Meddelande ang. plena (Riksdagens protokoll 1966:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24

ANDRA KAMMAREN

1966

16—18 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 16 maj

Meddelande ang. plena........................................

Meddelande om enkel fråga av herr Nilsson i Tvärålund ang. koncessioner
för eldistributörer..................................

Tisdagen den 17 maj fm.

Meddelande ang. plena........................................

Svar på interpellation av herr Carlshamre ang. intagningen i gymnasium
och fackskola, m. .....................................

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.....

Lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m...........

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. .......................

Tisdagen den 17 maj em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m. (forts.), tillika svar på
fråga av herr Nilsson i Östersund ang. fördelningen av lokaliseringsstödet
mellan olika län inom norra stödområdet samt på
interpellationer av herr Gustafsson i Skellefteå ang. glesbygdernas
speciella problem, herr Persson i Heden ang. lokaliseringspolitiken
för orter utanför norra stödområdet, herr Nilsson i Tvärålund ang.
lokaliseringspolitiken och herr Lorentzon ang. lönesättningen vid

de skyddade verkstäderna...................................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Ståhl ang. bestämmelserna rörande det tullfria området vid

gränsen till Norge........................................

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Sid.

herr Källstad ang. rekryteringen av lärare för fackutbildning i automatisk
databehandling.................................. jgj

herr Källstad ang. läroboksnämndens granskning av gymnasiets nya
läroböcker........................................

herr Werbro ang. praxis vid beviljandet av permission från sluten

fångvårdsanstalt..........................................

herr Hansson i Skegrie ang. ökad och subventionerad import av
köttvaror från Danmark.................................. jgj

Onsdagen den 18 maj

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag................... 161

Meddelande ang. arbetet under återstoden av vårsessionen........ 18S

Anslag till teckning av aktier i Allmänna bevakningsaktiebolaget

m- m...................................................... 185

Krigsmaktens regionala ledning m. m........................... i80

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)................ 195

Eldistributionens funktion och organisation...................... 19g

Utredning rörande försäljning till allmänheten av aktier i statliga

företag.................................................... 199

Försäljning till allmänheten av aktier i LKAB.................... 200

Förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län............. 202

Virkesmätningslag.................................. 2io

Lag om kontinentalsockeln m. m............................... 211

Könsrollerna.................................... 212

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wiklund ang. förslag om reformerad polisutbildning........ 210

herr Bengtson i Solna ang. viss utredning rörande det planerade

storlandstinget för Stockholms län och stad................. 210

herr Åkerlind ang. den planerade nedläggningen av persontrafiken

på järnvägslinjen Uppsala—Rimbo......................... 210

herr Jonsson ang. förslag om förbättrade förmåner för pensionärer

inom den fria sjukvården................................ 210

herr förste vice talmannen von Friesen ang. hälsoriskerna vid förtäring
av kvicksilverhaltig fisk............................ 210

herr Börjesson i Glömminge ang. viss kontakt om fraktsatser och
biljettpriser vid trafiken över Kalmarsund.................. 210

Innehåll

Nr 24

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 17 maj fm.

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44, ang. lag om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall, m. m........................... 14

Första lagutskottets utlåtande nr 29, ang. lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, m. m................................ 48

Tisdagen den 17 maj em.

Bankoutskottets utlåtande nr 27, ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m............................................ 54

Statsutskottets utlåtande nr 107, ang. anslag till lokaliseringsbidrag och
lokaliseringslån samt ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
m. m..................................................... 54

Onsdagen den 18 maj

Statsutskottets utlåtande nr 105, ang. tillskott till Norrbottens järnverk

aktiebolag................................................ 161

— nr 106, ang. bidrag till ett institut för rationalisering av storhushållen.
.......... 185

— nr 98, ang. anslag på tilläggsstat II till teckning av aktier i Allmänna
bevakningsaktiebolaget m. m......................... 185

— nr 99, ang. vissa organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret 189

— nr 100, ang. vissa investeringsanslag under försvarets fastighets fond.

.................................................... 195

— nr 101, ang. överlåtelse av viss staten tillhörig mark m. m....... 198

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45, ang. eldistributionens

funktion och organisation .................................. 198

Statsutskottets utlåtande nr 108, om utredning rörande försäljning till

allmänheten av aktier i statliga företag...................... 199

— nr 109, om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB....... 200

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, om ändring i kommunalskattelagen,
m. m............................................... 202

Bankoutskottets utlåtande nr 28, ang. redogörelse för Nordiska rådets

fjortonde session.......................................... 202

— nr 29, om förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län.. 202

— nr 30, om statliga åtgärder för inrättande av en mineralullfabrik 210

— nr 31, ang. kapitalförsörjningen vid industriellt byggande...... 210

Tredje lagutskottets utlåtande nr 42, ang. virkesmätningslag....... 210

— nr 43, ang. kungörelse om ändring i byggnadsstadgan.......... 211

— nr 44, ang. lag om Sveriges sjöterritorium..................... 211

— nr 45, ang. lag om kontinentalsockeln m. m................... 211

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46, om utredning angående

kraftvärmeverk............................................ 212

— nr 47, ang. könsrollerna.................................... 212

Måndagen den 10 maj 1906

Nr 24

Måndagen den 16 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
926; och

till statsutskottet motionen nr 927.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 928, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 125,
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1966/67 m. in.,
hänvisades motionen, såvitt avsåg punkterna
1, 2 och 3, till statsutskottet, såvitt
gällde punkten 4 och punkten 5 i
vad sistnämnda punkt rörde beskattningsfrågor,
till bevillningsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

Vidare föredrogs den å bordet vilande
motionen nr 929, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
125; och hänvisades motionen, såvitt
avsåg skattepolitiken, till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 107—109, bevillningsutskottets
betänkande nr 42,
bankoutskottets utlåtanden nr 27—31,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 42—
45 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 46 och 47.

§ 4

Meddelande ang. plena

Herr TALMANNEN yttrade:
Morgondagens plenum, som tar sin
början kl. 11.00, kommer att efter sedvanligt
middagsuppehåll fortsättas på
kvällen. Däremot anordnas — såsom tidigare
meddelats — icke kvällsplenum
på onsdag, den 18 maj.

§ 5

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bankoutskottets utlåtande
nr 27 samt statsutskottets utlåtande
nr 107 i nu nämnd ordning uppföres
närmast efter första lagutskottets
utlåtande nr 29 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården m. m.;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstatligandet av
uppbördsverken och omorganisation av
de lokala skattemyndigheterna m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

(nr 381) om allmän försäkring, m. m.,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner;

nr 223, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67; och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till högre utbildning och forskning
samt lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner; samt
från första lagutskottet:
nr 216, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt; och

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 122, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 16 juni 1961
(nr 390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, och

nr 123, angående godkännande av
ändringar i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nilsson
i Tvärålund till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående
koncessioner för eldistributörer.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 17 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
maj.

§ 2

Meddelande ang. plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens plenum kommer att efter sedvanligt
middagsuppehåll fortsättas på
kvällen. Däremot anordnas — såsom
tidigare meddelats — icke kvällsplenum
i morgon, onsdag.

Måndagen den 23 maj, då enligt den
preliminära planen skulle anordnas an -

tingen arbets- eller bordläggningsplenum,
kommer endast bordläggningsplenum
att hållas. Detta plenum tar sin
början kl. 16.00.

§ 3

Svar på interpellation ang. intagningen
i gymnasium och fackskola, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation rörande
intagning av elever till facksko -

Tisdagen den 17 maj 19(16 fm.

Nr 21

Svar på interpellation an£. intagningen i gymnasium och fackskola, in. m.

la och gymnasium inför höstterminen
1966 har herr Carlshamre stållt fyra
frågor till mig, nämligen

om jag finner de utfärdade bestämmelserna
rörande betygsvärdering vid
årets intagning till gymnasium och fackskola
tillfredsställande, eller om ändring
av eller tillägg till bestämmelserna
som kan bidraga till större rättvisa
i intagningarna förbereds,

om jag har för avsikt föreslå sådan
förstärkning av platsantalet i gymnasiets
andra och tredje ringar, att den i utsikt
ställda övergångsmöjligheten från fackskola
till gymnasium blir en realitet,

om jag vill redogöra för vad som menas
med »förlängd undervisning» och
i vilken omfattning sådan undervisning
kan beräknas verkligen bli tillgänglig
för studerande som så önskar och slutligen därest

övergång från fackskola till
gymnasium och/eller förlängd undervisning
endast blir möjliga i sällsynta
undantagsfall, om man då kan vänta
sig att den missvisande informationen
i dessa frågor i skolöverstyrelsens officiella
handledningar ersätts av mer rättvisande
formuleringar.

Jag vill inledningsvis konstatera att
de frågor som herr Carlshamre ställer
till största delen är problem som behandlats
utförligt i propositionen 1964:
171 angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m. Jag kan därför
ge ett kortfattat svar.

Som svar på herr Carlshamres första
fråga vill jag blott konstatera att de av
skolöverstyrelsen utarbetade intagningsbestämmelserna
överensstämmer
med de riktlinjer som angavs i nyssnämnda
proposition och beslutats av
riksdagen.

Med anledning av herr Carlshamres
andra fråga vill jag först erinra om att
de båda utredningar som förberedde
gymnasie- och fackskolereformerna
fann angeläget att man skapade ett gymnasialt
skolsystem utan återvändsgränder,
dvs. ett system där det utan for -

mella hinder skulle vara möjligt att
gå över från en studieväg till en annan.
Båda utredningarna framhöll emellertid
liksom jag själv senare i propositionen
att försiktighet måste iakttas vid tilllämpningen.
I de nya skolstadgebestämmelscr
som är aktuella sägs i fråga om
antalet klasser i gymnasiet, att skolöverstyrelsen
efter de riktlinjer som Kungl.
Maj:t drar upp har att fastställa antalet
klasser i årskurs 1. Antalet klasser i högre
årskurser bestäms av skolstyrelsen
men länsskolnämnd kan, om förhållandena
så påkallar, meddela föreskrift om
ändring av antalet klasser. Erfarenheten
av det nya gymnasiet och fackskolan
får utvisa om dessa anordningar är till
fyllest.

Jag övergår därmed till herr Carlshamres
tredje fråga. Förlängd undervisning
sammanhänger med s. k. mindre
studiekurs som är en av de studiestödjande
åtgärder på gymnasiet vilka kan
vidtas under studietidens gång. Först
sedan omfattningen av mindre studiekurs,
som inte aktualiseras förrän läsåret
1967/68, kan bedömas, blir det
möjligt att uttala sig om hur många som
kommer att önska förlängd undervisning
efter normalstudietidens slut och
därmed om de lämpligaste formerna att
anordna denna undervisning.

Som svar på herr Carlshamres sista
fråga vill jag framhålla, att skolöverstyrelsen
lagt ner ett mycket omfattande
och varierat arbete på att sprida
upplysning om den nya fackskolan och
det nya gymnasiet, i första hand till de
närmast berörda, dvs. blivande elever
i dessa skolor och deras målsmän. De
broschyrer som herr Carlshamre åsyftar
är ett led i denna informationsverksamhet
och det är naturligt för att inte
säga nödvändigt att de är kortfattade
och att de inte på varje punkt kan innehålla
alla tänkbara reservationer. Det
bör också framhållas att dessa broschyrer
kompletteras av den studie- och
yrkesorientering som är ett reguljärt inslag
i arbetet på grundskolans högsta -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. intagningen i gymnasium och fackskola, m. m.

diuin och som lämnas av för uppgiften
speciellt utbildade befattningshavare.
Ett fortlöpande arbete bedrivs i syfte att
förbättra och komplettera den utgående
informationen. Någon särskild orsak att
i de tidigare behandlade hänseendena
revidera den information som lämnats
kan jag emellertid inte finna.

Vidare anförde:

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret, även om
jag inte vågar påstå att det har gjort
mig så särskilt mycket klokare än jag
var tidigare.

Svaret innehåller först en hänvisning
till propositionen från år 1964.
Denna hade jag läst, och jag har nu
läst den ännu en gång. Jag kan inte
med bästa vilja finna någon nämnvärd
ledning i denna proposition i de frågor
som nu är aktuella; jag skall återkomma
till detta.

På min andra fråga får jag svar i
form av en redogörelse för procedurordningen
beträffande vem som har att
besluta i de olika ärendena. Den tredje
frågan kan enligt vad herr statsrådet
här anfört möjligen besvaras om några
år, och beträffande den fjärde frågan
-— om informationen -— får jag veta vad
jag som gammal journalist väl visste
förut, nämligen att man i en koncentrerad
framställning inte kan få med alla
undantag, reservationer och detaljer.
Men en så väsentlig reservation som att
de utbjudna studiemöjligheterna av allt
att döma knappast över huvud taget
kommer att stå till förfogande för någon
hade det kanske ändå varit skäl
i att försöka få med.

Det är, herr statsråd, faktiskt en bekymmersam
situation som råder inför
intagningarna till gymnasium och fackskola
i höst, och jag tror att förvirringen
och svårigheterna delvis beror på
att de intagningsbestämmelser eller behörighetsregler,
som mycket riktigt

finns anmälda för kännedom för riksdagen
i proposition 1964: 171, bara tar
sikte på en del av problemet, nämligen
frågan om den formella behörigheten,
dvs. vilken kompetens en sökande skall
ha för att över huvud taget få lov att
söka till gymnasium eller fackskola. Det
må vara möjligt att reglerna hjälpligt
kan användas för detta ändamål, men
vi befinner oss i en helt annan situation.

Det har enbart ett teoretiskt intresse
vilken meritering man behöver för att
ha rätt att söka till och komma in vid
gymnasium. Det som intresserar är vilken
meritering man behöver för att
hävda sig i konkurrensen, som ligger
på en helt annan nivå än den formella
behörigheten. Det är därvidlag, som de
utfärdade behörighetsreglerna inte lämnar
någon hjälp, utan såvitt jag förstår
skulle behöva kompletteras med andra
regler om hur olika betyg och olika
meriter, som i och för sig alla ger behörighet
till inträde, skall jämföras.

Det är lätt att visa på exempel i detta
sammanhang. Man kan t. ex. söka inträde
till naturvetenskaplig studiekurs
på gymnasium utan att ha läst annat än
mindre kurs eller ha annat än tvåårig
studiegång bakom sig i tyska eller franska.
Dock krävs då att man skall ha
minst betyget 4. Det är kanske riktigt
att denna kompetens är tillräcklig för
att eleverna skall kunna följa undervisningen
på gymnasiet, och i så fall har
urvalsinstrumentet fyllt den uppgiften
att tillförsäkra gymnasiet elever som
har förutsättningar att följa med i undervisningen.

Men så snart man har kommit över
denna gräns jämförs betyget 4 från
mindre kurs eller tvåårig studiegång i
tyska eller franska utan någon form av
evalvering med betyget 4 hos elever,
som har bakom sig treårig studiegång
eller som har läst större kurs. Det är
därvidlag jämförelsen inte blir rättvisande
och där det hela inte fungerar
på ett riktigt sätt. Man kan mycket väl

Tisdagen den 17 muj 1966 fm.

Nr 24

Svar på interpellation ang. intagningen i gymnasium och fackskola, in. m.

tänka sig två elever som söker till gymnasium
och som tvärsigenom har samma
betyg och alltså samma medelbetyg,
vilket är det avgörande. De har
samma 4 i tyska eller franska, men den
ene eleven har den från treårig studiegång,
större kurs, och den andre från
den kortare, mindre kursen. De är alldeles
jämställda, men om den med den
mindre kursen i tyska eller franska råkar
ha en enda poäng mer än konkurrenten
i gymnastik eller musik, blir
det han som kommer in i gymnasiet,
medan den andre, om vilken vi vet att
han har bättre kunskaper i tyska eller
franska, blir utslagen.

Jag åsyftar alltså det förhållandet att
behörighetsreglerna i och för sig inte
är till någon ledning när man skall
jämföra konkurrerande sökande på en
nivå över den formella behörigheten,
och jag skulle gärna vilja höra statsrådet
Edenman något kommentera denna
situation. Exemplen kan mångfaldigas
och är redan mångfaldigade i tusental
runt om i landet, där människor nu sitter
och räknar på det sätt jag här antytt.

Det rådde rätt allmän enighet om afl
en av vinsterna med den nya skolan —
såväl grundskolan som gymnasiet —
skulle vara att den mer skulle erbjuda
studier för studiernas, kunskapens och
livets skull och mindre en betygsjakt
för att komma vidare. Tyvärr har situationen
sannolikt blivit den omvända:
hetsen efter betyg och poäng ute i skolorna
är nu värre än med det gamla
systemet, i varje fall på det sättet att
de regler, efter vilka spelet föres, i dag
är oklarare och svårare att följa. Jag
vet inte, om konkurrensen är hårdare
eller lättare, men reglerna är svårare
att genomskåda.

Dessutom förekommer det faktiskt att
spelets regler ändras under spelets gång.
De bestämmelser som gäller för intagning
i höst till gymnasium och fackskola
har ju utfärdats under loppet av pågående
läsår, men de elever som skall

söka in där valde väg under de sista
klasserna i grundskolan för ett par tre
är sedan, när de informerades på ett
sätt som gav intrycket att andra regler
gällde än de som nu i praktiken tillämpas.
Detta betyder bl. a. att elever, som
efter genomgång av årskurs 7 gjorde
ett ambitiöst val med sikte på fortsatt
utbildning i gymnasium, i dag riskerar
att bli utslagna av elever, som den gången
valde lättsammare vägar, kanske utan
att då ämna gå vidare till gymnasium,
men som plötsligt upptäcker att deras
ofta högre betyg från lättare kurser
gäller mer än de mer ambitiösa och förmodligen
kunskapsrikare elevernas betyg
från svårare och större kurser. Detta
har så att säga hänt under tiden, och
det har åstadkommit förvirring och oro
och skapat en situation som vi alltid har
försökt undvika i skolan, nämligen att
eleverna börjar tvivla på rättvisan i
själva systemet. Rättvisa betyder oerhört
mycket för skolelever.

Jag vill därutöver säga några få ord,
herr talman, om de andra spörsmålen.
Jag ställde mina frågor rörande möjligheterna
till övergång från fackskola till
gymnasium och till s. k. förlängd undervisning
efter den ordinarie gymnasietidens
avslutning helt enkelt därför
att jag har fått en lång rad exempel
utifrån landet på elever som söker
sig fram efter dessa linjer, som vänder
sig till sin skola för att få besked och
som ty värr inte är betjänta av uppgiften
om vem som till äventyrs skall besluta
om nya gymnasieklasser fr. o. m.
årskurs 2 eller när det eventuellt kan
meddelas någonting om förlängd undervisning.
De skulle behöva veta någonting
nu när de skall träffa sitt val eller
i varje fall mycket snart därefter. Det
är en omöjlig situation, om man i en
broschyr skall erbjudas möjligheten att
ta det litet lugnare fr. o. m. andra årskursen
i gymnasiet genom att välja
mindre kurser och kunna återhämta det
därvid förlorade efteråt när de som väljer
denna mindre kurs inte har någon

1* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 24

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. intagningen i

som helst garanti för att de verkligen
får denna möjlighet. Det får man ju
veta först senare. Det ena året får eleven
reda på att han kan välja bort
vissa ämnesdelar. Nästa år eller något
av de följande åren får han veta om
han har möjlighet att ta igen det förlorade.
Allt detta behöver han ha kännedom
om samtidigt.

Men såvitt jag har kunnat utläsa ur
tillgängligt material är detta inte möjligt
och kommer inte heller att vara
det — av statsrådet Edenmans svar att
döma — när det hela nästa år blir aktuellt
för den första kullen i årskursen.
Vederbörande skall först gå igenom
denna årskurs och kanske ytterligare en
till. Först därefter får de veta om de
har möjlighet att återhämta vad de förlorat
genom bortväljandet av vissa ämnesdelar.

Något liknande gäller övergången
från fackskola till gymnasium. Det finns
elever som alldeles avsiktligt — och det
måste väl ha varit en av meningarna
med bestämmelserna -— tänker ordna
lugnare studieförhållanden åt sig, ett
slags fyraårig studiegång, genom att byta
ut första årskursen i gymnasiet mot
två årskurser i fackskolan. Men det kan
de alltså inte göra därför att de inte vet,
om de sedan får plats i gymnasiet. Det
föreligger formell rätt till övergång, men
den verkliga rätten till övergång är beroende
på om det finns plats i en årskurs
2 i gymnasiet.

Det är därför jag ställer frågan: Är
det verkligen så tänkt, att man, om
övergångsmöjligheten utnyttjas flitigt,
skall kunna låta gymnasiet svälla uppåt
så att det blir fler parallellklasser i
årskurs 2 än i årskurs 1? Det är nämligen
detta som kommer att behövas. I
synnerhet med tanke på att någon
egentlig kvarsittning, som tunnar ut
klasserna uppåt, inte skall förekomma
blir en sådan svällning uppåt erforderlig
för att reformeringen av gymnasiet
skall få ett reellt innehåll.

Jag medger att det kanske är litet

gymnasium och fackskola, m. m.

för tidigt att ställa dessa frågor, men
eftersom informationen redan är utgiven
och eftersom den har mycket stor
betydelse för de unga, som nu skall välja
väg genom gymnasiet, behöver man
få något klarare besked på de här punkterna.
Jag vidhåller nämligen, att de
besked som härvidlag ges i skolöverstyrelsens
i och för sig förträffliga
och mycket ambitiösa informationsbroschyrer
troligen lovar för mycket, eftersom
ingenting tyder på att skolväsendet
kommer att kunna hålla dessa
löften, om det verkligen blir ett avsevärt
antal elever som försöker få dem
förverkligade.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill ännu en gång
understryka, att den fråga herr Carlshamre
här senast berört har också skolberedningen
mycket omsorgsfullt behandlat.
Även i samband med grundskoleproblematiken
var frågan uppe i
riksdagen, herr Carlshamre.

Rent allmänt kan sägas att skolan och
lärarna naturligtvis skall rekommendera
eleverna att välja de normala vägarna
till gymnasiet — det är alldeles självklart.
Jag vill erinra om att det sedan
mer än ett tiotal år också för den gamla
realskolan finns motsvarande bestämmelser,
varigenom man har velat ge möjlighet
för specialbegåvade, framför allt
matematiskt specialbegåvade elever att
komma in i gymnasiet. Både skolberedningen
och gymnasieutredningen ansåg
att denna anordning var så förträfflig,
att den borde utvidgas på det sättet, att
inte bara utpräglade matematikbegåvningar
utan även utpräglade språkbegåvningar
skulle ha en chans att vinna
inträde i gymnasiet.

Hela utgångspunkten, hem Carlshamre,
är alltså frågan om en speciell begåvningstyp
och inte om personer som av
rädsla väljer bort alla svåra moment
och sedan tror att detta är en genväg att

Tisdagen den 17 maj 1906 fm.

Nr 24

Svar på interpellation ant?, intagningen i gymnasium och fackskola, m. m.

komma in i gymnasiet. Dessa kommer
snabbt att upptäcka att de liar spekulerat
fel. Det är dock självfallet — låt mig
ta det exempel som herr Carlshamre
själv anförde, nämligen franska och
tyska — att man, genom att tvåårig
mindre kurs i tyska eller franska i vissa
fall godtas som behörighet för inträde
i gymnasium, ger elever med specialbegåvning
uteslutande för naturvetenskapliga
och tekniska ämnen den åsyftade
möjligheten att bli behöriga för vidare
studier — denna behörighet är vi
ju överens om — trots att deras prestationer
i språkämnen inte varit särskilt
lysande. Nu har man gått ett steg längre
och berett de utpräglade språkbegåvningarna
motsvarande möjlighet, men
förutsättningen är alltså att det rör sig
om en specialbegåvning.

Herr Carlshamre konstruerade ett
exempel, där om jag inte missminner
mig en betygsenhet i gymnastik skulle
fälla utslaget till förmån för den som
hade läst den mindre kursen i tyska
eller franska. Det har aldrig varit meningen,
herr Carlshamre. Skall en elev
med samma poäng i t. ex. tyska och
franska som en annan elev kunna hävda
sig, mot den andre eleven måste totalbedömningen
av honom visa en sådan
begåvningsprofil, att han går in under
begreppet specialbegåvning. Annars
vore det ju inte något märkvärdigt med
detta. Vad beträffar alla de elever, som
har mer mediokra studieresultat, får
man helt enkelt lita till poängbedömning
och ingenting annat, men jag föreställer
mig att denna person med kortare
kurs i tyska eller franska för att passa
in i denna bild måste ha en ganska kvalificerad
överkompensation i de naturvetenskapliga
ämnena. Det är grundtanken
bakom det hela.

Sedan förstår jag inte herr Carlshamres
journalistiska metod att ställa frågor.
Jag skall belysa den genom att återge
en av frågorna: »I vilken omfattning
kan förlängd undervisning beräknas bli
tillgänglig för studerande som så öns -

kar?» I departementet har vi tagit fasta
på att frågan gällde omfattningen av
denna undervisning, och vi har svarat
att det inte är möjligt att uttala sig därom,
förrän man ser hur många som anmäler
sig. Detta är inte något goddagyxskaft,
utan ett mycket klart svar på
en enligt herr Carlshamres uppfattning
mycket konkret fråga.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Det är väl ändå, herr
statsråd, möjligt att komma litet längre.
Ifall man tolkar min fråga om i vilken
omfattning förlängd undervisning kan
erbjudas på det sättet, att jag skulle vilja
veta hur många procent av dem som
önskar tillgodogöra sig en sådan undervisning
också kommer att få den, då är
det klart att frågan icke kan besvaras
förrän man vet hur många dessa elever
blir. Men det måste ha förekommit något
slags planläggning; innan man öppnade
denna möjlighet har man väl på något
sätt tagit ställning till, huruvida det kan
bli fråga om hundra, tusen eller tiotusen
elever. Är detta över huvud taget
en stor sak, alltså någonting som skall
få lov att bli så att säga normalt, om eleverna
i stor utsträckning visar sig vilja
utnyttja denna möjlighet? Eller är det
någonting som skall förekomma inom
skolorganisationen endast i ett fåtal undantagsfall? Men

jag återvänder, herr talman, till
frågan om betygsviirderingen. Jag tror
att herr Edenman fortfarande för mycket
håller fast vid det formella behörighetskravet.
Jag har ingenting att invända
mot att en elev som är specialbegåvad
för t. ex. matematik skall beredas
tillfälle till fortsatta studier, även om
han har litet svårt med språken. Det är
inget fel med det — under förutsättning
att det finns plats för honom, och
att han inte slår ut en elev, som är lika
begåvad i matematik och dessutom bättre
i språk men som på grund av betygssystemets
natur kommer att få svagare

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. intagningen

formella meriter. Det är detta jag är
rädd för. Jag tror att någonting sådant
håller på att inträffa, inte i enstaka fall
utan i oerhört många fall i varenda
skola, helt enkelt därför att hela systemet
med betygsvärdering är så utformat,
att det skall ge möjlighet att bedöma
vilka elever som kan tänkas tillgodogöra
sig fortsatta studier, alltså vilka
som bör få formell behörighet att söka.
Systemet bjuder däremot inte samma
möjligheter att välja mellan överkvalificerade
elever i den konkurrenssituation,
där vi kommer att hamna, så trångt
som det är i gymnasierna — praktiskt
taget alla som vinner inträde i gymnasiet
har den överkompensation som herr
Edenman talar om. Det gäller alltså inte
några enstaka fall, utan betygen för
samtliga dem som kan beredas plats i
gymnasiet konuner, i varje fall i många
skolor, att genomsnittligt ligga vid 4,
alltså en mycket hygglig kompensation.

Frågan är således hur man skall kunna
komplettera dessa i och för sig måhända
rimliga betygsregler med en konkurrensregel,
som ger ett rättvist utslag
i den tävlingen. Jag tror att det är nödvändigt
att skapa en sådan regel. Det
finns därvidlag olika tänkbara vägar.
Man kunde tänka sig ett evalveringstal,
så att en fyra i tyska respektive franska
från mindre kurs får gälla som behörighet,
men att det betyget i en konkurrenssituation
skall gälla för låt oss säga en
trea vid jämförelse med en fyra från
en större kurs. Det är möjligt att utarbeta
sådana system — det har såvitt
jag vet förekommit tidigare. Jag vill inte
påstå att just det system jag här nämnt
är det rätta, men vi måste försöka finna
någon möjlighet att göra i och för sig
icke jämförbara betyg jämförbara i en
konkurrenssituation — annars hamnar
vi fel.

Jag tror, herr Edenman, fortfarande
att det är tänkbart att de poäng gymnastikbetyget
ger kan komma att fälla utslaget.
Förutsättningen därför är bara
att de sökande i övrigt har betyg som

i gymnasium och fackskola, m. m.

ligger ovanför medelbetyget; eu kan
t. ex. ha en fyra och en kan ha en femma
i gymnastik.

Eftersom jag ändå tagit upp detta på
nytt vill jag påpeka för herr Edenman
att just dessa övningsämnen, om vilka
det stod en viss diskussion för ett par år
sedan, faktiskt har ställt till en del trassel
i skolorna. Jag vet att det inträffar
att elever anser sig tvingade att vid
valet av övningsämnen ta hänsyn till
just sådana skäl som vi, eller i varje
fall herr Edenman, ville undvika att
man tog hänsyn till. En flicka som var
mycket musikalisk och som redan hade
en musikutbildning långt över grundskolans
nivå eftersom hon gått i särskild
musikskola, valde i stället för musik
teckning, ett ämne i vilket hon var mycket
svag och alltså behövde övning. Resultatet
blev att hon fick en tvåa i teckning
i stället för den femma hon skulle
ha fått i musik. Jag skulle tro att hennes
val står helt i överensstämmelse med
grundskolans ideologi, som jag har fattat
den: hon valde det ämne där hon
bäst behövde undervisning. Därvid tappade
hon emellertid tre betygspoäng,
som, om flickan inte råkar vara mycket
duktig i övrigt, kan avgöra om hon kommer
in på gymnasium eller inte. Och
detta är inget udda fall.

Vad jag velat säga är att eleverna i
grundskolan, efter hand som dessa konsekvenser
blir uppenbara, kommer att
träffa sitt val av ämnen och studievägar
inte — såsom var drömt och tänkt med
grundskolan — med hänsyn till vad som
passar deras förutsättningar, deras behov
och önskemål, utan med hänsyn till
vilken som är den tryggaste och säkraste
betygsvägen vidare till gymnasium. Endast
om vi kan hitta en metod att göra
betygen verkligt jämförbara, stänger vi
de genvägar som vi uppenbarligen är
överens om inte bör finnas och reserverar
undantagen för undantagspersonerna.
Och därigenom kan vi möjligen komma
tillbaka till ett sundare och riktigare
sätt att välja ämnen och studiekurser.

Tisdagen den 17 maj 196(> fm.

Nr 24

Svar på interpellation ang. intagningen i gymnasium och fackskola, m. m.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill direkt svara på
en av herr Carlsliamres frågor, nämligen
i vilken omfattning förlängd undervisning
kan påräknas — nu förstår jag bättre
vad han menar.

Självfallet skall inte med denna metod
bakvägen införas ett fyraårigt gymnasium.
Den förlängda undervisningen tillkom
därför att man ville göra det möjligt
för de speciella begåvningstyper
som behöver en längre mognadstid i
gymnasiet att klara sina gymnasiestudier.
Jag ser alltså i denna förlängda
undervisning en mycket viktig metod
att även här, herr Carlshamre, tillåta
undantag. Men i vilken omfattning undantag
skall ske, om det bör förekomma
5 eller 500 undantag i en årskull,
kan jag inte i dag uttala mig om. Men
på en punkt vill jag göra ett bestämt
uttalande: I princip kan detta inte få
bli en möjlighet att sätta i system en
fyraårig gymnasiegång. Något sådant
har aldrig varit meningen.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte pressa
statsrådet Edenman på mer exakta uppgifter;
nu börjar jag förstå vad det rör
sig om.

Statsrådet talade i sitt förra inlägg
om dem som går genvägar och som så
att säga slött har valt de ämnen som
lättast givit dem höga poäng, de som
mycket snabbt kommer att upptäcka att
de har tagit miste. Såvitt jag förstår
kommer de att upptäcka det först sedan
de gått någon tid i gymnasiet, och då
kan de behöva dessa kortare studiekurser.
Det tråkiga från allmän utgångspunkt
är bara det att medan de sitter
och upptäcker detta tar de upp en plats i
ett trångt gymnasium, vilken kunde ha
utnyttjats av någon som inte behövt göra
den upptäckten.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag är litet förvånad
över att statsrådet Edenman så utan förbehåll
försvarar de värderingsnormer
som nu genom skolöverstyrelsens direktiv
har blivit de som skall användas vid
årets intagning till gymnasium. Vi kan
inte komma ifrån att både föräldrar och
lärare och sannerligen också elever uppfattar
det såsom i hög grad orättvist, att
man låter betygen i alla ämnen väga lika
mycket och inte ger högre poängvärde
för betyg som erhållits efter s. k. särskild
kurs — den är ju i alla fall större
och mer omfattande än den allmänna
kursen. De som gått den större kursen
har större kunskaper, och den förutsätter
också — i regel åtminstone — en
större begåvning för teoretiska studier.

Det kan inte förnekas, att det ligger en
viss orättvisa i de direktiv som nu skall
följas. Det bör finnas möjligheter att
på något sätt rätta till de missförhållanden
som uppstår. — Jag skulle kunna
ge en mängd exempel därpå. Det skulle
föra alldeles för långt att här göra det,
men jag kan stå till tjänst med exempel,
om det skulle behövas.

En möjlighet att få rätsida på det hela
är exempelvis att införa en tentamen
i den lättare kursen för de elever som
läst den svårare kursen. De betyg, som
de då uppnår, kan räknas in vid konkurrensen
med dem som från början
valt den lätta vägen. En administrativt
sett kanske något enklare väg är att kompensera
dem som valt svårare kurser
med pluspoäng som motsvarar skillnaden
i konkurrensen.

Jag undrar, om man inte borde överväga
någonting dylikt; många föräldrar,
elever och i någon mån även lärare har
givit uttryck för detta. Dagens Nyheter
skrev för någon månad sedan någonting
om att det jäser av missnöje över
denna sak. Kanske detta är att ta till för
kraftiga ord, men något därav finns
nog ändå just nu inom skolans värld.

Härmed var överläggningen slutad.

14 Nr 24 Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. in.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj;ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 122,
med förslag till lag angående upphävande
av lagen den 16 juni 1961 (nr
390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror; och

till utrikesutskottet propositionen nr
123, angående godkännande av ändringar
i konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.

§ 5

Lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 53, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall;

2) lag om ändring i sjukvårdslagen
den 6 juni 1962 (nr 242);

3) lag om ändrad lydelse av 30 kap.

7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av 20 kap.

7 § rättegångsbalken;

5) lag angående ändring i lagen den
4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet;

6) lag angående ändring i lagen den
6 maj 1964 (nr 541) om behandling i
fångvårdsanstalt;

7) lag angående ändrad lydelse av

2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om
allmänt kriminalregister;

8) lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 24 mars 1944 (nr 133)
om kastrering.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

Sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321) föreslås upphävd. Enligt
propositionen skall i fortsättningen all
frivillig vård för psykisk sjukdom regleras
av bestämmelserna i sjukvårdslagen
den 6 juni 1962 (nr 242) på samma
sätt som kroppssjukvården. Den som
själv söker sjukhusvård för psykisk
sjukdom skall inte i något fall kunna
hållas kvar på sjukhuset mot sin vilja.
Förhoppningen är att den frivilliga intagningen
för psykiatrisk vård i fortsättningen
skall bli helt dominerande.

Möjligheten att i vissa fall bereda
psykiskt sjuka vård på sjukhus även
mot deras vilja kan inte helt undvaras.
I propositionen föreslås att bestämmelser
om villkoren för att detta skall få
ske får sin plats i en särskild lag, benämnd
lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 695
i första kammaren av herrar Kaijser
och Blomquist samt nr 856 i andra
kammaren av fru Kristensson och herr
Hedin,

2) de likalydande motionerna nr 696
i första kammaren av herrar Harald
Pettersson och Eric Carlsson samt nr
855 i andra kammaren av herrar Gustavsson
i Alvesta och Larsson i Borrby,

3) motionen nr 701 i första kammaren
av herr Åkerlund,

4) motionen nr 841 i andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin,

5) motionen nr 857 i andra kammaren
av fröken \Vetterström in. fl., samt

6) motionen nr 858 i andra kammaren
av herr Wiklund och fröken Elmén.

Tisdagen den 17 maj 19GC fm.

Nr 21

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

I motionerna I: 6.95 och II: 856 hade
yrkats, att riksdagen måtte antaga det
till proposition nr 53 fogade förslaget
till lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall med de ändringarna
att 6 och 10 §§ erhölle i motionerna
angiven lydelse, att efter 36 §
intoges en ny 37 § av angiven lydelse
samt att 37 och 38 §§ enligt förslaget
erhölle beteckningen 38 och 39 §§.

Yrkandet innebar bl. a. att, om .särskilda
skäl därtill vore, den som intoges
enligt den fria intagningsformen
skulle kunna överföras till vård med
kvarhållningsrätt efter preliminärt beslut
av den för vården ansvarige läkaren,
under förutsättning att denne försäkrat
sig om samtycke från person
som vore behörig att föranstalta om
vård och att beslutet underställdes utskrivningsnämnden
som hade att inom
72 timmar avgöra ärendet.

I motionen II: SM hade yrkats, »att
riksdagen vid sin behandling av ifrågavarande
lagförslag måtte för sin del
besluta att i lagen skall ingå ett stadgande
om rätt för intagen att erhålla
offentligt biträde i den omfattning som
föreslagits av sinnessjuklagstiftningskommittén,
samt att vederbörande utskott
måtte ges i uppdrag att utarbeta
härför erforderlig författningstext».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med bifall till förevarande
proposition, nr 53, såvitt den
anginge 6 och 10 § § i förslaget till lag
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, måtte avslå motionerna
I: 695 och II: 856 i motsvarande del;

B. att riksdagen med bifall till propositionen,
såvitt den anginge 4 § i förslaget
till lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, måtte avslå
motionen II: 858 i motsvarande del;

C. att riksdagen med bifall till propositionen,
såvitt den anginge 15 § i
förslaget till lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, måtte
avslå motionen 1:701 i motsvarande
del;

I). alt riksdagen, med bifall till propositionen,
såvitt den anginge 29 § i
förslaget till lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, måtte
besluta att motionerna 1:696 och
II: 855 i motsvarande del icke skulle
föranleda någon åtgärd;

E. att riksdagen med bifall till propositionen,
såvitt den anginge 26 och
32 §§ i förslaget till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
måtte avslå motionen II: 841 i motsvarande
del;

F. att riksdagen med avslag å motionerna
1:695 och 11:856, såvitt de anginge
införande av ytterligare en paragraf
i förslaget till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
måtte — med förklaring att riksdagen
funnit visst tillägg böra göras till det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall — bifalla propositionen
i de delar som icke omfattades
av vad utskottet ovan hemställt
med den ändringen att 22 § erhölle i
utskottets hemställan angiven lydelse;

G. att riksdagen i anledning av motionerna
1:695 och 11:856, såvitt de
anginge överflyttning av den som intagits
enligt den fria intagningsformen
till intagning med kvarhållningsrätt,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i denna del anfört; H.

att motionen II: 858, såvitt den
anginge en effektiv tillsyn, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

.1. att motionen 11:857 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

Vid utskottets hemställan under A och G

I. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric
Carlsson och Rimmerfors, fröken Wet -

Nr 24

Tisdagen den

Lag om beredande av sluten psykiatrisk

terström samt herr Jonsson, vilka ansett,

a) att vissa avsnitt i utskottets yttrande
bort ersättas med text av i reservationen
angiven lydelse;

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
proposition, nr 53, såvitt den
anginge 6 och 10 §§ i förslaget till lag
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, måtte avslå motionerna
I: 695 och II: 856 i motsvarande del;

(Kungl. Maj:ts förslag)

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd
avvisat biträde enligt 32 §
eller utlåtit sig om ersättning som avses
i 33 § tredje stycket, föres hos psykiatriska
nämnden genom besvär.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

I ärende hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden äger den som
för talan anlita biträde. Visar biträde
oskicklighet eller oförstånd eller är han
olämplig av annan orsak, skall nämnden
avvisa honom.

17 maj 1966 fm.

vård i vissa fall, m. m.

Vid utskottets hemställan under E

II. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric
Carlsson, Edström, Rimmerfors och
Gustavsson i Alvesta, fröken Wetterström
samt herr Jonsson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
11:841 måtte antaga 26 och 32 §§
i förslaget till lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall med
de ändringarna att paragraferna erhölle
följande såsom reservanternas förslag
betecknade lydelse:

(Reservanternas förslag)

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd
avvisat biträde enligt 32 §
eller lämnat begäran om biträde utan
bifall, till sådant uppdrag förordnat annan
person än som föreslagits eller utlåtit
sig om ersättning som avses i
32 § tredje stycket eller 33 § tredje
stycket, föres hos psykiatriska nämnden
genom besvär.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

Om så finnes erforderligt för tillvaratagande
av intagens rätt, må sjukhusnämnd
eller ordförande i sådan
nämnd förordna offentligt biträde åt
den intagne. Sådant förordnande må,
till dess talan fullföljts, meddelas jämväl
efter det sjukhusnämnden skilt saken
från sig.

Offentligt biträde äger av allmänna
medel åtnjuta arvode ävensom gottgörelse
för kostnad och tidsspillan efter
vad som prövas skäligt. Ersättningen
skall gäldas av statsverket.

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Nr 24

Lat; om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, in. m.

Vid utskottets hemställan under F

III. av herr Kaijser, utan angivet yrkande; Vid

utskottets hemställan under J

IV. av herr Eric Carlsson, utan angivet
yrkande.

Särskilt yttrande
Vid utskottets hemställan under J

av fru Hamrin-Thorell, herr Rimmerfors
och fröken Wetterström.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Vi beslöt häromdagen
att överföra den psykiatriska vården
till landstingen. I dag gäller det den
lag som reglerar denna vård. Detta är
en stor fråga och även om vi befinner
oss i riksdagens slutskede, är det tillbörligt
att den ägnas en viss uppmärksamhet.

Ingen av oss tvekar om landstingens
förmåga att svara också för den psykiatriska
sjukvården. 1950 års sinnessjukvårdsberedning
gjorde en jämförelse
mellan staten och landstingen i fråga
om ansvaret för var sitt sjukvårdsområde,
och den jämförelsen utföll icke
till statens fördel. »Landstingsorganisationen
har visat sig i stort sett väl fylla
de krav som kroppssjukvårdens handhavande
ställt på densamma», skriver
utredningen, »medan motsvarande icke
kan göras gällande beträffande statens
handhavande av sinnessjukvården.» Så
svidande vass var utredningen i sitt
omdöme.

Mycket vatten har flutit under våra
broar sedan dess, och mycket har blivit
bättre. Det finns nu en rad moderna
mentalsjukhus, och vårdmetoderna förändras
i takt med byggenskapen. Men
ännu återstår mycket att göra. Låt oss
hoppas att det skall bli landstingen förunnat
att genomföra den verkliga ny -

daningen av vår psykiatriska sjukvård
i överensstämmelse med det riksdagsbeslut
som vi fattade förliden vecka!
Den åtgärden var en yttre bekräftelse
på den inre princip som kommer att
fastställas i dagens beslut om en ny lag
för beredande av sluten psykiatrisk
vård. Bakom den skymtar konturerna
av en fri vårdform som inte ens behöver
regleras av någon annan lag än den
allmänna sjukvårdslagen. Därmed integreras
den psykiatriska sjukvården i
den allmänna kroppssjukvården. Sinnessjuklagen
av 1929 upphäves. Själva
namnet mentalsjukhus utmönstras ur
lagstiftningen och så småningom väl
även ur vårt talesätt, för att nu inte tala
om alla grymma föregångare till den benämningen
— dårhus, sinnessjukhus och
andra. Psykiatrisk vård och kroppssjukvård
blir två jämställda begrepp. Många
tabuföreställningar och mycken vidskeplig
fruktan kommer säkert att försvinna
sedan man blivit på det klara
med att psykets sjukdomar principiellt
sett inte är annorlunda än kroppens
och att det finns bot för dem båda.

Den nya lagstiftningen måste också
få betyda att mentalsjukvårdens hittillsvarande
eftersläpning elimineras och
att hela detta oerhört betydelsefulla fält
lyftes upp i nivå med kroppssjukvården.
Att det brustit därvidlag under
gången tid vet vi alla. Trots de mycket
betydande upprustningar som skett under
senare år och de moderna sjukhus
som skapats finns det vid landstingens
övertagande av huvudmannaskapet en
oerhört stor eftersläpning att ta igen.

Låt mig få erinra om ett par yttranden
från 1965 års läkarriksdag i Örebro
i höstas. Då hade Sveriges läkarförbund
ordnat en verklig generaldebatt
om den psykiatriska sektorn av svensk
sjukvård. Några av landets främsta fackmän
på mentalsjukvårdens område tvekade
inte att använda ordet katastrof
om läget på detta fält. Särskilt gällde
detta personalbristen. Mentalsjukvården
har för närvarande nära 50 pro -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fali, m. m.

cent av vårdplatserna i landet men
mindre än 6 procent av läkarkåren. Hur
skickliga och uppoffrande dessa läkare
än är måste det vara en psykisk och
fysisk omöjlighet att ge kvalificerad
vård åt ett klientel som ofta kräver
mera personlig omvårdnad än de
kroppsligt sjuka. Nuläget inom den
svenska psykiatrien är genant, sade en
av de deltagande läkarna i läkarriksdagen
i Örebro, och fick läkartingets utan
jämförelse starkaste applåd.

Om man jämför kostnaderna för de
båda vårdområdena, förstår man också
hur stor eftersläpningen är. Dagskostnaderna
inom mentalsjukvården har legat
på 35—40 kronor per dag mot inom
kroppssjukvården ända upp till 130 kronor.
Ofta är den psykiatriska vården
1 000 kronor billigare per år och patient
än det vi kostar på fångarna i våra
fängelser.

Vad personalfrågan beträffar måste
de ansvariga myndigheterna nu ta itu
med rekryteringen på ett helt nytt och
allvarligare sätt. Jag räknar med att
den nya lagstiftningen skall vara ett
incitament till en sådan utveckling. Socialministern
skrev i fjolårets statsverksproposition
att upprustningen av
mentalsjukvården måste fortsätta även
efter förändringen av huvudmannaskapet.
Samtidigt nödgades han skära ned
medicinalstyrelsens begäran om 27 nya
läkartjänster till 12. .lag vet nog att
även socialministern sitter trångt, men
frågan är om vi i det långa loppet har
råd med en sådan politik. Alla de 27
tjänsterna var i förväg noga inplacerade
i sjukvårdssystemet. Generaldirektör
Engel påvisade den gången att ett nej
till en viss föreslagen tjänst innebar att
ett redan färdigställt sjukhus inte kunde
utnyttja sina resurser. När medicinalstyrelsen
begärde 27 nya läkartjänster
hade den ändå inte räknat med
exempelvis Stockholms stora behov på
detta område.

Mentalsjukvårdens personaldelegation
överlämnade i fjol sitt betänkande till

socialministern. Även där konstateras
hur olidlig den nuvarande arbetsbördan
är för läkarna. Man uppställer som
idealt behovet av en läkare för tio vårdplatser
och föreslår likaså betydande
förstärkningar av antalet psykologer,
sjukgymnaster, kuratorer och personal
för arbetsterapi. Delegationen säger sig
vara medveten om svårigheten att i nuvarande
arbetsmarknadsläge realisera
det programmet, men man har velat
ange det som en målsättning.

Det finns för närvarande här i landet
i runt tal 500 läkare med psykiatrisk
utbildning. Det betyder en läkare på
14 000 invånare. Enligt mentalsjukvårdsberedningen
skulle det normala
för Sverige vara en läkare på 4 000 invånare,
d. v. s. cirka 1 900 läkare av
detta slag vid slutet av innevarande årtionde.
Amerika har exakt samma problem
som vi och nästan samma siffror,
proportionellt sett. Det visar att utvecklingen
inom välfärdssamhällena är
ungefär likartad.

Jag vill inte påstå att dagens beslut
om en ny lag beträffande psykiatrisk
vård som genom ett trollslag kommer
att avlägsna detta nödläge, men det kan
inleda en ny epok av skapande aktivitet
på en rad områden som endast ytligt
nämnes i lagstiftningen och där
problemen knappast heller kan lösas
lagstiftningsvägen.

Det har pågått en hälsosam debatt i
denna fråga under det årtionde som utredningen
bär arbetat och propositionen
och utskottsutlåtandet växt fram.
Dröjsmålet med propositionen har kritiserats
och remissinstanserna har i vissa
fall varit onådiga. En fruktbärande
tidningsdebatt har pågått och en rad
skrifter har utkommit. Enbart de många
läkarartiklarna i Dagens Nyheter och
ytterligare några ledande tidningar under
de två senaste åren har speglat en
opinion som inte kunnat undgå att påverka
både de medicinska myndigheterna
och oss lekmän och lagstiftare. Debatten
har skapat ett bättre klimat kring

Tisdagen den 17 maj l!)G(i fm.

Nr 24

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, in. m.

hela denna fråga. Ett nytänkande är
på väg även beträffande hyggnadsfrägorna,
och det är märkvärdigt hur nära
dessa hör samman med vårdens standard.

Den psykiatriska vården har tidigare
varit ganska isolerad och omgiven av
alla de fördomar som frodas i en isolering.
Nu flyttar den in i lasaretten
och kommer därmed i ett helt nytt integrerat
sammanhang. Det sades i Örebro
— och det har även sagts i många
andra sammanhang — att man nu siktar
på små psykiatriska enheter, integrerade
med kroppssjukvården. Tanken
på förvaring av sjuka människor överges
alltmer och man går i vidaste och
bokstavligaste mening in för den öppna
dörrens politik.

Jag bär, herr talman, inför några av
utredningens och propositionens formuleringar
känt en viss undran. Tanken
på den verkligt upplysta och personligt
engagerade läkarkår som vi dock
har på detta område har varit en källa
till tillfredsställelse. Det är den gruppen,
praktikerna, och naturligtvis också
landstingsfolket i våra sjukvårdsdelegationer
som nu skall skapa något nytt
och livsdugligt kring det skelett som
lagstiftningen utgör. I en del fall måste
också de kommande tillämpningsföreskrifterna
komplettera lagen och göra
det på ett sätt som inte bara ger
kött på benen utan också ande åt denna
i ordets egentliga mening människovårdande
gärning.

Att problemet med de psykiska sjukdomarna
fått en sådan omfattning som
vad fallet är beror naturligtvis inte bara
på den stress och de ökade krav som
ända till bristningsgränsen pressar
många av oss i denna splittrade tid.
Livsåskådningskrisen spelar väl också
in. Det har sagts från läkarhåll rätt ofta
på sistone, att många neuroser sammanhänger
med frånvaron av den trygghet
som gudstron skänker. Vi är ju medvetna
om att människan inte består bara
av kropp. En fullständig syntes av

kroppslig och psykisk sjukvård är nödvändig
om ett så komplicerat instrument
som eu människa är skall kunna
lielas. 1 de utländska mentalsjukhus,
visserligen få, som jag har haft tillfälle
att besöka, tillmäter man också
andaktslivet och sjukvården en stor betydelse
och jag är medveten om att det
också sker i många svenska sjukvårdsinrättningar.

Mot bakgrunden av vad jag nu sagt
är det klart att jag i åtskilligt är tacksam
för den reform som introduceras
genom andra lagutskottets utlåtande. På
två punkter har jag dock nödgats reservera
mig, och reservationerna biträdes
också av ledamöter från andra partier.

Den viktigaste reservationen gäller
bifall till själva den grundprincip som
socialministern angivit som norm för
intagning och utskrivning av frivilligt
ingångna. Jag och mina medreservanter
anser oss ha goda skäl att denna
gång sluta upp kring socialministern.
Saken är ju den, att propositionen introducerar
en regel för behandlingen
av de frivilligt ingångna patienter på
våra psykiatriska avdelningar, som är
en regel så genomträngd av humanitet
ocli respekt för den enskilda människans
integritet, att den borde få stå där
utan inskränkningar. Utskottsmajoriteten
har en annan skrivning, som visserligen
i försiktiga ordalag men ändå i
princip öppnar dörren för någon form
av kvarhållningsrätt även för dem som
gått in frivilligt.

Statsrådet föreslår följande principer
som verkligen hälsas som något av det
mest befriande i hela den nya synen
på de psykiska sjukdomarna: För det
första genomför han i princip jämställdhet
mellan mentalsjukvård och
kroppssjukvård. För det andra skapar
propositionen ytterligare garantier för
den frivilliga intagningen, som blev en
så stor framgång efter lagändringen
1959. Detta innebär att den lag som vi
nu behandlar inte ens innehåller några

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

lagbestämmelser för den som går in frivilligt,
utan att den vården lielt och
hållet regleras av sjukvårdslagen. Statsrådet
säger: »Jag har därför efter noggrant
övervägande stannat för att psykiskt
sjuka som tagits in på egen begäran
inte i något avseende bör vara underkastade
andra bestämmelser när det
gäller kvarhållande än patienter som
vårdas för kroppssjukdomar.»

Även om läkaren skulle vara övertygad
om att patienten behöver stanna,
har han alltså icke rätt att medan patienten
är kvar på sjukhuset anskaffa
handlingar som skulle kunna ge sjukhuset
rätt att tvångsvis kvarhålla honom.
Det får bli en angelägenhet efter
utskrivningen, om hälsotillståndet kräver
sluten psykiatrisk vård.

Varför är jag så dödligt rädd för att
tumma på denna princip? Varför har vi
reserverat oss till förmån för statsrådets
skrivning och inte biträder utskottets?
Jo, därför att det är denna princip som
kommer att ge massor av psykiskt sjuka
människor mod att söka sig in på psykiatrisk
klinik, att över huvud taget söka
hjälp för sin sjukdom och att göra det
på ett så tidigt stadium att det betyder
någonting.

Men hur gör man, då en frivilligt intagen
behöver fortsatt vård i så avancerade
former att det krävs vårdintyg
för intagning enligt den nu föreslagna
lagen? Andra lagutskottet har haft att ta
ställning till en motion av herr Kaijser
m. fl. vari det föreslås, att den som intagits
enligt den fria intagningsformen
under vissa betingelser skall kunna
överföras till vård med kvarhållningsrätt
efter preliminärt beslut av den för
vården ansvarige läkaren.

Utskottet har i princip gått med på
detta yrkande, som enligt min mening
slår sönder underlaget för den fria intagningen
eller åtminstone betänkligt
naggar den i kanten. Utskottet skriver
nämligen följande: »I likhet med vad
som anförts i motionerna bör den sjuke
helst icke lämna sjukhuset om den för

vården ansvarige läkaren funnit tillståndet
vara sådant, att ett kvarhållande
för fortsatt vård är motiverat.» Lägg
märke till uttrycket »kvarhållande». Utskottet
hävdar visserligen att detta kvarhållande
när det gäller frivilligt ingångna
inte står i strid med principen om
likställighet i vårdhänseende mellan
psykiskt sjuka och kroppssjuka. Jag kan
emellertid inte förstå annat än att ett
tvångsmässigt kvarhållande slår sönder
denna princip, vilket jag anser vara
ödesdigert för de sjukas förtroende för
den fria intagningen. »Du borde söka
läkare», säger vänner och anhöriga till
den psykiskt sjuke och stressade, »du
vet att du numera kan gå in frivilligt
och bli behandlad på en psykiatrisk avdelning
på samma villkor som på vilken
annan avdelning som helst.» — »Ja»
säger den sjuke, ty här gäller det människor
som intas på egen begäran och
som följaktligen har sjukdomsinsikt och
eget omdöme även om nerverna är fullkomligt
slut. »Det vet jag men jag vet
också att doktorn har rätt att kvarhålla
mig, att inspärra mig och skaffa vårdintyg
för fortsatt vård, som placerar
mig bland de verkligt sinnessjuka.» Doktorn
kan ha rätt men det är så viktigt
att animera människor att tidigt söka
vård för sina begynnande psykiska svårigheter,
att den frivilliga in- och utskrivningen
måste vara kvar. Faktum
är att det i praktiken inträffar ytterst
få fall då kvarhållning behöver komma
i fråga.

Så sent som i dag på morgonen talade
jag med en av våra främsta sinnessjukläkare.
Han sade att han inte kunde erinra
sig att det på mycket lång tid förekommit
ett fall där denna princip behövt
tillämpas. Flera andra läkare har
framhållit detsamma för oss under frågans
behandling i andra lagutskottet.
Ändå har denna möjlighet stått öppen
ända sedan lagändringen 1959. I denna
lag finns nämligen bestämmelse om att
man kan kvarhålla den frivilligt ingångne
högst tio dagar. Statsrådet vill ta bort

Tisdagen den 17 maj 1900 fin.

Nr 21

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, ni. in.

denna bestämmelse och vi delar lians
mening. Utskottet har i anslutning till
den nämnda motionen ställt frågan
öppen på ett siitt som inte ens begränsar
tvånget till tio dagar.

På en punkt avviker reservationen
från statsrådets skrivning. Det står nämligen
i propositionen, att om det skulle
inträffa att en patient som intagits enligt
den fria intagningsformen vid utskrivningstillfället
bedöms vara farlig
för annans personliga säkerhet eller eget
liv får läkaren visserligen inte vägra
utskrivning, men han bör omedelbart
underrätta polismyndighet eller annan
som är behörig att begära intagning enligt
lagen om sluten psykiatrisk vård.
Reservanterna delar statsrådets tankegång
men vill ha bort den omedelbara
inkopplingen av polis. Vi resonerar i
stället så här: Det är inte tillfredsställande
att läkaren i första hand vänder
sig till polismyndighet för att få till
stånd en ny intagning med kvarliållningsrätt.
Vi har skrivit: »Utskottet förutsätter
att vederbörande läkare i första
hand underrättar de anhöriga eller den
som eljest är behörig att göra ansökan
om fortsatt vård.»

Detta att de anhöriga först kopplas in
kan ju synas självklart och står i överensstämmelse
med bl. a. nuvarande
fransk lagstiftning, men det synes mig
vara viktigt att polisingripandet inte
skall vara den första och omedelbara
åtgärden. Vi har med reservationens
formulering dels velat garantera den
fria utskrivningsrätten helt oinskränkt,
dels att polisen inte behöver ta patienten
utanför dörren — i de sällsynta fall
då en frivilligt ingången blir så mycket
sämre att han måste tas in på vårdintyg
— utan att de anhöriga eller annars
ansvariga först kopplas in.

Jag yrkar sålunda bifall till reservationen
I av fru Hamrin-Thorel! m. fl.

Reservationen II avser den på psykiatrisk
avdelning intagnes rätt att under
vissa betingelser använda offentligt
biträde. Den reservationen går tillbaka

på eu motion av herrar Hedlund och
Ohlin och motsvarar i sin tur det förslag
i ärendet som sinnessjuklagstiftningskommittén
framförde i sitt betänkande
1904. Det gäller kort sagt rättssäkerheten
för den som på grund av
sjukdom berövas sin frihet och som kanske
behöver sakkunnig hjälp för att
verkställa vissa utredningar just i samband
med frihetsberövande!. Redan nu
har den intagne i viss mån sådan rätt,
men han kan måhända inte utnyttja den
av brist på medel. Därför föreslår motionärer
och reservanter att »om så
finnes erforderligt för tillvaratagandet
av intagens rätt, må sjukhusnämnd eller
ordförande i sådan nämnd förordna offentligt
biträde åt den intagne.» Sådant
biträde betalas av allmänna medel.

Utskottet har avstyrkt bifall till motionen
med hänvisning till att man bör avvakta
den samlade bedömning av likartade
frågor som kan väntas i en framtida
utredning av hela problemet med
offentligt biträde vid administrativa frihetsberövanden.
Vi har däremot ansett
det vara så viktigt att frågan löses nu i
samband med den nya lagstiftningen om
psykiatrisk vård, att vi inte har velat
tillråda ett dröjsmål på obestämd tid. Vi
har också en enhällig utredning bakom
den bedömningen.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
även till reservationen II av fru HamrinThorell
in. fl.

Det finns även några andra spörsmål
som har aktualiserats i särskilt yttrande
till utskottets utlåtande, men jag vet att
de kommer att tas upp utförligare av
fröken Wetterström.

Beträffande 13 § i den föreslagna lagen
har den inte föranlett någon direkt
erinran från utskottets sida, men den
hör till de bestämmelser som förutsätter
en mycket klok tillämpning, om den
inte skall bli till skada. Det står där att
den som tas in på sjukhus med stöd av
lagen, alltså i vissa fall mot sin vilja,
måste »underkasta sig det tvång som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

med vården eller för att skydda honom
själv eller omgivningen.»

Det låter säga sig. Men här förefaller
det vara nödvändigt att få en så stor differentiering
av vården som möjligt.
Kommittén skrev på sin tid att det av
praktiska skäl är nödvändigt, även för
en frivilligt ingången, »att underkasta
sig sådana inskränkningar i den personliga
friheten som påkallas av att han
vårdas tillsammans med sjuka som kan
hållas kvar mot sin vilja».

Frågan är, herr talman, om det inte
är möjligt att åstadkomma en sådan
differentiering av vården på olika avdelningar,
att lindrigare neurosfall — även
svårare fall och andra frivilligt ingångna
över huvud taget — inte skall behöva
blandas med de gravt sjuka. På våra
psykiatriska sjukhus kommer det för
närvarande in 12 000—14 000 neurosfall
om året. Bara en obetydlig del av dem är
farliga för eget eller andras liv. Men
det måste vara en oerhörd påfrestning
för dem att nödgas dela rum med svårt
sjuka och att t. o. m. stängas in tillsammans
med dem. Jag utgår ifrån att det i
de lasarettskliniker och avdelningar för
psykiatrisk vård, som landstingen nu
får ta ansvar för, skall vara möjligt att
genomföra en större differentiering av
klientelet, och vi måste ha råd att anställa
personal i en helt annan omfattning
än hittills. Detsamma gäller differentieringen
med hänsyn till ålder, kri.
minalitet och alkoholism. Så sent som
1963 fanns det exempelvis inte mindre
än 4 585 barn och ungdomar under 24
år på våra mentalsjukhus, i vissa fall på
samma avdelningar som rätt omtöcknade
åldringar.

Statsrådet har inte närmare preciserat
sin inställning till det problemet. Den
fria intagningen lämnar han utanför lagen
men säger beträffande den slutna
vården att patienterna måste följa ordningsföreskrifterna
på sjukhusen. Ja, så
mycket nödvändigare är det då att
dessa får en så human utformning som
möjligt.

Det finns slutligen, herr talman, en
mångfald andra problem inom detta
vårdområde liksom väl inom de flesta
andra, som inte kan hinna behandlas i
dagens riksdagsdebatt, knappast heller
hör dit. Tillåt mig bara att uttala den
förhoppningen, att debatten om den
framtida mentalvården skall fortsätta
inte bara i pressen och bland fackmännen
utan i mån av behov också här i
riksdagen. Också vi är ju medansvariga.

Andra lagutskottet gjorde i fjol en
studieresa till ett par av de främsta
mönstersjukhusen för modern psykiatri
i Frankrike och Schweiz. Vi lärde mycket,
men inte allt har kunnat påverka
utformningen av ett lagförslag. Mera ligger
på det område som nu kommer att
utformas av landstingens sjukvårdsdelegationer
eller genom socialdepartementets
och medicinalstyrelsens tillämpningsföreskrifter.

Ta en sådan sak som själva byggnaderna!
En utländsk expert på psykiatri
har sagt: Vi måste bota sjukhusen innan
vi kan bota människorna. Ofta har
man haft systemet med de stora salarna
och de oändliga korridorerna. Det finns
trygghetsskapande rum, och det finns
rum som skapar otrygghet. Det har bl. a.
professor Paul Sivadon konstaterat, den
framstående franske psykiater som andra
lagutskottet i fjol besökte på hans
berömda mönstersjukhus utanför Versailles.
Sivadon har tillsammans med ett
par andra forskare haft \VHO:s uppdrag
att under ett par månader göra en
grundlig utredning om rummets inverkan
på de psykiskt sjuka. Skriften har
utkommit i Geneve och bär titeln Psvchiatric
Services and Architecture, en
utomordentligt läsvärd avhandling. Där
säger han bl. a. »En korridor på mer än
40 meter är ångestskapande, även om
den är väl upplyst», och med avseende
på rummen gäller det att få bort cellkaraktären
och patienternas benägenhet
för klaustrofobi, rädslan att bli instängd.
Här kommer också problemet
med de stängda dörrarna och de in -

Tisdagen den 17 maj 19G6 fm.

Nr 21

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

stängda patienterna in. Jag vet att det
i vissa fall är nödvändigt att stänga,
åtminstone dörren till en avdelning, och
jag vet också att man inom modern
svensk psykiatrisk vård är på väg bort
från de stängda dörrarna. Vi bär redan
ett stort antal sjukhus och sjukvårdsavdelningar
som har öppna dörrar. Men
även det är i hög grad en personalfråga.
Vid professor Sivadons sjukhus
i La Verriére var den samlade personalstyrkan
lika med antalet patienter och
ingen dörr var låst. Den genomsnittliga
tillfrisknandetiden, eller vårdtiden om
man så vill, på Sivadons sjukhus hade
också sedan de nya metoderna började
tillämpas gått ned från i genomsnitt 392
dagar till 112 och den lär numera vara
ännu lägre.

Den franska sinnessjuklagen är av så
gammalt datum som 1838. Också i
Frankrike sitter just nu en utredning
och arbetar med nya lagförslag, och man
hämtar sina idéer från några av de
mönstersjukhus — tre eller fyra s. k.
pilot-anläggningar -— som jag nämnt.

Utöver verksamheten vid Sivadons
sjukhus bedrivs också ett utomordentligt
framgångsrikt försök nere i Pyrenéerna,
hos överläkaren dr Henri Ueberschlag
i Lannemezan. Ueberschlag har
tre riktlinjer för sin verksamhet: 1) Systemet
med öppna dörrar, 2) arbetsterapi
genom samhällsnyttigt arbete,
inte bara sysselsättning såsom tidsfördriv,
samt 3) personkontakter, inte bara
inom sjukhuset utan också och framför
allt mellan patienterna och människorna
utanför sjukhuset.

I en tidningsintervju anger — låt mig
säga det till sist, herr talman — överläkaren
vid Långbro, docent Curt
Åmark, några riktlinjer för en mentalhygieniskt
orienterad miljöpolitik, som
förtjänar att antydas. Det är ofrånkomligt,
säger Åmark, att miljön utformas
så, att den ger utrymme dels för ro och
stillhet, dels för personliga relationer.
Därtill måste komma en livshållning
som bl. a. består i en beredskap att be -

arbeta konflikter och problem. 1 ett
föredrag nyligen gav docent Åmark uttryck
för sin ofta uttalade helhetssyn
på människan och sin önskan att i möjligaste
mån komma bort från paragraferna
och upptäcka de enskilda människorna.
Han underströk i föredraget,
som hölls inför Riksdagens kristna
grupp, betydelsen av att inom den psykiska
sjukvården skapa miljöer som
uppmuntrar till aktivitet.

Man anknyter i detta sammanhang
inte sällan till WHO — FN:s världshälsoorganisation
— som sysslat rätt
mycket med planritningarna för framtidens
mentalvård. Såvitt jag kunnat
upptäcka har emellertid varken utredningen
eller departementschefen i propositionen
anknutit särskilt mycket till
WHO. Världshälsoorganisationens expertkommitté
för mental hälsa har bl. a.
varit inne på samma problematik som
Åmark och andra svenska läkare. I en
av sina rapporter skriver denna expertkommitté
att »den personal som är
sysselsatt inom den mentala hälsans
område, inte bara läkare och sjuksköterskor
utan också socialarbetare och
kuratorer av skilda slag, väl måste känna
även trosföreställningarna hos de
människor de ska hjälpa». WHO rekommenderar
sålunda en integration av religiös
expertis och medicinsk sakkunskap
i den mentala vården.

WHO har också, för att nu vidga problemet,
rekommenderat medlemsstaterna
att genom lag tillförsäkra sjukvården
utbildning av tillräckligt antal psykiatriker
och specialsköterskor och att i
lag ange målsättningen för en hel skala
av olika anstalter med uppgift att uppspåra,
behandla och ge eftervård åt
psykiskt sjuka. Särskilt har man skjutit
in sig på bekämpandet av de mentalsjukas
isolering, som ju motverkar behandlingen.

Allt detta och mycket därtill hör, herr
talman, till angelägna önskemål rörande
framtidens psykiatriska vård i vårt
land. Bara till en mycket liten del för -

Nr 24

Tisdagen den

Lag om beredande av sluten psykiatrisk

verkligas det programmet genom dagens
lagstiftning. Men låt oss ändå se till att
den nya lagen blir utgångspunkt för en
mycket levande fortsatt aktivitet.

Herr talman! Jag hemställer, utöver
mitt yrkande om bifall till de reservationer
jag nämnt, om godkännande av
utskottets förslag i övrigt.

I detta anförande instämde herr Jonsson
(fp).

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Herr Rimmerfors har
i sitt anförande ingående behandlat bakgrunden
till det förslag som vi nu har
att ta ställning till. Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse över att vi synes vara
överens om att i fortsättningen vårda
den grundläggande principen, att sjukvård
oavsett om det gäller kroppssjukdomar
eller mentalsjukdomar skall bedrivas
på samma villkor. Det är glädjande
att vi kommit dithän, att vi är
överens om en sådan viktig princip.

Ett steg på vägen mot denna enighet
var det beslut som vi tidigare fattade
beträffande huvudmannaskapet för
mentalsjukvården. Även om detta förslag
hade vissa ekonomiska brister utgjorde
det ett mycket betydelsefullt och
positivt steg. Både den organisatoriska
samordningen och det likartade synsätt,
på olika sjukdomar, som vi nått fram
till, är att hälsa med tillfredsställelse.

Jag är en av dem som står bakom
den av de till föreliggande utlåtande
fogade reservationerna, som gäller allmänt
ombud, och jag skall något beröra
denna. Dessförinnan vill jag dock
säga något om utskottsmajoritetens utlåtande
på den andra punkt, där det
föreligger en reservation.

Utskottsmajoriteten gör på s. 112 följande
klara uttalande: »Utskottet ansluter
sig till den av departementschefen
uttalade uppfattningen, att den vård
för psykisk sjukdom, som den sjuke
på eget initiativ söker, bör regleras enligt
bestämmelserna i sjukvårdslagen.

I konsekvens med denna uppfattning

17 maj 1966 fm.

vård i vissa fall, m. m.

finner utskottet det naturligt, att psykiskt
sjuka, som intagits för vård på
egen begäran, i princip inte bör vara
underkastade andra bestämmelser i fråga
om kvarhållande än de som gäller
patienter, vilka vårdas för kroppssjukdom.
»

Det föreligger alltså inte någon skillnad
i grundsynen på den fria intagningen
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten.
Vad man diskuterat
i utskottet och vad som skiljer utskottsmajoritetens
utlåtande från reservationen
är frågan om hur man skall förfara
med en patient, vilken frivilligt intas
på sjukhuset men för vilken sjukdomsförloppet
under sjukhusvistelsen
gått i ogynnsam riktning. Det kan ha
inträtt en sådan förändring beträffande
det psykiska tillståndet att indikationen
»fara för annans personliga säkerhet
eller eget liv» enligt läkarens
bedömande är för handen. Utskottet
har frågat sig, om det i sådana fall är
riktigt, att personen i fråga frivilligt
skall få lämna sjukhuset för att utanför
sjukhusets dörrar kanske mötas av
representanter för polismyndighet för
att omedelbart bli omhändertagen.

Vi har ställt oss den frågan, om det
inte vore bättre att denna person fick
stanna kvar på sjukhuset. I utskottets
utlåtande skriver vi på s. 112: »Det
kan enligt utskottets mening icke anses
stå i strid mot principen om likställighet
i vårdhänseende mellan psykisk
sjukdom — där den sjuke intagits enligt
den fria intagningsformen — och
kroppssjukdom, att tillämpa en ordning
som i här berörda extrema fall skulle
innebära, att vederbörande läkare gör
vad som står i hans makt för att få den
sjuke att inte lämna sjukhuset.»

Vi har alltså klart givit uttryck för
denna vår uppfattning. Principen att
ingen mot sin vilja skall kvarhållas
står fortfarande fast, men det rör sig i
detta fall om ett sjukdomstillstånd, som
berör själva viljefunktionen, och det
gäller därvid att ordna den bästa möj -

Tisdagen den 17 maj 19G6 fm. Nr 21 25

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. in.

liga vårdformen för den sjuke. 1 en sådan
situation anser jag, i motsats till
departementschefen och herr Rinnnerfors,
att departementschefens förslag
inte är så humant som man vill göra gällande.
Varför skall eu patient ovillkorligen
släppas utanför sjukhusets dörrar,
om alla är ense om att han skall tas
in för vård? Är detta verkligen så humant?
Är det inte att litet för långt
rida på principen utan att ta hänsyn till
vederbörande patient?

Herr Rimmerfors framhåller att reglerna
i denna lag är genomträngda av
humanitet och mänsklig hänsyn. Jag anser
att utskottets utlåtande i minst lika
hög grad är genomträngt av mänsklig
hänsyn till det enskilda fallet. Herr
Rimmerfors menar att utskottets skrivning
slår sönder principen. Jag kan
inte finna att så är förhållandet.

Vidare vill herr Rimmerfors göra
gällande att utskottsförslaget skulle leda
till att personer inte skulle ha samma
intresse för att frivilligt söka sig in
på sjukhuset. Jag undrar om det finns
något belägg för detta. Av de siffror,
som redovisas i andra lagutskottets utlåtande
på s. 29 och som vi har fått del
av vid behandlingen i utskottet, framgår
att den frivilliga intagningen har ökat
väsentligt under de senaste åren, trots
att det i reglerna finns en bestämmelse
om kvarhållningsrätt.

Jag föreställer mig att herr Rimmerfors
gjorde sig skyldig till en felsägning
när han hävdade att flera läkare
sagt så och så till oss andra i lagutskottet
under den tid då vi behandlade
denna fråga. Vad han menade i detta
sammanhang var väl att han själv talat
med läkare, eftersom vi inte har diskuterat
med några utanför utskottet verkande
läkare.

På denna punkt vill jag till slut ha
sagt, att det enligt min uppfattning är
nödvändigt att vi så långt det är möjligt
behandlar de psykiskt sjuka på
samma sätt som vi behandlar de somatiskt
sjuka och använder de vårdformer

som deras sjukdomstillstånd kräver.
Synsättet på behandlingen bör vara
detsamma.

Den andra fråga som jag vill beröra
en smula gäller reservationen II beträffande
offentligt biträde. Den kommitté
som har utrett denna fråga har ansett
det angeläget att en intagen skulle kunna
få ett offentligt biträde, eftersom
han kan sakna förmåga att av egna medel
bekosta biträde eller av annan anledning
inte har möjlighet att ordna sådan
hjälp. Detta ville inte departementschefen
gå med på, och därför togs
frågan upp i en motion. Denna behandlas
på s. 118 i utlåtandet, där utskottet
avstyrker den med ungefär samma motivering
som departementschefen använde
när han hade att ta ställning till
utredningens förslag. Utskottet instämmer
»i departementschefens uttalande,
att man i avvaktan på en samlad bedömning
av möjligheten att erhålla fri
rättegång i förvaltningsprocessen inte
bör införa offentligt biträde på det nu
aktuella området». Motionen kom emellertid
till av den anledningen, motionärerna
ansåg det vara angeläget att
man redan vid detta förslags behandling
införde bestämmelsen att vederbörande
skulle kunna få ett sådant offentligt ombud.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
med undantag av dess hemställan
under punkten E, där jag yrkar bifall
till reservationen II.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara göra ett
litet påpekande beträffande det yttrande
som jag fällde om en eller flera läkare
som inte hade märkt synnerligt
mycket av sådana fall, där man skulle
vilja förorda kvarliållande av frivilligt
ingångna patienter. Jag sade nog
inte att vi hade hört dessa läkare i utskottet
utan att vi hört dem under den
tid som utskottsbehandlingen pågick.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 19(56 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

»Så sent som i dag», sade jag — och i
dag har vi inte haft något utskottssammanträde.
Det torde herr Gustavsson i
Alvesta och jag vara överens om.

Hem Gustavsson har i mycket hovsamma
ordalag kritiserat reservationen
mot rätten till kvarhållning. Han menar
att utskottet varit tillräckligt välvilligt
och positivt i sitt uttalande, att »det
kan enligt utskottets mening icke anses
stå i strid mot principen om likställighet
i vårdhänseende mellan psykisk
sjukdom»----»och kropps sjukdom».

Det är sant så långt som att även den
som är intagen för kroppslig sjukdom
i vissa fall allvarligt måste tillrådas
att inte lämna sjukhuset, men det är
dock en väsentlig skillnad mellan sådana
människor och psykiskt sjuka. Jag
kan fortfarande inte inse annat än att
det verkligen föreligger en principiell
motsättning mellan dessa två synpunkter.
Min motivering har ju hela tiden
varit den, att vi inte skall göra något
som skrämmer bort människorna från
vara sjukhus. Jag behöver bara erinra
om rubriken till Dagens Nyheters ledare
i dag för att få ett synnerligen påtagligt
exempel på vart detta kommer
att leda. Det står nämligen på följande
sätt: »Lagutskottet slår vakt om sjukhusens
rätt att tvångsvis hålla kvar
mentalpatienter som intagits på egen
begäran.» Tror någon att denna upplysning
är särskilt animerande för sjuka
människor som har tänkt gå och
begära vård?

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Innebörden i vad vi
diskuterar på denna punkt är att herr
Rimmerfors och de övriga reservanterna
anser att en person, som frivilligt
gått in på sjukhus och vars sjukdomstillstånd
under sjukhusvistelsen försämrats
så att han behöver fortsatt vård,
men vill gå ut från sjukhuset, skall ha
rätt att göra det — för att utanför sjuk -

husets portar bli omhändertagen av någon
annan, i vissa fall av polismyndighet.
Vi i utskottsmajoriteten anser däremot
att den som befinner sig i sådant
tillstånd, bör vara kvar på sjukhuset
för fortsatt vård. Det är väl, som sagt,
i stort sett detta vi diskuterar om. 1
fråga om huvudprincipen skiljer det
inte mycket.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Nej, det är inte på det
sättet. Det är tvärtom så, att vi har velat
få bort tanken på den väntande polisen
och i stället koppla in andra för
patientens vård ansvariga, om det skulle
gå så illa att han behöver överföras
från friare vårdformer till mer slutna.

Om det alltså någon enstaka gång inträffar
— vi utgår väl ändå ifrån att
de flesta borde bli bättre av vården och
inte försämras under vårdtiden — att
en patient är i så dåligt skick att läkaren
säger: »Vi törs inte släppa ut honom.
Han är farlig för andras säkerhet.
Han är farlig för sin egen säkerhet»,
skall inte den första åtgärden vara att
vägra utskrivning — vilket motionärerna
faktiskt avsåg, även om utskottet
inte har gått så långt — och inte heller
att ringa till polisen och säga: »Den
här mannen måste vi släppa ut i dag,
men se till att ni är här med piketen
och hämtar honom vid porten», utan
han skall skrivas ut. Men de anhöriga
eller hans huvudman skall underrättas
om hans tillstånd, och i många fall beror
det på dem vad man kan göra med
patienten.

I Frankrike, Holland och en rad andra
länder med lagstiftning liknande vår
tar hemmet speciellt vårdansvar för
patienten, och det godkänns av lagen.
Skulle det misslyckas även för dem i
hemmet, så måste de anlita någon som
kan hjälpa dem att få vårdintyg och intagning
av vederbörande. Men med all
respekt för polisen, som jag håller så
högt, vill jag inte se den inkopplad i

Tisdagen den 17 maj 19öl> fm.

Nr 24

Lan om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall, in. m.

första hand i detta ärende. Skulle den
slutligen få lov att komma med, önskar
jag att vi finge samma bestämmelser
som i Holland, där det är förbjudet för
polisman i uniform att hämta en psykiskt
sjuk.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Denna fråga har ju varit
en av de allra svåraste att ta ställning
till i utskottet. De partipolitiska
linjerna har inte på något sätt följts,
utan frågan har diskuterats med helt
andra utgångspunkter.

Men hur man än resonerar, herr Rimmerfors,
kvarstår dock problemet att
vederbörande person skall återföras till
sjukhus. Frågan är då bara, om han
först skall behöva gå utanför sjukhusets
dörrar för att därefter föras tillbaka,
eller om han från början skall
vara kvar.

Fröken WETTERSTRÖM <h):

Herr talman! Herr Rimmerfors har
givit en utförlig beskrivning av dagens
läge på mentalsjukvårdens område och
faktiskt gått långt utanför den speciella
del av frågan som i dag behandlas. Han
har även tecknat bakgrunden till propositionen
och utförligt motiverat den
uppfattning som ligger bakom de två
reservationer, som jag varit med om
att underteckna. Jag skall därför — för
att undvika upprepningar —■ avstå frän
att säga vad jag ursprungligen tänkt.

På en punkt kan jag hålla med herr
Gustavsson i Alvesta, nämligen så till
vida att det inte föreligger någon större
skillnad i grundsynen mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten. Jag
tyckte nog att herr Rimmerfors därvidlag
gick något för långt, när han tycktes
mena att ett bifall till utskottets förslag
skulle slå sönder principen om friheten.
Jag ser det kanske inte riktigt
så. Visst föreligger det skillnader i uppfattningarna
— annars hade vi ju inte

reserverat oss — men jag tror att man
inte bör överdriva dessa skillnader.

Vad vi reservanter har varit oändligt
rädda för är att göra det minsta avsteg
från propositionens förslag, som skulle
kunna rubba människornas förtroende
för den fria intagningsformen. Därför
har vi, som herr Rimmerfors framhållit,
följt departemenschefen i det avseendet.

Reservanterna har vidare förordat att
en intagen skall ha möjligheter att erhålla
hjälp av offentligt biträde. Departementschefen
framhåller att denna
möjlighet inte finns när det gäller andra
administrativa frihetsberövanden
och att denna fråga nära hör samman
med möjligheten att erhålla fri rättegångshjälp
i förvaltningsprocesser, varför
en lösning av den nu aktuella frågan
bör anstå tills man kan göra en samlad
bedömning. Detta kan ju förefalla vara
rimligt och riktigt. Det är bara det, herr
talman, att denna fråga diskuterats sedan
1950-talet utan att man har kommit
till någon lösning. Vi anser det därför
ytterst angeläget att i detta fall gå ifrån
departementschefens uppfattning.

Jag skall sedan be att få uppehålla
mig vid det avsnitt av frågan, som ännu
inte berörts i debatten och beträffande
vilken det inte föreligger någon
reservation men väl ett särskilt yttrande
som avgivits av fru Hamrin-Thorell,
herr Rimmerfors och mig. Detta yttrande
har föranletts av en motion, som
jag och några andra högerledamöter har
väckt och i vilken vi tagit upp frågan
om anmälningsplikten till pastorsämbete
beträffande vissa sjukdomar som
utgör äktenskapshinder. Den frågan har
inte alls berörts i propositionen, eftersom
man inte anser att den skall regleras
i lagen utan i de följ dförfattningar,
som är alt vänta och om vilka beslut
skall fattas i administrativ ordning.
Men då både sinnessjuklagstiftningskommittén
och familjeberedningen ägnat
dessa problem uppmärksamhet och
ansett att en översyn är behövlig, tyc -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

ker jag att man i dag inte kan förbigå
denna ytterst viktiga fråga med tystnad.

Det bör noga övervägas huruvida anmälningsplikt
skall föreligga eller inte.
Frågan bör, som vi bedömer det, under
inga förhållanden lösas på det sätt som
sinnessjuklagstiftningskommittén föreslagit,
eftersom det ju inte är förfarandet
vid intagningen utan de medicinska
kriterierna som bör vara avgörande för
anmälningsskyldigheten. Vi kan naturligtvis
inte som lekmän bedöma om och
när sinnessjukdom bör utgöra äktenskapshinder.
Men vi anser att de nya
bestämmelserna i följdförfattningarna
till lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård vid den tidpunkt då lagen
träder i kraft måste överensstämma
med motsvarande regler i giftermålsbalken.

Enligt nuvarande bestämmelser föreligger
inte anmälningsplikt när det gäller
patient som är intagen på psykiatrisk
lasarettsklinik, eftersom sjukvårdslagens
regler då gäller. Enligt det lagförslag
vi nu har att behandla kommer
den fria intagningen att falla under
sjukvårdslagen. Detta rimmar inte med
vad som stadgas i giftermålsbalkens
andra kapitel 5 §, där det sägs: »Den,
som är sinnessjuk eller sinnesslö, må ej
ingå äktenskap med mindre medicinalstyrelsen
finner skäligt tillåta äktenskapet.
»

Denna bestämmelse gäller alltså för
alla, oavsett om de intagits av fri vilja
eller tvångsintagits. Det är därför förklarligt
om man funderar över hur stadgandena
om anmälningsplikt skall utformas.
Avskaffas anmälningsplikten
undergräver man effekten av andan i
giftermålsbalkens stadganden, och skulle
man begriinsa anmälningsplikten till
de tvångsintagna, såsom sinnessjuklagstiftningskommittén
föreslagit och vilket
ju för övrigt, som jag redan nämnt,
gäller för närvarande beträffande de
lasarettsintagna, så överensstämmer inte
heller detta med giftermålsbalkens
bestämmelser. Otvivelaktigt är en viss

del av dem som frivilligt söker psykiatrisk
vård sådana som lider av sinnessjukdom
i giftermålsbalkens mening.
Rättsprincipen är och skall vara allas
likhet inför lagen.

Dessutom, herr talman, skulle jag vilja
tillägga att det allmänt har vitsordats
av medicinalstyrelsen, läkare och präster
att anmälningsplikten, som gäller
iiktenskapshinder, tillämpas mycket
godtyckligt i dagens samhälle. En del
läkare anmäler alltid att äktenskapshinder
föreligger i de fall lagen föreskriver,
andra gör aldrig en sådan anmälan
och några har börjat göra anmälningar
för sådana patienter som
enligt lagen aldrig kan utsättas för ett
sådant ingrepp i den personliga friheten.

Jag skulle helt kort vilja återge några
uttalanden som framkom vid remissbehandlingen
av det förslag som framlades
för några år sedan av den utredning
som hade att överse stadgandena
i giftermålsbalken. Psykiatriska föreningen
anförde följande: »Vid vissa
mentalsjukhusavdelningar göres anmälningar
rutinmässigt, medan man på
andra håll anmäler mer restriktivt. På
klinikerna torde anmälningar höra till
sällsyntheterna — dock ej som utredningen
påstår därför att där ''endast
i undantagsfall’ vårdas sådana fall —
utan därför, att vederbörande läkare
avvisar en anmälan som olämplig i denna
vårdform. Enligt föreningens erfarenhet
bidrager en sådan godtycklig
ordning till skapande av negativa attityder
till mentalsjukvården över huvud
och mentalsjukhusen i synnerhet.»

Medicinalstyrelsen säger i sitt remissyttrande
vid samma tidpunkt: »Enligt
styrelsens erfarenhet har utan tvekan
alltför många fall av äktenskapshinder
anmälts för såväl sinnessjuka som ''sinnesslöa’
utan att tillräckliga skäl härför
förelegat, liksom att många ''psykopater’
anmälts trots att lagliga förutsättningar
härför saknats.» Oftast blir vederbörande
underrättade om att äktenskaps -

Tisdagen den 17 maj 1966 fn).

Nr 24

Las om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, in. in.

hinder föreligger först när de kommer
upp till pastorsämbetet för att ta ut
lysning, och det är inte svårt att sätta
sig in i de tragiska konsekvenser som
därigenom kan uppkomma för människor.
Ur rättssäkerhetssynpunkt är nu
gällande ordning ytterst otillfredsställande.
Än värre är att det sker överträdelse
av lagar som vi själva stiftar och
vilkas efterlevnad vi har att hevaka.

Därest socialministern hade varit
närvarande i kammaren under behandlingen
av detta ärende, vilket jag hade
hoppats och utgått ifrån, skulle jag ha
velat fråga honom om hur han tänkt
utforma tillämpningsföreskrifterna i
detta fall. Jag hyser emellertid den förhoppningen
att socialministern kommer
att ta del av vad som sagts i debatten
och av de motioner, reservationer
och särskilda yttranden som avgivits i
samband med utskottsutlåtandet.

Med vad jag nu har sagt, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationerna
I och II i utskottets utlåtande
nr 44.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag har för avsikt att
komma med en både principiell och
praktisk kritik mot det föreliggande
lagförslaget. Denna kritik är av en innebörd
som inte tidigare har berörts i debatten.
Jag ställer mig nämligen mycket
kritisk mot lagförslaget såsom sådant,
och jag skall strax motivera varför jag
gör detta. Kammarens ledamöter kan
utan tvivel mot mig rikta den anmärkningen
att jag borde ha framfört denna
kritik i motionsform, och denna anmärkning
är självfallet alldeles befogad.
Min enda utsäkt i det sammanhanget är
att jag vid tidpunkten för propositionens
framläggande och tidpunkten för
motionsavlämnandet förberedde och anträdde
en längre utlandsresa. Jag erkänner
dock gärna att det hade varit
min skyldighet att redan då framföra

de synpunkter som jag här kommer
med.

Jag saknar ingalunda erfarenheter på
detta område. Under en följd av år har
jag tjänstgjort dels i underordnad ställning
och dels som t. f. överläkare på ett
slutet mentalsjukhus, och jag har under
inånga år som praktiserande läkare varit
i tillfälle att skicka in patienter till
sjukhuset med eller mot deras vilja. Det
är utifrån kunskapen på detta område,
en kunskap som jag inte tror har varit
nämnvärt företrädd vare sig i socialdepartementet
eller inom andra lagutskottet,
som jag skall komma med vissa
kritiska synpunkter.

Först vill jag naturligtvis gärna erkänna
att det både från socialministerns
och från andra lagutskottets sida har
förefallit angeläget att slå vakt om rättssäkerheten.
Det är en så stor och viktig
sak att gardera sig för övertramp, för
kränkningar av den enskilda människans
integritet på detta område, och
vi måste till varje pris undvika att personer
felaktigt intas på slutna mentalsjukhus
eller att de kvarhålles där längre
tid än som är absolut nödvändigt.

Historiskt skulle vi utan tvivel kunna
ge exempel på flera fall, där sådana frihetsberövanden
har förekommit. Jag erinrar
om den socialdemokratiske ledamoten
av riksdagen, borgmästare
Lindhagen, som vid olika tillfällen tog
fram sådana exempel som måste betraktas
som upprörande. Likaledes begagnade
psykiatern Alfred Petrén — också
han socialdemokrat och ledamot av riksdagen
— många gånger tillfället att påpeka
hurusom frihetsberövanden hade
skett utan fog.

Vi debatterade för ett antal år sedan
här i riksdagen en stor rättsaffär som
berörde artisten Unman och där man
med rätta kunde klandra både myndigheter
och läkare för det administrativa
frihetsberövande som skedde i hans fall.

De personer det ofta rör sig om är
människor som lider av förföljelseidéer,
eller om man nödvändigt skall använda

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

ett främmande ord, paranoiker. Det är
personer som är ganska hetsiga i sin
argumentering och som ofta vållar stor
förargelse hos myndigheter och läkare
av olika slag. Jag är övertygad om att
kammarens ledamöter i sin egenskap av
riksdagsmän många gånger kommit i beröring
med sådana personer. Vad som
ligger bakom deras uppgifter om rättskränkningar
är ofta någon liten formell
felaktighet som har begåtts mot dem och
som de övervärderar på ett alldeles
orimligt sätt. Hela deras tankevärld
kretsar omkring detta och de anser sig
förföljda av människor eller grupper
av människor. Många gånger blir de för
någon tid intagna på mentalsjukhus, en
behandling som jag i de flesta fall anser
felaktig därför att deras vanföreställningar
— det rör sig dock om sjuka
människor — blir ofta värre då de betraktar
detta frihetsberövande såsom en
kränkning av dem. Det skulle utan tvivel
kunna anföras exempel även i nyare
tid då dylikt frihetsberövande har varit,
för att använda ett milt uttryck, onödigt,
kanske till och med någon gång rent
rättsstridigt. Jag är angelägen om att
framhålla att sådana exempel hör till
undantagen och minskar mer och mer
allteftersom man lägger tonvikten på det
fria intagningsförfarandet.

Det var en stor och betydelsefull reform
som genomfördes för några år sedan
då läkarna fick rätt att skriva vanliga,
enkla remisser, inte s. k. vårdintyg
eller observationsintyg och liknande,
utan vanliga remisser på samma sätt
som man skriver remisser för intagning
på vilken lasarettsavdelning som helst.
Det visade sig mycket snart att antalet
personer som hade intagits på sådana
intyg växte undan för undan, och det
dominerar klart när det gäller intagningsförfarandet.
Tyvärr måste man någon
gång ta in människor, som är psykiskt
omtöcknade, mot deras egen vilja,
men antalet sådana fall är i regel mycket
litet. I varje fall gäller detta de största
och mest avancerade upptagnings -

områdena, Stockholm och Göteborg. Det
kan naturligtvis fortfarande tänkas att
förhållandena beträffande landsortssjukhusen
är sådana att man där i större
utsträckning än i de stora, självstyrande
stiiderna begagnar sig av vårdattestförfarandet,
d. v. s. intagning även mot
patientens egen vilja.

Vad jag skulle vilja framföra som en
allmän synpunkt här är att det synes
mig felaktigt att man rättsligt reglerar
intagningen på vissa sjukhusavdelningar,
dels på de slutna mentalsjukhusen
och dels på de psykiatriska lasarettsav
delningarna. Det förefaller mig ha varit
betydligt mera förnuftigt om man hade
bundit intagningsförfarandet och reglerna
kring patienten själv och hans eller
hennes sjukdom, icke till sjukavdelningen.
Jag skall strax motivera varför jag
anser det.

Psykiskt sjuka människor kan i själva
verket förekomma på andra avdelningar
än mentalsjukhus och psykiatriska lasarettsavdelningar.
Med den stora omfattning
som trafikskadorna har fått händer
det ofta att patienter med svåra
hjärnskador och därav följande mentala
rubbningar måste vårdas på kirurgiska
lasarettsavdelningar. Många gånger påyrkar
de i sitt omtöcknade tillstånd utskrivning,
vilket skulle vara verkligt
skadligt för dem. Det skulle försvåra
vården och kanske medföra livshotande
men. Sådant har alltid ordnats genom
att läkarna använt sin övertalningsförmåga
och lirkat med dem. Vi har i detta
fall litat på läkarnas omdöme, och jag
tycker att vi skall lita även på de läkare
som har hand om vården på de slutna
mentalsjukhusen. Det har gått mycket
bra på de vanliga lasaretten utan att
man har behövt anlita särskilda rättsregler
för dessa tillfälligt psykiskt skadade.

Det händer på eu del av våra medicinska
kliniker att framsynta lasarettsläkare
tar in alkoholskadade personer
som ofta befinner sig i starkt berusat
tillstånd. Det är fråga om människor

Tisdagen den 17 maj 1!)(>G fm.

Nr 21

111

Lag om beredande av

som är förgiftade. De har inte någon
uppfattning om den verkliga innebörden
av sitt handlande. Det har visat sig gå
bra att genom övertalning eller genom
den psykoterapi, som är läkarens uppgift
även på sådana avdelningar, klara
av detta tills förgiftningen har hävts
till patientens gagn.

Jag skulle kunna anföra många fler
sådana exempel, där man i själva verket
har möjlighet till s. k. retention, d. v. s.
kvarhållande, på sjukhuset men där
man inte har försett denna möjlighet
med så mycket medico-juridiskt krångel
som i detta avseende. Jag tänker på
tillämpningen av epideinilagens bestämmelser,
där personer som är fullt friska
men som i sin gallblåsa bär på vissa
sjukdomsbakterier, framför allt tyfus,
måste isoleras. Även beträffande andra
av epidemilagens sjukdomar gäller att
personer får mot sin vilja kvarhållas
emedan de kan tänkas överföra smitta
till andra människor. Det är av denna
anledning jag tycker det är beklagligt
om vi skall ha en särlag på detta område,
som endast gäller intagningen på
de slutna mentalsjukhusen och i viss utsträckning
— ehuru i praktiken kanske
inte så betydelsefullt — på de psykiatriska
lasarettsavdelningarna.

Då jag betraktar detta lagförslag och
del utlåtande som har blivit en följd
av detsamma skulle jag närmast vara
böjd för att yrka återremiss till utskottet.
Jag skall emellertid avstå från ett
sådant yrkande. Dels tror jag att det är
utsiktslöst att få kammaren att gå med
på det, dels har jag, som sagt, inte själv
bevakat denna fråga tidigare och väckt
motioner som kunnat ligga till grund
för ett ställningstagande från utskottets
sida. Jag skall därför i stället rikta en
vädjan till socialministern att han i
fortsättningen försöker beakta de synpunkter
som jag här har försökt att göra
mig till tolk för. Om vi nu — vilket
väl är sannolikt ■—- antar denna lag, så
försök att betrakta den som ett provisorium
i avvaktan på en verklig sjukhus -

sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

lag som reglerar alla liknande förhållanden,
så att vi slipper en särlagstiftning
på detta område! Se också till att denna
lagstiftning inte röner andra provisoriers
öde att bli mera av evighetskaraktär!
Låt oss få erfarenhet av den under några
år, men arbeta i fortsättningen på att
vi för en vettigare och efter de moderna
förhållandena bättre avpassad lagstiftning! Den

andra vädjan jag skulle vilja rikta
till socialministern berör vad fröken
Wetterström här anförde beträffande
anmälningsplikten och lysningsliindren.
Det är fullständigt abderitiskt att vi fortfarande
skall ha kvar bestämmelser om
en sådan anmälningsplikt, som tillämpas
i vissa fall men som vissa läkare
helt enkelt saboterar, därför att de anser
att den är till skada för patienten.
Jag motionerade under en av mina första
riksdagar om borttagande av denna
bestämmelse. Det ledde inte till någonting,
och ännu har vi kvar bestämmelsen.
Den verkar i hög grad skadlig. Jag
skulle för kammaren kunna anföra åtskilliga
exempel på hur brutalt detta
verkar på människor som kommer för
att ta ut lysning, då åtminstone den ena
parten inte har någon som helst aning
om att det skett en intagning på ett sådant
här sjukhus. De nuvarande bestämmelserna
strider klart mot de humanitära
strävanden som präglar vår mentalsjukvård
över lag, och detta ger —
vilket är ett underlag för min kritik i
detta sammanhang — åt de på våra psykiatriska
sjukhus intagna en särställning
som försvårar anpassningen till denna
vårdform och som försvårar strävandena
att hos allmänheten undanröja fördomarna
rörande psykiatrisk vård. Alltjämt
finns det i vårt land människor
som på något sätt anser det diskriminerande
att vara intagen på ett psykiatriskt
sjukhus. De tänker inte på att det
är sjukdomstillstånd som kan drabba
oss alla. De kan drabba oss efter hjärnskador,
de kan drabba oss i anslutning
till vårt åldrande, de kan drabba var

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

och en av oss. Det finns inte någon
skillnad i detta avseende på de själsliga
sjukdomarna och de kroppsliga.

På det organisatoriska planet, herr
talman, har vi nu äntligen lyckats lösa
frågan om en enhetlig huvudman för
mentalsjukhus och kroppssjukhus, vilket
jag betraktar som ett betydande framsteg
och för vars genomförande Ni, herr
talman, otvivelaktigt har nedlagt stora
förtjänster. Genomförandet har ju i
princip beslutats ganska nyligen.

Inom psykiatrien har vi också fått
behandlingsmetoder som man kan säga
har revolutionerat behandlingen av de
psykiskt sjuka. Jag tror att vi mera skall
lägga tonvikten vid de framsteg, som i
själva verket har gjorts, än försöka
kringgärda de läkare, som har hand om
dessa uppgifter, med alltjämt existerande
rättsliga bestämmelser som kommer
att skilja deras patienter ifrån patienter
som är intagna på andra sjukhus. Det
har varit grundtanken i den kritik jag
har anfört här. Jag tror att vi också
i fortsättningen måste arbeta på att undanröja
alla de olikheter som finns mellan
vården av psykiskt sjuka och
kroppssjuka.

Vid omröstningen med anledning av
utskottsutlåtandet kommer jag att rösta
för de båda reservationer som fogats
till utlåtandet. Jag är i princip betänksam
mot tankegångarna i utskottets utlåtande,
och de båda reservationerna innebär
enligt min uppfattning någon förbättring
av utskottets skrivning ehuru
jag följande min tidigare angivna principiella
inställning inte är nöjd med
dem heller.

Jag vill gärna framhålla det felaktiga
i att en människa som frivilligt intagits
på ett sjukhus sedan, under upprätthållande
av fiktionen, att vederbörande
saknar de psykologiska förutsättningarna
för rättslig handlingsförmåga,
skall få lämna sjukhuset. Utanför sjukhusets
dörrar ligger kanske polisen i
buskarna eller skickar kanske ut spaningspatruller
för att ta hand om den

sjuke. Jag tycker inte det är lämpligt
att vi för polismyndigheten alldeles intill
sjukhusdörrarna. Enligt min mening
är det inte vare sig riktigt eller humant
mot de sjuka. Skall man nödvändigt
ha något medicinskt-juridiskt förfarande
finner jag det inte orimligt att vederbörande
får rätt att använda biträde,
om han eller hon anser sig oriktigt
intagen. Faktum är, att det system
som tillämpas i vissa amerikanska stater
ter sig mindre inhumant än alla dessa
lagbestämmelser. Där finns nämligen
en domare på sjukhuset, varvid patienten
å ena sidan och läkaren å den andra
får argumentera alldeles som inför en
domstol. Patienten gör gällande att han
har intagits felaktigt, och läkaren blir
då i tillfälle att skärpa sig och anföra
de skäl som föreligger för hans beslut
att kvarhålla patienten. Man har avvisat
detta förslag och jag vill inte direkt
rekommendera det, men förslaget ger
en rimlig rättssäkerhet. Över huvud taget
är väl användandet av rättsbildade
medhjälpare, advokater eller andra ombud,
ett framsteg. I alla fall betyder det
ett stöd för vederbörande som kanske
med full rätt känner sig hjälplös i detta
sammanhang då han just har blivit intagen.

Herr talman! Till slut ytterligare en
synpunkt. Det skulle kunna anföras
mycket mera men vi kan inte debattera
denna fråga hur länge som helst. Jag
har observerat en passus i lagförslaget,
nämligen i 1 §, där det talas om att man
kan bereda vård åt en människa som
»till följd av sjukdomen är farlig för
annans personliga säkerhet eller fysiska
eller psykiska hälsa eller för eget liv».
Det är uttrycket »psykiska hälsa» som
jag tror skulle kunna föranleda vissa
svårigheter. Hur skall man definiera
andra människors psykiska hälsa? Detta
måste naturligtvis ske med beaktande
av de omständigheter i vilka vederbörande
befinner sig för tillfället. Man
måste i fråga om bedömningen ställa
större krav på t. ex. lärare och social -

Tisdagen den 17 maj 1960 fm.

Nr 24

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

vårdare än på vanliga människor som
känner sig upprörda vid bevittnandet
av en psykiskt sjuk människas reaktioner.

Jag skall lämna några rent konkreta
exempel. Det är inte alls säkert att, som
jag tidigare nämnde, psykiskt sjuka
människor behöver vård på sjukhus.
Tvärtom förhåller det sig många gånger
så — framför allt beträffande dem som
har vissa förföljelseidéer, kanske även
hallucinationer — att de inte så värst
mycket skadar andra människor, men
de uppträder kanske störande, de telefonerar
ofta och anmäler personer för
myndigheter. Då tycker myndigheterna
att vederbörande på något sätt är samhällsbesvärliga,
varför de vidtar åtgärder
för deras omhändertagande. Även
grannar som iakttar sådana personer
blir upprörda över deras beteende. Det
rör sig då ofta om grannar som är
psykiskt svagare och bräckligare än
andra människor och om vilka man
kanske skulle kunna säga att de själva är
i större behov av vård än de av dem anmälda.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på just denna passus, ty den kan ge anledning
till besvärande tolkningssvåriglieter.

Herr talman! Jag skall inte anföra något
ytterligare i denna fråga utan ber att
få yrka bifall till reservationerna I
och II.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s) och fröken Elmén
(fp).

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon polemik med herr von Friesen.
Han har bedömt lagförslaget utifrån sina
synpunkter. Om jag förstod rätt, menade
han att vi nu skulle kunna vara
redo att ta steget fullt ut och bara få
en enhetlig sjukvårdslag.

Det kan givetvis finnas skäl för en
sådan uppfattning, och jag har själv be2
— Andra kammarens

rört den frågan i propositionen. Men då
skulle man bli tvingad att i sjukvårdslagen
infoga nödvändiga särbestämmelser,
och att tynga sjukvårdslagen med
det skulle vara att markerat fästa uppmärksamheten
på differenserna mellan
somatisk och psykiatrisk sjukvård. Vi
strävar ju efter att få de skillnaderna
utjämnade. Det är det som lagförslaget
går ut på.

Förra onsdagen fattade riksdagen ett
viktigt beslut om huvudmannaskapet för
den psykiatriska sjukvården. Landstingen
blir som bekant fr. o. m. den 1 januari
1967 huvudmän även för denna del
av sjukvården. En utveckling mot en
enhetlig sjukvårdsorganisation, som
länge pågått, fick då sin slutliga bekräftelse.

Jag har velat säga detta därför att
man skall se dessa frågor i deras rätta
sammanhang. Härtill bör fogas att inom
den psykiatriska vården pågår en
glädjande utveckling, ökade medicinska
möjligheter samt ökade personella och
materiella resurser har lett till en allt
effektivare vård. Den ökade patientomsättningen
har medfört en reducering
av vårdtiderna med mer än hälften.
För nyinskrivna patienter utgör
vårdtiden numera i genomsnitt endast
någon månad.

Dessa förbättrade förhållanden har
medfört att patienterna numera i allt
större utsträckning också själva söker
psykiatrisk vård, varigenom behandlingen
många gånger kan sättas in på
ett tidigare stadium med förbättrade
vårdresultat som följd. Det är därför
angeläget att understryka vikten av att
sjukvård bedrives på i princip samma
villkor, oavsett om sjukdomen kan karakteriseras
som mental- eller kroppssjukdom.
Detta har också varit ett viktigt
motiv vid utformningen av detta
lagförslag.

Den nya lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall utgör
jämte huvudmannaskapsreformen en
stadfästelse av integrationen mellan

protokoll 1966. Nr 24

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

kropps- och mentalsjukvård, och den
skall ersätta 1929 års sinnessjuklag. Enligt
sinnessjuklagen skulle ursprungligen
all intagning grundas på skriftlig
ansökan, och den sjuke kunde hållas
kvar på sjukhuset mot sin vilja. Man
brukar kalla detta för att sjukhuset har
retentionsrätt.

Jag vill emellertid peka på att det
1959 infördes en möjlighet för den
som själv söker vård på mentalsjukhus
att gå in utan formaliteter. I princip
kan en sådan patient lämna sjukhuset
när som helst. I särskilda fall kan dock
patienten — främst om han är farlig
för annans säkerhet eller eget liv — föras
över till att vara intagen med retentionsrätt.

Det lagförslag vi debatterar i dag
grundar sig på ett förslag av sinnessjuklagstiftningskommittén
och det har
vid remissbehandlingen i princip blivit
välvilligt bemött. Man har dock i allmänhet
vänt sig mot att den föreslagna
lagen innehöll regler även om den vård
som en sjuk person frivilligt underkastar
sig på mentalsjukhus och mot att
hela mentalsjukvården alltjämt skulle
regleras för sig, skild från annan sjukvård.

Vidare framfördes åtskilliga erinringar
av mera teknisk art som jag inte här
skall gå in på.

Jag vill slå fast, herr talman, att regeringsförslaget
vilar på en helt ny
princip för mentalsjukvårdens ställning.
Den slutna sjukvården skall i princip
regleras av samma bestämmelser som
annan sjukvård. Sjukvårdslagens regler
blir alltså helt tillämpliga även på vård
för psykisk sjukdom.

Enligt sjukvårdslagen får den som är
i behov av vård eller observation tas
in på sjukhus. Intagningen skall äga
rum på sjukhus eller klinik som är avsedd
för den vård det är fråga om. Begreppet
mentalsjukhus försvinner, och
för den som frivilligt söker sjukhusvård
för psykisk sjukdom skall inga
andra regler än sjukvårdslagens gälla.

Inte i något fall skall den som gått in
frivilligt få hållas kvar mot sin vilja.
Han skall alltid skrivas ut då han begär
det. Är han farlig, får sjukhuset underrätta
myndighet eller anhörig om att
han skrivs ut så att någon av dem eventuellt
kan göra behörig ansökan om
tvångsintagning.

Den risk, som kan ligga i att på detta
sätt släppa den som kan anses farlig
har tagits medvetet just för att den
fria intagningen inte skall misstänkliggöras
i allmänhetens ögon. Den som
frivilligt sökt sjukhusvård skall inte sättas
i sämre läge än om han inte gjort
det. Förhoppningen om att denna frivilliga
intagning skall dominera tror
jag inte kommer på skam. Redan nu
överväger intagning på egen ansökan.
Av sammanlagt 27 000 intagningar på
mentalsjukhus 1962 skedde omkring
10 000 på ansökan av annan och återstoden,
cirka 17 000, på den sjukes egen
begäran. Härtill kom cirka 14 000 intagningar
på psykiatriska lasarettskliniker.
Men, herr talman, de psykiska
sjukdomarnas egenskap att i många fall
helt infiltrera den sjukes personlighet
liksom de allvarliga följder sjukdomsyttringarna
kan få för andra människor
gör att man inte kan undvara möjligheten
att i vissa fall bereda den sjuke sluten
vård mot hans vilja.

Det nya i förslaget är att de förutsättningar,
under vilka detta skall kunna
äga rum, noggrant specificeras i lagen
och att rättssäkerhetsgarantierna förstärks.
Eftersom den föreslagna lagen
endast skall supplera sjukvårdslagen
med regler för de speciella fall, då vård
kan beredas, oberoende av patientens
samtycke, benämns den nya lagen »lag
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall». Den innehåller bestämmelser
om intagning och utskrivning
samt några bestämmelser om inskränkning
i patienternas frihet under
tiden för behandlingen.

Huvudförutsättningen för att någon
skall kunna beredas vård enligt den fö -

Tisdagen den 17 maj 1900 fm.

Nr 24

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. in.

reslagna lagen iir att han lider av psykisk
sjukdom och att sluten psykiatrisk
vård år oundgängligen påkallad med
hänsyn till sjukdomens art och grad
samt till att viss s. k. specialindikation
föreligger. Psykisk sjukdom, varmed
i lagen uttryckligen jämställes vissa
andra abnormtillstånd, t. ex. psykopati,
iir ett vidsträcktare begrepp än sinnessjukdom.
Tillämpningsområdet blir
ändå begränsat till allvarliga fall på
grund av att vården skall vara oundgängligen
påkallad med hänsyn till sjukdomens
art och grad. Med art avses
därvid den diagnostiserade sjukdomen
och med graden omfattningen av dess
ingrepp i den sjukes personlighet. Med
den nya bestämningen vinnes en sakligt
sett riktigare avgränsning än vid
användningen av begreppet sinnessjukdom.
Å ena sidan utesluts lätta tillstånd
som medicinsk psykos, och å andra sidan
innefattas svåra neuroser. Det är
inte tillräckligt för tvångsintagning att
en svårartad sjukdom föreligger. Den
måste också ta sig vissa bestämda uttryck
i de s. k. specialindikationerna
som jag här inte närmare skall gå in
på. De har ju varit berörda här tidigare.

Jag skall, herr talman, bara avslutningsvis
konstatera, att utskottet vid
sin behandling av propositionen på alla
väsentliga punkter har varit tämliligen
enhälligt. Det är egentligen bara
på två punkter som reservationsyrkanden
föreligger. Låt mig säga några få
ord om dessa, herr talman!

Den ena reservationen tar upp ett
av sinnessjuklagstiftningskommittén
framfört förslag om offentligt biträde åt
en patient vid behandlingen av ett ärende
i utskrivningsnämnden eller psykiatriska
nämnden. Jag har i propositionen
angivit skälen till att regeringsförslaget
inte innehåller någon bestämmelse
om offentligt biträde, och jag
nöjer mig i detta sammanhang med att
hänvisa till propositionens motivering.

Den andra reservationen berör mera

en principfråga: rätten för den som
frivilligt söker sluten psykiatrisk vård
att när som helst lämna sjukhuset.

Som jag redan nämnt skall enligt regeringens
förslag den som frivilligt sökt
vård inte i något fall kunna hållas kvar
mot sin vilja. Utskottsmajoriteten har
pekat på att det undantagsvis kan hända
att en sådan patient, då han begär
att få lämna sjukhuset, enligt sjukhusläkarens
bedömande är farlig för andra
människors personliga säkerhet eller
för eget liv.

I valet mellan att skapa särbestämmelser
för dessa fall eller att slå vakt
om principen, att den frivilligt sökta
vården inte i något fall skall kunna omvandlas
till vård med kvarhållningsrätt,
har jag stannat för att det sistnämnda
alternativet är det riktiga med
hänsyn till den stora betydelse denna
fråga har för förtroendet för den frivilliga
intagningsformen.

Jag har i propositionen hänvisat till
att om en frivilligt ingången patient
skrivs ut fastän han bedöms som farlig
för annans personliga säkerhet eller
eget liv, underrättelse härom bör lämnas
till någon som är behörig att genast
ansöka om intagning med kvarhållningsrätt.
Jag har som exempel på
den som kan göra en sådan ansökan
nämnt polismyndighet men avser givetvis
inte att utesluta anhöriga eller
andra som har rätt att göra ansökan.
Jag kan hålla med om att det i en del
fall kan vara lämpligt att vända sig till
anhöriga i stället för till en myndighet.
Självfallet bör läkarna också göra
vad de kan för att upplysa patienten om
hans tillstånd och söka förmå honom
att stanna kvar på sjukhuset.

Varken utskottsmajoriteten eller reservanterna
har intagit någon annan
principiell ståndpunkt än propositionens.
Utskottsmajoriteten har emellertid
tryckt starkare på önskvärdheten
att förhindra den sjuke att lämna sjukhuset
och, utan att föreslå lagändring,
förordat att man i lämpligt samman -

36 Nr 24 Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

hang överväger vilka åtgärder som kan
vidtagas i detta syfte.

Reservanterna är såvitt jag kan förstå
på samma linje som propositionen och
förutsätter endast att läkaren i första
hand vänder sig till de anhöriga i stället
för till polismyndighet, när den sjuke
lämnar sjukhuset och läkaren anser
att han är farlig för andra eller för sitt
eget liv.

Herr talman! Som jag nyss påpekade
har jag inte med mitt uttalande i propositionen
avsett att förorda en underrättelse
till polismyndighet, om det är
lämpligare att vända sig till de anhöriga Av

det jag sagt framgår att reservationen
är mera i samklang med propositionsförslaget
än vad utskottsmajoritetens
skrivning är, och jag har redan i
första kammaren meddelat att jag vid
voteringen kommer att stödja reservationen
på denna punkt.

De få meningsskiljaktigheter som
kommit till uttryck i samband med utskottsbehandlingen
jävar dock inte mitt
påstående att vi nu står inför ett beslut
i en mycket stor och viktig fråga,
där det praktiskt taget råder enighet.
Det är med glädje jag konstaterar att
det skett en allmän uppslutning kring
de principer som den föreslagna nya
lagen vilar på och kring den utformning
som dessa fått i lagförslaget.

Jag hade, herr talman, för en vecka
sedan anledning att i medkammaren
vid behandlingen av liuvudmannaskapsreformen
konstatera, att beslutet
innebar ett viktigt steg fram emot en
mera helhetsmässig syn på den sjuka
människan och att vi genom denna reform
också skapar de organisatoriska
förutsättningarna för ett dylikt betraktelsesätt.
När vi i dag står inför ett
beslut i denna lagfråga tror jag att jag
avslutningsvis vågar säga att vi med
dessa två reformer också tagit ett steg
fram emot en friare syn på det område
som vi nu diskuterar.

Därför, herr talman, vill jag i det be -

slut vi nu kommer att fatta se en betydelsefull
milstolpe i den svenska sjukvårdens
utveckling.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! De synpunkter jag anförde
är inte bara min högst privata
på egen erfarenhet grundade uppfattning
utan de bygger också på en mycket
utbredd opinion bland landets psykiater.
Jag skulle för socialministern
vilja visa måndagens nummer av Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning, där
nära nog en halv sida ägnas åt uttalanden
från några av våra mest kringsynta
och i ordets egentliga betydelse moderna
psykiater: professor Torsten Frey
i Uppsala, professor Hans Forssman i
Göteborg och överläkare Rudolph
Schlaug i Västerås. Jag vill dessutom —
fastän han inte förekommer i detta sammanhang
— nämna överläkare Wretmark
i Linköping.

Det är moderna läkare som ställer sig
mycket starkt kritiska till det föreliggande
förslaget, överläkare Schlaug
skriver bl. a. att detta är en framsynt
lag för 1930-talet. Men nu, herr statsråd,
befinner vi oss på 1960-talet, och
det steg som vi tar är måhända ett framsteg
men ingalunda ett stort sådant —
det är kanske bara ett tuppfjät. Jag tycker
att socialministern redan nu skulle
ha tagit steget fullt ut och skaffat
oss en lagstiftning, som står i överensstämmelse
med den medicinska erfarenheten
på detta område och som är i
samklang med de framsteg som gjorts
när det gäller botande av de psykiska
sjukdomarna. Den enighet, som socialministern
talar om, är inte särskilt stor
— absolut inte hos dem som kanske
har den största erfarenheten på detta
område och som är satta att föra ut bestämmelserna
i verkligheternas värld.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Den fråga som riksdagen
nu står inför är självfallet av utom -

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Nr 24

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. in.

ordentligt stor betydelse för svensk
sjukvård. Jag vill understryka att jag
inte tror att problemen på detta område
löses genom lagstiftningsåtgärder, utan
vad som är viktigare iir att vi snabbt
kan böja liela vårdstandarden och plåna
ut skillnaden mellan psykiatrisk
vård och annan sjukvård.

Jag tycker dock att de föregående
ärade talarnas inställning på denna
punkt är något märklig med hänsyn till
att landstingen från och med den 1 januari
1967 skall övertaga huvudmannaskapet
även för den psykiatriska
sjukvården. Trots att det allmänt hävdas
att landstingen i olika avseenden
bättre skulle handha sjukvården än vad
staten gör, har man nu när staten skall
avhiinda sig ansvaret för den psykiatriska
vården från riksdagens sida känt
ett behov av att utfärda regler och föreskrifter
i frågor, som man tidigare varit
ganska tystlåten om.

När det gäller denna lagstiftning är
jag medveten om att vi måste pröva oss
fram. Enligt min uppfattning är detta
inte något slutgiltigt förslag, och jag
undrar om det över huvud taget skall
behöva vara någon skillnad mellan de
olika slag av sjukvård som landstingen
skall utöva. I övergångsskedet mellan
vad som är och vad vi önskar tvingas
vi emellertid att vidta vissa åtgärder
för att omställningen skall kunna fungera
rimligt.

Man talar mycket vackert om att vi
skall göra både det ena och det andra.
Låt mig bara konstatera att den viktigaste
förutsättningen skulle vara att
landstingen finge de ekonomiska medel
som behövs för en snabb utbyggnad av
sjukhusen på detta område. Samtidigt
måste vi komma ihåg att det största
hindret är den brist på psykiatriker,
andra läkare och övrig sjukvårdspersonal
som råder i vårt land. Det går givetvis
an att som herr Rimmerfors tala om
Schweiz och Frankrike, men skillnaden
mellan Sverige och dessa länder
är att de dels har en mycket låg löne -

nivå, dels har ett ganska stort överskott
på arbetskraft, medan vi i Sverige har
en arbetskraftsbrist som ger oss mycket
stora svårigheter att övervinna.

Diirför bör vi nog inte tillmäta lagen
i och för sig så stor betydelse. Vi måste
framför allt på ett annat sätt engagera
våra sjukvårdsstyrelser och direktioner
inom landstingen till att ögna
samma intresse åt den psykiatriska vården
som åt annan sjukvård. Ty hur har
direktionerna inom den statliga mentalsjukvården
fungerat? De har sysslat
mera med att läsa cirkulär än med att
tänka på att de har att göra med sjuka
människor som behöver få vård.

Det talas om att det kan vara svårt
att få människor att med förtroende gå
in på ett psykiatriskt sjukhus. Jag tror
att det beror på att själva miljön i den
gamla byggenskapen, anpassad efter
förvaringsprincipen, kommer att leva
kvar i både de sjukas och allmänhetens
uppfattning. Det gäller nu för landstingen
att fullt och klart tala om kliniker.
Jag har t. ex. tänkt mig att Ulleråker
skall försvinna som namn med de
associationer det i dag ger för att ingå
i Akademiska sjukhuset som en klinik
bland de andra. På det viset skall vi
kunna ge de psykiskt sjuka samma vård
som andra. Därmed är vi inne på rätt
väg.

Talet om att vi måste slå vakt om
rättssäkerheten och att det har förekommit
felaktiga frihetsberövanden och
rättskränkningar tror jag har fog för
sig. Dessa brister är sannolikt ett resultat
av att allmänheten, läkarna och
myndigheterna över huvud taget har
betraktat de psykiskt sjuka på ett speciellt
sätt. Det är där vi har roten til]
det onda. Vi måste lära oss att det är
lika naturligt att en människa kan bli
psykiskt sjuk som att hon kan få en
annan sjukdom. Det kommer att bli
ganska svårt, och det största hindret
mot att skapa en annan anda på detta
område är nog den allmänhet som dömer
en psykiskt sjuk och aldrig be -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

traktar en sådan sjukdom på samma sätt
som en vanlig kroppssjukdom.

Herr von Friesen talade om de alkoholskadade.
Jag håller med honom om
att deras problem är mycket allvarligt.
Helt nyligen har två händelser timat
som visar hur orimligt vi har det ordnat
på detta område. Om man har en
enkel blindtarmsinflammation tas man
in på sjukhus och får en ordentlig genomgång.
Om någon däremot luktar
sprit, även om inte denna är orsak till
att han i något avseende är redlös, anser
samhället att han skall läggas i en
dålig polisarrest, där polismännen skall
bedöma sjukvårdsfrågor. Det måste ur
samhällets synpunkt vara angeläget att
man inte bara tar in dessa psykiskt skadade
som är alkoholmissbrukare, utan
vi måste samtidigt se till att vi genom
att ordna särskilda kliniker även på
detta område kan få en utbyggnad till
stånd.

Att jag är så rädd för en lagstiftning
som innebär ett domstolsförfarande beror
på att jag förstod att herr von Friesen
ville ha en domare stationerad på
själva sjukhuset för att verkställa den
prövning som kan bli aktuell. Vi skall
be Gud bevara oss för en sådan ordning.
Vi skall inte tro att lagparagrafer
är det viktigaste, utan det viktigaste
är att ge psykiatrisk sjukvård och
att se till att vi får resurser härför. Mot
bakgrund härav har vi, som sysslar med
sjukvård, en uppfattning som på en
punkt avviker från statsrådets, nämligen
i fråga om principen för utskrivning
av frivilligt intagna patienter. Vi
skall komma ihåg, att man uttryckligen
har sagt att lagen om psykiatrisk sjukvård
skall stå i överensstämmelse med
sjukvårdslagen över huvud taget.

Sjukvårdslagen förutsätter ju att man
under vissa betingelser skall ha möjligheter
att på läkarens förslag och inrådan
kvarhålla patient. Det har man i
fråga om epidemisjukdomar m. m., vilket
innebär att man utövar ett mycket
kraftigt tvång även då det gäller per -

soner som är smittobärande men som i
övrigt är friska.

Även om man på nu ifrågavarande
område säger, att det är rimligare och
riktigare att tillmäta en läkare bättre
omdöme och större möjlighet att pröva
fall då en frivilligt intagen, vars tillstånd
under sjukhusvistelsen har komplicerats
på sådant sätt att en utskrivning
av honom skulle innebära fara
för hans närstående och även andra,
då frågar jag:

Är det mindre humant och är det
mindre riktigt ur rättssäkerhetssynpunkt
och andra synpunkter, att låta en
polis återbörda den sjuke till sjukhuset
eller att lägga ansvaret på de anhöriga,
som får ta emot en sådan patient?

Jag förstår att herr von Friesen har
haft att handlägga många sådana här
fall — även jag kommer nästan dagligdags
i kontakt med sådana här avvägningsfrågor.
Herr von Friesen —
ock även vi andra — vet att allmänheten
är den hårdaste av domare. Om
det i detta övergångsskede — jag betraktar
det som ett sådant — skulle inträffa
att en patient som släpps ut från
ett mentalsjukhus gör sig skyldig till
något allvarligt, så skulle all den humanitet
som bär upp detta förslag vara
försvunnen hos allmänheten. Det är
ur den synpunkten som utskottet rekommenderat
riksdagen att följa en mer
praktisk och jag vågar säga även mer
human linje än vad departementschefen
föreslagit.

Jag förstår mer än väl herr Rimmerfors.
Han är human. Men vad som
skulle vara humanitet kan i detta fall
bli inhumant både mot den sjuke och
de anhöriga.

Utskottet har sökt se praktiskt på hela
denna fråga, och jag tror inte att utskottets
förslag innebär något hot mot
den fria intagningen. Varje patient som
låter lägga in sig på ett sjukhus tar en
viss risk att bli utsatt för tvång; det
hör ihop med sjukdomen. Men den
svenska läkarkåren är föredömlig, den

Tisdagen den 17 maj 1900 fm.

Nr 24

Lan om beredande av

har utmärkta kunskaper, och den är
värd alt vi har förtroende för att den
gör sitt bästa. Därför tror jag, herr talman,
att det är riktigast att följa utskottet
på denna punkt.

När det gäller frågan om det rättsliga
förfarandet och om offentligt biträde,
har jag redan gett uttryck för uppfattningen,
att jag inte vill ha in något domstolsförfarande
på våra sjukhus. Har vi
inte större förtroende för landstingen
än att vi tror att det nu måste utfärdas
en massa föreskrifter, anser jag att det
är olyckligt att vi till landstingen överfört
huvudmannaskapet för mentalsjukvården.
Min erfarenhet är att människan
i den av landstingen bedrivna
mentalsjukvården i högre grad än i den
.statliga ägnas intresse.

Jag är medveten om att vad som nu
föreslås är att betrakta som en övergångsform,
men jag tror inte att vi kan
komma förbi det. Även om principiella
och andra skäl kan åberopas mot förslaget,
är sakläget i dag sådant att vad
utskottet föreslagit är den mest framkomliga
vägen. Därför, herr talman, yrkar
jag bifall till andra lagutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 44.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag önskar att jag kunde
instämma med herr Lundberg i hans
förhoppning att man inte skall behöva
ägna det föreliggande lagförslaget så
stor uppmärksamhet med tanke på de
obestridliga framsteg som gjorts inom
den psykiatriska vården och med tanke
på möjligheterna att skapa ett ökat förtroende
för läkarna. Jag hoppas att herr
Lundberg får rätt. Jag vill bara göra det
lilla genmälet att när jag omtalade det
amerikanska förfarandet med domstol
vid sjukhusen så var det inte avsett som
något förslag från min sida. Anledningen
till att jag tog upp detta i debatten är
att jag tror att ett sådant förfarande är
ett mindre ont än det alltför långtgående
juridiska krångel som en alltför vid -

sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

sträckt lagstiftning på detta område kan
medföra. Men jag tror inte att jag i slutronden
— liksom inte heller herr Lundberg
— kommer att förorda ett sådant
förfarande. Snarare skulle jag vilja förorda
långt färre detaljregleringar på
hithörande område än vad som föreligger.

Herr Lundberg sade — och det är
alldeles riktigt — att det råder brist
på psykiater. Jag skulle önska att fler
och fler av de unga studenterna ägnade
sig åt denna viktiga specialitet. Dessa
förhoppningar har tyvärr inte ännu infriats,
och jag är rädd att sådana särbestämmelser
som nu föreslås för den psykiatriska
vården kommer att göra denna
mindre lockande för de unga läkarna.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lundberg i Uppsala
och jag har så mycket gemensamt
både i fråga om våra åsikter om sjukvård
och om humanitet att det inte är
någon större risk att vi i högre grad
skall missförstå varandra. Men det är
klart att det kan finnas nyanser som
skiljer oss åt.

Herr Lundberg frågade om man inte
borde tillmäta läkaren bättre omdöme
än patienten. Naturligtvis! Men i detta
fall är ju frågan huruvida man skall
acceptera förhållanden som innebär att
man lurar vederbörande patient med
falska förespeglingar då han tas in och
sedan överraskar honom med en viss
form av tvångskvarhållande i samband
med utskrivningen. Jag har redan tidigare
argumenterat för den linje som är
socialministerns, och jag tror efter dagens
debatt ännu mer på den.

Jag citerade tidigare underrubriken
i Dagens Nyheters ledare för i dag. Huvudrubriken
lyder: »Frihet och psykiatri».
Jag vill upprepa underrubriken
och fråga om inte en sådan formulering
— som tyvärr står i överensstämmelse
med utskottets förslag — kan avhålla
många sjuka människor från att söka

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

Lag om beredande av sluten

läkarvård. Det står: »Lagutskottet slår
vakt om sjukhusens rätt att tvångsvis
hålla kvar mentalpatienter som intagits
på egen begäran».

I slutet av artikeln påpekas mycket
riktigt att propositionen »på en punkt

innebar---ett verkligt framsteg

i fråga om rättstrygghet, nämligen däri
att den som på egen begäran intagits på
mentalsjukhus inte under någon förevändning
skulle få kvarhållas mot sin
vilja. Men andra lagutskottet finner det
oroande att en person skulle kunna
släppas ut för att sedan snart återinskrivas.
De mentalsjuka bör inte räkna
med någon förändring.»

Jag hade hoppats att den förändringen
skulle kunna komma till stånd. Det
sker om vi röstar med reservanterna på
den här punkten. Jag tror att vi gör
saken en tjänst med en sådan lösning.
Jag yrkar ännu en gång bifall till reservation
nr I.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om att
läkaren bär ansvaret för den sjuke, men
om läkarens utlåtande skulle vara diskutabelt,
har vi den lokala utskrivningsnämnden,
vilken som ordförande skall
ha en jurist som innehaft ordinarie domartjänst.
Detta måste ur rättssäkerhetssynpunkt
vara det viktigaste, ty en erfaren
domare har inga ekonomiska intressen
att bevaka i denna nämnd utan
man har det största förtroende till att
han tillvaratar patientens intressen.

Herr Rimmerfors talar om rättstryggheten
och om att man lurar patienten
med falska förespeglingar. När någon
tas in på ett sjukhus, kan läkaren troligen
inte avge ett bestämt omdöme om
en patient. Det tar åtminstone i Uppsala
ganska lång tid innan en läkare
kan avge ett bestämt omdöme om hur
slutskedet kan komma att gestalta sig.
Detta omdöme måste gälla lika väl för
de psykiska sjukdomarna som för andra
sjukdomar, och i det avseendet tror jag

att det är mera riktigt att man håller på
läkaren.

Jag vill sedan ta upp begreppet rättstrygghet.
Herr Rimmerfors säger att vi
har mycket stora gemensamma intressen
på detta område, vilket är riktigt, men
tror herr Rimmerfors att det skulle vara
tillrådligt att man formellt släpper ut en
patient samtidigt som vid dörren står
antingen en polis eller en anhörig redo
att återbörda patienten till sjukhuset?
Detta om något är väl att göra falska
förespeglingar och att bygga på en uppfattning
som inte har reell innebörd.
Det kan vara till direkt skada för såväl
samhället som de anhöriga och den
sjuke. Detta kan jag inte betrakta som
humanitet.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Som flera talare tidigare
i debatten framhållit måste det
anses vara ett viktigt framsteg att man
i största möjliga utsträckning avlägsnar
de stora skillnader som funnits när det
gäller reglerna för psykisk sjukdom
respektive kroppssjukdom. Enligt propositionen
skall i fortsättningen all frivillig
vård för psykisk sjukdom regleras
av bestämmelserna i sjukvårdslagen
på samma sätt som gäller kroppssjukvården.
Frågan är emellertid om det
inte redan nu hade varit möjligt att gå
ännu längre på denna väg. På läkarhåll
förefaller bedömningarna av det nya
lagförslaget vara mycket skiftande.
Starka kritiska synpunkter har framförts
som går ut på att den nya lagen
trots allt endast är en halvmesyr. Vid
vissa sjukhus som nu drivs på ett fritt
progressivt sätt fruktar man att lagen
kan få en negativ verkan. Antalet patienter
intagna enligt den fria intagningsformen
är mycket stort och kan uppgå
till 95 procent av samtliga intagna. Den
nya lagen gör inskränkningar i patientens
rätt att tas in enligt den fria intagningsformen.

Överläkare Erik Kjell Eriksson vid

Tisdagen den 17 maj 1 !)(>(> fm.

Nr 21

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

Eillhagens sjukhus i Göteborg bär i en
artikel uttalat att för det första skulle
inte ens alla patienter som önskar bli
intagna enligt den fria formen ha rått
härtill. En del skulle tas emot endast
om de underkastade sig att komma in
på handlingar med de frihetsinskränkningar
som detta innebär. För det andra
skulle läkaren inte längre tillåtas att
överföra till fri vård de patienter som
visserligen kommit in på handlingar och
uppvisar sjukdomstillstånd, som formellt
möjliggör tvångsintagning men
som förklarar sig acceptera vården och
vill stanna. Ingen hållbar motivering
presteras för detta förmynderi.

Det är svårt för en lekman att yttra
sig med stor bestämdhet om de frågor
det här gäller, men det förefaller ligga
en hel del i doktor Erikssons kritiska
synpunkter, och jag skulle gärna ha velat
veta vad socialministern har att anföra
till denna kritik. Trots att jag uppmärksamt
lyssnade på hans anförande
tidigare i debatten fick jag inget svar
i fråga om just detta problem. Särskilt
förefaller det mig betänkligt vad doktor
Eriksson tar upp i sin andra punkt,
nämligen att läkaren inte längre skulle
ha möjlighet att till fri vård överföra
patienter som kommer in på handlingar
men som förklarar sig acceptera vården
och som vill stanna. Även andra kritiska
synpunkter har förts fram i diskussionen;
jag skall emellertid i detta skede
av debatten inte ta upp tiden med att
dra fram dem.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande men jag vill uttrycka den förhoppning
som framförts här och från
läkarhåll, nämligen att den nya lag vi
skall anta i dag skall bli en kortvarig
övergångslag tills den speciella mentalsjukvårdslagen
helt försvinner. Med psykiatriens
snabba utveckling förefaller
det som om den tidpunkten inte skulle
behöva vara så långt avlägsen.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag skall endast beröra

en detalj i detta stora sammanhang, men
en enligt min mening utomordentligt
viktig detalj. Det är den som tas upp i
motionen i andra kammaren nr 841 och
i reservationen vid utskottets hemställan
under E. Det är alltså en fråga som utgör
en delfråga i det stora komplexet: garantier
för friheten, garantier i samband
med åtgöranden för administrativt
frihetsberövande. Det är en fråga som
har debatterats i kammaren vid många''
tillfällen under praktiskt taget hela den
tid som jag haft förmånen vara med här.
Merendels har man varit av den meningen
att här bör någonting göras. Man
bör skapa fullödiga garantier härvidlag
liksom vid det judiciella förfarandet. Vi
vet att en åtalad som berövats friheten
med anledning av påstått brott får hjälp
av en person som kan ta reda på hur
det förhåller sig, som har full frihet och
full tillgång till att inhämta alla de upplysningar
och uppgifter om fakta som
kan vara av betydelse för fallets bedömning.
Detta gäller även de allra grövsta
förbrytare, om vilkas skuld icke föreligger
någon som helst tvekan.

Jag tror att det endast finns en mening
om att vi behöver ett sådant skydd,
som vi har mot frihetsberövande på
rättslig väg. Därmed naturligtvis ingenting
ofördelaktigt sagt om vår domarkår,
högt kvalificerad och oväldig som
den enligt min mening är. Därmed heller
ingenting ofördelaktigt sagt om dem
som har att å samhällets vägnar föra
fram de synpunkter som anklagelserna
bygger på. Men det finns en gammal
grundsats att även den andra parten
måste ha tillfälle att föra fram sina argument.
Och det räcker inte därmed, utan
det viktiga är att den andra parten också
måste ha tillfälle att göra de utredningar
och undersökningar som kan vara erforderliga
för att ge ett säkert underlag
för bedömningen.

Det har talats mycket om att en motsvarande
ordning behövs vid de s. k. administrativa
frihetsberövandena. Jag
tror inte att någon vill säga att detta

2* — Andra kammarens protokoll 19(iC). Nr 24

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk

är överflödigt. Under de tjugo—tjugofem
år som jag har tillhört denna kammare
har emellertid resultatet av debatterna
blivit uttalanden som att »detta
skall in i ett stort sammanhang», något
som för mig tett sig som den obotfärdiges
förhinder. Så ter sig detta argument
även i denna fråga. Vad det gäller är
om en psykiskt sjuk person på samhällets
bekostnad skall få någon som kan
utreda förhållandena. Alla vet att bedömningen
särskilt i ett inledningsskede
bygger och måste bygga på uppgifter
lämnade av bekanta, anförvanter med
flera. Och nog har man väl klart för sig
att sådana uppgifter mer än en gång i
efterhand visat sig betänkligt färgade.

När vederbörande själv inte kan plocka
fram de fakta som är erforderliga
måste därför samhället hjälpa honom
härmed och låta honom få det biträde
som på statens bekostnad tillkommer
alla och envar i det judiciella förfarandet.
Nog borde det vara en hederssak
att medverka till att även personer
av denna kategori får sådan hjälp! Det
är en skönhetsfläck i vårt samhälle att
vi inte har kunnat ge dessa garantier
i fråga om det administrativa frihetsberövande!.

Den argumentering som presterats här
i dag är enligt min mening de obotfärdigas
förhinder. Man säger: »Jo, men
detta skall tas upp i ett stort sammanhang.
» Vad är det som hindrar ett ställningstagande
nu när man har denna speciella
fråga under bedömning? Inga
kostnadsskäl. Kostnaderna är helt obetydliga.
Man har ett enhälligt — märk
väl! — kommittéförslag att bygga på.

Kommittén var enhällig på denna
punkt, den kommitté vars betänkande
ligger till grund för propositionen har
enhälligt förordat ett sådant här kostnadsfritt
biträde. Att man skall ta upp
detta i ett större sammanhang utgör i
varje fall inte något skäl för mig, man
rubbar inte på några cirklar genom att
gå med på motionsyrkandet i reservationen
under avsnittet F, till vilken reservation
jag ber att få yrka bifall.

ård i vissa fall, m. m.

I detta anförande instämde herr Hamrin
i Jönköping (fp).

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först rent allmänt
säga att det inte är någon brist
på sjuka som vill komma in på psykiatriska
kliniker, utan tyvärr är det
alltför många psykiskt sjuka som vi
måste avvisa för att vi har brist på platser.
Det är sakläget i dag, och det tror
jag att kammaren vet.

Jag betvivlar inte att herr Hedlund
är en duktig affärsjurist, men herr Hedlund
är tydligen okunnig om svensk
sjukvård. Med anledning av hans tal om
garantier för friheten och skyddet mot
administrativt frihetsberövande vill jag
säga, att vi har skydd i detta avseende
genom att det finns två nämnder som
skall pröva den sjukes rätt. Jag har ingen
anledning att misstänka att en domareutbildad
skulle vara så funtad att han
skulle gå andra ärenden i detta sammanhang.

Herr Hedlund talade om brott och
grova förbrytelser, men jag trodde att
det var fråga om sjukvård i detta sammanhang,
och det är någonting helt annat.
Herr Hedlund tycks mena att vi
skall göra den psykiatriska sjukvården
till ett domstolsförfarande. Om vi skulle
göra det skulle vi slå in på farliga vägar.
Det är väl ändå meningen att vi skall
ge de sjuka sjukvård och ge dem möjligheter
till det inom rimlig tid, och då
skall man inte ha ett krångligt juridiskt
förfarande, så att de sjuka kanske
aldrig kommer ut. Jag tror att herr
Hedlunds patetiska tal här var mera
dikterat av taktiska än praktiska synpunkter.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Bedömningen om taktik
och så vidare överlåter jag med
varm hand åt herr Lundberg, Jag tror
inte han är främmande för sådana saker.
Emellertid var det inte fråga om
det i detta sammanhang.

Herr Lundberg talar om nämnder. Vi

Tisdagen den 17 maj 1966 fin.

Nr 24

Lan om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, in. m.

liar väl nämnder i domstolarna, men
ändå finns det behov av utredning som
verkställs till förmån för dem som det
iir fråga om. Här är det, herr Lundberg,
inte fråga om någon som själv söker
vård utan om tvångsintagning på grundval
av uppgifter lämnade av andra personer,
som inte alltid är lika rättskaffens
som herr Lundberg tycks vara. Det
gäller att kontrollera dessa uppgifter
och undersöka om de är riktiga eller inte,
och det kan man inte begära att en
nämnd skall gå ut och göra. Nämnden
bedömer det material den får in precis
som en domstol.

Jag skall inte påstå att herr Lundberg
inte förstår den här saken — kammaren
kan dra sina slutsatser själv.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja framhålla
för herr Hedlund, att dessa nämnder
har skyldighet att skaffa det material
och göra de utredningar som erfordras
för bedömningen. Detta sker åtminstone
i Uppsala; huruvida man förfar
annorlunda på annat håll vet jag
inte. Så skall emellertid en nämnd arbeta.

Nämnden skall vidare bevaka den
sjukes rätt gentemot läkarens bedömning,
och härvidlag företräder ju parterna
olika intressen. Nämnden skall
representera den sjuke och påvisa, om
läkarens medicinska bedömning har påverkats
av ovidkommande faktorer.

Herr Hedlund! Om det blir ett domstolsförfarande
på våra sjukhus kommer
sjukvården att sättas i efterhand,
och detta är någonting vi bör akta oss
för. Även om landstingen skall svara
för kostnaderna, bör vi inte handla
hur oförnuftigt som helst.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har mycket svårt att
tänka mig att en nämnd skulle sätta sig
som överdomare över läkarnas bedömning
av medicinska problem. Men det
är ju inte alls detta vi talar om, herr
Lundberg, utan om någonting helt an -

nat, nämligen fakta utifrån som det gäller
att sovra och granska samt eventuellt
komplettera med nya sådana fakta.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag vill något uppehålla
mig vid den likhet man i detta lagförslag
har försökt uppsätta mellan kroppsligt
och mentalt sjuka och den överensstämmelse
beträffande lagstiftningen
om dessa båda grupper som man därför
har velat åstadkomma. Kravet att den
som frivilligt går in på ett mentalsjukhus
också skall kunna fritt lämna sjukhuset
har således framförts.

Vid jämförelse mellan de kroppsligt
och de mentalt sjuka har man uppenbarligen
i första hand fastnat för förhållandena
inom den rena kroppssjukvården.
Det finns här åtminstone två ting som
är gemensamma. Det ena är att även den
kroppsligt sjuke kan sakna sjukdomsinsikt,
och det andra är att tillståndet kan
försämras avsevärt efter det att den
sjuke intagits på sjukhus. I fråga om
de kroppsligt sjuka utövas en mycket
hög grad av psykisk bearbetning från
läkarnas sida i de fall då de sjuka saknar
sjukdomsinsikt, detta i syfte att
förmå dem att stanna kvar på sjukhuset
och genomgå de undersökningar och
operationer som eventuellt är nödvändiga.
Vägrar den sjuke att göra detta
och vill återvända hem, får han i sista
hand underteckna en förklaring att han
är fullt upplyst om sin sjukdoms allvar
och att han lämnar sjukhuset på egen
risk och mot läkarnas bestämda avrådan.
Två sjuksköterskor brukar inkallas
för att bevittna detta. Ofta medför
förfarandet att den sjuke stannar
på sjukhuset.

Man har emellertid uppenbarligen
glömt — både herr Lundberg och herr
von Friesen har varit inne på detta —
att det finns en grupp av kroppsliga
sjukdomar med den särprägel av »farlig
för andra» som kan föreligga hos
de mentalsjuka, nämligen de epidemiska
sjukdomarna. De smittorisker som

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

en epidemiskt sjuk kan utsätta sina
medmänniskor för, med allvarlig sjukdom
och dödsfall som följd, kan jämställas
med den risk den mentalt sjuke
kan utsätta andra för, t. ex. genom skadegörelse
eller mord.

Intagningen på epidemisjukhus regleras
enligt särskild lag; det är framför
allt §§ 3 och 28 i lagen om vård vid
epidemiska sjukdomar som gäller. Där
hänvisas till hälsovårdsnämnden som
skall övervaka intagningen och till vilken
också anmälan skall göras, om den
sjuke avviker. Den sjuke kan ådömas
böter, om han inte vill underkasta sig
den vård som behövs.

För närvarande arbetar en utredning
med att försöka formulera en ökad
kvarhållanderätt i sådana fall då den
sjuke vill lämna epidemiskt sjukhus;
jag har kollat den saken med chefen
för epidemisjukhuset i Stockholm som
är ledamot av utredningen. Det är svårt
att lösa detta problem utan att blanda
in polisen, vilket man helst inte vill
göra. Man tror att det skall gå att lirka
på samma sätt som tidigare med hjälp
av den ansvarige läkaren, men man vet
ännu inte vad den slutgiltiga lösningen
på problemet kan bli.

Skulle man vara konsekvent och gå
efter epidemilagen, skulle polisen över
huvud taget inte få blandas in i några
ärenden som rör mentalsjuka, eftersom
detta inte får ske i kroppssjukvården
på epidemisjukvårdssidan. Denna rätt
att med polisens hjälp hämta en mentalsjuk
gäller även beträffande alkoholister
och sådana patienter som är smittade
med könssjukdom.

När den sjuke är frivilligt intagen
på mentalsjukhus och akut försämras
kan det bli fråga om att behålla honom
där mot hans vilja, och såvitt jag
förstår är det då mera humant mot patienten
att överläkaren gives rätt att
behålla honom och att ärendet sedan
prövas av inskrivningsnämnden inom
42 timmar — d. v. s. den tid som utskottet
har stannat för — än att begära

polishandräckning och återförande.
Trots allt finns det i ett sådant tillvägagångssätt
också inrymt skyldighet för
läkarna på mentalsjukhuset att försöka
övertala den sjuke. Som läkare inom
den psykiatriska vården kan jag betyga
att det är oändligt mycket enklare
och mera tidsbesparande för läkarna
och sjukhuspersonalen att kalla på polis
än att försöka övertala en patient
att lägga in sig på sjukhuset; man kan
spara timmar på att anlita polisens
hjälp. Men om det är humant mot patienten
lämnar jag därhän.

Inte bara den möjlighet som ligger
i detta förslag utan även den skyldighet
som där inrymmes är väsentlig, och
jag tror också att den vägen blir den
mest humana för patienten. Det är icke
humant —• och ingen sjuk människa
uppfattar det som humant — att blanda
in polis i vederbörandes sjukdomsbild
och vård. Det finns kanske inte någon
logisk lösning på denna konfliktfråga,
när en människa saknar insikter i sin
sjukdom och hans hälsotillstånd allvarligt
försämras, men jag tycker att utskottets
förslag öppnar betydligt bättre
vägar än dem som Kungl. Maj :t och
reservanterna har anvisat.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Antonsson
(ep).

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Det var närmast herr
förste vice talmannens inlägg som föranledde
mig att begära ordet i denna
fråga, där jag i likhet med herr von
Friesen inte har deltagit i handläggningen
inom utskottet och inte heller
väckt någon motion.

Jag måste uttrycka min förvåning
över det sätt på vilket herr von Friesen
utnyttjade den kritik som en del psykiatrer
framfört gentemot lagförslaget i
Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.
Själv finner jag kritiken i vissa avseenden
överdriven och onödigt tillspetsad,

Tisdagen den 17 maj 19(>G fm.

Nr 24

Las om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, in. m.

och som gammal journalist har jag
också svårt att acceptera tidningens
rubriker. Men i den mån kritiken är
värd beaktande — och det tror jag att
den är på flera punkter — överensstämmer
den inte alls med de yrkanden
som herr von Friesen här har ställt sig
bakom. Detta kan ha berott på brådska
från herr von Friesens sida — vi har
väl alla haft det litet besvärligt med att
sätta oss in i detta ganska komplicerade
förslag — men det är uppenbart att de
synpunkter som framförts, främst av
överläkare Erik Kjell Eriksson men
även av flera andra, ligger mycket närmare
den ståndpunkt som utskottsmajoriteten
intagit i en av dagens mera omstridda
frågor än den reservation som
herr Rimmerfors, herr von Friesen och
även socialministern stöder.

Jag skall illustrera detta med ett litet
återgivande ur doktor Erikssons artikel,
som har varit en inspirationskälla för
flera talare i dag. I polemik mot socialministern
framhåller dr Eriksson att det
måste vara humanare i sådana fall, när
en frivilligt intagen råkar in i omtöckningstillstånd,
att den ansvarige läkaren
får möjligheter att hålla honom kvar
tills vidare. Han säger att detta är vad
som faktiskt gäller t. ex. på en kirurgklinik
och att socialministerns förslag
innebär att den psykiatriska kliniken
på lasarett eller mentalsjukhus skulle
ges mindre möjligheter att handla adekvat
vid psykisk sjukdom än andra kliniker.

Det förefaller mig därför alldeles klart
att det i denna fråga är utskottsmajoriteten,
stödd av herrar Gustavsson i Alvesta
och Lundberg samt fru Sjövall,
som företräder den humana och realistiska
linjen, i huvudsak samma linje
som psykiatrerna i Göteborg har drivit.

Härutöver skall jag bara ta upp en
fråga, som fru Ryding tangerat och som
det kanske finns skäl att utveckla. Det
gäller den kritik som har riktats mot
att socialministerns förslag inte gör det
möjligt för alla patienter, som önskar bli

intagna enligt den fria formen, att få
rätt därtill. Vid läsning av propositionen
finner man ett uttalande av socialministern
som förefaller mig i vissa avseenden
beklagligt. Han säger där att en
patient inte skall kunna kräva att bli
intagen enligt den fria intagningsformen,
om det finns grundad anledning
att tro att vederbörande avser att lämna
sjukhuset inom kort tid utan att underkasta
sig nödvändig behandling. I fortsättningen
av resonemanget heter det
att ställningstagandet måste bli beroende
av vilken tilltro man i det enskilda
fallet kan sätta till vederbörandes
förklaring att han är villig att underkasta
sig nödvändig vård.

Uttalanden av denna typ förefaller
mig snarast främja en restriktiv hållning
hos läkarna gentemot den fria intagningen,
som man ju annars i princip
säger sig vilja stödja.

Allra sist skulle jag vilja rikta en fråga
till socialministern i anslutning till
den framförda kritiken. Det påpekas av
dr Eriksson att sinnessjuklagstiftningskommittén
på sin tid hade i uppdrag
att också undersöka möjligheterna att
öka lekmannainsynen i vårdfrågorna,
ett problem som kommittén emellertid
inte löste och som propositionen inte
heller har tagit upp. Vad som i detta
sammanhang kunde vara av intresse att
veta är, om socialministern i annat sammanhang
ämnar aktualisera detta betydelsefulla
problem.

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp):

Herr talman! Jag är onekligen rätt
överraskad av herr Björks ripost i detta
sammanhang. Han tror att uttalandena i
Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning
är någon improvisation, någon
tillfällig nyck från dessa läkares sida.
Jag var närvarande och satt tidvis ordförande
vid den läkarstämma i Örebro
förra året, då dessa frågor mycket ingående
debatterades. Både i dagspressen
och i fackpressen har också förts

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om beredande av sluten psykiatrisk

en fortlöpande diskussion om dem. Om
någon tror att dessa uttalanden, som
omfattar nära nog en hel sida i Handelstidningen,
innebär ett stöd för utskottet,
så är det också ett fullständigt
misstag. Jag ber att få hänvisa kammarens
ledamöter till de tidningsexemplar
som ligger ute i läsrummen för att ni
själva skall kunna bilda er en uppfattning
om saken. Uttalandena bygger på
ingående kännedom om förhållandena
och innebär i allt väsentligt en mycket
ingående kritik av det här föreliggande
förslaget, även om olika läkare har kommit
till skilda slutsatser beträffande frågan
om man skall avvisa förslaget helt
och hållet eller om man skall godta
det såsom ett, låt vara litet, steg på vägen
framåt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Debatten har pågått
länge, och jag skall inte mer än på några
punkter kommentera ett par inlägg.

Diskussionen har till stor del kommit
att kretsa kring den fria intagningen —
alltså kring utskottets utlåtande på denna
punkt kontra reservationen i frågan.
Jag deklarerade att jag i första kammaren
skulle rösta för reservationen, som
ju ligger i linje med propositionsförslaget,
och jag har nu gjort detta vid
voteringen för en stund sedan.

Som jag framhöll i mitt tidigare anförande
är skillnaderna små. Utskottsmajoriteten
tar i princip ingen annan
ställning än jag gjort i propositionen
och föreslår inte någon ändring av själva
lagen. Men jag betonade en sak som
jag tillmäter stor betydelse. Lagen bygger
på en mycket viktig princip, nämligen
den att vi nu söker föra den psykiatriska
sjukvården närmare den somatiska.
Den fria intagningen är en väsentlig
del i detta nya lagförslag. Jag
har kommit fram till att det är utomordentligt
viktigt att den fria intagning,
som föreslås i propositionen, på intet

vård i vissa fall, m. m.

sätt skall kunna misstänkliggöras — att
inte den föreställningen uppkommer, att
en person som frivilligt söker vård för
psykisk sjukdom kan bli kvarhållen på
sjukhuset.

Herr Björk i Göteborg drog i detta
sammanhang upp frågan om vad som
är humant och inte humant. Ja, den saken
kan vi naturligtvis diskutera. Men
jag upprepar att jag anser det vara
utomordentligt angeläget — inte minst
ur denna humanitära synpunkt — att
den fria intagningen är fri och att den
som frivilligt söker vård för psykisk
sjukdom också har garantier för att han
eller hon fritt kan lämna sjukhuset.

I valet mellan å ena sidan att skapa
bestämmelser för dessa fall och å andra
sidan att slå vakt om principen, att den
frivilligt sökta vården inte skall kunna
omvandlas till kvarhållning, har jag
som sagt kommit fram till att det viktigaste
är att den fria intagningen inte
råkar i vanrykte. För den fortsatta utvecklingen
är det väsentligt att den enskildes
i lagstiftningen fastlagda rätt
inte dras i tvivelsmål och att inte oklara
förhållanden uppstår härvidlag.

Jag skall inte gå in på den tidningspolemik
som förts om det lagförslag vi
nu har att ta ställning till. Jag tror att
det i denna polemik funnits överdrifter.
Men jag vill säga till herr von Friesen,
att lika väl som utskottet i stort
sett enigt ställt sig bakom lagförslaget,
så har propositionen i den allmänna debatten
fått ett positivt mottagande.

Om jag riktigt förstått herr von Friesen,
har han velat gå längre och önskar
inte alls få till stånd någon särlagstiftning.
Jag har emellertid redan i propositionen
uttalat att det under alla förhållanden
måste finnas särbestämmelser,
och detta är ett problem som jag
föreställer mig att herr von Friesen
inte skulle kunna lösa utan att i sjukvårdslagen
införa speciella bestämmelser.
Inför detta val har jag för min del
ansett det riktigare att låta sjukvårdslagen
ha sin generella karaktär och till -

Tisdagen den 17 maj 1906 fm.

Nr 24

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

lämpa en speciallag för intagning i vissa
fall.

Det är möjligt att vi i framtiden kan
gå ännu längre på detta område. Utvecklingen
har fortskridit mycket
snabbt sedan den nuvarande lagen av
år 1929, reviderad 1959, antogs, men
jag vill till protokollet notera att det
lagförslag, som riksdagen nu har att besluta
om, innebär en viktig reform.

Jag vill därför avslutningsvis understryka
att riksdagens beslut i dag bör
komma att leda till väsentligt förbättrade
förhållanden på det betydelsefulla
område det här gäller.

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Jag skall inte ingå i någon
som helst polemik med socialministern
— det skulle i så fall bara bli en
upprepning av synpunkter som anförts
av tidigare talare.

Jag tror ingalunda, herr von Friesen,
att läkarkritiken i Göteborg varit improviserad.
Däremot tror jag att herr
von Friesens inhopp i dagens debatt
varit en aning improviserat. För att belysa
detta skall jag i all korthet hänvisa
honom till s. 112 i andra lagutskottets
utlåtande för jämförande studium med
dr Erikssons artikel i Göteborgs Handels-
och Sjöfarts-Tidning.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! En del av artiklarna i
Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning
går i första hand ut på ett avslag
på lagförslaget. I andra hand berör diskussionen
det problem som uppkommer
när den frivilligt intagne i någon
form måste kvarhållas mot sin vilja och
frågan om hur reglerna för detta skall
utformas, och därvidlag är huvudparten
av läkarna på utskottets linje.

Till statsrådet Aspling vill jag bara
säga att det naturligtvis är behjärtansvärt
att försöka göra saker och ting lika,
men somliga företeelser blir aldrig likadana,
icke ens genom lagstiftning. Den
kroppssjuke kan av oförstånd försumma

att sköta sin hälsa, men han blir aldrig
på grund av sin sjukdom farlig för
någon annan människa såsom den epidemiskt,
mentalt eller veneriskt sjuke
kan vara genom smittorisken eller, hos
den mentalt sjuke, genom våldsmomentet.

Det är detta farlighetsmoment, som
i realiteten med största sannolikhet
kommer att utgöra den enda retentionsproblematiken.
Man kommer på mentalsjukvårdssidan
att låta den sjuke, som
inte förstår att han kan bli bättre genom
vård, gå hem, precis som man gör
på kroppssjukvårdssidan. Men det finns
ett farlighetsmoment för denna sjukdomsgrupp,
och jag vidhåller att utskottsmajoriteten
bättre löser problemet,
genom att lägga en högre grad av
ansvaret på läkarna och minska polisens
inflytande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rimmerfors begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) och G) i utskottets utlåtande nr 44,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

48 Nr 24 Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.

gav, att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 100 ja
och 92 nej, varjämte 18 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. B—D

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rimmerfors begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
E) i utskottets utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94 ja
och 114 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
II) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Mom. F, H och J

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Lag om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål, in. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 4 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 60, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål,

2) lag om ändrad lydelse av 24 kap.
22 och 24 §§ rättegångsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av
19 § lagen den 20 december 1946 (nr
804) om införande av nya rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av
7 § lagen den 29 juni 1964 (nr 542)
om personundersökning i brottmål.

I samband med propositionen har
utskottet behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:697 av
herr Alexanderson och II: 859 av fru
Gärde Widemar och herr Wiklund ävensom de

likalydande motionerna 1:698 av
herrar Alexanderson och Ernulf och
II: 860 av fru Gärde Widemar och herr
Wiklund.

I de likalydande motionerna I: 697
och II: 859 hemställes

1. att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 60 måtte besluta att
rättens beslut om företagande av rätts -

■1!)

Tisdagen den 17 maj 196C fm. Nr 24

Lan om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.

psykiatrisk undersökning skall kunna
överklagas särskilt, samt

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med avslag å motionerna 1: 698
och II: 860, såvitt avsåge yrkandena under
I 2 och II, bifalla förevarande proposition,
nr 60, i motsvarande del;

2) med avslag å motionerna 1:697
och II: 859 bifalla propositionen, såvitt
avsåge 11 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål;

3) med avslag å motionerna 1:698
och II: 860, såvitt avsåge yrkandet I 1,
bifalla propositionen i motsvarande
del; samt

4) jämväl i övrigt bifalla propositionen.

Reservation hade avgivits vid utskottets
hemställan under punkt 2 av
fru Gärde Widemar, herrar Ernulf, Arvidson,
Schött och Svensson i Va, fru
Kristensson samt herr Gustafsson i Borås,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:697 och 11:859 måtte antaga
11 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål med i
reservationen angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Till första lagutskottets
utlåtande angående förslaget om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål har
jag jämte några andra ledamöter gjort
en reservation som avser möjligheten
att överklaga beslut om rättspsykiatrisk
undersökning. I propositionen, som i
huvudsak innebär en redaktionell omarbetning
av nuvarande bestämmelser i
sinnessjuklagen har man inte behandlat
frågan om en sådan besvärsrätt
utan nöjt sig med att till 11 § i den nya
lagen överföra bestämmelsen från sin -

nessjuklagen om besvärsrätt mot beslut,
varigenom förordnats, att den som är
på fri fot skall intas på rättspsykiatrisk
klinik.

Vi reservanter har i detta sammanhang
ansett lämpligt att ta upp frågan
om en vidare besvärsrätt, som alltså
skulle medge möjlighet att direkt överklaga
själva beslutet om undersökningen.
En sinnesundersökning är dock ett
så allvarligt ingrepp i den personliga
integriteten att rättssäkerhetskravet talar
för att det bör överklagas i vanlig
ordning, liksom andra motsvarande beslut.
För närvarande kan ett sådant beslut
endast överklagas under åberopande
av att målet onödigt uppehälles enligt
49 kap. 6 § rättegångsbalken. Det
är otillfredsställande att den tilltalade
sålunda måste gå en omväg för att få
beslutet prövat av högre rätt. För dem
som inte känner till möjligheten att
överklaga på detta sätt kan det uppkomma
en rättsförlust. Det synes därför
riktigast att klart säga ifrån, om ett beslut
skall kunna bli föremål för omprövning
i högre rätt genom en besvärshänvisning.
En formell besvärsrätt skulle
dessutom medföra att frågan om sinnesundersökning
skulle kunna bli prövad
i högsta instans, vilket för närvarande
inte är möjligt.

Reservanterna är medvetna om att
det kan bli vissa olägenheter av tillämpningen
i sådana fall, där underrätten i
sitt beslut om sinnesundersökning förklarat,
att övertygande bevisning förebragts
för den tilltalades skuld och
hovrätten alltså samtidigt med beslutet
om sinnesundersökning skall ta ställning
till bevisningen i målet. De olägenheter
som är förknippade därmed är
emellertid inte större än de som medföljer
det nuvarande förfarandet.

JO har behandlat denna fråga ingående
i sin ämbetsberättelse 1963, där
han uttalar att man inte kommer ifrån
vissa komplikationer så länge skuldoch
påföljdsfrågorna skall avgöras samtidigt.
Hovrätten skall alltså pröva både

50 Nr 24 Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.

om bevisningen är övertygande och om
sinnesundersökning är erforderlig. Reservanterna
avser dock inte att åstadkomma
någon ändring av nuvarande
praxis; vi har inte i utskottet haft tillräckligt
material till vårt förfogande
för att kunna bedöma behovet av en
ändrad praxis eller eventuellt av ändrade
regler för prövning av skuld- och
påföljdsfrågorna i straffprocessen.

Den bevisning som kan ske inom ramen
för besvärsförfarandet kan knappast
bli av annat än formellt slag, något
som också framhållits av JO. Reservanterna
avser inte att bevisprövningen
skall bli mer omfattande i dessa fall,
även om ärendet skulle prövas till följd
av besvär över själva beslutet om rättspsykiatrisk
undersökning.

Enligt min uppfattning kan de olägenheter
jag nyss berört inte åberopas som
skäl mot den av oss föreslagna besvärsrätten.
Den tillgodoser ett starkt intresse
av rättssäkerhet i dessa för den
enskilda många gånger så viktiga frågor.
Jag vill dessutom understryka besvärsrättens
betydelse för alla de fall
— det är kanske de som överväger —
där den tilltalade erkänt brottet och
där han önskar överklaga beslutet om
rättspsykiatrisk undersökning, därför
att han inte anser en sådan erforderlig.
I sådana fall är det inte fråga om bevisvärdering
i målet, och det är väl
ändå rimligt att han får möjlighet att
besvära sig.

När det gäller att åstadkomma en förändring
av förfarandet i de mål jag nyss
antytt, där både bevisnings- och undersökningsfrågan
skall prövas av hovrätten,
är det väl tveksamt huruvida man
kan uppnå någon verkligt bra lösning
utan en utredning av mera omfattande
slag. En sådan utredning har vi emellertid
inte ansett oss kunna föreslå inom
ramen för det ärende utskottet nu behandlat
men jag vill i detta sammanhang
understryka önskvärdheten härav.
Man kanske kan hoppas, att domstolskommittén
så småningom kommer att
syssla med denna fråga.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat förklara varför reservanterna anser
det viktigt med det här tillägget om
besvärsrätt vid beslut om rättspsykiatrisk
undersökning, och jag hoppas att
kammarens ledamöter vill frångå propositionens
förslag.

Jag slutar med att yrka bifall till reservationen.

t detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Svensson i Vä (ep).

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Den lag, som kammaren
nu skall fatta beslut om, är ju en komplettering
till lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård, vilken vi nyss
behandlat. Det visade sig praktiskt att
dela upp den materia, som den gamla
sinnessjuklagen innehöll, i två lagar.
Vad det nu gäller är alltså den mer begränsade
frågan om rättspsykiatrisk undersökning.

Utskottet har funnit det vara en tillfredsställande
lagstiftning som föreslås
i propositionen. Vi har vid vårt ställningstagande
beaktat, att det egentligen
är ganska få förändringar i sak som föreslås;
ändringarna är i huvudsak av
lagteknisk art.

Det är ganska naturligt att det när det
gäller undersökningar i samband med
brott uppstår intressekonflikter av skilda
slag. Här föreligger ett allmänt samhälleligt
intresse av en grundlig undersökning,
men vi bör även vara på det
klara med att det för den åtalade finns
goda skäl för en grundlig undersökning
som belyser hans fall. I propositionen
framhålles uttryckligen att det som
framkommer vid undersökningen skall
påverka straffutmätningen. Visar det
sig t. ex. vid undersökningen, att om
ett brott begåtts under inverkan av någon
psykisk sjukdom, kan detta påverka
domstolens utslag i en för den åtalade
förmånlig riktning.

Den som är åtalad får även finna sig
i vissa andra undersökningar, t. ex. per -

Tisdagen den 17 maj 19(i(i fm.

Nr 24

La? om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.

sonundersökning. Fru Gärde Widemar
framhöll, att den rättspsykiatriska undersökningen
innebär elt mycket djupt
ingrepp. .lag vill till detta bara lägga,
att min erfarenhet från samtal med personer,
som varit föremål för personundersökning,
säger mig att de förfrågningar
som därvid sker hos t. ex. anhöriga
och arbetsgivare upplevs av den
åtalade som ett mycket allvarligt ingrepp
i hans personliga förhållanden.
Det är emellertid i vissa situationer
nödvändigt med sådana förfrågningar.
Vad utskottsmajoriteten fäst sig vid är
att den rättspsykiatriska undersökningen
i lagen förses med ganska omsorgsfulla
»säkringar». Undersökningen skall
ha betydelse för utredningen, eventuellt
också för brottspåföljden, och det skall
röra sig om ett erkänt brott eller ett
brott för vilket någon är starkt misstänkt.
Om vederbörande skall genomgå
rättspsykiatrisk undersökning medan
han är på fri fot, så skall den vidare
utföras på sådant sätt att det inte stör
hans arbete. Villkoren för att en sådan
undersökning skall få genomföras tillgodoser
således hela vägen anspråken på
human behandling och garanterar att
undersökningen, som skall vara till vederbörandes
eget gagn, inte sker på ett
sätt som mer än rimligt ingriper i hans
liv. Till detta kommer en nyhet, nämligen
stadgandet beträffande tidsgränsen.

Propositionen presenterar alltså ett
lagförslag som vi finner riktigt och som
ger det skydd som den enskilde bör ha.
Det kan naturligtvis ligga någonting i
vad fru Gärde Widemar talade om, när
hon sade att man genom de föreslagna
bestämmelserna liksom går omvägar
och fördröjer möjligheten till ett överklagande.
Men det krävs väl litet mer
för att visa att några avsevärda olägenheter
skulle uppkomma. Vi har inte blivit
övertygade därom under utskottsbehandlingen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KL1NG:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att något belysa de risker som föreligger
vid ett bifall till den reservation
som är fogad till första lagutskottets utlåtande
nr 29. Det är särskilt angeläget
att göra det, eftersom varken reservationen
eller den motion som ligger till
grund för reservationen ger någon ledning
för bedömningen.

För närvarande är det så att om en
misstänkt vill klaga över ett undersökningsbeslut,
så har han att göra det på
den grunden att handläggningen av målet
genom beslutet i onödan försinkas.
Hovrättens besvärsprövning skall då i
princip omfatta alla villkor som skall
föreligga för att ett undersökningsbeslut
skall få fattas, t. ex. att den misstänkte
skall ha erkänt gärningen eller
att det skall ha förebragts övertygande
bevisning, i regel vid huvudförhandling,
för att han begått gärningen. Möjligheterna
för hovrätt att ompröva underrättens
ställningstagande i skuldfrågan
är begränsade, främst därför att besvärsprocessen
i hovrätten inte ger utrymme
för en fullständig muntlig bevisupptagning.
Hovrätterna torde också
på goda grunder vara försiktiga med att
vid mål av detta slag underkänna underrätternas
bevisbedömning, som ju i
motsats till hovrättens prövning har
skett vid huvudförhandling i målet.

Det torde alltså vara sällsynt att ett
beslut om sinnesundersökning undanröjs
av den anledningen att bevisningen
i målet inte är tillräcklig. Däremot kan
det givetvis ibland inträffa att underrättens
beslut ändras på den grunden
att undersökningen inte behövs för påfölj
dsbestämningen.

Mot bakgrund av detta frågar jag mig,
på vilket sätt rättssäkerheten skulle
stärkas vid ett bifall till reservationen.
Reservanternas förslag innebär till en
början att besvärstiden begränsas till
14 dagar från beslutet. Det kan knappast
vara någon vinst för den misstänk -

52 Nr 24 Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, in. m.

te, som nu kan klaga när han vill, så
länge undersökningen inte är slutförd.

Då återstår möjligheten att reservanterna
har tänkt sig att man skulle i hovrätten
ha en ingående besvärsprövning
i skuldfrågan. I princip är en sådan ingående
prövning av skuldfrågan möjlig
även enligt gällande rätt. Hovrätterna
har emellertid klokt nog inte velat beträda
den vägen, väl medvetna om att en
prövning på grundval av skriftligt material
i ett besvärsmål i regel inte har
samma värde som den bedömning som
har skett i underrätten efter huvudförhandling
med muntlig bevisupptagning.
Givetvis kan muntligt förhör hållas i
hovrätten — det är för övrigt möjligt
även enligt gällande rätt — men jag
tror inte att det är vad reservanterna
har åsyftat.

Fru Gärde Widemar åberopade JO:s
Imbetsberättelse till 1963 års riksdag,
lär påpekade JO att man inte kan ordla
med en fullständig prövning av
ikuldfrågan i hovrätten på det tidiga
stadium det här är fråga om utan att
riva upp grunderna för hela den nuvarande
processordningen. Den enda raionella
vägen vore i så fall att spalta
ipp brottmålsprocessen i två etapper.

. en första etapp fick domstolarna av;öra
skuldfrågan genom mellandom,
)ch först sedan skuldfrågan var avgjord
fick man i en andra etapp komma
in på påföljdsfrågan och därvid vid
behov besluta om rättspsykiatrisk undersökning.
En sådan tanke rör emellertid
vid många svåra frågor, och jag
tror inte att reservanterna har tänkt
så långt som till en så vittgående reform
som ju inte bara kan avse denna begränsade
fråga.

Av vad jag nu har sagt framgår att
det inte räcker med att bara hänvisa
till rättssäkerhetsskäl. Det är också nödvändigt
att innan man lägger fram ett
förslag analysera dess konsekvenser
men det har inte skett i detta fall. Reservationen
är inte ägnad att främja
rättssäkerheten. Tvärtom skulle stor

ovisshet uppstå hos domstolarna om
vad som skulle åligga dem i dessa mål.
Jag skulle ha haft större förståelse för
reservanterna, om de i stället för att
yrka en ändring av lagtexten här hade
nöjt sig med att yrka på en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning
av denna mycket komplicerade och
svårlösta fråga.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Om jag först skall beröra
på vad sätt jag anser att rättssäkerheten
förstärks genom att man inför
en sådan besvärsrätt, vill jag ånyo påpeka
de fall, där vederbörande inte känner
till möjligheten att överklaga på
omvägen att åberopa att målet onödigt
uppehålles. Det är inte alla som inser att
de kan gå den vägen. Särskilt i de fall
där själva skuldfrågan är klar och det
bara är beslutet om undersökning som
är tveksamt är det rimligt med en klart
utsagd besvärsrätt.

Jag kan inte förstå hur ovissheten på
detta sätt skulle bli större hos domstolarna.
Jag medger — jag sade det redan
i mitt första anförande —- att redan
det nuvarande förfarandet vållar
domstolarna en viss osäkerhet och olägenheter.
Dessa olägenheter kan vi inte
ta bort genom att införa en besvärsrätt
utan de kommer alltjämt att vara kvar.
Möjligheterna att få dem undanröjda
bör belysas genom en allmän undersökning
om straffprocessens regler, en fråga
som justitieministern också här var
inne på. Man får då eventuellt fastställa
skulden och påföljden i olika etapper.

Reservanterna i detta ärende har inte
velat ge sig in på så vittgående konsekvenser
och ta ställning till dem. Vi
anser inte att de faller inom ramen för
detta utlåtande och nu ifrågavarande
lagstiftning. Vi har bara velat påvisa
att de olägenheter som nu finns kommer
att bestå, men att de inte kommer
att bli större därför att man inför en
besvärsrätt.

Vad beträffar tiden kan sägas att för

Tisdagen den 17 maj 196G fm. Nr 24

Las om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.

dem som är missnöjda med ett beslut
om undersökning är det alldeles tillräckligt
att lia 14 dagar på sig för ett
överklagande. Är de inte missnöjda
inom den tiden får de finna sig i konsekvenserna.

.lag vill till slut bemöta detta att vi
inte skulle ha analyserat konsekvenserna
av förslaget. Det har vi gjort mycket
noggrant. Vi har ansett att det blir
riktigare och rimligare att införa besvärsrätt.
Vi har påpekat svårigheterna
med det. Vi kan inte ta bort dem,
men justitieministern kan medverka till
att de tas bort genom att föranstalta om
en utredning.

Till herr Zetterberg vill jag slutligen
säga, att jag tror inte att man kan jämställa
rättspsykiatrisk undersökning
med personundersökning i brottmål.
Även om personundersökning är mycket
vittgående och griper in i den enskildes
personliga förhållanden sker
den mycket snabbare, och det förekommer
ju ändå inte att man hotar med att
låsa in vederbörande på sjukhus för att
göra denna personundersökning. Jag
tror att det är en litet väl rosafärgad
beskrivning att tala om en sådan undersökning
bara som en human anordning
till vederbörandes eget gagn. De
erfarenheterna tror jag inte i allmänhet
råder beträffande sådana undersökningar.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KL1NG:

Herr talman! Fru Gärde Widemar
sade nu att reservanterna ingående analyserat
konsekvenserna av reservationens
förslag. Ja, det hade då varit i
högsta grad önskvärt att till ledning för
domstolarna denna analys hade återspeglats
på något sätt i reservationen.
Ett bifall till reservationen måste skapa
osäkerhet för domstolarna. Skall det
vara nödvändigt för dem med en fullständig
bevisprövning i varje sådant
fall eller inte? Det kommer de inte att
veta. Skall det vara nödvändigt för dem

att ha muntligt förhör i varje situation
osv.? Det är frågor som helst bör utredas
innan man lagstiftar och inte
efter sedan man har lagstiftat.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Fullständig bevisprövning
skall inte i fortsättningen ske i
andra fall än nu även om man skulle
införa besvärsrätt.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag vill endast framhålla
att det är en viss skillnad mellan
rättspsykiatrisk undersökning och beslut
om psykiatrisk vård. Endast i det
senare fallet kan man använda fru
Gärde Widemars uttryck att låsa in vederbörande.
Däremot behöver en psykiatrisk
undersökning inte vara något
som griper in så djupt. Jag antar att
fru Gärde Widemar har träffat många
människor och vet vad hon talar om,
men också jag vet väl något. Det beror
precis på hur djupgående undersökningen
behöver vara och vilket resultat
den så småningom ger. Däremot tror
jag att var och en som känner till hur
det går till när en tidigare icke straffad
person blir föremål för personundersökning
också vet vilken chock personundersökningen
innebär för honom.
Den, om vilken man skall fatta beslut
om psykiatrisk undersökning, är enligt
den skildring som ges i lagtexten en
person som själv erkänt sig skyldig till
brott eller på starka grunder kan anses
skyldig till sådant. Vidare skall enligt
8 § undersökningen om möjligt bedrivas
på sådant sätt att den misstänkte
ej hindras i sin förvärvsverksamhet eller
åsamkas annan allvarlig olägenhet.
Det är därmed uttryckligt sagt att alla
humana hänsyn skall och bör tagas.
Därom är fru Gärde Widemar och jag
helt överens bl. a. beträffande den lag
vi nyss varit med om att antaga. Det
gällde då den humana synen på vården
av psykiskt sjuka, och jag gissar att
den humana synen bör vara ännu mera

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

påtaglig när det gäller en personundersökning.

Jag vet inte vad det är för skräckföreställningar
om en psykiatrisk undersökning
som fru Gärde Widemar
försöker sprida omkring sig. Jag tror
att hon skulle göra stor skada om hon
skulle gå alltför långt med sådana
skildringar.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att herr Zetterberg och jag i allmänhet
är helt överens på den humana linjen.
Det är inte så mycket som skiljer oss
nu heller. Jag kan emellertid inte förstå
varför herr Zetterberg talar om personundersökning
när det är fråga om
rättspsykiatrisk undersökning.

Herr Zetterberg citerade 8 § där det
står: »Undersökningen bör om möjligt
bedrivas på sådant sätt att den misstänkte
ej hindras i sin förvärvsverksamhet
eller åsamkas annan allvarlig
olägenhet.» Så långt är allt bra. Men
om herr Zetterberg fortsätter till 9 §
kan han där läsa följande: »Underlåter
misstänkt som är på fri fot att inställa
sig till rättspsykiatrisk undersökning
eller föreligger annat skäl att antaga
att han ej kommer att frivilligt
medverka till undersökningen, äger rätten
besluta om hans intagning på viss
rättspsykiatrisk klinik.» Här kommer
alltså tvånget in och det kan åstadkomma
ett stort intrång i vederbörandes
personliga integritet.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Gärde Widemar
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
fru Gärde Widemar m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Gärde Widemar begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 103 ja och
101 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m.

Föredrogs i ett sammanhang

bankoutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av motioner angående riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken, m. m.;
samt

statsutskottets utlåtande nr 107, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1966/67 till lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån,
dels ock Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
m. m. jämte i
dessa ämnen väckta motioner.

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Nr 24

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in.

Bankoutskoltcts utlåtande nr 27

Till bankoutskottet hade hänvisats ett
antal motioner avseende riktlinjerna för
lokaliseringspolitiken ävensom speciella
lokaliseringspolitiska åtgärder. Dessa
motioner hade av utskottet upptagits till
behandling i ett sammanhang.

Flera olika frågor på området behandlades
i de likalydande motionerna
1:554 av herrar Stefanson och Per Jacobsson
samt II: 661 av herr Gustafsson
i Skellefteå m. fl., vari hemställdes,

att riksdagen måtte

1. besluta att för budgetåret 1966/67
anvisa en kreditgarantiram för lokaliseringspolitiska
ändamål av 50 000 000
kronor,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t understryka
betydelsen av att behovet av lokaliseringsstöd
i områden utanför det
s. k. norra stödområdet beaktades i pågående
utredningsarbete i lokaliseringsfrågan,
samt

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag rörande ett statligt
servicestöd till ett antal orter i Norrlands
inland efter i motionerna närmare
angivna riktlinjer.

Frågan om statliga kreditgarantier för
lokaliseringspolitiska ändamål behandlades
även i de likalydande motionerna
I: 278 av herr Bengtson m. fl. och II:
353 av herr Hedlund m. fl., vari, såvitt
nu var i fråga, hemställdes (punkten

II),

att riksdagen måtte besluta att statliga
kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte måtte medges för budgetåret 1966/
67 intill ett belopp av 50 000 000 kronor.

Ifrågavarande motioner hade i övrigt
hänvisats till statsutskottet och behandlades
av detta utskott i dess nedan redovisade
utlåtande nr 107.

Frågan om kombination av dels statligt
lokaliseringsstöd, dels statligt kreditstöd
till hemslöjd, hantverk och småindustri
behandlades i de likalydande
motionerna I: 544 av herrar Per Jacobs -

son och Nils-Eric Gustafsson samt II:
672 av herr Nilsson i Tvärålund in. fl.

Frågan om servicestöd till förmån för
invånarna i vissa glesbygder behandlades,
förutom i de ovannämnda motionerna
I: 554 och II: 661, jämväl i

dels de likalydande motionerna I: 212
av herr Bengtson in. fl. och II: 278 av
herr Hedlund in. fl., vari hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
rörande servicestöd till det norrländska
inlandets glesbygder och områden
med liknande betingelser, i enlighet
med vad i motionerna hade anförts;

dels de likalydande motionerna I: 543
av herr Isacson in. fl. och II: 675 av herr
Petersson m. fl.

Frågan om den geografiska avgränsningen
av det lokaliseringspolitiska stödet,
vilken berörts i de ovannämnda motionerna
I: 554 och II: 661, behandlades
ytterligare i

dels de likalydande motionerna I: 215
av herrar Nils Theodor Larsson och
Svanström samt II: 277 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl., vari hemställdes,
att riksdagen måtte medge att det statliga
ekonomiska företagsstödet i lokaliseringspolitiskt
syfte finge inriktas på
de sysselsättningssvaga områdena i östra
Götaland enligt samma grunder som
fastställts för norra stödområdet, samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsamt framläggande
av förslag till geografisk avgränsning
för nämnda stödområde;

dels motionen I: 315 av herr Svanström,
vari hemställdes,

att riksdagen måtte besluta att i anslutning
till behandling av frågan om
fortsatt lokaliseringsstöd uttala att Kalmar
län och Gotlands län i görligaste
mån jämställdes med det norra stödområdet; dels

de likalydande motionerna I: 553
av herrar Sehött och Eskilsson samt II:
666 av herr Krönmark, vari hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Kungl. Maj:t anhålla att det statliga lokaliseringsstödet
måtte kunna utnyttjas
även för Gotlands län och de delar av
Kalmar län där utvecklingen vore otillfredsställande; dels

motionen II: 662 av herrar Gustafsson
i Stenkyrka och Franzén i Träkumla,
vari hemställdes,

att riksdagen måtte besluta att Gotland
i fråga om lokaliseringspolitiken
måtte utgöra ett särskilt stödområde enligt
samma grunder som gällde för norra
stödområdet;

dels ock motionen II: 279 av herr Jonasson,
vari hemställdes,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära, att Filipstad, Storfors,
Hagfors och Munkfors kommunblock
måtte inlemmas i det s. k. norra
stödområdet, i enlighet med vad i motionen
hade anförts.

Med utgångspunkt i arbetsmarknadsoch
bostadsförhållandena i storstadsregionerna
berördes lokaliseringspolitiken
i de likalydande motionerna I:
193 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 247 av herr Jonasson m. fl., vilka
motioner hänvisats till statsutskottet, såvitt
de avsåge avveckling av den statliga
dyrortsgrupp eringen, och i övrigt
till bankoutskottet.

Lokaliseringspolitiska frågor avseende
speciella regioner behandlades härutöver
i

dels motionen II: 512 av fru Hörnlund
och herr Carlstein;

dels i de likalydande motionerna I:
557 av herr Wikberg och II: 667 av herrar
Larsson i Norderön och Jönsson i
Ingemarsgården, vari hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära en skyndsam prövning
av lokaliseringspolitikens hittillsvarande
effekt och de åtgärder, som
kunde komma till stånd för att ytterligare
höja effekten av de statliga stödåtgärderna
i Norrlands inland i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels ock i de likalydande motionerna

1:542 av herr Hedström in. fl. och II:
669 av herr Lassinantti m. fl.

Slutligen upptoges i vissa motioner
frågan om en utvidgning i lokaliseringspolitiskt
syfte av den statliga företagsamheten,
nämligen

dels i de likalydande motionerna I:
312 av herr Lundin m. fl. och II: 383 av
herr Nilsson i Östersund m. fl.;

dels i de likalydande motionerna I:
119 av herr Werner och II: 162 av herr
Holmberg m. fl., vari hemställdes,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till sådan utvidgning av lokaliseringspolitiken
att denna komme att omfatta
även anläggningen av statliga industrier
inom stödområdena.

I anslutning till sistnämnda två motioner
hade i följdmotioner (I: 114 och
II: 152), vilka hänvisats till statsutskottet,
hemställts att riksdagen måtte för
budgetåret 1966/67 anvisa 80 miljoner
kronor för att påbörja uppbyggnaden
av en statlig verkstadsindustri i det norra
stödområdet.

Utskottet hemställde,

A. att följande motioner om statligt
lokaliseringsstöd till vissa delar av östra
Götaland, nämligen

a) I: 215 och II: 277,

b) 1:315,

c) I: 553 och II: 666,

d) 11:662,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionen 11:279, om inlemmande
i norra stödområdet av vissa
kommunblock i Värmlands län, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

C. att motionerna 1:554 och 11:661,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t rörande behovet av statligt lokaliseringsstöd
i områden utanför norra
stödområdet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

I). att motionerna I: 554 och II: 661,
såvitt de avsåge utredning rörande ser -

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Nr 24

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

vicestöd till befolkningen i vissa glesbygder,
ävensom motionerna 1:212 och
II: 278 samt 1: 543 och II: 675 i samma
ämne icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att följande motioner, nämligen

a) I: 278 och II: 353,

b) I: 554 och II: 661,

samtliga såvitt de avsåge statliga kreditgarantier
för lokaliseringspolitiska
ändamål, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

F. att motionerna I: 544 och II: 672,
angående garantilån och lokaliseringslån,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionerna I: 193 och II: 247,
såvitt de avsåge åtgärder för att sanera
den överhettade arbetsmarknaden i storstadsregionerna,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

H. att motionen II: 512, avseende utredning
av näringsstrukturen i delar av
Älvsborgs län, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

I. att motionerna I: 557 och II: 667,
angående det statliga lokaliseringsstödet
i Norrlands inland, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

J. att motionerna I: 542 och II: 669,
om lokaliserings- och sysselsättningsproblem
i Norrbottens län, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

K. att motionerna 1:312 och 11:383,
om aktivisering av den statliga företagsamheten
inom norra stödområdet, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; L.

att motionerna I: 119 och II: 162,
avseende anläggning i lokaliseringspolitiskt
syfte av statliga industrier, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A.

1. av herrar Stefanson, Larsson i
Umeå och Löfgren, vilka ansett att utskottet
under A. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motio -

nerna I: 215 och II: 277, I: 315 samt I:
553 och 11:666 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t

dels uttala, att det statliga ekonomiska
företagsstödet i lokaliseringspolitiskt
syfte måtte kunna inriktas på de sysselsättningssvaga
områdena i östra Götaland
enligt samma grunder som fastställts
för norra stödområdet,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att efter
hörande av lokaliseringsorganen fastställa
gränserna för ett stödområde i
östra Götaland; samt

att motionen 11:662 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. av herrar Mattsson och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett att utskottet
under A. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 215 och II: 277, I: 315 samt I:
553 och II: 666 ävensom II: 662 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att efter
hörande av lokaliseringsorganen fastställa
gränserna för ett stödområde i
östra Götaland;

vid utskottets hemställan under C.

3. av herrar Stefanson, Mattsson, Börjesson
i Glömminge, Larsson i Umeå
och Löfgren, vilka ansett att utskottet
under C. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
T: 554 och II: 661, såvitt nu var i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
understryka betydelsen av att behovet
av lokaliseringsstöd i områden utanför
det norra stödområdet beaktades i pågående
utredningsarbete i lokaliseringsfrågan; vid

utskottets hemställan under D.

4. av herrar Mattsson, Börjesson i
Glömminge, Larsson i Umeå och Löf -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

gren, vilka ansett att utskottet under D.
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 554 och II: 661, såvitt nu var
i fråga, samt I: 212 och II: 278 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag rörande ett statligt servicestöd
till ett antal orter i Norrlands
inland efter de riktlinjer som reservanterna
angivit, samt

att motionerna I: 543 och II: 675 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 5.

av herr Stefanson, utan angivet yrkande; vid

utskottets hemställan under E.

6. av herrar Stefanson, Mattsson, Börjesson
i Glömminge, Larsson i Umeå
och Löfgren, vilka ansett att utskottet
under E. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:278 och 11:353 samt 1:554 och
II: 661, samtliga såvitt nu var i fråga,
måtte besluta att statliga kreditgarantier
i lokaliseringspolitiskt syfte måtte
medges för budgetåret 1966/67 intill ett
belopp av 50 miljoner kronor;

vid utskottets hemställan under K.

7. av herrar Gustaf Henry Hansson
och Lundberg, utan angivet yrkande.

Statsutskottets utlåtande nr 107

I propositionen nr 1 (bilaga 13, punkterna
C 17 och VI: 1 s. 68—72 och 214
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1966) hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att

a) till Lokaliseringsbidrag för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kr.;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att under
nämnda budgetår bevilja lokaliseringsbidrag
med högre belopp än som anvisats
på anslaget;

c) till Lokaliseringslån för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 000 kr.;

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att under
nämnda budgetår bevilja lokaliseringslån
med högre belopp än som anvisats
på anslaget.

Kungl. Maj :t hade vidare i förenämnda
proposition (bilaga 13, punkterna
G 5—C 13 och C 15—C 16, s. 63—65 samt
67 och 68) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1966/67 beräkna följande
anslag, nämligen till

a) Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 14 800 000
kr.;

b) Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 4 500 000
kr.;

c) Arbetsförmedlingen: Avlöningar

ett förslagsanslag av 72 500 000 kr.;

d) Arbetsförmedlingen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 19 000 000 kr.;

e) Allmänna beredskapsarbeten m. m.
ett reservationsanslag av 400 000 000
kr., därav förslagsvis 200 000 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen;

f) Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder
för handikappade m. fl. ett reservationsanslag
av 155 000 000 kr., därav
förslagsvis 30 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

g) Förläggningsbyggnader m. m. ett
förslagsanslag av 26 000 000 kr.;

h) Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kr.;

i) Omskolning m. m. ett förslagsanslag
av 180 000 000 kr.;

j) Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 3 000 000 kr.;

k) Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag av
18 000 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 52, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 4 mars 1966, föreslagit
riksdagen att

l) godkänna av departementschefen

Nr 21

Tisdagen den 17 maj 19(56 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

förordade riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
;

2 a) bemyndiga Kungl. Maj:t att andra
personalförteckningen för arbetsmarknadsstyrelsen
i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet föreslagits;

b) godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1966/67;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsansag
av 14 822 000 kr.;

d) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 460 000 kr.;

3 a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för arbetsförmedlingen
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
72 240 000 kr.;

d) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 18 970 000 kr.;

4) till Allmänna beredskapsarbeten
m. m. för budgetåret 1966/67 under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 000 kr., därav förslagsvis
200 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

5) till Vissa sysselsättningsfrämjande
åtgärder för handikappade m. fl. för
budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
155 000 000 kr., därav förslagsvis
30 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen
;

6) till Förläggningsbyggnader in. in.
för budgetåret 1966/67 under elfte hu -

vudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
26 000 000 kr.;

7) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet för
budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 kr.;

8) till Omskolning m. m. för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 180 000 000
kr.;

9) till Bidrag till anordnade av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000
kr.;

10) till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 18 000 000
kr.;

11 a) besluta, att en statlig institution
för utbildning och forskning i arbetsmarknadsfrågor,
benämnd institutet
för arbetsmarknadsfrågor, skulle inrättas
den 1 juli 1966 med de uppgifter
och den organisation departementschefen
förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för institutet
för arbetsmarknadsfrågor i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet föreslagits; c)

godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för institutet för
arbetsmarknadsfrågor, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1966/67;

d) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1966/
67 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 154 000 kr.;

e) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor:
Omkostnader för budgetåret

1966/67 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 70 000 kr.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, i

I: 77 av herr Johan Olsson m. fl.,
1:267 av herrar Schött och Blomqnist,

1:278 av herr Bengtson m. fl.,

I: 283 av herr Göran Karlsson,

I: 310 av herr Holmberg m. fl.,

I: 628 av fröken Mattson m. fl.,

I: 635 av herr Sundin och fru Elvy
Olsson,

I: 641 av herr Lundström m. fl.,
1:663 av herrar Werner och Adolfsson,

I: 672 av herr Arne Geijer m. fl.,

I: 673 av herr Tage Johansson m. fl.,
I: 674 av herr Carl Albert Anderson
m. fl.,

1:675 av herr Bengtson m. fl.,

1:676 av herr Holmberg m. fl.,

I: 677 av herr Lidgard och fröken
Stenberg,

I: 678 av herr Lundström m. fl.,
1:679 av herr Wanhainen m. fl.,

I: 681 av herr Paul Jansson,

1: 682 av herrar Göran Karlsson och
Larfors,

I: 683 av herr Göran Karlsson och
fröken Mattson,

1:684 av herr Stefanson m. fl., och
1:685 av herr Wallmark,
varav motionerna I: 77, I: 267, I: 278,
1:283, 1:310, 1:628, 1:635 och 1:641
väckts vid riksdagens början, samt
från andra kammaren
11:53 av herrar Nilsson i Gävle och
Jansson,

II: 112 av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

11:342 av herr Thylén m. fl.,

II: 353 av herr Hedlund m. fl.

II: 379 av herr Bohman m. fl.

11:602 av herr Ohlin m. fl.,

II: 771 av herrar Dahlgren och Boo,
II: 783 av fru Lewén-Eliasson m. fl.,
11:814 av herr Holmberg m. fl.,
11:825 av fru Ekendahl m. fl.,

II: 826 av herr Kristenson m. fl.,

II: 828 av herrar Bengtsson i Landskrona
och Johanson i Västervik,

11:829 av herr Blomkvist m. fl.,
11:830 av herr Bohman m. fl.,

i. m.

11:831 av fru Ekroth m. fl.,

II: 832 av herr Hedlund m. fl.

II: 833 av herr Martinsson,

II: 834 av herr Nordgren,

11:835 av herr Nordgren m. fl.,
11:836 av herr Ohlin m. fl.

II: 837 av herr Rask och fru Ekroth,
11:838 av herr Sterne m. fl.,

II: 839 av herr Sundelin m. fl., och
11:840 av fru Thunvall m. fl.,
varav motionerna II: 53, II: 112, II:
342, II: 353, II: 379, II: 602, II: 771 och
II: 783 väckts vid riksdagens början.

I de likalydande motionerna 1:278
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 353
(av herr Hedlund m. fl.) hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte

a) anvisa till lokaliseringsbidrag för
budgetåret 1966/67 ett förslagsanslag av
100 000 000 kr.; samt

b) medge att den sålunda förordade
anslagsökningen finansierades genom
medel från anslaget till allmänna beredskapsarbeten.

I motionen 1:283 (av herr Göran
Karlsson) hade hemställts att en översyn
av de nuvarande bestämmelserna
för erhållande av motorfordonsbidrag
gjordes, så att även elever med teoretisk
undervisning kunde bli berättigade
att erhålla sådant bidrag.

I de likalydande motionerna I: 310
(av herr Holmberg m. fl.) och 11:379
(av herr Bohman m. fl.) hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte verkställa
en empirisk undersökning av de sociologiska
verkningarna av den nuvarande
aktiva rörlighetsbefrämjande arbetsmarknadspolitiken
ävensom belysa de
ekonomiska effekterna av denna politik.

I de likalydande motionerna 1:663
(av herrar Werner och Adolfsson) och
II: 814 (av herr Holmberg m. fl.) hade
hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hem -

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Nr 24

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

ställa om åtgärder i följande avseenden,
nämligen

a) att åtgärder vidtoges för inrättande
av ett arbetsdepartement med
uppgift att handha ledningen av ekonomisk
samhällsplanering;

h) att snarast förelägga riksdagen
förslag om sådan samordning, utvidgning
och ändamålsenlig inriktning av
handikapp- och åldringsvård att partiellt
arbetsföra och äldre personer bereddes
bättre möjligheter till lämpligt
arbete;

c) att åtgärder av det slag som angivits
i denna motion vidtoges för att
tillgodose behovet av förvärvsarbete
för gifta kvinnor samt för att åstadkomma
likställdhet mellan män och
kvinnor i fråga om möjligheten att få
beredskapsarbete och kontantunderstöd
i avvaktan på fast arbete; samt

d) att ersättning för egna hem och
bostadsrättslägenheter åt personer, som
måste flytta till annan ort för att få
arbete, utginge med belopp som något
så när motsvarade det reella värdet av
den egendom vederbörande måste sälja.

I de likalydande motionerna I: 672
(av herr Arne Geijer m. fl.) och II: 825
(av fru Ekendahl m. fl.) hade hemställts
att riksdagen vid behandling av
proposition nr 52 punkt C 13 måtte besluta
att makes inkomst inte skulle ha
någon reducerande effekt på grundbidraget
i arbetsmarknadsstyrelsens utbildningsbidrag.

I de likalydande motionerna 1:673
(av herr Tage Johansson m. fl.) och
II: 826 (av herr Kristenson m. fl.) hade
hemställts att riksdagen måtte besluta

a) att statsbidrag till arbetsprövning
skulle utgå enligt det av arbetsmarknadsutredningen
framlagda förslaget,
varvid principen om full kostnadstäckning
skulle följas; samt

b) att till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 18 500 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:674
(av herr Carl Albert Anderson m. fl.)
och II: 838 (av herr Sterne m. fl.) hade
hemställts

1. att riksdagen måtte uttala sig för
att statsbidrag till arbetsprövningsverksamheten,
i anslutning till arbetsmarknadsutredningens
betänkande, borde
utgå med 100 procent enligt hittills
gällande grunder; samt

2. att erforderlig uppräkning skedde
av förslagsanslagen under punkterna 9)
och 10) i departementschefens hemställan.

I motionen II: 839 (av herr Sundelin
m. fl.) hade hemställts

2. att erforderlig uppräkning skedde
av förslagsanslagen under punkterna
9) och 10) i departementschefens hemställan.

I de likalydande motionerna 1:675
(av herr Bengtson m. fl.) och 11:832
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts
att riksdagen måtte

I. till Allmänna beredskapsarbeten
m. m. för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 360 000 000 kr. i enlighet
med vad i motionerna hade anförts;

II a) medge att statsbidraget till driften
av prövningsavdelningar inom arbetsvärden
finge utgå i enlighet med
vad arbetsmarknadsutredningen föreslagit;
samt

b) anvisa till Bidrag till driften av
verkstäder för handikappade för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln
ett förslagsanslag av 19 000 000 kr.;

III. medge

1) att utbildningsbidrag till företag
i samband med lokalisering måtte kunna
utgå även på utanför norra stödområdet
belägna orter med otillräcklig

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

tillgång på arbetstillfällen samt att dylikt
bidrag borde få utgå till företag,
som medgivits detsamma, så länge arbetsmarknadsläget
vore sådant att dylika
åtgärder vore motiverade på lokaliseringsorten;
samt

2) att flyttningsbidrag till kvalificerad
arbetskraft för flyttning till företag
inom lokaliseringsområde måtte kunna
utgå enligt de bestämmelser som gällde
för flyttningsbidrag i övrigt samt att
flyttningsbidraget måtte kunna lämnas
även i de fall då initiativet till flyttningen
tagits av arbetsförmedlingen;

IV. uttala att avvägningen mellan lokaliseringspolitiken
och den geografiska
rörlighetspolitiken borde vara sådan
att i de sysselsättningssvaga områdena
en aktiv lokaliseringspolitik i
första hand utnyttjades och rörlighetsstimulerande
åtgärder för flyttning av
arbetskraft till orter utanför hemregionen
användes först om och i den mån
lokaliseringspolitiska åtgärder inte bedömdes
möjliga inom regionen;

V. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa 1)

om skyndsamt tillsättande av utredning
för kartläggning av den s. k.
dolda arbetslösheten bland kvinnorna
och prövning av åtgärder som i ökad
utsträckning kunde främja den kvinnliga
arbetskraftens inträdande på arbetsmarknaden
;

2) att frågan om effektiviserad vidareutbildning
särskilt för mindre företagare
måtte prövas vid den fortsatta
beredningen av vuxenutbildningsfrågan; 3)

att frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna beträffande
de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna skyndsamt måtte upptas till
prövning; samt

VI. godtaga vad i motionerna hade
anförts som riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken.

I de likalydande motionerna 1:676
(av herr Holmberg m. fl.) och II: 830

(av herr Bohman m. fl.) hade hemställts
att riksdagen måtte

A. a) godkänna i motionerna intagen
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlö ningar

för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 70 440 000 kr.;

c) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 18 670 000 kr.;

B. till Omskolning m. m. för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 170 500 000
kr.;

C. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa a)

att ombudssystemet inom arbetsförmedlingen
måtte successivt avvecklas; b)

att eu undersökning angående effekten
av omskolningsverksamheten och
de rörlighetsfrämjande åtgärderna snarast
vidtoges;

c) att arbetsmarknadsstyrelsens byggande
verksamhet successivt avvecklades; D.

besluta att avgöranden om utläggande
av industribeställningar förbehölles
Kungl. Maj:t;

E. med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
om inrättande av ett institut för
arbetsmarknadsfrågor i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om att Kungl.
Maj :t till nästa års session med Nordiska
rådet måtte framlägga förslag om
ett nordiskt institut för arbetsmarknadsfrågor;
samt

F. som sin mening måtte giva till
känna vad i motionerna anförts angående
utnyttjande av investeringsfonderna.

I de likalydande motionerna 1:678
(av herr Lundström m. fl.) och 11:836
(av herr Ohlin m. fl.) hade hemställts
att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva

Tisdagen den 17 maj 1900 fm.

Nr 21

<;:$

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

till känna vad i motionerna anförts
dels om behovet av eu samordning mellan
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
och andra åtgärder som påverkade
förhållandena på arbetsmarknaden,
dels ock rörande tillämpningen av
de nya grunderna för omskolningsbidrag; 2.

i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anfördes
angående möjligheterna att anordna
kurser för uteslutande äldre arbetskraft;

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidraget
för omskolning med syfte att åstadkomma
stimulans för de gifta kvinnorna
att i ökad utsträckning förvärvsarbeta
samt iakttagande av rättvisa i bedömningen
av olika fall;

4. besluta att statsbidrag till drift
av arbetsprövningsverkstäder för handikappade
skulle utgå enligt de mer
generösa grunder som föresloges i arbetsmarknadsutredningens
förslag;

5. i anledning av förslaget under 4.
till Bidrag till driften av verkstäder för
handikappade för budgetåret 1966/67
under elfte huvudtiteln anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 1 000 000 kr. förhöjt förslagsanslag
av 19 000 000 kr.;

6. i skrivelse till Kungl. Majt giva till
känna vad i motionerna anförts angående
en liberalisering på sikt av invandringspolitiken
;

7. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att medel ställdes till förfogande
för dels intensivundersökningar med
den inriktning som angåves i motionerna
rörande effekten av omskolningsåtgärder
och rörelsestimulerande åtgärder,
dels en analys av arbetslöshetsklientelets
sammansättning; samt

8. i övrigt beakta i motionerna anförda
synpunkter.

I de likalydande motionerna 1:681
(av herr Paul Jansson) och II: 829
(av herr Blomkvist m. fl.) hade hemställts
att riksdagen för budgetåret 1966/

67 beslutade att bidrag till arbetsprövnings-
och arbetsträningsverksamheten
måtte kunna utgå med 50 % av driftunderskottet,
dock högst med 3 000 kronor
per plats och år.

I de likalydande motionerna 1:683
(av herr Göran Karlsson och fröken
Mattson) och II: 831 (av fru Ekroth
in. fl.) hade hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att den av Kungl. Maj :t tillsatta
utredningen angående omvårdnaden av
handikappade genom tilläggsdirektiv
finge i uppdrag att

1) utreda möjligheterna att göra vissa
arkivarbeten till fasta tjänster; samt

2) utreda möjligheterna att inordna
arkivarbetet såsom en speciell form av
skyddad sysselsättning under den av
primär- och sekundärkommunerna bedrivna
s. k. skyddade verksamheten.

I de likalydande motionerna I: 685
(av herr Wallmark) och 11:834 (av
herr Nordgren) hade hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Omskolning
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 165 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. beträffande avvägningen mellan lokaliseringspolitiken
och den geografiska
rörlighetspolitiken med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:675 och 11:832, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

2. beträffande frågan om samordning
mellan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
och andra åtgärder som påverkade
förhållandena på arbetsmarknaden
med avslag å motionerna 1:678
och II: 836, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

3. avslå i motionerna 1:663 och
II: 814 framställt yrkande om inrättande
av ett arbetsdepartement;

4. beträffande frågan om fördelningen
av kostnaderna för den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten mellan sta -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

ten och kommunerna med avslag å motionerna
I: 675 och II: 832, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

5. beträffande undersökningar rörande
effekten av omskolningsverksamheten
och de rörlighetsfrämjande åtgärderna
i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:310 och
11:379, 1:676 och 11:830 samt 1:678
och 11:836, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört; 6.

beträffande analys av arbetslöshetsklientelets
sammansättning med avslag
å motionerna 1:678 och 11:836,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

7. beträffande undersökningar av den
dolda arbetslösheten bland kvinnorna
med avslag å motionerna 1:628 och
II: 783 samt I: 675 och II: 832, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

8. besluta att motionen II: 53 beträffande
åtgärder för att främja anslutningen
till Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

9. beträffande ombudssystemet inom
arbetsförmedlingen med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 676 och II: 830, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

10. beträffande utgivande av resekostnadsersättning
och traktamenten
till besökande vid arbetsförmedlingen
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 679
och 11:840 godkänna vad utskottet anfört
;

11. beträffande utbildning och fortbildning
av företagare i anledning av
motionerna I: 675 och II: 832, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört; 12.

beträffande tillämpningen av de
nya grunderna för omskolningsbidrag

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 678
och II: 836, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

13. beträffande bidrag till utbildningsverksamhet
i samband med lokalisering
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1: 675 och II: 832, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

14. beträffande utbildningsbidragens
storlek med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 833
godkänna vad utskottet anfört;

15. beträffande inverkan av makes
inkomst på grundbidraget i utbildningsbidraget
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 672 och II: 825 godkänna vad utskottet
anfört;

16. beträffande översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidrag
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 678 och II: 836, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

17. beträffande bidrag för flyttning
till företag inom lokaliseringsområde
med avslag å motionerna 1:675 och
II: 832, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

18. beträffande flyttningsbidrag till
personer som tillträdde sin första anställning
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionen
1:677 godkänna vad utskottet anfört;

19. besluta att motionerna 1:641 och
11:602 beträffande informationen om
yrken och utbildningsvägar icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

20. beträffande utredning om åtgärder
för att främja kvinnornas möjligheter
till förvärvsarbete med avslag å
motionerna I: 635 och II: 771 samt
1:675 och 11:832, de båda sistnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

21. beträffande åtgärder för att tillgodose
behovet av förvärvsarbete för
gifta kvinnor med avslag å motionerna

Tisdagen den 17 maj 19(i0 fm.

Nr 21

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. m.

I: 663 och II: 814, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

22. beträffande utredning om kontakterna
mellan arbetsförmedling och
de latent arbetslösa kvinnorna med avslag
å motionerna 1:628 och 11:783,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

23. beträffande yrkesutbildning för
iildre arbetskraft med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:678 och 11:836, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 24.

beträffande bidrag till arbetsprövningsverksamheten
i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt i anledning
av motionerna I: 673 och II: 826, I: 674
och 11:838, 1:675 och 11:832, 1:678
och 11:836, 1:681 och 11:829 samt
II: 839, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 25.

beträffande bidrag till arbetströningsverksamheten
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
I: 681 och II: 829, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 26.

beträffande bidrag till driften av
verkstäder för handikappade med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med
avslag å motionen II: 828 godkänna vad
utskottet anfört;

27. beträffande arkivarbete i anledning
av motionerna 1:683 och 11:831
i skrivelse till Kungl. Mai d giva till känna
vad utskottet anfört;

28. beträffande kompletterande lån
till näringshjälp i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
I: 682 och II: 837, såvitt nu var i
fråga, i skrivelse till Kungl. Majd giva
till känna vad utskottet anfört;

29. beträffande komplettering av näringshjälpens
maximibelopp till invalidbil
med lån med avslag å motionerna
I: 682 och II: 837, såvitt nu var i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj d giva
till känna vad utskottet anfört;

30. beträffande översyn av bestämmelserna
för erhållande av motorfordonsbidrag
i anledning av motionen
1:283 i skrivelse till Kungl. Maj d giva
till känna vad utskottet anfört;

31. beträffande samordning in. in. av
handikapp- och åldringsvård med avslag
å motionerna I: 663 och II: 814,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

32. beträffande invandringspolitiken
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1:678
och 11:836, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

33. beträffande kurser i svensk samhällskunskap
för utländsk arbetskraft
med avslag å motionerna 1:267 och
II: 342 i skrivelse till Kungl. Maj d giva
till känna vad utskottet anfört;

34. besluta att motionerna I: 676 och
II: 830, såvitt de avsåge investeringsfondernas
utnyttjande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

35. beträffande industribeställningar
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 676
och 11:830, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

36. beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med
avslag å motionerna 1:676 och 11:830,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

37. beträffande riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
till den del de ej
blivit under punkterna 1.—36. särskilt
berörda med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å i förevarande
sammanhang behandlade motioner,
till den del de ej blivit under nämnda
punkter särskilt berörda, godkänna vad
utskottet anfört;

38. bemyndiga Kungl. Maj d att ändra
personalförteckningen för arbetsmarknadsstyrelsen
enligt vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

39. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för arbetsmark -

3 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr Vt

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

nadsstyrelsen, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67;

40. till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 14 822 000 kr.;

41. till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 460 000
kr.;

42. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för arbetsförmedlingen
enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

43. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 676 och II: 830, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1966/67;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 72 240 000 kr.;

c) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 18 970 000 kr.;

44. beträffande stöd till uppförande
av lokaler för industri-, hantverks- och
serviceföretag med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:77 och 11:112 samt 1:684
och II: 835 godkänna vad utskottet anfört
;

45. beträffande inlösen av egnahem
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 663
och 11:814, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

46. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 675 och II: 832, såvitt nu var i fråga,
till Allmänna beredskapsarbeten in. m.
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 400 000 000 kr.,

därav förslagsvis 200 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

47. till Vissa sysselsättningsfrämjande
åtgärder för handikappade m. fl. för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 155 000 000 kr., därav
förslagsvis 30 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

48. till Förläggningsbyggnader in. in.
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 26 000 000 kr.;

49. till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 kr.;

50. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 676 och II: 830, såvitt nu var i fråga,
samt motionerna 1:685 och 11:834 till
Omskolning m. m. för budgetåret 1966/
67 på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
180 000 000 kr.;

51. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:674 och 11:838 samt 11:839, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade för budgetåret 1966/
67 på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kr.;

52. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 673 och II: 826,
1:674 och 11:838, 1:675 och 11:832,
1:678 och 11:836 samt 11:839, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till driften av verkstäder för
handikappade för budgetåret 1966/67
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
18 500 000 kr.;

53. besluta att motionerna 1:628 och
II: 783 beträffande möjligheterna till regelmässig
redovisning av utvecklingen
av lokaliseringsstödet samt den nyanställda
arbetskraftens fördelning icke

Nr 21

Tisdagen den 17 niuj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliserinuspolitiken, m. in.

matte föranleda någon riksdagens åtgärd; Öl.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

!: 278 och II: 353, såvitt nu var i fråga,
till Lokaliseringsbidrag för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kr.;

55. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

1: 278 och II: 353, såvitt nu var i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret
1966/67 bevilja lokaliserings bidrag

med högre belopp än som anvisats
på anslaget;

56. till Lokaliseringslån för budgetåret
1966/67 på kapitalbudgeten under
fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 100 000 000 kr.;

57. bemyndiga Kungl. Maj :t att under
budgetåret 1966/67 bevilja lokaliseringslån
med högre belopp än som anvisats
på anslaget;

58. besluta att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den del
de ej blivit under punkterna 1.—57.
särskilt berörda eller behandlade i annat
utskottsutlåtande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

59. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna
I: 676 och II: 830, såvitt nu var i fråga,

a) besluta, att en statlig institution
för utbildning och forskning i arbetsmarknadsfrågor,
benämnd institutet för
arbetsmarknadsfrågor, skulle inrättas
den 1 juli 1966 med de uppgifter och
den organisation som förordats i statsrådsprotokollet; b)

bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
förordats fastställa personalförteckning
för institutet för arbetsmarknadsfrågor;

c) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för institutet för
arbetsmarknadsfrågor, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1966/67;

d) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1966/
67 på driftbudgeten under åttonde hu -

vudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
154 000 kr.;

e) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor:
Omkostnader för budgetåret

1966/67 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
70 000 kr.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1) beträffande målsättningen för arbetsmarknadspolitiken av

fröken Andersson, herrar Per Jacobsson,
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Wirtén och
Bohman, fröken Elmén, herrar Larsson
i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo samt
fröken Ljungberg, vilka ansett att det
stycke i utskottets yttrande på s. 13,
som började med »Utskottet finner» och
slutade med »arbetsmarknadspolitiska
åtgärder», bort ha i reservationen angiven
lydelse;

2) beträffande låglönenäringarnas
problem

av fröken Andersson, herrar Per Jacobsson,
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Wirtén och
Bohman, fröken Elmén, herrar Larsson
i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo
samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att det stycke i utskottets
yttrande, som på s. 14 började med
»Enligt utskottets» och på s. 15 slutade
med »berörda företagen», bort ersättas
med text av i denna reservation
angiven lydelse;

3) beträffande avvägningen mellan
lokaliseringspolitiken och den geografiska
rörlighetspolitiken

av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett att utskottet
under 1. bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande avvägningen
mellan lokaliseringspolitiken och den
geografiska rörlighetspolitiken i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, ni. m.

bifall till motionerna I: 675 och II: 832,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

4) beträffande fördelningen av kostnaderna
för den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten

av herrar Per Jacobsson, Bengtson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman och Wirtén,
fröken Elmén samt herrar Larsson
i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo, vilka
ansett att utskottet under 4. bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
frågan om fördelningen av kostnaderna
för den arbetsmarknadspolitiska verksamheten
mellan staten och kommunerna
med bifall till motionerna I: 675
och 11:832, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad dessa reservanter anfört;

5) beträffande ombudssystemet inom
arbetsförmedlingen

av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet under 9.
bort hemställa, att riksdagen måtte beträffande
ombudssystemet inom arbetsförmedlingen
med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 676 och II: 830, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört; 6)

beträffande tolkningen av begreppet
risk för arbetslöshet

av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att det stycke i utskottets
utlåtande, som på s. 22 började
med »Enligt utskottets» och på
s. 23 slutade med »till förslaget», bort ha
i reservationen angiven lydelse;

7) beträffande tillämpning av begreppet
risk för arbetslöshet på låglöneföretag a)

»Beträffande de» och slutade med »utskottet
tillstyrkt», bort ha i denna reservation
angiven lydelse;

b) av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att det avsnitt av utskottets
yttrande på s. 23, som började
med »Beträffande de» och slutade med
»inom låglönebranscher», bort ha av
dessa reservanter angiven lydelse;

8) beträffande antalet elever i bristyrkesutbildning av

fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att det stycke i utskottets
yttrande på s. 25, som började
med »Det är» och slutade med »3 000
personer», bort utgå;

9) beträffande bidrag till utbildningsverksamhet
i samband med lokalisering av

herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett att utskottet
under 13. bort hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bidrag till
utbildningsverksamhet i samband med
lokalisering i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:675 och 11:832, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

10) beträffande översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidrag a)

av herrar Per Jacobsson, Bengtson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman och Wirtén,
fröken Elmén samt herrar Larsson
i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo,
vilka ansett att utskottet under 16. bort
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
översyn av inkomstprövningsreglerna
för grundbidrag i anledning av
motionerna I: 678 och II: 836, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad i denna reservation
anförts;

b) av fröken Olsson, utan angivet yrkande; -

Tisdagen den 17 maj 11)00 fm.

Nr 24

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in.
11) beträffande flyttningsbidrag till

personer i arbete

av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedeniiset och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett att det
stycke i utskottets yttrande på s. 28,
som började med »Med erinran» och
slutade med »i propositionen», bort ha
i reservationen angiven lydelse;

12) beträffande bidrag för flyttning
till företag inom lokaliseringsområde

av herrar Per Jacobsson, Bengtson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman och Wirtén,
fröken Elmén samt herrar Larsson
i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo, vilka
ansett att utskottet under 17. bort
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bidrag för flyttning till företag inom
lokaliseringsområde i anledning av
motionerna I: 675 och II: 832, såvitt nu
var i fråga, medgiva att bidrag måtte
kunna lämnas även i de fall då initiativet
till flyttningen tagits av arbetsförmedlingen; 13)

beträffande aktiveringsarbetet för
inte yrkesverksamma kvinnor

av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att det stycke i utskottets
yttrande på s. 30, som började
med »På innehavarna» och slutade med
»äldre arbetskraft», bort utgå;

14) beträffande åtgärder för att främja
kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete av

fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att det avsnitt i utskottets
yttrande, som på s. 30 började
med »Med anledning» och på s. 31 slutade
med »alltså motionerna», bort ha i
denna reservation angiven lydelse;

15) beträffande beskattningsinstrumentets
utnyttjande i lokaliseringspolitiskt
syfte

av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, utan angivet yrkande;

16) beträffande beredskapsarbetenas
förläggning

av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett att det stycke
i utskottets yttrande på s. 35, som började
med »I fråga» och slutade med »utskottet
motionerna», bort ha av dessa
reservanter angiven lydelse;

17) beträffande investeringsfondernas
utnyttjande

av herr Wallmark, utan angivet yrkande; 18)

beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet

av fröken Andersson, herrar Per Jacobsson,
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Wirtén och
Bohman, fröken Elmén, herrar Larsson
i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo samt
fröken Ljungberg, vilka ansett att utskottet
under 36. bort hemställa, att
riksdagen måtte beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:676
och II: 830, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

19) beträffande utbyggnaden av och
anslag till arbetsförmedlingen

av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet under
43. bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:676
och II: 830, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för arbetsförmedlingen att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 70 440 000 kr.;

c) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 18 670 000 kr.;

20) beträffande anslag till allmänna
beredskapsarbeten

av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafs -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1906 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

son, Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett att utskottei
under 46. bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1: 675 och II: 832, såvitt nu var i fråga,
till Allmänna beredskapsarbeten m. in.
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 360 000 000 kr., därav
förslagsvis 180 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

21) beträffande företagsutbildnjngen
och bristyrkesutbildningens omfattning
samt anslag till omskolning

av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet under 50.
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:t förslag samt
med bifall till motionerna 1:676 och
II: 830, såvitt nu var i fråga, samt motionerna
I: 685 och II: 834 till Omskolning
m. in. för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 155 500 000
kr.;

22) beträffande anslag till lokaliseringsbidrag av

herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka under förutsättning
av bifall till reservationen 20) ansett
att utskottet under 54. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 278 och II: 353, såvitt
nu var i fråga, till Lokaliseringsbidrag
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 000 kr.;

23) beträffande institutet för arbetsmarknadsfrågor av

fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet under 59.
bort hemställa, att riksdagen måtte med
avslag å Kungl. Maj :ts förslag om inrättande
av ett institut för arbetsmarknadsfrågor
samt med bifall till motionerna
1:676 och 11:830, såvitt nu var

i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att Kungl. Maj :t till nästa års session
med Nordiska rådet måtte framlägga
förslag om ett nordiskt institut
för arbetsmarknadsfrågor.

Särgkillt yttiamle

beträffande kvinnornas möjligheter
till förvärvsarbete

av herrar Per Jacobsson, Nyman och
Wirtén, fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Skellefteå och Mundebo.

Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Ilerr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det bankoutskottsutlätande
nr 27 son: vi nu skall behandla
har ju avgnits med anledning av motioner
som behandlar riktlinjerna för
lokaliseringspolitiken och olika lokaliseringspolitiska
åtgärder. Till utskottets
utlåtande har fogats en del reservationer,
vilka jag nu närmast vill beröra.

Från folkpartiets sida har vi reserverat
oss på en del punkter med anledning
av behandlingen av våra likalydande
motioner 1:554 och 11:661. I
inledningen till dessa motioner sägs
följande:

»Samhällets lokaliseringspolitik har
till syfte att främja effektivast möjliga
utnyttjande av samhällets resurser och
att tillgodose den enskildes krav på
valmöjligheter i fråga om bostadsort.
Lokaliseringspolitiken är att se som ett
medel i en flexibel arbetsmarknadspolitik.
Sålunda bör lokaliseringspolitiska
åtgärder i första hand utnyttjas i områden
med arbetskraftsöverskott för att
häva sysselsättningssvårigheterna.»

Reservationen nr 1 har samband med
reservationen nr 3. Av någon teknisk
orsak har de blivit skilda, fastän yrkandena
praktiskt taget går ut på samma
sak.

Utskottsmajoriteten har avstyrkt motionerna
i dessa stycken och säger att
det inte är motiverat att de av motionärerna
angivna områdena i östra Götaland
blir jämställda i fråga om lo -

Tisdagen den 17 maj 19(5(5 fn\.

Nr 21

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

kaliseringsstöd med de delar av landet
som ingår i norra stödområdet. I fortsättningen
anför utskottet att »det får
anses självklart att vederbörande instanser,
länsstyrelserna och planeringsråden
lika väl som arbetsmarknadsstyrelsen
och lokaliseringsberedningen, beaktar
denna aspelct av lokaliseringsproblematiken».

Detta är i och för sig gott och väl, och
det finns väl ingen anledning att misstänka
att dessa organ på något sätt
skulle lägga hinder i vägen för att få
till stånd en vettig lösning av dessa
frågor. Men vi reservanter anser att
den skrivning som utskottet har presterat
i detta sammanhang inte är tillfredsställande.
Vi vill ha mera klart utsagt
vad vi vill. Beträffande östra Götaland
gäller att där föreligger stora sysselsättningssvårigheter
i vissa områden
och att problemen där är likartade med
dem i norra stödområdet. Det bör därför
ges samma möjligheter att få stöd
för att bygga upp företag på sådana
orter som har sysselsättningssvårigheter
eller där det av andra orsaker kan
anses önskvärt med en lokalisering.

I reservationen nr 3 har vi begärt
en särskild skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran att behovet av lokaliseringsstöd
utanför norra stödområdet
beaktas i det pågående utredningsarbetet.
Detta är ju en ganska rimlig begäran
och borde därför kunna uppfyllas.
Alla är medvetna om att det har uppstått
svårigheter och att det också kommer
att uppstå svårigheter på andra
orter än de för vilka lokaliseringsstöd
har avsetts i första hand.

Reservationen nr 4 avser statligt servicestöd
till ett antal orter i Norrlands
inland. Här begär reservanterna också
en skrivelse. Utskottsmajoriteten har
inte velat gå med härpå trots att det
förra året tillstyrkte en utredning. Den
förklarar att frågan på grund av utskottets
ställningstagande förra året blivit
föremål för uppmärksamhet från såväl
planeringsråden som lokaliserings -

beredningen. Man framhåller att planeringsråden
närmare borde överväga
glesbygdsbefolkningens speciella situation
och framlägga härav föranledda
förslag.

Detta är gott och väl och man har
all anledning att vara tacksam för utskottets
uttalande. Men det är inte bara
fråga om att saken skall uppmärksammas,
utan man måste så snart som möjligt
vidta åtgärder, så att man inte riskerar
att få en alltför stark utflyttning.

I fråga om Norrlands inland giiller
det framför allt centralorterna i skogsområdena,
där människorna huvudsakligen
är sysselsatta med arbete i skogen.
Blir det här en alltför stor uttunning
riskerar man att bli utan den arbetskraft
som är absolut erforderlig för
skogsdrivningar och för att över huvud
taget få produkterna ned till kusten
och förädlingsindustrierna där. Jag
tror att det skulle bli utomordentligt
besvärligt, om det bleve en så stor uttunning
att man måste försöka få upp
människor till dessa områden för utförandet
av de absolut nödvändiga arbetena.
Sedan människorna en gång
flyttat från dessa trakter är det mycket
svårt att få andra att flytta dit.

Beträffande dessa områden hjälper
det inte att det pågår ett fortsatt forskningsarbete
rörande glesbygdsproblematiken,
såsom utskottet talar om. Det
är bra att ett sådant arbete pågår, och
det är också bra att det görs undersökningar,
men dessa frågor är brådskande,
och man måste därför mycket
snabbt lämna ett sådant stöd att samhällena
där uppe kan ge sina invånare
en service som någorlunda motsvarar
den som andra samhällen i landet lämnar.
Visserligen påpekar utskottsmajoriteten
att skatteutjiimningen ger vissa
möjligheter härvidlag, men detta är väl
ändå inte till fyllest. Det blir i varje
fall inte en skatteutjämning i sådan
utsträckning, att de små kommunerna
som har ett rätt dåligt skatteunderlag
får en så stor kompensation att de kan

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

kosta på sig tillräckliga serviceanordningar.

För att undvika missförstånd vill jag
säga att jag inte här talar för tillskapandet
av serviceanordningar och andra
ting, som med konstlade medel håller
människorna kvar vid en ort, eller
för att man genom statligt stöd skall
hindra en naturlig folkomflyttning. Vad
jag syftar till är en kommunal service
på ifrågavarande skogsorter som gör att
vi får behålla de människor som samhället
är beroende av för vissa arbeten
som måste utföras där.

I reservationen nr 6 till bankoutskottets
utlåtande har vi begärt att det statliga
lokaliseringsstödet skall kompletteras
med kreditgarantier intill ett belopp
av 50 miljoner kronor. Som vi
framhåller i vår motion anser vi att det
stöd som nu ges i och för sig är mycket
värdefullt men att det bör kompletteras
med kreditgarantier. I vissa lägen
kan man nämligen bli beroende av
ytterligare kapitaltillskott utöver det
som inrymmes i lokaliseringsstödet. Utskottsmajoriteten
skriver att det inte
synes lämpligt med tre stödformer, men
någon som helst motivering varför utskottet
anser detta olämpligt anföres
inte. Vi har velat ha denna möjlighet
med kreditgarantier för att på ett smidigt
sätt kunna tillgodose kapitalbehovet
för sådana lokaliseringsobjekt som
samhället anser nödvändiga och som
behöver få samhälleligt stöd.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till reservationerna
nr 1, 3, 4 och 6 till bankoutskottets utlåtande.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! De motioner som behandlas
i bankoutskottets förevarande
utlåtande har tidigare debatterats här
i riksdagen och är vad vi brukar kalla
för gamla bekanta. Men detta hindrar
inte att motiven och skälen för yrkandena
i motionerna enligt vår mening
är mycket starka.

Jag vill först beröra motionerna från
sydöstra Sverige. Yrkandena är därvidlag
inte preciserade, vad gränserna beträffar,
utan vi föreslår bara att den
statliga lokaliseringspolitiken i östra
Götaland skall byggas ut, eftersom den
landsdelens struktur i stora stycken
kan jämföras med de områden i Norrland
som nu erhåller sådant statligt
stöd. Detta yrkande gör vi i första hand
i motionerna I: 215 och II: 277, där jag
själv tillhör undertecknarna. Det har
emellertid väckts flera andra motioner,
t. ex. I: 553 och II: 666 samt I: 315 och
en speciell gotlandsmotion II: 662 som
syftar till att på Gotland införa samma
bestämmelser för lokaliseringsverksamheten
som man har i det norra stödområdet.

Det är enligt vår mening mycket berättigade
yrkanden som ställes i dessa
motioner. I första hand är det Öland
och Gotland samt vissa delar av östra
Götalands fastland som borde få stöd
genom den statliga lokaliseringspolitiken
på samma sätt som vi tidigare har
beslutat om för det norra stödområdet.

Vi har också yrkat på att Kungl.
Maj:t skall ange inom vilka gränser lokaliseringsorganen
skulle kunna ge detta
stöd. Vi har skrivit att Kungl. Maj:t
efter hörande av dessa organ skulle
kunna dra upp gränserna. Vad beträffar
Öland och Gotland är ju gränsdragningen
ganska enkel, men den skulle
inte heller bli alltför svår på fastlandet,
eftersom man där har kommunblock,
som alldeles särskilt behöver en
förstärkning i sitt svaga näringsliv.

Länsstyrelserna i Kalmar och Visby
har i sina remissyttranden mycket
starkt understrukit vad vi har yrkat i
motionerna. Yttrandet från länsstyrelsen
i Kalmar ger enligt min mening
en mycket utförlig och realistisk beskrivning
av förhållandena inom Kalmar
län — det är ett mycket bra remissyttrande.

Nedgången i befolkningstalen i dessa
områden är ganska stor i jämförelse

Tisdagen den 17 maj 19(>0 fm.

Nr 21

7:i

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, ni. m.

med förhållandena i landet i dess helhet,
såsom också framgår av det i utskottsutlåtandet
intagna remissyttrandet
från Kalmar län, och motiverar ett
lokaliseringsstöd. Man vill inte enbart
motivera stödet med att det kan förefinnas
en viss brist på försörjningsmöjligheter.
Yttrandet bör också kunna ses
så, att man vill förhindra en alltför
stor avfolkning och upprätthålla ett näringsliv
som är nödvändigt för en viss
befolkningsmängd.

Aktuella rapporter från den industriella
sidan i Kalmar län ger också
anledning till uppmärksamhet. En hel
del produktionsenheter inom industrien
i Kalmar län är faktiskt i farozonen.
Vad man först tänker på är tändsticksindustrien.
Vi vet med nästan hundraprocentig
säkerhet att flera produktionsenheter
inom denna industri kommer
att läggas ned. Det finns också enheter
inom massaindustrien vilkas fortbestånd
är mycket osäkert. Det är även
mycket svårt att tänka sig att sockerindustrien
skulle kunna vara kvar, om
jordbruksministern skall genomföra de
intentioner som framgår av hans resonemang
om den kommande jordbrukspolitiken.

Sysselsättningen för den kvinnliga
arbetskraften inom Kalmar län behöver
också få en stimulans. Det är nog
ett av de län där kvinnorna har mycket
små möjligheter att få sysselsättning
inom industrien.

I det norra stödområdet har turismen
fått ett stöd. Det skulle behövas
också på Gotland och på Öland. Resurserna
för att ta emot turister behöver
byggas ut, men det är svårt att finna
enskilda företagare som kan satsa på
en utbyggnad härvidlag i erforderlig
utsträckning. Med anledning därav har
Kalmar läns södra landsting beslutat
göra en framställning till Kungl. Maj:t,
huruvida inte åtminstone något stöd
skulle kunna ges åt turismen. Såvitt jag
vet har regeringen inte funnit att framställningen
bör föranleda någon åtgärd.

Utskottsmajoriteten förklarar att på
grund av att det gått så kort tid sedan
beslut i frågan fattades vill utskottsmajoriteten
inte nu ta ställning till de
väckta motionerna. Denna formulering
kan väl på sätt och vis anses innebära
ett löfte, att sedan litet längre tid förflutit
skulle man vara beredd att fundera
på dessa saker, vilket skulle ge
vår motivering ett visst stöd.

Det heter i utskottsutlåtandet att utskottet
icke anser det motiverat »att de
av motionärerna angivna områdena i
östra Götaland blir jämställda i fråga
om lokaliseringsstöd med de delar av
landet som ingår i norra stödområdet».
Därefter uttalar utskottet: »Utskottet
förutsätter vid detta ställningstagande
att Kungl. Maj:t även fortsättningsvis
— i enlighet med bl. a. vad som anförts
i årets statsverksproposition — beaktar
de behov av lokaliseringsstöd som kan
föreligga även utanför norra stödområdet.
» Yi får hoppas att formuleringarna
i statsverkspropositionen, vilka
utskottsmajoriteten väl ändå gjort en
liten inteckning i, skall kunna medge
att stöd ges till detta område.

Jag vill i anledning av vad herr Larsson
i Umeå sade, lämna en förklaring
till att det inte skett en sammanskrivning
i fråga om reservationerna nr 1
och nr 2. Orsaken är att gotlänningarnas
motion kom emellan. Jag anser för
min del att denna motion är välmotiverad
och har därför yrkat bifall till
den, men av tekniska skäl gick det inte
att avge eu reservation, utan det måste
bli en uppdelning på två.

Om reservationen nr 3, vari föreslås
att lokaliseringsstöd skall kunna förekomma
även utanför det norra stödområdets
gränser, är inte mycket att
säga. Den sammanfaller i stort sett med
de båda föregående reservationerna och
med det avsnitt i statsverkspropositionen
som omnämns i utlåtandet. Reservationen
täcker väl också i någon mån
yrkandena i motionen 11:279 av herr
Jonasson och motionen 11:512 av fru

3* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Hörnlund och herr Carlstein. Det är naturligtvis
inte bara östra Götaland som
behöver stöd utan även andra områden
— det statliga lokaliseringsstödet
fördelas på ett rättvist sätt över landet
till sådana områden som kan anses skäligt.

Inte heller om servicestödet till glesbygderna
i Norrland skall jag säga
många ord — herr Larsson i Umeå har
redan behandlat frågan. I fjol stannade
kamrarna i skiljaktiga beslut på denna
punkt. Detta vill jag tyda så att vad
som har yrkats i motionerna beträffande
möjlighet för dessa stora norrlandsområden
att upprätthålla servicen för
befolkningen är mycket starkt motiverat.
Jag är personligen inte insatt i de
faktiska förhållandena, men jag har
inte svårt att föreställa mig att det i
synnerhet i dessa avfolkningstider måste
vara mycket svårt att upprätthålla
serviceverksamheten i tillräcklig omfattning,
varför det kan vara skäligt
att lämna bidrag härtill.

Vi räknar alla med att befolkningen
i olika områden av vårt land har rätt
till viss service, och man borde därför
om balansen blir för ojämn hjälpa till
med ett stöd i de fall där detta behövs.
Jag vill liksom herr Larsson i Umeå
inte kräva att man under alla förhållanden
skall upprätthålla serviceanordningar
för att konservera ett befolkningsunderlag,
som inte är motiverat.
Men det finns ändå mycket som kan
göras innan man når den punkten.

När det gäller reservation nr 6, som
syftar till att få till stånd kreditgarantier
i lokaliseringspolitiskt syfte, har
utskottsmajoriteten som herr Larsson i
Umeå redan påpekat skrivit, att den
inte vill dela upp stödet på tre olika
former. Jag förstår dock inte anledningen
till denna inställning. Om stödet
uppdelas på två eller tre olika former
kan väl inte förorsaka några särskilda
bekymmer i detta sammanhang.
Huvudsaken är att de verkar för sitt
ändamål och att de blir effektiva.

Det har också från många håll framhållits
att man är mera angelägen om
ett kreditstöd än om rena lokaliseringsbidrag.
Klarar man sig med ett kreditstöd,
är väl detta också ett tecken på
att företaget i fråga har en viss styrka.
De som måste tillgripa lokaliseringsbidrag
för att kunna starta sin verksamhet
torde inte från början ha ett lika
starkt utgångsläge som de som är beredda
att klara sig enbart med kreditgarantier.

Mycket skulle kunna sägas i detta
sammanhang, och jag skulle kunna relatera
mera om hur förhållandena är
i östra Götaland, men jag avstår från
detta med hänsyn till att det bär lämnats
så mycket siffror härom i utskottsutlåtandet
och i remissyttrandet från
länsstyrelsen i Kalmar län. Vi har också
fått ett särskilt yttrande från representanter
för den fackliga centralorganisationen
i Kalmar län, i vilket det betonas
att något bör göras för detta område.
Man framhåller vidare i detta yttrande
att det, om inget kan göras för
länet i stort, i varje fall bör göras något
för öarna Öland och Gotland.

Jag skall, herr talman, sluta med att
yrka bifall till reservationerna 2, 3, 4
och 6.

I detta anförande instämde herr
Krönmark (h) och fru Torbrink (s).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
behandlar lokaliseringspolitiken
och ett flertal motioner i ärendet,
som syftar till ändringar och — som
motionärerna förvisso hoppas — förbättringar
i de utformade bestämmelserna
för lokaliseringspolitiken.

Riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
m. m. antogs av riksdagen år
1964. Beslutet siktade till en utbyggnad
av de statliga insatserna för att stödja
en för samhällsutvecklingen gynnsam
lokalisering av näringslivet. I detta syfte
skall under fem år från och med
innevarande budgetår 1965/66 en för -

Tisdagen den 17 maj 1960 fin.

Nr 24

söksverksamhet äga rum. Till denna har
anslagits 300 miljoner kronor i investeringsbidrag
och 500 miljoner kronor för
lån. Om detta beslut var vi i stort sett
eniga här i riksdagen, och till dess resultat
sätter vi inom näringslivet stora
förhoppningar. Med tanke på den korta
tid som har förflutit är det, i varje fall
enligt vår mening i högerpartiet, ännu
för tidigt att dra bestämda slutsatser om
resultaten. Det är önskvärt, att större
erfarenhet vinns, innan man föreslår
några omfattande ändringar i de nuvarande
riktlinjerna.

Vi kan med tillfredsställelse konstatera
att de hittills vidtagna statliga åtgärderna
för åstadkommande av ökad
industriell verksamhet i norra stödområdet
har varit av betydande omfattning
och med några få undantag, efter
vad vi hittills kunnat bedöma, slagit väl
ut. Den aktivitet som präglar den nuvarande
lokaliseringsverksamheten talar
enligt vår uppfattning för en fortsatt
snabb utbyggnad och breddning av näringslivet
i dessa områden, ja, herr
statsråd, även i de områden som ligger
utanför stödområdet, om, som det heter,
»särskilda skäl därtill föreligga».

Helt naturligt kan inom näringslivet
sådana situationer föreligga också utanför
det angivna stödområdet, t. ex. i
Värmland, på Gotland eller i andra områden,
att vägande skäl talar för lokaliseringsstöd.
Om så är fallet, synes det
mig att ansökningar från sådana områden
bör prövas på samma grunder
som övriga ansökningar. Denna möjlighet
att gå över de geografiska gränserna
finns redan nu i bestämmelserna. Vi har
därför inte ansett det angeläget att för
tillfället föreslå någon ändring på den
punkten. Utskottet erinrar också om att
departementschefen understryker att orter,
som ligger inom en region utanför
stödområdet, inte till följd därav är undandragna
möjligheten till lokaliseringspolitiska
åtgärder.

I några motionspar tar man upp ett
förslag om vidgad statlig verksamhet.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

ir Under förutsättning att man därmed
;- menar att till stödområdet skall förlägir
gas eller förflyttas lönsamma statliga

It affärsdrivande verk, vilkas verksamhet

;- och produktion normalt bör sortera una
der staten, finner vi naturligtvis detta
a tillfredsställande. Jag skulle gärna se
11 att staten föregick med gott exempel geu
nom åt! flytta ut en del verk till dessa
n lokaliseringsområden, förslagsvis mynte
verket, som ju så småningom skall lämr
na Stockholm. Däremot kan vi från vårt
i- håll givetvis inte med tillfredsställelse
se att staten eventuellt bygger ut en
verksamhet som med hjälp av statliga
p subventioner bereds möjligheter att konkurrera
på fördelaktigare grunder med
det befintliga enskilda näringslivet,
t- På en punkt kan vi redan nu konstar
tera att den pågående försöksverksamil
heten inte synes helt nöjaktig; jag tänl-
ker på dess följder för befolkningen i
ir glesbygderna.

Detta har påtalats i motioner föregående
år, och det har upprepats i ett
T flertal motioner i år, bl. a. i motion nr
T 543, som är väckt i första kammaren av
r> herr Isacson m. fl., och motion nr 675
av herr Petersson m. fl. i denna kamit
in are.

i- Faktum är att regioner med omfattani
de glesbygdsområden alltjämt drabbas
i- av glesbygdens stora olägenheter däri-
igenom att samhällsservice och kultu*t
rell service ställer stora krav på komi-
munens eller landstingets samtliga skatr
tebetalare. Åtgärder som vidtas för att
;- underlätta villkoren för befolkningen i
a glesbygderna är alltså ett stöd inte bara
r åt kommuner med glesbygd utan åt hela
r län och landsdelar.

11 Högerpartiet har tidigare framhållit

* att frågan om en differentiering av
bl. a. bensinskatterna, så att drivme r

delskostnaderna utjämnas mellan olika
delar av landet, bör prövas i samband

• med beslut om en allmän lättnad i beskattningen
av näringslivet. För Norr t

lands glesbygder, där enligt vår upp1.
fattning bilen är ett oundgängligt kom -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

munikationsmedel och där avstånden är
betydande, är en dylik åtgärd av stort
värde.

En översyn av företagsbeskattningen
bör enligt vår mening också ske, så att
man skulle kunna få en rättvisare fördelning
av kommunalskatten bl. a. mellan
produktions- och huvudkontorskommunerna.
En rättvisare kommunal
skattefördelning kommer att innebära
ökade resurser för några av våra glesbygdskommuner
och ge dem ökade möjligheter
att bygga ut servicen åt sina
invånare.

Självfallet hoppas vi också på en utbyggnad
av turistnäringen, och därvidlag
har ju vissa insatser redan gjorts.

•lag skulle vilja understryka vikten av
att de lokaliseringspolitiska organen
beaktar glesbvgdsfrågorna. Problemen
kommer inte att försvinna efter hand
genom att glesbygderna avfolkas. Det
kommer alltjämt och måste alltjämt i
dessa områden finnas folk, som ägnar
sig åt jordbruks- och skogsbruksnäringarna.
Därför är det angeläget att man
gör någonting åt dessa problem.

Det är inte troligt att de åtgärder som
kan behöva vidtagas ryms inom den beslutade
lokaliseringspolitiken eller över
huvud taget kan inrymmas i ett lokaliseringspolitiskt
program. Speciella åtgärder
måste säkerligen till för att man
skall kunna uppfylla lokaliseringspolitikens
målsättning, vilken angetts vara
»att landets tillgångar av kapital och
arbetskraft skall utnyttjas till fullo» och
fördelas på sätt som är föreskrivet.

Förslag om skyndsam utredning har
framlagts vid denna riksdag liksom vid
förra årets riksdag. Då föreslog utskottet
att en sådan utredning skulle tillsättas
för att behandla glesbygdsproblemen.
Genom olika beslut i kamrarna
kom den utredningen inte till stånd.
Däremot har, enligt vad bankoutskottet
påpekar i sitt utlåtande, en expertgrupp
nu tillsatts för att utreda dessa problem.
Därmed anser jag att ifrågavarande
motioner, nr I: 543 och IT: 675, i stort

sett är tillgodosedda. Vi hade möjligen
kunnat önska oss att denna expertgrupp
hade varit parlamentariskt sammansatt.
Däremot hoppas vi att expertgruppen
snarast möjligt kommer fram till ett resultat
och att de på detta område verksamma
planeringsråden tar hänsyn till
departementschefens uppmaningar i
detta avseende.

Jag skulle även vilja beröra en annan
fråga i detta sammanhang. Den 1 juli
1965 ändrades bestämmelserna för erhållande
av lokaliseringsstöd och lokaliseringslån.
Denna ändring innebar,
att man borttog möjligbeten för hantverket
och den mindre industrien att
utnyttja lokaliseringsmedel för uppförande
av s. k. hantverks- och verkstadshus.
Vi beklagar det och anser det vara
angeläget att det härvidlag blir en ändring.
Det bär visat sig att de 40 eller
kanske bortåt 50 verkstadshus som uppförts
på olika håll i landet varit av mycket
stort värde för denna gren av näringslivet.
Dessa verkstadshus har tillkommit
på initiativ av några mindre
företagare som gått samman, ibland har
kommunen gått i spetsen och uppfört
ett sådant hus, varigenom man kunnat
klara sitt behov av verkstadslokaler. Tyvärr
kan detta nu inte ske, i varje fall
inte på samma sätt som tidigare. Det
sägs visserligen i statsutskottets utlåtande
nr 107 att departementschefen under
anslaget Allmänna beredskapsarbeten
anfört, att »det inte bör möta hinder att
som kommunalt beredskapsarbete uppföra
lokaler för småindustri och hantverk».
Men tyvärr tolkar i varje fall planeringsråden
bestämmelserna så, att de
anser sig vara förhindrade att tillstyrka
att lokaliseringsstöd lämnas till uppförande
av sådana verkstadshus.

Jag hoppas att inrikesministern i likhet
med övriga regeringsledamöter —
vilkas uppfattning i fråga om hantverket
och den mindre industriens betydelse
gång på gång bekräftats från denna
talarstol — anser att denna sektor är lika
värdefull som övriga sektorer av nä -

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Nr 24

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. m.

ringslivet och att den även i detta avseende
bör få samma stöd och därmed
samma möjligheter till utveckling. Jag
har svårt att förstå varför denna sektor
i detta avseende skall vara sämre lottad.
Om det är två, tre eller fem mindre
företag som gemensamt bygger ett verkstadshus,
så bör de bjudas samma möjligheter
som ett större företag. Jag tycker
att det vore värdefullt om herr statsrådet
ville bekräfta att han delar min
uppfattning angående tolkningen av bestämmelserna
— planeringsråden har
ju varit tveksamma på den punkten.

Herr statsrådet nickar instämmande.
Det innebär att jag kanske kan känna
mig nöjd på den punkten. Jag hoppas
inrikesministern bekräftar detta här
ifrån talarstolen. Med stöd av vad jag
anfört — nämligen att vi i högerpartiet
anser detta vara en försöksverksamhet
och att det är för tidigt att redan nu
företa några vittomfattande ändringar
— ber jag att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Petersson och Lothigius (båda h).

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag är mycket tillfredsställd
med herr Nordgrens uppfattning
beträffande glesbygdernas serviceproblem.
Jag hoppas att hans uppfattning
skall smitta av sig på hans kamrater
i högerpartiet. Högerpartiets representanter
i bankoutskottet har tyvärr
inte kunnat vara med om mittenpartiernas
gemensamma reservation,
och jag vill därför deklarera att jag är
mycket nöjd med den uppfattning herr
Nordgren nu fört till torgs. Jag hoppas
som sagt att den skall vinna gehör
inom hans eget parti.

Herr EKSTRÖM i Iggcsund (s):

Herr talman! I det utlåtande från
bankoutskottet vi nu diskuterar har utskottet
varit synnerligen angeläget att
framhålla att riktlinjerna för den ak -

tiva lokaliseringspolitik som staten bedrivit
varit i praktisk tillämpning endast
något mer iin tre kvartal. Eftersom
den försöksverksamhet som beslutades
av riksdagen i december månad
1904 var avsedd att omfatta en femårsperiod,
kan det kanske finnas skäl
att bli överraskad över att en stor del
av de motioner som väcktes vid 1964
års riksdag återkom dels redan under
den allmänna motionstiden 1965, alltså
endast någon månad efter det att
riksdagen fattat sitt beslut, dels till innevarande
års riksdag. I ett motionspar
har man till och med ansett tiden
redan vara inne att hemställa att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära en skyndsam prövning av lokaliseringspolitikens
hittillsvarande effekt.
Då måste man väl ändå vara ute i väl
god tid! En rad av de industribyggnader
som uppförts inom ramen för lokaliseringspolitiken
har ännu inte tagits
i bruk för sitt ändamål, och då
måste det ju vara svårt att redan nu
redogöra för verkningarna av det statliga
stödet. Det är väl mycket begärt
att nu be att få veta hur lönsamheten
varit i de olika branscher som på detta
sätt fått lokaliseringsstöd.

Ett förhållande som är värt att notera
är att när riksdagen behandlade Kungl.
Maj ds proposition i detta ärende år
1964, så var 19 reservationer och ett
särskilt yttrande fogade till bankoutskoltets
utlåtande. Till det nu föreliggande
utlåtandet finns endast sju reservationer.
Detta kan inte jag tolka
på annat sätt än så, att uppslutningen
kring de riktlinjer som regeringen föreslog
år 1964 numera är större än vad
den var då.

De motioner som väckts vid årets
riksdag är gamla bekanta och gäller i
första hand lokaliseringsstödets geografiska
avgränsning. För tredje gången
på kort tid återkommer man nu till
frågan om ett nytt stödområde i östra
Götaland. Det har även motionerats om
inlemmande i det norra stödområdet

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

av vissa koniunblock i Värmlands län.
Motionerna har, som här tidigare omnämnts,
varit utsända på remiss till vederbörande
länsstyrelser, och vidare
har arbetsmarknadsstyrelsen beretts tillfälle
att avge yttrande.

När det gäller motionerna som föreslår
ett nytt stödområde i östra Götaland,
så har remissinstanserna, som herr
Börjesson i Glömminge nämnde, till utskottets
förfogande ställt ett omfattande
statistiskt material — det vill jag
inte bestrida. Jag skall inte närmare
gå in på detta material, utan vill helt
instämma i vad länsstyrelsen i Kalmar
län anfört. Länsstyrelsen säger:

»Som huvudmotivering till bankoutskottets
avstyrkande av tidigare framförda
krav på att ett särskilt stödområde
skulle inrättas i östra Götaland
anfördes, att de för lokaliseringspolitiska
åtgärder tillgängliga resurserna
måste sättas in i områden där behovet
var störst. Länsstyrelsen delar den uppfattningen
att det totala behovet av
lokaliseringspolitiska åtgärder är större
i norra stödområdet än i östra Götaland.
»

Jag vill för undvikande av missförstånd
poängtera att det var länsstyrelsen
i Kalmar län som uttalade detta!

Jag tror att jag kan avsluta min argumentation
på denna punkt här. Om vi
fortfarande är överens om att 1964 års
riksdagsbeslut avsåg en försöksperiod,
så kan det ju inte finnas någon anledning
att nu ändra stödområdets gränser
eller utvidga desamma.

Jag vill i sammanhanget erinra om
att bankoutskottet i sitt utlåtande år
1964 på den punkten framhöll, att man
fann det naturligt att utvecklingstendenserna
skulle följas i de områden som
närmast gränsar till norra stödområdet,
och enligt utskottets mening borde
Kungl. Maj :t under försöksperioden
äga att företa mindre ändringar av norra
stödområdets gränser i den mån sådana
visade sig påkallade. Men att utvidga
stödområdet till några vissa en -

klaver i östra Götaland kan utskott.smajoriteten
inte heller nu finna att det
föreligger skäl till.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med att erinra om de folkmängdsförändringar
i negativ riktning som vi
tyvärr fortfarande måste konstatera i
Norrland. Förhållandena är annorlunda
i östra Götaland. Man måste också lägga
stor vikt vid att det ansvariga arbetsmarknadsverket
säger, att sysselsättningsavgången
i jord- och skogsbruk i
Kalmar och Gotlands län under senare
år i stort sett har uppvägts av sysselsättningsökningar
inom andra näringsgrenar.
Sådan är inte situationen i det
nuvarande norra stödområdet. Arbetsmarknadsstyrelsens
generaldirektör yttrade
så sent som i söndags i ett föredrag
att man under de närmaste åren
tortfarande måste räkna med en viss
undersysselsättning i Norrland.

Jag vill alltså, herr talman, på denna
punkt yrka bifall till utskottets hemställan
och kan i detta sammanhang
bara konstatera att i reservation nr 1 har
folkpartiets representanter ansett att
sysselsättningssvaga områden i östra
Götaland skulle bli ett stödområde, medan
däremot centerpartiets representanter
i det stödområdet även ville inbegripa
Gotland. Ja, det är tydligen
den praktiska politiken som har gjort
att det inte gått att komma överens mellan
mittenbröderna. Herr Börjesson i
Glömminge sade, att Gotland hade kommit
emellan. Jag har en känsla av att
vi i fortsättningen nog kommer att få
bevittna att det inte bara är Gotland
som kommer att ligga emellan folkpartiet
och centerpartiet!

I utlåtandet finns även en annan reservation,
nr 3, i vilken man i allmänna
ordalag velat följa upp ett motionspar
från centerpartihåll. Reservationen utmynnar
i en begäran om en skrivelse
till Kungl. Maj :t rörande statligt lokaliseringsstöd
i områden utanför norra
stödområdet, och man framhåller att
detta bör beaktas under pågående utred -

Nr 24

7!)

Tisdagen den 17 maj 1900 fin.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in.

ningsarbete i lokaliseringsfrågan. Jag
vet inte med vilken realism motionen
och reservationen liar tillkommit. Riksdagen
uttalade redan 1904, att lokaliseringsstöd
skall kunna sättas in utanför
norra stödområdet i de fall då så kan
anses motiverat. Detta är vad som skett
just i det aktuella östra Götaland, där, i
anledning av den speciella arbetsmarknadssituation
som uppkommit i samband
med nedläggningen av varvsrörelsen
i Oskarshamn under år 1964, tillsammans
med andra arbetsmarknadspolitiska
medel även lokaliseringsstödjande
åtgärder insattes för att snabbt omplacera
den friställda arbetskraften.
Dessa särskilt motiverade lokaliseringspolitiska
insatser beräknas för Oskarshamnsområdet
ha resulterat i sysselsättning
för 1 500 personer. Vidare har
Gotlands län tillförts cirka 600 nya
arbetstillfällen genom att två industrilokaler
fick uppföras som statskommunala
beredskapsarbeten under åren
1964—1965.

Jag tycker att detta är exempel på
hur samhället, när det kommit grus i
det privata näringslivets hjul, har vidtagit
åtgärder för att rädda sysselsättningen
åt människor på vissa punkter
i landets regioner som ligger utanför
det nuvarande norra stödområdet.

Vi har även den bekanta frågan om
ett särskilt servicestöd till befolkningen
i vissa glesbygder. År 1964 avvisade
bankoutskottets majoritet förslaget
om en utredning, eftersom den ansåg
att man borde avvakta verkningarna av
det allmänna lokaliseringspolitiska stödet
och även det aviserade förslaget
om en ändrad och avsevärt utbyggd
kommunal skatteutjämning.

Man uttalade i det sammanhanget
även att planeringsråden i de berörda
länen säkerligen skulle få som en väsentlig
uppgift att överväga just glesbygdsbefolkningens
speciella situation och
framlägga de förslag som kunde vara
motiverade.

Kamrarna stannade vid skilda beslut

i denna fråga. Första kammaren följde
utskottsmajoriteten, medan andra kammaren
biföll eu borgerlig reservation.
Med anledning därav blev det icke någon
skrivelse till Kungl. Maj :t. Sedan
kom frågan upp igen efter endast eu
månad, och även den gången vann ett
utredningskrav i utskottet genom lottens
hjälp. Genom kommunisternas hjälp bifölls
det av andra kammaren, medan
första kammaren hade en annan mening,
och frågan hade ånyo fallit. Utskottet
har nu åter behandlat frågan,
och av utsko tf sutlåtandet framgår att
inrikesdepartementet under föregående
sommar har tillstållt samtliga länsstyrelser
en promemoria beträffande arbetsuppgifter
i samband med lokaliserings-,
planerings- och utvecklingsverksamhet
och därvid särskilt framhållit
att man närmare borde överväga glesbygdsbefolkningens
speciella problem.

I ett par län har denna kartläggningkommit
relativt långt.

Vidare har den centrala lokaliseringsberedningen
uppmärksammat problemen,
och till denna beredning finns
knuten, som herr Nordgren tidigare har
talat om, en expertgrupp för regional
utredningsverksamhet. Den har under
den gångna hösten diskuterat hur en sådan
undersökning verkligen skall göras.

Jag är inte helt övertygad om att de
idoga motionärerna är på det klara med
hur man skall säkerställa en samhällelig
och kulturell service för glesbygdsbefolkningen.
Jag tror att kommunblocken
kommer in i bilden och kanske en
mera aktiviserad linje att förverkliga
kommunblocken till administrativa enheter.
Jag kan omvittna från mitt eget
kommunblock vad som kan göras för
den kulturella servicen. Vi har funnit
att i det hlocket, som varit föremål för
en viss försöksverksamhet från byggnadsstvrelsens
sida, finns 22 biblioteksenheter!
Vi kommer nu med stöd av det
statliga bidrag man numera kan erhålla
beträffande planeringsarbete på biblioteksväsendets
område, att ändra detta

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

m. m.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken.

så att även glesbygderna verkligen kan
få del av centralortens bibliotek på annat
sätt än tidigare. Detta endast ett
exempel.

Härtill kommer att sedan frågan diskuterades
vid fjolårets riksdag har skatteutjämningsförordningen
antagits. Den
innebär att för nästkommande budgetår
kommer .statens bidrag att uppgå till
1 110 miljoner kronor. .Tåg skall inte
närmare gå in på verkningarna av detta,
men en rad av de inlandskommuner det
kan vara fråga om är garanterade ett
tillskott av skattekraft från staten som
innebär att man totalt kommer upp till
125 procent av medelskattekraften i
landet. Om denna enligt den senaste
taxeringen var 68 skattekronor per huvud,
betyder detta att denna reform
medfört att dessa kommuner är garanterade
85 skattekronor. Om man förut
hade 25 skattekronor av egen kraft, tillskjuter
staten i ett sådant fall 55 skattekronor.
Något väsentligt har inträffat
för kommunernas ekonomi när det gäller
att bättre kunna klara de problem
man ställs inför.

Jag vågar nog påstå att denna reform
för kommunernas ekonomi i allmänhet
och för glesbygdskommunernas i synnerhet
är den mest betydelsefulla som
företagits under hela efterkrigstiden.
Jag är emellanåt litet orolig för statsfinanserna
även om mitt hjärta klappar
för kommunerna, därför att enbart under
två budgetår har statens engagemang
på detta område ökat med 267
miljoner kronor. Med detta för ögonen
tycker jag ändå att det skulle ha varit
motiverat att de motioner som väckts
i frågan inte blivit uppföljda i reservationer
efter den överläggning vi haft i
utskottet. Högerpartiets representanter
i utskottet har faktiskt inte heller, inför
det sakliga material som ställts till utskottets
förfogande, ansett det rimligt
att foga en reservation till utlåtandet.
Däremot har två centerpartister och två
folkpartister reserverat sig. En av folkpartisterna
har endast lämnat en blank

reservation, och det tycker jag hedrar
honom. Som en kuriositet kan nämnas
att reservanterna i sitt förslag till yttrande
även velat redovisa en annan mening
än högermotionärerna. Dessa hade
ansett att en utredning borde omfatta
befolkningen i landets samtliga glesbygder,
medan reservanterna har ansett att
utredningen endast borde gälla norra
stödområdet. Vi kan alltså på denna
punkt slå fast att något av ett hälsotecken
har visat sig i bankoutskottet. Det
finns för närvarande en stark majoritet
för att någon ytterligare utredning beträffande
glesbygdsstödet inte nu kan
anses sakligt motiverad att begära.

Vidare har reservanternas förträdare
talat om att de nuvarande stödformerna
borde kompletteras med ett kreditgarantisystem
så att åt utlåningen skulle
kunna ges en större omfattning. Från
såväl folkparti- som centerpartihåll har
motionerats om statliga kreditgarantier
intill ett belopp av 50 miljoner kronor
utöver det stöd i form av lån och bidrag
som tidigare fastställts av riksdagen.
Jag skall inte orda mycket härom. I dagens
situation, med den knappa kapitalmarknad
vi har, skulle ett kreditgarantisystem
säkerligen inte ge den
effekt som motionärer och reservanter
har tänkt sig. Det måste anses ligga
mera realism i vad som i årets statsverksproposition
har sagts om lokaliseringsbidraget.
Där anföres att det erfordras
»möjligheter att under de första
åren av perioden meddela bindande
beslut om att lokaliseringsstöd kommer
att utgå i vidare omfattning än vad anslagen
under samma år skulle medge».
Statsutskottet har behandlat detta spörsmål
i sitt utlåtande nr 107 och erinrar
därvid om att denna fråga har behandlats
i utskottets utlåtande över tilläggsstat
II till riksstaten för innevarande år.
Samtidigt som utskottet avstyrkt ett i
motion framställt förslag att på tilläggsstat
måtte anvisas 40 miljoner kronor
till lokaliseringsbidrag har utskottet tillstyrkt
propositionens förslag, och dess

Tisdagen (len 17 maj 19(>(> fm.

Nr 24

utlåtande har lämnats utan erinran av
riksdagen. .lag vill även på denna punkt
yrka bifall till utskottets hemställan.

Till sist vill jag, herr talman, anföra
några synpunkter beträffande motion
II: 383, som jag har skrivit under. Några
socialdemokrater, främst representerande
norrlandslänen, har däri hemställt
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om att
Kungl. Maj :t såsom ett led i de lokaliseringspolitiska
åtgärderna måtte taga i
beaktande önskvärdheten av en aktivisering
av den statliga företagsamheten
inom det norra stödområdet». I motionen
har redovisats ett detaljerat siffermaterial,
varav framgår att under den
första femårsperioden under 1960-talet
antalet sysselsatta inom den statliga
sektorn inom norra stödområdet minskat
med cirka 6 000 personer. Vidare
har i motionen framhållits att de prognossiffror
som är tillgängliga fram till
1970 och som baseras på företagens egna
uppgifter pekar på en ytterligare minskning
av antalet anställda. Detta har vi
motionärer ansett vara en allvarlig utveckling
eftersom man, oavsett var man
hör hemma politiskt, ändå måste medge
att det är den statliga företagsamheten
som i de norra delarna av landet har
räddat sysselsättningen sedan flera år
tillbaka. Med den utveckling som nu pågår
kan man befara att vi kommer att
få sysselsättningsproblem trots den aktiva
lokaliseringspolitiken.

Länsstyrelserna i de berörda länen i
norra stödområdet har yttrat sig, och
deras yttranden är en mycket intressant
läsning. Den visar något av de
olika landshövdingarnas ideologiska
bakgrund. På en punkt vill jag instämma
i vad länsstyrelsen i mitt hemlän
sagt, nämligen där man framhåller att
den arbetskraftsbesparande rationaliseringen
inom Norrlands huvudnäringar
under senare år medfört ett betydande
sysselsättningsproblem. Vi motionärer
menar att det givetvis är fullt riktigt
att man inom den statliga sektorn före -

Itiktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in.

v tagit rationaliseringar — fattas bara

:l annat. Men vi anser att det är betänkligt
att den statliga sektorns andel i sysa
selsättningen på detta sätt har minskat,
n Då kan man fråga sig: Hur har då
a eu av motionärerna som har deltagit
i- i utskottsbehandlingen kunnat nöja sig
It med den behandling frågan fått i uti-
skottet? Låt mig dä säga att när man
It först läser utskottets positiva inställ ning

till motionen och sedan den sluti
sats utskottet kommer fram till, nämlii-
gen att motionen inte bör föranleda nån
gon åtgärd, blir man måhända överras>-
kad häröver. Men vi har ansett att
utskottet verkligen med skärpa har unn
derstrukit just de synpunkter som vi
>t motionärer har anfört. Jag vill i detta
a sammanhang hänvisa till det kompletteringstryck
som just har kommit i dag
e och som skiljer sig från det ursprungi-
liga trycket beträffande motiveringen
11 som innehåller en blank reservation på
a denna punkt från utskottets två närvarande
högerledamöter vid justeringen.
n Utskottet har sagt följande: »Utskott-
tet, som förutsätter att ansvariga instann
ser ägnar hithörande frågor stor upp
;e märksamhet, anser att en fortsatt utn
byggnad av befintliga statliga företag
ir och tillskapandet av nya sådana utgör
ir alternativa och kompletterande åtgäri-
der för att komma till rätta med de syslt
selsättningsproblem som gör sig gäl i-

lande på olika håll i norra stödområdet.

Mot bakgrund av vad här sagts finner
; utskottet det för närvarande icke erforp
derligt att riksdagen genom en särskild
5_ skrivelse fäster Kungl. Maj :ts uppmärk -e samhet på möjligheten att aktivisera den
a statliga företagsamheten.»
i- Jag har funnit mig i den skrivningen,
n Däremot har högerns representanter

It inte velat göra det, även om de kommit
?- till samma slutsats som utskottet. Jag
r är övertygad om att oavsett vad bankoe
utskottet har hemställt i klämmen har
t utskottet här så starkt betonat behovet
;t av alternativa och kompletterande åt;-
gärder, att det inte gärna kan förbigås,

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

utan att det skulle väcka uppmärksamhet.
Jag är övertygad om att ansvariga
instanser ägnar denna fråga den uppmärksamhet
som den kräver.

Herr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall till bankoutskottets förslag
i dess utlåtande nr 27 på samtliga punkter.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet, när
jag hörde herr Ekström i Iggesund relatera
vad länsstyrelsen i Kalmar län
hade sagt. Jag fick ett starkt intryck
av att han gjorde som en viss potentat
när han läser bibeln. Han accentuerade
på ett sådant sätt att man skulle tro
att länsstyrelsen i Kalmar län i sitt yttrande
helt var nöjd med förhållandena
sådana de är nu.

Emellertid har ju länsstyrelsen sagt
att tillgängliga resurser bör sättas in
där behovet är störst. Det är väl ingen
som har bestritt det. Varför anför länsstyrelsen
att den delar den uppfattningen
att det totala behovet av lokaliseringspolitiska
åtgärder är större i norra
stödområdet än i östra Götaland. Vi
har inte heller bestritt att behovet kvantitetsmässigt
måste vara större i de fyra
nordligaste länen än i denna mindre
del av landet. Här är det fråga om en
gradering av storleksvolymen av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna.

Emellertid vill jag relatera vad länsstyrelsen
har sagt i klämmen. Där föreslår
länsstyrelsen att de lokaliseringspolitiska
åtgärderna i framtiden ej uteslutande
skall vara begränsade till norra
stödområdet utan kunna ges en mera
flexibel tillämpning och att i sydöstra
Sverige vissa områden på fastlandet
jämte landskapen Öland och Gotland
må jämställas med norra stödområdet.
Vad avser möjligheterna att bevilja statligt
stöd till näringslivets lokalisering;
därvid bör i dessa områden investeringsfonderna
ävenledes få användas i
lokaliseringspolitiskt syfte. Detta har

länsstyrelsen i Kalmar län yttrat, herr
Ekstrand i Iggesund.

Beträffande den femåriga försöksverksamheten
skulle jag vilja framhålla
att fem år är en ganska lång tid. Skall
då vissa områden, som skulle kunnat
komma i fråga men som statsmakterna
vid beslutets fattande inte var beredda
att ta med, få vänta i fem år? Det är
väl inte så förvånande att man återkommer
med yrkandet, då utskottsmajoriteten
tydligen tänkt sig att det skall
gå fem år innan över huvud taget frågan
får tas upp om det skall göras någonting
i dessa områden.

Beträffande Gotland är det inte alls
så välbeställt enligt framtidsprognoserna.
Dessa tyder på en ytterligare nedgång
av befolkningstalet efter den återhämtning
som visserligen skett de senaste
åren.

Herr Ekström i Iggesund sade att servicestödet
för Norrlands inland genomdrevs
här i kammaren med kommunisternas
stöd. Motiveringen blir väl inte
sämre därför att majoritet uppnåddes
med kommunisternas stöd. Dessa röstade
väl i denna fråga som i alla andra,
och saken blir väl inte mindre motiverad
för att de lägger sin röst för den.

Herr Ekström och jag har nog något
skiljaktiga attityder. Jag har aldrig sagt
annat än att de fyra nordligaste länen
behöver stöd, men herr Ekström finner
det onödigt att stöd lämnas till andra
områden i landet, och detta är väl samma
inställning som han gav uttryck åt
i utskottet, där han yrkade bifall till
sin egen motion och avslag på alla
andra.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Skulle vi fortsätta denna
diskussion med att närmare avslöja
vad vi haft för oss i utskottet, som herr
Börjesson i Glömminge nu gjort, tror
jag att det skulle bli en ganska intressant
redogörelse för kammarens ledamöter.
Det beredde sekretariatet san -

Tisdagen den 17 maj 19GG fm.

Nr 24

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

nerligen vissa svårigheter att reda ut
var folkpartiet stod och var centerpartiet
stod. Det var inte så litet svårt för
dem att skriva ihop sig på olika punkter,
och som jag tidigare sagt lyckades
det inte beträffande Gotland.

Herr Börjesson! Jag har inte alls påstått
att det skulle vara någonting särskilt
med att kommunisterna röstade för
glesbygdsstödet, men eftersom det hade
varit en strikt uppdelning i utskottet
och lottning mellan socialdemokraterna
och de borgerliga sade jag i förbigående,
att de borgerliga vann i andra kammaren
på grund av kommunisternas
stöd. Det var allt!

Detta är en försöksverksamhet, det
är fråga om. Jag åberopar även en motion
i vilken det redan nu önskas en utredning
om resultaten av verksamheten,
trots att den pågått bara tre kvarts år.
■Visst är fem år en ganska lång period,
men nog är det för tidigt att nu göra
väsentliga ändringar.

Herr talman! Låt mig få säga att jag
som norrlänning tycker att det var ett
riktigt grepp när man i propositionen
i viss mån frångick lokaliseringsberedningens
förslag och föreslog att Norrland
— med undantag för Gästrikland
— jämte vissa delar av Kopparbergs
och Värmlands län samt viss del av Göteborgs
och Bohus län skulle göras till
ett sammanhållet försöksområde. Men
med de motionsframstötar som ni nu
gör för tredje gången splittras stödet
och den rätta bilden av verksamhetens
effekt kan gå förlorad.

Om vi fördelar stödet på flera landsdelar,
måste man väl i konsekvens därmed
yrka på större anslag, men det gör
inte de borgerliga reservanterna. Och
då minskas ju möjligheterna att föra en
effektiv lokaliseringspolitik i Norrland.

Lokaliseringsverksamheten är flexibel
redan nu, herr Börjesson. Det går att
sätta in speciella åtgärder i landsdelar
utanför det norra stödområdet. Det har
skett, och det kommer säkert att ske
även framdeles. Jag vill här bara hän -

visa till vad utskottet anfört beträffande
Boråsregionen och Sjuhäradsbygden.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Statsutskottets förevarande
utlåtande kan ge det intrycket
att det råder betydande motsättningar
om arbesmarknadspolitiken de olika
partierna emellan. Så är emellertid enligt
min uppfattning inte förhållandet.
I stort sett torde vi vara eniga om såväl
målsättningen som medlen för arbetsmarknadspolitiken.

.lag tycker att statsrådet har uttryckt
detta bra i propositionen, där han skriver
följande om arbetsmarknadspolitiken: »Den

skall sålunda i samklang med
den ekonomiska politiken främja balansen
på arbetsmarknaden. Den skall
vidare vara ett led i samhällets strukturpolitik,
främja den ekonomiska tillväxten
samt stödja och stärka lokaliseringspolitiken.
Den skall i såväl samhällets
som den enskildes intresse syfta
till att bereda varje medborgare möjlighet
till lönsam, meningsfylld sysselsättning
med fritt yrkesval.»

Detta tycker jag är en utomordentlig
definition av arbetsmarknadspolitikens
mål. Men det finns vissa differenser
mellan partierna när det gäller tillämpningen.
Som framgår av utskottets utlåtande
är vi i centerpartiet beredda
till samma totala ekonomiska satsning
som socialdemokraterna. Skillnaden ligger
främst däri att centerpartiet vill
lägga större vikt vid den lokaliseringspolitiska
inriktningen och därmed ernå
bättre balans mellan främst de rörlighetsfrämjande
inslagen i arbetsmarknadspolitiken
och de lokaliseringspolitiska
åtgärderna, just för att uppnå den
målsättning som uppställes i propositionen
och som jag nyss citerade.

Vi anser detta vara nödvändigt, dels
för att ge människorna större trygghet
i deras livssituation, större valfrihet
till arbete, bostadsort och miljö, dels
för att på bästa sätt utnyttja samhällets

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

investeringar och erhålla ett optimalt
utnyttjande av resurserna. Inte minst
för kvinnornas möjligheter att erhålla
lämplig sysselsättning på orter med
svag industrialiseringsgrad måste en
mera aktiv lokaliseringspolitik bedrivas.

På grund av för svaga lokaliseringspolitiska
insatser får arbetsmarknadspolitiken
enligt vår mening en snedbelastning,
som leder till onödiga bristproblem
och onödiga investeringar för
samhället i expansionsregionerna. Dessutom
försättes människor i vissa fall i
tvångssituationer, som fördröjer en naturlig
och ur såväl samhällets som den
enskildes synpunkt önskvärd strukturförändring
i näringslivet.

De rörlighetsfrämjande åtgärderna
har omfattats av ett alltför dogmatiskt
intresse, främst från socialdemokraternas
sida. De koncentrationstendenser
som ligger i tiden förstärkes ytterligare
genom den snedbelastning arbetsmarknadspolitiken
fått under senare år. Bostadsbristen
och liknande problem har
blivit ett kännetecken för det moderna
samhället, och sådana missförhållanden
drabbar inte minst ungdomen. Denna
koncentrationspolitik har också lett
till att de s. k. bristregionerna har blivit
ekonomiskt överhettade och därigenom
stört en lugn ekonomisk utveckling
i samhället. Jag är väl medveten
om att den nya tidens koncentrationskrafter
är svåra att behärska. En
avsevärt bättre balans med mindre koncentration,
mindre bostadsbrist i tätregionerna
och större livskraft i vissa
andra regioner tror jag ändå hade varit
möjlig med en bättre balans mellan
arbetsmarknadspolitiken och lokaliseringspolitiken.

Centerpartiet motsätter sig nu inte
åtgärder för ökad rörlighet — de är
ett inslag i det dynamiska produktionslivet.
Jag vill gärna citera ett par rader
ur propositionen: »De rörlighetsfrämjande
åtgärderna ger t. ex. arbetsgivare
ökade möjligheter att rationalisera
verksamheten utan att komma i

konflikt med sitt sociala ansvar. För
arbetstagarna ökar samtidigt möjligheterna
att hävda sina intressen.» Detta
är också uttryck som jag gärna vill instämma
med.

Dessutom är dylika åtgärder ett medel
att avlyfta hinder för vissa enskilda
människor att erhålla en bättre försörjning.
För andra människor är emellertid
inte flyttningen ett acceptabelt
alternativ. Den fyller inte för alla målsättningen
fritt vald sysselsättning, fritt
vald bostadsort och levnadsmiljö. De
moderna kommunikationerna gör ju att
människor på relativt kort tid kan övervinna
stora geografiska avstånd. Det är
därför en tragedi för många att den
för snåla lokaliseringspolitiken är orsak
till att sysselsättningsalternativ
saknas. Man stannar hemma i stället för
att flytta. Tusentals människor med
otillfredsställande inkomster kommer
av den orsaken inte över till mera lönande
och produktiva sysselsättningar.
Detta gäller inte minst småbrukarna i
Norrland.

De motsättningar som således finns
mellan främst socialdemokraterna och
centerpartiet gäller just denna avvägning
mellan rörelsestimulerande åtgärder
och lokaliseringspolitik. Mig veterligt
finns det ingen vetenskaplig utredning
som visar att rörlighetsstimulerande
åtgärder skulle vara särskilt gynnsamma
ur ekonomisk synpunkt. Jag
trer faktiskt att det är mest en tro man
åberopar.

Däremot har genom lokaliseringspolitiken
människor mer och mer börjat
fundera över dessa saker. En planeringsdirektör
vid namn Lars Backlund
har i Industriförbundets tidskrift nr 1
1966 skrivit en artikel för en avhandling,
som rör rörligheten i olika företag.
Han har jämfört företag i Stockholm
och Göteborg med företag i Norrbotten
och Västerbotten och funnit att
i ett företag med 100 årsarbetare passerar
i Storstockholm 220 personer, i Göteborg
211 personer och i Norrbotten -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1906 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. m.

Västerbotten 126 personer. Stockholmsocli
Göteborgsföretaget, säger lian, får
betydande merkostnader för den starka
rörligheten. Han kommer till slutsatsen
: »Det torde kunna fastslås att eu
lokalisering till väl utbyggda samhällen
med fullgod service utanför de
överhettade arbetsmarknadsområdena
kan erbjuda fördelar av den omfattningen
att de motiverar en omvärdering
av lokaliseringsförutsättningarna.» Detta
är, tycker jag, en lärdom som vi redan
har fått av lokaliseringspolitiken
och rörlighetspolitiken.

Med den politik som centerpartiet
förordar, bl. a. ett ytterligare lokaliseringsbidrag
på 40 miljoner kronor, borde
det vara möjligt att inte oväsentligt
minska växtvärken — bostadsbristen
etc. — i expansionsområdena. Ett nät
av tätorter borde därvid kunna vidmakthållas
i hela vårt land. Människornas
möjligheter till fritt val av bomiljö,
natur, fritidsintressen och arbetsplats
skulle öka. I allas vår önskan att skapa
en i vidaste mening hög levnadsstandard
bör dessa ting vara väsentliga ingredienser.
Enligt vår syn på samhällsbyggandet
har dessa förhållanden just
i ett högindustrialiserat samhälle avgörande
betydelse för människans hälsa
och trivsel och därmed även hennes
produktionsförmåga. I vår iver att öka
produktionen får vi inte glömma att
människan inte är en robot, en okänslig
maskin. Vi måste bygga samhället
så, att det anpassas till människans
önskemål om valmöjligheter. Jag är
övertygad om att centerpartiets alternativ
till arbetsmarknadspolitik tillgodoser
dessa synpunkter bättre än utskottsmajoritetens
förslag.

I såväl propositionen som utskottsutlåtandet
uttalas att arbetsmarknadspolitiken
bör vara ett aktivt medel i
näringslivets strukturomvandling. Det
heter vidare att den enskilde måste
fritt få välja sysselsättning — tvångsdirigering
får inte förekomma. Jag är
angelägen om att understryka detta.

Vad som möjligen är något oklart uttryckt
i propositionens och i utskottsmajoritetens
skrivningar är huruvida
arbetsmarknadspolitiken skall användas
för att styra näringslivets tillgång
på arbetskraft. Rörelsestimulerande åtgärder
och utbildningsinsatser skall sättas
in även för dem som är aktivt sysselsatta.

Syftar dessa åtgärder till att få bort
s. k. flaskhalsar på arbetsmarknaden,
att tillgodose näringslivets bristsektorer
med arbetskraft, bär vi i centerpartiet
ingen erinran att göra. Det är ju
naturligt att lockelsen till bättre arbete
och bättre betalning slår igenom mest
bland s. k. låglöneyrken. En förbättring
av situationen för vissa av dessa
människor kan därmed komma till
stånd.

Enligt centerpartiets mening återspeglar
emellertid både propositionen
och utskottsmajoritetens yttrande en
överdriven tro på och förhoppning om
att dessa åtgärder skall lösa låglönegruppernas
problem. Som framgår av
vår motion erfordras främst andra
åtgärder. Praktiskt taget alla s. k. låglönenäringars
produktion är nödvändig
för samhället. För att dessa näringar
skall bli så lönsamma att de kan
konkurrera med andra näringsområden
behövs i många fall kraftfulla rationaliseringsåtgärder
och olika näringspolitiska
åtgärder. Det går inte att
föra en politik som syftar till att mönstra
ut de s. k. låglönenäringarna ur näringslivet.
Och vad vet vi om framtiden?
Ganska litet. Att på grund av mer
eller mindre omstridda och tillfälliga
politiska bedömningar från tid till annan
göra ingrepp i vissa näringars möjligheter
till rekrytering av arbetskraft
stör vårt dynamiska näringsliv och
minskar den effektivitet som kännetecknar
den fria ekonomien.

Naturligtvis är det orimligt att vissa
grupper av medborgare till priset av
låga löner skall upprätthålla en nödvändig
produktion i samhället. Jag mås -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

m. in.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,

te beklaga att utskottet på denna punkt
helt tycks ha missförstått vår motion.
Om förslaget från majoriteten i statsutskottet
vinner vid omröstningen här
i kammaren — och det brukar ju i regel
gå så — beslutar kammaren att tolka
vår motion på denna punkt på ett sätt
som är oss främmande. Detta framgår
också av att vi accepterar utskottets
skrivningar på andra punkter, som är
betydligt mera utförligt behandlade i
utskottsutlåtandet och mera preciserade
— exempelvis beträffande bristyrkesutbildningen,
där samma principiella
frågor berörs.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga att arbetsmarknadspolitiken och
lokaliseringspolitiken bör vara aktiva
instrument i den strukturomvandling
och rationalisering av näringslivet som
möjliggöres av den tekniska utvecklingen
på olika områden. Arbetsmarknadspolitiken
bör anpassas till de därigenom
öppnade förutsättningarna. Detta
ger den bästa garantien för god sysselsättning
och hög produktion.

En av de mest positiva sidorna av
den moderna arbetsmarknadspolitiken
är den kraftiga satsningen på utbildningen.
Man har bl. a. i USA och Norge
sökt mäta produktionseffekten av utbildningen
i jämförelse med investeringar
i andra produktionsfaktorer.
Absoluta och faktiska mått är naturligtvis
omöjliga att erhålla. Ändå har
man kommit fram till att satsning på
utbildning ger den ojämförligt största
effekten. Det bör därför inte vara någon
överdrift att påstå att utbildningen
är den mest utvecklande kraften i vårt
samhälle och jag vill även tillägga ett
av de mest positivt verkande dragen i
vår arbetsmarknadspolitik.

Ett känt förhållande är att bristande
yrkeskunskap i sig själv innebär en
risk för låg lön och sysselsättningssvårigheter.
Samma förhållande gäller beträffande
arbetskraftens anpassning och
omställningsmöjligheter i nya situationer.

Bristen på arbetskraft i vårt land
medför att vi måste kompensera bristande
kvantitet med ökad kvalitet. Genom
utbildning ökas effektiviteten och
avkastningen av investerat kapital höjs.
Utbytet av produktionsfaktorerna jord
och kapital blir större. Anpassningen
till nya situationer underlättas.

Dessutom innehåller utbildningsinstrumentet
i arbetsmarknadspolitiken
en social aspekt. Det förefaller mig inte
osannolikt att allt flera människor kommer
att bli tvungna att byta yrke en
eller flera gånger under den produktiva
livstiden på grund av sjukdomar,
yrkesskador och andra förhållanden.
Inte minst de handikappade måste få
hättre möjligheter att utbilda sig. På
detta område har vi många försummelser
att rätta till.

Det är beklagligt att inte inrikesministern
och socialdemokraterna i statsutskottet
velat följa arbetsmarknadsutredningens
förslag och kraven i våra
motioner beträffande storleken av statsbidragen
till arbetsprövningen. I det
på denna punkt enhälliga utskottsutlåtandet
föreslås 75 procents statsbidrag
upp till högst 3 000 kronor per plats.
Enligt vår mening borde bidraget ha
varit 100 procent. Utskottsförslaget är
resultatet av en kompromiss. Jag accepterar
naturligtvis för min del hellre
75 procent än de 50 procent, som i
annat fall sannolikt hade blivit riksdagens
beslut.

Ett högre statsbidrag skulle naturligtvis
ha stimulerat landstingen till
större insatser för handikappade. Det
hade varit önskvärt med en sådan förhöjning,
inte minst med tanke på att
handikappade i så många sammanhang
är bortglömda eller otillräckligt tillgodosedda
genom samhällets åtgärder.

Långstidsutredningen liar kommit
fram till att antalet förvärvsarbetande
fram till år 1970 behöver ökas med
sammanlagt 165 000 personer. Denna
siffra stiger till ungefär 265 000, om
veckoarbetstiden under den kommande

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1900 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

femårsperioden förkortas till 42,5 timmar.
Enligt utredningens beräkningar
kan antalet förvärvsarbetande fram till
är 1970 öka med ungefär 110 000. Det
skulle således finnas en brist i arbetskraftskalkylen
på upp till 155 000 sysselsatta
personer. Det måste vara en
väsentlig uppgift i arbetsmarknadspolitiken
att öka arbetskraftsutbudet.

Den viktigaste arbetskraftsreserven
är de hemmavarande kvinnorna. Den
ökning av antalet kvinnor på arbetsmarknaden
med 110 000, som enligt
långtidsutredningen skulle vara möjlig,
behöver enligt vår och folkpartiets i
en gemensam reservation framförda mening
stimuleras genom åtskilliga åtgärder
om denna arbetskraftsreserv skall
kunna aktiveras.

En sådan åtgärd skulle kunna vara
att i motsats till vad som nu är fallet
tillämpa principen att grundbidrag vid
utbildningen skall reduceras endast
med anledning av den egna inkomsten.
Härigenom skulle en betydande stimulans
uppnås särskilt för kvinnorna, som
drabbas mest av de nuvarande reduceringsreglerna.

Frågor som har betydelse för rekrytering
av kvinnlig arbetskraft är dessutom
rekryteringspraxis på arbetsmarknaden,
anpassning av arbetstiden, tillgång
till deltidsarbeten, tillgång till daghemsplatser,
familjedaghem, beskattningspolitikens
utformning etc. Möjligheterna
till yrkesutbildning är naturligtvis
också av avgörande betydelse.
Såsom jag tidigare framhållit har även
lokaliseringspolitiken betydelse i detta
sammanhang.

Lokaliseringspolitiken behandlas i
samma utlåtande som arbetsmarknadspolitiken,
och dessa områden hör ju
också nära samman. Jag har tidigare
argumenterat för en mera lokaliseringsvänlig
arbetsmarknadspolitik. Det är,
såsom jag också tidigare framhållit, på
denna punkt som motsättningarna kommer
mest i dagen mellan å ena sidan
centerpartiet och å den andra social -

demokraterna och jag vill också säga
högern.

Den utveckling som lokaliseringspolitiken
fått talar redan nu för att centerpartiets
förslag om högre anslag till
lokaliseringsverksamheten är det realistiska,
om denna inte skall hållas snålt.
.lag erinrar om arbetsmarknadsstyrelsens
skrivelse i fjol höst om tilläggsanslag
på tilläggsstat. Detta äskande överensstämde
faktiskt med centerpartiets
förslag i denna fråga.

Om en verksamhet skall få utvecklas
i förhållande till givna betingelser brukar
anslagsformen vara förslagsanslag.
Den ant la g:, for in som inrikesministern
fiirordar — att anslagsramen skall få
överskridas under pågående budgetår
och skjutas över på nästa — är mycket
konstlad och måste få en ransoneringseffekt
på lokaliseringspolitiken. Vi föreslår
att anslaget skall uppsättas som
förslagsanslag i stället för som reservationsanslag.

Enligt uppgifter som jag har fått så
sent som i dag är lokaliseringsbi draget
nu praktiskt taget helt använt. 59 miljoner
kronor har beviljats till detta och
till lokaliseringslånen 127 miljoner kronor.
Arbetsmarknadsstyrelsen har fattat
principbeslut om ytterligare belopp för
både lokaliseringsbidrag och lån. Företagarna
är emellertid inte underrättade
om detta förhållande, meddelar man,
och alltså ovetande om principbesluten.
De känner följaktligen inte till vilket
öde deras ansökningar har mött.

Om vi går ut ifrån att det verkliga
behovet, såsom det framgår av realistiska
lokaliseringsobjekt, visar sig vara
90 miljoner kronor i lokaliseringsbidrag
och om Kungl. Maj :t och arbetsmarknadsstyrelsen
tillgodoser alla dessa realistiska
objekt med 90 miljoner kronor,
betyder det att efter två budgetår det
tredje budgetårets ram är förbrukad.
Man frågar sig vilken situation som då
uppstår. Kommer inte bristen på medel,
de tömda ramarna, att vara ett hinder
för lokaliseringen? Det blir en rån -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 196C fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

sonering och en mycket snål lokaliseringspolitik.

Herr talman! Jag har sökt att forska
litet i hur industriverksamheten utvecklas
i olika delar av landet och tyckt
mig finna att utvecklingen varierar något.
De uppgifter jag har erhållit omfattar
ett förhållandevis stort urval av
industriell tillverkning och gäller företag
om minst fem anställda. Området
Norrland och Kopparbergs län har
jämförts med hela riket under åren
1963—1965. I detta område finner man
en minskning vart och ett av dessa tre
år. Den procentuella nedgången av investeringsandelen
för norrlandsområdet
och Kopparbergs län är från 23,4 procent
år 1963 till 22,5 procent år 1964
och 19,7 procent år 1965 — alltså en
minskning på tre år med 3,7 procent.
Bostadsbyggandet har haft samma utveckling,
men det är mindre anmärkningsvärt.

Dessa siffror visar att utvecklingen
inte har vänt och att utvecklingstakten
för industrien inom industrisvaga områden
inte är tillfredsställande. Under
tiden fr. o. m. år 1963 till den 1 juli
1965 användes stora belopp av investeringsfonden
inom stödområdet. Sysselsättningseffekten
av dessa medel liar
bedömts vara synnerligen god. Efter
den 1 juli 1965 har en proportionsvis
mycket mindre andel av de lösgjorda investeringsfonderna
nyttjats för lokalisering
till stödområdet. Under tiden
den 1 juli 1965 till den 1 mars 1966 har
cirka 14 procent av de beräknade kostnaderna
för investeringar genom medel
från investeringsfonderna kommit norra
stödområdet till del.

De fyra nordligaste länen har ur de
friställda fonderna bara erhållit drygt
fem procent av investeringskostnaderna.
Fondmedlen har i allt väsentligt
gått till redan upphettade expansionsregioner
— och det under en högkonjunktur.
Jag skall inte ytterligare kommentera
detta. Det har varit föremål
för debatt och beslut här i riksdagen
tidigare.

Det är i anledning av detta förhållande
som centerpartisterna i statsutskottet
har fogat en blank reservation till utlåtandet.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 1, 2, 3,
4, 7 a, 9, 10 a, 11, 12, 15, 16, 18, 20 och
22 i statsutskottets utlåtande nr 107.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Den proposition som
statsutskottet haft att behandla i sitt
utlåtande nr 107 berör ju en hel del
förändringar i arbetsmarknadspolitiken
av mycket stort principiellt intresse. Det
råder emellertid, såvitt jag kan förstå,
inte några delade meningar om att vi
behöver en effektiv arbetsmarknadspolitik
och att denna arbetsmarknadspolitik
tid efter annan måste anpassas efter
de snabba förändringar som karakteriserar
vårt samhälle. De reformer
som riksdagen nu skall besluta om är
inte heller särskilt omstörtande. Den
viktigaste förändringen är väl det vidgade
arbetslöshetsbegreppet vid omskolning
och rörelsestimulerande åtgärder.

Det råder också i betydande grad
enighet om de förändringar som nu föreslås.
De reservationer som är fogade
till utlåtandet rör i stor utsträckning
tillämpningen.

Herr Nilsson i Tvärålund har på två
punkter instämt i uttalanden som statsrådet
gjort i propositionen. Jag skall
be att också få bidra med ett sådant instämmande.
Departementschefen anger
nämligen som arbetsmarknadspolitikens
målsättning, att den skall åstadkomma
full, produktiv och fritt vald
sysselsättning. För egen del godtar jag
denna målsättning, men jag skulle kanske
vilja placera »fritt vald» före »produktiv»
sysselsättning. Dessa båda målsättningar
kan nämligen i vissa lägen
tänkas komma i motsatsförhållande till
varandra.

Med kravet på produktiv sysselsättning
menar man väl att arbetsmark -

Tisdagen (len 17 maj 100(i fm.

Nr 24

8!)

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

nadspolitiken skall ha som uppgift att
bidra till att arbetskraften kommer till
användning i det yrke och på den plats
där den ger högsta avkastningen. Detta
är givetvis önskvärt, men det är ändå
inte säkert att det alltid stämmer överens
med det fria valet. Mänga människor
föredrar nog att stanna kvar i ett
s. k. låglöneyrke och leva på en lägre
standard framför att lämna ett arbete
som man trivs med och kanske också
eu bygd, i vilken man känner sig hemma,
och ge sig in i ett nytt yrke och
nya förhållanden på en främmande
plats. Att byta arbete och uppehållsort
kan förefalla att vara ett så ovisst äventyr,
att man föredrar att stanna där
man är. Ett sådant val måste man ha
full rätt att träffa. Därför måste enligt
min mening valfriheten fälla utslaget
om den kommer i konflikt med kravet
på ökad produktivitet.

Vid bedömningen av de nu aktuella
reformerna måste man ta hänsyn till de
snabba förändringar som karakteriserar
ett modernt samhälle och de ökade
krav på rörlighet i fråga om både arbetskraft
och kapital som dessa förändringar
för med sig. Vi betraktar ju en
fortgående standardstegring nästan som
ett självklart inslag i de mänskliga rättigheterna.
Men förutsättningen för en
sådan standardstegring är en oavbruten
ökning av produktionen per anställd.
I vissa branscher kan en sådan
ökning i längden inte åstadkommas
utan koncentration av tillverkningen
till större enheter. Detta medför ökade
krav på rörlighet såväl i fråga om
arbetskraft som kapital. Standardstegringen
framtvingar emellertid ökad rörlighet
inom näringslivet även genom att
konsumenterna får så många flera valmöjligheter.
I ett stillastående samhälle
med låg levnadsstandard måste ansträngningarna
gå ut på att tillfredsställa
de mest livsviktiga behoven i fråga
om föda, kläder och bostad.

I ett sådant samhälle är konsumenten
en ganska pålitlig person med tämligen

fasta vanor. I ett samhälle med hög och
växande standard hlir valmöjligheterna
större, en betydande del av konsumtionen
underkastas modebetonade förändringar,
vanorna ändras snabbt, konsumenten
blir mer opålitlig och producenten
får se till att följa med i svängarna.
En ökad rörlighet är alltså det
pris som får betalas för standardstegringen.
Tryggheten för att arbete finns
att få ökar, men tryggheten för att man
får stanna kvar i just det arbete, för
vilket man ursprungligen utbildats,
minskar. Därför är vuxenutbildning och
omskolning alldeles nödvändiga inslag
i en modern arbetsmarknadspolitik.

Det är naturligt om vi som representerar
Norrland med viss oro frågar oss
om inte de ökade omskolningsmöjligheterna
för dem som inte direkt är arbetslösa
och den ökade stimulansen till
geografisk rörlighet kommer att påskynda
Norrlands avfolkning. Den risken
finns naturligtvis. För min del anser
jag emellertid att skälen till de föreslagna
åtgärderna är så starka, att det
inte är möjligt att inta en negativ attityd
under förutsättning att dessa åtgärder
betraktas som ett komplement
till en aktiv lokaliseringspolitik. I vissa
avseenden är dessa åtgärder inslag
i lokaliseringspolitiken, exempelvis när
arbetskraft utbildas för nylokaliserade
företag eller när resebidrag utgår till de
specialarbetare som dessa företag måste
ta från annat håll. Mycket beror på
tillämpningen, och det bör understrykas
att det är fråga om eu försöksverksamhet
och att de nya inslagen i arbetsmarknadspolitiken
bör användas
med försiktighet.

Situationen på arbetsmarknaden gör
det också nödvändigt att försöka öka
arbetskraftsutbudet. Utbildning och rörelsestimulerande
åtgärder är arbetsmarknadspolitikens
medel i den uppgiften.
Men härvidlag fyller också lokaliseringspolitiken
en viktig uppgift.
De arbetskraftsreserver vi har är främst
gifta kvinnor och i vissa områden per -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

soner som friställts genom rationaliseringen
inom jordbruk och skogsbruk.
De gifta kvinnorna är ju i hög grad
ortsbundna; de måste uppsökas av industrien
om deras arbetskraft skall
komma till användning. Med endast utbildning
och rörelsestimulerande åtgärder
går det inte att aktivera den arbetskraften.

Lokaliseringspolitiken bidrar också
till att påskynda storleksrationaliseringen
inom jordbruket och ökar alltså
tillgången på arbetskraft från det
hållet. För en mindre jordbrukare kan
en förflyttning till en annan del av landet
förefalla så skrämmande, att han
stannar kvar och drar sig fram på sitt
lilla jordbruk och accepterar att leva
på en lägre standard hellre än att förflytta
sig. Får han däremot arbete i närmaste
tätort eller stad, där han känner
sig mindre främmande, ter sig övergången
till ett nytt yrke mindre avikräckande.
Det är tydligt att en del av
/åra arbetskraftsreserver kan mobili;eras
endast om företag lokaliseras till
le orter där denna arbetskraft finns.
Detta är såväl ur samhällsekonomisk
som företagsekonomisk synpunkt alltså
ett skäl för en sådan lokalisering.

1 flera motioner har det föreslagits
ändringar av inkomstprövningsreglerna
för grundbidrag vid utbildning. Motionärerna
anser att det är felaktigt att
makes inkomst skall inverka sänkande
på grundbidraget; härigenom stimuleras
inte gifta kvinnor att genomgå utbildning.

Utskottet framhåller att utformningen
av propositionens förslag synes ha
bestämts av en strävan att göra reglerna
lika för män och kvinnor. Utskottet,
som erkänner att denna inkomstprövning
främst haft betydelse för de kvinnliga
kursdeltagarna, anser denna strävan
efter likställighet vara riktig och
avstyrker därför motionerna. I en reservation
har vi framhållit att denna
likställighet, som även vi accepterar,
k.m uppnås även om endast den egna

inkomsten medräknas för såväl män
som kvinnor. Vi har också framhållit
att när det gäller grupper med låga egna
inkomster — exempelvis kvinnor
som uppbär änkepension eller frånskilda
kvinnor med underhållsbidrag —
bör möjlighet ges att modifiera bestämmelserna.
Skillnaden mellan reservationen
och utskottets skrivning är väl att
utskottet uttrycker sig på sådant sätt
att man drar slutsatsen att utskottet är
ganska tillfreds med nuvarande metod,
medan reservanterna klart tar ställning
för en reform.

Jag har tidigare framhållit att arbetsmarknadspolitiska
medel, omskolning
och rörelsestimulerande åtgärder,
bör kombineras med lokaliseringspolitiska.
Det är, som jag ser det, däremot
inte möjligt att i det enskilda fallet ställa
rörelsestimulerande åtgärder och lokaliseringspolitiska
mot varandra som
alternativ. De är av olika natur; rörelsestimulerande
åtgärder kan sättas in
i eu aktuell arbetslöshetssituation, medan
däremot lokaliseringspolitiska åtgärder
påverkar sysselsättningen endast
på längre sikt. De rörelsestimulerande
åtgärderna ger de arbetslösa en omedelbar
valmöjlighet. Det kan däremot
inte de lokaliseringspolitiska åtgärderna
göra.

Vi har i folkpartimotionen fäst stor
vikt vid att åtgärderna uppföljs bättre
för att klarlägga hur de verkar. Kostnaderna
för omskolning och rörelsestimulerande
åtgärder är mycket stora. För
nästa budgetår föreslås ett anslag på
180 miljoner för omskolning och 40
miljoner till rörelsestimulerande bidrag.
Det skulle vara missriktad sparsamhet
att inte anvisa medel för uppföljningen
av resultaten av denna verksamhet.
Man behöver inte endast veta
om de omskolade får arbete — det är
naturligtvis viktigt att man vet det —
utan man skall också veta om de får
just det arbete, för vilket de omskolats.
Man bör vidare få klarlagt om den utbildning
de genomgått visat sig svara

Tisdagen den 17 maj 19GG fin

Nr 24

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, ni. m.

mot kraven i arbetslivet oeh göra dem
skickade att fullgöra de uppgifter de
fått sig pålagda. Några års uppföljning
av slumpmässigt uttagna omskolade
tror jag skulle ge värdefulla svar på
dessa frågor.

För ett antal är sedan gjordes vissa
undersökningar angående verkningarna
av rörelsestimulerande åtgärder. Det visade
sig därvid att en betydande del av
dem som flyttade efter kort tid återvände
till hemorten. Även bland dem
som inte återvände till hemorten var
rörligheten mycket stor. Dylika undersökningar
borde vidtas med jämna mellanrum.

När ett företag skall avgöra om det
skall lokalisera en ny fabrik till ett område
med arbetskraftsbrist och ta arbetskraften
från annat håll med arbetsmarknadsstyrelsens
hjälp, eller om det
skall lokalisera nyanläggningen till ett
område där arbetskraft kan erhållas på
orten, bör alla kostnadsfaktorer ordentligt
och till sitt fulla värde komma med
i beräkningen. Arbetskraftens rörlighet
och de kostnader den medför för företaget
är en av de faktorer som därvid
måste tas hänsyn till, och de är säkerligen
väsentligt olika i de båda fallen.
Skillnaden kan emellertid inte bedömas
riktigt om det inte finns ett pålitligt
material som underlag för värderingen.
Såvitt jag förstår är det troligt att dylika
undersökningar kommer att visa
att det ur företagsekonomisk synpunkt
är fördelaktigt att företaget i större utsträckning
söker sig till de orter där
det är överskott på arbetskraft.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till samtliga reservationer
av herr Per Jacobsson m. fl. samt till
reservationerna nr 1, 2 och 18 av fröken
Andersson in. fl.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Under den svåra arbetslöshetskrisen
i början på 1930-talet sammanträffade
jag med en person, vars
omdöme och kunskaper och förmåga att

blicka in i framtiden jag högt värdesatte.
Han sade till mig: »Det kommer
sannolikt en dag då bristen på arbetskraft
är lika stor som arbetslösheten är
i dag.»

Om en politiker i ansvarig ställning
hade gjort ett sådant uttalande under de
svåraste depressionsåren i början på
1930-talet, hade han säkerligen ansetts
som i hög grad verklighetsfrämmande,
för att inte uttrycka sig ännu hårdare.
Men denne persons uttalande kan kanske
illustrera hur radikalt läget har
förändrats på en i det långa perspektivet
relativt kort tidrymd. Det kan också
illustrera den djupgående, ändrade inriktningen
sedan den gamla arbetslöshetskommissionens
dagar fram till dagens
arbetsmarknadspolitik. Från socialpolitiskt
motiverade stödåtgärder
under kristiden har i dag en av arbetsmarknadspolitikens
centrala uppgifter
blivit att söka tillgodose den starka efterfrågan
på arbetskraft genom att flytta
arbetskraft från undersysselsatta områden
till områden där det råder brist,
genom omskolningsverksamliet och genom
att mobilisera icke sysselsatta arbetskraftsreserver.

Arbetsmarknadsutredningen har i det
inledande kapitlet i sitt betänkande utförligt
behandlat arbetsmarknadspolitikens
uppgifter och metoder. Bl. a. diskuteras
innebörden och förutsättningarna
för full sysselsättning. Där framhåller
utredningen bl. a. att för att nå det
uppställda målet, en ytterligare höjning
av sysselsättningen utan att komma
i konflikt med de övriga målen för
den ekonomiska politiken, blir det nödvändigt
att effektivisera arbetsmarknadspolitikens
båda grenar, nämligen
åtgärderna för arbetskraftens anpassning
och de sysselsättningsskapande åtgärderna,
till vilka senare utredningen
i detta siammanhang också räknar lokaliseringspolitiken.
Till skillnad från en
med ekonomisk-politiska åtgärder åstadkommen
generell och odifferentierad
ökning av totalefterfrågan bör arbets -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

marknadspolitikens uppgift vara att
övervinna dilemmat mellan otillfredsställande
sysselsättning och ökat inflationstryck.
På sikt bör det, säger utredningen,
vara möjligt att komma närmare
det eftersträvade målet att alla
människor som kan och vill arbeta får
tillfälle att göra meningsfulla insatser
i arbetslivet.

I arbetsmarknadsutredningens kapitel
om arbetsmarknadspolitikens uppgifter
ingår även ett avsnitt som det kan
vara skäl att påminna om. Utredningen
konstaterade nämligen att det finns tecken
som tyder på att den internationella
konkurrensen under kommande år
blir hårdare på många för vårt land
viktiga områden än den varit under
de närmast förflutna åren. Om detta
skulle bli fallet, säger utredningen, kommer
interna pris- och kostnadsstegringar
att bli en större fara för sysselsättningen
än hittills. Den höga sysselsättning
som vi eftersträvar måste därför
åstadkommas i ett mindre inflatoriskt
klimat, även bortsett från övriga skäl att
motverka penningvärdeförsämringen.

Detta uttalande från arbetsmarknadsutredningen
har ännu större aktualitet
i dag än när det sattes på pränt för ett
par år sedan.

Vad gäller målsättningen för arbetsmarknadspolitiken
är utskottsmajoriteten
och reservanterna i stort sett eniga.
Utskottet har dock understrukit att arbetsmarknadspolitiken
— utskottsmajoriteten
har därvid åberopat vad departementschefen
har sagt — skall vara ett
aktivt medel i strukturpolitiken. Reservanterna
har för sin del framhållit att
lika väsentligt är att arbetsmarknadspolitiken
icke göres till ett instrument för
en — från tid till annan eventuellt växlande
— uppfattning om vilka strukturella
förändringar inom det svenska näringslivet
som anses önskvärda.

En annan reservation, som rör låglönenäringarnas
problem, har herr Nilsson
i Tvärålund varit inne på ganska
utförligt, och jag skall för att förkorta

debatten före middagspausen gå förbi
detta och inskränka mig till hans yrkande
om bifall till reservation nr 2.

Jag nämnde inledningsvis att det yttrande
som fälldes under arbetslöshetskrisen
under början av 1930-talet illustrerade
den ändring i läget som inträtt
under de gångna decennierna. Detta visar
hur svårt det är att med någon grad
av säkerhet säga hur det kommer att se
ut i framtiden. Vem kan i dag säga hur
fortsatt rationalisering, mekanisering
och automation kommer att påverka utbudet
av och efterfrågan på arbetskraft
inom samhällets mångskiftande verksamhetsfält?
Prognoser är inte alltid att
lita på, det har erfarenheten visat. Enligt
1965 års långtidsutredning, som
herr Nilsson i Tvärålund åberopat och
som jag också skall säga några ord om,
skulle utbudet av arbetskraft under perioden
1965—1970 öka med 110 000,
medan efterfrågan beräknas öka med
165 000.

Om arbetstidsförkortningen till 42,5
timmar genomförs under perioden, vilket
man i dag kan räkna med, måste
efterfrågesiffran höjas med kanske
100 000 till 265 000. Differensen mellan
tillgång och efterfrågan blir då 155 000.
Därvid skall noteras att den möjliga
nettoökningen av tillgången på arbetskraft
med cirka 110 000 förvärvsarbetande
helt består av gifta kvinnor, ökningen
kan, anser långtidsutredningen,
realiseras endast om det blir möjligt att
undanröja de hinder som för närvarande
finns för gifta kvinnor att inträda
på arbetsmarknaden. Utredningen anser
att det kan diskuteras, huruvida det förutsatta
riksgenomsnittet år 1970 för de
gifta kvinnornas förvärvsfrekvens är
realistiskt. Förr eller senare slår man
nämligen huvudet i det tak för gifta
kvinnors förvärvsfrekvens som bl. a.
bristen på hemhjälp, daghemsplatser
och dylika hinder för förvärvsarbete
utgör. Utredningen anser att det finns
risk att detta tak nås redan före 1970.

Förvärvsfrekvensens ökning kan va -

Tisdagen den 17 maj 19GG fm.

Nr 24

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

riera i olika delar av landet, och det
uppstår betydande svårigheter att anpassa
utbud och efterfrågan till varandra.
Även om rörlighetsfrämjande
åtgärder för den arbetskraft som
utgöres av gifta kvinnor är teoretiskt
tänkbar — långtidsutredningen synes
tro på effekten av en sådan politik —
måste man ändå ställa sig frågande till,
om den i praktiken är realistisk. Därtill
kommer bristen på bostäder och daghemsplatser.
Långtidsutredningen konstaterar
att inte ens en fördubbling av
antalet dagliemsplatser kan i avgörande
grad påverka utbudet av arbetskraft.

Det finns sålunda flera osäkra faktorer
i den prognos för det samlade arbetskraftsutbudet
som utredningen uppfattar
som »optimistiskt bållen». Kan
man för övrigt betrakta det som sannolikt
att gifta kvinnors förvärvsfrekvens
kommer att öka i den takt som utredningen
förutsätter? Kan det inte möjligen
inräffa att fortsatt stigande standard
hos barnfamiljerna minskar de gifta
kvinnornas benägenhet att åta sig
förvärvsarbete utom hemmet, åtminstone
så länge de har barn i förskole- och
skolåldern? Svårigheten att ordna tillfredsställande
barntillsyn under bortovaron
och det genom marginalskatten
obetydliga nettot av förvärvsinkomsterna
kan få de gifta kvinnorna att i ökad
utsträckning välja hemmet framför förvärvsarbetet
— och även fritiden har
sitt pris.

Långtidsutredningen har i sina prognoser
tagit med »återvändandefrekvensen»,
d. v. s. kvinnornas benägenhet att
återvända till arbetsmarknaden när barnen
vuxit upp. Prognosen bygger på
hypotesen att utbudet av kvinnlig arbetskraft
varierar med barnantalet, och
det kan man förutsätta.

I många andra sammanhang har vi
inom högerpartiet understrukit att den
nuvarande progressiva beskattningen
har starkt negativ effekt på gifta kvinnors
benägenhet att kvarstå i yrket, att
återvända till detta eller att åta sig extra

arbetsinsatser. Stigande löner och därav
följande än hårdare marginalbeskattning
kommer allt starkare att påverka
gifta kvinnors förvärvsfrekvens i negativ
riktning. Den redan bestående bristen
på arbetskraft inom många samhällsviktiga
områden, den tidigare anförda
prognosen för arbetskraftsutbudet
och den kommande arbetstidsförkortningen
gör en snar och radikal sänkning
av den progressiva beskattningen
alltmer angelägen. Det är anmärkningsvärt,
men knappast överraskande med
den inställning regeringen har, att departementschefen,
såvitt jag kunnat
finna, inte med ett ord berör detta påtagliga
hinder för gifta kvinnors förvärvsarbete.
Det blir emellertid tillfälle
att diskutera den frågan mera ingående
i nästa vecka när vi skall behandla skattefrågorna
och riksstaten.

Den ändring i arbetsmarknadspolitikens
uppgifter och metoder som under
årens lopp inträffat avspeglas i den expansion
på personalsidan som ägt rum
inom arbetsmarknadsverket. Totala antalet
av verket avlönade har under åren
1960—1965 ökat från cirka 3 200 till
cirka 4 500. Huvuddelen faller på arbetsförmedlingen
som ökat sina anställda
med cirka 840 personer. Nya och
vidgade arbetsuppgifter, ökade krav på
effektivitet och service inte minst inom
arbetsvärden och yrkesvägledningen
samt en utbyggnad av arbetsförmedlingen
för tjänstemannagrupperna har motiverat
en ökning av personalen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har varje år i
sina petita gjort framställningar om ytterligare
betydande personalförstärkningar,
vilka delvis tillstyrkts av departementschefen.
För nästa budgetår har
arbetsmarknadsstyrelsen hemställt om
inrättande av 307 nya tjänster, varav 60
inom den centrala organisationen och
återstoden hos arbetsförmedlingen. Departementschefen
har tillstyrkt cirka
hälften eller 150 nya tjänster.

Redan i statsverksprop'' sitionen 1964
framhöll departementschefen att det

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in.

med hänsyn till den betydande personalökning
som redan ägt rum var motiverat
att en översyn av arbetsmarknadsverket
kom till stånd i syfte att
rationalisera arbetet och såvitt möjligt
begränsa behovet av arbetskraft ävensom
att uppnå en ändamålsenlig arbetskraftsfördelning
mellan arbetsmarknadsverket
och andra organ. Så uttryckte
sig statsrådet 1964 och ändå har
han efter den tidpunkten tillstyrkt en
stark ökning.

Den översyn som statsrådet uttalade
sig för pågår och beräknas bli slutförd
under budgetåret 1967/68. Det bör till
god praxis att man under sådana förhållanden
avvaktar resultatet av översynen
innan man skyndar vidare. Det
är möjligt att en ökning av personalen
på sikt kommer att bli nödvändig —
det vill jag inte alls bestrida — men
vi har tagit departementschefen på orden
och ansett att man bör skynda vidare
i något långsammare takt. Detta
är inte minst motiverat med hänsyn till
den markanta bristen på arbetskraft
och de välmotiverade förslag till personalförstärkningar
som framförts från
många andra viktiga områden av samhällslivet.
Vi har ändå accepterat cirka
hälften av den ökning som departementschefen
har föreslagit, eller ungefär
85 tjänster.

I anslutning härtill har vi i överensstämmelse
med vad arbetsmarknadsutredningen
förordat föreslagit en successiv
avveckling av systemet med ortsoch
lokalombud. Endast ortsombuden
har fastställd expeditionstid om en å
två timmar om dagen. För lokalombuden
finns ingen bestämd expeditionseller
arbetstid. Sedan arbetsförmedlingen
förstatligades har antalet orts- och
lokalombud minskat kraftigt. Det övervägande
antalet lokalombud finns i de
två nordligaste länen. Just i glesbygderna
och på mindre orter råder de
svåraste sysselsättningsproblemen. Det
har beräknats att cirka 25 procent av
den registrerade arbetslösheten i lan -

det är lokaliserad till områden som betjänas
av ombud. Deras antal uppgick
vid årsskiftet 1963/64 till 422 och minskade
sedan under året till 387 fördelade
med cirka hälften på ortsombud
och hälften på lokalombud. Jag vill inte
bestrida att många ombud alltjämt fyller
eu uppgift som lokala kontakter för
arbetsförmedlingskontoren. Departementschefen
säger nu att han inte är
beredd att föreslå någon omedelbar avveckling
av ombudssystemet. Det har
inte heller vi gjort. En successiv minskning
har av allt att döma redan genomförts,
och vi föreslår en fortsatt successiv
avveckling och i stället inrättandet
av väl utrustade kontor i lämpligt belägna
orter. Två länsarbetsnämnder i
glesbygdsdistrikt, Västerbottens och
Kopparbergs län, har i sina remissyttranden
framhållit att ombudstjänsterna
bör avvecklas och ersättas med den
effektivare reseförmedlingen. Även i
Jämtland har verksamhet av detta slag
givit positiva erfarenheter.

Omskolningsverksamheten har stor
betydelse och kommer att få ännu större
betydelse som instrument i arbetsmarknadspolitiken
för att bekämpa den
arbetslöshet och undersysselsättning
som betingas av den pågående strukturförändringen
inom näringslivet. Med
denna utgångspunkt kan en mera vidsträckt
tolkning av begreppet »risk för
arbetslöshet» accepteras. Det är emellertid
bl. a. med hänsyn till värdet av
ett rikt differentierat näringsliv angeläget
att begreppet ges en restriktiv
tolkning, så att inte produktionsbetingelserna
för företag som redan kämpar
med svårigheter ytterligare förvärras.
Den vidgade tillämpningen av begreppet
»risk för arbetslöshet» förutsätter
ait sysselsättningsläget inom företaget
eller branschen bedömes vara sådant att
en övergång till annat yrke framstår
som oundviklig. Att tillämpningen inte i
och för sig skall knytas till löneläget
inom företaget eller branschen bör vara
självklart, även om dylika frågor un -

Tisdagen den 17 maj 1906 fm.

Xr 21

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in.

der pågående strukturomvandling kan
få särskild aktualitet i låglönebranschen.

För omskolningsverksamheten föreslår
departementschefen ett anslag på
180 miljoner kronor. Inom denna anslagsram
bör arbetsmarknadsstyrelsen
enligt departementschefen kunna ordna
bristyrkesutbildning för 10 miljoner
kronor. Den kan enligt vår mening
bli av stort värde för områden med utpräglade
flaskhalsproblem. Men hela
denna verksamhet aktualiserar frågan
om anpassning av utbildningen till arbetsmarknadspolitiken.
Enligt departementschefen
kommer riksdagen redan
nästa år att få ta ställning till vuxenutbildningen
på grundval av de förslag
som framlagts av arbetsmarknadsutredningen,
gymnasieutredningen och vrkesutbildningsberedningen.
Riksdagen
får då även ta ställning till studiestödets
utformning och till frågan om vilken
eller vilka myndigheter som skall
svara för de olika utbildningsvägarna
för vuxna liksom till frågan om organisationen.

Med hänsyn härtill har vi inte funnit
det lämpligt att redan under nästa
budgetår utvidga verksamheten så som
departementschefen föreslagit; det skulle
kunna försvåra en förutsättningslös
prövning av frågan. Vi har därför ansett
att det nuvarande anslaget på
500 000 kronor tills vidare bör vara tillräckligt.

Vi har också i likhet med arbetsmarknadsutredningen
ansett att arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet
successivt skall avvecklas. Utredningen
har anfört flera vägande skäl
för detta. För det första har möjligheten
att snabbt starta beredskapsarbeten
förbättrats. För det andra bär arbetsmarknadspolitiska
åtgärder av annat
slag utvidgats och effektiviserats.
För det tredje har ett systern med varsel
vid permitteringar och driftsinskränkningar
gett myndigheterna tid
att förbereda åtgärder för att hålla sysselsättningen
uppe. För det fjärde har

möjligheten att underlätta den friställda
arbetskraftens omställning radikalt
förbättrats.

Enligt utredningen visar erfarenheten
från de senaste åren att den snabbhet
och följsamhet som måste karakterisera
arbetsmarknadspolitiken också
på detta område mycket väl kan uppnås
även om beredskapsarbetena helt
utföres i vederbörande fackmyndighets
egen regi eller genom entreprenör som
anlitas av sådan myndighet.

Den ursprungliga motiveringen för
att arbetsmarknadsstyrelsen skulle bygga
i egen regi, nämligen en snabb och
effektiv insats, har inte längre samma
bärighet som då arbetsmarknadsstyrelsen
tillkom 1947. Det var helt enkelt
fråga om en fortsättning av de åtgärder
som användes på arbetslöshetskommissionens
tid, och vi tycker att tidpunkten
nu är inne för att avveckla
AMS’ byggande verksamhet i enlighet
med vad arbetsmarknadsutredningen
har föreslagit.

Vi har i vår partimotion också understrukit
vad arbetsmarknadsutredningen
framhållit om investeringsfonderna,
nämligen att det inte kan stå i
överensstämmelse med syftet med lagstiftningen
om dessa fonder att med sådana
fondmedel finansierade arbeten
påbörjas och utföres mitt under en utpräglad
högkonjunktur. Gällande bestämmelser
har gjort det möjligt att utnyttja
investeringsfonderna för att finansiera
anläggningar i stödområden
och samtidigt företa mångdubbelt större
investeringar i områden som ur sysselsättningssynpunkt
är att betrakta som
överhettade. Det är beklagligt att inte
finansministern nu är inne i kammaren.
Jag tar för givet att det är han
som i samråd med inrikesministern
släpper lös investeringsfonderna.

Inrikesministern säger i propositionen
att bestämmelserna medger att fonderna
tas i anspråk om det »befinnes
vara av synnerlig vikt för det allmänna
att viss investering göres». Medan in -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 fm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

vesteringsfondsmedel nu i betydande
omfattning frigörs för vissa företag kämpar
andra, bland dem många mindre
men effektiva företag, en hård kamp
mot kreditrestriktionerna. Följden blir
en snedvridning av företagsamheten. Vi
på högerhåll anser att bestämmelserna
givits en alltför vid tolkning, men med
hänsyn till att bevillningsutskottet tidigare
i år behandlat frågan har vi inte
kunnat reservera oss även i denna del.
Jag vill erinra om att bevillningsutskottet
underströk att avsteg från huvudprincipen
skulle få göras endast i
undantagsfall och framhöll detsamma
som såväl arbetsmarknadsutredningen
som vi gjort.

Herr talman! I fråga om institutet
för arbetsmarknadsfrågor har vi för vår
del framhållit, att skapandet av detta
skulle vara en lämplig uppgift för det
nordiska samarbetet — i likhet med
vad som sker på andra områden. Vi
menar att tillgången på forskare för
dessa speciella uppgifter är otillräcklig.
På många håll pågår arbete och
forskning, både i vårt land och i de
andra nordiska länderna och vi menar
att det vore skäl att samordna detta.
Sedan flera år har vi gemensam
nordisk arbetsmarknad, och problemen

torde inte vara så vitt skilda när det
gäller arbetsmarknadspolitiken i de olika
länderna — åtminstone inte vad beträffar
principerna och riktlinjerna.

Därför har vi föreslagit att Kungl.
Maj:t vid nästa års session med Nordiska
rådet framlägger förslag om ett
nordiskt institut för arbetsmarknadsfrågor.

Ett par av högerns reservationer är
följdyrkanden till vad vi anfört och yrkat
på andra punkter, och jag skall
därför inte uppehålla mig vid dem,
utan ber till sist, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna nr 1, 2,
5, 6, 7 b, 8, 13, 14, 18, 19, 21 och 23.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtanden samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj

Kl.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m. (forts.), tillika svar på fråga och
interpellationer ang. fördelningen av lokaliseringsstödet,
m. m.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bankoutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av motioner angående riktlinjerna för
lokaliseringspolitiken, m. m., samt statsutskottets
utlåtande nr 107, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1966/67 till lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
m. m. jämte i dessa ämnen väckta
motioner, nu komme att fortsättas.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet Johansson, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av dessa ärenden
besvara herr Nilssons i Östersund
fråga angående fördelningen av lokaliseringsstödet
mellan olika län inom norra
stödområdet, herr Gustafssons i Skellefteå
interpellation angående glesbygdernas
speciella problem, herr Perssons
i Heden interpellation angående lokaliseringspolitiken
för orter utanför norra
stödområdet, herr Nilssons i Tvärålund
interpellation angående lokaliseringspolitiken
och herr Lorentzons interpellation
angående lönesättningen vid de
skyddade verkstäderna.

4 — Andra kammarens protokoll 1966.

19.30

Ordet lämnades, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr BERGMAN (s), som yttrade:

Herr talman! Den enda fasta punkt
jag hade när jag började lyssna på reservanterna
för att göra noteringar i
syfte att försöka kommentera vad de
hade att säga var att jag hade tänkt börja
mitt anförande med att redogöra för
målsättningen för arbetsmarknadspolitiken,
såsom den är utformad i propositionen
och tillstyrkt av utskottet. Det
hade varit intressant att göra det, eftersom
det är principiellt viktigt att målsättningen
blir fastställd av riksdagen.
Det är emellertid inte längre möjligt för
mig, ty det skulle vara att förstöra den
vackra tavla som reservanterna har målat.
Jag kan inte formulera målsättningen
bättre än de, och den kärlek och
omsorg med vilken de smekt orden kan
jag inte utveckla. Därför får jag avstå
från att försöka att med mina ord tolka
målsättningen för vår arbetsmarknadspolitik.

Samtliga reservanter har sagt ja till
målsättningen men nej till medlen, de
har inte velat ta de fulla konsekvenserna
av vad propositionen förordat. Högern
har inte heller velat lämna sitt bistånd
till den ökning av personalresurserna
som arbetsmarknadsstyrelsen behöver
för att kunna tillgodose de behov
som kommer att ställas på arbetsmarknadsverket.
Det skäl som högern anfört
—• den översyn av verket som skall ske
—- kan väl i och för sig vara ett gott
skäl, men vi andra har nog ansett att
oavsett vad som blir resultatet av den
översynen är det nödvändigt att aktivera
verkets insatser och förstärka dess
personal.

Jag vill också säga några ord om ett
Nr 24

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

avsnitt i herr Björkmans anförande. Högern
vill att beredskapsarbetena i arbetsmarknadsstyrelsens
egen regi skall
avvecklas. Det har sagts, inte så mycket
i utskottets utlåtande men väl i propositionen,
och det har också legat till
grund för vårt ställningstagande, att
ifrågavarande arbetsplatser inte bara
skall ses som renodlade arbetsplatser
utan också som ett slags förlängd arbetsförmedling.
De är genomgångsstationer
— eller bör i varje fall vara det.
De som är där arbetar bara en kort tid.
De skall anpassas till ett normalt arbete.
Därför är det en mycket kraftig omsättning
på dem som kommer dit, och
det bör det vara.

Det är inte sagt att alla beredskapsarbeten
skall ske i arbetsmarknadsstyrelsens
egen regi. Överläggningar skall
självfallet äga rum mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och andra byggande
verk om de mest lönsamma formerna
för arbetenas utförande. Men
man skall först och främst beakta de
arbetsmarknadspolitiska motiven för att
sätta i gång och driva vissa beredskapsarbeten.

Herr Gustafsson i Skellefteå ville ändra
på ordföljden i utskottets utlåtande,
och om han hade sagt ifrån det tidigare,
så hade det väl varit möjligt. Jag
kan inte se något mystiskt i att sätta
»fritt vald sysselsättning» före »produktiv
sysselsättning». Det är ingen magi i
det, utan jag tycker det är alldeles självklart
och bör vara en grundläggande
regel, att det skall finnas fritt vald sysselsättning.
Det kan vi därför sätta både
först och sist, herr Gustafsson, om det
kan vara till någon speciell glädje. Detta
kan inte sättas i motsatsställning till
de andra delarna i målet för vår arbetsmarknadspolitik.

Jag vill hänvisa till vad som uttalas
på s. 13 i statsutskottets utlåtande:
»Fritt vald sysselsättning innebär inte
bara att varje tanke på att tvångsmässigt
dirigera arbetskraften avvisas utan också
att möjligheterna vidgas för den en -

skilde att få ett arbete som svarar mot
hans önskemål och förutsättningar.»
Detta är ett klart ställningstagande för
tanken att inte ha ett tvångsmässigt förfarande.
Det är något så självklart att
det kanske inte hade behövt utsägas,
men även sådant kan tas med i skrivningen.

Men detta, herr Gustafsson, får inte
tolkas så, att var och en av oss skall ha
rätt att på vilken plats som helst få det
arbete vi vill. Herr Gustafssons formulering,
eller i varje fall de tankar man
anade låg bakom denna, kunde ge ett
intryck av att det var detta som herr
Gustafsson avsåg. Politiken skall ha som
målsättning att bereda möjligheter för
människorna till så stor valfrihet som
möjligt, men att det därför skulle vara
samhällets skyldighet att tillgodose deras
personliga önskan i varje speciell
situation är en alldeles orimlig tanke.
På denna punkt kanske herr Gustafsson
kunde klara ut begreppen något. Om
det inte gäller något annat än vad som
är inskrivet i propositionen och i utlåtandet
och vad som vare sig skriftligen
eller muntligen är berört av någon, kan
vi göra såsom herr Gustafsson förordar.

Vidare sade herr Gustafsson att inkomstprövningen
för utbildningsbidraget
av utskottsmajoriteten hade befunnits
vara bra såsom den nu är. Han
tyckte sig skönja en förnöjsamhet på
denna punkt. Jag tror att han uttryckte
det så, att utskottet skulle känna sig till
freds med förhållandena sådana de nu
är. Jag vet att herr Gustafsson har läst
utlåtandet, men för att informera dem
som inte gjort det och för att det skall
se någorlunda hyggligt ut kanske jag får
citera vad utskottet skriver på denna
punkt: »Utskottet vill emellertid samtidigt
erinra om att frågan om utbildningsbidragens
utformning inte slutligt
lösts genom den nu föreliggande propositionen.
Såsom däri anföres kommer
dessa bidrag att prövas i samband med
det samlade ställningstagandet till
vuxenutbildningsfrågorna. Det torde

Tisdagen (len 17 maj 1906 em.

Nr 24

Riktlinjerna för lokaliserinRspolitiken, m. m.

kunna förutsättas att även inkomstprövningsreglerna
kommer att beröras av
detta ställningstagande.» Att denna formulering
skulle vara ett uttryck för eu
tillfredsställelse har jag svårt att föreställa
mig.

Låt mig sedan be någon av herrar
reservanter — alla reservanter står ju
bakom reservationerna 1 och 2 — att
göra några förtvdliganden, eftersom det
i dessa reservationer förekommer formuleringar
som gjort mig mycket fundersam.
Jag vet inte om det varit avsiktligt,
men såvitt jag kan förstå innebär
formuleringarna en alldeles klar
motsägelse. Jag tar först upp reservation
nr 2, som är tydligast formulerad, där
det i överensstämmelse med allas vår
gemensamma uppfattning heter:

»Arbetsmarknadspolitiken bör främja
en strukturförändring som påskyndar
produktivitetsökningen och därmed skapar
underlag för en stigande standard.»
Det är alltså sådana tankegångar som vi
i andra sammanhang givit uttryck för
och som vi är överens om.

Men i slutet av reservation 1 står det:
»Lika väsentligt är det emellertid att
arbetsmarknadspolitiken icke göres till
instrument för en — från tid till annan
eventuellt växlande — uppfattning om
vilka strukturella förändringar inom det
svenska näringslivet som må anses önskvärda.
» Jag vet inte vem det är som »må
anse» detta, hur snabbt växlingen får
komma och hur länge man skall vänta
innan man vidtar en strukturförändring.
Inget av detta är nämligen klarlagt
i formuleringarna. Jag vet inte om
det ligger så synnerligen stor tankeverksamhet
bakom detta eller om det är
andra omständigheter, som motiverar
denna formulering i reservation 1. Men
det stämmer i varje fall inte, såvitt jag
kan bedöma, med reservation 2.

Herr Nilsson i Tvärålund påstod att
vi inom utskottsmajoriteten har misstolkat
en av de partimotioner som herr
Nilsson i Tvärålund har stött i utskottet
— det gällde låglöneproblemet. Jag vill

då säga till herr Nilsson i Tvärålund,
att han har väl inte av propositionen
eller av debatten i utskottet kunnat utläsa
att någon har — som herr Nilsson
uttryckte det — en överdriven tro på
att vi genom de insatser som här redovisats
skall komma till rätta med låglöneproblemet.
Det är en fråga av mycket
komplicerad art. Men detta utgör
uppenbarligen ett instrument som —
långt ifrån att lösa frågan — för vissa
individer kan betyda en hjälp ur låglönesituationen.
Men ingen har påstått
att vi skall lösa hela låglönefrågan genom
dessa åtgärder. Det fordras säkerligen
helt andra ingrepp för att det skall
hända någonting på det området.

Beträffande tolkningen av motionen
tycker jag inte att det skulle ligga så
stor nytta i att jag läste upp motionen
här i kammaren. Den finns i handlingarna,
och där står alldeles tydligt det
som utskottet uttolkat ur motionen. Så
helt klara och definitiva formuleringar
är det inte ofta man finner i motioner.
På den punkten har vi alltså inte behövt
darra på handen, när vi skulle formulera
tolkningen av motionen.

Man har väl haft ett behov av att skriva
detta därför att man känt speciellt
för de områden, där det är besvärligt
för företagen att klara sig i en hårdnande
konkurrens om arbetskraften —
en konkurrens där samhället går in och
stärker konkurrensförmågan hos arbetstagarna,
så att de får möjlighet att fritt
välja ett yrke som ger dem en bättre förtjänst
än den de har. Det är klart åt!
detta kan vara besvärande, och vi skall
naturligtvis handskas försiktigt med
dessa ting. Men det finns i de arbetsmarknadspolitiska
organen representation
från arhetsmarknadsparterna, och
vi har väl inte anledning tro annat än
att dessa ting skall handläggas med samma
goda omdöme som när det tidigare
gällt sådana här känsliga frågor.

Herr Nilsson i Tvärålund ägnade sig
mycket åt frågan om rörlighetsbefrämjande
åtgärder inom lokaliseringspoli -

100 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

tiken. Eftersom jag är förvissad om att
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
kommer att deltaga i diskussionen
och utveckla synpunkter på den
frågan ytterst utförligt, finner jag för
min del det onödigt att gå in på spörsmålet.
Men herr Nilsson i Tvärålund
sade en sak som jag fäste mig vid, nämligen
att detta är åtgärder som man vidtager
utan att ha utrett frågan. Herr
Nilsson i Tvärålund menade, att vad vi
behöver är en utredning om lönsamheten
i de rörlighetsbefrämjande åtgärderna.
Låt mig då framhålla att den utredning
som låg till grund för propositionen
rörande behovet av att analysera
dessa frågor uttalade att »de åtgärder,
som samhället vidtar för en snabb anpassning
av arbetskraften till förändringarna
i näringslivet, i allmänhet är
lönsamma ur samhällsekonomisk synpunkt».
Vidare heter det i utredningens
betänkande: »I och för sig skulle det ha
varit önskvärt att kunna redovisa mera
preciserade lönsamhetsberäkningar i
fråga om denna politik. Utredningen
anser emellertid att fördelarna med rörlighetspolitiken
— mot bakgrunden av
den samtidiga förekomsten av markerad
arbetskraftsbrist i vissa expansiva industrier
och svårigheter att sysselsätta de
anställda i vissa andra branscher — är
så påtagliga, att utredningen redan på
föreliggande bedömningsgrunder anser
sig kunna föreslå en viss förstärkning
av ifrågavarande åtgärder.»

Detta uttalade alltså utredningen. En
av herr Nilssons partivänner hade avvikande
mening i frågan. Men en ledamot
som jag förmodar snart kommer att
bli herr Nilssons i Tvärålund partivän,
nämligen herr Ohlin, reserverade sig
inte på denna punkt. Och med de nära
kontakter som upprätthålls i dessa frågor
hade han kanske kunnat klara denna
detalj för herr Nilsson i Tvärålund,
så att herr Nilsson inte behövt stå här
och tala om åtgärder som hans blivande
partivänner tydligen finner helt onödiga.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan
i utlåtande nr 107 i alla punkter.

Därefter anförde:

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att jag
förekommer statsrådet Johansson som
väl så småningom skall gå in i debatten
och besvara en rad interpellationer.
Men det var ett par saker som herr
Bergman sade, som jag ändå vill göra
ett par korta kommentarer till.

Herr Bergman sade att reservanterna
hade målat arbetsmarknadspolitikens
målsättning så fint och vackert att han
inte själv kunde måla det bättre. Jag
åberopade endast vad arbetsmarknadsutredningen
hade sagt om målsättningen.
Eftersom jag själv var ledamot där,
hade jag ingen större anledning att
springa ifrån den målsättning som vi
hade varit ense om i utredningen.

Sedan sade herr Bergman att vi, när
vi var ense om målsättningen, hade gått
emot medlen för att förverkliga denna
politik. Men det är väl ändå en överdrift,
herr Bergman? Jag sade ganska
tydligt i mitt första anförande, att arbetsmarknadsstyrelsen
hade gjort framställning
om 307 nya tjänster. Statsrådet
har tagit hälften därav och vi har
tagit hälften av hans förslag. Det är
väl därför en överdrift att påstå att vi
helt och hållet har gått emot förslagen.

Vi tyckte att det fanns ganska goda
skäl för en nedskärning och det anser
jag att även inrikesministern borde ha
tänkt på mot bakgrund av det uttalande
som han gjorde i statsverkspropositionen
1964. Det innebar att just med
hänsyn till den mycket starka personalökning,
som hade ägt rum under ett
par år, var det nödvändigt med en översyn,
som skulle se efter om organisationen
var riktig och undersöka om man
inte kunde begränsa personalökningen
under de närmaste åren. Och det tyckte
vi det fanns skäl att göra. Det har dock

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Nr 24

101

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

skett en synnerligen kraftig expansion
på personalsidan i arbetsmarknadsverket.

Därefter kom herr Bergman in på att
vi i en reservation har förordat vad
som återfinns i vår partimotion och
också i någon annan motion. Det gällde
att arbetsmarknadsstyrelsens byggande
verksamhet skulle successivt avvecklas.

Jag vill understryka, herr Bergman,
att det inte var fråga om en plötslig avveckling
av arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet. Vi hade i utredningen
enats om att det skulle ske i
etapper. Första etappen borde omfatta
samtliga beredskapsarbeten inom det
allmänna vägväsendet med undantag
för dem som anordnats för de svårplacerade.
Dessutom skulle man avveckla
alla vanliga beredskapsarbeten, som bedrivs
av statliga och kommunala myndigheter.
Men även här skulle man göra
undantag för de särskilda arbeten
som bedrivs för svårplacerade inom
den statliga sektorn. Efter en övergångstid
på förslagsvis ett par år borde arbeten
för svårplacerade överflyttas till
berörda fackmyndigheter. I fråga om
arbeten av detta slag, som bedrivs inom
det allmänna vägväsendet, ansåg
vi dock inom utredningen att där borde
överflyttningen kunna ske ännu något
tidigare.

Jag har därför svårt att förstå varför
statsrådet har varit så rädd för just
den delen av arbetsmarknadsutredningens
förslag, nämligen att successivt avveckla
den byggande verksamhet som
bedrivs av AMS. Utredningen var ense
om detta. Och jag framhöll i mitt första
anförande åtskilliga skäl som talar
för en avveckling, nämligen att den ursprungliga
motiveringen från 1947 inte
längre gäller. Vi har anfört mycket goda
skäl för en sådan avveckling.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det var egentligen inte

ordföljden i utskottsutlåtandet utan i
propositionen som jag talade om. Den
är det litet svårare att ändra i utskottet.

Herr Bergman uppger att jag sagt
någonting om att man skall ha rätt att
få det arbete man vill. Nej, tvärtom
underströk jag att med de snabba förändringar
som sker i det moderna samhället
går inte detta. Man kan få full
trygghet för att det finns arbete, men
man kan inte få trygghet för att det
finns just det arbete för vilket man ursprungligen
är utbildad. Därför krävs
just denna omskolningsverksamhet —
för att anpassa arbetskraftsutbudet efter
den förändrade efterfrågan.

Som jag ser det betyder inte valfrihet
att man skall ha rätt att välja vilket
arbete man vill utan att man skall
ha rätt att välja fritt bland de arbetsmöjligheter
som finns. Att samhället
skulle vara skyldigt att se till att just
de arbeten finns som folk vill välja,
menar väl ändå ingen. I detta avseende
råder det förmodligen ingen meningsmotsättning
mellan oss.

Jag kan godkänna uppfattningen att
det finns en viss, skenbar motsättning
mellan formuleringarna i reservationerna
1 och 2. Den kunde ha varit bättre
utformad i reservation 1. I vår partimotion
stod det någonting om att man
inte på grund av otillräckligt underbyggda
prognoser skall medverka till
strukturförändringar, eftersom behovet
är så växlande från tid till annan att
man på det sättet kan riskera att göra
misstag.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller att utskottet
har misstolkat vår motion i avsnittet
om låglönegrupperna. Jag kan
inte hitta något ställe i den där det sägs,
att centerpartiet vill att vissa människor
skall mot underbetalning vidmakthålla
en produktion som är nödvändig
för samhället. Eftersom det nämns i ut -

102 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

skottsutlåtandet under den punkt som
behandlar låglönegrupperna skulle jag
vara mycket intresserad av att höra
på vad herr Bergman stöder sitt uttalande
att det är alldeles klart — för
att citera hans egna ord — att centerpartiet
skulle syfta på något sådant.

Vad vi har sagt är att näringspolitiska
åtgärder och åtgärder för rationalisering
är vad som i främsta rummet
behöver komma i fråga och vidare att
man bör sätta in lokaliseringspolitiken
mera aktivt för att ge dessa människor
ett alternativ. Dessutom accepterar vi
rörelsestimulans när lokaliseringspolitiska
åtgärder har visat sig inte ge resultat.

Herr Bergman framhåller också att
det finns en utredning som visar att
rörelsestimulerande medel är nyttiga.
Han citerar emellertid då arbetsmarknadsutredningen,
soin själv säger sig
önska kunna presentera ett mera genomarbetat
underlag till sitt förslag om
ökade åtgärder för rörelsestimulans.
Med hänsyn till föreliggande förhållanden
föreslår utredningen ändå en höjning
av bidraget. Det pågår en penningvärdeförsämring
som naturligtvis i sig
fordrar en höjning för att detta bidrag
skall få en rimligare nivå. Vi accepterar
de rörelsestimulerande medlens utformning
och storlek. Skillnaden mellan oss
är att vi anser att lokaliseringspolitiken
har tryckts för mycket i bakgrunden.

I övrigt har jag inte mycket att replikera
till herr Bergman. Hans argumentering
på denna punkt slog faktiskt i
viss mån omkull hans egna argument.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det måste ha uppstått
ett litet missföstånd mellan herr Nilsson
i Tvärålund och mig. Jag påstod
aldrig att det fanns en utredning i denna
fråga, men ur den utredning som låg
till grund för propositionen gjorde jag
ett citat. Detta är dock bara en detalj.

Motionen i fråga är nr 832 i denna
kammare. Ledamöterna kan läsa vad

som står på s. 7 och 8. Där sägs bl. a.
följande:

»I stort sett gäller om låginkomst- och
låglönenäringarna, att de upprätthåller
en produktion som även för framtiden
måste bedömas som nödvändig för landet.
»

Därefter talar motionärerna om näringspolitiska
åtgärder men lägger inte
fram några förslag i den vägen. Man
skulle nästan kunna tro att just låglöner
är till nytta för samhället.

Längre ned på s. 8 står det:

»I många fall har låglöneläget sin förklaring
i att företagen i vårt land måste
konkurrera med utländska företag, som
har väsentligt lägre arbetskostnader än
de svenska. Det är sannolikt att inom
relativt snar framtid en utjämning kommer
till stånd i detta avseende.»

De lågavlönade skall alltså vänta tills
detta sker. De skall gå dåligt betalda och
upprätthålla en näringsgren åt oss andra.
Det är detta litet cyniska resonemang
bakom motionen som jag finner stötande.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bergman tycks inte
helt ha följt med den politiska debatten.
Vi har vid många tillfällen lagt
fram förslag om näringspolitiska åtgärder,
t. ex. lånefrågor och skattefrågor
och i många andra sammanhang, som
jag inte nu hinner beröra i denna replik.

Det stycke som herr Bergman citerade
i vår motion styrker inte alls hans påstående
att vi vill att människor skall
arbeta mot orimligt låga löner. Den synen
är väl ändå så främmande för vårt
sätt att se på våra medmänniskor och
på näringslivet i dag, att ett sådant påstående
inte borde behöva förekomma
i en riksdagsdebatt i dag.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Rätten till arbete — alltså
att de som vill och kan arbeta skall
ha möjlighet till arbete — måste vara

Tisdagen den 17 maj 19GG em.

Nr 21

103

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

en grundläggande princip i de arbetsmarknadspolitiska
diskussionerna och
vid de ställningstaganden som vi har att
göra. Skall den principen kunna realiseras
måste en effektiv arbetsmarknadspolitik
bedrivas, och därom råder väl i
dag inga större meningsskiljaktigheter.
Däremot kan det naturligtvis råda olika
uppfattningar om hur man skall nå denna
målsättning. Det är här vi möter något
av en vattendelare — även om man
numera också i detta avseende kan förmärka
en viss förändring.

Att arbetsmarknadspolitik inte bara
är flyttningsbidrag och beredskapsarbete,
utan att man i den arbetsmarknadspolitiska
arsenalen numera även
ser lokaliseringspolitiken som ett verksamt
element, tycker jag är i hög grad
väsentligt. Även om detta lokaliseringspolitiska
element inte fått den roll som
det måste ha, kommer utvecklingen sannolikt
att göra det nödvändigt att vid de
framtida bedömningarna av samhällsekonomi
och sysselsättning i högre grad
beakta de lokaliseringspolitiska aspekterna.

I den utredning som ligger till grund
för proposition nr 52 var vi i väsentliga
stycken eniga om linjerna. Det fanns
vissa reservationer på en del punkter,
och i något fall har inrikesministern tagit
hänsyn till synpunkter som framförts
i dessa reservationer. För min del
är jag tacksam för det. I andra fall har
inrikesministern inte velat gå en enig
utredning till mötes, trots att den fått
stöd av remissinstanser.

Utbildningsbidragen diskuterade vi i
arbetsmarknadsutredningen, och vi anser
dem vara väsentliga i lokaliseringspolitiken,
ty om man skall kunna utnyttja
de arbetskraftstillgångar som
finns, inte minst bland de kvinnor som
önskar gå ut på arbetsmarknaden och
bland dem som är att hänföra till gruppen
äldre arbetskraft ävensom handikappade,
måste det lokaliseringspolitiska
elementet sättas in i större omfattning
än som nu är fallet. Men det

var utbildningsbidragen jag ville säga
några ord om. I detta sammanhang har
inrikesministern på s. 209 i propositionen
refererat en del av vad arbetsmarknadsutredningen
har sagt, t. ex.: »Utredningen
har förordat att arbetsmarknadsmyndigheterna
skall kunna lämna
bidrag till utbildningskostnader till företag
som etablerar sig på orter med
otillräcklig arbetstillgång. Utredningen
anser att med nyetablering bör jämställas
rekonstruktion av produktion och
sysselsättning vid nedlagda eller nedläggningshotade
industrier samt utbyggnad
av redan etablerad verksamhet på
orter med långsiktigt överskott på arbetskraft.
» Departementschefen refererar
även vad två ledamöter i utredningen
därtill anfört i en reservation. Vidare
säger departementschefen att utredningsförslaget
lämnats utan erinran av
de flesta remissinstanserna. Men trots
detta vill han inte direkt gå med på
utredningens förslag utan vill begränsa
bidragen till att gälla områden där lokaliseringsstöd
utgår. Man frågar sig av
vilken anledning denna begränsning
gjorts, och man frågar sig också, om
inte denna begränsning för en hel del
orter i landet, där det föreligger behov
av att bygga ut industrien och av att
få ett mer differentierat näringsliv, medför
stora problem. Jag beklagar att denna
begränsning har genomförts.

Frågan om omskolning har liksom
många andra av de frågor som arbetsmarknadsutredningen
behandlat diskuterats
mycket ingående. Omskolningen
har en stor uppgift att fylla. Men det
väsentliga i detta sammanhang är att det
blir en betydligt bättre uppföljning än
vad som nu är fallet. Arbetsmarknadsstyrelsen
redovisar, att av dem som
1965 omskolades placerades endast cirka
50 procent i de yrken för vilka de
omskolats. Det kan naturligtvis sägas
att det väsentliga är att det blir en utbildning,
även om de utbildade inte placeras
i yrket. Men jag undrar ändå, om
det är riktigt att resonera på det sättet

104 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

och om man inte i större utsträckning
borde anpassa omskolningsverksamheten
till behovet, så att de omskolade i
högre grad än vad som nu är fallet kan
gå till de yrken de omskolats för.

När det gäller flyttningsbidragen —
starthjälpen — redovisas, att cirka 50
procent av dem som fick starthjälp under
år 1965 var under 21 år. Den siffran
gör att man blir litet tveksam och
börjar undra, om inte generositeten vid
tillämpningen är litet för stor.

Avslutningsvis skall jag ta upp frågan
om AMS:s byggande verksamhet.
Den frågan, som jag är mycket intresserad
av, har berörts tidigare i debatten,
och vi diskuterade den även ingående
i utredningen. Vi kom där fram till att
det är vägarna som dominerar AMS:s
byggande verksamhet. AMS administrerar
inte mer än mellan 10 och 20 procent
— vissa år har det faktiskt varit
så litet som 10 procent — av dem som
är sysselsatta i beredskapsarbete, och
av AMS:s byggande verksamhet har vissa
år 95 procent utgjorts av vägarbeten.
Då frågar jag mig, och det gjorde jag
även i utredningen: Är det nödvändigt
att för denna lilla del av det totala antalet
beredskapsarbeten upprätthålla en
så dyr organisation som AMS:s byggande
verksamhet ändå är? Om 95 procent
är vägarbeten, vore det ingen svårighet
för vägförvaltningarna, som nu bedriver
den största delen av beredskapsarbetena
i egen regi, att klara även den
övriga delen. Även de fall, där arbetsvärden
behöver kopplas in, kan naturligtvis
klaras av vägförvaltningarna. I
Kronobergs län har, som inrikesministern
mycket väl känner till, dessa arbeten
bedrivits i vägförvaltningens regi,
medan länsarbetsnämndens arbetsvårdsbyrå
sköter den kurativa verksamheten.
Jag kan alltså inte förstå att vi för detta
ändamål behöver den organisation som
AMS:s byggande verksamhet utgör.

Utredningen var på denna punkt enig,
och ett mycket stort antal remissinstanser
har tillstyrkt utredningens förslag

i detta avseende. Det skulle vara mycket
intressant att av inrikesministern
få höra, varför han i detta fall inte följt
utredningens förslag.

Herr talman! Med dessa synpunkter
på detta vittomfattande ämne ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
som herr Nilsson i Tvärålund tidigare
yrkat bifall till.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! I årets remissdebatt hade
jag tillfälle att tala om näringsförhållandena
i södra delen av Älvsborgs
län. Jag tog då ganska lång tid i anspråk
för att försöka skildra problematiken
till följd av den ensidighet som
industriellt kännetecknar regionen, där
textil- och konfektionsindustri helt dominerar
i ett område med inte mindre än
175 000 invånare. Jag talade om den oro
som alla »sjuhäringar» känt med anledning
av de många nedläggelserna av
företag, varslen om nya nedläggelser
och svårigheterna att bryta ensidigheten
genom att få industriföretag inom
andra branscher att etablera sig i Borås
eller bygden runt omkring. Jag skall
därför i dag inte trötta kammaren alltför
mycket genom att upprepa beskrivningen
av de svårigheter vi har, men
jag vill med anledning av motion 512 i
denna kammare, som behandlats av
bankoutskottet, ändå framföra några
synpunkter.

Efter det att motionen inlämnats har
den osäkra situationen för textilnäringen
skärpts. Fler företag har nedlagt
verksamheten, vissa företag kör
med reducerad drift och sammanlagt
1 500 personer har sedan årets början
berörts av nedläggelser eller inskränkningar.

En del av denna arbetskraft har naturligtvis
kunnat beredas annan sysselsättning
inom på orten befintliga
textilföretag, andra har flyttat därifrån,
men långt ifrån alla har kunnat
beredas sysselsättning, och läget är för
närvarande mycket osäkert för flera

Tisdagen den 17 maj 1900 em.

Nr 24

105

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

industrier. Eftersom arbetskraften ofta kan rationalisera sker en nödvändig

har relativt hög ålder är det svårt att
finna omplaceringsmöjligheter, och näringslivets
ensidighet gör att det i varje
fall inte finns annan sysselsättning tillgänglig
inom den egna regionen.

Ytterligare bekymmer har tillkommit
genom att det största företag som inte
är sysselsatt i textilbranschen i Borås,
nämligen Electrolux, flyttar från staden
under sommaren. Endast en del av de
cirka 250 anställda har erbjudits att
medfölja till den nya etableringsorten,
medan merparten står utan anställning
men förmodligen också får flytta för
att kunna finna ny anställning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län konstaterar
i sin remisskrivelse med anledning
av motionen, att av länsdelens
industrisysselsatta befolkning 70,2 procent
var sysselsatt inom textil- och konfektionsindustri
år 1960, medan den
näst största industrigrenen, metallindustrien,
vid samma tidpunkt endast
omfattade 6,8 procent av de totalt industrisysselsatta.
I riket i dess helhet
sysselsatte samma år metallindustrien
47,8 procent av de industrisysselsatta,
medan textil- och konfektionsindustri
endast sysselsatte 10,5 procent.

Det står klart att textil- och konfektionsindustriens
fortsatta utveckling är
av avgörande betydelse för den fortsatta
utvecklingen och planeringen
inom boråsregionen. I likhet med motionärerna
anser också länsstyrelsen
att det på längre sikt är nödvändigt
med en omstrukturering av näringslivet
i regionen. Länsstyrelsen har bedömt
läget som så allvarligt, att man
inte har tillstyrkt en utredning utan
ansett att åtgärder bör vidtas med det
snaraste.

Det är också med tillfredsställelse
som vi motionärer konstaterar, att det
från statsmakternas sida tagits initiativ
för att söka bemästra rådande svårigheter.
Genom att inventeringsfondsmedel
får tas i anspråk av de textiloch
konfektionsföretag som vill och
4* — Andra kammarens protokoll 1966.

förstärkning av vissa företag, som därigenom
också har möjlighet att komma
i ett gynnsammare läge när det gäller
att klara den hårda konkurrensen utifrån.

Att vi bör ha en kvalitetsproducerande
textilindustri i vårt land även
framgent bör väl stå klart för alla, men
hur stor omfattning denna industrigren
bör ha kan naturligtvis diskuteras.
En fortsatt strukturrationalisering
får anses vara ofrånkomlig och förmodligen
också nödvändig, om en del av
branschen skall kunna fortleva. Minskningen
av arbetstillfällen får därför
väntas fortsätta, och det är nödvändigt
med etablering av ny industri, om
vi skall kunna behålla befolkningstalet
och utvecklas vidare, vilket måste anses
önskvärt med tanke på de industriella
traditioner vi har och de stora investeringar
i bostäder, skolor med flera nyttigheter
som har gjorts.

Genom att statsmakterna också givit
klartecken till att även företag inom
andra branscher får ta investeringsmedel
i anspråk för etablering i boråsregionen
har vår hemställan i motionen
i långa stycken tillgodosetts. Som företrädare
för de många invånare i Sjuhäradsbygden
som berörts av eller känner
osäkerhet inför den fortsatta utvecklingen
vill vi uttrycka vår tacksamhet
över att ett beslut har kunnat
komma fram så pass snabbt i denna
fråga. Vi knyter nu våra förhoppningar
till att vi verkligen skall få den industriförstärkning
till stånd, som vi
från kommunalt och fackligt håll under
flera år har arbetat för och ansett
nödvändig för att vi skall kunna gå
mot en lika gynnsam utveckling som i
befolkningsmässigt jämförbara regioner,
dvs. regioner med städer av samma
storleksordning som Borås.

Vi har i motionen också upptagit frågan
om att få ta lokaliseringsmedel i
anspråk för att få till stånd en differentiering
av näringslivet och ökad
Nr 24

106 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

sysselsättning, och vi har då hänvisat
till de punktvis insatta åtgärder, som
kan komma till stånd om orter eller regioner
drabbas av nedläggningar av betydande
storleksordning. Utskottet har
här förutsatt, att vederbörande centrala
instanser även i fortsättningen har
sin uppmärksamhet riktad på de i motionen
berörda frågorna och vidtager
de åtgärder, som kan anses påkallade
med hänsyn till eventuella ytterligare
försämringar i sysselsättningsläget inom
berörda region. Utskottet har således
förutsatt att lokaliseringsstöd kan
komma att utgå, om det visar sig nödvändigt.

Jag hyser en förhoppning om att regeringen
å sin sida -— i synnerhet inrikesministern
— kommer att bedöma
frågan om ett eventuellt lokaliseringsstöd
med utgångspunkt från vad frisläppandet
av investeringsfondsmedel
kan komma att betyda för att tillföra
regionen ny industri. Skulle det visa
sig att det är en otillräcklig stimulans,
har utskottet inte sagt nej till att lokaliseringsinsatser
sätts in.

Bollen ligger således hos regeringen
och jag hyser en förhoppning om att
inrikesministern kan göra en kraftig
avspark, om det behövs. Av det anförda
framgår att det inte finns skäl för
motionärerna att vidhålla utredningskravet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
samtliga punkter i bankoutskottets utlåtande
nr 27.

I detta anförande instämde herr
Carlstein (s).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Att den fråga eller de
frågor som behandlas särskilt i motion
nr 512 av fru Hörnlund m. fl. och som
redovisas på s. 51 i utskottets utlåtande
har en brännande aktualitet särskilt
för folket i den bygd som beröres, är
alldeles självklart. När nedläggningar
och avvecklingar kommer dagligdags,

frågar många givetvis vart det egentligen
bär hän. Det vore väl överord att
tala om ett katastrofläge vad gäller textil-
och konfektionsindustrien, men att
djup och berättigad oro finns bland
större företagare men framför allt
bland småföretagare är odiskutabelt.

När företag läggs ned eller flyttar
utomlands med en stor del av sin tillverkning,
går det inte bara att kallt
konstatera att så sker, utan man frågar
sig givetvis varför. Om en industri inte
kan klara konkurrensen, kan det bero
på att den har överlevt sig själv. Det
kan också bero på svag och inkompetent
ledning, och den kan belastas av
bristande effektivitet.

Jag tror jag kan säga att svensk textilindustri
står på toppen av produktionskapacitet.
Den håller sig aktuell
och bar också en god och stark ledning.
Svårigheterna är för övrigt att
söka på det handelspolitiska planet,
inte i bristande rationaliseringssträvanden.
Där ligger man i främsta linjen
även om man givetvis aldrig kan säga
att man skär mållinjen.

Kungl. Maj :ts beslut om att investeringsfondsmedel
får tas i anspråk inom
boråsregionen har betytt och kommer
att betyda en hel del. Allt som göras
kan bör göras snarast möjligt för att
den industri som präglar hela denna
bygd skall kunna fortleva både i större
och i mindre enheter eller företag. Det
är säkert den klokaste politiken i alla
avseenden.

När utskottet beträffande möjligheten
att få loss investeringsfondsmedel
skrivit »att motsvarande tillstånd kan
förväntas komma att meddelas företag
som vill etablera ny anläggning i boråsregionen»,
vill också jag notera det
med tacksamhet. Det kan bli av betydelse
när det gäller att häva industriensidigheten
och förstärka ett mera
differentierat näringsliv i Sjuhäradsbygden.
Detta framstår som en fråga
av synnerligen hög dignitet. Självfallet
måste en industri som för 15 år sedan

Tisdagen den 17 maj 19G6 cm.

Nr 24

107

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

sysselsatte 60 000 människor, av vilka
en stor del bodde och arbetade i denna
del av landet, men nu är nere i 39 000,
ersättas av nya företag om bygden inte
skall utarmas —- detta sett på längre
sikt. Utskottet tar allvarligt på frågan,
och jag noterar med tillfredsställelse
vad utskottet deklarerar. Det viktigaste
är inte att få till stånd en ny utredning
utan att situationen så att säga hålls
under kontroll.

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsgrupp
som sysslar med dessa frågor
är väl egentligen ett slags utredning.
Planeringsrådet i Älvsborgs län kommer
väl även som utskottet antyder, att
söka att på skilda vägar åstadkomma
ett rikare näringsliv, och länsarbetsnämnden
har en rad frågor på sitt bord.
Det utesluter dock inte — jag vill instämma
i vad fru Hörnlund sade i fråga
om lokaliseringspolitiken — att regeringen
förväntas hålla de frågor aktuella
som hör hemma på den internationella
handelspolitikens plan och att riksomfattande
insatser görs för att komma
till rätta med de aktuella problem som
när det gäller textil och konfektion inte
längre står och stampar i porten utan
har gått in i huset.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är ett allmänt talesätt
att med detaljer byggs helheten
upp. Den debatt vi har lyssnat till har
hittills också rört sig om nog så viktiga
spörsmål, men jag tror att det vore
skada om vårt intresse för detaljerna
skymde bort den nödvändiga överblicken
av ett område som arbetsmarknadspolitiken.
Jag vill därför, herr talman,
först anföra några synpunkter av
allmän karaktär i denna fråga.

Den fulla sysselsättningen har präglat
efterkrigstidens svenska samhälle.
Den efterträdde 1930-talets politik som
syftade till att åstadkomma arbete och
bereda utkomst. Politiken var då i hög

grad inriktad på att bekämpa arbetslösheten
och dess vådor för såväl enskilda
som samhället. 1930-talets krisbekämpande
åtgärder inrymde emellertid
mycket nytt, och det väsentligaste
var just samhällsaktiviteten att via stat
och kommun direkt söka vidtaga åtgärder
som befrämjade även en normal
sysselsättning. De erfarenheter man
vann gav vid handen att samhällsaktiviteten
på detta område klart befrämjade
den ekonomiska tillväxten. Den
var gynnsam för produktionen genom
att påverka eller bygga under konsumtionen.
Teorien där bakom var egentligen
mycket enkel. Den kan uttryckas
så att ett folk i arbete, i lönsamma uppgifter,
skapar växande tillgångar. Om
parallellt med sysselsättningspolitiken
åtgärder vidtages för en jämnare fördelning
av de värden som skapas är
denna politik utvecklingsbefrämjande.
Att efter kriget söka nå en full sysselsättning
var logiskt och följdriktigt för
en aktiv samhällspolitik. Den fulla sysselsättningen
har således utgjort ett av
huvudmålen för den ekonomiska politiken.

I väsentliga avseenden har målet
nåtts. Antalet arbetslösa har pressats
ned mer än man tidigare hade trott var
möjligt. Säsongväxlingarna har fått
minskad betydelse. Undersysselsatta
har i stor utsträckning fått möjlighet
att arbeta full tid. De handikappade
har fått större möjligheter att försörja
sig genom eget arbete.

Den framgång som ligger i att man
i väsentlig utsträckning har lyckats
förverkliga den fulla sysselsättningen
är betydelsefull på flera sätt. För den
enskilde innebär säkrandet av försörjningsmöjligheterna
ett förverkligande
av principen om allas rätt till arbete.
För samhället innebär den fulla sysselsättningen
ett snabbare framåtskridande
och ökade möjligheter att tillgodose
medborgarnas materiella och andliga
behov. De erfarenheter som vunnits av

108

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

den fulla sysselsättningen under drygt
20 år är betydelsefulla också på annat
sätt. De har hos arbetstagarna skapat
en tilltro till samhällets vilja och möjlighet
att garantera deras sysselsättning,
som i sin tur är förutsättning för
att vi skall kunna gå vidare och ytterligare
utveckla arbetsmarknadspolitiken
till ett aktivt medel i samhällsomdaningen.
Om inte denna tilltro hade
funnits hos framför allt arbetarna och
tjänstemännen skulle det inte varit möjligt
att genomföra den strukturrationalisering
som på sina håll gått så utomordentligt
långt.

Arbetsmarknadsprop ositionen utgår
från detta förhållande. Den befäster
samhällets åtaganden i fråga om den
fulla sysselsättningen och den vidgar
arbetsmarknadspolitikens roll i samhällets
strukturpolitik. Jag vill i detta
sammanhang understryka att det goda
förhållande som råder mellan parterna
på arbetsmarknaden har varit en ovärderlig
tillgång för att förverkliga den
arbetsmarknadspolitiska målsättningen.
När nu arbetsmarknadspolitikens uppgifter
vidgas, främst vad gäller insatserna
på strukturpolitikens område, har
det varit en grundläggande förutsättning
att detta samarbete skall bestå och
utvecklas och därmed göra det möjligt
för samhället att i förtroendefull samverkan
med arbetsmarknadens parter
förverkliga denna vidgade målsättning
för arbetsmarknadspolitiken.

Innebörden av begreppet full sysselsättning
har undan för undan vidgats
i förhållande till vad som gällde när
det på sin tid upptogs bland målen för
den ekonomiska politiken. Ett åtagande
att trygga den fulla sysselsättningen
innebär därför större ansvar för samhället
i dag än för 20 år sedan. Det
har vuxit fram en väsentligt ändrad syn
på samhällets skyldigheter att garantera
den enskildes rätt till arbete i ett
fritt valt yrke och till trygghet genom
utbildning till stor del genom det in -

tensiva reformarbete på utbildningsområdet,
som har präglat efterkrigstidens
samhälle. Målsättningen beträffande
åtgärder för arbetslösa begränsas
inte längre till att garantera den enskilde
försörjning under arbetslöshetsperioden.
Den har utvidgats till att genom
utbildning eller på annat sätt ge
honom säkrare ställning på arbetsmarknaden
och därmed begränsa riskerna
för att han blir arbetslös i framtiden.

Det är emellertid inte bara ambitionen
att bistå de arbetslösa som har vidgats.
Genom den ekonomiska utvecklingen
har kraven på arbetsmarknadspolitiken
skärpts. Den snabba takten i
samhällsomdaningen har ökat behovet
av omställningsberedskap hos både individer
och samhälle. De påtagliga
skillnaderna i sysselsättningssituationen
mellan olika delar av landet och
mellan olika näringsgrenar har höjt anspråken
på differentierade åtgärder inom
arbetsmarknadspolitiken. Det kan
här också vara på sin plats att erinra
om att de nordiska länderna har gjort
en pionjärinsats i fråga om arbetskraftsutbyte
genom upprättande av en
gemensam nordisk arbetsmarknad.

Propositionen syftar till att säkra de
gjorda framstegen och lägga grunden
till en fortsatt utveckling av arbetsmarknadspolitiken.
Det är särskilt tre
faktorer som präglar arbetsmarknadspolitikens
föreslagna utformning. Den
långsiktiga brist på arbetskraft som
långtidsutredningen pekar på gör det
ytterligare angeläget att vi i all möjlig
utsträckning aktiverar våra arbetskraftsreserver
liksom att vi utnyttjar
arbetskraften så rationellt som möjligt.
Invandringspolitiken och åtgärder för
att underlätta främst gifta kvinnors förvärvsarbete
aktualiseras när det gäller
att möta den kvantitativa sidan av denna
bristsituation. Vidgade utbildningsmöjligheter
blir ett sätt att lösa det
kvalitativa problemet i syfte att öka utbytet
av arbetstagarnas insatser.

Tisdagen den 17 maj 19(iG em.

Nr 24

109

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella

tioner ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

En annan faktor som påverkat utformningen
av förslagen i propositionen
är den roll arbetsmarknadspolitiken
kan spela som balansskapande faktor
i den fulla sysselsättningens samhälle.
Brist på överensstämmelse mellan
efterfrågan och tillgång på arbetskraft
kan motverkas med arbetsmarknadspolitiska
medel. Genom att angripa
sådan brist på arbetskraft som ger
upphov till flasklialsproblem kan arbetsmarknadspolitiken
lämna ett effektivt
bidrag till strävandena att nå samhällsekonomisk
balans. Marginalinsatser
kan här vara av den allra största
betydelse.

En tredje faktor som har varit av betydelse
när det gällt att utforma förslagen
i propositionen har varit möjligheterna
att med hjälp av arbetsmarknadspolitiken
inte bara underlätta
strukturomvandlingen i näringslivet
utan även aktivt främja den. Att samhället
medverkar till att underlätta omställningen
i näringslivet har en dubbel
motivering. Dels kan det inte anses
rättvist att den som drabbas av förändringar
i näringslivets behov av arbetskraft
ensam skall bära de kostnader
omställningen för med sig, dels kan
samhällets medverkan leda till att omställningen
sker snabbare och mera
friktionsfritt.

Men det finns skäl som talar för att
samhällets medverkan i strukturomvandlingen
inte bör begränsas till att
bara underlätta den. Vi kan inte räkna
med att alla sektorer av näringslivet
kan utvecklas positivt. Förutsättningen
för en gynnsam ekonomisk utveckling i
samhället är därför att sådana grenar
av näringslivet som inte kan hävda sig
ur produktivitetssynpunkt får stå tillbaka
för att andra som är mera lönsamma
skall kunna expandera.

Ett annat viktigt drag i utvecklingen
är den strukturförändring som sker
inom skilda branscher. Åtgärder som
främjar denna utveckling ökar fram -

åtskridandet och innebär därmed i sista
hand en välståndsökning för alla.

Man bör också beakta att strukturförändringarna
för arbetskraftens del i
väsentlig utsträckning leder till en övergång
till bättre betalda arbeten. Strukturomvandlingen
är alltså i sig själv ett
verksamt medel att förbättra arbetskraftens
löneförhållanden. Troligen är det
ingen överdrift att påstå att rationalisering
och strukturomvandling inom
näringslivet i själva verket är de mest
effektiva medlen för att komma till rätta
med låginkomstproblemet. Genom att
arbetsmarknadspolitiken utformas så att
den mera aktivt främjar strukturförändringarna
inom näringslivet medverkar
den sålunda också till att lösa låginkomstgruppernas
problem, något som
enligt min mening är en önskvärd effekt
av arbetsmarknadspolitiken. Principiellt
bör det därför vara arbetsmarknadsorganens
uppgift att ge arbetskraft,
som inte kan få tryggad försörjning i
sin anställning, hjälp att övergå till arbete
som erbjuder bättre utkomstmöjligheter.
Därmed blir arbetsmarknadspolitiken
en pådrivande kraft till strukturförändringar.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att ta upp de synpunkter på låglönefrågorna
som utskottsreservanterna
framfört. De säger å ena sidan att arbetsmarknadspolitiken
bör främja en
strukturförändring som påskyndar produktivitetsökningen.
På den punkten är
vi således alldeles eniga. Men å andra sidan
fastslår man från reservanternas sida
kategoriskt att det i stort sett gäller
om låglönenäringarna att de upprätthåller
en produktion som även för framtiden
blir nödvändig för landet. Enligt
min mening bör man undvika att så bestämt
uttala sig om den inriktning strukturomvandlingen
bör ha. För att bevara
och höja vår standard är vi beroende
av att produktivitetsökningen inom näringslivet
fortgår. Som jag nyss har
framhållit innebär detta att sådana gre -

Ilo Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

nar av näringslivet som inte kan hävda
sig från produktivitetssynpunkt får stå
tillbaka för att andra, mer lönsamma
skall kunna expandera. Detta måste på
sikt få den effekten att låglönenäringarna
antingen rationaliseras, så att de
bibehåller sin konkurrenskraft vad beträffar
både förmånerna till de anställda
och sina möjligheter att sälja sina
produkter eller att de kommer att förlora
arbetskraft och marknad. Arbetsmarknadspolitiken
kan på olika sätt
underlätta den rationalisering som behövs
i både företagens och de anställdas
intresse. Aktiva insatser från samhällets
sida för att påskynda strukturomvandlingen
är alltså motiverade av
flera skäl. Strukturomvandlingen ökar
framåtskridandet och förbättrar arbetskraftens
löneförhållanden. Jag uttalar
här ingen annan mening än den som
herr Gustafsson i Skellefteå gav uttryck
för, när han talade om de förväntningar
på praktiskt taget oavbruten standardstegring
som nästan alla går och bär på.

En insats från samhällets sida motiveras
emellertid också av att den rationaliseringsprocess,
som är ett uttryck
för strukturomvandlingen, i det enskilda
fallet ofta förutsätter insats av kapital
som överstiger företagets förmåga,
liksom att åtgärder för att kunna komma
till stånd måste bygga på en samverkan
på ett vidare plan mellan företaget
och samhällsorganen. Samhället
har redan engagerat sig i en aktivare
strukturpolitik i lokaliseringsverksamhetens
form både genom insats av kapital
och genom åtgärder för att underlätta
arbetskraftsförsörjningen för företag
som omfattas av lokaliseringsverksamheten.

Det som föreslås i arbetsmarknadspropositionen
innebär på många sätt
bara ett fullföljande av de tankegångar
som legat till grund för statsmakternas
ställningtagande till lokaliseringspolitiken.
De uppgifter som ligger framför
oss på arbetsmarknadspolitikens områ -

de innebär krav på mångskiftande och
differentierade åtgärder. I sista hand
skall emellertid arbetsmarknadspolitikens
mål vara att bereda varje medborgare
möjlighet till lönsam och meningsfylld
sysselsättning med fritt yrkesval.

Denna principiella målsättning för
arbetsmarknadspolitiken ger mig anledning
att också något beröra de livligt
diskuterade möjligheterna att förbättra
kvinnornas ställning på arbetsmarknaden
och inte bara öka deras möjligheter
till förvärvsarbete utan också till
bättre betalt och säkrare arbete. Arbetsmarknadspropositionen
utgår ifrån att
kvinnor och män skall vara jämställda
på arbetsmarknaden. Kvinnorna får inte
som förr betraktas som en konjunkturreserv,
och behovet av arbete får inte
avgöra möjligheten att få arbete. Propositionen
innehåller förslag som på
olika sätt syftar till att öka kvinnornas
möjligheter till förvärvsarbete och till
att rasera könsgränser, som kan finnas
för tillträde till olika arbeten. Det är
inte minst väsentligt att arbetsförmedlingen
får en uppsökande uppgift just i
syfte att öka utbudet av arbetstillfällen
för kvinnor. Men de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna kan inte ensamma
förändra den ofta djupt rotade syn på
kvinnornas förvärvsarbete, som hindrar
dem att helt förverkliga sina möjligheter.
Det är en långsiktig uppfostringsuppgift
som måste börja i hemmen och
i skolan, och här kan vi alla göra en
insats.

Den föreliggande propositionen, som
utskottet i huvudsak har tillstyrkt, är
i sin principiella liksom också i sin
praktiska uppläggning grundad på erfarenhet.
Av en tillämpad arbetsmarknadspolitik
har vi lärt både ont och
gott. Det har nu gällt att tillvarata det
bästa. Riksdagen och regeringen har
att fastställa mål och riktlinjer för politiken.
Verkställigheten åligger arbetsmarknadsstyrelsen,
dess ledning och
dess många medarbetare ute på fältet.

Tisdagen den 17 maj 19G6 em.

Nr 21

111

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och intcrpella

tioner ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

De har gjort ett gott arbete utan vilket
de värdefulla resultaten skulle ha uteblivit.
När arhetsmarknadsutredningen
granskat verksamheten har den inte
heller funnit anledning att frångå huvuddragen
i den förda politiken. Nya
möjligheter åstadkommes på de vägar
som anvisas i propositionen och utskottsutlåtandet.
Att exempelvis pröva
omskolning med hävande av arbetslöshetskriteriet
ställer krav på smidighet
vid tillämpningen. Beslutet bygger emellertid
på ett allmänt förtroende för
handläggningsmyndiglieten inom näringslivet.
Verkställigheten när det gäller
de arbetsmarknadspolitiska frågorna
kräver ett gott samarbete mellan intressenterna.
Endast genom samvarken
kan resultaten bli de bästa. Jag tror att
det är utomordentligt viktigt att understryka
detta. Den samverkan och det
förtroendefulla samarbete som har rått
mellan parterna på arbetsmarknaden
gäller självfallet också samhället contra
näringslivet, och det är därför jag har
velat framhålla detta med särskild
styrka.

Herr talman! Det skulle ha varit intressant
att också gå in på vissa av de
spörsmål som berörts tidigare. Jag kommer
in på några av dem, när jag strax
skall besvara de interpellationer som
har direkt anknytning till sådana spörsmål
som rör tillämpningen av arbetsmarknadspolitiken,
inte minst den del
som innefattar lokaliseringspolitiken.

Jag lyssnade med särskilt intresse till
debatten om huruvida vi skall utvidga
stödområdet eller inte. Flera av talarna
hade den uppfattningen att det nu är
nödvändigt att vi bestämmer oss för att
lägga till nya områden till stödområdet
för att få en tillämpad lokaliseringspolitik.
Som framhållits under debatten
har vi i grundreglerna för lokaliseringspolitiken
varit ense om att där och när
så är erforderligt var som helst i landet
skall lokaliseringspolitiska åtgärder
kunna sättas in. Fru Hörnlund tog nyss

upp boråsområdcts speciella problem,
vilket också herr Gustafsson i Borås
gjorde, ocli som det står i utskottsutlåtandct
har vi i regeringen bedömt läget
därnere så, att det är önskvärt, för att
inte säga nödvändigt, att även med samhällets
bistånd söka åstadkomma en
snabb strukturrationalisering och effektivisering
av befintlig industri. Men det
är också lika nödvändigt att söka åstadkomma
en ökad differentiering av näringslivet
i området. Därför har vi sagt
att investeringsfondsmedel står till förfogande
för såväl befintliga industrier
i Sjuhäradsbygden som för industrier
som vill flytta dit. Vi har också sagt
att lokaliseringsstöd kan utgå till industrier
som vill lokalisera sig i boråsregionen.

Det gäller för övrigt inte bara boråsregionen.
Diskussionerna har också
gällt exempelvis karlskronaregionen.
Blekinge län har haft en gynnsam utveckling
under de senaste åren, om
man ser på länet som helhet, men karlskronaregionen
har haft en mycket negativ
utveckling. Från 1945 fram till i
dag har regionen minskat sin befolkning
med ungefär 10 000 människor,
och staden Karlskrona har under de
två—tre senaste åren minskat med 800
å 900 personer. En del av dessa negativa
effekter kan hänföras till det beslut
som regering och riksdag fattat om
omflyttningar och förändringar av befintlig
verksamhet. Under sådana omständigheter
finns det anledning pröva
om inte ett sådant område bör kunna
påräkna stöd av samhället, om det skulle
visa sig möjligt att dit lokalisera något
eller några nya företag.

Det är sålunda en punktinsats som
man kan diskutera. Detta kan också gälla
andra områden, och vi har vissa sådana
områden under debatt. Därför är
det inte nödvändigt att nu bestämma sig
för att utvidga stödområdet. Det gäller
att göra insatserna där de är erforderliga
och där det finns lämpliga objekt.

112 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna for lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella

tioner ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

Och vi är beredda att på skilda håll
utanför stödområdet pröva ett statligt
bistånd för lokalisering av företag. Men
detta skall bedömas som och begränsas
till punktinsatser som snabbt kan genomföras
och där vi också kan hoppas
att snabbt vinna resultat.

Om jag ser på remissyttrandena från
länsstyrelserna till bankoutskottet, så
är det många intressanta synpunkter
som där har kommit fram. Det visar sig
att redan under denna korta tid värdefulla
erfarenheter har gjorts av lokaliseringspolitiken.

Alla är överens om att det är för tidigt
att dra några mera definitiva slutsatser.
Men om jag mycket kort skulle
sammanfatta yttrandena från länsstyrelserna
och andra remissorgan, såsom
jag uppfattat dem, kan jag konstatera
ett mycket positivt anslag till den nya
lokaliseringspolitiken. Man gör i allmänhet
mycket realistiska bedömningar,
som är välgörande fria från lokalpatriotism
och överdrivna förhoppningar
om lokaliseringspolitikens möjligheter.
Det förekommer en strävan att
skilja ut vad som är lokaliseringspolitiskt
berättigat, d. v. s. vad som kan betraktas
som en industrilokalisering eller
en industritillväxt, som ger förutsättningar
för att bidra till ekonomiskt
framåtskridande.

Det är viktigt att slå fast att den
lokaliseringspolitiska verksamheten i
form av stöd till företag skall utgå till
rörelser, genom vilka vi förväntar oss
ett bidrag till fortsatt ekonomiskt framåtskridande.
Men det är också rimligt
att länsstyrelserna och andra remissorgan
går till en belysning av och ägnar
uppmärksamhet åt sådana frågor,
som utgör problem för den kvarvarande
befolkningen i glesbygden och som
oundgängligen ställer nödvändigheten
av specialåtgärder i rampljuset. Till
denna fråga återkommer jag i ett interpellationssvar.

Jag skulle emellertid i detta samman -

hang vilja framhålla att det är viktigt
att lokaliseringen av företag i Norrland,
även sådana som icke är beroende av
där befintliga råvaror utan utgör tillverkningsindustrier
i allmänhet, från
företagsekonomiska synpunkter är helt
tillfredsställande. Vid lokaliseringar i
regioner med god service och tillgång
till där befintlig arbetskraft eller möjlighet
att erhålla sådan i omgivande
bygd uppvägs oftast merkostnadsfaktorn,
som kan bestå av högre byggnadskostnader,
fraktkostnader in. in. Man får
emellertid acceptera att det i första
hand är de större tätortsregionerna som
drar till sig företag.

Det finns även en intressant sifferredovisning
i de i bankoutskottet redovisade
remissyttrandena. Jag skall bara
återge flyttningssiffrorna för de senaste
åren. Utflyttningsöverskottet från
Norrland i dess helhet var år 1965 cirka
2 500 personer medan motsvarande
överskott 1963 och 1964 låg omkring
9 500 personer.

Det är givetvis för tidigt att bedöma
årets flyttningsrörelser, men det förefaller
som om trenden från 1965 står
sig, alltså en fortsatt minskning. Men
detta betyder inte att friställningen av
arbetskraft i jord- och skogsbruk minskar,
ej heller att vissa andra näringsgrenar
rationaliserar och att en del
läggs ned, utan det är fråga om en
nylokalisering och expansion av befintliga
företag, som drar till sig arbetskraft
samt en fortsatt och snabbare
utbyggnad av servicen.

Jag vill gärna ha detta fastslaget. Låt
oss nämligen en gång för alla vara
överens om att inte diskutera rörlighetspolitik
contra lokaliseringspolitik
utan ena oss om att vi skall bedriva
rörlighetspolitik och lokaliseringspollitik.
Arbetsmarknadspolitiken skall alltså
ha både de rörlighetsstimulerande åtgärderna
och de lokaliseringspolitiska
möjligheterna att arbeta med. Men de
lokaliseringspolitiska möjligheterna be -

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Nr 24

113

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

tyder inte att man kan undvara en rörliglietspolitik
eftersom — såsom jag
framhållit — företagen, framför allt de
stora företagen, lokaliseras till de större
tätortsregionerna. Vi får alltså en intern
rörlighet inom Norrland.

Om vi ser på siffrorna över flyttningsrörelserna
i Norrland finner vi, att dessa
egentligen inte är mindre under 1965
än de var tidigare. Det är bara det att
flyttningen nu inte i samma omfattning
går ut ur Norrland, utan den försiggår
inom denna landsdel. Den går alltså in
till industriregionernas tätortsbildningar,
dit den huvudsakliga lokaliseringen
sker. Om man gick fram efter linjen att
minska ned rörlighetspolitiken skulle
man därför hämma utvecklingen inom
Norrland självt. Och jag tror inte det är
detta som en del av talarna är ute efter.
Jag tror helt enkelt att det hela bygger
på en felsyn: att man liksom har försökt
att i begreppet rörlighetspolitik
bara se flyttning från Norrland ned till
Mellansverige och södra Sverige och
glömmer bort den interna flyttningen,
som kommer att dominera under de
närmaste åren uppe i Norrland. På
grund av denna interna flyttning är
det nödvändigt med en omskolning och
en omflyttning inom länen och mellan
länen i norr i ökad omfattning.

Jag träffade för någon tid sedan en
av de företagare som bestämt sig för
en lokalisering till Norrland — chefen
för Bultfabriksaktiebolaget i Hallstahammar
—- och som nu bygger upp en
verksamhet i Kalix. Han berättade att
man sökte efter 200 för omskolning och
utbildning till den nya industrien. Arbetsförmedlingen
hade redovisat att det
skulle finnas cirka 350 arbetslösa inom
regionen som kunde tänkas anmäla sig.
Det anmälde sig 800, i en kanske något
vidare region än den man från början
avsett.

Detta visar på en latent sysselsättningsbrist,
där man alltså vid en lokalisering
av bra företag har möjlighet

att få fram de — om jag så får uttrycka
mig — dolda reserverna inom skilda regioner.
Men jag vågar säga, att kanske
flertalet av de 800 var beroende av en
omskolning och en omflyttning — de
skulle måhända under några år kunna
pendla på betydande avstånd, men så
småningom skulle de önska flytta in
till den tiitortsbildning i vilken industrien
nu byggs upp.

Jag anför detta endast som ett exempel.
Jag vågar påstå att vi skulle kunna
redovisa liknande förhållanden för de
orter och inom de regioner, där nu
framför allt de större företagsuppbyggnaderna
sker i kraft av lokaliseringspolitiska
insatser och lokaliseringspolitiskt
stöd. Jag anser nämligen också
användandet av investeringsfondmedlen
vara ett direkt led i den lokaliseringspolitiska
aktiviteten.

Det är riktigt att expansions- och lokaliseringsviljan
inom stödområdet bör
stimuleras. Det är därför viktigt att under
de två första åren ge ett större utrymme
åt stödverksamheten. Tillväxten
inom industriregionerna kommer
efter hand att gå mera av egen kraft,
i likhet med vad som sker i andra delar
av landet. Detta upprepar jag —-jag har sagt det tidigare till herr Nilsson
i Tvärålund.

Vi förväntade givetvis redan när vi
av innevarande vårriksdag begärde
medgivande att få gå utöver de anslagsramar
som riksdagen bestämde •— 60
miljoner kronor till bidrag och 100 miljoner
kronor till lån —- att det skulle
finnas så många ansökningar att vi behövde
detta utrymme. Exakt hur mycket
som skulle behövas kunde vi då
inte säga. Det är rätt intressant att nu
kunna konstatera, att till omkring den
1 maj hade beviljats i runt tal 51 miljoner
kronor i bidrag och 103 miljoner
kronor i lån. Vi har dessutom med arbetsmarknadsstyrelsen
gått igenom inneliggande
ansökningar och preliminärt
tagit upp företag som vi anser så

114 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

utredda, att beslut kan fattas till den 1
juli, varvid vi kommit fram till att det
på bidragssidan blir cirka 60 miljoner
kronor och på lånesidan cirka 130 miljoner
kronor. Det är alltså en realistisk
bedömning utav föreliggande ärende.

Vi skall alltså hålla oss inom denna
ram vid våra beslut. Däremot ligger utbetalningarna
självfallet på en mycket
lägre nivå. Men jag tror att det är
viktigt att ta de möjligheter som nu
erbjuds. De företag som har anmält sig
för lokaliseringshjälp bör få den så
snart som möjligt för att därmed påskynda
en uppbyggnad utav företagsamheten.
De kommer i sin tur att stimulera
en uppbyggnad av andra verksamheter,
framför allt naturligtvis inom
tätortsregionerna eller inom industriregionerna.
Därför tror jag det är
riktigt och viktigt att man under de två
första åren gör liksom en toppning av
dessa insatser. Sedan man fått i gång
verksamheten, så kommer den att gå
mera av egen kraft.

Det visar sig också av dessa siffror
att vad som mer och mer dominerar
önskemålen — framför allt i fråga om
de större företagen — är att få lokaliseringslånet.
Bidragets betydelse i
sammanhanget är inte detsamma nu
som i inledningsskedet. Det gör också
att vi har större möjligheter att åstadkomma
en differentiering av bidrag,
en differentiering som innebär att vi
i de svårlokaliserade områdena kan ge
ett större bidrag för att om möjligt
bryta ner motståndsvallen också där.

Jag återkommer om ett ögonblick till
ett interpellationssvar, som berör glesbygdsfrågan
och likaså lokaliseringen
till områden som hittills har visat sig
svårlokaliserade, och jag skall därför
inte nu direkt ta upp dessa frågor.

Herr talman! Jag skall bara replikera
på ett par punkter, där jag har fått
mera direkta frågor av de tidigare talarna.

Herr Börjesson i Glömminge talade

i sitt anförande om att vissa verksamheter
— tändsticksindustrien, massaindustrien
och sockerindustrien inom
kalmar- och gotlandsområdena -— kunde
bli föremål för rationaliseringar. Där
kunde man alltså förvänta sig eventuella
friställningar.

Jag har redan sagt att lokaliseringspolitiska
insatser kan komma att vidtagas
och medges i ett sådant sammanhang.
Jag skulle vilja tillägga, att vad
vi behöver är ett säkrare och bättre
grepp om vad som kommer att hända
inom olika näringsgrenar. Den utredningsverksamhet
som behövs måste ske
i samarbete med näringslivet. Jag har
tidigare nämnt att den är påbörjad i
vad gäller skogsindustrierna. Den bör
ta sikte på att inom skilda näringsgrenar
söka skapa en föreställning om vad
som kommer att inträffa.

En sådan utredning kan inte göras
utan att samverkan sker med näringslivet.
Men det är för samhället och näringslivet
självt utomordentligt viktigt
att man tidigt söker bilda sig en uppfattning
om utvecklingen för att man
i tid skall kunna möta de påfrestningar
som kan komma både för den enskilde
och för samhället. Herr Börjesson kritiserar
utskottet för dess skrivning om
att man inte nu bör välja tre former av
stöd i lokaliseringspolitiken. Jag vill
då erinra om att när regeringen lade
fram propositionen om lokaliseringspolitiken
gick den en annan väg än utredningen
i fråga om kreditgarantien.
Den sade, i anslutning till riksbankens
yttrande, att en kreditgaranti i och för
sig inte är en garanti för att sökanden
får det nödvändiga kapitalet. Han måste
ju ut och söka på lånemarknaden,
även om han har en kreditgaranti som
är statlig. Därför, sade vi inom regeringen,
måste vi söka åstadkomma en
ordning där vi får en effekt av lokaliseringspolitiken
och den stödform vi
väljer, bidragen och lånen. Lånen tog
vi upp till ett belopp av 500 miljoner

Nr 24

115

Tisdagen den 17 maj 1906 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

kronor, så att de också täckte den kreditgaranti
som utredningen hade tänkt
sig. Därigenom kan man — det underströk
vi redan då — förbehålla kreditgarantierna
framför allt för verksamheten
utanför stödområdet. Det är också
detta som har skett under det senaste
året, då vi har prövat lokaliseringspolitiken.

Herr Nordgren ger uttryck åt den
meningen att åtgärder skall kunna tillgripas
även utanför stödområdet när
vägande skäl talar för det. Som jag
har nämnt tidigare har jag ingen erinran
mot ett sådant uttalande.

Jag skall svara direkt på herr Nordgrens
fråga om hantverks- och industrihusen.
Om en förening, en bolagsbildning
eller en stiftelse av småföretagare
och hantverkare bestämmer sig för att
bygga ett hantverks- och industrihus,
är den berättigad till lokaliseringspolitiskt
stöd. Om en företagare säger: »Jag
bygger detta hus och hyr ut till alla de
andra», medges inte stöd. På den punkten
är villkoren alltså alldeles klara.

Herr Nilsson i Tvärålund åberopade
Industriförbundets tidskrift i fråga om
rörlighetspolitiken. Denna tidskrift har
också haft en annan intressant artikel,
om inte i samma nummer dock i ett
som utkom antingen före eller efter det
som herr Nilsson i Tvärålund hänvisade
till. I det nummer av tidningen som
jag har framför mig finns det nämligen
en artikel, i vilken det talas om att
»Företagskoncentrationen sätter nya rekord»,
och jag skulle vilja rekommendera
den till läsning. Jag har i andra
sammanhang gjort reklam för samma
tidskrift, och det är egentligen inte fallet
här. Jag riktar uppmärksamheten på
artikeln och inte tidningen i och för
sig. I denna artikel tar en civilekonom,
Bengt Rydén, upp frågan om den
omfattande företagskoncentrationen i
vårt eget land också mot en bedömning
av vad som sker ute på Europamarknaden.
Han konstaterar kort att vi un -

der fjolåret fick 230 sammanslagningar
och fusioner mot 150 året före. Utvecklingen
visar alltså ett accelererande
tempo i dessa förctagsfusioner och sammanslagningar,
genom vilka man bygger
upp större enheter.

Skribenten går också in något på
spörsmålet om varför man vidtar dessa
åtgärder och framhåller att det är därför
att man iakttar motsvarande rörelser
på de marknader där man skall
konkurrera. Han redovisar vad som
sker i EEC-området och ställer också
frågan: Varför görs detta inom EEC?
Det heror, säger han, på den amerikanska
och japanska konkurrensen. De
stora företagsenheterna i dessa stater
nödvändiggör denna utveckling inom
EEC och påverkar även oss. Vi kan inte
bara stillatigande åse vad som sker.
Vill vi hävda oss ute på marknaden,
måste vi följa efter. Vi når aldrig fram
till samma storlek på företagen, men
därför krävs det en rationellare och effektivare
utrustning. Väldiga investeringsbelopp
visar sig på många håll
vara nödvändiga men också sammanslagningar
till större enheter. Det är
fråga om hela den strukturförändring
som har skett i vårt näringsliv, som
vi har bakom oss och som vi ser fram
emot.

Det är klart att den också ställer oss
inför ett annat och stort problem, nämligen
det som rör glesbygden och de
speciella frågor som är förknippade
med den. Jag har velat säga detta
därför att herr Nilsson i Tvärålund
i sitt anförande yttrade att om man
hade de 40 miljoner mer, som centerpartiet
föreslagit till lokaliseringspolitiskt
stöd, skulle man haft möjlighet att
bygga upp ett nät av tätorter. Man skulle
kunna bygga mer av bostäder. Man
skulle kunna göra praktiskt taget allt
som är önskvärt.

40 miljoner är en stor summa, med
vilken man kan skapa en hel del nya
möjligheter. Men överdriv inte betydel -

116 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

sen av detta belopp! Det står ju till förfogande
enligt visst förslag, och ingår
i den ram, inom vilken vi kan fatta lokaliseringsbeslut.
Det finns därför ingen
anledning att här gå längre.

Till herr Björkman skulle jag vilja
säga att den översyn av arbetsmarknadsstyrelsens
organisation, som statskontoret
fått i uppdrag att göra, ännu
inte är avslutad, och innan dess måste
man naturligtvis iaktta viss försiktighet
i fråga om ökning av personalresurserna.
Här ger vi oss nu i kast med en aktivare
och vidgad arbetsmarknadspolitik.

Arbetsmarknadsstyrelsen bedömde att
det för denna verksamhet behövdes ytterligare
309 tjänstemän. Vi har i propositionen
föreslagit nyrekrytering med
110—115 personer. Vidare har vi föreslagit
att man skall anvisa ett anslag
som gör det möjligt för arbetsmarknadsstyrelsen
att anställa ytterligare ett
35-tal tjänstemän. I form av pengar har
sålunda anvisats så mycket, att cirka
150 nya befattningshavare kan tas in.
Det är detta som skall ställas upp mot
de 309 tjänster som begärts. Det har
alltså gjorts en väsentlig nedskärning
av vad arbetsmarknadsstyrelsen begärde.
Det är ju hela tiden fråga om en avvägning
— vilket också herr Björkman
påpekade — så att man får ett så hyggligt
resultat som möjligt, framför allt
av den verksamhet som nu skall sättas
i gång.

Till frågan om arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet skulle jag
bara vilja säga att den utgör ett område
av arbetsmarknadspolitiken, inom vilket
handikappade och andra specialgrupper
kan sysselsättas mera direkt.
Denna verksamhet har visat sig ha
mycket stor betydelse och den har också
varit synnerligen framgångsrik. Men
det är en annan del av denna verksamhet
som fått en växande betydelse,
nämligen storarbetsplatserna.

Till de storarbetsplatser som in -

rättats i södra Sverige har man flyttat
arbetskraft från Norrland, i första
hand för vägarbeten, men avsikten är
att försöka få vederbörande att gå över
till annan sysselsättning. Resultaten
har varit mycket goda. Detta medför
en mycket stor omsättning på den arbetskraft
som sysselsätts i storarbetsplatsens
vägarbeten, och man kan inte
begära att enskilda entreprenörer eller
väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen skall
acceptera ett sådant system. Jag tror
att arbetsmarknadsstyrelsens byggande
verksamhet inte minst på detta område
spelar en betydelsefull roll.

Det gör den också på de orter, på
vilka det finns storarbetsplatser —- exempelvis
i Luleå, Skellefteå och Mellansel,
där det föreligger stora behov
av att bygga vatten- och avloppsledningar,
gator osv. och där problemet
med arbetskraftens omsättning är detsamma
som vid storarbetsplatserna i
södra Sverige.

Jag tror att det finns all anledning
att fortsätta denna verksamhet tills vidare.
Efter hand får vi se vad som bör
göras och om vi eventuellt bör banta
ned verksamheten något.

Därefter skulle jag direkt vilja gå
över till de interpellationssvar som är
anmälda. Jag hemställer att få svara på
interpellationerna i följd och börjar
med den interpellation som är framställd
av herr Nilsson i Östersund.

Herr Nilsson i Östersund har frågat
mig om jag anser den fördelning av
lokaliseringsstödet mellan olika län
inom norra stödområdet som redovisas
i årets statsverksproposition såsom tillfredsställande
och, om så inte är fallet,
vilka möjligheter man har från statsmakternas
sida att fortsättningsvis
medverka till en jämnare fördelning av
nylokaliseringar och ökade sysselsättningsmöjligheter
inom stödområdet.

Då jag inte velat föregripa den handläggning
statsverkspropositionen i vederbörlig
ordning får i riksdagen har

Tisdagen den 17 maj 1966 cm.

Nr 24

117

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

jag ansett lämpligt att först i detta sammanhang
besvara frågan.

Med hänsyn till den relativt korta tid
under vilken bestämmelserna om statligt
lokaliseringsstöd varit i tillämpning
är det för tidigt att dra några bestämda
slutsatser för framtiden om fördelning
på olika regioner och län.
Det är praktiskt omöjligt att handlägga
ärenden på sådant sätt att man vid
varje tidpunkt håller viss relation i den
regionala fördelningen. På längre sikt
måste man däremot söka åstadkomma
en fördelning av företagslokaliseringarna
som står i överensstämmelse med
vad som kan anses rimligt med hänsyn
till olika regioners förutsättningar och
behov. Den regionala fördelningen av
det stöd som hittills beviljats är givetvis
inget uttryck för någon uppfattning
om hur insatserna på längre sikt bör
fördela sig.

En bedömning av de hittills uppnådda
resultaten bör inte begränsa sig till
användningen av det lokaliseringsstöd
som stått till förfogande efter den 1
juli 1965. Om man tar hänsyn även till
insatser i form av medgivande att ta i
anspråk investeringsfondmedel och bidrag
till uppförande av industrilokaler
som beredskapsarbeten blir bilden en
annan.

En förutsättning för resultat är ju
alltid att det finns lokaliseringsvilliga
företag. Det är uppenbart att det i fråga
om denna förutsättning föreligger
avsevärda skillnader mellan olika regioner
inom stödområdet. Som jag påpekat
bl. a. i statsverkspropositionen
bör detta förhållande i första hand beaktas
på sätt att stödets storlek differentieras
med hänsyn till angelägenhetsgraden
från lokaliseringspolitisk
synpunkt.

Vidare har herr Gustafsson i Skellefteå
frågat mig om jag är beredd att nu
upptaga glesbygdernas speciella problem
till behandling samt efter företagen
snabbutredning för riksdagen fram -

lägga förslag till åtgärder, avsedda att
ge glesbygdernas befolkning tillgång
till en godtagbar samhällelig service.

Frågan har nära anknytning till ett
yrkande i den av interpellanten m. fl.
väckta motionen II: 661 som riksdagen
senare i dag har att ta ställning till.
Det oaktat vill jag som svar till interpellanten
anföra följande.

I propositionen om lokaliseringspolitiken
fastslogs att samhället har ett ansvar
för servicens upprätthållande i sådana
glesbygder där lokaliseringspolitiska
stödåtgärder inte blir möjliga. För
att glesbygdsbefolkningen skulle tillförsäkras
en rimlig servicestandard, fick
därvid åtgärder av annan art övervägas.

Mot bakgrunden härav har ett omfattande
utredningsarbete om glesbygdens
servicefrågor redan startats inom ramen
för den lokaliseringspolitiska verksamheten.
Frågan har sålunda, vilket
även framgår av utskottsutlåtandet, ägnats
stor uppmärksamhet av lokaliseringsberedningen
och den till beredningen
knutna expertgruppen för regional
utredningsverksamhet. På grundval
av en arbetspromemoria, som utarbetades
inom inrikesdepartementet, har
en närmare kartläggning av det faktiska
läget på servicens område i glesbygderna
påbörjats. Ledare för undersökningen
av glesbygdsbefolkningens servicestandard
är professor Erik Bylund
i Umeå och arbetet bedrivs i nära samarbete
med planeringsorganen i Norrlandslänen.

Undersökningen syftar till att få ett
mått på befolkningens möjligheter att
erhålla såväl samhällelig som enskild
service. De ekonomiska och sociala
konsekvenserna av utflyttningen kommer
också att belysas.

Det är också en uppgift för planeringsråden
och länsstyrelserna — och
inte bara de i Norrland — att undersöka
vilka samordnade åtgärder från
statens och kommunernas sida som
kan vidtas för att förbättra eller vid -

118 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

makthålla servicen. I en promemoria
som från inrikesdepartementet sändes
ut till länsstyrelserna sommaren 1965
framhölls särskilt att planeringsråden
bör närmare överväga glesbygdsbefolkningens
speciella situation och framlägga
härav föranledda förslag.

Enligt min mening är det mycket viktigt
att de regionala organen medverkar
i utredningsarbetet och i övervägandena
om de åtgärder som behöver
vidtas. Det är naturligt att planeringsråden,
som gör de lokaliseringspolitiska
bedömningarna i länen, också får
ta ställning till vad som bör göras i de
delar av länen där något lokaliseringsstöd
till industrien inte är möjligt.

Risken med en central statlig utredning
är att den inte får den regionala
anknytning som är nödvändig, eftersom
serviceproblemen torde vara olika
i olika glesbygdsområden. Planeringsråden
har den nödvändiga lokalkännedomen
och kan snabbast avgöra vilka
insatser som i första hand bör göras i
länens olika glesbygder. De förslag som
läggs fram kommer sannolikt att beröra
flera vitt skilda verksamhetsområden.
För att samordna och snabbt
omsätta förslagen i praktiska åtgärder
kan det visa sig lämpligt att en särskild
arbetsgrupp tillsätts.

Vidare har herr Persson i Heden frågat
mig om jag överväger att vidta åtgärder
för en mera aktiv lokaliseringspolitik
för orter och områden med ensidigt
näringsliv utanför norra stödområdet.

Jag har redan i mitt anförande sagt
att den lokaliseringspolitiska målsättningen
möjliggör åtgärder och stöd
även inom andra områden än dem som
vi betecknar som stödområden. Behovet
av samordning av de offentliga organens
samhällsbyggande verksamhet
med de förändringar som sker inom
näringslivet betonades också starkt, såväl
i propositionen som under riksdagsbehandlingen
hösten 1964. ökade

resurser för detta arbete har också
ställts till förfogande i alla län. Det
statliga ekonomiska lokaliseringsstödet
däremot är ett medel som är reserverat
för de områden där strukturförändringarna
är särskilt kännbara. På grund
härav bedömde riksdagen en regional
avgränsning av stödåtgärderna som
ofrånkomlig för att lokaliseringsstödet
skulle få en tillräcklig effekt i de områden
där problemen är mest akuta.

Lokaliseringsstöd kan i särskilda fall
lämnas utanför stödområdet, t. ex. när
avsevärda sysselsättningssvåriglieter
förutses eller uppkommit till följd av
industrinedläggning i samband med
omfattande branschrationalisering eller
när speciella skäl talar för att industriort
med ensidigt näringsliv bör tillföras
ytterligare företag.

Problemen i de regioner som har en
ensidig näringsstruktur diskuteras för
närvarande såväl inom regeringen som
inom arbetsmarknadsstyrelsen. Inom
arbetsmarknadsstyrelsen har en arbetsgrupp
tillsatts som har till uppgift att
följa utvecklingen inom textil- och sömnadsindustrien
— som är starkt regionalt
koncentrerad — och föreslå åtgärder
för omplacering av friställd arbetskraft.

Som ett led i åtgärderna för att motverka
de speciella svårigheterna i boråsregionen
har nyligen, som jag sade
i mitt anförande, beslutats att industriföretag
inom denna region eller företag
som lokaliserar sig dit kan av Kungl.
Maj:t beviljas tillstånd att ta i anspråk
medel ur investeringsfond för sina investeringar.
Fem företag i boråsregionen
har redan, genom beslut av Kungl.
Maj:t, erhållit tillstånd att ta i anspråk
sammanlagt drygt 18 milj. kronor ur
investeringsfonder — allt i syfte att förebygga
framtida sysselsättningssvårigheter.

Vidare har herr Nilsson i Tvärålund
frågat mig om jag vill lämna kammaren
en redogörelse för tillämpningen av den

Tisdagen den 17 maj 19G6 em.

Nr 24

119

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

nya lokaliseringspolitiken och därvid
särskilt redovisa dels i vilken utsträckning
lokaliseringsstöd lämnats för lokalisering
i orter, som inom naturligt näringsgeografiskt
område ligger på visst
avstånd från regioncentrum men ändå
så nära att det finns goda kommunikationer
med centrum, dels också vilken
betydelse som tillmätts företagens egen
bedömning beträffande lokaliseringsort.

Enligt de riktlinjer som riksdagen
fastställt skall man i det lokaliseringspolitiska
arbetet beakta inte bara de
företagsekonomiska förutsättningarna
för viss lokalisering utan också bedöma
de samhällsekonomiska konsekvenserna,
t. ex. kostnaderna för stat och kommun
för den samhällsservice som kan
bli en följd av företagets utbyggnad. Såsom
framhölls i lokaliseringspropositionen
finns det ett ofrånkomligt samband
mellan å ena sidan ställningstaganden
rörande näringslivets lokalisering och
å andra sidan åtgärder beträffande den
samhälleliga servicen. Lokaliseringspolitiken
kan därför inte bedrivas isolerad
från annan samhällsplanering.

De avvägningar jag här berört ankommer
i första hand på planeringsråden
i länen. Planeringsråden skall bl. a.
verka för samordning av den samhälleliga
planeringen i länet. Däri ingår att
bedöma olika regioners och orters förutsättningar
och behov beträffande lokalisering
av industrier, bostäder, service
m. m. Det är naturligt att man därvid
finner vissa orter på längre sikt
vara lämpligare som lokaliseringsorter
än andra. Det är mot bakgrunden av sådana
bedömningar som ansökningar
om statligt lokaliseringsstöd bör prövas
om man vill att det skall bli till varaktig
nytta för berörda bygder.

Lokaliseringsstöd har fram till den 1
maj i år beviljats 125 företag, av vilka
ett ligger utanför stödområdet. Med
undantag av ett tiotal fall har det rört
sig om utbyggnad av företag som redan
finns på respektive orter. Sammanlagt

liar intill nämnda dag beviljats 51,3
milj. kronor i lokaliseringsbidrag och
103 milj. kronor i lokaliseringslån vid
investeringar på tillhopa ca 312 milj.
kronor.

De 124 företag som ligger inom stödområdet
är spridda på 81 orter och
fördelade på 50 av de 72 kommunblocken
i området. 38 av orterna är kommunblockscentra
och i 20 av dessa har
mer än ett företag beviljats stöd. Övriga
43 lokaliseringsorter är mindre orter
än respektive kommunblockscentra.

Beträffande orternas storlek kan vidare
nämnas, att 48 av företagen ligger
i tätorter med över 5 000 invånare,
45 i tätorter med mellan 1 000 och 5 000
invånare, medan resterande 31 företag
ligger i orter med lägre befolkningssiffra
än 1 000.

När det gäller valet av lokaliseringsort
är det alltid vederbörande företag
som själv bestämmer. Däremot är givetvis
inte varje lokalisering så angelägen
från samhällets synpunkt att statligt
lokaliseringsstöd bör utgå.

Studerar man de nyetablerade företagens
val av lokaliseringsort finner man
att de fäster stor vikt vid de servicemöjligheter
orten har att erbjuda. Endast
större orter kommer då som regel i fråga
för de större företagen. Allmänt
sett är det emellertid inte enbart ortens
storlek som är av intresse vid bedömningen
av lokaliseringsförutsättningarna
utan i minst lika hög grad ortens
läge i regionen, kommunikationsförhållanden
och dylikt. Möjligheterna
att bereda de anställda bostäder på
rimligt avstånd från arbetsplatsen har
självfallet också stor betydelse. Åtskilliga
av de mindre lokaliseringsorterna
ligger relativt nära större tätorter, som
fungerar som regioncentra. Det geografiska
avståndet från regioncentrum kan
dock mot bakgrunden av vad jag nyss
sagt inte tillmätas avgörande betydelse
för ortsvalet.

Herr talman! Till sist har jag fått en

120 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

interpellation som berör ett detaljspörsmål
av speciell art. Herr Lorentzon
har frågat om jag överväger något
initiativ till utfärdandet av rekommendationer
i syfte att uppnå en enhetligare
lönesättning vid de skyddade verkstäderna
i landet, respektive att uppnå
en förbättring av utgående löner.

Skyddade verkstäder bedrivs av
landsting, primärkommuner, föreningar
eller stiftelser. Lönesättningen vid
verkstäderna sker för närvarande inte
efter något enhetligt system. Detta sammanhänger
med en rad olika omständigheter
som försvårar enhetlighet.
Exempelvis skiljer sig kraven på arbetstagarnas
produktionsförmåga vid
de skyddade verkstäderna markant vid
olika verkstäder och framför allt i förhållande
till vad som gäller vid den öppna
marknadens verkstäder. Dessutom
kommer sociala aspekter med i bilden.
Allt fler personer med partiella socialförsäkringsförmåner
i form av förtidspension,
sjukbidrag etc. sysselsätts vid
verkstäderna. Som exempel kan nämnas
att i november månad 1965 55 procent
av arbetstagarna vid Göteborgs stads
skyddade verkstäder hade hel- eller
delpension. Särskilda problem möter vidare
i fråga om den stora gruppen psykiskt
utvecklingsliämmade, som man
strävar efter att bereda en meningsfylld
sysselsättning vid verkstäderna.

Såsom interpellanten framhåller varierar
förtjänsterna starkt mellan olika
verkstäder och mellan olika där sysselsatta
personer. År 1964 var den lägsta
medeltimförtjänsten vid en verkstad
2 kronor 20 öre, medan den högsta medeltimförtjänsten
vid en verkstad låg
vid 8 kronor 36 öre. Medeltimförtjänsten
vid samtliga verkstäder utgjorde 4
kronor 36 öre. De stora variationerna
beror som jag tidigare nämnt på flera
faktorer. En rättvisande jämförelse skulle
kräva ingående uppgifter om förhållandena
i det enskilda fallet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har sedan

länge haft kontakter med huvudmännen
för att söka åstadkomma ett enhetligt lönesystem
vid de skyddade verkstäderna.
Från huvudmännens sida synes ett positivt
intresse kunna påräknas om det
går att finna ett system som kan tilllämpas
under så skiftande förhållanden
som råder vid dessa verkstäder.
Jag vill emellertid än en gång understryka
att det finns stora problem att
lösa med hänsyn till att verkstäderna
arbetar under mycket olikartade förhållanden
och att arbetstagarna har så
skiftande produktionsförmåga.

Herr talman! Härmed har jag i detta
mitt anförande besvarat föreliggande
interpellationer, som har direkt anknytning
till det ämne vi nu behandlar.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde replik för
att få tillfälle att tacka inrikesministern
för svaret på den fråga jag ställde i januari
månad beträffande lokaliseringsstödets
fördelning. Jag vill först uttrycka
min tillfredsställelse över den goda
start som lokaliseringspolitiken har fått
och de utomordentliga resultat som man
redan har vunnit under de tre första
kvartal som de nya riktlinjerna har
verkat.

När jag läste statsverkspropositionen,
fäste jag mig vid den något ojämna
fördelningen av lokaliseringsmedlen,
och det är då klart att man i första hand
tittar på det län man själv representerar.
Jag upptäckte då att Jämtlands län
hade fått endast 1,3 miljon, trots att
detta län kan uppvisa en befolkningsminskning,
som både för 1964 och 1965
är den ojämförligt största av norrlandslänens.
1965 uppgick denna till cirka
60 procent av den samlade befolkningsminskningen
inom de sju skogslänen.
Det var detta som var den egentliga
bakgrunden till den fråga jag ställde till
inrikesministern.

Det är riktigt som statsrådet påpekar

Nr 24

121

Tisdagen den 17 maj 1966 cm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

i sitt svar, att man vid en sådan bedömning
även skall ta med de investeringsfondsmedel
som beviljats sedan 1
juli 1963. Då blir siffrorna helt andra,
jag vill gärna understryka detta.

Det gäller i sådana fall i regel ekonomiskt
stabila, större företagsenheter
som med utnyttjande av investeringsfonderna
lägger ut filialer och deltillverkningar
i olika delar av stödområdet.
Fondmedlen ger väl också regeringen
större möjligheter, föreställer jag
mig, att diskutera förläggningsorten än
vad det vanliga lokaliseringsstödet ger.
Även om det är för tidigt att dra några
bestämda slutsatser för framtiden om
lokaliseringsstödets fördelning mellan
olika regioner och län är det ändå uppenbart
av de nu publicerade resultaten
att döma, att denna fråga fordrar
skärpt uppmärksamhet i fortsättningen.
Jag förstår mycket väl svårigheterna
genom att företagarna själva bestämmer
var de skall etablera.

I detta sammanhang får man också
se motion 11:383 om en aktivering av
den statliga verksamheten som jag tillsammans
med ett antal partivänner har
väckt och som nu är föremål för behandling.
Vi föreställer oss att ett ökat
statligt engagemang inom stödområdet
också skulle ge större möjligheter att
styra investeringarna i önskvärd riktning.
Jag vill bara kort och gott uttrycka
den förhoppningen att den positiva
skrivning som utskottet enats om
när det gäller den åberopade motionen
också skall leda till mera aktiva insatser
från den statliga sektorns sida inom
stödområdet.

Om jag sedan återgår till svaret på
min fråga säger statsrådet följande, vilket
jag särskilt observerat: »På längre
sikt måste man däremot söka åstadkomma
en fördelning av företagslokaliseringarna
som står i överensstämmelse
med vad som kan anses rimligt med
hänsyn till olika regioners förutsättningar
och behov. Den regionala för -

delningen av det stöd som hittills beviljats
är givetvis inget uttryck för
någon uppfattning om hur insatserna
på längre sikt bör fördela sig.»

Det är detta som jag tycker är det
mest intressanta avsnittet i svaret, och
jag vore därför tacksam om statsrådet
närmare ville utveckla vilka tankegångar
som ligger bakom dessa formuleringar.
Är det meningen, vilket jag hoppas,
att statsmakterna i fortsättningen
i ännu högre grad kommer att ha de
län i åtanke som med hänsyn till befolkningsutvecklingen
fått ett alltför litet
tillskott av nya arbetstillfällen? Det
vore alltså bra om statsrådet hade möjlighet
att göra en något fylligare kommentar
till sitt uttalande.

Med detta, herr talman, vill jag än en
gång tacka för svaret.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Det
finns i svaret en formulering som tyder
på att statsrådet är litet förvånad över
att jag i år både har motionerat och
interpellerat i denna fråga. Det är kanske
inte så underligt om man ett par
år har motionerat och mörkt att det inte
lett till resultat. Då vill man använda
alla möjligheter för att försöka få
i gång det hela.

Nu har det emellertid tydligen börjat
hända något. En undersökning av det
faktiska läget på serviceområdet i glesbygderna
skall startas eller är redan
startad under ledning av professor Bylund
i Umeå, och det är ju bra. Mera
osäker är man kanske om det är en
bättre utväg att överlämna åt planeringsråden
i länen att överväga glesbygdsbefolkningens
problem än att tillsätta
en utredning för att klara det
hela. Statsrådet menar att problemen
är så olika inom olika glesbygdsområden
i landet, och detta är enligt hans
mening ett skäl för att planeringsrå -

122 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

den, som bäst känner situationen inom
sina områden, skall ha hand om saken.
Nu tror jag att åtminstone vad
Norrlands inland beträffar, och det är
ju det stora sammanhängande glesbygdsområdet,
föreligger samma problem
i mycket stor utsträckning över
hela området. Jag tror inte att skillnaden
är så stor mellan inlandet i Jämtland,
Västerbotten och Norrbotten att
det inte vore lämpligt att en sammanhängande
utredning gav sig på problemet.
Detta förhållande jämte den omständigheten
att problemen är så stora
och skiftande anser jag talar för att en
utredning borde ha tillsatts. Naturligtvis
skulle den ha samarbetat med planeringsråden
i länen. För att ge en föreställning
om frågans omfattning skall
jag i korta drag anföra några exempel
på vad en sådan utredning skulle haft
att syssla med.

Kommunikationerna betyder mycket
för glesbygdernas befolkning. En stor
del av transporterna sker där på enskilda
vägar. Det finns därför skäl för
staten att överta ett ökat ansvar för
det enskilda vägnätet i dessa områden.
Järnvägs- och husslinjer har på grund
av utglesningen och bilismen blivit
olönsamma med nedläggning och minskat
antal turer som följd. Det är av stor
vikt för dessa områden att en tillfredsställande
kollektiv trafik kan upprätthållas.
Även detta kommer förmodligen
att kräva ökade insatser från det
allmännas sida. Taxemässig samtrafik
mellan järnvägs- och billinjer har vid
flera tillfällen föreslagits från vårt håll.
Även detta problem bör lösas.

Servicen på skolans område har stor
betydelse för utvecklingen i glesbygderna.
Minimiantalet elever för att undervisning
på viss linje skall få anordnas
bör sänkas beträffande glesbygderna.
Nya pedagogiska former, exempelvis
korrespondensundervisning och
undervisning genom radio och TV, bör
prövas för att ge bättre valmöjligheter

för högstadieklasser med litet elevantal.

Ålderssammansättningen är ogynnsam
i glesbygdskommunerna, där man
har ett stort antal åldringar i förhållande
till den produktiva befolkningen.
Det är därför rimligt att staten bidrar
med en större andel av kostnaderna för
åldringsvården för dessa områden än
för landet i övrigt. Här kommer också
sjukvården in i bilden. Det har ofta
varit svårt att få provinsialläkare till
dessa kommuner, ett problem som också
bör uppmärksammas.

Ett annat problem är varudistributionen.
Utglesningen gör att lanthandeln
på många håll inte längre är lönsam.
En undersökning av glesbygdsförhållandena
måste också beakta behovet
av fritidsanläggningar, kulturfrågor,
ungdomens behov av nöjen osv.

Dessa exempel skulle kunna utökas.
Jag har endast velat påvisa vilken omfattande
fråga detta är och hur stora
problem som möter. Jag tror fortfarande
att det hade varit lyckligast om en
utredning fått ta hand om problemen.
Eftersom det nu inte blir så skulle jag
i varje fall vilja säga att den arbetsgrupp
som statsrådet utlovade i slutet
av sitt svar bör tillsättas snarast möjligt.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Vid den tidpunkt då jag framställde
interpellationen förelåg varsel från en
mängd företag, både stora och små, om
driftsinskränkningar. I januari månad
i år var antalet arbetslösa i Älvsborgs
län över 2 000. Jämfört med förhållandet
vid samma tidpunkt 1965 var ökningen
något över 900. 1 400 personer
har hittills berörts av driftsinskränkningarna
enbart i Borås stad. Arbetslöshetsökningen
visar för Sjuhärads -

Tisdagen den 17 maj 190(5 em.

Nr 24

123

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella

tioner ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, in. m.

bygden cirka 50 procent, för alingsåsområdet
ända upp till 70 procent och
för trollhätteområdet 50 procent. Dessa
siffror ger ett exempel på lägets allvar.
Tendensen är dess värre inte unik
för Älvsborgs län -— i Skaraborgs län
och på andra platser i landet kan en
liknande tendens utläsas.

Sedan januari månad har läget inom
textil- och beklädnadsindustrien ytterligare
försämrats, vilket inger oro för
framtida sysselsättningsmöjligheter. I
statsrådets svar meddelas att Kungl.
Maj:t givit industriföretag tillstånd att
ta investeringsfondsmedel i anspråk för
industrilokalisering just i boråsregionen.
Detta är mycket tillfredsställande.
Denna åtgärd kan bl. a. medverka till
en differentiering av länets industri
som skulle vara ytterst värdefull.

Vidare kan man hälsa med tillfredsställelse
att en arbetsgrupp tillsatts som
skall följa utvecklingen inom textiloch
sömnadsindustrien för att kunna
ge friställd arbetskraft möjligheter till
ny sysselsättning.

Men, herr talman, jag har ändå en
känsla av att problemen inte helt löses
härigenom. I Sjuhäradsbygden liksom
i smålandslänen och i Skaraborgs län
och kanske också på andra platser i
landet har småindustrien en framskjuten
ställning. Utan tvekan räcker det
inte med de vidtagna åtgärderna. Småindustrien
kan inte lämnas utanför, när
man nu är i begrepp att vidtaga stödåtgärder.
Det är många familjer som
har sin utkomst genom småindustrien,
och i Sjuhäradsbygden representerar
den bortåt hälften av den samlade industriproduktionen.

Småindustrien har hitintills utvecklats
och varit ett värdefullt komplement
till den övriga industrien. Småindustrien
som bl. a. underleverantör till
den övriga industrien har skapat en
välståndsutveckling som kännetecknat
Sjuhäradsbygden. Men läget bär blivit
prekärt på grund av en hård konkur -

rens som inte är en konkurrens på lika
villkor. Vi har praktiskt taget eu ohämmad
import av textilvaror bl. a. från
verkliga låglöneländer. Enligt eu uppgift
— som jag dock inte fått bekräftad
— importerar Sverige varor från länder
där arbetslönen uppgår till endast
19 öre per timme.

I detta sammanhang vill jag säga att
tullskydd eller importavgifter hjälper
föga i en sådan situation. Det skulle
vara intressant att höra regeringens
uppfattning om importkvotering, som
förekommer i många andra länder.
Statsrådet Johansson yttrade i sitt anförande
att för att vi skall kunna bevara
och höja vår standard måste en
del företag stå tillbaka för andra företag.
Jag skulle gärna vilja höra vad
statsrådet menar med »andra företag».
Inom Älvsborgs län representerar textil-
och beklädnadsindustrien mellan
70 och 80 procent av samtliga industriföretag.

Herr talman! Det är naturligtvis högst
värdefullt att investeringsfonderna får
utnyttjas och jag är mycket glad över
att så är fallet. Men det hjälper knappast
småföretagen som i allmänhet inte
har några investeringsfonder. Det är
också att hälsa med tillfredsställelse
att en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsstyrelsen
funderar över utvecklingen
inom textil- och sömnadsindustrien.
Men såvitt man kan utläsa skulle arbetsgruppens
huvuduppgift vara att
flytta arbetskraften till andra sysselsättningar.
Så måste naturligtvis ske i
viss utsträckning, men vi måste väl
också utgå ifrån att vi för vår försörjning
måste ha en inhemsk textil- och
beklädnadsindustri. Den viktigaste uppgiften
måste vara att medverka till att
denna industri kan få sådana förutsättningar
att den kan existera i konkurrensen
med utlandet. Det är sålunda
enligt min mening angeläget att näringslivet
i t. ex. Sjuhäradsbygden hålls
uppe. Den vilja till initiativ som finns

124 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

hos de många mindre företagen måste
tas till vara i samhället.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Av statsrådets redogörelse framgår
att de flesta som erhållit stöd genom
lokaliseringsmedel är redan etablerade
företagare. Lokaliseringsorten är
därför redan från början given.

Beträffande fördelningen av lokaliseringsmedlen
är det glädjande konstatera
att länsstyrelserna inser nödvändigheten
av att inom sina respektive
områden gå in för den princip som vi
från vårt håll sagt vara nödvändig, nämligen
att försöka upprätthålla ett nät
av tätorter inom ifrågavarande område.

Nyetableringarna genom lokaliseringsmedel
har inte blivit så många, bara
tio av hela antalet. Nylokalisering sker
också huvudsakligen till större orter
med mycket god service. Det är väl i
och för sig naturligt. Områden som redan
har en svag industrialisering har
inte så mycket att hoppas av nyetableringsåtgärderna
och det krävs därför
speciella åtgärder för att rädda sådana
områden, exempelvis Norrlands inland.

Statsrådet säger att det alltid är företagaren
som bestämmer lokaliseringsorten,
vilket jag tycker är tillfredsställande.

Vad som föranledde min interpellation
var just att den företagare jag
hade i åtanke inte fick bestämma lokaliseringsorten
om han skulle få lokaliseringsstöd.
Vederbörande, som är
en redan väletablerad företagare med
90 anställda med 20 minuters bilresa
från A-orten, företräder inte något låglöneföretag.
Företagarens avnämare gav
honom rådet att inte flytta till en större
ort, eftersom där rådde bostadsbrist
liksom också arbetskraftsbrist i viss utsträckning.
Man kunde också förutse

en större rörlighet inom företaget, vilket
skulle höja arbetskostnaderna. Kommunen
hade investerat i bl. a. vatten
och avlopp i det samhälle där företaget
finns.

Statsrådets uttalande i slutet av svaret,
att avståndet från regioncentrum inte
skall tillmätas avgörande betydelse vid
val av lokaliseringsort, tycker jag också
är tillfredsställande. Vidare sade
statsrådet att det bör ankomma på planeringsrådet
att göra de samhälleliga
planeringarna inom området. Jag har
den uppfattningen att med den status
som planeringsråden för närvarande
har kan de inte, och får i vissa fall
inte, fylla den uppgift som riksdagen
räknat med att de skall ha. Det förekommer
vissa förhållanden som jag anser
bör ägnas uppmärksamhet. Från
olika håll har det lämnats rapporter
som går ut på att olika planeringsråd
arbetar olika effektivt. Det måste t. ex.
vara möjligt för en ledamot av planeringsrådet
att ta upp frågor om samhällsplanering
inom länet och få frågan
diskuterad.

Det har hänt att en ledamot har yrkat
på att en fråga skall återupptas till
behandling på grund av att nya förhållanden
inträtt. Vederbörande har
fått till svar att eftersom planeringsrådet
inte diskuterade saken mer än på så
sätt att landshövdingen, planeringsdirektören
och en annan tjänsteman yttrade
sig var situationen sådan, att man
inte hade anledning att ta upp en sådan
fråga. Det finns också många andra
exempel som skulle kunna anföras och
som skulle vara värda att påpeka. Jag
vill gärna fråga om statsrådet uppmärksammat
dessa spörsmål och om han
tänker vidta åtgärder för att göra planeringsråden
ännu effektivare.

Statsrådets redogörelse är värdefull
ur många synpunkter, inte minst hans
mera principiella uttalanden. Man får
väl inte utesluta möjligheten att vissa
planeringsråd kan ha missförstått lo -

Nr 24

125

Tisdagen den 17 maj 1906 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m„ tillika svar på fråga och interpella

tioner ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

kaliseringspolitikens och planeringsrådens
målsättning och att man på något
håll kan behöva ett korrektiv. Jag vill
gärna tro att statsrådets uttalanden beträffande
de punkter jag tagit upp får
utgöra lämpligt korrektiv i sådana sammanhang.

Inrikesministern sade i sitt anförande
att centerpartiet trodde att praktiskt
taget allt kunde åstadkommas med de
40 miljoner kronor mer i bidrag som
partiet föreslår. Så är inte fallet. Hela
lokaliseringspolitiken är en marginell
stimulans av mycket stor betydelse.
Över huvud taget måste stimulansen ha
en marginaleffekt, det är detta som är
det värdefulla. Den effekt som vi räknar
med som en följd av den av oss
föreslagna ökningen av insatserna medför
verkningar på de områden jag talat
om.

Herr LORENTZON (k) kort genmäle:

Herr talman! I likhet med de övriga
interpellanterna vill jag framföra ett
tack till statsrådet för svaret på min
fråga, även om jag inte som den föregående
interpellanten kan vara synnerligen
tacksam. Statsrådet har ju inte
direkt svarat på de frågor jag ställt,
men däremot lämnat en redogörelse
för vissa förhållanden som berörts i
interpellationen.

Det kan kanske vara riktigt, som
statsrådet säger, att detta är en detaljfråga
i det stora problemkomplexet
och att det därför är möjligt att skjuta
in den i denna omfattande lokaliseringsdebatt.
Den omedelbara orsaken till att
jag framställde min interpellation är
dock det ytterst svåra materiella läget
för dem som är sysselsatta vid de skyddade
verkstäderna i vårt land. Av svaret
att döma är statsrådet också införstådd
med de stora ekonomiska svårigheterna
för dessa människor. Även om
problemet enligt statsrådet är svårt att

lösa, »då dessa personer arbetar under
så olikartade förhållanden», kan problemet
inte var olösligt.

Vi talar ofta om Sverige som välfärdslandet,
landet med den höga levnadsstandarden,
men vi glömmer lätt alla
dem som lever på livets skuggsida. De
människor det här gäller lever i dubbel
bemärkelse på skuggsidan, eftersom
de för det första har ett fysiskt handikapp
och för det andra brottas med
ytterst svåra ekonomiska problem. Deras
fysiska handikapp gör att de inte
hör till de mera framfusiga, när det
gäller krav på samhället. Det har liksom
blivit deras livsform att hålla sig
i bakgrunden. De har en känsla av att
det gäller att tacka och ta emot de smulor,
som kan bli över åt dem. Därför
skall det mycket till av svårigheter innan
dessa människor tar till sittstrejken
som vapen för att komma till tals
med myndigheterna, vilket hände för
en tid sedan vid en skyddad verkstad.
Och visst kom det då representanter
för landstinget, eftersom landstinget
var huvudman för denna verkstad, men
de kunde endast rekommendera de vid
verkstaden sysselsatta att ta kontakt
med socialvården i kommunen. Samma
rekommendation gav också landstingsdirektören
som svar på en tidningsinsändare
om de låga lönerna vid de
skyddade verkstäderna.

Det är självklart att människor som
inte under sin tidigare levnad begärt
eller erhållit ekonomisk hjälp av de
socialvårdande myndigheterna känner
den nuvarande situationen mycket hård.
De har tidigare klarat sin egen och sin
familjs försörjning genom idogt arbete,
men sedan har de under arbetet exempelvis
skadat sin rygg, deras tidigare
arbetsgivare behöver dem inte längre
och det blir samhället som skall träda
till. De får sysselsättning vid en
skyddad verkstad. Där utför de ett
samhällsnyttigt arbete, men blir ändå
av myndigheterna uppmanade att söka

126 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

ekonomisk hjälp hos socialvården för
att klara det nödvändigaste.

Därigenom övervältras de ekonomiska
hördorna på kommunerna. Vi har t. ex.
primärkommuner i Västernorrlands län,
som utbetalar 200 kronor per månad
i socialhjälp till personer sysselsatta
vid de skyddade verkstäderna.

Visst gör samhället en hel del för de
handikappade, men man har en känsla
av att det i vissa fall sker av rent samhällsegoistiska
skäl. Om vederbörande
kan bli till nytta i produktionen i tider
då det råder stor brist på arbetskraft
— som nu är fallet — ja, då har
han förtursrätt. Därför ställer man sig
litet förvånad inför det svåra materiella
läget för dem som är sysselsatta vid
de skyddade verkstäderna. De utför
dock en produktiv insats. I vissa fall
effektuerar man därifrån beställningar
även från privata storföretag. Men arbetet
utföres mot en ytterst låg lön.

Verksamheten vid de skyddade verkstäderna
är obestridligt av mycket stor
betydelse, och det föreligger med all
säkerhet behov av att den verksamheten
ytterligare utvidgas. Meningen är också
att ordna sysselsättning för personer
som på grund av hög ålder eller skador
har fått sin arbetsförmåga nedsatt,
dock icke i sådan omfattning att förtidspension
kan erhållas. Ofta är det
också psykiskt utvecklingsstörda människor
som saknar förmåga att klara
av arbetsuppgifterna på den öppna
marknaden. Den skyddade verkstaden
kan även spela en väsentlig roll vid
omskolning av arbetskraft. Där har
dessa verkstäder en mycket stor uppgift
att fylla. Nu gäller det dock de
materiella förhållandena under vilka
de som är sysselsatta vid de skyddade
verkstäderna måste leva.

I sitt svar hänvisar statsrådet i samband
med de sociala aspekterna till
förekomsten av förtidspensioner o. d.,
men måste sådana förmåner inverka på
en rimlig lönesättning? Statsrådet för -

bigår däremot i svaret fullständigt den
del av frågan, som gäller ett lönelyft
för de människor vilka är sysselsatta
vid de skyddade verkstäderna.

Jag beklagar att statsrådet inte kunnat
ge de människor det gäller ett mera
positivt svar på deras kanske största
problem just nu, nämligen hur de skall
kunna få tillräckligt betalt för att ha
möjlighet att försörja sina familjer och
i vissa fall slippa att gå den tunga vägen
till soicalvården.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Till herr Lorentzon vill
jag bara säga att jag i mitt svar uttalat
att arbetsmarknadsstyrelsen sedan
länge haft kontakter med huvudmännen
för att söka åstadkomma ett enhetligt
lönesystem vid de skyddade verkstäderna.
Jag har vidare svarat att ett positivt
intresse från huvudmännens sida synes
kunna påräknas, om det går att finna
system som kan tillämpas under så skiftande
förhållanden som råder vid dessa
verkstäder. Jag skulle ytterligare vilja
understryka mitt påpekande av de stora
svårigheter som föreligger med hänsyn
till att det klientelet är så differentierat.

Det har under hand kommit till min
kännedom att man inom Landsorganisationen
diskuterat denna fråga och tagit
upp underhandskontakter med arbetsmarknadsmyndigheterna
i syfte att söka
finna en väg att åstadkomma något slags
avtalsmässig lönesättning. Jag menar att
denna diskussion nu får föras och att vi
får se till vilket resultat man kommer,
eventuellt framfört i form av en rekommendation
till huvudmännen.

Till herr Nilsson i Östersund skulle
jag vilja säga att Jämtland har vissa speciella
svårigheter. Det finns inte där en
rad av företag med en klar egen expansionskraft,
vilka har begärt att få stöd
för en utbyggnad. Det är således önskvärt
om man kunde förmå företag i and -

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Nr 24

127

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

ra delar av landet att företa en lokalisering
till Jämtland, antingen genom en
omlokalisering eller ett uppbyggande av
filialföretag.

Jag har i mitt svar velat betona att
man därvid inte bara bör se till det lokaliseringspolitiska
biståndet. Även investeringsfondsmedlen
utnyttjas, och de
statskommunala arbetena har tidigare
givit ett par förnämliga företagslokaliseringar
— jag tänker på L M Ericsson
och AB Partner, som nu är på väg upp
till Jämtland. Dessutom pågår en snabbutredning
av frågan om huruvida uppbyggnaden
av försvarets teleunderhåll i
Östersund skall tidigareläggas.

Vad som kan sägas om Jämtland är
att de lokaliseringar, som där skett, har
i huvudsak — jag vill understryka detta
-— koncentrerats till östersundsregionen
och förstärkt utvecklingstendenserna inom
det jämtländska området. Men det
pågår diskussion med ett par företag om
lokalisering också till andra orter; jag
kan i detta sammanhang inte säga mera.

Herr Nilsson i Östersund frågar vad
som ligger bakom interpellationssvaret
och undrar om det blir fråga om en
ökad aktivitet i de län, där insatserna
hittills blivit minimala. Ja, vi har utgått
från att man efter hand som lokaliseringspolitiken
utvecklas och ger effekt
inom vissa områden får minska ned
aktiviteten på dessa avsnitt. Man kan
genom en differentiering av bidragen i
sänkande riktning i de områden, som
företagsmässigt är under full uppbyggnad,
och i höjande riktning i de svårlokaliserade
områdena kanske ändå
åstadkomma en viss styrning, under
alla omständigheter en påverkan så
långt detta är möjligt.

Vad beträffar det uttalande, som gjorts
från länsstyrelsen i Jämtland, i vilket
man vill framhålla det angelägna i att
söka åstadkomma en längre driven styrning
av industrilokaliseringen och en
längre gående differentiering av lokaliseringsstödet
inom norra stödområdet,

så vill jag säga att jag är något tveksam
om den första delen, en längre driven
styrning av industrilokaliseringen. Vi
har ju försökt att följa den fria linjen —-att söka påverka med lokaliseringsstödets
hjälp men avstå från en mera direkt
dirigering. Vi är inte beredda att i
det avseendet vidtaga en ändring av
politiken; däremot är vi beredda att
genomföra en differentiering av bidragens
storlek.

Till herr Gustafsson i Skellefteå vill
jag säga, att jag tror inte det är mycket
som skiljer oss åt —- det gäller närmast
tillvägagångssättet vid utredningen av
frågorna om glesbygden. Vi för vår del
har funnit, att genom utredningsgruppen
inom lokaliseringsberedningen, som
har kontakter mel lokaliseringsråden,
vilka i sin tur skall hålla kontakt med
företrädare för kommunerna i glesbygdsområdena,
får man så att säga
de omedelbara reaktionerna när det
gäller behoven: undersökningar om serviceproblemen,
om kommunikationsfrågorna,
om bostadsproblemen o. s. v.
Och då menar vi att det bör vara möjligt
att nå snabbare resultat.

Jag kan ta bostadsfrågan. Vi har haft
underhandsdiskussioner med arbetsmarknadsstyrelsen:
Skall vi bygga provisoriska
bostäder som är flyttbara? Vi
har varit och sett på sådana, som jag
tror skulle vara lämpliga. Från arbetsmarknadsstyrelsens
sida har sagts, att
eftersom arbetsmarknadsstyrelsen i vissa
delar av glesbygdsområdena inlöser
egnahem för flyttande arbetskraft, så
kan styrelsen träffa avtal med kommunerna
om upplåtande av dessa egnahem
till bostäder för åldringar som flyttar
från den rena landsbygden in mot de
närmaste tätortsbildningarna.

Jag tror att det är lösningar som
snabbt kan förverkligas och för vilka
det inte behövs en alltför vidlyftig utredningsverksamhet.
Skulle det visa sig
att en del av dessa frågor kan lösas under
hand, medan det blir nödvändigt att

128 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

ytterligare utreda vissa andra, står vi
öppna för det. Men avsikten är att försöka
vinna tid och få åtgärderna vidtagna
så snart som möjligt.

Herr Persson i Heden tog upp textilindustriens
problem. Handelsministern
besvarade den 26 april en interpellation
av herr Börjesson i Falköping rörande
dessa frågor, och det är alltså inte mer
än ungefär tre veckor sedan problemen
diskuterades i kammaren. Handelsministern
gick in på frågan om eventuella
åtgärder — tullar etc. -—• och yttrade
bl. a.: »Även om våra textiltullar internationellt
sett är låga, är de likväl högre
än de tullar vi har på de flesta andra
områden.» Vidare sade handelsministern:
»En protektionistisk politik är
inte någon lösning på textilindustriens
problem. Utrymmet för en sådan politik
är f. ö. med hänsyn till våra internationella
åtaganden högst begränsat även på
kort sikt.»

Jag delar självfallet helt handelsministerns
uppfattning och anser mig med
de anförda citaten ha besvarat herr
Perssons i Heden fråga på denna punkt.

Men herr Persson i Heden ville också
veta vad jag menar med att vissa expansiva
företag kan slå ut andra företag och
vilka företag jag avsåg. Ja, jag har ju
sagt »andra företag», som inte har samma
bärkraft, eller inte samma förmåga
som övriga.

Vad är det som har inträffat på textilindustriens
område, där under låt mig
säga en tioårsperiod i det närmaste
20 000 personer har friställts genom att
företag lagts ned? Vart har dessa personer
tagit vägen? Jo, de har i allmänhet
gått in i andra verksamheter, sedan
de har fått omskolning och utbildning.
Detta har varit möjligt på grund av att
det rått brist på arbetskraft — stundom
uppgående till 20 000—25 000 personer
— i de expanderande verksamheterna.

Jag tror det är nödvändigt att man
ser helt realistiskt också på textil- och
beklädnadsindustriens framtid. En del

av företagen inom detta område är
utomordentligt bra. Men de kan bli bättre
genom snabb rationalisering och effektivisering
och de bör väl kunna hävda
sig i konkurrensen både i inlandet
och på utlandsmarknaden. Men jag är
inte övertygad om att vi klarar vartenda
företag — det kan heller inte vara vår
ambition — och därför ställs kanske en
del företag i den situationen att deras
konkurrenskraft inte är tillräcklig och
att det kan bli fråga om nedläggningar.

Till herr Nilsson i Tvärålund skulle
jag vilja säga att jag inte gärna går in i
en debatt om de enskilda fall som han
åberopar, eftersom de är under handläggning.
Dels har vi inte tagit slutgiltig
ställning i kanslihuset, och dels pågår
fortfarande vissa underliandsöverläggningar
mellan länsmyndigheten och vederbörande
företagare.

Jag har försökt hålla mig till den
principiella frågeställningen och har
framhållit att vi tänker i region, i en
spridning av boendet och lokaliseringen
inom en region. Om jag tar skellefteåregionen
finns det i Byske, Skega
och vad orterna nu heter företag som
har fått lokaliseringsstöd och som har
undergått en utomordentlig utveckling.
Men det är klart att man i varje
sammanhang, då man skall bedöma företagslokaliseringen,
också har att ta
hänsyn till konsekvenserna av lokaliseringen.
Tvingar en vidare expansion
samhället till en utbyggnad av service

o. s. v. just på lokaliseringsorten eller
kan man tänka sig att serviceproblemen
klaras inom regionen? Där kommer alltså
den samhällsekonomiska bedömningen
in i bilden, och då kan avvägningen
bli sådan att man i vissa fall avstår från
att lämna ett lokaliseringsstöd.

Däremot kan man inte hindra lokalisering
eller utbyggnad av ett företag,
om företagaren vill och kan svara för
denna på annat sätt. Här är det frågan
om sådana fall då man från samhällets
sida skall lämna bistånd.

Nr 24

129

Tisdagen den 17 maj 19G6 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika Bvar på fråga och interpella''

tioner ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

Herr talman! Detta är några bemötanden
som jag har velat göra.

Herr LORENTZON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har större anledning
att framföra ett tack till statsrådet
för svaret, sedan han nu har byggt
ut detta och meddelat att det pågår förhandlingar
med DO för att få en lösning
på frågan om lönesättningen vid
de skyddade verkstäderna. Detta framgick
nämligen inte av det skriftliga
svar som statsrådet lämnat. Vad min
interpellation aktualiserade var för det
första ett enhetligare lönesystem och
för det andra en acceptabel lönenivå
vid dessa verkstäder. På dessa frågor
gav statsrådet inget svar. Därför noterar
jag med tillfredställelse att regeringen
i samråd med den svenska fackföreningsrörelsen
skall ta sig an dessa
frågor.

Åtskilliga av dem som är sysselsatta
vid de skyddade verkstäderna har
tidigare varit fullt friska. De har varit
fackligt anslutna och arbetat ute i
produktionen och därvid fullt ut åtnjutit
det stöd och det skydd som
svensk fackföreningsrörelse ger sina
medlemmar. Men i och med att deras
tidigare arbetsgivare inte längre har användning
för dem hamnar de på en
skyddad verkstad för en urusel lön,
och de åtnjuter inte längre det skydd
de tidigare haft.

För övrigt verkar i detta sammanhang
benämningen skyddad verkstad
rätt underlig. Man borde i stället tala
om oskyddad verkstad, eftersom vederbörande
som hamnar där förlorar det
stöd och det skydd som de tidigare
haft.

Säkerligen har flera av kammarens
ärade ledamöter i sin praktiskt politiska
verksamhet i hemlänet kommit i
kontakt med just de frågor som jag här
försökt aktualisera.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

5 — Andra kammarens protokoll 1966.

Herr talman! Jag her att få tacka inrikesministern
för de synpunkter som
han i sitt senaste anförande framhöll
beträffande det län som jag representerar.

Länsstyrelsens uttalande går ut på
att man är beredd att acceptera en längre
gående styrning av lokaliseringsverksamheten
samt att man varmt har tillstyrkt
vår motion om en aktivisering
av företagsamheten. Detta är väl ett bevis
på att vi i vårt län inte är rädda för
socialiseringsspöket utan mycket gärna
tar emot kraftigare insatser även
från staten.

Det var mycket glädjande att inrikesministern
avslöjade att man har resonemang
i gång med två företag, som
tydligen är intresserade av att etablera
sig ute i länet. Jag finner det mycket
tillfredsställande att kunna se en ljusning
även beträffande lokaliseringen på
länets landsbygd. I planeringsrådet är
vi överens om att det måste byggas
upp åtminstone fem å sex tätortsområden
inom Jämtlands län för att få något
mer av stadga över sysselsättningen
och flera arbetstillfällen för länets befolkning.

Det är emellertid mycket tacknämligt
med dessa besked, och jag vill än
en gång tacka statsrådet för svaret.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet säger sig tro
att det skall bli snabbare resultat för
glesbygderna med hans metod än med
en utredning. Avsikten är att vinna tid,
påpekar statsrådet. Ja, det är en mycket
aktningsvärd ambition i detta sammanhang,
men man kan arbeta snabbt även
med en utredning, ty det går att avge
delförslag. Statsrådet har emellertid nu
bestämt sig för den form han talat om,
och jag lovar att uppmärksamt följa
vad som kommer att ske i fortsättningen.

Jag vill återgå till ett yttrande som
vTr 24

130 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

statsrådet i sitt första anförande fällde
om arbetsmarknadspolitiken. Han talade
om dem som vill minska de rörlighetsstimulerande
åtgärderna, men jag
vet inte riktigt vem han då polemiserade
mot. Vi på vårt håll har aldrig
sagt något om att de rörlighetsstimulerande
åtgärderna borde minskas. Vi
tror att de kommer att behövas i rätt
stor utsträckning för förflyttning inom
länen, som statsrådet nämnde.

Däremot har vi hävdat att dessa åtgärder
bör bättre följas upp. Vad vi vill
ha reda på är om rörligheten är densamma,
då vederbörande flyttar till
närmaste tätort som när t. ex. en norrlänning
flyttar till Mellansverige, men
syftet är inte att få argument mot de
rörlighetsstimulerande åtgärderna -—
det vill jag understryka — utan att
skaffa företagen ordentligt material som
underlag för beräkningar i fråga om
lokaliseringspolitiska avgöranden. Rörligheten
är givetvis en kostnadsfaktor,
och är den större vid flyttning av arbetskraft
på långt håll än om denna kan
flytta till en närbelägen tätort, kommer
detta att inverka på de lokaliseringspolitiska
avgörandena. Vi tror att det är
en fördel, om det visar sig vara företagsekonomiskt
riktigt att lokalisera till de
platser där arbetskraften finns.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill bara framhålla
för herr Lorentzon att vad jag sagt är
att det under hand har meddelats mig
att LO har tagit upp detta problem. Någon
direkt förhandling har jag inte talat
om, men det är klart att i samma ögonblick
som man börjar diskutera problemet
med arbetsmarknadsstyrelsen är det
under övervägande.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte vidare diskutera
interpellationssvaret, utan vill

bara understryka att vad jag där tagit
fasta på är de mera principiella uttalandena.

När det gäller instrumenten i arbetsmarknadspolitiken
är vi, efter vad jag
kan förstå, eniga. När det däremot är
fråga om att spela på instrumenten skiljer
sig tydligen smaken. Då vill vi i centerpartiet
föra fram lokaliseringsinstrumentet
mera, medan socialdemokraterna
tycks vilja skjuta det i bakgrunden.
Orsaken till vår inställning är
att vi för vår del önskar nå dit inrikesministern
sade att han ville komma,
nämligen till att röreslestimulerande
medel i större utsträckning skulle användas
för en regional omflyttning. När
man önskar att en verksamhet skall utvecklas
i förhållande till de givna betingelserna,
gör man inte avgränsningar;
man vill inte ransonera med anslagen.
Det blir då i många fall anslagsformen
förslagsanslag som kommer i fråga.
Vi föreslår att lokaliseringsbidraget
skall vara ett förslagsanslag. Därigenom
slipper man det krångel som jag tycker
att statsrådet har gett sig in på då han
föreslår att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle få rätt att överskrida ramarna
efter Kungl. Maj :ts medgivande.

Nu är väl i dag, den 17 maj, verkligheten
den, att ramen för bidrag är fylld
intill 60 milj. och att ramen för lån
100 milj. är sprängd. Vad skall hända
därefter? Jag tog ett exempel, som tiden
inte medger att jag upprepar, men man
frågar sig vad som inträffar om den
spontana viljan till lokalisering skulle
vara 50 procent högre än vad som motsvarar
riksdagens beslut. Jo, då kommer
det inte att finnas några medel att tillgå
för det tredje försöksåret, som riksdagen
har beslutat för lokaliseringspolitiken.

Enligt upplysningar som jag erhållit
har arbetsmarknadsstyrelsen i fråga
om användningen av de medel som är
beviljade redan fattat en rad principbeslut
som ligger utanför ramarna. De

Tisdagen den 17 maj 19C6 em.

Nr 24

131

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. m., tillika svar på fråga och interpella tioner

ang. fördelningen av lokaliseringsstödet, m. m.

företagare som berörs därav är inte
underrättade om huruvida de får några
medel. De kan således inte fullfölja
de dispositioner som de bör ha möjlighet
att göra. Jag har också erfarit att
för vissa län har endast en mycket
obetydlig del av de tillstyrkanden, som
planeringsrådet har vidarebefordrat till
arbetsmarknadsstyrelsen, bifallits.

Vad företagskoncentrationen beträffar
är det ju ett känt förhållande att
företagen går samman ■— det är fallet
bl. a. inom massaindustrien — men detta
står efter vad jag kan finna inte
i motsatsställning till de lokaliseringspolitiska
insatserna. Det finns underleverantörer
till de stora företagen och
i annan form verksam småindustri och
även storindustri som kan lokaliseras
till stödområdena.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill bara beträffande
möjligheterna att överskrida ramarna
helt kort säga att riksdagen inte har
fastställt någon gräns härvidlag.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! På min fråga vilka
företag som enligt statsrådets mening
skall vika för andra företag, fortsätter
statsrådet att endast svara att det är sådana
som inte klarar sig i konkurrensen.
Men varför kan de inte klara sig i
konkurrensen? Är det ändå inte därför
att de inte får möjlighet att konkurrera
på lika villkor; att det gäller industriföretag
som tillverkar sådana varuslag
som också importeras från länder vilkas
löner ligger oerhört långt under
våra? Därmed är inte sagt att lönerna
är för höga i vårt land, men det är
stor skillnad mellan löner på 19 öre och
8 kronor per timme när det gäller
produktionskostnaderna. Var och en
förstår att det inte är möjligt att konkurrera
under sådana villkor.

Man kan också fråga sig var gränsen
egentligen går för företagens konkurrenskraft.
Det är många företag som nu
befinner sig i ett utsatt läge. Vi har sett
att t. ex. varvsindustrien i Göteborg
återigen har bekymmer. Jag tror mig
kunna säga att även gruvindustrien befinner
sig i ett läge som inte är det
bästa. Att det sedan varslas om ytterligare
begränsning av vår jordbruksproduktion,
vilket innebär att behovet
av livsmedel i större utsträckning än
hittills kommer att tillfredsställas genom
import gör saken ännu sämre.

Därmed är vi framme vid frågan:
Hur länge kan vi fortsätta att öka importen?
Hur länge kan vår handelsbalans
tåla detta? Jag har en känsla av
att valutareserven är ganska begränsad.

Vi hade 1,4 miljard kronor i importunderskott
förra året, och ingenting talar
för att underskottet blir mindre i år.
Om detta fortsätter och vi dessutom
ytterligare begränsar vår inhemska industriproduktion,
kommer vi att hamna
i en ohållbar situation. Jag anser därför
att regeringen bör ändra uppfattningen
i fråga om företagens konkurrensmöjligheter
i förhållande till utländsk industriproduktion.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna tacka inrikesministern
för det klara besked han
här lämnat med anledning av min
fråga angående möjligheterna för mindre
företagare att erhålla lokaliseringsstöd
för uppförande av s. k. hantverksoch
verkstadshus. Beskedet kommer förvisso
att stimulera företagare inom
denna sektor av näringslivet att på sitt
sätt söka medverka till att lösa lokaliseringsproblemet.
I detta sammanhang
vill jag betona att det är mycket angeläget
att man satsar på utbyggnad av
redan befintliga företag. I nuvarande
hårda konkurrensläge har förvisso de
redan inarbetade företagen större möjligheter
än helt nya att skapa syssel -

132 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m.

sättning för fler och fler människor.
Det är väl detta, herr statsråd, som är
vårt lokaliseringspolitiska mål.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det var ett par punkter
i inrikesministerns inledningsanförande
som jag skulle vilja säga några ord
om.

Vad beträffar arbetsmarknadspolitiken
säger inrikesministern — vilket jag
noterar med tillfredsställelse —- att den
bör stimulera både lokaliseringen och
rörligheten. Det gäller då naturligtvis
att ge lokaliseringsinstrumentet tillräckliga
resurser.

Inrikesministern tog vidare upp frågan
om arbetskraftens omflyttning. Vi
bör kanske bena upp detta begrepp. Det
finns dels en geografisk och dels en
yrkesmässig rörlighet. Från vårt håll
har vi deklarerat en klart positiv inställning
till omskolningsbidragen och
därmed också till den yrkesmässiga rörligheten.
Däremot har vi inte varit lika
entusiastiska för den geografiska rörligheten.

De siffror beträffande förhållandena
i Norrland som inrikesministern själv
redovisade ger vid handen, att det förekommit,
en yrkesmässig rörlighet, medan
man begränsat den geografiska rörligheten
tack vare lokaliseringsverksamheten.
Det gäller alltså att befrämja den
yrkesmässiga rörligheten. Såvitt jag kan
förstå befrämjar bidragen till utbildningsverksamhet
i samband med lokalisering
den yrkesmässiga rörligheten.
Möjligheten att ge sådana bidrag blir
emellertid begränsade enligt det föreliggande
propositionsförslaget.

Enligt propositionen skulle, om jag
fattat den riktigt, t. ex. ett gotlandsföretag
inte få utbildningsbidrag i samband
med en utbyggnad. Om detta företag
skulle behöva utbilda 50 personer, tas
dessa från någon annan näring, t. ex.
från jordbruket, eller något annat företag
som inte kan upprätthålla driften

i samma utsträckning som tidigare. Detta
medför alltså en yrkesmässig omflyttning
men inte en geografisk. För en
sådan omflyttning kommer det i fortsättningen
inte att utgå utbildningsbidrag,
om jag rätt fattat innebörden av
propositionen. Tidigare har däremot sådant
bidrag utgått.

Jag skulle vara mycket tacksam för
ett klarläggande av inrikesministern,
huruvida jag därvidlag missuppfattat
propositionen eller inte.

Sedan bara ett par ord, herr talman,
om låglöneföretagen, vilka inrikesministern
också berörde. Beträffande dessa
har det i den allmänna debatten —även
i tidningsdebatten — förts ett alltför
onyanserat resonemang.

Om jag förstod inrikesministern rätt
var han inne på tanken att man måste
medverka till att dessa företag får möjligheter
till rationalisering och utbildning
och därmed blir konkurrenskraftiga.
Jag delar denna uppfattning —
även dessa företag måste ha en chans.
Man måste också ta hänsyn till de följdverkningar
som kan uppstå i en bygd
om företag tvingas lägga ner sin verksamhet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
klarläggande i anledning av herr Gustavssons
i Alvesta anförande.

Villkoren för att man skall få utbildningsbidrag
för eventuell lokalisering
utanför stödområdet är desamma som
villkoren för själva lokaliseringsstödet
för samma ändamål. Skillnaden är bara
den att utbildningsbidraget blir föremål
för prövning i annan ordning. Vi kan
alltså, som vi gjort, ta upp frågan om lokaliseringspolitiska
insatser i boråsregionen
och karlskronaregionen, och dessa
regioner kan få del av lokaliseringsstödet.
I samband därmed kan vi också
pröva huruvida utbildningsbidrag skall
utgå; det är alltså bara själva prövningen
som är annorlunda.

Nr 24

133

Tisdagen den 17 maj 1960 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Beträffande norra stödområdet är saken
alldeles klar, men om vi skulle besluta
ge lokaliseringsbistånd till ett företag
på Gotland, kan detta företag få bidrag
av lokaliseringsmedel och även erhålla
utbildningsbidrag.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Efter denna debatt och
de klarlägganden som här har lämnats
skulle jag kunna avstå från att göra ett
inlägg. Då jag emellertid i min hemtrakt
sysslar med lokaliseringsfrågor skall
jag trots allt fresta kammarens tålamod
några minuter.

Jag har inte tänkt kverulera över den
förda lokaliseringspolitiken; i stort kan
vi väl vara ense om att industrilokaliseringen
varit till stor nytta för norra
stödområdet. En viss oro har man kanske
rätt att hysa för vissa bygder —
jag tänker närmast på det län som jag
själv tillhör. Men ordspråket säger ju
att Rom byggdes inte på en dag; de
som känner oro får hoppas på att så
småningom erhålla större del av lokaliseringskakan.

På orter där en kraftig utflyttning
sker bör lokaliseringsåtgärder sättas in
ganska snart innan en stor del av befolkningen
försvinner. Jag har skrivit
under motion nr 383 i denna kammare,
där motionärerna föreslår att den satsning
som görs på den privata företagsamhetens
område bör kompletteras
med en kraftig aktivisering av den statliga
sektorn i norra stödområdet. Vi
anser att detta skulle möjliggöra en
kraftigare och jämnare satsning på de
orter inom stödområdet där en förstärkning
av näringslivet är önskvärd ur social
och ekonomisk synpunkt. I övrigt
ansluter jag mig till vad herr Ekström
i Iggesund sagt angående motionen.

Bankoutskottet har inte ställt sig helt
avvisande till den tanke som framförs
i motionen. Utskottet uttrycker detta
på följande sätt: »De i och för sig värdefulla
rationaliseringsåtgärder som genomföres
inom olika grenar av statlig

affärsdrivande verksamhet har otvivelaktigt
från sysselsättningssynpunkt följder
som ytterligare understryker angelägenheten
av att omfattningen av statens
verksamhet inom norra stödområdet
blir föremål för ingående överväganden.
Utskottet, som förutsätter att
ansvariga instanser ägnar hithörande
frågor stor uppmärksamhet, anser att
en fortsatt utbyggnad av befintliga statliga
företag och tillskapandet av nya
sådana utgör alternativa och kompletterande
åtgärder för att komma till rätta
med de sysselsättningsproblem som gör
sig gällande på olika håll i norra stödområdet.
»

Vi motionärer får väl hysa tilltro till
detta och tills vidare avvakta vad som
kommer att ske.

Man har i motioner och i denna debatt
yrkat på att stödområdena skall utvidgas.
Jag anser personligen att man
först bör klara av lokaliseringsåtgärderna
inom de områden riksdagen redan
beslutat lämna stöd åt och som tillhör
de mest utsatta delarna av vårt land.
Det har den befolkning som tillhör norra
stödområdet rätt att fordra. Norrlänningarna
kan inte på samma sätt som
sörlänningarna göra sin stämma hörd,
men i den fråga som här diskuteras
hoppas vi få förståelse för våra sysselsättningsproblem.
Med detta menar jag
inte att friställd arbetskraft i de södra
delarna av landet skall vara outnyttjad.
Det kan uppstå situationer, då lokaliseringsåtgärder
måste vidtas även inom
dessa områden.

Då jag här lyssnade till herr Börjesson
i Glömminge, märkte jag något av
de drag som karakteriserar de smålänningar,
som flyttat till min hemtrakt
och där slagit ner sina bopålar; de
saknar heller inte ambitioner.

I samband med denna lokaliseringsdebatt
vill jag gärna begagna tillfället
att beröra en annan fråga. Då man skall
lokalisera företag till en ort, är det ytterst
viktigt att få tag på duktiga företagare.
Men lokaliseringen är inte avkla -

134 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

rad i och med detta. Företagaren måste
själv kunna tillskjuta en tredjedel av
den beräknade industrikostnaden. Detta
är många gånger mycket svårt, eftersom
det kan röra sig om flera hundratusen
kronor och företagaren måste låna upp
det mesta i bank. För närvarande är ett
sådant ärende på gång i min hemort,
och jag vet därför vad jag talar om.
Ansökan har tillstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen
både då det gäller bidrag
och lån, men det är svårt att låna upp
det kapital företagaren själv skall tillskjuta.
Om företaget bedömes som lönsamt
och det är fråga om en duktig
företagare som man helt kan lita på,
borde staten kanske ges möjlighet att
tillskjuta ett högre belopp för att åstadkomma
en lokalisering till ett område
där detta är högst angeläget. Sådana situationer
kan inträffa. Lokaliseringsbidraget
utgår ju med 35 procent, men
kan höjas upp till SO procent.

En så viktig fråga som denna borde
lösas på ett eller annat sätt. Jag har
ingen patentmedicin att komma med,
men jag hoppas att man skall kunna
klara problemet.

Inrikesministern framhöll att de svårlokaliserade
orterna bör erhålla större
bidrag och större lån. Jag frågar då:
Gäller detta även den tredjedel av kapitalet
som företagaren själv skall prestera?
Jag vet att många kverulerar mot
både regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen
då det gäller lokaliseringsfrågorna,
men avgörande för lokaliseringen
är ju först och främst om företagaren
vill etablera sig på en viss ort. Arbetsmarknadsstyrelsen
lägger ned mycket
arbete för att skapa sysselsättning
i form av industrier m. m. inom norra
stödområdet, men det är inte alltid detta
lyckas. Jag tror också att de kommunalmän
som sysslat med liknande ting
förstår hur svårt det många gånger kan
vara. Därför är det inte riktigt att enbart
skjuta skulden på regeringen och
arbetsmarknadsstyrelsen i dessa frågor.
Jag har vid kontakt med arbetsmark -

nadsstyrelsens representanter kunnat
konstatera att de är mycket positivt inställda.
Detta fick jag även erfara då
jag tillsammans med generaldirektör
Bertil Olsson i lokaliseringssyfte företog
en tredagarsresa genom Jämtlands län.

Herr talman! Trots att vi hos oss hittills
erhållit liten utdelning av lokaliseringskakan
har jag inte uppgivit hoppet
om att så småningom industrier
skall kunna lokaliseras till det län och
den ort där jag hör hemma. Detta får
naturligtvis inte tolkas så att jag är helt
nöjd med vad som hittills har skett.
Som jag ser saken gäller det framför
allt att arbeta vidare; man vinner så litet
på att kverulera.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets utlåtande nr 107.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Aktiviteten på jämtlandsbänken
är synnerligen markerad
i dag, och vi har väl samtliga en känsla
av att vara ute i ett angeläget ärende.

Under den allmänna motionstiden
väcktes av herr Jönsson i Ingemarsgården
och mig i denna kammare en
motion som gäller det statliga lokaliseringsstödet
i Norrlands inland. Vi
påtalar i motionen det förhållandet att
lokaliseringsstödet i norra stödområdet
hittills huvudsakligast gått till kustbygden,
och vi gör ett konstaterande
som i januari var ganska färskt men
som nu vid flera tillfällen upprepats
från denna talarstol, nämligen att endast
omkring 1 procent av lokaliseringspengarna
har tillförts företag i
Jämtlands län. Det förhållandet är naturligtvis
speciellt bekymmersamt mot
bakgrunden av att Jämtland är vårt
lands mest industrifattiga län med en
under senare år betydande befolkningsminskning.

Det är angeläget att åtgärder vidtas
i syfte att få till stånd en ändring av

Nr 24

135

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

dessa förhållanden, och vi pekar i motionen
på olika möjligheter att göra
detta. Den närmast liggande lösningen
torde enligt vår uppfattning vara en
differentiering av villkoren för lokaliseringsstödet.
Man skulle kunna tänka
sig en högre sammanlagd andel av lokaliseringsstödet
till projekt i inlandet
än till motsvarande i kustbygden. En
annan möjlighet är att differentiera
villkoren t. ex. när det gäller ränte- och
amorteringsfrihet på lämnade lokaliseringskrediter
m. m.

Yi anser att denna fråga snarast bör
bli föremål för en allsidig prövning.
Samma synpunkter framförde vi i motionen
nr 11:1083 år 1964 i samband
med proposition angående riktlinjerna
för en aktiv lokaliseringspolitik. Bankoutskottet
framhöll i sitt utlåtande nr
48 att man borde i första hand avvakta
erfarenheterna av den beslutade reformen
men ansåg att de av oss påtalade
problemen inte skulle lämnas obeaktade.
I utskottets utlåtande nr 27, som
behandlas i dag, säger utskottet att
det torde »vara alltför tidigt att i likhet
med motionärerna med bestämdhet
draga negativa slutsatser om näringslivets
utvecklingsmöjligheter i vissa
delar av norra stödområdet». Vidare
heter det: »Att åstadkomma en differentiering
av lokaliseringsstödets omfattning
i skilda fall synes möjligt redan
på grundval av nu gällande bestämmelser.
»

Det finns anledning att referera till
vissa remissyttranden, såsom inrikesministern
här gjort. Jag tar mig friheten
att hänvisa till det utlåtande som länsstyrelsen
i Jämtlands län avgivit över
en annan motion i detta sammanhang.
Länsstyrelsen säger där att det statliga
lokaliseringsstödet i dess nuvarande
form blott i begränsad omfattning synes
kunna komma att bidraga till industrialisering
inom tidigare svagt industrialiserade
områden. Länsstyrelsen
vill därför framhålla det angelägna i
att man försöker åstadkomma en längre

driven styrning av industrilokaliseringen
och en längre gående differentiering
av lokaliseringsstödet inom stödområdet.

Detta uttalande har nyss varit föremål
för viss uttydning. För min del tolkar
jag det så att med en styrning av industrilokaliseringen
avses bl. a. en sådan
differentiering av lokaliseringsstödet
som vi aktualiserat i vår motion.
Länsstyrelsen anser liksom vi motionärer,
att de nuvarande bestämmelserna
inte ger Jämtlands län tillräckliga möjligheter.

Liknande synpunkter anföres även
av länsstyrelsen i Västerbottens län, som
beträffande detta läns inland efterlyser
insatser av helt annan intensitet än de
hittills presterade.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför
att kustlandet med 54 procent av länets
invånare hittills har erhållit 95
procent av de nyskapade sysselsättningstillfällena,
medan inlandet med
46 procent av invånarantalet endast erhållit
5 procent. Häri ingår då även
de investeringsfondsmedel som man
fått ta i anspråk. Vidare anför länsstyrelsen
att ingenting tyder på att denna
tendens med nuvarande lokaliseringspolitiska
medel kommer att ändras. Av
flera skäl kan en sådan utveckling enligt
länsstyrelsens uppfattning inte få
fortsätta. Svåra problem kommer i så
fall att skapas för landet i dess helhet
av samhällsekonomisk och försvarspolitisk
natur.

Dessa yttranden av lokaliseringspolitikens
handläggare i de olika länen inom
norra stödområdet måste anses tungt
vägande. När uttalandena entydigt ger
uttryck för att de rådande problemen
för inlandet inte kan lösas med nu gällande
bestämmelser har man verkligen
svårt att förstå utskottets påstående att
så skulle vara fallet.

Inrikesministern har nyss ingivit vissa
förhoppningar om sitt stöd och sin
medverkan speciellt beträffande Jämtlands
län i lokaliseringsärenden. Detta

136 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

vill även jag ta fasta på och jag ställer
stora förhoppningar på inrikesministerns
uttalande. Trots detta kan jag, herr
talman, inte underlåta att yrka bifall
till motionerna 1:557 och 11:667.

I detta anförande instämde herr Jönsson
i Ingemarsgården (fp).

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! Jag skulle vilja redovisa
några synpunkter på motion 1:628 av
Lisa Mattson m. fl. och motion II: 783
av fru Lewén-Eliasson m. fl. I dessa
motioner begäres en utredning om möjligheter
och metoder att fortlöpande
få en redovisning av den dolda arbetslösheten
bland kvinnorna och kontakterna
mellan arbetsförmedling och de
latent arbetslösa kvinnorna jämte en
regelmässig redovisning av utvecklingen
av lokaliseringsstödet samt den nyanställda
arbetskraftens fördelning.

Jag har undertecknat denna motion,
och vi motionärer är tacksamma för den
skrivning som utskottet bär gjort. Den
är riktig och välvillig och sammanfaller
med de önskemål som framställts i
motionen.

Beträffande den nyanställda arbetskraftens
fördelning skulle jag emellertid
vilja säga några ord.

Vid ett sammanträde helt nyligen med
planeringsrådet i mitt hemlän, där man
lämnade en redovisning över antalet nyanställda
inom de lokaliseringsföretag
som hade satts i gång, gjorde jag en förfrågan,
om man hade kunnat se hur
många kvinnor som hade beretts arbete
inom de företagen. Det svar jag fick blev
ganska nedslående. Det var ett mycket
ringa antal kvinnor som hade kunnat
beredas arbete bland de omkring 600
nyanställda, trots att man sade att man
hela tiden hade haft kvinnornas sysselsättning
med i bilden.

Givetvis är denna verksamhet så ny,
att det är för tidigt att dra några bestämda
slutsatser. Men nog har man
anledning att befara att, om inte krafttag

tas på omskolningssidan, utvecklingen
på detta område kommer att fortsätta
i gamla hjulspår, dvs. att det i stor utsträckning
bara blir manlig arbetskraft
som kommer i fråga. Det är angeläget,
anser jag, att man i lokaliseringsverksamhetens
första skede uppmärksammar
detta.

I propositionen fastslås att det är av
största vikt att kvinnornas efterfrågan
på förvärvsarbete bedöms efter samma
normer som tillämpas för män. Det är
oerhört viktigt att detta är sagt liksom
att det har sagts att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna i syfte att trygga
kvinnornas sysselsättning inte får minska
i omfattning, om konjunkturerna försvagas.
Det uttalandet är en trygghetsförsäkran
som är mycket värdefull och
det bör ju borga för att kvinnorna kan
känna sig tryggare vad beträffar sin
sysselsättning.

De tre yrkanden i motionen som jag
har talat om gäller dels redovisning av
arbetslösheten bland kvinnorna, dels
kontakten med arbetsförmedlingarna
och dels redovisning av nyanställd arbetskrafts
fördelning. Dessa saker måste
vara grundläggande för en väl inriktad
omskolningsverksamhet och vuxenutbildning.
Utan att man har en riktig
kartläggning, som omfattar alla arbetssökande,
måste det bli svårt att nå de
resultat som man syftar till med lokaliseringssträvandena.

Givetvis måste kvinnorna finna sig i
att i många fall omskolas till yrken som
de i första hand inte har tänkt sig. Det
är viktigt att kvinnorna gör detta klart
för sig. I detta avseende har arbetsmarknadens
informationsverksamhet en oerhört
stor betydelse.

Det är klart att de bekymmer som vi
har i dag på detta område väl så småningom
kommer att försvinna, när de
unga kvinnorna har fått en både gedignare
utbildning och större vidgning av
sitt yrkesval. Statsrådet Johansson har
ju här i sitt anförande understrukit hur
många djupt rotade fördomar vi måste

Tisdagen den 17 maj 19GC em.

Nr 24

137

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

komma ifrån niir det gäller kvinnornas
ökade insatser på arbetsmarknaden.

Jag har, herr talman, med det anförda
i all korthet velat ha sagt, att en grundlig
inventering av arbetskraftsresurserna
bland kvinnorna är en av förutsättningarna,
inte bara för att de kvinnor,
som vill, skall få komma ut på arbetsmarknaden
utan också för att denna resurs
skall kunna komma till samhällets
nytta. Att det sedan krävs barntillsyn
och andra serviceåtgärder har i många
sammanhang påpekats här i riksdagen
och därför behöver jag inte beröra
detta.

Jag vill för övrigt yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag vill först mycket
varmt instämma i vad fru Holmberg
nyss sade om behovet av att vidta energiska
åtgärder för att registrera den
stora arbetskraft som finns outnyttjad
bland kvinnorna, särskilt i områden
med ensidigt näringsliv. Jag vill understryka
detta så mycket mer som jag
motionerat härom vid upprepade tillfällen.

Dessutom vill jag göra några reflexioner
med anledning av inrikesministerns
anförande tidigare i dag. Han yttrade
bl. a. att det skulle vara skada, om i
och för sig mycket viktiga detaljer
skulle få skymma bort helhetsbilden av
vad vi nu diskuterar. Detta kan jag helt
hålla med honom om.

Inrikesministern framhöll den fulla
sysselsättningen som ett av målen för
den lokaliserings- och arbetsmarknadspolitik
som nu är föremål för diskussion.
För vår del har vi också sett lokaliseringspolitiken
som ett medel att även
främja eu förändring av ägandeförhållandena
inom näringslivet. Vi anser oss
nämligen på mycket goda grunder kunna
påstå, att man bara genom att ge samhället
ett avgörande inflytande på den
ekonomiska politiken kan uppnå de resultat
som har angivits som mål för lo5*
— Andra kammarens protokoll 1966.

kaliseringspolitiken. Detta anser vi vara
det väsentliga vid helhetsbedömningen.

Bland önskemålen om en enhetligare
strävan i övrigt vill vi nämna den organisatoriska
samordningen av vad som
skall ske. Det finns anledning till reflexioner
därvidlag, bl. a. på grund av
det faktum att det görs en åtskillnad
emellan lokaliserings- och arbetsmarknadspolitik,
vilket ibland får icke önskvärda
verkningar. Dessa två saker hör
så intimt samman, att det inte borde finnas
någon sådan åtskillnad. Dess bättre
visar ett studium av regeringens förslag
och motioner till årets riksdag alldeles
tydligt, att det pågår en omvärdering
i dessa hänseenden. Det gäller exempelvis
frågan om de geografiska gränserna
för lokaliseringsåtgärderna som har diskuterats
ganska flitigt här i dag.

Kommunisterna föreslog i samband
med denna frågas behandling 1964, då
man drog upp de principiella riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken, att denna
dels skulle utformas som en allmän
ekonomisk samhällsplanering och dels
väsentligen inriktas på en utbyggnad av
statsföretagen. Denna mening om lokaliseringspolitikens
roll står inte på något
sätt i motsatsförhållande till våra förslag
om att åtgärder med stor kraft i
första hand skall sättas in för att åstadkomma
en väsentlig utvidgning av basindustrierna
inom det område där det är
allra viktigast, nämligen inom det norra
stödområdet.

Jämtland har figurerat som exempel
här i debatten, och förhållandena i hela
Norrlands inland är ett annat exempel.
Men bl. a. fru Hörnlunds motion har riktat
uppmärksamheten på samma problem
i en annan del av landet. Detta bekräftar
riktigheten i påståendet, att man
redan från början borde ha slagit in på
en lokaliseringspolitisk linje utan geografisk
avgränsning.

Redan i samband med riksdagsbeslutet
1964 fanns det en mycket stark
opinion för en utvidgning av lokaliseringspolitiken,
och samma uppfattning
Nr 24

138 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

har kommit till uttryck i år i ett flertal
motioner samt i fyra av de fem reservationerna
till bankoutskottets utlåtande.
För den kommunistiska gruppen är det
självklart att rösta för alla förslag med
en sådan tendens, eftersom vi från början
har företrätt den meningen, att de
statliga ingreppen i näringspolitiken
skall syfta till ett utnyttjande av landets
alla produktiva resurser på ett förnuftigt
sätt. Vi menar också — för att här
citera en sats i vår motion 1946 — att
det »finns förutsättningar för ekonomisk
blomstring i alla landsdelar och
län», men detta förutsätter sådana ingripanden,
systematiska och planerade,
för hela landets del som vi då föreslog.

På dagens föredragningslista finns
också ett ärende som tydligen kommer
att resultera i ytterligare ett betydande
framsteg för den mening vi har givit
till känna beträffande lokaliseringspolitikens
grundläggande faktorer. Jag syftar
här på det förestående beslutet om
en utvidgning av den statliga järnverksdriften.
.lag återkommer senare till den
frågan. Nu vill jag emellertid säga några
ord också om en motion med liknande
innebörd, nämligen vårt förslag om utvidgning
av statsdriften bl. a. genom
tillskapandet av en stor statlig verkstadsindustri.
Det är också en fråga
om allmän ekonomisk planering och om
åtgärder för att lösa problem i olika delar
av landet. Även om vi anser det vara
mest angeläget för närvarande att börja
med utvecklandet av en statlig verkstadsindustri
i det norra stödområdet,
är det bekant att detta kommer att få
omedelbara och förmånliga återverkningar
även på stora delar av det ekonomiska
livet i övrigt i vårt land.

I årets finansplan angavs som en väsentlig
orsak till den bristande bytesbalansen,
att det inte funnits tillräckligt
med arbetskraft att tillgå för verkstadsindustrien.
Men man kan bevisligen få
sådan arbetskraft i mycket stor omfattning,
om man anlägger verkstäder i
områden som saknar sysselsättning och

som över huvud taget har ett ensidigt
näringsliv.

Avsättningsfrågan kan näppeligen
vara något problem. Den verkstadsindustri
som nu har brist på arbetskraft tillverkar
nämligen i mycket hög grad produkter
för statsföretagens räkning, t. ex.
för SJ, vattenfall, televerket, gruvindustrien
och praktiskt taget alla statliga
företag och inte minst för militära ändamål.
Bara genom att i viss mån göra
staten självförsörjande på sådana produkter
från egna verkstäder skulle man
lösa uppgiften att åstadkomma en viss
jämvikt mellan områden med brist på
arbetskraft och områden som saknar
lämpliga arbetstillfällen.

Detta är framför allt en metod att
skaffa arbete åt tusentals gifta kvinnor.
Färska undersökningar som har företagits,
senast av kommunala myndigheter
i Gällivare, visar att det i norrländska
gruv- och träindustrisamhällen
finns många hundra kvinnor, vilka
skulle ta förvärvsarbete om sådant stod
till buds inom rimligt avstånd från deras
bostadsorter. Som exempel kan jag
nämna att det i det relativt begränsade
området kring Gällivare anmälde sig
inte mindre än 500 kvinnor, vilka karakteriserade
sig själva som arbetslösa
men vilka var villiga att ta förvärvsarbete.

Experter som har anlitats av ledningen
för Norrlandsmässan har också
visat att en stor verkstadsindustri som
regel har behov av en mängd filialverkstäder.
Det finns i de södra delarna av
landet en sådan stor verkstadsindustri,
som sysselsätter inte mindre än 1 800
underleverantörer, varav ungefär hälften
inom landet och resterande i utlandet.
Just med hänsyn till att verkstadsindustrien
har denna struktur
skulle detta vara en idealisk lösning
av sysselsättningsfrågorna i områden
med exempelvis norrlandslänens ekonomiska
struktur. Det skulle med en sådan
verkstadsindustri och till denna hörande
filialverkstäder kunna byggas upp

Tisdagen den 17 maj 1906 em.

Nr 24

139

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

en företagsamhet, som omspände hela
län och som gav möjligheter till arbete
i praktiskt taget alla större tätorter
utan alla de extra kostnader som i andra
sammanhang uppstår för anskaffande
av bostäder, flyttning av folk o. s. v.

I det sammanhang som vi nu diskuterar
redovisar utskottet bara den principiella
delen av vår motion II: 102 om
eu statlig verkstadsindustri, alltså förslaget
om skrivelse till regeringen med
anhållan om att få till stånd en sådan
förändring av lokaliseringspolitiken, att
tonvikten i högre grad läggs på en utbyggnad
av statsföretagen. Till den andra
delen av motionen återkommer vederbörande
utskott senare, och vi får
väl då diskutera den delen.

Till den del av motionen, som vi nu
behandlar, ber jag emellertid att få yrka
bifall.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Under nästa vecka skall
vi diskutera den ekonomiska politiken
i anslutning till kompletteringspropositionen.
Det föreligger faktiskt i allra
högsta grad ett samband mellan ekonomisk
politik och arbetsmarknadspolitik.
Detta samband kan uttryckas ungefär
så, att man vare sig det gäller åtgärder
som avser att stimulera konjunkturen
eller sådana som avser att strama
till konjunkturen kan gå effektivare fram
med generella politiska medel under förutsättning
att man har en aktiv arbetsmarknadspolitik.

En sådan aktiv arbetsmarknadspolitik
har vi nu haft i åtskilliga år i vårt
land, och det beslut, som nu kommer
att fattas, innebär att man ytterligare
kommer att förstärka denna politik.

De erfarenheter vi under senare år
gjort i vårt land håller man nu på att
göra även i andra länder runt om i världen.
Om man studerar senaste numret
av OECD:s tidskrift framgår det klart,
att de europeiska länderna arbetar med
ungefär samma medel som vi arbetat
fram. De befinner sig i olika utveck -

lingsskeden, kanske inte fullt så avancerade
som vi på åtskilliga områden,
men de är på god väg att inhämta det
försprång vi eventuellt kan ha. I Storbritannien
är man i färd med att göra
sina första erfarenheter på det arbetsmarknadspolitiska
området och detsamma
torde sedan några år tillbaka vara
fallet också i USA. Där har man under
innevarande år kommit ned från en
allmän arbetslöshet på 5 procent till en
sådan på 3,7 procent och man börjar
nu inse, att man måste sätta in en
mängd olika arbetsmarknadspolitiska
medel för att komma under 3,7 procent,
om man inte skall råka in i en inflationsutveckling.
Man kan nämligen inte
komma fram till lägre arbetslöshetssiffror,
om man skulle försöka använda
sig av de generellt stimulerande medlen,
utan man måste i stället gå den
arbetsmarknadspolitiska vägen. Arbetsmarknadspolitiken
har nämligen den
stora fördelen att den kan sättas in selektivt,
inte bara regionalt utan också
yrkesmässigt och tidsmässigt; den går
att rikta in exakt där medlen skall användas.
Medlen är också så differentierade,
att man inte behöver använda ett
visst medel utan kan använda en serie
varandra kompletterande medel.

Det kan finnas anledning att i dag se
något framåt i tiden — att inte bara
söka fastställa de goda resultat vi uppnått
utan också söka avgöra på vilka
punkter och med vilka medel som arbetsmarknadspolitiken
ytterligare skall
kunna förbättras.

En allvarlig brist vidlåder den arsenal
av medel som vi har på detta område.
Det brister kanske inte så mycket
i fråga om själva medlen som sådana
utan mera i inställningen till medlen.
Min tankegång är följande.

Det är en allmän uppfattning i vårt
land, att arbetslöshet av olika slag skall
bekämpas med alla medel och så fort
som möjligt. Vi har också ganska klart
för oss vilken själva arbetsfördelningen
skall vara vid bekämpandet av ar -

140 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

betslösheten. Sedan 1930-talet har vi
experimenterat fram dessa olika medel
och även upprättat planer för hur vi
skall stimulera ekonomien för att kväva
arbetslösheten i dess linda.

Men när det gäller motsatsen till arbetslöshet,
nämligen brist på arbetskraft,
tycker jag mig kunna konstatera
att effektiviteten i dag inte är densamma
som utvecklats för att bekämpa arbetslöshet.
Detta bedömer jag såsom
varande den mest allvarliga bristen för
närvarande i vår arbetsmarknadspolitik.
Glädjande nog poängterade inrikesministern
i sitt inledningsanförande att
arbetsmarknadspolitiken även härvidlag
kan hjälpa till i väsentlig utsträckning.
Han pekade på utbildningen och
på möjligheterna att få arbetskraft utifrån
samt genom omflyttning etc.

Jag tror emellertid att det behövs någonting
mera —- en klar inställning att
arbetskraftsbrist såsom ett socialt och
ekonomiskt fenomen är något lika allvarligt
som arbetslöshet i en samhällsekonomi.
Och om man försöker tänka
igenom problemen närmare kan man
konstatera, att arbetskraftsbrist på sitt
sätt kan vara ett allvarligare problem
än arbetslöshet. I ett friskt samhälle
där man har arbetslöshet finns nämligen
en potentiell resurs i de arbetslösa,
som kan sättas in på väsentliga punkter
inom samhällsekonomien. Dessa arbetslösa
kan alltså, när de får sysselsättning,
tillverka nyttigheter och utföra
uppdrag som eljest inte skulle
kunna genomföras. Men i en situation
med brist på arbetskraft riskerar man
att inte kunna uträtta ens det som är
nödvändigt och önskvärt och som egentligen
måste utföras. Arbetskraftsbristen
lamslår många gånger handlingsmöjligheterna.
Den omöjliggör rent av det
rätta användandet av de resurser som
man redan har.

Därför måste målet för arbetsmarknadspolitiken
vara att man skall hålla
en så stadig och fast balans för hela
arbetsmarknaden som det över huvud

taget är möjligt. Man skall undvika såväl
arbetskraftsbrist som arbetslöshet.
Över huvud taget får man inte väja när
det gäller radikala medel för att bekämpa
arbetskraftsbristen lika litet som
för de radikala medel, som vi är vana
vid för att bekämpa arbetslösheten.

Jag har velat uppehålla mig alldeles
speciellt vid denna sida av saken. Så
långt jag kan finna har vi i vårt samhälle
ingen klar fördelning av ansvaret,
när det gäller arbetskraftsbristen. Jag
frågar: Vem är det egentligen som har
ansvaret för arbetskraftsbristen på sjukvårdens
område? Vem har ansvaret för
att man inte genom utnyttjande kan
ta i anspråk de hundratals miljoner
kronor i form av investeringar som har
lagts ner på detta vårdområde? Är det
landstingen? Är det socialdepartementet?
Är det medicinalstyrelsen? Är det
arbetsmarknadsstyrelsen? Vem är det
som har det yttersta ansvaret och som
man skall kunna avkräva ansvaret för
att man inte kan utnyttja det vi redan
skaffat oss på ett rätt sätt?

Det borde skapas bättre klarhet beträffande
ansvarsfördelningen i fråga
om bekämpandet av arbetskraftsbristens
svåra sociala och ekonomiska problem.
En av de åtgärder som det är nödvändigt
att genomföra är att upprätta en
arbetskraftsbudget, en arbetskraftsbudget
som verkligen inventerar våra totala
resurser av arbetskraft och gör den
avvägning som man måste göra mellan
olika områden. Där skall man ta hänsyn
inte bara till arbetskraftens numerär
utan också till arbetskraftens kvalitet,
dess användbarhet och de insatser som
den kan göra på skilda områden.

Jag tror att vi inte längre kan avvara
detta instrument: en detaljerad, genomstuderad
och analyserad arbetskraftsbudget
som kan ge stadga inte
bara åt arbetsmarknadspolitiken utan
framför allt åt den ekonomiska politiken.
Först därigenom kan man rätt avpassa
de generella politiska ekonomiska
medlen i förhållande till de selektiva

Nr 24

141

Tisdagen den 17 maj 19(16 cm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

åtgärder som man använder inom arbetsmarknadspolitikens
område eller
som man kan behöva använda på andra
fält också, ty vid sidan om den selektiva
arbetsmarknadspolitiken kan man
behöva en rörlighetspolitik när det gäller
kapital och iiven när det gäller löner.

Herr talman! .lag skall bara uppehålla
mig vid ett par saker till. Det ena
gäller utbildningspolitiken, därför att
den också har sitt starka samband med
arbetsmarknadspolitiken och bör få det
ännu mycket mer för framtiden. Nästa
år skall riksdagen få en proposition beträffande
vuxenutbildningen. Jag är
närmast av den uppfattningen, att en
utav samhället stödd vuxenutbildning,
där man faktiskt inte bara ställer själva
utbildningsmöjligheterna till förfogande
utan också uppmuntrar människor
att ikläda sig de olika besvärligheter och
det tvång som varje utbildning medför,
icke kan försvaras om den inte får en
arbetsmarknadspolitisk motivering.

Den vuxenutbildning som för framtiden
skall stödjas av samhället måste
alltså, så långt jag kan se, i första hand
vara arbetsmarknadspolitiskt orienterad.
På vissa områden skulle vi vara
beredda att sätta in våra resurser, men
på andra områden finge det vara den
resandes ensak om han vill ta chansen
att skaffa sig en utbildning i förhoppning
om att den skulle kunna ge ett bättre
ekonomiskt resultat eller ökad trivsel
eller vilket motiv som eljest kan vara
vägledande.

Hela utbildningspolitiken — framför
allt vuxenutbildningen — måste underkastas
en ordentlig granskning från arbetsmarknadspolitiska
synpunkter, så
att man, som inrikesministern uttryckte
sig, kan vidga flaskhalsarna, nå de största
marginella vinsterna och undvika
marginella förluster.

Man måste eftersträva en betydligt
större samverkan med företagen på detta
område på det viset, att dessa får anmäla
sitt behov av kvalificerad arbets -

kraft, varefter man inom företagen får
leta fram den arbetskraft som har förutsättningar
att tillgodogöra sig en sådan
mer kvalificerad utbildning. Därigenom
åstadkommer man en upptrappning eller
uppskolning av personal inom företagen.
Det är en av de vägar man måste
gå för att kunna lösa många av de ekonomiska
problem som uppkommer därför
att man saknar tillräckligt kvalificerad
personal.

En annan fråga, som man enligt min
uppfattning måste fundera betydligt
mer över, är hur upplysning och information
beträffande lönerna skall kunna
sättas in i arbetsmarknadspolitiken. I
en demokrati är informationen det absolut
viktigaste. Det är med hjälp av
den som vi medborgare kan träffa vårt
val mellan olika alternativ. Just när det
gäller lönerna och arbetsvillkoren i övrigt
har emellertid arbetsmarknadspolitiken
stannat inför uppgifterna, och detta
av ganska naturliga skäl. Löneområdet
har alltid ansetts vara någonting för
arbetsmarknadsparterna själva. Ingen
tredje kraft skall lägga sig i detta arbete.
Upplysningsverksamheten bör i första
hand skötas av företagen själva och de
fackliga organisationerna. Skall nu en
tredje part komma in? — Jag tror att en
tredje part är nödvändig för att lämna
en så fullständig och objektiv upplysning
som möjligt till vägledning för
medborgarna, när de på arbetsmarknaden
skall välja mellan olika sysselsättningsalternativ.

Detta blir emellertid inte lätt. När det
gäller information på detta speciella
område kan alltid någon arbetsgivare
hävda: »Detta är inte riktig sakupplysning,
ty förhållandena hos mig är ändrade.
» Upplysningarna har kanske inte
kommit in tillräckligt snabbt. Tjänstemän
i alla grader är också ofullkomliga
väsen, och den information som de
skall föra vidare behöver inte alltid
vara så korrekt. Allt detta gör att problemen
är många och svårlösta, och jag
tror att de kommer att anmäla sig. Det

142 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.
m.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m.

viktiga är dock att få till stånd en ordentlig
diskussion mellan arbetsmarknadens
parter och arbetsmarknadsverket
för att se hur långt man kan komma
och i vilka former man skall försöka
meddela denna upplysning.

Herr talman! Jag hoppas alt jag nu
inte på något sätt brister i artighet, ty
det är inte alls min mening att kritisera
utan jag vill endast närmare diskutera.
Om man nämligen ser på arbetsmarknadspolitiken
såsom framför allt ett
ekonomisk-politiskt medel av speciellt
slag som används i anslutning till den
ekonomiska politikens övriga instrument,
kan man ju fråga sig, om denna
politik egentligen bör ligga där den ligger
— såsom en angelägenhet av det
slag som vi brukar hänföra till inrikespolitikens
verksamhetsområde — eller
om den inte bör hänföras till finanspolitiken
och följaktligen sortera under
finansdepartementet, såsom ett av de
instrument som finansdepartementet
förfogar över för att säkerställa den
samhällsekonomiska balansen.

Utom det att detta instrument måste
vara avpassat i förhållande till andra
politiska medel tillkommer, att arbetsmarknadspolitiken
numera rent ekonomiskt
har sådan omfattning att det rör
sig om betydligt mer än miljarden i direkta
anslag till arbetsmarknadsverket.
Indirekt har emellertid arbetsmarknadspolitiken
en effekt som motsvarar betydligt
mer än en miljard. Dess återverkningar
och biverkningar gör att
man kan säga att den berör något sådant
som fem—sex procent av arbetskraften.
Skulle man omräkna detta i samhällsekonomiska
termer, torde det röra sig
om sju—åtta miljarder.

Av detta skäl måste man nog diskutera,
om inte arbetsmarknadspolitiken
i första hand bör tillhöra finansdepartementets
område. Nu har det ju inte
hänt några olyckor här, eftersom samarbetet
mellan inrikes- och finansdepartementen
är mycket gott, utan det är
närmast en fråga av diskussionsnatur

som jag reser. Den indelning vi har på
departement behöver inte alltid vara
rationell med hänsyn till den samhällsekonomiska
utvecklingen och de problem
som denna framkallar.

Herr talman! Det finns åtskilligt mer
att säga på detta stora och viktiga fält,
men jag vill här bara konstatera att
arbetsmarknadspolitiken har givit väsentliga
resultat, och dessa kodifieras i
dag genom riksdagens högtidliga beslut.
Arbetsmarknadspolitiken kommer att
fortsätta och den kommer att utvecklas
och utvecklas inom nya områden. Jag
tror att det är större uppgifter som från
och med denna dag ligger framför arbetsmarknadspolitiken
än de den hittills
bidragit till att lösa.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Det var onekligen en
mycket intressant problematik, som
herr Kellgren tog upp, när han talade
om arbetslöshetssamhället eller arbetskraftsbristsamhället.
Han hade funnit,
att det inte fanns någon ansvarsfördelning.
Han frågade vem som bär ansvaret
för svårigheterna på vårdområdet och
för att alla de miljoner som investerats
på detta område inte tillvaratas på rätt
sätt. År det landstingen, arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen eller
någon annan, frågade herr Kellgren.
Jag tyckte han glömde ett par instanser;
han nämnde inte regeringen eller svensk
socialdemokrati. I ett fritt samhälle, som
herr Kellgren talade om, med en parlamentarism
är det majoriteten som bestämmer
och får ta ansvaret. Även om
man ser denna fråga ur en vidare synpunkt
är det, såvitt jag förstår, närmast
regeringen och majoriteten i våra landsting
— och därvidlag spelar ju socialdemokratien
en mycket stor roll här i
landet — som måste känna det största
ansvaret. Jag tror att de brister och svårigheter
som föreligger på dessa områden
är betingade inte minst av att
socialdemokratien inte är villig att utnyttja
sina maktresurser på rätt sätt.

Nr 21

143

Tisdagen den 17 maj 1966 cm.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Jag skall emellertid vid denna sena
timme inte ta upp någon debatt med
herr Kellgren om den saken. Jag har
mig en annan uppgift förelagd, nämligen
den att tala om motionerna 1:663 och
11:814, vari vi framfört önskemål om
några åtgärder, som vi funnit nödvändiga
som komplettering till den förda
arbetsmarknadspolitiken.

Innan jag kommenterar våra förslag,
vill jag gärna uttala den meningen, att
den förda arbetsmarknadspolitiken i
många avseenden och på avgörande
punkter är avsevärt bättre än tidigare
förd arbetsmarknadspolitik. Omskolningspolitiken
har alldeles säkert hjälpt
många människor till arbete och utkomst,
även om man tycker att denna
verksamhet kunde förbättras och effektiviseras.
De rörlighetsstimulerande åtgärderna
fyller ju samma uppgift, även
om man kanske också kan sätta ett frågetecken
för om inte rörlighetspolitiken
överbetonas på bekostnad av lokaliseringspolitiken.
Och mycket annat
gott att förtiga; min uppgift är inte
att blomsterhölja regeringen, särskilt
som jag vet att statsrådet Johansson
tvivlar på våra blomsters äkthet.

Jag skall i stället motivera våra motionsledes
framförda krav. På sid. 13
i statsutskottets utlåtande nr 107 heter
det bl. a. följande: »Fritt vald sysselsättning
innebär inte bara att varje tanke
på att tvångsmässigt dirigera arbetskraften
avvisas utan också att möjligheterna
vidgas för den enskilde att få
ett arbete som svarar mot hans önskemål
och förutsättningar.»

Detta tycker jag är vackert tänkt och
vackert skrivet. Men hur förhåller det
sig i verkligheten? De friställda — som
det numera så vackert heter i stället för
de arbetslösa som man sade förut
inom landet tvångsdirigeras alltjämt i
mvcket stor omfattning. En hård och
brutal ekonomisk verklighet tvingar
alltjämt många människor att lämna sin
hemort, sin familj och sin miljö. Skall
det bli någon mening med detta vackra

tal, måste det till starkare och mer målmedvetna
ingripanden för att skapa
sysselsättning också på de orter, där det
redan finns ledig arbetskraft.

Arbetsmarknadspolitiken och lokaliseringspolitiken
måste således gå hand
i hand. Det är vi eniga om, och så sker
också. Men de måste gå hand i hand
på ett bättre sätt än hittills. Vi måste
med andra ord få en långsiktig planering
och en sådan samordning av denna
politik, att människorna i vårt land
verkligen får den frihet att välja sysselsättning
som de citerade orden vill ange.
Om man talar med folk, som drabbats
av strukturrationaliseringar eller
som av andra orsaker blivit ställda utanför
sin arbetsplats, finner man, att de
kräver något mer än sådana vackra
ord.

I detta syfte måste samhället inte bara
administrera och utdela bidrag till
olika privata företag, utan dessutom se
till att staten själv blir företagsägare
och att därvid inte bara företagsnettot
på orten får fälla utslaget utan även
hänsynen till människan-arbetskraften
får spela en avgörande roll. Först
då, och endast då, får talet om fritt
vald sysselsättning den praktiska mening
det måste ha. Jag skall inte kommentera
vad som sagts här tidigare i
dag — jag understryker ännu en gång
att timmen är sen — men det finns verkligen
mycket att säga till den debatt
som har förts. För att få till stand den
samordning och den långsiktiga planering
som vi har talat om behövs det enligt
vår och andras mening ett arbetsdepartement
med uppgift att handha
ledningen av den ekonomiska samhällsplaneringen.

Utskottet avvisar detta förslag och säger
att det bör ankomma på Kungl.
Maj :t att ta initiativet till ändringar i
departementsindelningen. Om det emellertid
är så att det finns en opinion,
och därtill en stark oponion, för denna
tanke och Kungl. Maj:t inte tar något
initiativ, så måste det väl vara riksda -

144

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

gens sak att uttala sig i denna riktning.
Det är ingalunda enbart kommunister
som har denna mening; den företräds
även av socialdemokrater och inte minst
inom fackföreningsvärlden.

I vår motion föreslås vidare samordning,
utvidgning och ändamålsenlig inriktning
av handikapp- och åldringsvård,
så att arbetsföra äldre personer
bereds bättre möjligheter till arbete.
Utskottet hänvisar till förbättringar i
visst avseende och till pågående utredning
och avstyrker vårt förslag.

Jag tror att det är allas mening att
nuvarande ordning, eller rättare sagt
brist på ordning, kräver snara åtgärder
med det dubbla syftet att bereda arbete
åt de stora grupper handikappade,
som i dag inte möter förståelse för sin
situation hos de privata företagen, och
att tillföra samhället värdefull arbetskraft.

På samma plan ligger frågan om mäns
och kvinnors likställighet — låt vara
att denna fråga är av långt större omfattning
— i fråga om möjligheterna
att få beredskapsarbete och kontantunderstöd
i avvaktan på fast arbete. Utskottet
tycks leva i den föreställningen
att det mesta är gott som det är. Så är
emellertid långt ifrån fallet. På landsbygden
och på orter där näringslivet
är ensidigt uppbyggt är kvinnorna i detta
avseende klart diskriminerade. Där
det inte finns arbete eller är mycket
ont om arbete för kvinnor är kvinnorna
för det första som regel inte fackligt
organiserade och därmed inte heller
medlemmar i de s. k. arbetslöshetskassorna.
De har för det andra för länge
sedan insett det meningslösa i att anmäla
sitt behov av arbete till arbetsförmedlingen
och representerar sålunda
en betydande dold arbetslöshet. Detta
förhållande anser vi måste ändras.

Samhället bör vidta sådana åtgärder
att arbetslösheten blir uppenbarad och
registrerad, och om jag förstått statsrådet
Johansson rätt är man på väg
att komma till rätta med detta problem.

De som icke kan erhålla arbete bör ha
rätt att antingen få ett beredskapsarbete
av något slag eller erhålla kontant
arbetslöshetsersättning i avvaktan på
fast arbete. Det borde ju inte vara omöjligt
att ordna beredskapsarbeten för
kvinnor i långt större omfattning än
vad som sker nu och inte heller att ge
dem kontant ersättning om de förvägras
möjligheten att arbeta.

Slutligen anser vi motionärer att man
bör rätta till ersättningen för egnahem
och bostadsrättslägenheter åt personer
som måste flytta till annan ort för att
få arbete. Nuvarande belopp är enligt
vår mening långt ifrån tillfredsställande.
Det är inte möjligt för dessa personer
att erhålla en bostad på den nya
orten för den summa de nu blir erbjudna.
För dem detta drabbar är det
en stor fråga, och ersättningarna bör
således ökas väsentligt.

Vi har slutligen, herr talman, i en
motion, nr 53 i denna kammare, påtalat
förhållandena för många arbetstagare
som arbetar i småföretag av typen
mindre konsoliderade eller inte alls
konsoliderade företag. Vid arbetstagarens
dödsfall har de efterlevande i en
del fall inte kunnat utfå någon ersättning
från AFA-gruppförsäkringen.
Jag skall emellertid inte nu gå in på
orsakerna till detta förhållande — de
är säkert kända av de flesta i denna
kammare. De efterlevande drabbas hårt,
och det borde därför vidtas åtgärder
som hindrar ett upprepande av dylika
fall.

Utskottet anser att arbetsförmedlingen
icke är det organ som i första hand
bör vara behjälpligt med den upplysningstjänst
det kan bli fråga om. Jag
skall inte ifrågasätta riktigheten av utskottets
uppfattning. Men jag vill tilllägga
att vi begärt en prövning av frågan
hos Kungl. Maj :t. Får frågan en sådan
prövning kanske man lättare finner
en ordning för att förhindra sådana
här olyckligheter som vi av och till kan
läsa om i pressen.

Tisdagen den 17 maj 1906 em.

Nr 24

145

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till motionerna I: 663 och II: 814.

Fru THUNVALL (s):

Ilerr talman! Arbetsmarknads- och
lokaliseringsfrågorna är bland de allra
viktigaste vi för närvarande har att ta
ställning till. Att jag inte är ensam om
den uppfattningen här i kammaren, därom
vittnar de många anföranden vi fått
lyssna till här i dag. Jag skall därför
inte fresta kammarens tålamod med
att understryka de delar om vilka jag
är enig med proposition och utskott.

Med den avgörande betydelse som
just lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiken
har, inte minst för den del av
vårt land som jag representerar, är det
angeläget att den får en utformning
och en tillämpning som är positiv även
från våra utgångspunkter, och det är
kanske i dag för tidigt att uttala sig om
utfallet i alla delar av det beslut vi nu
går att fatta. Men jag hoppas givetvis
att det skall visa sig ha en stimulerande
inverkan och bli till gagn även för
de regioner inom stödområdena där
problemen ännu är stora.

I detta skede av debatten skall jag
försöka att koncentrera mig och endast
behandla ett par punkter, i fråga om
vilka jag inte kan ansluta mig till departementschefens
och utskottets uppfattning.
Tillsammans med några kamrater
har jag i en motion tagit upp frågan
om arbetsförmedlingens möjligheter
att bekosta resor och utge traktamenten
till personer som besöker en
arbetsförmedling.

De som friställs från sin arbetsplats
måste i väntan på nytt arbete regelbundet
uppsöka arbetsförmedlingen för s. k.
stämpling. Likaså uppmanar vi hemmafruar
och andra icke förvärvsarbetande
att anmäla sig vid arbetsförmedling
för att få möjlighet att gå ut i produktionslivet
efter utbildning eller omskolning.
Härigenom kan man också minska
den s. k. dolda arbetslösheten. Detta
är ett problem som andra talare före

mig har berört. Vårt samhälle behöver
ytterligare arbetskraft och bör därför
på allt sätt underlätta för de arbetssökande
att kunna erbjuda sina tjänster.
Detta sker också i de flesta fall, det
är sant, men hur vi än talar om att
alla skall ha möjlighet till samma service
och samma valfrihet oberoende
av bostadsort, blir i realiteten servicen
ändå inte densamma för glesbygdens
folk; i varje fall får det betala ett högre
pris för denna service.

När det gäller frågan om fria resor
till arbetsförmedling för dem som har
långa, dyrbara och tidsödande resor dit
är det helt naturligt att det varit ett
speciellt fall som först väckt mitt intresse.
Sedermera har jag funnit att detta
inte var ett unikt fall, men jag kan
ta det som exempel.

Det gäller en kvinna, som under flera
år arbetat i skolbespisningen vid en
liten skola, som drogs in. Härigenom
blev hon, som man säger, friställd. Annat
förvärvsarbete fanns inte omedelbart
att få i närheten, men för att få
ersättning från arbetslöshetskassa måste
hon varje vecka resa till arbetsförmedlingen
för att stämpla, som det heter.
Hon fann emellertid snart att hennes
ersättning för veckan gick åt till
omkostnader för att komma till arbetsförmedlingen,
varför hon upphörde att
resa dit.

Herr talman! Kan detta vara ett riktigt
förfarande i dagens arbetsmarknadssituation?
För sådana här enstaka
fall upprättas ingen speciell arbetsförmedling
på närmare ort. I varje fall har
man inte gjort det hittills, och det måste
väl också bli dyrare. Arbetsmarknadsutredningen
hade föreslagit att arbetsförmedling
skulle få bekosta resor,
och jag gladdes åt detta och kunde inte
tro annat än att departementschefen
skulle följa utredningens förslag på denna
punkt. Statsrådet har också i propositionen
framfört att han funnit vissa
skäl tala för förslaget, och jag måste
säga att jag är besviken över att han då

146 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

inte tillstyrkt utredningens förslag och
försökt att få bort denna orättvisa utan
låtit den bestå. Det borde ha funnits möjligheter
att lägga fram ett förslag som
uteslutit ett eventuellt missbruk.

Utskottet har gått på departementschefens
linje med hänvisning till ställningstagandet
till frågan om ombudssystemet
och avstyrker motionerna med
denna motivering. Härtill vill jag bara
säga, att de människor, för vilka vi
med vår motion önskat skapa mer rättvisa,
inte får någon nytta av ombudssystemet
— i varje fall såsom jag har
uppfattat detta. De långa avstånden förblir
nu som alltid en belastning när det
gäller både tid och ekonomi.

Herr talman! Detta var det ena frågetecknet
för mig vid läsning av såväl
proposition som utskottsutlåtande.
Det andra är minst lika stort och problemet
utomordentligt viktigt. Det gäller
propositionens och utskottets behandling
av utbildningsbidragen och
reduceringsreglerna för dessa.

I en tid av arbetskraftsbrist, som jag
redan förut har talat om och då man
med alla medel söker stimulera bland
annat de gifta kvinnorna att återgå till,
utbilda eller vidareutbilda sig för förvärvsarbete,
är det angeläget att inte redan
i startögonblicket ge dem en känsla
av underlägsenhet. Det gäller att få ut
dem i förvärvsarbete igen, och därvid
spelar utbildningsbidraget en stor roll.
En återgång till det före 1964 tillämpade
systemet, att grundbidraget skall
utgå med lika belopp, är därför synnerligen
angelägen, och det bör gälla
alla —- kvinnor såväl som män. Att
behålla reduceringsreglerna står i strid
med arbetsmarknadspolitiken och verkar
återhållande på rekryteringen av
bl. a. kvinnor till yrkesutbildning. Det
förfarande som nu gäller kan inte vara
förenligt med en i övrigt progressiv
och aktiv marknadspolitik.

I en motion, väckt i första kammaren
med herr Arne Geijer som första namn
och i andra kammaren med fru Sigrid

Ekendahls namn först, har vi redovisat
uppfattningen att det endast bör vara
den egna inkomsten som skall bli föremål
för prövning och som skall vara
avgörande vid en eventuell reducering
av bidraget, och helt grundbidrag bör
alltså utgå så snart det inte är fråga
om egen inkomst.

Statsutskottet har i sitt utlåtande nr
107 avstyrkt de båda motionerna, även
om det framgår av utskottets skrivning
att man är väl medveten om att föreliggande
förslag har de största konsekvenserna
för de gifta kvinnorna. Reduceringsregeln
gäller för både män och
kvinnor med hänsyn till makes inkomst,
säger man, och vi vänder oss mot denna
sammankoppling i detta avseende. Utskottet
erinrar också om att frågan om
utbildningsbidragens utformning kommer
att prövas i samband med det samlade
ställningstagandet till vuxenutbildningsfrågorna.
Jag förutsätter att så
blir fallet, men vi anser ändå att frågan
i denna del kunde ha lösts redan
nu. Det blev en försämring genom riksdagsbeslutet
år 1964 då nu gällande
reduceringsregler infördes.

När nu ett så genomgripande förslag
framlagts, där man är medveten om
nödvändigheten av att aktivera de icke
förvärvsarbetande och är beredd att
satsa på dessa grupper, borde man också
ha sett till att var och en behandlats
likvärdigt och självständigt och inte
nedvärderats därför att andra maken
har inkomst.

I våra motioner föreslår vi att riksdagen
vid behandling av propositionen
52 punkt C 13 måtte besluta att makes
inkomst inte skall ha någon reducerande
effekt på grundbidraget i arbetsmarknadsstyrelsens
utbildningsbidrag.
Det finns en reservation som vi kunde
ha anslutit oss till men där man i själva
klämmen har uteslutit en del motioner,
däribland våra, och endast tagit
upp folkpartiets. Hade den reservationen
innefattat samtliga motioner som
behandlar detta problem kunde vi ha

Tisdagen den 17 maj 196G em.

Nr 24

147

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

bortsett från vissa skiljaktiga synpunkter
på andra delar av motionen. Som
det nu är ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna nr I: G72
och II: 825.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I dessa frågor har det
redan sagts så mycket att jag kan fatta
mig kort. Jag har emellertid väckt en
motion, nr II: 279, och det är med anledning
därav som jag önskar säga några
ord. I denna motion har jag yrkat att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära att Filipstad, Storfors, Hagfors
och Munkfors kommunblock måtte
inlemmas i det s. k. norra stödområdet.
Områdena bestå delvis av tätorter,
gamla industriorter, men även av
jordbruksbygd. Utvecklingen har som
bekant medfört att många småbrukare
blivit friställda. Dessa behöver ny sysselsättning.
Industrierna i dessa områden
har inte expanderat i önskvärd
omfattning, varför brist på sysselsättningsmöjligheter
föreligger. Denna brist
kanske gör sig mest gällande i Filipstad.
För den kvinnliga arbetskraften
föreligger dock brist på sysselsättning
i hela området.

Dessa områden är ur geografisk synpunkt
rätt välbelägna. Aktiva lokaliseringspolitiska
insatser skulle säkerligen
ge nationalekonomiska fördelar och vara
till stort gagn för både kommunerna
och länet samt inte minst för de människor
som behöver få sysselsättning.

Inrikesministern sade att man kan
gå utanför stödområdena när så behövs.
Detta har också skett. Jag tar fasta på
vad inrikesministern har sagt men vill
framhålla att det stöd, som utgår till
områden, som inte ingår i stödområdena,
ej är ett fullödigt stöd. I regel blir
det nämligen rent praktiskt svårt att
ge både lån och bidrag till ett företag.
Om området inlemmas i stödområdet
skulle möjligheterna att ge stöd
öka.

Vidare sade inrikesministern att en

större rörlighet skall iakttagas. Det kan
naturligtvis vara en riktig åtgärd, men
man får förstå att det för många människor
är svårt att flytta på grund av
familjeförhållanden in. in. Man får därför
försöka lösa problemen på annat
sätt.

Utskottet avstyrker motionen och säger
att den för närvarande inte bör
föranleda någon åtgärd. Man vill pröva
sig fram och skaffa ytterligare erfarenheter
från dessa gränsområden. Arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen
i Värmland, som yttrat sig i frågan,
vill heller inte tillstyrka motionen utan
anser att vi bör avvakta. Av arbetsmarknadsstyrelsens
redogörelse framgår att
arbetslösheten ökar i dessa områden
och 1965 fanns det 218 arbetslösa. Härtill
kommer en ganska stor dold arbetslöshet
som vi i detta sammanhang inte
kan bortse från.

Det är beklagligt att länsstyrelsen
och planeringsrådet i Värmlands län
har intagit en så negativ hållning. I
en reservation av David Olsson yrkades
dock bifall till motionen.

Jag tror att man inte har råd att vänta
alltför länge med att vidta åtgärder
i dessa områden för att utnyttja arbetskraften
i produktionens tjänst. Detta
skulle medföra en vinst för både individen
och samhället.

Jag ber att få yrka bifall till motionen
II: 279.

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitiken är av största betydelse
för det ekonomiska framåtskridandet
inom olika regioner i landet.
Den förda politiken på detta område
har verksamt bidragit till att ge det materiella
underlaget för samhällets aktiviteter
i skilda avseenden. Det är lika
viktigt i fortsättningen att landets resurser
utnyttjas på sådant sätt, att medborgarnas
inkomstmöjligheter och levnadsstandard
främjas. Landets ekonomi
och välfärd är alltså starkt beroende

148 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

av samhällets åtgärder på arbetsmarknadens
och näringslivets områden. Inrikesministern
har i statsverkspropositionen
på ett utmärkt sätt angivit målsättningen
för arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken.
Han säger där, att
det skall vara full och produktiv sysselsättning,
och detta är ju ett mycket
välkänt begrepp i den politiska debatten.
Men det är också det främsta kravet
som medborgaren ställer på samhället.
Hos den nuvarande regeringen
och hos socialdemokratien har man aldrig
behövt ifrågasätta viljan att just ge
arbete åt alla och att bereda lönsamma
arbetsmöjligheter.

Enligt den skisserade målsättningen
skall samhället också ge en fritt vald
sysselsättning. Detta är ju en utomordentligt
fin tanke som man bör ge innehåll,
och valfriheten bör uppmärksammas
i än högre grad i framtiden.
Denna målsättning innebär, att man inte
endast avvisar tvångsmässig dirigering
av arbetskraften, utan också att
möjligheterna vidgas för den enskilde
att få ett arbete som svarar mot hans
önskemål och förutsättningar. Det kan
inte tolkas på det sättet, att det i varje
kommun skall finnas en industri som
kan ge denna valfrihet, utan man måste
ta hänsyn till den strukturomvandling
som sker. Vi måste till en viss grad
acceptera behovet av omställningar och
omflyttningar. Utvecklingen går ju mot
mer koncentrerade företagsenheter och
en mer koncentrerad bebyggelse.

Emellertid är frågan hur långt vi
tvingas driva en sådan utveckling. Målet
för lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiken
skall ju vara att skapa
livskraftiga tätorter i olika delar av
landet, och jag vill helt ansluta mig till
denna målsättning. Jag tror att man genom
en sådan politik kommer ifrån
den olyckliga koncentration som sker
till storstadsområdena och den anhopning
av människor som vi får där. Jag
anser, att man hittills inte i tillräcklig
grad har uppmärksammat flyttningsrö -

relserna till dessa områden. Jag är övertygad
om att storstadsområdena kommer
att ge oss stora problem i framtiden.

Flyttningen till storstadsområdena
beror ju ingalunda på människornas
egen önskan, utan de drivs dit av näringslivet.
Industrien har hittills bestämt
vilka samhällen man skall satsa
på, och det måste ändå vara ett fel. Det
är viktigt, att vi åt människorna skapar
orter och kommuner som kan ge trivsel
och som inte blir för stora och främmande
för dem. Samhället bör också
ha en del att säga till om när det gäller
industriens lokalisering och samhällenas
utseende. I detta avseende måste åtgärder
vidtas.

Enligt statsverkspropositionen skall
den lokaliseringsberedning, som finns
inom regeringens kansli, nu närmast
undersöka en del problem som är förknippade
med storstädernas tillväxt.
Jag hoppas att man driver på denna
undersökning, därför att det gäller ett
mycket angeläget problem.

Inom stödområdena i norra Sverige
har staten och kommunerna i stor utsträckning
insyn i näringslivets planering
och placering genom den statliga
lokaliseringspolitik som bedrivs där.
Men utanför stödområdena har samhället
mycket litet att säga till om när det
gäller ett företags placering och utveckling.

I södra Sverige har vi en koncentration
till Malmö-Lund-området, kanske
delvis en naturlig koncentration på
grund av Europamarknaden. Men jag är
övertygad om att en del av industrierna
som förlagts dit med fördel hade kunnat
placeras i någon annan del av Skåne. Vi
har t. ex. sysselsättningssvårigheter för
Österlen, i simrishamnsområdet. Detta
bör man med lämpliga insatser av arbetsmarknadsmyndigheterna
och av
länsorganen kunna göra något åt.

En annan sak som jag velat påtala i
denna debatt är eftersläpningen inom
de statliga verken vad beträffar utveck -

Nr 24

149

Tisdagen den 17 maj 1906 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

lingstendenserna ute i länen. Kristianstads
län har tidigare varit ett utflyttningslän,
men utvecklingen har glädjande
nog svängt. Detta län hade år 1965
en befolkningsökning på cirka 2 500
människor och dessutom en god industriexpansion,
och denna trend tycks
fortsätta. Härigenom har det bland människorna
skapats en positiv anda för
länet och en stark vilja hos kommunalmännen
och länsorganen att säkra denna
utveckling. Vi har emellertid en bestämd
uppfattning att denna positiva
utveckling inom vårt län inte i tillräcklig
grad har uppmärksammats av de
statliga organen i fråga om fördelningen
av kapital och bostadskvoter samt beträffande
planeringen på skolans område.

Enligt den undersökning som verkställts
av Skånes regionplaneinstitut i
fjol kommer den skånska industriens
kraftigaste utveckling fram till 1970 att
äga rum i östra Skåne, och detta bör i
tid uppmärksammas av de centrala planeringsorganen.
Kommunernas aktiviteter
beträffande bostäder, skolanläggningar
och i fråga om annan kommunal
service betyder så mycket för lokaliseringen,
och jag hoppas att vi får vår
andel av den gemensamma kakan.

Jag hoppas också att den upplysningsskrift,
som i dagarna har utsänts från
vårt län till olika myndigheter och personer,
skall åstadkomma en del då det
gäller inställningen till och uppfattningen
om vårt län. Jag är övertygad om att
man genom satsning på östra Skåne får
en trevligare landskapsbild och för människorna
trivsammare samhällen, än om
man för ihop befolkningen till ett litet
område i västra Skåne.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande för dagen utan instämmer i utskottets
förslag.

de utskottsutlåtandet som, om det antas
av riksdagen, ger vårt land en väl motiverad
långsiktig arbetsmarknadspolitik.
.lag är emellertid väl medveten om att
kammarens ledamöter vid denna tid på
dygnet är ganska hårdflörtade och gärna
överser med den underlåtenhetssynd
som består i att man avstår från att
strax före midnatt yttra sig om samtliga
detaljer i ett så vittomfattande ämne
som detta.

I vår motion har vi utförligt skildrat
situationen i Norrbotten; vi har pekat
på det starkt krympta antalet sysselsatta
vid basindustrierna, trots expanderad
avkastning, och vi har framhållit
statens insatser som enligt vår mening
bör intensifieras av samhällsekonomiska
och humanitära skäl. Dessutom har
vi diskuterat olika praktiska åtgärder
för att nå vårt mål: flera anställda i
lönsamma sysselsättningar i Norrbotten.

Bankoutskottet understryker riktigheten
i vårt resonemang men vill inte
förorda en särskild utredning på grundval
av vår motion, utan anser sig kunna
räkna med att länsmyndigheterna och
berörda centrala instanser ägnar utvecklingen
i Norrbotten stort intresse
samt utgår ifrån att de uppslag motionärerna
framfört på olika sätt blir
beaktade. Detta tolkar jag och mina
medmotionärer så, att utskottet anser
att den speciella problematik som karakteriserar
arbetsmarknaden i Norrbotten
i största möjliga utsträckning bör
lösas inom ramen för den nya arbetsmarknadspolitiken
varav lokaliseringspolitiken
är en integrerande del. Dessa
utskottets synpunkter bör enligt min
mening beaktas av myndigheterna när
de praktiskt realiserar riksdagens vilja.

Herr talman! Med understrykande av
detta yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Som första namn under
motionen II: 669 anser jag mig med några
ord böra kommentera det föreliggan -

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag skulle först vilja
säga några ord om det föreslagna arbetsmarknadsinstitutet.

150 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m.

I reservationen nr 23 yrkas avslag på
denna del av propositionen, och det begärs
att det i stället skall upptas underhandlingar
om ett nordiskt arbetsmarknadsinstitut,
detta med hänvisning till
att vi har en nordisk arbetsmarknad.
Nu har ju den nordiska arbetsmarknaden
hittills fungerat i huvudsak så, att
arbetskraft har kommit till Sverige från
samtliga grannländer. Vi har sålunda
varit enda mottagare. Samtliga andra
nordiska länder har varit givare. Man
kan därför säga att det i detta fall har
förelegat rakt motsatta problem.

Vidare har vi tämligen ensamma haft
det stora problemet med från andra
länder inflyttad arbetskraft, och såvitt
jag kan förstå måste arbetsmarknadsinstitutet
i stor utsträckning komma att
syssla med sådana frågor som är speciella
för oss. Likaså har våra grannländer
vart och ett sina speciella problem, som
vi inte har någon motsvarighet till. Därför
behöver vi forska var och en för sig
på detta område. Den forskningen kan
inte samordnas.

Men sedan är det givetvis riktigt att
många problem, kanske de flesta, är gemensamma
och att vi där kan bedriva
gemensam forskning. Men utskottsmajoriteten
bär ansett att det samarbetet går
minst lika bra om vi har var sitt institut.
Erfarenheterna av det nordiska samarbetet
har lärt oss att det tar ganska
lång tid att bygga upp gemensamma
forskningsinstitut, och här är det faktiskt
bråttom. I den mån vi har gemensamma
intressen skall vi naturligtvis
samarbeta och ta del av varandras resultat
samt i största möjliga utsträckning
undvika dubbelarbete. Men det bör
man kunna göra även genom att dela
upp forskningsuppgifterna. Och eftersom
vi har en nordisk arbetsmarknad
är det ju ingenting som hindrar forskare
från ett land att söka sig till ett institut i
ett grannland, så att vi även på det sättet
får ett utbyte länderna emellan. Det
nordiska samarbete vi alla vill ha tror
vi därför kan etableras även om vi bifaller
propositionen.

Sedan vill jag också säga några ord i
ett par punkter, där den mening jag
har delvis avviker från propositionens
och utskottsmajoritetens. Det gäller arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet
och ortsombuden. Där har jag
i utredningen varit med om att tillstyrka
förslaget att dessa institutioner skall
avvecklas. Jag tycker att man i princip
i utredningen har samma uppfattning
som i propositionen och i utskottet men
att man vill gå något försiktigare fram.
Det kanske är klokt. Det säges både i
propositionen och i utskottets utlåtande
att man i varje fall skall söka den lösning
som är mest praktisk och ändamålsenlig,
och om utvecklingen fortsätter
som hittills, kommer både den byggande
verksamheten och ortsombudsinstitutionen
så småningom att avvecklas.
Jag anser att det därvidlag inte föreligger
någon anledning till brådska. Vi
kan gott bifalla propositionen i det
stycket.

När det däremot gäller utbildningsbidragen
instämmer jag i vad fru Thunvall
sade. I den punkten är både utskottsutlåtandet
och reservationen otillfredsställande
ur våra synpunkter. På
båda ställena sägs det att det finns skäl
som talar för motionärernas uppfattning,
men man hänvisar ändå till den
utredning om vuxenutbildningen som
nu pågår och som väntas lägga fram
förslag nästa år. Den enda skillnaden är
att utskottsmajoriteten ansett att motionärernas
synpunkter då skall prövas,
medan reservanterna säger att de skall
beaktas. Vi kan inte finna, att det är
någon nämnvärd skillnad därvidlag, och
inte heller, att vi föregriper utredningen
om vi i det stycket bifaller motionen.
Det visar sig mer och mer hur orimligt
det är att hålla fast vid den gamla uppfattningen
om familjen som ekonomisk
enhet.

Vi måste snart komma därhän att
varje vuxen person juridiskt och ekonomiskt
betraktas som en självständig
individ. Man tog ett steg i rätt riktning
när studiebidragen fick sin nuvarande

Tisdagen den 17 maj 1906 em.

Nr 24

151

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

utformning, varvid man utan vidare i
ekonomiskt avseende skilde den vuxna
ungdomen från föräldrarna, men man
bibehöll då sammankopplingen mellan
makarnas inkomster. Denna sammankoppling
bibehåller man fortfarande
när det gäller utbildningsbidragen.

Vi anser att det vore skäl i att ta
ytterligare ett steg på detta område och
säga ifrån, att det är enbart den egna
inkomsten man skall ta hänsyn till vid
beräkningen av utbildningsbidraget.

Jag ber att på denna punkt få ansluta
mig till fru Thunvalls yrkande om bifall
till motion 11:825. I övrigt yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fröken
Sandell, fru Ekendahl och fru Eriksson
i Stockholm samt herr Kellgren (samtliga
s).

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Herr Jonasson anförde
att länsstyrelsen och planeringsrådet i
Värmlands län skulle ha intagit en negativ
hållning till ett överförande av ytterligare
fyra kommunblock i Värmland
till det norra stödområdet. Jag tycker
inte att detta yttrande kan få stå oemotsagt,
eftersom såväl länsstyrelsen som
planeringsrådet har deklarerat att man
vill ha en bättre underbyggd framställning
innan man går till Kungl. Maj:t i
detta ärende. Dessa organ är alltså inte
beredda att nu tillmötesgå motionens
krav men förklarar sig vara i färd med
en sådan kartläggning av länet att det
senare blir möjligt att ta upp frågan i ett
vidare sammanhang.

Jag har personligen i en tidigare diskussion
i denna kammare uttalat, att jag
anser att det norra stödområdet inte är
så utformat, att det under alla förhållanden
bör bibehållas oförändrat till sina
gränser, och att man alltså bör kunna
diskutera såväl en minskning som en
utökning av detsamma. Inom de kommunblock,
som herr Jonasson berörde,
har lokaliseringslån beviljats till två
stora företag —- ett i Hagfors och ett i

Filipstad — vilket ger anledning att
understryka att det inte är nödvändigt,
att kommunblocken ligger inom stödområdet,
för att staten skall kunna medverka
till en utökning av den industriella
sysselsättningen inom dem, något
som -— det vill jag gärna understryka
— är i hög grad erforderligt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är väl ändå så, herr
Eskel, att det rent praktiskt, såsom jag
tidigare påpekat, i en bygd som ligger
utanför stödområdet, är svårt att få ut
både bidrag och lån i den omfattning,
som är önskvärd. Detta har bekräftats
av erfarenheten.

Sysselsättningssvårigheterna är för
närvarande synnerligen aktuella i Filipstad,
och de kan också i mycket
stor utsträckning och kanske snart komma
att drabba Hagfors. Om man vill göra
något för denna bygd, måste man
vara fullt beredd att vidtaga åtgärder.
Man får inte vänta för länge i detta
fall.

Vidare framhöll herr Eskel att två
stora företag i detta område har beviljats
lokaliseringsstöd. Jag vet inte
riktigt vad herr Eskel syftar på. Att
det är ett företag i Hagfors som fått
sådant stöd känner jag till, men att
det skulle vara klart för ett företag i
Filipstad tror jag inte. Däremot skulle
jag i detta sammanhang vilja vädja till
inrikesministern att han gör sitt bästa
för att det åsyftade företaget i Filipstad
skall få möjligheter att starta sin
verksamhet snarast.

Överläggningen var härmed slutad.

Bankoutskottets utlåtande nr 27

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1) av herr
Stefanson m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
2) av herrar Mattsson och
Börjesson i Glönmiinge; och fann herr

152 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Börjesson i Glömminge votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. A) i bankoutskottets utlåtande
nr 27 antager reservationen 1) av
herr Stefanson in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herrar Mattsson
och Börjesson i Glömminge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 36 ja och 41 nej,
varjämte 136 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A) i
utskottets utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herrar Mattsson och
Börjesson i Glömminge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 131
ja och 62 nej, varjämte 20 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 279;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C)
i utskottets utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Nr 24

153

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 76 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. D)
i utskottets utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Mattsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där -

vid avgavs 132 ja och 80 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. E)
i utskottets utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 70 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F—H

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna

154 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

I: 557 och II: 667; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. J och K

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. L

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
I: 119 och II: 162; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Statsutskottets utlåtande nr 107

Herr TALMANNEN yttrade:

Propositioner framställes först beträffande
var och en av de frågor, som
avses i de vid utlåtandet fogade reservationerna
och i under överläggningen
framställda yrkanden om bifall till motioner.
Därefter upptages utskottets
hemställan och motivering i övrigt till
avgörande i ett sammanhang.

Målsättningen för arbetsmarknadspolitiken Herr

talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den i reservationen 1) anförda motiveringen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 107, såvitt avser målsättningen
för arbetsmarknadspolitiken,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt

den i reservationen 1) av fröken Andersson
m. fl. anförda motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 101 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Låglönenäringarnas problem

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den i reservationen 2) anförda motiveringen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 107, såvitt avser låglönenäringarnas
problem, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen 2) av fröken Andersson
m. fl. anförda motiveringen.

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Nr 24 155

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

räkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 114 ja och 98 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Avvägningen mellan lokaliseringspolitiken
och den geografiska rörlighetspolitiken Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 107, såvitt avser avvägningen
mellan lokaliseringspolitiken
och den geografiska rörlighetspolitiken,
röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej; har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 157 ja och 39 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fördelningen av kostnaderna för den
arbetsmarknadspolitiska verksamheten

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4)
av herr Per Jacobsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Ombudssystemet inom arbetsförmedlingen Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 107, såvitt avser ombudssystemet
inom arbetsförmedlingen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Tolkningen av begreppet risk för arbetslöshet Herr

talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den i reservationen 6) av fröken Andersson
m. fl. anförda motiveringen;
och godkände kammaren utskottets motivering.

156 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Tillämpning av begreppet risk för arbetslöshet
på låglöneföretag
Herr talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av utskottets motivering;
2:o) godkännande av den i reservationen
7 a) av herr Per Jacobsson
m. fl. anförda motiveringen; samt 3:o)
godkännande av den i reservationen
7 b) av fröken Andersson m. fl. anförda
motiveringen; och godkände kammaren
utskottets motivering.

Antalet elever i bristyrkesutbildning
Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på bifall till yrkandet
i reservationen 8) av fröken Andersson
m. fl. att visst stycke i utskottets
motivering skulle utgå; och godkände
kammaren utskottets motivering
oförändrad.

Bidrag till utbildningsverksamhet i
samband med lokalisering

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9)
av herr Bengtson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidrag

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2 ro) bifall till reservationen 10 a) av
herr Per Jacobsson m. fl.; samt 3:o) bifall
till motionerna I: 672 och II: 825;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Thunvall begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock fru Thunvall
votering, i anledning varav efter given

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 107,
såvitt avser översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidrag,
antager reservationen 10 a) av herr
Per Jacobsson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna 1:672 och 11:825.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 79 ja och 77 nej, varjämte
58 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 107, såvitt avser översyn
av inkomstprövningsreglerna beträffande
grundbidrag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10 a) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda

Nr 24 157

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 122 ja
och 80 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Flyttningsbidrag till personer i arbete Herr

talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den i reservationen 11) av herr Bengtson
m. fl. anförda motiveringen; och
godkände kammaren utskottets motivering.

Bidrag för flyttning till företag inom
lokaliseringsområde

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 107, såvitt avser bidrag för
flyttning till företag inom lokaliseringsområde,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 77 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Aktiv er ing sarbetet för icke yrkesverksamma
kvinnor

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på bifall till yrkandet
i reservationen 13) av fröken Andersson
m. fl. att visst stycke i utskottets
motivering skulle utgå; och godkände
kammaren utskottets motivering oförändrad.

Åtgärder för att främja kvinnornas
möjligheter till förvärvsarbete

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den i reservationen 14) av fröken Andersson
m. fl. anförda motiveringen;
och godkände kammaren utskottets motivering.

Beredskapsarbetenas förläggning

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den i reservationen 16) anförda motiveringen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

158 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 107, såvitt avser beredskapsarbetenas
förläggning, röstar

Jä)

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen 16) av herr Bengtson
m. fl. anförda motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 34 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Arbetsmarknadsstyrelsens byggande
verksamhet

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 18);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 107, såvitt avser arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 18) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 100 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utbyggnaden av och anslag till arbetsförmedlingen Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 19);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 107, såvitt avser utbyggnaden
av och anslag till arbetsförmedlingen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 19) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Nr 24

159

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Anslag till allmänna beredskapsarbeten Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 20);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 107, såvitt avser anslag till
allmänna beredskapsarbeten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 20) av herr Bengtson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 177 ja och 30 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Företagsutbildningen och bristgrkesutbildningens
omfattning samt anslag
till omskolning

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till reservationen 21);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 107, såvitt avser företagsutbildningen
och bristyrkesutbildningens
omfattning samt anslag till omskolning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 21) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 174 ja och 33 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Anslag till lokaliseringsbidrag

Utskottets hemställan bifölls.

Institutet för arbetsmarknadsfrågor

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 23);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

160 Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 107, såvitt avser institutet
för arbetsmarknadsfrågor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 23) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 34 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Inrättande av ett arbetsdepartement

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 663
och II: 814 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Åtgärder för att tillgodose behovet av
förvärvsarbete för gifta kvinnor

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 663
och II: 814 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Samordning m. m. av handikapp- och
åldringsvård

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till motionerna I: 663
och 11:814 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Inlösen av egnahem

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 663
och II: 814 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Utskottets hemställan och motivering
i övrigt

Vad utskottet föreslagit bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 2

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av huvudmannaskapet
för uppbördsväsendet m. m. i vissa städer,
m. m.;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
avskrivning på köpekontrakt som avser
fartyg;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 24
maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal rörande ändring i det i
Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och Canada
för undvikande av dubbelbeskattning

Onsdagen den 18 maj 1966

Nr 24

1G1

samt fastställande av bestämmelser angående
handräckning i fråga om inkomstskatter.

§ 3

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, angående godkännande
av protokoll rörande ändring i avtalet
den 28 juli 19G0 mellan Sverige samt
Storbritannien och Nordirland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 4

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Ståhl, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
bestämmelserna rörande det tullfria
området vid gränsen till Norge,

herr Källstad, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
rekryteringen av lärare för fackutbildning
i automatisk databehandling,

herr Källstad, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
läroboksnämndens granskning
av gymnasiets nya läroböcker,
herr Werbro, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
praxis vid beviljandet av permission
från sluten fångvårdsanstalt, samt
herr Hansson i Skegrie, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående ökad och subventionerad
import av köttvaror från Danmark.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.47 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 18 maj

Kl. 10.00

§1

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 126, angående
godkännande av protokoll rörande
ändring i avtalet den 28 juli 1960 mellan
Sverige samt Storbritannien och
Nordirland för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter.

§ 2

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
105, i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

sition angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 48 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 mars 1966, föreslagit
riksdagen att a) för Tillskott till
Norrbottens järnverk aktiebolag på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 000 kr.; b) medgiva
att den av Norrbottens järnverk
aktiebolag disponerade rörliga krediten
i riksgäldskontoret, efter beslut av

6 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 24

162 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

Kungl. Maj :t, ökades till högst
125 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils-Eric Gustafsson (I: 689) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset (11:848);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Åkerlund och Strandberg (1:691)
och den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.
(11:849), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta att a) Norrbottens
järnverk aktiebolags nuvarande
aktiekapital skulle nedsättas med 100
milj. kr., b) för nyteckning av aktier
i bolaget med 100 milj. kr. till 120 %
kurs anvisa på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66 på kapitalbudgeten
ett investeringsanslag av 120
milj. kr., varav 20 milj. kr. tillfördes reservfonden,
c) lämna bolaget garanti
för lån till högst 40 milj. kr. samt d) i
skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad i motionerna i övrigt anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg (1:690) och den andra inom
andra kammaren av herrar Petersson
och Nilsson i Agnäs (II: 850);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Ståhl väckt motion (II: 851).

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 689 och II: 848 ävensom
1:691 och 11:849, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a) för Tillskott till Norrbottens järnverk
aktiebolag på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1965/66 på
driftbudgeten under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
100 000 000 kr.;

b) medge att den av Norrbottens järnverk
aktiebolag disponerade rörliga kre -

diten i riksgäldskontoret, efter beslut
av Kungl. Maj:t, ökades till högst
125 000 000 kronor;

2. att motionerna 1:691 och 11:849,
i vad de ej behandlats under 1., icke
måtte bifallas av riksdagen;

3. att motionerna 1:689 och 11:848,
i vad de ej behandlats under 1., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 4.

att motionerna 1:690 och 11:850
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

5. att motionen II: 851 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åkerlund, Strandberg,
Björkman och Petersson, vilka ansett
att utskottet under 1. och 2. bort hemställa,

1. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 691 och II: 849 samt med
avslag å motionerna I: 689 och II: 848,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

a) avslå Kungl. Maj ds förslag om anvisande
av ett reservationsanslag av
100 000 000 kr. för tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag;

b) avslå Kungl. Maj ds förslag om ökning
av den av Norrbottens järnverk
aktiebolag disponerade rörliga krediten
i riksgäldskontoret;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 691 och II: 849, såvitt nu
var i fråga,

a) till Nyteckning av aktier i Norrbottens
järnverk aktiebolag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66 på kapitalbudgeten under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 120 000 000 kr.;

b) i skrivelse till Kungl. Maj d giva
till känna vad reservanterna anfört angående
nedsättning av Norrbottens järnverk
aktiebolags nuvarande aktiekapital; c)

bemyndiga riksgäldskontoret att
ikläda staten garanti för lån till Norrbottens
järnverk aktiebolag intill ett belopp
av högst 40 000 000 kr.;

Onsdagen den 18 maj 196(5

Nr 24

103

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

2) av herr Larsson i Hedenäset, utan
angivet yrkande.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Strandberg och Petersson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Ifcrr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! I dag skall riksdagen
ta ett nytt steg på den via dolorosa som
kantas av statsägda företag. Första kammaren
har redan tagit sitt, och nu är det
alltså andra kammarens tur att följa
efter.

Om jag räknat rätt, är detta elfte gången
sedan den blygsamma starten 1939
med 10 miljoner kronor -— även det beloppet
betraktades av många som avsevärt
— som riksdagen behandlar frågan
om Norrbottens järnverk. Varje
gång har det gällt nya tillskott, krediter
och rekonstruktioner. Statens totala engagemang
i NJA uppgår till cirka 425
miljoner kronor.

Till statsutskottets utlåtande nr 105
har utskottets högerledamöter avgivit
en reservation, och för att vara en reservation
till ett statsutskottsutlåtande
är den av osedvanlig längd. Man kan
därav frestas dra den slutsatsen, att utskottsmajoriteten
och vi liögerreservanter
inte har kunnat enas om någonting
alls. Så är inte fallet. Utskottets utlåtande
och vår reservation sammanfaller
i stora delar. Men vi har föredragit andra
formuleringar i vissa avsnitt. Om
vi hade brutit ut varje mening ur utskottsutlåtandet,
skulle reservationen ha
liknat en sallad, och det skulle ha gjort
det svårt att se sammanhanget i reservationen.
Vi föredrog därför att göra ett
eget utlåtande.

Vi är ense om att järnverkets fortbestånd
inte kan ifrågasättas. De allmänna
närings- och försörjningspolitiska skälen
i Norrbotten och det faktum, att NJA
har en omfattande produktion av tekniskt
fullvärdiga produkter, talar för
fortsatt drift. Den nuvarande ledningen

kan inte lastas för de svårigheter som
drabbat NJA på prissidan. De har träffat
branschen i dess helhet. På två av NJA:s
huvudprodukter, stångjärn och balk,
ligger priserna nu inte mindre än 22
procent under motsvarande priser i början
av 1960.

Även om NJA för svenska ögon är en
imponerande anläggning är den dock
liten i förhållande till järnverken i
USA och på kontinenten. Kapaciteten
där har under tidigare uppgående stålkonjunktur
byggts ut, så att den totala
produktionskapaciteten har ökat snabbare
än konsumtionen. Detta förhållande
har åstadkommit en stark prispress
i den hårda konkurrensen. Om jag är
rätt underrättad, kan dess värre ingen
skönja någon ändring i positiv riktning
under överskådlig tid. Inte heller kan
den nuvarande ledningen i NJA lastas
för tidigare begångna misstag. En del av
svårigheterna sammanhänger med utbyggnaden
1959 med ett varmvalsverk
och ett kallvalsverk för tillverkning av
tunnplåt. Det projektet utsattes vid den
tidpunkten för stark kritik från vår sida.
Vi framhöll bl. a. att det saknades erforderligt
underlag för bedömning av
utbyggnaden. Detta gällde inte minst
det omdiskuterade sendzimirvalsverket,
om vars funktionsduglighet i den aktuella
bandbredden man saknade all erfarenhet.
Vi begärde då en grundligare
analys av de ekonomiska förutsättningarna
för utbyggnaden, men riksdagen
var inte villig att lyssna på det örat.

Vid det besök som statsutskottets femte
avdelning gjorde i Luleå för några
veckor sedan fick vi det bestämda intrycket,
att företagsledningen helhjärtat
eftersträvar att göra järnverket vinstgivande,
och det är ju det som bör vara
målet för alla. Flera åtgärder har vidtagits
och andra är under utveckling
för att stabilitet skall nås. Vi vill gärna
understryka departementschefens uttalande
i propositionen, att det är av
utomordentligt stor betydelse att företaget
tekniskt och kommersiellt stabili -

164 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

seras så, att det på ett affärsmässigt
godtagbart sätt kan hävda sig i den
hårdnande konkurrensen på stålmarknaden.

Detta torde vara grundförutsättningen
för att järnverket i fortsättningen skall
uppnå målet att åter bli ett företag som
kan stå på egna ben utan nya kapitaltillskott.
Det är just av hänsyn till affärsmässigheten
som vi föreslagit en något
annan metod för kapitaltillskotten än
vad departementschefen gjort. Handelsministern
har föreslagit dels att NJA
erhåller ett aktieägartillskott på 100
miljoner, dels att den rörliga krediten
i riksbanken på för närvarande högst
75 miljoner ökas med 50 miljoner till
högst 125. Det senare tillskottet är avsett
för investeringar. Aktieägartillskottet
på 100 miljoner sker utan förräntnings-
och återbetalningsskyldighet.

Vi föreslår i stället att företagets
aktiekapital, som nu uppgår till 300
miljoner, ökas med 100 miljoner och
att staten tecknar de nya aktierna till en
kurs av 120 procent. De överskjutande
20 miljonerna skulle tillföras reservfonden,
som för närvarande uppgår till
endast 3 miljoner, vilket är blygsamt i
förhållande till aktiekapitalet på 300
miljoner.

En betydande skillnad i förslagen är
att departementschefens förslag belastar
driftbudgeten, medan enligt vårt förslag
medel anvisas på kapitalbudgeten.
Jag vill här tillägga att även företagets
styrelse i sin framställning till Kungl.
Maj :t hade föreslagit att statens tillskott
skedde genom höjning av aktiekapitalet
med 100 miljoner, ej genom aktieägartillskott
som departementschefen förordar.

Utöver detta har vi föreslagit att
NJA:s aktiekapital nedsättes med 100
miljoner. Vår motivering för denna åtgärd
är att vid utgången av 1965 företagsekonomiskt
motiverade avskrivningar
till ett belopp av 48 miljoner icke
kunnat ske därför att rörelsen icke givit
utrymme härför.

Anläggningarna är alltså i balansräkningen
upptagna med för höga belopp.
Sedan 1962 har företagsekonomiskt motiverade
avskrivningar på anläggningarna
icke kunnat ske i full utsträckning.
För 1965 har knappt 1 miljon stått till
förfogande för avskrivningar, men avskrivningsbehovet
uppgår till 30 miljoner
årligen. Vårt förslag om nedsättning
av aktiekapitalet gör det möjligt att vidta
erforderliga avskrivningar. Efter dessa
operationer skulle aktiekapitalet uppgå
till 300 miljoner eller lika mycket
som nu.

Det av departementschefen föreslagna
aktieägartillskottet på 100 miljoner
är bl. a. avsett för inlösen av kortfristiga
räntebärande reverslån i statens
affärsbank — Sveriges kreditbank. Det
är inte onaturligt att ett av staten ägt
företag har krediter i statens affärsbank.
Om säkerheten för lånen förstärks med
statlig garanti, borde krediterna kunna
ligga kvar där.

Sammanfattningvis har vi alltså föreslagit,
att stödet för NJA ges en form
som har en mera affärsmässig karaktär
än det förslag som handelsministern
framlagt.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till reservationen av herr
Åkerlund m. fl.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Såsom herr Björkman
framhållit har Norrbottens järnverk varit
föremål för många riksdagsbeslut.
Jag tror att vi ändå bör hålla i minnet
att det under senare år har varit rätt
långt mellan gångerna då NJA varit föremål
för riksdagsbehandling. Senaste
gången NJA erhöll kapitaltillskott av
ägaren-staten var år 1954, och senaste
gången NJA behandlades i riksdagen var
år 1959, då bolaget fick riksdagsmajoritetens
godkännande för utbyggnad av
ett varmvalsverk och ett kallvalsverk, en
utbyggnad som — det framgår också
av propositionen — varit besvärande
för bolagets ekonomi.

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 21

105

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

För mig är det glädjande att kunna
konstatera att det nu råder enighet om
att alla ansträngningar bör göras för
att komma till rätta med svårigheterna
inom NJA och att skapa förutsättningar
för en gynnsam utveckling av företaget.
Företagets stora betydelse för bygd och
län är uppenbar för alla, och enighet
råder också om att järnverkets fortbestånd
inte kan sättas i fråga. Vidare
råder enighet om att företagsledningen
med allvar och kraft eftersträvar en
affärsmässig drift.

Högerpartiet har vid sitt ställningstagande
till kapitaltillskottet anslutit sig
till NJA:s eget förslag att tillskottet bör
ske i form av aktieteckning. Vi föreslår
att riksdagen härför skall anvisa 120
miljoner kronor samt ge NJA statsgaranti
för lån på 40 miljoner kronor.
Detta anser vi vara i samklang med
styrelsens förslag, och det ger bolagsledningen
ökad rörelsefrihet vid den
ekonomiska skötseln av företaget.

Regeringens förslag innebär att NJA
tillförs ett aktieägartillskott av 100 miljoner
kronor och ökning av den räntebärande
krediten i riksgäldskontoret
med 50 miljoner kronor.

I ett särskilt yttrande har herr Strandberg
och jag anfört att vi anser att frågan
om samgående mellan NJA och
LKAB bör förutsättningslöst prövas vid
den utredning av NJA:s framtid och
driftformer, som departementschefen
förordar. Departementschefen uttalar
i propositionen att han hoppas att utredningen
skall ge sådana resultat, att
en fastare grund för järnverkets fortsatta
existens som affärsföretag skall
kunna läggas.

Departementschefen anser även att
järnverkets utvecklingsmöjligheter på
kortare och längre sikt bör klarläggas
mot bakgrund av de marknadstendenser
som nu kan skönjas och att resultaten
av undersökningarna i denna del blir
av grundläggande betydelse för bolagets
framtida investeringspolitik. Jag tror
att dessa utredningsönskemål — som jag

instämmer 1 — behöver ses ur den vidare
aspekt som vi förordar i vårt särskilda
yttrande.

Vi vet att LKAB har önskemål om vidare
förädling av malm och att NJA
redan sysslar med malmförädling. Samordning
bör kunna minska båda företagens
kostnader och öka båda företagens
kunnande på malmförädlingens område.
Likaså torde det vara ostridigt att god
stabilitet ökar alla företags möjligheter
till bättre ekonomiskt utbyte av sin
verksamhet.

Såväl för ägaren-staten som för Norrbotten,
där staten äger så mycket, är det
betydelsefullt att alla åtgärder prövas
för att göra även NJA lönsamt. Härtill
hör enligt vår mening även en förutsättningslös
prövning av ökad samverkan
mellan NJA och LKAB och vad
detta kan innebära för båda företagens
driftresultat. Helt naturligt måste staten,
såsom ägare av de båda företagen,
vara den som ger utredningen kompetens
för utredningsönskemålets uppfyllande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1 av herr Åkerlund m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är riktigt som här
har sagts, att vi vid skilda tillfällen diskuterat
frågan om medelsförstärkning
till Norrbottens järnverk. Men för att
bilden skall bli mera fullständig bör vi
ändå komma ihåg, att tidigare beslut
har gällt utvidgningar av företaget —
utvidgningar som haft till syfte att göra
företaget mera lönsamt.

De svårigheter vilka företaget haft
under de senaste åren är identiska med
de problem, som man har i övriga järnbruk
med samma produktion som den
som förekommer vid Norrbottens järnverk.
Det är för alla bekant att världsmarknadspriset
på järn under senare
år kraftigt sjunkit samtidigt som omkostnaderna
för produktionen har ökat.
Det är ganska naturligt att en utveck -

166 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

ling av denna art måste skapa problem
för företaget.

När avdelningens ledamöter besökte
Norrbottens järnverk blev vi ändock
vid de föredragningar, som därvid förekom,
ganska övertygade om att den
inriktning som man för närvarande har
av produktionen —■ med inte enbart
framställning av råvaror utan även i
viss utsträckning halvfabrikat och dessutom
på vissa avsnitt planer på ytterligare
förädling — bör ge företaget en
chans att fortsätta sin utveckling. Det
bör finnas vissa förutsättningar för att
företaget skall bli ekonomiskt lönsamt.
Detta var den uppfattning, vilken vi
alla kom fram till och för vilken det
också gavs uttryck i de resonemang som
vi förde där uppe.

Jag beklagar, herr talman, att vi trots
att vi har samma bedömning såväl av
företagets aktuella svårigheter som av
dess möjligheter i framtiden inte har
kunnat åstadkomma ett enhälligt utlåtande.
Högern har väckt en särskild
motion i detta ärende, till vilken högermännen
i utskottet har yrkat bifall.
Jag måste bekänna att jag inte kan
förstå tanken bakom detta förslag, tv
i sak innebär även högerns motion att
man skall ge ett ekonomiskt stöd av
ungefär samma storleksordning som förordas
i den kungliga propositionen.
Skillnaden är endast den, att det i högerförslaget
bokföringsmässigt utformas
på ett något annorlunda sätt. Man vill
höja aktiekapitalet med 100 miljoner
kronor och föreslår att bolagsstämman
sedan skall besluta om en sänkning av
detta med 100 miljoner kronor.

Jag tycker att högern kunde ha avstått
från sitt yrkande på denna punkt,
ty högerns manöver är — såsom en
ledamot av avdelningen uttryckt det —
liktydigt med att man först tar av sig
byxorna och sedan sätter på sig dem
igen. I båda fallen är det fråga om en
förstärkning av företagets ekonomi med
100 miljoner kronor.

Till föreliggande utlåtande har ock -

så fogats ett särskilt yttrande av herrar
Strandberg och Petersson. Sista stycket
i detta yttrande är i stort sett ett referat
av den information, som vi erhöll
när vi besökte Norrbottens järnverk.
Vad man i det särskilda yttrandet förordar
såsom en egen mening är redan
delvis genomfört och befinner sig i övrigt
på planeringsstadiet.

När vi inom avdelningen hade att ta
ställning till de problem, som var förenade
med ett stöd åt Norrbottens järnverk,
kom vi samfällt till den uppfattningen
att det finns anledning att satsa
på företaget, varför vi också inom utskottsmajoriteten
ansåg det vara rationellare
och riktigare att gå den väg,
som Kungi. Maj:t föreslagit, och ge företaget
dels ett aktieägartillskott på 100
miljoner kronor, dels en extra kredit i
riksgäldskontoret.

Herr talman! Med hänsyn till att det
råder så pass stor samstämmighet om
företagets möjligheter finns det ingen
anledning att gå in på ytterligare diskussion
av detaljer i dess verksamhet.

Här har nämnts varmvalsverket för
tillverkning av band. Det är riktigt att
vissa tekniska problem har varit förenade
med det, men vid avdelningens
besök gavs en information om hur man
planerade att lösa dessa. Jag tror för
min del att det finns betydande förutsättningar
för att man skall komma till
rätta med de svårigheter man haft under
inkörningsperioden. Sådana problem
möter man ju inte bara vid Norrbottens
järnverk utan även vid åtskilliga
andra järnverk då det gäller inkörning
av nya verk eller nya produktionsmetoder.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade knappast väntat
mig annat än att herr Lindholm
skulle uttala att han inte riktigt kunde
förstå vitsen med vårt förslag. Stödet

Nr 24

107

Onsdagen den 18 maj 1960

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

är i stort sett av samma storlek, menar
han, men vi har föreslagit att det ges på
ett annat sätt.

Eftersom vi har samma bedömning
kan jag ju lika väl som herr Lindholm
beklaga, att inte de övriga i femte avdelningen
kunnat ansluta sig till vårt
förslag. Vi tycker att det mot bakgrunden
av affärsmässigheten är ett bättre
förslag än departementschefens.

Får jag erinra herr Lindholm om att
förslaget om en höjning av aktiekapitalet
är precis detsamma som vad styrelsen
för NJA har föreslagit. Det förefaller
alltså som om vi är i ganska gott
sällskap. Vi menar att det är bättre att
man städar upp i balansräkningen från
affärsmässiga synpunkter. Om man har
anläggningstillgångar som är för högt
upptagna, bör de nedskrivas.

Herr Lindholm stödde sig på en annan
ledamot av femte avdelningen när
det var tal om att ta av och ta på sig
byxorna. Jag tycker, herr Lindholm, att
det är bättre att ta på sig ett par slitstarka
byxor än att ha ett par som
det är många hål i.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björkman har inte
beaktat en omständighet i detta sammanhang
när han pläderar för denna
enligt hans mening bokföringsmässigt
riktiga reform, nämligen att det här
bara finns en aktieägare. Denna ensamma
aktieägare skall alltså först köpa
aktier i sitt eget företag för 100 miljoner
kronor med en överkurs på 20
miljoner kronor och sedan skriva av
detta på aktiekapitalet. Vad är det för
någonting i detta som formellt skulle
vara så mycket riktigare än att satsa
beloppet direkt, när det enbart finns en
aktieägare? Jag tror, herr Björkman,
att man med den sortens bokföringsmetoder
får håliga byxor, men om man
sular på ordentligt blir de tillräckligt
slitstarka.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm kan ju

fråga styrelsen för NJA varför den har
föreslagit en höjning av aktiekapitalet
och icke den metod som departementschefen
har rekommenderat.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Det kanske beror på att
styrelsen inte räknat med att aktieägaren
skulle handla på det sätt som han
har gjort. Såvitt jag är rätt underrättad
har styrelsen ingen som helst erinran
mot denna form.

Om jag skall gå ett steg längre när
det gäller högerns avskrivningsyrkande,
vill jag hävda att man borde ha gått
med på Kungl. Maj :ts förslag men samtidigt
fört fram tanken på att göra en
avskrivning på nuvarande aktiekapital,
så att man inte behövde belasta företaget
med förräntning i så hög grad. Om
vi gör en jämförelse mellan aktiekapitalet
i Norrbottens järnverk och aktiekapitalet
i andra järnverk i landet, ligger
det förra nämligen ganska högt.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Till utskottets utlåtande
har jag tillåtit mig att foga en blank
reservation. Detta är ett uttryck för min
bedömning att vad som i dag beslutas
i fråga om finansiell rekonstruktion av
NJA är klart otillräckligt på längre sikt.
Såsom frågan nu ligger till avstår jag
från att ställa ett direkt yrkande men
vill ändå något närmare utveckla min
uppfattning, som jag tror med tiden
måste bli beaktad.

Vad kännetecknar framför allt utvecklingsbilden
på järnverksområdet
ute i världen i dag? Trots — eller kanske
det är riktigare att säga på grund
av —- det kärva marknadsläget pågår
en utveckling mot allt större enheter
med långt driven rationalisering.

I motion 11:848 har jag fäst uppmärksamheten
på den dagsaktuella bilden.
De större av våra järnverk, inklusive
NJA, är småbruk i förhållande till
de anläggningar som de senaste åren
uppförts ute i världen.

På den europeiska kontinenten och

168 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

i England finns i dag ett betydande antal
järnverk med en kapacitet var för
sig som är 4—5, ja, upp till 8—10 gånger
så stor som de svenska järnverkens.
I Holland — tulpanernas land — pågår
just nu uppförandet av ett järnverk,
vars kapacitet beräknas bli lika stor
som den alla våra svenska järnverk
tillsammans har. Denna utvecklingsbild
är om möjligt ännu mer markerad på
andra håll i världen, exempelvis i USA
och Japan.

Visserligen är det uppenbart att våra
resurser är begränsade och svårligen
medger uppförandet av sådana jätteanläggningar
som jag här givit exempel
på. Klart är väl dock att sådana jätteanläggningar
skapar ett konkurrensläge
som framtvingar rationalisering och
effektivisering av svensk järnverksrörelse
och som även förutsätter större
enheter. Någon »småbruksromantik»
finns det inte utrymme för. Den enskilda
järnverksindustrien i vårt land synes
vara medveten härom. En betydande
utveckling mot större enheter, mot
högre förädlingsgrad har ägt rum under
de senaste åren och fortgår alltjämt.

Men hur är det ställt härvidlag i fråga
om den statliga järnverksrörelsen,
d. v. s. Norrbottens järnverk? Innebär
vad som i dag beslutas den upprustning
som behövs för att vi skall kunna uppnå
ett tillfredsställande konkurrensläge? Jag

kan inte underlåta att ge uttryck
för den bedömningen, att betydligt större
insatser kommer att erfordras. Utöver
en del mindre reinvesteringar möjliggörs
genom detta beslut endast en
kapitalinsats för att täcka tidigare förluster
och tyngande skulder. Däremot
ges inte utrymme för några egentliga utvecklingsinveste
ringar. Därvidlag får
man söka tröst i den utredning om järnverkets
aktuella situation och framtida
utvecklingslinjer som förutsätts komma
till stånd. I och för sig är det ju uppenbart
att en noggrann undersökning

erfordras, innan avgörande beslut om
den fortsatta utvecklingen fattas. Därvid
måste det dock vara angeläget att
utredningsarbetet inte blir alltför bundet
av den nuvarande ramen utan bedrivs
med öppen blick för framtidens
krav och förutsättningar.

Även om det kan betraktas såsom förmätet,
vill jag ge uttryck för de utvecklingslinjer
jag önskar se som målsättning
för det utlovade utredningsarbetet.

1. Norrbottens järnverk bör ges den
storleksordningen, en sådan produktionskapacitet
att en långt driven rationalisering
kan genomföras i syfte att
åstadkomma ett lönsamt företag.

2. En utveckling av produktionen mot
ökad framställning av högvärdiga kvalitetsprodukter
kunde stärka företaget
samtidigt som sysselsättning tryggas för
de anställda.

3. Forskningsverksamheten vid NJA
begränsas nu — förvisso främst av snålt
tillmätta ekonomiska resurser — i stort
till produktanalyser. En betydande utvecklingsforskning
framstår dock som
nödvändig vid ett företag av denna storleksordning
och bär snart förverkligas.
Härvid är givetvis en fortsatt samverkan
med LKAB helt naturlig.

Den första förutsättningen för att det
här skisserade målet skall kunna förverkligas
är givetvis att aktieägaren —
staten — är intresserad härför och ställer
de erforderliga resurserna till förfogande.
Även om jag har den uppfattningen
att mer konstruktiva beslut och
uttalanden om framtidsutvecklingen varit
motiverade i dag, vill jag dock konstatera
det tillfredsställande i att intet
av de motions- och reservationsvis
framförda förslagen är direkt negativt
mot företaget. Utifrån detta förhållande
vill jag uttala den förhoppningen att
dagens beslut — även om det som sagt
synes mig otillräckligt — dock skall
vara ett vårtecken som ger oss anledning
att hoppas på fortsatta konstruktiva
insatser för att ernå ett starkt, bär -

Onsdagen den 18 maj 1966

Nr 24

169

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

kraftigt och lönsamt Norrbottens järnverk.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Utskottsmajoriteten och
reservanterna är eniga om att Norrbottens
järnverk måste få den hjälp det behöver
för att komma ur den aktuella
ekonomiska krisen. Jag har gått igenom
tillgängligt riksdagstryck från olika
tidsskeden i järnverkets historia, och
jag har funnit att riksdagen har varit
beredd att ta risker som kanske är något
större än vad som kan betraktas
som normalt ur strikt affärsmässiga
synpunkter. Även om man i dag måste
konstatera att lönsamheten inte är vad
den borde vara, kan man samtidigt notera
att NJA haft en mycket stor betydelse
för arbetsmarknaden i Norrbottens
län. Det är 3 400 människor som
har sin direkta utkomst från järnverket.
Men en storindustri av det här slaget
har dessutom en betydande spridningseffekt
när det gäller andra sysselsättningsavsnitt.
En mängd småföretag bygger
sin existens, direkt eller indirekt,
på Norrbottens järnverk — 25 000 å
30 000 människor kan beräknas ha sin
försörjning från detta företag.

Men det angelägna är att finna framkomliga
vägar till en lönsam produktion
för att trygga företaget och inte minst
för att skapa trygghet för de anställda.
Det är i dag möjligt att till konkurrenskraftiga
priser leverera järnmalmen både
på den inhemska marknaden och på
världsmarknaden. Man tycker att det
då också borde vara möjligt att efter
samma befraktningsvägar klara en konkurrenskraftig
produktion av en förädlad
vara. Vissa lagringskostnader för
färdigvaran har angetts vara ett av skälen
till problemen i detta sammanhang.
Det är dock rätt svårt att förstå att detta
moment skulle behöva ha en avgörande
betydelse. Det geografiska läget förefaller
väl snarast vara gynnsamt för just
den näringsgren det här är fråga om.
Utan att vara sakkunnig när det gäller
6* — Andra kammarens protokoll 1966.

järnhantering vågar jag ändå förmoda
att det skall vara möjligt alt bedriva
järnhantering i Norrbotten på ett lönsamt
sätt. Järnverkets fortsatta drift
måste tryggas. Detta betyder att herr
Hagnells tidigare i denna kammare
framförda synpunkter om »dödshjälp»
till företag med dålig lönsamhet inte
kan biträdas.

Eftersom jag anser att utskottets förslag
åstadkommer den snabbaste och
den säkraste lösningen av NJA:s akuta
ekonomiska problem ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Under debatten i går
framhöll jag att NJA:s utveckling och
allt annat som har att göra med statsdriftens
utbyggnad är den viktigaste
delen av lokaliseringspolitiken. Därför
betraktar jag också det beslut som nu
tvdligen förestår som ett betydande
framsteg.

Årets riksdagsbehandling av frågan
om den statliga järnverksdriften skiljer
sig också avsevärt från den behandling
frågan fått vid flera tidigare tillfällen.
Nu finns det tydligen inte någon resonans
för den borgerliga älsklingstanken
att NJA borde försäljas till någon privat
företagare. Nu vill tydligen inte heller
högern och folkpartiet vidhålla de
ståndpunkter som de slagits för tidigare
i fråga om järnverksdriftens omfattning,
tekniska utrustning och produktionsinriktning.
Dess bättre har det till och
med gått så långt, att herr Björkman
insett att de byxor som han härvidlag
fått i arv av tidigare högerdebattörer
var så föga slitstarka att det nu är lämpligt
att skaffa sig starkare don.

Centerpartiet har sedan länge accepterat
arbetarrörelsens gamla förslag om
en betydligt större metallurgisk verksamhet
i statlig regi i Norrbotten, men
man måste också tolka högerns och folkpartiets
uppfattning som den kommer
till uttryck i utskottsutlåtandet som ett
Nr 21

170

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

erkännande av att de under tidigare
debatter for sorgligt vilse när det gällde
frågan om det statliga järnverkets lämpliga
omfattning. När företaget nu börjar
uppnå den produktionsvolym, som man
enligt kommunisternas förslag borde ha
inriktat sig på redan från början och
som det väl egentligen — trots att det
har tagit mycket lång tid att komma så
långt — var riksdagens beslut att man
skulle söka uppnå, så måste man erkänna
att även den nuvarande produktionens
omfattning är i minsta laget för att
järnverket skall kunna bli så lönande
och konkurrenskraftigt som möjligt.

Med hänsyn till den sinnesändring
som statsdriftens tidigare belackare nu
visar skall inte vi heller tala mer om
minnena från den tid då de borgerliga
partierna faktiskt under många år lyckades
förhindra anskaffningen av teknisk
apparatur som skulle göra det möjligt
att snabbare övergå från den dominerande
tackjärnstillverkningen till
högre grad av förädling. Men mot bakgrunden
av detta är det väl begripligt
att vi inte är så särskilt imponerade av
borgerliga överbud och förment bättre
förstånd i fråga om verkets finansiella
förvaltning.

För vår del tycker vi att regeringsförslaget
är ett bra framsteg för den
norrbottensopinion som krävt att lokaliseringspolitiken
i högre grad skall inriktas
på utvidgning av statsföretag
både på det metallurgiska området och
i fråga om träindustrien. Då kan det inte
hjälpas att den plötsliga »välviljan»
från borgerligt håll närmast ter sig som
litet politisk fingerfärdighet inför det
förestående valet i höst. Men det kan
ju hända att åtminstone en del av de
borgerliga partiernas ledamöter på allvar
har insett att ökad statsdrift är den
avgörande metoden när det gäller att
komma till rätta med svårigheterna i
Norrbotten, och då är det så mycket
bättre.

För vår del skulle vi gärna ha sett att
utskottet mera hade tagit fasta på en av

synpunkterna hos de borgerliga motionärerna,
nämligen i fråga om ett samgående
mellan LKAB och NJA. Tydligen
finns numera förståelse inom alla partier
för den uppfattning som givits till
känna av socialdemokrater i utredningen
om de statliga företagsformerna och
i flera kommunistiska motioner under
de senaste 15 åren.

Nu blir det visserligen anledning att
återkomma till den saken när en socialdemokratisk
motion skall behandlas,
och utskottet har hänvisat till detta i
det här sammanhanget. Men den omständigheten
att förändringens vind nu
har drivit de borgerliga partierna så
långt bort från gamla doktriner, att de
till och med försökt ställa sig till vänster
om socialdemokratien — i varje fall
när det gäller att stärka de statliga företagens
konkurrenskraft — är någonting
så unikt, att utskottets socialdemokrater
borde ha kunnat kosta på sig en välkomnande
attityd till de borgerliga ledamöter,
vilka nu släntrat över till den
front, som hittills hållits enbart av kommunister
och socialdemokratiens vänster.
Vi hoppas emellertid att den borgerliga
radikalismen står sig till dess vi
skall behandla socialdemokraternas motion.

Redan nu vill jag för min del signalera
inblandning också av ett annat
tema i debatten om statsdriftens utbyggnad
och effektivitet. Det vore visserligen
ett betydande framsteg, om LKAB
och NJA kunde komma till ett intimare
samarbete, men det kan också vara anledning
att i det sammanhanget ta litet
mera seriöst på t. ex. herr Hagnells uppfattning
att integrationen av statsföretagen
bör gå ännu längre. Jag har stora
sympatier för den tanken. Men även
om man tills vidare bara håller sig till
den metallurgiska delen av den statliga
verksamheten, är det enligt vår mening
minst lika angeläget som den ifrågasatta
fusionen mellan statlig gruvdrift och
statlig metallurgisk industri, att denna
statliga industrisektor kompletteras med

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

171

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

en stor statlig verkstadsindustri, något
som jag hade tillfälle att framhålla i gårdagens
debatt. Men det blir nästa etapp.

Nu instämmer jag i utskottsmajoritetens
förslag.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Denna fråga har redan
nu fått en så utförlig behandling här i
kammaren att det inte finns anledning
inlåta sig i den debatt som förts mellan
reservanternas talesman och utskottets
företrädare. Jag vill emellertid göra
några påpekanden.

Herr Holmberg var inne på att detta
var en gammal socialdemokratisk linje,
och jag vill gärna understryka att det
var socialdemokraterna som på ett mycket
tidigt stadium tog upp järnförädlingen
på sitt politiska handlingsprogram
i Norrbotten. Det skedde strax
efter oktoberrevolutionen i Sovjetunionen,
och den meningsriktning som herr
Holmberg företräder hade då inte ännu
hunnit stabilisera sig så mycket att man
hade anledning börja diskutera de norrbottniska
näringsfrågorna. Vi inom socialdemokratien
har hälsat med tillfredsställelse
att kommunisterna så småningom
kommit över till den socialdemokratiska
linjen. Jag hoppas att detta
påpekande inte behöver föranleda någon
större debatt här i kammaren.

Även de andra politiska partierna har
utvecklat sig i riktning mot en större
förståelse för Norrbottens järnverk. I
debatten 1954 framslungade en mycket
bemärkt ledamot av denna kammare
i en motion tesen »man skall inte kasta
goda pengar efter dåliga», och yrkade
att Norrbottens järnverk skulle nedläggas.

Herr Öhvall citerade herr Hagnell,
och jag vill erinra om att också en av
herr Öhvalls företrädare 1954 hade tappat
tron på Norrbottens järnverk. Han
ville nämligen överlåta Norrbottens
järnverk till enskilda intressenter. Jag
frågar: Hur skulle det ha gått för Norrbottens
järnverk om det hade överlåtits

till de enskilda som på den tiden ingenting
heller tycktes önska än att kunna
bevisa att Norrbottens järnverk hade
spelat slut sin roll inom det norrbottniska
näringslivet och inom svenskt ekonomiskt
liv över huvud taget.

Kammarens ledamöter observerade
säkert att det förelåg en liten nyansskillnad
mellan herr Björkman och herr Petersson.
Nu är herr Björkman för att
vara högerman en ovanligt förnuftig
man i näringspolitiska sammanhang och
denna hans egenskap gjorde att differensen
mellan den officiella högerståndpunkten
och herr Petersson som
företrädare för de specifika norrbottniska
intressena inte blev så markant
som den kunnat bli i annat fall.

Den som hade förmånen att lyssna till
herr Ferdinand Nilsson i första kammaren
i går och jämförde hans anförande
med herr Harald Larssons anförande
här i dag har anledning konstatera
att centerpartiet ingalunda är ett
likriktat parti, utan där finns möjligheter
att se på samma fråga från olika
utgångspunkter.

Jag vill också hälsa herr Larsson i
Hedenäset välkommen till denna lojala
uppslutning kring Norrbottens järnverk.
Vi har varit litet tveksamma om
hans ställningstagande sedan han för
två år sedan i Norrbottens läns landsting
pläderade för två järnverk i Norrbottens
län. Vi tror nämligen inte att det
ännu finns plats för ett järnverk i
Tornedalen, hur önskvärt det än skulle
vara.

Herr talman! Trots att denna diskussion
varit utomordentligt hovsam har
den övertygat mig om att riksdagen är
en ganska dålig bolagsstämma. Jag har
haft tillfälle att periferiskt följa en del
av det svenska näringslivets utveckling,
men jag har lärt mig så mycket att jag
blivit övertygad om att det sätt, varpå
man här i riksdagen tar sig an näringsfrågorna,
ibland inte är till båtnad för
en lycklig utveckling på detta område.

Jag vill erinra om att riksdagen re -

172

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

dan tidigare har konstaterat att när det
gäller löneproblemen är det gamla systemet
föråldrat. Jag skulle vilja spå att
den dagen kommer kanske ganska snart
då riksdagen inser att statens engagemang
i det svenska näringslivet måste
skötas på ett annat sätt från riksdagens
och statsmakternas sida än vad som sker
för närvarande. Jag tror att en sådan
utveckling, med hänsyn till det ansvar
som staten har tagit för den svenska
arbetsmarknaden, är betingad av naturliga
skäl.

Jag vill, herr talman, slutligen göra en
liten historisk tillbakablick, eftersom
en sådan enligt min uppfattning på ett
utomordentligt sätt klargör att staten
har haft alldeles speciella orsaker till
att engagera sig inom järnförädlingen
i Norrbottens län.

Mellan 1904 och 1906 byggde enskilda
intressen ett järnverk i Luleå, Karlsviks
järnverk. Enligt uppgift i denna kammare
av numera avlidne landshövding
O. W. Lövgren gick Karlsviks järnverk
med vinst ända till mitten på 1920-talet. I samband med en stor konkurs
inom ett norrländskt trävaruindustriföretag,
som även hade hand om Karlsviks
järnverk, tvingades emellertid
verksamheten vid järnverket att upphöra.

Staten hade redan på ett mycket tidigt
stadium, närmare bestämt 1917,
ansett att det rikliga utnyttjandet av
järnmalmsförekomsterna i Norrbotten
ålade statsmakterna ett ansvar att försöka
ordna järnförädling i Norrbotten.
Staten och vissa enskilda intressenter
bildade 1917 ett bolag, Norrbottens
järnverk aktiebolag. Detta bolag hade
till uppgift att försöka starta järnförädling
i Norrbotten. Bolaget skulle i
gengäld få köpa billig malm från de
lappländska fälten. Denna billiga malm
togs ut, men bolaget utförde inte motprestationen
och anlade ingen järnförädlingsindustri.
Man blev så småningom
övertygad om att det inte skulle gå att
bedriva järnförädling så långt norr ut

som i Norrbotten. Precis samma diskussion
har mött inom trävaruindustrien.

1939 lade Gustav Möller som handelsminister
fram propositionen om Norrbottens
järnverk. Jag tror att hans sista
anförande i den svenska riksdagen 1954
gällde Norrbottens järnverk. Gustav
Möller konstaterade då två ting, dels att
om inte motståndet mot Norrbottens
järnverk hade varit så starkt hade det
kunnat uppföras tidigare, dels att om
det kunnat uppföras 10 år tidigare hade
de ekonomiska förutsättningarna varit
sådana att järnverket sannolikt hade betalat
alla investeringskostnader vid den
aktuella tidpunkten, dvs. 1954. Gustav
Möller erinrade också om den stora insats
som Norrbottens järnverk hade
gjort under krigsåren när det levererade
byggnadsmaterial till det svenska folkhushållet
till priser som av statsmakterna
satts mycket lågt.

Just det förhållandet att Norrbottens
järnverk på detta sätt fått tjäna det
svenska folkhushållet ger enligt min mening
anledning att understryka vikten
av att staten nu också känner ett ansvar
för Norrbottens järnverk. Jag tror att
det var denna insats från järnverkets
sida som föranledde t. ex. högermannen
herr Bergh i Luleå att 1945 vara
med om att yrka på en utbyggnad av
Norrbottens järnverk.

1954 var det stora stridsåret för Norrbottens
järnverks vidkommande. Då publicerade
en man vid namn J. E. Jönsson
en bok där han kallade Norrbottens
järnverk för en finansiell skandal. Från
Norrbottens horisont är det angeläget
att här uttala ett tack till dem som även
då vågade tro på Norrbottens järnverk.
Det var den dåvarande koalitionsregeringen
och de som utgjorde regeringsunderlaget
i den svenska riksdagen.
Hade detta underlag sviktat den gången,
hade Norrbottens järnverk nu säkerligen
inte funnits till.

Även vid det tillfället sade högern att
den hade ett bättre program än regeringen.
I stället för tillskottet på 200

Onsdagen den 18 maj 1906

Nr 24

172

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

miljoner kronor borde man man ge eu
statsgaranti.lag ärövertygad omattom
vi då hade följt högern hade Norrbottens
järnverk ganska snart tvingats i
likvidation. De svenska statsmakterna,
d. v. s. aktieägaren, har spenderat 342
miljoner kronor på Norrbottens järnverk
under de senaste 25 åren. Jag har
gjort tankeexperimentet att om en anställd
vid Norrbottens järnverk representerar
samma statsnytta som en beredskapsarbetare,
tillför Norrbottens järnverk
det svenska folkhushållet varje år
ungefär 250 miljoner kronor.

Herr Björkman talade om att man
1959 hade varit tveksam beträffande utbyggnaden
av Norrbottens järnverk. Det
är riktigt att högern yrkade avslag på
förslaget då, men vi som var med om
diskussionerna i statsutskottets första
avdelning den gången kan absolut inte
erinra oss att man från högerhåll då
kunde presentena en större teknisk visdom
än från annat håll. Jag har inget
minne av att man spådde att varmvalsverket
inte skulle utfalla lyckligt. I
varje fall kan jag inte erinra mig att
man på något sätt gjorde en teknisk
prövning. Låt mig också säga att det
var ingen felbedömning från aktieägarens
sida den gången, utan man följde
den tekniska sakkunskapen, den sakkunskap
som hade fått sin skolning inom
den enskilda företagssamheten inom
branschen här i vårt land.

Utskottets besök vid Norrbottens
järnverk har på ett utomordentligt sätt
bestyrkt att järnverkets ledning är besjälad
av ett mycket starkt intresse för
att göra företaget ekonomiskt lönsamt.
Men naturligtvis kan inte järnverket
mäla sig ur verkligheten. Det är beroende
av den marknad som bjuds. Men
vi som var med på föredragningarna
fick nog ett starkt intryck av att verkets
ledning är kunnig och väl orienterad
om de krav som ställs på järnverket
i olika hänseenden. Jag tror att
det är utomordentligt viktigt att detta
understryks i riksdagens protokoll.

Vi fattar beslutet i dag i denna fråga
praktiskt taget i enighetens tecken. Att
högerpartiet känner behov av att anmäla
eu avvikande mening kan man
väl förstå mot bakgrunden av högerpartiets
förflutna i denna fråga samt
med kännedom om partiets inställning
till samhällets insatser inom arbetsmarknaden
och företagsamheten över
huvud taget. De övriga särmeningar som
här har redovisats har väl närmast varit
av bygdepolitisk karaktär med sikte
på den förestående valrörelsen.

Herr talman! Det är med stor tillfredställelse
vi från länets sida yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Även om jag tillåter
mig att något komplettera de historiska
uppgifter som herr Lassinantti här har
lämnat, känner jag ändock ett behov av
att först få säga, att jag inte betraktar
det som det väsentliga att öppna ett
gräl om den snö som föll i fjol. Det
väsentliga måste vara att ansträngningarna
inriktas mot framtiden för att nå
en så positiv utveckling som möjligt av
järnverksrörelsen i Norrbotten.

Herr Lassinantti sade att han varit litet
osäker beträffande min inställning,
därför att jag för två år sedan skulle
ha pläderat för att utvecklingen av
järnverksrörelsen i Norrbotten borde
ske genom ytterligare ett järnverk. Låt
mig med anledning därav endast helt
kort referera klämmen i den aktuella
landstingsmotionen. Där yrkas: att

landstinget skulle genom sin näringskommitté
utreda frågan om ett nytt
järnverk i Norrbottens län eller en fördubblad
järnverksrörelse vid det befintliga
järnverket.

Det är klart att utvecklingen under
de senaste två åren otvetydigt talar för
att ansträngningarna måste inriktas på
en utvidgning av den järnverksrörelse
vi redan har. Liksom tidigare herr
Holmberg hälsade herr Lassinantti de

174

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

andra partierna välkomna till vad som
i det ena fallet kallades den socialdemokratiska
uppfattningen och i det
andra den kommunistiska. Låt mig endast
göra det ovedersägliga konstaterandet
att när riksdagen 1939 beslöt att
uppföra ett järnverk i Norrbotten skedde
detta på förslag av en koalitionsregering
mellan socialdemokraterna och
det dåvarande bondeförbundet. Centerpartiets
positiva inställning är från första
början dokumenterad.

Herr öHVALL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att jag behöver
ta kammarens tid i anspråk ytterligare
några minuter, men om herr
Lassinantti skall bedriva valpropaganda
kan han inte få stå oemotsagd.

Han nämnde att min företrädare, som
inte kan försvara sig nu, 1954 skulle
ha gått emot Norrbottens järnverk. Herr
Lassinanttis påståenden gick ut på att
min företrädare skulle ha varit beredd
att slumpa bort Norrbottens järnverk
till privata intressen för att järnverket
sedan skulle kunna läggas ned.

Nu befinner sig herr Lassinantti i
den olyckliga situationen att jag har
motionen i fråga framför mig. Jag läser
innantill:

»---att hos Kungl. Maj :t begära

tillkallandet av sakkunniga för utredning
av Norrbottens Järnverks aktiebolags
nuvarande status och dess framtida
räntabilitetsstruktur med därpå
grundade förslag till en mer genomgripande
rekonstruktion av företaget, innefattande
en prövning av olika alternativ,
bl. a. frågan om företagets eventuella
överförande i enskild ägo under
fullgoda garantier» — under fullgoda
garantier alltså — »för järnverkets
fortsatta drift.»

Kan herr Lassinantti få detta till att
vara en negativ skrivning? Jag kan inte
få det till det. Jag tycker att herr Lassinantti
i stället skulle läsa departementschefens
text i nämnda proposition.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske först skall
be att få tacka min vän Ragnar Lassinantti
för de vänliga ord han yttrade
om mig och jag ber att få returnera
dem. Det hade kanske varit ännu trevligare
om herr Lassinantti kunnat avstå
från de mindre vänliga ord om högerpartiet
som kom i slutet av hans anförande,
men jag förstår att det hade
varit emot herr Lassinanttis natur att
inte ge oss en liten känga, ty det ingår
liksom i hans natur att göra så. Men vi
skall väl inte bli ovänner för detta, herr
Lassinantti.

Herr Lassinantti åberopade vad som
sagts 1959 när investeringen i det nya
varmvalsverket var aktuell. Han sade
att högerpartiet inte hade kunnat uppvisa
någon annan teknisk sakkunskap
än den departementschefen och verkets
styrelse hänvisat till. Herr Lassinantti,
vi varnade ganska ordentligt i vår partimotion
för vad som skulle inträffa.
Jag skall be att få läsa ett par meningar
ur den partimotion som vi väckte.

»Även beträffande produktionsbetingelserna
saknas erforderligt underlag för
ett säkert bedömande. Närmare uppgifter
borde ha lämnats rörande erfarenheterna
från de allenast fyra sendzimirverk
för valsning av stål som för
närvarande finnes i hela världen, och
det borde också ha lämnats en fylligare
redogörelse rörande den planerade förtenningsanläggningen.
» Jag tycker ändå,
herr Lassinantti, att den skepticism
som vi då gav uttryck åt har visat sig
berättigad, när nu departementschefen
och även utskottet har understrukit att
det nya sendzimirvalsverket är ett av
bekymren i Norrbottens järnverk. Det
trodde jag att vi var ganska ense om.
Ännu har ej leveransprov kunnat utföras,
och man har haft leverantörexperter
som undersökt om man kan få det i
funktion. Som jag sade i mitt inledningsanförande
hade man såvitt vi vet
ingen erfarenhet av just den bandbredden
för sendzimirverket, som man star -

Onsdagen den 18 maj 19G(i

Nr 24

175

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

tade med i Norrbottens järnverk. Det
liade gått bra vid andra bandvalsverk
av denna typ — åtminstone vid ett verk
i Italien — men där körde man med
mindre bredd. Med denna breda bandtyp
i NJA gick det däremot inte bra.
När vi var uppe vid järnverket kunde
vi konstatera att varmvalsverket föreföll
vara eu fin konstruktion. Det beklagliga
är bara att det inte fungerar.

Vi har hela tiden hävdat, att Norrbottens
järnverk skall drivas efter företagsmässigt
riktiga linjer liksom enskilda
företag. Vi var givetvis tveksamma
1959 när underlaget för en bedömning
enligt vår uppfattning var bristfälligt.
När man läser de debatter som ägt
rum i denna fråga, senast 1959 i samband
med den då aktuella investeringen,
skall man finna att vi framhöll, att
sedan staten fyllt sina ägareförpliktelser
genom att sätta i gång företagsamheten,
så skulle driften ske på samma
sätt som vid enskilda företag. Man
skulle konkurrera på kapitalmarknaden
med enskilda företag och ha lönsamhetssynpunkten
som huvudsakligt
riktmärke. Det har man i andra företag.
Detta var vår ståndpunkt, och den
har vi drivit hela tiden.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle: Herr

talman! När högerpartiet 1959
yrkade avslag på ett godkännande av
NJA:s utbyggnadsplaner, är det givet
att detta ger högern en möjlighet att
vara efterklok i dag. Men som jag sade
tidigare kan jag inte komma ihåg att
det fanns någon översvallande visdom
hos högern den gången, när det gällde
de tekniska resonemangen mellan järnverkets
ledning och statsutskottets första
avdelning.

Jag tror emellertid att det begicks
ett allvarligt fel 1959, då man tog en
stor politisk strid här i riksdagen om
Norrbottens järnverk utan att anslå ett
enda öre till järnverket. Sedan 1954
har verket genomfört investeringar med

egna medel till ett belopp av närmare
200 miljoner kronor, och jag tror att
detta har överansträngt verkets ekonomi.
Det hade varit klokt om aktieägaren-staten
1959 hade känt ett större
ekonomiskt ansvar. Jag riktar nu ingen
anklagelse mot någon på den punkten,
eftersom handelsministern förklarade
att om de beramade investeringarna
skulle ge anledning därtill, skulle regeringen
återkomma till riksdagen. Det
har alltså varit en ambition hos järnverket
att klara det omfattande investeringsprogrammet
med egna medel.

Jag skall sluta denna debatt, herr
talman, med att säga att erfarenheterna
vid Norrbottens järnverk kanske ändå
har lärt oss någonting, nämligen att
man inte skall vara för snål när det
gäller medel till investeringar inom den
statliga sektorn. Just på den punkten
tror jag att inte minst riksdagen har
något att lära av erfarenheterna från
Norrbottens järnverk.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Först några ord om den
debatt som har förts här i kammaren.

Den attityd som herr Lassinantti år
efter år intar, när vi här diskuterar den
statliga norrbottensindustrien, är gammal
och välbekant. Han har behov av
att för sig och sitt eget parti monopolisera
alla de insatser som görs — det
må gälla Norrbottens järnverk, statens
skogsindustrier eller några andra företag
som är verksamma där uppe — och
i efterhand försöka framställa både högerns
och andra partiers, t. o. m. centerpartiets,
insatser som så diminutiva
som möjligt och omöjliga att upptäcka.

Vad herr Lassinantti tycks eftersträva
och sätta sin ära i är att skaffa så
mycket statliga pengar som möjligt till
Norrbotten, inte att de företag i Norrbotten,
som staten äger eller är huvuddelägare
i, skall komma på fötter. Jag
vill ge handelsministern en eloge för
att det är den senare tanken som har
genomströmmat hans politik både tidi -

176 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

gare, när jag har varit med och kritiserat
den, och nu. Det är också vår politik
i allmänhet här i kammaren att vi
önskar att företagen skall stå på egna
ben och att statliga medel — det må
vara skattebetalarpengar eller vad man
nu vill kalla dem — i så ringa utsträckning
som möjligt skall behöva tillföras
dessa företag. Det är detta som skiljer
herr Lassinantti och oss. Jag tycker att
det inte skadar att det klargörs att denna
ambition att räkna poäng för alla de
ökade bidrag man kan ta hem är en
ganska särartad position här i kammaren.

Jag är inte alls överraskad av att
herr Lassinantti utifrån dessa utgångspunkter
ger högern en blomma i år för
att högern är så flott och genast vill
skära ned aktiekapitalet och fylla på
med nytt. Högern bjuder en mycket bekvämare
utväg än både handelsministern
och utskottsmajoriteten här har
anvisat. Det är alldeles självklart att den
som har sådana utgångspunkter som
t. ex. herr Lassinantti här har inte bara
borde ge högern en blomma utan borde
rösta med högerförslaget.

Men vi som är mera restriktiva och
försiktiga har anledning att fråga oss:
Varför har högern med den inställning,
som den hade både 1954 och 1959, i år
så hastigt svängt om och velat sträcka
sig så långt? Det är för mig oförklarligt.
Herr Björkmans upprepade inlägg
i debatten har inte bidragit till att sprida
ljus över denna ändrade attityd från
högerns sida.

Eftersom jag har varit med om dessa
diskussioner under åtskilliga år vill jag
säga att jag, som säkert herr Lassinantti
erinrar sig, hörde till dem som 1959
trodde att investeringen av varmvalsverket
i Norrbottens järnverk skulle
innebära den nya epok för Norrbottens
järnverk som vi alla hade väntat på.
Jag var en ljusblått troende person den
gången. Eftersom behovet av plåt på
den svenska marknaden var så stort och
Norrbottens järnverk här skulle sätta i

gång en produktion som tedde sig direkt
lönsam och avpassad för behovet
redan på hemmamarknaden, trodde jag
faktiskt att detta var en helt riktig väg.
Det är möjligt att det hade varit en riktig
väg i princip, men tragedien har blivit
att den investering som gjordes icke
motsvarade de anspråk som man hade
rätt att ställa på en investering.

När man nu i utskottet säger att hela
förklaringen är svåra och tryckande
konjunkturer, tycker jag ändå att det
behöver understrykas att man i utskottet
borde ha gjort reflexionen att under
den tid som gått med fortsatta förluster
för Norrbottens järnverk, kanske stigande
förluster — vi kan ju inte kontrollera
hur det ser ut på insidan därvidlag —
har vi haft flera svenska järnverk i enskild
drift, som också fått vidkännas
stora inkörningsförluster men som nu
har sitt på det torra och går med vinst
och följer sunda avskrivningsregler i
samband med sin finansiering. Jag erinrar
om t. ex. Oxelösunds järnverk, som
är det senast tillkomna och kanske ett
av de modernaste i världen. Det kan ju
inte med fog sägas att Norrbottens järnverk
är det enda som lider av de tryckta
konjunkturerna inom järnhanteringen.
Det gör nämligen även de enskilda företagen,
av vilka vi har en rad i Mellansverige
och några i Sydsverige, som visserligen
har sämre förhållanden än de
haft tidigare men som ändå håller verksamheten
i gång på ett acceptabelt sätt.

Den fråga som riksdagen måste ställa
är naturligtvis: Vad gör man inom Norrbottens
järnverk för att få företaget på
fötter, för att av järnverket skapa ett
självbärande företag? Det bör inte för
någon vara ett centralt intresse att staten,
med tioårs- eller femårsintervaller,
skall behöva satsa nya pengar. Det
riktiga vore väl i stället att detta företag
liksom andra företag gåve aktieägaren
någon avkastning. Det är dithän vi skall
sträva.

För mig innebär därför utlåtandet —
ehuru jag kan ansluta mig till det — en

Onsdagen den 18 maj 1966

Nr 24

177

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

besvikelse i så måtto, att det inte antyder
någon riktlinje efter vilken driften
i fortsättningen skall ske. Det sägs ingenting
om vad som är att göra för att
rationalisera bort sådana produkter som
— för att ta ett exempel — järnvägsrälsen,
som varit en stor handelsvara
men som det nu är direkt förlustbringande
att framställa, .lag vet att ledningen
för Norrbottens järnverk, som
jag har ganska goda kontakter med,
varit bekymrad i dessa avseenden. Men
vad gör man? Och vilka uppslag har
utskottet?

Jag har i den motion, som jag skrivit,
försökt antyda en väg på vilken Norrbottens
järnverk skulle kunna inpassas
i den svenska järnhanteringen och få en
direkt positiv uppgift. Jag gör inte alls
anspråk på att ha rekommenderat någon
patentmedicin. Men jag kan inte
underlåta, herr talman, att i detta sammanhang
hänvisa till en skrift som
publicerats sedan jag skrev min motion.
Jag syftar på den bok vari inläggen vid
Sparfrämjandets konferens »Vårt ekonomiska
läge 1966» återges. Ett av föredragen
hölls av förre chefen för AB Bofors
— som bekant bl. a. ett stort järnverk.
Han kom in på hela den stora och
intressanta frågan om integrering av de
svenska järnverksföretagen i vad som
skulle kunna kallas det svenska programmet
och enligt vilket dessa förslag
skulle kunna mera enhetligt uppträda
på världsmarknaden. Han påpekar hur
våldsamt snabbt utvecklingen har gått
mot en koncentration av järnhanteringen
till ett färre antal enheter: »Som
exempel kan nämnas att antalet masugnsanläggningar
i drift under perioden
1860—1960 sjönk från 229 till 11.»
Och han illustrerar hur koncentrationen
möjliggjort en avsevärd effektivisering
av tillverkningen genom att nämna
att »stålproduktionen per arbetare —
trots förkortad arbetstid — under den
senaste tioårsperioden nästan fördubblats».
Man förstår att det är sådana
kraftinsatser som behövs för att en nä -

ring som den svenska järnhanteringen
med sitt höga kostnadsläge skall kunna
fortstätta att med framgång uppträda
som säljare på de internationella marknaderna.

Jag skulle, herr talman, vilja uttala
den som jag tror starkt befogade förhoppningen
att företagsledningen icke
skall förtröttas i sina ansträngningar att
finna vägar för att inpassa norrbottensföretaget
i den övriga svenska järnhanteringen,
så att det får en naturlig uppgift
vilken också i längden blir lönsam
för företaget. Jag skulle dessutom vilja
tillägga att detta måste ske även om
man får tänka sig rätt stora programrevisioner
av tillverkningarna.

Det måste därvid vara riktigt att om
så behövs exempelvis begränsa sig till
råvaror och halvfabrikat, som ger vinst,
även om detta skulle medföra viss begränsning
av färdigmanufaktureringen
av vissa produkter. Det måste vara den
ekonomiska synpunkten, som också innebär
försörjningsmöjligheter för Norrbottens
befolkning, som skall vara avgörande
i detta sammanhang. För detta
måste de tekniska önskemålen vika.

Jag skulle vilja anföra ytterligare en
enda synpunkt, herr talman, nämligen
behovet av en starkare känsla för ekonomi.
För närvarande ligger lönerna,
såsom kammarens ledamöter känner
till, vid Norrbottens järnverk visserligen
icke relativt sett lika högt som de
gjorde under de första åren av dess
verksamhet, men fortfarande har arbetarna
vid Norrbottens järnverk 6 å 7
procent högre inkomster än vad som
genomsnittligt är fallet inom den enskilda
svenska järnhanteringen. Man
måste uttala en viss förvåning över att
det, bara därför att det är fråga om ett
statligt företag, skall vara möjligt att
hålla denna speciella lönenivå, trots att
företaget arbetar med mycket stora ekonomiska
svårigheter. Det borde gå att
även härvidlag åstadkomma, visserligen
inte en fullständig likställighet — så
långt vill jag inte gå — men väl beting -

178

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966
Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

elser som är mera likartade dem, under
vilka den enskilda järnverkshanteringen
arbetar.

Jag tror att det vore utomordentligt
värdefullt om alla de, som har med
Norrbottens järnverk att göra, kunde
besjälas av samma anda som den företagsledningen
har, nämligen att inrikta
hela sin strävan på att snarast möjligt
finna ett sådant program och att ordna
de ekonomiska betingelserna så, att företaget
blir självbärande och oberoende
av nya bidrag från aktieägarsidan.

Herr talman! Lika säkert som det är
att vi är tämligen eniga om att man i
nuvarande läge skall göra ett försök att
få Norrbottens järnverk på fötter, så att
det blir arbetsdugligt för framtiden, lika
viktigt tror jag det är att på allt sätt
försöka stimulera intressenterna här
uppe och dem som har det tunga ansvaret
att föra detta företag vidare, till att
verkligen lägga huvudvikten vid de ekonomiska
synpunkterna. Man blir lätt
förfärad när man ser uppgiften i utskottets
utlåtande om att det finns färdigvaror
på lager till ett större värde än
hela beloppet i korta skulder på 75 miljoner
kronor.

Hur skall ett sådant lager kunna säljas
i de tryckta konjunkturer som råder
för järnhanteringen? Det behövs
sannerligen stimulans av olika slag för
att få detta företag på rätt köl. Vi har
tagit flera besvikelser — den senaste
år 1959 — och det är att hoppas att
man, när man nu går att göra nya investeringar,
inte partout skall låsa fast
sig i ett nytt plåtverk utan skall ompröva
marknaden och förutsättningslöst
fråga sig vilken som är den riktiga
vägen att använda de nya pengar som
nu tillföres för att de skall bli verkligt
fruktbärande och göra att företaget
kommer på fötter och kan ge den avkastning
och de försörjningsmöjligheter,
som endast ett företag med verkliga
avskrivningar och verklig förräntning
i längden förmår att ge.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ståhls ord om
löneläget kan knappast ge anledning till
några uttalanden från riksdagen, ty vi
är väl inte beredda att gå in för politiskt
bundna löner vare sig inom den
enskilda eller inom den statliga sektorn.
Vi får överlåta åt arbetsmarknadens
parter att på gängse sätt överenskomma
om dessa ting. Något annat var
väl inte heller herr Ståhls mening, utan
han gjorde en allmän reflexion.

I sitt yttrande om angelägenheten
av att Norrbottens järnverk skall få en
god ekonomisk grund tror jag att herr
Ståhl har järnverkets ledning helt med
sig. Vid de föredragningar som vi hade
med NJA gav företagsledningen uttryck
åt precis samma uppfattning. Jag kan
också försäkra herr Ståhl och kammaren
att järnverkets ledning med mycket
stor omsorg sökte efter hållbara
vägar att nå detta mål. Jag tror att det
är tryggt för riksdagen att veta detta.

Det är alldeles riktigt att herr Ståhl
var med om att stödja Norrbottens järnverk
år 1959. Jag kommer ihåg att han
yttrade att Norrbottens järnverk trodde
han på. Däremot sade herr Ståhl
personligen till mig att han inte trodde
på ASSI. Hur föränderlig världen är
fick vi ett bevis på i går, då ASSI redovisade
ett rörelseöverskott för föregående
år på 78 miljoner kronor. Detta
bör enligt min mening stämma oss till
en viss försiktighet, när vi från kammarens
talarstol bedömer de statliga
företagen.

Herr Ståhl tror att vi är ute efter
partipolitiska proselyter, men så är
ingalunda fallet. Vi som arbetar med
näringslivet där uppe i norr har emellertid
känt det ytterst besvärande att
man från visst håll rent politiskt konjunkturmässigt
bedömer den statliga företagsamheten
olika från ett år till ett
annat. Det skapar ingen kontinuitet i
utvecklingen.

Onsdagen den 18 maj 190G

Nr 24

179

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

Vi vill inte heller ha hur mycket statliga
pengar som helst, men vi anser att
där staten av olika skäl har fått bli
företagare måste den på precis samma
sätt som en enskild aktieägare skapa
en sådan ekonomisk grundval för verksamheten
att inte medelsknappheten
skall bli den faktor som stryper företaget.

År 1959 bedömdes plåtmarknaden vara
lysande. Herr Ståhl har redan erinrat
om att utvecklingen har förändrat
situationen på den punkten.

Beträffande vad herr Ståhl i sin
mycket intressanta motion har framfört
om samarbetet mellan NJA och övriga
företag inom branschen vill jag försäkra
honom att järnverkets ledning i
detta avseende uppenbarligen är av alldeles
samman uppfattning som han.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt återkomma i debatten rörande
denna fråga, men herr Ståhl gjorde vissa
uttalanden som jag inte vill skall stå
helt oemotsagda i protokollet. Herr
Ståhl kritiserade utskottets skrivning,
där utskottet framhållit de tryckta konjunkturerna
såsom en väsentlig anledning
till vissa ekonomiska svårigheter
som företagen har. Det torde inte vara
obekant för herr Ståhl, men om det är
det kan han i såväl propsitionen som
utskottsutlåtandet finna, att sedan omkring
1960 världsmarknadspriset på
vissa av de huvudkvaliteter som tillverkas
sjunkit med inte mindre än 22 procent
samtidigt som omkostnaderna har
ökat i ungefär samma takt som för andra
företag. Det är ganska naturligt att
detta skapar alldeles speciella problem.

Herr Ståhl framhåller att det finns
många järnverk som kör med vinst.
Det är riktigt, herr Ståhl, att de gör det,
men jag vet också att de för att upprätthålla
kundkontakten kör vissa kvaliteter
med direkt förlust. De gör det
främst därför att de vill behålla viss

andel av eu marknad men också därför
att de genom att på det sättet bättre
utnyttja maskinparken kanske åsamkar
sig mindre förlust totalt sett än om de
upphör med ifrågavarande tillverkning.
Det som har hänt på detta avsnitt är
sålunda ingenting som särskilt utmärker
Norrbottens järnverk, utan det är
en företeelse som man möter på samtliga
områden där samma kvaliteter tillverkas.

Vidare säger herr Ståhl, att det hade
varit bättre om vi inom utskottet hade
sagt något om vad man gör för att sätta
företaget på fötter. Uttrycket »sätta
företaget på fötter» är nog väl starkt
i den situation som nu råder, eftersom
de redovisningar som lämnades vittnar
om att det förelåg vissa likvida svårigheter
men att det ingalunda var fråga
om något konkurshot.

Herr Ståhl begärde också att vi skulle
ange riktlinjer för driften. Herr Ståhl,
det bör väl ändå vara företagsledningen
som drar upp riktlinjerna, och det
bör ligga i deras ansvar att se till att
dessa riktlinjer blir sådana att de kan
iöra företaget framåt. Vi skall väl inte
ha en ordning, som innebär att riksdagen
övertar det ansvar som företagsledningen
naturligen bör ha. Skulle
ledningen missköta sig får vi ompröva
dess ställning, men det måste under
alla förhållanden vara företagets ledning
som drar upp riktlinjerna för verksamheten.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholms senaste
ord kan jag helt instämma i — det innebär
samtidigt en replik till herr Ståhl.
Om herr Ståhl hade lyssnat till vad jag
sade tidigare, hade han kanske uppfattat
vad vi avsåg; men nu kom han
ändå med påståendet att högern skulle
ha ändrat ståndpunkt.

Jag vet inte om jag kan bidra till att
för herr Ståhl ytterligare klargöra vad
vi hela tiden har hävdat. Jag återgav

180 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

redan i min förra replik, att vad vi
fram till 1959 avsåg, var att företaget
skulle anlägga lönsamhetssvnpunkten
som huvudsaklig riktpunkt, såsom andra
företag gör. Det skulle betyda, herr
Ståhl, att verksledningarna skall vara
befriade från spring i kanslihuset. Jag
sade att bolagsstyrelsen skall sköta sina
företag precis så som varje annan bolagsstyrelse.
Den skall ha större frihet
och också större ansvar. Detta sammanfaller
ju i stort sett med vad herr Lindholm
yttrade i sitt senaste inlägg, nämligen
att det inte är riksdagens uppgift
att dra upp riktlinjer för hur företaget
skall skötas.

Vi tycker att det är bättre att man
sanerar i balansräkningen och där inte
tar upp anläggningstillgångar som kan
betraktas som luft. Det är inte en bekvämare
väg, som herr Ståhl uttryckte
det, utan det är en riktigare väg, att
man tar upp tillgångarna till vad de
faktiskt är värda. Jag kan inte finna
att det skulle vara en bättre väg att ge
företaget ett aktietillskott på 100 miljoner
kronor utan förräntnings- och
återbetalningsskyldighet.

Jag skulle vilja ställa samma fråga
som i går ställdes i första kammaren
men som där aldrig blev besvarad, nämligen
den i sammanhanget mycket intressanta
frågan, hur det kommer att
förhålla sig med dessa 100 miljoner
kronor i skattehänseende och huruvida
de skall gå in i vinst- och förlusträkningen
och i balansräkningen tas upp
som en skuld, ehuru det inte föreligger
någon återbetalningsskyldighet.

Jag kanske också får säga ett par ord
till herr Lassinantti, eftersom jag har
litet repliktid kvar. Jag tycker att vår
tveksamhet beträffande det nya varmvalsverket
1959 var ganska berättigad
och att det fanns ett ganska svagt underlag
för bedömningen. Jag säger inte
detta för att vara efterklok — jag deltog
inte i debatten den gången, medan
däremot herr Ståhl var en ivrig debattör.
Om man läser styrelsens verksam -

hetsberättelse för det senaste året, får
man en god uppfattning om vilket bekymmer
det nya varmvalsverket har
varit. I berättelsen åberopas, att man
i flera tidigare verksamhetsberättelser
talat om att planetvalsverket icke fungerat
tillfredsställande, något som varit
förhållandet även under år 1965.

I en passus av berättelsen heter det:
»Ett uttryck för de rådande svårigheterna
är, att leveransprov ännu ej har kunnat
utföras. Varken tillverkare eller
uppfinnare bär trots gjorda garantiåtaganden
kunnat ange, hur tunt material
med fullgod kvalitet skall kunna
valsas. Ytterligare konstruktiva felaktigheter
har konstaterats, av vilka en del
kunnat avhjälpas. Om pågående kompletteringsarbeten
icke medför godtagbara
resultat, måste planetvalsverket
betraktas som oanvändbart för den typ
av plåtframställning, som bolaget åsyftar.
»

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
herr Björkmans fråga — den riktades
väl närmast till handelsministern —
men jag måste beteckna det som säreget
att herr Björkman är intresserad
av att få veta, hur det vid tillskottet skall
ordnas med skatter och sådant; högern
själv föreslår ju att aktiekapitalet omedelbart
skall nedskrivas. Vi på den andra
sidan, som är mer tveksamma beträffande
denna radikala operation, skulle
naturligtvis kunna ställa den frågan.
Men det bör, tycker jag, knappast ske
från högerhåll.

Herr Lassinantti har alldeles rätt i
att vi inte bör diskutera löneläget; det
är naturligtvis här liksom på andra håll
en avtalsfråga. Jag tog emellertid upp
detta för att exemplifiera hur viktigt
det är att alla faktorer, som försvårar
strävandena att få Norrbottens järnverk
på en sund basis, tas med i bedömningen.
På den punkten skulle jag vilja
säga till herr Lindholm att jag är
ganska övertygad om — för att inte

Nr 24

181

Onsdagen den 18 maj 190G

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

säga att jag tror mig veta — att företagsledningen
har allt intresse av att
det finns pådrivande krafter på aktieägarsidan,
d. v. s. i riksdagen. Dessa
frågor har över huvud taget varit föremål
för så mycken offentlig debatt, att
man inte behöver ha något slags känsla
av att vara ovidkommande part när
dessa viktiga frågor diskuteras.

Herr Lindholm ifrågasätter om det
är befogat av mig att tala om att »sätta
företaget på fötter». Men i det utskottsutlåtande,
som herr Lindholm är ansvarig
för, anges att företaget gått med förlust
alltsedan 1960-talets början och att
avskrivningar icke kunnat göras. Det
är klart att ett sådant företag inte befinner
sig på fötter. Jag skulle kunna gå
ännu ett steg och säga, att Norrbottens
järnverk i dag uppfyller alla de kriterier
som LO något morskt har uppställt
på de företag som borde likvideras och
försvinna. Det kan inte komma i fråga i
detta fall — jag är den förste att ge mitt
stöd åt tanken på en fortsatt drift av
Norrbottens järnverk. Jag använder detta
exempel för att illustrera hur lätt det
är att med sådana generella och stolta
deklarationer bryta staven även över
sådana företag som Norrbottens järnverk.

Vi hoppas alla att det skall gå att rädda
Norrbottens järnverk. Men jag vill
understryka att det inte kan ske utan
verkliga krafttag både inom företaget
och utåt och med en marknadsanpassning
av helt annat slag än man hittills
kunnat visa upp. Situationen är allvarlig
— det kan man inte bortse ifrån.
Det faktum att riksdagen utan större
bekymmer anslår belopp på 100 miljoner
kronor är inte i och för sig någon
garanti för Norrbottens järnverks fortbestånd.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Norrbottens järnverk
har alltid betraktats som ett norrlandsproblem
och är det ju alltjämt. Staten

är den största arbetgivaren i Norrland
och sysselsätter var femte yrkesverksam
i de delar av Norrland det här gäller.
Staten, den största arbetsgivaren, är under
detta årtionde i färd med att minska
sitt antal anställda i Norrland från
SO 000 till 40 000. Staten försöker alltså
en minskning av antalet anställda med
20 procent under en tioårsperiod. Samtidigt
skall nya företag med statlig hjälp
byggas upp i Norrland. Den privata industrien
får då tillbaka sina skattepengar,
den slipper betala sina skatter i
södra Sverige; andra betalar den i stället.
Dessa skattepengar lämnas över till
den privata industrien som använder en
del av dem för utbyggnad i Norrland.
De investeringsfondsdispositioner som
regeringen beviljar innebär alltså att
skattepengar flyttas över till den privata
industrien. Samtidigt driver regeringen
en lokaliseringspolitik —• som vi härom
året var med om att tillstyrka —
som kostar 800 miljoner kronor. Detta
är också pengar som lämnas till det privata
näringslivet i Norrland i form av
bidrag och förmånliga lån.

Det är inte för mycket begärt att den
som är den största arbetsgivaren i Norrland
och avskedar folk på det sätt som
staten gör i sina norrlandsföretag —
10 000 man drabbas som sagt direkt,
och indirekt drabbas ytterligare 10 000
som är beroende av den statliga verksamheten
där uppe — försöker skapa
några nya arbetstillfällen.

Norrbottens järnverk sysselsätter
3 400 anställda. Ingen kan eller vågar
framlägga ett förslag om att det skulle
försvinna, och det finns inte heller någon
anledning att försöka åstadkomma
en sådan utveckling. Det gäller i stället
att försöka lösa järnverkets problem på
bästa möjliga sätt.

Norrbottens järnverk är ett företag
som arbetar på en hård marknad —
prisfrågan bar tagits upp bär tidigare.
På denna hårda marknad är det framförallt
en sak som betyder någonting
förutom pengarna, och det är tiden. Man

182 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966
Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

måste kunna göra investeringarna och
utbyggnaderna i sådan takt att man inte
sackar efter konkurrenterna utan helst
ligger något eller några år före dem.

Det är skötseln av de statliga företagen
jag inte är nöjd med. Vi ser ett
exempel på det nuvarande långsamma
byråkratiska systemet här i dag. Vi diskuterar
ett förslag om 150 miljoner
kronor till Norrbottens järnverk. Men
bolaget har framställt önskemål om ett
högre belopp. Detta ytterligare tillskott
kanske bolaget får nästa år, alltså ett
år senare. Denna senareläggning av
det statliga bolagets utbyggnadsverksamhet
skapar automatiskt en försämrad
räntabilitet.

När Oxelösunds järnverk startade hade
detta företag pengar till sitt förfogande
och använde dem hastigt under
ett fåtal år. På det sättet har företaget
på ungefär fem år byggt upp vad som
har tagit 25 år att bygga upp i Luleå.
Med denna långsamma takt kan det inte
bli några andra resultat än dålig räntabilitet
för företaget och försummade
marknader, marknader som man borde
ha erövrat i början på 1950-talet. Men
då var man inte med. Då hade man
kunnat ta ut högre priser, men man
hade inte produktionen i gång i tillräcklig
omfattning. Den byråkratiska
ordningen är till direkt nackdel för de
anställda och för samhället i övrigt, och
därför vill jag ha en ändring till stånd
i fråga om skötseln av denna grupp.

Folkpartiet tolkar det som om högern
vore på glid mot vissa förnuftigare anordningar.
Det är möjligt. Från högerhåll
sades att man vill ha en större frihet
för företagsledningen, en möjlighet
för denna att klara sig med egna pengar
och inte behöva springa i kanslihuset.
Detta är också min uppfattning, men
jag vet inte om jag vågar lita på högern,
även om detta parti brukar annonsera
att man skall göra det. Jag är inte
säker pa att högern vill ta konsekvenserna
av sina nu framförda synpunkter,
nämligen att låta denna grupp sköta

sig vid sidan av statsbudgeten. Den behöver
inte ha med skatterna att göra.

Herr Ståhl sade att han till skillnad
från herr Lassinantti ser det hela som
en skattebetalarfråga, ty det är med
skatter man betalar utbyggnaden menade
han. Jag skulle vilja att vi kom
bort från detta betraktelsesätt. Jag säger
inte att Manne Ståhl har fel när han
ger uttryck för den uppfattningen — i
det nuvarande systemet är det tyvärr
på det sättet. Men det behövde inte vara
så för den statliga företagsgruppen, ty
uppgifter för det senaste räkenskapsåret,
som jag har ställt samman, visar
att staten tar in ett netto på 560 miljoner
kronor utöver vad staten sätter in i
gruppen. Jag vet inte om statsråden i
sina anföranden den 1 maj gick in på
dessa frågor, men jag skulle förmoda att
de i så fall hade uttryckt sig på det
sättet att staten gör en »profit» på den
statliga företagsgruppen på 560 miljoner
kronor eller att den använder den
för en »utsugning» av 560 miljoner —
det är den vokabulär som passar den 1
maj och sen stämmer med verkligheten.
Staten suger ut denna grupp 560 miljoner
kronor på ett år, och sedan står
vi här och skall tigga tillbaka skattebetalarpengar
för att bygga ut näringslivet!
Vi får dem för sent, vi får dem
efter 25 år i stället för efter fem år, vi
får i år 150 miljoner, nästa år 50 miljoner.

Däremot vill jag inte följa med när
man kritiserar enskilda försök inom företagen
att snabbt komma fram med en
annan teknik och kanske snabbare än
denna metod tekniskt är mogen för. Det
är experiment, det är ett steg mot djärva
mål som man tyvärr saknar på andra
håll. Men när man då ser de steg som
man tar mot ett bredare planetvalsverk
än som är i funktion på andra håll, då
skall man inte kritisera om detta misslyckas.
Det ingår i varje framåtsträvande
företags normala kalkyler att man
skall kunna göra sådana försök och ta
risken av ett misslyckande — men ock -

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 24

189

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

så ha chansen till framsteg. Den som
inte vågar ta chansen till framsteg med
den nya tekniken kommer aldrig att ha
någon framtid. Planetvalsverket och det
tekniskt ofullgångna i detta skall vi inte
kritisera. Det skall ingå i normal försöksverksamhet.
Men den statliga gruppen
har, som jag sade, pengar nog att
möta sina egna experiment och sina
egna utbyggnader utan att bekymra
skattebetalarna det minsta eftersom
skattebetalarna förra året gjorde en nettoprofit
på den statliga gruppen på 560
miljoner kronor. Men gruppens sätt att
fungera måste bli ett annat. Detta gäller
snabbheten i utbyggnaden och affärsmässigheten
i handlandet — annars
blir det hela till förfång för de anställda.
Då riskerar man att komma fram
till den dag då företaget måste likvideras.

LO har icke begärt att man skall likvidera
något företag, utan det säges att
man i vissa fall när ett företag har dåliga
framtidsutsikter kanske icke kan
fortsätta att stödja det. Såsom framgår
av olika uttalanden är man dock med
på att stödja näringslivet i Norrland
med skattebetalarpengar via investeringsfonderna,
med skattebetalarpengar
via det privata näringslivet till lokaliseringspolitiska
ändamål och med de
pengar, som borde kunna betraktas som
företagsgruppens egna även om denna
formellt tyvärr inte är uppbyggd så och
vi därför inte har den snabbhet och
handläggning som vi skulle behöva ha.

Från borgerligt håll har här sagts
att man önskar att detta företag skulle
skötas som alla andra företag, ges större
frihet, slippa kontakten med kanslihuset
o. s. v. Det innebär att vi skulle
bygga upp hela denna företagsgrupp
på samma sätt som KF, Johnson och
Wallenberg bygger upp sina och som
italienska staten under borgerlig regering
har byggt upp sin. Italienska statens
förvaltningsbolag går ut på kapitalmarknaden
och lånar, kanske icke
från det företag som sitter i kläm —-

det är inte säkert att det är detta som
skall låna utan från det statsägda förvaltningsbolaget
som äger vissa företag
vilka går bättre och andra som ännu
inte går bra men som man skall bygga
upp. Man lånar till och med utan statsgarantier.

Det är den utvecklingen som jag skulle
vilja se här. Så länge vi inte har
kommit fram till den har jag inga förhoppningar
härvidlag, utan vi kommer
år efter år att behöva föra sådana diskussioner
som i dag, då vi sammankopplar
skattebetalarpengar med företagspengar,
och visar upp långsamt
handlande i stället för snabb, affärsmässig
marknadsanpassning, före konkurrenterna.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast rätta ett
litet missförstånd som herr Hagnell
gjorde sig skyldig till. Vi har genom
alla dessa år från vår sida varit med
om att stödja olika statliga företag. Jag
talade om vår felbedömning senast
1959 och det bör inte glömmas bort att
vi gång efter annan varit med på både
den ena och den andra räddningsaktionen
av olika skäl som jag inte nu skall
komma in på.

Det ämne som herr Hagnell tagit upp
till debatt, hur man skall organisera
den statliga företagsgruppen, är i och
för sig mycket väsentligt och intressant,
men jag tror att herr talmannen
bedömer det likadant som kammarens
ledamöter: att det just nu torde vara
svårt att ta upp denna fråga till en fördjupad
diskussion. Det borde vara möjligt
för herr Hagnell att återkomma till
detta i en interpellation eller i annan
form exempelvis vid höstriksdagen, så
att vi får tillfälle diskutera det, ty det
är betydelsefullt iiven bortsett från
skattebetalarintresset. Även på den
punkten gjorde herr Hagnell sig skyldig
till en liten missuppfattning av vad herr
Lassinantti och jag talade om.

Jag skulle vilja med detta hemställa

184 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

till herr Hagnell att aktualisera denna
fråga vid ett mera lämpligt tillfälle än
just i dag.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag hade egentligen velat
avsluta mitt förra anförande med
påpekandet att herr Ståhls konstruktiva
förslag i allt väsentligt antingen
redan är förverkligade eller föremål
för prövning och kommande åtgärder.
Hela den bild han gav av vad som borde
hända kunde lätt ge intryck av att
ifrågavarande verksledning famlade efter
möjligheter att föra företaget i
hamn. Vid det studiebesök som avdelningen
gjorde däruppe fick vi åtskilliga
klara besked som vittnade om att
man aktivt arbetar för att ge företaget
en ännu bättre status. Där vitsordades
att man har sådant marknadssamarbete
med andra järnbruk att Norrbottens
järnverk kör vissa kvaliteter som det
är lämpat för och övriga järnbruk andra
kvaliteter.

Integreringstanken är alltså redan på
väg, och man står helt öppen för samarbete
av olika slag. Dessutom redovisades
inför avdelningen en hel del,
såvitt jag kunde se, mycket intressanta
försök på manufaktureringens område
som siktade till att ge företaget en
längre gående förädling av de produkter
som där tillverkades, och i varje
fall på ett avsnitt tror jag att det finns
betydande förutsättningar att få en
ganska god marknad.

Här har även kritiserats att lagerhållningen
är för stor. I det moderna
affärslivet köper kunden små kvantiteter.
I ett stålverk eller järnverk kan
man inte valsa de små kvantiteter som
kunden köper utan man måste ha ett
större lager att ta ur. Detta är ett förhållande
som gäller även för övriga
järnbruk. Man går alltså alltmer över
till manufaktur i försäljningen med
korta leveranstider och små kvantiteter,
eftersom kunden inte vill ligga inne
med ett stort lager som skall förräntas

utan vill ha en mycket snabb omsättning.
Det är denna strukturförändring
som tvingat fram en ökad lagerhållning
inte bara hos Norrbottens järnverk utan
jämväl hos övriga järnverk. Det utgör
på sitt sätt en belastning för företagen
att tvingas ha en större lagerhållning,
men å andra sidan ger det möjlighet
till bättre kundkontakt.

Jag har velat peka på dessa förhållanden
för att inte kammarens ledamöter
skulle få ett intryck av att herr
Ståhls tal om vad som skall göras inte
har varit föremål för prövning. I huvudsak
kan man på herr Ståhls motion
och yttranden i denna kammare tilllämpa
det gamla uttrycket som lär ha
funnits på milstolpar: »Vad göras skall
är allaredan gjort. I herredagsmän, reser
icke så fort!»

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1)
och 2) i utskottets utlåtande nr 105,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Åkerlund m. fl.

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 24

185

Meddelande ang. arbetet under återstoden av vårsessionen — Anslag till teckning

av aktier i Allmänna bevakningsaktiebolaget m. m.

sitionen. Herr Björkman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 190 ja och 28 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Meddelande ang. arbetet under återstoden
av vårsessionen

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats inställes det
i den preliminära planen upptagna sammanträdet
fredagen den 20 maj och anordnas
endast bordläggningsplenum
måndagen den 23 maj. Sistnämnda sammanträde
tar sin början kl. 16.00.

I början av kammarens arbetsplenum
tisdagen den 24 maj kl. 10.30 anordnas
en frågestund. Såvitt nu kan bedömas
blir det ofrånkomligt att anordna
kvällsplena onsdagen den 25 och torsdagen
den 26 maj, möjligen även tisdagen
den 24 maj. Också fredagen den

27 maj torde behöva tagas i anspråk
för arbetsplenum. Däremot synes sammanträde
behöva hållas lördagen den

28 maj endast om kamrarna stannar i
skiljaktiga beslut i något ärende.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag till ett institut
för rationalisering av storhushållen jämte
i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Anslag till teckning av aktier i Allmänna
bevakningsaktiebolaget m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
98, i anledning av Kungl. Maj:ts fram -

ställning angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66 till teckning av aktier i Allmänna
bevakningsaktiebolaget in. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

1 propositionen nr 105 hade Kungl.
Maj :t (bilaga 2, punkt 4, s. 9—16 av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 mars
1966) föreslagit riksdagen att dels på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66 under kapitalbudgeten
anvisa a) för Tillskott till Allmänna
bevakningsaktiebolaget under fonden
för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 750 000 kr., b) för Teckning av
aktier i Allmänna bevakningsaktiebolaget
under fonden för statens aktier ett
investeringsanslag av 2 250 000 kr., dels
ock medge att Allmänna bevakningsaktiebolaget
finge, efter beslut av Kungl.
Maj:t, disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret
av högst 3 000 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eskilsson och Schött (I: 713) och
den andra inom andra kammaren av
herr Magnusson i Borås m. fl. (II: 878),
hade hemställts dels (A) att riksdagen
måtte, med avslag på Kungl. Maj :ts förslag
såvitt avsåge teckning av aktier
i Allmänna bevakningsaktiebolaget
in. m., i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
1) att Kungl. Maj:t måtte vidta
åtgärder för en avveckling snarast möjligt
av Allmänna bevakningsaktiebolagets
verksamhet, 2) att nytt förslag för
organiserande av bevakningsuppgifterna
avseende militära skyddsföremål
måtte framläggas för riksdagen på
grundval av bevakningstekniska kommitténs
förslag, varvid ytterligare överväganden
borde ske beträffande möjligheterna
att utnyttja polispersonal
inom ramen av ifrågavarande bevakningsuppgifter,
dels ock (B) att riksdagen
— därest yrkandena under A
icke skulle bifallas — i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala att investe -

186 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Anslag till teckning av aktier i Allmänna bevakningsaktiebolaget m. m.

ringskostnaderna icke i någon mån
skulle belasta försvarsutgifterna.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte beträffande
sättet för den framtida organisationen
av bevakningsuppgifterna avslå motionerna
I: 713 och II: 878 om avveckling
av Allmänna bevakningsaktiebolagets
verksamhet och framläggande av nytt
förslag till bevakningsorganisation,

B. att riksdagen måtte för Tillskott
till Allmänna bevakningsaktiebolaget på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66 på kapitalbudgeten under
fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 750 000 kr.,

C. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:713 och 11:878, såvitt
nu var i fråga, för Teckning av aktier
i Allmänna bevakningsaktiebolaget på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66 på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett
investeringsanslag av 2 250 000 kr.,

D. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 713 och II: 878, såvitt
nu var i fråga, medge att Allmänna
bevakningsaktiebolaget finge, efter beslut
av Kungl. Maj:t, disponera en rörlig
kredit i riksgäldskontoret av högst
3 000 000 kr.,

E. att riksdagen måtte beträffande
kostnadernas fördelning på budgeten
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:713
och 11:878, såvitt nu var i fråga, besluta
att av Allmänna bevakningsaktiebolagets
kapitalbehov ett belopp av
1 150 000 kr. skulle redovisas inom försvarets
kostnadsram.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Axel Andersson, fröken
Andersson samt herrar Ivar Johansson,
Per Jacobsson, Virgin, Bengtson, Harry
Carlsson, Ståhl, Larsson i Hedenäset,
Turesson, Nihlfors, Antonsson, Källstad
och Petersson, vilka ansett att ut -

skottet under A., C. och D. bort hemställa,

A. att riksdagen måtte beträffande
sättet för den framtida organisationen
av bevakningsuppgifterna med bifall
till motionerna I: 713 och II: 878, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga åtgärder för en avveckling snarast
möjligt av Allmänna bevakningsaktiebolagets
verksamhet och att nytt
förslag för organiserande av bevakningsuppgifterna
avseende militära
skyddsföremål måtte framläggas för
riksdagen på grundval av bevakningstekniska
kommitténs förslag, varvid ytterligare
överväganden borde ske beträffande
möjligheterna att utnyttja polispersonal
inom ramen av ifrågavarande
bevakningsuppgifter,

C. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 713 och II: 878, såvitt nu
var i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om medelsanvisning för aktieteckning
i Allmänna bevakningsaktiebolaget,

D. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 713 och II: 878, såvitt nu
var i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om att gällande statsgaranti skulle utbytas
mot rörlig kredit i riksgäldskontoret; 2)

av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Ståhl, Turesson, Källstad och
Petersson, vilka — under förutsättning
av bifall till utskottets hemställan under
A., B., C. och D. — ansett att utskottet
under E. bort hemställa,

att riksdagen måtte beträffande kostnadernas
fördelning på budgeten i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 713 och
II: 878, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att i Allmänna
bevakningsaktiebolaget investerade medel
icke till någon del skulle redovisas
inom försvarets kostnadsram.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

187

Anslag till teckning av aktier i Allmänna bevakningsaktiebolaget m. m.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Frågan om Allmänna
bevakningsaktiebolaget är en gammal
bekant från år 1964. Även vid ärendets
behandling då förelåg eu borgerlig reservation,
där det sammanfattningsvis
sades, att de då föreliggande beräkningarna
angående bolagets affärsmässiga
drift inte var sådana att de borde
läggas till grund för beslut i frågan. Av
förevarande proposition framgår att
våra farhågor besannats.

Såväl fullmäktige i riksgäldskontoret
som statskontoret har ställt sig tveksamma
till det nu föreliggande förslaget.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har
framhållit att det redovisade underlaget
icke är tillräckligt för bedömning
av förslaget om ökat kapital. Statskontoret
anser att en konkret plan över de
aktuella investeringarna bör framläggas
innan beslut fattas om medelsanvisning.
Ämbetsverket finner anmärkningsvärt
att bolaget har mött svårigheter
i samband med övertagandet av
bevakningsobjekt. Det påpekar också
att man, när man startade bolaget, försökte
ta hänsyn till initialkostnaderna
för bolaget.

Vi anser att det saknas underlag för
bedömning av frågan om rörelsen i
framtiden kommer att ge ett bättre resultat
än under det gångna året. Det
finns risk för att bolaget, även om det
får de pengar det nu begär måste komma
igen för att få ytterligare statligt
bidrag.

Erfarenheterna av bolagets drift talar
enligt vår mening för att bolaget
bör avvecklas och att riksdagen i stället
föreläggs ett nytt förslag på grundval
av bevakningstekniska kommitténs
förslag. Man bör då också beakta möjligheterna
att utnyttja polispersonal för
ifrågavarande bevakningsuppgift.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation
nr 1.

I reservation nr 2 yrkas att, om riksdagen
bifaller utskottets hemställan under
A och B, hela kapitaltillskottet skall

läggas utom försvarets kostnadsram.
Att lägga 1 150 000 kronor inom försvaerts
kostnadsram anser vi inte vara i
överensstämmelse med gällande försvarsbeslut.
Departementschefen säger
också i propositionen att bolaget skall
bedrivas enligt fullt affärsmässiga principer,
men hur skall dessa principer
kunna följas om den största kunden
därtill skall betala ett mycket stort kapitaltillskott? Herr

talman! Under den tidigare angivna
förutsättningen yrkar jag även
bifall till reservation nr 2.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Det är som herr Petersson
sade riktigt att Allmänna bevakningsbolaget
startade 1964, och motivet
härför var att det ansågs nödvändigt
att förbättra bevakningen av militära
skyddsföremål.

Som herr Petersson nämnde fanns det
delade meningar om hur det skulle organiseras,
men riksdagens majoritet beslöt
att ett bolag skulle bildas. Det förutsattes
att bevakningen av från totalförsvarets
synpunkt betydelsefulla objekt skulle
ombesörjas av bolaget, medan det däremot
skulle konkurrera med privata
företag beträffande övriga bevakningsobjekt.

1964 utgick man ifrån att företagets
uppbyggnad skulle ske i snabb takt,
men den kom att ta betydligt längre tid
än beräknat. Utvecklingen inom bevakningsbranschen
har gjort bevakningen
mera tekniskt präglad med större anspråk
på teknisk utrustning av olika
slag och bättre utbildad personal -—
och detta saknas. Man fick därför sätta
i gång med utbildning av personal. Man
var tvungen skaffa sig den tekniska utrustning
som saknades och vars nödvändighet
man undervärderade för två
år sedan.

T. o. in. första halvåret 1965 har man
lagt ned ungefär 700 000 kronor på uppbyggnaden.
Här ingår vissa löner, utbildningskostnader
o. d. Vidare har det

188 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Anslag till teckning av aktier i Allmänna bevakningsaktiebolaget m. m.

investerats bortåt 250 000 kronor i fordon
och materiel. En del presumtiva
bevakningsobjekt — alltså tänkbara
kunder — var kontraktsbundna med ett
privat bevakningsföretag, och detta orsakade
förseningar och andra svårigheter
som inte hade förutsetts. Bolaget
hade inga inkomster under 1964. Dessa
faktorer tog man inte tillräcklig hänsyn
till när bolaget bildades för två år sedan,
och resultatet blev att man fick alldeles
för litet kapital att röra sig med.

Detta är ju inga märkvärdiga ting.
Alla företag har stora omkostnader under
uppbyggnadstiden, och många har
likviditetssvårigheter innan de kommit
i gång ordentligt. Sådant förekommer
som sagt, men det redovisas inte så ofta
öppet.

Det som har varit avgörande för utskottet
vid bedömningen av denna fråga
är huruvida bolaget kan komma att bära
sig i framtiden, och därvidlag har utskottsmajoriteten
haft en annan uppfattning
än den reservanterna och herr
Petersson har gjort sig till tolk för. Man
säger att farhågorna för bolagets framtida
möjligheter har besannats, och det
är riktigt att tillgången på eget kapital
har varit för knapp. Däremot ser utskottsmajoriteten
inte frågan på samma
sätt när det gäller att bedöma bolagets
framtid. De som har gått igenom bolagets
affärer anser tvärtom tveklöst att
bolaget kommer att bära sig i framtiden.

Redan i slutet av 1965 skedde en
vändning i positiv riktning i bolagets
affärer, och efter hand som allt fler
vaktmän kan utbildas och flera bevakningsobjekt
övertagas bör lönsamheten
också förbättras. Man räknar med att
företaget redan om ett par år bör kunna
lämna hygglig vinst.

Utskottsmajoriteten har inte heller
kunnat ansluta sig till yrkandet i högerreservationen
att hela ifrågavarande belopp
skall läggas utanför försvarets kostnadsram.
I likhet med Kungl. Maj:ts förslag
har utskottet ansett att en del av

beloppet bör läggas inom försvarets
kostnadsram, eftersom man räknar med
att 70 procent av bevakningsobjekten
kommer att bli militära anläggningar.
Då anser man det riktigt att en del av
kostnaderna också skall ligga inom försvarets
kostnadsram.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Gustafssons i Uddevalla
stillsamma skönmålning av det
företag vi här diskuterar blev till sist så
tilltalande att den alltför mycket kom
att skilja sig från verkligheten. Jag hade
inte tänkt att säga någonting i detta
ärende, men jag måste nu markera att
vi i vår grupp redan från början sade
klart ifrån att vi inte trodde på detta
företag. Militärerna som skall få sina
anläggningar bevakade vill inte heller
ha företaget. Det är Kungl. Maj :t som
har hittat på det. Och i detta som i så
många andra statliga företag var man
optimistisk vid starten men måste mycket
snabbt komma tillbaka med en begäran
om mera pengar. Det kommer
säkert inte att dröja länge förrän företaget
är tillbaka här igen.

Bevakningen kan ordnas på annat
sätt. Jag skall här inte gå in på några
detaljer utan vill bara konstatera att
man från militärt håll har föreslagit en
enklare, bättre och mera effektiv anordning
än ett företag finansierat med försvarets
pengar, som åtar sig bevakningsuppgifter
på ett allt bredare område inom
samhällslivet. Detta är faktiskt ingen
uppgift för det allmänna.

Jag gör herr talmannen till viljes och
begränsar mig till detta, men yrkar bifall
till reservationerna 1 och 2 vilka
gäller, som alla här har sett, två olika
sidor av saken.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Herr Ståhl betraktar
min bedömning av bolagets ekonomiska

Nr 24

189

Onsdagen den 18 maj 196(5

framtidsmöjligheter som en skönmålning,
och det må han göra. Framtiden
får väl utvisa vem som har rätt på den
punkten.

Jag vill emellertid erinra om att en
privat revisionsbyrå har granskat bevakningsbolagets
verksamhet och tillstyrker
att bolaget tillföres ett visst kapital.
Det hade man väl inte gjort om
man bedömt företagets utveckling så
pessimistiskt som herr Ståhl tydligen
vill göra. Vi har också fått föredragningar
av ansvariga departementstjänstemän,
som har haft samma bedömning
som jag här redogjort för.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A, C och D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. A),
C) och D) i utskottets utlåtande nr 98,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 104 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Krigsmaktens regionala ledning m. m.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Mom. R

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. E) i
utskottets utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 161 ja och 51 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Krigsmaktens regionala ledning
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
99, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

190 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Krigsmaktens regionala ledning m. m.

position angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Krigsmaktens regionala ledning m. m.
Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Enligt överenskommelse
med herr Petersson, som fogat en blank
reservation till detta utlåtande, skall jag
i egenskap av motionär framföra några
synpunkter.

Riksdagen har att under innevarande
vårsession behandla två förslag rörande
vårt försvar, som kommer att få avgörande
betydelse för arbetsförhållandena
inom försvaret under lång tid framåt.
Det är dels den fråga vi nu behandlar,
alltså personalstaterna vid de regionala
staberna, dels förslaget från värnpliktsutredningen
— VU 60 — som skall behandlas
om några dagar. Angående den
regionala indelningen och den regionala
ledningen fattade 1964 års riksdag beslut.
Detta kompletterades vid höstriksdagen
förra året vad gäller de högre
befattningshavarna inom militärområdesstaberna.

Alla torde vara överens om att det är
värdefullt att sammanföra ledningen av
de tre vapenslagen på regional nivå, såsom
nu kommer att ske.

Men även om grundprinciperna är
riktiga och alla instämmer i dessa, finns
det detaljer — och mycket viktiga sådana
— beträffande vilka avvikande
meningar har förts fram. Vilken av de
framförda åsikterna som i praktisk tilllämpning
skulle ge det bästa resultatet,
är det i dag svårt att med någon större
bestämdhet uttala sig om, eftersom vi
för närvarande saknar erfarenheter från
integrerad stabsverksamhet på regional
nivå.

Jag noterar därför med tillfredsställelse
att utskottet i flera sammanhang
betonat att den nu föreslagna personalorganisationen
är provisorisk, att or -

ganisationen skall prövas under provisorietiden
och att definitivt beslut i
fråga om personalbesättningen icke
skall fattas innan erfarenheter av den
nya organisationsformen har kunnat erhållas.

En av de frågor, i vilka från visst
håll bestämda erinringar gjorts i samband
med remissbehandlingen av det
förslag som ligger till grund för organisationsändringarna,
gäller utbildningskontrollen
och personalbedömningen.
Härvidlag torde det starkt kunna
ifrågasättas, om den föreslagna organisationen
— även om den i viss utsträckning
blivit förbättrad i propositionen
— kommer att kunna lösa sina
viktiga uppgifter. Dessa kritiska remissyttranden
har också föranlett statsutskottet
att såväl 1964 som i år starkt
understryka hur väsentligt det är att
dessa båda frågor ägnats stor uppmärksamhet
under försöksperioden.

Förutom förvaltningen är den regionala
myndighetens tjänsteuppgifter enligt
1964 års beslut två, dels planering
och alla andra förberedelser för militärområdets
samfällda försvar — till
lands, till sjöss och i luften — mot invasion
och ockupation, dels ledningen
och kontrollen av förbandsproduktionen
inom området. Myndigheten har
med andra ord att ansvara för krigsplanläggningen
— det stabsmässiga arbetet
— och att tillse att de förband,
som utbildas och tränas inom området,
fyller de krav vilka planeringen förutsätter
och kräver. Det senare är trupparbetet
— förbandsproduktionen. Alla
torde vara ense om att båda uppgifterna
är lika viktiga.

Vad som föranlett kritik både mot det
ursprungliga förslaget och mot regeringsförslaget
är att den regionala organisation,
som nu skall byggas upp,
har ansetts vara för stabsbetonad på
bekostnad av trupparbetet särskilt vad
gäller ledningen och kontrollen av den
grundläggande värnpliktsutbildningen
och personalbedömningen.

Nr 24

191

Onsdagen den

Detta problem framträder tydligast i
fråga om armén. Arméförbanden är
styrkemässigt helt dominerande inom
militärområdena och kräver därför
mycket stora insatser av arbete och tid.
Det synes därför icke lyckligt att de
nya regionala arméinspektörerna i
egenskap av sektionschefer inom staben
i viss utsträckning bindes vid stabsarbete.
Arméinspektörens plats är ute
på fältet, på förbanden, inom försvarsområden
och vid de frivilliga försvarsorganisationernas
utbildning och övningar,
icke vid skrivbordet inom staben.

För att i någon mån belysa omfattningen
av de skisserade arbetsuppgifterna
kan jag orientera om att det inom
ett militärområde, som jag känner
relativt väl till, finns ungefär följande
antal arbetsobjekt i här berört hänseende:
åtta regementen, fyra försvarsområden,
cirka 220 hemvärnsområden,
cirka 75 befälsutbildningsföreningar,
ett mycket stort antal lottakårer, frivilliga
bilkårer och därutöver ytterligare
ett antal frivilliga försvarsorganisationer,
samtliga med en omfattande ungdomsverksamhet.

Detta trupparbete för arméinspektörerna
kommer dessutom att öka väsentligt
vid genomförandet av den nya organisationen
för de värnpliktigas utbildning,
alltså VU 60. Själva uppläggningen
av det nya utbildningssystemet
kommer att kräva ökade arbetsinsatser
från arméinspektörernas sida. Dessutom
tillkommer tätare återkommande
repetitionsövningar och befälsövningar,
som ytterligare ökar arbetsbelastningen.

En väsentlig del av arméinspektörens
arbete är att vid sidan av den kontrollerande
uppgiften sprida nya rön, erfarenheter
och kunskaper om den allt
snabbare militära utvecklingen till förband,
försvarsområden och organisationer.
Denna verksamhet bidrar till att
utveckla och upprätthålla den likformighet
— uniformitet — som är nöd -

18 maj 1966

Krigsmaktens regionala ledning m. m.

vändig inom den militära verksamheten.

Mot bakgrunden av dessa vittomfattande
arbetsuppgifter ansåg vi i vår
motion nr 883 i denna kammare att
förslaget om särskild ställföreträdande
sektionschef vid armésektionerna inom
södra, östra och västra militärområdena
samt övre Norrlands militärområde var
synnerligen väl befogat, detta därför
att just inom dessa militärområden antalet
regementen och försvarsområden
är speciellt stort.

Utskottet har inte ansett sig kunna
tillstyrka denna utökning av antalet
tjänster i nuvarande läge och skriver:
»Förslaget i fråga torde i likhet med
organisationen i dess helhet få bli beroende
av de erfarenheter, som kunna
vinnas under provisorietiden.»

Därmed anser jag mig kunna konstatera
att detta vårt förslag kommer att
bli föremål för noggrann prövning.

Med hänsyn till den stora omsorg
som bör ägnas den betydelsefulla personalbedömningen
hade vi också ifrågasatt,
om inte en organisation av samma
slag som den nuvarande — enligt
vilken ställföreträdande militärbefälhavaren
lyder direkt under militärbefälhavaren
— borde ha prövats i den nya
organisationen inom något eller några
av militärområdena. Militärbefälhavare:!
har att sätta betygsliknande vitsord
för det aktiva befälet inom sitt område.
Dessa vitsord är alltid av synnerligen
stor betydelse och av mycket hög angelägenhetsgrad
för den enskilde befattningshavaren.
Därför är det viktigt att
betygsättaren-militärbefälhavaren kommer
i så direkt kontakt som möjligt med
dessa problem och inte via alltför många
mellanhänder. Det gäller att bedöma
förutom de rent personliga egenskaperna
även förmågan att leda utbildningen
av såväl enskilda som trupp och
truppförband liksom förmågan att föra
enheterna i militära operationer och
stridslägen. Militärbefälhavarens personliga
kännedom om befordringskan -

192 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Krigsmaktens regionala ledning m. m.

didaterna måste tillmätas stor, för att
inte säga avgörande betydelse.

I detta ärende skriver utskottet: »Under
hänvisning till vad, på sätt ovan
framgår, militärbefälhavarna och chefen
för armén anfört i fråga om arméinspektörernas
ställning och uppgifter
i den nya organisationen förutsätter
utskottet, att under provisorietiden även
den i motionerna I: 716 och II: 883 berörda
frågan om arméinspektörernas
ställning på lämpligt sätt blir föremål
för närmare prövning.»

Jag vill understryka vikten av att så
blir fallet.

Låt mig, herr talman, också med några
ord beröra rationaliseringarna inom
försvaret. Statsutskottet skriver: »Det
synes utskottet angeläget, att under denna
tid» — d. v. s. provisorietiden —
»lämpligt rationaliseringsorgan, förslagsvis
statskontoret, får i uppdrag att
närmare pröva den nya organisationen,
ej minst med tanke på att åstadkomma
den ökade effektivitet ävensom besparingar,
som en organisation med integrerad
militär regional ledning är avsedd
att möjliggöra.»

Detta är också enligt min mening en
Iråga av mycket stor betydelse. Jag
instämmer även i att statskontoret torde
vara den myndighet, under vars ledning
rationaliseringen inom det militära
försvaret bör bedrivas. Man bör inte
genom uppbyggande av en särskild rationaliseringsorganisation
för den militära
verksamheten särskilja den militära
rationaliseringen från annan rationalisering
av statlig verksamhet.

Herr talman! Jag har funnit det angeläget
att i samband med behandlingen
av denna för försvaret så viktiga
Iråga återigen påpeka vilken stor betydelse
som i den försöksverksamhet,
som från och med i höst börjar i och
med att den nya organisationen träder
i funktion, man måste tillmäta trupputbildningen
och personalbedömningen
inom de nya militärområdena liksom
att dessa verksamheter får de resurser

till sitt förfogande som säkerställer att
man når den fastställda målsättningen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Även jag ber att få uttrycka
min tillfredsställelse över att
utskottet så starkt har betonat detta
förslags karaktär av provisorium. Det
är anledning understryka att detta provisorium
gäller såväl organisationen av
de nya regionala staberna som personalstaterna
inom de nya organen. Ingen
människa kan i detta ögonblick med
visshet förutse både hur dessa staber
kommer att arbeta — och bör arbeta
— och vilken arbetskraft som kommer
att erfordras. Därför är det fullkomligt
riktigt att, som utskottet här gjort, betona
att vi nu får pröva oss fram och
så småningom efter en närmare undersökning
— som herr Oskarson före
mig har påpekat — ta ställning när tillräcklig
erfarenhet vunnits.

I anslutning härtill finns det dock ett
par mera väsentliga synpunkter i denna
mycket stora och svårbedömliga
fråga som jag i detta sammanhang skulle
vilja peka på.

För det första är provisoriet nödvändigt
därför att man, som jag nyss nämnde,
är osäker på hur organisationen
skall fungera. Detta i sin tur bottnar
i att man över huvud taget inte är helt
säker på hur reformen som sådan kommer
att slå ut. Man har varit på det klara
med att det är önskvärt att i de regionala
ledningsorganen integrera de
olika försvarsgrenarna på ett annat sätt
än som hittills varit fallet. Men hur det
fortsättningsvis skulle gå, har man inte
med bestämdhet kunnat avgöra.

Eftersom statsrådet sitter här i kammaren
och vi har tillfälle att komma till
tals om detta spörsmål, skulle jag gärna
vilja framhålla den oro som jag vet
att man på den militära sidan hyser i
nuvarande läge med alltmer betydande
vakanser inom de olika befälskårerna,
vakanser som i viss mån inger allvarliga
farhågor. I denna situation för -

Onsdagen den 18 maj 19GG

Nr 24

193

märks en klar tendens att till stabsverksamheten
ta ut inte bara allt fler
av de kvalificerade befattningshavarna
inom försvaret, utan över huvud taget
ett allt större antal av dem.

Det föreligger alltså viss risk för balansen
mellan dem som skall planlägga
och dem som skall slåss, om jag
får uttrycka det på hårt militärt språk,
med andra ord: de som skall göra jobbet,
och sköta utbildningen, så att allt
fungerar om det skulle komma till kritan
— vilket jag naturligtvis hoppas
inte skall bli fallet. Meningen med denna
organisation är ju ändå att utbildningen
skall fungera. Det är därför
som herr Oskarson väckt den motion,
som han för en stund sedan talade för
och vars syfte jag väl förstår.

Jag tror dock att först erfarenheten
kan säga oss, vilka de riktiga proportionerna
är och hur avvägningen slutgiltigt
skall göras. Det är därför jag ger
min anslutning till utskottets skrivning
och hela dess sätt att närma sig problemet.
Utan att rikta några anmärkningar
— det kan jag inte göra, eftersom
jag inte har fog för dem — tycker
jag att man har anledning understryka
både för försvarsdepartementet och de
militära ledningsorganen, att det finns
risk för att dessa organ kan svälla ut
för mycket, så att det sker en uttunning
av utbildningsorganisationen, med
påföljd att den inte fungerar på ett
tillfredsställande sätt.

Den är, som jag nyss antydde, genom
vakanser redan utsatt för påfrestningar,
och den får inte ytterligare försvagas.

Detta är en av de huvudsynpunkter
jag velat understryka i detta sammanhang.

Den andra frågan jag vill ta upp gäller
det något egendomliga förfaringssättet
vid övergången till denna nya organisation.
I en bilaga till Kungl. Maj :ts
proposition i detta ärende finns, som
kammarens ledamöter torde ha observerat,
de tjänsteförteckningar som skall
7 — Andra kammarens protokoll. Nr 24

Krigsmaktens regionala ledning m. m.

komma att gälla vid de olika staberna.
Riksdagen tar nu i dag för första gången
ställning till frågan om inrättandet
av dessa tjänster. Mot den bakgrunden
är det mycket intressant att konstatera,
att de högsta befattningshavarna redan
har utnämnts — det skedde på ett ganska
tidigt stadium. Formellt har detta
varit möjligt på grund av att riksdagen
i höstas godkände en proposition, vari
det hette att dessa tjänster var planerade
»att ingå i den blivande organisationen».
Men tjänsterna har faktiskt
inte funnits i rättslig mening, förrän
riksdagen i dag fattar sitt beslut. Jag
tror att man i Kanslihuset är ense med
mig om att dessa tjänster tillkommit i
något egendomlig ordning. Jag tycker
att det finns anledning att understryka,
att detta tillvägagångssätt helt naturligt
skapat en viss oro och fundersamhet
hos de befattningshavare det gäller.
Är det meningen — har man retoriskt
frågat sig — att vi skall få olika
grupper: dels de höga befattningshavarna
som utnämns på ett sätt, dels övriga
befattningshavare som utnämns på
ett annat sätt?

Får jag till sist bara uttala en allmän
förhoppning om att de nya ledningsorganen,
som kommer att få delvis
grundläggande arbetsuppgifter, skall
lyckas med sitt svåra nyplöjningsarbete.
Jag skulle tro att man kan sammanfatta
stämningen hos det övervägande
antalet befattningshavare på det
viset, att de är inställda på att göra det
bästa tänkbara av dessa staber, men de
frågar sig, hur det skall bli möjligt att
hålla utbildningen, särskilt på armésidan,
på en godtagbar nivå. Jag har
tidigare berört den frågan ur delvis
andra synpunkter. Hittills har man på
utbildningssidan inom armén haft särskilda
befattningshavare, vilkas uppgift
varit att svara för denna mycket viktiga
angelägenhet. Nu kommer dessa uppgifter
att handhas av befattningshavare
i lägre tjänsteställning, vilka kommer
att lyda direkt under de blivande stabs -

194

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Krigsmaktens regionala ledning m. m.

cheferna. Jag tror att det har sitt värde
att det från denna plats i just detta
sammanhang säges, att dessa sektionschefer,
som nu blir ansvariga för utbildningen
inom militärbefälsområdena,
verkligen skall använda sin tid för
detta arbete och inte låta sig splittras
på alla möjliga andra uppgifter. Ty i
så fall löper vi risken att en väsentlig
avsikt med reformen inte kommer att
förverkligas.

Jag hoppas på det bästa för denna
nya organisation, vars betydelse kanske
flertalet här i riksdagen inte riktigt
insett. Jag hoppas att den skall
fungera, och jag tror att det är lyckligt
att utskottet förordat en lösning som
innebär, att vi prövar oss fram och så
småningom tar definitiv ställning till
organisationen på grundval av de erfarenheter
som kommer att vinnas. Det
är nog den enda lösning som leder till
ett verkligt betryggande och på längre
sikt godtagbart resultat.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon längre debatt i denna fråga, eftersom
riktlinjerna för omorganisationen
antogs av riksdagen redan på hösten
1964. Den fråga vi behandlar i dag
gäller personalstaterna för den organisation
som i princip alltså fastställdes
för ett och ett halvt år sedan.

Jag vet att det är riktigt, som herr
Ståhl sade, att det på vissa håll råder
en viss tveksamhet, kanske oro — det
var det uttryck herr Ståhl använde —
inför reformen. Denna tveksamhet har
funnits hela tiden, och den sammanhänger
väl med att det inte är så lätt
att ställa om från rent försvarsgrenstänkande
till den integration som vi
åstadkommit, först på topplånet, och
som vi nu inför på det regionala planet.
Oron kan naturligtvis också sammanhänga
med att vakansläget försämrats
under den tid då dessa mycket
stora förändringar genomförs •— jag

tror man kan säga att Sverige här går
i spetsen för andra länder.

Vakansproblemen inger oss alla bekymmer.
Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att det föreliggande förslaget
till personalstater ingalunda
kommer att medföra att staberna i praktiken
blir större än de är nu. Herr Oskarson,
som också oroade sig över att
stabspersonalen ökar på bekostnad av
truppbefälet, föreslår i realiteten en utökning
av staberna med nya tjänster.
Men det förhållandet att det nu skall
fattas beslut om dessa personalförteckningar
behöver inte innebära att alla
befattningar kommer att besättas. Vakanser
kan ju förekomma också i staberna
och inte bara ute på fältet —
herr Ståhl, som väl känner till försvarsorganisationen,
vet säkert att den möjligheten
står till buds.

Jag tror därför inte att riksdagen behöver
känna någon oro inför de beslut
som fattats de senaste åren om en genomgripande
förändring inom toppen
av vår militärledning och som nu följs
av förslag om integrerade staber. Sådana
staber är till fördel både för utbildningen
och för den verksamhet som
måste bedrivas av staberna.

Herr Ståhl erinrade om att detta beslut
fattats i etapper. Ja, så har skett,
och jag har tidigare anfört skäl för
detta. Det var nödvändigt att förfara
på det sättet, och jag var mycket tacksam
för att riksdagen i höstas fattade
beslut om dessa beställningar beträffande
själva ledningen för den regionala
organisationen. Det var nämligen
nödvändigt att de blivande cheferna
fick möjlighet att vidta förberedelser,
eftersom den organisation, där vi nu
beslutar om personalstaterna, skall bli
verklighet redan den 1 oktober. Dessa
chefer har alltså redan utsetts, och det
kunde göras tack vare det beslut som
fattades i höstas.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Herr statsrådet säger

Onsdagen den 18 maj 1906

Nr 24

195

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)

att jag samtidigt som jag oroar mig för
att staberna växer och blir större föreslagit
en utökning av personalstaterna
inom staberna. Detta är riktigt. Men
jag måste då med några ord få nämna
skälen till att vi har kommit med detta
förslag.

Det har skett mot bakgrunden av det
som jag försökte framhålla i hela mitt
tidigare anförande, nämligen att det
finns två områden inom den militära
verksamheten som är av stor betydelse.
Och även om det skulle bli nödvändigt
att utöka antalet befattningshavare för
att kunna tillgodose kraven på verksamheten
inom dessa båda områden anser
jag det fullt befogat. Det ena gäller
trupputbildningen. Om man planerar
aldrig så väl och har den bästa organisation
och utrustning, hjälper det inte
om man inte trimmar ihop förbanden
från den mindre enheten upp till det
större förbandet så att dessa utgör ett
sammantränat team, som under ett kort
tidsmoment skall kunna ta ut hela sin
kraft. Det är kontrollen av detta som
är så väsentlig.

Som jag sade tidigare gäller det emellertid
inte bara att göra denna kontroll,
utan också att genom dessa övningar
och genom att följa verksamheten
sprida kunskap om utvecklingen
på det militärtekniska och militärtaktiska
området ut till förbanden och ut
till organisationerna. Jag har därför
ansett att en utökning av personalen är
nödvändig.

Det andra området gäller personalbedömningen,
som jag inte tror vi behöver
orda länge om. Alla förstår nog
vikten av att militärbefälhavaren, som
dock är den ansvarige, får en direkt
kontakt med dessa problem utan att
behöva gå via mellanhänder. Som också
herr Ståhl framhöll finns risk för
att arméinspektören bindes vid stabsarbetet,
varigenom han blir en stabsarbetare
under stabschefen. Som sådan
har han ytterligare en mellanhand upp
till militärbefälhavaren. Det är denna
7*— Andra kammarens protokoll. Nr 24

mellanhand jag också vill ha bort när
det gäller personalbedömningen och utbildningskontrollen.

Detta är, herr statsråd, förklaringen
till att jag trots att jag oroar mig för
att proportionen mellan staber och utbildning
kommer att utveckla sig till
stabernas förmån och till utbildningens
nackdel vågat mig på att föreslå en
ökning av antalet befattningshavare för
att tillgodose de av mig nämnda kraven.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 2—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa investeringsanslag
under försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67 jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet)

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bilaga 6, punkt A 12) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Flyttning av
Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)
för budgetåret 1966/67 beräkna ett investeringsanslag
av 44 000 000 kr., hade
Kungl. Maj:t i propositionen nr 108
(s. 7—26 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 11 mars 1966) föreslagit riksdagen
att dels besluta att örlogsvarvet på
Muskö skulle utbyggas enligt de riktlinjer
som angivits i statsrådsprotokol -

19G

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)

let, dels ock till Flyttning av Stockholms
örlogsbas (Muskövarvet) för
nämnda budgetår anvisa ett investeringsanslag
av 44 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Strandberg och Enarsson (1:714)
och den andra inom andra kammaren
av herr Björkman m. fl. (11:880), i
vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta att av föreslaget anslag om 44
milj. kr. ett belopp av 6 milj. kr. skulle
belasta vägbudgeten och sålunda till
Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet) för budgetåret 1966/67
anvisa ett investeringsanslag av 44 milj.
kr., varav 6 milj. kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Ståhl väckt motion (11:881),
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge
till känna vad i motionen anförts angående
fördelningen av medel inom
och utom försvarets kostnadsram beträffande
de kostnader som uppstode i
samband med förflyttningen av Stockholms
örlogsbas till Muskö.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) besluta att örlogsvarvet på Muskö
skulle utbyggas enligt de riktlinjer som
angivits i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 11 mars 1966 och
av utskottet,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:714 och 11:880 samt 11:881, sistnämnda
motion såvitt nu var i fråga,
till Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet) för budgetåret 1966/67
anvisa ett investeringsanslag av
44 000 000 kr.;

II. att motionen 11:881, i vad den
icke behandlats under I. b), icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Virgin, Ståhl,
Turesson och Petersson, vilka ansett
att utskottet under I. b) bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionen
II: 881, såvitt nu var i fråga, samt med
bifall till motionerna I: 714 och II: 880,
till Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet) för budgetåret 1966/67
anvisa ett investeringsanslag av
44 000 000 kr., varav 6 000 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON (h):

Herr talman! Frågan om Stockholms
örlogsvarvs flyttning till Muskö är en
gammal bekant. Nya propositioner har
undan för undan framlagts, upptagande
ökade kostnader för denna utflyttning.
Enligt de uppgifter som står till
buds i dag beräknar man att kostnaderna
skall uppgå till 294 miljoner kronor,
och av dessa återstod 109 miljoner
att täcka.

Departementschefen räknar med att
utflyttningen från Stockholm till Muskö
skall kunna äga rum budgetåret 1967/68.
När vi inom utskottet besökte Muskö
diskuterade vi framför allt frågan om
befälshotellet och kom då ganska enhälligt
till den uppfattningen att man kunde
ifrågasätta om den tänkta förläggningen
till Ludvigsbergs gård är den
rätta. I utskottsutlåtandet föreslås att
det skall ankomma på Kungl. Maj:t att
efter ytterligare prövning besluta i
ärendet.

Anledningen till att jag tagit till orda
är den reservation som föreligger angående
merkostnaden för förbindelse
mellan fastlandet och Muskö och det
krav på högre standard som vägmyndigheterna
uppställt för att Muskötunneln
och Muskövägen skall upplåtas för
civil trafik. Det har sagts att man skulle
ha gjort väsentliga besparingar, om
tunneln, såsom planerat, kunnat vara

Onsdagen den 18 maj 190G

Nr 24

107

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)

färdig 1961. Nu blev den färdig först
19G4, och det var i mycket hög grad
angelägenheten av att ta hänsyn till de
civila anspråken som gjorde att byggnadstiden
för tunneln blev så lång.

•lag anser därför, herr talman, att
merkostnaden för tillgodoseendet av de
civila kraven, som uppgår till 6 miljoner
kronor, bör täckas av vägmedel och
inte bokföras som en försvarskostnad.
Vi inom högerpartiet menar att nuvarande
försvarsöverenskommelse skall
hållas och att dessa 6 miljoner kronor
skall avlastas från försvarets kostnadsram
och i stället utgå av automobilskattemedel.

Jag yrkar bifall till reservationen under
punkt 2.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Utöver att instämma i
vad herr Petersson har anfört beträffande
det akuta fallet med pengarna
till Muskövägen vill jag framhålla att
man även bör anlägga något av en principiell
synpunkt på detta. Låt oss säga
att man bedömer det som skäligt att
försvaret betalar även denna vägförbättring!
Det är i och för sig en bagatell.
Däremot är det riktigt rent principiellt
att försvaret inte skall bära
kostnader som inte är försvarskostnader.
Krymp i så fall försvarskostnadsramen
och tag dessa pengar i annan
ordning!

Både för vår hemmaredovisning och
för den internationella statistiken är det
riktigt och väsentligt att vi får en rättvisande
statistik på detta område. Jag
upprepar att det här är fråga om en
viktig princip. Hittills har man lekt litet
för lättvindigt med pengar utanför
och innanför den militära kostnadsramen.
Så bör inte ske. Den militära kostnadsramen
blir då till sist så naggad i
kanten att den är ointressant därför att

den inte säger tillräckligt mycket om
vad som utgör militära kostnader.

Jag yrkar alltså både av praktiska
och framför allt av principiella skäl,
herr talman, bifall till reservationen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag tyckte mig förstå
av herr Peterssons inlägg att frågan om
den fortsatta utflyttningen till Musköbasen
är en detalj. Det är emellertid
inte bara en detalj utan en realitet hur
denna utflyttning av anläggningarna
från Skeppsholmen till Muskö under
årens lopp blivit en mycket kostnadsfördyrande
faktor, genom att en hel del
olyckliga omständigheter medverkat till
detta.

Det är två punkter i Ivungl. Maj :ts
förslag som särskilt har diskuterats
inom utskottsavdelningen. Det gäller
dels Ludvigsbergs gård, dels vägen och
tunnelbygget ut till Muskö.

Beträffande Ludvigsbergs gård har
vi enats om att Kungl. Maj:t bör ompröva,
huruvida det kan anses riktigt
att lägga ned pengar på att bygga om
Ludvigsbergs gård till ett befälshotell
och om det inte vore bättre att uppföra
en ny anläggning, mera centralt belägen
i förhållande till basen på Muskö än
vad Ludvigsbergs gård ligger.

Vägen till Muskö skulle självfallet
kunna göras enklare, om man inte samtidigt
velat tillgodose civilt anspråk på
att få en hygglig väg till Muskö. Vägen
fick därför en något högre standard än
man kanske från början hade tänkt sig.
Med hänsyn till att denna väg är offentlig
och vägunderhållet alltså i fortsättningen
ankommer på vägförvaltningen,
vilket i sin tur innebär en besparing
för fjärde huvudtiteln, anser
vi det riktigt att hela anläggningskostnaden
bestrides av det militära försvaret.
Vägen är mycket förnämlig —- kanske
det största tunnelbygge vi har i
landet — och har därför dragit betydande
kostnader. Beservanterna anser
att eftersom vägen i fortsättningen skall

198 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Eldistributionens funktion och organisation

användas också för civil trafik bör en
del av kostnaderna inte bestridas av
det militära försvaret. Det är på den
punkten som vår uppfattning skiljer sig
från reservanternas. Jag tror emellertid
att vi med gott samvete kan ta dessa
pengar från försvaret, eftersom vi på
sikt får tillbaka en hel del genom att
underhållskostnaderna som sagt kommer
att bestridas av vägförvaltningen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Petersson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Petersson
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 169 ja och
37 nej, varjämte 8 av kammarens leda -

möter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig mark m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Eldistributionens funktion och organisation Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av
väckta motioner angående eldistributionens
funktion och organisation.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NYSTRÖM (s);

Herr talman! Jag vill bara yttra några
få ord i anledning av allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45 som gäller
eldistributionens funktion och organisation
och som föranletts av motionerna
I: 344 och II: 416. I dessa motioner
har hemställts »att riksdagen
måtte besluta en begäran om snabbutredning
rörande eldistributionens funktion
och organisation, varvid formerna
för att vid behov kommunalisera eldistributionsverksamheten
bör övervägas».

Utskottet har inhämtat yttrande över
motionerna från bl. a. Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet
samt länsstyrelserna i Stockholms
och Kalmar län som tillstyrkt den begärda
utredningen.

Även utskottet framhåller i sitt utlåtande
att motionärernas begäran om utredning
av dessa frågor enligt utskottets
mening i och för sig är högst motiverad.

Men sedan hänvisar utskottet till —

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

199

Utredning rörande försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag

som för övrigt också framgår av flera
remissyttranden, bl. a. från kommerskollegium
— att Kungl. Maj:t uppdragit
åt kommerskollegium att verkställa
en utredning rörande organisationen
m. m. av de statliga åtgärderna för rationalisering
av elkraftsdistributionen
samt att till chefen för handelsdepartementet
redovisa resultatet av utredningen
ävensom framlägga de förslag till
åtgärder som utredningen kan föranleda.
Utskottet tillägger sedan: »Enligt
uppgift kommer utredningen även att
pröva frågan om konnnunalisering av
eldistributionsverksamheten.» Om denna
utredning kommer att omfatta inte
bara de statliga åtgärderna utan även
en prövning av frågan om eventuell
kommunalisering av eldistributionen
har ju syftet med denna enligt min mening
för kommunerna, i synnerhet utbyggnadskommunerna,
så viktiga angelägenhet
hörsammats.

Herr talman! Med hänsyn till vad utskottet
anfört har jag inget yrkande
utan avvaktar det resultat utredningen
kan komma fram till. Huvudsaken är ju
att utredningen även kommer att behandla
de spörsmål som berörts i motionerna.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Utredning rörande försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäljning till
allmänheten av aktier i statliga företag.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wallmark och Stefanson (I: 200)
och den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.
(II: 251), hade hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande lämpliga
7§ ** — Andra kammarens protokoll 1960,

former för försäljning av aktier i de
i vinstsyfte drivna statliga företagen,
varvid särskilt beaktades att sådana
former för aktieförsäljningen ordnades
som garanterade en bred spridning
av aktierna bland allmänheten och som
kunde vara ägnade att främja det långsiktiga
sparandet.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:200 och 11:251 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Per Jacobsson, Åkerlund,
Nyman, Karl-Erik Eriksson och
Bohman, fröken Elmén samt herrar
Gustafsson i Skellefteå, Björkman och
Mundebo, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:200 och 11:251,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande lämpliga former för
försäljning av aktier i de i vinstsyfte
drivna statliga företagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Den motion som ligger
bakom reservationen är en gammal bekant,
och det finns väl därför inte någon
anledning att dra upp en längre
debatt.

Under många år har högern föreslagit
en utredning om lämpliga former
för försäljning av aktier i statliga företag.
Vi tycker fortfarande att det finns
anledning att göra detta, bl. a. för att
stimulera sparandet. Varje dag ser vi
uppgifter om att kapitalresurserna är
otillräckliga, och vi anser att man bör
tillgripa alla tänkbara utvägar för att
främja sparandet och öka kapitalbildningen
i samhället. Vi förutsätter givetvis
att betryggande garantier skapas
mot att aktierna inte efter hand övergår
till ett fåtal händer, något som det
också bör vara möjligt att tekniskt förhindra.

Herr talman! Med dessa få ord ber
Nr n

200 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Försäljning till allmänheten av aktier i LKAB

jag att få yrka bifall till den till statsutskottets
utlåtande nr 108 fogade reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Som herr Björkman
sade är denna fråga en gammal bekant
för kammarens ledamöter och jag skall
därför inte hålla något längre anförande
i anslutning till det framställda yrkandet.
Bara en liten stilla undran
från min sida, hur man så här år efter
år kan förfäkta uppfattningen att vi
skall klara budgetfrågorna genom att
realisera statens tillgångar. Var går
gränsen för realisationen? När kommer
vi till kronjuvelerna?

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 108, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fröken Andersson m. fl.

votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 139 ja och
63 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Försäljning till allmänheten av aktier i
LKAB

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten av aktier
i LKAB.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wallmark och Stefanson (I: 199)
och den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.
(II: 250), hade hemställts att riksdagen
måtte 1. besluta att av statens till ca
479 milj. kr. uppgående innehav av aktier
i LKAB aktier till ett nominellt belopp
av 228 milj. kr. skulle erbjudas allmänheten
i valörer på 50 kr. per aktie
till en marknadsmässig emissionskurs,
varvid särskilt tillsåges att köpare av
lägre antal aktier skulle äga förtur vid
överteckning och att en bred spridning
av aktieköpen bland allmänheten vunnes;
2. besluta att under budgetåret
1966/67 utbudet av aktier bestämdes
till nominellt 50 milj. kr.; samt 3. bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
förberedelser som emissionen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas vad
i motionerna anförts i fråga om valordning
för bolaget.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:199 och 11:250 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Åkerlund, Bohman
och Björkman, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 199
och II: 250,

Onsdagen den 18 maj 196G

Nr 24 201

Försäljning till allmänheten av aktier i LKAB

1. besluta att av statens till ca 479
milj. kr. uppgående innehav av aktier
i LKAB aktier till ett nominellt belopp
av 228 milj. kr. skulle erbjudas allmänheten
i valörer på 50 kr. per aktie till
en marknadsmässig emissionskurs, varvid
särskilt tillsåges att köpare av lägre
antal aktier skulle äga förtur vid överteckning
och att en bred spridning av
aktieköpen bland allmänheten vunnes;

2. besluta att under budgetåret 1966/
67 utbudet av aktier bestämdes till nominellt
50 milj. kr.;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de förberedelser som emissionen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om
valordning för bolaget.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Den motion det här
gäller är liksom den tidigare en gammal
bekant men ändå kanske litet annorlunda,
eftersom vi här syftar direkt
på ett företag. Vi anser att man
skall sälja en del av LKAB:s aktier till
allmänheten. Det anser vi skulle vara
fördelaktigt ur många synpunkter, även
för företaget, som då fick en förankring
hos allmänheten. En sådan försäljning
skulle bli till gagn såväl för
företaget självt som för strävandena
att sprida ägandet. Vi har också föreslagit
att företaget skall introduceras
på fondbörsen, så att noteringen på aktierna
motsvarar vad allmänheten uppfattar
som det riktiga värdet på LKABaktierna.

Herr Lindholm frågade nyss, i föregående
ärende, om inte turen snart
skulle komma även till kronjuvelerna.
Jag förmodar att herr Lindholm då inte
syftade på LKAB. Ur en synpunkt kan
man verkligen betrakta det företaget
som en kronjuvel. Det är nämligen ett
av de få statliga aktiebolag som ger
staten utdelning på aktiekapitalet, vilket
tyvärr inte är fallet med de 300

miljoner kronor som staten satsat i
Norrbottens järnverk. Mig veterligt har
staten ännu inte fått en enda krona i
utdelning på de 300 miljonerna. LKAB
däremot är verkligen ett vinstgivande
företag. Men så har det också ett föregående
i privat drift; man har alltså
haft en bra grund att starta på.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till reservationen av
fröken Andersson in. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Björkman säger
att LKAB har ett visst föregående och
att företaget därigenom gett staten goda
inkomster. Men LKAB har också ett föregående
av annat slag. Jag undrar vad
gamle amiral Lindman skulle ha sagt,
om han hade hört dagens högermän
tala i denna fråga. När kontraktet en
gång i tiden behandlades här i riksdagen,
framhöll nämligen Arvid Lindman
med stor skärpa att det så småningom
skulle utvecklas så att staten helt övertog
LKAB. När vi då handlade i enlighet
med den förre högerledaren amiral
Lindmans önskningar, så trodde jag
det var en Gudi behaglig gärning. Men
hans efterträdare tycks ha en helt annan
uppfattning än han. Jag tror att
det i denna fråga ändå finns anledning
att hålla amiral Lindman i hand, varför
jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Mig veterligt finns det
ingen politisk lag som säger att man
måste ha samma åsikter som man hade
för 50—60 år sedan. Det hoppas jag
inte heller herr Lindholm har.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är ju riktigt, men
om en synpunkt var vettig för 50 år
sedan skall man se till att man inte
springer ifrån den.

Härmed var överläggningen slutad.

202 Nr 24 Onsdagen den 18 maj 1966

Förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 109, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 29 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
42, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.; och

bankoutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med
redogörelse för Nordiska rådets fjortonde
session.

Kammaren biföll vad utskotten i

nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 13

Förläggning av viss statlig industri till
Skaraborgs län

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motioner om förläggning
av viss statlig industri till
Skaraborgs län.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 311 i första
kammaren av herr Paul Jansson in. fl.
och nr 378 i andra kammaren av herr
Blomkvist m. fl. hade föreslagits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa dels om utredning angående
en snar utbyggnad av den statliga
verksamheten inom byggnadsindustrien
i anslutning till AB Durox anläggningar
i Skaraborgs län, dels ock om
utredning angående förläggning av en
statlig industri för förädling av jordbruksprodukter
till Vara-regionen i
nämnda län.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 311 och II: 378 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Motionärerna framför vidare tanken
på att staten skulle direkt engagera sig
i livsmedelsindustrien och att en i statlig
regi bedriven förädling av jordbruksprodukter
skulle igångsättas inom
Vara-regionen. För närvarande spelar
producent- och konsumentkooperativa
företag en viktig roll inom livsmedelsindustrien
vid sidan av de privata,
medan däremot statliga företag icke är
verksamma inom denna bransch. Givetvis
är det inte uteslutet, att även
statliga produktionsinitiativ kan bli aktuella
på detta område. Någon särskild
utredning därvidlag finner utskottet
emellertid icke skäl att förorda. Vad
gäller det av motionärerna närmast
väckta förslaget om en utredning av -

Onsdagen den 1S maj 19(10

Nr 24

203

Förläggning av viss statlig industri til! Skaraborgs län

seende anläggandet i Vara-regionen av
en industri för förädling av jordbruksprodukter
synes det vara till fyllest att
hänvisa till den av såväl motionärerna
som länsstyrelsen i Skaraborgs län omnämnda
utredning om utbyggnad av
livsmedelsindustrien i länet som pågår
i regi av länets näringsråd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hilding, Gustaf Ilenry Hansson, Lundberg,
Börjesson i Glömminge och Hyltander,
vilka ansett alt ur ovan intagna
stycke i utskottets yttrande den mening
bort utgå som lydde: »Givetvis iir
det inte uteslutet, att även statliga produktionsinitiativ
kan bli aktuella på
detta område.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! För att det inte skall
uppstå något missförstånd vill jag gärna
framhålla, att jag självfallet inte enbart
tror på staten som den pådrivande kraften
när det gäller att effektivisera näringslivet.
Här spelar naturligtvis enskilt
näringsliv, producentkooperation
och konsumentkooperation en mycket
betydelsefull roll. En aktiv och rätt bedriven
statlig företagsverksamhet kan
dock medverka till en ökad stimulans
för hela näringslivet. Detta gäller kanske
inte minst i en jordbruksbygd med
betydande strukturrationaliseringar.

I fråga om företagsformerna kan det
vara skäl att uttala den uppfattningen,
att dessa inte för vara oföränderliga
utan ständigt måste ses över, så att hela
landets — och inte minst konsumenternas
— intressen tillgodoses. Jag delar
alltså härvidlag utskottsmajoritetens
uppfattning i den principiella delen av
utlåtandet. Det heter där bl. a.: »För
närvarande spelar producent- och konsumentkooperativa
företag en viktig
roll inom livsmedelsindustrien vid sidan
av de privata, medan däremot statliga
företag icke är verksamma inom

denna bransch. Givetvis iir det inte uteslutet,
att även statliga produktionsinitiativ
kan bli aktuella på detta område.»

I motionerna 1:311 och 11:378 har
vi också velat understryka att i ett föränderligt
samhälle, som präglas av fortgående
teknisk och ekonomisk utveckling,
kommer det troligen att behövas
ökade samhälleliga insatser inte bara
på det sociala området utan även i näringslivet.
Under de gångna åren har
staten övertagit konkursmässiga företag
för att säkra arbetsuppgifter i områden
med betydande sysselsättningssvårigheter.
Tyvärr har man ännu inte
lyckats genomföra en lönsam produktion
vid flera av dessa företag.

Såsom framgår av våra motioner och
av remissyttrandet från länsstyrelsen i
Skaraborgs län kan vi inte direkt åberopa
några aktuella sysselsättningssvårigheter
för en snar utbyggnad av den
statliga byggnadsämnesindustrien vid
Svenska Durox aktiebolags anläggningar
i Skövde eller för förslag om en utredning
rörande förläggning av statlig förädlingsindustri
för jordbruksprodukter
till vararegionen. Vi är naturligtvis
medvetna om vad departementschefen
uttalade i propositionen om förvärvet
av Svenska Durox aktiebolag. Likaså har
vi uppmärksammat hans uttalande vid
debatten i riksdagen, då han bl. a. påpekade
att meningen ju inte är att företaget
skall stå stilla, om förvärvet kommer
till stånd. Avsikten är tvärtom,
sade departementschefen, att vi skall
medverka till en vidare utveckling inom
såväl Skövde Gasbetong aktiebolag som
Rockwool aktiebolag i samordning och
samarbete med förefintliga företagsenheter.

Men vi har ändå ansett det angeläget
att uppmärksamma den statliga insatsen
inom länets byggnadsämnesindustri, i
första hand för att understödja handelsministerns
strävan att förstärka den
statliga verksamheten på byggnadsmaterialområdet.
Det är därför glädjande
att kunna notera, att Duroxbolaget av -

204 Nr 24 Onsdagen den 18 maj 1960

Förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län

ser att investera 12 miljoner kronor i
en första utbyggnad av företagets anläggningar
i Skövde, varigenom en fördubbling
av företagets årsproduktion
skall bli möjlig.

I samband med utbyggnaden kommer
arbetsstyrkan att utökas med ett tjugotal
man. I förhållande till denna stora investering
blir det alltså ett litet antal
nyanställningar. Å andra sidan kommer
säkerligen företaget att behöva en ökad
service från olika verksamhetsgrenar,
vilket i sin tur kommer att skapa nya
arbetstillfällen.

Vi har i motionerna även tagit upp
frågan om verksamheten i uranverket i
Ranstad vid Billingen. Som bekant pågår
där en försöksverksamhet med
uranframställning. Vidare genomföres
undersökningar rörande framställning
av andra produkter vid verket än uran.
Avsikten är att, om dessa undersökningar
ger ett positivt resultat, samordna
denna del av verksamheten med andra
statliga företag inom byggnadsämnesindustrien.

Enligt vad handelsministern uttalat
kommer höstriksdagen att få ta ställning
till den framtida utvecklingen vid uranverket
— d. v. s. om det skall bli en
fortsatt verksamhet eller om denna skall
läggas i en s. k. malpåse. Det finns i
dag ingen anledning att föregripa den
kommande debatten i denna betydelsefulla
fråga. Jag vill dock påpeka att underlaget
för densamma skall vara en
redogörelse från företagsledningen avseende
en ganska kort försöksperiod på
omkring sex månader.

I detta sammanhang vill jag påminna
om ett studiebesök vid uranverket i
Ranstad, varvid ett 35-tal ledamöter från
två riksdagsgrupper deltog. Efter att
noga ha besett den imponerande anläggningen
och ha lyssnat till företagsledningens
redogörelse över verksamheten
har jag kommit fram till den uppfattningen,
att man bör utsträcka den föreslagna
försöksperioden, kanske till en
tvåårsperiod, för att få ett mera rätt -

visande underlag. I så fall ger man också
ledningen för företaget en verklig
chans att få fram ett bättre material för
att kunna bedöma uranverkets framtida
utvecklingsmöjligheter. Det är därför
vår förhoppning, herr talman, att handelsministern
beaktar även dessa synpunkter
när frågan kommer upp till
behandling i departementet.

I anledning av vårt förslag om en utredning
rörande en statlig insats inom
livsmedelsindustrien vill jag bara göra
några korta kommentarer i anslutning
till utskottets utlåtande.

Vad utskottet skriver på denna punkt
är alldeles riktigt. Det heter: »För närvarande
spelar producent- och konsumentkooperativa
företag en viktig roll
inom livsmedelsindustrien vid sidan av
de privata, medan däremot statliga företag
icke är verksamma inom denna
bransch.»

Såsom framgår av såväl motionerna
som länsstyrelsens remissvar pågår för
närvarande en utredning beträffande
möjligheterna till en eventuell utbyggnad
av livsmedelsindustrien i Skaraborgs
län, främst förlagd till Varaslätten.
Det är länets näringsråd, som är
initiativtagare till denna utredning. Frågan
har dock i olika sammanhang stått
under debatt inom intresserade organisationer
i länet, bl. a. inom centerpartiets
företagareråd. I en skrivelse till näringsrådet
framhöll organisationen att
utredningen bör kartlägga möjligheterna
att bygga upp industrier för upptagande
och marknadsföring av specialprodukter.
Den underströk att det i samband
med den fortsatta jordbruksrationaliseringen
inom Skaraborgs län inte
alltid går att åstadkomma önskvärd
storlek på alla brukningsenheter men
att det genom specialodlingar dock skulle
vara möjligt även för mindre jordbruk
att uppnå fullgod lönsamhet. Vad
som hindrar en sådan utveckling är att
det saknas upptagningsindustrier för
dylika produkter.

Som ledamot av näringsrådet har jag

205

Onsdagen don 18 maj 1900 Nr 24

Förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län

ansett att det skulle vara värdefullt att
undersöka dessa möjligheter. Jag har —
det vill jag understryka — livligt medverkat
till att den nu pågående utredningen
kommit till stånd. Av ekonomiska
skäl och i vissa fall kanske på grund
av ointresse har det emellertid blivit
nödvändigt att genomföra den i mera
begränsad omfattning. Den först planerade
utredningen, i vilken niiringsgeografiska
institutionen vid Göteborgs
universitet skulle ha medverkat, skulle
ha kostat omkring 90 000 kronor, medan
den nuvarande kostar 25 000 kronor.

Vi anser därför att staten i nära anslutning
till näringsrådets arbete borde
göra en insats för att få fram ytterligare
undersökningar, inte minst beträffande
de näringsgeografiska frågorna.
På detta sätt skulle statsmakterna medverka
till att pröva nya vägar för att
främja rationaliseringen av jordbruket
på Varaslätten.

Omkring 19 procent av den förvärvsarbetande
befolkningen på Varaslätten
var år 1965 sysselsatta inom jordbruksnäringen.
I vissa kommuner uppgick
siffran till mellan 50 och 60 procent
mot riksgenomsnittets 9—10 procent.
Länet, som har 10 procent av landets
åkerareal, har fortfarande omkring
2 000 jordbrukare i yrkesverksamma
åldrar sysselsatta på s. k. icke bärkraftiga
jordbruk. Redan detta läge borde
enligt motionärernas mening motivera
en statlig punktinsats.

Ett annat motiv för ett statligt initiativ
har varit låglönefrågan. Om man
studerar TS-statistiken för skararegionen,
som även omfattar Varaslätten, finner
man att den har länets lägsta medelinkomst,
år 1963 12 400 kronor. Samma
år uppgick antalet inkomsttagare
till 28 714. Av dessa hade 8 040 en årsinkomst
under 6 000 kronor. Säkerligen
kan man bland dessa finna en hel del
småjordbrukare. Det är självfallet att vi
mot en sådan bakgrund ha ansett det
angeläget att aktualisera frågan även på
riksdagsplanet.

Låt oss utgå ifrån att undersökningarna
skulle ge ett positivt resultat för
en förläggning av en förädlingsindustri
till länet. Motionärerna har i så fall inga
slutgiltiga alternativ när det gäller företagsformerna.
Vi anser att samtliga parter
— staten, berörda jordbrukare och
andra intresserade — vid denna tidpunkt
säkerligen kommer att välja den
rätta företagsformen. .lag kan inte undgå,
herr talman, att tycka att även de
borgerliga representanterna inför framtiden
borde kunna tänka sig att det
kanske vore nödvändigt med statliga
initiativ på detta område.

Herr talman! Som vår motion nu ligger
till har jag inte annat att göra än
att yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde fru Johansson
och herr Odhe (båda s).

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Då den fråga som vi nu
behandlar rör det län, som jag representerar
i riksdagen, må det tillåtas mig
att delta i denna debatt.

Skaraborgs län är, som framgår av
remissyttrandena från länsstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen, ett län som
starkt har dominerats av jordbruket.
Här har dock särskilt under de senaste
åren en kraftig expansion av industrien
ägt rum. Den på grund av jordbrukets
rationalisering friställda arbetskraften
har glädjande nog kunnat beredas sysselsättning
inom industrien. Således var
av de förvärvsarbetande inom länet 45
procent 1940, 34 procent 1950 och 24
procent 1960 sysselsatta inom näringsgrenen
jordbruk, skogsbruk m. in. Efter
1960 har en fortsatt markant minskning
skett, och procenttalet beräknas nu vara
19. Dessa siffror ger belägg för vad som
håller på att ske i Skaraborgs län.

Länet håller på att omvandlas från
ett typiskt jordbrukslän till ett expansivt
industrilän. För näringsgrenen industri
var inom länet sysselsatta 29 procent
1940, 36 procent 1950 och 43 procent
1960. Vidare kan konstateras att

206 Nr 24 Onsdagen den 18 maj 1966

Förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län

sedan 1940 länets folkmängd ökat med
icke mindre än 15 000 invånare. Inemot
en tredjedel av denna ökning hänför sig
till tiden från 1960.

Den numera positiva befolkningsutvecklingen
beror, som länsstyrelsen
framhåller, på den kraftiga industriella
expansionen, varigenom den befolkning
i arbetsför ålder som lämnar jordbruket
kan få annan sysselsättning inom
länet.

Att industrien verkligen lyckats bereda
sysselsättning för den inom jordbruket
friställda arbetskraften bevisas genom
den redovisade låga arbetslösheten.
I jämförelse med riket i övrigt ligger
Skaraborgs län på en mycket låg arbetslöshetsnivå.

Men det finns kanske för dagen ändå
viss anledning till oro. I Skaraborgs län
bedrivs en ganska betydande textilindustri.
Denna industrigren har under den
senaste tiden tyvärr haft stora svårigheter
att brottas med. Ett flertal textilkrascher
har förekommit. Under innevarande
år har sammanlagt omkring
765 personer berörts av förändringarna
inom länets textilindustrier. Inför vissa
nödvändiga omställningar fordras medverkan
från det allmännas sida, så att
verkningarna av dessa omställningar
inte skall bli alltför svåra. Från statens
sida borde möjligheter ges till att under
vissa förhållanden frisläppa investeringsfonderna.
Visst lokaliseringsstöd
borde även kunna ges åt de industrier
som nyetableras för att ta hand om friställd
arbetskraft.

Vidare kommer industrien och näringslivet
i sin helhet att få stora svårigheter,
därest Västgötabanan icke bibehålls
och breddas.

Herr talman! Det finns mycket att
orda om när det gäller svårigheterna
för industrien i dagens läge och de åtgärder
som från samhällets sida borde
vidtas i syfte att förbättra möjligheterna
för den att hävda sig i konkurrensen.
Men den hjälp som eventuellt skall ges
bör få formen av hjälp till självhjälp.

Med det sagda har jag velat dels påvisa
att industrien — speciellt textilindustrien
— har stora svårigheter att
brottas med, dels påpeka nödvändigheten
av att man från det allmännas
sida medverkar till att underlätta för
textilindustrien att klara sig, i varje fall
under en övergångstid. När det gäller
textilindustrien har det från regeringshåll
framhållits att denna industri kan
räkna med ett visst stöd.

Bankoutskottet har i sitt utlåtande nr
29, som vi nu behandlar, tillmötesgått
motionärernas önskemål om utbyggnad
av AB Durox anläggningar i Skaraborgs
län. När det gäller frågan om förläggning
av statlig industri för förädling av
jordbruksprodukter till vararegionen
bär utskottet ansett det vara till fyllest
att hänvisa till den utredning om utbyggnad
av livsmedelsindustrien i länet
som pågår i regi av Skaraborgs läns
näringsråd. Den utredningen har, som
herr Blomkvist mycket riktigt påpekat,
tillkommit på initiativ av centerpartiets
företagarråd i länet, och den beräknas
bli färdig sommaren 1966. Utredningen
kommer, hoppas jag, att framlägga förslag
om etablering av industrier inom
vararegionen. Det är givetvis glädjande
att denna utredning har kommit till
stånd. Varabygden är ett område inom
Skaraborgs län som är i synnerligen
stort behov av industri. Det är önskvärt
att den industri det här kan bli fråga
om anknytes till jordbruket som livsmedelsproducent.
Det väsentliga är
emellertid, som jag ser det, att det skapas
bärkraftiga industrier, som har naturliga
förutsättningar att utvecklas och
expandera och som ger en hygglig utkomst
för dem som arbetar inom dessa
industrier. Jag anser att staten genom
olika åtgärder bör underlätta skapandet
av sådana industrier. Det kan ske genom
frisläppande av investeringsfondsmedel,
genom lokaliseringsstöd eller genom
andra åtgärder som innebär hjälp
till självhjälp. Däremot bör man inte,
såvida inte synnerliga skäl härför före -

207

Onsdagen den 18 maj 1960 Nr 21

FörläggninK av viss statlig industri till Skaraborgs län

ligger, starta ytterligare statlig industri.
Exempelvis har förädlingen av jordbrukets
produkter genom företag inom
jordbruks- och konsumentkooperationen
skett på ett sådant sätt, att samhället
inte bar någon direkt anledning att engagera
sig inom jordbruks- och livsmedelsindustrien.
Jag skulle önska att
vararegionen finge en livsmedelsindustri,
och denna borde i så fall tillkomma
inom jordbrukskooperationen och
konsumentkooperationen — antingen i
samverkan eller var för sig. Jag bar velat
säga detta därför att jag anser att
jordbruks- och konsumentkooperationen
är de mest lämpliga att handha dessa
uppgifter, därest det skulle visa sig föreligga
behov av en dylik industri.

Jag försäkrar att jag liksom övriga
invånare i länet är angelägen om att allt
görs för att underlätta en ytterligare
industriell expansion, något som är nödvändigt
för att utvecklingen i länet inte
skall stagnera eller gå tillbaka. Varje
initiativ som tas i syfte att stödja och
underlätta den industriella utvecklingen
hälsas med den allra största tillfredsställelse.
Däremot ställer jag mig ytterligt
tveksam — för att inte säga avvisande
— till tanken att staten skall bedriva
sådan industriell verksamhet som
det här är fråga om. Jag vill därför,
herr talman, deklarera att jag i omröstningen
kommer att stödja den till bankoutskottets
utlåtande fogade reservationen
av herr Hilding m. fl.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag vill först deklarera
min fulla förståelse och min sympati
för de ambitioner och det intresse för
näringslivets utveckling i Skaraborgs
län som ligger till grund för den motion
som behandlas i bankoutskottets utlåtande
nr 29 och för vad som har sagts
tidigare här i dag.

Av intresse var -— det vill jag understryka
— herr Blomkvists inledningsord,
som tog bort något av det intryck
av ensidighet som man får av motionen.

Herr Blomkvist deklarerade att han var
anhängare av företagsamhet i stort och
inte enbart av statlig företagsamhet, vilket
man, då man läst motionen, skulle
kunnat tro.

Låt oss inte här nu diskutera vem
som har det största intresset för länet.
Låt mig bara konstatera att jag, genom
den principiella inställningen och det
tidigare handlandet hos det parti jag
har förmånen att företräda, har en god
tradition att föra vidare när det gäller
näringslivets utveckling och arbetet för
eu progressiv ekonomisk politik.

Om Durox-affären var en god affär
för staten eller inte torde fortfarande
kunna diskuteras, men låt oss, för att
citera tidigare talare i den ekonomiska
debatten, lämna vinterns snö och i stället
konstatera att det nu sker en utbyggnad
och görs en satsning från statens
sida. När denna satsning nu kommit till
stånd är det givetvis ur länets synpunkt
bra att den görs i Skaraborgs län. Jag
vill bara tillägga att jag skulle vilja vidga
ramen för den samhällets aktivitet
som föreslås i motionen så att den inom
den aktuella regionen inte bara omfattar
statlig företagsamhet — om man
ser litet kritiskt på den finner man att
den — som också sagts bär tidigare —
kan vara ganska diskutabel och svår att
göra ekonomiskt bärande. Detta har vi
ju fått belägg för i en tidigare debatt
här i dag. Likaså kan det vara svårt att
bedriva en sådan verksamhet så att den
konkurrerar på lika villkor med andra
företag, och det anser jag vara en viktig
förutsättning för ekonomisk företagsamhet.

Ramen för samhällets aktivitet bör utvidgas
så att den stimulerar all vettig
företagsamhet inom länet oavsett i vilken
företagsform den bedrivs. Jag vill
som exempel anföra det stöd för rationalisering
som beviljats Forsviks bruk.
Detta initiativ är efterföljansvärt. Man
åstadkommer här en samverkan och ett
samspel som inte uppnås när en sådan
verksamhet drivs i enbart statlig regi.

208 Nr 24 Onsdagen den 18 maj 1966

Förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län

Svårigheterna att hålla vissa delar av
industrien i gång på en lönsam nivå har
under lokaliseringsdebatten framhållits
bl. a. när det gäller det närliggande Älvsborgs
län och för Borås-trakten. Företeelsen
är ingalunda främmande för
Skaraborgs län —• den saken har ju herr
Börjesson i Falköping redan berört.
Flera exempel skulle kunna anföras,
men jag avstår ifrån att göra det, eftersom
vi skall försöka sluta denna debatt
i rimlig tid i dag.

Man blir dock allvarligt bekymrad
när företag, som är högt rationaliserade
och bedriver för utbyggnaden av samhälle
och näringsliv nyttig för att inte
säga nödvändig produktion, på grund
av ingripanden från statens och regeringens
sida tvingas att friställa, som
det så vackert heter, upp till hälften av
sin arbetsstyrka, vilket faktiskt skett inom
ett byggnadsmaterialproducerande
företag i den del av länet som jag själv
väl känner till. I tidigare debatter har
man framhållit nödvändigheten och
önskvärdheten av att produktionen och
näringslivet får en så jämn och säker
utvecklingskurva som möjligt och att
man undviker häftiga inbromsningar
följda av häftiga accelerationer. Jag kan
i detta sammanhang inte underlåta att
fästa uppmärksamheten på den »dualism»
som staten ger uttryck för, då
man på det ena området vill stimulera
och utbygga näringslivet och på det
andra vinkar med kalla handen och säger
stopp, trots de uppenbara nackdelar
för en planerad sysselsättning och produktion,
som detta medför.

Jag vill starkt framhålla det angelägna
i att planeringen för företagen inte
försvåras och att de inte tvingas till
ryckighet genom statliga ingripanden.
Det för stat och samhälle angelägna är
— enligt min mening — att skapa gynnsamma
förutsättningar för näringslivet,
så att näringarna kan bedrivas rationellt
och planeringen ske med sikt på
framtiden. Här har staten sin viktigaste
uppgift. Detta, herr talman, gäller såväl

generellt som för den aktuella regionen,
Skaraborgs län.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Börjesson i Falköping tidigare
har sagt att den industriella utvecklingen
i vårt län har varit mycket
expansiv under de senaste åren till skillnad
mot 1950-talet, då den friställda
arbetskraften från jordbruket i stor
utsträckning fick flytta utanför våra
gränser. Vi är alla glada över den utveckling
som har varit, och självfallet
hoppas vi att den skall fortsätta.

När vi väckte denna motion, ansåg
vi inte på något sätt att staten skulle
vara den part som skall träda in och
■starta en förädlingsindustri i Skaraborgs
län. Vad vi velat få fram är just
att staten nu skall ta ansvaret, när vi
själva kommit så långt att vi anser att
den utredning som pågår inte kan ge
de resultat vi alla hoppats på. Vi har
inte medel att genomföra den stora undersökningen.
Om vi hade haft det,
skulle vi i anslutning till den utredning
som nu pågår kunnat göra en
kartläggning och utröna om det finns
möjlighet att förlägga en förädlingsindustri
till länet. Skulle den pågående
utredningen emellertid visa att detta
kan vara möjligt, är det alldeles uppenbart
att vi motionärer är öppna för
de företagsformer som då kan bli aktuella.
Jag vill livligt erkänna att
den producentkooperativa rörelsen har
gjort mycket stora insatser. Jag tycker
inte att det ens för de borgerliga reservanterna
skulle vara omöjligt att
tänka sig att även staten kan göra en
insats i Skaraborgs län och då i första
hand på Varaslätten.

Herr Hvltander talade om den verksamhet
som staten engagerat sig i när
det gäller Duroxverken, Skövde Gasbetong.
Trots att jag är medveten om
att herr Hyltander inte delar min principiella
inställning till statlig verksamhet,
skulle jag ändå vilja ställa en

209

Onsdagen ilen 18 maj 1900 Nr 24

Förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län

fråga till herr Hyltander som länsbo.
Staten biträdde på sin tid och gjorde
en insats i den situation som Duroxkoncernen
då befann sig i. Är det då
inte en fördel för länet att staten i nuläget
kommer att satsa 12 miljoner kronor
för en utbyggnad av Duroxkoncernen?
Är inte detta till gagn för länsborna
och i första hand för dem som
är boende inom skövderegionen? Detta
gäller inte bara de anställda utan i
lika hög grad de företag som fullgör
vissa arbetsuppgifter åt Duroxkoncernen.
Oavsett vem som gör insatsen måste
denna värderas. Den måste bli till
gagn för länet. Jag skulle vilja fråga
herr Hyltander om det ur länets synpunkt
kan ha ansetts felaktigt att staten
inträdde och gjorde denna insats i
Skaraborgs län.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Det är tyvärr så här
i kammaren att vi pratar litet förbi
varandra. Om herr Blomkvist kommer
att läsa dagens protokoll skall han finna
att jag redan svarat på frågan. Jag
ber att få repetera vad jag sade för
några minuter sedan. »Om Durox-affären
var en god affär för staten eller ej
torde fortfarande kunna diskuteras. Låt
oss emellertid lämna vinterns snö och
konstatera att här sker en utbyggnad
och en satsning från statens sida, och
då är det givetvis ur länets synpunkt
bra att den sker i Skaraborgs län.» Behöver
jag uttrycka mig tydligare som
svar på frågan? Svaret var som sagt
redan givet och det är bara att konstatera.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet av
två anledningar. Jag vill säga till min
vän herr Blomkvist att när statligt ingripande
skall ske måste det vara i
en prekär nödsituation, där de enskilda
inte har möjligheter att klara sig
eller då eljest synnerliga skäl föreligger.
Då kan statligt ingripande vara erfor -

derligt. Men märk väl, att här är det
inte fråga om annat än att jordbruksoch
konsumentkooperationen mycket
väl klarar uppgiften att ta hand om
förädlingen av livsmedelsprodukter inom
Skaraborgs län! Jag har därmed velat
säga att jag har fullt förtroende för
jordbruks- och konsumentkooperationen
i detta avseende.

Den andra anledningen till att jag
begärde ordet är att jag vill begagna
tillfället, herr talman, att yrka bifall till
den till bankoutskottets utlåtande nr
29 fogade reservationen av herr Hilding
m. fl.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag måste säga att jag
är besviken på herr Börjesson i Falköping.
Jag har alltid haft ett intryck
av att herr Börjesson varit en mycket
framstegsvänlig person. Han har ett
mycket stort och brett register när det
gäller de olika intressen och frågor som
vi behandlar. Men nu säger herr Börjesson
att förutsättningen för att staten
skall göra en insats är att det inom
den regionen eller på den platsen
skall vara en nödsituation. Det är ju
fullständigt felaktigt. Det är alldeles
uppenbart att om staten skall ha möjlighet
att påverka utvecklingen inom
näringslivet i en viss region måste staten
liksom konsumentkooperationen,
producentkooperationen och det enskilda
näringslivet i övrigt planera och
förbereda. Det skall inte vara några
hastigt påkomna åtgärder som uppträder,
som herr Börjesson säger, i en
nödsituation.

Herr talman! Det finns ytterligare en
synpunkt som jag kanske skulle lägga
på denna fråga därför att vi blickar
samtidigt in i framtiden. Vad som är
det största problemet med svenskt näringsliv
i dag är att det inte kan självfinansiera
sina investeringar som det
gjorde under 1950-talet. Man får i större
utsträckning i dag gå ut på lånemarknaden,
och då är det väl möjligt

210 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Virkesmätningslag

att staten som har stora resurser även
får göra punktinsatser för att kunna
klara en sådan situation. Det får emellertid
inte ske när nödsituationen uppkommit,
utan det måste ske genom ett
val planerat förarbete, och det är det
vi har avsett med vår motion, ingenting
annat.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag tackar herr Blomkvist
för den vackra komplimang jag
har fått av honom. Den förpliktar till
ytterligare insatser.

Jag tror emellertid att vi talar förbi
varandra. Vad jag menar är att när
staten skall bedriva låt mig säga helstatlig
verksamhet som förädlare av
vissa produkter, måste först noggranna
undersökningar ha visat att konsumentkooperationen,
producentkooperationen
och det enskilda näringslivet
inte kan klara denna verksamhet. Till
dess att så skett, mina vänner, har jag
fullt förtroende till kooperationen och
det enskilda näringslivet.

överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Börjesson i Falköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring

i motiveringen, som föreslagits i reservationen
av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 89 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

§ 14

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 30, i anledning av motioner om
statliga åtgärder för inrättande av en
mineralullfabrik, och

nr 31, i anledning av motioner angående
kapitalförsörjningen vid industriellt
byggande.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Virkesmätningslag

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till virkesmätningslag.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Riksdagen går nu att
besluta om en ny virkesmätningslag.
Jag vill bara — det är så sällan det sker
-— ge departementschefen en eloge för
ett gott handlag i denna fråga. Genom
den nu gällande virkesmätningslagen
har vår skogsindustri och skogsbrukar -

Onsdagen den 18 maj 19G6

Nr 24

211

na i detta land åsamkats kostnader på
hundratals miljoner kronor, och det år
med en knastrande torrhet som skogsstyrelsen
i åratal har behandlat frågan
om att få till stånd ändrade förhållanden
på detta område. Det är därför med en
mycket stor tillfredsställelse vi ser att
en förändring nu sker och att man på
ett enkelt och riktigt sätt har tagit upp
frågan om en ny lag på området.

Emellertid är ju situationen den att
utvecklingen går mycket fort och att
(len virkesmätningslag som i dag antas
av riksdagen troligen redan om fem år
kommer att vara föråldrad. Det är därför
min och skogsindustriens förhoppning
att man snabbt kan gå till verket
för att ytterligare justera lagen, så att
den anpassas till den tekniska förändringen.

Departementschefen har sagt att virkesmätningsföreningarna
i detta land
är kapabla att klara denna fråga på ett
riktigt sätt, och det tror jag att de är.
Men jag tror också att i den mån vissa
virkesmätningsföreningar i dag inte
kan fylla sin funktion på ett riktigt och
lämpligt sätt finns det möjligheter att
föra över en del av verksamheten till
skogsvårdsstyrelserna, som skulle kunna
bedriva en viss form av virkesmiitning,
därför att det på ett vettigt sätt
skulle kunna komplettera det arbete
som de har under årets lopp.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
utan jag har bara velat föra in dessa
ord i kammarens protokoll.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogs vart efter annat tredje
lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om yttrande
över förslag till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612) jämte i ämnet väckta
motioner, och

Lag om kontinentalsockeln m. m.

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om Sveriges
sjöterritorium.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17

Lag om kontinentalsockeln m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om kontinentalsockeln m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Det föreliggande utlåtandet
från tredje lagutskottet behandlar
lag om kontinentalsockeln. Detta
besynnerliga ord avser den långsamt
sluttande del av havsbottnen som omger
kontinenterna och gränsar ned mot
havsdjupen. Det kan nämnas att både
Östersjön och Nordsjön ryms inom det
begreppet.

I detta sammanhang har jag varit
med om att väcka en motion, nr 912
i denna kammare, likalydande med nr
744 i första kammaren, där ett par
spörsmål i ämnet tas upp.

Det kan väl anses råda allmän enighet
om att en exploatering av naturtillgångarna
på kontinentalsockeln bör
främjas. Det är emellertid viktigt att
förutsättningarna för ett rimligt utnyttjande
är för handen. Det fordras en
utomordentligt stor sakkunskap av dem
som engagerar sig. Det är mycket riskabla
saker det är fråga om. Både penningsmässigt
och kanske ofta rent personligt
tar de som utför arbetet synnerligen
stora risker. Det är också viktigt
att betryggande rättsförhållanden ligger
till grund för kapitalinsatsen.

Den lagstiftning som nu föreslås är
dels offentligrättslig, varvid frågor om
säkerhetsföreskrifter, tillsyn och na -

212 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Könsrollerna

turskydd tas upp, och dels privaträttslig
med regler och föreskrifter om hur
de som söker koncession skall förhandla
om villkoren med staten, som enligt
lagen skall äga alla rättigheter på kontinentalsockeln.
Enligt kutym kan staten
både ta ut arrendeavgifter för de
områden för vilka koncession lämnas
och kräva royalty på verksamheten.

I min motion har jag tryckt på att
det är väsentligt att det blir konkurrens
på lika villkor mellan olika koncessionärer.
Utskottet anser också att
det är viktigt att företagen får konkurrera
på lika villkor. Vissa koncessionärer
skall inte kunna förhandla sig
till bättre villkor än andra och på detta
sätt skaffa sig fördelar rent ekonomiskt.
Jag tror att det i så fall skulle föreligga
risk för att den nuvarande riskvilligheten
äventyras.

Skall världsmarknaden för dessa varor
— olja, kolväten över huvud taget
och gaser — tillföras nya källor och
prisnivån på dessa produkter inte behöva
pressas upp på grund av markerade
bristsituationer, är det viktigt att
de rätta förutsättningarna skapas. Det
är över huvud taget glädjande att det
finns tillräckligt riskvilligt kapital för
sådana projekt. Personligen tror jag att
detta är en marknad som i mycket liten
grad bör tas om hand av offentligt
svenskt kapital. Det har synts några
notiser härom i pressen, men jag tror
knappast att detta är en framkomlig
väg. Kan staten genom avtal tillgodogöra
sig arbetsfria och riskfria vinster
borde den därmed låta sig nöja.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan avvaktar med intresse tillämpningskungörelsens
utformning.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av

väckta motioner om utredning angående
kraftvärmeverk.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Könsrollerna

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av
väckta motioner angående könsrollerna.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 636 av herrar Werner och Adolfsson
samt II: 787 av fru Ryding m. fl. föreslogs,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en allsidig
utredning beträffande de ekonomiska
och sociala konsekvenserna av
nu rådande könsrollsmönster och förslag
till samhälleliga åtgärder för att
avskaffa detsamma samt att riksdagen
utan att invänta utredningsresultatet
hemställde till Kungl. Maj:t om en
omedelbar granskning och revision av
i undervisningen förekommande läroböcker
för att få bort de inslag av traditionellt
könsrollstänkande som ännu
förefunnes.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:636 och 11:787
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (k):

Herr talman! I över 100 år har det
pågått en kvinno- och könsrollsdebatt
här i Sverige, och den har på senare
år blossat upp med ny kraft. En del
förbättringar i likställigheten mellan
man och kvinna har också skett under
dessa år, men mycket är alltjämt ogjort.
Vi tycks ibland stå och stampa alltför
länge på samma ställe.

Enligt min uppfattning är det bra
att denna debatt nu pågår, men den bör
intensifieras. Och framför allt bör den

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

213

föras ut till allt bredare skikt. Så har
t. ex. inläggen från fackligt håll varit
tämligen få i debatten, som därför kanske
har kommit att alltför mycket få
karaktären av en diskussion på akademisk
nivå med fackföreningsfolket som
passiva åhörare vid sidan om. Tidningen
Fackföreningsrörelsen, nr 1/1966,
tar dock upp detta stora problemkomplex.
Det är bra. Den utvecklingen måste
fortsätta.

Vi har i vår motion II: 787 sammanställt
några av de viktigare spörsmålen,
och vi har också pekat på de stora
och allvarliga konsekvenser av ekonomisk
och social natur som vårt nuvarande
könsrollsmönster för med sig.
Frågan är emellertid mycket stor och
omfattar många skiftande problem. Den
är inte en speciell kvinnofråga utan ett
stort samhälleligt spörsmål. Därför har
vi önskat en allsidig utredning för att
få hela problemkomplexet belyst.

Innan jag här något bemöter utskottets
skrivning vill jag uttala min tillfredsställelse
med den behandling vår
motion fått. Jag anser det vara bra att
arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen
och statens läroboksnämnd har
fått tillfälle att yttra sig över motionen.
Det är särskilt intressant att ta del
av arbetsmarknadssyrelsens utförliga
och positiva remissvar, som utmynnar
i följande slutsats:

»Styrelsen uttalar avslutningsvis att
den föreslagna utredningen om de ekonomiska
och sociala konsekvenserna av
rådande könsrollsmönster skulle vara
av mycket stort värde och kunna få
väsentlig betydelse för hela arbetsmarknadspolitikens
inriktning.»

Skolöverstyrelsen är också positiv i
sakfrågan men anser att en relativt
mångsidig utveckling synes vara på
gång och ifrågasätter därför om en utredning
i och för sig är behövlig. Den
förklarar sig också vara medveten om
sitt ansvar i denna utveckling och är
beredd att vidta åtgärder inom undervisning,
lärarutbildning, studie- och

Könsrollerna

yrkesorientering, läroboksgranskning
m. in., syftande till att föråldrade synsätt
och effekterna därav undanröjes,
försvagas eller åtminstone inte gives
några utvecklingsmöjligheter. Enligt
min mening är detta dock en alltför passiv
ståndpunkt. Saken hade gagnats
bättre, om man i stället medvetet motarbetat
det som man kallar ett föråldrat
synsätt.

Om jag sedan går till frågan om könsrollernas
konservering i våra läroböcker
—• som är en oerhört viktig fråga
— har man på skolöverstyrelsen genom
läroboksnämnden sökt påverka utvecklingen
och undanröja skeva uppfattningar
om könsrollerna. Man säger
också att i anledning av den undersökning
som gjorts av arbetsmarknadens
kvinnonämnd har man sänt en skrivelse
som fäster uppmärksamheten på
dessa förhållanden. Däremot vill inte —
eller kanske rättare, som det står i utlåtandet,
kan inte — skolöverstyrelsen
tillstyrka motionens andra yrkande
med den formulering som vi har angivit.
Man torde inte kunna, säger man,
»beordra bokförlagen att dra in sina
upplagor och revidera dem».

Statens läroboksnämnd för samma
resonemang och säger att den blivit
uppmärksammad på den könsrollsfixering
som förekommer i våra skolböcker
och att den revidering som vi efterlyste
i vår motion ingår som ett led
i nämndens granskningsverksamhet.

Allt detta är nog bra i och för sig.
Men enligt min uppfattning är också
detta en alltför passiv inställning till
dessa viktiga problem. När man nu är
medveten om att inte alla läroböcker
är korrekta, borde man omgående och
med högsta prioritet ersätta de felaktiga
med andra. Som förhållandena nu
är, kan detta arbete ta åtskilliga år, och
under den tiden får nya barn i våra
skolor använda dessa felaktiga läroböcker,
som ju inte på något sätt står i
överensstämmelse med grundskolans
målsättning. Det tar, anser jag, med en

214

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Könsrollerna

sådan passiv inställning alltför lång
tid att börja bryta könsrollsmönstren i
våra böcker över hela linjen. Därmed
vill jag inte ha sagt att det inte finns
några böcker som är korrekta i detta
avseende.

Det gäller här inte bara böcker. Det
är mycket inom vår skolvärld som i
detta avseende måste korrigeras. Jag
vill passa på att fråga om man här i
riksdagen vet om skolöverstyrelsen äntligen
dragit in den stillfilm, »Erik går
i grundskolan» ,som under många år
visats och som helt följer det traditionella
könsrollstänkandet. Flera anmärkningar
har riktats till skolöverstyrelsen
med anledning av denna film; TCO har
t. ex. förra året direkt hemställt att filmen
skulle dras in.

Jag tror att om vi på ett verkningsfullt
sätt skall bryta nuvarande könsroller,
måste vi börja med de nya generationerna,
med barnen. Det handlar
alltså här om ett långsiktigt arbete. Vi
själva må kalla oss aldrig så framsynta,
fördomsfria eller radikala — vi har en
alltför stor belastning i detta avseende
på grund av vår egen skolgång och vår
egen uppfostran. Detta vill jag ha sagt
utan klander mot vare sig våra föräldrar
eller våra lärare.

På skolans område kommer därför
också ett annat moment in i bilden,
nämligen utbildning och vidareutbildning
av lärarna. Även de har den belastning
som jag nyss nämnde. Jag uttalar
förhoppningen att detta viktiga
moment i könsrollsproblemet också allvarligt
beaktas, och jag tar fasta på vad
skolöverstyrelsen skrivit i sitt remisssvar.

För att åstadkomma en verklig utjämning
av de rådande könsrollerna krävs,
som jag sade, ett långsiktigt arbete, ett
medvetet handlande och inte minst en
omdaning av hela vårt samhälle. Kan
vi fostra den nya generationen till att
få en riktig syn på människorollen,
kommer det att gå lättare sedan. Men
det finns också i dag i vårt samhälle

möjligheter att på kort sikt genomföra
sådana reformer som leder fram till väsentliga
förändringar av det nuvarande
könsrollsmönstret. Det krävs emellertid
medvetenhet, vaksamhet och planläggning
inom många olika aktiviteter,
och det är en av anledningarna till att
vi anser att det skulle vara nyttigt med
denna allsidiga utredning.

Jag vill säga några ord om utskottets
motivering för att avslå motionen. Av
den skrivning som utskottet presterat
kan man tydligt utläsa dels ett positivt
och uppriktigt intresse för de problem
motionen tar upp, dels ett tappert försök
till motivering för att trots detta
avslå motionen.

Utskottet konstaterar först att en utveckling
i rätt riktning pågår på skilda
områden. Detta skulle enligt utskottets
mening innebära att alla olika samhällsåtgärder
vidtages med utgångspunkt
från den uppfattningen, att likställighet
skall råda mellan man och kvinna.

Men är det alltid så helt med detta?
Utskottet nämner bl. a. socialpolitikens
område. I nr 1 av Fackföreningsrörelsen
för i år, som jag tidigare omnämnt,
finns en artikel med underrubriken
»Dåligt med jämlikheten man—kvinna
i våra socialförsäkringar». Där redovisas
åtskilliga fakta, som jag här inte
skall ta upp. Låt mig endast anföra ett
exempel, som är rykande aktuellt.

För kort tid sedan presenterades vi
en proposition om ändring och förbättring
av sjukförsäkringslagen. Jag vill
bara fråga om utskottets ledamöter anser
det vara uttryck för likställighetstänkande
när det i denna proposition
inte liar föreslagits ändring därhän att
såväl hemarbetande män som kvinnor
skall komma i åtnjutande av den sjukpenning
som nu endast liemmakvinnorna
har. Visserligen handlar det här, om
jag så får uttrycka mig, om en likställighet
åt annat håll än det gängse —
men det handlar dock om en likställighet
mellan könen.

När det gäller frågan om den samhäl -

Onsdagen den 18 maj 1906

Nr 21

215

leliga servicen, som vi tagit upp i motionen,
hänvisar utskottet kort och gott till
att riksdagen nyligen fattat beslut om
ökat stöd till barnstugeverksamheten.
Ja, detta var ett bra beslut — det står
också i motionen, eftersom vi redan i
januari visste att ett sådant beslut skulle
komma att fattas. Men är detta enligt
utskottets mening tillräckligt när det
handlar om den samhälleliga servicen?
Det finns i dag ändock omkring 800 000
kvinnor utan barn i förskoleåldern som
inte är förvärvsarbetande — givetvis av
olika anledningar. Ett av de viktigaste
skälen är under alla förhållanden bristen
på service till familjen.

Samhällelig service också på andra
områden än barnstugeverksamhetens är
eu nyckelfråga då det gäller att underlätta
för kvinnorna utan förskolebarn
bl. a. att gå ut i förvärvslivet. Jag anser
också att kvinnornas ökade förvärvsarbete
och familjernas önskan att ta ut
standardökningen i form av längre fritid
— observera en verklig fritid för
alla familjemedlemmar ■— kommer att
göra servicefrågorna till de viktigare
problemen inom familjepolitiken i framtiden.
Men om detta stora och viktiga
serviceproblem nämns ingenting i utskottets
skrivning, utan man stannar
vid frågan om barnstugeverksamheten.

Utskottet kommer mot denna bakgrund
fram till att det inte finns tillräckliga
skäl för tillsättande av den
allsidiga utredning vi önskar. I stället
understryker utskottet vikten av att utvecklingen
på området sker så snabbt
som möjligt, och utskottet uttalar att
det behövs forskning för att ifrågavarande
syfte skall uppnås. Ja, visst skall
vi uppmärksamma behovet av forskning.
Men enligt min uppfattning behöver
detta på intet sätt utesluta den önskade
utredningen, och inte heller behöver
en sådan utredning innebära att
utvecklingen går långsammare än eljest
—• tvärtom, skulle jag tro. En växelverkan
mellan forskningen, som utskottet
pekar på, och den av oss önskade ut -

Könsrollcrna

redningen skulle kunna ge utomordentligt
goda resultat.

I fråga om åtgärder på skolans område
— bl. a. den önskade läroboksrevideringen
— ansluter sig utskottet till
skolöverstyrelsen och statens läroboksnämnd
och förutsätter att motionärernas
önskemål om någon tid kommer att
vara tillgodosedda genom de åtgärder
som vidtagits och som är under förberedande.
Jag har redan sagt att jag anser
inställningen vara passiv, och jag
skall inte upprepa mig.

Herr talman! Som jag framhållit finner
jag av utskottets skrivning att utskottsledamöterna
i stort sett är överens
med oss motionärer när det gäller
de flesta synpunkter som anlagts i motionerna.
Utskottet förklarar sig också
belijärta motionernas syfte men yrkar,
med hänsyn till vad utskottet anfört, att
motionerna icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd. Naturligtvis kan man
ha olika uppfattningar om hur man bäst
skall nå fram till ett mål, men min mening
i detta avseende överensstämmer
med den som redovisas av arbetsmarknadsstyrelsen,
inte med utskottets.

Jag ber, herr talman, att med vad jag
anfört få yrka bifall till motionerna
I: 636 och IT: 787.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är litet svårt att veta
hur man skall kunna polemisera mot
den föregående talaren, eftersom hon
strängt taget har läst upp utskottets utlåtande
och har instämt i alla våra synpunkter
men ändå kom fram till att
hennes motion trots allt skulle vara
värd att tillstyrka.

Jag vill reagera något emot fru Rvdings
kritik mot fackföreningsrörelsen
i början av anförandet, för att denna
inte skulle följt med i utvecklingen medan
däremot enligt hennes uppfattning
akademiker skulle vara mera framsynta.
Vi skall inte i riksdagen fatta några
beslut för att mästra uppfattningen

216 Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Könsrollerna

bland fackföreningsfolket. Jag tror inte
att man på det hållet skulle bry sig så
mycket om en sådan åtgärd, även om vi
skulle göra en utredning om dess attityder.

Det kan inte bestridas att uppfattningarna
om mäns och kvinnors plikter
och lämpliga funktioner är ganska
låsta av tradition och av ekonomisk
verklighet. Men med ekonomiska förändringar
upplöses en del stelnade föreställningar.
Fru Ryding är väl marxist
och tror väl på att förändringar i det
ekonomiska livet också medför förändringar
över huvud taget i uppfattningarna,
även i sådana som gäller rättigheter
och möjligheter för män och
kvinnor?

Det har inträffat stora förändringar
i uppfattningarna både på undervisningens,
arbetslivets och socialpolitikens
områden, och detta kunde inte
heller fru Ryding bestrida. Det är ett
förhållande som framgår inte minst av
ämbetsverkans yttranden över motionerna.

Den utredning som motionärerna kräver
har naturligtivs ett vetenskapligt intresse,
även om ämnet under de senaste
åren blivit ganska uttömt av pressen.
Precis samma synpunkter, som nu framförts
i motionsform av några kommunistledamöter,
har under några års tid
förekommit i så gott som alla tidningar.
Det är inga särskilt revolutionära synpunkter
eller ens några nyheter.

Men även om det kunde vara av intresse
att ta upp ämnet för en närmare
undersökning, är det inte självklart att
detta är en fråga för riksdagen. Riksdagen
påverkar utvecklingen genom
lagstiftning, genom anslag och genom
beskattning. Men till grund för reformer
på alla dessa områden ligger å
andra sidan rön, som framkommit genom
vetenskapliga undersökningar, eller
värderingar, ibland av partimässigt
slag. Det är alltså fråga om ett växelspel
mellan beslut från riksdagens sida
som påverkar opinionen och opinions -

underlag som efter hand framtvingar
nya beslut.

Den praktiska anpassningen till en
större likställighet mellan män och
kvinnor pågår för närvarande och har
även påskyndats genom riksdagsbeslut,
som avsett att garantera lika rätt för
män och kvinnor till utbildning, till
befordran, till arbete och till löneförmåner.
Sådana beslut har vidare gällt
likställighet i socialförsäkringarna, i
beskattningen, i försörjningsplikterna
mot barn, i arvsreglerna mellan makar
och mellan barn etc. — ingalunda så
att vi kommit fram till likställighet i
alla dessa avseenden eller så att vi är
tillfredsställda med de beslut som vi
har fattat, men uppfattningarna har i
alla fall mognat fram i fråga om likställigheten
på ett sätt, som man knappast
kunde drömma om för några år
sedan.

Grunden för detta anser jag vara den
ekonomiska utjämning som ägt rum
och den högkonjunktur, i vilken vi lever
och som helt enkelt varit en förutsättning
för att dessa nya uppfattningar
skall ha kunnat slå igenom. Ett resultat
av den förändrade inställningen är
-—- det får vi inte glömma bort — de
mycket aktuella och stora utredningar
som riksdagen tillstyrkt, t. ex. familjeberedningen,
familjepolitiska kommittén
—• som just skall sysselsätta sig med
de ekonomiska förhållandena — familjebeskattningsutredningen
och kanske
även den utredning om familjerätten,
vilkens resultat nu bearbetas, som jag
hoppas i en riktning vilken något avviker
från utredningens ställningstaganden.

Beträffande forskningen på området,
som tycks vara vad motionärerna egentligen
vill befordra, erinrar jag om vad
vi tidigare har sagt här i riksdagen
med anledning av motioner på samma
tema, även om benämningen könsrollsfrågor
inte har använts. Sådana motioner
har ju väckts av strängt taget alla
partier. Vi har då påmint om de mo -

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

217

nografier, som håller på att utarbetas
och som i mycket berör kvinnornas
situation i dag. Till detta arbete har
anslagits 1,5 miljon kronor, vilket redovisades
för ett par år sedan.

Jag erinrar också liksom utlåtandet
om att riksbanksfonden i nåra överensstämmelse
med bestämmelserna kan
komma att användas just för utredningar
som berör mäns och kvinnors
likställighet, kvinnornas situation i dag
o. s. v.

Forskningen, som förefaller att vara
det viktigaste för motionärerna, är
mindre ägnad att bestämmas här i riksdagen.
Vi skall lämna forskningsanslag
och anslag har lämnats. För riksdagens
del är det mera en fråga om
anslag än om att uttala en mening om
forskningsmålet.

I slutet av sitt anförande konstaterade
emellertid fru Rvding, att det inte rörde
sig bara om att få igång forskning
utan verkligen gällde att påverka besluten
och tog upp så praktiska ting
som daghemsfrågan. Vi har alla möjligheter,
fru Ryding, nästan varje plenidag
att lägga fram praktiska förslag,
att gå längre än propositioner och att
övertrumfa varandra i motioner, om
hur vi skall göra det bättre för kvinnorna
och lättare befordra likställigheten
än den nuvarande lagstiftningen
medger.

Jag håller med fru Ryding om att
det på många områden — även inom
sjukförsäkringslagstiftningen —- finns
olikheter och ojämnheter som kan verka
omotiverade i dag, men de hade
kanske en mycket stark verklighetsbakgrund
när de en gång kom till.

Motionen innehåller resonemang som
vem som helst kan föra men lämpar sig
föga för ett riksdagsbeslut, för att åstadkomma
förändringar och befordra likställigheten.
Låt oss komma igen med
praktiska förslag och se till att de som
vill ägna sig åt forskningsuppgifter på
detta område har pengar till det! Det
är den inställning som har dikterat det

Könsrollerna

enhälliga utlåtandet från allmänna beredningsutskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifull
till detta utlåtande.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
uttryckte sitt bryderi över att det
var svårt att polemisera mot mig därför
att jag hade instämt i mycket av
vad utskottet anfört. Detta kunde jag
göra därför att utskottet i mycket var
enigt med motionen.

Jag vill också med all skärpa understryka
att det skulle vara mig fullständigt
fjärran att på något sätt anklaga
fackföreningsrörelsen i detta sammanhang.
Jag sade däremot i mitt första
anförande att jag fann det mycket bra
att tidningen Fackföreningsrörelsen i
nr 1 för i år hade tagit upp alla dessa
könsrollsproblem. Jag ansåg att detta
engagemang borde fortsätta och att debatten
skulle breddas. Fru Eriksson
måste ha missuppfattat mig, och jag
vill korrigera det.

Jag vet mycket väl att med en förändring
av det ekonomiska livet följer
andra förändringar, men det är fel
och jag är alldeles för otålig för att
sitta med händerna i kors och bara
vänta på att dessa förändringar skall
komma. Man kan — det nämnde jag
också i mitt förra inlägg — under tiden
genomföra många reformer för att
underlätta och påskynda utvecklingen.

Vidare uppmärksammade jag att fru
Eriksson inte med ett enda ord berörde
frågorna om barnens och ungdomens
fostran, skolböckerna och vad därtill
hör. Jag poängterade ändå att det var
där man får börja därför att vi själva
är belastade med gamla fördomar, som
vi kanske inte kan frigöra oss från.

Vad jag sedan sade om att det finns
olika uppfattningar om hur man skall
nå ett visst mål, har ju fru Eriksson bekräftat.
Jag är bara ledsen över att fru
Eriksson inte tagit mer intryck av det
remissvar, som avgivits av en sådan

218

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Könsrollerna

myndighet som arbetsmarknadsstyrelsen,
ty i så fall hade fru Eriksson kanske
inte polemiserat på det sätt som
hon gjorde beträffande den önskade
utredningen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Fru Ryding antydde
att man inte berört frågan om granskning
av läroböcker, men det framgår
ju klart av det remissyttrande som statens
läroboksnämnd har avgivit och
som till stora delar finns intagit i utskottets
utlåtande, att det pågår en översyn
av könsrollsproblematiken i samband
med den allmänna läroboksgranskning
som enligt författningen företas
av alla läroböcker. Jag kan gärna tilllägga
att läroboksnämndens intresse på
denna punkt är stort.

Däremot är det inte praktiskt möjligt
att gå fram på den väg som motionärerna
föreslagit, nämligen att företa
en totalgranskning av samtliga läroböcker,
ty könsrollsproblematiken går
ju igen i läroböcker på skilda områden,
och det skulle betyda att strängt taget
alla läroböcker vid ett och samma tillfälle
skulle bli föremål för granskning.
Nämnden äger inte resurser för ett sådant
arbete. Härtill kommer att det
knappast är lämpligt att göra en sådan
specialgranskning, utan granskningen
av könsrollsproblematiken bör ingå i
den totalbedömning av böckerna som
förekommer.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:636 och 11:787; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad utbildning

av socionomer och gymnastiklärare
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1966/67 till studiebidrag in. m. jämte i
ämnet väckta motioner, såvitt motionerna
hänvisats till statsutskottet,
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss utbildning
av läkare med utländsk medicinsk examen
m. m., och

nr 113, i anledning av väckta motioner
om anslag för en statlig verkstadsindustri
i norra stödområdet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272) in. m. jämte en i ämnet väckt motion,

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förordning om
rätt för resande m. fl. att införa varor
tull- och skattefritt, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den
13 maj 1960 (nr 391) in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av motioner om utredning angående
små och medelstora företags
kreditförsörjning, in. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 32, angående dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15
kap. 14 § föräldrabalken m. m. dels i
anledning av propositionen väckta motioner
dels ock motion om agaförbud
för föräldrar, och

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

219

nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om föreläggande av ordningsbot m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om vapenfri
tjänst m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av väckta motioner
om ett miljöpolitiskt handlingsprogram.

§ 21

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:
nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
m. m.; samt

från tredje lagutskottet:
nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till virkesmätningslag; nr

229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om kontinentalsockeln
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
Sveriges sjöterritorium; och

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över förslag till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612).

§ 22

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med förslag till hotellförordning,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 23

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, alt herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Wiklund, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
förslag om reformerad polisutbildning,

herr Bengtson i Solna, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående viss utredning rörande
det planerade storlandstinget för
Stockholms län och stad,

herr Åkerlind, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående den planerade nedläggningen
av persontrafiken på järnvägslinjen
Uppsala—Rimbo,

herr Jonsson, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
förslag om förbättrade förmåner för
pensionärer inom den fria sjukvården,
herr förste vice talmannen von Friesen,
till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående hälsoriskerna
vid förtäring av kvicksilverhaltig
fisk, samt

herr Börjesson i Glömminge, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående viss kontakt
om fraktsatser och biljettpriser vid
trafiken över Kalmarsund.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.50.

In fidem

Sune K. Johansson