måtte så mycket som möjligt användas till nödiga utgifter på det attskatteförhöjning såvidt sig göra låter må kunna undvikas

ProtokollRiksdagens protokoll 1870:318

284

Den 18 Mars, f. m.

måtte så mycket som möjligt användas till nödiga utgifter på det att
skatteförhöjning såvidt sig göra låter må kunna undvikas.

Efter denna öfverläggning blef denna punkt lagd till handlingarne.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts
Utlåtanden:

N:o 14, i anledning af väckt motion om nedsättning i portot för svar
å telegrammer;

N:o 15, i anledning af Herr Ola Nilssons motion N:o 156 om ändring
af 16 § af gällande Jagtstadga; och

N:o 16, i anledning af Herr Lars Erssons motion N:o 229, om förändring
i Kongl. Stadgan den 31 Januari 1855, angående justering af
mått, mål och vigt.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/i3 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Fredagen den 18 Ilars.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades protokollsutdrag rörande de beslut som vid sammanträdet
förliden gårdag blifvit af Kammaren fattade.

§ 2.

Fortsattes behandlingen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 25, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Femte Hufvudtitel.

Enbgt Kammarens derom meddelade särskilda beslut skulle näst efter
den vid gårdagens sammanträde sist behandlade sjunde punkten till handläggning
förekomma:

Punkten 6'', hvilken alltså nu föredrogs och hvarvid yttrade:

Friherre Gripenstedt: Då under diskussionen här af Konungens

Rådgifvare medgifvits, att det belopp af 468,000 R:dr, om hvars använ
dande till krigsfartygs byggande Kongl. Maj:t gjort framställning, fin g

Den 18 Mars, f. m.

285

öfverföras som eu tillgång för allmänna behof, tillåter jag mig nu hemställa,
att Kammaren, i öfverensstämmelse med Första Kammarens redan
fattade beslut i frågan, ville för sin del besluta, att den i Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition omförmälda, under rubrik “influtna medel till uppköp
af spannmål11 befintliga tillgång, 468,000 R:dr, skall, såsom för sitt ursprungliga
ändamål icke vidare behöflig, till Riksgälds-kontoret aflemnas;
och anhåller jag att Herr Talmannen å detta yrkande ville framställa
proposition.

Herr Statsrådet Friherre Leijonhufvud: Jag instämmer med
Friherre Gripenstedt.

Grefve Pos se: Diskussionen om siffror torde under gårdagen hafva

blifvit i det närmaste uttömd, men min uppmärksamhet har blifvit fästad
på ett par omständigheter, som jag anhåller att få något närmare beröra.
När jag yttrat att ett belopp af sju millioner och derutöfver
fanns i Statskontoret den 2 Januari detta år för bestridande af 1870 års
utgifter å Femte Hufvudtiteln och att detta belopp var att lyfta när som
helst, så vida Statskontoret kunde utbetala detsamma, har man flera gånger
frågat mig: hvad betyder detta yttrande, är det oreda och balans i
Statskontoret. Jag är skyldig härå lemna den upplysning att någon oreda
icke finnes i Statskontoret, utan att hvad jag i nämnda hänseende yttrat
afsåg det förhållande, att på Statskontoret anvisas statsutgifterna och
Statskontoret får statsinkomsterna, men dessa hafva icke inkommit den 2
Januari, utan inflyta under årets lopp, och det finnes således eu period, då
Statskontoret icke är i tillfälle att betala alla utgifter som på detsamma
äro anvisade. Med denna uppgift vill jag förklara det yttrande man funnit
anmärkningsvärdt. Herrarne veta att Riksgälds-kontorets reglemente ålägger
kontoret att under vissa förhållanden förskjuta Statskontoret penningar,
hvilket förskott godtgöres i den mån inkomsterna inflyta, så att förenämnda
yttrande af mig icke är af någon betydelse vid bedömandet af
frågan.

Diskussionen om siffror i går fördes af mig på ett positivt och af
ministrarne på ett negativt sätt. Jag har sagt, att å Femte Hufvudtitelns
disponibla behållningar penningar finnas, som motsvara dessa 133,000
R:dr, som utgöra skilnaden mellan det belopp å 972,000 R:dr, i afseende
å hvilket Stats-Utskottet hänvisat på Femte Hufvudtitelns behållningar,
och denna summa af 790,000 R:dr, som Första Kammaren, utöfver de
49,000 R:dr, hvilka af Regeringen medgifvits, beslutat skola aflemnas
från Femte Hufvudtiteln för att användas såsom tillgång för bestridande
af utgifterna under öfriga Hufvudtitlar. Jag ber att få fästa Herrarnes
uppmärksamhet på ett par poster, der dessa 133,000 R:dr finnas.

Enligt Kong!. Maj:ts Proposition angående Statsverkets tillstånd och
behof finnas å fonden “för influtna medel till uppköp af spanmåP 100,000
R:dr, hvilket belopp vid Kongl. Propositionens afgifvande icke var disponibelt
och som Kongl. Propositionen icke förklarat vara afsedt för något
visst ändamål, vidare än att Chefen för Sjöförsvars-departementet sagt,
att det betraktades såsom eu för större rustningar påräknelig reservfond.
Huruvida detta belopp efter Kongl. Propositionens afgifvande disponerats

286

Den 18 Mars, f. m.

eller Kongl. Maj:t i afseende på detsamma fattat något nytt beslut, är
för mig obekant.

Vidare finnes på anslaget för "Båtsmäns förseende med kojer och
täcken “ i Kongl Propositionen uppgifven en behållning af omkring 62,000
Riksdaler, och detta är således en siffra, som väl icke lär kunna bestridas.
Kongl. Propositionen upplyser jemväl att af denna behållning omkring
22,000 Riksdaler genast komma att anlitas och återstoden framdeles
behöfvas för sitt ändamål. Det är temligen begripligt, utan att det
särskilt beböfver uppgifvas, att kojer och täcken slitas och icke kanna
vara i evighet, men då tillräckligt anslag för detta ändamål finnes uppfördt
å ordinarie stat, kan jag icke finna någon särskild anledning att
nu gömma dessa medel för att afvakta framtida behof.

Jag skall för ögonblicket icke blanda in flera siffror. Det anförda
må vara nog, och jag tror mig hafva visat att tillräckliga medel finnas å
Femte flufvudtitelns behållningar. Jag anser mig nu icke böra rifva upp
diskussionen, utan inskränker mig att yrka bifall till Stats-Utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: Jag finner, attStats-Utskottet

icke tillstyrkt Kongl. Maj:ts förslag om användande för krigsfar tygsbyggnader
af den under rubrik “influtna medel till uppköp af spanmål" befintliga
tillgång 468,000 R:dr — och derom lär väl ej löna mödan att
vidare tala. Men sedan Riksdagen beslutat att denna sumsn i icke får
användas till det af Kongl. Maj:ts förslagna ändamål, hemställer jag om
beloppet icke bör, på sätt Herr Friherre Gfripenstedt föreslagit, till Riksgälds-kontoret
öfverlemnas för bestridande af statsverkets allmänna behof.
Att öfverlemna öfverskotter till Riksgälds-kontoret, i stället för att låta
dem stå obegagnade på fonder, är icke blott det rigtigaste förfaringssättet
utan jemväl det som mest öfverensstämmer med don allmänna meningen.
Jag har icke hört någon anmärkning i sak emot Friherre Gripenstedts
förslag, hvilket förefaller mig så enkelt och klart, att jag icke kan föreställa
mig annat än att det skall vinna Riksdagens bifall. Men i anledning
af ett yttrande i går ber jag få återkomma till en annan del af
diskussionen. På frågan af en representant från Halland, ‘-hvar behållningarne
å Femte Hufvudtiteln finnas", har ordföranden i Stats-Utskottet
svarat: i Statskontoret. Nu har jag hört, att man uppfattat detta så att
de der skulle vara kontant befintliga, men detta var väl icke ordförandens
i Stats-Utskottet mening. Han menade väl att summan var eu bokförd
tillgång och icke en aflagd penningesumma. Med anledning häraf
vill jag dock i största korthet redogöra något för Statskontorets kassaförvaltning
Då eu stor del af årets ordinarie inkomster inflyta först det
påföljande året och sålunda 1870 års inkomster först i Mars, April eller
Maj 1871, måste Statskontoret af andra tillgångar bestrida en del af de
påräknade utgifterna. För detta ändamål har Statskontoret en grundfond,
men då denna, som uppgår till omkring 5 millioner R:dr, icke motsvarar
det förskott, Statskontoret måste lemna i följd deraf att inkomsterna
inflyta sednare än utgifterna skola bestridas, skulle Statskontoret
icke kunna reda sig, om icke ett föregående års inkomster lemnat öfverskott,
samt en del af utgifterna under samma år icke utgått. Jag vill

Den 18 Mars, f. m.

287

såsom ett exempel nämna, att under de sista två, tre åren, då statsverkets
inkomster icke uppgått till påräknadt belopp, skulle stora olägenheter
uppstått, om Statskontoret icke haft en förlagssumma, som bildats
derigenom att äldre utgifter icke blifvit utbetalade. Förlidet år nödgades
Statskontoret, hos Riksgälds-kontoret begära ett förskott af tre och en
half million, hvilket belopp dock nu är till största delen återbetaldt.
Skulle nu Statskontoret tillika nödgats utbetala till Förvaltningen af sjöärendena
hela det bokförda beloppet hade Riksgäldskontoret blifvit ytterligare
ansträngdt. Således hafva dessa behållningar icke legat fruktlösa, som en
aöagd summa, utan ingått i Statskontorets rörelse, och Statskontoret skulle
icke kunna sköta sig, om det icke hade sådana behållningar att tillgå.

Slutligen ber jag att få upptaga några yttranden af den siste talaren.
Han bär sagt, att det belopp, i afseende å hvilket ; Stats-Utskottet hänvisat
Riksdagen till behållningarne å Femte Hufvudtitleu, är 133,000 Riksdaler
större än deu summa, hvilken Första Kammaren föreslagit att aflemnas
från Femte Hufvudtitlen, men 304,000 Riksdaler större än det belopp
Regeringen medgift, men i de 304,000 Riksdalerna ligga ju dessa 49,000
Riksdaler, hvarom Regeringen är med Stats-Utskottet ense att de äro
disponibla, och dispositionen af de 122,000 Riksdaler kan Regeringen medgifva
under vilkor att det anslag, hvarå denna behållning uppstått, förvandlas
till förslagsanslag, men om det skall bibehållas som ett reservationsanslag,
är det omöjligt att göra en sådan eftergift, emedan äfven i år
uppstår brist.

Vidare har Stats-Utskottets ordförande uppväckt några gamla tvistefrågor
angående ett belopp af 100,000 Riksdaler på fonden för uppköp
af spanmål och 41,000 Riksdaler jjå fonden för båtsmäns förseende med
kojer och täcken. Jag har redan förut en gång i detta afseende hänvisat
honom till Kongl Maj:ts Proposition, och får nu ytterligare förklara, att
Kongl. Maj:t icke funnit skäl frångå hvad Chefen för Sjöförsvars-departementet
i detta afseende inför Kongl. Maj:t yttrat.

Jag hemställer nu, om icke dessa frågor kunna anses vara utredda,
och vill slutligen för min del medgifva att ifrågavarande 468,000 Riksdaler
få anvisas till bestridande af allmänna behof, under förhoppning att
Riksdagen framdeles i eu bättre tid anvisar tillräckliga medel till flottans
nybyggnad.

Herr Statsrådet Friherre Le ijon hufvud: Jag hade trott mig icke

behöfva återkomma till speciela siffror, men då ordföranden i Stats-Utskottet
åter upptagit dem, måste jag med några ord besvara honom. Jag
ber att få påminna att jag i går icke inlät mig i redovisning för hvarje
särskild siffra, hvilket jag icke tror vara nödvändigt och lämpligt i fråga
om en stor rörelse, ty då, för att anföra ett exempel, ett handelshus skall
redogöra för sin ställning, in totum et tantum, redogör det väl icke för
hvarje särskild post och säger, huru den eller den tillgången skall användas
till den eller den utgiften, ty allt sammanfaller i den gemensamma
klumpen, och då slutsiffrorna utvisa att det hela jemt och rätt går ihop,
eller till och med lemnar en brist, så är ja ej lönt att föreslå en ny
utgift, och dertill använda den eller den summan, ty de äro alla, den

288

Den 18 Mars, f. m.

ena som den andra, inberäknade i slutsumman och sålunda redan tagna i
anspråk. Jag hemställer till en i finanser så erfaren man som Grefve
Posse, om det är nödigt att redovisa för hvarje särskild liten siffra inom
denna Hufvudtitel. Jag har medgifva borttagandet af 839,000 Riksdaler
på denna Hufvudtitel, och jag hoppas att Kammaren på grund häraf hyser
förtroende till mig. Om framdeles blir något öfverskott, skall det ärligt
och öppet uppgifvas. Jag gör mig förhoppning om att Kammaren bifaller
Friherre Gripenstedts förslag och att striden dermed är slutad.

Herr Lyttkens: Sedan Herr Finansministern behagat besvara den

af mig i gårdagens plenum framställda fråga, rörande handhafvande af
de stora kapitalbesparingarne å Femte Hufvudtiteln och hvar dessa besparingar
finnas, samt af detta svar framgår, att dessa fonder, jemte den
ursprungliga grundfonden af 5,000,000 R:dr, utgöra det förlagskapital,
hvarmed statsverkets sanna finansiela gång vidmakthålles, så gestaltar
sig nu förevarande sak mycket enklare och klarare än föregående fråga
om den så kallade beväringsfonden, hvilken af några ansågs vara af så
ömtålig natur, att det hänfördes till lagbrott, om Riksdagen ingick till
Kongl. Maj:t med en ödmjuk skrifvelse i den syftning, Andra Kammaren
beslutat. För min del anser jag det ej vara lagbrott, att Riksdagen ingår
till Kongl. Maj:t med en ödmjuk skrifvelse, helst Kongl. Maj:t har i
denna sak beslutanderätt. Lyckligtvis äro de nu ifrågavarande fonderna
ej af denna ömtåliga beskaffenhet, utan nu är blott fråga om att afgöra
huru stor del af dessa besparingar kan användas för innevarande statsreglering,
utan att åstadkomma någon rubbning i statsverkets finanser.
Jag vill derföre, med hänseende till landets betryckta ställning samt den
stora finansiela förlägenhet, som råder öfverallt, för att icke tala om den
verkliga nöd, som i vissa trakter egen rum, dess heldre att af dessa besparade
fonder bör användas för innevarande statsreglering så mycket sig
göra låter, som i annat fall i bakgrunden står en större eller mindre
skatteförhöjning, hotande att uppdrifva skatterna till högre belopp än
någonsin.

Jag kan ej, fastän det ej hörer till ämnet, underlåta att, i anledning
af hvad i går yttrades om den ytterst orediga beskaffenhet, hvaruti en
del af statsverkets räkenskaper befinnas, återkomma till den af mig
förut uttalade åsigt om nödvändigheten af att så mycket som möjligt
sammanföra alla Statens fonder till Statskontoret och införandet af det
system, att de olika förvaltningsverken ej må hafva att förvalta dessa
stora fonder, utan, i dess ställe blott ega att för sina behof efter befogenhet
gifva anvisningar å Statskontoret. Öfvertygad att vida mer reda och
stora besparingar derigenom kunna åstadkommas, och öfverlemnande detta
önskningsmål till den, det vederbör, får jag i nu ifrågavarande ämne
yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Palander: Då Stats-Utskottets förslag rörande anvisande på

allmänna beväringsfonden för bestridande af omkostnaderna för andra
klassens bevärings öfvande år 1871 här till behandling förevar, hängde
frågan, enligt min uppfattning, ytterst derpå, huruvida Riksdagen egde

rättighet

Den 18 Mars, f. m.

289

rättighet att neka anslag till beväringens vapenöfningar. Det var, enligt
mitt förmenande, icke förvånande att man i detta afseende skulle
hysa olika åsigter, men i förevarande fråga gestaltar sig förhållandet helt
och hållet olika. Här måste man först och främst fråga, hvad afser
detta anslag till flottans underhåll, och kan detsamma för ett år undvaras?
Man måste göra sig reda för till hvad ändamål anslaget utgår, ty
benämningen är i sjelfva verket något vilseledande. Man finner då, att
den mindre delen deraf utgår till underhållandet af fartyg och hus; största
delen deraf deremot utgår för att underhålla -den stora, ja, alltför stora
personalen af varfsarbetare, timmermän, handtverkare och maskinister samt
till en del äfven båtsmän. Det är således tydligt att, om anslaget utstrykes,
står hela denna personal utan arbete och aflöning och jag tror
icke att Riksdagen, äfven om rättigheten finnes, skulle vilja taga på sitt
ansvar afskedandet af alla dessa på en gång.

I anledning af Herr Palanders yttrande ansåg Herr Talmannen sig
böra erinra, att endast den sjette punkten, men icke den femte vore till
föredragning anmäld. Ordet lemnades derefter åter till

Herr Palander: Jag ber om ursäkt. Detta gör för mig tydligt,

hvarför jag hittills funnit diskussionen något kuriös. Då nu fråga är om
sjette punkten, vill jag, fastän med blödande hjerta, förena mig uti det
yrkande, Herr Friherre Gripenstedt framställt. Jag säger med blödande
hjerta derföre att, om jag än icke till alla delar gillar den af Kongl.
Maj:t framlagda planen till nybyggnader, jag dock anser anskaffandet af
fartygsmateriel för vår flotta vara af trängande vigt, och således endast
ytterst motvilligt röstar för öfverlemnandet till Riksgäld s-kontoret, för statsverkets
allmänna behof, af ifrågavarande stora belopp, hvilket af Kongl.
Maj:t påräknats för nybyggnader.

På detta rum har upprepade gånger blifvit yttradt: "Vi hafva ingen
flotta.''1 I detta yttrande ligger någon sanning, men eu sanning, som dock
tarfvar närmare belysning. Om än vår sjökrigsmateriel i närvarande
tidpunkt icke är synnerligen krigsduglig, så kunna vi dock, genom att
förse våra monitorer med nya torn, inom kort hafva eu till krigsbruk användbar
marin af fyra monitorer, samt dertill ett par smärre pansarfartyg,
tvänne korvetter och tio kanonångbåtar. Detta är visserligen icke
synnerligen mycket, men det är dock ej att förakta. Jag torde dessutom
få erinra om att under sednare tiden hvarje nation i verlden, till
följd af nya uppfinningar i sjökrigsmaterielen, i afseende på beskaffenheten
af sin flotta någon gång varit ungefär i samma predikament, som
det, i hvilket vi nu befinna oss. Till och med England var, oaktadt det
stora antalet af dess krigsfartyg, en gång i den ställning, att förste Lorden
af Amiralitetet, Sir John Pakington, inför Parlamentet måste yttra:
“Vi hafva ingen flotta." Vi ä.ro nu i detta predikament, men lyckligare,
emedan vi inom kort tid kunna få en om än diminutiv flotta. Ty vi
hafva lyckligtvis icke förskaffat oss några stora pansarfregatter, som skulle
hafva sett ståtliga ut, men i krig numera varit odugliga; utan i stället
monitorer, som kunna förstärkas efter, tidens kraf.

Riksd. Prof. Ib70. 2 A/d. 2 Band.

19

290

Den 18 Mars, f. m.

Jag anser mig böra nämna, att då jag biträder Herr Friherre Gripenstedts
yrkande, jag icke destomindre i ett hänseende delar Statsutskottets
uppfattning. Jag tror nemligen, att det skulle vara en olycka,
om Representationen afslutade statsfegleringen med en skatteförhöjning;
icke derför, att en dylik mindre förhöjning af kronoskatterna skulle tynga
så synnerligen hårdt på folkets skuldror, ty i jemförelse med kommunalutskylderna
äro kronoskatterna i allmänhet ej tryckande, utan derför att
sjelfva orden “ökade skatter" för allmänheten äro förhatliga, hvadan en
skatteförhöjning skulle kasta en obehaglig dager öfver Riksdagens förhandlingar.
Massan, som icke kan sätta sig in i förhållandena, skulle uppfatta
saken på sådant sätt. Jag anser emellertid, att det finnes ett annat
och lämpligare sätt, än det Stats-Utskottet föreslagit, att åtkomma
det belopp af Femte Hufvudtitelns besparingar, hvarom förevarande punkt
handlar. Detta sätt ligger till en början uti Herr af Klints vid StåtsUtskottets
Betänkande fogade reservation och vidare deruti, att man till
nästa års statsreglering har att påräkna de behållningar å Femte Hufvudtiteln,
som finnas. Lemnas icke dessa frivilligt, går det ju an, att då
använda den omtalade tumskrufven, om den behöfves. Men jag hyser för
min del det förtroende, till Regeringen, att jag är fullt förvissad att hvad
som kan och bör undvaras för sjöförsvaret då blir aflemnadt i och för
statsregleringen, och jag tror således icke, att ett uppskof skulle vara
menligt.

Utan att ingå på de frågor, som i går afhandlades, vill jag dock
nämna, att jag icke blott tror, utan vet att flera af de besparingar å vissa
i Femte Hufvudtitelns reservationsanslag, hvilka tillförene ansetts behöfliga
för de ursprungliga ändamålen, vid en närmare granskning, skola finnas
kunna för andra ändamål afses. Jag vill för exempel hänvisa till den
vid Stats-Utskottets förevarande Betänkande fogade bilagan N:o 3 och de
uti första posten derstädes upptagna 62,000 R:dr. Att detta belopp icke
för sitt derstädes uppgifna ändamål bör användas, tror jag mig, om så
erfordras, kunna bevisa.

Jag yrkar bifall till Friherre Gripenstedts förslag.

Grefve Posse: Ja! Beklagligen äro vi små, men att våra förhål landen

skulle vara så små, att man, för att få statsregleringen att gå ihop,
skall yrka på skatteförhöjning för att betäcka en brist af 550,000 Riksdaler,
det hade jag aldrig kunnat förutse. Jag tror ock, att de öfriga
Europeiska länderna skola hafva svårt att begripa våra förhållanden, då
de se en sådan åtgärd. Af Herr Sjöministern hafva vi emellertid nu
hört, att vi äro ännu mindre, att statsmaskinens gång hotas, om vi indraga
nu ifrågavarande 133,000 Riksdaler utöfver hvad Regeringen medgifvit.
Lyckligtvis har han dock icke sagt detta fullt bestämdt utan endast
antydt det. För min del tror jag likväl, att dessa svårigheter icke äro
oöfvervinneliga, då jag tager i betraktande, hvad jag i går påpekade, att
nemligen Femte Hufvudtitlen hos Statskontoret har icke mindre än
7,237,000 Riksdaler disponibla, och att dess årsanslag uppgår till nära
fyra millioner. Jag tycker, att dessa summor böra förslå temligen långt.
För min del är jag derföre fullkomligt lugn i den uppfattning jag eger,

Den 18 Mars, f. m.

291

att någon våda icke skall blifva följden af eu sådan åtgärd som den nu
föreslagna.

Herr Finansministern bär, genom den utredning lian behagat lemna
i afseende på Statskontorets förmåga att fullgöra sina förbindelser, hos
en och annan af Kammarens ledamöter möjligen väckt den betänkligheten,
att man genom öfverförande af dessa medel skulle komma att försvåra
Statskontorets ställning. Den värde representanten från Halland har
dock redan fästat uppmärksamheten på, att detta belopp är sä obetydligt,
a,tt|1clet lcke bör kunna ega något väsendtligt inflytande på Statskontorets
stallning. Jag behöfver derföre endast upprepa hvad jag förut sagt och
erinra, att Statskontoret i brydsamma fall eger uppbära förskotter från
Kiksgalds-kontoret.

Herr Finans.uinistern har sagt, att svårigheterna under de sednare
äien ökats för Statskontoret. Detta var för mig icke någon öfverraskande
nyhet. Jag har från min bänk ständigt bestridt de höga beräkningar i
afseende på statsinkomsterna, Herr Finansministern ständigt gjort och
aet oaktadt ansett sig kunna göra. Det har varit förgäfves jag fästat
Herr Finansministerns uppmärksamhet på de dåliga skördar och de ogynsamma
förhållanden i öfrigt, hvaraf landet lidit, och Indika ingalunda medgifvit
så. höga beräkningar. Först nu efter 1869 års goda skörd har Herr
•f inansministern behagat räkna lågt — i afseende på inkomsten af bränvmstillverkningen
till och med lägre än han bort,

Emellertid — när jag ser frågan i stort — kan jag icke spåra någon
våda deraf, att Kammaren lemnar sitt bifall till Stats-Utskottets hemställan
i denna punkt.

Det förundrar mig något, att Herr Friherre Leijonhufvud endast hänvisat
till den Kong!. Propositionen för att öfvertyga Kammaren, att Kongl.
Maj:t i afseende på de^ medel, jag uppgifvit, meddelat sådana upplysningar,
som kunde vara för Kammaren tillfredsställande. Det är visserligen riktigt
nog, att Kongl. Maj:t meddelat upplysning om, huru han vill använda
clen reservation, som finnes på anslaget till båtsmäns förseende med kojer
och täcken, men i afseende på den tillgång, som förefinnes under benämningen
‘-influtna medel till uppköp af spannmål,“ heter det uti det den
Kongl. Propositionen bifogade Statsråds-protokoll allenast: “Då ifrågava rande

tillgång hittills betraktats såsom en för större rustningar påräknelig
reservfond, från hvilken alla för sjöförsvaret erforderliga uppköp af
spanmål i första hand blifvit bestridda, men de utgifter, som för ifrågavarande
ändamål erfordras, utan tillhjelp af densamma kunna genom förvaltningen
förskjutas af under händer egande medel, intilldess de genom
inflytande ersättningar. från Statskontoret hinna betäckas, anser jag för
mm del icke något giltigt skäl förefinnas att vid hela det bokförda belopps
568,525 R:dr 43 öre bibehålla berörda fond, utan får i underdånighet
hemställa, att af densamma en summa af 468,000 R:dr måtte få afses att
till nybyggnad af krigsfartyg användas. Om Eders Kongl. Maj:t“ o. s. v.
Härmed är, efter min-uppfattning, sagdt: här finnas 568,000 Riksdaler,
som icke behöfvas. De äro visserligen afsedda för större rustningar, men
i ^ uPPk.öp.ab spanmål behöfvas de icke. Och så kommer slutsatsen:
derföre vill jag använda 468,000 Riksdaler deraf till krigsfartygs byggande.
Men i afseende på de återstående 100,000 Riksdalerna säges icke ettord''.

292

Den 18 Mars, f. ra.

Jag ber om ursäkt för, att jag, oaktadt den varning jag erhållit, ånyo
upptagit diskussionen om dessa siffror, men det bar sin grund i min öfvertygelse,
att ganska många finnas i Kammaren, livilka i afseende på dem
ännu torde hafva sina dubier.

Men det är dessutom eu annan omständighet, hvarpå jag ber att få
fästa uppmärksamheten, nemligen att om vid den gemensamma voteringen
Riksdagen kommer att biträda Första Kammarens beslut i dessa frågor
och åter i staten uppföra det nuvarande ordinarie anslaget för flottans
underhåll samt dessutom ett extra anslag, så beslutar Riksdagen i och
med detsamma, att äfven under nuvarande förhållanden, sedan behofven
för flottan blifvit reducerade, samma ordinarie anslag till densamma likväl
skall oförminskadt fortgå. Det kan väl dock icke vara Riksdagens
mening att reducera vårt sjöförsvar och likväl bibehålla samma anslag
dertill. Inskränker man sjöförsvaret, så gör man väl detta för att derigenom
minska utgifterna och ej nödgas bibehålla dem vid samma höga
siffra som förut. Om man således slår in på samma bog som Första
Kammaren, så må man väl taga i öfvervägande, om icke det ordinarie
anslaget tål vid någon minskning.

Detta utgör skälet, hvarför jag för min del icke kan biträda Första
Kammarens beslut.

Herr Statsrådet Friherre Leijonhufvud: Det ser verkligen ut,

som om vi aldrig skulle komma ifrån dessa stackars 100,000 Riksdaler.
Ordföranden i Stats-Utskottet har nu visserligen läst upp en liten bit af
den Kongl. Propositionen, men han har tolkat den rasande. Der står:
“anser jag för min del icke något giltigt skäl förefinnas att vid hela det
bokförda beloppet bibehålla berörda fond." Det ligger vigt på ordet:
“hela,“ men ordföranden i Stats-Utskottet läste det endast i förbigånde;
och man kan derföre icke undra på, att han icke lyckats uppfatta deii
verkliga meningen.

Kongl. Maj:t har dock härigenom sagt, att han icke behöfver hela
den befintliga tillgången, utan endast 100,000 R:dr, som han ansett böra
ännu qvarstå; och skälet, hvarföre han icke kan afstå äfven detta sistnämnda
belopp, är, att, så länge vi skola hafva spanmål liggande i förlag
vid Carlskrona, det behöfves penningar för att underhålla detta upplag.
Riks-staten upptager visserligen för denna Hufvudtitel ett anslag af
oindelt spanmål till värde af 125,000 R:dr, men så länge detta anslag
icke utfaller förrän ungefär ett år och fem månader efter utgången af
det år, för hvilket det blifvit beviljadt, så att till exempel 1868 års anslag
af oindelt spanmål ännu denna dag icke utfallit, så måste man
hafva andra medel att tillgå för att kunna förskottera hvad som behöfves;
och det är derföre, som Kongl. Maj:t ansett sig icke kunna afstå
äfven dessa 100,000 R:dr. För öfrigt är härvid att märka, att Kongl.
Maj:t i fråga om dessa medels användande icke har full frihet. Om
nemligen öfverskott uppstår på ett ställe, kan Kongl. Maj:t icke begagna
detsamma till andra behof utan Riksdagens medgifvande.

Hvad beträffar anslaget till flottans underhåll, ber jag att få åberopa
hvad Herr Palander derom anfört. Af detta anslag utgå löner till flottans
talrika handtverksstater, som hafva fasta beställningar på stat, och det

Den 18 Mars, f. in.

293

kan först minskas då, när den gamla uppsättningen af handtverkare m. fl.,
som åtnjuta lön på Kronans stat, hunnit do ut. Jag har nog varit betänkt
på att kunna föreslå en minskning i detta anslag, men, ehuru några
nya handtverkare icke vidare antagas på stat, har jag funnit, att en
sådan minskning icke låter sig genomföras, så länge alla dessa gamla
handtverkare och underofficerare stå qvar, Indika, enligt vilkoren vid deras
antagande, icke kunna dragas in, utan måste åtnjuta sin lön, så länge
de fortsätta att fullgöra den tjenst eller det arbete, hvarför de blifvit
anställda. Detta underhållsanslag kan således icke minskas på en gång.

Dessa förhållanden, som jag nu omnämnt, visa emellertid, såsom jag
tror, tillräckligt, att de 62,000 Riksdalerna finnas, likasom de 100,000
Riksdalerna, i tillgångskolumnen.

Herr Jan Andersson: Som jag är medlem af Stats-Utskottet och
äfven, likasom Utskottets ordförande, af den afdelning, der dessa ledsamma
saker behandlats, har det varit med verklig ledsnad, jag hört alla
de förebråelser och beskyllningar, som mot honom blifvit riktade, men
det har tillika gladt mig att se, huru väl han förstått att försvara sig
icke blott emöt några Kammarens ledamöter, utan äfven mot höga vederbörande.
Han må inom sig hysa hvilka åsigter som helst — jag har
åtminstone icke märkt annat än att de varit högst fosterländska — så
får jag dock förklara, att jag känt mig af mitt samvete manad att i
denna sak instämma med honom Emellertid har det, jag upprepar det,
varit smärtsamt att höra den diskussion, som pågått; och förunderligt
har det synts mig, att ingen annan af Stats-Utskottets ledamöter ansett
lämpligt att uppträda till ordförandens understöd i försvaret af Utskottets
Betänkande i denna punkt.

Jag bekänner, att vi på afdelningen haft särdeles svårt att få reda
på verkliga förhållandet med alla dessa siffror. Man har af den ena
ministern hört framställas ett förslag, af den andra ett annat. Och samma
förhållande har det varit på afdelningen. Men hvad skall man
tänka om en sådan oreda? Och när skall man en gång komma på det
klara med dessa saker? Jag hörde i går af Sjöministern ett ord, som
beredde mig stor glädje. Han lofvade att till nästa Riksdag framlägga
en klar och ren redogörelse för sitt Departement i stället för de trassliga
räkenskaper, som vi denna riksdag haft att bråka med. Det är med
glädje jag motser, att denna dag skall stunda, och jag skulle önska, att
hela vår administrations räkenskaper blefve lika klara och lättfattliga, så
att våra ministrar vid statens reglerande kunde säga: “Se här! Här
finnes en redogörelse för alla utgifter, och här han I den Kongl. Propositionen
om Statsverkets behof! Gifven oss nu dessa medel, som vi behöfva,
så att vi kunna sköta regeringen efter bästa förmåga öppet och
ärligt inför Gud och menniskor!“ Då vore det Riksdagen värdigt att
utan strider och bråk bevilja de medel, som oundgängligen erfordrades,
och hälften deröfver för de oförutsedda behof, som ytterligare kunde
uppstå, så att vi sltippe det trassel, som nu eger rum med penningarnes
öfverflyttande från den ena kassan till den andra, och till sist ändock
en större eller mindre blåst på ena eller andra hållet.

294

Den 18 Mars, f. m.

Hvad den nu förevarande frågan beträffar, så får jag ärligt bekänna,
att jag icke mäktat följa dess behandling i alla vinklar och vrår; men
så mycket tror jag mig dock känna till deraf, att jag anser det icke vara
någon fara vid att bifalla Stats-Utskottets Utlåtande i denna punkt.

Herr Vice Talmannen Mannerskantz: Jag vill endast i korthet

söka redogöra för min uppfattning af frågans ställning för det närvarande.
Härvid ber jag först att få i minnet återkalla, att under gårdagens
diskussion om de behållningar, som finnas besparade på Femte
Hufvudtiteln, och huru mycket af dessa besparingar skulle kunna till
Statsverket öfverlemnas, man slutade dermed, att det blott utgjorde en
skilnad af 133,000 R:dr emellan summan af de besparingar, som Regeringen
numera och under vissa vilkor ansåg sig kunna afstå, och det
belopp, som ordföranden i Stats-Utskottet ansåg kunna för statsregleringen
användas. När då Chefen för Sjöförsvars-departementet
uttryckligen och bestämdt förklarar, att så långt som ordföranden
i Stats-Utskottet, med återtagande af till Femte Hufvudtiteln förut
anslagna medel, bar gått kunde han icke följa med, emedan bernsten
inom det Departement han förestår, derpå skulle komma att lida,
och då det här endast är fråga om 133,000 R:dr, så vågar jag hemställa,
om icke den, som förestår Departementet, och som väl bättre än
någon annan hör känna de tillgångar, som finnas, och de behof, som
dermed böra fyllas, då bör ega vitsord äfven inför denna Kammare. Här
har blifvit antydt om stora besparingar, som skulle finnas inne af äldre
och nyare anslag till Femte Hufvudtiteln, men det är ju, såsom fullt har
blifvit upplyst, ingalunda några kontanta behållningar, som ligga der
oanvända, utan de medel, som icke uttagits för sjöförsvarets behof, komma
under tiden Statsverket till godo på andra ställen. Men för öfrigt måste
det ju alltid skyldra stora behållningar på en hufvudtitel, der utgifterna
till väsendtlig del utgöras af beställningar på materiel, hvars tillverkning
fordrar en längre tid, stundom ett par år och än mera, för att hinna
fullbordas och hvarunder de dertill beräknade medlen stå på papperet
såsom eu behållning, som icke utgår ur räkenskaperna förr än hela det
beställda arbetet är utfördt och slutbetaldt, fastän de delar deraf, som
icke blifvit utlemnade såsom förskott, visserligen icke ligga onyttiga, utan
ingå i Statskontorets rörelse och utgöra en del af Kontorets väl behöfliga
förlags- eller reservkassa. Detta var dock egentligen föremål för gårdagens
öfverläggning. Nu gäller det bvilket beslut Riksdagen skall fatta
beträffande den stora behållningen af 468,000 R:dr å influtna medel till
inköp af spanmål, som i den Kong!. Propositionen uppgifvits icke vara
för sitt ursprungliga ändamål behöfliga. Kong!. Maj:t har föreslagit att
använda dessa medel till nybyggnad af krigsfartyg, men det har StatsUtskottet
ansett sig icke böra tillstyrka; och ingen har sagt något deremot,
utan alla, både reservanterna i Utskottet, Första Kammaren, genom
dess redan fattade beslut, och samtlige talare här, samt Regeringens
medlemmar genom sitt medgifvande till den åsyftade besparingen hafva
gifvit Stats-Utskottet rätt i detta afseende. Men då Utskottet vid denna
punkt har inskränkt sig till att blott föreslå, det nämnda medel icke må
användas för det ändamål Kongl. Maj:t begärt, har deremot Herr Fri -

Ben 18 Mars, f. m.

295

herre Gripenstedt nu hemställt, att denna Kammare, likasom Första
Kammaren redan gjort, skulle besluta, att dessa 468,000 R:dr, som icke
anses behöfliga för det af Kongl. Maj:t afsedda ändamålet, skola till Riksgälds-kontoret
för Statens allmänna behof öfverlemnas. Sådant beslut måste
icke allenast vara formelt rättare än livad Stats-Utskottet föreslagit i afseende
å den nu föredragna punkten, utan det bereder äfven möjlighet,
att vid några följande punkter fatta mera konstitutionelt riktiga beslut
än Utskottet dervid föreslår. Det kan icke nekas, att Utskottets förslag
i denna sjette punkten står i nära öfverensstämmelse med de beslut,
som i de andra tillhörande punkterna 5 och S blifvit föreslagna att fattas,
och som gemensamt åsyfta att borttaga eller nedsätta särdeles vigtiga
ordinarie anslag inom Femte Hufvudtiteln; men det är dessa, med
hänseende till formen derför, i hög grad olämpliga beslut, som Friherre
Gripenstedts förslag, utan att föranleda till någon större utgift än Statsutskottets
förslag, nu afser att söka förebygga.

Man har förebrått Chefen för Finans-departementet, att han framkommit
med ett förslag till statsreglering, bygdt på ökad beskattning. Jag
beklagar, att han sett sig försatt i en sådan nödvändighet, och jag anser
likasom en föregående talare, att detta är en af de svåraste åtgärder,
som en minister inför en Representation, som med skäl fordrar att den
största sparsamhet med anslag skall iakttagas, kan blifva nödgad vidtaga.
Men jag får tillika förklara, att jag funnit den i detta fall ganska väl
motiverad med hänsyn till hans uppfattning om Statens behof och från
hans ståndpunkt. Hade jag varit i hans ställning, skulle jag sannerligen
hafva kommit i stor förlägenhet vid valet emellan att föreslå antingen den
skatteförhöjning, som han ansett behöflig eller ock den åtgärd, som StatsUtskottet
nu föreslagit, nemligen att helt enkelt alldeles ur budgeten
bortstryka en så vigtig post som hela det ordinarie anslaget till flottans
underhåll och äfven nästan helt och hållet stryka ut anslaget till öfning
af flottans manskap. Såsom representant måste jag väl anse mig böra
föreslå eller besluta något som kan förebygga en skatteförhöjning, men
såsom medlem af Regeringen tror jag knappast, att jag kunnat förmå mig
till att framlägga ett budgetförslag, hvari något anslag ‘till flottans underhåll
icke mera skulle varit syndigt och anslaget till öfningarne hade upptagits
till ett så minskadt belopp som det Stats-Utskottet har föreslagit.
Då nu emellertid den åtgärd blifvit föreslagen att öfverlemna ifrågavarande
medel till Riksgälds-kontoret, för att derigenom undvika att på ett
betänkligt sätt och emot Regeringens bestridande rubba två för sjöförsvaret
särdeles vigtiga ordinarie anslag. Och då här ingalunda är fråga om
de omtvistade 133,000 Riksdalerna böra inbesparas, hvilket ju skulle
kunna ske vid följande punkter genom någon nedsättning på ettdera eller
begge anslagen, utan endast att ställa upp beslutet om de 468,000 Riksdalerna
på lämpligaste sätt, anser jag för min del det vara både rätt och
klokt att nu bifalla det af Friherre Gripenstedt framställda förslaget.

Herr Axel Bergström: Väl har ni, Herr Talman redan fästat

Kammarens uppmärksamhet på, att det nu är sjette punkten af Betänkandet,
som öfverläggningen gäller; och det är beklagligt nog, att en sådan
erinran behöft göras; men det synes, efter hvad som förekommit,

296

Den 18 Mars, i. in.

icke skada att ännu eu gång påpeka, att den punkt, som nu är föredragen,
är sjette punkten på sidan 8 i Betänkandet, der Utskottet hemställer,
“att Kongl. Maj:ts nådiga förslag om användande för krigsfartygsbyggnaden
af den under rubrik “influtna medel till uppköp af spanmål" befintliga
tillgång, icke må vinna Riksdagens bifall".

Som man ser, inskränker sig Stats-Utskottet till att afstyrka bifall
till Kongl. Maj:ts Proposition, men det har undvikit att framlägga något
positivt förslag. Deremot innehåller Friherre Gripenstedts yrkande en positiv
bestämmelse, nemligen att ifrågavarande tillgång af 468,000 R:dr skall,
såsom för det ursprungliga ändamålet icke vidare behöflig, till Riksgäldskontoret
aflemnas.

Här bär under den föregående öfverläggningen uttalats ett allmänt
misstroende emot det sätt, hvarpå Förvaltningens af sjöärendena räkenskaper
föras. Till och med Herr Chefen för Förvaltningen har sjelf instämt
i klagoropen. Hvad är då naturligare än att man vill söka öfverflytta
dessa 468,000 R:dr frän Femte Hufvudtiteln och öfverlemna dem
till Riksdagens eget verk Riksgälds-kontoret. Derigenom bör man kunna
vara säker, att medlen icke skola komma att ligga obegagnade. Mig åtminstone
synes konseqvensen bjuda, att man gör såsom Första Kammaren
och såsom Friherre Gripenstedt nu äfven här föreslagit. Väl kan det
sägas, att genom ett sådant öfverflyttande af medlen från Femte Hufvudticeln
till Riksgälds-kontoret grundfonden eller förlagskapitalet för Statskontoret
skall komma att minskas. Men härigenom uppstår dock i sjelfva
verket ingen fara, då det ju i alla fall är Riksgälds-kontoret, som i sista
hand får släppa till medel. Ty, mine Herrar, så beklagligt är det stäldt,
att Riksgälds-kontoret är den egentliga Finansministern i Sverige; och så.
länge detta förhållande räcker, bör det icke kunna komma i fråga att
till någon annan öfverlemna de medel, som icke erfordras för ett visst
ändamål. Jag understödjer derföre Friherre Gripenstedts förslag, och jag
tror, att, i händelse af bifall till detsamma, medlen skola komma att användas
på det sätt, Kammaren önskar. Det tyckes vara säkert, att vi
icke hafva råd att för samma medel bygga några nya krigsfartyg, men
ingenting hindrar, att medlen kunna användas för statsverkets allmänna
behof. Jag röstar, såsom sagdt är, för bifall till Friherre Gripenstedts
förslag.

Friherre Gripenstedt: Herr Talman! mine Herrar! Jag be gärde

ordet, när jag hörde, att diskussionen, efter mitt omdöme, började
urarta och öfvergå till ämnen, som icke ega sammanhang med den nu föredragna
punkten. De sista talarne hafva dock återfört qfverläggningen
på den rätta stråten; och jag ber derföre blott att få påminna, att vi nu
afhandla och skola fatta beslut öfver sjette punkten, der Stats-Utskottet
hemställt, att Kongl. Maj:ts förslag om ifrågavarande medels användande
icke må vinna Riksdagens bifall, d. v. s. att dessa medel icke må användas
till nybyggnad af krigsfartyg. Stats-Utskottet har härigenom icke
framställt något bestämdt förslag, huru medlen skola användas, hvart de
skola taga vägen; och derföre är det väl nödvändigt att nu fatta beslut
derom. Mitt förslag är således att betrakta endast såsom ett supplement
till eller ett kompletterande af Stats-Utskottets förslag. Det torde emel -

Den 18 Mars, f. m.

297

lertid vara i sin ordning, innan proposition framställes, att man gör sig reda
för följderna af ett bifall till det förslag jag gjort. 1 går var det fråga om att
skaftå tillgångar till vissa erkända behof genom tillgripande af några befintliga
reservationer. Nu är fråga om den tillgång, som uppkommit genom öfverskott
på medlen till uppköp af spanmål, och i afseende hvarpå alla äro
ense, att den icke bör användas så, som Kongl. Maj:t föreslagit, utan till
andra ändamål. Men för hvilka ändamål blir då frågan. Om dessa medel
få qvarstadna hos Sjöförvaltningen, så har man icke så fria händer
öfver dem, som om de öfverlemnas till Riksgälds-kontoret, då de kunna
användas såsom tillgång för hvilket allmänt behof som helst, som förefinnes.
Jag hemställer således, att Herrarne behagade finna, att bär icke
är fråga om något större eller mindre anslag, icke derom att 133,000
R:dr skola ytterligare blifva att tillgå, utan helt enkelt derom huruvida
ifrågavarande summa skall stadna i Sjöförvaltningen eller öfverflyttas
till Riksgälds-kontoret, hvilket sednare jag har tagit mig friheten att föreslå
och fortfarande påyrkar.

Herr Pa lan der: De båda sista talarne hafva antydt, att diskussionen
skulle hafva förirrat sig utom behöriga gränsor, och jag vill icke på
minsta vis motsäga dem derutinnan, men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att det torde vara alldeles omöjligt att göra för sig klart,
huru man bör votera i denna punkt, utan att man tänker sig densamma
i sammanhang med 5:te och 8:de punkterna. Jag kan derföre icke anse mig
gå utom min befogenhet, om jag nu upptager ett yttrande, som angår
sistnämnda punkter och blifvit fäldt af Stats-Utskottets ärade ordförande,
och hvilket yttrande, för såvidt det får anses representera opinionen inom
Stats-Utskottet, utgör, om jag så får säga, ett nytt uppslag i frågan och
på grund deraf torde böra redan nu bemötas. Grefve Posse har nemligen
sagt, att om man icke nu nedsätter anslagen till flottans underhåll och
till öfning af flottans bemanning, så kunna de icke nedsättas en annan
gång, men det böra de. ty sjöförsvarets personal kommer att betydligt
minskas. Det kan synas oklokt af mig att upptaga denna fråga, men jag
tycker dock man handlar klokast, om man går den rätt på lifvet.

Hvad då först beträffar anslaget till flottans underhåll, får jag säga,
att man i afseende å detsamma icke får gå tillväga på samma sätt som
en trädgårdsegare, som, när han ville hafva träden i trädgården ansade,
skaffade sig en timmerman, som högg bort grenar och qvistar utan
någon kännedom i trädgårdskonsten, i stället för eu trädgårdsmästare,
hvilken med urskiljning och skicklighet bortskar hvad som borde borttagas.
Ingen kan mer än jag vara öfvertygad om, att en nedsättning å
underhållsanslaget bör kunna åstadkommas, men man bör öfverlemna åt
regeringen att verkställa operationen. Har man icke förtroende för den
regering man eger, må man då tydligt och klart uttala det, så att denna
regering afgår, men må man icke försöka att gå in på regeringens område
och sjelf försöka uppträda såsom trädgårdsmästare.

Vidkommande återigen öfningsanslaget får jag öppet förklara att, så
länge jag liar en plats inom denna Kammare, jag alltid kommer att till
den kraft och verkan det kan hafva, uppträda emot alla nedsättningar i
detta anslag, ty på detsamma beror till hufvudsaklig del, huruvida vi

298

Den 18 Mars, f. m.

skola kunna ega ett kraftigt och dugligt kustförsvar. Jag har försökt
i en motion rörande sjöförsvaret visa, huru otillfredsställande den öfning
är, som nu bestås sjöförsvarets personal; vill man nu minska detta öfningsanslag,
så kan man gerna först som sist stryka bort hela Femte
Hufvudtiteln.

Jag yrkar bifall till Friherre Gripenstedts förslag.

Grefve Po sse: Jag har ofta vant i tillfälle erfara under debatter,

att en motståndare, då han icke känner sig alltför stark i sak, tillgriper
den utvägen att antingen anfalla personen — hvilket jag dock ej vill påstå
här varit förhållandet -•— eller också “sättet1-, formen, och jag anser
det således nu såsom ett godt tecken för den sak jag och med mig liktänkande
förfäkta, att både Herr Bergström och Friherre Gripenstedt i
detta ämne hufvudsakligast uppehållit sig vid -sättet" vid en formfråga.

Bet var emellertid egentligen icke för att göra denna anmärkning
jag begärde ordet, utan jag har blifvit uppkallad till följd utaf ett
yttrande af Herr Chefen för Sjöförsvars-departementet. Herr Friherren
behagade nemligen antyda, det jag icke skulle rätt citerat Kongl. Maj:ts
Proposition, utan med något slags beräkning öfverhalkat det der ordet
“hela".

Jag uttalade dock, hvad jag tror, ordet fullkomligt tydligt, men jag
har icke kunnat finna det på samma plats som Herr Friherren funnit
det. Här står tydligt och klart, att denna fond utgör 568,525 R:dr 43
öre — hvilka och således utan all inskränkning icke behöfvas till uppköp
af spanmål, hvarföre Kongl. Maj:t föreslår att af denna fond böra användas
till krigsfartygs byggande 468,000 R:dr. Men Kongl. Maj:t uppgifver alldeles
ingen anledning hvarföre återstoden af fonden eller 100,000 R:dr
fortfarande bör stadna under Sjöförvaltningens vård, hvarom, såsom jag förut
sagdt, icke heller annorstädes i den Kongl. Propositionen finnes nämndt ett
enda ord. Jag bar således citerat fullkomligt riktigt så till ordalag som andemening
och att förhållandet icke kan vara sådant, som Herr Friherren nu behagat
tolka den Kongl. Propositionen, eller att dessa 100,000 R:dr voreafsedda
för upprätthållande af spanmålslagret i Carlskrona, torde Herrarne finna
deraf att litet högre upp på samma sida i den nådiga Proposition säges,
att Kongl. Maj:t förordnat att detta spanmålslager, som förut utgjort 28,583
kubikfot, skall tills vidare nedsättas till 7,000 kubikfot — och det kan
val aldrig vara Herr Friherrens mening att dessa 100,000 äro behöfliga
för detta ändamål, hvartill högst 15,000 R:dr kunna erfordras.

Herr Statsrådet Friherre Le ijon hufvud: Jag skall inskränka mig
till att något litet korrigera ett yttrande af den ärade ordföranden i
Stats-Utskottet. Han sade nemligen — liksom här äfven står i den
Kongl. Propositionen — att reservlagret af spanmål i Carlskrona icke
skulle öfverskjuta 7,000 kubikfot, och att således något större förlagskapital
ej der behöfdes. Väntande att se detta anmärkt, har jag på telegrafisk
väg skaffat mig underrättelse i saken och kan upplysa, att den
sista December förlidet år detta spanmålslager utgjorde 36,000 kubikfot.
Dertill fordras således ett ej så ringa förlag.

t

Den 18 Mars, f. m.

299

Herr Hierta: Jag har funnit mig uppkallad till följd deraf att

Herr Jan Andersson nyss tillkännagifvit sin förvåning öfver, att ingen af
Stats-Utskottets öfriga ledamöter här uppträdt till försvar för Utskottets
Utlåtande. Med anledning af den andel jag, såsom ledamot i detta Utskott,
kan ega i detta Utlåtande, ber jag då att vördsamt få fästa Herrarnes
uppmärksamhet derpå, att då Stats-Utskottet, med afseende å den
stora mängd olikartade och i många fall brådstörtande göromål hvarmed
det är öfverhopadt, arbetar på fyra afdelningar, så är det omöjligt för
andra Utskottets ledamöter än dem, som tillhöra den särskilda afdelning,
der ärendet i första hand handlägges, att fullständigt taga reda på alla
handlingar, som skola genomgås i och för ärendets förberedande behandling,
innan det förslag till beslut af afdelningen uppsattes, som sedermera
underställes Utskottets plenum. Och när så ärendet der förekommer, är
det nästan ogörligt att medhinna sätta sig in i de förberedande undersökningarne,
utan man får sätta sin tillit till hvad afdelningen åtgjort i
afseende å erforderliga uppgifter af siffror och fakta och i plenum lyssna
till den diskussion, som förekommer mellan de ledamöter af afdelningen,
der ärendet behandlats, hvilka möjligen kunna vara af olika meningar,
samt med stöd deraf bilda sig en egen åsigt. Skulle åter hvarje Utskottsledamot
sjelf vilja söka intränga i originalhandlingarne till frågorna i allmänhet
och på sådant sätt göra dem för sig tydliga, blefve i sanning
ingens tid dertill tillräcklig.

Vidkommande särskildt förevarande fråga får jag säga, att vid de
temligen vidlyftiga diskussioner, som i Stats-Utskottet rörande densamma
föreföllo, Utskottets ärade ordförande — som eljest icke plägar deltaga i
dessa diskussioner, men vid detta tillfälle ansåg sig, i anseende till sakens
vigt, ofta nog böra taga till ordet — syntes mig på ett fullt nöjaktigt sätt
redogöra för grunderna till det förslag som Utskottet här afgifvit. När
nu sedermera frågan föredragits i denna Kammare, har jag ansett olämpligt
för den, som icke, så att säga, i grund och botten förmår göra redo
för allting, att upptaga Kammarens tid genom deltagande, i diskussionen.
När frågor här till afgörande föredragas, som tillhöra Riksgäldsafdelningen
inom Stats-Utskottet, skall jag icke undandraga mig att försöka respondera.

Jag har trott mig böra nämna detta med hänsyn till Herr Jan Anderssons
ofvan antydda yttrande, emedan möjligen annars Kammarens ledamöter
skulle kunna antaga den tystnad, som Stats-Utskottets ledamöter
i allmänhet nu iakttagit, såsom en tvekan hos dem sjelfva om lämpligheten
eller rättmätigheten af detta Utlåtande, som utgått från Stats-Utskottet
och mot hvilket de ej reserverat sig. — Hvad särskildt förevarande
punkt beträffar, tror jag att det förslag, Friherre Gripenstedt framställt,
och hvilket ej i salt skiljer sig från Utskottets, hvilar på särdeles goda
grunder, och är jag derföre benägen att skänka detsamma mitt bifall.

Herr Acllersparre: Stats-Utskottets högt ärade ordförande yttrade
nyss, att, när man hänner sig svag i sak, man vanligen plägar taga sin
tillflykt till personliga anfall eller hålla sig till den formela sidan af saken.
Öppet och frimodigt som alltid sade han, att här icke förekommit
något personligt anfall, och det tror jag vi väl alla måste erkänna; deremot
ville han föregifva att man här hufvudsakligast uppehållit sig vid

300

Den 18 Mars, f. m.

det formela i frågan. Jag tror icke detta sednare hans omdöme var så
fullkomligt riktigt; det finnes nemligen, enligt mitt förmenande, ett tredje
alternativ, som gör sig gällande, då man är svag i sak, och det är ett
slags rättshafveri, hvartill man synes mig här på visst håll hafva gjort
sig skyldig. Man har icke velat strängt hålla sig till den fråga, som numera
föreligger till afgörande, nemligen, enligt Friherre Gripenstedts förslag,
att ifrågavarande 468,000 E:dr skola fä öfverföras till Eiksgäldskontoret
att användas till Statens allmänna utgifter. Dessa medel har
Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition om statsverkets tillstånd och behof
föreslagit att användas till nybyggnad af krigsfartyg; Stats-Utskottet åter
har afstyrkt ett sådant användande, och Regeringens ledamöter hafva medgift,
att under nuvarande förhållanden Stats-Utskottets afstyrkande kan
hafva skäl för sig. Slutligen har på grund häraf Friherre Gripenstedt
nu föreslagit att dessa 468,000 R:dr måtte få öfverföras från Sjöförvaltningen
till Riksgälds-kontoret för att kunna tagas i anspråk för Statens
allmänna utgifter. Detta är nu hvad som skall diskuteras, och blir då
frågan helt enkelt den: bör Riksdagen låta dessa penningar, som nu icke
må begagnas till fartygsbyggnader, öfverflyttas från sjöförsvarets kassa
till Riksgälds-kontorets för att användas för Statens allmänna behof?

Och när man så ställer denna fråga rakt för ögonen och hvarken
ser till höger eller venster, kan jag icke finna annat än att hvar och en bör
med ja besvara densamma och sålunda instämma i Friherre Gripenstedts
förslag.

Grefve Pos se: Jag får säga, att här gäller det verkligen något helt

annat än eu formfråga, ty här är det fråga om uppgifter, som, om de
antoges giltiga, skulle kunna förleda Kammaren att fatta ett beslut, som
vore särdeles olämpligt. Här är ingalunda endast frågan om Friherre Gripenstedts
förslag, utan äfven derom att den, som bifaller detsamma, icke
kan antaga något enda af Stats-Utskottets förslag i de följande punkterna,
ty det är naturligtvis alldeles omöjligt att hänvisa till besparingar, derest
Kammaren redan genom bifall till Friherre Gripenstedts förslag disponerat
öfver desamma.

När jag sist hade ordet, glömde iag att, med anledning af Herr Palanders
yttrande om flottans trädgårdsmästare, förklara, att jag verkligen
icke tänker anmäla mig som sökande till den der platsen, isynnerhet som
j ag tror att den utan våda kan någon tid hållas ledig, en åsigt, som torde
vinna stöd i den omständighet, att flottan haft nog många sådana trädgårdsmästare
förut.

Herr Rundgren: Det förhåller sig verkligen så, som ordföranden

i Stats-Utskottet sednast anmärkt, att man här måste göra hvad en annan
talare nyss sade, att man icke borde göra, nemligen se både till höger
och venster. Man måste se till venster i detta Betänkande på sid. 6,
angående anslaget till flottans underhåll, och till höger på sidan 11, angående
anslaget till exercis af flottans bemanning; ty klart är att, om
man bifaller hvad som af Första Kammaren blifvit beslutadt och af Friherre
Gripenstept inom denna Kammare är föreslaget, man icke kan vidtaga
de åtgärder, som Stats-Utskottet föreslagit i afseende å nyssnämnda

Den 18 Mars, f. m.

301

båda anslag. Men då blir frågan, om denna omständighet får inverka på
bedömandet af den nu föredragna punkten, eller med andra ord, bör
man icke, oberoende af huru det kan gå med de andra punkterna, genom
bifall till Friherre Gripenstedts förslag, vidtaga eu åtgärd, hvilken man
från konstitutionel och allmän synpunkt måste anse vara den riktiga?
Kan man nemligen, mine Herrar! ställa så till, att det går för sig undvika
den af Stats-Utskottet föreslagna betänkliga åtgärden att ställa på
extra''stat så vigtiga förhållanden, som flottans underhåll och exercis af
dess bemanning, månne man icke också bör gorå det? — Det är således
tydligt att, ehuru här blott är fråga om sjette punkten, man likväl nu
måste göra för sig klart, huruvida, om man nu godkänner Första Kammarens
beslut, man sedermera vill godkänna hvad Stats-Utskottet hemställt
i femte och åttonde punkterna. Vill man göra detta, då har man
nemligen, enligt min åsigt, företagit en åtgärd, som är ännu betänkligare
än den som innefattas i ett bifall till Stats-Utskottets hemställan i denna punkt.

Men jag tror för min del, att man bör se sig väl före, innan man
kastar sig in på den vägen, att vägra ordinarie anslag för allmänna, under
alla förhållanden gällande behof, såsom händelsen var i beväringsfrågan,
och såsom nu förhållandet skulle blifva, om man ställde en så
vigtig del af Statens angelägenheter som underhållet och öfningen af flottans
personal utanför de ordinarie anslagen, och således på extra stat.

Jag har blott velat nämna detta, för att dermed vitsorda riktigheten
utaf den anmärkning Stats-Utskottets ärade ordförande gjort, att man
icke kan bedöma denna sak fristående i och för sig sjelf, utan att taga
i öfvervägande hvad inflytande den kan ega på den föregående 5:te och
efterföljande 8:de punkten. Jag för min del tvekar icke ett ögonblick, och
jag tror icke heller, att någon annan, som önskar att Statens affärer
skola gå sin regelmässiga gång, oberoende af tillfälliga förhållanden vid
en riksdag, skall tveka att afstyrka hvad Stats-Utskottet föreslagit.

Betraktar man emellertid den nu föredragna punkten i och för sig,
så måste väl det förslag, som Friherre Gripenstedt i öfverensstämmelse
med Medkammarens beslut framställt, vara någonting, om hvilket alla här
i Kammaren måste förena sig, så snart utaf Herr Statsrådet och Chefen
för Sjöförsvars-departementet den förklaring blifvit afgifven, att han för
sin del och således äfven Regeringen icke har något emot att den besparing,
som vinnes derigenom att ifrågavarande 468,000 R:dr icke öfverföras
till fonden för nybyggnad af fartyg, betraktas såsom eu tillgång,
hvilken kan användas till Statens allmänna utgifter. Jag frågar, om icke alla
inom Kammaren kunna förena sig om detta förslag, som ju, såsom lätt
synes, helt och hållet öfverensstämmer med grundtonen i Stats-Utskottets
Betänkande, der det säges att ett af Utskottets hufvudsakliga mål har
varit att göra en statsreglering utan påläggande af nya eller ökade skatter.
Och jag hemställer om icke d tta är en mycket lämplig väg till befordrande
utaf omnämnda af Stats-Utskottet och oss alla eftersträfvade mål, att vi
nu, när Regeringen för sin del vill afstå från dessa besparingar för flottan
och tillåta deras öfverflyttande till Riksgälds-kontoret, med tacksamhet
emottaga detta anbud. Vore det icke, mine Herrar! betänkligt att afslå
ett sådant anbud, endast af det skäl att vi vilja ställa dessa båda anslag
icke på ordinarie stat, utan hänvisa dem till besparingarne ? Vore det

302

Den 18 Mars, f. m.

icke att frångå just den vigtiga grundsats, som af Stats-Utskottet och
denna Kammare förut är uttalad, att der man kan öfverflytta besparingar
från eu al de särskilda fonderna till Riksgälds-kontoret, der bör man göra
det? Men klart är att man måste tillika hafva för sig tydligt, huruvida
man, äfven om man bifaller hvad som af Första Kammaren nu i denna
punkt är beslutadt, likväl vill hålla last vid hvad Stats-Utskottet i 5:te
och 8:de punkterna föreslagit. Sådant är en omöjlighet. Frågan är således
helt enkelt den: Skall Kammaren för att tillfredsställa denna lilla — jag
vet icke hur jag skall benämna den — äregirighet hos Stats-Utskottet. att
få sitt förslag godkändt, nu skjuta ifrån sig en tillgång, som Kammaren,
med antagande af Friherre Gripenstedts förslag, kan vinna såsom tillgång
för Statens allmänna behof? Jag förmodar att icke någon, som afser en
statsreglering utan ökade skatter, kan afböja ett sådant anbud — jag
för min del kan det åtminstone icke — och jag yrkar således bifall till
hvad Friherre Gripenstedt föreslagit.

Friherre Gripenstedt: Jag nödgas ytterligare taga Kammarens

tid några ögonblick i anspråk för att med några få ord söka göra det
fullkomligt klart, till hvilket resultat man kommer, om det al mig framställda
förslaget vinner Kammarens bifall. Stats-Utskottets ärade ordförande
har sagt, att etter ett sådant bifall blir det omöjligt att godkänna
Utskottets förslag i 5:te och 8:de punkterna. Detta är fullkomligt
riktigt, såvida man endast afser den formela beskaffenheten af Utskottets
förslag, ty det är tydligt att, om dessa 468.000 R:dr öfverflyttas till Riksgälds-kontoret,
qvarstå de icke längre såsom en besparing på Femte
UulVudtitel, och då kunna icke för betäckande af anslagen å denna Hufvudtiteln
på dem anvisningar ställas. Men i sak är beslutet fullkomligt
fritt och icke på något sätt prejudiceradt genom ett bifall till hvad jagföreslagit.
Det står de Herrar, som sådant äska, fritt att göra de inskränkningar
i flufvudtitelns anslag, som de Unna tjenliga, äfven om de
bifalla mitt förslag, ty detta leder endast dertill att på ordinarie stat
skall uppföras åtminstone detta belopp af 468,000 Rall’. Enligt mitt omdöme
bör nemligen allt som anslås till så vigtiga angelägenheter, som
flottans underhåll och exercis, föras på ordinarie stat och icke betäckas
på så olämpligt sätt som genom hänvisning till en besparing, Detta är
åtminstone min åsigt, men hvad jag nu hufvudsakligast velat framhålla
är att ingen kan med skäl bestrida, att man, äfven om min hemställan
bifalles, i sjelfva saken har fullkomligt fria händer att fatta beslut i Betänkandets
öfriga punkter.

Herr Carl Ifvarsson: Jag tror för min del att den ärade representanten
från Norrköping vidrörde just den ömtåligaste punkten i Utskottets
förslag, då han påpekade att det skulle vara angeläget att bifalla
anslaget på ordinarie stat. Vore det så stor skilnad mellan de
ordinarie och extra anslagen, som han tycktes föreställa sig, så kunde det
kanske vara fråga om huruvida den af Utskottet föreslagna indragningen
vore på sin plats eller ej; men skilnaden mellan dem är obetydlig, ty
Riksdagen kan indraga så väl de ordinarie som de extra anslagen, de
förra dock endast efter särskild derom gjord framställning, hvilket icke är

Den 18 Mars, f. m.

303

fallet med de sednare, hvilka utan någon sådan komma under pröfning
hvarje år. Jag tror derföre att man icke bör numera, såsom förut varit
händelsen, mycket fästa sig vid denna skilnad, i synnerhet, som alla
tvister i detta afseende genom den sista Riksdagens beslut att nedsätta
ett ordinarie anslag böra kunna anses afgjorda.

I fråga om det förmånliga i sjelfva saken vill jag medgifva, att det
kunde vara lika riktigt att öfverflytta tillgångarne till Statskontoret eller
Riksgälds-kontoret som att minska anslaget och bibehålla medlen i den
förvaltning, der de förut funnits. Skilnaden tyckes endast vara den, att om
Riksdagen beslutar att medlen skola ingå till Riksgälds-kontoret, så lärer
det väl bero på Kongl. Maj:t att bifalla detta, då medlen en gång för
visst ändamål blifvit ställda till Kongl. Maj:ts disposition. Deremot om
Riksdagen minskar anslaget, men lemnar Regeringen full frihet att disponera
detsamma, då kan Regeringen åtminstone icke göra anspråk på att
få använda mera än Riksdagen beviljat. Jag vill icke antaga att så skulle
komma att ske, men det är dock möjligt att förhållandet skulle kunna
gestalta sig på detta sätt. Min tanke är således att i afseende på sjelfva
formen hvarken den ena eller andra åsigten i denna fråga förtjenar så
synnerligt afseende. Det hufvudsakliga för mig så val i denna som i åtskilliga
andra frågor synes vara det som man har att för framtiden påyrka.
Man har allt mer och mer kommit till visshet om att förvaltningen
i sin helhet - - ej endast sjöförvaltningen, utan hela statsförvaltningen
- är så intrasslad, att man icke kan få reda på huru det hänger
tillsammans inom hvarken det ena eller andra embetsverket. Derpå har
man här fått ett tydligt i bevis. Det är således i afseende på framtiden
som frågan har sin största betydelse; och jag vill med anledning af hvad
som nu förekommit lägga Stats-Rådets herrar ledamöter på hjertat att söka
för framtiden anordna statshushållningen på ett tillfredsställande sätt.
Stats-Utskottet har visserligen framlagt en beräkning angående ställningen
inom Sjöförvaltningen; men denna beräkning är icke uppgjord af Utskottet,
utan Utskottet har grundat densamma på en beräkning hemtad från
Förvaltningen, och jag kan således för min del icke svara för siffrornas
riktighet mera än vederbörande sjelfva kunna göra. Ingendera beräkningen,
hvarken Utskottets eller Kongl. Maj:ts, lärer vara så klar, att
man kan påstå, att den eller den siffran är den riktiga. Godt är emellertid,
att man kommit derhän att skilnaden icke är större än 133,000
R:dr, en summa af så obetydlig vigt i afseende på det föreliggande förslaget,
att jag icke kan föreställa mig att derom kan behöfva synnerligt
tvistas. Om sjöförsvaret har 133,000 R:dr mer eller mindre att påräkna
till sin disposition, lärer väl icke betyda så mycket, då man icke ens vet
om vi hafva något sjöförsvar eller om det kommer att i framtiden ökas
eller minskas.

Utaf alla dessa förhållanden finner jag för min del, att frågan icke
förtjenar att så pass hårdt, som här skett, diskuteras, åtminstone tror jag
att man icke bör särdeles mycket fästa sig vid hvilkendera åsigten skulle
blifva Kammarens beslut, vare sig att detta utfaller i enlighet med det
ena eller andra af de förslag, som nu blifvit framställda, då jag i alla fall
hoppas att reda och ordning i räkenskaperna inom kort kommer till stånd.

30 i

Den 18 Mars, f. m.

Jag kan icke föreställa mig att det är alldeles nödvändigt, att vi nu skola
besluta hvartill de 468,000 R:dr skola användas. Här är det, enligt mitt
förmenande, hufvudsakligen fråga om, huruvida för det ifrågasatta ändamålet
linnes att tillgå eu summa af 784,000 R:dr eller icke och huruvida
densamma är tillräcklig eller icke, och då kan jag icke finna annat än att
punkten bör bifallas. Man kommer derigenom på det klara i denna sak,
och frågan om de 468,000 R:dr kan då anstå till dess fråga blir om den
femte eller kanske åttonde punkten. Om särskild! anslag då anvisas, så
lärer det också vara klart att medlen behöfvas inom Sjöförvaltningen. Jag
kan således icke annat än yrka bifall till Utskottets förslag, hvilket jag
anser för det enda råtta.

Friherre Al st ro mer: Ehuru jag icke kan hafva anspråk på att

Kammaren skall fästa synnerligt afseende på hvad jag kan komma att
yttra, så ber jag dock att få fästa uppmärksamheten på en omständighet,
som jag ansett mig böra framhålla i anledning af den förklaring Statsutskottets
ordförande afgifvit, att om man ej bifaller denna punkt, så
skulle man derigenom vara förhindrad att bifalla hvad Utskottet i den
föregående punkten föreslagit. Det är visserligen möjligt, att så är förhållandet,
men jag ber att få fästa uppmärksamheten på hvad följden
häraf kan blifva och huru högt spel man i sjelfva verket spelar. Om
Stats-Utskottets förslag i nu förevarande punkt bifalles, så kommer dessa

468,000 R:dr att stå qvar såsom en behållning på Femte Hufvudtiteln.
Komma sedermera vid gemensam votering de ordinarie anslagen att uppföras
och de nu ifrågavarande 468,000 R:dr att qvarstå som en besparing
på Femte Hufvudtiteln, hvilket ingalunda är omöjligt, så blir följden
deraf en motsvarande förhöjning i bevillningen, och jag tror för min del
att det är klokast att icke utsätta sig för en sådan fara.

Herr Rundgren: Herr Talman! Jag ber Kammaren ursäkta att

jag ännu en gång begär ordet i denna fråga. Men efter den utredning
och förklaring, som Herr ordförandens i Stats-Utskottet korta antydan
fått genom representanten från Halland, torde det vara omöjligt att lemna
denna sak alldeles obesvarad. Då man tager fasta på dessa båda yttranden
tillsammans, kan man icke afhålla sig från att säga om Stats-Utskottets
Utlåtanden om Fjerde och Femte Hufvudtitlarne, hvad en stor häfdatecknare
sagt om Kalmare-union, att “det är en händelse,. som ser ut som
en tanke14. Hitintills har jag ansett mig skyldig erkänna såsom uppriktig
Stats-Utskottets förklaring, att “dess förnämsta syftemål varit att åstadkomma
en statsreglering utan att pålägga ökad beskattning"; men när man
nu sätter sig emot förslaget, att lemna en betydlig besparing till Riksgäldskontoret,
då må det vara ursäktligt, om man å andra sidan icke vidare
anser sig böra betrakta det angifna skälet såsom det hufvudsakliga. Ser
man nemligen på Betänkandena i deras helhet, så tycker man sig höra
den der bekante gamle Romerske kejsaren, som, när hans fältherre Varas
hade förlorat en stor slagtning stötte hufvudet flera gånger i väggen, ropande
“Varas, gif mig igen mina legioner!“ Stats-Utskottet har verkligen
på detta sätt ropat till Finansministern: “Gif oss igen våra fonder, gif

oss

Deu 18 Mars, f. ro

306

oss igen våra besparingar!“ Men nu när det förklaras att en besparing är
tillgänglig, och när Regeringen genom Sjöministern medgifver, att den fritt
må öfverfiyttas från Sjöförvaltningen till Riksgälds-kontoret; då svarar man:
-•nej, nu vilja vi icke hafva besparingarne, vi vilja icke hafva dem på det sättet,
icke under den formen, ty då kunna vi icke hålla fast vid förslaget i femte
och åttonde punkterna att ställa flottan på extra stat." Om nu, mine Herrar!
från Stats-Utskottets sida detta kan vara någon anledning att afslå hvad
som utaf Första Kammaren är bifallet, och som Friherre Gripenstedt bär
föreslagit, så hemställer jag likväl, huruvida denna lilla fåfänga, att få
precist soin man vill hafva det, bör förmå Kammaren att uteslutande
hålla sig vid det som Utskottet föreslagit. Jag måste bekänna att, om
Utskottets majoritet skjuter ifrån sig hvad som nu erbjudes och vill förmå
Kammaren att jemväl göra sammaledes, då bevisas uppenbarligen att grundmotivet
icke är det, som uti Utskottets Betänkande är uppgifvet. Utskottet
vill söka upp besparingar, men då sådana erbjudas, vill det icke
hafva dem, utan vill fortfarande begagna sitt förslag såsom eu murbräcka
i andra hänseenden. Jag har ansett mig böra åtminstone uttala min mening
i afseende på detta förhållande, och hemställer till Kammarens ledamöter,
huruvida det verkligen kan vara skäl att, då man säger till Regeringen:
“Vi vilja hafva besparingar- och när Regeringen säger: “Tag

denna besparing!“ svara: “Nej, vi vilja icke hafva den, vi vilja icke lemna
den till Riksgälds-kontoret-, När härtill kommer, såsom utaf Herr Friherre
Gripenstedt blifvit uttalad!:, att om vi öfverflytta besparingen till
Riksgälds-kontoret det endast i formelt hänseende blir omöjligt att antaga
hvad Stats-Utskottet uti femte och åttonde punkterna föreslagit, men
Kammaren i sak har qvar sin fulla frihet att besluta i afseende på dessa
punkter, så vågar jag verkligen tro, att Kammaren icke skulle låta komma
sig till last eu sådan inkonseqvens, som den att begära besparingar
och, när de lemnas, icke taga emot dem.

Geefve Pos se: Jag kan icke underlåta att med några ord söka fritaga
Stats-Utskottet från “denna lilla fåfänga att få köra hufvudet i tiäggen"
som den ärade representanten från Norrköping velat framhålla såsom motivet
till Utskottets hemställan i denna punkt. Det torde icke böra lemnas
utan uppmärksamhet att utom “denna Utta fåfänga“, som kunde ligga
under alltsammans, så ligger det verkligen någonting mera reelt derunder,
hvilket jag förmodar att icke ens representanten från Norrköping skulle
försmå, nemligen 133,000 Rall-. Herr Friherre Alströmer har talat om
den praktiska våda, som skulle uppstå, derest man ej antoge Friherre
Gripeustedts förslag. Denna våda kan jag icke anse vara för handen. Det
står ju alltid uti Kammarens hand att vid den gemensamma votering, som
slutligen kommer att ega rum, göra sin mening gällande.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen framställde, enligt de
gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan
och dels på bifall till det förslag, som, först framstäldt af Friherre Gripenstedt,
blifvit af åtskillig^ ledamöter understödt. Då den sednare propositionen
förklarades vara med öfvervägande ja besvarad, begärdes voteRiksd.
Prut. 1870. 2 Afd. 2 Band. 20

808

Ben 18 Mars, f, m,

ring. Följande voteringsproposition blef då uppsatt, justerad och anslagen: Den,

som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i sjette punkten af
dess Utlåtande N:o 25,

/ röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, i anledning af Utskottets hemställan i
denna punkt, fattat följande beslut:

“Riksdagen beslutar för sin del, att den i Kongl. Maj:ts nådigå
Proposition omförmälda, under rubrik “influtna medel till uppköp
af spanmål" befintliga tillgång, 468,000 R:dr, skall, såsom
för sitt ursprungliga ändamål icke vidare behöflig, till Riksgäldskontoret
öfverlemnas."

Den härefter i vanlig ordning företagna omröstningen utföll med 118
ja mot 57 nej, hvadan Utskottets hemställan bifallits.

Enligt Kammarens ofvannämnda särskilda beslut föredrogs nu, näst
efter sjette punkten

Punkten 5.

Herr Statsrådet Friherre Leijonhufvud: Af det sammanhang

mellan denna och en annan punkt, som jag under den föregående diskussionen
framhållit, och i betraktande af den majoritet som röstade för Statsutskottets
förslag i sistnämnda punkt, synes antagligt, att Kammarens
majoritet äfven i nu förevarande punkt biträder Utskottets mening. Men
jag kan icke underlåta att angifva de skäl, hvarpå jag stöder en motsatt
åsigt.

Vi*sserligen har en gammal riksdagsman och aktad talare här sagt,
att skilnaden mellan ordinarie och extra anslag numera försvunnit, men
för min del vågar jag påstå att en dylik uppfattning är långt ifrån riktig.
En annan ännu äldre riksdagsman och åldrig ledamot af Stäts-Utskottet,
Herr Hjerta, har deremot yttrat, att det ej var möjligt för de ledamöter
af Stats-Utskottet, som ej å afdelningen deltagit i ärendets behandling,
att så i detalj kunna granska hvarje punkt af statsreglering^! eller hvarje
ifrågasatt anslag, att man kunde komma till en fullt riktig åsigt om rätta
beloppet af de summor, som för hvarje särskildt ändamål borde utgå. Om
detta redan nu är förhållandet, hur mycket svårare skulle det då icke
blifva att komma till riktiga belopp, om hela statsregleringen skulle ställas
på så rörlig fot att den för hvarje riksdag skulle uppgöras efter dåvarande
Stats-Utskotts förslag ? Jag kan sjelf intyga riktigheten af sistnämnde talares
påstående, ty jag har i flera år såsom ledamot af Stats-Utskottet varit i
tillfälle att se hur der går till.

Nödvändigheten af att hafva fasta anslag är dessutom klar och tydlig
för en hvar, som något befattat sig med den högre förvaltningen. Det

307

Deri 18 Mars, f, m,

går nemligen icke an att behandla en hufvndtitel på samma sätt som en
dagakarl, som får sin lön för dagen, utan man måste här äfven se på de
framtida behofven; och om detta gäller för alla hufvud titlarne i allmänhet,
så gäller det så mycket mer i samma grad, som en hufvudtitel har en
stor materiel, som icke kan göras färdig på ett enda år utan hvarå arbetena
få påbörjas det ena året och fortsättas det andra, samt möjligen
sluta först efter liera års förlopp. Att detta är fallet med Femte Hufvudtiteln,
veta vi alla. Den har stora förslagsanslag, som måste bestrida de
reparationer och underhållsarbeten, som ett föregående år lemnar ett efterföljande
i arf. -lag har redan upplyst huruledes sådana brister i år förefinnas,
uppkomna å arbeten, som i fjor påbörjades, såsom att 70,000 R:dr
för ångpannor till Gefle och 40,000 Rdr för ångpannor till andra fartyg
och mera dylikt redan blifvit utbetalda af den i Stats-Utskottets tabell upptagna
behållning. Hade man tält om möjligheten af detta behof vid
1868 års statsreglering, så är det icke sagt att Stats-Utskottet då hade
trott derpå. Ängfregatten Vanadis kommer att instundande höst gå i
docka, och hvad reparationen torde gå till kan jag nu icke uppgifva, men
jag vet att det blir en stor utgift, och således måste jag hafva medel för
att möta den. Detta är nu utgifter, som redan i år kunna motses, och
ännu mer kan det komma att blifva nästa år. Således är en viss fast
summa nödvändig för Regeringen att kunna påräkna för dylika utgifters
bestridande, ty eljest blir det omöjligt att kunna sköta denna förvaltning,
åtminstone så länge Svenska Riksdagen fortfar att, såsom nu, i detalj bestämma
hvart hvarje anslag får användas. Lättare vore det om Riksdagen,
såsom det sker i andra länder, ville votera anslagen å Hufvudtitlarne
i klump, ty då kunde Regeringen efter omständigheterna fördela
medlen och använda dem der de bäst behöfdes för hvarje gång. Så har
dock icke skett bär, utan har man tvärtom ganska skarpt tillrättavisat
ministéren, om den i någon detaljutgift gått utöfver den summa Riksdagen
för ändamålet anslagit.

Här har förut blifvit påpekat, och jag upprepar det åter. att från
detta anslag till flottans underhåll äfven utgå fästa arfvoden till handtverkare,
såsom timmermän och smeder med flera, vid hvilka arfvoden Kronan
juridiskt bundit sig och hvilka desse personer följaktligen hafva laglig
rätt att erhålla. Men dessutom finnas äfven andra poster, som från
detta anslag skola bestridas och hvilka Kronan genom kontrakter åtagit
sig att utbetala, såsom vissa utgifter för underhåll af i Stockholm, Carlskrona
och på några andra ställen befintliga inrättningar, och till hvilka
poster medlen följaktligen kunna på juridisk väg aftvingas Kronan.

Min mening och önskan är, att söka göra alla förenklingar och reduktioner,
som inom flottan kunna åstadkommas, ty jag erkänner obetingadt att
flottans förvaltning för närvarande är för dyr. Detta kan dock icke göras
genast, ty om en del skall Kongl. Maj:t besluta och till en annan del
hoppas jag erhålla Riksdagens bifall, och innan detta hinner ske går det
åt någon tid. Öfvergången kan ej heller ske med ens, emedan, såsom jag
nyss nämnt, en mängd personer finnas som af dem skola hafva fästa löner,
hvilka de icke kunna beröfvas; ty vi hafva i Sverige den goda vanan, att
respektera enskilda personers rättigheter, och vi kunna icke här, såsom i
andra äfven rent demokratiska stater, afskeda eller kasta bort Statens

608

Den 18 Mars, f, sa,

tjenare utan alla konsiderationer. Bland andra förenklingar som böra
göras vill jag nämna bekofvet att i Carlskrona sammanföra en mängd
nu på spridda håll befintliga embetsrum, hörande till samma förvaltning;
men fastän der finnes rik tillgång å hus och byggnader — större till
och med än jag skulle önska — så kan man dock icke oförberedt göra
en sådan anordning, utan der måste först vidtagas nödiga förändringar
inom lokalerna, ja! sannolikt äfven nybyggnader, innan man kan sammanföra
de enskilda embetslokalerna.

Allt detta gör, att man icke kan sätta anslaget på rörlig fot. Visserligen kan
man i år reda sig med de penningar, som finnas behållna å andra anslag
från föregående år; men jag ser ingen vinst dermed för detta enda år,
när ändock nästa anslag bör återkomma å ordinarie stat. Jag ser icke
heller hvarföre Stats-Utskottet, om det endast sett på penningarne, icke
vidtagit den af Friherre Gripenstedt förordade åtgärden att af behållningarne
öfverflytta de oftanämnda 480,000 R:dr på Statsverket och sedan
afdraga de öfriga 133,000 R:dr på ett af de ordinarie anslagen, i stället
för att alldeles borttaga dessa. Men när man icke ville inslå denna väg,
månne då icke deri ligger en antydan, att Stats-Utskottet icke har särdeles
stor benägenhet för att låta de ordinarie anslagen qvarstå? Då jag
emellertid för min del anser för alldeles nödvändigt att dessa anslag få
qvarstå -och jag betvifla!''att någon af mina företrädare hafva gjort, eller
att någon af mina efterträdare skall kunna göra annorlunda — så måste
jag lägga alla dem, som äro måna om att statsregleringen skall gå sin
jemna gång, varmt på hjertat att icke bifalla Stats-Utskottets förslag.

Herr Ribbing: Min åsigt om Riksdagens ställning till ordinarie

anslag, och om hvilka de tillfällen äro, då fråga rimligtvis kan inom
Riksdagen uppstå om att upphäfva eller väsendtligen minska sådana, har
jag under debatterna om Fjerde Hufvudtiteln uttalat, och behöfver således
icke nu vara vidlyftig i denna sak, aldraminst efter det anförande
i samma ämne, som Herr Sjöministern nyss haft. Det synes mig vara
alldeles tydligt, att om man upphäfver ordinarie anslag, hvilka varit afsedda
för ändamål, som man dock fortfarande vill förklara för nödvändiga,
och dessa ändamåls uppnående sålunda blifva beroende af
för hvarje riksdag beviljade extra anslag, så gör man derigenom hvarje
regelbunden gång af statsförvaltningen i allmänhet omöjlig, emedan Regeringen
då icke kan på förhand i någon mån veta huru mycket hon
har råd att bekosta för detta samma ändamål. Men ej nog härmed. Eu
sådan behandling af statsanslagen har, för det andra, likaväl till naturlig
följd en stor misshushållning eller utgör eu sådan: derföre, att Regeringen
då icke kan på förhand vidtaga några åtgärder eller småningom
träffa anordningar för ändamålets uppnående, när hon icke bestämdt vet
att hon sedermera får erforderliga medel att betala med. Befinnes så
något företag af nöden påkalladt och beviljas derföre af Riksdagen medel,
så nödgas man att till hvad pris som omständigheterna för tillfället
medgifva genast anskaffa det fordrade.

Jag vill, utan att ingå i utveckling af det i största korthet antydda,
vid detta tillfälle endast påpeka en enda synpunkt för bedömande och
för afgörande af nu förevarande fråga, hvilken naturligtvis med detsamma

Dcu 18 Mars. f. m.

309

ock blir eu synpunkt för betraktande af den följande åttonde punkten,
enär denna så nära sammanhänger med den förevarande. Stats-Utskottet
har föreslagit, att Regeringen måtte bestrida åtskilliga utgifter, som förut
af ordinarie anslag utgått, med befintliga behållningar, som för deras
ursprungliga ändamål icke äro för närvarande behöfliga. Jag antager, att
dessa behållningar nu finnas och således kunna i år på det föreslagna
sättet användas. Men ett annat år åro de konsumerade, ty behållningar
uppstå icke hvarje år. Då framträder för det derpå följande året den
frågan: hvarmed skola nu de utgifter bestridas, till hvilka förut funnos
ordinarie anslag, men som borttagits, emedan vi föregående år haft behållningar
att tillgå? Hvilken som än vid den tidpunkten må vara minister,
måste begära samma anslagsbelopp som förut fanns, men icke
vidare såsom ett tillfälligtvis befintligt, — något sådant existerar då ej —
alltså såsom ett nytt ordinarie anslag. Jag fruktar, att, om denna minister
icke tillika är chef för ett mäktigt parti inom Riksdagen, han icke så
lätt skall få fram ett nytt ordinarie anslag till ett så betydligt belopp,
som det nu ifrågavarande. Äfven ifrån den synpunkten är det sålunda
oklokt och vågadt att nu vidtaga den af Stats-Utskottet föreslagna åtgärden.

I sjelfva verket synes mig frågan så väl i denna punkt som i den åttonde
mindre afse ett bestämmande af vissa belopp än det formela i saken.
Så mycket medger jag att här blir fråga om eu skilnad i tillgängliga
tillgångar af 133,000 R:dr, men ej mer. För dem af Herrarne —
och jag förmodar det är alla — som gjort sig bekanta med General af
Klints reservation, är klart att lian i denna visar en befintlig besparing
af summa 790,000 Rall-, och om man härtill lägger de 49,000 R:dr, som
Herr Finansministern sagt vara disponibla för Femte llufvudtiteln, får
man en summa af 839,000 R:dr: besparingar disponibla för att betäcka
statsbristen, och derigenom undvika nödvändigheten af ökad beskattning.
Att dessa besparingar verkligen äro disponibla har, synes mig, reservanten
fullt tydligt visat. I och med det Kongl. Maj:t nemligen förklarat
sig icke behöfva anförda summor för det ändamål de beviljades, har han
till Riksdagen återlemnat dem. Föreslår han nu deras användande till
andra ändamål, så faller frågan derom under samma lag af Riksdagens
sjelfbeskattningsrätt, som alla andra af Kongl. Maj:t begärda nya anslag.
Riksdagen kan förklara att den icke anser skäl, eller ej har råd att bevilja
de begärda anslagen för de uppgifna ändamålen. Dermed återvända
ej de besparade och af Kongl. Maj:t återlemnade medlen till de
ändamål, för hvilka de ju ej längre anses nödiga, de blifva alltså en tillgång
i Riksdagens hand. Särskilt vill jag fästa uppmärksamheten å de

200,000 R:dr, som, enligt hvad nämnda reservation äfven visar, äro disponibla,
om man låter det i åttonde punkten omhandlade anslaget vara
såsom Kongl. Maj:t föreslagit, men som deremot, om man såsom Utskottet
vill minska det af Kongl. Maj:t i denna punkt begärda anslag, icke kunna
tagas med i beräkningen af befintlig besparing, såsom Utskottet ock sjelf
erkänt. Använder man nu dessa besparingar icke, såsom Utskottet föreslagit,
att sätta i stället för ordinarie anslagen till flottan, utan låter dessa
qvarstå, så har man alltså dermed ej bortkastat besparingarne såsom en
befintlig tillgång, utan man eger den fastmer såsom en sådan för att

310

Den 18 Mars, t'', m.

betacka andra utgifter och den enda materiel^ skilnaden blir, såsom redan
nämndt, de 133,000 R:dr, som dessa besparingar verkligen äro mindre än deri
tillgång, som uppstår, om man indrager de ifrågavarande ordinarie anslagen.
Men jag erkänner, att jag anser denna nämnda summa, 133,000 It:dr, icke
på långt när vara tillräckligt stor för att den skulle gifva anledning att
drifva oss till dén åtgärd, som Stats-Utskottet i förevarande punkt föreslagit,
nemligen borttagandet af ett stort ordinarie anslag för ett ändamål,
som vi fortfarande anse vara af den största nödvändighet. Dessutom
tror jag mig i går genom en temligen tydlig kalkyl hafva visat, att det
icke skulle vara alldeles omöjligt att på annat sätt erhålla tillbaka ett
belopp af 133,000 R:dr och sålunda vinna hvad man önskar eller undvika
ökad beskattning, nemligen genom att använda bankovinsten samt
genom en något högre beräkning af bränvinsbränningsmedlen, utan att
dock höja afgiften för tillverkningen till mer än 80 öre per kanna, och
denna högre beräkning anser jag så mycket heldre böra komma i fråga,
som Stats-Utskottets ordförande alldeles nyss klandrat Herr Finansministern
för det i Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om statsverkets tillstånd
och behof beräkningen i år är så låg som den i nämnda Proposition finnes
upptagen. Het är ju, synes det, då allt skäl att följa en i finansiela
frågor så erfaren mans åsigt.

På grund af hvad jag anfört anhåller jag att, med utslag å Utskottets
förslag i denna punkt, få proposition å hvad General af Klint i sin
reservation föreslagit.

Grefve Pos se: Sedan vi nu hafva årliga statsregleringar, så ligger

det för öppen dag att den konventionel skilnad, som man förut antog
finnas mellan extra och ordinarie statsreglering, numera försvunnit. Legalt
har den aldrig funnits, utan endast såsom eu praktisk tillämpning,
som man låtit passera. Jag medgifver likväl, att vissa anslag böra anses
mindre rörliga än de öfriga, men äfven dessa böra dock aldrig upphöra
att ega den natur af rörlighet, som hvarje anslag egentligen måste hafva,
när det hvarje år kan granskas, minskas eller indragas af Representationen.
Hvarföre man nu motsätter sig den af Stats-Utskottet föreslagna indragningen,
synes tydligen hafva sin grund deri, att man befarar det Representationen
nästa år skall vägra bevilja anslaget, om det nu indrages.
Fn sådan farhåga kunde vara berättigad, om anslaget afsåge sådana utgifter,
. som af någon kunde uppfattas såsom öfverflödiga; men nu
afser ju detta anslag utgifter, som hvar och en måste anse för oundvikligen
nödvändiga, och således ligger det i sakens natur, att Representationen
icke kan vägra att bevilja detsamma, ehuru beloppet, hvarmed det skall
utgå, kan blifva underkastadt olika meningar. Deremot förundrar det mig
icke om Regeringen skulle befara, att, när hon nästa gång framlägger
förslag i denna sak, kunna mötas af den invändningen, att, sedan flottan
blifvit minskad och hunnit efter hand reduceras, underhållsanslaget
äfven må kunna sättas lägre än tillförene. För min del anser jag det som
en lycka, derest Regeringen finner anledning till eu undersökning, hvars resultat
måste blifva, att anslaget kunde nedsättas.. Ett stöd för denna uppfattning
eger jag i hvad Herr Chefen för Sjöförsvars-departementet nyss
yttrade, då han beklagade om man icke antoge Friherre Gripenstedts för -

311

Den 18 Mara, f. m.

slaCT) helst man då skulle kunna nedsätta anslaget med de omtvistade
13§''o00 R:dr, i hvilket yttrande ligger en antydan om att eu sådan nedsättning
icke skulle af Regeringen bestridas. För min del har jag om
flottans ordinarie anslag den uppfattningen, att de borde kimmr i allmänhet
nedsättas, emedan erfarenheten visar, att bespanngarne å r emte Huivudtiteln
ständigt ökas, hvilket naturligtvis är följd endast deråt att anslagen
äro större än bebofven. Jag gör denna anmärkning icke såsom en
förebråelse emot Herr Chefen för Sjöförsvars-depar tern entet, som jag vet så
nyligen hafva mottagit sitt höga embete, att han icke kunnat medhinna
att göra nödiga undersökningar. Jag hyser dessutom den öfvertygelsen
att Herr Ministern har en ovanligt god vilja jemte stor förmåga att reglera
förhållandena inom Departementet, så snart han vinner tid dertill.

Emellertid tror jag, att Stats-Utskottet icke genom den utväg det
föreslagit kan sägas hafva ställt förvaltningen i någon förlägenhet, ty om
Kongl. Maj:t får obehindrad disposition öfver behållningarne inom denna
bufvudtitel, hvilka äro uppkomna å reservationsanslag, öfver livilka Kongl.
Maj:t icke förut har fri dispositionsrätt, så måste detta enligt mitt omdöme
för Kongl. Maj:t betydligt underlätta förvaltningen.

Jag hemställer derföre vördsamt, att Kammaren i öfverensstämmelse med
det nyss i förutgångna punkt fattade beslut äfven måtte bifalla hvad btatsUtskottet
nu föreslagit.

Herr Nordenskiöld: Utan att vilja ingå i den strid, som under
gårdagens och dagens plena egt rum angående bespanngarne å Femte
Hufvudtiteln, måste jag dock på det bestämdaste motsatta mig det satt
hvarpå Stats-Utskottet anvisat medel till betäckande af de i Utlåtandet
under femte och åttonde punkterna förekommande betydliga utgiftsposter
å Femte Hufvudtiteln. Första vilkoret för en god ekonomi ar att gorå
sig väl reda för hvilka utgifter man har samt ärligt uppföra dem å utgiftskontot,
medlen må tagas från ordinarie inkomster, från gamla, besparingar
eller från nya lån. Denna regel gäller icke endast för den privata
ekonomien, utan helt säkert äfven för Statens, och den kan icke
heller, såsom fallet dock tyckes vara i Betänkandet, förbises i nu föreliggande
fall. Så länge vi hafva en flotta — och jag hoppas den dag icke
någonsin skall komma att randas för vårt fädernesland, då vi skulle lemna
våra vidsträckta kuster och vår betydliga handel utan sjöförsvar — måste
vi äfven anvisa medel till dess underhåll och till öfvande af dess manskap,
hvilka medel således alltid måste upptagas i vår budget. Aldrammst
böra de utstrvkas på ett så förvillande sätt, som Stats-Utskottet nu foreslagit.
Då man läser sista raden i Utskottets Betänkande (tabellen), skulle
det kunna synas som utgiftssumman å Femte Hufvudtiteln nu bletve
983 500 R:dr mindre än förut, men så är dock icke fallet, utan utgor
minskningen egentligen endast 11 R:dr 70 öre såsom i trettonde punkten
närmare angifves, enär Utskottet till betäckande af det öfuga beloppet
tillstyrkt Riksdagen att tillgripa gamla besparingar. Stats-Utskottet lyser
således här i ett falskt ljusskimmer, hvilket skall kasta eu oriktig slagskugga
öfver de personer, som erhålla i uppdrag att uppgöra nästa års
budget.

312

Den 18 Mars, t‘. m.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra förenar jag mig med dem,
som med anslag å Utskottets förslag yrkat bifall till första punkten af
General åt Khnts reservation.

,„^er1'' Palander: Det är med djupt vemod man uppträder under
forhållanden sådana som dessa, då man på förhand vet, att, hvad helst
man an skulle andraga, detta dock icke i minsta mån skulle kunna motverka
ett beslut, som redan synes vara fattadt. Jag har icke desto min(lrc
ansett för en pligt att höja min röst mot det beslut, som jag förutser
skall blifva Kammarens Jag her alltså att få fästa uppmärksamheten
dervid, att, om man än kunnat vara tveksam angående anslaget till bevarmgens
vapenofmngar, man dock icke bör kunna vara det vid denna
fråga, ty det ar ju icke möjligt att från budgeten undvara detta anslag,
hvilket ovilkorligen måste för de dermed afsedda ändamålen utgå. Hvad
man deremot måhanda skulle kunna göra, vore, att med kraftig hand
återtaga för att vid den allmänna statsregleringen använda, sådana reserverade
fonder som Regeringen visat sig icke vilja använda för de ändamå
, hvartill de af Riksdagen blifvit beviljade. Men om någonsin uttrycket:
fortitcr in re, sam-,ter in modo bör tillämpas, så är det väl med afseende
på Representationens uppträdande gent emot Regeringen, och jag
hemställer om det icke vore allt annat än suaviter in modo, att så behandla
Regeringen som Stats-Utskottet föreslagit, och jag är fullkomligt förvissad
att man kan ernå precist samma resultat som Stats-Utskottets förslag
afser, utan att tillgripa det alltför kraftiga medlet att söka tvinga
Regeringen att gorå hvad den anser sig icke kunna eller böra göra. Om
någon inom denna Kammare hade uttalat missnöje mot Regeringen, skulle
jag kunna förstå att man genom en skattevägran ville framkalla eu rninisterkns.
Men då jag icke hört någon Regeringens ledamot klandras,
sä kan jag ej inse hvarthän man vill komma. Man säger sig vilja undvika
en okad beskattning, och man vidtager för detta ändamål åtgärder
som aro egnade att leda till ett alldeles motsatt resultat.

TT- , JfA ,att’ eburu med misströstan om framgång, få yrka afslag å
Utskottets förslag och bifall till Herr af Klints reservation.

■11 !ribeiTe ^riPenstedt: Det torde icke vara skäl att yttra sig

vidlyftigt om denna punkt, men jag ber dock att få fästa uppmärksamheten
på ett par omständigheter. Jag vill då till en början anmärka, att
man härvid har att''taga i betraktande tvänne skiljaktiga saker. Den ena
arr fo™’ hvarunder de medel skola beviljas, hvilka Utskottet synes
vilja öfverlemna till Kongl. Maj:ts disposition, och den andra angår det
Belopp, som på detta satt skulle komma sjöadministrationen tillhanda.
Den form, som Stats-Utskottet valt, nemligen att hänvisa Kongl. Makt till

besparingarne å denna Hufvudtitel, är enligt mitt förmenande fullkomligt

oriktig och att-Vidare utveckla detta anser jag vara öfverflödigt, dåredan
till fullo blifvit ådagalagdt att en ordinarie förvaltning äfven bör hafva
™rd].narie ansla§ liP sitt förfogande. I afseende å beloppet åter ber jag
få fasta uppmärksamheten derå, att skilnaden mellan den summa, hvilken
skulle komma att anvisas, derest Stats-Utskottets förslag bifölles, och det
förslag, som uttryckes uti Herr af Klints reservation, belöper till just dessa

313

Deri 18 Mars, f. m.

omtvistade 133,000 R:dr. Stats-Utskottets förslag innehåller nemligen i
denna punkt en hemställan om att af det ordinarie anslaget indraga ett
belopp af 592,888 R:dr 30 öre; i åttonde punkten föreslås åter en minskning
al 380,000 R:dr, summa 972,888 Rall’ 30 öre. Enligt det andra
alternativet skulle de tillgångar, som genom besparingar uppkomma, belöpa
sig törst till 790,000 Ralr samt derefter ytterligare 49,000 Rall-, summa
839,000. Ralr. Skilnaden mellan de besparingar, som enligt dessa tvänne
alternativ sålunda skulle uppkomma, är just dessa 133,000 Ralr. Då nu,
enligt mitt förmenande, hvilket beslut, som än i denna vigtiga fråga må
fattas,. bör stödja sig på möjligast goda grunder, och då den utredning,
som härstädes under föregående plenum blifvit lemnad, äfvensom de upplysningar,
som i dag i detta ämne afgifvits, böra vara en ganska god vägledning
för Utskottet att ånyo taga frågan i öfvervägande och framställa
ett förslag, som är mera lämpligt och lagligt för att vinna det åsyftade
ändamålet, samt då det slutligen torde vara skäl att Utskottet ännu en
gång må komma i tillfälle att eftersinna, huruvida det kan anses lämpligt att
för en besparing af 133,000 Rall1 gå Regeringen så hardt in på lifvet som nu,
så synes det mig, helst efter de bestämda förklaringar, Regeringens ledamöter
härstädes i detta afseende afgifvit, vara både klokt och i högsta
måtto billigt, att denna fråga icke nu definitivt afgöres, utan anser jag
således lämpligast vara att återremittera densamma till Utskottet. Skulle
dock detta mitt förslag icke vinna det understöd, hvaraf jag anser detsamma
vara väl förtjent, så är det klart att jag instämmer med dem,
som yrka bifall till Herr af Klints reservation.

Jag vågar dock ännu eu gång hemställa, huruvida det icke vore skäl
att sätta.. Utskottet i tillfälle, att, med ledning af hvad här under diskussionen
förekommit, ånyo taga i öfvervägande denna fråga, hvilken ingalunda
må genom det nyss fattade beslutet anses vara afskuren, enär detsamma
var helt och hållet negativt, då vi endast beslöto, att de ifrågasatta
medlen, 468,000 R:dr, icke skulle användas på det sätt Kongl. Maj:t föreslagit,
men ej huru med dem skulle förfaras.

Grefve Posse: Det förundrar mig verkligen, att Friherre Gripenstedt
kunnat på fullt allvar saga, att det är olämpligt att hänvisa
Kongl. Maj:t till redan befiutliga tillgångar för utgifternas bestridande.
Detta är likväl något som redan blifvit af Kongl. Maj:t accepteradt, enär
han ofta föreslagit Riksdagen att anvisa på sådana besparingar, som äro
tillgängliga. Jag har, för att närmare belysa detta ämne, efterskickat
Kongl. Maj:ts af Herr Friherren kontrasignerade Proposition vid 1865 års
riksdag angående statsverkets tillstånd och behof och, ehuru jag ej ännu
hunnit få densamma i handom, tror jag mig dock minnas, att uti densamma
göras dylika förslag. Likaså har det väckt min uppmärksamhet,
att både Friherre Gripenstedt och Herr Palander velat gifva denna
fråga en anstrykning af ott anfall mot ministéren. Men enär Regeringens
ledamöter sjelfva icke velat antyda någon sådan förmodan, tror jag
att icke någon annan bör uttala deras mening, hvilken jag tilltror dem
sjelfvaalganska väl veta att uttrycka. För min del erkänner jag, att jag
Icke. kan inse, att denna fråga i något afseende kan rubriceras såsom eu
kabinettsfråga, då den helt enkelt är eu penningefråga och icke ens har

314

Den 18 Mars, f. m.

så störa dimensioner, som man velat och lyckats gifva frågan om anslaget
till allmänna beväringens vapenöfningar. En återremiss måste jag
äfven på det högsta motsätta mig, enär Kammaren redan diskuterat frågan
om det anslag, som omnämnes i den åttonde punkten, hvilken jag
''( anser stå i nära sammanhang med den nu föreliggande.

Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets hemställan.

Herr Statsrådet von Ehrenheim: Under denna debatt har, om

jag ej fattat orätt, af Herr Carl Ifvarsson och Stats-Utskottets ordförande
blifvit framhållet, att det vore nästan likgiltigt om det förevarande
anslaget anvisades på ordinarie eller extra ordinarie stat. Utan
att vilja inlåta mig på denna fråga, ber jag att få fästa uppmärksamheten
derå att, derest Stats-Utskottets mening blifver den gällande, detta anslag
hvarken skulle komma att uppföras å extra eller ordinarie stat, utan
vore Kongl. Maj:t då hänvisad till besparingar, som Stats-Utskottet ansett
förefinnas å denna Hufvudtitel, men hvilka Kongl. Maj:t förklarat
icke vara till erforderligt belopp disponibla. Skulle sålunda Stats-Utskottets
förslag bifallas, vore detta detsamma som att beröfva Kongl. Maj:t
möjligheten att fullgöra de utgifter, som genom dessa anslag skola bestridas,
så vida man nemligen icke vill föreställa sig, att Kongl. Maj :t skulle
dertill använda sådana medel, som han redan förklarat icke kunna för
ändamålet användas.

Den strid, som nu pågår om det orubbade bibehållandet af vissa
ordinarie anslag, utgör icke för första gången föremål för Kammarens
uppmärksamhet. Den förevar äfven under sistlidne riksdag angående det
vigtiga anslaget till arméens vapenöfningar. En talare har ansett skilnaden
emellan de ordinarie och extra anslagen hafva försvunnit sedan riksdagarne
blefvo årliga och numera icke förefinnas annat än på papperet,
men om denna skilnad alltid varit af vigt, har den fått en ännu större
betydelse just derföre, att vi numera hafva årliga riksdagar, och anslagen
således årligen kunna rubbas, då det deremot under det förra statsskicket
åtminstone icke så ofta kunde ske, enär riksdagarne då för tiden
endast hvart tredje år återkommo. Hvad skulle väl följden blifva, om
alla dessa stora förvaltningar, t. ex. Jern vägsstaten, Post- och Tullstaten
m. fi. riksdag efter riksdag skulle ändras, utan annan hänsyn än
att man det ena året ansåge lämpligt att från den ena staten för statsverkets
behof indraga en större eller mindre summa, det andra året från
den andra? Allting skulle ju derigenom kastas om hvart annat, ingen
ordnad styrelse vara möjlig, utan den största villervalla uppstå. StatsUtskottets
ordförande tröstade oss med att, om man för denna riksdag
ville medgifva, att medel till ifrågavarande utgifter finge utgå. af nu befintliga
besparingar, hvilka Kongl. Maj:t dock förklarat sig icke kunna
till erforderligt belopp för ändamålet använda, vi dock i alla händelser skulle
vid nästa riksdag få upp anslaget till sitt gamla belopp på Riks-staten, ty
olika meningar, förklarade han, kunna ej gerna förekomma angående ett
så vigtigt anslag som detta. Visserligen skulle man kunna tycka så, men
just derföre att anslaget är vigtigt, böra vi anvisa det i dag och icke
spara dermed tills i morgon, då de finansiela svårigheterna troligen icke
äro mindre än nu. När den stund kommit att detta anslag blifvit från

Den 18 Mars, f. m.

315

budgeten affördt, skola otvifvelaktigt starka röster höja sig för att icke
åter uppföra det till sitt fordna belopp, huru än det då ser ut med vår
flotta, som likväl till följd af nödvändiga omfattande förändringar med
materielen redan nu befinner sig uti ett sådant skick att den krafvel’ vår
största omvårdnad. Hvad rättighet man kan hafva att lita på öfverensstämmelse
i åsigter om en anslagsfråga, visas för öfrigt lätt då man erinrar
sig denna Kammares behandling vid sistlidne riksdag af frågan om anslaget
till arméens vapenöfningar, likasom ock vid denna riksdag af frågan
om anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar. Ehuru man just här
ständigt säger sig hylla nationalbeväpningens stora grundsats, har man
dock hänvisat Kongl. Maj:t för den enda nationalbeväpning vi hafva till
medel, som han förklarat sig icke kunna använda till det ändamål Kammaren
velat anvisa dem. Är det väl, under sådana förhållanden som
denna regering eller någon regering i verlden kan vara förvissad om, att
Representationen verkligen erkänner nödvändigheten af att icke nedsätta
ett anslag? Nej, inine Herrar, låtom oss sörja för de nödvändiga statsbehofven
i dag och icke dröja dermed till i morgon; morgondagen skall
otvifvelaktigt bättre sörja för sig sjelf, när den icke besväras af några
föregåenden från gårdagen.

Herr Adlersparre: Det är af jemförelsevis ringa vigt, om det

förevarande förslaget angående en tillfällig nedsättning i anslaget till flottans
underhåll bifalles eller icke. Ansåges sådant nödigt, skulle jag emot
en sådan åtgärd icke yttra ett ord. Deremot kan jag icke iakttaga tystnad,
när det är fråga om att helt och hållet utstryka och från budgeten
utplåna ett ordinarie penningeanslag af högsta vigt. Skulle vi nu stryka
ut detta anslag kunde denna åtgärd blifva ett prejudikat för blifvande
riksdagar att förnya densamma, och blotta möjligheten häraf är nog för
mig att på det kraftigaste protestera mot hvad Utskottet i denna punkt
föreslagit. Jag ber att få fästa uppmärksamheten vid att, ehuru detta
anslag har namn af att utgå “till Flottans underhåll11 så afses dock med
detsamma vidmakthållande af en mängd hus och byggnader, äfvensom
hela handtverkspersonalen vid flottan såsom timmermän och smeder från
detta anslag skola uppbära sin aflöning. Icke kan man väl rimligtvis
ställa ett sådant anslag på rörlig fot och det ena året bevilja det, men
stryka ut det det andra. Jag kan sålunda ej annat än yrka afslag å Statsutskottets
Betänkande samt i alla delar förena mig uti Friherre Gripen -stedts yrkande om återremiss. Så vida här endast är fråga om att åstadkomma
jemnvigt mellan Statens utgifter och inkomster — och något annat
har icke jag för ögonen —- så torde det icke finnas skäl att vägra
eu återremiss. Skulle åter majoriteten inom denna Kammare vägra en
återremiss af ärendet, så säger jag för min del, att det synes vara tydligt
och klart att Kammarens majoritet gjort sig till verktyg för ett annat
syfte än statsregleringens jemnande.

Friherre Gripen ste dt: Jag är uppkallad af ett yttrande af StåtsUtskottets.
ordförande, som trodde sig för sitt förfarande i denna fråga få
ett prejudikat genom att hänvisa till Kongl. Maj:ts Proposition angående
statsverkets tillstånd och behof vid 1865 års riksdag. Jag hoppas att

316

Den 18 Mars, f. in.

deri ärade talaren nu funnit de dokumenter, han vid sitt förra uppträdande
saknade, i hvilket fall han förmodligen äfven funnit att han fullkomligt
misstagit sig, då han påstod att Kongl. Maj:t vid det årets statsreglering
tagit i beräkning liera föregående års besparingar. I den omnämnda
Kongl. Propositionen omförmäles nemligen icke någon hänvisning
till då befintliga besparingar, men väl till åtskilliga års öfverskott å de
beräknade inkomsterna. Hvar och en af Stats-Utskottets ledamöter och
i främsta rummet dess ordförande borde väl hafva sig bekant skilnaden
mellan en besparing och ett öfverskott. Besparingar uppkomma genom
behållning å redan anvisade anslag derigenom att detta ej utgått till sitt
fulla belopp, och äro enligt gällande lag ställda till Kongl. Maj:ts disposition.
Öfverskott deremot äro, såsom äfven ordet antyder, tillgångar, som
uppkomma derigenom, att de verkliga inkomsterna öfverstiga det för desamma
beräknade belopp, och dessa tillgångar skola alltid öfverlemnas till
Riksgälds-kontoret och vara under Riksdagens disposition. Det är sålunda
endast på dessa sednare tillgångar som en solid statsreglering kan
hänvisa, men icke till redan disponerade tillgångar. I afseende å Regeringens
ställning till frågan, i händelse Stats-Utskottets Utlåtande skulle
bifallas, tager jag mig friheten att till hvars och ens eget eftersinnande
öfverlemna, hvad konseqvensen af de här afgifna förklaringarne måste
blifva, äfven om densamma icke är i positiv form uttryckt.

Friherre Alströmer: Ehuru mycket kunde vara att säga om den

begreppsförvillelse, i afseende å skilnaden mellan behållningar, besparingar
och öfverskott, som här gifvit sig tillkänna, vill jag dock ej derom
orda, enär jag, att döma efter flere föregående talares yttranden, kommit
till erfarenhet deraf, att en närmare utredning af denna fråga vore,
såsom en ledamot af Kammaren vid ett föregående tillfälle sagt, ungefär
detsamma som en konversation mellan två döfva. Jag vill
endast erinra, att, då Stats-Utskottets ordförande ansett Riksdagen
lika väl kunna hänvisa Kongl. Maj:t att använda besparingar, som Kongl.
Maj:t kan föreslå sådant, så håller eu sådan jemförelse icke stånd, enär
Riksdagen och Kongl. Maj:t härvid lag icke äro likställda. Om Kongl.
Maj:t föreslår besparingars användande kan Riksdagen derpå ingå eller
ock anvisa andra medel för ändamålet, men om Riksdagen hänvisar på
besparingar och dessa icke äro tillgängliga, har Kongl. Maj:t icke samma
utväg att anskaffa andra medel.

Grefve Po sse: Herr Talman! mine Herrar! Jag har begärt ordet
egentligen med anledning af ett yttrande af Herr Statsrådet von Ehrenheim:
“att Stats-Utskottet skulle hafva hänvisat Kongl. Maj:t till besparingar,
som icke äro tillgängliga". Detta kan, enligt Regeringens uppfattning,
möjligen sägas i fråga om de följande punkterna af Betänkandet, men icke
i afseende å den förevarande, ty det finnes besparingar till belopp af 791,000
R:dr, hvilka Första Kammaren beslutat att öfverföra till de. under femte
punkten i Betänkandet omförmälda anslagsbehof, och då detta skett med
Regeringens begifvande, må det synas obestridligt och alldeles säkert att
dessa tillgångar äro tillgängliga.

Jag vill icke fortsätta diskussionen om sifferbeloppen: den är redan

Den 18 Mars, f. m

31?

så länge bedrifven,> att jag befarar att Kammarens ledamöter äro trötta
dervid.

Friherre Gripenstedt angaf distinktionen mellan behållningar och
öfverskott, och han hade deri rätt. Dessa behållningar å Femte Hufvudtiteln
äro dock verkliga öfverskott. Under en så länge fortsatt strid i sak
finner jag mig icke hågad upptaga en ordstrid.

lierr Statsrådet von Ehrenheim: I anledning al Herr Grefve Posses
yttrande att af de besparingar, som Regeringen medgifvit få användas,
medel skulle vara att tillgå för det anslag, som denna punkt afser, om
också icke för det i eu följande punkt behandlade anslag till flottans öfningar,
får jag anmärka, att mitt yttrande afsett båda ifrågavarande punkter,
som på det sätt Stats-Utskottet uppställt sitt Betänkande stå i det
närmaste sammanhang.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Om man jemför de förslag

till beslut, som förekomma i Utskottets Utlåtande, med dem, som blifvit
framställda i Herr af Klints reservation, skall man, med hänseende till
sammanräknade beloppet af de utgiftsposter, som föreslås, finna ganska liten
skiljaktighet dem emellan. Det skulle följaktligen hafva låtit sig göra, att
nå det mål, som Stats-Utskottet för sig uppställt, eller att skaffa tillgång
att bestrida Statens utgifter utan behof af ökad beskattning, äfven om
Stats-Utskottets majoritet hade antagit det sätt att reglera Femte Hufvudtitelns
stat, som i reservationen har blifvit föreslaget; och med begagnande af
samma form för uppställningen skulle Utskottet möjligen lika fullt hafva
kunnat vinna sin genom Utskottets ordförande tillkännagifna afsigt, att
söka skaffa fram ytterligare 133,000 R:dr af nämnda Hufvudtitels besparingar.
Men en så väsendtlig skilnad finnes dock emellan Betänkandets
och reservationens innehåll, och om Utskottet hade förenat sig om
att tillstyrka Riksdagen att fatta beslut i enlighet med Herr af Klints
förslag, det då hade blifvit möjligt att uppgöra statsregleringen på ett
fullkomligt fredligt sätt och utan att framkalla de strider, som måste
uppkomma, då man föreslår Representationen att framställa sådana fordringar
och påståenden om eftergifter emot Regeringen, hvartill denna,
utan att åsidosätta sin pligt att bevara den ställning, som inom en konstitutionel
monarki bör tillkomma regeringsmakten, icke kan lemna sitt
samtycke. Det hufvudsakliga hindret för hvar och en, som önskar att
vårt samhälles lugna utveckling icke skall störas, att kunna antaga hvad
Utskottet föreslagit i Ode, 5:te och 8:de punkterna ligger deruti, att så
beskaffade förslag, genom att låta Representationen efter stundens ingifvelser
godtyckligt ingripa i en klokt ordnad administrations jemna gång,
för framtiden måste föranleda till en sådan fullkomlig desorganisation af
all styrelsemakt i Sverige, som det måste vara både hvarje Regerings och
hvarje upplyst och förståndig representants pligt att söka motarbeta.
Kommer detta att fortsättas, måste det leda derhän, att det nya reprerentativa
statsskick, som vi så lyckligen förvärfvat, icke skall förmå beseda
vårt samhälle all den nytta, som dess befordrare hade till syftemål,

318

Don 18 Mars, f, m.

att dermed åstadkomma — ty, om man icke vill tillåta Regeringsmakten,
som sådant bör tillkomma, att med tillräcklig frihet få sköta landets administrativa
angelägenheter, utan förleder Representationen att än på ett
Håll, än på ett annat direkt blanda sig deri, då kan något säkert och bestämdt
framskridande under sådant förhållande ej i någon riktning vinnas.

Jag fruktar verkligen, att om vi, under ledning af Stats-Utskottets
ordförande, skola fortgå på denna väg — att inleda Representationen till
inkräktningar på den andra statsmaktens område — som började beträdas
redan vid föregående riksdagar, men som äfven vid denna följes med
ännu mera påskyndade steg, man då skall komma till ganska förderfiiga
följder af det nya statskicket, af livilket — jag säger det uppriktigt —
Herr ordföranden i Stats-Utskottet visserligen icke var någon vän, då det
infördes.

Jag tror att det förslag, som Friherre Gripenstedt framställt, innebär
ett försök att i fred och endrägt lösa eu fråga, som eljest kan leda till
svåra förvecklingar, och jag fortfar derföre att instämma i yrkandet om
bifall till hans förslag.

Friherre Gripenstedt: Det må ursäktas mig, att jag ännu

en gång för ett ögonblick upptager Kammarens tid: men jag är på det
högsta intresserad af att utaf Herr Grefve Posse erhålla inhysning om,
huru det är möjligt att de nyssnämnda 592,000 R:dr, denna tillgång på
Femte Hufvudtitein, skulle vara att hänföra till öfverskott. På det att
icke förvexling må ega rum mellan de tillgångar man kallat öfverskott
och dem, som man gifvit namnet besparingar, tillåter jag mig närmare
definiera dessa benämningar och får i sådant afseende erinra, att besparing
kallas den tillgång, som uppkommer derigenom, att en utgift blifver
mindre än man beräknat, — således en besparing å ett för en viss utgift
anvisadt belopp, — och att “öfverskott" deremot, såsom ock sjelfva ordet
angifver, uppkommer på det sätt, att en inkomsttitel uppgår till högre
belopp, än som blifvit beräknadt och sålunda lenmar ett öfverskott i inkomster.
Och den väsendtliga skilnaden mellan dessa tillgångar är den,
att öfverskotten, hvilka, sedan rikshufvud boken blifvit afslutad, skola öfverlemnas
till Riksgälds-kontoret, alltid stå till Representationens disposition,
men besparingarne deremot förblifva till Kongl. Maj:ts disposition.
Förr än Stats-Utskottets ordförande behagar visa, att de summor, hvarom
nu är fråga, uppkommit genom öfverskott å beräknade inkomster, och på
ett för mig oförklarligt sätt blifvit upptagna bland Femte Hufvudtitelns
besparingar, lärer det icke lyckas att förblanda dessa till sin natur helt
olika tillgångar.

Öfverläggningen förklarades slutad. Enligt de yrkanden, som blifvit
gjorda, afgåfvos propositioner å dels bifall till Utskottets hemställan, dels
anslag å samma hemställan och bifall till yrkandet derom att anslaget
till “flottans underhåll" skulle behållas vid sitt nuvarande belopp och
utgå såsom reservationsanslag, dels ock slutligen punktens återförvisande.
Dä ja förklarades vara öfvervägande för bifall till Utskottets hemställan,
begärdes votering. Följande voteringsproposition uppsattes, justerades och
anslogs:

Den IB Mars, f, m

319

Deri, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i femte punkten af
dess Utlåtande N:o 25.

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, beslutit,
att anslaget “till Ilottans underhåll* skall å Riks-statens Femte
Hufvudtitel bibehållas vid sitt nuvarande belopp, eller, spanmålen oberäknad,
592,888 R:dr 30 öre, att utgå såsom reservationsanslag.

Härefter företogs omröstningen. Vid sedlarnes öppnande funnos 106,
ja mot 69 nej, i följd hvaraf Utskottets förslag bifallits.

Punkten 8.

» Herr Statsrådet Friherre Lejonhufvud: Redan vid behandlingen af
föregående punkten fastade jag uppmärksamheten å det nödvändiga i att
behålla fasta anslag till fyllande af behofven å Femte Hufvudtiteln, och jag
vill ej nu upprepa de skäl derför, som blifvit af mig och andre anförda.
Jag vill blott påpeka den omständigheten att öfningarne vid sjövapnet icke
såsom vid landtarméen afslutas å en sommar. De vidsträckta, dyrbara
och för sjömannabildningen nödvändiga öfningsexpeditionerna måste utsträckas
vida längre. Redan i medlet af innevarande Mars har Kongl.
Maj:t bestämt hvilka fartyg, som skola i höst afgå på expedition, och
hvilka resor skola af dem göras. Att ordres derom så tidigt utgå, är
nödvändigt, för att fartygen skola hinna fullständigt utrustas före afresan,
ty våra tillgångar äro ej så stora att våra fartyg alltid kunna ligga fullt
färdiga att utlöpa vid första order. Men äfven då fartyget vid utgåendet
är fullständigt försedt med alla behof, kunna likväl kostnaderna för expeditionen
icke med någon säkerhet på förhand beräknas, utan hafva de
ofta uppgått till betydligt högre belopp än som varit beräknadt. Skälet
härtill är att fartyget ofta ihåste förse sig med förnödenheter i främmande
hamnar till pris, som icke tillförene kunna beräknas; att det
stundom råkar ut för hafveri o. s. v., k vilket allt medför oberäkneliga
omkostnader. Detta gör att Kongl. Maj:t måste hafva friare händer att
disponera öfver dessa medel, än som annars är nödvändigt.

På dessa skäl, sammanlagda med de förut nämnda och andra, som
jag lemnar åt härvarande sjömän att utveckla, måste jag, huru liten utsigt
till framgång derför här må förefinnas, anhålla om bifall till Kong!.
Maj:ts Proposition i ifrågavarande punkt.

Grefve Po sse: Jag vill icke förlänga diskussionen, utan in skränker

mig till att vördsamt yrka bifall till Stats-Utskottets Betänkande
i denna punkt.

Herr Carl Hvar sson: Då jag hör att tvisten egentligen rörer,

huruvida omförmälda 138,000 R:dr äro tillgängliga eller icke, anser jag
icke klokt att påyrka antagande af Stats-Utskottets förslag, innan man

330

Den 18 Mars, f, m,

fått tillförlitlig kännedom om, huru det hänger tillhopa med denna tillgång.
Om en sådan upplysning möjligen kunde vinnas, vore jag böjd fölen
återremiss af punkten, hvarigenom man måhända kunde komma på
det klara med frågan, om anslaget kan inskränkas till föreslagna 100,000
R:dr eller om denna summa bör höjas med 133,000 R:dr. Af denna’anledning
äi jag lör den meningen, att man lämpligen borde återremittera
Betänkandet i denna punkt, hvilket jag härmed får yrka.

Herr Pa lan der: Äfven vid denna punkt anser jag mig pligtig icke
låta ett beslut fattas, utan att åtminstone nedlägga en protest deremot.
Frågan gäller här att med undantag af 100,000 Rall- utstryka hela anslaget
för sjövapnets öfningar. Vore det formenligt, skulle jag yrka att, om
ett sådant beslut fattades, man tillika utströke eller satte på förslag att
framdeles utstrykas hela Femte Hufvudtiteln. Ty om öfningsanslaget skulle
nedsättas under det hittills beviljade belopp, anser jag det ej värdt att behålla
ens deri fåtaliga personal vid sjövapnet, som jag uti eu motion föreslagit,
och hvilken, på sätt jag i motiverna för nämnda motion sökt visa,
med nuvarande öfningsanslag bibehållet oförändradt endast skulle kunna
erhålla en jemnt och nätt tillräcklig öfning. Jag väckte nämnda motion under
fast tillförsigt att Riksdagen skulle vilja göra sjöförsvaret effektivt; men
vill Riksdagen icke hafva ett effektivt sjöförsvar, så får jag öppet bekänna
att jag icke fäster någon vigt vid motionens öde, ty jag anser den under
sådant förhållande såsom redan förkastad.

Om Utskottets förslag antages, och Regeringen jemväl vidblifver sin
mening, så blir följden den att en stor del af sjöförsvarets stamtrupp
kommer att under loppet af fem på hvarandra följande år vistas i land.
Hvarje båtsmanskompani af roteringen vistas nemligen numera af tre på
hvarandra följande år åtminstone tvänne på roten. Händer det så, att
ett kompanis manskap icke under det tredje året kan utkommenderas,
utan då får tjenstgöra å stationen, så afgår det vid dettas slut åter till
hemorten, för att der qvarstadna åtminstone tvänne år. Under fem år
å råd bär båtsmannen, d. v. s. örlogssjömannen, sålunda endast på afstånd
sett sjön. Jag hemställer om det kan vara lämpligt att så behandla
vårt sjöförsvar. Icke vill jag lör min del bära ansvaret derför.

Äfven på sjökadetternas och skeppsgossarnes ''daning skulle bifall till
Stats-Utskottets förslag kunna hafva en sorglig verkan; ty af det ringa
öfningsanslag, som man velat tillåta qvarstå, skulle sannolikt icke tillräckliga
medel kunna afses för nämnda ungdoms nöjaktiga öfvande.

På dessa skäl yrkar jag, likasom vid föregående punkt, afslag å
Stats-Utskottets förslag och bifall till Herr af Klints reservation, men vill
dock, om Kammaren är böjd att ingå på Herr Carl Ifvarssons förslag, ej
motsätta mig återremiss, i förhoppning att Stats-Utskottet, när det kommit
till insigt om möjligheten att reglera staten utan skatteförhöjning, i
elfte timman må föreslå en statsreglering, som i denna Kammare kan
vinna allmänt bifall.

Herr Nordenskiöld: På grund af hvad jag redan vid behand lingen

af Stats-Utskottets Betänkande i 5:te punkten anfört och instämmande -

Den 18 Mars, f. in.

321

mande i de behjertansvärda ord Herr Palander nyss uttalat, får jag yrka,
att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, ville bifalla andra
punkten af Herr af Klints reservation; dock vill jag icke motsätta mig
återremitterandet af punkten, derest Kammaren skulle finna för godt att
sådant besluta.

Herr Jöns Pehrsson: Herr Talman! mine Herrar! Efter den

diskussion, som i går och i dag egt rum, tyckes vara klart och bevisadt,
att tillgångar och besparingar finnas. Jag tror, att det då icke är stort
skäl att motsätta sig Utskottets förslag. Jag utgår nemligen från den
synpunkten, att de många framkastade tillvitelser emot det nya statsskicket,
egentligen gående ut på att Representationen vore beredd att
neka bifall till hvarje begäran om anslag, böra af oss på det kraftigaste
vederläggas genom våra lieslut i anslagsfrågor. Jag vill påminna om de
fyrfaldiga anspråk på anslag, som här förekommit, de till förfärdigande
af gevär och kopparpatroner, till jernvägsbyggnader och en mängd andra
ändamål. Jag tror derför, att de ledamöter, som vilja behjerta Statsutskottets
försök till vinnande af en statsreglering utan förökade skatter,
icke böra vidhålla sina fordringar på dryga anslag, såvida detta af Statsutskottet
uppställda mål skall kunna vinnas. Om vi icke försökte minska
utgifterna till det minsta möjliga och åsidosätta att gripa till de tillgångar
man bär, så frågar jag, hvari Svenska folkets sjelfbeskattningsrätt
skulle ligga? Man får ej hålla för mycket på principer, då Statens väl
kräfver att de frånträdas. Egde statskassan medel för alla de utgifter
man fordrar af henne, skulle till och med jag, som skulle vara den värste,
icke neka de begärda anslagen. Men när nu icke så är förhållandet,
måste vi naturligen hålla utgifterna inom sina gränser och se till, att
folket må kunna utgöra sina pålagor. Det är med anledning häraf jag
hoppas och önskar, att Stats-Utskottets förslag äfven här må vinna bifall,
oaktadt det i sjelfva verket ej är nedsättning som kunnat ske, får
man dock för denna gång anlita de tillgångar, som finnas, och nästa Riksdag
lär väl tvingas att göra verkliga, nedsättningar, om Staten skall ega
bestånd, och skulle ej Regeringen i tid vilja lyssna till ställningens kraf
måste en formlig anslagsvägran inträffa från Riksdagen.

Herr A. Bergström: Såvida frågan nu förekommer till slutligt
afgörande, kan jag icke annat än i allo instämma i hvad af Herr
Palander blifvit yrkadt. Det förefaller mig dock, som ännu en gång ett
tillfälle erbjöde sig att få på ett tillfredsställande sätt sliten den tvist,
den strid, som här länge nog förts derom, huruvida af behållningarne och
reserverade besparingarne å Femte Hufviultiteln ett belopp af 133,545
Rall- 50 öre kan, på sätt Herr ordföranden i Stats-Utskottet yrkat, men
Regeringens ledamöter bestrida afses för andra än de ursprungliga ändamålen.
Stats-Utskottets sansade och betänksamme ledamot Herr Carl
Ifvarsson har nemligen föreslagit punktens återremitterande till Utskottet
för närmare utredning af denna fråga. Då otvifvelaktigt aeupplysningar,
som under debatten här förekommit, skola blifva äfven för Utskottet tillgängliga,
och den åskådliga öfversigt, som, då frågan rör siffror, är nöd Riksd.

Plåt. Vild. 2 Afd. 2 Band. 21

322

Den 18 Mars, t'', m.

vändig att vinna, helt säkert skall af Utskottet kunna åstadkommas, är
äfven jag benägen för en återremiss, men detta endast under den förutsättning,
att den ledamot, som väckt förslaget härom, också eger nog,
kraft och inflytande att genomdrifva sitt anspråk på en fullständigare utredning
i ämnet. Stats-Utskottet kan nemligen lätt nog undandraga sig,
eu slik utredning dymedelst, att efter beslutad återremiss Utskottet, under
åberopande deraf att Första Kammaren redan afgjort frågan, hemställer
att denna Kammare vid sådant förhållande jemväl måtte fatta hufvudsakligt
beslut. Men har Utskottet god vilja att reda förhållandena, kan
det också låta en hemställan af nyss antydda beskaffenhet föregås af en
fullständig utredning och granskning af hit hörande sifferförhållanden.

Då jag antager, att Herr Carl Ifvarsson åtnjuter det anseende och
inflytande inom Stats-Utskottet, att han förmår framtvinga den af mig.
och säkerligen af flera inom Kammaren önskade utredningen, instämmer
jag således i hans yrkande om återremiss.

Herr Lyttkens: Till stor del är jag redan förekommen af den

siste talaren. Jag tror det icke vara skäl att fatta ett afgörande beslut,
då många ledamöter ännu ej fått klar insigt om frågans ställning. Vi
hafva ännu icke kommit på det klara med tillgångarne, ehuru jag tror
att vi börja närma oss de verkliga summorna. Under sådana förhållanden
anser jag en återremiss vara ganska lämplig och får derför instämma i
yrkandet om eu sådan.

Herr Carl Ifvarsson: Då man gjort en indirekt framställning till

mig, om jag tilltrodde mig nog kraft att kunna genomdrifva en utredning,
af den fråga hvarom här tvistas, hemställer jag till den ärade talaren
huru man skall på mig kunna ställa anspråket på att åstadkomma en utredning,
som ej ens sjelfva Förvaltningen af sjöärendena kunnat, lemna.
Jag är icke i besittning af vare sig större förmåga eller tid dertill, men
då jag föreslog en återremiss, skedde detta under förutsättning, att man
skulle kunna i Utskottet afvakta ifrån Sjöförvaltningen en med ledning,
af diskussionen inom båda Kamrarne möjligen åstadkommen utredning. Jag
hör dock, nu att någon utredning icke lärer vara att förvänta från det
hållet, och då diskussionen i Kammaren icke torde vara tillräcklig för att
ensamt på den grunda sitt arbete med en utredning, äfven om man hade
den största förmåga, är kanske ej så mycket af eu återremiss att förvänta,
som jag föreställt mig.

Jag anser dock en sådan åtgärd lämpligare, än att nu grunda vårt
beslut på ett möjligt misstag.

Herr Hedengren: För att icke gifva någon anledning att beskylla

Kammaren för, att den i denna fråga följt en förutfattad mening, utan
att hafva gifvit akt på de skäl, som under diskussionen blifvit framställda,,
vill jag icke motsätta mig yrkandet af återremiss. Jag tror, att om
punkten återremitterades, Utskottet kunde få tillfälle jemföra sin egen beräkning
med de af Herr Sjöministern i går framlagda beräkningar, hvilka
Utskottet icke förut kunnat taga under närmare skärskådande. Att under

Den 18 Mars, f. m.

328

sådana förhållanden besluta en återremiss, anser jag så välbetänkt, att äfven
jag instämmer i yrkandet derom.

Herr Hörn feld t: Jag ville icke motsätta mig återremiss, om man

hade anledning antaga, att frågan derigenom blefve bättre utredd. Men
om punkten återremitteras, tror jag, att vi, i följd af det i Första Kammaren
redan fattade beslutet icke skola komma till annat resultat; och då jag
föreställer mig, att en återremiss möjligen skulle föranleda till förlängande
af Riksdagen, anser jag mig böra yrka bifall till Stats-Utskottets
förslag.

Herr Jöns Rundbäck: Bland de anslag, å hvilka jag anser indragning
eller minskning icke kunna göras, är ifrågavarande för sjövapnets öfningar.
Men för den händelse det skulle visa sig, att omförmälde 133,000
R:dr vid närmare utredning af Sjöförvaltningens räkenskaper icke äro att
beräkna såsom eu tillgång, och då, om man nu betraktar dem såsom sådan,
det möjligen skulle komma att menligt inverka på det ändamål, för hvilket
de äro afsedda, hemställer jag att Kammaren ville medgifva det af Statsutskottet
föreslagna anslags höjande för denna gång med nyssnämnda
summa. Bifalles mitt förslag, hafva vi ju, om de 133,000 R:dr verkligen
äro eu tillgång, dessa penningar att tillgå vid nästa statsreglering. Tillgripas
titel'' nu alla besparingar, och förändrade förhållanden icke inträdt
till kommande riksdag, torde vi då åter få stå inför samma bleka nöd
och tvingas att höja skatterna. Jag yrkar således den ändring i Utskottets
förslag, att anslaget till exercis af flottans bemanning må nedsättas
med 247,000 Rall-, eller från 480,000 R:dr till 233,000 R:dr.

Grefve P o s s e: ^ Här är en omständighet, som blifvit förbisedd och
som lätt kunde ledt Kammaren in i en uppfattning, som icke är den rätta.
Här gäller frågan icke 380,000 R:dr utan 180,000 R:dr, emedan Kongl.
Maj:t erbjudit att till Riksdagens förfogande af reservationerna å detta
anslag lemna 200,000 R:dr, med vilkor att det ordinarie anslaget 480,000
Rall- för flottans bemanning lemnades oförändradt. När Stats-Utskottet
emellertid föreslår anslagets nedsättande med 380,000 R:dr, har ju Utskottet
varit tvunget att återföra till Hufvudtiteln de 200,000 R:dr, som
af Kongl. Maj:t öfverlemnats. Det är således blott om skilnaden emellan
dessa summor eller 180,000 R:dr som här nu är fråga.

Jag skall med största nöje underkasta mig ifrågasatt beslut om återremiss,
ty det kan icke vara annat än angenämt för Utskottet att söka
ytterligare utreda frågan, om Kammaren anser eu sådan utredning af nöden.
Härvid äro likväl tvänne omständigheter, som förtjena att tagas i
betraktande. Den första af dessa är att Medkammaren redan fattat sitt
beslut, vid hvilket förhållande Stats-Utskottet icke kan göra något annat
än till Andra Kammaren hemställa, att beslut må fattas; den andra omständigheten
är att en stor del af de Kammarens ledamöter, som yttrat
sig för återremiss, sagt att vidare utredning under för handen varande förhållanden
knappast är möjlig, och det kan väl icke vara Kammarens mening
att af Utskottet begära det omöjliga. Sedan föregående tvänne punkter
redan blifvit af Kammaren afgjorda i enlighet med Stats-Utskottets

324

Den 18 Mars, f. m.

hemställan, kan jag dessutom icke finna, att återremitterandet af denna
punkt skulle medföra något gagn, men väl tidsutdrägt.

Herr Statsrådet Friherre Leij onhufvud: I afseende å sednare

delen af Herr Grefve Posses yttrande, är jag med honom ense, ty eu
återremiss skulle endast lända till tidsutdrägt, då det ju lärer vara praxis
i Stats-Utskottet att, när den ena af Kamrarne fattat sitt beslut, till den
andra återlemna ärendet. Det är således icke med anledning häraf, som
jag begärt ordet, utan har jag gjort det för aft korrigera hvad som förekom
i början af Grefve Posses yttrande. Han säger, att 200,000 R:dr
blifvit återlemnade, då de icke kunde antagas på det af Kongl. Maj:t erbjudna
vilkor. Ja väl, mine Herrar, de hafva blifvit återlemnade, men
sedan har hela anslaget till flottans underhåll, 592,888 Rall- 30 öre blifvit
borttaget. Vi äro dock ense derom, att detta anslaget behöfves, det är
blott om dess beskaffenhet vi äro af skiljda åsigter. Då nu Stats-Utskottet
till betäckande häraf endast qvarlemnat de 468,000 R:dr spanmålsmedel,
så måste de nu ifrågavarande 200,000 R:dr först och främst betäcka
de 124,888 R:dr 30 öre, som sålunda felas. Om det vid behandlingen
af föregående punkt af Friherre Gripenstedt framställda förslag
vunnit Kammarens bifall, hade åtminstone det ordinarie anslaget kunnat
räddas.

Herr Carl If var sson: Jag är icke nu ense med Herr Grefve Posse,
att en återremiss icke skulle kunna föranleda eu utredning af frågan. Väl
är det sannt att Utskottet i händelse af återremiss hemställer till Andra
Kammaren att fatta sitt beslut, men om utredning derförinnan kan åstadkommas,
intages den i motiveringen till förslaget. Så har förut skett och
så skulle väl äfven nu komma att tillgå. Då emellertid, såsom jag nyss
nämnde, någon närmare utredning icke är att påräkna från Förvaltningen
af sjöärendena, och man således i alla fall icke skulle nå det med återremissen
åsyftade ändamål, vill jag icke vidhålla mitt yrkande derom,
hvilket jag framställde i afsigt att derigenom möjligen förekomma misstag
i fråga om sifferbeloppen, utan må frågan derom gerna förfalla och Utskottets
förslag af Kammaren bifallas.

Under nu slutad öfverläggning hade yrkats först och främst bifall till
Utskottets hemställan, sedan bifall till samma hemställan i öfrigt, men
med den förändring deri som påyrkats af Herr Jöns Rundbäck, dernäst
afslag å berörda hemställan och antagande i stället af det förslag, som
blifvit framstäldt i andra punkten af Herr E. af Klints vid Utlåtandet
fogade reservation, och slutligen punktens återförvisande till Utskottet.
Propositioner afgåfvos på dessa yrkanden, och fann Herr Talmannen propositionen
på bifall till Utskottets förslag med öfvervägande ja besvarad.
Emellertid begärdes omröstning, och sedan till kontraproposition antagits
det yrkande, som afsåg bifall till andra punkten i Herr E. af Klints reservation,
blef följande voteringsproposition uppsatt, justerad och anslagen
:

Den 18 Mars, f. m.

325

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i åttonde punkten
af dess Utlåtande N:o 25,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, beslutit,
att “till sjövapnets öfningar“, oberäknadt de för “sjöexpeditioner
till handelns skyddande11 särskildt anslagna 150,000 Kali'', skall å Riksstatens
Femte Hufvudtitel bibehållas det nu utgående reservationsanslaget

480,000 R:dr.

Denna omröstning utföll med 99 ja mot 68 nej; och hade alltså äfven
i denna punkt Stats-Utskottets hemställan blifvit af Kammaren bifallen.

Punkterna 9—14.

Bif öllos.

De vid Utlåtandet fogade tabeller godkändes, dock med erinran om
iakttagande af Kammarens från Utskottets förslag skiljaktiga beslut.

§ 3.

Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26, angående regleringen af
utgifterna under Kiks-statens Sjette Hufvudtitel.

Punkterna 1 och 2.

Biföllos.

Punkten 3.

Härvid anförde

Herr Sjöberg: Herr Talman, mine Herrar! Jag anhåller om Edert

bevågna öfverseende, för det jag, som endast några få dagar haft den
dyrbara förmånen att såsom ledamot af Kammaren bevista densammas
sammanträden och deltaga i dess beslut, redan nu begär ordet och sålunda
tager i anspråk edert tålamod, hvilket under denna tiden sättes på
allt för hårda prof. Jag skulle icke heller hafva gjort mig skyldig till
en sådan förmätenhet, derest icke Utskottets Utlåtande i den nu föredragna
punkten vore efter min uppfattning af beskaffenhet att gifva anledning
till åtskilliga anmärkningar. För att icke missförstås, derför den,

326

Den 18 Mars, f. m.

som i min ställning uppträder i en sådan fråga, lätteligen måste vara utsatt,
vill jag genast förklara, att jag instämmer i det hufvudsakliga af
motionärens framställning, men att jag deremot icke kan förena mig med
Utskottet, hvarken i dess motiver, eller i det hela af dess slutliga hemställan.
Jag har nemligen efter öfvervägande af dessa motiver icke kunnat
komma till det slut, hvari Utskottet stadnat, eller uatt Riksdagen
måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande.
huruvida icke bergmästaretjensterna må kunna indragas, eller, genom
förändrad distriktindelning, dessa tjenstemäns antal förminskas--. Jag kan
icke heller undgå att anmärka, att det icke synes mig rätt logiskt att,
såsom Utskottet företagit sig, först sätta i fråga, att alla bergmästaretjensterna
kunna indragas, och sedan inskränka den föreslagna indragningen
till eu och annan af dessa fenster. Utskottet har emellertid åberopat
några omständigheter, som efter Utskottets förmenande borde föranleda till
den förstnämnda radikala åtgärden. Till en början yttrar Utskottet, att det
trott sig finna, att flera åt de göromål, som vid sednaste regleringen af bergslagsstaten
blifvit åt bergmästarne uppdragna, nu mera upphört; såsom
exempel hvarpå Utskottet anfört uppgörandet af längder för uppbörden af
bergsbrukens riksdagsfullmäktiges arfvoden. Troligen åsyftar Utskottet härmed
de vallängder, som under ståndsrepresentationen upprättades med afseende
på den rättighet, bruksegare hade att utse ombud till Borgareståndet
; och obestridligt är att bestyret med dessa längders upprättande
upphörde med år 1865, clå den sista ståndsriksdagen tog sin början. Vidare
omtalar Utskottet, hurusom bergmästarnes göromål blifvit betydligt
inskränkta till följd af den under sednare tiden utvidgade friheten för
bergshandteringen, hvilket i viss mån också är förhållandet. Utskottet
säger vidare, att en del af bergmästarnes göromål kunna utan olägenhet
till andra tjenstemän öfverlåtas, såsom förvaltningen af grufve- och malmöreskassorna,
utfärdandet af mutsedlar m. in. Malmöreskassor finnas, så
vidt jag har mig bekant, endast i fyra af de nio bergmästare-distrikten,
och uppgå med få undantag till föga betydliga belopp; dessutom är att
märka, att tvännc delegare uti sådana kassor skola jemte bergmästaren
vara förvaltare åt desamma. Utskottet synes således hafva saknat skäl
att lägga någon vigt på eu omständighet af så ringa vigt. Hvad utfärdandet
af mutsedlar beträffar, är detta i och för sig visserligen en temligen
simpel operation, som kan verkställas snart sagdt af hvem som helst; annorlunda
framställer sig likväl frågan derom, derest man tänker sig, att
denna expedition måste föregås af eu pröfning åt teknisk art, som krafveloch
förutsätter tekniskt vetenskapliga insigter. Möjligen har Utskottet
vid framläggandet af detta argument haft sina tankar fastade på de så
kallade mutbevisen, om hvilka § 4 i grufvestadgan talar och som kunna
meddelas af kronofogde eller länsman och endast för eu viss tid ega gällande
kraft, samt böra till bergmästare afiemnas för erhållande af matsedel.
Frågan, om en mineralfyndighet må vara föremål för inmutning
och huruvida i öfrigt för inmutning stadgade vilkor finnas för handen, är
dock en annan sak, för pröfningen hvaraf erfordras, såsom jag redan antyda
personer med särskild sakkunskap. Gällde det nu endast att yttra
sig öfver, huruvida rättigheten för en hvar att erhålla inmutning äfven på
ändras egor borde fortfarande ega rum eller för framtiden upphöra, skulle

Ben 18 Mars, f. m.

jag utan tvekan uttala mig för den sednare åsigten. Jag anser denna rättighet
numera icke allenast obehöflig, utan till och med såsom ett ingrepp
i eganderätten samt, ur denna sednare synpunkt, äfven föranledande
vissa tillställningar, som hvarken i juridiskt eller moraliskt afseende kunna
försvaras. Men då jag tillåter mig ett så radikalt förklarande, fruktar
jag att dermed yttra något, som, om det framställdes i form af motion,
troligen icke skulle vinna Riksdagens bifall. På hela Europas fastland,
ja till och med i Turkiet, gäller ännu, så vidt jag har mig bekant, rättigheten
att inmuta malmfyndigheter, och uti de i detta ämne uti utlandet
sednast utkomna författningar som jag känner, eller de som utfärdades
1865 i Preussen och 1867 i Sachsen, har man äfven bibehållit denna
rättighet, hvaremot i England eu sådan rättighet aldrig varit medgifven.
Men om man äfven hos oss skulle anse tiden vara inne för inmutningsrättens
upphäfvande, skulle deraf icke följa, att bergmästaretjensterna icke
vidare vore behöfliga. Ett annat skäl för dessa tjensters bibehållande
förefinnes nemligen deruti, att bergmästarne hafva inseende öfver grufvedriften;
och det torde väl icke kunna törnekas, att det maste vara af
synnerlig vigt, det med tekniska insigter försedde män leda och vaka öfver
de svåra och farliga arbeten, som i grufvorna förekomma. Grufvestadgans
föreskrifter i detta afseende syfta också tydligen på, att genom eu sådan
kontroll säkerhet måtte från det allmännas sida förefinnas för grufvearhetets
ändamålsenliga bedrifvande, så att, bland annat, grufvestalp och
dermed förenade olyckor må förekommas. En sådan statens kontroll anses
också öfverallt'' annorstädes i Europa oundgängligen nödig; ja äfven i
England har man på sednare tider eller genom en parlamentsakt af den
28 Augusti 1860 börjat i viss mån taga befattning med tillsyn öfver
grufvedriften, och man har dervid förfarit så som alltid i England, då
riktigheten af en grundsats hos den lagstiftande makten gjort sig gällande,
det vill säga, man har tillämpat grundsatsen med yttersta konseqvens.
Hvad nu hit hörande förhållanden här i landet beträffar, torde
icke heller höra lemnas utan uppmärksamhet, att bergmästarne hafva flera
andra bestyr, såsom till ex. handläggningen af frågor om hvilostånd och skattläggningen
in. in., som jag nu, för att icke allt för mycket upptaga tiden,
anser mig endast böra antydningsvis omnämna. Hvad jag med mitt uppträdande
åsyftat, är och måste vara hufvudsakligen att söka ådagalägga,
att alla de särskilda författningar, som äro bestämmande för bergmästarnes
tjensteåligganden, måste grundväsendtligen ändras eller till och med undanrödjas,
innan man kan på allvar sätta i fråga, att bergmästaretjensterna
böra indragas. Om tjensteman i denna ställning och med nu angifna
åligganden skola benämnas bergmästare eller icke. är naturligtvis en sak,
hvarpå jag icke lägger den ringaste vigt.

Hvad särskildt angår frågan om en i viss mån förändrad indelning
af bergmästaredistrikten, har jag redan förklarat, att jag är hufvudsakligen
ense med motionären. Härvid torde böra erinras, att det forna
Bergskollegium, hvilket embetsverk gemenligen ansågs hafva ett temligen
konservativt skaplynne, uti ett den 18 December 1851 till Kongl. Maj:t
afgifvet förslag till ordnande af bergslagsstaterna, hemställde, bland annat,
att dessa distrikt borde från sitt dåvarande antal af nio nedsättas till

328

Den 18 Mars, f. m.

sex, men att på anhållan af brukssocieteten, som lemnades tillfälle att
öfver detta förslag sig yttra, Kongl. Maj:t fann, att bergmästaredistriktens
antal skulle fortfarande utgöra nio. — Utom det att 5:te och 6:te distrikten,
på sätt motionären föreslagit, kunna till ett sammanslås, vill det
synas mig, att lista distriktet, omfattande Norrbottens och Vesterbottens
län, samt 2:dra distriktet, som består af Yester-Norrlands och Jemtlands
län, äfven kunna till ett distrikt förenas, enär inom dessa tvänne sistnämnda
distrikt bergmästarnes göromål äro icke särdeles betungande. En
omständighet bör likväl härvid tagas i betraktande, den nemligen att i
den mån distrikten göras större, blifva äfven omkostnaderna större för
den enskilde grufegaren, då han måste påkalla bergmästarens tjenstebiträde,
hvilken omständighet otvifvelaktigt har sin vigt vid den ifrågakomna
distriktregleringen. Emellertid är jag, såsom jag redan antydt, af
den mening, att bergmästaretjensternas antal kunna genom eu förändrad
distriktindelning förminskas, och så till vida understödjer jag äfven Utskottets
förslag; men så länge den nyss angifva bergslagsstiftningen qvarstår,
måste jag för del bestrida, att den af Utskottet föreslagna underdåniga
skrivelse!! gifves eu större utsträckning. Jag tager mig derföre friheten
föreslå förändring af Utskottets förslag, sålunda:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, ej mindre om icke bergmästaretjensterna
i femte och sjette distrikten må till en tjenst sammanslås,
. än ock huruvida icke äfven i öfrigt någon förändring af indelningen
utaf bergmästaredistrikten kunde genomföras, så att
någon minskning utaf antalet i bergmästaretjensterna må kunna
tillvägabringas.

Kammaren behagade finna, att detta förslag väsendtligen öfverensstämmer
med Utskottets, likasom det efter min uppfattning bör säkrare
leda till det mål, som under nu varande förhållanden rimligen kan åsyftas.
Jag skulle, med hänseende till den utgång denna fråga fått i Första
Kammaren, hafva tvekat att yttra mig i detta ämne. om jag icke nu,
likasom en och annan gång tillförene, ansett det snart sagdt vara en
skyldighet att söka motverka afgifvanclet af sådana framställningar till
Kongl. Maj:t, kvilka icke äro väl grundade och följaktligen innehålla sin
egen dorn. Det torde numera kunna erkännas, att den nya Representationen
bör akta sig för de fel, som vidlådde den gamla Ståndsrepresentationen
deruti, att hon med temlig likgiltighet behandlade frågor om slika
framställningar. Jag säger detta icke så mycket af ömhet för Kongl.
Maj:t, ehuru jag, så mycket som någon annan, är angelägen om, att Regeringen
icke besväras med handläggningen af omogna och olämpliga förslag,
utan emedan jag är mån om Riksdagens egen värdighet, hvilken
otvifvelaktigt måste lida deraf, att Regeringen får ofta nog anledning att
icke fästa afseende å Riksdagens skrifvelse!-, utan lägger dem till handlingarne,
hvaraf kan följa, att eu befogad framställning får dela samma
öde med en obefogad. Äfven ur denna synpunkt behagade Kammaren
finna mitt yttrande icke sakna grund, och jag utbedjer mig slutligen, att
Herr Talmannen behagade framställa proposition å det af mig nu afgifna
ändringsförslaget.

Den 18 Mars, m.

329

Herr Eh renborg: Då den siste ärade talaren icke yttrat sig emot
förslaget i sjelfva motionen, utan endast fästat sig vid den utsträckning,
som Siats-Utskottet gifvit åt detsamma genom nu förevarande hemställan,
så skulle jag egentligen icke hafva något att vid saken erinra,
särdeles som jag för egen del icke har någon anmärkning att göra mot
Stats-Utskottets yttrande i denna del. Men då jag tror mig veta, att
inom det bergsdistrikt jag representerar temligen allmänt råder rörande
detta ämne en uppfattning, som öfverensstämmer med den, hvilken inom
Stats-Utskottet gjort sig gällande, så finner jag mig ega full anledningtillstyrka,
det Stats-Utskottets Utlåtande i nu föredragna punkt må blifva
af Kammaren godkändt utan förändring.

I öfrigt får jag förklara, att jag visserligen icke väckt denna motion
om sammanslående af bergmästaretjensterua i femte och sjette distrikten
till eu enda tjenstebefattning i någon afsigt att skada den korps som här
är i fråga, ty väl är jag vän af tjenstemannaväsendets förenkling, men uti
ifrågavarande fall synes mig hvarken någon tjenstemauuakorps ske orätt
eller sjelfva näringen kunna skadas, om en sådan framställning vinner
Kong!. Maj:ts bifall. Jag vill också helt öppet bekänna, att jag icke stödt
min motion på eget omdöme, utan märkligt nog på auktoriteten af en
man af facket, hvilken för närvarande bekläder bergmästaretjensten i det
ena af de båda distrikt, om hvars indragning jag väckt fråga. Då jag på
den sista motionsdagen i hast nedskref de få rader, hvaraf motionen består,
skedde det med föranledande af ett vänskapsfullt bref från denne
bergmästare, hvilken visserligen icke skref mig till i sådan afsigt, men
under tal om ett och annat kom att äfven härom yttra sina tankar. Han
är en till åren kommen,'' i sin tjenst väl erfaren man, hvars ord jag efter
mångårig bekantskap lärt mig att högt respektera. Måhända har hos
honom den mening han uttalat i någon mån härledt sig från en känsla
af förödmjukelse; ty sådant måste helt naturligt vara fallet med hvarje
tjensteman, som finner den befattning han innehar småningom reducerad
derhän, att han känner sig sakna den vigt och betydelse, som han i sådan
egenskap borde ega.

Den siste ärade talaren yttrade med anledning af Utskottets förslag,
att bergmästarne bland annat hade sig ålagdt det vigtiga bestyret att utöfva
tillsyn öfver grufvebolagen, och att derföre en indragning af dessa
tjenster icke kunde ega rum. Jag tror likväl, att jag icke misstager mig,
då jag säger att eu dylik tillsyn är något som de facto aldrig utöfvas af
bergmästarne.

Samme talare framhöll vidare bergmästanies skyldighet att utfärda
mutsedlarne, men jag tror att äfven detta göromål är sådant, att de- när
som helst kunna derifrån befrias, en åtgärd hvars möjlighet icke heller
torde förnekas af öfrige, här varande representanter för bergsdistrikten.
Hvad slutligen beträffar bergmästanies bestyr med skattläggningen, torde
skattläggning af bergverk, sedan hammarskatten och tiondejernet utom
bergslag blifvit indraget, så ytterst sällan förekomma, att densamme vid
frågan om möjligheten af bergmästaretjensternas indragning icke förtjena!’
att tagas i betraktande.

På samma gång jag naturligtvis icke kan vara annat än tacksam för,
att deri ärade talaren icke med något enda ord uppträdt emot min motion,

330

Den 18 Mars, f. m.

— nekar jag dock icke, att det förefaller mig underligt — med hänsyn
till hans yttrande i öfrigt och mot Utskottet — att bergmästarne skola
hafva mest att göra just i dessa distrikt, hvilkas förenande jag föreslagit,
och hvaremot han icke haft något att invända. Att så verkligen är förhållandet
finner man emellertid, om man ser på innehållet af Kommersekollegii
berättelse angående bergshandteringen för år 1868.

Bergmästarnes väsendtligaste göromål kunna sägas sönderfalla i
trenne hufvudafdelningar. Den första innefattar utgifvandet af mutsedlar.
I detta hänseende innehåller Kommerskollegii berättelse, att vid ifrågavarande
bergmästaredömen antalet af utfärdade nya sådana under nämnda
år utgjorde inom det femte 62 och inom det sjette 20, att förnyade sådana
utgjort respektive 120 och 146 samt hviloståndsresolutionerna respektive
46 och 5.

Enligt samma tabell finner man, att dessa äro bland de största siffror, som
i nämnda hänseenden förekomma för något af våra bergmästaredömen.
Deremot ser jag, att i andra bergmästaredömet blifvit utfärdade nya
mutsedlar till ett antal af en och förnyade af fem, summa sex och hviloståndsresolutioner
summa två, hvilket förhållande, jemte de små siffror
som i öfrigt förekomma för första, åttonde med flera bergmästaredömen,
verkligen synes gifva vid handen, att tidpunkten är inne att tänka på
någon slags förändring — vare sig genom indragning eller sammanslagning
— af dessa tjenster.

Den andra hufvudafdelningen af bergmästarnes göromål anse vi vara
att lägga utmål för grufvor samt att afgifva yttranden om sådana ärenden,
som afse sammanslagning af grufvor och dylikt. Slutligen skulle
den tredje hufvudafdelningen efter värt förmenande vara att insamla alla
de uppgifter angående bergsbrukshandteringen, hvilka kunna vara nödvändiga
för Kommerskollegii statistiska berättelser. Dessa trenne hufvudafdelningar
af de göromål, som äro med bergmästaretjensterna förenade,
hafva för vår del ansett kunna lämpligen öfverflyttas på andra
tjensteman sålunda, att mutsedlarne kunde utfärdas af kronofogdar eller
länsmän, hvilka redan utgifva mutbevis; att de under den andra afdelningen
upptagna bestyr kunde ombesörjas af landtmätare eller grufingeniörer,
samt de under den tredje afdelningen upptagna åligganden
utan nämnvärd olägenhet fullgöras ensamt af häradsskrifvaren, som redan
har enahanda besvär. Man har likväl icke velat härom göra någon
framställning i eu motion, ehuru för lämpligheten af en dylik anordning
opinionen torde vara temligen enhällig bland dem, som hafva något med
saken att skaffa eller varit i tillfälle att derom inhemta någon erfarenhet.
Hvad särskilt beträffar den tillsyn, som af bergmästarne skall utöfvas
öfver sjelfva näringen, har af min derom mera kunnige granne till
höger blifvit upplyst, att, när något grufve- eller hyttebolag önskar biträde
af dessa tjensteman, dessa bolag sjelfva lemna honom ersättning
för hans besvär. För öfrigt skulle det kunna sättas i fråga, huruvida
icke allt ifrån den tid, då den särskilda bergsjurisdiktionen upphörde, en
indragning af tjenstenit bort ega rum. I alla händelser kan, på sätt
jag redan antydt, någon skada icke vållas deraf, om denna Kammare
skulle, i likhet med Första Kammaren, godkänna Utskottets förslag, sådant
det finnes här formuleradt, särdeles med afseende ä de två sista

Den 18 Mars, f. in.

331

raderna af Stats-Utskottets hemställan, der det icke blott talas om, huruvida
bergmästaretjensterna må kunna indragas, utan äfven huruvida desse
tjenstemäns antal genom förändrad distriktindelning må kunna förminskas.
Kongl. Maj:t har således Öppet att fästa sig vid hvilketdera alternativet
han vill, och han kan följaktligen fästa sig vid det sednare, om
han icke vill förordna om någon indragning, ehuru jag för min del lemna!''
det första alternativet företrädet, enär vi hafva grufingeniörer, hvilka
gå näringen verkligen till hända.

På dessa skäl anhåller jag om bifall till Stats-Utskottets förslag i
denna punkt.

Herr Hedengren: I egenskap af ledamot i Stats-Utskottet och af

den afdelning, der denna fråga blifvit beredd, borde jag hafva svarat på
den förste talarens anförande, men då hvad jag ämnat yttra redan blifvit
särdeles fullständigt utveckladt af den siste talaren, har jag numera
föga att tillägga. Just de skäl han anförde till stöd för Stats-Utskottets
förevarande hemställan blefvo äfven framlagda så väl för afdelningen som
Utskottet, och jag kan icke heller föreställa mig, att Kammaren skall
anse den underdåniga skrifvelse i ämnet, som Utskottet föreslagit, vara
så djerf, att de tillvitelser, som med anledning af densamma blifvit af
den förste talaren framkastade mot Utskottet, ega befogenhet. Tvärtom
tycker jag, att skrifvelseförslaget är till innehållet ganska moderat. Utskottet
har icke kunnat sätta sig närmare in i sj elfva frågan med alla
dess detaljer, utan hufvudsakligen fästat sig vid yttranden af fackmän,
hvilka förklarat, att, enligt deras öfvertygelse och erfarenhet om förhållandena,
vissa af dessa tjenster, om icke alla, numera kunna undvaras.
Het är ju dessutom icke meningen, att någon indragning af dessa tjenster
skall ega rum annat än i mån af nuvarande innehafvares afgång,
likasom icke heller att de besparingar, som derigenom vinnas, skola indragas
till Statsverket, utan har Stats-Utskottet ansett, att under nuvarande
förhållanden funnes ett bättre sätt att med de medel, som för
ifrågavarande tjenstebefattningars upprätthållande nu användas, tillgodose
bergshandteringen, än genom att framgent bibehålla alla dessa nio bergmästare
tjenster med löner af tillsammans 21,000 K:dr om året. Hetta
är skälet, hvarföre åt den underdåniga skrifvelsen blifvit af Stats-Utskottet
gifvet det alternativa innehåll, som här föreligger, på det att Kongl.
Maj:t må ega full frihet att i ämnet föreslå hvad han anser vara lämpligast
och mest tidsenligt. Man bär nemligen föreställt sig, att lika väl
som jordbruket för närvarande betjenas till dess idkares fulla belåtenhet
af landtbruksiflgeniö-rer utan fäst lön på stat, skulle äfven bergshandteringen
kunna hemta lika mycket gagn af på enahanda vilkor anställde
ingeniörer, tillhörande detta fack, och att härigenom bergmästaretjensterna
blifva obehöfiiga. Jag hoppas således, att Kammarens ledamöter
icke skola i likhet med den förste talaxen finna Stats-Utskottets förslag
i denna del vara ologiskt och oklart, utan lemna detsamma sitt
bifall.

Herr Geijer: Hå den föregående talare, som sjelf är motio när

i ämnet, omtalat den erfarenhet, som inom hans distrikt gjort sig gäl -

332

Den 18 Mars, f, m.

lande i detta hänseende, har jag ansett mig pligtig att älven för min del
redogöra för den uppfattning af förhållandet, som är mera allmänt rådande
inom det distrikt jag representerar. Jag får då förklara, att denna
uppfattning om bergmästaretjensternas beskaffenhet och nytta hos oss är
en helt annan, än den han framhållit. Jag förstår i sanning icke heller,
huru man med nuvarande lagstiftning skall kunna undvara eller vilja indraga
alla dessa tjenstebefattningar på sätt Utskottet synes hafva antagit
och velat tillstyrka Riksdagen att begära hos Kongl. Maj:t. Och äfven
om lagstiftningen förändras, anser jag, att sjelfva tjensterna böra bibehållas
till bergshandteringens verkliga gagn, äfven om benämningen skulle
anses böra undergå någon förändring.

Lika med den förste talaren är jag för öfrigt af den mening, att
det icke kan vara lämpligt, att Riksdagen i ett sådant ämne som detta,
ingår till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, hvars innehåll är så lösligt
motiveradt och så ologiskt, som det Utskottet föreslagit.

Jag förenar mig derföre i det yrkande, som Herr Kommerserådet
Sjöberg- framställt.

flen- Ehrenborg: Jag anhåller om ursäkt, att jag ännu en gång

tager till ordet, men jag nödgas göra det, derföre att jag, såsom det understundom
händer, i tankegången borttappade något, som var ämnadt
att sägas, och som ej var ovigtigt. Jag ville nemligen säga, att jag icke
anser, att det sker bergskorpsen någon orätt, om den här föreslagna
skrifvelsen till Kongl. Maj:t, i händelse den af Riksdagen godkännes,
skulle leda derhän, att bergmästaretjensterna indroges, ty dessa befattningar
äro till antalet så ringa och med så svaga vilkor förenad, att de
icke kunna utgöra någon verklig bevekelsegrund för någon yngling att
underkasta sig långvariga och dyra studier. Ingen anledning förefinnes
således att bibehålla tjensterna för tjenstemännens skull, men icke heller
för näringens; ty om Representationen verkligen vill se icke blott näringen
till godo, utan äfven de personer, som vilja egna sig åt dess tjenst,
så bör detta ske genom sådana medel som understödjandet af lättade
kommunikationer, af bergsundervisningen, af Jernkontorets verksamhet
o. s. v., men icke genom att tillskapa nya tjenster eller bibehålla gamla,
som kunna undvaras. Och jag tillåter mig. med anledning af den siste
talarens yttrande, hemställa till honom, om icke han såsom bergsbruksidkare
anser sig vara lika väl betjent genom det biträde, som af grufveingeniörerne
lemnas.

Herr Sjöberg: Jag skall icke särdeles länge uppehålla Eder. mine

Herrar. Jag vill med anledning af Herr Hedengrens yttrande, att jag
skall hafva gjort Utskottet så stränga tillvitelser, såsom orden folio, å
min sida endast tillåta mig den erinran, att är Utskottet så ömtåligt om
sin värdighet, att det icke lider anmärkningar, framställda i en, såsom jag
hoppas, human form, det i sanning måste blifva srårt för hvar och en,
att med någon som helst framställning våga sig in på ett område, som
Utskottet anser fridlyst.

Jag har yttrat, att jag icke hade något att anmärka emot lämpligheten
att aflåta en underdånig skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Jag

Den 18 Mars, f. m.

333

har tillagt — och jag ber att få lägga särskild vigt derpå — att skrifvelseförslaget
i det väsendtligaste eller i det afseende, som, efter min uppfattning,
nu endast bör ifrågakomma, öfverensstämde med mina åsigter
och sammanfölle med de synpunkter, från hvilka jag betraktade frågan.
Men jag bär vågat och jag vågar påstå fortfarande, att Utskottets hemställan
är ologisk, då densamma på antagandet af en så relativt obetydlig
förändring af ifrågavarande tjenstebefattningar, som motionären ifrågasatt,
och hvarigenom tvänne af dessa tjenster skulle till en enda förenas,
söker grunda en hemställan, att de böra afskaftäs alla.

Jag inser emellertid fullkomligt, att med den stämning, som här är
rådande, och med den makt Stats-Utskottet onekligen eger inom denna
Kammare, det vore föga lönt att från min sida längre underhålla striden,
och jag skall icke heller — utgången må för öfrigt blifva sådan som
Stats-Utskottet föreslagit och deri ärade motionären, märkvärdigt nog, i
strid med sin egen framställning påyrkat — göra det i vidare mån än
genom att förnya min anhållan, att Herr Talmannen behagade framställa
särskild proposition jemväl å mitt yrkande.

Herr Grill: För min del får jag nämna, att jag instämmer i de

åsigter, som Herr Ehrenborg uttalat om möjligheten att indraga ifrågavarande
bergmästaretjenster, så mycket heldre som den ende talare, hvilken
under denna öfverläggning uppträdt med några anmärkningar emot
Stats-Utskottets förslag i denna del, Herr Sjöberg, sjelf framhållit möjligheten
och önskligheten af en dylik åtgärd. Det hufvudsakligaste al bergmästarebefattningens
föremål härleder sig från den ännu gällande inmutningsrättigheten,
en rättighet, som enligt min öfvertygelse, är med vårt
begrepp om eganderättens helgd oförenligt, och som tiden torde vara inne
att borttaga. Jag skulle sjelf hafva väckt motion i samma syftning, men
på skäl som Herr Sjöberg äfven antydt, eller att ett dylikt förslag för
närvarande möjligen icke skulle hafva haft någon utsigt till framgång,
har jag icke vågat dermed framkomma. Sedan emellertid eu medlem af
Kommers-kollegium numera yttrat sig för saken, är jag för min del öfvertygad
derom, atr vid en kommande riksdag framställning i sådan
syftning skall vara att förvänta. Jag är förvissad, att en sådan framställning
skall vara förtjent af båda Statsmakternas bifall, och detta så
mycket heldre som det verkligen är af nödvändighet i hög grad påkalladt
att snart få lagstiftningen ändrad, med särskild hänsyn till de många enskilda
jern vägsbyggnadsföretag, hvilka för närvarande stå på dagordningen,
enär i annat fall de bolag, som må komma att bildas för dessa ändamål,
kunna, äfven om de bestå af utländske män, sätta sig i besittning
af våra obegagnade och oinmutade tillgångar af jernmalmer och mineralier
utefter jernvägarne utan all ersättning till dem, som just för
sådana obegagnade tillgångars tillgodogörande möjligen framkallat jernvägarne.
Vår lagstiftning om inmutningsratten måste således snart upphäfvas,
och i följd deraf bergmästareembetets befattning med dylika ärenden
indragas, och då jag vid sådant förhållande icke liuner något, som
hindrar att redan nu vidtaga de åtgärder, om hvilka Stats-Utskottet här
gjort framställning, tillstyrker jag således bifall till Utskottets förslag i
denna del.

334

Den 18 Mars, e. m.

Öfverläggningen var slutad. På framställd proposition bifölls Utskottets
förslag.

Kammarens ledamöter åtskiljdes klockan 3 ''/4 e. m., men sammanträdde
åter

Kl. ö e. m.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag rörande de Kammarens beslut, som finnas
intagna under 2 § af detta protokoll.

§ 5.

Fortsattes behandlingen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26, angående
regleringen af utgifterna under Riks-statens Sjette Hufvudtitel.

Förekom i ordningen

Punkten 4, mom. a).

Herr Almqvist: Den fråga, som nu bär förekommer till afgörande,
är af ganska stor betydenhet, så mycket större som här gäller icke allenast
indragning af andre landtmätaretjensterna, som äro närmaste föremålet
för beslutet, utan äfven något mer, nemligen tillvaron af en hel
klass af medborgare, deras ve eller väl. Att andre landtmätaretjensterna
äro obehöfliga har blifvit erkändt ej blott af landtmätarne sjelfve utan
äfven af Landtmäteri-öfverstyrelsen, som uti till Kongl. Maj:t afgifvet underdånigt
Utlåtande förklarat, att dessa tjenster syntes kunna indragaa
genast, för så vidt sådana nu äro lediga, och för öfrigt i den män deras
nuvarande innehafvare afgå. Det kan således icke komma i fråga, att
jag yttrar mig för bibehållande af dessa tjenstebefattningar, men deremot
anser jag af högsta vigt, att de afiöningsbelopp, som till desse tjensteman
utgått, fortfarande kunna disponeras för detta ändamål, hvarför de ursprungligen
blifvit afsedda. Någon billighet torde väl också tala derför,
att man icke helt och hållet beröfvar de unge män, som kastat sig in på
denna bana, all utsigt till att kunna i framtiden erhålla någon förtjenst
från Statens sida, då sjelfva tjenstebefattningarne indragas, utan att någon
ersättning i andra tjenster synes stå dem till buds.

De sysselsättningar, som borde vedergällas medelst anslag, som hittills
utgått till andre-landtmätarelönerna skilja sig i flera särskilda slag.
Till en början hafva vi dem, som röra sig omkring det egentliga skiftesverket.
Hvad detta beträffar, så har man alltid ansett att Staten ej borde vidkännas
några uppoffringar och omkostnader för utförande af hit hänförliga
arbeten, hvilka deremot böra bekostas af den enskilde jordegaren. Men
möjligen kan framdeles en annan åsigt härom göra sig gällande. Jorden
är väl ock numera i hela södra och mellersta Sverige till aldra största
delen skiftad, så att föga lärer väl i detta hänseende återstå att göra.

Den 18 Mars, e. in.

335

Men landtmäteritjenstemännen blifva derföre, enligt min åsigt, icke öfverflödige
och kunna icke undvaras, då, till följd af gällande förordning om
hemmansklyfning och jordafsöndring, dylika smärre landtmäteriförrättningar
ganska ofta kunna förekomma, helst eu mängd personer vilja förskaffa
sig ett stycke jord, om än aldrig så obetydligt. Som emellertid
dessa förrättningar icke kunna förskaffa någon synnerlig stor inkomst åt
landtmätarne, så är det nödvändigt att bereda dem någon annan ersättning,
på det man inom hvarje landsort ändock må kunna ega att påräkna
dessa tjenstemän, till företagande af dessa mindre förrättningar,
i såsom nyss antyddes.

Sedermera förekommer i andra rummet afvittringsverket i de norra
orterna, och man må väl med skäl kunna påstå, att afvittringsförrättningarne
derstädes äro af ännu större vigt,än skiftena i andra delar
af Sverige. Vi skola nemligen komma ihåg, att förrän afvittring skett
emellan Statens och den enskildes egoområden, innan råmärkena ännu
blifvit bestämda, så har den enskilde jordegaren ej kännedom eller
åtminstone ingen visshet om, huru mycket han egen, och han har
mycket svårt att kunna nedlägga några kostnader på eu jord, som
han icke vet om den är eller blir hans. Äfven från Statens synpunkt
äro dessa afvittringar af synnerlig vigt, ty utan att dessa föregå
kunna inga skattläggningar verkställas, och det har visat sig, att efter
verkställda afvittringar skatteintraderna blifvit betydligt förökade. Genom
afvittringarnes oafbrutna fortgång skördar så väl Staten som de enskilde
således stora fördelar. Sin största betydenhet ega ändock det oaktadt,
enligt min åsigt, dessa afvittringsförrättningar derigenom, att vården
om de Norrländska provinsernas största rikedomar, skogarffe, derigenom
betydligen förbättras, ty den oafvittrade skogen har hittills ansetts såsom
en gemensam egendom, hvilken, såsom sådan, varit underkastad en behandling,
som är långt ifrån tillfredsställande; också har, såsom allmänt
kändt är, förfaringssättet med de Norrländska skogarne väckt mycken,
fastän ingalunda smickrande uppmärksamhet och har hos de tjenstemän
och myndigheter, hvilkas pligt det är att öfvervaka hushållningen å Statens
skogsmarker, väckt särdeles stora svårigheter och bekymmer. Af
denna anledning tror jag ock, att vid ordnandet af laudtmäteriväsendet,
man bör tillse, såsom varande af högsta vigt och betydenhet, att afvittringarne
i de norra orterna må kunna i möjligaste mån fortskyndas.

Dernäst intager bestyret med det ekonomiska karteverket ett hufvudsakligt
rum bland de sysselsättningar som höra åligga landtmätarne; och
har på sednare tider detta bestyr af allmänna meningen blifvit allt mer
och mer uppburet, på samma gång som de sednaste Kiksdagarne ansett
dessa arbeten vara åt synnerligen framstående intresse. Och så bör det
väl också vara, ty genom dylika arbeten erhåller man en fullständig utredning
af jordens art och beskaffenhet, af dess klassifikation med flera
dylika underrättelser, hvarigenom jordens värde tillförlitligen kan bedömas,
så att en jordegare kan beräkna hvilka och huru stora omkostnader han
på densamma må nedlägga. Dessutom medför en dylik kännedom större
trygghet för både köpare och säljare vid egendomars bortslutande, vid
arrenden o. s. v.

336

Deri 18 Mars, e. m.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, och då det nu blir fråga
om en omorganisation af hela landtmäteriväsendet, så anser jag för min
del det icke vara välbetänkt att godkänna Utskottets förslag att, på samma
gång andre landtmätaretjensterna indragas, de till dem anslagna löner
besparas statsverket, utan vågar jag föreslå, att dessa lönebelopp måtte
ställas till Kongl. Maj:ts disposition, att utlemnas såsom arfvoden till landtmätare,
vare sig för sysselsättning med det ekonomiska karteverket, eller
vid afvittringsverket i de Norrländska länen. Derigenom skulle också måhända
kunna ernås ett annat fördelaktigt och godt arbete, som länge
utgjort ett önskningsmål för mången inom landet, nemligen vidtagande af
lämpliga åtgärder för att få uppgifterna för jordbruks-statistiken på ett
fullt tillförlitligt och betryggande sätt ordnade. Under de tvänne sist
förflutna åren hafva här i hufvudstaden varit församlade så kallade jordbruksriksdagar,
och vid båda dessa tillfällen hafva flera frågor uppkastats
och förslag uppgjorts huru och på hvad sätt man skulle lättast kunna
åstadkomma tillförlitliga uppgifter för jordbruksstatistiken. En allmän
klagan öfver det i hög grad otillfredsställande i de uppgifter, som nu
genom hushållningssällskapen i de särskilda länen uppsamlas, har länge
låtit sig förspörjas, ej minst bland eller från hushållningssällskapen
sjelfva, hvilka bäst äro i tillfälle att i främsta rummet erfara olägenheterna
af det nu gällande sättet för inhämtande af dessa uppgifter,
som ingalunda blifva tillförlitliga, hvarken för vårt land eller för jemförelsen
med andra länder. Detta har ock verkat derhän, att man
ifrågasatt att genom landtmätarekorpsen få insamlade de primära
uppgifterna, men detta har åter stött på svårigheter, ja, nästan icke
låtit sig göra, då man dels icke kunnat beräkna kostnaden, dels icke
heller haft några disponibla tillgångar, att för ändamålet använda.
Äfven af detta skäl anser jag således, att de till andre laadtmätaretjenster.
ia anslagna löner icke böra statsverket besparas utan ställas till Kongl.
Maj:ts disposition, på det att, genom bidrag från detta anslag, måhända
framdeles insamlandet af uppgifterna för jordbruks-statistiken måtte åt
denna tjenstemannakorps kunna öfverlemnas.

Med anledning af hvad jag nu tagit mig friheten andraga, och då
jag anser det vara af synnerlig vigt under en dylik öfvergångsperiod som
den, hvilken nu är ifrågasatt, att Kongl. Maj:t må ega medel i sin hand
för sakens bringande till verkställighet, så vågar jag anhålla om utslag å
Utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet,
med en liten förändring, så att beslutet skulle få ungefär följande
lydelse:

“Att Kongl, Maj:ts ofvanberörda förslag sålunda bifalles, att den besparing
å Hufvudtiteln, som genom andre landtmätaretjensternas indragning
uppkommer, må af Kongl. Maj:t användas till landtmätares sysselsättande
vid ekonomiska karteverket och vid afvittringen i de norra
länen. “

Herr Hceggström och Herr Per Jonsson från Westerbottens län instämde
med Herr Almqvist.

Herr

Den 18 Mars, e. m.

337

Herr Statsrådet Adlercreutz: Det torde icke vara eder, mine

Herrar, obekant, att för de 360 å 370 ii eget ansvar arbetande landtmätare,
åt hvilka, oberäknadt examinerade medhjelparne, vår landtmäterikorps
för närvarande består, finnas icke derå än 48 fasta platser med
lön, nemligen i hvarje län en förste landtmätare med 1,800 Rall- och eu
andre landtmätare med 900 R:dr i årlig lön. Desse sednare, om hvilkas
indragning nu är fråga, äro i sjelfva verket ej annat än med lön försedde
skifteslandtmätare helst annan skiljaktighet i tjensteåligganden ej
förefinnes, än att andre landtmätarne, när de ej af andra skiftesförrättningar
äro upptagne, kunna och böra förordnas att emot ett något litet
minskadt arfvode verkställa sådana förrättningar af nämnda slag, hvilka
uteslutande ske för Kronans räkning. Då nu landtmäteriförrättningarnes
antal på sednare tider betydligt aftagit, utan att korpsen kunnat i denna
samma män förminskas, har detta vållat, att korpsen kommit i eu ganska
tryckt ekonomisk ställning, och vid sådant förhållande har det synts mig
icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida den ytterligare reduktion i
landtmätarnes antal, som af omständigheterna påkallas, rättvisligen borde
ske genom indragning af en utaf de två i hvarje län varande ordinarie
landtmätaretjensterna, synnerligen som två landtmätare i hvarje lan säkerligen
blifva erforderlige äfven för framtiden. Otvifvelaktigt skulle jag
äfven högeligen dragit i betänkande att på aflägsnaste sätt uttala mig för
eu sådan indragning, om icke det förhållande inträffat, att hvarken landtmätarne
i riket, som med anledning af ett inom landtmäteriföreningen
upprättadt förslag till korpsens omorganisation kommit i tillfälle att yttra
sig i frågan eller Landtmäteristyrelsen hållit på dessa tjänsters fortfarande
tillvaro. Men, mine Herrar! det är noga att märka att uti denna eftergift
ingalunda ligger ott erkännande af billigheten deri, att det årliga anslag,
som nu utgår till andre landtmätarnes aflöning, må till statsverket
indragas, utan hafva fastheldre landtmätarne, om än icke med fullkomlig,
så likväl med sällspord enighet på det varmaste förordat det omförmälda
organisationsförslaget, hvilket går derpå ut att hela riket bör indelas i
landtmäteridistrikt, med en i hvarje distrikt på stat anställd landtmätare, och
för att förse desse distriktlandtmätare med en fäst, om ock ringa årlig lön påräknas
biand annat just dessa medel, som, enligt Utskottets förslag, skulle genom
andre landtmätaretjensternas indragning för statsverket besparas. Jag har
visserligen ej tilltrott mig att under närvarande förhållande tillstyrka ett
ovilkorlig! genomförande af nämnda plan. Men jag har dock trott korpsens
med sådant allvar uttalade, och af Landtmäteristyrelsen jemväl understödda
åsigt, i förening med de skäl som derför blifvit anförda, vara
förtjent af den uppmärksamhet, att den bragtes till Riksdagens kännedom,
och att försök, under iakttagande af all nödig varsamhet, gjordes till dess
partiel genomförande, i enlighet med hvad redan uti 1864 års landtmäteri-instruktion
finnes medgifvet. Ett lägligt tillfälle dertill har äfven
yppat sig, i det att landtmätarne i Christian,stads län, der skiftena i allmänhet
äro fullbordade och landtmätarnes antal jemförelsevis ringa, hos
Kongl. Maj:t anhållit, att länet måtte i landtmäteridistrikt indelas. Detta
förslag, som blifvit till bifall förordadt af såväl Konungens befallningshafvande
i länet som Landtmäteristyrelsen, är af Kongl. Maj:t hänskjutet
Riksd. Frat. 1870. 2 Afd. 2 Band. 22

388

Deri 18 Mars, e. m.

till landstingets trätande. Skulle detta utfalla till förslagets förmån, så
kominer distriktindelning antagligen att der införas, hvarefter exemplet
sannolikt torde i ett eller annat af de öfriga länen efterföljas.

Under afbidan på utgången af detta försök till en förändrad organisation
af korpsen äfvensom på en successiv minskning i de närvarande
landtmätarnes antal, är det som jag anser billigheten fordra, att det andre
landtmätarnes löner motsvarande anslag fortfarande för korpsen bibehålles.
Men då jag så gör, önskar jag dock, att dessa medel, på samma
gång de komma landtmätarne till någon hjelp, äfven måtte kunna gagna
något annat allmänt statsintresse, och härvid har jag funnit det ekonomiska
karteverket ligga närmast till hands. Huru än meningarne må vara
delade i afseende å den med detta karteverk hittills förenade karteutgifningen,
torde temlig enighet råda derom, att arbetet i öfrigt bör framgå
öfver hela riket, för vinnande af den dermed afsedda kännedomen om
vårt land. Således skola kostnaderna för detsamma utgå förr eller sednare,
och ju hastigare arbetet bedrifves, desto förr vinnes målet, och det
utan att någon egentlig kapitaluppoffring dervid sker. Tillfälle finnes nu att
utan ökade statsanslag kunna påskynda verkets fullbordande genom att
derå använda andre landtmätarnes löner, i den mån de äro eller blifva
lediga, och ett lämpligare sätt att billigt få arbetet utfördt torde knappt
erbjuda sig än nu, då otvifvelaktigt ett icke ringa antal landtmätare skulle,
för att bereda sig en torftig utkomst, der söka anställning.

Emot lönernas användande på föreslagna sättet har Utskottet invändt:
■''att anslå successiva lönebesparingar å ordinarie anslag till ändamål, hvarför
extra anslag finnas anvisade, öfverensstämmer icke med det sträfvande
efter enkelhet och reda i förvaltningen, som i sednare tider allt
mera gjort sig gällande.- Om jag än icke helt och hållet kan frånkänna
denna formela anmärkning all befogenhet, så kan jag dock å andra sidan
ej heller tillägga densamma någon synnerlig vigt, helst då här endast är
fråga om en öfvergångsperiod. I någon mån kan äfven den anmärkta
oegentligheten undvikas genom att vid hufvudsakligt bifall använda de
ordalag, som innefattas i Första Kammarens i ämnet fattade beslut.

Utskottet har vidare anmärkt emot förslaget: “att frågan, huruvida
det ekonomiska karteverket kräfver större eller mindre anslags belopp än
det nu utgående, endast torde böra betraktas från synpunkten af karteverkets
nytta för landet och landets förmåga att understödja detsamma
och ej med afseende å de fördelar, som arbetenas bedrifvande i en större
skala möjligen kan medföra för dem, som komma att dervid anställas. -Jag vill påminna om hvad jag nyss anmärkt, nemligen att förökadt anslag
här icke är i fråga, hvadan ej heller landets förmåga att understödja
karteverket genom bifall till förslaget komme att tagas i förökadt anspråk,
äfvensom att nyttan af ekonomiska karte ver hets arbeten blir större ju
förr de kunna afslutas. Då slutligen det anmärkes, att såväl det nu framlagda
förslaget som den antydda organisationsplanen hufvudsakligen afser
landtmätarnes nytta, så ber jag att f''å erinra, att enär landtmätare otvifvelaktigt
komma att äfven framgent behöfvas samt det, synnerligen för
jordbrukarne, är af vigt att dertill kunna påräkna redbara och dugliga
män, så skall, om åt dem beredes en ställning, väl ej lysande, men tryg -

Den 18 Mars, e. m.

339

gande mot yttersta nöd, sådant lända ej blott till landtmätarnes bästa
utan äfven, och det ej mindre, till det allmännas.

Jag förordar på det varmaste bifall till Kongl.Maj:ts Proposition i denna
punkt med de jemkningar i ordalagen, som af Första Kammaren blifvit
beslutade och hvilka under den fortsatta diskussionen i frågan lära komma
att meddelas.

Herr Abraham Rundbäck: Icke heller jag ernar tala för bibehållande
af andre landtmätaretjensterna; jag vill endast yttra några ord
om de inbesparade lönernas användande.

Kongl. Maj:t har derom yttrat: “att alldeles fråntaga korpsen detta
anslag i en tidpunkt, då den genom bristande sysselsättning befinner sig
i den mest tryckta ekonomiska belägenhet, synes vara ett alltför hårdt
förfärande mot en tjenstemannakorps, som dock så väsendtligen varit landet
till gagn, och derföre föreslår Kongl. Maj:t att lönerna, allt eftersom
de blifva tillgängliga, må användas till landtmätares sysselsättande vid
ekonomiska karteverket.“ Till detta af Kongl. Maj t anförda skäl har Landtmäteristyrelsen,
som afgifvit utlåtande i anledning af Riksdagens skrifvelse
i ämnet den 13 Maj 1868, bifogat andra, ytterst behjertansvärda skäl,
bland hvilka jag vill upprepa endast följande: “att de flesta af landtmäterikorpsens
af Staten icke aflönade 321 tjensteman, helst de från början
varit obemedlade, genom minskningen i göromål råkat i svårt ekonomiskt
betryck, hvithet säkerligen kommer att än vidare ökas isynnerhet
för de äldre och mindre arbetsföre, hvilka icke kunna täfla med de yngre
om verkställigheten af de återstående göromålen: att denna de äldres beklagansvärda
ställning blir ännu svårare efter indragning af andre landtmätaretjensterna,
emedan de med dessa tjenster förenade löner, ehuru
små, dock lemna tillgång till ett tarfligt uppehälle; att dessa vanlottade
äldre tjenstemän likväl emot ett ringa arfvode, som icke medgifvit besparingars
afsättande, utan kostnad för statsverket beredt det allmänna betydliga
fördelar dels genom verkställda egoskiften, som varit första vilkoret
för landtbrukets uppbringande till dess nuvarande höga ståndpunkt,
och dels genom fullgörande af den så kallade publika renovationsskyldigheten,
hvarigenom Statens dyrbara kartearkiv riktats och materiel samlats
till geografiska, ekonomiska och geologiska karteverken; att härifrån väl
icke kan härledas laglig skyldighet för Staten att gifva ersättning och lön
åt de i dess tjenst qvarstående äldre kommissionslandtmätare, men att
billigheten talar härför vid betraktande deraf, att dessa gamla tjenstemän
dels genom olyckliga, af dem ej vållade omständigheter blifvit satte ur
stånd att få arbete och dagligt bröd åt sig och familjer samt dels genom
landtmäteri-instruktionerna, så väl den äldre upphäfda som den nu gällande,
tillförsäkrats att njuta befordringsrätt till alla tjenster vid landtmäteristaten,
en försäkran som, derest andre landtmätaretjensterna komma
att indragas, icke uppfylles så vidsträckt, som derförinnan varit att förmoda
och hoppas.11 Äfven Stats-Utskottet har, under erkännande af den
tryckta ekonomiska ställning, hvaruti landtmäterikorpsen numera kommit,
funnit det vara särdeles önskligt, om företrädesvis landtmätare vunne sysselsättning
vid ekonomiska karteverket, men Utskottet har emellertid på

340

Den 18 Mars, e, m.

anförda skäl ansett, att andre landtmätare-lönerna dock icke borde användas
till bestridande af kostnaden derför, utan tillstyrkt att dessa
löner måtte statsverket besparas. De af Utskottet åberopade skälen äro
visserligen beaktansvärda; men, mine Herrar, det beslutet är icke alltid
det bästa, som grundar sig endast på kall beräkning, ty någon gång är
det nödigt att äfven rådfråga hjertat. Och ett sådant fäll är detta. Ty
alla hafva ju medgifvit, att landtmätarnes ställning utan deras eget förvållande
blifvit ganska tryckt, och då borde väl icke heller någon anse
det vara billigt och rättvist att fråntaga korpsen möjligheten att göra sig
dessa medel till godo. Här är ju icke fråga om nya anslag utan endast
att på annat sätt än hittills använda hvad som förut utgått. Det är
icke heller fråga om att gifva landtmätarne dessa medel till skänks utan
endast såsom lön för godt och noggrannt arbete. Vidare det är ock att bemärka,
det vi i afseende på landtmäteriväsendet befinna oss på en öfvergångsperiod,
och derföre är det nödigt att till Kongl. Maj:ts disposition
ställa medel, hvarigenom de mest påfallande och tryckande olägenheterna
kunna i någon mån förekommas, och hvarigenom åt dessa tjensteman kan
beredas, om än icke väsendtlig hjelp, så dock någon tröst i nöden.

På dessa nu anförda skäl vill jag instämma i det förslag den förste
ärade talaren framställde.

Herr Warberg: Såsom medlem af den korps, för hvilken denna

fråga är af högsta vigt, är jag varmt intresserad för att densamma måtte
erhålla eu gynnsam utgång, och jag kan derföre icke underlåta att yttra
några ord.

Vi känna alla i hvilken betryckt ekonomisk ställning landtmäterikorpsen
på sednare tider kommit. Någon utsigt att få detta förhållande
afhjelpt finnes icke, förrän korpsen blifvit helt och hållet omorganiserad,
och ehuru förslag i sådant syfte blifvit framlagdt, torde det icke kunna
så hastigt genomföras. Det är derföre otvifvelaktigt nödvändigt, att andre
landtmätarnes löner icke, såsom nu är fråga, indragas till Statsverket
utan fortfarande må vara att påräkna för landtmätarnes behof, intilldess
omorganisationeh kan verkställas. Stats-Utskottet har, ehuruväl det, på
sätt föregående talaren anmärkte, ansett såsom särdeles önskvärd! att
landtmätare blefve vid ekonomiska karteverket anställde, af formela skäl
likväl ansett, att andre landtmätarnes löner icke borde användas till bestridande
af dessa kostnader. Men för att undanrödja dessa af Utskottet
anmärkta, formela hinder för ett sådant användande af dessa löner, vågar
jag framkomma med den anhållan, att Kammaren måtte förena sig i
det beslut i ämnet, som Första Kammaren redan fattat, och således, med
utslag å Utskottets hemställan, bifalla Kongl. Maj:ts nådiga framställning
i ämnet på det sätt, att Kammaren för sin del beslutar, att, derest andre
landtmätaretjensterna varda af Kongl. Maj:t indragna, vid innevarande års
slut de, som då redan äro lediga eller endast på förordnande innehafves,
samt de öfriga i mån af innehafvarnes afgång, den besparing i utgifterna
å Hufvudtiteln, som sålunda uppkommer, tills vidare må af Kongl. Maj:t
få användas till landtmätares sysselsättande vid det ekonomiska karteverket.

Den 18 Mars, e. m.

341

Herr Key: Jag medgifver villigt, att löner, till ett antal af 48, för

eu tjeustemarmapersonal af 370 landtmätare, hvilket antal Herr Civilministern
nyss behagade uppgifva såsom innefattande landtmätarekorpsen
i sin helhet, icke är så särdeles mycket; men jag föreställer mig, att man
i detta fall får betrakta landtmätarne i riket såsom stående i samma förhållande
beträffande aflöningsförmåner, som Väg- och vattenbyggnadskorpsen,
af hvilken de flesta medlemmarne icke ega aflöning af Staten, åtminstone
en ganska ringa, hvilken också betraktas blott såsom ett bidrag till den
bergning tjenstemannen egentligen förvärfvar genom arbete hos den enskilde
eller hos Staten.

Jag vill icke heller förneka, att ju icke för närvarande, sedan egoskiftena
inom våra flesta orter till största delen äro fullbordade, landtmäteristaten
befinner sig i en ganska brydsam,.ja svår belägenhet, men
denna torde väl härleda sig icke allenast från den nu här påpekade orsaken,
utan äfven till betydlig del leda sitt ursprung från den orimligt
höga taxa, hvarefter landtmäteristaten eger uppbära ersättning för sina
arbeten, eu taxa så beskaffad, att blott erinringen derom torde vara för
största delen af vår landtbefolkning och dess härvarande representanter
allt annat än behaglig.

Här har mycket vädjats till känslan, ja, snart sagdt till medlidandet
för att bevara dessa andre landtmätarelöner åt korpsen. Man har sagt,
att landtmätarne skulle rent af förtvifla, om de såge sig beröfvade hopp
om bättre tider och finna sig af Representationen bortglömda. — Skulle
landtmäterikomiterades förslag blifva lag, åsyftande bland annat “hela rikets
indelning i omkring 200 landtmäteri-distrikt med en i hvarje distrikt anställd
på stat aflönad landtmätare11, då skulle de få, i stället för 48
löner, ej mindre än 200 löner, och Representationen skulle i sanning hvarken
hafva glömt landtmätarne, eller dessa glömt att tillgodose sig sjelfva.
För allmänheten deremot, hvars nuvarande valfrihet ginge förlorad, torde
det då blifva ganska illa bestäldt.

Jag tager mig friheten betona, det Stats-Utskottet gjort sig fullkomligt
klart reda för den närvarande frågan, då Utskottet säger: “att anslå
successiva lönebesparingar å ordinarie anslag till ändamål, hvarföre extra
anslag finnas anvisade, öfverensstämmer icke med det sträfvande efter
enkelhet och reda i förvaltningen, som i sednare tider allt mera gjort
sig gällande. “ Till denna oegentlighet vill jag påpeka en annan, till hvilken
Riksdagen skulle göra sig skyldig, för den händelse Stats-Utskottets
nu föredragna hemställan förkastades, och Kong! Propositionen i ämnet
bifölls. Vid föredragningen af Fjerde Hufvudtiteln hafva nemligen båda
Kamrarne, jemte beslut att till fortsättande af Topografiska korpsens arbeten
för år 1871 anvisa ett extra anslag af 60,000 R:dr, förenat sig om
aflåtande af en underdånig skrifvelse derom: “att Kongl. Maj:t ville taga
under ompröfning, i hvad mån de topografiska, ekonomiska och geologiska
karteverken kunna med hvarandra ställas i närmare samverkan, efter
hvilken plan i afseende på skalor, omfattning och utgifning dessa karteverk
framgent må böra fortgå, samt i hvad mån kostnaderna derför må
kunna inskränkas."

När nu Riksdagen beslutat aflåta en sådan skrifvelse, så skulle det
se ganska oegentligt ut, om denna Kammare ville å Sjette Hufvudtiteln

342

Den 18 Mars, e. m.

uppföra detta anslag af 6,300 R:dr till fortsättande af arbetena för det
ekonomiska karteverket. Jag byser derför den bestämda öfvertygelsen, att
Stats-Utskottet handlat ganska välbetänkt, då Utskottet hemställt, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att de genom andre landtmätaretjensternas
indragning ledigblifvande löner må till Statsverket besparas. När framdeles
till Riksdagens ompröfning inkommer det förslag från Kong], Maj:t,
som sannolikt skall aflåtas såsom svar på den Riksdagens skrifvelse angående
de topografiska, ekonomiska och geologiska karteverkens förening,
som jag nyss omnämnde, då kan det ju vara tids nog att tänka på, huruvida
medel böra för det ifrågasatta ändamålet användas, men för närvarande
anser jag det vara bäst att bifalla Utskottets hemställan.

Herr Ehrenborg: Det har gladt mig, att Herr ordföranden i

Stats-Utskottet icke för närvarande finnes tillstädes i Kammaren, ty med
sin eminenta talang skulle han nog hafva tagit Utskottets förslag i försvar
mot hvarje försök att kullkasta detsamma, och det skulle äfven hafva
fägnat mig, om den siste ärade talaren, också en ledamot af Stats-Utskottet,
icke hade uppträdt till försvar för denna punkt i Utlåtandet; men när
nu så en gång skett, så vill jag försöka en granskning af de skäl han
till förmån för Utskottets förslag framdrog. Så uppställde han till en
början en jemförelse emellan medlemmarne i landtmäterikorpsen och dem
i Väg- och vattenbyggnads-korpsen, förmenande, att medlemmarne af dessa
båda tjenstemannakorpser stode på samma ståndpunkt med hänsyn till
deras aflöningsförmåner af Staten, såsom utgörande blott ett tillskott i
bergning, de genom eget arbete i enskild eller allmän tjenst skola förvärfva.
Men hvilken skilnad finnes icke mellan dessa så sammanförda
korpser! A ena sidan en tjenstemannakorps, derutaf blott få åtnjuta löneanslag,
och detta äfven till ganska obetydliga belopp, men, hvad betänkligast
och sorgligast af allt är, nästan fullständigt saknande numera hvarje
tillfälle till enskild förtjenst. Å den andra sidan åter en korps, bestående
af ledamöter, bland hvilka några uppbära rätt betydligå aflöningar af
Staten, och alla dertill arbetande under de yppersta konjunkturer någon
gerna kan önska sig, då stora arbeten, så för Statens som för enskildes
räkning jemnt stå dem till buds mot arfvoden, som i de aldra flesta fall
långt öfverstiga hvad den största delen af Statens tjenare i allmänhet
får och kan räkna sig till godo. Således finner jag för min del denna
jemförelse alldeles oriktig. Vidare nämnde den ärade Stats-Utskottsledamoten,
att orsaken dertill, att landtmäterikorpsens medlemmar numera
egde så föga tillfälle till enskild arbetsförtjenst skulle ligga deruti, att
den högre landtmäteritaxan skulle förbjuda hvarje tanke på deras användande.
Men jag hemställer dock till en hvars rättvisa bedömande,
huruvida det kan med skäl läggas landtmäterikorpsen till last, att deras
arbetstaxa är olämplig och arfvodena för arbetet för högt beräknade.
Detta måtte väl icke vara landtmätarnes fel, då de sjelfva icke utfärdat
taxan, utan i stället falla den eller dem till last, som uppgjort denna
taxa och sedermera låtit utfärda den till allmän efterlefnad. Dessutom
kan det väl gå an, nu som fordom, att ackordera med landtmätare om
arbetens, verkställande för pris, som understiga de i taxan bestämda;
detta sätt har ofta blifvit användt, och landtmätarne hafva med tacksam -

Den 18 Mars, e. m.

343

het emottagit dylika erbjudanden, blott för att kunna få arbete; men
se, nu är hela saken den att, sedan egoskiftena redan äro öfver allt förrättade,
intet arbete vidare står att få.

På samma gång det är Representationens oafvisliga pligt att ej
alltför mycket gynna embetsmännen och att icke låta frågan om embetsverkens
reorganisation komma i bakgrunden, derföre att vi ej ega nog
sakkännedom om huru allt härvid rätteligen bör ordnas, på samma gång
anser jag det äfven vara en oafvislig pligt att ej gå alltför liårdt tillväga
med en korps, som Staten så att säga sjelf uppammat, och som
varit och ännu kan blifva för Staten af stor vigt och nytta. _ Denna
tjenstemannakorps har, säge hvad man vill, gjort företrädesvis jordbrukarne,
små eller stora, verklig och betydande nytta, som mer än val uppväger
de lönebidrag, som från Statens sida kommit densamma till del,
och jag finner det derför vara i sin ordning, att Staten icke visai likgiltighet
eller hårdhet mot dessa dess tjenare. Föremål för deras fortsatta
verksamhet och sysselsättande finnes nog ännu, ''såsom en värd talare
redan påpekat, företrädesvis vid det ekonomiska karteverket och vid afvittringsverket
i rikets nordligare län. Om än, såsom man ej utan skäl
påstått, det ekonomiska karteverkets fullbordande blifver ganska kostsamt
och med all säkerhet kommer att draga ut en lång tid, så är jag dock
öfvertygad derom, att det icke kommer att upphöra, och vi hafva redan
derom uttalat vår tanke vid handläggningen af Fjerde Hufvudtiteln, såsom
en talare redan erinrat. Under sadant förhållande synes mig skäl
icke hafva förekommit, som berättiga att till statsverket indraga det åt
andre landtmätarne anslagna lönebelopp på andra vilkor, än att den derigenom
uppkommande besparing användes till arfvoden åt landtmätare för
sådana arbeten, som Staten i alla fall behöfver, och som de äro skicklige
att fullgöra.

Genom antagande af det förslag, den förste ärade talaren har i afton
framställde, tror jag att man på ett lämpligt sätt skulle kunna undvika
det af Stats-Utskottet påpekade formfel och komma närmast det mål man
bör söka uppnå. Jag ber att få erinra att, om vi ock uppställa embetsmännens
och näringarnes, såsom tvänne mot hvarandra stridande intressen,
så är dock nu fråga om en tjenstemannakorps, som står näringarne närmare
än någon annan, ja, så nära att dess verksamhet under det sist
förflutna halfva seklet utgjort just ett grundvilkor för utvecklingen af vår
modernäring jordbruket, ''och att dennas snabba uppbringande till dess
nuvarande ståndpunkt åstadkommits till icke ringa del genom våra landtmätares
oafbrutna och ihärdiga arbeten. Vi böra känna oss glada deröfver,
att icke mer än en röst har höjt sig för Utskottets förslag, och
för min del får jag anhålla, det Kammaren ville förena sig om det förslag
den förste ärade talaren här framlagt.

Med anledning af det nära sammanhanget emellan de särskilda momenten
i denna punkt och då de hittills afgifna yttrandena hänföide sig
så väl till mom. a) som till mom. b) och c) samt särskildt det af Herr Almqvist
framställda motförslag omfattade alla tre momenten, ansåg Herr Talmannen
sig böra hemställa, att samtidigt med mom. a) jemväl mom. b)

344

Den 18 Mars, e. m.

och c) nu måtte föredragas. Detta bifölls af Kammaren, hvarefter och
sedan sistnämnda tvänne moment blifvit upplästa, ordet lemnades åt

Herr Åstrand: Det torde näppeligen finnas någon embetsmauna korps,

som med så liten kostnad för Staten tillskyndat densamma så stort
gagn som landtmaten-korpsen, för hvilken endast tinnes ett mindre antal
tjänster med direkt lön men som def oaktadt har vidsträckta åligganden. Alla
de medlemmar deraf, kvilka aro berättigade till erhållande af förordnanden
att verkställa matningar, äro anbefalde att aflemna renoverade exemplar
åt de utaf dem upprättade kartor med dithörande beskrifningar till
beneral-landtmateri-kontoret och provins-landtmäteri-kontoren. Det värde
dessa kartor ega, kan val svårligen uppskattas till någon bestämd siffra,
men jag bär i en kalkyl sett det beräknas till icke mindre än omkring
elfva millioner Riksdaler, för åtkomsten hvaraf Staten icke behöft vidkännas
någon annan kostnad, än den landtmäteri-elevernas undervisning vid
General-laudtmaterikontoret medfört. Om nu, såsom man väl får anse för
gifvet, de unge _ män, hvilka egnat sig åt denna bana, dervid tagit i berakmng
de utsigter till eu betryggad bergning på ålderdomen, som hittffis
tunmts och som hufvudsakligen varit inskränkta till första och andra
landtmataretjensterna inom de särskilda länen, så torde det kunna ifrågasattas,
om det ar billigt och rätt, att Staten nu på en gång indrager hälften
af dessa tjenster. utan att i stället lemna någon ersättning eller något
moraliskt understöd, som kan uppväga ett sådant intrång på de utsigter
till befordran, hvilka förut funnos. ö

Jag kan icke neka till, att Stats-Utskottet egt talande skäl för, att det
icke bort borttrassla stat s-regleringen genom att till obestämda siffror anslå
medel till det ekonomiska karteverket; men det är ju icke fråga om
mer an sex a sju tusen Riksdaler nu : och hela det belopp, som kan komma
i fråga tm indragning, är ju endast 24,000 Riksdaler. Om Kammaren
derföre skulle, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, besluta, att dessa ifrågavalande
loner finge, i män af innehafvarnes afgång, öfverflyttas till Ekonomiska
karteverket, för att användas till förstärkning af den dermed sysselsatta
personal, så skulle väl sannolikt härigenom icke någon hjelp beredas
åt landtmätarekorpsen, men det utgjorde dock ett bevis på att Riksdagen
icke helt och hållet bortglömt den, utan att den eger åtminstone
lika mycket intresse for landtmätarne som för jernvägsarbetarne, beträffande
hvilka sednare man ju här hört sägas, att det icke ginge an att
alldeles inställa jernvagsarbetena, emedan alla de, som egnat sig åt detta
näringsfång, da skulle förlora sitt tarfliga bröd. Jag tror, att detsamma
kart tillampas äfven på landtmätarekorpsen.

Det förslag till organisation, som utgått från landtmätareföreningen,
har, synes det mig, en ganska tänkvärd mening; och Chefen för Civildepartementet
har ju i afseende derpå förklarat, att han endast af
ekonomiska skäl emotsatt sig en organisationsplan, som .skulle medföra kostnader
för o täten, och till följd häraf ansett sig förhindrad att derom göra
någon framställning till Riksdagen. Jag vågar dock tro, att denna organisation
bor kunna genomföras utan någon ny tunga för statsverket, om
man derför anslår icke blott de nuvarande andre landtmätarnes löner,
utan äfven en summa, motsvarande den som nu utgår såsom hjelp till

Den 18 Mars, e. m

345

utflyttningar vid laga skiften. En ersättning för förlusten häraf kan lätt
beredas jordegarne, om man blott nedsätter den nuvarande, alldeles för
höga Landtmäteritaxan, som dessutom äfven i sin mån under en tid sådan
som denna bidrager till att minska sysselsättningen för landtmätarne. Om
man förfore på detta sätt, så, utom det att sannolikt alla landtmätare
finge mera arbete, skulle man kunna komma derhän, att man blefve i
tillfälle att lemna 900 Riksdaler i lön åt hvardera af 120 eller 130 distrikts-landtmätare.
Och om dessa då blefve ålagdt att hvar och en öfver
sitt distrikt hålla en ekonomisk karta, der alla förändringar, distriktet i
jordbruks-statistiskt hänseende efter hand underginge, skulle noggrannt
utmärkas, hvarigenom vi på samma gång finge en fullständig jordbruksstatistik
öfver de särskilda delarne af landet, så skulle jemväl i denna
del eu vida större reda kunna införas, än som nu är möjlig, då dessa
vigtiga angelägenheter äro öfveriemnade åt hushållningssällskapen i länen.

Väl har här blifvit framstäldt ett förslag, såsom jag tror, af Herr
Almqvist, som dervid yttrade, att det skulle stå i öfverensstämmelse med
Första Kammarens beslut i frågan; men då jag tyckte mig finna, att
det är derifrån afvikande, får jag anhålla bos Herr Talmannen om uppläsande
af Första Kammarens beslut.

Sedan Första Kammarens beslut blifvit uppläst, fortsatte

Herr Astrand: Nu hör jag, att detta skiljer sig väsendtligt från

Herr Almqvists förslag. Men då jag tror, att man icke bör sammanblanda
den särskilda punkten längre fram med denna fråga, och hela den
summa, som skulle komma i fråga att användas, är så obetydlig, att den
icke synes böra splittras till flera ändamål, så vågar jag anhålla, att
denna Kammare måtte biträda Första Kammarens beslut i ämnet, derå
jag alltså utbeder mig att proposition måtte framställas.

Herr Key:

Herr Staaff: Det lärer väl i alla händelser vara ostridigt, att en

omorganisation af landtmäterikorpsen är i fråga. Den soiste talaien har
hemtat ett stöd för sitt bestridande af bifall till Herr Astrands förslag,
derifrån att sättet för den organisation, som är i fråga, icke vore lämpligt.
Det skulle nemligen komma att medföra nya löner, och vi skulle
derigenom visa, att vi icke glömt landtmätarne, lika litet som de glömt
sig sjelfva. Ja! det der kan nog vara mycket sannt och bra. Det föreslagna
sättet är möjligen olämpligt; och jag får förklara, att jag ingalunda
är vän af distriktsindelningen. Men den omständigheten, att en
organisation på detta sätt icke är lämplig, lärer väl i allt fall icke kunna
utgöra något bevis på, att icke en omorganisation af landtmätarekorpsen
är ifrågasatt, och att den är af det mest trängande behof påkallad. Med
Herr Key och alla dem, som i likhet med honom ogilla en dylik omorganisation,
förbehållen rätt till anmärkningar deremot, kan det väl ändock
icke vara ändamålsenligt att borttaga en del af anslaget till landtmätarne,
för att under denna afbidans tid ytterligare försvåra deras

346

Den 18 Mars, e. m.

ställning., Mig synes det nödvändigt att åtminstone bibehålla denna
korps vid det anslag, den hittills åtnjutit, och ej genom en försämring
af dess belägenhet försvåra en öfvergång till något bättre.

Den föregående talaren lade stor vigt dervid, att en skrifvelse blifvit
ifrågasatt af Riksdagen om ett närmare samband emellan alla tre karteverken.
Men icke kan deri ligga något, som omöjliggör ett bifall af Herr
Åstrands yrkande. Det är ju först och främst möjligt, att framställningen
i denna skrifvelse icke blir af Kongl. Maj:t bifallen; och då kan den
väl icke inverka något. Det kan ock hända, att Kongl. Maj:t bifaller
den, och att man således kommer att vidtaga de förändringar, som äro
nödiga. Men icke bör den omständigheten kunna utgöra något hinder
för Riksdagen att förfara klokt äfven i denna fråga.

Jag hemställer till den värde talaren, som ensam uppträdt till försvar
för Stats-Utskottets förslag, om det icke äfven någon gång kan vara
angenämt att låta sig besegras. Jag tror, att det gifves fall, då man, i
medvetande att hafva gjort hvad man kunnat för att framhålla det,
efter ens öfvertygelse, rätta, känner sig bäst belåten med att få låta
sj elfva rättsfrågan vika och i stället medverka till hvad billigheten fordrar.
I synnerhet torde detta inträffa i förevarande fall, då genom ett
motsatt förfarande man skulle komma bekymren och sorger att växa
inom en korps, till hvilken man dock står i stora förbindelser.

På grund af hvad jag nu anfört, och med åberopande af hvad Herr
Ehrenborg yttrat, får jag hemställa, att Kammaren måte instämma i Första
Kammarens beslut. Följden häraf blir ingen annan än den, att man,
utan att åtaga sig några nya uppoffringar, endast utöfvar en gärd af
rättvisa och möjliggör en organisation af landtmätarekorpsen.

Herr Statsrådet Adlercreutz: Till hvad redan till försvar för

Kongl. Maj:ts Proposition blifvit anfördt, beder jag att få lägga en ytterligare
erinran. Jag tror icke, att Riksdagen skäligen kunnat gorå någon
anmärkning, för den händelse Kongl. Maj:t under den tid försök till regleringen
af landtmäteri-staten påginge, skulle bibehållit lönerna qvar åt
andre landtmätarne, såsom tillsatte på förordnande. Så förefaller det åtminstone
mig. Nu har Kongl. Maj:t emellertid icke velat ens af denna
rätt sig begagna, utan med förslaget afsett att under tiden bereda en fördel
åt det allmänna. Skulle då icke billigheten fordra, att lönerna tills
vidare finge stå qvar, samt tillåtelse till medlens användning på det sätt
som föreslagits?

I afseende på den af någon talare omnämnda skrifvelsen rörande Statens
karteverk vill det synas mig, som om meningen dermed icke varit,
att någotdera af de tre karteverken skulle helt och hållet upphöra, utan
endast att få utredt, om de ej kunde ställas i samband med hvarandra,
äfvensom i hvilken skala karte-utgifningen vidare skulle fortsättas. Det
tyckes sålunda, som om denna skrifvelse icke skulle kunna föranleda dertill,
att det ekonomiska karteverket blefve afbrutet. Men skulle en blifvande
undersökning ådagalägga, att de geologiska kartorna borde utgifvas
i en mindre skala än hittills, och i stället detta karteverks arbeten drifvas
fortare fram, så skulle följden häraf blifva, att det ekonomiska karteverkets
förarbeten äfven borde bedrifvas vida skyndsammare än nu är för -

Den 18 Mars, e. m.

347

hållandet; och i behofvet att för sådan händelse anskaffa nödiga krafter
till dessa förarbeten, till fältmätningar och dylikt, ligger fast heldre ett
ytterligare skäl för bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Almquist: Sedan jag nu erhållit kännedom om Första Kam marens

beslut i frågan, och begäran om proposition på enahanda förslag
äfven här blifvit framställd, så anhålier jag att få återtaga det förslag,
jag förut framställt, och förenar mig i Herr Åstrands hemställan.

Herr Per Nilsson i Espö: Jag finner af den diskussion som i dag

här blifvit förd, hur svårt det är att göra indragning, om än aldrig så
liten, på embeten och tjenster. Det har visat sig, att landtmätare finnas
i öfverflöd och att de icke kunna lefva af sina inkomster, men det oaktadt
ser man alltjemt skaror af sökande anmäla sig, så snart en tjenst
förklaras ledig, och årligen finner man att många personer söka att
blifva vice kommissionslandtmätare. Förslaget till en förändrad organisation
af landtmäterikorpsen tyckes mig innebära bildandet af en ny,
fast korps -af tjenstemän, alltför dyr att underhålla. Jag tror, att Riksdagen
gått för långt med dessa dyrbara karteverk och särskild! det ekonomiska,
som ännu icke åstadkommit någon nytta eller fördel motsvarande
kostnaden, och när det blir färdigt, kanske befinnes odugligt. Jag talade
i början, om huru svårt det är att indraga tjenster, och detta visade sig på
förmiddagen, då det var fråga om bergmästaretjensterna. Om man gör
aldrig så liten påpekning i detta afseende, väcker det genast stort motstånd.
Man har i den fråga, som nu föreligger, vädjat till känslan, men
då jag anser att Riksdagen bör vara rättvis och icke känslofull, yrkar
jag bifall till Stats-Utskottets hemställan.

Med Herr Per Nilsson hördes flere ledamöter instämma.

Grefve Sparre: Jag delar i allo den siste talarens mening i afse ende

å svårigheten att indraga öfverfiödiga tjenster, och jag har för min
del alltid varit särdeles betänksam vid skapandet af nya tjenster eller utvidgning
af de embetsverk som finnas. Jag har likväl en anmärkning i
denna fråga, nemligen: är den nuvarande organisationen af landtmätare
utan lön nyttig? Jag tror icke, att erfarenheten visat detta. En mängd
af dessa lönlösa landtmätare, som icke hafva något att lefva utaf, äro
tvungne att söka sig arbete och förtjenst genom ackorder, mången gång
icke bra och med det råtta öfverensstämmande ackorder, hvilket icke kan
vara nyttigt. Jag kan ej heller hysa särdeles förkärlek för den föreslagna
indelningen i landtmäteridistrikt, men jag tror att, i den mån laga skiftena
upphöra, blir nödvändigt att i de större länen anställa åtminstone två
eller tre och i de mindre en landtmätare, men dessa böra hafva någon lön,
dels derför att man i så fall kan ställa större pretentioner på dem än på dessa
löshästar, som för närvarande icke tillfredsställa anspråken, och dels derföre att
då kunna begära en nedsättning i taxan. Jag är öfvertygad om, att den
nuvarande taxan är för hög, och att den derigenom afhåller allmogen från
att anlita ordentlige landtmätare, då de genom ackord kunna få nödigt
landtmäteribiträde för billigare pris, men dessa ackorder äro, såsom

348

Den 18 Mars, e. m.

nämndt icke gagnande. Landtmätaren har alltid att göra med tvänne parter,
och om han gjort ackord med den ena, kan lian möjligen blifva benägen
att gynna denna på vederpartens bekostnad. Jag vill icke hafva många
tjensteman, men jag vill ännu mindre hafva sådane som alltjemt gå omkring
och lura på rot, emedan de icke hafva någon grundplåt att lefva af.

Ur denna synpunkt är jag benägen för en omorganisation i den riktning,
att tvänne aflönade landtmätare anställas i hvart län, då, såsom
Herr Key yttrat, allmänheten icke vore bunden vid en enda person utan
både tillfälle att välja emellan tvänne samt vore något säkrare på att få
bastantare folk, än nu finnes att tillgå. Representationen kunde derefter
af Regeringen begära eu nedsättning i taxan, hvilket är särdeles vigtigt.

För att sätta Kongl. Maj:t i tillfälle att göra eu omorganisation af
landtmäteristaten, är ej nödigt indraga denna lilla, eländiga summa af
6,300 Riksdaler. Låt beloppet 89,200 Riksdaler stå qvar, och då de 6,800
Riksdalerna måste användas till något, så är det väl lämpligast att, såsom
Första Kammaren beslutat, anslå dem till ekonomiska karteverket, hvilket,
säge hvad man vill, varit till stor nytta för de orter kartorna omfattat.

På dessa skäl hemställer jag, att Kammaren ville biträda det beslut
i frågan, som Första Kammaren fattat, och jag ber få fästa uppmärksamheten
på, att den ifrågavarande lilla summan kan komma de orter till
godo, der ekonomiska karteverket ännu icke framgått; och som jag tillhör
eu ort, som karteverket redan öfvergått, unnar jag gerna andra orter
samma förmån.

Herr H i er ta: Visserligen är, såsom den siste ärade talaren ytt rade,

den summa, hvarom nu är fråga och hvilken Stats-Utskottet föreslagit,
att indraga, en obetydlighet, och det torde vara detsamma för statsregleringen
huru med densamma förfogas, men jag tror dock att här är
fråga icke blott om ett penningbelopp utan om eu princip, nemligen om
sättet huru landtmäteriväsendet för framtiden skall ordnas. Jag kaniske
annat än instämma med den aktade representanten från Skåne deruti,
att man nu vid fråga om indragning af andra landtmätaretjensterna fått
erfarenhet af de svårigheter, som möta, när man vill praktiskt försöka
tillämpa den temligen allmänna önskan om minskning af embeten och
tjenster på stat.

Nu förhåller det sig så, att Chefen för landtmäterikontoret upprepade
gånger låtit i tidningar^ införa en uppmaning till unge män, som
idka studier för att utbilda sig till landtmätare, att afstå derifrån, emedan
på den banan icke några utsigter för framtiden finnas. Denna uppmaning
har icke utgått från förutseende, att vissa tjenster en gång skulle
komma att indragas, utan från den mycket riktiga åsigten, att, sedan allmänna
afvittringar och laga skiften i det närmaste blifvit fullbordade, så
att landtmätares göromål hufvudsakligen bestå uti tillfälliga sysselsättningar
på . uppdrag af enskilda personer, kan tillräcklig sysselsättning icke
finnas för så många landtmätare som förut. Med anledning häraf framställer
sig den frågan: hvilka åtgärder ingå då i Statens ändamål att
vidtaga för utveckling af landtmäteriväsendet ? Det är förut öfverenskommet,
att det skall finnas en landtmätare i hvarje län, vid landtmäteri -

Den 18 Mars, e. sb.

349

kontoret chef och exarninatorer för att sätta dem, som genomgått nödiga
studier, i tillfälle att, efter aflagd examen, få fullmakt eller, om jag så
får uttrycka mig, patent på att få, på eget ansvar, tillhandagå allmänheten,
med rätt att deras arbeten ega laga vitsord. Jag kan icke betrakta
Statens befattning med denna korps annorlunda än såsom eu omsorg, som
Staten fager derom, att personer finnas med skicklighet att bestrida de
sysselsättningar, hvarom de af enskilde anlitas, men hvilka personer dock
icke äro Statens tjensteman i andra fall, än der de för Statens ändamål
anlitas, hvaraf följer, att Staten icke behöfver bestå dera löner än som
erfordras för den personal, som Staten för sitt eget ändamål tager i anspråk.
Betraktar man saken från denna sida, och jag tror att den bör
så betraktas, torde det vara klart att Stats-Utskottet icke kunnat annat
än se saken ur samma synpunkt, nemligen att då Staten icke behöfver
så många landtmätare, som hon har löner till, så böra de öfverfiödiga
lönerna besparas, och det är icke Statens fel om det derigenom blir svårare
för unga män, som från alla håll strömma till, att få sitt lefnadsbröd
på Statens bekostnad.

Det vore visserligen ganska vackert att, såsom Herr Chefen för Civildepartementet
föreslagit, använda dessa indragna löner till ekonomiska
karteverket, men hvar sak för sig, och jag vet icke hvarför man skulle
sammanblanda dessa saker. Behöfver ekonomiska karteverket anslag, så
torde Riksdagen kanske bevilja sådant.

Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets hemställan i förevarande
punkt,

Herr Iiy lan der: De landtmätare, som haft sin orts förtroende och

dertill vant ordentlige och arbetsamme, hafva genom den rundligt tilltagna
taxan haft goda tillfällen att göra besparingar för framtiden. En talare
har visserligen påstått motsatsen, men detta har icke för mig varit öfver -tygande. Påståendet att Staten vore skyldig lemna dem arbete och utkomst
kan jag för min del icke finna riktigt, ty Staten har aldrig, åtminstone
hvad kommissionslandtmätarne beträffar, tillförbundit sig aflöning.
Beloppet i fråga är visserligen obetydligt, men jag ser deruti eu början
till landtmätarnes aflöning på stat, och att nu, för att uppnå detta mål,
nedsätta taxan anser jag icke hafva skäl för sig, sedan nästan alla förrättningar
äro fullbordade.

På dessa skäl yrkar jag bifall till Stats-Utskottets hemställan.

Herr Nils Larson: Jag vill icke vidlyftigt inlåta mig på frågan
om omorganisation af landtmäteriväsendet, då något regleringsförslag i
den af komiterade angifna riktning ännu icke blifvit af Kongl. Maj:t framlagdt,
men det torde icke vara alldeles ur vägen att yttra sin mening om
det sätt, hvarpå man tänkt sig att denna omorganisation skulle verkställas.
För min del tror jag icke, att det skulle vara riktigt att landet, såsom
komiterade föreslagit, indelades i landtmäteridistrikt och en på stat aflönad
landtmätare anställdes i hvarje distrikt. Hvar och en af dessa landtmätare
finge då ett slags privilegium på alla förrättningar inom distriktet
och allmogen betoges sin valfrihet. Ett sådant sätt att reglera vore,
efter min åsigt, att förbise det allmännas rättmätiga anspråk och ställa

350

Den 18 Mars, e. m.

landtmätarnes önskningar i främsta rummet. Jag har härigenom blott
velat tillkännagifva, att jag, i den händelse jag kommer att deltaga i Riksdagens
förhandlingar, när ett förslag i den riktningen framlägges, kommer
att med min röst motarbeta detsamma. Hvad nu beträffar förevarande
fråga, så synes mig riktigast, att hvar sak behandlas för sig och
att man icke sammanblandar olika saker. Frågan om indragning af andre
landtmätaretjensterna och de besparingar, som derigenom uppkomma, är
en sak för sig, och frågan om anslag till ekonomiska karteverket är en
annan sak, och då femte punkten »af Utskottets Utlåtande kommer till
behandling, blir tid att yttra sig i sednare hänseendet. Hvad angår
landtmätarnes användande för ekonomiska karteverket, så tror jag det
är en fråga, hvaruti Kongl. Maj:t eger rätt att besluta utan Riksdagens
hörande.

Då således nu icke är fråga om annat än att besluta, huru förhållas
skall med de besparingar, som uppkomma, derest Kongl. Maj:t fullföljer
tanken att indraga andre landtmätaretjensterna, anser jag vara i sin ordning
hvad Stats-Utskottet föreslagit och tillstyrker derför bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Lundqvist: Jag vill icke bestrida, att,landtmätarne i allmänhet
befinna sig i en betryckt ställning. Det förefaller mig dock besynnerligt
att, när man finner tjensterna så öfverflödiga, det är så svårt
att inbespara lönerna till statsverket. Uti det beslut, som Första Kammaren
i frågan fattat, ligger, enligt min uppfattning, en sammanblandning
af tvänne skiljda saker, ty att indraga tjenster är eu sak för sig och användandet
af de derigenom uppkomna besparingarne är en annan sak.
Jag tillåter mig att af Utskottets motivering upprepa följande ord: “att
anslå successiva lönebesparingar å ordinarie anslag till ändamål, hvarför
extra anslag finnas anvisade, öfverensstämmer icke med det sträfvande
efter enkelhet och reda i förvaltningen, som i sednare tider allt mer
gjort sig gällande11. Enligt min uppfattning äro dessa ord så tydliga och
klara, att de ställa frågan fullkomligt på sin råtta'' ståndpunkt.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Granlund: Den betryckta ställning, i hvilken landtmätarne

i allmänhet för närvarande befinna sig, tror jag icke kunna bestridas. Jag
delar visserligen den åsigten, att öfverflödiga embeten och tjenster böra
indragas, men jag hemställer om det just är så rätt att börja med denna
korps och att fråntaga dem, som en gång inkommit på denna bana,
hvarje förhoppning om framtida bergning, ty de kunna icke så lätt kasta
sig in på ett annat yrke. Kär man har en korps, hvars arbeten varit nödvändiga
och äfven välgörande för landet, bör man väl icke så här, fastän
man nu mindre behöfver den, kasta densamma öfver bord, helst landtmätare
väl i alla tider komma att blifva fortfarande, fastän ej så många,
behöfliga för landet. Och derföre bör man icke genom orättvisor mot
denna tjenstemannaklass eller genom fråntagande af hvad de hittills haft
afskräcka hvarje yngling att vidare ingå på denna bana. Den föreslagna
regleringen i landtmäteridistrikt har väl icke en skymt af hopp för sig
att gå igenom, då dermed äro förenade åtskilliga nya löner och tjenster,

Den 18 Mars, e. m.

851

som icke kafva skäl för sig — ty icke erhålla landtmätarne mer att göra
huru de indelas. För min del vill jag förorda, att ifrågavarande belojipet
6,300 R:dr användes på sätt Första Kammaren beslutat och på det sättet
har statsverket icke bortkastat summan, emedan meningen ju är att för
densamma skall af landtmätarne verkställas arbete vid ekonomiska karteverket.
Jag yrkar att Kammaren måtte förena sig uti Första Kammarens
beslut i frågan.

Herr Kall st eu i us: Vi hafva nu så länge diskuterat denna punkt,
att jag befarar, det af riksdagskostnaden derigenom förbrukats nästan lika
mycket, som genom den ifrågaställda besparingen kunde vinnas. Jag
skulle derför kunna inskränka mig till att instämma med den siste ärade
talaren, men ber att få yttra dertill några få ord. Det är utan tvifvel en
stor dygd hos ett Stats-Utskott, att, utan hänsyn till kjertats varma slag,
föreslå en statsreglering, och det är naturligt att alla dess förslag icke
afgifvas, utan att hjertat mången gång dervid känner sig upproriskt; men
sådant får icke inverka på besluten, och förslagen komma således ofta
att synas temligen hårda. Deremot anser jag, att den enskilde ledamoten
mången gång både kan och bör låta hjertat tala, då t. ex. frågor uppstå
sådana som den närvarande, och vågar derför hoppas att Kammaren nu
fattar sitt beslut med hänsyn till den betryckta ställning, hvaruti landtmäterikorpsen
för närvarande befinner sig. Förvärfvandet af eu så liten
besparing åt Statsverket torde väl kunna anstå, tills det visat sig om den
ifrågasatta omorganisationen kommer till stånd. För min del hemställer
jag alltså, att Kammaren ville biträda det beslut i frågan, som Första
Kammaren redan fattat.

Herr Hanson: Jag hade icke ämnat begära ordet i denna fråga,
men finner mig dertill uppmanad, i anledning af de för landtmäterikorpsen
kränkande utlåtelse!’ den ärade representanten från Wenersborg behagat
fälla. Han, Herr Grefve Sparre,har sagt: att “landtmätarne, dessa
arma löshästar-1, derföre att de äro lönlösa, i allmänhet icke äro redbara
tjensteman, utan oftast ingå mindre hederliga ackorder med jordegarne.
— Jag protesterar emot en dylik beskyllning, framkastad mot en korps,
som räknar mellan 300 å 400 på eget ansvar arbetande tjenstemän, och
förklarar: att det ej är ädelt utan hårdt af Herr Grefven att, derföre att
han under sin långa lefnads- och tjenstemannabana möjligen kommit i
beröring med en eller annan mindre hederlig, mindre pålitlig medlem af
den talrika landtmäterikorpsen, på sätt som skett, kasta en svart skugga
öfver hela denna korps.

Jag yrkar bifall till Första Kammarens beslut.

Herr Uhr: För att icke draga ut på tiden och förlänga diskussionen
genom att upprepa hvad föregående talare redan anfört, vill jag blott
tillkännagifva, att jag hyser samma åsigter som Herr Nils Larson, och
ber att få med honom instämma.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets förslag i dess helhet, dels afslag å samma förslag och anta -

352

Den 18 Mars, e. m.

gande i dess ställe af den mening, som Herrar War berg och Astrand med
flere ledamöter förordat. De propositioner, som gåfvos på dessa yrkanden,
besvarades med blandade ja och nej. Propositionen på sednare yrkandet
ansågs emellertid med öfvervägande ja besvarad, men då votering
begärdes, blef följande voteringsproposition uppsatt, justerad och anslagen.

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under mom. a), b)
och c) i fjerde punkten af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
Kongl. Maj:t i frågan gjorda nådiga framställning på det sätt, att
Kammaren för sin del beslutar att, derest andre landtmätaretjensterna
varda af Kongl. Maj:t indragna — vid innevarande års slut de, som då
äro lediga eller endast på förordnande innehafvas samt de öfriga i mån
af innehafvarnes afgång — den besparing i utgifterna å Hufvudtiteln,
som sålunda uppkommer, tills vidare må af Kongl. Maj:t få användas till
landtmätares sysselsättande vid det ekonomiska karteverket.

Omröstningen visade 84 ja mot 70 nej, och hade Kammaren alltså
bifallit Utskottets förslag.

Punkten 5.

Herr Hedin: Herr Talman! mine Herrar! Då jag uppträder vid
denna punkt, för att, jemte anhållan om afslag å Stats-Utskottets förslag
och bifall till Herr von Essens med Kongl. Maj:ts Proposition öfverensstämmande
och af Första Kammaren redan antagna reservation, framställa
yrkande om eu anslagsförhöjning utöfver det belopp, som Utskottet
velat medgifva, förbiser jag icke skälen för de sparsamhetsgrundsatser,
Utskottet med så mycken energi sökt göra gällande, och det skall säkerligen
ej ofta hända, att jag i samma riktning som nu kommer i opposition
mot Stats-Utskottet. Men jag tror, att Utskottet misstagit sig i nu förevarande
detalj — en förebråelse som ej kan vara synnerligen graverande
för ett Utskott, åt hvilket ett så omfattande, svårt och grannlaga värf
uppdragits.

Under en följd af år har ett doft krig förts mot det ekonomiska
karteverket, hvilket enligt vanlig Svensk sed — eller rättare osed — ej
lyckats i vårt land tillvinna sig det rättvisa erkännande, det förvärfvat i
utlandet, der bland annat den berömde geografen Petermann uttalat sig
om vårt ekonomiska karteverk såsom en i vetenskapligt och praktiskt hänseende
dyrbar skatt, hedrande för vårt land. När jag kallade de inhemska
angreppen mot det ekonomiska karteverket för ett “krig1*, menade jag
icke just, att de utmärkts af denmanlighet och öppenhet, som så väl anstå
krigsmannen — snarare har man i dem funnit för mycket af strategi

och

Den 18 Mars, e. m.

353

och krigslist, för litet af mandom och mod — utan jag åsyftade det
faktum, att de utgått från en del af krigsmakten till lands under befäl
af en erkänd strateg och medlem af generalitetet.

Utskottet har funnit ekonomiska karte verket för dyrt och derför velat
nedsätta dess anslag. Det hemliga motivet för de förut nämnda angreppen
synes hafva varit motsatt, eller att ekonomiska karteverket på vissa
håll befunnits för billigt. Detta förefaller som en paradox, men förklaringen
är lätt gifven. Det ekonomiska karteverket gör äfven i det afseendet
skäl för sitt namn, att det arbetar med ekonomi, hvilket väsendtligen
möjliggjorts derigenom, att, det använder ett antal qvinliga
biträden, som från kl. 9 f. m. till half 4 — hvilket ej är så vanligt i
Statens verk — flitiga som myror sträfva för en aflöning af det anspråkslösaste
belopp. När nu den topografiska kartutgifningen går i det ekonomiska
karteverkets spår, förändrande skalan och införande höjdbeteckningar,
så uppstår lätt den frågan, om ej ekonomiska karteverket kunde
åtaga sig detta värf — en fråga, som man hört besvaras med en ny,
nemligen hvad i sådant fall topografiska kartarbetet skall tjena till. Aningen
om att vara mer eller mindre öfverflödig i den del af sin verksamhet,
man sjelf lägger mesta vigten uppå, är besvärlig, och farhågan, att Regering
och Riksdag kunna komma på samma tanke, kan ej heller vara behaglig.
Hur de kritiker, som riktats mot ekonomiska karteverket, varit
beskaffade, derpå erinrar jag mig för tillfället, bland andra exempel, det,
att anmärkningar, som för ett par år sedan framställdes mot kartearbetena
öfver delar af Upsala län, på det mest segrande sätt vederlädes.

Stats-Utskottet har funnit kostnaden för karteutgifningen alltför dryg;
den har nemligen under åtta år utgjort tillsammans 30,685 Rall'', medan inkomsten
af karteförsäljningen under samma tidrymd stigit till blott 6,604 R:dr,
hvilken sista omständighet, enligt Utskottets mening, på en gång har sin
grund i och bevisar ringa intresse hos allmänheten för de ekonomiska kartorna.
Härvid beder jag att få anmärka, först att det ej är rättvisst att,
på sätt Utskottet gjort, med hvarandra sammanlikna utgifningskostnader
och genom försäljning återiuflutna medel under samma tidrymd. En hvar
vet ju, att karteutgifning fordrar flera års förskott af penningar, och att
rätt lång tid måste gå om, innan genom försäljning några medel ingå.
Eu häradskartas gravering, tryckning och färgläggning taga öfver hufvud
två år, och derefter förflyter minst ett år, innan bokhandlaren redovisa!''.
Häraf torde vara klart, att det är förvillande att uppföra utgifningskostnaden
1861 — 1868 och dermed jemföra ett försäljningsbelopp, hvaraf
först 1864 något kunde inflyta, och hvilket dertill — för att göra jemförelsen
rättvis — bör ökas med den inkomst af karteförsäljningen, som
först efter den nämnda åttaårsperioden kunde börja att inflyta. För det
andra bör märkas, att till Staten kostnadsfritt lemnats kartor, under
samma tid, till ett belopp af 2,751 R:dr. Och för det tredje befinnes, vid en
jemförelse mellan de tre karteverkens gravyrkostnader och försäljningsbelopp,
att förhållandet ställer sig afgjordt till förmån för det ekonomiska
karteverket, i det att dettas försäljningsprocent, åren 1864—1868,
varit 12,68, men det topografiska karteverkets 10,11 och det geologiska
karteverkets 8,81 — hvaraf äfven en ej så oförmånlig slutsats framgår

Riksd. Prof. 1870. 2 A/d. 2 Band. 23

354

Den 18 Mars, e, m.

rörande allmänhetens intresse för det ekonomiska karteverket. I sammanhang
med dessa trenne påminnelser må äfven anmärkas, mot Stats-Utskottets
räsonnement i denna del, såväl att, om man vill minska orimligt
höga karteutgifningskostnader, sparsamhetsbemödandena hade bort
riktas mot topografiska karteverkets koppargravyr, som också att Staten i
många fall underkastar sig kostnader, för Indika den ej väntar full direkt
ersättning, utan anser sig väl betald genom indirekt vinst. Har man,
vidare verkligen gjort klart för sig, att indragning af de 8,000 R:dr, som
äro afsedda för ekonomiska karteverkets gravyrafdelning och alla med
karteutgifningen förenade kostnader, också skulle leda till besparing ? Jag
tror det ej; det är faktiskt, att gravyrkostnaden föga öfverstiger kostnaden
för ett renritadt exemplar, och då ekonomiska karteverket är skyldigt
att lemna stomkartor åt topografiska och geologiska karteverken, så
måste ju ritade exemplar till dem aflernnas, om tryckningen upphör; man
får igen kostnaden, kanske ökad, på andra håll — det vore vinsten af
den föreslagna åtgärden. På samma gång omintetgjorde man alla de fördelar,
som nu uppnås derigenom, att do ekonomiska kartorna spridas
bland allmänheten; särskildt med afseende härpå vill jag utbedja mig att
få tillägga några ord.

Är det något allvar, eller är det icke, med bemödandet att åvägabringa
en Svensk jordbruksstatistik? År det allvar eller ej i påståendet,
att eu sådan skulle medföra både praktiskt och vetenskapligt gagn?
Det är sannt, att statistiska byrån i detta häneende gör hvad den kan,
men månne man bör nöja sig med de resultaten? Jag har varit i tillfälle
att få någon kännedom om beskaffenheten af de uppgifter, som till
byrån ingå, och om det utomordentliga tålamod, hvarmed byrån sökt att
inhemta nya upplysningar, der uppgifterna befunnits alltför otillfredsställande
eller rent af omöjliga att använda — ty sådant händer verkligen,
när t. ex. det ej kan utrönas, hvad en viss angifven siffra betyder,
om tunnland eller möjligen något annat! Under dylika förhållanden är
det ej att undra på, om de jordbruksstatistiska bidragen rättast betecknas
såsom icke synnerligen tillförlitliga. Jag är öfvertygad om, att vi
aldrig skola få en tillfredsställande jordbruksstatistik, med mindre det
ekonomiska kartearbetet kraftigt främjas, ty ett hufvudvilkor är, att man
förvärfvar sig allmänhetens insigt om betydelsen af statistiska undersökningar
samt intresse derför till medarbetare, och att man utplånar detta
misstroende, som spårar beskattningsplaner hos dem, som vilja “räkna
folket“ och dess tillhörigheter. Säkerligen har äfven ett sådant syfte ingått
i det förfogande, hvarför vi — om jag ej misstager mig - hafva att
tacka den för folkbildningen så varmt nitälskande chefen för Ecklesiastikdepartementet,
att nemligen gifva de ekonomiska kartorna en plats
bland folkskolans undervisningsmateriel. Och hvilken bättre grundval för
en jordbruksstatistik kan man för öfrig? önska än goda ekonomiska kartor ?

Slutligen skulle en indragning nu nödga till afbrytande af pågående
arbeten, som derigenom blefve temligen värdelösa; och så kommer härtill
ett billighets-, man kunde säga ett mensklighetsskäl, nemligen hänsyn till
de sträfsamma och skickliga qvinliga biträden, som det ekonomiska karteverket
användt för så ringa arfvoden, att jag tvekar att nämna beloppen,
De skulle, till lön för sin hedrande och nyttiga tjenstgöring, bringas på

Den 18 Mars, c. in.

315

bar backe. Med ett ord, då jag ny yrkar afslag å Utskottets Utlåtande
och godkännande af Kong], Maj:ts Proposition, uttalar jag med full öfvertygelse,
att Kammaren, genom bifall till detta mitt yrkande handlar rätt
i sak och billigt emot personer.

Herr Hedengren: Emot Stats-Utskottets förevarande förslag, om inställande
tills vidare af utgifningen på Statens bekostnad af de ekonomiska
kartorna och deraf följande nedsättning af 8,000 R:dr i anslaget till detta
karteverk, har den föregående talaren till eu början framhållit, att dessa
kartors värde mera skulle vara erkänd t af utländingen än af landets egna
innevånare. Det kan vara möjligt att så är, men om utländingen sätter
så stort värde på, våra ekonomiska kartor, vore godt om han ville visa
detta sitt intresse icke blott med ord utan med handling genom att flitigt
inköpa sådana. Framför allt vore det önskvärdt, att landets egna innevånare
på. sådant sätt uppmuntrade det ekonomiska karteverket mera än
nu sker.

Vidare har det sagts, att Stats-Utskottet tagit intryck af en medlem
åt generalitetet i denna fråga, men för min del är jag öfvertygad, att
Utskottet här vid lag icke tagit intryck af något annat än önskan att göra
indragningar, der indragningar kunna ske.

Jag betviflar icke, att arbetet med detta karteverk bedrifves med
mycken flit, och att dervid anställda personer nöja sig med små arfvoden,
men icke kan det väl vara skäl för Staten att utgifva eu sådan summa
som den ifrågavarande, endast derföre att de persouer, som dermed varit
aflönade, skola hafva sin utkomst. Hvad man från Statens synpunkt i
första rummet har att se på, är huruvida det ändamål, hvartill medlen
skola användas, är för Staten nyttigt eller icke.

Man säger också, att ett angrepp skett på det ekonomiska karteverket
: men om något sådant skett, så har det då icke kommit från StatsUtskottet,
ty Utskottet har endast föreslagit, att utgifningen af kartorna
skulle tills vidare inställas, men icke att karteverket skulle upphöra eller
något dylikt. Och denua utgifning af kartorna kostar Staten ganska betydliga
summor, öfver 8,000 R:dr om året, hvaraf knappast en tiondedel
kommer åter såsom försäljningssumma för de kartor, som köpas. Ty visserligen
har man fått gifva bort kartor, men för dem, som man lyckats
sälja, har beloppet icke uppgått till mera än vid pass 800 R:dr om året.
År det då skäl att fortsätta med denna utgifning för Statens räkning, när
ett så ringa antal kartor inköpas? Och klart är äfven, att antalet köpare
i detta fall fortfarande skall blifva ganska litet, då kartorna upprättas
särskild! för hvart härad eller dylikt mindre område och icke ega något
egentligt intresse för andra än dem, som äro bosatte på den ort de omfatta.
. Nu har Stats-Utskottet ansett, att dessa orter sjelfva — vare sig
landstingen, hushållningssällskapen eller kommunerna, — som ville erhålla
dylika kartor, äfven skulle drabbas af de med utgifningen förenade
utgifter, så att Staten icke skulle behöfva sjelf bekosta utgifningen af
kartorna.

Det egentliga värdet ligger dock i den ritade kartan — stomkartan
- och den har man att tillgå, i fall den behöfves, äfven om den ifrågavarande
kartel!tgifningen å Statens sida upphör. Och hvad beträffa.’ det

356

Den 18 Mars, e. in.

påståendet, att de ekonomiska kartorna skulle vara till så stor nytta för
statistiken, så är det ju klart, att denna ritade karta der vid lag gör lika
stort gagn som de utgifva och graverade och till och med ännu större,

eftersom den är upprättad i mycket större skala. Den graverade utgifna

kartan är nemligen -goh „ men den ritade af den naturliga

storleken. Den förra skalan kan dessutom sägas vara både för stor och

för liten. Den är för liten, om jag på grund af den vill skaffa mig en

fullständig bild af alla ekonomiska förhållanden den upptager, den är åter
för stor, i fall jag afser att få en öfverblick öfver ett större område i ett
sammanhang. Till ett helt län t. ex. skulle kartan blifva så stor, att
knappast en hel vägg dertill vore tillräcklig. Yore det åter möjligt att
kunna återgifva ett helt län på kartan, skulle den få mera intresse; nu
har den, såsom jag redan nämnt, icke något intresse för andra än dem,
som bo inom det lilla inskränkta område den omfattar.

Jag vill nu icke längre upptaga Kammarens tid, utan får anhålla om
bifall till Stats-Utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Key: Jag vill icke inlåta mig i någon kontrovers med den

ärade talaren här midt öfver rörande det ekonomiska karteverkets förhållande
till det topografiska. Jag vill blott påpeka den omständigheten, att
topografiska korpsen förrättat triangelmätningar, som varit det ekonomiska
karteverket till nytta, för en kostnad af icke mindre än 19,000 Rall*, lika
som ock att förslaget om en samverkan mellan våra olika karteverk — så
vidt jag vet — utgått från det topografiska och icke från det ekonomiska
karteverket, hvadan jag tror att man ej med fog kan påstå, att sistnämnda
karteverk rönt någon fiendtlighet från topografiska korpsens sida.

Men det är emellertid icke härom fråga nu är, utan om utgifningeu
af det ekonomiska karteverket. Med afseende härå har Stats-Utskottet anmärkt,
att kostnaden för det ekonomiska karteverkets gravyrafdelning och
alla med karteutgifningen förenade utgifter under de nästföregående 8 åren
belöpt sig till 30,685 R:dr, under det att försäljningen af gravyrafdelningens
karteprodukter under samma tid icke inbringat mera än 6,604 R:dr.
Detta har också den ärade talaren mycket riktigt anfört, men denna uppgift
stämmer likväl icke alldeles öfverens med den som meddelades på afdelningen
inom Utskottet angående: “afiönings- och utgiftsstat för ekonomiska
karteverket för mellersta och södra Sverige under år 1871“. Denna
utgiftsstat upptager nemligen följande poster:

Till 6 rit- och koloreringsbiträden...........R:dr 2,160.

,, 1 gravör....................... ,. 1,500.

, 2 d:o å 800 ................... „ 1,600-

„ 2 d:o å 600 ................... „ 1,200.

„ 3 d:o å 500 ................... „ 1,500.

„ 3 lithografer..................... „ 1,080.

„ kartor och tryckpapper............. ■ ■ ,, 800.

Summa R:dr 9,840.

Denna karteutgifning skulle således under nyssnämnda år komma att
kosta ej mindre än 9,840 Ikdr, hvilket är ett betydligt högre årligt belopp
än det man erhåller, om man dividera!* 30,685 R:dr, hvartill karte -

Den 18 Mars, e. m.

357

utgifningen under de förflutna 8 åren uppgifves hafva gått, med 8, då man
i qvot erhåller icke fullt 4,000 Rall'', hvarifrån ytterligare skulle afräknas
inkomsten för sålda kartor, då eu förlust af cirka 3,000 R:dr årligen skulle
uppkomma, hvilken sistnämnda summa således, efter styresmannens förmenande,
skulle hittills utgjort den årliga kostnaden för utgifningen af de
ekonomiska kartorna.

Då emellertid, såsom af förevarande Utlåtande inhemtas, karteförsäljningen
icke uppgår till mer än 800 R:dr per år, medan, enligt hvad jag
nyss anförde, och af den specifika utgiftsstaten synes, karteutgifningen för
år 1871 skulle i verkligheten gå till mer än tiodubbelt denna summa, har
det förekommit Utskottet väl dyrt för Staten att fortfara med utgifning
af de ekonomiska kartorna, hvarföre Utskottet hemställt, att densamma
skulle, utom hvad beträffar Norrbottens län, tills vidare inställas. Deremot
har Utskottet antydt, att, i fall de orter kartorna omfatta skulle
anse dem vara för sig nyttiga och behöfliga, det borde vara deras egen
uppgift att genom landstingen eller hushållningssällskapen sjelfva draga
försorg om och bekosta kartornas utgifning.

Jag vill visst icke förneka, att det ekonomiska karteverket är af
värde för jordbruket, men jag upprepar, hvad som i detta hänseende
många gånger förut är sagdt, att detta värde hufvudsakligast är ett kulturhistoriskt,
ty mine Herrar! detta århundrade skall för visso gå till
ända, innan karteverket nått sin fullbordan. Det är nemligen klart, att,
då det är ett arbete för så lång framtid, en massa lokala förändringar
under tiden skola inträffa, till följd hvaraf dessa kartor erhålla icke något
verkligt praktiskt, utan väsendtligast ett historiskt intresse. Och då frågas:
bör Staten bidraga med så stoi’a summor, som den nu gör, för att i
eu framtid få veta huru Sverge sett ut 25 eller 30 år förut? Jag tror det
icke, och det synes mig att Stats-Utskottet gått så lent till väga som möjligt,
då det blott föreslagit det ifrågavarande anslagets nedsättning med
dessa 8,000 R:dr, och öfverlemnat åt kommunalmyndigheterna i de orter,
kartorna omfatta —• och hvilka orter för dessa böra ega största intresset
— att sjelfva bekosta dess utgifning.

På de skäl jag nu haft äran anföra, yrkar jag bifall till Stats-Utskottets
hemställan.

Herr Hedin: Jag skall endast anhålla att få yttra ett par ord till

bemötande af några invändningar, som blifvit framställda mot mitt förra
yttrande.

Den näst siste talaren anmärkte, att den ritade kartan skulle för statistiken
vara af lika stor vigt som den utgifna. Jag fruktar då, att jag
mycket illa uttryckt, hvad jag i detta hänseende velat säga. Det kan väl
nemligen icke förutsättas, att alla de, på hvilkas statistiska begrepp man
i detta fall vill verka, skulle begifva sig hit till Landtmäterikontoret för
att taga kännedom om de ekonomiska kartorna, ty på annat sätt förstår
jag svårligen, huru det ändamål jag i detta hänseende afsåg skulle utan
kartornas utgifning kunna vinnas.

Hvad beträffar försäljningen af kartorna, her jag blott att få ytterligare
upprepa, hvad jag nyss påpekat, att relativt till utgifningskostnaden

358

Den 18 Mars, e. m.

ställer sig försäljningsprocenten för detta karteverk bättre än för så väl
det topografiska som geologiska.

Vidkommande åter den siste talarens sorgliga spådom, att detta karteverk
icke förr än vid århundradets slut skulle vara fullbordad!, är detta
visserligen sannt, om man här vid lag går till väga på samma sätt som hittills,
men icke om man drifver raskare på detta arbete.

Hvad slutligen angår det ekonomiska karteverkets nytta, kan man
hänvisa till den upplysning som vunnits de sist förflutna dagarne, att
detta karteverks personal råkat hitta på öar, som det topografiska karteverkets
varit för närsynta att se.

Herr Sah Iströ in: Jag vågar icke inlåta mig på hvad Utskottet

haft för motiver för den föreslagna indragningen af ifrågavarande summa,
men vill i stället vända mig mot ett uttryck i den så kallade •‘klämmen"
af Utskottets Betänkande, i hvilket jag icke kan instämma. Här står
nemligen: “samt att i sammanhang dermed Riksdagen i underdånighet
anhåller, att utgifningen på Statens bekostnad af de ekonomiska kartorna,
utom den öfver Norrbottens län, må tills vidare inställas. “ Härvid vill
jag gorå den erinran, att det ekonomiska karteverket af Wermlands läns
hushållningssällskap redan för två och ett hälft år sedan erhållit ett understöd
af 3,000 R:dr. Nu har Utskottet framhållit, att länen och häraden
sjelfva skulle bidraga till detta karteverks utgifvande, och det har
ju således Vermland redan gjort, då det gifvit ofvannämnda anslag. Öfver
eu de! af denna provins äro ekonomiska kartor färdiga till utgifning och
det vore väl icke lämpligt, om nu möjligen, i fäll karteutgifningen på
Statens bekostnad inställdes, det skulle inträffa, att den öfriga delen af
provinsen finge annorlunda beskaffade t. ex. i annan skala upprättade
kartor än den del deraf som redan är kartlagd. Det är äfven billigt att
öfver Wermland i dess helhet ekonomiska kartor blifva utgifna, då det
finnes andra län, som erhållit sådana kartor utan det ringaste bidrag å
länets sida.

Hvad beträffar att utgifningen af dessa kartor skulle vara så dyr, sä
får jag för min del saga, att om det ekonomiska karteverket skall fortfara
och kartorna utgifvas, jag anser att grav eringen blir billigare, än om
kartorna skola låtas för hand, och vill jag derföre förena mig med den
ärade reservanten Herr von Essen och tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts
Proposition i denna punkt.

Herr Almquist: Jag vill icke yttra mig om det ekonomiska karte verkets

betydelse — jag har redan i det fallet uttalat min tanke — men
jag kan icke fatta att, om man är utaf den åsigt att ekonomiska kartor
böra upprättas och Staten för dem måste uppoffra betydliga summor,
man då icke vill underkasta sig den uppoffring, som är förenad med
dessa kartors utgifvande. Jag kan icke tänka mig, att något verkligt
gagn af^ detta karteverk står att vinna, om icke kartorna blifva tillgängliga
och spridda inom landet, i synnerhet inom de orter som de omfatta. Det
är visserligen sannt, att den summa, som är åt Stats-Utskottet uppgifven
såsom behöflig för kartornas gravering och utgifning, icke är obetydlig,
då den uppgått per år till omkring 8,000 R:dr, under det försäljningen af

Den 18 Mars, e. m.

350

kartorna endast inbragt något öfver 1,000 R:dr om året; men detta får
tillskrifvas dels den omständigheten, att man ännu icke bär till fullo
uppfattat betydelsen och gagnet af dessa kartor och möjligtvis äfven det
förhållandet, att kartorna icke hållas så tillgängliga för allmänheten som
behörigt vore för att få dem allmänt spridda. Månne de icke. stå i väl
högt pris för att kunna hos våra jordbrukare påräkna spridning ? Jag
tror, att eu ökad spridning, eu större försäljning utaf dessa kartor möjligen
skulle kunna åstadkommas genom vidtagande af ändamålsenliga åtgärder
för befrämjandet deraf, och jag kan icke annat än anse att, såvidt man vill
fortsätta med det ekonomiska karteverket och så vidt man anser det vara ai
betydelse, så måste man också tillse, att kartorna blifva tillgängliga för och
spridda till allmänheten. Ty att affatta kartor och upprätta beskrifning
öfver dem och sedan låta dem ligga i förvar inom embetsverket, kan nog
vara af intresse för Staten, men icke för allmänheten. Således, om
det också krafvel* uppoffringar, så anser jag dock att karteverket bör
fortsättas, enär det annars icke kan sägas uppfylla sin bestämmelse.
Stats-Utskottet har yttrat, att der anser att, då det endast är inom vissa
inskränktare kretsar som kartorna kunna hafva spridning, dessa mindre
kretsar borde bekosta deras utgifning, såsom t. ex landstingen, hushållningssällskapen
och de enskilda kommunerna. Men huru vill man begära,
att dessa kretsar skola underkasta sig eu sådan uppoffring, då kai torna
till följd af det höga priset ej hafva någon spridning? Jag tror att de
i detta fall blifva skrinlagda i landtmäterikontoret. Vill man^ deremot
vidtaga lämpliga åtgärder för en lättare spridning och tillhandahållande af
dem, så tror jag, att den uppoffring Staten för dem får underkasta sig ej
skall blifva så stor, och hoppas att den ej heller skall blifva utan gagn.

Med stöd af denna åsigt instämmer jag med de talare, som yrkat anslag
å Stats-Utskottets Betänkande, och anhåller om proposition på bifall
till reservantens i Första Kammarens förslag.

Herr Kolna odi n: Det är för mig ganska angenämt att i afton

uppträda i denna fråga. Jag kan, efter den debatt, som föregått, vara
ytterst fåordig och är således i tillfälle att kunna på förhand lofva Kammaren
att ej länge taga dess tid i anspråk. Då man under flera föregående
riksdagar, så att säga, uttömt alla sina skäl. i försvaiet föi eu
sak, som man anser vara god, och således känner sig urståndsatt att,
när striden på Hytt lågar upp, utfinna några nya skäl eller att klåda, de
gamla i en ny drägt; så är det i sanning angenämt att se nya och friska
krafter träda upp på stridsfältet, och det med en styrka som redan i.
och för sig innebär ett löfte om seger. Det är ock en annan sida af
saken, som gör ställningen i afton mindre nedslående än vanligt, nemligen
en jemförelsevis milda behandling, som Stats-Utskottet låtit vederfaras
det ekonomiska karteverket i år mot i fjor, då frågan gällde dess
vara och icke vara. Det har emellertid nu som alltid vant för mig
smärtsamt att se hugget riktas just emot det karteverk, som patagligen
är det vigtigaste för vår modernäring, för Svenska jordbruket, som bland
ledamöterna i denna Kammare räknar så många idkare. Intresse föi
detta arbete borde visserligen icke saknas här.

360

Den 18 Mars, e. m.

Jag vill öppet förklara, att jag ej ämnar till besvarande upptaga de
ofta förut hörda skäl, som utaf min ärade vän, Herr Key, blifvit anförda
till förmån för Stats-Utskottets förslag. Han anser dem ännu giltigajag
deremot anser dem vara till fullo vederlagda af de motskäl hvilkä
jag frambar vid diskussionen den 9 Mars sistlidet år. Hänvisande till
denna vill jag ej trötta Kammaren med att repetera det, som redan ofta
blifvit uttaladt på detta rum.

Ett par anmärkningar måste jag dock göra. Den första gäller ett ,
yttrande af den ärade Stats-Utskotts-ledamot, som först uppträdde till
försvar för Utskottets Betänkande. Han sträckte nemligen sina fordringar
på utländingarne ända derhän, att han ansåg den ej böra stadna
vid blotta loford af vårt ekonomiska karteverk, utan att de genom flitigt
inköp af detsamma borde lemna eu vida kraftigare uppmuntran. Eu sådan
fordran kan visserligen framställas; men den är, som så många andra,
otvifvelaktigt alltför stor. Jag håller före, att det ekonomiska karteverket
och dess utgifvare kunna vara fullt belåtna, då de erhållit ett så
utmärkt vitsord, som det af en talare nyss anförda, från en man sådan
som Professor Petermann, hvilken, på samma gång han är opartisk, tillika
eger den obestridligaste kompetens att döma i dylika mål. Längre bör
man väl ej sträcka sina anspråk, då fråga är om Svenska häradskartor

En annan anmärkning, som blifvit framställd af en ledamot af Statsutskottet,
anhåller jag äfven att få besvara. Han yttrade, att det ginge
så många år om, innan verket blefve fullbordadt, så att man derföre ej
borde offra så stora anslag på detsamma. Jag kan ej fatta denna bevisning.
År det verkligen fallet, hvilket jag gerna medgifver, att det ekonomiska
karteverkets utarbetande går för långsamt och att dess åsyftade
gagn derigenom minskas; så borde man väl tvärtom bevilja mera medel
för att desto förr få detsamma färdigt.

Jag lian således icke Unna, att under denna diskussion något enda
skal blifvit forebragt, som kunnat ändra den åsigt, jag vid flera föregående
tillfällen uttalat om vigten af detta karteverk och af bibehållandet
af det anslag, det hittills åtnjutit; hvarföre jag, utan att vidlyftigare inlåta
mig på frågan om karteutgifningen, för min del instämmer i Herr
r• x^n118 . framställda yrkande om afslag å Utskottets Betänkande och

bifall till Friherre von Essens reservation.

Friherre Alströmer: Herr Talman! mine Herrar! Man må hysa
hvilka åsigter som helst om det ekonomiska karteverkets fortsättande, och
huruvida någon förändring deruti må vara önskvärd eller icke, en sak
trodde jag dock alltid att man borde vara ense om, och den är att man
ingalunda vill hafva ritade kartor att studera, hvilket skulle blifva händelsen,
såsom motiveringen antyder, enligt Utskottets förslag. Är det
med god hushållning öfverensstämmande, att arbetsprodukten endast skall
vara en ritad karta, hvilken kan förstöras eller förkomma genom en
olyckshändelse, t. ex. en eldsvåda. Jag vill fästa uppmärksamheten på
att, då man offrat så stora summor på att få kartor, man också måste
vidtaga sådana åtgärder, att de finnas förvarade och tillgängliga i framtiden,
och således laga så, att det finnes flere än ett exemplar af hvarje
karta. Det är endast detta jag velat fästa uppmärksamheten på.

Den 18 Mars, e. m.

361

Jag instämmer med Herr Kolmodin och yrkar bifall till Friherre von
Essens reservation.

Herr Gumselius: Jag instämmer i Herr Hedins anförande och i

de skäl, som till försvar för hans åsigt blifvit utaf andre talare ytterligare
framställda. Jag skulle derföre hafva kunnat underlåta att begära
ordet; men jag har dock velat fästa Kammarens uppmärksamhet på en
omständighet,, som under diskussionen ännu ej blifvit framhållen, den
nemligen huruvida Stats-Utskottets förslag ens är praktiskt utförbart.
Stats-Utskottet säger i sitt förslag, att utgifningen på Statens bekostnad
af de ekonomiska kartorna, utom den öfver Norrbottens län, må tills vidare
inställas. Utskottet uttalar visserligen icke, från hvilken tid utgifningen
skall upphöra; men jag förmodar, att tiden skall räknas från den
dag, Kongl. Maj:t hunnit fatta sitt beslut med anledning af Riksdagens
skrifvelse i ämnet. Arbetet å kartorna pågår nu med all ifver; åtskilliga
kartor äro i det närmaste tryckta, andra färdiga till tryckning, andra
delvis graverade. Kartor finnas utgifna öfver ena hälften af ett härad,
men ej öfver den andra hälften. Kan det verkligen vara StatsUtskottets
mening med förslaget, att arbetet på det viset skall komma
att stå halfgjordt och oiärdigt. Jag föreställer mig, att en enskild bokförläggare
eller karteutgifvare icke skulle kunna handla så, utan att
väcka mycken ovilja och detta med skäl. Att Staten kan beträda en sådan
bana, anser jag för otroligt. Jag tillhör sjelf ett län, öfver hvars
ena del kartor redan finnas tillgängliga och öfver hvars andra, efter hvad
jag i afton hört, kartorna äro färdiga eller nära färdiga att utgifvas, och
då får jag säga, att jag icke kan neka, att billigheten synes mig fordra,
att äfven andra orter komma i åtnjutande af samma fördelar. Huruvida
de böra lemna bidrag eller icke, blir en annan fråga, som nog kommer att, i
händelse Riksdagen beslutar att aflåta någon skrifvelse i ämnet till
Kongl. Maj:t, af honom utredas.

Min granne från Wermland fästade uppmärksamheten på, att Wermland
lemnat ett bidrag af 3,000 R:dr till karteverket, och det vore hårdt,
om icke det skulle få kartor, då grannprovinsen, som ej lemnat något
bidrag, fått sådana. Jag tror, att detta anspråk från Wermland, då det
visat sitt intresse för saken med sina gerningar, är ganska berättigadt.

Slutligen anser jag, att, sedan Riksdagen nyss beslutat en skrifvelse
i ämnet till Kongl. Maj:t, det icke är skäl att nu ånyo besluta skrifva
till Kongl. Maj:t om en särskild del af frågan, utan är det väl lämpligare
att afvakta resultatet af den förra skrifvelsen rörande omorganisering af
samtliga karteverken.

På dessa ytterligare skäl, som jag nu haft äran anföra, hemställer
jag om bifall till Herr von Essens reservation.

Under nu slutad öfverläggning hade yrkats dels bifall till Utskottets
förslag, dels afslag å Utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:!s
nådiga Proposition i ämnet. Då den proposition, som afgafs å sistnämnda
yrkande, förklarades med öfvervägande ja besvarad, framställdes begäran
om votering.

362

Den 18 Mars, e. m.

Antogs följande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i femte punkten af
dess Utlåtande N:o 26,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan i
hvad den skiljer sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställning i frågan,
bifallit samma framställning.

Omröstningen utföll med 89 ja mot 56 nej; och hade alltså Utskottets
förslag bifallits.

Punkterna 6 och 7.

Biföllos.

Punkten 8.

Mom. a).

Herr Key: Jag må bekänna, att jag verkligen uppträder med eu

viss olust i denna fråga, dels efter den bekanta utgång en annan på den
förevarande sannolikt framdeles väsendtligen inverkande fråga nyligen fått,
dels emedan Första Kammaren redan afslagit Utskottets hemställan i följande
moment b) angående skrifvelse till Kongl. Maj:t om förenkling af
Irafikstyrelsens organisation och jemkning af der anställde tjensteman
arfvoden.

Emellertid ber jag, att i Herrarnes minne få återkalla huru denna fråga
behandlats vid föregående Riksdagar, och med hvilken seghet reduktionen
tum för tum blifvit omkämpad.

År 1867 väcktes motion om inskränkningar uti trafikstaten m. m.,
hvilket föranledde Riksdagen att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
N:o 33 anhålla om “afgifvande till Riksdagen af en afiönings-stat och
årlig förslagsberäkning öfver de öfriga kostnader, som med Statens jernvägstrafik
och förvaltning äro förenade". På grund häraf aflat Kongl.
Maj:t till 1868 års Riksdag proposition om afiönings-stat för Statens jernvägstrafik.

Sedan 1868 års riksdag på grund af förnyad motion ytterligare aflåta
skrifvelse N:o 77, hemställande: “huruvida icke Styrelserna öfver Statens
jernvägsbyggnader och jernvägstrafik kunna sammanföras till en enda
Styrelse för Statens jernvägar, eller, om detta icke finnes ändamålsenligt,
den förra Styrelsen förläggas till arbetslinien, samt huruvida icke dels
de föreslagna distriktchefstjensterna skulle kunna indragas, dels betydligare
inskränkningar ske så väl i antalet af de vid jernvägstrafiken anställde
embets- och tjenstemän samt betjente, som äfven i fråga om beloppen
af de för dem föreslagna löneförmåner", inkom Kongl. Maj:t till

Den 18 Mars, e. m.

363

1869 års Riksdag med förslag till reducerad aflöningsstat för trafikpersonalen.
I detta förslag ingick bland annat, att, intilldess definitivt beslut
fattats om sättet för hela linieförvaltningens permanenta öfvervakande,
Trafikstyrelsen skulle ega att för detta ändamål disponera ett belopp af

15.000 Riksdaler. Detta godkändes icke af Stats-Utskottet, som i stället
föreslog tillsättandet af distriktchefer, motsvarande de gamla intendenterna,
för andra och tredje distrikten, hvardera med 5,000 R:drs lön,
hvaremot till linieförvaltningens öfvervakande i första distriktet skulle anvisas
2,000 R:dr. Äfven vid 1869 års riksdag var motion väckt i samma
syfte som vid de föregående, och älven vid nämnde riksdag afläts underdånig
skrifvelse N:o 86, hvarigenom föreskrefs, att “Styrelsen egen, intilldess
definitivt beslut fattats om sättet för hela linieförvaltningens permanenta
öfvervakande för detta ändamål, disponera ett belopp af 15,000
R:dr.“ Stats-Utskottets retrograda förslag blef således ogilladt, men först
såsom protokollen nogsamt utvisa efter en hård och förbittrad strid.

Det nuvarande Stats-Utskottet har visat sig mera reformerande än
fjorårets, och jag tror i likhet med Utskottet att byråchefens och sekreterarens
göromål kunna af en enda person bestridas, och att således, om
byråchefen bibehålies, sekreterare^ensten allt för väl kan indragas, synnerligast
som vid Styrelsen dessutom finnes eu registrator och aktuarie
samt två notarier. Vidare anser jag, att hufvudkassörs- och uppbördskassörstjensterna
kunna sammanslås, men vågar tro att äfven den nu befintliga
kassörstjensten i första distriktet kan med de förra förenas, när det
nya stationshuset i Stockholm blir färdigt och hela uppbörden der sammanföres
på ett ställe. Detta synes mig utförbart om jag jemför desse
tjenstemäns åligganden med det som kassörerna vid våra banker och vid
andra verk med stor penningeuppbörd, såsom t. ex. tullverket, hafva.
Vidare anser jag att föreståndaren för statistiska kontoret, hvilken nu har

4.000 R:drs lön, allt för väl kan åt nöj as med 3,000 R:dr, när man betänker,
att Chefen för hela Sveriges officiela statistik icke har mer än

5.000 R:drs lön.

Ytterligare ber jag få påpeka en annan omständighet, som är märklig
nog. De fleste af Herrarne erinra sig troligen den strid, som här år
efter år utkämpats om de tre intendenterna, livilka slutligen försvunno
till namnet, men kommo tillbaka under form af distriktchefer. Riksdagen
1869 gick likväl icke in derpå utan anvisade tills vidare 15,000 R:dr för
öfvervakandet af hela linieförvaltningen efter Styrelsens bestämmande.
Men nu har ånyo, hvarifrån det vete vår Herre, en intendent kommit
tillbaka — såsom af Kongl. Maj:ts Proposition synes — hvars lön är upptagen
till 5,000 R:dr; hvarifrån han kommit, hvarför han kommit och
huru han kommit tillhör de outredda naturkrafternas område, men säkert
är, att han icke kommit igen till följd af Riksdagens beslut. Då nu denne
intendent, som är eu föråldrad qvarlefva af ett gammalt utdömdt eller
numera icke tillämpadt system, naturligtvis bör tagas bort, så följer deraf
att hans båda byråassistenter och öfriga stab äfven bör komma bort.

Vidare finner man å byråafdelningen upptagna 8,000 R:dr för “tillfälliga
biträden11, oaktadt denna afdelning är rikt försedd med ordinarie
tjenstemän, hvarförutom Styrelsen anhållit att, till “möjligen ifrågakommande
förstärkning af arbetskrafterna“, få under 1871 disponera ett be -

364

Den 18 Mars, e. in.

lopp af 1,340 Rall-, Således har man här i tre olika våningar olika slag
af löner, nemligen för ordinarie tjensteman, tillfälliga biträden och ytterligare
förstärkning.

Går man så till banafdehiingen, finner man der tillfälliga biträden,
lönefyllnad, m. in. för til,338 R:dr, och går man derifrån till maskinal
delningen, finner man ytterligare tillfälliga biträden, lönefyllnad, m. m.
upptagna under rubriken “gemensamma omkostnader11 till 15,180 R:dr,
under “lokomotivtjenst“ 58,170 R:dr, samt under “vagntjenst" 19,460
R:dr. Slutligen har man å trafikafdelningen ett belopp af 134,660 R:dr
för tillfälliga biträden, missräkningspenningar, anmärkningsprocent, lönefyllnad
m. m. Lägger man tillsammans, får man sålunda den betydliga
summan af 296,808 R:dr för tillfälliga biträden, lönefyllnad m. in., och
detta sedan man bar sett denna långa listan af en tjenstepersonal, hvilkei.
s antal uppgår till 50 å byråafdelningen. 602 å banafdelningen, 362
å maskinafdelningen samt 856 å trafikafdelningen. Jag tror, att man vid
betraktande häraf skall kunna utan all våda och med full säkerhet påyrka,
att förslagsanslaget för 1871 nedsättes med 100,000 R:dr eller från

4,300,000 Rall- som äro begärda till 4,200,000 R:dr. Jag kommer nemligen
till denna siffra på följande sätt. Man tager bort:

Sekreteraren, hvarigenom inbesparas..............

Ena kassören, ...........................

Intendenten med 2 assistenter..................

De der märkvärdigt löjliga förstärkningarne..........

samt:

7 baningeniörer, circa.......................

Förhållandet är nemligen, angående desse sistnämnde tjenstemän,
att för närvarande finnas 11 stycken eller en baningeniör
för hvar tionde mil, men jag tror att det ganska
väl skulle låta sig göra att jemte öfverbaningeniörerna
endast hafva eu för hvarje distrikt, och derutöfver
en för den nordvestra jernvägen, hvarigenom lönerna till
de / öfrige inbesparades. Vidare minskar man lönen för
Statistiska kontorets föreståndare med.............

R:dr 4,000.
„ 3,000.

„ 14,000.

„ 1,340.

., 16,727.

1,000.

Summa R:dr 40,067.

Tager man ytterligare bort endast 25 procent eller ‘''4 afofvannämnde
296,808 R:dr för tillfälliga biträden etc., d. v. s. 74,202 R:dr, så får
man slutligen ett belopp af 114,269 R:dr, som allt för väl skulle kunna
inbesparas. Om jag då i stället för dessa 114,269 R:dr säger, att man
må sätta ned förslagsanslaget med en rund summa af 100,000 R:dr, så
vågar jag påstå, att jag med lätt och len hand berört detsamma, och är
öfvertygad, att ingen olägenhet skall af denna nedsättning förspörjas.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, utan ber jag framdeles
få yttra mig vidare om så behöfves. Mitt förslag är, såsom sagdt,
att det i mom. a) berörda förslagsanslaget till Statens jern vägstrafik för
1871 nedsättas till 4,200,000 R:dr. Hvad beträffar mom. b), så torde
detta få anses af sig sjelf! förfallet, sedan det nu af Första Kammaren
blifvit afslaget.

Den 18 Mars, e. m.

365

Herr Statsrådet Adle r creti tu: Om den ärade talaren, som näst

före mig hade ordet, önskat få närmare utredning af och förklaring öfver de
förhållanden han nu för Kammaren framlagt, så hade han utan tvifvel
gjort sin framställning om desamma i den reservation han mot Statsutskottets
Betänkande afgifvit. Jag säger nu, att, på samma gång det
icke af mig kan begäras, att jag skall ingå i detaljerad! svaromål på de specifika
anmärkningar, som den ene eller andre talaren kan finna för godt
att framställa, så anser jag ej heller sådant lämpligt, utan ber jag''’ endast
få förklara, att det fortfarande skall blifva mitt ögonmärke, såsom
jag är öfvertygad att det äfven är och varit Trafikstyrelsens, att i all
möjlig måtto nedsätta kostnaderna för denna förvaltning, och jag hoppas,
att Riksdagen, med kännedom af det sista årets resultat af trafiken, skall
vitsorda, att allvarliga bemödanden i denna väg redan blifvit gjorda. Men
den omständigheten, att indragningar redan skett, innebär icke, att indragningar
allt fortfarande skola kunna ega rum, utan snarare må jagsäga,
att hvarje skedd indragning har förminskat möjligheten af ytterligare
sådana, enär man eljest slutligen skulle komma derhän, att denna
förvaltning sköttes för ingenting. När emellertid den siste talaren anmärkte,
att det syntes som om Riksdagens uttalade önskningar icke blifvit
följda i afseende på ordnandet af trafiken, så vill jag fästa mig vid
den af honom omnämnde intendenten, om hvilken han yttrade, att lian
icke visste hvarifrån den kommit.

Herrarne torde erinra sig, att i Kongl. Maj:ts Proposition till sistlidna
års Riksdag talades om två olika sätt för liniens permanenta öfvervakande,
det ena genom distriktchefer med hvar sina vissa trafikområden, och det
andra med de särskilda förvaltningsgrenarne såsom grund för indelningen.
Kongl. Maj:t begärde icke uttryckligt anslag för distriktcheferne, ehuru
de skäl framhölios, som talade för deras bibehållande, utan endast för
liniens permanenta öfvervakande i allmänhet, och gick således en medelväg
emellan de båda olika åsigterna. Sedan Ståts-Utskottet uttalat sig till
förmån för distriktchefsplatserna, stadnade Riksdagen vid att godkänna
Kongl. Ma i: s förslag, hvarigenom alltså frågan om sättet för det permanenta
öfvervakandet åtminstone tills vidare lemnades öppet. När nu å
det mest aflägsna eller södra trafikdistriktet eu intendent med hufvudsakligen
enahanda göromål som de ifrågasatte distriktcheferne bibehållits,
så är detta alltså icke i strid mot Riksdagens beslut eller ens dess uttalade
önskan.

Att i öfrigt meningarne kunna vara olika om sättet för trafikens
skötande och hvarest besparingar dervid skola göras, synes, bland annat,
om man jemför hvad den siste ärade talaren yttrade derom, att samtlige
baningeniörerne allt för väl skulle kunna indragas, med hvad en aktad
talare i Första Kammaren —• hvilken sjelf bär mycken kännedom om
denna sak, emedan han, såsom jag tror, är eller varit verkställande direktör
vid Gette—Dala-banan, och hvilken i nämnde Kammare i allmänhet
varit den, som vid trafikförvaltningen haft mest att anmärka — vid denna
riksdag förklarat, nemligen att indragningen af baningeniörer redan gått
åtminstone i det aldra närmaste så långt som skäligen kan ifrågasättas.

Då slutligen den föregående ärade talaren ansett förslagsanslaget
kunna nedsättas med 100,000 R:dr eller till 4,200,000 R:dr, så kan jag

366

Den 18 Mars, e, m.

anse det såsom en liten komplimang mot mig och Trafikstyrelsen, i det
han följaktligen tror förvaltningen komma att skötas så väl, att kostnaden
icke uppgår till det belopp, hvartill den i den nådiga Propositionen
är beräknad. Men enär ett förslagsanslag i allmänhet icke bör sättas så
lågt, att man kan befara, att detsamma vid ogynnsamma förhållanden öfverstiges,
så synes det mig vara rådligast att bibehålla den af Kongl.
Maj:t föreslagna sifiran.

Herr Jöns Pehr sson: Vid föregående tillfällen såväl denna som
förra riksdagarne, då frågan om trafikstaten varit under diskussion, har
jag velat efter mitt begrepp antyda, att vi skulle kunna göra vissa betydliga
praktiska besparingar; jag har äfven fått erfara, att sådana besparingar
blifvit gjorda och många flera tror jag ytterligare kunna göras. En
omständighet den jag, som mycket vistas vid banan, haft tillfälle iakttaga
är, att vid våra stationer j allmänhet finnes en något öfvertalig personal,
Ousby t, ex. Från denna station försändes mera gods än från aderton
andra stationer, så är der dock utan tvifvel en tjensteman för mycket.
Vid andra mindre stationer; — och jag räknar nu icke stationskarlar,
spårvexlare och dylika, utan endast inspektörer, bokhållare och biljettförsäljare
— är det klart att antalet skulle kunna vara än mindre. Gör
man ett öfverslag, skall man med ali säkerhet finna, att man utan skada
för trafikens gång kan taga bort eu tjensteman öfver hufvud vid våra stationer
och vid de större ändå flere, eller inalles cirka 100 tjensteman,
nemligen bokhållare eller biljettförsäljare. Deremot tror jag det vore billigt,
att arfvodena något mer jemnades än nu är förhållandet, ty det
torde vara bekant, att inspektorerne i allmänhet hafva mycket litet att
göra, då deremot bökhållarne få göra nästan allt.

Det är äfven vissa andra jernvägstjenstemän, som icke hafva för stor
aflöning, såsom konduktörer och lokomotivförare, hvilka alla hafva ganska
både maktpåliggande och ansträngande tjenstgöring. Äfven för dessa anser
jag att lönerna i framtiden måtte blifva något större än de nu äro,
hvaremot åtskilliga andra större löner kunna nedsättas.

Af eu promemoria, som i dag inom Kammaren utdelats, finner man,
att utgifterna för drift och underhåll förlidet år icke gått till mer än

3,290,000 R:dr, och således synas äfven bär en del besparingar hafva,
kunnat göras, bvilket är ett godt tidens tecken. Men jag tror, att äfven
på detta område ytterligare besparingar kunna göras.

Den förste talaren sade bland annat, att baningeniörerne äro flere än
som behöfvas, och detta har äfven jag en föregående gång sagt. Äfvenså
anser jag, att banmästarne äro ännu för många och kunna blifva ännu
mindre utan fara, ty om vid eu station någonting skall lagas å banan,
så är det banafdelningen, som gör detta, oaktadt stationsfolket mycket
val mången gång kunde medhinna det; genom indragning af ännu flera
af desse skulle eu betydlig besparing uppstå, och trafikafdelningen kunde
allt för väl åtminstone vid stationen och dess närmaste granskap förestå
mindre reparationer.

Jag här visserligen icke något yrkande att göra; men å andra sidan
är jag icke emot att, såsom Herr Key föreslagit, nedsätta det med 100,000
K:dr, om statsutgifterna derigenom kunna bättre jemnas mot inkomsterna,

Deri 18 Mars. e. m.

367

och det är antagligt att af summan ändå blir och måste blifva! ett betydligt^öfverskott.
^

Grefve Sparre: Sedan Chefen för Civildepartementet nyss förklarat,

att han fortfarande vill framgå på den nu beträdda banan och göra alla
möjliga inskränkningar i utgifterna för Statens jern vägstrafik, anser jag
Representationen dermed böra låta sig nöja, hvadan jag icke har mycket
att i ämnet tilliigga. Det gläder mig att se, att de ord jag vid Riksdagens
början i denna sak yttrade, icke blifvit förgäfves spillda, och ser jag
eu ytterligare bekräftelse för denna min uppfattning just uti det nyss afgifna
löftet å Herr Civilministerns sida.

Hvad nu beträffar de särskilda kostnader, hvarom här är fråga, så
fruktar jag, att jag genom en vidlyftigare och mera detaljerad utredning
af frågan skulle trötta Kammaren. Så mycket vill jag dock säga,
att uti dessa utgifter till Statens jernvägstrafik en högst betydlig indragning
bör kunna ske. Hvad särskild! angår utgifterna till aflöning åt baingeniörerne,
ber jag få fästa uppmärksamhet vid, att vid de jernvägar
af öfver 12 mils längd, med hvilka jag under de sednare åren haft att
göra, icke en enda baningeniör varit anställd, utan trafikchefen är vid
dessa jernvägar på samma gång ban- och trafikdirektör, samt hinner dessutom
med att vara ledamot i en jervägskomité. Jag vill dock icke härmed
säga. att detta skulle kunna gå an vid Statens jernvägar, som utsträcka
sig till en längd af öfver 100 mil, men antager att tre eller fyra
sådana embetsman vore för behofvet fullt tillräcklige, t. ex. en öfverdirektör,
som hade till sitt biträde två till tre ingeniörer. Hvar och en
af dessa sednare skulle då få på sin lott att öfvervaka en jern vägssträcka
af omkring 3:» mils längd, och detta skulle äfven ganska lätt gå~ för sig,
då det är fråga om redan färdigbyggda jernvägar. Jag anser följaktligen,
att man borde indraga antingen de, tre bandirektörernes tjänster
med ett sammanräknad! arfvode af 12,300 R:dr, eller ock de 11 baningeniörernes.
hvilkas sammanlagda aflöning uppgår till 27.000 R:dr. Det
kan nemligen redan vara hög tid, att vi en gång söka komma ifrån detta
mångskrifveri och detta myckna rapporterande om ovigtiga saker, hvartill
denna invecklade styrelseapparat gifver så riklig anledning, men för hvilket
vi icke dess mindre här i Sverige, tyvärr, hafva alltför stor benägenhet.
Beträffande kassörstjensterna, så veta vi, att vid hvarje af våra banker,
genom hvilkas händer hundratals millioner gå, blott eu kassör är
anställd. Deremot finna vi, att i kassakontoret för Statens jernvägstrafik
äro anställde, eu hufvudkassör och en uppbördskassör jemte biträde, vidare
en distriktkassör och en särskild sådan på söder, summa fyra kassörer
här i Stockholm. Likaså vore äfven åtskilligt att anmärka mot utgifterna
på den statistiska afdelningen, äfvensom mot arfvodena till tjenstemännen
vid milkontoret. Men jag skulle alltför mycket pröfva Herrarnes
tålamod, om jag vidare fördjupade mig i dessa detaljer. Sådant torde
numera icke heller vara nödigt, så mycket mindre som Herr Civilministern
tydligen uttryckt, att han i detta afseende vill söka åstadkomma
alla möjliga inskränkningar uti utgifterna, en förklaring hvarmed jag för
min de! fullkomligt åtnöjer mig. Vidkommande alltså den förste talarens
yrkande om det ifrågavarande anslagets nedsättning med 100,000 R:dr,

368

Den 18 Mars, e. m.

eller från 4,300,000 till 4,200,000 R:dr, kan jag icke finna deruti ligga
någon öfverdrift, enär, om jag i detta hänseende skulle hafva tillåtit mig
något förslag, detta skulle hafva kommit att gå ut på en vida större indragning.
Vi hafva utaf en inom Kammaren utdelad promemoria i ämnet
inhemtat, att kostnaderna för Statens jern vägstrafik under sistlidna året,
icke uppgingo till mer än 3,794,982 R:dr, och utaf Kongl. Maj:ts Proposition,
som äfven omförmäles i det föreliggande Utlåtandet, finner man,
att Trafikstyrelsen icke beräknat utgifterna för banafdelningen under innevarande
år till mer än 25,000 R:dr och för maskinafdelningen omkring

73,000 R:dr högre än för sistlidna år. Det synes mig då att, om man
till dessa 100,000 R:dr skulle ytterligare lägga ett lika stort belopp,
hvilka summor, sammanlagda med de förut omnämnda 3,794,000 R:dr,
komme att uppgå till inemot 4,000,000 R:dv, så hade man ungefär den
siffra, utöfver hvilken omkostnaderna för Statens jernvägstrafik icke gerna
borde sträcka sig. Detta är samma tanke, som jag redan för två år sedan
uttalade, och jag vidblifver den än i dag, samt styrkes ytterligare i
denna min åsigt, då jag vid jemförelse finner, att t. ex. driftkostnaderna
vid Statens jernvägar belöpa sig till 34,000 R:dr per banrnil, under det
att desamma vid de privata jernbanorna endast stiga till 16,000 R:dr
för milen. Man skall måhända härvid invända, att omkostnaderna på
Statens stambanor måste vara högre, derföre att trafiken å desamma är
större än på de enskilda jernvägarne. Naturligtvis är äfven så förhållandet,
enär på de förra gå flera tåg om dagen än på de sednare, men
icke bör väl derföre rimligtvis en sådan disproportion i omkostnader
uppstå, att Staten för sina jernvägar bör uti dr ft och underhåll betala
mer ån dubbelt mot de enskilda jernvägarne.

Herr Statsrådet Adlercreutz: Jag ber endast få fästa uppmärk samheten

vid, att sådana beräkningar, som här temligen ledigt blifvit framställda,
dock icke alltid äro så mycket att bygga på, enär här vid lag många
faktorer böra tagas i betraktande, hvadan man ock icke alltför hastigt
bör draga sina slutsatser. Den siste talaren har såsom bevis derpå,
att Statens banor äro dyrt trafikerade, åberopat, att utgifterna per banmil
å Statens jernvägar belöpte sig till dubbelt, mot hvad förhållandet var
vid jernvägarne uti Elfsborgs län. Utaf den sednast tillgängliga, eller
1868 års redogörelse för trafiken å Statens och de enskildes jernvägar
inhemtas, att driftkostnaderna å Köping — Hult-banan då uppgingo till
31,331 R:dr per banrnil, sålunda icke långt ifrån samma belopp, som
trafikkostnaderna för Statens jernvägar år 1869, samt att å Gefie—Dalabanan
samma utgifter belöpte sig ända till 61,519 R:dr per banrnil, hvilket
utgör ungefär fyra gånger så stora driftkostnader som på Elfsborgsbanan.
Skulle nu verkligen samme talare, med bibehållande af sin slutledning,
vilja på allvar påstå, att Gefie—Dala-banan är oerhördt illa
trafikerad, enär driftkostnaderna å densamma äro så höga ? Jag tror, som
sagdt, att det ej går an, att så der knapphändigt och i all hast draga sina
slutsatser.

För öfrigt vill jag endast tillägga, att då grefve Sparre i mitt förra
yttrade velat finna ett gillande å min sida af de åsigter Herr Grefven i

detta

Den 18 Mars, e. m.

369

detta ämne vid Riksdagens början och äfven nu i viss mån uttalat, så får jag
härmed förklara, att sådant ingalunda varit min mening.

Herr Key: Jag ber att först och främst få till Herr Civilministern

frambära uttrycken af min tacksamhet för det nyss afgifna löftet, att, så
vidt på honom berodde, alla möjliga nedsättningar i Trafikstyrelsens stat
skulle komma att ega rum. Jag erkänner visserligen riktigheten af Herr
Statsrådets anmärkning, att dessa nedsättningar icke kunna utsträckas i
oändlighet ända derhän, att trafiken till slut skulle besörjas gratis, men
på samma gång tager jag mig friheten hemställa, om det icke är eu sanning,
att hvarje nedsättning å detta anslag, som under de tre sista åren
ifrågakomma, har varit hardt bestridd cell omkämpad såsom rent af riksvådlig,
under det att, när en sådan nedsättning skett, sådant icke visat
sig medföra några menliga följder för trafiken, lika litet som från allmänhetens
sida något klagomål öfver en sådan åtgärd försports. Det torde sålunda
få betraktas som en fält accompli, såsom en afgjord sak, att dylika nedsättningar,
om de än äro förmål för förvaltningens bestridande, det oaktadt
ganska väl och utan men för det allmänna kunna ega rum. Den
ärade talaren från Elfsborgs län har nyss omnämnt att på de enskilda
banorna i hans hemtrakt driftkostnaderna per banmil endast uppginge till

16.000 R:dr, eller mindre än hälften af samma omkostnader på Statens
jernvägar. Nästan enahanda är äfven förhållandet med Ystad—Eslöfsbanan,
hvarest driftkostnaderna uppgå till 18,000 R:dr per mil, under
det att Statens utgifter för samma ändamål variera mellan 38,000 och

34.000 R:dr för hvarje mil.

Utan att vilja tillmäta mig någon större detaljkännedom kan jag dock
med trygghet påstå, att det ganska väl går an att göra ytterligare besparingar,
och i denna min åsigt har jag vunnit än mera stöd genom den
beröring, hvari jag under flera år stått till fackmän i denna sak. Den
som, likt mig, gjort reformer såväl i vår jernvägstrafik som Byggnadsstyrelse
till snart sagdt eu specialitet, den har måst sätta sig i beröring
med män af yrket. Jag har sökt dem och de hafva hoptals sökt mig.
Resultatet af våra samtal har städse blifvit att till och med en vida större
nedsättning än den af mig nu föreslagna ganska väl skulle kunna göras.

_ Såsom motstycke till vår dyra jernvägsapparat ber jag få nämna, att
i Finland, hvarest man på sednare tid tagit sig för att mera hushålla med
Statens medel i fråga om jern vägsbyggnader än vi, i Finland säger jag,
äro på de mindre stationerna på Helsingfors—Petersburgs-banan uppförda
stationshus efter uppgift för den ringa summan af 6,000 finska mark,
eller omkring 4,300 R:dr Runt, hvarjemte vid dessa mindre stationer icke
mer än två tjensteman äro anställde, nemligen en inspektor som är godsemottagare
och tillika biljettförsäljare med en bokhållare till biträde, under
det att vid våra jern vägsstationer den stora tjenstemannapersonalen
förorsakar alltför dryga omkostnader.

Den ärade representanten från Wenersborg har vid Riksdagens början
uppmanat oss att icke förslappas i våra bemödanden att understödja
Herr Civilministern i hans vackra tendens till sparsamhet inom denna del
af förvaltningen, uti hvilket sträfvande det dock, såsom den värde talaren
Riklid. Prof. 1870. 2 A/d. 2 Band. 24

370

Den 18 Marä, e, m.

uttryckte sig, väl behöfdes “trefaldig koppar om bröstet för att undanrödja
allt detta otyg11, hvarmed Trafikstyrelsen laborerar. Jag har nu för
min del åtnöjt mig med att föreslå ett helt enkelt kopparpansar, nemligen
att detta anslag måtte med 100,000 R:dr nedsättas eller från 4,300,000
R:dr till 4,200,000 R:dr, men på samma gång jag hoppas, att en sådan
reduktion för • nästkommande år skall komma att verkställas, är jag äfven
förvissad, att densamma utan olägenhet för allmänheten bör kunna komma
till stånd.

Herr Me din: Det förslag som representanten från Calmar län nyss

framställt anser jag för min del ega mycken billighet och rättvisa för sig.
När vi jemföra de utgifter, som under sistlidna år anvisades till bestridande
af kostnaderna för Statens jernvägstrafik med de göda skäl och
grunder som tala för eu nedsättning af detta anslag, och när härtill kommer,
att denne samme talare fullständigt och klart påvisat, uti hvilka delar
detta anslag ganska väl tål vid en betydlig nedprutning, så vill jag,
som i jemförelse med den ärade talaren eger endast ringa kännedom i
ämnet, inskränka mig till att helt och hållet instämma i hans förslag om
nedsättning af detta anslag med ett belopp af 100,000 R:dr, eller från

4,300,000 till 4,200,000 R:dr.

Öfverläggningen var slutad. Proposition afsats först på bifall till
Utskottets hemställan och sedan på det under öfverläggningen framställda
yrkandet, att ifrågavarande förslagsanslag borde nedsättas med 100,000
R:dr. Då Herr Talmannen fann ja vara öfvervägande för den sednare
propositionen, begärdes votering, hvadan en voteringsproposition uppsattes
af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under mom. a) i
åttonde punkten af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutit, att förslagsanslaget till Statens
jernvägstrafik för 1871 skall uppföras till belopp af 4,200,000 R:dr.

Röstsedlarne visade 32 ja mot 113 nej, och hade alltså Kammaren
fattat sitt beslut enligt nej-propositionens innehåll.

Mom. b)

Bifölls.

Punkten 9.

Herr Ehrenborg: Då jag uppträder i denna sak, sker det efter

tvekan och med någon motvilja. Med tvekan derföre att jag ser,_ att en
af de män, hvilkas framställning föranledt Kongl. Maj:ts Proposition och
Utskottets hemställan, är ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Herr
Jöns Pehrsson, och den erfarenhet jag har derom, att denne ledamot
knappast någonsin förordat ökandet af ett statsanslag, gifver vid handen''
att den ifrågavarande jernvägsstationen måtte för det allmänna vara af

Den 18 Mars, e, m.

371

k

en särdeles vigtig betydelse. Det sker med motvilja, derföre att detta förslag,
om det också blott rör en jernvägsstation, hos mig uppkallar ett
bittert minne af den 14 Mars, fardagen, då man i stort lät all betänksamhet
fara. Det är icke lätt att lösgöra sig från detta intryck, som
kunde återgifvas med det kanske något starka uttrycket: det är till döden
lagdt; och jag har under segervinnarnes jubel ofta tänkt på, huru
deras och de besegrades barn en gång skola bedöma hvad som den 14
Mars skedde. — Om dessa känslor äro förlåtliga, så kan dock ej försvaras,
att man derpå skulle grunda bedömandet af föreslagna större eller
mindre anslag. Ju mörkare ställningen är, desto angelägnare är det att
taga vara på alla möjliga tillgångar, ty små smulor äro också bröd, och smulor
äro äfven dessa två gånger tjugo tusen Riksdaler eller tillsammans fyratio
tusen, som i denna och följande punkt äro i fråga.

Jag yrkar afslag å Utskottets förslag och det af två skäl. Det ena
att 40,000 R:dr icke äro att förakta vid statsregleringen, och det andra
att de orter, der statsbanor stryka fram, redan äro nog gynnade, och att,
om det äfven är två mil emellan ett par stationer, det icke torde göra
något, om en eller annan trafikant måste göra % å ''U mils krok, genom
att färdas till jernvägen i en spetsig i stället för eu rät vinkel.

Herr Carl Ifvarsson: Ehuru jag låtit anteckna mig såsom reservant,
utan att dock uppgifva i hvad syfte, vill jag likväl icke gå så långt
som den föregående talaren gjort, då han yrkat afslag. Jag tror nemligen,
att en sådan station är af behofvet påkallad, men jag tror icke att den
behöfves så dyr, som Kongl. Maj:t föreslagit och Utskottet tillstyrkt. Jag
vågar dock knappast uppgifva någon bestämd siffra, för hvilken den skulle
kunna anläggas, ty Utskottet har med sådan brådska afgjort frågan, att
den föreslagna siffran 20,000 R:dr enligt mitt förmenande tillkommit på
höft. Då jag hört, att vid enskilda jernvägar finnas stationer, hvilka blott
kosta fem å sex tusen R:dr, tror jag, att man kan ganska betydligt nedsätta
det föreslagna anslaget, desto heldre som orten erbjudit sig att tillskjuta
4,489 R:dr och utan ersättning lemna erforderlig jord. Om derföre
anslaget nedsättes till 10,000 R:dr, så tror jag detta belopp vara fullt
tillräckligt och orten dermed vida mera belåten, än om anslaget helt och
hållet afslås, eller om en station anlägges som är vida större än ortens
behof.

Jag hemställer på grund häraf, att anslaget må nedsättas till 10,000
R:dr och anhåller om framställande af proposition härå.

Herr Jan Andersson: I likhet med den siste talaren erkänner
jag, att denna punkt är något för hastigt behandlad i Utskottet.

Det förefaller besynnerligt, att en af Smålands representanter, som
alltid, då frågan gäller andra orter än hans. och synnerligast då det blir
fråga om jernväg norr om Mälaren, icke allenast talar deremot utan äfven
lägger ett bleklagd nej i urnan, och som flera riksdagar väckt motioner
om nedsättning i trafiktaxan å Statens jernbanor, nu med värma förfäktar
behöfligheten af ifrågavarande station. Då jag af motionärens egen
mun hört yttras, att han vore fullt belåten med ett anslag af 10,000 R:dr
utöfver det belopp, som af ortens innevånare erbjudits, och då jag dess -

*

372 Den 18 Mars, e. m.

utom i allt öfrigt känner hans sparsamhetsanda i anslagsväg, så yrkar
jag, att anslaget nedsättes till sagda belopp.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: Jag hade icke ämnat
uppträda i denna fråga, men har dertill funnit anledning i Herr Ehrenborgs
anförande. Oaktadt Herr Jöns Pehrsson är bekant såsom den der
ingått till Trafikstyrelsen med ansökan om anläggande af ifrågavarande
station, är han dock icke ensam derom, ty orten, der stationen är ämnad
att anläggas, har visat stora sympatier för denna anläggning. Jag ber
att få framlägga några skäl för behöfligheten af denna station, skäl som
jag tror icke kunna jäfvas.

Mellan Elmhults och Ousby stationer är afståndet två mil, hvilket
afstånd ej finnes på alla Statens stambanor. Af Trafikstyrelsens berättelse
visar sig, att ingen station å landet, med undantag af dem der bibanor
tillstöta, gifver Staten så stor inkomst som Ousby station. Vid
denna station hafva följande qvantiteter fraktgods blifvit expedierade,
nemligen: 1864 258,026 centner, 1865 306,680 centner, 1866 367,172
centner, 1867 412,798 centner, 1868 379,799 centner och 1869 475,351
centner; och stationen har i bruttoinkomst för år 1868 inbragt 107,795
R:dr 42 öre.

Nu är att märka, att ingen station på hela södra stambanan har
en sådan stor trafik med trävaror som Ousby. Den der befintliga upplagsplats
för sådana varor är alldeles otillräcklig och lärer svårligen kunna
utvidgas i anseende till att Staten då måste expropriera derå hus, som
deromkring äro uppförda, och många enskilde, som vill trafikera jernvägen
med trävaror, nödsakas derföre ofta att hyra upplagsplats af enskild
jordegare, hvarigenom äfvensom i följd af deraf förorsakad omlastning, kostnaderna
icke obetydligt ökas. Om derföre en mellanstation icke skulle
komma till stånd, måste Jern vägsstyrelsen gå i författning om en utvidgad
upplagsplats vid Ousby, men det kan icke ske med mindre än jord
derför exproprieras; hvaremot, om anslag till en station vid Killeberg
beviljas, jord erhålles utan ersättning.

Den trakt, der denna station skulle anläggas, har de största skogarne,
och en mängd ved, som nu icke transporteras till Ousby för den
dryga kostnadens skull, går förlorad.

Orten har tecknat sig för ett belopp af 4,489 R:dr och erbjudit att
kostnadsfritt upplåta den jord, som för anläggningen erfordras. För
dessa medel är afiemnad förbindelse af personer, hvilkas vederhäftighet
är af Konungens Befallningshafvande styrkt.

Det är nu fem år sedan denna fråga först väcktes, och den har
ännu i dag icke kommit längre. Då vi veta, att Första Kammaren bifallit
Stats-Utskottets hemställan om ett anslag å 20,000 R:dr, och jag
anser att stationen kan åstadkommas för detta belopp tillika med hvad
orten erbjudit, anser jag att man bör taga hänsyn till frågans vigt för
den ort, den rör, och icke fästa sig vid den person, som är mer eller
mindre intresserad af stationens anläggande.

Jag ber att i förbigående få nämna, att orten eger en mängd industriidkare,
hvilka väl behöfva underlättas. Vid Killeberg, der stationen
är afsedd att anläggas, fanns för några år sedan en fabrik för smide och

Den 18 Mars, e. m.

373

gjutgods, hvilken sysselsatte omkring 300 arbetare. Denna fabrik är nu
nedlagd, och desse arbetare äro utplanterade i socknen, och de hafva, i
anseende till de dåliga konjunkturerna, i en oroväckande grad ökat fattigbördan.
År 1869 utgjorde församlingens kommunalskatt 1 R:dr 7 öre
per fyrk, och jag har knappast hört något motstycke dertill.

På dessa skäl hoppas jag, att Kammaren skall bifalla Utskottets
framställning.

Herr Me din: Då jag bor blott på två mils afstånd från det ställe,

der denna station är ämnad att anläggas, bör jag också ega någon kännedom
om de fördelar, som stationen skulle komma att medföra. Emellan
Elmhults och Ousby stationer är två mil, och de största skogarne ligga
och det mesta virket transporteras emellan dessa begge stationer. Nu
måste ofta timmer och dylikt transporteras långs åt jern vägen för att
komma till en af dessa stationer, då det annars på ganska kort väg
kunde föras till Killeberg.

Af förslaget synes, att den kringliggande orten erbjudit ganska stora
förmåner. Jag tror att denna station skulle ganska betydligt öka trafikinkomsterna
för Staten, ty en mängd virke skulle komma att transporteras
å jernvägen, om hvilket jernvägen nu i anseende till stationernas
aflägsenhet går miste. Dessutom finnes, såsom flere talare förut anmärkt,
icke tillräcklig upplagsplats för virke vid Ousby, och om den skulle utvidgas
måste jord derför exproprieras. Jag tror således, att alla skäl tala
för den ifrågasatta stationens anläggning.

Slutligen anser jag, att man bör fästa sig vid saken och icke vid
personen. Det är icke någon viss person, utan den omkringliggande o -ten, som får nytta af stationen; och jag tror att man bör tillse så väl
det allmänna som det enskilda, helst då fråga icke är om större belopp.
Här har af flere talare föreslagits 10,000 R:dr, men det är detsamma
som afslag, ty för den summan kan en ändamålsenlig station icke byggas,
äfven om dertill lägges hvad orten erbjudit att tillskjuta. Jag hoppas
derföre, att Kammaren icke motsätter sig beviljandet af de 20,000
R:dr Utskottet föreslagit.

Herr Hörnfel dt: Då jag uti Utskottet biträdt dess förslag, anser

jag mig böra antyda mina skäl derför. Det har skett af två anledningar.
Den ena att, derest anslaget nu icke beviljas, Staten efter all sannolikhet
måste i en framtid utvidga den vid Ousby belägna station, och jag
förutsätter att det icke kan ske för billigare pris än nu är i fråga. Den
andra anledningen är, att kommunerna visat så mycket nit, att de sammanskjutit
4,489 R:dr utom hvad som erfordras för inköp af jord och
planering deraf. Jag trodde således, att det icke var skäl att neka anläggningen
af denna station.

I anledning af yrkandet om beloppets nedsättande till 10,000 R:dr
får jag nämna, att de enda nedsättningar, som inom Utskottet ansågos
kunna göras i det till 30,000 R:dr uppgående kostnads förslaget, voro för
furusliper i stället för dylika af ek 1,000 R:dr, för användning af gamla
räler i stället för nya 2,800 R:dr och minskning i kostnaden för stationshuset
2,000 R:dr. Om härtill lägges ortens bidrag, i rundt tal beräk -

374

Den 18 Mars, e. m.

nadt till 4,500 R:dr, uppkommer en besparing å 10,000 R:dr. Jag tr r
derföre, att det torde vara skäl hålla sig till hvad Utskottet föreslagit.

Herr H i ert a: Ehuru jag icke kommit att ["anteckna mig såsom

reservant, ber jag att få instämma i Herr (jarl Ifvarssons förslag. Jag
tror nemligen, att om den ifrågavarande stationen är för orten åt så stor
fördel, som man här velat göra troligt, någon svårighet icke skall möta
för de i orten boende att åstadkomma de medel, hvilka möjligen kunna
erfordras utöfver de föreslagna 10,000 Riksdalerna.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Här förekommer först att innevånare
i orten lofvat bidraga med nära 5,000 R:dr och bekosta, den
expropriation, som erfordras, och vidare att Trafikstyrelsen ansett eu station
vara nödvändig för att kunna upptaga det gods, som icke får plats
vid angränsande stationer. Jag anser derföre att, såvidt man kan sätta
tro till Trafikstyrelsens kännedom om förhållandena i orten, en station,
om också icke absolut nödvändig nu, blir det i en snar framtid, och då
måste af Staten bekostas. Då man likväl nu har anbud å nära 5,000
R:dr jemte erforderlig jord, anser jag att man bör taga vara på detta anbud
och bifalla Utskottets hemställan.

Den förste talaren stödde sitt yrkande om afslag derpå, att förslaget
kommit från en viss person. Det har dock kommit från Kongl. Maj:t och
icke från någon person. Ett antal af ortens inuevånare har nemligen ingått
till Kongl. Maj:t med ansökan i ifrågavarande afseende. Nämnde
talare syftade på en person i denna Kammare, hvars namn står bland dem
som tecknat sig för bidrag. Detta påminner mig om yttrandet: kan något
godt komma från Nazareth? Den värde talaren bör dock veta, att äfven
derifrån kan komma något godt. Man bör således icke se på från hvilken
ort eller person ett förslag kommer, utan derpå huruvida förslaget är
godt eller icke, och jag anser det för godt.

Jag har ofta farit emellan dessa stationer och ofta funnit vägen emellan
dem lång och önskat att en mellanstation funnits. Det torde derföre
icke misstyckas, att jag anser en station emellan Ousby och Elmhult
behöflig.

Herr Jöns Pehrsson: Jag hade icke tänkt begära ordet i denna

fråga, emedan jag befarade att man möjligen skulle säga, att jag talade i
egen sak, och det vill jag icke.

Det är kändt att afståndet emellan Ousby och Elmhult är två mil,
och ett så långt afstånd finnes icke emellan några andra stationer å Statens
jernvägar. Ousby station är i afseende å godstrafik den tredje i ordningen
i hela riket. Den öfverträffas i detta afseende blott af Göteborg
och Malmö. Att orten har behof af den föreslagna stationen visar sig
äfven deraf, att nära hundra hemmansegare och industriidkare tecknat sig
för bidrag till densammas anläggning.

Jag har icke velat det kostnadsförslag, Jern vägsstyrelsen framlagt, utan
har ansett den af Utskottet föreslagna summa ungefärligen motsvara behofvet;
men om man blott vill anslå 10,000 R:dr, så är det, såsom en
talare förut sagt, alldeles detsamma som afslag. Efter afdrag af de 4,489

Den 18 Mars, e. m.

375

R:dr, som i orten blifvit tecknade, skulle således, med antagande af Utskottets
förslag, Statens uppoffring blott utgöra 15,511 R:dr. Jagäröfvertygad,
att om stationen i år kornme till stånd, såsom meningen är, den
innan denna riksdagsperiods slut skall hafva inbragt Staten mera än den
kostat i anläggning.

Trakten, som omgifver jernvägen, är kuperad och utfartsvägen tillstöter
landsvägen, der station skulle blifva, som löper parallelt med jernvägen.
För att komma till Ousby eller Elmhults station måste man köra
mera än en mil parallelt längs utmed jernvägen, och 60 hela hemman med
eu befolkning af 3 till 1,000 personer få sin trafik betydligt underlättad
om den tillämnade stationen anlägges och banans trafik ökas betydligt. Af
endast artikeln ved kommer en stor mängd, som nu ej kommer, enär den
ej tål så lång landsvägsfrakt.

Man har sagt, att jag skulle hafva nytta af stationen, men jag rår

väl ej för att jag bor i trakten och får ingen direkt nytta, men väl om

andra fingo nyttan. _ _ . .

Slutligen får jag försäkra, att om förslaget icke beviljas, den ifrågasätta
utvidgningen af Ousby station kommer att för Staten medföra flerdubbelt
större kostnad och ändå skall den icke betjena orten så som

den föreslagna nya stationen. Jag yrkar derföre bifall till Utskottets hem ställan.

Herr Guinselius: Om jag vore, såsom åtskillige för sed hafva, af

den åsigten, att Stats-Utskottets läror vore de enda saliggörande, så omfattade
jag naturligtvis blindt Utskottets mening, men jag är icke och blir
troligen ej katolik ens i denna mening; jag förblifver protestant.

Såsom sådan vänder jag mig först mot eu talare från Dalarne, som
antydde, att den person, från hvilken förslaget utgått, icke velat medgifva
Dalarne och Norrland jernväg, och att derför förslaget kanske icke borde
af nämnda orters representanter bifallas. Jag protesterar emot ett sådant
sätt att resonnera. Man har ej rätt se sakerna i ett så beskaffad! solidariskt
samband, utan bör bedöma dem efter deras egen natur, efter hvad
i hvarje särskildt fall är rätt och klokt, och ser jag saken så, kan jag
icke instämma i Utskottets förslag. Det är väl sannt, att orten visat ett
lofvärdt intresse för denna sin angelägenhet, då den erbjudit ett bidrag
af 4,489 II:dr, men det förslår ej mycket, då ytterligare 30,000 It:dr uppgifvas
vara behöfliga. Vid dessa enskilda, af nihilisterna förordade, men
af Riksdagen slopade jernvägar har man tänkt sig stationer kunna anläggas
för en kostnad af 4 till 5,000 R:dr, hvilket ger mig anledning antaga,
att en praktisk och sparsam befolkning i orten skulle för denna
eller en något högre summa kunna åstadkomma en station, som visserligen
torde något sticka af emot Statens öfriga stationer, men kanske blifva fullt
jemförlig med exempelvis åtskilliga stationer vid starkt trafikerade jernvägar
i Sachsen. Det vore en dubbel fördel, om derigenom kunde visas, att
det äfven i Sverige undantagsvis går an att bygga för billigare pris. Jag
tror dessutom, att det är nog att Staten håller tjensteman vid de stationer,
som icke ansetts behöfliga att för Statens räkning anordnas. Af sådana
skäl yrkar jag rent afslag å Utskottets hemställan.

376

Den 18 Mars, e. ra.

Herr Kallstenius: Då jag varit lyckligare än Herr Hierta deri,

att jag fått min reservation mot denna punkt antecknad, ber jag att få
tillkännagifva min mening med densamma. Då denna fråga i Utskottet
till behandling företogs, höjde sig knappt någon röst emot behöfligheten af
denna station. Hufvudsakliga frågan blef då att komma till det rätta
beloppet af kostnaden, men dervid framställdes så många olika förslag,
att då en ansåg 6,000 R:dr vara nog, mente en annan att 10,000 Rall''
vore den rätta summan, en tredje trodde 15,000 R:dr vara lagom och
en fjerde talade för 20,000 R:dr o. s. v. Jag trodde det derföre icke
vara lämpligt att i Utskottet söka utreda frågan, om hvilken vore den
rätta summan, utan yrkade för sådant ändamål återremiss till utgiftsafdelningen,
men då detta yrkande icke vann bifall, reserverade jag mig
emot Utskottets slutliga beslut. Då jag är öfvertygad att för stora kostnader
nedlagts å våra jernvägsstationer, och att de kunnat och bort byggas
vida enklare och billigare, samt jag anser den af Utskottet föreslagna
summan vara för högt tilltagen, förenar jag mig med Herr Carl Ifvarsson
i det af honom väckta förslag om beloppets bestämmande till 10,000 R:dr.

Herr Ehr en borg: Jag är ledsen att behöfva uppträda i en fråga,
der man icke talar rakt på saken, utan håller sig på sidan af densamma;
men jag nödgas göra det i anledning af Herr Sven Nilssons beskyllning
mot mig. Det är alldeles ogrundadt att jag kastat en skymt af anklagelse
mot någon person. Jag sade blott, att jag under skrifvelsen till
Trafikstyrelsen fann ett namn på en person, känd för sin sparsamhet med
statsmedel, och det är väl icke nedsättande att tala om Herr Jöns Pehrsson
såsom representant för sparsamheten. Om Herr Jöns Pehrssons enskilda
fördelar har jag deremot icke talat. Jag tillbakavisar således beskyllningen,
icke för Herr Sven Nilssons skull, ty det är nog godt ändå
emellan oss, utan på det Herr Jöns Pehrsson icke må tro att jag mot
honom yttrat något förnärmande.

Herr Peter Andersson: Då jag icke eger lokalkännedom om

trakten, kan jag icke gerna yttra mig om behofvet af den ifrågasatta stationen.
Jag tror dock, att om en sådan är nödvändig orten skall bekosta
den, helst denna fått den stora förmånen att få en jernväg på Statens
bekostnad anlagd, och dessutom den jord, hvarpå denna väg blifvit anbragt,
vida utöfver dess värde af Staten inlöst. Här är fråga om antingen
20,000 eller 10,000 R;dr. Utskottet har föreslagit 20,000 R:dr,
och flere talare hafva yrkat nedsättning deri till 10,000 R:dr. Det gäller
dock icke endast denna summa. Stationen skall förses med tjenstemän,
hvilka förorsaka Staten en icke obetydlig utgift.

Funnes tillgångar så att alla provinser kunde tillgodoses med jernvägar,
skulle jag ej motsätta mig förslaget, men tyvärrfinnas många provinser,
som kanske alltid skola komma att gå miste om jernvägar. Jag
är förvissad, att om Blekinge finge en föreslagen och påyrkad jernväg
från Wexiö till Carlskrona provinsen skulle vara benägen att bekosta
hvarje station derå.

Jag yrkar alltså rent afslag å Utskottets hemställan.

Den 18 Mars, e. m.

377

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets förslag, dels bifall till berörda förslag sålunda förändrad t, att
den ifrågavarande summan skulle nedsättas till 10,000 R:dr och dels
slutligen afslag. Propositioner gåfvos på dessa yrkanden, och fann Herr
Talmannen ja vara öfvervägande för bifall till Utskottets förslag. _ Votering
begärdes. Kammaren antog afslag på Utskottets hemställan till kontraproposition,
hvarefter följande voteringsproposition blef uppsatt, justerad
och anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i nionde punkten
af dess Utlåtande N:o 26,

rostar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan af Kammaren
utslagen.

Omröstningen utföll med 36 ja mot 112 nej, hvadan Utskottets hemställan
afslagits.

FunJden 10.

Herr Ahlgren: Efter anställd votering blef Kongl. Maj:ts Propo sition

om anläggningen af ifrågavarande jern vägsstation af Utskottet med
knapp majoritet tillstyrkt. Tillhörande minoriteten inom Utskottet, har
jag emot Utlåtandet anmält min reservation, då, enligt hvad vill synas,
sådana förhållanden icke äro för handen, som betinga uppoffring från
Statens sida af en dylik anläggning, helst statsmedel i sammanhang dermed
jemväl komme att för framtiden städse tagas i anspråk för aflöning
af tjenstemän och betjening vid stationen.

Jag ber att, med ledning af för Utskottet tillgängliga handlingar,
få fästa uppmärksamheten nå sannolika anledningen till uppkomsten af
förslaget om denna station. Det bildades nemligen i Malmö. ett bolag för
hvitbetssockerfabrikation, och detta bolag har förlagt sin fabrik till det
ställe, der stationen nu är ifrågasatt att uppföras. Emellan Malmö och
Åkarp är emellertid blott 8/io och emellan båda dessa på så föga afstånd
från hvarandra belägna orter skulle stationen anläggas.. Såsom
hufvudsakligt skäl för anläggningen är anfördt, att bolaget erbjudit sig att
tillhandahålla erforderliga qvantiteter färskt vatten, i sammanhang hvarmed
omförmälts, att det vatten, som finnes att i Malmö tillgå, vore af så
dålig beskaffenhet, att lokomotivens pannor deraf skadades. Inom Utskottet
upplystes, att vattnets dåliga beskaffenhet å nyssnämnda ort vore dess
salthaltighet; men af fullt sakkunnig person har jag vunnit den upplysning,
att lokomotivens pannor så kunna skötas, att det salta vattnet icke menligt
inverkar, hvadan man icke för vattnets skull torde böra gorå en så
stor uppoffring som här är i fråga. Oaktadt det i Kongl. Propositionen omförmälda
erbjudandet af bolaget att tillhandahålla erforderlig qvantitet

378

Den 18 Mars- e. m

färskt vatten, är dock i kostnadsförslaget tör nödiga vattenledningar vid
stationen besynnerligt nog beräknadt ett anslag från Staten till belopp af

9,000 E:dr.

Jag bestrider icke, att anläggningen af denna station skall medföra
ökade inkomster af trafiken, likväl icke i förhållande till de utgifter, som
Staten af stationens anläggning får vidkännas. Största fördelen blir påtagligen
för sookerbruksbolaget, och om det får eu anhaltstation, som det
sjelf bekostar, så tror jag att det kan vara dermed belåtet.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.

Herr Sjögren: Under diskussionen angående näst föregående punkt
fick man höra framhållas, att man borde hålla sig till saken och icke
till den person, som derom gjort framställning. 1 förevarande fäll finnes
lycklickvis ingen enskild motionär att hålla sig till, endast Kongl. Maj:t
och Utskottet. På det att öfverläggningen icke må onödigtvis förlängas,
vill jag för öfrigt inskränka mig till att förklara, att jag på skäl som anfördes
vid behandlingen af den sednast afgjoixla punkten yrkar afslag å
Utskottets förslag i denna del, och jag antager att om jemväl här begäres
votering denna skall utfalla som vid nämnda punkt.

Herr Statsrådet Adlercreutz: Jag tror, att man utgår från eu

oriktig synpunkt, då man i fråga om behofvet af denna stationsanläggning
egentligen fäster sig vid den fördel, som densamma kunde medföra för
det här omnämnda sockerfabriksaktiebolaget. Skulle någon fördel derigenom
beredas detta bolag, torde dock denna omständighet icke i och för
sig böra utgöra något skäl emot företaget. Men det verkliga skälet, hvarför
det ansetts böra på Statens jern vägstrafiks bekostnad bringas till
stånd är emellertid ett annat, hvilket äfven finnes uppgifvet i den Kongl.
Propositionen, der det yttras, att “det vatten, som vid Malmö jernvägsstation
finnes att tillgå, vore af så dålig beskaffenhet, att ej mindre lokomotivens
pannor deraf betydligt skadades, än jemväl deras dragkraft tidtals
minskades ;o att dugligt vatten i allmänhet icke kunde erhållas på närmare
håll än Akarps station 0,8 mil från Malmö samt, å vissa tider
af året, först vid Örtofta, 2,4 mil från samma stad; — äfvensom att
med antagande att en vattenledning framdroges till Malmö densamma
skulle erfordra en längd af ''/2 å % mil, hvilket åter komme att medföra
särdeles dryga kostnader. “ Det vatten, som finnes att tillgå i Malmö,
är verkligen sådant, att detsamma icke utan skada för lokomotiven kan
begagnas, och derföre har redan under närvarande förhållanden vatten
måst hemtas från annat håll. Jag har särskildt begärt upplysning om
de kostnader, som genom denna vattenhemtning tillskyndas Statens järnvägstrafik.
Denna uppgift, som jag nu erhållit från maskin- och ban-ingeniören
samt intendenten för södra distriktet, gifver vid handen, att för
anskaffande af vatten till lokomotiven å Malmö station årligen åtgått ett
belopp af 1,8.00 Hull- utom tidsspillan och andra olägenheter. Häraf
visar sig, att den besparing, som genom stationsanläggningens utförande
skulle vinnas i utgifterna för Statens jernvägstrafik till följd af det nyss
omfÖrmälda bolagets erbjudande att tillhandahålla, erforderliga qvantiteter

Den 18 Mars, e. m.

379

färskt vatten, utgör riklig ränta å det anläggningskapital, som här är afsedt
att för ändamålet användas ; och om man derjemte antager — hvad
som måhända icke hlifvit nog bestämdt framhållet — att den tillväxt i
trafiken å södra stambanan, som skulle uppkomma genom stationsanläggningen,
bör kunna betacka kostnaden för stationens förvaltning, lärer
företaget icke böra anses vara af någon äfventyrlig beskaffenhet.

Herr Med in: Jag har endast velat tillkännagifva, att jag på samma

skäl, som den förste talaren anfört, yrkar afslag å Stats-Utskottets här
gjorda framställning.

Herr von Geijer: De skäl Herr Statsrådet och Chefen för Civil departementet

angifvit synas böra vara tillräckligt öfvertygande angående
lämpligheten af det förslag, som i föreliggande Kong! Maj:ts nådiga Proposition
framställdes, och hvilket äfven blifvit af Stats-Utskottet tillstyrkt.

Jag hyser en från Kammarens ledamöters måhända skiljaktig mening,
då jag nemligen tror, att den ifrågasatta stationen vid Arlöf i
främsta rummet skulle tillskynda statsbanan väsendtlig fördel, på samma
gång den också ville medföra åt ett så stort industriföretag som Malmö
hvithetssockerfabrik vigtiga fördelar.

Redan gods- och persontrafiken vid en sådan station skulle sannolikt
uppgå till driftomkostnaden; men härtill kommer den vigtiga omständigheten,
att vattnet vid Malmö station är af så dålig beskaffenhet och ofta
så otillräckligt för jernbanans behof, att för lokomotiven erforderligt vatten
måste hemtas från långt bort liggande ställen, hvilket medfört, enligt
Herr Civilministerns nyss lemnade uppgift, omkostnader af ända till 1,800
R:dr per år.

Det har blifvit ifrågasatt, om icke vattnet i den Arlöf förbiflytande
Sege-ån skulle likaledes derstädes vara salthaltigt. Att hafvet stundom
stiger och indrifver saltvatten i Sege å är visserligen fallet; men sockerbruket
lärer väl, i och för fabrikationens bedrifvande, till hvad pris som
helst nödgas till sig leda färskt vatten; hvarigenom också jernbanan bäfver
tillförsäkrad denna, för densamma, högst vigtiga fördel.

Då jag ej har kännedom om förslagskontraktet emellan Statens jernvägsstyrelse
och Malmö sockerbruksaktiebolag, kali jag derom ej yttra mig;
men på grund af Utskottets utredning synes mig dels, som om aktiebolaget
förbundit sig att, derest Staten anlade station vid Arlöf, da tillhandahålla
Statens jernvägar erforderliga qvantiteter _ färskt vatten, —-men dels också, som om Trafikstyrelsen, förutom stationens anläggande,
skulle bekosta färskvattensledningen.

Jernvägsstyrelsen uppgifver nemligen kostnaden för sjelfva stationen
till J6,800 R:dr och beräknar vidare 9,000 R:dr för nödiga vattenledningar.

Då lämpligaste fördelningen af omkostnader och motsvarande fördelar
synes komma att ega rum, om Staten anlägger stationen och aktiebolaget
ombesörjer vattenledningen, får jag tillstyrka antagandet af Utskottets
förslag, men med den förändring att anslagssumman 20,000 R:dr
nedsättes till 16,800 R:dr.

380

Den 18 Mars, e. m.

Öfverläggningen var slutad. Propositioner framställdes på de yrkanden
som blifvit gjorda; och Slef Utskottets förslag afslaget.

Punkten 11.

Bifölls.

Punkten 12.

Härvid anförde

Herr Almquist: Jag hade visserligen önskat, att denna motion
fått ett annat öde, men då Utskottet motiverat sitt utslag dermed, att det
begärda anslaget icke borde ifrågakomma förr än den särskilda afvittringsstadga
för Lappmarkerna, hvilken snart torde vara att förvänta, utkommit,
och Utskottet sålunda endast föreslagit ett uppskof med beviljandet
af anslaget, så vill jag nu icke yrka bifall till Herr Ros’ motion. Men
jag har likväl begärt ordet derföre, att jag ansett mig böra fästa Kammarens
. uppmärksamhet på en uppgift i Stats-Utskottets Utlåtande i ämnet,
hvilken möjligen kan vara vilseledande. Stats-Utskottet har nemligen
uppgift, att afvittringskostnaden för en qvadratmil i Westerbottens län
skulle hafva uppgått ända till 9,441 R:dr, under det att afvittringsmätmngarne
i Norrbottens län kostat 2,545. R:dr 71 öre qvadratmilen. StatsUtskottets
uppgift, att kostnaden för afvittringen af en qvadratmil i Westerbottens
län uppgått till 9,441 R:dr är ett misstag. I denna summa
ingick äfven kostnad för gradering och taxering, uppgående till ett belopp
af 3,190 R:dr. Orsaken hvarföre gradering och taxering tillkomma, beror
derpå, att då skogsmark afvittras, för att till sågverk i ersättning
för privilegierad stockfångst från Kronans skogar upplåtas, gradering och
taxering deraf måste med noggrannhet af jägeribetjening, landtmätare och
gode män verkställas. Hvad mätningskostnaden särskild! beträffar, så har
den, på det hvarken den enskilde, hvars framtida rätt blir af denna åtgärd
beroende och ej heller Kronan, som afhänder sig skogen, derpå må blifva
lidande, i Norrbotten blifvit lägre, derföre att mätningen derstädes verkställts
af afvittringslandtmätare, hvilkas aflöning är ganska låg, då densamma
deremot i Westerbottens län, hvad den nu ifrågavarande skogsmarken
beträffar, enligt Kong!, brefvet den 21 December 1865 förrättats *
af skifteslandtmätare, för hvilka aflöningen utgått efter landtmäteritaxan,
som, isynnerhet hvad mätningen af skogsmark beträffar, är ganska hög.
Jag har velat lemna denna belysning, på det man icke måtte få anledning
förmoda, att man i Westerbottens län icke tillräckligt bevakar och iakttager
Kronans rätt och söker åstadkomma skyldig sparsamhet med Kronans
medel.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 11 ''/4 e. m.

In fidem.

It. Husberg.