Meddelande ang. plenum fredagen den 3 april...................... 3 (Riksdagens protokoll 1964:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13

ANDRA KAMMAREN

1—2 april

19<

Debatter m. m.

Onsdagen den 1 april

Sid.

Meddelande ang. plenum fredagen den 3 april...................... 3

Svar på fråga av herr Eliasson i Sundborn ang. kommunala anslag för

upprätthållande av tågförbindelser.........;''................... 4

Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde:

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten
m. m............................................. • • • 5

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader... 8

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar...................... 10

Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader.................... 13

Avsättning till fonden för idrottens främjande................... 14

Väckta motioner om statsbidrag till Sveriges schackförbund....... 32

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande................ 34

Väckt motion om stöd för turistnäringen inom Stockholms läns kust och

skärgårdsområde....................................... 40

Statens hantverks- och industrilånefond......................... 41

Uppförande av Sverigehuset..................................... 43

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt,
m. ................................................... 45

Meddelande ang. den utrikes- och handelspolitiska debatten......... 64

Interpellationer av:

herr Holmberg ang. utredning rörande rennäringen............... 65

herr Nilsson i Gävle ang. kreditrestriktionernas inverkan på planerad

bostadsproduktion......................................... 66

herr Källstad ang. brevbäringsservicen.......................... 66

herr Fälldin ang. arbetstagares förenings- och förhandlingsrätt i vissa
fall....................................................... 67

Meddelande om enkla frågor av:

herr Antby ang. lokalisering till Bengtsfors av enskild industri..... 72

1—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Svenungsson ang. visst skydd för bostadssökande............ 72

herr Börjesson i Falköping ang. statlig export av vapen........... 72

herr Eliasson i Moholm ang. skördeskadeersättningens utformning.. 72

herr Dickson ang. visning av svensk film vid statsbesök........... 72

Torsdagen den 2 april

Svar på interpellationer av:

herr Hedin ang. laxfisket i Östersjön............................ 73

herr Hagberg ang. åtgärder i anledning av den sydafrikanska regeringens
apartheidpolitik..................................... 76

Interpellation av herr Eriksson i Bäckmora ang. ersättningskommunikationer
för nedlagd järnväg................................... 83

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 april

Bevillningsutskottets memorial nr 30, om ändrad lydelse av 46 § 2 mom.

kommunalskattelagen, m. m. (gemensam omröstning)........... 3

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde................................. 5

— nr 34, ang. uppförande av en för Svenska turisttrafikförbundet

m. fl. institutioner gemensam administrationsbyggnad (Sverigehuset)
på Blanchetomten i Stockholm.......................... 43

— nr 35, ang. ändring i riktlinjerna för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
........................... 45

— nr 36, ang. tillbyggnad av Institutet för metallforskning......... 45

Bevillningsutskottets betänkande nr 23, ang. förordning om särskilt

investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt,

m. m......... 45

Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning........ 64

Första lagutskottets utlåtande nr 12, ang. målsägandes möjligheter att
utfå skadestånd, ang. skadestånd på grund av brott och ang. ersättning
av allmänna medel för skada vid brott av rymling_____________ 64

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

Onsdagen den 1 april

Kl. 14.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 30
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla
vad bevillningsutskottet hemställt under
punkten A) i betänkande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren avslagit Kungl.
Majrts proposition nr 18.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 108 Ja och 110 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 73 Ja och 70 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 108 Ja och 110 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 181 Ja och 180 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2

Meddelande ang. plenum fredagen den
3 april

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid kammarens plenum på fredag avses
såsom första ärende skola behandlas
ett av statsutskottet avgivet utlåtande
angående svensk medverkan vid
upprättande av FN:s fredsstyrka på
Cypern. Utlåtandet kommer att föreligga
till bordläggning vid morgondagens
sammanträde och utskottet har hemställt
att ärendet företages till avgörande
efter endast en bordläggning.

Bland två gånger bordlagda ärenden
på fredagens föredragningslista kommer
jordbruksutskottets utlåtande angående
utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde att uppföras
främst. Statsutskottets utlåtande
angående försvarsgrensstabernas organisation,
vilket i dag bordlägges andra
gången, kommer att upptagas till avgörande
på fredag.

§ 3

Justerades protokollen för den 17,
den 18, den 19 och den 20 nästlidne
mars.

§ 4

Herr talmannen meddelade, att herr
Wedén enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 1—den 5 innevarande april.

Herr Wedén beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

§ 5

Svar på fråga ang. kommunala anslag
för upprätthållande av tågförbindelser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
»om yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat mig dels om jag uppmärksammat
att statens järnvägar, bl.a.
i Dalarna, krävt kommunala anslag för
upprätthållande av vissa nödvändiga
tågförbindelser, dels om jag anser dylika
krav från statens järnvägars sida
förenliga med principerna för den statliga
trafikpolitiken.

Enligt de riktlinjer för trafikpolitiken,
vilka riksdagen nyligen antagit,
bör ersättning av statliga medel lämnas
för täckning av underskott i trafik,
som erfordras för att säkra en tillfredsställande
transportförsörjning. Jag anser
därför anspråk av det slag frågeställaren
nämnt inte vara förenliga med
denna princip.

Vidare anförde

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber först att till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få uttala ett
tack för svaret på min fråga. Jag gör
detta så mycket hellre som statsrådets
svar är utomordentligt klarläggande
och positivt. Bakgrunden till min fråga
är att tre kommuner i Dalarna, nämligen
Järna, Nås och Floda, på grund av
krav från SJ :s sida tillsammans skall
betala ett årligt anslag på 10 000 kronor
för upprätthållande av en förbindelse
mellan Floda och Vansbro, närmast för
elever som går i realskolan i Vansbro.

Järnvägssträckan är 45 km, och en
indragning av rälsbussförbindelsen på
morgonen skulle med hänsyn till det
långa avståndet och vägarnas beskaffenhet
i området innebära ett allvarligt
avbräck för denna bygds strävan att
skapa goda utbildningsmöjligheter.

Från statsmakterna har senast i fjol
mycket starkt un der strukits, att statens
anslag till SJ avser att ge detta företag
möjlighet att upprätthålla en icke lönsam
trafikservice, om denna från samhällets
synpunkt är nödvändig. Riksdagen
har också liksom departementschefen
mycket starkt betonat, att det i
första hand gäller upprätthållande av
nödvändig trafik i glesbygderna.

Mot denna bakgrund finner jag det
uppseendeväckande, att företrädare för
SJ gentemot vissa konununer uppställer
krav på kommunala anslag för upprätthållande
av helt enkelt nödvändiga
järnvägsförbindelser. Det har sagts mig
att SJ :s representanter förklarat att förbindelsen
mellan Floda och Vansbro
skulle dras in, därest kommunalt bidrag
inte lämnades. För mig framstår
det som orimligt att kommunerna skall
tvingas ge anslag, när staten så att säga
köper en kollektivbiljett. En sådan ordning
förefaller mig inte överensstämma
med riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken.

Jag noterar därför med tacksamhet,
att herr statsrådet i svaret så klart säger
ifrån, att han anser anspråk av det
slag jag nämnt inte vara förenliga med
riktlinjerna för trafikpolitiken. Jag utgår
från att inte bara de tre nämnda
kommunerna utan även en rad andra,
som befinner sig i samma situation, befrias
från betalningsskyldighet. Det gäller
nämligen inte bara tre kommuner.
Jag har i min hand en framställning
från SJ till några kommuner i Södermanland,
vilken tyder på att ett flertal
kommuner för närvarande bär att betala
sådana bidrag. Med hänsyn därtill
är jag som sagt glad att det nu skapats
klarhet.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ G

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående

Onsdagen den 1 april 1904

Nr 13

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

försvarsgren.ss tubernas organisation

in. in. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 7

Föredrogs den av herr Wennerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående fackskolorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Statens institut för hantverk och industri:
Bidrag till kursverksamheten m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 12, punkt
15, s. 28—30) föreslagit riksdagen att
till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 565 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Stefanson
in. fl. (I: 197) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordgren in. fl.
(11:242), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte till Statens institut
för hantverk och industri: Bidrag till
kursverksamheten m. in. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag av

665 000 kr. i stiillet för i statsverkspropositionen
föreslagna 565 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:197 och 11:242, till Statens institut
för hantverk och industri: Bidrag till
kursverksamheten in. in. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag av
565 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Nils
Theodor Larsson, Åkerlund, Sundin,
Harry Carlsson, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Eliasson i Sundborn, Bohman,
Antonsson, Kelander och Källstad, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:197 och 11:242, till Statens
institut för hantverk och industri: Bidrag
till kursverksamheten m. m. för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 665 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! I den reservation som
avgivits vid denna punkt föreslås en
uppräkning av anslaget till statens institut
för hantverk och industri med
100 000 kronor — från av Kungl. Maj:t
äskade 565 000 kronor till 665 000 kronor.

Vid bedömningen av reservationsyrkandets
relevans bör man ha i minnet
att den av institutet bedrivna kursverksamheten
ökat kraftigt under de senaste
fem—sex budgetåren. Institutet
började verksamheten i nuvarande form
på hösten 1941. Upprättandet av institutet
grundar sig på ett riksdagsbeslut
från år 1937, och verksamheten regleras
nu enligt en statlig instruktion av
år 1963. Verksamheten står under ledning
av en av Kungl. Maj:t tillsatt styrelse.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

Under det första egentliga verksamhetsåret
— d. v. s. 1942 — omfattade
institutets kursverksamhet 79 kurser
med 2 254 deltagare. Fram till budgetåret
1962/63 hade verksamheten ökat i
imponerande omfattning och institutet
hade då inte mindre än 500 kurser med
cirka 13 000 deltagare. Det är således
en mycket imponerande verksamhetsökning
som institutet kan uppvisa, men
tyvärr har det statliga anslaget ingalunda
följt med i denna utveckling. Vill
man räkna i procent och gå en tioårsperiod
tillbaka i tiden, skall man finna
att anslaget för budgetåret 1953/54 svarade
för 31 procent av kostnaderna.
Sedan dess har anslaget kontinuerligt
minskat, om man bedömer det i förhållande
till verksamhetens omfattning.
Det uppgick för budgetåret 1962/63 till
endast 14 procent av kostnaderna jämfört
med 31 procent tio år tidigare. Om
man alltså utgår från verksamhetens
omfattning och ställer statsanslaget i
relation till denna, finner man att anslaget
sjunkit till mindre än hälften under
den senaste tioårsperioden.

Jag föreställer mig att kammarens
ledamöter är ense om att i en tid av
stark strukturomvandling inom industrien
och hantverket och i en tid då
konkurrensen på den internationella
marknaden ökar mycket starkt, så är
det ett allmänt intresse att yrkeslivets
och näringslivets folk får den möjlighet
till utbildning och rådgivning som
är en grundförutsättning för att konkurrenskraften
från det svenska näringslivets
sida skall vara intakt, så att vi
skall kunna hävda oss väl på marknaden.
Man kan visserligen säga att staten
inte har förbundit sig att mer eller
mindre automatiskt följa institutets
verksamhetsutveckling genom anslag
som ökar i förhållande till verksamhetens
omfattning, men, herr talman, man
kan inte komma ifrån att det grundstöd
till institutets verksamhet som statsanslaget
skall anses utgöra måste öka
i något så när rimlig proportion till

verksamhetens ökning, om man skall
ha en tillförlitlig garanti för en önskvärd
stabilitet i institutets verksamhet.

Enligt den statliga instruktionen åligger
det institutet att anordna kurser
och föreläsningar i praktiska och teoretiska
ämnen för yrkesmän inom hantverket
och industrien. Institutet skall
vidare vara tekniskt rådgivande organ
och utöva konsultativ verksamhet, såsom
teknisk informationsverksamhet
beträffande material, arbetsmetoder och
arbetsredskap på olika yrkesområden.
Institutet är i den statliga instruktionen
särskilt ålagt att upptaga yrkesmännens
olika praktiska problem till behandling
— problem av teknisk eller
teknisk-ekonomisk art.

Dessa uppgifter söker institutet fylla
dels genom sin kursverksamhet och dels
genom en omfattande provnings- och
informationsverksamhet. Kurserna är
upplagda som mästarkurser, yrkestekniska
specialkurser, demonstrationskurser
och informationsdagar. Provnings-
och informationsverksamheten
sker i samverkan med kursverksamheten.
Institutets laboratorier och verkstäder
förfogar över modern teknisk
apparatur och kan åtaga sig de mest
skiftande undersökningsuppdrag.

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga, men jag tror att den lilla
glimt, som jag har sökt ge av institutets
verksamhet, visar att staten bör på
allt sätt stödja den verksamhet som det
här är fråga om.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till punkten 15 i detta utlåtande.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Till att börja med kan
jag instämma i vad den föregående ärade
talaren sade, nämligen att det är
mycket angeläget att även fortbildningen
inom hantverk och industri får det
stöd av staten som den är berättigad
till.

Statens institut för hantverk och in -

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

dustri är den enda institution vi liar,
där man kan erhålla fortbildning inom
den del av näringslivet det här rör sig
om. Det är också ostridigt att den stora
ökningen av institutets verksamhet svarar
mot ett mycket starkt behov inom
näringslivet. Deltagarantalet i institutets
kurser, rådgivningsverksamheten
och den verksamhet institutet bedriver
på vissa platser ute i landet har ökat
avsevärt. Likaledes har på begäran av
näringslivets folk ute i landsorten den
ambulerande kursverksamheten starkt
ökats. Detta har medfört ytterligare
kostnader.

Inom institutets styrelse anser man
det vara synnerligen angeläget att främja
all kursverksamhet av ovan angivet
slag. De ökade utgifterna och den sjunkande
procentuella andel av utgifterna
som täcks med statsanslag har framtvingat
allt högre kursavgifter, och enligt
styrelsens uppfattning är avgifterna
nu så höga att de inte kan höjas ytterligare.
Institutets förutsättningar att i
framtiden fullgöra sina arbetsuppgifter
kommer att allvarligt försämras i stället
för att som önskvärt vore förbättras,
om inte statsanslaget uppjusteras i enlighet
med styrelsens och reservationens
förslag.

Herr talman! Med hänsyn till det anförda
och angelägenheten av en god
fortbildning på detta område, ber jag
att med dessa få ord få yrka bifall till
reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Till de båda föregående
talarna vill jag säga, att det inte är värdet
av den verksamhet som statens institut
för hantverk och industri bedriver
vi här tvistar om. Den sätter vi alla
mycket stort värde på, och den har oerhörd
betydelse för både näringslivet
och yrkesutbildningen.

Nej, här är det fråga om hur långt
man skall sträcka sig när det gäller anslagshöjningar.
I tionde huvudtiteln är
anslagen höjda praktiskt taget över hela

linjen. Även i punkt 15 i föreliggande
utlåtande, som gäller kursverksamheten
vid institutet, har anslaget höjts med
80 000 kronor. Dessutom har Kungl.
Maj :t påtagit sig avlöningsansvaret för
en befattningshavare som tidigare har
varit avlönad på annat sätt. Den totala
anslagshöjningen är därför 100 000 kronor,
alltså till 565 000 kronor.

Nu föreslår reservanterna en ytterligare
anslagshöjning på 100 000 kronor.
Jag vill för egen del säga, att visst vore
det bra om vi kunde dela ut pengar
överallt där det behövs, men tyvärr har
vi inte så ställt ekonomiskt att vi kan
göra det. Det är ingen konst att begära
mer pengar. Det behövs ingen större
tankeskärpa för det. Inte heller är det
svårt att förbruka mer pengar än man
blivit tilldelad. Och här har ju ändå departementschefen
tagit hänsyn till de
ändrade förhållanden som inträtt och
följt kommerskollegii kostnadsberäkningar.
Med utgångspunkt därifrån har
utskottsmajoriteten inte ansett sig kunna
gå längre än vad Kungl. Maj:t gjort
i detta fall.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Antonsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15:o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av fröken Andersson
in. fl.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 109 ja och 103 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 16

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17

Bidrag till företagareföreningar m. fl.:

Administrationskostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 17, s. 31—
35) föreslagit riksdagen att dels medgiva,
att statsgaranti för lån till hantverks-
och industriföretag m. m. finge
under budgetåret 1964/65 beviljas intill
ett belopp av 55 000 000 kr., dels ock
till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Mattsson m. fl.
(1:544) och den andra inom andra
kammaren av herrar Eliasson i Sundborn
och Wahrendorff (11:654), i vilka
motioner såvitt nu var i fråga hemställts
att riksdagen måtte besluta att
till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1964/65 anvisa ett anslag av
2 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medgiva att statsgaranti för lån till

hantverks- och industriföretag m. in.
finge under budgetåret 1964/65 beviljas
intill ett belopp av 55 000 000 kr.;

h) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:544
och II: 654 såvitt nu var i fråga till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.:
Administrationskostnader för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Nils Theodor
Larsson, Åkerlund, Sandin, Harry Carlsson,
Stålil, Nilsson i Göingegården,
Eliasson i Sundborn, Bohman, Antonsson,
Nelander och Källstad, vilka ansett
att utskottet bort under b) hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:544 och 11:654 såvitt nu
var i fråga till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Kungl. Maj:t har i fråga
om bidrag till företagareföreningarna
föreslagit en viss uppräkning när det
gäller såväl anslaget för de egentliga
administrationskostnaderna som anslaget
till subventioner för täckande av
förluster liksom också i fråga om räntegarantien.
Det sammanlagda belopp
som äskas är dock betydligt lägre än
vad kommerskollegium och Företagareföreningarnas
förbund har ansett nödvändigt.
Det är mot den bakgrunden
som vi reservanter har tillstyrkt en
motion från centerhåll om ytterligare
ökning av företagareföreningarnas administrationsbidrag
med 200 000 kronor
för nästa budgetår.

För utvecklingen av de mindre och
medelstora företagen, vilka oftast saknar
möjligheter att själva anställa särskild
expertis för utvecklingsarbete,

Onsdagen den 1 april 1904

Nr 13

Bidrag (ill företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

spelar företagareföreningarna en utomordentligt
viktig roll. Föreningarna driver
en rådgivande verksamhet, som det
är ytterst angeläget att bygga ut. Här
tänker jag inte enbart på det förhållandet,
att vi nu har ett skärpt konkurrensläge
både för de företag som arbetar på
exportmarknaden och för de företag
som arbetar på hemmamarknaden och
som fått en ökad konkurrens från importsidan.
Jag skulle också vilja understryka,
att företagareföreningarnas
verksamhet har ett viktigt lokaliseringspolitiskt
syfte. Jag skall inte här
ta upp hela lökaliseringsfrågan och dess
många aspekter till belysning, men, herr
talman, jag vill påpeka att situationen
på många håll i landet är sådan, att det
främst är de redan befintliga företagens
utveckling som blir avgörande för möjligheterna
att bibehålla och stärka sysselsättningsmöjligheterna.
Enligt min
mening borde man från statsmakternas
sida mindre ensidigt inrikta sig på omflyttningen
av arbetskraft och mera inrikta
sig på att bl. a. genom företagareföreningarnas
verksamhet underlätta de
mindre och medelstora företagens utveckling
i dessa delar av landet.

Låt mig sedan tillägga att företagareföreningarnas
ekonomiska och personella
resurser är oerhört varierande i
de olika länen. Skillnaderna kan vara
förklarliga med hänsyn till att en del
föreningar arbetat under många år, medan
andra tillkommit för relativt kort
tid sedan. Men dessa starkt varierande
olikheter i personella resurser förefaller
mig inte motiverade.

Avslutningsvis vill jag understryka,
att landstingen redan nu ger företagareföreningarna
betydande anslag. Kommerskollegium
har uppgivit eller i varje
fall beräknat landstingens sammanlagda
bidrag till inte mindre än 1,8 miljon
per år. Om riksdagen inte ser till att
företagareföreningarna får tillräckliga
resurser, tvingas i realiteten landstingen,
framför allt i de län där man har
sysselsättningssvårigheter, att öka sitt

stöd. Det blir med andra ord även här
en övervältring av kostnaderna från stat
till kommun.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
fröken Andersson m. fl.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Inte heller jag skall ta
upp någon diskussion med herr Eliasson
om lokaliseringspolitiken. Den får
vi ju möjlighet att diskutera i annat
sammanhang. Om vi skall uppnå det
mål vi siktar till, nämligen upprätthållandet
av den fulla sysselsättningen,
kommer vi nog att få tillgripa både lokaliseringspolitik
och omflyttningar av
arbetskraft. Men den dagen den sorgen.

Utskottsmajoriteten har i fråga om
den punkt vi här diskuterar följt departementschefens
förslag, som är byggt på
kommerskollegiums beräkningar. Det
betyder att ramen för den statliga garantien
ökas med 10 miljoner kronor,
från 45 till 55 miljoner, att bidraget till
administrationskostnaderna höjs till 1,3
miljon eller med 300 000 kronor, och
att subventionerna ökas med 200 000
till 500 000 kronor.

Om jag sedan därtill lägger vad som
kommer i nästa punkt, nämligen en statlig
räntegaranti på 1,2 miljon, tycker
vi nog inom utskottsmajoriteten att ökningen
blir ganska markant. Om det
funnes obegränsade möjligheter, är det
klart att ingen skulle gå emot att företagareföreningarna
finge betydligt mera
pengar, men då det är många om budet
och många som skall dela den kaka som
ändå är given, har vi inte velat gå längre
än till vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17:o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 103 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna IS—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar Kungl.

Maj:t hade (punkt 54, s. 114

o. 115) föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens pris- och
kartellnämnd, att tillämpas tills vidare

från och med budgetåret 1964/65, dels
och till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 2 964 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Sueningssnn
(I:547) och den andra inom andra
kammaren av herrar Nordgren och Edlund
(11:664), i vilka motioner såvitt
nu var i fråga hemställts att riksdagen
måtte dels för budgetåret 1964/65 till
Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar
anvisa 2 674 000 kr., dels ock i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
Kungl. Maj:t måtte vid detta års höstriksdag
framlägga förslag om en ytterligare
begränsning av verksamheten vid
statens pris- och kartellnämnd fr. o. m.
den 1 januari 1965.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 547 och II: 664 såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens prisoch
kartellnämnd att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 2 964 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Åkerlund, Nilsson
i Göingegården och Bohman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:547 och 11:664 såvitt nu
var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
avlöningsstat för statens pris- och
kartellnämnd för budgetåret 1964/65
inom ramen av ett belopp av 2 674 000
kr.;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 2 674 000 kr.;

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t an -

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

I 1

hålla att Kungl. Maj:t måtte vid innevarande
års höstriksdag framlägga förslag
om eu ytterligare begränsning av verksamheten
vid statens pris- och kartellnämnd
fr. o. in. den 1 januari 1965.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NILSSON i Göingegården (h);

Herr talman! Under denna punkt finns
en reservation, vari hänvisas till en motion
II: 664 med yrkande på eu nedsättning
av anslaget till statens pris- och
kartellnämnd. En motion med samma
innehåll och yrkande var föremål för
riksdagens behandling förra året. Den
gången hänvisade utskottet till att denna
fråga var föremål för statsmakternas
övervägande. Man ville med hänsyn
därtill inte vidta någon ändring av
anslaget eller begränsa pris- och kartellnämndens
verksamhet.

Motionärerna har i år återkommit
med ett krav om dels en anslagsminskning,
dels en begränsning av nämndens
verksamhet. Utskottsmajoriteten
har i år liksom förra året inte velat
vara med om detta utan ansluter sig till
departementschefens förslag om ett
ökat anslag.

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till att detta ärende var föremål för en
rätt ingående debatt vid förra årets
riksdag inte nu ge mig in på någon diskussion.
Jag ber helt kort att få yrka
bifall till reservationen under punkt 53
av fröken Andersson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I de motioner som är
knutna till den punkt vi nu behandlar
liksom i reservationen under denna
punkt yrkas på en generell begränsning
av pris- och kartellnämndens verksamhet.

Det skulle vara betydligt lättare att
diskutera denna fråga om herr Nilsson
i Göingegården ville konkretisera motionärernas
krav och ange på vilka
punkter begränsningarna skall göras

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

ooh vilka av nämndens utredningar
som herr Nilsson och högern anser
obehövliga. Om herr Nilsson behöver
låna det exemplar av tidskriften Prisoch
kartellfrågor, i vilket det finns en
redovisning för de utredningar som genomfördes
1962, skall jag gärna stå till
tjänst med att låna ut det till honom.

Det förhåller sig på det sättet, att
ett stort antal utredningar är begärda
av näringsfrihetsombudsmannen. En del
utredningar har också begärts av affärsidkare
och andra som ansett sig
illa behandlade av leverantörer genom
att de senare nekat att leverera varor
som vederbörande önskar saluföra.

Även riksdagen själv har uppträtt
som uppdragsgivare åt nämnden. Jag
vill erinra om att allmänna beredningsutskottet
i fjol skrev ett utlåtande med
anledning av motioner angående konkurrensförhållandena
inom byggnadsbranschen.

Tvärtemot att begränsa nämndens resurser
behövs en förstärkning av dessa
för att pris- och konkurrensförhållandena
inom näringslivet bättre skall
kunna övervakas. Inte minst har nämndens
knapphet på resurser varit till förfång
då det gällt att följa vad som sker
i import- och produktionsledet. Man
har hittills i stort sett fått begränsa
uppföljningen till handel och distribution,
men nödvändigheten av att följa
utvecklingen även på produktionssidan
blir mer och mer uppenbar. Nämndens
verksamhet behöver alltså öka i stället
för att begränsas.

I motionerna och även i reservationen
säger man att konkurrensen har
hårdnat under senare år. Det är möjligt
att det förhåller sig på det sättet.
Av det drar herr Nilsson slutsatsen, att
behovet av prisövervakning skulle
minska. Vi har fått en köparnas marknad,
heter det. Låt så vara, men av det
följer ju inte att de konkurrensbegränsande
företeelserna i näringslivet har
försvunnit eller ens minskat. En hårdare
konkurrens kan i många fall vara

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

ett incitament till att avtal träffas om
konkurrensbegränsning. Vi liar för närvarande
över tusen kartellavtal och andra
konkurrensbegränsande överenskommelser
inom näringslivet.

Jag menar inte att all konkurrensbegränsning
med nödvändighet behöver
vara skadlig, men nog är verkligheten
en helt annan än den man sökt teckna
i motionerna och reservationen. Syftet
med dessa avtal är ju ändå att hindra
den fria konkurrens som herr Nilsson
tydligen tror existerar. Jag förstår att
detta förhållande kan vara genant för
herr Nilsson och högern. Är man till
den grad frälst av den kapitalistiska
marknadshushållningens lära om den
fria konkurrensen, blir naturligtvis besvikelsen
stor när läran konfronteras
med verkligheten och visar sig vara
falsk. Jag erinrar mig, herr talman, att
någon har sagt om den tyske filosofen
Ilegel och hans lärjungar, att de tänkte
rätt men utgick från felaktiga utgångspunkter.
Herr Nilsson har hamnat i
samma dilemma: hans felaktiga utgångspunkt
är att vi har fri konkurrens inom
näringslivet. Så är nu inte fallet.
Den prisade, helt fria kapitalistiska
marknadshushållningen existerar inte.
Den måste tydligen ha stöd av samhället
för att klara livhanken. Under dessa
förhållanden finns det all anledning att
vidmakthålla och helst förstärka de
samhällsorgan som har till uppgift att
se till att konkurrensen och prisbildningen
blir så fria som möjligt.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkt 53.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
efterlyste en mer detaljerad motivering
för mitt yrkande. Jag tycker
att han själv lämnade en sådan när han
klart angav vilka punkter reservanterna
har skjutit in sig på. Vid en bedömning
av denna statliga verksamhet kan
man väl till en början konstatera, att

det har rått allmän enighet såväl om
dess målsättning som om dess principiella
utformning. Om det nu emellertid
har skett en väsentlig förändring
genom att konkurrensförhållandena på
den allmänna marknaden har blivit sådana,
att man har möjlighet att minska
utgifterna på detta område, avstå från
personalförstärkningar och över huvud
taget göra inskränkningar, så är det väl
bara naturligt att man utnyttjar denna
möjlighet.

Herr Gustafsson sade att reservanterna
givit uttryck för kapitalistiska
tankegångar. Men det är väl ändå så,
att den hårdnande konkurrensen har
gjort att vinstmarginalerna blivit alltmer
pressade inom hela näringslivet,
och några förväntningar om högre
räntabilitet kan man i dag knappast
hysa. Jag tror att herr Gustafsson är
ense med mig om att konkurrensläget
har skärpts inom många avsnitt av näringslivet.

Jag skulle nog kunna redovisa ytterligare
några skäl, men som jag sade i
mitt förra anförande tycker jag att fjolårets
debatt gav klara belägg för högerns
ståndpunkt, nämligen att om
inget behov föreligger — och något sådant
behov har herr Gustafsson inte
kunnat påvisa — så skulle det om statsmakterna
ville göra en översyn av området
visa sig att det nu finns möjligheter
att göra begränsningar.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Nilsson i Göingegården säger, att konkurrensen
har hårdnat, men trots de
många orden lyckades han inte påvisa
att de konkurrensbegränsande företeelserna
inom näringslivet har minskat på
sådant sätt, att det skulle kunna motivera
en inskränkning av pris- och kartellnämndens
verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 1 april 1904

Nr 13

Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
53 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 36
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 54

Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader Kungl.

Maj:t hade (punkt 55, s. 115

o. 116) föreslagit riksdagen att för ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 443 000
kr.

I förevarande sammanhang hade ut -

skottet till behandling förehaft de under
nästföregående punkt omförmälda
likalydande motionerna 1:547 och
II: 664, i vilka såvitt nu var i fråga
hemställts att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 till Statens pris- och
kartellnämnd: Omkostnader anvisa

393 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 547 och II: 664 såvitt nu var i fråga,
till Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 443 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4)
av fröken Andersson in. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 55—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Punkten 71

Avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj:t hade (punkt 73, s. 145—
147) föreslagit riksdagen att till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
anslag av 17 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 59) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (II: 76), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte till förevarande
ändamål för budgetåret 1964/
65 anvisa ett anslag av 20 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (1:60) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (11:80), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte till ändamålet
i fråga för budgetåret 1964/65
anvisa ett anslag av 20 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Schött m. fl. (I: 196) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (11:241), i vilka
motioner hemställts att riksdagen måttet
till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1964/65 anvisa ett anslag av
19 228 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Hy Itänder väckt motion (II:
442).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 59 och II: 76, I: 60 och II: 80, I: 196
och 11:241 samt 11:442 till Avsättning
till fonden för idrottens främjande för
budgetåret 1964/65 anvisa ett anslag av
17 000 000 kr.;

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
anslag till idrottsanläggningar.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Nils Theodor Larsson,
Sandin, Harry Carlsson, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Antonsson, Helander
och Källstad, vilka ansett att utskottet
hort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:196 och
II: 241 ävensom med bifall till motionerna
1:59 och 11:76 samt 1:60 och
II: 80 och med avslag å motionen
II: 442, till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret 1964/
65 anvisa ett anslag av 20 000 000 kr.;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Nilsson i Göingegården och
Bohman, vilka ansett att utskottet bort
under 1. hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 196
och 11:241 ävensom med avslag å motionerna
1:59 och 11:76, 1:60 och
11:80 samt 11:442, till Avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1964/65 anvisa ett anslag av
19 228 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det lär väl endast råda
en mening om det stora positiva värde
som idrotten har för ungdomens fysiska
fostran och för folkhälsan. På detta
område kan samhället effektivt medverka
till ungdomens fostran och karaktärsdaning.
Som vi alla väl känner till,
får många ungdomar genom idrotten
utlopp för sin inneboende energi och
sina ambitioner och avleds därigenom
från andra, mindre positiva fritidssysselsättningar.
Men det är inte bara för
de unga som idrotten har betydelse.
På senare tid har ju korporationsidrotten
fått ökad omfattning, och även
många andra tecken tyder på att man
inom skilda grupper av vårt folk fått
ökad insikt om betydelsen av fysisk
träning — vilket givetvis är en vinst ur
folkhälsosynpunkt.

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

ir>

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Om vi sålunda är ense om betydelsen
av samhällets stöd till idrotten, så går
dock meningarna tyvärr isär när det
gäller bedömningen av anslagsbehovet.
Vi reservanter förordar höjning av anslaget
till 20 miljoner för nästa budgetår,
därför att vi anser att samhället bör
satsa mer på vad skidolympiern och
landstingsmannen Rolf Rämgård under
en debatt betecknade som »friskvård».

Det är ett energiskt och många gånger
mycket uppoffrande arbete som utförs
av ledarna inom idrottsrörelsen.
Deras insatser förtjänar väl vår beundran
och uppskattning. Redan av den
anledningen vore det motiverat att förbättra
samhällets ekonomiska stöd. Men
det finns också många konkreta arbetsuppgifter
som inte kan lösas på ett tillfredsställande
sätt med det anslag som
Kungl. Maj :t nu föreslår, även om förslaget
innebär en icke oväsentlig ökning.

Jag vill här peka på ett par saker.
Först vill jag framhålla behovet av flera
utbildade instruktörer och ledare. Sådana
är ju av avgörande betydelse för
idrottsrörelsens fortsatta framgång. En
annan viktig förutsättning härför är tillgången
på idrottsanläggningar av olika
slag. Under nuvarande förhållanden får
kommunerna påtaga sig mycket stora
kostnader för att anlägga och driva
idrottsplatser, simhallar och dylikt, och
i många fall finner kommunerna kostnaderna
så stora och bidragen av statliga
medel så små att de helt enkelt
inte vågar satsa tillräckligt effektivt på
denna verksamhet. Det är därför angeläget
att idrottsrörelsen får anslag som
möjliggör att idrottsanläggningar kan
komma till stånd och hållas i drift i
tillräcklig omfattning.

Det gäller, herr talman, inte minst
simhallarna. Kraven på simkunnighet i
synnerhet bland barn och ungdom har
skärpts. Man kan också konstatera att
simsporten nu är populärare än någonsin
hos ungdomen. En förutsättning för
att denna sport skall kunna bedrivas

året om i olika delar av landet är att
det finns simhallar tillgängliga inom
rimligt avstånd för ungdomarna.

Det är de här relaterade men även
andra förhållanden som har föranlett
oss reservanter att förorda en
höjning av idrottsanslaget för kommande
budgetår till 20 miljoner kronor.
Utskottets majoritet, som ju biträder
departementschefens förslag, erkänner
tydligen behovet av att någonting görs
i fråga om stödet till idrottsanläggningarna.
Utskottsmajoriteten förordar nämligen
en utredning av det spörsmålet,
och det innebär ju ändock ett visst erkännande
av riktigheten av reservanternas
bedömning. Nu hoppas jag att
kammaren bifaller reservationen. Det
skulle innebära en omedelbar förbättring
av möjligheterna att utöva idrott.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen 6 a)
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
Jag vill tillägga att därest denna reservation
vid den förberedande voteringen
inte vinner bifall, avser jag att rösta
för den med 6 b) betecknade reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Liksom lierr Eliasson
i Sundborn vill jag framhålla det stora
värde som idrotten har för ungdomen
och ungdomens fostran. Den är utan
tvekan en personlighetsutvecklande faktor
av stora mått. Den har betydelse
för folkhälsan och kan även bli en motvikt
mot nedbrytande tendenser i samhällsutvecklingen.
Idrotten är en verklig
folkrörelse och företer för närvarande
en kraftig expansion. Men den
tillväxten går inte av sig själv. Det måste
finnas lokaliteter, idrottsplatser, ledare
och instruktörer för ett aktivt
idrottsarbete — så mycket mera som
det är fråga om en rörelse som räknar
omkring 1,5 miljon deltagare. Det krävs
inte heller enbart pengar härför, det
krävs entusiasm, kunnighet och en ideell
inställning.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Då idrottsanslaget behandlades i riksdagen
förra året framhölls från folkpartiets
sida att idrottsrörelsens betydelse
är så stor att den förtjänar ett
mycket starkare ekonomiskt stöd från
statsmakternas sida. Vi krävde då en
verklig omdimensionering av anslaget.
Statsmakterna borde hålla detta i sikte,
menade vi, vid sin anslagspolitik och
som ett led häri höja anslaget i snabbare
takt än som skett. Vi föreslog då en
höjning av anslaget med 4,3 miljoner
kronor till 17 miljoner kronor, och för
de följande åren borde enligt vår mening
anslaget höjas med belopp av ungefär
samma storlek.

Ungdomsidrotten företer en fortsatt
och glädjande utveckling. Detta avspeglas
alldeles särskilt i det växande antalet
fritidsgrupper. 1959—1960 fanns
inte mindre än 24 200 sådana. 1962—
1963 hade antalet fritidsgrupper stigit
till 49 600. Hösten 1963 rapporterades
att det fanns 31 300 mot 27 100 hösten
före. Denna ungdomsidrottens kraftiga
expansion inom så gott som alla till
Riksidrottsförbundet anslutna specialförbund
är väl i första hand ett resultat
av ungdomsinstruktörernas energiska
arbete och deras förmåga att stimulera
de frivilliga ledarna inom de lokala
idrottsorganisationerna.

Av särskilt intresse är också att konstatera
att antalet idrottsutövare i motions-
och rekreationssyfte vida överstiger
antalet av dem som ägnar sig åt
tävlingsidrott. Här föreligger emellertid
en disproportion mellan antalet
kvinnliga och antalet manliga idrottsutövare,
och därför har Riksidrottsstyrelsen
för avsikt att ta initiativ för att
kraftigare stimulera kvinnornas intresse
för regelbunden idrottsutövning. Härför
behövs också mera pengar till kursverksamhet
samt propaganda och instruktörer.

Antalet specialförbund har stigit från
40 till 44 och antalet medlemmar inom
samtliga specialförbund har även ökat
kraftigt under senare år. Den senaste

siffran, från den 1 januari 1964, visar
att det fanns 1,6 miljon medlemmar,
vilket innebär eu ökning med drygt
138 000 från föregående år.

En stark motivering för största möjliga
anslag till den samlade idrottsrörelsen
är, såvitt jag kan förstå, det ökade
intresse för motionsidrotten som
väckts genom TV :s programserie och
som gör det nödvändigt att alla resurser
mobiliseras för att fånga upp detta
intresse genom att erbjuda olika former
för aktivt utövande av motionsidrott.
Det växande antalet specialförbund och
lokala idrottssammanslutningar kräver
än fler välutbildade ledare och instruktörer,
och den ökade fritiden ökar även
behovet av nya idrottsanläggningar och
enklare anordningar för idrottsrekreation
i anslutning till de fritidsanläggningar
som redan finns.

Jag skulle för min del särskilt vilja
framhålla behovet av en rejäl upprustning
av idrottsledarinstitutet på Bosön.
Där behövs dels en allmän renovering,
dels tillskapandet av en föreläsningssal
med modern utrustning för konferenser
och kurser.

Beträffande distriktsförbundens och
föreningarnas verksamhet skulle jag
vilja nämna att tiden nu borde vara
inne för en väsentlig ökning av anslagen
för det administrativa arbetet. Alltför
många kvalificerade ledare tvingas
till tidsödande okvalificerat arbete av
det slag som inom andra organisationer
skötes av anställda funktionärer. Borde
inte varje distriktsförbund —• dessa omfattar
ofta flera hundra föreningar med
50 000 eller 60 000, ja, t. o. m. 70 000
medlemmar — ha ett välordnat kansli
med i varje fall minst en halvtidsanställd
kanslist?

Vad gäller vissa utanför Riksidrottsförbundet
stående organisationer och
anslagen till dem skulle jag särskilt
vilja stryka under vikten av att Sveriges
dövas idrottsorganisation blir ihågkommen
liksom även Sveriges akademiska
idrottsförbund, Svenska gymnastikför -

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

Avsättning till fonden för idrottens främjande

bundet» gymnastikfolkliögskolu pa Iallsved
och De vanföras riksförbund, som
har idrott för handikappade.

Det belopp, som Riksidrottsstyrelsen
föreslagit i anslag till idrottsanläggningar
och som berörts här av föregående
talare, är givetvis alldeles för litet, om
man över huvud taget med det statliga
anslaget avser något annat än en mera
symbolisk insats. Att Riksidrottsförbundet
fördelar ett anslag på 50 000 kronor
för anläggningar som kostar 5 å 10
miljoner kronor är ganska meningslöst,
såvitt jag kan förstå. När idrottsplatskommittén
i början av juli 1903 gjorde
upp förslag till fördelning av bidragsmedel
för budgetåret 1963/64 förelåg
till bedömande 189 ansökningar, vari
begärdes tillhopa i det närmaste 30 miljoner
kronor. De beräknade byggnadskostnaderna
uppgick till i det närmaste
70 miljoner kronor. Idrottsplatskommittén
tillstyrkte vid detta tillfälle anslag
på tillhopa 1,8 miljon kronor på grundval
av 83 ansökningar, varvid inte i något
fall bidrag tillstyrktes till högre belopp
än 50 000 kronor. 106 ansökningar
återstår, vilka skall tas upp till förnyad
prövning i början av budgetåret 1964/
65 tillsammans med nyinkomna ansökningar.

Departementschefen har i år föreslagit
att 17 miljoner kronor skall anvisas.
Riksidrottsförbundet har efter en
del nedprutningar av organisationernas
anslagsäskanden ansett sig böra begära

17,3 miljoner kronor. Men faktum är ju
att även andra idrottsliga ändamål skall
tillgodoses ur samma anslag såsom stöd
åt Svenska korporationsidrottsförbundet,
Skid- och friluftsfrämjandet, skolöverstyrelsen
och sådan vetenskaplig
forskning som är av värde för idrottsutövning.
För ifrågavarande ändamål
har vederbörande anhållit om tillhopa
1,9 miljon kronor. De äskade anslagen
uppgår sålunda till sammanlagt
19,2 miljoner kronor i runt tal. Ett
beslut i enlighet med departementschefens
förslag innebär alltså, vilket har

2—Andra kammarens protokoll 196k. A''r

framhållits i folkpartiets motion, eu
nedprutning av de begärda anslagen
med nära 12 procent. För Riksidrottsförbundet
skulle det innebära eu reduktion
med närmare 2 miljoner kronor,
vilket skulle väsentligt inkräkta
på dess arbetsmöjligheter och på utrymmet
för stöd åt idrottsanläggningar
och ungdomsidrotten.

Till slut skulle jag endast vilja säga
att mot bakgrunden av det av Riksidrottsförbundet
tidigare beräknade behovet
för idrottsanläggningar och för
mindre lek- och idrottsanläggningar
krävs att det samlade anslaget höjs med
3 miljoner kronor och att anslaget alltså
bör för nästa budgetår höjas till 20
miljoner kronor, såsom har framhållits
i den reservation som jag här talar för
och härmed yrkar bifall till, nämligen
reservationen 6 a).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag skulle egentligen
kunna nöja mig med att instämma i vad
de föregående talarna har anfört beträffande
denna punkt. Kanske jag i
första hand skulle vilja ansluta mig till
de synpunkter som redovisades av herr
Eliasson i Sundborn med hänsyn till att
de föreföll mig vara litet mera realistiska
än några av dem som herr Kiillstad
här uttalade.

Jag vill ge statsrådet en eloge för den
förståelse för denna verksamhet och
den ökning av anslaget som han redovisar
i årets statsverksproposition.

För min del tycker jag dock att de
två tidigare talarna, som pläderade för
reservationen a) under punkten 71,
kunde ha nöjt sig med att ansluta sig
till de anslagsyrkanden som framställts
av Riksidrottsförbundet. Att det skulle
vara alldeles nödvändigt att jämna ut
beloppet till precis 20 miljoner kronor
förstår jag inte. Jag föreställer mig att
Riksidrottsförbundets styrelse mycket
noga har övervägt behovet för innevarande
år och därvid stannat för den begärda
summan 19 228 000 kronor.

1.3

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Jag vill med dessa ord få yrka bifall
till reservationen b) under punkten
71 och till de krav som där har framställts
beträffande avsättningen till fonden
för idrottens främjande. Vi är väl
alla överens om att detta från samhällets
synpunkt är en god investering och
att idrotten av i dag, liksom så mycket
annat i vårt samhälle, är i behov av allt
större ekonomiska bidrag för att vi i
vårt lilla land skall kunna göra oss
gällande i litet större idrottsliga och
sportsliga sammanhang.

Herr talman! Jag ber alltså att få
ge min anslutning till reservationen b)
under punkten 71 av fröken Andersson
m. fl.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Det torde inte råda
några delade meningar om den nytta
en rätt bedriven idrottsverksamhet gör
i vårt samhälle som fostrande och personlighetsutvecklande
faktor. Särskilt
angeläget synes det vara att i vår tid
med dess påtagliga utslag av allmän
livsleda och brist på förnuftig och inspirerande
verksamhet, som bl. a. aktualiserats
av diskussionen kring filmen
491, ge stöd och utvecklingsmöjligheter
åt alla krafter som vill arbeta för ungdomens
fysiska och andliga fostran och
hjälpa de unga till meningsfyllt livsinnehåll
och livsmod.

I motioner från alla tre oppositionspartierna
har det yrkats på ökning av
idrottsanslaget för det budgetår vi diskuterar.
I min motion har jag tagit
upp en speciell punkt, nämligen anslaget
till idrottsanläggningar. Det torde
inte råda något tvivel om att kravet på
att alltfler orter i landet förses med
funktionsdugliga och fullgoda idrottsanläggningar
ökar. Under de tider som
har gått medan dessa anslag har funnits
har det hänt några saker som är
litet egendomliga. Vi kan konstatera —
som det har framhållits i motionen från
folkpartihåll —- att Riksidrottsförbundet
tidigare äskade 5 miljoner kronor

till denna del men av någon oförklarlig
anledning har prutat ned summan
till 3 miljoner på senare år. Vad som
ligger bakom vet jag inte — om man
liksom är mjuka tjänare och begär vad
man tror att man skall kunna få — eller
om man försöker få det man anser
vara riktigt och nödvändigt.

Skall man utgå från de förutsättningar
som anges i de direktiv som Kungl.
Maj :t har gett för det högsta bidragsbeloppet,
nämligen 50 procent av anläggningskostnaderna,
skulle detta belopp
i stället behöva vara omkring 30
miljoner kronor, såsom här tidigare anförts.
Det är speciellt denna fråga som
jag har berört i min motion, eftersom
jag anser att statens uppgift kanske
främst är att se till att vi får idrottsanläggningar.
Staten bör alltså stimulera
investeringarna just på detta område.
Sedan må det med fördel kunna
överlåtas åt de förbund och idrottsföreningar
som finns att med kommunalt
stöd driva dem, bara staten gör initialinsatsen
för att få idrottsanläggningarna
till stånd.

Som jag nämnde kommer väl ytterligare
krav så småningom att aktualiseras,
inte minst därför att det genom
den pågående blockbildningen kommer
att utkristalliseras en stor mängd centralorter.
Nu är många sådana kanske
inte tillräckligt stora för att anse sig
kunna kosta på sig en sådan anläggning
som skulle behövas, men genom
det ökade underlag de får genom blockbildningen
kommer kraven i detta avseende
att växa.

I årets statsverksproposition har denna
omständighet beaktats med några rader,
där det står, att det vad beträffar
större idrottsanläggningar föreligger ett
behov av att bidraget till fonden räknas
upp, men inte angivits något belopp.
Det i år begärda beloppet ligger
omkring 3 miljoner kronor, och det
som torde bli resultatet av propositionen
rör sig om ca 2,6 miljoner kronor.

Om man jämför statens bidrag till

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

Avsättning till fonden för idrottens främjande

idrottsanläggningar vid vissa tidpunkter
— jag har uppgifter för ären 1937,
1947 och 1957 — skall man finna att
utvecklingen är synnerligen negativ.
Samtidigt har kommunernas bidrag till
idrottsanläggningar ständigt stegrats.
Statens andel av anslaget till idrottsanläggningar
var sålunda år 1937 38,9
procent plus 1,8 procent, om man räknar
med de medel som lämnades genom
arbetsmarknadsstyrelsen. Den totala
insatsen från statens sida uppgick
alltså till 40,7 procent. År 1947 var statens
andel 28,4 procent och år 1957

21,4 procent. Utvecklingen under de
senare åren har inte heller i nämnvärd
grad ändrat bilden av en ständigt sjunkande
kurva.

Kommunernas andel av anslaget till
idrottsanläggningar har ökat från 15,7
procent år 1937 till 24,1 procent år
1947 och 51,6 procent år 1957. Det har
alltså skett mer än en tredubbling av
insatsen.

I den PM från Riksidrottsförbundet,
varur dessa siffror är hämtade, redovisas
även de medel som influtit genom
gåvor, föreningsmedlemmars insatser,
lån och eget arbete. Dessa medel utgjorde
sammanlagt år 1937 43,7 procent,
år 1947 47,5 procent, medan siffran
år 1957 sjunkit till 27 procent. Utvecklingen
visar alltså att det enskilda
ansvarstagandet har minskat. Detta beror
kanske emellertid inte i så hög
grad på mindre vilja att satsa och offra,
utan fastmera på att kraven ökat
mycket mera än förmågan att ge.

När frågan om idrottsanslaget förra
året var uppe här i kammaren gav jag
också uttryck för den meningen att
staten borde rätta till missförhållandet
med den sjunkande statliga andelen
just beträffande anslaget till idrottsanläggningar.
Jag hävdade därvid att om
detta anslag skulle få den rätta och avsedda
effekten, borde det i första hand
tiodubblas och sedan ytterligare ökas.
Ett senare studium av förhållandena
har bekräftat den uppfattning som jag

framförde i mitt yttrande. Med en tiodubbling
av de medel, som för närvarande
utnyttjas för detta ändamål eller
cirka 2 miljoner kronor, skulle man
komma upp till 20 miljoner kronor.
Men det skulle ändå fattas 10 miljoner
kronor innan målsättningen 50 procent
av anslagsbehovet vore förverkligad.

1 detta sammanhang förtjänar påpekas
att tipsmedlen kommer att tillföra
statskassan ungefär 100 miljoner kronor
enligt beräkningarna för det budgetår
som ligger framför oss. Därtill
kommer 25 miljoner kronor i beräknad
skatt på tipsvinster. Under sådana förhållanden
och med tanke på att hela
idrottsanslaget enligt yrkandet i min
motion uppgår till 24,5 miljoner kronor
hade det varit synnerligen rimligt
om nu detta yrkande vunnit gehör.

Jag skall inte gå närmare in på det
flera gånger åberopade statsutskottsutlåtandet
nr 247 av den 5 juni 1939, där
det talas om en fördelning av tipsmedlen
med hälften till staten och hälften
till idrotten. Utvecklingen har ju inte
alls gått i den riktningen. Under kriget
sjönk idrottsanslaget till mycket små
belopp och det har inte tillnärmelsevis
kommit upp till den nivå att det skulle
föreligga en hälftendelning. Enligt det
i min motion framförda yrkandet skulle
idrotten få ungefär en fjärdedel av tipsmedlen.

När jag funderade över dessa saker
rann det mig i minnet en liten episod
för åtskilliga år sedan. En god vän till
mig och jag hade för vana att en del
morgnar göra vissa övningar tillsammans.
Eftersom vännen var betydligt
mera morgonpigg än jag, brukade han
komma och väcka mig. Vid ett tillfälle
råkade mitt rum vara överlämnat till
en gäst i familjen, som låg och sov i
allsköns ro när min vän knackade på
dörren. Vår gäst, en hygglig gammal
farbroder som var ytterst blid och tillmötesgående,
svarade: »Tack! Jag är
redan vaken.» Min vän knackade ytterligare
en gång på dörren och fick

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Avsättning till fonden för idrottens främjande

samma svar, kanske något tydligare
upprepat. Tredje gången: en hårdare
knackning, förklarligt nog, och återigen
samma svar, varpå min vän med vrede
i rösten eller kanske rättare i stark
affekt sade: »Men se till att det blir
någonting av och gå upp då!» Varpå
följde tablå när vår gäst och min vän
möttes i den öppnade dörren. Tillämpningen
får var och en göra själv. Man
har här liksom under all diskussion om
detta anslag sagt att det är mycket nyttigt
och att det skulle vara bra om det
kunde beviljas så att behovet täcks.
Men jag säger: Varför görs då inget för
att öka anslaget till anläggningar? Varför
blir det ingenting gjort nu?

Här står jag, herr talman, i den egendomliga
situationen att utskott.smajoritetens
skrivning faktiskt är mera positiv
till min motion med det yttrande
som föreligger på sidan 27, att »utskottet
särskilt uppmärksammat behovet
av anslag till idrottsanläggningar.
Denna fråga, vilken såsom nämnts beaktats
i samband med Kungl. Maj:ts
anslagsäskande i ärendet, har berörts i
samtliga nu föreliggande motioner. Enligt
utskottets mening förefinns skäl
för att berörda spörsmål görs till föremål
för närmare undersökning i samarbete
med Idrottens samarbetsnämnd.
Utskottet föreslår att denna utskottets
uppfattning bringas till Kungl. Maj:ts
kännedom».

Jag fattar den skrivningen som ett
hopp om att just denna fråga om anslag
till idrottsanläggningar, som torde
återkomma med ökad kraft för varje
år som går, blir föremål för undersökning
och blir bättre tillgodosedd i kommande
propositioner.

Det egendomliga ligger då i att reservanterna
i reservationen 6 a) uttalat
följande: »Utskottet avstyrker däremot
det längre gående yrkandet i motionen
II: 442.» Nu skall jag, herr talman,
inte efter den anmärkningen yrka
på att min motion skall bifallas här i
kammaren, utan jag skall ge prov på

ett »kristligt sinnelag» och yrka bifall
till den nämnda reservationen för att
därmed i år möjligen kunna nå något
av vad jag åsyftar för att främja detta
goda ändamål, som min motion avser
och om vilket vi alla tycks vara överens,
även om tidtabellerna är olika och
viljan att ge anslag varierar. Jag yrkar
alltså bifall till reservationen 6 a).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! När vi förra året diskuterade
idrottsanslaget, ville man från
folkpartiets sida öka på de av Kungl.
Maj:t föreslagna 14,1 miljonerna till
17 miljoner kronor. I år, när regeringen
föreslagit 17 miljoner, vill folkpartiet
och centern höja till 20 miljoner.
Det är 700 000—800 000 kronor mer än
idrottsrörelsen själv begärt.

Det förvånar mig något att herr Hedlund
har velat vara med i detta auktionerande.
Jag undrar bara om herr
Hedlund, som visserligen är van att
handskas med stora belopp, i sin vanliga
verksamhet bjuder mer än vad vederbörande
begärt. Men detta är kanske
någon ny princip i handhavandet av
ekonomiska angelägenheter.

Att herr Ohlin bjuder över förvånar
mig däremot inte — han har ju liksom
vanan inne. Folkpartiets och centerpartiets
agerande i denna fråga påminner
osökt om när herr Ohlin för några
år sedan var ute i tidningsaffärer och
obesett — enligt malisen — bjöd en
miljon mer än den presumtive köparen,
utan att veta någonting om priset.
Nu är tydligen melodien att bjuda över
3 miljoner mer utan att någon har begärt
denna generositet och oberoende
av hur mycket handelsministern höjer
detta anslag.

Det är som sagt förvånande att herr
Ohlin lyckats få med sig herr Hedlund
på eu så illa underbyggd framstöt. Men
utgångspunkten är tydligen, att skall
det vara så skall det, ingen småsnålhet
här! Den här saken menar tydligen her -

Onsdagen den 1 april 1904

Nr 13

Avsättning till fonden för idrottens främjande

rama att de kan bedöma bättre iin
idrottsrörelsen själv.

Det har frän denna talarstol i dag
och även tidigare är sagts många vackra
ord om idrottsrörelsen som jag helt
kan instämma i. Men man får ändå i
detta avseende som i alla andra göra en
avvägning. Det sker i år en ökning på
nära 3 miljoner eller mer än 20 procent,
och det tycker inte jag är någon
dålig ökning. Kunde vi på alla områden
tillgodose de växande anspråken lika
väl som här har skett, kunde vi vara
ganska tillfredsställda. Om man nu som
reservanterna anser att vi kan spendera
nära 3 miljoner kronor till, tror jag
ändå att det finns andra områden som
vore ännu mera berättigade att komma
i åtnjutande av denna generositet än
idrottsrörelsen.

I fjol höjdes anslaget som sagt med

1,4 miljon kronor från 12,7 till 14,1.
Vid den tidpunkten fanns det tydligen
fortfarande litet grand kvar av högerns
gamla sparsamhet. Det var den dittills
största höjning som företagits. I år, när
anslaget höjs mer än dubbelt så mycket
som i fjol, vill högern öka på med
ytterligare 2 228 000 kronor. Jag frågar
mig: Var finns logiken? Om högern i
fjol fann regeringens förslag väl avvägt,
borde den väl också i år kunna
vara nöjd, då höjningen som sagt är
mer än dubbelt så stor.

Jag skall tillåta mig att citera ett yttrande
av herr Bohman, som i fjol talade
för Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens
förslag och enligt min mening
på ett ypperligt sätt klargjorde
den uppfattning som jag har i denna
fråga i år — men som högern nu tydligen
har släppt. Herr Bohman sade:
»Vi behöver inte diskutera idrottsrörelsens
vikt i allmänhet, inte minst för
ungdomens sysselsättning, fostran och
karaktärsdaning. Eftersom jag är övertygad
om att vi är överens på denna
punkt, skulle jag vilja stryka under hur
betydelsefullt det är att vi inte försöker
göra politik av idrotten eller dess

anslagsfrågor och att vi inte uppträder
så att det ena eller andra partiet framstår
som mest idrottsvänligt. Jag tror
att ingen vinner på det i längden, allra
minst vinner idrotten på det.»

Detta uttalande underströks också av
herr Ohlin i fjolårets debatt. Jag skulle
bara vilja fråga: Är det i år fråga om
politik eller inte?

Herr Bohman fortsatte i fjol: »Om
man bedömer anslagsfrågorna sakligt,
tycker jag inte att det finns anledning
att kritisera regeringens anslagstilldelning
till idrottsrörelsen i år. Man har
räknat upp anslaget från 12,7 miljoner
kronor förra året till 14,1 miljoner för
nästa budgetår, alltså med 1,4 miljon
kronor. Det är såvitt jag vet den största
anslagshöjning idrotten någonsin har
fått. Det är klart att den anslagshöjningen
inte helt motsvarar idrottens
önskemål. Men när händer det att önskemål
om statsanslag helt tillgodoser
den anslagssökande? Såväl Riksidrottsförbundet
som alla andra anslagskrävande
organisationer och myndigheter
är väl medvetna om att man inte alltid
får allt vad man begär. — Frågan är
närmast: Vad innebär den anslagstilldelning
man i år givit idrottsrörelsen?
Den innebär inte — vilket man kanske
får en antydan om, då man läser reservationen
eller lyssnar till herr Nelander
— att den frivilliga idrottsrörelsen
skulle behöva på något sätt begränsas,
att de till Riksidrottsförbundet anslutna
organisationerna inte skulle få vad de
behöver eller att förberedelserna för
olympiaden måste begränsas. I stället
möjliggör anslagstilldelningen en fortsatt
upprustning av idrottsrörelsens resurser.
»

Detta är en exakt beskrivning även
av årets situation, och jag kan helt ansluta
mig till herr Bohmans beskrivning
från i fjol. Utskottet har ansett att
det inte finns anledning att höja ytterligare,
när nu i årets förslag handelsministern
höjt anslaget så pass väsentligt.
Däremot har utskottet menat

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Avsättning till fonden för idrottens främjande

att det finns en sak, vilken påtalas i
samtliga dessa motioner, nämligen just
frågan om bidrag till byggandet av
idrottsanläggningar, som det kan finnas
anledning att se närmare på.

Jag tror det ligger en hel del i vad
herr Hyltander tidigare sagt och är inte
så alldeles övertygad om att den nuvarande
formen är riktig, nämligen att
Riksidrottsförbundet skall vara anslagsförmedlande
myndighet då det gäller
byggnadsbidrag till idrottsanläggningar,
utan det kanhända — jag säger
kanhända — finns anledning att se efter,
om detta på bättre sätt kan tillgodoses
på andra vägar. Herr talman! Detta
är anledningen till att utskottsmajoriteten
bär velat ge denna mening till känna
för Kungl. Maj :t och hemställt om
att man skall göra en översyn av just
denna sak. Vi tror att man därmed
kanhända bättre gagnar såväl idrottsrörelsen
som de kommunala intressen
som nu är involverade i denna verksamhet.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
förde in diskussionen på ett annat
plan, och jag skall inte fortsätta
den diskussionen med honom. Jag tycker
emellertid att jag inte har någon
anledning att ta upp hans argumentation
om herr Hedlund. Herr Hedlund
har inte haft tillfälle att delta i diskussionen
här i dag. Jag undrar därför
om polemik av den karaktär som herr
Gustafsson gav sig in på är på sin plats.

Jag kan försäkra herr Gustafsson att
när frågan behandlades i vår grupp
och vi tog den ställning, som gruppmotionen
ger uttryck åt, var det efter
det att vi gått igenom en rad ungdomsfrågor
och diskuterat vad som borde
göras. Jag tycker ändå att vi skall
ha så pass stor respekt för varandras

meningar att vi inte behöver tala om
att man är ute på någon politisk huggsexa
— jag kommer inte ihåg vilket uttryck
herr Gustafsson använde.

Det är helt enkelt så som här påpekats
att framför allt idrottsanläggningar
men även utbildningen av instruktörer
och ledare kostar mycket pengar.
Vi har sådana erfarenheter av de ringa
anslag som kommunerna får för idrottsanläggningar
av skilda slag, att vi därför
föreslagit 20 miljoner kronor i stället
för 19,2 miljoner kronor. Detta är
inte så märkvärdigt, men för herr Gustafsson,
som alltid är van att yrka bifall
till regeringens förslag, är det tydligen
märkvärdigt. Vi som tillhör oppositionen
måste själva gå igenom olika
alternativ och undersöka hur vi bör
framlägga våra förslag. Detta innebär
inte att vi på något sätt avvikit från
vår uppfattning att vi skall vara försiktiga
med budgeten. Motiveringen till
vår framstöt är alltså den vikt vi tillmäter
idrotten främst för de stora ungdomskullar
vi nu har.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
säger att herr Hedlund inte har
tillfälle att delta i denna debatt. Detta
är ju faktiskt en sak som jag inte kan
rå för. Herr Eliasson är irriterad över
att jag talar om överbud. Jag tycker
denna irritation är tillräckligt talande.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Gustafssons i Stockholm
ironiserande över att folkpartiet
och centerpartiet hade kommit på samma
linje i anslagsyrkandet men att de
skulle ha olika utgångspunkter. Nu har
ju herr Eliasson i Sundborn klarat av
denna sak, och jag behöver inte gå in
på den. Med anledning av vad herr
Gustafsson och även herr Nilsson i
Göingegården sagt om det egendomliga
i att man i en motion yrkar på ett be -

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

Avsättning till fonden för idrottens främjande

lopp som överstiger det som vederbörande
anslagssökande organisationer
har begärt, vill jag framhålla, att det
inte är så underligt i detta fall. Men det
behöver sägas ifrån ytterligare att Riksidrottsförbundet
tidigare sökt ett större
anslag. Det har i varje fall sökt omkring
5 miljoner kronor — kanske litet
mera — men har insett det omöjliga
i att få detta och därför sänkt kravet
till ett mer »realistiskt» belopp. Inte
ens detta sista belopp har beviljats till
fullo. Genom nedprutning har beloppet
sänkts till 2,1 miljoner kronor innevarande
budgetår. Vi har föreslagit höjning
av Kungl. Maj:ts förslag med 3
miljoner.

Med hänsyn till att behovet är så
stort, som anförts av tidigare talare i
denna debatt, och dessutom kapaciteten
hos Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté
är så stor, att man mycket
väl kunde ha användning för ett anslagsbelopp
på 5 miljoner kronor, anser
jag att det från departementschefens
utgångspunkter, vilka även herr Gustafsson
i Stockholm sagt sig vilja stöda,
hade varit möjligt att gå upp till det
begärda beloppet. Härigenom tillgodoses
ändå inte de behov som är klart redovisade.

Vidare talade herr Gustafsson om
överbud. Jag har utgått från att det
ligger något positivt i det uttalande,
som utskottet gjort i sitt utlåtande, nämligen
att »utskottet särskilt uppmärksammat
behovet av anslag till idrottsanläggningar».
I detta sammanhang uttalas
även att en undersökning skall
ske i samråd med Idrottens samarbetsnämnd.
Avsikten är att man skall försöka
få upp beloppet ytterligare, men
man kanske vill undersöka i vilken
form det skall utgå, vilka speciella anläggningar
som skall tillgodoses o. s. v.
Detta finner jag fullt förklarligt.

Det måste ändock ligga något positivt
i detta uttalande. Under sådana förhållanden
gör sig även herr Gustafsson
skyldig till ett överbud, när han

räcker ut handen i riktning mot en
höjning av anslaget. Ilan behöver därför
inte ironisera så mycket över att
man vill gå fram längs olika linjer i
detta ärende.

Detta är en omdömesfråga. Herr Gustafsson
sade att det finns mycket angelägnare
ändamål. Självfallet finns det
många angelägna uppgifter och vi har
att göra en avvägning mellan dessa. Det
föreslagna beloppet är egentligen ynkligt
litet med tanke på att samtliga
idrottsanläggningar i Sverige bara får
2 miljoner kronor per år i anslag samtidigt
som behovet uppgår till 60—70
miljoner kronor per år. Det är i huvudsak
kommunerna som får tillskjuta dessa
medel. Tidigare fick klubbar och
frivilliga organisationer i stor utsträckning
stå för detta.

För att inte någon som argument mot
det högre anslaget skall kunna anföra
att detta skulle inverka på bostadsbyggandet
vill jag framhålla, eftersom vi
snart har att behandla en proposition
om inskränkning av möjligheterna att
bygga utan tillstånd, att ifrågavarande
belopp är så litet, att det inte kan ha
någon inverkan i detta avseende.

Vi står helt enkelt inför en omdömesfråga.
Anser man detta vara ett angeläget
behov, skall man stödja motionsyrkandena.
Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till reservation 6 a.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag hade väntat att handelsministern
eventuellt skulle finna
anledning att kommentera de uttalanden,
som gjorts av utskottsledamöter
och andra i denna debatt, men han avvaktar
tydligen ännu. Jag tillåter mig
därför säga några ord i denna fråga,
även om många synpunkter i samma
riktning har framförts på ett enligt min
mening utomordentligt övertygande
sätt av talare från oppositionssidan.

Herr Gustafsson i Stockholm ville inte
bestrida att det kan behövas ett betydligt
kraftigare handtag till våra idrotts -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Avsättning till fonden för idrottens främjande

anläggningar. Han har tvärtom varit
med om att skriva under något som jag,
efter att ha läst ordalagen i statsutskottets
utlåtande, skulle vilja beteckna som
ett blygt framviskat överhud i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag. Ändå
säger han i denna debatt, att det är
märkligt att det kan finnas folk som
vill ge mera pengar än organisationerna
själva har begärt.

Senast herr Tobé har nu talat om hur
det förhåller sig med detta. Jag tror
inte att herr Gustafsson i Stockholm
verkligen på allvar menar, att Riksidrottsförbundet,
när det skurit ned
sina krav på statliga bidrag till större
idrottsanläggningar från en summa,
som i nuvarande penningvärde skulle
motsvara över 6 miljoner kronor, till
3 miljoner kronor, avsett detta vara ett
uttryck för att Riksidrottsförbundet
hade alldeles fel vid sin beräkning av det
ursprungliga beloppet. Men herr Gustafsson
ger intryck av att Riksidrottsförbundet
verkligen skulle menat detta.
Jag vill fråga herr Gustafsson om han
anser detta vara en rimlig tolkning av
Riksidrottsförbundets uppfattning?

Nej, det är så som herr Tobé framhöll
— och denne känner till detta bättre
än jag och kanske t. o. m. bättre än
herr Gustafsson — att Riksidrottsförbundet
år efter år fått avslag på sina
äskanden. Det har fått nöja sig med
ringa belopp. Mot denna bakgrund resonerar
många föreningar så, att de
har största möjligheten att få ordentliga
anslag från Kungl. Maj:t, om de är försiktiga
i sina anslagsäskanden. Därför
anser jag herr Gustafssons sätt att använda
Riksidrottsförbundets anslagskrav
i denna debatt vara mycket osakligt.

Med det sagda har också herr Nilsson
i Göingegården fått upplysning på
den punkt, där han ställde sig så undrande,
nämligen hur det kunde komma
sig att reservanterna kunde tillstyrka
ett belopp, vilket var något större än
det som Riksidrottsförbundet begärt.

Det var inte egendomligare än vad herr
Tobé nyss förklarade.

Herr Gustafsson i Stockholm säger,
att i fjol föreslog vi från folkpartiet en
höjning från 14 till 17 miljoner, medan
vi i år föreslår en höjning från 17 till
20 miljoner, och herr Gustafsson betecknar
detta som någon sorts auktion.
Men, herr Gustafsson, vi klargjorde ju
redan i motionen i fjol att vi anser att
för ifrågavarande ändamål bör ske en
successiv höjning år efter år, att tidigare
anslag varit underdimensionerade
och att beloppet nu bör bli väsentligt
högre. Detta hävdar vi inte på något
sätt för att vi skall kunna ligga litet
över Kungl. Maj:t, utan vi har denna
uppfattning alldeles oberoende av vad
Kungl. Maj:t föreslår.

Skall vi tala om sambandet mellan
Kungl. Maj :ts siffror och våra, så tror
jag vi kommer sanningen närmare om
jag får tillåta mig citera ett yttrande
av en person inom idrottsrörelsen. Han
sade, att vi inom idrottsrörelsen förstår
mycket väl att vi aldrig skulle ha
fått regeringen att gå med på en höjning
från 14 till 17 miljoner på ett år,
om man inte inom oppositionen gjort
sin aktion 1963 för att få till stånd en
höjning. Jag skall inte åtaga mig att uttyda
herr Langes själsliv, men något
ligger det väl i denna iakttagelse från
opolitiskt håll.

Däremot tror jag mig kunna säga,
utan att förolämpa herr Gustafsson i
Stockholm, att när herr Gustafsson så
ivrigt låtsar som om vi bara vill bjuda
över med ett visst belopp etc. — något
som ju inte alls är fallet — så finns det
väl ingen i denna kammare som tvivlar
på att om herr Lange föreslagit 16 miljoner
i stället för 17, skulle herr Gustafsson
stått här i talarstolen och försvarat
förslaget om 16 miljoner. Att
tycka precis som Kungl. Maj:t är tydligen
inte att göra politik av frågan,
men när vi tycker annorlunda än
Kungl. Maj:t betecknar herr Gustafsson
detta som att vi gör politik av frågan.

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Skulle vi inte någon gång kunna komma
ifrån denna ganska sterila diskussionsmetod?
Det är inte så konstigt att
vi tycker annorlunda — vi värderar
helt enkelt annorlunda vad samhället
av sina resurser bör avstå för ifrågavarande
ändamål. Varför skall man då
åsätta våra förslag en stämpel som ger
intrycket att det rör sig om något ovederhäftigt
och futtigt? Varför skall man,
när vi gör en annorlunda värdering än
regeringen, tala om auktion, om överbud
och om att göra politik?

Vill herr Gustafsson i Stockholm bestrida
att det är naturligt att vi i denna
kammare kan tycka annorlunda om
vikten av att samhället stöder viss verksamhet?
Vill herr Gustafsson bestrida
att det är naturligt att vi också tar
konsekvenserna av denna olika värdering
och begär andra och större anslag? Herr

talman! Vi brukar ju inte i denna
kammare behöva utbreda oss om
vad idrottsrörelsen betyder. Vi är väl i
långa stycken överens om idrottens värde
-— vad den innebär för den fysiska
konditionen, vilken betydelse den har
direkt och indirekt för värt folk, vilken
fostrande inverkan den har på ungdomen,
vad den gör för den som annars
skulle kunna komma på glid och
mycket, mycket annat.

Landets statsminister talade ju för
inte så länge sedan i Mora om idrottens
betydelse, och jag må säga att han var
ganska vältalig. Det vore mig ett nöje
att läsa upp vad han sade, men kammaren
har ont om tid och jag skall avstå
därifrån. Jag tror emellertid att det
var fler än jag som vid läsningen av
statsministerns tal tänkte, att nog skall
vi göra vad vi kan för att detta skall
bli ett ganska dyrt tal för herr Erlander
— d. v. s. ett tal som bör följas av
en ökad beredvillighet från regeringens
sida att stödja den verksamhet om vars
betydelse för vårt folk man så vältaligt
yttrar sig vid högtidliga tillfällen.

Under förra årets debatt om anslaget

till idrotten var det ett par talare som
inte fann något bättre genmäle till de
synpunkter som framförts bl. a. från
mitt håll än frågan, varför vi inte tyckt
på detta sätt flera är tidigare. Herr talman
! Del tar viil ändå priset i fråga om
steril debatt när man säger: Varför
tyckte ni inte så här tidigare? Frågan
iir ju om det finns grund för det man
i dag anser och i dag vill arbeta för.
Man behöver inte gå långt tillbaka i tiden
för att finna att vi på vårt håll
haft en mycket positiv inställning på
detta område. Men vad saken nu gäller
är alltså vilka anslag denna kammare
vill rösta för är 1964.

Låt mig till sist säga, herr talman, att
enligt det synsätt jag företräder måste
anslagen till idrotten pressas upp år efter
år i måttlig takt men dock med väsentliga
belopp. Det är uttryck för en
värdering av vad idrottsrörelsen betyder.
Det är uttryck för en uppskattning
av vad det innebär att vi inom idrottsrörelsen
har ledare i stort antal som
med betydande uppoffring av tid, krafter
och bekvämlighet gör insatser inom
denna stora folkrörelse och som rimligen
kan begära att samhället bereder
dem någorlunda hyggliga arbetsvillkor.

Jag känner mig trots allt uppmuntrad
av vad utskottet har skrivit och av
statsrådets förslag. Vi har fått en höjning
från i fjol till i är, större än tidigare.
Vi har fått en skrivning från statsutskottet
som dock är ett halvt löfte att
man skall pröva vilken väg som är
lämpligast för att ge ett ökat stöd etc.
Från vår sida kommer vi, herr talman,
att fortsätta att pressa på för att den
utveckling som kommit i gång skall
fortgå.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga att
det finns ju även andra vägar på vilka
idrotten stöds. Jag vill peka på att ett
betydande stöd lämnas till de fritidsgrupper
som någon tidigare talare

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Avsättning till fonden för idrottens främjande

nämnde om genom anslag på åttonde
huvudtiteln, och man kan väl också
säga att nöjeskattens slopande för några
år sedan innebar en ökning av stödet
till idrotten.

Jag begärde egentligen ordet med aniedning
av vad herr Ohlin sade. Naturligtvis
är jag djupt bedrövad om jag
nu har pådyvlat honom att han skulle
ha haft några politiska spekulationer;
det är klart att det får man inte göra.

Herr Ohlin behöver inte tolka utskottets
skrivning som en viskning då
det gäller bidraget till idrottsanläggningar
— det är, herr Ohlin, en klar
beställning att man skall se ordentligt
på den saken. .lag menar därmed att
bidraget till idrottsanläggningar är en
specialfråga som kan vara förtjänt av
att tagas under särskilt övervägande,
men i utskottet har vi ansett att det i
år inte finns någon anledning att ytterligare
höja det belopp som handelsministern
har föreslagit.

Sedan säger herr Ohlin, att om nu
regeringen hade föreslagit 16 miljoner
kronor, så skulle herr Gustafsson ha
försvarat detta belopp. Ja, det är mycket
möjligt, herr Ohlin. Jag skulle kunna
föreställa mig att om någon hade
föreslagit mer än de 20 miljonerna, så
skulle herr Ohlin också ha kunnat tala
för det och ansett att det hade varit
lika riktigt med 21 eller kanske 22 miljoner.
Nej, herr Ohlin, varken de 17
eller de eventuella 16 eller 15 eller kanske
de 20 eller de 25 miljonerna är
måhända så absolut exakt avvägda. Det
kan hända att man får lov att väga det
ena angelägenhetskravet mot det andra
och försöka komma fram till vad man
anser vara det rimliga. De 20 miljonerna
— jag vidhåller detta — är utan tvekan
inte ett större belopp än att det
skulle kunna gå åt, men man måste
ställa detta anslagsbehov i relation till
andra angelägna uppgifter som vi har
i samhället. Herr Ohlin skall inte ett
ögonblick försöka inbilla mig att hans
avsikt skulle vara någon annan än att

försöka framstå som idrottsvänligare än
regeringen.

Herr Ohlin ifrågasätter också, om inte
han och folkpartiet har rätt att tycka
och föreslå vad de vill. Jovisst, och den
rätten har i varje fall aldrig jag försökt
förmena dem.

Hem OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafssons i
Stockholm replik hade ingenting att göra
med vad jag yttrade. Jag hade aldrig
ens ifrågasatt att herr Gustafsson skulle
kunna hindra mig att föreslå vad jag
vill. Jag är full av vördnad och respekt
för den socialdemokratiska gruppen och
dess ordförande här i kammaren, men
dessa känslor sträcker sig inte så långt
att jag på något sätt skulle vara hämmad
att lägga fram förslag som jag anser
vara riktiga. Hem Gustafsson kan vara
ganska lugn på den punkten; han utövar
inte något inflytande som skulle
kunna binda mina händer när det gäller
verksamheten i denna kammare.

Herr Gustafsson sade, att om någon
hade föreslagit mer än 20 miljoner, hade
herr Ohlin säkert talat för detta förslag.
Har inte herr Gustafsson observerat
att det faktiskt finns ett förslag
som överstiger 20 miljoner — det kommer
t. o. m. från en mycket uppskattad
partivän till mig -—• utan att jag ändå
har talat för det? Den repliken föll alltså
platt till marken, herr Gustafsson!
Jag har inte talat om mer än 20 miljoner
kronor, därför att jag anser att man
måste ta hänsyn till resursernas storlek
och till att det är klokast när det
gäller anslag av denna typ att röra sig
med höjningar i måttlig takt.

Det intressantaste var emellertid när
herr Gustafsson sade att utskottsmajoriteten
inte kom med någon liten viskning
utan sade klart ifrån att anslaget
till idrottsanläggningar var någonting
som tydligen skulle behöva ökas. Sedan
sade han emellertid att man skulle ta det
under övervägande. Men varför inte göra
någonting nu? Vill inte herr Gustafs -

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

Avsättning till fonden för idrottens främjande

son erkänna att behovet är så pass
stort? De siffror som angivits tidigare
i dag är dock så övertygande, att man
får säga att det är väl motiverat att ta
någon konsekvens av denna inställning
nu, även om detta skulle medföra att
man finge gå litet ifrån Kungl. Maj :ts
förslag.

Så säger herr Gustafsson att man får
ställa dessa anslag i relation till andra.
Ja, givetvis. Det är just när man gör
detta som de värderingssynpunkter man
anlägger spelar in, ty det är ju just värderingen
av olika sakers vikt och betydelse
som avgör denna avvägning. Av
den anledningen har vi på vårt håll
t. o. m. varit med om att föreslå vissa
skattehöjningar som herr Gustafsson
inte kunde tänka sig att vara med om
och vissa utgiftshöjningar som herr Gustafsson
inte heller kunde tänka sig att
gå med på. Varför då inte erkänna ärligt
och uppriktigt, att det är fråga om
en värdering som ligger till grund för
den avvägning som vi alla i denna kammare
har att göra hundra gånger så
visst som en.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det kanske kan synas
en smula överflödigt att jag tar till
orda på detta stadium i debatten, men
herr Ohlin efterlyste ett inlägg från
mig, och efter de i varje fall på en
punkt ganska välvilliga ord som han
riktade till mig skall jag försöka att
i all korthet efterkomma hans önskemål.

Jag har tidigare uttalat min glädje
över det intresse riksdagen i stigande
grad under de senaste åren har visat för
idrotten. Herr Eliasson i Sundborn var
vänlig nog att erinra om mitt understrykande
i fjol av den saken, och jag
kanske inte behöver uppta kammarens
tid med att än en gång utveckla varför
vi där har en helt överensstämmande
grundsyn.

Herr Ohlin, som ju är en av huvud -

motionärerna, är så entusiastisk för
idrotten, att han till och med för inte
så länge sedan var synlig på llåsundaläktaren.
Jag tror säkert att det var ett
uttryck för en djup övertygelse, ty enligt
vad jag har mig bekant förekom
inte någon TV-utsändning vid det tillfället.
Och historien förmäler inte heller
att herr Ohlin begagnade pausen i
halvtid till att utdela goda råd.

Men när jag lyssnat på denna debatt
och när jag har tagit del av motionärernas
och reservanternas uppfattning
om herr Ohlins motion, har jag inte
kunnat undgå att göra den reflexionen
att herr Ohlin har lärt sig en av
huvudreglerna för fotbollsspel dåligt,
nämligen offsideregeln. Den säger nämligen
att en spelare inte får springa
förbi alla motståndare och ställa sig
framför motståndarnas mål och där invänta
bollen. Gör man det, ställer man
sig offside och blir försatt ur spel. Jag
tycker att det är i princip vad herr
Ohlin gör, när han i sina anslagsyrkanden
till och med går ett stycke längre
än vad idrottens egna organisationer
har begärt.

Även jag har en viss erfarenhet av
idrottens organisationer, och jag kan
intyga att de många gånger har visat
prov på både realism och verklighetssinne.
Men jag har aldrig träffat några
så blygsamma idrottsmän — allra minst
i mitt eget förbund — att de inte med
kraft understrukit vad deras verkliga
önskemål har varit. Jag vill också erinra
om, ärade kammarledamöter, att
Kungl. Maj :ts proposition mottogs mycke
välvilligt av ledande representanter
för Riksidrottsförbundet. Inte ens herr
Tobé torde kunna förneka att man där
var förhållandevis tillfredsställd, vilket
även framgick av kommentarerna till
statsverkspropositionen i ett nummer
av Svensk Idrott som jag vill hänvisa
herr Ohlin till.

Jag vill tillägga att en av de ledande
talesmännen för idrotten till och med
gick så långt, att han sade sig vilja ut -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Avsättning till fonden för idrottens främjande

bringa ett leve — låt vara endast tvåfaldigt
den gången — för det förslag
som framlagts. Det tycker jag talar
starkt för att det finns även andra
överväganden bakom herr Ohlins yrkande
än bara omtanken om idrotten.
Man har litet svårt att frigöra sig från
den misstanken, trots det anförande
som herr Ohlin nyss höll.

I övrigt har jag inte mycket att tilllägga
utöver vad utskottets talesman här
anförde. Idrottsanslagen har höjts år
från år. Man kan tycka att de har höjts
med ganska blygsamma belopp, men det
tror jag inte att man rätteligen kan
göra gällande, om man ser vad som har
skett under de två senaste åren. Jag erkänner
dock att goda skäl kan anföras
för att gå ännu längre. Men man kommer
ändå inte ifrån — det har redan
framhållits av utskottets talesman — att
vi är tvungna att göra avvägningar på
detta liksom på andra områden. Och
när sedan avvägningen utfaller så, att
man inom de anslagsäskande organisationerna
är förhållandevis tillfredsställd,
får man väl ändå säga att avvägningen
inte har varit orimlig utan
har utfallit ganska väl.

Sedan skall jag bara göra två påpekanden.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att den ansvarige departementschefen,
d. v. s. jag själv, vid fördelningen
av tillgängliga medel inom ramen
för idrottsanslagen sedan 1955 har
tagit särskild hänsyn till motionsidrotterna.
Detta betyder inte någon underskattning
av tävlingsidrottens betydelse,
men jag har ansett motionsidrotten
vara i särskilt starkt behov av stöd.
•Tåg vill här lämna ett par siffror som
illustrerar vilka följder denna min inställning
har haft.

Korporationsidrotten åtnjöt 1955 ett
anslag på 417 000 kronor. Vid anslagsfördelningen
för budgetåret 1963 fick
korporationsidrottsförbundet 932 000
kronor. Där var det alltså åtskilligt
mer än en fördubbling. Vidare har handikappsidrotten,
d. v. s. de döva och

andra handikappade grupper, fått höjda
anslag år från år; från 7 000 kronor
1955 till 83 000 kronor 1963. Samtidigt
har i budgeten i annan ordning också
kunnat lämnas stöd till ungdomsidrotten,
vilket herr Gustafsson i Stockholm
nyss erinrade om.

Jag vill tillägga att detta givetvis betyder
att tävlingsidrotten inte har fått
motsvarande ökningar, även om den
inte har blivit lottlös. Man bör där uppmärksamma
att tävlingsidrotten 1961
fick ett för de mindre publikdragande
tävlingsgrenarna verksamt tillskott när
nöjesskatten togs bort. Även den saken
skall vi ta hänsyn till. Jag har inte hört
den omnämnas här i debatten.

Slutligen läste jag med stort intresse
vad utskottet skriver om behovet av
anslag till idrottsanläggningar. Det är
välbetänkta ord — som också har påpekats
av reservationens företrädare.
Jag vill där bara säga att den uppmaning
som utskottet gjort om att närmare
låta undersöka hur det statliga stödet
för idrottsanläggningar bör avvägas och
efter vilka grunder det bör utgå och
fördelas har jag för avsikt att efterkomma
och därvid koppla in idrottens
samarbetsnämnd.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först skall även jag be
att få instämma i det tvåfaldiga levet.
Det är ett bra förslag jämfört med föregående
års förslag, men det kan förbättras.

Jag begärde ordet med anledning av
att statsrådet påpekar att hans erfarenhet
från fotbollsförbundet säger honom
att man nog begär vad man vill ha. Nu
är saken den, och det har jag tidigare
sagt, att man bör vara uppriktig och
lala om det verkliga förhållandet. Vid
ett riksidrottsmöte för några år sedan
— jag kan inte ange exakt tidpunkt,
men det var samtidigt med att riksidrottsstvrelsen
sänkt sina anspråk —
togs denna sak upp vid en remissdebatt.
Riksidrottsstyrelsen fick då ovett

Onsdagen den i april 19ti4

Nr 13

Avsättning till fonden för idrottens främjande

för att den sänkt sina anspråk med
anledning av att den ansåg det hopplöst
att begära mera. I detta fall hade
man önskat fem miljoner kronor, men
man ansåg det orealistiskt att få detta
belopp med hänsyn till att saken behandlats
tidigare. Därför skar man
ner äskandet. Det är fakta i denna sak.

Med anledning av vad statsrådet sade
avslutningsvis skulle jag vilja ställa
frågan: Var det meningen att Idrottens
samarbetsnämnd skulle behandla sådana
här saker? Gällde det inte för
nämnden att etablera ett annat samarbete,
nämligen en avvägning mellan
olika anslagssökande på det budgettekniska
området? Utskottet har inte nu
skrivit att samarbetsnämnden skulle
ha hand om denna sak utan att anslagsbehovet
skulle undersökas i samarbete
med Idrottens samarbetsnämnd. Jag
tror emellertid att »i samråd med» är
ett riktigare uttryck.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag betvivlar uppriktigt
sagt inte att man i och för sig
skulle motivera ett tre gånger så stort
anslag som det herr Ohlin i år ansett
sig kunna ställa sig bakom till idrottens
fromma. Men jag menar att när
man skall begära ett anslag måste det
komma in en viss realism och verklighetsbedömning
i bilden. Det sker på
alla håll. Ingen är så egendomligt funtad
att han inte förstår att våra resurser
ändå är begränsade.

När riksidrottsförbundet angett sitt
anslagsbehov till — om jag minns siffran
rätt — 19 228 000 kronor, har det
emellertid inte skett mot bakgrunden av
stor försiktighet utan man har utifrån
den allmänna bedömningen av de resurser
som finns över huvud taget gjort
en avvägning som man tror i någon
mån skall tillgodose idrottens intressen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern måste
ändå känna sig trängd i debatten
när han anser sig höra underhålla kammarens
ledamöter med att jag varit på
Råsunda-läktaren. Herr Lange menade
tydligen att det borde vara förbehållet
allenast regeringens ledamöter att vistas
där. Ni får väl komma med något
förslag till nya regler för att åstadkomma
detta.

Jag kan annars tala om för herr
Lange, när han nu intresserar sig för
min person, att jag innan jag blev politiker
var en flitig gäst på Stadionläktaren.
Mina mest intensiva minnen
— de politiska inte undantagna — hänför
sig just till Stadion-läktaren. Har
man sett von Wachenfeldt springa stafett
4 x 100 meter och vinna och sett
andra sådana saker glömmer man det
inte så lätt. Skulle inte herr Lange för
en gångs skull kunna övergå till att
argumentera i sak i stället för att liksom
antyda att det finns något annat
än ett ärligt intresse hos motståndarna.

Herr Lange säger att jag ställer mig
offside genom att begära mer än vad
riksidrottsförbundet begär. Den saken
får anses klargjord genom inlägg av
föregående talare, bland annat herr
Källstad. Men vi angav redan i fjolårets
motion, då vi inte visste något
om regeringens förslag eller något om
riksidrottsförbundets begäran, att vi
ansåg det vara motiverat med en successiv
anslagshöjning om — jag minns
inte exakta siffran — tre eller fyra
miljoner kronor om året. Det är alltså
inte fråga om något förslag som lagts
fram i relation till något annat utan
vårt förslag var ett uttryck för en egen
uppfattning som vi deklarerade redan
för ett år sedan.

Till sist säger herr Lange alt det är
klart att riksidrottsförbundet gör en
verkliglietsbedömning. Ja, som herr
Tobé har påpekat, ingår kanske inte i
denna verkliglietsbedömning en komplett
överblick över hela den statliga

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Avsättning till fonden för idrottens främjande

budgeten där man säger att just så och
så mycket tycker vi kan pressas in,
utan en bedömning av regeringens och
herr Langes inställning och en bedömning
av det belopp man tror att man
bör begära för att få ut så mycket som
möjligt av regeringen. Herr Lange menar
nog inte på allvar att nedprutningen
av anslagen till större idrottsanläggningar
är uttryck för att man
anser att det inte behövs mer pengar.
Det är i stället ett uttryck för att man
anser att det kan vara realistiskt att
begära det som begärts. Men i verkligheten
önskar man ett icke oväsentligt
större belopp.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Ohlin kan ur protokollet
utläsa att när jag med tillfredsställelse
konstaterade och talade
om för kammaren att herr Ohlin varit
synlig på Råsunda-läktarcn, tog jag detta
som ett genuint uttryck för herr
Ohlins idrottsintresse. Det var allvarligt
menat. Jag kommer med förtjusning
att hälsa honom välkommen på
Råsunda även i fortsättningen.

Sedan säger herr Ohlin att man inte
kan påstå att han har ställt sig offside
genom att denna gång begära ett anslag
som överstiger vad riksidrottsförbundet
begärt, och han hänvisar till att
han föregående år också begärde en
stor anslagsökning. Ja, herr Ohlin, en
spelare kan flera gånger under sitt liv
ställa sig offside — det händer t. o. m.
att han under samma match gör det
mer än en gång.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga att
jag gjorde mig skyldig till en lapsus
lingua. Alla vet att von Wachenfeldt
var 400-meterslöpare och att stafetten
gällde 4 x 400 meter.

Herr Lange misstar sig. Det var inte
alls så att vi begärde en höjning i fjol
och att vi begär en höjning i år. Redan

i fjol angav vi att vi ansåg att en successiv
ärlig höjning var motiverad. Vi
angav siffran till ungefär 4 miljoner
kronor om året under några år framåt.
Det är därför som det är fullständigt
hopplöst för handelsministern att påstå
att när vi valde den siffran vi valde,
utgjorde detta ett uttryck för att vi ville
ligga högre än den eller den. I själva
verket skulle vi kunna ligga ungefär en
miljon kronor högre än vi gjorde och
ändå befinna oss inom ramen för vad
vi begärde i fjol. Vi har möjligen varit
en aning för försiktiga. Det är den
kritik herr Lange kan rikta mot oss ur
den synpunkten.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Såvitt jag vet har herr
Ohlin i år inte nöjt sig med en anslagsökning
på 4 miljoner kronor. Det är
mera det är fråga om.

Sedan vill jag till herr Ohlin säga
att jag visst hörde hans felsägning när
det gällde von Wachenfeldts distans,
men herr Ohlin har så lätt att ta illa
åt sig av varje försök till skämt, att jag
var rädd för att han ånyo skulle börja
tänka alltför mycket på den engelska
kungalängden. Det var därför jag inte
korrigerade honom.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har inte av fotbollförbundets
ärade ordförande fått
betyget att stå offside utan får som
center vara ganska till freds. Jag skulle
kanske också kunna tillägga att jag har
varit på Råsunda. Däremot finns det
ett par idrottsplatser jag inte har besökt
och det beror på att de ännu inte
kommit till stånd, eftersom kommunerna
får så små bidrag.

Jag begärde ordet för att säga några
ord till herr Gustafsson i Stockholm,
som tyvärr förvandlade debatten om
idrottsanslaget till ett politiskt gräl.
Jag började med att konstatera att vi
var överens om att idrotten är av stort

Onsdagen den 1 april 1904

Nr 13

Avsättning till fonden för idrottens främjande

värde men att vi har olika meningar
om anslagsbehovet. Herr Gustafsson talade
om irritation och överbud. Han
har anledning att fundera på uttrycket
överbud och erinra sig vissa centerpartiförslag
i fråga om folkpensionen
och barnbidragen vid fjolårets riksdag.
När nu samma förslag framläggs vid
årets riksdag, talar han inte längre om
överbud. Men det kanske beror på att
förslagen kommer med »his masters
voice», och då är de tydligen acceptabla.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att blanda mig i denna debatt om huruvida
avvägningen av idrottsanslaget kan
vara rimlig och godtagbar eller inte.
Jag skall bara i allra största korthet be
att få göra en randanmärkning.

Det har under hand uttryckts någon
undran över att det under den allmänna
motionstiden i år inte ställts något yrkande
— kanske jag skulle säga det
obligatoriska yrkandet — om att en
speciell sportgren, nämligen boxningen,
skulle undantas från den statliga bidragsgivningen.
Låt mig här säga att
det kanske inte är påkallat att på nytt
ta blodprov på riksdagen i denna fråga,
eftersom riksdagen ju med jämnmod
tycks finna sig i att vårt land alltmer
synes vara på väg att nå internationell
»berömmelse» som ett boxningens Eldorado
— jag hoppas att kammarens ärade
ledamöter observerade citationstecknen
kring ordet berömmelse. Hur
det sedan går med vårt lands anseende
som kulturnation, skall jag just nu inte
uttala mig om.

Men därtill kommer, och det är
kanske det viktigaste skälet till att yrkandet
i år uteblivit, den omständigheten
att det inom ramen för Nordiska
rådets verksamhet har gjorts föranstaltningar
om att få till stånd en ingående
och mer omfattande undersökning av
boxningssportens skadeverkningar. Låt
mig till sist bara få tillägga att man har

anledning livligt hoppas att denna undersökning
snarast måtte komma till
stånd.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen C a) av
herr Axel Johannes Andersson m. fl.;
samt 3:o) bifall till reservationen 6 b)
av fröken Andersson m. fl.; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eliasson i Sundborn
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Nilsson i Göingegården
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 71 :o) mom. 1) i
statsutskottet utlåtande nr 10 antager
reservationen 6 a) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 6 b) av fröken Andersson
m. fl.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Väckta motioner om statsbidrag till Sveriges schackförbund

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 67 ja och 41 nej,
varjämte 103 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
71 :o) mom. 1) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 a) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 110
ja och 100 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 72

Väckta motioner om statsbidrag till Sveriges
schackförbund

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

rar Erik Svedberg och Erik Olsson
(I: 424) och den andra inom andra
kammaren av herr Fagerlmid in. fl.
(II: 479), hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till regeringen gåve uttryck
för uppfattningen att Sveriges schackförbunds
verksamhet principiellt måtte
jämställas med övrig idrottsrörelse och
i enlighet härmed beviljas årliga anslag,
som i princip beräknades på samma sätt
som anslag till den fysiska idrotten,
samt att Sveriges schackförbund för
budgetåret 1964/65 tilldelades ett statsanslag
om 50 000 kr.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:424 och 11:479 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Eliasson i
Sundborn och Kellgren.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KELLGREN (s):

Herr talman! Det är inget stort ärende
vi har att behandla under punkt 72.
Det gäller frågan om visst statsbidrag
till Sveriges schackförbund; statsbidrag
vore berättigat därför att man kan jämställa
schack med annan idrottslig verksamhet.
Anledningen till att jag tagit
till orda är just att jag vill påpeka att
schack påminner oerhört starkt om den
vanliga idrotten och fysiska träningen.
Den schackliga verksamheten har samma
mål som den vanliga idrotten: den
siktar till tävling, den tillvaratar det
fostrande momentet i tävlingen och träningen,
och alla förberedelserna för tävlingsdeltagande
under kamratliga men
regelbundna former betyder också en
fostran. Scliacket blir på detta sätt helt
jämförbart med den övriga idrotten.

Den schackliga verksamheten åtnjuter
inget statsbidrag, om man undantar
ungdomsverksamheten som bl. a. tack
vare det intresse som handelsministern
visat för schack har fått anslag av lotterimedel.
Det är naturligtvis alla som är

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1901
Väckta motioner om statsbidrag till Sveriges schackförbund

schackligt intresserade utomordentligt
tacksamma för. Vad jag vill påpeka,
utom detta att schack i hög grad påminner
om vanlig idrott, är att utskottet
när det avstyrkte dessa motioner borde
ha kunnat kosta på sig att ge någon
motivering. Utskottet säger helt enkelt
att det inte anser sig på de i motionerna
framförda skälen kunna tillstyrka det
framställda yrkandet, utan att försöka
visa att dessa skäl är på något sätt felaktiga
eller oriktiga. Det är egentligen
för att efterlysa de motiv man kan ha
haft för sitt avslagsyrkande inom utskottet
som jag tagit till orda, så att
dessa motiv åtminstone kan införas i
kammarens protokoll. Jag väntar med
spänning på vad utskottets talesman kan
ha att säga.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Kellgren började
sitt anförande med att säga att det finns
vissa likheter mellan idrott och schackspel.
En likhet är givetvis att det även
i schackspel förekommer löpare. Vidare
efterlyste han motivet för utskottsmajoritetens
avstyrkande.

Det är väl ändå en väsentlig skillnad
mellan idrott och schackspel. Idrotten
syftar ju till fysisk fostran av utövarna,
men flyttandet av schackpjäser kan väl
inte vara så fysiskt ansträngande att det
innebär fysisk fostran. Därför tycker
jag inte att det behövs någon utförlig
motivering för vårt avstyrkande.

Skall man lämna bidrag till schack,
så varför inte också ge bidrag till
bridge! Och om jag vore intresserad av
pokerspel kunde jag ju begära bidrag
till att bilda en pokerklubb. Man kan
hamna nära nog var som helst, om man
inte sätter en gräns mellan vad som
skall betraktas som idrott och annan
fritidsverksamhet.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka för
utskottets talesman att det krävs även
fysiska förberedelser för att de soni
tävlar i avancerat schackspel skall få
den fysiska och psykiska spänst som
fordras härför. Herr Gustafsson i Stockholm
sade vidare, att om man inte drar
en gräns någonstans, kan man väl tänka
sig bidrag även till poker och liknande.
Skillnaden mellan schack och
sådana spel som herr Gustafsson nämnde
är att i schack beror utgången helt
på spelarnas individuella skicklighet,
medan slumpen är avgörande i de spel
som herr Gustafsson nämnde. Schack
är det enda spel som finns, där slumpen
helt eliminerats.

Jag kommer denna gång inte att ställa
något yrkande, ty det är uppenbart att
det skulle fordras en ganska intensiv
pedagogisk verksamhet i kammaren för
att vinna förståelse för synpunkten att
schack i varje fall är »jämförbart» med
idrottslig verksamhet såsom tyngdlyftning,
boxning, fotboll eller vad det vara
månde.

Skall vi delta i internationella
schacktävlingar, måste vi vara så väl
rustade som möjligt på detta område.
Ett mindre statsbidrag skulle kunna
medverka till att vi kunde hävda oss
lika väl i schack som inom andra tävlingsgrenar.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag tror inte man skall
förtvivla om möjligheterna att åstadkomma
den åsiktsförändring hos kammarens
ledamöter som erfordras för att
vinna förståelse för förslaget om stöd
åt schackspelet. Sedan i fjol kan nämligen
konstateras en betydande framgång
för dessa strävanden framför allt
inom statsutskottet. Detta utskott hade
i fjol att behandla en kommunistisk
motion med ungefär samma yrkande
som i de nu föreliggande motionerna.
Då hade ingen av dem som i år är
reservanter stött motionsyrkandet. I

3—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

statsutskottet har vi alltså i alla fall
haft en viss framgång.

Jag har också fäst mig vid att statsutskottet
i år använt exakt samma motivering
i den mån man kan tala om
motivering, nämligen att det dock finns
möjlighet att utverka en del anslag till
ungdomsschacket. Jag påpekade i fjol
att till de 30 000 aktiva deltagarna i
ungdomsscliack anslogs det året tillsammans
1 500 kronor. Det innebar utslaget
på de aktiva medlemmarna 5 öre
per medlem. Utskottet tyckte tydligen
då att det var ett tillräckligt stöd och
anser uppenbarligen detsamma även nu.

Herr Kellgren ville inte yrka bifall
till motionen. Jag skall i stället göra det.
Jag hemställer om bifall till motionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:424 och 11:479; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Holmberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
72 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:424 och 11:479.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 44 nej,
varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 73

Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande

Kungl. Maj:t hade (punkt 74, s. 147—
150) föreslagit riksdagen att till förevarande
ändamål för budgetåret 1964/65
anvisa ett anslag av 2 600 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Torsten Andersson (I: 337) och
den andra inom andra kammaren av
herr Grebäck m. fl. (11:366), i vilka
motioner hemställts att riksdagen måtte
till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1964/65 anvisa ett anslag av
5 100 000 kr., att disponeras i enlighet
med vad statens friluftsnämnd förordat; dels

en inom andra kammaren av fru
Ryding m. fl. väckt motion (11:461),
vari hemställts att riksdagen till förevarande
ändamål måtte anvisa ett belopp
av 5 100 000 kr. i enlighet med av
statens friluftsnämnd ställt yrkande;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström m. fl. (I: 543) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 665), i vilka motioner
hemställts 1. att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att
fritidsutredningen erhölle uppdrag att
genom samråd och överläggningar med
arbetsmarknadens parter, representanter
för viktigare servicenäringar på fritidsområdet,
kommunrepresentanter och
företrädare för den centrala skolledningen
söka klarlägga prognoserna i

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

fråga om särskilt semestertidens säsongmässiga
disponering och de praktiska
möjligheterna för en ökad säsongspridning,
2. att till Avsättning till fonden
för friluftslivets främjande för budgetåret
1964/65 under tionde huvudtiteln
måtte anvisas ett i jämförelse med
Kungl. Maj :ts förslag med 1 400 000 kr.
förhöjt anslag av 4 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:337 och 11:366, 11:461 samt 1:543
och II: 665, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, till Avsättning till
fonden för friluftslivets främjande för
budgetåret 1964/65 anvisa ett anslag av
2 600 000 kr.;

2. i anledning av motionerna 1:543
och II: 665, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört i fråga om semestertidens
säsongmässiga disponering
m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Bengtson,
Per Jacobsson, Sundin, Harry Carlsson,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Antonsson,
Nelander och Källstad, vilka ansett att
utskottet bort under 1. hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 543 och II: 665 såvitt nu var
i fråga ävensom med avslag å motionerna
I: 337 och II: 366 samt motionen
11:461, till Avsättning till fonden för
friluftslivets främjande för budgetåret
1964/65 anvisa ett anslag av 4 000 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är inte utan att jag
tycker att statsutskottet i sitt utlåtande
beträffande punkten om avsättning till
fonden för friluftslivets främjande uttrycker
sig litet underligt. Utskottet sä -

ger i första meningen av sitt yttrande:
»Av statsrådsprotokollet framgår att
långt gående yrkanden hos Kungl. Maj:t
framställts angående höjning av anslaget
till fonden för friluftslivets främjande.
Dessa yrkanden går ut på en höjning
från det nuvarande beloppet om
2,1 milj. kr. till 5,1 milj. kr.»

Det är klart att man kan tycka att det
är långtgående yrkanden att begära denna
höjning. Men man kan å andra sidan
fråga vilken eller vilka som har begärt
denna höjning. Det är ett antal motionärer,
vilka emellertid till stöd för sina
yrkanden åberopar vad 1962 års fritidsutredning
har begärt i en promemoria
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
vilken promemoria
överlämnades i september 1963. I
denna promemoria har utförligt motiverats
varför utredningen finner denna
höjning skälig.

Under sådana förhållanden är det litet
konstigt att längre ned i utskottets yttrande
läsa följande: »Enligt utskottets
uppfattning saknas f. n. tillräckligt underlag
för en ur olika synpunkter fullständig
avvägning av de olika anslagsbehoven
inom förevarande område.
Bättre hållpunkter för en bedömning
liärutinnan torde föreligga sedan 1962
års fritidsutrednings betänkande framlagts.
» Man har då anledning att ställa
frågan: Vad är det för bättre hållpunkter
utskottet väntar sig att 1962 års fritidsutredning
skall prestera utöver dem
som har redovisats i nämnda promemoria? Friluftsfonden

kom till genom ett
riksdagsbeslut 1939. Man tog då 20 procent
av de inlevererade tipsmedlen, vilka
då uppgick till 15 miljoner kronor.
Man avsatte alltså av dem 3 miljoner
kronor till friluftsfonden. Om man skulle
göra på samma sätt i dagens situation —
de inlevererade tipsmedlen uppgår väl
till 100 miljoner kronor i dag — och
avsätta 20 procent skulle det bli ett rätt
aktningsvärt belopp. Av olika skäl har
riksdagen inte fullföljt vad man började

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

med 1939. Det är alltså på fritidsutredningens
begäran som friluftsnämnden
gjort en uppskattning av det årliga aktuella
medelsbehovet, och det liar man
uppdelat pa olika anslagsposter. Till
friluftsgårdar begär man 1,2 miljon kronor,
till semesterbyar 1,4 miljon kronor,
till vandrarhem 0,8 miljon kronor,
till campingplatser 0,8 miljon kronor,
till friluftsbad 0,5 miljon kronor, till
lägerverksamhet 0,2 miljon kronor och
till administrationskostnader 0,2 miljon
kronor, eller sammanlagt 5,1 miljoner
kronor.

Fritidsutredningen säger med anledning
av denna uppskattning: »Mot bakgrunden
av betydelsen av välplanerade
och välutrustade anläggningar för det
rörliga friluftslivet och med hänvisning
till den gjorda behovsanalysen, har utredningen
kommit till den uppfattningen
att det nuvarande stödet till friluftsanläggningar
är i högsta grad otillfredsställande
och icke står i rimlig relation
till den betydelse, som numera allmänt
tillerkännes ett aktivt friluftsliv.»

Vidare säger utredningen: »F,n av de
viktigaste uppgifterna enligt utredningens
mening synes vara att föreslå åtgärder,
som medverkar till en rimlig avvägning
mellan å ena sidan den enskilda
fritidsbebyggelsen och å andra sidan
stödjepunkter för det rörliga friluftslivet.
Av utomordentligt stor betydelse
synes vara att det rörliga friluftslivets
anläggningar representerar en betydligt
billigare boendeform än fritidsstugan,
och därför kanske är den enda form
som står till förfogande för stora befolkningsgrupper,
exempelvis ungdomen.
Om man sålunda vill bereda en så stor
del av svenska folket som möjligt tillfälle
till ett rikt och omväxlande friluftsliv
till rimliga kostnader, finns all anledning
att kraftigt befrämja tillkomsten
av välplanerade och välutrustade
kollektiva anläggningar.»

Utredningen anför även som exempel
på behovet av åtgärder från samhällets
sida för att komma till rätta med för -

hållanden som börjar bli olidliga, att
man vid sina resor påträffat större allmänna
badstränder, som under högsäsongen
frekventeras av tusentals, ja,
tiotusentals personer, där de sanitära
anordningarna varit bristfälliga eller
obefintliga. Detta gäller exempelvis flera
av de livligt besökta badstränderna på
västkusten och kan där leda till oefterrättliga
förhållanden för besökare och
på orten boende. Det synes därför utredningen
i hög grad befogat att statsbidrag
utgår så att bättre förhållanden
kan åstadkommas på detta område. De
nuvarande förhållandena ger ett nytt
exempel på liur kösamhället sprider sig
undan för undan — och tydligen inte är
utan sina vådliga konsekvenser.

Sedan utredningen hopat skäl på skäl
varför det är ekonomiskt motiverat att
samhället i ökad utsträckning engagerar
sig i dessa frågor säger man: »Vad slutligen
beträffar det aktuella medelsbehovet
i friluftsfonden anser utredningen
att friluftsnämnden framlagt utomordentligt
starka skäl för en omedelbar
uppräkning av densamma till 5,1 miljoner
kronor. Utredningen har för sin
del kommit till resultatet att det för åtskilliga
av delposterna hade funnits skäl
att räkna med betydligt högre belopp.
Utredningen har även i det föregående
förordat ett par utvidgade användningar
för fondens medel, nämligen dels för
markförvärv i vissa fall för friluftsanläggningar,
dels för sanitära anordningar
på allmänna badstränder.»

Det ter sig då litet märkligt när utskottet
säger, att det saknas tillräckligt
underlag för eu avvägning av olika anslagsbehov
inom förevarande område
och att man behöver ännu bättre hållpunkter
för att kunna bedöma en avvikelse
från Kungl. Maj :ts förslag. Utvecklingen
på friluftslivets område är
lavinartad och problem hopas på problem.
.Tåg tror att det är absolut nödvändigt
att friluftsfonden får ökade medel
till sitt förfogande både för planläggning
av olika åtgärder på detta område

Onsdagen den 1 april 196-1

Nr 13

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

och för att man snabbt skall kunna komma
till rätta med alla de problem som
sammanhänger med de ändamål som
friluftsfonden lämnar anslag till.

Då jag förstår att det är tämligen utsiktslöst
att yrka bifall till den motion
som jag och några medmotionärer avgivit
och som innebär att fonden skulle
ökas med 3 miljoner kronor, vill jag i
stället förena mig med de reservanter
som har begärt en ökning av fonden
till 4 miljoner kronor.

•lag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den vid punkt 73 fogade reservationen
av herr Axel Johannes Andersson
in. fl.

I detta anförande instämde herr Tobc
(fp).

Fru RYDING (k):

Herr talman! Idrottens stora värde för
ungdomen, om vilket det talades så
mycket under debatten om punkt 71,
är väl alla ense om. I princip anser vi
på vårt håll att idrotten bör åtnjuta ett
mycket starkt stöd från statens sida,
men vi kan inte finna det befogat att
stödja en borgerlig överbudspolitik i
detta avseende.

Vi är alltså inte motståndare till ökade
anslag, men vi önskar att ökningen i år
skall läggas på fonden för friluftslivets
främjande. Det finns ungdomar, som
inte vill eller som av olika anledningar
inte kan engagera sig i aktivt, egentligt
idrottsutövande, liksom det också finns
ungdomar som är föreningslösa. Vidare
önskar även många äldre utnyttja
sin fritid för något slag av friluftsliv —
härvidlag finns det ingen åldersgräns.

Med denna utgångspunkt anser vi det
motiverat att man satsar kraftigare på
att tillgodose dessa olika kategoriers
intressen, och vi har därför i motion
nr 461 i denna kammare hemställt att
ett belopp av 5,1 miljoner kronor skall
anvisas till fonden för friluftslivets
främjande i enlighet med av statens friluftsnämnd
framställt yrkande.

Statsutskottet har avstyrkt denna mo -

tion liksom herr Grebäcks motion med
hänvisning till 1962 års fritidsutredning.
.lag är helt ense med herr Grebäck
när han påpekar att det inte riktigt
stämmer vad som i handlingarna säges
om att man för närvarande saknar tillräckligt
underlag för att ur olika synpunkter
avväga de skilda anslagsbehoven.
Det föreligger nämligen ett sådant
underlag.

Utskottet framhåller att man i nuvarande
liige — och jag tolkar detta så
att man först vill avvakta slutförandet
av 1962 års fritidsutredning — inte
önskar förorda någon avvikelse från
Kungl. Maj.ts förslag. Vi skall betrakta
detta utskottets ståndpunktstagande såsom
ett provisorium. Men iiven statens
friluftsnämnd har, när man avgivit sitt
förslag om en ökning med 5,1 miljoner
kronor, utgått ifrån att det är fråga
om en provisorisk höjning av fonden
för friluftslivets främjande.

Nu vill jag ställa frågan: Varför måste
utskottet stanna för ett provisorium
som ligger så långt ifrån det som .statens
friluftsnämnd också betraktar som
ett provisorium? Skillnaden är ju inte
mindre än 2,5 miljoner kronor.

Denna fråga är så mycket mer berättigad,
om man undersöker på vilka goda
grunder statens friluftsnämnd har begärt
sitt anslag på 5,1 miljoner kronor.
Yttrande över friluftsnämndens promemoria
har avgivits av 34 remissinstanser.
Samtliga dessa instanser har tillstyrkt
den föreslagna provisoriska höjningen
av anslaget till 5,1 miljoner
kronor, och flera av remissinstanserna
framhåller att det är angeläget att ytterligare
medel ställs till förfogande för
byggandet av kollektiva anläggningar
o. s. v. Friluftsnämnden framhåller i
skrivelse till 1962 års fritidsutredning,
att det först och främst finns inneliggande
ansökningar motsvarande anläggningskostnader
på tillsammans 3,9 miljoner
kronor. Vidare råder stor brist
på lämpliga friluftsgårdar i anslutning
till tätorter. Även behovet av fritidsan -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

läggningar utan anknytning till friluftsreservat
är i stigande.

Ute i kommunerna, som också har
mycket starkt engagerat sig för fritidsverksamheten
och lämnar stora ekonomiska
anslag till denna verksamhet, föreligger
ett betydande intresse för anläggandet
av semesterbyar. Förra året
fanns hos statens friluftsnämnd inneliggande
önskemål om 12 byar med
sammanlagt 114 stugor.

Friluftsnämnden har satt som mål
att staten årligen medverkar i tillkomsten
av åtminstone fem nya semesterbvar
om trettio stugor per by i den
första bidragsgivningen. Denna målsättning
anser jag inte alls vara tilltagen
i överkant utan snarare tvärtom; den
innebär dock ett årligt medelsbehov av
900 000 kronor.

En annan viktig sak i vårt land, där
människorna blir mer och mer rörliga
tack vare bilismens utveckling, är, att
det finns tillräckligt med vandrarhem
och campingplatser. Dylika anläggningar
tas i dag i bruk av både gammal
och ung, av både hög och låg, som man
säger. För att en ordentlig utbyggnad,
komplettering och modernisering skall
kunna komma till stånd fordras emellertid
åtskilliga hundra tusen kronor
i anslag från staten. Jag skall inte trötta
med flera siffror; de är noggrant
redovisade av statens friluftsnämnd och
återfinns under tionde huvudtiteln.

Lägger man härtill erforderliga bidrag
för friluftsbad — jag vill härvidlag
starkt understryka vad herr Grebäck
sade om de sanitära olägenheter som
förekommer — och för lägerverksamhet
som riktar sig speciellt till ungdomen,
det växande behovet av strövområden
och ökade kostnader för administration
anser jag att det är väl befogat att statens
friluftsnämnd får begärda 5,1 miljoner
kronor som ett provisorium och
att vi inte stannar vid av utskottet föreslagna
2,6 miljoner kronor.

Jag skulle också vilja lägga en annan
synpunkt på denna fråga. Att männi -

skorna i dag får bättre möjligheter att
utnyttja sin ökade fritid är en nödvändighet,
om man tar i betraktande
att de på grund av jäkt och hets i arbetslivet
och andra nedbrytande faktorer
i samhället förslites mycket fortare
än tidigare och därmed löper ökad risk
för sjukdomar av olika slag. Att satsa
på friluftsverksamheten är ett viktigt
led i den förebyggande hälsovården
inklusive den psykiska. Det blir betydligt
kostsammare för staten att tvingas
ta hand om söndertrasade nervsjuka eller
fysiskt sjuka människor än att nu
lämna ett rejält bidrag till den förebyggande
vården, för att inte tala om
hur mycket lyckligare det blir för människan
själv.

Inte minst är denna fråga viktig beträffande
ungdomen. Alltför många förfasar
sig över ungdomen av i dag, som
i sig själv är sund och riktig, men de
vill inte vara med om att börja i rätt
ände och lämna tillräckliga anslag för
att från en riktig utgångspunkt försöka
skapa bättre förutsättningar. Jag anser
att det är bättre att dämma i bäcken än
i ån.

I föregående debatt hörde vi hur ivrig
man var på borgerligt håll — också
på högerhåll — att stödja idrotten. Nu
har även högerpartiet en chans att
hjälpa till att stödja kravet på ett ökat
anslag till friluftslivets främjande. Vi
får se hur det går. Denna verksamhet
ligger helt i linje med den tidigare
diskuterade.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört ber jag att få yrka bifall i
första hand till motion nr 461 i denna
kammare, i andra hand till reservation
nr 8.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! De båda föregående talarna
har i mycket varma ordalag framhållit
betydelsen av den fritidsverksamhet
som det är avsikten att stödja med
ifrågavarande anslag och jag skall ingalunda
förneka denna betydelse. Men

Onsdagen den 1 april 19G4

Nr 13

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

utskottsmajoriteten har ändå, sedan vi
mycket noggrant prövat saken, kommit
till den uppfattningen att starka skäl
talar för att man går fram med en viss
försiktighet, inte minst med hänsyn till
att — såsom det här tidigare erinrats
om — 1962 års fritidsutredning just
sysslar med de frågor det gäller. Innan
man mer definitivt tar ställning till
dessa frågor, bör man väl låta utredningen
komma litet längre i sitt arbete
än den hittills gjort.

Det har företagits en undersökning
av svenska folkets fritidsvanor, behov
och önskemål; denna undersökning
igångsattes efter bemyndigande av regeringen
på hösten 1963.

Man har gjort intervjuundersökningar
för att försöka få veta hur folk egentligen
vill att det skall vara ordnat på
friluftslivets område och i vilken utsträckning
de bedriver den eller den
aktiviteten. Detta är mycket väsentliga
frågor som man bör ha bedömda innan
man binder sig för några mera
definitiva lösningar av dessa problem.
Vilka typer av anläggningar är det som
efterfrågas i dag? Det har man inte
några klara begrepp om. Det är dessa
frågor som denna utredning nu håller
på att klarlägga.

Utredningen sysslar med bearbetning
av detta intervjumaterial och avser att
denna bearbetning skall kunna vara
klar under sommaren 1964. Jag tycker
inte att någon behöver förvåna sig över
statsutskottets skrivning i detta avseende
mot bakgrunden av dessa förhållanden.
Vi har ansett att det i år kan få räcka
med den provisoriska höjning på en
halv miljon kronor som har föreslagits
av handelsministern, vi menar
alltså att de flesta och de tyngsta skälen
talar för att man nu inte går längre
då det gäller höjningen av friluftsfonden,
och att en större ökning får anstå
till en kommande behandling av detta
ärende.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
8) av herr Axel Johannes Andersson
m. fl.; samt 3:o) bifall till motionen
11:461; och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Grebäck begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
73 :o) mom. 1) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 126
ja och 74 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 74

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Punkten 75

Väckt motion om stöd för turistnäringen
inom Stockholms läns kust- och skärgårdsområde I

en inom andra kammaren av fru
Nettelbrandt och herr Keijer väckt motion
(II: 663) hade hemställts att riksdagen
måtte dels anvisa ett årligt anslag
av 30 000 kr. till Stockholms turisttrafikförbund
för anställande av en turistintendent
med huvudsaklig uppgift
att verka för en utveckling av turistnäringen
inom Stockholms läns kust- och
skärgårdsområde, dels ock hos Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till stöd -—•
förslagsvis genom anordnande av kreditgarantier
— för nyetablerings- och
investeringsverksamhet inom turistnäringen
i Stockholms läns kust- och skärgårdsområde.

Utskottet hemställde, att motionen
11:663 icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KEIJER (fp):

Herr talman! I denna kammare har
väckts en motion av fru Nettelbrandt
och mig med förslag om åtgärder för
att stödja och utveckla turistnäringen
inom Stockholms läns kust- och skärgårdsområde.
Statsutskottet anser inte
tillräckliga skäl föreligga för ett tillstyrkande
av motionen utan yrkar avslag.
Det är en utan tvekan mager motivering
för avslagsyrkandet.

I frågor som dessa kan man naturligtvis
ha olika meningar. Jag vill dock
hålla före att vår uppfattning är välgrundad,
att en välplanerad utveckling
av turismen är av väsentlig betydelse
för detta viktiga skärgårdsområde. Det
har kraftigt understrukits av länsstyrelsen
i Stockholms län i dess av Kungl.
Maj :t anbefallda utredning om åtgärder
till förbättrande av försörjningsläget i
Stockholms skärgård.

I bakgrunden till olika förslag till
åtgärder står önskvärdheten att denna

skärgård blir ett levande bebyggelseområde.
Detta är inte ett snävt, lokalt
intresse. Stockholms skärgård är en attraktion
också från internationell synpunkt.

I vissa delar av vårt land spelar
turismen sedan gammalt en mycket
framträdande roll inom näringslivet.
Det finns all anledning förmoda att
detta skulle bli fallet också beträffande
kustbygd och skärgårdsområde inom
Stockholms län, om lämpliga åtgärder
vidtoges. Det är emellertid inte en
ohämmad expansion vi önskar utan en
omsorgsfullt planlagd utveckling, som
betyder också ekonomiska fördelar för
både kommuner och enskilda.

Vid de konferenser länsstyrelsen anordnat
med deltagande från kommunerna,
vissa turistorganisationer samt berörda
länsmyndigheter har framkommit
ett påtagligt intresse för turiströrelsens
utveckling och villighet från kommunernas
sida att satsa för denna.

Det behövs emellertid samordnande
organ med resurser. Det är närmast
Stockholms turisttrafikförbund som
skall ta initiativen och följa upp dem,
då det gäller turismen både i Stockholms
stad och i länet. Man har emellertid
saknat de personella resurserna
för att ge länet den hjälp detta behöver.

Länsstyrelsen säger att »förbundets
nuvarande personella och övriga resurser
är klart otillräckliga, för att inom
rimlig tid genomföra sådana uppgifter.
Med hänsyn till angelägenheten att söka
utveckla turistnäringen i länets kustoch
skärgårdsområden måste det allmänna
enligt länsstyrelsens mening förstärka
sitt stöd åt Stockholms turisttrafikförbund.
»

Det är mot bakgrunden av detta klart
dokumenterade behov, som jag, herr
talman, yrkar bifall till motion II: 663.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är klart att det kan
anföras goda skäl även för detta yrkande.
Jag hade dock inte väntat mig
att det skulle framställas, när ett en -

Onsdagen den 1 april 1904

Nr 13

hälligt statsutskott har ansett att det
inte borde bifallas.

Föregående talare efterlyste en motivering.
Man kan naturligtvis skriva
långa motiveringar i ett utskottsutlåtande.
Nu trodde jag att kammaren och
riksdagen hade hunnit vänja sig vid att
i varje fall statsutskottet inte skriver
dessa långa motiveringar utan fattar sig
mycket kort, inte minst med anledning
av att det tidigare riktats uppmaningar
till utskotten att försöka begränsa sina
skrivningar. Det finns alltså ingen anledning
att först skriva motiveringarna
och sedan stå här i talarstolen och upprepa
dem och få dem i tryck en gång
till.

Beträffande detta speciella yrkande
om bidrag till Stockholms turisttrafikförbund
för anställning av en turistintendent,
skulle ju en sådan framställning
kunna göras från varje län. En del
län har redan turistintendenter anställda
och det finns ingen anledning att
särbehandla Stockholms län.

Låt mig sedan säga att det för närvarande
pågår en översyn av hela Turisttrafikförbundet
och dess länsorganisation.
Under sådana förhållanden har vi
i utskottet inte ansett att det finns någon
anledning att bifalla motionen.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 663; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 76—79

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80

Statens hantverks- och industrilånefond

Kungl. Maj:t hade (punkt 79, s. 154)
föreslagit riksdagen att till Statens hantverks-
och industrilånefond för budget -

Statens hantverks- och industrilånefond

året 1964/65 anvisa ett investeringsanslag
av 18 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkt 17 i utskottets utlåtande berörda
likalydande motionerna I: 541
och 11:654, i vilka motioner såvitt nu
var i fråga hemställts, att riksdagen
måtte till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett investeringsanslag av 20 000 000
kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 544 och II: 654 såvitt nu var i fråga,
till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
investeringsanslag av 18 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Bengtson,
Per Jacobsson, Sundin, Harry Carlsson,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Antonsson,
Nelander och Kållstad, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 544 och II: 654 såvitt nu var i fråga,
till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
investeringsanslag av 20 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Lag skall försöka att
med några ord motivera denna reservation.
Från lånefonden kan ju företagare
som inte har möjligheter att erbjuda
bankmässiga säkerheter få lån, i regel
50 000 kronor, men i särskilda fall, om
jag inte minns fel, upp till 75 000 kronor.
Utan tvivel bär denna fond haft
och har stor betydelse för att hjälpa
människor med initiativkraft och framåtanda
att starta ett företag, även om
de inte har fullt bankmässiga säkerheter.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 19C4

Statens hantverks- och industrilånefond

När vi i anledning av en motion föreslagit
en höjning av anslaget till denna
lånefond med 2 miljoner kronor kan
detta kanske tyckas vara ett inte så
synnerligen stort belopp, men vi har
haft att hålla oss inom de föreliggande
motionernas ram. Jag säger detta därför
att situationen har förändrats en
del sedan motionstiden utgick. Jag syftar
på det förhållandet att vi faktiskt
har fått en räntehöjning och en kreditåtstramning,
som otvivelaktigt kan innebära
verkligt stora svårigheter för
företagarna då det gäller att låna pengar
i bankerna. I första hand blir det
givetvis företag utan gamla kontakter
med kreditinstituten som får svårigheter
att skaffa krediter, och det är inte
minst mot denna bakgrund som vi reservanter
anser att denna höjning är
angelägen, även om den är blygsam.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 9.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr tahnan! I anslutning till vad
herr Eliasson tidigare sade vill jag kraftigt
understryka, att det inte råder
några delade meningar om att samhället
på olika sätt skall befrämja hantverks-
och småindustriens utveckling.
Såväl stat som landsting har sökt att
på olika sätt stödja de mindre företagen
i deras strävan att skapa en allt
bättre produktion. Beträffande departementschefens
förslag till förmån för
hantverket och småindustrien med anknytning
till företagareföreningarna har
ju detta fått en mycket positiv behandling
i utskottet.

Även i år föreligger det dock reservationer
vid två punkter när det gäller
detta stöd. Den ena reservationen med
förslag om höjning av administrationsbidraget
har riksdagen redan behandlat,
den andra reservationen föreligger
på denna punkt. Här föreslår nu reservanterna
att riksdagen till statens
hantverks- och industrilånefond för
budgetåret 1964/65 skall anvisa ett in -

vesteringsanslag på 20 miljoner kronor.
Utskottet, som helt har anslutit sig
till departementschefens förslag, tillstyrker
att riksdagen till denna fond
anvisar 18 miljoner kronor för nästa
budgetår.

I fråga om företagareföreningarnas
behov av lånemedel har motionärerna
och reservanterna i huvudsak följt Företagareföreningarnas
förbund. Deras
huvudargument är, att ifrågavarande
förbund har den bästa överblicken över
lånebehovet. Jag kan försäkra att utskottet
på mycket goda grunder har
kunnat stödja departementschefens förslag,
och som vi vet har riksdagen under
innevarande år anslagit 21 miljoner
kronor, varav 3 miljoner reserverats
för att användas då lånestöd behövs
för att motverka sysselsättningssvårigheter.

Med tillägg av de innestående odisponerade
medlen och inflytande av amorteringar
och utlämnade lån blir föreningarnas
lånekapacitet cirka 38 miljoner
kronor. Föreningarnas uppskattade
lånebehov för innevarande budgetår
lär uppgå till cirka 35 miljoner
kronor, varför man bör kunna räkna
med att det kommer att finnas en reservation
på något över 3 miljoner till
budgetåret 1964/65. Med denna reservation
och beräknade influtna amorteringar
på cirka 17 miljoner kronor plus de
18 miljoner som utskottet nu föreslår
kommer man att disponera något över
39 miljoner under det kommande budgetåret.

Jag kan nämna, att när utskottet behandlade
frågan uttalade en ledamot,
som tillhör styrelsen för Företagareföreningarnas
förbund, att ifrågavarande
belopp kommer att täcka företagareföreningarnas
behov av lånemedel under
det kommande arbetsåret. Under de senaste
åren har denna utlåning blivit en
alltmer omfattande del av föreningarnas
verksamhet. Så sent som 1960/61
uppgick utlåningen till 23 miljoner kronor,
och om riksdagen godkänner ut -

Onsdagen den 1 april 1904

Nr 13

skottets förslag kommer den nu att uppgå
till 39 miljoner. Inom utskottsmajoriteten
känner vi oss också övertygade
om att de nödvändiga låneärenden,
som föreningarna kommer att arbeta
med ute i länen, skall bli tillgodosedda
genom utskottets förslag.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
80 :o) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Eliasson i
Sundborn begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
122 ja och 76 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Uppförande av Sverigehuset

Punkterna 8/—88

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89

Lades till handlingarna.

§ 9

Uppförande av Sverigehuset

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående uppförande av en för
Svenska turisttrafikförbundet m. fl. institutioner
gemensam administrationsbyggnad
(Sverigehuset) på Blanchetomten
i Stockholm jämte en i ämnet
väckt motion.

I propositionen nr 28 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 3 januari 1964, föreslagit
riksdagen att till Gemensam
administrationsbyggnad för Svenska
turisttrafikförbundet m. fl. för budgetåret
1964/65 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 3 375 000 kr.

I en inom första kammaren av herr
Lager väckt motion (I: 358) hade yrkats
att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen I: 358,
till Gemensam administrationsbyggnad
för Svenska turisttrafikförbundet m. fl.
för budgetåret 1964/65 å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av
3 375 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I proposition nr 28 bär
regeringen hemställt om ett anslag på
drygt 3 miljoner kronor som en första

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Uppförande av Sverigehuset

investering för det s. k. Sverigehuset.
Huset, som skall ligga vid Kungsträdgården,
har kostnadsberäknats till över
10 miljoner kronor.

Jag skall inte hålla något långt anförande.
Jag vill bara erinra om vad
finansministern sade i Sundsvall och
även sagt vid andra tillfällen om s. k.
nyttig byggnation eller oundgänglig
byggnation, liksom om det TV-reportage
som väl flera av oss hade tillfälle
att se i går kväll och som visade hur
det ligger till med bostadsbristen och
vilka följdverkningar den kan ha. Vi
har för övrigt att förvänta en proposition
om igångsättningstillstånd — man
vill på den vägen prioritera byggnation
som anses ofrånkomlig och som
det brådskar med.

Att med denna situation som bakgrund
lägga fram ett förslag om uppförande
av Sverigehuset tycker jag förefaller
i hög grad egendomligt.

Jag har ingenting emot att man bygger
ett Sverigehus, om det nödvändigtvis
behövs, men varför skall det byggas
nu? Finns det inte angelägnare uppgifter
på byggnadsområdet än att nu
anslå drygt 3 miljoner kronor till detta
Sverigehus, som skall inrymma institutioner,
vilka dock även om de ligger
spridda över Stockholm har lokaler,
samtidigt som tiotusentals människor
saknar bostad? Jag tycker att denna
proposition kan liknas vid ett olycksfall
i arbetet. I varje fall har den lagts
fram vid en mindre passande tidpunkt.

Frågorna om bostadspolitiken kommer
inom kort att behandlas i denna
kammare, och vi får därvid tillfälle att
återkomma i detta ärende. Det skall bli
mycket intressant att se vilka avvägningar
man bär för avsikt att göra i
fortsättningen på byggnadsområdet. Jag
förstår att detta är ett exempel på vad
man i dag anser vara nyttig byggnation.

Jag tvivlar på att kammarens ledamöter
är riktigt eniga på denna punkt,
men jag bär inga förhoppningar om att

kammaren kommer att avslå utskottets
hemställan på denna punkt. Jag vill
emellertid med dessa ord, herr talman»
deklarera att jag finner propositionens
yrkande mycket egendomligt.

Jag ber att få yrka avslag på statsutskottets
hemställan och bifall till motion
I: 358 av herr Lager.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Självfallet kan man ha
olika uppfattningar om vad som är
angeläget eller mindre angeläget i frågor
av denna typ. Jag skall inte heller
ingå i någon polemik mot herr Nilssons
kritik mot utskottets hemställan på denna
punkt. Ifrågavarande organ, som nu
ligger spridda på olika lokaliteter i
Stockholm, arbetar emellertid under
synnerligen besvärliga förhållanden och
i vissa fall i lokaler, vilka är belägna i
rivningshus, varför de måste flytta ut
ganska snart.

Det är dessa skäl som varit avgörande
för utskottets ställningstagande, när utskottet
hemställt om bifall till denna
proposition. Genom att sammanföra
dessa olika organ kan man räkna med
att få till stånd en bättre och effektivare
verksamhet på detta område. Vi tror att
det även ekonomiskt kan ha sin mycket
stora betydelse för vårt land att kunna
få fram upplysningar om Sverige på ett
bättre sätt än vad som hittills varit fallet.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
1:358; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

Onsdagen den 1 april 1904 Nr 13

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i riktlinjerna
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillbyggnad av
Institutet för metallforskning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall

vid taxering till statlig inkomstskatt,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskilt investeringsavdrag
i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt,
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 24 januari 1964 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 40, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om särskilt investeringsavdrag
i vissa fall vid taxering till
statlig inkomstskatt;

2) förordning angående ändring i
förordningen den 9 december 1960 (nr
658) med provisoriska bestämmelser
om beskattningen av aktiebolags och
ekonomisk förenings inkomst i vissa
fall; samt

3) lag om ändring av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

I syfte att stimulera industriens maskininvesteringar
framlägges i proposi -

tionen förslag om särskilt investeringsavdrag
vid den statliga taxeringen motsvarande
tio procent av kostnaden för
under år 1964 anskaffade maskiner.

Det föreslagna särskilda investeringsavdraget
beräknas medföra ett skattebortfall
för budgetåret 1964/65 med ungefär
100 milj. kr. Avdraget är avsett
att tillämpas första gången vid 1965 års
taxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 655
av herrar Axel Johannes Andersson och
Nils Hansson samt II: 805 av herr Wedén
m. fl., vari hemställts,

1. att riksdagen vid behandlingen av
det i Kungl. Maj:ts proposition nr 40
framlagda förslaget om särskilt investeringsavdrag
måtte besluta sådan utformning
av förordningen att rätt till
avdraget i fråga skulle gälla vid maskininvesteringar
avseende industriell
tillverkning, oberoende av om företaget
även bedreve annan verksamhet än
industriell, och att vederbörande utskott
måtte utarbeta erforderlig författningstext
;

2. att riksdagen i samband med behandlingen
av samma proposition måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
fortsatt, skyndsamt utredningsarbete i
syfte att utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag om rätt i skattelagstiftningen
till avskrivning på återanskaffningsvärde
av maskiner och inventarier;
samt

3. att riksdagen i övrigt vid propositionens
behandling måtte beakta vad
i motionerna anförts;

II) de likalydande motionerna 1:656
av herrar Torsten Andersson och Harald
Pettersson samt 11:800 av herr
Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts,

1. att riksdagen måtte besluta om
sådan ändring i det i proposition nr
40 framlagda förslaget om särskilt investeringsavdrag
att rätt till avdraget

46 Nr 13 Onsdagen den 1 april 1964

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

i fråga skulle gälla för maskininvesteringar
avseende industriell verksamhet
och oberoende av om företaget även bedreve
annan verksamhet;

2. att vederbörande utskott måtte
utarbeta härför erforderligt författningsförslag; 3.

att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 40 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning av frågan rörande avskrivning
på maskiners och inventariers
återanskaffningsvärde och om att
förslag i ärendet snarast möjligt måtte
föreläggas riksdagen; samt

4. att riksdagen i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts;

III) de likalydande motionerna I: 657
av herr Hubinette m. fl. och II: 803 av
herr Nilsson i Lönsboda in. fl.;

IV) de likalydande motionerna I: 658
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 802 av herr Larsson i Borrby;

V) de likalydande motionerna I: 659
av herr Stefanson m. fl. samt 11:804
av herrar Nordgren och Magnusson i
Borås;

VI) motionen 11:801 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen för sin del avslår förslaget
till förordning om särskilt investeringsavdrag
i vissa fall vid taxering till statlig
inkomstskatt i proposition nr 40».

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:427
av herr Virgin m. fl. och II: 513 av herr
lleckscher m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga av motionärerna
framlagt förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), avseende punkt 3 c samt
punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
och innefattande förslag
beträffande rätt till avskrivning
på återanskaffningsvärdet av maskiner
och inventarier; samt

II) de likalydande motionerna 1:575
av herr Virgin m. fl. och II: 685 av herr
lleckscher m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att särskilda sakkunniga
utses för teknisk utredning om sådan
reformering av avskrivningsreglerna
för maskiner i jordbruket att planenlig
avskrivning å maskiner i jordbruket
(kontantprincipen) kan medgivas».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att
propositionen nr 40 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas, måtte

dels med bifall till de inbördes likalydande
motionerna 1:655 av herrar
Axel Johannes Andersson och Nils
Hansson samt II: 805 av herr Wedén
m. fl. ävensom motionerna I: 656 av
herrar Torsten Andersson och Harald
Pettersson samt II: 800 av herr Hansson
i Skegrie m. fl., i vad de avsåge
förslaget till förordning om särskilt investeringsavdrag
i vissa fall vid taxering
till statlig inkomstskatt,

dels ock med avslag å följande motioner,
nämligen

1. de likalydande motionerna 1:657
av herr Hubinette m. fl. och II: 803 av
herr Nilsson i Lönsboda m. fl.,

2. de likalydande motionerna I: 658
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
11:802 av herr Larsson i Borrby,

3. de likalydande motionerna 1:659
av herr Stefanson m. fl. samt II: 804 av
herrar Nordgren och Magnusson i Borås,
ävensom

4. motionen II: 801 av herr Hermansson
m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förslaget till förordning om särskilt investeringsavdrag
i vissa fall vid taxering
till statlig inkomstskatt,

antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) förordning om särskilt investeringsavdrag
i vissa fall vid taxering till
statlig inkomstskatt med de ändringar
att 1—3 §§ erhölle följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Onsdagen den 1 april 1964 Nr 13

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Fysisk eller juridisk person, som driver
rörelse avseende huvudsakligen industriell
tillverkning och under tiden
den 1 januari—31 december 1964 anskaffar
maskiner och andra döda inventarier
avsedda för stadigvarande
bruk i rörelsen, äger enligt bestämmelserna
i denna förordning vid taxering
till statlig inkomstskatt åtnjuta
särskilt investeringsavdrag vid inkomstberäkningen
för förvärvskällan.

Avdraget skall —-----—--

Tillgång skall anses anskaffad när
skriftligt avtal om förvärvet träffats
eller, om skriftligt avtal icke träffats,
när tillgången levererats. Har skriftligt
avtal om förvärv av viss tillgång träffats
och leverans skett under år 196b
men hänför sig avtalet och leveransen
till skilda beskattningsår, skall tillgången
anses anskaffad när leveransen sker.

Tillgång, som-----—--

Fysisk eller juridisk person, som driver
rörelse avseende industriell tillverkning
och under tiden den 1 januari
-—31 december 1964 anskaffar maskiner
avsedda för stadigvarande bruk i
tillverkningen, äger enligt bestämmelserna
i denna förordning vid taxering
till statlig inkomstskatt åtnjuta särskilt
investeringsavdrag vid inkomstberäkningen
för den förvärvskälla, vari rörelsen
ingår.
nämnda beskattningsår.

§.

Tillgång skall anses anskaffad när
skriftligt avtal om förvärvet träffats
eller, om skriftligt avtal icke träffats,
när tillgången levererats. Har skriftligt
avtal om förvärv av viss tillgång träffats
under år 1964 och leverans skett
samma år men hänför sig avtalet och
leveransen till skilda beskattningsår,
skall tillgången anses anskaffad när leveransen
sker.
på densamma.

Särskilt investeringsavdrag
Särskilt investeringsavdrag

tillgångar med-----

begagnade tillgångar;
annan kontorsutrustning än kontorsmaskiner; motorfordon,

vilka omfattas av förordningen
den 23 november 1956 (nr
545) angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall, eller som helt
eller delvis utnyttjas för trafik, som
avses i 1 § förordningen den 25 oktober
1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik, m. m.;
handels- och

avtalade priset.

----följande tillgångar:

tre år;

motorfordon, traktor och släpfordon,
som avses i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648);

i fråga.

3 §.

2) förordning angående ändring i
förordningen den 9 december 1960 (nr
658) med provisoriska bestämmelser
om beskattningen av aktiebolags och
ekonomisk förenings inkomst i vissa
fall; samt

3) lag om ändring av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

B) att följande motioner, såvitt anginge
frågan om avskrivning å maskiner
och inventarier, nämligen

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

1) de likalydande motionerna 1:427
av herr Virgin m. fl. och II: 513 av
herr Heckscher m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:575
av herr Virgin m. fl. och II: 685 av herr
Heckscher m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 655
av herrar Axel Johannes Andersson och
Nils Hansson samt II: 805 av herr Wedén
m. fl., ävensom

4) de likalydande motionerna 1:656
av herrar Torsten Andersson och Harald
Pettersson samt 11:800 av herr
Hansson i Skegrie m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

G) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:427
av herr Virgin m. fl. och II: 513 av
herr Heckscher m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:575
av herr Virgin in. fl. och II: 685 av herr
Heckscher m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:655
av herrar Axel Johannes Andersson och
Nils Hansson samt II: 805 av herr Wedén
m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 656
av herrar Torsten Andersson och Harald
Pettersson samt II: 800 av herr
Hansson i Skegrie m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:657
av herr Hiibinette m. fl. och 11:803
av herr Nilsson i Lönsboda m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:658
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 802 av herr Larsson i Borrby,

7) de likalydande motionerna 1:659
av herr Stefanson m. fl. samt II: 804
av herrar Nordgren och Magnusson i
Borås, ävensom

8) motionen II: 801 av herr Hermansson
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

beträffande investeringsavdraget enligt
propositionen

I) av herrar Einar Eriksson och Kristenson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottet
under A) bort hemställa,

att riksdagen, med förklarande att
propositionen nr 40 icke kunnat av
riksdagen oförändrad antagas, måtte

dels med bifall till motionen 11:801
samt med avslag å följande motioner,
nämligen

1. de likalydande motionerna 1:657
av herr Hiibinette m. fl. och II: 803 av
herr Nilsson i Lönsboda m. fl.,

2. de likalydande motionerna I: 658
av herr Ferdinand Nilsson in. fl. och
II: 802 av herr Larsson i Borrby, ävensom 3.

de likalydande motionerna 1:659
av herr Stefanson m. fl. samt II: 804
av herrar Nordgren och Magnusson i
Borås,

samtliga motioner i vad de avsåge
förslaget till förordning om särskilt investeringsavdrag
i vissa fall vid taxering
till statlig inkomstskatt,

avslå vid propositionen fogat förslag
till förordning om särskilt investeringsavdrag
i vissa fall vid taxering till
statlig inkomstskatt,

dels ock antaga vid propositionen
fogade förslag till

a) förordning angående ändring i förordningen
den 9 december 1960 (nr
658) med provisoriska bestämmelser
om beskattningen av aktiebolags och
ekonomisk förenings inkomst i vissa
fall; samt

b) lag om ändring av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

II) av herr Jacobsson, utan angivet
yrkande;

beträffande avskrivning ä maskiner
och inventarier

III) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Magnusson i Borås och Darlin,
vilka ansett, att utskottet under B)
1) bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga det i motionerna
1:427 och 11:513 framlagda
förslaget till lag om ändring i kommu -

4!)

Onsdagen den 1 april 191)4 Nr 13

Särskilt investerinj;savdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

nalskattclagen den 28 september 1928
(nr 370);

IV) av herrar Stefanson, Elof sson,
Erik Filip Petersson, Christenson i
Malmö, Nilsson i Tvärålund och Enskog,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
de i motionerna 1: 055 av herrar Axel
Johannes Andersson och Nils Hansson
samt II: 805 av herr Wedén m. fl. ävensom
motionerna I: 656 av herrar Torsten
Andersson och Harald Pettersson
samt 11:800 av herr Hansson i Skegrie
m. fl. framförda yrkandena om utredning
angående rätt till avskrivning på
återanskaffningsvärdet av maskiner och
inventarier, och att utskottet därför
under hänvisning till vad som i nämnda
motioner anförts i denna fråga under
B) 1), 3) och 4) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förenämnda
motioner ävensom i anledning
av motionerna 1:427 av herr Virgin
m. fl. och II: 513 av herr Hecksclier
in. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära fortsatt, skyndsamt utredningsarbete
i syfte att utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag om rätt i skattelagstiftningen
till avskrivning på återanskaffningsvärdet
av maskiner och
inventarier;

V) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Magnusson i Borås och Darlin,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
I: 575 av herr Virgin m. fl. och II: 685
av herr Ileckscher m. fl. — ansett, att
utskottet under B) 2) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förenämnda
motioner måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att särskilda sakkunniga
utsåges för teknisk utredning
om sådan reformering av avskrivningsreglerna
att planenlig avskrivning å
maskiner i jordbruket kunde medgivas
vid kontantmässig redovisning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Till detta utskottsbe -

tänkande har herr Einar Eriksson i
Uppsala och jag fogat eu reservation.
Vi har reserverat oss mot förslaget i proposition
nr 40 att den svenska företagsamheten
skall ges skattesubventioner
på 40 miljoner kronor.

Av betänkandet kan kammarens ledamöter
inhämta att det har rått delade
meningar inom utskottet — utskottsmajoritetens
förslag innebär ju en kompromiss,
men utskottets majoritet har
likväl ansett sig böra tillstyrka det förslag
som framlagts i propositionen.

Om finansministerns förslag genomföres,
kommer det att innebära att industrien
erhåller en skattesubvention på
100 miljoner kronor. Alla kommentarer
till den tidigare i år framlagda budgeten
har baserats på att budgeten varit svag.
Därför är den upplåning på 900 miljoner
som staten behöver inte lämplig att
företaga i nuvarande konjunkturläge.
Även enligt finansministerns uttalanden
är en sådan upplåning på 900 miljoner
kronor, mot bakgrunden av de nu
aktuella konjunktur- och kapitalmarknadsperspektiven,
att betrakta som mycket
stor — om man nämligen nu ger
denna skattelättnad, blir summan 900
miljoner. Om däremot kamrarna i stället
bifaller reservanternas förslag, kommer
statens upplåningsbehov att stanna vid
100 miljoner. Dessa 100 miljoner kronor
har vi då möjlighet att använda till att
bl. a. förverkliga förslagen i en mängd
motioner med angelägen innebörd som
lämnats vid riksdagens början.

I stället kommer i nuvarande läge
denna stora statliga upplåning otvivelaktigt
att leda till besvärligheter, inte
minst för kommunerna, för alla dem
som behöver bygga och för industrien
när det gäller att erhålla lån. Vi har redan
nu ett ekonomiskt läge som gör det
nästan omöjligt för den företagare som
vill investera att erhålla lån till sina
investeringar. De åtgärder som riksbanken
vidtagit på den senaste tiden visar
klart vilket bekymmersamt ekonomiskt
läge vi befinner oss i, med risk

4—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 13

50 Nr 13 Onsdagen den 1 april 1964

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

för överhettning av ekonomien och därmed
följande instabilitet i samhället.

Det hade förmodligen varit bättre,
om större utrymme för lån hade beviljats
företagarna. För den enskilde
företagaren kanske förslaget inte betyder
så mycket — det har ju den innebörden,
att den största skattesubventionen
skall ges till de företag som har
tillräckliga självfinansieringsmöjligheter
för att göra investeringar under
1964. För företagare som har möjlighet
att investera genom att antingen låna
upp pengar eller tillskjuta egna medel
betyder en investering på 100 000 kronor
en skattelättnad på 5 000 kronor,
en investering på 1 miljon ger en skattelättnad
på 50 000 kronor. Gör en företagare
en investering i maskiner och
inventarier på 10 miljoner, blir han
alltså på detta sätt av samhället subventionerad
med 500 000 kronor.

Nu bör väl svensk företagsamhet trots
allt ha så duktiga företagsledare —
eftersom de tydligen gör så stora vinster
— att de med fullt lagliga medel
skulle kunna öka sina fonder på sådant
sätt att de inte skulle behöva skatta för
dessa pengar.

Ytterligare ett skäl för vårt ställningstagande
är att det på alla områden, och
inte minst inom verkstadsindustrien, råder
brist på arbetskraft för närvarande.
Enligt länsarbetsnämndernas uppgifter
den 10 februari i år fanns det behov av
ytterligare 7 553 arbetare inom den
egentliga verkstadsindustrien — det är
ju dessa som oftast skall tillverka de
maskiner som företagen vill investera
sina pengar i. Vid samma tidpunkt uppgick
antalet arbetslösa kassamedlemmar
inom Metallarbetareförbundet till 2 283.
Det fattas alltså 5 270 arbetare inom
verkstadsindustrien. Och det är inte
bara inom verkstadsindustrien som det
råder brist på arbetskraft; förhållandet
är detsamma inom byggnadsområdet,
samma sak gäller för stat och kommun
som arbetsgivare o. s. v.; överallt i vårt
samhälle efterfrågas arbetskraft för närvarande.

Om vi genomför den föreslagna skattelättnaden,
betyder det att verkstadsindustrien
kommer att få mera beställningar,
ordertillgången kommer att öka
och ytterligare arbetskraft kommer att
behövas. Varifrån skall denna arbetskraft
tagas? Vilka näringsgrenar kan
minska sin arbetsstyrka och med vilka
medel skall verkstäderna kunna locka
över folk till sina företag?

Det uppstår en mängd sådana problem
som måste lösas, och jag förstår
inte hur man skall kunna tillgodose
arbetskraftsbehovet i hela samhället, såvida
vi inte importerar arbetare. Det
skulle därför vara intressant att av någon
av utskottets talesmän få reda på
hur man skall lösa detta verkligt bekymmersamma
problem.

På kammarens bord ligger i dag ett
meddelande från statistiska centralbyrån,
som visar verkstadsindustriens orderläge
i december 1963. Där skriver
byrån bl. a. följande:

»Orderingången inom verkstadsindustrin
exklusive varv låg under fjärde
kvartalet 1963 11 % över 1962 års genomsnittliga
nivå. Orderstocken var vid
årsskiftet 1963—1964 1 % större än ett
år tidigare.

För samtliga delbranscher gäller att
orderingången var större än den genomsnittliga
orderingången under 1962.
Den kraftigaste ökningen redovisade
mekaniska verkstäder med 17 %. Orderingången
inom järn- och metallmanufaktur
och elektriska verkstäder låg
2 % respektive 1 % över 1962 års genomsnittsnivå.
»

Det är alltså inte industriens dåliga
ordertillgång som är den verkliga bakgrunden
till föreliggande förslag.

I propositionen säges att den försämrade
räntabiliteten inom industrien
är ett av skälen till att vi bör genomföra
denna åtgärd, men de förtagsredovisningar
som offentliggjorts i år visar
i stället att lönsamheten för den svenska
industrien under 1963 var god, även
om man inte kan använda uttrycket
mycket god.

Onsdagen (lön 1 april 1964 Nr 13 51

Särskilt investeringsavdraR i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. in.

Den föreslagna reformen skulle ha
varit fullt förståelig, om den syftat till
att öka sysselsättningen i eu vikande
konjunktur, och då borde skattelättnaden
ha giillt enbart sådana investeringar
som annars inte skulle ha kommit
till stånd. Nu ger reformen generell
skattelättnad, vare sig företagaren hade
tänkt göra investeringar eller inte. Även
på de normala investeringarna, som
uppgår till ungefär 2 Va miljarder kronor,
erhåller man skattelättnader.

Förvåningen blir desto större som vi
här i riksdagen strax före påsk beslöt
att höja skatten för fysiska personer
genom att pensionsavgiften inte längre
skall vara avdragsgill vid beskattningen.
Jag tillstyrkte det förslaget, men jag
sade samtidigt att jag vid behandlingen
av en annan fråga skulle motsätta mig
skattelättnader till företagen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation I
av herrar Einar Eriksson och Kristenson
i Göteborg.

Herr MAGNUSSON i Borås (h:

Herr talman! Under de senaste åren
har vi i högerpartiet vid flera tillfällen
haft anledning fästa kammarens uppmärksamhet
på det .svenska näringslivets
minskade möjligheter till självfinansiering.
Den saken har vi påpekat i
samband med att riksdagen fattat beslut
som skurit ned dessa möjligheter, t. ex.
borttagandet av den fria avskrivningsrätten
på maskiner och inventarier,
minskningen av rätten till avskrivning
av varulager och borttagandet av möjligheterna
att avsätta medel till pensionsfonder
o. s. v. Vi har sagt att dessa åtgärder
i det långa loppet måste få återverkningar
på industriens investeringar.
De djärvaste och ofta mest effektiva investeringarna
är de som göres i rätta
ögonblicket och med företagets egna
pengar.

Verkningarna av den förda politiken
har nu börjat göra sig märkbara på sådant
sätt att man även inom regeringen

blivit tvungen att ta upp problemet. Finansministern
har i proposition nr 40
talat om industriens minskade investeringar
samtidigt som han sagt, att man
kan förvänta att investeringarna kommer
att minska ytterligare under den
närmaste framtiden. Det är vid detta som
gjort att det förslag vi nu behandlar har
lagts fram.

Finansministern skriver i sin proposition
bl. a.: »En fortsatt stegring av
produktiviteten i vårt näringsliv utgör
en ofrånkomlig förutsättning för reformarbete
och fortsatt välståndsökning.
Den fulla sysselsättningen kan bestå
på längre sikt endast om industriens
internationella konkurrenskraft bevaras
och successivt förstärkes. Detta är i sin
tur inte möjligt utan eu hög investeringsaktivitet.
»

Jag kan till alla delar instämma häri,
speciellt som just detta är kärnan i den
fråga vi nu diskuterar, nämligen att vi
måste försöka skapa en sådan investeringstakt
i vårt näringsliv att vi också
för framtiden bevarar och upprätthåller
den nödvändiga konkurrenskraften. Det
är väl det som är bakgrunden till hela
förslaget.

Visserligen är giltighetstiden för detta
avdrag begränsad till innevarande år,
men avdraget kan ändå göra nytta. Därför
har jag anslutit mig till huvudlinjerna
i proposition nr 40. I utskottet har
man gjort en del ändringar, som bl. a.
innebär att avdrag kan komma i fråga
vid all investering i maskiner i den industriella
produktionen. Detta gör att
man i ett företag med blandad verksamhet
kan få göra avdrag för de maskiner
man köper för den industriella produktionen.
Det innebär bl. a. att speciellt
de mindre företagen, som oftast driver
en sådan blandad verksamhet, kan komma
i fråga för detta avdrag.

Även om det förslag som nu föreligger
inte innebär att alla delar av svenskt
näringsliv kan komma i fråga — handel
och distribution kan inte få åtnjuta
avdraget — är det dock ett steg i rätt

52 Nr 13 Onsdagen den 1 april 19G4

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

riktning. Vi har emellertid från högerpartiets
sida i motioner, som lämnades
vid riksdagens början, krävt att mera
permanenta åtgärder i denna riktning
skulle vidtas. Dessa motioner behandlas
också i det betänkande som nu ligger
på riksdagens bord. Vi har i motionerna
föreslagit att man skall införa rätt till
avskrivning på det s. k. återanskaffningsvärdet
för maskiner och inventarier.

Sedan den fria avskrivningsrätten på
maskiner och inventarier borttagits, har
behovet av sådan avskrivningsrätt blivit
betydligt större. Den har alldeles särskild
betydelse i en tid med eu hastig
utveckling på det tekniska området, då
maskiner ofta blir omoderna på mycket
kort tid och snart behöver ersättas.

Man kan naturligtvis tvista om under
vilka former en sådan avskrivning skulle
få ske. Vi har stannat för en schablonregel
genom att föreslå, att avskrivning
skulle få göras på ett belopp motsvarande
120 procent av anskaffningspriset.
Detta motsvarar en ungefärlig penningvärdeförsämring
av 4 å 5 procent om
året. Det har vid kontroller avseende
de senaste åren visat sig att man därmed
skulle kunna uppnå ett ganska hyggligt
medeltal, som skulle kunna tillfredsställa
de anspråk man har rätt att ställa.

Vi liar från högerpartiets sida också
framlagt en annan motion som behandlas
i detta betänkande. Den rör rätten
för de jordbrukare som deklarerar efter
kontantprincipen att genom en avskrivningstablå
få göra årliga avskrivningar
på större maskiner som de anskaffar.
Förhållandet är nu det, att en jordbrukare
som deklarerar efter kontantprincipen
inte får göra något som helst avdrag
när han anskaffar en ny maskin
av ett slag som han tidigare inte haft.
Det kan t. ex. vara en skördetröska, en
traktor e. d.

Det kan hända att denna bestämmelse
inte spelade så stor roll i gamla tider
när maskininköpen rörde sig om betydligt
blygsammare belopp. Nu när jord -

bruket måste ha betydligt dyrbarare
maskinutrustningar kommer behovet av
den av oss föreslagna bestämmelsen att
bli ännu mer markerat. Vi har därför
föreslagit att riksdagen skulle begära
en utredning på detta område för att
se, om man inte skulle kunna lösa detta
problem på något sätt för att därigenom
åstadkomma en mera rättvis ordning
för dessa jordbrukare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
punkten A.

•lag yrkar samtidigt bifall till reservationerna
III och V från högerpartiet.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Propositionsförslaget
om särskilda investeringsavdrag beräknas
medföra ett skattebortfall för budgetåret
19G4/65 med ungefär 100 miljoner
kronor. Förslaget syftar till att
stimulera maskininvesteringarna inom
den egentliga industrien. Begreppet maskininvesteringar
kan emellertid vålla
mycket besvärliga gränsdragningsproblem.
Ett industriföretag som bedriver
en blandad verksamhet kan gå miste om
de förmåner lagstiftningen avser att erbjuda.
Motionärer och utskottet anser
att man bör medge investeringsavdrag
oberoende av hur stor del i förvärvskällan
denna tillverkningsandel utgör.

I reservation IV påyrkas att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
fortsatt skyndsamt utredningsarbete i
syfte att skapa rätt i skattelagstiftningen
till avskrivning på återanskaffningsvärdet
av maskiner och inventarier.
Denna rätt bör stå öppen för samtliga
företag och rörelseidkare oavsett
bransch och företagsform, varigenom
man undgår besvärliga gränsdragningsproblem.

Det ankommer på Kungl. Maj :t, om utredningen
bör ske fristående eller inom
ramen för skatteberedningens arbete.

Onsdagen den 1 april 1004 Nr 13 5,‘i

Särskilt investeringsår dra*; i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. ni.

Departementschefens förslag om alt
tillstyrka en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag som
framförts i skrivelser från Sveriges allmänna
exportförening och Sveriges industriförbund
har enhälligt tillstyrkts
av utskottet. Det gäller en författningsändring
i kommunalskattelagen angående
svenska exportföretags lagerhållning
i importlandet, när försäljningen antingen
sker till svenska dotterföretag,
handelsagenter eller utländska dotterföretag.
Remissinstanserna har också
tillstyrkt förslaget.

Reservationen av herrar Einar Eriksson
och Kristenson i Göteborg innebär
avslag på propositionen om investeringsavdraget.
Reservanterna anför, som
vi hörde av herr Kristenson i Göteborg,
som motivering för ett avslag penningpolitiska
aspekter, arbetskraftsbekymmer
och att budgeten inte tål en inkomstminskning
på 100 miljoner kronor.
Detta är enligt min mening ett
kortsiktigt resonemang. Departementschefen
anför att avdrag med 10 procent
av investeringskostnaderna synes
vara en lämplig avvägning. Det gäller
att bibehålla maskininvesteringarna på
hög nivå. Frågan om arbetskraftsbekvmmer
förtjänar en kommentar, eftersom
det är en intressant fråga. En teknisk
förbättring kan medföra fördelar såsom
mindre fysiskt ansträngande och mera
ansvarsfulla arbetsuppgifter. Det är problem
som bör närmare penetreras, och
det kan uppstå strukturförändringar på
arbetsmarknaden fortare än man anar.
Ett mycket intressant problem är om
rationaliseringsverksamheten leder till
produktionsprocessens förändring.

I olika länder pågår studier i fråga
om automationen. Inom OECD är kontorsautomationen
föremål för undersökning.
Ett verksamhetsområde i Sverige,
där man successivt sedan många är tillbaka
kunnat genomföra automation, är
televerket. Ett led i denna utveckling
är också fusioner till allt större företagsenheter.
I ESA har automationen

fortskridit i snabbt tempo. Ett av de
största företagen inom den elektriska
branschen har under tre år ökat produktionen
med 8 procent årligen utan
att behöva ta in ny arbetskraft. Bilindustriens
produktion i Amerika är större
än någonsin förr, och ändå råder det
överskott på yrkesutbildad arbetskraft,
som man vill placera bl. a. i Sverige.

När man i den svenska riksdagen diskuterar
maskininvesteringar och arbetskraftsproblem
bör man inte blunda
för den tekniska omvälvningsprocessen,
som med eller mot vår vilja bryter sig
igenom i vår tidsålder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation IV av herr Stcfanson
in. fl.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! I finansplanen har finansministern
gjort några erkännsamma
uttalanden om företagsamhetens
betydelse för standardutvecklingen.
Grundvalen för standardhöjningen är
såväl då det gäller samhälleliga insatser
som privata insatser och privat
konsumtion ett effektivt och expanderande
näringsliv. Säkerligen har vi anledning
att mot bakgrund av dagens situation
ytterligare uppmärksamma näringslivets
investeringsproblem och finansproblcm
i övrigt.

I sammanhanget har finansministern
också konstaterat, att industriens maskininvesteringar
håller på att komma
på efterkälken i konkurrensen med övriga
investeringsbehov i samhället. Kommunernas
aptit på investeringskapital
har visat sig vara störst, vilket naturligtvis
förklaras av det investeringsbehov
som uppkommit i samband med
grundskolans genomförande. Den kraftiga
utbyggnaden av sjukvården på
landstingsområdet förklarar det stora
kapitalbehovet för landstingen. Det tillfälliga
stöd, som det tioprocentiga investeringsavdraget
för maskiner kommer
att ge, har efter vad man kan förstå
mötts med stor tillfredsställelse, i

54 Nr 13 Onsdagen den 1 april 1964

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

varje fall i januari månad och tidigare
när man hörde talas om förslaget.
Sedan januari har åtskilligt inträffat på
penningmarknaden som man måste ta
in i bilden då det gäller en bedömning
av investeringsavdragets effekt. Om det
fanns entusiasm i januari, tror jag att
man kan säga att entusiasmen i dag är
många grader lägre. Räntan har sedan
januari stigit med % procent, och bankernas
utlåning är ganska restriktiv. De
företag som i betydande utsträckning
inte kan självfinansiera sina investeringar
kommer alltid i ett sämre läge
än de företag som har dessa möjligheter,
särskilt i en situation med restriktivitet
på kreditmarknaden och med
hög ränta.

Den försämring av möjligheterna till
självfinansiering, som uppstått bl. a. genom
avvecklingen av pensionsfonderna
men även av andra orsaker, har medfört
att många fler företag blivit mer
beroende av den allmänna lånemarknaden.
Som regel är det ju de mindre
företagarna som drabbas hårdast av kreditrestriktioner
och höga låneräntor,
tv de är i allmänhet hänvisade till lånemarknaden
i mycket stor utsträckning.
Om de där kunde finna investeringsvilligt
och billigt kapital skulle det
vara värdefullt för dem. Det skulle
också stimulera dem till rationaliseringar
och effektiviseringar av sina företag.
Därför är det viktigt att staten i
minsta möjliga utsträckning konkurrerar
om kapitalet på en ansträngd lånemarknad.

Det tioprocentiga investeringsavdraget
på industriens maskininköp har av
finansministern beräknats medföra ett
skattebortfall på omkring 100 miljoner
kronor. Statens upplåningsbeliov skulle
således öka med ungefär det beloppet.
Ur de synpunkter som jag nyss anfört
korresponderar inte statens ökade upplåningsbehov
så väl med den aktuella
situationen på penningmarknaden.

När man emellertid skall bedöma investeringsavdraget
får man ändå se den

föreliggande situationen så, att det inte
är företrädesvis från industrien, alltså
det område av samhällslivet som anses
ha för låg investeringsnivå, som inflationsimpulserna
kommer. Därför tycker
jag att investeringsavdraget är motiverat,
även med beaktande av vad som
hänt efter januari.

Man bör också komma ihåg att det
så länge varit tal om att regeringen
skulle lägga fram förslag om investeringsavdrag
för maskiner, att många företag
säkerligen disponerat sina inköp
med utgångspunkt från att propositionen
skulle komma att bifallas.

Propositionen om investeringsavdraget
har inte oförändrad kunnat tillstyrkas
av utskottet. I motion II: 800 yrkas
att rätt till avdraget i fråga skall gälla
för maskininvesteringar avseende industriell
verksamhet och oberoende av
om företaget även bedriver annan verksamhet.
Detta yrkande, som har stötts
av utskottet, innebär en rätt stor förbättring
av propositionen, ty därigenom
skulle också mindre företagare i
större utsträckning kunna utnyttja rätten
till avdrag, vilket gäller såväl fysiska
som juridiska personer.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan under
punkt A i utlåtandet.

.lag skall också säga några ord i anledning
av reservation IV med yrkande
om skrivelse till Kungl. Maj :t om
fortsatt skyndsam utredning angående
rätt till avskrivning på återanskaffningsvärdet
av maskiner och inventarier.
Syftet med avskrivningsreglerna
inom beskattningen får ju anses vara att
medverka till att den förslitning av
maskiner m. m., som äger rum inom
produktionen, ej skall leda till kapitalförtäring.
Vid penningvärdeförsämring
är emellertid inte avskrivning på det
ursprungliga anskaffningsvärdet tillräcklig
för fullföljandet av detta syfte.
Vad som ger frågan särskild aktualitet
nu är den minskade självfinansieringen
och den ökade lånefinansieringen inom

Onsdagen den 1 april 1904 Nr 13 55

Särskilt invcsteringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

näringslivet. Denna förskjutning liar
uppenbarligen minskat företagens möjligheter
att kompensera sig för det otillräckliga
avskrivningsutrymme, som
med nuvarande regler uppstår vid penningvärdeförsämring.

Rätt till avskrivning på återanskaffningsvärdet
erbjuder, då det gäller att
allmänt främja investeringsverksamheten
inom näringslivet, avsevärda fördelar
jämfört med det i propositionen förordade
särskilda investeringsavdraget,
vilket för övrigt bara skall gälla innevarande
år. Sålunda skulle rätten stå
öppen för samtliga företag och rörelseidkare,
oavsett bransch och företagsform.
Även de gränsdragningsproblem
och risker för snedvridningar, som kan
uppstå i fråga om särskilda investeringsavdrag,
kan undvikas.

Det har förutsatts tidigare, att värdesäkringskommittén
skulle komma att
pröva frågan om avskrivning på återanskaffningsvärde
och eventuellt framlägga
förslag i den frågan. Av kommitténs
nu framlagda betänkande framgår
emellertid att så inte har skett. Riksdagen
bör därför i skrivelse till Kungi.
Maj:t anhålla om skyndsam prövning
av frågan. Huruvida denna prövning
skall verkställas inom allmänna skatteberedningen
eller i annat sammanhang
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
avgöra.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till reservation IV.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av de
reflexioner, som herrar Magnusson i
Borås och Christenson i Malmö framfört
om arbetskraften, vill jag säga att
det naturligtvis är alldeles riktigt att
förnuftiga rationaliseringar inom industrien
— vid oförändrad eller t. o. m.
högre produktion — leder till minskade
anspråk på arbetskraft. Men det är just
nu som man inte har tillräckligt med
arbetskraft inom verkstadsindustrien

för att producera dessa maskiner; vi
räknar ju alla med ökad investeringsvolym.
Inom verkstadsindustrien saknas
för närvarande 5 000 arbetare. I Göteborg
behövs mer än 1 000 verkstadsarbetare.
Inom Volvo, SKF, överallt vill
man ha mer arbetskraft. Det är naturligt
att företagen är bekymrade över
denna utveckling.

Herr Magnusson i Borås och även
herr Nilsson i Tvärålund säger att investeringarna
minskar. Men ni framlägger
inte en enda siffra rörande industriens
investeringar i maskiner och
inventarier 1963, och ni säger ingenting
om vilken summa de kan uppskattas
till för 1964. Det visar sig nämligen
att de 1963 uppgick till ungefär 2,7
miljarder. Med ledning av inkomna
uppgifter har statistiska centralbyrån
beräknat att de för 1964 kommer att
uppgå till 2,6 miljarder, men förmodligen
blir siffran högre än under 1963.
Den föreslagna skattelättnaden på 100
miljoner kronor kommer sålunda inte
att räcka till — beloppet motsvarar ju
5 procent på endast 2 miljarder.

Vidare säger herr Magnusson i Borås,
att investeringsminskningen är resultatet
av regeringens tidigare politik gentemot
företagarna. Jag skulle inte tro
det. Investeringarna minskar inte på
grund av bristande lönsamhet. Industrien
kommer att investera precis lika
mycket som förut om inte mer, ty alla
räknar med ökad lönsamhet. Hur skall
man tolka utslaget på börsen — de stora
värdestegringarna på aktier —- om inte
såsom det riskvilliga kapitalets förväntningar
om ökad lönsamhet i framtiden?

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill göra herr Kristenson
i Göteborg uppmärksam på att
bestämmelsen är den, att leverans av
dessa maskiner inte behöver ske under
1964, utan det är fråga om beställningar
under detta år. Leveransen kan ske under
1965 eller 1966.

56 Nr 13 Onsdagen den 1 april 1964

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

Den uppfattning, som av propositionen
att döma tycks råda inom regeringen
och vilken jag gärna vill ansluta
mig till, är att det är ytterst allvarligt
om de industriella investeringarna
minskar relativt sett. Grundvalen för
hela vår välståndsökning i fortsättningen
är just att den industriella investeringsverksamheten
kan upprätthållas.
Det är denna uppfattning som efter
vad jag har förstått ligger bakom denna
proposition.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
yrkande.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fråga herr
Magnusson i Borås: Var kan man finna
siffror på att investeringarna inom den
egentliga industrien beräknas sjunka
under 1964 eller 1965 eller 1966? Mig
veterligt finns inga sådana siffror.

Det är alldeles klart att all rationalisering
och all ökning av framstegstakten
inom industrien utgör grundval för
en välståndsökning. Därom behöver vi
inte vara oense.

Herr MAGNUSSON i Borås (la) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Kristenson
i Göteborg kan finna dessa
siffror i nationalbudgeten för innevarande
år.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Med en mycket knapp
majoritet har riksdagen för några timmar
sedan beslutat höja skatterna för
de vanliga inkomsttagarna med sammanlagt
omkring 500 miljoner kronor,
varav statskassan får närmare 300 miljoner.
Nu vill tydligen en majoritet
sammansatt på annat sätt använda en
del av dessa pengar för att minska
skatterna för företagen. För de borgerliga
måste detta vara ett önskeläge: de
slipper ta ansvaret för skattehöjningen
men kan samtidigt ordna så, att företa -

gen får 100 miljoner i skattesänkning.
För de socialdemokratiska ledamöterna
av kammaren måste det kännas på
annat sätt. Kan de verkligen anse att
vad som i dag beslutas är ett led i eu
demokratisk, en progressiv skattepolitik?
Jag tvivlar på det.

Vi kan för vår del varken finna ekonomiska
eller sociala motiv som gör
det föreslagna investeringsavdraget vid
industriens maskininköp berättigat. På
våra bänkar ligger i dag genom en
slumpens nyck statistiskt material som
visar hur läget är inom industrien. Industriproduktionsindex
för hela industrien
uppgick för januari i år till 337
enheter mot 311 samma månad 1963.
Industriproduktionen var således 8 procent
högre i januari i år än samma
månad i fjol. Kapitalvaruindustrien visar
en uppgång med 6 procent och
konsumtionsvaruindustrien en ökning
med 9 procent. Sysselsättningen inom
verkstadsindustrien låg visserligen 1
procent under fjolårets nivå, men samtidigt
visar det sig att denna industris
orderläge kraftigt förbättrats. Herr Kristenson
i Göteborg har redan erinrat om
de uppgifter som finns och enligt vilka
orderingången under fjärde kvartalet
1963 låg 11 procent över 1962 års genomsnittliga
nivå. För samtliga delbranscher
gäller att orderingången var större
än i genomsnitt under året förut.
Den kraftigaste ökningen, inte mindre
än 17 procent, redovisade de mekaniska
verkstäderna, alltså de industrier
som framför allt framställer maskiner.

Är detta siffror som skulle visa att eu
särskild stimulans till maskininvesteringar
är nödvändig? Det verkar inte
som om bevillningsutskottet skulle särskilt
ingående ha studerat det aktuella
ekonomiska läget, som förändrats till
det bättre sedan finansministern i statsverkspropositionen
varslade om att han
tänkte komma med detta förslag. Jag
vill ställa frågan: Skulle det inte i den
situationen ha varit bättre, om finansministern
avstått från att lägga fram

Ons<lagen den 1 april 1904 Nr 13

Särskilt investeringsavdraK i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

förslag om denna lagändring? När läget
förändras iir det ingen skam att
ändra sin ståndpunkt.

Under 1904 räknar man med högre
investeringar inom industrien än under
fjolåret. Enligt statistiska centralbyråns
nyligen fullbordade investeringsundersökning,
som är så färsk att delsiffrorna
ännu ej publicerats men som kunnat
inhämtas per telefon från byrån i eftermiddag,
beräknas investeringarna i
maskiner och apparater under 1904
komma att uppgå till 2,7 miljarder kronor.
Under fjolåret uppgick de till 2,75
miljarder, men det hör till saken att
företagen brukar underskatta sitt investeringsbehov.
Maskininvesteringarna
kan alltså väntas bli större i år än i
fjol. Riktigt är emellertid att el-, gasoch
vattenverken svarar för uppgången
enligt hittills tillgängliga siffror.

Utvecklingen av företagens ekonomiska
läge, sådan den kommer till uttryck
i bolagens årsredovisningar, tycks ju
också vara gynnsam. Det har blivit nya
toppkurser för fondbörsen. Börsexperterna
förklarar dem med oväntat goda
bokslutsbesked. Riksdagens och regeringens
vägran att vidta några åtgärder
mot de väldiga förmögenhetsökningar,
som de stora aktieägarna kunnat inregistrera,
har kanske också bidragit
till den fortsatta haussen.

Det finns alltså enligt vår mening f. n.
inga ekonomiskt bärande skäl för att
införa det föreslagna investeringsavdraget
vid beskattningen. De sociala skälen
talar också mot. Det är utmanande att
riksdagen höjer skatterna för de vanliga
inkomsttagarna och samtidigt sänker
dem för bolagen. I förra fallet anför man
behovet av inkomstförstärkning till
statskassan, i senare fallet spelar plötsligt
100 miljoner kronor ingen roll.
Särskilt konsekvent kan man inte säga
att detta är.

Jag befinner mig i den angenäma situationen
att ett par ledamöter av bevillningsutskottet
i en reservation yrkat
bifall till den av den kommunistiska

gruppen väckta motionen om avslag pa
proposition nr 40. Jag kan alltså kvittera
med att yrka bifall till reservation
I av herrar Einar Eriksson ocli
Kristenson i Göteborg.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det kan tyckas som
om detta skulle vara en alldeles ny fråga,
att man inte har några investeringsfonder
eller inte haft några avsättningar
till sådana fonder. Därför vill jag
erinra om att det har vi haft i många
år. Investeringsfonder infördes under
Wigforss’ finansministertid, och vi har
aldrig ifrågasatt riktigheten av den
princip varpå de bygger. Avsikten med
dessa investeringsfonder var ju, att man
skulle stimulera företagen att fondera
och bygga ut produktionsapparaten. Det
ansåg vi skulle gagna oss alla. Principen
är alltså inte ny utan ganska
gammal.

Jag vill påpeka att när konjunkturerna
nyligen visade nedåtgående tendens,
hade vi anledning att vara glada över
att dessa investeringsfonder fanns att
plocka ur. Därigenom förhindrades en
kraftigare konjunkturnedgång. Den höga
nivå som vi hade tidigare kunde i
stort sett upprätthållas. Det resulterade
i en fortgående kraftig modernisering
av produktionsapparaten.

Nu gäller det alltså inte principen i
sig själv utan det är fråga om ett särskilt
investeringsavdrag vid den statliga
beskattningen motsvarande 10 procent
av kostnaden för under 1964 anskaffade
maskiner. Jag vill påpeka att
utskottet skriver, att det inom utskottet
rått delade meningar om ändamålsenligheten
med och lämpligheten av att
nu genomföra förslaget om investeringsavdrag.
Det är riktigt. Det betänkande
som nu ligger på riksdagens bord är
resultatet av en kompromiss. Jag skall
gärna understryka, att det sannerligen
inte rått någon entusiasm för propositionen
i utskottet. Där var man mycket

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

tveksam och jag skall erkänna att jag
själv ocksä var det.

Anledningen härtill var att förslaget
innebär att man, samtidigt som penningpolitiska
åtgärder i åtstramande
syfte tillgrips, skulle genomföra en åtgärd
i motsatt riktning. Då utskottsmajoriteten
ändock tillstyrker propositionen
med några betydelsefulla ändringar
sker det främst med den motiveringen,
att det här gäller ett försök att
styra investeringarna i en viss riktning.
Man avser att stimulera anskaffning av
maskiner, vilket måste medges vara en
betydelsefull faktor för den framtida
expansionen inom näringslivet. Det är
nämligen ett faktum, att just maskinanskaffningarna
minskade under förra
året, vilket ju inte är någon önskvärd
utveckling. Jag tillåter mig, herr talman,
att citera vad finansministern säger
på s. 7 i propositionen, och jag gör
det, därför att man från oppositionshåll
ofta säger att vi inte har tillräcklig
förståelse för att man bygger ut produktionsapparaten
och ser till att vi
har ett näringsliv i expansion.

Finansministern uttalar:

»En fortsatt stegring av produktiviteten
i vårt näringsliv utgör en ofrånkomlig
förutsättning för reformarbete
och fortsatt välståndsökning. Den fulla
sysselsättningen kan bestå på längre
sikt endast om industriens internationella
konkurrenskraft bevaras och successivt
förstärkes. Detta är i sin tur inte
möjligt utan en hög investeringsaktivitet.
»

Klarare kan man väl inte uttrycka
socialdemokratiens inställning till detta
problem. Vi kommer dock inte ifrån att
det alltid uppstår avvägningsproblem.

Utskottet framhåller vidare, att det
är fråga om »en temporär åtgärd som
skall gälla i fråga om maskiner, anskaffade
under år 1964». Jag vill här
understryka vad herr Magnusson i Borås
sade, att om beställningar göres i år
kan leveranser ske ända till 1966. Det
innebär alltså att det inte blir en så

akut press på verkstadsindustrien som
annars kunde ha blivit fallet. Man kan
konstatera att maskininvesteringarna
gick ned förra året, vilket är anledningen
till att finansministern framlagt
denna proposition. Jag vill framhålla
att man inte har några prognoser som
visar att det blir en ökning i år. Och
även om det skulle bli en ökning tror
jag att den blir relativt liten.

Till vad utskottet anför skulle jag
vilja peka på ännu en omständighet som
har påverkat mitt ställningstagande —-ty jag bär, det understryker jag ännu
en gång, varit tveksam eftersom man
nu tycker sig märka en uppgående tendens
i konjunkturen. Finansministern
gav ett löfte om detta investeringsavdrag
redan i statsverkspropositionen och underströk
det i årets remissdebatt, då
han sade: »Det andra förslaget, som
kanske är ännu mer intressant, är förslaget
om 10 procents skatteavdrag för
maskin- och inventarieanskaffning inom
industrien år 1964. Om riksdagen är beredd
att följa detta förslag kommer avdraget
att gälla anskaffningar under
hela 1964, således från 1 januari till 31
december. Jag meddelar detta för att
man inom industrien inte skall behöva
tveka om att göra beställningar nu, i
avvaktan på beslut i riksdagen.»

Här har alltså finansministern — det
må vara rätt eller galet — redan i remissdebatten
uppmanat företagarna att
göra dessa maskinbeställningar eftersom
han kommer att framlägga en proposition
om investeringsavdrag, som
han alltså antar att riksdagen skall bifalla.
Jag tar för givet att hela näringslivet
har den uppfattningen, att lägger
den mäktige finansministern fram en
proposition, driver han också igenom
den. Alldeles bortsett från vad man har
för uppfattning i övrigt tycker jag anständigheten
kräver att riksdagen infriar
detta löfte.

Utskottet tillstyrker som sagt inte
propositionen i dess helhet utan föreslår
betydelsefulla ändringar och kom -

Onsdagen den 1 april 1964 Nr 13

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

pletteringar. Sålunda omfattar inte propositionen
företag med blandad verksamhet
även om den industriella verksamheten
skulle vara ganska omfattande.
Förutsättningen för rätt till detta
avdrag är nämligen enligt propositionen,
att den industriella tillverkningen
i förvärvskällan är dominerande. Företag
som exempelvis Kooperativa förbundet
skulle därmed ställas utanför
denna avdragsrätt, eftersom Kooperativa
förbundet visserligen har stora industrier
men dessa ändå inte är dominerande.
Det finns även andra liknande
företag som skulle ha ställts utanför.
Det kommer de inte att göra enligt det
förslag som utskottet har utarbetat.
Utskottet föreslår nämligen, att avdragsrätten
begränsas till att omfatta maskininvesteringar
i industriell tillverkning
men att avdraget medges oberoende
av hur stor del av förvärvskällan
denna tillverkning utgör. Någon rätt till
avdrag för anskaffning av inventarier
medges alltså inte, och den begränsningen
blir nödvändig om man medger
företag med även blandad verksamhet
att få göra detta investeringsavdrag.

Utskottet poängterar, att med industriell
tillverkning skall avses produkter
och förnödenheter. Det räcker alltså
inte med enbart service- eller reparationsverksamhet.
Men även om verksamheten
sysselsätter få anställda kan det
vara fråga om verksamhet av industriell
karaktär, och investeringsavdrag kan
följaktligen medges. Investeringskostnaden
måste dock uppgå till minst 5 000
kronor.

Bevillningsutskottet vill också närmare
definiera vad som avses med maskin.
Man är på det klara med att här blir
det gränssvårigheter. Utskottet säger: »I
begreppet maskin, som användes för
stadigvarande bruk i industriell tillverkning,
torde inte kunna innefattas vare
sig personbil, lastbil, buss, traktor, handelsfartyg
eller fiskefartyg.» Det finns
väl heller ingen anledning att stimulera
fordonsinvesteringar. Dem tycks vi få
övernog av i alla fall.

Herr talman! Beträffande investeringsavdraget
ber jag få yrka bifall till
utskottets förslag.

Vad beträffar de reservationer som
lämnats i anslutning till propositionen

— bortsett frun avslagsyrkandet i denna
fråga — skall jag be att få säga några
ord.

I reservation III yrkas rätt till avdrag
för avskrivning å maskiner och inventarier
på återanskaffningsvärdet i stället
för såsom nu på den faktiska anskaffningskostnaden.
Högerreservanterna
tillstyrker här motionen om rätt till avdrag
med 120 procent av den ursprungliga
anskaffningskostnaden. Man anser
väl att detta skulle vara ett sätt att
gardera sig mot penningvärdeförsämringen.

I reservation IV har folkparti- och
centerpartiledamöter reserverat sig till
förmån för en skrivelse till Kungl.
Maj:t med yrkande om rätt till avskrivning
på återanskaffningsvärdet för maskiner
och inventarier.

I reservation V, som liksom reservation
III är en högerreservation, begär
reservanterna en skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om att särskilda
sakkunniga utses för utredning om planenlig
avskrivning å maskiner och inventarier
i jordbruket vid kontantmässig
redovisning.

Vad beträffar avdraget med 120 procent
framhöll utskottet redan förra året

— vi har många gånger behandlat denna
fråga •— att allmänna skatteberedningen
borde pröva spörsmålet i samband
med beredningens överväganden
rörande företagsbeskattningen. Utskottet
understryker även i år att så bör ske.

Nu har också värdesäkringskommittén
avgivit sitt betänkande om »indexlun».
Kommittén lämnar där en redogörelse
för en indexvärdemetod dels vid
planenlig avskrivning och dels vid räkenskapsenlig
avskrivning på återanskaffningsvärdet.
Ett ställningstagande
till frågan om avskrivning på återanskaffningsvärdet
vid planenlig avskrivning
skulle, framhåller kommittén, krii -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1961

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid

va ingående och allsidiga överväganden.
Vidare understryker kommittén, att redan
nu gällande bestämmelser får anses
så fördelaktiga, att det med fog kan
ifrågasättas, om det föreligger tillräckligt
bärande skäl för en indexreglering.

Detta uttalande göres alltså av en
kommitté, som väl får antas ha ganska
ingående prövat dessa problem. Men
hur som helst så anser utskottet att
allmänna skatteberedningens arbete bör
avvaktas.

Yrkandet i reservation V, alltså om
planenlig avskrivning å maskiner och
inventarier i jordbruk med kontantmässig
inkomstredovisning, är detsamma
som riksdagen avslog förra året. Bevillningsutskottet
hänvisade då bl. a.
till att departementschefen i en proposition
1962 uttalat, att ställningstagandet
till översyn av beskattningsreglerna
eller metoderna för jordbrukets beskattning
borde anstå till dess allmänna
skatteberedningen framlagt sitt förslag.
Utskottet underströk också att det står
jordbrukarna fritt att begagna sig av
bokföringsmässig redovisning. Men man
tycks vilja ha möjlighet att utnyttja båda
metodernas fördelar samtidigt utan att
behöva använda systemet med bokföringsmässig
redovisning.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets betänkande
i dess helhet.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
alla punkter i reservationerna, inte ens
när det gäller reservation I. Jag skall
sålunda inte beröra den första punkten
i denna reservation som handlar om
konjunkturläget i allmänhet och statsbudgetens
relationer därtill, utan bara
den andra punkten där reservanterna
säger: »Det förefaller utskottet därjämte
osannolikt att verkstadsindustrien,
som redan nu har arbetskraftsbekymmer,
skulle kunna effektuera så betydande
maskinbeställningar som stimulansbidraget
syftar till.»

taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

Det hr alltid svårt att spå om konjunkturutvecklingen
— det är svårt för
oss att nu säga något om höstens konjunkturläge
och det var svårt i höstas,
vid utarbetandet av det förslag som resulterade
i den nu föreliggande propositionen,
att förutse den mera gynnsamma
konjunkturutveckling som ägt
rum under första delen av innevarande
år. Det troliga är väl att de nuvarande
konjunkturerna fortsätter, men det är
långt ifrån säkert. Mycket kan inträffa,
och när det nu från finansdepartementets
sida har framlagts ett förslag som
innebär ett fortsatt intressant försök
att stimulera investeringsverksamheten,
så bör inte detta försök avbrytas.
Snarare bör det betraktas såsom ett
experiment, vilket bör kunna utvecklas
även med tanke på andra förhållanden.

Att med lagstiftningens hjälp försöka
anpassa näringslivet till förändringar
av konjunkturerna är alltid besvärligt.
De lagar som stiftas blir mycket generella
ocli tillåter inte variationer i samma
takt som konjunkturerna svänger.
Därför skulle man kanske vilja ha en
lagstiftning med sådana intentioner som
den här framlagda utformad mera i
överensstämmelse med de tankegångar
som ligger bakom investeringsfonderna,
nämligen att företagen bör förmås
att göra investeringar trots att konjunkturerna
befinner sig i nedåtgående
och inte i sig själva längre stimulerar
företagen att företa utvidgningar.

När det blir en mera kraftig nedgång
inom näringslivet, räcker inte alltid investeringsfonderna
till för att brygga
över denna nedgång. Särskilt om nedgången
varit förenad med strukturomställning
inom eu bransch och långvarig
prispress på branschens varor, kan
lätt läget bli sådant, att investeringsfonderna
inte är tillräckliga för några nva
försök med investeringsstimulerande
verksamhet.

Jag har tidigare från denna talarstol
talat för någonting som jag vill

Öl

Onsdagen den 1 april 15)04 Nr 13

Särskilt investerinjjsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

kalla förskottsfonder. Dessa fonder, som
liknar investeringsfonderna, skulle
emellertid inte såsom dessa bygga på
gamla uppsamlade vinstmedel utan på
vinstmedel som kommer att insamlas
under framtiden och som alltså på detta
sätt skulle redan i förväg kunna användas
för investeringsändamål. Det betyder
att man skulle låta dessa förskottsfonder
ha samma karaktär som
investeringsfonderna på det sättet, att
man kunde knyta an dem till de bedömningar
som kan göras av arbetsmarknadsstyrelsen
beträffande vissa
branschers utveckling och släppa loss
förskottsfonderna när man vill åstadkomma
en modernisering i en bransch
som för tillfället har dåliga konjunkturutsikter.

Det finns behov av en lagstiftning på
detta område som stimulerar näringslivet
till modernisering även när det inte
har pengar. Vi kan inte resonera så
här: »Nu har vi inte pengar inom näringslivet,
så att nu måste vi vänta med
moderniseringen tills konjunkturen går
upp igen och vi kan tjäna pengar som
vi kan använda till att bygga ut nya och
modernare anläggningar.» Vi måste inom
vissa grundläggande branscher i
näringslivet resonera i motsatt riktning
och säga: »Nu är konjunkturerna dåliga.
Nu lönar det sig i och för sig inte
att göra någon utbyggnad och modernisering,
men nu skall vi likväl göra det
så att vi när konjunkturen går upp står
med en modern anläggning och kan ta
vara på konjunkturens möjligheter.»
Det är denna förskotts- och beredskapskaraktär
hos det hela som man skulle
vilja åstadkomma.

Det förslag som nu föreligger har —-förstår jag — varit svårt för både utskottsmajoriteten
och utskottsminoriteterna
att helt acceptera, men när det nu
är framlagt vill jag för min del följa utskottsmajoriteten
och stödja denna åtgärd,
inte därför att reservanterna har
fel i sin konjunkturbedömning utan därför
att detta är en försöksverksamhet

för att få till stånd sådana lagstiftningsformer,
att man trots svårigheterna kan
stimulera företag att i vissa lägen göra
investeringar som de själva i och för
sig inte önskar. Dessutom kan det vara
nyttigt att rösta med det framlagda majoritetsförslaget
av ett annat skäl. Även
om konjunkturutsikterna är goda nu och
även om de ser bra ut för framtiden
bär man inte fulla garantier för att de
blir goda under det kommande året.
Har man nu med de motiveringar som
finansministern anmält lagt fram förslaget,
kan det vara mera vågat att låta
det passera outnyttjat vid detta tillfälle.
Emellertid bör vi nog hela tiden låta
denna lagstiftning ha något av försöksverksamhet
över sig och ta vara på de
lärdomar den kan ge i den ena eller
andra riktningen.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Herr Kristenson i Göteborg
ser pessimistiskt på läget. Herr
Hermansson ser optimistiskt på konjunkturutvecklingen.
Dessa åsikter är
mycket svåra att förena med varandra.
Herr Hermansson sade i diskussionen
att han var glad över att ha fått en del
av de socialdemokratiska utskottsledamöterna
på sin sida.

Vi vet inte hur snabbt världskonjunkturerna
kan svänga. Låt mig erinra om
bevillningsutskottets besök i slutet av
februari på Kockums mekaniska verkstad
i Malmö. Där berättade vederbörande
ansvariga ledare att varvsindustrien
brottades med mycket stora svårigheter.
Han framhöll -att Japan för
närvarande behärskade skeppsbyggeriet
och stod för 50 procent av världsproduktionen.
Den gamla skeppsbyggarnationen
England har distanserats
för länge sedan. Västtyskland, England
och Sverige kan tillsammans inte ens
komma upp till samma produktionsnivå
som Japan.

Nästa gång kanske det kan gälla en
annan nyckelindustri i vårt land. Det
kan kanske hända SKF, en industri som

62 Nr 13 Onsdagen den 1 april 1964

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

står herr Kristenson i Göteborg mycket
nära.

Jag tror, herr talman, att det är ett
viktigt samhällsintresse att ha en hög
investeringsvolym. Det är ett led i strävandet
att klara den fulla sysselsättningen.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Det handlar här inte i
och för sig om huruvida man är glad
eller ledsen över konjunkturläget -— jag
tror att det är en litet bräcklig utgångspunkt
— utan om den bedömning man
kan göra på grundval av tillgängliga
fakta om konjunkturläget. Jag anförde
tre källor, nämligen dels statistiska
centralbyråns meddelande angående
verkstadsindustriens orderläge i december
1963, dels samma statliga institutions
uppgifter angående industriproduktionsindex
för januari 1964 och dels
samma institutions uppgifter om prognosen
för industriinvesteringarna under
år 1964.

Vad speciellt gäller varven, som herr
Christenson i Malmö talade med sådan
värme om, vill jag ur ett av dessa statistiska
meddelanden citera följande:

»För varven gäller att en mycket god
orderingång har redovisats under fjärde
kvartalet 1963. — —- — Orderstocken
var för varven i slutet av december
1963 29 % större än ett år tidigare.»

Jag tror inte att man skall ta detta
exempel, herr Christenson i Malmö, när
man vill tala om hur dåligt ställt det är
för den svenska företagsamheten.

Det är alldeles självklart att man
måste ha en bedömning av konjunkturläget,
men jag tycker att herr Christenson
bedömer det så, att det alltid måste
vara dåligt för den svenska industrien
och att det, även om det är gott nu, kan
bli dåligt längre fram. Han vill därför
ha permanenta skattenedsättningar för
företagen. Det leker honom i hågen att
få denna lag permanentad, medan man
från socialdemokratiskt håll vill ha en
försöksverksamhet, som herr Hagnell

uttryckte sig. Jag tror det är mycket
stor skillnad mellan dessa bägge ståndpunkter,
men de har tydligen bägge lett
fram till att man accepterat finansministerns
förslag. Dessa skiljaktigheter i
bedömningen är nog lika anmärkningsvärda
som eventuella skiljaktigheter i
herr Kristensons i Göteborg och min
konjunkturbedömning.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö talade om nyttan av en hög investeringsvolym.
Vi har sagt förut här
— jag sade det själv för en stund sedan
från talarstolen — att vi alla är
betjänta av att investeringarna ligger
på hög nivå. Det ger oss trygghet för
den kommande välståndsutvecklingen.

Men frågan är, herr Christenson i
Malmö, vad detta förslag ger i nya investeringar
utöver dem som industrien
normalt ändå skulle ha gjort. Industrien
kommer normalt att göra investeringar
på ungefär 2,7 miljarder. Når man ytterligare
100 miljoner, 200 miljoner eller
mer? Det är ju en sådan ökning
man syftar till. Trots allt kommer den
största vinsten att göras av de företag,
som varje år gör en stor normal investering.
De får den största skattelättnaden.
Därmed blir det också skattesubvention
till företagen.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag litar nog mer på
finansminister Strängs resonemang i
propositionen än på herr Kristensons
i Göteborg inlägg i debatten i dag.

Till herr Hermansson vill jag bara
säga att statistiken, som herr Hermansson
ju vet, i regel ligger åtskilliga månader
efter.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);

G 3

Onsdagen den 1 april 1964 Nr 13

Särskilt investeringsavdrag i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, m. m.

och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristenson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 23, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herrar Einar Eriksson
och Kristenson i Göteborg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Kristenson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 28 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 1, 3 och 4

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen III) av herr Yngve
Nilsson m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
IV) av herr Stefanson m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de både återstående propositio -

nerna, av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Christenson
i Malmö votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. B 1), 3) och 4) i bevillningsutskottets
betänkande nr 23 antager
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
III) av herr Yngve Nilsson in. fl., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen IV) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositonen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 37 ja och 58
nej, varjämte 106 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
B 1), 3) och 4) i utskottets betänkande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Meddelande ang. den utrikes- och handelspolitiska debatten

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IV) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Christenson i
Malmö begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106
ja och 93 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. B 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen V);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
B 2) i utskottets betänkande nr 23, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
V) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 137 ja och 50 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkterna 1 och 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av dels väckta
motioner angående målsägandes möjligheter
att utfå skadestånd, dels väckta
motioner angående skadestånd på
grund av brott, dels ock väckta motioner
angående ersättning av allmänna
medel för skada vid brott av rymling.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Meddelande ang. den utrikes- och handelspolitiska
debatten

Herr TALMANNEN yttrade:

I enlighet med vad som tidigare preliminärt
meddelats kommer nästa onsdag,
den 8 april, att hållas en debatt

Onsdagen den 1 april 19C4

Nr 13

Interpellation ang. utredning rörande rennäringen

rörande utrikes- och handelspolitiska
frågor.

§ 15

Interpellation ang. utredning rörande
rennäringen

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Även under de senaste
årtiondena har samerna tvingats föra
en hård kamp mot byråkratiskt förmynderskap,
intrång och diskriminering.
De har dock ofta kämpat förgäves
för att få samma rättigheter som
andra svenska medborgare.

Den senaste tiden har samernas situation
blivit svårare även på grund av
ändrade betingelser för renskötseln. Detta
»är ett småbrukarproblem som statsmakterna
låtit bli att ta itu med», skrev
saineombudsmannen Tomas Cramér i en
artikel om dessa frågor. Och vid en
uppvaktning för statsministern och jordbruksministern
den 4 oktober 1963 framhöll
samernas talesmän att »samerna
nu har nåtts av de strömningar som
sammansvetsade arbetarna i slutet av
1800-talet och bönderna på 1930-talet».

De områden som varit tillgängliga för
renbeten har minskat, så att vissa lappbyar
nu bara har hälften så många djur
som för ett tiotal år sedan. Förändringar
även i övrigt har tvingat många att
upphöra med renskötseln, och detta har
medfört svår ekonomisk misär och sociala
olägenheter för ett stort antal samer.
En undersökning som företagits av
Kiruna socialnämnd i Saarivuoma lappby
har givit en skrämmande bild av de
förhållanden, som kan uppstå om myndigheterna
inte ingriper. Flertalet bybor
har hälsovådliga bostäder — en del
bor ännu i torvkåtor. Genomsnittligt
finns fem personer i varje rum. Ungdomen
»är i stort behov av utbildning».
Samernas egen tidning betecknar tillståndet
som »medeltida förhållanden».

En läkare med lång erfarenhet från

5—Andra kammarens protokoll 196b. Nr

trakter med samebefolkning, dr Sixten
Haraldsson, skrev i Svenska läkartidningen
nr 40 1962 om medicinska frågor,
som bar samband med samernas
situation dels under deras yrkesutövning
som renskötare, dels för samer
som övergivit sitt nomadiserande liv på
grund av förändringarna inom renskötseln.
Dr Haraldsson anser för sin del
att »vi här står inför förhållanden som
skulle kunna resultera i samma eller
liknande vitalstatistiska mönster soin
vi vanligen finner i U-länder eller tekniskt
mindre utvecklade områden med
från våra synpunkter primitiva levnadsförhållanden».

Vid undersökningstillfället (fram till
slutet av 50-talet) var barndödligheten
hos samerna mer än dubbelt så hög som
för landet i dess helhet. Dödligheten i
tuberkulos bland samerna hade tre, fyra
gånger högre frekvens än för hela landet,
och medellivslängden för samerna
var mycket lägre än riksgenomsnittet.

Även en sådan ytlig jämförelse i fråga
om bostadsförhållanden, kulturella
omsorger och hälsovård för samerna på
ena sidan och andra svenska medborgare
på den andra tyder på att myndigheterna
gör sig skyldiga till stora
försummelser med ett starkt drag av
diskriminering gentemot samerna.

Detta framgår också av andra missförhållanden,
om vilka samernas talesmän
använt beteckningen förmynderskap
och orättvisor. Vid den nyssnämnda
uppvaktningen hos regeringen påtalade
samerna den förödmjukande anordningen,
att de inte själva får välja
ordförande på sina stämmor utan måste
hålla dessa inför lappfogde eller
landsfiskal. Och i samernas tidning har
erinrats om olika former av mannamån
till samernas nackdel, exempelvis
att stugor uppförda med lappfondens
medel hålles stängda — för samer! Efter

uppvaktningen hos regeringen
och den opinion, som kom till uttryck
på samernas landsmöte i Östersund ny13 -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Interpellation ang. kreditrestriktionernas inverkan på planerad bostadsproduktion
— Interpellation ang. brevbäringsservicen

ligen, har jordbruksministern lovat att
göra en undersökning om rennäringens
situation, och han förutskickade därvid
också att samerna i framtiden skall
få »ökat» inflytande på sina ekonomiska
och kulturella angelägenheter.
Detta är en viktig del av samernas problem.
Men för tusentals samer handlar
det också om andra frågor: slumtillvaro
av det slag som avslöjats i Kiruna, speciella
undervisnings- och hälsofrågor
m. in. Detta sorterar inte under jordbruksdepartementet
och kommer kanske
därför inte att beröras i direktiven
för den utlovade utredningen. Men det
är angeläget att samebefolkningens problem
blir allsidigt belysta, att alla former
av diskriminering upphör och att
åtgärder av olika statliga och kommunala
organ kommer till stånd för att
uppnå förbättringar snabbt.

Under hänvisning till vad sålunda
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få ställa
följande fråga:

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder
så att direktiven för den utlovade utredningen
om rennäringen kommer att omfatta
även samernas bostads-, sysselsättnings-,
utbildnings- och hälsovårdsfrågor
som berörts i denna interpellation?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. kreditrestriktionernas
inverkan på planerad bostadsproduktion Ordet

lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade
:

Herr talman! Enligt uppgifter hotar
nu gällande kreditrestriktioner att spoliera
den planerade bostadsproduktionen.
Såväl HSB som Riksbyggen har sålunda
slagit larm och påvisat hurusom

deras planerade bostadsproduktion hotas
på grund av svårigheterna att erhålla
nödvändiga byggkrediter. Inom storstockholmsområdet
anges en femtioprocentig
eftersläpning för första kvartalet
i år.

Om den av riksdagen beslutade målsättningen,
minst 85 000 lägenheter, skall
kunna uppnås, krävs omedelbara åtgärder
från regeringens sida, som lättar
på kreditrestriktionerna för bostadsbyggandet.

Med hänvisning till vad här anförts
hemställer jag att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta
följande fråga:

Avser statsrådet att vidtaga sådana
åtgärder att nu gällande kreditrestriktioner
icke får hindra igångsättningen
av redan planerad bostadsproduktion?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. brevbäringsservicen

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Postverket har sedan
den 2 mars i år avstängt ett hundratal
egnahemsägare i stadsdelen Utby i Göteborg
från utbäring av post. Åtgärden,
som innebär att ankommande försändelser,
såvitt på postverket ankommer,
blir liggande oexpedierade på postanstalten
Göteborg 13, har väckt berättigad
uppmärksamhet i såväl press, radio
som TV. Den har sin grund i egnahemsägarnas
vägran att acceptera en av postverket
begärd ändring av brevbäringsformen
från s. k. höghusbrevbäring till
villabrevbäring, vilket i praktiken innebär
utflyttning av postlåda till tomtgränsen.
Det slutliga avgörandet om
brevbäringsformen till den här aktuella
bebyggelsen har numera genom besvär
hänskjutits till Kungl. Maj:t. I samband
med frågan om brevbäringsformen för

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

Interpellation ang. arbetstagares förenings- och förhandlingsrätt i vissa fall

egnahemsområdet i Utby har postverket
emellertid såväl i brev till de berörda
egnahemsägarna som i tidningsuttalanden
förklarat, att postverket har för avsikt
att införa villabrevbäring överallt
i landet, där bebyggelsen är av sådan art
att postdistributionen skall ha denna utdelningsform,
således även i äldre villaområden,
där postutdelningen nu utföres
som höghusbrevbäring. Postverket
startar — enligt tidningsuttalande —
med nybebyggelsen (husen i Utby blev
inflyttningsklara 1962) och kommer att
ta den äldre bebyggelsen i efterhand.

Vid 1962 års riksdag förelåg en motion
av herrar Rimmerfors och Nelander
angående brevbäringen i städer och
tätorter. Kamrarna följde allmänna beredningsutskottet,
som under då rådande
förutsättningar inte fann skäl föreslå
ingripanden från statsmakternas sida
beträffande postverkets liandhavande
av brevbäringen. Sedan ärendet den
gången var föremål för riksdagens ställningstagande
har postutredningen avlämnat
sitt betänkande. Utredningen tar
för sin del inte ställning till frågan om
höghus- eller villabrevbäring men framhåller
att den utgiftsökning med omkring
4,5 miljoner kronor som en generell
övergång till höghusbrevbäring
skulle medföra synes utredningen i och
för sig ej avskräckande för att åstadkomma
en serviceförbättring, som
många postkunder finner önskvärd.
Postutredningen ifrågasätter om det inte
med hänsyn till den vikt som allmänheten
lagt vid frågan om höghus- kontra
villabrevbäring och den livliga diskussion
som förts kring denna vore lämpligt
att statsmakterna preciserade riktlinjerna
för denna service. Postutredningen
säger vidare att i avvaktan på
dessa riktlinjer bör de regler som postverket
har utfärdat för de båda slagen
av brevbäring i tätorterna tillämpas
med smidighet och urskillning. Särskilt
i områden, där sedan gammalt höghusbrevbäring
finns men villabrevbäring
enligt nämnda regler skulle tillämpas,

bör eftersträvas en så mjuk övergång
som möjligt.

Det synes mot bakgrunden av dessa
postutredningens rekommendationer
förvånande, att postverket så kategoriskt
upprepar sin avsikt att genomdriva
villabrevbäring utan hänsyn till att
statsmakterna rekommenderats att först
precisera riktlinjerna. Vidare har, som
exemplet med de drastiska sanktionerna
i form av avstängning av egnahemsägarna
i Utby visat, postverket knappast
visat den smidighet och urskillning
i tillämpningen, som postutredningen
rekommenderat.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet meddela kammaren
om riksdagen i enlighet med
postutredningens rekommendation kommer
att få medverka vid fastställande
av riktlinjerna för den service, som
postverket skall ge vid utbäring av
post till villa- respektive höghusområden? 2.

Vill herr statsrådet medverka till
att postverket i avvaktan på statsmakternas
beslut i anledning av postutredningens
betänkande i överensstämmelse
med postutredningens rekommendation
icke genomför försämringar i nu
fungerande brevbäringsservice?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. arbetstagares förenings-
och förhandlingsrätt i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÄLLDIN (ep), som yttrade:

Herr talman! Den svenska lagstiftningen
rörande förhållandena mellan
parterna på arbetsmarknaden får anses
vara föga ingripande. I huvudsak
gäller den rätten att vara fackligt organiserad,
vissa åtgärder i syfte att

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Interpellation ang. arbetstagares förenings- och förhandlingsrätt i vissa fall

förhindra att stridsåtgärder vidtages
innan parterna gjort allvarliga försök
att komma överens på fredlig väg samt
vissa fundamentala preciseringar i fråga
om kollektivavtalets rättsverkningar.

Förenings- och förhandlingsrättslagen
får anses vara av särskild betydelse
i sammanhanget, emedan den utgör
den rättsliga grunden för de fackliga
organisationernas verksamhet. Lagen
har en s. k. positiv utformning, varmed
förstås att den garanterar rätten att
vara fackligt organiserad och att utnyttja
facklig organisationstillhörighet.
Däremot innehåller den inget stadgande
om rätten att stå utanför facklig organisation
— ehuru statsmakterna i
andra sammanhang utgått från att denna
rätt existerar. Ej heller innehåller
den något stadgande om rätten att stå
utanför viss facklig organisation. Lagens
andemening synes dock vara att
arbetsgivare och arbetstagare själva
har att välja den organisation de önskar
tillhöra. I allmänhet respekteras
denna tankegång av arbetsmarknadsorganisationerna.

I vissa fall har dock avsteg gjorts
som förtjänar att beröras närmare. Inom
byggnadsbranschen förekommer
sålunda att kollektivavtalet med s. k.
monopolklausul tecknas med arbetsgivare
som ej är anslutna till arbetsgivarnas
avtalsslutande huvudorganisationer,
d. v. s. med vissa enskilda arbetsgivare
samt kommuner. Monopolklausulen
är av den innebörden att arbetsgivaren
förpliktigas att vid anställning
av arbetskraft ge företräde åt medlemmar,
som tillhör den avtalstecknande
arbetstagarorganisationen. Om det inom
området finns arbetstagare organiserade
i annan facklig organisation
än den åsyftade avtalstecknande organisationen,
ställs dessa genom klausulen
i en oförmånlig undantagsställning
och erhåller arbete i sista hand om
anställning över huvud taget kan komma
i fråga.

I vissa fall synes den åsyftade av -

talstecknande arbetstagarorganisationen,
därest arbetsgivare ställt sig avvisande
till kollektivavtal med monopolklausul,
ha hotat med blockad och
även låtit sådan gå i verkställighet.
Självfallet innebär ett sådant förfarande
en mycket stark påtryckning på
arbetsgivaren i fråga. I praktiken torde
han endast ha att endera acceptera
klausulen i fråga eller ansluta sig till
arbetsgivarnas huvudorganisation, som
över huvud taget inte accepterar monopolklausul
av nämnda slag och som
för sin del fått denna uppfattning respekterad
av arbetstagarorganisationerna.

Accepterar arbetsgivaren monopolklausulen
kommer givetvis arbetstagare
med annan organisationstillhörighet i
ett mycket besvärligt läge. Ett regelrätt
avskedande på grund av organisationstillhörigheten
strider mot föreningsoch
förhandlingsrättslagen. Monopolklausulen
synes dock inte ha givits en
sådan utformning att den kan tagas
till intäkt för avskedande av arbetstagare
som varit anställda vid tiden för
avtalets ingående, men inom byggnadsbranschen
spelar detta en underordnad
roll. Om en arbetstagare sedan ett bygge
slutförts övergår till arbete vid ett
annat bygge hos samme arbetsgivare
räknas detta nämligen som nyanställning.
Sedan ett avtal med monopolklausul
väl tecknats är det sålunda en tidsfråga
innan arbetstagare med annan
organisationstillhörighet kan eller måste
ställas arbetslösa på grund av avtalet
och sin egen organisationstillhörighet.
Om arbetsgivaren — trots avtalet —
låter de annorledes organiserade arbetstagarna
fortsätta vid annat bygge
inträffar den situationen att han tvingas
bryta endera mot förenings- och förhandlingsrättslagen
eller mot det ingångna
avtalet och kollektivavtalslagen.
Med tanke på dessa konsekvenser
är det givet att en arbetsgivare, som
ansett sig böra acceptera monopolklausul,
nogsamt tillser att annorledes or -

Onsdagen den 1 april 1904

Nr 13

Interpellation ang. arbetstagares förenings- och förhandlingsrätt i vissa fall

ganiserade arbetstagare inte beredes
nytt arbete vid av honom drivet bygge.
Det iir således dessa arbetstagare som
i praktiken drabbas av klausulen.

Om en arbetstagare med annan organisationstillhörighet
vill fortsätta sitt
arbete vid annat av arbetsgivaren bedrivet
bygge respektive undgå att bli
avskedad torde endast eu möjlighet stå
honom till buds, nämligen att ingå som
medlem i den organisation som tecknat
avtal med monopolklausul. Arbetsgivaren
har genom sitt accepterande av
klausulen förbundit sig att ställa sådant
medlemskap som villkor. Någon
rätt att kräva att arbetstagaren därvid
skall utträda ur den organisation han
förut tillhört har arbetsgivaren dock
inte. Den dubbelanslutning, som sålunda
förutsättes, kan inte anses var i god
överensstämmelse med stadgandet i förenings-
och förhandlingsrättslagen om
att kränkning av föreningsrätten föreligger
om åtgärd vidtages mot någon
för att förmå honom att icke utnyttja
medlemskap i förening.

Bakgrunden till sådana förhållanden
som här berörts torde utgöras av konkurrens
mellan olika arbetstagarorganisationer.
Enligt den inställning som
statsmakterna ådagalagt tillkommer
det inte lagstiftningen att förhindra sådan
konkurrens. Lagstiftningens syfte
måste i stället vara att säkerställa föreningsfriheten,
vilken är avgörande för
förhandlingsrätten. Den nuvarande lagstiftningen
och dess tillämpning synes
innebära vissa brister i detta avseende.
Det kan därför anses påkallat att
pröva möjligheterna att förhindra att
lagstiftningen rörande förenings- och
förhandlingsrätt samt avtalsrätt, vars
syfte är att värna den fackliga friheten,
nyttjas i monopolistiska syften av någon
arbetsmarknadsorganisation.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

6—Andra kammarens protokoll 196b. Nr

Har statsrådet uppmärksammat förekomsten
av i interpellationen berörda
s. k. monopolklausuler i vissa kollektivavtal? År

statsrådet villig låta pröva möjligheterna
att införa en sådan ordning
att arbetstagarna i fall av den art
som berörts i interpellationen garanteras
förenings- och förhandlingsrätt
i enlighet med den nuvarande lagstiftningens
allmänna syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående utlandssvenskars rösträtt
in. in.,

nr 4, i anledning av motioner angående
anonymitetsskyddet för den som
lämnar uppgift för offentliggörande i
tryckt skrift,

nr 5, med anledning av motion om
sekretesskydd för vissa läkarintyg,
nr 6, i anledning av motioner om rätt
att överklaga departementschefs beslut
rörande utbekommande av allmän
handling, och

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående översyn av ärendefördelningen
mellan statsdepartementen;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
beträffande tullen på vissa varor från
u-länderna, m. m., och

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder vid beskattningen i
syfte att främja sparandet;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckt motion
om utredning rörande obligatorisk semester
mellan jul och nyår,

nr 25, i anledning av väckt motion
om avskaffande av städernas auktionsmonopol,

nr 26, i anledning av väckt motion om
utbetalning av folkpension utan ansökan.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

nr 28, i anledning av väckt motion
angående service- och vårdpersonalens
arbetstidsförhållanden,

nr 29, i anledning av väckt motion
om ersättning från allmän försäkringskassa
för avvänjning från tobaksbruk,
och

nr 30, i anledning av väckta motioner
om kompensation för obekväm arbetstid; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen,

nr 13, i anledning av väckt motion
angående interimslicenser och interimsskvltar
för motorfordon,

nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vattenlagen jämte i ämnet
väckta motioner, dels väckt motion om
utbyggnad av vattenvården, dels ock
väckt motion angående förvaringen av
petroleumprodukter i underjordisk cistern,

nr 15, i anledning av väckta motioner
dels om vissa föreskrifter för gångtrafikanter,
dels angående föreskrift att
barn i grupp skall gå på vägens högra
sida,

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående högsta tillåtna axel- och boggitryck
för motorfordon, och

nr 17, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar;

jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

8, i anledning av väckt motion om
åtgärder för att förebygga att renar
överköres av tåg,

nr 9, i anledning av väckta motioner
om utvidgade reserabatter för folkpensionärer
m. fl., om utvidgning av sta -

tens järnvägars rabatter för folkpensionärer,
angående buss- och flygresor för
värnpliktiga och angående statens järnvägars
rabattresor för studerande, militärer
och pensionärer,

nr 10, i anledning av väckta motioner
om undersökning av boxningens skadeverkningar,

nr 11, i anledning av väckt motion
angående språkstudier i samband med
arbete utomlands,

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående anpassningsproblemen i arbetslivet,
och

nr 13, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förmån för rörelsehindrade.

§ 20

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 112, i anledning av väckta motioner
angående änkepensionerna inom
folkpensioneringen.

§ 21

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 50, angående universitetens och
högskolornas organisation och förvaltning
m. m.,

nr 67, angående anslag för budgetåret
1964/65 till Naturvård: Ersättningar till
markägare m. m.,

nr 69, angående anslag'' för budgetåret
1964/65 till vissa forskningsråd m. m.,
nr 70, med förslag till lag om bidragsförskott,
m. m.,

nr 72, angående anslag för budgetåret
1964/65 till byggnadsarbeten vid
vissa universitet, m. m.,

Onsdagen den 1 april 1964

Nr 13

nr 74, angående fortsatt utbyggnad av
universitetet i Umeå m. in.,

nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65,

nr 82, angående provisoriska åtgärder
för forskarutbildning, forskarhandledning
in. m.,

nr 83, angående skolväsendets centrala
ledning m. m.,

nr 87, angående godkännande av tre
tilläggsprotokoll till konventionen den
4 november 1950 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna,

nr 89, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § 1 mom. tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),
in. m.,

nr 91, angående den framtida organisationen
av upplysningsavdelningen vid
statens institut för konsumentfrågor,
in. in.,

nr 96, angående inrättande av ett institut
för nyttiggörande av forskningsresultat,

nr 97, med förslag till förordning om
gasolskatt, m. m.,

nr 99, angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark, m. m.,

nr 100, angående organisationen av
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
in. in.,

nr 102, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 103, med förslag till förordning
om ändring i skogsvärderingsinstruktionen
den 1 juni 1951 (nr 440), m. in.,
nr 104, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Island för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1963/64,

nr 107, angående anslag till fortifikationsförvaltningen
för budgetåret
1964/65,

nr 109, angående ny organisation av
totalförsvarets regionala ledning in. in.,
nr 110, angående vissa anslagsfrågor

in. in. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 112, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1964/65,
in. in.,

nr 114, angående viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården m. in.,
nr 115, angående ändrade grunder för
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
nr 117, angående inrättande av kreditinstitut
för lantbruksnäringarna,
m. m.,

nr 118, angående ersättning till statens
järnvägar för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer, m. in.,

nr 120, angående vissa fastighetsfrågor
m. in. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 121, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag, samt
nr 122, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 22

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner
nr 50, 69, 82, 83, 91, 96, 100 och 115
måtte med hänsyn till ärendenas omfattning
utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från det propositionerna kom
kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter torsdagen den 16 innevarande
april.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 23

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående engångsunderstöd
till f. d. städerskan i riksdagshuset Anna
Maria Olsson.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1964

Meddelande om enkla frågor

§ 24

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 59, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m., motionen nr 819, av herr Svensson
i Vä in. //.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 60, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän
energiskatt, in. in., motionerna:

nr 820, av herr Broberg, och

nr 821, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl.;

i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 61, angående nybyggnad av
kasernetablissement in. m. för Svea livgarde
och Svea ingenjörregemente, motionen
nr 822, av herrar Keijer och
Helén;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 63, angående lån till vissa ombyggnadsarbeten
vid Norrbackainstitutet
m. m., motionen nr 823, av fröken
Elmén m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning, motionen nr 824,
av herr Eliasson i Sundborn m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, angående omorganisation
av statens bilinspektion, in. in., motionerna: nr

825, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl., och

nr 826, av herr Mattsson in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 75, med förslag till stämpelskatteförordning,
in. in., motionerna:

nr 827, av herrar Boo och Hansson i
Önnarp,

nr 828, av herrar Ekström i Iggesund
och Lindkvist, och

nr 829, av herrar Turesson och Broberg;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, angående åldringsvårdsfrågor
in. m., motionerna:

nr 830, av herr Holmberg in. fl., och
nr 831, av herr Lindkvist m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
För deltagande i kommittésammanträden
inom Europarådet anhålles om ledighet
från riksdagsgöromålen under
tiden 6—11 april 1964.

Stockholm den 1 april 1964

Ingemar Andersson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 26

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Antby, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
lokalisering till Bengtsfors av enskild
industri,

herr Svenungsson, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
visst skydd för bostadssökande,
herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående statlig export av vapen,

herr Eliasson i Moholm, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående skördeskadeersättningens
utformning, och

herr Dickson, till hans excellens herr
statsministern angående visning av
svensk film vid statsbesök.

§ 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.22.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 2 april 1964

Nr 13

Torsdagen den 2 april

Kl. 16.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Björkänge enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven från
och med den 31 nästlidne mars tills vidare.

Herr Björkänge beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 2

Svar på interpellation ang. laxfisket i
Östersjön

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade

Herr talman! Herr Hedin har i en interpellation
framställt frågan om anslutning
till överenskommelsen rörande
skydd för laxbeståndet i Östersjön från
de östersjöstaters sida som nu står utanför
överenskommelsen. Herr Hedin har
vidare frågat om åtgärder från svensk
sida kommer att vidtagas för att åstadkomma
en ökad laxodling och om fördelningen
av kostnaderna härför.

Till en början vill jag erinra om det
svar som min företrädare, dåvarande
utrikesministern Undén, den 13 mars
1962 lämnade i denna kammare på en
interpellation av herr Hedin. Härvid
konstaterade herr Undén att problemet
gällt att finna en sådan form för uppgörelse
att samtliga länder blev bundna
av bestämmelserna om en reglering av
laxfisket i Östersjön. Detta hade visat
sig svårt att genomföra. Däremot hade
som bekant enighet i stort sett kunnat
uppnås om vilka skyddsåtgärder som
borde genomföras.

Med hänsyn till de starka skäl, som

talade för att icke låta genomförandet
av skyddsåtgärder för laxbeståndet dröja,
har svenska regeringen strävat efter
att åtminstone få till stånd en partiell
överenskommelse. En sådan överenskommelse
ingicks den 20 december 1962
med Danmark och Förbundsrepubliken
Tyskland, vilka jämte Sverige svarar
för den alldeles övervägande delen av
laxfångsten i Östersjön, överenskommelsen
har ratificerats av Danmark den
1 mars 1963 och av Sverige den 15
mars samma år. Den träder i kraft två
månader efter den västtyska ratifikationen,
som väntas ske innevarande år.

överenskommelsen får ses som ett
första steg mot en uppgörelse som omfattar
ytterligare och helst alla östersjöstater.
Möjligheter finnes som bekant
för dessa att senare ansluta sig. På
grund av politiska skäl —• diplomatiska
förbindelser existerar icke mellan alla
östersjöstater — är det emellertid lika
väl nu som 1962 svårt att få till stånd
ett regelrätt avtal för samtliga ifrågavarande
stater.

I detta sammanhang vill jag vidare
framhålla, att efter en i juni 1963 genomförd
lagändring tillämpas i Finland
de skyddsbestämmelser som finns föreskrivna
i nämnda överenskommelse
mellan Sverige, Danmark och Förbundsrepubliken
Tyskland.

Jag vill vidare nämna att ett visst
samarbete på laxforskningsområdet förekommer
mellan Sverige, Danmark,
Finland, Polen, Sovjetunionen och Förbundsrepubliken
Tyskland i en underkommitté
till det internationella havsforskningsrådet.
För närvarande fungerar
fil. dr B. Carlin från laxforskningsinstitutet
i Sundsvall som ordförande
för kommittén.

Nr 13

Torsdagen den 2 april 1964

Svar på interpellation ang. laxfisket i Östersjön

Det har beräknats att omkring 20
procent av all lax som fiskas i Östersjön
kommer från svenska laxodlingsanstalter.
Motsvarande odling av laxungar
är av ringa omfattning i Finland,
ytterst obetydlig i Sovjetunionen och
Polen och förekommer ej alls i Danmark
eller i någon del av Tyskland.

Samtliga östersjöstater, i första hand
de som svarar för den största laxfångsten,
har givetvis intresse av att hålla
laxbeståndet uppe. Marginalen mellan
kostnaderna för laxodling och värdet
av laxfångsten är emellertid ganska liten.
Man kan därför inte förvänta att
länder som Danmark och Förbundsrepubliken
Tyskland skall igångsätta laxodling
enbart för att öka värdet av sina
egna fångster. Inte heller torde det vara
realistiskt att räkna med att dessa i
någon större omfattning skulle vara beredda
att bidra till kostnaderna för en
utökad laxodling i Sverige och Finland.
Däremot skulle dessa länder kunna
lämna ett värdefullt bidrag genom
att medverka till en sådan reglering av
fisket att det dyrbara utsättningsmaterialet
bättre utnyttjas än som för närvarande
sker, framför allt genom inskränkning
av fisket under en viss tid
av året. Avsikten är också att frågan
om införande av en särskild fredningstid
för laxen genom svensk försorg
skall upptas till diskussion bl. a. i det
särskilda utskott, som förutses i laxfiskekonventionen.

Låt mig avslutningsvis säga att någon
mera påtaglig nedgång i laxbeståndet
i Östersjön under senare år inte
kunnat utläsas av tillgänglig svensk
fångststatistik.

Vidare anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
utrikesministern för svaret, som jag i
varje fall delvis bedömer som positivt.

I framställning till Konungen förra
året begärde Svenska ostkustfiskares
centralförbund att frågan om en ök -

ning av laxodlingen i de övriga nordiska
länderna genom regeringens försorg
skulle tas upp i Nordiska rådet. I framställningen
framhölls att frågan har eu
utomordentligt stor betydelse för svenska,
danska och finska fiskare, varför
detta i hög grad kunde betraktas som
en nordisk angelägenhet. Framställningen
utmynnade i förslaget att frågan förutsättningslöst
borde prövas av Nordiska
rådet. Framställningen uppmärksammades
bl. a. i Finland, där fiskeriintressenter
uttryckte stor sympati för
tanken. Jag hade nog trott att frågan
skulle tas upp av regeringen i Nordiska
rådet, som hade sin session tidigare i
år. Att så inte skedde är den närmaste
anledningen till att jag tagit upp frågan
i min interpellation.

Man kan diskutera vilket forum som
är det lämpligaste för att behandla denna
fråga. Men det viktigaste är givetvis
inte vilka vägar man går utan att
frågan på något sätt får en lösning.
Även om man går andra vägar kan det
vara värdefullt att ta upp frågan just i
Nordiska rådet, och det kanske kan
ske senare.

Intresset för denna fråga bland fiskare
i Finland är som jag nämnde förut
kolossalt stort, och efter vad jag hört
överväger man i Finland att få till stånd
en lagstiftning som skulle göra det möjligt
att vidtaga kompensationsåtgärder
ungefär som i Sverige. Det vore då naturligtvis
värdefullt att få ett samråd
om dessa frågor i Nordiska rådet.

Den partiella överenskommelse som
träffats mellan Sverige, Danmark och
Västtyskland är naturligtvis bra. I praktiken
kan man säga att också Finland
är anslutet, eftersom Finland genom en
särskild lag infört samma bestämmelser
som gäller i denna konvention. Jag
är glad över att utrikesministern kallar
överenskommelsen ett första steg
mot att flera och helst alla östersjöstater
blir anslutna till konventionen.
Jag tror att det är angeläget inte minst
därför att det under de senaste åren skett

Torsdagen den 2 april 1904

Nr 13

Svar på interpellation ang. laxfisket i Östersjön

eu mycket kraftig ökning av laxfisket
i Östtyskland och 1’olen. Hur stor dessa
länders fiskeflotta är finns det väl inga
officiella uppgifter om, men jag kan
som ett litet exempel nämna att vid
ett tillfälle i höstas inte mindre än
21 östtyska laxfiskebåtar sökte skydd i
hamnar på Gotland under en storm.

Jag hoppas alltså att utrikesministern
med kraft arbetar vidare för att övervinna
de svårigheter som föreligger för
en ökad anslutning från de andra östersjöstaternas
sida.

Ett steg i rätt riktning är naturligtvis
det samarbete i underkommittén till
internationella havsforskningsrådet som
utrikesministern omnämner.

När det gäller möjligheterna att få eu
samlad aktion för en ökning av laxodlingen
är utrikesministern pessimistisk
och pekar i stället på förutsättningarna
att få effektivare skyddsåtgärder till
stånd. I och för sig är det naturligtvis
värdefullt att man genom svenskt initiativ
tar upp frågan om en viss fredningstid
för laxen. Men jag tror att
minst lika viktigt på lång sikt är att få
till stånd en ökning av laxodlingen.

Bakgrunden till utrikesministerns
pessimism i det avseendet tycks vara
att, som utrikesministern framhåller,
marginalen mellan kostnaderna för laxodlingen
och värdet av laxfångsten är
ganska liten. Jag vill mycket starkt
ifrågasätta, om den bedömningen är
riktig. Ordföranden i den åberopade
underkommittén fil. dr Börje Carlin
skriver i Laxforskningsinstitutets meddelande
nr 7—8/1963 bl. a.:

»Det kan alltså numera inte råda
minsta tvekan om att det är möjligt att
uppehålla ett laxbestånd genom odling.
En annan fråga är om det är lönsamt,
d. v. s. om värdet av den fångade laxen
överstiger kostnaderna för odlingen.
Även denna fråga kan besvaras genom
märkningsförsöken. Under åren
1950—1959 (d. v. s. i de försök som
nu i huvudsak är avslutade) märktes
450 000 laxungar, och av dessa erhölls

45 400 laxar med en sammanlagd vikt
av 193 000 kg. Med andra ord var återfångsten
10 % och 1 000 utsatta laxungar
gav 430 kg fångad lax. Detta innebär
att fångstvärdet uppgått till 1,5 å

2 gånger kostnaden för odlingen. Vid
bedömningen av dessa siffror bör man
beakta att den verkliga lönsamheten
ligger dels däri att många utbyggnadsprojekt
kunnat genomföras, vilka inte
skulle ha varit tillåtliga om man inte
hade haft denna möjlighet att förhindra
skadorna på laxfisket, dels i att möjligheterna
att bedriva laxfiske är en
förutsättning för många östersjöfiskare
att kunna stanna kvar i sitt yrke och
bedriva även annat fiske.»

Jag skulle tro att den här bedömningen
är mycket försiktig och att lönsamheten
i dag och i framtiden är väsentligt
större än vad detta ger vid
handen. Carlin räknar här med 10 procent
återfångst; utrikesministern nämner
i sitt svar 20 procent, och det är
kanske den riktiga siffran i dag, eftersom
återfångsten har stigit år för år.
1959, som är det senaste år som är helt
redovisat, var den 17,5 procent, och
antagligen har den ökat därefter.

Därtill kommer att de åtgärder som
har reglerats i konventionen och tillkomsten
av nya fiskeredskap bidrar till
att man fiskar allt grövre lax och därigenom
får ett alltmer lönsamt fiske.
Laxen växer mycket kraftigt. Man räknar
med att den andra vintern väger

3 å 4 kg och tredje vintern 6 å 7 kg.
Den ökar alltså i vikt med 3 kg, och
eftersom fiskaren får 15 kronor per kg
för lax på mellan 3 och 8 kg, stiger
laxen i värde med 45 kronor på ett år,
d. v. s. en fördubbling. Kan man förskjuta
fångsten mot grövre lax, blir
lönsamheten påverkad.

Allt talar således för att en ökad
laxodling skulle vara i högsta grad
lönsam nationalekonomiskt sett. Därför
borde det vara möjligt, menar jag,
att få också Danmark och andra östersjöstater
som har något nämnvärt lax -

Nr 13

Torsdagen den 2 april 1964

Svar på interpellation ang. åtgärder i anledning av den sydafrikanska regeringens

apartheidpolitik

fiske att bidra till en ökning av laxodlingen.
ökningen behövs naturligtvis
i första hand i Finland, eftersom man
där har mycket ringa laxodling, men
enligt min mening behövs den också
i Sverige, eftersom de domar som först
fälldes föreskriver för litet av kompensationsåtgärder
på grund av att man
då inte kände till förhållandena tillräckligt.

Det finns säkerligen utrymme för en
väsentlig ökning av laxodlingen också
i Sverige. Jag hoppas därför att utrikesministern,
vid sidan av andra åtgärder
— som jag hälsar med tillfredsställelse
— också skall försöka att på
olika vägar få till stånd en ökad laxodling
med bistånd från de andra östersjöstater
som själva bedriver laxfiske.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder i
anledning av den sydafrikanska regeringens
apartheidpolitik

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har till
mig riktat frågan, huruvida några initiativ
kommer att tas från svenska regeringens
sida i FN, vid Nordiska rådets
möten i Stockholm eller på annat
sätt, i syfte att genomföra FN-församlingens
rekommendationer om ekonomiska
sanktioner och FN-staternas avbrytande
av diplomatiska förbindelser
med den sydafrikanska regeringen för
att göra slut på dess apartheidpolitik.

Jag ber att till en början få hänvisa
till att svdafrikafrågan nyligen har varit
föremål för tre skilda interpellationer,
nämligen av herr Sundin i första
kammaren, herr Hagberg själv i
andra kammaren och slutligen herr

Möller i första kammaren. Dessa interpellationer
har besvarats av mig den
3 december och 5 december 1963, respektive
av liandelsminstern den 24 januari
1964. Jag tog tillfället i akt att i
samband med svaren till herrar Sundin
och Hagberg lämna kamrarna en allmän
framställning av regeringens synpunkter
på sydafrikafrågan. Då därutöver
icke mycket är att tillägga, kommer
jag nu att fatta mig kort.

Herr Hagberg erinrar inledningsvis
om att den FN-kommitté, där ambassadören
Alva Myrdal är ordförande, av
sydafrikanska regeringen förvägrats
samarbete. Till detta vill jag säga, att
vi från svensk sida måste beklaga denna
inställning hos Sydafrikas regering.
Kommittén fortsätter emellertid nu sitt
uppdrag och räknar med att någon gång
i maj avge en rapport till FN:s generalsekreterare.
Denne skall senast den
1 juni rapportera till säkerhetsrådet.
Frågan står sålunda på rådets dagordning
och väntas komma att behandlas
av rådet sedan rapporten avgivits.

Mitt svar till herr Hagberg i dag blir
att regeringen inte för närvarande planerar
något nytt initiativ i sydafrikafrågan.
Däremot kan det förväntas att
detta problem kommer att tas upp vid
de kontinuerliga kontakterna mellan
regeringarna i de nordiska länderna.
Med största uppmärksamhet fortsätter,
det kan jag försäkra herr Hagberg, den
svenska regeringen att följa denna fråga,
som i så hög grad engagerar svensk
opinion.

Vidare anförde:

Herr HAGBERG (k):

•lag ber, herr talman, att få framföra
mitt tack till utrikesminister Nilsson
för att han besvarat min interpellation.

Kanske vågar jag säga att jag inte är
lika nöjd med svarets innehåll som utrikesministern
själv är. Som jag förstår
innebär det att regeringen är helt ne -

Torsdagen den 2 april 19(54 Nr 13

Svar på interpellation anj{. åtgärder i anledning av den sydafrikanska regeringens
apartheidpolitik

gativ i kärnfrågan och inte förbereder
något initiativ i Förenta Nationerna,
.Nordiska rådets stockholmsmöte eller
på annat sätt för att genomföra FN-församlingens
beslut om ekonomiska sanktioner
och FN-staternas avbrytande av
diplomatiska förbindelser med Sydafrika.
Någon närmare förklaring till
denna passivitet ges inte i utrikesministerns
svar.

Utrikesministern lämnar dock den
upplysningen, att den FN-kominitté med
ambassadör Alva Myrdal som ordförande,
vilken vägrades s. k. samarbete
med den sydafrikanska regeringen,
fortsätter sitt arbete och senast den 1
juni skall rapportera till säkerhetsrådet.
Kanske utrikesministern just på
grund av den extrema situationen kan
berätta vari detta arbete består? Enligt
vad jag har förstått skulle kommitténs
uppgift bestå i att i samarbete med berörda
parter förbereda en fredlig övergång
från nuvarande despoti och exempellösa
terror mot den stora majoriteten
av icke-vita i Sydafrika till en demokratisk
ordning.

Om kommittén alltså, trots att villkoret
för dess verksamhet inte på något
sätt uppfyllts, ändå kan fullgöra sitt
uppdrag, är detta en så intressant och
enastående företeelse, att det väl ändå
inte föreligger något behov av en hemligstämpel.
Det var nämligen de uppresta
hindren för kommitténs arbete
som utgjorde det formella motivet för
min interpellation, vilket utrikesministern
helt riktigt påpekar.

Själv betraktar jag saken sålunda:
detta initiativ av de nordiska regeringarna
har visserligen fått FN :s stöd men
hittills bara resulterat i en kommitté
som inte får fullgöra sitt uppdrag. Detta
är enligt min mening genant både för
FN, kommittén och de nordiska stater,
på vilkas initiativ den tillkommit.

Men den sydafrikanska regeringens
utmaning mot FN kan bara få en konsekvens,
nämligen att terrorn skärpes, att

en katastrofal urladdning med ett gigantiskt
folkmord rycker allt närmare
och att detta kan medföra en internationell
konflikt av oöverskådligt slag. Läget
kan alltså bara förvärras genom det
inträffade.

Om FN och dess medlemsstater ingenting
gör häråt, uppstår alltså en ytterst
farlig situation för FN och dess möjligheter
att verka liksom för det stora befolkningsflertalet
i Sydafrika och för
världsfreden själv.

Det är utifrån detta jag beklagar utrikesministerns
resignerade förklaring
att regeringen inte överväger något nytt
initiativ i Sydafrikafrågan. Jag avstår
från karakteristik — oviljan till handling
är karakteristik nog. Utrikesministern
anser naturligtvis inte sitt beklagande
av den sydafrikanska regeringens
handlingssätt och antagandet att
FN:s säkerhetsråd får en rapport den
1 juni som uttryck för en svensk handling.
Han vill kanske peka på den uttryckta
förväntan att problemet kan tas
upp vid kontinuerliga kontakter mellan
de nordiska ländernas regeringar
som en försynt antydan om en senare
handling. Det säger dock ingenting om
i vilken riktning en sådan eventualitet
skulle gå. Lika litet säger utrikesministerns
försäkran att den svenska regeringen
skall följa denna fråga.

Ja, brutalt sagt: om inte åtgärder vidtas
i enlighet med FN-bcslutet om ekonomiska
sanktioner och de diplomatiska
förbindelsernas avbrytande, blir
det väl i realiteten den afrikanska regeringens
linje som följes, d. v. s. linjen
att strunta i FN :s beslut.

Den 22 januari förklarade utrikesministern
i denna kammare att han sympatiserade
med idén om längre gående
sanktionsåtgärder mot Sydafrika. Han
ansåg även att enskilda exportföretag
borde kunna inställa sin varuexport till
Sydafrika. Han själv har ju på sitt sätt
givit ett föredöme — han köper inte
sydafrikanska apelsiner, inte ens de

Nr 13

Torsdagen den 2 april 1964

Svar på interpellation ang. åtgärder i anledning av den sydafrikanska regeringens

apartheidpolitik

sydafrikanska viner som det statliga
spritmonopolet tillhandahåller för att
visa den goda svenska viljan att bevara
orubbade statliga relationer med Sydafrika.

Vad har nu detta med FN-beslutet att
göra, om man bortser från hur ringa
vikt detta beslut tillmätts? Utrikesministern
sade i remissdebatten att en
enskild firmas åtgärder alltid gör sitt
till och att det är värdefullt att göra
vissa ekonomiska offer för att ge eftertryck
åt sin indignation. Men vore det
då inte mångdubbelt värdefullare att
den svenska regeringen gjorde någonting,
exempelvis något av vad jag föreslog
i interpellationen och som förutsatte
kollektiva åtgärder av ett antal
stater? Vore det inte värdefullt, om den
svenska staten slutade att köpa och utbjuda
sydafrikanska varor, eller att den
svenska staten jämte övriga nordiska
stater, helst så många stater som möjligt,
avbröte de diplomatiska förbindelserna
med Sydafrika? Det är ju så värdefullt
att man bringar offer för att ge
uttryck åt sin indignation!

Men detta att inte göra någonting, att
inte ta något initiativ, det är ett dåligt
besked som utrikesministern ger till
den enligt hans eget omdöme starkt engagerade
svenska opinionen, som han
samtidigt, naturligtvis, säger sig sympatisera
med.

Därmed säger jag ingenting kritiskt
om utrikesministerns personliga åsikter
om den sydafrikanska regimen och
om hans personliga reaktioner inför
dess kommers i vårt land. Vi är säkert
eniga i att uttrycka vårt personliga förakt
för den sydafrikanska regimen, vår
indignation gentemot dess metoder och
sympatierna för den engagerade svenska
opinionen liksom för aktuella bojkottåtgärder.
Men vi är oeniga om det
officiella Sveriges hållning.

Vad jag vill är kort och gott följande:
Gör allt som är möjligt för att förverkliga
FN-beslutet! Inställ alla svenska

statliga inköp av sydafrikanska varor!
Förbered tillsammans med övriga nordiska
länder ett avbrytande av de diplomatiska
förbindelserna med Sydafrika!
Gör detta före den hotande katastrofen,
för att ge ett internationellt föredöme
som kan bidra till att förhindra katastrofens
utbrott!

Kanske det kostar något, herr talman,
men som utrikesministern sade i
remissdebatten: det gör alltid sitt till
att med handlingar ge eftertryck åt indignationen
!

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Som jag vid tidigare
tillfällen påpekat när denna fråga varit
uppe till debatt i riksdagen, är jag väl
medveten om den indignation som råder
inom svensk folkopinion angående
de metoder som användes av den sydafrikanska
regeringen.

När jag nu i mitt svar påpekade att
den svenska regeringen för närvarande
inte förbereder någon ny aktion utöver
de diskussioner som kan komma att
äga rum mellan samtliga de nordiska
regeringarna, så är det ju därför att
man ändå från nordisk sida har uppnått
det resultatet, att säkerhetsrådet
har tagit upp frågan till behandling.
Det är just den väg som man skall vandra
om det skall finnas någon chans att
nå några praktiska resultat. Därutöver
har denna kommitté blivit tillsatt, i vilken
ambassadören Alva Myrdal ingår
som en av medlemmarna. Den kommittén
kommer att avlämna sin rapport
till Förenta Nationerna och därefter
kan frågan på nytt tagas upp.

Nu säger herr Hagberg att det ändå
gäller att vidtaga vissa åtgärder som
skulle kunna påverka den sydafrikanska
regeringen innan några mera definitiva
och praktiska åtgärder kan vidtagas
som skulle kunna bli av den karaktären,
att den sydafrikanska regeringen
tog intryck därav.

Torsdagen den 2 april 1904 Nr 13

i anledning av den sydafrikanska regeringens

Svar på interpellation ang. åtgärder

apartheidpolitik

Ja, brutalt sagt, för att använda herr
Hagbergs ord, så skulle jag vilja säga att
om vi avbryter de diplomatiska handelsförbindelserna,
så skulle detta i och
för sig inte komma att i någon högre
grad påverka den sydafrikanska regeringen.
Det skulle vara ett uttryck för
den opinion som råder inom vårt land
men egentligen inte så mycket därutöver.
Det skulle kanske betyda något
mera än den nedgång i den sydafrikanska
exporten till Sverige som vi har
kunnat konstatera under det senaste
året, vilket innebär exempelvis att apelsinerna
i ton beräknat från 1962 har
gått ned från 11 651 till 2 898 ton, vindruvor
från 2 580 ton till 1 995. En rad
andra fruktsorter skulle jag också kunna
nämna som exempel på att den
svenska opinionen har tagit intryck av
vad som har skett där nere. Men det
som har avgörande betydelse — det
vet herr Hagberg lika väl som jag —
är huruvida Sydafrikas stora handelspartners
skall vara beredda att bryta
förbindelserna. Då finns det möjlighet
att påverka händelseförloppet i Sydafrika.
Som jag ser det finns det större
utsikter att åstadkomma något om de
nordiska staterna i Förenta Nationerna
försöker påverka de stora handelspartnerna
än om vi gör aktioner på egen
hand, som i och för sig inte skulle
bringa frågan ett steg närmare den lösning
som både herr Hagberg och jag
önskar.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Man måste, herr utrikesminister,
säga att den glädjande
nedgång av försäljningen av sydafrikansk
frukt som kunnat redovisas inför
riksdagen inte är en följd av några
statliga åtgärder. Det är ju tvärtom så
att den är en följd av en opinion som
har skapats utanför denna kammare,
låt vara att den har starka sympatier
även här. Egentligen skulle man väl

kunna säga att detta har skett trots den
officiella politik som Sverige har fört
gentemot Sydafrika.

Det är naturligtvis riktigt som utrikesministern
säger, att det avgörande
är de stora handelspartnernas politik
mot Sydafrika. Jag tror emellertid inte
att de åtgärder som jag har föreslagit
kan påverka Sydafrika så starkt, men
de kan ha sin betydelse. Jag tror främst
på att de kan påverka just dessa stora
handelspartners, dessa stormakter som
för närvarande sätter käppar i hjulet
för varje uppriktigt och hederligt försök
att verkligt kännbart pressa den
sydafrikanska regimen till en mänskligare
politik. Det har ju hittills visat sig
svårt att få dessa stormakter in på en
sådan handlingslinje. Det som de har
gått med på har ju visat sig ofarligt för
den sydafrikanska regimen, det har inte
inneburit någon reell svårighet för dess
verksamhet. Just detta borde göra det
naturligt för en regering vars utrikesminister
ändå har denna inställning i
själva huvudfrågan, att undersöka om
man inte kan driva på, om man inte kan
finna nya vägar för att tvinga fram en
respekt för Förenta Nationernas beslut.

Utrikesministern säger i sin kommentar
att frågan dock skall komma upp i
Förenta Nationerna. Jag vill gärna tolka
detta så att regeringen då verkligen
kommer att utnyttja denna möjlighet.
Sverige är ju inte med i säkerhetsrådet,
men vi har väl ändå möjligheter att
påverka någon eller några medlemmar
där. För ögonblicket ter sig läget mycket
fastlåst, även om frågan kommer
upp i form av en rapport från kommittén
inför säkerhetsrådet. Därför anser
jag och mina meningsfränder —
och jag tror att det är många i detta
land som har samma mening —- att man
bör undersöka om det inte finns flera
sätt att driva fram en positiv lösning.
Det kan hända att det är mycket bråttom,
tv om icke något allvarligt görs
för att ge effekt åt Förenta Nationer -

Nr 13

Torsdagen den 2 april 1964

Svar på interpellation ang. åtgärder i anledning av den sydafrikanska regeringens

apartheidpolitik

nas beslut, så kan den andra villan bli
betydligt värre än den första.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall- först villigt
erkänna, att den nedgång i fruktimporten
till Sverige från Sydafrika, som vi
har kunnat inregistrera, inte beror på
statliga åtgärder utan är ett resultat av
den opinion som finns i landet. Jag har
inte heller påstått något annat. Jag har
sagt, att jag personligen ansluter mig
till de åtgärder som vidtagits från svenska
folkets sida.

Men när herr Hagberg frågar, om man
inte kan undersöka möjligheterna att
finna nya vägar för att driva på, så att
Sydafrikas större handelspartner skulle
kunna bil beredda att vidta andra åtgärder
än dem som hittills har vidtagits,
så vill jag svara att det är precis
vad de nordiska regeringarna gjort. Det
är ju tack vare ett nordiskt initiativ
och tack vare den norske representanten
i siikerhetsrådet, som man utvidgade
vapenembargot mot Sydafrika. Det
är ju tack vare den norske representanten
och de nordiska regeringarnas
aktioner i Förenta Nationerna som man
förmådde säkerhetsrådet att ta upp frågan
•— vilket enligt vårt förmenande är
den rätta vägen att vandra, såsom jag
nyss framhöll. Det är därför, herr Hagberg,
som det är min mening att de nordiska
regeringarna och staterna inte
skall förverka sina möjligheter att påverka
de stora genom en demonstrationspolitik,
som skulle försätta oss i
det läget att vi hade mindre möjligheter
att påverka dem än vi har i annat
fall. Det är nu en gång inte så enkelt i
världspolitiken, att man bara kan besluta
att nu gör vi så och så, och sedan
skall de andra följa efter. Det gäller att
finna andra utvägar, säger herr Hagberg.
Det är just sådana utvägar som de
nordiska regeringarna är ute efter.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Nej, det skall gudarna
veta att det inte är någon enkel sak.
Jag har inte hävdat det heller. Men jag
måste säga, att det är inte demonstrationspolitik
att försöka verka för att ett
beslut som fattats med stor majoritet i
Förenta Nationerna blir genomfört. Vapenembargot
i all ära — det är ett steg,
men det är ett ganska obetydligt steg.
Det har inte sådana verkningar som
verkligt ekonomiska sanktioner och
fullständig isolering av den sydafrikanska
regimen, t. ex. genom avbrytande av
de diplomatiska förbindelserna mellan
FN-staterna och Sydafrika, skulle få.

Jag hoppas i alla fall, att utrikesministern
vid den fortsatta behandlingen
inte bara skall se de svårigheter som
utan tvivel finns när det gäller att komma
fram till något mera konkret och
positivt för att lösa denna fråga, utan
att han också skall komma underfund
med att det inte är så omöjligt att fullfölja
kampen för att ge eftertryck åt
FN:s beslut.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 50,
angående universitetens ocli högskolornas
organisation och förvaltning in. in.;
och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 67, angående anslag för budgetåret
1964/65 till Naturvård: Ersättningar till
markägare m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 69, angående
anslag för budgetåret 1964/65 till
vissa forskningsråd m. in., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg anslag under
nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Torsdagen den 2 april 19G4

Nr 13

Vidare föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 70, med förslag
till lag om bidragsförskott, in. in.;
och hänvisades propositionen, såvitt avsåg
vid propositionen fogade lagförslag,
till behandling av lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Härefter föredrogs var efter annan
och hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 72, angående anslag för budgetåret
1904/65 till byggnadsarbeten vid vissa
universitet, m. in., och

nr 74, angående fortsatt utbyggnad av
universitetet i Umeå m. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 80, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1964/65, hänvisades propositionen,
såvitt avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
statsutskottet Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 82, angående provisoriska
åtgärder för forskarutbildning,
forskarhandledning in. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 83, angående
skolväsendets centrala ledning
in. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg vid propositionen fogat lagförslag,
till behandling av lagutskott och i
övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
87, angående godkännande av tre tillläggsprotokoll
till konventionen den 4
november 1950 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 89, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § 1 inom. tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),
in. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 91, angående den framtida organisationen
av upplysningsavdelningen
vid statens institut för konsumentfrågor,
m. in., och

nr 96, angående inrättande av ett
institut för nyttiggörande av forskningsresultat; till

bevillningsutskottet propositionen
nr 97, med förslag till förordning om
gasolskatt, in. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 99, angående försäljning av viss kronan
tillhörig mark, in. in.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 100, angående organisationen av
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
in. in., och

nr 102, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde; samt
till bevillningsutskottet propositionerna: nr

103, med förslag till förordning om
ändring i skogsvärderingsinstruktionen

den 1 juni 1951 (nr 440), in. m., och
nr 104, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Island för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 105, angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1963/64,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 107, angående anslag till fortifikationsförvaltningen
för budgetåret
1964/65,

nr 109, angående ny organisation av
totalförsvarets regionala ledning m. m.,
och

nr 110, angående vissa anslagsfrågor

Nr 13

Torsdagen den 2 april 1964

in. in. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 112, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1964/65, in. m.;
samt

till statsutskottet propositionen nr
114, angående viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 115, angående
ändrade grunder för den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg anvisande
av anslag, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogs Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 117, angående
inrättande av kreditinstitut för
lantbruksnäringarna, m. in.; och hänvisades
propositionen, såvitt avsåg anvisande
av anslag, till jordbruksutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Slutligen föredrogs var efter annan
och hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner:

nr 118, angående ersättning till statens
järnvägar för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer, m. in.,

nr 120, angående vissa fastighetsfrågor
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 121, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag, och
nr 122, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
eu vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående engångsunderstöd
till f. d. städerskan i riksdagshuset
Anna Maria Olsson.

§ 6

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
819;

till bevillningsutskottet motionerna nr
820 och 821;

till statsutskottet motionerna nr 822—
826;

till bevillningsutskottet motionerna nr
827—829; samt

till statsutskottet motionerna nr 830
och 831.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 3—7, bevillningsutskottets
betänkanden nr 22
och 24, andra lagutskottets utlåtanden
nr 24—26 och 28—30, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 12—17, jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 8—
13.

§ 8

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Holmberg, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående utredning rörande rennäringen,

herr Nilsson i Gävle, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående kreditrestriktionernas inverkan
på planerad bostadsproduktion,

herr Källstad, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående brevbäringsservicen, samt

herr Fälldin, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
arbetstagares förenings- och förhandlingsrätt
i vissa fall.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 9

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 skulle uppföras främst bland

Torsdagen den 2 april 1964

Nr 13

Interpellation ang. ersättningskommunikationer för nedlagd järnväg

två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 10

Interpellation ang. ersättningskommunikationer
för nedlagd järnväg

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! På grundval av ett mellan
kommunikationsdepartementet och
representanter för Bergsjö kommun och
Hudiksvalls stad träffat avtal i mars
1961 beslöt samma års riksdag om nedläggning
av järnvägslinjen Harmånger
-—Bergsjö mot det att staten bl. a. förband
sig att upprusta landsvägen Bergsjö—Ilsbo—Hudiksvall.
(Länsväg 758.)

I avtalsförslaget som godtogs av riksdagen
förutsattes att projekterings- och
byggnadsarbetena skulle bedrivas med
sikte på att vägen skulle vara iordningställd
före utgången av år 1964.

I överensstämmelse med det av riksdagen
godkända avtalet har ifrågavarande
vägarbete som bedrivits i arbetsmarknadsstyrelsens
regi fortskridit så
långt att grovbrytningen till huvudsaklig
del torde vara klar och vissa delsträckor
i det närmaste färdiga för beläggning.

Emellertid har, enligt vad interpellanten
erfarit, arbetsmarknadsstyrelsen
i dagarna beslutat, att från vägföretaget
i fråga permittera en beredskapsstyrka
på 30 man under sommaren. Denna åtgärd
har naturligt nog framkallat en
viss oro hos den av vägföretaget berörda
ortsbefolkningen, som därigenom
befarar en försening av vägens färdigställande.
Det anses nämligen att den
kvarvarande arbetsstyrkan icke är tillräcklig
för att vägen skall kunna färdigställas
inom utsatt tid, vilket ställer
ortsbefolkningen inför svårigheter med
hänsyn till att järnvägslinjen redan är
nedlagd och landsvägstrafiken har
framkomstsvårigheter på grund av att

den nuvarande landsvägen är genombruten
på ett flertal ställen.

Även bland vägarbetarna som berörs
av permitteringen har uppstått oro inför
möjligheten att finna annan sysselsättning
inom hudiksvallsregionen.

Med hänvisning till vad som ovan
anförts anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Anser statsrådet det riktigt att frågan
om ersättningskommunikationer för
nedlagd järnväg skall vara beroende
av konjunkturutveckling och arbetsmarknadsläge
på sätt som motiverats i
fall av den art som berörts i interpellationen? Är

statsrådet villig medverka till sådana
åtgärder att tidsplan för färdigställande
av ersättningskommunikationer
kan följas i dylika fall?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
svensk medverkan vid upprättande av
en FN:s fredsstyrka på Cypern.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av en
för Svenska turisttrafikförbundet m. fl.
institutioner gemensam administrationsbyggnad
(Sverigehuset) på Blanchetomten
i Stockholm;

Nr 13

Torsdagen den 2 april 1964

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i riktlinjerna
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillbyggnad av
Institutet för metallforskning; samt
från bevillningsutskottet:
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilt investeringsavdrag i vissa
fall vid taxering till statlig inkomstskatt,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 127, angående godkännande för
Sveriges del av ändring i konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen, och

nr 131, angående rörlig kredit till försvarets
fabriksstyrelse.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
832, av herr Sköld, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 65, angående
viss omorganisation av jordbrukstekniska
institutet och statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader, in. m.

Denna motion bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.46.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 64
412487