Meddelande om enkel fråga av herr Wiklund i Stockholm (fp) ang.visst samråd rörande sexualupplysning m. m (Riksdagens protokoll 1970:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 11

ANDRA KAMMAREN

13—18 mars

1970

Debatter m. m.

Fredagen den 13 mars

Meddelande om enkel fråga av herr Wiklund i Stockholm (fp) ang.
visst samråd rörande sexualupplysning m. m....................

Sid.

Tisdagen den 17 mars

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 70, med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen, m. m.......................... 8

Interpellation av herr Hedlund (ep) ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge.................................................. 21

Meddelande om enkla frågor av:

herr Clarkson (m) ang. exportförbudet för vissa flygplan......... 23

herr Magnusson i Borås (m) ang. domänverkets lokalisering...... 23

Onsdagen den 18 mars fm.

Lag om tillfällig vattenreglering under år 1970.................... 25

Sänkning av rösträttsåldern.................................... 30

Sänkning av myndighetsåldern m. m............................. 46

Grunderna för partistöd........................................ 48

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag........ 61

Utgifterna inom justitiedepartementets verksamhetsområde:

Polisverket: Inköp av motorfordon m. m........................ 74

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader.............. 78

Kriminalvårdsstyrelsen...................................... 91

Fångvårdsanstalterna........................................ 98

Frivården.................................................. 101

Kriminologisk forskning...................................... 104

Frivillig kontaktverksamhet m. m............................. 105

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Onsdagen den 18 mars em.

Sid.

Utgifterna inom civildepartementets verksamhetsområde:

Länsstyrelserna............................................. 107

Lantmäteriet: Förrättnings- och uppdragsverksamhet............ 112

Statens brandinspektion .................................... 113

Invandringspolitiken.......................................... 114

Utgifterna inom industridepartementets verksamhetsområde:

Statens institut för företagsutveckling: Bidrag till främjande av

företagsutveckling m. m................................... 128

Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling 130

Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien...................... 132

Byggnader och utrustning.................................... 134

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av

sjukvårdsutrustning m. m.................................. 134

Utredning rörande försäljning till enskilda av aktier i statliga företag 152

Resultatutjämning vid beskattningen m. m....................... 155

Meddelande ang. plena......................................... 161

Avdrag för ökade levnadskostnader vid bosättning på annan ort m. m. 162

Skattelättnader för fiskare..................................... 167

Meddelande om enkel fråga av herr Enarsson (m) ang. utbyggnad av
Trollhätte kanal............................................ 173

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 18 mars fm.

Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. lag om tillfällig vattenreglering
under år 1970........................................ 25

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, om en svensk vitbok rörande Nigeria konflikten.

................................................ 30

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, om sänkning av rösträttsåldern 30
Första lagutskottets utlåtande nr 3, om sänkning av myndighetsåldern

m. ....................................................... 46

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, om sänkning av myndighets- 48

åldern m. ................................................. 48

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang. grunderna för partistöd

— nr 20, ang. ändring i regeringsformen......................... 61

Statsutskottets utlåtande nr 2, rörande utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde................................. 74

Innehåll

Nr 11

Onsdagen den 18 mars em.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 12, rörande utgifterna inom civildepartementets
verksamhetsområde................................. 107

— nr 35, rörande invandringspolitiken........................... 114

— nr 13, rörande utgifterna inom industridepartementets verksamhetsområde.
............................................... 128

— nr 36, ang. utgifter på tilläggsstat II (industridepartementet).. .. 152

— nr 37, ang. överlåtelse av en fastighet i Jokkmokks kommun.... 152

— nr 38, om försäljning till enskilda av aktier i LKAB............ 152

— nr 39, om utredning rörande försäljning till enskilda av aktier i

statliga företag............................................ 152

— nr 40, ang. transport av flytande bränsle...................... 155

Bevillningsutskottets betänkande nr 15, om skatt på utlandsresor. . . . 155

— nr 17, om översyn av bestämmelserna om expeditionsavgift vid

förvärv av svenskt medborgarskap........................... 155

— nr 18, ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m........... 155

— nr 19, ang. avdrag för ökade levnadskostnader vid bosättning på

annan ort m. m............................................. 162

— nr 20, om skattelättnader för fiskare.......................... 167

Nr 11

Fredagen den 13 mars 1970

Nr 11

Fredagen den 13 mars

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
mars.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 44, angående anslag
för budgetåret 1970/71 till utrikesförvaltningen,
m. m.

§ 3

Föredrogs den av herr Krönmark
(m) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
jordbruksstödets utformning och omfattning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av motioner om en svensk vitbok
rörande Nigeria-konflikten;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av motioner om
sänkning av rösträttsåldern,

nr 14, angående grunderna för partistöd
i anledning av statsverkspropositionen
samt motioner, och

nr 20, i anledning av proposition
med förslag till ändring i regeringsformen
jämte följdmotioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom civildepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom industridepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 35, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande invandringspolitiken
jämte motioner,

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av en
fastighet i Jokkmokks kommun,

nr 38, i anledning av motioner om
försäljning till enskilda av aktier i
LKAB,

nr 39, i anledning av motioner om
utredning rörande försäljning till enskilda
av aktier i statliga företag, och
nr 40, i anledning av motioner angående
transport av flytande bränsle;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 15, med anledning av motioner om
skatt på utlandsresor,

Nr 11

Fredagen den 13 mars 1970

nr 16, med anledning av motioner om
sänkning av myndighetsåldern m. m.,
nr 17, med anledning av motioner
om översyn av bestämmelserna om expeditionsavgift
vid förvärv av svenskt
medborgarskap,

nr 18, med anledning av motioner angående
resultatutjämning vid beskattningen
m. m.,

nr 19, med anledning av motioner angående
avdrag för ökade levnadskostnader
vid bosättning på annan ort
m. m., och

nr 20, med anledning av motioner
om skattelättnader för fiskare;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av motioner om ett
temporärt pris- och lönestopp, och

nr 16, i anledning av motioner om
prioritering inom kreditpolitiken av garantilån
för jordbruksändamål;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av motioner om
sänkning av myndighetsåldern m. m.,
nr 14, i anledning av motioner om
en översyn av lagen om försäkringsavtal,

nr 16, i anledning av motioner om
förbud mot ljuddämpare på jaktgevär,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny delgivningslag
m. m., och

nr 18, i anledning av motioner angående
formerna för internationella
överenskommelsers införlivande med
svensk rätt;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av motioner angående
pensionstillskott m. m.,

nr 14, i anledning av motioner om
ersättning från sjukförsäkringen för
s. k. merprestationer, m. m.,

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1969 vid dess femtiotredje
sammanträde fattade beslut,
och

nr 16, i anledning av motioner om

rätt till en längre sammanhängande ledighet
från arbete;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av motion om slopande
av taxeringsbevis vid ansökan
om lagfart,

nr 16, i anledning av motioner om
rätt att avlägga prov för körkort med
automatväxlad bil,

nr 17, i anledning av motion om upphävande
av rätten i vissa fall att döda
annans katt,

nr 18, i anledning av motioner om
vissa ändringar i miljöskyddslagen
m. m.,

nr 19, i anledning av motioner om
överförande till de allmänna domstolarna
av ärenden angående återkallande
av körkort,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om allmän
folk- och bostadsräkning, och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
tillfällig vattenreglering under år 1970
jämte motioner i ämnet; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av motioner om
ökat stöd åt jordbruket i norra Sverige,

nr 7, i anledning av motioner om
statsbidrag till underhåll av skogsvägar,

nr 8, i anledning av motioner om
kondemneringsbidrag för fiskefartyg,
och

nr 9, i anledning av motioner om
anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare.

§ 5

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från andra lagutskottet:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stadga om
enskilda vårdhem m. m., jämte motioner
i ämnet; samt

Tisdagen den 17 mars 1970

Nr 11

från jordbruksutskottet:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet.

§ 6

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 45, angående Svenska institutets
organisation och uppgifter, m. m.,

nr 65, med förslag till lag om ändring
i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
m. m.,

nr 70, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370),
m. m., samt

nr 71, med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7

Meddelande om en enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Wiklund
i Stockholm (fp) till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående visst samråd rörande sexualupplysning
m. m.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 17 mars

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 6 innevarande
mars.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Johansson i Norrköping,
som vid kammarens sammanträde den
3 innevarande mars beviljats ledighet
från riksdagsgöroinålen till och med
den 17 mars, enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 18 mars—den 7 nästkommande
april.

Herr Johansson i Norrköping beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen
under angivna tid.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 45, angående Svenska
institutets organisation och uppgifter,
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 65, med
förslag till lag om ändring i lagen
(1947:529) om allmänna barnbidrag,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg ändring i lagen om allmänna
barnbidrag och i lagen om bidragsför -

Nr 11

Tisdagen den 17 mars 1970

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
kommunalskattelagen, m. m.

skott, till lagutskott samt i övrigt till
statsutskottet.

§ 4

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70 med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen, m. m.

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Majds å bordet vilande proposition
nr 70, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),
in. m.; och anförde därvid:

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! I samband med att proposition
nr 70 med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen, m. in.,
nu remitteras till utskottet vill jag rikta
en mycket allvarlig kritik mot regeringens
handläggning av denna fråga. Den
kritiken avser även det material och innehåll
i propositionen rent tekniskt sett
som riksdagen har att ta ställning till sedan
bevillningsutskottet behandlat densamma.

Under det senaste året har vi från
vårt håll vid ett flertal tillfällen framhållit
det nödvändiga — men också
självklara — i att en reformering av
skattesystemet bör föregås av en demokratiskt
sammansatt kommittés utredningsmaterial.
För en sådan reform bör
det ligga till grund ett material, som
springer fram ur en allsidigt sammansatt
offentlig utredning.

Lika självklart har vi ansett det vara
alt en remissbehandling av ett utredningsförslag
borde ha kommit till stånd.
För att vår demokrati skall fungera på
ett tillfredsställande sätt måste den allmänna
opinionen få möjligheter att i tid
bilda sig en uppfattning om större lagförslags
innebörd, och oppositionspartierna
måste, herr statsminister, också
i demokratins namn ges rimliga möjligheter
att få sådan tid på sig att vi kan

nr 70 med förslag till lag om ändring i

utforma våra klara och entydiga alternativa
ståndpunkter.

Regeringen har i detta fall valt eu
helt annan metod för detta förslags beredning,
en metod som inneburit en anmärkningsvärd
maktfullkomlighet men
också en nonchalans mot opinionen, de
vanliga människorna, och den formella
demokratiska process som vi håller
styvt på i riksdagen. Man har serverat
det lilla urval av fakta som man själv
har ansett lämpligt för att få en debatt
och för att kunna känna vart vinden
blåser. På samma gång har man undvikit
att få till stånd en riktig debatt. In
i det sista har man så gjort lämpliga
ändringar i förslaget, vilket när det
alltså nu föreligger till väsentliga delar
är nytt.

Härtill kommer att inte heller det nu
föreliggande regeringsförslaget utgör ett
fullständigt eller ens tillräckligt underlag
för frågans ekonomiska genomlysning
och behandling. Utgångspunkten
för beräkningen av skatteförslagets inkomstsida
liksom naturligtvis även för
marginalskatteeffekterna för de enskilda
skattebetalarna — alltså med andra
ord uttryckt den skatteökning på inkomsthöjningar
eller extraarbete som
kommer att inträda — är uppenbarligen
att lönehöjningarna under de kommande
åren skulle komma att genomsnittligt
utgöra 7 procent och prisstegringarna
tydligen i enlighet med finansplanens
prognos 3,5 procent.

Hade regeringen, som ju har väntat
länge med att framlägga propositionen,
endast tagit del av konjunkturinstitutets
numera publicerade rapport, hade
den funnit att prognosen 3,5 procent är
felaktig. Konjunkturinstitutet räknar
nämligen med 5 procents prisstegringar.
Det finns alltså i dag all anledning
anta att de givna förutsättningarna inte
kommer att hålla, och propositionen innehåller
inte några alternativa beräkningar
av förslagets konsekvenser vid
en annan utveckling.

En annan anmärkningsvärd brist i

Tisdagen den 17 mars 1970

Nr 11

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

kommunalskattelagen, m. m.

förslaget är att marginalskattetabeller
saknas. Visserligen har finansminister
Sträng i samband med den presskonferens,
som föregick propositionens publicering,
välvilligt sagt att om bevillningsutskottet
vill ha marginalskattetabellerna
är han naturligtvis beredd att
presentera dem för utskottet, men jag
kan inte uppfatta detta annat än som
kanske en artighet i senaste laget gentemot
bevillningsutskottet men dock en
klar nonchalans gentemot riksdagens
övriga ledamöter.

De statsfinansiella följderna av förslaget
är också svåröverskådliga. Uppenbarligen
är icke skatteförslaget statsfinansiellt
neutralt. Det förefaller som
om den utgiftsökning för stat och kommun
som följer av momshöjningen inte
finns täckt på inkomstsidan. Detta nämner
jag inte som en politisk bedömning
— den saken lär vi vid senare tillfälle
få diskutera —- utan endast som en teknisk
iakttagelse vid läsningen av propositionen.

Genom höjningen av mervärdeskatten
minskar vidare samtliga statliga och
kommunala bidrag i värde. Förslaget
förutsätter att en del av dessa skall återställas
till sina ursprungliga värden,
t. ex. barnbidraget, studiebidraget och
studiemedlen. Kostnaderna för att återställa
det kommunala bostadstilläggets
värde redovisas emellertid inte i siffror
i propositionen. Skall detta åtagande bäras
av stat eller kommun, och vad kommer
det egentligen att kosta? Vi saknar
redovisning.

Vi saknar också beräkningar av hur
de enligt förslaget kraftigt höjda marginalskatterna
kan väntas komina att påverka
avtalsrörelsen och därmed statens
och kommunernas lönekostnader. Inte
heller på denna punkt finns någon teknisk
redovisning.

Slutligen vill jag påpeka alt kostnaderna
för omläggningen av inkomstbeskattningen
för fysiska personer redovisas
sammanslagna — alltså en bruttosiffra
på 3,6 miljarder — men någon
1* — Andra kammarens protokoll 1970. A

nr 70 med förslag till lag om ändring i

närmare analys eller redovisning av hur
denna summa är sammansatt finns inte
i den sparsamma text som nu har förelagts
riksdagen.

Det är således mycket som saknas av
de förutsättningar som självfallet bort
redovisas för riksdagen för att förslaget
skulle kunna ges en riktig genomlysning
av riksdagens ledamöter. Det finns anledning
att i samband med remissen
rikta en mycket allvarlig kritik mot regeringens
sätt att bereda denna viktiga
fråga. Man har uppenbarligen låtit valtaktiska
skäl styra beredningen av och
innehållet i den nu framlagda propositionen.

I detta anförande instämde fru Kristensson
och herr Magnusson i Borås
(båda in).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När representanter för
folkpartiet tidigare har begärt en parlamentarisk
utrednig om skattesystemet
har den socialdemokratiska majoriteten
ställt sig avvisande — vissa delar av det
har varit föremål för utredning, men
hela den stora frågan om avvägningen
av skattesystemet har inte utretts offentligt.
Vi gjorde förra året en hemställan
om att man som underlag för den offentliga
debatten i frågan skulle publicera
det material och de olika alternativa
förslag som framlades. Detta har
inte gjorts, och så sent som i remissdebatten
i januari månad vädjade jag
till finansministern att han skulle offentliggöra
det material som då fanns i
finansdepartementet. Det är känt att det
fanns en rad olika alternativa förslag,
och det är svårt för oppositionen att
med de begränsade resurser som den
liar själv utarbeta tekniskt mycket invecklade
system.

När propositionen nu remitteras kan
jag bara konstatera att materialet inte
bär offentliggjorts i tillräckligt god tid.
Nu ämnar jag inte använda den dyrbara
tid som vi inom oppositionen har för
r 11

Nr 11

Tisdagen den 17 mars 1970

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 70 med förslag till lag om ändring i

kommunalskattelagen, m. m.

att utarbeta våra motioner till att ingå
i en sakdebatt i skattefrågan; jag vill
bara med beklagande konstatera att vi
har så kort tid på oss.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! I fredags, alltså för fyra
dagar sedan, hade jag tillfälle att två
gånger i TV och en gång i radio lämna
kommentarer till de två propositioner
om förmögenhetsskatt och inkomstskatt
som vi nu skall remittera. Jag tillät mig
säga att i många avseenden stämde de
förslag som propositionerna innehåller
ganska väl överens med vad vi har yrkat,
och åtskilligt av vad vi anförde i remissdebatten
synes ha blivit beaktat —
om det är tack vare vår framstöt eller
av annan anledning undandrar sig naturligtvis
helt vårt bedömande. Det viktiga
är emellertid att, såvitt vi kan bedöma
det, förbättringar i åtskilliga avseenden
har genomförts i tidigare aviserade
förslag. Det har blivit icke oväsentliga
förbättringar beträffande förmögenhetsbeskattningen,
framför allt
för småföretagare av skilda slag, och
det har blivit förbättringar för egnahemsägare.

Kvar står dock vissa skönhetsfläckar.
Vi har pekat på ett par sådana. Den ena
gäller barnfamiljerna, den andra vad
man kort brukar kalla den faktiska sambeskattningen.
För att ta ett exempel:
Två makar arbetar från morgon till
kväll i en egen diversehandel; den ena
av makarna får då ta på sig hela skattebelastningen
med påföljd att skatten
blir högre.

Dessa frågor få vi återkomma till i
den motion som vi naturligtvis liksom
andra inom oppositionen avser att väcka
och diskutera närmare när vi behandlar
vederbörande utskottsutlåtande.

För närvarande har jag inte mer att
säga på denna punkt.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag råkade mera av en

slump passera och fick höra herr Holmberg
presentera en något avslagen variant
av sig själv.

Herr Holmberg anser att det inte har
varit tillräckligt med utredningar på
skatteområdet. Vi har haft en förskräcklig
massa utredningar — två som direkt
behandlas i propositionerna, nämligen
familjeskatteberedningen och kapitalskatteberedningen.
För ett par år sedan
arbetade allmänna skatteberedningen,
vilkens betänkande oppositionen krävde
omedelbart skulle göras till föremål
för proposition.

Debatten om allmänna skatteberedningens
förslag visade något mycket väsentligt,
nämligen att skatterna icke primärt
är en fråga om teknik eller tabeller
och siffror utan är något som har
att göra med värderingar. Det var också
på grund av våra värderingar som
vi inte kunde ansluta oss till det förslag
som allmänna skatteberedningen
lade fram.

Det har alltså förekommit många utredningar
på detta område. Herr Holmberg
sade vidare att vanliga människor
inte i tillräcklig mån fått vara med om
att påverka det nu aktuella förslaget.
Det är ett intressant uttalande. Det ligger
alltså mindre av expertutredningar
bakom förslaget än vad herr Holmberg
skulle ha önskat. Aldrig tidigare har
emellertid vanliga människor i så hög
grad varit engagerade för att diskutera
fram principerna för en skattereform
såsom varit förhållandet i detta fall. Nyheten
i detta skatteförslag är ju att vi
icke gick den väg som man så ofta går,
med inhämtande av expertförslag
o. s. v., utan började mitt ibland de vanliga
människorna i samhället och ställde
frågan vilka principer som enligt
deras mening skulle vara vägledande
vid utformningen av skatteförslaget. Vi
hade cirka 30 000 människor i grupper
om tio var, där vi diskuterade jämlikhetsfrågor
och i mycket hög grad skattefrågan.

Vi fick in förslag och synpunkter

Tisdagen den 17 mars 1970

Nr 11

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 70 med förslag till lag om ändring i

kommunalskattelagen, m. m.

från dessa människor, och de handlade
om värderingar. De var beredda att acceptera
en skatteomläggning som innebar
att de lägre inkomsttagarna gynnades.
Vem som helst kunde i och för sig
vara med i dessa grupper. Vi inbjöd
sedan till det s. k. Storrådslaget, i samband
med vilket vi via blanketter på arbetsplatserna,
annonser m. m. framhöll
att vi, om vi ville hjälpa låglönegrupperna,
inte bara kan ta av de högavlönade
utan solidariskt måste bidra härtill
via mervärdeskatten och frågade
om vederbörande var beredda till en sådan
insats. Vi fick ja på den frågan.

När partikongressen behandlade denna
fråga kände man den väldiga styrka
som det innebar att veta att det icke var
fråga om en samling människor som
rest dit från olika delar av landet för
att ta ställning till ett förslag på detta
område utan att de hade mandat från
de tiotusentals människor som redan
hade diskuterat frågan. De kunde ställa
sig bakom principerna för en sådan
skattereform i medvetande om att de
hade sina medlemmar bakom sig.

Vi presenterade naturligtvis ganska
utförligt principerna bakom förslaget,
och dessa fördes sedan vidare i statsverkspropositionen.
Det förhållandet att
man för en bred allmän debatt om de
grundläggande principerna för en skattereform
tycker herr Holmberg emellertid
inte innebär att man engagerar
vanliga människor. Herr Holmberg har
nu hamnat i en något kluven position.
Å ena sidan säger herr Holmberg att
förslaget är ett uttryck för den hemskaste
maktfullkomlighet inom regeringen.
Å andra sidan vill han göra gällande
att, såsom hans partivän sade,
förslaget präglas av att »opposition lönar
sig». Å ena sidan målar han bilden
av en regering som utan hänsyn till oppositionen
och vanliga människor (rumfar
igenom sitt förslag. Å andra sidan
försöker han framställa saken så att regeringen
ängsligt lyssnar till de visheter
som herr Holmberg nu anfört i skat -

tefrågan och som vi måste ta hänsyn
till när vi utarbetar våra förslag. Båda
dessa skildringar kan icke vara sanna.

Det för herr Holmberg pinsamma som
nu inträffat är att det när vi redovisade
våra planer i statsverkspropositionen
ganska klart kunde utläsas vad skattereformen
i stora drag skulle innebära.
Vi inbjöd då till en principdebatt. Den
principdebatten ville inte herr Holmberg
ge sig in på, utan i stället kom han
med anklagelser om hemlighetsmakeri
och den väldiga skrämselkampanj med
vilken man försökte inbilla det svenska
folket att det skulle bli oerhörda skattehöjningar,
framför allt då för hemmafruarna.
Högerns partisekreterare sade
att de lågavlönade tjänstemännen skulle
drabbas allra hårdast. Hälften av
TCO:s medlemmar tjänar under 30 000,
men jag vet inte vad de moderata känner
till om tjänstemännen. Hela denna
skrämseltaktik har ju nu fallit till marken
då förslaget ligger på bordet. För
varje dag som vi får på oss för att förklara
för människorna innebörden av
skatteförslaget kommer denna borgerliga
skrämselkampanj att te sig allt groteskare.
Så får vi uppleva det misstag
som gjorts så många gånger förut, nämligen
att man går ut och försöker skrämma
människorna som då det gällde ATP
och mycket annat. Sedan upptäcker
människorna att skrämseln saknar verklighetsunderlag,
och jag tror att detta
blir ganska förödande för förtroendet
för borgerligheten.

Det var egentligen bara en enda sak i
herr Holmbergs inlägg som var intressant.
Alla de formellt sett tekniska resonemang
som han gick in på hade egentligen
samma innehåll — talet om marginalskatterna
in. in. Herr Holmberg
ogillar alltså i själva verket principerna
för denna skattereform, nämligen
eu omläggning till de lägre inkomsttagarnas
förmån. Vi har hela tiden hållit
på denna princip. Herr Holmberg kan
aldrig direkt säga att han tycker illa om
det här förslaget. I stället anför han eu

Nr 11

Tisdagen den 17 mars 1970

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

kommunalskattelagen, m. m.

mängd tekniska skäl för att ge uttryck
för just den ståndpunkten. Men snart
slår ju hemsökelsens timme, herr Holmberg,
tv nu går det inte längre att skylla
på än det ena än det andra. Förr eller
senare måste moderata samlingspartiet
bekänna färg och tala om vilka värderingar
det har och vilket skattesystem
det önskar här i landet.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Det var intressanta ordvändningar
herr Palme kom med i sitt
inlägg. Han började med att konstatera,
att han »slumpmässigt» passerat i korridoren
och fått höra att skattefrågan
aktualiserats. Jag tycker att just ordet
slumpmässigt ganska väl karakteriserar
regeringens hela handläggning av frågan.
Slumpen och hemlighetsmakeriet
har tydligen varit de två ingredienser
som man använt för att söka förvilla
opinionen och för att försöka hålla oppositionen
i ovisshet om vad regeringen
egentligen vill.

Statsminister Palme gav på sätt och
vis en skenbild av hur skattereformen
kommit till. Han sade, att man börjat
bland de vanliga människorna — cirka
30 000 personer — när man presenterat
sina idéer om hur skatten skulle utformas.
Människorna accepterade en skattehöjning.
Det är alldeles riktigt, att det
inom det socialdemokratiska partiet förekommit
en skattediskussion.

Men det är inte de socialdemokratiska
väljarna som jag i första hand talar
om nu utan om de andra 50 procent väljare
som ändå finns i vårt samhälle
och som inte varit utsatta för den speciella
bearbetning i skattefrågan som
det socialdemokratiska partiet genomfört
under föregående höst. Det är dessa
50 procent som nu har sin chans
att då riksdagen behandlar denna fråga
få ge uttryck för sin uppfattning, både
vad gäller själva principerna om hur
skatten skall utformas och vad gäller
frågan om hur skatten tekniskt sett skall
läggas.

nr 70 med förslag till lag om ändring i

Nu säger herr Palme att det har varit
tillräckligt med utredningar. Herr Palme
åberopar allmänna skatteberedningen,
som ju för fem år sedan presenterade
sitt förslag. Vi vet vad det förslaget
innehöll. Men det är ju inte det, som är
redovisat och behandlat i dagens proposition.
Det är i stället ett förslag utarbetat
inom finansdepartementet -—
och det har inte varit på remiss — som
ligger på riksdagens bord. Det är riktigt
att kapitalskatteberedningen och
även familjeskatteutredningen har varit
med i spelet, men kapitalskatteberedningen
har inte ens avslutat sitt arbete.
Vad det förslag gäller, som kapitalskatteberedningen
framlagt, har dess bättre
även herr Palme vänt tummen ned.
Det har inte accepterats.

Då herr Palme talar om att man inte
både kan kritisera och påstå att regeringen
inte tar hänsyn till kritik och
samtidigt säga att regeringen har tagit
hänsyn till den opposition, som förekommit
i detta fallet, har herr Palme
fel. Herr Palme vill tydligtvis inte göra
en åtskillnad mellan å ena sidan kapitalskatterna
och å andra sidan inkomstskatterna.
Det är alldeles riktigt, att regeringen
vikt sig då det gäller kapitalskatterna,
d. v. s. beskattningen av arv,
gåva och förmögenhet. Där har regeringen
gått ned från 240 eller möjligen
250 miljoner kronor, som från början
beräknats skulle tillfalla statskassan, till
40 miljoner kronor. Det är vi i och för
sig glada över. En så hård förmögenhetsskatt,
som regeringen från början
planerade, skulle ha haft förödande
verkningar på ägandeförhållandena i
samhället under kommande generationer.
Där har vi alltså vunnit en seger
redan innan propositionen framlades.

Men hur är det med inkomstskatterna?
Hur är det med marginalskatterna?
Fanns det några representanter för
TCO, SR, SIF eller från arbetstagarorganisationerna
i övrigt med för att lägga
fram sina speciella synpunkter vid
de socialdemokratiska rådslagen? Tog

Tisdagen den 17 mars 1970

Nr 11

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 70 med förslag till lag om ändring i

kommunalskattelagen, m. m.

man i så fall hänsyn till dessa synpunkter
då propositionen utformades? Uppenbarligen
har man inte gjort detta.
Det är den punkten som vi i dag anmärker
på.

Vi vet att det inom finansdepartementet
— jag kan inte tänka mig att något
annat skulle kunna vara fallet —
måste finnas väl utarbetade, genomlysande,
överskådliga tabeller över bl. a.
marginalskatteeffekterna. Att de inte
bar presenterats är enligt vår mening
ett försök att göra det svårare för riksdagen
att ta ställning i denna fråga.

Jag har inte velat ta upp en stor politisk
värderingsdiskussion i detta sammanhang;
det får vi tillfälle att göra
vid skattefrågans senare behandling.
Jag har pekat på, att det finns allvarliga
brister i propositionen. Det är
fråga om material, som vi menar inte
bara skall föreläggas bevillningsutskotten
utan även riksdagens ledamöter i
övrigt. Det borde ha skett vid en sådan
tidpunkt att partigrupperna — framför
allt oppositionens — kunnat få samma
material som den interna kretsen inom
det socialdemokratiska partiet haft till
sitt förfogande, när den byggt upp sin
argumentation och sin skattepolitiska
propaganda i övrigt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag skall inte alls blanda
mig i diskussionen mellan herr Holmberg
och statsministern, men jag tycker
att statsministern framförde några
synpunkter av mera allmänt intresse,
som jag gärna vill kommentera. Han
sade att frågan om skatter inte är så
mycket en fråga om teknik som om värderingar,
och det är klart att det är rätt.
Först och främst gäller det vilken värdering
man har om hur skattetrycket
skall fördelas.

Vi väckte en motion i januari 1969,
där vi pekade på att på grund av inkomstutvecklingen
och utvecklingen i
fråga om kommunalskatten drabbar
skatterna nu lägre inkomsttagare hår -

dare än vad som var avsett när det nuvarande
skattesystemet konstruerades.
Vi sade därför att det finns skäl att sänka
skatten för de låga inkomsterna, och
vi hade också ett förslag till en metod
för detta, nämligen att man skulle ge
ett avdrag på skatten, lika stort för alla,
för att uppnå målet utan att samtidigt
öka marginalskatterna. Där finns
det alltså en gemensam synpunkt.

Men jag vill gå vidare och säga att det
är inte bara fråga om värderingar. Det
är fråga om hur dessa värderingar skall
kunna komma till uttryck i skattelagstiftningen
på ett sådant sätt att resultatet
blir rimligt och riktigt. Och här
uppkommer en intressant fråga. I inkomtskiktet
mellan 30 000 och 35 000
kronor för gift man med hemmafru
kommer enligt herr Strängs nya skatteförslag
varje inkomstökning på 100 kronor
att belastas med 57 kronor i skatt
i stället för 47 kronor enligt nuvarande
system. Det blir antagligen mer än 57
kronor, beroende på höjningar av kommunalskatter
och sådant, men jag skall
inte gå in på det. Den största höjningen
av marginalskatterna över huvud taget,
procentuellt sett, sker just i skiktet
30 000—35 000 kronor.

Tyvärr ser det ut som om vi skulle
få en inflation här i landet. Om en löntagare
i 30 000-kronorsskiktet — en gift
man med hemmafru — får kompensation
för penningvärdeförsämringen, är
det då rimligt att han skall avstå 60 kronor
i stället för 50 kronor av varje
hundralapp han tjänar, d. v. s. att han
får 10 kronor mindre av vad han skulle
ha i kompensation? Kan det vara rimligt
att höjningen sker just där?

Då säger några att det är inte så
många människor i det här landet som
har 30 000 kronor i inkomst, så det betyder
inte så mycket. Jag tror att vi
måste komma ihåg en sak: när vi rör
oss med inkomstuppgifter, rör vi oss
med flera år gamla siffror. Just nu
är det ofta fråga om siffror från 1968
års taxering, d. v. s. 1967 års inkomster,

Nr 11

Tisdagen den 17 mars 1970

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

kommunalskattelagen, m. m.

men skatteskalan skall användas på inkomster
år 1971, fyra år senare!

1967 var medianinkomsten för familjer
där ena maken har inkomst 25 000
kronor, och då kan man tycka att det inte
gör så mycket vad som händer i
30 000—35 000-kronorsklassen. Detta
gäller utanför Stockholm, tv i Stockholm
ligger inkomsterna högre, men jag
talar nu om riket i övrigt. En mycket
försiktig beräkning visar att 1971 kommer
medianinkomsten i riket i övrigt för
familjer med en inkomsttagare att ligga
omkring 30 000 kronor, d. v. s. just i det
skikt där det blir en kännbar smäll. Eftersom
skalorna är låsta och finansministern
inte har något som helst system
för att de skall indexregleras eller på
något annat sätt följa med i prisutvecklingen,
kommer samma realinkomst att
beskattas hårdare undan för undan.

Detta är tekniska saker, och vi på oppositionssidan
anser att det hade varit
bra om vi på ett tidigt stadium hade haft
tillgång till olika alternativa beräkningar.
Det blir nu svårt att på en begränsad
tid kunna framlägga ett förslag.

Herr talman! Det är den synpunkten
som jag här har velat anlägga.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Det är bra att herr Gustafson
i Göteborg nu har upptäckt kommunalskattens
betydelse. Det var nämligen
det stora felet med allmänna skatteberedningen,
vars arbete herr Gustafson
deltog i, om jag minns rätt, att
man inte gjorde den upptäckten. Ni
uppmärksammade då inte kommunalskattens
avgörande betydelse i sammanhanget,
och det var ett av de avgörande
skälen till att vi nödsakades förkasta
skatteberdningens produkt.

Sen skall jag inte här gå in på någon
sakdiskussion med herr Gustafson rörande
marginalskatten. Men det är så,
enkelt uttryckt, att om man vill sänka
skatten för lägre inkomsttagare och finansiera
detta genom en större skatt på
högre inkomsttagare — vilket ni påstår

nr 70 med förslag till lag om ändring i

er ha accepterat — så ligger det i sakens
natur att stegringskurvan måste
bli ganska brant. Och om man inte vill
acceptera att kurvan blir något brantare,
så accepterar man inte grundtanken
att hjälpa särskilt de lägre inkomsttagarna.

Om oppositionen tror sig om att kunna
prestera ett bättre förslag, får ni tillfälle
att lägga fram det så får vi diskutera
det förslaget. Men det väsentliga
är att de allra flesta inkomsttagarna i
det skikt som herr Gustafson i Göteborg
talar om får en sänkning av sin totala
skatt.

Herr Holmberg sade att slumpen här
hade spelat in. Ja, det tillhör ju inte
vanligheterna att det tas upp en större
politisk debatt vid ett bordläggningsplenum.
Herr Holmberg har sagt att han
inte vill utmana mig på debatt om skatteekonomi,
ty jag är alldeles för okunnig
i de frågorna jämfört med herr
Holmberg själv, denna vandrande uppslagsbok.
Därför lystrade jag alldeles
särskilt när herr Holmberg steg upp i
denna talarstol för att ösa ur sin kunskaps
brunnar på detta område. Men
vad herr Holmberg sade var verkligen
avslöjande. Han sade följande: Ni har
hållit på och diskuterat skattefrågorna
i det socialdemokratiska partiet. De frågorna
har ni bearbetat grundligt —
han använde det ordet; själva har vi
kallat överläggningarna för dialog och
diskussion inom vår rörelse, och dit har
alla varit inbjudna — men vi andra
stackare har inte diskuterat dessa frågor.
Men nu skall vi plötsligt presentera
de andra 50 procentens villkor. (Han
räknade tydligen då också in herr Hermanssons
anhängare i sina kohorter för
att få räknestycket att stämma.)

Men detta är sannerligen inte vårt fel,
herr Holmberg! Vad hade hindrat moderata
samlingspartiet eller folkpartiet
att inom sig också bedriva en intensiv
diskussion om skatterna: vad det egentligen
är ni vill när det gäller inkomstfördelningen
och hur ni vill använda

Tisdagen den 17 mars 1970

Nr 11

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

kommunalskattelagen, m. m.

skatterna för att åstadkomma en rimligare
inkomstfördelning i det svenska
samhället?

Det finns en stor mängd material som
där kan användas. Ni kunde ha hållit
på ett helt år att utforma ett förslag
precis så som ni ville ha det, och ni
kunde lagt fram det för offentligheten
och sagt: Detta är vårt förslag, det
står vi för! Men var har ni hamnat i
stället? Jo, nu klagar ni över att socialdemokraterna
har diskuterat skatterna
så ingående och arbetat ut principer
samt att ni inte fått kännedom om förslaget
innan det blivit fäst på papperet
och därför inte kunnat ta del av det.
Ni ville med andra ord vara passiva och
ändå ta del av vårt material, i stället
för att själva försöka göra en insats och
forma ut ett förslag med ledning av era
värderingar. Nej, säger ni, det är så
bråttom nu, vi har inte hunnit tänka
på detta. Men socialdemokraterna har
hållit på i flera år med att diskutera
skatter, så tänk vilket försprång de har
fått!

Herr Holmberg, det var inte något vidare
bra argument. Ändå kan jag inte
annat än komma tillbaka till att om man
så ensidigt fixerar sig vid marginalskatteproblematiken
som herr Holmberg
gjorde — och dess värre också herr Gustafson
i Göteborg —• så är det inte en
teknisk fråga. Det är en fråga om värderingar,
och den rymmer bara ett enkelt
konstaterande av att man i grunden
ogillar en omfördelning till de lägre
inkomsttagarnas förmån. Det tycker
jag att herr Holmberg skulle säga rent
ut i stället för att insnärja sig i tekniska
diskussioner och tal om hemlighetsmakeri.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det här börjar bli intressant.
Statsministern menar att det
finns någon ödesbestämdhet som säger
att en skattekurva måste se ut på ett alldeles
särskilt sätt. Låt oss då se till marginalskatterna!
Man kan inte hitta dem

nr 70 med förslag till lag om ändring i

i herr Strängs proposition utan måste
gå till en tidningstabell för att över huvud
taget få tillgång till dem, och det
beror därpå att finansministern säger
att det är helt ointressant med marginalskatt.

Herr statsministern beklagade nyss
att också jag hade berört denna fråga,
men är det inte så, herr statsminister,
att den intresserar folk i allmänhet?
Vi kan ju tänka på löntagare som står
inför en förhandlingsomgång, där det är
fråga om att de skall få lönehöjningar,
som i många fall inte ger någonting
annat än kompensation för prisstegringarna;
många löntagare har under den
senaste tiden fått mindre i lönehöjning
än vad priserna har stigit, och det har
gett dem reallönesänkningar. Om de nu
skall få en lönehöjning som skall kompensera
dem för de prisstegringar som
har inträffat, är det då helt ointressant
om de får behålla 500 eller 400 kr. av
den tusenlapp de får i lönehöjning? Inte
för dem, absolut inte! Därför måste
man givetvis diskutera, få tid att diskutera
och få tekniskt underlag för att
diskutera hur en skatteskala skall göras.

Nu är det så för t. ex. gifta med hemmafru
att marginalskatten just mellan
30 000 och 35 000 kr. stiger med 9,9
procentenheter, under det att ökningen
är bara 6,7 procentenheter mellan
35 000 och 40 000 kr. och 5 procentenheter
mellan 40 000 och 45 000 kr. Det
ligger ingenting ödesbestämt i detta.
Jag har valt detta exempel för att visa
att det här inte bara är fråga om värderingar.
Här är det fråga om möjligheter
att få tid att utarbeta ett tekniskt system
som fungerar på ett skäligt sätt.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Herr Palme har ett par
gånger varit inne på att grundtanken
i detta förslag är att minska skatten för
låginkomsttagarna. På den punkten tror
jag inte det råder några större meningsskiljaktigheter
mellan de demokratiska

Nr 11

Tisdagen den 17 mars 1970

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 70 med förslag till lag om ändring i

kommunalskattelagen, m. m.

partierna. Personer som har lägre inkomster
skall naturligtvis drabbas
mindre hårt av den belastning, som
skatterna utgör.

Eftersom herr Palme understryker
sitt intresse för just låginkomsttagarna
kan man naturligtvis fråga sig, hur detta
rimmar med en liten detalj, som man
kan ta del av i tabellerna. Enligt dessa
får en ensamstående med 100 000 kronor
i inkomst en skattesänkning på
1 215 kronor. Detta kan i och för sig
vara riktigt. Han har tidigare beskattats
oerhört hårt. Det visar dock att regeringen
— dess bättre, vill jag säga —
inte på alla punkter har koncentrerat
skattesänkningen till låginkomsttagarna.

Sedan säger herr Palme något mycket
intressant: Vad ojar sig oppositionen
över? Varför väntar oppositionen att regeringen
skall framlägga förslag, som
den i sin tur kan ta ställning till? Varför
gör oppositionen ingenting själv? Herr
Palme har visserligen inte varit statsminister
så länge, men han har varit utbildningsminister
och vanlig riksdagsman
under lång tid och kan inte gärna
ha undgått att åtminstone någon gång
lyssna på de skattedebatter, som vi har
haft här i riksdagen. De har mycket
klart angivit inriktningen av oppositionens
skattepolitik. Moderata samlingspartiet
presenterade dels i en stort upplagd
motion i januari förra året, dels i
en motion i höstas ett program, som
gick ut på att låginkomsttagarna skulle
befrias från statsskatt och att mellaninkomsttagarna
och även de högre inkomsttagarna
skulle få lägre marginalskatt
och lägre progressiv beskattning.
Vi ville att barnfamiljernas situation
speciellt skulle beaktas. Vi var också
beredda att se till att de kostnader, som
åsamkades samhället genom dessa lättnader
i den direkta beskattningen, skulle
kompenseras genom en höjd mervärdeskatt.
Jag skall inte gå närmare in på
detta problem. Jag tycker dock att herr
Palme inte borde vara så uppslukad av

sina egna förslag, att han inte ens tar
del av eller lyssnar till vad oppositionen
säger.

Herr Palme beskyller också omgivningen
för att inte behärska detta område
och vara okunnig. Jag kan gärna
medge, herr Palme, att vi har svårt att
bedöma de tekniska effekterna av förslaget.
Anledningen till det är emellertid,
herr Palme, att regeringen har underlåtit
att presentera det tekniska materialet,
bl. a. marginalskattetabellerna.
Får vi dem lär vi oss mer och kan debattera
bättre.

Jag hade inte för avsikt att gå in på
själva innehållet i propositionen. I
mitt första anförande pekade jag på
brister i den, på avsaknaden av innehåll
i åtskilliga fall. Det är detta frågan
gäller liksom regeringens handläggning
av ärendet. Jag har redan gått igenom
hur regeringen i sitt sätt att informera
opinionen försökt styra utvecklingen
åt ett visst håll. Den har inte visat tillräcklig
respekt för den demokratiska
opinionsbildningen. Den har försökt att
genom hemlighetsmakeri och genom undanhållande
av fakta göra det svårare
för de 50 procent av den svenska väljarkåren,
som har en annan uppfattning
än regeringen om hur skatteproblemet
tekniskt skall lösas. Det vittnar
om nonchalans. Det är inte den »hemskaste»
maktfullkomlighet, som herr Palme
talar om. Jag tycker att maktfullkomlighet
är ett tillräckligt starkt ord
— det behöver inte förstärkas.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Nu börjar det bli verkligt
intressant. Jag tillåter mig fråga:
Varför lägger då inte oppositionen fram
sina förslag? Ni talar bara om det försprång
vi haft därför att vi så länge
diskuterat och förberett skattefrågan.
Men här svänger herr Holmberg på
klacken och säger att detta inte alls är
sant, eftersom det finns ett klart redovisat
högerns skatteprogram som blivit
framlagt.

Tisdagen den 17 mars 1970

Nr 11

Vid remiss av Kung], Maj:ts proposition

kommunalskattelagen, m. m.

(Herr Holmberg: Moderata samlingspartiets!) Ja,

låt oss säga moderata samlingspartiets
program — men det var högerns
program när ni lade fram det.
Det är inte programmet utan partiet som
har bytt namn, och det skall man inte
skylla det stackars skattesystemet för.
Ni hade emellertid alla chanser i världen
att gå ut och informera väljarna om
den moderata linjen i skattefrågan i
stället för att gnälla över att ni inte
fick se regeringens tabeller och förslag.
Varför talar ni inte om det förslag,
som ni säger att ni har? Om ni
gör det är det ni som har ett stort försprång
i debatten. Varför i all sin dar
har ni gnällt över vår maktfullkomlighet,
som tagit sig uttryck i att vi utarbetat
våra tankegångar genom debatter
inom partiet, att vi sedan offentliggjort
principerna och att vi till sist
framlagt det tekniskt utformade förslaget?
Varför har ni inte kämpat för det
förslag som vi nu får veta att ni hela
tiden haft?

Herr Holmberg fortsätter — och då
börjar det bli verkligt svårt för honom
— sitt resonemang med att säga att alla
de demokratiska partierna är ense om
att man skall hjälpa låginkomsttagarna.
Vi har emellertid gått igenom det gamla
moderata programmet, och jag vågar
påstå att nästan samtliga skatteförslag
som högern eller moderaterna -—• eller
vad ni än kallat er — lagt fram har
inneburit en övervältring av skattebördan
till de lägre inkomsttagarnas nackdel
och de högre inkomsttagarnas fördel.
Har ni nu plötsligt ändrat mening
beträffande ert tidigare klart redovisade
program, så att ni vill stödja låginkomsttagarna,
eller står ni fast vid
era gamla principer som hur ni än garderat
dem alltid inneburit en övervältring
till de lägre inkomsttagarnas nackdel?
Vi har aldrig varit ense gudskelov
med högern eller moderata samlingspartiet
i skattefrågan just därför att det -

nr 70 med förslag till lag om ändring i

ta parti representerat helt andra värderingar
än vi.

På sätt och vis är det mycket avslöjande
att höra herr Holmberg här
ondgöra sig över att en ungkarl med
100 000 kronors inkomst skulle få en
skattesänkning enligt regeringens förslag.
Detta är, så som alla de i kammaren
närvarande ledamöterna vet, en
ofrånkomlig konsekvens av genomförandet
av en individuell beskattning och
en gemensam skatteskala. Om man då
inte i hög grad vill skärpa de marginaleffekter
för de gifta, som ni redan ondgör
er över, blir den ofrånkomliga
konsekvensen att en och annan ensamstående
med relativt höga inkomster
får en skattesänkning.

Jag kan emellertid berätta för herr
Holmberg att 93 procent av de ensamstående
har inkomster under 30 000
kronor och alltid utgör i stort sett en
låginkomstgrupp. Det finns några få
som har höga inkomster, men som någon
sagt förblir väl inte de som har
sådana inkomster så länge ungkarlar,
varför detta problem kanske avskaffar
sig självt. Men här blir det plötsligt ett
vapen i högerns hand. Ni försöker angripa
regeringsförslaget genom att säga
att det är förskräckligt att ge ungkarlar
med 100 000 kronor i inkomst en liten
skattesänkning. Det är väl ingen som
tror på detta resonemang efter att under
alla år ha fått uppleva att högern
eller moderata samlingspartiet framlagt
förslag som skulle ha givit tusentals
kronor i skattesänkning till alla personer
med högre inkomster. Fortsätt att
kritisera vårt förslag, herr Holmberg, ty
då kommer folk med gott förstånd att
inse att det är något lurt med det hela!

Sedan fortsatte också herr Holmberg
och herr Gustafson i Göteborg med att
tala om marginalskatten, och det är
klart att den spelar en roll. Det är
mycket viktigt att vi exempelvis företar
en betydande sänkning av marginalskatten
för textilarbetare, så att de får

Nr 11

Tisdagen den 17 mars 1970

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

kommunalskattelagen, m. m.

behålla mera av sin inkomst. Men det
är inte sådana grupper ni har talat om.

Det tredje, som kanske är litet intressant
i dagens debatt är att det plötsligt
blev två nya parhästar här i talarstolen,
nämligen herrar Gustafson i Göteborg
och Holmberg. Herr Gustafson,
om än på ett mycket mera modest och
sakligt sätt, uppehöll sig envist vid
samma problematik som herr Holmberg
och diskuterade skatteförslaget bara
från marginalskattesynpunkt. Jag
hoppas att dessa båda nya parhästar
inte blir alltför samstämda. Jag skall
inte lägga mig i den saken, men vill
de bli samstämda är det i varje fall inte
till de mindre inkomsttagarnas fördel.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det som statsministern
nu sade var avslöjande. Om man kritiserar
regeringen på en bestämd punkt
och därvid får sällskap med någon
från ett annat parti knyts man genast
ihop med det partiet till alla delar.

Att jag nu tog upp frågan om marginalskatterna
beror helt enkelt på det
faktum att propositionen icke innehåller
någon tabell som belyser dessa
skattesatser. De övriga frågorna -— barnfamiljerna,
den faktiska sambeskattningen
och pensionärerna — har vi
många tillfällen att diskutera, men det
finns särskild anledning att få klarhet
om marginalskatterna, eftersom det
är en sak, herr statsminister, som intresserar
mycket stora grupper av löntagare,
vilket parti de än tillhör.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern har på
ett ganska skickligt sätt försökt slingra
sig ifrån det viktigaste problemet för
en regering, nämligen att presentera en
av de betydelsefullaste propositionerna
på ett genomtänkt och belysande sätt.

Jag pekade från början på vissa bris -

nr 70 med förslag till lag om ändring i

ter i propositionen. Var, herr Palmgren,
skall stat och kommun ta de 500
miljoner kronor som vänstern tydligen
anser att man skall trolla bort?
Det står inte ett dugg i propositionen
härom, och man rycker över huvud
taget på axlarna när saken förs på
tal. Var finns de marginalskattetabeller
som man inte vill redovisa?

I själva verket är det fantastiskt att
statsministern inte inser att det ändå
finns vissa bestämda regler för hur en
regering bör förfara och arbeta i det
demokratiska spelet, och den avgörande
och främsta regeln är att det material
som presenteras för riksdagen
är fullödigt och inte bara taktiskt betingat.

Regeringen har i detta fall snabbt
värpt en stor skatteproposition en vecka
före påsk utan att ge oppositionen
möjlighet till arbete under påsk för
att i detalj forma alternativa förslag.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Till sist bara några
ord! Herr Holmberg kallar mig för
Palmgren och det får han gärna göra
hur länge som helst, om jag får fortsätta
att kalla moderata samlingspartiet
för högern. Det blir mycket mera
praktiskt på det sättet.

Ni har nu, herr Gustafson i Göteborg
och herr Holmberg, fått ett material
som möjliggör en total belysning av
skattesystemet. Vill ni ha ytterligare
material, är det inte svårt för er att
färdigställa det själva och göra de undersökningar
som kan anses erforderliga.
Vid bevillningsutskottets behandling
av ärendet kan material inhämtas.
Men det finns en gräns för hur mycket
material som kan tas med i en proposition
om den skall bli någorlunda överskådlig.

Herr Holmbergs yttrande om påsken
tycker jag inte är något viktigt i ett
allvarligt sammanhang. Men ni återkommer
hela tiden till detta med margi -

Tisdagen den 17 mars 1970

Nr 11

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
kommunalskattelagen, m. m.

nalskatterna. Jag har ingen tro på att
folkpartiet och högern i alla frågor
skall gå i armkrok. Ni har varit oense
förr, och det kanske för det mesta
kommer att fortsätta att vara så. Jag har
bara konstaterat att i dagens debatt
framstod herrar Gustafson och Holmberg
som verkliga parhästar i sin argumentation
på den punkt där de förde
fram kritik mot skatteförslaget. Vi får
se, när påskfriden är över, om denna
samköming kommer att fortsätta. Det
skall bli intressant att följa utvecklingen
därvidlag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i debatten här mellan statsministern
och herr Holmberg, men jag vill
säga en sak med anledning av att statsministern
påpekade, att man inte skall
förirra sig in i marginalskatteproblematiken.
Statsministern tycktes tro att,
den som diskuterar marginalskattefrågan,
därigenom visar att man är motståndare
till en tendens inom skattepolitiken
i inkomstutjämnande riktning.

Jag skulle därför gärna vilja säga eu
sak till herr Palme, om han nu vågar
lyssna. Jag tycker nämligen att han
gjorde ett ytterst allvarligt fel; jag skall
försöka klara ut detta på ett par minuter.

Herr Palme! Marginalskattefrågan
gäller varje grupp av inkomsttagare och
varje enskild inkomsttagare. Den gäller
möjligheten för envar att förbättra sin
realinkamst, inte bara att höja sin inkomst
nominellt. Om en person finner
att den ena hälften av inkomsthöjningen
går åt för att kompensera levnadskostnadernas
stegring och att den andra
hälften tas av staten och kommunerna
i skatt så att det inte blir något kvar, så
blir alltså problematiken hur han — det
gäller även en låginkomsttagare — skall
ha möjlighet att förbättra sin reella inkomst.
Det hade varit utomordentligt

nr 70 med förslag till lag om ändring i

bra, om statsministern hade ägnat större
uppmärksamhet åt detta problem —
som är ett mycket väsentligt problem
— att beskattningen i ett samhälle med
stigande priser i många fall tar ifrån
människorna praktiskt taget hela fördelen
av den nominella inkomsthöjningen.
Detta är inte någon liten teknisk
detalj. Regeringen har inte ens
publicerat det material som behövs för
att frågan någorlunda lätt skall kunna
bedömas.

När herr Palme framhåller att skattereformen
är fråga om värderingar och
inte om teknik, så blir slutsatsen att regeringen
för länge sedan kunde ha lagt
fram det avgörande materialet. Varför
kunde inte herr Sträng ha gjort det i
januari? Var inte era värderingar då
klara? Varför vill herr Sträng hålla på
i månader, om det inte vore därför att
ytterligare en del ting måste bestämmas.
Det är därför rimligt att även oppositionen
får en viss tid på sig.

Till sist, herr talman, statsminister
Palme har i en del anföranden uttalat
att de borgerliga i sin kampanj skulle
motsätta sig en skattepolitik i utjämnande
riktning. Men, herr statsminister,
från folkpartiets sida har vi inte offentliggjort
någon ståndpunkt i skattefrågan,
och jag har inte sett att centerpartiet
har gjort det heller. Jag vet inte
om man har gjort det från moderata
samlingspartiets sida, men man kan väl
svara för sig själv. Om oppositionen har
fått vänta i åratal på ert förslag bör ni
väl kunna vänta i två och en halv vecka
på att få ta del av vår ståndpunkt i
stället för att i förväg påstå allt möjligt
om vad vi vill eller inte vill. Men herr
Palme har kanske tänkt speciellt på
moderata samlingspartiet.

Jag vill i så fall hemställa till statsministern
att Ni lär Er att skilja på de
olika oppositionspartierna även när Ni
debatterar. Däremot är det kanske
mindre viktigt om Ni säger högern eller
moderata samlingspartiet.

Nr 11

Tisdagen den 17 mars 1970

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

kommunalskattelagen, m. m.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag behöver inte i och
för sig lära mig att skilja på de olika
oppositionspartierna — de skiljer så bra
på sig själva. Men jag måste säga att det
i dagens debatt verkligen inte är så
lätt att göra det. En mycket stor del av
den s. k. folkpartistiska pressen har deltagit
i opinionsbildningen på ett sätt
som varit identiskt med de s. k. »moderata
synpunkterna», och även om man
inte skall behöva ta ansvar för allt som
skrivs i tidningarna har detta varit så
pass entydigt och i avsaknad av folkpartiets
avståndstagande att det är svårt
att i detta fall göra en åtskillnad.

Vad marginalskatteproblemet beträffar
så är väl inte en marginalskatt på
100 procent tänkbar annat än i extrema
fall med en utomordentligt usel avkastning
på en förmögenhet. Frågan gäller
vad som är en rimlig marginalskatt i
olika skikt, och den diskussionen får vi
säkerligen återkomma till. Jag skall ge
herr Ohlin chansen att minska marginalskatten
om ni vill göra det, och sedan
får ni tala om varifrån pengarna härtill
skall tas. Då kan vi föra en meningsfull
debatt. Jag skall gärna vänta i två
och en halv vecka på ett förslag i denna
fråga från herr Ohlin och hans vänner.

Slutligen vill jag beklaga att jag var
på väg ut ur plenisalen, men det berodde
på att samtliga riksdagsgrupper nu
sammanträder, och jag tror att riksdagsgrupperna
har ett legitimt anspråk på
att åtminstone deras ordförande visar
sig på sammanträdena.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsminister Palme ansåg
att diskussion i skattefrågan i det
socialdemokratiska partiet ersätter en
debatt i alla de demokratiska församlingar
som partierna utgör. Då är det
i och för sig konsekvent att herr Palme
säger att riksdagens debatt i dag bör

nr 70 med förslag till lag om ändring i

vika för den socialdemokratiska riksdagsgruppens
sammanträde.

Låt mig endast beröra två frågor. Det
verkar som om det nu hos herr Palme
börjar skymta -— men mycket otydligt
— någon insikt om att marginaleffekterna
i beskattningen inte bara beror
på de skalor som regeringen publicerat,
utan att det hela har något samhand
med den fortgående prisstegringen och
att man därför även för låginkomsttagare
kan komma upp till mycket stora
marginaleffekter i närheten av 100 procent.
Ännu tycks emellertid inte herr
Palme ha nog »förirrat sig in i» denna
problematik för att vilja närmare gå in
på saken, men det kanske kommer.

Som ursäkt för att herr Palme talat
om »borgerlig kampanj» anför han att
en del liberala tidningar kritiserat regeringen
på ett sätt som han inte gillar.
I så fall har väl regeringen sig själv att
skylla, eftersom kritiken delvis utgått
från bristfälliga upplysningar. Men inte
överstiger det väl ändå statsminister
Palmes distinktionsförmåga att, om
han menar »vissa liberala tidningar»,
också säga detta i stället för att klumpa
ihop dem med partierna och tala om
att de borgerliga gör si eller så. Nog kan
väl herr Palme se skillnaden när tidningen
Aftonbladet skriver en sak och
när regeringen uttalar sig i samma fråga,
ofta på ett helt annat sätt.

Inom oppositionen har vi någon gång
blivit kritiserade för att inte i tillräcklig
grad iaktta denna distinktion mellan
press och regeringsparti. Jag tror
att herr Palme skulle må väl av att
öva sig i att göra den distinktionen.
Vidare återkommer jag, herr talman,
till ett önskemål att när statsminister
Palme kritiserar oppositionen i en fråga,
där det finns olika ståndpunkter,
han lär sig att skilja mellan de olika
partierna och klargör vilket parti han
syftar på eller om han syftar på vissa
delar av tidningspressen.

Tisdagen den 17 mars 1970

Nr 11

Interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige och Norge

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Partiledaren Olof Palme
har inte tid att vara statsminister längre
just nu; han har ett partisammanträde
som väntar. Det är ganska typiskt, ty om
någonting framgått av denna debatt är
det att Olof Palme över huvud taget
icke har någon ambition att vara statsminister
— inte en hela folkets statsminister.
Han känner sig uppenbarligen
som en partiledare, som har tagit på
sig ett vänsterknäck som något slags
ordförande i regeringen. Han finner att
det socialdemokratiska partiet kan som
beredningsunderlag ersätta svenska folket,
att det socialdemokratiska partiets
instanser kan ersätta oppositionspartier
och riksdagsorgan. Det är inte en
sådan statsminister vi väntar oss.

Det är riktigt som herr Ohlin säger
att det inte spelar så stor roll om man
gör en felsägning då och då. Om man
kallar moderata samlingspartiet för högern,
så all right, men det känns angeläget
för flera människor än herr Palme
möjligen anar att ha en statsminister
som kan iaktta ett minimum av vanlig
hövlighet.

Härmed var överläggningen slutad.

Propositionen hänvisades, såvitt avsåg
ändring i lagen om finansiering av
folkpensioneringen, till lagutskott och
i övrigt till bevillningsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 71, med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt,
in. in.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 4, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, 14 och
20, statsutskottets utlåtanden nr 2, 12,
13 och 35—40, bevillningsutskottets betänkanden
nr 15—20, bankoutskottets
utlåtanden nr 15 och 16, första lagutskottets
utlåtanden nr 3, 14 och 16—18,
andra lagutskottets utlåtanden nr 13—
16, tredje lagutskottets utlåtanden nr
10, 16—20 och 26 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 6—9.

§ 7

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista
måtte uppföras dels
tredje lagutskottets utlåtande nr 26
främst, dels första lagutskottets utlåtande
nr 3 och bevillningsutskottets betänkande
nr 16 i nu nämnd ordning närmast
efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, dels statsutskottets utlåtande
nr 13 närmast före samma utskotts
utlåtande nr 36.

Denna hemställan bifölls.

§ 8

Interpellation ang. utlåningsräntorna i
Sverige och Norge

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Av förefintliga uppgifter
att döma syns utlåningsräntorna
vara lägre i Norge än i Sverige. Det är
möjligt att förhållandena skiljer sig så
mycket mellan de båda länderna att Sverige
icke kan hålla samma låga räntenivå
som Norge. Men helt säkert vill en
stor del av svenska folket få klarhet i
om utlåningsräntorna är lägre i Norge,

Nr 11

Tisdagen den 17 mars 1970

Interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige och Norge

hur stor skillnaden i så fall är och vad
som orsakar skillnaden. Att allmänheten
önskar få klarhet om detta beror givetvis
på att vårt höga ränteläge medför
höga priser på varor och höga bostadskostnader,
som skulle kunna undvikas
om räntenivån sänktes.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är statsrådet beredd lämna besked
om huruvida utlåningsräntorna är lägre
i Norge än i Sverige?

2. Vill statsrådet i så fall lämna besked
om storleken av skillnaden beträffande
utlåningsräntorna mellan de båda
länderna och om anledningen till skillnaden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av motion angående
grunderna för utdelning av utmärkelsen
»För nit och redlighet i rikets tjänst»,
nr 7, i anledning av motion om tillvaratagande
av arkivmaterial i samband
med företagsnedläggningar,

nr 8, i anledning av motioner om åtgärder
för att hindra utrotning av vissa
djurarter,

nr 9, i anledning av motioner om
kontroll av bilhandel och bilreparationer,

nr 10, i anledning av motioner angående
ett system att motverka skadeverkningarna
av viss reklam,

nr 11, i anledning av motion om kartläggning
av mångsyssleriet inom politiken,

nr 12, i anledning av motion angående
ungdomsbrottsligheten, samt

nr 13, i anledning av motioner angående
likheten inför lagen.

§ 10

Anmäldes och godkändes statsutskot -

tets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

98, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1970/71
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
och

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
motioner.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 52, angående organisation m. inför
högre utbildning och forskning i
Linköping,

nr 54, med förslag till lag om ändring
i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,
m. m., samt

nr 62, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1966: 158) angående
utvidgad tillämpning av lagen den 22
juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa
fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg in. m. och av lagen den 21 mars

Tisdagen den 17 mars 1970

Nr 11

1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 25, angående musik- och dansutbildning
m. m., motionerna:

nr 1168, av herr Ericson i Örebro
och fru Lindberg, samt

nr 1169, av fru Ryding och fru Marklund; i

anledning av Kungl. Majt:ts proposition
nr 41, angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin,
motionerna:

nr 1170, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.,

nr 1171, av herr Hovhammar m. fl.,
nr 1172, av herr Magnusson i Borås
m. fl., och

nr 1173, av herr Persson i Heden
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 42, med förslag till lag om
ändring i sjukvårdslagen (1962:242),
motionen nr 1174, av herr Romanus;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

sition nr 49, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:
370), motionerna:

nr 1175, av herr Clarkson m. fl.,
nr 1176, av herr Jonasson m. fl., och
nr 1177, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Clarkson (m), till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående exportförbudet för
vissa flygplan, och

herr Magnusson i Borås (m), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående domänverkets lokalisering.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.17.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Onsdagen den 18 mars

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

I enlighet med kammarens därom den
6 innevarande mars fattade beslut skulle
nu val företagas av tre ombud i
Europarådets rådgivande församling
jämte tre suppleanter för dessa ombud.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
som yttrade:

Herr talman! För det val som skall
företagas vid detta plenum ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Listan
upptar namn på så många personer,
som valet avser.

Den av herr andre vice talmannen
för detta val avlämnade listan var av
följande utseende:

Ombud Suppleanter

S. R. Alemyr (s),
ledamot av andra kammaren

U. I. Svanberg (s),
ledamot av andra kammaren

G. Hedlund (ep),
ledamot av andra kammaren

P. B. G. Sjönell (ep),
ledamot av andra kammaren

B. G. Bohman (m),
ledamot av första kammaren

N. E. Wååg (s),

ledamot av första kammaren

Sedan herr förste vice talmannen för
kammaren uppläst denna bsta, blev den
av kammaren godkänd; och förklarades
de å listan uppförda ledamöterna
utsedda till ombud respektive suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

§ 2

Justerades protokollet för den 10 innevarande
mars.

§ 3

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Skoglund, som vid kammarens
sammanträde den 10 innevarande
mars beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 6—den 14
mars, enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 15—den 21 mars.

Herr Skoglund beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 4

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Jönsson i Malmö, som vid
kammarens sammanträde den 11 nästlidne
februari med läkarintyg styrkt

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

Lag om tillfällig vattenreglering under år 1970

sig från och med den 8 februari tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 5

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 52,
angående organisation m. m. för högre
utbildning och forskning i Linköping;
samt

till lagutskott propositionerna:

nr 54, med förslag till lag om ändring
i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,
in. m., och

nr 62, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1966: 158) angående
utvidgad tillämpning av lagen
den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud
i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg m. m. och av lagen den
21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska
fartyg.

§ 6

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1168 och 1169.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1170, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 41,
angående stimulansåtgärder för textiloch
konfektionsindustrierna samt den
manuellt arbetande glasindustrin, hänvisades
motionen, såvitt avsåg exportfrämjande
åtgärder, till statsutskottet,
såvitt gällde utnyttjande av investeringsfondsmedel,
till bevillningsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades till
statsutskottet den å bordet vilande motionen
nr 1171.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1172, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 41, angående
stimulansåtgärder för textil- och

konfektionsindustrierna samt den manuellt
arbetande glasindustrin, hänvisades
motionen, såvitt avsåg exportfrämjande
åtgärder och utbildningsstöd,
till statsutskottet och i övrigt till bankoutskottet.

Vidare föredrogs den å bordet vilande
motionen nr 1173, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 41, angående
stimulansåtgärder för textil- och
konfektionsindustrierna samt den manuellt
arbetande glasindustrin; och
hänvisades motionen, såvitt avsåg utnyttjande
av investeringsfondsmedel, till
bevillningsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner, och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1174; och

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1175—1177.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 6—13.

§ 8

Föredrogs den av herr Hedlund (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående utlåningsräntorna
i Sverige och Norge.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Lag om tillfällig vattenreglering under
år 1970

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillfällig vattenreglering under år
1970 jämte motioner i ämnet.

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Lag om tillfällig vattenreglering under år 1970

Genom en den 27 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 48, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om tillfällig vattenreglering
under år 1970.

I samband med propositionen behandlades
följande i anledning av denna
väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 1006
av herr Karl Pettersson och fröken
Stenberg samt II: 1165 av herrar Nilsson
i Agnäs och Petersson i Gäddvik;

B. motionen II: 1164 av fru Marklund
och herr Hermansson, vari hemställdes

»att riksdagen i sitt utlåtande till
Kungl. Maj:ts proposition nr 48/1970
måtte understryka de i denna motion
anförda synpunkterna om skadeersättningsärendenas
handläggning i syfte att
trygga berörda sakägares intressen».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1006 och 11:1165 bifalla
propositionen nr 48; samt

B. att motionen II: 1164 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Yi reser i vår motion
11:1164 inga invändningar mot förslaget
i förevarande proposition att Kungl.
Maj:t skall kunna bevilja tillfälligt tillstånd
att under år 1970 sänka vattenståndet
vid befintliga kraftverks- och
regleringsdammar. Den situation som
har uppstått beträffande kraftförsörjningen
i vårt land nödvändiggör den
föreslagna åtgärden.

Det förefaller också som om berörda
kommuner — kanske med något
undantag — accepterar skälen till den
föreslagna åtgärden. Det är alltså inte

det frågan gäller. Men här och var reses
invändningar från andra utgångspunkter.
Man anser att berörda sakägares
lokala intressen i fall som dessa
ganska ofta kommer i kläm. De skadeverkningar
som i förekommande fall
har uppstått anser man otillräckligt beaktade.
Därför befarar man att bedömningen
av olägenheterna när det
gäller längre gående åtgärder — d. v. s.
en vattenreglering utöver vad som normalt
anses tillrådlig — på samma sätt
kommer att otillräckligt beaktas.

Vi anser det förslag som vi ställt,
nämligen att man även borde höra kommunerna
såsom det mest representativa
uttrycket för berörda lokala sakägarintressen,
vara rimligt. Utskottet består
dessa synpunkter med det kortfattade
omdömet, att de berörda sakägarnas
intressen enligt utskottets mening
kommer att tillgodoses på ett betryggande
sätt. Punkt och slut. Några skäl
för denna sin slutsats anför inte utskottet.
Man kan fråga vari olägenheten
med att låta de lokala synpunkterna
få komma till tals före avgörandena
i sak består.

I detta sammanhang uppkommer
även en annan fråga, som vi något berört
i vår motion. I det konkreta fall
som vi har åberopat talas det om en
icke obetydlig inkomstökning för producenten.
Man är ute i bygderna naturligtvis
medveten om detta förhållande
när man inför förestående vattenregleringar
diskuterar frågan hur de lokala
sakägarintressena brukar bli tillgodosedda
och i detta sammanhang också
aktualiserar ett önskemål om att få
bli hörda. I en kommun i Norrbotten
— Arjeplog — har man i en hänvändelse
till Kungl. Maj:t anfört följande:
»Då den vinst som avsänkningen medför
vida överstiger skadeersättningen,
och detta är en vinst som kommer hela
landet till godo, borde rimligtvis en
väsentlig andel av intäkterna från en
naturtillgång, som utnyttjas under exceptionella
förhållanden, komma den

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

Lag om tillfällig vattenreglering under år 1970

kommun till godo som har denna tillgång
inom sina gränser.»

Även om det ärende som vi nu behandlar
inte innefattar just den konkreta
fråga som Arjeplogkommunen fört
på tal, vill jag gärna uttala min sympati
för det framförda kravet.

I alla händelser, herr talman, kan
jag inte finna de anförda skälen mot
ett bifall till det i motionen II: 1164
ställda förslaget vara bärande. Jag ber
därför att få yrka bifall till motionen
II: 1164.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet är inte att jag vill anmäla
en mening som avviker från den som
framförts i tredje lagutskottets utlåtande
nr 26. Jag har i princip inget att
erinra mot att Kungl. Maj :t under den
tidsperiod, som anges i utskottets förevarande
utlåtande, lämnar tillstånd till
att sänka vattenståndet vid befintliga
kraftverks- och regleringsdammar under
vad som eljest är lagligen medgivet.
Förhållandet beträffande landets
elförsörjning är sådant att dylika drastiska
åtgärder kan komma att krävas.

Förutom det av riksdagen i förra
veckan fattade beslutet om tvångsinässig
begränsning av elkonsumtionen kan,
därest inte vattentillgångarna ökas genom
kraftig nederbörd, ett krafttillskott
skapas genom att vissa regleringsmagasin
tillfälligt avsänks under fastställda
nedre vattenståndsgränser.

Vattenståndet i våra sjöar och vattendrag
är mycket lågt. Vänerns vattenstånd
är för att bara ta ett exempel
8,10 meter, det lägsta som någon gång
noterats sedan Vänerns vattenstånd reglerades
genom vattendom år 1937. Det
lägsta tillåtna vattenståndet 1 januari—
30 april är 43,16 meter över havet. Den
16 mars i år var vattenståndet 43,28 meter
över havet och eu vecka tidigare
var det 43,32 meter. Vattenståndet har
alltså under den senaste sjudagarsperioden
sjunkit med 4 centimeter.

Det är helt naturligt att det låga vattenståndet
skapar problem, inte minst
för sjöfarten. För några dagar sedan
erhöll jag ett brev från ett rederi som
driver sjötrafik på Vänern. Då jag anser
att brevets innehåll bör intressera
kammarens ledamöter skall jag citera
det:

»Om vattenståndet i Vänern ytterligare
skulle kunna sänkas utan att sjöfarten
skulle bli lidande härav vill jag
framhålla följande:

Till Din ledning vill jag först nämna
att normalt vattendjup tillåter fartyg
att passera med ett djupgående av 4,60
—4,70 in mot nuvarande 3,90 m. Redan
det nuvarande låga vattenståndet innebär
en mycket stor ekonomisk förlust.
Många av våra fartyg får redan i dagsläget
ett lastbortfall på mellan 500 och
600 ton per resa. Skulle detta låga vattenstånd
kvarstå under större delen av
seglationsåret, som kanahnyndigheterna
håller för troligt, innebär det ett fraktbortfall
av storleksordningen 2 milj.
kronor för våra rederiers fartyg.

Anledningen till detta stora bortfall
av last är till största delen Karls Grav.
Hade densamma fördjupats tidigare,
som så många gånger diskuterats, skulle
fartygen trots dagens extremt låga vattenstånd
kunna passera med ett djupgående
av ca 4,3 m mot i stället nuvarande
3,9 in och förlusten enbart för
vårt vidkommande kunnat stanna vid
ca 1 milj. kronor.

Om Du betänker att varje centimeter
minskad nedlastning betyder ett
lastbortfall av 5—10 ton per fartyg, och
att vi sysselsätter ett 30-tal fartyg på
Vänern, så betyder det ett lastbortfall
av ca 150—300 ton eller nettoförlusten
i pengar ca 3 500—7 000 kr. per
vecka.

Av ovanstående förstår Du säkert att
vi redan nu anser katastrofen vara ett
faktum och att ytterligare sänkningar
av Vänerns vattennivå för oss ter sig
helt omöjligt.

Ovanstående siffror gäller enbart

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Lag om tillfällig vattenreglering under år 1970

Thunbolagets rederier och som Du vet
trafikeras Vänern även av många andra
rederier.»

Herr talman! Med det anförda vill
jag ha sagt att sänkning av den nedre
vattengränsen endast får företagas därest
det är oundgängligen nödvändigt
med hänsyn till landets kraftförsörjning,
men i denna bedömning bör även
stor hänsyn tagas till bl. a. båttrafik
och fiske. Jag vill helt instämma i vad
departementschefen anfört om att tillståndsmöjligheten
endast skall utnyttjas
om kraftsituationen blir sådan att
tillstånd oundgängligen behövs med
hänsyn till landets kraftförsörjning. Om
det finns risk för mycket svårartade
skador, bör tillstånd över huvud taget
inte ges.

Med denna försäkran, herr talman,
har vi ej anledning motsätta oss den
av Kungl. Maj:t begärda fullmakten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 26.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
vi här behandlar är föranlett av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om tillfällig vattenreglering under 1970,
enligt vilken lag Kungl. Maj :t kan lämna
tillstånd att tillfälligt sänka vattenståndet
vid befintliga kraftverk och regleringsdammar
under vad som eljest är
lagligen gällande. Tillstånd får lämnas
bara om det är oundgängligen nödvändigt
för landets kraftförsörjning under
1970. Tillståndet får inte avse längre
tid än till utgången av juli månad i
år.

Jag har i min hand ett tidningsurklipp
där man nämner de regleringsmagasin
som kan komma i fråga. De
ansökningar som hittills kommit in gäller
Satisjaure och Messaure i Stora Luleälv,
Tjaktajaure i Lilla Luleälv, Ajaure
och Storuman i Umeälv, Kultsjön i
Ångermanälven, Storsjön i Ljungan och
Arbråsjön i Ljusnan. De begärda till -

stånden skulle möjliggöra en kraftproduktion
på cirka 470 miljoner kWh.
Kraftbristen uppgår som bekant till cirka
600 miljoner kWh. Med andra ord
skulle denna tillfälliga vattenreglering
inte behöva få den omfattning som motionärerna
tänkt sig, utan den kan till
sin räckvidd bli rätt begränsad.

Fru Marklund hyser enligt utskottets
bedömande obefogade farhågor för att
sakägarnas — det må gälla kommuner
eller enskilda — ekonomiska intressen
skall komma i kläm i det här sammanhanget.
Jag vill då påminna om
hur ett ärende av denna art behandlas.
Enligt 13 § i lagförslaget skall sökande
före den 1 november 1970 till
vattenrättsdomaren inkomma med inlaga
upptagande bl. a. beskrivning av
den föreslagna reglering, de upplysningar
i övrigt som behövs för att bedöma
ersättningsfrågorna, uppgifter på
berörda fastigheter, vederbörande fastighetsägares
eller nvttjanderättshavares
namn och hemort samt de ersättningsbelopp
sökanden anser böra utgå.
Bevisbördan ligger med andra ord på
den sökande.

Gången i vattendomstolen blir då att
regleringsföretaget till vattendomstolen
inger sin bedömning av värdet på de
skador som kan väntas bli förorsakade
av en sänkning av vattennivån. Dessa
uppgifter skickas ut till sakägare. Om
det är kommuner som är berörda får
de naturligtvis också dessa uppgifter.
År man inte nöjd med det hela, kan
anmälan göras till vattendomstolen, varvid
man påpekar att de ersättningar
som erbjuds är för låga och att man
på vissa poster kräver höjningar. Denna
ansökan prövas sedan i vanlig ordning
i vattendomstolen. Om man inte
är nöjd med de ersättningar som där
blir fastställda, kan man överklaga i
vanlig ordning.

Från dessa utgångspunkter har vi i
utskottet ansett att sakägarnas intressen
— det må gälla kommuner eller
enskilda — är väl tillgodosedda och att

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

Lag om tillfällig vattenreglering under år 1970

det finns alla möjligheter att inom lagstiftningens
ram göra sina berättigade
krav gällande.

I motionen II: 1165 har man till behandling
medtagit även ett speciellt vattenmagasin
och framhållit att det sjöområdet
inte bör komma i fråga. Utskottet
har i anledning därav uttalat
att det inte anser sig böra göra någon
egen bedömning av vilka regleringsmagasin
som bör bli föremål för tillfällig
avsänkning enligt lagen eller turordningen
dem emellan.

Vi förutsätter i stället att Kungl. Maj :t
vid tillståndsgivningen tar nödig hänsyn
till vad som framkommer i utlåtandena
från de ansvariga myndigheterna
och inte ger tillstånd, om det
finns risk för mycket svårartade skador.
Detta är väl den enda ståndpunkt
till dessa frågor som utskottet kan ta.
Det är orimligt att begära att vi vid
den hastiga handläggning som varit
nödvändig skall ha kunnat skaffa oss
en så ingående kännedom att vi kan
säga att utbyggnad inte bör komma i
fråga t. ex. i Kultsjön, i Vänern eller
i Tåsjön, vilket man har föreslagit i
motioner och härifrån talarstolen.

Herr talman! Jag är övertygad om
att de enskilda sakägarnas intressen
blir väl tillgodosedda inom ramen för
det förslag som har lagts fram i propositionen.
Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! I motsats till fru Marklund
skall jag inte yrka bifall till den
motion som jag har skrivit under, men
jag vill gärna göra några randanmärkningar.
I stort sett håller jag med utskottets
talesman om att det inte är lätt
för utskottet att göra en egen bedömning
av vilka sjöar som kan komina i
fråga och vilken turordning dem emellan
det skall vara. När man läser vad
utskottet skrivit känner man emellertid
fortfarande viss tveksamhet. Även om
man inte sätter i fråga att situationen

i dag beträffande kraftförsörjningen är
sådan att det måste ges tillstånd till
sänkning, måste man fråga sig om inte
det hela kunnat planeras på annat sätt,
om det var nödvändigt att vänta med
elkraftsregleringen så länge o. s. v.

Att vi talar särskilt om Kultsjön i vår
motion beror på att den är ett ömmande
fall. Även om vi förstår vad utskottet
skriver, tycker vi att vi måste peka på
att denna bygd verkligen har fått lida
för de många. Vi behöver elkraft i vårt
land, och det är självfallet att de bygder
som berörs av utbyggnader får vissa
nackdelar, men man måste fråga sig
hur långt dessa skall få sträcka sig.
Man har satsat hårt på turismen i denna
bygd, och man är rädd om de naturvärden
som finns kvar. Man har redan
förlorat det mesta av fisket och fruktar
att det lilla som återstår skall bli ytterligare
försämrat. Det är sant att man
efteråt kan begära skadestånd, och
långt om länge får man väl de summor
man kräver eller en del av dem, men
frågan är om man ändå kan få ersättning
i den utsträckning man borde ha
fått.

Jag vill gärna göra en anmärkning
till. De som nu pläderar mycket för utbyggnad
av älvar och talar om att det
är lika vackert sedan man byggt ut älvarna
och reglerat sjömagasinen, de bör
under våren 1970 passa på att göra en
resa i de bygder, som redan tidigare
har fått kraftverksbyggen, och se hur
det nu ser ut i magasinen, försöka bedöma
situationen och begrunda om det
inte är dags att för alltid sluta tänka
på att vidta liknande ingrepp på andra
håll.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag vill gärna lugna
herr Nilsson i Agnäs litet. Enligt vad
utskottet har erfarit kominer Kungl.
Maj:t att infordra yttranden från bl. a.
statens naturvårdsverk, kommerskollegiet
och fiskcristyrelsen för att kunna
bedöma skadeverkningarna i varje eu -

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Sänkning av rösträttsåldern

skilt ärende. Vidare hörs de vattenrättsdomare
vilka har kännedom om de företag
som avses bli ytterligare reglerade
för att besked skall kunna erhållas
om behovet av särskilda vattenhushållningsbestämmelser.
Genom denna remissbehandling
kan den tillfälliga avsänkningens
verkningar i bl. a. de av
herr Nilsson i Agnäs nämnda hänseendena,
fisket och naturvårdsintresset, antas
bli sakkunnigt belysta. Visar det
sig då att skadeverkningarna blir för
omfattande får man räkna med att det
inte heller ges något tillstånd.

Man skulle kunna säga att landet befinner
sig i en katastrofsituation när
det gäller energiförsörjningen. Skall
man släcka elden i ett hus som brinner
kan man naturligtvis inte uppehålla
sig alltför länge vid att diskutera var
man skall ta vattnet. Här gäller det att
snabbt komma fram till ett avgörande
beslut för att vi skall kunna trygga
energiförsörjningen.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Allt vad herr Grebäck
säger står skrivet i utskottsutlåtandet,
och jag har i stort sett inte några invändningar
att rikta mot det. Men om
jag fattar utlåtandet rätt skall åtgärderna
vidtas före utgången av juli månad
i år, medan prövningen av de skador
som uppkommer görs i efterhand. Jag
förutsätter att dessa skador verkligen
blir bedömda och att kloka beslut fattas
efter gjorda överväganden. Under
många år har jag dock följt vad som
hänt när någon i efterhand försökt få
ersättning för skador exempelvis i fråga
om fisket; det är oerhört krångligt
och tar lång tid —- många av intressenterna
hinner avlida innan ärendet blir
avgjort.

Även om jag förstår att en tillfällig
vattenreglering är oundgängligen nödvändig
har jag velat framföra detta för
att visa att det gärna blir så att få måste
lida för de många.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 1164; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner om en
svensk vitbok rörande Nigeria-konflikten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Sänkning av rösträttsåldern

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner
om sänkning av rösträttsåldern.

I detta utlåtande behandlades följande
motioner, vilka alla avsåge sänkning
av rösträttsåldern:

1) I: 177 av herrar Hansson och Ove
Karlsson samt II: 205 av fru Hjelm-Wallén
m. fl., vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta att rösträttsåldern
sänkes till året efter det 18
års ålder uppnåtts samt att i riksdagsordningen
14 §, lagen om val till riksdag
30, 38, 53 b §§, kommunala vallagen
8 §, kommunallagen 6 §, kommunallagen
för Stockholm 6 § och lagen
om församlingsstyrelse 9 § åldersgränsen
nitton år ersättes med arton år»;

2) I: 545 av herrar Lindblad och Wirtén
samt II: 643 av herr Bomanus m. fl.,
vari hemställdes

»(1) att riksdagen måtte besluta om
en sänkning av myndighetsåldern till
18 år, (2) att vederbörande utskott måtte
utarbeta erforderligt förslag till lagtext,
(3) att riksdagen måtte besluta
om en sänkning av rösträttsåldern till
året efter uppnådda 17 år, samt (4) att
vederbörande utskott måtte utarbeta erforderliga
förslag till grundlags- och
lagändringar, varvid även möjligheten

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

att låta rösträtten inträda omedelbart
efter 18-årsdagen överväges»; samt
3) 1:546 av fru Elvy Olsson och
II: 632 av herr Boo m. fl., vari hemställdes »a/t

riksdagen mätte besluta (1) att
rösträttsåldern vid val till riksdagen
sänkes från nu gällande till uppnådda
18 års ålder, (2) att rösträttsåldern vid
kommunala val sänkes på motsvarande
sätt, (3) att valbarhetsåldern vid val
till riksdagen sänkes från nu gällande
till uppnådda 18 års ålder, (4) att valbarhetsåldern
vid kommunala val sänkes
på motsvarande sätt; samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till erforderlig lagtext».

Motionerna 2) hade hänvisats till lagutskott
i vad de avsåge myndighetsåldern
och behandlades i första lagutskottets
utlåtande nr 3.

Konstitutionsutskottet hemställde,
att riksdagen måtte anhålla hos Kungl.
Maj:t att motionerna I: 177 och II: 205,
I: 545 och II: 643 samt I: 546 och II: 632
överlämnades till grundlagberedningen.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg (fp), samt herrar Richardson
(fp), Axel Georg Pettersson
(ep), Larsson i Luttra (ep), Boo (ep)
och Sterne (fp), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 177 och II: 205, I: 545 och
II: 643 samt I: 546 och II: 632 anta följande
förslag till ändrad lydelse av 14 §
andra stycket riksdagsordningen1 som
vilande för vidare grundlagsenlig behandling: Rösträtt

tillkommer den som är svensk
medborgare och uppnått aderton års
ålder senast under kalenderåret närmast
före valet. Den som på grund av
domstols förklaring är eller efter uppnådd
myndighetsålder skall förbliva
omyndig äger dock ej rösträtt.

1 Förslaget innebär att »aderton» insatts i stället
för »nitton*.

Sänkning av rösträttsåldern

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade: Debatten

rörande detta utlåtande må
omfatta jämväl första lagutskottets utlåtande
nr 3 och bevillningsutskottets
betänkande nr 16, men yrkanden beträffande
sistnämnda utlåtanden framställs
först sedan desamma föredragits.

Konstitutionsutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr BOO (ep):

Herr talman! Frågan om sänkning av
rösträttsåldern har varit föremål för
riksdagens prövning under en lång följd
av år. Under senare år har riktmärket
i de flesta motioner varit att en sänkning
skulle genomföras till året efter
fyllda 18 år. I anslutning till författningsreformen
sänktes rösträttsåldern
till året efter fyllda 19 år. I flera motioner
till 1968 års riksdag hemställdes
om ytterligare sänkning av rösträttsåldern
med ett år. Även vid föregående
års riksdag, då det vilande grundlagsförslaget
skulle tas, upprepades dessa
framställningar.

I föreliggande utskottsutlåtande behandlas
tre motionspar om sänkning av
rösträttsåldern. Från centerpartiet föreslår
vi att rösträtt skall tillkomma dem
som uppnått 18 års ålder. Vi anser att
denna ålder bör bli en gräns för olika
rättigheter och skyldigheter; vid denna
gräns skulle — för att ta två exempel
— också myndighetsåldern och valbarhetsåldern
inträffa.

Den socialdemokratiska motionen ansluter
sig till våra tidigare yrkanden om
rösträtt efter fyllda 18 år. Folkpartiet
vill sänka rösträttsåldern ytterligare ett
år.

Jag skall inte upprepa alla de välkända
argumenten för en sänkning av
rösträttsåldern. Låt mig bara konstatera
det påtagligt ökade intresset för samhällsfrågor
från ungdomens sida. Det
måste vara riktigt att genom en sänkning
av rösträttsåldern ge de unga möj -

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Sänkning av rösträttsåldern

ligheter att påverka samhällets utformning.
De treåriga mandatperioderna innebär
också att nuvarande åldersgräns
medför att en del ungdomar inte får
rösta förrän vid fyllda 22 år.

Utskottsmajoriteten föreslår att frågan
skall anförtros åt grundlagberedningen
och att vi skall invänta förslag
därifrån till riksdagen. Ett sådant beslut
innebär att vi för mycket lång tid
uppskjuter avgörandet i frågan om en
sänkning av rösträttsåldern. Om icke
innevarande års riksdag antar ett förslag
till grundlagsändring som vilande,
kan en sänkning av rösträttsåldern inte
genomföras förrän tidigast 1976. Reservanterna
har därför hemställt, att riksdagen
redan i år skall som vilande anta
ett förslag om en sänkning av rösträttsåldern
till året efter fyllda 18 år. Därmed
kan den nya rösträttsåldern tilllämpas
redan vid 1973 års val. Yi reservanter
förordar även att det företas
ytterligare undersökningar beträffande
en sänkning av rösträttsåldern
till fyllda 18 år. Vi är nämligen medvetna
om att en sådan ändring kräver
vissa utredningar och överväganden.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till den vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9 fogade
reservationen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har partiellt deltagit
i behandlingen av detta ärende i
konstitutionsutskottet, ehuru inte i det
psykologiska ögonblicket så att jag i
utlåtandet blivit antecknad som närvarande.
Jag vill ändå gärna säga några
ord till förmån för mittenpartiernas reservation.

Det är väl uppenbart att det finns
något eftersläpande, dröjande och tveksamt
i den socialdemokratiska attityden
till detta ingalunda oviktiga demokratiska
spörsmål. Först har man, efter
förslag från oppositionshåll, gått

med på en sänkning av rösträttsåldern
från 21 till 20 år. Efter något år har
man funnit att man måste gå med på
en sänkning av rösträttsåldern till 19
år. Men längre har man ännu inte velat
sträcka sig. Det är väl kanske inte
många som tvivlar på att rösträttsåldern
så småningom — när de dröjande
och tveksamma hunnit anpassa sig ytterligare
ett steg — kommer att sänkas
till 18 år. Men nu vill de båda konservativa
partierna — socialdemokraterna
och moderata samlingspartiet — inte
acceptera denna reform.

Vi har många gånger när det gällt
vissa mänskliga aspekter på en reform
kontra konservatism konstaterat att socialdemokraterna
och de moderata kan
finna varandra. Vi på liberalt håll har
hela tiden — i varje fall i många år —
hävdat att det är naturligt att sänka
rösträttsåldern till 18 år. Det behöver
inte närmare motiveras, men jag skall
strax säga ett par ord om det. Mot denna
ståndpunkt har från andra sidan i
huvudsak anförts endast ett argument.
Man har sagt att det bör råda överensstämmelse
mellan myndighetsålder och
rösträttsålder. Det gör det emellertid
inte för närvarande. En person kan ju
nu ha rösträtt ett antal månader innan
han är myndig. Så det anförda är tydligen
inte ett absolut tvingande skäl ens
enligt majoriteten. Man säger att här
finns ett tekniskt problem. Men om man
nu går med på en vilande grundlagsändring,
kommer den sänkta rösträttsåldern
inte att tillämpas förrän 1973 —
rösträttsåldern är ju en grundlagsfråga.
Därför kommer man att ha tre år på
sig -— om man menar att det finns något
tekniskt problem att lösa för att
uppnå överensstämmelse mellan rösträttsålder
och myndighetsålder — att
utreda, diskutera och besluta om lösningen
av detta problem. Trots detta
vågar majoriteten i utskottet inte vara
så djärv att man nu antar en vilande
grundlagsändring.

Ibland har det också sagts att vi bör

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

göra våra nordiska grannländer sällskap.
Jag saknar inte förståelse för vikten
av .samarbete på det nordiska planet,
men jag måste säga att jag tror att
man många gånger gagnar saken bäst
genom att ett land går fram litet fortare
än en eller annan av de övriga nordiska
staterna. Skulle vi acceptera principen
att vi inte i Sverige skall genomföra
några reformer utan att gå fram
i samma takt på varje punkt, skulle
det nordiska samarbetet lätt kunna bli
en broms på reformarbetet, vilket väl
ändå ingen önskar. Därför måste även
en varm anhängare av utbyggt nordiskt
samarbete vägra att tillmäta det argumentet
beträffande rösträttsåldern någon
större vikt.

När det talas om att frågan om en
sänkning av rösträttsåldern behöver ytterligare
utredas måste jag fråga: Vad
är det som skall utredas? Är det principfrågan?
Skall man utreda om ungdomen
är värdig, eller som man ofta
säger, mogen att få rösträtt vid 18 års
ålder? Säg i så fall ifrån att detta är
motiveringen!

Men om det inte är motiveringen,
återstår främst att utreda de mera tekniska
aspekterna på frågan om en .samordning
med myndighetsåldern. Jag har
redan sagt att man i varje fall har god
tid på sig för den saken.

Herr talman! Jag betraktar det som
en central punkt att få inställningen hos
partierna belyst i dag, eftersom de rent
tekniska aspekterna har dryftats så
många gånger men det inte har kommit
klart fram, om majoriteten av socialdemokrater
och moderata är tveksam
om huruvida ungdomen är mogen, färdig
och värdig att få rösträtt vid 18
års ålder. Eller vill man klart säga ifrån
att man menar att ungdomen bör kunna
få förtroendet att få delta i de demokratiska
valen?

Denna fråga om förtroende för ungdomen
iir det centrala i hela spörsmålet.
Vi på liberalt håll hänvisar bl. a.
till att vårt land har sådant förtroende

Sänkning av rösträttsåldern

för ungdomen att man låter den manliga
delen fullgöra sin värnplikt vid
18 års ålder. Statsmakterna har för något
år sedan ökat behörigheten för ungdomen
i flera viktiga avseenden. Ungdomarna
kan själva välja mellan förvärvsarbete
och studier och fatta en
mängd viktiga beslut. Är det då inte
naturligt att ungdomen, som kan bära
dessa förpliktelser och fatta dessa viktiga
beslut, också får deltaga i demokratiska
val? Ungdomen är kanske mer
samhällstillvänd än tidigare, och jag
tror att den i många avseenden är kunnigare
än de unga var för några årtionden
sedan. Den är enligt vår mening
väl värd det förtroende som det
skulle innebära att riksdagen nu fattade
ett vilande grundlagsbeslut om en sänkning
av rösträttsåldern -— sedan har
man verkligen tid på sig att klara de
tekniska problem och samordningsproblem
som kan finnas och vilkas lösning
inte torde bli alltför svår.

Den centrala frågan här är, om man
vill hävda att ungdomen inte är färdig
och mogen att bära ansvaret att delta
i de demokratiska valen. Den frågan
hoppas jag skall bli belyst genom debatten
i dag.

Fru HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Först vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över att de frågor
som vi nu diskuterar har kunnat bli
föremål för en samordnad behandling.
Jag instämmer med de tidigare talarna
och de skäl som anförts för en
sänkning av rösträttsåldern, men de
skälen gäller också för en sänkning av
myndighetsåldern.

Det är ganska naturligt att man, när
man vill sänka åldersstrecken, fastnar
fiir 18-årsgränsen, eftersom den gränsen
i så många andra sammanhang används
för att beteckna att vuxenstadiet inträder.
Vid den reform av myndighetsåldern
som genomfördes i fjol och som
jag vill beteckna som eu partiell reform
användes denna gräns mycket fli -

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Sänkning av rösträttsåldern

tigt. Då gavs ungdomarna rätt att skaffa
egna lägenheter och att företa de sedvanliga
rättshandlingar som erfordras
för den dagliga hushållningen samt
rätt att uppbära studiemedel och studielån.
18-årsgränsen infördes också för
rätten att fritt välja mellan studier och
förvärvsarbete. Dessutom har 18 år sedan
länge i praktiken varit giftermålsålder.
Skyldigheten att göra värnplikt
inträder då samt rätten att sluta arbetsavtal.

I detta sammanhang bör även nämnas
att man i Storbritannien i fjol genomförde
en sänkning av myndighetsoch
rösträttsåldern till 18 år. I hela
Östeuropa fungerar denna åldersgräns
och debatt pågår i åtskilliga länder för
att fastställa dessa åldersstreck till 18
år.

I Sverige är vi visserligen på väg mot
18-årsgränsen, även om första lagutskottet
i dag uttalar sig något annorlunda,
men jag skulle ändå önska att vi nu tog
steget fullt ut och sänkte myndighetsåldern
till 18 år.

I den andra delen av motionen, som
visserligen återfinns i en särskild kläm
och som berör rösträttsåldern, föreslår
vi en sänkning av rösträttsåldern till
året efter fyllda 18 år.

Konstitutionsutskottet har inte tagit
ställning i sak till dessa motioner utan
har velat överlämna dem till grundlagberedningen.
Tyvärr är det så, som de
tidigare talarna anfört, att det via
grundlagberedningen inte går att få
fram ett förslag så att en reform kan
träda i kraft förrän tidigast vid 1976
års val. Det bör verkligen understrykas
att det är beklagligt att grundlagberedningen
inte har hunnit behandla dessa
frågor tidigare. Opinionen är med all
rätt otålig!

I de motioner vari nu krävs en sänkning
av rösträttsåldern kan konstateras
en viss skillnad mellan motionen med
socialdemokratiska undertecknare och
de andra motionerna genom att vi socialdemokrater
mycket starkt slår fast

sambandet mellan myndighets-, rösträtts-
och valbarhetsålder. Det är en
princip som vi inte gärna gör avsteg
ifrån. Myndighetsåldern är härvid viktigast.
Jag hoppas att herr Ohlins plädering
för och tro på ungdomen också
skall medföra att han är villig att sänka
myndighetsåldern till 18 år.

I fjolårets debatt angående rösträttsåldern
och dess sänkning noterade jag
med intresse att herr Johansson i Trollhättan
nämnde möjligheterna till en
fixerad datumgräns. Denna tankegång
återfinns även i en av motionerna och
i reservationen. Även jag vill understryka
det positiva i att rösträttsåldern
inträder samtidigt som myndighets- och
valbarhetsåldern. I dag kan vi väl knappast
ta ställning till den frågan utan
vidare utredning men jag hoppas att
en sådan utredning kommer till stånd.

Vad vi i dag har att ta ställning till
är en samordnad sänkning av både
myndighetsålder och rösträttsålder. Detta
är verkligen ett tillfälle att utnyttja
för att visa sambandet häremellan. Konsekvensen
kräver att ett ja till sänkning
av det ena åldersstrecket också
skall medföra ett ja till sänkning av
det andra.

Herr talman! Jag vill därför beträffande
rösträttsåldern yrka bifall till den
reservation som är fogad till konstitutionsutskottets
utlåtande och jag kommer
senare att beträffande myndighetsåldern
yrka bifall till de ifrågavarande
motionerna.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är ingen svårighet
att uttala förståelse för de ungas önskan
att få rösträtt vid 18 års ålder.
Jag är övertygad om att den tiden inte
är så förfärligt avlägsen då detta också
kommer att inträffa. Men om jag
ändå vill uttrycka förvåning så är det
över att män med mycket lång erfarenhet
av riksdagsarbete fullständigt bort -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

ser från riksdagens sätt att i vanliga
fall fungera.

I utlåtandet från utskottet har klart
uttalats att denna fråga redan finns
med bland grundlagberedningens ärenden.
Att under sådana förhållanden
bryta ut densamma, när den så helt
nyligen varit med om behandling i riksdagen,
varvid man flyttade myndighetsåldern
nedåt, tycker jag är mycket förvånande.
Herr Ohlin talade visserligen
om ett parti som han påstod vara eftersläpande,
dröjande och tveksamt, och
jag har sällan hört en bättre beskrivning
av folkpartiet. Han säger att endast
ett argument har anförts, nämligen det
som gällde myndighetsåldern. Men, herr
Ohlin, man kan väl inte komma ifrån att
dessa två frågor är mycket nära förknippade
med varandra. Man kan inte
lyfta upp den ena utan att även lyfta
upp den andra. Det kan väl inte vara
felaktigt att hela frågan behandlas av
grundlagberedningen, när vi nu står inför
betydande förändringar av grundlagskaraktär.
Jag vill upprepa att jag
förstår de ungas otålighet, men jag förstår
inte de äldre här, inklusive herr
Boo, som så väl vet förhandlingsgången
i vår riksdag.

Herr Ohlin säger också att vi visar
väldigt stor tveksamhet i fråga om ungdomens
mognad. Nej, herr Ohlin, det
gör vi inte. Men vi har lärt oss att det
är mycket nyttigt att låta var sak ha sin
tid och få den ordentligt utredd. Vi
kan inte tänka oss att vi skulle flytta
valbarhetsåldern och rösträttsåldern
ulan att också koppla in myndighetsåldern,
och med myndighetsåldern är
förknippade en hel del problem som
man inte kan komma förbi. Det är ändå
åtskilligt som är förenat med myndighetsåldern,
och i det stycket har man
en hel del detaljer att klara upp. Jag
delar helt den uppfattning som framförts
av fru Hjelm-Wallén, nämligen att
myndighetsåldern och rösträttsåldern
skall sammankopplas.

Herr talman! Med det sagda ber jag

Sänkning av rösträttsåldern

att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i dess utlåtande
nr 9.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson sade
att vi borde känna till förhandlingsgången
i riksdagens arbete. Jag vill för
min del säga att det gör vi. När vi inte
kan få gehör för vår uppfattning att en
sänkning av rösträttsåldern till 18 år
är en angelägen reform och vi vet att
grundlagberedningen inte har gett förtur
åt behandlingen av den frågan, måste
vi gå den väg som står oss till buds,
nämligen att här i riksdagen ställa det
yrkande som vi nu har ställt.

Jag har självklart ingen anledning att
polemisera mot vad fru Hjelm-Wallén
sade. Jag vill ändå bara säga att av hennes
yttrande kanske kunde framgå, att
vi från centern icke var lika intresserade
av en gemensam ålder för rösträtt,
valbarhet och myndighet. Vi har
ju gett uttryck för detta dels i den motion
som behandlas i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, dels också i
den motion som behandlas i första lagutskottets
utlåtande nr 3. Jag har också
understrukit detta i tidigare inlägg.
Vi är dock medvetna om att det är vissa
tekniska problem som sammanhänger
med en sänkning av rösträttsåldern
till omedelbart efter uppnådda 18 år.
Därför menar vi att den saken måste
en utredning undersöka. Däremot kan
riksdagen besluta om en sänkning generellt
med ett år såsom ett vilande
grundlagsförslag redan i dag.

Herr OIILIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson framförde
det gamla urvattnade argumentet
att man inte skall bandia, om en sak
ligger under utredning. Men hur många
gånger är det inte som regeringen tar
upp frågor som är under utredning?
Begeringen säger ofta: Nej, vi vill inte
vänta på utredningsresultatet, utan nu
agerar vi.

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Sänkning av rösträttsåldern

Hur känner sig en socialdemokratisk
utskottsledamot, som ofta är med på att
försvara regeringen, när den föregriper
sittande utredningars arbete, men
en följande vecka här i kammaren skall
i en annan fråga framföra argumentet
att riksdagen inte bör röra vid saken,
därför att det pågår en utredning?

Utredningsargumentet är för övrigt
mycket svagt som skäl för uppskov,
därför att man har tre år på sig att
klara spörsmålet om samordning mellan
rösträttsåldern och myndighetsåldern.
Men om man inte beslutar om
rösträttsåldern nu blir det en försening
på tre år.

Vilka är de tekniska spörsmål som
man inte tror kan lösas på tre år?

Med anledning av herr Henningssons
uttalande att folkpartiet är dröjande
och tveksamt vill jag till sist framhålla
att vårt parti hela tiden arbetat för en
radikal reform. Sällan har väl en karakteristik
varit mera malplacerad än
herr Henningssons i dag.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Av herr Boos yttrande
framgår alldeles klart att han är medveten
om att de här problemen inte
är så enkla. Han sade sig vara på det
klara med att det kommer att krävas
utredningar för samordning av myndighetsåldern
och rösträttsåldern, och
vi är alldeles överens härom. Men, herr
Boo, om vi redan har tillsatt en grundlagberedning
som behandlar dessa frågor,
finns det då anledning att tillsätta
en ny utredning för att klara de här
detaljerna?

Vidare vill jag säga herr Ohlin att
man, hur man än resonerar i övrigt,
måste medge att i varje fall inte riksdagen
brukar bryta ut en fråga som redan
behandlas av en utredning. Om
regeringen ibland finner anledning att
framlägga en proposition i ett .spörsmål
kan det mycket väl vara befogat,
även om det finns en utredning. Men

vill verkligen herr Ohlin att man skall
binda en utredning i detta ärende inom
grundlagberedningen genom att redan
i förväg fatta beslut? Om man redan
fattat beslut om sänkning av rösträttsåldern
är det ju meningslöst att utreda,
eftersom det bara blir fråga om en beställning
att det skall vara på ett visst
sätt. Vi anser därför att de problem
som kan vara förenade med en ändring
av myndighetsåldern och rösträttsåldern
bör klarläggas innan förslag framläggs.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Henningsson,
vi har inte föreslagit någon ny utredning,
utan vi förordar att en sänkning
av rösträttsåldern till året efter fyllda
18 år beslutas i dag med omedelbar
verkan, d. v. s. så långt man kan komma
med omedelbar verkan vid antagandet
av ett vilande grundlagsförslag.
Vidare har vi föreslagit att frågan om
sänkning av rösträttsåldern till omedelbart
efter uppnådda 18 år utreds av
grundlagberedningen. Detta är innebörden
av reservationen, och jag är angelägen
att understryka att frågan har
diskuterats vid så många riksdagar, och
riksdagen har också gett uttryck för
en vilja att sänka åldersgränserna, att
det borde ha varit angeläget för grundlagberedningen
att med förtur ta itu
med dessa problem.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson var
verkligen ganska intressant när han
sade att regeringen kan få inskrida mitt
under en sittande utrednings arbete,
om den anser att en reform är angelägen,
medan riksdagen däremot inte får
göra det. Om riksdagen tycker att en
reform är brådskande får den inte inskrida
eftersom regeringen har tillsatt
en utredning! Konsekvenserna av att
mäta med så olika mått när det gäller
regeringens och riksdagens handlings -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

frihet torde vara uppenbara och ganska
orimliga.

Herr Henningsson frågade, varför vi
vill tillsätta en ny utredning, men det
är väl ingen som talat om en sådan.
Som herr Boo redan påpekat finns ett
lämpligt utredningsmaskineri och om
det är konstruerat på det ena eller det
andra sättet är inte avgörande.

Det finns vissa tekniska problem som
behöver utredas, men principfrågan om
rösträttsåldern skall sänkas behöver enligt
vår mening inte utredas. Jag vet
fortfarande inte om herr Henningsson
anser att den behöver utredas. Riksdagen
fattar mycket ofta principbeslut
i viktiga frågor, där utredningsarbetet
sedan kommer att gälla vissa tekniska
aspekter. Det är den saken reservanterna
i konstitutionsutskottet här föreslår.
Det torde vara uppenbart att det är
den part som avvisar den ståndpunkten
som är dröjande och tveksam, herr
Henningsson, inte de människor som
i dag vill handla efter en klar principiell
linje.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Boo sade klart
ifrån att det i samband med denna fråga
finns en del problem som borde utredas,
och herr Ohlin medgav också
detta. Jag kan inte komma ifrån att om
vi har en lagstiftning, som innebär att
den som inte är myndig inte heller har
rösträtt, så måste det sammankopplas
med att den person inte skall ha rösträtt
som inte har uppnått myndig ålder.
Valbarhetsåldern och myndighetsåldern
måste vara sammankopplade; det kan
vi väl inte komma förbi. Jag är medveten
om att det här bara rör sig om
några månader, i den förändring som
redan skett, men myndighetsåldern är
ju ändå sammankopplad med försörjningsplikten
i förhållandet föräldrar—
barn. Man kan inte bortse från det
sambandet och siiga att det är betydelselöst.
Jag biträder mycket bestämt den

Sänkning av rösträttsåldern

linjen att vi skall utreda först och besluta
sedan. Herrarna vill göra tvärtom,
och det är en väsentlig skillnad.

Vad sedan gäller de ungas mognad
för att utöva sin rösträtt finns det från
vår sida ingen tveksamhet, men allt
vad därmed sammanhänger bör vara utrett
och klart innan vi beslutar.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Frågan huruvida man
skall besluta först och utreda sedan eller
tvärtom har här en speciell aspekt,
nämligen den att om vi inte beslutar
nu om en sänkning av rösträttsåldern,
så blir det heller ingen sänkning förrän
tidigast 1976. Det är det som är anledningen
till att vi i dag bör anta ett vilande
grundlagsförslag. Som herr Ohlin
påpekade finns det ju sedan tid tillräckligt
för att utreda en del tekniska
frågor. Men ett avslag i dag innebär att
vi skjuter upp en reform på detta område
sex år framåt i tiden.

Som framgår av utskottets utlåtande
har även vi från folkpartihåll motionerat
i denna fråga, och det är ju på intet
sätt förvånande, eftersom folkpartiet
var först att ta upp och driva önskemålet
om en sänkning av rösträttsoch
myndighetsåldrarna, och glädjande
nog har kunnat göra det med växande
anslutning. Detta har herr Ohlin redan
nämnt.

Vår utgångspunkt är självfallet att det
har ett värde att många människor kan
delta i besluten om hur kommunerna
och landet skall styras. En annan utgångspunkt
har varit, att om en människa
har skyldigheter, så är det naturligt
att hon också får rättigheter,
t. ex. rätten att vara med och besluta
om hur de skattepengar skall användas,
som vederbörande själv betalar in,
och hur det försvar skall utformas som
man är skyldig att tjänstgöra i.

Jag behöver här inte lovprisa de unga

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Sänkning av rösträttsåldern

för deras tidigare biologiska och sociala
mognad. Det har redan gjorts mycket
vältaligt av andra kammarledamöter,
som är mera erfarna än jag, och
jag kan nöja mig med att instämma i
vad som där sagts. Nu vill jag inskränka
mig till några ord om sänkningen
av myndighetsåldern.

Ilär har erinrats om att vi förra året
beslöt om en sänkning av myndighetsåldern
till 20 år och att vi borde avvakta
effekten av det beslutet innan vi
fattar ett nytt. Men det kan givetvis
inte utgöra något skäl för dem som
redan förra året ansåg att myndighetsåldern
borde sänkas till 18 år.

När det gäller det nordiska samarbetet
vill jag anknyta till vad herr Ohlin
sade — han har ju en mycket betydande
sakkunskap på detta område — att
det kan vara värdefullt om ett land
går före. Det skulle i detta fall kunna
vara lämpligt att Sverige gjorde det.

Naturligtvis är det ett särskilt skäl
för en sänkning av myndighetsåldern:
att man nu får gifta sig vid 18 års ålder.
Då är det naturligt att man också
får träffa avtal om exempelvis avbetalningsköp
för hemmet.

Det anförs i första lagutskottets utlåtande
att det finns anledning att behålla
det skydd i ekonomiska frågor
som omyndigheten innebär. Jag förmodar
att man då framför allt tänker på
de tonåringar som har betydande förmögenheter,
och som kanske inte är
mogna att fatta beslut om dessas förvaltning.
Det är naturligtvis tilltalande
att man även har omtanke om denna
lilla grupp. Det besvärliga är väl att
man knappast ens kan säga att 20- eller
21-åringar alltid är mogna att förvalta
t. ex. en miljonförmögenhet. Skulle
man låta denna grupp vara riktmärke,
blev man kanske tvungen att höja
myndighetsåldern åtskilliga år.

Vilken myndighetsålder man än väljer
kan det bli nödvändigt att införa
vissa undantagsbestämmelser. Enligt
min mening bör myndighetsåldern väl -

jas så att undantagsreglerna berör så
få personer som möjligt, och då är
18-årsgränsen överlägsen.

Det har sagts en hel del om sambandet
mellan myndighetsålder och rösträttsålder.
Det är väl uppenbart att det
inte finns något tvingande sådant samband.
Som herr Ohlin påpekade, är det
i dag åtskilliga omyndiga som äger
rösträtt, nämligen de som är födda efter
valdagen tjugo år före det aktuella
valet.

Självfallet kan man göra gällande att
det är rimligast om dessa åldrar sammanfaller,
så att alla myndiga har rösträtt
och alla som har rösträtt också
är myndiga. Men om dessa gränser inte
kan sammanfalla, uppstår frågan vilket
man tycker är allvarligast: att ett antal
omyndiga personer får rösta, eller
att ett antal myndiga personer inte får
rösta. Det system som vi nu har innebär
att ett antal omyndiga personer får
rösträtt.

Vi har i vår motion föreslagit — och
jag tycker att det är den lösning som
bör eftersträvas — att myndighetsålder
och rösträttsålder helt skall sammanfalla,
d. v. s. att man borde få rösträtt
den dag man fyller 18 år. Men om
detta inte omedelbart kan genomföras,
är det intressant att studera vilken lösning
som kan väljas i andra hand. Vi
har därför i vår motion yrkat att man
borde få rösträtt det år man blir myndig.
Enligt vårt förslag skulle det bli
det år man fyller 18 år.

Enligt utskottet har det inte varit
möjligt att omedelbart besluta om att
rösträtten skall inträda vid 18 års ålder.
Jag har en mening som avviker
något även från den som framförs av
reservanterna i konstitutionsutskottet,
vilka hävdar att denna fråga bör utredas
av grundlagberedningen. Enligt
motionärernas förhoppning skulle utskottet
självt ha kunnat genomföra den
mindre utredning som behövs för att
ordna denna valtekniska angelägenhet.
När detta nu inte kunnat genomföras,

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

förefaller det vara lämpligast att låta
valtekniska utredningen göra en snabbundersökning
av spörsmålet.

Enligt ett besked som jag fått från
riksdagens upplysningstjänst kan denna
fråga ganska lätt lösas med datateknik.
Om rösträttsåldern sätts i relation till
de olika valdagar, som infaller under
röstlängdens giltighet, kan man förhållandevis
enkelt utläsa vilka personer
som har rätt att rösta vid de olika valen.

Systemet skulle fungera helt utan
komplikationer så länge inget nyval utlystes.
Om det blev ett nyval, skulle
man, om röstlängden var överförd till
data, snabbt kunna göra en genomgång
och konstatera vilka ytterligare personer
som fått rösträtt. Detta borde kunna
genomföras utan någon olägenhet.

Om man finner, vilket enligt min
uppfattning är klarlagt, att detta är en
begränsad utredningsuppgift, kan man
naturligtvis såsom ett första steg i dag
acceptera förslaget att sänka rösträttsåldern
till året efter fyllda 18 år. Jag
ansluter mig därför till reservationen
vid konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9.

Det är intressant att se att den motion
som har väckts från socialdemokratiskt
håll går ut på att man skall
få rösträtt året efter det år man fyllt
18 år och alltså innebär att åtskilliga
som är myndiga — om man, som motionärerna
vill, samtidigt sänker myndighetsåldern
till 18 år — inte skulle
få rösträtt. Vi anser att det är mera acceptabelt
att vissa som är omyndiga
får rösta, om man nu inte kan förena
myndighets- och rösträttsåldrarna helt
och hållet. De socialdemokratiska motionärerna
däremot anser att det i så
fall vore mera acceptabelt att vissa som
iir myndiga — de som har fyllt 18 år
före valdagen under valåret — inte
skall få rösta det aktuella valåret. Nu
säger fru Hjclm-Wallén, att man i motionen
trycker viildigt hårt på sambandet
mellan rösträttsålder och myn -

Sänkning av rösträttsåldern

dighetsålder. Men om man nu är så
angelägen om detta, och samtidigt sä
oerhört rädd för att några omyndiga
skall få rösträtt, så borde man väl ha
föreslagit att rösträtten skall inträda
just vid 18-årsdagen. Men det har man
alltså inte gjort.

Här har diskuterats vem som har
handlingskraft och vem som verkligen
är intresserad av att ge ungdomen detta
ökade förtroende. Det är intressant
att ta del av vad de socialdemokratiska
utskottsföreträdarna sade förra året när
den här frågan behandlades. Då påpekade
herr Johansson i Trollhättan
att det inte var nödvändigt för riksdagen
att fatta beslut år 1969 om en reform,
för att den skall träda i funktion
vid 1973 års val. Han kunde inte uttala
sig om i vilken utsträckning det
fanns möjlighet att få fram en proposition
till 1970 års riksdag. Men hans
påpekande måste ändå tolkas så att
herr Johansson i Trollhättan ansåg det
önskvärt att få fram ett beslut våren
1970, så att reformen kunde träda i
funktion till 1973 års val.

I första kammaren sade konstitutionsutskottets
ordförande, herr Georg Pettersson,
som såvitt jag vet också är ledamot
av grundlagberedningen, att det
var svårt att uttala sig om den exakta
tidpunkten när man kunde få ett förslag
men att grundlagberedningen arbetar
med den skyndsamhet som är
möjlig — underförstått en hög grad av
skyndsamhet, får man väl anta, eftersom
det sägs av en av utredningens ledamöter.

Nu har man alltså haft ett år på sig
för att få färdigt ett så pass begränsat
reformförslag som att sänka rösträttsåldern
ett år. Det är tydligt att den
skyndsamhet som var möjlig inte var
särskilt stor. Därför tycker jag också
att man har fog för slutsatsen, att handlingskraften
och reformviljan när det
gäller att ge ungdomen ett ökat politiskt
förtroende inte är .särskilt betydande
inom regeringspartiet.

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Sänkning av rösträttsåldern

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Den här frågan har ju
diskuterats många gånger i denna kammare,
och de allra flesta torde också
ha fattat ståndpunkt.

Samtliga politiska ungdomsförbund
har frågan upptagen på sina program,
vilket alltså även gäller det socialdemokratiska
ungdomsförbundet. När vi
diskuterade saken förra året så ville
inte de av kammarens ledamöter som
tillhör detta ungdomsförbund vara med
om att rösta på den reservation som då
fanns, eftersom man ville ha en sammankoppling
med myndighetsåldern.
Det är därför desto mera glädjande att
kunna konstatera att när det som i år
finns möjlighet att göra denna sammankoppling,
så kommer uppenbarligen
också dessa unga socialdemokrater att
ansluta sig till den linje som vill åstadkomma
en sänkning.

Herr Ohlin sade några vänliga ord om
det »konservativa» moderata samlingspartiet.
I det här sammanhanget vill jag
konstatera att hans uppfattning inte
gäller hela partiet; den gäller inte dess
ungdomsförbund, den gäller inte dess
partiordförande och den gäller inte något
mer än hälften av ledamöterna i
denna kammare, då dessa faktiskt tidigare
har röstat på mittenreservationen.

Jag kan inte låta bli att ge herr Ohlin
en eloge för de många vackra ord han
sade om ungdomens mognad och betydelse
och allmänna roll i detta sammanhang.
Det är mycket frestande att
kvittera med några vänliga ord om
mognaden etc. hos den generation som
herr Ohlin tillhör. Men det skulle kanske
föra alldeles för långt, och de vänliga
orden kan jag väl ge herr Ohlin
i ett annat sammanhang.

När det nu gäller moderata samlingspartiet
vill jag bara konstatera att vi
på vår partistämma i Karlstad 1967
faktiskt behandlade en motion som gick
ut på en sänkning av rösträttsåldern.
Denna motion tillstyrktes först av partistyrelsen
och bifölls sedan också av

partistämman. Jag tolkar detta som att
alla som tillhör moderata samlingspartiet
i denna kammare med mycket gott
samvete kan rösta på den reservation
som finns.

Därutöver kan sägas att partiet redan
för länge sedan indirekt godkänt
en sänkning av rösträttsåldern till 18
år. I samtliga stadgar som tillämpas inom
moderata samlingspartiet — såväl
centralt, regionalt som lokalt — står
att den som har fyllt 18 år är röstberättigad
i alla sammanhang inom partiet
inklusive nomineringar. I den mån
man får vara med om att nominera
kandidater till riksdagen borde det vara
självklart att man även får vara med
om att vid de allmänna valen välja in
dessa kandidater i riksdagen.

Herr talman! Någon vidare sakdebatt
är onödig. Stöld är något förfärligt,
stöld av kammarens tid något ännu
värre, och jag nöjer mig därför i detta
sammanhang med att yrka bifall till reservationen
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9. Jag gör det i den förhoppningen
att så många som möjligt
av det parti jag representerar skall rösta
för den.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall för min del
inte nämnvärt förlänga debatten utan
bara helt kort understryka att jag hyser
utpräglade sympatier för en ytterligare
sänkning av myndighetsåldern
och naturligtvis även av rösträttsåldern.
Jag tänker dock här närmast på myndighetsåldern.
Jag har nämligen varit
med om att behandla detta ärende i
första lagutskottet och har velat markera
min principiella uppfattning genom
en blank reservation i utskottets
utlåtande. Motiv för en sänkning även
av myndighetsåldern har på ett övertygande
och utförligt sätt redovisats av
herr Ohlin. Jag vill helt ansluta mig
till vad han anfört i denna fråga.

Att jag inte direkt yrkat bifall till
motionsyrkandet sammanhänger natur -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

ligtvis med vårt gemensamma intresse
av nordiskt samarbete. Vad herrar Ohlin
och Romanus emellertid har anfört om
att vi måste medverka till att den reform
vi här talat om blir nordisk genom
att själva ta ställning kan jag helt
instämma i. Vi kan på det sättet verka
pådrivande vad gäller denna reform.

För dagen, herr talman, vill jag nöja
mig med denna förklaring med anledning
av första lagutskottets utlåtande
nr 3.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag varit gammal
motionär i denna fråga och inte
ändrat uppfattning, vill jag klart och
tydligt säga ifrån att vi är mogna, nästan
övermogna, att nu ta en rösträttsreform
och sänka rösträttsåldern till
18 år. Samtidigt är vi minst lika övermogna
till att sänka myndighetsåldern
till 18 år.

Vi skall inte glömma bort att de
omyndiga genom det existerande förmynderskapet
av anhöriga, släkt och
vänner ofta används för skatteflykt eller
andra liknande saker. Vi litar på att
de, som utövar en översyn vid rådhusrätterna,
nedlägger speciellt intresse för
att fullfölja de uppgifter som ett förmvnderskap
egentligen borde innebära,
trots att vi vet att denna tillsyn överläts
åt yngste notarien, som i regel aldrig
sysslat med sådana frågor. Detta
är inte bara en ekonomisk sak utan det
gäller även andra värden.

Vid alla förändringar i fråga om rösträtten
har vi mött tanken att man inte
är mogen för en reform på detta område.
Det gjorde vi när den allmänna
röstriitten infördes och det har vi gjort
i olika andra sammanhang. Vi skall
emellertid komma ihåg att dagens ungdom
genom sin utbildning och genom
sitt intresse för samhällsarbetet i många
fall vid 18 år har eu helt annan mognad
än vad som var fallet under iildre
tid. .lag tror därför att riksdagen i dag
borde kunna gå ned till 18 år i fråga

Sänkning av rösträttsåldern

om både rösträttsåldern och valbarhetsåldern
lika väl som när det gäller
myndighetsåldern.

Man talar här om att det nordiska
samarbetet skulle lägga hinder i vägen
för en sänkning av myndighetsåldern.
Det är dumheter att mena att vi skulle
bromsas upp i en riktig och naturlig
utveckling bara av hänsyn till detta.
Om det nordiska samarbetet skulle verka
bromsande i olika sammanhang,
vore det ganska farligt om det skulle
vinna gehör.

Även den förändring som nu föreslås
skall ju företas enligt grundlagens ordning.
Det innebär att ett beslut i dag
måste följas av ett beslut efter ett nyval.
Eftersom vi har valår har vi möjlighet
att fatta ett nytt beslut nästa år
eller under den kommande perioden.
Det är alltså rimligt att alla dessa frågor
nu snabbt löses.

Jag känner inte igen herr Henningsson
i dag. Han har blivit så väldigt,
skall vi säga grundlagsskadad. Men det
förhåller sig inte så att vi följer grundlagen.
Jag har förut talat om att det
inte finns någon lag som det tas så
liten hänsyn till som grundlagen. Riksdagen
har emellertid anledning att någon
gång visa vördnad för grundlagen
även vid andra tillfällen än när ett
statsråd läser upp en grundlagsändring
här i kammaren och vi reser oss upp.
För en demokrati och för de bredare
folklagren måste det ändå vara angeläget
att vissa värden, som grundlagen
har slagit vakt om under flera hundra
år, skall respekteras i lagstiftning m. m.
Om nu herr Henningsson ser bort ifrån
att han är talesman för ett utskottsutlåtande
som på något sätt är felaktigt,
kan han kanske förstå att även denna
förändring är en åtgärd som under åtskilliga
år har mognat fram. Det vore
väl rimligt att då också fatta ett beslut.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen. .lag kommer senare
också att stödja kravet på en sänkning
av myndighetsåldern till 18 år. Det in -

2* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Sänkning av rösträttsåldern

nebär att man får rösträtt den dag man
fyller 18 år och ingenting annat.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Om herr Lundberg har
svårt att förstå mig har jag också svårt
att förstå honom.

När vi i utskottsutlåtandet har skrivit
att samtliga motioner i ärendet bör
överlämnas till grundlagberedningen,
som har till uppgift att lösa dessa problem,
har vi därmed inte sagt någonting
om den tidpunkt då grundlagberedningen
skall framlägga förslag. Men vi
har inte funnit anledning att plocka
bort detta från grundlagberedningen
och säga att den frågan avgör vi själva.
Det finns vissa komplikationer, som
herr Lundberg säkerligen är fullt medveten
om — bl. a. sammansättningen av
grundlagberedningen. Jag kan inte finna
att man gör avsteg från någon princip
om man som representant för konstitutionsutskottet
säger att när en fråga
är överlämnad till grundlagberedningen
väntar vi på resultatet av dess
arbete. När den framlägger ett förslag
är vi beredda att fatta beslut.

I övrigt delar jag helt herr Lundbergs
uppfattning om att ungdomen bör ha
rösträtt vid 18 års ålder. Myndighetsåldern
bör emellertid vara sammankopplad
med rösträttsåldern. En hel del frågor
måste därför lösas samtidigt och
det är dessa lösningar vi väntar på. Vi
har i utskottsutlåtandet inte sagt någonting
om tidpunkten — vi har bara sagt
att frågan bör överlämnas till grundlagberedningen,
som redan sysslar med
dylika ting.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson är
tydligen tidlös. Om vi överlämnar en
massa frågor till grundlagberedningen
har vi sedan bara att vänta för att se
när något sker. Det kanske dröjer 5—6
år, det kanske dröjer 10 eller 20 år. Herr
Henningsson menar förmodligen inte

att grundlagberedningen före nästa år
kan framlägga ett förslag.

Motioner som syftar till en ändring
av både myndighetsåldern och rösträttsåldern
har väckts, och vi kan nu
genomföra en förändring genom att i
dag bifalla dessa yrkanden och sedan
fatta slutgiltigt beslut nästa år.

Det är väl så, herr Henningsson, att
man lätt fastnar i kommatecken och
glömmer meningarna — och de är väl
ändå viktigare än både kommatecken
och utropstecken.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag skall uppehålla mig
vid det kanske mindre dramatiska avsnittet
av detta frågekomplex, nämligen
frågan om myndighetsåldern. Jag har
ett föregående i detta avseende, eftersom
jag var med i förmynderskapsutredningen
och där lyckades få fram det
förslag om den sänkning av myndighetsåldern,
som riksdagen fattade beslut
om förra året. Under diskussionen
i denna utredning framfördes med viss
kraft en hel del argument som talade
emot den måttliga sänkning av myndighetsåldern,
som vi fattade beslut om
då.

Man kan, som också utskottet gjort i
sitt utlåtande, säga att det finns en hel
del skäl som talar för en sänkning av
myndighetsåldern, nämligen det förhållandet
att ungdomar nu i 18-, 19- och
20-årsåldern på grund av vårt numera
bättre utbildningsväsende har större
kunskaper än tidigare generationers
ungdom och dessutom genom massmedia
har skaffat sig större insikt om sin
egen situation och bättre utblick över
förhållandena i samhället. Å andra sidan
kan man inte bortse från att det
förhållandet, att ungdomar numera undergår
mycket längre utbildning än tidigare,
medför att en stor grupp ungdomar
är ekonomiskt beroende av sina
föräldrar och så sent som i 20-årsåldern
över huvud taget kanske inte har
försörjt sig själva en enda vecka, inte
haft några egna inkomster. Man kan be -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

träffande de fallen utan vidare säga, att
de som tillhör den äldre generationen
och som kanske fick ge sig iväg hemifrån
i 13-årsåldern, leva i ett rum långt
från hemmet och försörja sig på en
mycket liten veckolön, skaffade sig större
ekonomisk erfarenhet av de bistra
realiteter, som livet då erbjöd.

Man kan säga, att det är dessa båda
synpunkter som skall vägas mot varandra.

Nu innebar den reform vi fattade beslut
om förra året inte bara att myndighetsåldern
sänktes med ett år utan i
vissa avseenden även att man betydligt
ökade möjligheterna för ungdomar under
myndighetsåldern att vidta rättsliga
dispositioner. De begränsningar
som nu upprätthålls till 20-årsåldern
gäller huvudsakligen ingående av civilrättsliga
avtal och förvaltningen av
egen förmögenhet. Herr Romanus sade
tidigare i dag, att om man skulle räkna
med den grupp av ungdomar som erhåller
förmögenheter genom arv eller på
annat sätt, så skulle man behöva höja
myndighetsåldern ytterligare. Under
vårt arbete i förmynderskapsutredningen
anfördes faktiskt det argumentet, att
man för unga människor som erhåller
stora arv skulle behöva höja myndighetsåldern
till 25 år; först då skulle de
anses vara mogna att förvalta sin förmögenhet.
Det var ingen som ansåg att
detta var en realistisk politisk linje,
men argumentet framfördes.

Det är inte möjligt att ha skilda myndighetsåldrar;
samma myndighetsålder
måste gälla för den mycket lilla grupp
av ungdomar som i unga år erhåller förmögenheter
som för dem — och det är
naturligtvis de allra flesta — som under
denna tid inte har någon förmögenhet
att förvalta. Det är möjligt att vi får erfarenheter
av den nya ordningen, som
medför att vi kommer att bedöma dessa
olägenheter som så pass små, att det
finns anledning att sänka myndighetsåldern
ytterligare med ett eller två år.
Men erfarenheten är ännu mycket liten,
eftersom den nuvarande lagstiftningen

Sänkning av rösträttsåldern

tillämpats bara från den 1 juli förra
året, alltså mindre än ett år.

Vad utskottet huvudsakligen tryckt
på är frågan om det nordiska samarbetet.
Jag tror att det skulle skapa ganska
stor misstro i våra grannländer, om vi
utan överläggningar skulle gå vidare
och fastställa en lägre myndighetsålder i
vårt land. Det är faktiskt så att det nordiska
samarbetet ibland blir en broms
på reformarbetet. Särskilt på det civilrättsliga
området verkar ofta det nordiska
samarbetet försenande; en reform
kanske försenas ett och ett halvt
eller två år. Men vi har, trots dessa
olägenheter, velat hålla fast vid det nordiska
samarbetet. Jag tror därför att det
vore mycket olyckligt, om vi i detta speciella
fall gjorde ett avsteg från denna
princip.

Det var en helt underbar logik — en
logik som i varje fall inte jag kan förstå
— herr Ohlin redovisade, när han
sade att det är en väldigt fin form av
nordiskt samarbete om ett land går före
och beslutar om någonting mer långtgående
än de andra länderna. Man blir
litet förvånad över ett sådant uttalande,
eftersom herr Ohlin i allmänhtet harangeras
som den verkliga experten på
nordiskt samarbete.

Herr talman! Jag framställer nu icke
något yrkande, eftersom jag får tillfälle
att göra det senare.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag är medveten om att
den tanke jag framförde — nämligen att
man, om man skall ta hänsyn till den
lilla grupp av ungdomar som har mycket
stora förmögenheter, borde höja
myndighetsåldern — inte bara var ett
skämt utan en tanke som har övervägts.
Men jag drog för min del slutsatsen att
man bör utforma myndighetsåldern så
att man får minsta möjliga undantagsbestämmelser,
som gäller minsta möjliga
antal människor. Detta stämmer mycket
väl överens, tror jag, med den ordvänd -

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Sänkning av rösträttsåldern

ning som använts i den motion som
väckts från socialdemokratiskt håll.

Herr Martinssons argument, att man
inte har någon erfarenhet av verkningarna
av förra årets beslut, träffar naturligtvis
inte dem som redan förra året
ansåg att man borde sänka myndighetsåldern
till 18 år. Dessutom kan man
ställa frågan: Vad menas i sammanhanget
med att man skall avvakta erfarenheterna?
Hur länge skall man vänta?
Förväntar man sig att upptäcka några
påtagliga skadeverkningar innan man
vidtar en ny ändring?

Jag är naturligtvis som alla andra anhängare
av nordiskt samarbete, men jag
har utomordentligt svårt att förstå, att
man behöver ha en så kategorisk uppfattning
som första lagutskottet, som uttalar,
att det icke kan komma i fråga
att man i detta läge skulle frångå den
uppnådda enigheten. Herr Martinsson
spädde dessutom på genom att säga, att
det skulle väcka förstämning och misstro
i de andra nordiska länderna. Det
finns ju i alla de nordiska länderna en
betydande opinion för en ytterligare
sänkt myndighetsålder. Det kan väl inte
vara något fel om i vissa fall ett land
går före de övriga i en riktning som alla
länder är inne på. Sådant har hänt tidigare.

Herr Henningsson förvånade mig något
genom att säga att han var för både
en sänkning av rösträttsåldern och en
sänkning av myndighetsåldern till 18
år. Han ville tydligen antyda att det
inte skulle föreligga någon större skillnad
mellan partierna. Men, herr Henningsson,
det räcker inte med att vara
för någonting; man måste göra någonting
för det också. Ni har ju haft tid på
er. Nu finns chansen att besluta om en
sänkning av rösträttsåldern. Gör man
det inte nu, skjuter man upp det ända
till 1976.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vet inte om herr
Martinsson menade att det när det gäl -

ler rösträttsåldern var så angeläget att
vi i Norden skulle ha precis samma bestämmelser
så att det ena landet inte
lämpligen kunde gå före det andra. Jag
kan i så fall inte riktigt förstå det. Kanske
vill herr Martinsson gå så långt att
han anser att vi i Sverige inte heller
får gå före när det gäller socialpolitiska
framsteg, om det finns ekonomiska möjligheter
till det.

Enligt min mening gagnar man den
nordiska saken bäst genom att se efter
var en samordning verkligen är så viktig
att man eventuellt vill ta risken av
någon försening. I annat fall får man
låta takten vara ojämn och samordna
successivt efter bästa förmåga. Något
annorlunda ligger det till beträffande
myndighetsåldern. Därvidlag är skälen
för parallellitet i de nordiska staterna
starkare än när det gäller rösträttsåldern
där de väl tills vidare är närmast
obefintliga.

De som anser att man såvitt möjligt
skall försöka genomföra dessa reformer
någorlunda samtidigt — det är tydligen
många här i dag som tycker så —
kan ju dra den slutsatsen att eftersom
en sänkning av rösträttsåldern inte kan
bli effektiv förrän efter 1971 — troligen
1973 — har man tid på sig beträffande
myndighetsåldern utan att åstadkomma
någon försening av en samlad reform.
Man har tid på sig beträffande myndighetsålderns
sänkning. Av den anledningen
är det angeläget att i dag få beslut
just om sänkning av rösträttsåldern, annars
försenas genomförandet ytterligare
tre år. Nya bestämmelser för ordinarie
val blir eljest inte tillämpade förrän
1976. Däremot finns det inte samma skäl
att i dag fatta beslut om sänkning av
myndighetsåldern, utan därvidlag kan
en samordning ske genom beslut senare
vid lämplig tidpunkt.

Det förhåller sig emellertid så, herr
talman, att första lagutskottets motivering
enligt min uppfattning är något
hård. Jag skall inte diskutera den nu,
men jag vill inte rösta för den motive -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

ring som första lagutskottet har. Jag
tycker att det finns goda skäl, som jag
här har anfört, att inte i dag fatta beslut
om någon sänkning av myndighetsåldern.
Man kan få en samordning
till stånd i alla fall. Av den anledningen
yrkar jag bifall till reservationen i konstitutionsutskottets
utlåtande, men vid
votering om första lagutskottets utlåtande
kommer jag med angiven motivering
att lägga ner min röst.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tror vi bör göra
klart för oss att det inte är möjligt att
skilja på frågorna om rösträtts- och
myndighetsålder, eftersom det är orimligt
att hävda att den som har rösträtt
måste vara omyndig därför att han inte
har möjlighet att överblicka konsekvenserna
av sina handlingar. Jag förstår
inte riktigt herr Martinssons inställning.
Han har varit med i utredningen
som har drivit fram vissa frågor —
någon annan förklaring till hans inställning
kan jag inte finna.

Herr Martinsson säger att stora ärvda
förmögenheter måste skyddas. Jag trodde
nu inte att förmynderskapslagstiftningen
är till för att skydda de stora
arven utan att den skulle gälla oavsett
ekonomiska förhållanden. De ekonomiska
frågorna är visserligen viktiga, men
de upptar i varje fall inte huvuddelen
av överförmyndarnas arbete.

Det sägs att erfarenheten är liten,
men jag har i alla fall en viss erfarenhet
från detta område, och jag måste
säga till herr Martinsson att om man
ännu inte har kommit underfund med
hur bristfällig förmynderskapslagen är,
borde det vara på tiden att man kommer
underfund med det nu.

Det har blivit alltmer vanligt att överföra
förmögenheterna på omyndiga. De
förmögenheterna kan bindas ända tills
ägaren uppnår 25 års ålder. Vår förmynderskapslagstiftning
och de ansvariga
myndigheterna accepterar att det
görs undantag från regeln att omyndi -

Sänkning av rösträttsåldern

gas förmögenhet skall stå under överförmyndarens
tillsyn. Här fuskas det
oerhört mycket, och utredare m. fl. borde
av det skälet komma underfund med
hur det ligger till på den punkten. —
Jag hävdar alltså att erfarenheten är
tillräcklig för att vi skall kunna ta
ställning.

Här har talats om att det behövs ett
nordiskt samarbete. Jag uppfattar Norden
som en enhet, där man kan lagstifta,
driva opinionsbildning och införa
reformer ungefär på samma sätt som
i ett enskilt land. Om det nordiska samarbetet
skulle bidra till att bromsa och
fördröja reformverksamheten exempelvis
inom socialpolitik och kulturpolitik,
då vill jag inte stödja en sådan utveckling,
herr talman.

Jag tycker att man har dragit konsekvenserna
alltför snävt i det här sammanhanget.
Jag skulle vilja vädja till
kammaren att beakta att dagens ungdom
har rätt att utnyttja det rådande
läget på samma sätt som vi hade när
vi en gång kämpade för rösträtt och
andra rättigheter. Därför finns det inga
som helst sakliga skäl att avvika från
den linjen, att 18-årsgränsen ännu så
länge bör användas som en norm.

Alla vet att ungdomarna gifter sig
vid allt lägre åldrar eller i varje fall
flyttar samman, och det inträffar att
båda föräldrarna till ett barn är omyndiga.
Det är alldeles orimligt att det
skall förekomma förmvnderskap både
i andra och tredje led.

Herr talman! Diskussionen har icke
visat att sakläget på något sätt har förändrats,
och därför hoppas jag att kammaren
i det första fallet följer reservanterna
och i det andra fallet motionärerna.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag betvivlar inte att
herr Lundberg har mycket stora erfarenheter
av förmynderskap och därtill
hörande frågor. Men vad jag har velat
säga är att erfarenheten av denna nya

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Sänkning av myndighetsåldern m. m.

lagstiftning hittills inte är utsträckt ens
över ett år.

Till herr Romanus vill jag säga att
erfarenheter kan man göra, om man
finner att människor lider skada av en
sådan här lagstiftning. Den som har
haft gråtande föräldrar hos sig, när
ungdomarna har blivit pålurade gamla
bilar och liknande saker, kan i alla fall
ha den meningen att man bör undersöka
om det blir några skadeverkningar,
innan man tar ställning till en ytterligare
sänkning.

Vidare sade herr Lundberg, att han
inte trodde att förmynderskapslagstiftningen
var till för de stora förmögenhetsägarna,
och det är väl riktigt. Men
de flesta av dessa ungdomar mellan
16 och 20 år har ingen förmögenhet.
De har rätt att förfoga över sin arbetsinkomst.
De har rätt att träffa avtal
i en hel rad av ärenden, som berör deras
dagliga behov, och då kommer de
inte i kontakt med lagstiftningen. Lagstiftningens
skydd sätter ju huvudsakligen
in i fråga om den lilla grupp
som har tillgångar som kan gå förlorade,
om de själva förfogar över dem på
ett vårdslöst sätt.

Förmynderskapslagen har naturligtvis
många brister, och jag delar helt
herr Lundbergs uppfattning om gåvor
som är undandragna överförmyndarens
tillsyn. Men kommittén arbetar med en
total översyn av förmynderskapslagen,
så man kan väl hoppas att i varje fall
de flesta olägenheterna rättas till när
kommittéförslaget framläggs.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Boo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel

följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101
ja och 107 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av fru Segerstedt Wiberg in. fl.

§ 12

Sänkning av myndighetsåldern m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner om
sänkning av myndighetsåldern m. m.
(Detta utlåtande hade debatterats i
samband med behandlingen av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9.)

Första lagutskottet hade i förevarande
utlåtande behandlat följande motioner: de

likalydande motionerna 1:234 av
herrar Hansson och Ove Karlsson samt
II: 273 av fru Hjelm-Wallén m. fl., vari
hemställdes

»att myndighetsåldern sänkes till 18
år samt att i föräldrabalkens 4 kap. 5
och 10 §§, 6 kap. 1 och 12 §§, 9 kap.
1 §, 10 kap. 1 § åldersgränsen tjugo år

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

ersättes med arton år, samt att 9 kap.
2 och 3 a §§ jämte hänvisningen till 9
kap. 2 a § i 20 kap. 28 § utgår,

att i giftermålsbalkens 2 kap. 2 § åldersgränsen
ändras till arton år,
att i ärvdabalkens 9 kap. 1 § åldersgränsen
ändras till arton år,

att i 5 § lagen om avbrytande av havandeskap
tjugo år utbytes mot arton
år,

att i 3 kap. 18 § lagen om allmän försäkring
tjugo år ersättes med 18 år,
att i brottsbalkens 6 kap. 4, 7 och
8 § § åldersgränsen tjugo år ersättes med
18 år,

att i barnavårdslagens 25, 27, 28, 32,
42 och 67 §§ åldersgränsen ändras till
arton år,

att i 1, 5 och 6 §§ lagen om åtgärder
mot samhällsfarlig asocialitet föreskriften
tjugo år ersättes med arton år,

att i skollagen av den 6 juni 1962 åldersgränsen
tjugo år utbytes mot arton
år,

att i lagen om verkställighet av bötesstraff
12 § åldersgränsen tjugo år utbytes
mot arton år,

att i 5 kap. 2 § rättegångsbalken tjugo
år utbytes mot arton år,

att i lagen om nykterhetsvård 28 §
tjugo år utbytes mot arton år,

att i religionsfrihetslagen 5 § tjugo år
utbytes mot arton år, samt

att samtliga föreslagna förändringar
skall träda i kraft den 1 januari 1971.*;

de likalydande motionerna 1:545 av
herrar Lindblad och Wirtén samt II: 643
av herr Romanus m. fl., såvitt nu var
i fråga; samt

de likalydande motionerna 1:833 av
herr Olle Eriksson m. fl. och II: 978
av herr Elmstedt m. fl.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner,

a) I: 234 och II: 273,

b) 1:545 och 11:643 såvitt nu var
i fråga samt

c) I: 833 och II: 978,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sänkning av myndighetsåldern m. m.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Wiklund i Stockholm
(fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 234 och II: 273.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:234 och 11:273; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Hjelm-Wallén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
a i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 234 och II: 273.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
140 ja och 64 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Grunderna för partistöd

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b och c

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, med anledning av motioner
om sänkning av myndighetsåldern
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Grunderna för partistöd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, angående grunderna för
partistöd i anledning av statsverkspropositionen
samt motioner.

Frågor rörande det statliga partistödet
behandlas inom riksdagen av konstitutionsutskottet
såvitt avser grunderna
och av statsutskottet såvitt avser belopp.
Till följd härav hade till konstitutionsutskottet
hänvisats statsverkspropositionen
i den del (bilaga 4, justitiedep.
, G 4 s. 79), som avsåge grunderna
för partistödet och vari hemställdes att
riksdagen måtte godkänna vad departementschefen
anfört i fråga om ändring
av grunderna för bidrag till politiska
partier, nämligen att fr. o. m. år
1971 skulle i stället för den hittills tilllämpade
2 %-regeln för rätt till partistöd
gälla, att partiet hade deltagit i senaste
val till riksdagen och därvid vunnit
mandat.

Departementschefen anförde vidare,
att beloppet per riksdagsmandat och
kalenderår borde höjas från 60 000 till
70 000 kronor då antalet mandat minskade
från 384 till 350. Denna fråga behandlades
av statsutskottet i dess utlåtande
nr 2.

Följande motioner hade väckts i anledning
av propositionen:

1) I: 476 av herr Wallmark m. fl. samt
11: 525 av herrar Björck i Nässjö och
Fridolfsson i Stockholm, vari hemställts

»att riksdagen vid behandlingen av
anslaget om bidrag till politiska partier
beslutar godkänna vad i motionen anförts
i fråga om ändring av grunderna
för bidrag till politiska partier»; samt

2) I: 687 av herr Harald Pettersson
m. fl. samt II: 740 av herrar Boo och
Larsson i Öskevik, vari hemställts

»att riksdagen beslutar (1) att bidraget
till politiska partier fr. o. m. 1/1
1971 skall utgå med 70 000, 140 000,
210 000 resp. 280 000 kronor per år till
partier som i senaste riksdagsvalet uppnått
minst 2, 2 Va, 3 resp. 3 Va % av
sammanlagda antalet avgivna röster i
landet, samt därutöver med 70 000 kronor
per erhållet mandat i riksdagen —
allt räknat för kalenderår; samt (2) att
till Bidrag till politiska partier för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 25 200 000 kronor».

Motionerna 1) och 2) hade hänvisats
till konstitutionsutskottet i vad de avsåge
grunderna för partistödet, medan
de i övrigt behandlades av statsutskottet
i dess utlåtande nr 2.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
på motionerna 1:476 och 11:525 samt
I: 687 och II: 740, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad som
anförts om grunderna för statsbidraget
till politiska partier i statsverkspropositionen.

Reservationer hade avgivits

1) av fru Segerstedt Wiberg (fp)
samt herrar Harald Pettersson (ep),
Richardson (fp), Helander (fp), Boo
(ep), Sterne (fp) och Magnusson i Nennesholm
(ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 687 och II: 740, såvitt

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

nu var i fråga, samt med avslag på motionerna
1:476 och 11:525, såvitt nu
var i fråga, besluta att bidraget till politiska
partier fr. o. m. 1/1 1971 skulle
utgå med 70 000, 140 000, 210 000 resp.
280 000 kronor per år till partier, som
i senaste riksdagsvalet uppnått minst
2, 2 Va, 3 resp. 3 1/2 procent av sammanlagda
antalet avgivna röster i landet,
samt därutöver med 70 000 kronor per
erhållet mandat i riksdagen, allt räknat
för kalenderår;

2) av herrar Sveningsson, Hernelius
och Björkman (alla m), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:476 och 11:525, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, samt med avslag på
motionerna 1:687 och 11:740, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad som anförts
i statsverkspropositionen om grunderna
för statsbidraget till politiska
partier med den ändringen, att en fjärdedel
av bidraget skulle fördelas lika
mellan i riksdagen representerade partier
och återstoden skulle fördelas mellan
samma partier efter antalet mandat
i riksdagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOO (ep):

Herr talman! En demokrati förutsätter
att alla medborgare skall ges möjligheter
att vara med i samhällsarbetet och
forma sin livsmiljö i skilda sammanhang.
Huvudinstrumenten för denna
medverkan och kontakt är de politiska
partierna. Därför måste det vara en angelägen
uppgift i ett demokratiskt samhälle
att garantera partierna ekonomiska
resurser, som tillsammans med medlemsavgifter
och liknande möjliggör en
fri och obunden verksamhet. Det var
också dessa principer som var vägledande,
då det statliga partistödet infördes
1965. Viktigt är också att ingen
form av statlig kontroll finns för medlens
användning i partiarbetet. Detta ur

Grunderna för partistöd

även klart fastlagt i grunderna för partistödet.

Genom den pågående organisatoriska
förändringen på det kommunala planet
med utveckling mot större enheter och
försämrade möjligheter för kommuninvånarna
att få kontakt genom de kommunala
organen har de politiska partierna
fått angelägna kontakt- och informationsuppgifter
på detta viktiga
område. Detta var också huvudmotivet
vid riksdagens beslut förra året om det
kommunala partistödet.

I årets statsverksproposition föreslås
att det statliga partistödet skall räknas
upp från 60 000 till 70 000 kr. per mandat.
Huvudskälet härför är övergången
till enkammarriksdag och den minskning
av antalet ledamöter till sammanlagt
350 som då inträder. Tidigare gällde
och gäller alltjämt att ett parti skall
ha uppnått 2 procent av valmanskåren
för att bidrag per mandat skall kunna
utgå. Nu föreslås att kvalifikationsgrunderna
skall bli desamma som grunderna
för erhållande av mandat, d. v. s.
4 procent av valmanskåren i hela landet
eller eventuellt 12 procent i enskild
valkrets. Med den i propositionen föreslagna
regeln uppkommer emellertid en
kraftig tröskeleffekt för partier som
når en andel av valmanskåren på omkring
4 procent, och det är ur demokratisk
synpunkt stötande med regler som
verkar på det sättet. De i valsystemet
inbyggda spärreglerna på 4 respektive
12 procent är avsedda att motverka partisplittring
i riksdagsrepresentationen,
vilket skulle kunna vara till men för
demokratins funktion.

Jag skall vid detta tillfälle inte ta upp
någon diskussion om den rätta avvägningen
i det fallet. Det är dock en väsentlig
skillnad på det och att inte ge
mindre partier chansen att nå upp till
denna riksdagsrepresentation. Från
centern har vi därför i en motion föreslagit
att man som tidigare skulle ha
som ininimigrund för partistödet alt
partiet uppnått 2 procent av valmans -

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Grunderna för partistöd

kåren, inte som i propositionen 4 procent.

Vi vill därvidlag föreslå en på så sätt
avtrappad skala att det parti som uppnår
2 procent skall få ett bidragsrum,
det parti som uppnår ytterligare en halv
procent skall få två bidragsrum o. s. v.
upp till 3,5 procent. Samtliga partier
som får 4 procent av rösterna skulle då
få fyra bidragsrum i botten utöver de
bidrag som utgår per mandat. Det kan
inte vara rimligt att utestänga så stora
grupper från bidrag som kan bli fallet
vid en tillämpning av fyraprocentsregeln.
Dessa grupper kan uppgå till kanske
160 000—170 000 människor, eftersom
varje procent av valmanskåren i
runt tal utgör 45 000 människor. Vi tror
att det är en ur alla synpunkter riktig
demokratisk väg att ge partisammanslutningar
en chans att klara den tröskeleffekt,
som föreligger för ernående
av representation i riksdagen, genom
denna form av stöd.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
1, vilket innebär ett tillstyrkande till de
av oss förordade reglerna.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det statliga partistödet,
varom riksdagen beslöt 1965, byggde väsentligen
på fyra principer: för det
första att bidraget skulle utgå endast åt
politiska partier som har ett icke obetydligt
stöd i väljaropinionen, för det
andra att bidrag beräknades schematiskt
enligt fasta regler, för det tredje
att storleken sattes i relation till partiernas
styrka och för det fjärde att någon
statlig kontroll över medlens användning
inte skulle förekomma. Konstitutionsutskottet
anförde 1965 att dessa
fasta regler borde bestå men att detaljutformningen
kunde bli föremål för
översyn sedan erfarenheter vunnits av
deras praktiska tillämpning.

I en reservation till utskottets utlåtande
i fjol i detta ärende uttalade vi att
partistödet visat sig vara av stor bety -

delse för en fri politisk opinionsbildning
och att det så småningom vunnit
en bred opinions stöd.

Det torde väl numera stå klart att en
demokrati för att fungera väl måste ha
goda informationskällor för den stora
allmänheten. Det är de politiska partierna
som i huvudsak har att sköta denna
information. Detta kostar pengar,
och det förslår inte långt med de frivilliga
bidrag som medlemmar och sympatisörer
lämnar.

Enligt tidigare beslut utgår partistödet
endast till ett parti som är representerat
i riksdagen. Beloppet har varit
60 000 kr. per år och mandat, vilket
belopp nu i propositionen och enligt
statsutskottets tillstyrkan föreslås höjt
till 70 000 kr. Parti måste för erhållande
av stöd liksom för att få mandat samla
minst 4 procent av rösterna i hela landet
eller 12 procent i en valkrets. Dessa
regler åstadkommer en kraftig tröskeleffekt
för partier som inte fullt når upp
till 4 procent. I fp—cp-reservationen, nr
1, som bygger på motionsparet 1:687
och 11:740, föreslås att bidrag fr. o. m.
den 1 januari 1971 skall utgå med
70 000, 140 000, 210 000 respektive

280 000 kr. till partier, som i riksdagsval
uppnår minst 2, 2,5, 3 respektive 3,5
procent av sammanlagda antalet avgivna
röster i landet. Vi tycker att detta
innebär en gärd av rättvisa mot mindre
men ändå inte alltför små partier.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 av fru Segerstedt
Wiberg m. fl.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Någon helhjärtad anhängare
av statligt partistöd har jag
aldrig varit, ännu mindre av ett kommunalt.

Vid ett par tillfällen tidigare har det
fallit på min lott att här i kammaren
tala emot de statliga bidragen till partierna.
Idealet borde väl vara att partier
och rörelse som kämpar för idéer
bärs upp av sina medlemmars frivilliga

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

anslutning, arbetsinsatser och ekonomiska
stöd. Många andra organisationer
än de politiska partierna är helt
hänvisade till denna utväg.

Men en sådan situation får väl numera
anses vara en utopi. Systemet med
statligt och kommunalt partistöd har
nog kommit för att stanna. Det statliga
stödet höjs nu från 60 000 till 70 000
kr. per mandat och uppgår totalt till
24,5 miljoner kr. Jag har ännu inte sett
någon uppgift om vad det kommunala
partistödet i hela landet kommer att
uppgå till; beloppens storlek per mandat
varierar högst väsentligt från kommun
till kommun.

Ett föga tilltalande drag i partistödets
konstruktion är att detta stöd växlar
med den stundom något nyckfulla
valvinden. Ett parti som går framåt i ett
val kan inte bara — som exempelvis
socialdemokraterna i andrakammarvalet
1968 — glädja sig åt mandatvinsterna
utan även åt en icke föraktlig förstärkning
av partikassan. Ett förlorande
parti har att slicka såren efter valmotgången
och får känna svedan av salt i
såren när dessutom partikassan sinar.

Oavsett om vi känner sympati eller ej
för partistödet har vi från moderata
samlingspartiet kritiserat dess nuvarande
konstruktion. Vi tycker att en betydande
del av utgifterna för partiernas
verksamhet kan betraktas som grundkostnader
helt oberoende av partiernas
storlek, exempelvis kostnader för valkampanjerna,
kurser, konferenser, möten,
affischer etc. Partierna måste få
arbeta under något så när lika villkor
utan att det största partiet skall gynnas
oproportionerligt starkt, vilket blir till
nackdel för övriga partier med mindre
ekonomiska resurser.

Vi har därför förordat att 25 procent
av det totala beloppet på 24,5 miljoner
kr. — d. v. s. ca 6 miljoner kr. — skall
fördelas lika mellan de i riksdagen representerade
partierna ocn återstoden
mellan samma partier efter antalet mandat
i riksdagen.

Grunderna för partistöd

Detta är vad moderata samlingspartiets
ledamöter föreslagit i reservationen
2. Denna linje är densamma som
konstitutionsutskottets borgerliga hälft
— tio ledamöter — hade för ett par
månader sedan då riksdagen beslutade
om det kommunala partistödet.

Jag vrkar, herr talman, bifall till reservationen
2 av herr Sveningsson in. fl.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Som herr Björkman
nyss erinrat om diskuterade vi grunderna
för det kommunala partistödet för
endast några månader sedan. Jag hade
då tillfälle att utveckla min principiella
syn på partistödet. Jag stödde då två
principer. Den ena innebär att endast
partier som är företrädda i de kommunala
organen skall ha rätt att få partistöd
och den andra att fördelningen
skall ske med lika belopp per mandat.

När vi i dag diskuterar det statliga
partistödet kan jag konstatera att de
moderata ledamöterna av konstitutionsutskottet
delar uppfattningen att stödet
skall gälla de partier som finns företrädda
i riksdagen. Reservanterna från
centerpartiet och folkpartiet vill utsträcka
stödet även till partier som inte
är företrädda i riksdagen.

Det sistnämnda är det nya i denna
fråga. Låt mig få erinra om att när vi
införde det nya valsystem som vi skall
börja tillämpa om några månader så
hade vi till en början olika meningar
om utformningen av spärregeln. Men
vi var alla överens om att en sådan regel
behövdes för att förebygga en alltför
stor partisplittring.

Med det förslag som nu framlagts av
företrädare för dessa båda partier vill
man delvis upphäva det beslut som riksdagen
tidigare har fattat. Man håller
inte fast vid systemet med spärregel
utan vill genom en avtrappad skala ge
stöd åt övriga partier som inte når upp
till 4 procent.

Herr Nclander har redan erinrat om
det uttalande soin konstitutionsutskot -

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Grunderna för partistöd

tet gjorde 1965 och om de fyra grundprinciper,
om vilka vi då var eniga. Men
ett beslut i överensstämmelse med centerpartiets
och folkpartiets reservation
innebär att man överger de grundläggande
principerna av 1965. I dessa står,
vilket också herr Nelander läste upp,
att bidrag borde utgå endast till partier
som har ett inte obetydligt stöd i väljaropinionen,
manifesterat i allmänna val.
I de diskussioner vi hittills fört på denna
punkt har vi sagt oss att ett tecken
på att ett parti har detta starka stöd
skulle vara att partiet är företrätt här i
riksdagen.

Vad man nu föreslagit innebär inte en
detaljjustering utan att man går in för
nya principer som står i strid med de
principer som riksdagen enhälligt antog
år 1965. Som herr talmannen säkerligen
erinrar sig var det den gången delade
meningar om huruvida det över huvud
taget skulle utgå något partistöd, men
om ett sådant skulle utgå var man ense
om att det skulle bygga på dessa principer.

Herr talman! Visst vore det mycket
ytterligare att säga i denna fråga trots
att vi har diskuterat den många gånger,
men jag vill bara tillägga en sak.

Huvudmotivet för att icke biträda det
förslag som finns i båda reservationerna
är risken för ökad partisplittring.
Och en stor partisplittring är fiende till
demokratin, som då kan få betydande
svårigheter att fungera.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
har erinrat om de grundläggande
principer som antogs vid partistödets
införande 1965. Han glömde emellertid
att redovisa att det då även sades
att dessa grunder borde omprövas
när systemet varit under tillämpning
några år.

Nu har partistödet funnits under några
år, och självklart finns då anled -

ning att studera konsekvenserna av de
regler som tillämpats. Redan i mitt tidigare
inlägg framhöll jag att spärregeln
vid mandatfördelningen till den
enkammarriksdag som nu är beslutad
skulle skydda mot partisplittring. Det
är dock en väsentlig skillnad mellan att
skapa ett skydd mot partisplittring i
fråga om representationen i riksdagen
och att ge alla grupper i samhället som
vill komma fram med en åsikt möjlighet
att tävla om representation i riksdagen.
Det skulle enligt min mening
utgöra en stor orättvisa, om grupper
som kanske omsluter 160 000—170 000
människor under flera år skulle hållas
utanför det stöd som samhället ger partisammanslutningar
när det gäller alt
konkurrera om platser i riksdagen.

Till herr Björkman vill jag bara säga
att när riksdagen förra året tog det
kommunala partistödet föreslog vi från
vårt håll att en del av partistödet borde
utformas som ett grundbidrag. Det
finns en viss skillnad mellan kommunalt
och statligt partistöd. Det kommunala
partistödet kom med särskild
tyngd till med tanke på den förändrade
kommunala organisationen som kommer
att medföra oerhört betydelsefulla
kontaktuppgifter över partierna i det
kommunala arbetet.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag refererade i mitt
föregående anförande vad utskottet 1965
hade sagt om partistödets framtida utformning,
men för att det inte skall
uppstå någon som helst tveksamhet på
denna punkt kanske jag bör direkt citera
vad utskottet anförde. Sedan må
de som är närvarande själva avgöra,
om det är herr Boo eller jag som tolkar
utskottets uttalande från 1965 riktigt.
Utskottet förklarade: »Väl kan de
förut angivna fyra grundprinciperna
inte överges, men systemets närmare
detaljutformning torde böra bli föremål

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

för översyn, sedan erfarenhet vunnits
av dess praktiska tillämpning.»

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Sedan något år tillbaka
åker representanter för Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund runt på
de börsnoterade företagens bolagsstämmor
för att skaffa sig information bl. a.
om det stöd som dessa företag ger till
de borgerliga partierna. Möjlighet till
detta finns genom att varje aktieägare,
om han så har bara en enda aktie, äger
rätt att vid bolagsstämman ställa frågor
om företagets verksamhet och resultat.

Jag anser det vara riktigt att denna
möjlighet finns. Den borde i och för sig
finnas också när det gäller de statliga
företagen, men den socialdemokratiska
riksdagsmajoriteten har ju röstat ned
förslaget om att alla riksdagsmän skulle
få gå på de statliga företagens bolagsstämmor
och ställa samma slags frågor
som herr Ringholm och hans unga medhjälpare
i SSU nu aktualiserar inom de
privata företagen. Socialdemokraterna
begränsade antalet riksdagsmän till 18,
förmodligen i insynens och jämlikhetens
namn. Som ung riksdagsman gör
jag naturligtvis den reflexionen, att det
kommer att bli de äldsta och snällaste
riksdagsmännen som får gå på dessa
bolagsstämmor och ställa frågor. Detta
är värt att notera i en tid då kravet
på insyn reses från allt fler grupper
i vårt samhälle.

Bland de frågor som nu diskuteras
på bolagsstämmorna återfinns partifinansieringsfrågan.
Man har från socialdemokratiskt
håll sökt göra gällande att
det skulle vara jättebelopp som de borgerliga
partierna rör sig med i sin verksamhet.
Jag kan på intet siitt tala för
folkpartiet och centern, men när det
gäller moderata samlingspartiet kan jag
ge desto exaktare upplysningar. Sanningen
är, herr talman, tvärtom den att
det iir det socialdemokratiska partiet
som i dag är en ekonomisk stormakt.

Grunderna för partistöd

Det förfogar över vida mer pengar än
de borgerliga partierna. Inom Moderata
ungdomsförbundet gjordes i januari en
utredning, som lämnar mycket klart
belägg för detta. De uppgifter som där
kom fram bör inte få falla i glömska,
och jag skall därför mycket kort ge
kammaren en redogörelse.

Det socialdemokratiska partiet disponerade
i 1968 års valrörelse sammanlagt
39 miljoner kr., centralt, lokalt och regionalt.
Enligt partistyrelsens egen offentliga
verksamhetsberättelse var det
centralt fråga om 22 miljoner. Detta är
jättebelopp, det står klart för var och
en, om man samtidigt noterar att moderata
samlingspartiet vid samma val
rörde sig med 14,9 miljoner kr. Den
uppmärksamme läsaren av dagspressen
kan då notera att 1968 för moderata
samlingspartiet var ett ekonomiskt sett
mycket gott år. Det har som bekant
blivit något sämre sedan dess, och det
innebär att i årets valrörelse väsentligt
mindre belopp kommer att disponeras.

Det mest intressanta, herr talman, är
emellertid att i de 39 miljoner kr., som
man disponerade inom det socialdemokratiska
partiet, inte ingår de utgifter
soin fackförbunden stått för i samband
med utbildning av valarbetare och valkretsombud,
för tryckning av affischer
och broschyrer m. m. Hela det väldiga
valmaskineri som DO och fackförbunden
byggde upp inför 1968 års valrörelse
ligger utanför denna beräkning.
Jag har emellertid försökt göra ett överslag
också av dessa kostnader. Det skall
erkännas att detta är mycket svårt på
grund av den bristfälliga redovisning
som det socialdemokratiska partiet och
fackförbunden lämnar, men en stickprovsundersökning,
där jag har räknat
med fyra fackförbund, ger vid handen
att en mängd heltidsanställda funktionärer
anställdes och betalades av fackförbunden.
I flera fall står dessa människor
t. o. m. namngivna i respektive
fackförbunds verksamhetsberättelser, i
andra fall nämns de inte alls. Vid eu

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Grunderna för partistöd

försiktig uppskattning av kostnaderna
för dessa anställningar samt för trycksakskostnader
m. in. kommer man till
minst 15 miljoner kr. Det belopp som
SAP disponerade i valrörelsen 1968 ligger
alltså en bra bit över 50 miljoner
kr. även med en försiktig beräkning.
Siffran blir än mer imponerande om vi
betänker att den borgerliga oppositionen
består av tre olika partier som vart
och ett har betydande grundkostnader
för sin verksamhet, medan SAP naturligtvis
kan disponera en större del av
pengarna för direkt utåtriktad propaganda.

Beträffande partifinansieringen råder
alltså ingen jämlikhet. Från socialdemokratins
sida finns uppenbarligen heller
ingen önskan att få till stånd en
saklig debatt kring dessa frågor. Vi har
förgäves sökt förmå den socialdemokratiske
partisekreteraren Sten Andersson
att kommentera dessa siffror, och
han har på ett tidigt stadium fått ta
del av vår utredning.

Moderata samlingspartiet har i år offentligen
redovisat hela sitt senaste bokslut.
Vi har uppmanat SAP att göra detsamma,
men förgäves. Det parti som talar
mest om insyn är det som är minst
benäget att lämna sådan när det gäller
det egna partiets affärer, och det är
sannerligen betecknande.

Det statliga partistödet är i sin nuvarande
utformning djupt orättvist. Det
gynnar det parti som redan är stort
och har rikligt med pengar. Detta orättvisa
system har riksdagen också fört
över på det kommunala planet. Ett valnederlag
i dag straffas ekonomiskt även
där. Rimligen måste alla partier som är
intresserade av rättvisa och jämlikhet
försöka skapa ett annat system för partistödet.

.lag har tillsammans med några partikamrater
i en motion till årets riksdag
förordat ett partistöd som fördelas
så, att varje parti erhåller ett grundbelopp
och därutöver ett rörligt tillägg
i förhållande till antalet mandat i riks -

dagen. Det kan nämnas att den principen
i och för sig redan är erkänd av
statsmakterna genom att stödet till de
politiska ungdomsförbunden liksom till
andra ungdomsförbund består av dels
elt grundbelopp som är lika för varje
organisation, dels ett rörligt belopp.
Principen tillämpas de facto alltså redan
för de politiska ungdomsförbunden.
Alla partier har lika många potentiella
väljare att bearbeta och i princip
lika stora grundkostnader för den centrala
administrationen.

.lag vill därför instämma i det yrkande
om bifall till reservationen 2 som
har framställts.

Alla partier skulle tjäna på att man
bemödade sig om att föra en saklig debatt
om partiernas ekonomiska situation.
På visst yngre socialdemokratiskt
håll finns uppenbarligen inte den ambitionen.
Man har försökt förvandla bolagsstämmorna
till politiska debattfora
och i massmedia slungat ut de mest
groteska beskyllningar mot de borgerliga
partierna i samband med deras
finansiering. Jag vill slå fast att bolagsstämmor
bör vara till för att diskutera
företagens skötsel och framtid och inte
utgöra politiska tummelplatser för
kringflygande medlemmar av regeringspartiets
ungdomsförbund.

Det socialdemokratiska partiets ledning
har uppenbarligen inte heller någon
ambition att verkligen få till stånd
en öppen debatt om dessa frågor, eftersom
man hittills konsekvent har vägrat
att diskutera de resultat som vi i
vår utredning har kommit fram till. Det
enda vi egentligen har fått höra har
varit att siffrorna med all sannolikhet
är mycket för höga. Må så vara! Men
gör som moderata samlingspartiet: presentera
ett offentligt bokslut!

Vi kommer från moderata samlingspartiet
— inte minst från ungdomshåll
där — att under tiden fram till valet
med mycket stor uppmärksamhet följa
bl. a. fackförbundens anslag till SAP:s
valfond liksom de andra former av val -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

hjälp som fackföreningsrörelsen finner
för gott att ställa till partiets förfogande.
Många tecken tyder på att 1968 års
siffror när det gäller stödet till det socialdemokratiska
partiet i år vida kommer
att överträffas. Men till den saken
blir det säkert anledning att återkomma
i ett annat sammanhang.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag skall inte kommentera
herr Björcks resonemang; det får
ankomma på någon representant för
det parti, till vilket herr Björck riktade
sina frågor. Jag vill bara för centerns
del konstatera, att vi i detta avseende
inte har anledning att göra en avbön
från kammarens talarstol, eftersom vi
inte tar emot några pengar vare sig
från bolag eller genom avgifter från
kollektivanslutna medlemmar.

Jag vill till herr Johansson i Trollhättan
säga, att man självfallet kan tvista
om huruvida att det förslag som
framförs i reservationen 2 innebär en
ändring av grundreglerna. Jag vill ändå
slå fast, att när nu spärren för partistödet
höjts från 2 till 4 procent, så innebär
det en avsevärd förändring. Jag
tycker att det ur skälighets- och rättvisesynpunkt
är rimligt, att om de stora
sammanslutningar det här kan röra
sig om — sammanslutningar med, som
jag sade, upp till 160 000 å 170 000 medlemmar
— har en chans att bli representerade
i riksdagen, så skall de också
lämnas ekonomiskt stöd för att kunna
fortsätta sin strävan att på demokratisk
väg få inflytande i den högsta
lagstiftande församlingen.

Herr BJÖRKMAN (in):

Herr talman! Jag har suttit och funderat
litet på vad herr Boo sade om att
det kommunala partistödet var så angeläget
med hänsyn till kommunsammanslagningarna.
Jag skulle vilja fråga herr
Boo, om han anser att det av bl. a. centerpartiet
i reservationen 1 föreslagna
systemet med bidrag enligt en stigande

Grunderna för partistöd

skala — 2, 2 V2, 3 resp. 3 V2 procent av
rösterna — skall begränsas enbart till
riksdagsvalet? Eller anser herr Boo att
samma system skall införas även när
det gäller val till landsting och primärkommuner?
Herr Boo kanske har den
uppfattningen att beslutet om det kommunala
partistödet fattats så nyligen,
att vi bör avvakta erfarenheterna av
hur det verkar i praktiken?

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! På herr Björkmans direkta
fråga vill jag svara, att vad som i
dag diskuteras är frågan om reglerna
för det statliga partistödet, och det är
den saken vi tagit ställning till genom
vår reservation. Jag vill därutöver erinra
om att när riksdagen förra året
fattade beslut om det kommunala partistödet,
så hade vi på vårt håll förslag
enligt de tankar som framförs i reservationen
2. Jag underströk tidigare särskilt
nödvändigheten av information på
det kommunala planet. Jag tror trots
allt att detta var huvudmotivet både för
den första motionen angående kommunalt
partistöd och även för riksdagens
ställningstagande i den frågan.

Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag förnekar inte att det
i dag är det statliga partistödet vi diskuterar.
Men det bör väl inte hindra mig
från att ställa en stillsam och vänlig
fråga till herr Boo, huruvida han anser
att det av centerpartiet föreslagna systemet
bör tillämpas också för de kommunala
valen. Nu säger herr Boo att centerpartiet
hade det i tankarna redan
när beslutet om det kommunala partistödet
fattades. Men det deklarerade ni
inte då, såvitt jag kan minnas. Det var
därför intressant att nu få veta det. Då
får vi antagligen ett förslag från centerpartiet
— sedan det beslutade systemet
har prövats ett tag — om en stigande
skala även för det kommunala partistödet.

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Grunderna för partistöd

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Riksdagen har ju nyligen
beslutat om principerna för det
kommunala partistödet. Jag vill bara
erinra om att vi från centerpartiet då
föreslog ett grundbidrag plus ett tillägg
per mandat. Detta system är således alldeles
nytt, och man bör väl ett tag avvakta
resultatet av tillämpningen.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Eftersom herr Björck i
Nässjö tog upp ett resonemang om SSU :s
agerande på bolagsstämmorna tycker
jag det finns anledning att göra några
klarlägganden. Men allra först vill jag
anknyta till herr Björcks resonemang
om den undersökning som Moderata
ungdomsförbundet gjort om hur mycket
pengar det socialdemokratiska partiet
lagt ner på sitt valarbete. Från den
utgångspunkten vill jag ställa en mycket
konkret fråga till herr Björck: Hur
mycket pengar fick moderata samlingspartiet
valåret 1968 ifrån de privata
storföretagen för att ni därigenom skulle
lia ökade möjligheter att störta den
socialdemokratiska regeringen?

Herr talman! Herr Björck säger att
bolagsstämmorna är till för att man
skall diskutera företagens skötsel och
att de inte bör vara några tummelplatser
för ungdomspolitiker. Här kommer
vi in på hela resonemanget om företagen
och politiken som sådan. Vissa företag
anser tydligen att de måste stödja den
borgerliga inriktningen av politiken.
Marcus Wallenberg yttrade i går på
ASEA:s bolagsstämma, apropå en fråga
av SSU :s förbundsordförande varför
ASEA ger stöd till de borgerliga partierna,
att företagen inte blandar in politik
i de beslut de fattar utan endast tar
hänsyn till verksamhetens bästa. Och
detta var skälet till att företagen ville
lämna ekonomiska bidrag till exempelvis
moderata samlingspartiet.

Jag förstår inte varför herr Björck
behöver skämmas över att moderata
samlingspartiet och folkpartiet får peng -

ar från de privata företagen. Jag skäms
verkligen inte såsom socialdemokrat
över att det finns ett intimt samband
mellan Landsorganisationen och socialdemokraterna.
Jag tycker inte att herr
Björck borde skämmas för motsvarande
samband mellan de borgerliga partierna
och en hel del av de privata företagen.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag vill klart slå fast att
varken jag eller mitt parti skäms ett
ögonblick över att vi tar emot pengar
från näringslivet, och det gör sannerligen
inte näringslivet heller. Det enda
jag är en smula bekymrad över är att vi
skulle behöva få mycket mer för att i
någon mån balansera den stora orättvisa
i ekonomiskt avseende som i dag råder
mellan oppositionen och regeringspartiet.

Herr Gustavsson i Nässjö ställde en
direkt fråga till mig: Hur mycket pengar
fick moderata samlingspartiet valåret
1968? Den frågan har vi redan besvarat
genom att publicera vårt bokslut
i partiets officiella organ, tidningen
Medborgaren. Där återges beloppet liksom
alla andra inkomster vi har haft.
Där anges även våra utgifter. Jag skall
med nöje genom kungliga postverkets
försorg vidarebefordra tidningen till
herr Gustavsson. Vårt parti har alltid
strävat efter ökad insyn och öppenhet
och var exempelvis det första parti som
hade offentliga partistämmor, medan
andra partier dröjt betydligt längre
med detta. Vi lämnar alltså en så öppen
redovisning som någon kan begära.

Bolagsstämmorna är naturligtvis till
för företagens skull, bl. a. för dem som
är anställda i företagen och för dem
som utövar företagsledande funktioner.
Det är klart att man kan ställa frågor
där, och jag förmenar inte SSU att göra
det. Jag tycker tvärtom, herr talman,
att det är alldeles utomordentligt att
representanter för detta ungdomsförbund
besöker bolagsstämmor och lär sig

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

litet om hur företagsamheten fungerar
och konstaterar att aktiekurserna inte
bara stiger utan ibland på grund av
regeringens politik sjunker. Jag är övertygad
om att de aktieköp som SSU
gjorde för något år sedan inte har varit
speciellt lönande, och jag skall gärna i
annat sammanhang ta upp en diskussion
med herr Gustavsson om hur mycket ni
eventuellt har förlorat på dessa aktier.

Herr talman! .lag hoppas att SSU köper
mycket fler aktier. Det kan bli en
garanti för att SSU i fortsättningen påverkar
regeringspartiet att föra en annan
ekonomisk politik.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Det är första gången jag hör en borgerlig
politiker säga att man gärna skulle
ta emot mycket mer pengar från det
privata näringslivet. Men har det aldrig
fallit Anders Björck in att fundera över
varför de privata företagen ger pengar
till de borgerliga partierna? Har det
aldrig fallit Anders Björck in att fundera
över hur det kommer sig att företagen
lämnat mer pengar till moderata
samlingspartiet än till folkpartiet? Varför
tror Anders Björck att de privata
företagen tycker det är mindre värt att
satsa på folkpartiet än på högerpartiet?

Beträffande kursutvecklingen på
SSU :s aktier kan jag tala om att den
hittills har varit positiv sedan vi köpte
aktierna. Jag kan försäkra Anders
Björck att vartenda öre vi får i avkastning
på aktierna kommer att användas
till socialistiska rörelser ute i världen
som bl. a. har till uppgift att bekämpa
åtskilliga privata företags politik mot
dessa rörelser.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag är mycket glad om
SSU:s aktieköp har utfallit så positivt
— det visar att SSU håller på att lära
sig hur vår ekonomi fungerar. Jag lyckönskar
SSU till goda spekulationer på
börsen.

Grunderna för partistöd

Herr Gustavsson ställde frågan, om
jag inte har funderat över varför vi erhåller
stöd från näringslivet och varför
näringslivet ger bidrag till de borgerliga
partierna. Jo, det har jag, och svaret är
mycket enkelt: näringslivet ger pengar
till det parti som företräder den för landet
bästa politiken. Konstigare är det
inte.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s) kort
genmäle:

Del är förvånande att vi skall få höra
sådana enkla generaliseringar som Anders
Björck här gör sig skyldig till. Den
politik som är bra för företaget är inte
med nödvändighet också bra för nationen
— man bör nog göra vissa distinktioner
mellan de företagsekonomiska
och de nationalekonomiska aspekterna.

LO ger pengar till det socialdemokratiska
partiet därför att LO anser att det
partiet företräder löntagarnas intressen.
Där ser vi den andra motsättningen
som finns i företagen, nämligen mellan
å ena sidan kapitalägarna och företagsledningen
och å andra sidan de anställda.
Om det inte funnes några motsättningar
inom företagen, skulle det vara
fullständigt meningslöst att över huvud
taget föra några förhandlingar.

Jag tycker att de generaliseringar som
Anders Björck gör sig skyldig till är väl
grova.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Bara några få ord!

Jag är tacksam mot Anders Björck i
Nässjö för att han har kommit hit till
riksdagen och talat om något som vi
inte fick klart för oss under 1950- och
1960-talen. Det fanns en utredning om
partifinansiering som arbetade 1948—
1949 och som lade fram sitt betänkande
1950. De sakkunniga ville inte förorda
någon offentlig redovisning av stödet
till de olika partierna, eftersom det var
svårt atl skydda den personliga integriteten
om en sådan redovisning skulle
lämnas.

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Grunderna för partistöd

Vi har sedan vid många tillfällen debatterat
partiernas ekonomi och finansieringsformer
här i riksdagen, men
icke fått några klara besked från de
borgerliga. Därför är jag tacksam för
att herr Björck klart redovisat att det
finns ett samband mellan näringslivet
och finansvärlden och de borgerliga
partierna — jag får väl i dag inskränka
mig till att säga högern. Tidigare när
frågan diskuterats har man — och även
här i riksdagen — förnekat att bidrag
förekommer från näringslivet.

Jag är alltså tacksam för beskedet och
för att det samtidigt har dragits upp
denna klara gränslinje, vilket jag finner
så uppfriskande i svenskt politiskt liv.
Arbetarrörelsen består av vårt parti och
fackföreningsrörelsen. Herr Boo talar
om att han inte behöver göra någon avbön.
En avbön vore det sista vi skulle
göra därför att vi får pengar från fackföreningsrörelsen.
Vi har nämligen i flera
sammanhang talat om sambandet
socialdemokratiska partiet—fackföreningsrörelsen.

Jag hoppas alltså att när man i fortsättningen
talar om arbetarrörelsen avses
fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska
partiet. Och jag hoppas
också att vi efter 1970 års val skall
kunna konstatera att den svenska arbetarrörelsen
haft ännu mera pengar och
resurser till förfogande för att bedriva
sin valrörelse.

Till sist, herr Björck, hjärtligt tack för
denna deklaration!

Herr BJÖRCK i Nässjö (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag är ledsen att behöva
säga att herr Haglund nog inte har
uppfattat vad jag sade. Här är det inte
fråga om något samband eller inte mellan
näringslivet och vårt parti. Jag
framhöll att företagen ger bidrag för
att uppnå resultat som är till gagn för
landet i dess helhet. Vårt parti har aldrig
tagit emot bidrag som varit förknippade
med några som helst villkor

och kommer heller aldrig att göra det.
Det bör understrykas i detta sammanhang.

Men, herr talman, jag konstaterar att
jag efter denna debatt fortfarande inte
fått någon kommentar beträffande de
drygt 50 miljoner kronor som SAP
disponerade under valrörelsen 1968.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det kan vara av ett
visst värde att den som för utskottets
talan ett ögonblick återvänder till frågan
om de statliga bidraget till partierna,
men det har varit intressant att
lyssna på denna debatt. Herr Björck
har avgett en deklaration som i sin
klarhet och rättframhet fullständigt belyst
förhållandet mellan moderata samlingspartiet
och företagarvärlden. Efter
den deklarationen kan vi alla utan
vidare konstatera att företagen sannerligen
inte behöver ställa upp några villkor
för de bidrag de lämnar. Det blir
ändå den politik som de önskar från
moderata samlingspartiets sida.

I hela debatten om partistödet har vi
emellertid aldrig förutsatt att detta stöd
skall utformas med hänsyn till de bidrag
som partierna kan få från andra
håll. Den principen har aldrig hävdats
att om ett parti får stora bidrag från
annat håll skall det statliga eller det
kommunala bidraget reduceras. Man har
utgått från helt andra grunder och dessa
har herr Nelander redovisat för oss
för en stund sedan.

Frågan är vad som är rättvisa i detta
sammanhang. Herr Björck och andra
har talat om att det nuvarande systemet
är orättvist. Om man utgår från att
varje parti skall ha lika mycket pengar
kan det nuvarande systemet karakteriseras
som orättvist, men då tar man
inte minsta hänsyn till partiernas storlek
och de opinioner som ligger bakom
partierna. Detta strider mot den deklaration
som vi alla ställde oss bakom
1965. Där sägs i ett av huvudstyckena
att bidragens storlek sätts i relation

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

till partiernas styrka. Även herr Björck
i Nässjö har tagit hänsyn till detta i
sin motion. Men är det inte en orättvisa
inbyggd i det system som han och
andra pläderar för, nämligen att mindre
partier skall ha mera stöd i kraft
av sin litenhet? Då tar man inte hänsyn
till att representanter i riksdagen
bör vara, om jag får uttrycka mig så,
ungefär lika mycket värda. Det betyder
ingenting, om man företräder ett htet
parti eller ett stort parti, man får ett
bidrag eller kanske bättre uttryckt vederbörandes
parti får ett bidrag per
mandat.

Detta diskuterade vi för några månader
sedan så grundligt, att jag inte behöver
gå närmare in på det. Men det
finns anledning för dem som talar om
rättvisa att fundera över om deras rättviseprincip
är riktig och om den jämlikhet
som de ropar efter verkligen är
en jämlikhet. Det är i varje fall inte
en jämlikhet mellan medlemmarna i de
partier som är företrädda här i riksdagen.

Kanske jag sedan i all stillhet får ta
upp en liten diskussion med herr Boo.
Vi har väl litet olika tolkat vad utskottet
anförde 1965. Vad han har föreslagit
nu fattar jag som ett bestämt avsteg
ifrån de grundregler riksdagen då
fastställde. För min del utgår jag ifrån
att deklarationen om att partiet skall
äga ett icke obetydligt stöd i väljaropinionen,
manifesterat i allmänna val,
bör betyda, att partiet skall ha passerat
de spärregler som riksdagen själv
bär satt upp för att erhålla mandat.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! .lag hade inte tänkt
blanda mig i debatten igen, men när
herr Johansson i Trollhättan replikerade
herr Björck i Nässjö innebar det
i själva verket också en replik till mig.

Jag tycker faktiskt inte, herr Johansson,
att det är en så grym orättvisa,
om man skulle fördela en del av det
statliga bidraget som ett grundbidrag,

Grunderna för partistöd

lika för de i riksdagen representerade
partierna. Motiveringen är helt enkelt
den, att grundkostnaderna för partierna
är i stort sett desamma. Socialdemokraterna,
herr Johansson, med sitt mycket
stora, alltför stora, antal mandat i
riksdagen blir i alla fall oerhört gynnat
genom de ekonomiska bidragen jämfört
med andra partier. Men om vi tar
en fjärdedel av de 24 miljonerna, alltså
6 miljoner, och fördelar dem lika som
grundbidrag har vi i alla fall försökt
att skipa litet bättre rättvisa än för
närvarande.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
den här debatten avsevärt mer.

Jag vill inte påstå att det system herr
Björkman pläderade för innebär en
grym orättvisa. Så starka ord vill jag
inte använda, men nog är systemet
orättvist. Herr Björkman framhöll att
socialdemokratin ändå får en så stor
del av bidraget, men detta hör ju samman
med de socialdemokratiska framgångarna
i valet. Funnes det ett enda
borgerligt parti och borgerligheten inte
vore splittrad på tre partier, skulle det
även tillfalla detta parti ett betydande
belopp. Detta har herr Björkman kanske
anledning att fundera litet över.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Propositioner framställes först beträffande
frågan om statsbidrag till i
riksdagen icke representerade partier
och därefter rörande fördelningen av
bidraget mellan de partier som är representerade
i riksdagen.

Statsbidrag till i riksdagen icke representerade
partier

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Grunderna för partistöd

servationen 1 i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Boo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, såvitt avser
statsbidrag till i riksdagen icke representerade
partier, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Boo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 74 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fördelningen av statsbidraget mellan
i riksdagen representerade partier
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1 av fru Segerstedt Wiberg m. fl.
i motsvarande del; samt 3:o) bifall till
reservationen 2 av herr Sveningsson
m. fl. i motsvarande del; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Boo begärde lik -

väl votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Björkman votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, såvitt avser fördelningen av
statsbidraget mellan i riksdagen representerade
partier, antager reservationen
1 av fru Segerstedt Wiberg m. fl. i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 av herr Sveningsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
69 ja och 38 nej, varjämte 108 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i

Onsdagen den 18 mars 1970 fm. Nr 11 61

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

utskottets utlåtande nr 14, såvitt avser
fördelningen av statsbidraget mellan i
riksdagen representerade partier, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Herr
Boo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 118
ja och 71 nej, varjämte 29 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Skyldigheten att inhämta lagrådets
yttrande över lagförslag

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av proposition
med förslag till ändring i regeringsformen
jämte följdmotioner.

I detta utlåtande behandlades Kungl.
Maj:ts proposition nr 24 genom vilken
för riksdagens prövning framlagts det
i bilaga till utlåtandet intagna förslaget
till ändring i regeringsformen. I
propositionen föreslogs upphävande av
regeringsformens bestämmelser om
skyldighet i vissa fall för Kungl. Maj :t
att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag.
Det skulle enligt förslaget i stället
ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma
vilka lagförslag lagrådet skulle
yttra sig över.

Härjämte behandlades följande motioner
som väckts i anledning av propositionen
:

1) 1:998 av herr Bengtson in. fl. och
11:1156 av herr
hemställdes

»att riksdagen beslutar att avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 24 i avvaktan
på kommande förslag till ny regeringsform»; 2)

1:999 av herr Bohman m. fl. och
11:1157 av herr Holmberg in. fl., vari
hemställdes

»att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 24»;

3) 1: 1000 av herr Helén m. fl. och
II: 1155 av herr Gustafson i Göteborg
in. fl., vari hemställdes

»att riksdagen måtte avslå proposition
nr 24 med förslag till ändring i regeringsformen»;
samt

4) II: 1158 av herr Wiklund i Stockholm,
vari hemställdes

»att föreskrift meddelas om obligatorisk
information till riksdagen om lagrådsremisser
genom att sådana remisser
i korrekturupplaga utdelas till riksdagens
ledamöter samt att vederbörande
utskott utformar text till sådan föreskrift».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte i anledning
av propositionen nr 24 och med avslag
på motionerna I: 998 och II: 1156,1: 999
och 11:1157 samt 1:1000 och 11:1155
anta det i bilaga till utlåtandet intagna
förslaget till ändring i regeringsformen;
samt

2) att riksdagen måtte förklara motionen
11:1158 besvarad med vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Sveningsson
(m), Harald Pettersson (ep),
Richardson (fp), Hernelius (m), Larsson
i Luttra (ep), Neländer (fp), Sterne
(fp), Werner (m) och Magnusson
i Nennesholm (ep), vilka ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

62 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:998 och 11:1156, 1:999
och 11:1157 samt 1:1000 och 11:1155
avslå propositionen nr 24.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det pågår ju för närvarande
en revision av grundlagarna
genom grundlagberedningen, som står
för förslagen på utredningsplanet. Det
måste självfallet föreligga starka skäl
för att man skall kunna aktualisera
en annan ordning och bryta ut vissa
grundlagsfrågor ur det pågående revisionsarbetet.
Några sådana starka skäl
har inte presenterats vid framläggandet
av förevarande proposition om lagrådet.
Förslaget innebär att den skyldighet
att höra lagrådet beträffande vissa
lagförslag, vilken nu gäller, skall ersättas
med en ordning där regeringen kan
inhämta yttrande från lagrådet endast
om den anser sig böra göra det.

Propositionen anför två skäl för en
övergång till detta fakultativa system.
Det ena är att det enligt den parlamentariska
principen bör ankomma på regeringen
att avgöra vilka åtgärder som
skall vidtagas för att förbereda och utforma
förslag till riksdagen. Den nye
justitieministern anser att det icke är
förenligt med detta synsätt att ett organ
som saknar parlamentarisk förankring
skall ha rätt att yttra sig i lagstiftningsärenden.
Den skyldighet att
höra lagrådet som nu finns innebär
dock inte att lagrådets yttranden måste
följas. Regeringens handlingsfrihet är
alltså även med nuvarande ordning helt
obeskuren.

Riksdagens granskning av förslagen
från regeringen underlättas självfallet
om denna har tillgång till lagrådets yttrande,
och detta gäller naturligtvis i all
synnerhet för de partier som inte är
representerade i regeringen och inte
har tillgång till regeringens utrednings -

apparat. Lagrådets granskning ger ju
bättre garantier för att det blir konsekvens
i lagstiftningsarbetet, och ur rättssäkerhetssynpunkt
är denna granskning
mycket värdefull.

Remissinstanserna har varit starkt
kritiska mot förslaget. Jag understryker
än en gång att några vägande skäl för
att bryta ut förslaget ur sitt sammanhang
inte har anförts. Frågan om lagrådsgranskningen
i hela dess vidd ingår
i grundlagberedningens uppdrag att
förbereda en ny författning.

Inte heller det andra skäl som anförts
för att nu framlägga en proposition
kan tillmätas någon avgörande betydelse.
Det gäller arbetsbelastningen,
d. v. s. om granskningen i lagrådet alltför
mycket skulle inkräkta på högsta
domstolens och regeringsrättens dömande
verksamhet. Någon utökning av antalet
avdelningar synes emellertid inte
nu vara aktuell.

Även ur en annan synpunkt förefaller
tidpunkten för förslagets framläggande
vara illa vald. 1970 är det sista
året för tvåkammarriksdagen. Tvåkammarsystemet
har motiverats med att
det utgjort en viss garanti mot förhastade
beslut. Förslaget om att regeringen
inte längre skall vara skyldig att höra
lagrådet innebär ett borttagande av ytterligare
en spärr mot mindre goda lagstiftningsprodukter,
även om det nu
aktuella förslaget bara gäller dessa produkters
juridiska sida. Något annat
granskar ju inte lagrådet.

Reservanterna anser att övervägande
skäl talar för att lagrådsgranskningen
blir oförändrad i avvaktan på grundlagberedningens
slutliga överväganden
i frågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen som innebär avslag
på Kungl. Maj :ts proposition.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr STERNE (fp):

Herr talman! Herr Larsson i Luttra

Onsdagen den 18 mars 1970 fm. Nr 11 63

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

har här redovisat det resonemang som
reservanterna fört i konstitutionsutskottet,
och jag skall därför försöka undvika
att upprepa vad han sagt.

När lagrådet en gång inrättades år
1909 fick det grundlagsstatus, vilket innebär
att mycket stor vikt fästes vid den
reform som då genomfördes. Under
årens lopp har lagrådet också utfört ett
mycket betydelsefullt arbete, bl. a. därför
att man alltid vetat att dess granskning
inneburit att det blivit kontinuitet
i våra lagar och att nya lagförslag korresponderat
med tidigare lagar.

När man från regeringshåll och från
utskottets majoritet nu menar att det
kanske inte är parlamentariskt riktigt
att regeringsförslag underställes annan
prövning än den politiska prövning som
sker i utskott och riksdag finner jag
detta resonemang vara en fullständig
gåta. Självfallet måste de lagar som berör
hela vårt folk också bedömas utifrån
andra synpunkter än rent politiska. Eftersom
andra remissorgan gång efter
annan får yttra sig i nästan alla förekommande
frågor finner jag det självklart
att ett remissorgan av den typ som
lagrådet utgör också har sitt berättigande.

Från regeringshåll och utskottets majoritet
har man framhållit att det i alla
fall inte är alla frågor som obligatoriskt
skall underställas lagrådet. Jag beklagar
att så inte är fallet. Det skulle
vara riktigare att införa ett obligatorium
så att alla frågor av lagkaraktär
blir underställda lagrådet än att som
nu föreslå en fakultativ ordning.

Av dessa skäl har vi alltså reserverat
oss i utskottet och som vår mening
framhållit att detta remissorgan är av
den betydelsen att det bör bibehållas.

Det har också sagts att regeringen
även i fortsättningen har möjlighet att
underställa lagrådet frågor man anser
vara av den vikt att de bör genomgå en
rent juridisk prövning. Detta är naturligtvis
tacknämligt för regeringen. Men
för riksdagen — inte minst för den opposition
som alltid kommer att finnas

i en riksdag — är det minst lika viktigt
att ledamöter som inte tillhör regeringspartiet
har en känsla av att framlagda
lagförslag genomgått en sådan procedur.

Vi reservanter i utskottet har alltså
kommit till den uppfattningen, att lagrådet
som det nu fungerar inte på något
sätt behöver reformeras på det forcerade
sätt som föreslås. Med anförande
av dessa synpunkter, herr talman, ber
jag att få tillstyrka bifall till utskottsreservanternas
förslag.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Beträffande den aktuella
förändringen av regeringsformens
87 § som innebär att man vill införa
fakultativ lagrådsgranskning är det
värt att påminna om att detta är fråga
om en grundlagsändring. Sådana brukar
man förhandla sig fram till gemensamma
lösningar om. Men så sker inte i
det aktuella fallet.

Meningarna har varit mycket delade,
inte bara i remissinstanserna utan också
i utskottet. Det var ju med lottens hjälp
som regeringspartiet fick majoritet. Halva
utskottet avstyrkte Kungl. Maj :ts proposition
om en grundlagsändring. När
vi i dag tar denna grundlagsändring,
sker detta alltså på ett med hänsyn till
ärendets vikt skäligen klent underlag.
Detta är tydligen en ny giv från majoritetspartiets
sida.

Vi har fått ta del av de skäl som departementschefen
anför för denna lagändring.
Det är dels principiella, dels
praktiska skäl. Departementschefen menar
att det i enlighet med det parlamentariska
systemet bör vara regeringens
ensak att avgöra de åtgärder som
skall vidtagas i samband med beredningen
av nya lagförslag. Det låter sig
naturligtvis sägas. Men med precis samma
rätt kan man säga att det i enlighet
med det parlamentariska systemet bör
vara en mycket väsentlig angelägenhet
för riksdagen att högsta juridiska sak -

64 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

kunskap granskar lagtexterna så att därigenom
fås garantier för en fullvärdig
lagstiftningsprodukt både från juridiskt
formell synpunkt och från rättssäkerhetssynpunkt.
Regeringen har ju inte
heller därmed beskurit sin frihet på något
sätt; den kan underlåta att ta hänsyn
till lagrådets yttrande.

Departementschefen anför att ett obligatorium
dåligt rimmar med konsekvent
parlamentarism, eftersom lagrådet saknar
parlamentarisk förankring. Men detta
är väl i sammanhanget just en fördel.
Man får ju därmed en garanti för
en opolitisk bedömning. I det obligatoriska
remissförfarandet har vi alltid en
rad remissinstanser utan parlamentarisk
förankring. Men inte betraktas deras
yttranden som mindre värdefulla
fördenskull.

Vad de praktiska skälen beträffar kan
man naturligtvis från arbetsbelastningssynpunkt
i lagrådsavdelningarna bedöma
framtiden olika. Självfallet skall inte
reformtakten i samhället hämmas av någon
överbelastning. Men går man till
den instans som rimligen vet mest och
bäst i det här ärendet, nämligen till
högsta domstolens 19 justitieråd, får
man där veta att under tiden 1965—
1968, då vi hade två lagrådsavdelningar
och arbetsintensiteten var mycket hög
på grund av arbetet med det mycket omfattande
lagförslaget till ny jordabalk,
fanns likväl tillfällen då det innebar
vissa svårigheter att bereda lagrådsavdelningarna
sysselsättning. Samma skulle
enligt dessa justitieråd vara förhållandet
efter 1968 under den tid som
vi hade tre lagrådsavdelningar.

Detta ger enligt min mening vid handen
att man under s. k. normala förhållanden
även skulle kunna uppfylla departementschefens
önskan att få lagstiftningsförslag
inom också andra väsentliga
lagstiftningsområden än de
obligatoriska granskade. En sådan ambition
är på allt sätt lovvärd. Författningsutredningen
föreslog också en utökning
av det obligatoriska fältet, och

det var inga remissinstanser som hade
några invändningar att göra.

De 19 justitieråden betonade att den
obligatoriska granskningen är avsedd
som »en garanti för att rättssäkerhetsintresset
samt kravet på enhetlighet,
konsekvens och klarhet i rättssystemet
iakttas vid lagstiftning på de i allmänhet
centrala samhällsområden som dessa
bestämmelser rör». Det är väl ändå
uppenbart att en utbyggnad av departementets
kansli inte i någon del kan ersätta
lagrådet. Kanslijurister är — såsom
konstitutionsutskottet uttryckte det
redan 1927 — justitieministerns omedelbara
underlydande, och enligt sakens
natur måste de känna sig förpliktigade
att ge form åt hans lagstiftningstankar.
»Den självständiga och oberoende laggranskningen
skulle därmed försvinna»,
skrev konstitutionsutskottet den gången.
Läget i departementet torde väl just nu
präglas av en mycket hög arbetsbelastning.

Vi vet att grundlagberedningen kommer
att ta ställning till frågan om lagrådsinstitutionen.
Därför kan det — vilket
redan är sagt —■ inte finnas någon
anledning att nu bryta ut denna fråga
ur dess sammanhang. I grundlagberedningen
har man ju hittills kunnat bli
överens om vissa »paket». Får lagrådets
verksamhet behandlas i detta forum,
kommer den säkerligen inte att bli en
alltför kontroversiell fråga.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av fru Segerstedt Wiberg m. fl.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Den ståndpunkt som de
borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet
har intagit överraskar mig.
Inom grundlagberedningen, som herr
Werner nyss har åberopat, rådde nämligen
enighet i denna fråga. Det är ganska
egendomligt att ingen av de tre föregående
talarna, som flitigt har botaniserat
i remissyttrandena, har hänvisat till
grundlagberedningens yttrande. Förfaringssättet
har varit att grundlagbered*

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

f>5

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

ningen behandlade denna fråga som sista
remissinstans. Ärendena hade då redan
varit föremål för remissbehandling
inom andra instanser, och deras yttranden
fanns tillgängliga vid grundlagberedningens
behandling.

Det har anmärkts på att man inte har
förhandlat sig fram till enighet i denna
fråga. Men, herr talman, det rådde enighet
i grundlagberedningen på denna
punkt. Denna enighet uppnåddes efter
ett par sammanträden, där detta ärende
mycket grundligt behandlades. Herr
Werner gav grundlagberedningen betyget
att man där kommer överens om paketlösningar.
I detta fall är grundlagberedningen
överens om att föreslå en
fakultativ laggranskning.

Det finns väsentligen två anledningar
till detta ståndpunktstagande. Den första
är riksdagens egen deklaration år
1968. Får jag helt kort erinra om att när
en ytterligare lagrådsavdelning då skulle
inrättas skrev första lagutskottet, att
man borde finna en lösning av laggranskningsfrågan
som skulle göra det
möjligt att bemästra laggranskningsuppgifterna
utan att i den utsträckning som
nu måste ske ta de högsta rättsskipande
instansernas ledamöter i anspråk. Detta
godtogs av riksdagen, och för mig har
det varit vägledande. Temporärt kan det
inträda en viss lättnad i arbetsbelastningen,
men man får se detta problem
på litet längre sikt och då måste man
räkna med att den stora arbetsbelastningen
dels minskar möjligheterna för
högsta domstolen och regeringsrätten
att fungera som domstolar, dels också
leder till en viss försening av lagstiftningsarbetet.

Det andra skälet är helt enkelt att det
för den slutgiltiga behandlingen av denna
fråga i grundlagberedningen skulle
vara av intresse att få erfarenheter även
av ett fakultativt system. Vi har nu en
rikhaltig och omfattande erfarenhet av
det nuvarande systemet. Man kan naturligtvis
invända att vi i stället borde införa
en obligatorisk lagrådsgranskning
9 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

på alla områden, men detta är av praktiska
skäl omöjligt och står dessutom i
strid med den ståndpunkt riksdagen
själv intog så sent som 1968.

I debatten har man nu vänt sig mot de
skäl, som departementschef och utskott
har anfört. Låt mig få ta upp något av
detta. Men innan jag går in härpå vill
jag konstatera att det såvitt jag förstår
råder enighet mellan oss alla om att lagrådets
granskning skall vara av juridisk
och inte av politisk karaktär. Konstitutionsutskottet
gjorde 1949 ett uttalande
i denna fråga som ofta åberopas och
som senare har upprepats. I detta uttalande
hette det att lagrådets granskning
inte borde omfatta lagförslagens allmänna
politiska grunder utan uteslutande
ägnas deras juridiska sida. Det finns anledning
att slå fast detta, eftersom en
del av de resonemang som de tre föregående
ärade talarna har utvecklat inte
tar hänsyn till den begränsning i lagrådets
granskningsuppgift som vi dock
är överens om.

Man har här hänvisat till att det kan
fattas förhastade beslut om ett ärende
inte har granskats av lagrådet och att
detta särskilt skulle kunna bli fallet sedan
första kammaren försvunnit. Ja,
men första kammarens behandling är
väl ändå av politisk karaktär? Jag har i
varje fall alltid uppfattat första kammaren
som ett politiskt organ och inte
som eif juridiskt. Därmed faller detta
skäl.

Man har hänvisat till att det från
rättssäkerhetssynpunkt är nödvändigt
med en lagrådsgranskning. Men denna
rättssäkerhetssynpunkt skall väl iakttas
av både regering och riksdag? Vi är väl
alla skyldiga att vaka över den.

Vidare hänvisar man till att det måste
vara konsekvens och sammanhang
i lagstiftningen. Ja, därom är vi väl alla
överens. Men då kommer jag till den
fråga som för mig är avgörande och
som jag hoppas att någon av de tre
föregående talarna är vänlig att svara
på, nämligen frågan varför man just på
11

66 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

de områden som det nu gäller skall
ha en obligatorisk granskning men inte
på andra områden. Som bekant bar regeringen
rätt att sända alla lagförslag
till granskning hos lagrådet, men det
finns skyldighet när det gäller lagstiftning
enligt 87 § regeringsformen. Varför
skall man ha denna skyldighet i fråga
om denna typ av lagstiftning men
inte i fråga om annan lagstiftning? Är
risken för att man trampar på rättssäkerhetens
principer större på dessa
områden än på andra? Fordras det större
konsekvens här än på andra områden?
Det gäller som bekant civil- och
kriminallag, kriminallag för krigsmakten
och kyrkolag. Vi har skattelagstiftning
och sociallagstiftning, vi har en
alltmer omfattande lagstiftning, som
ligger utanför detta område. Om man
nu håller så hårt på obligatorisk granskning
på det nuvarande området måste
man anföra skäl varför den just här
är nödvändig.

Får jag sedan ta upp ytterligare två
frågor. Man menar att de jurister som
befinner sig i kanslihuset är skrivare
åt justitieministern. Ja, det är väl i och
för sig riktigt, men tror herr Werner
att de brister i juridisk stringens och
sakkunskap därför att de har denna
ställning? Det har blivit en förstärkning
av antalet jurister inom kanslihuset,
och jag vill fästa uppmärksamheten
på att det har blivit en liknande
förstärkning inom utskottskanslierna.
Det finns därför inte längre samma behov
av obligatorisk granskning som det
fanns tidigare, eftersom den juridiska
expertisen på andra ställen har förstärkts.

Den andra frågan som jag skall ta
upp är anknytningen till parlamentarismen.
Självfallet kunde man säga mycket
härom, men jag skall begränsa mig
till en enda synpunkt, nämligen den att
med ett parlamentariskt system följer
otvivelaktigt att regeringen har att avgöra
vilken beredning den önskar ge
ett ärende. Anser oppositionspartierna

att beredningen är otillfredsställande,
får de anmärka på detta. Det händer ju
även nu, att så sker. Om jag fattade herr
Werners partiledare herr Holmberg rätt
i går afton, så anmärkte han på att regeringen
inte tillräckligt hade berett ett
ärende. Det är väl så som oppositionen
många gånger spelar sin roll. Men ansvaret
för beredningen måste otvivelaktigt
ligga hos regeringen. Det är även
reservanterna medvetna om, ty de låter
förstå att regeringen inte behöver
ta hänsyn till lagrådets granskning, om
den inte vill.

När jag på detta sätt ställer samman
synpunkterna kommer jag fram till att
det är riktigt att nu gå ifrån den obligatoriska
lagrådsgranskningen och i
stället införa en fakultativ. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
var överraskad över den hållning
som oppositionspartierna intagit.
Men vi kan väl säga att vi blev överraskade
av att regeringen lade fram
denna proposition i det läge som grundlagsfrågorna
nu befinner sig i.

Vad beträffar grundlagberedningens
yttrande över detta förslag kan väl ingen
människa påstå att det är så särskilt
klart. Grundlagberedningen säger att i
och för sig skulle man naturligtvis kunna
bibehålla lagrådsgranskningen men
att det finns skäl som talar för att man
under en övergångstid kan acceptera
vad som föreslås i propositionen. Det
är ju det frågan gäller! Finns det så
starka skäl för att under en övergångstid
tillämpa ett annat system, att man
inte borde avvakta den ordinarie behandlingen
i grundlagberedningen? Det
är självklart att herr Johansson i Trollhättan,
som representerar regeringspartiet,
är mindre ängslig för vad detta
medför än vi som inte tillhör regeringspartiet.
Oppositionen har ju i allmän -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm. Nr 11 07

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

het ganska kort tid på sig för att granska
de propositioner som föreläggs riksdagen,
och för oss är självfallet lagrådsgranskningen
en tillgång.

Herr Johansson i Trollhättan anförde
vidare, att enligt grundlagens bud
inte alla lagförslag granskas. Men fördenskull
behöver man väl inte gå till
den motsatta ytterligheten och säga att
regeringen, om den så finner för gott,
inte behöver låta granska något förslag.

Huvudskälet för vårt ställningstagande
är att det inte funnits tillräckliga
skäl för att bryta ut detta ärende ur
det större sammanhanget: en förnyelse
av grundlagarna.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! När jag talade om att
förhandla sig till en samförståndslösning
gällde det utskottet. Jag vidhåller
att det är mycket unikt att lotten får
avgöra en grundlagsändring. Det har
väl inte förekommit tidigare. Grundlagen
är ju ändå en så seriös lag att den
skall vara byggd på en stabilare grund.

Herr Johansson i Trollhättan sade att
ni var överens i grundlagberedningen.
Men har man verkligen bundit sig för
ett fakultativt system? Var det inte i
stället så, att man där var ense om att
något behövde göras åt detta granskningsinstitut?
Ärendet är väl ändå inte
slutbehandlat i grundlagberedningen.

Herr Johansson i Trollhättan tog också
upp rättssäkerheten. Men nog främjas
den bäst om också ett opolitiskt sakkunnigt
organ får träda in och granska
lagtexten. Det måste väl ändå vara en
extra tillgång i proceduren.

Det sades också alt det finns andra
lagstiftningsområden utöver det obligatoriska
fältet som behöver granskas av
lagrådet. Ja visst, det är sant. Vi menar
att det också finns utrymme för det,
och på den punkten hänvisar vi till de
19 justitierådcns uttalande. Författningsutredningen
föreslog ju att man

skulle vidga det obligatoriska området,
och det är ju också en väg att gå.

Det brister inte i den juridiska stringensen
i departementskansliet — det
vill jag ingalunda påstå. Men jag föreställer
mig att man där kan vara överhopad
med arbete. Det är därför lagrådet
kan bli en god avlastning. För övrigt
tycker jag inte att dagens ledamöter
i konstitutionsutskottet har anledning
att gå ifrån vad konstitutionsutskottet
uttalade 1927. Det var ju ett rätt allvarligt
principiellt uttalande man då gjorde.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det vore mycket att replikera
men på den korta tid som står
till buds får jag inskränka mig till några
punkter.

Herr Werner bör ju vara medveten
om att utskottets skrivning ofta är beroende
av majoritetens sammansättning
i utskottet. Men när herr Werner menar
att en grundlagsändring här kan
komma till på grundval av lotten är
det direkt felaktigt — konstitutionsutskottet
fattar inget beslut i ärendet; det
bereder det endast. Herr Werner och
jag får väl sedan förslaget behandlats
i de båda kamrarna konstatera hur
många röster som lagts för det ena
och för det andra förslaget. Troligen
blir det en övervikt för en förändring
på denna punkt.

Jag har inte fått svar på en fråga
som jag ställde och som är grundläggande,
nämligen frågan vad det finns
för skäl att ha obligatorisk lagrådsgranskning
på ett område men inte på
andra och vad det skulle innebära för
risker att släppa granskningen på delta
område. Rättssäkerheten hänvisar man
till, men den upprätthålls ju på andra
områden. Eller råder det mindre rättssäkerhet
på andra områden än på dem
som granskas av lagrådet?

Herr Larsson i Luttra uttryckte ängslan
och hänvisade till att han tillhör -

68 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

de oppositionen. Men här är det fråga
om en juridisk granskning. Den politiska
granskningen från oppositionens
sida kommer att fortsätta. Oppositionen
kan väl inte hänga upp sin politiska
granskning på den juridiska granskning
som skett inom lagrådet.

Jag kanske också hinner med att säga
ett par ord om vad som hände inom
grundlagberedningen. Det definitiva
ställningstagandet i denna fråga får väl
grundlagberedningen göra när den kommer
så långt — det är sant. Men det
hör till det som kommer att tas upp
mot slutet av grundlagberedningens arbete,
därför att det hör samman med
utformningen av regeringsformens olika
paragrafer. I det yttrande som grundlagberedningen
avgivit konstaterar man
att man skulle kunna hävda att ett slutgiltigt
förslag till ny regeringsform kunde
avvaktas, men det gör inte grundlagberedningen
utan den säger att det
finns starka skäl för att genomföra en
förändring redan nu, och därför motsätter
man sig inte förslaget om en fakultativ
lagrådsgranskning.

Jag skulle tro att min kollega i grundlagberedningen
herr Björkman kommer
att närmare redogöra för vad som har
beslutats där. Han kanske blir mer
trodd av herr Werner än vad jag blir.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Jo, herr Johansson i Trollhättan, jag
tror visst att ni får övervikt också den
här gången för ert förslag, men det
hade varit avsevärt bättre med enighet,
och det brukar man eftersträva vid
grundlagsändringar.

Om man har ett obligatorium, är det
betryggande för riksdagen att veta att
vissa lagförslag passerar lagrådet. En
inte helt oväsentlig synpunkt är också
att arbetet i departementet nog blir mer
välgjort om man vet att resultatet skall
passera vår högsta juridiska instans —
det måste bidra till att man verkligen
anstränger sig efter förmåga.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (si
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast säga två
saker.

För det första: Kan herr Werner visa
att den lagtext som passerar lagrådet
är mer välgjord än övrig lagtext? Kan
herr Werner leda i bevis att grundlagstext,
som inte obligatoriskt granskas av
lagrådet, är sämre än civillagstext? Det
är vad herr Werner påstår.

För det andra: Det överraskande är
att de borgerliga har intagit den ställning
som de har gjort i konstitutionsutskottet.
Inom grundlagberedningen
var vi eniga. Vad har hänt på den borgerliga
kanten mellan behandlingen i
grundlagberedningen och behandlingen
i konstitutionsutskottet? Det är en intressant
fråga.

Man säger att man ville skapa enighet.
Ja, visst ville man det, och det var
väl därför man satte in grundlagberedningen
som en sista remissinstans, som
hade tillgång till övriga remisshandlingar.
Men när det sedan kom en proposition
till riksdagen som stämde med
grundlagberedningens åsikt bytte man
ståndpunkt.

Herr BJÖRKMAN (in):

Herr talman! Vid behandlingen tidigare
i dag av utlåtanden från konstitutionsutskottet
har jag inte besvärat kammaren
med några längre inlägg, men
den här gången kan jag inte lova att
fatta mig lika kort, framför allt därför
att grundlagberedningens remissyttrande
har åberopats så många gånger i debatten.

Det förefaller av den här debatten
som om frågan gällde, om vi skall ha
lagrådsgranskning eller inte, men så är
det inte — frågan gäller om vi skall ha
obligatorisk eller fakultativ lagrådsgranskning.

Åtminstone i internationella sammanhang
kan man avge röstförklaringar
efter en omröstning, och då tar man
ofta tillbaka det mesta av vad man har

Onsdagen den 18 mars 1970 fm. Nr 11 69

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

röstat för, men den möjligheten har vi
inte här i riksdagen, och därför vill jag
avge en röstförklaring innan omröstningen
om detta utlåtande äger rum,
eftersom jag deltog i grundlagberedningens
behandling av frågan om lagrådets
granskning.

I propositionen sägs i fråga om remissyttrandena,
att grundlagberedningen
har godtagit det förslag som framlades
i den departementspromemoria
som ligger till grund för propositionen.
Nå, alldeles så onyanserat var inte
grundlagberedningens remissyttrande
— den saken skall jag återkomma till.
Större delen av grundlagberedningens
remissyttrande har återgivits i propositionen,
men det har spjälkats upp under
olika principiella avsnitt, och därför får
man inte en sammanhängande bild av
bakgrunden och skälen till att grundlagberedningen
som helhet har accepterat
förslaget i departementspromemorian.

Vi torde väl alla vara ense om värdet
av lagrådets granskning. Herr Johansson
i Trollhättan har citerat en del av
vad riksdagen sade 1949. Jag skall återge
ett annat avsnitt av vad konstitutionsutskottet
och riksdagen sade 1949,
nämligen att lagrådet »genom sin verksamhet
otvivelaktigt bidragit till att de
remitterade lagförslagen fått en ur juridisk
synpunkt tillfredsställande utformning
och därmed till att i allmänhet vidmakthålla
det inre sammanhanget i lagstiftningen».
Detta var riksdagen alltså
enig om 1949, och det uttalandet ansluter
jag mig till även om jag inte var
ledamot av riksdagen då.

Det kanske behöver sägas något om
förhistorien i denna fråga. Jag vill nämna
— och jag ber om överseende, herr
talman, om jag måste upprepa en del av
vad herr Johansson i Trollhättan har
sagt, men det blir nödvändigt för att det
skall bli något sammanhang i mitt eget
anförande — alt den obligatoriska lagrådsgranskningen
inte omfattar alla lagförslag.
Utanför det obligatoriska om -

rådet faller många synnerligen viktiga
och centrala lagar: grundlagar, kommunallag,
vallag, sekretesslag och skattelagar.
För egen del har jag funnit det
vara en stor brist att det inte finns ett
skattelagråd, och jag har tidigare motionerat
om detta. Det förslaget har inte
bifallits av riksdagen även om det allmänt
har erkänts att det vore bra om
även skattelagarna granskades för att
åstadkomma större överskådlighet, konsekvens
och enkelhet, som det heter i
propositionen.

Den obligatoriska lagrådsgranskningen
omfattar allmän civil- och kriminallag,
kriminallag för krigsmakten samt
kyrkolag. Enligt särskilda bestämmelser
i regeringsformen skall den också tilllämpas
bl. a. i fråga om lagrådet självt,
om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst, om tillsättning av prästerlig
tjänst, om svenskt medborgarskap, om
statstjänstemännens rättsställning och
om monopol. Kungl. Maj:t kan emellertid
begära lagrådets granskning av vilket
författningsförslag som helst, men
det hör till undantagen att lagrådets yttrande
begärs över lagförslag inom det
fakultativa området. Detta beror sannolikt
på att lagrådet har varit överbelastat
med arbete.

Gränsdragningen kring det obligatoriska
området är oklar och detta beror
delvis på att uttrycket »allmän civiloch
kriminallag» är svårtolkat. Det torde
ursprungligen ha betytt allmänna lagen,
d. v. s. 1734 års lag.

Från tillkomsten 1909 arbetade lagrådet
på endast en avdelning. Genom
beslut vid 1964 och 1965 års riksdagar
om grundlagsändringar öppnades möjlighet
att arbeta på avdelningar, och
1965 tillkom en andra avdelning. Redan
efter ett par är visade sig detta
otillräckligt, och 1968 genomfördes
nya lagändringar för att möjliggöra inrättande
av ytterligare en avdelning,
den tredje, När detta skedde 1968 var
det eu enhällig uppfattning även hos
lagrådet självt, alt en sådan expansion

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

i och för sig inte var godtagbar och att
den därför endast fick bli ett provisorium
i avvaktan på en långsiktig lösning
av frågan om laggranskningen. Framför
allt underströks de menliga verkningarna
för högsta domstolen och regeringsrätten
genom att alltför många justitieråd
och regeringsråd sysselsattes med
laggranskning i stället för med sin
egentliga uppgift som var att utöva dömande
verksamhet.

Första lagutskottet förutsatte i sitt
utlåtande 1968 att det endast var fråga
om en provisorisk lösning samt att förslag
till en lösning som kunde bli bestående
skulle läggas fram så snart som
möjligt. Det stod även i första lagutskottets
utlåtande att man måste försöka
bemästra dessa uppgifter »utan att
i den utsträckning som nu måste ske
ta de högsta rättskipande instansernas
ledamöter i anspråk». Detta enhälliga
utlåtande från första lagutskottet bifölls
av riksdagen utan reservationer.

Så var alltså läget när frågan togs
upp i grundlagberedningen, om jag inte
minns fel vid grundlagberedningens
sammanträde i Visby i augusti 1968.
Fn mera bestående lösning på detta
problem skulle sökas. Inom grundlagberedningen
enades vi om att departementet
skulle utarbeta en promemoria.
Men vi hade diskussion även om huruvida
denna skulle utarbetas inom justitiedepartementet
•— som kunde betraktas
som part i målet — eller om den
skulle utarbetas av experter utanför
departementet. Vi enades alltså om att
när det förhöll sig så, att erfarenheterna
och kunskaperna beträffande laggranskningen
var störst inom justitiedepartementet,
så borde departementet
utarbeta promemorian.

Man var också enig om att promemorian
skulle sändas på remiss till ett
begränsat antal instanser. Så skedde,
och grundlagberedningen tog del av
alla remissvaren, innan den avgav sitt
eget yttrande.

Vad sade då remissinstanserna? Det

kan finnas skäl att återge något ur
dessa remissvar för att få en bakgrund
till grundlagberedningens eget ståndpunktslagande,
därför att det bär i debatten
har citerats så många kritiska
invändningar mot detta förslag.

Riksåklagaren exempelvis ansåg visserligen
att en fakultativ lagrådsgranskning
var mindre tilltalande från principiell
synpunkt. Han tilläde emellertid:
»Det torde kunna förutsättas att urvalet
görs på sådant sätt att lagrådets särskilda
erfarenheter och insikter bäst
kommer till sin rätt. En av de största
fördelarna med den ifrågasatta reformen
är just att det skulle bli praktiskt
möjligt att låta lagrådet granska även
sådan lagstiftning som nu faller utanför
den obligatoriska granskningen men
likväl är av stor betydelse för både
det allmänna och den enskilde, t. ex.
vissa delar av skattelagstiftningen.» Att
jag fäste särskild vikt vid denna sista
mening om skattelagstiftningen är
ganska klart, då jag tidigare, som jag
redan har nämnt, hade motionerat just
om att även skattelagarna skulle granskas
av lagrådet. Riksåklagaren hade för
sin del intet att erinra mot de föreslagna
ändringarna. Även regeringsrätten
ansåg nuvarande förhållanden otillfredsställande
just beträffande skattelagstiftningen.

Justitiekanslern tillstyrkte förslaget.
Han ansåg att organisatoriska förändringar
inte innebar någon tillfredsställande
lösning och att anmärkningar kan
riktas mot avgränsningen av det obligatoriska
området. Denna synpunkt går
igen i ganska många remissyttranden.

Lagberedningen — det gäller alltså
nu inte grundlagberedningen — ansåg
att man tills vidare skulle behålla den
obligatoriska granskningen »i avvaktan
på att frågan om formerna för den
framtida laggranskningen närmare övervägs
på längre sikt». Denna mening
överensstämmer med reservanternas
uppfattning. Lagberedningen sade emellertid
också detta: »Men de principiel -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

la skälen mot en fakultativ ordning är
dock inte så starka, att de i och för sig
bör hindra en möjligen praktiskt nödvändig
reform i den riktningen för en
övergångstid.»

Hovrätten över Skåne och Blekinge,
som kanske ligger närmare herr Werner,
ansåg, att man bör söka lösa de
uppkomna problemen genom att begränsa
lagrådets arbetsbörda och fortsatte:
»Den enda framkomliga vägen
synes härvid vara att göra lagrådsgranskningen
fakultativ över hela lagstiftningsfältet.
» Hovrätten ansåg det
inte troligt att lagrådsgranskningen av
denna anledning skulle falla ur bruk.

En svaghet i den nuvarande ordningen
är att granskning är nödvändig även
i fråga om ändringar, som har mindre
betydelse eller från lagtekniska synpunkter
inte erbjuder några svårigheter,
framhöll regeringsrätten.

Slutligen kan det vara värt att citera
vad fyra ledamöter av högsta domstolen
framhöll. Ett av dessa fyra justitieråd
är tidigare ordföranden i första
lagutskottet fru Gärde Widemar. Man
bör inte alldeles bortse från vad dessa
fyra justitieråd har sagt även om man
väger det mot vad de 19 har sagt. De
senares kvalifikationer vill jag inte alls
ifrågasätta. De fyra justitieråden sade
i remissyttrandet: »Den utveckling som
lett fram till att det nu finns tre lagrådsavdelningar
med en fjärde i perspektivets
förlängning ger enligt vår
mening anledning att allvarligt överväga,
om inte högsta domarmaktens medverkan
i lagstiftningsarbetet bör upphöra.
» Men de ansåg samtidigt — det
skall jag för fullständighetens skull
nämna — att det inte fanns tillräckliga
skäl att nu föregripa eu reform, då frågan
ändå skulle behandlas av grundlagberedningen.
Nuvarande ordning
skulle alltså bestå tills vidare. Men de
antydde inte heller någon lösning hur
vi skulle kunna komma ifrån de nuvarande
problemen beträffande lagrådsgranskningen.
Det har knappast någon

annan remissinstans heller gjort.

Alla dessa remissyttranden, positiva,
kritiska och avstyrkande, utgjorde underlaget
för grundlagberedningens remissyttrande.
Vi hade uttalandet av
1968 års riksdag om provisoriet. Om
inget förslag till vilande grundlagsändring
lades fram i år skulle ingen ändring
i granskningen kunna ske förrän
år 1974.

Det är visserligen sant, herr talman,
åtminstone näst intill, att ingenting är
så evigt i detta livet som av riksdagen
beslutade provisorier. Men riksdagens
mening år 1968 var säkerligen inte att
provisoriet beträffande den tredje lagrådsavdelningen
skulle permanentas.
När grundlagberedningen slutjusterade
sitt yttrande i november 1969 hade den
tredje lagrådsavdelningen dragits in,
men det utgjorde i och för sig ingen garanti
för att det inte kunde visa sig nödvändigt
att senare inrätta den på nytt.
Just nu är arbetsbelastningen på lagrådet
inte särskilt stor, men det finns
ingen garanti för att inte arbetsbelastningen
på lagrådet blir lika stor som
tidigare då man hade tre avdelningar.
Man skulle naturligtvis kunna säga att
det finns ett alternativ: lagstifta litet
mindre. Men det var knappast grundlagberedningens
uppgift att ta ställning
till om vi skall lagstifta mindre och därmed
befria lagrådet från arbetsbelastningen.

Om vi bara sköt saken på framtiden
skulle det alltså inte stämma med riksdagens
intentioner. Grundlagberedningen
sade i sitt remissyttrande att om
granskningen enligt nuvarande regler
skulle kunna klaras av två avdelningar
under de närmaste åren, så skulle man
kunna hävda att beredningens slutliga
förslag till ny RF borde avvaktas. Beredningen
anser sig emellertid inte kunna
göra någon prognos för hur lagrådets
arbetsbörda kommer att utveckla
sig med nuvarande regler. Mot denna
bakgrund säger sig grundlagberedningen
inte vilja — här är det en nyans -

72 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

skillnad — »motsätta sig att förslaget nu
tas upp till prövning». Det är något
mer nyanserat än i propositionen där
det heter att grundlagberedningen hade
godtagit förslaget. Det är klart att
man kan tvista om nyansskillnaden mellan
att godta och att inte motsätta sig
ett förslag, men jag tycker att det är en
nyans.

Vi vägde skälen för och emot mycket
noga. För egen del kunde jag inte anvisa
någon alternativ lösning för att
åstadkomma en bättre ordning. Jag tror
att folkpartiets ledamot av grundlagberedningen,
herr Birger Lundström, som
sitter här och lyssnar på debatten inte
heller kunde anvisa någon annan lösning
och inte heller centerpartiets representant,
herr Wahlund, som anslöt
sig till remissyttrandet. Jag vill säga att
både herr Lundström och jag övervägde
om vi skulle reservera oss, och jag
frågade grundlagberedningen om jag
som s. k. expert i beredningen hade rätt
att reservera mig när jag ryckte in som
suppleant för den ordinarie ledamoten.
Det hade jag. Herr Lundström och jag
var tveksamma om vi skulle acceptera
remissyttrandet eller om vi skulle reservera
oss. Efter vissa justeringar i remissyttrandet
anslöt vi oss alltså till
grundlagberedningens yttrande, och jag
tycker herr talman — det kan jag säga
även till reservanterna — att vi inte
befann oss i alltför dåligt sällskap.

Det finns ytterligare en viktig mening
i grundlagberedningens yttrande som
bör framhållas. Det står nämligen följande:
»En provisorisk ändring av det
slag som nu förordats förutsätter enligt
beredningens mening inte något samtidigt
ställningstagande till frågan om formell
rätt för riksdagen eller något av
dess utskott att höra lagrådet.» Det har
blivit en aning rumphugget i propositionen
där det på s. 38 står: »I likhet med
grundlagberedningen anser jag att en
övergång till fakultativ lagrådsgranskning---.
» Här var det fråga om ett

provisorium vilket vi också understrukit.

Innebörden av detta uttalande om den
provisoriska lösningen var att grundlagberedningen
dock måste ta upp denna
fråga senare för att komma till ett
resultat. Grundlagberedningen sade uttryckligen
ifrån att »någon tids tillämpning
av ett fakultativt granskningssystem
kan ge erfarenheter av värde för
beredningens slutliga ställningstagande
till hur laggranskningen bör anordnas
enligt en ny RF». Vi betraktade det som
något av ett försök med fakultativ
granskning men detta framgår inte av
propositionen. Denna skulle kunna tolkas
som om det var fråga om en definitiv
lösning och att grundlagberedningen
inte behövde ägna mera tankemöda åt
saken utan nu var skild från målet.

Det överensstämmer inte med grundlagberedningens
uppfattning, om jag har
tolkat den rätt. I konstitutionsutskottets
utlåtande heter det emellertid: »Det är
givetvis angeläget, att underlaget för
laggranskningsfrågans lösning i den nya
författningen blir det bästa möjliga.
Som grundlagberedningen själv antytt,
måste tillämpningen av ett fakultativt
system kunna ge erfarenheter av värde
i detta hänseende, som inte kan erhållas
på annat sätt.»

Konstitutionsutskottets utlåtande är
i detta avseende relevant, och jag kommer
därför att rösta för utskottets hemställan.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot min partikamrat Folke Björkman;
jag bör ju uppskatta att han söker
sina argument för den fakultativa
granskningen i Skåne. Han refererar till
hovrätten över Skåne och Blekinge. Det
känns förvisso som en vårlig vädjan.
Inte heller skall jag ta fasta på hans
bollande med de fyra justitieråd som
har uttalat sig för en fakultativ granskning.
Själv refererade jag till inte mind -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

Skyldigheten att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag

re än 19 justitieråd, men jag tycker som
sagt inte att man skall bolla med så
tunga auktoriteter.

Däremot vill jag något litet replikera
min vän herr Johansson i Trollhättan.
Jag påstår inte i detta sammanhang att
den ena lagtexten blir bättre än den
andra, men naturligtvis finns det bland
våra lagar exempel på både bättre och
sämre lagtexter. En förestående granskning
har emellertid en positiv psykologisk
effekt på allt arbete, inte bara lagstiftningsarbete;
det borde inte vara en
gammal skolman som herr Johansson i
Trollhättan främmande.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Ja, herr Björkman, även
jag har tolkat grundlagberedningens
yttrande i denna fråga som mycket halvhjärtat.
Det som varit avgörande har
varit — och det framgick också av herr
Björkmans redogörelse — att man bedömde
risken vara stor att ånyo behöva
inrätta tre avdelningar. Det var avgörande
för ställningstagandet. Men på
vår sida har vi inte ansett det vara ett
tillräckligt starkt skäl för att behandla
frågan med förtur, innan grundlagberedningen
handlagt ärendet inom ramen
av sitt uppdrag.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag vill säga till min
vän herr Werner att det var ingen vädjan
när jag åberopade remissyttrandet
från hovrätten över Skåne och Blekinge.
Jag tyckte det var ett bra remissyttrande.
Man skall rösta efter sin övertygelse
och enligt de ståndpunkter man intagit.
Och jag har intagit denna ståndpunkt
i grundlagberedningen. Som herr
Werner vet har det tidigare förekommit
s. k. personliga ställningstaganden
i författningsfrågor; jag har själv gjort
ett sådant ställningstagande i detta fall.

Sedan sade herr Larsson i Luttra att
grundlagberedningens yttrande var
halvhjärtat. Nej, det tycker jag inte. Jag
har återgivit ganska mycket av vad

grundlagberedningen sagt i sitt remissyttrande.
Det var inte så att vi intog den
ståndpunkt vi gjorde på grund av risken
för att den tredje lagrådsavdelningen
skulle inrättas igen. Vi följde helt enkelt
riksdagens uttalande 1968 om att
detta provisorium inte fick bli bestående,
det fick inte permanentas. Det var
det som gjorde att vi ansåg att någonting
måste göras nu; vi ansåg att man inte
skulle vänta till 1974.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Werner begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Werner begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 90 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

3* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Polisverket: Inköp av motorfordon m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Polisverket: Inköp av motorfordon m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 4, punkten
B 2, s. 19—21) föreslagit riksdagen att

1. medge att, enligt vad som förordats
i statsrådsprotokollet, beställningar
finge läggas ut till ett värde av högst
9 500 000 kr., att betalas med början tidigast
under budgetåret 1971/72,

2. till Polisverket: Inköp av motorfordon
m. m. för budgetåret 1970/71
anvisa ett reservationsanslag av
31 600 000 kr., varav 18 150 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 697
av herr Svanström samt II: 757 av herrar
Glimnér och Polstam,

dels de likalydande motionerna I: 656
av herrar Helén och Bengtson samt
II: 763 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg i vad avsåge hemställan att
riksdagen måtte besluta att medge en
ökning utöver vad departementschefen

föreslagit av anslaget B 2 Polisverket:
Inköp av motorfordon m. m. med
1 150 000 kr. avsedd för inköp av två
nya helikoptrar.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte medge att, enligt
vad som förordats i statsrådsprotokollet,
beställningar finge läggas ut
till ett värde av högst 9 500 000 kr., att
betalas med början tidigast under budgetåret
1971/72,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 656 och II: 763, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Polisverket:
Inköp av motorfordon m. m. för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 31 600 000 kr., varav
18 150 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 697 och II: 757.

Reservation hade avgivits

1. beträffande medelsanvisningen av
herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Nyman
(fp), fru Elvg Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), som ansett
att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 656 och II: 763, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Polisverket: Inköp av motorfordon

m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa ett
reservationsanslag av 32 750 000 kr.,
varav 19 300 000 kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! Varje år dödas genom
trafikolyckor 1 200 personer, 6 000 blir
svårt skadade och 15 000—16 000 lätt
skadade. Dessa trafikolyckor medför
många mänskliga tragedier. Familjer

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

splittras och unga människor kan inte
fullfölja sina planer. De innebär också
mycket stora kostnader för samhället
och för de enskilda, liksom påfrestningar
på vår sjukvård, handikappvård

o. s. v. genom att människor kanske i
åratal måste få vård och behandling.
Det är därför självklart att vi måste satsa
starkt på att motverka trafikolyckor
och öka trafiksäkerheten. Då det gäller
de allmänna målen är vi nog alla överens,
vilket vi dock inte blivit beträffande
tillskjutande av de reella resurserna.

Inom folkpartiet och centerpartiet
har vi varit beredda att satsa närmare
2 miljoner kronor mera för inköp, underhåll
och drift av ytterligare två helikoptrar.
Utskottets majoritet har sagt
nej.

Det kan ju alltid sägas att det inom
ramen för givna resurser har gjorts en
annan prioritering: helikoptrarna får
vänta. Men ändå tycks det mig — inte
minst mot bakgrund av de siffror jag tidigare
nämnt — vara fel att inte satsa
ytterligare närmare 2 miljoner kronor
för att därigenom få möjlighet att spara
människoliv och pengar.

Jag vill citera ett par meningar ur
rikspolisstyrelsens petita där styrelsen
angående helikopterverksamheten säger: »Helikopterns

mångsidighet och
lämplighet som hjälpmedel i polisarbetet
har under budgetåret 1968/69 ytterligare
dokumenterats. Förbättrade arbetsrutiner
har medfört att goda arbetsresultat
uppnåtts snabbt med begränsade
personalinsatser på marken. Ökade
erfarenheter av helikopterns användbarhet
har också bidragit till att rekvisition
av helikopter i olika sammanhang
ökat så kraftigt att en omfattande
prioritering av uppdrag och arbetsuppgifter
blivit nödvändig.»

Rikspolisstyrelsen fortsätter:

»De hittills vunna erfarenheterna av
helikopterns användning i polisarbetet
är utomordentligt goda. De nuvaran -

Polisverket: Inköp av motorfordon m. m.

de resurserna medger emellertid inte
att helikopter insättes i alla önskvärda
fall och inte heller i mer regelbunden
övervakningsverksamhet. Det är därför
angeläget att polisverket tillförs ytterligare
2 helikoptrar. Detta skulle ge polisen
sammanlagt 8 egna helikoptrar,
vilket antal styrelsen bedömer för överskådlig
tid motsvara det totala behovet.
Styrelsen bör emellertid även i fortsättningen
dessutom få disponera medel för
förhyrning av helikoptrar. Främst är
detta nödvändigt under perioder då de
egna resurserna är otillräckliga, exempelvis
under högtrafiktid.»

Så långt rikspolisstyrelsen.

Varken regeringen eller utskottet brukar
i allo dela ämbetsverkens bedömningar.
Det brukar bli nödvändigt att
göra begränsningar.

Det finns emellertid punkter där ämbetsverkens
argumentering är så stark
att ingen begränsning bör göras av deras
önskemål. Det här citerade avsnittet
utgör en sådan punkt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid punkten 5 av herr Axel
Andersson m. fl.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm (fp).

Herr POLSTAM (ep):

Herr talman! I motion II: 757 som behandlas
under punkt 5 i utskottets utlåtande
har herr Glimnér och jag hemställt
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag till utbyggnad av sjöpolisverksamheten
i våra kust- och sjöområden.

Det finns flera orsaker till denna
framställning, bland annat det förhållandet
att långa sträckor utmed våra
kuster helt saknar bevakning av sjöpolis.
Det gäller exempelvis för sträckan
Nyköping—Karlskrona. Där finns
t. ex. Bråviken och Arkösunds, S:t Annas
och Gryts skärgårdar med stor fritidsbebyggelse
och diir finns vidare
Kalmarsund och hela ölandsregionen

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Polisverket: Inköp av motorfordon m. m.

som sommartid översvämmas av semestrande
svenskar och utlänningar.

Behovet av övervakning måste vara
ganska stort under den delen av året,
när man vet, att sjöpolisens uppgifter
i första hand är att övervaka ordning
och säkerhet till sjöss och utmed stränder
och kajer samt på öar och holmar,
vid offentliga tillställningar och vid
spaning efter brottslingar och rymlingar,
som också i viss utsträckning söker
sig till våra kustområden sommartid.
Vidare omfattar verksamheten spaning
efter försvunna personer, övervakning
av efterlevnaden av föreskrifter beträffande
naturvård, jakt och fiske samt
inte minst sjötrafikövervakning. Även
andra uppgifter åvilar sjöpolisen, t. ex.
sjöräddning samt ingripanden och utredningar
i anledning av oljeutsläpp
och även gräns- och skyddsområdesövervakning.

Fritidsbåtarnas ökning medför ganska
stora problem, enär vissa förare av
sådana båtar uppträder båda vårdslöst
och störande, vilket inte minst av den
bofasta befolkningen betraktas som en
plåga. Vi har ju en sjötrafiklagstiftning
men tyvärr alltför liten möjlighet
att följa upp den, i första hand på
grund av att båtar saknas. Visst är även
personaltillgången begränsad, men med
hänsyn till att så många människor i
våra tätorter flyttar ut i kust- och skärgårdsområdena
sommartid, kan en överflyttning
av personal då ske, men en
förutsättning är givetvis att båt finns
tillgänglig. Vi har i motionen också påvisat
den minskade hjälpen från lotsorganisationen
sedan den rationaliserats
med indragning av de mindre lotsplatserna
i skärgården och centralisering
till ett färre antal större lotsplatser.

Problemet är så stort på sina håll, att
bl. a. kommunalfullmäktige i Stegeborgs
kommun i östgötaskärgården vänt sig
till länsstyrelsen med begäran om insatser
från samhällets sida i form av
polispersonal och patrullbåt. De på -

talar bl. a. nedskräpningen och faran
för den vackra skärgårdens bestånd.

Herr talman! Mot ett enigt utskott,
som avstyrkt vår motion skall jag inte
framställa något yrkande, men jag vill
med detta ytterligare poängtera behovet
av övervakning utmed våra kustoch
skärgårdsområden och hoppas, att
rikspolisstyrelsen i sina äskanden för
nästa budgetår överväger en utvidgning
av sjöpolisverksamheten och att
östgötaskärgården därvid inte blir
bortglömd.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Vi står nu inför den
sedvanliga ronden om polisverksamheten.
Vi har traditionsenligt uttalat
oss om att vi härvidlag har samma intresse
av att polisen får de resurser
som den bör förfoga över. Vi kan dock
sällan komma överens om hur mycket
vi kan avdela för just det år vi har
framför oss.

Inför detta år liksom inför tidigare
år kan vi notera att sedan polisen förstatligats
har dess verksamhet tillförts
mycket större resurser i alla avseenden
än den tidigare fick genom sin
gamla huvudman. Vi kan notera att de
beslut riksdagen fattat varit av en annan
innebörd än de som fattats av de
gamla huvudmännen.

Jag skall inte ge mig in på att i siffror
beskriva utvecklingen, men just det
som berörts under detta anslag och som
kan rubriceras som teknisk utrustning
har varit särskilt väl tillgodosett jämfört
med vad som tidigare varit fallet.
Det innebär inte att vi tycker att det är
bra som det är och att situationen inte
kan förbättras ytterligare. För varje år
har regeringen föreslagit och riksdagen
också beviljat ytterligare förstärkningar
på den tekniska sidan. I den flora av
önskemål som rikspolisstyrelsen serverar
går det alltid att hitta någonting
som Kungl. Maj :t med hänsyn till budgetläget
inte funnit för gott att föreslå.
Där finns ju olika små konfektbitar,

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

och i år har man funnit två helikoptrar
som man tycker att riksdagen skall tilldela
polisen.

Jag tror inte att det vore särdeles
klokt av oss att på detta sätt ge oss in
på en prioritering utöver den som myndigheterna
gör. Vi kan då råka i samma
situation som reservanterna, nämligen
den att vi avviker från den prioritering
som rikspolisstyrelsen själv har gjort
beträffande helikoptrarna. Den sätter
inte båda två i första prioritetsrummet,
utan en av dem står i ett senare led.

Beträffande båtarna kommer herr
Polstam in på en om punkt för mig och
övriga ledamöter i statsutskottets tredje
avdelning. Det var nämligen på den
avdelningens initiativ som de första
båtarna sjösattes. Det kan alltså sägas
att det var på grund av ett riksdagens
ställningstagande som de kom fram
snabbare än de väl annars hade gjort.

I denna fråga, herr talman, skulle
man kunna utveckla många synpunkter.
De avvägningar som vi har fått göra i
statsutskottet, och som är baserade på
de avvägningar som Kungl. Maj :t har
gjort, tror vi emellertid är särdeles kloka.
De balanseras också mot de resurser
som samhället kan ta ut av medborgarna
för olika verksamheter som
det skall syssla med.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det är riktigt att polisen
under senare år har tillförts ökade
resurser, men vi bör också ha i minnet
att dess arbetsuppgifter har ökat väsentligt.
Brottsligheten har stigit och
trafiken liar vuxit. Det är i synnerhet
på denna senare punkt ökningen har
varit mycket stark och behovet av ytterligare
resurser därför är stort. Det
har gjorts förstärkningar på den tekniska
sidan också för kommande budgetår,
men inte just i detta avseende.

Jag tror att herr Bergman har fel, om

Polisverket: Inköp av motorfordon m. m.

han betraktar de föreslagna helikoptrarna
som små konfektbitar. De skulle
innebära en betydligt förbättrad effektivitet
i polisens arbete i samband med
trafikövervakningen.

Man kan alltid diskutera avvägningen
inom den givna ramen. Utskottets
ställningstagande innebär att man sparar
tusenlappar men förlorar miljoner
— även om det rör sig om åtskilliga
tusenlappar, eller närmare 2 miljoner
kronor. Genom en insats av ytterligare
helikoptrar kan trafiksäkerheten förbättras.
Vi kan spara människoliv, vi
kan spara pengar.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Men, herr Mundebo,
den ökade trafikintensiteten har ju
följts upp av ökade resurser för polisen.
Sedan denna förstatligades har
den fått helikoptrar, den har också
fått polisbåtar för att följa trafiken till
sjöss. Resurserna har alltså förstärkts i
takt med behoven.

När jag talade om konfektbitar var
det inte polisens utan herr Mundebos
njutningar jag tänkte på.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag tror att herr Bergman
är ensam om bedömningen att polisens
resurser har förstärkts i takt
med behoven.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5 mom. 2 i utskottets utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 144 ja och 63 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 6—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Lokala polisorganisationen:

Förvaltningskostnader

Kungl. Maj:t hade (punkten B 6, s.
24—30) föreslagit riksdagen att under
nämnda anslagsrubrik för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
818 250 000 kr., varav 188 200 000 kr.
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 463
av herr Bohman in. fl. och 11: 537 av
herr Holmberg in. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte till Lokala
polisorganisationen: Förvaltningskost nader

för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 828 250 000 kr.,
varav 188 200 000 kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I: 656
av herrar Helén och Bengtson samt
II: 763 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte besluta att medge
en ökning av anslaget B 6 Lokala
polisorganisationen: Förvaltningskost nader

med 2 750 000 kr. avsedd för ca
55 nya polistjänster för trafikövervakningsuppgifter,

dels de likalydande motionerna I: 473
av fru Segerstedt Wiberg och II: 546
av herr Thylén.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:463 och 11:537 samt
I: 656 och II: 763, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Lokala polisorganisationen
: Förvaltningskostnader

för budgetåret 1970/71 anvisa ett för
slagsanslag av 818 250 000 kr., varav
188 200 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 473 och II: 546.

Reservationer hade avgivits

3. beträffande medelsberäkningen
m. in. av

a. herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och Nyman
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), som ansett
att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna

Onsdagen den 18 mars 1970 fm. Nr 11 79

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

1:463 och 11:537 samt med bifall till
motionerna 1:656 och 11:763, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Lokala polisorganisationen: Förvalt ningskostnader

för budgetåret 1970/71
anvisa ett förslagsanslag av 821 000 000
kr., varav 190 950 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

b. herrar Bohman, Kaijser, Nordstrandh
och Wennerfors (samtliga m),
som ansett att utskottet under 1 bort
hemställa

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:656 och 11:763 samt med bifall till
motionerna 1:463 och 11:537, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till Lokala
polisorganisationen: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 828 250 000 kr.,
varav 188 200 000 kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! Då vi under senare år
har behandlat frågan om anslag till den
lokala polisorganisationen har vi haft
delade meningar om hur många nya polistjänster
som bör inrättas. Inom oppositionspartierna
har vi ansett att skillnaden
mellan de ansvariga myndigheternas
bedömningar och departementschefens
förslag har varit omotiverat
stor. Vi har därför yrkat på ytterligare
tjänster. Så är fallet också detta år.

För budgetåret 1970/71 har av polischeferna
yrkats ytterligare 2 383 tjänster,
länsstyrelserna har något reducerat
anspråken och begärt 2 258 tjänster,
varefter rikspolisstyrelsen ytterligare
har prutat och begärt 977 tjänster. Departementschefen
föreslår totalt 440,
varav omkring 300 polistjänster. Det betyder
att utbyggnadstakten nästa år blir
lägre än innevarande år. Det finns ingen
grund härför. Visserligen har antalet
brottsbalksbrott minskat något, men

samtidigt har det skett en förskjutning
mot grövre brott. Trafikintensiteten
ökar, och nu liksom under tidigare år
gäller att en vänsentlig del av förstärkningen
behövs för att kompensera arbetstidsförkortningen
och för att reducera
den betydande övertidstjänstgöringen.

Inom folkpartiet och centerpartiet har
vi stannat för en mer begränsad höjning
— ytterligare 55 å 60 tjänster huvudsakligen
för trafikövervakning. Det
skulle i och för sig finnas goda skäl för
en ytterligare ökning, men med hänsyn
till budgetläget har vi stannat vid denna
nivå. Vi har koncentrerat förstärkningen
till trafikövervakningen, tv vi
anser att denna är ett viktigt medel för
att minska olycksfallsfrekvensen. För
varje år ökar trafiken på våra vägar,
och detta ställer krav på trafikövervakning.
Regeringens förslag medger emellertid
endast en begränsad ökning på
denna sektor — bara med 30 tjänster.
Vårt förslag om ytterligare 55 å 60
tjänster skulle — i synnerhet med en
kombination av en förstärkning av helikopterorganisationen
— betyda mycket
för säkerheten på våra vägar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
3 a av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! För några år sedan berättade
kamrater på min arbetsplats
att de efter arbetets slut sällan stannade
kvar i city för shopping, biobesök eller
umgänge med vänner. De sade att de
inte vågade göra det. Om det någon
gång hände, var de tvungna att vid hemresan
ta taxi från tunnelbanestationen
till bostaden, även om avståndet bara
var ca 300 meter. Man vågade helt enkelt
inte gå ut efter mörkrets inbrott i
storstaden.

Hur är det i dag? Människorna känner
sig nu än mer otrygga. Mina arbetskamrater
berättar att de mycket sällan
stannar kvar i innerstaden efter arbe -

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

tets slut. Det blir för dyrt, ty nu måste
de ta taxi ända inifrån staden och hem
till sin bostad i någon av förorterna.
De vågar helt enkelt inte åka med de
obemannade tunnelbanevagnarna.

Tryggheten har alltså blivit dyr —
i det här fallet en taxiresa för 20 eller
30 kronor. Det är alltså den tryggheten
som socialdemokraterna föredrar. Är
det detta som avses med ökad jämlikhet?
Detta är 1970-talets svenska samhälle
— en storstad i folkhemmet, där
unga och gamla människor närmast
upplever valaffischerna med trvgghetsoch
jämlikhetsdeviserna som en ironi.

Jag kan berätta att människor i min
egen hemkommun Sollentuna alldeles
utanför Stockholm oroar sig mer än vad
man kan ana för att göra en resa in till
Stockholm med pendeltåg. Varför då?
Jo, den gamle är rädd för att gå in på
Centralstationen. Tänk att en svensk
samhällsmedborgare känner otrygghet
och obehag i det som vi upplever som
den gamla trivsamma Centralstationen!
Vi hastar förbi människorna. Vi ser inte
den gamles oroliga blick, vi ser inte
när han plötsligt antastas, vi ser inte
— och skulle för övrigt knappast tro
att det var sant — att hans gamla uttjänta
hjärta nästan upphör att slå avrädsla.
Min frisör berättade att man nästan
slutat upp att hålla upp dörren för
damer på Centralstationen. Varför då?
Jo, det finns faktiskt de som skyggar
när man öppnar dörren för dem. Och
han sade vidare att man knappt vågar
erbjuda sina tjänster på perrongen eller
inne på stationen när man ser en gammal
människa komma med tungt bagage.
Man kan bli tagen för en »skummiss».
Så långt har det alltså gått i vårt
folkhem.

Herr talman! Hur medborgarna upplever
denna frånvaro av trygghet kan
beskrivas på detta sätt och på många
andra sätt. I statsverkspropositionen
konstateras att brottsligheten fortsätter
att öka. Den grövre brottsligheten har
ytterligare markerats. Arbetsbelastning -

en vid utredningsavdelningarna i polisdistrikten
ute i landet ökar, brotten blir
alltmer svårulredda, narkotikaaktionen
har tagit en stor del av arbetskraften,
vilket skapat problem på andra håll i
organisationen. Trafikövervakningen
kräver betydande insatser. Under 1968
rapporterades i samband med trafikövervakning
över en miljon brott och
förseelser. Demonstrationer och aktioner
kräver betv-dande insatser. Det påstås
att aktivistgruppernas s. k. socialistiska
basarbete i små studieceller nu
är i det närmaste klart och skall följas
upp av mera handgripliga och högljudda
åtgärder. Om så blir fallet ställs ökade
krav på polisen. På detta sätt kan
alltså situationen skildras, och så skildras
den i propositionen.

I folkpartiets motion sägs bl. a. att
trafikövervakningen framstår som ett av
de viktigaste medlen för att minska
olycksfrekvensen. Jag instämmer. Erfarenheterna
visar att övervakning har en
stark preventiv effekt. I en motion som
väckts av fru Segerstedt Wiberg i första
kammaren och herr Thylén i denna
kammare pekar man på de nya stadsdelarnas
särskilda problem i detta avseende.

I moderata samlingspartiets partimotion
berättar vi bl. a. att tidningarna under
det nyss gångna året vid flera tillfällen
förmedlat skakande rapporter om
hur personer blivit överfallna och
t. o. m. i vissa fall misshandlade till
döds.

Landets polischefer har för det kommande
budgetåret begärt 2 383 nya
tjänster. Länsstyrelserna har prutat litet
på det och begär 2 258. Rikspolisstyrelsen
stannar för 977 nya tjänster, och
departementschefen har prutat ytterligare
och stannat vid 440 nya tjänster. I
vår motion och senare i vår reservation
har vi yrkat på ytterligare 300 nya
tjänster utöver vad Kungl. Maj :t föreslår
och 40 kvalificerade biträdestjänster
utöver vad Kungl. Maj:t före»
slår.

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

Vi har ansett att behovet av tekniska
hjälpmedel har blivit väl tillgodosett,
och det har vi fått många bevis för —
det ser man för övrigt på många polisdistrikt
i dag. Polisen har fått tekniska
hjälpmedel på ett helt annat sätt än
innan polisväsendet förstatligades. Det
är emellertid inte främst tekniska hjälpmedel
man behöver i dag, utan nya
tjänster, och vi har funnit att det är
detta man måste satsa på i dag.

Vi har också framhållit i vår partimotion
att vid fördelningen av dessa
tjänster storstädernas behov måste särskilt
beaktas. Nu vet jag att polisorganisationen
inte heller fungerar helt tillfredsställande
utanför storstäderna. Jag
vet exempelvis hur missnöjd man är
söder om Stockholm, i Nynäshamn,
Sorunda och ösmo. Distriktskontoret
ligger fyra mil därifrån i Handen. I Nynäshamn
finns ett litet vaktkontor som
är öppet en del av dygnet. Servicen
och tryggheten har försämrats avsevärt
i Nynäshamn, för att inte tala om de
två kommunerna Sorunda och ösmo.

Jag vet också hur besvärligt det är i
en mängd polisdistrikt under sommarmånaderna.
Jag tänker på de distrikt
som blir särskilt invaderade av semestrande
människor. Vi kan se på Norrtälje
polisdistrikt. Arealen omfattar nära
hälften av Stockholms län. Avståndet
från norr till söder är 12—14 mil. Ett
enkelt tjänsteuppdrag i skärgården tar
en hel dag i anspråk. Den bofasta befolkningen
omfattar nära 50 000 människor,
men befolkningen ökar avsevärt
varje weekend och helg, och på sommaren
överstiger den 100 000 människor.
Inom detta polisdistrikt finns
det fyra stora färjelägen. Passagerarfrekvensen
i Finlandshamnen i Norrtälje,
som för närvarande utvidgas, närmar
sig en miljon per år. och ca 100 000
motorfordon per år medföljer färjorna.
Jag är övertygad om att kammarens ledamöter
förstår att detta åsamkar polisdistriktet
stora och besvärliga arbetsuppgifter.

Kommer man att få någon förstärkning?
Ja, när det gäller tekniska hjälpmedel
får man det utan särskild anhållan
men när det gäller personalförstärkning
blir det nej från högre ort. Då
måste det till tjat, uppvaktning och
trappspring. Råkar man springa förbi
en länspolischef eller någon annan hög
herre eller dam i den byråkratiska hierarkin,
blir resultatet motsatt det man
har avsett.

Det har tidigare sagts att förhållandena
skulle förbättras när det blivit
avgjort hur polisdistriktsindelningen
skall se ut — det har sagts flera gånger
tidigare att den skall ändras just i Stockholms
län och kommer att innebära
förbättringar. Ännu har förhållandena
emellertid inte förbättrats trots att justitieministern
-— det var då herr Kling —
för flera år sedan sade att man skulle
förändra polisdistriktsindelningen. Det
har alltså ännu inte skett. Tydligen
måste vi göra denna fråga till en av de
stora politiska frågorna i årets val och
låta väljarna säga vad de tycker om hur
detta sköts.

Jag påpekade tidigare att storstädernas
behov måste särskilt beaktas, men
min redovisning här tyder på att även
områdena utanför storstäderna har det
besvärligt, och det har jag också velat
belysa. I avvägningen mellan problemen
i storstäderna och utanför storstäderna
syns det oss dock som om problemen
i storstäderna är de största.

Herr talman! Jag har studerat en liten
pocketbok som innehåller tal från
1969 års socialdemokratiska partikongress.
Ingenstans berörs denna jordnära
trygghet, inte ens i de punkter som av
herr Palme sammanfattades som ett resultat
av kongressen. Här nämns inte
denna trygghet eller någonting som
skulle kunna vara en uppföljning av de
nu 700 år gamla fridslagarna. Då gällde
det hemfrid, kyrkofrid, kvinnofrid,
tingsfrid. Alla dessa och ytterligare
många har fortfarande aktualitet även
om inte regeringen tycks ha insett det.

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

En demokratisk rättsstat skall garantera
inte bara de s. k. demokratiska
mänskliga rättigheterna utan även
rättssäkerhet, trygghet mot övergrepp
eller angrepp på person eller egendom.
Lagstiftning och rättsskipning förlorar
sin mening om inte tillfredsställande garantier
ges för att lagarna efterlevs. Polisens
uppgift är att garantera ordning
och att ge skydd, att förebygga och att
ingripa mot brott. Därutöver skall polisverksamheten
utgöra den yttersta garantin
för integritet till person och egendom.
Vår polis, såsom vi har den och
vill ha den uppbyggd, är ett skydd och
skall vara ett skydd för vår demokrati.

Därmed, herr talman, ber jag få yrka
bifall till reservationen 3 b vid punkten
9.

Chefen för justitiedepartementet, lierr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det är närmast en del
uttalanden av herr Wennerfors som jag
inte vill låta stå oemotsagda.

Jag vill emellertid först säga att vi i
vårt land har haft en ogynnsam utveckling
av brottsligheten under de senaste
åren, och sannolikt har vi att räkna
med en viss ökning av brottsligheten
även under de kommande åren. Detta
är inte något enastående för vårt land,
utan samma företeelse kan iakttas i de
flesta andra jämförbara länder. Orsaken
till problemet och hur man skall
lösa det finns det olika meningar om.
Brottsligheten är emellertid väsentligen
ett socialt problem, och det finns anledning
att understryka detta i den debatt
som vi för nu. Därför är medlen
att minska brottsligheten i grunden att
söka i en förbättrad social- och familjepolitik
och i andra samhälleliga stödåtgärder
av olika slag. Vad beträffar
rättsväsendet anser jag att insatserna
alltmer måste inriktas på en förbättrad,
effektivare och samtidigt humanare
kriminalvård. Men givetvis måste
även arbetet på en effektivisering av
polisväsendet fortsätta. Jag anser att

årets statsverksproposition ger uttryck
åt detta.

Herr Wennerfors målade upp en
skräckbild. Det är klart att det finns
många våldsbrott i samhället som upprör
oss alla, men jag tror inte man
kommer så långt genom att generalisera
beträffande sådana våldsbrott och därmed
inge allmänheten en föreställning
att förhållandena är helt annorlunda
än vad de verkligen är.

Herr Wennerfors tog som exempel
att han hade hört äldre personer säga
att de inte vågade besöka Centralstationen
i Stockholm, och herr Wennerfors
hade tydligen själv inte någon invändning
att göra när äldre människor sade
det till honom. Jag tror att det skulle
vara värdefullt om herr Wennerfors ville
göra ett besök på Centralstationen
och se på den TV-övervakning som polisen
har där, en TV-övervakning som
gör det möjligt att överblicka allra största
delen av Centralstationen och där
man står i ständig radioförbindelse med
de patrullerande konstaplar som finns
där.

Denna kombination av TV-övervakning
och patrullerande konstaplar har
medfört att förhållandena i dag är mycket
bättre än tidigare, och jag tror att
herr Wennerfors efter ett besök där
nästa gång skall kunna säga till äldre
människor, som har blivit uppskrämda
av tidningsskriverier och annat, att
de lugnt kan gå ned på Centralstationen.

En annan sak är naturligtvis att det
finns mycket som fortfarande brister
på en del håll, men statsverkspropositionen
ger väl knappast intryck av att
vi skulle vara passiva och se det hela
rinna förbi. Vi har ju ändå inte bara
i år utan även under de senaste åren
gått in för personella och materiella
förstärkningar, och ett intensivt rationaliseringsarbete
har bedrivits inom
polisväsendet och detta skall fortsätta.

Jag skulle kunna lämna en längre
redogörelse för detta, men förhållandena
borde efter de senaste årens debat -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm. Nr 11 83

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

ler i denna fråga vara allmänt bekanta
för kammarens ledamöter. Jag kanske
bara kan nöja mig med att erinra om
att den lokala polisorganisationen under
de senaste fyra budgetåren har tillförts
sammanlagt ca 1 600 tjänster, varav
1 250 polismanstjänster. Nu har vi i
årets statsverksproposition beräknat
medel för mer än 400 tjänster, varav
300 polismanstjänster. Detta innebär att
personalstyrkan på fem år har ökat med
över 2 000 tjänster eller 14,5 procent.
Det går naturligtvis att säga att vi borde
öka med ytterligare så och så många
tjänster, men det måste ju alltid ske
en avvägning. Någonstans måste man
av ekonomiska skäl sätta en gräns. Vi
tycker att den kraftigt ökade satsning
som vi under senare år gjort och i
statsverkspropositionen gör på polisväsendet
bör kunna innebära betydligt
förbättrade förhållanden, särskilt som
detta skall ses i samband med den ökade
tekniska upprustningen, med rationaliseringsarbetet
och med de nya spaningssektioner
som nu skall inrättas
och som vi väntar oss mycket av.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Självfallet vill jag gärna
understryka att det har gjorts väldigt
mycket på detta område de senare
åren. Men det är inte i paritet med
vad som ändå förekommer på området.
Vi har fått en mängd tekniska
hjälpmedel till polisen och vi har fått
ett ökat antal polistjänster. Men det är
dock inte tillräckligt. Det har tidigare
i kammaren anförts varför det krävs
så mycket av ytterligare resurser till
polisen.

Det är vanligt att generalisera och
det finns alltid en viss risk för att man
gör det, men när man i sin politiska
verksamhet träffar mycket folk och
även på den arbetsplats där man inte
bedriver politik hör människor berätta
om det som sker ute på gator och torg,
bl. a. på Centralstationen, måste man

ändå ta intryck av det. Det förekommer
sådana här rapporter från alla möjliga
olika håll. Även om det finns risk
för generalisering tror jag att det i dessa
rapporter finns mycket av sanning.

Vad beträffar TV-övervakningen vid
Centralen förhåller det sig tyvärr så att
den inte når överallt, och den når framför
allt inte platsen utanför Centralstationen.
Det behövs därför mycket litet
för att äldre människor, som skall göra
resor, skall bli skrämda. Men självfallet
skall vi alla medverka till att informera
dem om vad som görs för att skapa
ökad trygghet, det är jag helt överens
med justitieministern om.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag skulle kunna, eftersom
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
inte har möjlighet till
det, ha nöjt mig med att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Jag vill emellertid lämna en liten
upplysning till herr Wennerfors vad
beträffar Centralstationen. Statsutskottets
tredje avdelning har vid ett par
tillfällen studerat polisverksamheten
vid Centralen. Där finns en TV-kamera
som sveper över entrén. Med tanke på
vad den tekniska utrustningen på Centralen
betytt för ordningen skulle det
vara bra om fler av riksdagens ledamöter
fick se de arrangemang som haft
så stor effekt.

Eftersom polisdistriktsindelningen
också togs upp vill jag framhålla att
det inte dröjer så många veckor, för
att nu komma med en tidsangivelse som
inte är så där alldeles exakt, innan
herr Wennerfors får möjlighet ta del
av ett betänkande där frågan behandlas.
Den efterfrågade utredningen håller
alltså på att slutföra sitt arbete.

I övrigt har jag inget att tillföra debatten.

Herr WENNERFORS (in) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill upprepa att det

84 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

säkert var en mycket klok åtgärd att
införa TV-övervakning på Centralstationen,
men när man träffar människor
som säger att de inte vill resa med pendeltågen
därför att de inte vågar gå in
på Centralstationen, måste det väl även
göra intryck på såväl herr Bergman
som justitieministern.

Det här är kanske bara en början.
Vi får hoppas att vi genom information
och genom en ökad bevakning kan skapå
större trygghet för människorna.
Detta är alltså ett vittnesbörd om situationen
för de människor som är
ängsliga och som känner otrygghet. Vi
måste vidta åtgärder. Ett sätt är att öka
antalet poliser som kan hjälpa till att
skapa trygghet.

Justitieministern tycker att han för
riksdagen framlagt ett förslag som omfattar
synnerligen mänga polistjänster,
men landets polischefer anser att det
behövs nära 2 300 tjänster medan justitieministern
föreslår 400. Det är en
mycket stor skillnad. När rikspolisstyrelsen
föreslår ca 900 tjänster gör den
det som vi alla känner till, därför att
den vet att den tvingas pruta. Jag anser
alltså att behovet är avsevärt mycket
större än vad departementschefen anar.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva tjata om Centralen, men förr
när det enbart var personell bevakning
var det verkligen besvärligt. Genom tekniska
hjälpmedel har det hänt mycket
i form av ökad trygghet och ökad ordning
samt större effektivitet. Om var
och en i varje ögonblick skall känna
trygghet i fråga om allt som kan tänkas
hända måste det finnas en polis
för varje resenär. Med den kolossala
trafikantökningen på Centralen till följd
av bl. a. pendeltågen som är ett populärt
färdmedel — få är tydligen så rädda
som herr Wennerfors’ kanske begränsade
umgänge — är det omöjligt
att klara situationen med enbart personell
bevakning. Vi klarar dock proble -

met mycket bättre med de tekniska
hjälpmedlen. Detta är det verkliga förhållandet.

Gör ett besök på Centralen, herr Wennerfors,
och jag tror att Ni får en helt
annan uppfattning.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Det var ett par uttryck
i justitieminister Geijers anförande som
jag gärna vill ta fasta på, eftersom jag
fick en känsla av att justitieministern
trots allt ser ganska sangviniskt på situationen
när det gäller rättstryggheten
och kriminalvården.

Enligt min mening räcker det inte att
trösta sig med att brottsutvecklingen i
jämförbara västeuropeiska länder företer
i stort sett samma trend som här i
Sverige. I och för sig skulle jag emellertid
inte fästa mig så mycket vid det,
eftersom det är ett argument som regeringen
alltid använder sig av. Man brukar
säga att utvecklingen är likadan eller
sämre i andra länder. Jag skulle inte
fäst mig vid det, om vi inte i höstas
hade fört en liten debatt om dessa frågor
i denna kammare i justitieministerns
frånvaro. Den nyutnämnde statsministern
Olof Palme angav då något
av en riktlinje för hur han såg på rättsfrågorna.
Han antydde att målsättningen
när det gällde ordningshållningen på
öppna platser, gator, torg och tunnelbanor
var att vi skulle ha en nöjaktig
ordningshållning — och det räknade
han med att polisen skulle kunna upprätthålla.
Mot den bakgrunden vill jag
här anlägga några allmänna synpunkter
på detta problem, synpunkter som
vi har dragit upp i en partimotion från
moderata samlingspartiet.

De senare årens debatt på detta område
har i huvudsak gällt fångvårdens
utformning, inte minst det traditionella
sanktionssystemets ändamålsenlighet,
kriminalvårdens organisation, hur fångvårdsanstalterna
skall se ut och liknande
frågor. Såvitt jag förstår har debatten
varit önskvärd, nyttig och välgörande.
Däremot har brottslighetens

Onsdagen den 18 mars 1970 fm. Nr 11 85

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

andra sida, alltså inte de straffade utan
deras offer, endast blivit föremål för
ett ganska förstrött intresse. Jag kan
också uttrycka det på annat sätt. I kriminalvårdsdebattens
kölvatten har det
ansetts vara en radikal, framsynt och
samhällstillvänd uppfattning att fråga
om det över huvud taget finns någon
anledning att straffa brottslingen. På en
del utrerade, extrema håll har man
t. o. m. gått så långt att man sagt att
tjuven är en produkt av det kapitalistiska
systemet och att brottsbalken är
något av en klasslagstiftning.

Sådana uttalanden behövde vi strängt
taget inte fästa oss vid, men man tar
dock med särskild uppmärksamhet del
av vad justitieministern säger i det fallet.
Herr Geijer har ju också visat sitt
ungt radikala och samhällstillvända
sinnelag genom att som ett bidrag till
debatten göra uttalanden, vilka har uppfattats
som om han ifrågasatte domarkårens
förmåga att fälla rättvisa domar.
Visserligen tror inte justitieministern
att det finns någon medveten
politisering i dömandet, men enligt
tidskriften Juristnytt/Samhällsvetaren
har han sagt att det ändå finns omedvetna
värderingar, som beror på att vi
är beroende av våra samhällsvärderingar.
Efter vad jag förstår har emellertid
inte den enskildes trygghet till liv,
lem och egendom ännu förmått väcka
samma känslor av samhällstillvänt engagemang,
och det är onekligen förvånande
i en tid då regeringen och riksdagen
har valt jämlikheten som sitt huvudnummer
i den politiska striden.

Den elementära rätten till trygghet
mot övergrepp borde om något vara en
jämlikhetsfråga, och denna tankegång
var också herr Wennerfors inne på i
sitt anförande. Ty vad är det för människor
som i främsta rummet blir lidande
av ett samhälle med tilltagande
brottslighet och rättsotrygghet? Vilka
är det som känner denna otrygghet på
gatorna i Stockholm och naturligtvis
även i andra stiider — Stockholm iir
inte alls något unikt fall i detta avseen -

de. Det är ofta inte de som transporterar
sig själva i egna bilar. Det är i
stället de ensamma pensionärerna som
färdas med tunnelbana och andra kollektiva
transportmedel. Det är ofta de
ekonomiskt och socialt mindre lyckligt
lottade i samhället som konfronteras
med denna avigsida av samhället.

Om vi skulle undersöka — departementet
kanske redan gjort det — den
sociala tillhörigheten hos de människor
som blivit utsatta för olika former avövergrepp
på öppen gata, skulle vi kanske
finna att de till oproportionerligt
stor del tillhör de inkomstsvaga grupperna
i samhället.

Man har under den senaste tiden lett
ironiskt åt diskussionen om lag och
ordning och till och med ansett att den
är komisk. Lag och ordning har blivit
begrepp som anses ha en reaktionär biton,
och tanken förs ofta över till Amerikas
förenta stater, till segregation
och dylika företeelser. Det har gått så
långt att många svenska politiker inte
vågar ta själva begreppet i sin mun. Jag
tror emellertid att den vanliga människans
krav på lag och ordning inte har
något med reaktionära åsikter att göra.
Brist på lag och ordning är inte alls
något komiskt eller något att ironisera
över.

Den brottsstatistik för de senaste åren
som det då och då har bollats med i
denna kammare är ingen uppbygglig
läsning. Herr Mundebo har tidigare angivit
några siffror från brottsstatistiken.
Herr Geijer vill inte trötta kammarens
ledamöter med en siffermässig beskrivning
över brottsutvecklingen, men jag
anser ändå att det finns anledning att
till protokollet få antecknat några siffror
innan vi skrider till beslut om anslaget
till polisväsendet.

Under 1900-talet har antalet brott mot
brottsbalken ökat med ungefär 8 procent
om året. För 1908 redovisas eu ökning
med 10 procent i förhållande till
1907. Under 1909 kan vi, vilket klart
skall inregistreras — jag återkommer
till det — notera eu nedgång med 15

86 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

procent.

Av brottsbalksbrotten ökar våldsbrotten
markant och så är också fallet med
brottens brutalitet. År 1950 var antalet
misshandelsbrott något över 7 000, medan
den preliminära siffran för 1969
uppgick till över 16 000. Efter 1968 är
ökningen av antalet våldsbrott särskilt
markant. De våldsbrott som uppvisar
den största ökningen är misshandel och
våld mot tjänsteman, ett i och för sig
anmärkningsvärt och oroväckande förhållande.

Om man å andra sidan granskar
brottsstatistiken för hela 1960-talet, ser
man att den största ökningen återfinns
inom kategorin rån och grovt rån, vilken
uppvisar en ökning på inte mindre
än 100 procent. Jag har tagit fram dessa
siffror därför att jag gärna vill ställa
dem i relief till de magra tröstens ord,
som justitieministern menade sig fälla
när han påpekade att situationen var
i stort sett likadan i andra länder. Det
är emellertid ingen tröst för dem som
utsätts för misshandel.

Den relativa förskjutningen mot grövre
brottslighet kan också illustreras genom
en jämförelse mellan utvecklingen
av tillgreppsbrotten och brotten mot
frihet och frid. Mellan åren 1961 och
1968 ökade den förra kategorin brott
med ca 50 procent. Det kanske inte var
så farligt. Men den senare kategorin —
alltså våldsbrotten — ökade under samma
period med 400 procent!

Jag tycker — vilket jag också sagt
tidigare — att det är riktigt att redovisa
den nedgång på 1,5 procent av antalet
begångna brott som skett under 1969.
Men den minskningen bör också få sin
förklaring. Den hänför sig i första hand
till perioden februari—maj, då man kan
iakttaga en kraftig nedgång av antalet
anmälda brott. För årets övriga månader
ligger däremot siffrorna klart över
vad som redovisats för motsvarande
månader under 1968. Jag tror inte det
råder någon som helst tvekan om att
denna nedgång direkt sammanhänger
med polisens stora pådrag, bl. a. för

narkotikaspaning under samma period.
Man har också tidigare gjort den erfarenheten
att antalet brott brukar minska
— och skall minska — med ökad
aktivitet från polisens sida.

Det måste ju vara vår uppgift — jag
hoppas att justitieministern delar denna
uppfattning — att konservera en situation
där brottsligheten tenderar att
minska i stället för att öka. Då kommer
man inte ifrån sambandet mellan å ena
sidan de insatser som vi är beredda
att göra för att stärka polisen och dess
resurser och å andra sidan utvecklingen
av brottsligheten.

Det är alltså mot denna bakgrund som
moderata samlingspartiet i sin motion
och nu i sin reservation har föreslagit
en ytterligare förstärkning med 300 polistjänster
och 40 kvalificerade biträdestjänster
utöver regeringens förslag.

Självfallet anser vi inte inom moderata
samlingspartiet att en förstärkt polis
utgör ett slags patentmedicin som
uteslutande skall intagas för att man
skall komma till rätta med kriminaliteten.
Jag vill gärna understryka att samhällsinsatser
också behövs på alla andra
områden för att åstadkomma förbättringar
i detta sammanhang, exempelvis
inom utbildningen, den kriminologiska
forskningen, ungdomsvårdssektorn
och liknande områden. Det är nödvändigt
om vi i framtiden skall uppnå
positiva resultat. På den punkten är vi
alltså, tror jag, helt ense, justitieministern
och moderata samlingspartiet. Men
dessa insatser får inte innebära att vi
inte satsar tillräckligt på en förstärkning
av polisen, även om man åberopar
brist på pengar, och jag vet inte riktigt
hur justitieministern ser på sina möjligheter
att få ut pengar av finansministern
för det här ändamålet.

Det är alltså mot denna bakgrund
som jag också vill understryka det bifall
till reservationen 3 b som herr
Wennerfors redan hemställt om.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Onsdagen den 18 mars 1970 fm. Nr 11 87

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

Herr talman! Låt mig först säga att
jag visst inte ser sangviniskt på utvecklingen
när det gäller brottsligheten. Jag
markerade detta genom att säga att jag
tror att vi på kort sikt måste räkna med
en ökning av brottsligheten i fortsättningen.

Vad jag egentligen riktade mig mot
i mitt förra anförande var faran i att
man genom överdrivna beskrivningar
bidrar till att skapa en oro, särskilt hos
gamla människor, för hur förhållandena
är och därmed ger en bild av brottsligheten
som inte stämmer riktigt med
verkligheten.

Herr Holmberg tog upp ett yttrande
av mig som han citerat från en tidning.
Detta uttalande står jag för eftersom jag
fått se det innan det kom i tryck, men
jag vill säga att man många gånger får
finna sig i att det valsas runt med påståenden
som inte stämmer med vad
som egentligen sagts. Men det som herr
Holmberg tog upp hör kanske ändå inte
riktigt ihop med denna debatt. Jag delar
givetvis herr Holmbergs och andra
talares uppfattning att det är oerhört
viktigt att vi gör stora ansträngningar
för att människor skall kunna känna
trygghet. Det är också viktigt att vi gör
ytterligare ansträngningar för att det
skall bli ordning och reda i samhället.

Det finns emellertid en sak i denna
problematik som är besvärlig när det
gäller brottsligheten. Vi vet faktiskt inte
så mycket om hur brottsligheten uppkommer.
Detta kan förefalla egendomligt
med hänsyn till att brottslighet inte
är någonting nytt, men det tycks som
om forskningen hittills inte har varit
inne på riktiga banor eller avsatt resultat
som vi direkt kan använda. Forskningen
är ingenting som ger utdelning
på kort sikt, men jag vill nämna det eftersom
det är väsentligt att vi vet vad
vi skall göra. Jag vill hänvisa till atl det
i statsverkspropositionen föreslås en
kraftig ökning av anslaget till kriminologisk
forskning, från 300 000 till
400 000 kronor om året.

När vi diskuterar våldsbrotten sär -

skilt i de stora städerna, främst Stockholm,
visar det sig att vi inte heller beträffande
dessa vet vilka som begår
brott. Jag vill här nämna en intressant
sak. Utredningen för bekämpande av
ungdomsbrottsligheten har i dagarna
från departementet begärt ett anslag
för att göra en undersökning av vilka
det är som råkar ut för våldsbrott i
Stockholm och vilka som har begått
brotten, allt detta i syfte att få fram en
klarare bild av våldsbrottsligheten. Innan
så skett bör vi nog vara litet försiktiga
just med talet om att man inte
efter mörkrets inbrott kan gå ut på gatorna
utan att bli nedslagen. Utan att
vilja göra anspråk på att sista ordet är
sagt vill jag nämna om ett besök som
jag gjorde en fredagsnatt för någon
vecka sedan på ett par av de mest utsatta
polisstationerna i Stockholm —
Klara och Katarina polisstationer, som
har de flesta anmälningarna. Jag ställde
den direkta frågan, om man på kvällarna
kunde gå ut på gatorna utan att bli
nedslagen. Polismännens på långvarig
erfarenhet grundade uppfattning var att
de personer som råkade i slagsmål och
som blev nedslagna var just sådana som
tillhörde den kriminella kategorin, den
kategori som gjorde upp sina mellanhavanden
inbördes. Kanske var det
även fråga om lättsinniga personer som
givit sig ut i storstaden för att ha en
s. k. helafton och som då råkat i dåligt
sällskap. Men sådant har man ju själv
möjlighet att gardera sig mot.

Jag vill alls inte påstå att detta är
sista ordet. Vi bör nog kunna få fram
värdefulla och intressanta uppgifter av
den utredning som jag nämnt och som
vi avser att tillstyrka anslag till.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det är
bra att den utredning som justitieministern
talade om kommer till stånd så
att man verkligen kan få klart för sig
vilka som i första hand drabbas av
våldsbrotten. Vilka som begår dem har
man bättre reda på.

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

Vad jag emellertid vill vända mig
emot i justitieminister Geijers anförande
är hans uttalande om att vi bör vara
försiktiga med överdrivna beskrivningar
av brottsligheten så att inte människor
blir skrämda. Jag håller med
herr Geijer om att det inte finns någon
anledning att överdriva i detta fall.
Men vad som är värre är att den beskrivning
av den aktuella situationen
som bl. a. herr Wennerfors har givit är
sann. När det finns, som herr Geijer
själv sade, anledning att till ledningen
för Klara och Katarina polisdistrikt i
Stockholm ställa frågan om man över
huvud taget vågar gå ut på kvällen, då
är det ju något fel i grunden. Det måste
ändå betraktas såsom en elementär
rättighet att alla människor, oavsett sin
personliga situation, under alla dygnets
24 timmar skall kunna röra sig var som
helst i staden på vilken gata de vill.

Nu tror jag att svaret till justitieministern
var litet överdrivet, ty vi vet
— det gör också justitieministern — att
det finns gator och gränder och gula
gångar på Söder och i Gamla Stan och
även i Klara — som visserligen nästan
är rivet numera — där man inte bör
eller kan röra sig efter mörkrets inbrott.

Låt mig sluta med att erinra om att
Stockholm, även om det inte är unikt,
är det allvarligaste fallet. Här begicks
under de första 10 månaderna 1969 inte
mindre än 39 procent av alla rån, 34
procent av alla hemfridsbrott och 30
procent av alla rån där skjutvapen användes.
Det är ingen överdriven beskrivning.
Det är en sorglig skildring
av ett aktuellt läge.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Bara en mycket kort
replik! Det är antagligen riktiga siffror
som herr Holmberg återgav beträffande
situationen i Stockholm. Låt mig bara
tillfoga att inte mindre än en tredjedel
av landets hela poliskår är stationerad
i Stockholm.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Bara några få ytterligare
synpunkter i all korthet.

Jag har deltagit förut i debatter kring
kriminaliteten och polisverksamheten
vid åtskilliga tillfällen här i kammaren,
och jag kan därför egentligen hänvisa
till vad jag sagt tidigare, framför allt
i en interpellationsdebatt här i höstas
om våldsbrottsligheten. Jag hade riktat
min interpellation till justitieministern,
och vi behandlade då ganska utförligt
hela detta problemfält.

Vad jag då bland annat försökte intressera
justitieministern för var en vetenskaplig
utredning av sammanhangen
mellan de ekonomiska förlusterna
genom brottsligheten å ena sidan och
kostnaderna för polisverksamheten å
andra sidan. Herr Holmberg sade nyss
att om man förstärker polisverksamheten
får man mindre brottslighet. Med
all sannolikhet förhåller det sig så, men
detta borde man då kunna fånga in
rent vetenskapligt. Social och ekonomisk
expertis borde kunna sättas in
på denna fråga. En dylik undersökning
skulle kunna ge en viss belysning av
hur vi bör dimensionera polisverksamheten
för att tränga tillbaka brottsligheten,
var vi skall sätta in de rent polisiära
åtgärderna o. s. v.

Justitieministern nämnde det samarbetsorgan
som finns för åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten. Jag ser nu att
han beklagligt nog tydligen för någon
votering måst gå över i första kammaren,
eftersom han lämnat denna kammare.
Jag vill i alla fall ställa en fråga
till honom, nämligen om den promemoria
angående samarbete i brottsförebyggande
syfte, som avgavs av detta organ
den 25 februari 1969, inte snart
skulle kunna tänkas föranleda någon åtgärd
i form av en kungörelse e. d. till
ersättning för de båda cirkulär som
finns beträffande samarbete mellan socialvården
i stort och polisverksamheten.
Jag kopplade nämligen genast ihop
detta organs existens och promemorian

Onsdagen den 18 mars 1970 fm. Nr 11 89

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

med justitieministerns yttrande nyss att
problemet med brottsligheten i samhället
bl. a. är en socialpolitisk fråga
med mycket vidare aspekter än den
rent polisiära. Jag tycker att man skulle
försöka få till stånd ett vidgat, intensivare
och djupare samarbete mellan
å ena sidan de socialvårdande myndigheterna
och å andra sidan polisen.
Sådan verksamhet existerar ju, men den
borde alltså utvidgas. Det finns, som
jag redan har framhållit, en promemoria
härom med förslag till ersättning av
de båda cirkulären beträffande främjande
av samarbetet mellan socialvården
och polisverksamheten.

Slutligen föreligger det uppenbarligen
möjligheter att i ökad utsträckning
få loss personal för egentlig polisverksamhet
inom ramen för nuvarande personalstat
om man tar upp och fullföljer
en granskning — jag har för mig att
en sådan varit på tal eller redan pågår
— av den polisiära verksamheten
och undersöker i vilken mån denna
skulle kunna renodlas. En rad ytterligare
uppgifter som nu åvilar polisen
skulle nog kunna läggas på andra organ.
Det har sagts att rikspolisstyrelsen beräknar
att 500—600 man skulle kunna
frigöras på detta sätt. Det vore inte
ett dåligt »tillskott» till de rent polisiära
personalresurserna som man alltså
skulle kunna få, om man kopplade bort
en del uppgifter, som strängt taget inte
hör till polisverksamheten, och som
sagt starkare renodlade denna verksamhet.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Jag har suttit och lyssnat
på vad som har anförts från olika
håll, både från dem som försvarar utskottsutlåtandet
och från justitieministern.
När man gör detta kan man tro
att allt i grund och botten är bra. Det
kanske det är. Jag skall dock be kammarens
ledamöter att lyssna på vad jag
skall berätta om en händelse som har

inträffat en halv mil från den plats där
jag bor.

Vi har hört i radio och TV och läst
i tidningarna om ett mycket upprörande
fall. En pojke på 17 år, som inte
gjort någon människa förnär, en oerhört
fridsam pojke med mycket gott
omdöme, kom i vägen för några »herrar»
från Kristianstad. De skulle in på
ett diskotek men blev av innehavaren
vägrade tillträde därför att han inte
ansåg det lämpligt att släppa in dem. De
erbjöd sig då att strypa innehavaren,
men därav blev ingenting. Den unge
pojken stod emellertid i vägen för dem
och togs därför under behandling. Därefter
kom polisen och tog med sig alla
tre i en bil. När man närmade sig
Simrishamn ville den som hade anmält
busarna ta tillbaka sin anmälan
och sade: »Jag bryr mig inte om det.»
Så kördes de alla hem och släpptes.
Därmed trodde man att allt var väl.

Den unge pojken bodde 600—700 meter
från den plats där polisen släppte
av dem. Han skulle gå hem. Hans mor
är död sedan ett år tillbaka, hans far
är på sjön och han har som sagt aldrig
förnärmat en människa. Den störste av
busarna följde med honom ungefär 200
meter. Bakom en busstation slog han
ned pojken med ett enligt sina egna uppgifter
mycket kraftigt slag. När pojken
på vacklande ben kom upp igen
slog han till honom med ytterligare ett
kraftigt slag. Sedan slängde han pojken
över ett räcke, där denne hamnade
under några granar och där han
hittades dagen efteråt död.

Jag vet inte hur detta stämmer med
de fridslagar som en gång gällde i Sverige,
men jag vill ärligt och klart säga
ifrån att hade människorna där nere
fått göra vad de ville hade det nog varit
synd om dessa Kristianstadsbor. När
de hade utfört sin bedrift stack de alla
till Kristianstad. Polisen tog sedan gärningsmannen
och vallade honom på
brottsplatsen. Han gick oberörd omkring
och pekade litet här och litet där.

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

Sedan fick han följa med till staden och
man sade: »Ja, det är ju grovt vållande
till annans död, men vi måste släppa
honom ty han kan inte få något större
straff för detta.»

Herr talman! Jag är upprörd och
många med mig.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
3 a av herr Axel Andersson
m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
3 b av herr Bohman m. fl.; och
fann herr andre vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Mundebo
begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Wennerfors votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 9 mom. 1 i statsutskottets
utlåtande nr 2 antager reservationen
3 a av herr Axel Andersson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3 b av herr Bohman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Hem Wennerfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 64 ja och
35 nej, varjämte 104 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2 :o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 2, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 a av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Mundebo
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114
ja och 93 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

.Punkterna 10—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Kriminalvårdsstyrelsen

Kungl. Maj:t hade (punkten F 1, s.
"66—68) föreslagit riksdagen att

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
en tjänst i kriminalvårdsstyrelsen
som överinspektör i Ce 1,

2. till Kriminalvårdsstyrelsen för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 16 742 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de likalydande motionerna
7:349 av herr Helén m. fl. och 11:391
av herr Gustafson i Göteborg m. fl. i
vad avsåge hemställan

1. att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
parlamentarisk utredning om kriminalvårdens
framtida utformning,

2. att riksdagen måtte under andra
huvudtiteln, rubriken F 1 Kriminalvårdsstyrelsen,
anvisa ett — i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag — med
225 264 kr. till 16 967 264 kr. förhöjt anslag
för inrättande i styrelsen av ytterligare
tre tjänster som byrådirektör och
två tjänster som biträde, därav en kvalificerad
tjänst.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta en tjänst i kriminalvårdsstyrelsen
som överinspektör
i Ce 1,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:349 och 11:391, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
16 742 000 kr.,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:349 och 11:391 i vad avsåge
en parlamentarisk utredning.

Kriminalvårdsstyrelsen

Reservationer hade avgivits
5 a. beträffande medelsanvisningen
av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Mundebo och Eriksson
i Arvika (samtliga fp), som ansett
att utskottet under 2 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 349 och II: 391, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
16 967 000 kr.;

5 b. beträffande en parlamentarisk utredning
av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och
Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), som ansett
att utskottet under 3 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 349 och II: 391, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om en parlamentarisk utredning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! »Vårt aktuella läge är
besvärligt», sade generaldirektören Torsten
Eriksson i kriminalvårdsstyrelsen
vid kriminalvårdsmötet i Stockholm
förra året. Generaldirektör Eriksson
framhöll vidare bl. a.: Vi har inte alls
lyckats få det grepp om vårdproblemen
som vi eftersträvat. Vi hämmas
inte bara av knappheten på medel utan
även av bristande möjligheter att utnyttja
medlen. De flesta människor vi
har inom anstaltssektorn är människor
som behöver en mycket kvalificerad
form av vård, och den vården kan vi
alltför ofta inte ge dem. Vi har inte
de behandlingsresurser som krävs.

Denna rätt dystra bild, som målades
upp av chefen för kriminalvårdsstyrelsen,
kommer inte alls fram i justitiedepartementets
huvudtitel. Huvudtitlarna

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Kriminalvårdsstyrelsen

ger ju numera mycket knapphändiga redovisningar
av läget inom olika sektorer
av samhällsverksamhet.

Det brukar vara redovisningar av de
förbättringar som gjorts och planerats,
men de kvarstående problemen tar man
inte alls eller endast i förbigående upp.
Problemen inom denna vårdsektor är
eljest många. Anstaltsorganisationen är
delvis föråldrad och det finns inte alls
tillräckligt med kvalificerad personal.
Dessutom — och detta är kanske viktigare
— vet vi mycket litet om brottsligheten
och dess orsaker, om kriminalvårdens
mål, inriktning och utformning.
Vi har under senare år börjat få
en kriminalvårdsdebatt, en debatt med
många intressanta inslag, en debatt
som vi måste föra djupare.

Från folkpartiets och centerpartiets
sida har vi inom statsutskottet förordat
en parlamentarisk utredning rörande
kriminalvårdens lämpligaste framtida
inriktning, dess plats i samhällsutvecklingen
och dess andel av resurserna.
Kriminalvårdsstyrelsen och statskontoret
har i en gemensam skrivelse
begärt en organisationsöversyn av kriminalvården,
ett förslag som således
ligger i linje med reservanternas yrkande.
Vi menar, för att citera en mening
ur en motion i denna fråga, att »en
fast styrning måste ske av reformvilja,
forskningsinsatser, behandlingsmetoder
och ekonomiska resurser».

Denna satsning måste följas upp och
åtgärderna värderas. Det är en uppgift
som lämpligen bör ankomma på en
parlamentariskt förankrad utredning.
Frågan är, som det sägs i reservationen,
av sådan natur att den bör ha nära
anknytning till medborgarnas värderingar
och till en levande opinion.

Utskottsmajoriteten nämner i förbigående
en del pågående utredningar
och åtgärder för att förbättra planeringen
av den kriminologiska forskningen.
Det är tacknämligt att en sådan planering
äntligen igångsatts, men vi kan
inte vänta med utredningsarbete tills

vi får resultat av denna forskning, utan
det måste börja nu. Det är angeläget att
vi får en bättre, på ingående överväganden
och utredningar grundad kriminalvårdspolitik
under kommande år.

Vid denna punkt föreligger också
ett yrkande som gäller medelsanvisningen
till kriminalvårdsstyrelsen. Det
är alltså även här fråga om hur mycket
personal som bör tillföras ett verk. Kriminalvårdsstyrelsen
har begärt en förstärkning
med 26 tjänster, medan departementschefen
stannat vid fyra. Det
är en ovanligt hård begränsning. I en
reservation förordas ytterligare fem
tjänster, varav tre för handläggande
personal och två för övrig personal.
Det önskemålet kan förverkligas genom
en anvisning av ytterligare 225 000
kr. Detta är åtminstone en viss del av
de 15 tjänster som kriminalvårdsstyrelsen
med utförlig specialmotivering prioterat
i sina petita.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
5 a och b av herr Axel
Andersson m. fl. vid punkt 17.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än utskottsmajoritetens under
den punkt som vi nu diskuterar och som
gäller kriminalvårdsstyrelsen, men jag
har ändå begärt ordet här, eftersom det
är svårt att under detta punktuppstyckade
avsnitt om kriminalvården hitta
ett lämpligt ställe där man kan ge uttryck
åt en mera samlad syn på kriminalvården.
Herr Mundebo har nyss varit
inne på samma ämne, och jag kan i
långa stycken instämma i herr Mundebos
uttalande och även i den kritik han
har riktat mot kriminalvården, avseende
de resurser som samhället i dag ställer
till förfogande för kriminalvården.

Vi har också delvis varit inne på detta
under den debatt som rörde polisen.
I det sammanhanget sade justitieministern
något som jag gärna vill citera:
»Jag vill satsa på en effektivare och humanare
kriminalvård.» Det är ett ut -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

talande som jag tror att flertalet av oss,
om inte rent av alla, instämmer i.

I det sammanhanget hade jag velat
rikta en fråga till justitieministern, som
har varit nödsakad att lämna kammaren.
Jag vill ändå läsa in min fråga och
dess motivering i protokollet, till den
verkan det hava kan.

Justitieministern har på senare tid
vid flera tillfällen ute i landet uttalat
att vi icke skall bygga flera Kumlaanstalter,
detta enligt vad tidningar och
TV har förmedlat av hans uttalande.
Det förefaller mig vara ett alltför lättvindigt
sätt av landets justitieminister
att uttala sig så i denna sak. Han vinner
en lättköpt sympati i vissa kretsar med
ett sådant uttalande. Nu frågar jag: Har
justitieministern uttryckt sig på det sättet
eller har massmedia underlåtit att
ge oss den kompletterande motivering
som justitieministern eventuellt har
kommit med till sitt uttalande? Inte någon
gång har massmedia talat om hur
statsrådet Geijer sagt att han i dag försöker
lösa kriminalvårdens problematik
och inte heller hur statsrådet ser på
möjligheterna att skaffa fram de stora
pengar som konsekventa försök med
verkliga vårdinsatser kräver i syfte att
resocialisera och rehabilitera dem som
dömts till frihetsberövande och som
stämplats såsom kriminella.

Eftersom det är lagen och rättstilllämpningen
som drar upp gränsen för
vad som är tillåtet och otillåtet i olika
hänseenden skulle det i och för sig vara
en ganska enkel sak att stryka ett
streck över lag och rätt, att avkriminalisera
allt och alla och därmed avskaffa
behovet av fångvårdsanstalter. Men så
enkla möjligheter står inte de samhällsansvariga
till huds och allra minst den
som i egenskap av justitieminister är
landets högste rättsvårdare: »Land

skall med lag byggas» hette det en gång
i den gamla landskapslagen. Fortfarande
gäller att samhället bygger på lag
och rätt som reglerar våra skyldigheter,
våra rättigheter, vårt ansvar för var -

Kriminal vårdsstyrelsen

andra, vår ömsesidiga hänsynsskyldighet
mot varandra.

Ju mer komplicerad den yttre verkligheten
blir, desto mer regleras i lag
och rätt formerna för tillvaron. Ett talande
exempel på detta är väl trafikområdet.
Det har under de senaste decennierna
blivit föremål för en alltmer
omfattande och detaljerad lagstiftning
allteftersom tekniken har ökat våra möjligheter
att röra oss snabbare, till lands,
till sjöss, i luften.

I viss utsträckning har justitiedepartementet
inlett ett arbete på att avkriminalisera
smärre förseelser. Jag tycker
att det är en riktig väg. Det är något
som man kanske kan arbeta ytterligare
med utan alltför stora risker för
att samhällets rättsordning fördenskull
skall upplösas. Men avser — det måste
bli frågan i dag mot bakgrunden av vad
justitieministern uttalat och som jag
återgett — justitieministern att tillsätta
en ny brottsbalksutredning syftande
till en sådan ändring av påföljdssystemet
att frihetsberövande straff försvinner? Om

det inte är fallet, är det samhällets
skyldighet även i framtiden att omhänderta
den dömde, att sörja för straffverkställigheten.
Frihetsberövande kräver
säkerhetsåtgärder antingen i form
av byggnadstekniska konstruktioner och
kanske kommunikationstekniska eller
genom ofantligt ökade personalresurser.
Vilken väg som än väljs rör det sig
om kostnadskrävande åtgärder.

Svårigheten i dag ligger ändå framför
allt på själva vårdplanet. Jag delar
justitieministerns här uttalade uppfattning
att vi bör syfta mot eu effektivare
och humanare kriminalvård. Men knuten
att lösa är ju hur man skall kombinera
dessa två kvalitetskrav på kriminalvårdens
område, effektivitet och humanitet.
Jag är övertygad om — och
det har föregående talare här varit inne
på; jag är helt överens med dem som
har sagt det — att det enda som kriminalvården
därvidlag kan stödja sig

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Kriminalvårdsstyrelsen

på är kriminologisk forskning.

En sådan forskning är ju också i gång
här i landet, även om den tyvärr påbörjats
alltför sent. Ännu vet vi inte
ens — såsom redan sagts och som jag
vill stryka under — vad det är som gör
en människa kriminell. Vi kan peka på
olycklig hemmiljö, svag psykisk eller
fysisk utrustning, vissa olyckliga förhållanden
i kamratkretsen och gängbildning
in. m. som medverkande orsaker,
men varför blir en pojke, en flicka
i en syskonkrets kriminell, medan de
andra undgår den olyckan?

Jag vill gärna tacksamt understryka
betydelsen av att justitieministern i höstas
tillkallade sakkunniga för en systematisk
forskningsplanering om kriminalvården.
Att vi från moderata samlingspartiets
sida ändå inte nöjer oss
därmed, utan i en motion och även i en
reservation till det statsutskottsutlåtande
nr 2, som nu behandlas, begär nya
insatser på forskningens område beror
på den begränsning som den åberopade
forskningsplaneringen tycks ha fått,
en begränsning till objekt som syftar
till att mäta rehabiliteringseffekten av
olika behandlingsformer. Men inte klarar
man hela problematiken kring fångvårdsanstalternas
utformning därmed.
Detta var utgångspunkten i det ganska
måttfulla men som jag tycker väl grundade
angrepp som jag inledningsvis
gjorde på justitieministern.

Från mitt partis sida vill vi betona
nödvändigheten av en forskningsplanering
som är mera mångsidig än vad
den nu tillsatta arbetsgruppen synes vilja
syssla med. Det är oerhört viktigt att
lära sig mäta rehabiliteringseffekten.
Men lika viktigt är det att man försöker
komma underfund med hur man
skall avväga i förhållande till varandra
rehabilitering, skyddssynpunkter, individualprevention
och allmän prevention,
om man skall kunna komma fram
till ett kriminalvårdsprogram, en kriminalvårdspolitik,
som håller någon
längre tid.

Att det kommer att kosta mycket
pengar måste vi vara beredda på. Tyvärr
talar nog erfarenheterna inom kriminalvården
för att svårigheterna är
mycket stora att få finansdepartementets
gehör för en satsning på en rikt differentierad
vård och terapi, eftervård
och frivård. Har månne justitieministern
hittat någon metod att knäppa upp
portmonnän, så att t. ex. ett nytt ungdomsfängelse
kan planeras och utföras
så att det anpassas till modern kriminalvård?
Jag hoppas det och hoppas
också att justitieministerns uttalande
att vi inte skall bygga flera Kumlaanstalter
har en fast grundval. Vi får vara
beredda på att det kommer att kosta
mycket pengar, men för egen del förordar
jag utan tvekan en sådan satsning.

Jag räknar med, herr talman, att möjligheten
att rädda människor — kanske
en människa — till ett meningsfyllt
liv, ett liv i fred med sig själv, med andra
och med samhället är någonting som
knappast kan uppskattas i pengar. Så
stort är dess värde.

Herr talman! Beträffande punkt 17
har jag som sagt samma yrkande som
utskottet, men på en senare punkt ber
jag att få återkomma med yrkande om
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Man får ibland rätt
otacksamma uppgifter i det här huset,
och jag känner att jag har en sådan nu.

Jag lyssnade till fröken Ljungbergs
anförande med stor njutning som jag^
ofta gör, eftersom hon ju använder ett
så vackert språk. I dag hade hon också
så bra saker att säga, och det gjorde det
hela fulländat. Det är klart att vi kanske
inte är så eniga om vi går in på detaljer,
men jag tror i alla fall att fröken
Ljungbergs inställning bärs upp av en
sådan vilja i dessa frågor att vi kan

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

sägas stå mycket nära varandra i bedömningen,
och detsamma gäller även
herr Mundebo.

Beträffande de här frågorna är i varje
fall stora grupper inom riksdagen
mycket eniga om målen och medlen,
och vi är också eniga om den nuvarande
utvecklingen inom kriminalvården.
Givetvis försöker vi att hänga upp en
diskussion på skröpliga alternativ. Fröken
Ljungbergs anförande var ju riktat
speciellt till justitieministern. Av den
anledningen behöver jag inte skylla på
bristande kompetens att ge mig in på en
debatt med henne, utan kan hänvisa till
formaliteten att hon via protokollet debatterat
med justitieministern.

Men åter till den krassa verkligheten
och till det som vi brukar diskutera i
samband med sådana här frågor. Jag
finner mig då nödsakad att till herr
Mundebo, som här pläderar för reservationerna
vid denna punkt — han är
den ende som gjort det — rikta en påminnelse
om att det är just rättsväsendet
som har fått ökade resurser, om vi
jämför med andra områden av samhällslivet.
Det är rättsväsendet som i år
liksom tidigare år har fått de stora
personalökningarna. Då bör väl herr
Mundebo liksom jag kunna glädja sig
åt den kraftiga satsningen i år på frivården,
och då tycker jag det hade varit
snyggare om vi hade sluppit det något
suddiga yrkandet i reservationen
5 a om inrättande av ytterligare fem
tjänster i kriminalvårdsstyrelsen •— vad
de tjänstemännen nu skulle syssla med.
I och för sig tror jag säkert att det finns
behov av mer tjänstemän, men jag tycker
att det hade varit trevligare om reservanterna
hade skrivit vad de avsåg
med dem. Med den avvägning som
gjorts, där rättsväsendet och alltså även
kriminalvården har fått en så stor ökning
av resurserna jämfört med andra
samhällsområden och där satsningen
har skett just på det område som vi anser
vara det väsentligaste, nämligen frivården,
innebär det väl något av eii

Kriminalvårdsstyrelsen

västgötaklimax att framföra ett sådant
yrkande som man gjort i den reservationen.

Utredningskravet har vi debatterat
flera gånger tidigare. Jag vill för ordningens
skull fästa uppmärksamheten
på att det inom kriminalvården pågår
utredningar, vilkas arbete inte skulle effektiviseras
genom att ytterligare en utredning
tillsattes. I stället skulle det
kanske trassla till hela arbetet. Inom
fångvårdens byggnadskommitté pågår
sålunda ett arbete som har givit praktiska
resultat, symboliserade genom det
av fröken Ljungberg citerade uttalandet
av justitieministern. I den utredningen
har man utöver byggnadsteknislc
och organisatorisk sakkunskap
även speciella sakkunniga i de funktioner
byggnaderna skall ha. Likaså har
man inom anstaltsvårdsutredningen arbetat
intensivt. Detsamma gäller de speciella
sakkunniga för forskningsplaneringen.
Det gäller nu att komma i gång
med forskningen, så att vi får material
och möjligheter för framtida bedömningar.

Jag tror med andra ord att vi har så
pass mycket utredningsarbete på gång
som vi skäligen kan göra anspråk på,
och det tjänar saken bäst att de utredningarna
får arbeta fram sina förslag
enligt de linjer och det synsätt på kriminalvården
som enligt min mening nu
omfattas av långt flera än tidigare, inte
minst i detta hus. Det tycker jag lovar
gott för framtiden. Därför tycker jag
också att det hade varit välgörande om
vi hade kunnat samla oss omkring ett
enhälligt utskottsutlåtande. Men då vi
nu inte kunnat göra det, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman försäkrade
att vi ligger nära varandra i bedömningen
av kriminalvårdspolitiken.
Jag hoppas alt så är fallet. Jag finner
det nämligen vara av stort värde att det

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Kriminalvårdsstyrelsen

finns en bred uppslutning kring bedömningen
av dessa frågor.

Men när vi kommer så långt att vi
skall ta ståndpunkt till de aktuella frågorna,
finner herr Bergman alltid att
departementschefens förslag är mycket
väl avvägda, medan alla förslag som
framförts i motioner bara är överbud
eller garneringar på förslag departementschefen
lagt fram.

Jag menar att man inte kan påstå att
det är en god utdelning när departementschefen
förordar 4 av de 26 tjänster
som kriminalvårdsstyrelsen begärt,
varav styrelsen med utförliga motiveringar
prioriterat 15. Det torde inte
uppkomma några problem när det gäller
att ge de ytterligare tjänster som
vi föreslagit arbetsuppgifter inom kriminalvårdsstyrelsen.

Likaså finner herr Bergman alltid när
det gäller parlamentariska utredningar
att de av departementschefen föreslagna
och tillsatta utredningarna är
synnerligen väl motiverade, medan i
motioner föreslagna utredningar däremot
bara kommer att trassla till och
försena handläggningen av ärendena.
På detta område finns det några utredningar
som berör gränsfrågor men
icke någon som berör just kriminalvårdens
mål, inriktning och utformning.
Låt oss tillsätta denna utredning för
att därmed få en bättre grund för kriminalvårdspolitisk
debatt och kriminalvårdspolitiska
beslut!

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Fröken Ljungberg gick
in på frågan om Kumlaserien och stora
fångvårdsanstalter över huvud taget.
Hon sade några ord som jag uppfattade
såsom kritiska mot de uttalanden
som justitieministern gjort. Herr Geijer
får naturligtvis svara för sig själv. Jag
vill bara säga att kritiken mot Kumlaanstalten
har uttryckts inte minst från
oppositionens håll. I den debatt som
vi förde i första kammaren i november
1967 preciserade jag kritiken mot

de stora fångvårdsanstalterna mycket
utförligt.

Fröken Ljungberg är naturligtvis inte
omedveten om de stora nackdelarna
med denna anstaltstyp.

1) Den utredning om gjordes 1959
var från vårdsynpunkt helt meningslös.
Man betraktade, när man genomförde
utredningen, i stort sett inte fångvårdsanstalter
som inrättningar för vård.

2) I stora fångvårdsanstalter råder
mycket dålig kontakt mellan anstaltschefen
och de intagna.

3) I Kumlaanstalten har den lilla
gruppens princip — d. v. s. principen
om terapi inom en liten grupp, som
inte bör vara större än 10 personer —
förfuskats dels genom att grupperna är
på 20 personer vardera, dels genom att
det finns fyra sådana grupper i varje
hus.

4) Den höga muren var bl. a. avsedd
att medföra större frihet inom Kumlaanstalten.
Men det blev aldrig så. Det
finns massor av olika slags murar också
inom denna anstalt.

5) Inom en stor anstalt blir det en
betydande byråkratisering. De indirekta
kontakterna ökar och de direkta kontakterna
minskar. Man får då en ytterligare
markering av den opersonliga
atmosfären.

6) Man kan mot Kumlaserien invända
att den genom de väldiga investeringar
som den kräver låser fast delar
av svensk kriminalpolitik för årtionden
framåt.

Jag har därför hela tiden varit kritisk
mot Kumlaserien och hälsar med stor
glädje att det nu hissats signaler om
att den gamla politiken håller på att
omprövas.

I detta anförande instämde herr Mundebo
(fp).

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag har den allra största
respekt för herr Ahlmarks syn på
dessa frågor och kanske ännu större
respekt för hans kapacitet när det gäl -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

ler att uppfatta sammanhang. Ändå har
han antingen avsiktligt missförstått mig
— vilket jag möjligen kan misstänka —-eller begagnat tillfället att ge uttryck
åt ett kriminalvårdsprogram vars aktualitet
jag gärna understryker.

Min kritik mot justitieministern bottnade
ju i att jag tycker att det i dag
är för lättvindigt att säga att vi icke
skall bygga fler Kumlaanstalter. Vi måste
veta en smula mer om vad vi skall
bygga för att kunna klara samhällets
uppgift att omhänderta dem som är
ådömda frihetsstraff. Jag tror att det
finns andra möjligheter. Jag bedömde
det som mera kostsamt att utnyttja dessa
möjligheter än att göra som man
gjort vid Kumlaanstalten, och jag önskade
att justitieministern skulle finna
vägar att få fram pengarna till detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5 a; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 17
mom. 2 i utskottets utlåtande nr 2, röstar Ja; Den,

del ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 a av herr Axel Andersson
in. fl.

Kriminalvårdsstyrelsen

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 174 ja och 29 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5 b; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 17
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 2, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 b av herr Axel Andersson
m. fl.

4 — Andra kammarens protokoll t970. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Fångvårdsanstalterna

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 64 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 18

Fångvårdsanstalterna

Kungl. Maj:t hade (punkten F 2, s.
68—72) föreslagit riksdagen att till
Fångvårdsanstalterna för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
228 986 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 135
av fru Margit Lundblad m. fl. och
II: 236 av herr Svenning m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 202
av herr Svenungsson m. fl. och 11:231
av herr Johansson i Skärstad m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte ställa medel
till förfogande för inrättande av fyra
nya tjänster som fångvårdspastor,

dels de förut nämnda motionerna
7:349 av herr Helén m.fl. och 11:391
av herr Gustafson i Göteborg m. fl. i vad
avsåge hemställan

1. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde dels om uppdrag för
kriminalvårdsstyrelsen att utreda och
till Kungl. Maj :t inkomma med förslag
till anläggningar av hemliknande karaktär
för omkring ett hundratal internerade,
vilka annars skulle vistas på vanlig
fångvårdsanstalt, dels att lämpliga
normer snarast fastställdes för intagnas
medinflytande i fångvårdsanstalternas
verksamhet, dels att åt kriminalvårdsstyrelsen
uppdroges att anordna
försök med en omfördelning av behandlingstiden
på anstalt, så att mera tid
kunde ägnas åt rent vårdmässiga aktiviteter,

2. att riksdagen måtte under andra
huvudtiteln, rubriken F 2 Fångvårds -

anstalterna anvisa ett — i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag — med 300 000
kr. förhöjt anslag om 229 286 000 kr. för
att inrätta ytterligare fem tjänster som
assistent (200 000 kr.) och ytterligare
samarbetsorgan för idrotts- och bildningsverksamheten
m. m. (100 000 kr.).

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:135 och 11:236, 1:202
och 11:231 samt 1:349 och 11:391, de
två sistnämnda motionerna såvitt nu
var i fråga, till Fångvårdsanstalterna
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 228 986 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:349 och 11:391 såvitt nu var
i fråga och i den mån de ej behandlats
under 1.

Reservationer hade avgivits

6 a. beträffande medelsanvisningen
av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Nyman (fp) och Kaijser (m),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Nordstrandh (m), Mattsson (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp),
Elmstedt (ep), Wennerfors (m) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:202 och 11:231 samt
1:349 och 11:391, de två sistnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga, samt
med avslag å motionerna I: 135 och
11:236 till Fångvårdsanstalterna för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 229 586 000 kr.;

6 b. beträffande framställning till
Kungl. Maj:t av herrar Axel Andersson,
Per Jacobsson, Nyman, Mundebo och
Eriksson i Arvika (samtliga fp), som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 349 och II: 391, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge KungL

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

Maj:t till känna vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! Vi får under kommande
år en fortsatt utbyggnad av frivårdens
allmänna resurser. Fortfarande gäller
emellertid att denna sektor inte har
resurser som svarar mot behoven. Frivårdsklientelet
växer år från år, och arbetet
har av olika skäl blivit mera betungande.
Det behövs därför på olika
punkter större resurser.

Kriminalvårdsstyrelsen har föreslagit
25 assistenttjänster vid fångvårdsanstalterna
för att på ett bättre sätt
förbereda de intagnas frigivning. Var
och en med erfarenhet av svensk kriminalvård
vet att det nu finns brister
på detta område, att frigivningen alltför
många gånger är otillräckligt förberedd.

En under 1969 genomförd undersökning
vid fångvårdsanstalten Hall visade
att 40 procent saknade arbete vid
frigivningen och att kontakten mellan
anstalt, skyddskonsulent och arbetsförmedling
var påfallande dålig. Även om
dessa siffror inte är representativa för
hela anstaltsorganisationen är de allvarliga
nog. Departementschefen tar inte
ens upp någon del av kriminalvårdsstyrelsens
förslag på denna punkt. Vi
anser att åtminstone ytterligare fem
tjänster bör inrättas för denna centrala
uppgift.

I reservationen vid denna punkt
framhålles också att de medel som beräknas
för samarbetsorganet för idrottsoch
bildningsverksamhet är mycket
små och att medelstilldelningen är begränsad
till endast ett mindre antal anstalter.
Vi menar att ytterligare 100 000
kronor bör anvisas för detta ändamål.

Ännu en anslags- och personalfråga
berörs i reservationen vid denna punkt,
nämligen begäran om ytterligare fyra
tjänster som fångvårdspastorer. Nu finns

Fångvårdsanstalterna

tre tjänster som fångvårdspastor och
dessutom vissa uppdragsersättningar
för arvoden.

I början av denna månad hölls i
Uppsala en konferens om den andliga
vården vid våra fångvårdsanstalter.
Denna konferens hölls i kriminalvårdsstyrelsens
regi. Här framhöll de nuvarande
resesekreterarna att de starkt
har upplevt de otillräckliga resurser
som nu står till buds för att möta det
av alla erkända behovet av dessa tjänster
inom kriminalvården. De bekräftade
också att praktiskt taget alla intagna
välkomnade denna möjlighet till
samtal med människor som har intresse
och tålamod att lyssna. Den andliga
vården har möjlighet att möta sådana
behov som inte fångas upp av de andra
kontakter utifrån som de intagna kan
ha. Jag tror att det vore väl använda
medel om man inrättade dessa tjänster.

Slutligen förordas i reservation vid
denna punkt vissa utredningar och initiativ
beträffande anstaltsvården. Det
rör sig om förslag till anläggningar av
hemliknande karaktär, normer för de
intagnas medinflytande i fångvårdsanstalternas
verksamhet och försök med
en omfördelning av behandlingstiden
på anstalt så att mera tid kan ägnas åt
rent vårdmässiga aktiviteter. Det är viktigt
att dessa frågor kan lösas utan
dröjsmål, och jag tror att ett uttalande
av riksdagen på denna punkt skulle
vara till fördel för ärendenas fortsatta
handläggning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
6 a av herr Bohman
m. fl. och 6 b av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten 18.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde
herr Wiklund i Stockholm (fp).

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! .lag ber att med hänvisning
till vad jag tidigare anfört få
yrka bifall till reservationen 6 a.

100

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Fångvårdsanstalterna

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag skall inte säga så
mycket. Vi har ju tidigare anfört de argument
som är giltiga i detta sammanhang,
och vi har också tidigare haft anledning
att kommentera expansionen i
fråga om frigivnings- och återanpassningsverksamhet.
Frågan om samarbetsnämnder
m. m. har vi också diskuterat
tidigare.

En ny detalj, som icke förut är kommenterad,
är emellertid yrkandet att
man skall or dinar iesätta fyra tjänster
som fångvårdspastorer. Den verksamhet
som dessa tjänster skulle svara mot
är emellertid redan i gång. Nu utgår
nämligen ersättning till personer som
förrättar gudstjänster, andakter o. s. v.
Det är alltså egentligen fråga om att arvodesatt
verksamhet skulle bli ordinariesatt.
I utlåtandet sägs det att belastningssiffrorna
på detta anslag tyder på
att något behov av mer pengar inte föreligger.

Med dessa ord och med hänvisning
till vad som tidigare anförts yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Under ca 15 års tid har
ABF i Malmö bedrivit en rätt omfattande
fritids- och studieverksamhet vid
fångvårdsanstalten i Malmö — och med
gott resultat. Vi har fått en bred uppslutning
och ett gott förtroende från såväl
anstaltsledningen som de intagnas
förtroenderåd, och vi har också haft
en värdefull hjälp av studerande vid
socialhögskolan i Lund.

Nu har vi presenterat ett genomgripande,
utökat programförslag avseende
tiden 6 juli 1970—19 juni 1971. Det är
resultatet av ett lagarbete som utförts av
anstaltsledningen, tillsyns- och arbetsledarpersonalen,
de intagnas förtroenderåd,
lektor Sven Marke vid socialhögskolan
i Lund samt ABF i Malmö.
Målsättningen är att ge de intagna en
reell möjlighet att delta bl. a. i den

vuxenutbildning som i dag omfattar allt
fler grupper i samhället. Den totala
kostnaden för denna verksamhet för
hela försöksåret sedan studiestatsbidraget
frånräknats blir cirka 57 000 kr. Jag
tror att speciellt denna verksamhet
skulle vara av mycket stor betydelse.

Det finns ett par andra punkter i motionen
236, som jag tillsammans med
sju medmotionärer i denna kammare
har lämnat in och som är likalvdande
med motionen 135 i första kammaren,
undertecknad av fru Margit Lundblad
m. fl. Jag skall inte närmare redogöra
för dem, men de tar upp andra aktuella
studiefrågor som inte är så kostsamma
men som säkerligen skulle medföra en
stimulerande och kontaktskapande
verksamhet i det dagliga livet på den
fångvårdsanstalt det gäller.

Förslaget om försöksverksamheten
har av kriminalvårdsstyrelsen mottagits
i positiv anda, men man har förklarat
att man för närvarande saknar ekonomiska
resurser för att genomföra studieplanen.

Utskottet har behandlat dessa motioner
och skriver: »Enligt vad utskottet
erfarit fortgår den påbörjade försöksverksamheten
i mindre skala. Utskottet
har anledning utgå från att kriminalvårdsstyrelsen
i ett mer allmänt
sammanhang tar upp de i motionerna
berörda och väsentliga frågorna till behandling.
---Någon särskild me delsanvisning

bör dock nu inte komma
i fråga.»

Det borde inte ha varit alltför betungande
för utskottet att tillstyrka motionerna
I: 135 och II: 236 med hänsyn
till vad som redan har uträttats på området
under många år och med stöd
av frivilliga krafter och med hänsyn
till vad som nu föreslås i blygsam skala.
Jag hoppas att kriminalvårdsstyrelsen
så snart som möjligt får de resurser
som behövs för att klara denna
verksamhet.

Jag har inget yrkande.

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

101

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Bara några ord om
tjänsterna som fångvårdspastor.

Det är riktigt att det finns arvoden
för deltidsengagerade krafter inom den
andliga vården vid fångvårdsanstalterna.
Det är dock en allmän erfarenhet,
som gäller också denna sektor, att om
man inrättar fasta tjänster, kan man få
större stabilitet och effektivitet inom
verksamheten. Ett bifall till reservationen
skulle möjliggöra inrättande av en
heltidstjänst inom varje kriminalvårdsräjong,
och jag tror att det skulle vara
synnerligen värdefullt för just stabiliteten
och effektiviteten inom denna verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 a; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
18 mom. 1 i utskottets utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen C a av herr Bohman m. fl.

Frivården

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 93 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 b av herr Axel Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 19

Frivården

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr SÖRENSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av de likalydande motionerna
I: 664 och II: 808. I dessa motioner
yrkar vi, att det skall beredas
möjlighet för frigivna interner att i
frivårds- och resocialiseringssammanhang
komma i åtnjutande av en hygglig
bostad. Vi menar att resocialiseringen
bör ske i så normaliserad miljö
som möjligt. En sådan bostad kan beredas
de frigivna genom att samhället
dels ger möjlighet till en viss prioritering
på bostadsmarknaden, dels ger bidrag
för att göra det möjligt för de förutvarande
internerna att komma i besittning
av en köpt lägenhet. Vi begär
vidare i motionen, att förutvarande interner,
eftersom de i allmänhet kommer
från skikt inom befolkningen som har
föga eller ingen yrkesutbildning, skall
beredas möjligheter till bättre yrkesutbildning.

I motionerna hemställs därför, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om
utredning och förslag dels rörande möjligheten
att genom lån eller bidrag till

102

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Frivården

insatslägenheter medverka till frigivna
interners resocialisering, dels att riksdagen
beaktar vad i motionerna anförts
angående möjligheten till förbättrad yrkesutbildning
för frigivna.

I sitt utlåtande anför utskottet: »Förslaget
om utredning m. m. i motionerna
I: 664 och II: 808 ansluter delvis till
vad som kan prövas i den nämnda försöksverksamheten
där bostadsmöjligheterna
i familjemiljö har tagits upp liksom
arbets- och yrkesutbildningsfrågorna.
Någon riksdagens åtgärd kan inte
anses erforderlig.»

Jag har ganska noga läst kriminalvårdsstyrelsens
petita för 1970/71, där
den experimentverksamhet som statsutskottet
hänvisar till finns beskriven.
Man tänker sig att bostadsfrågan skall
lösas genom att ett frivårdshotell förläggs
till Sundsvall. Därutöver är det
också påkallat, framhåller kriminalvårdsstyrelsen,
att ha tillgång till inackorderingsmöjligheter
i familjemiljö.
Tillgång bör också finnas, påpekas det i
kriminalvårdsstyrelsens petita, till helskyddad
sysselsättning på frivårdsverkstad
i kriminalvårdsstyrelsens egen regi
liksom till halvskyddade platser i civil
industri. Platser bör också, framhåller
man vidare, tillförsäkras klientelet i
den omskolningsverkstad och den arbetsvårdsinstitution
som finns i staden.

När det gäller det senare instämmer
jag i vad som sägs om de experiment
man tänker göra i Sundsvall. Jag tycker
det är helt riktigt att man försöker forcera
fram kunskap om hur sådan verksamhet
skall kunna bedrivas som ger
denna grupp utslagna människor i samhället
en förbättrad yrkeskunskap. Men
om man vid lösandet av bostadsproblemen
går in för s. k. frivårdshotell, som
man här talar om, eller inackordering i
familjemiljö, tycker jag inte det är tillfredsställande.
Jag är visserligen övertygad
om att en del av de människor,
vilkas problem man här försöker lösa,
kan bli resocialiserade genom att få tillgång
till övergångsbostäder i s. k. kate -

gorihus. Men i de anvisningar som ges
för frigivna interner i brottsbalken 26
kap. 14 § sägs: »Den frigivne skall under
prövotiden föra ett ordentligt och
laglydigt leverne, undvika skadligt sällskap,
efter förmåga söka försörja sig
samt i övrigt ställa sig till efterrättelse
vad som åligger honom enligt denna
balk eller enligt föreskrift eller anvisning
som meddelats med stöd därav.»
I 28 kap. 6 § sägs: »Vad i 26 kap. 12—17
§§ stadgas skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande den som dömts
till skyddstillsyn.»

Man inpräntar således i den frigivne
då han går ut på arbetsmarknaden att
han skall undvika kontakter med brottslingar
eller människor i denna kategori,
men när han kommer ut i samhället
anvisar man honom bostad tillsammans
med sådana som han tidigare
bott tillsammans med i anstalten. Man
flyttar alltså människor från anstalt till
anstalt.

Även om detta kan vara en väg för
några till resocialisering är det säkert
inte vägen för alla. Vi vill med vår motion
ge dem som kan ta ett sådant ansvar
möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden
och att få en ordentlig bostad
och yrkesundervisning utan den
speciella övervakning och kategoristämpel
som det innebär att bli sammanförd
med andra tidigare interner i en
sådan kategoribostadstyp.

De erfarenheter vi har av detta system
är inte de allra bästa. Man har
nämligen en liknande verksamhet genom
Skyddsvärnet i Göteborg. I hotellet
Klippan i Göteborg finns också ett antal
relativt moderna och hyggligt ordnade
kategoribostäder som likväl mer
eller mindre är av anstaltskaraktär. Det
finns också möjligheter i Göteborg i ett
liknande hem för alkoholsjuka som är
placerat på Hisingen i Lundby Nordgård
— där det finns ett antal platser
till förfogande även för sådana som
skall resocialiseras efter internatvistelse.
Kostnaderna för dessa bostäder lig -

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

103

ger vid ungefär 40 kr. per dygn, inkluderande
mat och logi. Den enskilde får
betala 12 kr. själv, och resten skjuter
kriminalvårdsstyrelsen till. Inte heller
dessa anläggningar är alltså särskilt
billiga. Det kunde i vissa sammanhang
vara billigare att lösa in en lägenhet i
HSB eller något annat kollektivbyggnadsföretag
och låta den enskilde — naturligtvis
under skyddstillsyn — få känna
att samhället har förtroende för honom
och tror att han har möjlighet att
klara sig själv.

Det har sagts att »en gång brottsling,
alltid brottsling», därför att man hela
tiden hamnar i samma miljö. Gustav
Jonsson och makarna Inghe har påvisat
hur utslagenheten i samhället bygger vidare
från generation till generation. Vi
har velat skapa förutsättningar för eu
annan bedömning för att försöka bryta
denna trista utveckling. Det skulle då
vara rimligt och möjligt, tycker vi, att i
den experimentverksamhet som det här
talas om infoga också detta experiment.

Jag har inte kunnat i det material
som jag har föredragit här finna någon
redovisning för att en sådan experimentverksamhet
skall ske. Jag har därför
en fråga till utskottets föredragande:
Har utskottet tänkt sig att foga in
pekpinnar om att man i experimentet
eller utöver experimentet också skall
pröva sådana bostadsformer som vi i
motionen har efterlyst?

Jag vill tillägga att utslagenheten tar
sig uttryck också i svårigheter för denna
grupp av människor att få bosättningslån
på samma villkor som andra
människor. En människa som är samhällstillvänd
och som kanske egentligen
inte behöver något bosättningslån
har möjlighet att få det, men en socialt
utslagen har praktiskt taget ingen möjlighet
att få ett bosättningslån.

Det finns en motion, nr 743 i andra
kammaren, som berör just detta problem
och kritiskt granskar bosättningslånekungörelsens
5 §, som anger
villkoren för erhållande av bosättnings -

Frivården

lån, nämligen att de lånesökande är i behov
av medel för anskaffandet av de bosättningsföremål
eller verktyg m. m.
för vilka lånet är avsett, att lånets upptagande
är tillrådligt med hänsyn till
de lånesökandes egna villkor och intressen
samt att de lånesökande gjort
sig kända för skötsamhet och ekonomisk
förtänksamhet ävensom, i den
mån betingelser härför förelegat, ådagalagt
sparvilja.

Detta är normalt inte någonting som
utmärker den grupp av människor som
de som har undertecknat motionen
vill försöka återföra till samhället
— jag talar nu för den motionen,
även om den inte är uppe till behandling
nu, därför att den på ett utmärkt
sätt kompletterar den motion vi har
lagt fram om resocialiseringsarbete för
tidigare interner. Vi lyssnade allesammans
i kammaren till Blenda Ljungbergs
balanserade inlägg. Vi tycks alla
känna varmt för socialt utslagna människor,
men ändå vill samhället inte
satsa ordentligt och vettigt på att hjälpa
dem.

Jag har, herr talman, inte något speciellt
yrkande, men jag hoppas att jag
har kunnat uttrycka vad en aktuell och
intresserad opinion i den här frågan
söker sig fram till. Jag hoppas att vi
skall kunna anvisa medel så att motionens
syfte nås, och jag tänker återkomma
i ärendet.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag kan säga att den
sista motionen som herr Sörenson talade
om behandlas under femte huvudtiteln
och kommer troligen upp til)
behandling någon gång efter påsk. Man
får se vilken ställning riksdagen då tar
till den.

Beträffande den motion som behandlas
nu om försöksverksamhet med bostadsmöjligheter
i familjemiljö vill jag
säga att vi inom utskottet anser att
detta inryms i Sundsvallsexpcrimen -

104

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Kriminologisk forskning

tet, om jag får uttrycka mig så. Man
har inte tagit ställning till ägarformen
som sådan för bostäderna. Det är en
nyans som inte är intressant utan det
är själva bostaden som är det intressanta.
Såvitt jag kan bedöma — jag har
styrkts i den bedömningen genom att
rådfråga avdelningens sekreterare —
är detta ett alldeles klart besked att
vad motionen har tagit upp kommer
att beaktas i utredningsverksamheten i
Sundsvall.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21

Kriminologisk forskning

Kungl. Maj:t hade (punkten F 8, s.
76) föreslagit riksdagen att till Kriminologisk
forskning för budgetåret 1970/
71 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de likalydande motionerna
I: 463 av herr Bohman m. fl. och II: 537,
av herr Holmberg m. fl. i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att kriminologisk
forskning rörande allmänpreventionens
betydelse snarast igångsattes
och att erforderliga resurser härför
ställdes till förfogande.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:463 och 11:537 såvitt nu var
i fråga,

2. att riksdagen måtte till Kriminologisk
forskning för budgetåret 1970/71
anvisa ett reservationsanslag av 400 000
kr.

Reservation hade avgivits

7. beträffande forskning rörande allmånpreventionens
betydelse av herrar

Bohman, Kaijser, Nordstrandh och
Wennerfors (samtliga m), som ansett
att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 463 och II: 537, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till vad jag anfört tidigare i dag beträffande
frågan om kriminologisk forskning.
Med den hänvisningen yrkar jag
bifall till reservationen 7 vid punkten
21.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag hänvisar till vad
jag sade tidigare om att det har tillsatts
sakkunniga som skall upprätta
forskningsplaner på området.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 2, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Nr 11

105

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 156 ja och
36 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 22

Frivillig kontaktverksamhet m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
några av utskottets ledamöter funnit
det nödvändigt att i ett särskilt yttrande
markera sin ståndpunkt rörande anslaget
till Frivillig kontaktverksamhet
m. m. Statsutskottets skrivning har nämligen
i sin knapphändighet fått en utformning
som vi finner otillfredsställande.

Detta anslag tillkom ju förra året.
Riksdagen avslog då motioner om .statsbidrag
till Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering (KRUM) men
framhöll samtidigt att organisationen
gjort värdefulla insatser som förtjänade
statligt stöd. Därför inrättades detta
nya anslag med syfte att möjliggöra en
utvidgning av den sociala verksamheten.

I motioner till detta års riksdag rcdo4*
— Andra kammarens protokoll 1970.

Frivillig kontaktverksamhet m. m.

visas vissa uppgifter rörande medelsanvändningen
och kriminalvårdsstyrelsens
disposition av detta anslag. Dessa
uppgifter i motionen har inte bestritts.
De visar att det finns många diskutabla
inslag i hanteringen av detta ärende.

Vi vill emellertid inte nu diskutera
medelsanvändningen under innevarande
budgetår. Däremot vill vi för kommande
budgetår framhålla att målet, att
medel skall disponeras för att utvidga
den sociala kontaktverksamheten, kan
inrymma bidrag till såväl centralt som
lokalt organiserade insatser. Vi vill också
framhålla att inga andra villkor rörande
medlens användning bör ställas
upp än de som fordras för att dessa mål
skall uppfyllas. För att lokalt organiserade
aktiviteter skall bli bra fordras ofta
centralt inspirerade insatser.

Om vi har den uppfattningen att fritids-
och kontaktverksamheten vid fångvårdsanstalterna
fyller en viktig funktion
— och detta konstaterade ett enhälligt
statsutskott förra året, och jag
föreställer mig att utskottet fortfarande
har den uppfattningen — bör medlen
disponeras i en anda av generositet och
med undvikande av villkor som binder
organisationernas insatser. Vad det gäller
är ju att utnyttja människors ideella
och frivilliga insatser på effektivaste
möjliga sätt.

Vi har, herr talman, genom ett särskilt
yttrande velat markera denna uppfattning.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det har ju på senare år
skett en vitalisering av den kriminalpolitiska
debatten här i landet. Många
fler än förr har deltagit i diskussionerna.
Med starka ideella bevekelsegrunder
har ett stort antal människor under de
senaste åren kommit in i debatten om
brott, straff och kriminalvård — och
har också ofta praktiskt engagerat sig
för interners återanpassning till normalt
samhällsliv.

Det är nog få som förnekar att Riks■
11

106

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 fm.

Frivillig kontaktverksamhet m. m.

förbundet för kriminalvårdens humanisering,
KRUM, har betytt mycket för
den debatten. Kritiken mot Kumlaserien
av fångvårdsanstalter, kravet på en
långt större satsning än i dag på frivården
och behovet av förtroenderåd
för de intagna är förslag och idéer som
har engagerat många medlemmar av
KRUM. De har redan börjat påverka
politiken och kommer att göra så alltmer.

Därmed är det naturligtvis inte sagt
att man kan instämma i allt vad KRUM,
och enstaka KRUM-medlemmar, har
sagt och gjort. Det vore ju konstigt om
inte mycket vore starkt kontroversiellt
och om inte rollen som samhällskritiker
och opponent ibland leder till uttalanden
som kan diskuteras. I vår motion
1:677 och 11:524, som har undertecknats
av ledamöter från de tre demokratiska
oppositionspartierna understryker
vi också det. Men vi lägger
också till följande mening: »Vi anser
det däremot värdefullt att den kriminalpolitiska
debatten stimuleras och att
nya krafter på olika ställen i vårt land
engageras i praktiskt arbete för humanisering
av kriminalvården och återanpassning
till normalt samhällsliv av
intagna och f. d. intagna.»

Den här debatten gäller alltså inte alls
om vi gillar allt det som KRUM har
gjort och sagt. Den handlar inte heller
om det rimliga i att KRUM får statsanslag.
Den saken har riksdagen redan
godtagit genom sitt beslut förra året.
Då sade utskottet: »De insatser på området
som gjorts av skilda organisationer,
bland dem riksförbundet (KRUM),
måste anses vara mycket värdefulla.
Motionernas yttersta syfte anges också
vara att få resurser för att utvidga den
sociala verksamheten. Enligt utskottets
mening bör därför medel anvisas i
sådant allmänt syfte och i den omfattning
som föreslås i motionerna.»

Vad vi nu diskuterar är i stället anslagets
konstruktion. Vi kan beklaga de
fortsätta motsättningarna mellan krimi -

nalvårdsstyrelsen och Riksförbundet för
kriminalvårdens humanisering. Men de
är tyvärr ett faktum för närvarande.
KRUM ansökte om 50 000 kronor för att
användas på det sätt som organisationen
själv ansåg gagna sitt eget och riksdagsbeslutets
syfte: att ge stöd åt den
sociala verksamheten. Man ville bilda
flera KRUM-föreningar på orter där det
finns fångvårdsanstalter. För det behövs
något av central rese- och kansliverksamhet,
vilket herr Mundebo också
med rätta inskärpte. Det motiverades
utförligt i en motion till riksdagen förra
året. Men kriminalvårdsstyrelsen sade
nej till denna ansökan.

I stället föreslog kriminalvårdsstyrelsen
att KRUM skulle få 40 000 kronor
för främst lokal verksamhet, men bara
5 000 av dem skulle få användas för
riksorganisationen. Det ställdes också
några andra villkor. KRUM ansåg att
de villkoren stred mot rimliga principer
och sade nej till pengarna.

Vi kan ha vilken mening som helst
om KRUM:s beslut. Själv tycker jag att
man borde ha tagit emot pengarna men
samtidigt kritiserat villkoren.

Men här kan vi tycka vad vi vill.
Läget är ändå det att kriminalvårdsstyrelsen
har avslagit KRUM:s ansökan
och KRUM har sagt nej till kriminalvårdsstyrelsens
förslag. Därmed är det
uppenbart att konstruktionen av anslaget
är olämplig. Riksdagen borde bevilja
KRUM ett statsanslag som går direkt
till organisationen. Man skall inte
behöva gå omvägen över kriminalvårdsstyrelsen.

Principiellt är det också betänkligt
att en organisation som starkt har kritiserat
en statlig myndighet sedan skall
bli beroende av just den myndigheten
när statsanslagen betalas ut. Det försätter
ju både organisationen och myndigheten
i en mycket besvärlig situation.
Nu hoppas jag att olika förändringar
kommer att leda till en avspänning
mellan KRIM och KRUM. Men jag
tror också att en förändring av stats -

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 107

anslagets konstruktion skulle underlätta
en sådan avspänning.

Om de principerna har statsutskottets
majoritet ingenting att säga. Det
tycks ha gått prestige också i förra årets
kompromiss här i riksdagen. Det är
trist för alla inblandade parter. Framför
allt är det trist för den opinion i
landet som har engagerats i debatten
om hur vår kriminalvård kan göras mer
human och mer inriktad på att hjälpa
människor tillbaka till ett normalt samhällsliv.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Länsstyrelserna

Punkterna 23—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Lades till handlingarna.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 18 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Utgifterna inom civildepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom civildepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Länsstyrelserna

Kungl. Maj:t hade (bilaga 14, punkten
B 1, s. 9—70) föreslagit riksdagen

att till Länsstyrelserna för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
386 790 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 470
av herr Magnusson m. fl. och II: 543
av herr Mattsson m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 547
av fru Elvy Olsson och herr Bengtson
samt II: 639 av herr Larsson i Borrby
i vad avsåge hemställan att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om att huvudman för hemkonsulentverksamheten
i varje län skulle vara
landstinget,

dels de likalydande motionerna/: 688
av herrar Skagerlund och Axelson samt
II: 745 av herrar Eriksson i Arvika och
Jönsson i Ingemarsgården, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att
det regionala huvudmannaskapet för
hemkonsulentverksamheten borde överföras
på landstingen,

dels motionen II: 528 av herr Enarsson.

108 Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Länsstyrelserna

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:547 och 11:639, 1:688
och 11:745 samt 1:470 och 11:543, de
två förstnämnda motionerna såvitt nu
var i fråga, till Länsstyrelserna för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 386 790 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 528.

Reservation hade avgivits

1 a. beträffande hemkonsulenternas
regionala anknytning av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Elmstedt (ep) och Eriksson i
Arvika (fp), som ansett att utskottet under
1 bort hemställa, att riksdagen måtte

a. i anledning av motionerna 1:547
och 11:639 samt 1:688 och 11:745, de
fyra förstnämnda såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört om hemkonsulenternas
regionala anknytning,

b. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:547 och 11:639
samt I: 688 och II: 745 och med avslag
å motionerna I: 470 och II: 543, de fyra
förstnämnda motionerna såvitt nu var
i fråga, till Länsstyrelserna för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 386 790 000 kr.;

1 b. beträffande tjänst vid länsstyrelsen
i Älvsborgs län av herr Wennerfors
(m), utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Anslaget under denna
punkt rör mycket betydande belopp,
386 miljoner kronor. Skiljaktigheten i
utskottet avser emellertid inte anslagets
storlek utan en detalj om en ny
befattningshavarkår som i statsverks -

propositionen knytes till länsstyrelserna
såsom administrativ myndighet, medan
reservanterna förmenar att dessa
befattningshavare bör föras administrativt
till annan myndighet men med oförändrat
anslag.

Hemkonsulenterna var under många
år knutna till hushållningssällskapen
och ägnade sig i huvudsak åt lanthushållen.
Det blev så småningom ingen
större skillnad mellan lanthushåll och
stadshushåll. Gränserna suddades ut.
Hemkonsulenternas verksamhet utsträckte
sig i princip till att gälla alla
slags hushåll. När hushållningssällskapen
förlorade sina resurser genom omorganisationen
på lantbrukets område,
där lantbruksnämnderna i stället tillfördes
huvuddelen av de uppgifter som
hushållningssällskapen hade haft, följde
hemkonsulenterna med till lantbruksnämnderna.
Det har emellertid visat
sig vara en mindre lämplig anknytning.

I statsverkspropositionen föreslås i
anslutning till ett utredningsförslag att
hemkonsulenterna skall föras administrativt
till länsstyrelserna. Åtskilliga
anser att det är felaktigt att föra dem
till ett ämbetsverk och att det vore
bättre att föra dem till en huvudman
som har undervisningsärenden på sitt
program och ett organ som har direkt
anknytning till folkstyret på länsplanet.
Hemkonsulenterna skulle alltså enligt
denna uppfattning administrativt
knytas till landstingen. Det är alltså
vad reservationen 1 ger uttryck för.

Vi förmenar att det skulle vara den
förnuftigaste ordningen. Man skulle få
ut det bästa arbetsresultatet och man
skulle bäst föra hemkonsulenternas tidigare
onekligen förnämliga arbete vidare
genom att organisatoriskt knyta
verksamheten inte till länsstyrelserna,
som föreslås i propositionen, utan till
landstingen.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till reservationen 1 a av herr
Axel Andersson m. fl.

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 109

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Arvika (fp).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag kan på det livligaste
instämma i vad herr Andersson i
Knäred hade att säga om det förnämliga
arbete som hemkonsulenterna har
utfört och utför. Deras verksamhet är
utan tvekan av stort värde när det gäller
konsumentupplysningen. Denna uppfattning
har också hemkonsulentutredningen
redovisat i sitt betänkande.

Vid en principiell bedömning av verksamhetens
omfattning har hemkonsulentutredningen
tagit upp den genomsnittliga
folkmängden per konsulent
för närvarande. Denna varierar men är
i medeltal enligt utredningen 239 000
personer per konsulent. 1 Malmöhus län
och i Göteborgs och Bohus län betjänar
emellertid en konsulent närmare
700 000 personer. Detta ger vid handen
att dessa två län har det största
behovet av ytterligare vartdera en konsulent.

Mot denna bakgrund väcktes i början
av detta års riksdag två motioner,
1:470 av herr Magnusson och 11:543
med mitt eget namn som det första.
Medmotionärerna är representanter för
de fyra största partierna, och vi har
föreslagit att de nämnda länen måtte
erhålla ytterligare en konsulent vartdera,
varigenom det skulle bli två i varje
län.

Om detta förslag skriver utskottet att
frågan om en vidgning av resurserna
bör »anstå till den slutliga prövningen
av utredningsförslagen». Det är alltså
hemkonsulentutredningens och konsumentutredningens
resultat som man
här vill pröva. Jag vill bara uttala den
förhoppningen att vid den slutliga prövningen
skall följa vad utredningen och
motionärerna har föreslagit, så att vi
kan få ytterligare en hemkonsulent i
vartdera av de nämnda länen. Detta är
den första förutsättningen för att vi

Länsstyrelserna

skall kunna få en effektiv konsumentrådgivning.

Jag vill också uttala den förhoppningen
att innan denna slutliga prövning är)
gjord det inte skall göras några större
förändringar i form av flyttningar av
de konsulenter som finns, eftersom detta
kunde medföra ytterligare förändringar.
övergången bör vara så mjuk
som möjligt med tanke på såväl den
allmänhet som konsulenterna skall betjäna
och som vill ha och behöver konsumentupplysning
som dem som skall
lämna upplysning.

Det är endast dessa förhoppningar
som jag velat anföra i anslutning till
den tidigare nämnda motionen. Jag har,
herr talman, med anledning av motionen
inget yrkande utan ansluter mig
till reservationen 1 a.

Hem FAGERLUND (s):

Herr talman! Den reservation som föreligger
till statsutskottets utlåtande nr
12 berör som herr Andersson i Knäred
redan har sagt huvudmannaskapet för
hemkonsulenterna. Utskottet säger:
»Frågan om den lämpliga regionala anknytningen
har, som förbundet vidare
anfört, samband med inriktningen av
hemkonsulenternas verksamhet, vilken
behandlats av hemkonsulentutredningen.
» Konsumentutredningen säger också
att i dagsläget allt talar för att hemkonsulenterna
skall vara anknutna till länsstyrelserna.

Att, som reservanterna önskar, klara
upp det hela till den 1 juli tror vi inom
utskottsmajoriteten blir ganska
svårt. Var hemkonsulenterna skall placeras
i fortsättningen vet man ju ingenting
om; det blir väl beroende av
vilka arbetsuppgifter de kommer att ha.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Det kan finnas viss anledning
att något kommentera denna

Ilo Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Länsstyrelserna

debatt omkring hemkonsulentverksamheten.
Jag tror nämligen att man gör
en felbedömning, om man anser att
man nu tar ståndpunkt till en organisationsfråga
som endast avser dagsläget.
Det är mycket viktigt att man förstår
att den lösning som föreslagits av
Kungl. Maj:t och som utskottet har accepterat
är en lösning på längre sikt.

Jag tillåter mig att göra en liten
kort historieskrivning. Hemkonsulentverksamheten
låg ända fram till 1967
hos hushållningssällskapen, och det var
endast ett fåtal landsting som visade
något intresse för den. Detta år överfördes
verksamheten provisoriskt — det
framhöll man mycket kraftigt — till
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna.
Det var från början utsagt att
man slutligt skulle få en annan huvudman
såväl centralt som regionalt.

På den tiden var verksamheten, som
vi vet, i hög grad inriktad på lanthushållen.
Sedan har det blivit alltmer allmän
konsumentinformation av den.
Hemkonsulentverksamheten är över huvud
taget mycket ändamålsenlig, och
den har visat sig vara utmärkt som vidareförmedlare
av konsumentupplysning.
Det har blivit upplysning på olika
områden. Köpråd i allmänhet är en
uppgift. Hushållsarbetets rationalisering,
som är nog så betydelsefull i dag,
har denna grupp ägnat sig åt, liksom
åt budgetfrågor — lika viktiga — och
kostfrågor. Det senare vill jag gärna
understryka, men jag vill också påstå
att detta visst inte är den enda och
huvudsakliga uppgiften i dag och inte
heller i fortsättningen kommer att vara
det. Det är väsentligt att man tänker
på detta när man tar ställning till
vilken regional huvudman organisationen
bör ha.

Det stod emellertid ganska klart att
det var en stor brist att hemkonsulentkåren
inte hade en anknytning till något
centralt ledningsorgan. Hemkonsulenterna
fick själva sköta ledningen och
planeringen av sin verksamhet, prioriT

teringen av uppgifterna o. s. v. Det kom
sedan att utveckla sig en kontakt med
konsumentinstitutet som visade sig vara
mycket nyttig och som man nu
bygger på. Det är värt att lägga märke
till i dag att sådan kontakt upprättats
inte bara med konsumentinstitutet utan
också med pris- och kartellnämnden.
Därmed är man inne på dagens beslut.
Detta är nämligen ett led i den utveckling
mot samordnad information i både
kvalitets- och prisfrågor som riksdagen
flera gånger har uttalat sig för. Den
är för övrigt ett avgörande inslag i direktiven
för den nu pågående konsumentutredningen.
Ytterligare ett exempel
som visar hur hemkonsulentkåren
kan arbeta flexibelt och med många
uppgifter är dess insatser när det gäller
försöksverksamheten kring de lokala
konsumentkommittéerna.

Det var ingen svårighet att nå enighet
i hemkonsulentutredningen om den
centrala anknytningen. Vad sedan gäller
den regionala anknytningen har det
självfallet hela tiden varit en ambition
att hitta en lösning som står sig på
längre sikt.

Eftersom dessa befattningshavare för
ett par år sedan bytte huvudman skall
man inte nu föreslå något som skulle
vara av tillfällig natur. I hemkonsulentutredningens
direktiv stod att den skulle
samråda med konsumentutredningen,
och det gjorde den naturligtvis. Vi fick
inom hemkonsulentutredningen klart
besked från konsumentutredningen att
om vi föreslog länsstyrelsen som regional
anknytningspunkt passade detta den
modell som utredningen ämnade fastlägga.

Vi har emellertid också noggrant prövat
frågan om landstingen som regional
anknytning. Till dem som nu ivrar för
landstingen vill jag emellertid säga att
Svenska landstingsförbundets representanter,
som utredningen har samrått
med, var ytterligt tveksamma i fråga om
att ta emot denna kår. Man ansåg sig
inte kunna göra det om man inte fick

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11

111

alla kostnader täckta, och skulle man
bygga ut verksamheten skulle även kostnaderna
härför täckas av staten. Detta
säger jag därför att det ibland har anförts
att om denna verksamhet knöts till
landstingen skulle dessa visa stort intresse
för hemkonsulentverksamheten
och denna skulle kunna bli mycket större
än med det huvudmannaskap som
nu föreslås.

Avgörande har emellertid varit — och
bör naturligtvis vara — hemkonsulentverksamhetens
funktion totalt sett i förhållande
till den framtida organisationen
för konsumentfrågornas bevakning.
Då kan jag inte förstå annat än att vi
om vi i dag knöt konsulenterna till
landstingen skulle köra in på ett sidospår.
Om vi knyter dem till länsstyrelserna
blir det en naturlig samordning
med priskontoren, och det är ett skäl
för länsstyrelsen.

I de remissvar som har lämnats har
Svenska landstingsförbundet bara sagt
sig vara tveksam i huvudmannafrågan
på grund av osäkerheten om vilken roll
kostinformationen skall spela i hemkonsulenternas
arbete. Om man då säger
att de har många fler uppgifter än
denna faller så att säga den tveksamheten.
Utredningen har betonat den
uppgiften, men det förefaller sålunda
som om den har överbetonats av vissa
andra och kommit att spela en alltför
stor roll för motionärer och reservanter.

Konsumentutredningens på ett tidigt
stadium för hemkonsulentutredningen
redovisade åsikt i fråga om den regionala
anknytningen har sedan mycket
klart bekräftats i det remissvar som
konsumentutredningen har lämnat. I.
den s. k. lägesrapporten från konsumentutredningen
heter det härom —
och det tycker jag är viktigt att citera
eftersom rapporten är så aktuell:

»På regional nivå förekommer för
närvarande vissa aktiviteter med anknytning
till konsumentområdet vilka
bör konsolideras organisatoriskt paral -

Länsstyrelserna

lellt med utbyggnaden och integrationen
av det centrala konsumentpolitiska
arbetet. Utredningen syftar på hemkonsulenternas
och priskontorens verksamhet.
Sistnämnda organ utgör i administrativt
hänseende redan en del av länsstyrelserna,
ehuru de erhåller sina huvudsakliga
arbetsuppgifter från prisoch
kartellnämnden. För hemkonsulenternas
del har utredningen i november
1969 i skrivelse till departementschefen
förordat en motsvarande administrativ
anknytning till länsstyrelserna. Om denna
överflyttning genomföres kommer inom
länsstyrelseorganisationen att finnas
en god administrativ grund för ytterligare
utbyggnad av konsumentverksamhet
på regionalnivå. Utredningen ser
en sådan förstärkning av de regionala
insatserna som ett nödvändigt komplement
till utbyggnaden av dels de centrala,
dels de lokala aktiviteterna inom
konsumentpolitiken.»

I fortsättningen förordar konsumentutredningen
regionala samrådsorgan.
Värt att notera är också att en rad remissorgan
har förordat en anknytning
till länsstyrelsen, bl. a. alla de statliga
organ som har med konsumentfrågorna
att göra.

Jag vill summera, att om man ser
till hemkonsulentverksamhetens inriktning
och de områden som skall täckas
och till hur denna verksamhet skall
fungera som en del i ett system av väl
samordnade åtgärder i framtiden och
i nuläget, så finner man att länsstyrelsen
bör vara huvudman regionalt för
verksamheten. Vi vet redan tillräckligt
för att fastslå att hemkonsulentverksamheten
skall sortera under länsstyrelsen,
och det är önskvärt att så blir fallet.
Inte minst för hemkonsulentkåren är
det viktigt att veta vilken huvudman
den skall komma att arbeta under.

Herr talman! .lag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

112 Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 a; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 12,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresT
ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 137 ja
och 67 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Lantmäteriet: Förrättnings- och
uppdragsverksamhet

Sedan punkten föredragits anförde

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
utskottet yttrat sig över två likalydande
motioner, som i första kammaren undertecknats
av herr Skärman m. fl. och
i andra kammaren av mig och några
andra ledamöter. Vi har i dessa motioner
redovisat vår bedömning av den
nuvarande lantmäteritaxan. Vi har
framhållit att vi anser att denna taxa
är felkonstruerad och i vissa fall för
hög. Vi har i motionerna yrkat på en
omprövning av den år 1969 fastställda
taxan och föreslagit att riksdagen skall
begära en skyndsam utredning och
framläggande av förslag till en ny, mer
rättvisande lantmäteritaxa.

Det har visat sig att den höga taxenivån
medfört att en rad s. k. »städningsförrättningar»
inte kommer till
stånd. Man löser ofta smärre marköverlåtelser
genom avtal, som inte fullföljs
genom avstyckning eller nyttjanderättseller
servitutsupplåtelser. Detta kan på
lång sikt, anser vi, leda till att man skapar
förhållanden som i framtiden blir
svåra för myndigheterna att reda upp.
Man skjuter oklarheter i fråga om gränser
och andra besvärligheter på framtiden.
Det finns konkreta exempel på
att man inte beivrat en olaga skogsavverkning
därför att en gränsbestämning
skulle kosta mer än skogen är värd.

Utskottet citerar i sitt utlåtande statsrådsprotokollet
och anför att det torde
bli anledning att pröva principerna för
taxesättningen i samband med behandlingen
av frågan om en ny organisation
inom fastighetsbildningens och mätningsväsendets
område. Jag hoppas att
en sådan omprövning kommer till
stånd. Jag anser mig av det skälet inte
nu kunna ställa något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Men jag har ansett denna fråga så vä -

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 113

sentlig att jag velat referera vår motion
med dessa korta motiveringar.

I detta anförande instämde herrar
Eliasson i Sundborn (ep), Jonsson i
Mora (fp), Dockered (ep), Berndtsson
(fp) och Persson i Heden (ep).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 7—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Statens brandinspektion

Sedan punkten föredragits anförde

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Under denna punkt i
statsutskottets utlåtande nr 12 behandlas
förslaget rörande omorganisation av
tillsynen över brandförsvaret i kommunerna,
ett förslag som bygger på en utredning
i denna fråga. Statsutskottet
har på denna punkt frångått det förslag
som framläggs i statsverkspropositionens
bilaga 14. Jag finner att motiven
för ett frångående av förslaget är tämligen
bräckliga och vill därför säga några
ord om detta.

För att gå något tillbaka i tiden vill
jag gärna nämna att länsbrandinspektörernas
verksamhet och tillsyn över
brandförsvaret i primärkommunerna är
en fråga som har diskuterats ganska
länge. Jag har uppfattat förslaget på
denna punkt som ett tillmötesgående
av ett önskemål från Kommunförbundets
sida. Som framgår av såväl statsverkspropositionen
som utskottets redovisning
har det föregåtts av en utredning,
och denna utredning har sedermera
behandlats i Kommunförbundets
branddelegation och senare i Kommunförbundets
styrelse.

Kommunförbundets styrelse har den

Statens brandinspektion

6 november föregående år yttrat sig
över utredningsförslaget och har i huvudfrågan
bl. a. anfört: »Den nuvarande
länsbrandinspektörsorganisationen
är ur kommunal synpunkt otillfredsställande
och styrelsen instämmer helt
i de synpunkter beträffande olägenheterna
som framförs av utredningen. Det
är därför angeläget att systemet med
kommunala brandchefer som länsbrandinspektörer
snarast upphör, men
styrelsen finner utredningens skäl för
en övergång till en ny organisation vid
årsskiftet 1970/71 bärande och har därför
ingen erinran mot tidpunkten.»

Jag vill gärna fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att vi bland
undertecknarna av motion nr 785 i denna
kammare, som har väckts i anslutning
till denna punkt i statsverkspropositionen,
återfinner två av Kommunförbundets
styrelseledamöter, nämligen
fröken Blenda Ljungberg och herr Gösta
Sterne. De har alltså i Kommunförbundets
styrelse anslutit sig till den
ståndpunkt som jag nu har redovisat
men har i motionen anfört en annan
uppfattning. Det framstår för mig som
något underligt, och jag frågar mig vad
det är som har inträffat mellan den (i
november förra året och fram till dess
att vi fick statsverkspropositionen och
denna motion skrevs. Det kan vara IL
tet besvärligt understundom att sitta
mellan två stolar.

Nu hänvisar statsutskottet till räddningstjänstutredningens
arbete, som nu
pågår, och menar att resultatet av utredningen
kan ha betydelse för den
ställning som riksdagen sedermera kommer
att inta. På den punkten har det
dock såväl i statsverkspropositionen
som på annat håll redovisats att räddningstjänstutredningen
anser att ett genomförande
av förslaget till regional
eller central organisation av räddningstjänsten
inte nämnvärt kommer att beröra
den fråga som vi nu har att ta
ställning till.

Det finns några frågor som jag fäster

114

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Invandringspolitiken

stort avseende vid i samband med omorganisationen
och som jag tycker det
finns anledning att uppmärksamma.
Kommunerna kommer i fortsättningen
att vara betydligt bättre rustade än de
hittills varit när det gäller brandförsvar
av det enkla skälet att vi får bärkraftigare
kommuner, som möjliggör en bättre
organisation på detta område. Man
kan bl. a. räkna med att antalet deltidsanställda
brandchefer kommer att minska
väsentligt år 1971.

En annan och kanske ännu viktigare
fråga gäller den jävssituation som uppstår
när en brandchef tillika är länsbrandinspektör.
Motionärerna hävdar
att den saken kan ordnas genom att
man låter statens brandinspektion träda
in i de ärenden som rör dessa kommuner
och där länsbrandinspektörerna annars
regelmässigt har att handlägga frågorna.
Jag vill konstatera att motionärerna
därmed har accepterat den grundtanke
beträffande jävssituationen som
såväl utredningen som Kommunförbundets
styrelse har ansett böra vara vägledande.
Det kan också tilläggas att vi
får en olika behandling genom en sådan
anordning, eftersom ärendena behandlas
i olika instanser beroende på
om ärendena gäller en kommun där
iänsbrandinspektören är brandchef.

Ytterligare en sak som är viktig när
man skall ta ställning till detta ärende
är önskemålet om en så långt möjligt
enhetlig behandling i de olika kommunerna
av sådana frågor. Jag vill inte påstå
att nuvarande organisation på den
punkten i och för sig har uppvisat några
större brister, men får vi ett centralt
organ som handlägger dessa ärenden
i samtliga kommuner, finns det likväl
anledning tro att behandlingen blir mer
enhetlig.

Såväl motionärerna som i någon mån
statsutskottet har enligt min mening
fäst alltför litet avseende vid en av de
tre frågor som jag här har berört, nämligen
jävsfrågan, och detta förvånar mig
något. Nu har jag uppfattat statsutskot -

tets skrivning så, att utskottet förmenar
att man bör avvakta räddningstjänstutredningens
förslag innan man tar slutlig
ställning. I anledning därav skulle
jag vilja uttrycka förhoppningen att utredningen
arbetar så snabbt att vi snart
kan få fram ett slutgiltigt förslag till
en ny organisation på detta område.
Detta är också ett önskemål hos dem
som har att handlägga brandförsvarsfrågorna
i de olika kommunerna.

Jag har, herr talman, inget särskilt
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 11—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Invandringspolitiken

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
35, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t

1 statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande invandringspolitiken
jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1, bilaga 13 (punkterna B 13—16,
s. 142—161 i utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 2
januari 1970) föreslagit riksdagen att

1. godkänna vad som förordats i
statsrådsprotokollet i fråga om överföring
till Sverige av vissa zigenare,

2. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1970/71 anvisa

a. till Statens invandrarverk ett förslagsanslag
av 9 800 000 kr.,

b. till Omhändertagande av flyktingar
ett förslagsanslag av 10 000 000 kr.,

c. till Anpassningsåtgärder för invandrare
ett reservationsanslag av

2 600 000 kr.,

d. till Undervisning för invandrare

Onsdagen den 18 mars 1970 em

Nr 11 115

i svenska språket m. m. ett förslagsanslag
av 20 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 204
av herr Wikström och 11:226 av herr
Ahlmark, vari yrkats att riksdagen måtte
i sin behandling av »organiserad
överföring av vissa zigenare» i statsverkspropositionens
bilaga 13 inskärpa
vikten av propositionens ord om att
»utöver denna kollektiva överföring bör

---enskild invandring av zigenare

få förekomma enligt samma principer
som gäller för övriga invandrare»,

dels de likalydande motionerna 1: 699
av herr Wikström och fru Hamrin-Thorell
samt 11:737 av fru Anér och herr
Mundebo, såvitt nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna /: 700
av herrar Wikström och Richardson
samt II: 811 av herr Wedén och fru
Anér, vari föreslagits att riksdagen måtte
till Statens invandrarverk anvisa
1 000 000 kr. att fördelas mellan de romersk-katolska,
grekisk-ortodoxa och
mosaiska församlingarna liksom andra
religiösa invandrargrupper för deras
kurativa insatser bland invandrarna,

dels motionen I: 676 av fru Elvy Olsson
och fru Hamrin-Thorell, vari hemställts
att riksdagen måtte

1. i överensstämmelse med de grunder
som förordats av invandrarverket

a. höja anslaget till Stiftelsen Invandrartidningen
från 750 000 till 1 315 000
kr.,

b. höja anslaget till Internatundervisning
i svenska språket och studiecirklar
i elementär svensk samhällskunskap för
invandrare från 150 000 till 475 000 kr.,

2. anvisa för budgetåret 1970/71 till
Anpassningsåtgärder för invandrare ett
i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag
med 685 000 kr. förhöjt reservationsanslag
av 3 285 000 kr.,

dels motionen 11:54 av fröken Åsbrink
och herr Blomkvist, såvitt nu var
i fråga,

Invandringspolitiken

dels motionen II: 526 av herr Börjesson
i Falköping,

dels motionen II: 768 av herr Hyltander
in. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionerna 1:204 och 11:226 godkänna
vad som förordats i statsrådsprotokollet
i fråga om överföring till Sverige
av vissa zigenare,

2. att riksdagen måtte på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln för budgetåret
1970/71 anvisa

a. till Statens invandrarverk ett förslagsanslag
av 9 800 000 kr.,

b. till Omhändertagande av flyktingar
ett förslagsanslag av 10 000 000 kr.,

c. till Undervisning för invandrare i
svenska språket m. m. ett förslagsanslag
av 20 000 000 kr.,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:700 och 11:811 samt
1:676 på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1970/71 till
Anpassningsåtgärder för invandrare anvisa
ett reservationsanslag av 2 600 000
kr.,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:699 och 11:737 såvitt nu var
i fråga,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 54 såvitt nu var i fråga,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 526,

7. alt riksdagen måtte avslå motionen
II: 768.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Utskottet har inte övertygats om att
tillräckliga skäl föreligger att gå ifrån
propositionens anslagsberäkning på
denna punkt.

Utskottet kan mot bakgrund av hittills
gjorda erfarenheter inte ansluta sig
till en sådan vidgning av försöksverksamheten.
De brister i undervisningen

116 Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Invandringspolitiken

i svenska som konstaterats diskuteras
f. n. inom skolöverstyrelsen och invandrarutredningen.
Det bör noteras att den
av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
anordnade svenskundervisningen
genom studieförbunden för
budgetåret 1968/69 tog i anspråk nära
18 milj. kr.

Medelsanvisning för religiösa gruppers
kurativa verksamhet får bedömas
i samband med den försöksverksamhet
som bedrivs med en kurator i Växjö
och en ortodox präst i Kristianstad.
Stöd kan också gå ut till invandrarnas
organisationer. En väsentlig kurativ
verksamhet har utvecklats i anslutning
till Invandrartidningen. De regionala insatserna
har hittills lett fram till att
ett 20-tal kommuner inrättat särskilda
informationscentraler för invandrare.
Enligt utskottets mening finns inte skäl
för en särskild medelsanvisning enligt
förslaget i motionerna I: 700 och II: 811.
Motionernas allmänna syfte får inom
ramen för tillgängliga medel tillgodoses
bl. a. i samband med pågående försöksverksamhet.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande bidrag till Stiftelsen
Invandrartidningen av herrar Bohman
(m), Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp)
och Kaijser (m), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Nordstrandh (m), Mattsson
(ep), Andersson i Knäred (ep),
Mundebo (fp), Elmstedt (ep), Wennerfors
(m) och Eriksson i Arvika (fp),
som ansett att det ovan intagna stycke
i utskottets yttrande som började med
»Utskottet har» och slutade med »denna
punkt», avseende behandlingen av
motionen 1:676, bort ha följande lydelse: »Motionsförslaget

återförs till stiftelsens
styrelses av invandrarverket godtagna
förslag. Avsikten har uppgetts
närmast vara att tidningen som nu kommer
ut på finska, grekiska, italienska,
serbokroatiska och tyska språken skulle

kunna ges upplagor även på engelska
och turkiska. Med hänsyn till vikten
av att nå invandrarna med grundläggande
information har utskottet funnit
att ytterligare 360 000 kr. bör beräknas
för ändamålet.»;

2. beträffande undervisning i svenska
språket och svensk samhällskunskap
av herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och Nyman
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), som ansett
att det ovan intagna stycke i utskottets
yttrande som började med »Utskottet
kan» och slutade med »18 milj. kr.»
bort ha följande lydelse:

»Invandrarnas möjligheter att så snart
som möjligt efter ankomsten kunna få
kontakter och kunskap om svenska samhällsförhållanden
kan vara avgörande
för den fortsatta anpassningen. Försöksverksamheten
med koncentrerad
svensk- och samhällsundervisning bör
därför vidgas. Utskottet biträder det i
motionen 1:676 framlagda förslaget
som i överensstämmelse med invandrarverkets
anslagsframställning medför
att utöver Kungl. Maj :ts förslag 325 000
kr. bör beräknas för ändamålet.»;

3. beträffande religiösa gruppers kurativa
verksamhet av herrar Bohman
(m), Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp)
och Kaijser (m), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Nordstrandh (m), Mattsson
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Elmstedt (ep), Wennerfors
(m) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett att efter det ovan intagna stycke
i utskottets yttrande som började med
»Medelsanvisning för» och slutade med
»pågående försöksverksamhet» bort införas
text av följande lydelse:

»En sålunda vidgad försöksverksamhet
bör snarast prövas för att ta till
vara de särskilda möjligheter som kan
stå till buds för att inom de angivna
grupperna få till stånd en effektiv och

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 117

uppsökande kurativ verksamhet. Utskottet
förutsätter att erfarenheterna
kan ge bättre underlag för en prövning
av medelsbehovet.»;

4. beträffande medelsanvisningen under
anslaget till anpassningsåtgärder
för invandrare av

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:700 och 11:811 samt med bifall till
motionen 1:676 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln för budgetåret
1970/71 till Anpassningsåtgärder för invandrare
anvisa ett reservationsanslag
av 3 285 000 kr.;

b. herrar Bohman, Kaijser, Nordstrandh
och Wennerfors (samtliga m),
som — vid bifall till reservationen 1
men avslag å reservationen 2 — ansett
att utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:700 och 11:811 samt 1:676 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln för
budgetåret 1970/71 till Anpassningsåtgärder
för invandrare anvisa ett reservationsanslag
av 2 960 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Som väl alla känner till
och som framgår inte minst av den sammanställning
som finns på s. 3 i utskottsutlåtandet
är invandringen till
vårt land numera av betydande omfattning.
Inte minst har mycket höga tal
redovisats för år 1969, till stor del beroende
på den goda konjunkturen och
det därmed stora behovet av arbets -

Invandringspolitiken

kraft, som har gjort att vårt eget lands
resurser inte har räckt till.

Det är alldeles uppenbart att denna
stora invandring medför betydande
problem av olika art och nödvändiggör
insatser från det allmännas sida i stor
omfattning. Om dessa insatser i princip
råder ingen oenighet. I vissa detaljavsnitt
föreligger emellertid något delade
meningar. På vissa punkter föreslår representanterna
i utskottet för de båda
mellanpartierna och på andra punkter
samtliga borgerliga representanter vissa
förbättringar av anslagen.

Den första reservationen gäller bidrag
till Stiftelsen Invandrartidningen.
Vi reservanter menar att denna tidning
bör ges ut på flera språk än vad
nu är fallet. Den utges nu på fem språk,
och invandrarverkets styrelse har begärt
medel för att kunna ge ut den på
ytterligare ett par språk, nämligen
engelska och turkiska. Vi förmenar att
detta är välmotiverat och föreslår att
anslaget räknas upp med 360 000 kronor
för att ge möjlighet till denna ytterligare
utgivning.

Nästa punkt där det råder oenighet
gäller storleken av anslaget till undervisning
i svenska språket och svensk
samhällskunskap. Där har invandrarverkets
styrelse begärt ytterligare medelsanvisning
för att ordna och ge möjligheter
till en utbyggd försöksverksamhet
med koncentrerad undervisning i
svenska och samhällskunskap. Det har
visat sig att denna undervisning visserligen
blir rätt dyrbar men å andra sidan
ger mycket goda resultat. Vi förmenar
att medel bör ställas till förfogande
för att ge möjlighet att intensifiera
ifrågavarande arbete. Anslaget
skulle därför uppräknas med 325 000
kronor.

Till sist har vi reserverat oss enbart
i fråga om skrivningen men inte i fråga
om anslagsäskandet för ett bättre stöd
åt religiösa gruppers kurativa verksamhet.
Det har visat sig att invandrarkyrkorna
har kunnat betyda mycket för

118

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Invandringspolitiken

olika grupper av invandrare. Deras anknytning
till sina kyrkor och samfund
har kunnat följas upp här i länder
och det har visat sig att det har varit
ett mycket förnämligt inslag i möjligheterna
till anpassning i det svenska samhället.
Vi har understrukit vikten av
denna verksamhet som har bedrivits
som försöksverksamhet men i mycket
begränsad omfattning. Vi förutsätter att
om man verkligen utnyttjar möjligheterna
därvidlag man också i sinom tid
får begära ökade medel på detta område.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 3 och som en följd härav även
till reservationen 4 a.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Ungefär en halv miljon
av människorna här i landet är invandrare.
6 procent av hela arbetsstyrkan
utgörs av invandrare. I mycket större
utsträckning än den totala befolkningen
i Sverige befinner sig invandrarna i arbetsför
ålder. Sin utbildning har de fått
i andra länder, och det är vi som drar
nytta av den.

I motionerna 11:737 och 11:811 begär
mina medmotionärer och jag, att
svenska staten skall vidta vissa åtgärder
för att ge dessa invandrare socialt
stöd på punkter där det särskilt behövs.
Det gäller att hjälpa kommuner
att upprätta informationscentra och
andra verksamheter bland invandrarna,
inte minst bland deras hustrur. Det gäller
vidare att ge invandrarverket ökade
resurser för statlig informationsverksamhet
och att vidta särskilda åtgärder
för att ge invandrare med kvalificerad
utbildning arbetsmöjligheter som svarar
mot deras kvalifikationer.

Det gäller slutligen, enligt förslag i
motion II: 811, att ge invandrarverket
en extra miljon kronor att fördelas till
invandrarkyrkorna för att bestrida det
kurativa arbete dessa utför bland sina
landsmän, utan någon svensk hjälp och

i huvudsak med medel insamlade i andra
länder.

Jag kommer, herr talman, av tidsskäl
att här huvudsakligen uppehålla
mig vid den katolska kyrkan, men vad
jag säger är i princip tillämpligt också
på de ortodoxa kyrkorna och på den
mosaiska församlingen, som har samma
problem.

Jag skulle vilja börja med en konkret
skildring av hur det vårdande arbetet
går till i ett enstaka fall, för att därmed
ge någon föreställning om på vilka
villkor den katolska kyrkans präster har
att arbeta.

På Långholmens fångvårdsanstalt, i
kronohäktet och vid rättspsykiatriska
kliniken där samt i Österåker sitter
det åtskilliga interner och häktade som
har katolsk trosbekännelse. För ett år
sedan meddelade kuratorn på Långholmen
den katolska församlingsprästen
på Söder, att där fanns en av hans
trosfränder som ville ha ett besök. Pastorn
gick dit, fick vara till hjälp och
blev sedan allt oftare kallad att hjälpa
genom kurativa besök, givetvis utan
minsta ersättning.

Under hela det senaste året har två
katolska präster arbetat minst tre timmar
i veckan på Långholmen. Det har
varit fråga om människor av många
olika nationaliteter, finnar, jugoslaver,
tyskar, fransmän, amerikanare och personer
från olika afrikanska länder. Man
kan nämna en sådan detalj som att de
här två katolska prästerna tillsammans
behärskar fem europeiska språk, utom
svenska och latin, och att de således
för många av de intagna katolikerna
blev de enda människor som dessa kunde
få någon obehindrad språklig kontakt
med, och man kan ju föreställa
sig vad detta betyder för den som siter
inne. Få svenska socialarbetare eller
präster torde behärska franska, spanska
eller italienska så, att de kan föra ett ingående
samtal på dessa språk.

De flesta av de intagna eller häktade
blev sedermera förpassade ut ur riket
eller skickade till en annan fång -

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 119

vårdsanstalt, vilket betydde att de katolska
prästerna inte kunde göra något
för dem efter tiden på Långholmen.
Dessa prästers egen ekonomi tillåter
dem nämligen inte att hålla sig med
bil. Till och med resor till Österåker
eller Norrköping blev mycket svåra att
genomföra. En av de intagna, en grek,
blev emellertid utsläppt från Långholmen
strax före jul i stället för att skickas
hem, eftersom han var politisk flykting.
Han hade då 75 öre på fickan och
de kläder som han bar när han kom
in på Långholmen mitt i sommaren.
De katolska prästerna fick ta hand om
honom, dela med sig av sina egna kläder
och gå till Stadsmissionen för att
tigga resten. Det kan nämnas att de här
prästerna under året lagt ut ungefär
2 000 kronor för att hjälpa de intagna,
och det är givetvis pengar som de aldrig
kommer att återse i denna världen.

Efter den här lilla bilden av hur katolska
präster får lov att arbeta, utan
minsta stöd vare sig av svenska staten
eller av Nämnden för den andliga vården,
skulle jag vilja ge något av den
ekonomiska bakgrunden till den katolska
kyrkans arbete i Sverige. Som
framhävs i vår motion, har fattiga katolska
invandrare i Sverige inte mera
glädje av Vatikanens miljoner eller påvens
tiara, än en svensk folkpensionär
av riksregalierna. Den katolska kyrkan
i Sverige arbetar under stor penningknapphet.
Församlingarna är självförvaltande
och svarar i princip för sin
egen ekonomi. De relativt obetydliga
medel, som biskopsämbetet disponerar
för centrala ändamål, måste komma utifrån.
Under 1900-talet har antalet katoliker,
som är kända av församlingarna,
nästan fördubblats, d. v. s. ökat
med 25 000. En tredjedel av denna ökning
beror på födelseöverskott och resten
är invandringsnetto. Bara 1 000 av
katolikerna är svenskar som konverterat.
Under tiden har antalet präster
ökat med drygt 00 procent och antalet
kyrkor och kapell med ungefär 40 pro -

Invandringspolitiken

cent. Det är viktigt att i detta sammanhang
tillägga att det är omöjligt att exakt
få reda på hur många katoliker som
finns i landet, eftersom kyrkobokföringen
inte har några uppgifter om religionstillhörighet,
utan endast anger
om vederbörande tillhör svenska kyrkan
eller ej. Den omständigheten försvårar
givetvis den uppsökande verksamheten
bland invandrarna, särskilt på
små orter.

Men den katolska kyrkans expansion
i Sverige vilar på en mycket bräcklig
ekonomisk grund. Församlingarnas arbete
måste givetvis till stor del bäras
upp av de svenska infödda katolikerna.
Av ökningen mellan 1900 och 1970 utgjordes
endast en niondel av svenskar.
Invandrarnas egna bidrag till kyrkans
ekonomi är relativt små. Utom att de
själva normalt hör till de allra mest
lågavlönade och ofta har försörjningsplikter
mot släktingar i hemlandet,
kommer mycket få av dem från länder,
där den katolska kyrkan finansieras
med frivilligt offrande efter samma modell
som våra svenska fria samfund,
alltså från länder som Frankrike, Storbritannien,
Irland och USA. Det är inte
därifrån invandrarna kommer. Det
har heller inte inom katolska kyrkan
någonsin varit på tal att generellt kräva
av invandrarna, att de på vederbörligt
sätt skulle bidra till kyrkans finansiering,
innan de fick tillgång till kyrkans
tjänster. Det finns helt enkelt inga
argument för sådant.

Hur arbetar nu katolska kyrkan bland
invandrarna? Ja, man kan peka på ett
aktuellt fall, en dominikanpräst från
Jugoslavien, själv kroat, som nyligen
har kommit hit för att ta hand om själavården
och det kurativa arbetet bland
de ungefär 12 000 kroater som finns här
i landet. Var och en som i eu kommun
eller i ett företag har haft med invandrade
arbetare att göra, förstår vilken
lättnad det är om man kan få hjälp
av eu person som talar invandrarnas
språk, som känner deras sedvänjor och
mentalitet och som har ett yrke som gör

120 Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Invandringspolitiken

att de finner det naturligt att vända
sig till honom med förtroende, alltså
en person som ser som sin uppgift att
i möjligaste mån hjälpa till att integrera
invandrarna i det svenska samhället.
Det senare är den katolska kyrkans
uttalade och konsekvent följda politik
här i landet. Inga ghettobildningar, utan
integrerade församlingar med svenska
som församlingsspråk, är målet. Men
som tack för denna insats vägrades
denne kroatiske präst studiebidrag för
en intensivkurs i svenska i Malmö. Att
han skulle få bidrag för det socialvårsarbete
han utför åt det svenska samhället,
har naturligtvis aldrig varit på fråga
— annat än i vår av utskottet avvisade
motion.

Det finns här i Sverige tio sådana
präster verksamma bland de katolska
invandrarna, bland italienare, polacker,
tjecker, slovaker, ungrare, slovener,
spanjorer och portugiser, Det är mycket
väsentligt att dessa präster har möjlighet
att ge hjälp och råd i det svenska
samhällets labyrinter och i personliga
problem som ingen svensk socialvårdare
har möjlighet att ta hand om på
grund av språkbarriären. Viktigt är också
— och det har myndigheterna inom
den svenska katolska kyrkan klart för
sig — att detta leder till att invandrarna
inte isoleras var och en i sin
språkgrupp utan förs samman i svensktalande
församlingar med andra invandrare
och med svenskar. Inte minst
ordenssystrarna har en mycket väsentlig
uppgift när det gäller att nå fram
till invandrarhustrurna, som ofta lever
ytterst isolerade och har svårt att
dra nytta av det som det svenska samhället
bjuder dem.

Hur finansieras då denna verksamhet?
Jo, som vi har påvisat i vår motion
sker finansieringen först och främst
därigenom att katolska präster och ordenssystrar
lever på en standard som
är lägre än den någon motsvarande
svensk präst eller socialarbetare skulle
drömma om att acceptera. Vidare sker
finansieringen genom tiggaraktioner i

katolska länder. Biskopen eller kyrkoherden
har förbindelser med något stift
i Tyskland eller Frankrike, eller också
får en munk- eller nunneorden hjälp av
sina bröder och systrar i andra länder.
Det är svårt att säga hur stor summa
som årligen kommer hit till Sverige för
sådana ändamål, men man har gissat
på omkring en miljon kronor. Det råder
inget tvivel om — inte heller i invandrarverket
— att utan den kurativa
insats som den katolska kyrkan gör
bland invandrarna i Sverige, skulle de
invandrades situation vara ännu mera
utsatt och prövande än den nu är. Den
hjälp som invandrarna får är sådan
som svenska staten enligt sina egna
principer är skyldig var och en som
arbetar i vårt land, vare sig svensk eller
inflyttad. Jag finner det svårt att
kalla det något annat än en skandal, att
detta skall behöva finansieras med uhjälp
utifrån.

Det har antytts i ett katolskt språkrör
här i Sverige, att man kanske måste
vänta på rättvisa i detta avseende
tills katolikerna fått en representation
i riksdagen, som i någon mån motsvarar
den som de fria kristna samfunden
har. Men jag skulle skämmas som svensk
och som medlem av denna kammare,
om det verkligen vore så att katolikerna
i vårt land — och detsamma gäller
givetvis även de ortodoxa respektive
icke kristna trosbekännare, som har
samma problem i kanske ännu högre
grad — skulle bli tvungna att vänta
tills en av deras trosfränder råkat få
säte här i riksdagen, innan de kan få
en vanlig hygglig behandling av den
svenska staten. Jag tillåter mig att hoppas,
att det skall bli möjligt även innan
dess. Till slut är ju alla kyrkor i vårt
land invandrarkyrkor.

Inte ens reservanterna i utskottet har
begärt mer, än att den försöksverksamhet
som sedan en viss tid i mycket liten
omfattning utövats av invandrarverket
för att stödja invandrarkyrkor
i deras kurativa arbete, bör fortsättas
och vidgas. På grundval av den moti -

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11

121

vering jag nu framfört, anser jag att vad
som yrkas i reservationen 3 innebär det
absoluta minimum man kan tänka sig
att ge invandrarna.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till reservationen
3 vid utskottets utlåtande samt
även till reservationerna 1 och 2.

I detta anförande instämde herr Wéden
(fp).

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! För att invandrarnas
anpassning skall bli så smidig som
möjligt behövs en omfattande och mångfasetterad
information. Det har fastslagits
tidigare och jag ber bara att få instämma
i det. Det har också föranlett
moderata samlingpartiets representanter
att ansluta sig till reservationen 1.
Vi har tyckt att det kan vara ett led i
denna strävan att låta Invandrartidningen
komma ut på ytterligare ett par
språk.

Det är självfallet också viktigt att
man genom undervisning i svenska
språket underlättar kommunikationerna
mellan människor. Ju bättre språkkunskaperna
är, desto större är förutsättningarna
för en mjuk anpassning på
den svenska arbetsplatsen och i det
svenska samhället. Frågan om undervisningen
skall vara obligatorisk har
ibland väckts. Jag tror att detta vore
olyckligt. Ingen skall tvingas, över huvud
taget måste vi i denna verksamhet
respektera den personliga integriteten;
det är viktigt att framhålla detta. Invandrarna
måste samtidigt som de anpassar
sig till det svenska samhället få
leva sitt eget liv, och man skall också
tillvarata det värde som ligger i att
invandrarna berikar oss och vårt samhälle.

Låt mig även få uttala den förhoppningen
när det gäller invandrarverket
och dess uppgifter att man inte för
mycket litar enbart till verkets arbete.
Det åligger alla myndigheter — kommunala
som statliga — att ta initiativ

Invandringspolitiken

och genomföra åtgärder för en god anpassning.

Moderata samlingspartiet ansluter sig
alltså till reservationen 1. Vi kan inte
stödja reservationen 2, även om vi i och
för sig anser att tanken på internatundervisning
i svenska är god. Vi menar
att det, eftersom skolöverstyrelsen för
närvarande diskuterar bristerna i undervisningen,
är klokast att avvakta resultatet
av dessa överläggningar.

Herr talman! Jag ber således att få
yrka bifall till reservationerna 1 och
3. Vid bifall till reservationen 1 och
avslag på reservationen 2 yrkar jag bifall
till reservationen 4 b.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! När 1968 års riksdag antog
riktlinjerna för den framtida invandringspolitiken
förekom kanske vissa
diskussioner. I dag är vi eniga om
att det även i fortsättningen under den
tid som kan överblickas är nödvändigt
att upprätthålla en generell kontroll
över invandringspolitikens omfattning
och inriktning. Beträffande detta riksdagens
ställningstagande råder enighet,
inga andra krav har framförts varken
i motioner eller i reservationer.

Så som redan framhållits, har det
skett eu omfattande invandring till Sverige.
Under 1969 beräknas över 60 000
personer ha flyttat hit. Därav kom nära
44 000 från de nordiska länderna och
de övriga från snart sagt hela världen.
Men samtidigt — det kanske man också
skall komma ihåg — flyttade ut över
16 000 personer och därav var 9 200
nordbor.

Det är naturligt att detta förhållande
att Sverige från att ha varit ett utvandrarland
har blivit ett invandrarland
har skapat problem för samhället.
Stora krav ställs, som också redan framhållits
här, på den samhälleliga servicen
och det samhälleliga ansvaret för
anpassningen. Detta ansvar åvilar såväl
de statliga som de kommunala mvndigeterna,
och invandrarverket har till -

122

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Invandringspolitiken

kommit för att samordna dessa frågor.
Dessutom har Kungl. Maj:t tillsatt en
utredning som just diskuterar de anpassningsproblem
som finns för stora
grupper av människor som har kommit
hit. I motionerna påvisas en mängd
problem, och dessa är ungefär desamma
som framgår av direktiven till utredningen.

När man diskuterar svenskundervisningen
bör man inte förbise det stora
problem som ligger i den fria nordiska
arbetsmarknaden, nämligen att ett stort
antal invandrare kommer hit med den
bestämda avsikten att stanna här endast
ett eller annat år för att tjäna ihop
pengar och sedan flytta tillbaka till sitt
land. Problemet är att få tag på dessa
människor, att lära dem svenska och
att ge dem samhällskunskap, när de
inte har något intresse av det. Vi har
kanske något att lära av dem som utvandrade
från Sverige en gång i tiden.
Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarna
lärde sig ju aldrig engelska
trots att hon var kvar där ute i Amerika
tills hon dog.

Frågan om dessa invandrare är ett
helt och hållet annorlunda problem, som
som ställer stora krav på informationsverksamheten
och handläggningen av
olika spörsmål. Språkundervisningen
är naturligtvis det viktigaste, eftersom
språket är instrumentet för att kunna
kommunicera med andra. Detta har också
stor betydelse för arbetsplatsens miljö.
Språket är ett medel att skapa kontakt
mellan de svenska arbetarna och
invandrarna och kanske undvika problem
som i vissa samanhmang kan uppstå.

I de tre reservationer och den följdreservation
som fogats till utlåtandet
vill man satsa, utöver vad utskottsmajoriteten
tillstyrker, 685 000 kronor.
Om samtliga anslag inräknas — till
svenskundervisning, till invandrarverket,
till omhändertagande av flyktingar
och till lösandet av anpassningsproblem
— uppgår summan till 42,4 mil -

joner kronor som skall anslås enligt
statsutskottets utlåtande nr 35.

Reservationen 1 rör bidrag till Stiftelsen
Invandrartidningen, som man
vill ge ut på ytterligare två språk. Det
är klart att det alltid kan anföras skäl
för att ge ut denna tidning på flera
språk än två, kanske fem eller sex
språk, om vi därmed skulle täcka alla
de behov som finns. Men utskottsmajoriteten
har ansett att det inte finns så
starka skäl att man bör frångå propositionens
förslag i detta sammanhang.

Det kan nämnas att en försöksverksamhet
är på gång med koncentrerad
svensk- och samhällsundervisning i internatform.
Ingen vet egentligen hur
denna internatundervisning skall utformas.
Försök pågår t. ex. vid flyktinglägret
i Alvesta och på en del andra
håll, men ännu har man inte fått fram
de effektiva hjälpmedel som behövs
för att — såsom man försöker göra i
Alvesta — lära ut svenska på sex veckor.
Detta har motiverats från herr
Wennerfors, och jag skall därför inskränka
mig till detta. Om man emellertid
skall få en effektiv svenskundervisning
till stånd, tror jag att man på
något sätt måste införa ett obligatorium,
som kanske anpassas till arbetsmarknadens
parter för att därmed skapa det
intresse och den kontakt som behövs
i samhället. Det dröjer dock länge innan
vi kommer så långt.

Även den tredje reservationen om religiösa
gruppers kurativa verksamhet
har här berörts. I utskottsutlåtandet
hänvisar vi till den försöksverksamhet
som bedrivs dels i Växjö, dels i
Kristianstad. Vi anser att man bör bygga
vidare på detta.

När fru Anér tar upp problemet om
den katolske pastorn som besökte Långholmen
under tre timmar varje vecka,
tror jag att det är viktigt att upplysa
kammaren om att därest en katolsk
eller annan präst fungerar inom den
slutna fångvården, finns möjligheter för
denne till arvodesersättning av medel

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 123

över vilka kriminalvårdsstyrelsen disponerar
genom nämnden för den andliga
vården. Om dessa präster lägger
ned så mycket arbete som här har
sagts, bör de söka sådant arvode.

När vi diskuterar hela detta problem
undrar jag vem som skall betala de olika
gruppernas präster. Vi måste komma
ihåg att även de svenska prästerna
i mycket stor utsträckning avlönas av
församlingsmedlemmarna.

Fru Anér framhöll att invandrarna
fått sin utbildning på annat håll och
att vi drar nytta av dem. Visst har de
fått detta, men hur invandringen slår
rent nationalekonomiskt i vårt land är
föremål för utredning. Med de förhandsuppgifter
jag har vågar jag inte
hysa någon bestämd uppfattning om huruvida
invandringen medför någon nationalekonomisk
vinst. Det kan vi konstatera
först när utredningen är klar.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det står klart för oss
alla att invandrare som kommer till
vårt land har besvärligheter när det
gäller själva anpassningen. I vårt eget
intresse bör vi ta emot dem så bra som
möjligt, ge dem den utbildning de behöver,
inte förvisa dem till låglönegrupperna
— om det över huvud taget skall
finnas några sådana -— liksom inte heller
till mycket dåliga bostäder. Vi kan
annars få en utlänningsslum, och för
vårt land och dess medborgare i övrigt
är det säkerligen ingen god lösning.

Jag har begärt ordet med anledning
av diskussionen om invandrarkyrkorna
och vill anlägga några synpunkter i
detta sammanhang. Som alla vet pågår
det en invandrarutredning som
sysslar med denna fråga, och 1968 års
beredning om stat och kyrka har den
också uppe till behandling. Jag tror
emellertid att vi måste handla litet
snabbare, och därför har jag och någ -

Invandringspolitiken

ra kamrater i denna kammare väckt en
motion om en undersökning av om det
inte är möjligt att lämna ett provisoriskt
ekonomiskt bidrag till invandrarkyrkorna.
Denna motion ligger nu hos
allmänna beredningsutskottet. Den har
remitterats för yttrande bl. a. till det
katolska biskopsämbetet, till invandrarverket
och — eftersom den även gäller
vårt lands fria kristna samfund — till
Frikyrkorådet.

Frågan är alltså föremål för behandling
i ett annat utskott. Jag hoppas att
detta utskott, efter de undersökningar
man där gör, skall komma fram till att
invandrarkyrkorna bör få ett provisoriskt
stöd. De utför ett gott arbete för
anpassningen till vårt samhälle, och det
är av utomordentligt värde. Naturligtvis
är språket ett kontakthinder. Invandrarna
behöver kulturella och
mänskliga kontakter, och dem står kyrkorna
för i stor utsträckning.

Jag vill tillägga att även om de katolska
bekännarna utgör den största invandrarkyrkan
är det kanske inte de
som har det svårast, utan det är snarare
de grekisk-ortodoxa bekännarna,
som inte har samma organisation utan
är samlade i mindre grupper.

Jag hoppas, herr talman, att man ett
annat år skall kunna nå en positiv lösning
av detta problem. Upplysningsvis
vill jag också påpeka att svenska kyrkan
har fått ett statsbidrag under de
senaste åren genom det kommunala
skatteutjämningsbidraget. Nästan utan
att vi har vetat om det har svenska
kyrkan erhållit ett anslag från staten
på 75 miljoner kronor. Det kanske inte
skadade om vi gav något även till invandrarkyrkorna
när den tiden kommer.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I invandrardebatten har
man ofta påtalat de bristfälliga informationerna
till den utländska arbetskraften
om det svenska samhällets olika
funktioner och medborgarnas rättighe -

124

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Invandringspolitiken

ter respektive skyldigheter här i landet.
En viss förbättring har genom invandrarverkets
försorg skett på området,
bl. a. genom att man utarbetat
broschyrer med elementära fakta och
översatt dem till olika språk. Det synes
emellertid uppenbart att den hittills bedrivna
informationsverksamheten inte
tillnärmelsevis har varit tillräcklig.
Många utlänningar har öppet deklarerat
att de inte delgivits någon som helst
information i antydd riktning.

Med hänsyn till den betydelse som
både statsmakterna och arbetsmarknadsmyndigheterna
tillmäter insatserna
från den invandrade befolkningen
anser jag det högst angeläget, att man
ägnar all tänkbar uppmärksamhet åt behovet
av allmän samhällsinformation
till våra invandrare. Det är angeläget
att den utländska arbetskraft som kommer
in i vårt land och i arbetsproduktionen
känner gemenskap och inte isoleras
från övriga samhällsmedborgare.
Detta är oerhört svårt för dessa människor,
i varje fall i början innan de har
lärt sig vårt språk, men därför bör de
erhålla hjälp genom tolk.

Jag är medveten om att det största
problemet för invandrarna ofta är fritiden.
Många av dem har inga familjer
och kan inte språket; därmed saknar
de möjligheter att komma i kontakt med
vårt lands befolkning. Jag vet att det
finns företag som tar värdefulla initiativ
för att hjälpa invandrarna att känna
trivsel och glädje i sin nya tillvaro.
Jag skall bara nämna ett exempel.

Ett större företag i Mellansverige, som
sysselsätter många finska arbetare, har
för sina anställda byggt ett stort och
fint fritidshus. Där bedrivs olika slag
av fritidsaktiviteter. I denna byggnad
inryms också ett tidningsrum, där det
finns inte bara svenska utan även finskspråkiga
tidningar. Alla företagets anställda
är välkomna till detta fritidshus.

Även om värdefulla insatser görs av
företagen för att den utländska arbets -

kraften skall känna trivsel på arbetsplatsen
och samhällsgemenskap kan
man inte bortse från att det förekommer
stora problem som samhället måste
hjälpa till med att lösa.

Ute i kommunerna ställs man mången
gång inför mycket svåra problem
när utländska familjer flyttar in. Dessa
berör inte minst barnen. Det hände
för något år sedan att finskspråkiga
invandrarbarn kom till skolan med
en lapp på bröstet för att informera
skolan om sin nationalitet. Varken skolan
eller andra myndigheter hade över
huvud taget haft kännedom om att utländska
familjer hade flyttat in i kommunen.

Med hänsyn till den positiva inställning
som vårt samhälle och näringslivet
har till den utländska arbetskraften
anser jag att insatserna för att anpassa
den till samhälls- och arbetslivet
inte har varit helt tillräckliga. Det
är därför angeläget att undersöka möjligheterna
att i större utsträckning än
hittills anlita tolkar bl. a. för informationsverksamheten.

Herr talman! Jag ämnar inte yrka
bifall till min motion nr 526. Däremot
vill jag uttrycka den förhoppningen att
de synpunkter som jag i motionen framfört
skall tas upp till övervägande av
den sittande invandrarutredningen.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Svensk socialvård följer
väl inte, herr Fagerlund, samma
principer som i USA för 100 år sedan?
Jag förstår därför inte varför
man hänvisar till Kristinas språksvårigheter
i detta sammanhang.

Det går inte heller att säga att den
katolska kyrkan skall göra som den
svenska kyrkan eller som de fria kristna
samfunden och själv ta hand om sina
trosfränder — den har ju på intet
sätt samma ekonomiska utgångsläge
och samma traditioner och dess medlemmar
tillhör till största delen låglönegrupper.
Det kan ju inte vara me -

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 125

ningen att dessa skall hjälpa sig själva.
Vårt ansvar för invandrarna —
bortsett från om vi nationalekonomiskt
behöver dem eller inte — måtte väl inte
vara mindre än det är för alla andra
arbetande människor här i landet.

Det är helt enkelt så att i det här
landet existerar väl fungerande organisationer
— katolska kyrkan, den grekisk-ortodoxa
kyrkan och den mosaiska
församlingen — genom vilka pengar
mycket effektivt kan kanaliseras för att
bli invandrarna till hjälp i deras problem,
som är mycket värre än våra. Och
de kanalerna bör användas i betydligt
högre grad än vad som nu är fallet.
Det är det som vår motion och även
reservationen går ut på.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Endast några ord med
anledning av vad herr Börjesson i Falköping
sade. Det är väl ingen som inte
anser att kontaktsvårigheterna utgör ett
problem. När vi i invandrarutredningen
hade ett samtal med grekerna i Lessebo
och ställde frågan, om de umgås
med svenskar, så svarade en av dem:
»Jag har varit hembjuden en eller annan
gång, men att vi inte blir hembjudna
i någon större utsträckning fäster
vi oss inte vid, svenskarna umgås ju
inte ens med varandra.» Vi bör göra
klart för oss att det är skillnad mellan
svenskar och greker när det gäller samlevnaden.
När grekerna ordnar en fest
kan det i ett enda rum samlas 50 eller
60 personer som verkligen umgås med
varandra.

Problemet med stödundervisningen
uppkommer först när barnen blivit
svenskspråkiga och föräldrarna ännu
inte lärt sig svenska, men då blir det
verkligt stora problem.

Till sist vill jag säga till herr Börjesson
i Falköping, att om invandrarutredningen
inte tar upp de frågor som han
berört i sin motion, så följer utredningen
inte de direktiv den fått för sitt

Invandringspolitiken

arbete när det gäller anpassningsproblemen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag beklagar, herr Fagerlund,
att invandrarutredningen inte
tar upp de problem jag berört i min
motion, men jag får väl återkomma med
ytterligare en motion i denna fråga, om
så erfordras.

Jag vill hålla med herr Fagerlund om
vad han sade beträffande samlevnaden
mellan invandrarna och den övriga befolkningen.
Den är inte vad den borde
vara. Låt mig ta ett exempel utan att
ange vilken stad jag hämtat det från.
En socialtjänsteman hade bjudit hem
en zigenarfamilj en lördageftermiddag
— märk väl att det var en i staden bofast
familj, som bodde i en snygg och
trevlig lägenhet. Socialtjänstemannen
hade även bjudit hem några grannar,
eftersom zigenarfamiljen klagat över att
man inte hade någon kontakt med stadens
befolkning. De grannar som blivit
inbjudna sade emellertid: »Kommer
denna zigenarfamilj vill vi inte komma!» Det

är kanske ett drastiskt exempel,
men det har dock inträffat. Man vill liksom
inte acceptera dessa invandrare.
Det är angeläget att inte minst vi försöker
skapa en opinion för bättre förhållanden.

När det gäller skolan var mitt exempel
också hämtat från en stad i Mellansverige.
Skolledningen hade i det
fallet inte vetskap om att man hade
fått en grupp invandrarbarn till staden
förrän dessa barn kom till skolan. Det
skapade naturligtvis oerhörda problem
för lärarna att ta hand om dessa barn
som inte kunde tala svenska.

Med det anförda exemplet vill jag
påtala att det brister i kontakten mellan
de företag som tar in utländsk arbetskraft
och skolan.

Herr WIKLUNI) i Stockholm (fp):

Herr talman! .lag kan i stort ansluta

126 Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Invandringspolitiken

mig till fru Anérs allmänna argumentation
till förmån för ökat stöd till invandrarna.

Jag skulle dock vilja göra en liten anteckning
i kanten på det exempel som
fru Anér anförde från svenska kriminalvårdsanstalter,
där det kan finnas
en och annan invandrare intagen som
givetvis där är särskilt isolerad. Språkbarriären
är t. ex. ett hinder för allmän
kontakt med omgivningen, och detta
även när det gäller den andliga vården,
åtminstone i vissa fall.

Fru Anér valde som exempel personer
med katolsk trosbekännelse. De är
ofta illa ställda om de råkar hamna på
en svensk kriminalvårdsanstalt. Jag
hoppas emellertid att detta speciella
problem — i varje fall när det gäller
andra personer än svenska medborgare
— skall lösas genom den konvention
angående verkställighet av påföljd av
brott begånget i annat land som nu är
på väg. Europarådet har nämligen nyligen
tillstyrkt ett konventionsförslag av
den innebörden att man skall kunna
föra över utländska medboragare eller
i varje fall personer från annat europeiskt
land, dömda för brott, till vederbörandes
hemland för påföljdens verkställande.
Där har de ju då, om det nu
gäller andlig vård, helt andra möjligheter
till kontakt med prästerskap.

Det är klart att det kommer att ta tid,
innan denna konvention blir antagen,
men jag vet att den svenske justitieministern
är mycket intresserad av denna
sak, kanske inte speciellt ur den här anlagda
synpunkten utan av konventionen
som sådan. Den ger säkert lösningen
på detta särskilda problem.

Får jag tillägga att jag för min del
inte är så säker på att det går att få
arvode till en katolsk präst som gör någon
själavårdande insats på en svensk
kriminalvårdsanstalt. Jag kan inte erinra
mig vad det kan finnas för anslag
som skulle kunna användas till det. I
varje fall är det inte anslaget till nämnderna
för den andliga vården som herr
Fagerlund åberopade i detta samman -

hang; detta anslag avser arvoden som
utgår enbart till nämndledamöter. Det
kan möjligen vara det anslag som rör
fritidsverksamheten på anstalterna eller
någonting sådant. Men vi skall väl
inte tvista om detta just nu.

Herr FAGERLUND (s);

Herr talman! Till herr Wiklund vill
jag bara säga att detta var en uppgift
som jag har fått; är den felaktig får vi
väl klara ut det vid ett senare tillfälle.
Men det finns möjligheter för katolska
präster att erhålla arvode när de fullgör
förrättningar inom fångvården.

Det var närmast med anledning av
herr Börjessons anförande som jag begärde
ordet. Herr Börjesson måste ha
missuppfattat mig. Jag hoppas att det
framgår av protokollet att jag sade att
om invandrarutredningen icke tar upp
det problem som herr Börjesson i sin
motion fäste uppmärksamheten på,
nämligen problemet att effektivisera informationsverksamheten
bland den utländska
arbetskraften, följer utredningen
icke de direktiv den har erhållit när
det gäller att utreda invandringsfrågorna.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tillåt mig att få tacka
för tillrättaläggandet, som gläder mig.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Propositioner framställs först beträffande
utskottets motivering i de delar
som berörs i reservationerna 1—3 och
därefter i fråga om utskottets hemställan
och motiveringen i övrigt.

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 127

Motiveringen beträffande bidrag till
Stiftelsen Invandrartidningen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av den i reservationen 1 anförda
motiveringen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering beträffande
mom. 3 i utskottets utlåtande nr
35, såvitt avser bidrag till Stiftelsen
Invandrartidningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen 1 av herr Bohman
m. fl. anförda motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja
och 94 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Motiveringen beträffande undervisning
i svenska språket och svensk samhällskunskap Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av den i reservationen 2 anförda
motiveringen; och fann herr förs -

Invandringspolitiken

te vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering beträffande
mom. 3 i utskottets utlåtande nr
35, såvitt avser undervisning i svenska
språket och svensk samhällskunskap,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen 2 av herr Axel Andersson
m. fl. anförda motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Hem förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 137 ja
och 72 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Motiveringen beträffande religiösa
gruppers kurativa verksamhet

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av den i reservationen 3 anförda
motiveringen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

128 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Statens institut för företagsutveckling: Bidrag till främjande av företagsutveckling
m. m.

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering beträffande
mom. 3 i utskottets utlåtande nr
35, såvitt avser religiösa gruppers kurativa
verksamhet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen 3 av herr Bohman
m. fl. anförda motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja
och 95 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Hemställan och motiveringen i övrigt

Bifölls och godkändes.

Mom. 4—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Utgifterna inom industridepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
13, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom industridepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Statens institut för företagsutveckling:
Bidrag till främjande av företagsutveckling
m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr HANSSON i Piteå (s):

Herr talman! Statsutskottet är helt
positivt i sin skrivning beträffande motion
870 i denna kammare om bidrag
till Norrlands Center med 200 000 kronor.
Norrlands Centers arbetsuppgifter
och målsättning bedömes av utskottet
såsom mycket värdefulla för marknadsföringen
av norrländska produkter. Det
råder heller ingen tvekan om att Norrlands
Center varit och är ett värdefullt
stöd för de små och medelstora Norrlandsföretag
vilka själva icke har resurser
för att saluföra sina produkter på
ett effektivt sätt. Norrlands Center, som
väl så småningom skall bli ett marknadsföretag
med de norrlänska landstingen
såsom ägare, är emellertid i dag
i behov av tillskott av medel för sin
verksamhet.

Tyvärr har inte utskottet låtit beveka
sig utan avstyrker motionen. Även om
det alltså inte blev några pengar denna
gång, vill jag uttala ett tack för det erkännande
som utskottet i sin skrivning
gett Norrlands Center och dess verksamhet.
Det bådar gott för framtiden,
och jag kan försäkra utskottet att motionärerna
återkommer nästa år.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Då motionären inte
ställde något yrkande, skulle jag egentligen
inte ha behövt ta till orda. Jag
vill bara stryka under de synpunkter
som utskottet anfört angående marknadsföringens
betydelse. Med de orden

Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11 129

Statens institut för företagsutveckling: Bidrag till främjande av företagsutveck -

ling m. m.

hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! I en motion II: 166 har
jag föreslagit att anslaget till Statens
institut för företagsutveckling: Bidrag
till främjande av företagsutveckling
in. in. skulle uppräknas med 200 000 kr.
för att medge att vissa förberedelser
skulle kunna vidtas för att i nedre
Norrland, förslagsvis Östersund, etablera
ett informations- och servicecentrum
av samma karaktär som motsvarande
institution i Älvsbyn för övre
Norrland.

Utskottet har ansett att erfarenheterna
från verksamheten i övre Norrland
borde avvaktas innan verksamheten ytterligare
utbyggs. Detta vittnar om en
överdriven försiktighet från utskottets
sida. Den verksamhet som det här är
fråga om har sedan mycket länge bedrivits
av företagarföreningarna. Resurserna
har emellertid varit knappa,
jag skulle t. o. m. vilja säga ödesdigert
knappa. Det står väl i dag klart för de
flesta att den bristande effekten av lokaliseringsverksamheten
i det norrländska
inlandet förutom att stödet icke
utformats med hänsyn till skillnaderna
i lokala förutsättningar inom stödområdet
varit just bristen på industriell
tradition. För att skapa ett expansivt
ekonomiskt klimat i en region behövs
inte bara kapital utan även företagare.
Utbildning, information och skilda former
av allmän service till företagarna
är därför grundläggande faktorer för
expansion i regioner med ringa industriell
tradition.

När nu avsikten är att i regi av statens
institut för företagsutveckling etablera
en viss decentraliserad verksamhet
på detta område sker det, som jag
ser det, närmast som en utbyggnad av
och en samordning med företagarföreningarnas
befintliga verksamhet, och
det är så till vida varken något nytt el -

ler särskilt djärvt men icke desto mindre
synnerligen nödvändigt.

Jag avstår, herr talman, från att i
frågans nuvarande läge ställa något yrkande.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I motionerna I: 759 och
11:856 har vi motionärer föreslagit en
höjning av anslaget till statens hantverksinstitut
under titeln Bidrag till
främjande av företagsutveckling in. m.
Vi har föreslagit en höjning utöver vad
departementschefen har föreslagit med
400 000 kr., så att posten Stipendier till
fortbildning kunde höjas till 600 000 kr.
Vi har fått ett halvt bifall från utskottet,
200 000 kr., och det är vi självfallet
glada över. Men den utredning som
föregick omorganisationen av hantverksinstitutet
hade för denna form av
kurser föreslagit en uppräkning till
600 000 kr.

Den kursverksamhet som hantverksinstitutet
bedriver har expanderat mycket
kraftigt under senare år; man har
haft ca 15 000 deltagare på kurser och
konferenser. Under sådana förhållanden
har inte de anslag som statsmakterna
har ställt till institutets förfogande räckt
till för att täcka institutets andel av
kursavgifterna. Det är inte meningen
att anslaget helt och hållet skall täcka
kostnaderna, utan dessa skall också bestridas
med avgifter från kursdeltagarna.
Avgifterna har emellertid måst höjas
så mycket, att många faktiskt dragit
sig för att delta i kursverksamheten.

Givetvis är det viktigt att hantverkets
och den mindre industrins utövare, vilka
oftast endast har sin manuella yrkesutbildning
att falla tillbaka på, får
den kompletterande utbildning som institutet
kan ge. En av orsakerna till att
institutets anslag inte förslår för kursverksamheten
är att experter utifrån
måste anlitas, vilket medför höga timkostnader.
Institutets personal räcker

— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 11

130 Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling

nämligen inte till för kursverksamheten.

Vi har tagit upp frågan i vår motion
och får väl förutsätta att institutet under
kommande år kan få de välbehövliga
anslag för kursverksamheten som utredningen
motiverat.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 4—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk
forskning och utveckling

Kungl. Maj:t hade (bilaga 15, punkt
E 1, s. 59—67) föreslagit riksdagen att

a) till Styrelsen för teknisk utveckling:
Teknisk forskning och utveckling
för budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 95 000 000 kr.,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1970/71 godkänna avtal
och beslut rörande stöd till teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete
m. m. som inberäknat löpande
avtal och beslut innebure åtaganden om
högst 55 000 000 kr. under vart och ett
av budgetåren 1970/71—1974/75,

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att överföra
eventuellt kvarvarande medel den
30 juni 1970 på investeringsanslaget Institutet
för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR, till reservationsanslaget
Styrelsen för teknisk utveckling:
Teknisk forskning och utveckling samt

d) besluta att Stiftelsen Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete
skulle upphöra med sin verksamhet vid
utgången av juni 1970 och att staten
genom styrelsen för teknisk utveckling
skulle den 1 juli 1970 överta dess tillgångar.

I detta sammanhang hade utskottet

behandlat

dels de likalydande motionerna 1: 92
av herr Nyman m. fl. och 11:103 avherr
Ericsson i Åtvidaberg,

dels motionen I: 763 av herr Wallmark,
vari hemställts att riksdagen beslutade
att till Styrelsen för teknisk utveckling:
Teknisk forskning och utveckling
anslå ett med 5 000 000 kr. förhöjt
bidrag om 100 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen I: 763 till Styrelsen för teknisk
utveckling: Teknisk forskning och
utveckling för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 95 000 000
kr.,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret 1970/
71 godkänna avtal och beslut rörande
stöd till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete m. m. som inberäknat
löpande avtal och beslut innebure
åtaganden om högst 55 000 000 kr.
under vart och ett av budgetåren 1970/
71—1974/75,

3. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att överföra eventuellt
kvarvarande medel den 30 juni 1970 på
investeringsanslaget Institutet för nyttiggörande
av forskningsresultat, INFOR,
till reservationsanslaget Styrelsen för
teknisk utveckling: Teknisk forskning
och utveckling,

4. att riksdagen måtte besluta att Stiftelsen
Malmfonden för forsknings- och
utvecklingsarbete skulle upphöra med
sin verksamhet vid utgången av juni
1970 och att staten genom styrelsen för
teknisk utveckling skulle den 1 juli 1970
överta dess tillgångar,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 92 och II: 103.

Reservation hade avgivits

1. av herrar Bohman, Ottosson, Nordstrandh
och Lothigius (samtliga m),
som ansett att utskottet under 1 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 131

Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling

Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionen 1:763 till Styrelsen för
teknisk utveckling: Teknisk forskning
och utveckling för budgetåret 1970
/71 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag lovar att vara mycket
kortfattad beträffande den här
punkten som gäller departementschefens
förslag om anslag på 95 miljoner
kronor till styrelsen för teknisk utveckling
(STU). Departementschefen
anser att det i och för sig rör sig om
en ganska stor höjning, och han uttalar
att den tekniska forskningen och utvecklingen
bör få ett allt större stöd.
Faktum är emellertid att det enligt vår
åsikt föreligger tre skäl för ett något
högre anslag.

Det första skälet är att vi vill markera
vikten av att just på detta område
stödja både det enskilda och det
statliga näringslivet. Det andra är att
STU själv har begärt ett anslag på
152 miljoner kronor. Det har också
framhållits att det finns forskningsprojekt,
varför behovet verkligen är så
stort. För det tredje är det i viss mån
fråga om en bokföringstransaktion. I
praktiken får inte STU den stora höjning
på 25 miljoner kronor som det
ser ut att vara, eftersom STU skall åta
sig uppgifter som den förut inte haft.

STU framhåller också att man nu
har mer kompetent personal och att
det vore ett stort slöseri att inte utnyttja
den genom bättre utrustning
in. in. för verksamheten.

Detta, herr talman, är helt kort och
koncist bakgrunden till att moderata
samlingspartiet yrkar bifall till den motion
där det begärs 100 miljoner kronor
för denna tekniska forskning och utveckling.
Jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag är övertygad om
att styrelsen för teknisk utveckling mycket
lätt kan förbruka det belopp som
herr Lothigius här vill ge den, men
när man gör upp en budget måste man
ju göra en avvägning mellan olika intressen,
och i den avvägning som här
gjorts har man kommit fram till att
95 miljoner kronor är ett lämpligt belopp.
Man kan givetvis argumentera för
ytterligare 5 miljoner kronor här och
5 miljoner kronor där, men man skall
nog tänka på att STU är en ganska ny
organisation som bör få stabilisera sig
ytterligare och finna sin form. Man
skall inte ge den för stora arbetsuppgifter
i början, så att den kanske inte
kan finna den för framtiden mest ändamålsenliga
arbetsformen. Inom några
år kommer troligen de 95 miljoner
kronor som vi i dag talar om att vara
ett litet belopp i förhållande till de
summor som kommer att förbrukas på
detta område. Det råder nämligen inga
delade meningar om behovet av en utökad
verksamhet. Men i begynnelseskedet
anser jag det vara klokt att ta litet
mindre men säkrare steg.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Det låter mycket bestickande
och övertygande att vi skall
vara försiktiga i början av denna nya
verksamhet och inte ta till beloppet
för högt, så att man i den nya verksamheten
får växa in i kostymen. Men när
kostymen redan från början är urvuxen,
när långbyxorna slutar vid kniina
och västen är för liten, så måste man
vidta åtgärder för att ändra på det. Och
jag vill påstå att det är just på detta
område som man kan hjälpa näringslivet
— även det statliga — i stället för alt
fortsätta med att understödja icke lönsamma
företag. Det är här man kan öka
produktionen och få i gång exporten,
och det iir på detta område som behovet

132

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien

är särskilt stort. I de länder som vi
rent tekniskt kan jämföra oss med ger
man mycket kraftiga stöd till forskning
och utveckling.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Uppenbart är att om
man ger denna nya skapelse en extra
injektion av kromosomer, så kan det
bli den varelse som herr Lothigius talar
om. Men för att förhindra att den ser
vanskapt ut när den kommer ut i levande
livet tror jag det är riktigt att
ta försiktiga steg i början.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 10
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 13,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat

verkställdes. Därvid avgavs 174 ja och
29 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12

Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien Kungl.

Maj :t hade (punkt E 9, s. 76)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
Ingeniörsvetenskapsakademien för budgetåret
1970/71 anvisa ett anslag av
535 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalvdande motionerna
I: 602 av herrar Nyman och Stefanson
samt II: 695 av herr Källstad m. fl. i vad
avsåge hemställan att riksdagen till Bidrag
till Ingeniörsvetenskapsakademien

anvisade ett i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag med 200 000 kr. förhöjt
anslag av 735 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:602 och 11:695, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
anslag av 535 000 kr.

Reservation hade avgivits

2. av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Mundebo och Eriksson
i Arvika (samtliga fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11

133

motionerna 1:602 och 11:695, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag
av 735 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):

Herr talman! IVA utgör vårt lands
mest betydelsefulla organisation när det
gäller att ta initiativ till nya forskningsområden
och att analysera och värdera
pågående och planerad forskning. Genom
de stadgar som Kungl. Maj:t på
hösten 1969 fastställde vidgades akademins
arbetsområde väsentligt, och det
innefattar i dag alla aspekter på naturvetenskaplig,
teknisk och ekonomisk utveckling.

Det är naturligt att huvuddelen av
IVA:s intäkter erhålls i form av bidrag
för målbundet arbete eller som ersättning
för utförda tjänster. Det är emellertid
också viktigt att akademin har
resurser att ta upp och bearbeta de
problem den vid ett visst tillfälle finner
mest angelägna, oavsett om någon
projektbunden finansiering kan erhållas
eller ej.

Genom sin nära anknytning till de
aktiva forskarna har IVA särskilda möjligheter
att tidigare än andra organisationer
ta upp till behandling frågor
som berör den framtida utvecklingen.
Det är typiskt att IVA redan i början
på 1950-talet fäste uppmärksamheten
på vattenföroreningarna. Tidigare än
andra har IVA under de senaste åren
understrukit behovet av systematiserade
långsiktiga prognoser om teknisk
och samhällelig utveckling, alltså vad
vi kallar framtidsforskning. Likaså måste
akademin själv kunna garantera en
lednings- och serviceorganisation som
kan utgöra en bas för den projektbundna
verksamheten. Alltsedan starten för
mer än 50 år sedan har akademin haft
ett statligt grundbidrag. Sedan 1940-

Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien

talet får akademin också årliga bidrag
från ett stort antal industriföretag. De
bidragen utgör ungefär en miljon kronor
per år.

I samband med IVA:s 50-årsjubileum
dokumenterade det svenska näringslivet
mycket klart sin uppskattning av
IVA:s insatser. Till en fond som skall
stödja akademins framtida verksamhet
har inte mindre än 12 miljoner kronor
utlovats. Detta innebär att näringslivets
årliga bidrag kommer att mer än fördubblas.

Det finns, herr talman, också en annan
aspekt på dessa problem som man
inte får glömma. IVA:s uppgift är att
betjäna samhället i dess helhet. Men
om näringslivet visar sin uppskattning
i form av ökade ekonomiska bidrag till
organisationen samtidigt som staten demonstrerar
sin njugghet, så finns det
alltid en fara för att organisationen
medvetet eller omedvetet anpassar sin
verksamhet därefter. Det skulle från
samhällets synpunkt, herr talman, vara
till utomordentligt stor skada om IVA
utvecklades i riktning mot eller kunde
uppfattas som en organisation i första
hand för det enskilda näringslivet i
stället för att vara opartisk och oberoende.
Att garantera IVA en fortsatt
oberoende ställning är något som statsmakter,
regering och riksdag borde slå
vakt om. Detta är en del av motiveringen
för yrkandet att statens grundbidrag
måste uppräknas med åtminstone
200 000 kronor mer än vad regeringen
och utskottsmajoriteten har föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vill inte på något
sätt polemisera mot herr Ericssons i
Åvtidaberg uttalande om IVA:s betydelse.
Även jag vill stryka under att
där utförs ett utomordentligt förtjänstfullt
forskningsarbete. På den punkten
råder alltså inga delade meningar, inte
heller om IVA:s uppgift att betjäna

134 Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Byggnader och utrustning — Teckning av aktier i ett bolag för produktion och för
säljning av sjukvårdsutrustning m. m.

såväl samhället som näringslivet. Vad
vi diskuterar just nu är en anslagsteknisk
fråga.

År 1968 beslöt vi att inrätta STU, som
vi nyss talade om och beviljade 95
miljoner kronor till. Meningen var att
anslagen till olika forskningsobjekt
skulle samordnas och att STU skulle
ställa medel till förfogande. Om herr
Ericsson litet närmare studerar industridepartementets
huvudtitel, skall han
finna att även departementschefen hänvisar
till STU då det gäller ytterligare
anslag till IVA.

När vi avstyrker motionen är detta
inte ett uttryck för njugghet utan det
sker för att upprätthålla de principer
beträffande medelsanvisningen som
riksdagen tidigare har godkänt.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Åtvidaberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 12
i utskottets utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Ericsson i
Åtvidaberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
165 ja och 42 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 13—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Byggnader och utrustning

Sedan punkten föredragits anförde

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Det är här bara fråga
om en blank reservation. Bakgrunden
till denna är att jag ställer mig ytterligt
tveksam beträffande den oerhörda satsning
som görs på dessa tvätterier, koncentrerade
till några ställen i vårt land
med de därmed förenade väldiga transportkostnaderna.
Jag har fäst uppmärksamheten
på saken inte minst med hänsyn
till den utmaning som detta är
mot den enskilda tvätteriverksamheten.

Jag vill bara ha detta inläst till protokollet
och har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18

Teckning av aktier i ett bolag för produktion
och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt I. E:2, s.
123—125) föreslagit riksdagen att till

Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11 135

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.

Teckning av aktier i ett bolag för produktion
och försäljning av sjukvårdsutrustning
in. m. för budgetåret 1970/71
under fabriksverkens fond anvisa ett
investeringsanslag av 780 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:768
av herr Åkerlund samt II: 878 av herrar
Magnusson i Borås och Björkman
hade hemställts att riksdagen måtte avslå
begäran om ett anslag om 780 000
kr. för teckning av aktier i ett bolag
för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
.å motionerna 1:768 och 11:878 till
Teckning av aktier i ett bolag för produktion
och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. in. för budgetåret 1970/71
under fabriksverkens fond anvisa ett
investeringsanslag av 780 000 kr.

Reservation hade avgivits

4. av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp) och Ottosson (m), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Karlsson i Olofström (s), Nordstrandh
(m), Mattsson (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Lothigius
(m), Elmstedt (ep) och Eriksson
i Arvika (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:768 och 11:878 avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anvisande av
medel till Teckning av aktier i ett bolag
för produktion och försäljning av
sjukvårdsutrustning m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talmani Beträffande denna
•punkt, som behandlar teckning av aktier
i ett bolag för produktion och för -

säljning av sjukvårdsutrustning, vill jag
först uttala att vårt parti med intresse
följer den aktivitet som staten, herr
Wickman och herr Olhede utvecklar för
att sanera statliga företag. Vi tycker att
så långt är det lovvärt att arbeta i detta
sammanhang.

Emellertid har man begärt riksdagens
tillstånd att teckna aktier för 780 000
kr. i ett bolag för produktion och försäljning
av sjukvårdsutrustning, och det
är en verkligt egendomlig motivering
man anför: man viil bilda ett särskilt
statligt bolag för att sälja sjukvårdsutrustning
för ett amerikanskt bolag och
sedan bedriva licenstillverkning här i
landet, bl. a. av engångsmateriel i papper
och plast.

Detta amerikanska företag, American
Hospital Supply Corporation (AHS),
som staten har raggat upp, skall med
statens hjälp konkurrera med svensk
företagsamhet, som redan arbetar med
dessa ting. Konkurrensen skall gälla
inte bara den svenska, marknaden, utan
detta statliga samarbete med det relativt
stora amerikanska företaget skall också
inrikta sig på export till andra länder.

Om vi i Sverige vore underutvecklade
på detta område, skulle jag mycket väl
förstå att man försökte inleda ett samarbete
av detta slag, men så är inte fallet.
Vi är ganska långt komna här i landet,
och det gäller både hemmamarknaden
och exportmarknaden. Vi samarbetar
med landsting och sjukvårdsorgan
i frågan. Vad innovationer beträffar ligger
vi till på köpet före de flesta andra
länder. Är det någon som inte tror att
vår pappersindustri eller ett företag
som Mölnlycke skulle kunna klara denna
uppgift lika bra som eller bättre än
den nya företagskombinationen?

Herr talman! Det horribla är att man
här också skall konkurrera i fråga om
en rad produkter med landstingen, som
har ett företag av ungefär samma art,
Landstingens inköpscentral, som har en
omsättning på 250 miljoner kronor. En -

Nr 11

13(5

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvardsutrustning
m. m.

skilda företag och landsting hade för
länge sedan — det är min uppfattning
— kunnat kontakta detta amerikanska
företag, eftersom det har varit i verksamhet
minst 15 år, om de hade haft intresse
för det.

Jag kan inte underlåta att uttala som
min uppfattning, att bakgrunden är att
staten utan tanke på ekonomin vill
skaffa sig framtida monopol också på
sjukvårdsartiklar och sjukvårdsutrustning.
Hela förslaget är enligt min mening
på det sätt det skötts en inkompetensförklaring
av staten såsom företagare.

Vidare undrar jag, herr talman, hur
regeringen redovisar och under vilka
arbetsformer den förbereder en ny statlig
aktivitet. Jag vill fråga herr Olhede:
Är ett bolag redan bildat för den verksamhet
vi talar om? På vilket sätt och
under vilka former utförs det förberedande
arbetet? Statsutskottets femte avdelning
har icke fått någon uppgift om
hur man arbetar. Det förhåller sig väl
inte så, att man även på detta område
genom särskilda åtgärder kringgår riksdagens
möjligheter att få alla fakta i
målet när man startar ett nytt objekt?

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig längre vid denna fråga, då jag vet
att både opponenter och herr Olhede
har begärt ordet. Jag ber att få yrka
bifall till reservationen 4 vid punkten
18.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag råkar tillhöra ett
landsting och dess förvaltningsutskott
och vet åtminstone något om svensk
sjukvård. Det kan därför knappast vara
så att jag av ideologiska skäl skulle ha
något att invända mot att samhället engagerar
sig i verksamhet för att förbättra
sjukvården och förbilliga vårdkostnaderna.
Dessa är ju ett verkligt bekymmer
för oss alla med tanke på deras
stegringstakt. Men om staten skall gå in
på ett område, där landstingen dock

har det huvudsakliga ansvaret, är väl
det minsta vi kan kräva att vi får en
verklig kartläggning av motiven för
verksamheten — dessa har kanske dock
antytts klarare än förutsättningarna för
en marknadsföring.

Härtill kommer, som herr Lothigius
påpekade, att vi inte är något u-land
på detta område. Över huvud taget har
landstingens och de landstingsfria städernas
gemensamma inköpscentral en
klart dominerande ställning på marknaden
när det gäller sjukvårdsutrustning
och sjukvårdsmateriel. Dess uppgift är
att genom inköp eller genom egen tillverkning
sörja för att sjukvårdens huvudmän
kan göra rationella och förmånliga
inköp. Och det är då att märka
att det på denna marknad råder eu
ganska hård för att inte säga mycket
hård konkurrens.

Här inbjuds nu riksdagen att godkänna
ett preliminärt samarbetsavtal
med en amerikansk firma. Avsikten är
att det bolag som skall bildas gemensamt
mellan det amerikanska bolaget
och förenade fabriksverken till en början
skall marknadsföra det amerikanska
bolagets produkter för att i ett senare
skede ta upp tillverkning av dem i en
oviss omfattning — hur stor den blir
framgår inte av propositionen.

Jag vill först rent allmänt säga att
jag inte lider av skräck varje gång det
kan bli fråga om att vidga samhällelig
företagsamhet. Men jag börjar bli trött
på denna metod att servera frågorna
för riksdagen. Det är inte första gången
som vi i en reservation måste tillkännage
att det material som vi har som
underlag för en bedömning av frågan
är så torftigt att man skäms som riksdagsman
över att behöva grunda sitt
ställningstagande på något så begränsat.

Det är en ganska bister kommentar,,
herr talman, men jag tycker att den är
befogad. Om man menar någonting med
talet om demokrati och om att folkre -

137

Onsdagen den 18 mars 1970 cm. Nr 11

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.

presentationen skall ha en stark ställning
måste väl folkrepresentationen ha
möjligheter att verkligen bilda sig en
uppfattning om den fråga som skall
avgöras. De bedömanden som ligger bakom
ett förslag måste redovisas ordentligt.
Vi har inte fått höra någonting om
marknadsanalys, vare sig i propositionen
eller på annat sätt. Och nog borde
vi väl kunna kräva att regeringen innan
den lägger fram en proposition
skickar ut förslaget till remissbehandling,
om det finns möjligheter att göra
det utan att man inkräktar på affärshemligheter.
Vi har dock en socialstyrelse
med medicinsk sakkunskap som
skulle kunna ge ett omdöme om värdet
av att dessa produkter införs på den
svenska marknaden. Därigenom skulle
vi ha kunnat få ett underlag för vårt
bedömande av frågan i utskott och
kamrar. Därutöver har vi landstingen,
som ju också har möjligheter att bedöma
det hela.

Som landstingsman vill jag gärna
peka på följande förhållande. Statsmakterna
har pålagt landstingen och de
landstingsfria städerna den ena uppgiften
efter den andra — bl. a. uppgiften
att svara för huvudmannaskap för praktiskt
taget all kroppssjukvård och mentalsjukvård
här i landet. Landstingen
och nämnda städer har en inköpscentral
som bl. a. har viss egen tillverkning
och ett utvecklingsprogram som
redan nu gett resultat i fråga om operationstextilier.
Trots detta kostar departementet
inte ens på sig att ta eu kontakt
med Landstingsförbundet och
landstingens inköpscentral för att i propositionen
kunna redovisa synpunkter
som bör vara vikt i denna fråga.

Herr talman! .lag vill påpeka ytterligare
ett par saker. Verksamheten inom
Landstingens inköpscentral — LIC —
har nu pågått i 24 år. Eftersom mitt eget
landsting iir medlem i LIC och mycket
uppskattar dess verksamhet, har jag
sökt skaffa fram eu del uppgifter från
5* — Andra kammarens protokoll 1970. iYr

organisationen, och jag skall nämna
några siffror.

Som herr Lothigius sade var omsättningen
under förra året inte mindre än
227 miljoner kronor, och man sysselsatte
drygt 800 personer i företaget.
Man har en egen fabrik i Aneby, vilken
för närvarande sysselsätter ungefär 150
personer. Sammanlagt har LIC ungefär
400 personer anställda för produktion
och teknisk service. För närvarande
sysslar ett 20-tal anställda med att utveckla
nya produkter. Den verksamhet
man bedrivit på detta område har redan
givit nya arbetstillfällen inom
svensk industri, och det finns mycket
goda förhoppningar om att detta i framtiden
kommer att bli fallet i ännu högre
grad.

För ungefär 10 år sedan byggde LIC
sin fabrik i Aneby för tillverkning av
förbandsartiklar. När LIC tog upp den
verksamheten kunde priserna på den
svenska marknaden sänkas med 20 å
25 procent. Det finns ingen analys av
vad en marknadsföring av de amerikanska
produkterna skulle ha för inverkan
på prissättningen. Under de 10 år
som gått sedan denna fabrik kom till
har man alltså bedrivit en produktutveckling
som medfört att en mängd
nya och för svensk sjukvård kostnadssparande
produkter har kunnat framställas.

Sjukvårdshuvudmännen är väl medvetna
om att svårigheterna med personalrekryteringen,
de snabbt stigande
kostnaderna och de ökade hygieniska
kraven medför att engångsartiklar i stor
omfattning kommit och kommer att ersätta
produkter för flergångsbruk. Detta
är just ett område där LIC satsat ganska
mycket på produktutveckling. Engångsartiklar
tillverkas bl. a. vid RF :s fabrik
i Kristinehamn, vid Duni AB i Billingsfors
och vid en rad småindustrier i olika
delar av landet. Operationstextilier
ingår i det sortiment som kommit att
tillverkas, förpackas och steriliseras vid
11

138 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 19/0 em.

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrust -

ning m. m.

LlC:s anläggning i Aneby.

Jag vill också påpeka att LIC för atl
förlänga produktionsserierna lyckats
skaffa sig en relativt betydande export.
Den går framför allt till våra nordiska
grannländer.

För övrigt anser jag mig inte förhindrad
att nämna att LIC har studerat det
amerikanska bolagets sortiment utan att
finna att man bör introducera dess produkter
på den svenska marknaden, och
detta av det skälet att sortimentet enligt
LIC:s bedömning inte varit anpassat tiil
de svenska sjukhusens krav på produktutformning
och att produkterna dessutom
varit för dyra. Jag tycker alt detta
bör framhållas när man nu diskuterar
att det allmänna skall satsa på ett samarbete.
Man frågar sig om det finns
någon vettig mening i att staten, utan
en verklig analys och redovisning av
den analysen för riksdagen, skall starta
ett sådant här bolag tillsammans med
de amerikanska intressena. Det är ju
ändå så att staten liksom landstingen
och LIC finansierar sin verksamhet
med skattemedel. LIC har efter ingående
marknadsanalyser såväl inom som
utom landet och efter intimt samråd
med företrädare för svensk sjukvård
fått den uppfattningen att detta måste
medföra ett meningslöst dubbelarbete.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Glömminge (ep) och Wachtmeister
(m).

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Herrar Lothigius och
Eliasson i Sundborn har mycket ingående
behandlat denna punkt. Jag tänker
dock komplettera herr Eliassons
redogörelse för LIC en del; jag är själv
styrelseledamot i LIC, och jag kan verifiera
allt vad herr Eliasson här har
sagt. Utöver det vill jag omtala att vi
för närvarande håller på och bygger

en ny stor fabrik i Aneby för att öka
produktionen av just sådant material
som det här är fråga om. Att staten
skulle gå in på ett område, där det enskilda
näringslivet liksom ett allmänt
företag, som ägs av landstingen och de
större städerna, är verksamt och där
det finns ordentlig konkurrens, är ju
märkligt. Jag kan nämna att vi under
det senaste året satsat 300 000 kronor
på att ta fram just den detalj som nämns
i utskottets utlåtande, nämligen operationsutrustning,
den prövas för närvarande
i Jönköping. Att staten då skall
satsa 780 000 kronor på att köpa aktier
i ett företag som skall tillverka samma
slags varor är förvånande.

Vi är också förvånade inom LIC över
att staten inte har tagit kontakt med
LIC förrän propositionen har lagts fram
och ärendet därmed har kommit på
riksdagens bord. Om det hade gjorts betydligt
tidigare, hade propositionen varit
onödig.

Herr talman! Jag hoppas att kammarens
ledamöter håller mig räkning för
att jag inte går in på olika detaljer. Jag
finner det emellertid, såsom jag redan
har sagt, fullständigt felaktigt att staten
startar nya företag för att ge sig in på
områden där det redan tidigare råder
skarp konkurrens mellan privata och
allmänägda företag.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det mönster som vi
känner igen från tidigare tillfällen, då
samhället velat gå in i näringslivet och
ta upp en ny produktion, följs också
i dagens debatt. Man har sagt att staten
här vill ge sig in på ett område där det
enskilda näringslivet redan tillverkar
fullgoda produkter, och man har dessutom
pekat på den verksamhet som
Landstingens inköpscentral bedriver.

Nu är väl den sektor där man vill ta
upp produktion i Sverige mer begränsad
än den sektor som det amerikanska

Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11 139

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutruslning
m. m.

bolaget representerar, om jag är riktigt
underrättad. Det har enligt uppgifter
som jag har fått en betydligt bredare
produktion än den som förekommer i
Sverige, och det är detta som gör att
industridepartementet har varit intresserat
av att introducera dessa varor på
den svenska marknaden och om möjligt
få i gång en tillverkning på licens som
kan bli ett bidrag till utvecklandet av
näringslivet inom områden där det råder
brist på arbetstillfällen i dag. Det
har alltså lokaliseringspolitisk betydelse
om denna verksamhet nu lyckas, så
att man får till stånd den export som
man räknar med.

Den omständigheten att staten går in
i denna verksamhet betyder inte att
man bryter det samarbete som i dag
förekommer på vissa områden — tvärtom
skall väl det samarbetet kunna fullföljas
i framtiden och utvecklas liksom
hittills. Jag har därför litet svårt att
förstå de bekymmer som herrar Lothigius
och Eliasson och även herr Enskog
gav uttryck åt. Det väsentliga i den problematik
som man brottas med här är
att det vid lasaretten i betydande utsträckning
har förekommit följdsjukdomar
på grund av att den sterilisering av
instrument o. d. som företas exempelvis
vid operationer inte har varit hundraprocentigt
perfekt, varför man alltmer
har övergått till engångsförpackningar.
På det området kommer också
den mänskliga faktorn in i bilden. Att
det amerikanska företaget, som har en
betydande omsättning och en bred bas,
kan tillföra oss ytterligare erfarenhet på
detta område, så att sjukvården i vårt
land i detta avseende kan bli mer riskfri,
är enbart tacknämligt.

Herr talman! Det kommer väl efter
mig ytterligare ett antal talare som
kommer att belysa frågan mer ingående.
Kan vi bidra till att berika den
svenska sjukvården med ett instrument
som gör sjukvården tryggare för patienterna,
bör vi enligt min mening inte dra
oss undan, utan då bör vi medverka

i det arbetet. Jag hemställer därför om
bifall till utskottets förslag.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Den värderade ordföranden
i femte avdelningen påpekade
att mönstret är likartat varje gång när
vi behandlar statlig företagsamhet och
säger vidare att oppositionen motsätter
sig att statsmakterna går in i näringslivet
och bildar nya företag.

Jag kan hålla med om att mönstret
är likartat. Varje gång vi vill få en upplysning
om hur den statliga företagsamheten
skall bedrivas följer man samma
mönster: det är svårt för oss i oppositionen
som skall följa upp frågan, och
det är svårt på utskottsplanet att få underlag
för våra beslut. Felet ligger inte
hos herr ordföranden i femte avdelningen
utan hos departementet, som inte
ger oss tillräckligt underlag för våra
bedömningar. Finge vi det, skulle vi
kunna slippa en del av debatterna av
det slag som vi för här i kammaren.
Jag måste instämma med herr Eliasson
i Sundborn, att man ibland skäms som
riksdagsman därför att man är så osäker
när man skall arbeta med de här
frågorna och inte har det underlag,
man skulle behöva för att bedöma dem.

Naturligtvis är jag liksom väl alla
andra klar över att det skall bli tryggare
för patienterna, men jag kan inte
förstå varför inte regeringen, innan den
lägger fram en proposition, talar med
den svenska industrin, med landstingen
och med det allmänägda företag som arbetar
på detta område för att höra, om
de är kapabla att tillhandahålla det som
behövs. Ett sådant samarbete bör tas
upp mellan staten och det svenska näringslivet
innan man ger sig i kast med
att utveckla ett samarbete med stora
amerikanska företag.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag reagerar då herr
Lothigius säger att oppositionen har
svårigheter på utskottsplanet med att

140 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.

komma underfund med olika ting och
att den inte får all information som
den önskar. Åtminstone i statsutskottets
femte avdelning har vi väl aldrig
vägrat att anordna en föredragning i
något ärende — tvärtom har jag ibland
stimulerat till föredragningar. Om det
är någonting som man vill ha ytterligare
klarhet i, skall man inte vara blyg
och sitta tyst och stilla, utan då skall
man fråga, herr Lothigius!

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Detta sista yttrande innebär en något
underlig logik. Jag tycker att man
borde sörja för att det i propositionen
finns en redovisning för vad de ansvariga
sjukvårdsmyndigheterna anser,
men det står inte ett ord om vad sjukvårdshuvudmännen
anser. Det är inte
industridepartementet som är sjukvårdshuvudman
här i landet, utan
landstingen är huvudmännen för nästan
all sjukvård.

Jag är inte säker på att herr Lindholm
har sysslat så mycket med sjukvårdsfrågor
under de senaste femton
åren, så han vet kanske inte hur mycket
engångsmaterial som redan används
i sjukvården.

Det är i och för sig inte så märkvärdigt
att man samarbetar med amerikanska
bolag för att utnyttja engångsmateriel.
Problemet är emellertid att
här startar man ett bolag utan att på
något sätt ta kontakt med dem som
är ansvariga för sjukvården.

Min replik skulle närmast gälla vad
herr Lindholm tog upp i början av sitt
anförande. Det är väl ett alltför svagt
argument att säga, att här är samma
gamla visa som vi alltid hör så fort
det är fråga om vidgad statlig verksamhet.
Herr Lindholm vet lika väl som
jag att det inte var länge sedan som vi
här i riksdagen under stor anslutning
beslöt att staten skulle överta KABI
och även en droghandel trots att det
på detta område finns flera företag.

Här är frågan om det finns motiv för
staten att gripa in, när andra samhällsorgan
arbetar med det hela.

Jag tror inte att herrar Olhede och
Svärd är skickligare på detta område
än några andra. Det betyder inte något
underkännande av deras kompetens att
bedöma olika frågor. Men man måste
väl på något sätt dokumentera, att
marknadsföringen av den amerikanska
firmans produkter är någonting som
svensk sjukvård och svenska sjukvårdshuvudmän
har något intresse av. Att
säga att det blir lokaliseringspolitiska
effekter, om vi skall introducera den
amerikanska firmans produkter på
svensk marknad är att använda ett argument
som man måste nog se en gång
till på.

Herr ENSKOG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm sade
att det amerikanska företaget har ett
så stort register, har så många olika
produkter. Jag kan nämna att LIC:s
sortiment med allt det som säljs rör
sig om 30 000 olika detaljer. Det som
produktionen har inriktats på är speciellt
just engångsförpackningar och
dylikt, just det som det var meningen
att man skulle tillverka på licens från
det amerikanska företaget.

Jag kan nämna att orsaken till att
LIC inte har köpt ifrån det amerikanska
företaget är, att man har konstaterat
att detta företags sortiment inte är anpassat
till de svenska sjukhusens krav
på produktionsutformning och att produkterna
dessutom har visat sig för
dyra. Man har kunnat få motsvarande
billigare på annat håll.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen 4.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att motivera mitt ställningstagande
i denna fråga. Jag vill först som sist säga
att jag icke betraktar frågan som partipolitisk
även om det är ett regerings -

141

Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrust
ning m. m.

förslag, utan jag ser den uteslutande
från praktisk och ekonomisk synpunkt
från landstingens sida.

Jag vill inte påstå att staten har påtvingat
landstingen provinsialläkarväsendet
och mentalsjukvården. Det skedde
efter ingående förhandlingar mellan
statsmakterna samt Landstingsförbundet
och landstingen. Därmed fick vi
ju enhetlighet på detta område, och jag
tror att det är en riktig princip att
det blivit en huvudman. Men nu har
det hänt någonting på detta område:
ett statligt verk har sökt att skaffa sig
monopol på vad vi kallar för landstingstvätten.
Det har haft mycket stor
framgång, men jag vågar påstå att det
inte är någon lukrativ affär, i varje
fall inte för landstingens vidkommande.

Jag tillåter mig att lämna ett konkret
exempel. Vårt eget landsting har en
centraltvätt som bedrivits i egen regi
sedan 17 år tillbaka, och vi har därför
erfarenhet på området. Men i och med
att vårt landsting liksom övriga landsting
fick överta mentalsjukvården, i detta
fall Gullberna sjukhus med cirka
800 vårdplatser, räckte inte vår centraltvätt
till för att klara även den tvätten.
Då uppstod frågan om vi skulle
bygga nytt, bygga ut eller om vi skulle
överlåta vår tvätt till försvarets fabriksverk.
Försvarets fabriksverk har
nämligen också en centraltvätt bara ett
par kilometer från landstingets. Efter
långa och sega förhandlingar blev
landstingets beslut att försvarets fabriksverk
från och med den 1 juli 1972
helt skulle överta landstingets tvätt. Det
kalaset kommer att kosta Blekinge läns
landsting mellan 500 000 och 600 000
kronor per år i merkostnader.

Här finns det naturligtvis anledning
att stiilla några frågor. Varför fattade
landstinget ett ekonomiskt så ofördelaktigt
beslut, och var landstingets kostnadsredovisning
riktig eller ej? Jag kan
inte uttala mig om varifrån inspirationen
kom, men i pressen och i vissa
andra sammanhang nämndes att vår

kostnadsredovisning, som årligen offentligt
redovisats i landstingets handlingar,
inte överensstämde med verkligheten.
Då, om uttrycket tillåts, ilsknade
vi till inom förvaltningsutskottet
och anmodade våra kommunalvalda
revisorer och Kommunalekonomiska föreningen
som vi är anslutna till att göra
en specialrevision. De fick ga hur
långt tillbaka i tiden de ville, och dessutom
gav vi dem fullmakt att anlita särskild
expert om det ansågs erforderligt.
1 landstingets handlingar för år
1969 finns denna redovisning, och där
har revisorerna och en särskild expert
förklarat att den gjorda redovisningen
var riktig. Man hittade någon ettöring
per kilo men det var betydelselöst
i sammanhanget.

Vilken var den andra frågan? Jo, under
de förhandlingar vi hade med försvarets
fabriksverk förklarades där på
ansvarigt håll, att för den händelse
fabriksverket icke fick överta landstingets
hela tvätt skulle man överväga,
som det så vackert hette, att flytta sin
anläggning till en annan plats utanför
länet någonstans i södra Sverige.

Jag kan väl säga att detta skrämde
landstingsmännen, och därför accepterade
de denna merkostnad av lokaliseringsskäl.
Men i det område som det
här gäller — det är den östra delen av
länet — råder det brist på kvinnlig arbetskraft,
och det är nästan uteslutande
sådan arbetskraft som fordras. Då löser
man ju inte problemet genom att
späda på med ytterligare arbetskraftsbehov.

Vad sedan själva sakfrågan beträffar,
alltså detta engångspaket, instämmer
jag med vad som tidigare sagts,
nämligen att det är egendomligt att
man inte från vare sig departementets
eller avdelningens sida har tagit kontakt
med Landstingsförbundet eller med
Landstingens inköpscentral. Här kan
inga andra kunder komma i fråga iin
sjukvårdens huvudmän; det s. k. paketet
skall ju användas endast vid de ki -

142

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvardsutrust ning

m. m.

rurgiska klinikerna.

Det finns här vissa frågor som för
dagen är oklara. De försök som sedan
ungefär en månad bedrives vid Jönköpings
lasarett har pågått alltför kort
tid för att man skall ha kunnat få några
grundliga erfarenheter av dem. För
dagen vet vi inte heller hur kostnaderna
ställer sig om man använder detta
engångspaket vid varje operation eller
tillämpar den konventionella metod
som annars användes ute på våra sjukhus.

Vidare har vi frågan om hanteringen
av pappersavfallet — eller hur vi nu
skall kalla det. När operationen är klar
skall det avfallet rullas ihop, vilket volymmässigt
blir ett ganska omfattande
paket. Man är i dag inte på det klara
med vilka möjligheter och resurser de
kirurgiska klinikerna har att ta hand
om det avfallet. Den frågan tror jag
dock kan lösas utan alltför stora svårigheter.

Vi vet i dag heller inte om våra
chefsläkare vid de kirurgiska klinikerna
vill befatta sig med denna nya metod.
Det kan tänkas att en och annan
chefsläkare säger att han inte vill ha
med denna nymodighet att göra, och
då vill det till en ganska stor portion
mod hos en direktion eller en sjukvårdsstyrelse
att ändå diktera att materialet
skall användas. Så går det i
praktiken inte till vid våra sjukhus.
Där vill man stå på god fot med varandra
— om jag får använda det uttrycket.
Men det är väl ingen som tror att
man inte på Landstingens inköpscentral
eller i de olika landstingen skulle
vara kapabel att lösa en sådan detaljfråga.
Där får man sannerligen brottas
med betydligt värre problem än så.

Därtill kommer att vi i vårt land har
en förnämlig kemisk-teknisk industri,
som säkerligen är vuxen att klara en
uppgift som den nu aktuella. Med anledning
av att utskottsmajoriteten i sin
skrivning vill låta påskina, att fabriksverken,
om de slipper tvätten från ope -

rationssalarna, lättare skall kunna genomföra
rationaliseringar, vill jag påpeka
att det icke förekommer några
operationer på våra mentalsjukhus. Vi
anlitar emellertid fortfarande försvarets
fabriksverk, eftersom detta hela
tiden har handhaft tvätten åt dessa,
men priserna ligger avsevärt högre än
de kostnader som vi har inom det egna
tvätteriet.

Med kännedom om dessa förhållanden
har jag icke ansett mig kunna tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag. Det är
för tidigt väckt, och uppgifterna är inte
större än att landstingen tillsammans
med Landstingsförbundet och
Landstingens inköpscentral kan klara
dem utan något samarbete med ett amerikanskt
bolag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 4.

Herr OLHEDE (s):

Herr talman! Reservanterna i statsutskottet
har med sitt yrkande om avslag
på statsverkspropositionens begäran om
ett anslag för teckning av aktier i ett
bolag för produktion och försäljning av
sjukvårdsutrustning m. m. omedvetet eller
fullt medvetet berört en central politisk
fråga, som gäller de samhällsägda
företagen, nämligen spörsmålet om
dessa skall ha samma rätt som de privata
att utöka sin verksamhet.

Reservanterna vill tydligen förvägra
de samhällsägda företagen rätten att
konkurrera med andra företagsformer
och att expandera, trots att de flesta av
reservanterna i enlighet med sina politiska
värderingar i andra sammanhang
håller lovtal till marknadshushållningen
och den fria konkurrensen.

Men, herr talman, riksdagen har redan
tagit ställning i denna principiella
fråga. Riksdagen har inte endast givit
de samhällsägda företagen denna rätt
utan t. o. m. ålagt dem att föra en expansiv
näringspolitik. I propositionen
om det statliga förvaltningsbolaget, numera
Statsföretag AB, angavs som över -

Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11 143

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.

gripande målsättning att de statsägda
företagen skall åstadkomma största möjliga
expansion under krav på lönsamhet.
Denna målsättning torde gälla oberoende
av om verksamheten bedrivs i
verksform eller i aktiebolagsform.

Detta krav är självfallet inte det enda
som skall ställas på de samhällsägda företagen,
men låt mig i detta sammanhang
endast uppehålla mig vid denna
del av målsättningen.

Näringspolitikens mål är att tjäna
samhället enligt de värderingar som de
många människorna ger uttryck för. De
samhällsägda företagens uppgift är att
vara ett effektivt instrument i en sådan
politiskt medveten näringspolitik. Ett
led i denna politik är en aktiv regionpolitik.
Det är framför allt genom nya
projekt eller utvidgning av redan etablerad
verksamhet som möjligheter skapas
för de samhällsägda företagen att
göra lokaliseringar enligt de näringspolitiska
värderingarna. Det borde t. ex.
vara helt självklart att det från många
synpunkter är lättare att etablera en
helt ny industriell verksamhet i skogslänen
än att flytta en väletablerad industriell
produktion från en ort till en
annan, även om detta ibland kanske är
nödvändigt för att uppnå en större regional
jämlikhet. Det är också en självklarhet
att tryggheten och arbetstillfredsställelsen
för de anställda ökar då
företagen expanderar. Detta är en
grundval för en målmedveten samverkan
i produktions-, utvecklings- och beslutsprocesserna
mellan de anställda.

Dessa värderingar och dessa uppgifter
för de samhällsägda företagen förutsätter
i sin tur en målmedveten utvecklings-
och innovationsverksamliet, ett
sökande av nya för samhället väsentliga
produkter och eu effektiv marknadsföring.

Att söka sådana produkter anser jag
vara en mycket angelägen uppgift. Även
om den fråga som nu skall avgöras kan
synas liten i det stora sammanhanget,
så berör den dock ett område som är av

stor betydelse för samhället, nämligen
sjukvårdssektorn. Inom denna sektor
är samhället den stora uppköparen, och
på ett begränsat avsnitt har det sedan
länge funnits ett konstruktivt samarbete
mellan landstingen och försvarets fabriksverk,
eller som verket numera heter,
förenade fabriksverken. Jag syftar
på fabriksverkens tvätteriverksamhet
som även herr Karlsson i Olofström
nämnde för en stund sedan.

Fabriksverkens tvätteriverksamhet
har pågått under en följd av år och en
stor fond av erfarenhet har därför samlats
i fabriksverken på detta område.
Kammaren har ju för övrigt inom ramen
för det utskottsutlåtande vi nu behandlar
även tagit ställning till en utbyggnad
av verkens tvätteriverksamhet.
Det nya tvätteriet i Norrköping skall,
då det år 1972 är uppbyggt, ge sysselsättning
åt minst 200 personer. Norrköping
är kanske en av de städer i södra
delen av landet som bäst behöver detta
nytillskott av arbetstillfällen.

Jag kan försäkra kammaren att Östergötlands
län lika litet som Blekinge
län har påtvingats detta tvätteri. Då
diskussionen pågick i Blekinge var inte
minst de borgerliga tidningarna där
mycket aktiva för att försvarets fabriksverk
skulle engagera sig i tvätterirörelsen
i Blekinge. De tvätterier som
fanns var nämligen myckel nerslitna.
Enligt kalkyler gjorda på grundval av
tidigare expertutredningar skulle det innebära
merkostnader att bygga upp
dem. Det var självklart att man kunde
få ett bättre resultat genom den stora
omfattning som fabriksverkens verksamhet
har, en stor produktion med
militärtvätt och landstingstvått, och genom
fabriksverkens erfarenhet.

Tvätteriverksamheten har faktiskt
fått karaktären av en processindustrien
produktion. Redan för tre å fyra år sedan
konstaterades vid diskussion inom
fabriksverken om stortvätteriernas tekniska
utformning, att en rationell drift
med ett mekaniserat flöde i anlägg -

Nr 11

144

Onsdagen den 18 mar:; 1970 em.

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvardsutrust -

ning m. m.

ningarna kräver en begränsning av olika
slag av speciella persedlar som används
på sjukhusen, sådana som erfordrar
sterilisering och annan speciell behandling.
Dessa är svåra att få in i ett
flytande flöde i ett stortvätteri. De kräver
särskilda investeringar som är kostnadsmässigt
betungande. Tidigt framfördes
förslag om att med engångsmaterial
ersätta sådana persedlar som för
närvarande används flera gånger. En
övergång till sådant material för vissa
typer av artiklar får positiva följdverkningar
för såväl sjukvården som tvätteriverksamheten.

Ansträngningarna koncentrerades till
en början på operationsutrustningar,
som i hög grad stör den löpande produktionen
och kräver speciell behandling
i en tvätteriprocess. En preliminär
marknadsundersökning gav vid handen
att just American Hospital Supplv Corporation
(AHS) redan då var djupt engagerat
i en, av alla tecken att döma,
mycket lovande teknisk utveckling på
detta område. Inledande kontakter visade
att den preliminära bedömningen
av företaget, av dess tekniska och ekonomiska
potential, hade starkt fog för
sig. Redan på detta stadium tog fabriksverken
informella kontakter med rationaliseringsexperter
inom sjukvården.
Fabriksverken inledde därefter preliminära
förhandlingar med AHS. Dessa
drevs under senhösten 1967 och med
tilltagande intensitet under 1968. Förhandlingarna
tog allt konkretare form
under första halvåret 1969.

I det centrala tvätterirådet och i de
lokala, som består av representanter för
fabriksverken, Landstingsförbundet och
landstingen, har information lämnats
om pågående utveckling av operationsutrustningar
vid AHS, om fabriksverkens
planer på ett samarbete och hur
förhandlingarna utvecklade sig. Planeringen
skedde således under kontakt
med presumtiva kunder. Det var från
fabriksverkens synpunkt en helt naturlig
attityd. Fabriksverken och lands -

tingen har som samhällsorgan självfallet
ett gemensamt intresse av rationaliseringsmöjligheter
som dels bidrar till
att dämpa kostnadsökningarna på sjukvårdsområdet,
dels gör driften vid fabriksverkens
tvätterier allt effektivare.
Detta återverkar i sin tur positivt för
landstingen.

Vid de fortsatta kontakterna med
AHS — detta är väsentligt — visade det
sig att det fanns möjligheter till ett
.samarbete inte endast med engångsmaterial
för operationsbruk utan också inom
hela det produktionsregister som
detta ledande sjukvårdsföretag byggt
upp. Det omfattar ca 10 000 definierade
produkter, och företaget har under en
tioårsperiod ökat sin omsättning från
ca 400 miljoner svenska kronor till
över 2 000 miljoner kronor.

Det avtal som nu föreligger innebär
att det omedelbart skall genomföras ingående
prov och undersökningar i Sverige
med företagets produkter med utgångspunkt
i de krav som den svenska
sjukvården ställer. Resultatet av dessa
undersökningar bestämmer i hög grad
vilken organisation som skall byggas
upp. Om undersökningarna ger positivt
resultat avses ett bolag att bildas.
Svenska intressenter får där ett dominerande
inflytande och samtidigt tillförs
ett utländskt tekniskt kunnande i
likhet med vad som skett i Uddcombfallet.

Det planerade företaget skall erhålla
ensamrätt på försäljningen av överenskomna
produkter i de skandinaviska
länderna och i Östeuropa. Den tillverkning
som visar sig ekonomiskt riktig att
förlägga till Sverige skall ske genom
det nybildade bolaget och kan eventuellt
bli ett lämpligt lokaliseringsobjekt.

Jag kan meddela herrar Lothigius
och Eliasson i Sundborn att man från
AHS har talat om, att sedan diskussionerna
med fabriksverken påbörjats har
ytterligare svenska intressenter anmält
sig för att undersöka möjligheterna till

145

Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.

ett samarbete. Det är således uppenbart
att AHS-produkterna har väckt intresse.
Även intressenter från andra europeiska
länder, bland dem Danmark, har
givit sig till känna. AHS har emellertid
ansett sig förhindrat att under pågående
diskussioner med fabriksverken ta
kontakter med andra intressenter.
Självfallet kräver dock ett sådant läge
att fabriksverken har möjlighet att
handla snabbt, lika snabbt som privatägda
företag, för att genomföra de uppgjorda
planerna. Om de statsägda företag
som drivs i verksform skall kunna
konkurrera med aktiebolagen, måste de
ges åtminstone någorlunda lika förutsättningar.

Statsföretag AB kunde ha genomfört
detta samarbetsavtal utan att fråga riksdagen,
men om en viss verksamhet ligger
närmare ett affärsdrivande verks aktiviteter,
bör den nya verksamheten enligt
min uppfattning knytas till det affärsdrivande
verket, antingen direkt eller
som ett dotterföretag.

Det är välkommet att svenska och utländska
företag visar ett intresse för engångsmateriel
för operationsbruk sedan
kontakter väl upprättats mellan fabriksverken
och AHS. Fabriksverken har
aldrig gjort anspråk på monopol- eller
förmånsställning för någon av de produkter
som skall marknadsföras. Det är
helt självklart att det kan bli produkter
som motsvarar dem som saluförs av
andra svenska företag, men det är lika
självklart, herr Eliasson i Sundborn,
att det nya företaget inte skall utbjuda
någon produkt som inte kvalitetsmässigt
och prismässigt är förmånlig för
sjukvårdssektorn — av det enkla skälet
att det inte finns eu marknad för eu
sådan vara.

Det torde vara helt orimligt att göra
gällande att om vissa svenska företag
arbetar inom ett näraliggande område,
skulle ett samhällsägt företag inte få
etablera kontakter och vidta åtgärder
som bedöms vara till fördel såväl för
våra sjukhus som för det samhällsägda

företaget. Inte tror väl reservanterna
att ett privatägt företag låter sig hämmas
av att det finns ett samhällsägt företag
på ett område, där man ser det
som naturligt och fördelaktigt att expandera? Här

har talats om Mölnlycke och om
LIC. Jag kan då nämna att dessa när
det gäller operationsset — även om
andra saker är lika viktiga i detta sammanhang
— har gått på en annan linje
än AHS. De använder nämligen plast.
Kanske kan det vara av intresse för
kammaren att få veta något om situationen
i detta avseende på den amerikanska
marknaden.

Engångsset används för närvarande
av ca 50 procent av sjukhusen. AHS har
60 procent av denna marknad. Den starkaste
konkurrenten, Johnson & Johnson,
har 15—20 procent. Resterande åtta
företag i branschen har således maximalt
20 procent av marknaden. Av dessa
åtta små företag är det endast tre eller
fyra som använder plast. De övriga
använder inte plastmaterial utan material
av samma typ som AHS.

Till detta kan läggas att om fabriksverken
avstår från engagemanget, skulle
detta inte innebära att de övriga
.svenska företag som verkar på detta område
skulle besparas konkurrensen från
AHS-produkter. AHS är nämligen starkt
intresserat av att på allvar komma in
på Europamarknaden och skulle lätt få
en samarbetspartner i något annat europeiskt
land — jag nämnde tidigare
Danmark. Det nu föreslagna samarbetet
förhindrar en sådan utveckling och
skapar i stället möjligheter såväl till en
produktion i Sverige som till en eventueli
export från Sverige till europeiska
länder. Att detta är att föredra behöver
jag väl knappast understryka.

Naturligtvis innebär den satsning som
föreslås i propositionen ett risktagande.
Allt företagande innebär risktagande.
Genom att verksamheten lagts upp
i tre etapper, marknadsundersökning,
marknadsföring av AIIS’ produkter

Nr 11

146

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrust ning

m. m.

och slutligen successiv uppbyggnad av
egen kapacitet för den skandinaviska
och europeiska marknaden, begränsar
man risktagandet i så hög grad att jag
vågar påstå att inget privatägt företag
skulle avstå från engagemanget.

Mot denna bakgrund och med hänsyn
till att det gäller ett engagemang i konkurrens
är reservanternas tanke att förslaget
skulle ha remissbehandlats helt
orimlig. Det är fråga om företagande,
och planer på företagande kan av konkurrensskäl
inte offentliggöras på det
sätt som remisser till myndigheter innebär.
De samhällsägda företagen måste
i detta avseende åtminstone få någorlunda
samma villkor som de privatägda.
Det borde främst de inse som i andra
sammanhang talar om den fria konkurrensens
välsignelser.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Om jag har sett rätt i
kammarens protokoll var väl detta herr
Olhedes jungfrutal i denna kammare.
Jag tycker att det ligger en viss tillfredsställelse
i att få diskutera med en
statssekreterare och en ordförande i
Statsföretag AB i hans egenskap av
riksdagsman. Det var intressant att ta
del av de allmänna uttalanden som herr
Olhede gjorde.

Redan i höstas sades i debatten att
samhällsägda företag av oppositionen
förvägras rätten att konkurrera med
andra företag, och det påpekades att
riksdagen hade ålagt Statsföretag att föra
en expansiv näringspolitik och arbeta
med lönsamhet. Men skall då ett statligt
företag som har denna målsättning
inte ta hänsyn till våra egna möjligheter
när det undersöker en marknad?
Vad vi har kritiserat i detta sammanhang,
herr Olhede, är att man inte tillräckligt
ingående har undersökt den

svenska marknaden och den svenska företagsamheten
och att man har tagit
kontakt med t. ex. landstingen först sedan
propositionen skrivits. Är det meningen
att ett statligt företag skall arbeta
under de premisserna utan känsla
för den näringspolitiska verksamhet
här i landet, som bedrivs av såväl enskilda
som statliga och landstingsägda
företag?

Att ta kontakt med ett utländskt företag
när det gäller framställning av nya
produkter är i och för sig lovligt. Men
det är inte lovligt, om man inte gjort
noggranna kalkyler och noggrant undersökt
hur svensk enskild och allmän företagsamhet
kan sköta dessa uppgifter.
Det är det, herr Olhede, som vi kritiserar.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är märkvärdigt hur
mycket herr Olhede har att berätta från
denna talarstol och hur litet det står i
propositionen. Man fick en känsla av
att herr Olhede kunde hålla på en bra
stund till och avslöja detaljer för allmänheten
och kammaren. Men i propositionen
finns det sannerligen inte mycket.
Inte heller har man gjort sig besvär
att underrätta utskottet om att man
är beredd att ge dessa upplysningar.

Vidare vill jag säga till herr Olhede,
att riksdagens beslut inte innebär något
principiellt hinder för utan tvärtom
en rekommendation om att riksdagen,
varje gång man vill teckna aktier med
riksdagens medgivande, måste ha rätt
att pröva frågan. Eller hur? Jag kan inte
förstå att herr Olhedes invändning
på denna punkt har någon relevans.

Jag har inte talat om remissyttranden
från vilka bolag som helst, utan om
remissyttranden från socialstyrelsen —
den högsta medicinska myndigheten -—
och från Landstingsförbundet. Men herr
Olhede föredrar tvätterirådet. Jag
undrar om man där förfogar över den
högsta medicinska expertisen när det

Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11 14/

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.

gäller sjukhusens problem i fråga om
sterila engångsmaterial.

Jag vill dessutom än en gång påpeka
att de statliga bolagen skall ha rätt att
utveckla sin inneboende expansionskraft.
Det sade jag tydligt i den debatt
vi hade när förvaltningsbolaget skulle
bildas. Jag har också varit med om att
rösta för förslaget om KABIts och Vitrums
övertagande av staten. Mycket av
vad herr Olhede sade var därför att
slå in öppna dörrar.

Herr Olhede talar vidare om fabriksverkets
erfarenheter på detta område.
Får jag fråga herr Olhede: Är dess erfarenheter
i fråga om operationsset
större än erfarenheterna inom Landstingsförbundet
och LIC?

Man har haft kontakt med det amerikanska
bolaget sedan 1967—1968, och
under den perioden har tydligen ingen
haft tid att ta kontakt med Landstingsförbundet
eller LIC som är ett samhällsägt
bolag i det allmännas tjänst och
som inte har några privatekonomiska
syften.

AHS har 10 000 produkter, sade herr
Olhede. LIC säljer 30 000 produkter,
även om dess omsättning inte är lika
stor.

Till sist vill jag fråga herr Olhede:
Ligger det närmare till hands för Statsföretags
ledning att ta kontakter med
ett amerikanskt privatbolag än att ta
kontakt med svenska privatbolag, det
samhällsägda LIC och Landstingsförbundet,
soni företräder huvudmännen
för sjukvården?

Herr ENSKOG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Hem Olhede kom med
en hel del uppgifter som vi inte hört
tidigare och inte sett någonting om i
propositionen. Han talade om »det samhällsägda
företaget» — det är dock bara
ett halvstatligt företag — den andra
hälften kommer att ägas av ett amerikanskt
företag.

Herr Olhede sade att de konkurre -

rande företagen skulle komma att tillverka
plastoperationsset men inte det
statliga. Detta är fullständigt felaktigt.
Materialet i den utrustning LIC har
tagit fram kallas optex. Den är uppbyggd
av syntetfiber och är en kombination
av rayon och cellulosa. Det är
en produkt som är mycket lätt att elda
upp. Det kan utan vidare brännas i sjukhusens
pannor. Om det vore plast vore
det ett helt annat problem att förstöra
det.

Även LIC är ju samhällsägt, som nyss
påpekades. Det är inte ett företag vilket
som helst; det är ett företag med
specialutrustning. Kundkretsen är synnerligen
begränsad. Har man verkligen
gjort ordentliga undersökningar och
fått klart för sig att det finns avsättning
för de produkter det nya företaget skall
tillverka? Finns det inte avsättning för
produkterna, blir det hela ett fiasko.

Herr Olhede sade också att förhandlingarna
med det amerikanska företaget
pågått i flera år. Varför i all sin dar
har man då inte kunnat ta kontakt med
de svenska privata företagen och med
LIC?

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
yrkande.

Herr KARLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Olhede gjorde förstuckna
antydningar om att kvaliteten
på den tvätt försvarets fabriksverk utför
är bättre än kvaliteten på den tvätt
som utförs av tvätterier som drivs i
landstingens egen regi. Vi har erfarenheter
på det området. Vi har drivit en
egen centraltvätt och gör det till mitten
av 1972. Vi anlitar också försvarets
fabriksverk sedan vi övertog mentalsjukvården.
.lag har ännu inte inom
mitt hemlandsting träffat några läkare
eller några husmödrar som jublat över
detta landstings beslut.

Jag har icke påstått att vi tvingades
att anlita försvarets fabriksverk. Jag
förklarade att landstinget fattade bo -

Nr 11

148

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrust ning

m. m.

slutet av lokaliseringsskäl med hänsyn
till att man från fabriksverkets sida förklarade
att man skulle överväga att flytta
sin centraltvätt till ett annat län.

Det är väl ingalunda på det sättet
att vare sig Landstingsförbundet eller
LIC är något privatgeschäft. LIC är
samhällsägt precis lika mycket som vilket
statligt bolag som helst; det är ju
landstingen som äger det, och det drivs
i deras regi. Den vinst som LIC gör går
tillbaka till landstingen i form av återbäring
i relation till vad man köpt under
det föregående året.

De 780 000 kronorna spelar ingen
roll för mig; de vare sig hjälper eller
stjälper den svenska statsskutan. Men
ponera att LIC struntar i att köpa detta
material från fabriksverket. Vad händer
då? Det finns inga andra kunder än
de som är huvudmän för den slutna
vården i detta fall, och det är landstingen
och städerna utom landsting. Under
sådana förhållanden vill jag fortfarande
hävda att Landstingens inköpscentral
söker med alla till buds stående
medel tillgodose sin uppdragsgivare,
som är landstingen.

Herr OLHEDE (s) kort genmäle:

Som jag sade i mitt anförande har
fabriksverken haft kontakter med företrädare
för landstingen. Tvätteriråden
har fått kontinuerlig information.
Till både hem Lothigius och till herr
Eliasson i Sundborn vill jag säga att
den fullständiga redogörelse jag lämnat
i dag, skulle jag gärna ha kommit till
utskottet och lämnat. Jag har varit där
många gånger — i andra sammanhang.

Med anledning av herr Karlssons replik
vill jag återigen understryka att vi
självfallet har den största respekt för
landstingsmännen och deras omdöme.
Det visar de goda kontakter vi har.
Landstingens samarbete med fabriksverket
på tvätterisidan har vuxit och
gått framåt.

Herr Karlsson påstår att om lands -

tingen underlåter att köpa från försvarets
fabriksverk, får fabriksverket inga
kunder. Det är någonting som inte behöver
sägas i denna kammare. Jag har
ju för en stund sedan sagt att fabriksverken
inte begär någon förmånsställning
för någon enda produkt. Man begär
ingen monopolställning, utan skall
konkurrera. En produkt som icke har
den kvalitet som landstingen kräver
kommer inte att tillverkas. Vi är landstingens
tjänare i det här avseendet liksom
på tvätterisidan.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är egendomligt att
herr Olhede fortfarande påstår att man
har haft kontakt med landstingen. Hur
djup har den kontakten varit? Här har
representanter för landstingens företag
ställt sig upp och sagt att någon
sådan kontakt inte har förekommit. Vilken
kontakt har man haft med SPRI,
samarbetsorganet mellan landstingen
och socialstyrelsen? Jag har en stark
känsla av att man har gått förbi landstingen
och deras verksamhet därför att
man velat skapa ett bolag på detta
område.

Sedan skulle jag vilja upprepa min
fråga, som jag inte har fått svar på, hur
Statsföretag arbetar för att skapa nya
företag och hur redovisningen för det
arbetet görs. Jag har inte fått någon
sådan redovisning i femte avdelningen.
Nog är det väl en konstig form som
används då enskilda riksdagsmän eller
andra måste söka sig fram och
tvinga fram uppgifter om hur arbetet
har gått till.

Det finns ett bolag som heter Tufania
med ett aktiekapital på 5 000 kronor
som registrerades på hösten 1969. Dess
uppgift är att tillverka och försälja
produkter inom hälso- och sjukvård
inklusive papper. Detta företag består
enligt vad jag tror av en rad advokater
som sitter i styrelsen. Vilken förbindelse
har det företaget med den verk -

Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11 149

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.

samhet som här skall drivas? Detta företag
drivs tydligen i samarbete med
Statsföretag AB. År det omöjligt att få
besked om vilka vägar man går när man
skapar sådana företagsenheter, och varför
visas inte större öppenhet i de här
frågorna åtminstone inför ett utskott
eller inför kamrarna?

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Om ett samhällsägt företag som fabriksverket
tycker att det verkar intressant
att starta ett samarbete med ett
amerikanskt bolag, ligger det då inte
lika nära till hands att man tar kontakt
med sjukvårdshuvudmännen, som
genom sitt företag och andra svenska
företag driver ett utvecklingsarbete på
detta område? Det kan inte ha varit
obekant för herr Olhede eller för försvarets
fabriksverk att ett sådant arbete
pågick.

I debatten om statliga företag har
den italienska koncernen IRI i många
fall framhållits som ett föredöme. Om
man ser närmare på den koncernen, finner
man att däri ingår en rad företag,
en del helstatliga, en del halvstatliga,
en del sådana där staten har en minoritetspost.
Skulle det inte vara naturligt
att man skaffade in uppgifter från
och diskuterade med intresserade parter
här i Sverige och inte minst det samhällsägda
företaget LIC?

Jag vill inte bestrida att AHS’ verksamhet
kan vara intressant, men fortfarande
vet inte jag som ledamot av denna
kammare och som ledamot av statsutskottet
huruvida den ansvariga svenska
medicinska myndigheten har avgivit
något omdöme om det operationsset
som vi diskuterar. Det måste man veta
innan man börjar marknadsföra produkterna.

Herr talman! Jag skall av tidsskäl
nöja mig med att säga detta.

Herr OLHEDE (s) kort genmäle:

Jag har framhållit att man har haft
kontakt med Landstingsförbundet, som
har ledamöter i de centrala tvättråden.
Där sitter landstingsrådet Torsten
André, direktör Gunnar Högberg i SPRI,
landstingsrådet Sten Söderberg i Västerås,
driftschefen Lennart Hansson i
Härnösand och husmor Gunhild Karlsson
i Karlstad jämte en lång rad suppleanter.

Jag skulle, herr talman, kunna räkna
upp vilka landstingsmän som sitter i
de lokala tvätteriråden, men det är en
lång lista, och jag skall inte göra det.
Som jag sade har fabriksverket dessa
som kunder. Kunderna är representerade
i centrala instanser och i lokala
instanser, och där förs diskussioner
och där äger rum ett sådant samarbete
som bör finnas mellan två samhällsägda
funktioner — det är klart att det
bör förekomma en dialog.

Med anledning av vad herr Eliasson
sade om ett yttrande från socialstyrelsen
vill jag påpeka att jag två gånger
nämnde att det är ett risktagande men
att detta begränsas av tre orsaker.

För det första är det meningen att
det skall göras en test, en undersökning
av materialet, för det andra en marknadsföring
av produkterna och för det
tredje är det först därefter som produktion
skall börja. Men jag har också
understrukit att anledningen till att vi
måste gå till riksdagen och begära pengar,
är att fabriksverket, då testen är
gjord och denna marknadsundersökning
har genomförts, måste kunna handla
snabbt precis som ett privatägt företag.
Vi kan inte vänta ytterligare ett år. Det
är denna chans som fabriksverket begär
av riksdagen: Låt oss undersöka detta
projekt och få möjlighet att handla precis
lika snabbt som ett privatägt företag! Herr

KARLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:

150 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.

Herr talman! Bara ett par ord. Jag
håller fortfarande fast vid att om Landstingens
inköpscentral kan köpa sina
produkter, oavsett om det gäller detta
område eller andra områden, till ett
billigare pris än det för vilket försvarets
fabriksverk levererar produkterna,
så är väl ändå Landstingens inköpscentral
suverän att köpa sina produkter
var den vill. Dessutom har jag
den uppfattningen att försvarets fabriksverk
inte har någon erfarenhet av
vare sig öppen eller sluten sjukvård.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag förstår att herr
talmannen kan tycka att denna debatt
nu har pågått tillräckligt länge. Anledningen
till att jag skall yttra mig är
närmast att det är jag och några andra
ledamöter i kammaren som har väckt
den motion som nu föranlett detta yrkande
från reservanternas sida. Jag
skall bara säga några ord. Jag kan instämma
med dem som har talat för reservationen,
och jag behöver därför inte
upprepa vad de har sagt.

När vi skrev motionen, menade vi att
man tillgriper egendomliga åtgärder,
när staten går ut för att öka sin företagsamhet.
Kan man verkligen i sin iver
att öka denna statliga verksamhet bortse
ifrån realiteterna? Man frågar sig om
inte regeringen i varje fall har skyldighet
att inför riksdagen redovisa vad
det är man avser att ge sig in på, och
man frågar sig om den inte har skyldighet
att redovisa läget inom landet
för den vara det här gäller och även
för ifrågavarande bransch. Det gäller
tydligen här bara att man vill demonstrera
sin makt. Man vill helt enkelt bara
socialisera.

När vi i januari avlämnade motionen,
gjorde vi det av den anledningen att
denna redovisning saknades i propositionen.
Det är också rätt egendomligt
att staten här vidtar en åtgärd som man
inte kan bevisa är till någon egentlig

nytta. Verkningarna av denna åtgärd
som man nu diskuterar kanske kan bli
de motsatta. Staten kommer kanske att
medverka till att föra ut en produkt som
är underlägsen vad som kan åstadkommas
av redan existerande svenska företag.
Vi borde väl i rimlighetens namn
försöka stödja de produktiva företag
som redan visat förmåga att sälja sina
produkter på världsmarknaden. Bildandet
av sådana här statliga företag kan
kanske innebära att man försvårar för
vissa svenska företag att upprätthålla
samma goda sysselsättning som hitintills
och att man i stället för att skapa
nya arbetstillfällen, som herr Olhede
sade, skapar färre. Detta är någonting
som jag tycker att även herrarna i AB
Statsföretag borde tänka på.

Om nu de här amerikanska artiklarna
är så helt enastående och överlägsna
som det gjorts gällande, och om det
skulle vara av så stor betydelse att de
kommer in på den svenska marknaden
med hänsyn till läkarvetenskapen in. in.,
förvånar det mig ganska mycket att artiklarna
inte redan av egen kraft blivit
införda på den svenska marknaden,
utan att man i dag är nödsakad begära
medverkan av de svenska skattebetalarna.

Jag skulle vilja fråga, om det inte är
herrarna bekant att den materiel det
gäller i de amerikanska engångsutrustningarna
redan tidigare prövats av våra
egna forskare.

Vi har också fått höra att det här
skulle vara fråga om en konkurrens på
lika villkor, och det har talats om att
försvarets fabriksverk skulle ha byggt
upp sina tvätteriindustrier under helt
fri konkurrens. Det är ingalunda på det
sättet. Man har kunnat konkurrera med
det enskilda näringslivet därför att man
inte behövt debitera sin varuskatt, och
då är det inte någon fri konkurrens.

Jag vill också ifrågasätta om man i
dessa kreditrestriktionens tider kan kalla
det fri konkurrens när det ställs

151

Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11

bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrust -

Teckning av aktier i ett

ning m. m.

pengar till förfogande för att starta det
här företaget. Man känner nog det
svenska näringslivet endast rent teoretiskt,
herr Olhede, om man gör gällande
att det föreligger fri konkurrens på området.
Var finns det enskilda företag
som kan få medel till sitt förfogande
på samma sätt som de statliga företagen? När

det förhåller sig på det här sättet
tycker jag att man från de statliga
företagens sida inte borde tala med så
stora ord om den fria konkurrensen.

Herr OLHEDE (s) kort genmäle:

Herr talman! Som svar på herr Magnussons
i Borås senaste fråga vill jag
säga att jag åtminstone efter den debatt
vi haft i dag tror att den privatägda
sektorn mycket lättare får 780 000
kronor till sin verksamhet än den sektor
jag här pläderar för. Så långa offentliga
diskussioner brukar det inte
vara om de privata investeringarna,
men jag vill understryka att jag inte
har något emot att diskussioner förekommer
om de statliga, tvärtom.

När herr Magnusson i Borås underkänner
landstingen, så vill jag slå fast
att jag inte tror att Landstingens inköpscentral
kommer att köpa en produkt
som den statsägda sektorn gör,
om produkten är sämre än en annan
som finns att få. Och om de amerikanska
produkterna är så bra som det sägs,
varför har de då inte kommit in i landet
av egen kraft? Ja, det var ju därför
som FFV först tog kontakt med
American Hospital Supply Corporation
(AHS). Senare har ytterligare intressenter
anmält sig, men AHS och FFV
har uppehållit sina kontakter.

.lag kan också tala om att det företag
som här nämnts i kväll både direkt
och indirekt, nämligen Mölnlvcke, har
siikt kontakt med den statliga företagssektorn
för att undersöka möjligheterna
till samarbete, och det har man gjort
just för att man varit intresserad av

AHS:s produkter, ett samarbete som jag
välkomnar. Ett sådant samarbete må
gärna för mig äga rum, och inviten
därvidlag kan komma från vilken sida
som helst beroende på vad som är
lämpligt för ögonblicket och den affär
som skall göras.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag vill fråga hur man
utan att tala med socialstyrelsen och
utan att gå igenom frågorna ordentligt
med landstingen kan arbeta med eu
produkt, som skall tillgodose 60 procent
av hela efterfrågan i landet? Det tycker
jag är förvånansvärt. Är det då så konstigt
att vi är misstänksamma, mot bakgrunden
av den händelseutveckling som
ägt rum inom de statliga företagen? Innan
man ger sig i kast med nya verksamheter
och söker arbetskontakt med
amerikanska bolag borde man väl i
Statsföretag AB klara upp den nuvarande
situationen! Där man har stora
invecklade ekonomiska problem.

Jag vill också fråga herr Olhede: Använder
man sig av maskerade bolag
för att här föregripa riksdagens åtgärder?
Finns det ett bolag som heter Tufama
och som är inregistrerat i december
1969 med uppgift att tillverka och
försälja produkter inom hälso- och sjukvården,
inklusive produkter av papper?
Består styrelsen i det bolaget av fyra
advokater? Är ägaren en annan person?
Avviker bolagsordningen på några
punkter från § 119 i lagen om aktiebolag?
Är företagets adress Sveavägen 92,
3 trappor?

Jag skulle vilja ha en förklaring på
det.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

152

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Utredning rörande försäljning till enskilda av aktier i statliga företag

Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 18
i utskottets utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 100
ja och 88 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr Lothigius (m), fru Sigurdsen
(s) samt herrar Polstam (ep) och Hansson
i Piteå (s) anmälde fel på voteringsutrustningen
i bänken.

Punkterna 19—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Lades till handlingarna.

§ 4

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående överlåtelse av en
fastighet i Jokkmokks kommun, och

nr 38, i anledning av motioner om
försäljning till enskilda av aktier i
LKAB.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Utredning rörande försäljning till
enskilda av aktier i statliga företag

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
39, i anledning av motioner om utredning
rörande försäljning till enskilda
av aktier i statliga företag.

I de likalydande motionerna 1:489
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: k09 av herr Magnusson i Borås m. fl.
hade hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj d anhålla
om en parlamentarisk utredning
rörande lämpliga former för försäljning
av aktier i de i vinstsyfte drivna statliga
företagen, varvid särskilt beaktades att
sådana former för aktieförsäljning ordnades,
som dels särskilt beaktade möjligheterna
att bereda de anställda i respektive
statliga företag tillfälle att förvärva
aktier, dels garanterade en bred
spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade att
främja det långsiktiga sparandet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1: 489 och
II: 409.

Beservation hade avgivits av herrar
Bohman (m), Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp) och Ottosson
(m), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Johan Olsson (ep), Nordstrandh
(m), Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Lothigius (m),
Elmstedt (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11

153

Utredning rörande försäljning till enskilda av aktier i statliga foretag

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 489 och II: 409 hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av frågan
om försäljning av aktier i statliga företag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (in):

Herr talman! Detta ärende är en gammal
bekant, som vid många tillfällen
diskuterats här i riksdagen. Vi på borgerligt
håll har begärt en utredning av
frågan om försäljning till enskilda av
aktier i statliga företag, och vi har i
år nya argument att redovisa. Det skulle
förvåna mig mycket, om inte regeringen
nu börjar tänka om när det gäller
de statliga företagens aktier.

Ledamöterna av statsutskottets femte
avdelning har, såsom tidigare redovisats,
gjort en resa för att skaffa sig
bättre kunskaper om samarbetsformer
mellan stat och näringsliv. Vi fick ganska
väl klart för oss hur detta samarbete
tillgick i de italienska IRI-företagen.
Där tillämpade man principen att försöka
ge dessa företag förutsättningar
att arbeta under likartade konkurrensförhållanden,
d. v. s. att företagen hade
möjlighet att bedöma sin ställning i förhållande
till de enskilda företagen genom
att de var börsnoterade. Ledningen
och de anställda ansåg att detta var
en fördel.

Det finns även åtskilliga tjänstemän
vid LKAB som säger att om LKAB var
börsnoterat och aktier i små valörer
var spridda till svenska folket så att
LKAB hade samma möjlighet som andra
företag att visa sin konkurrensförmåga,
skulle det medföra en större arbetsglädje.

En utredning på detta område anser
jag är det minsta man kan begära. Förmodligen
kommer staten så småningom
att finna det vara en riktig och värdefull
arbetsform, att låta statsföretag gå
ut med aktieteckning. Varför skall inte
dessa företag förekomma på börsen, så

att man åtminstone på det sättet har en
möjlighet till jämförelse mellan det enskilda
näringslivet och staten?

Mot den bakgrunden ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Lothigius säger att detta är ett ämne
som vi årligen har ett samtal om i denna
kammare. Resultatet har hittills blivit
negativt då det gäller de synpunkter
som herr Lothigius här gjort sig till
talesman för.

När herr Lothigius åberopade IRIföretagen
är det i och för sig tacknämligt
att moderata samlingspartiet också
vill medverka till en utveckling på
näringslivets område i Sverige som har
paralleller med den som förekommer inom
IRI-företagen.

Herr Lothigius'' uppgift om att man
säger nej till enskilt ägande av aktier
i statliga företag här i Sverige är inte
fullt korrekt. Det finns en rad statliga
företag med enskilda delägare lika väl
som det finns några där staten äger
samtliga aktier.

När det gäller LKAB rör det sig om
naturrikedomar, och det är ett område
där jag personligen anser att samhället
bör vara ensam ägare. Jag kan också
på den punkten åberopa vad förutvarande
högerpartiets store partiledare
Arvid Lindman uttalade i denna kammare
i anlsutning till överenskommelsen
om avtalet mellan LKAB och staten.
Han fann det helt naturligt att staten
gick in som ensam ägare av detta
företag därför att det var ett samhälleligt
intresse att naturrikedomarna låg
i samhällets ägo. Även om partiet har
bytt namn, borde det inte förfäkta andra
åsikter än dem som den gången företräddes
av dess store ledare Arvid Lindman.

Herr talman! .lag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

134

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Utredning rörande försäljning till enskilda av aktier i statliga företag

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! När Arvid Lindmans
ande går genom kammaren skulle jag
bara vilja fråga femte avdelningens värderade
ordförande, varför vi nödvändigtvis
i dag skall inta samma ståndpunkt
som han gjorde för åtskilliga tiotal
år sedan. Samhället förändras, men
kanske den ärade ledamoten av femte
avdelninen inte har upptäckt detta.
Dessutom har statsföretagen utvecklats
i enlighet med de socialdemokratiska
önskemålen. Man har utvidgat företagsamheten,
man har spritt ut sig på flera
områden, man har skaffat sig större
kontroll och fastare styrning av förhållandena.
Man har inrättat ett särskilt
departement och man har helt andra
arbetsformer än tidigare.

När man vill svälja mer och mer och
talar om att man vill vara lika konkurrensmässig
som den enskilda företagsamheten,
är det ganska nturligt att det
bör finnas samma bedömningsunderlag
för ett statligt företag som för de enskilda
företagen genom deras börsnoteringar.
Det är alldeles riktigt som herr Lindholm
säger att några av de statliga företagen
har aktier. Men det förekommer
bara ett visst delägarskap mellan enskilt
näringsliv och staten, och spridningen
av aktierna har inte ordnats
på det sätt som enligt vår uppfattning
vore riktigt. En utredning på detta område
skulle därför enligt min mening
vara befogad.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är riktigt att det
skett en viss utveckling sedan Arvid
Lindman fällde sina yttranden. Vi hade
ett annat samhälle då, men jag tror att
han ägde en visionär syn på framtiden.
Enligt min mening var de synpunkter
beträffande LKAB som han då framförde
mycket förnuftiga. Därför vill jag
inte frångå dem.

Det talas i reservationen om att endast
små aktieposter i de statliga företagen
skall utlämnas och om att dessa

skall spridas till ett vitt utbrett ägande.
Men om aktierna kommer ut på
marknaden, vilka möjligheter har man
då att behålla den spridning som det
talas om? Skall vi införa en särskild
lagstiftning, som förbjuder folk att sälja
aktierna eller förbjuder dem att äga
mer än en viss kvantitet? År herr Lothigius
beredd att ta konsekvensen av de
synpunkter som framförs såväl i motionen
som i reservationen? Konsekvensen
bjuder väl i så fall att även det
enskilda näringslivets aktier måste spridas
på just det där förunderliga sättet
med .särskild öronmärkning på varje
aktie.

Jag tror, herr talman, att de principer
som man vill bygga på är omöjliga att
realisera.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Det är just sådana saker
som vi avser då vi begär en utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock och på bifall till
reservationen; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Lothigius
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 155

läs!, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 80 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av motioner angående transport
av flytande bränsle; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, med anledning av motioner
om skatt på utlandsresor, och

nr 17, med anledning av motioner
om översyn av bestämmelserna om expeditionsavgift
vid förvärv av svenskt
medborgarskap.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkanden
hemställt.

§ 7

Resultatutjämning vid beskattningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, med anledning av motioner
angående resultatutjämning vid
beskattningen m. m.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:149
av herrar Axel Kristiansson och Svanström
samt II: 174 av herr Josefson i
Arrie m. fl., vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kung!.
\laj:t begärde skyndsam utredning och

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

förslag om införande av rätt till öppen
resultatutjämning vid beskattningen genom
kontometod i enlighet med vad
som anförts i motionerna;

2) de likalydande motionerna I: 222
av herrar Skagerlund och Axelson samt
II: 260 av herr Eriksson i Arvika m. fl.,
vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde utredning och förslag om
inrättande av jordbrukskonto för inkomstutjämning
vid beskattningen;

3) de likalydande motionerna 1:306
av herr Berglund och 11:420 av herr
Lindahl, vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde förslag till regler om resultatutjämning
i beskattningshänseende
för idrottens riksorganisationer;

4) de likalydande motionerna 1:311
av herr Johan Olsson m.fl. och 11:257
av herr Andersson i Örebro m. fl., vari
hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde utredning och förslag
om ett generellt kontosystem (investeringskonto)
vid beskattningen i enlighet
med vad som anförts i motionerna;

5) de likalydande motionerna 1:493
av herrar Annerås och Hermansson
samt 11:571 av herr Åberg m. fl., vari
hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde förslag om möjligheter
för svenska fiskare att göra avsättning
till resultatutjämningsfond;

6) motionen 11:266 av herr Magnusson
i Borås m. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte

a) anta i motionen framlagt förslag
till lag om ändring i förordningen
(1960:63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

b) anta i motionen framlagt förslag
till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning; c)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning angåen -

156

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1670 em.

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

de möjligheterna till en fullständig resultatutjämning,
varvid i första hand
borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast
förelädes riksdagen; samt

7) motionen II: 908 av herr Johansson
i Skärstad m. fl., vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde utredning av frågan om
inkomstutjämning för konstnärer.

Utskottet hemställde,

A) beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning

att riksdagen måtte avslå motionen
II: 266 i denna del,

B) beträffande progressionsutjämning att

riksdagen måtte avslå motionen
II: 266 i denna del,

C) beträffande allmän öppen resultatutjämning att

riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 149 och II: 174,

2) motionerna I: 311 och II: 257 samt

3) motionen II: 266 i denna del,

D) beträffande jordbrukskonto för
inkomstutjämning

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 222 och II: 260,

E) beträffande resultatutjämning för
idrottens riksorganisationer

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 306 och II: 420,

F) beträffande resultatutjämning för
fiskare

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 493 och II: 571,

G) beträffande inkomstutjämning för
konstnärer

att riksdagen måtte avslå motionen
II: 908.

Reservationer hade avgivits

I) beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning

av herrar Tistad (fp), Sundin (ep),

Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Magnusson i Borås
(m), Vigelsbo (ep), Eriksson i Bäckmora
(ep) och Larsson i Umeå (fp),
vilka ansett att utskottet under A bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:266 i denna del anta det
vid motionen fogade förslaget till lag
om ändring i förordningen (1960:63)
om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst;

II) beträffande progressionsutjämning av

herrar Tistad (fp), Sundin (ep),
Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Magnusson i Borås
(in), Vigelsbo (ep), Eriksson i Bäckmora
(ep) och Larsson i Umeå (fp),
vilka ansett att utskottet under B bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:266 i denna del anta det
vid motionen fogade förslaget till förordning
om rätt till utjämning i vissa
fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring och inkomstminskning; III)

beträffande allmän öppen resultatutjämning,
jordbrukskonto för inkomstutjämning,
resultatutjämning för
idrottens riksorganisationer, resultatutjämning
för fiskare och inkomstutjämning
för konstnärer

av herrar Tistad (fp), Sundin (ep),
Gösta Jacobsson (in), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Magnusson i Borås
(m), Vigelsbo (ep), Eriksson i Bäckmora
(ep) och Larsson i Umeå (fp),
vilka ansett att utskottet under C, D,
E, F och G bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av följande motioner, nämligen

1) I: 149 och II: 174,

2) 1:222 och II: 260,

3) 1:306 och II: 420,

4) I: 311 och II: 257,

5) 1:493 och II: 571,

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11

157

G) II: 266 i denna del samt

7) 11:908,

i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
i syfte att genomföra en allmän
öppen resultatutjämning genom en
kontometod.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 18 behandlas frågan, eller
frågorna, om resultatutjämning för
ett flertal olika företagsformer. Samtliga
näringsfång som framfört förslag
härom är av den arten att inkomsterna
uppkommer stötvis, varför en skattemässig
utjämning måste anses vara i
hög grad påkallad. Förslag i dessa frågor
har behandlats många gånger tidigare
av riksdagen, men avvisats med
kalla handen.

Den kontometod som länge tillämpats
inom skogsbruket har i detta sammanhang
på sitt sätt kommit att bilda skola.
Dessa skogskonton, med en maximerad
tidslängd av tio år, har för skogsbruket
haft en mycket stor betydelse som
skattemässig utjämningsfaktor. Detta
har också understrukits så sent som i
fjol, då man i samband med den inträffade
stormkatastrofen i Västsverige
ännu en gång sanktionerade denna kontometod.
Sådana katastrofer som händer
inom skogsbruket kan emellertid
också inträffa för jordbruket. Jag ber
att i det avseendet få hänvisa till fjolåret
på grund av den då rådande torkan
uppkomna missväxt.

I ett flertal av de motioner som föranlett
detta utskottsbetänkande har
skördeskadeförsäkringen berörts. Enbart
reglerandet av utfallande slcördcskadeersiittningar
utgör ett påtagligt belägg
för hur ojämnt jordbrukets intäkter
inflyter. Fjolårets torra sommar
åsamkade jordbruket stora förluster,
och skördeskadeförsäkringen utföll inom
stora delar av landet. Enbart i Viist -

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

manlands län, för att nämna ett enda
exempel, kommer ersättningar enligt
lämnade förhandsuppgifter att utgå
med inte mindre än 12 miljoner kronor.

Dessa ersättningsbelopp har ännu inte
utbetalats, och vi vet inte hur snart
de kommer att erläggas. Den statliga
byråkratins kvarnar mal sakta, men vi
hoppas att de gör det desto säkrare.
En sak som vi vet, eller i varje fall
hoppas, är att pengarna kommer att utbetalas
i år. Om det sedan, som vi väl
alla vill tro skulle bli en god skörd
innevarande år, bärgad med god kvalitet
och under normala väderleksförhållanden,
medför detta att jordbrukarna
i år får skatta för två års skördeinkomster.
Detta kan knappast anses rimligt.

Med den kontometod som föreslagits
skulle dessa ojämnheter kunna undvikas
eller i varje fall väsentligt mildras.
Några skattemässiga förluster kan heller
inte behöva uppstå för det allmänna.
Kontonas räntor beskattas ju i vanlig
ordning, liksom också kontokapitalet i
den mån det tas i anspråk.

Då jag utgår från att samma ojämna
inkomstförhållanden kan uppstå även
på de övriga områden som berörs i detta
utskottsbetänkande, ber jag, herr talman,
vid denna sena timme kort och
gott att få yrka bifall till samtliga vid
betänkandet fogade reservationer.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Som herr Vigelsbo påpekat
har utskottet avstyrkt samtliga
motioner som behandlas i det föreliggande
betänkandet. Utskottsmajoriteten
anser att de nuvarande bestämmelserna
är fullt tillfredsställande.

Vad beträffar en allmän öppen resultatutjämning
kan anföras att vissa företagargrupper
har möjlighet alt via lagervärderingar
reglera inkomsterna
mellan olika år, medan andra grupper
inte kan göra detta. Företag som inte
har några större lager och som inte
kan skaffa sig sådana måste redovisa

158 Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

det resultat som de har fått ett visst
år. De kan inte göra några justeringar
för att åstadkomma en jämnare beskattning.
De kreaturslösa jordbrukarna kan
i motsats till de jordbrukare som har
kreatursbesättningar inte göra några avskrivningar
även om de övergår till Teredovisning
enligt bokföringsmässiga
grunder.

Det behövs sådana ändringar i skattelagstiftningen
att beskattningen blir
rättvis — det är ju det mål som man
försöker uppnå. Därför anser reservanterna
att olika typer av företag bör ges
samma möjligheter att få en jämnare
och rättvisare beskattning. Jordbrukare
och fiskare har i en del lägen en speciellt
ogynnsam ställning.

Utskottsmajoriteten hänvisar till rätten
att göra avskrivningar. Visst finns
det en sådan rätt, men avskrivningar ;
reglerar inte skatten. Avskrivningsrätten
har medgivits på grund av att inventarier
och liknande minskar i värde.
Man skall inte inbilla sig att en företa- ]
gare därför att han avskriver kostnaden ,
för inköp av en maskin eller någonting ]
annat som han använder i rörelsen därigenom
har gjort en vinst. Det är för
att anpassa förslitningen till dagsläget
som man gör dessa avskrivningar, och
det innebär minsann inga speciella skat- ^
tefavörer. Många gånger är det så att
avskrivningarna inte ens håller takten !

med förslitningen. ^

Vi anser att det bör ges en möjlighet
till resultatutjämning mellan olika år (

för att åstadkomma en rättvisare beskattning.
I

Herr talman! Med dessa ord ber jag (
att få yrka bifall till de reservationer ,
som fogats till utskottets betänkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (in): 1

Herr talman! Vi på vårt håll har lik- i
som tidigare år väckt motioner om'' re- <
sultatutjämning vid beskattningen. Det i

föreligger ett utomordentligt stort be- 1

hov av en sådan med hänsyn till den (

mycket kraftiga progressiviteten i skat -

tesystemet. Dessa motioner har i år ännu
större berättigande med tanke på
att det i fortsättningen kommer att bli
ännu högre marginalskatter, om riksdagen
antar finansministerns nyligen
framlagda proposition. Därför finns det
all anledning att ge personer som har
mycket oregelbundna inkomster förmånen
att få göra denna utjämning.

Detta gäller också förlustavdragsförordningen,
vilken innehåller ganska stora
orättvisor när det gäller bolag, i vilka
det skett någon liten förändring av
äganderättsförhållandena sedan förlusten
uppstått. Sådana bolag har inte rätt
att göra avdrag för förluster. Detta drabbar
speciellt företag, i vilka det varit
ett frånfälle av ägaren; änkor eller
sterbhus har inte rätt att göra avdrag
för förluster, som för övriga bolag är
avdragsberättigade.

Det föreligger därför mycket starka
motiv för de yrkanden som framställts
i dessa motioner och som nu sammanförts
i tre reservationer till bevillningsutskottets
betänkande. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till samtliga dessa
reservationer.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Samtliga motioner som
behandlas i detta betänkande syftar till
att vidga möjligheterna till inkomstutjämning
mellan olika beskattningsår
och till att lindra verkningarna av progressionen
vid den statliga beskattningen.

En del av dessa motioner har vi behandlat
i riksdagen varje år under ett
decennium. Det finns därför inga möjligheter
för vare sig motionärer, reservanter
eller utskottets talesmän att komma
med några som helst nya synpunkter.
Därför tycker jag att det är synd
att ta kammarens tid i anspråk för en
diskussion av dessa frågor, och jag skall
inte gå in på någon sakdiskussion. Vi
har olika uppfattning i dessa frågor
och får låta voteringen avgöra ärende^

Men det bör kanske erinras om att

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11

159

finansministern aviserat att han ämnar
tillsätta en utredning om företagsbeskattningen.
Därvid kommer säkerligen
en del av de problem som tas upp av
motionärerna att utredas.

Jag kanske, herr talman, bör säga
några ord om de motioner som behandlar
frågan om beskattningen av idrottens
organisationer. Vi vill från utskottets
sida nu liksom tidigare understryka,
att idrottens organisationer enligt
kommunalskattelagen beretts en särskild
skattemässig förmån i förehållande
till andra ideella organisationer. Om
vi nu bifölle motionerna rörande beskattningen
av idrottsorganisationerna,
skulle skillnaden till idrottsorganisationernas
förmån bli ännu större. Utskottet
tar därmed ingen ställning till frågan
om beskattningen av idrottsorganisationerna,
men vi vill ha dessa relationer
klarlagda innan vi vidtar några
åtgärder.

Slutligen vill utskottet erinra om att
riksdagen 1965 på förslag av bevillningsutskottet
hos Kungl. Maj :t hemställde
om en utredning rörande de ideella
organisationernas beskattning över
huvud taget — till dem räknas ju även
idrottsorganisationerna. Någon utredning
har Kungl. Maj :t emellertid tyvärr
ännu inte tillsatt, men vi får väl hoppas
att den kommer och att den tar
upp hela detta problem. Vi anser att
den utredningen bör föreligga innan
vi tar ställning beträffande idrottens
organisationer.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Det är sant som herr
Brandt sade att dessa frågor har behandlats
många gånger. Det är självklart
att vi motionärer, som anser oss
strida för en rättvis sak, återkommer
år efter år.

.lag vill säga några ord om motionsparet
1:493 och 11:571 angående en
resultatutjämningsfond för fiskare. Vi

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

har ju i våra dagar på ett alldeles särskilt
sätt gått in för nordiskt samarbete
och för en nordisk samordning på
många olika områden. Nordekfrågan
har länge varit en följetong i pressen;
det har skrivits massor av spaltmeter
om just det problemet, som också utan
tvivel är en av de största frågor som
behandlats på länge. Vi följer med stort
intresse vad som till slut skall komma
ut av det.

Det är alltså en strävan mot en samordning
av förhållandena inom de nordiska
länderna som gör sig gällande.
Men om man på gräsrotsnivå, för att
använda ett uttryck som blivit modernt,
framlägger ett förslag som går
i samma riktning, som alltså siktar till
en samordning inom Norden, tycks det
vara fullständigt omöjligt att vinna gehör
för det. Ett sådant förslag skall till
varje pris slås ned, åtminstone i bevillningsutskottets
betänkande.

I vår motion har vi fäst uppmärksamheten
på en möjlighet till samordning.
Vi har framhållit att man inom
den norska fiskeflottan kan åstadkomma
en resultatutjämning, som vi inte
har någon motsvarighet till i vårt land,
genom att man får till en driftfond
skattefritt avsätta 50 procent av vinsten
över det genomsnitt som är uträknat
för de tre senaste åren — detta
därför att fiskebåtsägarna i Norge liksom
i vårt land i allmänhet är fiskarna
själva. I ett större rederi som äger
många fartyg blir det ju en utjämning
i vinsthänseende, om det går bra med
ett fartyg och sämre med andra.

Vi motionärer syftar till att erhålla
ett liknande system för utjämning, som
åtminstone kan användas i framtiden.
Just nu har ju fiskarna det så besvärligt
att det knappast blir fråga om några
större vinster. Men i likhet med
jordbruksministern tror jag att det
svenska fisket går en bättre framtid till
mötes när den nuvarande krisen iir
över, och då bör det vara riktigt att
det har skett en sådan nordisk anpassning
som jag här talat om.

160

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Jag skall inte gå närmare in på avskrivningsrätten,
som utskottet har behandlat.
Jag vill bara kort och gott säga
att jag till fullo instämmer i vad herr
Larsson i Umeå sade i den frågan.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till reservationerna som är
fogade till detta betänkande.

I detta anförande instämde herr Hedin
(m).

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! I sak kan även jag nöja
mig med att instämma med herr Åberg.

I en procedurfråga vill jag bara uttala
min förundran över herr Brandts uttalande
att det är meningslöst med en
sakdebatt — låt oss votera direkt!

Jag har hört mycket i denna kammare,
och jag har hört olika motiv anföras
för att avstå från en längre debatt.
Att klockan är mycket är i och
för sig ett gott motiv, och herr Brandt
åberopade även det, men att det skulle
vara meningslöst med en sakdebatt därför
att läget redan är låst är en märklig
argumentation i ett demokratiskt
parlament.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Herr Carlshamre har
visst blivit något slags Cerberus när det
gäller rätten att yttra sig i den här
kammaren.

Jag har inte förmenat någon rätten
att diskutera. Det var närmast så att
jag själv meddelade mina kamrater att
jag inte tar upp någon diskussion, eftersom
jag inte anser att jag kan komma
med några nya argument. Underförstått
vädjade jag till mina meddebattörer
att också de skulle fatta sig kort.
När man år efter år har motioner som
är exakt lika varandra med undantag
för namnen under dem och årtalen,
undrar jag vad det skall tjäna till att
upprepa samma sak som man har sagt
i tio år. Det ansåg jag för min del vara
genant, men jag vill inte förmena någon
rätten att prata hur länge som helst.

Jag beklagar bara att jag inte kan hitta
på några nya argument i dessa frågor,
som vi har debatterat så mycket.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Herr Brandt har otvivelaktigt
rätt i att han inte är i stånd
att finna några nya argument. Jag har
åhört sex av tio årens debatter. Sanningen
är att herr Brandt inte har några
gamla argument heller.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A i utskottets betänkande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106 ja och
89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11

161

Punkten B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter gien
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B i utskottets betänkande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106 ja och
87 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna C—G

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter gi^en
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Meddelande ang. plena

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
C—G i utskottets betänkande nr
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Larsson
i Umeå begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106
ja och 89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 8

Meddelande ang. plena

Herr andre VICE TALMANNEN yttrade: Detta

plenum avses skola pågå till
omkring kl. 1.00 och morgondagens
sammanträde till omkring kl. 17.00. De
ärenden som därvid inte medhinnes
kommer att företas till avgörande vid
det arbetsplenum som tar sin början
onsdagen den 1 april kl. 11.00. Sammanträdet
fredagen den 20 mars blir därigenom
endast ett bordläggningsplenum.

Att döma av föreliggande uppgifter
om bordläggning av utskottsutlåtanden
torde det bli erforderligt att anordna
kviillsplena såväl onsdagen den 1 april
som fredagen den 3 april.

6 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

162 Nr 11

i 9

Avdrag för ökade levnadskostnader vid
bosättning på annan ort m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, med anledning av motioner
angående avdrag för ökade levnadskostnader
vid bosättning på annan
ort m. m.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

I) de likalydande motionerna 1: 226
av herrar Tistad och Stefanson samt
II: 263 av herr Larsson i Umeå, vari
hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde utredning och förslag till
liberalare regler i fråga om avdrag vid
inkomstbeskattningen för ökade levnadskostnader
i sådana fall då skatU
skyldig hade tjänst eller anställning på
annan ort än där han vore bosatt;

II) de likalydande motionerna I: 792
av herrar Strandberg m. fl. samt II: 925
av herrar Petersson i Gäddvik och Nilsson
i Agnäs, vari hemställts

att riksdagen beslutade att punkt 4
av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
skulle erhålla i motionerna
angiven lydelse;

III) motionen 11:334 av herrar Boo
och Eliasson i Sundborn, vari hemställts att

riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde utredning och förslag beträffande
avdrag vid beskattningen för
fördyrade levnadskostnader på annan
ort i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 226 och II: 263,

2) motionerna 1: 792 och II: 925 samt

3) motionen II: 334.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Vigelsbo
(ep), Eriksson i Bäckmora (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Enarsson (m),

vilka ansett att utskottet under 1 och 3
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:226 och 11:263 samt motionen
11:334 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag till
generösare regler i fråga om avdrag för
ökade levnadskostnader i sådana fall
då skattskyldig hade arbete på annan
ort än där han vore bosatt;

2) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Vigelsbo
(ep), Eriksson i Bäckmora (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Enarsson (m), vilka
ansett att utskottet under 2 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:792 och 11:925 anta
följande

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370)

Härigenom förordnas att punkt 4 av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha nedan angivna
lydelse.

Anvisningar
till
33 §.

4. Även för — — —- — — — särskilt
fortskaffningsmedel.

Riksskattenämnden fastställer---—

de milbundna kostnaderna.

För skattskyldig som på grund av ålder,
sjukdom eller handikapp är nödsakad
att använda bil fastställer riksskattenämnden
särskilda grunder för
avdrag för bilresor till och från arbetsplatsen.
Detsamma gäller skattskgldig
som har en årlig körsträcka till och
från arbetsplatsen om sammanlagt minst
2 000 mil och skattskyldig som är tvungen
att använda större bil på grund av
skrymmande last.

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11

163

Avdrag för ökade levnadskostnader vid bosättning på annan ort m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1971. Äldre bestämmelser äger
dock alltjämt tillämpning vid 1970 års
taxering samt eftertaxering för år 1970
eller tidigare år.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
har skattskyldig rätt att dra av
skälig kostnad för resa mellan bostad
och arbetsplats, om avståndet varit sådant,
att han behövt anlita och även anlitat
särskilt fortskaffningsmedel. I
kommunalskattelagen finns intagna vissa
grunder för beräkning av avdraget,
men det är riksskattenämnden som
bestämmer storleken av dessa. Riksskattenämndens
nu gällande anvisningar
medger avdrag med 3 kr. per mil upp
till 1 000 mil om året och 2 kr. milen
för körsträckor därutöver. Denna schablon
förutsätter en privatkörning på
cirka 1 300 mil om året och ger då
täckning för resorna till arbetet under
förutsättning att dessa inte överstiger
1 000 mil om året.

Reseavstånden har ju ökat kraftigt
under senare år, varför det är skäligt
att medge avdrag efter mera generösa
grunder. En ökning av avdraget vid
långa resor behöver inte alls betyda någon
merkostnad för samhället. I många
fall blir det tvärtom snarare mindre
kostnader för samhället. Det är alltid
dyrt att flytta till en ny bostadsort, och
en sådan flyttning medför ofta besvärligheter
både för avflyttningsorten och
för inflyttningsorten. En mera generös
avdragsberäkning vid långa reseavstånd
ger människorna större möjligheter att
bo där de själva önskar, och som jag
sade nyss kan det i många fall bli billigare
för samhället att medge större reseavdrag
och slippa kostnader i andra
avseenden.

I reservation 2 yrkas alt riksskattenämnden
skall fastställa särskilda grun -

der för skattskyldiga som har en kör>
sträcka till och från arbetsplatsen om!
minst 2 000 mil per år.

Herr talman! Reservationen 1 kommer
att beröras av andra talare i debatten
här, men som reservant även under
denna reservation ber jag att få
yrka bifall till de vid utskottets betänkande
fogade båda reservationerna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
haft att behandla ett antal motioner med
yrkande om avdrag för ökade levnadskostnader
vid bosättning på annan ort
samt yrkande om generösare grunder
för beräkning av avdrag för bilresor
till och från arbetet.

Utskottet har inte kunnat enas om de
framställda yrkandena i motionerna
med påföljd att de borgerliga ledamöterna
som velat bifalla motionsyrkandena
har avlämnat två reservationer till
utskottets betänkande nr 19. I motionerna
har hänvisats till den pågående
strukturrationaliseringen inom näringslivet
och den rörlighet som kännetecknar
dagens arbetsmarknad. Arbetsplatsnedläggelser
och svårigheten att finna
sysselsättning i vissa orter, framför allt
i Norrlandslänen, har accentuerat denna
rörlighet i fråga om arbete och bostadsort.
Mot bakgrunden av den utvecklingen
får vi räkna med allt fler
pendlare som söker arbete och får sysselsättning,
många gånger tillfällig sådan,
i tätorter på flera mils avstånd
från sin bostadsort.

Den komponent som inte riktigt anpassat
sig till denna utveckling är kommunalskattelagens
bestämmelser om avdrag
för höjda levnadsomkostnader.
Taxeringsmyndigheterna beviljar visserligen
avdrag efter vissa normer men
inte i skiilig omfattning enligt vår uppfattning.
Det är uppenbart att kommunalskattelagens
nuvarande bestämmelser
är ett hinder för en riktig anpassning
till utvecklingen inom näringslivet
och dagens arbetsmarknad. Det
finns många skiil till att vi har des -

1G4

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Avdrag för ökade levnadskostnader vid bosättning pa annan ort m. m.

sa pendlare, och jag ser inget negativt
i detta förhållande mot bakgrund av
dagens situation på arbetsmarknaden.
Det gynnar både utflyttningskommunen
och tätorten. Pendlarna är i regel yngre
personer med familj som ger bygden
liv. Utflyttningskommunen behåller sitt
skatteunderlag, och tätorten slipper
dryga investeringar i bostäder m. m.
Betydande samhällskostnader är förenade
med att flytta en familj, och det
kan således göras både personliga och
ekonomiska vinster, om man inte försvårar
den växtvärk som de flesta städer
och tätorter redan har. Jag vill alltså
i den här delen yrka bifall till reservationen
1 i utskottets betänkande
nr 19.

Vad jag nu anfört gäller också motiveringen
i reservationen 2 avseende avdrag
för bilresor. Bestämmelserna på
detta område är schablonbestämmelser
som ger täckning för resor till arbetet
under förutsättning att dessa inte överstiger
1 000 mil per år. Beservanterna
anser att denna schablon bör utsträckas
att gälla resor upp till minst 2 000 mil
per år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 2.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I reservation 1, bakom
vilken står samtliga oppositionspartier,
önskar vi att utskottet tillstyrker bifall
till ett motionsyrkande om utredning
av och förslag till generösare avdragsregler
då den skattskyldige har arbete
på annan ort än där han är hosatt. Vi
vet ju att många människor tvingas arbeta
på annan ort än där de bosatt sig.
Det är inte bara så, att de inte vill flytta,
utan i många fall kan de inte heller
göra det eftersom bostadsbristen lägger
hinder i vägen. Ofta skulle det gälla att
flytta från en ort med undersysselsättning
till en med mer omfattande verksamhet,
och i regel blir det då fråga om
en ort med brist på bostäder. Dessutom
är många bundna vid exempelvis ett
eget hem. I vissa fall kan givetvis även

familjeförhållandena utgöra ett hinder
för flyttning.

Det är bara i undantagsfall som avdrag
medges för särskilda kostnader.
Det framhålles att vederbörande inte
bör få skattelindring, men människorna
i fråga har ju faktiskt haft kostnader.
Den enskilde ådrar sig rätt stora kostnader,
även om han skulle få en skattelindring,
eftersom detta att bo på ett
ställe och arbeta på ett annat är förenat
med ganska stora utgifter. En eventuell
skattelättnad utgör bara en bråkdel av
den merkostnad som uppstår. Med det
nuvarande systemet blir det faktiskt
skatt även på kostnaderna, och därför
anser vi det vara rimligt att skatten
reduceras genom att avdrag medges.

Reservationen 2 skall jag här inte orda
mycket om. Den har redan behandlats
från denna talarstol. I den reservationen
har vi yrkat på litet mera generösa
regler. Vi tycker att 1 000-milsgränsen
är för snävt tilltagen, speciellt
med tanke på människorna i de områden,
framför allt i Norrland, där reseavstånden
är långa. Där är ett pendelavstånd
på 4 mil ingenting märkvärdigt.
Men det gör 8 mil om dagen, och
då är man uppe i ett par tusen mil om
året. Vi reservanter vill ha en ändring
där, så att människor som är tvingade
till längre resor får en mera rättvis
beskattning.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till de båda reservationer
som är fogade vid bevillningsutskottets
betänkande nr 19.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Avdrag för ökade levnadskostnader
medges inte för sådana
utgifter som uppkommer på grund av
att skattskyldig tar arbete på annan ort
än den där han är bosatt. Anledningen
härtill är att endast sådana kostnader
som har med intäkternas förvärvande
och bibehållande att göra är avdragsgilla.
Avdrag för privata levnadskostnader
medges däremot i regel inte. Men
om en skattskvldig har höga levnads -

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11

105

Avdrag för ökade levnadskostnader vid bosättning på annan ort m. m.

kostnader som en följd av förvärvsverksamheten,
är han berättigad till avdrag
med belopp som motsvarar kostnadsökningen.
Det är dock skattemyndigheternas
sak att bedöma detta. Såvitt
utskottet kan finna har skattemyndigheterna
och skattedomstolarna med
nuvarande bestämmelser ganska stora
möjligheter att bedöma avdragsfrågan
generöst. I den bedömningen ligger faktiskt
i viss mån ett tillgodoseende av
motionärernas önskemål. Utskottet menar
att reglerna täcker alla de fall då
avdrag för ökade levnadskostnader på
grund av dubbelbosättning kan vara
motiverade.

Beträffande frågan om högre avdrag
i Norrlandslänen för resor mellan bosiad
och arbetsplats vill utskottet erinra
om de ändrade regler för beräkning av
avdragsgilla kostnader för sådana resor,
som antogs av 1969 års riksdag. Bestämmelserna
bygger på en schablon så
konstruerad att en skattskyldig —förutsatt
att han kör 1 300 mil privat — för
en körsträcka till och från arbetet om
högst 1 000 mil får göra avdrag för alla
bilkostnader. Oavsett hur långt från arbetsplatsen
han bor får dessutom fullt
avdrag göras för sådana kostnader som
uppstår på grund av slitage.

Denna schablon slår, såsom vi alla
vet, ojämnt. Genom att låta schablonen
bygga på en genomsnittlig körsträcka
på, såsom nämnts, 1 000 mil och genom
att göra kostnader för slitage obegränsat
avdragsgilla inom ramen för schablonen
har man enligt utskottets mening
tagit vederbörlig hänsyn till sådana
skattskyldiga som har långa körsträckor
till och från arbetet.

.lag vill påstå att bestämmelserna i
verkligheten redan är ganska generösa.
Utskottet anser därför att det inte finns
anledning att medge högre avdrag för
bilresor i Norrlandslänen än för riket
i övrigt.

Herr talman! Med detta korta anförande
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt säger att
avdrag får göras för utgifter avseende
intäkternas förvärvande. Har man bosättning
på två orter, har man också
högre levnadskostnader och bör alltså
få göra avdrag härför.

Vidare säger herr Brandt att det är
skattemyndigheterna som skall tolka bestämmelserna.
Men är det inte så, att
riksdagen skall bestämma skatternas utformning
och sedan skall ge de anvisningar
som behövs för att beskattningen
kommer att överensstämma härmed?
Skattemyndigheterna skall inte godtyckligt
kunna avgöra hur skatten skall
drabba medborgarna. Det är i stället
riksdagen som skall dra upp ordentliga
riktlinjer för beskattningen, så att denna
inte i praktiken kommer att utformas
av andra instanser.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, men vår
expertis i bevillningsutskottet har framhållit
att bestämmelserna är sådana, att
skattedomstolarna och övriga myndigheter
redan nu med de bestämmelser
som finns kan göra en generös bedömning.
Med anledning härav har majoriteten
ansett att det inte finns något skäl
för riksdagen att ändra bestämmelserna.
Det är självklart att riksdagen kan
besluta något helt annat, men vi inom
utskottsmajoriteten finner att de nuvarande
bestämmelserna är tillräckliga
för att medge en generös behandling.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Enligt 1 § i taxeringsförordningen
skall vid taxering iakttagas
att taxeringarna blir i överensstämmelse
med kommunalskattelagen och i
möjligaste mån likformiga och rättvisa.
Detta är i och för sig en hög målsättning,
men om den skall kunna infrias
måste självfallet de primära förutsättningarna
finnas. Bl. a. måste skattelagstiftningen
ge underlag för en rättvis
taxering och tillämpningsförcskrif -

166

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Avdrag för ökade levnadskostnader vid bosättning på annan ort m. m.

terna vara sådana att en tolkning möjliggör
en likformig taxering.

Dessa krav är emellertid enligt min
mening inte uppfyllda beträffande avdrag
för fördyrade levnadskostnader
vid arbete å annan ort än familjebosättningsorten.
Särskilt gäller detta för de
s. k. pendlarna, som av skilda anledningar
är tvingade att söka arbete utanför
hemorten, men av olika skäl inte
kan eller vill flytta till arbetsorten.
Den tidsgräns som nu gäller är ekonomiskt
kännbar för många av dessa.
Bestämmelserna om de särskilda skäl
som kan åberopas för avdrag såsom
makes arbete, svårighet att skaffa bostad
etc. tolkas mycket olika.

Utskottet anför att det finns underlag
för en generös bedömning i avdragsfrågan,
men det synes inte tillämpas.
Jag vill därför med anledning av vad
herr Brandt nyss här anförde säga att
det är stor anledning för bevillningsutskottet
att verkligen följa upp den här
frågan och se hur tillämpningen av
skatteförfattningen på detta område
sker.

Vi har i mitt län, Dalarna, många
exempel på att det sker en ganska varierande
bedömning och framför allt
inte någon liberal avdragsbedömning.
1 en tid då vi har en starkt förändrad
arbetsmarknad med en fortgående koncentration
av människor till större tätorter
är det beklämmande att vi samtidigt
skall ha en skattelagstiftning som
driver på denna utveckling.

Det finns också andra saker som man
bör beakta. Jag vill här nämna boendemiljön,
kostnaderna i den nya orten
och konsekvenserna i avflyttningsbygderna.
I Kopparbergs län har denna
fråga under många år rönt stor uppmärksamhet,
och i länstidningarna har
under de senaste veckorna åtskilliga referat
och insändare förekommit som
klart har manifesterat de otillfredsställande
tillämpningsföreskrifter som råder
i det här avseendet. Så sent som i
går hade LO-ägda Dala-Demokraten en
ledare där man mycket starkt under -

strök nödvändigheten av att en ändring
sker i det som vi nu diskuterar. I ledaren
slutar man med följande: »År det
då orimligt att anställda som vill bo
kvar i hemorten, även om de tvingas
söka arbete på andra orter, får göra ett
ringa avdrag för ökade kostnader? Det
bör de få göra. En sådan ordning bidrar
också till att hindra avfolkningen från
inlandet till de trånga städerna.»

Valfriheten borde underlättas genom
en skälig skattelagstiftning och med avdragsrätt
för merkostnader för dem som
vi i det här avseendet kallar pendlarna.
Det är till gagn för både samhälle och
individ, och jag ber, herr talman, att
med det anförda få yrka bifall till reservation
1.

I detta anförande instämde herrar
Eliasson i Sundborn (ep) och Jonsson
i Mora (fp).

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna 1 och 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1 och 3 i utskottets betänkande
nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Xej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Tistad in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11

167

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106
ja och 86 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2 i utskottets betänkande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106 ja och
86 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Skattelättnader för fiskare

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, med anledning av motioner
om skattelättnader för fiskare.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:156
av herr Svenungsson m.fl. och 11:168
av herr Carlshamre m. fl., vari hemställts att

riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde utredning rörande beskattningen
av fiskare i syfte att bereda
dessa möjligheter till skattefritt
avdrag för proviant och förnödenheter
vid fiske och till skattefri avsättning
till investeringsfond;

2) de likalydande motionerna I: 157
av herr Tistad m. fl. och II: 179 av herr
Åberg m. fl., vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde utredning i syfte att uppnå
skattelättnad för fiskare som utövade
sin verksamhet på avlägsna fiskeplatser;
samt

3) de likalydande motionerna 1:495
av herrar Ernst Olsson och Helge Karlsson
samt II: 902 av herr Elmstedt m. fl.,
vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde snabba åtgärder i syfte
att uppnå sådan utformning av bestämmelserna
angående inkomstbeskattningen
av svenska fiskare att reglerna bleve
i överensstämmelse med dem som gällde
i Norge.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 156 och II: 168,

2) motionerna I: 157 och II: 179 samt

3) motionerna 1: 495 och II: 902.

Reservation hade avgivits av herrar
Tistad (fp), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Österdahl
(fp), Vigelsbo (ep), Eriksson i
Bäckinora (ep), Larsson i Umeå (fp)
och Enarsson (m), vilka ansett att utskoltet
under 1—3 bort hemställa,

1(38

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Skattelättnader för fiskare

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 156 och II: 168, I: 157
och 11:179 samt 1:495 och 11:902 i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
i syfte att uppnå skattelättnad
för fiskare som utövade sin verksamhet
på avlägsna fiskeplatser.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Då jag vet att flera talare
kommer att beröra detta betänkande
skall jag bli kortfattad.

En yrkeskår som sedan länge haft att
kämpa med stora svårigheter för att erhålla
en dräglig utkomst av sin näring
är fiskarna och då inte minst de som
bedriver fiske på avlägsna vatten. Det
är inte bara svårt med lönsamheten på
grund av växlande tillgång på fisk, utan
därtill kommer en besvärande konkurrens
från grannländer där motsvarande
näringsutövare åtnjuter betydande fördelar
från skattesvnpunkt. I jämförelse
med beskattningen för sjöfolk som
i många avseenden arbetar under likartade
förhållanden ter sig fiskarnas situation
påtagligt ogynnsam. Flera omständigheter
talar för att fiskarna snarast
möjligt bör komma i ett bättre läge
i fråga om beskattningen, och en skyndsam
utredning härom är påkallad.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I reservationen som är
undertecknad av alla ledamöter i oppositionspartierna
begäres en utredning
i syfte att uppnå skattelättnad för fiskare
som utövar sin verksamhet på avlägsna
fiskeplatser.

Vi reservanter anser att dessa fiskare
bör jämföras med anställda i handelsflottan.
För fiskare på avlägsna fiskeplatser
finns den likheten med anställda
i handelsflottan, att båda grup -

perna är borta från hemorten under
mycket lång tid.

För handelsflottans personal har det
ansetts motiverat med skattelindringar,
och sådana har också genomförts i
skattelagstiftningen. Eftersom samma
förutsättningar föreligger för fiskare
som arbetar långt från hemorten borde
det vara skäligt och riktigt att de också
hade samma förmån. Det innebär
iindå en stor belastning för dem att de
måste vara borta och inte kan utnyttja
de fördelar samhället erbjuder oss som
bor på land.

Nu åberopar majoriteten i utskottet
stödet till fiskerinäringen, men det gäller
ju näringsgrenen som sådan. Det är
bra att detta stöd har kommit till stånd,
men man kan ifrågasätta om det är
tillräckligt. Det är det förmodligen inte.
Stödet kan ge bättre inkomstmöjligheter
för dem som arbetar i näringen.
Men det har egentligen inte mycket att
göra med skattefrågan. Här gäller det
individen och individens skatt. Om näringen
får ett stöd ger detta bättre inkomster,
men det gäller att inte beskatta
de inkomsterna på samma sätt som
man beskattar andra, eftersom det i detta
fall föreligger särskilda omständigheter.
Vi reservanter begär en utredning
av frågan. Vi anser att det föreligger
starka motiv för en rättvisare beskattning
för de fiskare som är hänvisade
till fiskeplatser långt från hemorten.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottet är
enigt om att fiskerinäringen har att
kämpa med ekonomiska svårigheter på
grund av att fångst- och avsättningsmöjligheterna
starkt har försämrats.
Däremot är utskottet inte lika enigt när
det gäller att finna stödåtgärder för
denna eftersatta yrkesgrupp.

I de motioner som behandlats av utskottet
har så gott som samtliga för -

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 169

slagsställare tänkt sig vissa skattelättnader
som ansluter till den svenska sjömansbeskattningen,
vilken trädde i kraft
den 1 januari 1959. Den tillkom som ett
resultat av ett internordiskt samarbete
och innebär lättnader i sjömännens beskattning.
Både motionärerna och reservanterna
anser att rättviseskäl talar
för att svenska fiskare och svenska sjömän,
som i mångt och mycket har likartade
arbetsförhållanden, borde åtnjuta
skattelikställighet. De svenska fiskarna
skulle därmed också bli jämställda
i skattehänseende med såväl sina
danska som sina norska yrkesbröder,
som redan har denna skattelättnad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Prövningsnämnden i
Göteborgs och Bohus län har utfärdat
anvisningar till ledning för taxering
av värdet av fiskares hushållsfisk. Fiskare
som en längre period måste vistas
utom hemorten kan enligt dessa anvisningar
medges avdrag för merutgifter
med högst 470 kr. Vidare medges yrkesfiskare
som tillämpar planenlig avskrivning
avdrag för värdeminskning av fiskefartyg
med 10 procent av anskaffningskostnaden
för skrov, motor och annan
fast utrustning.

Vi som tillhör utskottsmajoriteten säger
att vi är medvetna om att fiskerinäringen
under de senaste åren har fått
kämpa med ekonomiska svårigheter på
grund av försämrade fångst- och avsättningsmöjligheter.
Men vi påminner
också om att detta förhållande har uppmärksammats
av statsmakterna. År 1969
fattade riksdagen beslut om särskilda
stödåtgärder. För budgetåret 1969/70
anvisades sålunda 10 miljoner kronor
i konsolideringslån till fiskare och 4
miljoner kronor i rationaliseringslån.
Vidare beviljades anslag på 3 miljoner
kronor till siirskilt omställningsbidrag
för fiskare som önskar övergå till an -

Skattelättnader för fiskare

nan verksamhet. Sådant bidrag kan utgå
med högst 12 000 kronor.

Under innevarande budgetår har 1,5
miljoner kronor fått disponeras för prisreglering
av fisk och 1,2 miljoner kronor
för avsättningsbefrämjande åtgärder.
Fiskprisutredningen har nyligen
avgivit förslag om statliga kreditgarantier
för lån till investeringar inom näringen
— en proposition härom kommer
att läggas fram under vårriksdagen.
Vidare kommer förslag att framläggas
från jordbruksdepartementet om
ökade ekonomiska resurser för fiskeristyrelsen
att handlägga ärenden rörande
fiskehamnar och vidta stödåtgärder
på fiskets område.

Jag säger detta, herr talman, för att
visa att en hel del åtgärder har föreslagits
för att hjälpa fiskarna just i medvetande
om att de, som jag har poängterat,
har ekonomiska svårigheter. Det
bör också nämnas att förslaget till Nordektraktat
upptar särskilda övergångsbestämmelser
för att tillgodose det
svenska fiskets intressen, att gälla i fem
år.

Utskottet vill inte tillstyrka motionerna
om särskilda omkostnadsavdrag
vid beskattning av fiskare. Och varför?
Jo, därför att detta skulle stå i strid
mot principerna för beskattningen. I
den mån en ändring av nu tillämpade
normer för beräkning av omkostnadsbidrag
kan anses påkallad bör den enligt
utskottets mening genomföras inom
ramen för nu gällande lagstiftning och
genom av vederbörande myndigheter
utfärdade anvisningar.

Vad gäller yrkandet om införande av
riitt för fiskare att skattefritt avsätta
till investeringsfond skulle en sådan reform
strida mot grundläggande principer
vid beskattningen — det har vi
framhållit tidigare, och vi understryker
det ånyo. Redan nu har yrkesfiskare
möjlighet att i viss utsträckning
utjämna sina inkomster mellan olika
beskattningsår genom rätten till avskrivning
på båtar och redskap.

170

Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Skattelättnader för fiskare

Herr talman! Jag har velat redovisa
detta, eftersom herr Åberg tog upp fiskarnas
förhållanden i ett tidigare ärende
som jag inte tog till orda i. Nu ämnar
jag inte gå upp i någon replik i detta
ärende. Jag hade bestämt mig för att
försöka fatta mig kort, och även om
detta anförande blev litet längre än det
förra anförandet är det väl ändå relativt
kort.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag skall liksom herr
Brandt försöka fatta mig kort men måste
ändå anföra några synpunkter i denna
fråga.

Jag vill först säga att det för mig
finns anledning att anföra samma synpunkter
i denna fråga som jag gjordo
på bevillningsutskottets betänkande nr
18. Båda ärendena berör den nordiska
samordningen. Här är det kanske ännu
lättare att få konkreta exempel från
de övriga nordiska länderna när det
gäller att tillmötesgå fiskarnas önskemål
om ett underlättande i skattehänseende.

I Norge har fiskarna — som det har
påpekats förut — om de har befunnit
sig på avlägsna fiskevatten under minst
15 veckor rätt att göra ett tolvprocentigt
avdrag på nettoinkomsten. Beloppet
är dock maximerat till 3 000 kronor.
1 Danmark har fiskarna en liknande
rätt, även om den summa de får dra
av är något lägre. T Finland kan de
skatteregler som gäller för sjömännen
också få tillämpas för fiskarna. I vårt
land har vi liknande lättnader genom
sjömansskatten som även på något sätt
borde kunna tillämpas för fiskarna.

Vad gör bevillningsutskottet, när det
skall behandla en fråga som denna? Jo,
herr Brandt räknar upp en hel rad olika
saker, som han menar hör hemma
i detta sammanhang men där jag har
en helt annan uppfattning.

Herr Brandt säger att prövnings -

nämnden i Göteborgs och Bohus län
gått med på ett proviantavdrag på 470
kronor. Det är rätt. Men herr Brandt
glömmer liksom utskottet i övrigt att
tala om att man beskattar t. o. m. kokfisken
med 160 kronor. Det reella avdrag
som en svensk fiskare får är 310
kronor. Om man jämför detta med förhållandena
i Danmark, finner man att
avdraget där varierar mellan 900 och
1 400 kronor. I Norge kan avdrag medgivas
med ända upp till 3 000 kronor.

Vidare talade herr Brandt om hamnutredningens
förslag, som kommer att
framläggas. Vi har ännu inte hunnit
att ta ställning till det. Vad vi vet äi*
att det har väckt förvåning och att det
på vissa håll nog kommer att bli ljudliga
protester. På de platser där hamnarna
kommer att läggas ned och förfalla
kommer man nog inte att anse att
man får något stöd till fisket från statsmakterna.

Vad gäller prisregleringsverksamheten
på fiskets område är detta ju inte
något märkvärdigt — det är inget stöd
i och för sig. Vi har haft prisreglering
i många år; bestämmelserna bara gjordes
om för ett par år sedan och anpassades
i någon mån till jordbrukets
förhållanden. De är inte lika bra som
de man har inom jordbruket, men det
har ändå i någon mån blivit en förbättring.

Utskottet talar också om konsolideringslånen,
och även herr Brandt var
inne på dessa och nämnde de 10 miljoner
som riksdagen fattat beslut om.
Men både herr Brandt och utskottet
glömmer att tala om att hälften av dessa
10 miljoner har tagits ur fiskets egen
prisregleringskassa. Det är, med andra
ord, fiskarnas egna pengar, som de får
låna — jag poängterar att det inte iir
fråga om stöd utan om lån som skall
återbetalas.

Vidare nämndes omställningsstödet,
som i bästa fall kan uppgå till 12 000
kronor. Det stödet utgår till dem som
flyr från yrket och förbinder sig att

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 171

inte återvända till det inom två år. Hur
i all världen det stödet kan föras in i
en diskussion om en motion som syftar
till en skattelättnad för dem som
stannar kvar i yrket har jag väldigt
svårt att förstå.

Om man verkligen menar någonting
med allt det som nu och då och ganska
ofta sägs om en nordisk samordning,
förstår jag inte — som jag sagt tidigare
t dag — varför man inte kan börja
i smått. Varför skall det vara stora bombastiska
saker? Varför kan man inte
ta sig an de små praktiska frågor soin
det går att ordna?

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationen. Det är
ju endast en utredning som har begärts,
och jag kan inte fatta varför man
är rädd för denna utredning.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Liksom herr Åberg vill
jag säga att alla de stödåtgärder för
det svenska fisket som herr Brandt
räknade upp dels är ganska ihåliga och
dels inte gäller några större belopp.

Vi skall nu samarbeta inom Nordek.
Herr Brandt säger att man under en
viss övergångstid får ett visst stöd för
det svenska fisket. Men efter de fem
åren skall vi alltså konkurrera helt fritt
med de andra nordiska länderna. I Norge
har man ungefär 7 000 kronor per
fiskare i direkt statligt stöd. Man har
dessutom betydligt förmånligare låneförhållanden
än fiskarna i vårt land.
Det har man också i Danmark och
Finland. Man har också skatteförhållanden
som är mycket fördelaktigare
än våra.

Jordbruksministern har vid flera tillfällen
uttalat att vi skall utnyttja denna
tid till att ge de svenska fiskarna
möjlighet till konkurrens på bättre villkor
efter övergångstiden i Nordek. Nu
finns det ju möjligheter att sätta in åtgärder
som verkligen kan likställa fiskarna
i de nordiska länderna. Herr
Brandt talade om principer. Men i det -

Skattelättnader för fiskare

ta fall har vi ju redan knäckt principfrågan
eftersom vi låter de svenska sjömännen
få en särlagstiftning. Det finns
all anledning att jämställa fiskarna med
sjömännen i detta avseende. När det
gäller principiella frågor måste man
väl ändå ta hänsyn till hur man har
det i grannländerna som vi skall konkurrera
med. I Norge och Danmark har
man dessa bestämmelser. Låt oss då få
dem också här! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag måste rätta till en
felaktighet som herr Åberg gjorde sig
skyldig till. Herr Åberg medgav att jag
hade rätt beträffande de 450 kronorna
och beträffande de 160 kronor som fiskarna
får ta upp för hushållsfisk. Men
inte ens herr Åberg kan väl säga att
det är någon hög summa. Man får inte
äta så förfärligt mycket fisk för 160 kronor.
Men båda dessa summor har fiskarna
själva, enligt vad jag har erfarit, varit
med om att fastställa i prövningsnämnden.
De har icke kunnat styrka
högre kostnader än 450 kronor.

Beträffande prisregleringsfonden sade
herr Åberg att det skulle vara fiskarnas
pengar. Det är väl inte mera
fiskarnas pengar än jordbrukets prisregleringsfond
är jordbrukarnas; det iir
pengar som konsumenterna har betalt.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! För att börja med det
sista som herr Brandt sade vill jag framhålla
att jag vid många tillfällen har
varit med och diskuterat vem som bär
tillskjutit de pengar som finns i fiskets
prisreglcringsfond. Större kapaciteter
på detta område än både herr Brandt
och jag har uttalat att det är mycket
svårt att klart och entydigt förklara
vem som har gjort det, men de myndigheter
som har hand om pengarna har
sagt att de emanerar från fiskerinäringen
och är avsedda för den näringen.
I vissa fall kommer pengarna från

172 Nr 11

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Skattelättnader för fiskare

konsumenten men i andra fall från producenten,
beroende på huruvida pengarna
flyter in när priserna ligger på
miniminivå eller om de flyter in vid
auktionerna när priserna är höga.

Jag skall kanske inte orda så mycket
om detta, men när det gäller de 470
kronorna — inte 450 — som prövningsnämnden
i Göteborgs och Bohus
län har gått med på så är det riktigt
att i prövningsnämnden finns en representant
för näringen.

Vad jag ville framhålla är att detta
mark och Norge. Herr Brandt glömde
att jag sade: Jämför med 900—1 400
kronor i Danmark, jämför med 3 000
kronor i Norge. Det är den jämförelsen
som skall göras.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Tistad m. fl.

votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102 ja och
88 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 103, angående grunderna för partistöd
i anledning av statsverkspropositionen;
samt

från tredje lagutskottet:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
vattenreglering under år 1970
jämte motioner i ämnet;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framlagda förslag
angående riktlinjer för en reform
av inskrivningsväsendet jämte motioner
i ämnet; och

nr 97, i anledning av motioner om
översyn av bestämmelserna om straff
för djurplågeri.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 35, angående ökat stöd till vuxenutbildningen,
och

nr 36, angående vissa anslag ur kyrkofonden,
m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 18 mars 1970 em.

Nr 11 173

§ 13

Anmäldes följande motioner:
nr 1178, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 25, angående musik- och
dansutbildning m. m., samt

nr 1179, av herr Kållstad och fru
Frsenkel, likaledes i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 25.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Enarsson

(m) till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
utbyggnad av Trollhätte kanal.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.01 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson