Minnesord över avliden ledamot av kammaren.................. 3 (Riksdagens protokoll 1954:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

Nr 19

11—12 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 maj

Sid.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.................. 3

Svar på fråga av fröken Karlsson ang. redogörelse för de åtgärder,
som vidtagits för att bringa klarhet i försvinnandet av motorfartyget
»Dan»............................................ 3

Svar på interpellation av herr Edström ang. de honorära konsulernas

kontorsomkostnader .................................... 5

Svar på fråga av herr Christenson i Malmö med anledning av att vissa
främmande flygplan kränkt svenskt territorium natten mellan den

28 och den 29 april...................................... 8

Svar på interpellationer av:

herr Fröding ang. den av riksdagen begärda utredningen om en

revision av utsökningslagen.............................. 12

herr Rimmerfors ang. erfarenheterna av vissa flyktingläkares verksamhet
i Sverige m. m................................. 14

Onsdagen den 12 maj.

Svar på interpellationer av:

herr Svensson i Stenkyrka ang. automatisering av Gotlands telefonnät
och herr Nordkvist i Kalmar ang. verkställandet av riks -

dagens beslut angående Ölands telefonförhållanden .......... 19

herr Ericsson i Näs i anledning av 1951 års trädgårdsutrednings

förslag .............................................. 24

herr Larsson i Hedenäset ang. indragningen till kronan av vissa

ströängar i Norrbottens län.............................. 25

herr Hansson i Önnarp ang. indragningen av skolor på landsbygden 26

Filmgranskningsverksamheten .............................. 35

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m............... 49

Riktlinjer för förstärkning av trafikövervakningen .............. 51

Anslag till statens polisskola m. m........................... 51

1—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 19.

Nr 19.

Innehåll.

Sid.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitära

befattningshavare att underkasta sig överförande på disponibilitets stat

.................................................. 53

Lag om moderskapshjälp m. m............................... 65

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen
.............................................. 85

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 11 maj.

Statsutskottets memorial nr 120, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

beslut i fråga om vissa anslag för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde (voteringspropositioner godkända).. 18

Onsdagen den 12 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 112, ang. anslag till statens biografbyrå

m. m................................................. 35

— nr 113, ang. anslag till byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

m. m................................................. 49

— nr 114, ang. förstärkning av ordningsstatspolisen m. m......... 51

— nr 115, ang. anslag till statens polisskola m. m............... 51

— nr 116, ang. anslag till vissa ersättningar åt befattninghavare vid

polisväsendet m. m..................................... 53

— nr 117, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m....... 53

— nr 118, om avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära
och civilmilitära befattningshavare att underkasta sig överförande

på disponibilitetsstat.................................... 53

—- nr 119, om förbättrade pensionsförmåner för vissa sjömän...... 65

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen
med anledning av de vidtagna ändringarna i
stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande 65

— nr51,ang. debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m.m. 65

— nr 52, om ändring i förordningen den 19 november 1914 angående

stämpelavgiften, m. m................................... 65

Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändring i lagen den 6 juni

1925 om polisväsendet i riket ............................ 65

— nr 24, ang. godkännande av en den 31 mars 1954 avslutad
överenskommelse mellan Sverige och Japan angående skydd av
rättigheter på den industriella äganderättens område, vilka berörts

av det andra världskriget, m. m........................... 65

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, ang. lag om moderskapshjälp m. m. 65
—- nr 33, ang. förordning om skyldighet för arbetsgivare att lämna

uppgift rörande arbetsanställning ........................ 85

— nr 34, om undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska
sjukförsäkringen ................................ 85

— nr 35, om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 102
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändrad lydelse av 18 § lagen

den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag ............ 102

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. försäljning av kronoegendomen
Kolstad l1, 21 och 31 i Mjölby stad .................. 102

Tisdagen den 11 maj 1954.

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj.

Kl. 16.00.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren.

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Meddelande har i dag ingått att ledamoten
av denna kammare Åke Olofsson
i Höganäs avlidit.

Åke Olofsson tillhörde denna kammare
under aderton riksdagar. Hans
huvudsakliga verksamhet var förlagd
till bevillningsutskottet, där han som vi
alla vet nedlade ett mycket intresserat
och plikttroget arbete. Han hade även
tillhört sitt hemläns landsting och var
till dess sjukdomen bröt ned honom
ordförande i Höganäs stadsfullmäktige.

Här ibland oss minns vi Åke Olofsson
som en försynt man, som vann bara
vänner. Vi lyser frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollen för den 4 och
den 5 innevarande maj.

S 3.

Herr talmannen meddelade, att herr
Edström, som vid kammarens sammanträde
den 22 april med läkarintyg styrkt
sig från och med den 19 april tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 4.

Svar på fråga ang. redogörelse för de
åtgärder, som vidtagits för att bringa
klarhet i försvinnandet av motorfartyget
»Dan».

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet för att besvara fröken Karlssons
fråga angående redogörelse för de
åtgärder, som vidtagits för att bringa
klarhet i försvinnandet av motorfartyget
»Dan».

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena,
var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fröken Karlsson har frågat
mig, om jag kan lämna en redogörelse
för de åtgärder, som av utrikesdepartementet
vidtagits för att bringa klarhet
i försvinnandet av motorfartyget »Dan»
den 14 januari 1953.

Den 17 januari 1953 hemställde ägaren
till m/s »Dan», Maskinaffären Generator
AB, Göteborg, att efterforskningar
genom utrikesdepartementets
försorg måtte göras efter fartyget, vilket
icke hade avhörts sedan den 14 i
samma månad, då det strax före kl.
12.00 avgick från Gdahsk. »Dan» var
destinerad till Degerhamn på Öland och
hade i Polen intagit last av kolstybb.
I anledning av redarens begäran instruerades
konsulatet i Gdahsk, beskickningarna
i Moskva och Köpenhamn
samt generalkonsulatet i Berlin
att vidtaga erforderliga åtgärder för
fartygets efterforskning.

Konsulatet i Gdahsk tillskrev omgående
vederbörande myndigheter och
organisationer med begäran om efter -

''t

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj 1954.

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för att bringa klarhet
i försvinnandet av motorfartyget »Dan».

forskningar av det saknade fartyget. På
hemställan av konsulatet gjorde konsulatsagenturen
i Szczecin framställningar
av samma innebörd till motsvarande institutioner
inom sitt distrikt. De efter
hand mottagna svaren var helt negativa
— gjorda efterforskningar hade icke
lett till resultat. Den östtyska generaldirektionen
för skeppsfart, till vilken
generalkonsulatet i Berlin hänvänt sig
i ärendet, förklarade, att inga underrättelser
angående »Dan» förelåg. Den
24 januari underrättade sovjetiska utrikesministeriet
beskickningen i Moskva
om att verkställda efterforskningar icke
lett till något positivt resultat. Inga upplysningar
hade kunnat lämnas vare sig
från sovjetiska hamnar eller kustposteringar,
och inga vrakspillror e. d. hade
påträffats. Ej heller vederbörande danska
myndigheter kunde lämna upplysningar
ägnade att sprida ljus över fartygets
öde.

I maj månad anmodade departementet
nämnda svenska utlandsmyndigheter
att i nya hänvändelser begära förnyade
efterforskningar efter fartyget.
De i anledning härav företagna undersökningarna
har varit lika negativa som
de tidigare gjorda. Även beskickningen
i Warszawa har instruerats att till vederbörande
polska centralmyndigheter
göra framställning om efterforskning av
fartyget. Polska utrikesministeriet har
såväl muntligt som skriftligt underrättat
beskickningen om att från polsk sida
vidtagna efterforskningar efter »Dan»
och dess besättning icke givit något
resultat.

Eu omfattande utredning angående
såväl fartyget självt som de omständigheter,
vilka kan ha inverkat på dess
sjövärdighet eller kunnat förorsaka
olyckan, har företagits genom statspolisens
försorg och i samband med vid
Göteborgs rådhusrätt den 16 april 1953
hållen sjöförklaring och sjöförhör. Bl. a.
har statspolisen förhört ett 30-tal personer,
vilka kunnat tänkas lämna upp -

lysningar ägnade att bidraga till frågans
lösning. Ingen av de hörda har
emellertid kunnat lämna några som
helst säkra uppgifter rörande anledningen
till fartygets försvinnande. Ett
flertal teorier härom har emellertid
framförts, nämligen minsprängning,
kollision med drivande föremål eller
fartyg, kantring genom lastens förskjutning,
vattenfyllning genom av sjön uppslagna
lastluckor, maskinhaveri med
maskinstopp samt därefter nedbrytning,
grundstötning med därpå följande
sjunkning samt uppbringning. I anledning
av att sistnämnda hypotes
framförts har förhör hållits med en
lettisk flykting, som uppgavs ha iakttagit
fartyg utanför baltiska kusten,
nära Libau. Hans uppgifter har dock
icke bidragit till att skapa klarhet i
saken.

Ej heller bär sjöförhöret bidragit till
frågans lösning.

Slutligen kan jag nämna, att två flygplan
ur Blekinge flygflottilj den 19 januari
i fjol utan resultat utförde flygspaning
efter »Dan».

Härpå anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens herr utrikesministern rikta
ett tack för den redogörelse som kammaren
har fått angående de åtgärder
som vidtagits för att bringa klarhet om
»Dans» försvinnande. Ingenting har efter
vad man kan förstå försummats
härvidlag, men tyvärr står alltjämt frågan
kvar: Hur har det gått med »Dan»
och dess besättning?

För alla, men i alldeles särskilt hög
grad för de anhöriga till dem som försvann
med båten, är ovissheten om
»Dans» öde mycket påfrestande. De har
hittills ännu inte upphört att hoppas
att full klarhet skall kunna vinnas. Jag
vill till det tack jag riktade till hans
excellens utrikesministern foga den förhoppningen,
att man inte skall anse att

Tisdagen den 11 maj 1954.

Nr 19.

Svar på interpellation ang. de honorära konsulernas kontorsomkostnader.

efterforskningarna är avslutade, utan
att man alltjämt skall göra vad göras
kan för att bringa visshet om hur »Dan»
har försvunnit. Vad som kan framkomma
i detta avseende bör — om nu
inte »Dans» besättning är i livet — i
varje fall ge de anhöriga visshet om
hur fartyget förolyckats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. de honorära

konsulernas kontorsomkostnader.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Edströms
interpellation angående de honorära
konsulernas kontorsomkostnader.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena,
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Edström har med
kammarens tillstånd till mig ställt följande
frågor:

1. Har Ers Excellens uppmärksamheten
riktad på betydelsen av att de svenska
honorära konsulernas i utlandet
med befattningen förenade kontorsomkostnader
i största möjliga utsträckning
täckes av statligt bidrag?

2. Vill Ers Excellens medverka till att
1920 års förordning om expeditionsavgifter
vid beskickningar och konsulat
revideras på ett sådant sätt att staten
tillföres ökade inkomster, varigenom
förutsättningar skapas för ökat
bidrag till de honorära konsulernas
kontorskostnader ?

Till svar får jag meddela följande:

De olönade konsulerna är skyldiga
att hålla lämpliga kontorslokaler samt
skrivhjälp och annan personal, som är
nödvändig för arbetets behöriga gång.

De statliga bidrag som utgår till olönade
konsuler är:

1) Författningsenlig ersättning för
post- och telegramavgifter samt andra

kostnader för försändelser eller meddelanden
i tjänsten, utgifter för anskaffande
av handlingar o. d. som insändes
till svenska myndigheter eller erfordras
såsom grundval för tjänsteberättelser,
utgifter för tjänsteresor, för rättshjälp
o. s. v.

2) Bidrag ur det i tredje huvudtiteln
upptagna anslaget Ersättningar åt olönade
konsuler.

3) Vid vissa olönade konsulat, där
arbetsbelastningen är särskilt stor eller
där ärendenas natur det fordrar, har
departementet placerat lönade tjänstemän
i kanslistställning. Detta är fallet
vid ett tiotal konsulat.

4) De expeditionsavgifter, som i frågan
nr 2 avses.

Anslaget till ersättning åt olönade
konsuler användes för att bereda särskilt
arbetsbelastade konsuler bidrag
för sina kostnader, huvudsakligen för
lokalhyra och biträdespersonal. Bidrag
ur anslaget utgår endast till ett 50-tal
av de omkring 450 olönade konsulaten.
Anslaget har för nästa budgetår beräknats
till 400 000 kronor.

Enligt gällande förordning är olönad
konsul — i motsats till vad interpellanten
synes ha utgått från — inte skyldig
att till statsverket redovisa de expeditionsavgifter
han uppburit utan
äger behålla dessa såsom en direkt till
honom utgående ersättning för den
tjänsteåtgärd för enskild persons räkning,
som avgiften avser. De expeditionsavgifter,
som uttages av lönade
konsuler, redovisas till staten. En inom
utrikesdepartementet gjord undersökning
av frågan, vilken betydelse expeditionsavgifterna
har som inkomst för
staten och för de olönade konsulerna,
har visat att under räkenskapsåret
1950/51 icke någon expeditionsavgift
alls uppburits vid något mindre än
hälften av de olönade konsulaten. Vid
endast ungefär en tiondedel av konsulaten
hade inkomsten överstigit 800
kronor. Inkomsten för staten utgjorde
cirka 595 000 kronor, varav över hälf -

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj 1954.

Svar på interpellation ang. de honorära konsulernas kontorsomkostnader.

ten hänförde sig till avgifter för passvisering
och cirka 150 000 kronor för
arvsärendena i Amerika, medan återstoden,
cirka 115 000 kronor, fördelade
sig på avgifter för av- och påmönstring
av sjömän, legalisering av handlingar,
utfärdande av pass och övriga
diverse ärenden.

Viseringsavgifterna är fastställda efter
reciprocitet. Genom att viseringstvånget
numera upphävts beträffande
de flesta stater, som haft någon betydelse
i förevarande avseende, har man
att i detta sammanhang bortse från inkomsten
av passvisering. Då vidare
arvsavgifterna redan beräknas efter
procentsatser, som ej kan väsentligt
ändras, kan en inkomstökning för de
olönade konsulaten vinnas endast genom
en höjning av de övriga expeditionsavgifterna.

Frågan om revision av 1920 års förordning
angående expeditionsavgifter
vid beskickningar och konsulat är under
utredning inom utrikesdepartementet
och sedan någon tid föreligger förslag
till ny författning i ämnet, enligt
vilket vissa avgiftshöjningar skulle
ske. Vid avvägning av dessa har man
särskilt haft att beakta, att höjningen
hålles inom sådan ram, att avgifternas
karaktär av expeditionslösen blir oförändrad.

En höjning av expeditionsavgifterna
med 68—100 % — såsom man räknat
med i det föreliggande förslaget —•
skulle innebära en inkomstökning för
staten med omkring 40 000—50 000 kronor.
För flera av de olönade konsulerna
skulle sannolikt avgiftshöjningen
medföra, att eljest nödvändig ökning
av kontorskostnadsersättningen kan
undvikas.

Även efter en höjning av expeditionsavgifterna
får man dock räkna med
att anspråken på det i budgeten upptagna
anslaget kommer att nödvändiggöra
en ökning av detta.

I 1953 års utredning rörande automatiska
utgiftsförändringar beräknas an -

slagsbehovet uppskattningsvis komma
att ökas till omkring 700 000 kronor under
de närmaste fem budgetåren. Det
torde också bli nödvändigt att i större
utsträckning än hittills placera lönade
tjänstemän vid de olönade konsulaten.

Härefter yttrade:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
hans excellens herr utrikesministern för
svaret på min interpellation. Det innehåller
i vissa punkter mycket tillfredsställande
uppgifter. Jag tänker då närmast
på utrikesministerns upplysning,
att frågan om en revision av 1920 års
förordning angående expeditionsavgifter
vid beskickningar och konsulat för
närvarande är under utredning inom
utrikesdepartementet. Denna utredning
tycks vara inne på samma tanke som
jag har framfört i min interpellation,
nämligen att de utgifter som nu utgår
enligt 1920 års förordning genom den
svåra penningvärdeförsämringen har
blivit så små, att en höjning av lösen
och expeditionsavgifter blir fullt berättigad.

Jag har emellertid i motiveringen till
de frågor jag har ställt till hans excellens
utrikesministern sökt vidga problemet
något och inte endast hållit mig
till den något torra förordningen av
1920. Det gäller enligt min uppfattning
att försöka förbättra de ekonomiska
villkoren för den del av den svenska utrikesrepresentationen,
som utgöres av
de oavlönade konsulerna. Den vidgade
anknytning till utlandet för Sveriges
vidkommande, som kännetecknat efterkrigstiden,
har ställt stora anspråk på
det servicearbete, som de svenska utlandsrepresentationerna
måste utföra.
Av egen erfarenhet vet jag att det
många gånger är en mycket otacksam
uppgift att fungera som honorärkonsul.
Förutom den personliga insatsen erfordras
nämligen att man håller ett
kontor som kan sköta de löpande ärendena;
man måste många gånger hålla

Tisdagen den 11 maj 1954.

Nr 19.

Svar på interpellation ang. de honorära konsulernas kontorsomkostnader.

sig med sekreterare, o. s. v. Allt detta
kostar pengar som för närvarande inte
täcks av de bidrag som svenska staten
lämnar till konsulerna. Det är därför
inte så underligt att det finns vissa svårigheter
att rekrytera honorärkonsulsposterna
med duktigt folk och särskilt
svenska medborgare. Det står emellertid
enligt min mening utom all tvekan
att en svensk medborgare har betydligt
större förutsättningar med sin kännedom
om moderlandets speciella förhållanden
att utföra det allmänna servicearbetet
på ett bättre sätt än en utlänning
kan göra.

Hans excellens utrikesministern tycks
vara fullt medveten om att det råder
speciella svårigheter för vår honorärkonsulsrepresentation.
Han räknar därför
med att det i framtiden kan bli
nödvändigt att i större utsträckning än
hittills placera lönade tjänstemän vid
de olönade konsulaten; det framkom i
sista satsen av hans excellens utrikesministerns
svar.

En sådan utveckling är enligt mitt
förmenande inte enbart glädjande. Det
innebär att vi ytterligare ökar den stora
kåren av statliga tjänstemän, och jag
måste av principiella skäl vända mig
mot en sådan utökning. En bättre lösning
vore att öka omkostnadsbidraget
till de olönade konsulerna för att därigenom
stimulera kunniga och väl skickade
svenskar som är bosatta i utlandet
att åta sig dessa befattningar.

I detta sammanhang kan man kanske
också säga, att det inte skulle skada med
en revision av listan över de honorära
konsulerna i utlandet. En del av dessa
konsuler verkar kanske litet överåriga.
Vad vi behöver är unga, driftiga och
energiska konsuler, helst av svensk härstamning,
för att på bästa sätt tillvarata
svenska intressen i utlandet.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skulle vilja understryka
vad herr Edström nu sist sade,
att en översyn över beståndet av sven -

ska konsuler skulle vara påkallad. Jag
har haft tillfälle att resa ganska mycket,
och jag har därvid ofta besökt våra
representanter på de platser dit jag
kommit. I de flesta fall blir det en
mycket angenäm kontakt, och vederbörande
konsul förefaller att vara glad
över att få en påhälsning från det land
han är satt att representera. Men det
ges vissa markanta undantag där en
påfallande nonchalans demonstreras
och där man inte alls får den personliga
kontakt som vore önskvärd. Därtill
kommer också, som herr Edström nyss
sade, att många har blivit litet till åren,
och där kanske en föryngring på något
sätt borde komma till stånd.

Jag tror att denna sak har en viss
betydelse. För några år sedan framhöll
jag att det är viktigt att vi har framstående
medborgare i olika städer runt
omkring i världen som representerar
Sverige och ger en påminnelse om att
Sverige existerar. Saken är inte oviktig.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag är självfallet alldeles
ense med de båda föregående talarna
om att det är önskvärt att få
svenska medborgare som olönade konsuler.
Det är emellertid uppenbart för
alla, att det finnes många platser med
behov av konsuler, där det inte finns
någon lämplig svensk medborgare eller
kanske över huvud taget inte någon
svensk, som kunde åtaga sig detta uppdrag.

Yad beträffar de personliga kvalifikationerna
sker det kontinuerligt en
viss översyn över kåren av olönade
konsuler, och när någon kommit till
den åldersgräns, att han anses lämpligen
böra avlösas, göres en påstötning
därom. Det sker alltså i detta avseende
en kontinuerlig översyn genom utrikesdepartementets
personalavdelning och
våra legationschefer i de olika länderna.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj 1954.

§ 6.

Svar på fråga med anledning av att vissa
främmande flygplan kränkt svenskt territorium
natten mellan den 28 och
29 april.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö har frågat mig'' om jag vill lämna
riksdagen upplysning om vilken nationalitet
de främmande flygplan tillhörde,
som natten mellan den 28 och 29
april kränkte svenskt territorium, och
huruvida åtgärder vidtagits i syfte att
hindra att dylika kränkningar återupprepas.

Följande överflygningar av svenskt
territorium natten 28—29 april 1954
har fastställts.

Ett eller flera flygplan, sannolikt readrivna,
har rapporterats på relativt hög
höjd omkring kl. 21.00 över Ängelholm,
omkring kl. 21.05 över trakten av Ljungbyhed
och kl. 21.12 över trakten av
Rinkaby. Omkring kl. 21.30 observerades
ett flygplan på hög höjd och med
nordostlig kurs, även detta sannolikt
readrivet, över Fårösund. Mellan kl.
23.23 och kl. 00.55 iakttogs vid upprepade
tillfällen två stora, upplysta flygplan
kretsa på ett par tusen meters höjd
över Öresund mellan Malmö och Köpenhamn.
Flygplanen var vid två tillfällen
(omkring kl. 23.55 och 00.45)
inne över svenskt land. Under huvuddelen
av tiden uppehöll sig flygplanen
över Öresund. Kl. 00.30 flög ett flygplan
in i trakten av Kivik och kl. 00.38
anslöt det till de båda flygplanen över
Öresund. Omkring kl. 00.55 försvann
dessa tre flygplan mot sydväst. Ytterligare
ett flygplan flög kl. 01.00 in över
Kivikstrakten. Det lämnade svenskt territorium
i västlig riktning norr om
Malmö kl. 01.10. Av de gjorda observationerna
förefaller det, som om det
kunde vara fråga om samma flygplan,

som först gått i östlig och sedan i västlig
riktning.

Av dessa flygplan har endast de
över Öresund kunnat iakttagas med
ögat. Observationerna gjordes under
mörker och på relativt stort avstånd
och det var därför inte möjligt att se
några nationalitetsbeteckningar.

De nu relaterade iakttagelserna lämnar
icke svar på frågan om flygplanens
nationalitet. I motsats till vad som förmodats
i en del tidningar, föreligger
inga tecken som tyder på, att det skulle
ha varit ryska flygplan.

Utöver de nu nämnda konstaterade
överflygningarna har två flygplan synts
väster om Torslanda vid 20-tiden. Det
ena flygplanet var av större typ och
upplyst på liknande sätt som flygplanen
över Öresund. Det kom från nordväst
och kretsade omkring en halvtimme
inom synhåll från land. Till detta
flygplan anslöt sig ett mindre flygplan,
varpå de båda planen försvann söderut.
Det synes icke osannolikt att flygplanen
varit inne över svenskt territorium.
Deras nationalitet har icke
kunnat fastställas.

Vad beträffar frågan, huruvida åtgärder
vidtagits i syfte att hindra att
kränkningar av ifrågavarande slag upprepas,
må till en början framhållas, att
viss beredskap upprätthålles i syfte att
iakttaga och avvisa gränskränkningar.
Omfattningen och arten av denna beredskap
bör emellertid icke offentliggöras,
då syftet med den därigenom
skulle förfelas. Upprätthållandet av beredskap
medför extra kostnader och
verkar i vissa avseenden hämmande på
utbildnings- och annan verksamhet.
Det måste därför göras en avvägning
mellan beredskaps- och andra krav.
Denna avvägning måste anpassas med
hänsyn bl. a. till det utrikespolitiska
läget. Skärpes detta, måste beredskapen
ökas. Om vi emellertid i fred under
längre tid skulle hålla en hög beredskap,
skulle det innebära ökade försvarskostnader.
Principiellt måste vid
den aktuella avvägningen riktpunkten

Tisdagen den 11 maj 1954.

Nr 19.

Svar på fråga med anledning av att vissa främmande flygplan kränkt svenskt ter

ritorium natten mellan den 28 och 29 april.

vara, att försvaret i krig skall kunna
utveckla högsta effekt och att i fred
beredskapen vid behov snabbt skaii
kunna höjas.

Föreskrifter för krigsmaktens ingripande
i sådana fall som de nu aktuella
återfinnes i »Instruktion för krigsmakten
vid hävdande av rikets oberoende
under allmänt fredstillstånd samt under
krig mellan främmande makter varunder
Sverige är neutralt jämte överbefälhavarens
tillämpningsföreskrifter
(IKFN)». En kort sammanfattning av
huvuddragen i fredsbestämmelserna
lämnas i det följande.

Enligt ifrågavarande instruktion skall
krigsmakten i samarbete med vederbörliga
civila myndigheter och i den
mån förhållandena medgiva övervaka,
att för fredstillstånd gällande föreskrifter
angående bl. a. tillträde till
svenskt territorium icke överträdes
ävensom ingripa mot överträdelse av
dessa föreskrifter.

Vad beträffar ingripande mot militära
flygplan gäller i huvudsak följande.

1. Enskilda flygplan (eller högst två,
som uppträder tillsammans), som utan
tillstånd flyger in över svenskt territorium,
avvisas genom varning. Om
flygplanet inte ändrar kursen bort från
svenskt territorium, beskjutes flygplanet.

2. Flygplan, som är i uppenbar nöd
eller genom tecken och/eller manöver
klart visar, att det önskar landa, anvisas
om möjligt landningsplats.

3. Mot flygplan, som i uppenbart fientlig
avsikt begår våldshandling mot
mål inom svenskt territorium samt mot
flygförband (= tre eller flera flygplan
som flyger i formering) över svenskt
territorium, tillgripes vapenmakt utan
föregående varning.

4. I Öresund får flygplan utan onödigt
upphåll flyga genom luftområdet
över svenskt yttre territorialvatten,
varvid de dock skall hålla sig på stör -

sta möjliga avstånd från svenska kusten.
Iakttas uppenbarligen icke denna
föreskrift ges varning, och om denna
inte åtlydes, beskjutes flygplanet.

5. Mot enstaka flygplan, som inflyger
till eller framföres inom svenskt
luftterritorium under omständigheter,
som uppenbarligen tyder på fientlig
avsikt, tillgripes vapenmakt utan föregående
varning. Denna föreskrift träder
dock i tillämpning först på särskild
order.

Civila flygplan avvisas endast om de
överflyger för luftfart förbjudet område
och då genom varning, som upprepas
vid behov.

Några motåtgärder från svensk sida
vidtogs som bekant inte vid överflygningarna.
Att så inte blev fallet får ses
mot bakgrunden av dels det sätt på vilket
flygplanen uppträdde, dels den för
tillfället rådande beredskapen.

Flygplanen över Öresund var av en
typ, som mycket liknade trafikflygplan.
De hade samma slags positionsljus
som civila flygplan. Deras uppträdande
och den omständigheten att de
var fullt upplysta tydde icke på några
onda avsikter, utan man hade i varje
fall till en början anledning anta, att
det rörde sig om civila flygplan. I detta
sammanhang bör också beaktas, att
flygplanen var inne över den civila
flygplatsen vid Kastrup. De banor i luften,
som följes av flygplan, som skall
landa på Kastrup, sträcker sig i vissa
fall långt ut över Öresund och in på
svenskt område. Reaktionen på de civila
flygplatserna Bulltofta och Kastrup
tyder också på, att man bedömde
det vara flygplan, som avsåg att landa.

Med hänsyn till dessa omständigheter
tilldrog sig flygplanen över Öresund
till en början icke något större
intresse militärt sett.

För att avvisa inflygningar under
mörker behövs det nattjakt och denna
var — som i regel är fallet i fred —
på sin hemmabas i Västerås. Att sätta

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj 1954.

Svar på fråga med anledning av att vissa främmande flygplan kränkt svenskt ter ritorium

natten mellan den 28 och 29 april.

in nattjakt från Västerås mot flygplanen
över Öresund skulle ha varit meningslöst;
för även om nattjakten flyger
mycket fort, skulle de främmande
flygplanen för länge sedan ha kunnat
försvinna, innan nattjakten hunnit
fram. Detta gäller också inflygningarna
över Ängelholm och i Kivikstrakten.
Det bör kanske också framhållas att
även om nattjakt hunnit ingripa är det
inte säkert, att man under rådande
mörker kunnat fastställa vare sig flygplanens
nationalitet eller om det var
militära eller civila plan.

I krig eller vid beredskapstillstånd
är emellertid förhållandena annorlunda.
Då har nämligen flygförbanden en
mycket högre beredskap än i fred och
är beredda för omedelbar insats. Då
finns också nattjakt på andra platser
än i Västerås, även om vi inte heller
då kan täcka hela landet med nattjakt
och avvisa alla inflygningar. I detta
sammanhang bör framhållas att i nu
förevarande fall luftbevakningen har
fungerat på ett sådant sätt att, därest
beredskapen i övrigt varit den i krig
avsedda, ett ingripande i tid skulle ha
kunnat ske.

De aktuella överflygningarna kan
inte anses vara av den art, att någon
principiell höjning av vår beredskap
på. ifrågavarande område f. n. för den
skull är motiverad. I detta sammanhang
må även framhållas, att genom
den förstärkning av luftbevakningens
personalorganisation, som föreslagits i
proposition till årets riksdag, vår beredskap
på denna punkt kommer att
öka. Skall ständig beredskap upprätthållas
landet runt erfordras ytterligare
förstärkning av luftbevakningens fredsorganisation,
medförande kostnader
som hittills icke ansetts motsvara ändamålet.

Vidare anförde:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka

herr statsrådet för det utförliga svaret.
Tyvärr är försvarsministerns redogörelse
till riksdagen nedslående, då det
visar sig att de främmande planens
nationalitet inte har kunnat fastställas.
Jag noterar med tillfredsställelse, att
det föreligger klara instruktioner för
vårt flygvapen att handla vid inflygningar
av främmande flygplan.

Det bekräftades av statsrådets svar
att främmande flygplan natten mellan
den 28 och 29 april mellan kl. 21 och
kl. Öl överflugit svenskt område bl. a.
vid Barkåkra, på Gotland och upprepade
gånger vid Malmö. Från militärt
håll har gjorts gällande, att flyg-N
planen var upplysta. Flygpersonalen
på Bulltofta och Kastrup, som besitter
sakkunskap på detta område, har ansett
att det var säregna flygplan. Enligt
vad flygplatspersonalen på Bulltofta
meddelat mig om sina iakttagelser,
vilka de också delgett pressen,
överflögs Malmö fem å sex gånger.
Flygmaskinerna var försedda med mystiska
ljusbeteckningar. På vissa turer
hade de ljusen tända, medan de på
vissa andra var delvis mörklagda.

Överflygningarna har väckt stor uppmärksamhet
i Danmark. I den danske
försvarsministerns undersökning hänvisas
bl. a. till att svenska luftförsvaret
också förhöll sig passivt.

Man skall givetvis för vårt vidkommande
inte dra alltför allvarliga slutsatser
av dessa överflygningar. Jag
vore tacksam om statsrådet närmare
ville förklara, varför luftvärnets strålkastare
inte trädde i aktion. Att våra
jaktplan inte gick upp beror väl på att
vi har normal beredskap och endast
har en nattjaktsflottilj. Från de militära
instansernas sida och även på vissa håll
här i riksdagen har man påyrkat utvidgning
av nattjaktplansbeståndet. Det
har pekats på att nattjaktsflottiljen i
Västerås knappast kan vara ett tillräckligt
skydd för Skåne och Västsverige
med tanke på dessa landsdelars stora

Tisdagen den II maj 1954,

Nr 19.

Svar på fråga med anledning av att vissa främmande flygplan kränkt svenskt ter

rilorium natten mellan den 28 och 29 april.

befolkningstäthet. Om vi bör ha högre
beredskap och större antal jaktplan är
emellertid ett militärekonomiskt avvägningsproblem,
som jag i dag inte
har anledning ta ställning till.

Enligt vad svenska militära experter
har upplyst medför vårt geografiska
läge vissa fördelar. Sverige är en halvö,
omsluten av i stort sett betryggande
havsområden. Denna vattenyta är en
gynnsam »terräng» för radarspaning,
vilket förlänger förvarningstiden för
våra jaktförband. De främmande flygplanens
aktivitet över svenskt område
kunde följas med radar. Det hade därför
funnits möjlighet för svenskt militärflyg
att komma tillstädes för observation.

Även om statsrådets reflexioner över
dessa överflygningars karaktär och
uppgifter skulle vara riktiga, kan man
vid denna tidpunkt ingenting veta
därom.

En passus i försvarsministerns svar
är dunkel. Han säger att: »Även om
nattjakt hunnit ingripa är det inte säkert
att man under rådande mörker
kunnat fastställa vare sig flygplanens
nationalitet eller om det var militära
eller civila plan.» Detta skulle betyda,
att man under mörker inte har möjlighet
att avslöja främmande plans nationalitet,
ett påstående som verkar svårförståeligt
med tanke på att det finns
radar och strålkastare.

En av flygets främsta uppgifter såväl
i fred som i krig är att spana och utröna
belägenheten av hamnar, radaranläggningar,
hemliga flygplatser o. s. v.
Att det särskilt för stormakterna under
det s. k. kalla kriget bedrivs intensiv
spanings- och underättelseverksamhet
till lands, till sjöss och i luften torde
för alla framstå som klart. Detta motiverar
stor vaksamhet från vår sida.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Herr Christenson ansåg

det vara nedslående, att den svenska
luftbevakningen och det svenska flyget
inte lyckats fastställa de överflygande
planens nationalitet. Denna syn
på dessa ting är kanske i och för sig
förklarlig på civilt håll, där man tydligen
underskattar de svårigheter som
oavsett luftbevakningens art och oavsett
skickligheten hos flygvapnets representanter
består i att i mörker fastställa
nationaliteten av överflygande
plan. Det för mig väsentliga är emellertid
att vår luftbevakning har fungerat
på ett tillfredsställande sätt och att,
därest vår beredskap varit påkopplad,
ett ingripande mot de överflygande planen
skulle i tid ha kunnat äga rum.

Nu kan man naturligtvis såsom herr
Christenson finna det märkligt, att det
inte var möjligt att fastställa vad de plan
hade för sig, som uppehöll sig över Öresund.
Vi bör emellertid komma ihåg att
såväl på Bulltofta som på Kastrup utgick
man tydligen till en början ifrån att det
var fråga om civila flygplan, och det är
ganska naturligt att det i ett sådant
läge inte skedde något ingrepp från
militärt håll. Jag skulle tro att det
ganska ofta förekommer att ett flygplan
av en eller annan anledning kretsar
över, låt oss säga Kastrup, innan
flygplanet blir i tillfälle att landa. Det
är också naturligt att man i en situation
som den förevarande inte handlar
överilat från svensk sida.

Herr Christenson hade fått den uppgiften
att det skulle ha skett fem överflygningar
över svenskt område. Däremot
står de upplysningar som vi införskaffat
och som säger, att det skulle
ha förekommit två inflygningar. Hur
stort antalet är har emellertid inte så
stor betydelse i detta sammanhang.

Herr Christenson anser det mycket
väl tänkbart att stormakterna under det
kalla krig som pågår skulle bedriva
spionverksamhet emot svenskt land.
Vad skulle det i så fall kunna vara
fråga om när det gäller dylika överflyg -

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj 1954.

Svar på interpellation ang. den av riksdagen begärda utredningen om revision av
utsökningslagen.

ningar? Jo, möjligen om fotografering
av svenskt land. Tyvärr, vill jag säga,
kan man här i landet fritt köpa kartor,
som gör att den komplettering, som
skulle kunna ske genom låt oss säga
infrafotografering över ifrågavarande
delar av Skåne, inte skulle ha så stor
betydelse ur militär synpunkt. Men en
sak skall vi komma ihåg: om den svenska
luftbevakningen hade reagerat på
det sätt herr Christenson ifrågasatte,
skulle man på de kartor som utan vidare
kan inköpas i handeln ha kunnat pricka
in de upplysningar om den svenska luftbevakningen
som vi inte är beredda att
utlämna åt dem bland stormakterna, som
försöker, såsom herr Christenson här
talat om, ta reda på hur vi har det
ställt i detta avseende.

Det kommer säkerligen alltid att
kunna diskuteras, huruvida vi här i
Sverige har tillräckligt med jaktflygplan
till vårt förfogande eller icke. Jag
tror att det vore nyttigt, om svenska
folket från början gjorde klart för sig
att vårt land aldrig kan få ett sådant
antal natt jaktflygplan eller eu sådan
flygorganisation över huvud taget, att
vi skulle kunna avvisa alla eventuella
framtida inflygningar. När beredskapen
dras på, har vi givetvis större möjligheter
att reagera än vad som skulle ha
kunnat ske vid de aktuella överflygningarna.
Vi får inte glömma att det
här också är fråga om en avvägning.
Vi lever under djupaste fredstillstånd,
och flygplanens uppträdande var icke
sådant att man hade anledning att utgå
ifrån att de flög in över Sverige i
några onda avsikter.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag håller med försvarsministern
om att d-ei kanske inte
betyder så mycket om dessa plan flugit
över Malmö fem eller sex gånger
eller kanske endast två gånger. Jag
ville bara göra ett litet påpekande med

anledning av en uppgift, som står i
försvarsministerns svar.

Däremot är jag inte riktigt nöjd med
herr statsrådets förklaring till varför
strålkastarna icke trädde i funktion.
Man kan val också utgå ifrån att det
borde ha varit större effektivitet från
svensk sida vid detta tillfälle.

Jag skall inte gå in på en mera detaljerad
diskussion med försvarsministern.
Jag är, som jag förut sagt, tillfredsställd
med svaret. Det faktum
kvarstår emellertid att spökflygarna
har gäckat vårt försvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. den av riksdagen
begärda utredningen om revision
av utsökningslagen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Fröding frågat mig,
huruvida jag ville ange de omständigheter
som föranlett att den av riksdagen
i skrivelse 1945 begärda utredningen
om revision av utsökningslagen ännu
icke kommit till stånd och huruvida
jag har för avsikt att tillsätta en sådan
utredning.

Såsom interpellanien angivit anhöll
1945 års riksdag på hemställan av
första lagutskottet om revision av utsökningslagen
och i samband därmed
stående lagstiftning. Utskottet framhöll,
att utsökningslagen trädde i kraft 1879
och att den därefter blivit föremål för
ett flertal ändringar och kompletterats
med åtskilliga fristående lagar. Lagens
huvudgrunder hade dock ej rubbats.
Utskottet fann det vara ovedersägligt
att den nu vore föråldrad och ej längre
svarade mot nutida krav.

I detta omdöme kan jag helt instämma.
Härav följer att jag anser en refor -

Tisdagen den 11 maj 1954. Nr 19.

Svar på interpellation ang. den av riksdagen begärda utredningen om revision av
utsökningslagen.

mering av hela exekutionsrätten vara
en angelägen lagstiftningsuppgift. Det
är emellertid samtidigt att märka, att
uppgiften är synnerligen omfattande.
Den inrymmer också en mängd komplicerade
spörsmål. Den ändring i samhällets
struktur och medborgarnas ekonomiska
förhållanden, som inträffat efter
utsökningslagens tillkomst, ger anledning
till omprövning av förhållandet
mellan olika exekutionsformer, i
främsta rummet utmätning och införsel.

Reformeringen av exekutionsrätten har
emellertid samband med åtskilliga andra
spörsmål. Sålunda måste utsökningsrätten
ansluta sig till rättegångsförfarandet;
de nya reglerna härom — rättegångsbalken
och dess följdförfattningar
— trädde som bekant i kraft den 1
januari 1948. Vidare är att märka, att
utformningen av utsökningsrättens regler
om exekution i fast egendom är beroende
av vad som gäller i fråga om
överlåtelse av fastigheter och inteckning
däri. Gällande utsökningslag upptar
bl. a. vidlyftiga stadganden om exekution
av gemensamt intecknade fastigheter.
För närvarande arbetar ju
lagberedningen på att utforma nya fastighetsrättsliga
regler. En fråga som
därvid överväges och som återverkar
på utsökningsrätten är ett förslag om
att avskaffa de gemensamma inteckningarna
och ersätta dem med andra
rättsliga anordningar.

Även med hänsyn till organisatoriska
frågor är en utsökningsreform beroende
av andra utredningar. Såsom utskottet
framhållit bör det nämligen övervägas,
huruvida vissa exekutiva göromål
bör överflyttas till domstolarna.
Det synes lämpligt att utredningen i
detta hänseende på visst sätt samordnas
med frågan om förstatligandet av
rådhusrätterna och magistraterna, på
vilka överexekutorsgöromålen i rådhusrättsstäderna
nu vilar.

Av de skäl som nu antytts har jag

funnit, att det hittills icke varit lämpligt
att påbörja en utredning om utsökningsrättens
reformering. De problem,
med vilka denna stora fråga har samband,
befinner sig dock nu i det läget,
att tiden snart kan vara inne att ta
upp arbetet med utsökningsrättens nydaning.
Med hänsyn till detta arbetes
mycket krävande natur och utsökningsrättens
centrala ställning i rättsordningen
synes mig det mest lämpliga
vara, att arbetet utföres av lagberedningen.
Min mening är alltså — om ej
omständigheter inträffar som påkallar
annan ordning — att lagberedningen,
sedan den framlagt förslag till jordabalk,
skall erhålla i uppdrag att behandla
den med interpellationen avsedda
lagstiftningsfrågan.

Härpå anförde

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag ber till en början
att till herr justitieministern få framföra
mitt tack för interpellationssvaret.
Vidare ber jag att med tillfredsställelse
få notera, att justitieministern
helt instämt i första lagutskottets år
1945 uttalade uppfattning att utsökningslagen
vore föråldrad och ej längre svarade
mot nutida krav.

Jag tillåter mig i detta sammanhang
även att citera ett kort avsnitt ur ett
brev, som jag efter interpellationens
framställande fått mottaga från stadsfogden
i Örebro och vari han om utsökningslagen
säger: »Vi som i vår dagliga
gärning har att arbeta med utsökningslagen
ser med oro på förhållandena.
Den är icke nu något lämpligt
medel i de exekutiva organens tjänst.
Därmed vill jag inte ha sagt att den
inte varit bra, det har den säkert. Men
mycket har ju skett sedan den 10 augusti
1877.»

Däremot måste jag beklaga, att herr
justitieministern inte ansett sig kunna
utlova ett omedelbart igångsättande av
ifrågavarande lagstiftningsarbete. Här -

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj 1954.

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av vissa flyktingläkares verksamhet i

Sverige m. m.

om uttalar svaret ju endast, att justitieministerns
mening är att — om omständigheter
ej inträffar som påkallar
en annan ordning, vilket väl är lika
med att Orsa kompani lovar ingenting
bestämt — låta lagberedningen sedan
den framlagt sitt förslag till jordabalk
ta itu med ifrågavarande uppgift. Från
lagberedningen har jag under dagen inhämtat
att dess förslag till jordabalk
med därtill hörande lagstiftning icke
lär vara att förvänta förrän tidigast om
ett par tre år. Sammanställer man detta
förhållande med herr justitieministerns
uttalande om att utredningen i vissa
hänseenden synes böra samordnas med
frågan om förstatligandet av rådhusrätter
och magistrater, förefaller det
åtminstone mig inte otroligt att igångsättandet
av utsökningslagens omarbetning
kan komma att dröja ännu åtskilliga
år.

Med vilken oro de exekutiva organen
ser på ett ytterligare dröjsmål torde
framgå av ännu ett brevcitat, hämtat
ur ett brev från ordföranden i Föreningen
Sveriges stadsfogdar, vari bl. a.
säges: »Föreningens styrelse har vid
åtskilliga tillfällen, minst tre, uppvaktat
chefen för kungl. justitiedepartementet
■— men utan resultat. Till en början
gjordes invändning om att rättegångsbalkens
ikraftträdande borde inväntas,
och sedan så skett, förklarade statsrådet
vid ett senare tillfälle, att man saknar
tillgång på tillräckligt kvalificerad
juridisk arbetskraft, som verkligen kunde
skriva en lag; man hade endast tillgång
till ''Gärde och ett par tre andra’,
men dessa voro så strängt upptagna att
förhållandena icke medgåve att belasta
dem med ytterligare arbetsuppgifter.
Emellertid, tilläde han, stode frågan
högt på ''departementets restlista’. —
— — Saknas det, såsom herr Zetterberg
antydde, kvalificerad arbetskraft
för lagstiftningen, går det väl ändå
att i vårt land med så många högt
stående jurister skaffa fram personer,

som med biträde av män med erfarenhet
från det praktiska rättslivets område
kunna åstadkomma den av riksdagen
begärda revisionen, som är synnerligen
efterlängtad av dem, som dagligen
nödgas i sitt arbete tillämpa vår
i och för sig goda, men numera ohjälpligt
föråldrade utsökningslag.»

Jag slutar, herr talman, med att för
egen del uttala den förhoppningen, att
herr justitieministern skall se det möjligt
att snarast igångsätta ifrågavarande,
av fältmännen så livligt efterlängtade
och av riksdagen redan för nio år
sedan begärda lagstiftningsarbete.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. erfarenheterna
av vissa flyktingläkares verksamhet
i Sverige in. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Rimmerfors frågat, hurudana
erfarenheterna är av den för
tre år sedan verkställda överföringen
av utländska läkare, hur många av dem
som stannat i Sverige samt inom vilka
landsdelar och befattningar deras arbetskraft
väsentligen utnyttjas. Herr
Rimmerfors har vidare velat ha besked
om, huruvida jag anser behov föreligga
av fortsatt överföring av flyktingläkare.

Interpellantens första frågor rör
överföringsaktionen av läkare från Österrike
till Sverige. Jag vill härvidlag
erinra om att Kungl. Maj:t av 1950 års
riksdag utverkade medel för att göra det
möjligt att till Sverige överföra högst
100 österrikiska läkare. Det förutsattes,
att de skulle fördelas på olika vårdområden
av medicinalstyrelsen, sedan
styrelsen samrått med vederbörande
huvudmän. Av olika anledningar —
noggrann gallring av de sökande, åter -

Tisdagen den 11 maj 1954. Nr 19.

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av vissa flyktingläkares verksamhet i

Sverige m. in.

tagna anmälningar efter uttagningen
m. m. — stannade antalet till Sverige
överförda läkare vid 47. Av dessa har
46 kvarstannat i landet. 2 av läkarna
har nyligen anlänt till Sverige och undergår
f. n. provtjänstgöring. De övriga
44 har genomgått den förutsatta utbildningen
och provtjänstgöringen. Av
dessa har 40 under förra året av Kungl.
Maj:t erhållit generell behörighet att
utöva läkarkonsten i riket. 4 har ansetts
böra prövas ytterligare.

De österrikiska läkarna tjänstgör som
underläkare på lasarett och sjukstugor,
sanatorier och sinnessjukhus m. m. Enligt
vad jag erfarit från medicinalstyrelsen
är 21 i tjänst på lasarett och sjukstugor,
9 på sanatorier, 12 på sinnessjukhus,
1 på epidemisjukhus och 1 på
vanföreanstalt. Ungefär hälften av läkarna
är placerad i de nordligare länen.
Sålunda tjänstgör 3 i Norrbottens
län, 7 i Västerbottens, 4 i Jämtlands, 3
i Västernorrlands och 4 i Kopparbergs
län. De övriga är till övervägande delen
placerade inom länen i Mellansverige.

De hittillsvarande erfarenheterna av
de österrikiska läkarna kan betecknas
som mycket goda. Deras insatser inom
vår sjukvård är desto mera betydelsefull
som den sker i ett läge av stor
knapphet på läkare.

Utöver de nu nämnda österrikiska
läkarna hade vid sistförflutna årsskifte
286 utländska läkare av Kungl. Maj :t
fått generellt tillstånd att utöva läkarkonsten
i Sverige. Hos medicinalstyrelsen
fanns vid samma tidpunkt antecknade
ytterligare 165 utländska ickenordiska
läkare, vilka ännu ej erhållit
sådan behörighet. Cirka 40 av dessa
var ej förordnade på någon tjänst, och
närmare upplysningar saknas om dem.
Medicinalstyrelsen anser att av de övriga
läkarna — omkring 125 (165 —40) —
cirka 100 bör efterutbildas för att kunna
vinna behörighet. Vissa svårigheter
föreligger emellertid att anordna efterutbildningen.
Medicinalstyrelsen har

därför i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt
om uppdrag att i samråd med
vissa berörda myndigheter och organisationer
företaga en utredning och avge
förslag om lämpliga anordningar för
sådan efterutbildning. Jag har för avsikt
att inom den närmaste tiden föranstalta
om en utredning rörande dessa
spörsmål. Utredningen torde därjämte
böra upptaga frågan om vilka krav,
som i allmänhet bör uppställas på efterutbildning
av sådana läkare, som erhållit
sin utbildning i vissa icke-nordiska
länder.

Det stora flertalet av de utländska
läkarna — både de som fått behörighet
och de, som ännu ej blivit behöriga
— tjänstgör på underläkartjänster vid
sjukhusen, framför allt sinnessjukhus,
sanatorier och mindre lasarett samt
lasarett i Norrland.

I stort sett har de utländska läkarna
varit en värdefull tillgång för vår sjukvård.
Behovet av underläkare vid de
sjukvårdsinrättningar jag nyss nämnt
hade inte på långt när kunnat fyllas
utan detta tillskott till den svenska läkarkåren.
Som bekant har det inte ens
med hjälp av denna kader av utländska
läkare, som f. n. utgör cirka 11 procent
av de yrkesverksamma läkarna i landet,
varit möjligt att tillgodose behovet
av läkarkrafter. Självfallet bör man söka
häva denna brist i första hand genom
ökad utbildning av svenska läkare.
Bristerna är emellertid så stora, att det
enligt min mening alltjämt gives utrymme
för ytterligare ett antal utländska
läkare med goda kvalifikationer utan
att därmed berättigade hänsyn till de
svenska läkarna trädes för nära.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat de frågor som av
herr Rimmerfors riktats till mig.

Vidare anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdeparte -

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj 1954.

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av vissa flyktingläkares verksamhet i

Sverige in. m.

mentet för svaret på min interpellation.
Svaret innebär att läget på här berörda
områden på det hela taget är gott och
att herr statsrådet är villig medverka
till en bättre tingens ordning på de områden,
där det hittills har brustit eller
varit svårigheter.

Det är framför allt tre punkter i inrikesministerns
svar som jag noterar
med tillfredsställelse.

Det första är beskedet om de gynnsamma
erfarenheterna av den för tre
år sedan verkställda överföringen av
österrikiska läkare. Därnäst är jag tacksam
för de uppgifter som statsrådet
sammanställt beträffande övriga utländska
läkare, däribland de egentliga s. k.
flyktingläkarna. Enligt denna undersökning
har vi inom denna kategori att
räkna med cirka 450 utländska läkare,
av vilka närmare 300 hittills erhållit
behörighet. Av återstoden torde de flesta
också vara i tjänst, även om tjänsten
närmast ingår i den efterutbildning, som
de utländska läkarna måste genomgå
för att få praktisera i Sverige. Dels står
ju den svenska läkarutbildningen på en
så hög nivå, att vissa utländska läkare
av icke-nordisk härkomst måste komplettera
sina kurser för att motsvara
de svenska kompetenskraven, dels ligger
det i sakens natur att en relativt
god kännedom om svenska språket är
en nödvändig förutsättning för utövandet
av ett så grannlaga och maktpåliggande
värv som svensk läkarpraktik.

Beträffande denna andra punkt säger
nu statsrådet, att han i samråd med
medicinalstyrelsen överväger åtgärder,
som kommer att underlätta dessa utländska
läkares anpassning till den
svenska sjukvården och inpassning i de
nya förhållandena. Detta statsrådets löfte
hälsar jag med synnerlig tillfredsställelse.
Fjorton års erfarenhet bland
flyktingar i åtskilliga länder, från Egypten
och Jordanien i söder till Rovaniemi
i norr, bär lärt mig att anpassningssvårigheterna
är störst bland de intel -

lektuella flyktingarna. Å andra sidan
kan dessa människor, just genom sin
kunnighet, tillföra sitt nya hemland
verkliga värden, under förutsättning att
man tillvaratar deras gåvor och hjälper
dem över tröskelsvårigheterna. Det är
enligt min mening en investering som
lönar sig i det långa loppet, alldeles
oavsett att det är en självklar humanitär
handräckning, dikterad av vanlig enkel
människokärlek.

Inte minst ur sistnämnda synpunkt
hälsar jag med glädje det tredje och
sista momentet i svaret på min interpellation.
Där tar statsrådet upp frågan
om sambandet mellan den svenska läkarbristen
och flyktingläkarnas situation.
Jag är helt ense med inrikesministern
om att den svenska läkarbristen
givetvis i första hand bör avhjälpas
genom ökad utbildning av svenska läkare.
Själv har jag anfört liknande synpunkter
i min motion vid årets riksdag
om provinsialläkarnas arbetsvillkor och
behovet av ökad utbildning av läkare
för den öppna vården. Men inrikesministern
gör här ett betydelsefullt tilllägg.
Han anser att läkarbristen ändå är
så stor, att det enligt hans mening också
finns utrymme för ytterligare ett antal
utländska läkare med goda kvalifikationer.

Denna inställning ligger helt i linje
med den på det hela taget, med några
få beklagansvärda undantag, generösa
flyktingpolitik, som Sverige fört under
och efter det andra världskriget. När
det gäller läkarfrågan vill jag för min
del inte påyrka en regelrätt import av
utländska läkare. Jag skulle däremot
önska, att de svenska myndigheterna i
fortsättningen visar stor generositet mot
sådana utländska läkare, som på grund
av kriget och dess efterverkningar kastats
ut i flyktingnöd och som i denna
sin förtvivlade situation klappar på våra
portar. Klart är, att deras personliga
integritet skall prövas och att vissa bestämda
kompetenskrav måste upprätt -

Tisdagen den 11 maj 1954. Nr 19.

erfarenheterna ay vissa flyktingläkares verksamhet i

Svar på interpellation ang.

Sverige m. m.

hållas. Men här svarar dock två alldeles
påvisbara företeelser mot varandra:
svensk läkarbrist och centraleuropeiskt
läkaröverskott, förorsakat av krig och
omstörtningar. Speciellt gäller detta i
dag Västtyskland, som ju i den östtyska
flyktingströmmen får ett ständigt tillskott
även av läkare. Flyktingfrekvensen
när det gäller folkvandringen från
öst till väst visar nu, efter berlinkonferensens
sammanbrott, återigen en stegring.
Varje dag kommer nya skaror. De
67 uppsamlingslägren i västra Berlin är

1 regel överfyllda. Senast i går hade jag
ett brev från föreståndaren för en av
hjälpcentralerna i Berlin. Brevet är dagtecknat
den 4 maj. Det heter där bl. a.:
»1 dag har återigen 451 flyktingar kommit
över från östsektorn. Ständigt går
vi och hoppas att strömmen äntligen
skall ta slut, men så är tyvärr icke fallet.
» Under förra året var strömmen i
sin helhet 340 000 enbart från Östtyskland.
Den alldeles övervägande delen
av dessa utgöres av bönder, läkare, lärare
och andra intellektuella. De flesta
förs småningom flygledes över till Västtyskland,
men Västtyskland kan, trots
sin storartade ekonomiska och industriella
expansion, icke absorbera hela detta
befolkningsöverskott, som sedan krigets
avslutning nu uppgår till över tio miljoner.
Jag vet att många yrkesgrupper
har det svårt, jag har sett dem i västtyska
flyktingförläggningar, somliga med
ända upp till 10 000 i ett och samma
läger, men jag nöjer mig med att i detta
sammanhang erinra om läkarna och deras
familjer. Ett stort antal av dem sitter
overksamma i lägren, andra arbetar
som oavlönade assistenter på de västtyska
sjukhusen mot fritt vivre och i
bästa fall fickpengar. Familjerna lever
på svältgränsen. Vad hjälper det sedan
att man är docentmeriterad eller arbetar
med sin doktorsavhandling? Med
något större smidighet i de mellanfolkliga
kommunikationerna borde en utjämning
här kunna komma till stånd.

2 — Andra kammarens protokoll 1954.

Till sist, herr talman, Sverige har här
ett namn och ett förflutet som i sanning
förpliktar. Mycket har gjorts, även
de senaste åren, som framkallar tacksamhet
och välsignelseönskningar över
Sverige. Må det tillåtas mig att till kammaren
framföra en av de många hälsningar,
som jag i sådana sammanhang
ideligen får ta emot från dem, som antingen
fått mottaga svensk hjälp i utlandet
— och det antalet är det största
— eller som fått komma hit till vårt
land. Sista veckan i september i fjol
besökte jag en flyktingförläggning i
Trieste. Därnere, på andra sidan Adriatiska
havet, satt vid det tillfället 5 144
flyktingar från sjutton olika länder. Läget
var trist i Trieste. Jag fäste mig
särskilt vid en läkarfamilj, vars hem
utgjordes av en golvyta på cirka två
gånger tre meter i en jättestor våning
utan andra väggar än manshöga plywoodslcivor.
Hustrun var klen och en
fyraårig pojke låg febersjuk. Läkaren
själv, specialist inom sitt område, hade
suttit i fängelse i två olika länder och
dessutom tjänstgjort under bevakning
som tvångskommenderad läkare i sina
tidigare hemländer, jag skall här inte
säga vilka. Jag frågade hans hustru hur
länge de hade suttit i det där båset i
det gamla flyktinglägret San Saba i
Trieste. »Två år och tre månader», svarade
hon och munnen började skälva i
gråt.

Den 14 december i fjol kom den familjen
tillika med en grupp andra triesteflyktingar
till Sverige. De satte omedelbart
i gång med att lära sig vårt
språk, och de brev jag nu får från dem
är skrivna på nästan felfri svenska.
Tack vare välvilligt tillmötesgående från
svenska myndigheter och hjälpsamma
svenska kolleger har den mannen redan
fått börja arbeta på en klinik. Det är
en fröjd att träffa honom och höra hans
erkännsamma ord om Sverige. En kväll,
när vi var tillsammans på ett av våra
kristna flyktinghem i Sydsverige och
Nr 19.

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj 1954.

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av vissa flyktingläkares verksamhet i

Sverige m. m.

en efter en i flyktinggruppen hade berättat
något ur sitt lidandes och sin
räddnings historia, begärde denne läkare
att få säga dagens avslutningsord.
Han bad mig framföra triesteflyktingarnas
tack till de svenska myndigheterna
och de kristna samfunden i Sverige. Han
tyckte till sist att hans egna ord inte
räckte till. Han lånade ett ord av evangeliets
store Mästare, där denne identifierar
sig själv med dem som har det
svårt och tungt i världen. Han läste
orden ur Matteusevangeliet: ».Tåg var
hungrig och I gåven mig att äta, jag var
törstig och I gåven mig att dricka, jag
var husvill och I gåven mig härbärge,
naken och I klädden mig, jag var sjuk
och I besökten mig, jag var i fängelse
och I kommen till mig.»

Herr talman! Jag har tillåtit mig framföra
denne läkares hälsning, samtidigt
som jag tackar för det mycket positiva
svaret på min interpellation. Bakom den
flyktingen står många andra, för vilka
Sverige betytt och kommer att betyda
nya arbetsmöjligheter och ett nytt liv
— i frihet. Inrikesministerns svar i dag
innebär att dörren kan komma att stå
öppen för ytterligare några som behöver
Sverige — och som Sverige behöver.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 112—119.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
120, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om vissa anslag för
budgetåret 1954/55 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll till en början utskottets
hemställan, att memorialet måt -

te företagas till avgörande efter endast
en bordläggning.

Härefter godkändes de i memorialet
föreslagna voteringspropositionerna.

Herr talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse mellan kamrarnas talmän
de gemensamma omröstningar, för
vilka voteringspropositioner blivit av
kamrarna godkända, komme att äga rum
vid plena lördagen den 15 innevarande
maj.

§ 11.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 50—
52, första lagutskottets utlåtanden nr 20
och 24, andra lagutskottets utlåtanden
nr 32—35, tredje lagutskottets utlåtande
nr 26 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 30.

§ 12.

Föredrogs den av herr Andersson i
Dunker vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
verksamheten för förstatligande av de
elektriska distributionsföreningarna på
landsbygden, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 703, av herr Hjalmar son, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 215,
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1954/55, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 14.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

nr 239, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna, dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med

vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.16.

In fidem
Per Bergsten.

Onsdagen den 12 maj.

Kl. 10.00.

§ 1.

Svar på interpellationer ang. automatisering
av Gotlands telefonnät och ang.
verkställandet av riksdagens beslut ang.

Ölands telefonförhållanden.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! I två skilda interpellationer
i denna kammare har frågor
riktats till mig rörande verkställandet
i vad avser Gotland och Öland av 1946
års principbeslut om förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden.

Herr Svensson i Stenkyrka har sålunda
frågat, om jag är beredd att medverka
till, att automatiseringen av Gotlands
telefonnät påskyndas, så att möjlighet
skapas för införande av ett taxesystem
för telefonsamtalen, som är rättvisare
och riktigare avvägt än det nu
tillämpade systemet.

Herr Nordkvist i Kalmar har frågat
om jag kan lämna upplysning om, när
Öland får de av riksdagen beslutade
fria telefonförbindelserna, och om jag
ämnar vidtaga några åtgärder för att

påskynda verkställandet av riksdagens
beslut beträffande Öland.

Som svar på herr Svenssons fråga vill
jag meddela följande.

Enligt det i propositionen 1946:219
framlagda förslaget om förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden skulle
betydligt vidgade frisamtalsförmåner
bl. a. beredas abonnenterna på de stora
öarna och inom vissa skärgårdsområden.
Det underströks dock i propositionen,
att denna ökning av fritrafiken på
grund av behovet av vidlyftiga kabelanläggningar
inte skulle kunna genomföras
på många år.

För Gotlands del innebar förslaget att
Visby och Klintehamns taxeområden
skulle sammanslås, varefter mellanortssamtal
skulle kunna utväxlas över hela
ön utan särskild avgift. För att det skall
bli möjligt att genomföra denna sammanslagning,
vilken beräknas medföra
en betydligt ökad samtalsfrekvens, erfordras
för det första en kabel på sträckan
Visby—Klintehamn—Hemse och
vissa anslutningskablar till denna, och
vidare måste av driftsekonomiska skäl
telefonstationerna inom Klintehamns
taxeområde automatiseras. De totala investeringskostnaderna
härför beräknas

Nr 39.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Svar på interpellationer ang-, automatisering av Gotlands telefonnät och ang. verk ställandet

av riksdagens beslut ang. Ölands telefonförhållanden.

till cirka 6,7 miljoner kronor, varav
3 miljoner kronor avser automatiseringsarbetena.

Även med det utökade utrymme, som
det nu blivit möjligt att bereda televerkets
investeringar efter en avvägning av
samhällets olika investeringsbehov, kan
man icke på en gång genomföra hela det
landsomfattande automatiseringsprograin
i vilket här ifrågavarande arbeten
ingår. Olika tekniska, ekonomiska och
angelägenhetssynpunkter gör det nödvändigt
att vid programmets förverkligande
följa en viss ordning, som icke
utan olägenheter kan frångås. Jag anser
det icke möjligt att bryta denna ordning
för att ge gotlandsarbetena något
slags förtur, eftersom detta endast skulle
kunna ske till priset av störningar i programmet
i övrigt.

Med anledning av herr Nordkvists
frågor vill jag tillägga, att förslagen i
propositionen 1946:219 för Ölands del
innebär, att Borgholms och Mörbylånga
taxeområden skulle sammanslås och att
rikssamtalsavgift ej skulle utgå för samtal
mellan Öland och Kalmar. Till viss
mindre del förekommer redan nu fria
samtal mellan nämnda taxeområden. Sålunda
har fria samtal medgivits mellan
å ena sidan Borgholm och å andra sidan
Gårdby och Norra Möckleby inom Mörbylånga
taxeområde. Vidare uttages ej
heller någon mellanortsavgift för de automatiska
samtalen mellan å ena sidan
Algutsrum, Färjestaden och Vickleby
inom Mörbylånga taxeområde och å
andra sidan Kalmar och några mindre
orter inom Kalmar taxeområde.

För att ytterligare kunna utvidga fritrafiken
erfordras med hänsyn till den
förväntade ökningen i samtalsfrekvensen
nyanläggningar av kablar m. m.
till en kostnad av ca 1,6 miljoner kronor
samt att automatiseringen av Ölands
telefonstationer fullföljes. Kostnaderna
härför uppgår till ytterligare ca 3,7
miljoner kronor.

Av samma skäl som jag nyss anfört i

svaret till herr Svensson i Stenkyrka är
det inte heller möjligt att ge anläggningsarbetena
på Öland någon förtursrätt,
och jag kan för närvarande tyvärr
inte säga när de kan vara helt genomförda.
Tidpunkten härför blir bl. a. beroende
på det utrymme, som med hänsyn
till de stora investeringsuppgifter
vi ha framför oss i framtiden kan* beredas
televerkets investeringar.

Härpå anförde:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för svaret, även om jag finner att
detsamma präglas av något stor försiktighet.

Herr statsrådet säger med hänvisning
till de allmänna investeringarna, att
man inte på en gång kan genomföra hela
det landsomfattande automatiseringsprogrammet.
Ja, det begär naturligtvis
heller ingen, men i detta sammanhang
vill jag erinra om att för Gotlands del
har detta problem varit aktuellt under
inte mindre än 20 år, under vilken tid
det gjorts upprepade framställningar i
ämnet. 1944, alltså för tio år sedan, beslöt
länets landsting att göra framställning
till Kungl. Maj:t i detta avseende
och utsåg därvid en deputation, som
uppvaktade dåvarande kommunikationsministern.
Det hänvisades den
gången till den då tillsatta utredningen,
och det anfördes då också nästan exakt
samma skäl, som kommunikationsministern
i dag här anfört beträffande ett
enhetligt taxeområde för Gotland, nämligen
att det hela kräver väsentliga investeringar.
Den gången var det bristen
på arbetskraft och material som låg
hindrande i vägen. Nu har emellertid
inte mindre än tio år förflutit sedan
dess, och med hänsyn härtill är det tämligen
förklarligt att gotlänningarna på
nytt påminner statsrådet om detta
spörsmål.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. automatisering av Gotlands telefonnät och ang. verk

ställandet av riksdagens beslut ang. Ölands telefonförhållanden.

Jag vet att Kungl. Maj:t har sin upmärksamhet
riktad på de särpräglade
förhållanden som råder på Gotland.
Man har ju också tillsatt en särskild utredning
avseende bl. a. förhållandena
på Gotland. Förevarande problem ligger
visserligen utanför denna utredning,
men kanske ett positivare svar från
statsrådet här hade varit något mera i
linje med de tidigare åtgärderna i detta
avseende.

Trots det negativa svaret hoppas jag
emellertid, att statsrådet följer detta
spörsmål och vid behandlingen av detta
problem visar sig något mera positiv
i sitt handlande än i sitt svar.

Med det anförda ber jag att än en
gång få framföra mitt tack till herr
statsrådet för svaret på min interpellation.

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp):

Herr talman! Till en början vill jag
säga som det så vackert brukar heta i
vissa mötesreferat, nämligen att jag instämmer
med den föregående talaren.
Detta instämmande gäller mitt tack till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret, men längre
sträcker sig inte min tacksamhet. Jag
måste tyvärr å ölänningarnas vägnar
anmäla inte så ringa missnöje med det
svar jag har fått. Jag är övertygad om
att, när jag kommer hem och refererar
vad statsrådet sagt, blir man inte glad
på Öland. Statsrådet säger visserligen,
att man är i färd med att så småningom
förverkliga det projekt som beslöts
1946, men jag måste ju säga, att detta
förverkligande går ganska långsamt. I
svaret heter det, att det är två byar,
Gårdby och Norra Möcklebv, som fått
fria samtal med Borgholm. Jag bör ju
kanske nämna, att dessa byar tillhör det
södra taxeområdet, medan Borgholm
tillhör det norra. Åtta år har det emellertid
tagit att förverkliga detta önskemål
eller ända sedan saken beslutades
1946. Räknar man reguladetri kanske

man kan komma fram till hur många
år det kommer att ta, innan hela Öland
får de fria samtal som utlovades 1946.

Herr statsrådet säger vidare, att han
inte kan utlova någon förtursrätt vare
sig för Gotlands eller för Ölands vidkommande.
Detta är ju beklagligt. Jag
konstaterar emellertid att någon av öarna
ju ändå måste komma i förtur — det
kan man indirekt utläsa ur statsrådets
svar — och det ger mig anledning att
fråga: När kommer i så fall turen till
Öland? Jag är övertygad om att herr
statsrådet kommer att väga olika intressen
mot varandra och därvid beakta
önskemålen från Öland.

Vidare står det i herr statsrådets svar
att ett uppfyllande av vad som är utlovat
på detta område kräver en ganska
omfattande nyanläggning framför allt
beträffande kablarna. Om jag inte är
fel underrättad, är dock en ny kabel
lagd mellan fastlandet och Öland, och
detta bör väl i någon mån underlätta
infriandet av de löften som givits.

Utsikterna för framtiden är, säger
herr statsrådet i fortsättningen, beroende
på huruvida de stora investeringsuppgifter
vi har framför oss kan inrymmas
inom ramen för televerkets utvidgning,
och jag hyser en viss förståelse
för detta. Jag förstår emellertid
också att det på detta område försiggår
en liten dragkamp om pengarna mellan
å ena sidan kommunikationsministern
och å andra sidan finansministern, och
jag vill uttala den förhoppningen att
kommunikationsministern måtte komma
att dra åt sig den längsta ändan av
repet i den dragkampen.

Vi har här i kammaren ganska nyligen
diskuterat vad man skulle kunna
kalla öarnas problem, t. ex. förhållandena
på Ven och andra öar. Det är alldeles
klart att öbefolkningen vid våra kuster
har att brottas med vissa svårigheter,
som vi på fastlandet kanske inte alltid
tar vederbörlig hänsyn till. Vi ser
ju också hur Ölands befolkning under

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Svar på interpellationer ang. automatisering av Gotlands telefonnät och ang. verk

ställandet av riksdagens beslut ang. Ölands telefonförhållanden.

tidernas lopp har minskat till ungefär
hälften, och detta måste bero på de svårigheter
som föreligger i samband med
försörjningen. På Öland är man också
missnöjd med åtskilliga ting. Så vill
man t. ex. ha en bro mellan ön och
fastlandet, vilket herr statsrådet nogsamt
är underkunnig om. Kan man inte
få bron, vill man ha spårbärande färja,
och kan man inte få det heller, så vill
man åtminstone ha bättre telefonförbindelser,
och det är ju en ganska rimlig
begäran. Särskilt har missnöje härutinnan
givit sig till känna från södra
Öland. Jag har i min ägo en korrespondens,
som förts mellan kommunalmännen
i Ottenby — alltså Ölands sydligaste
kommun — och telestyrelsen.
Den började år 1952, då man från kommunen
skrev och begärde besked om
när man kunde vänta någon förbättring
i telefonförbindelserna, och sedan har
skriftväxlingen pågått ett gott stycke in
på år 1953. Då man inte under denna
tid fick något definitivt svar, uppdrogs
det till sist åt någon ortens riksdagsman
att ta upp frågan i riksdagen, för att
man på den vägen skulle kunna väcka
en smula större uppmärksamhet åt den,
Huruvida det kommer att lyckas eller
inte skall jag för min del inte göra något
uttalande om. På södra Öland finns
ju några av landskapets största industrier.
Där är vidare ett jordbruksområde
med odlingar av ganska säregen karaktär.
Man odlar inte några vanliga
växtslag — man odlar spenat, gurkor,
blomsterfröer och åtskilligt annat, som
kräver snabb avsättning. Man är därför
beroende av att ha snabba telefonförbindelser.

Jag skall nöja mig med detta. Jag vill
inte vara så snäll som den föregående
interpellanten, herr Svensson i Stenkyrka,
som sade att svaret inte kunde
anses särskilt tillfredsställande. För min
del vill jag säga, att det svar jag måste
fara hem och meddela ölänningarna är
tämligen otillfredsställande. Jag hoppas

som sagt, och det må vara mitt slutord,
att herr kommunikationsministern skall
lyckas beveka finansministern att hjälpa
ölänningarna en smula och om möjligt,
när förtursrätten stundar, ge dem
en favör.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):

Herr talman! Jag kan inte annat än
på det varmaste understryka de synpunkter,
som herr Nordkvist i Kalmar
nyss framfört. Faktum är att Öland genom
sitt läge blivit mer och mer handikappat
på grund av utvecklingen under
de senaste åren. En förutsättning för att
näringslivet på Öland skall kunna fortleva
är bättre och snabbare förbindelser.

Nu har man tillsatt en kommitté som
skall undersöka möjligheterna att åstadkomma
förbättringar för öarna. På
Öland bär det väckt ett visst missnöje
att inte någon ölänning blivit utsedd i
denna kommitté. Det är klart att Ölands
befolkning själv bäst känner till vilka
åtgärder som skulle behöva vidtagas.
På Öland har det emellertid bildats en
särskild kommitté, som har till uppgift
att träda i kontakt med öutredningen
och framföra ölänningarnas önskemål.
Om kommittén, som jag hoppas, vill gå
till grunden med sina arbetsuppgifter,
kommer den säkerligen att finna att en
hel del behöver göras för Öland. Bl. a.
måste man söka åstadkomma bättre telefonförbindelser
och bättre kommunikationer
även i övrigt.

Jag vågar uttrycka den förhoppningen
att vi, om inte förr så när kommittén
blir färdig med sitt betänkande, skall
få förslag som kommer att medföra
bättre möjligheter för Ölands befolkning
att utnyttja sina naturtillgångar
och sina naturliga förutsättningar för
odling. Jag är säker på att om man får
bättre kommunikationer, så kan den
folkminskning som nu pågår kanske
inte bara avstanna utan också förbytas
i en folkökning för landskapet. Det skall

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. automatisering av Gotlands telefonnät och ang. verk ställandet

av riksdagens beslut ang. Ölands telefonförhållanden.

därför bli mycket intressant att se vad
kommitén kan komma till för resultat.

Häruti instämde fru Torbrink (s)
och herr Ericsson i Näs (bf).

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Diskussionen här gäller
ju frågan om i vilken takt som bl. a.
automatiseringen av telefonnätet skall
ske och vilka delar av landet som skall
komma först och vilka som skall komma
sist. Det finns en av televerket uppgjord
plan som delvis underställts riksdagen,
och televerket arbetar efter denna.
Några utfästelser från Kungl. Maj:ts
sida har aldrig gjorts om sådana ändringar
i planen att t. ex. de båda öarna
Öland och Gotland, som nu diskuteras,
skulle komma i förtursställning. Tvärtom
blev det klart utsagt i propositionen
år 1946, att det kommer att ta mycket
lång tid att ordna telefonförbindelserna.
Det sades också klart ifrån att dessa
arbeten måste stå tillbaka för bl. a. ordinarie
anläggningsarbeten. Sedan år
1944, när man på Öland och Gotland
började att aktualisera förbättringen
av telefonförbindelserna, har ju de
ordinarie anläggningsarbetena kommit
att dominera. Antalet telefoner som är
installerade här i landet har från 1942
till nu ökat med över 1 miljon: vi har
2 miljoner nu, vi hade 1 miljon år 1942.
Det är klart att de investeringar, som
måste gå före, är de som föranledes av
den väldiga efterfrågan på telefonapparater,
och det påverkar självfallet takten
i kabelanläggningar och automatisering.

När jag inte här har vågat klart ange
tidpunkten är det därför att jag bl. a.
inte kan förutse, hur stora de aktuella
anläggningsarbetena kommer att bli under
de närmaste åren, och framför allt
vågar jag inte uttala mig om huruvida
de offentliga investeringarna kommer
att öka eller ej.

Här föreligger alls ingen tvist mellan

finansministern och mig. Jag delar helt
och hållet den uppfattningen, att de offentliga
investeringarna under den allmänt
goda konjunktur, som vi har nu,
måste stå tillbaka för andra investeringar.
Detta förefaller mig också vara
den allmänna meningen i denna kammare;
det bär i varje fall inte sagts
något annat tidigare. När vi därför inte
gör anspråk på att t. ex. göra några
stora ökningar i televerkets investeringsprogram
är det därför att vi anser
att det finns andra investeringar som är
vitkigare eller minst lika viktiga.

Problemet för Öland och Gotland kommer
att lösas. Det vi diskuterar är tidpunkten.
Om konjunkturerna försämras
allmänt kommer de offentliga investeringarna
att öka och förutsättningarna
att snabbt lösa dessa problem kommer
att bli gynnsammare. Men om detta har
jag som sagt icke vågat göra några be
stämda utfästelser.

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag tvivlar givetvis inte
på statsrådets goda vilja när det gäller
att åstadkomma något på det område
som vi här diskuterar. Jag noterar därför
med tacksamhet statsrådets uttalande,
att så småningom skall dessa problem
komma att lösas. Tyvärr kan vi
inte skönja när detta skall ske.

Jag skulle i detta sammanhang —
jag skall, herr talman, inte tillägga mycket
— vilja utvidga detta till att inte
bara bli ett ölandsproblem utan också
ett länsproblem. Vi har i vårt län kommunikationsfrågor
av olika slag som
kräver sin lösning. Vi har smalspåriga
järnvägar och vi håller på att undersöka
möjligheterna att få dessa järnvägar
breddade. Vi har också ganska
dåliga landsvägsförbindelser och vi
skulle önska bättring även i det avseendet.
Jag ber om ursäkt att jag framställer
alla dessa önskemål, men jag tycker
det kunde vara nyttigt att de upprepas.
Det är ju så — och det kan väl en

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Svar på interpellation i anledning av 1951

gammal skolman få säga — att repetitionen
är allt vetandes moder och detta
gäller även upprepandet av krav beträffande
kommunikationerna.

Jag hoppas som sagt att den framstöt
som här gjorts i all blygsamhet
i dag så småningom skall lända till
ett gott resultat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på interpellation i anledning av 1951
års trädgårdsutrednings förslag.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd väckt interpellation
har herr Ericsson i Näs frågat mig dels
om jag är beredd att lämna besked, huruvida
proposition är att vänta i anledning
av det av 1951 års trädgårdsutredning
framlagda förslaget rörande
avsättningen av trädgårdsprodukter
in. in., dels ock — om så blir fallet —
när propositionen kan väntas. Till svar
härpå får jag anföra följande.

Såsom interpellanten påpekat har utredningens
förslag blivit föremål för invändningar
från åtskilliga håll. Invändningarna
har varit av sådan art, att de
gjort en ingående översyn av förslaget
nödvändig. Till följd av att flera remissinstanser
betydligt överskridit den
tid, som utsatts för avgivande av yttrande
över förslaget, har översynen,
vilken företages inom jordbruksdepartementet,
ännu icke kunnat avslutas. En
sakkunnig person har emellertid numera
tillkallats för att biträda vid översynen.
Avsikten är att resultatet av
denna skall föreligga till hösten. Först
därefter blir det möjligt att bestämt uttala
sig om huruvida proposition i ämnet
är att vänta. Därest så blir fallet,
torde propositionen komma att föreläggas
1955 års riksdag.

Även om jag således icke för närva -

års trädgårdsutrednings förslag.

rande kan ge något bestämt besked på
interpellantens frågor, vill jag emellertid
redan nu framhålla, att jag har full
förståelse för de svårigheter, som föreligger
för trädgårdsnäringen, och att
det är min avsikt att noggrant pröva de
utvägar, som kan erbjuda sig för att
åstadkomma bättre förhållanden.

Härefter anförde:

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framföra mitt tack för svaret på interpellationen.
Det är med tillfredsställelse
man konstaterar statsrådet Norups
positiva inställning till trädgårdsnäringen
och dess problem.

Trädgårdsnäringen har ju haft och
har stora svårigheter att kämpa emot
och en av de besvärligaste är frågan
om distribution och marknadsförande
av dess produkter. Det är en fråga som
så vitt jag kan förstå måste lösas ungefär
efter samma linjer som distributionsfrågorna
för den övriga delen av jordbruket
i början på 1930-talet. Man kan
beklaga att trädgårdsnäringens fqlk
haft delade åsikter om vilka vägar man
skall beträda för att nå det syfte som
allesamman vill nå, vilket fördröjt frågans
lösning. När det emellertid nu har
klarnat i det avseendet kan man väl
efter jordbruksministerns deklarerade
positiva inställning hysa välgrundade
förhoppningar om att en för trädgårdsnäringen
så vital fråga som denna inte
skall bli fördröjd längre än nödvändigt.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! När det gäller denna
viktiga fråga skall jag inte ta kammarens
tid i anspråk länge, men jag vill
ändå säga ett par ord.

När den ärade interpellanten framförde
som sin åsikt, att den stora frågan
för trädgårdsnäringen är distributionen
och marknadsförandet, erkänner
jag gärna att det är en stor fråga. Men
den allra största frågan när det gäller

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Svar på interpellation ang. indragningen till kronan av vissa ströängar i Norrbottens
län.

trädgårdsnäringens framtid är frågan
om gränsskyddet, som jag har framhållit
åtskilliga gånger. Jag skulle också
vid detta tillfälle vilja passa på att
vädja till jordbruksministern om att
han, när han nu är i färd med att undersöka
alla dessa problem, även kommer
ihåg denna fråga, ty det är til syvende
og sidst på den det hänger om
vi skall få en framtid för trädgårdsnäringen
eller inte i detta land.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. indragningen
till kronan av vissa ströängar i Norrbottens
län.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Larsson i Hedenäset
frågat mig om det föreligger möjlighet
för att utredningsarbetet i fråga om indragning
till kronan av ströängar belägna
ovan odlingsgränsen inom Norrbottens
län kan bedrivas i sådan takt,
att förslag i frågan kan väntas av
Kungl. Maj:t bli förelagt 1955 års riksdag.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Det utredningsarbete, som interpellanten
talar om, uppdrogs genom beslut
år 1946 åt generaldirektören Lennart
Berglöf. Berglöf avled år 1953,
innan han hunnit slutföra arbetet. Den
4 december 1953 överlämnades åt generaldirektören
Harald Malmberg att fullborda
utredningsarbetet.

Enligt vad jag inhämtat av den nye
utredningsmannen har denne ägnat den
gångna delen av året helt åt ströängsutredningen,
vilken syftar till en slutlig
reglering av ströängsförhållandena i
Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker. Instundande sommar har
utredningsmannen för avsikt att besöka

skilda platser och hålla möten med den
jordbrukande befolkningen samt överlägga
med representanter för åtskilliga
myndigheter m. fl.

Utredningsmannen har förklarat, att
därefter så mycket arbete återstår, att
det icke torde vara möjligt för honom
att slutföra utredningen och avgiva förslag
inom sådan tid, att proposition kan
avlämnas till 1955 års riksdag. Han räknar
emellertid med att hans arbete skall
kunna slutföras under förra delen av
år 1955.

Möjlighet att förelägga 1955 års riksdag
proposition om indragning av ströängarna
ovan odlingsgränsen i Norrbottens
län torde således icke föreligga.
Samtidigt som jag lämnar interpellanten
detta besked, vill jag emellertid understryka,
att utredningsarbetet bedrives
med all den snabbhet, som är möjlig
i ett ärende av så invecklad beskaffenhet.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

Även om det är att beklaga att förslag
i den aktuella frågan ej kan föreläggas
nästa års riksdag, måste det
dock med tillfredsställelse konstateras
att utredningsarbetet, såsom av interpellationssvaret
framgår, har intensifierats.
För de berörda bygdernas befolkning,
som lever under hårda klimatiska
betingelser och som åsidosattes
i den reform som beslöts år 1921,
är det glädjande att detta spörsmål
ägnas ett positivt och intensifierat intresse
från statsmakternas sida.

Jag ber, herr talman, att få upprepa
mitt tack för det erhållna svaret och
framför allt för det positiva intresse
som präglar detsamma.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

§ 4.

Svar på interpellation ang. indragningen
av skolor på landsbygden.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Hansson i Önnarp till
mig framställt tvenne frågor i anledning
av skolindragningar, som anvisats
av statens sakrevision. Herr Hansson
har sålunda frågat, om jag anser det
lämpligt med så tvära omkastningar i
direktiven för folkskolestyrelsernas arbete,
som inträffat i ett par i interpellationen
särskilt angivna fall, samt om
jag är beredd att delge kammaren mina
synpunkter på frågan, under vilka förutsättningar
indragning av skolor på
landsbygden bör ske.

Inledningsvis må erinras om de
grundläggande bestämmelser, som gäller
i fråga om utformandet av folkskoleväsendets
lokala organisation.

Enligt § 10 folkskolestadgan skall för
varje skoldistrikt finnas en organisationsplan,
i vilken bl. a. anges de skolor,
som skall upprätthållas i distriktet.
Organisationsplanen fastställes av vederbörande
domkapitel eller av skolöverstyrelsen
efter förslag av skolstyrelsen.
Regelmässigt sker alltså skolindragning
på skolstyrelsens förslag, varvid
givetvis folkskolinspektören kan
påverka skolstyrelsen till ett initiativ.
Folkskolinspektören har emellertid rätt
att själv inge förslag till ändring i organisationsplanen,
vilket kan tänkas ske,
t. ex. om skolstyrelsen ej efterkommer
inspektörens uppmaning att vidta åtgärder
för indragning av en skola. Innan
domkapitlet eller skolöverstyrelsen
avgör ärendet, skall dock skoldistriktet
ha yttrat sig över förslaget.

I regel skall antalet läraravdelningar
inom distriktet enligt § 10 a folkskolestadgan
årligen fastställas av folkskolinspektören
eller — för vissa större
skoldistrikt — av skolöverstyrelsen

efter förslag av skolstyrelsen. Vid oenighet
mellan skoldistriktet och folkskolinspektören
skall skolöverstyrelsen avgöra
ärendet.

Vid bestämmandet av antalet läraravdelningar
har folkskolinspektören
respektive skolöverstyrelsen att följa
av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser
och anvisningar (SFS 1947: 234 och
1950: 137). Syftet med dessa bestämmelser
och anvisningar är att främja
en fortgående anpassning av skolorganisationen
efter inträffande ändringar
i lärjungeantalet. Av anvisningarnas
utformning framgår emellertid, att, då
fråga är om övergång till högre eller
lägre skolform, hänsyn skall tagas endast
till mera varaktiga ändringar i
barnantalet och att skolformen alltså
icke bör påverkas av barnantalets tillfälliga
växlingar. Enligt i anvisningarna
intagen föreskrift bör vid deras tilllämpning
skälig hänsyn tagas till lokala
förhållanden, som kan motivera en
annan fördelning av lärjungarna på
läraravdelningar än som eljest skulle
komma i fråga.

Bestämmelserna i § 4 kungörelsen
1947: 234 inrymmer även möjlighet att
helt indraga en skola. Detta kan dock
ske först efter framställning av skolstyrelsen
hos folkskolinspektören, önskar
inspektören indraga en skola mot
skoldistriktets vilja, är han hänvisad
till att föreslå ändring i organisationsplanen.

Vidare må erinras om vederbörande
departementschefs uttalande i propositionen
1948: 155 (sid. 14) i en avhandlad
fråga om indragning i viss utsträckning
av mindre väl besökta klassavdelningar
i småskolan, nämligen i
flertalet fall där barnantalet i en avdelning
mer varaktigt uppgår till högst
6. Departementschefen anförde därvid,
att skäl otvivelaktigt kunde anföras för
en sådan åtgärd, särskilt i en tid av
akut lärarbrist. Man finge emellertid,
fortsatte departementschefen, icke förbise
de olägenheter, som i många fall
kunde vållas genom en indragning av

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Svar på interpellation ang.

klassavdelningar med även mycket
ringa barnantal. Det vore därför angeläget,
att en noggrann avvägning av
de intressen, som i varje särskilt fall
kunde göra sig gällande, komme till
stånd vid prövningen av dessa ärenden.
Sedan det kommit till skolöverstyrelsens
kännedom, att vad departementschefen
anfört på ifrågavarande
punkt icke givit anledning till något
särskilt uttalande från riksdagens sida,
anmodade överstyrelsen i cirkulärskrivelse
den 15 juni 1948 folkskolinspektörerna
att — med iakttagande av den
försiktighet, som av departementschefen
förordats — överväga åtgärder för
indragning av läraravdelningar med
mycket lågt barnantal.

Vid den ännu ej avslutade granskning
av skolorganisationen, som statens
sakrevision företagit, har sakrevisionen
framlagt ett flertal förslag till besparingsåtgärder,
som sakrevisionen för
sin del funnit motiverade. Två sådana
förslag avseende Klagstorps och Anderslövs
skoldistrikt har åberopats av
interpellanten.

I fråga om Klagstorps skoldistrikt
har sakrevisionen efter antecknande
att granskning ägt rum hos folkskolinspektören
den 13 oktober 1953 framlagt
följande förslag:

»Inom Klagstorps skoldistrikt finnas
för närvarande elva skolor med sjutton
läraravdelningar på folkskolestadiet
och elva på småskolestadiet.

Enligt lämnade uppgifter synes elevunderlaget
inom skoldistriktet icke
motivera flera än tretton läraravdelningar
på folkskolestadiet och tio på
småskolestadiet. En centralisering synes
därför böra genomföras och undervisningen
förläggas till de ur skolskjutsoch
lokalsynpunkt bäst lämpade skolorna.

Erforderligt behov av skolskjuts torde
få bedömas med hänsyn till för skolskjutsanordningar
gällande grunder.»

Detta förslag har jämte vissa andra
samtidigt gjorda förslag genom skol -

indragningen av skolor på landsbygden.

överstyrelsens försorg remitterats till
folkskolinspektören i Malmöhus läns
södra inspektionsområde för yttrande
efter hörande av vederbörande skoldistrikt.

I yttrande den 27 februari 1954, som
överstyrelsen enligt vad jag erfarit senare
kommer att vidarebefordra till
sakrevisionen, har folkskolinspektören
meddelat, att kommunalfullmäktige i
Klagstorp ännu ej beslutat i organisationsfrågan
men att enligt underrättelser
från kommunen fullmäktige komme
att följa sakrevisionens förslag på så
sätt, att de föreslagna tjänsteindragningarna
skulle göras med vissa tjänster
per år före ingången av redovisningsåret
1957/58.

Beträffande Anderslövs skoldistrikt
har sakrevisionen likaledes efter
granskning hos folkskolinspektören den
13 oktober 1953, framlagt följande förslag: »Börringe

klosters skola är för närvarande
organiserad med två läraravdelningar
omfattande klasserna 1—2
och 5—7, Lemmeströ skola med en läraravdelning
omfattande klasserna 3—4
och Sturups skola med två läraravdelningar
omfattande klasserna 1—2
och 5—7.

Av lämnade uppgifter framgår, att
elevunderlaget vid ifrågavarande skolor,
sedan eleverna i 7 klass centraliserats
till Anderslövs skola, endast motiverar
upprätthållandet av två läraravdelningar
på folkskolestadiet mot för
närvarande tre. En centralisering synes
därför böra genomföras och undervisningen
förläggas till de härför bäst
lämpade skollokalerna.

Erforderligt behov av skolskjuts torde
få bedömas med hänsyn till för
skolskjutsanordningar gällande grunder.
»

Efter remiss av förslaget har folkskolestyrelsen
i distriktet enligt företett
protokollsutdrag beslutat anhålla
om uppskov med åtgärder i avvaktan
på resultatet av den utredning angåen -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Svar på interpellation ang. indragningen

de nioårig enhetsskola, som undervisningsnämnden
föreslagit skulle ske i
samarbete med Klagstorps och Alstads
skoldistrikt.

I sitt yttrande har folkskolinspektören
ställt sig avvisande till sakrevisionens
förslag med den motiveringen, att
lärjungar i klass 7 vid Börringe klosters,
Lemmeströ och Sturups skolor
för närvarande ej får plats i klass 7
vid Anderslövs skola.

Det ligger i sakens natur, att olika
meningar ofta kommer till uttryck, då
det blir fråga om att indraga en skola
eller läraravdelning. Vissa grundläggande
bestämmelser finns, som jag
nyss nämnt, men dessa är icke mer detaljerade
än att skolmyndigheterna har
viss frihet att ordna den lokala organisationen
på lämpligaste sätt. Ibland
torde ekonomiska skäl och pedagogiska
fördelar av en högre skolform tala för
en viss centralisering även om författningarna
medger upprätthållande av en
mindre skola, då dess lärjungeantal
icke understiger föreskrivet minimum
för skolformen i fråga. Vid bedömandet
av de ekonomiska verkningarna av
en viss skolcentralisering är det givet,
att hänsyn tages — förutom till själva
driftskostnaderna för uppehållande av
flera eller färre skolanläggningar —•
även till behovet av och kostnaderna
för erforderliga skolskjutsar.

Den av sakrevisionen utförda granskningen
har utan tvivel varit av värde
och givit flera goda resultat. För genomförande
av förslagen tarvas skolmyndigheternas
medverkan i vanlig
ordning, varvid de givetvis har att
självständigt bedöma de av revisionen
gjorda förslagens lämplighet och genomförbarhet.
I allmänhet har enligt
vad revisionen uppgivit vederbörande
folkskolinspektör anslutit sig till framförda
förslag. Är skolstyrelsen och folkslcolinspektören
av den uppfattningen,
att förslaget ej bör genomföras, kan
det slutliga ställningstagandet ankomma
på skolöverstyrelsen och Kungl.

av skolor på landsbygden.

Maj :t, därest ärendet skulle föras vidare
dit. Givetvis kan också en skolstyrelse
föra varje ärende beträffande en skolindragning
vidare till Kungl. Maj :t,
därest styrelsen är otillfredsställd med
överordnad skolmyndighets beslut.

Herr HANSSON i önnarp (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för
det utförliga svar jag fått på min interpellation.
Vad sedan beträffar svarets
innebörd anser jag mig ha en viss anledning
att göra några kommentarer,
ägnade att i någon mån ge uttryck för
min mening i förevarande spörsmål.

Ecklesiastikministern säger i slutet
av sitt svar, att vissa grundläggande
bestämmelser finns men att dessa icke
är mer detaljerade än att skolmyndigheterna
har viss frihet att ordna den
lokala organisationen på lämpligaste
sätt. Detta låter visserligen inte så tokigt
i och för sig, men det finns såvitt
jag förstår anledning att fråga, hur
det egentligen fungerar i praktiken.
Jag har fått den uppfattningen, och den
är byggd på uppgifter från åtskilliga
folkskolestyrelser, att dessa styrelser
inte så sällan utsättes för påtryckningar
t. ex. i form av hot, att utgående
statsbidrag mistes om inte sakrevisionens
anvisningar följes till alla delar.
Vederbörande skolstyrelse tar dessa anvisningar
för gott och faller till föga,
med resultat att indragningar av skolor
kommer till stånd utöver dem, som
kommunen anser vara motiverade.

Mot detta kan naturligtvis anföras,
att skolstyrelserna ådagalägger en viss
undfallenhet förenad med blyghet i
sättet att utnyttja de möjligheter som
står dem till buds. Man har kanske
också i detta sammanhang anledning
att tala om auktoritetstro. Man kommer
emellertid inte heller ifrån den uppfattningen,
att även folkskolinspektörerna
i viss grad påverkats i samma
riktning. Det finns nämligen fall, där

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Svar på interpellation ang. indragningen av skolor på landsbygden.

folkskolinspektören tidigare intagit eu
synnerligen förstående hållning till
kommunernas strävan att i möjligaste
mån behålla bygdeskolorna men efter
sakrevisionens granskning övergått till
en betydligt kärvare hållning. Jag vill
dock inte anföra detta som ett avgjort
kritiskt uttalande mot folkskolinspektörerna.
Jag vill endast härmed ha belyst,
att sakrevisionens anvisningar i
varje fall för närvarande alltför ofta
uppfattas som direktiv, under det att
de borde uppfattas som vägledning, såsom
jag tycker framgår av interpellationssvaret.
I interpellationen har jag
också nämnt exempel på att sakrevisionens
granskning fått till konsekvens
hastiga, för skolstyrelsens folk obegripliga
omkastningar i organisationsplanen.

Såvitt jag kan förstå, har sakrevisionens
anvisningar byggts på kalla, matematiska
beräkningar av barnantal
och det med hänsyn till detta behövliga
antalet klasser, avdelningar och lärartjänster.
I alltför stor utsträckning har
dessa beräkningar varit fria från den
elasticitet, som erfordras vid ett praktiskt
bedömande av just dessa frågor,
där även andra, kanske inte mindre
viktiga faktorer måste komma med i
bilden.

Att sakrevisionen lägger huvudvikten
vid de ekonomiska synpunkterna på
skolväsendets organisation är givetvis
ingenting anmärkningsvärt, men besparingarna
får inte bli självändamål. Det
saknas emellertid inte fall där det gått
så. Från Döderhults kommun i Kalmar
län har av därvarande distriktsöverlärare
efter det att jag framställde interpellationen
till mig lämnats en del uppgifter.
Han påtalar förhållanden som
är nära nog identiska med dem som
jag anförde. Jag tänker relatera hans
uppgifter för att inte bli misstänkt för
att vara ute i ett ärende av rent lokal
betydelse. Uppgifterna från denna
kommun styrks av en vidimerad avskrift
av skolstyrelsens protokoll. Jag

har sålunda ingen anledning att misstänka,
att det skulle vara lösryckta och
mindre vederhäftiga spekulationer. Det
anförs sålunda: »Såvitt bekant avser
statens sakrevision att inom ramen för
bestämmelserna i KK nr 234/1947 företaga
de besparingsåtgärder, som kan
anses påkallade. Av de översikter över
barnantalet vid Sandshults och Påskallaviks
skolor, som enligt uppgift av
distriktsöverläraren företeddes vid sakrevisionens
besök i Döderhult den 7
maj 1953, framgår att — med hänsynstagande
till bestämmelserna i ovannämnda
kungörelse — förslag om indragning
av Sandshults skola inte kan
grundas på ifrågavarande kungörelse.
Enligt distriktsöverlärarens uppgift erhöll
sakrevisionen vid besöket i Döderhult
även meddelande om att Skrufshults
B3-skola i Mönsterås skoldistrikt
framdeles kan beräknas bli indragen,
varvid —• liksom är fallet i fråga om
fortsättningsskoleeleverna — barnen
från Skrufshults skolområde kan beräknas
komma att begagna sig av undervisningen
i Påskallaviks skola. Av de för
sakrevisionen företedda översiktstabellerna
framgår, att hänförande av barnen
från Sandshults och Skrufshults
skolområden till Påskallaviks skola
medför, att vid den sistnämnda skolan
på småskolestadiet regelmässigt och på
folkskolestadiet tidvis parallellavdelningar
måste upprättas.» Detta bestyrkes
med en tabell, som jag inte tänker
gå in på. Slutresultatet av resonemangen
blir: »Genomförandet av statens sakrevisions
förslag medför för det allmänna
å ena sidan en årlig besparing motsvarande
kostnaderna för avlönande av
en folkskollärare och en småskollärarinna
och å andra sidan en årlig utgift
motsvarande kostnaderna dels för skolskjutsar
å sträckan Sandshult—Påskallavik,
7 km, för i medeltal 33 barn, dels
för avlönande av ytterligare minst en
småskollärarinna — tidvis även en
eller två folkskollärare — vid Påskallaviks
skola, dels ränta och amortering å

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Svar på interpellation ang. indragningen av skolor på landsbygden.

lån för de nyuppförda klassrum vid Påskallaviks
skola, som samordningen
nödvändiggör. De ökade årliga utgifterna
kan därvid beräknas bli högre än
den årliga besparingen.»

Jag vill med detta ba ytterligare belyst
att sakrevisionen ofta sätter de ekonomiska
strävandena i högsätet på ett
otillbörligt sätt ur landsbygdsbefolkningens
synpunkt.

Man kan indela fördelarna, som man
vill vinna med indragningen av skolor
på landsbygden, i t. ex. följande tre
grupper. För det första vill man tillföra
varje lärartjänst ett tillräckligt antal
elever och därmed få fram en viss
hushållning med nuvarande knappa
tillgång på lärarkrafter. För det andra
vill man skapa förutsättningar för en
bättre skolform. För det tredje vill man
göra skolan billigare. Dessa strävanden
får dock inte bedrivas på ett sådant
sätt, att skolgången därigenom göres
obekvämare och mera psykiskt och fysiskt
påfrestande för barnen. Barnens
bästa får inte glida ur blickpunkten.
Skolan är ju som vi allmänt uttrycker
det till för barnens skull och inte tvärtom.
Skolskjutsarna kommer därför i
detta sammanhang in i bilden. De får
inte göras för påfrestande för barnen.
Jag vill understryka detta särskilt för
de yngre årsklassernas vidkommande.
Det är ingen trevlig syn att se sju-,
åttaåringar stå i ur och skur utan
skydd och vänta på att bli hämtade av
en försenad bil eller buss. Barnens fysiska
hälsa är ett viktigt moment även
för ett gott undervisningsresultat.

I fråga om skolskjutsarna vill jag passa
på tillfället att ge ecklesiastikministern
en honnör för att han har bibehållit
oförändrat statsbidrag till skolskjutsarna.
Om jag inte är fel underrättad
har nämligen samma sakrevision, som
med all sin kraft ivrar för sammanslagning
av skolor, varit inne på tanken att
minska statsbidraget från 80 till 662/3
procent. Det är också ett sätt att tillgodose
landsbygdens intressen! Organi -

serandet av landsbygdens skolväsende
är ofta svårt i många avseenden. Alla
försök att ge det en sådan form att
bästa möjliga undervisning kan åstadkommas
är lovvärda. Men låt oss inte
bländas av det som synes ändamålsenligt
i städer och större tätorter. Vad
som där går bra får inte utan vidare
bli en mall för uppbyggandet av landsbygdens
skola. Särskilt utgör de längre
avstånden och det större beroendet av
väderleksförhållandenas växlingar ett
starkt skäl för att i andra avseenden
kompensera barnen i landsbygdens skolor.
En sådan kompensation är att inte
barnantalet i de klassavdelningarna göres
så stort som man i dag från sakrevisionens
sida tydligen ivrar för. Därmed
skulle landsbygdens barn kunna få
en viss kompensation för de många
handicap som de har på detta område.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I samband med det interpellationssvar
som statsrådet Persson
lämnat och som gäller en mycket viktig
fråga — den saken skall inte ett ögonblick
bestridas — vill även jag anföra
några principiella synpunkter.

Det är alldeles riktigt vad interpellanten
här anfört om att indragningen
av skolor på landsbygden många gånger
medför stora skadeverkningar — jag
tror att man vågar använda ett så starkt
uttryck. Vi skall också komma ihåg att
när det gäller dessa indragningar vill
den lokala opinionen ha sitt ord med i
laget, och sällan eller aldrig är föräldrarna
i en skolrote intresserade av att
få sin skola indragen. Givetvis är
det såsom även interpellanten här nyss
framhållit, ibland nödvändigt att dra
in skolor därför att det inte finns tillräckligt
med barn. Men man bör nog
gå fram med stor försiktighet härvidlag.
Naturligtvis är det inte försvarbart att
bibehålla en skola på en plats, där antalet
barn oavbrutet går ned och där
det inte inom överskådlig framtid sy -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Svar på interpellation ang. indragningen av skolor på landsbygden.

nes komma att ske någon ökning av
barnantalet, men jag vill än en gång understryka
att indragningarna bör företagas
med sans och måtta.

Skoldistrikten har i vissa fall möjlighet
att lösa problemet på det sättet, att
man inför skolskjutsar och sammanslår
två skolor av lägre typ till en. Så har vi
tänkt göra hemma hos oss, och därigenom
kan vi få två B,-skolor förvandlade
till en B1-skola. Det är sålunda fördelaktigt
att gå till väga på detta sätt,
vilket dock inte skulle ha varit möjligt,
om man inte haft tillgång till skolskjutsar.

Jag har inte kunnat underlåta att säga
detta, då jag som skolstyrelseordförande
vet att många andra ledamöter av
denna kammare i samma ställning har
att brottas med dessa problem som
långt ifrån är lättlösta. Det har berättats
för mig att åtminstone i ett skoldistrikt
i Mellansverige, där man dragit
in de lokala skolorna och uppfört en
stor centralskola, har man på nytt måst
upprätta lokala skolor, då de stora fördelar,
som införandet av en centralskola
väntades ge, inte har förverkligats.
Över huvud taget bör vi, hela vägen
uppifrån och ned till skoldistrikten,
försöka verka för att det bibehålies så
många skolor som möjligt ute på landsbygden.

När man frågar kommuner, som kanske
redan på 1930-talet dragit in sina
lokala skolor, om deras erfarenheter av
saken, får man praktiskt taget alltid det
svaret, att hade de vetat vad de nu vet,
skulle de aldrig ha medverkat till att
deras skolor försvann. Skolan i en bygd
är dock en liten kulturpunkt, och skolans
försvinnande måste innebära en
försämring i kulturellt hänseende. Under
alla omständigheter borde småskolorna
få ligga kvar ute i de olika rotarna,
så att vi åtminstone slapp den syn
interpellanten här talat om, nämligen
små barn i sju—åtta-årsåldern som står
vid vägen och fryser och huttrar i väntan
på skolskjutsen. När barnen blir

äldre är ju inte dessa olägenheter så
stora.

Interpellanten framhöll här att kostnaderna
för skolskjutsar ibland överväger
den besparing som sker genom
indragning av lärartjänster. Det är alldeles
riktigt att det förhåller sig på
det sättet, och man bör därför inte se
dessa frågor bara ur en synpunkt, utan
man måste väga det ena mot det andra.
Om så sker, visar det sig nog i de flesta
fall fördelaktigt att bibehålla den lokala
skolan, givetvis under förutsättning att
det, såvitt man kan bedöma, även i
framtiden kommer att finnas tillräckligt
med barn för en skola.

Statsrådet har visserligen nu lämnat
kammaren, men jag skulle ändå vilja
rikta en vädjan till honom. När vi ute
i skolstyrelserna sitter och överväger,
huruvida vi skall dra in ett par skolor
i en skolrote och centralisera det hela
till en ny stor skola, så kan vi inte bortse
från det faktum att när det gäller
nybyggnader kan man, såsom alla ledamöter
av denna kammare vet, få rätt
stora statsbidrag. Yi vet emellertid också
att det tarvas en hel del när det gäller
reparationer av de gamla skolhusen. Då
kan man i vissa fall — t. ex. vid inläggandet
av en värmeledning i en gammal
skola — få ett visst statsbidrag. För
övriga reparationer får dock skoldistriktet
självt ta på sig kostnaderna. Om
vi kunde få till stånd en ändring av
dessa förhållanden från statsmakternas
sida, så att skoldistrikten kunde få litet
statsbidrag även till dessa reparationer,
skulle nog problemen till stor del försvinna
och man kunde behålla de gamla
skolorna.

Jag skall inte säga mer i dag, herr
talman, men jag vill ännu en gång understryka,
att vi bör skynda långsamt
när det gäller dessa indragningar och
se oss väl för, ty det gäller här problem
av stor räckvidd. Det är inte en sak som
man kan vifta bort hur enkelt som
helst.

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Svar på interpellation ang. indragningen av skolor på landsbygden.

Herr WARD (s):

Herr talman! Det är inte alls ägnat
att förvåna att man från landsbygdshåll
med vissa bekymmer betraktar den utveckling
som inträtt. Jag tror dock att
man överdriver betydligt om man vill
göra gällande, att skoldistrikten är fullkomligt
rättslösa och inte kan åstadkomma
ändring i de fall en ändring är
motiverad.

Jag tillhör den institution som här
blivit klandrad och som framställts som
en mycket hård institution, nämligen
sakrevisionen. Yi har inom sakrevisionen
ägnat denna fråga en verkligt objektiv
prövning, det kan jag försäkra.
För att i någon mån stilla bekymren kan
jag tillägga, att sakrevisionen, efter påpekanden
som gjorts från skilda håll,
har för avsikt att ompröva vissa av
dessa frågor. Jag kan försäkra att revisionen
därvidlag kommer att ta alla de
mänskliga hänsyn som den är skyldig
att ta. Skoldistrikten har möjlighet att
vända sig till skolöverstyrelsen och även
direkt till sakrevisionen för att få frågan
ytterligare prövad. Jag är förvissad
om att distriktens synpunkter skall, till
vilken institution de än vänder sig, beaktas
så långt det är möjligt.

Naturligtvis önskar ingen människa
att landsbygdens skolväsen på något
sätt skall trängas tillbaka eller drabbas
av onödiga svårigheter. Genom samverkan
mellan skoldistrikten och de statliga
myndigheter, som har att yttra
sig eller ta befattning med dessa spörsmål,
skall man förvisso komma till en
för alla parter acceptabel lösning.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja understryka
vad interpellanten här framhöll,
att sakrevisionen genom sin granskning
av centraliseringen av de nuvarande
skolformerna medverkat till en skärpning
av sättet att utnyttja de nuvarande
bestämmelserna. Jag tror att det ligger
till på det sättet. Även om jag förstår
herr Wards inlägg här och förstår att

det har funnits behov av en granskning,
så har i varje fall själva granskningen
som sådan medfört en skärpning
från folkskolinspektörernas sida.

Från statsmakternas sida — inte
minst från 1950 års riksdag — har det
talats om att man vill bevara bygdeskolorna.
Jag tror mig också ha sett ett
referat, där statsrådet Persson uttalat
sig för ett bevarande av dessa skolor. I
hans interpellationssvar hade jag hoppats
att finna bekräftelse på detta. Efter
vad jag kunnat fatta finns där emellertid
endast en redogörelse för vad som
förekommit i det aktuella fallet.

Jag skulle dock vilja betona att det
givetvis inte alltid är bara från de statliga
myndigheternas sida — från folkskolinspektörernas
sida — som det visas
en tendens till att driva på utvecklingen
mot en centralisering. Man möter
dessa strävanden även från överlärarhåll
ute i bygderna och från kommunernas
egen sida. Från kommunernas
sida överdriver man enligt min uppfattning
alldeles för mycket de rent ekonomiska
problemen. Man talar om de
höga kostnaderna för bygdeskolorna
och att det blir billigare med en centralisering.
Enligt min mening överbetonar
man också vinsten av att man
får fram bättre skolformer genom en
centralisering. Man bortser från de
nackdelar som centraliseringen medför,
vilket framhölls av både interpellanten
och herr Nilsson i Bästekille.

Det finns en del nackdelar i samband
med skolskjutsarna. Det blir väntetider
för barnen både när de skall till och
från skolan och i samband med håltimmar.
Vissa timmar kan man nämligen
inte utnyttja därför att timplanen inte
överensstämmer med skolskjutsarnas tider.
Det är svårt att få dessa saker
att harmoniera med varandra som de
borde.

Jag tror också att man i detta fall
bortser från bygdeskolornas betydelse
för det samarbete som bör finnas mellan
skolan och föräldrarna. Genom en

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Svar på interpellation ang. indragningen av skolor på landsbygden.

centralisering blir kontakten med föräldrarna
sämre. Dessa synpunkter är
mycket väsentliga i dagens läge.

Jag skall inte ytterligare uppehålla
mig vid synpunkterna på bygdeskolornas
värde; sådana har redan framhållits.
Jag tror dock att vi från riksdagens
sida bör observera den utveckling till
en centralisering som för närvarande
pågår. Om man läser tidningarnas redogörelser
för hur nya centralskolor
byggts, finner man klart och tydligt
denna strävan till centralisering.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Det är närmast sakrevisionens
propåer om indragning av skolor
som föranlett denna debatt. Dessa
har, inte bara i de sydligare delarna av
landet utan även längst i norr, vållat en
icke obetydlig och, synes det mig, i
mångt och mycket onödig irritation.
Jag kan nämna ett exempel. I början av
år 1953 fick ett skoldistrikt statsbidrag
för om- och tillbyggnad av en skola.
Detta beviljades givetvis icke utan att
distriktet förebragt barntabeller och övriga
utredningar. Knappt ett år efteråt
kom en propå från sakrevisionen om
att denna skola, som just då höll på att
färdigställas med hjälp av statsbidraget,
skulle dras in. Då är det ganska naturligt,
att folk blir irriterat och undrar,
om den högra handen i tillräcklig utsträckning
vet vad den vänstra gör.

Jag vill instämma i det som här sagts
till försvar för bygdeskolorna. Inom
våra bygder, inte minst inom det försöksdistrikt
i vilket jag själv är bosatt,
har vi den uppfattningen, att bygdeskolorna
väl försvarar sin plats i framtidens
skola och att det inte alltid är så
att centralisering innebär förbättrad undervisning.

Herr HANSSON i Önnarp (bf):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
tacka herr Ward för hans klarläggande
ord. Det föreligger tydligen ute i kommunerna
en missuppfattning av sak3
— Andra kammarens protokoll 1954.

revisionens anvisningar. Dessa är, enligt
vad hem Ward här uttalat, inte annat
än en vägledning och således icke
något som utan vidare skall tas för gott.
Jag noterar med tillfredsställelse, att
man ställt i utsikt en omprövning av
vissa fall med uppenbara överdrifter.
Många skolstyrelseordförande och ledamöter
blir säkert mycket glada över
det besked de får genom denna debatt.
Man har nämligen faktiskt tidigare haft
den uppfattningen, att om sakrevisionen
sagt att det skulle vara på ett visst
sätt, fanns det ingenting annat att göra
än att följa revisionens direktiv. Denna
uppfattning har, som jag tidigare sagt,
smittat av sig även på folkskoleinspektörerna.
Jag vill ytterligare understryka,
att jag med stor tillfredsställelse
lyssnade på herr Ward och att jag hoppas,
att man också skall efterleva hans
ord.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! De problem, som interpellanten
tagit upp, är synnerligen aktuella
ute på vår landsbygd. Jag har
fattat det så, att interpellantens avsikt
varit att få ett uttalande beträffande
sakrevisionens ställning till frågan, eftersom
man ute i bygderna har fått den
uppfattningen, att revisionen vill pressa
fram en snabbare förändring och utformning
av skolväsendet än man i allmänhet
önskar.

Jag begärde ordet närmast på grund
av herr Wards anförande. Jag ser emellertid,
att han lämnat kammaren, varför
det är svårt för mig att rikta mig
direkt till honom.

Det är framför allt folkskoleinspektörerna,
som har uppfattat sakrevisionens
anvisningar som klara direktiv.
De har mycket att säga till om — kanske
tar man ibland deras påminnelser
och PM litet för allvarligt från skolstyrelsernas
sida — och då de nu hänvisat
till sakrevisionens inställning beträffande
utformningen av skolväsendet,
har deras ställning blivit än starkare.

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Svar på interpellation ang. indragningen av skolor på landsbygden.

Det är därför av vikt att man får klart
för sig, att sakrevisionen inte är en
myndighet, som till varje pris vill
pressa fram eu ändring, som går ut över
bygdeskolorna och föranleder en indragning
av skolorna ute i periferien.

Redan i skolkommissionens betänkande
framhölls, att det var angeläget
att framför allt småskolorna skulle bevaras
så långt det var möjligt. Framför
allt är det värdefullt, att barn i 7—•
8-årsåldern får sin undervisning i hembygdens
småskola och slipper med hjälp
av skolskjutsar åka varje dag till en
centralskola. Å andra sidan är vi på
landsbygden medvetna om att utvecklingen
på skolväsendets område tvingar
oss till en centralisering. Det blir en
fråga om en avvägning mellan de ekonomiska
uppoffringarna och de pedagogiska
fördelarna. Vid en sådan avvägning
finner man emellertid snart
nog, inte minst med hänsyn till befolkningsutvecklingen
och befolkningsförflyttningen
på den svenska landsbygden,
att man tvingas till en centralisering,
om man inte alltför mycket skall
behöva ge avkall på de skolformer, som
tätorterna nu har förmånen av att ha.
Dessa problem är kanske inte alltid så
lätta att förstå, och när de vägs mot de
lokala intressena, som nödvändigt vill
ha kvar bygdeskolorna, finner vi att de
lokala intressena i allmänhet vill dominera.
År vi å andra sidan ekonomiskt
vaksamma, finner vi, även om man inte
behöver ta hänsyn till lärarbrist, att det
blir för dyrt att hålla en skola, där
samtidigt kraven på moderna lokaler
och kraven på skolform fylles, och vi
tvingas då till en centralisering. Om
emellertid sakrevisionen inte är den
hårda myndighet som man har trott ute
i bygderna utan man även där kan få
rättelse på dessa problem, då tror jag
— även om jag i likhet med herr Nilsson
i Bästekille anser, att man bör skynda
långsamt på detta område — att det
är klokt att ändå försöka följa med i
utvecklingen i vad det gäller skolfor -

mer och utnyttja de möjligheter som
statsmakterna ger till moderna skollokaler,
samtidigt som man far varligt
fram.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När jag nu har erfarit
att här har utspunnit sig en lång debatt,
som jag tyvärr inte kunnat höra
då en proposition, där jag varit föredragande,
behandlats i medkammaren,
vill jag i alla fall innan debatten avslutas
säga, att jag hoppas att kammaren
i sin helhet av interpellationssvaret
har fått klart för sig, att man inte
kan betrakta något förslag av någon
myndighet och givetvis inte heller av
sakrevisionen såsom något absolut avgörande,
utan att det först och främst
är de lokala skolmyndigheterna, som
har att göra avvägningar med hänsyn
till alla förhandenvarande omständigheter.
Om det så finns högre skolmyndigheter
som gör invändningar och anser
att de anförda skälen inte får vara
de övervägande, finns ju alltid den möjligheten
för en skolstyrelse att genom
besvär underställa ärendet högsta myndighet.
Det är klart att hänsyn då kommer
att tas till alla omständigheter så
långt det är möjligt att tränga in i dem.
Jag vet att t. ex. skolöverstyrelsen är
mycket angelägen om att göra resor ut
till olika bygder för att på ort och
ställe ta del av hur saker och ting ligger
till, och jag kan försäkra att från
de högre myndigheternas sida skall en
mycket ingående prövning komma varje
på så sätt anhängiggjort ärende till
del.

Man har också här i debatten frågat
hur jag helt allmänt ser på centraliseringen,
eftersom man tyckte att detta
inte togs upp tillräckligt i själva svaret.
Jag vill då bara säga, som också
faktiskt skymtade i svaret, att jag givetvis
är på det klara med att pedagogiska
och ekonomiska skäl oftast verkar i sam -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

ma riktning. Jag vill ännu en gång erinra
om att de pedagogiska skälen inte
får drivas så långt, att A-skolan skulle
bli den allena eftersträvansvärda, men
båda dessa skäl verkar ju i riktning
för centralisering. Det är klart att vi
ändå inte skall genomföra en alltför
omfattande centralisering, där vederbörande
bygd har vägande skäl att anföra
däremot. Som jag tillät mig säga häromdagen
i ett föredrag, som kanske den
ärade frågeställaren har sett refererat i
någon tidning, anser jag att det i allmänhet
inte finns skäl att centralisera
klasserna 1—6 till en punkt för varje
skoldistrikt. Jag tänker därvid givetvis
på de skoldistrikt som vi har fått på
senare tid, oftast genom sammanslagning
av, ibland rätt många, mycket små
skoldistrikt.

Jag tror inte heller att man på många
håll ifrågasätter en så långtgående centralisering,
men att sedan i detalj säga
hur mycket den ena eller andra omständigheten
skall inverka, är alldeles
omöjligt. Det blir i de flesta fall mycket
svåra avvägningar efter avstånd och
möjlighet att anordna skolskjutsar eventuellt
med hjälp av redan befintliga
kommunikationer.

Om jag får tillägga en sak vill jag
säga, att jag är särskilt angelägen om
att man just när det gäller småskolan
inte centraliserar i onödan. Som jag
nämnde i svaret diskuterades för några
år sedan att sätta gränsen så lågt som
vid ett barnantal av sex, och det ger
ju vid handen att myndigheterna under
senare tid har varit speciellt inställda
på att så långt som möjligt söka uppehålla
småskolorna.

Även om det sålunda inte är möjligt
att dra upp några längre gående klara
linjer, hoppas jag att kammaren har
fått en aning om hur jag ser på dessa
frågor, och jag kan inte finna annat
än att de högre skolmyndigheterna har
betraktat frågorna ungefär på samma
sätt som jag.

Härmed var överläggningen slutad.

Filmgranskningsverksaitiheten.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den på bordet vilande
motionen nr 703 av herr Hjalmarson.

§ 6.

Filmgranskningsverksamheten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till statens biografbyrå
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
116, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 12 februari 1954,
dels för riksdagen framlagt slutliga förslag
till anslag till statens biografbyrå,
dels ock lämnat riksdagen tillfälle att
avgiva yttrande över de ändrade grunder
för filmgranslmingsverksamhetens
utövande, som departementschefen i
nämnda statsrådsprotokoll förordat.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bl. a.
ändrade grunder för vad som skulle
hänföras till barntillåten film. Enligt
förslaget skulle vid sidan av åldersgränsen
15 år införas en lägre gräns vid
11 år, varjämte ifrågasatt totalförbud
för barn i förskoleåldern att bevista
filmföreställningar avvisats. Kungl.
Maj:t hade vidare bl. a. föreslagit
anställande av ytterligare en filmcensor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två
motioner.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna II:
592 och II: 593,

I. godkänna de i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 12
februari 1954 förordade ändrade grunderna
för fiimgranskningsverksamhetens
utövande, att tillämpas från och
med den 1 juli 1954;

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Filmgranskningsverksamheten.

II. godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens biografbyrå,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1954/55;

III. till Statens biografbyrå: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 150 100 kronor;

IV. till Statens biografbyrå: Omkostnader
för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Näsgård, Näsström, Birger
Andersson, Elfving, Nils Theodor Larsson,
Johansson i Mysinge, Birke och
Svensson i Stenkyrka, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna II:
592 och 11:593,

I. förklara, att riksdagen vid granskning
av de i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 12 februari
1954 förordade ändrade grunderna för
filmgranskningsverksamhetens utövande,
att tillämpas från och med den 1
juli 1954, icke funnit anledning till annan
erinran än vad i reservationen angivits; II.

godkänna av reservanterna framlagd
avlöningsstat för statens biografbyrå,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1954/55;

III. till Statens biografbyrå: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 134100 kronor;

IV. till Statens biografbyrå: Omkostnader
för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 kronor.

2) av herr Widén, utan angivet yrkande.

Den av herr Karl Andersson m. fl.
avgivna reservationen innebar i huvudsak,
att endast en åldersgräns, 15 år,
skulle gälla och att någon ytterligare
filmcensor ej skulle anställas.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Den fråga vi här behandlar
gäller anslag till statens biografbyrå
och dessutom ändrade grunder
för filmcensurens utövande.

Reservanterna är överens med utskottsmajoriteten
och Kungl. Maj:t i
de flesta stycken, men på en punkt, som
har väsentlig betydelse, är vi av olika
mening, nämligen beträffande censurens
befogenheter i bedömningen av vad
som skall hänföras till barnfillåten film.

Nu gäller som bekant att filmer, som
anses skadliga eller olämpliga för barn,
inte får visas för barn som icke fyllt
15 år. Filmkommittén har föreslagit att
gränsen skall höjas till 16 år, men både
departementschefen och utskottet har
stannat för att den nuvarande gränsen
vid 15 skall bibehållas. Inte heller mot
det har vi reservanter någonting att
anföra, men Kungl. Maj:t har föreslagit
att det vid sidan härav skall införas
ännu en gräns, vid 11 år. Syftet därmed
skulle vara att de äldre barnen skulle
kunna få se bland annat äventyrsfilmer
som inte anses passa för de yngre barnen.
Vi reservanter har inte velat godta
införande av denna nya åldersgräns. Det
är möjligt att barnpsykologiska skäl talar
för en ytterligare differentiering av
den yngsta biografpubliken. Jag är för
min del i högsta grad lekman på det
barnpsykologiska området och vågar
därför inte uttala mig om styrkan hos
dessa skäl. Det kan säkerligen mobiliseras
en hel del starka argument för
denna tanke, men jag har en bestämd
känsla av att det är ett mera teoretiskt
än praktiskt resonemang. Jag vill erinra
om att meningarna var mycket delade
under pressdebatten i denna fråga.
Även om, såsom här framhållits, de
hörda remissinstanserna har tillstyrkt
en sådan anordning, har dock en del
sagt att de icke velat motsätta sig densamma.
Bakom detta uttryck »icke ve -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

lat motsätta sig» ligger väl en tvekan,
och man får nog betrakta dessa yttranden
med en viss reservation.

Om man således kan bortse från de
argument som på det teoretiska planet
kan anföras för en sådan kategoriklyvning,
ter sig frågan litet annorlunda när
man ser den ur praktiska synpunkter.
Reservanterna kommer då till ett annat
resultat än Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten,
och vi reservanter
har därvidlag ungdomsvårdskommittén
bakom oss. Som framhålles i reservationen
ansåg ungdomsvårdskommittén,
att det visserligen i och för sig var
önskvärt, att den film som visas för
barn och ungdom anpassas efter de
ungas olika utvecklingsstadier. Samtidigt
framhölls emellertid, att gränsfall
måste komma att föreligga hur än
gruppindelningen gjordes och att det
inte vore säkert, att något väsentligt
vore att vinna på införandet av ytterligare
en åldersgräns. Säkert vore däremot,
enligt ungdomsvårdskommitténs
uppfattning, att en sådan gräns skulle
medföra påtagliga svårigheter, bland
annat för den enskilda familjen, filmproducenterna
och biografindustrien.

Vad filmproducenterna angår är det
inte uteslutet, som biografägareförbundet
och småskolelärarinneförbundet säger,
att ett genomförande av två åldersgränser
måste ytterligare minska
filmproducenternas villighet att satsa
på barnfilmproduktion. Detta är enligt
min mening naturligt, ty basen för denna
produktion måste då bli väsentligt
smalare än vad den nu är. Att som utskottet
säger de tvenne kategorierna
barnfilm skulle locka även vuxna biografbesökare
är en sak som återstår
att se, likaså om filmindustrien vågar
satsa på detta uttalande. Det är i varje
fall ett påstående, vars hållbarhet i
framtiden ingen här i dag kan bevisa.

Vad sedan gäller biograferna är det
uppenbart, att det måste vålla väsentligt
ökade svårigheter, om ytterligare
en åldersgräns skulle införas. Alla kän -

Filmgranskningsverksamheten.

ner vi säkerligen till hur svårt för att
inte säga omöjligt det är för biografpersonalen
att nu kunna kontrollera
barnens ålder. Det kan i varje fall inte
bli lättare, utan måste antas bli väsentligt
svårare, om till denna kontroll av
13-, 14- och 15-åringar också skall läggas
en kontroll av 9-, 10- och 11-åringar.
Det är besvärligt som det nu är, och
det måste bli betydligt besvärligare om
två åldersgränser införes. Vi kan alla
vara överens om att den förbudsgräns,
som vi nu har vid 15 år, aldrig varit
effektiv och att kontrollsvårigheterna
och barnens lust att överträda kommer
att öka ännu mera vid införandet av
en ytterligare åldersgräns. Kan en ny
förordning vara något att eftersträva,
när man riskerar att barnen skall mobilisera
all sin uppfinningsrikedom,
som vid dessa år brukar vara rätt utpräglad,
för att kringgå en lag som för
dem uppträder i en biografvaktmästares
skepnad?

Man invänder att förordningen i
första hand kommer att vara ett stöd
för hemmen och föräldrarna. Men något
måste man väl ändå kunna lita på
hemmens och föräldrarnas ansvarskänsla!
Jag tror man går för långt, om
man anser att samhället i detalj skall
reglera även barnens uppfostran.

Vad särskilt beträffar de små biograferna
på landsbygden, så kommer dessa
att ställas inför speciella svårigheter.
Man visar t. ex. film en gång i veckan
på ortens enda biograf. Kommer det
då att över huvud taget visas barnfilmer
på en sådan biograf? Kommer man
att anse det ekonomiskt möjligt att kunna
visa film för den lägsta åldersgruppen?
Det är en fråga som i framtiden
får besvaras.

Är det vidare sannolikt att de äldre
gärna går på de yngstas filmer? För
min del är jag därvidlag mycket tveksam.
Jag tror att det blir ett för litet
klientel ute i bygderna för dessa filmer.
Eller skall det spelas film för olika

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Filmgranskningsverksamheten.

publikkategorier eu gång var tredje
vecka?

Man får nog konstatera att om de
linjer som utskottet och Kungl. Maj:t
uppdragit strikt följes, blir det besvärligare
för familjerna att hålla samman
och gemensamt besöka biograferna. På
landsbygden och i småorterna är det
mycket vanligt att familjerna håller
ihop, när man besöker nöjestillställningar,
och där är barnen oftast under
föräldrarnas kontroll.

En annan sak blir det i städerna och
framför allt i storstäderna, där det är
många biografer och olika program.
Där kan man åtminstone teoretiskt
lämna 10-åringen på en biograf och 14-åringen på en annan och så kan föräldrarna,
om de så önskar, gå på en
tredje, men detta är väl ett tillstånd
som inte är särskilt eftersträvansvärt.
Även om den föreslagna reformen skulle
bli genomförd hoppas jag, att det i
praktiken inte skall bli alltför utpräglat
på det sättet.

Jag hoppas att vad jag här anfört
inte skall tolkas som ett uttryck för
något speciellt intresse för biografägaruas
svårigheter. Även om man inte
skall bortse från dessa, vill jag erinra
om att biograferna på småorterna och
på landsbygden i stor utsträckning ägs
av folkrörelserna och att bakom dem
står inte minst de ideella och andra
organisationer. Ingen torde väl heller
våga påstå, att dessa biografer på något
sätt misskött sin uppgift under nuvarande
förhållanden. Det finns ingen
anledning att tro att det skulle bli någon
skillnad härvidlag, om det tillstånd
som för närvarande råder, således
med eu åldersgräns, skulle bestå.
För min del är jag fullt övertygad om
att dessa biografer i framtiden som
hittills väl kommer att visa ansvar i
det hänseendet.

Till slut, herr talman: Vi befinner oss
bl. a. i televisionens tidevarv, även om
televisionen ännu inte nått till oss. Men
vi kan väl vara tämligen övertygade om

att den kommer hit. Hur kommer det
då att gå med alla förbudsföreskrifter?
Blir de inte det då, om icke förr, illusoriska? Så

en sak till. Alla vet vi, att det har
myntats ett mycket populärt ord, nämligen
Krångelsverige. Under allmänt gillande
går man i tal och skrift till kamp
mot detta något, som allmänheten uppfattar
som ett hot mot friheten. Men
vad gör vi i riksdagen? Är inte vad
som i detta ärende håller på att ske en
ytterligare utökning av detta, som man
skulle söka dämpa för att inte säga
bekämpa.

Ett bifall till reservationen innebär
också, att en årlig utgift av 16 000 kronor
till en filmcensor undvikes. Jag
är fullt medveten om att det inte direkt
är statsmedel som användes till avlönande
av honom. Men frågan är i
alla fall, om man inte kan använda den
mannen bättre i andra och kanske viktigare
och mera betydelsefulla sammanhang.

Jag undrar, herr talman, om det inte
är bättre, att man här, då det gäller
upplysning av allmänheten, går, såsom
vi i reservationen föreslår, på den frivilliga
vägen i stället för att välja denna
uppdelning på olika förbudslinjer.
Vi vill erinra om barnfilmkommitténs
verksamhet och även om pressens betydelse
i detta fall såväl i dess kritikverksamhet
som i fråga om annan
vägledning. Därigenom bör en lämplig
upplysning kunna ges allmänheten. Frågan
är, om inte detta skulle vara både
bättre och mera effektivt och till större
nytta än ett rent förbud.

Jag vill också erinra om att även utskottet
och Kungl. Maj :t inte är främmande
för att förutsättningarna för en
efterlevnad av den förordning som här
föreslås inte är de allra bästa. Man har
ju konstaterat, att det inte tidigare har
gått att få till stånd en tillfredsställande
kontroll på detta område. Kungl. Maj :t
har ju särskilt sagt, att man inte vill
utöka kontrollen utöver vad som nu

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

gäller. Ingen skulle väl heller önska, att
vi skulle, som filmkommittén har diskuterat,
gå in för andra och hårdare
kontrollmetoder.

Med vad jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den till
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Starka skäl talar för den
ståndpunkt som utskottet intagit i denna
fråga. Då reservanterna viil bibehålla
den nuvarande ordningen med bara en
åldersgräns, finns det anledning att närmare
gå in på de brister, som är förknippade
med den nuvarande ordningen.
Dessa frågor har också upptagits
till behandling av 1949 års filmkommitté,
som ju även har fört fram förslaget
om alternativa åldersgränser vid 11 och
vid 16 år.

Olägenheterna med det nuvarande
systemet är uppenbara. När granskningsmännen
skall avgöra, om en film
skall betraktas som barntillåten eller ej,
skall hänsyn tas både till de yngre och
till de äldre barngrupperna. Den uppgiften
är svår, då det gäller barngrupper,
som är helt olika i fråga om filmuppfattning
och reaktionssätt. Man söker
sig alltså fram till ett slags medelproportional,
och det blir båda grupperna
lidande på. De större barnen får
inte se en del filmer som passar deras
ålder. Jag tänker t. ex. på äventyrsfilmer.
Jag behöver bara nämna en sådan
film som »De tre musketörerna». Det
finns många andra sådana filmer. Man
kan med hänsyn till de små barnen inte
släppa fram dylika filmer som barntilllåtna.
Vad blir då följden? Jo, de äldre
barnen lockas att försöka få se barnförbjudna
filmer. Hade vi här en lägre
åldersgräns, skulle antalet filmer för
dessa äldre barn kunna ökas betydligt.

Med anledning av att reservanterna
fruktar att det nya förslaget skulle leda
till att publikunderlaget skulle minskas
och möjligheterna att se film skulle re -

Filmgransknings verksamheten.

duceras, vill jag säga, att detta resonemang
omöjligen kan gälla de äldre barngrupperna.
Det blir troligen tvärtom på
det sättet att flera omtyckta filmer blir
tillgängliga för dessa äldre barn.

Så var det frågan om de yngre barnen.
Genom att man nu har femtonårsgränsen
— och granskningsmännen
måste taga skälig hänsyn också till de
äldre barnen — kommer filmer med,
som inte är så särskilt lämpade för de
mindre barnen. Jag erinrar kammarens
ledamöter om en sådan film som »Snövit»
eller, för att ta ett ännu färskare
exempel, »Det stora äventyret». De små
barnen fäster sig inte nämnvärt vid
ting, som är dem helt främmande, men
de fäster sig desto mera vid händelser,
som erinrar dem om deras egen livssituation.
När rävmamman i »Det stora
äventyret» dör och rävungarna lämnas
ensamma, identifierar sig de små barnen
med dessa moderlösa ungar. De
känner igen situationen, och den blir
därför en skakande upplevelse för de
små. Tryggheten i denna mor- och barnsituation
— som är deras egen — får
där en allvarlig knäck.

Genom införande av en lägre åldersgräns
skulle de mindre barnen endast
få se sådana filmer, som passar dem.
Man har sagt, att filmproduktionen för
deras del skulle krympa, men jag tror
i likhet med departementschefen att
dessa farhågor är betydligt överdrivna.
Men även om så skulle vara fallet, måste
enligt mitt sätt att se saken det väsentliga
vara, att de mindre barnen skyddas
för olämpliga filmer, inte att till varje
pris ge de små barnen tillfälle att se
film så ofta som möjligt.

Reservanterna framhåller på sidan
33 i förevarande utskottsutlåtande:
»Mot den föreslagna kategoriklyvningen
av barnen kan vidare anföras, att den
kan medföra ekonomiska olägenheter
för biografägare på de mindre tätorterna
ute i landet; en strikt avgränsning
av barnen i olika grupper måste nämligen
på dessa orter antagas komma att

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Filmgranskningsverksamheten.

minska publikunderlaget vid visandet
av barntillåten film.» Till detta vill jag
endast säga, att intresset för barnens
bästa väl ändå måste komma i första
band, och att andra intressen då får
träda åt sidan. I detta sammanhang
finns det också anledning erinra om
att inte heller Sveriges biografägareförbund
har velat motsätta sig den nya
åldersgränsen. Där borde man väl annars
vara mest känslig för just frågan
om publikunderlaget.

En annan invändning, som reservanterna
har gjort, är att differentieringen
av barnpubliken skulle omöjliggöra för
föräldrarna att tillsammans med barn
i olika åldersgrupper besöka en biografföreställning.
Detta är naturligtvis
riktigt, om det gäller en föreställning
som endast är avsedd för de äldre barnen,
då de mindre inte får följa med.
Men jag undrar om det verkligen kan
vara ett föräldraintresse att ta de mindre
barnen med på en sådan föreställning.
Målsmännens riksförbund, som
har yttrat sig på denna punkt, har säkert
haft frågeställningen klar men ändå
tillstyrkt differentieringen. Även
om det låter banalt, måste jag ändå
säga, att de äldre barnen och de vuxna
givetvis kommer att som förut kunna
gå med de minsta på sådana filmer,
som är tillåtna för de mindre barnen,
och även i fortsättningen kommer väl
filmer att produceras, som passar alla
åldersstadier.

Reservanterna har vidare talat om
ökade kontrollsvårigheter — avdelningens
ordförande använde ordet krångel
för en stund sedan — och risk för nya
överträdelser. Ja, men här gäller det ju
i alla fall något väsentligt, nämligen frågan
om de mindre barnens psykiska
hälsa, och då väger invändningarna
lätt, för att här använda departementschefens
egna ord. Jag vill här peka på
att t. ex. filmproducenterna och filmuthyrarföreningen
har tillstyrkt differentieringen,
med hänsyn till att fördelarna
uppväger de nackdelar som

uppstår i samband med kontrollen, och
som jag nämnde för en stund sedan
har inte heller biografägarförbundet
motsatt sig förslaget. Jag tycker att
just detta förhållande borde vara något
att tänka på för reservanterna. I Finland
har man rörliga åldersgränser, och
mig veterligt har icke några klagomål
redovisats från det hållet. I Norge har
också för inte så länge sedan en proposition
lagts fram, i vilken man går
in för alternativa åldersgränser. Vad
biografvaktmästarnas besvär beträffar
gjorde filmkommittén så, att man tillfrågade
vederbörande, och det heter i
kommitténs betänkande, att enligt vissa
tillfrågade biografvaktmästares vittnesmål
skulle det inte bli väsentligt svårare
att upprätthålla gränserna vid respektive
11 och 16 än den vid 15 år.

Man har här hänvisat till ungdomsvårdskommittén.
Jag ber då att få påpeka
att nämnda kommitté också uttalat
sig för en differentiering, men av
praktiska skäl har man, som avdelningens
ordförande redan nämnt, ändå
icke velat gå på den linjen.

De mindre barnen skulle lockas till
överträdelser av 11-årsgränsen, menar
reservanterna. Den risken finns naturligtvis,
men vi skall å andra sidan inte
glömma, att det finns anledning antaga,
att överträdelserna av 15-årsgränsen
kommer att bli färre, då de äldre
barnen genom den nya anordningen
kommer att få ett rikare urval av filmer
än hittills, filmer som tilltalar just
deras smak och som kan konkurrera
med de vuxnas filmer om ungdomens
intresse.

Avdelningens ordförande berörde
också frågan om televisionen, och jag
erkänner villigt att det ligger en hel
del i vad som sades, men jag menar
att det inte är bara 11-årsgränsen som
diskussionen då kommer att gälla utan
även 15-årsgränsen, d. v. s. den gräns
som reservanterna nu försvarar.

Propositionens förslag om alternativa
barngränser medför en ökad arbetsbe -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

lastning för biografbyrån, och det föreslås
också en ytterligare granskningsman.
Kostnaderna härför beräknas till
16 000 kronor, vilka, om reservanternas
förslag bifalles, skulle bortfalla. Det
finns emellertid anledning påpeka, vilket
avdelningens ordförande också i
förbigående gjorde, att biografbyrån är
en självfinansierande institution, vars
utgifter täcks genom granskningsavgifterna;
ända sedan 1915 har också
biografbyrån redovisat ett stort överskott.
Jag skulle emellertid säkert göra
reservanterna orätt om jag här gjorde
gällande, att konstnaderna för filmcensuren
har haft någon avgörande betydelse
för deras bedömning av själva
sakfrågan.

Till sist, herr talman, vill jag bara
stryka under en väsentlig sak. Alla de
remissinstanser som yttrat sig om åldersgränserna
har tillstyrkt en differentiering
av barngrupperna eller i vart
fall inte motsatt sig en sådan. Därvidlag
tänker jag på statens biografbyrå,
medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,
samtliga lärarorganisationer, d. v. s.
tio stycken, de samverkande bildningsförbunden,
de tre filmfackorganisationerna,
Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, och Målsmännens riksförbund,
vilket är det inte minst viktiga
i detta sammanhang, och Kooperativa
kvinnogillesförbundet. Endast Nationaltemplarordens
studieförbund har
haft en annan mening. Det är ju, herr
talman, ganska sällsynt med en sådan
enstämmig mening, men jag tar nog
inte fel om jag säger, att det som förenar
alla dessa instanser, de medicinska,
de psykologiska och de pedagogiska
samt föräldraopinionen, är en gemensam
strävan att vilja skydda just
de mindre barnen mot skrämmande eller
på annat sätt olämpliga filmer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Bark (s).

Filmgranskningsverksamheten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Då det i denna fråga
i utskottet visat sig råda många delade
meningar, kanske det kan vara på sin
plats att jag helt kort delger kammaren
några av de synpunkter, som jag anlagt
på densamma innan propositionen framlades.

Det är tvenne huvudsynpunkter som
här förts fram såsom varande relevanta
och motsatta propositionens, nämligen
dels i fråga om kontrollen och de svårigheter
som följer av dubbla åldersgränser,
och dels i fråga om den ekonomiska
aspekten som skulle innebära
att motverka barnens möjligheter att
fiver huvud taget få se film.

Vad först kontrollen beträffar skall
jag villigt erkänna, att det är omöjligt
att få en alldeles exakt sådan, och att
två gränser naturligtvis möter större
svårigheter än en. Emellertid måste vi
väl ändå säga oss, detta inte minst med
hänsyn till de remissyttranden, som här
relaterades av den föregående ärade
talaren, att man inte kan bedöma frågan
om kontrollen såsom det härvidlag väsentligaste
och avgörande. Det förefaller
mig som om feltagen i fråga om åldern
inte skulle bli väsentligt större om
man inför denna dubbla gräns; jag kan
således för min del inte tillmäta den
frågan någon större tyngd i det sammanhanget.
Om jag skulle tillägga en
sak skulle det vara den, att jag för min
del räknat med att föräldrarna kommer
att hjälpa myndigheterna, och att föräldrarna
i stort sett är verkligt angelägna
om att deras barn får se endast sådana
filmer som är passande för dem,
att det med andra ord kommer att visas
ett så pass stort intresse från föräldrarnas
sida, att det inte blir de stora
svårigheter med avseende å denna kontroll
som reservanterna befarar.

Vad sedan den ekonomiska aspekten
beträffar förhåller det sig ju så •— jag
vet inte om det sagts i denna kammare,
men det sades i vart fall i medkammaren

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Filmgranskningsverksamheten.

— att det kan tyckas att det med den
föreslagna anordningen med dubbla
gränser blir svårare för landsbygdens
barn att få se film av för dem lämplig
kvalitet. Det är nog alldeles riktigt att
gruppen filmer, som är tillåtna endast
för den yngsta ålderskategorien barn,
skulle bli relativt begränsad, vilket för
mindre orter betyder att man naturligtvis
där får se relativt färre sådana
filmer. Häremot vill jag sätta vad förslaget
betyder för den något äldre barngruppen.
Jag anser att det är alldeles
klart att det blir ett så väsentligt mycket
bättre urval, ett både kvalitativt och
kvantitativt bättre material av film som
kommer att visas för dessa något äldre
barn, att detta mer än väl uppväger
svårigheterna hur man skall
bedöma filmerna för de yngre, om de
skall tagas med eller ej när biografkedjan
fastställer sina program.

Det har, herr talman, ändå alltid varit
så, att det finns filmer i biografkedjorna,
alldeles särskilt kanske sådana
som går på småplatser, som inte är så
ekonomiskt givande utan rent av orsakar
förluster men som i alla fall kan
och bör tagas med och nu givetvis tages
med i förhoppning om att andra filmer
i stället skall ge desto bättre resultat,
varigenom det hela kan utjämnas.
Och märk väl, det har ju inte ifrån
intressenter för de mindre biografföretagen
framförts några vägande invändningar
mot förslaget, varför jag tycker
det är rätt egendomligt när man anför
detta ekonomiska argument såsom ett
skäl. Jag tycker som sagt för min del,
att den förbättring som vi har utsikter
att få för de större barnen härvidlag
överväger.

Det har sagts ibland, att det är den
psykologiska sakkunskapen som står
bakom detta förslag. Den psykologiska
sakkunskapen har emellertid dessutom
fått instämmanden från så många olika
håll, att vi utan tvekan måste säga att
det inte är något ensidigt intresse, som
gjort sig till förespråkare för de dubbla

gränserna. Också biografbyrån har själv
klart angivit vilka svårigheter som nu
förekommer, då man skall klassificera
en film som barnförbjuden eller icke
barnförbjuden. Av det som passar barn
i 12—14-årsåldern finns åtskilligt som
rent av är skadligt för barn i den lägsta
åldersgruppen.

Jag menar sålunda att det finns så
vägande skäl för detta förslag, skäl som
vida övergår de skäl som kan anföras
däremot, att jag hoppas kammaren här
vill besluta i enlighet med utskottets
förslag, som är detsamma som Kungl.
Maj :ts.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Närmast i anslutning
till herr Widéns blanka reservation,
som enbart gäller problemet med förskolebarnens
biobesök, vill jag som motionär
understryka ett par synpunkter
på frågan om filmcensuren.

Herr Hamrin och jag har motionerat
om bestämmelser som går ut på att
barn i förskolåldern bör få besöka filmföreställningar
endast i sällskap med
vuxen person. Vi har ifrågasatt det hygieniskt
och mentalhygieniskt lämpliga
och försvarliga i att barn i denna ålder,
alltså före småskolåldern, skall tillbringa
de ljusaste timmarna av söndagen
i mörka biografsalonger och i synnerhet
att de släpps dit tämligen slumpvis,
utan den trygghet och vägledning
som sällskapet med en vuxen människa
utgör.

Det är här som vi menar att den mentalhygieniska
synpunkten kommer in.
Många även av de barntillåtna filmerna
innehåller så pass nervpåfrestande scener,
att barnen ofta grips av skräckkänslor.
Man måste då komma ihåg att
det här gäller de känslomässigt mest labila
åldersgrupperna. Barnläkare har
ju vitsordat faran av att barnen matas

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

med så starka sinnesintryck, att dessa
sedan kommer igen i form av skräckdrömmar.
Man kan ifrågasätta om småbarn
över huvud taget bör utsättas för
en sådan påfrestning.

Om detta ändå sker, har man sannerligen
all rätt att kräva, att en vuxen
person finns i närheten för att barnet
skall känna sig tryggt. Dessutom menar
jag att det är en avgjord vinst, om föräldrar
och målsmän på det sättet själva
kan göra sig en föreställning om kvaliteten
på de filmer som visas för barnen.
Vissa erfarenheter på detta område talar
inte till förmån för filmbolagens
smak och omdöme. Vi menar också att
vi som motionärer är i gott sällskap,
när vi hävdar nyttan av en restriktivare
lagstiftning på området. Vi kan bl. a.
hänvisa till den engelska barnfilmkommittén,
som för sin del föreslagit en absolut
minimigräns vid fem år, en ståndpunkt
som också intas av medicinalstyrelsen
här i Sverige. Engelsmännen har
föreslagit denna gräns kombinerad med
en bestämmelse, att barn under sju år
endast i sällskap med vuxna skall få
besöka filmföreställningar.

Inte mindre än sex lärarorganisationer
har gått på samma linje och dessutom
så betydande och omdömesgilla
sammanslutningar som Målsmännens
riksförbund och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund. Skolöverstyrelsen
menar att saken är så pass allvarlig, att
ett formellt förbud bör stadgas i varje
fall för barn under fem år.

Man tycker ju att utskottet efter dessa
remissyttranden från så sakkunniga och
omdömesgilla håll som medicinalstyrelsen,
skolöverstyrelsen, lärarna och föräldrarna
borde ha funnit någon form
för reglering av förskolebarnens biobesök.
Nu har utskottet nöjt sig med att
konstatera, att det skulle vara till gagn
för barnen om deras biobesök uppskötes,
men det lämnar avgörandet helt i
föräldrarnas händer. Detta är visserligen
uttryck för ett utomordentligt stort
förtroende för föräldraopinionen, men

Filmgranskningsverksamheten.

utskottet tycks inte lita helt och hållet
på föräldrarna, som nu ofta parkerar
sina barn i en mörk biograflokal, utan
att riktigt förvissa sig om verkningarna
därav. Utskottet säger nämligen att det
vore önskvärt, »att föräldraopinionen
genom lämpliga former av upplysning
påverkas till ökad ansvarskänsla på detta
viktiga område av barnens fritidssysselsättningar».

Det är, herr talman, närmast med anledning
av denna passus jag har begärt
ordet. Min medmotionär och jag är
medvetna om att det i nuvarande läge
inte lönar sig att yrka bifall till vår
motion, i varje fall inte med någon utsikt
till framgång. Skulle missförhållandena
fortsätta, förbehåller vi oss rätten
att återkomma. För dagen vill vi på det
kraftigaste understryka utskottets vädjan
till föräldraopinionen och uttala
den förhoppningen att våra främsta organ
när det gäller opinionsbildning på
detta område, pressen och radion, kommer
att ägna frågan nödig uppmärksamhet.
Endast det bästa är gott nog åt
våra barn.

Jag skulle till sist, herr talman, vilja
applicera precis samma synpunkt på
censurfrågan i dess helhet. 1949 års
filmkommitté har avböjt statliga ingrepp
i fråga om filmerna efter genomförda
moraliska och renodlat estetiska
principer; man nöjer sig med att anlägga
mentalhygieniska synpunkter.
Departementschefen och statsutskottet
delar denna synpunkt. Man kan naturligtvis
ifrågasätta, om det verkligen var
nödvändigt att som nu skett föreslå
borttagande av den gamla formuleringen
om förbud för sådana filmer, »vilkas
förevisande skulle strida mot allmän
lag eller goda seder» o. s. v. I stället
har man nu föreslagit förbud mot »film
eller del av film, vars förevisande på
grund av det sätt varpå händelserna
skildras, och det sammanhang, vari de
förekomma kan verka förråande eller
skadligt upphetsande eller förleda till
förbrytelse».

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Filmgranskningsverksamheten.

Man förstår svårigheten att upprätthålla
en moralisk bedömning av filmerna
ur statlig censursynpunkt, och själv
är jag ingen vän av förbud för allt och
alla, såframt inte särskilt tvingande skäl
föreligger. Skulle denna ändring i skrivningen
vara en eftergift för tendensen
att frigöra kulturlivet från de moraliska
normerna, beklagar jag det. Jag anser
mig dock icke behöva tolka skrivningen
på det sättet. I stället är det väl så
att man går in för att bedöma de frågor
man anser sig kompetent att bedöma
och lämnar den övriga bedömningen
till det fria ordet och den allmänna opinionen.
Det förhållandet, att staten icke
anser sig böra anlägga en moralisk bedömning
på filmen, befriar dock inte de
opinionsbildande organen, främst pressen,
från att utöva en hälsosam kritik
även på detta område.

Jag kommer i dagens läge att rösta
för utskottets hemställan men har, herr
talman, intet yrkande.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Med största tillfredsställelse
konstaterar man att både departementschefen
och majoriteten av
statsutskottets andra avdelning har anslutit
sig till förslaget om uppdelning
av barntillåten film i två grupper. Detta
var ju också det förslag som framfördes
från barnfilmkommittén.

Men man får tyvärr också konstatera,
att ingen har velat följa barnfilmkommitténs
förslag om åldersgränser
vid 12—16 år. Jag har i min motion pekat
på att 16-årsgränsen redan är införd
i de andra nordiska länderna, och man
är nu beredd att också införa en 12-årsgräns. Vad är då naturligare än att
vi försöker få lagtexterna att överensstämma
i våra nordiska länder? Vi har
ju skapat ett särskilt organ, det nordiska
rådet, som skall genom likartade
bestämmelser få det praktiska livet att
fungera så friktionsfritt som möjligt.
Kommer nu åldersgränserna inte att
överensstämma, så kan t. ex. den sven -

ska filmcensuren inte godkänna den
danska filmcensurens klassificering av
barnfilmer. Skall 11-åringarna, såsom
nu föreslås, räknas med i den högre
åldersgruppen måste man ta hänsyn
till att en 11-åring är ett barn i lika
hög grad som en 9-åring eller 10-åring
och reagerar precis på samma sätt inför
den film den ser. Följden måste bli
att man för 11-åringarnas skull måste
barnförbjuda filmer som i de andra
nordiska länderna anses lämpliga för
den högre åldersgruppen, därför att
man där räknar 12 år såsom undre
gräns. Och det är ju sådana oformligheter
i det nordiska samarbetet som
vi vill komma ifrån.

Produktion av god barnfilm är så
litet lönande att man sannerligen måste
undanröja alla hinder för samarbete,
det må gälla internordiska eller internationella.
Internationellt gäller nämligen
också — nästan undantagslöst —
16-årsgränsen. I annat fall får vi aldrig
fram de verkligt goda barnfilmer som
vi behöver och som skulle ge barnen
större fantasi och kunskaper.

Det påpekas också, att om man inför
en åldersgräns vid 12 år i stället för
11, blir publikunderlaget för den speciella
barnfilmen större. Detta utgör
en ren stimulans för produktion av
god barnfilm.

Man bär ju befarat ■—• det har sagts
av de föregående talarna — att det skall
bli svårt att få barn och ungdom, och
kanske till och med föräldrarna, att
respektera åldersgränserna. Naturligtvis
kommer det att bli överträdelser.
Jag vill stryka under att det blir särskilt
svårt att kontrollera åldern om
gränsen skall gå vid 11 år, ty det är
först i 12-årsåldern som barnens hela
apparition förändras. Då kommer de
nämligen in i puberteten efter att dessförinnan
ha tillhört den egentliga barndomen.
Det är därför lättare att skilja
en 12-åring från en 11-åring än att
skilja en 11-åring från en 10-åring.
Mellan 10 och 11 år går det ingen verk -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

lig gräns, vare sig kroppsligt eller psykologiskt.

Men jag skulle vilja understryka att
indelningen av de barntillåtna filmerna
efter åldersgränser har det väsentliga
syftet att låta barnen och ungdomen
få reda på vilken film som är
så beskaffad att deras åldersgrupp har
behållning och glädje av filmen.

Det har också visat sig vid barnfilmjuryns
arbete, som nu har pågått
ända sedan 1948, att det är en verkligt
markant skillnad mellan reaktionen
hos barn före puberteten och i puberteten.
övergången sker i 12-årsåldern.
Barn i puberteten har en inlevelseförmåga
som gör att de uppskattar emotionella
moment, någonting som 11-åringarna i sin utåtriktning är främmande
för. 11-åringarna och 10-åringarna
är i den åldern som man ibland
kallar för pangpangåldern, det är då
det skall vara äventyr. Det är efter de
principerna som barnfilmjuryn rekommenderar
en viss film för en viss ålder
och sedan sammanför de rekommenderade
filmerna i barnfilmlistor.

Även om jag nu säger, att det är mycket
viktigt att vi får överensstämmelse
mellan å ena sidan den lagtext, som
gäller denna åldersindelning, och å
andra sidan pedagogernas och psykologernas
praxis som de arbetar efter
för att bedöma filmen, i förhållande till
den rätta åldersgruppen, så anser jag
dock att huvudsaken är att vi får två
åldersgränser för den barntillåtna filmen,
och därför, herr talman, vill jag
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! I sak är det praktiskt
taget omöjligt att nu tillföra debatten
någonting nytt. Jag skulle vilja inskränka
mig till att mer allmänt se på den
situation som har uppstått efter den
starka reservationen i statsutskottet.

Om man hade väntat sig ett motstånd
mot den här propositionen, så
var det väl närmast till hands att tro

Filmgranskningsverksamheten.

att detta skulle ha varit riktat mot allt
vad filmcensur heter över huvud taget.
Det vore ju ändå en konsekvent linje,
en principiellt försvarbar linje att säga:
Bort med censuren! Nu har man
inte gjort det. Tvärtom går man emot
det förslag till två åldersgränser, som
ju inte har någon annan uppgift och
motivering än att det skall göra censuren
smidigare och mindre schablonmässig.
Det är alltså en fullständigt ny
situation som ecklesiastikministern här
har kommit i. Jag vill inledningsvis
understryka detta därför att man nog
hade tänkt sig att debatten mera skulle
röra sig om censur eller inte censur.

Det föreligger också en annan märklig
omständighet. När den här propositionen
kom fram, var det ett kompakt
tryck från praktiskt taget alla organisationer,
från alla håll där man var intresserad
för barnfilm och barnfilmproduktion,
alltså från kvinnoföreningarna,
från barnfilmrådet och från alla
lärarorganisationer; det har från många
håll här, nu senast av herr Blidfors,
gjorts en fullständig uppräkning av
hur remissinstanserna har ställt sig.
Propositionen måste alltså i hög grad
betraktas som en beställning från de
stora intressegrupperna, inte minst
från målsmannahåll. Det bör man hålla
i minnet.

Låt oss se på den situation som biografbyrån,
alltså vår censur, befinner
sig i! När byrån nu granskar en film
med sikte på om den skall vara barntillåten
eller inte, är det i realiteten
inte åldrarna omkring 15 år som är
avgörande, utan det blir någon form
av medelproportional av 10, 11, 12 och
13 år. Följden blir, att en rad filmer,
som är lämpliga och bra spelfilmer för
barn i 11—14-årsåldern, måste förbjudas,
och de förbjudes, som sagts här
många gånger i dag, med hänsyn till de
små barnen. Det har nämnts olika filmer,
»De tre musketörerna», »Skattkammarön»
och en rad andra för pojkar
och flickor så typiska filmer, vil -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Filmgranskningsverksamheten.

kas innehåll alla känner till genom ungdomsböcker
osv. Samtidigt säger emellertid
en enhällig pedagogisk och medicinsk
expertis, att det inte finns någon
meddelelseform, som gör ett så starkt
intryck på barnen som just filmen. Det
som en pojke i 13—14-årsåldern kan
skratta åt kan för en liten knatte i
6—7-årsåldern vara en skräckupplevelse.
Det är inte säkert att den lille tål
att se, hur d’Artagnans värja går tvärsigenom
kroppen på en motståndare i
en fäktning. Den större pojken kan
omedelbart reducera detta till vad det
verkligen är fråga om.

Vi har alltså velat hjälpa censuren
på detta sätt. Jag kan heller inte förstå
talet om den ekonomiska förlusten,
den alldeles ovidkommande synpunkten
om biografägarna tjänar mer eller
mindre. I debatten i första kammaren
har en genomgående tråd varit frågan
hur det skall gå för biografägarna. De
kan i varje fall inte förlora på att det
blir en större grupp filmer, som tilllåtes
för barn från 11 år och uppåt.
Om de förlorar på något, skulle det
vara därpå, att vissa filmer som censuren
nu godkänner — ty det måste ju
ändå bli några barnfilmer — blir förbjudna
för barn i åldern 10 år och
nedåt. Då skulle man vilja ställa frågan,
om någon på allvar vill göra gällande
att vi skall visa filmer för barn, trots
att dessa filmer medför psykisk skada
för dem, endast av den anledningen,
att biografägarna, i detta fall biografägarna
på landsbygden, eljest komme
att lida ekonomisk skada.

I reservationen framhålles bl. a., att
det blir svårt för föräldrar med barn
i olika åldersgrupper att tillsammans
med barnen besöka en biografföreställning.
Vi som sitter här i kammaren borde
ha ganska stora förutsättningar att
bedöma detta, eftersom vi väl alla varit
i denna situation. När vi går med våra
ungar på bio ser vi i allmänhet filmer,
som skall passa oss alla. Det är alltså
barntillåtna filmer, sådana som Sucks -

dorffs »Det stora äventyret», den sista
som gått på våra biografer, »Prinsessa
på vift», och en rad andra allmänt
trevliga spelfilmer. De kommer ju att
vara kvar även i fortsättningen. Hela
det problem, som reservanterna här
målat upp beträffande svårigheterna
och konflikterna inom familjerna, att
10-åringen skall gå på en film, 11-åringen
på en annan och pappan på en
tredje, existerar alltså inte i verkligheten.

Det har också, herr talman, i denna
debatt talats mycket om krångel. Herr
Johansson i Mysinge målade detta ordentligt.
Han sade att det nu gäller
inte bara 14—15-åringarna utan också

9- , 10- och 11-åringarna. Det är visserligen
sant, men vid varje föreställning
är det bara fråga om en enda åldersgräns.
Vaktmästaren vet, då filmen spelas,
om det är 11- eller 15-årsgränsen
som gäller. Alla förstår, att massor av

10- åringar kommer att slinka in på de
filmer, som är förbjudna för dem, liksom
massor av 14-åringar nu slinker
förbi biografvaktmästaren, beroende på
att de är storvuxna eller särskilt framåt
i biografvestibulen. Men att så sker
är ingenting att göra åt eller ens något
att beklaga sig över. Dessa bestämmelser
är endast avsedda som en vägledning
och för att underlätta en klassificering
av filmerna, och helhetsresultatet
måste ändå bli bättre om man i
stort sett har att ta hänsyn till de små
barnen å ena sidan och de något större
å den andra. Det är dock ingen tillfällighet
att 11-årsåldern i så oändligt
många sammanhang, i pedagogiska
och medicinska sammanhang, spelar
en stor roll. Alla vi, som kan göra en
kontroll på denna punkt, vet att 11-årsåldern utgör en milstolpe i barnets
utveckling. Man har därför tagit denna
ålder och vill ha den som riktpunkt
och ingenting annat.

Till sist, herr talman, sägs det här,
att filmproducenterna inte kommer att
våga satsa på barnfilmproduktion om

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

man bara har att ta hänsyn till de
minsta grupperna. Ja, ärade kammarledamöter,
tyvärr satsas det inte på
någon barnfilmproduktion nu heller.
Jag vill upprepa vad jag nyss sade,
nämligen att den barnfilmproduktion,
som är ekonomiskt framgångsrik, också
är den produktion, som varit konstnärligt
framgångsrik. Jag nämnde
Sucksdorffs film, och flera andra kan
nämnas. Men det ges tyvärr inte nu
lämpliga filmer för små barn. De som
gjorts är i varje fall inte tillräckligt
många för att det skall vara något problem
i detta sammanhang. Filmproducenterna
har inte motsatt sig förslaget.
En av vårt lands största filmproducenter,
Dymling, nu i SF, var
dessutom medlem av kommittén.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag har inte heller några
nya synpunkter att tillföra debatten
men skulle bara vilja konkretisera
den genom att nämna ett par filmer
som Stockholms biografer annonserar
i dagens tidning. Jag har valt ut tre
exempel som jag tycker tillräckligt tydligt
visar vad vi i utskottsmajoriteten
syftar på, när vi vill sänka åldersgränsen
för vissa filmer.

Först vill jag dock säga att bland de
över 50 biografannonser, som jag har
framför mig, finns det inte en film
som är inspelad för barn. Att det skulle
satsas mindre på barnfilmer än nu om
förslaget genomfördes är därför omöjligt.

Filmen »Liv på havets botten» är en
cinemaskopisk färgfilm, som praktiskt
taget förflyttar en till havets botten.
Den är ett tekniskt mästerverk. Man har
lyckats filma de egendomliga djur som
lever nere på havsbottnen. Men det är
en film som man absolut inte kan visa
för små barn. Många av dessa djur ser
så hemska ut att små barn skulle få
mardrömmar av dem. Elva—tolvåring -

Filmgranskningsverksamheten.

arna däremot, som befinner sig i den
våldsamt naturvetenskapliga åldern när
man samlar skalbaggar, föder upp marsvin,
studerar djurböcker och djurplanscher
och undersöker allt och frågar
så att varken föräldrar eller skola
kan klara sig inför all vetgirigheten,
dem får man inte nu släppa på en sådan
film. Jag försäkrar att det finns
massor av tolvåringar som gärna skulle
se denna film tre eller fyra gånger och
skulle lära sig oerhört mycket av den.
Vi får väl hoppas att vi så småningom
när denna film inte längre går på premiärbiograferna
får den som skolfilm.
Men än så länge är den förbjuden för
de åldrar, som skulle ha störst utbyte
av den, och måste vara det med nuvarande
bestämmelser.

En liknande film är »Den vita renen»,
också den en film som skildrar
naturen. Som förspel visas »Vildhästen».
Båda filmerna har våldsamma
scener, som man inte kan visa för småbarn.
Alltså är de också barnförbjudna.

En film av helt annan karaktär är
»Förbjuden lek» på Sture. Den handlar
om en krigsskadad liten flicka, som en
något äldre pojke tar hand om och hjälper
över hennes chock. Det är en underbar
film, en sådan som man just
skulle önska att föräldrar och ungdomar
gemensamt gick och såg. Den
måste också vara barnförbjuden, ty det
är inte tänkbart att visa den för de
mindre barnen. Men det är mycket tråkigt
att man inte kan ta med låt oss
säga tretton-, fjortonåringar på den filmen.
De skulle förstå den och bli djupt
gripna av den. Det är just i den åldern
som barnen börjar glida ifrån hemmen.
Det är inte någon större konst för föräldrar
att hålla kontakten med sina
småbarn, men i elva-, tolvårsåldern
börjar barnen gå sina egna vägar. Då
är det mycket svårt att finna gemensamma
intressen att samla föräldrar
och barn omkring. Det är så mycket
föräldrarna inte förstår av barnen i den
åldern och ännu mera som barnen är

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Filmgranskningsverksamheten.

övertygade om att föräldrarna inte förstår.
En sådan film är då ett utmärkt
medel som man bör ta vara på för att
få kontakt. Barnen blir gripna av den
och får behov att tala med föräldrarna
om den. En sådan film kan därför bli
en punkt, där man verkligen kan finna
varandra. Det talas så vackert om att
familjerna inte bör splittras. Just i den
åldern bör man göra något för att hålla
familjen samlad. Då skall man inte avsäga
sig möjligheterna till detta.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Med anledning av vad
statssekreterare Edenman här framhållit
vill jag erinra om att jag i mitt första
anförande uttryckligen underströk, att
jag för min del inte ville diskutera de
barnpsykologiska och de med barnfilmscensuren
sammanhörande förhållandena,
då jag inte ansåg mig sakkunnig
på detta område och då det dessutom
säkerligen finns starka skäl som
talar för de åsikter som statssekreterare
Edenman här så varmhjärtat gjort sig
till tolk för.

Jag är emellertid, såsom jag också
framhöll i mitt första anförande, tveksam
om möjligheterna att i praktiken
omsätta de önskemål som sålunda framförts,
i synnerhet om det skall ske genom
att införa ytterligare en förbudsgräns,
nämligen vid 11 år. Jag har en
känsla av att det vore bättre att mera
på frivillig väg försöka åstadkomma
vad man nu vill uppnå genom bestämmelser
som, herr talman, enligt min
mening är diffusa i så måtto att det
inte finns några möjligheter att efterleva
dem. Det är dessa synpunkter som
varit avgörande för mitt ställningstagande
till det föreliggande förslaget.

Det har här talats om att barnens
bästa måste komma i första hand och
att det inte på något sätt gäller —• det
framhöll också statssekreterare Eden -

man —• att skydda biografägarnas intressen.
Det finns ingen anledning för
mig att därvidlag ingå på någon motargumentering,
ty det förhåller sig
självklart på det sättet. Men fråga är,
om det inte kan finnas ett både — och,
som gör att bestämmelserna kan få
andra verkningar än som varit avsett.
Jag tänker då särskilt på landsbygden.
Svårigheten att där åstadkomma en differentiering
är av naturliga orsaker en
helt annan och större än i städer och
samhällen.

Jag är, som sagt, inte någon expert
på frågan om hur barn reagerar för
olika filmer, men jag har själv barn,
och mitt personliga intryck är att i det
alldeles övervägande antalet fall tar
barn inte någon direkt skada av de
filmer som de nu får se. Vi bör emellertid
inte glömma att barn kan reagera
mycket olika. En 15-åring kan
reagera våldsamt för en film, som går
helt förbi en 11- eller 12-åring, och
tvärtom.

Det är sådana saker som har medverkat
till att jag har tagit ställning till
förmån för reservanternas förslag.
Första kammaren har ju nu också med
mycket stor majoritet anslutit sig till
reservanterna.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr 1.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
replikera lierr Johansson i Mysinge,
när han talar om att man borde försöka
lösa denna fråga på frivillighetens väg.
Framstående kvinnliga krafter har ju
på frivillighetens väg tagit initiativet
till den s. k. barnfilmkommittén och
där utfört ett mycket värdefullt arbete,
med stöd av åtminstone två av vårt
lands största tidningar, men man har
tvingats erkänna att man icke rår på
problemet. Två av medlemmarna i
denna kommitté, fru Eva Wigforss och
fru Eva von Zweigbergk, var också med -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

lemmar av 1949 års filmkommitté. Den
frivilliga vägen är alltså redan prövad
och har visat sig vara icke framkomlig;
i varje fall når man inte på denna väg
de resultat som de för barnfilmen intresserade
anser önskvärda.

Jag representerar ingalunda någon
barnpsykologisk expertis — herr Johansson
i Mysinge och jag är säkerligen
lika kompetenta eller lika inkompetenta
på det området, hur man nu
vill ta det. Det har emellertid i olika
länder, framför allt i Amerika, gjorts
stora och många undersökningar om
filmens inverkan på barn i olika åldrar,
och man får väl böja sig för de
resultat, vartill en enig expertis därvid
har kommit.

Jag har, herr talman, givetvis inte
något annat yrkande än tidigare.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Inför de stora svårigheter
som här har uppradats på detta
område undrar jag om förbudsgränsen
vid elva år är det Columbi ägg som
löser frågan. Jag kan, herr talman,
knappast dela den uppfattningen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Karl Andersson m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Stenkyrka begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 112, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Karl Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

4 — Andra kammarens protokoll 195b.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
108 ja och 108 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta. Då rösterna sålunda
befunnits lika delade, nedlade herr
förste vice talmannen i rösturnan en
ja- och en nej sedel, av vilka på herr
förste vice talmannens anmodan fröken
Höjer upptog den ena, vilken befanns
vara ja-sedeln.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Fru WALLIN (s):

Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlas bl. a. också
frågan om statens förvärv av Älvkarleby
kommuns ålderdomshem. Den frågan
var uppe redan vid 1943 års riksdag,
som beslöt att bemyndiga Kungl.
Maj :t att låta träffa avtal angående förvärv
för statens räkning för en kostnad
av sammanlagt 1 027 800 kronor av
bl. a. Älvkarleby kommuns ålderdomshem
för utnyttjande som sekundäravdelning
till befintligt sinnessjukhus, i
detta fall Ulleråker. Av det nämnda beloppet
beräknades 168 000 kronor för
inköp av ålderdomshemmet.

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

Medicinalstyrelsen hade tidigare tittat
på hemmet och värderat det. I en
skrivelse till Älvkarleby kommun i juni
1952 hemställde styrelsen, att kommunen
skulle ta ställning till frågan om
försäljning av hemmet och förklarade
sig villig att tillstyrka ett inköpspris av
148 000 kronor, vartill skulle komma
markvärdet. Älvkarleby kommun beslöt
antaga erbjudandet, och vid 1943 års
riksdag kom förslaget att det skulle
uppdragas åt Kungl. Maj :t att låta träffa
avtal om köpet. Det förutsattes därvid,
att kommunen skulle bygga ett nytt ålderdomshem,
vilket den även gjorde.
Uppförandet av det nya ålderdomshemmet
fördröjdes emellertid, huvudsakligen
på grund av den statliga byggnadsregleringen.
Det gamla hemmet kunde
därför inte ställas till statens förfogande
förrän i januari 1952. Denna försening
åsamkade kommunen en merkostnad,
som beräknats till 500 000 kronor.
Både förseningen och fördyringen berodde
alltså på omständigheter, som
kommunen inte kunde råda över.

Medicinalstyrelsen anför nu, att kraven
på sekundäravdelningar till sinnessjukhusen
har stigit under de år som
gått sedan beslutet fattades och att Älvkarleby
kommuns gamla ålderdomshem
numera inte uppfyller de kraven. Styrelsen
anser dock, att köpet bör fullföljas
i enlighet med de tidigare gjorda
utfästelserna. Statsutskottet har också
i detta utlåtande uttalat sig positivt i
frågan. Det anser, att kommunens berättigade
intressen bör beaktas. Statskontoret
har emellertid yrkat avslag
på förslaget med bl. a. den motiveringen,
att ålderdomshemmet under den
förflutna tiden undergått en värdeminskning
på grund av bristande underhåll
från kommunens sida och att
frågan därför bör bli föremål för ytterligare
utredning.

Vad det gäller underhållet så har
kommunen intill år 1952, då hemmet
utrymdes, bekostat ett normalt årsund
erhåll och dessutom låtit lägga på ett

nytt tak. Att inte större ombyggnader
eller reparationer gjorts är ganska naturligt,
då hemmet skulle säljas och man
inte visste hur det skulle komma att
disponeras.

Om det under den gångna tiden skett
en värdeminskning, vilket det naturligtvis
gjort, har emellertid samtidigt en
stor förändring av penningvärdet inträffat,
som nog uppväger värdeminskningen.

Något slutgiltigt köpeavtal har inte
upprättats mellan staten och kommunen.
Att så inte har skett beror emellertid
inte på underlåtenhet från kommunens
sida. Kommunen har tvärtom hela
tiden varit angelägen om att köpet
skulle avslutas. I december 1952 fick
kommunen 75 000 kronor som dellikvid
av köpesumman. År 1953 upprättades
ett preliminärt avtal om förvärv av ålderdomshemmet
för den ursprungligen
beräknade köpeskillingen, 148 000 kronor-
för byggnaden och 13 300 kronor
för marken — under förutsättning att
Kungl. Maj :t godkände detta. Nu anser
departementschefen i likhet med statskontoret
att frågan bör bli föremål för
ytterligare utredning. En utredningsman
har också tillsatts.

Vi som motionerat i denna fråga är
i likhet med medicinalstyrelsen av den
meningen, att köpet bör fullföljas i enlighet
med de tidigare gjorda utfästelserna.
När riksdagen har beviljat medel
och 75 000 kronor av köpesumman
redan har utbetalats så finns det, såvitt
vi förstår, ingen anledning till ytterligare
utredning i denna fråga. Vi anser
nog också att kommunerna bör ha rätt
att fordra att staten fullföljer de utfästelser
som en gång gjorts utan att ta
hänsyn till att utvecklingen sedan dess
skapat ändrade förhållanden, som man
inte tidigare kunnat förutse. Däremot
är vi ense med departementschefen om
att en utredning om hur huset i framtiden
skall användas bör ske.

Ja, herr talman, jag förstår att det
inte är någon utsikt att få kammarens

Onsdagen den 12 maj 1954. Nr 19.

Riktlinjer för förstärkning av trafikövervakningen. — Anslag till statens polisskola
m. in.

bifall till motionen, och jag tänker därför
inte ställa något yrkande. Jag vill
endast uttala en förhoppning om att
vad utskottet anfört verkligen beaktas
då frågan slutgiltigt skall lösas samt
att denna slutgiltiga lösning inte som
hittills bara skjuts på framtiden.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 8.

Förstärkning av ordningsstatspolisen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förstärkning av ordningsstatspolisen
m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

Punkten 1.

Riktlinjer för förstärkning av trafikövervakningen.

Punkten föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Tillsammans med några
andra motionärer har jag i en motion
uttalat mig för att den föreslagna förstärkningen
av ordningsstatspolisen
skulle spridas jämnare i landet. Som
skäl härför har vi bl. a. anfört att vi
anser, att effektiviteten och smidigheten
hos ordningspolisverksamheten
inom länen främjas om det i någon av
länets städer, företrädesvis dess residensstad,
finns en ordningsstatspolisavdelning.
Det finns också andra skäl
till detta. Bl. a. måste rekryteringen
främjas genom en dylik decentralisering.

Nu har utskottet inte ansett sig kunna
tillstyrka denna motion. Utskottet har
dock skrivit mycket välvilligt. Man har
sagt att de skäl som anförts i motionen
är beaktansvärda. Utskottet vill emellertid
inte att riksdagen skall binda sig för
en bestämd lösning innan resultaten av

vissa ytterligare undersökningar om
förläggningen kommer till stånd.

Herr talman! Utan att ställa något
yrkande vill jag endast starkt understryka
att utskottet tar för givet, att
synpunkterna i motionen vid de fortsatta
övervägandena skall beaktas.

Herr RUB8ESTAD (bf):

Herr talman! Utskottet har ju så gott
som bifallit den motion herr Munktell
nyss erinrade om. För min del står jag
precis på samma linje som herr Munktell
och menar att det bör ske en förflyttning
ut till orterna och inte en
centralisering till vissa större städer.
Det blir bl. a. ur ekonomiska synpunkter
fördelaktigt att dessa trafikpoliser
stationeras litet varstans ute i landet,
där övervakningen skall äga rum. Detta
har vi varit eniga om i utskottet, och
i den skrivning, som här föreligger,
fäster man Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på att när de olika stationeringsorterna
skall prövas bör dessa synpunkter
beaktas.

.Tåg ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 2—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

1 9.

Anslag till statens polisskola m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
polisskola för budgetåret 1954/55
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Då jag vid denna punkt
har anmält en blank reservation, vill
jag med några få ord redogöra för vad
den avser. Den avser egentligen en er -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Anslag till statens polisskola m. m.

inran mot utskottets utlåtande på s. 84,
där det heter: »Utskottet, som inhämtat
närmare uppgifter i ärendet, finner
skälen för en förläggning till Linköping
väga tyngre än skälen för en förläggning
till Norrköping. Då utredningen
rörande de med de olika alternativen
förenade kostnaderna m. m. icke
är tillräckligt fullständig för att tilllåta
ett definitivt ståndpunktstagande,
förordar utskottet likväl att riksdagen
i anledning av motionerna i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller, att Kungl.
Maj :t, med beaktande av vad utskottet
anfört, tager denna fråga under förnyat
övervägande.» I klämmen under p. II
har utskottet hemställt att riksdagen må
»i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet ovan anfört.»

Vi som inte gillar detta uttalande anser,
att det i viss grad binder Kungl.
Maj:t på ett obehörigt sätt. Vi är inte
alla av samma mening som majoriteten,
att det är klarlagt att skälen för
Linköping väger tyngre än för Norrköping.
Vi har därför ansett att utskottets
utlåtande på denna punkt i stället
bort lyda: »Då utredningen rörande
de med de olika alternativen förenade
kostnaderna m. m. icke synes tillräckligt
fullständig för att nu tillåta ett
ståndpunktstagande från riksdagens
sida, förordar utskottet, att det må
överlämnas till Kungl. Maj :t att avgöra
denna förläggningsfråga.» Detta yrkande
framställde jag i statsutskottet, och
jag ville bara meddela att när vi röstade
om utskottets förslag till motivering
och detta förslag, som jag nyss
uppläste, röstade 15 av utskottets ledamöter
för utskottsmajoritetens förslag
under det att 12 röstade för mitt förslag
och 3 avstod. Bakom utskottets föreliggande
utlåtande står alltså endast halva
utskottet. Jag menar därför, att Kungl.
Maj:t vid prövningen av denna fråga
bör känna sig mindre bunden av det
utskottsuttalande, som här föreligger,
och låta de sakliga synpunkterna beträffande
ekonomi m. m. väga med den

tyngd de har vid det slutliga avgörandet.

Det är bara detta, herr talman, som
jag ville ge till känna. Jag tror att denna
fråga kan lösas på ett tillfredsställande
sätt, när Kungl. Maj:t får fria
händer att pröva som man finner för
gott.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill lämna den upplysningen
till kammaren, att utskottets
skrivning är resultatet av en kompromiss
i tredje avdelningen. Där höjdes
röster för att man utan vidare skulle
spika Linköping som förläggningsplats.
Eftersom herr Rubbestad nyss sade att
vi inte var eniga om skrivsättet, vill jag
säga att man vid en kompromiss inte
blir hundraprocentigt ansvarig för allt
som kan ha skrivits.

Emellertid har utskottets majoritet
bedömt frågan så, att skälen som talar
till förmån för Linköping väger något
över. Därvidlag kan man bl. a. åberopa
trafiksäkerhetsutredningens uppfattning,
och dessutom har det anförts —■
vilket jag tror kan hålla — att Linköpings
geografiska läge är lämpligare
med hänsyn till upptagningsområdet
för skolan. Vi är inte riktigt säkra på
alla punkter, och om Kungl. Maj:t till
sist finner att skälen till förmån för
Norrköping trots allt väger över bör
denna skrivning enligt min uppfattning
inte hindra Kungl. Maj:t att förlägga
skolan dit.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag vill bara lämna
några upplysningar på ett par punkter.

Herr Åkerström åberopade trafiksäkerhetsutredningens
förslag. Beträffande
den saken ligger det till på följande
sätt. Utredningen rörande polisskoleväsendet
hade föreslagit, att östgötaskolan
skulle förläggas till Norrköping.
Emellertid meddelade staden, att

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitära befattnings havare

att underkasta sig överförande på disponibilitetsstat.

det inte fanns några lokaler där. När
då trafiksäkerhetsutredningen hade att
framlägga förslag om åtgärder för
snabbt ordnande av utbildning för ytterligare
polispersonal, fann man sig
föranlåten att i stället förorda Linköping.
Det sägs ingenting i utredningen
om att Linköping skulle vara att föredra,
och på förfrågan har det meddelats
till departementet, att man föreslog
Linköping uteslutande med hänsyn
till lokalfrågan. Vad det geografiska
läget beträffar lär det ligga så
till, att även Södermanland får räknas
som upptagningsområde för skolan i
Östergötland, och ur den synpunkten
kan det vara hugget som stucket om
skolan förläggs till Linköping eller till
Norrköping.

Under departementsberedningen inriktade
vi oss alltså från början på att
få en skola i Linköping just emedan det
saknades lämpliga lokaler i Norrköping.
I sista stund kom emellertid ett
besked om att småskoleseminariet i
Norrköping kunde ställas till förfogande
för detta ändamål, och enligt vad
rektorn för polisskolan upplyste är
småskoleseminariet lämpligt för denna
uppgift. Vi tyckte då att det var ganska
opåkallat att lägga skolan i Linköping,
där den till en början skulle hålla till
i provisoriska lokaler innan en särskild
byggnad uppförts, vilket inte behöver
göras i Norrköping.

Jag har bara velat lämna dessa upplysningar.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m.; och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Avskaffande av skyldigheten för vissa
högre militära och civilmilitära befattningshavare
att underkasta sig överförande
på disponibilitetsstat.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
118, i anledning av väckt motion om
avskaffande av skyldigheten för vissa
högre militära och civilmilitära befattningshavare
att underkasta sig överförande
på disponibilitetsstat.

I en inom första kammaren av herr
Lundgren väckt motion (I: 203) hade
hemställts, att den av riksdagen 1942 införda
ändringen av militära avlöningsreglementet,
enligt vilken vissa högre
militära och civilmilitära befattningshavare
tvångsvis kunde överföras på
disponibilitetsstat, måtte upphävas
samt att statsutskottet måtte utarbeta
erforderliga författningsbestämmelser.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av motionen I: 203, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herr
O hlon, fröken Andersson, herrar Alfred
Nilsson, Sunne och Malmborg i
Skövde, fröken Elmén, herrar Kyling
och Birke, fröken Vinge och fröken
Ager, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionen I: 203, i skrivelse till
Kungl. Maj :t dels hemställa om undersökning
rörande möjligheterna att inom
ramen för anordningen med s. k. disponibilitetsstat
vid försvarsväsendet
stärka rättsskyddet för av denna anordning
berörda beställningshavare,

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitära befattnings havare

att underkasta sig överförande på disponibilitetsstat.

dels ock i övrigt giva till känna vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Då jag har deltagit i
femte avdelningens behandling av denna
fråga men tyvärr inte haft tillfälle
att närvara vid statsutskottets plenum,
ber jag att få framföra några synpunkter
för reservationen.

När riksdagen på förslag av Kungl.
Maj:t 1942 beslöt inrätta en disponibilitetsstat
för försvarsväsendet, var detta
betingat av de krigsförhållanden som
då rådde. Det är dock alldeles tydligt
att berörda lag innebär ett allvarligt —
vi kan nog säga mycket allvarligt —•
frångående av den allmänna principen
om tjänstemännens oavsättlighet. Jag
vill erinra kammaren om att när lagen
av riksdagen antogs, uttalade riksdagen
att dylika åtgärder dock enligt riksdagens
mening icke borde erhålla större
räckvidd än som är strängt nödvändigt.
Grundsatsen om ämbetsmännens oavsättlighet
måste nämligen anses vara av
väsentlig betydelse för upprätthållande
av deras självständighet och oberoende.

Enligt mitt förmenande talar visserligen
mycket starka skäl för att denna
lag borde sättas ur kraft åtminstone under
fredstid. Varför skall det behövas
en speciallagstiftning för militären, då
det finns så stora möjligheter till förflyttning
för att kunna få rätt person
på rätt plats? Vid sjukdom finns ju
möjlighet till förtidspensionering. Mycket
starka krav ställs också på vederbörande,
som skall handha tillämpningen
av denna lag. Brister rättskänslan
och saknas därtill ett gott och klokt
omdöme vid tillämpningen av lagen,
kan ju det hela utmynna i ett ganska
rått spel om den mänskliga individens
framtid och ekonomiska ställning. När
Kungl. Maj:t på sin tid beklagligtvis
inte rättade till militärledningens fa -

däs, när det gällde bl. a. tidpunkten
för överste Meyerhöffers avgång, är ju
efter en sådan händelse förtroendet för
denna lag i mycket hög grad allvarligt
rubbat.

Gentemot kravet på att denna lagstiftning
endast bör vara nödvändig under
krig har de militära myndigheterna
anfört vissa skäl. Överbefälhavaren
har anfört vissa synpunkter. Jag skall
citera vad han i ett visst avsnitt har
sagt: »Den aktiva staten är så knappt
tillmätt, att det av envar kräves högsta
arbetskapacitet för att krigsmakten i
fred skall kunna så effektivt danas för
sin uppgift, att den vid givet tillfälle
omedelbart är redo att fylla densamma.»

Jag vill inte bestrida riktigheten av
detta yttrande, men det kan dock inte
undanhållas att man från framstående
militärt håll har framhållit, att det är
mycket svårt att i fredstid med denna
lags tillhjälp kunna få rätt person på
rätt plats. Det har visat sig i andra länder,
när den militära personalen skulle
fungera i krig, att det redan en mycket
kort tid efter krigsutbrottet gjorts
mycket omfattande förflyttningar på de
ledande militära posterna. Det talar ju
för att det är mycket svårt att använda
denna lag ur beredskapssynpunkt.

Reservanterna har inte velat gå så
långt att de har begärt lagens avskaffande.
Såväl utskottsmajoriteten som
reservanterna har varit eniga om att
rättsskyddet för individen skall beaktas.
Denna synpunkt har man anfört i
utskottets motivering, och man har tilllika
— som också föreslås av reservanterna
— uttalat att den ändringen
bör införas, att vederbörande beställningshavare
skall få rätt att yttra sig,
innan han överföres till disponibilitetsstat.

Reservanterna har dock inte kunnat
stanna vid detta. Vi är inte övertygade
om att om beställningshavare får denna
rätt att yttra sig, hans rättsskydd därigenom
blir fullt tillgodosett. Vi har sett

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitära befattnings havare

att underkasta sig överförande på disponibilitetsstat.

allvarligare på denna fråga. Därför har
vi inte velat stanna för att genom en
viss skrivning tillkännagiva vår uppfattning
för Kungl. Maj :t, utan vi har
ansett att Kungl. Maj:t borde föranstalta
om en undersökning av denna
fråga. I enlighet härmed har vi yrkat,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa om undersökning rörande
möjligheterna att inom ramen för anordningen
med s. k. disponibilitetsstat
vid försvarsväsendet stärka rättsskyddet
för av denna anordning berörda
befattningshavare.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Andersson
i Dunker (bf).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Den fråga som vi nu
behandlar har ju varit föremål för en
ganska ingående prövning inom statsutskottets
femte avdelning. Vi har i
första hand infordrat yttranden från
såväl överbefälhavaren som försvarets
civilförvaltning och givetvis även från
den personalorganisation som berörs
av detta spörsmål. Enligt de remissvar,
som vi har fått, har såväl överbefälhavaren
som försvarets civilförvaltning
ansett nödvändigt, att man alltjämt bibehåller
disponibilitetsstaten. Att personalorganisationen
hav avstyrkt är ju
rätt naturligt. Vi försökte i statsutskottets
femte avdelning att skriva ihop oss

— det har gjorts mycket lovvärda ansträngningar
i den riktningen, det vågar
jag försäkra kammarens ledamöter

— men tyvärr har vi misslyckats. Då vi
ställdes i ett sådant läge, att vi i första
sittningen hade anledning att räkna
med alternativa förslag, det ena innebärande
tillstyrkande och det andra
avstyrkande av motionen, såg vi oss
nödsakade att införskaffa ytterligare
uppgifter. Fördenskull beredde vi officersförbundet
tillfälle att genom en re -

presentant framföra sina synpunkter
inför utskottet och därjämte hemställde
vi hos överbefälhavaren, att han personligen
inför avdelningen skulle framföra
sina synpunkter.

Det visade sig vid den handläggning,
som då förekom, att disponibilitetsstaten
tillämpas i mycket ringa utsträckning,
och från officersförbundets sida
hade man i stort sett ingen erinran att
göra mot tillämpning av disponibilitetsstaten
utom i ett fall, där man gjorde
erinran mot att vederbörande förflyttats
den 1 juni i stället för den 1 juli.
Det var den enda erinran officersförbundets
representant kunde anföra.
Dessutom medgavs från detta förbund,
att under krigstid fick man anse en disponibilitetsstat
vara behövlig.

När nu disponibilitetsstaten under
dessa 12 år — det var 1942, om jag inte
minns fel, som den infördes — inte
nyttjats mer än i tio fall allt som allt,
måste jag säga, att man givit denna
fråga väsentligt större proportioner än
den i verkligheten har.

Den som mera noggrant har läst utskottsutlåtandet
och reservationen finner
ju också, att de är parallella i praktiskt
taget allting. Det enda som skiljer
är ju, att reservanterna vill ha utredning
om rättsskyddet. Man säger från
reservanternas sida, att denna utredning
skall undersöka, huruvida ytterligare
åtgärder kan övervägas i syfte att
inom ramen för disponibilitetsstatens
bestämmelser garantera ett tillfredsställande
rättsskydd för berörda beställningshavare.
Jag tolkar detta så, att
reservanterna inte vill ha någon ändring
i de bestämmelser som gäller i
fråga om disponibilitetsstaten. Man
godtar dess uppställning sådan som
den är. Under sådana förhållanden
måste jag bekänna, att jag har litet
svårt att förstå syftet med den utredning
man begär, ty enligt utskottets
mening behövs ingen utredning på den
punkten. Vi säger klart och tydligt

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitära befattnings havare

att underkasta sig överförande på disponibilitetsstat.

ifrån beträffande disponibilitetsstaten,
att »tillämpad med sträng urskillning
och med strikt beaktande av kravet på
rättsskydd för berörda befattningshavare
synes ifrågavarande extra ordinära
utgallringsmöjlighet ha en uppgift
att fylla inte bara i krig utan också
i fredstid».

Alltså: statsutskottet säger ifrån, att
det skall vara ett strikt rättsskydd för
befattningshavarna. Enligt majoritetens
mening behövs det ingen som helst utredning
som på något annat sätt skall
garantera det, utan det skall ligga i sakens
natur, att officerskåren är garanterad,
att tillämpningen av disponibilitetsstaten
sker under iakttagande av
strikt rättsskydd för befattningshavarna.
Under sådana förhållanden, herr
talman, måste jag säga, att jag har svårt
att förstå vart reservanterna vill komma.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag kan inte helt ansluta
mig till den tolkning av vårt utredningsyrkande,
som herr Lindholm
här gör. Plan framhåller att med utskottsmajoritetens
skrivning har man
enligt hans mening uppnått lika mycket
som med reservationens. Men vad
är det utskottsmajoriteten gör? Den gör
ett uttalande, som i och för sig är
ganska bra, och jag har redan vid justeringen
uttryckt min tillfredsställelse
över att utskottsmajoriteten tog med
det. Utskottet säger nämligen: »Tillämpad
med sträng urskillning och med
strikt beaktande av kravet på rättsskydd
för berörda beställningshavare
synes ifrågavarande extra ordinära utgallringsmöjligheter
ha en uppgift att
fylla inte bara i krig utan också i
fredstid.»

Det är ett bra uttalande, men kan
man leva på detta uttalande? Vad gjorde
riksdagen, när lagen genomfördes?
Man gjorde då, som jag också erinra -

de om i mitt första anförande, ett mycket
starkt uttalande i samma stil, men
sedan har man vid tillämpningen faktiskt
i hög grad fått sitt förtroende rubbat
för denna lag. Det är därför vi velat
gå längre. Det är inte stor skillnad
mellan majoriteten och reservanterna,
det skall jag villigt erkänna. Men vi
reservanter har inte velat stanna vid
bara detta uttalande utan har sett allvarligare
på hela denna fråga och har
ansett, att Kungl. Maj :t bör göra en
undersökning om möjligheterna att
stärka rättsskyddet för de människor,
som kommer att beröras av denna lagstiftning.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Staxäng säger att
han inte kan ansluta sig till min tolkning
av den skrivning reservanterna
har gjort. Men när reservanterna skriver,
att det rättsskydd de vill skapa
skall rymmas inom ramen för de bestämmelser
som gäller för disponibilitetsstaten,
förutsätter jag, att man får
tolka detta så, att det är disponibilitetsstatens
bestämmelser som skall tillämpas
och ingenting annat. Det syfte disponibilitetsstaten
har skall enligt utskottsmajoritetens
mening förverkligas
under iakttagande av ett strikt rättsskydd
åt befattningshavarna.

Herr Staxäng försöker här framskapa
en argumentering för sin ståndpunkt
genom att säga, att utskottet här bara
gör ett uttalande. Det är emellertid inte
fråga om bara ett uttalande, utan meningen
är att hithörande åtgärder skall
vidtagas under iakttagande av ett strikt
rättsskydd.

Jag blev litet förvånad när jag hörde
herr Staxäng säga, att tillämpningen av
disponibilitetsstaten varit av den art,
att förtroendet till densamma har rubbats.
Under behandlingen på statsutskottets
femte avdelning av detta spörsmål
efterlyste jag belägg för ett sådant
påstående. Det var ett av skälen till att

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitära befattnings havare

att underkasta sig överförande på disponibilitetsstat.

avdelningen hemställde till överbefälhavaren,
att han ville inför avdelningen
redogöra för de principer, som tilllämpas
vid överförande av befattningshavare
på disponibilitetsstat. Officersförbundets
egen representant har förklarat,
att från förbundets sida ingen
erinran var att göra mot tillämpningen
av hithörande bestämmelser, detta bortsett
nu från ett fall, där överförandet
å disponibilitetsstat förskjutits från den
1 juli till den 1 juni, alltså en förlängning
på en månad. Jag tycker att vi
skall vara så hederliga mot varandra,
även om vi befinner oss i ett valår, att
vi inte förvränger saker och ting.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vad som föranledde
mig att begära ordet var den energi,
som herr Lindholm utvecklade för att
försöka påvisa, att det inte finns någon
skillnad mellan utskottsmajoritetens och
reservanternas uppfattning i denna
fråga. Jag tror för min del, att om man
vill illustrera den skillnad som finns i
detta avseende sker det enklast genom
att man talar rent ut.

Vad både herr Lindholm och herr
Staxäng upprepade gånger antydde,
särskilt då herr Lindholm, var fallet
Meyerhöffer, ett fall som ju är så pass
mycket omskrivet i tidningarna, att det
är ganska klart för kammarens ledamöter
vad det innebär. Meyerhöffer
fick övergå på disponibilitetsstat, icke
från den 1 juli som han begärt, utan
han entledigades av regeringen — vi
hade inte då den nuvarande försvarsministern
— från den 1 juni, och herr
Lindholm sade att det ju bara skilde
på en månad. Men för Meyerhöffer innebar
detta, att han efter en lång och
väl vitsordad tjänstgöring i armén fick
vidkännas betydande ekonomiska förluster.
Herr Lindholm sade, att detta
varit det enda fall, som över huvud
taget är diskutabelt och där tillvägagångssättets
riktighet satts i fråga. Men,

herr Lindholm, är inte detta fall tillräckligt
för att visa att det inte räcker
att som utskottsmajoriteten säga, att
försättandet i disponibilitetsstat skall
ske under iakttagande av vederbörligt
rättsskydd? En utredning måste därför
till för att klargöra, vilka metoder som
skall användas vid överförande på disponibilitetsstat
för militärer utan att
vederbörandes rätt trädes för nära och
utan åsidosättande av det skydd han
som statstjänsteman har rätt att kräva.

Härvidlag skiljer sig utskottsmajoritetens
skrivning från reservanternas
uppfattning. Enligt utskottsmajoritetens
kan den beslutande myndigheten allt
fortfarande gå till väga på samma sätt
som i fallet Meyerhöffer. Eftersom en
bred opinion, inte minst på socialdemokratiskt
håll — det är härvidlag dess
bättre inte fråga om några partipolitiska
gränser — ansett att handläggningen av
fallet Meyerhöffer varit inte bara tvivelaktigt
ur omdömessynpunkt utan
även diskutabelt ur rättssäkerhetssynpunkt,
finns det all anledning att föranstalta
om den utredning som reservanterna
begär.

Jag har den uppfattningen, och jag
tror att den delas inom mycket vida
kretsar av vårt folk, att låt vara att
det nu är fråga om ett enda fall, så har
detta i hög grad skadat förtroendet och
tilliten till den objektiva behandling,
som vederbörande har rätt att kräva,
detta särskilt inom en kår, för vilken
disponibilitetsstaten gäller och med
hänsyn inte minst till rekryteringsmöjligheterna
till officersbanan. Den är
inte särskilt tillfredsställande just nu
och blir säkert inte bättre genom ett
fall som det Meyerhöfferska. Såvitt jag
kan förstå har detta fall aktualiserat
motionen. Eftersom man nu inte kan
gå denna till mötes och avföra möjligheten
till överförande av militär personal
på disponibilitetsstat, måste man
så mycket starkare understryka kravet
på rättsskydd för vederbörande befatt -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitära befattnings havare

att underkasta sig överförande på disponibilitetsstat.

ningshavare. Möjligheterna för denne
att komma i åtnjutande av erforderligt
rättsskydd behöver därför utredas.

Jag tror, herr talman, att alla skäl
talar för att kammaren här följer reservanterna
och jag ber därför att få
yrka bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! När jag i femte avdelningen
deltog i debatten om dessa frågor,
förvånade det mig något att man
från det håll, varifrån här ifrågavarande
motion emanerar, hävdade de i motionen
framförda synpunkterna. Vi har
nämligen vid åtskilliga tillfällen, då vi
har kommit i kontakt med folk från
högern, fått oss till livs att statsdrift
och statsförvaltning är ineffektiva jämfört
med den privata, fria företagsamheten.
Här har vi nu haft och har alltjämt
en möjlighet att förflytta personer
i den militära förvaltningen, vilka anses
absolut olämpliga, från sin post,
men nu vill motionären och i viss mån
även reservanterna beskära denna möjlighet.
Jag undrar om lära och leverne
i det faliet stämmer riktigt överens.
Hur skall det bli möjligt för statsmakterna
att skapa effektivitet i förvaltning
och drift, om man inte har några
möjligheter att placera om folk? Då
kan ju staten aldrig konkurrera med
den fria företagsamheten!

Jag vill visst understryka vikten av
att tjänstemän i ledande ställning skall
kunna känna sig trygga på sina poster,
men när det gäller försvaret måste man
väl ställa särskilt höga krav på effektivitet.
Vi skickar våra pojkar till militärförläggningarna,
de råkar där många
gånger i svåra situationer — de åker
kanske rent av ut i krig — vi satsar
miljarder på vårt försvar o. s. v., har
vi då inte rätt att fordra största möjliga
effektivitet i det militära? Jag anser att
vi inte får högsta grad av effektivitet,

om det inte finns några möjligheter att
förflytta folk på sätt som hittills skett,
i all synnerhet som förflyttningen skett
med den urskillning som fallet varit.
Med statsutskottets skrivning i här förevarande
utlåtande skapas ju också största
möjliga trygghet för vederbörande.
Det är nämligen inte fråga om att gå
hårt fram på detta område, utan förflyttningar
skall vidtagas endast i undantagsfall.
Jag kan inte förstå att någon
kan vara otillfredsställd med statsutskottets
skrivning i detta fall.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka
utskottets hemställan.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag begärde ordet innan
den sista ärade talaren hade yttrat
sig, men jag vill ändå börja mitt anförande
där han slutade.

Jag kan inte fatta herr Almgrens resonemang
på annat sätt än att staten
enligt hans mening i här ifrågavarande
hänseende bör ha fullkomligt fria händer
i sitt handlande gentemot tjänstemännen.
Staten bör, sades det, ta den
fria företagsamhetens ohämmade möjligheter
till förebild i detta fall. Ja, men
det är ju inte så detta ärende ligger
till. I stället är det statsutskottets liksom
ledamöternas av denna kammare
uppgift att försöka anpassa ifrågavarande
bestämmelser icke till vad som
i och för sig skulle kunna vara önskligt
utan efter grundlagens bud, och i
grundlagen stadgas att ämbetsmän, som
icke är förtroendeämbetsmän, liksom
sådana som tillsatts genom konstitutorial,
inte kan avsättas annat än efter
laga rannsakning och dom. Det är detta
faktum vi här har att hålla oss till.

Den disponibilitetsstat som upprättats
kan användas för två syften. Dels
kan den tjäna ändamålet att bereda
viss lön åt sådana ämbetsmän, som enligt
§ 35 regeringsformen när som helst
kan entledigas, alltså s. k. förtroendeämbetsmän,
och dels kan — enligt det

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitära befattnings havare

att underkasta sig överförande på disponibilitetsstat.

stadgande som antogs efter statsutskottets
beredning 1942 — även sådana militärer,
som icke är förtroendeämbetsmän,
avskiljas ur aktiv tjänst. Frågan
om grundlagsenligheten i detta var
mycket starkt satt i fråga 1942, liksom
fallet var 1946, när samma beslut kom
att gälla för polisen. Från flera håll
väcktes då motioner, i vilka man hänvisade
till grundlagens förbud mot sådana
åtgärder.

Man kan möjligen förstå att det under
kriget kunde finnas ett visst behov
av extraordinära rättsmedel på det
militära området, försåvitt man inte på
annat sätt kunde kommendera ifrågavarande
officerare till annan tjänstgöring
eller avsätta dem på grund av försummelse
i tjänsten i grundlagsenlig
ordning. Jag fick det bestämda intrycket,
när vi under kriget genomförde
systemet med disponibilitetsstat, att
detta skedde uteslutande med tanke på
de exceptionella behov som kriget skapat.
Det mest anmärkningsvärda i denna
sak är emellertid, att samtidigt som
detta beslut tillkom via statsutskottet,
så beslöt konstitutionsutskottet, som har
grundlagens vårdande om hand, att förorda
en skrivelse till Konungen med
begäran om en utredning av ämbetsmännens
rättsställning. Denna skrivelse
föranledde mig veterligt inga protester
från något håll. Tvärtom ansåg man allmänt
att det var önskligt att här försöka
bringa grundlag och praxis i så
nära samklang med varandra som möjligt.
Riksdagen upprepade samma skrivelse
fyra år senare, när frågan på
nytt blev aktuell.

Det är dessa fakta vi här har att
hålla oss till. Eftersom herr statsrådet
och chefen för civildepartementet nu
är närvarande, vill jag ställa den frågan
till honom: Vad är det för motiv som
bär väglett regeringen, när regeringen
inte har efterkommit dessa från riksdagen
två gånger uttalade önskemål om
en utredning rörande revision av §§ 35

och 36 regeringsformen, så att de
bringas mera i samklang med samhällslivet
i dag?

Jag vill ytterligare betona, att när
man infört denna bestämmelse om oavsättlighet
i regeringsformen, så har det
inte skett så mycket med hänsyn till
ämbetsmännens privata intressen som
med hänsyn till statens allmänna intressen.
Staten har intresse av att vederbörande
befattningshavare har en
självständig ställning. Det var den utgångspunkten
man hade 1809 liksom
tidigare, ända från Gustaf II Adolfs tid,
då denna fråga först reglerades. Man
har naturligtvis tagit en viss risk härvidlag:
det kan hända att en ämbetsman
skulle kunna ersättas av en bättre.
Men om man ser det generellt och principiellt,
så har man haft den uppfattningen,
att det med hänsyn till förvaltningens
grannlaga uppgifter gentemot
allmänheten och ur rättslig säkerhetssynpunkt
är en utomordentlig fördel,
att ämbetsmännen har ungefär
samma skyddade ställning som domarna
har. Det är alltså inte tjänstemännens
intresse utan det är de allmänna
samhällsintressena, som denna paragraf
bär att tillgodose.

Från den synpunkten kan det inte
för mig, herr Lindholm, vara avgörande
vilken ståndpunkt som personalorganisationen
intar i denna fråga. Personalorganisationen
bär ju uteslutande
intresse av att tillse, om nu någon medlem
skall avföras från aktiv stat, att
han hålles ekonomiskt skadeslös. Det
är en naturlig ståndpunkt ifrån personalorganisationens
sida. Men här har vi
att beakta de allmänna intressena, och
det är inte alls självklart att de allmänna
intressena och personalorganisationens
intressen sammanfaller.
Personalorganisationens mycket mjuka
— skulle jag vilja säga — ställningstagande
gentemot statsmakterna i dessa
frågor kan inte enligt min mening vara
ett avgörande argument för oss.

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitära befattnings havare

att underkasta sig överförande på disponibilitetsstat.

Jag har bara velat framföra dessa
synpunkter, vilka jag också tidigare
framfört i denna kammare, 1942 och
1946, när dessa frågor var aktuella.
Nog synes det mig, som om vi nu skulle
ha kommit så långt bort ifrån kriget
med dess exceptionella krav, att vi
kunde kosta på oss den utredning som
riksdagen upprepade gånger har begärt.
Och såvitt jag förstått har riksdagens
intentioner åsyftat att i huvudsak bibehålla
det stora värde, som ligger i
att vi har en oavhängig grupp av ämbetsmän,
men att man samtidigt kan
diskutera de former, under vilka man
med tillbörliga garantier kan tänka sig
någon uppmjukning av dessa bestämmelser.
Såsom det nu är finns det väl
ingen paragraf i regeringsformen, som
är så föga hävdad och så föga respekterad
som den 36 §.

Jag skall inte gå in på det spörsmål,
som särskilt har tagits upp i utskottets
utlåtande och i reservationen.
Det ligger i sakens natur, herr talman,
att jag med min allmänna utgångspunkt
kommer att rösta för reservationen.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag nödgades begära
ordet i anledning av herr Lindholms
senaste anförande — inte på grund av
dess första del, ty den bestod ju huvudsakligen
av ett upprepande av vad han
förut hade sagt, men jag häpnade när
jag hörde avslutningen av detta anförande.

Hur kan herr Lindholm tala om valår
i anknytning till denna fråga? Då
måste man ha en alldeles speciell uppfattning
om valfrågor. I detta fall
kunde jag inte tänka mig, att en fråga
som denna skulle kunna nämnas i sammanhang
med »ett valår». Det är för
mig fullkomligt obegripligt hur man
kan avsluta ett anförande i detta ärende
med en sådan hänsyftning.

Vidare måste jag personligen reagera,
när herr Lindholm påstår att jag

kommit med en förvrängning i denna
fråga. Jag har korrekt och med erkännande
redovisat utskottets uppfattning
och har hänvisat till annat material,
som är fogat till utskottets utlåtande.
Något annat material har jag icke hänvisat
till. Jag tycker därför att det är
egendomligt att man kan göra gällande,
att jag härvidlag skulle ha kommit med
förvrängningar. Det är inte jag, som år
diskuterad om hur man använder material
i en riksdagsdebatt, det kanske
jag har rätt att framhålla för kammaren.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Herr Håstad ställde en
fråga till mig, vilka åtgärder regeringen
hade vidtagit i anledning av riksdagens
begäran om utredning beträffande
tillämpningen av §§ 35 och 36 i regeringsformen.

Jag vill då fästa uppmärksamheten
vid att dessa frågor berördes i det arbete,
som har utförts av förhandlingsrättsutredningen.
Det är helt naturligt
att dessa frågor måste komma upp i
samband med frågan, huruvida tillämpningen
av den s. k. allmänna förhandlingsrättslagen
även skulle kunna gälla
för de statsanställda. Det problem som
då kommer i förgrunden är huruvida
de statsanställda skall kunna tillerkännas
strejkrätt. På det sättet kom frågan
upp i det sammanhanget. Man frågade
sig då naturligtvis: På vilket sätt skall
en oavsättlig tjänsteman kunna tillgripa
arbetsnedläggelse ? Skall oavsättligheten
gälla på så sätt, att staten är förhindrad
att avsätta en tjänsteman, medan tjänstemannen
skall kunna strejka? Eller
skall han begära tjänstledighet för att
strejka? Och hur skall det gå när han
efter frånvaron kommer tillbaka?

Det var via den diskussionen man
kom in på denna fråga, och jag vill
hänvisa till det betänkande utredningen
avgivit, där dessa frågor inte är lösta

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitära befattnings havare

att underkasta sig överförande på disponibilitetsstat.

men omnämnda. Arbetet är inte avslutat
utan kommer att fortsätta. Det visade
sig efter remissbehandlingen, att denna
stora fråga sönderfaller i en mängd
delfrågor, som sannolikt måste utredas
var för sig, och det är efter den allmänna
överblick förhandlingsrättsutredningen
givit som man får möjlighet
att bena upp de olika frågeställningarna
och börja behandla dem.

riksdagens begäran är alltså inte
bortglömd eller nonchalerad på något
sätt, men vi vill ha olika utredningars
resultat insatta i deras rätta sammanhang,
så att det inte skall uppstå ett
dubbelarbete.

Detta är det svar jag skulle vilja ge
på herr Håstads fråga vad gäller prövningen
av dessa paragrafer i regeringsformen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Håstads anförande för en stund
sedan, fäste jag mig vid att han talade
om denna fråga mera från rent principiella
utgångspunkter och därvid speciellt
tog upp frågan om oavsättligheten.
Jag förmodar att det var ett förbiseende
som gjorde, att herr Håstad
inte då erinrade sig, att disponibilitetsstaten
på försvarets område egentligen
inte är någonting annat än den övergångsstat,
som vi har inom den civila
förvaltningen. Det är i sak ingen egentlig
skillnad på dessa två ting och de
tillämpas båda — jag skulle tro övergångsstaten
i större utsträckning än
disponibilitetsstaten.

Herr Håstad säger att han inte tillmäter
personalorganisationens inställning
så särskilt stor betydelse, därför
att den ju egentligen bara har att tillvarata
de rent ekonomiska intressena
hos sina medlemmar, under det att
samhället har intresse av fria ämbetsmän,
som genom sin oavsättlighet har
möjlighet att fritt föra sin talan.

Jag vill göra en liten fråga i anknyt -

ning till dessa herr Håstads reflexioner:
Har disponibilitetsstaten tillämpats
på ett sådant sätt, att det har rubbat de
grunder varom herr Håstad talade beträffande
Ca-tjänsterna? Jag tror jag
vågar säga att disponibilitetsstaten
ingalunda har tillämpats så, ty det har
ju inte rått någon oenighet om det berättigade
i att de som hittills överförts
på disponibilitetsstat har förts dit. Den
enda diskussion som varit har gällt
datum för tillämpningen av disponibilitetsstaten
i ett fall, och där skilde det
på en månad. Herr Håstad vill väl inte
göra gällande, att just detta datum var
det väsentliga i denna angelägenhet?

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag skall först be att
få framföra mitt tack till statsrådet
Lingman för hans beredvillighet att
omedelbart vilja svara på min fråga.
Jag vill alls inte bestrida, att det finns
ett sammanhang mellan den Alexandersonska
kommitténs betänkande och
det spörsmål som uppkommit här. Å
andra sidan kan det väl inte vara tänkbart
att de frågor, som vi just i dag
diskuterar, om ämbetsmännens allmänna
rättsställning, har den bästa utgångspunkten
i en diskussion om ämbetsmännens
strejkrätt. Det är givet, att om
ämbetsmännen skulle tillerkännas
strejkrätt, måste staten ha rätt till lockout
eller andra motåtgärder, men det
är något helt annat; det är ett begränsat,
i och för sig. mycket svårt arbetsmarknadsproblem.
Jag tror därför fortfarande,
att detta problem om § 36 och
förvaltningens rättssäkerhet endast kan
lösas isolerat. Emellertid tar jag fasta
på vad statsrådet här har sagt, nämligen
att denna fråga alls inte har stoppats
undan i departementet utan att
man fortfarande ägnar den uppmärksamhet.

Sedan vill jag gentemot herr Lindholm
framhålla, att det väl ändå inte
är möjligt att hävda att man, därför

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitära befattnings

havare att underkasta sig överförande på disponibilitetsstat.

att man tillämpat en viss disponibilitets-
eller avgångsstat i form av övergångsstat,
också är berättigad att utan
vidare tillämpa samma system vid annat
avskiljande från tjänst. Ingen har
väl velat tolka § 36 så, att den skall
lägga hinder i vägen för önskliga omorganisationer
inom statsförvaltningen.
Det kan inte sägas vara ett hinder för
en rationell, ändamålsenlig och tidsenlig
uppordning av förvaltningen. Det
kan bli nödvändigt i vissa fall att skapa
övergångsstater, om ett ämbetsverk reorganiseras
eller upphör och vissa
tjänstemän, som kanske är gamla, inte
kan överföras till annan tjänst. Det är
ju någonting som inte alls antastar själva
frågan om rättssäkerheten och förvaltningens
oberoende. Härvid måste såvitt
jag förstår samhällets intresse av
en rationellt organiserad förvaltning
vara det primära. Men detta kan inte
berättiga till att utan vidare förfara på
samma sätt, om det gäller att av andra
individuella skäl avskilja en ämbetsman
från aktiv tjänst.

Jag har fortfarande den uppfattningen,
att det vore högeligen av behovet
påkallat att reglera dessa frågor om avgångsstaten
i grundlagsenlig ordning
och inte, såsom nu, uppenbart handla
mot grundlagens bud. Det är detta jag
velat framhålla. För övrigt har jag
inte velat gå in på de enskilda fallen,
så mycket mindre som jag inte själv
känner till alla dessa tio fall och alltså
inte kan ha någon egen uppfattning beträffande
dem. I varje fall har jag eller
någon annan inte fått tillräckligt material
för ett bedömande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Jag blev något förvånad
över herr Håstads senaste inlägg,
där han säger, att ämbetsmännens rättsställning
väl inte kan vara beroende av
hur man löser deras fråga om förhandlings-
och strejkrätt. Om de eventuellt

skulle tillerkännas strejkrätt bör ju staten
som arbetsgivare ha möjlighet till
något motdrag, eventuellt genom lockout.
Men kommer man inte i så fall in
på tjänstemännens rättsställning? Låt
oss säga att det uppkommer en konflikt
inom ett förvaltningsområde och
staten som arbetsgivare lockoutar övriga
tjänstemän. Kan det inte med mycket
starkt fog göras gällande, att man
då har angripit deras rätt? Det blir i så
fall en rättsfråga, såvida inte herr Håstad
eventuellt menar att tjänstemännen
skall avstängas från tjänstgöring men
uppbära lön under tiden. Man skulle
alltså inte kunna komma åt lönen. Det
är möjligt att frågan huruvida lön då
skall utgå bör närmare övervägas, men
för närvarande kan inte staten i ett
sådant sammanhang som arbetsgivare
avsätta en tjänsteman och beröva honom
lönen. En lockout eller avstängning
måste under sådana förhållanden
innebära att tjänstemannen uppbär lön
under tiden.

Jag förmenar att herr Håstads egen
sammankoppling av dessa frågor visar,
att de hör mycket intimt samman, och
jag tror nog att herr Håstad innerst
inne måste ge mig rätt i, att man måste
bedöma dessa problem med hänsyn till
deras sammanhang.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte
herr statsrådet missförstod vad jag här
yttrade.

Jag förstår mycket väl, att om det är
fråga om införande av kollektiva förhandlingar
för statstjänstemännen uppstår
det otaliga svåra problem om
strejkrätt, om eventuell lockouträtt
o. s. v. Alla dessa problem uppkommer
emellertid just med anledning av tvister
rörande löner, anställningsvillkor eller
liknande. Det finns inga andra samhälleliga
intressen involverade däri. Vad
som däremot diskuteras här och vad
riksdagen skrev om år 1942 och år 1946,

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Avskaffande av skyldigheten för vissa högre militära och civilmilitara befattnings havare

att underkasta sig överförande på disponibilitetsstat.

det var att en befattningshavares skiljande
från tjänsten på grund av andra skäl
än arbetsmarknadsskäl inte borde kunna
ske i annan ordning än som regleras
i grundlagen, vilken för detta ändamål
borde överses och revideras. Jag vidhåller
därför, herr statsråd, att det inte
finns något direkt sammanhang mellan
dessa två frågor, och i varje fall har
vi ännu inte, Gud ske lov kanske jag
skall säga, kommit så iångt, att vi behöver
reglera frågan om strejkrätt och
lockouträtt för staten gentemot ämbetsmännen.
Men väl har vi det andra problemet
kvar, och då har det synts mig
vara naturligt att ta det isolerade problemet
först och sedan vänta och se, om
vi verkligen till slut måste vidtaga
grundlagsändringar även för att reglera
själva arbetsmarknadsproblemet för
statstjänstemannen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är två saker jag har
behov av att konstatera innan denna
debatt är slut. Det första är, att statsrådet,
om jag inte missuppfattade honom,
meddelade, att denna fråga i linje med
förhandlingsrättskommittén så småningom
kommer att tas upp vid den tidpunkt,
att den kommer in i sitt rätta
sammanhang. Om det förhåller sig så
finns det, skulle jag vilja säga, anledning
för riksdagen att nu genom att
följa reservationen stryka under behovet
av en översyn i detta avseende.

Om jag däremot icke fattade herr
statsrådet rätt utan det var hans mening,
att denna fråga hädanefter icke
alls komme att beröras, synes mig detta
utgöra dubbel anledning att rösta för
reservationen i syfte att säga ifrån, att
det här föreligger en oklarhet, som
måste elimineras för att vederbörande
befattningshavares rättsställning skall
tryggas.

Den andra punkten jag ville beröra
var herr Lindholms uttalande, att

det enda kontroversiella beträffande
disponibilitetsstatens användning i
praktiken är ett fall, det Meyerhöfferska,
som jag tidigare talat om, och att det
där gällde endast en tidsskillnad på en
månad, som inte kunde anses vara avgörande.
Jag vill emellertid understryka
för kammarens ledamöter vad fallet
Meyerhöffer gällde. Det var en militär
befattningshavare, som efter många års
tjänts begärde avsked från den 1 juli,
vid vilken tidpunkt han skulle erhålla
en viss pension och vissa andra ekonomiska
förmåner. I stället för att få
dessa förmåner avskedades han —• jag
vågar säga på grått papper —• en månad
i förväg. Därigenom gick han miste
om en del av de ekonomiska förmåner
som han hade haft rätt till om han
hade fått avsked den dag han själv begärde,
och dessutom fick han naturligtvis
— vilket för honom måste ha varit
minst lika smärtsamt —• en fläck på det
anseende och den ställning som han
hade förskaffat sig inte minst under
sina år som inspektör för infanteriet.

Det går icke, herr Lindholm, att negligera
detta och tala om en bagatell där
det bara skilde en månad enligt almanackan.
Det var i stället betydelsefullt
framför allt för vederbörandes känsla
av heder och förtjänst, men också ekonomiskt.
Och detta vittnar om att här
icke finns den trygghet i rättssäkerhetsavseende
som vederbörande har rätt att
åtnjuta. Skall man kunna ge befattningshavarna
denna trygghetskänsla är enda
möjligheten att följa reservationen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Herr Håstad skiljer
mellan samhällsintresset och tjänstemännens
intresse. Jag har nog den
uppfattningen, att dessa intressen inte
kan hållas helt åtskilda utan många
gånger sammanlöper, och detta var väl
också anledningen till att riksdagen
begärde en utredning angående möjlig -

Nr 19.

Avskaffande av skyldigheten för vissa

havare att underkasta

heterna för en vidgad förhandlingsrätt
för tjänstemännen.

Vad som följer av detta måste beröra
både tjänstemännen och samhället. Om
det uppstår en lönekonflikt med tjänstemän
eller med andra grupper, så är
det också ett samhällsintresse, hur den
löses och vilka möjligheter man har att
lösa den. Man kan inte enligt mitt sätt
att se göra en så skarp gränsdragning
att man på den ena sidan har samhällsintresset
renodlat och på den andra sidan
tjänstemännens eller andra löntagares
intresse renodlat, utan de flyter
ihop. Det är på denna punkt man får
dessa beröringar då det gäller paragraferna
35 och, framför allt, 36.

Herr Håstad säger att det uteslutande
är ett statsintresse att tjänstemännen
är oavsättliga. Jag är inte alls säker på
att tjänstemännen innerst inne har den
uppfattningen. Därför är det ju nödvändigt
att man får se på frågan i ett
enda sammanhang och om den eventuellt
kommer i ett annat läge om man
ändrar förutsättningarna för löneförhandlingarna.

Jag skall inte ta upp vad herr Ståhl
sade. Jag fick det intrycket, att herr
Ståhl inte har läst förhandlingsrättskommitténs
betänkande. Han utgick
ifrån att kommittén kommer att fortsätta
med den här frågan. Nu är det
ju så att kommittén har slutfört sitt arbete
och avlämnat sitt betänkande. Frågan
är hur man skall hantera de problem
som återstår och som, efter den kritik
som detta betänkande har blivit utsatt
för från olika remissmyndigheter, visar
sig inte kunna lösas enligt de linjer
som kommittén drog upp. Det måste
således bli en fortsättning på arbetet
på något sätt, och jag vidhåller att även
denna fråga måste uppmärksammas i
det sammanhanget.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag vill bara framhålla
att det är en alldeles evident skillnad

pa disponibilitetsstat.

mellan de två problem vi här diskuterar.
När det gäller arbetsmarknaden
är det fråga om kollektiva åtgärder
emot grupper. Vad vi här diskuterar
är däremot frågan om individuella åtgärder
mot någon viss tjänsteman, som
anses böra avföras från aktiv stat på
grund av någon olämplighet. Därför
har dessa frågor enligt min mening helt
olika principiella utgångspunkter. Även
om de kanske har en gemensam punkt
så till vida, att de berör en och samma
paragraf i regeringsformen, är det i
grund och botten två diametralt motsatta
problem det gäller. Därför hade
det enligt min mening inte varit något
hinder för regeringen att ta upp den
ena frågan först och den andra sedan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Efter den uppläggning
som herr Håstad vill ge denna fråga i
och med att han talar om statstjänstemännens
oavsättlighet, vill jag bara deklarera
att jag tror att den dagen snart
bör vara inne, då paragrafer, som skyddar
tjänstemännen i det hänseendet,
skall avlägsnas ur grundlagen.

Rörande denna fråga om disponibilitetsstat
och detta utlåtande från statsutskottet
anser jag, att det som här förordas
av utskottet är att rekommendera,
och jag yrkar bifall till detsamma.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Staxäng begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 118, röstar

Ja;

Onsdagen den 12 maj 1954.

högre militära och civilmilitära befattningssig
överförande

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtande nr 119, i anledning
av väckt motion om förbättrade
pensionsförmåner för vissa sjömän;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 50, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i kommunalskattelagen
med anledning av de vidtagna
ändringarna i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande; nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;
och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.; samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket; och
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en den 31 mars 1954 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Japan
angående skydd av rättigheter på den
industriella äganderättens område, vil5
— Andra kammarens protokoll 1,954.

Lag om moderskapshjälp m. m.

ka berörts av det andra världskriget,
in. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 13.

Lag om moderskapshjälp m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om moderskapshjälp m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 144, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen,
antaga vid propositionen fogade förslag
till

lag om moderskapshjälp och
lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

dels ock antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 18 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat elva i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 468 av herr Mogård,
nr 469 av fru Carlqvist m. fl.,
nr 481 av herr Johansson, Anders,
m. fl.,

nr 482 av fru Svenson och herr Andersson,
Alvar,

nr 492 av herrar Ewerlöf och Svärd
samt

inom andra kammaren
nr 601 av herr Gustafsson i Bogla,
nr 602 av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.,
r 19.

•66

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lag om moderskapshjälp m. m.

nr 622 av herrar Ericsson i Näs och
Larsson i Hedenäset,

nr 623 av fru Sjöstrand m. fl.,

nr 633 av herrar Hjalmarson och
Birke och

nr 634 av herr Hagård m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:468 och 11:601, 1:492 och
II: 633 ävensom motionen II: 634, så ''■vitt

denna avsåge ändringar i det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag om moderskapshjälp samt avskafifande
av mödrahjälpen, måtte bifalla
förevarande proposition;

B. att motionerna

1) I: 481 och II: 623,

2) I: 482 och II: 622 samt

3) II: 634, såvitt denna avsåge skrivelse
till Kungl. Maj:t angående tillläggspenning
för i hemmet arbetande
kvinnor, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:469 och 11:602
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört.

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herr Lundgren och
fröken Wetterström.

Vidare hade reservationer avgivits:

I. vid utskottets hemställan under B.

av fru Svenson, herr Kronstrand, herr

Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer och
fru Sjöstrand, som ansett att utskottet
i denna punkt bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 481
och 11:623, 1:482 och 11:622 samt

II: 634 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att utredning angående
utökning av moderskapshjälpen för
hemarbetande mödrar samt mödrar,
som deltoge i mannens förvärvsarbete
eller som eljest icke hade rätt till tillläggspenning,
snarast måtte komma till
stånd;

II. vid utskottets hemställan under C.

av herr Grönkvist, fru Johansson i

Norrköping samt herrar Lundberg och
Johansson i Södertälje, som ansett att

utskottet i nämnda punkt bort hemställa,
att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna I: 469 och II: 602 -—
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, att mödrahjälpen huvudsakligen
borde utgå som en kontanthjälp och en
uppmjukning av nuvarande normer ske,
så att hjälpen kunde ges efter generösare
grunder.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är med verklig tillfredsställelse
som man går att besluta
i den fråga som nu föreligger för riksdagens
kamrar. Det har länge stått
klart, att den moderskapspenning på
75 kronor, som infördes 1938 och som
då betydde en hel del, sedan lång tid
inte varit tillräcklig för att ens tillnärmelsevis
lösa de ekonomiska problem
som föreligger vid en barnsbörd. Med
det nya förslaget om moderskapspenning
på 270 kronor blir det en väsentlig
förbättring, en förbättring som vi
hälsar med stor tillfredsställelse. Dessa
270 kronor kommer väl i allt väsentligt
att lösa de ekonomiska svårigheter som
är förenade med barnsbörden, såvida
inte den ekonomiska ställningen för familjen
är alltför nedbruten.

Man kan ju också få ett tillägg till
denna grundpenning på 270 kronor,
nämligen barntillägget på 2 kronor om
dagen, om man har hemmavarande barn
under tio år och som behöver vård vid
moderns frånvaro från hemmet vid förlossningen.
Med dessa förbättringar kan
man nu säga att verklig hjälp kan komma
mödrarna till del vid de tillfällen
då en ny världsmedborgare skall komma
till världen.

Propositionen innehåller också ett
förslag om tilläggspenning, som skall
utgå till förvärvsarbetande mödrar under
den tid de avhåller sig från förvärvsarbete.
Härmed tillfredsställs ett
gammalt krav från de förvärvsarbetande
kvinnornas sida. Vi har två lagar

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

som i sina bestämmelser tillerkänner
kvinnorna rätt till ledighet under havandeskap
och barnsbörd. Vi har arbetarskyddslagen,
som förbjuder en kvinna
att komma tillbaka till sin anställning
förrän sex veckor har gått efter
en barnsbörd. Det står också där att
barnaföderskan helst bör ta sig ledigt
redan sex veckor före barnsbörden.
Denna skyddslag syftar väl mest till
att skydda kvinnorna genom att hindra
dem från att komma tillbaka till sitt
arbete förrän de återvunnit så pass
mycket krafter, att de kan orka med
arbetet utan att skada sin hälsa för
framtiden. Vi har också en annan sociallag
som ger en kvinna möjlighet
att i samband med en barnsbörd ta
ledigt sex månader, fördelade hur hon
vill, före och efter barnsbörden. Spädbarnsdödligheten,
som förr var mycket
stor i vårt land, har ju minskat undan
för undan genom olika åtgärder. När
man införde denna lag syftade man till
att möjliggöra en sådan åtgärd, nämligen
att låta mödrarna stanna hemma
hos sina barn under den mest ömtåliga
delen av deras levnad. Detta är således
en lag som syftar till att förbättra ställningen
för både modern och den nyfödde.
Men det har varit en omständighet
som gjort att dessa båda lagar
nästan hängt i luften. Man har inte
tänkt på vad modern skulle leva av under
den tid, då hon inte har förvärvsarbete,
antingen på grund av att hon
enligt arbetarskyddslagen är förbjuden
att arbeta eller på grund av att hon
velat utnyttja den andra sociala lagen
och ta ledigt under sex månader. Genom
förslaget om tilläggspenning till
förvärvsarbetande mödrar har nu också
den ekonomiska sidan av saken ordnats.

Det har avgivits två reservationer i
anledning av det framlagda förslaget.
Den reservation, där man yrkar avslag
på hela förslaget, skall jag inte alls
stanna inför. I den andra reservationen
yrkas att det skall företas en utredning
om frivillig tilläggsförsäkring

Lag om moderskapshjälp m. m.

och om en höjning av barntillägget till
6 kronor om dagen. I motioner, som utskottet
haft att behandla, har man framhållit
att de förvärvsarbetande kvinnorna
skulle genom tilläggspenningen
komma i en bättre ställning än de
hemmavarande kvinnorna och att de
senare också borde få möjlighet att genom
en frivillig försäkring skaffa sig
en tilläggspenning under havandeskapet
och i samband med barnsbörden.
När det gäller förslaget om frivillig tillläggsförsäkring
har emellertid departementschefen
själv sagt, att han åtminstone
inte för tillfället anser sig kunna
gå i författning om en utredning, då
man ännu vet så litet om hur den frivilliga
sjukförsäkringen kominer alt utfalla.
Departementschefen framhåller
att det finns all anledning att hoppas
att den nya sjukförsäkringen skall visa
sig förmånlig, så som den nu utformats,
men att det finns risk för att en
frivillig tilläggsförsäkring för blivande
mödrar skulle kunna öka avgifterna
på ett sätt som skulle verka avskräckande
på en hel del och som skulle vara
betungande för de mindre inkomsttagarna.
Socialförsäkringsutredningen
har räknat litet på saken och kommit
till det resultatet, att en frivillig överförsäkring
av detta slag skulle höja avgiften
till sjukkassan från cirka 39 till
65 kronor om året, vilket ju inte är
någon liten höjning.

Av dessa skäl har också utskottet avvisat
förslaget om en utredning angående
frivillig tilläggsförsäkring. Vi anser
att man bör avvakta och se vilka möjligheter
förslaget till moderskapshjälp
ger, innan man börjar att utreda frågan
om nya åtgärder för att tillförsäkra
kvinnorna en högre sjukpenning.

Vad det gäller reservationens yrkande
om en höjning av barntillägget från
föreslagna 2 kronor till 6 kronor om
dagen för de hemmavarande kvinnorna,
så tror jag inte att man kan göra
en sådan kategoriklyvning att man säger
att de hemmavarande kvinnorna

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lag om moderskapshjälp m. m.

numera skulle behöva ett högre barntillägg
än de förvärvsarbetande kvinnorna.
Moderskapspenningens 270 kronor
skall ju räcka till för att täcka de
ökade utgifterna i samband med barnsbörden,
och tilläggspenningen skall endast
utgöra ersättning för de inkomstbortfall
som mödrarna får vidkännas,
när de under viss tid måste avhålla sig
från förvärvsarbete. Om man håller
isär detta, skall man nog finna, att förslaget
på denna punkt är utformat på
ett tillfredsställande sätt.

Förslaget upptar också en tredje
punkt, nämligen att mödrahjälpen skall
behållas, därför att det, när ekonomien
är särskilt söndertrasad, kan behövas
ett ytterligare tillägg förutom moderskapslijälpen
och den tilläggspenning,
som de förvärvsarbetande mödrarna
kan få. Det har talats både för och emot
ett bibehållande av mödrahjälpen, men
Kungl. Maj :t har stannat för att den
skall behållas åtminstone under en viss
övergångstid.

Några av oss här i riksdagen — nästan
samtliga socialdemokratiska kvinnor
— har nu motionerat om att mödrahjälpen,
om den skall vara kvar, skall
utgå som kontanthjälp, så att det inte
blir som hittills, att en del av den utgått
kontant medan det beträffande
återstoden förekommit ett visst förmynderskap
genom att den utgått in natura.
När mödrahjälpen infördes, var
det säkert klokt att samtidigt införa
detta förmynderskap med tanke på den
ekonomiska ställningen i familjerna.
Då fattades många gånger allting i utrustningen
i ett hem, och när man tänker
på husmödrarnas urgamla sed att
försaka för egen del för att kunna ge
den övriga familjen vad den behöver
förstår man, att det många gånger kunde
vara bra med föreskrifter om vad
pengarna fick användas till. Nu är förhållandena
helt annorlunda. Mödrarna
får moderskapspenningen på 270 kronor
kontant och får använda den till
vad de anser behövligt. Skall man då

samtidigt till dem, som har ett hem
med dålig ekonomi och som förutom
moderskapspenningen behöver mödrahjälp,
säga, att när det gäller mödrahjälpen
kan man icke anförtro dem ett
bestämt belopp utan att tala om för
dem vad pengarna skall användas till
och se till att dessa även användes på
det sätt man har bestämt?

Ingen sociallag bär väl numera sådana
bestämmelser, att man, om man
t. ex. skall handla i en affär, måste ha
en lapp med sig från vederbörande
hjälporgan för att visa att man handlar
för de pengar man fått av detta. Det är
därför vi i utskottet har reserverat oss
för att man i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall begära, att mödrahjälpen skall
utgå kontant.

Vi har också uttalat, att vi vill ha
en generösare tillämpning av mödrahjälpen.
Förslag därom framfördes i
fjol men gick då inte igenom. Socialstyrelsen
skrev redan förra året, att man
borde ändra normerna för mödrahjälpen,
och jag tycker därför att riksdagen
på denna punkt kunde gå med på
vad vi säger i reservationen. Meningen
är inte att man skall ge större belopp
utan att normerna skall göras sådana,
att de åtminstone någorlunda rättar sig
efter det nuvarande penningvärdet, så
att inte en familj måste befinna sig i
allra yttersta nöd för att kunna få någon
nytta av mödrahjälpen.

Med vad jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan under punkterna A och B
och till reservationen av herr Grönkvist
ro. fl. under punkten C.

I detta anförande instämde herr Landberg
(s), fru Wallin (s), herr Persson
i Appuna (s), fru Löfqvist (s), herr
Lundqvist (s), fru Johansson i Skövde
(s), fru Eriksson i Hallstahammar (s),
fru Nilsson (k), fru Lindskog (s) och
fröken Sandell (s).

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! I anslutning till före -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

liggande ärende kan man ännu en gång
konstatera hur lätt det är för de svenska
statsmakterna att komma in på avvägar,
då det gäller formerna för socialpolitisk
verksamhet och hur svårt
det är för dem att komma ifrån en felaktigt
inslagen väg.

Icke mindre än 10 år har det tagit
att komma ur den försumpning av reell
och organisatorisk innebörd, som socialminister
Möller och hans medarbetare
1946 förde oss in i i fråga om sjukförsäkringen.
Vilken tidsspillan och vilka
kostnader har inte detta misstag vållat!
Och när nu beträffande moderskapsförsäkringen
1937 års misstag skall
rättas till efter en rad av utredningar,
har regeringen ändock inte tagit steget
fullt ut mot en god och rationell ordning.

Jag vill beträffande denna grupp av
socialförsäkringen i korthet erinra om
vad som skedde 1937. Det var 1930-talets
minskade födelsetal, som tvingade
regering och riksdag att ägna sin uppmärksamhet
åt frågan om ekonomiskt
stöd för barnaföderskorna. Redan 1935,
alltså två år tidigare, bringades detta
spörsmål på tal i en motion, som bl. a.
gav anledning till att man tillsatte den
bekanta befolkningskommissionen, som
arbetade under 1930-talet. Denna motion
gick på djupet och betonade bl. a.
att det viktigaste vore att ernå en ändrad
personlig inställning till befolkningsproblemet
genom en till grunden
syftande förnyelse av vårt folks andliga
livssyn. Det är att märka, att dessa
ord framfördes vid en tidpunkt, då
vi stod i en synnerligen allvarlig situation.
Nedgången i antalet levande födda
barn var år 1933 alldeles påtaglig.
Endast 85 000 barn föddes detta år mot
tidigare normalt 135 000.

Vid 1937 års riksdag framlade befolkningskommissionen
olika förslag
till åtgärder. Dit hörde exempelvis bosättningslån,
moderskapspenning, moderskapshjälp
och mödrahjälp. I anslutning
till dessa förslag, som framlades

Lag om moderskapshjälp m. m.

av den då sittande regeringen, framfördes
från samma håll som jag nyss
citerade en del synpunkter av sakligt
positiv innebörd. Som ett fundamentalt
krav uppställdes, att de nya hjälpanordningarna
inte fick öka det kaos,
som då — liksom nu — utmärkte vår
kommunala och sociala förvaltning.
Hur blev det sedan i själva verket? Jo,
det blev en splittring. Moderskapsstödet
framväxte i tre olika delar: moderskapspenningen
en statlig hjälpform,
moderskapshjälpen inom den frivilliga
sjukförsäkringen samt slutligen mödrahjälpen
som en ny statlig hjälpform
med åtföljande statliga organisation i
form av mödrahjälpsnämnderna.

Det är att märka att det egentliga
arbetet med mödrahjälpen kommit att
utföras inom barnavårdsnämnderna.
Praktiskt taget all den hjälp som hänger
samman med moderskapsstöd i denna
form ombesörjes f. n. av tre lokala organ,
nämligen sjukkassorna, barnavårdsnämnderna
och mödrahjälpsnämnderna.

Redan vid starten av den nya ordningen
1937 framhölls, att regeringsförslaget
i själva verket innebar, att en
uppgift, som dittills åvilat fattigvårdsstyrelserna,
överflyttades till barnavårdsnämnderna
och den nyinrättade
mödrahjälpsnämnden. De 25 mödrahjälpsnämnderna
är praktiskt taget
ingenting annat än fattigvårdsstvrelser
i länsformat. Verksamheten är nämligen
grundad på behovsprövning av barnaföderskorna.
Dessa ställs sålunda under
kontroll, åtminstone under den tid
hjälpverksamheten pågår. Samtidigt
som mödrahjälp utgår till en familjemedlem
kan familjen i övrigt vara föremål
för fattigvårdens understödsverksamhet.
Detta är ett tydligt exempel på
en splittring, som är ganska orimlig för
en förståndigt tänkande människa. Förslag
framfördes därför vid 1937 års
riksdag att barnavårdsnämnderna ensamma
skulle få klara dessa frågor och
provisoriskt ombesörja mödrahjälps -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lag om moderskapshjälp m. m.

verksamheten under väntan på en kommande
nyordning. Läser man nu vad
som den gången skrevs och ser det i belysning
av vad som senare inträffat och
samtidigt tänker på det aktuella läget,
så förefaller detta uttalande naivt och
alltför optimistiskt. Det är dock värt
att räddas från glömska: »Såvitt vi
kunna förstå borde ej längre tid än ett
par år behöva förflyta innan mödrahjälpen
efter vederbörande kommunala
och sociala reformer kunde planmässigare
och fastare inordnas i socialvården
i dess helhet.»

Detta var programmet för 17 år sedan.
Hur har detta blivit löst? Vi har
faktiskt inte kommit längre. Socialministrarna
har avlöst varandra, men någon
reformator har inte uppstått inom
regeringen eller det parti, som innehaft
regeringsmakten och inte heller inom
det parti, som sedermera delat maktens
sötma med socialdemokraterna. Jag för
min enkla del har mångfaldiga gånger
talat om de vedermödor och brister som
varit förknippade med socialförsäkringen
— särskilt när det gäller dess
samordning och organisation.

Nu gäller det en detalj av denna organisation,
nämligen moderskapsförsäkringen.
Här skulle man ha kunnat vänta
att man hade gjort ett verkligt krafttag,
ett försök till förenkling i grunden och
en slutlig rationalisering, sedan vi sett,
att det finns ett visst intresse för att
förenkla och rationalisera inom socialförsäkringen.
Endast moderskapspenningen
och moderskapshjälpen har
emellertid sammanförts. Detta var en
ganska självklar åtgärd efter sjukförsäkringens
slutliga utformning och sedan
yrkesskadeförsäkringen, som är
oändligt mera komplicerad, samordnats
med den allmänna sjukförsäkringen.

Socialministern kunde naturligtvis
helt enkelt inte undgå att söka få till
stånd en förenkling, men mödrahjälpen
kvarstår alltjämt med hela sin kostsamma
organisation. Egentligen skulle
utskottet ha kunnat helt tillbakavisa

förslaget. Slutresultatet har emellertid
blivit, att utskottet tillstyrkt ett förslag,
som innebär en beklagansvärd
splittring och fortfarande behåller inte
mindre än tre olika organ för denna
verksamhet, sjukkassa, barnavårdsnämnd
och mödrahjälpsnämnd.

Det finns dock en liten ljusning i
detta avseende genom en händelse, som
man kunde anteckna i samband med
motionernas avlämnande. T. o. m. från
socialdemokratiskt håll har man reagerat
mot den fortsatta splittringen på
detta område. På annat sätt kan inte
jag fatta den motion, som är avlämnad
av herrar Mogård och Gustafsson i
Bogla. Jag är alldeles ense med dessa
motionärer, i varje fall i princip, då vi
har hävdat, att man i detta sammanhang
bör söka få till stånd en förenkling
så till vida att mödrahjälpen skulle
kunna inrangeras i det hela genom att
man höjde det kontanta bidrag alla
barnaföderskor skall ha. I mitt och
mina medmotionärers förslag höjs det
från 270 kronor per capita till 350 kronor.
Utskottet har emellertid avvisat
framställningen, jag höll på att säga på
sedvanligt sätt.

Socialministern liksom utskottet hänvisar
till något som skall inträffa någon
gång i framtiden, och detta knytes
an till frågan om socialhjälpens planenliga
lösning. Det skall alltså ske någonting
under den närmaste framtiden.
Socialministern har också i samband
med svar på en interpellation ställt i
utsikt åt! någonting skal] ske, och i
anslutning till detta skulle man ta upp
hela den stora frågan om socialvårdens
organisation i detta land. Det skulle
inte vara för tidigt i och för sig, men
utskottet och socialministern får ursäkta
att jag inte tror mycket på en
verklig lösning, i varje fall inom rimlig
tid. Först när vi fått en verklig fackman,
som har kunskap om dessa frågor
sa att säga inifrån, att ta hand om
hela denna angelägenhet, kan vi hoppas

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

att en gång få till stånd en tillfredsställande
lösning.

Ytterligare ett avsnitt av detta försäkringskomplex
vill jag beröra innan
jag slutar. Att förvärvsarbetande mödrar
i detta sammanhang får en ersättning
för inkomstbortfall finner jag
självklart, och det är också en klar konsekvens
av skyddslagstiftningen på detta
område. Det kan dock inte hjälpas
att det stöd, som den i hemmet arbetande
kvinnan får, framstår som ett
underskattande av hennes insatser. Jag
vill erinra om att samma förhållande
en gång förelåg då det gällde den obligatoriska
sjukförsäkringen. Den gifta,
i hemmet arbetande kvinnan ställdes
till en början utanför möjligheterna att
erhålla sjukpenning. Från vårt håll påpekades
denna svaghet i sjukförsäkringens
konstruktion genom en reservation
till 1946 års beslut. Så småningom
har denna olägenhet undanröjts,
och den ordning, som vi nu 1953 och
1954 slutligen har skapat, får väl betecknas
som ganska tillfredsställande.

Jag menar att det även i fråga om
moderskapsförsäkringen bör skapas en
anordning av motsvarande art. En lösning
kan också skapas om viljan verkligen
finns. Den i hemmet arbetande
kvinnan får inte bibringas eller kvarhållas
i en uppfattning, som innebär
känslan av att samhället inte uppskattar
hennes insatser eller inte värderar
det som hennes arbete innebär.

Herr talman! Att denna gång få en
ändring i överensstämmelse med vad
jag här anser vara riktigt är naturligtvis
fåfängt. Helst skulle jag vilja yrka
på en fullständig återremiss av hela
detta ärende, men det är omöjligt att
så här de sista veckorna av riksdagens
vårsession kunna göra ett sådant yrkande
med viss tillförsikt. Därför nödgas
jag för min del att hänvisa till den
motion, som även fru Boman och fröken
Karlsson undertecknat, nr 634 i denna
kammare, där vi tagit upp dessa olika
problem och försökt beveka utskottet

71''

Lag om moderskapshjälp m. m. -

att i anslutning till de yrkanden, som
där är gjorda, göra en rimlig lagtext.
Det har utskottet naturligtvis inte sett
sig föranlåtet att göra med den inställning
utskottets majoritet har. Jag får
hoppas att man kan få tillfälle att på
nytt ta upp dessa spörsmål, ty den dagen
måste nog komma, då även de synpunkter,
som här är framförda, kommer
att beaktas i den svenska riksdagen.
Jag måste därför inskränka mig
till att yrka bifall till den punkt i motionen,
som är betecknad med C), där
det talas om en utredning, och som står
i överensstämmelse med den reservation,
som är avgiven av fru Svenson
m. fl. under B). Denna reservation sammanfaller
nämligen med det yrkande,
som vi har gjort i vår motion i punkten
C). Därför vill jag hemställa om,
bifall till denna reservation, dock med!
den ändringen, att orden »en förutsättningslös»
insättes före »utredning».

Häruti instämde herr Svensson i;
Krokstorp (h) och fröken Kar/sson (h).

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna börja i
liksom fru Johansson i Norrköping med
att uttrycka min glädje över att vi har
kommit så långt på detta område som
vi har. Det är en glädje vi hyser även
på vårt håll. Men även om en sak är bra,
kan det ju tänkas att man skulle kunna
göra den ännu bättre.

I propositionen har det föreslagits,
som alla vet, en grundpenning på 270
kronor för alla kvinnor och dessutom
ersättning för förlorad arbetsförtjänst
åt yrkesarbetande kvinna. För den hemarbetande
kvinnan finns ingen motsvarande
ersättning. Det kan naturligtvis
invändas att en hemmavarande kvinna
inte råkar ut för ett inkomstbortfall på
samma sätt som en yrkesarbetande. Det
kan ju vara riktigt, men det blir en
extra ekonomisk påfrestning för hemmet,
om den hemmavarande kvinnan
har barn och måste anställa extra arbetskraft
under den tid hon är borta,

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lag om moderskapshjälp m. m.

likaså om hon hjälper mannen i hans
förvärvsarbete. Det kan exempelvis gälla
löpande göromål i ett lantbrukarhem
eller en affärsrörelse, och det kan gälla
en sömmerska som genom hemarbete
hjälper till med familjens försörjning.
Dessa kvinnor kommer att känna sig
orättvist behandlade om de inte får
hjälp till de utgifter som faktiskt är förorsakade
av förlossningen.

När vi diskuterade den allmänna sjukförsäkringen
fattade vi beslut om en frivillig
tilläggsförsäkring, avsedd just för
de av mig uppräknade kategorierna. Det
gick att genomföra den, fastän man till
en början trodde motsatsen.

Vi har nu i våra motioner föreslagit
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Mai :t skulle begära förnyad prövning
av frågan om en sådan frivillig tilläggsförsäkring
också inom moderskapshjälpen.
Vi anser att frågan skulle behöva
prövas och utredas ytterligare. Den
hemarbetande modern bidrar ju genom
sitt arbete både direkt och in natura till
familjens försörjning, vilket också äktenskapslagen
fastslår. Hon utför ju ett
tidskrävande och livsviktigt arbete med
vården av barnen, och då hennes arbetskraft
vid ett tillfälle, när hon på
grund av barnsbörd måste vara hemifrån,
ovillkorligen måste ersättas, kan
man med goda skäl också här tala om
inkomstbortfall.

Utskottsmajoriteten har inte ansett
det möjligt med en frivillig försäkring
på moderskapshjälpens område. Reservanterna
i utskottet anser emellertid
att man hade bort undersöka möjligheterna
härför innan man helt avfärdat
frågan. Vi föreslår alltså en utredning.
Vi anser nämligen att det enligt utskottsmajoritetens
förslag uppstår en
disproportion mellan hjälpen till de
kvinnor som arbetar i hemmet och hjälpen
till de yrkesarbetande.

Det enda som i detta avseende i propositionen
föreslås för de hemmavarande
kvinnorna är ett tillägg för kvinnor
med barn under tio år av två kronor

om dagen under tio dagar, i huvudsak
för de dagar då kvinnan är intagen på
förlossningsanstalt eller sjukhus. Det
blir alltså högst 20 kronor. Jag anser
att det är en alltför obetydlig summa
för att spela någon roll som ersättning
för extra arbetskraft i hemmet under
denna tid. Om det inte är möjligt att
genomföra en tilläggsförsäkring, vilket
jag anser vara den riktigaste vägen, har
vi som ett alternativ föreslagit att barntillägget
i enlighet med socialstyrelsens
förslag höjes från två till sex kronor.
På så sätt skulle dessa mödrar i normalfall
få 60 kronor i stället för 20, och
detta förslag bör enligt min mening
vara ett användbart alternativ.

Herr Hagård instämde i vår reservation
med ett tillägg. Jag har ingenting
emot detta tillägg och ber därför att få
yrka bifall till reservationen av fru
Svenson m. fl. vid utskottets hemställan
under B, med det tillägg som har
föreslagits av herr Hagård.

1 detta anförande instämde fröken
Vinge (fp), fröken Liljedahl (fp) och
fröken Höjer (fp).

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några av utskottets ledamöter fogat
en reservation till detta utlåtande.
Den reservationen har ju redan förts
på tal av tidigare talare här, men jag
skall i alla fall be att få säga några ord.

Lagen om moderskapshjälp är utan
tvekan en mycket viktig detalj i det system
av hjälpformer, som man söker
skapa för att bereda trygghet åt människorna
vid tidpunkter, när arbetsoförmåga
inträder. Genom denna lag erhåller
ju nu praktiskt taget alla barnaföderskor
ett engångsbidrag, en s. k.
grundpenning på 270 kronor. Dessutom
erhåller ju kvinnor, som är obligatoriskt
försäkrade för tilläggssjukpenning,
också tilläggspenning med samma
belopp som utgår vid sjukdom. Detta
är naturligtvis i och för sig mycket välbetänkt,
och denna åtgärd kommer sä -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

kerligen att lätta många bekymmer i
kanske besvärliga ekonomiska situationer.
Tilläggspenningen är ju, som redan
nämnts här, avsedd att ersätta den
arbetsinkomst, som vederbörande förlorar
i samband med barnsbörden, dock
högst under 90 dagar.

Det är emellertid enligt reservanternas
mening oriktigt, att denna förmån
begränsas till att omfatta endast de
kvinnor, som är anställda, medan de
kvinnor som arbetar i hemmen eller i
mannens förvärvsarbete ställs utanför.
Denna utformning av bestämmelserna
om tilläggspenningen kan vi inte anse
vara rättvis. Går man ut från den alldeles
riktiga synpunkten, att tilläggspenningen
skall ersätta det inkomstbortfall,
som kvinnan får vidkännas i
samband med barnsbörden, alltså ersätta
den inkomst, som barnaföderskan
förlorar, får man väl medge, att det
inte är bara den förvärvsarbetande
kvinnan, som förlorar en arbetsinkomst
vid barnsbörd, utan samma sak gäller
ju också för de hemarbetande kvinnorna
och för de kvinnor, som deltar i
mannens förvärvsarbete. Också för dem
betyder barnsbörden ofta ganska stora
ekonomiska påfrestningar. Det är ofta
så, att man vid sådana tillfällen måste
skaffa extra arbetskraft i hemmet, som
vikarierar för husmodern, och dessutom
följer utgifter av olika slag. Det borde
väl därför vara en gärd av rättvisa, om
möjligheter kunde beredas för de hemarbetande
kvinnorna och för dem som
deltar i mannens förvärvsarbete att erhålla
någon form av tilläggspenning,
som gjorde dem jämställda med de anställda.

Varken departementschefen eller utskottsmajoriteten
har emellertid ansett
det möjligt att komplettera den frivilliga
sjukpenningförsäkringen med ett
motsvarande skydd vid barnsbörd. Jag
är medveten om att ett sådant skydd
vid barnsbörd skulle medföra en höjning
av avgifterna för den frivilliga
sjukförsäkringen, men jag är inte Över -

Lag om moderskapshjälp m. m.

tygad om att en sådan höjning av avgifterna
skulle komma att nämnvärt påverka
den frivilliga sjukförsäkringens
utbredning. Det kanske snarare är sannolikt,
att ett sådant skydd vid barnsbörd
kan komma att öka intresset just
för den frivilliga försäkringen.

När riksdagen fattade beslut om den
allmänna sjukförsäkringen innebar ju
detta bland annat, att hemarbetande
kvinnor fick rätt att ta en frivillig försäkring,
som ger en tilläggssjukpenning
av tre kronor per dag. Reservanterna
anser det vara möjligt, att en liknande
bestämmelse kunde komma till stånd
också när det gäller moderskapspenningen.
Reservanterna har i likhet med
en del av motionärerna ansett denna
fråga så viktig, att man föreslagit att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att frågan om moderskapspenning
i form av s. k. tilläggspenning
för hemarbetande hustrur snarast
måtte upptas till omprövning. Utskottet
har i sin för övrigt mycket välvilliga
skrivning inte velat gå med på
detta, utan förutsätter i stället, att
Kungl. Maj :t har uppmärksamheten riktad
på detta spörsmål och upptar det
till omprövning, om ytterligare stödåtgärder
kommer att visa sig erforderliga.

Att behov av tilläggspenning föreligger
också när det gäller de hemarbetande
kvinnorna, anser vi vara känt av
alla. Jag skulle därför vilja rikta en
varm vädjan till departementschefen
att söka åstadkomma en behövlig komplettering
av denna så välbehövliga reform.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 1 av fru Svenson m. fl.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Eftersom jag är ensam
från denna kammare om att i andra
lagutskottet reservationslöst ha biträtt
propositionen, kan jag också här förorda
utskottets förslag i dess helhet. Fru
Johansson har redan i huvudsak redo -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lag om moderskapshjälp m. m.

visat utskottets ståndpunkt, och därvidlag
är vi ense. Men när det i denna
fråga gäller de olika hjälpformerna av
mödrahjälpen är vi inte längre ense,
utan jag har ansett, att där kan man
med iakttagande av vad reservanterna
hemställer följa utskottet. Jag var tveksam
om huruvida jag skulle låta locka
mig med på den reservation, som fru
Johansson bär har fogat till utskottsutlåtandet.
I utskottets motivering säger
man emellertid ifrån, att utskottet vill
i likhet med socialförsäkringsutredningen
uttala, att det finner det önskvärt,
att mödrahjälpsnämnderna ägnar uppmärksamhet
åt möjligheterna åt att
lämna mödrahjälpen kontant, där detta
kan anses lämpligt. Sedan är det också
på det sättet, att det förestår en revision
av fattigvårdslagstiftningen, och
där kommer även utformningen av de
olika åtgärderna, även dem som gäller
mödrahjälpen, att omprövas. Under sådana
förhållanden menar utskottet att
det inte kan vara lämpligt att föregripa
denna översyn, som man således är beredd
att utföra. Man bör därför också
i det hänseendet kunna ansluta sig till
utskottets förslag.

Herr talman! Jag har intet annat att
tillägga än att jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fru ERIKSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag är delvis positivt inställd
till det nya förslag om moderskapshjälp,
som här föreligger, men jag
ber att få göra några erinringar med anledning
av bibehållandet av den behovsprövade
mödrahjälpen.

Vi har, då nya sociala reformer kommit
till eller då vi har reformerat gamla
hjälpformer, alltid sett till att behovsprövningen
tagits bort. För närvarande
är det endast socialhjälpen och mödrahjälpen
som är behovsprövade. Med
hänsyn till socialhjälpens nuvarande utformning
måste det vara fel, när man
nu gör en omgestaltning på detta om -

råde, att hålla fast vid behovsprövning
av mödrahjälpen.

Departementschefen säger i proposition
nr 144, att det är hans avsikt att så
snart som möjligt pröva frågan om en
revision av fattigvårdslagstiftningen.
Att en sådan bör komma till stånd utan
dröjsmål, därom torde det ej råda delade
meningar. Vad mödrahjälpen beträffar
måste denna, om en särskild behovsprövad
hjälpform vid barnsbörd
framdeles över huvud taget visar sig erforderlig,
till sin utformning röna väsentlig
inverkan av den blivande socialhjälpen,
säger departementschefen.

Uskottet trycker också på detta i sitt
utlåtande. Med de försäkringsformer
som vi nu har, behöver man inte, om
man blir sjuk, arbetslös eller uppnår
den ålder då man behöver dra sig tillbaka,
be om hjälp som är behovsprövad.
Vid barnsbörd skall däremot ett visst
skikt av kvinnor söka denna tillkrånglade
hjälp, som skall gå genom barnavårdsnämnderna,
som i sin tur skall ha
särskilt folk som skall göra noggrann
och ingående utredning. Ansökningen
skall sedan från barnavårdsnämnden
med dess yttrande gå till länets mödrahjälpsnämnd
och tillbaka till barnavårdsnämnden,
som har att verkställa
beslutet. Räkningarna skall sedan granskas
av länsstyrelsen. Man kan säga att
detta är ett verkligt kineseri.

Kvinnor som söker denna hjälp vet
dessutom inte, om de kan få någon. Det
kan ibland dröja veckor, innan man får
reda på från mödrahjälpsnämnden, huruvida
man blir tilldelad någon hjälp
eller inte. Varje kvinna bör veta, att
hon vid barnsbörd har rätt till en snar
och god ekonomisk hjälp.

Få hjälpformer har varit så diskuterade
som mödrahjälpen med sin behovsprövning
och med de ojämnheter som
följer härmed. Både stat och kommun
och även den enskilde skulle besparas
det tidsödande arbete som är förenat
med denna utredning, om mödrahjälpen
i sin nuvarande form avskaffades.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Socialstyrelsen har genom de normer,
som den tillställt mödrahjälpsnämnderna,
sökt få något så när enhetliga beslut,
men dessa normer är enligt min uppfattning
för restriktiva. De omfattar enligt
mitt begrepp det rena socialvårdsklientelet.
Jag kan bara därom säga, att
kvinnor som föder första barnet kan få
600 kronor, om makarnas gemensamma
inkomst inte överstiger 37 kronor i veckan
på lägsta dyrort och 42 kronor i
veckan i Stockholm. Är inkomsten däremot
110 kronor i veckan på lägsta dyrort
och 125 kronor i veckan i Stockholm,
får man inte någon hjälp alls. Det
anser jag vara i underkant.

Med hänsyn till vad departementschefen
har anfört i propositionen angående
socialvårdens ordnande, ber jag, herr
talman, att i nuvarande läge få ansluta
mig till den av fru Johansson i Norrköping
m. fl. avgivna reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag kunde ha låtit mig
nöja med att instämma i det anförande
som herr Hagård höll nyss — jag delar
till fullo hans inställning — men jag vill
gärna tillägga något angående hemkvinnornas
och de i jordbruket arbetande
kvinnornas möjlighet att försäkra sig
för inkomstbortfall.

•lag har aldrig riktigt kunnat fatta,
varför man har lämnat dessa grupper
utanför. Redan när vi diskuterade detta
1946 funderade jag över denna sak, och
frågan är fortfarande olöst.

Åtskilliga talare har här varit inne på
och bevisat, att det uppstår ett inkomstbortfall
även för den kvinna som — om
jag nu tar uttrycket i min mun, sätter
jag stora citationstecken omkring det —
»bara är hemarbetande». En barnfödsel
betyder stora utgifter för henne, och såvitt
jag förstår är väl en utgift utöver
det vanliga alltid lika med ett inkomst -

Lag om moderskapshjälp m. m.

bortfall. Det har i det sammanhanget
anförts, att en hemarbetande kvinna under
en tid måste leja hjälp för hemarbetet.
Ja, man vet inte på förhand hur förhållandena
kan komma att gestalta sig
för henne efter förlossningen. Hennes
hälsa kan bli försämrad, och det kan ta
lång tid innan hon på nytt på ett fullgott
sätt kan sköta arbetet i hemmet.
När man därför jämställer den hemarbetande
och den förvärvsarbetande kvinnans
ekonomiska förhållanden, har jag
alltid haft klart för mig, att den senare
ur såväl ekonomiska som andra synpunkter
har det bättre ställt. Låt mig
här få utveckla hur jag har kommit till
denna uppfattning.

Det finns kvinnor, som ur rekreationssynpunkt
skulle må väl av att få
lämna hemmet några timmar om dagen
och ägna sig åt något förvärvsarbete.
Då skulle hon komma ifrån de dagliga
sysslor, som nu sliter på henne dag efter
dag. I många förvärvsarbetande kvinnors
dagliga sysselsättning ligger en
möjlighet till avkoppling — inte alltid,
men möjligheten finns där, och många
hemarbetande kvinnor skulle som sagt
behöva denna stimulans. För många
hemmakvinnor föreligger också ett
starkt behov av att för den egna och
för familjeekonomiens skull komma
hemifrån och ägna sig åt arbete på annat
håll. Åtskilliga har emellertid en
stor barnskara där hemma och saknar
därför möjlighet härtill. Redan möjligheten
att kunna komma hemifrån för
att arbeta med något annat, som ger
ekonomiskt utbyte, måste vara ett plus
för de flesta hemmakvinnor. Men när
det gäller jordbrukarhustrurna är det
ett särskilt förhållande. De står i regel
vid mannens sida och är medarbetare i
hans företag. Jag vill här bara peka på
det faktum, att när man räknar ut ett
jordbruks bärkraft, avkastning och lönsamhet,
tar man alltid med en viss
summa, som jordbrukarens hustru förutsattes
tjäna in. När man räknar så i
ena fallet, tycker jag att man skall räk -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lag om moderskapshjälp m. m.

na denna kvinna som förvärvsarbetande
även vid andra tillfällen, då behov
föreligger för henne att säkerställa sig
i sådana situationer som vi här diskuterar.

Herr Hagård och övriga reservanter
har i denna fråga ställt ett yrkande om
en förutsättningslös utredning, som tar
sikte på att lösa dessa problem, eller i
varje fall att öppna dörren för jordbrukarhustrurna
att få en möjlighet att säkerställa
sig mot ekonomiska svårigheter
vid barnsbörd. Sådana möjligheter
saknar de för närvarande, men jordbrukarhustrurna
bör inte utgöra ett undantag
härvidlag. De bör ha samma villkor
som andra kvinnor i detta avseende.

Det har sagts att en försäkring blir
så dyrbar, att många kvinnor kommer
att anse sig inte ha råd att betala avgiften
för densamma, men jag säger:
låt dem få avgöra det själva! öppna
bara dörren och ge dem möjligheter,
som anser sig ha råd att vara med i en
tilläggsförsäkring.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen, med
det ändringsyrkande herr Hagård har
ställt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! När man lyssnade på
fru Bomans anförande, fick man den
föreställningen, att det här rör sig om
en mycket stark undervärdering av de
hemarbetande kvinnorna, att det föreligger
ett missförstånd från socialministerns
sida och att han inte har sett
till att vi har fått en frivillig försäkring
för dem, i vad gäller moderskapsförsäkringen.
När man med utgångspunkt
från frågan om en frivillig moderskapsförsäkring
talar om de hemarbetande
kvinnornas värde, jämfört
med de förvärvsarbetandes, har problemet
fått sådana proportioner att det
saknar all rim och reson. Om man vill
diskutera moderskapsförsäkringen efter
sådana linjer, så är man inne på fel
spår.

Det väsentliga här är, att man har
löst det gamla kravet på en ersättning
för de kvinnor, som av arbetarskyddslagens
bestämmelser är förhindrade att
arbeta under tiden kring förlossningen,
då de bör ha ersättning för inkomstbortfall.
Vidare är det mycket viktigt
att denna fråga har lösts generellt
för alla kvinnor i vårt land. Vi har fått
en lösning, som inte endast innebär ersättning
till industriens kvinnor för
deras inkomstbortfall, utan vi har som
sagt fått en generell försäkring, där
hela mödraklientelet tagits över en kam.
Försäkringsfrågan är inte löst kategorivis
utan omfattar alla kvinnor som
föder barn.

Det är viktigt att komma ihåg, att vi
här har att göra med en försäkring,
som inte är alldeles fristående. I stället
är det så, att den sjukförsäkring, som
vi i fjol fattade beslut om — och vilken
fru Boman inte ville vara med om att
tillstyrka —- drar med sig moderskapsförsäkringen.
Därmed följer också, att
den senare försäkringen är inplacerad
i sjukförsäkringen och att samma system
gäller för båda. Moderskapsförsäkringen
skall finansieras med avgifter efter
samma system som gäller för sjukförsäkringen,
och grunderna för ersättningarna
är desamma i båda fallen. Vi
har med andra ord fått en moderskapsförsäkring
med vanliga sjukpenningklasser.

Om man tar detta i betraktande blir
man inte så upprörd över att kvinnorna
när de, som man räknar med, ligger
högst tio dagar på BB och får 3 kronor
per dag också får ett barntillägg på 2
kronor liksom i sjukförsäkringen. Den
frivilliga försäkringen har man ju talat
varmt för men därvidlag förbigått hela
den redovisning av svårigheterna, som
både proposition och utskott anfört och
som visar, att om man skall ha en frivillig
försäkring, så blir det en försäkring,
där avgifterna blir dryga och inte
bara läggs på den som skall ha försäk -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

ringen utan också på försäkringsklientelet
i övrigt.

Det är väl inte tänkt här enligt vad
som sagts, att det skall vara ett direkt
statligt bidrag utöver vad man har i
sjukpenning. Man har inte tänkt sig
en extrasumma åt de hemarbetande, såvitt
jag förstår, utan man har tänkt sig
en frivillig försäkring efter försäkringsmässiga
grunder inom sjukförsäkringens
ram. Vid sådant övervägande — såvitt
jag kan förstå har det övervägts så
— har man ansett svårigheterna så pass
stora och fördelarna så små och nackdelarna
så stora för dem som skall ta
denna försäkring, alltså det frivilliga
försäkringsklientel som skall betala det
hela, att man inte ansett en frivillig
försäkring vara någon vinst. Därmed
har man emellertid inte yttrat sig om
värdet av de hemarbetande kvinnornas
arbete och kvinnornas i förvärvsarbete,
utan det hela är helt enkelt en teknisk
fråga. Vill man diskutera saken bör man
helst komma med förslag, som eliminerar
de svårigheter som redovisats av
utredningen och propositionen.

Om man nu är så intresserad av de
hemarbetande kvinnorna och säger, att
de har behov av större ersättning, när
en förvärvsarbetande kvinna kan få så
pass hög ersättning som upp till 1 800
kronor efter en inkomst på 14 000 kronor
om året, och har man särskilt på
högerhåll varit intresserad av denna
sak, så förstår jag att man där måste
gå på reservationen II, i vilken just
tages sikte på de hemarbetande kvinnorna,
som har det allra sämst ställt
och kan komma i fråga för mödrahjälp.
Innan jag närmare går in på frågan
om mödrahjälpen vill jag säga, att jag
tycker att det är litet fult att börja
spela på avund mellan de hemarbetande
kvinnorna och de förvärvsarbetande,
därför att de senare får tilläggsförsäkring.
När tjänstemännen fått denna
fråga löst har det inte hörts ett ord
om orättvisa, men så fort det gäller att
plåna ut skillnaden mellan kroppsarbe -

Lag om moderskapshjälp m. m.

tare och tjänstemän sätter man lidelserna
i rörelse, vilket jag finner ojust. Om
man vill klassutjämning skall man hälsa
denna reform på detta avsnitt av den
sociala verksamheten som ett steg framåt,
liksom jag för min del finner, att
sjukförsäkringen tar ett steg framåt i
samma riktning. Den behovsprövade
mödrahjälpen behövs enligt min mening
fortfarande som en hjälp till dem som
har det sämst ställt, och när man vet
att det kan röra sig om belopp upp till
600 kronor, kan man naturligtvis inte
med berått mod avvisa den behovsprövade
hjälpformen, därför att det är så
många som behöver denna hjälp. Men
man kan inte komma ifrån att det är
litet otidsenligt, att vederbörande för
att få dessa pengar dels skall nödgas
komma ned till inkomstgrader, som är
så låga att, såsom tidigare sagts, vederbörande
nästan tillhör socialvårdsklientelet,
dels skall tillhöra dem som
är väldigt illa ställda i ekonomiskt avseende
och har många barn omkring
sig. Den som skall få det högsta beloppet
måste höra till de mycket små inkomsttagarna.
Vid en något högre inkomst,
utgår inte maximibeloppet, men
vederbörande får kanske en hundralapp,
eller låt mig säga 200 kronor,
pengar som kan vara till nytta för en
hemarbetande kvinna inom låglöneramen,
kanske med flera barn. Men även
då skall man tvingas att gå till en affär
med en rekvisition i handen, ty man
är inte betrodd att själv få hand om
hundralappen utan får naturahjälp.
Detta måste ju te sig litet futtigt att
godta, samma dag som det antas en reform,
som dock ger ett rätt bra kontantbelopp
till dem som har förvärvsarbete.
Man kan tycka att det ser illa ut, inte
att dessa får så mycket, men att de,
som behöver hjälpen särskilt väl och
inte får så stora kontantbelopp, därtill
får hjälpen på ett sätt som är mindre
trevligt. Mödrahjälpen ligger dock under
en nämnds prövning, och barnavårdsnämnden
känner det klientel det

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lag om moderskapshjälp m. m.

är fråga om och kan bedöma om det
gäller familjer, som kan förväntas använda
hundralappen på rätt sätt. Därför
menar jag att det vore väldigt bra
om vi nu — det är ganska länge sedan
vi bestämde denna behovsprövade hjälp
— såge att tiden rullat undan en bit,
och vore beredda att inte längre ha en
naturahjälpslinje såsom allenarådande
inom denna form av hjälpverksamheten.
Jag har inte sagt att man helt skall
stryka metoden att ge naturahjälp, men
att man bör ha möjlighet att ge kontanthjälp
till folk, som man har anledning
tro kommer att använda pengarna på
bästa sätt.

Författningen om mödrahjälp säger
ingenting om att denna skall vara in
natura eller i kontanter, den ger möjlighet
att hjälpa på bästa sätt. Naturahjälpen
är anbefalld i föreskrifter, utfärdade
av socialstyrelsen, och därför
borde man kunna begära att dessa föreskrifter
blir mer tidsenliga, beträffande
de mest behövande, det hemarbetande
klientelet, som främst kommer att lita
till mödrahjälpen. De ogifta kvinnorna,
yngre i allmänhet, har väl ett förvärvsarbete
när de blir gravida, och de får
tilläggsförsäkring.

Ömmar man för de hemarbetande
kvinnorna bör man se till, att de som
har det allra sämst får hyggliga villkor
när de skall få denna behovsprövade
mödrahjälp, så att man kommer ifrån
den hårda inkomstprövning som nu
gäller, kommer ifrån den allenarådande
naturalinjen och övervägande går
på kontantlinjen, som föreslås i en
motion och som man också i reservation
II har tillstyrkt.

Jag vill inte säga något om det förslag
som kommit upp efter socialstyrelsens
skiss, att man eventuellt skulle
kunna ge barntillägg på sex kronor under
den tid en moder ligger på BB.
Nog finns det behov av några kronor
extra, det är inte tal om annat, men
detta bryter i alla fall ramen för den
försäkringen. Jag hänvisar till sjukför -

säkringen, av vilken detta förslag är
en del, och anser att man måste böja
sig för likformigheten härvidlag.

Fru BOMAN (h) kort genmäle:

Jag vill bara till fru Eriksson i Stockholm
säga, när hon påstår att jag använt
tillfället att utspela olika grupper
mot varandra, att jag tror mig ha mindre
vana än fru Eriksson vid en klassificering
av människor, något som jag
anser vara ovärdigt. Jag har bara pekat
på att det finns grupper som saknar
denna möjlighet till en frivillig försäkring.
Samtidigt kan jag kanske tala om
för fru Eriksson, att jag varit med om
att rösta för sjukförsäkringen i denna
kammare innan fru Eriksson kom hit.

Fröken IIÖJER (fp):

Herr talman! Till en början vill jag
livligt instämma i fru Johanssons i
Norrköping och fru Sjöstrands uttalanden
om värdet av att vi har denna
moderskapsförsäkring till behandling i
riksdagen. Det är bara en liten detalj
som jag nu skulle vilja ta upp.

Fru Eriksson i Stockholm har här
talat om att vi bör bestämma något
generellt, något så mycket som möjligt
lika för alla. Det är just anledningen
till att jag är med om reservation nr I
vid utskottets hemställan under B. Man
önskar alltså att få en försäkring som
ger ersättning för bortfallen inkomst.
Nå hur är det nu med de hustrur som i
hemmet deltar i mannens förvärvsverksamhet?
De har ingen inkomst i pengar.
Man kan nästan säga att de har en inkomst
in natura — fru Sjöstrand har
påpekat detta förut.

Man har under den tidigare utredningen
framhållit att det har varit stora
svårigheter att begränsa denna grupp,
och fru Eriksson har alldeles speciellt
tryckt på denna svårighet. Jag underskattar
den inte, jag tror att det finns
en viss svårighet därvidlag, men här

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

har dock framkommit ett förslag från
socialstyrelsen om en något förbättrad
hjälp just till denna grupp — som
mänskligt att döma borde vara mycket
lätt att avgränsa -— nämligen genom
att höja barntillägget från två till sex
kronor till dem som har barn under
tio år, under den tid modern ligger
kvar på förlossningsanstalten. Någon
måste ta hand om barnen, det är alldeles
uppenbart att någon måste gripa
in. Antingen måste mannen stanna
hemma från sitt arbete, där han i så
fall förlorar en inkomst, eller också
måste någon utifrån komma till hjälp.
Två kronor räcker inte, det är alldeles
uppenbart. Man tycker då att en sådan
fråga åtminstone skulle kunna få diskuteras.

Alltså, här har vi begärt en utredning,
och vi har pekat på en möjlighet
att göra det hela litet mera rättvist
för den grupp, som man har svårt
att få med. Nu har det också tillagts
att utredningen bör vara förutsättningslös.
Det är detta som jag pekat på, att
man ifrån riksdagens sida vill uttala
att här föreligger något som man inte
bör släppa utan som man bör fortsätta
att arbeta på för att få fram en rättvisare
hjälp åt denna grupp. I annat
fall blir inte denna reform så generellt
likvärdig som vi alla önskar att den
skall bli.

Med anledning av vad jag här anfört
kommer jag, herr talman, att rösta för
reservation I med de tilläggsyrkanden
som fru Sjöstrand i dag har framställt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Samma sak måste ju gälla beträffande
barntillägget inom sjukförsäkringen
som inom moderskapsförsäkringen —
också där borde man ha yrkat på högre
barntillägg för hemmakvinnorna. Det
är precis samma situation men därvidlag
har, såvitt jag vet, intet krav framförts.

Lag om moderskapshjälp m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan gärna göra den
deklarationen, att jag tycker kammarens
kvinnliga ledamöter har en viss prioritet
att tala i denna speciella fråga, men
eftersom jag blivit tvingad att skaffa
mig en egen uppfattning i och med att
jag står för propositionen, så har jag
ändå, herr talman, ett behov att, bara i
allra största korthet, kommentera själva
debatten.

Jag inregistrerar självfallet med glädje
de superlativa omdömena om att frågan
om moderskapsförsäkringen nu är
löst. Det bär ju sagts uppskattande ord
från alla läger på den punkten, och det
må vara mig tillåtet att säga, att vi
kunnat lösa denna fråga — som har
varit föremål för ett tiotal olika utredningar
tidigare, vilka samt och synnerligen
har havererat -—• tack vare att vi
haft systemet för den obligatoriska
sjukförsäkringen att lägga i botten.

Vad man vänt sig mot har varit vissa
detaljer, och de har i första hand hänfört
sig till den i propositionen och av
utredningen mera sekundärt behandlade
frågan om mödrahjälpen. När fru
Eriksson i Ängelholm sade — hon är
för övrigt inte ensam, utan de flesta av
talarna har varit inne på samma tankegång
— att principen om kontanthjälp
eller naturahjälp i den mödrahjälp, vi
kommer att få hädanefter, är ett så essentiellt
spörsmål, så gjorde jag den
reflexionen, att det har varit ganska
tyst om denna speciella tvistefråga under
de sista åren. Om jag inte minns fel
får man gå tillbaka till 1940-talet för
att finna att riksdagen ägnat något intresse
åt huruvida mödrahjälpen skall
utgå in natura eller kontant. Frågan
var naturligtvis mera essentiell tidigare,
när mödrahjälpen var den dominerande
formen för hjälp åt kvinnor vid barnsbörd,
men genom att moderskapsförsäkringen
nu kommer att så att säga ta
bort det väsentliga av mödrahjälpens
innebörd, blir själva problemet mödra -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lag om moderskapshjälp m. m.

hjälp mera sekundärt än det har varit
hitintills. Följaktligen är också problemet
om natura- eller kontanthjälp ett
mindre problem.

Nu tillåter jag mig att inte ha någon
alldeles speciell uppfattning. Jag kan
ge fru Eriksson i Stockholm rätt när
hon säger, att utvecklingen gör att hjälpen
i form av rent kontantbidrag mer
och mer träder i förgrunden, och 1930-talets linjer om naturahjälpen kanske
har sett sina dagar. Men jag har också
lagt märke till att i den reservation,
som står sist i utlåtandet, har reservanterna
inte velat göra rent bord med
principen om naturahjälpen. Man har
uttryckt sig så pass försiktigt att man
sagt, att i huvudsak bör ett kontantsystem
tillämpas. Detta ger mig ett intryck
av att man kanske inte är färdig
att så där utan vidare säga om det
skall vara fifty-fifty, om det skall vara
i huvudsak det ena eller i huvudsak det
andra. Jag tror att de mest energiska
förespråkarna för kontantlinjen är litet
tveksamma, huruvida man skall byta
ut naturalinjen i form av tandvård till
en ren kontantbetalning till den blivande
modern.

Vi står nu inom departementet i begrepp
att angripa frågan om en ny socialvårdslag,
och denna kommer att få
en viss betydelse även för dessa frågor.
Där kommer bl. a. problemet upp om
vi i fortsättningen över huvud taget
skall hålla oss med en organisation för
denna verksamhet i form av mödrahjälpsnämnder
eller om vi skall förlägga
denna hjälpform till ett kommunalt
centralt organ. Det är vår tanke att
på allvar angripa frågan nu i sommar,
och vi hoppas alt nästa år kunna presentera
riksdagen ett förslag.

Jag liar då sagt mig: skall man, när
man är så osäker om var man skall
lägga gränsen för naturalinjen och kontantlinjen,
ge sig in på att skriva beställningar
om dessa saker, då man
ändå får upp frågan i ett större sammanhang
inom en ganska snar framtid?

Jag är medveten om att när förslaget
till ny socialvårdslag kommer, där man
inte kan underlåta att intressera sig för
detta problem, kan riksdagen väl ha
andra uppfattningar än regeringen om
var gränsen mellan naturalinjen och
kontantlinjen skall gå. Men att på förhand
fixera den linjen till att i huvudsak
vara det ena eller det andra,
innan man i vanlig ordning fått se på
problemen, tror jag inte är lyckligt,
och jag har nog kommit till den slutsatsen,
att den sista reservationen kanske
är litet för snabbt skriven i dagsläget.

Jag skall även säga några ord om den
andra reservationen, som rör möjligheterna
för hemmakvinnorna att komplettera
sin grundpenning, 270 kronor,
med en frivillig försäkring. I det sammanhanget
har fröken Höjer uttalat sitt
intresse för den av socialstyrelsen lanserade
tankegången, att hempenningen
till den gifta kvinnan under dessa dagar
skulle höjas från 2 till G kronor.
Och visst kan man ha veneration för
denna tankegång, men som alltid kostar
ju bra och goda saker en del pengar,
och det visar sig att man får vara
beredd att satsa ungefär 2% miljon
kronor, om man vill bestämma sig för
att hempenningen skall vara 6 kronor i
stället för 2 kronor. Det är nog för de
flesta av oss en så pass kraftigt tilltagen
summa, att om man inte omedelbart
kan säga var pengarna skall tagas,
är man kanske inte heller beredd att
säga att vi skall dra på oss denna
kostnad.

Sedan kan man självfallet fråga: Varför
skall inte den gifta kvinnan ha möjlighet
att komplettera sin grundmoderskapspenning
med en frivillig försäkring
efter modell den obligatoriska
sjukförsäkringen? Jag föreställer mig
att detta »varför» har redovisats tidigare
i denna debatt — jag har tyvärr
inte haft möjlighet att vara med hela
tiden — men de flesta försäkringssakkunniga
är nog rätt säkra på att man

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

genom frivilligheten får ett klientel,
som intar en alldeles speciell ställning,
försäkringsmässigt sett. Det blir de
unga kvinnorna, de som har de rent
naturliga och biologiska möjligheterna
att få barn, som kommer att begagna
sig av denna möjlighet till frivillig
komplettering, och när denna tid är
passerad har de väl inte något större
intresse av att stå kvar i den frivilliga
försäkringen. Denna blir därför relativt
dyr och tung, oproportionerligt dyr
och tung om den bedömes på det vanliga,
generella försäkringsmatematiska
sättet. Det kan naturligtvis sägas, att
man får ta även detta och lägga kostnaderna
på folkhushållet och övriga
sjukkassemedlemmar. Jag har emellertid
sett saken så, att de nya avgifter vi
går ut med den 1 januari 1955 ändå är
så pass höga, att man får tänka sig för
både en och två gånger innan man
lägger på något mer. Detta är orsaken
till att läkemedelsreformen är så ytterst
försiktigt utformad. Det är också
orsaken till att moderskapsförsäkringen
icke har fått kosta mer än ett par kronor
per år för varje medlem i den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Om man skall komplettera förslaget
med en frivillig försäkring för de icke
förvärvsarbetande husmödrarna, kan
man ju knappast begära ett större bidrag
från staten än det 20-procentiga
bidrag, som utgår till den frivilliga
sjukförsäkringen, och de kvarvarande
80 procenten kommer att medföra en
ganska kraftig premiehöjning. Allt är
relativt, men jag kan säga att den blir
ganska kraftig mot bakgrunden av vad
premiehöjningen över huvud taget blir
på grund av att moderskapsförsäkringen
föres in.

Genom dessa praktiska överväganden
har man helt enkelt kommit fram till
att en frivillig kompletteringsförsäkring
för de hemmavarande husmödrarna
kanske inte utgör en så populär linje
när den skall omsättas i praktiken.

Man kan naturligtvis här också ta upp
6 — Andra kammarens protokoll 195h.

Lag om moderskapshjälp m. m.

alla andra principiella argumenteringar,
som legat i botten. Förlorar den
hemmavarande kvinnan någon inkomst
på samma sätt som den förvärvsarbetande
kvinnan? Man kan ha delade meningar
om detta. Det kan sägas, att den
gifta hemmavarande kvinnan naturligen
är i den konditionen, att hon kan
behöva leja någon som hjälp i hemmet,
kanske inte bara den första veckan eller
de första tio dagarna efter nedkomsten
utan både tre och fyra veckor
framöver, och då får hon vidkännas
en extra belastning. Men hon är ändå
inte i samma situation som den förvärvsarbetande
kvinnan, som blir av
med hela sin förtjänst under de 90 dagar
hon enligt gällande arbetarskyddslag
skall avhålla sig från arbete. Om
man ger sig in på frågan om likställigheten
— och ingen kan väl beskylla
mig för att vara fiende till likställigheten;
något helt annat torde jag väl
ha visat i många andra sammanhang
under min verksamhet på denna post
— och vill driva likställigheten alltför
långt, kan det tänkas, att man för in
en så pass svårbedömbar faktor som
frågan, huruvida den gifta kvinnan
verkligen avhåller sig från sitt normala
arbete under dessa 90 dagar precis som
den förvärvsarbetande kvinnan avhåller
sig från sitt normala arbete under
de 90 dagarna. — Det reses här en del
problem, som är ömtåliga att klara ut
på ett riktigt sätt, och när utredningen
ställts inför dessa frågor och haft
möjlighet att bedöma dem och argumentera
i lugn och ro, har resultatet
blivit vad vi här ser i den proposition,
som nu ligger på kammarens bord. Vid
regeringsbehandlingen har vi också ansett,
att dessa argument varit så starka,
att vi inte velat göra någon förändring
på denna punkt. Jag tror därför, herr
talman, att det är det lyckligaste att
denna kammare, på samma sätt som
första kammaren gjort, följer utskottets
förslag på de båda kontroversiella punkterna,
som emellertid, det är jag angeNr
19.

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lag om moderskapshjälp m. m.

lägen att sluta med, är små detaljfrågor
i det stora problem, som vi här går
att besluta om.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fru SJÖSTRAND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av diskussionen framgår,
att vi inte har så särdeles olika synpunkter
på denna fråga och att vi vill
mödrarnas bästa, var och en på sitt sätt.
Statsrådet Sträng säger, att de hemmavarande
kvinnorna inte förlorar någon
arbetsförtjänst på samma sätt som de
förvärvsarbetande kvinnorna. Detta är
naturligtvis alldeles riktigt, men de hemmavarande
kvinnorna får vidkännas
en ökning av sina utgifter som kan
jämställas med detta inkomstbortfall.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta utan för att få citera
några fakta rörande kostnaderna
för moderskapsförsäkringen. Statsrådet
Sträng framhåller, att vi inte har råd
med hur mycket som helst, och det är
givetvis riktigt. Jag har inte propositionen
till hands, men jag har publikationen
»Från Departement och Nämnder»,
nr 24 för förra året, där det intagits
en sammanställning över vad moderskapsförsäkringen
kommer att kosta.
Jag citerar: »Totalkostnaderna för både
moderskapsförsäkringen och mödralijälpen
beräknas till 52,5 milj. kr. om
året. Med avräknande av nuvarande
kostnader till motsvarande ändamål
stannar dock nettokostnaden vid hälften
därav. Reformen beräknas sålunda
medföra en kostnadsökning av 26,1
milj. kr. fördelad med 13,9 på de försäkrade,
7,2 på arbetsgivarna och 5,0
på staten.» När man då vet att staten
på mödrahjälpen kommer att spara inemot
5 miljoner kronor, tar det ju nästan
ut vartannat. Det blir alltså de hemarbetande
mödrarna som strängt taget
får sitta emellan.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag delar inte helt socialministerns
syn på denna fråga. Socialministern
säger, att mödrahjälpen
kommer att spela en sekundär roll under
den nu gällande moderskapsförsäkringen.
Det är riktigt, men jag tycker att
man just från den utgångspunkten skulle
kunna ändra mödrahjälpen så, att den
kan utgå kontant till dem som behöver
det. Tv vilka är det som kommer att
behöva mödrahjälp? Det är de hemmavarande
kvinnor som på grund av att
det finns många barn i familjen eller
på grund av andra omständigheter har
så dåligt ställt, att de behöver ytterligare
hjälp utöver de 270 kronorna. När
alla andra kan få sin hjälp kontant, varför
skall man misstro det klientel som
finns kvar? Varför skall man inte våga
anförtro 100 eller upp till 150 kronor
åt dem som kan få mödrahjälp utan att
laborera med lappar som de skall ha i
handen när de går in i en affär för att
handla? Jag tycker det spelar så liten
roll, eftersom det blir ett rätt litet antal
som kommer att få mödrahjälp.

Vi har vidare begärt att mödrahjälpen
skall lämnas efter mera generella
grunder än nu. De normer som mödrahjälpsnämnderna
har att gå efter är så
låga i förhållande till vårt nuvarande
penningvärde, att man skall vara i stor
nöd för att kunna få mödrahjälp. Jag
vidhåller att dessa frågor behöver undersökas.

Ordet »huvudsakligen» har för mitt
vidkommande kommit med av misstag.
Det är taget ur motionen, men jag har
inte tänkt på att det skulle komma in i
reservationen.

Herr HAGÅRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern lämnade
i sitt anförande en upplysning som
jag girigt lystrade till och som jag särskilt
vill markera. Han sade att stunden
nu är inne då vi skall ta upp den stora

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

socialvår dsref ormen, och han antydde
till och med att vi måhända skulle få
oss den förelagd under 1955 års riksdag.
I så fall är en del av det jag tidigare
sagt i dag bemött. Jag är emellertid
skeptisk mot allt som kommer i form
av dylika löften, eftersom jag är besviken
och har varit besviken i flera år.
Jag är också medveten om att socialministern
säkert kan finna skäl som
förklaring. När socialministern låter socialhjälpslagen
och allt som sammanhänger
med behovsprövning komma under
riksdagens behandling, löses frågan
om naturahjälp och kontanthjälp inom
mödrahjälpen av sig sjäv. Jag förmodar
att det inte är meningen att vi fortfarande
skall ha dubbletter av fattigvårdsstyrelse.
Mödrahjälpsnämnderna kommer
att försvinna och behovsprövningen
att förläggas till ett enda organ.

Man måste väl ändå erkänna, herr socialminister,
att även de bästa förslag
kan ha sina skönhetsfläckar. Jag måste
säga att de i hemmet arbetande kvinnorna
har anledning att ställa sig litet
frågande till det förslag som här har
lagts fram. Det har en sådan skönhetsfläck
som jag tror man skulle kunna
tvätta bort, och därför har jag anslutit
mig till den reservation som funnit
plats i utlåtandet.

Jag vill också begagna tillfället till att
säga några ord till fru Eriksson i Stockholm,
som undrade varför högern anslutit
sig till reservationen. Jag vet inte
om det var en fråga eller ett konstaterande,
men i vilket fall som helst vill
jag passa på tillfället att undervisa fru
Eriksson om att det i detta ärende finns
en motion av tre representanter för den
grupp jag tillhör. De har tagit upp detta
som en central punkt i sitt resonemang,
och det är anledningen till att högerns
representanter har intagit denna ställning.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Socialministern sade att
reservanterna och motionärerna inte

Lag om moderskapshjälp m. m.

själva var färdiga med frågan, huruvida
det skall utgå kontant hjälp eller naturahjälp
— han slöt sig till detta av att
vi skrivit »i huvudsak kontant hjälp».
Men om det nu har funnits nästan uteslutande
naturahjälp och mycket litet
kontanthjälp — kostbidraget har ju kunnat
ges kontant — borde det väl vara
lättare att slussa över försiktigt. Säger
man »i huvudsak kontant hjälp», har
man givit efter för det motstånd som på
sina hål! kan finnas mot en ändring.
Jag tycker det skulle vara lättare än
om man bestämt sade, att man absolut
bara vill ha kontanthjälp — då kunde
man pröva saken närmare än man gjort
när man framställt detta önskemål.

Sedan sade socialministern, att motionen
och reservationen förefaller litet
snabbt skrivna. Ja, men det var ju också
snabbt beslutat att vi skall få en utredning
om en ny socialvårdslag, som man
skall börja fundera på redan i sommar.
Det kunde vi inte sluta oss till av de
papper vi hade sett. Om vi hade vetat
detta, hade vi kanske med större förtröstan
kunnat låta propositionen passera
utan att göra några anmärkningar
beträffande mödrahjälpen. Nu ser det
ju hoppfullt ut, hur det än går med motionen.
Men när man alltså anser att det
är bättre med kontanthjälp, så borde
man väl kunna göra ett uttalande till
förmån för motionen, ty det blir ju ändå
ett nytt övervägande ganska snart.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Till fru Johansson i
Norrköping vill jag säga, att jag skulle
ha blivit mycket besviken, om hon gått
upp i talarstolen och deklarerat att hon
delade mina synpunkter i en fråga, där
hon reservationsvis framfört en annan
uppfattning. Jag är fullt på det klara
med att fru Johansson står för vad som
sagts i reservationen.

Jag vill passa på tillfället att något
korrigera vad fru Sjöstrand sade. Vad
man sparar på mödrahjälpen är redan

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lag om moderskapshjälp m. m.

inräknat i slutsummorna för de kostnader
som faller på staten, företagarna
och de försäkrade — enligt vad fru
Sjöstrand själv refererade ur de sociala
nämndernas publikation. Det är tyvärr
på det sättet att det inte går att ta ut
denna vinst en gång till.

Vidare vill jag till herr Hagård säga,
att jag är ledsen, om han har blivit besviken
på löften. Därest han menar att
jag inte skulle ha hållit mina löften,
vore det tacknämligt att få veta vilka
punkter det gäller. Att gå omkring och
rent allmänt vara besviken är något
som vi kanske gör litet till mans. Däremot
vet jag mig inte ha givit herr Hagård
något löfte som sedan ryggats.

Slutligen vill jag till fru Eriksson i
Stockholm säga, att det är nog att ge
mig litet för mycket beröm, om man
tror mig om att handla så snabbt att
hela socialvårdslagstiftningen med en
gång skulle komma att göras färdig. Jag
avslöjar nog ingen hemlighet, om jag
säger att vi i socialdepartementet har i
två år brottats med en proposition till
en ny socialvårdslag och att det är frågornas
besvärliga art som gjort att arbetet
tagit så lång tid. Men även det
allra svåraste arbete kommer förr eller
senare i det läget att man börjar se slutet
på det hela, och det var detta som
jag nu trodde mig göra.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Av socialministerns anförande
fick jag den bestämda uppfattningen
att socialministern inte själv
är riktigt nöjd med förslaget just på
den punkt, där det har en liten skönhetsfläck,
nämligen beträffande de hemarbetande
kvinnorna. Varför kan man
då inte fortsätta utredningen och se
efter, om man kan hitta en bättre lösning?
Jag håller inte med fru Eriksson
i Stockholm om att det är så nödvändigt
att i varenda detalj följa sjukförsäkringslagen.
Det kan hända att
man på någon punkt får lov att göra
ett litet avsteg därifrån för att få fram

bestämmelser som är bättre. Det är om
detta som den fortsatta utredningen
skulle bringa klarhet.

Sedan vill jag säga några få ord
om mödrahjälpen. Jag vill be kammaren
att läsa vad utskottet har sagt därom.
Vi har framhållit att redan med
utskottets förslag har det skett en stark
förskjutning mot kontanthjälp. Vi har
understrukit allt vad socialministern
här talat om. Det är just med tanke på
att resultatet av utredningen angående
socialvårdslagstiftningen är så nära
förestående som jag menar att det är
olyckligt att binda sig vid en princip
som man i alla fall »i huvudsak» följer.
Jag vill därför fullständigt instämma i
vad socialministern sagt på denna
punkt. Vi godtar i princip kontanthjälpen,
men tycker att bedömandet av
hjälpformen bör stå vederbörande socialmyndighet
fritt till dess att vi har
fått slutgiltiga förslag inom en mycket
nära framtid, som kommer att lösa hela
frågan.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Det är alltid tråkigt att
behöva påminna någon, vem det vara
må, om en underlåtenhet från hans
eller hennes sida. Att göra en sådan
påminnelse är särskilt tråkigt när det
gäller chefen för socialdepartementet.
Jag vill bara hänvisa socialministern
till de samtal som vid tre eller fyra
tillfällen förts mellan honom och mig
när det gällde interpellationssvar, då
vi närmast sysslade med själva organisationen
av den sociala hjälpverksamheten.
Organisationen av denna,
herr socialminister, står i intimt samband
med den socialvårdsreform som
socialministern ställt i utsikt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! De samtal, som herr
Hagård och jag har fört, har föranlett
mig att presentera en liten, tunn proposition
för riksdagen för något år

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen.

sedan. Den propositionen klarade av de
frågor jag hade lovat skulle klaras av.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag vill bara tillägga,
att jag inte uppfattade den propositionen
som ett infriande av löftena. Den
berörde ju bara utanverk. Även om den
var betydelsefull i sig själv, kan den
ingalunda fylla anspråken på en socialvårdsreform.

Härmed var överläggningen slutad.
På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren till en början
utskottets hemställan i punkten A.

I fråga om punkten B gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen med den ändring
däri, som under överläggningen föreslagits
av herr Hagård och fru Sjöstrand;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagård begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets förevarande utlåtande
nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen med
den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Hagård och
fru Sjöstrand.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens leda -

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagård begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 106 ja och 111 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen med den
ändring, som föreslagits av herr Hagård
och fru Sjöstrand.

Slutligen gav herr talmannen i fråga
om punkten C propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

§ 14.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Undantagande av vissa arbetstagare från
den obligatoriska sjukförsäkringen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om undantagande av vissa arbetstagare
från den obligatoriska sjukförsäkringen.

Andra lagutskottet hade behandlat
fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 239 av herr Lundqvist m. fl. och
nr 359 av herr Ohlon m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 310 av herr Kyling m. fl. och
nr 450 av herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 239 och II: 310, som
voro likalydande, hade hemställts, att

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen.

riksdagen, därest det i motionerna I: 384
och II: 490 framställda yrkandet om
uppskov med sjukförsäkringsreformens
ikraftträdande skulle avslås, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa dels
om sådana ändringar i lagen om allmän
sjukförsäkring att — därest en för tjänstemännen
i allmän och enskild tjänst
tillfredsställande och rättvis samordning
ej kunde åstadkommas — grupper av
tjänstemän, som på grund av anställningsförhållandena
redan innehade likvärdigt
eller bättre skydd vid sjukdom
än sjukförsäkringslagen lämnade, ej
skulle omfattas av den obligatoriska
försäkringen, dels att förslag till sådana
ändringar måtte föreläggas riksdagen
senast vid 1954 års höstsession.

I motionerna 1:359 och 11:450, som
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen för sin del måtte besluta att
28 § första stycket lagen om allmän
sjukförsäkring måtte erhålla följande
lydelse: »Konungen äger från sjukpenningförsäkringen
i dess helhet eller viss
del därav undantaga arbetstagare, som
på grund av lag eller författning, utfärdad
av Konungen, eller bestämmelse,
som beslutats av kommun, äger uppbära
lön vid sjukdom, så ock annan arbetstagare,
vars rätt till lön vid sjukdom
finnes i liknande män tryggad.»

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:239 och 11:310
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna I: 359 och II: 450
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Lundgren och Kronstrand, fröken
Höjer, fru Ewerlöf och herr Rimmerfors,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 359 och II: 450 och med anledning
av motionerna 1:239 och 11:310
måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändring av 28 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas att 28 § lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
skall erhålla följande lydelse:
28 §.

Konungen äger från sjukpenningförsäkringen
i dess helhet eller viss del
därav undantaga arbetstagare, som på
grund av lag eller författning, utfärdad
av Konungen, eller bestämmelse, som
beslutats av kommun, äger uppbära lön
vid sjukdom, så ock annan arbetstagare,
vars rätt till lön vid sjukdom finnes i
liknande mån tryggad.

Har arbetstagare — — — utbetalda
lönen.

överenskommelse att — ---avtalet

gäller.

Utgöres lön —--kommunal in komstskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

B. att motionerna 1:239 och 11:310,
i den mån de icke vore besvarade med
vad reservanterna anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! I motion nr 450 i denna
kammare har, liksom en gång tidigare,
begärts, att även andra än de statsoch
kommunalanställda skulle kunna
fritas från lagen om sjukvårdsförsäkring.
Vi har nämligen menat, att de
arbetstagare som har skaffat sig en
sjukavlöning likvärdig med de stats- och
kommunalanställdas borde få samma
rätt. Om förhandlingarna löstes bäst
genom att de fritogs från lagen om
sjukförsäkring, skulle överenskommelse
därom kunna träffas. Här gäller att
ingen försämring får ske för dem som

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Undantagande av vissa arbetstagare

har skaffat sig goda villkor vid sjukdom.
Den icke initierade tycker kanske,
att det inte skulle vara så svårt
för arbetsgivare och arbetstagare att
träffa en sådan överenskommelse i
samband med den allmänna sjukförsäkringen,
att vederbörande inte fick
någon avsevärd försämring. Man behöver
emellertid inte vara så initierad
för att se, att det på många punkter
blir ganska besvärligt. Tänk till exempel
på dem, som ideligen är utsatta för
korta infektionssjukdomar. Om de nu
är borta sex å sju dagar bär de sig
tillförsäkrade fulla löneförmåner eller
åtminstone vissa förmåner under hela
tiden.

Lagen innebär, som vi alla vet, att
man under de första tre dagarna inte
får någon lön. Det gäller nu att komma
överens om vad detta betyder för den
grupp, som är särskilt utsatt för ideligen
upprepade korttidssjukdomar —
och den gruppen är mycket stor — och
sedan jämföra detta med vad det betyder
för den lilla grupp, som råkar
ut för långtidssjukdomar och nu eventuellt
får en bättre försäkring.

Jag har tagit upp detta för att visa
att det precis som vid semesterlagen
i ganska stor utsträckning kommer att
bli en avvägningsfråga. I semesterlagen
hade man dock skjutit in, att den som
hade bättre semester innan lagen kom
till skulle få behålla den semestern.

I reciten till utskottets utlåtande har
man tagit som exempel en sjuksköterska,
som är fast anställd i statstjänst,
tar tjänstledigt därifrån med C-avdrag,
alltså utan lön, och träder i tjänst hos
en annan arbetsgivare. Hon skulle, säger
man, om hon vore undantagen från
lagen om sjukförsäkring, bli helt utan
lön under sjukdomen. Jag kan inte förstå,
hur hon kan bli det. När hon träder
i tjänst hos en annan arbetsgivare, är
ju denne skyldig att anmäla henne,
och hon faller då omedelbart in under
lagen om den obligatoriska sjukförsäkringen.

från den obligatoriska sjukförsäkringen.

Det är klart, att om man skall göra
undantag får man endast undanta dem
som verkligen har en god sjuklön. Det
finns också statligt anställda, som ännu
icke kommit in i tjänstereglementet och
därför inte har någon ordentlig försäkring.
De skulle naturligtvis, även
om de andra undantoges, bibehållas
under lagen om sjukförsäkringen. Utskottets
exempel är därför enligt min
mening inte något bevis för att man
inte skulle kunna ordna frågan.

Förhandlingarna med de statsanställda
började sista dagarna i april. Det
är förvånansvärt, att utskottet i sitt
utlåtande säger, att undantagsbestämmelsen
inte har utnyttjats. Det skulle
verkligen varit ovanligt lätta och behändiga
förhandlingar, om de varit
avslutade redan den 12 maj eller rättare
sagt den 4 maj, då utlåtandet
skrevs. Förhandlingarna pågår, och
man vet ännu ingenting om vart de
kommer att leda.

Varför jag så ivrigt pläderar för att
dessa privatanställda, som har goda
sjuklöneförmåner, också skall kunna
undantas är att den som vid en förhandling
har möjlighet att antingen undantas
eller stanna kvar med en komplettering,
har mycket större utsikter
att kunna träffa en överenskommelse,
som verkligen blir tillfredsställande.
Jag tycker det är orätt, att de statsoch
kommunalanställda skall ha en sådan
förmån som denna framför de privatanställda,
som tidigare genom förhandlingar
skaffat sig goda sjuklöneförmåner.

Med anledning av vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KYLING (li):

Herr talman! Jag har på denna punkt
väckt en motion om att även grupper
av privat anställda tjänstemän skall
kunna undantagas från lagen om sjukförsäkring,
nämligen sådana grupper,
som redan har sina sjuklöneförmåner så

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen.

ordnade att de är minst lika bra som den
allmänna sjukförsäkringen. Från mitt
partis sida har tidigare väckts en motion
om uppskov med hela lagen. Då
åberopades såväl ekonomiska, lokala
och personella skäl som besvärligheten
att åstadkomma en samordning för
tjänstemännen mellan sjuklönen och
den allmänna sjukförsäkringen. Lagen
har ju nu emellertid icke uppskjutits,
och det finns därför ingen anledning
för mig att uppehålla mig vid de tre
första faktorerna. Däremot skall jag säga
något om samordningsproblemet. Jag
sitter själv med som förhandlare för
just sådana grupper och håller på att
klara upp dessa samordningsproblem.
Jag kan gott säga att det bereder oss
oerhört stora bekymmer att komma
fram efter någon för bägge parter godtagbar
linje.

I likhet med fröken Höjer har jag
blivit en smula förvånad över utskottsutlåtandet
när man där säger, att möjligheterna
att undanta vissa statliga och
kommunala befattningshavare från sjukpenningförsäkringen,
som 28 § sjukförsäkringslagen
innefattar, icke har utnyttjats,
varför utskottet —--o. s. v.

Jag frågar mig nu: Vad menar man
egentligen med 28 § i sjukförsäkringslagen?
Jag tänkte mig att denna paragraf
skulle utnyttjas på det sättet, att
när förhandlarna för statens och kommunens
tjänstemän — dessa tjänstemän
har ju fått möjlighet att undantas från
lagens verkningar — icke kunde nå en
positiv lösning, skulle man med Kungl.
Maj :ts hjälp skjuta på ikraftträdandet
till dess förhandlingarna slutgiltigt gått
i lås. Det var därför jag även menade
att man skulle kunna ge de privata
förhandlarna och organisationerna ungefär
samma rätt.

Vad inträffar nu den 1 januari 1955
om parterna, som nu sätter sig vid förhandlingsbordet
för att klara upp denna
situation, till äventyrs inte kan komma
överens? Vad inträffar om parterna råkar
in i ett avtalslöst tillstånd? Skall

man då rätta sig efter den allmänna
sjukförsäkringslagen? Då kan man säga
sig att riksdagen har dekreterat att parterna
inte kan upprätthålla ett avtal
som tidigare har slutits mellan parterna.
Dessa frågor har vi från den privata
sektorn ställt oss i olika sammanhang.

Om man ett ögonblick tittar på de
problem som har dykt upp i samband
med samordningen, så sades det från
statsministerns sida under remissdebatten,
att statens jänstemän inte skall
känna någon ängslan. Vi skall nog sörja
för att det blir en sådan samordning,
att några försämringar inte skall äga
rum. Vid detta tillfälle replikerade jag
bara i korthet, att jag var glad över det
bragelöfte statsministern avgivit, men
att jag trodde att man var på den säkra
sidan om man sade att man ville vänta
och se vilket resultat det blev av den
utredning som arbetade.

I dag kan vi ju också konstatera att
den utredning som slutfört sitt arbete
faktiskt har stängt dörren till den väg
Vi tänkte oss att man skulle kunna gå.
Vi tänkte oss att arbetsgivaren, som förut
fick betala ut sjuklönen, i gengäld
skulle kunna få den sjukpenning som
skulle tillkomma tjänstemannen. Nu har
statens utredningskommitté med byråchefen
Bromé som ordförande nästan
helt och hållet uteslutit denna möjlighet.
Kommittén säger att denna väg
inte är framkomlig.

Jag skall inte gå in på vad som för
närvarande dryftas mellan parterna.
Det är ju en praxis, herr talman, att
så länge förhandlingar pågår skall man
inte irritera vederbörande eller ta upp
sådana problem till debatt där det finns
divergenser mellan parterna. Det är
mycket bättre att parterna i lugn och
ro får försöka bena upp dessa problem
och komma fram till en lösning. Det
är ju alldeles klart, herr talman, att
man i denna fråga, liksom i alla andra
frågor där avtalsparterna bar delade
meningar, bör söka komma fram till en
lösning, som bägge parterna kan enas

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen.

om. Jag tror också att man skall komma
fram till en lösning i detta fall. Jag
skulle dock ha varit ytterligt glad om
det hade kunna ordnas på det sättet
att parterna inte hade ställts inför det
dekretet, att nu skall förhandlingarna
vara klara till den och den dagen. Därför
vill jag gärna få ett besked från
utskottets talesman vad utskottet syftar
till när man säger att man inte utnyttjat
denna möjlighet. Jag utgår nämligen
ifrån att ingen av parterna, vare
sig staten eller tjänstemännen inom
den statliga sektorn, hos Kungl. Maj :t
har begärt att slippa ifrån denna möjlighet.
Det skulle vara mycket intressant
att få höra hur utskottets talesman
förklarar den saken. Jag hade tänkt
att vi på den privata sektorn skulle ha
möjlighet att få uppskov med detta eller
ställas utanför, om det visar sig
att några framkomliga vägar för en
uppgörelse inte existerar.

Det skulle vara mycket mer att tilllägga
här, herr talman. Jag skall dock
inte fortsätta. Jag vill bara deklarera,
att den till utskottets utlåtande fogade
reservationen tar ställning till problemen
på det sätt jag själv finner lämpligt,
och därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Sunne m. fl.

Fru EWERLÖF (li):

Herr talman! De skäl som gör att
jag återfinns bland reservanterna har
här redovisats av fröken Höjer och av
herr Kyling. Jag skall därför begränsa
mig till ett mycket kort yttrande.

När nu möjlighet har öppnats för
offentligt anställda att undslippa en
tvångsförsäkring, anser jag att även vissa
klart avgränsade grupper av privatanställda
borde kunna få samma möjlighet.

Om vi tänker oss in i att arbetstagare
under en följd av år vid frivilliga överenskommelser
med sin arbetsgivare har
ställt upp lönevillkor, som kanske har
inneburit en reducering av deras na -

turliga krav, för att kunna trygga sig
vid sjukdom, då anser jag det vara alldeles
orimligt att dessa grupper genom
att komma in under en tvångsförsäkring
skall få sina villkor försämrade.

Jag skall inte nu vidare utveckla
detta. Det är klart redovisat förut. Jag
vill bara, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till den av herr Sunne m. fl.
avgivna reservationen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Både utskott och riksdag
hade ju att ta ställning till den här
frågan så sent som förra året. Utskottet
yrkade också då avslag på den föreliggande
motionen. När man här begär
att de privatanställda skall ha samma
ställning som kommunal- och statsanställda
vill jag erinra om att det är
på det sättet att Kungl. Maj:t genom
denna 28 § har givits möjlighet att undanta
de kommunal- och statsanställda
därför att man inte vet om man skall
hinna träffa en uppgörelse om vilka
sjukförmåner dessa skall ha innan den
nya sjukförsäkringslagen träder i kraft.

Man måste väl ändå säga att de privatanställda
inte har samma säkra ställning
som de kommunal- och statsanställda.
De är ju beroende av om de
företag, där de är anställda, bär sig
så att dessa i framtiden kan betala ut
den där sjuklönen eller de förmåner
som de anställda skall ha.

Nu har ju också hela förslaget om
sjukförsäkring baserats på att alla skall
komma in under denna försäkring, och
om det skulle bli så att man skulle undanta
den ena gruppen före och den
andra gruppen efter, hur skulle det då
bli? Då skulle man inte kunna ha de
avgifter som nu är planerade, utan då
måste man naturligtvis öka avgifterna
för att det hela skall kunna bära sig.

Jag förstår inte riktigt motionärerna
här, ty jag tror att det inte bara är
fråga om att undanta de privatanställda,
utan det måste även inom denna
grupp bli en prövning av vilka som

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen.

skulle kunna undantas ifrån sjukförsäkringen
och vilka som skulle komma
med i försäkringen, beroende på
om de har garanti för att för framtiden
få sin ersättning utan att tillhöra den
allmänna sjukförsäkringen.

Herr Kyling frågade vad utskottet
menar, när utskottet säger: »Den möjlighet
att undantaga vissa statliga och
kommunala befattningshavare från sjukpenningförsäkringen,
som 28 § sjukförsäkringslagen
innefattar, har icke utnyttjats.
» Meningen är ju bara den, att
Kungl. Maj :t inte har utfärdat någon
förordning om att dessa kategorier
skall undantas. Kungl. Maj:t hoppas väl
på att man skall kunna komma överens
innan tiden för ikraftträdandet är
inne, så att dessa kategorier kan inrangeras
under den allmänna försäkringen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är för de privatanställda
precis lika svårt eller svårare
— jag vet inte riktigt, eftersom jag inte
vet hur det står till med deras förhandlingar
— som för de statligt anställda
att hinna med att få dessa frågor ordnade
före den 1 januari. De måste alltså
jagas i sina förhandlingar, så att de
absolut spiksäkert blir klara. Bara det
gör ju att man tycker att de borde ha
haft denna möjlighet att av Kungl.
Maj :t undantas från dena allmänna sjukförsäkringen,
om detta skulle visa sig
vara det lämpliga.

Det lät på fru Johansson som om hon
trodde att jag menade att de privatanställda
absolut skulle vara undantagna.
Nej, det är klart att det är fråga
om en möjlighet att, om så visar sig
lämpligt, undanta också denna grupp.
Det är vad man önskar få fram.

Det är också klart att det gäller att
se efter vilka grupper bland de privatanställda
som kan undantas. Den som
känner till tjänstemannakretsar vet att

det finns så väl avgränsade grupper att
det inte är någon konst att få fram de
grupper som har sjuklöneförmåner vilka
är fullt jämförbara med de statligt
anställdas. Det är banktjänstemän och
försäkringstjänstemän, och det är de
som är anslutna till SPP.

Herr KYLING (h) kort genmäle:

Herr talman! Det verkade på fru Johansson
som om det skulle ha funnits
möjligheter från utskottets sida att tänka
sig ett undantag från lagen för den
privata sektorns tjänstemän, om dessa
tjänstemän hade haft en mot kommunala
och statliga tjänstemän svarande
säker anställning. Då vill jag säga fru
Johansson, att det finns privata tjänstemän
som har den anställningsformen.
Den grupp som jag själv står som företrädare
för, nämligen försäkringstjänstemännen,
har avtalsenlig ordinarieställning.

När fru Johansson dessutom säger att
man inte vet om dessa företag, där de
privatanställda är anställda, är bärkraftiga
nog att betala ut sjukförsäkring,
vill jag bara säga fru Johansson att vi
exempelvis inom försäkringsbranschen
har de försäkringsanställdas pensionskassa,
exakt motsvarande SPP, och genom
denna pensionskassa betalar alltså
tjänstemännen själva sin pension. Det
är alltså ingen mer än tjänstemännen
själva som svarar för denna sjukpension
och denna sjukersättning.

Fru Johansson säger sedan att Kungl.
Maj :t inte utnyttjat § 28, men jag tycket
det vore ganska ensidigt om riksdagens
beslut skulle innebära att endast
Kungl. Maj :t skulle ha rätt att utnyttja
denna paragraf. Jag trodde det
skulle vara möjligt för tjänstemännen i
stat och kommun, om förhandlingarna
icke lett till ett ofelbart resultat mellan
parterna till den 1 januari 1955, att hemställa
hos Kungl. Maj :t om uppskov med
ikraftträdande av lagen. Jag menar att
det i så fall hade varit en dubbelsidig
försäkran för de bägge parterna och

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Undantagande av vissa arbetstagare

inte, som fru Johansson tycks tolka det,
en ensidig möjlighet för statsmakterna
att behärska detta instrument.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde inte att
Kungl. Maj:t ägde möjlighet att besluta
vilka som skall vara med i den allmänna
sjukförsäkringen. Vad det här gäller
är ju bara om Kungl. Maj:t skall ha
möjlighet att uppskjuta ikraftträdandet
för en del av dem som skall vara med
i försäkringen, således de kommunaloch
statsanställda, därför att man kanske
inte under den tiden skulle hinna
komma till en uppgörelse. Så har jag
fattat det hela.

När sedan herr Kyling säger, att det
även finns privatanställda som är garanterade
för framtiden, har jag aldrig
nekat till detta utan sagt att det är
behovsprövning. Det är nämligen inte
alla privatanställda som har garanti för
framtiden att få ersättning vid sjukdom.
Det var vad jag sade i mitt uttalande.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill ta kammarens
tid något i anspråk för att erinra om
vad som hände förra året, då fru Johansson
i Norrköping i korthet sade att
riksdagen tog ställning till detta problem
i maj 1953 och hon därmed ville
göra gällande att egentligen ingenting
inträffat sedan dess. Man kan mot detta
omedelbart säga, att vad som inträffat
är att vi över hela vårt land kunnat
konstatera en mycket kraftig oro för
denna i och för sig välbehövliga reforms
ikraftträdande därigenom att
någon undantagsbestämmelse för privatanställda
icke har införts i lagen.

Från folkpartiets sida krävdes ju redan
förra året ett sådant undantag, och
detta krav har förnyats även i år. Vårt
parti hade förra året tagit upp den
tanken, som ursprungligen TCO väckte,
att man skulle kunna göra vissa undantag
från lagen. TCO har i detta sam -

från den obligatoriska sjukförsäkringen.

manhang givetvis mycket noga vägt skälen
för och emot denna fråga men ansett,
att man här behövde ha en säkerhetsventil
just för löntagarnas bästa.

Vid förra vårens debatt sades från
regeringsbänken att löntagarorganisationerna
hade att förhandla om lämpliga
tillägg med arbetsgivarparten, och
så var den frågan ur världen. Det har
emellertid visat sig sedan vi tog ställning
till detta problem förra året, att
arbetsgivarparten icke alls har betraktat
denna fråga så att man var beredd
att gå med på vissa tillägg för att tjänstemännen
skulle få behålla sina tidigare
förmåner och alltså slippa undan en
försämring. Tvärtom har man från arbetsgivarsidan
tydligen till en början
tagit reformen som förevändning för
att ställa sig mycket avog mot tjänstemannakraven.
Från folkpartiets sida har
därför både i fjol och i år som en principiell
uppfattning uttalats, att reformen
inte borde tas till intäkt för en
försämring. Detta principiella uttalande
har alltså varit riktat till arbetsgivarparten,
både den statliga och den privata.

Nu kan tjänstemännen sedan i höstas
konstatera, att den privata arbetsgivarsidan
tydligen varit mycket avogt inställd
till bibehållande av förmånerna,
men att där nog, såvitt jag kunnat bedöma,
skett en viss uppluckring. Man
har gått till reträtt, och förhandlingarna
har lagts på en annan bog. På den statliga
sidan har vi nu sett att utredningsförslag
lagts fram, som i vissa delar
trots alla försäkringar om motsatsen
innebär en försämring, nämligen när
det gäller sjukvårdsförmåner för statligt
anställda. Jag kan bara peka på
utredningsförslaget i den del som berör
läkemedel, där man säger att fria läkemedel
inte skulle ifrågakomma i annan
mån än vad som är tänkt för övriga
medborgare. För närvarande är det däremot
så, att de statsanställda har helt
fria läkemedel.

Det är klart att man från statsmak -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen.

ternas sida kan säga alt det är en förhandlingsfråga.
Utredningsförslaget är
kanske så att säga ett underbud. Man
kanske är beredd att jämka på det; det
är någonting som jag inte kan bedöma
nu.

Även när det gäller sjuklöneförslaget
har det emellertid i kommittébetänkandet
lagts fram synpunkter, som tyder
på att man av rädsla för en eventuell
överförsäkring går till överdrift åt
andra hållet. Man försöker sålunda
komma fram på en linje, som skulle
kunna tänkas innebära en slags matematisk
kompensation genom att man
ger mera till de långtidssjuka och att
försämringen drabbar de korttidssjuka.
Jag tror för min del inte, att en sådan
lösning av kompensationsfrågan kan
accepteras. På statstjänstemannasidan
är man nog absolut negativt inställd
till en sådan lösning.

Egentligen har vi ju här, herr talman,
att diskutera möjligheterna för de privatanställda
att komma utanför lagen.
Man kanske därför inte skulle gå in på
frågan om de statsanställda. Men man
har en känsla av att det är en osynlig
sammankoppling mellan de privatanställdas
och de statligt anställdas förhandlingar
i fråga om bibehållandet av
tidigare förmåner på det sättet, att
den privata sidan så länge som möjligt
avvaktar den statliga sidans förhandlingsgång
för att so vad som där händer.

Jag måste säga, herr talman, att utvecklingen
är litet olustig. Vi trodde ju,
att denna reform skulle komma att hälsas
med stor tillfredsställelse. Från
folkpartiets sida har det också gjorts
upprepade uttalanden att det skulle bli
en reform, som man skulle kunna hälsa
med allmän tillfredsställelse. Emellertid
har det visat sig, att man inom
stora löntagargrupper rent av kommit
att inta en nästan fientlig attityd mot
hela reformen bara på grund av att lagen
kommit att utformas på ett osmidigt
sätt och därför åstadkommit detta.

Jag har vid ett tillfälle frågat en som
är inkopplad i förhandlingar på det
statliga området, hur man där ser på
den nuvarande utformningen av 28 §.
Jag kanske vågar citera vederbörande
utan att ange hans namn genom att
meddela, att man nog på den sidan anser,
att undantagsbestämmelsen för de
stats- och kommunalanställda, trots vad
som sagts här om att det är en undantagsbestämmelse
avsedd att användas
endast i en situation, då man behöver
en tids uppskov, dock måste betraktas
som ett stöd för löntagarna att falla
tillbaka på, om man inte kan komma
fram till ett acceptabelt förhandlingsresultat.

Det är en sak, som inte har nämnts
bär men som jag tycker det finns anledning
att erinra om, nämligen vad som
står i reservationen när det gäller möjligheterna
till undantag. Det står där:
»Konungen bör, efter hörande av tillsynsmyndighet,
i varje särskilt fall taga
ställning till eventuellt inkommande
framställningar från arbetsmarknadens
organisationer.» Det är alltså inte fråga
om en generell undantagsbestämmelse,
utan särskild prövning av Konungen
skall ske efter hörande av den myndighet
som har hand om sjukförsäkringen.
Det begränsar ju hela frågans räckvidd.
Man behöver inte alls befara samma
administrativa svårigheter som man naturligtvis
skulle kunna tänka sig uppstå,
om det vore fråga om en generell
undantagsbestämmelse.

Herr talman! Det skulle finnas mycket
att tillägga i denna fråga, exempelvis
när det gäller det problem, som
uppstår genom att ersättningen från
sjukförsäkringen är skattefri, men jag
skall nu sluta med att yrka bifall till
reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Man har nog anledning
att fråga sig vad man syftar till, då
man här tar upp denna sak och gör
den till föremål för en riksdagsdebatt,

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Undantagande av vissa arbetstagare

när det dock finns en utredning liggande
färdig och det dessutom pågår
förhandlingar mellan statstjänstemannen
och staten-arbetsgivaren, på grundval
av denna utredning. Jag tycker att
man borde kunnat ge sig till tåls så
länge tills det resultatet hade blivit
klart.

Det sades här av herr Kyling, att utredningen
hade stängt den dörr, som
man hade tänkt att komma fram genom.
Ja, det är möjligt, men utredningen
har öppnat en annan dörr, som enligt
utredningens mening även den är
fullt framkomlig. Det resultat utredningen
har kommit till då det gäller
sjukpenningen, ger, kan man säga,
praktiskt taget full kompensation för
den fulla sjuklön, som statstjänstemännen
nu har. Det är klart, att det på
vissa punkter blir plus eller minus,
men i stort sett lämnar den en fullgod
ersättning för vad som nu finns.

Det nämndes av fröken Höjer, att det
blir svårt att finna någon samordning.
Ja, det är möjligt, men det är ju detta
man nu håller på att försöka komma
fram till. Det är möjligt att det blir
svårt, men omöjligt är det inte. Det
går inte, fröken Höjer, att i denna fråga
göra en jämförelse med semesterlagen.
Den fråga vi nu diskuterar är betydligt
mera komplicerad än vad semesterlagen
är. Där var det, med andra ord,
lättare att samordna statstjänstemännens
förmåner och det som skulle utgå
till andra.

Man har all anledning fråga sig varför
en viss grupp i samhället skall inta
en förmånligare ställning än andra
grupper då det gäller en införd socialreform.
Det är, tycker jag, ett ganska
unikt undantag, som man här vill göra.
Jag tror att de grupper i vårt samhälle,
de i enskild tjänst anställda, som det
tydligtvis inte är avsikten att nu medtaga,
kommer att ställa sig litet frågande,
varför de skall ställas utanför. Såvitt
jag förstår är det endast de privata
grupper, som redan har sitt avtal klart,

från den obligatoriska sjukförsäkringen.

som skulle få lov att hänföras till denna
undantagsbestämmelse. Jag kan inte
tänka mig att de motionärer och reservanter,
som talat tidigare, menar att de
som nu har en extra förmån skall animera
andra grupper att genomföra detsamma.
I så fall skulle det bli en ganska
stor del människor som skulle stå
utanför denna sociala reform. Framför
allt gäller det de kollektivanställda, som
ju inte kan undantas från den införda
försäkringen.

Sedan skall vi komma ihåg att det
förekommer ju inom statsförvaltningen
att tjänstemän flyttas från att ha varit
kollektivanställda till att bli tjänstemannaanställda
och vice versa. Det
skulle betyda att en sådan tjänsteman
tidvis är försäkrad enligt sjukpenningförsäkringen
och tidvis är försäkrad
enligt de bestämmelser som gäller för
statstjänstemän. Det bör ju inte vara
något ideal att tänka sig fram till.

Jag vill här stryka under att i den
utredning som sysslar med denna fråga
har alla partier varit representerade,
även de partier från vilka här i dag
har rests invändningar. Det är, om jag
så får säga, hedrande för dessa representanter
i utredningen att de där såg
bort från de intressen, som man kanske
kunde ha inom vissa grupper, och
i stället gick in för den mera vidsynta
linjen, att har vi genomfört en social
reform så bör alla inrymmas i den såvitt
det är möjligt.

En sak vill jag framför allt poängtera.
Det gäller fröken Höj ers uttalande
om de korta sjukledigheterna. Jag
har den personliga uppfattningen att
det viktigaste i denna samordning är
just att en karenstid också kan införas
för dem som nu inte har det. Jag tror
alt utskottet är inne på rätt väg, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KYLING (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr Hansson i
Skegrie framförde kritik mot att vi ta -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen.

git upp detta i en riksdagsfråga, därför
att en utredning redan är klar,
måste jag säga att jag inte kan vara
med på hans resonemang. Det är två
skilda saker, herr Hansson!

Vad vi motionerat om är att även de
privatanställda tjänstemän, som har
bättre förmåner än vad sjukförsäkringen
kommer att ge, skulle i likhet med
vad riksdagen har beslutat angående
stats- och kommunaltjänstemän få ställas
utanför. Det är vad vi i dag diskuterar.

Sedan tog herr Hansson i Skegrie
upp frågan, om man ville vara med om
att alla tjänstemän nu skulle ställas
utanför. Herr Hansson har tydligen inte
läst den motion som jag avlämnat. I
denna motion står det, att de grupper
av tjänstemän, som redan vid förhandlingsbordet
får betala genom att avstå
från sin kontanta lön en icke oväsentlig
del till sjukförsäkringen, nu får
vara med om att betala för den allmänna
sjukförsäkringen utan att få de fördelar
de tidigare haft. Är det så underligt,
herr Hansson i Skegrie, att dessa
tjänstemän frågar sig: Varför skall
vi vara med och få försämringar, då
vi trots dessa försämringar får betala
större avgifter än tidigare?

Jag tror nog att herr Hansson i Skegrie
vid närmare eftertanke förstår att
detta inte kan vara riktigt.

Jag vill dessutom säga — inte till
herr Hansson utan i allmänhet — att
det föreligger icke någon som helst
missunnsamhet från tjänstemännens
sida. Om vi har ekonomiska möjligheter
att genomföra en sådan reform som
sjukförsäkringen är det bara värdefullt
att människorna också får den trygghet
som en sådan reform skänker, men
man måste fråga sig, om denna trygghet
för andra måste skapas genom att
man gör försämringar för dem som redan
har betalat till den försäkring som
de nu har genom avtal.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ju redan, herr
Hansson i Skegrie, privilegierade grupper,
nämligen de kommunalanställda
och de statsanställda. Motionärerna och
reservanterna önskar att de som är precis
likställda med dessa grupper också
skall bli — skall vi kalla det för privilegierade
på samma sätt. Det är en
rimlig önskan att det verkligen blir på
det sättet. Det bör vara möjligt också
för de privatanställda att kunna undantagas,
det är det som ligger bakom reservanternas
yrkande.

Jag nämnde som exempel semesterlagen,
fast jag är lika medveten som herr
Hansson i Skegrie om att lagen om
sjukförsäkring är mycket mera komplicerad,
och jag yrkade inte heller på
att en liknande anordning skulle genomföras
i fråga om sjukförsäkringen.
Jag bara påpekade att just denna sak
var väl tillvaratagen i semesterlagen.
Då borde man i detta fall kunna ge
möjlighet till undantag, så att man får
fram det som alla talar om, nämligen
att ingen under sjukdom skall lida försämring
i de förmåner som han tidigare
har haft.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Utredningens målsättning
har varit, att tjänstemännen inte
skulle lida några förluster genom den
nya ordning som föreslagits. Sjuklöneförmånerna
har visserligen ändrats,
men i stället har kontantersättningar
tillkommit som kompensation, till dess
en ny lönereglering kan vidtagas. Det
viktigaste här är enligt min mening att
vi inte har två olika sjukförsäkringar
utan att det hela samordnas.

Herr Kyling ville göra gällande, att
det i dag endast gällde huruvida de
privatanställda också skulle kunna få
undantagas. Det är ju så, herr Kyling,
att man i reservationen har lagt ett
lagförslag, i vilket även de stats- och
kommunalanställda har medtagits. Så -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen.

vitt jag vet finns det också i gällande
överenskommelse mellan staten och
tjänstemännen en klausul, i vilken det
säges att därest allmän sjukförsäkring
kommer att införas, skall förhandlingar
om en samordning i dessa ting upptagas.
Det är just vad som pågår nu,
och det är det vi har syftat till.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag begärde ordet, när
jag hörde hur fröken Höjer och herrar
Kyling och Nihlfors resonerade. Med
den inställning högern har i dessa frågor
förstår jag mycket väl, att herr Kyling
vill försöka skjuta sönder den obligatoriska
sjukförsäkringen. Det är bara
naturligt och rimligt.

Sedan talade herr Nihlfors om den
allmänna tillfredsställelse som rådde
med sjukförsäkringen men förklarade
samtidigt, att man på sina håll intog en
fientlig attityd mot reformen. Det förundrade
mig inte heller. Både herr
Nihlfors och fröken Höjer gör nämligen
allt för att skapa en sådan fientlig inställning.
De har så att säga helt allmänt
godtagit reformen men försöker
sedan gång på gång slå sönder den
obligatoriska sjukförsäkringen.

Efter att ha lyssnat på fröken Höjer
förstår jag också mer än väl, att man
på vissa håll har svårt att komma ifrån
gammalt klasstänkande, d. v. s. att det
skall finnas ett visst skikt här i landet,
som åtnjuter alla förmåner. Ja, fröken
Höjer, de stats- och kommunalanställda
i vårt land har lyckats ordna sjukförmånerna
för sig. Jag skulle emellertid
gärna se att även de i privat tjänst anställda,
såväl tjänstemän som arbetare,
erhöll samma förmåner vid sjukdom
och andra fall av inkomstbortfall. Tyvärr
är det emellertid så, att största
delen av svenska folket icke har några
förmåner garanterade vid sjukdom, vilket
damerna och herrarna från högeroch
folkpartihåll tycks tro. Och när vi
nu har beslutat om en obligatorisk sjukförsäkring,
skall man väl inte rasera

själva grunden för hela reformens genomförande.
Om det är så, att damerna
och herrarna anser principen vara riktig,
så kan ni väl säga att staten skall
påtaga sig alla kostnader i samband
med sjukförsäkringen. Då får ni ju det
som ni vill! Efter att ha lyssnat på debatterna
beträffande skatterna synes
det emellertid vara uteslutet att ni vill
gå den vägen.

Jag anser att vi bör kunna skapa litet
mera jämställdhet på detta område
samt att man även från höger- och folkpartihåll
skulle kunna visa litet solidaritet,
när det gäller att underkasta sig
vissa förändringar. Men det skall vara
en solidaritet inte bara till orden. Den
skall inte ta sig sådana uttryck, att
man efteråt försöker bryta sönder grunden
för sjukförsäkringens genomförande.

Många har lyckats skapa trygghet åt
sig själva, men tyvärr har de sedan
blivit motståndare till tanken att även
skapa trygghet för andra grupper i
samhället. Det är olyckligt att de grupper
som skapat trygghet för sig inte
sedan anser att arbetare och andra
grupper skall ha samma förmåner. Jag
ser att fröken Höjer nu ruskar på huvudet,
men det finns ändå oerhört mycken
egoism bland människorna, och
man har ännu inte överallt insett att
samhället är till för alla. Jag hoppas
att vi i fortsättningen skall slippa denna
inställning från högerns och folkpartiets
talesmän, som går ut på att försöka
skjuta sönder folkliga och allmängiltiga
sociala reformer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr KYLING (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg tycks
ha missuppfattat vad vi egentligen diskuterar
här i dag. Vi debatterar inte
sjukförsäkringsreformens vara eller
icke vara, herr Lundberg. Vad vi här
diskuterar är endast frågan huruvida
de grupper, som redan har skaffat sig

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen.

bättre avtalsenliga förmåner än vad den
allmänna sjukförsäkringen ger, skall
ställas utanför eller inte. Jag tror inte
att herr Lundberg vid närmare eftertanke
kan säga, att jag i dag har propagerat
för något sönderskjutande av
sjukförsäkringsreformen. Jag har endast
talat för en rättvis sak, och det är en
mycket underlig moral, herr Lundberg,
att anse att propaganda för en rättvis
sak är detsamma som att skjuta sönder
ett förslag. I så fall måste förslaget som
sådant vara dåligt, men jag har inte
ingått på den frågan i dag.

Jag vill här ännu en gång understryka,
att när jag här i kammaren röstat
för uppskov med sjukförsäkringsreformens
genomförande, så har det inte
varit därför att jag missunnar någon
de förmåner, som lagen ger, utan jag
har endast framhållit att vi icke har de
ekonomiska, personella och lokala resurser,
som behövs för reformens genomförande.

Jag har redan sagt att vi i dag inte
diskuterar lagens vara eller icke vara.
Lagen är ett faktum, och vi har nu att
foga oss i densamma. Men då det nu
finns vissa skönhetsfläckar i lagen, som
innebär att man i likställighetens namn
skall försämra för sådana grupper, som
redan åtnjuter bättre förmåner än dem
lagen ger, så har vi från högerhåll hemställt
om att de, som har dessa bättre
förmåner, icke skall få dem försämrade.
Detta är ett rättvisekrav, herr Lundberg!
Det har ingenting med sönderskjutande
av lagen att göra.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten att
frågan om sjukvårdsreformens vara eller
icke vara låter som vacker musik i
herr Kylings öra. Men, herr Kyling, om
den ena gruppen efter den andra, som
så att säga skall vara med om att klara
denna sjukförsäkring, drar sig ur spelet,
vart tar det hela då vägen? Det är
detta herr Kyling vill göra i det här
sammanhanget.

Sedan detta herr Kylings tal om att
det för honom gäller en rättvisesak. Ja,
rättvis och rättvis! Det är väl ändå så,
herr Kyling, att när det i samhället
finns folkgrupper, som har det ekonomiskt
sett olika ordnat för sig, är det
väl också rättvist att de som har det
bättre ställt i det avseendet skall vara
med om att genomföra reformer, som
tar sikte på att hjälpa andra.

Och så detta tal om de ekonomiska
resurserna. Javisst, men, herr Kyling,
om man nu menar att i ena fallet skall
de ekonomiska resurserna räcka till för
att klara tjänstemännen, varför skall
man då inte fördela dessa resurser så,
att de även räcker till för alla folkgrupper
i samhället? Det är ju detta som är
syftet med denna sociala reform. Jag kan
inte komma ifrån att när det gäller
allmänna sociala frågor har man från
herr Kylings och hans partis sida mycket
litet sinne för att man skall lösa
dem. Men det finns ju inte bara tjänstemän
utan även andra medborgargrupper
i detta land.

Herr KYLING (h) kort genmäle:

Herr talman! Det sista eller får jag
säga det senaste anförandet som herr
Lundberg höll tyder på att herr Lundberg
är inne på klara nivelleringstendenser.
Herr Lundberg talade nämligen
om för kammarens ledamöter, att tjänstemännen
skall vara med och betala
mera än andra grupper i samhället. Jag
kan tala om för herr Lundberg, att inom
min organisation finns det tjänstemän,
som sitter med löner på 400—500
kronor i månaden. Vi kämpar för att
få bättre förhållanden för dessa tjänstemän.
De har av den lilla lönen fått avstå
en ganska stor summa pengar för att
betala en ordentlig sjukförsäkring. Nu
skall de alltså avstå från den sjukförsäkring,
som de betalat pengar till av
sin knappa lön. Även de, herr Lundberg,
är dock människor och medborgare
i det samhälle herr Lundberg talar
om.

Onsdagen den 12 maj 1954. Nr 19.

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Till herr Kyling skulle
jag vil ja säga, att om man nu har så dåliga
löner som 400 å 500 kronor i månaden
i det fack herr Kyling företräder,
så skall man inte skjuta på sjukförsäkringen,
utan då skall man skjuta på
herr Kyling och hans sätt att sköta underhandlingarna,
ty detta är en lönee-ch
förhandlingsfråga. Eftersom herr
Kyling skött sig så väldigt dåligt i det
sammanhanget tycker jag, att han givit
sig själv underbetyg i det fallet. Det är
väl ändå inte på det sättet, att denna
reform skall klaras genom sådana, om
jag så får säga underliga förhandlingsmetoder
och underliga lönesättning som
herr Kyling tycks företräda.

Herr NIIILFORS (fp):

Herr talman! Herr Lundberg säger,
att man skali skjuta på herr Kyling. Jag
tycker att herr Lundberg skjuter vilt
omkring sig här med alla möjliga argument,
som det skulle kunna finnas en
hel del att säga om. Bl. a. sade herr
Lundberg att folkpartiet, som dock varit
med om reformen, likväl tydligen sprider
någon slags propaganda, som skulle
skapa en fientlig stämning emot densamma.
Inom det parti jag tillhör kan
jag säga, att vi hela tiden kämpat för
denna reform. Vi har historisk bakgrund
och historiska åtgärder att se tillbaka
på i denna reforms anda långt innan
herr Lundbergs parti var något att
räkna med. Vad vi sagt i denna fråga
är att vi skall gå reformvägen men att
vi också skall se till att ingen kommer
i den situationen att han förlorar på
reformen. Det är alltså att gå litet längre
i rättvisekravet än herr Lundberg gör,
som snarare tycks vilja säga: å la bonne
heure, är det någon som har det bättre
än andra må han sjunka ner till samma
nivå, som alla skall ha enligt reformen.

Sedan sade herr Lundberg att det
finns andra grupper än tjänstemän i
vårt land. Ja, det finns arbetare, låt mig
säga särskilt på handelns område, som
7—Andra kammarens protokoll 1954.

enligt vad jag är underrättad har specialavtal,
som innebär samma sjuklöneförmåner
som tjänstemännens på platsen.
De kommer ju också i så fall alt bli
lidande, och man kan undra vad herr
Lundberg kommer att säga då, eftersom
han tycks vilja åstadkomma en klassdebatt
här i kammaren. Å min sida vågar
jag deklarera på folkpartiets vägnar, åt!
vi klart uttalat att vi ser i denna reform
en effekt av klassutjämning som är tillfredsställande.
Men det innebär ju inte,
att man skall förmena de grupper anställda,
som tidigare i avvaktan på genomförandet
av denna reform — det
var en avvaktande period under hela
1900-talet, eftersom reformen varit på
väg så länge — har skaffat sig avtalsmässiga
fördelar på sjuklöneområdet,
fördelar som man fått betala genom att
avstå från kontanta löneförhöjningar.
Man har hellre velat åstadkomma trygghet
vid sjukdom än gå fram kontantlönevägen.
Nu skall man tydligen enligt
herr Lundberg straffas för denna förutseende
attityd.

Jag ser att statsministern sitter i sin
bänk. Herr Kyling har ju tidigare refererat
statsministerns uttalande i första
kammaren under remissdebatten, som
innebar att det givetvis inte skulle ske
några försämringar för de statsanställda.
Nu har vi faktiskt råkat komma in på
de förhandlingar som pågår för de statsanställda.
Herr Hansson i Skegrie har
förklarat att detta egentligen var olämpligt.
Ja, debatten i denna fråga kunde
ha kommit tidigare, och då hade vi
sluppit att i dag halvvägs glida in på en
diskussion om förhandlingarna, ty motionerna
— från folkpartiet en partimotion
och från högern en motion
av herr Kyling m. fl. — väcktes i januari.
Men jag förmodar att utskottet
ville ha förhandlingarna i gång innan
man kom med utlåtandet för att på det
sättet få bättre förutsättningar för ett
avståndstagande från motionerna. Herr
statsministern kanske även här i andra
kammaren skulle vilja göra ett uttalanNr
19.

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Undantagande av vissa arbetstagare från

de, som kunde tacksamt noteras av de
statsanställda. Jag skall naturligtvis inte
diktera uttalandet, men jag skulle vara
glad om det kom och om det var av det
slaget att det lugnade den oro som trots
allt finns.

Herr Hansson i Skegrie sade, att det
förslag som lagts fram av sjuklönesakkunniga
är ett principiellt uttalande,
som säger att det inte skall ske några
försämringar. Men det är väl ingen hemlighet
att de sakkunniga också lagt fram
tabeller som utvisar, att t. ex. ett kontorsbiträde
i statstjänst skulle få lov att
vara sjuk halva året innan hon kom i
det läget, att hon inte förlorade på anpassningen
till den obligatoriska sjukförsäkringen.
Att hon sedan skulle få
mera vid långtidssjukdom än vad hon
nu har tror jag inte uppskattas så särskilt
mycket av de anställda, eftersom
man ju på statistiska grunder vet att det
är korttidssjukdomarna som dominerar.
Där finns nu de fria sjukdagarna till
hjälp.

Vidare frågade herr Hansson i Skegrie
— jag skall nämna det till slut —
varför en viss grupp skall inta en förmånligare
ställning än andra. Jag framhöll
förut, att det blivit så genom att
man inriktat sig på att skapa trygghet
för framtiden och vid sjukdom, därför
att man inte kommit någon vart med
statsmakterna när det gällt kontantlöneförbättringar.
Staten har hellre gått med
på en dold förmån i form av garantier
för bibehållen lön vid sjukdom. Så var
det väl huvudsakligen på 30-talet.

Men, herr Hansson i Skegrie, jag kunde
inte låta bli när jag hörde honom
fråga, varför en viss grupp skall inta
en förmånligare ställning, att tänka på
den grupp herr Hansson själv representerar,
alltså jordbrukarna, som otvivelaktigt
såsom företagare intar en avsevärt
förmånligare ställning än andra
företagaregrupper. Den saken blir det
anledning att diskutera senare i denna
kammare, men jag gör i alla fall den
här reflexionen. Herr Hanssons uttalan -

den obligatoriska sjukförsäkringen.

de tycks ju närmast innebära ett avsteg
från vad sjuklönesakkunniga uttalat rent
principiellt, att det inte skall ske några
försämringar och att alltså de statsanställda
skall ha den förmånligare ställning
i detta avseende, som de för närvarande
intar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hade vissa svårigheter
att uppfatta hela innebörden av
de ordalag herr Nihlfors använde, men
jag fick den uppfattningen, att han ville
att jag här skulle yttra mig om det uttalande,
som jag tidigare gjort i första
kammaren om statstjänstemannens sjukvårdsförmåner,
i den mån de nu kommer
att beröras av sjukförsäkringsreformen.
Var det detta han önskade? Jag
har inte haft någon som helst anledning
all ändra den uppfattning, som präglade
det uttalande herr Nihlfors syftade på.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag har med mycket
stort intresse följt denna debatt, men
jag måste säga att jag är förvånad över
det sätt, på vilket tjänstemännen försöker
hävda att de skall dra sig undan
de avgifter, som för övrigt skall bäras
av hela det svenska samhället när det
gäller sjukförsäkringen. Ni tillhör en
privilegierad klass, men jag vill nämna
för er att de förmåner ni har i fråga om
sjukvården är inte garanterade för all
framtid, utan det finns en bestämmelse
i lönereglementet om att riksdagen kan
göra ändringar. Det har vid varje tillfälle,
när avlöningsfrågorna har behandlats,
påpekats från det utskott som handlagt
saken, att den dag en allmän sjukförsäkring
genomföres bör även statens
tjänstemän inordnas under densamma.
Jag vill också peka på det uttalande som
föredragande departementschefen gjorde
år 194C, då vi antog sjukförsäkringen,
och där han klart och tydligt sade
ifrån, alt det inte kan finnas några giltiga
skäl för att statstjänstemännen skall

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Undantagande av vissa arbetstagare

dras undan den allmänna sjukförsäkringen,
utan de skall vara med om densamma.

Då man nu här vill hävda, att statstjänstemannen
fortfarande skall ha denna
särställning och att det skall ske
underhandlingar, så vill jag verkligen
vända mig till regeringsbänken och på
det kraftigaste framhålla, att det får inte
ske någon eftergift från regeringens sida
utan det bör råda likhet för hela det
svenska folket i detta avseende. Det bidrag
som statens tjänstemän skall lämna,
om de införes under sjukförsäkringen,
uppgår till cirka 30 miljoner kronor,
vilket belopp i annat fall får slås ut på
de övriga medborgarna. Det vill vi inte
vara med om.

Jag vädjar därför till socialministern
alt han säger stopp när det gäller frågan
om förhandlingar till tjänstemännens
fördel i denna fråga.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

När herr Rubbestad vädjar till regeringsbänken
på det sätt han gjorde, hoppas
jag att regeringen står än mer fast
vid det statsministerns uttalande, som
gjordes i första kammaren under remissdebatten.

Herr KYLING (h):

Herr talman! Jag begärde ordet för
replik efter herr Lundbergs anförande,
men då jag hade utnyttjat min replikrätt
så att herr talmannen inte kunde
bevilja mig ytterligare någon sådan, ber
jag att nu mycket kort få replikera herr
Lundberg.

Jag kom i mitt förra anförande att
nämna, att det finns anställda inom min
organisation, som har 400—500 kronor
i månaden. Detta betyder naturligtvis
inte, herr Lundberg, att alla har den
lönen, utan det är aspiranter som börjar
med en sådan lön. Redan från början
får de emellertid vara med om att
betala en avgift för att få rätt till
sjuklön.

från den obligatoriska sjukförsäkringen.

Sedan kom herr Lundberg naturligtvis
in på det mer personliga planet och
ansåg det beklagligt, att försäkringstjänstemannaförbundet
hade en så dålig
ombudsman som höll sina anställda med
så låga löner. När nu herr Lundberg anser
att jag som ombudsman är så dålig,
att jag inte kan skaffa de anställda en
ordentlig lön, då vill jag vädja till herr
Lundberg att hjälpa dessa grupper. I
dag kan herr Lundberg genom att rösta
för reservationen ge dem en behövlig
hjälp. Om vi får fortsätta debatten kanske
vi kommer att rösta för reservationen
bägge två, såvida herr Lundberg
liksom jag är besjälad av rättvisekrav.

Så vill jag framföra ett tack till hans
excellens herr statsministern för att han
upprepade det löfte han gav i första
kammaren under remissdebatten. Jag
blev litet skrämd när en annan statsman,
förutvarande statsrådet Rubbestad,
deklarerade en annan uppfattning. I det
sammanhanget skulle jag emellertid vilja
säga, att det hade varit ganska förvånansvärt,
om herr Rubbestads röst
inte hade höjts i en tjänstemannadebatt.
Jag tycker det är mycket intressant att
höra herr Rubbestad och jag tycker det
är välgörande, att det finns någon som
kan tala om hurdant läget är. Nu frågar
jag mig bara, vilken av parterna — herr
statsministern som företrädare för regeringen
eller herr Rubbestad som opponent
— som kommer att bli vägledande
när det gäller den slutgiltiga utformningen
av statstjänstemännens sjuklöneförmåner.
Jag tror uppriktigt sagt betydligt
mer på statsministern än på herr
Rubbestad härvidlag. Jag tror dock att
när förhandlingarna är avslutade och
den slutgiltiga lösningen föreligger, så
har nog herr Rubbestad fått en liten,
liten fjäder i hatten. Jag vågar nämligen
knappast tro att statsministerns löfte,
att statstjänstemannen skall få sitta i
orubbat bo, blir verklighet. Därom, herr
Rubbestad, därom, herr statsminister,
får vi diskutera när avtalsförslaget
kommer tillbaka till riksdagen.

100 Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Undantagande av vissa arbetstagare från

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Med anledning av herr Kylings yttrande
hälsar jag med glädje den dag
jag kan konstatera att herr Kylings farhågor
i detta hänseende går i uppfyllelse.

På herr Kylings fråga vem som har
mest att säga till om, statsministern
eller jag, vill jag bara svara att vi har
en röst var här i kammaren när denna
fråga slutligen skall avgöras.

Fru EWERLÖF (h):

Jag erinrar mig, herr talman, att när
lagen om obligatorisk sjukförsäkring
diskuterades i fjol här i kammaren, så
gick herr Lundberg mycket hårt åt mig
för att jag yrkade på en utbyggnad av
försäkringen genom en tilläggsförsäkring
till de hemmaarbetande gifta kvinnorna.
Då satte herr Lundberg rättvisekravet
i högsätet på ett alldeles patetiskt
sätt. I dag vill herr Lundberg fullständigt
negligera det rättvisekrav, som
framföres i motionärernas och i reservanternas
yrkanden.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill erinra fru Ewerlöf
om att när jag förra året var emot
denna frivilliga tilläggsförsäkring från
tre till sex kronor poängterade jag, att
om fru Ewerlöf ville vara med om att
höja alla försäkrades sjukpenning till
sex kronor, så accepterade jag detta.
Men trots att fru Ewerlöf var emot den
allmänna sjukförsäkringen då och sade,
att vi icke hade ekonomiska resurser
därtill, gick fru Ewerlöf ändå in för
att ytterligare fördyra och tillkrångla
försäkringen i fråga. Det berodde väl
på att fru Ewerlöf fann detta ur hennes
synpunkt rättvisast, därför att skillnaden
mellan de tre och de sex kronorna
endast skulle utnyttjas av en liten
grupp hemmavarande fruar, som
hade det bättre ekonomiskt ställt än
andra. Men eftersom andra grupper hade
det besvärligt var jag inte villig att

den obligatoriska sjukförsäkringen.

gå med på de sex kronorna — statsbidrag
skulle ju lämnas även till den
frivilliga tilläggsförsäkringen — och
eftersom det här gällde en obligatorisk
försäkring, gick jag emot det hela.

Diskussionen här tycks bli en sorts
löneförhandling. Jag trodde, herr Kyling,
att löneförhandlingar skulle föras
inför ett annat forum än riksdagen.

Vad aspirantlön beträffar skulle herr
Kyling ha sagt omedelbart, att det gällde
en sådan. Jag kan påvisa att det
finns vissa arbetargrupper, som har
det mycket sämre ställt när de börjar
än vad aspiranterna liar men som ändock
inte har de ekonomiska fördelar
som dessa tjänstemän har, ty inom
de privata företagen håller man mycket
noga på att tjänstemännen skall ha
en särställning i förhållande till den
stora gruppen av arbetare, de som utgör
majoriteten och som skall lägga
grunden för vår förmåga att ge pension
och andra förmåner både åt de
stats- och kommunalanställda och åt
de enskilda tjänstemännen. De grupper
som alltså så att säga skall lägga
grunden till det hela, de saknar dessa
tjänstemännens förmåner. Jag tror därför,
herr talman, att när man nu försöker
att få till stånd en allmän obligatorisk
sjukförsäkring är det lämpligt
att man lär sig skilja mellan de lönemässiga
frågorna och dessa sociala förmåner.
Jag tror också att det ur olika
synpunkter är angeläget, att inte gruppen
av dem som står i särskild förmånsställning
ökas ytterligare, ty det
har visat sig här i riksdagen och annorstädes,
att när man har fått sitt
eget klart glömmer man de andra.

Herr Nihlfors talar om att han och
lians meningsfränder hela tiden har
kämpat för denna reform.

Ja, det låter väldigt vackert, men,
herr Nihlfors, man har kämpat på det
sättet, att så att säga herr Nihlfors anda
och känsla inte har varit med, utan
man har mera kämpat bara för att man
utåt skall kunna visa upp ett ansikte,

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19. 101

Undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska sjukförsäkringen.

som har kunnat te sig fördelaktigt i
olika avseenden.

Även vad de handelsanställda beträffar
vågar jag säga, att sjukförsäkringsreformen
innebär väsentliga fördelar i
olika sammanhang, och jag tror inte
att man skall se frågan om dem så,
som man här har velat göra.

Om vi nu bryter ut stora grupper
från sjukförsäkringen och det sedan inträffar
att de som skall garantera deras
sjukförmåner av en eller annan anledning
inte kan fullgöra sina åligganden,
skall de anställda då stå skyddsocli
rättslösa, eller menar herrarna att
de åtaganden, som dessa enskilda arbetsgivare
inte kan fullgöra i en viss
situation, skall övervältras på staten
eller samhället? I vissa fall är stater
alltid en buse för en hel del, men när
det gäller att träda hjälpande till och
känna ansvar har man vant sig vid
att det är staten som man skall gå till.

Jag tycker vi bör få slut på allt detta
tänkande, att vissa arbetargrupper inom
samhället inte skall ha rätt till
dessa sociala förmåner och att man
också där skall dra upp klasslinjer och
klassgränser i alltför stor utsträckning.
Man eftersträvar rättvisa i samhället.
Yi har långt kvar innan vi kunnat
åstadkomma en utjämning på det
sätt jag skulle önska, men jag tror att
sjukförsäkringen är en reform, som vi
skall slå vakt om, och det är angeläget
att vi håller fast vid principen att den
obligatoriskt skall gälla för alla.

Fri! EWERLÖF (li):

Herr talman! Det är riktigt, herr
Lundberg, att jag solidariserade mig
med mitt parti i fråga om förslaget att
med sjukförsäkringen skulle anstå till
dess finanserna medgav dess genomförande.
Men då försäkringen ändå
skulle träda i kraft kan jag inte finna
annat än att jag hade rätt att ställa ett
yrkande, att de hemmaarbetande kvinnorna
skulle beredas möjlighet att tillläggssjukförsäkra
sig.

Till sist skulle jag vilja säga att jag
tror, att våra debatter i denna kammare
skulle vinna på att herr Lundbergs
otvivelaktiga sociala patos sublimerades
därhän, att inte i fråga om
varje reformatorisk åtgärd de borgerliga
riksdagsledamöter, som företräder
en motion eller reservation i samband
med reformen, som strider mot herr
Lundbergs uppfattning, misstänkliggöres
för de lägsta motiv.

Herr KYLING (h):

Herr talman! Jag skall fatta mig oerhört
kort. Jag vill endast säga att jag
beklagar, att jag inte innan denna debatt
började talade om för herr Lundberg,
att de tjänstemän jag talade för
själva betalar vartenda öre för sin sjukförsäkring
och sin pension. Detta gäller
även aspiranterna med de små löner
dessa har. Det är alltså ingenting
som någon annan har med att göra.
Jag medger, att det var dumt av mig
att inte lära herr Lundberg detta från
början, men det är tre år sedan jag slutade
min pedagogiska verksamhet.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kyling begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter

102 Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Undantagande av vissa arbetstagare från

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Höjer begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 133 ja och 77 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart för sig:
andra lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261), dels ock
i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 26,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 18 § lagen den 30 maj
1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag; och
jordbruksutskottets utlåtande nr 30,
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in., såvitt avser
kronoegendomen Kolstad 1'', 21 och 31
i Mjölby stad.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial nr
15, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;
statsutskottets utlåtanden:
nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds

den obligatoriska sjukförsäkringen.

i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1954/55 till statens priskontrollnämnd
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statligt borgensåtagande
för viss skuldförbindelse av
Svenska skifferoljeaktiebolaget;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 till främjande av bostadsförsörjningen
m. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

124, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1954/55 till driftkostnadsersättning för
psykiatriska klinikerna i Lund och Uppsala;
och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

bevillningsutskottets betänkande nr 45,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, in. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 23, angående regleringen för budgetåret
1954/55 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. in.
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 24, i anledning av väckt motion
angående en publikation över riksdagens
ledamöter; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 31,
med anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda hemställan
om anslag till Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo jämte i ämnet
väckta motioner.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

103

§ 18.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. in.;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat it till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till det
svenska sjukhuset i Korea;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till driften
av anstalter för kirurgisk tuberkulos
in. m.;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbildning av viss
sinnessjukvårdspersonal;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1954/55
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

250, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

252, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 253, i anledning av riksdagens år
1953 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m.;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1954/55 till ersättning åt författare
för utlåning av deras verk genom
bibliotek in. m.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
överlärarorganisationen;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till statens bakteriologiska
laboratorium in. in.;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till vattendomstolarna
m. in.;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51, in. in.;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten in. in.;
och

nr 260, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1954/55;

från bevillningsutskottet:
nr 261, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i kommunalskattelagen
med anledning av de vidtagna
ändringarna i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande; nr

262, i anledning av Kungl. Maj ds

104 Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

proposition med förslag angående debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
in. in., såvitt propositionen
liiinvisats till bevillningsutskottet; och
nr 263, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
in. m.; samt
från första lagutskottet:
nr 229, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.; och

nr 231, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 och G §§ rättegångsbalken
m. m.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

§ 20.

Herr talmannen meddelade att fru
Svedberg, som på grund av olyckshändelse
från och med den 12 april varit
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
under gårdagen åter intagit sin plats i
kammaren.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.46.

In fidem
Gunnar Brilth.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 34

4059Ö7