Meddelande ang. plena........................................ 3 (Riksdagens protokoll 1965:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22

ANDRA KAMMAREN

1965

7 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 7 maj

Sid.

Meddelande ang. plena........................................ 3

Uppskov med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om antalet statsdepartement och statsråd utan departement
................................................... 3

Förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning
.................................... 14

Vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning,
m. ............................................... 16

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna........ 20

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet.................. 52

De mindre och medelstora företagens finansieringsproblem........ 61

Främjande av de mindre företagens exportmöjligheter............ 64

Den enskilda handelns kreditförsörjning......................... 65

Användningen av allmänna pensionsfondens medel............... 68

Aktiebolaget Företagskredits utlåningskapacitet.................. 70

Inrättande av en statlig utlåningsfond för tillgodoseende av kommunernas
investeringsbehov för vatten-och avloppsanläggningar... 71

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. principerna för prövningen huruvida

åtal skall äga rum vid vissa brott mot tryckfrihetsförordningen 72

herr Engkvist ang. narkotikaproblemet....................... 73

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Gävle ang. prövningen av sökande till anställning

vid polismakten eller jämförbar befattning.................. 77

herr Börjesson i Falköping ang. bevakningen av hemliga militära

handlingar............................................... 77

1 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Sid.

herr Nilsson i Bästekille ang. amorteringssparandet............. 77

herr Westberg ang. kreditförsörjningen för bostadsproduktionen 77

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 7 maj

Konstitutionsutskottets memorial nr 24, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden..................................... 3

— nr 25, ang. återlämnande av visst ärende..................... 3

— utlåtande nr 26, om uppskov med behandlingen av Kungl. Maj :ts

proposition med förslag till lag om antalet statsdepartement och
statsråd utan departement.................................. 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 25, ang. förlustutjämning, progres sionsutjämning

och allmän öppen resultatutjämning............ 14

— nr 27, om vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för

konjunkturutjämning, m. m................................. 16

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, om ändrad lydelse av 3 § barnavårdslagen
................................................. 20

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 30, ang. arbetsgivares

uppgifts- och uppbördsskyldighet............................ 52

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. de mindre och medelstora företagens
finansieringsproblem................................. 61

— nr 24, om främjande av de mindre företagens exportmöjligheter 64

— nr 25, ang. den enskilda handelns kreditförsörjning.....''........ 65

— nr 26, ang. användningen av allmänna pensionsfondens medel 68

— nr 27, ang. Aktiebolaget Företagskredits utlåningskapacitet..... 70

— nr 28, om inrättande av en statlig utlåningsfond för tillgodoseen de

av kommunernas investeringsbehov för vatten- och avloppsanläggningar
.............................................. 71

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Fredagen den 7 maj

Kl. 11.00

i 1

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne april.

§ 2

Föredrogs en från herr Ragnar Persson,
som den 15 maj 1963 valdes till fullmäktig
i riksbanken för valperioden
1963—1966, inkommen skrivelse med
anhållan om entledigande från nämnda
uppdrag.

Kammaren biföll denna anhållan och
beslöt att i anledning därav val av en
fullmäktig i riksbanken efter herr Persson
skulle i föreskriven ordning anställas.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Johansson i Skärstad enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 27 nästlidne
april—den 17 innevarande maj.

Herr Johansson i Skärstad beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 4

Meddelande ang. plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Med hänsyn till att utrikesnämnden
sammanträder kl. 17.30 i dag kommer
detta plenum att avslutas omkring kl.
17.00.

Kammarens sammanträde onsdagen
den 12 maj inledes med dechargedebatt.
Till behandling nämnda dag förekommer
vidare bl. a. frågan om kommunal
skatteutjämning. Onsdagens sammanträde
kommer därför med säkerhet att
fortsättas på kvällen.

§ 5

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 125, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1965/66 in. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg det
procenttal av grundbeloppet, varmed
statlig inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär
skatt, till bevillningsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogade, å bordet
vilande framställningar angående vissa
lönegradsuppflyttningar m. m. från dels
riksdagens justitieombudsman, dels
riksdagens militieombudsman, dels ock
styrelsen för riksdagsbiblioteket.

§ 7

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
memorial:

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 25, angående återlämnande av visst
ärende.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
memorial hemställt.

§ 8

Uppskov med behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om antalet statsdepartement och statsråd
utan departement

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motion om
uppskov med behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Uppskov med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

antalet statsdepartement och statsråd utan departement

om antalet statsdepartement och statsråd
utan departement.

Till konstitutionsutskottet hade hänvisats
propositionen nr 85, vari Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga ett
vid propositionen fogat förslag till lag
om antalet statsdepartement och statsråd
utan departement.

I propositionen föreslogs, att det
högsta medgivna antalet statsråd utan
departement ändrades från fem till sex.

I anledning av propositionen hade
väckts motionen nr 688 i första kammaren
av herrar Torsten Andersson och
Dahlén. I denna motion hemställdes, att
behandlingen av propositionen måtte
uppskjutas till höstsessionen av innevarande
års riksdag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen 1:688,
besluta om uppskov med behandlingen
av propositionen nr 85 till höstsessionen
av innevarande års riksdag.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Damström, Erik Olsson,
Sörlin, Dahlberg och Adamsson,
fru Thunvall samt herrar Andersson i
Billingsfors, Mossberg och Henriksson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att motionen I: 688 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det är i och för sig
uppseendeväckande att det föreligger
ett ärende av detta slag på kammarens
bord vid denna tidpunkt, med motiveringen
att det av arbetstekniska skäl
icke skulle vara möjligt för utskottet att
behandla frågan. Jag vill bestämt säga
ifrån, att om viljan funnits hade det
varit möjligt att i dag låta kammaren
ta ställning till sakfrågan — underligare
än så är inte ärendet.

Enligt reservanternas mening bör endast
arbetstekniska skäl tala för upp -

skov med ett ärende till riksdagens
höstsession. Motionärerna har emellertid
ansett att det inte föreligger tillräcklig
motivering för ett ställningstagande
i frågan. Även det får väl anses uppseendeväckande.
Det synes tyda på att
motionärerna endast läst den proposition,
som kommit till konstitutionsutskottet,
och inte intresserat sig för en
annan proposition, som behandlar frågor
med nära samband till den föreliggande,
vilken proposition emellertid remitterats
till statsutskottet för behandling.

Herr talman! Jag tänker inte gå in på
sakfrågan. Jag vill endast upplysa kammaren
om att majoriteten i utskottet
har tillkommit genom lottning. Vi reservanter
hyser den meningen att det
är möjligt för konstitutionsutskottet att
nu under vårriksdagen behandla detta
ärende.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Adamsson att nog har man ändå — när
man i utskottet haft att sakligt söka bedöma
och ta ställning till den proposition
vi nu diskuterar och i vilken regeringen
begär att få ytterligare numerärt
förstärka statsrådskretsen — anledning
att känna sig både ytterligt förvånad
och starkt kritisk inför den metod som
valts för att föra fram detta förslag.
Det normala måste väl ändå vara — det
är närmast en truism att säga det —
att de förslag som av regeringen läggs
på riksdagens bord är sakligt och öppet
motiverade och preciserade, så att
man i varje fall inte behöver sväva i
tvivelsmål om vad det är som egentligen
avses, vart reformen -— det må
gälla det ena eller andra förslaget —
syftar.

Men, herr talman, här har man alltså
ett fall, då ett uppenbart vittsyftande
förslag kastas fram inför utskottet ufan

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Uppskov med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

antalet statsdepartement och statsråd utan departement

att på något sätt vara tillfredsställande
underbyggt. Allt vad konstitutionsutskottet
haft att stödja sig på, när det
skulle ta ställning till detta förslag, var
en kort upplysning om att ytterligare
ett statsråd utan departement kunde behövas,
»t. ex.», som det heter, »för samordningsuppgifter
eller avlastning av
någon departementschef» — punkt och
slut. Om någon departementalreform
exempelvis var det inte tal. Det är en
stor och väsentlig fråga, som man mycket
gärna skulle vilja ta upp till diskussion.
Det kan finnas många skäl som
talar för en sådan reform.

Men, som sagt, på denna i sanning
knapphändiga, för att inte säga torftiga
information skulle alltså utskottet vara
berett att utan vidare ge klarsignal för
Kungl. Maj:ts förslag. Det kunde, som
jag såg det och som några andra ledamöter
av utskottet också såg saken, inte
komma på fråga.

Man kunde i går i Aftonbladet läsa
sig till ett och annat rörande de planer
som regeringen i detta avseende uppenbarligen
har. Men, herr talman, det är
väl ändå inte i tidningen Aftonbladet
ett riksdagens utskott skall behöva läsa
sig till vart regeringen syftar med sina
förslag, med förslag som ligger under
ett utskotts och under riksdagens prövning.
En sådan ordning kan — det vill
jag bestämt säga — omöjligt godtas.

1 det läge som uppkom fanns det alltså
enligt utskottsmajoritetens mening
bara eu sak att göra, och det var att
tillstyrka bifall till ett förslag om uppskjutande
av sakbehandlingen av ifrågavarande
proposition, nr 85, till höstriksdagen.

■lag ber alltså, herr talman, att med
detta få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag beklagar livligt att
utskottets genom lottning tillkomna ma -

joritet inte har ansett det nödvändigt
att införskaffa några upplysningar från
regeringen, innan »majoriteten» tog
ställning.

Vi hade inte trott att frågan om antalet
statsråd eller om arbetets fördelning
inom regeringen skulle betraktas
som en riksdagsfråga i vanlig ordning.
Det ligger för närvarande på regeringens
bord ett betänkande, avgivet av författningsutredningen.
Betänkandet innehåller
en hel del punkter som är kontroversiella,
men det finns några punkter
som jag trodde att vi allesammans
var överens om. Bl. a. skriver författningsutredningen
följande: »Frågan om
antalet statsråd har utredningen behandlat
i betänkandet om regeringsarbete!.
Utredningen kom därvid till den
slutsatsen, att en statsrådskrets på 15—
18 personer är lämplig. Enligt utredningens
mening måste det anses önskvärt,
att statsministern har en viss rörelsefrihet,
även när det gäller statsrådskretsens
storlek.»

Detta är en principiell uppfattning om
vilken författningsutredningen enat sig
och en principiell uppfattning som
många gånger har kommit till klart uttryck
i — såvitt jag vet enhälliga —
riksdagsbeslut. Hade vi haft en aning
om att även på denna punkt författningsutredningens
betänkande betraktas
såsom omöjligt att realisera, hade det
självfallet varit lätt för regeringen att
framlägga en motivering, som jag tror
— jag skall strax visa det — är övertygande.
Men när så inte skedde och
när tydligen konstitutionsutskottets majoritet,
i motsats till författningsutredningen
och i motsats till praxis i alla
parlamentariskt styrda länder, inte vill
ge regeringen denna rörelsefrihet — ni
har tydligen ändrat mening på denna
punkt — så hade det ju inte varit svårt
att ta kontakt med regeringen och infordra
ytterligare motivering.

Vi har självfallet ingenting att dölja
för riksdagen. Vi beklagar att här en

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Uppskov med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

antalet statsdepartement och statsråd utan departement

ny praxis skall inaugureras, så att regeringen
— och kommande regeringar

— i större utsträckning än vad som
hittills varit fallet skall bindas.

Vår motivering är följande.

En regering måste ha möjligheter att
anpassa sina arbetsformer efter de mycket
skiftande förhållanden under vilka
vi lever. Jag hade för ett par månader
sedan tillfälle att i radiouniversitetets
kurs i statskunskap redogöra för hur
regeringens uppgifter under den senaste
låt mig säga tio—femtonårsperioden
har väsentligt ändrat karaktär. Vi har
numera mycket mer av aktivitet, mycket
mer av frågor som tas upp på regeringens
initiativ. Men framför allt fordras
i det sjudande omdaningsarbete,
som pågår överallt i samhället, mycket
mer av planering, av samordning från
regeringens sida än vad som var fallet
för exempelvis tio eller femton år
sedan.

Det skulle, herr talman, vara frestande
att skildra hur denna förändring
av regeringens arbetsuppgifter har kommit
att undan för undan ändra regeringens
arbetsmetodik. Vi skulle kunna
börja med att skildra hur det gamla
civildepartementet av förhållandenas
eget tryck sprängdes sönder i ett socialdepartement
och ett kommunikationsdepartement.
Vi skulle sedan kunna
skildra — och det var en utveckling
där jag själv spelade en högst aktiv roll

— hur det gick till när socialdepartementet
blev orimligt stort och tungrott.
Man gjorde då det man brukar göra i
Sverige, man gjorde ett experiment med
eu konsult. Konsulten var den nuvarande
statsministern, som fick vissa
bestämda arbetsuppgifter, framför allt
beträffande kommunalförvaltningen och
dylika ting. Det var ur denna anordning,
som det nuvarande inrikesdepartementet
ett år senare sprang fram. Det
har varit den normala arbetsmetodiken
och jag kunde inte drömma om att när
exempelvis jag tillsammans med Gustav

Möller delade socialdepartementet detta
var en fråga som man behövde underställa
riksdagen. Det blev naturligtvis
sedan en riksdagsfråga när man efter
ett års försöksverksamhet konstaterade,
att det här var rimligt och riktigt; då
gjorde man alltså en ny departementsstadga.

Detta är en metodik som alltid har
använts och jag skulle gärna vilja fråga
utskottets talesman om det verkligen
är er avsikt att skapa en ny ideologi, en
ny praxis på denna punkt.

Nåväl, inriksdepartementet kom till,
dess uppgifter har sedermera blivit allt
mer och mer centrala. Jag vill bara erinra
om tre jätteuppgifter som detta
departement har sig anförtrott: bo stadspolitiken,

arbetsmarknadspolitiken
och lokaliseringspolitiken. Alla dessa
tre grenar hör ihop. Det är naturligt att
de för närvarande behandlas inom
samma departement, men man behöver
bara exempelvis se på en av de tre
grenarna — bostadspolitiken — för att
förstå att det är en oerhörd arbetsbörda
som man här lägger på den föredragande
departementschefen.

Jag skall bara som hastigast erinra
om att inom bostadspolitiken pågår för
närvarande ett intensivt planeringsoch
förberedelsearbete för att från en
rad väntande utredningar, som berör
praktiskt taget hela bostadspolitikens
fält, dra ut det väsentliga och samordna
det till en samordnad bostadspolitik.
Det rör inga småsaker. Man har både
den kvalitativa och kvantitativa utvecklingen
på bostadsproduktionens område,
man har kapitalmarknadens problem,
man har markpolitiken — både
för kommunerna och för de enskilda —
och man har frågor som jämfört med
de här nämnda kan te sig små, men som
är oerhört viktiga, nämligen frågan om
byggandets industrialisering, de hyrespolitiska
frågorna, fördelningen av den
nuvarande bostadstillgången.

Allt detta är oerhört stora och tunga

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Uppskov med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

antalet statsdepartcment och statsråd utan departement

frågor som olika utredningar inom den
närmaste tiden kommer att ha penetrerat
och därefter skall allt detta av departementschefen
fogas samman till en
enhet.

Jag behöver inte spilla många ord på
arbetsmarknadsfrågorna och lokaliseringsfrågorna.
De hör samman med bostadspolitiken,
men de har sina egna
aspekter. Vi hade för bara några veckor
sedan en mycket intressant diskussion
om lokaliseringspolitiken, där man
ifrån riksdagens sida med all rätt krävde
aktivt ingripande från regeringens,
d. v. s. i detta fall från inrikesministerns
sida, men också ett större mått av
planläggning än man har för närvarande.

Men, ärade kammarledamöter, i botten
på alla dessa frågor ligger ett inslag
av kommunal aktivitet. Det är min övertygelse
att en väsentlig del av den kommande
författningsdiskussionen kommer
att gälla ett av den svenska demokratiens
grundproblem, nämligen hur
man skall kunna bevara, aktivisera och
stimulera den kommunala självbestämmanderätt
som har betytt så fantastiskt
mycket för den svenska samhällsutvecklingen,
men samtidigt beakta de
framkommande kraven på central samordning,
planläggning och samarbete.
Det är en oerhört intressant frågeställning,
tyvärr ännu inte tillräckligt beaktad
i den författningspolitiska diskussionen,
men, som jag nyss sade, kommer
dessa frågor att tilltvinga sig ett
växande intresse.

Vi bar, under den tid jag har suttit
som statsminister, gjort två stora kommunreformer.
Båda dessa reformer syftade
till att öka möjligheterna till att
trots alla centraliseringstendenser få
fram en livaktig kommunal självstyrelse.
Den senaste reformen är visserligen
beslutad av riksdagen men den håller
först nu på att föras ut i det levande
livet. Det har visat sig att det finns ett
iinnu större intresse för att ur kommun -

blocken skapa bärkraftiga kommuner
än vad vi vågade hoppas på när kommunreformen
beslöts. Man har från inrikesdepartementets
sida upplyst mig
att inom den närmaste tiden ett hundratal
sammanslagningsärenden av betydande
räckvidd kommer att bli föremål
för Kungl. Maj:ts, regeringens och
inrikesministerns prövning.

Vi har, under det att vi tittat på detta
i regeringen, sagt oss, att hur duktig
inrikesministern än är så är detta en
orimlig arbetsuppgift. Han har visserligen
slutfört, såvitt jag vet på ett utomordentligt
förtjänstfullt sätt, frågan om
polisens förstatligande. Den frågan får
alltså mindre vikt och den kan väl
också flyttas över till ett annat departement,
men sedan, när organisationen
är genomförd, är den lättare att manövrera
än vad den varit förut. Men denna
lättnad kan ju inte på något sätt kompensera
det växande tryck som bostadspolitiken,
som arbetsmarknadspolitiken
och som lokaliseringspolitiken
ställer på honom. Vi har sagt oss att det
är rimligt att dessa viktiga frågor som
hör samman med kommunernas ställning
får en egen föredragande, som tar
över en del av inrikesministerns nuvarande
arbetsbörda, men självfallet tror
vi att det är rimligt att detta sker i nära
samarbete med de nuvarande organisationsformerna.

Jag vill dock inte dölja att det är
mycket möjligt att det kommer att gå
så, att vi får ett speciellt kommundepartement.
Det är möjligt att det kommer
att gå precis som det gick när vi
år 1944 gjorde den första provisoriska
försöksuppspaltningen av socialdepartementet,
som ett år senare ledde till
skapandet av inrikesdepartementet. I
frågan, om det kommer att gå likadant
nu, vågar jag i dag inte ha någon mening.

Men det är ändå rimligt att regeringen
får en möjlighet att utöva denna försöksverksamhet.
Jag tror att det verk -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Uppskov med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

antalet statsdepartement och statsråd utan departement

ligen skulle vara en björntjänst åt landets
kommuner och landets kommunalmän,
om kammaren skulle komma
på den idén att här följa utskottets förslag.
Vi är för vår del övertygade om
att vår motivering är så stark, att vi
i dag inte skulle behövt ha någon debatt,
om bara konstitutionsutskottet
hade gått in för en sakprövning. Vi hade
då enhälligt kunnat ansluta oss till
tanken på en försöksverksamhet av
denna typ.

Nu säger utskottets ärade talesman,
herr Hamrin i Jönköping, att det är just
det vi begär. Vi begär ett uppskov till
hösten, så att vi får pröva frågan.

Detta kan i första ögonblicket låta
bestickande, men då vill jag fästa uppmärksamheten
på att reservanternas talesman,
herr Adamsson, och konstitutionsutskottets
ordförande upplyst om
att det inte förelåg några arbetstekniska
hinder för utskottet att företa en prövning.
Det är det skälet som skulle motivera
ett beslut om uppskov till höstriksdagen.
Utskottsmajoritetens motivering
har alltså slagits sönder av konstitutionsutskottets
ordförande och konstitutionsutskottets
talesman. Det finns
inga sådana hinder att nu ta upp saken
till prövning.

Finns det då några olägenheter att
skjuta på ärendet? Ja, det har den olägenheten
att vi då får ett beslut först
i november. Jag är övertygad om att det
blir praktiskt taget ett enhälligt beslut,
ty det kan, såvitt jag förstår, inte finnas
något skäl att beröva regeringen denna
möjlighet. I händelse av ett uppskov
kommer det nya statsrådet att träda i
verksamhet praktiskt taget sedan hela
budgetberedningen är avslutad. Han
tillträder vid en tidpunkt då det är
utomordentligt pressande för regeringen
att förbereda de propositioner, vilka
inte kommer med i statsverkspropositionen.
Han kommer — det kan jag försäkra
— icke att få den arbetsro som
erfordras för en person att tränga in i

ärendena och göra verklig nytta. Uppskovet
betyder i själva verket inte sex
å sju månader, vilket är illa nog när
det gäller en sådan verksamhet, utan det
betyder i realiteten ett mycket längre
reellt uppskov. Det betyder en försening,
som inträffar precis då inrikesdepartementet
skall pröva det hundratal
ärenden för kommunsammanslagning
som nu aktualiserats. Kan det vara
riktigt att handla på det sättet när det
inte, såvitt vi kan upptäcka, finns några
som helst bärande skäl för den
ståndpunkt som utskottets talesman här
har pläderat för.

Jag vågar därför, herr talman, hemställa
om bifall till reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Efter statsministerns
anförande ber jag endast att få erinra
herr Hamrin i Jönköping och kammaren
om att vi inom konstitutionsutskottet
inte haft någon debatt i sakfrågan.
Vi har endast tagit ställning till motionsyrkandet
om uppskov till höstriksdagen.
Detta vill jag särskilt understryka
innan kammaren om någon stund
har att avgöra frågan.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det finns för mig självfallet
ingen anledning att fördjupa motsättningarna
i denna fråga, liksom det
heller inte finns någon anledning att
förringa dem. Jag vill understryka att
här tydligen föreligger delade meningar,
dock inte i själva sakfrågan, eftersom
denna rimligtvis varken kan eller
bör diskuteras här i dag. Utskottets utlåtande
utgör knappast någon riktig
grund för en sådan debatt och en sådan
bedömning.

Vad det här gäller, är helt enkelt att
ta ställning till procedurfrågan. I det
fallet måste man alltjämt vidhålla den
uppfattningen, att detta ärende icke har
handlagts på bästa sätt. Uppenbarligen
tycks också herr statsministern i någon

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Uppskov med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

antalet statsdepartement och statsråd utan departement

män gravitera åt denna uppfattning, eftersom
det ändå i proposition nr 85
sägs något litet om bakgrunden. Där
talas om att det är fråga om samordningsuppgifter
och om en avlastning
för en departementschef. Detta innebär
ändå, att propositionens författare haft
en känsla av att något ändå måste sägas
som bakgrund till denna framställning.
Därför menar jag att det material som
vi fått som grundval för vår bedömning
icke är tillräckligt; det är icke på
något sätt belysande och uttömmande.

Jag vill hänvisa till det utlåtande nr
7, som konstitutionsutskottet så sent
som förra året lade på riksdagens bord,
vari utskottet — i full enighet — säger,
att ärendesfördelningen mellan departementen
är av största betydelse för
den centrala statsförvaltningens effektiva
bedrivande. Den kräver därför
ständig uppmärksamhet; frågan måste
upptas i samband med departementens
interna organisation och arbetsformer.

Här ger utskottet ändå uttryck för
den meningen, att även frågor av detta
slag intresserar och måste intressera
också riksdagen.

Jag hade i viss mån en teori om att
det i det nu förevarande ärendet möjligen
skulle kunna röra sig om ett s. k.
olycksfall i arbete, men efter statsministerns
framställning här förstår jag, att
en sådan tolkning inte är riktig.

Statsministern undrade, om det från
utskottsmajoritetens sida möjligen var
fråga om att driva en ny linje, nämligen
den att riksdagen mera ingående skulle
följa också frågor av detta slag. Jag å
min sida skulle då till statsministern
vilja rikta en fråga, om det från regeringens
sida rör sig om en ny giv, där
man ämnar ransonera informationerna
till riksdagen, när det gäller förslag som
man menar berör regeringens interna
arbetsförhållanden. Jag tror definitivt
inte, att en sådan ordning skulle vara
lycklig, och jag tror alt den, om den
inaugurerades för framtiden, skulle

skapa många anledningar till missförstånd
och kanske även motsättningar.

Jag vill emellertid sluta mitt inlägg
med att säga, att det i sakfrågan inte
finns anledning för oss i utskottet att
här ta upp en debatt. Jag är helt övertygad
om att det finns många starka
skäl för de reformtankar och reformförslag
som regeringen uppenbarligen
umgås med. Men detta är — jag vill
understryka det än en gång — en annan
fråga än den som vi i dag skulle diskutera.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det kan väl ofta vara så,
herr talman, att sakfrågor och procedurfrågor
kan skiljas åt. Men nu har vi
ett ärende då det inte går att göra det.

Vi har en rad brådskande arbetsuppgifter
inom inrikesdepartementet, framför
allt sådana uppgifter som rör kommunindelningen.
Att då skjuta upp tillsättandet
av ett nytt statsråd — ja, inte
ens diskutera sakfrågan — tycker jag
är ganska häpnadsväckande. Man låter
ett år gå — så lång tid blir det i verkligheten
med ett uppskov.

Jag tror att konstitutionsutskottet, om
man nu hade den uppfattningen att informationerna
inte var tillräckliga,
hade haft lätt att få ytterligare informationer
från kanslihuset, exempelvis
en promemoria av den innebörd som
jag här redovisat för kammaren. Det
finns inget önskemål på regeringssidan
att inte öppet med riksdagen diskutera
hur man på lämpligaste sätt skall ordna
både riksdagens och regeringens arbete.
Men jag ber ändå, herr talman,
att få göra en liten reservation mot en
av de formuleringar som herr Hamrin
i Jönköping använde. Regeringen måste
ha betydande flexibilitet och betydande
rörelsefrihet i fråga om fördelningen av
arbetsuppgifterna. Vi kan inte, i varje
fall inte utan protester, gå med på att en
ny praxis införes, där regeringen skulle

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Uppskov med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

antalet statsdepartement och statsråd utan departement

vara förhindrad att vidta rationalitetsoch
effektivitetsåtgärder inom de ramar
som av riksdagen uppdrages.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Statsministern berörde
i sitt första inlägg frågan om regeringens
rätt att tillsätta statsråd utan hörande
av riksdagen och hänvisade till
vad författningsutredningen hade för
uppfattning. Om jag förstod statsministern
rätt, menade han att konstitutionsutskottet
skulle ta hänsyn till den inställning
som kommer till synes i författningsutredningen.
Men riksdagen
har ju inte haft någon anledning eller
ens möjlighet att ta ställning till den
utredningen. Det är väl ändå regeringen
som skall lägga fram förslag till riksdagen
på grundval av utredningen, såsom
sker när andra utredningar blir
färdiga. Dessförinnan har varken riksdagen
eller konstitutionsutskottet någon
anledning eller möjlighet att ta
ställning i sakfrågan. Det som vi haft
möjlighet att diskutera i konstitutionsutskottet
är den föreliggande propositionen,
och nog är det egendomligt att
den innehåller en så utomordentligt
knapphändig motivering. Visserligen är
det mycket bra att vi nu har fått en
motivering av statsministern — och i
någon mån av tidningspressen i går —
men den motiveringen borde väl ha
funnits tillgänglig i konstitutionsutskottet
för sakdiskussion där.

Herr Adamsson sade i sitt inlägg, att
han ansåg att vi i dag hade förutsättningar
att sakdiskutera frågan. Ja, man
kanske kan säga att vi har det i dag —
efter vad vi fått höra nu — men den
möjligheten fanns inte när man hade
att ta ställning i utskottet. Därför tycker
jag att det finns all anledning att
följa utskottets förslag att uppskjuta
frågans avgörande till hösten.

Jag ber att få yrka bifall till det förslaget,
i synnerhet som talmanskonfe -

rensen har sagt att den för sin del inte
har något att erinra mot förslaget.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Först vill jag till herr
Hedin säga att jag i mitt tidigare anförande
menade att vi kunde ha haft
möjlighet att i dag sakbehandla detta
ärende.

Jag begärde emellertid ordet för att
på en punkt instämma i herr Hamrins
i Jönköping uttalande, att detta ärende
inte har handlagts på bästa sätt. Min
anmärkning riktar sig emellertid inte
mot regeringen utan mot en rad av utskottets
ärade ledamöter. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att föreliggande
motion 1:688 har undertecknats av
herrar Torsten Andersson och Dahlén,
som båda tillhör konstitutionsutskottet
och som givetvis också hade haft möjligheter
att där utan någon föreliggande
motion ta upp frågan, huruvida detta
ärende skulle uppskjutas till höstriksdagen
eller inte. Man har uppenbarligen
haft andra avsikter än att diskutera
detta, avsikter som man emellertid inte
velat redovisa.

Jag vill som sagt fästa kammarens
uppmärksamhet på att det hade varit
möjligt att på annat sätt handlägga
ärendet i utskottet och att vi i så fall
troligen hade haft möjlighet att i dag
sakbehandla propositionen.

Hans excellens herr .statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva återkomma, men det var en sak
i herr Hedins yttrande som jag inte gärna
vill låta stå oemotsagd i kammarens
protokoll. Han säger, att så länge riksdagen
inte har ändrat reglerna för behandlingen
av sådana ärenden, så länge
skall dessa regler följas. Detta är alldeles
riktigt. Därför har vi också för
behandling av riksdagen lagt fram frågan
om utökning av antalet statsråd.
Men vad jag menade var att författ -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Uppskov med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

antalet statsdepartement och statsråd utan departement

ningsutredningen tydligen var alldeles
övertygad om lämpligheten av en betydande
rörelsefrihet för regeringen när
det gäller att fastställa antalet regeringsledamöter,
och jag trodde att samma
uppfattning fanns hos konstitutionsutskottet
detta år liksom tidigare.

Under sådana förhållanden menade
vi att det rimliga vore att behandla
frågan i enlighet med vad jag trodde
var den normala uppfattningen hos alla
riksdagsmännen, nämligen att regeringen
måste ha en betydande rörelsefrihet,
såsom den hade exempelvis 1944, men
att man måste beakta att formerna för
beslut därvidlag ännu inte ändrats. Vi
har därför lagt fram vårt förslag om
utökning av statsrådens antal i enlighet
med gällande bestämmelser.

Att vår motivering var så knapphändig
berodde på att jag trodde att vi
var helt överens om att dessa frågor
i ett parlamentariskt styrt land tillhör
sådana ting där regeringen måste ha en
betydande handlingsfrihet. Jag är mycket
ledsen om konstitutionsutskottets
ställningstagande betyder att utskottet
definitivt avlägsnar sig från författningsutredningens
betänkande på denna
punkt — på andra punkter är jag
inte lika entusiastisk för författningsutredningen.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Ilerr talman! Jag har uppkallats till
att säga ytterligare några få ord.

Herr statsministern liksom förebrår
utskottet för att utskottet inte i detta
ärende tagit ett initiativ ocli skaffat sig
de informationer som skulle behövas
för en bedömning och ett ställningstagande.

Jag skall be att få hänvisa till vad
utskottets socialdemokratiska reservanter
har att säga i det sammanhanget. I
reservationen utsäges klart att »anledning
saknas till antagande, att förutsättningarna
för en bedömning skulle
vara bättre vid höstsessionen». Man

måste då fråga sig, vad herrarna egentligen
menar och vad som är den riktiga
tolkningen. Antingen menas att det redan
nu skall finnas material, tillräckligt
för en bedömning, eller också menas
att det inte ens vid höstriksdagen
kommer att finnas något ytterligare
material att lägga till grund för ett ställningstagande.
Om detta bör uppfattas
såsom en reprimand från statsministern
till hans partivänner i utskottet, så har
jag ingen anledning att blanda mig i det,
men nog förefaller det hela ganska underligt.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern tyckte att
det vore tråkigt, om man i konstitutionsutskottet
tog avstånd från de tankegångar
som har förekommit i författningsutredningen.
Jag tror inte det finns anledning
att dra några sådana slutsatser
av den behandling som har förekommit
i konstitutionsutskottet. Frågan måste
väl ändå sakbehandlas i utskottet efter
det att den kommit fram som ett förslag
från regeringens sida — och därefter i
riksdagsdebatten.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag blev utomordentligt
överraskad redan när jag läste den motion
som herrar Dahlén och Torsten
Andersson i Brämhult har väckt, och
min överraskning ökade ytterligare när
jag upptäckte att samtliga borgerliga
ledamöter i konstitutionsutskottet anslöt
sig till den.

.lag har uppfattat den svenska parlamentarismens
funktionssätt så, att det
förvisso är oppositionens uppgift att
nagelfara och kritisera regeringsförslagen,
men det bör dock reellt sett tillkomma
regeringen att bestämma, inom
gällande grundlag, utformningen av departementsorganisationen
liksom antalet
statsråd. Skulle man gå till några
av de större stater som tillämpar ett
parlamentariskt styrelsesätt, skulle man

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Uppskov med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

antalet statsdepartement och statsråd utan departement

säkert finna att förvåningen där skulle
bli utomordentligt stor, om det från
oppositionspartiernas sida yrkades, att
ett förslag från regeringens sida om
antalet statsråd skulle skjutas på framtiden.
Där betraktas det, såvitt jag kan
förstå, som en angelägenhet enbart för
regeringen att bestämma antalet regeringsledamöter
och departementsorganisationen.

Nu är vi inte i den situationen i vårt
land, men det finns ju inom ramen för
gällande grundlag möjligheter att praktisera
något av detta som jag betraktar
som en god parlamentarisk ordning.
Från den utgångspunkten tyckte jag det
var naturligt att man i vår skulle bifalla
regeringens förslag på denna punkt.

Jag vill gärna tillfoga, herr talman,
att om det skulle ha suttit en regering
med annan partipolitisk färg och jag
befunnit mig i opposition och denna
regering hade föreslagit en utökning av
antalet statsråd, så skulle det aldrig ha
fallit mig in att yrka avslag på förslaget
eller begära uppskov; jag hade även då
betraktat det som en naturlig angelägenhet
för regeringen.

Nu ville herr Hamrin i Jönköping i
sitt senaste inlägg läsa in något underligt
i vad konstitutionsutskottets lottminoritet
har anfört. När den förklarat
att det inte torde framkomma någonting
mera i ärendet till höstriksdagen,
så berodde det helt enkelt på att vi ansåg
det tillräckligt med den motivering
som redan givits. Någonting mer skall
man inte läsa in i detta.

Jag skall inte förlänga denna debatt,
men jag har gärna velat avge denna
principiella deklaration i frågan. Jag
betraktar det som mycket egendomligt
att man på denna punkt har begärt ett
uppskov. De praktiska olägenheterna
därav har redan belysts, men jag tror
att det även ur principiell synpunkt
skulle vara mycket olyckligt, om riksdagen
genom att bifalla avslagsyrkandet
skulle slå in på en ny praxis, näm -

ligen att man skulle från oppositionens
sida försöka att förhala en förändring
inom regeringen som regeringen anser
vara önskvärd med hänsyn till sina arbetsvillkor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
förklarade att han var till freds
med informationen i utskottet. På denna
förklaring kan min replik inte bli
någon annan än att herr Johansson uppenbarligen
är mycket blygsam i sina
anspråk.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Endast en fråga med
anledning av herr Hamrins i Jönköping
senaste yttrande: Begärde utskottsmajoriteten
någon form av information innan
den tog ställning till frågan?

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Har man den principiella
syn på parlamentarismens funktionssätt
som jag har, herr Hamrin i
Jönköping, är det naturligt att nöja sig
med den information som här gavs.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det finns anledning att
någon utanför konstitutionsutskottet
och regeringen gör ett inlägg i denna
debatt.

Det är mycket märkligt att konstitutionsutskottet
inte förstår att både riksdagen
och allmänheten har all anledning
att kräva snabbare behandling av
frågorna. Propositioner bör kunna föreläggas
riksdagen i sådan tid att arbetsförhållandena
blir drägliga. Jag har
utgått från att bifall till denna proposition
skall skapa möjligheter för riksdagen
att få ärendena snabbare och
bättre behandlade. Om de borgerliga i

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Uppskov med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

antalet statsdepartement och statsråd utan departement

konstitutionsutskottet saboterar detta
reformarbete genom att vidta åtgärder
som inskränker riksdagens och regeringens
arbetsmöjligheter, tycker jag
verkligen att konstitutionsutskottet har
missuppfattat sin uppgift. Då har de
som är ansvariga för fördröjningen slagit
in på fel väg, och det är en mycket
allvarlig sak.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Till herr Lundbergs inlägg
skall jag inte göra någon kommentar,
men statsministern ställde till mig
en direkt fråga och den bör väl rimligtvis
besvaras.

Statsministern undrade, om utskottet
hade tagit något initiativ för att informera
sig. Jag vill svara, att den information
det här är fråga om borde ha
givits i propositionen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är verkligen ledsen
att behöva komma tillbaka, men det
är inte mycket att göra åt det när herr
Hamrin envisas med att framställa saken
på ett högst kuriöst sätt.

Vi har ansett att riksdagsmajoriteten,
följande författningsutredningens principiella
linjer, skulle betrakta det som
en naturlig sak att låta departementens
arbetsformer prövas på samma sätt som
många gånger tidigare. Vi anade uppriktigt
sagt inte att någon skulle komma
på den tanken att göra ett avsteg från
de principerna. Hade vi anat det är det
självklart att vi skulle ha presterat en
utredning.

Jag har försökt visa att uppskovet
är besvärande ur arbetssynpunkt, framför
allt för de hundratals eller kanske
tusentals kommunalmän som får vänta
på beslut. Vi har handlat i den tron att
vi var överens om de allmänna principerna
för flexibiliteten i departcments -

arbetet. Om konstitutionsutskottet har
ändrat sin mening på denna punkt, vad
hade då varit naturligare än att man
sagt: Vi vill ha mera upplysningar. Nu
säger man att i dag har man fått de
upplysningarna. Är det då inte rimligt
att bifalla reservationen och låta konstitutionsutskottet
på grundval av de i
dag lämnade upplysningarna pröva frågan?
Det är ingenting annat vi begär.
Jag är övertygad om att en sakprövning
av frågan, vare sig den göres på
våren eller hösten, kommer att leda till
—■ om sakskälen får dominera — tämligen
stor enighet.

Om det nu är så, att ni först i dag fått
informationerna, pröva dem då i konstitutionsutskottet
genom att bifalla reservationen! Härmed

var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtsson i Varberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Georg Pettersson
m. fl.

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning

Herr Hamrin i Jönköping begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 96 ja och 113 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Georg Pettersson in. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel. Jag ämnade rösta
med utskottets hemställan.

§ 9

Förlustutjämning, progressionsutjämning

och allmän öppen resultatutjämning

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 25, i anledning av väckta
motioner angående förlustutjämning,
progressionsutjämning och allmän öppen
resultatutjämning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna, I: 92 av herr Mattsson
m. fl. och II: 121 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl., hade hemställts att riksdagen
måtte

1) antaga av motionärerna framlagt
förslag till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 §§ förordningen den
8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

2) antaga vid motionerna fogat förslag
till förordning om rätt till utjämning i
vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning; 3)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att skyndsam utredning måtte företagas
om möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första
hand prövades frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast
måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:92 av herr Mattsson
in. fl. och II: 121 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl. angående resultatutjämning
vid beskattningen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Elof sson, Billman, Enarsson,
Skärman och Magnusson i Borås,
fru Nettelbrandt samt herrar Eriksson i
Bäckmora, Boo och Sterne, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 92 av herr Mattsson
m. fl. och II: 121 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl. — ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

1) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 §§ förordningen den
8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

2) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om rätt till
utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring
eller inkomstminskning; samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att skyndsam utredning måtte företagas
rörande möjligheterna till en
fullständig resultatutjämning, varvid i
första hand borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
och att förslag i detta syfte
snarast förelädes riksdagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STERNE (fp):

Herr talman! Motionen nr 121 är intressant
ur flera synpunkter, men framför
allt därför att i den upptas den inverkan
inkomståret har på frågan om
rättvisa vid beskattningen. Det är alltså
fråga om huruvida inkomståret, vare
sig detta är ett kalenderår eller ett år
mellan två andra tidpunkter än nyår,
obönhörligen skall vara den slutliga
tidsrymden för uttag av skatten. Motio -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning

närerna vill avskaffa den obestridliga
orättvisa vid beskattningen som uppstår
därigenom, att en inkomsttagare som
det ena året har en bra inkomst, och
med den progressivitet vi har i skatteskalorna
då får betala hög skatt, och
som följande år har en mindre inkomst,
och då visserligen får betala däremot
svarande lägre skatt, ändå inte får en utjämning
av skatten, så att den motsvarar
medelinkomsten under de båda åren.
Man har väl också tidigare sett motioner
av liknande slag, vari yrkats åtgärder
för att förhindra sådana orättvisor,
men det förefaller mig som om
man tidigare endast försökt klara ut
vad jag skulle vilja beteckna som punkthistorier.
I denna motion däremot inringar
man själva frågekomplexet på
ett sätt som kan betraktas som mer eller
mindre slutgiltigt.

Jag skall inte gå in på några detaljer
i motionen; det finns ju som vanligt att
läsa allt om den saken i handlingarna
här. Låt mig bara säga, att det förefaller
mig som om konsekvensen av 1960
års riksdags beslut att anta lagen om
rätt till förlustutjämning borde vara, att
riksdagen också ställer sig positiv till
frågan om utjämning av skatten vid fallande
inkomst år efter år. Det är inte
minst av betydelse för ungdomar, som
sätter bo och då har högre utgifter och
därför måste skaffa sig större inkomster,
att detta spörsmål verkligen blir
behandlat på ett radikalt sätt av riksdagen.

Slutligen säger man i motionen att
hela ifrågavarande frågekomplex inte
omedelbart kan bli föremål för en fullständig
och slutgiltig behandling, och
man vill därför ha till stånd en skyndsam
utredning om en allmän öppen
resultatutjämning, varvid i första hand
bör prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden.
Enligt min mening är denna begäran
fullkomligt riktig.

Mitt namn återfinns under reservationen
i denna fråga, och jag rekom -

menderar kammaren att bifalla reservationen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
den föregående talaren har sagt här.
I denna motion åsyftar man att få till
stånd en minskning av progressiviteten
vid en ojämn inkomstfördelning mellan
olika inkomstår. Den omständigheten
att vid den statliga inkomstbeskattningen
en inkomst på 10 000 kronor
beskattas med 10 procent, en inkomst
på 20 000 kronor med cirka 20 procent
och en inkomst på 30 000 kronor med
cirka 38 procent medför ju, att en person
som ena året har en inkomst på
10 000 kronor och året därpå en inkomst
på 20 000 kronor blir hårdare
beskattad än om inkomsten varit jämnare
fördelad, t. ex. varit 15 000 kronor
vartdera året. Det är detta som vi
vill få rättat.

Vi har ett flertal gånger tidigare här
i kammaren debatterat de detaljer som
upptas i motionen, och jag skall, herr
talman, inte uppta kammarens tid med
att upprepa dem här utan ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I detta ärende har ett
par talare redan motiverat den reservation
som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 25, och jag kan därför,
herr talman, nöja mig med att instämma
i vad de har anfört i frågan.

Det är emellertid en punkt i utskottets
skrivning som förvånar mig något.
Utskottet säger att progressionsutjämning
vid beskattningen bör betraktas
som eu fråga på längre sikt. Om utskottet
verkligen menar detta, borde väl
tidpunkten vara kommen för att vidta
åtgärder av detta slag. Förslaget därom
grundar sig på 1957 års skatteutredning,
och motioner i frågan har förekommit
här i riksdagen sedan år 1960.
Detta kan väl vara tillräckligt lång sikt
för att nu biträda förslaget.

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
betänkande, eftersom de frågor
som där behandlas har diskuterats i
riksdagen varje år sedan bestämmelserna
infördes 1960. Jag vill emellertid
beträffande deklarationsskyldigheten
erinra om att detta krav har införts i
lagstiftningen därför att endast de som
bedriver verklig förvärvsverksamhet
eller har mer bestående inkomster av
större omfattning bör ha rätt till forlustutjämning.
På grund av denna självklara
och rimliga princip har avdragsrätten
anknutits till deklarationsskyldigheten.

Vad progressionsutjämningen beträffar
vill jag framhålla att anledningen
till utskottets uttalande om att denna
fråga bör ses på längre sikt är den, att
det redan i viss utsträckning finns en
progressionsutjämning, nämligen genom
lagstiftningen om ackumulerad inkomst,
om taxering av medel insatta på
skogskonto och om förlustutjämmng.
Enligt utskottsmajoritetens mening undanröjes
därigenom de värsta svårigheterna
då det gäller progressionsutjämningen.
Om man vill på annat sätt
genomföra en progressionsutjämning,
måste det ske under hänsynstagande till
dessa omständigheter.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Yngve Nilsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 96 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till avsättning till
investeringsfonder för konjunkturutjämning,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:206
av herr Mattsson m.fl. och 11:265 av
herr Nitsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning
och förslag till riksdagen om sådana
ändringar i förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning
att rätten till avsättning till sådana fonder
utsträcktes även till andra företagsformer
än aktiebolag och ekonomiska
föreningar;

Fredagen den 7 maj 1965 Nr 22

investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

Vidgad rätt till avsättning till

2) de likalydande motionerna I: 310
av herr Virgin in. fl. ocli II: 368 av herr
Heckscher m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag senast till
1966 års riksdag angående rätt för rörelseidkare
och jordbrukare att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för avsättning
till självfinansieringsfond i huvudsaklig
överensstämmelse med av motionärerna
uppdragna riktlinjer; samt

3) de likalydande motionerna 1:480
av herr Stefanson m.fl. och 11:579 av
herr Nordgren m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om utredning angående
möjligheterna att medge rörelseidkare
rätt till skattefria avsättningar till särskilt
riskkonto i enlighet med de allmänna
riktlinjer som motionärerna angivit.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
I: 206 av herr Mattsson m. fl. och II: 265
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., de likalydande
motionerna I: 310 av herr Virgin
in. fl. och II: 368 av herr Heckscher
m. fl. samt de likalydande motionerna
1:480 av herr Stefanson m.fl. och
II: 579 av herr Nordgren m. fl. måtte i
.skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning och förslag angående rätt för
näringsidkare till skattefria avsättningar
till investeringsfonder för konjunkturutjämning
samt till andra självfinansieringsfonder
och riskkonton.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson och Einar Eriksson, fröken
Eanmark samt herrar Wärnberg,
Tage Johansson, Brandt. Allard, Kcirrlander,
Engkvist och Asp, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:206
av herr Mattsson m.fl. och 11:265 av
herr Nilsson i Svalöv in. fl. om vidgad
rätt till avsättning till investeringsfond
för konjunkturutjämning,

av herr Virgin in. fl. och II: 368 av herr
Heckscher m. fl. om rätt till avdrag vid
beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond,
samt

3) de likalydande motionerna 1:480
av herr Stefanson m.fl. och 11:579 av
herr Nordgren in. fl. om rätt för rörelseidkare
till skattefri avsättning till riskkonto,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Även under denna
punkt behandlas en gammal fråga som
har diskuterats varje år under den senaste
tiden, och det är därför svårt att
få fram några nya synpunkter på saken.
Denna gång har emellertid lotten
gjort utskottsinajoriteten till reservanter,
och jag skall nu be att helt kort få
säga några ord om reservationen.

Investeringsfonderna är ju avsedda
att användas i konjunktur- och arbetsmarknadspolitisk!
syfte för att åstadkomma
större stabilitet i samhällsekonomien.
Reservanterna menar att man
ur konjunkturpolitisk synpunkt knappast
vinner någonting på att låta avdragsrätten
i fråga om sådana fonder
gälla även för enskilda rörelseidkare
samt handels- och kommanditbolag, såsom
påyrkas av motionärerna. Skulle
lagstiftningen därtill omfatta även progressivt
beskattade näringsidkare, blir
den sannerligen inte enkel att praktiskt
tillämpa. Om inte den nuvarande
företags- och jordbruksbeskattningen
fullständigt omarbetas, måste enligt vår
uppfattning den nuvarande investeringsfondslagstiftningen
göras mer restriktiv
iin nu, och det kan ifrågasättas
om fördelarna för de skattskyldiga då
blir av väntat värde. Det skulle uppkomma
administrativa svårigheter av
sådan omfattning att en lagstiftning inom
ramen för gällande progressiva
skattesystem inte skulle stå i rimlig

2) de likalydande motionerna 1:310
2 — Andra kammarens protokoll 1905. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

proportion till värdet från det allmännas
synpunkt av dylika fondavsättningar.
Vi reservanter anser därför att det
är bättre med generella avskrivningsoch
avdragsregler utan någon anknytning
till fondavsättningar.

Särskilda riskkonton för förlustöverföring
bakåt i tiden vill också motionärerna
få till stånd. Enligt reservanternas
mening kan metoden med kontoinsättningar
och kontouttag endast vara
av värde för den som från början har
tillräckligt stora vinster för att kunna
göra erforderliga avsättningar. Inom
nystartade företag är vinsterna vanligen
rätt obetydliga, och därför har också
dessa företag föga glädje av en sådan
anordning. Inte heller torde det
vara möjligt att begränsa fondavsättningarna
till att avse förlustutjämning,
utan fonderna skulle snarare komma
att utnyttjas för en resultatutjämning
i mer vidsträckt bemärkelse, och den
frågan har behandlats i det föregående
utskottsbetiinkandet.

Nu skall ju företagsskatteutredningen
ta ställning till de spörsmål det här
gäller, och vi reservanter tycker att
man då bör avvakta resultatet av denna
utrednings arbete.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
av herr John Ericsson m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 27 behandlar tre olika
motionspar. Dessa motionspar har det
gemensamt att de syftar till att åstadkomma
en bättre konsolidering för de
mindre företagen.

Det första motionsparet går ut på att
investeringsfonderna skall få utnyttjas
även av fysiska personer samt handelsoch
kommanditbolag. Det andra motionsparet
syftar till att företag skulle
få göra skattefria avsättningar upp till
5 000 kronor till en självfinansieringsfond.

Det tredje motionsparet föreslår att

dessa småföretag skall få lägga upp
riskkonton.

På grund av en allt hårdare konkurrens
inom näringslivet är det av synnerligen
stort värde att dessa småföretag,
som spelar en så utomordentligt
stor roll i vårt land, också får de ifrågavarande
möjligheterna. Det är därför
som vi mycket envist återkommit med
motioner liknande dem som vi i dag
har att behandla.

Bevillningsutskottets majoritet har
också i år funnit anledning att yrka
bifall till dessa motioner. Bevillningsutskottet
föreslår att det tillsätts en utredning
som skall försöka att åstadkomma
ett förslag som skulle kunna
tillgodose de önskningar som här har
framförts.

Nu säger herr Brandt att man inte
skulle vinna någonting på att låta dessa
företag göra avsättningar till investeringsfonder.
Herr Brandt, varför skulle
man inte vinna någonting? Det kan väl
inte vara så att företagsformen som sådan
skulle lägga något hinder i vägen
för att nå från konjunkturpolitisk synpunkt
exakt samma resultat. Det är
samma sak, om det är ett kommanditbolag,
ett handelsbolag eller en enskild
firma som gör dessa avsättningar till
investeringsfonder, som om det skulle
vara ett aktiebolag. Naturligtvis kan
inte själva företagsformen i detta fall
spela någon som helst roll.

Det andra avslagsmotivet är att det
skulle föreligga administrativa svårigheter
att genomföra ett sådant förslag.
Men det är ju vanligt att det, när det
är fråga om någon form av fördelar för
skattebetalarna, åberopas administrativa
svårigheter för genomförandet, medan
det däremot, då det gäller införandet
av en skatteskärpning i detta land,
aldrig finns några administrativa svårigheter.
Så det var i och för sig inte
någon ny synpunkt som vi fick höra,
utan det var gamla argument.

Jag tror inte att det finns några administrativa
svårigheter i detta fall.

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

Även utskottet säger att man inte heller
bör överdriva härvidlag, ty det finns
inte sådana svårigheter. Man har kunnat
lösa detta problem i våra grannländer,
men det tycks inte kunna gå i
Sverige.

Herr talman! Jag tror att det för dessa
småföretag är av mycket stor vikt
att få dessa konsolideringsmöjligheter.
Det finns många serviceföretag, som
inte kan göra några avskrivningar på
varulager, därför att de inte har dessa
möjligheter. För dem har rätten att
kunna göra fondavsättningar en icke
ringa betydelse.

Jag ber därför att få yrka bifall till
bevillningsutskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Nordgren (h).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Får jag understryka
vad jag började med, nämligen att avsättning
till investeringsfonder är till
för att skapa ökade sysselsättningsmöjligheter
i konjunkturnedgångar — om
jag så får uttrycka mig. Det har föga
värde för de mindre företagen — det
är väl odiskutabelt — medan de större
företagen kan hålla sig med investeringsplaner
av en verklig betydelse ur
sysselsättningssynpunkt. Jag tycker det
borde vara ganska uppenbart att det är
detta som varit avgörande i den delen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag blev inte övertygad
genom herr Brandts senaste inlägg om
att det inte skulle vara av betydelse för
de mindre företagen. Naturligtvis kan
de mycket stora företagen lägga upp
flerårsplaner för sina investeringar.
Men inte tror jag för min del att den
mindre företagsamheten i detta land
arbetar planlöst, utan den har också
möjligheter att planera för framtiden.

Dessutom är det ingenting som säger
att det nödvändigtvis måste vara ett

litet företag bara för att det har en
annan företagsform. Reservanterna utgår
från att det är bara en företagsform
— alltså aktiebolaget — som skulle ha
fördel ur konjunkturpolitisk synpunkt
när det gäller denna avsättning. Vi som
företräder utskottsmajoriteten denna
gång menar att så inte är förhållandet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Brandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 27, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 111 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag råkade rösta fel.

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

§ 11

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 3 § barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97), dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 februari 1965 dagtecknad
proposition, nr 69, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § barnavårdslagen den
29 april 1960 (nr 97).

Beträffande propositionens innehåll
anfördes följande.

I propositionen föreslås sådan ändring
i barnavårdslagen att barnavårdsnämnd
uttryckligen blir ålagd att stödja
ungdomens föreningsliv. Av lagändringen
följer att kommunalt stöd i fortsättningen
kan lämnas också till de politiska
ungdomsorganisationerna.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 667
i första kammaren av herrar Sveningsson
och Ebbe Ohlsson samt nr 787 i andra
kammaren av fröken Ljungberg
m. fl.;

2) motionen nr 788 i andra kammaren
av herr Wedén.

I dessa motioner hade yrkats att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition.

Utskottet hemställde,

att riksdagen med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 667 och II: 787 samt

2) motionen II: 788,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 69.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Hamrin-Thorell, herr Iliibi -

nette och fröken Wetterström, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 667 och II: 787 samt

2) motionen II: 788,

måtte avslå förevarande proposition,
nr 69;

II. av herr Anderson i Sundsvall, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Den fråga som vi här
har att behandla är av principiell natur.
Vi har olika uppfattningar, som
klart dokumenterats under en följd av
år, senast i förra veckan då vi behandlade
frågan om anslag till bl. a. de politiska
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet. Åsikt kommer att stå
emot åsikt, och man kan väl utgå från
att om än aldrig så sakligt motiverade
skäl framförs för avslag på propositionen,
kommer den ändå att bifallas av
riksdagen. Det hindrar givetvis inte,
herr talman, att vi reservanter och motionärer,
som tar klart avstånd från regeringsförslaget,
finner det angeläget
att här framföra våra synpunkter.

Statsrådet Lindström föreslår här en
ändring i barnavårdslagen, som innebär
att barnavårdsnämnd uttryckligen
blir ålagd att stödja ungdomens föreningsliv.
Av den lagändringen följer
— och det är det allvarliga — att kommunalt
stöd i fortsättningen kan, för
att inte säga skall, lämnas också till de
politiska ungdomsorganisationerna.
Förslaget innebär, som motionärer och
reservanter ser det, ett statligt påbud
och dirigerande som medför en begränsning
i den kommunala självbestämmanderätten
och som inger oss allvarliga
betänkligheter.

Inte nog med att regering och riksdag
1957 fann det angeläget att inkludera
de politiska ungdomsorganisationerna
bland de organisationer som
tidigare erhöll statsbidrag för det ung -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till

domsfrämjande arbetet. Förra året tog
man också bort bestämmelsen att stödet
skulle förmedlas av erkända studieförbund
— vilket tidigare har inneburit
en garanti. Därmed vidgades bidragen
till att omfatla hela de politiska
ungdomsorganisationernas verksamhet.

Nu skall man också ålägga kommunerna
att stödja dessa. Det är någonting
som vi anser inte kan ligga inom den
kommunala kompetensen.

I tre utslag förra året har regeringsrätten
också förklarat att kommun inte
lagligen kan lämna bidrag till politisk
ungdomsorganisation, om inte genom
särskilda föreskrifter eller eljest säkerhet
skapas för att medlen inte kommer
att främja organisationernas politiska
verksamhet. Regeringsrätten har nämligen
ansett att det inte kan ligga inom
den kommunala kompetensen att understödja
politisk verksamhet. Och att skapa
garantier för att kommunala medel,
avsedda för ungdomsfrämjande verksamhet,
inte utnyttjas för det rent politiska
arbetet när medlen utgår till
politisk ungdomsorganisation, får anses
vara helt uteslutet. Detta framgick
för övrigt också klart i debatten om
ungdomsledarutbildningen förra veckan,
då fröken Olsson bl. a. framhöll
»att det är fullkomligt omöjligt att skilja
studieverksamheten och den politiska
verksamheten ifrån varandra med
hänsyn till det sätt på vilket de politiska
ungdomsorganisationerna arbetar;
de går så att säga in i varandra.»

Detsamma gäller naturligtvis i lika
hög grad den centrala verksamhet som
ett politiskt ungdomsförbund bedriver.

Det förefaller mig som om statsrådet
Lindström har haft oerhört bråttom för
att få igenom en författningsmässig reglering
av det kommunala stödet i detta
avseende och tydligen funnit den genastc
vägen vara att föreslå en ändring
i barnavårdslagen. Ja, hon har haft så
bråttom att hon inte ens har ansett det
nödvändigt att höra lagrådet. Det synes
oss vara principiellt oriktigt att utvidga

de politiska ungdomsorganisationerna

den kommunala kompetensen genom
ändring i en speciallagstiftning. Inte
minst av den anledningen är det anmärkningsvärt
att yttrande inte har inhämtats
av lagrådet.

Ytterligare en sak som vittnar om
brådska — jag skulle kanske kunna använda
det ännu starkare ordet nonchalans
— är att något remissförfarande i
vanlig ordning inte har förekommit till
stads- och kommunförbunden. Föredraganden
säger kort och gott: »Vid överläggningar
som ägt rum med stadsförbundet
och kommunförbundet har dessa
biträtt min ståndpunkt i denna fråga.
» Enligt de uppgifter som under
hand erhållits har överläggningarna
med stadsförbundet emellertid bestått i
att man från departementet helt enkelt
har ringt upp chefstjänstemännen där,
och i efterhand har ärendet sedan anmälts
i stadsförbundets styrelse, där
majoriteten inte har haft något att erinra
men där högerns representanter
har reserverat sig.

Statsrådet säger: »Om kommunerna
är förhindrade att stödja de politiska
ungdomsorganisationerna, innebär detta
att statens och kommunernas stöd åt
ungdomsorganisationernas verksamhet
delvis kommer att grunda sig på skilda
målsättningar. Denna brist på överensstämmelse
finner jag otillfredsställande
och olycklig.» Alltså skall kommunerna
nu tvingas att gå i statens fotspår.

Grundtanken i vår kommunala självstyrelse
är ju att kommunen skall tilllåtas
att självständigt sköta vad som
kan anses vara kommunens åligganden.
Att lämna kommunala bidrag till
politiska ungdomsföreningar innebär ett
indirekt stöd till de politiska partierna,
till deras partipolitiska arbete och propaganda,
och det kan sannerligen inte
ligga i skattebetalarnas intresse att deras
skattemedel användes på det sättet.

Det talas ofta och ibland i ganska
högstamda ordalag om hur väsentligt
det är att slå vakt om den kommunala

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

självbestämmanderätten. Vad blir det
nu av allt detta vackra tal? Det vore
oförklarligt för mig, om det visade sig
att alla de kommunalmän som här i
riksdagen sitter som representanter för
regeringspartiet och centerpartiet kan
godta det lagförslag som här föreligger.
Som jag ser det är vi här inne på farliga
vägar, där regeringspartiet på olika
sätt söker konservera den politiska
struktur vi har i dag. I det nu aktuella
fallet gäller det att kommunerna skall
ge stöd efter samma linjer som staten,
där alltså det största partiets ungdomsförening
får den största favören.

Frågan om statligt stöd till pressen
är en annan högaktuell fråga. Hur kan,
frågar jag mig, en fri opinionsbildning
äga rum från sådana utgångspunkter,
att antalet föreningar och medlemmar
eller valresultaten skall vara avgörande
för statsbidragens storlek?

Den lagändring som nu föreslås är
helt oförenlig med innebörden i den
kommunala självstyrelsen och är dessutom
enligt vår mening helt obehövlig,
då gällande lagstiftning inte lägger några
hinder i vägen för ett kommunalt
stöd till föreningslivet utom när det
gäller de politiska ungdomsorganisationernas
rent politiska verksamhet.

När det gäller dessa organisationer
förekommer också på flera håll stödåtgärder
vilka anses ligga inom den kommunala
kompetensen, t. ex. i form av
bidrag till studieverksamheten.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen I, vilken
yrkar avslag på proposition nr 69.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Även jag skall yrka avslag
på propositionen. Jag skall inte
krångla till saken med några säryrkanden
och kommer därför också att yrka
bifall till reservationen. Jag vill dock
från början uttala, att jag inte tycker att
reservationens motiveringar är i alla
avseenden tillfredsställande och skall

därför något närmare utveckla min syn
på denna fråga.

Det förslag som nu behandlas utgör
den senaste fasen i ett händelseförlopp,
vilket nu pågått rätt länge och i vilket
varje steg enligt min uppfattning till
stor del bestämts dels av önskningar
att laga efter lägligheten, utan att man
besvärat sig med några mer långsiktiga
eller principiella överväganden, dels av
en på sina håll i intensitet tilltagande
direkt strävan att använda allmänna
medel för partipolitiska syften.

När det allmänna efter krigets slut
genom såväl statliga som kommunala
åtgärder i växande utsträckning började
stödja en sund fritidsverksamhet för
ungdomen och ideella ungdomsorganisationers
verksamhet över huvud taget,
aktualiserades ganska snart frågan, vilken
ställning de politiska ungdomsorganisationerna
borde ha i detta sammanhang.
Jag skall först under ett par
minuter, herr talman, se detta problem
ur synvinkeln av statsmakternas béleende.
Jag tror att man — med förbigående
av en del detaljer — kan urskilja
tre olika stadier i detta.

Under det första stadiet härskade den
uppfattningen — om än under en del
knorr från framför allt socialdemokratiskt
håll — att staten inte borde ge
bidrag till politiska organisationer, och
det var också min mening.

Under det andra stadiet mjukades
emellertid denna inställning upp. Nu
hette det att också de politiska ungdomsorganisationerna
borde kunna få
statliga bidrag åtminstone till sin ungdomsfostrande
verksamhet av icke politiskt
slag. Gränsdragningen kunde
visserligen vara svår att göra, men man
skulle ändå försöka sig på den. Många
av dem som var med om detta försök
— och till dem hörde också jag — hade
väl från början sina farhågor om att
man i och med detta skulle komma ut
på ett sluttande plan, som kunde bli
alltmera brant. För att inte bråka i
onödan var jag dock med på detta.

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

Det tredje stadiet upplever vi nu. Det
tog sin början förra året och fortsätter
i år. Nu skall det inte längre göras någon
skillnad mellan de politiska ungdomsorganisationernas
politiska verksamhet
och deras allmänt ungdomsfostrande
verksamhet. Man har förklarat
för oss dels att det visat sig vara svårare
än man trott med denna gränsdragning,
dels att det fuskades med
den, vilket skulle vara ett ohållbart tillstånd.

Ur detta dilemma — om det nu är
riktigt tecknat, vilket inte alls är säkert
— kunde det givetvis finnas två utvägar.
Den ena skulle vara att med anledning
av det misslyckade experimentet
upphöra med all statlig bidragsgivning
till de politiska ungdomsorganisationerna,
den andra att utvidga detta bidrag
till att omfatta de politiska ungdomsorganisationernas
hela verksamhetsområde.
En stor majoritet i riksdagen beslöt
att välja den senare utvägen och
att avvisa den förra. Jag opponerade
mig för min del i all stillsamhet mot
detta beslut.

Jag kanske i detta sammanhang kan
tillåta mig den reflexionen, att vi denna
vår befinner oss i förberedelserna för
ett fjärde stadium. Detta fjärde stadium
är otvivelaktigt avsett att bli »det stora
språnget framåt» för dem som vill ha
direkta kontanta statsbidrag också till
politisk propagandaverksamhet. Vi torde
nu stå nära att bli inbjudna till att
acceptera inte bara statsbidrag till politisk
ungdomsutbildning utan även
statsbidrag till politisk vuxenutbildning.

Frågan om statsbidrag till partierna
står inte på dagens föredragningslista.
Jag hoppas att den inte heller skall
komma på riksdagens bord förrän en
allsidig och förutsättningslös utredning
av detta mycket komplicerade spörsmål
genomförts. .Tåg har i detta avseende
ingen doktrinär inställning. .lag kan
visserligen väl tänka mig en sådan omfattning
av och sådana former för det

allmännas medverkan i partiernas strid
om den politiska makten som enligt
min mening skulle kunna verka mycket
destruktivt när det gäller utsikterna
att upprätthålla, förstärka och fördjupa
demokratien. Men jag kan också tänka
mig en omfattning av och former för
en sådan medverkan från det allmännas
sida som inte har sådana destruktiva
följder.

Jag hoppas som sagt, att detaljdiskussionen
om detta problem får anstå
till dess att en omsorgsfull utredning
företagits.

Låt mig i detta sammanhang göra en
distinktion, vilken jag tror är i hög grad
angelägen i synnerhet med tanke på de
missuppfattningar, som jag funnit har
spritt sig efter TV-debatten om pressstödet
häromsistens. Herr Hansson i
Skegrie råkade då ge sina åhörare intrycket,
att det i riksdagen väckts en
fyrpartimotion, undertecknad av partiledarna,
som gick ut på något slags allmänt
partistöd. Jag tror emellertid att,
på vilket sätt den här diskussionen än
skall fortsätta, så vore det klokt att hålla
de åtgärder som berördes i denna
fyrpartimotion och som behövs för att
bereda riksdagsmännen sådana arbetsoch
bostadsförhållanden och sådan tillgång
till utrednings- och sekreterarhjälp,
som krävs för att de på rätt sätt
skall kunna fullgöra sina uppgifter,
skilda från spörsmålet om stöd med offentliga
medel till centrala eller lokala
partiorganisationer. Mellan dessa båda
frågekomplex finns mycket stora principiella
och praktiska skillnader.

Den fråga vi nu behandlar är kanske
enligt mångas mening inte av så stor
betydelse. Den berör den kommunala
kompetensen i förhållande till politiska
ungdomsorganisationer. Det är emellertid
i och för sig ingen liten fråga. Dessutom
måste man nog, ärade kammarledamöter,
se den som ett förspel till
frågan om den kommunala kompetensen
i förhållande till politiska organisationer
över huvud taget — en fråga

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

som nog kommer upp senare, om riksdagen
nu säger ja till Kungl. Maj ds
proposition. Och då får ju spörsmålet
strax större dimensioner.

Betraktar man utvecklingen på det
kommunala planet vad gäller inställningen
till de politiska ungdomsorganisationerna,
finner man en hel del paralleller
till det som hänt i fråga om statsmakternas
inställning. För min del
kommer jag t. ex. väl ihåg hur man för
snart tjugo år sedan beviljade anslag
till ideella ungdomsorganisationer inklusive
politiska sådana i min egen hemkommun.
Jag var med om att överklaga
det beslutet, som sedan också undanröjdes
av regeringsrätten under förebärande
av att det inte var en kommunal
uppgift att dela ut pengar till politiska
organisationer. Den inställningen har
regeringsrätten sedan dess hållit fast
vid och det är detta — såsom fröken
Wetterström nyss påpekade — som är
anledningen till statsrådet Lindströms
proposition och andra lagutskottets utlåtande.

Jag skulle vilja skjuta in att jag också
kommer ihåg hur det visade sig, nätmin
hemkommun vid det tillfälle jag
nyss nämnde skulle rätta sig efter regeringsrättens
utslag och följaktligen inte
ta med de politiska ungdomsorganisationerna,
att Unga Örnar uppenbarade
sig och gjorde anspråk på att bli betraktade
som en icke-politisk organisation.
Jag sade då till den mycket vänlige
och politiskt säkerligen helt oskyldige
kyrkoherde — jag antar att han
röstade med högern men jag är naturligtvis
inte säker på det — som på den
tiden hade hand om det organ som fördelade
ifrågavarande medel, att det väl
kunde vara si och så med Unga Örnars
politiska oskyldighet. Han svarade ungefär
som så, att visst kunde det förhålla
sig på det sättet men medlemmarna
i Unga Örnar vore i alla fall så små
och så unga att de inte kunde åstadkomma
särskilt mycket ohägn, och därför
skulle man väl inte bråka om saken.

Jag fäste mig inte så mycket vid yttrandet
då utan tog det mera som ett utslag
av oförståelse för vad saken principiellt
sett gällde — jag betraktade det
mera som ett kuriosum. Men jag skall
erkänna, herr talman, att jag under senare
år då och då kommit att tänka på
uttalandet och med stigande olust frågat
mig, om det inte i själva verket är
så, att vi ägnat för litet uppmärksamhet
åt det allvarliga problemet om konsekvenserna
i olika avseenden av att det
allmänna befordrar uppkomsten av en
politisk indoktrineringsatmosfär kring
människor i mycket tidiga ungdomsår
eller i barnaåldern.

För att undvika varje missförstånd
vill jag skynda mig att tillägga att jag
naturligtvis inte känner mig det minsta
orolig för dem som nått så långt på
livets och politikens bana som de nuvarande
och förutvarande ordförandena
i partiernas ungdomsförbund. Men
själva det förhållandet att det är barnavårdsnämnderna
som nu skall ta hand
om eller ha överinseendet över distributionen
av kommunala medel till de
politiska ungdomsorganisationerna innebär,
tycker jag, en varningssignal om
att det kan vara något konstigt som här
håller på att ske. Och nog borde det
väl kännas litet underligt just för de
nuvarande och förutvarande ordförandena
i de politiska partiernas ungdomsorganisationer
— som ju visserligen
ingalunda kan bli betraktade som några
äldre statsmän men som gärna vill
vara visa statsmän — att föras in under
barnavårdsnämndernas sfär.

Under de nästan tjugo år som gått
sedan den episod jag nyss skildrade har
vi emellertid fått en ganska riklig och
även ojämn flora av kommunala bidrag
till politiska ungdomsorganisationer. Utvecklingen
härvidlag har alltså passerat
ungefär samma stadier som statsbidragen
men med den skillnaden, att variationerna
från kommun till kommun varit
stora, och framför allt med den
skillnaden, att så snart ett överklagande

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

skett av ett kommunalt beslut att ge bidrag
till politisk verksamhet, så har regeringsrätten
undanröjt beslutet.

Vad det nu är fråga om är alltså att
genom en lagändring göra det omöjligt
för regeringsrätten att fortsätta med
hittillsvarande rättstolkning på detta
område. Vi är helt enkelt på väg, såvitt
jag förstår, att fatta ett mycket viktigt
principbeslut om den kommunala kompetensen
när det gäller det allmännas
förhållande till partipolitiska konstellationer.
Det är detta det är fråga om.
Har väl kommunala bidrag till politiska
ungdomsorganisationer endosserats i
lag, så lär den stunden inte vara särskilt
långt borta då vi kan komma att
inbjudas att endossera kommunala bidrag
även till politiska organisationer
över huvud taget; det finns kanske en
och annan i kammaren som tycker att
den nu föreliggande frågan inte är särskilt
stor men som hesiterar en aning
inför en konsekvens av det slaget. Och
det viktiga beslutet uppmanas vi nu att
fatta genom en liten ändring i barnavårdslagen.
Kan det verkligen vara rimligt,
herr talman?

Man kommer naturligtvis att säga, att
kommunerna redan tagit sig en viss rätt
härvidlag och att det nu gäller att kodifiera
praxis, o. s. v. Man kanske också
kommer att fråga, varför kommunerna
inte skall ha rätt att lämna bidrag när
staten redan tagit sig den rätten. Vidare
kommer man kanske att fråga, och det
har redan skett vid flera tillfällen: Varför
skall man diskriminera — som det
heter — just de politiska ungdomsorganisationerna? De

båda första argumenten är, tycker
jag - som jag nyss antydde — mycket
svaga. Att kommuner utan stöd av gällande
lag — att det skett utan sådant
stöd framgår av regeringsrättens upprepade
utslag — tagit sig för att göra
vissa saker kan ju i och för sig inte
vara ett skäl att ändra lagen om inga
andra, bärande skäl finns. Ännu mindre
kan det vara ett skäl för en lagändring

att statsmakterna skaffar sig en ställ
ning som kommunerna alltså nu enligt
gällande lag inte har. Det kommer alltid
att finnas vissa uppgifter som är
klart förbehållna statsmakterna. Det
skulle nog bli litet oredigt om kommunerna
började bedriva t. ex. en egen utrikespolitik.
Frågor som rör statsskick
och författning har vi alla uppfattal
som naturligt fallande under statsmakternas
domvärjo; vi kan inte ha ett valsätt
i Hälsingborg och ett annat i Korpilombolo.
I andra frågor förekommer
ett hälftenbruk och en samverkan mellan
staten och kommunerna. En tredje
grupp av angelägenheter faller det mera
fullständigt på kommunernas lott att
klara av.

Enligt min mening utgör det allmännas
förhållande till partiernas tävlan
om den politiska makten ett så stort
problem, att det i fråga om sin betydelse
för demokratiens framtid väl kan
jämställas med de viktigaste av de författningsfrågor
som alltjämt efter många
års utredningsarbete är under prövning.
Lika litet som vi, som jag nyss sade,
kan tänka oss att ha olika valsätt i Hälsingborg
och Korpilombolo, lika litet
kan vi enligt min uppfattning tänka oss
att få olika omfattning av och olika
regler för det allmännas stöd till politiska
ungdomsorganisationer och till
politiska organisationer över huvud taget,
allteftersom de politiska majoriteterna
skiftar från kommun till kommun.
Jag måste nog medge att jag på den
punkten har en förutfattad mening:
skall det vara någonting, så skall det
vara lika, oberoende av om det är den
ena eller andra politiska majoriteten i
den eller den kommunen och oberoende
av om kommunen ligger här eller där
i landet.

•Tåg tycker att det just i detta avseende
finns en — säkerligen av reservanterna
icke avsedd — svaghet i reservationens
motivering för avslagsyrkandet.
Reservationen kan nämligen ge det oavsiktliga
intrycket att det är osäkert

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

huruvida objektiviteten vid fördelningen
skulle kunna tillgodoses, o. s. v. Naturligtvis,
herr talman, finns det i och
för sig ingen skillnad mellan kommunalmäns
och riksdagsmäns förmåga till
objektivitet; jag tror att den förmågan
är ungefär densamma på båda hållen.
Men kvintessensen är, att de kommunala
majoriteterna kan skifta från kommun
till kommun, och detta kan medföra
att även kommuner, som ligger intill
varandra, vid sin tillämpning av de
föreslagna reglerna kan komma att följa
olika principer när det gäller stödet till
politiska organisationer. Detta måste ge
ett intryck av godtycke. När jag säger
detta innebär det alltså inte, att jag anser
att kommunalmän i allmänhet skulle
vara mer godtyckliga än riksdagsmän.

Jag har redan sagt att en allsidig och
förutsättningslös utredning av detta allvarliga
och komplicerade spörsmål är
befogad. En sådan utredning må gärna
omfatta frågan om den kommunala kompetensen
i det sammanhanget, ehuru
jag, som jag bekänt, är böjd att i detta
avseende ha en förhandsinställning.
Men låt oss inte avgöra den sista viktiga
delfrågan genom en hastigt framslängd
proposition om ändring i barnavårdslagen
utan att vi dessförinnan
skärskådat perspektivet i hela dess
vidd.

Spörsmålet varför politiska ungdomsorganisationer
eller politiska organisationer
över huvud taget »diskrimineras»
när det gäller allmänna bidrag ligger
delvis på ett annat plan. Det är klart
att de politiska partierna och deras
ungdomsorganisationer utför en samhällsgagnande
gärning. Ur den synvinkeln
kan ju en fråga som denna om
»diskriminering» förefalla berättigad,
men ändå är den enligt min mening fel
ställd. En allmän medborgarfostran är
naturligtvis en sida av partiernas verksamhet,
och en betydelsefull sådan, men
deras huvuduppgift är ändå att konkurrera
om den politiska makten. Tar
man hänsyn till det så inser man att
stora risker uppenbarligen kommer att

vara förknippade med penningutdelning
från det allmänna såväl till det politiska
parti som innehar makten som till de
partier som strävar efter att nå den.
Det temat skulle kunna utvecklas högst
avsevärt, men jag avstår därifrån nu;
jag utgår nämligen ifrån att även dessa
frågor blir föremål för övervägande i
den utredning som jag räknar med skall
komma till stånd.

Till sist, herr talman, vill jag säga,
att det finns i propositionen flera detaljer
som är ägnade att ytterligare belysa
hur illa genomtänkta motiveringarna
för den är. Fröken Wetterström
var inne på det, och jag utgår ifrån att
dessa motiveringar kommer att granskas
närmare även under fortsättningen
av debatten. Jag skall därför här
bara nämna en betydelsefull detalj.

Som villkor för statsbidrag till ungdomsorganisationer
gäller, att ungdomsorganisationerna
skall vara uppbyggda
och fungera enligt vedertagna demokratiska
principer och öppet ta ställning
för demokrati. Uttrycket »öppet ta ställning
för demokrati» är kanske inte så
särskilt välfunnet. Jag antar att meningen
är att organisationen skall verka för
med en sann demokrati förenliga mål.
Vad man öppet tar ställning för och
vad man i verkligheten vill är som bekant
inte alls detsamma inom en del
antidemokratiska organisationer, där
man förvärvat stor träning i att göra
svart till vitt. Jag beklagar att inte ens
det för propositionen ansvariga statsrådet
har funnit denna fråga i dess helhet
vara av tillräcklig vikt för att närvara
vid behandlingen i kammaren. Men
jag skulle ändå vilja ha en fråga vidarebefordrad
till regeringsbänken, nämligen
denna: Är det regeringens uppfattning
att det kommunistiska partiet
i Sverige uppfyller de anspråk som
ställs i de uppställda reglerna? Om så
inte är fallet, blir då konsekvensen att
kommunistiska ungdomsorganisationer
icke skall medgivas kommunala bidrag
enligt propositionen?

Jag skall gärna säga att mina egna

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd

svar skulle bli nej på den första frågan
och ja på den andra. Men det är regeringens
uppfattning som är av särskilt
intresse.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Jönköping (fp), Rubin (mbs)
och Turesson (h).

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag är en av dem som
har undertecknat motion nr 787 i denna
kammare och som har yrkat avslag
på Kungl. Maj:ts proposition nr 69.
Detta avslagsyrkande grundar sig på ett
resonemang som gäller den principiella
synen på bidrag av skattemedel över
huvud taget till politiska organisationer.
Men i motionen tog vi också upp
den ståndpunkten att just detta förslag
ur vissa synpunkter är obehövligt, onödigt
och inte fyller den uppgift som lagtolkningen
avser. Vidare framhävs i motionen
det anmärkningsvärda i att statsrådet
inte har hänvisat detta lagförslag
till lagrådet för granskning innan det
framlades för riksdagen.

De föregående talarna har mycket ingående
redogjort för principiella synpunkter
på frågan om bidrag till politiska
organisationer och därvid framlagt
synpunkter som helt avviker från
dem som man i propositionen gör sig
till talesman för. Jag delar de föregående
talarnas uppfattning och skall
därför på den punkten fatta mig mycket
kort.

Jag har den uppfattningen — och
den tror jag delas av högerpartiet i dess
helhet — att de demokratiska politiska
partiernas fria ställning inte kan förenas
med att den politiska opinionsbildningen
görs beroende av allmänna
medel. Men detta förslag är egentligen

__det var herr Wedén inne på — ur

annan synpunkt principiellt mycket
mera lflngsyftandc än det kanske först
förefaller. Statsrådet Lindströms före -

till de politiska ungdomsorganisationerna

dragning — jag beklagar också att hon
inte är närvarande, därför att jag har
en del frågor att ställa till henne — i
anslutning till propositionsförslaget är
sannerligen på många punkter diffus.
Jag vill, herr talman, ta upp denna fråga
ur kommunalrättslig synvinkel. Vad
blir, frågar jag, för kommunernas del
innebörden av detta förslag till tillägg
till barnavårdslagen? Vilka nya uppgifter
inrymmer det i själva verket för
kommunerna?

Statsrådet Lindström gjorde i samband
med den nya barnavårdslagens
antagande 1960 här i kammaren en hel
del uttalanden som berör frågan om
barnavårdsnämndernas allmänt förebyggande,
ungdomsvårdande verksamhet.
Hon underströk att det var någonting
helt nytt, att barnavårdsnämnderna
skulle ha också en sådan uppgift. Hennes
ord föll på följande sätt: »Det görs
till en obligatorisk uppgift för kommunerna
att främja anordningar för bättre
fritidsförhållanden för kommunens
ungdom.» Vidare heter det: »Det är
självklart att barnavårdsnämnden i sin
allmänna ungdomsvård skall ta väl vara
på de goda frivilliga krafter som ortens
föreningsliv kan erbjuda och på allt
sätt uppmuntra detta föreningsliv.»

Jag vill nu rikta följande fråga till
regeringsbänken: Kan en obligatorisk
uppgift bli mer obligatorisk genom det
föreslagna tillägget?

Statsrådet säger i proposition nr 69:
»Att det stadgande som jag föreslår riktas
till barnavårdsnämnden hindrar
inte att kommunen stödjer föreningslivet
på annat sätt än genom barnavårdsnämnden,
t. ex. genom skolstyrelsen
eller särskild ungdomsstyrelse.» Men,
herr talman, inte heller det är ju på
något sätt något nytt. Statsrådet framhävde
1960 att kommunerna har full
rätt att välja sitt eget instrument. Om
de föredrar att anförtro uppdraget åt
en särskild ungdomsstyrelse, må de
göra detta. Där det inte ordnas på annat
siitt skall barnavårdsnämnderna ha an -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

svar för att den förebyggande vården
inte försummas. Men en sådan här särskild
nämnd eller styrelse för ungdomsvården
som kommunerna tillsätter enligt
44 § kommunallagen, är en s. k.
oreglerad eller icke-specialreglerad
nämnd, vars organisation och verksamhetsformer
har sin enda lagliga reglering
i kommunallagen respektive kommunallagen
för Stockholm. Detta konstaterade
andra lagutskottet i sitt utlåtande
nr 5 1960, och då frågar jag: Uppnår
statsrådet med detta förslag det
som hon i propositionen anger som det
närmaste syftet, när hon säger: »det
närmaste syftet med lagregleringen är
att undanröja de hinder som ansetts
föreligga mot kommunalt stöd åt de politiska
ungdomsorganisationernas verksamhet»? Lagutskottet

har här i sitt utlåtande
nr 43 alldeles underlåtit att granska
detta förslag ur kommunalrättslig synpunkt.
Jag säger det därför att när barnavårdslagen
var uppe till behandling
1960, så gjorde man det. Man gjorde det
inte minst på den här punkten som gällde
den allmänt förebyggande verksamheten,
på vilket organ det skulle ligga,
vilken ställning detta organ skulle komma
att inta i förhållande till barnavårdsnämnden
och huruvida det blev
en fakultativ nämnd eller en specialreglerad
nämnd i och med uppdraget gavs
i barnavårdslagen. Dessa frågor är inte
alls lösta på annat sätt än så som skedde
1960, och det innebär således, såvitt jag
kan se, beträffande de regeringsrättsutslag,
som har upphävt kommunala beslut
om bidrag till politiska ungdomsorganisationer
och i fråga om vilka
statsrådet således avser att med detta
förslag undanröja hindren, att regeringsrätten
med stöd av kommunallagens
kompetensbestämmelser fortfarande
kan upphäva kommunala beslut på
precis samma grunder. Syftar då detta
förslag, och det är min sista fråga just
nu, herr talman, till ett överförande av
kommunal kompetens från kommunal -

lagen till speciallag? Detta är en angelägen
fråga, och jag finner det viktigt
att rikta kammarens uppmärksamhet på
att jämnt en vecka efter det att statsrådet
Lindström hade kontrasignerat
föreliggande proposition, så gav chefen
för inrikesdepartementet kommunalrättskommittén
i uppdrag att göra en
översyn av reglerna för den kommunala
och landstingskommunala kompetensen.
Han sade där bl. a. att utgångspunkten
vid översynen bör bara att reglerna
alltjämt måste vara grundade på
huvudprincipen att kommunala åtgärder
skall tillgodose allmänna till kommunen
knutna intressen, men så tilllägger
han i direktiven: »Huruvida preciseringen
av den kommunala kompetensen
bör ske i kommunallagen eller
genom specialreglering eller genom
båda dessa vägar bör prövas av utredningen.
» Om statsrådets avsikt med
propositionen är att överföra kommunal
kompetens från kommunallagen till
speciallag så är det ju ganska märkligt
att man från regeringens sida gör ett
sådant förslag en vecka innan man underställer
hela detta frågekomplex den
sittande kommunalrättsutredningen!
Detta förefaller mig, herr talman, vara
ännu ett skäl, och ett mycket starkt sådant,
för att det förslag som här ligger
icke bör av riksdagen antagas i dag.
Det är nämligen ett allvarligt föregripande
av en utredning som redan är
anmodad att arbeta med frågan.

Herr talman! Då jag inte kan instämma
i de principiella motiveringar som
andra lagutskottet bär angivit när det
gäller synsättet på kommunens uppgifter
i förhållande till politiska ungdomsorganisationer,
eftersom jag anser denna
reglering vara lika obehövlig och
onödig som diffus i sin lagtolkning och
eftersom den fråga det berör redan är
underställd en utredning, ber jag, herr
talman, att få biträda den reservation
som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande nr 43 och som innebär avslag
på propositionen nr 69.

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag kan inte i likhet
med fröken Ljungberg säga, att jag delar
föregående talares uppfattning i
denna fråga. Jag kan emellertid instämma
med fröken Wetterström och herr
Wedén att denna fråga är av stor principiell
innebörd och att det är ett mycket
viktigt principbeslut vi här har att
ta ställning till.

Det förslag som föreligger om att
kommunerna skulle få möjligheter att
ge de politiska ungdomsorganisationerna
stöd är helt följdriktigt med hänsyn
till att vi förut har fattat beslut i fråga
om statsbidrag till ungdomsorganisationerna.
Om man erkänner våra politiska
ungdomsorganisationer som värdefulla
instrument i fostran för kommande
samhällsuppgifter, förstår jag
inte varför man inte då vill betrakta de
politiska ungdomsförbunden såsom i
bidragshänseende jämställda med övriga
organisationer.

För demokratien och demokratiseringsprocessen
i vårt land har ungdomsorganisationerna
spelat en väsentlig
roll, och jag tror också att de kommer
att göra det i fortsättningen. En
demokrati förutsätter flera partier och
olika idériktningar, och ju mer debatt
och aktivitet vi får till stånd bland ungdomen
om samhällets utformning, desto
större blir också chansen för att vi får
aktiva samhällsmedborgare i en levande
demokrati. Om de som är motståndare
till denna fråga ville undersöka
hur det står till med kunskaperna om
de olika partiernas arbete och program,
skulle de finna att de ungdomar som är
aktiva i de politiska ungdomsorganisationerna
vet mera om övriga partiers
program och arbete än de ungdomar
som står alldeles utanför det politiska
arbetet. De som hyser motsatt uppfattning
och tvivlar på detta kan, om de
tar del av 1962 års ungdomsutrednings
betänkande, få belägg på att det förhåller
sig så.

Här har talats om värdet av en fri

opinionsbildning, men då är det betydelsefullt
att vi försöker skapa förutsättningar
för de olika ungdomsförbunden
att skola sina medlemmar för samhällsuppgifterna,
så att ungdomarna får
kunskaper om samhället. Alla som haft
kontakt med politiska ungdomsorganisationer
vet att det inte bara är politiska
frågor man där sysslar med. Det rör
sig ofta om ett flertal andra aktiviteter,
men dessa har ungdomsfostrande syfte
på samma sätt som när någon annan
ungdomsorganisation bedriver dem.

Jag ställer då frågan: Är inte denna
fritidsverksamhet och fritidsfostrande
uppgift inom de politiska organisationerna
lika värdefull som när den bedrives
av andra organisationer?

I reservationen heter det att man »betraktar
det som osannolikt att sådana
garantier för opartiskhet och skäliga
villkor skall kunna komma att omgärda
ett kommunalt stöd till politisk verksamhet,
att detta tillgodoser ett allmänt
intresse inom kommunen och uppfyller
kraven på objektivitet och rättvisa».
Herr Wedén var också inne på detta i
sitt anförande.

Man får den uppfattningen att de som
skrivit detta hyser mycket låga tankar
om dem, som sitter i de kommunala
styrelserna.

Sedan några ord om allmänna intressen.
Är det inte ett allmänt intresse att
man med de politiska ungdomsorganisationernas
hjälp kan intressera de unga
för det positiva i samhället? Detta är
en förebyggande verksamhet, och en
sådan verksamhet är väl ett hela kommunens
intresse! Jag kan inte förstå
annat.

Man säger att lagändringen begränsar
den kommunala självbestämmanderätten.
Hur man kan utläsa en sådan sak
av detta kan jag inte förstå.

Jag lyssnade här både till fröken
Wetterströms och herr Wedéns anföranden.
Fröken Wetterström sade ungefär
följande: Att lämna bidrag till politiska
organisationer kan inte ligga i

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

kommunens eller skattebetalarnas intresse.
Men har inte fröken Wetterström
vid något tillfälle kunnat förmärka att
just ett flertal av dem, som har fostrats
i de politiska ungdomsorganisationerna,
sitter i de kommunala styrelserna. Jag
har i alla fall den uppfattningen. Jag
vet inte hur det är i det ungdomsförbund
som fröken Wetterström torde ha
kontakt med, men jag har den nyssnämnda
erfarenheten. Då är det värdefullt
även ur kommunens synpunkt att
få män och kvinnor i förtroendeställning,
vilka skolats i den politiska verksamheten.
Det måste vara av väsentlig
betydelse för det kommunala arbetet.

När fröken Wetterström och herr
Wedén här talar om de politiska ungdomsorganisationernas
arbete, tycker
jag mig kunna förmärka en nedvärderande
ton. Herr Wedén är ju gammal
ungdomsförbundsordförande, och jag
kan inte förstå vilka erfarenheter det
är som ligger bakom eller vad det är
som satt så mörka spår i hans arbete.
I regel brukar gamla ungdomsförbundsordförande
se mycket positivt även på
den politiska delen av den verksamhet
som ungdomsförbunden bedriver.

Vidare sägs det här att kommunerna
redan nu kan stödja denna verksamhet.
Det är riktigt, men jag tror att det är
nödvändigt — och det blir inte dyrare
för kommunerna — att stimulera ungdomsorganisationerna
till sådan verksamhet,
där deras egen initiativkraft
kommer fram.

Herr talman! Med de synpunkter,
som jag nu anfört på denna — det vill
jag än en gång understryka — principiellt
mycket viktiga fråga, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara anföra
några få ord. Herr Gustavsson i Alvesta
argumenterar för sin mening på ett
mycket sympatiskt sätt. Jag känner mig
dock uppkallad av en enda fras som
han använde. Han sade att han i mitt

anförande tyckt sig urskilja en nedvärderande
ton beträffande de politiska
ungdomsorganisationernas arbete. Jag
tror att herr Gustavsson, om han läser
mitt anförande, skall finna att där inte
förekommer någon nedvärderande ton.
Jag tror inte att mitt röstläge angav någon
sådan. Tvärtom sade jag att jag från
vissa utgångspunkter kunde finna någon
mening i argumentet om diskriminering,
ehuru det fanns andra skäl som
tog över även det argumentet.

Jag kanske kan belysa svagheten i
herr Gustavssons resonemang, såsom
jag fattade det, om jag frågar honom
själv så här: Eftersom vi är överens om
att erkänna de politiska ungdomsförbunden
såsom viktiga instrument för
samhällsfostran — så föll herr Gustavssons
ord — skulle därav enligt hans
mening som en logisk konsekvens följa
bifall till denna proposition. Men man
måste väl också säga att de politiska
partierna är viktiga instrument för
samhällsfostran. Blir då inte konsekvensen
av herr Gustavssons resonemang
även den, att den kommunala
kompetensen borde utvidgas till att ge
bidrag även åt de politiska partierna?
År herr Gustavsson beredd att ta en sådan
konsekvens, hänger hans resonemang
ihop. Är han inte beredd att göra
det, hänger hans resonemang inte ihop.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill till herr Gustavsson
i Alvesta säga att jag inte för
min del — lika litet som herr Wedén
var det för sin del — är medveten om
att på något sätt ha använt en nedvärderande
ton i fråga om de politiska
ungdomsorganisationernas arbete. Värdet
av detta arbete tycker jag har omvittnats
så många gånger från denna
talarstol, att det inte torde råda några
delade meningar på den punkten. Men
som jag ser det, är det tydligen för herr
Gustavsson fullkomligt egalt att dra upp
en skiljelinje mellan de politiska ung -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

domsförbundens verksamhet och andra
ungdomsorganisationers. Där går väl
våra uppfattningar helt isär. Jag är
bara förvånad över att inte herr Gustavsson
som kommunalman också inser
de faror som kan lura genom den föreslagna
lagändringen.

Vidare citerade herr Gustavsson ett
avsnitt ur reservationen och menade,
förmodar jag, att vi på något sätt skulle
ha uttryckt misstroende mot förtroendemännen
och ifrågasatt deras opartiskhet.
Jag vill minnas att herr Wedén
i sitt första anförande, om jag fattade
honom rätt, också ej var helt tillfredsställd
med motiveringen men att han
samtidigt framhöll att den politiska
konstellationen i de olika beslutande
församlingarna kan i viss mån vara avgörande.
Jag tillåter mig, herr Gustavsson
— eftersom det nu ligger nära till
hands att göra en jämförelse — att påpeka
att det då kan finnas risk för partiskhet.
Det har i åtskilliga landsting,
t. ex. i mitt eget län, förekommit att en
viss folkpensionärsorganisation tilldelats
anslag till sin fritidsverksamhet
utan att man avvaktat en utredning som
gällt anslag till andra folkpensionärsorganisationer
för att därigenom kunna
ta ställning till en fullkomligt opartisk
och rättvis fördelning av anslag. På så
sätt har en organisation ensidigt gynnats.
Sådana missgrepp, herr Gustavsson,
tror jag inte heller att man skall
bortse från. De kan förmodligen förekomma
också på det område vi här
diskuterar.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan naturligtvis
inte av herr Wedéns manuskript läsa ut
något tonfall. I sitt första anförande citerade
herr Wedén ett uttalande som
jag tror att någon kommunalt engagerad
person hade gjort om Unga örnar,
att de iir så små att de inte kan ställa
till med något ohägn. Jag fattade herr
Wedéns anförande så som om han lade

citatet i sin egen mun. Därför uppfattade
jag det som ett nedvärderande av
de politiska ungdomsorganisationernas
arbete.

Herr Wedén frågade mig om jag — i
konsekvens med mitt resonemang —
anser att kommunerna också skulle anslå
medel till partierna. Men, herr Wedén,
det är ju i första hand den ungdomsfostrande
verksamheten som vi
här diskuterar. Jag kan inte tro att det
är något parti som hyser den uppfattningen
att barnavårdsnämnderna skall
behöva blanda sig i de politiska partiernas
arbete.

Fröken Wetterström berörde frågan
om gränsdragningen mellan politiska
och icke politiska ungdomsorganisationer.
Jag anser att det inte går att göra
den gränsdragning mellan en politisk
ungdomsorganisation och en annan ungdomsorganisation,
som fröken Wetterström
vill göra, ty båda har viktiga
uppgifter. Den ena bedriver en viss politisk
verksamhet men vid sidan därom
även en vittomfattande ungdomsfostrande
verksamhet. Därför finns det ingen
anledning att dra upp en sådan skiljelinje.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Nu har herr Gustavsson
i Alvesta — liksom man på socialdemokratiskt
håll gjorde i förra veckans debatt
— också sagt att det inte går att
dra upp en gräns mellan en politisk och
en icke politisk ungdomsorganisation.
Detta är jag också fullt på det klara
med. Men då är herr Gustavsson med
andra ord även villig att medge statsbidrag
och kommunala anslag till den
politiska propaganda, som man icke
kan utesluta i ett politiskt ungdomsförbund
och som ju för övrigt faller
inom ramen för dess verksamhet.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Som svar på den frå -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

gan vill jag svara ja, och därtill säga
till fröken Wetterström att det inte är
någon samhällsskadlig verksamhet som
de politiska ungdomsförbunden bedriver.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation,
och jag skall be att med några ord
få motivera densamma.

Anledningen till min reservation ligger
mera på det formella än på det
principiella planet, och jag kommer alltså
inte att stödja reservation I, utan jag
kommer att rösta för bifall till utskottets
hemställan.

Det är huvudsakligen två saker som
motiverar min blanka reservation, två
skäl som redan har berörts av tidigare
talare.

För det första borde det, även enligt
min mening, ha varit angeläget att lagförslaget
sänts ut på remiss i vanlig
ordning, åtminstone till Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunalförbundet,
vilka väl närmast har att bevaka
de kommunala intressen som det här
är fråga om. Jag anser att det är en
brist att så inte har skett. Lagförslaget
innebär ju ur principiella synpunkter
en betydelsefull och omdiskuterad utvidgning
av den kommunala kompetensen.
Visserligen framgår det av propositionen
att departementet har tagit
underhandskontakt med stadsförbundet
och kommunalförbundet. Denna kontakt
har emellertid, åtminstone beträffande
Svenska stadsförbundet, tagits
enbart på tjänstemannaplanet, såsom
fröken Ljungberg framhöll i sitt anförande.
Ärendet har sedan i efterhand
anmälts för styrelsen, som för sin information
inte haft tillgång till några
handlingar i ärendet utan fått nöja sig
med en kort föredragning i samband
med att ärendet anmälts. Ett sådant förfarande
i en principiellt viktig fråga är
otvivelaktigt helt otillfredsställande.

För det andra har lagförslaget inte

underställts lagrådets prövning. Detta
har också påtalats tidigare i denna debatt.
Visserligen har lagrådet yttrat sig
över barnavårdslagen vid dess tillkomst,
men här gäller det ju inte enbart
en komplettering av barnavårdslagen,
utan, som jag redan framhållit, en utvidgning
av den kommunala kompetensen,
en utvidgning som föreslås bli reglerad
i en speciallagstiftning men som

— det framgår också av propositionen

— är avsedd att få en generell verkan.
Kommunens fullmäktige skall enligt
förslaget kunna uppdra åt annan kommunal
myndighet — skolstyrelse eller
ungdomsvårdsstyrelse, d. v. s. åt annan
kommunal myndighet eller styrelse än
barnavårdsnämnden — att ge kommunalt
stöd i form av ekonomiskt bidrag
till ungdomsorganisationerna. Den problematik
som rymmes bakom en sådan
tillämpning av lagen är inte så alldeles
solklar och enkel, och det hade därför,
som jag ser det, varit av stort värde, i
första hand för riksdagen men också för
de kommunala myndigheter, som såall
tillämpa lagen, om lagrådets uppfattning
hade inhämtats.

Det är på grund av dessa formella
svagheter i propositionen, som jag avgivit
min blanka reservation.

Trots dessa erinringar kan jag inte
biträda reservationen I, utan jag kommer
att biträda utskottets förslag. Jag
anlägger vid min bedömning inte så
teoretiska synpunkter som herr Wedén
och fröken Ljungberg gjort, utan jag
bedömer måhända det föreliggande förslaget
ur mera praktiska synpunkter.

Det föreslagna tillägget till barnavårdslagen
är mycket allmänt hållet och
avser i första hand att lämna kommun
möjlighet att ge stöd åt ungdomsorganisationerna
över huvud taget. Diskussionen
har ju hittills huvudsakligen
rört sig om kommunens möjlighet att ge
understöd till de politiska ungdomsorganisationerna,
men det är ju inte enbart
detta som lagändringen avser. Denna
avser att genom ett tillägg i 3 § bar -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

navårdslagen göra det möjligt för kommunen
att över huvud taget ge stöd åt
ungdomsorganisationer i överensstämmelse
med barnavårdsnämndens ungdomsvårdande
uppgifter. Uttrycklig bestämmelse
om kommunens rätt i detta
avseende finns för närvarande inte, och
det är denna brist som i första hand
avses att bli avhjälpt. Ett avslag på propositionen
skulle måhända, jag ber er
uppmärksamma formuleringen »skulle
måhända», kunna åstadkomma tvekan
hos kommunerna om deras rätt att ge
stöd även åt ideella ungdomsorganisationer.

Enbart den omständigheten att ingen
åtskillnad har gjorts mellan politiska
och icke-politiska ungdomsföreningar
har åstadkommit den meningsskiljaktighet,
som har uppstått kring förslaget.
Det har redan av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl. framhållits att det redan
nu finns möjlighet att erhålla statsbidrag
till ungdomsorganisationerna och
att man alltså bör handla efter samma
praxis även vad beträffar kommunalt
stöd. Jag skall inte utveckla den tankegången
ytterligare. Jag kan ansluta mig
till vad herr Gustavsson i det avseendet
anförde.

Jag kan naturligtvis väl förstå att de
som förra veckan röstade mot det statliga
stödet i konsekvens härmed också
röstar mot att kommunerna får möjlighet
att utge bidrag till de politiska organisationerna.
Men för oss som röstade
för statsbidraget finns det ingen rimlig
anledning att lägga andra principiella
synpunkter på det samhällsstöd som utges
av kommunerna än på det som utgår
i form av statsbidrag.

Det iir enligt min mening helt ohållbart
att i bidragsliänseende upprätthålla
eu artskillnad mellan å ena sidan
ideella ungdomsföreningar — begreppet
inrymmer som bekant en mångfald föreningstyper
— och å andra sidan politiska
ungdomsföreningar. Medlemmarna
i de sistnämnda föreningarna ögnar sig
huvudsakligen åt studiet av samhälls -

frågor. Jag skulle vilja säga att de ägnar
sig åt frågor som rör samhällslivets
funktioner. Många av våra kommunalpolitiker
och väl också rikspolitiker har
fått sin första och kanske viktigaste
skolning i den politiska ungdomsrörelsen.
Vi behöver kunniga samhällsarbetare.
Vi behöver kunniga och självständiga
kommunalpolitiker. Det är alldeles
nödvändigt för att demokratien skall
kunna fungera.

Enligt den nu gällande kommunallagstiftningens
anda skall kommunen vårda
sig om angelägenheter som har samhällsintresse.
Biträder man reservanternas
avslagsyrkande, så hänger man sig
åt den i mitt tycke orimliga tankegången
att ungdomar som i föreningsform
ägnar sig åt samhällsfrågor inte skulle
representera ett samhällsintresse som
vore värt samhällets stöd, under det att
ungdomsföreningar, vilkas huvudsakliga
uppgift kanske är att bereda sina
medlemmar förströelse — ping-pongklubbar,
spelklubbar, som i och för sig
kanske är mycket värdefulla och bra
föreningar — skulle representera ett
högre samhällsintresse än de politiska
föreningarna och vara värda samhällets
stöd. Jag tycker att en sådan tankegång
är oriktig och leder till helt orimliga
resultat.

När jag har penetrerat detta ärende
och försökt analysera det ur olika aspekter
har jag naturligtvis inte heller kunnat
undgå att fästa ett visst avseende
vid att det i många kommuner redan nu
utgår stöd till de politiska ungdomsföreningarna.
De politiska ungdomsföreningarna
får på många håll kommunalt
bidrag efter samma grunder som
övriga ungdomsföreningar. Kommunalmännen
på många orter har varit vidsynta
nog att inte göra någon åtskillnad
mellan de politiska ungdomsföreningarna
och andra s. k. ideella ungdomsorganisationer.
Ett avslag på propositionen
skulle självfallet få den omedelbara
effekten att anslagen skulle dras
in. Kommunerna skulle i fortsättningen

3—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 7 mai 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

helt förhindras att ge sådana bidrag,
vilket jag inbillar mig skulle innebära,
att åtskilliga av dessa ungdomsorganisationer,
som räknat med ett kommunalt
bidrag, skulle komma i en prekär
situation.

Till sist vill jag endast framhålla, vad
jag trodde vara självklart men som, efter
vad jag förstått av åtminstone ett par
anföranden här, ingalunda är det, nämligen
att denna lag ju inte innebär ett
åläggande för kommunerna att ge anslag
utan endast öppnar en möjlighet
för desamma att ge stöd till ungdomsorganisationer.
Jag fick av fröken Wetterströms
anförande närmast den uppfattningen
att det enligt hennes mening
skulle vara fråga om ett åläggande, vilket
man inte kan läsa ut varken ur lagtextens
formuleringar eller ur kommentarerna.
Det blir de kommunala myndigheternas
sak att efter råd och lägenhet
pröva ansökningar om anslag liksom
att fastställa de grunder efter vilka
bidrag eller annat stöd skall utgå. När
reservanterna säger att den föreslagna
lagändringen begränsar den kommunala
självbestämmanderätten är detta
påstående alltså direkt felaktigt. Lagförslaget
vidgar tvärtom den kommunala
självbestämmanderätten, ger kommunerna
möjlighet att fatta beslut på
ett område där de tidigare icke kunnat
göra det.

Herr talman! Jag hoppas att jag med
det anförda har lyckats klargöra dels
anledningen till min blanka reservation
till utskottsutlåtandet, dels min principiella
inställning till frågan, när jag nu
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Anderson har
som reservant med en blank reservation
till andra lagutskottets utlåtande
velat rikta kritik mot den formella behandlingen
av denna fråga, och som utskottets
talesman har han nu deklarerat
att han inte vill anlägga några teore -

tiska synpunkter. Jag får inte detta att
gå ihop.

Vad jag emellertid vill fråga utskottets
värderade talesman är om det inte
borde ha varit andra lagutskottets uppgift,
i synnerhet som lagförslaget inte
underställts lagrådet, att se på propositionens
lagförslag även ur kommunalrättslig
synpunkt. Detta desto mer som
det avser en utvidgning av den kommunala
kompetensen, ehuru man är oviss
om huruvida det innebär ett åläggande
eller inte på det vidgade området. Meningarna
härom är tydligen delade.
Statsrådet Lindström säger visserligen
att barnavårdsnämnden skall stödja den
personlighetsutvecklande och samhällsfostrande
verksamhet som utövas genom
ungdomens egna sammanslutningar —
det är ett åläggande — men hon säger
att det inte är hennes avsikt att kommunerna
skall bli bundna att ge stödet
i viss form. De får avgöra omfattningen
och formen av stödet men inte ifrågasätta
stödet. Är detta ett åläggande eller
inte, herr Anderson?

Dessutom hade det varit önskvärt att
lagutskottet hade ägnat något intresse
åt det faktum att denna fråga om avvägningen
mellan kommunallag och
speciallag och om den kommunala kompetensen
är en ur kommunallagens synpunkt
viktig fråga — en fråga under
utredning.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan fortfarande
inte läsa ut ur den lagändring som har
föreslagits något åläggande för kommunerna.
Avsikten är endast att öppna en
möjlighet för barnavårdsnämnden —
eventuellt för med barnavårdsnämnden
samordnad myndighet — att i överensstämmelse
med barnavårdslagens anda
ge ungdomsorganisationerna stöd, därest
sådant stöd anses vara påkallat.

Fröken Ljungberg sade att det borde
varit angeläget för andra lagutskottet
att ta reda på om detta ligger inom det

Fredagen den 7 maj 19C5

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

kommunala kompetensområdet och om
det går att reglera denna fråga genom
speciallagstiftning. Andra lagutskottet
har inte hand om frågor som rör den
kommunala kompetensen. De regleras
i annat sammanhang. Frågor av den
arten brukar förberedas av konstitutionsutskottet.
Av mitt anförande framgår
emellertid att jag har observerat
den problematik som fröken Ljungberg
berörde. Jag har också inhämtat upplysningar,
som givit mig den uppfattningen,
att en sådan specialfråga som
den nu föreliggande formellt och lagtekniskt
kan lösas genom ett förslag av
den art, som vi nu behandlar.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill erinra om vad
jag i mitt tidigare anförande citerade
ur statsrådet Lindströms anförande här
i kammaren 1960, där hon konstaterade
att barnavårdslagen redan i sitt nuvarande
skick har ett obligatoriskt åläggande
för barnavårdsnämnderna beträffande
allmänt förebyggande barnavård.
Fördenskull hade det inte behövts någonting
nytt.

Det andra jag vill framhålla rör det
kommunalrättsliga. Andra lagutskottet
granskar inte detta. Nej, men i samband
med behandlingen av barnavårdslagen
gav sig andra lagutskottet 1960 in på
kommunalrättsliga resonemang som
med avseende på denna fråga är av
mycket stor betydelse.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! I proposition 69 föreslår
statsrådet Lindström en sådan ändring
i barnavårdslagen att barnavårdsnämnderna
blir ålagda att stödja ungdomens
föreningsliv. Det innebär att
kommunens ansvar för den allmänna
ungdomsvården sålunda kommer att
ligga på barnavårdsnämnderna, varvid
dessa skall verka för önskvärda förbättringar
av den kommunala barnavården,
men också om möjligt vid behov främja

anordningar för bättre fritidsförhållanden
för barn och ungdom i kommunen.
Man bör dock uppmärksamma, eftersom
en del talare har berört detta i dag, att
det inte bara är barnavårdsnämnden
som har denna allenarätt, utan om kommunen
anser det bättre kan skolstyrelsen
eller andra lämpliga organ anlitas
och därmed åläggas detta ansvar. Frågan
om hur kommunerna skall verka
för en allmänt förebyggande verksamhet
kan bedömas mycket olika. Det kan
ske antingen genom direkta ekonomiska
bidrag eller anslag, men det kan också
ske genom att kommunen bygger anläggningar
och lokaler för ungdomens
fritidsverksamhet.

Sedan man införde det statliga stödet
1954/55 har det varit föremål för en hel
del ändringar, och nya utkast har gjorts
med avseende på hur reglerna bör användas.
Alla de som över huvud taget
har någonting att göra med ungdomsföreningar
måste veta att den hjälp som
samhället här lämnar på det centrala
planet är av stor betydelse för organisationslivet
på riksplanet. Det finns
vissa regler som bestämmer vem som
skall få anslag av samhället. Huvudreglerna
är inte många. De innebär emellertid
att det skall vara minst 3 000
medlemmar inom förbundet i fråga.
Medlemmarna skall vara i åldern 12—
25 år, och organisationen skall vara
demokratiskt uppbyggd och fungera enligt
vedertagna demokratiska principer
samt öppet ta ställning för demokratien.

Nu har man inte gjort denna skillnad
beträffande frågan huruvida de politiska
ungdomsorganisationerna skall ha
stöd eller ej utan de politiska organisationerna
är jämställda med alla andra
fritidsorganisationer för ungdom.

I propositionen underströks vidare
att det är nödvändigt att de statliga och
de kommunala insatserna på detta område
är likartade i vad avser målsättningen.
Därför hör man inte utestänga
vissa organisationer från kommunalt
stöd, vilket för närvarande kan ske när

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

det gäller de politiska lokala ungdomsorganisationerna.
Här kan naturligtvis
en bristande samstämmighet i fråga om
det grundläggande betraktelsesättet leda
till att den verkan man önskade inte
uppnås.

När vi diskuterade detta i andra lagutskottet
var vi väl på majoritetens sida
fullt på det klara med att denna regeringsproposition
skulle innebära en utvidgad
kompetens för kommunerna att
ge bidrag i denna form. Fröken Wetterström
hävdar motsatsen och säger att
man inskränker kommunens kompetensområde
om denna lagändring går igenom.
Här står uppgift mot uppgift, men
jag tror för min del att man utvidgar
den kommunala kompetensen, eftersom
det till sist är de kommunala förtroendemännen
som skall anslå pengar och
som bestämmer storleken av beloppen.

Reservanterna har också i sin skrivning
bl. a. anfört en mycket underlig
motivering. De skriver att de »betraktar
det som osannolikt att sådana garantier
för opartiskhet och skäliga villkor skall
kunna komma att omgärda ett kommunalt
stöd till politisk verksamhet, att
detta tillgodoser ett allmänt intresse
inom kommunen och uppfyller kraven
på objektivitet och rättvisa».

På mig verkar det som om högerrepresentanterna
och högerreservanterna
vill påstå att det är risk att det kommer
att skapas speciella bidragsnormer när
det t. ex. gäller SSU eller någon annan
politisk ungdomsorganisation, eller man
menar kanske att de kommunala förtroendemännens
objektivitet inte går
att lita på. Deras objektivitet skulle vara
sämre än den som kommer till uttryck
i denna församling. Nej, jag tror inte
att vare sig högerns representanter eller
herr Wedén menar detta, utan de kanske
snarare menar att de nog i alla fall
kan ordna pengar till sina ungdomsorganisationer,
och att det då inte finns
någon anledning att samhället ger pengar
åt andra. Det skulle vara bra om
man kunde få ett förtydligande om vad

ni menar med objektivitet och rättvisa
i fråga om bidragsnormerna för ungdomsorganisationerna.
Jag tror att det
är svårt att leta fram något exempel på
att i t. ex. en kommun med socialdemokratisk
majoritet SSU har större förmåner
och bättre utdelning än t. ex.
FPU eller unghögern. Vi skall inte
glömma att det redan i dag finns många
kommuner som ger stöd till de politiska
lokala ungdomsorganisationerna, så
exempel bör ju finnas, om reservanterna
har rätt.

I en av replikerna anfördes det
exemplet att en kommun inte ville ge
bidrag till mer än en organisation av
folkpensionärer. Nu tycker jag att detta
var ett dåligt valt exempel i det här
sammanhanget, och för övrigt vill jag
erinra om att i de kommunala nämnderna,
styrelserna och kommittéerna
sitter representanter för de olika politiska
partierna. Man har alltså på alla
håll full insikt i det som rör bidragsnormer
och anslagens storlek, och ärendena
underställes även i sista hand fullmäktigeförsamlingarna
för avgörande.

Nej, jag tror inte att det är något fel
på objektiviteten eller rättvisan i kommunerna,
vare sig kommunerna har
socialdemokratisk eller borgerlig majoritet.
Däremot kan det vara en viss skillnad
när det gäller generositeten och
omfattningen av insatserna från samhällets
sida, beroende på om kommunen
har borgerlig eller socialdemokratisk
majoritet.

Herr talman! Mycket mer vore att
säga, men med hänvisning till det anförda
vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är övertygad om
att alla kammarens ledamöter som lyssnade
till mitt anförande kunde konstatera,
att jag klart och tydligt sade ifrån
att det är orimligt att göra någon skillnad
mellan den objektivitet som utvecklas
av riksdagsmännen här i huset och

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

den förmåga till objektivetet som kommunalmännen
besitter. På den punkten
behöver det alltså inte vara någon tvist
mellan mig och den föregående ärade
talaren. Men det finns ändå, som jag
utvecklade i mitt anförande, anledning
att sätta ett frågetecken för propositionens
verkningar på det kommunala planet
och jag vill återkomma till den saken
på följande sätt och därvid ställa
en fråga till herr Göransson.

Vi kan anta att i en kommun, kallad
A, fattar den kommunala majoriteten,
på objektiva grunder så gott man kan,
beslut om högst betydande kommunala
bidrag till politiska ungdomsorganisationer.
I en annan kommun, kallad B,
som ligger geografiskt nära den förra
kommunen och som eventuellt tillhör
samma landstingsvalkrets, fattar majoriteten
beslut om att endast lämna
mycket små bidrag till de politiska
ungdomsorganisationerna eller kanske
inga bidrag alls.

Anser herr Göransson att en sådan
ordning skulle vara tillfredsställande?

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Det förefaller som om
herr Göransson hade helt och hållet
missuppfattat innebörden i kommunal
kompetens. När vi reservanter säger att
lagförslaget inkräktar på den kommunala
kompetensen menar vi att det inskränker
den kommunala självbestämmanderätten,
och det är detta som vi
inte anser vara riktigt.

När herr Göransson talar om objektivitet
och rättvisa vill jag bara hänvisa
till vad som i reservationen säges om
den tolkning som riksdagen i samband
med förberedelserna till nu gällande
kommunallag gav det allmänna kompetensstadgandet
i lagen. Enligt denna
tolkning skall kommunernas anslagsverksamhet
tillgodose ett allmänt intresse
inom kommunen och ske på ett
objektivt och rättvist sätt. Det är just
med hänsyn till detta krav på objekti -

vitet och rättvisa som regeringsrätten i
sina utslag har bestämt påfordrat vissa
garantier när det gäller bidrag till politiska
ungdomsorganisationer så att
medlen ej kommer att främja den politiska
verksamheten. Enligt reservanternas
mening går det inte att skapa sådana
garantier.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte förstå vad
fröken Wetterström menar då hon framhåller
att lagförslaget skulle medföra en
inskränkning av den kommunala självbestämmanderätten.
Det blir ju till syvende
og sidst kommunerna själva som
tar ställning till frågan om huruvida bidrag
skall utgå till ungdomsorganisationerna
och i vilken utsträckning detta
skall ske. Därvidlag har kommunerna
full frihet att fatta de beslut som anses
lämpliga.

Det verkar som om herr Wedén och
jag är fullständigt överens. Jag kan
också tänka mig att man i en kommun
lämnar generösa bidrag till ungdomsorganisationerna
och i en annan kommun
mycket små bidrag. För min del
vill jag ta ett exempel från ett annat
område som visar hur det i verkligheten
kan gå till. Två län, som jag kallar
A och B, lämnar bidrag till den verksamhet
som nyligen var föremål för så stort
intresse i samband med Röda fjäderninsamlingen
till förmån för de handikappade.
I länet A, som har lika många
invånare som länet B, har den borgerliga
majoriteten inom landstinget beslutat
ge ett anslag på 200 000 kronor
till de handikappade. I länet B, där socialdemokraterna
har majoritet inom
landstinget, uppgår bidraget till de handikappade
till 2 miljoner kronor.

Så nog är det skillnad på förmågan
att verkligen visa generositet.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Då herr Göransson i
likhet med herr Anderson i Sundsvall

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

tycks ha den uppfattningen att det inte
är fråga om att ge kommunerna något
åläggande, utan att kommunerna från
fall till fall skall kunna avgöra, om ett
bidrag skall utgå eller hur stort detta
skall vara, så vill jag åberopa vad fröken
Ljungberg nyss sade.

Det är emellertid kanske inte underligt
att herrarna har missuppfattat saken,
eftersom propositionen är så dimmigt
och suddigt skriven. Men i propositionen
gör dock statsrådet ett bestämt
uttalande på denna punkt, som jag tilllåter
mig på nytt citera även om det
nyligen gjorts här från talarstolen.
Statsrådet säger: »Jag har redan nämnt
att kommunernas stöd till ungdomsverksamheten
kan lämnas på en rad
olika sätt. Det är inte min avsikt att
kommunerna skall bli bundna att ge
sitt stöd i en viss form, t. ex. genom
ekonomiska bidrag, utan kommunerna
skall också i fortsättningen själva få avgöra
både omfattningen och formen för
detta stöd.» Observera att det sägs »i en
viss form».

Trots att, som jag nyss tillät mig säga,
propositionen är oklart skriven, tycker
jag dock att vad jag här återgivit är
tämligen klart, så som jag och flera med
mig tolkar uttalandet.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göransson svävade
här ut på ett helt annat område
än det vi diskuterade, och han konstaterade
en skillnad mellan två landsting
beträffande handikappstödet. Jag vill
bara inom parentes säga, herr talman,
att det kanske vore lämpligt om herr
Göransson samlade ihop en deputation
från det landsting som gav det större
stödet för att fara hit till Stockholm och
övertala Kungl. Maj :ts nuvarande regering
om lämpligheten av att bevilja de
mycket högre anslag till handikappvård
o. s. v., som föreslagits av folkpartiet
och centerpartiet. Men det är inte
detta diskussionen gäller.

Jag är inte alls överens med herr Gö -

ransson om det tillfredsställande i en
ordning, som medför att politiska organisationer
inom en kommun, A, får
mycket stora bidrag medan politiska organisationer
i en annan kommun, B, inom
samma landstingsvalkrets får mycket
små bidrag eller inga alls. Jag betecknar
ett sådant resultat av genomförandet
av den proposition, som vi nu
skall besluta om, som milt uttryckt säreget.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Att jag återkommer till
talarstolen beror närmast på fröken
Wetterströms senaste inlägg. Hon åberopar
det stycke där departementschefen,
fru Lindström, säger: »Det är
inte min avsikt att kommunerna skall
bli bundna att ge stöd i en viss form,
t. ex. genom ekonomiska bidrag, utan
kommunerna skall också i fortsättningen
själva få avgöra både omfattningen
och formen för detta stöd.» Det är just
detta som man enligt min mening kan
åberopa som stöd för uppfattningen att
det här inte är fråga om att ålägga kommunerna
en ny uppgift, utan att det
endast gäller att i lagtext slå fast möjligheten
för dem att ge stöd åt ungdomsföreningarna.

Med anledning av fröken Wetterströms
senaste inlägg skulle jag vilja
fråga fröken Wetterström: Det är väl
inte fröken Wetterströms mening att
man skulle frigöra barnavårdsnämnderna
från den skyldighet som de enligt
barnavårdslagen har, nämligen att samarbeta
med ungdomsorganisationerna
och därvid också vara ett stöd för dessa
organisationer — opolitiska såväl
som politiska? Man får den uppfattningen,
när fröken Wetterström åberopar
just detta departementsuttalande såsom
ett argument för påståendet att den
kommunala självbestämmanderätten genom
lagändringen skulle inskränkas.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste än en gång

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

konstatera att fröken Wetterström uttrycker
sig som om det här gällde en
inskränkning av den kommunala kompetensen.
För mig är det fråga om någonting
annat, nämligen en utvidgning
av kommunens möjligheter. Men jag har
full respekt för den åsikt fröken Wetterström
hävdar. Det är ju härvidlag
våra partiers åsikter och ideal skiljer
sig från varandra.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! För några timmar sedan
fick kammaren av hans excellens
statsministern en lektion, i vilken bl. a.
ingick ett med starkt eftertryck framfört
påpekande, att bland det viktigaste
i det fortsatta författningsarbetet är att
bevara, stärka och stimulera den kommunala
självbestämmanderätten. Även
om en viss stilistisk kippskoddhet vidlåder
detta yttrande av statsministern
— man frågar sig hur det går till att
stimulera cn rätt — torde kammaren ha
fått helt klart för sig vad hans excellens
menade.

Hans yttrande ingick i ett anförande,
som i sin helhet var avsett att bevisa
nödvändigheten av att vidga statsrådskretsen.
Den proposition vi nu behandlar
visar enligt min mening, att det uppenbarligen
är svårt att hålla kontakt
och få konsekvens i arbetet redan inom
den begränsade krets som regeringen
utgör. Vad man än kan säga om ett lagförslag,
som enligt fröken Ljungbergs
träffande formulering för en stund sedan
syftar till att göra ett redan obligatoriskt
åläggande för kommunerna mer
obligatoriskt, så inte lär man kunna
hävda att det medverkar till att bevara
och stärka den kommunala självbestämmanderätten.

Detta är, herr Anderson i Sundsvall,
ett av huvudskälen — kanske denna
gång det viktigaste skälet — till att motionärerna
och reservanterna tar avstånd
från propositionen. Det är den
kommunalrättsliga aspekten och i viss
utsträckning även en procedurfråga.

Efter den debatt som förts och efter
genomläsning av vad föredragande
statsrådet skrivit kan man kanske få
det intrycket att det inte blir så farligt
med begränsningen i den kommunala
självbestämmanderätten. Här ger man
med ena handen och tar tillbaka med
den andra. Men sett i samband med
bl. a. det uttalande av samma statsråd,
som fröken Ljungberg citerade från det
tillfälle då harnavårdslagen i dess helhet
behandlades, måste det betraktas
som ett försök till förstärkning av ett
obligatoriskt åliggande för kommunerna.

Å andra sidan säger statsrådet litet
längre fram i sin motivering att det
inte är fråga om att binda kommunerna.
Till form och omfattning skall kommunerna
alltjämt få bestämma stödet.
Sedan har man här i debatten broderat
vidare på det temat. Om man lägger allt
detta tillsammans, kommer man slutligen
fram till att hela propositionen
egentligen är ett nonsens. Fröken Ljungberg
sade att den är onödig och obehövlig
för det ändamål som den säger
sig vilja tjäna. Det är ett uttalande som
man minst sagt borde kunna instämma
i. Propositionen är ett nonsens, som
inte kan väntas få den effekt som förslagsställande
statsrådet tänkt sig.

Härtill kommer att den är ett hafsigt
hopkommet, illa skrivet och till sina
konsekvenser icke genomtänkt nonsens.
Det sägs i propositionen att samma regler
bör gälla för det kommunala som
för det statliga stödet till de politiska
ungdomsorganisationerna. Detta innebär
bl. a. att organisationer som anses
vara tvivelaktiga till sitt demokratiska
sinnelag skall vara undantagna, diskriminerade,
från rätten att erhålla detta
stöd. Men vad händer om någon kommun
trots detta påpekande beviljar anslag
till en organisation som på det statliga
planet är ställd utanför och som
trots ansökan inte har fått något bidrag
av statsmedel? Det är inte uteslutet, herr
talman, att detta kan komma att ske.

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

Det finns kommuner här i landet med
sådan politisk maktfördelning att det
kan hända.

Och eftersom vi vet att kommuner
har trotsat den bestämmelse i kommunallagen,
som enligt regeringsrätten anses
göra det omöjligt för kommunerna
att ge anslag till politiska ungdomsorganisationer
över huvud taget, är det väl
inte mera märkvärdigt att tänka sig
att en kommun sätter sig över uttalandet
i den nu föreliggande propositionen
att samma regler bör gälla för kommunalt
som för statligt stöd. Vem skall då
avgöra hur det skall förfaras med ett
sådant beslut? Låt oss förutsätta att beslutet
överklagas. Såvitt jag förstår
måste väl frågan då i sista hand hamna
hos regeringsrätten. Och då bär vi fått
ytterligare en nyhet, nämligen den att
människors och organisationers demokratiska
sinnelag och handlande skall
prövas av domstol. Det är en konsekvens
som jag är övertygad om inte är
genomtänkt — och det är inte den
enda! Det finns flera, herr talman!

Sammanfattningsvis ger detta bilden
av ett hafsigt hopkommet och till sina
konsekvenser illa genomtänkt nonsens.
Som tidigare framhållits i denna debatt
har propositionen dessutom lagts fram
för riksdagen med nonchalerande av
normal praxis för remissbehandling
och för prövning av lagrådet. Därför
finner jag proposition 69 vara osedvanligt
allsidigt kvalificerad för att av riksdagen
avslås.

Sedan vill jag gärna knyta några reflexioner
till en del uttalanden som
gjorts i denna debatt och som alltid
brukar göras i debatter om samhälleligt
stöd, framför allt stöd till politiska ungdomsorganisationer,
och som vittnar
om utpräglad tankeoreda. Herr Gustavsson
i Alvesta och herr Anderson
i Sundsvall — och jag tror också herr
Göransson — sade att det är märkvärdigt
att de politiska ungdomsorganisationerna,
vilka vid sidan av sin politiska
verksamhet uträttar ett samhälls -

nyttigt arbete och gör värdefulla insatser
av allmänt samhällsfostrande slag,
inte skall anses vara värda att komma
i åtnjutande av samma stöd som ges
organisationer, som t. ex. huvudsakligen
ägnar sig åt förströelse — för att här
använda herr Andersons i Sundsvall
uttryckssätt.

Men det är ju inte alls den saken
det här gäller. Det borde inte vara
omöjligt att sätta sig in i att människor
kan tänka på ett inte fullt så enkelt sätt.
Det finns, ärade ledamöter av denna
kammare, andra skillnader än värdeskillnader.
Två företeelser, organisationer
eller verksamheter kan vara olika i
andra avseenden än att den ena är bättre
och den andra sämre. Mig veterligt
har det heller aldrig i denna kammare
eller eljest i någon seriös debatt om
dessa frågor hävdats att de politiska
ungdomsorganisationerna skulle vara
på något sätt sämre eller mindre värdefulla
än andra organisationer. För egen
de! vill jag tvärtom säga att de ur demokratisk
och samhällelig synpunkt
kanske är de finaste och värdefullaste
av allesammans. Från den utgångspunkten
finns det inga viktigare och mera
värdefulla verksamheter över huvud taget
än det samhällsarbete som utföres
av bl. a. de politiska organisationerna.
Här är det inte fråga om värdeskillnader
utan om andra skillnader. Och enligt
mitt sätt att se är det dessa andra
skillnader som gör att de politiska ungdomsorganisationerna
bör ställas utanför
det ekonomiska stödet från stat och
kommun.

Här har talats om de uppgifter som
dessa organisationer fullgör vid sidan
av sitt politiska arbete, men om organisationerna
är vad de bör vara och är
avsedda att vara, så skall vi komma
ihåg att detta andra och i och för sig
mycket värdefulla arbete ytterst är ett
medel för organisationernas huvudsyfte,
nämligen att nå ett politiskt resultat
— det resultat herr Wedén talade om
då han sade att det gäller kampen, kon -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

kurrensen om den politiska makten.
Det kan också uttryckas på annat sätt.

De politiska ungdomsorganisationerna
ingår i ett system av organisationer,
vilkas uppdrag i förhållande till samhället,
till stat och kommun, är en sorts
revisionsuppgift, en bevakningsuppgift.
De politiska partierna och alla med
dem samarbetande organisationer har
denna uppgift som en av sina viktigaste:
att övervaka de makthavande —
att övervaka, revidera, vad som sker i
samhällets namn och för samhällets
räkning.

Att låta ekonomiskt stöd utgå till den
sortens verksamhet ter sig för mig ungefär
som om kassören i en firma skulle
utbetala periodiskt understöd till firmans
revisorer. Ingen av oss skulle
finna en sådan ordning särskilt lämplig.
Det skapar eller kan skapa — och
det räcker med kan — ett beroendeförhållande.

Herr Göransson sade nyss att redan
nu betyder det samhälleliga ekonomiska
stödet väldigt mycket för dessa
organisationers möjlighet att över huvud
taget fullgöra sin uppgift. Jag har
tidigare hört ett ännu mera skärpt uttryck
— någon sade att detta stöd redan
nu är direkt avgörande för ifrågavarande
organisationers möjlighet att arbeta.

Har vi redan kommit i ett läge, där
politiska organisationer är för sin verksamhet
i direkt avgörande utsträckning
beroende av stödet från det samhälle,
som dessa organisationer har att övervaka
och kontrollera, är vi illa ute. Och
enligt min mening spelar det mycket
liten roll, om man kan dra fram eller
tror sig kunna dra fram något konkret
exempel på att detta fått tråkiga följder.
Det är själva möjligheten som är det avgörande,
som skapar ett beroendeförhållande
som vi inte vill se.

Herr talman! Jag har gärna velat
framföra dessa synpunkter för att det
skall vara alldeles klart att vi, som motsätter
oss stöd till politiska organisationer
— det må vara ungdomsorgani -

sationer eller andra — inte gör det därför
att vi betraktar dessa organisationer
och deras arbete som något mindre värdefullt
än annat arbete som utföres i
samhället — snarare tvärtom — utan
därför att de till sin kärna och sin art
är annorlunda på ett sätt som gör, att
de enligt vår mening inte bör ställas i
beroendeförhållande till samhället.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att göra ett tillrättaläggande med anledning
av herr Carlshamres yttrande.

När jag hävdade att samhällsstödet
till organisationerna är av stor betydelse,
uttryckte jag mig på följande sätt:
Detta gäller inte bara för de politiska
organisationerna utan för all ungdomsverksamhet
att samhällsstödet är av
stor betydelse för hela det samhällsfostrande
och samhällsinriktade arbetet.
Jag skulle vilja säga att detta stöd har
aktualiserats genom de problem som de
kommersiella inrättningarna — kaféerna,
biograferna, danssalongerna o. s. v.
— rest för föreningsverksamhetens utveckling
i vårt land. Vi måste alltså på
något sätt möta konkurrensen från dessa
kommersiella inrättningar, och det
gör vi bäst genom statligt och kommunalt
stöd direkt till organisationslivet,
oberoende av om det gäller politiska
organisationer eller ungdomsorganisationer
med annan fritidsfostrande verksamhet
på sitt program.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! I dag på förmiddagen
hade vi glädjen att se inte mindre än
åtta ledamöter av regeringen i kammaren.
Vi diskuterade då frågan huruvida
regeringen borde utökas med ytterligare
eu ledamot. Var och en som har betraktat
regeringsbänkarna under den långa
och intressanta debatt vi nu för inser
vilka starka sakliga skäl det hade funnits
att biträda förslaget.

Barnavårdslagen ålägger kommunerna,
klart och entydigt, att syssla med fö -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

rebyggande verksamhet. Det är också,
vågar jag påstå, en klar och entydig
opinion inte bara bland dem som har
att syssla med ungdomsvård utan över
huvud taget, som menar att föreningslivet
spelar en mycket viktig roll i denna
förebyggande verksamhet. Detta har lett
till att avsevärda ekonomiska bidrag till
föreningslivet lämnas från både statens
och kommunernas sida. Men detta innebär
inte att vare sig staten eller kommunerna
tar ställning till innehållet i de
olika föreningarnas program. Detta gäller
oavsett om det är fråga om en politisk
rörelse eller något annat.

Det man vill stödja är, såsom redan
framhållits många gånger under debatten,
den allmänna aktivitet som ungdomsorganisationerna
bedriver. Man
menar t. ex. att samvaron i föreningar,
för att använda ett högtidligt uttryck,
är kamratfostrande och ger ett värdefullt
innehåll åt fritiden. Man menar
att de kunskaper som medlemmar i olika
föreningar får genom den studieverksamhet,
som respektive föreningar bedriver,
är värdefulla ur folkbildningssynpunkt,
att sport och friluftsliv, som
bedrivs genom idrottsrörelsens organisationer,
är något nyttigt. Man menar
att de diskussioner om ungdomens situation,
om allmänna kulturella, ekonomiska
eller sociala frågor, som försiggår
i studiecirklar inom alla organisationer,
är värdefulla. Det heter i den
senaste propositionen med förslag till
ändrade regler för den statliga bidragsgivningen
för politiska och andra organisationer,
att denna aktivitet inom
ungdomsorganisationerna har en viktig
samhällsfostrande uppgift.

Att bidrag ges beror alltså inte på att
staten i och för sig tar ställning till föreningarnas
program — den håller sig
neutral till de idéer föreningarna företräder.
Men man tvingas acceptera, att
för att vi skall få ett meningsfullt föreningsliv
krävs en hög grad av gemensamt
intresse — det är ju förutsättningen
för att folk skall söka sig till respek -

tive förening. Föreningen måste alltså
bygga på en idé, ett gemensamt intresse
eller en ideologi. Statens och kommunernas
stöd innebär ingen sanktion av
propagandan för dessa idéer. Man
accepterar bara att idé och aktivitet är
oskiljaktiga ting.

Jag kan för min del inte inse att det
skulle finnas anledning att göra någon
skillnad härvidlag mellan politiska och
andra organisationer. Syftet med verksamheten
i en nykterhetsorganisation
eller i frikyrkoorganisationer är, precis
som när det gäller verksamheten i en
politisk organisation, att främja organisationens
idé.

Motivet för att stödja eller inte stödja
deras arbete föreligger alltså oavsett
vilket idéinnehåll rörelsen har. De flesta
organisationer använder ju samma
slags aktivitet. De vänder sig i stort sett
till samma slags ungdom och använder
i huvudsak samma rekryteringsmetoder.

Man kan givetvis ha den principiella
inställning, som jag har försökt ge uttryck
för, men ändå mena att man bör
göra ett undantag för politiska organisationer
av det skälet att man från principiella
och som jag menar respektabla
utgångspunkter — även om jag inte delar
dem själv — anser att det är fel att
samhället i någon form satsar pengar
på politisk verksamhet.

Man kan alltså — och jag tycker att
det är viktigt att även vi som menar att
det skall utgå bidrag till politiska ungdomsorganisationer
framhåller detta —
anse att dessa organisationer fyller en
viktig uppgift, att de är väsentliga för en
demokratisk utveckling och i största
allmänhet är värdefulla men att man
inte bör ge samhälleligt stöd till politisk
verksamhet.

Men vad bör konsekvensen bli av detta?
Jo, självfallet att man över huvud taget
inte skall ge pengar till politiska
ungdomsorganisationer. Denna konsekvens
borde vara naturlig, men är det
uppenbarligen inte för reservanterna.

De lever i den föreställningen — trots

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

det som fröken Wetterström sade om
att denna distinktion inte går att upprätthålla
— att det finns en politisk
och en icke-politisk del i de politiska
ungdomsorganisationernas verksamhet
och att det då också skulle finnas på
motsvarande sätt en ideologisk och en
icke-ideologisk del av verksamheten hos
de övriga organisationerna. Det är emellertid
inte så. Det vet var och en, som
haft det minsta att göra med politiska
ungdomsförbund.

Den studieverksamhet t. ex., som nästan
alla är ense om att vi skall ge bidrag
till, är självfallet ett led i den politiska
ungdomsorganisationens politiska skolning.

Jag skulle vilja gå så långt som att
säga, att den typ av bidragsvillkor, som
funnits, mer eller mindre har provocerat
de politiska ungdomsorganisationerna
till ren ohederlighet. Det har faktiskt
varit så att en politisk ungdomsförbundsordförande
kunnat hålla identiskt
samma föredrag på två ställen, varvid
det i det ena fallet varit bidragsberättigat
enligt några kungörelser men i det
andra fallet inte ansetts vara det, helt
enkelt därför att man valt olika titel på
föredraget vid olika tillfällen.

Det har också inträffat att ett politiskt
ungdomsdistrikt har fått kommunalt bidrag
till en konferens medan ett annat
distrikt icke fått bidrag, trots att konferenserna
varit uppbyggda på samma
sätt och haft samma inriktning. Skillnaden
har varit att man i den ena organisationen
varit mera förslagen när det
gällt att i sin ansökan ange tema för konferensen,
sätta rätt namn på den etc.

Men även om man mot förmodan skulle
kunna upprätthålla denna distinktion
mellan politisk och icke-politisk verksamhet,
skulle ju konsekvenserna ändå
bli orimliga och felaktiga från deras utgångspunkt
som menar att samhället inte
får ekonomiskt stödja politiskt arbete;
de pengar som då skulle ha använts för
den förment opolitiska verksamheten
skulle ju i stället kunna användas till

vad som reservanterna och andra betecknar
som den politiska verksamheten.
Samhället kommer alltså ändå, låt vara
indirekt, att stödja politisk verksamhet.

Fröken Wetterström sade flera gånger
i sitt anförande och i många av sina
repliker att man inte kan upprätthålla
denna distinktion. Ändå byggde hon sitt
resonemang på att det var möjligt. Hon
menar t. ex. att det är naturligt och riktigt
att ge de politiska ungdomsorganisationerna
kommunala bostadsbidrag.
Detta skulle falla inom ramen för den
kommunala kompetensen. Detsamma
skulle gälla om man ger bidrag till studieverksamhet.

Jag kan inte heller inse att det förslag
vi nu diskuterar innebär någon egentlig
utvidgning av den kommunala kompetensen
eller någon inskränkning av den
kommunala självbestämmanderätten —
om nu dessa två företeelser kan förekomma
samtidigt, vilket de flesta av reservanterna
hittills hävdat. Stödet till
allmän föreningsverksamhet tror jag är
så allmänt förekommande bland kommunerna
i dag, att det inte i sak innebär
någon skillnad om man antar en
lag, i vilken de åläggs att ge ett sådant.
När det gäller frågan om de politiska
ungdomsdistrikten framgår det inte alls
av propositionen att kommunerna är
skyldiga att stödja politiska ungdomsorganisationer
ens efter den ändring,
som vi nu skall besluta om; förslaget
innebär bara att kommunerna kan ge sådant
stöd om de vill.

Jag tycker att det vore rimligt att låta
kommunalmännen slippa ifrån att behöva
upprätthålla den omöjliga distinktionen
mellan eu politisk ungdomsorganisations
politiska och opolitiska verksamhet.
De bör få samma möjlighet att
handla med rent samvete, som vi riksdagsmän
numera har, när vi ger statsbidrag.

När man 1963 belöt att statsbidrag
i fortsättningen skall kunna utgå även
till de politiska ungdomsorganisationernas
politiska verksamhet innebar det en -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

ligt min mening att man gjorde slut på
ett systematiskt illusionsmakeri och i
stället införde ärliga regler. Jag tycker
att det är hög tid att man gör detsamma
även beträffande kommunerna. Därför
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Nyberg, Rimmerfors, öhvall och Westberg
(samtliga fp).

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är litet trist att
hamna så här långt ned på talarlistan,
men detta är en fråga i vilken det är
angeläget att deklarera en ståndpunkt.
Särskilt om man tillhör ett liberalt parti
tycker jag det är angeläget att tillkännage
ett avståndstagande från detta propositionsförslag.
Skillnaderna går numera
på den borgerliga kanten inte så
ofta mellan partierna som inom partierna;
när det gäller den fråga vi nu
behandlar är så fallet.

Denna fråga bör ses ur två aspekter.

Den första är att politiska partier inte
bör få del av skattebetalarnas medel.
Det kan väl hända att jag är särskilt
rädd om skattebetalarnas medel, eftersom
jag vet hur svårt det kan vara att
få fram dem — inte därför att folk inte
vill betala utan därför att de inte kan
betala.

Det föreligger en fundamental skillnad
mellan statsbidrag till politiska
partier och statsbidrag till annan verksamhet.
Denna skillnad har ingen av de
tidigare talarna berört. Den är oerhört
väsentlig, och jag tror att debatten
hyfsas om man tar den med i bilden.
De politiska partierna kan om de kommer
i ett visst läge påtvinga andra
människor sina beslut, och ingen människa
skall tvingas att ge pengar till
högern, folkpartiet och kommunisterna,
om han inte sympatiserar med dessa
partiers idéer och inte vill att dessa
skall få genomslag i samhället, kommu -

nalt eller rikspolitiskt. Alla människor
— inte bara de som är medlemmar i
respektive parti — blir beroende av de
beslut som politiska partier fattat. Man
kan härvidlag göra en jämförelse mellan
bidrag till politiska partier och bidrag
till organisationer med kulturella
eller idrottsliga syften. Fn person som
bor i Alvesta eller Sundsvall eller på
någon annan trevlig plats tvingas, om
detta förslag går igenom, att genom sina
skatter betala ett visst belopp till
detta kommunala understöd av politiska
partier. Om ett av dessa partier,
som han kanske i grunden avskyr, kommer
till makten, blir han beroende av
de beslut som detta parti fattar, även
om han inte alls gillar de besluten och
framför allt inte skulle ha velat bidra
till dem genom att ekonomiskt understödja
partiet i fråga. Om han däremot
genom kommunen ger bidrag till en
idrottsförening, tvingar denna förening
honom inte att hoppa höjd eller utöva
någon annan idrott. Och om han på
samma sätt bidrar till en orkesterförenings
verksamhet tvingas han inte att
delta i den musikaliska verksamheten.

Härvidlag föreligger alltså en skillnad:
genom detta tvångsbidrag medverkar
man till vissa beslut i samhällsangelägenheter
som man kanske absolut
inte vill vara med om.

Den andra aspekten tränger sig på
när man läser det avsnitt i propositionen,
som herr Wedén citerade och som
även jag skall läsa upp, eftersom jag
anser detta vara tämligen väsentligt.
Statsrådet Lindström skriver: »För

statsbidrag enligt 1964 års kungörelse
gäller följande villkor: Organisationen
skall vara uppbyggd och fungera enligt
vedertagna demokratiska principer
samt öppet ta ställning för demokratien.
Den skall bedriva en till kamratskap
fostrande verksamhet.»

Jag vet inte vad man syftar på med
detta om kamratskap, men i varje fall
syftar man inte på kamrat Hermansson
och hans partivänner. Ty denna for -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

mulering ger mig anledning att tro, att
avsikten varit att kommunisterna inte
skall få del av detta bidrag. Jag skulle
vilja fråga statsrådet Lindström — hon
är inte närvarande i kammaren, men
någon av de ivriga talesmännen för
detta förslag kanske kan vara stand in
för statsrådet: Avses med denna passus
att kommunisterna inte skall kunna få
detta bidrag? I så fall är man inne på
äventyrliga och farliga vägar. Jag anser
det vara självklart att kommunisterna
skall kunna få sådana här kommunala
bidrag, om vi nu antar detta
förslag. Men jag tror att många människor
ute i kommunerna skulle vara
mindre benägna att ge pengar till kommunisterna,
och vi kommer här in på
det problem som jag förut talade om.
Och vem skall bestämma vilka politiska
organisationer som skall kunna få bidrag?
Vem skall vara demokratisk överdomare?
Om man ger sig in på sådana
överväganden är demokratien i gungning.

Herr talman! Det brukar sägas:
Pengar luktar inte. Men jag skulle ändå
tro att dessa tvångsvis uttaxerade pengar
i de borgerliga partiernas kassor
skulle lukta ganska illa. Socialdemokraterna
har ju däremot en sedan gammalt
uppövad förmåga att fördra sådana
dofter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjöholm kom delvis
in på en helt annan fråga än den vi
diskuterar, nämligen frågan om statsbidrag
till politiska partier. Han var rätt
bekymrad över hur det skulle gå om
en del av skattebetalarnas medel kom att
gå till de politiska partiernas propaganda
och folk alltså tvingades att stöda
propaganda, även för partier som de
inte sympatiserar med. Jag har svårt
att förstå varför just herr Sjöholm av alla
människor skall känna detta som ett
stort problem. Han har ju på ett fram -

gångsrikt sätt visat hur han förmått stöda
tre partier samtidigt utan att det
vållat honom några större problem.

Det är väl dessutom så, herr Sjöholm,
att i en demokrati minoriteten
ganska ofta tvingas acceptera majoritetens
beslut. Den som är vapenvägrare
tvingas att betala skatt till försvaret.
Om någon inte gillar grundskolan,
tvingas han ändå att vara med och betala
skatt till det nuvarande skolsystemet,
och den som inte gillar den ena
eller andra religiösa uppfattningen,
tvingas ändå att på olika sätt bidra till
religiösa organisationers propaganda
eller förkunnelse.

Till sist vill jag säga, att denna debatt
dock inte gäller huruvida man bör ge
statsbidrag till politiska organisationer
eller politiska partier. Vad det gäller är
frågan: Innebär det att man satsar statliga
pengar på politisk propaganda om
man biträder propositionens förslag att
kommunerna i fortsättningen skall få
ge bidrag även till de politiska ungdomsdistriktens
politiska verksamhet? Jag
vill påstå att så inte är fallet.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ullsten säger att
jag har stött tre partier på en gång; men
herr Ullsten vill ju själv på denna punkt
vara med och stödja fem partier på en
gång, vilket jag tycker är värre. När
det gäller den angelägenhet som herr
Ullsten syftar på så vill jag dessutom
påpeka att vi inte genomförde den aktionen
med kommunala medel.

Herr Ullsten har missuppfattat hela
frågeställningen. Det är klart att vi kan
tvinga människor att bära vapen, även
om de inte vill det, och att alla människor
skulle vilja slippa betala skatt
men ändå tvingas göra detta. Men det
är inte det frågan gäller. Här gäller det
om vi skall tvinga människor att medverka
till att bringa ett parti i majoritet
vilket sedan kan bestämma vad vi
skall göra. Däri ligger skillnaden. En
människa skall alltså inte, genom att vi

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

tvångsvis uttaxerar medel, som måhända
medverkar till att bringa ett parti i
majoritet, tvingas bidra till att t. ex.
folkpartiet får majoritet, om hon inte
vill det. Men om folkpartiet väl kommit
i majoritet så måste man givetvis finna
sig i vad folkpartiet bestämmer — i
regeringsställning.

Det finns ett vist ord i Fritiofs Saga
som lyder: Stark ström går med egna
vågor genom havet. Tror inte herr Ullsten
och andra politiska ungdomsledare
på att strömmen i ungdomsförbunden
är så stark att partiet kan klara sig
utan dessa kommunala och statliga medel? Herr

KRÖNMARK (h):

Herr talman! För närvarande anses
det ju inte föreligga några som helst
hinder för kommunerna att stödja ungdomens
föreningsliv. Man har stöd för
fritidsverksamhet, för studieverksamhet,
stimulansbidrag o. s. v., och allt
detta har, anser väl de flesta, fungerat
ganska tillfredsställande hittills. Alla
dessa former av stöd har kunnat ges
inom ramen för den kommunala kompetens
som vi har i dag. Därför frågar
man sig vad som är avsikten med att
statsrådet Lindström nu lägger fram
denna proposition om ändring av barnavårdslagen,
enligt vilken man alltså ger
kommunerna en klar uppgift att stödja
ungdomens föreningsliv. Man får lätt
den uppfattningen att syftet — trots vad
som sagts tidigare här i debatten — är
att så småningom ge direktiv och riktlinjer
för hur kommunerna skall handha
denna verksamhet.

Jag vill, herr talman, hänvisa till den
promemoria som utsändes för några
månader sedan från statens ungdomsråd,
som just nu utreder det framtida
stödet till ungdomsorganisationerna. Av
denna promemoria framgår att man tänker
sig en hel katalog av bidrag: startbidrag,
inventariebidrag, grundbidrag,
rörliga bidrag, instruktörsbidrag, lägerbidrag,
ledarutbildningsbidrag. Jag skall

nöja mig med det, herr talman, trots att
jag kunde fortsätta uppräkningen. Därutöver
skall varje förening kunna få ett
startbidrag på 300 kronor, och har den
mer än 20 medlemmar skall den kunna
få 500 kronor. Dessutom skall den kunna
få ett inventariebidrag på 1 500
kronor och ytterligare ett grundbidrag
på 1 800 kronor. Detta visar att det
kommer att röra sig om ganska stora
summor. Och man lägger verkligen lök
på laxen när man föreslår att om en
förening lyckas skrapa ihop mer än 200
medlemmar — och det tror jag nog de
flesta politiska ungdomsförbund kan —
så skall man också kunna få en heltidsanställd
instruktör i lönegrad 14, alltså
med en årslön av omkring 20000 kronor.

Det är klart att man kan säga att
detta är ett stöd för ungdomsverksamheten,
men jag vill hävda att när man
kommer upp i sådana belopp som det
här rör sig om, så är det inte längre
fråga om ett samhällets stöd för de politiska
ungdomsorganisationerna och
andra ungdomsorganisationer, utan det
är snarast fråga om ett samhällets övertagande
av dessa organisationers arbetsuppgifter.
Jag har svårt att tänka mig
att ungdomsorganisationer som kan bli
ingjutna i denna mall kommer att kunna
känna någon entusiasm och verkligen
känna att de arbetar för någonting. Om
man genomför detta förslag, så har man,
anser jag och mina meningsfränder, helt
enkelt tagit ett steg i riktning mot socialisering
av föreningslivet.

I övrigt har här förut talats så mycket
om värdet av det arbete som utförs
i de politiska ungdomsorganisationerna,
och det har sagts att de gör minst
lika värdefulla insatser som andra organisationer.
Jag har ingen anledning att
ytterligare penetrera detta problem. Jag
vill emellertid påpeka att det i vulgärdebatten
sägs att om man undantar de
politiska ungdomsorganisationerna, så
har man diskriminerat dem. Som representant
för ett av de fyra demokratiska
ungdomsförbunden måste jag säga att

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

jag ingalunda skulle känna det som en
diskriminering om de politiska ungdomsförbunden
undanhölls bidrag från
samhället. Jag skulle helt enkelt — i
motsats till vad som påståtts — känna
det som en utmärkelse för de politiska
ungdomsförbundens del om de kunde
existera — och det är jag övertygad om
att de kan — utan att behöva sitta helt
och hållet i statens och kommunernas
knä.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Jag har redan för en
vecka sedan fått tillfälle att framlägga
min principiella syn på samhällets stöd
till de politiska ungdomsföreningarna,
och jag kan i dag inskränka mig till ett
par korta synpunkter med anledning av
den debatt som förts här i kammaren.

Jag måste säga att jag med stigande
förvåning har lyssnat till en rad av inläggen.
Jag tycker att man bortser från
att kommun efter kommun i detta land
sedan åtskilliga år tillbaka i verkligheten
har ett stöd av det slag som här
diskuterats. Det förs här en debatt som
om detta vore en stor nyhet för våra
kommunalmän, och det har till och med
sagts att det gäller att inskränka den
kommunala friheten. I själva verket är
det på det sättet att denna fråga har
aktualiserats genom att det från tre
kommuner har kommit överklaganden
via länsstyrelserna till regeringsrätten,
som har uttalat sig om den kommunala
kompetensen på denna punkt. Jag trodde
att det efter herr Andersons i
Sundsvall inlägg skulle vara obehövligt
att ta upp den frågan igen, därför att
jag tyckte att man klargjorde problematiken
alldeles tillfredsställande, men
så kommer herr Carlshamre och upprepar
de gamla argumenten.

Niir man klagar på att statsrådet fru
Lindström inte är i kammaren måste
jag påpeka att hon åtminstone kan
lyssna på debatten i en särskild hör -

apparat, men vissa ledamöter uppfattar
tydligen inte vad som sägs trots att
de är närvarande i kammaren. Problemet
är vad som är av kommunalt intresse,
och här pekade herr Anderson i
Sundsvall på att det betraktas som om
man utövar olika slag av hobbies. Det
nämndes pingpong och det nämndes
också en rad andra ungdomsaktiviteter
som vi anser bör stödjas. Då är det väl
märkligt om vi för de ungdomar som
skall utbildas för att sitta i våra socialnämnder,
i våra skolstyrelser och över
huvud taget skall bära upp den kommunala
demokratien, inte skall vara beredda
att ge samma stöd till fostran och
utbildning för att klara dessa uppdrag
som till de övriga ungdomsorganisationerna.
Fröken Wetterström insinuerade
än en gång att detta skulle utnyttjas till
regeringspartiets ungdomsförbunds förmån.
Jag hade förra veckan tillfälle att
redogöra för hur det statliga stödet verkar.
Vare sig man tar det totala anslaget
eller anslaget utslaget per medlem, är
det inte SSU som har det största stödet,
utan det är något av de borgerliga ungdomsförbunden.
Jag tycker att vi åtminstone
i denna kammare skulle kunna
slippa den sortens insinuationer.

Jag fick nästan ett intryck av domedagsstämning
när herr Wedén var uppe
i talarstolen. Han talade om det sluttande
planet som blir allt brantare. Han
har talat om den politiska indoktrineringsatmosfären
och om att det fanns
stora risker med en fördelning av penningar.
Han uttalade orden »politisk
propagandaverksamhet» med ett förakt
som gjorde att jag frågade mig hur han
över huvud taget kommit att ägna sig
åt politik. Jag tycker att hela hans anförande
var en utomordentligt hård dom
över de många folkpartistiska kommunalmän
som landet runt har verkat för
ett sådant kommunalt stöd. År de verkligen
så omedvetna om de faror för
demokratien som herr Wedén målade
upp? Om de risker, som herr Wedén
vill utpeka, existerade, är det väl märk -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1985

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

ligt att vi under senare år i alla dessa
kommuner med kommunalt stöd till de
politiska ungdomsförbunden enbart fått
tre stycken överklaganden.

Till herr Sjöholm har jag inte anledning
att säga särskilt mycket. Han var
rädd om skattebetalarnas pengar. Jag
tycker att herr Sjöholm är litet ombytlig.
I går kunde vi i Dagens Nyheter läsa
hur han slog vakt om ägarnas till lyxvillor
i lialvmiljonklassen rättigheter
och tyckte att vi var alldeles för njugga.
Nu står han i talarstolen och ondgör
sig över att vi satsar skattemedel på
de politiska ungdomsförbunden. Jag kan
möjligen förstå att herr Sjöholm, som
har ett utomordentligt stöd av en tidningskoncern
i sin landsända, inte hyser
några bekymmer för sina möjligheter
att bedriva propagande, ge information
och upplysning, men det kan ju
finnas demokratiskt uppbyggda organisationer
som inte har dessa möjligheter
och som det kan vara ett demokratiskt
intresse att stödja.

Slutligen skulle jag vilja svara herr
Wedén, som ställde en direkt fråga om
vi från de politiska ungdomsorganisationernas
sida inte tyckt det vara pinsamt
att bli satta under barnavårdsnämnderna.
Det kan väl hända att vi
inte är helt entusiastiska på den punkten.
Men jag förstår herr Wedén bättre
om han drar ut konsekvenserna när det
gäller partistödet. Skall man utgå från
åldersammansättningen i vissa politiska
församlingar, borde det väl ligga bättre
till att lägga partistödet — om det kommer
till stånd — under pensionsnämnderna.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Carlsson i Tyresö
påpekade, att statsrådet fru Lindström
torde ha tillfälle att med hjälp av en
liten apparat höra vad som säges i
kammaren. Det är värre än så, herr
Carlsson! Hon har också visat sig ha
tillfälle att med hjälp av citat av tidi -

gare uttalanden av vad hon skrivit i
propositionen delta i debatten. Det är
hon som har sagt att förslaget innebär
en inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten.
Hon har redan vid
lagens tillkomst starkt understrukit att
det är fråga om ett obligatoriskt åläggande
för kommunerna att stödja detta
fritidsarbete. Det framgår lika klar att
syftet med det nu föreslagna tillägget är
att ytterligare skärpa detta obligatorium.

Om inte detta är ett försök till begränsning
av den kommunala självbestämmanderätten,
vet jag inte vad det
är, och ingenting av detta kan mig veterligt
ändras av vad herr Anderson i
Sundsvall till äventyrs haft att anföra
i samma ärende. Här har vi svart på
vitt på att avsikten är att införa eller
skärpa ett obligatoriskt åläggande för
kommunerna, och det kan inte ändras
av debatten här i dag.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Det var närmast ett inlägg
av herr Krönmark som gav mig
anledning att anteckna mig på talarlistan.
Han talade om att det förelåg en
PM från statens ungdomsråd, i vilken
en rad av olika bidragsformer var uppräknade
och som man nu skulle försöka
genomföra.

För herr Krönmark och även för kammaren
i övrigt vill jag omtala — det är
enligt min mening angeläget att klara
upp detta — att ett utredningsarbete
sedan lång tid tillbaka pågår inom statens
ungdomsråd för att kartlägga vad
kommunerna gör för ungdomsorganisationerna
här i landet. Jag kan vitsorda
vad herr Carlsson i Tyresö sade för en
stund sedan, nämligen att det är ett
omfattande stöd som utgår till landets
olika ungdomsaktiviteter på det kommunala
planet. Hundratals miljoner
kronor satsas på detta sätt på en verksamhet,
som enligt allas övertygelse har
en verksam effekt när det gäller att ge
ungdomen en meningsfylld fritid. Per -

Fredagen den 7 maj 19G3

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

sonligen räknar jag därvid i allra högsta
grad in de ungdomar, som är verksamma
inom de politiska ungdomsorganisationerna.

När vi hade gjort denna sammanställning,
tyckte vi att det var angeläget
att försöka finna de former, vilka
var mest lämpade för kommunerna och
för ungdomsorganisationerna. Det är
nämligen fråga om en mycket stor provkarta
över de olika sätt, på vilka man
har stött organisationerna. Många kommuner
är villrådiga om det bästa sättet.
De frågar sig om de skall satsa på
lokaler, på stipendier eller på kontanta
bidrag till organisationerna.

Denna sammanställning har sänts över
till alla de riksorganisationer som erhåller
statligt stöd för sin ungdomsledarutbildning.
De har erhållit sammanställningen
som förtroligt material, och vi
har bett dem inkomma med synpunkter.
Därefter kommer styrelsen att ta ställning
till materialet, varpå samtliga organisationer
kommer att få möjlighet
att i statens ungdomsråds representantskap
diskutera saken.

Vad resultatet kan bli av det hela
vågar jag inte uttala mig om, men vi
hoppas att vi skall kunna ge vissa rekommendationer
om hur ett sådant stöd
bör utformas. Jag tror att en sådan
kartläggning kommer att vara värdefull
både för kommunerna och föreningslivet;
dessutom kan det vara värdefullt
med rekommendationer i detta hänseende.

Det tycktes som om herr Krönmark
ansåg att detta på något sätt var avskräckande.
Han nämnde något om en
instruktör i löneklass 14, och jag tyckte
att han därvid lade in inte så litet ironi.
Vi har i detta land, herr Krönmark, eu
rätt stor kommunal ungdomsverksamhet,
vi har ungdomsgårdar av olika slag,
vid vilka vi utan betänkligheter tillsätter
instruktörer, ungdomsgårdsföreståndare
och vad de nu kallas.

Då frågar jag: År det mera fel att
satsa med kommunala medel för att en

ungdomsorganisation skall få möjligheter
att ha en pojke eller en flicka anställd
för att klara av en del av de
mycket besvärliga frågor man ändå
måste arbeta med för att organisera
det hela? Det är lika riktigt att ge organisationerna
denna möjlighet som att
den kommunala ungdomsverksamheten
får den. Att man nu fått med lönegrupp
14 i denna PM kommer sig möjligen därav
att det finns kommunalt anställda
ungdoinsgårdsföreståndare i en sådan
lönegrupp, och för att på något sätt
konstatera storleksordningen av anslaget
har man knutit an till detta.

I detta anförande instämde herr Boo
(ep).

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har en replik till
herr Carlsson i Tyresö, vilken helt undvek
att tala om det verkligt principiella
spörsmål som jag drog upp, nämligen
skillnaden mellan bidrag till politiska
ungdomsorganisationer och bidrag till
andra organisationer. Den saken undvek,
klokt nog, herr Carlsson att beröra.
Han drog i stället in helt ovidkommande
saker i debatten, såsom vad
som har stått i Dagens Nyheter om att
jag skulle ha försvarat några halvmiljonsvillaägare.
Detta har jag aldrig gjort.
Jag tror tvärtom att jag har gjort mer
än herr Carlsson för att stävja skatteflykt
och liknande. Vad jag nu har
gjort i D.N. har varit att försöka slå
vakt om rättvisan. Det kommer ytterligare
ett inlägg om ett par dagar, herr
Carlsson. Studera det!

Frågan om presstöd har vi väl inte
heller någonting att göra med nu. Dessutom
är det faktiskt så, att jag skriver
mycket litet i de tidningar som herr
Carlsson syftar på. .lag vet inte varför;
det har bara blivit så. Detta handlar
alltså inte om presstöd, men det är
naturligtvis fråga om samma andas
barn, och det är väl diirför herr Carlsson
kom in på tanken — det ligger
snubblande nära, naturligtvis.

4 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

Sedan säger herr Carlsson, att stöd
lämnas sedan länge. Javisst är det så,
men det är ju olagligt enligt regeringsrätten
•—• det är därför vi behöver
denna proposition. Jag kan emellertid
inte inse att ett missförhållande ■— vilket
jag anser detta vara — blir bättre
därför att det pågår; snarare tvärtom.
Jag tycker just därför att det är angeläget
att detta stoppas.

Många har sagt här, att vi som är emot
detta skulle på något sätt diskriminera
politisk verksamhet, men det är tvärtom
så, att vi anser att dessa politiska
ungdomsorganisationer uträttar ett så
värdefullt arbete, att vi vill befria dem
från belastningen att ta emot pengar
från kommunerna.

Herr KRÖNMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlstein anförde
att det PM som hade skickats ut från
statens ungdomsråd till ungdomsorganisationerna
var av förtrolig karaktär.
Jag kan meddela att min första kontakt
med detta PM fick jag via pressen.
Det var först därefter som jag gick
till den organisation där jag har alla
möjligheter att ta del av sådana handlingar
och studerade det. Nu får jag
dock säga att jag kanske blev litet
lugnad av herr Carlsteins redogörelse,
varav framgick att detta bara var något
av en försöksballong och att det kunde
finnas, såsom här har antytts, rätt
många reservationer mot förslaget. Detta
gör att jag så att säga är lugnad efter
att ha hört herr Carlsteins syn på saken.

Men sedan var det en annan sak
också. Herr Carlstein menade att det
skulle vara värdefullt att på detta sätt
ge rekommendationer till kommunerna.
Ja, herr talman, det var väl något av
detta som jag försökte antyda i mitt
förra anförande. Det har sagts här av
flera talare, att det beslut vi har att
fatta i dag i och för sig inte innebär
någonting — det innebär bara att i viss
mån legalisera den praxis som redan

finns. Det är först i och med nästa steg
och när vi får de här rekommendationerna
— rekommendationer har alltid
en viss benägenhet att bli bindande på
ena eller andra viset — det är först då,
kanske några år framåt i tiden, som den
kommunala kompetensen kommer i
fara, med allt vad detta kan föra med
sig.

Herr Carlstein anförde att jag tydligen
skulle ha haft någon ironisk touche
i tonfallet när jag talade om att instruktören
skulle avlönas enligt lönegrad 14.
Jag missunnar ingen människa som
arbetar inom ungdomsverksamheten att
ha bra betalt, men enligt denna PM skulle
varje förening med minst 200 medlemmar
kunna få en tjänst, placerad i löneklass
14. Det skulle inte finnas några
svårigheter för exempelvis de fyra
demokratiska politiska ungdomsförbunden,
förmodar jag, att få ett stort medlemsantal
om de sätter avgiften till 1
krona om året. Då skulle det således
kunna bli fyra sådana tjänster i en
kommun, och det gör att det kan komma
att röra sig om ganska avsevärda belopp.

I övrigt hoppas jag att vi i fortsättningen
får tillfälle att diskutera den
närmare utformningen av förslaget som
kommer från statens ungdomsråd.

Sedan vill jag bara, innan jag går ner
i kammaren, säga till herr Carlsson i
Tyresö, som tyckte att de politiska ungdomsorganisationerna
skulle få stöd för
att kunna fostra de medlemmar som
skulle kunna bli ledamöter i socialnämnder,
skolstyrelser o. s. v., att jag
såsom representant för högerns ungdomsförbund
tror att vi skall lyckas
skola våra representanter i dessa nämnder
utan statens medverkan — det betraktar
vi som en hederssak.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Krönmark
skulle jag litet elakt kunna säga, att det

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Kommunalt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna

väl inte är så märkvärdigt att skola
dem; högern har ju inte så rasande
många representanter i nämnderna. Det
är värre om man skall besätta ungefär
50 procent av dem.

Herr Sjöholm — det var egentligen
därför jag begärde ordet — beklagade
att jag inte hade tagit upp principfrågan.
Jag började mitt inlägg med att säga
att jag hade fått tillfälle att framföra
mina principiella synpunkter för en
vecka sedan. Men, herr Sjöholm, jag
försöker att begränsa mina inlägg här
från talarstolen så långt det är möjligt.

Beträffande Sydsvenska Dagbladet
tyckte herr Sjöholm att den koncernens
verksamhet inte hörde hit. Men politik
är ju en fråga om propaganda och opinionsbildning
— detta gäller också de
politiska ungdomsförbunden. Därför
vill jag påstå att det stöd som herr
Sjöholm får därifrån hör till en debatt
om olika partiers möjligheter, olika
gruppers möjligheter och olika individers
möjligheter att göra sig gällande
när det gäller att upplysa och informera
allmänheten.

Denna debatt gäller ju — jag vill understryka
det — en fråga om att upphöja
praxis till lag. Därför kan jag fortfarande
inte förstå den uppståndelse som
har visats i diskussionen hör i dag.

Herr CARLSTEIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Krönmark är rädd
för rekommendationer, men det är uppenbarligen
inte landets olika kommunala
förtroendemän, det kan jag försäkra
herr Krönmark. Anledningen till
att denna utredning har igångsatts, där
vi inom statens ungdomsråd försöker
göra en sammanställning av ifrågavarande
slag, är den mängd av förfrågningar
som kommit från landets olika
kommuner om hur det ser ut på detta
område. Man vill ha synpunkter, man
vill ha riktlinjer. Vi tyckte att vi såsom
serviceorgan skulle försöka att med för -

enade krafter åstadkomma en redogörelse
för hur det ser ut i landets olika
kommuner och även försöka rekommendera
vad man skall satsa på i första
hand, vad man skall satsa på i andra
hand o. s. v. Storleksordningen av den
kommunala satsningen blir ju helt och
hållet beroende på hur de kommunala
förtroendemännen ser på frågan.

Herr Krönmark säger att en placering
i lönegrad 14 är bra betalt för
ifrågavarande arbete. Men man vet inte
alls vad vederbörande kommun kommer
att satsa. Vi har tagit riktpunkten för
avlöningen till föreståndaren, instruktören,
eller vad de nu kallas som arbetar
ute på föreningsgårdarna. Det får
bli de kommunala förtroendemännen
som avgör hur stor del av lönen som
kommunen skall satsa. Därefter får organisationerna
undersöka om de kan
skaffa fram vad som ytterligare krävs
för att kunna anställa en duktig pojke
eller flicka. Det är så det nu går till i
praktiken, och så kommer det väl att
fungera i fortsättningen också, får vi
hoppas.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlsson i Tyresö
talar fortfarande om annat. Han tycks
av någon anledning vara särskilt förtjust
i Sydsvenska Dagbladet. Men här
gäller det faktiskt inte att besluta om
pengar till Sydsvenska Dagbladet. Jag
har i varje fall inte kunnat hitta något
förslag om det i propositionen. Jag tror
inte tidningen skulle vilja ha några
pengar heller. Men om Herr Carlsson
ber statsrådet Lindström, kanske det
kan komma en proposition även om
detta.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
polemiken. Jag har bara begärt ordet
för att göra ett konstaterande. Nämligen
att ja8 på den fråga som jag från början
framställde, om regeringen anser att

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

det kommunistiska partiets organisationer
uppfyller kvalifikationskraven enligt
den proposition som kammaren nu
skall besluta om eller inte, inte har fått
något svar från regeringsbänken.

Jag tror, herr talman, att den omständigheten,
att man från den bänken
tydligen varken kan eller vill lämna något
sådant besked, säger tillräckligt om
propositionens svaghet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Wetterström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 162 ja och
38 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av
väckta motioner angående arbetsgivares
uppgifts- och uppbördsskyldighet.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 346 av herr Stefanson m. fl. och
11:416 av herr Nordgren in. fl. hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag beträffande samordning
och förenkling av de uppgifts- och
uppbördsskyldigheter som av det allmänna
ålades företagen, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om utredning och förslag till
bestämmelser genom vilka arbetsgivare
medgåves rätt till ersättning för de
uppbörds- och uppgiftsskyldigheter till
det allmänna, vilka för närvarande icke
vore ersättningsgrundande.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 346 och II: 416
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle om
utredning beträffande samordning och
förenkling av de uppgifts- och uppbördsskyldigheter
som av det allmänna
ålades företagen, samt

2) att motionerna i övrigt ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson och Nyman, fru
Hultell samt herrar Blomquist, Rimäs,
Börjesson i Glömminge, Nilsson i Bästekille,
Hyltander och Thylén, vilka ansett,
att utskottet under punkten 2) bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 346 och II: 416 i motsvarande
del måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag
genom vilka arbetsgivare medgåves
rätt till ersättning även för de uppbördsskyldigheter
till det allmänna, vilka för
närvarande icke vore ersättningsgrundande.

Fredagen den 7 mai 1905

Nr 22

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Att frågan om ersättning
till företagarna för deras arbete
med skatteuppbörd och skatteredovisning
för det allmänna år efter år kommer
upp i riksdagen beror givetvis på
att företagarna ser mycket allvarligt på
denna sak och framför allt på att de
finner nuvarande ordning innebära en
kränkning av rättskänslan. Vi anser förståeligt
nog att det är ganska upprörande,
att vi skall sätta till tid och även
ha direkta kostnader för ett arbete åt
staten utan att få någon som helst ersättning.
De skattepengar som företagarna
har att hålla inne och sedan inleverera
till staten är andras pengar,
och en företagare kan bestraffas, om
han inte sköter detta åliggande.

Staten fordrar alltså av företagarna
ett arbete som åsamkar dem kostnader
och kräver av dem ett ansvarstagande
men tycks inte vara villig att ge någon
som helst ersättning för det ålagda arbetet.
Det allmänna begär av företagarna
att de skall utföra en prestation åt
staten, men staten vill inte betala någonting
för denna prestation. Det är
helt enkelt ett avtalslöst tillstånd som
råder på denna front.

Vad vi begär är bara att det allmänna
inte skall av en grupp fordra ett tvångsarbete
som inte betalas och kräva att
denna grupp också skall vidkännas
kostnaderna för tvångsarbetet. Det förefaller
föga värdigt ett rättssamhälle.

I fjol avslogs en motion med samma
syfte som den nu aktuella. Allmänna
beredningsutskottet erkände då alt det
arbete som åläggs företagarna är mycket
betungande och utskottet ansåg skäligt
att ersättning skulle utgå men föreslog
att uppbördsutredningen skulle utreda
hur ersättning skulle utgå. I eu
reservation till utskottets utlåtande hade
man hänvisat till att det pågick en
särskild utredning rörande beskatt -

ningssystemet, vilket kunde medföra
väsentliga ändringar i hela systemet,
varför man ville avvakta resultatet av
denna utredning. Motionen avslogs visserligen
då, men utskottets skrivning
var ju välvillig. Riksdagen böjde sig för
det sakskälet, att uppbördssystemet och
hela skattesystemet var föremål för utredning.

I år har allmänna beredningsutskottet
avstyrkt motionen med en helt annan
motivering. Utskottet säger nämligen
att företagarnas skyldighet att
lämna uppgifter i princip icke avviker
från den skyldighet i detta hänseende
som i dagens samhälle i stor utsträckning
åvilar varje medborgare utan att
ersättning utgår. Utskottet kan därför
icke ansluta sig till motionärernas förslag
om ersättning härför.

Utskottets jämförelse mellan de skyldigheter,
som åligger varje medborgare
i samhället och därmed också företagarna,
och de skyldigheter som åläggs
företagarna haltar i högsta grad, ja,
man tycker att den visar bristande sinne
för proportioner. Vi företagare är
också vanliga människor och vi klagar
inte mer än andra människor över den
uppgiftsskyldighet som åläggs av staten.
Men vi reagerar starkt mot att vi skall
åläggas ett betydande extra arbete vid
sidan av alla andra yrkesgrupper, ett
månad efter månad, ja, år efter år återkommande
mycket betungande tvångsarbete
som har en tendens att öka och
bli alltmer betungande. I det hänseendet
har vi ingen fri månad på hela året.
Vi har inga fyra veckors semester från
vårt tvångsarbete, och inte nog med
detta: vi har ett tvångsarbete som tyvärr
får utföras på övertid.

Riksskattenämnden har sagt att det
föreligger en skillnad mellan skyldigheten
att lämna uppgifter och skyldigheten
att för det allmännas räkning
tjänstgöra som uppbördsmän. För sin
del anser riksskattenämnden att uppgiftsskyldigheten
kan betraktas som en
medborgerlig plikt, men att det ter sig

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

inkonsekvent att någon ersättning inte
utgår för redovisning och uppbörd av
källskatt och kvarstående skatt. Nämnden
anser att de skäl som talar för sådan
ersättning är starkare än de skäl som
talar för ersättning för bestyret med den
allmänna varuskatten.

Detta riksskattenämndens uttalande
är enligt min mening ett starkt stöd för
motionärernas krav. Men vad riksskattenämnden
sagt — och riksskattenämnden
är dock det allmännas eget organ
-— har inte gjort något intryck på utskottsmajoriteten.
I sitt avstyrkande utlåtande
har allmänna beredningsutskottet
sagt att innehållandet av anställdas
källskatt inte torde vara särskilt betungande.
Allt det arbete och ansvar,
som vårt lands företagare åläggs att utföra
för denna stora uppbörd av skatteinkomster,
måste dock anses vara en
betydande belastning. Särskilt gäller
det för de mindre företagarna, för egenföretagarna,
som under det dagliga slitet
främst måste intressera sig för produktionen
och som därför uppskjuter
det av staten ålagda arbetet till fritiden
och framför allt till kvällarna. Det blir
som jag redan sagt ett tvångsarbete på
övertid. På ett stort företag kan man
resonera så, att detta arbete tar så och
så många timmar i månaden och kostnaden
för arbetet skall kalkyleras in i
priserna. Men min kontakt med de små
och medelstora företagarna har lärt mig
att de inte kan resonera på detta sätt.
Konkurrensen är en hård herre, och
de vågar helt enkelt inte genom att höja
priserna ta betalt av konsumenterna för
det arbete som utförs åt staten. Är det
för övrigt inte riktigare att konsumenterna
betalar för de varor och tjänster
de får och staten betalar för de tjänster
som företagarna gör åt den? Det är
i varje fall en renhårigare princip än
den vi nu tillämpar.

Herr talman! Som företagare reagerar
jag mycket starkt emot att företagarna
skall belastas med fler medborgerliga
skyldigheter än andra medbor -

gare i samhället. Jag reagerar mycket
starkt emot att vi skall åläggas detta
arbete månad efter månad utan någon
ersättning, att vi skall bära kostnaderna
för detta arbete och under straffhot
tvingas utföra ett ansvarsfullt arbete åt
staten. De små och medelstora företagarna
och egenföretagarna betrakta
detta som en mycket stor orättvisa.
Det förefaller oss också mycket underligt
att allmänna beredningsutskottet
1964 liksom riksskattenämnden 1965
kan erkänna det principiellt berättigade
i kravet på ersättning, men att utskottet
år 1965 endast hänvisar till de medborgerliga
plikterna. Detta uttryck
förefaller mig vara ett mycket svagt
argument och godtagandet av en princip
som i framtiden kan sträcka sig
praktiskt taget hur långt som helst.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 30 föreslås bifall
till kravet i motionerna 1:346 och
11:416 om utredning beträffande samordning
och förenkling av uppgiftslämnandet.
Jag noterar med tillfredsställelse
att den delen vunnit utskottets bifall
men reserverar mig för att få göra kommentarer
när förslaget till förenklingar
föreligger och man kan bedöma vad det
kan innebära i praktiken.

Beträffande den andra delen av motionerna,
vari yrkas ersättning för uppbördsskyldighet,
har utskottet inte kunnat
enas utan en reservation har avlämnats.
Beträffande denna skall jag be
att få anföra några synpunkter. Jag
kan därvid inte underlåta att dra en
parallell mellan den ersättning för frivillig
verksamhet inom ungdomsorganisationerna
— vilken förvisso måste anses
samhällsgagnande — som det i den
diskussion som nyss förts i några timmar
understrukits önskvärdheten av,
och den ersättning för ålagt arbete, som
ingen frivilligt har åtagit sig, som yrkas

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

a.)

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

i denna reservation — även den senare
arbetsuppgiften måste anses synnerligen
samhällsgagnande. Jag hoppas att de
som i den förra frågan röstade för japropositionen
är beredda att i denna
fråga biträda reservationsförslaget, som
inte kan anses mindre rättvist.

Vår budget sväller för varje år med
en accelererande hastighet, och finansministern
tittar runt omkring sig efter
möjligheter att få in pengar. Han har
hittat ett bra objekt i den allmänna omsättningsskatten,
som han kan höja undan
för undan. Att omdana skattesystemet
så som skatteberedningen hade föreslagit
var tydligen alltför vidlyftigt. Av
de i runt tal 27 miljarder kronor som
statskassan omsluter går ungefär hälften
av inkomstsidan via just sådana kanaler
där företagarna är inkopplade.
Ungefär 74 procent av den preliminära
skatten, A-skatten, betalas in av företagarna
och givetvis hela den allmänna
varuskatten. Det blir i runt tal ungefär
halva budgeten. Att i ett sådant läge
frånkänna den del av skatteinkomstkanalen,
som faktiskt utgör de yttersta
grenarna där skatten börjar samlas in,
rätt att få någon ersättning för detta
arbete förefaller mig i likhet med den
föregående talaren mycket egendomligt.

Jag anser att det är en rättvisefråga
att när staten ålägger en viss kategori
att fullgöra ett uppdrag, som i detta fall
inte kan anses betydelselöst, staten då
också bör lämna ersättning härför. Här
har talats om att ersättning kan tas ut
på andra vägar. Det förefaller mig orimligt
att man skall ålägga en viss grupp
människor att fullgöra ett uppdrag och
sedan säga: Jag vill inte betala det där,
det kan du ta betalt för av någon annan.
Det är icke förenligt med vanlig hederlighet.

Jag sade att det rör sig om en ganska
stor del av statens inkomster. För den
del av inkomsterna som faller på den
direkta skatten har, enligt en utredning
som gjorts av upplysningstjänsten, staten
och det allmänna en ungefärlig

kostnad tillsammans med uppbördskostnaderna
för varuskatt av omkring 200
miljoner kronor. Därav faller på den
allmänna varuskatten cirka 40 miljoner
kronor. Och drygt hälften härav utgöres
av den ersättning som redan nu utgår
som återbäring till detaljhandeln för
inlevererad allmän varuskatt. Den andra
delen av taxerings- och uppbördsväsendet
för den direkta skatten drar enligt
denna beräkning de drygaste kostnaderna,
omkring 160 miljoner kronor.

Vid en granskning av dessa siffror
kan man konstatera att kostnaderna för
indrivningen av den direkta skatten belöper
sig till ca 15 promille av det totala
skattebeloppet, under det att det allmännas
utgifter för indrivningen av den del
av statsinkomsterna som faller på den
allmänna varuskatten inte är mer än
hälften så stora, detta trots att däri är
inräknad den ersättning — drygt hälften
av kostnaderna — som utbetalas till
företagarna för deras arbete med den
allmänna varuskatten. Om denna kostnadsdel
borträknas, skulle statens anpart
av kostnaderna för indrivning av
den allmänna varuskatten bara utgöra
3 promille.

Detta ger en belysning av varför den
här skatteindrivningsvägen verkar så
lättframkomlig och tilltalande, men det
säger också litet grand om de stora kostnader
som ligger vid sidan därav och
som sammanhänger med företagarnas
arbete med såväl den preliminära vanliga
skatten som den allmänna varuskatten.
Det kan inte vara orimligt, om företagarna
i det förra fallet får en ersättning
som motsvarar ungefär samma
andel av kostnaderna som när det gäller
den allmänna varuskatten.

Det är enligt min mening mycket befogat
med en sådan utredning som reservanterna
påyrkar. Jag kan inte förstå
varför utskottsmajoriteten är så rädd
för att en sådan utredning skall komma
till stånd, om det inte är så att man
över huvud taget inte vill ha fram fakta
i målet beträffande det arbete som ut -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

föres av företagarna. I utskottets utlåtande
kallas detta arbete i vissa sammanhang
för »bestyr»; i andra sammanhang
har man talat om »extraslit». Båda
dessa beteckningar kan vara rättvisande
då det gäller olika delar av detta arbetsfält,
men den principiella skillnaden
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna
är den att reservanterna anser
att när man beställer ett arbete skall
man betala för det.

Herr Thylén har redan redogjort för
riksskattenämndens betydelsefulla remissvar.
Jag kan därför inskränka mig
till att understryka, att enligt riksskattenämndens
mening företagarna borde
vara minst lika berättigade till ersättning
för arbetet med uppbörd av den
direkta skatten som med den allmänna
varuskatten.

Herr talman! I detta skede av debatten
skall jag nöja mig med att under
hänvisning till det sagda yrka bifall till
reservationen och ber att eventuellt få
återkomma.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag kan helt och fullt
instämma i vad herrar Thylén och Hvltander
anfört, men jag vill ändå säga
några ord eftersom den föreliggande
frågan är en gammal bekant inte bara
till riksdagen utan också till mig själv.

Jag vill, herr talman, börja med att
uttala min och företagarnas glädje över
att kunna konstatera att utskottet vitsordar
det i motionen påtalade myckna
arbetet med allt det uppgiftslämnande
som företagarna har att ombesörja för
statens räkning. Utskottet framhåller att
detta arbete är betungande, speciellt för
de mindre företagen, och utskottet anser
att i den mån uppgiftslämnandet kan
förenklas och rationaliseras, så bör detta
ske. Detta är — om än först efter fem
års träget motionerande — ett steg i rätt
riktning, för vilket jag självfallet är
tacksam.

Under årens lopp har uppbördsarbetet
och det ansvar som är förknippat

därmed avsevärt ökat, och den 1 juli i
år kommer det att ytterligare öka genom
de höjda omsättningsskattebelopp, som
då skall indrivas och för vilka vi företagare
har att ansvara.

För indrivningen av den allmänna
varuskatten utgår en ringa ersättning,
men däremot lämnas inte någon ersättning
för indrivning av andra skatter
och avgifter. I dag vill väl ingen människa
— såsom här tidigare sagts —
arbeta utan ersättning och det borde
inte heller behöva förekomma i ett välfärdssamhälle
som vårt. Det är mycket
besvärligt att exakt beräkna kostnaderna
för det arbete härvidlag som för statens
räkning utföres av företagarna,
vanligen inom detaljhandelsledet, men
man har vid preliminära beräkningar
kommit fram till en siffra på cirka 500
miljoner kronor.

Herr talman! Det kan onekligen ifrågasättas,
om någon annan grupp i samhället
skulle vilja utan ersättning ta på
sig ett sådant arbete och ansvar som
det här gäller. Att samhället på detta
sätt skall år efter år åka snålskjuts på
företagarnas bekostnad är verkligen i
hög grad anmärkningsvärt.

Sedan frågan om ersättning till företagarna
förra året behandlades av riksdagen
har allmänna skatteberedningen
avlämnat sitt förslag till omläggning av
beskattningen av fysiska personer. Någon
proposition om nytt skattesystem,
grundat på beredningens förslag, kommer
inte att föreläggas årets riksdag och
därigenom har förra årets motivering
för riksdagens avvisande av framställningen
om ersättning till arbetsgivare
för deras uppbördsskyldighet undanryckts.

Herr talman! Att frågan ändock alltjämt
i högsta grad är aktuell, speciellt
för de mindre och medelstora företagen,
framgår dels av utskottets utlåtande, och
dels av de vid Sveriges hantverks- och
industriorganisations kongress hösten
1964 från olika län i landet framförda
motiverade kraven på ersättning för det

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

arbete för statens räkning som vi här
talar om.

Detsamma är förhållandet med Köpmannaförbundet,
som också är av den
uppfattningen att det här utförs ett stort
och ansvarsfullt arbete utan skälig ersättning.

Herr talman! Jag behöver inte förlänga
debatten ytterligare utan kan inskränka
mig till att självfallet tacka för
behandlingen av första punkten i motionen
och yrka hifall till utskottsutlåtandet,
medan jag däremot beträffande moment
2 i utlåtandet yrkar bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Nordgren har rätt
i att frågan har varit uppe många
gånger; det är nog också så att vi nästan
identifierar den med herr Nordgrens
verksamhet. Frågan behandlades 1961,
1962, 1963 och 1964 och varje gång blev
det ett avstyrkande.

Till skillnad från tidigare år har behandlingen
i år — det förstod i varje
fall herr Nordgren — varit synnerligen
välvillig. Utskottets ställningstagande innebär
ett direkt medgivande av att vi
inte har sett någon förbättring av myndigheternas
sätt att kräva uppgifter. Vi
har märkt att myndigheterna har krävt
ytterligare uppgifter, att deras frågor
har varit oklara och svåra att förstå och
att företagarna därmed har vållats mera
arbete än tidigare. Detta har gjort att vi
inte tror att problemet sanerar sig
självt, utan vi menar att det kan vara
värt att utreda möjligheterna att förenkla
det uppgiftslämnande som av
myndigheterna åhigges företagen. Därmed
skulle också tas ett ganska stort
steg för att minska de som man påstår
stora utgifterna för företagarna.

Beträffande den andra frågan, som
gäller ersättning för uppbördsuppgifterna,
är det att märka att reservanterna
i sin reservation i år icke begär att få
frågan om ersättning för uppgiftsläm -

nandet utredd, utan endast begär att
ersättning skall ges för det arbete som
är förknippat med uppbördsskyldigheten.

Herr Thylén ansåg att beredningsutskottet
i år borde ha skrivit likadant
som i fjol och likadant som riksskattenämnden.
I dessa utlåtanden har man,
sade han, givit motionärerna rätt i att
staten borde lämna ersättning för uppgiftslämnandet
och uppbörden. Det är
emellertid att märka att i fjol tillkom
beredningsutskottets utlåtande med lottens
hjälp, och somliga som då var utskottets
talesmän är i år reservanter. I
fjol var alla borgerliga partier på en sida
och de vann lottningen och kom alltså
att diktera utlåtandet. I år har inte
alla borgerliga ledamöter reserverat sig,
och lotten har inte behövt tillgripas.
En viss grupp har alltså ändrat sin inställning
i frågan, nämligen några av
de borgerliga ledamöterna, men de som
var reservanter i fjol har nu samma
uppfattning som då.

Det är riktigt när man säger att det
ges en viss ersättning för varuskatten,
men det är inte riktigt när man påstår
att arbetet med den uppgiften blir mycket
mer betungande för företagarna efter
den 1 juli då varuskatten höjs. Arbetet
med uppgifterna blir väl inte mer betungande,
men ersättningen till företagarna
blir större, eftersom ersättningen
i viss mån är beräknad med hänsyn till
skattens storlek. I detta hänseende borde
det bli bättre och inte sämre efter
den 1 juli.

Det är också värt att se efter vad riksskattenämnden
säger. Riksskattenämnden
skriver att det inte finns några särskilda
skäl att lämna ersättning till
arbetsgivarna för uppgiftsskyldigheten.
I fråga om uppbördsskyldigheten framhåller
riksskattenämnden »att viss ersättning
kan sägas utgå genom att arbetsgivarna
har möjlighet att göra innehållna
medel räntebiirande intill dess
medlen inlevereras till statsverket. En
viss övervältring av kostnaderna kan

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

dessutom antagas ske genom högre prissättning.
»

Riksskattenämnden säger vidare att
det naturligtvis ligger en viss inkonsekvens
i att man lämnar ersättning när
det gäller varuskatten men inte för uppbörden
av den direkta skatten. Riksskattenämnden
menar att det inte finns
några skäl som talar för att lämna ersättning
i det ena fallet men inte i det
andra. Detta kan man kanske hålla med
om, men man kan kanske också erinra
sig hur det gick till då ersättningen för
uppbörden av varuskatten tillkom. Det
fanns ingen proposition om ekonomisk
ersättning till företagarna för uppbörd
av varuskatt, men på grund av att kommunisterna
hjälpte de borgerliga lyckades
dessa här i riksdagen få igenom en
sådan ersättning, och någon ändring
har inte skett sedan dess.

För dem som sagt sig vara upprörda
över kraven på företagarna, är således
att märka att det utgår en viss ersättning
när det gäller varuskatten, och att
företagarna för uppbörden av den direkta
skatten får en viss ersättning
genom att de kan disponera de innehållna
beloppen under någon tid. Om
man sedan kräver att ersättningen skall
bli ännu större är det naturligtvis helt
legitimt. Men det är oriktigt att säga
att arbetet görs helt utan ersättning,
och det är oriktigt att säga att företagarna
är de enda som belastas med
en uppgiftsskyldighet för vilken de inte
får ersättning. Riksskattenämnden säger
bl. a. att alla medborgare får lämna en
mängd uppgifter utan ersättning.

Herr Thylén läste upp en del av utskottsutlåtandet
och fann det motsägande.
Han läste nämligen inte allt. Han
sade, att utskottet erkänt att det är betungande
för företagarna att ta hand
om skatten. Han läste däremot inte det
som följde, nämligen att företagen såsom
riksskattenämnden framhållit får en viss
ersättning genom att pengarna kan bli
räntebärande i företaget.

Jag menar alltså att talet om bördan

är helt överdimensionerat. Kravet är
förståeligt, men det är ingenting som
man i år har anledning att ta allvarligare
än tidigare år. Jag hoppas att behandlingen
skall bli densamma som tidigare,
att man avvisar kravet, men att
man däremot skall bifalla begäran om
utredning om förenkling av uppgiftslämnandet.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag undrar om fru Eriksson
i Stockholm anser att man i konsekvens
med vad hon sagt om företagarna
skulle låta exempelvis landets
taxeringsintendenter och övrigt skattefolk
söka sina inkomster av andra uppdrag
utanför sitt taxeringsarbete i stället
för att få avlöning av staten — det
vore väl ungefär jämförbart. Båda dessa
grupper fullgör en funktion som innebär
att staten får in sina skatter. Jag
tycker inte det är helt inkonsekvent att
göra den jämförelsen. Jag bara undrar
om fru Eriksson tänkt på hur inkonsekvent
utskottsmajoritetens hela resonemang
är i det fallet.

Här talas om att vi i reservationen
inte har krävt ersättning för uppgiftslämnandet
i år. Orsaken är helt enkelt
den, att vi var förhoppningsfulla nog
att tro att denna utredning om det
förenklade förfarandet vid uppgiftslämning
skulle innebära någonting väsentligt,
så att man kanske rent av skulle
kunna betrakta detta arbete som så enkelt,
att man skulle kunna göra det utan
krav på ersättning. Det är därför vi avvaktar
denna utrednings resultat. Jag
hyser inga särdeles stora förhoppningar
om att det skall bli så enkelt, utan jag
tror att det fortfarande kommer att bli
mycket arbete. Förmodligen kan det
kravet återkomma med samma rätt.

Fru Eriksson talar också om att ersättningen
för »omsen» ökar. Både fru
Eriksson och jag vet väl att den ökningen
är mycket, mycket liten. Den

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

utgör, om jag minns rätt, i det sista
skedet omkring 0,05 promille, och det
är ju inte så särskilt stora summor som
det kan bli fråga om.

I argumentationen återkommer talet
om att pengarna kan göras räntebärande.
Får man investera skattemedel i
företag? Om man ser litet på frågan om
räntebärandet, finner man att det i runda
tal är en månads uppbörd som man
kan ha så att säga till godo. I fråga om
den preliminära källskatten blir det 1 Va
månad för januarilönen och Vs månad
för februarilönen. Tar man medeltalet,
blir det alltså en månad som man kan
ha nytta av pengarna. Därtill kommer
det ansvar som följer med att det är
allmänna medel. Jag skulle vilja se den
som åläggs att förvalta allmänna medel
och som skulle ta det ansvaret enbart
med tanke på att han kunde ha någon
glädje av pengarna under tiden. Jag
tycker att resonemanget inte är riktigt
ansvarigt.

Skulle vederbörande av någon anledning
inte den 18 mars leverera in de
pengar, som hänför sig till januari och
februari — sådant kan ju hända — så
ryker i stort sett hela det årets ränteinkomst,
som bitvis är fiktiv. Då dekreterar
nämligen staten att man omedelbart
skall betala 4 procents ränta som
restavgift.

Jag har själv råkat ut för att bli krävd
på en liknande uppbörd, som skulle ha
verkställts fredagen före pingst. Av någon
anledning var det så bråttom att
jag inte hann med inbetalningen. Det
är tyvärr ofta så för oss småföretagare,,
att vi måste ägna oss åt företaget och
att resten får komma i andra hand.
Pingstafton är för den bransch jag
arbetar i en av de allra jäktigaste dagarna.
Jag kom faktiskt inte ifrån så
att jag kunde gå till posten med denna
uppbörd. Pingstdagen och annandag
pingst är det ju stängt. Fn privat företagare
kan man gå till efter stängningsdags,
men kungl. poststyrelsen låter sig
inte beveka efter stängningsdags. Tred -

jedag pingst fick staten sina pengar,
alltså fyra dagar för sent — 4 procents
ränta. Den effektiva årsräntan blir 365
procent. Då blir det inte mycket värde
kvar av tillgodoräknandet av räntan på
pengar man får lia kvar i företaget.

Dessutom har man en press på sig
från myndigheterna att uppgiftslämnandet
skall ske inom en viss tidrymd. Det
har speciellt från bokföringsbyråer, som
är företagare behjälpliga att sända in
begärda uppgifter, påpekats att detta
är omöjligt på den korta tid som ställes
till förfogande. Jag hoppas att den
saken blir beaktad i den av utskottsmajoriteten
förordade utredningen.

Vad jag här säger kan låta som jeremiader,
men det är inte meningen. Jag
tycker bara att vi skall få dessa ting
lagda på rätt bog.

Vad räntan beträffar vill jag säga, att
om man slår ut ränteinkomsterna på
hela årets belopp, så blir de med ungefärligen
nuvarande räntesatser av storleksordningen
4 eller 5 promille, alltså
inte alls de belopp som utskottsmajoriteten
gör gällande.

Slutligen vill jag påtala en annan sak
som belyser hur krångligt det kan vara
för en företagare, som är med i början
av den kanal som förser staten med
ungefär hälften av dess inkomster. Riksskattenämnden
har utfärdat ett meddelande
angående allmän varuskatt år
1965. Det meddelandet damp ned i våra
brevlådor någon gång i början av februari
månad i år, alltså vid en tidpunkt
då statsverkspropositionen med förslag
om höjd omsättningsskatt hade varit på
tapeten i tre, fyra veckor — för att
nu inte ta till för mycket. Jag vet inte
om man på riksskattenämnden inte läser
tidningar eller statsverkspropositioner,
men meddelandet är onekligen underligt.
Det iir också synd att inte regeringens
ledamöter — eller i varje fall
herr Sträng, som får hjälp av oss med
indrivningen av dessa skattepengar - -är närvarande i kammaren nu. Om så
varit fallet kunde vi fått ett besked om

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

vem vi i detta fall skall rätta oss efter,
riksdagen eller riksskattenämnden. I
nämnda meddelande står bl. a. följande:

»Den allmänna varuskatten för år
1965 utgår liksom föregående år med
6 procent av den redovisade skattepliktiga
omsättningen med skatten inräknad.
» Jag vill understryka orden »för år
1965 — med 6 procent».

Sedan står det i meddelandet att redovisningsperioden
skall omfatta två
månader och att pengarna skall inbetalas
senast den 18 i uppbördsmånaden,
betr. juli respektive september, dock senast
påföljande vardag. För inte så
länge sedan behandlades i denna kammare
som bekant en framställning om
att flytta juli-inbetalningen, eftersom
eu del företagare hade besvär med den,
men det var inte möjligt att få den semestermånaden
ograverad. Det har för
all del inte så oerhört stor betydelse
men visar ändå attityden hos dem som
kräver in skattepengarna.

Litet längre ned i meddelandet står
sedan:

»Försenad inbetalning medför krav
på restavgift, som utgår med 4 öre för
varje krona av skattebeloppet, dock
minst en krona.» Det påpekandet försummar
man aldrig att göra.

Skall man nu lyda riksskattenämnden,
fru Eriksson, och riskera att av skattmasen
bli krävd på resterande skatt om
man betalar in 6,4 procent i stället för
10 procent, som vi faktiskt här har beslutat
om att det skall vara efter den
1 juli?

Detta sista tycker jag belyser hur
krångliga bestämmelserna kan vara.
Därför bör myndigheterna försöka göra
dem mera lättillgängliga och skriva dem
så att de täcker det väsentliga i det som
skall sägas.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag håller med herr
Hyltander om att det är upprörande att

få ett sådant meddelande från myndigheterna,
som ger andra besked än vad
riksdagen beslutat. Men jag kan inte
se att det ändrar någonting i fråga om
ersättningen för uppbörden av källskatt.
Det belyser väl bara att myndigheternas
upplysningar ibland är ofullständiga.

Jag förstår också att det kan vara
mycket besvärligt med inlevererandet
av skattemedel, om man är både enskild
företagare och riksdagsman. Men den
saken är ju lika besvärlig oavsett om
ersättning utgår för inlevererande av
källskatt eller inte. Olycksfall kan ju
alltid hända. Och det utgår ju lika fullt
en viss ersättning för skatteinbetalningen.
Jag vill betona det.

Herr Hyltander var med vid behandlingen
av denna fråga i utskottet och
vet därför att en av ledamöterna där
nämnde om ett företag som tjänade på
att ta hand om skattemedlen. Han påstod
att det var god affär för en företagare
att få behålla skattemedlen under
viss tid. Jag går inte i god för att detta
gäller för alla företag, men det gäller
tydligen för somliga. Därför kan det väl
inte vara riktigt så besvärligt som här
har sagts.

Någon av de tidigare talarna erinrade
också om att reservanterna i fjol förklarat
att man borde vänta med att
vidta någon ändring i ersättningsfrågan,
så länge den allmänna skatteberedningen
inte var färdig. Med den utredningen
blev det ingenting av, sade talaren.
Då vill jag bara framhålla att företagsbeskattningsutredningen
fortsätter
med sitt arbete. Det skälet står därför
kvar för årets reservanter, att man
ännu inte har tagit slutgiltig ställning
till den nya företagsbeskattningen.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag vill upplysa fru
Eriksson om att jag var inte riksdagsman
när jag blev utsatt för detta krav,
ockerränta — som jag vill kalla den för
■— från statens sida. Vad jag menade

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

De mindre och medelstora företagens finansieringsproblem

var, att det bör väl ändå finnas någon
form av anpassning, så att man inte
bums sätter skattmasen på en människa,
som av rimlig anledning inte
gjort inbetalning exakt den dag som är
föreskriven, och tvingar vederbörande
att betala en ränta som effektivt per
år blir 365 procent.

Den uträkning, som en ledamot av
utskottet hade gjort och som gick ut
på att man tjänade på att hålla inne
skattemedlen, godkänner inte jag, och
jag tror inte att fru Eriksson gör det
heller, om vi skulle börja räkna. Anger
vi den effektiva räntan till 6 procent
per år, blir ersättningen under de förutsättningar
jag redovisade 5 promille.
Det är sådana små belopp det rör sig
om. Och råkar man ut för malören att
få beloppet restfört en gång går, som
jag sade, den eventuella fördelen all
världens väg. Man kan ju också råka ut
för detta två gånger, ty man har sannerligen
annat att sköta om än statens
uppbörd och då innebär detta ju ren
förlust.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice tamannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Thylén
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i punkten 2) i utskottets utlåtande
nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Thylén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 94 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

De mindre och medelstora företagens
finansieringsproblem

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående de mindre och medelstora
företagens finansieringsproblem.

I två till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 493 i första kammaren
av herr Sundin m.fl. och nr 594 i
andra kammaren av herr Hedlund m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en
utredning av de mindre och medelstora
företagens finansieringsproblem med
särskild hänsyn till självfinansieringen
och dess effekt på investeringsviljan
samt om möjligheterna till en mera fullständig
och kontinuerlig statistik beträffande
kapitalanskaffningen i dessa
företag, i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:493 och 11:594 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ililding, Gustaf Henry Hansson, Matts -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

De mindre och medelstora företagens finansieringsproblem

son, Lundberg, Berglund, Regnéll, Larsson
i Umeå och Börjesson i Glömminge,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:493 och 1:594 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
av de mindre och medelstora företagens
finansieringsproblem med särskild hänsyn
till självfinansieringen och dess effekt
på investeringsviljan samt om möjligheterna
till en mera fullständig och
kontinuerlig statistik beträffande kapitalanskaffningen
i dessa företag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det är stora frågor som
behandlas i de utlåtanden från bankoutskottet
som står på föredragningslistan.
Det nu förevarande utlåtandet,
nr 23, behandlar de mindre och medelstora
företagens finansieringsproblem.
I de följande utlåtandena från bankoutskottet
— nr 24, 25 och 28 — behandlas
liknande problem. Anledning kunde
finnas att framföra en hel del synpunkter,
men då vi snart skall avbryta förhandlingarna
vill jag söka begränsa mig
i största möjliga utsträckning.

Vi känner väl till att de större företagen
och koncernerna har helt andra
möjligheter än de mindre och medelstora
företagen att klara sina finansieringsproblem.
I det motionspar som behandlas
i utlåtande nr 23, 1:493 och
II: 594, har vi begärt en utredning, som
skulle klarlägga de mindre och medelstora
företagens finansieringsproblem,
särskilt med hänsyn till självfinansieringen,
och framlägga förslag till åtgärder.

Det omvittnas från alla håll att de
mindre företagen är nödvändiga för vårt
näringsliv. Trots en viss strukturomvandling
i samhället kommer de mindre
företagen — det inser man — att bestå
och att ha mycket stora uppgifter, och
många nya små företag kommer att be -

hövas för nya uppgifter som skapas av
utvecklingen. Vi vet också att i ett så
starkt industrialiserat och utvecklat
land som Förenta staterna har småföretagen
hävdat sig jämsides med de stora
företagen.

Det vore önskvärt att man kunde
samordna långivningen. Om en statlig
utredning kunde följa upp resultatet av
en sådan verksamhet, tror jag att man
genom den statistik, som de privatägda
företagen och deras organisationer
själva kan föra och som har förordats
i några av remissutlåtandena i detta
ärende, sedermera kunde få ett centralt
samlat material till gagn för den
fortsatta utvecklingen.

Det har också angivits i remissvaret
från Sveriges hantverks- och industriorganisation
att det finns en hel del att
göra på detta område. Detta gäller särskilt
självfinansieringen, som också är
medtagen i det av mig nämnda motionsparet.
Vi känner till att de större företagen
har en självfinansieringsgrad av
50 procent. Det är också klarlagt att de
mindre företagens självfinansieringsgrad
i medeltal inte är högre än mellan
10 och 15 procent.

Utskottets utlåtande är positivt till
sin anda. Utskottmajoriteten förnekar
inte nyttan av vad som föreslagits vare
sig i föreliggande motionspar eller i de
motioner som behandlas i efterföljande
utlåtanden, men anser att det som
gjorts under de senaste åren skulle vara
tillräckligt. Vi anser dock att konkurrensen
på utlandsmarknaden och förhållandena
i övrigt utvecklas så snabbt
att man från det allmännas sida väl
skulle kunna försvara en översyn och
en utredning av dessa problem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid bankoutskottets utlåtande
nr 23 fogade reservationen.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
från bankoutskottet har behand -

Fredagen den 7 maj 19G5

Nr 22

De mindre och medelstora företagens finansieringsproblem

lats det av centerpartiet avgivna motionsparet
I: 493 och II: 594, i vilket de
mindre och medelstora företagens finansieringsproblem
tagits upp. Att de medelstora
företagens problem kommit
med i detta sammanhang torde man få
betrakta som tecken på en strävan till
en viss form av mittensamverkan. Motionsparet
utgör en del av hela den
serie av krav på åtgärder från statsmakternas
sida, som centerpartiet på senare
tid tämligen regelbundet fört fram i
riksdagen.

Även om de nu aktualiserade frågeställningarna
var föremål för behandling
så sent som i fjol, har bankoutskottet
välvilligt låtit motionerna bli föremål
för en omfattande remissbehandling.
Jag skall inte närmare gå in på
remissvaren utan vill endast påpeka
att statistiska centralbyrån, när det gäller
kravet på en mera fullständig och
kontinuerlig statistik i fråga om kapitalanskaffning
och självfinansiering i
de företag det bär är fråga om, mycket
utförligt redovisat det utvecklingsarbete,
som den bedriver för att skapa
ett bättre underlag för att bedöma dessa
viktiga frågor.

Den som närmare följer statistiska
centralbyråns verksamhet måste säkerligen
vitsorda, att omfattningen av statistikproduktionen
i vårt land är i ständigt
ökande men att — såsom riksbanksfullmäktige
framhåller — informationen
om de mindre företagen för
närvarande är relativt knapphändig.

Vad som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna på denna punkt är
att utskottsmajoriteten anser att med
hänsyn till att det centrala ämbetsverket
— d. v. s. statistiska centralbyrån —
i sitt remissyttrande tydligt och klart
framhållit, att det arbete som efterlyses
i motionerna har påbörjats, en skrivelse
från riksdagen till Kungl. Maj:t
med begäran om en särskild utredning
inte skulle gagna ändamålet utan i stället
med all säkerhet skulle fördröja det
arbete som redan nu är i gång. Utskotts -

majoriteten kan följaktligen inte tillstyrka
motionärernas krav på denna
punkt.

När det gäller frågan om finansieringsproblemen
har remissinstanserna
redovisat delade meningar, vilket tidigare
påpekats av herr Börjesson i Glömminge.
Utskottsmajoriteten har framhållit
en rad åtgärder som vidtagits
under senare år. AB Industrikredit har
fått en vidgad utlåningskapacitet och
kan alltså lämna primärkrediter i större
utsträckning iin tidigare. Det för några
år sedan inrättade institutet AB Företagskredit
lämnar långfristiga sekundärkrediter
till de företag som avses i
motionerna. Inom vissa branscher har
bildats särskilda kreditinstitut för dessa
företag och härtill kommer företagareföreningarnas
verksamhet. Det torde
även finnas skäl att erinra om det beslutade
lokaliseringsstödet, och eftersom
handelskamrarna i de norra delarna
av landet är de enda som tillstyrkt
en utredning, vill jag även erinra om
Norrlandsfonden.

Det finns alltså redan för närvarande
en rad kreditmöjligheter. I likhet med
handelskammaren i Gävle vill utskottet
påtala behovet av en sammanställning
av de kreditmöjligheter som för närvarande
finns. Denna uppgift bör enligt
utskottets mening ankomma på kommerskollegium.

Till sist, herr talman, har utskottet
även hänvisat till den proposition, nr
113, som förelagts årets riksdag med
förslag till ändring av banklagen så till
vida att affärsbanker, sparbanker och
jordbrukets kreditkassor skall medges
en vidgad rätt att lämna bundna reverslån
intill ett belopp som motsvarar 25
procent av det sammanlagda beloppet
av eget kapital och inlåning. Vidare är
för närvarande under prövning i justitiedepartementet
ett av förlagsinteckningskommittén
inlämnat betänkande
rörande s. k. förctagsinteckningar, som
skulle kunna få en stor betydelse för
de mindre företagen.

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Utskottsmajoriteten är alltså av den
bestämda meningen att vi i första hand
skall skaffa oss bättre kunskaper om
de mindre företagens finansieringsförhållanden
genom ett fullständigare statistiskt
underlag. Detta arbete pågår och
när det är färdigt kommer vi att få
möjligheter att fortsätta det eventuella
reformarbete som kan visa sig erforderligt.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall
till utskottets utlåtande nr 23.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Börjesson
i Glömminge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 110 ja och
95 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Främjande av de mindre företagens
exportmöjligheter

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om främjande av de mindre företagens
exportmöjligheter.

I två till bankoutskottet hänvisade
likalydande motioner, nr 219 i första
kammaren av herr Mattsson m. fl. och
nr 272 i andra kammaren av herr Sjönell
m.fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning angående de mindre
företagens möjligheter att tillgodose behovet
av exportkrediter samt beträffande
småföretagens möjligheter till en aktiv
försäljningspolitik å exportmarknaderna
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:219 och 11:272 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mattsson och Börjesson i Glömminge,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:219 och 11:272 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående de mindre företagens möjligheter
att tillgodose behovet av exportkrediter
samt beträffande småföretagens
möjligheter till en aktiv försäljningspolitik
på exportmarknaderna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! De motioner som behandlas
i detta utlåtande tar upp ungefär
samma problem som vi behandlade
under föregående punkt. De nu föreliggande
motionerna begränsar sitt yrkande
till en utredning angående de mindre
företagens möjligheter att erhålla exportkrediter
och därmed bättre slå sig
fram på exportmarknaden.

I motionerna har vi påpekat att de
större företagen och storindustrien har

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

helt andra möjligheter än småföretagen
att för världsmarknadens köpare
presentera sina varor och göra dem
kända på de stora mässor som vid olika
tillfällen hålls i olika länder. Vad vi
med motionen åsyftat är att försöka ge
samma möjligheter härvidlag för alla
företag oberoende av deras storlek.

Jag skall nöja mig med att yrka bifall
till reservationen.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Man har ofta anledning
att med stor respekt se på de goda resultat
som våra småföretag uppnår när
det gäller att hävda sig i den skarpa
konkurrens som råder på exportmarknaden.
De lyckas ofta placera sina varor
på svårbearbetade marknader. Den
omständigheten är kanske redan i och
för sig ett besked om att det inte är
så förfärligt illa ställt med de resurser
som här hemma ställs till förfogande
för att befordra också de mindre företagens
exportmöjligheter.

Detta ärende har varit ute på remiss
och det är strängt taget bara en remissinstans
som har tillstyrkt en utredning,
medan de övriga instanserna har påpekat
att olika hjälpmedel redan ställs till
de mindre företagens förfogande lika
väl som till de större företagens. Den
verksamhet som bedrivs av exportkreditnämnden
och av AB Svensk
exportkredit står i princip i lika stor
utsträckning till förfogande för de
mindre företagen som för de större företagen.

Vad beträffar den del av motionärernas
yrkande som gäller aktiv försäljningspolitik
på utlandsmarknaden kan
man hänvisa till Småindustriens exportbyrå
inom Sveriges allmänna exportförening,
som är speciellt organiserad
för att hjälpa de mindre företagen i
deras exportansträngningar.

Detta gör, herr talman, att utskottet
liar stannat för att hemställa att motionerna
icke måtte föranleda någon riks -

Den enskilda handelns kreditförsörjning

dagens åtgärd, och till denna hemställan
ber jag att få yrka bifall.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Börjesson
i Glömminge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Mattsson och Börjesson
i Glömminge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 159 ja
och 32 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Den enskilda handelns kreditförsörjning

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående den enskilda handelns kreditförsörjning.

Andra kammarens protokoll 1.965. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Den enskilda handelns kreditförsörjning

I två till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 491 i första
kammaren av herr Sundin in. fl. och nr
596 i andra kammaren av herr Hedlund
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam utredning av möjligheterna
till en snabb förbättring av
den enskilda handelns kreditförsörjning
i enlighet med vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:491 och 11:596 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Mattsson, Berglund,
Larsson i Umeå och Börjesson i Glömminge,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen med bifall till
motionerna I: 491 och 11: 596 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning av möjligheterna
till en snabb förbättring av den enskilda
handelns kreditförsörjning;

2) av herr Hilding, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas ett par motioner med förslag
om skyndsam utredning av möjligheterna
till en snabb förbättring av
den enskilda handelns kreditförsörjning
och därmed möjligheterna till utbyggnad
och rationalisering av butikerna.
Det sker och måste ske en ganska stark
standardhöjning av butikerna både i
städer, i samhällen och på rena landsbygden.
Det sker också en strukturrationalisering.
Detta för med sig att
det blir kapitalkrävande för butiksinnehavarna,
och det är också möjligt
att många önskvärda butiker inte kan
vara kvar och ge service för allmänheten,
därför att vederbörande butiksinnehavare
eller den som eventuellt
tänker övertaga rörelsen inte kan klara
de stora kapitalfrågor som numera

hänger samman med att man bygger
upp och utrustar en butik med något så
när hygglig standard. Sveriges köpmannaförbund
har ju tillstyrkt och uttalat
sig välvilligt om denna motion,
och det är ju köpmännen som närmast
berörs. Nu har emellertid Grossistförbundet
varit mera kallsinnigt. Det närmast
stärker skälen för att söka sig fram
denna väg, ty vi vet alla att distributionsföretagen
på grosshandelssidan är
ganska välvilliga när det gäller att låna
ut pengar till detaljhandeln, men det
betyder en icke önskad beroendeställning
för detaljhandeln gentemot grossisten
och varuleverantören. Detta system
har utvecklats och förekommer på
många områden. Det sker numera även
i de mindre rörelserna, kioskförsäljningen
och de s. k. korvstånden.

Herr talman! Jag skall med detta be
att få yrka bifall till reservationen av
herr Mattsson m. fl.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag vill med några ord
understryka vad herr Börjesson i Glömminge
yttrat i den aktuella frågan beträffande
den enskilda handelns kreditförsörjning.
Jag vill nämna att det är
en i högsta grad angelägen fråga som
jag anser snarast bör få sin lösning.

De etableringskostnader som numera
kräves för att modernt företag i den
enskilda handeln är så väsentliga att
det är uteslutet att självfinansiering här
kan komma till stånd. De spörsmål som
beröres i motionerna avser ju detaljhandelns
kreditproblem och är mycket
trängande. De är, som herr Börjesson
redan poängterat, föranledda av den
pågående strukturomvandlingen inom
detaljhandeln och de därav föranledda
kreditbehoven. Man kan konstatera en
nedåtgående kurva i det svenska näringslivets
självfinansiering, en nedgång
som blivit mera markant under
1960-talet och som aktualiserat frågan
om kapitalförsörjning på annat sätt. Här
skulle man kunna föra in i bilden inte

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

endast problemet rörande tillgången på
eget kapital utan också försörjningen
med främmande kapital och de institutionella
förutsättningarna för denna.
Svenska bankföreningen och Sveriges
industriförbund har också i en gemensam
utredning analyserat dessa frågor,
varvid man fört en systematisk diskussion
av de olika kapitalkällor som står
till förfogande för ett företag: självfinansiering,
aktiemarknad, obligationsmarknad,
affärsbanker, vissa specialinstitut
samt internationell finansiering.

Lättast att finansiera är utan tvekan
det näringsliv som kan uppvisa en sådan
säkerhet i realvärden att de flesta
av här ovan nämnda krediter kan komma
i fråga. Sämst ställd är dock den enskilda
handeln och i alldeles särskilt
hög grad detaljhandeln. De formella säkerhetskraven
kan skapa omotiverade
svårigheter för näringsgrenar och företag,
där den fasta egendomen spelar en
ringa roll i verksamheten, som nu t. ex.
detaljhandeln och servicenäringar. Man
skulle därför i likhet med ovan nämnda
utredning önska en liberalisering av
banklagens bestämmelser och en uppmjukning
av reglerna om långa lån.

Den reella säkerhet som handeln och
servicenäringarna kan ställa är av
huvudsakligen personlig art och hänför
sig mera till att företaget är framgångsrikt
och välskött och därför kan väntas
i framtiden få en god avkastning och
mindre till att det kan uppfylla vissa
formella säkerhetskrav.

Från statsmakternas sida borde man
inta en generösare inställning till handelns
kreditmöjligheter, inte minst med
tanke på den ansvarsfulla och många
gånger betungande uppgift som den har
som ett statens uppbördsverk för den
direkta och indirekta beskattningen.
Jag hänvisar här givetvis till de intressanta
debatter som tidigare har förts
här i kammaren beträffande den saken.
Om man nu inte vill ge företagarna en
viss ersättning för att de fungerar som

Den enskilda handelns kreditförsörjning

uppbördsverk, skulle man kunna tänka
sig att ge dem bättre möjligheter till
investeringar och krediter.

Nu är det visserligen så att, som tidigare
påpekats här, detaljhandeln i viss
mån kan lita till sina leverantörer inom
industri och grosshandel, och så sker
i mycket stor utsträckning. Men jag
vill också poängtera att en viss ofrihet
gentemot dessa kan man ändock inte
bortse ifrån, varför andra alternativ
att underlätta kapitalförsörjningen bör
prövas.

Att läget på kreditmarknaden här spelar
en stor roll kan man inte bortse
ifrån, men det förhållandet anser jag
inte får stå hindrande i vägen för den
skyndsamma utredning som är yrkad i
reservationen, till vilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Vi vet alla att det är
svårt och dyrt att låna pengar i vårt
land för närvarande. I det läget är det
alldeles klart att företrädare för olika
intresseriktningar försöker tillgodose
dessas behov av att låna pengar. Men
man skall ha klart för sig att ökade
möjligheter kan beredas en sektor bara
genom minskade möjligheter från andra
sektorer.

Sedan kan det naturligtvis göras en
skälighets- och angelägenhetsbedömning.
Vad skäligheten beträffar får man
nog säga att den enskilda handeln har
tillgång till kreditgivande institut i
samma omfattning som kredittagare i
övrigt har. Man kan för den enskilda
handelns del peka på speciella svårigheter
genom att dess utövare är sämre
lottade i fråga om möjligheterna att
ställa säkerhet för sina förpliktelser. På
den punkten pågår en utredning, och
man har i dag redan berört förslaget
om företagsinteckning.

Detta resonemang, herr talman, gör
att utskottet hemställt om att de motioner
som nu behandlats inte må föran -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Användningen av allmänna pensionsfondens medel

leda någon riksdagens åtgärd. Jag ber
att få yrka bifall till denna hemställan.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det var ett uttryck i
utskottsordförandens anförande som
jag fäste mig vid. Han säger att ökade
kreditmöjligheter kan beredas en sektor
bara genom minskade möjligheter
för andra sektorer, d. v. s. man skulle
vara helt beroende av en fast kreditram
för hela landets kreditbehov.

I viss mån vet vi att det ligger till
på detta sätt, men en yrkesgrupp eller
näringsgren kan inte stå tillbaka för ett
sådant resonemang, i synnerhet när det
gäller den enskilda handeln, för vilken
vi här i riksdagen vid utformningen av
hälsovårdsstadgan beslutat om sådana
åtgärder att vederbörande blivit tvungna
att på ett eller annat sätt bygga om
sina butiker. Detta gäller inte bara så
små detaljer som att kunna hålla ordentligt
rent eller att anordna en effektiv
ventilation, utan det gäller även takhöjden
och andra sådana ting. Sålunda
är inte bara kioskägare utan ägare av
en hel del andra detaljhandelsbutiker
absolut tvungna att bygga om. Då kan
det också anses skäligt att de får del av
de gemensamma kreditmöjligheter och
den kapitalförsörjning som finns inom
landet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Berglund begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Mattsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Berglund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 67 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Användningen av allmänna pensionsfondens
medel

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckt motion angående
användningen av allmänna pensionsfondens
medel.

I en inom andra kammaren väckt, till
bankoutskottet hänvisad motion, nr 292
av herrar Sjönell och Larsson i Umeå,
hade hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
uppdrag till kreditinstitututredningen
att snarast möjligt utarbeta förslag rörande
ökade möjligheter för företagen
inom handeln och servicenäringarna att
erhålla långfristiga krediter av AP-medel,
förmedlade via befintliga kreditinrättningar.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 292 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Larsson i Umeå, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionen II: 292 måtte i skrivelse

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Användningen av allmänna pensionsfondens medel

till Kungl. Maj:t anhålla om uppdrag till
kreditinstitututredningen att snarast
möjligt utarbeta förslag rörande ökade
möjligheter för företagen inom handeln
och servicenäringarna att erhålla långfristiga
krediter av AP-medel, förmedlade
via befintliga kreditinrättningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I den reservation som
är fogad till bankoutskottets utlåtande
har begärts att man skulle låta kreditinstitututredningen
snarast möjligt utarbeta
förslag till ökade möjligheter
för företag inom handeln och servicenäringarna
att få tillgång till ATPmedel.

Jag vill i det sammanhanget påminna
om de mindre företagarnas speciella
svårigheter. Jag behöver inte orda mycket
om dem; de har redan i tidigare
ärenden som har gällt bankoutskottet
belysts i sådan omfattning, att det inte
finns någon anledning för mig att upprepa
det. Jag vill dock påpeka, att i
det remissvar som Svenska bankföreningen
lämnat på motionen vitsordas
»att de mindre och medelstora företagen,
särskilt inom handeln och servicenäringarna,
torde vara sämre ställda än
de stora industriföretagen när det gäller
anskaffning av långfristig kredit
för investeringsändamål».

Det är ju så, att dessa företag egentligen
endast har möjlighet att få tillgång
till AP-medel via återlån, och detta
gör att det endast kan röra sig om mycket
små belopp. Giiller det för sådana
företag att göra någon större investering,
hjälper det föga att de har denna
rätt till återlån. Obligationsmarknaden
är, kan man säga, i stort sett stängd för
denna sorts företag, och de har, såsom
tidigare nämnts i samband med utskottets
övriga utlåtanden, svårt att ställa
säkerhet.

Nu är det emellertid en sak i utskottets
utlåtande som jag vill vända mig

mot, och det är att det görs en antydan
om att pensionsfondens medel inte
skulle få lånas ut utan betryggande säkerhet.
Ja, men det är väl alldeles uppenbart
att det inte är någon som menar
att dessa medel skall lånas ut utan fullgod
säkerhet. I det fallet finns det ingen
skillnad i uppfattningar mellan reservanten
och utskottets majoritet. Men
det är nödvändigt för denna typ av företag
att ha tillgång till kapital; de är
beroende av kapital för sin utveckling
och sin rationalisering. Jag tror det
kan sägas vara ett samhällsintresse att
dessa företag får utvecklas och rationaliseras
på ett riktigt sätt för att kunna
fullgöra sin funktion i samhället och
hålla prisnivån nere i den mån detta
är möjligt.

Det sägs i reservationen att affärsbankerna
vore lämpliga för ändamålet och
att man kunde slussa över medel via
dem. Det betyder då också, att dessa
institut får ta de risker som kan vara
förenade med en utlåning. En utlåning
är ju alltid förenad med ett visst risktagande.

Vad man söker är inte att få en prioritering
på kapitalmarknaden utan att
få en rättvis fördelning av AP-medlen.
Dessa företag betalar inte in små belopp.
Det rör sig om rätt mycket
pengar, om man samlar ihop allt som
kommer in i AP-fonderna. Jag tycker
det är rimligt att åt de företagen och
deras anställda ges möjlighet att komma
in på kapitalmarknaden på sådant sätt,
att de kan göra sina företag attraktiva
och bärkraftiga och bereda en tryggad
sysselsättning.

Det vore värdefullt om utredningen
kunde se till den saken. Jag tror att
detta vore värdefullt inte enbart för
dessa företagare, utan framför allt för
samhället.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Den fråga som aktuali -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Aktiebolaget Företagskredits utlåningskapacitet

seras här ligger mycket nära den fråga
som aktualiserades och behandlades
under utskottets utlåtande nr 25, såsom
redan har framhållits. Därför kan mitt
resonemang bli ungefär likadant.

När det är ont om kapital är det besvärligt
för alla. För handelns del skall
de besvärligheterna visst vitsordas. Herr
Börjesson i Glömminge har helt och
hållet rätt när han säger att det allmänna
ålägger handeln kapitalkrävande
investeringar och att det allmänna därför
kunde tänkas ha en viss skyldighet
att se till att dessa pengar också ställdes
till förfogande för handeln.

Den motion som just nu är aktuell,
väckt av herrar Sjönell och Larsson i
Umeå, går ut på att anvisa en lösning
genom att AP-medel i större utsträckning
skulle slussas över och ställas till
förfogande för enskild handel. Utskottet
har frågat pensionsfondens styrelser,
hur de ser på förslaget, och fått
till svar, att den av motionärerna föreslagna
ordningen enligt styrelsernas
mening skulle betyda ett avsteg från
de grundläggande principerna för fondens
placeringar. Styrelserna avstyrker
därför bestämt förslaget. Detta är bakgrunden
till den negativa inställning
som utskottet intagit till motionsförslagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Larsson i Umeå;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Aktiebolaget Företagskredits
utlåningskapacitet

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckt motion angående
Aktiebolaget Företagskredits utlåningskapacitet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Hem talman! I anslutning till behandlingen
av bankoutskottets utlåtande
nr 27 vill jag i största korthet anföra
några synpunkter. I motion nr 562 i
denna kammare, som ligger till grund
för utskottsutlåtandet, har vi motionärer
begärt en utvidgning av Aktiebolaget
Företagskredits utlåningskapacitet
från 100 miljoner till 150 miljoner kronor.
Vi påpekar i motionen att Aktiebolaget
Företagskredit avser att lämna
lån till mindre och medelstora företag
inom olika delar av näringslivet, d. v. s.
inte enbart till hantverk och småindustri
utan också till företag inom t. ex.
handeln, transportväsendet och jordbruksnäringen.
Med tanke på den vida
ram som kreditinstitutet fått för sin
verksamhet samt med vetskap om det
stora lånebehov som föreligger inom
näringslivet, synes det både rimligt och
skäligt med en utvidgning av Aktiebolaget
Företagskredits utlåningskapacitet
till 150 miljoner kronor.

Det är därför med förvåning som
man av bolagets förvaltningsberättelse
för 1964 konstaterar, att institutet inte
redovisar större utlåning. Av berättelsen
framgår att beviljade lån vid 1964
års utgång uppgick till endast 20,3 miljoner
kronor och att utlämnade lån
under samma år uppgick till 16,5 miljoner
kronor. Visserligen kan det anföras
att Aktiebolaget Företagskredit är
en ung kreditinrättning, med endast två
och ett halvt års verksamhet bakom sig,
men man kan ändå inte frigöra sig från
den uppfattningen att de redovisade utlåningssiffrorna
är synnerligen blygsamma
i förhållande till det stora lånebehov
som föreligger inom den sektor
av näringslivet där Aktiebolaget Företagskredit
arbetar.

Det skulle vara ytterligt värdefullt om
man på ett eller annat sätt från ledningen
för Aktiebolaget Företagskredit

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Inrättande av en statlig utlåningsfond för tillgodoseende av kommunernas investeringsbehov
för vatten- och avloppsanläggningar

finge ett klarläggande av orsaken till
den relativt blygsamma kreditgivningen.
Kan man påräkna att verksamheten
efter de första födslovåndorna skall
utvecklas snabbare? Hur arbetar Aktiebolaget
Företagskredit? Arbetar bolaget
bankmässigt, d. v. s. med största möjliga
smidighet — utan att därmed eftersätta
säkerhetsbestämmelser och dylikt?
Den normala väntetiden för lån är för
närvarande enligt uppgift två å tre
månader, förutsatt att ansökningarna
inte behöver kompletteras. Denna väntetid
är nog i längsta laget.

Detta är de frågor som man ställer sig
när man studerar Aktiebolaget Företagskredits
verksamhetsberättelse för
1964.

Herr talman! Jag har ingenting att
invända mot utskottets skrivning och
hemställan, även om det innebär ett avslag
på min och herr Sjönells motion
när utskottet bl. a. anför att en utvidgning
av utlåningskapaciteten för närvarande
icke är erforderlig. Detta kan
jag hålla med om, men jag kan inte
underlåta att uttrycka min förvåning
över att Aktiebolaget Företagskredit
icke lyckats prestera högre utlåningssiffror
än vad som redovisats i den senaste
verksamhetsberättelsen — när
man känner till de stora lånebehov som
föreligger inom ifrågavarande sektor av
näringslivet.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan jag har endast velat få mina synpunkter
på Aktiebolaget Företagskredit
inskrivna i dagens protokoll, till den
verkan det hava kan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Inrättande av en statlig utlåningsfond för
tillgodoseende av kommunernas investeringsbehov
för vatten- och avloppsanläggningar Föredrogs

bankoutskottets utlåtande

nr 28, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en statlig utlåningsfond
för tillgodoseende av kommunernas
investeringsbehov för vatten- och avloppsanläggningar.

I två till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 8 i första kammaren
av herrar Johan Olsson och Wikberg
och nr 18 i andra kammaren av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning
rörande möjligheterna att inrätta
en statlig utlåningsfond i syfte att
underlätta tillgodoseende av kommunernas
investeringsbehov i fråga om vattenoch
avloppsanläggningar.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 8 och II: 18 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wikberg och Börjesson i Glömminge,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:8 och 11:18 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
möjligheterna att inrätta en statlig
utlåningsfond i syfte att underlätta
tillgodoseende av kommunernas investeringsbehov
i fråga om vatten- och avloppsanläggningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Med hänsyn till den
knappa tiden ber jag endast att med
stöd av vad som anföres i reservationen
samt med hänvisning till vad som
skrivits i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
remissvar få yrka bifall till
reservationen.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Denna fråga är en
gammal bekant i kammaren. Någon
lång argumentering behövs därför inte.
Utskottet har motsatt sig ytterligare

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Interpellation ang. principerna för prövningen huruvida åtal skall äga rum vid
vissa brott mot tryckfrihetsförordningen

sektorisering av kreditmarknaden. Det
är motivet till avslagsyrkandet av motionerna,
vilket jag härmed ber att få framföra
i kammaren.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Börjesson i Glömminge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Wikberg och
Börjesson i Glömminge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 153 ja och
36 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kam -

marens sammanträde onsdagen den 12
innevarande maj.

§ 19

Interpellation ang. principerna för prövningen
huruvida åtal skall äga rum vid
vissa brott mot tryckfrihetsförordningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Tryckfrihetsförordningen
är en av vårt lands grundlagar. Det
fria ordet hör till ett lands omistliga tillgångar.
Ett fritt meningsutbyte och en
allsidig upplysning skall det stå varje
svensk medborgare fritt att ge. Dit hör
att i tryckt skrift yttra sina tankar och
åsikter.

För att hindra missbruk av tryckfriheten
har dock vissa begränsningar införts.
Lagstiftaren har alltså i tryckfrihet
icke inkluderat en total frihet så
att vad som helst skall få sägas när och
hur som helst. Otillåten är skrift som
har högförrädisk karaktär, uppsåtligt
pläderande för uppror eller att med
våldsamma medel omstörta landets ordning,
den som i skrift förleder till
brottslig gärning bryter mot tryckfrihetsförordningen
och så gör även den
som sprider falskt rykte, vilket är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet.
Den som i skrift förtalar eller smädar
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse bryter mot gällande lag.
Som otillåtet yttrande i tryckt skrift står
även: »Skymfande av sådant som av
svenska kyrkan eller annat här i riket
verksamt trossamfund hålles heligt»
(kap. 7 § 4 punkt 13).

Vissa andra inskränkningar finnes
dessutom.

Det är givetvis alltid en intrikat fråga
att fixera vad som inbegripes i begreppet
»hålles heligt», men lagstiftaren har
under alla förhållanden som brottsligt

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

fastställt att i skrift smäda eller skymfa
Gud, bibeln, sakramenten och församlingens
gudstjänst. För att den inskränkning
i tryckfriheten som kap. 7 § 4 med
dess 13 punkter innebär icke skall otillbörligt
tillämpas och tryckfriheten bli
mer eller mindre fiktiv, har vi bestämmelsen
i kap. 1 § 4 där det säges: »Envar,
vilken blivit förtrott att döma över
missbruk av tryckfriheten eller eljest
vaka över denna förordnings efterlevnad,
bör därvid städse hava i åtanke
att tryckfriheten utgör en grundval för
ett fritt samlevnadsskick, alltid fästa
sin uppmärksamhet mera på ämnets och
tankens än på uttryckets lagstridighet,
på syftet än på framställningssättet samt
i tvivelsmål hellre fria än fälla.»

Den som i skrift bryter mot punkt 13
§ 4 i kap. 7 i tryckfrihetsförordningen
skall för att bli åtalad ha skymfat det
som av svenska kyrkan eller annat
trossamfund hålles heligt. Rättsvårdaren
skall dock enligt lagen ha uppmärksamheten
mer riktad på syftet än på
uttryckets lagstridighet. Om dock även
syftningen är klart kvalificerad måste
alltså skrift anses brottslig och falla
under åtal. I den finska författaren
Hannu Salarnas bok »Midsommardansen»
är framställning och uttryck valda
för att ge effekt åt syftningen. Boken är
översatt till svenska och säljes i bokhandeln.
Författaren har själv ärligt
redovisat sina motiv. Han har gjort det
i en skrivelse till finsk domstol. Skrivelsen
lyder:

»Hänvisande till torsdagens hädelserättegång
önskar jag högaktningsfullt
meddela, att jag med min roman Midsommardansen
velat häda och kränka
medborgarnas gudsuppfattning och religiösa
känslor. Detta är inte bokens enda
syfte, men ett av motiven i mitt verk
har speciellt utgjorts av hädelse liksom
också av att kränka och häda kyrkan
och prästerskapet samt ifrågasätta de
s. k. kristna värdena och sönderbryta
kyrkans och kristendomens inflytelse
så långt som möjligt. Jag tror, att detta

Interpellation ang. narkotikaproblemet

mitt motiv återfinnes också i mina kommande
arbeten.»

Salarna har i Finland åtalats för
hädelse och han svarar: »Jag har velat
häda, ett av mina motiv har varit att
ifrågasätta de s. k. kristna värdena och
att sönderbryta kyrkans inflytande så
långt som möjligt.»

Syftet är alltså klart angivet av den
ende som säkert känner detta. Det är
ärligt tal och som sådant berömvärt och
rensar luften. Han klargör även att han
»har velat häda och kränka medborgarnas
gudsuppfattning och religiösa känslor».
Här är fråga om en medveten viljestyrd
kränkning av det heliga och av
andra människors religiösa känslor.
Vissa avsnitt i Salarnas bok »Midsommardansen»
är alltså avsiktligt skrivna
för att häda och skymfa sådant som av
svenska kyrkan och andra trossamfund
hålles heligt och att kränka medborgarnas
gudsuppfattning och religiösa känslor.

Något åtal har inte väckts i Sverige i
anledning av boken.

Då det här synes vara fråga om ett
spörsmål av principiell innebörd är
det av värde att få veta hur lagen bör
tolkas och tillämpas.

Med hänvisning till detta ber jag att
till statsådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet ange vilka principer
statsrådet följer vid prövning huruvida
åtal för brott mot kap 7 § 4
punkt 13 TF skall äga rum?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. narkotikaproblemet

Ordet lämnades på begäran till

Herr ENGKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Missbruket av läkemedel
har under senare tid ägnats stor
uppmärksamhet i vårt land. Det finns
här ingen anledning att exemplifiera
de olika fall av missbruk som kommit

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Interpellation ang. narkotikaproblemet

till allmän kännedom. Man kan helt kort
konstatera att bruk och missbruk av
läkemedel av varierande slag fått en sådan
omfattning att det är angeläget att
med alla tillgängliga medel söka begränsa
denna konsumtion.

Ett utmärkande drag för det sociala
problem det här är fråga om är vår
brist på faktiska kunskaper om framför
allt omfattningen av missbruket och
vilka medel som missbrukas. Man kan
antaga att narkomani i medicinsk mening
inte är av så stor numerär omfattning
i vårt land, medan det däremot
torde vara mera vanligt med missbruk
av läkemedel av centralstimulerande
karaktär d. v. s. medel av preludintyp
och liknande, vilka populärt kallas
»knark».

I juridisk mening är såväl narkotika
(i medicinsk mening) som s. k. centralstimulerande
medel att anse som narkotika,
varför jag i fortsättningen använder
den termen.

Ett annat utmärkande drag för narkotikamissbruket
är att tillflödet av
dessa medel till vårt land bestäms av
tillgången i utlandet. Åtkomsten av läkemedel
för missbruk har i vårt land
avsevärt försvårats genom de olika åtgärder
som vidtagits i det här avseendet.
Detta utesluter självfallet inte att
uppmärksamheten alltjämt riktas på den
illegala handel som sker med inländska
preparat.

Det förhållandet att den övervägande
delen av narkotikamissbruket grundar
sig på förutsättningen att preparaten
relativt lätt kan inhandlas i vissa länder,
aktualiserar frågan om vilka åtgärder
som kan vidtagas på det internationella
planet för att försvåra åtkomstmöjligheterna.
Vidare aktualiseras frågan
om utökade resurser för tullbevakningen.

Mot bakgrunden av de anförda synpunkterna
anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat behovet
av åtgärder som syftar till en fullständig
kartläggning av hela vårt lands
narkotikaproblem ?

2. Kan det förväntas att statsrådet
ämnar aktualisera åtgärder som på det
internationella planet effektivare än vad
som nu är fallet kan motverka den omfattande
handeln av preparat av narkotikatyp? Denna

anhållan bordlädes.

§ 21

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial nr
27, angående granskning av de i statsrådet
förda protokollen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kommunal skatteutjämning,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet,
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till uppförande
eller inrättande av barnhem m. m.,
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statistiska centralbyrån,
in. m., jämte en i ämnet väckt motion,
nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1965/66 till bostadsstyrelsen
m. in.,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida
verksamheten vid Törefors aktiebolag
med flera statliga företag jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa byggnadsoch
markfrågor inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, och
nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående naturhistoriska
riksmuseets ställning och organisation
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

bevillningsutskottets betänkande nr
29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående kommunal skatteutjämning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckt motion
om en mera tidsenlig utformning av reglerna
om gäldränta, och

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 72 § växellagen
den 13 maj 1932 (nr 130) m. m. dels ock
väckta motioner om viss utsträckning av
fatalietider;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m., utom
såvitt avser lag angående ändring i lagen
om finansiering av folkpensioneringen
och förslagsanslag till folkpensioner,
dels ock i ämnet väckta motioner, och
nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående kommunal
skatteutjämning, m. in., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott,
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. m., såvitt avser lag angående
ändring i lagen om finansiering
av folkpensioneringen, dels ock i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om allmän
folk- och bostadsräkning år 1965 in. in.,
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952 (nr
152) om sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet m. in.,
in. in. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 35, i anledning av väckta motioner
om bättre skydd för medborgarnas politiska
integritet,

nr 36, i anledning av väckt motion angående
rådgivningsverksamheten inom
nykterhetsvården, och

nr 37, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk medicinsk kontroll
av barn.

§ 22

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj :t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram; nr

178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

188, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

189, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde
;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal med Stockholms stad rörande vissa
markbyten m. m.;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till skolväsendet;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till byggnadsarbeten vid
universiteten och vissa högskolor m. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
inom socialdepartementets verksamhetsområde; nr

197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. in.;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till barnmorskeläroanstalterna
och statens sjuksköterskeskolor
in. m.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till handelshamnar
och farleder för budgetåret
1965/66 m. m.;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri in. in.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp av vissa
kulturföremål;

från bevillningsutskottet:

nr 213, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av skytteorganisationer,
de handikappades organisationer
m. fl.; samt

från tredje lagutskottet:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till jordför -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

värvslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 23

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 129, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och

nr 130, angående höjning av postpaketportot
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet inkommit

från fullmäktige i riksgäldskontoret
framställning angående ändrad lönegradsplacering
m. m. beträffande vissa
befattningar i riksgäldskontoret och vid
riksdagens ekonomibyrå,

från styrelsen för riksdagsbiblioteket
framställning angående vissa lönegradsuppflyttningar,
samt

från Nordiska rådets svenska delegation
framställning angående lönegradsplaceringen
av delegationens kanslichef.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 25

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Gävle, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående prövningen av sökande till
anställning vid polismakten eller jämförbar
befattning,

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående bevakningen av hemliga
militära handlingar,

herr Nilsson i Bästekille, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående amorteringssparandet, och

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
kreditförsörjningen för bostadsproduktionen.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.10.

In fidem

Sune K. Johansson