N:o 32, i anledning af väckta motioner, angående sättet för utseendeaf deputerade för markegångstaxornas upprättande

ProtokollRiksdagens protokoll 1867:313

102

Deu 13 Mars.

N:o 32, i anledning af väckta motioner, angående sättet för utseende
af deputerade för markegångstaxornas upprättande.

Kammaren åtskiljdes kl. J 3 e. m.

In fidem
0. Brakel.

Onsdagen den 13 Mars 1867.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades ett protokolls-utdrag för den 11 dennes och protokollet
för den 9 sistlidne Februari.

Grefve Wachtmeister, Hans: Sedan nu handläggningen af samtliga
Hufvudtitlarne är afslutad inom Stats-Utskottet, får jag anhålla
om permission till den 23 dennes.

Till denna anhållan lemnade Kammaren, uppå gjord proposition,
sitt bifall.

Företogs val af en ledamot i Konstitutions-Utskottet efter Herr
Dickson, Carl, hvilken med Kammarens tillstånd nämnda befattning
frånträda och befanns, vid valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedd:

Herr Adlersparre, Rudolf, med 31 röster.

Efter förmälan, att Herr Adlersparre, som nu blifvit vald till ledamot
i Konstitutions-Utskottet, förut varit suppleant i samma Utskott,
hemställde Herr Grefven och Talmannen, att val af en suppleant i meranämnda
Utskott efter Herr Adlersparre skulle företagas nästa Lördag
den 16 dennes; hvilket bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 9 och 11 dennes bordlagda Utlåtande N:o 29, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition, i fråga om den under N:o 2 vid Skeppsbron
i hufvudstaden belägna, Kronan tillhöriga f. d. Ridderstolpeska egendomens
användande till byggnad för Telegrafverket.

lista punkten.

Den 13 Man.

103

Herr von Ehrenheim: Med anledning af Stats-Utskottets afstyrkande
Utlåtande anhåller jag att få, till fullständigande af hvad Kongl.
Maj:ts Proposition innehåller, lemna några upplysningar. Det är sannt,
såsom äfven Stats-Utskottet anmärkt, att räntan å den summa, Staten
torde kunna erhålla för f. d. Ridderstolpeska egendomen, och det belopp,
som skulle erfordras för dess reparation och ombyggnad, såvida
den skulle apteras till ifrågavarande ändamål, blefve betydligt högre än
den hyra, som för det närvarande erlägges för Telegrafverkets lokal,
men härvid är likväl att erinra, först och främt att hyreskontraktet för
verkets nuvarande lokal tilländagår den 1 Oktober innevarande år och
det är ovisst, huruvida den sedan får bibehållas för samma pris, samt
vidare att lokalen i sitt nuvarande skick är för inrättningen alldeles
otillräcklig. Der varande batterirum motsvarar på långt när icke behofvet,
der finnes endast ett mycket litet rum för budbärarne, och apparatrummen
äro låga och mörka samt i anseende till gasen om aftnarne
och nätterna oerhördt varma, hvilket naturligtvis måste medföra stora
svårigheter i ett verk, der arbetet måste fortgå både nätter och dagar.
Endast ett gemensamt rum finnes för mottagning och afsändning af telegrammer,
och det är beläget en trappa upp samt således mindre beqvämt
för allmänheten. Oaktadt dessa olägenheter skulle verket kunna
bibehållas i sill nuvarande lokal, derest icke dess verksamhet alltmer och
mer utvidgades, och om icke svårigheter mötte att i samma egendom
erhålla större utrymme. I o förstnämnda afseende ber jag att få meddela
följande upplysningar. År 1853 fanns endast en apparat, år 1863 10,
år 1866 17, och för det närvarande 24; år 1853 var expeditionernes antal
728, år 1860 145,754 och år 1866 237,513. Om man tager i betraktande
den nedsättning, som beviljats i vissa portosatser och den årliga sträckningen
åt nya telegraftrådar, kan man med skäl antaga att rörelsen kommer
att fortfarande stiga, och att, om den det gör, den nuvarande lokalen
blifver alldeles otillräcklig. Det har ur sådan synpunkt synts
Kongl. Maj:t nödvändigt att fästa Riksdagens uppmärksamhet på förhållandet,
innan en Kronans egendom, som för ändamålet vore särdeles
val belägen, Kronan afhändes. Det är gifvet, att lokalen för Telegrafstyrelsen
bör vara kombinerad med den för Stockholms centralstation
och att, då verket redan nu fordrar vidsträckt utrymme och inom en
nära framtid kommer att fordra ännu större, det måste blifva förenadt
med stora svårigheter att åt verket förhyra en välbelägen och tillräcklig
lokal. Konkurrensen är mycket inskränkt och Staten kan till följd
deraf nödgas att betala en oskäligt hög hyra. 1 afseende å det uppgjorda
kostnadsförslaget för egendomens ombyggnad har anmärkts, att
deraf icke kunde synas, om reparation af grunden äfven vore mberäknad.
Jag. har väl icke nu tillgång till ritningen och kostnadsförslaget, men
af Ofverintendent-embetets skrifvelse framgår, att kostnaden för grundens
reparation är inberäknad uti kostnadssumman för husets ombyggnad.
Det är klart, att icke större del af den ifrågavarande egendomen
skulle tagas i anspråk för Telegrafverket, än detsamma oundgängligen
behöfde, utan skulle den del af huset, som blefvo disponibelt för andra
ändamål, med fördel för Staten kunna användas till inrymmande af något

104

Den 13 Mars.

utaf de öfriga Statens embetsverk, som för det närvarande äro inhysta
i hyrda lokaler,.såsom händelsen är med Kommerse-kollegium, Serafimerordens-gillet,
Öfverintendents-embetet och Krigs-hofrätten. Öfverlemnande
åt Kammaren att i saken besluta, har jag endast velat meddela
dessa upplysningar.

Herr Fåhraäus: Med den föregående talaren skulle jag villigt
instämma deruti, att ifrågavarande hus helst borde bibehållas i Kronans
ego, om det nemligen i dess närvarande skick kunde användas för
något Kronans ändamål, men, då Öfverintendents-embetet utredt, att
för möjligheten att använda detsamma erfordras en reparationskostnad,
som skulle belöpa sig till icke mindre än 98,000 R:dr, ställer sig frågan
annorlunda. Utskottet har visserligen icke förbisett, att Telegrafverket
snart nog kan komma ,i behof af större lokal, men hvarken Kongl.
Maj:ts Proposition eller de öfriga handlingar, som varit för Utskottet
tillgängliga, hafva gifvit anledning dertill, att sådan för det närvarande
eller i den närmaste framtiden är för verket behöflig. Utskottet har ej
beräknat minimisumman för husets försäljning till högre belopp än
120,000 R:dr, ehuru det icke lider något tvifvel, att ett eller par tiotusental
R:dr mera skulle kunna erhållas, men i hvarje fall skulle ändock
bokföringsvärdet å egendomen, derest den bibehålies i Statens ego,
uppgå till 218,000 R:dr. Efter 5 procent skulle sålunda hyra af lokal
för Telegrafverket stå Staten till 10,900 R:dr, och efter 6 procent till 13,080
R:dr. Jag hemställer, om det skulle vara med klok hushållning öfverensstämmande
att använda en så dyr lokal för ett enda embetsverk,
hvilket, enligt hvad Stats-Utskottets Utlåtande upplyser, för det närvarande
är inhyrdt för 5,550 R:dr. Jag får härvid erinra, att det finnes
tvänne embetsverk, Öfverintendents-embetet och Serafimerordens-gdlet,
som hyra lokaler för tillsammans icke mer än 2,900 R:dr. Nu är visserligen
Telegrafverkets tjenstemannapersonal en tredjedel större än dessa
båda verks, men, för att göra jemförelsen adasquat, vill jag tillägga 50
procent, då hyran för deras lokaler blifver 4,350 R:dr, samt, för erhållande
af ett centralt läge, ytterligare 50 procent, då hyran ändock icke
blifver högre än 6,525 R:dr.

Jag anser visserligen icke omöjligt, att, om de af den siste värde
talaren meddelade upplysningar varit för Utskottet tillgängliga, Utskottet
hade kommit till ett annat resultat, men, då de nu icke varit
det, hemställer jag, om det varit Utskottet möjligt att fatta annat beslut,
än det gjort. Jag medgifver, att det kan vara lämpligt, att Staten
eger hus för inrymmande af embetsverken, men jag upprepar att jag
icke kan finna annat än att det skulle vara misshushållning att bifalla
ifrågavarande förslag, och anhåller derföre om bifall till Utskottets
hemställan.

Grefve Wachtmeister, Hans: Det är naturligt, att Telegraf verket

önskar bereda sig så ändamålsenlig och rymlig lokal som möjligt,
och det är i sin ordning, att hvar och en söker befrämja utvecklingen
af hvad han har om händer, men då man å andra sidan tager i betraktande
de dryga summor, hvarmed statsutgifterna hvarje år vexa,
huru icke allenast nya anslag beviljas, utan äfven förut beviljade stän -

Den 13 Mara.

105

digt ökas, under det man sällan ser någon minskning i utgifterna, måste
man blifva betänkt på medel att söka uppehålla den ständigt vexande
floden. Det har varit ur denna synpunkt som Utskottet sett saken och
ansett sig böra hemställa, om icke de stora kostnader, som äro förenade
med ifrågavarande Kongl. Maj:ts förslag, kunde för det närvarande undvikas.
Herr Fåhrseus har ingått i specifikation af kostnadsbeloppen och
visat, att Telegrafverket, hvilket nu betalar en hyra af 5,550 K,:dr, skulle,
derest Kongl. Maj:ts Proposition bifalles, komma att inrymmas i eu
lokal, som kostade Staten 13,000 Pull- årligen. Det är troligt, att, då
det nuvarande hyreskontraktet löper till ända, större belopp kommer
att fordras, men förhöjningen kan dock icke blifva så stor, att icke
skilnaden ändock blir betydlig. Man har talat om den nuvarande lokalens
otillräcklighet och såsom bevis för dess framtida otillräcklighet
anfört det hastiga stigandet antalet af batterier, m. m., men jag får fästa
uppmärksamheten derpå, att detta stigande egt rum under de sednaste
åren, då Telegrafverket varit stadt i utveckling, och att det sannolikt
icke kommer att fortgå på samma sätt, sedan antagligen nu de flesta
linier blifvit anlagda. Det har äfven anmärkts, att den nuvarande lokalen
icke vore nog beqväm, att den vore varm samt belägen en trappa upp. Jag
medgifver gerna, att det vore fördelaktigt, om Telegrafverkets lokal
vore bättre beskaffad, men jag hemställer, om man icke under nuvarande
förhållanden måste fästa sig vid beqvämlighet i sista rummet och anse
hushållsaktighet vara nödvändigare. Jag har varit i tillfälle att se
telegrafstationer i flera af Europas hufvudstäder, men har ingenstädes
funnit dem prydliga. Jag kan icke finna det ändamålsenligt att inrymma
Telegrafverket på en tomt, som är en bland de dyraste i Stockholm,
och på hvilken måste uppföras en byggnad, som icke endast uppfyller
sitt ändamål utan äfven tillfredsställer skönhetssinnet. Då man dessutom
icke hört någon klagan deröfver, att Telegrafexpeditionen på något
sätt förhindrats i följd af den mindre rymliga lokalen, finner jag
ingen fara vid att uppskjuta frågan om anskaffande af ny lokal åt
Telegrafverket, och anhåller derföre fortfarande om bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Faxe: Utan att vilja ingå i någon granskning af skälen för

Ståts-Utskottets förevarande hemställan, får jag endast uttala den åsigt
att, ehuru Statens tillgångar icke för närvarande medgifva att bevilja
det betydliga anslag, som visats vara erforderligt, man likväl icke bör
afhända Staten den ifrågavarande egendomen, hvadan jag, utan att
yrka bifall till Kongl. Maj:ts Proposition, kommer att motsätta mig
2:dra punkten i Utskottets förslag.

Friherre Tersmeden: De upplysningar, den förste värde talaren
lemnat, torde utgöra giltiga skäl för Kammaren att återremittera förevarande
Betänkande. Man har under diskussionen förklarat, att Statsverkets
tillgångar icke för närvarande medgifva så betydliga utgifter,
som iordningställandet af f. d. Ridderstolpeska huset skulle erfordra,
men Ståts-Utskottet har gått ännu längre och icke endast afstyrkt
Kongl. Maj:ts Proposition, titan äfven tillstyrkt försäljandet af berörda
dyrbara egendom. För min del tror jag också, att Statens närvarande

106

Den 13 Mars.

tillgångar äro sådana, att endast de mest oundvikliga anslag böra beviljas,
likasom jag anser att Telegrafverket utan synnerlig olägenhet
kan ännu ett år förblifva på dess nuvarande ställe, men jag kan å andra
sidan ej finna annat än att frågan om egendomens försäljning bör
anstå, tills närmare utredning egt rum, och anhåller således af detta
skäl om återremiss af Betänkandet.

Herr von Ehrenheim: Med anledning af hvad under diskussionen
yttrats, anhåller jag endast få fästa uppmärksamheten derpå, att i Kongl.
Maj:ts Proposition för närvarande icke ifrågasatts något anslag, utan
endast att »f. d. Ridderstolpeska egendomen må få för Kongl. Maj:ts
och Kronans räkning bibehållas, i ändamål att en byggnad, som skulle
komma att inrymma lokal för Telegrafstyrelsen och Stockholms centralstation,
måtte varda å tomten uppförd.» Jag anhåller vidare få erinra,
att Telegrafstyrelsen aldrig erhållit något direkt statsanslag, utan att
dess utgifter bestridts dels af egna tillgångar, dels af anslag från
Handels- och Sjöfartsfonden, hvilken står under Kongl. Maj:ts egen
disposition, äfvensom att det icke är omöjligt — i detta afseende kan
naturligtvis ännu ej någon bestämd förklaring afgifvas -— att de inkomster,
som härflyta från nämnda källor, skulle kunna bereda tillgångar
till den ifrågasatta ombyggnaden, och något direkt statsanslag dertill
ej erfordras.

Herr Schartau: Vi hafva kommit öfverens om att förevarande
Betänkande skall föredragas punktvis, och jag vill derföre endast tala
om lista punkten, som innehåller ett afstyrkande af Kongl. Maj:ts förslag,
att f. d. Eidderstolpeska huset skulle efter en vidlyftig reparation
öfverlemnas till Telegrafverkets begagnande. För mm de! får jag då
förklara, att i händelse fråga varit om att nämnda hus skulle för en
måttlig kostnad iståndsättas och förändras, så skulle jag gerna hafva
gifvit min röst till Kongl. Maj:ts förslag. Nu åter kan jag icke finna
annat än att man begär för mycket penningar. Hvad Telegrafverkets
nuvarande lokal beträffar, så är det visserligen sannt att denna tillhör,
om man så vill, en enskild, men icke en enskild person, utan en borgerlig
korporation, och deri ligger en trygghet för verket, att icke hyran
för lokalen kommer att obehörigen uppdrifvas. För öfrigt torde man
medgifva, att den nuvarande lokalens läge är lika om icke mera beqväm
för allmänheten, än den ifrågasatta nyas. Då, såsom jag förut
yttrat, fråga nu endast är om lista punkten af Utskottets hemställan,
finner jag mig oförhindrad att instämma med dem, som yrkat bifall till
densamma.

Herr Torner hjelm: Hvad beträffar öfverlemnandet af f. d. Ridderstolpeska
huset åt Telegrafverket, så finner jag icke någon misshushållning
deri, när man vet, att Verket kan bestrida ombyggnaden
med egna tillgångar. Dessa tillhöra visserligen Staten, men de ingå
dock aldrig dit, utan Verket disponerar dem sjelf. Man bör väl tillse,
att ett verk af sådan betydelse, som detta, ej blottställes för möjligheten
att ofta nödgas ombyta lokal, samt att lokalen erhåller ett ändamålsenligt
läge, och i detta afseende torde f. d. Eidderstolpeska huset erbjuda

Den 13 Mars.

107

alla fördelar, man kan önska sig. För öfrigt har jag af sakkunnige
personer hört, att den föreslagna ombyggnaden bör kunna verkställas
för vida mindre kostnad, än Öfverintendents-ernbetet beräknat. Af
dessa skäl anser jag att man ej nu bör tvärt afslå Kongl. Maj:ts Proposition,
utan lemna fragan öppen för vidare utredning, hvadan jag i
sådan syftning yrkar återremiss af Betänkandet.

Herr vice Talmannen: Den första satsen i Kongl. Maj:ts Proposition
innehåller en hemställan att f. d. Ridderstolpeska egendomen
måtte för Kongl. Maj:ts och Kronans räkning bibehållas, den andra,
att nämnda egendom måtte öfverlemnas till Telegrafverkets begagnande.
När nu Stats-Utskottet i lista punkten af sitt Betänkande afstyrker
bifall till Kongl. Majits Proposition, har således Utskottet icke, såsom
en talare fattat saken, endast afstyrkt Telegrafverkets inrymmande i
berörda egendom, utan äfven egendomens bibehållande för Kronans
rakning. Så omfattande är verkligen lista punkten i Utskottets förslag.
Om jag ej^ misstager mig, äro, utom Telegrafstyrelsen, ej mindre
än fyra af Statens embetsverk, nemligen Kommerse-kollegium,
Krigs-hof rätten, Serafimerordens-gillet och Öfverintendents-ernbetet,
för närvarande inhyrda i enskilda hus. Då det nu i allmänhet ej torde
vara lämpligt att Staten afhänder sig sin fasta egendom, så hemställer
jag om det i förevarande fall, då så tydligt behof af lokaler för Statens
embetsverk förefinnes, kan vara med klok hushållning öfverensstämmande
att Staten afyttrar en sa välbelägen egendom, som den
ifrågavarande. Af detta skal, och utan att ingå i någon pröfning, huluvida
det ändamål, hvartill Kongl. Maj:t föreslagit att egendomen
skulle användas, är det bästa — i hvilket fäll en ny utredning torde
vara erforderlig — motsätter jag mig Utskottets hemställan att Kongl.
Maj:ts Proposition, i hvilken föreslagits egendomens bibehållande,
måtte afslås, samt instämmer, i och för frågans ytterligare utredning,
i yrkandet om återremiss.

Grefve Mörner, Carl Göran: Redan då Kongl. Maj:ts Proposition
i förevarande ämne remitterades till Stats-Utskottet, tog jag mig
friheten fästa uppmärksamheten derå, att den bostad, man ville bereda
åt Telegrafverket, blefve alltför dyr, om ej deri äfven kunde inrymmas
något annat embetsverk. Utskottet har nu afstyrkt f. d. Ridderstolpeska
egendomens öfverlemnande till Telegrafverket, men den utredning,
som Utskottet i sammanhang dermed lemnat, upplyser hvarken
huruvida Utskottet sett någon ritning eller plan till den ifrågasatta ombyggnaden,
hvaraf lämpligheten och behofvet af ombyggnaden kunnat
bedömas, eller om Utskottet erhållit kännedom om hvarifrån medel till
densamma skulle tagas. Visserligen kan jnedgifvas, att den ifrågavarande
egendomens läge vore lämpligt för Telegrafverket, men flera andra
lika goda, ja kanske ännu bättre platser skulle dock lätteligen kunna
uppgifvas. Så t. ex. anser jag att Post- och Telegrafverken borde, om
möjligt, fä sina lokaler i närheten af hvarandra och ställas under en
och samma chef, hvarigenom åtskilliga besparingar skulle kunna beredas.
Emellertid delar jag Utskottets åsigt, att den ifrågavarande egendomen
ej bör upplåtas ensamt åt sistnämnda verk, men jag kan der -

10S

Den 13 Mars.

emot ej instämma i Utskottets hemställan, att den bör försäljas, och
detta så val med anledning af det outredda skick, hvari frågan om beliofvet
af lägenheter för åtskilliga Statens embetsverk befinner sig,
som ock på grund af den svårighet, som alltid uppstår, när Staten
skall inköpa fastigheter. Då blifva vanligen alla tomter fördyrade. Jag
behöfver blott erinra om anskaffningen af lokal för det i sednare tider
uppförda prydliga Teknologiska Institutet; Staten fick för den tomtdel,
hvarå detsamma anlades, betala ett pris, som betydligt öfversteg hvad
den förre egaren gifvit för densamma, då, efter hvad jag vill tro, priset
för den försålda delen, utgörande ungefär \ af hela den tomt förre
egaren sig tillhandlat, uppgick nära nog till hvad han gifvit för det
hela. Ett annat bevis huru (lyra tomter blifva, då de erfordras för allmänt
behof, har Stockholms stad nyligen fått erfara vid fråga om anläggandet
af ett nytt salutorg i närheten af Norra bangården. Att under
sådana förhållanden afhända Staten en så välbelägen tomt, som den
förevarande, synes mig temligen oförsigtigt. Jag betviflar ingalunda,
att den kan realiseras för det pris Utskottet antagit, men jag är å andra
sidan öfvertygad, att i händelse Staten sedermera skulle behöfva
inköpa en tomt, så får Staten, äfven om denna tomt vore belägen i någon
föga eftersökt trakt, såsom t. ex. borta vid Tyskbagarebergen, betala
nära lika mycket, som den erhölle för förevarande vid Slottet och
Skeppsbron belägna egendom. För min del yrkar jag derföre återremiss
af detta Betänkande, hufvudsakligen i den syftning, att Utskottet
ville föreslå Riksdagen att ingå till Kong!. Maj:t med underdånig
anhållan om så väl uppgift å hyreskostnaden.för de embetsverk, hvilka
sakna egna lokaler, som utredning från Ofverintendents-embetet, i
hvad mån Statens redan egande byggnader kunde till dessa embetsverks
inrymmande lemna lämplig utväg. En kommande Riksdag blefve
då i tillfälle att bedöma, huruvida Staten har skälig anledning att afhända
sig den egendom, hvarom nu är fråga.

Grefve Wachtmeister, Hans: Herr Almquist har anmärkt, att den
nu föredragna punkten af Utskottets hemställan vore så omfattande, att
den äfven innefattade den 2:dra punkten, men jag kan icke finna detta
vara förhållandet, ty den lista punkten afser endast afslag å Kongl.
Maj:ts Proposition, att ifrågavarande egendom måtte för Kronans räkning
bibehållas i ändamål att en byggnad, som skulle komma att inrymma
lokal för Telegraf-styrelsen och Stockholms Centralstation, måtte
varda å tomten uppförd, men innehåller deremot icke något om egendomens
försäljning, hvarom Utskottet yttrar sig i 2:dra punkten. Det
har blifvit af Hrr v. Ehrenheim och Tornerhjelm yttradt, att man icke
i denna fråga behöfde taga i betraktande hushållningen med Statens
medel, enär Telegrafverket vore ett fristående verk, som sjelf egde
medel att disponera, och emedan dessutom medel kunde erhållas från
Kommerse-kollegii fonder, men jag tror, att saken derigenom icke förändras,
ty, om också icke ett direkt anslag erfordras, så äro penningarne,
de må tagas hvar som helst, Statens medel och minska Statens
tillgångar på något ställe. Hvad beträffar Herr Tornerhjelms påstående,
att den ifrågavarande egendomen troligtvis skulle kunna iståndsättas
med mycket mindre kostnad, än Kongl. Maj:ts Proposition inne -

Den 13 Mars.

109

håller, så får jag förklara, att det kan vara möjligt och att en enskild
person skulle kunna göra det, men att jag skulle anse det vara oförsvarligt,
om Staten bekostade reparation af en byggnad, hvars grund
man visste vara så bristfällig, att huset när som helst kunde omkullstörta.
Det kan visserligen vara möjligt, såsom en talare här yttrat,
att äfven andra embetsverk än Telegrafverket skulle kunna inrymmas
uti denna egendom, . men, då Utskottet i detta afseende icke haft några
andra upplysningar att tillgå, än Herr Finansministerns yttrande
till protokollet vid remissen af den Kongl. Propositionen, att först tredje
och inom kort äfven fjerde våningen skulle komma att tagas i anspråk
för Telegrafverket, har Utskottet icke haft anledning antaga, att något
annat embetsverk skulle kunna i egendomen inrymmas. Jag anser mig
vid sådant förhållande fortfarande höra yrka bifall till Utskottets hemställan.

Herr ffiern: Som diskussionen rört sig om båda punkterna i

Utskottets hemställan, är det mycket svårt att undvika att yttra sig om
dem begge. Hvad den lista punkten angår eller att Kongl. Maj:ts
Proposition icke måtte bifallas, så synas meningarna vara ense derom,
att man för det närvarande bör fatta ett sådant beslut, men deremot
hafva åtskilliga talare ansett, att den 2:dra punkten borde återremitteras,
på det att Utskottet måtte verkställa en utredning af frågan. Jag
har icke kunnat fatta, hvari denna utredning skulle bestå, ty det förefaller
mig som om en utredning, huruvida det af Ofverintendentsembetet
uppgjorda kostnadsförslaget är för högt tilltaget, vore en fråga,
som Stats-Utskottet icke kan besvara, utan som måste tillhöra andra
myndigheter. Man har vidare såsom skäl för återremiss anfört, att
Stats-Utskottet skulle komma i tillfälle att göra en framställning om
utredning af Statens samtliga behof af byggnader, men jag hemställer,
om det skulle vara välbetänkt af Riksdagen att under nuvarande förhållanden,
då vi hafva så ringa tillgångar, hos Regeringen göra en anhållan, som
skulle framkalla stora utgifter. Aro behofven oundgängliga, lärer Regeringen
icke underlåta att göra framställning derom. Jag skulle tro, att
Staten för sina behof kan erhålla tomter, som äro långt billigare, än den
ifrågavarande, hvilken naturligtvis måste anses kosta Staten lika mycket
som Staten genom dess försäljning kan erhålla, eller 120,000 R:dr;
det kan nemligen icke vara i Statens intresse att ega platser, som stå
högt i pris, särskildt eller endast i anseende dertill att de erbjuda en
vacker utsigt, utan Staten bör väl i främsta rummet söka att för sina
byggnader erhålla platser, som utan särskild anledning till dyrhet, hafva
ett centralt läge. Man har här yttrat, att erfarenheten visade, att, då
Staten inlåter sig på köp af egendomar, den alltid får betala högt, men
jag hemställer, om det kan vara lämpligt att uttala en sådan åsigt.
Den visar ju, att man hyser ringa förtroende till sin egen förmåga att
bedöma i dylika fall, och det är väl bättre att antaga, att, om man gör
sitt bästa och tillvägagår på ett förnuftigt sätt, man äfven skall vinna
ett godt resultat. Herr von Ehrenheim har sagt, att Telegrafverket
möjligen sjelf skulle kunna bestrida kostnaden för egendomens reparation
och aptering för verket, ett skäl, som icke inverkar på mig, ty
det är ändock Statens medel, som användas, men detta förhållande har

no

Den 13 Mars

Ståts-Utskottet ej kunnat utreda, utan det hade väl tillkommit Kong!
Maj:t att derom lemna upplysning och afgifna bestämdt förslag.

Syftemålet med mitt anförande har endast varit att tillkännagifva
min åsigt, att en återremiss icke kan tjena något till, och att Staten
bör afyttra en egendom, som genom sitt läge är så värdefull som den
ifrågavarande, men som icke eger samma värde för Staten.

Jag anhåller om bifall.

Friherre Hamilton: Jag instämmer med Friherre Tersmeden och
de flere talare, som yrkat återremiss, på det att frågans slutliga afgörande
må kunna uppskjutas till den tid, då Statsverkets finansiela ställning
blifvit bättre, än nu tyvärr är fallet. För närvarande äro nemligen
landets tillgångar så hårdt anlitade för att fylla den brist som förefinnes,
att ingen kan våga tillstyrka någon enda slags utgift, som kan tills
vidare undvikas, och som eljest skulle bidraga till ökande af stundens
förlägenhet.

Hvad sjelfva frågan i öfrigt angår, anser jag, i likhet med Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition och med flere föregående talare, att f. d.
Ridderstolpeska huset skulle vara särdeles väl beläget för det föreslagna
ändamålet, eller för Kongl. Telegrafverket, och att det derföre ej bör
afhändas Staten. Det ligger nemligen just i medelpunkten af Stockholms
stad i dess helhet, i närheten af dess hamn och dess största handelsrörelse.
Äfven jag anser högeligen önskvärdt, att denna vigtiga inrättning
måtte komma i närheten af Kongl. Postverkets hus, men ser
för min del ingen synnerlig, åtminstone ej en oöfvervinnerlig svårighet
möta för äfven detta verks förflyttande till samma qvarter i en ej alltför
aflägsen framtid. Jag föreställer mig visserligen, att en öfverenskommelse
borde kunna träffas med det Bankbolag, som nu eger det
förra Bohnstedtska huset, ätt utbyta detta emot Kongl. Postverkets nu
egande, just i den enskilda bankrörelsens centralpunkt belägna hus.
Om då, när Statens tillgångar det framdeles medgifva, det s. k.
Bergströmska huset en gång blefve för dess räkning inköpt och med
det f. d. Bohnstedtska förenadt, så skulle de båda närbeslägtade
Post- och Telegrafverken helt säkert vinna tillräckligt utrymme i detta
fritt och väl belägna qvarter.

I afseende åter å behofvet af det ifrågavarande husets ombyggnad,
på den grund att en fullständig reparation af detsamma skulle uppgå
till en nära nog lika stor kostnad, tillåter jag mig, i likhet med en
föregående talare, tro, att om en enskild man blefve egare till huset,
detsamma skulle kunna åter försättas i beboeligt skick för en vida mindre
kostnad, än den af Kongl. Öfverintendents-embetet uppgifna, utan
att jag derföre på något sätt betvifla!- dess beräkningars rigtighet ur
den synpunkt det sett saken.

Jag stöder denna min tro på den kännedom om husets äldre historia
jag eger. De tväune undra våningarne, hvaraf den ena fordom begagnades
af Stockholms stads saltkompagnie till upplag af denna vara,
och den andra är inredd till kontorslägenheter, äro nemligen uppförda
redan under Konung Carl XII:s tid, och försedda med solida hvalf.
Sjelfva grunden är af samma beskaffenhet, som den under de öfriga
skeppsbrohusen, den är nemligen utfylld i sjön och försedd med pålning,

Den 13 Mars.

ill

och detsamma är förhållandet med åtskilliga af stadens qvarter, t. ex. i
Klaratrakten, Näckström med flere. Visserligen har denna pålning i tidernas
längd lidit deraf att, som man förr föreställde sig, sjön sänkt
sig, eller, som det numera antages, den Svenska vallen höjt sig, till
följd hvaraf pålverkets öfre del kommit att stå öfver vattenytan och
undergått röta. Detta var åter väl kändt vid tiden för den fullständiga
reparation huset undergick år 1833, och afhjelptes då genom insättande
af friskt trä i det felaktigas ställe, om jag deruti ej allt för mycket
misstager mig. De båda öfvervåningarne åter äro påbyggda i en sednare
tid, och om de nu befinna sig i ett sämre skick än då huset köptes
af Staten, så måste orsaken dertill sökas, i hvad man med ett ofta
upprepadt talesätt vanligtvis kallar: ”outredda naturkrafter".

Huset inköptes nemligen, såsom kändt är, af Rikets Ständer för
att deruti inrymma Riksgälds-kontoret, men då detta embetsverk aftemligen
bekanta skäl ej ville flytta dit, bedrefs saken så, att det i stället
uppläts åt Riksarkivet med dess ofantliga förråd af tunga- pappersmassor.
Enligt hvad man hört, hafva sedan väggar bortbrutits, nya dörrar
upptagits, och är det ej osannolikt, att detta allt medfört en menlig inverkan
på sjelfva huset.

Hvad de mycket omtalade sprickorna i dess väggar åter beträffar,
anser jäg mig dock pligtig att vid detta tillfälle upplysa, att den betydligaste
af dem förefanns redan då huset, före köpets afslutande, besigtigades
åt Stats-Utskottets medlemmar, och då påpekades åt dem.
Denna ganska breda spricka, som anses hafva uppkommit genom grundens
sättning under en af hvalfpelarne, hade exsisterat förr än öfver-våningarne
påbyggdes, således från mera än ett århundrade tillbaka, utan
att den ansågs vara af den vigt, att den borde förhindra nämnda påbyggnad.
Den blef med flit ej igenfylld och öfverrappad vid sednaste
stora reparation, på det att man alltid skulle kunna se hvar den fanns
och märka om den vidgade sig eller ej.

Sådana sprickor förefinnas för öfrigt i flera af husen i denna stad,
utan att de anses medföra någon verklig våda för deras bestånd. Att
så också i sjelfva- verket är fallet, synes ibland andra af det s. k.
Kejserska huset vid Röda Bodarne. Redan år 1832 fanns i detta hus åt
torgsidan till, en så stor genom alla våningarne gående spricka, att det
vid starkare köld eller yrväder, slog sig rimm på innerväggarne. När
dertill kom, att i första våningen under en tillställd större bal en del
af takrappningen instörtade, blefvo de flesta hyresgästerna, ibland hvilka
äfven jag var en, så förskräckta, att de påföljande höst flyttade ur huset,
och likväl står detta hus ännu, och ingen tänker vidare på att det skall
ramla ikull, som man den tiden befarade.

Af dessa skäl är jag för min del öfvertygad om, att äfven f. d.
Ridderstolpeska huset, skall för en vida måttligare reparationskostnad,
än den nu uppgifna, kunna så iståndsättas, att Telegrafverket kan utan
någon våda dit inflytta och äfven bo der i inånga år, om man blott ej
talar om, att det ej är förenligt med Statens värdighet m. m. dylikt, att
ett dess verk inrymmes i ett hus, hvars grund ej är fullt säker för all
framtid, och är det på dessa skäl jag anhåller om återremiss på Betänkandet,
på det att detta vackra och välbelägna hus må åt Staten bibehållas.
Mig synes också att Höglofliga Stats-Utskottet mycket väl, och

112

Den 13 Mars.

utan att brista i nödig konseqvens, kan tillstyrka ett uppskof med frågan
till lämpligare tid; på det densamma må genom förnyad undersökning
blifva närmare utredd.

Herr Fåhrteus: Hufvudsakligen förekommen af Grefve Wachtmeister,
har jag egentligen begärt ordet för att bemöta Grefve Mörners
anmärkning, att i Utskottets Betänkande saknades all utredning, huruvida
ej byggnaden skulle kunna användas till något annat ändamål, än
till lokal för Telegrafverket. Jag hemställer, om Utskottet, som ansett
att byggnaden icke borde bibehållas åt Staten, vid sådant förhållande,
haft någon skälig anledning att yttra sig angående dess användande af
Staten. Beträffande vidare hans anmärkning, att Utskottet ej lemnat
upplysning angående behof af lokaler för Statens embetsverk, så får
jag erinra, att 1863 års Statsrevisorer redan gjort en framställning i
sådant syfte, i följd hvaraf Ofverintendents-embetet sedermera inkommit
med ett fullständigt utlåtande, som legat till grund för ett Rikets Ständers
beslut i ämnet vid sistlidne riksdag. Någon vidare utredning torde
således vara öfverflödig. Atskillige talare hafva ansett, att byggnaden
väl ej borde användas på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, men likväl bibehållas
för Statens räkning. Jag har redan uttalat min åsigt, att det
vore en stor misshushållning att använda den på förenämnda sätt, men en
ännu större vore väl att bibehålla byggnaden, utan att alls använda den.
Enskilde husegare skulle icke så förfara. Jag yrkar fortfarande bifall
till Utskottets hemställan.

Grefve Mörner: En föregående talare har uppfattat mitt yrkande
så, som om jag skulle hafva begärt, att Stats-Utskottet skulle verkställa
en utredning, angående behofvet af lokaler för Statens embetsverk hvilka
sådana sakna. Så var icke min mening; jag önskade att Utskottet ville föreslå
Riksdagen att ingå till Kong]. Maj:t med anhållan om en dylik utredning.
Den som lemnades år 1863 af Ofverintendents-embetet torde nemligen icke
vara tillfyllestgörande. Såsom ett bevis att ganska vigtiga embetsverk
för närvarande äro stadda på flyttande fot, får jag endast hänvisa till
Kommerse-kollegium, som är inhyrdt i ett hus vid Storkyrkobrinken.
Dess dyrbara arkiv, innehållande upplysningar angående de fleste af
våra jernverk och grufvor, ligger förvaradt på en vind och är aldrig
tillgängligt under den kallare årstiden, knappast nog under den varma.
Skulle en eldsvåda inträffa, blefve troligen en räddning af arkivet omöjlig.
Att låta ett sådant förhållande fortfara under ett år, är redan
betänkligt, men ännu sämre vore, om man ställde så till, att det ej ens
i framtiden kunde afhjelpas. Af denna orsak motsätter jag mig fortfarande
förslaget om f. d. Ridderstolpeska egendomens afhändande från
Staten.

Sedan öfver]äggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Stats-Utskottets hemställan i förevarande punkt och dels återremiss
deraf, framställde Herr Grofven och Talmannen först proposition på
bifall till samma hemställan, hvarvid svarades många nej jemte åtskil -

Den 13 Mars.

113

liga ja, och sedermera proposition på återremiss deraf, då svaren utföllo
med många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.

2:dra punkten.

Herr Schartau: I följd af det beslut Kammaren nyss fattat i

afseende å lista punkten, torde äfven denna böra återremitteras. Jag
skulle i alla händelser hafva yrkat det, enär jag ej gillar, att Staten
afhänder sig sin fasta egendom.

^neic häri?Td sIutad öfverläggning, gjordes först proposition på bilall
till Stats-Utskottets förevarande hemställan, hvartill svarades nej,
och sedermera proposition på återremiss deraf, som med ja besvarades.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 9 och 11 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposbion
angående skatteförsäljning af Östra kronoallmänningen i Örebro
län, lör afsilande af regleringen rörande de s. k. frisocknarnes tjenstbarheter
till Dyka svafvelbruk.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 9 och 11 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 31, i anledning af väckt motion om Ottsjö öfverloppsmärks
befriande från åsatt rotering m. m.

Herr Bennich:

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag hade icke trott, att detta Betänkande
skulle föranleda diskussion och är af sådan anledning icke
heller försedd med de dokumenter, som jag eljest skulle hafva kunnat
åberopa. Jag har varit i tillfälle att något närmare inhemta kännedom
om ifrågavarande ärende, enär jag varit ledamot af Stats-Utskottet vid
den riksdag, då frågan om Jemtlands rotering af Kongl. Maj:t öfverlemnades
till Rikets Ständers godkännande. Det var vid 1850 års riksdag
och jag hade då just motionären Herr Nils Larsson såsom medarbetare
på afdelningen. Han uppträdde då äfven till en början ifrigt
klandrande ifrågavarande rotering, men, efter hvad jag vill minnas, slutade
han med att instämma i afdelningens förslag, hvilket gick ut på att
tillstyrka roteringens fastställande med det tillägg, att man fann Jemtlands
roteringsskyldige invånare hafva haft fullt skäl till deras genom
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet framförda uttryck
af tacksamhet för det sätt, hvarpå roteringen inom provinsen blifvit utförd.
Den som utverkade det af den föregående talaren åberopade Kongl.
Bref, var dåvarande Landshöfdingen i Jernband Sandströmer, densamme
som bragte. roteringsverket till slut, och jag kan icke tro, att
han skulle hafva åsidosatt tillämpningen af en föreskrift, som han sjelf
föranleda Af det referat, Utskottet pag. 13 gjort, synes, att ifrågava Etktd,

Prat. 1 Åfd. 8

1 u

Den 13 Mars.

rande öfverloppsmark innehåller 450 tunnland 30,3 kappland jord af
högsta godhet, men af den beskrifning, Herr Bennich lemnat angående
markens beskaffenhet, vill det synas som om förstberörda uppgift skulle
tåla någon icke obetydlig modifikation. Vid roteringens verkställande
bereddes Jemtland en betydlig nedsättning i den nummerstyrka, provinsen
förut underhållit, och det erhöll äfven åtskilliga andra fördelar,
dels genom kontanta anslag och dels genom öfverlemnande af de uti
några kassor samlade medel till underlättande af rekrytering och möjligen
ombesörjande äfven af styrkans beklädnad. Härtill kommer att,
under det uti gamla Sverige grundräntorna utgöras efter förvandling,
får Jemtland, i likhet med Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län,
afbörda sig dem endast med penningar, utan förvandling, hvarigenom
dessa provinsers grundräntor stadna vid ett högst obetydligt belopp i
jemförelse med hvad det öfriga landet får vidkännas. Man torde böra
noga ihågkomma äfven fördelarne, då man vill beklaga sig öfver olägenheterna.
Om jordegarne velat vinna någon ändring uti ifrågavarande
förhållanden, synes mig att rätta vägen hade varit att de ingått till
Kongl. Maj:t med anhållan om jemkning eller rättelse deri, då frågan
hade kunna blifva behörigen utredd, men att direkt kasta den fram för
Riksdagen och vilja att denna skall taga initiativet, torde icke vara den
rätta proceduren. Det skulle leda oss för långt, om vi godkände den
methoden, att hvar och en enskild, som ville hafva någon ändring i sina
förhållanden till Staten, kunde dermed vända sig direkte till Riksdagen.
Mig synes den rätta ordningen vara, att man ingår med en dylik anhållan
till Kongl. Maj:t, som då får pröfva den och säkerligen icke skall underlåta
att derpå fästa det afseende, den förtjenar.

Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Fåhrmus: Jag kan icke mäta mig med den förste talaren
med afseende å lokalkunskap i denna fråga, men jag hade heller icke
trott, att sådan skulle vara behöflig, då Utskottet haft tillgång till officiela
handlingar. Bland de officicla handlingar, som motionären delgifvit
vederbörande afdelning af Utskottet, fanns äfven ett utslag af
Konungens Befallningshafvande, hvilket ut visade, att ifrågavarande öfverloppsmark
har en egovidd af 430 tunnland 30,3 kappland af högsta godhet,
hvilket uttryck dock icke får förstås så, som den siste talaren synes
hafva antagit, att jordmånen är af högsta godhet, utan så att marken
är graderad till högsta klass. Den af Kongl. Maj:t utfärdade instruktionen
för Roterings-kommissionen innehåller i § 2, att sådana lägenheter,
som icke kunde jemföras med 1''K mantal, skulle befrias från
rotering, och kommissionen, som pröfvade, hvilka lägenheter, som med
anledning häraf kunde befrias, har i sitt protokoll uttryckligen angifvit,
att ifrågavarande öfverloppsmark, som motsvarar nära mantal icke
kunde hänföras till de lägenheter, som borde fritagas från rotering.

Huru kan det då sägas, att beslutet tillkommit i en hastig vändning?
Jag får för öfrig! anmärka, att det bevis, Herr Bennich uppläst, icke
rörde Ottsjö öfverloppsmark utan Ottsjö bys egen mark, och således
icke kan hafva inflytande på förevarande fråga. Det torde för hvar och
en vara klart, att frågan är noggrann! pröfvad, och jag ånger, att dess
återförvisande endast skulle onödigt upptaga Utskottets tid. Om något

Ben 13 Mars.

115

skäl till lindring, uti den ifrågavarande öfverloppsmark åsätta rotering
linnés, sa kunna ju vederbörande jordegare ingå till Kong!. Makt med
en underdånig anhållan om nedsättning deruti. Jag kan för min del
mke finna något skal, som förringar Utskottets motiver för dess hemställan,
och anhåller derföre om bifall dertill.

Herr Bennich:

. Grefve Wachtmeister, Hans: Då Ståts-Utskottet hade att taga
i öfvervägande, huruvida det borde tillstyrka eller afstyrka den sökta rotermgsfriheten,
var det Utskottets första pligt att tillse på hvilken författning
en sådan frihet skulle kunna grundas. Herr Fåhrasus har redan
upplyst,. att, enligt 1846 års instruktion för Jemtländska Roteringskommissionen,
endast sådana små lägenheter, hvilka ej kunde jemföras
rned ,''5 mantal, voro från rotering befriade, och då nu den ifrågavarande
öfverloppsmarken motsvarar ej mindre än ’ mantal, har ju Utskottet ej
kunnat tillstyrka befrielsen. De ömmande omständigheter Herr Bennich
anfört, ^ röra ju egentligen Ottsjö bys egen mark och kunna således ej
vara något giltigt skal att befria öfverloppsmarken från rotering. Dylika
frågor böra för öfrigt pröfvas och afgöras af Kongl. Maj:t, och det kunde
blifva, ett farligt prejudikat om Riksdagen började lemna alltför mycket
uppmäi ksamhet åt sadana klagomal, som grunda sig på de ömmande
förhållanden, hvilka ligga i de norra provinsernas fattigdom.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Rydin: För min del instämmer jag i yrkandet om återremiss,
mke derföre att jag tilltror mig kunna nu afgöra, huruvida Herr Bennich
eller.. Stats-Utskottet har rätt i förevarande ämne, utan derföre att, då
.r är fråga att för alltid afskära möjligheten för Ottsjö by att erhålla
lindrigare rotering, det torde vara skäl att Utskottet efter tagen kännedom.
af de handlingar, Herr Bennich nu meddelat och hvilka ej förut
blifvit Utskottet företedda, tager ärendet under ny ompröfning. Svårighet11
för .en ledamot, hvilken står utom sjelfva frågan, att fatta en bestämd
åsigt är så mycket större, som man å ena sidan har Utskottet,
hvilket redan granskat åtskilliga dithörande handlingar, å andra sidan
Herr Bennich, hvilken såsom f. d. Landshöfding i Jemtland haft tillfälle
taga. närmare kännedom om de förhållanden ärendet angår. Man
har bär citerat exemplet af hemmanet Fångamon, hvilket af Ständerna
erhållit samma frihet, som nu ifrågasättes för Ottsjö, och det torde vara
skal att Riksdagen är konseqvent i dess beslut angående hemmanen i
rikets norra delar. Det farliga prejudikat, som man ansett skulle uppstå,
derest Riksdagen, sedan Kongl. Maj:t fattat beslut i en administrativ
fråga, uppträdde såsom högre myndighet och upphäfde Kongl. Maj:ts
beslut, skulle kunna förekommas, derigenom att Riksdagen endast ingino-e
till Kongl. Maj:t med anhållan att han ville taga frågan under ny ompröfning.
Säkerligen skulle detta leda till det åsyftade resultatet.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
btats-Utskottets förevarande Utlåtande och dels återremiss deraf, fram -

116

Den 13 Mars.

ställde Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till Utlåtandet
och sedermera proposition på återremiss deraf, hvilka båda
propositioner med många ja och nej i blandning besvarades; hvarefter
och sedan proposition på bifall till Utlåtandet förnyats samt likaledes
med många så väl ja som nej besvarats, Herr Grefven och Talmannen
förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Herr Bennich begärde votering.

Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:

»Den som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31, i anledning
af väckt motion om Ottsjö öfverloppsmarks befriande från åsatt rotering,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, återförvisar Kammaren detta Utlåtande.»

Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 41;

Nej — 40.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 9 och 11 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 32, i anledning af väckta motioner angående sättet förutseende
af deputerade för markegångs-taxornas upprättande.

Herr Grefven och Talmannen hemställde, att Stats-Utskottets i detta
Utlåtande afgifna förslag till ny lydelse af § 1 uti Kong!. Kungörelsen
angående grunderna och sättet för markegångs-prisens bestämmande,
skulle monrentvis företagas till afgörande; hvilket bifölls.

Till följd häraf förekom nu:

l:sta momentet.

Herr Hammarhjelm anförde skriftligen:

Det utlåtande, som Stats-Utskottet uti förevarande fråga afgifvit,
hvilar på den grundsatsen, att Konungens Befallningshafvande i länet
skulle utse halfva antalet af markegångs-deputerade, då det deremot
skulle tillkomma landstingen att utse den andra hälften. För min del
vågar jag tro att grundade betänkligheter kunna anföras.emot ett förslag,
som skulle inblanda Konungens Befallningshafvande uti beskattningsåtgärden.
57 § Regeringsformen stadgar att »Svenska Folkets urgamla
rätt att sig sjelf beskatta utöfvas af Riksdagen.» Nu är markegångssättningen,
som bestämmer priset på de persedlar, uti hvilka Kronans
och indelningshafvares räntor utgå, otvifvelagtigt en åtgärd, som har
det största inflytande på skatternas belopp och konseqvensen af grund -

Den i 3 Mars.

117

lagens ord synes således fordra, att äfven denna markegångssättning
sker af deputerade, valde af folket. De ännu gällande författningarne,
Indika berättiga de fordna Riks-stånden, att välja dessa deputerade,
utan den administrativa myndighetens inblandning, uttala likaledes oförtydbart''
samma grundsats. Att nu öfverlemna åt Konungens Befallningshafvande,
att utse halfva antalet af dessa markegångs-deputerade, skulle
menligt inverka på sjelfbeskattningsrätten och möjligen ställa landshöfdingarne
uti en skef ställning till länets innevånare, då de sjelfva
af markegångs-sättningens utgång kunde anses hafva nytta eller skada.

Huru man än må betrakta denna fråga, så synes det vara klart att
Riksdagen måste densamma ordna, samt att något lämpligare valkollegium
derföre ej kan uttänkas än landstingen. Denna Kammare, hvilken har
dessa samma landsting att tacka för sin tillvaro, måste kunna tänka
nog högt om dem, för att tilltro dem att med erforderlig insigt och oväld
utse de personer, Indika skola företaga markegångs-sättningen, och det är
på dessa skäl, som jag vågar föreslå en återremiss, för att sätta Statsutskottet
i tillfälle att föreslå en författning, bygd på grundvalen af
landstingens behörighet att ensamma utse markegångs-deputerade.

Herr Rettig: Denna fråga har i Stats-Utskottet blifvit underkastad
en grundlig pröfning. Af de tre motioner, som i ämnet blifvit väckta,
har Utskottet hufvudsakligen fäst sig vid Herr Faxes förslag, att deputerade
borde väljas till hälften af Landstinget och till hälften af landshöfdingen.
För min del anser jag detta äfven vara det råtta. Antagandet
af Herr Hammarhjelms förslag skulle kunna medföra den olägenhet, att
endast ena sidans intresse blefve representeradt och i följd deraf ändringssökande
ofta komme att ega rum. Mig synes Utskottets förslag
vara i alla afseenden tillfredsställande, hvarför jag får anhålla om bifall
till detsamma.

Herr Fåhrasus: Den förste värde talaren har stödt sina anmärkningar
mot Utskottets förslag derpå, att här vore fråga om Svenska
folkets rätt att sig beskatta. Jag ber att få erinra derom, att 57:de
§:n Regeringsformen icke tillerkänner de skattskyldige att beskatta sig
sjelfve, utan det heter att beskattningsrätten utöfvas af Riksdagen.
Det måste för öfrigt inses, att beskattning är något helt annat, än hvad
som här är i fråga, nemligen endast att bestämma sanningsenliga värdet
på skattepersedlarne. Häruti äro icke blott räntegifvarne utan äfven
Staten, indelningshafvare och tusentals enskilde räntetagare intresserade.
Här är således 2:ne parter med motsatta intressen; och det är vid sådant
förhållande icke vanligt att blott den ena parten utser den kompromiss,
som skall afgöra saken. För öfrigt bör det ihågkommas, att i fråga
om grundskatter, det icke endast är Representationen, som har afgörande
rätt, utan har Kongl. Maj:t äfven ett ord i laget.

Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.

Friherre Cederström: För min del hyser jag samma åsigt, som

en reservant inom Utskottet, Herr Carl Ifvarsson. Jag tror icke att
något missnöje inom landet försports öfver det sätt, hvarpå valen till
deputerade hittills skett, då desse blifvit utsedde af de fyra Riksstånden;

118

Den 13 Mars.

och jag kan ej finna att någon olägenhet skulle uppkomma deraf, att
dessa personer nu utsågos af landstingen. Äfven synes mig landshöfdingarne,
hädanefter som hittills, böra vara ordförande, då de med den
sakkännedom de ega, och de upplysningar de äro i tillfälle att lemna,
i betydlig mån kunna medverka till det goda ändamålet. Af dessa
skäl anhåller jag, att förslaget måtte till Utskottet återremitteras.

Herr Rydin: Man har anmärkt, att markegång^-sättningen icke
skulle utgöra en del af beskattningen. Det är sannt att grundskatterna
äro varaktigt bestämda och icke behöfva vid hvarje riksdag beviljas,
men de utgå årligen till vexlande belopp, hvilken vexling beror af
markegångs-sättningen. Derför då det är af stor vigt att tillse, att
dessa grundskatter icke trycka hårdare än som är nödvändigt, så är
jemväl af vigt, att markegångsvärdet, hvilket bestämmer de penningebelopp,
hvari grundräntepersedlar och tionde skola utgå, åsättes med
begagnande af former, som, så vidt möjligt är, äro till den skattdragandes
belåtenhet, hvadan markegångs-deputerade böra utses på sådant sätt, att
de anses å det skattdragande folkets vägnar och med dess förtroende
fullgöra sitt åliggande. Derföre anser jag nuvarande förhållande böra
leda till den ändring i gällande lag, att de böra samtlige af landstingen
väljas. Beskattningsnämnder äro ett slags juryer, som hemta
sin kraft och stöd deraf, att de äro utsedde af folket. Som jag ingalunda
vill påstå, att de, som blifva utsedde af Konungens Befallningshafvande
icke kunna vara fullt så värda detta förtroende, som de af
landsting utsedde och ej heller förbisett vigten af Betänkandets syfte, att
löntagares och Kronans billiga anspråk blifva uppmärksammade, anser
jag det lämpligt, att på samma gång alla markegångs-deputerade utses af
landstinget, detta skulle vara förpligtigadt att utse deputerade till ena
hälften bland räntegifvare och till andra hälften bland räntetagare.
Jag anhåller, att förslaget måtte i detta syfte till Utskottet återförvisas.

Herr Nordström: Mina åsigter om denna fråga afvika från dem,

den sednaste talaren i ämnet yttrat. Redan innan 1809 års statskick
inträdde ,oeh under nästan hela 18:dc seklet var det regel, att deputerade
från hvarje Riksstånd tillika med landshöfdingen i länet skulle
taga del i sättningen af markegångs-taxorna, och att bland de deputerade
skulle finnas representanter för de två intressen, på hvilka dessa
taxor inverkade, nemligen räntegifvares och räntetagares. Landshöfdingen
egde dessutom att bland de deputerade föra ordet, och skulle
den af dem utarbetade taxa, tillika med de derför till grund liggande
priskurant^-, underställas Kongl. Kammarkollegii pröfning. Kongl.
Förordningen den 22 Juli 1803 innehåller i sammandrag allt hvad i
dessa hänseenden skulle lända till efterrättelse och grundades på äldre,
äfven der uppgifna föreskrifter.

Enligt 75 § Regeringsformen skulle deputerade för markegångssättningen
utses af hvarje Riksstånd, men i öfrigt förblef det vid det
äldre förfaringssättet. Sedan numera Riksstånden i sin förra betydelse
upphört att utgöra riksdagens grundelementer, och landstingen i
stället inträdt såsom valkorporationer för den ena af Riksdagens Kärn -

Den 13 Mars.

119

rar, förefaller förslaget, att deputerade för markegångs-sättniugen till
ena hälften skola af landstingen utses, vara både enkelt och. välgrundad!;
och då enligt samma förslag den andra hälften skulle utses af
Kronans Befallningshafvande i länet, visar sig deruti, att Utskottet icke
heller förbisett, att icke blott räntegifvares, utan ock räntetagares intressen
mycket nära beröras af markegångs-sättningen för året. Detta
åt Kronans Befallningshafvande uppdragna val är dock af vida mindre
betydelse, än hans inflytande på förrättningen tillförene, då han bland
deputerade förde ordet och, enligt sin instruktion, var pligtig att dervid
bevaka Kronans rätt, hvilket åliggande deremot nu skulle komma att
tillhöra landskamreraren. Huruvida Kammarkollegium äfven framdeles
skulle ega pröfva markegångstaxorna i underställningsväg, förbigår
dock förslaget med tystnad.

En föregående talares förslag, att hälften bland de af landstingen
utsedde deputerade skulle vara räntegifvare och den andra hälften
räntetagare, ville jag likväl för min del afstyrka, dels emedan, då
räntetagarnes antal relativt är mindre, valet af fullt lämplige personer
dertill lätt kunde stöta på hvarjehanda svårigheter, dels ock emedan,
då ordföranden skulle komma, att utses af och inom de deputerade
sjelfve, och således ej längre landshöfdingen, att vid deras öfverläggningar
utgöra förmedlaren, tvister emellan de stridiga intressena lättare
än förr kunde framkallas, och Indika landskamreraren, enligt det förevarande
Betänkandet, skulle få till uppgift att genom sina erinringar
till protokollet bemedla. Jag tillstyrker bifall till Stats-Utskottets
förslag.

Herr Wallenberg: En talare midtemot har velat grunda sin

åsigt, att landstingen borde välja desse deputerade, derpå att de förut
valdes af Riksstånden. Jag kan dock icke finna att detta är samma
förhållande. Vidare har han önskat att landshöfdingarne borde vara
ordförande. Men jag tror det vara bättre att desse embetsman icke
äro i tillfälle att härvid verka någon pression. Jag anhåller om bifall
till Utskottets förslag.

Grefve Mörner, Carl Göran: Då jag förenar mig med dem,

som begära förslagets återremiss till Utskottet, så ber jag att få fästa
uppmärksamheten derpå, att sådana föreskrifter numera äro gifna till
grund för prisernas bestämmande vid markegångs-sättningen, att den
vigt, som förut behöfde fästas dervid att försöka bereda likhet i antal
emellan de räntegifvande och räntetagande, upphört att hafva samma
betydenhet. Det är icke längre fråga om att genom en rösts öfvervigt
kullvotera den andra sidan, utan skola värdena uträknas efter vissa
gifna grunder. Vid sådant förhållande tror jag att man bör undvika
att åt en embetsmyndighet uppdraga tillsättandet af deputerade för
markegångs-sättningen. Detta är ett intresse, som för nära rör den
stora jordbrukande allmänheten, för att den skulle vilja se utnämnandet
af halfva antalet deputerade hänskjutas till en enda person. Då
dertill kommer att detta står i strid med hvad som hittills varit vanligt,
synes det mig orätt att gå in på ett sådant förslag till sakens ordnande,
som Utskottet föreslagit. Vill man åt landshöfdingarne inrymma något

120

Den 13 Mars.

större inflytande, torde sådant måhända kunna ske i den form, att
landstinget först utsåge ett större antal personer, bland hvilka landshöfdingen
sedermera finge inkalla så många, som erfordrades för att
erhålla det bestämda antalet deputerade.

Grefve Wachtmeister, Hans: Jag kan icke inse fördelarne af
Herr Hammarhjelms förslag. Det är tydligt att markegångs-sättningen
endast är en tillämpning af den beskattning, som Riksdagen bestämt.
Dervid äro tvänne parter intresserade, räntegifvare och räntetagare;
och det kan icke vara rätt att öfverlemna åtgörande! åt endast den
ena parten, nemligen räntegifvarne, som i allmänhet vid landstingen
äro starkast representerade. Det är sagd!, att man borde tänka nog
högt om landstingen, för att tilltro dem att med insigt och oväld utse
dem, som skola företaga markegångs-sättningen. Jag vill gerna göra
det; men det är icke något skäl att ställa så till, att endast den ena
parten får något att säga vid en saks afgörande.

Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.

Herr Wasrn: Efter den siste värde talarens yttrande kunde det
vara öfverflödigt att vidare tillägga något. Det är sagdt, att man borde
tillse att grundskatterna icke tryckte mer än som vore nödvändigt.
Det är Riksdagen, som bör tillse detta, och någon annan tror jag icke
kan gorå något dervid. . Med det skattesystem, som är gällande i vårt
land, fordras en reglering af priserna, som är svår att åstadkomma så
att alla blifva nöjda. Jag tänker högt om landstingen; men jag vill
att alla skola göra det; och derföre böra de vara fria från misstankar
och ej erhålla uppdrag, hvari de kunna anses partiska. Jag kan icke
antaga annat än att både landshöfdingar och landsting skola vara måna
om att till deputerade välja skicklige och opartiske personer. Jag har
i Utskottet motsatt mig och måste äfven här bestrida Herr Rydins
förslag, att deputerade skulle utses till hälften af räntegifvare och till
hälften af räntetagare. Det vore, att i en jury insätta tvänne olika intressen,
som skulle strida mot hvarandra; och sådant kunde ej annat
än minska förtroendet.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Friherre af Ugglas: Då fråga är att bestämma rättsförhållandet
emellan tvänne personer, synes det vara klart att begge parterna hafva
anspråk att blifva hörda. Huruvida genom Herr Hammarhjelms förslag
detta anspråk kan anses tillfredsstäldt, torde vara tvifvel underkastadt.
Enligt det gamla sättet att härvid gå tillväga, var förhållandet väl afvägdt:
px-esterne representerade räntetagarne, böndeme räntegifvarne,
adeln båda delarne och boi''garne i allmänhet intetdera intresset. Äfven
i det af Utskottet nu framlagda förslag, synes mig sammansättningen
af dem, som skola utse deputerade, väl afväga förhållandet, och får
jag derföre anhålla om bifall till detta förslag.

Herr Faxe: En talare har yttrat, att markegångssättnings-komitén
vore att anse som en jury;, och dock har man velat att endast den
ena sidan af dem, som äro intresserade, skulle utse dess ledamöter.

Den 13 Mars.

131

Det är icke vanligt att så tillgår vid en jurys tillsättande. Man har
ock erinrat, att markegångs-priserna numera uppgöras på grund af
priskuranter, som upprättas för städerna af magistraterne och för landet
af serskilta nämnder, hvilka utses till ena hälften af Konungens Befallningshafvande
och till den andra af menigheterna; och så vida det
kunde antagas, att dessa uppgifter alltid sanningsenligt utvisade de
verkliga priserna, kunde detta skäl visserligen gälla något; men eu
hvar, som haft befattning med markegångs-sättningen, känner noggrannt,
huru lösliga sådana uppgifter ofta nog äro och att deputerade icke
sällan föranlåtas till derifrån afvikande bestämmelser. Dessutom finnes
det ett annat markegångspris, eller så kallade särskilda markegångai’,
efter hvilket frälseräntor och bostadsarrenden, m. in. utgå och som
derjemte ligger till grund för hvarjehanda liqvider emellan enskilda
personer, och de uppgifter om gällande priser, hvarå dessa skola grundas,
meddelas uteslutande af menigheternas delegerade — således blott af
ena parten.

Af dessa skäl får jag yrka bifall å Utskottets förslag.

Herr Petre: Då denna fråga förekom på afdelningen, delade jag
den åsigt, som i den Utskottets Utlåtande bifogade reservation blifvit uttryckt.
Vid ärendets behandling i Utskottet var jag med Kammarens
tillstånd frånvarande. Jag kan nemligen ej förutsätta, att ett så egennyttigt
småsinne skall göra sig gällande hos de korporationer, hvilka
hafva att utse denna Kammares ledamöter, att man behöfver så noga
tillse det de båda ifrågavarande intressena blifva lika starkt representerade.

Herr Carl Ifvarsson har derjemte i sin reservation anfört de många
korrektiv, som finnas för att Kronans och sålunda äfven räntetagares
rätt blir vid markegångssättningarne till fullo iakttagen, hvadan jag ej
hyser några betänkligheter vid att åt landstingen anförtro valen af samtlige
deputerade. Då dertill kommer, att efter all anledning de nuvarande
räntepersedlarne inom kort blifva förvandlade i penningar, hvarigenom
markegångs-sättningarne blifva öfverflödiga, torde ett bifall till
hvad motionären härutinnan föreslagit ej för framtiden kunna innebära
några vådor. Jag förenar mig med dem, som yrka att förslaget måtte
för omarbetning i denna syftning till Utskottet återremitteras.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till det förevarande momentet och dels återremiss deraf, framställde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till momentet,
hvarvid svarades många ja, blandade med nej, och sedermera
proposition på återremiss deraf, då svaren utföllo med många nej, blandade
med ja; hvarefter och sedan proposition på bifall till momentet
förnyats samt med talrika och starka ja, blandade med nej, besvarats, Herr
Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Herr Hammar hjelm begärde votering.

Uppsattes och justerades följande voterings-proposition:

Deti 13 Mars.

123

»Den som bifaller lista momentet af det i Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 32 framställda förslag till § 1 i Kongl. Kungörelsen den 11 Maj
1855, angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, återförvisar Kammaren ifrågavarande moment.»

Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 25.

2:dra och 8:dje momenten.

Biföllos.

Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 6 och 7 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 42, i anledning af väckta motioner om ändring
af gällande stadganden, rörande skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 6 och 7 dennes bordlagda Utlåtande
N:o 43, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
stadganden, angående skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll
af tingshus och häradsfängelse.

Friherre Sprengtporten: Jag vill icke bestrida att Utskottets

förslag, då man betraktar det alldeles i och för sig sjelft, kan hafva ett
visst sken af billighet; men jag tror dock att hindren ur rättslig synpunkt
för denna undantagslagstiftning icke äro undanröjda. Frågan är
icke fristående. Den står i sammanhang med en mängd likartade frågor,
hvilkas lösning utöfva stort inflytande på eganderätten. Jag skulle
för min del anse högst nyttigt, om man, med bibehållande af rättsprinciperna,
kunde närma sig det förhållande, att skilnaderna mellan de olika
jordnaturerna blefve så få som möjligt eller helt och hållet upphörde;
men jag kan icke dela den tanke, att förevarande fråga borde lösryckas
från en allmän reglering i detta afseende. Jag måste på den grund afstyrka
bifall till Utskottets förslag. Men skulle af någon anledning
denna fråga komma under behandling, innan sådant sker i sammanhang
med en allmän reglering, måste jag äfven motsätta mig den af Utskottet
uttalade åsigt att icke alla medlemmarne af kommunen skulle vara
lika skyldige att deltaga i detta onus. Jag tror ej att fastighetsegarne
äro mera processlystne än andra; och jag kan ej förstå, hvarför de skulle
drabbas af större delaktighet än andra i detta besvär.

Jag anhåller om afslag å Utskottets förslag.

Herr von Gegerfelt: Denna fråga har sedan lång tid stått på
Riksdagens dagordning i följd af gång efter annan väckta motioner i
ämnet. Vid 1862 och 1863 årens riksdag undansköts frågan, derföre
att man då väntade en förändrad fördelning af kommunalskatterna. Vid

Den 13 Mars.

123

sista riksdagen, hade detta hinder bortfallit, men då fann man ett annat
deruti, att fråga var om en förändrad indelning af häradernas distrikter.
Då detta onus först infördes, funnos icke andra än jordbrukare i de
flesta kommuner. Förhållandet är nu annorlunda och det finnes icke
något skal, hvarför icke alla, som njuta fördel af dessa byggnader, skulle
deltaga i deras uppförande. Hvart och ett af de öfriga (mera, som omhandlas
i 26 Kap. Byggninga-balken, är genom särskilt beslut gjordt beroende
af Kongl. Maj:ts pröfning. Vid sista riksdagen aflätos underdåniga
skrivelser i afseende på vägfrågor och prestegårdsbyggnad; och det finnes
icke något skäl, hvarföre icke så skulle ske äfven i denna fråga. Den af
Utskottet antydda modifikation, som borde ega rum för sådana medlemmar
af kommunen, som icke äro fastighetsegare, synes mig äfven vara billig.
Då en byggnad för kommunens räkning blifvit uppförd, ökas derigenom
värdet å alla de inom kommunen belägna fastigheter, som varit skyldiga
att deruti deltaga, liksom deras värde är mindre, då en sådan
byggnad förestår, och såväl köpare, som säljare af fastigheterna underlåta
icke att fästa afseende vid sådana omständigheter. Men de, som
icke äro fastighetsegare, hafva icke något intresse af det skick, hvari
kommunens byggnader befinnas. Det voro derföre obilligt, om en tjensteman,
som kanske för en kort tid vistas inom en kommun, skulle i
lika man deltaga i detta onus, som en fastighetsegare.

På dessa grunder bär Lag-Utskottet framställt sitt förslag; och jag
vågar anhålla, att detsamma måtte af Kammaren bifallas.

Herr Tornerhjelm: Den fråga, som nu föreligger, synes liten

till sitt omfång, men jag tror att den är af en ganska djupt ingripande
beskaffenhet. Jag delar åsigten om rigtigheten af skatternas, så vidt
möjligt är, jemna fördelning. Men innan en sådan fördelning kan ske,
är det nödvändigt, att vissa jemkningar föregått. Den som köpt en
egendom till ett visst pris under vissa förhållanden, kan fordra att dessa
förhållanden icke på en gång förändras, så att egendomens värde derigenom
förminskas. Friheten från vissa onera kan ej utan orättvisa
borttagas. Vi veta att Kongl. Maj:t låter utarbeta ett förslag till reglering
af dessa förhållanden och vi böra med glädje bidraga till detta
arbetes framgång. Men innan detta skett, vore det orätt att söka in?
gripa i förhållandena, och jag tror att Kongl. Maj:t skulle vara förhindrad
att tillmötesgå sådana önskningar. Dessutom finnas i Utskottets
förslag uttryckta åsigter, som jag icke kan gilla. Man vill rättvist fördela
dessa onera på fastighetsegarne, men man vill befria tjensteman
och andra icke fastighetsegare. Detta tror jag våra orätt. Om en ny
fördelning af dessa onera skall ske, böra inga undantag ega rum.

På nu anförda skäl anhåller jag om afslag å förslaget.

Friherre Sprengtporten: Man får icke förbise att det finnes ett
stadgande, enligt hvilket vissa jordnaturer äro befriade från skyldigheten
att deltaga i vissa onera. Jag delar lifligt den önskan att all jord
i Sverige vore af lika natur. Men förändringen dertill bör icke ske genom.
något maktspråk. Det finnes något, som är af större vigt än besparingar
för staten,. nemligen bibehållande af eganderättens helgd.

Jag vidhåller mitt yrkande om afslag å förslaget.

124

Den 13 Mars.

Herr Ekman Carl: J motsats till den siste värde talaren vågar
jag uttrycka den åsigt, att tiden är inne, då man måste söka mildra de
bördor, som orättvist betunga en del medlemmar af kommunerna. Det
kan väl icke förnekas, att de byggnader, som nu äro i fråga, äro till
gagn lika mycket för dem, som nu icke deltaga i kostnaden för deras
uppförande, som för fastighetsegarne. Något måste göras för en jemnare
fördelning af detta onus; och jag kan icke finna, att man kan gå
till väga på ett bättre sätt, än Utskottet nu framställt. Jag tillstyrker
derför bifall till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggniugen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Lag-Utskottets förevarande Utlåtande och dels afslag derå, framställde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till Utlåtandet,
hvarvid svarades många ja, blandade med nej, och sedermera
proposition på afslag derå, då svaren utföllo med många nej, blandade
med ja; hvarefter och sedan proposition på bifall till Utlåtandet förnyats
samt med många ja, blandade med nej, besvarats, Herr Grefven och
Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Herr Torner hjelm begärde votering.

Uppsattes och justerades följande voterings-proposition:

Den som bifaller Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43, i anledning af
väckta motioner om ändring af gällande stadganden, angående skyldighet
att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslår Kammaren detta Utlåtande.»

Sedan voterings-propositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 31.

Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 6 och 7 dennes bordlagda
protokolls-utdrag N:o 133, med delgifvande af samma Kammares beslut
i anledning af Första Kammarens genom protokolls-utdrag N:o 85 meddelade
beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 8, i anledning
af väckt motion om utgifvande af en riksdagstidning.

Friherre af Ugglas: Förevarande förslag af Första Kammarens Tillfälliga
Utskott sönderfaller i två delar; den första, innehållande 8 punkter,
att från trycket skulle utgifvas en riksdagstidning jemte närmare
bestämmelser om sättet derför, och den andra (9:de punkten), att »de
ledamöter, som hafva inseende öfver Riksdagen kansli, måtte få sig upp -

Den 13 Mars.

125

draget att före riksdagens slut afgifva förslag till de åtgärder, som ansåges
nödiga att på förhand vidtaga, till vinnande af det syftemål, att
Kamrarnes förhandlingar måtte kunna, vid en blifvande riksdag, på ändamålsenligaste
sätt till trycket befordras och göras för allmänheten tillgängliga.
» Andra Kammaren har afslagit de första 8 punkterna (lista
delen), men bifallit 9:de punkten. Då det nu tillkommer Första Kammaren
att ärendet ånyo upptaga, hemställer jag, att Kammaren ville,
utan afseende derpå, att den första delen af förslaget blifvit utslagen, i
afseende på 9:de punkten vidblifva sitt förut fattade beslut.

Friherre Raab, Ad. C hr.: Det är naturligt, att jag, som är motionär
i ämnet, är lifligt intresserad för frågans framgång. Jag ser dock
icke, att den kan befordras på bä ttre sätt, än det af Friherre af Ugglas
nu föreslagna, hvari jag derföre ber att få instämma.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att derunder endast hade yrkats, att Kammaren,
utan afseende derå, att Andra Kammaren afslagit den förra delen
af ofvannämnda Utlåtande, eller lista — 8:de punkterna, skulle
vidblifva sitt rörande den sednare delen deraf, eller den 9:de punkten,
fattade och af Andra Kammaren biträdda beslut; framställdes proposition
å detta yrkande samt besvarades med ja.

Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 6 och 7
dennes bordlagda Utlåtande Nio 11, i anledning af erhållen återremiss
af Utskottets Utlåtande Nio 9.

Herr von Geijer: I denna fråga har jag alltid varit af samma
tanke som Utskottet och är så äfven nu. Jag tror, att Utskottets förslag
är välbetänkt. I Kammaren har uttalats olika meningar i afseende
å rätta tydningen af 48 § Riksdags-ordningen. Några ledamöter förstodo
denna § så, att i Utskott votering med namnupprop alltid borde
vara sluten; andra åter att sådan votering kunde och borde ske Öppet.
Vid sådant förhållande har ju Tillfälliga Utskottet gjort rätt uti att gå
en medelväg för att sammanjemka de olika åsigterna. Dervid har Utskottet
formulerat § 16 på följande sätt: »inom Utskott skall omröstning
med slutna sedlar alltid anställas i det fall, att sådan omröstning af tre
ledamöter yrkas, äfvensom då vid öppen omröstning rösterna befinnas
lika delade». Här är således reglementeradt både för öppen och sluten
omröstning. Det kan visserligen anmärkas, att det ligger något godtyckligt
deruti, att sluten votering gjorts beroende af tre ledamöters
derom framställda begäran. Men någon godtycklighet är ju oundviklig
vid sammanjemkning af skiljaktiga meningar. Helst skulle jag önskat,
att eftergiften för den mening, som yrkar på öppen votering, icke sträckts
längre, än att sluten votering alltid skulle ega rum, när tvänne ledamöter
det begärde; men jag har icke något synnerligt emot att gå ända
till tre. Mot Utskottets förslag, att, då vid öppen votering rösterna
falla lika, man skrider till sluten omröstning, kan göras den anmärkning,
att man på detta sätt voterar två gånger om samma sak. Men

126

Den 13 Mars.

för den, hvilken såsom jag, håller på 48 § Riksdags - o rd n ingen, finnes
ingen annan utväg, än att vid paria vota vid öppen votering afgöra saken
genom sluten votering, på sätt nämnde § bestämmer. Att låta ordförandens
röst vid paria vota fälla utslaget, kan jag icke gilla, ty dertill
finnes icke någon anvisning i grundlagen.

Öppen votering såväl i Utskott som i Kamrar är nog en fråga,
som härefter kommer att stå på dagordningen. Men saken kan beredas
framgång endast genom grundlagsförändringar, icke genom införande
af mer eller mindre godtyckligt formulerade stadganden i arbetsordningen
för Riksdagen.

Jag får tillstyrka bifall till Utskottets förslag.

Friherre Sprengtporten: Då Stats-Utskottet, vid sitt beslut
att begagna öppen votering, tagit till föredöme det förhållande, som
eger rum inom förvaltande verk och domstolar, tillåter jag mig fästa
uppmärksamheten på den stora skilnad, som förefinnes mellan ett förvaltande
verk och en politisk korporation derutinnan, att då medlemmarne
af det förra äro underkastade en bestämd ansvarighet, de
deremot, som tillhöra den sednare kategorien, icke hafva någon annan
sådan än inför den allmänna opinionen, hvilken ofta är missledande
för att icke säga förledande. Således kan detta skäl för antagandet af
det öppna voteringssättet icke i mina ögon hafva någon giltighet. För
öfrigt instämmer jag med det Tillfälliga Utskottet deri, att Stats-Utskottet
icke varit i sin goda rätt, då det beslutat öppen votering. Utskottet
säger också »med förment stöd af 48 §». Deremot kan jag icke
förstå, hur det Tillfälliga Utskottet har kunnat låta förmå sig, att, genom
förslaget att sluten votering skall ega rum, om tre ledamöter sådant
yrka, modifiera ett ursprungligt förslag, som Utskottet ansett grundlagsenlig!.
År en princip vigtig, så tål den inga modifikationer. Huru man
voterar i Stats-Utskottet är mig i det hela ganska likgiltigt; men, då
man söker en definition på öppen och sluten votering, finnes ingen
annan än den i 60 § Riksdagsordningen; och donna är ganska omständlig.
Då härtill kommer föreskrifterna i 48 §, hemställer jag, om
man kan tänka sig något annat sätt att gå till väga, än det, som är för
Kamrarne bestämdt. Om en ledamot icke har rätt att begära sluten
votering, så frågar jag, hvar finnes då någon kontroll, att ordföranden
rätt uppfattat beslutet? och skall man votera öppet utan voteringsproposition,
så hemställer jag, hvad man kan hafva för säkerhet, att detta
blir det rätta? Om voteringen skall ske öppen genom namnupprop, så
väga icke alla rösterna lika, helst om ordföranden skall hafva utslagsrösten.
Vid sluten votering deremot väga alla röster lika.

På dessa och på andra skäl, som blifvit af mig och andra talare
anförda, kan jag icke instämma i det jemkningsförslag, som Utskottet
framställt. Att undanskjuta frågan är ej heller rätt, och jag måste
derför anhålla om proposition på Utskottets första tillstyrkande: »att för
ärendenas behandling i Utskotten galle i tillämpliga delar, hvad i Riksdags-ordningen
för Kamrarne är stadgadt».

Grefve Wachtmeister, Hans: Inom Utskottet har jag deltagit
i beslutet att voteringen skulle ske öppet, och jag har deraf icke sett

Den 13 Mars.

127

någon olägenhet. Då frågan förekom i Kammaren, uttalades deremot
många betänkligheter på grund af 48 §, och dessa äro i dag af Friherre
Sprengtporten upprepade, då Friherren säger, att det skulle vara grundlagsstridig^
att votera öppet. Man anser nemligen att 48 § bestämmer,
huru votering skall ske, och att således icke någon modifiering kunde ega
rum. Jag kan icke fatta, hur man kan vilja påstå, att denna § bestämmer,
huru votering skall ske. Den endast antyder, att votering med
slutna sedlar kan ske, utan att säga i hvilka fall den skall anställas.
Det var med anledning häraf, som jag framställde ett förslag, att, om
tre ledamöter begärde sluten votering, skulle sådan anställas. Det Tillfälliga
Utskottet har upptagit detta förslag, hvilket jag för min del ej
kan annat än tillstyrka,

Det må vara, att antalet tre är godtyckligt; men så snart ett streck
måste göras, kan godtycke svårligen undvikas, som t. ex. vid bestämmande
af valcensus m. m. Här är blott fråga om det stadgande, att,
med erkännande af öppen votering som regel, den slutna omröstningen
kan ega rum, när omständigheterna så kräfva, och att öfverlemna bedömandet
af detta kraf till en enda person, kan ej vara lämpligt, emedan
då allt kunde göras beroende af en nyck, och derföre har man tagit
antalet tre. Jag tror dessutom, att detta icke ofta kommer att tillämpas
— åtminstone bör det vara särdeles talande skäl derför, och hvilka
dessa skulle vara, kan jag ej inse. Friherre Sprengtporten visste icke,
hur voteringen i Utskottet tillgick. Den tillgår helt enkelt på det sätt,
att de ledamöter, som rösta ja, resa sig upp, och de, som rösta nej,
sitta qvar samt förblifva i denna ställning, tilldess de blifvit af kanslisten
räknade. Dervid kan intet misstag ega rum. Att detta sätt att votera
skulle gifva anledning till förhastade beslut, och att dervid alla röster
icke skulle väga lika, kan jag ej fatta, Jag tillstyrker bifall till Utskottets
förslag.

Herr von Ge ger fel t: Till Utskottets befattning hör att utreda

frågor. Härtill måste hvar och en ledamot bidraga efter sin förmåga,
och att sådan finnes hos hvar och en, dertill böra de väljande bidraga.
Man bidrager till eu frågas utredande genom att gifva sin mening tillkänna,
och den, som ej fruktar det, har ingen anledning att undandraga
sig den öppna voteringen. Frågan om öppen och sluten votering kan
således inskränkas till den, hvilket voteringssätt är lämpligast för arbetets
framgång inom Utskotten. Då rösterna vid öppen votering utfallit
lika, har Utskottet föreslagit, att man skulle anställa sluten votering;
men då denna slutna votering icke är annat än en lottning, så
tycker jag, att lottning lika gerna, utan denna omväg, kunde företagas
omedelbart efter den öppna omröstningen. Skulle det kunna hända, att
vid den slutna voteringen rösterna utföllo på annat sätt än vid den
öppna, så vore det en skandal, som skulle gifva dem, som förorda den
slutna voteringen, ett. argument, som jag ej önskar dem.

Jag anhåller om proposition på följande förslag: »Inom Utskott
skall omröstning ske Öppet, om ej Utskottet annorlunda beslutat, Befinnas
vid öppen omröstning meningarne vara lika delade, skall lottning
dem emellan anställas».

128

Den 13 Mars.

Grefve Mörner, Carl Göran: Då denna fråga sista gången
diskuterades, uttalade jag mig mot den åsigten, att det skulle vara
majoritetens rättighet att bestämma, huru omröstningen skulle ske.

Jag trodde, att det skulle vara mera betryggande för sjelfständigheten
inom Utskotten, att det finge bero på hvar och en sjelf att yttra
sig öppet eller genom voteringssedel, och att icke en majoritet kunde
betaga någon denna rättighet. Den talare, som uppträdde näst före
mig, har dock tydligt uttalat denna åsigt, och om hans förslag antages
är 48 § Riksdags-ordningen genom formligt beslut till kraft och
verkan borttagen ur våra grundlagar. En sådan magt trodde jag dock
ej hos oss majoriteten äga. Det kan vara nog, att terrorismen på annat
sätt gör sig gällande!

Jag skulle vilja fråga den talare, som beskrifvit huru voteringen
tillgår i Stats-Utskottet, när preskriptionstiden är ute för dess ledamöter
att förändra sin ställning från stående till sittande eller tvärtom? Har
det icke någon gång inträffat, att den, som börjat med att sitta, slutat
med att stå? Har icke tilläfventyrs sådant passerat under pågående
räkning? Det är kanske en samvetsfråga jag ställer på honom, såsom
ledamot af Utskottet; men det kan vara nyttigt att få den besvarad.
Den, som anser nödvändigt för ådagaläggande af sin sjelfständighet att
yttra sig, har ju alltid denna utväg. Men att för hvarje fråga framkalla
nödvändigheten af ett skriftermål, kan jag icke finna lämpligt. Jag
anser dessutom ej klokt, att den, som finner sina skäl väl andragna af
en annan Utskottsledamot, skall uppträda för att kanske på ett sämre
sätt upprepa detsamma. I sådant fall är det bättre att få yttra sig genom
den slutna voteringssedel!).

Slutligen får jag erinra, att enligt mitt förmenande Riksdagen ej
har rättighet att begränsa den magt, som i 48 § Riksdags-ordningen
tillerkännes Utskottens ledamöter, att begära sluten votering, och anhåller
jag derföre om proposition på följande förslag:

Friherre af Ugglas: Jag erkänner att Betänkandets motiver må hända

icke ge anledning till det slut, hvartill Utskottet kommit, men
då Utskottet framförallt ansett af vigt, att någon ordning i detta fall
blefve stadgad, och efter de många olika meningar, som i Kammaren
blifvit yttrade, ej trott, att något annat förslag skulle antagas, har det
framställt detta, som utgör en sammanjemkning af de olika åsigterna.
Man har sagt, att Utskottet endast bort utreda, hvilket voteringssätt
vore det bästa, och derefter tillstyrka detta. En sådan utredning tror
jag icke tillkommer Utskottet, ty då grundlagen i 48 § Riksdags-ordningen
förutsätter, att sluten votering inom Utskott Tean ega rum, liksom
den icke förbjuder den öppna, så har icke Utskottet kunnat tillstyrka
att t. ex. endast öppen votering skulle användas; derigenom hade Utskottet
helt och hållet gjort en § i grundlagen om intet.

Jag tror således, att Utskottet handlat fullkomligt rätt att icke så
gå tillväga. Mot Utskottets förslag hafva åtskilliga anmärkningar blifvit
gjorda. En talare har yttrat, att han helst sett, att Utskottet ej
frångått sitt första förslag. Om Utskottets majoritet hyst någon förhoppning,
att detta förslag kunnat blifva antaget, hade det nog vidblifvit

detsamma.

Den 13 Mar».

129

detsamma. Jag för min del tror icke, att något annat förslag än det
förevarande kan vinna framgång, och då jag på samma gång°anser af
största vigt, att något i detta hänseende stadgas, tillstyrker jag, att
Kammaren antager samma förslag. Att, på sätt Herr von Ge°-erfelt
föreslagit, lottning skulle afgöra meningarne, hoppas jag ej vfnna
framgång.

Ilerr Landgren: Det förslag, som nu är framlagdt, visar vansk ligheten

af att vilja välja medelvägen mellan två olika förslag. Att
anställa sluten votering, då öppen föregått, är olämpligt och°skulle
innebära ett alltför stort misstroende till ledamöternes karaktersfasthet.

Jag tror, att antingen måste nu en gång för alla några stadganden
gifvas i detta hänseende, eller också måste man lemna rättighet åt Utskotten,
att vid hvarje riksdags början bestämma deras arbetsätt, och
jag kan icke finna någon olägenhet deri, att ett Utskott beslutar sig
för det ena och ett för det andra sättet. Jag för min del anser allt
reglementerande härutinnan öfverflödigt, och det enda, som behöfver
afgöras, är, huru man skäll förfara vid paria vota. Vid sådana tillfällen
anser jag lämpligast, att afgörande rösten lemnas åt ordföranden, och
får derför föreslå, att Kammaren med afslag å Utskottets förslag endast
beslutar, att, i händelse af lika röstetal vid öppen omröstning inom
Utskott, den mening segrar, som ordföranden biträdt.

Herr von Greijer: Jag har begärt ordet med anledning af det

förslag en föregående talare framställt, att då vid öppen votering rösterna
falla lika, beslutet skulle bestämmas genom lottning. Jag°hemställer
blott, om någon hört omtalas lottning emellan olika meningar.
Med val är ett annat förhållande.

Herr Schal-1 au: Jag tillhör icke dem, som anse, att 48 § Riksdagsordningen
lägger hinder i vägen för Utskotten att rösta öppet,
utan tvärtom tror jag, att man icke kan sluta sig till något annat än
att regel är öppen, och undantag sluten votering. Jag föredrager likväl
det sednare sättet derför, att det i sjelfva verket går fortare, och jag
anser det vara en onödig tidsspillan att först sammanräkna rösterna vid
den öppna voteringen och sedan ganska ofta få göra om den med slutna
sedlar. Redan nu sker alltid ett slags öppen votering, ty hvad är det
val annat än en sådan, då ordföranden frågar, om den eller den meningen
antages,^ och tillkännager huru han uppfattat svaret? Man har
anmärkt, att då. Utskotten numera icke i allmänhet hafva beslutande
rätt, skulle det icke behöfvas för någon ledamot att dölja sin tanke.
Jag vet icke, om detta kan vara någon fördel, sjelf har jag aldrig gjort
det; men en längre erfarenhet har styrkt mig i den tron, att man ej
bör fresta personers sjelfständighet, och att det derför är bättre att ej
något tvångsmedel användes.

Jag skulle derföre helst se, om Kammaren ville bifalla Utskottets
förslag med en liten förändring. Utskottet föreslår: »Inom Utskott skall
omröstning med slutna sedlar alltid anställas i det fall, att sådan omröstning
af tre ledamöter yrkas, äfvensom då vid öppen omröstning

Iliksd. Prot. 1 Afd. 9

Den 13 Mars.

130

rösterna befinnas lika delade». Åsigten, att det skulle fordras tre ledamöters
yrkande för att få sluten votering, är något hälft om hälft, ty
en sak är antingen rätt eller orätt. Jag kan icke inse, hvarför man
skulle föranleda de närvarande att associera sig, så att de nödvändigt
blefve tre, och anhåller derföre, att proposition må göras derom, att
ifrågavarande § erhåller följande lydelse: »Inom Utskott skall omröstning
med slutna sedlar alltid anställas i det fall, att sådan omröstning
yrkas».

Herr Fåhrfeus: Det har väckt min förundran, att tvänne upp lyste

ledamöter af Kammaren uttalat sig så strängt mot Stats-Utskottets
förfarande, då Utskottet beslutat öppen votering. Det synes mig, att
man härigenom förirrat sig på ett fält som ligger utom föredragningsämnet.
Detta rörer Tillfälliga Utskottets förslag, och afser icke någon
ransakning af Stats-Utskottets åtgärder. Men då fråga blifvit väckt,
om Utskottet befanns i sin goda rätt, då detta beslut fattades, måste
jag, ehuru jag vid detta tillfälle ej tillhörde majoriteten, förklara, att
enligt min åsigt Utskottet måst dertill hafva fullkomlig rättighet, då
48 § Riksdagsordningen icke förbjuder öppen votering, utan tvärtom
förutsätter, att sådan kan ega rum. Hvad Tillfälliga Utskottets förslag
angår, har jag intet att deremot invända, utan lår tillstyrka bifall till
detsamma.

Herr vice Talmannen: Frågan om den större eller mindre lämp ligheten

af den öppna eller slutna voteringen anser jag icke kunna
komma under öfvervägande, utan endast hvilketdera sättet är lagligt.
På intet ställe i grundlagen antydes, att i Utskotten skall tillgå på
annat sätt än i Kamrarne, och, då efter min uppfattning öppen votering
är förbjuden i Kamrarne, måste den äfven vara det i Utskotten.
48 § Riksdagsordningen, hvilken är likalydande med den förutvarande,
innefattar enligt min åsigt bestämdt förbud mot öppen votering. I Utskotten
liksom i Kamrarne kan en fråga afgöras genom acclamation, då
ordföranden framställer proposition; men så snart det skall voteras,
måste det ske med slutna sedlar. Detta är så mycket tydligare, som
grundlagen icke säger, huru skall förfaras vid paria vota, då det voteras
öppet. Att inom Kammare eller Utskott tillgripa ett voteringssätt,
som icke upplyser huru man skall förhålla sig, när rösterna äro lika,
dertill kan icke grundlagen gifva anledning. Jag anser, att den Utskottsordförande,
som tillåter något annat voteringssätt, än det grundlagen
tillstädjer, ej handlar i öfverensstämmelse med grundlagen. Ej heller
anser jag Tillfälliga Utskottet befogadt att föreslå en paragraf af den
lydelse, som förevarande. Jag instämmer med Friherre Sprengtporten,
att Utskottets första hemställan måtte bifallas.

Herr Nordström: Då detta ärende första gången här var under

pröfning, hade jag allaredan tillfälle, att yttra mina tankar derom, och
förenar jag mig äfven nu med den talare, som näst före mig hade
ordet, deruti, att grundlagen icke känner någon öppen votering efter
namnupprop, utan endast en sluten sådan. Det gifves nemligen två
slag af öppen votering; den solenna, efter namnupprop, och den, som

Deri 13 Mars.

131

eker genom acclamation, med antingen ja eller nej uppå af ordföranden
framställa^ proposition. Denna sednare är af grundlagen uttryckligen
s ac gad såsom det forsta sättet att utröna församlingens beslut, och när
beslutet pa denna väg ej kan utrönas, skall votering med slutna sedlar
efter namnupprop anställas. Detta stadgas i 60 § af den nya Riksdags-ordningen;
och som Utskotten icke äro annat, än delegationer af
Kamrarne, tillsätta i ändamål att förbereda ärendena, är deraf en autonomisk
följd, att äfven de, vid fattandet af sina beslut, böra iakttaga
samma reglor, som galla för Kamrarne, från hvilka de utgått, så vida
ej annorledes uttryckligen är stadgadt.

13 i -Tl11 nÅS?\SaCiant .&Jfver tlock 48 § Riksdags-ordningen ingen anledning.
Det borde ej kunna undgå någons uppmärksamhet, att denna
? icke ens har till ändamål, att der gifva någon regel för Utskotten,
huruvida öppen eller sluten votering skall användas, utan endast att
förklara, att »da omröstning med slutna sedlar anställes,» skall en sedel
uttagas etc. Det positiva, som denna § vill bestämma, hänför sig således
icke till omröstningens öppenhet eller slutenhet, utan endast till
sedeln, som vid den slutna voteringen skall uttagas, och förgäfves skall
man, vid sadant förhållande, försöka att, med tillämpning af rigtiga lagtolkningsreglor,
deraf draga någon slutsats till förmån för öppen votermg
efter namnupprop. Det har blifvit. sagdt, att före och ända till år
1823 omröstningen inom Utskotten skett öppet, och att således den
öppna voteringens vidtagande ånyo endast skulle vara en återgång till
et. gamla. Detta påstående tål vid en ganska väsendtlig rektifikation.
in ar lozdi rostades äfven inom Utskotten ståndsvis, i följd af förut
ant^Ida uppfattning af Utskotten, att nemligen de, såsom delegationer
åt htanden, äfven skulle såsom sådana bibehålla karakteren af sitt ursprung;
och om då hvarje Stånds delegation för sig utan votering kom
öfverens om innehållet af den röst, hvarmed den skulle uti Utskottets
ftaga’i iVar dervid intet att anmärka. Men sedan det år
1823 bli vit faststaldt, att omröstning inom Utskotten skulle ske per
capita, bief ock den slutna_ omröstningen der föreskrifven, i likhet ined
hvad enligt Riksdags-ordningen redan då var stadgadt för omröstningen
inom htandens plena. °

in Således, då nu fråga är om regeln, kan man vid öfvervägande af
allt hvad både legislatur och historiskt till saken hörer icke komma
till någon annan slutsats, än att, om det ock en eller annan gång
kunnat utan anmärkning tillgå på ett mindre regelrätt sätt, likväl så
snart en ledamot af ett Utskott önskar sluten omröstning, han står på
grundlagens fasta botten och är ovilkorligen berättigad att få en sådan
önskan uppfylld.

Visserligen är öppen votering, om också ej efter namnupprop, det
aldsta o m r ds tn in g s s ä tt e t, äfvensom det är sannt att en sådan, ordnad på
olika sätt i olika länder, ännu i flera konstitutionela stater eger rum.
Ursakerna dertill äro flerehanda, och särskild! äfven att söka uti organisationen
af de politiska partierna inom representant-kamrarne. Jag vill
d°nu upptaga den högtärade Kammarens tid med att ingå i detaljerna
åt hithörande förhallanden. Ett anmärkningsvärd! tidstecken är det dock
att man just der med allvar begynnt öfverväga, huruvida icke den slutna
omröstningen vore att föredraga framför den öppna, och det just uti

! 32

Den 13 Mars.

sjelfva den politiska sjelfständighctens intresse. En sådan företeelse
saknar icke sin. stora betydelse, och berättigar till frågan, hvarför man,
omvändt, just hos oss nu önskar återgå till öppen votering? En tänkande
man bör veta icke endast hvad han vill, utan ock hvarför han
vill det. Men om detta hvarför hafva vi hittills helt och hållet lemnats
i okunnighet. Yi veta endast, att Stats-Utskottet beslutat anställa oraröstningarne
öppet; men om motiverna dertill känna vi ej mer, än hvad
en af Utskottets ledamöter här antydt, eller att en man bör stå bakom
sitt ord och vara sjelfständig. Som likväl detta är ett skäl af mycket
allmänt innehåll, som ingenting närmare förklarar, kunde man nästan
tro, att andra skäl kunna stå der bakom, att t. ex. ännu större vigt
lägges på möjligheten att kunna kontrollera den s. k. sjeliständigheten,
än på tillvaron af en verklig sådan. Men här möter oss en ny
sida af saken. Hvilka äro de, som vilja tillmäta sig rättigheten, att
kontrollera, d. v. s. bestämma en annans sjelfständighet och leda
hans beslut? Hvilka äro de, som vid allmänna ärendens behandling
vilja tdlvälla sig magten, att gifva sina medbroder tillkänna, huru eller
i hvilken rigtnmg de skola votera, och att kontrollera huruvida denna
deras vilja af en lydig klientel efterkommes? Hvarifrån komma desse
chefer och hvarifrån hafva de hemtat sin magt? Grundlagarne känna
dem icke; de vilja deremot, att riksdagsmannen ej skall vid utöfningen
af sin befattning kunna bindas af andra föreskrifter, än Rikets Grundlagar.
Det är alltså en sjelftagen magt, desse chefer vilja utöfva,
hvarken mer eller mindre, och särskild! ur denna synpunkt är det
allaredan af vigt, att ej genom några efter deras önskningar lämpade
former understödja deras sträfvanden. Menniskonaturen är mångsidig.
Det finnes naturer, som icke af något kunna rubbas eller afskräckae,
då det gäller att uttala sin ärliga och fasta öfvertygelse; det finnes
andra, som sakna denna styrka, vare sig af vanlig undfallenhet eller af
andra skäl, och hos hvilka chefernes vink är tillräcklig att tillbakahålla
de bästa föresatser. Om det är ett sådant parti-regemente, man åsyftar,
så är det af stor vigt för det allmänna att i god tid söka förebygga det.

Nu förevarande förslag, att tre ledamöters samstämmiga vilja skulle
erfordras, för att inom Utskott sluten votering borde anställas, anser
jag, för min del vara ett accomodations-förslag, som saknar stöd i
grundlagarne. Det betager hvarje riksdagsman hans i grundlagarne
fastställda rätt att icke behöfva deltaga i annan, än sluten omröstning.
Förändras det deremot derhän, att, såsom en föregående talare hemställt,
sluten omröstning, i fall af behof, borde anställas, så snart en
enda ledamot derpå yrkar, vill jagsom tillförene godkänt det Tillfälliga
Utskottets uti sitt första i denna fråga afgifna betänkande framställda
förslag, äfven med min röst nu understödja förslaget med denna ändring,
emedan derigenom hvars och ens grundlagsenliga rätt uti ifrågavarande
afseende skulle förblifva orubbad och bevarad.

Herr Dickson, Axel: Då jag väckt en motion, att alla omröst ningar,

så väl i Kamrarne som i Utskotten, skulle ske öppet, kunde
det förefalla besynnerligt, om jag ej yttrade mig i förevarande fråga.
Lagen säger, att grundlagen skall tolkas efter ordalydelsen, och, om
man läser 48 § Riksdagsordningen på detta sätt, kan den ej tydas

Den 13 Mars.

133

annorlunda ån att öppen votering är tillåten. En talare har sagt, att
det vore tidsförlust att hafva öppen votering. Jag tycker tvärtom, att
det skulle medföra tidsbesparing.

En annan fördel af detta voteringssätt är den, att Kammaren, sont
väljer sina Utskotts-ledamöter, äfven bär rättighet få höra, huru de
yttra sig; men då mången saknar denna förmåga, har han först vid
voteringen tillfälle att framställa sina åsigter och detta kan ske vid en
öppen, men ej vid en sluten votering. En annan talare har sagt, att
man ämnar borttaga den öppna voteringen i de länder, der den finnes.
Jag tror att detta är ett misstag. I England voteras öppet i underhuset;
äfven i öfverhuset, hvars medlemmar sitta der till följd af börd
eller innehafvande embete, har de sednare åren tillgått på samma sätt.
Det är icke i fråga om omröstning, utan i fråga om val, man i England
önskar en förändring. Den, som är vald, är skyldig sina kommittenter
uppgifter om hur hans mening varit och detta kan icke kontrolleras på
annat sätt än genom öppen votering.

Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.

Grefve Mörner: Jag har begärt ordet för att förena mig i det

af Herr Schartau framställda förslag, som har den fördelen att vara
kortare och leda till samma resultat, som det af mig väckta, ty det är
klart, att, om vid öppen omröstning rösterna utfalla lika, finnes det
alltid någon, som begär sluten votering. Med anledning af hvad den
siste värde talaren yttrat om den kontroll, som skulle erhållas genom
den öppna voteringen, får jag blott anmärka, att för att nå detta mål
måste annoteras, huru vid hvarje beslut hvar och en röstat. På annat
sätt kan man ej få reda derpå. Den som har en klientel att disponera,
torde nog föra bok öfver huru densamma röstar; men om denna kontroll
bidrager till den så mycket omtalade sjelfständigheten, lemnar jag
derhän. Erfarenheten har visat, att äfven vid slutna voteringar chefer
vetat bereda sig tillfälle att kontrollera sina klienter. Då förra gången
denna fråga diskuterades, omnä mnde jag, att under Frihetstiden exempel
funnos deruppå att de voterande framburo voteringssedlarne i munnen
för att. ej kunna misstänkas, att under framgåendet till voteringsurnan
bortbyta desamma. Det är märkligt nog att här anse de, som företrädesvis
gälla som liberala, den öppna voteringen som ett kriterium på
sjelfständighet, då deremot det i England är just det radikala partiet,
som yrkar på den slutna voteringen såsom ett nödvändigt vilkor för
att bevara densamma.

Herr Ekenman: Utan tvifvel äro Utskotten delegationer af Riks dagens

Kammare; men deraf följer icke, att ju icke, ett annat arbetssätt
skulle kunna användas der än i Kamrarne. Jag finner äfven detta
af 48 § Riksdags-ordningen, som säger, »att då inom Utskott omröstning
med slutna sedlar anställes etc. etc.»; och härmed lär väl
menas, att äfven öppen omröstning kan ega rum. Hade man åsyftat
något sådant, som att omröstningen alltid skulle vara sluten, så hade
äfven redaktionen blifvit annorlunda.

Jag tror att den öppna voteringen är regel och den slutna undantag,
samt anser, att hvarje Utskott har rättighet att följa hvad voterings -

134

Den 13 Man.

sätt den behagar, och att följaktligen Stats-Utskottet var i sin fulla
rätt, då det beslutade sig för den öppna voteringen. Det hade i mitt
tycke varit bättre, om man lemnat denna fråga oberörd; men då man
icke ansett sig kunna göra det, har Tillfälliga Utskottet lagligen löst
sin uppgift, då det föreslagit öppen votering som regel och sluten, då
omständigheterna så kräfva. Jag skulle heldre sett, om det endast
behöfts en ledamot för att få sluten votering; men man har kanske
ansett, att det skulle draga för mycken tid och derför velat, att det
skulle vara flera.

Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.

Herr Wtern: Jag hade icke ämnat begära ordet i denna debatt,
då jag redan förra gången yttrat mig i frågan och äfven reserverat mig,
emedan jag ej kunde instämma i Utskottets motiver. Orsaken att jag
ånyo uppträder är den, att här fällts yttranden, som bragt på tal en
fråga, som jag trodde redan vara afgjord. Det har både af Grefve
Wachtmeister och mig blifvit ådagalagdt, att till år 1823 öppen votering
icke allenast varit tillåten, utan mest bruklig, och hade med den vid
ofvannämnda års riksdag i 38 § gjorda ändringen meningen varit att
i stället antaga det slutna voteringssättet som regel, så hade detta säkert
uttryckts i bestämdare ordalag. Jag kan då icke fatta, huru det är
möjligt att påstå, att grundlagen endast tillåter sluten votering. Jag
måste äfven åter upprepa, att om det verkligen vore förhållandet, att
grundlagen endast tillåter sluten votering, så skulle dessa reglementariska
stadganden innefatta en grundlagsförändring och kunde då icke
behandlas på detta sätt. Jag trodde, att vid förra öfverläggningen i
detta ämne blifvit tillräckligt bevisadt, — och Utskottet hav ej heller kunnat
förneka det, — att det icke är nödvändigt och till och med vid många
tillfällen mindre lämpligt, att Utskotten hafva samma arbetssätt som
Kamrarne. Jag ingick då i detaljer och visade från paragraf till paragraf
till hvilka absurditeter detta kunde leda. Ett upprepande häraf
skulle dock alltför mycket taga tiden i anspråk. Nu är frågan, om det
Tillfälliga Utskottets förslag är lämpligt eller ej.

Jag vill icke fästa mig vid de förslag, som blifvit gjorda, att vid
paria vota, lottning skulle anställas eller ordföranden hafva utslagsrösten.
Jag tror, att dessa förslag skulle alltför mycket strida mot den
ordning, som hittills blifvit följd. Jag tror dock, att man heldre ser,
att det bestämmes på det förra sättet. Man har äfven föreslagit, att,
om en ledamot begär sluten votering, så skall sådan anställas. Jag
anser att, om det skall bero af en minoritet att få öppen votering, det
åtminstone icke bör bero af detta antal. För min del är jag öfvertygad
om, att sjelfständigheten icke kan bättre bevaras än derigenom att hvar
och en säger sin åsigt utan mellantal; men om någon anser den slutna
voteringen mera tryggande i detta hänseende, så måste man medgifva
det. Men hvilken skilnad är det ej om man säger, att det endast behöfs
en person för att få sluten votering. Det är ett fullkomligt godtycke.

Kan man väl tänka sig, att inom ett Utskott, som består af 16 personer,
icke två skulle understödja honom. Får han ej två ledamöter
med sig, så anser jag fullkomligt obehöflligt att fästa afseende vid hans
åsigt. Man kan då tryggt antaga, att det blott är en nyck. Får han

Den 13 Mars.

135

deremot två ledamöter med sig, så är det bevis på, att en sådan mening
som hans finnes inom Utskottet.

Jag har ingenting emot Utskottets förslag; jag vill blott bestrida
att en grundlagsändring kan ske på detta sätt.

Grefve Ehrensvärd: Kammaren kan vara trött, och jag skall derför
blifva helt kort. Kammarens främste ledamot har fällt ett yttrande,
som jag anser mig böra besvara. Herr vice Talmannen började med
att jaga: här är icke fråga om hvilket voteringssätt är lämpligt, utan
endast hvilket som är lagligt.» Så långt är jag af samma tanke, som
den ärade talaren.

Jag skall icke, såsom andra talare, hemta exempel från främmande
länder och icke heller vill jag söka utforska de motiver, som
Stats-TJtskottet kan hafva haft att antaga den öppna voteringen inom
Utskottet; äfven i afseende derå delar jag Herr vice Talmannens åsigt,
men då Herr vice Talmannen sedermera leder sig till den slutsats, att
den öppna omröstningen är olaglig och att den Utskotts ordförande,
som tillåter detta voteringssätt, begår en olaglighet, så kan jag icke
längre instämma med honom, utan måste deremot inlägga en protest.
Jag kan icke finna, att 48 och 60 §§ Riksdags-ordningen, och det
är på dem, som vi endast ha att fästa afseende, gifva för handen, att
voteringen skall ske på samma sätt i Utskotten, som i Kammaren.
Hade detta varit lagstiftarens mening, så hade icke en särskild paragraf
om voteringen i Utskotten behöfts införas. Det hade då varit tillräckligt
att i 60:de §:n intaga det stadgande, att Utskotten skola votera
på samma sätt som Kamrarne. Men då detta icke har skett, måste
meningen vara, att Utskotten kunna votera på annat sätt än Kamrarne,
eller på det sätt som Utskotten sjelfva finna lämpligast. Derföre då
48:de §:n säger, »att då omröstning med slutna sedlar anställes» o. s. v.,
ligger just deri, efter mitt förmenande, att omröstning äfven kan ske
öppet. Man skulle annars hafva begagnat samma ord som i § 60, eller
några andra, som innebure föreskrift om att vid omröstning, hvilken
alltid sker med slutna sedlar, skall en sedel afläggas, eller något dylikt.
Omröstning kan ske på flera sätt; såväl i England, som Norge och Danmark
känner man det; sättet är likgiltigt; hufvudsaken är om Utskotten
hafva rätt eller icke att votera öppet, och jag kan ej finna annat,
än att Utskotten enligt grundlagen hafva en sådan rätt.

Då jag icke kan biträda Herr vice Talmannens motsatta åsigt, kan
jag icke heller dela den, att den ordförande, som inom Utskottet tillåter
öppen votering, begår en olaglighet. Jag vill sopa rent för min egen
dörr, som man säger, och ber derföre att få tillkännagifva att i det Utskott,
hvars ordförande jag har äran vara, hafva vi hela tiden voterat
öppen. Ingen har ansett att någon olaglighet härigenom skedde, och
ingen har ansett att hans åsigt blifvit undertryckt. Fastän jag anser
att Utskotten hafva laglig rätt att anställa öppen omröstning, tror jag
dock man icke kan helt och hållet undertrycka den slutna voteringen
inom dem, och då jag icke kan gilla det Tillfälliga Utskottets förslag,
skulle jag helst vilja ansluta mig till det af Grefve Mörner framställda.
Då emellertid Herr Grefven har återtagit detta och förenat sig med
Herr Schartau, återstår för mig icke annat än att äfven göra det. Jag

136

Den 13 Mars.

anser nemligen för min del, att Utskottets förslag, om att sluten votering
skall anställas, då 3 ledamöter yrka det, saknar allt stöd i grundlager!
På grund häraf får jag tillstyrka afslag å det Tillfälliga Utskottets förslag
och förenar mig med Herr Schartau. Helst skulle jag dock sett,
att man lemnade åt Utskotten att sjelfva bestämma sin arbetsordning,
på sätt de funno det för ärendenas säkra och skyndsamma gång lämpligast.

Friherre Sprengtporten: Jag ber blott att få tillkännagifva, att
jag instämmer i Herr Schartaus förslag.

Herr vice Talmannen: I sjelfva saken ber jag blott få upprepa
det skäl, som ligger till grund för min åsigt om grundlagens mening
i. detta fall, nemligen att grundlagen icke kan antagas tillåta ett voteringssätt,
som är oanvändbart i brist på stadganden, huru man skall förhålla
sig vid paria vota. Jag instämmer med Friherre Sprengtporten
och förenar mig i Herr Schartaus förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälte Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till Utskottets förevarande Utlåtande, dels afHerr von Gegerfelt, att
Kammaren, med afslag å Utlåtandet, måtte besluta, att det föreslagna
stadgandet skulle lyda sålunda: »Inom Utskott skall omröstning ske
Öppet, om ej Utskottet annorlunda beslutar. Befinnas vid öppen omröstning
meningarne vara lika delade, skall lottning dem emellan anställas;»
dels åt Herr Schartau, att Kammaren måtte afslå Utlåtandet
och antaga ett stadgande af följande innehåll: »Inom Utskott skall omröstning
med slutna sedlar alltid anställas i det fall, att sådan omröstning
yrkas;» och dels slutligen af Herr Landgren, att Utlåtandet
skulle afslås och det beslut endast fattas: att, i händelse af lika röstetal
vid öppen omröstning inom Utskott, den mening segrar, som ordföranden
biträdt.»

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till merberörda Utlåtande, hvarvid svarades många nej jemte
några ja, sedermera proposition på antagande afHerr von Gegerfelts förslag,
hvartill svarades nej, vidare proposition på bifall till Herr Schartaus
förslag, då svaren utföllo med många ja jemte några nej, och slutligen
proposition på fattande af ett sådant beslut, som Herr Landgren
föreslagit, hvilken proposition med nej besvarades; hvarefter och sedan
proposition på antagande af Herr Schartaus förslag förnyats samt med
talrika ja och några nej besvarats, Herr Grefven och Talmannen för_
klarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Sedan votering begärts, samt Herr Grefven och Talmannen yttrat,
att Kammaren borde bestämma, huruvida kontra-proposition vid den
begärda voteringen skulle innefatta bifall till Utlåtandet, eller antagande
af Herr von Gegerfelts förslag, eller bifall till Herr Landgrens yrkande;
framställde Herr Grefven och Talmannen proposition derå, att
bifall till Utlåtandet skulle intagas i kontra-propositionen vid den blif -

Den 13 Mar*.

137

vande voteringen; och då dervid svarades många ja jemte ett eller annat
nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.

Uppsattes och justerades följande voterings-proposition:

»Den som vill, att Kammaren, med afslag å dess Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 11, skall besluta, att i de reglementariska föreskrifterna
för Riksdagen skall införas en ny § 16, med följande lydelse; »Inom
Utskott skall omröstning med slutna sedlar alltid anställas i det fall,
att sådan omröstning yrkas»; röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, bifaller Kammaren Utskottets ifrågavarande Utlåtande.»

Sedan voterings-propositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej- 7.

Grefve Mörner, Carl Göran, anförde skriftligen:

Det kan visserligen i allmänhet anses icke blott öfverflödigt, utan
till och med olämpligt, att den, som under ett ärendes behandling i
Kammaren icke allenast deltagit i diskussionen och sålunda haft tillfälle
att framställa sina åsigter, utan äfven genom anhållan om votering
sökt att, så vidt af honom kunnat bero, göra dem gällande, sedermera
nedlägger reservation emot det fattade beslutet. Men om detta beslut
berört någon af hufvudgrunderna för den konstitutionella rätten i samhället,
synes mig en giltig ursäkt för ett undantag dock kunna förefinna^,
och så är, enligt mitt förmenande, förhållandet med det beslut,
hvarigenom Kammarens majoritet i sistlidne Lördags plenum förklarade
att stadgandena i lagen angående efterbildning af konstverk kunde, under
förutsättning af reciprocitet, delvis eller i deras helhet af Konungen
förklaras tillämpliga jemväl i afseende å efterbildning af främmande
konstnärs arbete, som utom Riket finnes.

Emot detta beslut får jag derföre mig reservera:
emedan genom denna åt Konungen ensam medgifna rättighet att
förklara, att en af båda Statsmagterna besluten lag skall vid rättsförhållandens
bedömande blott delvis tillämpas, en vådlig rubbning synes
mig hafva skett uti den, genom 87:de §:n Regeringsformen, Svenska folket
tillförsäkrade rätt, att icke Konungen må utan Riksdagens samtycke,
och icke Riksdagen utan Konungens, någon ny lag göra eller gammal
afskaffa, och att sådan förut stiftad lag ej heller kan utan Riksdagens
samtycke af Konungen förändras;

emedan ett sådant afstående af Riksdagens lagstiftningsrätt icke,
då numera Riksdagar årligen återkomma, synes mig af något verkligt
behof påkalladt; 5

emedan någon fördel för landet i sin helhet icke, såvidt jag kan
förstå, kan blifva att från den beslutade undantagslagen hemta, hvar -

13»

Den 13 Mara.

emot ej omöjligt förefaller, att förvecklingar med främmande magter och
svårigheter vid förändringar i sjelfva lagen kunna komma att uppstå,
derest en revision af densamma kan blifva erforderlig, efter det den
lagts till grund för överenskommelser med andra stater;

emedan, om äfven det förtroendevotum, som majoriteten genom sitt
bifall till undantagsstadgandet gifvit den nuvarande ministéren, är aldrig
så val förtjent, följderna af detta votum dock ej äro inskränkta till
endast denna ministers tillvaro, utan skola fortfara ända till dess Konungen
tilläfventyrs kan behaga till Riksdagen återlemna den nu afstådda
magten;

och slutligen, emedan det fattade beslutet synes mig utgöra ett
prejudikat af för framtiden eftertänklig beskaffenhet.

Upplästes och godkändes Riksdagens Kansli-deputerades nedannämnda
förslag till Riksdagens underdåniga skrivelser till Kongl. Maj:t
samt Riksdagens förordnanden, nemligen:

N:o 6, angående verkställd omröstning öfver Högsta domstolens
ledamöter;

Nio 7, angående val af Justitie-ombudsman och hans suppleant,

N:o 8, för Advokat-fiskalen m. m. N. A. Fröman att vara Riksdagens
Justitie-ombudsman;

N:o 9, för Expeditions-chefen m. m., F. F. Huss att vara Riksdagens
Justitie-ombudsmans Suppleant; samt

N:o 10, för de utsedde ledamöterne i Tryckfrihets-komitéen.

Anmäldes och bordlädes, från nedannämnda Utskott och Andra
Kammaren ankomna Utlåtanden, Betänkanden, Memorial och protokollsutdrag,
nemligen från

Konstitutions-Utskottet:

N:o 5, angående väckt motion, om ett tillägg till 16 § 1 mom.
Riksdags-ordningen;

Bevillnings- Utskottet:

N:o 8, i anledning af eu inom Andra Kammaren väckt motion, om
beskattning af den inhemska hvitbetssocker-tillverkningen;

Banko- Utskottet:

N:o 9, med förslag till ändringar i 5:te artikeln af Bankoreglernentet;

N:o 10, med förslag till ändringar i 6:te och 7:de artiklarne af Bankoreglementet; N:o

11, med förslag till ändringar i 8:de artikeln af Baukoreglementet,
om diskont- och lånekontoren;

N:o 12, angående föreskrifterna i 9:de och 10:de artiklarne af Bankoreglementet; N:o

13, med förslag rörande användandet af den sedan 1865 års
början upplupna bankovinst;

Ben 13 Mars.

139

,N:o 14, i anledning af Herr Grefve C. G. Mörners och Herr Erik
Ulssons motioner rörande enskilda banker;

Lag-Utskottet:

N:,° it’ i anledning af väckta motioner, om ändring i vissa delar af
gällande Konkurslag; *

K:o 45, i anledning af väckt motion, om ändring af den i gällande
legostadga bestämda flyttningstid;

f „ N:° ,46’ i anledning af väckt motion, om ett tillägg till 17 Kap. 18
S Handels-balken, i fråga om rätt till betalning i konkurs för fordran
pa grund af borgen;

N:o 47, i anledning af väckt motion, om ändring i Kongl. Förordmngen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den
14 April 1866;

N:o 48, i anledning af väckt motion, om ändring i 2 Kap. 10 S
b tr anlagen; r 5

N:o 49, i anledning af väckt motion, om skyldighet att underhålla
bostadshus åt extra provincial-läkare;

N:o 50, i anledning af väckta motioner, om ändring af gällande
stadgande^! fråga om skyldighet att bygga och underhålla allmänna
vägar och broar;

. , 1 anledning af väckta motioner, rörande indelning och un derhall

af byvägar;

N:o 52, i anledning af väckt motion, rörande rättighet för snöploglag
att nedtaga vissa hägnader;

Andra Kammaren:

N:o 159, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts Betänkande N:o 10, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af stadgandet i 11 § af Kongl. Instruktionen för Serafimerordens-gdlet
den 28 April 1791, i fråga om ordens-gillets rätt att lösa
till skatte försålda hospitalshemman, då desamma säljas utom börd; samt

N:o 160, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts Betänkande N:o 12, i anledning af väckt motion, om befrielse
för skeppare å Svenska, från inrikes orter kommande fartyg eller båtar
att, vid insegling förbi någotdera af inloppen Furusund, Södertelje,
Sandhamn eller Dalarö, anlägga för undergående af tullvisitation.

m.

Kammaren åtskiljdes kl. 4 e.

In fidem
()■ Brakel.