proportionellt demokratiskt val
skulle vara berättigat till. Det är hans
åsikt. Jag tänker inte diskutera om han
är demokrat. Jag har över huvud taget
inte uttalat mig om den saken. Jag
har bara sagt att de som .älgit ar att kalla

sig demokrater genomfört detta, och
det älskar ju socialdemokraterna att
kalla sig, och jag vill inte säga att de
inte är det. Men i denna fråga har de
inte handlat demokratiskt. De principer
i fråga om valordningen som jag
här belyst kan inte med bästa vilja i
världen kallas demokratiska.

Anf. nr 12

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påminna herr
Hagberg om att det inte var jag som
drog in andra länder i denna diskussion.
Det gjorde herr Hagberg själv i
sitt första anförande genom att jämföra
med förhållandena i Danmark i detta
avseende.

Vidare använde herr Hagberg uttrycket
»fiffla». Jag skulle vilja sätta den
beteckningen på det förhållandet att
kommunisterna vid de fackliga valen
sätter upp socialdemokratiska kandidater
mot deras egen vilja. Det kan betecknas
som »fiffel», herr Hagberg. Om
herr Hagberg vill ta avstånd från det
från denna talarstol skulle jag vara
honom tacksam.

Dessutom säger herr Hagberg att detta
inte har med saken att göra; herr
Hagbergs första anförande gick bara ut
på att söka övertyga denna kammare
om att han hade en demokratisk uppfattning
och att han kämpade för den.
I så fall har det med saken att göra,
ty om han är demokrat vid de offentliga
valen, bör han också vara det i
organisationslivet Jag tycker man bör
börja där, innan man går ut och gör
sig till talesman för den uppfattning
som herr Hagberg förfäktat från denna
talarstol just nu. Det finns emellertid
ingen anledning för mig att förlänga
diskussionen, hem talman, därför att
om den föreliggande motionen av kommunisterna
skulle bifallas innebär det
bara att vi återgår till den gamla
d’Hondtska metoden och det var väl
ändå inte avsikten.

Onsdagen den 4 mars 1964 Nr 10

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden

1965—1968

Herr HAGBEItG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det förhåller sig visst
inte så att om man avslår detta förslag
från konstitutionsutskottet går man in
för den d’Hondtska metoden. Det förslag
det här gäller är nämligen avsett
att funktionera 1968 och regeringen har
därför tid på sig att framlägga ett nytt
förslag. Följaktligen hänger herr Adamssons
replik i luften.

Beträffande vad herr Adamsson i
övrigt framhöll vill jag endast säga att
man kan ju hitta på vad som helst för
att förneka principen att varje röst skall
ha lika värde. Det är vad herr Adamsson
gör, och det är synd att han inte
förstår det.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i denna författningsdebatt. Diskussionen
om valsystemet skall, som tidigare
sagts, tas upp till eu mera djupgående
analys längre fram.

Det var emellertid ett uttryck i herr
Hagbergs anförande, som återkom i
hans senaste replik och som gav mig
anledning att begära ordet, nämligen
frågan om varje rösts lika värde. Det
är ett ytterligt intressant författningspolitiskt
spörsmål om man kan åstadkomma
en författning, där varje röst
har lika värde. Det torde, herr talman,
inte finnas ett enda land med flerpartisystem
som accepterat ett valsystem
där man inte har någon form av spärr
som förhindrar att de allra minsta partierna
kan erhålla mandat. Det torde
vara nödvändigt för att förhindra
en upplösning av det politiska livet.
Allra längst bort från herr Hagbergs
ideal om varje rösts lika värde
kommer man i länder med enpartisystem
där man väger rösternas värde
på det sättet, att de medborgare som
inte är beredda att acceptera det enda
parti, som där finnes, över huvud taget
inte kan få ut något av värde ur valproceduren.

3 — Andra kammarens protokoll 1964. Nr

Jag vill sålunda påstå att vårt system
närmar sig herr Hagbergs ideal mycket
mera än de system man har i en
lång rad av de länder i världen där enpartisystem
förekommer. Men jag håller
med om att om man eftersträvar ett
system, där alla röster har lika värde,
har vi inte uppnått det målet, och jag
vill ifrågasätta om det över huvud taget
är möjligt att förverkliga en dylik
målsättning om man vill ha en parlamentarism
som fungerar.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag borde väl egentligen
inte nämna Danmark igen, eftersom
det tas som utgångspunkt för att man
talar om helt andra saker än de denna
debatt gäller. Jag vill endast erinra om
att i Danmark har man ett system som
avser att tillgodose principen om varje
rösts lika värde. Om vårt förslag om
tilläggsmandat bifölls skulle denna
princip tryggas även här. Det skulle
icke medföra de konsekvenser som man
här har talat om. Det skulle inte uppstå
en massa småpartier.

Ur demokratisk synpunkt vill jag
dock säga att om folket vill ha småpartier
och inte vill ha ett eller två
stora partier, måste väl folket vara
suveränt att bestämma detta. Kan man
egentligen ur demokratisk synpunkt
ställa sig upp som domare över folket
och säga: »Ni är så oförståndiga att
om ni får er vilja fram får vi kanske
fler partier än vi för närvarande har»?

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Här gäller det ju frågan
om cn effektivt fungerande parlamentarism,
och det torde vara alla
kammarens ärade ledamöter bekant att
en väsentlig orsak till att nazism och
fascism fick vind i seglen under 1920-talet i Europa var den partisplittring
som rådde i de länder där Hitler och
Mussolini opererade.

Nr 16

Onsdagen den 4 mars. 1964)

Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Den historieskrivningen
är helt godtycklig. Den lägger hu*
vudvikten vid vissa tekniska förhållan*
den men tar inte hänsyn till de sociala
förhållandena i de berörda länderna.
De hade varit i krig, de hade ett desorganiserat
näringsliv m. m., vilket allt
medverkade till att föra fram den fascistiska
regimen i en del länder. Att
ange partisplittringen som motiv måste
vara konstruerat. Tar vi Frankrike
som exempel fanns där sex partier.
Frankrike har ju i dag en personlig
diktatur. Parlamentet betyder ringa,
och man har åstadkommit en valordning
som är en parodi på en verkligt
demokratisk fördelning. Herr Alemyr
anser naturligtvis inte att det är riktigt.
Vi skall ha ett proportionellt valsystem,
om jag förstod honom rätt. Men om
man kan påvisa sådana konsekvenser i
den tekniska utformningen av vårt valsystem,
att rösterna blir olika värda i
fråga om mandattilldelning, borde man
väl, om man håller på parlamentarism
och demokrati, se till att man avskaffar
dessa konsekvenser och i stället får
en demokratisk valordning, vilket denna
valordning icke är.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 789;
och biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

§ 8

Utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och
nödställda svenska medborgare

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(bilaga 5, punkt 34, s. 64 och 65)
att till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Lager och Adolfsson
(1:61) och den andra inom andra
kammaren av fru Ryding och herr
Hermanson (11:81), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
hemställde om att förslag förelädes
riksdagen om beviljandet av lämpligt
avvägt förslagsanslag, avsett för i motionerna
berörda ändamål, i första hand
förskotterande av utlägg för balsamering
och hemtransport av utomlands
avlidna svenska medborgare.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Gottgörelse
av kostnader för sjöfolk och nödställda
svenska medborgare för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 kr.;

b) att motionerna 1:61 och 11:81
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RYDING (k):

Herr talman! I samband med detta
utlåtande från statsutskottet vill jag ta
upp två moment till diskussion, huvudsakligen
moment 19, som avser vår motion
nr 81 i denna kammare vilken innebär,
att vi örwkar att anslag anvisas
för att utlägg för balsamering och hemtransport
av utomlands avlidna svenska
medborgare skall kunna förskotte -

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Got((förelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare

ras. Det andra momentet, som jag bara
helt flyktigt vill beröra, är nr 21, där
man är intresserad av motionärernas
förslag att skänka 800 000 kronor för
att ett hundratal svenskamerikaner eller
amerikaner av svenskt ursprung
skall kunna få resa runt i Sverige under
en månad. När man ställer dessa båda
frågor i relation till varandra blir man
något beklämd.

1 motiveringen för avslag på vår motion
säger utskottet, att då fråga uppkommer
om att transportera stoftet efter
i utlandet avliden svensk medborgare
hem till Sverige har utrikesdepartementet
att anmoda de anhöriga att
ställa till förfogande härför erforderliga
medel och att om så inte kan ske begravs
stoftet på den utrikes orten. Detta
är givetvis inte felaktigt, men eu korrektare
skrivning hade varit om utskottet
också sagt ifrån, att dessa erforderliga
medel omedelbart måste ställas till
förfogande, så att säga på timman. I vår
motionsskrivelse har vi påtalat ett konkret
fall, som inträffade så nyligen som
i september förra året, då de anhöriga
efter diverse hänvändelser fick ett uppskov
på en och en halv dag med att
lägga fram de erforderliga medlen. I
detta fall skulle 10 000 kronor läggas
på bordet. Av dessa pengar utgjorde
inte mindre än 5 500 kronor kostnader
för balsamering. I detta sammanhang
vill jag inte underlåta att påpeka att
våra beskickningar måste instrueras om
att åstadkomma uppgörelser om balsamering
till mera rimliga priser.

Detta omedelbara lösgörande eller anskaffande
av betydande penningsummor
är väl i de allra flesta fall det svåraste.
Det är just av den anledningen vi
vill att ett förslagsanslag skall anvisas,
så att en förskottering omedelbart kan
ske, om de anhöriga så önskar.

Sett från denna utgångspunkt är det
egendomligt när utskottet också anför,
att det har förekommit fall, då det efter
konseljbeslut — konselj hålls ju en gång
i veckan — eller efter beslut av utrikes -

ministern efter samråd med regeringens
övriga medlemmar har medgivits
att sådana kostnader för balsamering
och hemtransport fått bestridas förskottsvis
av statsmedel. Det sägs också
tydligt ifrån i skrivningen att dessa beslut
inte får räknas som prejudicerande.
Det är alltså fråga om högst tillfälliga
och opålitliga lösningar. Vem tänker
för övrigt i en sådan situation på
att vända sig till regeringen? Vore det
inte bra mycket enklare och mindre
tungrott och ginge det inte bra mycket
snabbare, om man kunde falla tillbaka
på ett tillgängligt förslagsanslag? Hur
det sedan skall kunna gå att kopplå
ihop dessa kostnader med socialhjälp,
vilket också nämns i utlåtandet, framgår
inte av skrivningen.

Att utskottet kommit till den slutsatsen,
att någon åtgärd från riksdagens
sida icke skulle vara påkallad därför
att den av oss motionsvägen väckta frågan
befinner sig under prövning, betraktar
jag som en mycket krystad motivering
för avslag på vår motion. Motionen
innebär ju i realiteten att i lyckligaste
fall förslagsanslaget inte behöver
tas i bruk och att i mindre lyckliga
fall, där användning av medlen måste
komma till stånd, pengarna återbetalas
av de anhöriga.

Vore det inte riktigast nu, när frågan
har påtalats i riksdagen och det
framgår att myndigheterna har den under
prövning men ännu icke kunnat
finna någon lösning, att man bifölle motionen
och därmed hjälpte myndigheterna
att åstadkomma en sådan lösning?

Jag vill inte tolka utskottsskrivningen
som så cynisk, att man anser att det
inte spelar någon roll var en människa
begravs. Jag tror att man med litet god
vilja skulle kunna lösa denna fråga som
är av stor humanitär betydelse för de
anhöriga, vilka förutom den personliga
tragedien också får dessa ekonomiska
bekymmer att brottas med. Och jag
skulle egentligen vilja förbigå en sådan
cynism som när man från utskottets

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Upplysningsverksamhet i utlandet ang. Sverige

sida till sist säger sig vilja erinra om
att det ju finns möjligheter att teckna
försäkring, så att den som har begett
sig till utlandet på något sätt kommer
tillbaka till Sverige, död eller levande.

Jag kan inte underlåta att ställa behandlingen
av denna motion i samband
med vad statsutskottet anför under
punkt 21, där utskottet såsom jag tidigare
sagt visar sitt intresse för att lämna
ett anslag — utan någon som helst
återbetalningsskyldighet — på 800 000
kronor för att ett hundratal svenskamerikaner
och amerikaner med svensk
härstamning skulle få resa runt i Sverige
under någon månad. Då har man
inte några större betänkligheter; man
framhåller bara att förslaget bör vägas
mot andra åtgärder beträffande
upplysningsverksamhet om Sverige och
att det i varje fall inte i år bör anvisas
några medel för ändamålet.

I och för sig motsätter jag mig inte
ökad upplysning om Sverige i utlandet,
överallt i utlandet, men jag vill livligt
understryka vad utskottet säger om
att man noga måste överväga de åtgärder
som vidtas i sådant syfte.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att under förevarande punkt få yrka
bifall till motion nr 81 i denna kammare,
som är likalydande med motion
nr 61 i första kammaren.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är självklart att det
finns många behjärtansvärda ändamål
som man kan motionera om i riksdagen.
Jag vill inte bestrida att det nu
aktuella av många kan betraktas som
ett sådant, men jag kan försäkra motionärerna
att det även i tredje huvudtiteln
finns en rad ömmande och angelägna
behov som måste förbigås på
grund av att man inte har medel till
allt. Jag vill inte dölja att här finns ändamål
som kanske skulle kunna anses
som ännu mera angelägna än det som
här har förts på tal.

Emellertid är denna fråga — som det

framhålls i utskottets skrivning — ingalunda
ny. Man har i olika sammanhang
från fall till fall lämnat bidrag till hemtransporter
av den typ som här nämnts,
och man undersöker f. n. huruvida man
möjligen skulle kunna utsträcka denna
praxis litet längre än vad som hittills
varit förhållandet.

Frågan är alltså föremål för viss
prövning, och det är god riksdagspraxis
att inte skynda i väg och bifalla
en motion — i varje fall en av detta
slag — innan man tänkt igenom hur det
hela ställer sig i förhållande till andra
ömmande och angelägna ändamål. Jag
tror följaktligen att det för detta år inte
finns någon anledning att bifalla detta
motionsuppslag, även om det i och för
sig naturligtvis i vissa fall skulle kunna
vara behövligt och betraktas som
värdefullt.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till vad utskottet har hemställt under
denna punkt.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:61
och 11:81; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21

Upplysningsverksamhet i utlandet ang.

Sverige

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
om denna punkt i vad den avser upplysningsverksamhet
om Sverige i Amerika.

Onsdagen den 4 mans 19G4

Nr 10

Upplysningsverksamhet i utlandet ang. Sverige

Jag tillhörde eu grupp riksdagsmän
som i somras hade tillfälle resa omkring
i USA. Man behöver inte besöka
många platser där förrän man kommer
underfund med att det brister oerhört
i fråga om kunskaperna om Sverige.
Det gäller inte bara frågan om svenskt
näringsliv, .svensk fackföreningsrörelse
och svensk arbetsmarknadspolitik, utan
också svensk politik och svenska förhållanden
över huvud taget. Många amerikaner
är av den bestämda uppfattningen
att Sverige är ett kommunistiskt
land och vi fick t. o. ni. på vissa ställen
höra: »Ni skall inte komma hit och
försöka inbilla oss något annat. Vi vet
hur det ligger till.» Och så talade man
om vilken oerhörd skillnad det var mellan
exempelvis det svenska socialdemokratiska
partiet och det norska arbetarpartiet.

Allt detta gav oss ett starkt intryck
av att det fordras mycken upplysning
om Sverige i USA och därför har deltagarna
i gruppen motionerat om vissa
åtgärder i sådant syfte.

Jag skall inte, herr talman, ställa något
annat yrkande än statsutskottet
gjort, men jag vill understryka vad utskottet
säger om att »utskottet anser
initiativet intressant och att tanken i
en eller annan form kan vara värd beaktande.
Fr. o. m. innevarande år och
tre år framåt pågår en speciell USAkampanj
’Meet modern Sweden’ för
att förstärka Sverigeinformationen i
Amerikas förenta stater. Det är möjligt,
att det i motionerna framförda förslaget
kan utgöra ett led i ifrågavarande
kampanj. Givetvis bör förslaget vägas
mot andra åtgärder beträffande upplysningsverksamheten
om Sverige. Utskottet
har anledning förutsätta, att förslaget
prövas av den tillsatte särskilde
rådgivaren i upplysningsfrågor och
upplysningsberedningen.»

Utskottet slutar med att säga att riksdagen
bör hos Kungl. Maj:t ge till känna
vad utskottet anfört i frågan. Det
ligger alltså nu i Kungl. Maj:ts händer

att göra något åt saken och jag vill uttrycka
en förhoppning om att man därvid
allvarligt beaktar den plan som
framförts i vår motion.

Jag har alltså inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Som motionär har jag
anledning att tacka statsutskottet för
den positiva behandlingen av vår motion,
i vilken hemställes om åtgärder
för att parallellt med USA-kampanjen
inbjuda ett hundratal svenskamerikaner
och amerikaner av svensk härstamning
till Sverige.

Men först en allmän kommentar. Den
ökning av anslaget för upplysningsverksamhet
om Sverige i utlandet på i runt
tal en miljon kronor som nu föreslagits
ter sig välbehövlig och angelägen. Denna
USA-aktion, som skall omfatta en
treårsperiod, skall främja exporten, öka
intresset för Sverige och ytterligare
bygga ut den good-will Sverige åtnjuter
i Förenta staterna. Bakom denna
kampanj står staten och näringslivet.
Den summa som anslagits kan i förhållande
till den stora uppgiften te sig
anspråkslös. Därför talar starka skäl för
en fortsatt ökning av anslagen. Säkert
krävs det nya insatser på detta stora
befolkningsområde. Sverigekampanjen
i USA tycks ha tilldragit sig ett visst
intresse redan från början och det
finns säkert plats för nya initiativ och
åtgärder.

Tanken att dessa mera traditionella
former för svensk PR-verksamhet borde
kompletteras med ett i sådana här
sammanhang ovanligt inslag föddes
sommaren 1963 när en grupp svenska
riksdagsmän på egen bekostnad gjorde
en studieresa i USA.

Vi resenärer kunde konstatera att intresset
för Sverige är oförminskat bland
»utvandrarna» trots i de flesta fall
mångårig vistelse i USA. De känner sig
naturligtvis som amerikaner, visar stark
lojalitet gentemot det nya landet men

Nr 10

Onsdagen den 4 mans 1904

Upplysningsverksamhet i utlandet ang. Sverige

håller också starkt på det gamla hemlandet.

Det finns som bekant över en miljon
svenskamerikaner, d. v. s. svenskättlingar
i första och andra generation i
USA enligt en sammanställning som de
svenska konsulaten i landet nyligen har
gjort. Av dessa är 211 000 födda i Sverige
och har svenska som modersmål.

Många av dem vi mötte har aldrig
haft ekonomiska resurser att göra ett
återbesök i Sverige. Men i tankarna erinrar
de sig ofta hur det såg ut i vårt
land den gången de utvandrade. Kunskaperna
om Sverige är naturligtvis
bristfälliga, och på många håll mötte
vi en önskan, att de en gäng skulle få
återse dagens moderna Sverige. Men
för många blir det en vacker dröm som
aldrig kan förverkligas.

Vi motionärer vill att svenska staten
skall inbjuda cirka 100 amerikanska
medborgare ur ovan nämnda grupper
till ett månadslångt studiebesök i Sverige.
Hänsyn bör vid urvalet tas till ålder,
längden av vistelsen i USA, ekonomiska
förutsättningar etc. I gruppen
bör också ingå några av utvandrarnas
ättlingar som inte tidigare besökt Sverige
men som likväl genom starka släktband
är knutna till oss.

En sådan här resa till Sverige bör av
många skäl ske per båt. Under den
långa båtresan hinner gruppen att bli
ordentligt sammansvetsad, vilket är en
fördel inför den förestående rundresan
i Sverige. Båtresan ger oss också stora
möjligheter att ordna ett ståtligt mottagande
i exempelvis Göteborg.

En månadslång rundresa kan sedan
ge en allsidig kontakt med det svenska
samhället. Den som sedan vill stanna
några veckor hos »kära släkten» bör
ges tillfälle därtill.

Många skäl talar enligt motionärernas
mening för ett förverkligande av
denna tanke. Dessa »utvandrare» har
på olika sätt i en främmande miljö hedrat
sitt gamla hemland. Många har också
spelat en roll inom amerikanskt

samhällsliv. Denna åtgärd skall inte
tränga undan utan på ett tilltalande sätt
komplettera den framgångsrikt inledda
treårskampanjen i USA. Vi tror nämligen
att detta skulle bli ett mycket
populärt och uppmärksammat inslag i
denna kampanj. Med stor tillfredsställelse
har vi också noterat statsutskottets
positiva inställning till denna motion.

.lag skall gärna erkänna att vi motionärer
var en aning tveksamma vid motionsavlämnandet
i januari. Man kunde
utgå från att denna framstöt skulle
uppmärksammas inte bara här hemma
utan också i USA. Ett blankt avslag
skulle mot denna bakgrund ha tett sig
som en ytterst tvivelaktig propaganda
för Sverige. Vi tvekade — inte beträffande
det sakligt riktiga i motionen —
utan av den anledningen att ett avslag
här kunde skada en stor och angelägen
sak. Men vi övervann vår tveksamhet
tv vi utgick från att det trots allt måste
bli svårt för statsutskottet att helt avvisa
denna motion, som på ett så naturligt
sätt knyter an till den nu inledda
Sverige-propagandan i USA. Inom
en inte alltför avlägsen framtid skulle
vi självfallet gärna se att denna idé
kunde bli förverkligad, och utskottets
positiva skrivning ger oss anledning att
tro på en sådan utveckling.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag
framhålla tre ting. För det första skulle
vi säkert alla känna uppriktig glädje,
om vi fick hälsa dessa varmhjärtade
företrädare för Sverige och det svenska
i Amerika välkomna hem till det gamla
landet. Besöket skulle säkert för dem
alla bli ett minne för livet, och vid återkomsten
skulle de ha mycket att berätta
om det gamla landet.

För det andra finns det här hemma
många personer, som skulle hälsa ett
beslut av detta slag med stor glädje.
Det skulle bereda många tillfälle att
återse släktingar och vänner, som för
åtskilliga år sedan utvandrade. Storslagen
gästfrihet skulle möta våra lång -

Onsdagen den 4 anans 1964

Nr 10

:i!»

Upplysningsverksamhet i utlandet ung. Sverige

väga gäster i många svenska hem, därom
kan man vara förvissad.

För det tredje finns det anledning
tro att ett sådant besök skulle väcka
mycket stor uppmärksamhet i press,
radio och TV på båda sidor om Atlanten.
En kännare av amerikansk press
har sagt mig att detta vore en åtgärd
helt i amerikanernas smak och att även
de stora tidningarna där borta skulle
uppmärksamma detta säregna evenemang.
Och jag vill se den svenska tidning
som inte skulle reagera på samma
sätt.

Allt detta vore bra för Sverige i
USA. Men viktigast av allt är ändock
att vi fick tillfälle att göra en riktig
sak för våra ärade gäster utvandrarna.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till
utskottets utlåtande under punkt 21.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Både reservanten och
huvudmotionären har varit mycket
älskvärda mot utskottet, och vad de
sagt skulle inte i och för sig föranleda
några kommentarer av mig. Men jag
tror ändå att det krävs ett par ord för
att inte motionärernas förväntningar
skall bli alltför stora.

Herr Lindahl talade om hemmet i
det gamla landet och anslog därvid en
lätt sentimental ton i stil med Ernst
Rolfs kända visa »Där som sädesfälten
buga sig för vinden». Men, mina damer
och herrar, här är det i själva verket
fråga om en drive på Förenta staterna
med mycket stark kommersiell betoning.
Man kan givetvis även i en sådan
drive lägga in sentimentala inslag, om
man finner att detta kan löna sig, men
riktigt så hade vi nog inte uppfattat
tanken i motionen. Vi uppfattade den
så att det skulle komma till stånd ett
utbyte av människor, som annars inte
hade tillfälle eller ekonomiska möjligheter
att resa hit till Sverige.

Redan när vi inom utskottet förde

diskussionen om dessa ting sä pass
långt som till frågan vilka som skulle
få den oerhörda förmånen att bli bjudna
på en sådan resa, stötte vi på mycket
stora svårigheter, och jag tror att
motionärerna själva skulle betacka sig
för ansvaret att göra det urvalet och
svara för att det blev riktigt.

Vidare är det klart att en aktion från
svenska statens sida av detta slag i viss
utsträckning måste vara kommersiellt
betonad. Den måste därför ta sikte på
sådana människor, som det kan vara
av betydelse för oss att få hit, och de
människorna befinner sig ofta i den situationen
att de kan göra den resan
utan inbjudan av svenska staten. Att få
resa hit till vårt land som svenska statens
gäster är ju dock en säregen förmån,
ett nådevedermäle, där urvalet
nog får göras med större försiktighet
än när det gäller andra nådevedermälen
som ges mera frikostigt.

När man frågar dem som skulle få
det direkta ansvaret för hur de alltför
knappa pengarna för denna aktion
skulle användas, så säger de: Om vi
fick 800 000 kronor till, så skulle vi
inte kunna ta på vårt ansvar att använda
pengarna för det ändamål motionärerna
har tänkt sig. Det är så mycket
annat som vi bedömer vara mera
väsentligt ur allmänna, svenska synpunkter.

Med detta har jag dock inte på något
sätt velat förringa vad utskottet skrivit,
herr talman. Uppslaget är både tilltalande
och trevligt. Kunde det på något
sätt förverkligas skulle ingen av oss ha
någonting emot det. Men jag vill å andra
sidan med detta säga motionärerna,
att skrivningen inte kan eller får betraktas
som någon beställning från utskottet.
Den måste nog bli föremål för
kritisk prövning. Ju mer man tränger
in i saken desto svårare blir det kanske
att komma till ett positivt resultat. lag
tror därför att det är klokt, att redan
i dag se på saken litet mera kritiskt
och med mera verklighetssinne än vad

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ersättning till städerna för mistad tolag

som var fallet med herr Lindahl i hans
anförande.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag har ingen åstundan
att polemisera mot utskottets ärade talesman.
Jag har bara noterat att utskottet
bär behandlat denna motion i
en positiv anda, och jag har gett uttryck
för vår tacksamhet härför.

Jag är också medveten om att USAkampanjen
har en kommersiell inriktning.
Detta påpekande är riktigt, men
det hindrar naturligtvis inte att man
vid en sådan tre år lång kampanj i
USA också kompletterar med andra åtgärder,
som kanske kan förefalla en
aning ovanliga för dem som i vanliga
fall arbetar med PR-kampanjer av detta
slag. Det måste naturligtvis bli fråga
om ett övervägande. Vi har förutskickat
att ett sådant kommer till stånd,
och jag tror inte att vi skall sätta detta
yrkande emot de övriga åtgärder som
vi alla hälsar med tillfredsställelse.
Riksdagen bör betrakta detta som ett
komplement.

»Vilka skall få förmånen att resa till
Sverige?» frågar herr Ståhl. Det är klart
att det här föreligger en vansklig situation.
Det gör det alltid när man skall
välja ut representanter i det ena eller
andra avseendet. Det är alltid ett problem
när man låter folk söka — det
kan gälla det enklaste lilla stipendium.
Det blir oftast ett val mellan olika förtjänta
sökande. Jag tror emellertid att
de svenskamerikanska organisationerna
i USA mycket villigt skulle medverka i
ett sådant arbete. Jag förutskickar också
att den svenska ambassaden i Washington
skulle kunna organisera denna
verksamhet. Vi vill inte ta bort någonting
av det som kommit i gång under
så gynnsamma omständigheter utan vi
vill bara komplettera.

Vi har noterat den positiva skrivningen,
och denna tycker jag inte det
är någon anledning att rubba på efter
behandlingen här i kammaren. Vi är

tacksamma. Vi får inga pengar denna
gång, men motionärerna förväntar att
prövningen skall leda till att denna tanke
kan förverkligas.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 22—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Lades till handlingarna.

§ 9

Utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Ersättning till städerna för mistad tolag

Kungl. Maj :t hade (bilaga 9, punkt
60, s. 92 o. 93) föreslagit riksdagen att
till Ersättning till städerna för mistad
tolag för budgetåret 1964/65 anvisa eft
förslagsanslag av 41 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Bengtson
m. fl. (I: 536) och den andra inom
andra kammaren av herr Hedlund m. fl.
(11:662), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
under förevarande punkt framställda
anslagsäskande.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts för -

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

slag samt med avslag å motionerna
1:536 och 11:662, till Ersättning till
städerna för mistad tolag för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
41 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Svensson i
Stenkyrka och Eliasson i Sundhorn, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 536 och II: 662, avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anvisande för budgetåret
1964/65 av ett förslagsanslag av
41 000 000 kr. till Ersättning till städerna
för mistad tolag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Frågan om en avveckling
av tolagsersättningen har diskuterats
så många gånger i denna kammare
att det väl inte finns någon som väntar
sig, att en diskussion skall bjuda på
några nya synpunkter. Denna ersättning
sammanhänger ju med förhållanden
som fanns redan på 1600-talet. I
diskussionerna i denna fråga under senare
år har det hävdats, att det här
skulle vara ett avtalsförhållande som
riksdag och regering inte ensidigt skulle
kunna ändra på. Detta har emellertid
stadsutredningen underkänt. Det
andra argumentet man haft är, att tolagsersättningen
är direkt förknippad
med skyldigheten för städerna att hålla
tullhus. Även på denna punkt har
stadsutredningen helt och hållet underkänt
argumentationen. Man menar att
ett sådant samband inte existerar. För
övrigt har inte alla städer som har stapelstadsrättigheter
någon ersättning.
Därtill är det så, att den ersättning som
respektive stad får inte står i någon
som helst proportion till de kostnader
som den kan ha för att hålla tullhus.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen och vill i detta
sammanhang påminna om, eftersom det
ofta anförts att detta skulle ha sam -

Ersättning till städerna för mistad tolag

band med andra kostnader, att riksdagen
fattat ett mycket viktigt beslut, särskilt
från städernas synpunkt, nämligen
att statsverket skall överta kostnaderna
för polisväsendet.

Herr PETTERSON i Degcrfors (s):

Herr talman! Jag hoppas innerligt att
detta är sista året vi behandlar denna
fråga. Enligt utredningen skall i alla
händelser tolagsersättningen börja avvecklas
under 1965. Jag vill emellertid
inte hålla med om att det är så enkelt
som herr Eliasson säger, så att det bara
skulle vara att klippa av detta bidrag.

Jag är osäker på siffrorna, men jag
har ett minne av att dessa skyldigheter
förra året, när vi diskuterade detta, enligt
en utredning, som jag gjorde, kostade
städerna 280 miljoner kronor, varav
de får tillbaka 41 miljoner kronor.

Herr Eliasson tog upp frågan om den
orättvisa fördelningen mellan städerna,
något som jag inte vill gå in på. Det
är möjligt att det förhåller sig så, att
en del städer som har tolagsersättning
inte borde ha sådan. Det finns emellertid
andra som har desto större utgifter
på detta område. Jag vet inte om herr
Nelander begärt ordet men han kan intyga
att Trelleborg är en av de städer,
för vilka indragningen av tolagsersättningen
kommer att bli ganska kännbar.
Under alla förhållanden är utredningen
i det närmaste färdig med sitt arbete.
Vad man nu håller på med är att försöka
förhandla om överenskommelse
för denna avveckling.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag framhöll förra året i denna fråga
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Frågan om tolagsersättningen
till städerna är, som här har
nämnts, av gammalt datum. Den partimotion
från centerpartiet, vilken nu yrkar
avslag på det äskade beloppet för
det kommande året, har också uppre -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ersättning till städerna för mistad tolag

pats år efter år. Man kan nästan säga,
att den har gammal hävd.

När tolagen för hundra år sedan —
vid 1856—1858 års riksdag — utbyttes
mot en tolagsersättning på 5 procent
av tullmedlen, röstade nämligen adel,
präster och borgare för, men bondeståndet
emot detta. Sedermera tillsattes
ett särskilt och fullständigare utskott
och frågan gick igenom. 1857 års tolagsersättning
berör nu ett 40-tal stä der.

I och för sig skulle det kanske inte
finnas någon anledning att i dag orda
vidare i denna fråga, eftersom 1955 års
stadsutredning 1962 lagt fram förslag
om denna ersättnings avskaffande och
eftersom finansdepartementet under
hösten 1963 utarbetat en promemoria i
frågan. I denna promemoria förutsättes
en successiv avveckling av tolagsersättningen
från och med den 1 januari
1965, varför alltså proposition i ärendet
tänkes bli avlämnad till riksdagen
innevarande år. Det är närmast med
anledning av propositionsskrivandet
som jag till riksdagens protokoll skulle
vilja anföra några synpunkter.

Principiellt finns det knappast anledning
att göra några invändningar mot
att staten övertar ansvaret för de arbetsuppgifter
av statlig karaktär, vilka
av ålder åvilat städerna. Beslut har av
riksdagen redan fattats om förstatligande
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendena
från den 1 januari 1965. Domstolskommittén
har vidare föreslagit förstatligande
av rådhusrätterna från samma
tidpunkt. De kommunala uppbördsverken
kommer att gå samma väg.

Det får också anses rimligt, att de
ökade utgifter som staten nu får i möjligaste
mån kompenseras genom indragning
av städerna tillkommande förmåner,
bland vilka tolagsersättningen
tilldrar sig det största intresset. Totalt
skulle en avveckling av nämnda rättigheter
och skyldigheter innebära en
statlig merutgift på i runt tal 30 miljoner
kronor.

Det är emellertid så som departementspromemorian
framhåller: »Individuellt
är proportionen mellan rättigheter
och skyldigheter väsentligt olika
för olika städer.» De allra flesta av städerna
kommer att vinna på dessa förändringar.
I regel överstiger alltså summan
av de årliga kostnaderna för de
olika verksamhetgrenarna den årliga
tolagsersättningen för respektive städer.
Efter detta konstaterande anför
stadsutredningen i sitt betänkande på
s. 223: »I det motsatta fallet — om

således tolagsersättningen överstiger
summan av de olika verksamhetsgrenarna
— skulle staden fortfarande ha
kvar rött till tolagsersättning, ehuru
förstatligandereformerna genomförts.
Såvitt nu kan förutses är det endast
Trelleborg som kommer i detta läge.
Möjligheten kan ifrågasättas att avveckla
denna överskjutande tolagsersättning
genom statliga bidrag under en längre
tidsperiod (20—30 år).»

Det är denna sist anförda synpunkt
som jag funnit anledning att understryka
för min hemstads rökning, när frågan
om det årliga anslaget nu är uppe
till behandling. Det kan nämligen inte
vara riktigt, att så gott som alla städer
vinner på reformen, medan en enda —
Trelleborg — gör avsevärda förluster
på densamma. Departementspromemorians
förslag om en femårig avvecklingstid
för Trelleborg kan således än
mindre än utredningens förslag anses
vara rättvist.

I detta sammanhang förtjänar att påpekas,
att Trelleborg till och med har
kungligt brev av 1867 med tillförsökran
om 5 procent av tullmedlen. Stadsutredningen
uttalar sig också klart i
sitt betänkande på s. 215: »Det bör icke
ifrågakomma, att enstaka städer frånkännes
sina rättigheter utan kompensation.
»

Till detta bör läggas, att länsstyrelsen
i Malmöhus län i sitt yttrande över
ifrågavarande departementspromemoria
den 30 januari i år anfört, att »en

Onsdagen den 4 inans 14H>4

Nr 10

Ändring av reglerna för beskattning av

anpassning till dagens samhälle är befogad
.. dock att hänsyn måste tas
även till sådana rättsliga grundsatser,
såsom att ingen utan sitt eget medgivande
eller i varje fall utan skälig ersättning
kan berövas eu honom tillkommande
rättighet». Länsstyrelsen framhåller
alltså angelägenheten av att tolagsersättningen
till städerna avvecklas
under skäligt iakttagande av ekonomiska
hänsyn till berörda städer, varvid
särskilt måste beaktas Trelleborgs stads
särförhållanden. Tillräcklig hänsyn synes
enligt länsstyrelsens mening inte
ha tagits till stadens såväl tidigare som
kommande förpliktelser i dess egenskap
av en för riket viktig import- och exporthamn.

Herr talman! Jag har i samband med
behandlingen av den allmänna frågan
om tolagsersättningen velat anföra dessa
synpunkter närmast till ledning för
finansdepartementets kommande behandling
av frågan och utformande av
den proposition som kan väntas under
innevarande år. Enligt min mening är
det en riktig åsikt som länsstyrelsen i
Malmö uttrycker, när den framhåller
att frågan synes endast kunna lösas efter
direkta förhandlingar mellan representanter
för städerna, i första hand
Trelleborgs stad, och staten.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Ivar Johansson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 54—69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Lades till handlingarna.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
31 i anledning av Kungl. Maj.ts propo -

realisationsvinst vid försäljning av egnahem

sition angående ytterligure .svensk kapitalinsats
i Internationella utvecklingsfonden
(IDA).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Ändring av reglerna för beskattning avrealisationsvinst
vid försäljning av
egnahem

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 6, i anledning av väckta
motioner om ändring av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottet
hänvisar i sitt yttrande angående de
motioner som väckts i denna fråga till
det betänkande som avgivits av värdesäkringskommittén
och då närmast till
den utredning angående skatt på realisationsvinst
som gjorts av professor
Mutén. I denna utredning ingår även
två alternativa lagtexter. När utskottet
hänvisar till utredningen, som får betraktas
som positiv, så kan man kanske
beteckna utskottets skrivning som välvillig
eller åtminstone vad beträffar
den socialdemokratiska delen av utskottet
som välvilligare än vad tidigare
varit fallet. Emellertid skulle jag trots
detta önskat ett mer positivt uttalande
från utskottets sida i denna fråga. Jag
anser också att det finns särskild anledning
att granska ett par av de motiv
som i tidigare debatter angivits mot
skattefrihet för realisationsvinst vid
försäljning av egnahem i samband med
ändrade arbetsförhållanden.

Det ena av dessa argument är att det
i huvudsak är i avfolkningsorterna
som försäljning av egnahem förekommer
och där blir det inga realisationsvinster.
I samband med den kartläggning
av befolkningsströmmarna i vårt
land som gjorts av lokaliseringsutred -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

ningen har vi fått ett officiellt dokument
som bekräftar vad vi väl i stort
sett vetat förut. Det intressanta med
lokaliseringsutredningens betänkande
är emellertid att det ger oss siffror som
belyser hur stora de fram- och återgående
befolkningsströmmarna är i jämförelse
med den ström som går från
avfolkningslänen till de expansiva länen.
Under år 1961 minskade avfolkningslänen
med närmare 25 000, en
siffra som naturligtvis i och för sig är
mycket hög, oroväckande hög kanske
en del vill säga. Emellertid uppgick
den totala befolkningsströmmen mellan
länen till över 200 000. Den var alltså
mer än åtta gånger större. Härtill kommer
naturligtvis de lokala omflyttningarna.
Det finns ingen anledning att
betrakta denna rörlighet som mindre
önskvärd sedd ur samhällets synpunkt.
Den sammanhänger till stor del med
de förändringar som är särskilt utmärkande
för ett expansivt näringsliv.
Självfallet får man räkna med att yngre
och ogifta utan egen bostad är de som
flyttar mest, men de hinder för rörligheten
och de orättvisor som realisationsvinstbeskattningen
medför är problem
av tillräcklig storleksordning för
att beaktas och lösas. Egnahemsförsäljningen
på avfolkningsorterna är ett
problem vid sidan av detta.

Jag vill i detta sammanhang ta upp
ytterligare ett argument. Det har i debatten
även framhållits att de som i
samband med avflyttning från en ort
säljer egnahem och skattar för realisationsvinst
dock intar en ekonomiskt
gynnad ställning i jämförelse med dem
som nedlagt sina besparingar i icke
värdebeständiga tillgångar. Jag tänker
inte annat än i ett avseende ingå på
ohållbarheten av denna motivering —
det har ju tidigare år blivit en hel del
sagt om detta. I värdesäkringskommitténs
betänkande framföres i den del
som utarbetats av kommitténs sekreterare
och experter vissa argument angående
det lämpliga eller olämpliga i

att beskatta indextilläggen i samband
med indexlån. Bland argumenten för
beskattningen av indextilläggen anger
man att enligt gällande rätt kan en
värdestegring på fastighet beskattas
som realisationsvinst.

Man kan alltså i debatten växelvis
låta orättvisorna motivera varandra.
Vill man inte ta bort realisationsvinstbeskattningen
på egnahem kan man
motivera detta med den brist på värdesäkring
som banktillgodohavanden och
lån utgör och vill man inte ta bort
skatten på den fiktiva vinst som indextilläggen
i samband med eventuella
indexlån utgör kan man hänvisa till att
fiktiva vinster från fastigheter blir beskattade.
Och naturligtvis kan man
finna samband mellan flera orättvisor
och flera ofullkomlighetcr. Men någonstans
måste vi ändå börja när vi skall
bryta sådana cirklar.

Det kan i detta sammanhang vara
lärorikt att citera ytterligare ett par
rader i värdesäkringskommitténs betänkande.
Kommittén anser att endast
»en nominalistisk beskattning av indexlån
för närvarande kan ifrågakomma»
och att detta »nödvändiggöres av att
nominalistisk beskattning är den i vårt
skattesystem allenarådandc principen.
Kommittén vill dock i detta sammanhang
hänvisa till möjligheten att övergå
till en beskattning enligt reala principer
av samtliga kapitalinkomster och
kapitalvinster. Utredningarna i denna
fråga visar dock att betydande praktiska
svårigheter är förenade med en
allmän realbeskattning på dessa områden.
»

Om man vill lösa ett besvärligt problem
som kan sägas vara sammansatt
av ett antal komplicerade delproblem
så kan man tänka sig två principiellt
skilda tillvägagångssätt. Det ena är att
i ett sammanhang söka lösa alla delproblem,
det andra är att söka lösa en
sak i taget. När det gäller våra samhällsproblem
så är det i regel vida att
föredra att söka lösa en sak i taget och

Onsdagen den 4 man» 1964

Ändring av reglerna för beskattning av

jag tror inte det är skäl att göra undantag
för det stora problemkomplex som
värdesäkringen utgör. Ett av dessa delproblem,
realisationsvinstbeskattningen
vid försäljning av egnahem, bör under
alla förhållanden efter den utredning
som gjorts kunna få en lösning.

Herr talman! Jag vill uttrycka förhoppningen
om att vi snart får en proposition
i denna fråga. Jag har i övrigt
inget yrkande.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Som herr Broberg redan
nämnde är detta inte någon ny fråga.
Den återkommer år från år. Det nya
i år är att bevillningsutskottet har blivit
enigt så när som på den blanka reservation
som herr Broberg redan har
försvarat. Anledningen är den som han
nämnde, nämligen att motionens yrkande
om utredning i viss utsträckning redan
har tillgodosetts genom den promemoria
som professor Leif Mutén har
skrivit angående realisationsvinstskatt
vid bostadsbyte och som ingår som bilaga
i värdesäkringskommitténs nyligen
framlagda betänkande angående indexlån.

Bevillningsutskottet har år efter år
varit delat i en socialdemokratisk och
en borgerlig hälft. 1961 kom den borgerliga
hälften i majoritet genom lottens
hjälp, men voteringarna i kamrarna
fällde motionen. Att vi i år har kunnat
enas inom utskottet får självfallet
inte tolkas så, att vi på vårt håll är helt
nöjda. Vi har inte haft någon anledning,
tycker vi, att reservera oss eftersom en
utredning nu föreligger men vi vidhåller
vår uppfattning att realisationsvinstbeskattning
av egnahem leder till så
otillfredsställande resultat att frågan
verkligen måste lösas. Det är här fråga
om en beskattning av fiktiva vinster.
Särskilt oskälig blir beskattningen av
realisationsvinst vid bostadsbyte när
egnahemsägaren flyttar till annan ort
eller skaffar sig större bostad därför
att familjen växer. Undantag från skat -

Nr 10

realisationsvinst vid försäljning av egnahem

teplikt förekommer redan i vissa fall
men realisationsvinst vid försäljning
av egnahem beskattas för närvarande i
många fall där en beskattning uppenbart
strider mot denna lagstiftnings
syfte.

Det vore glädjande om den socialdemokratiska
hälften av utskottet nu
delade vår uppfattning att frågan måste
lösas. Utredningar är ju inte till för att
läggas till handlingarna utan åtgärd.
Hur länge regeringen tänker fundera
på värdesäkringskommitténs digra betänkande,
därom vet vi intet. Professor
Muténs promemoria är endast en bilaga
till betänkandet. Vi förväntar nu
att någonting göres inom den närmaste
framtiden. Om ingenting görs får vi
naturligtvis återkomma med samma
krav som tidigare.

Med dessa kommentarer i kanten, herr
talman, kan jag yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande nr 6.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Efter herr Brobergs anförande
kan jag fatta mig mycket kort.

Alla tycks ju nu vara överens om att
problemet är en realitet. Rörligheten
på arbetsmarknaden, inte minst, har
bidragit till att problemet har växt med
åren.

Jag har under senare tid på nära håll
fått se en annan sida av denna fråga.
Man överväger att lägga ned driften på
ett av våra större smalspåriga järnvägsnät.
Om dessa planer fullföljs kommer
detta att leda till en stor förflyttning
av personal. I många fall kommer då
frågan om realisationsvinstbeskattningen
in i bilden. Det är ett rimligt krav
att vederbörande vid de försäljningar
av egnahem som sker i detta sammanhang
slipper beskattning på vad som i
själva verket är en fiktiv vinst.

Jag vill instämma i de önskemål som
här har framförts om förslag inom en
nära framtid till lösning av denna fråga.
I övrigt, herr talman, har jag inget
yrkande.

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Beskattningen av varulotterier

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag beklagar att bevillningsutskottet
inte ännu har några särskilda
nyheter att framlägga för kammaren
i denna fråga. Inte heller motionärerna
för fram så mycket nytt.
Men vi får hoppas att vi så småningom
kan presentera nytt material.

I dag föreligger ett enhälligt utskottsbetänkande,
och det skulle alltså inte
finnas anledning för mig att säga någonting
i denna fråga. Men herr Broberg
sade att utskottet denna gång
varit välvilligare vid sin behandling av
ärendet än tidigare. Det är inte alldeles
riktigt. Föregående år hänvisade
utskottet till att denna fråga ingick i
värdesäkringskommitténs direktiv och
att man förväntade sig att denna kommitté
skulle komma att framlägga visst
material. Jag har framför mig protokollet
från fjolårets debatt, där jag
bl. a. yttrade:

»Även om kommittén inte skulle
framlägga förslag just i denna detalj
— jag hoppas emellertid att den skall
pröva även förevarande fråga — så
finns det ändå anledning antaga att
kommittén redovisar ett sådant material,
att riksdagen får lättare att bedöma
också denna detaljfråga. Då kan vi
kanske även komma till ett annat resultat.
» Man kan inte gärna säga att
bevillningsutskottet i fjol visade någon
särskild brist på välvilja vid behandlingen
av motionärernas förslag.

Nu har värdesäkringskommittén avgivit
ett betänkande i två delar om indexlån.
Kommittén tar inte någon direkt
ställning till frågan om realisationsvinst
vid försäljning av egnahem men
redovisar, som herr Björkman här sade,
en av professor Mutén utarbetad
promemoria angående realisationsvinstskatt
vid bostadsbyte. I promemorian
säger professor Mutén att den frågan
enklast kan lösas genom ett stadgande,
som uppdelar detta slags vinster
liksom motsvarande vinster vid avyttring
av andelar i bostadsrättsförening -

ar m. in. från realisationsvinstbeskattning.
Alternativt kan en uppskovsmetod
övervägas, som skulle göra skattelättnaden
vid vinst avhängig huruvida motsvarande
egendom förvärvats till ersättning
för den gamla.

Värdesäkringskommittén bär alltså
framlagt ett visst material genom denna
promemoria, och man får anta att det
är föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
Under sådana förhållanden anser utskottet
att motionärernas syfte blivit
tillgodosett. Motionärerna har endast
yrkat på en utredning och en sådan får
väl anses onödig om det redan finns
material.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Beskattningen av varulotterier

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av varulotterier.

1 de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 204 av herr Erik Olsson
m. fl. och 11:251 av herr Wahrendorff
in. fl. hade hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om förslag till sådana ändringar
i förordningen om lotterivinstskatt
m. m., såvitt gäller varulotterier,
att skatten sänkes från 30 till förslagsvis
20 procent av vinstvärdet och nuvarande
högsta skattefria vinstvärde höjes
från 100 till förslagsvis 300 kronor
och så att nu gällande stämpelavgift
om 10 öre per lott upphör att utgå».

I detta betänkande upptog utskottet
till behandling endast de yrkanden i
motionerna, som avsåg lotterivinstbeskattningen.
Yrkandet rörande stämpel -

Onsdagen den 4 mans 1064

Nr 10

avgiften på lottsedlar behandlade utskottet
i annat sammanhang.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:204 av herr Erik
Olsson in. fl. och 11:251 av herr Wahrendorff
m. fl. i vad motionerna avsäge
den särskilda skatten å vissa lotterivinster
icke matte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundin, Vigelsbo och Engkvist, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen matte, med bifall till
de likalydande motionerna 1: 204 av
herr Erik Olsson in, fl. och 11:251 av
herr Wahrendorff m. fl., i vad desamma
behandlades i detta betänkande, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådana ändringar i förordningen om
särskild skatt å vissa lotterivinster, att
skatten, såvitt gällde varulotterier, sänktes
från 30 till förslagsvis 20 procent
av vinstvärdet och att nuvarande högsta
skattefria vinstvärde höjdes från 100
till förslagsvis 300 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 9 gäller motionsparet
1: 204 och II: 251 med hemställan om
utredning i syfte att få till stånd vissa
lättnader i beskattningen av vinster i
varulotterier. Jag skall något beröra
motivet för dessa motioner.

Alla i denna kammare har väl kännedom
om att varulotterierna är en mycket
betydande inkomstkälla för flertalet
ideella och politiska organisationer och
sammanslutningar i vårt land. Vi torde
också vara ense om att dessa organisationers
och sammanslutningars verksamhet
är mycket värdefull och bör
främjas av det allmänna. År det då inte
något inkonsekvent att belägga vinsterna
i dessa lotterier med en relativt hård
beskattning, även i de fall vinsternas
värde är rätt begränsat? Skatteplikten

Beskattningen av varulotterier

inträder redan vid ett vinstvärde av
100 kronor — ett belopp som fastställdes
för så länge sedan som är
1928. En omräkning till nutida penningvärde
skulle resultera i ett belopp
på 260 kronor.

Vi har i motionerna föreslagit att det
högsta skattefria vinstvärdet skall höjas
till 300 kronor. Det kan knappast sägas
att detta skulle medföra några avsevärda
olägenheter ur statsfinansiell
synpunkt eller att en sådan ändring
vore orättmätig ur beskattningssynpunkt.
Däremot skulle det medföra en viss
lättnad och vara till hjälp för alla de
organisationer och sammanslutningar
som anordnar varulotterier och är beroende
av dessa för att kunna finansiera
sin verksamhet.

Vi har också föreslagit att skattesatsen
för vinsterna skall sänkas. Den utgör
nu 30 procent, vilket emellertid i
praktiken blir cirka 43 procent, eftersom
skatt utgår också på skatten. I motionerna
har vi föreslagit en sänkning
av skattesatsen från 30 till 20 procent.
Att vi stannat vid 20 procent beror på
att det finns jämförbar beskattning som
ligger på denna nivå. För premieobligationsvinst
är skattesatsen sålunda 20
procent och samma skattesats gäller för
platsspel inom totalisatorspel. .Tåg kan
inte förstå att vinsterna i de ideella
organisationernas lotterier skall behöva
beskattas hårdare än exempelvis premieobligationsvinst
och platsvinst inom
totalisatorspel. De ändamål som lotterierna
tjänar borde tala för att man
väljer lägsta tänkbara skattesats för
varulotterierna.

När det gäller stämpelavgift uttas
en sådan med 10 öre per lott. Den skall
tas av lotteriets nettovinst. Ett lotteri
med t. ex. 800 000 lotter — ett sådant
lotteri har anordnats helt nyligen —
belägges med en stämpelavgift på sammanlagt
80 0410 kronor. Utskottet framhåller
i sin skrivning att en utredning
förordat en övergång till en procentsats
och i det fallet föreslagit 5 procent.

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Beskattningen av varulotterier

Ja, vad skulle resultatet bli av en sådan
ändring? Den skulle betyda att
stämpelavgiften vid ett lottvärde av 3
kronor — lotterna betingar nu ett pris
av upp till 3 kronor — skulle bli 15 öre
i stället för 10 öre. Ett lotteri med
800 000 lotter skulle få vidkännas en
stämpelavgift på sammanlagt 120 000
kronor. Jag kan inte, i motsats till utskottet,
finna att en sådan ändring
skulle betyda någon lättnad för lotterierna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen i bevillningsutskottets
betänkande nr 9, vilken undertecknats
av herrar Sundin, Vigelsbo
och Engkvist.

I detta anförande instämde herr Hedin
(h).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill helt kort anföra
några synpunkter med anledning
av den reservation, som avgivits till
bevillningsutskottets betänkande nr 9.
Såsom framhållits i denna reservation
betyder lotteriinkomsterna mycket för
de olika organisationerna med bildnings-
och ungdomsarbete på sitt program.
Om också dessa lotteriinkomster
inte spelar en direkt avgörande roll,
kommer de ofta att liksom bilda gränsen
för vad organisationerna lyckas
uträtta.

Med all rätt har det anförts att samhället
bör stödja dessa organisationers
strävanden. Med tacksamhet kan vi också
notera att det svenska samhället —-staten, landstingen och kommunerna
— på olika sätt befrämjar strävanden
av denna art genom att lämna rätt betydande
anslag. Det kan därför enligt
min mening anses befogat att söka
åstadkomma lättnader i beskattningen
av varulotterierna. Även om det formellt
sett är lottköparna och de som
får vinster i lotterierna som erlägger
åsatt skatt blir det, som redan nämnts
av herr Wahrendorff, i verkligheten de

som anordnar lotterier som belastas
med dessa avgifter. Därigenom minskas
sålunda arrangörernas möjligheter att
bedriva sitt samhällsgagnande arbete, eftersom
avgifterna försvårar lottförsäljningen.

Herr talman! Jag skall inte säga mer
i denna sak. Detta är naturligtvis inte
någon stor fråga, men den är ändå av
den vikt för berörda organisationer,
att jag anser att man borde kunna bifalla
reservationen och vidta de ändringar
som har yrkats i densamma. Jag
ber sålunda, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Nyberg
(fp).

Herr MAGNUSSON i Borås (li):

Herr talman! Sedan gammalt är lotterivinster
föremål för beskattning i vårt
land, alldenstund man har ansett att de
utgör ett skatteobjekt. I den mån det
allmänna skattetrycket har ökat har
man också i någon mån ökat beskattningen
av lotterivinster. Jag tror emellertid
inte att det finns någon som kan
förneka att den beskattning som uttas
på lotterivinster är låg i jämförelse
med den skatt staten tar ut på arbetsinkomster.

Lotteriförordningen föreskriver att
skatt skall utgå med 30 procent på penningvinster
i den mån dessa överstiger
25 kronor. Skatt skall också utgå med
30 procent på vinster i varulotterier,
men endast i den mån som dessa vinster
överstiger ett värde av 100 kronor.
Man har sålunda redan nu när det gäller
vinster i varulotterier en betydligt
förmånligare beskattning än när det
gäller vinster i penninglotterier. Därför
anser vi inom utskottet att det skulle
utgöra ett alltför stort avsteg från principerna
för beskattningen, om man ytterligare
skulle förbättra förmånerna
för varulotterierna. Såsom herr Wahrendorff
också påpekade i sitt anförande
säger man i motionen att principen

Onsdagen den 4 mars 19(54

Nr 10

om befrielse från skatt på varuvinstcr
till ett värde av 100 kronor fastställdes
redan 1928.

Detta är eu missuppfattning. Det skedde
är 1945. Före år 1945 var det vinsttagarna
i varulotterierna som var beskattningsskyldiga,
och de var då skyldiga
att deklarera för de vinster de
gjorde på varulotterier, om värdet uppgick
till 100 kronor. De måste då ta upp
denna inkomst i vanlig ordning. 1945
kom emellertid varulotterierna med i
lotteriförordningen, och då fastställde
man det fria beloppet till 100 kronor.

Jag har, herr talman, liksom de föregående
talarna den allra största förståelse
för det ideella arbete man lägger
ned ute i organisationerna. Det är
inte fråga om den saken. Jag tror att
alla kammarens ledamöter är överens
om detta. Men vi skall ha klart för oss
att det inte är lotterierna som betalar
denna skatt, utan det är vinsttagarna,
eftersom skatten får ingå i det vinstvärde
som vederbörande lotteri är skyldigt
att ställa till förfogande. Å andra
sidan kan — som de två föregående talarna
påpekat — lotteriet naturligtvis
verka något mer attraktivt på lottköparna
om vinsterna blir något större.

Nu tror jag emellertid inte att det är
de mindre organisationerna som har
någon olägenhet av denna beskattning.
De lottar i allmänhet inte ut vinster
över 100 kronor och undgår därigenom
beskattningen. Det är inte heller ovanligt
i ideella organisationer att vinsterna
utgår i form av gåvor, som inte heller
är föremål för beskattningen.

Frågan om stämpelavgiften behandlas
inte i detta betänkande. I den mån
motionen berör stämpelavgiften kommer
den att tas upp i ett senare betänkande.
Det är alltså nu endast fråga om
en ändring i lotteriförordningen.

Med det anförda ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Även om jag tog fel när
4 — Andra kammarens protokoll 196''t.

Beskattningen av varulotterier

jag sade 1928 i stället för 1945 är det
väl ändå så, herr Magnusson, att en rätt
kraftig inflation ägt rum sedan 1945.
Vi brukar här i kammaren kalla det
penningvärdeförsämring, och det är
det ju.

Herr Magnusson säger vidare att skatten
på lotterivinster är låg i förhållande
till övrig beskattning. Om man räknar
med skatt på skatten blir det dock
42,9 procent. Jag tycker att den procentsatsen
är rätt kraftig. Beträffande
de mindre lotterierna, som herr Magnusson
säger, t. ex. De vanföras lotteri
eller De hjärt- och lungsjukas lotteri,
brukar de sälja 100 000—200 000 lotter.
Beträffande de politiska organisationerna
kan jag nämna att A-lotteriet omfattade
850 000 lotter å 3 kronor.

Det är riktigt som herr Magnusson
framhåller, att det är vinnaren som betalar
skatten. Men man tycker ändå att
skatten på varulotterier kunde vara
rimlig och inte så hög som den är i
dag.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Wahrendorff begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 9, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
fr 10

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Avdragsrätt vid beskattningen för kostnader vid aktiebolagsbildning m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 114 ja och 96 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Avdragsrätt vid beskattningen för kostnader
vid aktiebolagsbildning m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av väckt
motion angående avdragsrätt vid beskattningen
för kostnader vid aktiebolagsbildning
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr REC-NÉLL (h):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
här tagit ställning till en motion med
en praktisk och en principiell sida.
Den praktiska sidan rör företagens försörjning
med riskvilligt kapital. Här
menar majoriteten av utskottet att allt
är väl beställt. I den frågan skall jag
inte öppna någon process — vi vet
ändå att uppfattning står mot uppfattning.

Vad beträffar det principiella, läser
jag betänkandet så att bevillningsutskottet
inte är främmande för min uppfattning,
att doktrinen om vad som är organisationskostnad
måste anpassas efter
dagens verklighet. Praxis har kommit
en bit på väg. Bevillningsutskottet
dribblar nu bollen till allmänna skatteberedningen.
Jag slutar med att uttala
förhoppningen att den sedan slås i mål.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Enligt gällande skattelagar
får aktiebolag inte göra avdrag
för s. k. organisationskostnader, exem -

pelvis stämpel-, registrerings- och annonskostnader
i samband med bildande
av aktiebolag eller vid nyemission av
redan bestående bolag. Det finns visserligen
inga uttryckliga regler i fråga
om dessa kostnader, men i skattepraxis
har de inte ansetts hänförliga till driftkostnader
utan till utgifter för förvärvskällans
förvärvande. Bolagen har därför
vägrats avdrag för organisationskostnader.
Däremot medges avdrag för
kostnader för viss kapitalanskaffning,
exempelvis för stämpelavgifter för obligationslån.

Nu vill motionärerna att avdrag skall
få göras även vid aktiebolagsbildning
och ökning av aktiekapitalet genom nyemission.
De vill alltså jämställa dessa
kostnader med kostnad för utgivande
av obligationslån. Det bör observeras
att man med kostnader ju vanligtvis avser
utgifter för intäkternas förvärvande
och bibehållande. Vid aktiebolagsbildning
och nyemission är det fråga om
förvärv av en förvärvskälla och inte
förvärv eller bibehållande av intäkter.
Nyemissioner har jämställts med bolagsbildning.

Att man får göra avdrag för kostnad
i samband med upptagande av lån beror
på att denna kostnad jämställes, eller
i varje fall borde jämställas, med
ränta på lånat kapital som nedlagts i
rörelsen och följaktligen är en kostnad
för intäkternas förvärvande. Om ett bolag
gör en nyemission, blir det fråga
om kostnader som rätteligen belöper på
aktieägarna. Det är ju de som lånar ut
pengarna, om man så vill till sig själva,
och de långivande är delägare i bolagen.
De förvärvar något. Vid obligationslån
är detta inte fallet. Det är alltså
en formell skillnad mellan dessa
kostnader.

Herr Regnéll säger att utskottet tycker
att allt är väl beställt. Jag kanske
då kan erinra om vad utskottet säger,
nämligen att det redan nu finns möjligheter
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar att av vinsten skattefritt av -

Onsdagen den 1 mars 1964

Nr 10

Avdragsrätt vid beskattningen för

sätta medel till olika fonder och pensionsstiftelser,
göra nedskrivningar av
varulager samt avskrivningar på maskiner
och inventarier, allt i syfte att
konsolidera företagen och göra dem
självfinansierande. På riksdagens bord
ligger förslag till förlängning av den
s. k. Annell-lagen och till särskilda investeringsavdrag
på maskiner och inventarier.
Detta syftar också till att underlätta
företagens konsolidering och
självfinansiering. Därtill tar utskottet
sig friheten att erinra om att den skattemässiga
behandlingen av kostnader
för nyemission liksom organisationskostnader
över huvud taget faller inom
ramen för allmänna skatteberedningens
utredningsuppdrag.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
den slutliga behandlingen av denna fråga
i bevillningsutskottet och har därför
inte haft möjlighet att påverka utformningen
av utskottsbetänkande!, men jag
har varit med vid den förberedande
behandlingen i avdelningen och skulle
gärna vilja säga några ord i frågan.

Herr Regnéll påpekade att det här
gäller dels en praktisk fråga, dels en
principfråga. Den praktiska frågan gäller
försörjningen av kapital åt näringslivet
och därvidlag menar herr Regnéll,
att utskottsmajoriteten tycks ha den
uppfattningen att allt är väl beställt.
Jag tror att det är att läsa in litet för
mycket i vad som står i betänkandet.
Där pekas inte bara på de möjligheter
som finns utan också på dem som nu
kommer att föreslås riksdagen. Jag vill
gärna ha sagt att enligt min mycket
bestämda uppfattning är de åtgärder
som nu finns att tillgripa och de som
föreslås inte tillräckliga, utan det krävs
ytterligare åtgärder för att tillgodose
näringslivets kapitalförsörjning. Den
frågan får vi tillfälle att behandla i
mänga sammanhang, och herr Regnéll

kostnader vid aktiebolagsbildninR m. m.

nämnde särskilt att han inte skulle ta
upp debatt i den frågan här. Vi får
många tillfällen att ta upp frågan i ett
större sammanhang.

Beträffande frågan huruvida kostnaderna
för aktieemissioner skall vara
avdragsgilla vill jag säga att jag personligen
bedömt frågan så, att den praktiskt
inte är av så avgörande betydelse
för möjligheten att förse näringslivet
med kapital att man absolut måste föregripa
den allmänna skatteberedningen
och nu fatta ett beslut omedelbart i
denna fråga.

Härmed är vi inne på den principiella
frågan hur man skall förfara med organisationskostnader
vid taxering. Jag
fick det intrycket vid behandlingen i
avdelningen att detta är en relativt
komplicerad fråga och att det därför är
lämpligt att ta upp den i annat sammanhang,
och detta erbjuder sig när
skatteberedningen får tillfälle att diskutera
frågan om företagsbeskattningen.
Hela frågan om beskattningen av
organisationskostnader bör nämligen,
såvida inte mycket starka skäl talar mot
det, tas upp i ett sammanhang.

När jag kommer att stödja utskottet
i voteringen sker det av de skäl jag
här angivit.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det gläder mig att herr
Gustafson i Göteborg håller med mig
om att näringslivets försörjning med
riskvilligt kapital verkligen är ett problem.
Det är klart att han som praktisk
bankman har den uppfattningen, och
jag tycker att det är bra att den kommit
till uttryck i diskussionen här.

Vidare talar herr Gustafson om att
han vid voteringen kommer att stödja
den och den linjen. Jag kommer inte
att bereda honom tillfälle att stödja
den, eftersom jag inte anhållit om votering.
Orsaken därtill är att jag delar
den uppfattning som utskottet gjort sig
till tolk för och som herr Gustafson ytterligare
underströk, nämligen att detta

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Lag om införande av brottsbalken m. m.

är en sak som bör behandlas av allmänna
skatteberedningen. Min avsikt med
motionen var att väcka intresse och
uppmärksamhet kring den skönhetsfläck
som nuvarande teori och praxis
innebär på detta område.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag konstaterar alltså
att herr Regnéll instämmer med utskottet
och inte med reservanterna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 5 av anvisningarna
till 35 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 4 mom. och punkt
10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 15

Lag om införande av brottsbalken m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om införande av brottsbalken m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! När den nya brottsbalken
på sin tid antogs, hade jag till första
lagutskottets utlåtande i ärendet fogat
ett särskilt yttrande. I det framhöll
jag under punkt 2 att ett stort antal brott

som tidigare kunnat förskylla böter eller
fängelse förändrats till enbart bötesbrott
och att i en del av dessa brott
bevisning inte sällan brukade bli relativt
omfattande, såsom exempelvis vid
ringa misshandel, ringa vållande av
annans död och hemfridsbrott. Genom
att sådana brott i framtiden blev rena
bötesbrott skulle de i princip komma
att omfattas av den s. k. enmansdomarkompetensen.

Med hänsyn till av riksdagen tidigare
gjorda uttalanden om att mål med egentlig
bevisprövning bör avgöras av flera
än en domare gjorde jag det uttalandet,
att man vid det fortsatta författningsarbetet
borde överväga att i rättegångsbalken
införa en spärregel, varigenom
en icke önskvärd utvidgning av enmansdomarkompetensen
skulle kunna
elimineras. En sådan regel borde, sade
jag, bli ännu mera påkallad om — vilket
var att förvänta — de vanliga trafikovarsamhetsbrotten
i framtiden skulle
förvandlas till rena bötesbrott.

De i förevarande proposition föreslagna
ändringarna av rättegångsbalken
upptar inte den av mig efterlysta spärrregeln.
Jag har emellertid avstått från
att nu motionsledes påkalla en sådan
spärr, och anledningen härtill är att
rättegångsbalken fortfarande föreskriver
nämnds medverkan då anledning
föreligger till att målsägande finnes.
Målsägande torde nämligen så gott som
undantagslöst finnas i de här av mig
omnämnda brottmålen. Om emellertid
proposition framdeles kommer att framläggas
i enlighet med trafikmålskommitténs
förslag, innebärande bl. a. att
målsägandespärren skall slopas, bör enligt
min mening i samband härmed intagas
någon annan spärr för att eliminera
enmamsdomaravgörande i fall där
verklig bevisning föreligger.

Jag har, herr talman, ansett mig redan
nu böra göra detta påpekande. Propositionen
i och för sig är jag annars
fullt belåten med och de ofta ganska
ömtåliga avvägandena har enligt min

Onsdagen den 4 mars 19(54

Nr 10

åsikt av departementschefen gjorts på
ett fullt tillfredsställande sätt.

Jag har alltså, herr talman, intet yrkande.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i anledning av förslaget till
lag med vissa bestämmelser om unga
lagöverträdare som förklaring till att
jag, fastän jag står som en av undertecknarna
till motion nr 788 i denna
kammare, inte yrkat bifall till motionen
utan anslutit mig till utskottets utlåtande
och nöjt mig med att avge ett
särskilt yttrande.

Vi har i utskottet varit eniga om att
huvudprincipen för bestämmelserna om
åtalseftergift för unga lagöverträdare är
att man vill skydda de unga från de
skadeverkningar som en lagföring och
dom kan medföra. På den punkten har
vi som sagt varit fullständigt eniga även
om det förelegat vissa skillnader i uppfattningen
hur man vid tillämpningen
skall gå till väga. En del har ansett att
en något strängare bedömning, alltså
en större åtalsfrekvens, skulle vara på
sin plats, andra har hävdat de i motionen
framförda synpunkterna. Av den
debatt som förts i medkammaren framgick
att bakom den blanka reservationen
ligger just den synpunkten, att man
från åklagarsidan inte skulle ha varit
tillräckligt sträng vid tillämpningen av
nuvarande lagbestämmelser.

För min del hade jag gärna sett att
utskottet hade uttalat sig litet mera bestämt
i motsatt rikning och rekommenderat
att man i största möjliga utsträckning
skulle försöka undvika åtal för
denna kategori lagöverträdare. Jag
skulle även ha önskat ett mera bestämt
uttalande till vägledning för framtida
praxis vid tillämpningen av bestämmelserna.
Att jag ändå avstått från att yrka
bifall till motionen beror på att vi i
princip varit eniga om att skydda de
unga så långt sig göra låter, även om

Lag om införande av brottsbalken m. m.

vi har olika uppfattning om hur strängt
vi skall tolka bestämmelsen att åtal inte
skall efterlåtas om åtal bör ske med
hänsyn till det allmänna intresset.

1 propositionen framhålles också —
och utskottet har instämt däri — att
den nya brottsbalken kommer att ge
större utrymme för åklagarna att meddela
åtalseftergift, och dessutom får
man ett större fält att röra sig på när
man skall välja påföljd för de unga.
Detta är väl ett av skälen till att man
nu inte ville uttala sig alltför kategoriskt.
Jag tycker nog ända som sagt att
man borde ha varit litet bestämdare i
sina uttalanden. Jag är nämligen tyvärr
inte så förhoppningsfull om att
den praxis som kommer att utvecklas
i fortsättningen helt och hållet kommer
att gå i den riktning man skulle ha önskat.

Det statistiska material som har förebragts
från riksåklagarämbetet visar att
åtalsfrekvensen under den senaste femårsperioden
ökat i anmärkningsvärd
grad. Detta är väl en följd av riksåklagarens
rekommendation i cirkulärskrivelse
1959, där det påpekades att det
var viktigt att inte meddela åtalseftergift
om inte garantier förelåg att barnavårdsnämnden
skulle tillgripa erforderliga
åtgärder. Utvecklingen visar emellertid
att den ökade åtalsfrekvensen inte
enbart beror på hänsynstagande till
ovannämnda cirkulärskrivelse utan att
man kanske gått något längre vid tolkningen
av denna och att antalet åtal
orsakade enbart av hänsyn till allmänt
intresse är ganska betydande. Det är
en bestämmelse som kan tolkas ganska
individuellt, och de mycket stora variationer
som förekommer visar också att
man bedömer denna bestämmelse mycket
olika.

Jag tror att åtskilliga ledamöter i
denna kammare har större praktisk erfarenhet
av denna fråga än jag och kan
belysa den med exempel. De ökade resurser
som barnavårdsnämnderna fått
under senare år för omhändertagande

Nr 10

Onsdagen den 4 inans 1964

Lag om införande av brottsbalken m. m.

och vidtagande av andra åtgärder borde
ha medfört att åtalssiffrorna sjunkit
ytterligare. Så har inte skett. Som en
av förklaringarna härtill har man angivit
att kriminaliteten numera blivit
allt grövre och griper ned i allt lägre
åldrar. Men jag har en känsla av att det
nog inte är hela förklaringen.

Det står i lagen att åklagaren inte
skall ha skyldighet att höra barnavårdsnämnden,
om det är uppenbart
att åtalseftergift inte skall meddelas.
Med hänsyn till de skadeverkningar
som kan befaras för de unga på grund
av en lagföring borde det enligt min
mening vara regel att barnavårdsnämnden
skall höras i de flesta fall.
Det finns kanske risk för att utskottets
rekommendation, att åklagaren vid behov
skall höra barnavårdsnämnden, kan
tolkas på det sättet att han i stor utsträckning
skulle kunna uraktlåta att
höra barnavårdsnämnden. Jag anser att
rekommendationen i stället bör tolkas
på det sättet att innan det fattas för
en ung människa så betydelsefulla avgöranden
som det här gäller bör åklagaren
i allmänhet till stöd för sin uppfattning
höra den sakkunniginstans som
barnavårdsnämnden utgör.

Vi rör oss, herr talman, vid valet av
åtgärder mot unga lagöverträdare alltid
på mycket osäker mark. Även om
vi handlar i största välmening kan våra
beslut få mycket ödesdigra följder för
den som besluten rör. Medvetandet härom
gör att man inte vågar uttala sig
alltför kategoriskt om värdet eller nackdelarna
av de beslut riksdagen nu kommer
att fatta. Jag hoppas naturligtvis
att de förväntningar som uttryckes i
propositionen och vartill utskottet har
anslutit sig skall komma att infrias, och
jag hoppas också i likhet med utskottet
att de kontakter som nyligen tagits
mellan barnavårdsmyndigheterna och
åklagarmyndigheterna i Stockholm och
ett antal av de större städerna i landet
skall leda till att en del kompetenstvister
kan undanröjas och att det skall

bli ett gott samarbete mellan de organ
det här gäller.

Men det finns säkert anledning att
med uppmärksamhet följa den kommande
utvecklingen. Framför allt bör
man komma ihåg att bättre än alla
korrigerande åtgärder mot unga lagöverträdare
är att genom effektiva förebyggande
åtgärder sörja för att allt
färre unga människor kommer i den
situationen att de gör sig skyldiga till
handlingar, som de under mera gynnsamma
omständigheter aldrig skulle ha
begått.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! I min egenskap av
motionär i ärendet vill jag anföra några
synpunkter.

Det kontroversiella med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående införande
av brottsbalken har väl närmast
varit § 1 i lagen — med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare.
Tillsammans med några medmotionärer
har jag önskat att i utskottets skrivning
skulle införas en ganska utförlig
anvisning för tillämpningen av dessa
bestämmelser. Jag skall emellertid inte
närmare redogöra för de punkter, som
vi sålunda har velat få medtagna i utskottets
skrivning, eftersom dessa punkter
finns väl refererade i utskottsutlåtandet.

En av de viktigaste orsakerna till
motionärernas ställningstagande i denna
fråga har varit den betydande ökning
av förandet inför domstol av ungdomar,
vilken har blivit följden av den
cirkulärskrivelse, som riksåklagaren i
februari månad 1959 sände ut. Siffrorna
å denna ökning, som också finns
återgivna i utskottsutlåtandet, visar att
det är fråga om en synnerligen betänklig
utveckling.

Men ännu allvarligare är kanske, att
tillämpningen varit så olika i skilda
delar av landet. Det förefaller knappast

Onsdagen den 4 mars 19(54

Nr 10

som om skiiliga krav på rättssäkerhet
skulle vara uppfyllda, när antalet åtalseftergifter
i procent av prövade fall varierar
så starkt. I exempelvis Värmlands
län meddelades under andra halvåret
19(53 endast åtalseftergift i 1 (5,7
procent av de prövade fallen, medan
motsvarande siffra för Uppsala stad var
70 procent och för Gotlands län 80,3
procent. Även för första halvåret 1962
visar siffrorna stora skillnader mellan
olika delar av landet. Särskilt markant
är skillnaden mellan Göteborgs stad och
Stockholms stad.

Nu kan man givetvis göra den invändningen,
att de lokala förhållandena
är olika och att brottsligheten inte har
samma karaktär i skilda delar av lan det.

I Gotlands och Jämtlands län, där
siffrorna för åtalseftergiften är höga,
kan måhända förhållandena betraktas
som tämligen idylliska, medan det i
andra delar av landet råder rätt svårartad
kriminalitet bland ungdomarna.

Detta stämmer emellertid inte i alla
delar och man kan inte frita sig från
misstanken, att det blir fråga om en
skönsmässig bedömning av vederbörande
statsåklagare och att mycket beror
på vem som är statsåklagare och hur
han tar ställning till dessa frågor.

Ett annat bekymmer är att det råder
en viss dualism i det nuvarande svstemed
för åtalseftergift, ett system som
kommer att vara tämligen oförändrat
i fortsättningen. Det är åklagaren, som
skall bestämma om huruvida åtalseftergift
skall meddelas eller icke, medan
barnavårdsnämnden skall förordna om
åtgärder och se till att dessa föres ut
i praktiken. Med rådande ordning finns
det risk för att statsåklagaren genom
sina ställningstaganden direkt påverkar
barnavårdsnämnden i dess bedömningar.
Sedan motionen väckts, blev jag
kontaktad av en socialvårdsman som
gav mig ett färskt exempel på hur det
kan gå till.

En pojke hade gjort sig skyldig till
ett brott, som i varje fall jag inte kan

Lag om införande av brottsbalken m. m.

finna annat än tämligen bagatellartat.
Han hade trimmat en moped, så att
den gick fortare än den tillåtna hastigheten,
och detta hade avslöjats. Hans
förseelse utreddes av barnavårdsnämnden,
som fann att prognosen för denna
pojke var mycket god. Han skötte sig
utmärkt i skolan, han hade varit välartad
och hans föräldrahem var det
bästa tänkbara. Från barnavårdsnämndens
sida tänkte man att man efter att
ha talat med föräldrarna inte skulle
behöva vidta någon annan åtgärd. Åklagaren
ringde emellertid och frågade vad
barnavårdsnämnden möjligen tänkt sig,
och när han fick veta att den inte
ämnade vidta någon åtgärd, förklarade
han bestämt att om någon sådan inte
kom till stånd skulle pojken åtalas.
Barnavårdsnämnden föll undan och beslöt
att pojken skulle ställas under övervakning.

När det gäller ett sådant fall, hämtat
från mera idylliska förhållanden,
kan man kanske säga att vad som skedde
inte har så stor betydelse, men man
kan också tänka sig — det har lämnats
belägg på sådana fall — att åklagaren
krävt att vederbörande skulle sändas
till ungdomsvårdsskola, när barnavårdsnämnden
i sak ansett det vara
lämpligare med placering i enskilt hem.
Detta stämmer inte så bra med vad departementschefen
har uttalat om att
härvidlag ett förtroendefullt samråd
skall äga rum mellan de olika myndigheterna,
men det är säkert svårt alt
kräva av myndigheter med skilda utgångspunkter
och skilda synsätt, när
det gäller dessa problem, att de alltid
skall komma överens. Det slutliga avgörandet
ligger ändå hos åklagaren.

I sitt utlåtande har utskottet förklarat,
att det inte råder så stora meningsskiljaktigheter
mellan vad motionärerna
uttalat och vad departementschefen
anfört i sitt yttrande. Jag finner emellertid
att de på vissa punker inte är
obetydliga. Beträffande den befarade
ogynnsamma inverkan på de unga av

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Lag om införande av brottsbalken m. m.

ett domstolsförfarande, som vi har talat
om i motionen, har departementschefen
förklarat, att han ej kan »finna
det befogat att generellt uttala, att åtal
bör undvikas av detta skäl». Utskottet
har något bagatelliserat denna meningsskiljaktighet,
som inte är helt obetydlig Beträffande

utskottets hänvisning till
utlåtande nr 25 vid 1959 års riksdag,
vilket utskottet uppenbarligen åberopar
med visst gillande, vill jag anföra att
det rådde en helt annan situation vid den
tid, då detta utlåtande avgavs. Yi hade
en betydande platsbrist på ungdomsvårdsskolorna
och barnavårdslagen var
en annan än den nuvarande. Vi hade
inte heller nått så långt i fråga om
upprustningen av de lokala barnavårdsnämndernas
resurser, och det förekom
kanske, beklagligt nog, att ungdomar
inte blev föremål för någon
barnavårdsnämndens åtgärd eller möjligen
gick omkring och väntade på
plats på ungdomsvårdsskolor och under
tiden gjorde sig skyldiga till nya
brott. Denna utveckling var mycket
omskriven, men jag tror att vi har
kommit en god bit på väg från detta
tillstånd. Utlåtande nr 25 vid 1959 års
riksdag kan därför inte vara bärande
i dagens situation.

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att yrka bifall till motionen, eftersom
de punkter som vi har tagit upp i den
måste inarbetas genom eu skrivning i
ett utlåtande. Jag anser det därför vara
helt opraktiskt att riksdagen skulle
kunna fatta ett beslut, i enlighet med
motionen, men jag vill liksom fröken
Bergegren betona att man har all anledning
åt följa den kommande utvecklingen.
Jag tror att man är litet väl
optimistisk, när man hävdar att överläggningar
mellan dessa olika myndigheter
skall lösa problemen helt och
hållet. Det finns kanske också anledning
för oss att återkomma, när vi har
sett verkan av den nya tillämpningen
efter den 1 januari 1965.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag är inte motionär, men
på grund av att under de senaste åren
åtskilliga representanter för de barnavårdande
myndigheterna på olika platser
i Värmland har talat med mig om
utvecklingen i länet på detta område
kan jag inte underlåta att mot denna
bakgrund göra några kommentarer till
just de förhållanden som råder i mitt
eget hemlän. Som vi hörde av herr
Martinsson hade Värmlands län en så
låg siffra för åtalseftergifter som 16,7
procent.

Endast 16,7 procent av alla fall under
senaste halvåret föregående år hade resulterat
i åtalseftergift. Det är en absolut
bottensiffra för hela landet. Enligt
propositionen är medelsiffran 48,5 procent,
och man undrar vilka konsekvenser
det skall få att man i de flesta fall
är helt beroende av åklagarens inställning,
av hans rent personliga uppfattning
om det avskräckande moment som
kan ligga i åtgärden att ungdomar mellan
15 och 17 år ställs inför domstol.

Efter att ha tagit del av åtskilliga
ärenden, bl. a. hos barnavårdsnämnden
i Karlstad, kan jag inte finna annat än
att åklagarna inte kan sägas följa den
huvudprincip som justitieministern anför
i propositionen, nämligen att ansvaret
för att lagöverträdare mellan 15
och 17 år bereds erforderlig vård skall
läggas på barna- och ungdomsvården.
Jag skall bara nämna ett par exempel på
hur det kan gå till.

Ett exempel från en ort i norra Värmland
gäller en pojke på femton år från
ett mycket gott hem och med mycket
goda vitsord från skolan. Vid ett tillfälle
hade han stulit några liter bensin
ur en dunk. Barnavårdsnämnden fann
att det var en tillfällig förseelse. Man

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

talade med föräldrarna och kom överens
med fadern om att han skulle fungera
som övervakare, men detta godkände
inte åklagaren, utan fallet gick
till åtal.

Ett annat exempel från barnavårdsnämnden
i Karlstad gäller en pojke på
16 år, som en kväll inne på en gård
hade satt sig i en annans bil och åkt
runt på gården. Han hade inte begått
någon annan brottslig gärning, och barnavårdsnämnden
bedömde fallet så att
en övervakare skulle tillsättas. Men det
har inte godkänts av åklagaren, utan
pojken åtalades.

Det förekommer att barnavårdsnämnden
först gör en utredning och beslutar
tillsätta en övervakare. Sedan går fallet
till åtal, och så görs det en ny personundersökning,
som leder till att vederbörande
döms till övervakning. På två
olika håll har man alltså beslutat att
försöka med övervakning. I sådana fall
ser man givetvis till att samma person
blir tillsatt av båda instanserna. Men
jag frågar mig om vi inte har tillräckligt
med fall vid våra domstolar utan att
man gör dubbla utredningar i fall där
man från början kan bedöma att det
bästa resultatet kan nås, om den unge
lagöverträdaren tas om hand mer personligt.
För barnavårdsnämnderna ter
sig väl de långa utredningarna meningslösa,
när man redan från början vet att
barnavårdsnämndens åtgärder i mycket
få fall anses vara tillräckliga.

Förra året förekom det vid två tillfällen
att ungdomar, som Karlstads barnavårdsnämnd
beslutat placera på hem,
fick hämtas därifrån till förhandlingarna,
vilka utmynnade i att vederbörande
skulle förvaras på det ställe där barnavårdsnämnden
tidigare hade placerat
honom. Efter rättegången fick man således
skicka honom tillbaka dit.

Med sådana exempel som bakgrund
kan man inte finna annat än att den
praktiska tillämpningen strider mot vad
justitieministern säger i propositionen:
»Med den framskjutna plats överliim -

Lag om införande av brottsbalken m. m.

nande till vård enligt barnavårdslagen
intar i brottsbalkens påföljdssystem leder
principen till att området för underlåtenhet
att åtala vidgas. Det blir i ett
betydande antal fall icke nödvändigt att
väcka åtal med hänsyn till påföljdsfrågan,
därför att det av lagstiftningen förutsatta
ingripandet mot lagöverträdaren
ändå kommer till stånd.»

Herr talman! Jag har velat säga detta
för att belysa den situation som barnavårdsnämnderna
befinner sig i på
många håll, den rådande dualismen som
jag påtalat tidigare och som gör att resultatet
för den unge lagöverträdaren
faktiskt är beroende av åklagarens rent
personliga inställning. På åklagarhåll
anser man att ett åtal kan verka avskräckande,
även om det inte leder till
någonting annat än övervakning, d. v. s.
samma åtgärder som barnavårdsnämnden
anser vara lämpliga. Men man frågar
sig verkligen om vi alla gånger vinner
denna effekt genom att väcka åtal.
Dessa ungdomar kan ju mista respekten
för domstolen. Det är också tänkbart
att man inte kan få dem att se positivt
på samhället såsom ett rättssamhälle,
när de kommer underfund med att bedömningen
är olika i olika län och att
det är andra faktorer än de rent juridiska
som avgör om åtal skall väckas.

Herr talman! Jag vill helt instämma
med motionärerna, men jag har intet
yrkande.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! De som lyssnat till denna
debatt har kanske svårt att finna
några nämnvärda meningsskiljaktigheter
mellan motionärernas och utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande i denna
fråga, som gäller i vilken utsträckning
åtalseftergift skall medgivas för
de yngsta lagöverträdarna.

Huvudprincipen, vilken har kommit
till uttryck både i den gamla och den
nya lagstiftningen, är att åtal inte bör
väckas, om man därigenom vinner lika
goda eller bättre beliandlingsåtgärder

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Lag om införande av brottsbalken m. m.

som då åtal väckes. Som fröken Bergegren
framhöll är vi alla ense om att vi
skall skydda ungdomarna, och vi kan
väl lita på att de som kommer att tilllämpa
lagen, d. v. s. åklagare, domstolar
och sociala myndigheter, kommer
att tillämpa lagen efter dess innehåll.

Både herr Martinsson och fröken
Bergegren har åberopat riksåklagarämbetets
statistik återgiven i utskottets utlåtande,
vilken visar att antalet fall av
åtalseftergift har sjunkit under senare
år. Men vi får inte glömma att förhållandena
under den tiden har varit andra
än de som kommer att råda efter den
1 januari 1965, då den nya brottsbalken
träder i kraft. Även om det inte
framgår klart av lagtexten, räknar vi
med att den nya lagen skall ge utrymme
för ett ökat antal åtalseftergifter och
därmed större möjligheter att överlämna
de unga lagöverträdarna till barnavårdsnämndens
åtgärder utan någon
lagföring.

Man har i detta sammanhang framhållit
att de unga skulle komma att påverkas
ogynnsamt av rättegångsförfarandet,
men därvidlag tror jag att faran
har överdrivits. Fröken Bergegren
fäste sig vid att vi i utskottsutlåtandet
har skrivit att åklagaren vid behov särskilt
bör rådföra sig med barnavårdsnämnd,
då han skall bilda sig en uppfattning
om huruvida den unge kan
komma att påverkas i ogynnsam riktning.
Fröken Bergegren ansåg att vi i
stället skulle ha skrivit att åklagaren i
allmänhet skall rådföra sig med barnavårdsnämnden.
Vi kan väl dock räkna
med att han i allmänhet kommer att
göra detta. Det står uttryckligen att han
inte behöver höra barnavårdsnämnd,
när det är uppenbart att åtal bör verkställas,
och detta måste väl innebära att
han i praktiskt taget alla andra fall hör
sig för med barnavårdsnämnden. Vidare
är det ganska klart, att om åklagaren
känner sig tveksam skall han ha rätt
att underställa domstolen ärendet och
inhämta dess mening.

Jag kan till fullo instämma i de förhoppningar
man i det sammanhanget
har givit uttryck åt, nämligen att det
i fortsättningen skall utbildas en gynnsam
praxis. Men det är faktiskt för tidigt
att bedöma hur systemet kommer
att utveckla sig. Vi har inte någon ledning
av den gamla statistiken, när det
gäller att bedöma verkningarna av det
nya påföljdssystemet. Herr Martinsson
var ju också inne på att vi måste avvakta
utvecklingen och återkomma till
frågan, om praxis skulle utveckla sig i
mindre önskvärd riktning.

Vi har i utskottet inte ansett oss kunna
deklarera att vi önskar ett större
antal åtalseftergifter, då tillämpningen
bör vara obunden och lagen måste få
vara normerande för i vilka fall åtalseftergift
skall medgivas. Vi tror inte att
det härvidlag kommer att bli några större
konfliktanledningar.

Fröken Bergegren är mera pessimistisk
än vad vi har varit i utskottet beträffande
lagens tillämpning. Vi har
fått en mycket god uppfattning om det
samråd som redan ägt rum mellan åklagar-,
barnavårds- och sociala myndigheter,
och vi tror att det samrådet kan
byggas ut ytterligare framdeles och göras
i verklig mening fruktbärande. Det
gäller framför allt att ha förtroende för
de myndigheter som skall tillämpa lagen.

Herr talman! Vi har i utskottet inte
funnit anledning att göra annat än avstyrka
de väckta motionerna, och det
har inte heller här i kammaren ställts
något yrkande om bifall till dem. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt att ta till orda i denna debatt, eftersom
det inte ställts annat yrkande än
om bifall till propositionen, men några
talare har fällt yttranden, som kan behöva
läggas till rätta.

Onsdagen den 4 mars 1904

Nr 10

Den diskussion som ägt rum här i ilag
gäller bara en detalj i hela det frågekomplex,
som propositionen avser. Det
viktiga i vad kammaren nu skall fatta
beslut om gäller ikraftträdandet av den
brottsbalk som riksdagen godkände för
ett och ett halvt år sedan. Förslaget innebär
att lagen skall träda i kraft vid
nästa årsskifte och avser de viktiga bestämmelser
som erfordras just för övergången
till ny lagstiftning.

I detta sammanhang skall jag be att få
orientera kammaren något om vad som
ytterligare kommer att följa i brottsbalksarbetet.
Inom den närmaste tiden
kommer riksdagen att föreläggas två
propositioner. Den ena innehåller förslag
till lag om behandling i fångvårdsanstalt.
Den skall ersätta den nuvarande
verkställighetslagen. Den andra propositionen
gäller förslag till ny lag om
personundersökning vid brottsmål. Härtill
kommer åtskilliga ändringar i sinnessjuklagen,
i lagen om allmänt kriminalregister
och i den nordiska verkställighetslagen.
Litet längre fram i vår
kommer slutligen en proposition med
förslag till de ändringar i tryckfrihetsförordningen
som erfordras för brottsbalkens
ikraftträdande.

Låt mig så, herr talman, återkomma
till den diskussion som förekommit här
i dag. Den erfarenhet som vi har av
tillämpningen av den nuvarande lagen
kan ju inte utan vidare läggas till grund
för några slutsatser om hur de föreslagna
reglerna skall tillämpas i framtiden.
Dessa regler måste ses mot bakgrunden
av hela det nya påföljdssystem som
finns intaget i brottsbalken. Att det relativa
antalet åtalseftergifter sjunkit sedan
1959 får väl såsom framhållits tillskrivas
den ökade kriminaliteten, men
också två andra omständigheter —- två
beslut som riksdagen fattade 1959 utan
någon större oenighet såvitt jag minns
rätt — är här av stor betydelse.

Det ena var det utskottsutlåtande nr
25, år 1959, som finns omtalat på s.
112—113. Där gjorde lagutskottet vissa

Lag om införande av brottsbalken m. m.

uttalanden beträffande den dittillsvarande
tillämpningen av åtalscftergiftsinstitutet.
Den andra omständigheten
var att riksdagen beslöt att införa möjlighet
att vid sidan av villkorlig dom
ådöma böter. Skall man tillämpa detta
system förutsätter det att saken går till
domstol och inte klaras av på den enklare
väg som åtalseftergift och omhändertagande
av de sociala barna- och
ungdomsvårdande myndigheterna innebär.

Nu bör man när man diskuterar propositionen
och utskottsutlåtandet komma
ihåg att när det gäller de unga
brottslingarna innebär förslaget, att
området för åtalseftergift utvidgas i två
väsentliga hänseenden.

För det första, med den framskjutna
plats som överlämnande för vård enligt
barnavårdslagen intar i det nya påfölj
dssystemet, leder reglerna till att
utrymmet för underlåtenhet att åtala
vidgas, och detta utrymme kommer att
ökas i samma mån som barnavårdens
resurser växer. En regel som ger möjlighet
att underlåta åtal bör därför vara
i viss mån elastisk och inte i förväg
bindas genom alltför generella uttalanden.
För det andra gäller hittills, att när
fråga är om ringa brott som uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande,
man kan efterge åtal även om något
ingripande med barnavårdande åtgärder
inte sker. Genom den proposition
som underställts riksdagen har den ändringen
gjorts att man tagit bort kravet
att brottet skall vara ringa. Man har
ansett att den gamla formuleringen kunde
tolkas på så sätt, att åtal inte skulle
få underlåtas i de fall särskilt straff
finns stadgat för ringa brott och den
aktuella gärningen enligt lag och praxis
ej är hänförlig till ringa brott i denna
bemärkelse. Man kan ta ett exempel.
Med den nya lagstiftningen, om riksdagen
godkänner den, kan åklagaren med
stöd av just denna regel besluta att icke
åtala på grund av ett av okynne eller
förhastande begånget tillgreppsbrott,

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Lag om införande av brottsbalken m. m.

t. ex. en bensinstöld, även om det skulle
anses som stöld och ej som snatteri
och även om de barnavårdande myndigheterna
ej företar några åtgärder.

Fröken Bergegren uppehöll sig ingående
vid de regler som anger när åklagaren
skall höra de barnavårdande
myndigheterna. Jag kan försäkra, att
med den skrivning som föreligger i lagförslaget
kommer åklagaren att i flertalet
fall höra de barnavårdande myndigheterna,
men han skall inte vara
tvungen att göra det under alla omständigheter.
Låt oss ta exemplet att
den unge nekar till brottet men åklagaren
anser att det föreligger tillräcklig
bevisning. Då kan ju åklagaren och
de barnavårdande organen inte klara
upp fallet utan domstols medverkan.
Utredningen måste då gå till domstol
för att man skall kunna höra vittnen
o. s. v. Att en åklagare underlåter att
höra barnavårdsnämnden innan han
fattar åtalsbeslut innebär icke att barnavårdsnämnden
inte kopplas in på fallet,
utan detta sker senare under domstolsförhandlingen.

Det har i denna debatt också påtalats
olikheter i tillämpningen av åtalseftergiftsinstitutet
i olika delar av landet.
Ja, herr talman, det är icke mig tilllåtet
enligt lag att ingå på ett bedömande
av de enskilda fallen. Jag kan inte
säga om vederbörande gjort rätt eller
fel beträffande den mopedförseelse som
här åberopats. Jag kan icke heller gå in
på fröken Sandells detaljexempel. Jag
vill bara säga, att vi nu står inför en
omfattande åklagarreform. I den mån
åklagarväsendet icke redan är förstatligat
kommer det att förstatligas. Vi
står inför en upprustning av riksåklagarämbetet.
Detta kommer att få mera
tid för att ge åklagarna handledning.
Denna reform genomföres samtidigt
som brottsbalken träder i kraft.

Fröken Sandell tog också upp ett fall
där barnavårdsnämnden hade förordnat
om övervakning, varefter fallet gick
till domstol och även denna förordna -

de om övervakning. Ja, det är denna
situation vi skall undvika genom den
nya lagstiftningen. Fröken Sandell har
helt och hållet förbisett att riksdagen
för ett och ett halvt år sedan beslöt bifalla
förslaget till ny brottsbalk, vilket
innebär att om fallet går till domstol,
kommer denna regelmässigt att överlämna
vederbörande till vård enligt
barnavårdslagen, varvid det blir barnavårdsnämnden,
som får besluta om åtgärder.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Justitieministern påpekade
med all rätt, att man naturligtvis
inte får förutsätta att den praxis som
varit rådande under de senaste åren
kommer att förbli oförändrad sedan
den nya lagen trätt i kraft. Detta är en
av orsakerna till att jag för närvarande
i stort sett inte hyser någon från utskottets
ställningstagande avvikande
mening. Det är emellertid just den olika
bedömningen av hittillsvarande
praxis som gör att motionärerna och
även jag har ansett att ett något klarare
uttalande borde ha gjorts till vägledning
och utformning av den praxis
som kommer att tillämpas. Jag förutsätter
naturligtvis också att åklagaren i
åtskilliga fall får lov att väcka åtal även
om barnavårdsnämnden har avstyrkt,
bl. a. på grund av de tänkta fall som
justitieministern nämnde. Detta har jag
ingenting att invända mot.

Något som jag emellertid varit oroad
över är den oerhörda differensen i
åtalseftergiftsfrekvensen inom olika
län. Det visar sig att åklagarna har mycket
skiftande uppfattning om när det
kan anses vara riktigt att väcka åtal,
så att man inte av denna orsak först
behöver höra barnavårdsnämnden. Jag
föreställer mig att det ofta händer att
åklagaren beslutar om åtal men sedan
kommer på andra tankar. Det är emellertid
inte samma sak att höra barnavårdsnämnden
i efterhand, sedan åtalsbeslutet
fattats. Då har man nämligen

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Öl

Vigselrätten för vigselförrättare vid kyrklig vigsel

gjort det som vi vill undvika: man har
dragit en ung människa inför domstol,
trots att detta uppenbarligen är till
skada.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt som departementschefen
säger, att den nya
brottsbalken öppnar ett helt nytt fält av
åtgärder och möjligheter, något som
kan medverka till att antalet åtalseftergifter
kommer att stiga. På denna punkt
skulle jag emellertid gärna vilja åberopa
vad utskottet skriver på s. 112 i
sitt utlåtande: »I viss mån kan denna
förändring komma att motverkas av
andra faktorer, såsom den i brottsbalken
uttryckligen angivna möjligheten
att i tillrättaförande syfte eller av hänsyn
till allmän laglydnad kombinera
behandling inom barnavårdslagens ram
med bötesstraff.»

Vi undrar om denna process skall
vara nödvändig bara för att vederbörande
också skall få böta. Ärendet
handläggs ändå slutligen av barnavårdsnämnden
och vederbörande överlämnas
till vård enligt barnavårdslagen. — Det
har sagts, att ungdomarna är goda bötesbetalare
och att denna strafform är
mycket värdefull. Men har man någonsin
tagit reda på vem det är som betalar
böterna? Är det föräldrarna som
gör detta för att undvika att vederbörande
skall råka i ytterligare krakel?
Är det så att de sämst ställda familjerna,
kanske mammorna i de ofullständiga
familjerna, som ofta har besvär med
sina barn, får klara upp detta?

Jag tror att det hade varit värdefullt
om statsmakterna givit en liten fingervisning
till de tjänstemän, som skall
handlägga dessa ärenden, om att de
hellre bör fria än fälla — att man hellre
bör undvika att åtala än vidta en sådan
åtgärd.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ lö

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål, så ock angående ändring i
samma lag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Vigselrätten för vigselförrättare vid
kyrklig vigsel

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion
angående vigselrätten för vigselförrättare
vid kyrklig vigsel.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag kommer inte att
med anledning av första lagutskottets
utlåtande nr 5 ställa något särskilt yrkande
utan skall bara säga ett par ord
som förklaring till min blanka reservation.

Jag kan i stort sett ansluta mig till utskottets
skrivning utom i det avsnitt
där utskottet vill göra gällande att frågan
om vigselskyldigheten för präst i
svenska kyrkan näppeligen kan lösas
förrän man vunnit klarhet i frågan hur
förhållandet mellan svenska kyrkan och
staten i framtiden skall gestalta sig.
Jag tror inte att det är riktigt eller nödvändigt
att låsa fast sig så pass hårt vid
problemet om relationerna mellan kyrka
och stat när det gäller att komma
till rätta med vigselfrågan.

Jag kommer i dag att rösta för utskottets
förslag bl. a. därför att vi ännu
inte vet hur justitieministern kommer
att behandla förslaget att prästs vigselskyldighet
flyttas från den enskilde
prästen till den prästerliga organisatio -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Vigselrätten för vigselförrättare vid kyrklig vigsel

nen. Denna fråga är ju för närvarande
under övervägande inom justitiedepartementet.
Det kan dock hända att statsrådet
söker finna andra vägar till lösning
— om det vet man ingenting.

Utskottet har skrivit så pass positivt
om motionärens yrkande att inga dörrar
är låsta. Man erkänner att nuvarande
lag kan medföra olägenheter, att
frågan hör följas med uppmärksamhet,
att det kan finnas behov att utvidga behörigheten
att förrätta kyrklig vigsel.

Rent principiellt och i överensstämmelse
med min liberala syn tycker jag
att det enda riktiga vore att folk som
önskar kyrklig vigsel finge kontakta
den pastor de vill ha som vigselförrättare.
Samfundstillhörighet borde inte
vara avgörande. Jag bär intet emot att
en präst i svenska kyrkan får rätt att
viga folk som utträtt ur kyrkan och som
t. ex. tillhör ett frikyrkosamfund. Vill
dessa människor att en viss präst skall
viga — det kan vara släktskap och
vänskap som spelar in här — så bör
inte lagen hindra det. Även frikyrkopastor
bör kunna få viga folk som står
hans kyrka nära, även om de inte är
matrikulerade medlemmar.

Herr talman! Jag har blott velat anföra
detta som en förklaring till min
blanka reservation. Jag har intet yrkande.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! För bara några minuter
sedan biföll kammaren ett förslag om
ändringar av vissa paragrafer i giftermålsbalkens
6, 11 och 15 kapitel. Jag
har i motionen föreslagit en ändring i
4 kap. § 2, som skulle innebära att vi
fick en bestämmelse om full vigselrätt
för behörig vigselförrättare vid kyrklig
vigsel inom svenska kyrkan och inom
annat trossamfund.

Vad jag velat betona med denna motion
är de trolovades rätt att bli vigda
av den präst som de vill bli vigda av.
För närvarande finns vissa inskränk -

ningar i denna rätt, vilket utskottet
också erkänt. Jag tänker närmast på
villkoret att en av de trolövade skall
tillhöra vigselförrättarens eget samfund.

Det är inte så länge sedan en frikyrklig
studentpastor som arbetar i en ekumenisk
situation i Uppsala anmodades
att förrätta vigsel mellan två personer
som tillhörde hans ekumeniska studentförsamling,
men de tillhörde inte samma
samfund som han och därför gick
det inte. Han fick heller inte dispens
att förrätta denna vigsel.

Jag skulle också kunna ta exempel
från min personliga erfarenhet.

När denna fråga behandlades 1951 i
samband med religionsfrihetslagens antagande,
hänvisade dåvarande statsrådet
Zetterberg till den lagberedning som
hade sysslat med förarbetena till 1915
års lag om äktenskaps ingående och
upplösning. Där sades, att det av hänsyn
till god ordning är påkallat att vigsel
icke måtte ske vare sig inom svenska
kyrkan eller annat trossamfund om
inte åtminstone den ena av kontrahenterna
tillhörde samfundet i fråga. Statsrådet
Zetterberg framhöll att det kunde
ifrågasättas om det var nödvändigt att
bibehålla en sådan bestämmelse; -han
menade att det borde överlämnas till de
trolovade själva att avgöra vilken vigselförrättare
de önskade anlita. Han
menade att en sådan bestämmelse kunde
utnyttjas på ett inte alldeles riktigt
sätt och att det därför var motiverat att
kräva att den ena av de trolovade skulle
tillhöra vigselförrättarens samfund.

Särskilda utskottet avvisade 1951 en
motion med förslag om obligatoriskt civiläktenskaps
införande. I samband
därmed betonade särskilda utskottet,
att det kunde ifrågasättas om det var
behövligt att bibehålla några begränsningar;
det borde kunna medgivas
varje behörig vigselförrättare att utan
inskränkning viga alla som begär vigsel
och är behöriga att ingå iiktenskap.
Utskottet ansåg sig inte kunna ta ståndpunkt
i frågan — utskottet menade att

Onsdagen den 4 mans 1904

Nr 10

Vigselrätten för vigselförrättare vid kyrklig vigsel

ett beslut borde föregås av en utredning
— men uttalade önskvärdheten av
att regeringen ägnade uppmärksamhet
åt frågan om ökad frihet att välja vigselform.
För två år sedan motionerade
jag i detta ämne, och första lagutskottet
behandlade motionen. Utskottet betonade
att det kan förekomma fall då
begränsning i vigselförrättarens behörighet
synes medföra olägenheter och
att det kan finnas skäl för ändring i
gällande lagstiftning. Utskottet hänvisade
också till den vigselplikt som den
svenska kyrkans präster bär — frikyrkopastorer
har ju vigselrätt men inte
denna vigselplikt. Första lagutskottet
framhöll att starka skäl talade för att
en utvidgning av vigselrätten inte genomfördes
annat än i samband med
att problemet rörande omfattningen av
vigselplikten för prästerskapet i svenska
kyrkan bringas till sin lösning. Den
frågan torde inte kunna lösas oberoende
av den pågående utredningen av förhållandet
mellan stat och kyrka.

I utskottets utlåtande i år heter det:
»Vad utskottet tidigare uttalat angående
frågans samband med problemet om
vigselskyldighet för präst inom svenska
kyrkan äger alltjämt sin giltighet.» Nu
har det emellertid inträffat några saker
sedan 1962 som förändrar bilden
en del. Det är framför allt två saker jag
tycker är viktiga.

Den första är hovrättspresident Björn
Kjellins promemoria med förslag till
ändrad lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken.
Hans förslag innebär, att till
vigsel inom svenska kyrkan kan de trolovade
anlita den präst inom kyrkan
som de själva åstundar och som är villig
därtill. De äger erhålla vigsel i församling
endera tillhör av präst som
drätill förordnas. Vigselskyldigheten
lyfts alltså bort från den enskilde prästen
och läggs i stället på den prästerliga
organisationen. Detta förslag har
1963 års kyrkomöte antagit. Nu får vi
veta av utskottets utlåtande att frågan
för närvarande är under övervägande

i justitiedepartementet. Detta är vad vi
vet i dag den 4 mars, men för jämnt
tre månader sedan, den 4 december
1963, då vi hade en debatt här i andra
kammaren om eventuellt införande av
obligatoriskt civiläktenskap antydde
justitieminister Kling att »ett annat
uppslag för lösning av frågan» övervägdes
inom departementet. Vi har ännu
inte fått veta något närmare om vad
detta andra uppslag kan innebära, men
uppenbarligen kan vigselrätten behandlas
oberoende av frågan om vigselplikten
för svenska kyrkans prästerskap då
man tydligen är på väg att finna en
antagbar lösning av den senare frågan.

Den andra nya omständighet som tillkommit
hänför sig inte till vårt eget
land utan till Norge. Där framlades
den 4 juni 1962 ett förslag till lag om
trossamfund. Äktenskapslagens § 21 får
enligt detta förslag en ändrad lydelse,
så att vigsel på kyrkligt sätt kan ske i
statskyrkan och i ett registrerat trossamfund
när Konungen har godkänt
den form av äktenskapsinstiftande som
samfundet använder. I förslaget till lydelse
av § 22 heter det där att kyrklig
vigsel förrättas av en därtill berättigad
präst i statskyrkan eller i ett registrerat
trossamfund. Enligt det norska förslaget
skall alltså både präst i norska kyrkan
och präster i registrerade trossamfund
kunna vägra att viga under vissa
förutsättningar. Det norska förslaget innebär
i princip inte någon inskränkning
i rätten att viga den som önskar
bli vigd. Man intar alltså en väsentligt
generösare hållning i Norge. Det norska
förslaget är nu ute på remiss och det
är naturligtvis inte säkert hur det kommer
att behandlas, men det är sannolikt
att det antas. Vi borde kunna inta en
likartad ståndpunkt för Sveriges del.

Jag vill alltså uttrycka förhoppningen
— utan att ställa något yrkande, herr
talman — att även om vi inte i dagens
läge anser att det kan ske någon förändring,
bör en sådan kunna ske i morgondagens
läge.

<54

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

"Utredning rörande verkskyddets finansiering

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Utskottet har i år argumenterat
på samma sätt som förra
året och hänvisar till att frågan ligger
i stöpsleven. Utskottet nämner bl. a.
det Kjellinska förslaget. Hela detta ärende
är beroende av utredningen kyrka—
stat och utskottet har sagt vad som
bör sägas enligt min mening. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion
om utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen,
och

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående aktiebolags redovisningsskyldighet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Utredning rörande verkskyddets finansiering Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande verkskyddets finansiering.

Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 295 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 729 i andra kammaren
av herrar Wahrendorff och Magnusson
i Nennesholm.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning av frågan om
verkskyddets finansiering i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 295 och II: 729, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Olsson
och herr Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:295 och 11:729, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam utredning rörande verkskyddets
finansiering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Skall vårt totalförsvar
kunna fungera med önskvärd effektivitet
fordras medverkan och insatser från
olika håll. Det räcker inte med de rent
militära insatserna, utan också på det
civila området fordras medverkan. Alla
torde vara ense om att försvaret i denna
mening är en hela folkets angelägenhet,
men det är en hela folkets angelägenhet
också i ekonomiskt avseende,
vilket bör medföra att man söker upprätthålla
principen om att försvarskostnaderna
skall åvila staten.

På ett område, verkskyddets, kan inte
den principen anses förverkligad. Företagen
åläggs här betydande utgifter som
ligger långt utöver vad som följer av
vanlig civilförsvarsplikt och t. o. m. utgifter
för rent militära ändamål. De
sammanlagda investeringskostnaderna
för verkskyddet har uppskattats till cirka
55 miljoner kronor och de löpande
kostnaderna vid fullt utbyggd organisation
till cirka 6 miljoner kronor i fredstid.
Detta är dock överslagsberäkningar;
någon tillförlitlig kostnadsuppgift
finns inte.

Vi har tagit upp frågan om finansieringen
av detta verkskydd, emedan vi
anser att en betydande del av kostnaderna
är av sådant slag att de bör åvila
staten. Jag vill betona att vi inte ifrågasätter
företagens medverkan i personellt
avseende — den är nödvändig om

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Utredning rörande verkskyddets finansiering

vi över huvud taget skall kunna ha ett
effektivt verkskydd. Däremot ställer vi
oss frågande till om företagen verkligen
skall stå för hela den kostnad som
verkskyddet medför. Eu del av den materiel
som företagen är skyldiga att anskaffa
för verkskyddet är av sådant
slag att de kan dra åtminstone viss nytta
av den i fredstid. Enligt vår mening
bör företagen alltjämt bekosta sådan
materiel på t. ex. brandskyddets och
jämförliga områden. Däremot bör kostnader
för materiel eller anordningar
som företagen inte kan eller får dra
nytta av i fredstid eller för sin vanliga
verksamhet i princip bestridas av staten.
Vi har i motionerna pekat på kostnader
för gas-, radiak- och bevakningsgrupper
som exempel i detta avseende.
Den utrustning som behövs enbart för
dessa grupper uppgår vid ett medelstort
industriföretag till cirka 20 000 kronor.

Jag vill särskilt påpeka att det i betydande
utsträckning rör sig om rent
militär utrustning — eldhandvapen,
ammunition och annan utrustning som
är typisk för militära förband. Inte ens
denna materiel ställs till företagens förfogande
utan de hänvisas helt enkelt
till att köpa den. Särskilt märkligt är
att de inte får förvärva vapen och annan
militär utrustning från kronan
utan hänvisas till den s. k. öppna marknaden.
Med lite god vilja borde det
kunna ordnas så att åtminstone materiel
av denna militära art ställs till företagens
förfogande.

Vi har begärt utredning av hela denna
fråga och menar att olika möjligheter
bör prövas i syfte att åstadkomma
rättelse. Man kan tänka sig att staten
ställer viss materiel till förfogande, biträder
i eller tar hand om utbildningsverksamheten
eller måhända lämnar
schablonbidrag. Det kanske inte är möjligt
att komma fram till en exakt kostnadsfördelning
som innebär att staten
tar alla kostnader som är merutgifter
för företagen, men det bör gå att komma
fram till en ordning som på det
5 — Andra kammarens

hela taget sammanfaller med principen
att försvarskostnaderna skall åvila staten.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Riksdagen har så sent
som förra året prövat en liknande motionsframstöt
och då avslagit ett yrkande,
som motsvarar det reservationsvis
framställda motionsyrkande vi nu behandlar.
Man kan hysa förståelse för
att kostnaderna för verkskyddet i vissa
fall kan kännas betungande för den enskilde,
men detta gäller ju alla försvarskostnader,
och allt besvär i övrigt för
försvaret är också någonting, som åtskilligt
belastar medborgaren.

Man kan, som sagt, hysa förståelse
för att sådana kostnader kan kännas
betungande. Men försvaret ger ju dock
också en viss trygghet redan på det
personliga planet för den enskilde och
därtill ett skydd åt den enskildes ekonomiska
intressen. Detta framträder
särskilt starkt vad gäller företagarna
och verkskyddet. Därtill kommer att
verkskyddet inklusive tillhörande materiel
i stor utsträckning även ger ett
gott skydd under fredstid vid t. ex.
brandtillbud eller andra risktillfällen.
Motionärerna framhåller själva, med
rätta för övrigt, under åberopande av
civilförsvarsstyrelsen att det är svårt
att göra en uppdelning av kostnaderna
mellan staten och den enskilde med
hänsyn till att en del av dessa kostnader
kan anses böra åvila staten såsom
allmänna försvarskostnader, medan övriga
kostnader på grund av företagens
nytta i fredstid av vissa delar av verkskyddet
bör åvila företagarna. En klyvning
här skulle säkerligen bli komplicerad
och troligen ibland rätt godtycklig.
Därtill kommer de administrativa
konsekvenserna i form av civilförsvarsmyndigheternas
övertagande av ledningen
av verkskyddet. Till detta bär
dessa myndigheter åtminstone inte för

protokoll 190''t. Xr 10

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Procentsatsen för uttag av ATP-avgift

närvarande personalresurser. Att särskilja
frågorna om verkskyddets finansiering
och administration anses inte
heller möjligt.

Man kan, som sagt, hysa förståelse
för att försvarskostnaderna kan kännas
betungande för enskilda och för det från
allmänna rättvisesynpunkter en smula
betänkliga i att försvarsbördorna, då
det gäller försvaret i stort, ofta och
kanske t. o. m. oftast kommer att fördelas
ganska ojämnt på befolkningen.

Men den praktiska verkligheten är nu
tydligen sådan, att en fördelning av
kostnaderna för verkskyddet mellan
stat och enskilda företag inte anses
möjlig. Nyttan av verkskyddet i fredstid
för företagen och detta skydd såsom
en del av civilförsvaret går så intimt
in i varandra, att man inte kan
särskilja dem. Detta är utskottsmajoritetens
ståndpunkt, och jag ber med hänvisning
till vad jag nu anfört att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels också på bifall till reservationen
av fru Olsson och herr Gustavsson
i Alvesta; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 20

Procentsatsen för uttag av ATP-avgift

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående procentsatsen för uttag av
ATP-avgift.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 86 i första kammaren av herr Gösta
Jacobsson m. fl. samt nr 108 i andra
kammaren av herrar Magnusson i Borås
och Eliasson i Moholm.

I motionerna, vilka var likalvdande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna intaget förslag till lag

angående procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1965—1969 till försäkringen
för tilläggspension.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:86 och 11:108, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Petersson och Björkman, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 86 och II: 108, måtte
för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

angående procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1965—1969 till försäkringen
för tilläggspension

Härigenom förordnas, att den i 19
kap. 5 § lagen om allmän försäkring
omförmälda procentsatsen för uttag av
avgift till försäkringen för tilläggspension
skall för ett vart av åren 1965—
1969 utgöra sju.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 4 gäller ATP-avgiftens storlek.
Redan då riksdagen förra året fattade
beslut om procentsatsen för ATPavgiften
under åren 1965—1969 hävdades
från vårt håll att en höjning nu
inte borde ske utan att avgiftsprocenten
för de närmaste fem åren borde
stanna vid samma nivå som för 1964,
nämligen vid 7 procent. Regeringen
valde inte den högsta procentsatsen i
riksförsäkringsverkets alternativ utan
stannade för en medelväg och föreslog
en höjning med en halv procent varje
år. Detta blev också riksdagens beslut.

Som skäl för vår ståndpunkt att man
borde stanna vid 7 procent åberopade
vi bl. a. att hänsyn måste tas till återverkningarna
på företagens produktionskostnader,
till utrymmet för löne -

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

ökningar och standardförbättringar i
annan form samt till det härdare konkurrensläge
som det svenska näringslivet
utsiittes för. Inte minst de mindre
och medelstora företagen fär känning
av dessa kostnader och av konkurrensen.
För jordbrukarna innebär avgiftsuttaget
en svår belastning på disponibla
inkomster.

Skälen för vår ståndpunkt har inte
försvagats sedan föregående år, snarare
tvärtom. Genom ATP-fondernas snabba
tillväxt sker en stark ökning av det kollektiva
sparandet, som vi finner olycklig
och olämplig. Under 1963 inbetalades
nära 1 900 miljoner i avgifter. Fonderna
uppgick vid slutet av 1963 till
4,7 miljarder, en ökning på i det närmaste
2 miljarder sedan föregående
årsskifte. År 1970 kan fonderna beräknas
ha stigit till 30 miljarder, vilket i
sin tur kan antas motsvara 35 å 40 procent
av kreditmarknaden. Redan före
denna tidpunkt torde ATP-fonderna ha
vuxit ifatt affärsbankernas medelsbehållning.

Medelräntan för fondmedlens placeringar
har under de gångna åren legat
vid 5,4—5,7 procent och utgör från
1 februari i år 5’A procent. Även vid en
förräntning av 4 procent skulle fonderna
enligt vårt förslag om en avgift på
7 procent stiga till icke föraktliga belopp,
nämligen 22 miljarder 1969 och
över 25 miljarder 1970. Den Åsbrinkska
utredningen räknade på sin tid med att
ATP-fonderna 1970 skulle uppgå till något
mellan 14 och 20 miljarder.

Medelräntan på fondplaceringarna
har alltså hela tiden varit större än beräknat,
och beräkningarna har även
överträffats när det gäller ATP-fondernas
tillväxt. Från pensionssystemets
synpunkt är ett så stort avgiftsuttag inte
oundgängligen nödvändigt. Det ökar
kostnaderna och försvårar näringslivets
möjligheter till självfinansiering.
Om fonderna förräntas med 5 procent
— det är alltså en lägre förräntning än
den som för närvarande sker — kom -

Procentsatsen för uttag av ATP-avgift

mer ATP-fonderna enligt det av riksdagen
förra året beslutade uttaget att
1980 uppgå till 109 miljarder. Det är
sålunda fråga om en kapital- och maktkoncentration
av väldiga mått. En sådan
utveckling finner vi i hög grad oroväckande.
De skäl vi anförde förra året
talar lika starkt i år för att avgiftsuttaget
inte bör överstiga 7 procent de
närmaste åren.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande nr 4 fogade reservationen
av herr Per Petersson och
mig.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Frågan om avgiftsuttaget
behandlades, som herr Björkman
redan har anfört, även vid föregående
års riksdag och var föremål för en
ganska ingående debatt här i kammaren.
Riksdagen beslöt då att fastställa
avgifterna till allmänna pensionsförsäkringen
till, som herr Björkman anförde,
7Va procent för år 1965, varefter avgifterna
för varje år skall öka med V* procent
per år fram till 1969, då avgiftsuttaget
blir 91/* procent. Samma yrkande
som i år framfördes i fjol i motioner
från högerhåll. Yrkandet, som återfinnes
i reservationen till utskottsutlåtandet,
var alltså under omprövning även
i fjol. Vid samma tillfälle hade från
folkpartihåll väckts ett förslag om att
avgiften skulle fastställas enbart för två
år, nämligen för åren 1965 och 1966.
Vidare yrkades, att regeringen borde
tillsätta en utredning med uppgift att
undersöka allmänna pensionssystemets
och i synnerhet fondbildningens inverkan
på näringslivet och på den samhällsekonomiska
utvecklingen. Inte heller
yrkandet från folkpartiet angående:
avgiftsuttaget bifölls av riksdagen i fjol.
Däremot framhöll utskottet angelägenheten
av att en utredning kommer till
stånd beträffande dels pensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar,
dels fondförvaltningens framtida admi -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Procentsatsen för uttag av ATP-avgift

nistration. Utskottets uttalande godkändes
av riksdagen, som alltså i skrivelse
till Kungl. Maj:t gav till känna vad utskottet
anfört.

Jag utgår alltså från att denna utredning
kommer till stånd, därest den inte
redan har blivit tillsatt. Inom utskottet
finner vi därför inte anledning att riva
upp det beslut som riksdagen fattade
så sent som i fjol. Vi vill i stället avvakta
resultatet av den analys av problematiken
som utredningen kan komma
att så småningom redovisa.

Mot denna bakgrund har utskottet
inte kunnat tillstyrka motionerna. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Mig veterligt har denna
utredning, som utskottet begärde förra
året, ännu inte tillsatts. Jag har i varje
fall inget minne av att det under föredragningen
i andra lagutskottet upplystes
om att utredningen verkligen
skulle pågå. Det hade varit intressant
att av dem som är bättre informerade
om vad som pågår bakom kulisserna
få höra, om denna utredning verkligen
är tillsatt eller inte. Det är en mycket
väsentlig fråga, hur fondförvaltningen
kommer att ordnas i framtiden.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det har inte kunnat
lämnas klara upplysningar om huruvida
den av herr Björkman berörda utredningen
är tillsatt eller inte. I varje
fall torde man kunna dra den slutsatsen
att någon utredning med parlamentariskt
inslag icke har kommit till stånd.
Jag finner det lika angeläget som herr
Björkman att understryka vikten av att
utredningen verkligen kommer till
stånd och börjar arbeta så att den inom
rimlig tid kan framlägga sina resultat.

Herr BJÖRKMAN (li):

Herr talman! Jag erhöll just nu upplysningen
att den här frågan synes vara
en av dem som det ekonomiska plane -

ringsrådet skall ta hand om. Om man
i bilaga 2 till årets statsverksproposition
ser efter vad det ekonomiska planeringsrådet
skall syssla med, kan man
nog hysa rätt starka farhågor för att
det dröjer länge innan det kommer att
ta upp denna fråga. Därför finns det anledning
understryka vad herr Anderson
i Sundsvall sade, att det är viktigt
att utredningen verkligen kommer till
stånd. På den punkten, herr Anderson,
kan vi vara fullkomligt överens!

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Per Petersson och
Björkman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 177 ja och 37 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 4 mars 1904

Nr 10

Höjning av karensbeloppct för rabalternde läkemedel, m. in.

§ 21

Höjning av karensbeloppet för rabatterade
läkemedel, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om höjning av karensbeloppet
för rabatterade läkemedel, in. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
440 i första kammaren av herr Sveningsson
samt nr 523 i andra kammaren
av fru Kristensson.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna intagna förslag till
lag angående ändrad lydelse av lagen
om allmän försäkring den 25 maj 1902
(nr 381) och till förordning angående
ändrad lydelse av Kungl. Maj :ts förordning
den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Motionsyrkandet innebar, att karensbeloppet
vid läkemedelsrabatteringen
skulle höjas från 3 till 5 kronor, att
statsbidraget till läkemedelsrabatteringen
slopades samt att det allmänna statsbidraget
till sjukförsäkringen sänktes
från 50 procent till 45 procent.

Utskottet hemställde att förevarande
motioner, I: 440 och II: 523, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Per
Petersson och fru Gunne, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner I: 440 och II: 523, måtte
för sin del antaga i reservationen
intagna förslag till lag angående ändrad
lydelse av lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring och till
förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 5 behandlar ett par motioner,
som yrkar dels höjning av karensbeloppet
för rabatterade läkemedel från
3 till 5 kronor, varigenom statsbidraget
för detta ändamål skulle bli obehövligt,
dels sänkning av statsbidraget för vissa
andra angivna ändamål från 50 procent
till 45 procent.

Det är ett motionspar som riksdagen
tidigare har haft tillfälle att ta ställning
till. Andra lagutskottet har även i
år avvisat motionerna. Tillsammans
med herr Per Petersson i första kammaren
har jag reserverat mig för bifall
till motionerna, och jag skall i korthet
ange skälen härför.

Genom höjningen av karensbeloppet
minskas sjukkassornas utgifter för läkemedelsersättningar
med ca 20 miljoner
kronor. Bortfallet av statsbidrag innebär
en inkomstminskning för kassorna
med 7 miljoner i runt tal. Kvar står
då en ökning av behållningen med omkring
13 miljoner kronor, som ger ytterligare
möjlighet att sänka statsbidragen.
En höjning av karensbeloppet på
det sätt motionärerna har föreslagit innebär
vidare administrativa förenklingar.

Sänkningen av statsbidraget till kassorna
för sjukvårdsersättning, grundsjukpenning,
barntillägg och moderskapspenning
från 50 till 45 procent innebär
en besparing för statsverket med
39,5 miljoner kronor. Den sammanlagda
besparingen skulle alltså uppgå till 46,5
miljoner kronor.

Denna besparing anser jag riktig och
betydelsefull. Statsbidragen har under
årens lopp visat en ständig ökning. I
den nu löpande staten har upptagits 365
miljoner kronor, och årets statsverksproposition
räknar med 395 miljoner,
alltså en ökning med 30 miljoner.

Motionärernas förslag behöver inte
påkalla någon höjning av sjukförsäkringsavgiften.
I det sammanhanget vill
jag gärna påpeka att fonderna för den

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Höjning av karensbeloppet för rabatterade läkemedel, m. m.

obligatoriska delen av sjukförsäkringen
visar en oavbruten ökning. Under
1962, det sista år för vilket uppgift finns
tillgänglig, har fonderna ökat med 53,5
miljoner kronor. Takten i fondökningen
från 1956 till 1962 pekar närmast på
att fonderingen skulle kunna fördubblas
på tio år. En sådan ökning av fonderna
kan inte vara nödvändig.

För den enskilde skulle en höjning
av karensbeloppet från 3 till 5 kronor
betyda att utgiften per läkemedelsinköp
ökar med 1 krona. Detta kan inte anses
betungande, framför allt inte sett i relation
till penningvärdeförsämringen
och den standardhöjning som inträtt sedan
reformen beslöts.

Med dessa ord omkring en fråga, som
kammaren tidigare har diskuterat, ber
jag få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Det hör ju till ordningen
här i huset att riksdagen, om en
fråga är under utredning, avvaktar resultatet
av denna, särskilt om det rör
sig om en parlamentariskt förankrad
utredning. Nu sitter 1961 års sjukförsäkringsutredning
och arbetar med denna
fråga. Då kan det väl inte anses rimligt
att företa sig någonting, innan utredningen
är slutförd. Vore det så att
sjuka människor inte finge rabatt vid
inköp av vissa viktiga mediciner eller
att rabatten vore orimligt låg, så skulle
man kanske kunna tänka sig att göra
ett avsteg från denna praxis, men så är
inte fallet nu. Tvärtom skulle ju ett bifall
till motionsyrkandet, som motiverats
med vissa administrativa fördelar,
öka den medicinköpande allmänhetens
kostnader. Visserligen skulle inte sjukförsäkringsavgifterna
behöva ökas vid
höjning av karensbeloppet från tre till
fem kronor, men det blir dock en viss
kostnadsökning för den sjuke, nämligen
med en krona per inköpt läkemedel.
Vid medicinering med flera läke -

medel av här relevant typ under en
längre tid med flera inköp som följd
skulle det kunna bli en betydande kostnadsökning.
Man bör också, om man ser
saken från allmänhetens sida, beakta
att läkemedelspriserna har gått upp.

Jag tror att det här i kammaren finns
mycket litet gehör för reformer, som
minskar försäkringsförmånerna. I varje
fall har utskottsmajoriteten ansett att
den inte bör förorda en sådan reform,
även om majoriteten inte har åberopat
annat än de rent formella skälen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottsmajoritetens förslag.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Visst har vi vetat att
det pågår utredning, men vad beträffar
denna fråga har vi sett detta under fem
eller sex år. Under dessa år har andra
lagutskottet hänvisat till utredningar
som pågått. När vi nu kommit så långt
fram som till år 1964 tycker jag att man
inte längre borde kunna skylla på utredningar.

Vidare kan jag väl få använda detta
tillfälle till att säga att, även om vi på
vårt håll har respekt för argumentet
om pågående utredningar, så är faktiskt
vår respekt för det argumentet på väg
att undergrävas, därför att det på åtskilliga
andra håll inom vårt samhällsliv
förekommer, att man utan att avvakta
resultatet av pågående utredningar
lägger fram viktiga reformförslag.

Herr Wiklund säger att denna reform
kommer att öka den läkemedelsköpande
allmänhetens kostnader. Vi
har räknat ut att den skulle höja kostnaderna
med en krona per inköp och
detta gäller oavsett om läkemedlet är
billigt eller dyrt. Herr Wiklund talar
också om patienter som får använda
flera olika läkemedel. Hur många olika
läkemedel som skall användas beror väl
på resultatet av en överläggning mellan
patienten och läkaren. Men jag vill gärna
att man skall komma ihåg att en stor

Onsdagen den 4 inars 1904

Nr 10

Höjning av karcnsbeloppet för rabatterade läkemedel, m. m.

del läkemedel är helt fria, nämligen
sådana som anses vara livsviktiga för
patienten.

Den höjning av karensbeloppet för
rabatten från tre till fem kronor som
vi föreslagit motsvarar ungefär den allmänna
kostnadsförskjutningen. Enligt
uppgifter från taxeringsmyndigheterna
har nämligen den allmänna inkomstnivån
beträffande inkomster ovanför
1 200 kronor höjts med omkring 63 procent.
Två kronor av en existerande rabatt
på tre kronor motsvarar 66 procent.
Höjningen är alltså inte större än
vad som motsvaras av den allmänna
penningvärdeförsämringen i förening
med standardhöjningen.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag begärde ordet, när
jag hörde fru Gunne tala om att frågan
om hur många läkemedel som skall
användas beror på resultatet av en
överläggning mellan patienten och läkaren.
Eftersom jag för närvarande är
ordinerad en hel de! läkemedel, har
jag inte annat att göra än att rätta mig
efter läkarens ordination.

För riksdagsmännen skulle det inte
spela någon roll, om man höjde läkemedelskostnaderna,
men vi bör ändå
komma ihåg att enligt finansplanen i
.statsverkspropositionen har mellan 30
och 40 procent av alla inkomsttagare
inkomster som ligger mellan 2 999 kronor
och 10 000 kronor, och för dem av
dessa som är beroende av läkemedel
kan läkemedelskostnaderna betyda en
mycket stor ekonomisk belastning.

När socialvårdsutredningen på sin
tid framlade sitt delbetänkande föreslog
den att läkemedlen skulle rabatteras
med 50 procent och att för barnen
skulle läkemedel erhållas gratis — jag
kommer inte ihåg om åldersgränsen
för barnen i detta sammanhang var
femton år. När den nya läkemedelsreformen
genomfördes hade en hel del
sjukkassor redan genomfört en rabatt
på 50 procent utan något som helst ka -

rensbelopp. För medlemmarna i dessa
sjukkassor innebar reformen eu ökad
belastning. Dessa sjukkassemcdlemmar
hade själva förklarat att de var villiga
att betala kostnaden för att de skulle
kunna få läkemedel med 50 procents
rabatt. Riksdagen beslöt emellertid att
man skulle betala karensbeloppet. Men
det är klart att för familjer med många
barn som kan drabbas av sjukdom kan
betalning av karensbeloppet tillsammans
med vad man har att erlägga till
läkaren påverka ekonomien i större utsträckning
än fru Gunne kanske tänkt
sig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Om det formella skälet,
att det pågår en utredning kanske inte
är det starkaste, räcker dock, som jag
sade redan i mitt första anförande, det
faktum, att ett genomförande av reservanternas
förslag i princip skulle medföra
en försämring — den må vara stor
eller liten — i försäkringsförmånerna
som skäl för mig att fasthålla vid min
ståndpunkt. Jag vidhåller alltså yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! I anledning av herr
Wiklunds senaste yttrande vill jag säga
att om reservanternas förslag i princip
innebär en försämring beror det väl på
att det förekommit en successiv »förbättring»
under årens lopp alltsedan
1954, när propositionen antogs, fram till
i dag.

Herr Johanson i Västervik talade om
personer med låga inkomster. När man
inför en lag med generella verkningar
skall man inte rätta den efter minimifallen.
Jag vill minnas att jag hörde
siffrorna 2 999—10 000 kronor om året
som exempel på låga inkomster. Sådana
inkomster ligger ju faktiskt under existensminimum
redan i dag och kommer
att ligga under maximiinkomsten

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Höjning av karensbeloppet för rabatterade läkemedel, m. m.

för avdragsrätt för nedsatt skatteförmåga
när årets proposition härom bifalles.
Framför allt är detta fallet om
det är fråga om barnfamiljer. Jag vill
endast nämna detta för att framhålla
att eu reform gievtvis skall ta sikte på
vad som är generellt och allmänt, och
var och en som praktiskt förverkligar
dessa åtgärder ute i livet vet också att
det finns andra samhälleliga anordningar
för bistånd åt dem som inte ekonomiskt
kan lösa sin läkemedelsfråga.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag kan inte förstå att
en successiv förbättring av försäkringsförmånerna
skall kunna tas som motiv
för att nu acceptera en försämring.
Tydligen är vi dock överens om att
motionärernas—reservanternas förslag
innebär en försämring.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Jag nödgas erinra herr
Wiklund om att försämringen belöper
sig till en krona per läkemedelsinköp.
Vi kan som exempel ta en medicin som
kostar mellan 30 och 40 kronor i inköp
— vi tar en dyr medicin, ty en patient
och en läkare kommer inte överens
om en dyr medicin annat än om
den är nödvändig. Läkemedelsköparen
får med nuvarande ordning betala omkring
20 kronor för denna medicin, och
med den ordning, som skulle bli följden
av bifall till vårt förslag, får han betala
21 kronor.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag är tacksam för att
fru Gunne kommit ifrån det resonemang
hon förde tidigare då hon påstod
att antalet mediciner, som vederbörande
patient skulle ta, bestämdes efter
överenskommelse mellan läkaren och
patienten. Det förhåller sig ju på det
sättet att läkaren ordinerar, och vill
patienten inte följa läkarens ordination
tar läkaren inte ansvar för patienten.

Fru Gunne ansåg vidare att generella
åtgärder inte skall bedömas med hänsyn
till dem som har mycket låga inkomster.
Jag undrar om man inte ändå måste
ta viss hänsyn till dem. När denna
reform genomfördes räknade man med
att vissa människor kunde få svårigheter
med att betala kostnaden för läkemedlen.
Detta var väl också anledningen
till att man rabatterade läkemedlen
med 50 procent på det pris som översteg
karensbeloppet. Jag tror att man
alltjämt måste ta viss hänsyn till personer
med mycket små inkomster.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Det viktigaste i hela systemet
är naturligtvis rabatteringen med
50 procent. De hänsyn som togs när
propositionen skrevs 1954 hindrade i
varje fall inte socialministern från att
höja det karensbelopp som utredningen
föreslagit, nämligen två kronor, upp
till tre kronor.

Sedan skall jag återgå till resonemanget
beträffande överläggningar mellan
läkaren och patienten. Det förhåller
sig nog ändå så att det kan bli en
överläggning om huruvida patienten
skall ta samtliga läkemedel i form av
ett av apotekaren framställt preparat
eller om han skall ta vart och ett för
sig. Sådana överväganden sker och man
tar därvid hänsyn till olika faktorer.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten
på vad som faktiskt står i 3 § läkemedelsförordningen:
»Har under en
formel föreskrivits flera läkemedel,
skall prisnedsättningen avse den sammanlagda
kostnaden.»

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Gunne begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

Onsdagen den 4 nians 1964

Nr 10

Förtidspensionering av vissa skogsarbetare

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Per Petersson
och fru Gunne.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Fru Gunne begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 177 ja och
33 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 juni
1961 (nr 390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Förtidspensionering av vissa skogsarbetare Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om förtidspensionering av vissa
skogsarbetare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 297 i första kammaren av herr Per
Jacobsson samt nr 389 i andra kammaren
av herr Larsson i Umeå m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om en
snabb utredning och förslag till riksdagen
om en förtidspensionering av
skogsarbetare, som uppnått 60 år och
som genom rationaliseringen inom
skogsbruket kommer att friställas och
ej kan beredas annan sysselsättning».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 297 och II: 389, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I sitt utlåtande nr 7 har
andra lagutskottet mycket noggrant penetrerat
frågan beträffande förtidspensionering
av sådan arbetskraft som har
särskilt tungt arbete. Det refererar i betänkandet
rätt utförligt vad som vid tidigare
riksdagar bär förekommit i denna
fråga. Själva sakfrågan tycker jag
däremot att utskottet bär tagit litet lättare
på. Det hänvisar till att detta problem
bland annat kan lösas avtalsvägen,
och jag vill därför säga något om
motionernas syfte.

Som vi alla känner till sker för närvarande
en formlig revolution inom
skogsbruket genom att driften mekaniseras
i en utsträckning som man tidigare
inte hade väntat. Det har föranlett
att en stor del av den arbetskraft, som
hittills har sysselsatts i skogen, har blivit
arbetslös och inte kunnat beredas
annat arbete. Man kan knappast tänka
sig att denna grupp för framtiden skall
kunna sysselsättas i skogen. Vad är det
som händer? Jo, det moderna skogsbruket
med den dyrbara maskinpark
som sätts in tar först och främst vara
på den yngre arbetskraften, som om -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Förtidspensionering av vissa skogsarbetare

skolas för att sköta dessa anordningar.
Den skogsarbetare som kommit upp i
högre ålder får däremot knappast räkna
med att bli påkostad någon utbildning
till annat arbete.

I motionerna bär vi tagit upp dessa
spörsmål och speciellt tryckt på att
problemet är av tillfällig natur, att det
är fråga om en utveckling som just nu
sker med väldig fart. Man kan mena
att denna fråga kan lösas på annat sätt,
liksom utskottet har sagt, men det betyder,
om man inte är skyndsam, att dessa
människor innan någon lösning föreligger
ställs i ett läge som faktiskt för
många av dem är ohållbart.

Jag vill också påpeka att det särskilt
framhålls i motionerna att åtgärden
skulle vara av tillfällig natur och gälla
sådan arbetskraft som friställts och inte
kan beredas annan sysselsättning. Det
får förutsättas att man i första hand
söker sysselsätta dessa människor så
långt det går, men det finns fall då det
inte är möjligt att över huvud taget
sysselsätta dem med något, t. ex. beroende
på deras bostadsort, då de inte
gärna kan flyttas. Det kan knappast
heller vara något intresse för samhället
att kosta på dem en dyrbar omskolning
för att de skall kunna arbeta något eller
några år. Man får också ta hänsyn
till vad alla vet, nämligen att de människor,
som har kommit upp i 60-årsåldern
efter att ha arbetat i ett tungt
yrke sådant som skogsarbetet, egentligen
inte är så mycket att omskola, eftersom
de är märkta av sitt arbete på
ett sådant sätt att de inte är fullödig
arbetskraft i fortsättningen.

Utskottet har hänvisat till att problemet
kan lösas avtalsvägen. Detta förefaller
mig litet egendomligt. Det finns
väl ingen möjlighet att avtalsvägen ordna
förhållandena för människor som
man nu eller inom den allra närmaste
tiden friställer. De kan inte hjälpas av
avtal som träffas.

Däremot håller jag med utskottet om
att frågan bör lösas avtalsvägen för

dem som nu är aktiva inom skogsarbetet,
och man kommer väl också så småningom
att följa den linjen. Men i de
fall som är aktuella kan inte pensionsfrågan
lösas avtalsvägen.

Det är naturligtvis lätt att skjuta det
hela på framtiden och hänvisa till att
saken kan ordnas på alla möjliga och
omöjliga sätt, men jag bär, herr talman,
velat understryka att de skogsarbetare,
som nu är friställda och som inte kan
beredas annan sysselsättning, inte på
något sätt är hjälpta genom det utlåtande
utskottet enhälligt avgivit.

Jag ber därför att få yrka bifall till
motion nr 389 i denna kammare.

I detta anförande instämde herrar
Löfroth, Jönsson i Ingemarsgården och
Westberg (samtliga fp).

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Inom andra lagutskottet
har vi tagit mycket allvarligt på den
fråga det här gäller och vi förnekar
ingalunda att den grupp som motionärerna
haft i tankarna ställes inför mycket
stora svårigheter, ett öde som ju då
och då drabbar även många andra
grupper i samhället. Vi har emellertid
utgått från motionen sådan den är skriven
och därför har våra funderingar
särskilt gällt lösning av frågan med en
förtidspensionering.

Jag vill erinra kammaren om att
1958 års socialförsäkringskommitté
mycket noga övervägde möjligheten att
införa lägre pensionsålder för vissa
grupper med tungt och hälsovådligt arbete.
Kommittén kom till det resultatet
att det var mycket vanskligt att i en
lag, som skulle omfatta hela befolkningen,
utvälja grupper inom vissa avgränsade
områden och låta dem få
lägre pensionsålder. Det finns ingen
möjlighet att göra ett rättvisande urval
bland den mängd yrken som är företrädda
i vårt land.

Vidare måste man komma ihåg att
den tekniska utvecklingen går mycket

Onsdagen den 4 mars 1904

Nr 10

Förtidspensionering av vissa skogsarbetare

fort. Yrken som just nu är tunga och
hälsovådliga kan om några år te sig
som mindre obekväma tack vare de tekniska
framsteg som gjorts.

Från utskottets sida har inte ett ögonblick
bestridits att det finns grupper
som bör ha lägre pensionsålder, men
alla som yttrat sig över denna sak har
varit ense om att lösningen av frågan
bör sökas avtalsvägen.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att det nuvarande pensionssystemet
i någon män har utformats
under hänsynstagande till behovet av
varierande pensionsålder. Det finns sålunda
möjlighet att ta ut pension vid
03 års ålder, låt vara att detta har vissa
nackdelar genom att pensionsbeloppet
blir lägre. Men viktigare i sammanhanget
är förtidspensionen åt dem som
före 07 års ålder har förlorat viss del
av sin arbetsförmåga. Och jag vill påpeka
att i samband med riksdagsbeslutet
om allmän försäkring, vari förtidspensionering
ingick, gjordes det uttalandet
att man vid invaliditetsbedömningen
skulle ta hänsyn inte bara till
den medicinska invaliditeten utan även
till andra faktorer som påverkar den
sökandes förmåga att ha förvärvsarbete.
Därvid nämndes just läget på arbetsmarknaden
såsom en av de omständigheter
man skulle ta hänsyn till. För en
del av de skogsarbetare som beröres av
motionen måste, om man utgår från motionärernas
beskrivning, förtidspensioner
kunna beviljas.

Vi har kommit till slutsatsen att man
inte kan finna lösningen på denna fråga
i pensionssystemet; vi måste söka
andra möjligheter. Det gäller inte bara
denna grupp skogsarbetare utan alla
andra grupper som genom rationalisering
blir arbetslösa. Ett företag läggs
ned på en ort —- gamla trotjänare är
svåra att omplacera. Det måste till andra
åtgärder än en pensionering. Jag kan
inte acceptera vad herr Larsson i Umeå
här anförde, nämligen att det är för
dyrbart att omskola en del av dem som

ingår i denna grupp. Sådana bevekelsegrunder
får inte föreligga, utan finns
det någon möjlighet att ge en människa
omskolning till ett bättre yrke skall
den omskolningen givas, även om vederbörande
är 60 år.

Eftersom utskottet känner till att
1960 års arbetsmarknadsutredning just
behandlar frågan hur man skall ordna
.sysselsättning och försörjning för den
grupp som motionärerna här talar för,
menar vi att lösningen inte skall sökas
inom pensionssystemet utan inom arbetsmarknadspolitiken.
Jag yrkar alltså
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
nämnde socialförsäkringskommitténs
förslag. Eftersom jag dels var med
i socialförsäkringskommitén och dels
skrivit under denna motion, tycker jag
det kan vara lämpligt med några reflexioner.

Herr Bengtsson i Varberg vet mycket
väl att vad vi behandlade i socialförsäkringskommittén
och inte kunde finna
någon lösning på var möjligheterna
till oreducerad ålderspension för vissa
grupper, alltså generell sänkning av pensionsåldern
för hela grupper. Vi diskuterade
skogsarbetare, gruvarbetare
m. fl., och vi kom till resultatet att det
förelåg mycket stora svårigheter, och
vi kunde inte finna någon lösning.

Denna motion handlar ju inte om

det. Detta framgår mycket tydligt av
skrivningen och inte minst av klämmen,
som direkt förordar förtidspensionering,
vilket är en helt annan sak.
Det förvånar mig att andra lagutskottets
hela argumentering går emot tanken på
oreducerad ålderspension. Man argumenterar
alltså mot ett förslag som motionärerna
inte ställt.

Förtidspensioneringen förbättrades
ju för några år sedan. Det var en nödvändig
och som vi tyckte välkommen
reform. Men herr Bengtsson och jag är

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Förtidspensionering av vissa skogsarbetare

säkert överens om att någon särskilt
generös anordning beträffande förtidspensionering
åstadkom vi inte. Det var
en förbättring och ett steg på vägen,
men jag skulle inte vilja påstå att det
var någon slutgiltig lösning av förtidspensioneringens
problem. Jag anser att
om vi skall ha så pass hög pensionsålder
som 67 år, måste vi göra det möjligt
för pensionsdelegationerna att tilllämpa
generösa villkor för förtidspensioneringen
av människor som kommit
upp i hög ålder — 60 år och däröver.
I många fall är ju en omskolning omöj ]ig Vi

har nyss läst i tidningarna om ett
fall i Jämtland. En 58-åring som omskolats
kunde inte få arbete, därför att
företagarna ansåg att han hade för hög
ålder. De människor det här gäller kan
i många fall inte omskolas och flyttas,
bl. a. av åldersskäl. Där det inte är
möjligt att skaffa arbete eller omskola,
borde förtidspensioneringen gripa in.
Det skulle vara en samordning mellan
förtidspensionering och omskolning så
att det inte uppstod någon lucka. Man
kan inte säga att en sådan samordning
finns nu.

I många fall kommer dessa människor
förmodligen att få förtidspension.
Det är riktigt, som herr Bengtsson säger,
att man skall ta hänsyn inte bara
till medicinska faktorer utan även till
förhållandena på arbetsmarknaden.
Men bestämmelserna är ju ändå sådana
att det skall föreligga medicinska skäl
för förtidspensionering; det räcker inte
bara med förhållandena på arbetsmarknaden.
Man kan därför mycket väl tänka
sig att det kommer att uppstå fall där
människor inte kan omskolas och inte
heller kan få förtidspension. Och om de
kan få sådan pension, kommer det i
många fall att anses att de förlorat hälften
av sin arbetsförmåga, vilket innebär
att de får en tredjedel av pensionen.
En tredjedel av folkpensionen plus
den lilla ATP de kan ha intjänat är
ju ingen lösning av deras situation.

Därför ansåg jag att det med anledning
av den nuvarande situationen för
bl. a. skogsarbetarkåren hade varit rimligare
att undersöka, om man inte skulle
kunna ge pensionsdelegationerna
större frihet vid tillämpning av förtidspensionering
av dessa grupper. Jag beklagar
att inte andra lagutskottet åtminstone
i sin skrivning understött en
sådan tankegång. Det skulle i varje fall
inte ha försämrat möjligheterna för
dessa människor.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
säger att de människor det här gäller
har vissa möjligheter att få förtidspension,
om hänsyn tages till sysselsättningsmöjligheterna.
Det tycker jag
var värdefullt att höra. Men det hade
varit av ännu större värde, om utskottet
hade skrivit så att den saken hade framgått.

Sedan skall jag inte ta upp någon direkt
debatt rörande omskolningen. Jag
vill bara påminna om att en stor del
av de människor det här gäller tidigare
har haft ett kanske avsides beläget småbruk.
De har arbetat i skogen hela sitt
liv. Det är omänskligt att omskola sådana
människor, när de har kommit upp
i 60-årsåldern, och flytta dem från
Norrland — om de är norrlänningar —
till södra eller mellersta Sverige och
plantera in dem i en helt ny miljö. Det
är inte den lösningen dessa människor
önskar på sin ålderdom. Där får vi i
stället lägga rent mänskliga synpunkter
på frågan och säga, att i den mån de
inte kan beredas sysselsättning får samhället
ta ansvaret för dem på något
sätt.

Däremot skall givetvis de människor
omskolas som önskar bli omskolade, och
i sådana fall skall samhället också satsa
på omskolning. Därom råder väl
inga delade meningar. Men här är det
fråga om en grupp för vilken alldeles
speciella förhållanden gäller och som
vi måste ta hänsyn till.

Onsdagen den 4 mars 1961

Nr 10

Förtidspensionering av vissa skogsarbetare

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! I sitt första anförande
byggde herr Larsson i Umeå sin argumentering
på andra lagutskottets referat
av föregående års motioner i denna
fråga, men här är det fråga om ett arbetsmarknadsproblem,
som andra lagutskottet
har skrivit att den pågående
arbetsmarknadsutredningen torde ha
under behandling. Vi har alltså inte
sett avtalsvägen som den enda möjliga
lösningen i detta speciella fall.

Jag är medveten om att det är ett
besvärligt problem vi här diskuterar,
men vi skall inte övervärdera eller
uppförstora hela frågan. Strax före jul
hade vi i denna kammare en debatt, då
vi diskuterade den prognos som arbetsmarknadsstyrelsen
hade sänt ut. Det var
ganska intressanta synpunkter som då
anfördes. När jag kom hem den gången,
läste jag emellertid i en tidskrift
som heter Domänposten att en överjägmästare
hade rapporterat att det i ett
visst distrikt rådde brist på arbetskraft
i skogen. Detta visar att vi inte bör generalisera,
när vi diskuterar dessa frågor.
Det är farligt, menar jag, att fästa
alltför stort avseende vid den maskinpsykos,
om jag får kalla den så, som
kommer fram i vissa sammanhang.

Här gäller det rätten till arbete, och
jag är medveten om den grupp som
herr Larsson i Umeå nämnde om i sitt
senaste anförande, småbrukarna, som
har halva sin inkomst från småbruket
och resten från skogen och som mister
arbetet i skogen. Där har vi det problem
som måste lösas! Jag hoppas att
man i arbetsmarknadsutredningen skall
kunna nå fram till en lösning på det
problemet, och därför har jag i andra
lagutskottet inte funnit anledning tala
för tillsättandet av en ny utredning,
utan jag har anslutit mig till utskottets
enhälliga utlåtande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! För dem som inte vet

det vill jag meddela att herr Gustavsson
i Alvesta är en aktad medarbetare i
1960 års arbetsmarknadsutredning, och
efter hans anförande bör väl motionärerna
känna sig lugna för att ärendet
vilar i goda bänder.

Annars var det herr Gustafsson i
Skellefteå som föranledde mig att begära
ordet. Jag blev onekligen litet förvånad
över att återfinna herr Gustafssons
namn under denna motion. Vi har
ju skuldra vid skuldra försökt att knäcka
denna fråga men inte lyckats, och
vi stannade för att det inte fanns någon
möjlighet att i pensionssystemet införa
en lägre pensionsålder för vissa grupper.
Herr Gustafsson säger nu att vad vi
den gången sökte efter var en oreducerad
ålderspension före 67 års ålder,
men jag har mycket svårt att se vad det
är för något annat man här syftar till.
Man kallar det för förtidspensionering
för den som uppnått 60 års ålder, men
det skall väl inte vara en reducerad
pension? Det är väl full pension man
syftar till?

Vi har ju redan ett system med förtidspension.
Jag erkänner att det fortfarande
har sina brister, även om vår
förtidspension internationellt sett är
mycket bra. Men pensionssystemet har
ju bara varit i kraft ett år, och vi har
ännu inte vunnit tillräckligt med erfarenheter
för att kunna göra en ändring.
Jag föreställer mig dock livligt att vi
kan behöva göra en uppmjukning i den
praktiska tillämpningen.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att den övervägande delen av
de 150 000 å 160 000 förtidspensionerade
i vårt land är mellan 60 och 67 år.
De som är så pass gamla har lättare
att få pension, även om deras medicinska
handikapp är lindrigare än yngre
människors. Och om vi ser på den
geografiska fördelningen av våra pensionärer,
så märker vi att det är lättare
att få förtidspension i områden med ensidigt
näringsliv. I Norrbotten kan man
t. ex. få förtidspension på grund av
ett fysiskt handikapp, som aldrig skulle

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg inom folkpen sioneringen -

ge pension i Stockholms län. Vi är alltså
inne på rätt väg i förtidspensioneringen,
men jag erkänner att vi så småningom
får göra en del uppmjukningar i systemet.

Den speciella fråga vi här diskuterar
hör emellertid hemma i arbetsmarknadsutredningen,
inte i någon pensionsutredning.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det förvånar mig att
herr Bengtsson i Varberg inte vill erkänna
skillnaden mellan å ena sidan en
oreducerad ålderspension, som utgår
till en viss grupp, oavsett förhållandena
för de enskilda medlemmarna, och
å andra sidan en förtidspension, vilken
utgår efter prövning i varje enskilt fall.
Att det i föreliggande ärende är fråga
om den senare typen framgår tydligt av
den beskrivning av motionen, som
andra lagutskottet givit i sitt eget utlåtande,
där man skriver att det gäller
»skogsarbetare, som till följd av rationaliseringen
inom skogsbruket friställes»
— det gäller alltså inte alla skogsarbetare
-— »och ej kan beredas annan
sysselsättning». Det skall alltså förekomma
en individuell prövning, varför
det är fråga om en förtidspensionering.

Jag beklagar om andra lagutskottet
missförstått motionen, men jag tycker
ändock att man borde ha förstått sin
egen beskrivning av motionens innehåll.

Jag vill vidare uttala min tillfredsställelse
över vad herr Bengtsson i Varberg
yttrade i övrigt, nämligen att vi
nog får lov att ompröva förtidspensioneringen
-— han sade visserligen »så
småningom», men jag tror att detta kommer
att bli aktuellt ganska snart.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:297 och 11:389; och fann

herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:297 och 11:389.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 160 ja och
40 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 24

Inkomstprövningen för hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg inom folkpensioneringen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående inkomstprövningen för
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
inom folkpensioneringen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 438 i första kammaren av herr

Onsdagen den 4 mars 1964 Nr 10 79

Inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg inom folkpensioneringen -

Lundström m. fl. samt nr 527 i andra
kammaren av herr Ohlin in. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts,

s>A) att riksdagen måtte för sin del
besluta sådan ändring av gällande lag
om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension in. in., att
gälla fr. o. m. den 1 juli 1964,

1. att avdragsfaktorn vid beräkning
av inkomstprövat hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg för folkpensionärer
skall vara en tredjedel av det
belopp som sidoinkomst (extrainkomst
vid sidan av folkpension) överstiger
1 200 kronor för gift pensionär och
1 700 kronor för annan pensionär och
att således den nuvarande skärpningen
av avdraget till 2A — vid sidoinkomster
överstigande 1 700 kronor, respektive
2 400 kronor — avskaffas,

2. att de avdragsfria förmögenhetsbelopp
som tillämpas vid behovsprövningen
av folkpensionsförmåner höjes
från nuvarande 15 000 kronor för gift
pensionsberättigad (30 000 kronor för
två makar som båda har folkpension)
och 20 000 kronor för ensamstående
pensionär till 20 000 kronor för gift
pensionär (40 000 kronor för två makar)
och 30 000 kronor för ensamstående
pensionär, samt

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext.
»

Utskottet hemställde,

A. att förevarande motioner, I: 438
och II: 527, såvitt avsåge avskaffande
av skärpningen av avdragsfaktorn till
två tredjedelar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

B. att förevarande motioner, I: 438
och II: 527, såvitt avsåge höjning av de
avdragsfria förmögenhetsbeloppen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under A.

av fru Hamrin-Thorell, herr Erik Filip
Petersson, fru Olsson samt herrar
Anderson i Sundsvall, Wiklund och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottet under A. bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner, I: 438 och II: 527, såvitt
avsåge avskaffande av skärpningen
av avdragsfaktorn till två tredjedelar,
måtte för sin del antaga i reservationen
intaget förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 25 maj
1962 (nr 392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension; II.

vid utskottets hemställan under B.

av fru Hamrin-Thorell, herrar Hiibinette
och Erik Filip Petersson, fru
Olsson, herrar Anderson i Sundsvall
och Wiklund, fru Gunne samt herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
under B. bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner, I: 438 och II: 527, såvitt
avsåge höjning av de avdragsfria
förmögenhetsbeloppen, måtte för sin
del antaga genom denna reservation
framlagda förslag till

1. lag angående ändrad lydelse av
5 § lagen den 25 maj 1962 (nr 392)
om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension; och

2. lag om ändrad lydelse av 16 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 382) angående
införande av lagen om allmän försäkring.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Hubinette och fru Gunne.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas ett motionspar, som
tar upp inkomstprövningsreglerna inom
folkpensioneringen. I motionerna yrkas
i korthet att den skärpningsregel, som
vid beräkning av inkomst brukar kal -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg inom folkpen

sioneringen

las Va-regeln, skall slopas. Motionsyrkandet
innebär vidare, att den speciella
skärpningsregeln beträffande inkomst
av förmögenhet skall uppmjukas. Till
utlåtandet är fogade två reservationer,
som upptagit dessa yrkanden, och det
är om dessa reservationer jag skall be
att i korthet få säga några ord.

Exakt samma yrkande förekom såväl
i motioner som i reservationer vid behandlingen
av motsvarande ärende under
fjolårets riksdag. Jag behöver av
denna anledning inte fördjupa mig alltför
mycket i ämnet, som är av ganska
teknisk natur och därför besvärligt att
framställa på ett begripligt sätt.

Anledningen till att vi har föreslagit
dessa ändringar i reglerna för inkomstprövningen
inom folkpensioneringen är,
att vi ytterligare vill uppmjuka bestämmelserna
för att stimulera dem som nått
upp till folkpensionsåldern att inte avstå
från att skaffa sig en mindre arbetsinkomst
vid sidan av folkpensionen.

Jag vill först gärna erkänna, att det
har skett betydelsefulla uppmjukningar
genom riksdagsbesluten i fjol. De avdragsfria
inkomstbeloppen höjdes då,
och dessutom föreligger det ju i år en
proposition på beskattningens område,
vilken går ut på en höjning av maximibeloppet
för de avdrag, som tillerkänns
inkomsttagare med nedsatt skatteförmåga.
Om denna propositon bifalles av
riksdagen kommer den att få betydelse
i detta sammanhang.

När man skall fastställa en pensionärs
inkomst för att undersöka om vederbörande
är berättigad till inkomstprövad
pensionsförmån — i huvudsak
avses hustrutilläggen och de kommunala
bostadstilläggen — räknar man
först och främst ut den faktiska inkomst
vederbörande har — inkomst
av arbete eller inkomst av sparmedel,
inkomst av livränta, pension från annat
håll o. s. v.

Då man sedan skall fastställa det
belopp varmed den inkomstprövade

pensionen eventuellt skall reduceras
gäller för ogift pensionär, att denne får
ha en inkomst upp till kronor 1 700
utan att den inkomstprövade förmånen
reduceras, överskrider sidoinkomsten
beloppet 1 700 kronor per år reduceras
den inkomstprövade folkpensionen
med en tredjedel av det överskjutande
beloppet. När inkomsten uppgår
till mer än 2 400 kronor per år, tar man
två tredjedelar av det överskjutande inkomstbeloppet
och drar det från den
inkomstprövade pensionsförmånen. På
det sättet sker en kraftig reducering,
och man når relativt snart den gräns
vid vilken rätten till inkomstprövad
pensionsförmån upphör. Vi menar att
reduktionsregeln, som innebär att inkomst
över 1 700 kronor för ensam
pensionär skall reducera pensionen
med en tredjedel, är så pass kraftigt
reducerande, att den ensam borde vara
helt tillräcklig.

Tillämpningen av tvåtredjedelsregeln
vid en inkomst som överstiger 2 400
kronor anser vi vara helt onödig. Jag
har hela tiden för enkelhetens skull
resonerat om ensam pensionär.

Motsvarande regel gäller också för
makar, vilka bägge har folkpension,
men i detta fall är beloppen något annorlunda.
I princip har de samma verkan.
Den första reservationen tar sikte
på dessa regler som jag nu i korthet
redovisat. Vi föreslår i reservationen
att tvåtredjedelsreduktionen skall tas
bort.

Den andra reservationen berör skärpningen
vid beräkning av inkomst på
grund av innehav av förmögenhet. Här
gäller regeln, att man först räknar ut
den faktiska inkomsten — t. ex. ränteinkomsten
av ett kapital insatt på bank.
Har emellertid en gift eller ensam pensionär
sparat ihop ett kapital som
överstiger 20 000 kronor, lägger man
till ränteinkomsten ett belopp som svarar
mot 10 procent av den förmögenhet
som ligger över 20 000 kronor. Har

Onsdagen den 4 mars 1961

Nr 10

Inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg inom folkpen

sioncringen

alltså en ensam pensionär råkat spara
ihop 30 000 kronor, blir inkomsten på
detta kapital först ränteinkomsten för
hela beloppet och dessutom 10 procent
av det kapital som ligger över
20 000 kronor. Man lägger i detta exempel
på 1 000 kronor som påbröd.

Beloppen 20 000 kronor för ensam
pensionär och 30 000 kronor för makar
fastställdes 1957. Sedan dess har
prisnivån stigit med ungefär 22 procent,
och vi anser det därför befogat
att mjuka upp även denna bestämmelse
genom att höja beloppet för ogift
från 20 000 kronor till 30 000 kronor
och för gift pensionär från nuvarande
15 000 till 20 000, d. v. s. 40 000 kronor
för makar som båda har pension. Detta
skulle lindra den här skärpningsbcstämmelsen
åtskilligt, och det skulle
betyda mycket framför allt för dem
som har sina sparmedel fastlåsta i
fastighet.

Med det anförda har jag redovisat
innehållet i reservationerna. Vi reservanter
anser det angeläget att trots de
förbättringar av inkomstprövningsreglerna
som skett ytterligare mjuka upp
dessa i de två avseenden som reservationerna
berör.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till reservationerna 1
och II.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har herr Hubinette fogat ett
särskilt yttrande. Det avser utskottets
hemställan under punkt A. Den ståndpunkt
vi intagit i år är densamma som
vi hade i fjol då denna fråga behandlades.
Vi har inte biträtt det motionsyrkande
som finns under punkt A. I
likhet med motionärerna är vi emellertid
väl medvetna om att reduktionsreglerna
för de inkomstprövade pensionsförmånerna
inte är tillfredsställande.
Vi har dock noterat att någon
förbättring inträtt genom fjolårets be -

slut, som varit i kraft endast sedan
1 juli förra året. Vi anser det emellertid
vara mycket angeläget att på olika sätt
animera äldre människor till arbetsinsatser,
och vi har ansett oss böra föreslå
en generell stimulans i form av
ökade ortsavdrag vid inkomstbeskattningen.
Vi har således — jag nämner
det endast för att belysa vårt ställningstagande
i dag — föreslagit extra ortsavdrag
på 3 600 kronor för ensam folkpensionär,
6 000 kronor för makar
varav en är folkpensionär och 7 200
kronor för makar som båda är folkpensionärer.

I fråga om det problem som behandlas
i utskottets hemställan under punkt
B har vi ställt oss på reservanternas
sida. Jag vill gärna understryka vad
som sägs i reservationen. Det gäller
på detta område liksom på angränsande
områden en rimlig avvägning mellan
två motsatta anspråk: dels kravet på
att den som har pengar skall betala
för sig, dels kravet på sådana regler
för åtnjutande av en social förmån
att de inte alltför hårt utnyttjar resultatet
av åratals sparande. Jag tycker att
den avvägning som sker genom motionärernas
förslag är rimlig, och jag kan
därför instämma i yrkandet om bifall
till reservation 2.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Frågan om inkomstprövning
vid folkpensioneringen diskuterades
ju mycket livligt förra året
när vi beslöt genomföra en ny ordning
med avsevärt förbättrade regler. Samma
förslag som nu återfinns i de båcfa
reservationerna behandlades då. Sakläget
är fullständigt oförändrat. Det är
svårt att anföra nya skäl för och emot
de här förslagen. Emellertid är ju repetition
all kunskaps moder, och därför
skall jag också med ett par ord belysa
hur utskottsmajoriteten sett på denna
fråga.

Det är alldeles klart att inkomstpröv -

6 — Andra kammarens protokoll 1964. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg inom folkpen sioneringen -

ning måste medföra vissa marginaleffekter.
Det går inte att bestrida att
inkomstprövningen för en låt vara mycket
begränsad grupp leder till att skatten
tillsammans med minskningen av de
inkoinstprövade förmånerna tar en stor
del av inkomstökningen, men det är en
effekt man för finna sig i när man tilllämpar
ett system med inkomstprövning.
Jag tycker emellertid att reservanterna
överdriver denna negativa
effekt.

I likhet med de flesta som funderar
på vår socialpolitik anser jag att man
så småningom bör komma bort från
inkomstprövningen — jag betonar: sä
småningom. Det är nödvändigt inte
minst av den anledningen att inkomstprövningen
är en mycket dålig värdemätare
på människornas aktuella behov.
Vi har ju också undan för undan
utformat våra sociala förmåner så, att
de utgår oberoende av människornas
ekonomiska ställning. Om man emellertid
låter eu inkomstprövad förmån bli
generell, så måste man vara beredd att
betala ett högt pris. Jag vill erinra om
att riksdagen härom året bestämde sig
för att slopa den behovsprövade mödrahjälpen
och ersatte den med en förbättrad
generell moderskapsförsäkring. Den
anordningen fick vi betala ungefär 100
miljoner kronor för. Vad folkpensionärerna
beträffar är det så att den överväldigande
delen numera är fri från inkomstprövning.
Eften den förhöjning
som vi hoppas skall bli genomförd i år
får ju den ensamstående folkpensionären
efter 1 juli 3 775 kronor och ett gift par
5 900 kronor oavsett hur stor inkomst
vederbörande har. Inkomstprövningen
berör alltså de kommunala bostadstilläggen
och liustrutillägget. Trots att bostadstilläggen
har förbättrats under den
senaste tiden i flera kommuner, är det
ändå en allt mindre del av den totala
pensionen som påverkas av pensionärens
ekonomiska ställning.

Av flera skäl kan man inte nu slopa

inkomstprövningen utan vidare vad beträffar
de kommunala bostadstilläggen.
För det första utgår dessa med mycket
varierande belopp kommunerna emellan
och det skulle inte vara lämpligt att
genom ett riksdagsbeslut slå fast att det
kommunala bostadstillägget skall utgå
till alla pensionärer i kommunerna. Vi
skulle då få en mycket ojämn pensionsnivå
eftersom tillägget i vissa kommuner
utgår med ett par hundra kronor
och i andra fall med ett par tusen. Det
starkaste argumentet för att tills vidare
bibehålla inkomstprövnngen är emellertid
att ett slopande skulle kosta cirka
400 miljoner kronor — och dessa 400
miljoner kronor skulle i ett sådant tänkt
fall tillfalla de pensionärer som befinner
sig i den ekonomiska belägenheten att
de inte nu har kommunalt bostadstilllägg,
d. v. s. de pensionärer som har
det bäst. Vore det möjligt att få fram
detta belopp så skulle jag för min del
hellre höja pensionen och därmed hjälpa
dem som är i bäst behov därav. Reservanternas
förslag att förmånerna
skall minska med en tredjedel i stället
för två tredjedelar där pensionärens
inkomster överskrider de belopp herr
Anderson här nämnde, 2 400 för ogift
och 3 400 för gift par kommer att medföra
ökade kostnader. Kostnadsökningen
blir naturligtvis inte lika stor som
om vi slopade inkomstprövningen helt,
men den förändring reservanterna föreslår
ger heller ingenting åt de bäst behövande
pensionärerna. Fn sådan reform
skulle dessutom medföra att en del
av hustrutilläggen kom att utbetalas
ända till dess att makarnas gemensamma
inkomst uppgår till 20 000 kronor,
och då är det ju bara att fråga vad vi
skall ha inkomstprövningen till.

Jag har erfarit att cn hel del kommuner
har höjt det kommunala bostadsbidraget
under den senaste tiden. Det
är enligt min mening bättre att kommunerna
använder de pengar som reservanternas
förslag skulle ålägga kom -

Onsdagen den 4 mars 1904 Nr 10

Inkomstprövningen för hustrutillägg och

sioneringen

munerna att betala ut till att Ilöja det
kommunala bostadstillägget. Den användningen
ger den bästa effekten. Inkomstprövningen
så länge vi nu har
den, har ju till uppgift att begränsa eu
viss förmån till de bäst behövande. Jag
betraktar fortfarande situationen som
sådan, att det är de som inte har några
inkomster alls utöver sin pension som
är i störst behov av hjälp just nu. Jag
tror att man överdriver farhågorna för
att pensionärernas arbetsvilja skulle
vara minimal på grund av inkomstprövningsreglerna.
Vi ändrade inkomstprövningsreglerna
nyligen, och jag tror
att reglerna nu är så gynnsamma jämfört
med de tidigare reglerna att talet
om dålig arbetsvilja hos pensionärerna
är överdrivet.

Den andra reservationen, herr talman,
skulle jag också vilja beröra med
ett par ord. Full enighet tycks råda
om att personer med viss förmögenhet
inte skall ha inkomstprövade förmåner.
Vad som har diskuterats här är var
gränsen skall sättas. För närvarande
gäller, som herr Anderson i Sundsvall
påpekade att ensamstående pensionär
kan ha 20 000 kronor i förmögenhet
och ett äkta par kan ha 30 000 kronor
i förmögenhet utan annan effekt på pensionen
än att avkastningen av detta
kapital räknas som inkomst. Om förmögenheten
däremot överstiger dessa
belopp skall utöver förmögenhetens avkastning
tio procent av den del av förmögenheten
som överstiger dessa belopp
räknas till inkomstbeloppet.

Reservanterna menar att man borde
höja de avdragsfria förmögenhetsbeloppen
till 30 000 respektive 40 000
kronor. Låt oss något pröva deras argumentering.
Reservanterna hävdar att
dessa belopp fastställdes 1957 — det
kan inte bestridas — och framhåller
att den allmänna prisnivån sedan dess
stigit med 22 procent. Råda dessa uppgifter
förefaller till att börja med vara
förtroendeingivande och slagkraftiga

kommunalt bostadstillägg inom folkpen argument.

Men reservanterna glömmer
att erinra om att skärpningsprocenten
när det gäller förmögenhetens beräknade
avkastning tidigare utgjorde 20
och nu har satts ner till 10.

Om kammarens ledamöter studerar
reservationen framgår av denna att reservanterna
som exempel fört fram eu
enligt min mening mycket lycklig ogift
villaägare — ja, han är naturligtvis
inte speciellt lycklig därför att han är
ogift utan därför att han är skuldfri
och äger en fastighet taxerad till
50 000 kronor. Sedan påpekar man att
skärpningsreglerna innebär att han påföres
en inkomst av 3 000 plus värdet
av förmånen att ha fri bostad. Det är
riktigt. Reservanterna har därefter smugit
in en parentes om att därest det
gäller cn gift man skulle han påföras
2 000 kronor plus värdet av förmånen
att ha fri bostad. Det var förstås inte
lika roligt att föra fram den uppgiften,
ty för ett gift par spelar denna sak
ingen roll; det gifta paret får vid denna
inkomst alla inkomstprövade förmåner.

Men låt mig erinra om att därest man
utgår ifrån samma exempel och alltså
till utgångspunkt tar ungkarlen med
den skuldfria fastigheten på 50 000 kronor
skulle han, innan de förändrade inkomstprövningsreglerna
började tillämpas,
påföras 6 000 kronor i inkomst men
genom sänkningen av skärpningsprocenten
från 20 till 10 påföres han 3 000
kronor och det äkta paret bara 2 000
kronor mot tidigare 4 000. Denna regel
har gällt i ett år.

Påpekandet att den senaste fastighetstaxeringen
skedde 1957 styrker inte
kravet på en höjning av förmögenhetsgränserna.
Den man som är skuldfri
och har en fastighet, taxerad till 50 000
kronor, äger i själva verket mycket
mer, eftersom fastighetens taxeringsvärde
fastställdes 1957. Men han anses
fortfarande inte äga mer än 50 000 kronor.

84 Nr 10 Onsdagen den 4 mars 1964

Inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg inom folkpensioneringen -

Utskottsmajoriteten menar att man
bör pröva denna fråga först sedan fastighetstaxeringen
ägt rum 1965 och då
diskutera om man inte bör höja förmögenhetsgränsen.
Utskottsmajoriteten
anser vidare att de inkomstprövningsregler
som nu gäller och som fastställts
helt nyligen får anses tämligen tillfredsställande.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det var mycket intressant
att lyssna till herr Bengtssons i
Varberg inlägg här, och det har varit
intressant att följa denna debatt under
de senaste åren.

Jag erinrar mig den diskussion vi hade
på denna punkt 1962 då vi behandlade
den s. k. socialbalken. I en motion
begärdes då från vårt håll att reglerna
för inkomstprövning skulle ändras.
Men då förklarade utskottet och talesmän
från utskottssidan att en sådan
utveckling skulle stå i strid med senare
års reformarbete på pensioneringens
område.

Detta var alltså under vårriksdagens
slutskede 1962. Hösten 1962 meddelade
socialministern att han skulle lägga fram
förslag till ändrade regler vid 1963 års
riksdag. Så skedde också.

Nu säger herr Bengtsson i Varberg
att sakläget är oförändrat i förhållande
till vad som gällde när vi förra året
diskuterade denna fråga. Jag skulle vilja
fråga herr Bengtsson: Vad hände
egentligen under tiden maj 1962—november
1962, då socialministern sade
att han kom att lägga fram förslag till
ändrade regler? Visserligen hade det
blivit en ny chef på socialministerposten,
men det skulle väl inte i och för
sig behöva medföra ändrade uppfattningar.

Nu säger herr Bengtsson att inkomstprövningen
så småningom bör avskaffas.
Då är det väl riktigt att det sker

successivt, och det är faktiskt vad man
begär i de föreliggande reservationerna.

Herr Bengtsson för vidare in diskussionen
på ortsavdragen och kommunernas
kostnader. Ja, herr Bengtsson, vad
är det som säger att nuvarande kostnadsfördelning
mellan stat och kommun
på detta område är riktig? Jag
skulle tro att det blir anledning att
återkomma till den frågan vid ett senare
tillfälle. Det finns alltså möjligheter
att se till att det blir en mera rättvis
fördelning av dessa kostnader mellan
stat och kommun.

Jag kan i övrigt i stort ansluta mig
till vad herr Anderson i Sundsvall har
sagt om de två reservationer som är fogade
till föreliggande utskottsutlåtande.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till dessa båda reservationer.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Bara ett par saker med
anledning av herr Bengtssons i Varberg
anförande.

Herr Bengtsson sade att man så småningom
bör kunna komma bort ifrån
inkomstprövningen. Jag skulle då vilja
säga att det vore lämpligt att herr
Bengtsson nu toge ytterligare ett fjät
på vandringen mot borttagandet av inkomstprövningen
inom folkpensioneringen
genom att biträda föreliggande
två reservationsyrkanden, som endast
gäller en ytterligare uppmjukning. När
jag säger detta, är jag naturligtvis helt
medveten om de svårigheter som det
kommunala bostadstilläggets speciella
konstruktion innebär, när det gäller ett
helt borttagande av inkomstprövningsreglerna.

Men det var egentligen en annan sak
i herr Bengtssons resonemang som jag
skulle vilja ta upp här. Han säger att
om man följer reservanterna, skulle pensionärerna
kunna komma upp till en
inkomst på bortåt 20 000 kronor per år
innan de inkomstprövade förmånerna

Onsdagen den 4 mars 1904 Nr 10

Inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg inom folkpen

sioncringen

faller bort. Det är klart att inkomstgränserna
stiger, om man gör reglerna
för inkomstprövningen mjukare, men
det är dock inte pensionstagare av
20 000-kronorsklass, som vi menar skulle
ha glädje av en uppmjukning, utan
det är dessa som ligger närmast över
det inkomstskikt där två tredjedelsreduktionen
träder in. Det är alltså den
pensionär som har 2 400 kronor i inkomst,
som kanske har möjlighet att
tjäna någon tusenlapp ytterligare. Det
är han som sätter sig ned och räknar
ut: lönar det sig att jag tar detta arbete?
Han upptäcker mycket snart att
för den extra tusenlapp som han tjänar
i inkomstskiktet ovanför 2 400 kronor
— jag talar fortfarande om ensamstående
pensionärer — skulle han i inkomstprövade
pensionsförmåner förlora
667 kronor. Han får litet mer än
300 kronor kvar. Det är i detta inkomstskikt
som ett borttagande av tvåtredjedelsreduktionsregeln
skulle bli av
betydelse.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag anförde vissa principiella
synpunkter på avvecklingen av
inkomstprövningen men jag underströk
kraftigt att den skulle ske så småningom,
eftersom jag menade att så länge
man behöver höja förmånerna för dem
som har det sämst ställt och så länge
man har begränsade resurser, är det
främst höjningen man skall ta fasta på
och först därefter skall man avveckla
inkomstprövningen. Då säger man: Ja,
men då är det väl riktigt att ta ett fjät
i taget. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på att det var just det vi gjorde
förra året. Vi tog då ett långt steg. För
herrar Anderson i Sundsvall och Gustavsson
i Alvesta kan väl inte förneka
att vi tog ett mycket långt steg förra
året?

Sedan invänder herr Gustavsson i Alvesta
gentemot påpekandet att förslaget
skulle kosta mera för kommuner -

na! Det är ingenting som säger att man
har samma kostnadsfördelning mellan
stat och kommun! Nej, det är riktigt,
om man ser det på lång sikt, men den
reform som herr Gustavsson i Alvesta
nu vill ha genomförd innebär ingenting
annat än att man pålägger kommunerna
ett par miljoner kronor i ökade
kostnader för en förmån som ingenting
ger åt de sämst ställda pensionärerna.
När det gäller denna fråga bör
man kanske ändå komma ihåg att det
på sin tid fanns ett förslag som gick
ut på att man skulle slopa bostadstillläggen
på det sättet att man avräknade
dem mot de standardhöjningar, vilka
skulle genomföras fram till 1968.
Men som väl är slog vi aldrig in på den
vägen utan vi har kvar tillägg och inkomstprövning.
Jag kan inte finna annat
än att de förändringar, som riksdagen
genomförde så sent som vid förra
årets ingång, gott kan gälla ytterligare
några år. Jag vidhåller sålunda
mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
7 —Andra kammarens protokoll 1964. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

reservationen I) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Anderson i Sundsvall
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
121 ja och 80 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

ens resultat, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 105 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 25

Maximeringen av kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående maximeringen av kommunernas
bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 55 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager samt nr 70 i andra
kammaren av herr Holmberg och
fru Ryding.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om sådana bestämmelsers utfärdande,
att kommunandelen av samtliga folkpensionskostnader,
inklusive kommunala
bostadstillägg, vårdtillägg för förtidspensionärer
m. m. för inom kommunen
mantalsskrivna pensionärer
maximeras till en krona för varje skattekrona».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 55 och II: 70, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Andra lagutskottet vill
inte medverka till några åtgärder nu för
att minska kommunernas kostnader för
folkpensioneringen. De motioner som
nu behandlas gäller nämligen frågan om
fördelningen av folkpensionskostnader -

Onsdagen den 4 mars 1964 Nr 10

Maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

na mellan staten och kommunerna. Sedan
denna fråga behandlades 1962, har
alltså utskottets inställning förändrats
på ett sätt, som ur kommunernas synpunkt
innebär en försämring. Det är
framför allt bland centerpartisterna som
en sådan glidning i fel riktning har
ägt rum.

Redan 1942 var det bekant vad man
kunde vänta sig av skatteutjämningskommittén,
som ju figurerar allt oftare
i diskussionen om denna fråga. Det
var visserligen med hänsyn till kommunernas
kostnader för folkpensioneringen
som anslaget till skattelindringsbidrag
ökades det året, men det är väl
ingen som betraktar det som någon
egentlig lösning, bl. a. därför att det
bara gäller vissa av de sämst ställda
kommunerna. Det förekom till och med
att en del kommuner fick ökade kostnader
i det sammanhanget. För att undvika
allt missförstånd vill jag upprepa
vad jag och många andra sagt tidigare,
nämligen att pensionsreformen och andra
förbättringar för de gamla, trots allt
innebär mycket stora framsteg. Men
det finns också anledning att komma
ihåg vad statsrådet Torsten Nilsson yttrade
under debatten om den allmänna
försäkringen 1962. Han sade att syftet
är att hela svenska folket skall få del av
samma trygghetssystem. Men han tilllade:
»Vi passerar nu en milstolpe, men
passagen är ännu inte klar. Det finns
många vägande invändningar som måste
röjas ur vägen.»

Enligt vår mening ger nuvarande ordning
i fråga om de kommunala bostadstilläggen
anledning till invändningar.
Den innebär nämligen ett betänkligt avsteg
från principen att alla skall ges
samma grad av trygghet.

De som vid tidigare tillfällen har
motsatt sig kommunisternas upprepade
förslag om höjning av folkpensionerna
brukar alltid framhålla, att man också
måste räkna med den förstärkning som
de kommunala bostadstilläggen utgör.
Det är emellertid inte alla som räknar

med det. Det råder tvärtom en ganska
utbredd uppfattning att pensionärerna
skall berövas den förstärkningen. Allmänna
pensionsberedningen förklarade
att bostadstilläggen automatiskt borde
minskas i samma man som förbättringar
av annat slag infördes för folkpensionärerna.
Samhället skulle alltså ge
med ena handen och ta tillbaka med
den andra. Den effekten har man delvis
också uppnått genom att i så hög grad
lägga pensionskostnaderna på kommunerna.
Det ligger nära till hands för
kommuner, som råkat i svårt ekonomiskt
trångmål även av andra anledningar
än pensionskostnaderna, att snåla
med de kommunala bostadstilläggen
åt pensionärerna. Särskilt är detta fallet
i konservativt inriktade kommunala
församlingar, vilka naturligtvis gärna
åberopar allmänna pensionsberedningens
anvisningar som stöd för sin
politik. Det kan därför vara anledning
att friska upp minnet litet grand beträffande
vad det handlar om för anslag till
pensionärerna. Jag har ingen färsk statistik
till hands, men i samband med beslutet
om allmän försäkring åberopades
här under kammardebatten en statistik,
som visade att flertalet kommuner
i vårt land bara betalade mellan 15
och 30 kronor per månad i bostadstilllägg
åt pensionärerna. Man behöver
inte veta mycket om nuvarande bostadskostnader
i allmänhet och den väldiga
stegring som skett av dessa kostnader
under senare år för att förstå hur sådana
bostadstillägg verkar för pensionärer,
som oftast inte har någon annan
inkomst än folkpensionen att leva av.
Där är man verkligen hårfint nära den
principiella linje som pensionsberedningen
rekommenderade, nämligen att
successivt avveckla bostadstilläggen.

De flesta kommunalmän vill göra det
bättre för de gamla. Den bostadsmisär
och de andra upprörande missförhållanden
som har beskrivits av socialpolitiska
kommittén är ju inte obekanta för
aktivt kommunalfolk. Förhållandena är

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Maximeringen av kommunernas bidrag

precis så eländiga som socialpolitiska
kommittén har beskrivit, men kommunerna
pressas nu ekonomiskt hårdare
och hårdare. Skolreformens genomförande
driver upp enbart skolkostnaderna
till 55 å 60 procent av kommunernas
samtliga skatteinkomster. Avvecklingen
av anslag till kommunerna pa
grund av ortsavdragsreformen är ytterligare
en svår pärs, och genom 1962
års beslut beträffande kommunernas bidrag
för kommunala bostadstillägg ökar
utgifterna ytterligare. I vår motion har
vi erinrat om ett par fall. Göteborg har
under ett år fått en kostnadsökning
bara för denna enda post på 10 miljoner
kronor och Stockholms stad en ökning
under samma tid på 25 miljoner
kronor. I andra kommuner har det skett
en ökning i proportion härtill.

Som vi ser det är det ett kommunintresse
att det blir en bättre ordning, en
frikostigare behandling av kommunerna
från statens sida än hittills. Detta
är framför allt ett intresse för pensionärerna.
Det är nämligen pensionärerna,
vanligen de pensionärer som inte
har någon annan inkomst än sin pension
att leva av, som kommer i kläm
på grund av kommunernas ekonomiska
svårigheter. Ju mer kommunerna pressas
av ekonomiska bekymmer, desto
mindre utrymme blir det nämligen för
lokal aktivitet, t. ex. omvårdnaden om
de gamla.

Med anledning av socialpolitiska
kommitténs skakande rapport har det
under debatten sedan dess lämnats
många vittnesbörd från kommunalt håll
om att det är bristen på medel som är
orsaken till att man inte kan vårda de
gamla i deras hem eller på annat sätt.
Det förhåller sig på precis samma sätt
med tilldelningen av kommunala bostadstillägg:
det är kommunernas ekonomiska
misär, framkallad bl. a. av de
statliga åtgärder som jag nyss beskrivit,
som är huvudanledningen till försämringen.

1962 gick riksdagsmajoriteten längre

till kostnaderna för folkpensioneringen

än vad andra lagutskottet ville i fråga
om kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun. Då drevs majoriteten i
andra lagutskottet till reträtt, och det
blev en bättre ordning än den som utskottsmajoriteten
och regeringen ville
gå in för. Men det finns anledning att
i detta sammanhang erinra om att i
riksdagsbeslutet då ingick också en
principförklaring av innebörd att den
åtgärd som då vidtogs bara skulle betraktas
som ett första steg i riktning
mot en ytterligare avlastning från kommunerna
av utgifter för folkpensioneringen.
Man skulle sikta på en genomgripande
reform, varigenom staten skulle
överta en större del av folkpensionskostnaderna.

Det är just detta som vi avser med
vår motion. Vi har som bekant både i
fråga om de kommunala bostadstilläggen
och i andra sammanhang kommit
med liknande förslag tidigare. Jag tror
som sagt att det är en mycket angelägen
reform ur de två synpunkter som
jag berörde, nämligen för det första
för att bereda bättre villkor för pensionärerna
och de gamla över huvud taget
och för det andra för att skapa större
rörelsefrihet, större kommunal självbestämmanderätt
genom att lätta på
kommunernas ekonomiska bördor. Ett
bifall till vår motion innebär att man
tar ytterligare ett steg i den riktning
som anges i riksdagens principbeslut
1962.

Med hänvisning härtill hemställer jag,
herr talman, om bifall till motion nr
70 i denna kammare.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag tror att herr Holmberg
griper argument ur luften, när han
helt plötsligt plockar fram ett uttalande
från allmänna pensionsberedningen
som gick ut på att de kommunala bostadstilläggen
borde avvecklas. Jag skall

Onsdagen den 1 mars 1964

Nr 10

Maximeringen av kommunernas bidrag

inte gå in på det principiella resonemang
som pensionsberedningen förde
— jag har det inte heller aktuellt för
närvarande. Men jag vet att förslaget
inte tagits upp i någon proposition;
jag har aldrig sett att det förekommit
i någon motion; jag har aldrig mött
det i någon diskussion på den kommunala
sektorn när det gällt kommunala
bostadstillägg eller andra pensionsförmåner;
jag har aldrig sett den minsta
lilla tidningsnotis från några kommunala
sammanträden, där denna tanke
har tagits upp. Men den kan naturligtvis
tjäna som ett argument i en speciell
skrämselpropaganda.

De motioner som behandlas i detta
utlåtande syftar alltså till att beslut
skall fattas om att den kommunala andelen
av pensionskostnaderna, således
inklusive de kommunala bostadstilläggen,
skall maximeras till en krona för
varje skattekrona inom kommunen. Som
herr Holmberg nämnde beslöt riksdagen
1962 på förslag av reservanter i
andra lagutskottet att utdebiteringen
för folkpensionsändamål i kommunerna
skulle inskränka sig till en krona
per skattekrona. Då var inte kostnaderna
för det kommunala bostadstillägget
inräknade i de kommunala kostnaderna.
Dessa ligger utanför av skäl som vi
alla vet. Kommunerna bestämmer väsentligen
själva principen för det kommunala
bostadstilläggets utformning
Ett mindre statsbidrag utgår, men huvuddelen
av kostnaderna får kommunen
själv bestrida. 1958 års socialförsäkringskommitté
gjorde ett principuttalande
om att staten borde överta alla
kostnader för folkpensionerna, dock
med undantag för de kommunala bostadstilläggen,
och för närvarande har
vi som jag redan sagt den principen att
kommunerna utdebiterar högst en krona
per skattekrona för de övriga pensionsförmånerna.

Jag är av samma åsikt som herr
Holmberg, det skall jag gärna säga,
i det jag anser att konstruktionen av

till kostnaderna för folkpensioneringen

de kommunala bostadstilläggen inte är
så särskilt lyckligt utformad. Den medger
alltförl stora variationsmöjligheter.
Det är ju bekant att de kommunala
bostadstilläggen varierar från ett par
hundra kronor i en del kommuner till
2 000 kronor per år i Stockholm. Däremellan
finns alla möjliga variationer,
och det är knappast lyckligt. Men det
är ju egentligen inta det problemet
som är upptaget i motionerna, och vi
har inte haft anledning att syssla med
just den sidan av saken. Därför har
vi inte heller berört detta i vårt utlåtande
utan hänvisat till den reform
som riksdagen beslöt 1962 beträffande
kostnadsfördelningen. Vi har också
påpekat, i detta sammanhang liksom
i åtskilliga andra, att skatteutjämningskommittén
arbetar med frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun,
och vi vill inom utskottet avvakta
kommitténs utlåtande innan vi tar ställning
till spörsmål av det slag som beröres
i motionerna.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag har litet svårt att
förstå vad det finns i skatteutjämningskommitténs
direktiv och vad vi hittills
sett av kommitténs verksamhet som
ger herr Anderson i Sundsvall någon
anledning att vänta något från det hållet
för att lösa dessa frågor. Vad som
hittills förebragts från kommittén gäller
en viss kostnadsutjämning mellan
kommunerna — låt vara också den
mycket blygsam. Men vad som är den
väsentliga frågan i detta sammanhang
är ju att åvägabringa en annan fördelning
av pensionskostnaderna mellan
staten och kommunerna, och därvidlag
har jag svårt att förstå att vi har något
att vänta från skatteutjämningskommittén.

Nu vidhåller andra lagutskottet den
ståndpunkten att de kommunala bostadstilläggen
är en sak för kommuner -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Obligatorisk bostadsförmedling

na och att de övriga pensionskostnaderna
skall betalas av staten enligt
nuvarande regler. Jag vill instämma
med herr Gustavsson i Alvesta som i
polemik mot herr Bengtsson i Varberg
frågade vad det är som säger att kostnadsfördelningen
mellan staten och
kommunerna skall förbli sådan som
den är för närvarande. Och därtill kan
frågas varför herr Gustavsson som, också
tillhör andra lagutskottet, och i år
gjort något för att åstadkomma en ändring
i linje med vad han nyss antydde.

Herr Anderson i Sundsvall och andra
lagutskottets ledamöter är på denna
punkt konungsligare än kungen själv.
Departementschefen sade nämligen vid
1960 års riksdag, när han talade om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun, att »en omprövning framdeles
kan komma att beröra kostnadsfördelningen
även i fråga om bostadstillägget.
» Varför skall då andra lagutskottet
liesitera för att gripa sig an med den
frågan som dock är av avgörande betydelse
i detta sammanhang?

Jag vidhåller att det finns anledning
att driva på för att få till stånd en
ändring på detta område.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 55
och 11:70; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 26

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om domstolsprövning av körkortsin
dragning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27

Obligatorisk bostadsförmedling

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk bostadsförmedling.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 381 i första
kammaren av herrar Adolfsson och
Lager och nr 457 i andra kammaren av
herr Nilsson i Gävle m. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes »att riksdagen måtte besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådana åtgärder att förslag till
lag om obligatorisk bostadsförmedling
kan föreläggas årets riksdag».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 381 och II: 457, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I motionsparet 1:381
och 11:457 yrkas att frågan om obligatorisk
bostadsförmedling får sådan särbehandling
att förslag till lag om obligatorisk
bostadsförmedling kan föreläggas
innevarande års riksdag. Utskottet
hänvisar nu till den utredning som
arbetar och som beräknas slutföra sitt
arbete under år 1964. Med denna motivering
avstyrkes motionerna i avvaktan
på utredningens eventuella förslag. Även
om man kan förvänta att frågan på
nytt kommer upp till behandling här
i riksdagen, delar jag inte utskottets
mening. Jag är inte motståndare till
utredningar. Men på områden där det
är så uppenbart klart att verkliga skäl
föreligger för — som i detta fall —
en lagstiftning gällande obligatorisk
bostadsförmedling, finner jag inga skäl
varför inte utredningen kan forceras
och förslag framläggas redan under denna
riksdag.

Jag kan inte karakterisera läget på
bostadsförmedlingsområdet på annat
sätt än att det råder ett katastrofalt
förhållande på detta område. Detta
gäller särskilt i storstäderna liksom i
de mellanstora städerna och i de större
tätorterna. Orsakerna till katastrofläget
är kända. Förmedlingsorganen har

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

inte tillgång till alla lediga lägenheter.
Procentsiffrorna skiljer sig på olika
orter och pendlar mellan 30 och 60
procent, d. v. s. är beroende av i vilken
omfattning lägenhetsbeståndet ligger
i händerna på privata husägare.
Detta förhållande skapar just den miljö
i vilken jobberi med lägenheter är möjligt
och som vi alla vet pågår i oförminskad
takt. Skall det verkligen vara
nödvändigt att vänta ytterligare kanske
ett år, innan vi kan få rättelse i detta
avseende? Det är inte behövligt. Verkligheten
har redan gett sådana ovedersägliga
bevis för riktigheten av en obligatorisk
bostadsförmedling att varje
vidare utredning måste anses obehövlig.
Att uppskjuta ett avgörande kan inte
betyda något annat än att orättvisorna
på bostadsmarknaden bibehålies ännu
en lång tid.

Det finns ännu ett skäl för att forcera
frågans lösning. På grund av att
förmedlingarna förfogar över endast
en del av lägenhetsbeståndet har, som
jag redan sagt, jobberiet med lägenheter
inom det privata bostadsbeståndet ökat,
medan samtidigt de medborgare som
saknar ekonomiska möjligheter och alla
de som vill vara laglydiga tvingats
att vänta allt längre i de kommunala
bostadsförmedlingarnas bostadsköer.

Turordningen i dessa köer har brutits.
Den har brutits därför att folk
från saneringsfastigheterna måste få
en viss förtur, detta gäller också i viss
mån lärare, läkare och annan viktig
personal som måste finnas tillgänglig.
Om detta är inte mycket att säga, men
det har fört med sig en ökad oro hos
de sökande, ett tilltagande missnöje
och en känsla av orättvis behandling.

En obligatorisk bostadsförmedling
löser naturligtvis inte bostadsbristen.
Den kan bara byggas bort. Men en
obligatorisk bostadsförmedling skulle
dock medföra att ett ökat antal lediga
lägenheter skulle ställas till förmedlingarnas
förfogande och därmed något
lätta på det starka trycket i bostads -

Obligatorisk bostadsförmedling

köerna. Detta är ju så enkelt, så begripligt,
eller i vart fall borde vara
begripligt för alla, att tidsödande utredningar
inte borde få hindra en vettig
lösning, en snabb lösning.

Jag kan inte finna annat än att den
riktigt goda viljan saknas hos regeringen,
liksom den tycks saknas inom
tredje lagutskottet. Hänsynen och förståelsen
för de privata husägarnas önskemål
tycks vara större än hänsynen
till och förståelsen för hundratusentals
medborgares bekymmer, sådana de
kommer till uttryck i de långa bostadsköerna.

Jag vågar säga detta mot bakgrunden
av den behandling min motion fått.
Samtidigt är det naturligtvis riktigt att
med tillfredsställelse notera de tillläggsdirektiv
som statsrådet Johansson
gav utredningen den 29 november
1963. Dessa tilläggsdirektiv vittnar om
att opinionen för obligatorisk bostadsförmedling
vunnit en viktig delseger.
Förhållandena på bostadsmarknaden är
emellertid redan så klarlagda, problemen
av sådan natur att det inte behövs
årslånga utredningar för att komma
underfund med att åtgärder måste
till redan nu. Det måste vara möjligt
att rycka loss denna fråga, särbehandla
densamma och få till stånd ett beslut
långt tidigare än vad utskottet räknar
med.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till motion nr
457 i andra kammaren, vilken är likalydande
med motion nr 381 i första
kammaren.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Ingen kan mer än jag beklaga
de besvärligheter som drabbar bostadsförmedlingarna,
speciellt i de orter
där bostadsproblemet är stort: stockholins-
och göteborgsregionerna och
malmö-lundregionen. Jag har haft tillfälle
att i över tjugu år syssla med dessa
frågor och sitter för närvarande som
ordförande i bostadsförmedlingen i

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Åtgärder mot störande nöjeskörning i tätorter

Malmö. Jag känner alltså alla dessa besvärligheter.
Vi har gjort alla ansträngningar
för att försöka komma till rätta
med de förhållanden som här har relaterats
och åstadkomma möjligheter att
förmedla bostadslägenheter med största
möjliga rättvisa och med hänsyn tagen
till produktionen och tillgången på lägenheter.

Vi har långt ifrån lyckats, men vi har
i alla fall under dessa år kommit så
långt att ungefär 90 procent av de lägenheter
som är tillgängliga av både det
gamla och det nya beståndet disponeras
av bostadsförmedlingen. Det innebär
att vi har nått ett stycke på väg. En hel
del återstår dock att göra. I synnerhet
inom de tre största regionerna har man
kommit dithän att man lagt upp gemensamma
riktlinjer för samarbete mellan
fastighetsägarnas organisationer och
bostadsförmedlingarna. Framför allt
har vi med de kommunala och de kooperativa
bostadsbolagen fått ett samarbete
som fungerar utmärkt.

Jag är också glad över att utskottet
tagit denna ställning, ty vi måste i det
långa loppet vara på det klara med att
man får lov att kräva solidaritet från
alla grupper för att klara detta besvärliga
problem. Det gäller inte bara avvägningsfrågan
utan också frågan om rättvisa
framför allt med hänsyn till bostadsbristen.

Nu pågår en utredning, och i dess
tilläggsdirektiv sägs det:

»Finner utredningen därvid, att eu
effektivare bostadsförmedling inte kan
åstadkommas utan att obligatorisk bostadsförmedling
införes, bör utredningen
vara oförhindrad att låta sina förslag
omfatta även en sådan lösning. Det
är emellertid angeläget, att denna i så
fall inte ges en vidare omfattning än
som påkallas av det allmänna syftet
samt att en tungrodd administrativ regleringsapparat
undvikes.»

Detta är också klart. Vi har tagit reda
på att man kan bryta ut denna del eller
vilken del som helst, om det är angelä -

get för att fortare komma till rätta med
frågan.

Med detta ber jag, herr talman, att
få tillstyrka tredje lagutskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 381
och 11:457; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 28

Åtgärder mot störande nöjeskörning
i tätorter

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr ö, i anledning av väckt motion
om åtgärder mot störande nöjeskörning
i tätorter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Låt mig, herr talman,
säga några ord i anslutning till behandlingen
av förevarande utlåtande, eftersom
jag har tillsammans med herr Hamrin
i Jönköping i motion nr 71 i denna
kammare begärt sådan ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser, att
ordningsmakten skall kunna beredas
möjlighet att ingripa mot ihållande nöjeskörning
vilken onödigtvis hindrar
eller stör annan trafik eller som eljest
är otillbörligt störande.

Anledningen till vår motion är att i
många städer och andra större tätbefolkade
samhällen har de s. k. raggarnas
biltrafik på senare år utvecklats till
ett bekymmersamt trafiktekniskt och
sanitärt problem som enligt uppgift saknar
motsvarighet i exempelvis våra
grannländer. I motionen har vi bl. a.
åberopat den av skövdepolisen under
viss tid företagna systematiska kontrollen
av trafiken på stadens huvudgata
och runt stadstorget. Av denna inspektionskontroll
framgick att en yngling
hade en kväll under en tid av 1 timme

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

!):i

Interpellation ang. postverkets befordringspolitik

och 15 minuter kört runt stadstorget
37 gånger; en annan kviill hade han
mellan klockan 20 och klockan 24 kört
runt stadstorget inte mindre än 48
gånger.

Man har anledning fråga sig, om inte
denna form av ihållande nöjeskörning
bör beivras. Det är väl ofrånkomligt att
en sådan nöjeskörning på livligt trafikerade
gator i hög grad hindrar och
stör annan fordonstrafik. Det kan inte
heller bortses från att denna form av
trafik är störande för allmänheten.

Av utskottets utlåtande framgår att
utskottet delar motionärernas uppfattning
att ihållande nöjeskörning bör och
skall beivras. Men vad jag inte kan förstå
är att utskottet gör gällande att störande
trafik av det slag, som angivits i
motionen, omfattas av trafiklagstiftningens
straffbestämmelse. Till saken hör
nämligen att det som föranledde oss
motionärer att motionera var att just
det fall, vilket i motionen anförts såsom
ett exempel, varit föremål för rättslig
prövning både i häradsrätt och hovrätt.

Vid denna prövning anförde häradsrätten
att det vore önskvärt att de olägenheter,
som otvivelaktigt följer av påtalade
nöjeskörningar, kunde undanröjas.
De av åklagaren åberopade bestämmelserna
i vägtrafikförordningen och
trafikbrottslagen kunde emellertid inte
enligt häradsrättens mening tolkas så,
att de omfattade det åtalade förfarandet.
Då detta icke heller vore straffbart enligt
andra bestämmelser, kunde med nuvarande
lagstiftning — märk väl, med
nuvarande lagstiftning — åtalet icke bifallas
och olägenheterna av förfarandet
således icke heller undanröjas genom
ansvarspåföljd. Häradsrätten ogillade
därför åtalet. Detta utslag överklagades
i hovrätten som fastställde häradsrättens
dom.

Med detta exempel har jag velat fästa
utskottets och riksdagens uppmärksamhet
på att det inte är fullt klart, huruvida
man med nuvarande lagstiftning

kan komma åt den s. k. raggartrafiken.
Visserligen har utskottet inhämtat att
i ett annat fall har ett liknande färdsätt
föranlett åtal och fällande dom jämlikt
2 § vägtrafikbrottslagen eller nyssnämnda
stadgande i vägtrafikförordningen.
Men skulle det inte vara värdefullt
— för att därigenom kunna undvika
oklarheter — att det redan nu i
vägtrafikförordningen inskrevs bestämmelser
med förbud mot ihållande nöjeskörning?
Man måste förstå de svårigheter
som ordningsmakten har att kämpa
med. Det är sannerligen inte trevligt
för den stadsfiskal, vars åtal ogillades
i häradsrätten och hovrätten, att
söka komma till rätta med den ihållande
nöjeskörningen sedan han alltså fått
en sådan bakläxa.

Herr talman! Jag tar fasta på det
löfte som ändå har givits i utskottsutlåtandet,
nämligen att nordiska trafikkommittén
under 1964 kan väntas framlägga
ett förslag till gemensamma nordiska
trafikregler. Jag hoppas att det
inte skall dröja alltför länge innan beslut
fattas om sådana regler och att man
därvid skall beakta vad vi anfört i den
föreliggande motionen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 29

Interpellation ang. postverkets befordringspolitik Ordet

lämnades på begäran till

Fru KRISTENSSON (h), som yttrade:

Herr talman! När Kungl. Maj:t år
1958 beslutade att slopa bestämmelserna
i bl. a. instruktionen för generalpoststyrelsen
om avlagd examen som kompetensvillkor
för erhållande av viss befattning
hälsades detta med tillfredsställelse
av flertalet anställda. I praktiken
synes emellertid beslutet inte ha
fått de verkningar som man kunde förvänta.
Bl. a. ett flertal besvär i beford -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Interpellation ang. postverkets befordringspolitik

ringsärenden vid postverket tyder
härpå.

Under senare år har ett betydande antal
tjänstemän vid postverket lämnat
sina befattningar för att övergå till
andra statliga verk eller till privat verksamhet.
Man kan inte frigöra sig från
tanken att postverkets restriktiva hållning
i kompetensfrågan kan ha bidragit
till denna stora avgång.

Inom postverket finns många naturaliserade
svenskar anställda, vilka kom
till vårt land under och strax efter andra
världskriget. Det är bekant att denna
personal haft svårt att avancera och
vinna befordran även om vederbörande
vid hitkomsten hade en synnerligen god
utbildning. Detta förhållande måste anses
vara högst otillfredsställande och
bör närmare undersökas.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
den betydande personalavgången inom
postverket?

Anser herr statsrådet att postverkets
befordringspolitik särskilt vad gäller
kompetensvillkoren bidragit härtill, och
vill herr statsrådet i så fall medverka
till en ändring i berört avseende?

Vill herr statsrådet verkställa en undersökning
huruvida naturaliserade
svenskar inom postverket missgynnats
i befordringsavseende?

Denna anhållan bordlädes.

§ 30

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 76, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med vissa bestämmelser
angående seminverksamhet bland
får.

§ 31

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion
nr 808, av herrar Boo och Eliasson i
Sundborn, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 46, angående organisationen
av centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 32

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.28.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 6 mans 19C4

Nr 10

Fredagen den 6 mars

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 28
nästlidne februari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 808.

§ 3

Föredrogs den av fru Kristensson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående postverkets
befordringspolitik.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Interpellation ang. farorna vid användning
av kemiska växtskyddsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGBERG (k), som yttrade:

Herr talman! För kort tid sedan alarmerades
allmänheten då utländska köpare
inte kunde motta en stor leverans
svenska ägg därför att dessa ansågs
vara kvicksilverförgiftade. Både före
och efteråt har varslats om skador av
skilda slag, vilka liksom när det gäller
äggen åstadkommes genom den allt vanligare
användningen av vissa giftmedel
för bekämpning av skadlig växtlighet,
insekter och mindre skadedjur. Stora
faror säges ha uppstått för fågellivet

liksom för andra djur. Verkningarna
sträcker sig över växtlivet, fiskarna och
grundvattnet, och på längre sikt aktualiseras
skadeverkningar för allt levande.
Traditionellt har även dementier
och lugnande förklaringar förekommit,
men dessa drunknar i mängden av varningar.

Orosanledningarna kan sägas inriktade
på riskerna för både människor och
djur vid hanteringen och användningen
av de giftiga ämnena, dessa ämnens inverkan
på livsmedel, de nämnda riskerna
för viltet och för att allvarliga störningar
av »balansen i naturen» uppkommit
eller uppkommer.

Det handlar här om medel som redan
fått en omfattande användning men som
ännu i Sverige dock inte utnyttjas i
samma grad som i en del andra länder
och särskilt i USA. Den snabbt ökade
förbrukningen av dessa medel tyder
dock på att det bara är en tidsfråga när
det svenska jordbruket inhämtar andra
länders försprång vid användningen av
preparaten.

Hittills har ofta fördelarna med dessa
preparat framhållits och nackdelarna
antingen förtigits eller bagatelliserats.
Det kan bero på att fördelarna
mycket snart framträdde medan det tog
en något längre tid innan riskerna avslöjades.
Följande nackdelar har nu belysts
av erfarenheter, undersökningar
och utredningar: preparaten är giftiga
inte bara för skadedjur utan även för
andra organismer; de kan i längden bli
farligare för människor än för insekter;
de har lång livslängd och de stannar
kvar och verkar nedbrytande hos dem
som även på indirekta vägar råkar konsumera
dem. Det blir allt vanligare att
jämföra sådana medels verkningar med
neurosedynets.

Nr 10

Fredagen den 6 mans 1964

Interpellation ang. farorna vid användning av kemiska växtskyddsmedel

En expertkommitté inom FN-organen
FAO och WHO har belyst vissa risker
som har samband med preparaten. En
engelsk statlig kommitté har bidragit
till att klargöra vissa risker. Ett amerikanskt
senatsutskott har tvingats förorda
en skärpt lagstiftning för att minska
riskerna vid jordbrukets användning
av de kemiska bekämpningsmedlen. Det
heter i en officiell rapport:

»Regeringen skall bedriva upplysningsverksamhet
så att allmänheten göres
uppmärksam på farorna, samtidigt
som den inser värdet av medlen.»

Vår nya giftstadga kan måhända i
viss mån göras tillämplig på behandlingen
av dessa giftmedel. Den statliga
giftnämnden torde också ha sin uppmärksamhet
riktad på problemet. Och
även om det inte finnes någon enhetlig
forskaropinion torde enighet dock råda
därom, att problemet finnes och måste
göras till föremål för undersökningar.

Detta torde dock inte vara till fyllest.
Frågan är av en sådan dimension, att
den bör tas upp inför bredaste forum
och inriktas både på forskning och
omedelbara skyddsåtgärder. Det förefaller
även som om det är nödvändigt
undersöka, huruvida nuvarande lagstiftning
kan anses utgöra ett tillfredsställande
skydd mot skadeverkningar som
redan kan fastställas och som är att förutse
på längre sikt.

Jag hemställer med hänvisning härtill
om kammarens tillstånd att till herr
statsministern framställa följande spörsmål: Vill

herr statsministern inför riksdagen
redogöra för vidtagna och eventuellt
planerade åtgärder i syfte att minska
farorna för människor, djur och
växtlighet av den starkt ökade användningen
av kemiska bekämpningsmedel?

Anser herr statsministern nuvarande
lagstiftning tillräcklig för att avvärja
angivna faror?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av motioner om en nordisk
kärnvapenfri zon;

statsutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, m. m.,
och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 4, i anledning av Kungl''. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 juni 1961 (nr
390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner,

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen resultatutjämning,
och

nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av framställning
av fullmäktige i riksgäldskontoret angående
medgivande för riksgäldskontoret
att lämna dagslån, m. m.,

nr 6, i anledning av väckta motioner
om riktlinjer för lokaliseringspolitiken,

nr 7, i anledning av väckt motion om
anordnande av statlig verkstadsindustri
i Norrbotten,

nr 8, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av de privata företagen
för kollektiv trafik i Storstockholm,

Fredagen den 6 mans 1964

Nr 10

nr 9, i anledning av väckta motioner
om en statlig marklånefond,

nr 10, i anledning av viiekta motioner
om förstatligande av läkemedelsindustrien,
m. m., och

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående utformningen av den statliga
ekonomiska företagsamheten;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
krigshjälp,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om kommunal
beredskap in. m.,

nr 13, i anledning av väckta motioner
om ersättning för vissa resor enligt lagen
om allmän försäkring,

nr 14, i anledning av väckta motioner
om ersättning för resor till tandläkare
i samband med förebyggande mödravård,
och

nr 15, i anledning av väckt motion
om skyddsbestämmelser avseende kemiska
preparat inom industrien; samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående byggnadsstadgans bestämmelser
om avstånd mellan byggnad och
tomtgräns, m. m.,

nr 7, i anledning av väckta motioner
om förköpsrätt för kommun till tomtmark
för bostadsbebyggelse,

nr 8, i anledning av väckta motioner
om befrielse från skyldigheten att underrätta
grannar m. fl. om byggnadslov,

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående nedsättningen hos KB av expropriationsersättning,
och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om ett enhetligt register för landets
fastigheter.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 24, med förslag till lag

angående ändrad lydelse av 4 och 18 §§
lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund;
och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 29, med förslag till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden
1965—1968, jämte i ämnet väckt motion; från

bevillningsutskottet:
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 5 av anvisningarna
till 35 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in.; och
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 4 mom. och punkt
10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; samt
från andra lagutskottet:
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 juni 1961 (nr
390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 47, angående förstatligande av Vetenskapsakademiens
forskningsinstitut
för experimentell fysik m. m.,

nr 57, angående inrättande av institut
för verkstadsteknisk forskning, samt
nr 62, angående utökning av kulturfondens
för Sverige och Finland kapital.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson