N:o 43, i anledning af väckta motioner, åsyftande ändringar igällande strafflag; (Riksdagens protokoll 1870:505)

333

Den 5 Maj.

Lag- Utskottet:

N:o 43, i anledning af väckta motioner, åsyftande ändringar i
gällande strafflag;

N:o 44, i anledning af väckt motion om tillägg till gällande föreskrifter
angående rättigheten att ransaka efter stulet gods;

Första Kammarens Tillfälliga Utskott:

N:o 8, i anledning af Andra Kammarens remitterade protokollsutdrag
N:o_ 186, med beslut om föreslagen ändring i 5 § af Kongl.
Maj:ts nådiga Kungörelse angående förändrad instruktion för direktioner
m. fl. vid länens lasarett och kurhus den 21 Oktober 1864.

Kammaren åtskiljdes kl. A2 eftermiddagen.

In fidem
O. Brakel.

Thorsdagen den 5 Maj 1870.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades fyra protokollsutdrag för den 4 dennes och protokollet
för den 23 sistlidne April.

Föredrogs ånyo och bifölls. Stats-Utskottets den 2 och 4 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition angående bemyndigande för Kongl. Maj:t att till uppförande
af nytt posthus i Stockholm använda erforderligt belopp af
Postverkets öfverskottsmedel för innevarande och nästföljande år.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 2 och 4 dennes bordlagda Utlåtande N:o 75, i anledning

334

Den 5 Maj.

af vackt motion angående eftergift af den visaa hemman inom Hellestads,
Risinge ocli Wånga socknar ålagda förhöjning i mantalsränta^

mom. a.

Herr Thyselius: Stats-Utskottet har, såsom vi af dess nu upplästa
Utlåtande inhemtat, funnit sig höra hemställa, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att egarne till de i Utlåtandet uppräknade
29 1 mantalen i Helleforss och wånga före detta bergslag skola erhålla
eftergift af 15,345 R:dr 36 öre, motsvarande den tillskottsränta, som till
följd af bergslagsfrihetens upphörande blifvit besagda hemman för
åren 1848—1869 påförd. Min afsigt är ingalunda att yrka afslag på
denna hemställan; men huru det i sjelfva verket förhåller sig med
den hårdhet eller obillighet, hvaröfver man klagar, tror jag mig böra
belysa, synnerligast som, efter hvad mig synes, Stats-Utskottet icke
heller förmått göra sig fullkomligt fritt från den föreställning, att en
sådan hårdhet eller obillighet vore för handen.

Det är bekant och Utlåtandet upplyser det äfven, att bland de
betydliga verk och stora egendomar, Indika i medlet af sextonhundratalet
blefvo af Kronan försålda till Louis De Géer, befunno sig äfven
Finspong osh en stor mängd hemman inom Hellestads och Wånga
dåvarande bergslag. De förmåner, hvaraf hemmanen i dessa bergslag
voro i åtnjutande, bestodo, utom friheten från rotering i afkortning
till hälften af landtågsgärden, byggnadshjelpen och brukshjelpen.
När nu ifrågavarande hemman, af hvilka tre voro rent krono, men
de öfriga kronoskatte, till De Géer försåldes, togs derföre, vid köpeskillingens
bestämmande, i beräkning och öfverläts till De Géer af
dessa tre skattetitlar endast den hälft, som till Kronan då utgjordes.
För återstoden ansågs Kronan fortfarande ega full ersättning
uti den tionde, som af hemmanen med anledning af den dem åliggande
taekjernstillverkning utgick. Emellertid visade det sig redan
tidigt, att bergsbruket inom dessa bergslag'' icke hade önskad framgång.
Malmtillgången och, med den, tackjernstillverkningen aftogo,
och särskilda åtgärder måste redan åren 1742 och 1756 vidtagas i
ändamål att upphjelpa dessa bergslager utur deras förfallna tillstånd.
Snart nog befanns, att grufvorna, med undantag af eu enda, icke
vidare gåfvo malm, och den malm, som ur denna enda erhölls, valsa
fattig, att den ej annorlunda än såsom limsten kunde för tackjernsblåsningen
begagnas. Bergslagsskogarne drogos undan tackjernstillverkningen,
hvilken icke kunde upprätthållas oaktadt det särskild!
medgifna privilegiet att erhålla en tredjedel af den malm,
som i Utö grufvor bröts, och då under åren ifrån 1812 till och med
1815 inom Hellestads bergslag ingen enda masugn var i gång, förordnades
om bergsransakning, hvarvid egaren af Pinspong jemte åtskilliga
andra egare af hemman inom bergslagen anliöllo om tillåtelse
att helt och hållet få nedlägga bergshandteringen, och att hemmanen
måtte blifva lagda till landslag, en anhållan, hvilken sedermera
vid en af Kong!. Makt särskilt förordnad kommissionsförrättning
med Hellestads bergslag förnyades, enär, såsom orden lyda,
bergslagen inom sig saknade sådana tillgångar, som erfordrades för

Den 5 Maj.

335

bergsbrukets fortsättande och bergslagsprivilegiernas åtnjutande. Härvid
framställdes af åtskilliga hemmansegare bland allmogen den begäran,
att, om privilegierna blefve indragna, de oek måtte komma
till samma rättigheter som landslagen, så att de, utan förbindelse till
ena eller andra bruket och fria från allt tvång, finge sina egna skogseffekter
afyttra. Sedan Rikets Ständer år 1818 till Kong! Maj:t
öfverlemnat att med de inom riket befintliga särskilda bergslagerna vidtaga
de förändringar, hvartill de deröfver hållna undersökningar föranledde,
förordnade Kongl. Makt den 30 Juni 1820, för Hellestads
och, den 23 Januari 1830, för W ånga bergslag, att privilegierna skulle
upphöra, och i följd deraf, hemmanen inom nämnda bergslag ingå i
ständig rotering samt alla öfråga skyldigheter, som med författningarna
voro öfverensstämmande. Ifrån länsstyrelsen inkom nu och, efter
granskning i Kammar-kollegium, fastställdes förslag till de nya eller
tillökade räntor, som af krono- och skattehemmanen i dessa begge
bergslag skulle till Kronan utgöras.

De hemman Kronan till De (ther försålde, vore vid tiden för försäljningen
af alldeles enahanda beskaffenhet med öfriga krono- eller
skattehemman inom bergslagen, och egarne eller åboarne hade således,
såsom förut är nämndt, val att åtnjuta befrielse från utgörande
af ena hälften af gärden samt bruks- och byggnadsbjelpen, men
dock endast mot skyldighet att drifva bergsbruk, deraf Kronan hade
att påräkna särskild tionde i tackjern. Likasom de, till följd af försäljningen
till De Géer, icke hade att till denne eller hans rättsinnehafvare
utbetala större jordränta än de till Kronan förut utgifvit,
lika obestridligt var det, att när bergslagen återginge till landslag,
och skyldigheten till graf brytning och tackj ernstillverkning upphörde,
dessa hemman, ej mindre än de öfriga, hvilka bibehållit krononaturen,
borde utgöra den del af räntorna, för hvilken tackjernstionden
varit vederlag. Detta torde knappast af någon ointresserad bestridas,
och insågs äfven af frälsebönderne sjelfva, som under åren 1830
—1838 frivilligt till egaren af Finspongs bruk, hvilken fortfarande
var egare till de försålda räntorna, erlade ifrågavarande tre räntetitlar,
icke allenast, såsom förut, till halfva de ursprungliga beloppen,
utan fullt ut. År 1839 började de dock undandraga sig att erlägga
ränteförhöjningen och blefvo derföre af bruksegaren till domstol instämde,
i påstående att en sådan betalningsskyldighet fortfarande
fullgöra, På detta påstående genmäldes, att Louis De Géer af Kronan
endast tillhandlat sig hälften af förenämnda tre räntor, och att
frälserättsegaren alltså saknade all rätt till den förhöjning deruti,
hvilken han under de sistförfluten åren af dem uppburit. I tvisten
härom, hvilken fullföljdes genom alla instanserna, inställde sig emellertid,
då saken var på Högsta Domstolen beroende, advokatfiskalsembetet
i Kammar-kollegium såsom moll ankommande part, under
yrkande mot begge parterne af Kronans rätt till de räntebelopp,
hvarom tvistades, och enär advokatfiskal sålunda klandrade begge
delomännens rätt, blek med anledning af rättegångsbalkens föreskrift,
honom af Högsta Domstolen förelagdt att sin talan till första domstolen
instämma, hvaremellertid den till Högsta Domstolen komna
saken uppsköts. Sedan den sålunda af advokatfiskal instämda

336

Den 5 Maj.

fråga om hemmansegarnes förpligtande att till Kronan utgifva den
förhöjda räntan blifvit behandlad af häradsrätt och Hofrätt, förekom
saken till afgörande i hela dess vidd i Högsta Domstolen, som medelst
dom den 26 Maj 1857 förklarade, att, enär ostridigt vore, att
vid den tid, då Kronan af hände sig ifrågavarande hemman och hemmansräntor,
det ålåg hemmanen att utgöra ofvanberörda räntor allenast
till hälften mot hvad som utgick af andra hemman, lydande
under landslag, hvilket förhållande jemväl tagits i beräkning vid bestämmandet
af köpeskillingen, samt följaktligen, om det antoges att,
efter bergslagens upphörande, omförmälda räntepersediar borde till
fulla beloppet från hemmanen utgå, en slik förhöjning i räntan, i saknad
af särskild bestämmelse derom i de afhandlingar,hvarigenom upplåtelsen
skett, icke kunde anses deri inbegripen, så ogillades Finspongs
egares anspråk på ränteförhöjningen; hvaremot frågan, huruvida
och på hvad sätt densamma Kronan tillkomme, förklarades vara
ett ämne, hvarmed allmän domstol icke tillkom att taga befattning.
Uti det svar, hemmansegarne afgåfvo på Kronans nu emot dem hos
Konungens Befallningshafvande i länet väckta påstående om utgörande
af ränteförhöjnmgen, yttrades af dem, att ordalydelsen i salubrefven
till De Géer tydligt uttryckte, att Kronans, utan förbehåll
eller inskränkning, till everldlig ego och frälse gjorda öfverlåtelse af
hemmanen innefattat ett fullständigt afhändande af all den rätt, Kronan
till hemmanen egde, och således jemväl till alla räntorna, ehvad
de vid tiderna, då köpen skedde, utgått till Kronan eller af en eller
annan anledning på obestämd tid varit åboarne eftergifna. Det torde
böra bemärkas, huruledes dessa åboar, hvilka under Mera år frivilligt
till bruksegaren utbetalt ränteförhöjningen, men sedan de kommit
till kunskap derom, att denne icke inköpt hela den hemmanen åliggande
ränta, på sådan grund undandragit sig att förhöjningen vidare
utgifva, nu, så snart bruksegarens rätt blifvit af Högsta Domstolen
underkänd, velat i den bestämdaste strid mot förut gjorda påståenden,
till skydd mot Kronan inlägga i öfyerlåtelsen till De Géer en tolkning,
som skulle gifva bruksegaren rätt till den förhöjning i räntan,
som förut blifvit af hemmansegarne enständigt bestridd och numera
honom oåterkalleligen fråndömd, men genom hvilken tolkning de nu
i sin ordning skulle komma ifrån fullgörandet af en skyldighet, hvars
goda grund de hade svårt att förneka. Denna invändning har dock
icke medfört åsyftad verkan, utan äro de nu förpligtade att de räntor,
som från och med året 1848 innestå, till Kronan utgifva.

Sedan jag nu utförligt redogjort för gången af detta ärende, en
redogörelse till hvilken jag ansett mig förpligtad, derföre att Utskottet
funnit ärendet af en särdeles invecklad beskaffenhet, ville jag
fråga, hvaruti obiliigheten emot hemmansegarne består, och hvaruti
de kunna anses lidande? De hafva för åren 18BU—1888 frivilligt
utgifvit eu ränteförhöj ning, hvartill de varit skyldige, och om de
verkställt betalningen till orätt person, torde han icke vara obenägen
att återbära hvad honom icke tillkommit. — Till följd af sin vägran
att med utbetalningen fortfara, hafva de undgått att för åren 1889—
1847, således under 9 år, utgöra ett onus, hvartill de varit pligtig*.

Den 5 Maj.

337

Allt ifrån år 1851. då Kronan genom instämning sökte gorå sin rätt
gällande, måste de kafva käft det klart för sig, att den framtida betalningsskyldigheten
icke knnde undvikas. En icke öfverdrifven omtänksamhet
både då bort bjuda dem att årligen afsätta så mycket
som motsvarade den forhöjda räntan, och hade så skett, och niedlen
för hvarje ar^ gjorts fruktbärande i någon bankinrättning, hvartill
utväg icke sannats, skulle rånte vinsten icke allenast vara tillräcklig
att dermed betala afgifterna för de tre år, för hvilka dessa bort retroact,
iv^„ Sa> ^an 0C^ lernnat ett icke obetydligt öfverskott.

. , 8asom billighetsskäi har af Utskottet blindt anfördt, att Kronan

1.---T'' .ail..185.1 vl,d domstol gjort sina anspråk gällande. Denna
toi di oj da instämning har föranledt att hemmansegarne kunnat undgå
betala hvad de under flera förutgångna år bort erlägga. Uppskof^*
bär sålunda vant dem icke till förlust, utan till fördel. Vidare är
åt Utskottet sagdt, att mycket olika tankar äfven hos domstolar och
myndigheter uppstått angående deras betalningsskyldighet. Härmed
star dock icke bättre tillsammans, än att, i begge rättegångarne, så
val underdomstolarne som Hofrätten ålagt dem att de omstämda beloppen
utgifva, samt att, sedan Högsta Domstolen skjutit ifrån sig
åtgörande! af tvisten emellan Kronan och hemmansegarne endast
Konungens Befallningshafvande utlåtit sig till deras fördel, men både
Kammar-kollegium och Kongl. Maj:t ålagt dem betalningsskyldigheten
1 fortsättningen yttrar Utskottet, att Kronan vid orätt fo?um
anbangiggjort sm talan. Denna talan har dock blifvit anhängiggjord
vid det forum, som Högsta Domstolen föreskrifvit, och i afseende på
bedömandet af en fråga af sådan beskaffenhet torde det vara förlåtligt
om man anser Högsta Domstolen vara en så god auktoritet som
någon annan. .Då Utskottet äfven velat finna ett skydd för hemmansegarne
uti ett yttrande, som Kammar-kollegium den 15 December
18d0 meddelat i afseende på en efterdebitering af räntor som egt
rum för två andra frälsehemman i Wånga för detta bergslag dervid
förklarats, att bergslagets förändring till landslag icke medfölje någon
förändring i deras grundräntor, bör jag upplysa, att begge dessa hem wnt

lblandr dem’, som .tlU Louis De Greer försåldes, utan
pa lÖSO-talet genom byte kommit till Grefvinnan Hedvig Mörner
hvilken för desamma gaf ersättning, som svarade mot hemmanets alla
lantor,. utan afkortning. Det åberopade yttrandet är således all
läggning 6 hänförllgt på den fråSa> som nu är föremål för öfver Ehuru

jag, på grund af hvad nu blifvit anfördt, är fullt öfvertygad
derom, att någon hårdhet eller obillighet icke mot egarne till
nu omformälda skattefrälsehemman blifvit begången har Do- flod!f*
deremot att i lett. fall nåd mi S gä tJJt, fch Lficke
något yrkande att framställa.

Herr Ekman Carl: Efter det slut, till hvilket den föregående
tHaren kommit, att lian nemligen icke ville påyrka ändring i Statsutskottets
hemställan, torde det kanske vara mindre behöflig! att

1 ll",s tin ^ * *»'' >|f -

338

Den 5 Maj.

riga rättegång, som i frågan förevarit och i hvilken rättegång jag vid
dess första början sjelf hade skyldighet deltaga såsom part eller intilldess
alla anspråk, som framställts från egarne till de frälseräntor,
som af Louis de (feer inköpts, blifvit underkända, dels ock såsom
boende inom den ort, hvarest hemmanen äro belägna, haft tillfälle
taga närmare kännedom om förhållandena, har jag ansett mig
icke böra underlåta att, till den verkan det kan hafva, på det bestämdaste
förorda bifall till hvad Utskottet föreslagit.

Len historik öfver frågan, den förre, talaren uppdragit, dervid
fogande åtskilliga anmärkningar, genom hvilka han velat ådagalägga,
hurusom hemmans egarne icke skulle hafva skäl att klaga öfver den
dom som blifvit fälld, skulle jag önska att hafva kunnat följa något
mera i detalj, då det, som jag tror, skulle hafva blifvit.möjligt att i
de flesta fall vederlägga hans anmärkningar, men då jag. måste erkänna,
att jag icke under afhörandet af anförandet varit i tillfälle, i
minnet behålla samtliga anmärkningarne, vill jag inskränka mig till
att bemöta några af dem.

Först och främst har den värde talaren yttrat, att det vax allmogen
sjelf som önskade att bergslagen skulle upphöra och blifva
landslag, men jag tror detta vara ett misstag. Så vidt jag har mig
bekant, protesterade hemmansegarne deremot, men detta torde i
allt fall icke utöfva stort inflytande på bedömandet af sjeliva
frågan. Vidare har han sagt att hemmansegarne till en tid betaide
dessa räntor och att det derigenom syntes honom vara ådagalagdt, att
de erkände sin skyldighet att betala dessa räntor. Jag ser i detta
förhållande intet bevis för ett sådant erkännande. Det var ganska
naturligt att då efter bergslagens upphörande Kronan påförde kronohemmanen
tillskottsräntor, egarne till frälseräntor, som mträdt i Kronans
rätt, skulle anse sig befogade att göra på samma sätt. fea skedde
ock. Dåvarande egarne till Finspongs bruk, som voro egare till dessa
frälseräntor, påförde sina frälsehemman samma tillskottsräntor, som
Kronan pålagt sina hemman, och frälsehemmansegarne trodde till en
början att ej annat fanns att göra, än att underkasta sig och godvilligt betala,
då de sågo att deras grannar fingo erlägga tillskottsränta till Kronan,
men deraf att de godvilligt betaide kan icke sökas bevis för att de
erkände såsom eu skyldighet att betala tillskottsränta. tvärtom, aå
deras uppmärksamhet blifvit väckt derpå, att deras hemman möjligen
kunde vara i en annan ställning, började de genast en rättegång,
sorn fortgått till dess den under sednare åren blifvit slutligen afdömd.
Om hemmansegarne under denna rättegång vid ett tillfälle förklarat,
att de, som innehade Louis de Gfeers rätt, icke vore berättigade att
utfå dessa räntor, och vid ett annat tillfälle sagt, att om någon skulle
hafva dem, vore det Louis de Geers rättsinnehafvare, ser jag för min
del i denna omständighet icke annat än ett bevis derpå, att två olika
sakförare begagnat de argumenter, som under rättegångens utförande
synts hvar och eu af dem lämpligast, och ehuru man icke kan annat
än klandra att en sådan argumentation användts, tror jag dock detta
icke böra läggas hemmansegarne till last, ty de hafva troligen icke
läst sina advokaters anföranden.

En omständighet, som jag ber att få fästa uppmärksamheten pa,

339

Den 5 Maj

är, att då bergslagen öfvergiek till landslag föreskrefs en särskild
Kongl. kungörelse att denna omständighet icke skulle utöfva inflytande
på de räntetitlar, som utgingo af frälsehemmanen, och då kan
jag verkligen icke inse att den skall utöfva något inflytande på
skattefrälsehemman, ty om ett sådant hemman säljes utom börd och
egaren af frälseränta)! begagnar sin i lag medgifna lösningsrätt, blifva''
ju det förutvarande skattefrälsehemmanet i hans hand rent frälse.
Har nu skattefrälsehemmanet blifvit pålagdt en sådan särskild tillskottsränta^
och det sedermera löses af ränteegaren, så frågas, huru
skall det då gå med tillskottsräntan? Antingen har den omständighet
att bergslagen förvandlats till landslag utöfvat förändring å ett
frälsehemmans ställning i klar strid med ofvannämnda Kongl. kungörelse.
.eller ock är denna kungörelse utan all betydelse.

Äfven torde böra bemärkas, att då en del af den dessa hemman
pålagda räntor skola tillfalla Kronan, tillskapas sålunda en särskild
och ny jordnatur. Hemman blifva nemligen på samma gång skattefrälse
och kronoskatte, enär de skola utgöra räntor dels till egarne
af frälseräntan dels till Kronan.

Kör min del tror Jag alltså att det kan finnas tillräckligt många
och talande skal för innehafvarne af ifrågavarande hemman att yrka
befrielse från tillskottsränta. Då nu så är; då vidare rättegången
dragit långt ut och det verkligen för hemmansegarne skulle kännas
alltför betungande att nu efter förloppet af så många år få utgifva
dessa tillskottsräntor för den förflutna tiden, yrkar iag bifall till Utskottets
förslag.

Herr Montgomery-Cederkielm: Utskottet har erkänt att

det ) allmänhet icke är lämpligt att Utskottet föreslår Riksdagen att
fatta beslut i afseende på kamerala frågor, då de äro så invecklade
som den nu föreliggande, utan att deri försiggått en utredning
af vederbörande auktoriteter, som ega nödig sakkännedom. Men den
utredning, som. erfordras i denna fråga, torde väl afse eua delen af
motionen och ej den andra. Såsom motionen är uppställd afser den
dels att hemmansegarne må befrias att utgifva den genom Kongl.
Maj:ts. resolution den 5 Mars 1869 dem ådömda ränta från och med
1848 till sistnämnda dag, dels ock att hemmanen äfven för framtiden
skulle fritagas från skyldighet att utgifva ränta. I afseende på sednare
delen af motionen har Utskottet icke ingått i pröfning af den
saken, men i afseende på nådefrågan ansåg Utskottet att denna möjligen
nu kunde af Utskottet upptagas, enär denna fråga vid så många
tillfällen varit föremål för domstolarnes pröfning och var åtföljd af
en mängd handlingar, genom Indika tillräcklig utredning kunde erhållas.
. Såsom af Betänkandet synes, har Utskottet endast utgått
från billighefsskäl, hvilka tala för ett efterskänkande af Kronans
obestridliga rätt att utfå denna ränta och jag tror att Utskottets
motiver väl kunna försvaras.. Till att börja med säger Utskottet att
Kronan icke förr än 1851 vid domstol anhängiggjorde sina anspråk
att af hemmansegarne utbekomma den tillökning i mantalsränta!!,
från hvars utgörande hemmanen, såsom belägna inom bergslagsort,
förut varit befriade. Det var ock förhållandet; ända till 1839 elda -

340

Den 5 Maj.

des räntan till Finspongs bruk och först då de sistnämnda år nekade
att till bruket vidare erlägga räntan blef frågan föremål för pröfning
lios domstolarne, der den fortgick ända till år 1869. Det har
således dröjt ganska länge innan det blef afgjordt hvem som hade
rättighet till räntan och densamma blef frånkänd Finspongs bruksägare
och tillerkänd Kronan. Sedan säger Utskottet att dröjsmålet
med det slutliga åtgörande! till väsendtlig del berott deraf att Kronan
vid orätt forum först anhängiggjorde sin talan. Detta är också
sannt. Högsta Domstolen tiar i denna fråga dömt på tvänne sätt.
Glenom utslag den 19 Mars 1851 har den nemligen förklarat, att Adv
o k afl! ska 1 s - e mb e t et i Kammar-kollegium egde instämma Kronans
talan till Häradsrätt, men genom dom den 26 Maj 1857 sagt. att (let
icke tillkomme allmänna domstolarne att med frågan taga befattning
och således hänvisat Advokatfiskals-embetet att på administrativ väg
söka rättvisa. Då nämnda embete med anledning., häraf anhängiggjorde
talan hos Konungens Befallningshafvande i Östergötlands län,
ogillade denna myndighet A-dvokatfiskals-embetets talan, hvaremot
Kong!. Kammar-kollegium upphäfde Konungens Befallningshafvandes
utslag och blef slutligen genom resolution den 5 Mars 1869 Kammar-kollegii
utslag faststäldt. Jag tror derföre att, då man här
måste fästa afseende endast på billighet, skäl finnas, som tala för
motionärens framställning och anhåller jag för min del om bifall til
Utskottets hemställan i förevarande punkt af betänkandet.

Herr Thyselius: Fn talare har förmält, att det vore ådagalagdt,
att, såsom Utskottet yttrat. Kammar-advokatfiskalen, då han
till Häradsrätt instämde hemmansegarne, hade vid oriktigt forum anhängig]
ort Kronans emot dem riktade anspråk, samt att, om, efter
den upplysning jag lemnat, advokatfiskal en än vore utan skuld derutinnan,
felet läge i det föreläggande lian af Högsta Domstolen erhållit.
För min del vågar jag icke underkänna den tillamping nämnda
domstol i denna sak gjort af stadgandet i 18 kapitlet 3 § Rättegångsbalken,
och hvad jag har full anledning antaga är, att denna
lagtillämpning icke varit till men för hemmansegarne, enär den utredning,
Kronans ombud såmedelst kommit i tillfälle åstadkomma,
tvifvelsutan haft en kraftig inverkan till deras befriande från bruksegarens
kraf, på samma gång, som derigenom tiden för fastställandet
af Kronans rätt till de förhöjda räntorna och utkräfvandet deraf
blifvit undanskjuten. — En annan talare, den nuvarande egaren af
Finspong, har icke allenast dragit i tvifvelsmål, utan ock bestridt
riktigheten af flera bland de uppgifter, jag i mitt förra yttrande
lemnat. I anledning deraf vill jag nämna, att dessa äro hemtade ur
officiela handlingar, till livilka jag berådt mig tillgång i ändamål att
kunna bringa fullständig upplysning i kamerala förhållanden, dem
Utskottet funnit af en mycket invecklad beskaffenhet, och jag beder
en hvar vara öfvertygad" derom, att kärlek till sanning, så väl som
den embetsmannaställning jag innehafver, hindrar mig från att meddela
uppgifter, som icke med verkliga förhållandet öfverensstämma.
Min förmälan, att hemmansegarne under flera år till bruksegaren
frivilligt inbetalt de förhöjda räntorna, har jag dock icke hemtat ur

Den 5 Maj

341

rättegångshandlingarne, men deremot ur den i hemmansegarnes intresse
väckta motionen och från Utskottets eget utlåtande, och jag
har icke kunnat tilltro mig rättighet att betvifla en uppgift, som på
detta sätt tillkommit. Skulle, sådant oaktadt, sig visa att hemman segarne,
nödde och tvungne, till bruksegaren utgjort förhöjningen,
torde de ega än större anledning att hoppas densammas återbärande.
— Det har äfven blifvit sagdt, att bergslagsprivilegiernas indragning
egt rum emot hemmansegarnes vilja och emot deras bestridande.
Jag tillåter mig visserligen icke ifrågasätta, att hemmansegarne gerna
velat för everldlig tid bibehålla den frihet från rotering och den lindring
i skattebördor, privilegierna medförde. Men heminansegarne
hade sig väl bekant och bestredo icke heller, att med åtnjutandet af
dessa privilegier var för bergsmansjorden förenad skyldighet till
blåsning i hytta eller masugn — denna skyldighet hade innan privilegiernas
indragning icke blifvit eftergifven eller upphört — och
de insågo och erkände sin oförmåga att fullgöra detta vilkor för
bergslagsfrihetens bibehållande. Jag har redan nämnt, att i Hellestads
bergslag tackjernstillverkningen redan år 1812 upphört, och,
hvad Wånga bergslag beträffar, är af Kongl. Brefvet den 26 Juni
1821, hvarigenom om indragning af dess privilegier från och med år
1824 förordnades, upplyst, att icke eller inom nämnda bergslag någon
grufva då var att med fördel bearbeta, att ifrån 1806 till 1816
endast tre blåsningar blifvit verkställda samt att egarne till ett stort
antal af de inom bergslaget belägna hemman, under anförande af
olämpligheten utaf bergsbrukets fortsättande, afsagt sig att deruti
deltaga och begärt att få till landslag öfvergå. På särskilda framställningar
blef dock, på försök om icke bergshandteringen skulle
åter kunna komma i gång, genom Kong!. Brefven den 2 Mars 1824
och den 4 September 1829 anstånd med privilegiernas indragning beviljadt,
och det var först efter det alla delegarne i bergslaget, med
undantag af egaren till ett fjerdedels mantal, förklarat, att de icke
kunde med bergshandteringen vidare sig befatta, som, till följd af
Kongl. Brefvet den 23 Januari 1830, indragningen blef i verket satt.

Herr Nordström: Hvad man än må tänka om de särskilda åtgärder
och de stadier denna fråga undergått, förbjuder dock vördnaden
för grundlagen att derom för närvarande ingå i något slags bedömande.
Det skulle till och med strängt kunna sättas i fråga, huruvida
detta ärende, mot bestämda innehållet af 90 § Regeringsformen, borde
få komma till Riksdagens pröfning ur den synpunkt, motionären dervid
framställt. Men då Utskottet i sitt Betänkande äfven meddelat
att Kongl. Maj:t uti nådig skrifvelse till Stats-Utskottet af den 11
Februari innevarande år låtit till Utskottet öfverlemna den af hemmansegarne
i Hellestad, Risinge och Wånga kommuner gjorda underdåniga
ansökning, angående aflåtande af nådig Proposition till Riksdagen
om eftergift af förhöjningsräntan, anser jag för min del, utan
att ingå i någon kritik deröfver, att frågan blifvit af Kongl. Maj:t öfverlemnad
till Utskottet direkte och icke till Riksdagen, mig böra erinra
om att, då häraf synes, att hemmansegarne hafva hos Kongl. Maj:t
gjort ansökning om eftergift af den dem ådömda ränta och Kongl.

342

Den 5 Maj.

Maj:t öfverlemnat frågan till Utskottets yttrande, Utskottet haft full
anledning att upptaga densamma till behandling. För min del får
jag nu i sjelfva saken ansluta mig till Herr Ekman, under hemställan
att Riksdagen må bevilja den begärda eftergiften.

Ofverläggningen förklarades slutad och momentet bifölls.

Mom. b.

Herr Ekman, Carl: Ehuru jag till alla delar måste erkänna
riktigheten af det skäl, Utskottet anfört för afslag å den del af motionärens
förslag, som omförmäles i mom. b., så har det likväl ej
kunnat undgå min uppmärksamhet att den omständighet, som af Utskottet
blifvit anförd i motiveringen för dess förslag under mom. a.
eller att de ifrågavarande hemmansegarne hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhållit, att de i nådeväg kunde äfven för framtiden varda
befriade från utgifvande af räntan, bort anföras såsom stöd för det
afslag, Riksdagen för närvarande borde besluta rörande denna del
af motionen. Då detta emellertid icke skett och det torde få antagas
att Kongl. Maj:t vid behandlingen af denna fråga, som till
följd af underdånig ansökning hos Kongl. Maj:t för närvarande hvilar
till afgörande, möjligen skulle äfven vilja se hvad Riksdagen
yttrat i frågan, sedan den genom enskild motionär blifvit förelagd
dess pröfning, tager jag mig friheten anhålla att Kammaren i stället
för det slut, hvartill Utskottet kommit, måtte besluta: “att motionärens
framställning i denna särdeles vigtiga och grannlaga del af frågan
för närvarande och innan närmare utredning deruti vunnits samt
Kongl. Maj:t, i anledning af hemmansegarnes i ämnet gjorda underdåniga
ansökning, fattat sitt nådiga beslut, icke må till någon'' Riksdagens
åtgärd föranleda11.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag trodde att någon af Utskottets
ledamöter skulle försvara dess Betänkande, men då ingen gjort
det, finner jag mig föranlåten dertill och får såsom stöd för mitt yrkande
endast åberopa 90 § Regeringsformen. Jag tror icke att det
tillkommer oss att, på det sätt man här afser, ingå i pröfning af
högsta domaremaktens beslut. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Montgomery-Cederhielm: Jag har blifvit förekommen
af Grefve Mörner. Det var visst icke min afsigt att öfvergifva Utskottets
förslag, utan tror jag motionen i denna del vara fullt riktigt
besvarad af Utskottet och att man åtminstone i viss mån skulle
ingå i pröfning af den fråga, som på annan väg för närvarande är
underställd Regeringen, om man aflat en sådan skrifvelse som den
af en talare här föreslagna. För min del får jag anhålla om bifall
till Utskottets hemställan.

Herr Ekman: Då en värd talare åberopat 90 § Regeringsformen

343

Den 5 Maj.

såsom skäl hvarföre min framställning icke bonle vinna bifall, så
vill jag blott fästa uppmärksamheten på, att den af mig föreslagna,
redaktion icke står i strid med den åberopade grundlagsparagrafen.
Tvärtom innehåller mitt förslag att just emedan heinmansegarne
ingått till Kongl. Maj:t med en underdånig ansökning, Riksdagen
skulle förklara att den icke kunde fatta något beslut i ämnet förrän
denna ansökan blifvit af Kongl. Maj:t afgjord. Till undanrödjande
af den åsigt, som möjligen skulle kunna göra sig gällande inom
Kammaren i följd af den ärade talarens anmärkning, om den icke
blifvit bemött, har jag tagit mig friheten anföra detta och vidhåller
för öfrigt mitt yrkande.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (Trefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Utskottets förevarande hemställan och dels af Herr Ekman, aot
Kammaren skulle fatta följande beslut: “att motionärens framställning
i denna särdeles vigtiga och grannlaga del af frågan för närvarande
och innan närmare utredning deruti vunnits samt Kongl.
Maj:t, i anledning af hemmansegarnes i ämnet gjorda underdåniga
ansökning, fattat sitt nådiga beslut, icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda"; framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition
på bifall till Utskottets hemställan och, ^ då dervid svarades
många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utskott inkomna Memorialer,
Betänkande!! och Utlåtanden, nemligen från

Stats-Utskottet:

N:o 77, med beräkningar öfver statsregleringen för år 1871 samt
förslag i fråga om fyllande af Riksgälds-kontorets behof;

N:o 78, öfver väckt motion om förändring af uppvärmnings- och
luftvexlingsanstalterna i Första Kammarens sessionsrum;

N:o 79, i anledning af väckt motion om nedsättning af den gocltgörelse,
som till åtskilliga stapelstäder nu utgår såsom ersättning för
mistad tolag;

Banko-Utskottet:

N:o 9, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
Banko-Utskottets Memorial N:o 8, med förslag till ändringar i Bankoreglementet
;

344

Den 5 Maj.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet:

N:° 1, i anledning af väckta motioner om upphörande af enskilda
banker med sedelntgifningsrätt;

N:o 2, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kongl.
Kungörelsen den 20 Maj 1864 angående enskilda banker med rätt att
utgifva egna banksedlar;

Lag-Utskottet:

N:o 45, i anledning af väckta motioner, åsyftande ändring i gällande
föreskrifter angående dels utfärdande och delgifning af stämning,
dels kommunicering af bevakadt testamente och dels vilkoren
för fullföljd af talan emot underrätts dom;

.N;0 46, i anledning af väckt motion om rättighet för husbonde
att i sparbank insätta en del af tjenstehjons lön;

N:o 47, i anledning af återremiss af Utskottets Utlåtande N:o 35,
rörande väckt motion om upphäfvande af 5 och 6 §§ i 2 kap. Giftermålsbalken;
samt

N:o 48, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl. Förordningen
den 28 Juni 1798, i hvad den innefattar föreskrifter om
sättet huru skuldebref och borgensförbindelser skola upprättas.

Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. in.

In iidem
O. Brakel.