Måndagen (Ten 13 Mars 1871

ProtokollRiksdagens protokoll 1871:313

Deri 13 Mars.

435

Måndagen (Ten 13 Mars 1871.

Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.

Justerades två protokollsutdrag för den 11 dennes och protokollet
för den 3 dennes.

.Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utskottets nedannämnda, den 11 dennes bordlagda utlåtanden
och memorialer, nemligen:

N:o 17, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Åttonde Hufvudtitel;

N:o 18, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Nionde Hufvudtitel;

N:o 23, i anledning af Riksdagens år 1870 församlade Revisorers
berättelse angående verkställd granskning af de under Kong!. Kommers-koilegii
förvaltning ställda fonder och medel;

N:o 24, angående medgifvande för Fullmäktige i Riksgälds-kontoret
att godtgöra beloppet af några vid eldsvåda förkomna premieobligationer; N:o

25, angående erbjuden slutliqvid för lånet till aftappning af
vattendränkta trakten Slödjan i Wermlands län;

N:o 26,_ i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition i fråga
om afskrifning ur Kronans jordebok och räkenskaper af Böle bys
skattelaxfiske;

N:o 27, i anledning åt Riksdagens år 1870 församlade Revisorers
berättelse angående granskning af Statsverkets samt andra utaf allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning:
under år 1868;

N:o 28, i anledning af erhållna återremisser å 2:a och 20:de punkterna
af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 13 a; samt

436

Den 13 Mars.

N:o 29, angående ersättning för sådana af Statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, för Indika statsanslag ej blifvit beviljade.

Föredrogs ocb lades till handlingarne Banko-Utskottets den 11
dennes bordlagda memorial N:o 9, i anledning af Kammarens beslut
rörande användandet af bankovinsten för år 1870.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 6 ocb 8 dennes bordlagda
utlåtande N:o 8, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga proposition
om antagande af en författning angående förändrad lydelse
af 2 kap. 11 § Strafflagen, än äfven enskilda motioner i samma
ämne.

Herr Grefven ocb Talmannen hemställde, att det af Utskottet å
sidorna 5, 6 och 7 framställda förordningsförslag skulle paragrafvis
genomgås och dess ingress sist komma under pröfning; hvilket
bifölls.

2 Kap. 10 §.

Herr Stråle: Man torde temligen allmänt vara ense derom, att

det endast är eu tidsfråga, när vatten och bröd skall upphöra såsom
förvandlingsstraff, och jag för min del hoppas, att det må ske så
snart som möjligt. Kongl. Maj:t föreslår i sin proposition, eu frihet
för den bötfällde, som icke eger tillgång till böterna, att sjelf välja,
huruvida han vill undergå fängelse vid vatten och bröd, eller enkelt
fängelse, det sednare tre gånger så lång tid som det förra. Het har
vid granskning af detta lagförslag inom Konungens Högsta Domstol
blifvit anmärkt, att en sådan valfrihet för den sakfällde icke kan
anses vara fullt öfverensstämmande med rättvisans kraf; och på sätt
och vis kan väl denna anmärkning vara riktig. Men hufvudsaken
vid straffet är dock böterna, och i afseende på dem eger ingen valfrihet
rum,
den sakfällde åter kan bero. huruvida han vill anstränga till buds
stående utvägar och anskaffa penningar till böternas gäldande eller
icke. Här eger således redan, kanske icke så sällan, ett slag af valfrihet
rum för den bötfällde; ifrågavarande anmärkning torde således
icke böra utgöra någon synnerlig betänklighet emot förslaget.
Deremot kan en medgifven valfrihet möjligen snart nog på praktisk
väg bereda en öfvergång till vatten och bröd-straffets afskaffande.

Detta straff försvaras väl numera endast på den grund, att man

t enom straffets större intensitet gjort strafftiden kortare och sålees
förr återgifver fången åt friheten samt minskat Statens utgifter
för straffets verkställighet. För min del är jag böjd för det antagande,
att det afskräckande uti ett förvandlingsstraff, enligt det all -

Den 13 Mars.

43?

manna folkbegreppet, innefattas deri, att den sakfällde blir inforslad
till ett allmänt häkte, samt att det faktum att han varit häktad i
säkert minne förvaras af hans bekanta. Jag tror deremot icke att
folkbegreppet i vanliga fall gör någon egentlig skilnad på, om fången
undergått vatten och bröd-straff'' eller vanligt fängelse.

Genom Kongl. förordningen den 21 December 1857 uppdrogs en
ganska skarp begränsning mellan cellstraff och frihetsstraff. Såsom
Kammaren har sig bekant finnes det två slag af celler, dels de vanliga
cellerna, hvilka endast äro försedda med ett litet fönster uppe
vid taket, och brottslingarne äro i dessa celler afskiljda från den öfriga
verlden; dels så kallade fönsterceller, der man anbragt ett vanligt
fönster, genom hvilket fången har den utsigt omständigheterna
medgifva. Cellstraffet verkställes i den vanliga cellen mot afdrag af
en fjerdedel af den ådömda strafftiden, derest denna omfattar mer
än tre månader. Frihetsstraff åter eger rum i fönstercell, men utan
afdrag å den ådömda fängelsetiden, hvaremot fången har rätt till åtnjutande
af åtskilliga fördelar, såsom att lian får begagna egna kläder,
skaffa sig bättre kost, emottaga besök af anhöriga samt behålla
inkomsten af sitt arbete. Jag, som vid den tid, då nämnde förordning
utkom, hade att skaffa med fångvården, sökte göra mig underrättad,
huru dessa begge straffarter af fångarne betraktades. För
dem, som kunde skaffa sig bättre kost och bereda sig de öfriga fördelar,
som voro medgifna, för de fångar, hvilka undergingo fängelsestraff,
innebar denna skilnad naturligtvis en stor fördel. En stor
del sådana fångar voro dock icke i tillfälle att i väsendtlig mån tillgodogöra
sig de medgifna förmånerna; och jag anser mig berättigad
till det antagande, att om valfrihet funnits för dem att få undergå
det strängare straffet med skäligt afdrag på strafftiden, så skulle ett
ganska stort antal hafva valt det strängare, men kortare straffet.
Jemförelsen passar visserligen icke fullt in på den fråga, som nu är
före, men någon erfarenhet lemnar dock det anförda.

Att emellertid med säkerhet afgöra, huru den föreslagna valfriheten
allmänt skulle komma att begagnas, tror jag ligga utom någons
förmåga, desto heldre som åtskilliga omständigheter kunna härvid
inverka. Om den, som skall undergå fängelse, får tillåtelse att
arbeta samt taga inkomsten af sitt arbete, så kommer sannolikt enkelt
fängelse att väljas framför vatten och bröd, enär fången vid
detta sednare straff ej kan tillåtas att arbeta, till följd af de stränga
kontroller, som vid straffets verkställande äro nödiga. Vidare kan
större eller mindre tillgång på arbetsförtjenst i det fria i viss mån
inverka. Äfven årstiden är understundom icke utan inflytande, ty
sakfällde finnas, hvilka t. ex. i sträng kyla icke äro så angelägna
att återvinna friheten, som de eljest skulle vara.

Ehuru det således är vanskligt att på förhand bestämma följderna
af det nu föreslagna stadgandet om det blir lag, tror jag mig
dock kunna med temligen stor sannolikhet antaga, att ett bifall till
Kongl. Maj:ts förslag icke skall komma att medföra några väsendtliga
olägenheter för fångvårdsförvaltningen, eller några synnerligt
ökade utgifter för det allmänna, enär, såsom jag ofvan antydt, de
sakfällde, som fått böter förvandlade till vatten och bröd, troligen

Dcu 13 Mars.

■43H

icke mera allmänt komma att begagna den medgifva utvägen att i
stället undergå ett vida längre fängelsestraff, det der oftast måste
verkställas i vanlig cell.

Om nu detta mitt antagande bekräftas åt erfarenheten, så kan
man vid afskaffåndet af vatten och bröd-straffet såsom förvandlingsstraff.
sätta fängelsestraffet vida lägre än nu är stadgadt, utan att
befara fängelsernas öfverfyilande genom fångar, som undergå förvandlingsstraff.

Att åter genast, såsom Utskottet föreslagit, utan en sådan erfarenhet,
sätta fängelsestraff såsom det första alternativet och vatten
och bröd såsom det andra, samt att derjemte göra en betydlig nedsättning
i proportionen, just uti de mycket ofta förekommande fall,
der böter mellan 15 och 30 R:dr ådömas, detta anse» jag för mycket
vågadt, i synnerhet med det höga fångantal, som för närvarande
finnes.

Jag skulle hafva önskat, att det i den Kongl. propositionen funnits
ett stadgande, som bestämde förvandlingsstraffet för det lägsta
bötesbeloppet, 5 R:dr, till 3 dagars fängelse i stället för 3 dagars
fängelse vid vatten och bröd eller 9 dagars fängelse. Men då det
är angeläget att de som äro ense i hufvudsaken hålla tillsammans
och en splittring eljest lätt skulle kunna uppkomma, så får jag finna
mig uti att underordna min enskilda mening i denna punkt, hvarföre
jag anhåller om afslag på Utskottets utlåtande och bifall till Kong].
Maj:ts proposition.

Herr von (xegerfelt: Det kan visserligen vara svårt att be finna

sig i en ohållbar ställning och icke se någon utväg att komma
derifrån, men under vissa förhållanden är det ej stort bättre, då alltför
prånga^ utvägar bjudas. Det händer nemligen lätteligen att sådan
meningsskiljaktighet uppstår bland dem, som skola välja mellan de
särskilda utvägarne, att valet uteblifver. Jag önskar mera än jag
vågar hoppas, att den stora mängd af utvägar, som här bjudes, icke
skall leda till denna följd.

Då lagen bestämmer, att böter, som utgöra den lindrigaste straffarten,
skola förvandlas, icke till den dernäst lindrigaste eller enkelt
fängeise, utan till qvalificeradt eller fängelse vid vatten och bröd, så
begår den en inkonseqvens, hvilket lagstiftaren jemväl erkänt, men
sökt försvara dermed, att det skulle vara en fördel för den sakfällde,
att genom undergående af ett intensivare fängelse få njuta afkortning af
fängelsetiden. En sådan åsigt, konseqvent genomförd, skulle dock leda
till återinförande af spöstraffet, såsom onekligen det mest intensiva och
hastigast öfvergående straff. — Vidare har lagstiftaren sökt ursäkta
denna inkonseqvens med svårigheten att bekosta underhållet för det
ökade fångantalet, som eu längre fängelsetid skulle föranleda. Detta
är den ohållbara ställningen, allt mera ohållbar i samma mån, som
ofta återkommande förslag till ändring häruti med allt större och
större värma och intresse omfattas, samt upplyst blifvit, att Kong],
Makt åt. nåder medgifver böters förvandling till enkelt fängelse, dä
underdånig ansökan derom göres, äfven om ej särskilda nådeskäl

Oen O» Mars.

4 .''.9

kanna åberopas. Under det icke någon af Lag-Utskottets ledamöter
funnit det vara väl bestäldt med nuvarande lagstiftningen, hafva icke
mindre än sju särskilda förslag till dess förbättring blifvit oss förelagda.
och jag bereder på att jag kommer att dertill lägga ännu ett.

Till en början hafva vi Herr Kinmansons förslag, att Riksdagen,
i öfverensstämmelse med Utskottets vid sistlidne riksdag afgifna, men
,af Första Kammaren då afstadna betänkande, skulle, med uttalande
.af den åsigt, att fängelse vid vatten och bröd ej borde bibehållas
såsom fö r v an dl in gs strå ff, hos Kongl. Maj:t begära utredning för irågans
lösning.

Vidare hafva vi Herr Mankells radikala förslag, att utan vidare
omgång afskaffa fängelse vid vatten och bröd. och utbyta det mot
enkelt fängelse; derefter Kongl. Maj:ts proposition, som bibehåller
vatten och bröd såsom det normala fö r v an d 1 i ng s strå tf et, men jnedgifver
den bötfällde, som det önskar, att i stället få undergå annat
fängelse. Sedermera hafva vi Utskottets förslag, om hvilket man kan
.säga, att det är detsamma som Kongl. Maj:ts förslag, utom att det
är tvärtom; samt slutligen de förslag, som af så väl Utskottet som
åtskilliga representanter blifvit framställda, om ändring i förvandlingsskaian.

Att nu upptaga Herr Kinmansons förslag, torde väl icke komma
i fråga efter det förändrade skick, hvari frågan kommit genom. Kong!.
Maj:ts proposition och Hans Excellens Justitie-statsministerns i anleda
ning af densamma till statsråds-protokollet afgifna. yttrande. Åt
samma skäl kan icke heller Herr Mankells förslag bifallas, utan att
man på samma gång beviljar ett ökadt anslag för fångvården.

Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag hafva det gemensamt, att
de tillerkänna den bötfällde en valrätt i afseende på förvandlingsstraffet.
Mot en sådan valrätt hafva redan inom Högsta Domstolen
anmärkningar blifvit framställda, och en reservant emot Utskottets
betänkande hav med mycken skärpa klandrat denna valrätt, hvilken
han karakteriserat såsom en rätt för förbrytare, att efter eget godtfinnande
och på det för honom minst genanta sätt uppgöra sin lilla
affär med Staten och påminnande om krämarens mjuka inställsamhet
mot sina kunder. Utan att kunna förneka anmärkningens giltighet
och ehuru känslan säger mig, att staten icke intager sin råtta ställning
gent emot förbrytaren, då ban medgifver honom en sådan, valfrihet,
torde dock skälen deremot, som helt och hållet falla inom
theoriens och känslans område, böra gifva vika för de praktiska fördelar,
som genom en sådan valfrihet kunna ernås, helst vi redan uti
andra länder, efter hvad jag vill minnas i Danmark och Nord-Tyskland,
hafva exempel på dylika stadgande!!. Valfriheten bör dock,
enligt min åsigt, icke komma i fråga under annan form, än den i Kongl.
Maj:ts proposition framställes. Enligt denna skulle nemligen det nuvarande
förvandlingsstraffet fortfarande tillämpas såsom regel, och
det nrincipielt riktiga såsom undantag, eller när den sakfällde det
fördrar. Enligt Utskottets förslag deremot skulle den principielt riktiga
förvandlingsgrunden tillämpas om ej den sakfällde önskar ett
motsatt förhållande. Då, i förra fallet, den sakfällde får tillgodonjuta
hvad som kan anses för hans rätt, så tillätes honom i det sednare,

440

Den 13 Mars.

att få följa, om ej sin nyck, åtminstone sitt tycke och sin smak, och
en sådan tillåtelse synes mig från ingen synpunkt kunna försvaras.
Det för staten önskvärda målet vinnes enligt Kong!. Maj:ts proposition,
utom i undantagsfall, enligt Utskottets förslag deremot endast!
undantagsfall. De sannolika verkningarne af dessa begge förslag
torde ock blifva mycket olika. Från Statens synpunkt sedt, är detnaturligtvis
önskvärdt, att vatten och bröd-straffet, i allmänhet varder
tillämpad^ för att derigenom ernå en minskning i fångvårdskostnaderna.
Åt dem, som skola undergå förvandlingsstraff. torde det
stora flertalet icke komma att begagna sin valrätt, utan nöja sig med
hvad som bjudes. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle alla dessa,
komma att undergå fängelse vid vatten och bröd, men, enligt Utskottets
förslag, fängelse. I förbigående torde jag dessutom få anmärka
att konseqvensen fordrar, att, om den fånge, som skall undergå enkelt
fängelse såsom förvandlingsstraff, erbjudes, att till strafftidens förkortande
få undergå ett intensivare fängelse, borde samma fördel,
erbjudas jemväl åt den, som omedelbart blifvit dömd till enkelt fängelse;
hvarom fråga icke blifvit väckt.

För_ min del vill jag i detta hänseende förorda Kongl. Maj:t&
proposition, hvilken jag anser ega ett afgjordt företräde framför Utskottets
förslag.

Utskottet så väl som åtskillige reservanter hafva ansett den nuvarande
straffskalan i de lägre graderna vara alltför hög; och jag
kan icke underlåta att deruti instämma.

Enligt Kong]. Maj:ts proposition, som icke a ther förändring i
nämnda straffskala, skulle nemligen det minsta bötesbelopp icke kunna
försonas med mindre än 9 dagars fängelse. Innan den nuvarande
Strafflagen utkom, förvandlades de så kallade vites- och ensaksböter^
till enkelt fängelse, och motsvarades lägsta bötesbeloppet af
3. dagars sådant fängelse. Utskottet synes mig hafva drifvit nedsättningen
väl långt. Enligt dess förslag skulle 10 R:dr böter kunna
aftjena^ med endast 3 dagars fängelse. Det vill säga, att hvarje dagskulle
svara mot. 3-| R:dr. Detta torde, enligt mitt förmenande, komma
att leda dertill, att den redan nu öfverklagade benägenheten att
undanhålla sina tillgångar allmera lomme att tilltaga. Vidare vill
jag mot straffskalan anmärka, att 6 dagars .fängelse vid vatten och
bröd skulle komma att motsvara både 15 och 18 dagars enkelt fängelse.
Enahanda missförhållande förefinnes i Herr Ribbings förslag.
Grefve Sparres och Herr Casperssons förslag synas mig i detta hänseende
lämpligare, och i likhet med dessa begge Herrar anser jag att
böter, till och med Fem Kadi-, böra förvandlas till tre dagars enkelt
fängelse, till och med Tio R:dr till sex dagars sådant fängelse, samt
till och med Femton R:dr till fängelse vid vatten och bröd i tre
dagar — utgörande den kortaste tid hvarunder sådant fängelse kan
ega rum — eller, om valrätten begagnas, nio dagars enkelt fängelse.
För böter utöfver Femton R-.dr skulle de i Kongl. Maj:ts proposition
bestämda grunder blifva gällande.

Då jag emellertid icke ansett lämpligt att härom uppgöra formu1
erad t förslag, hvilket svårligen torde kunna af Kammaren utan föregående
granskning godkännas, äfven om Kammaren skulle gilla den

Den 13 Mars.

441

åsigt jag uttalat, får jag hemställa, att Kammaren behagade återremittera
ärendet till Utskottet.

Herr Faxe: Då jag uti Lagberedningen deltagit i utarbetande

af det förslag till strafflag'', som der uppgjordes och i h vilket endast
enkelt fängelse bestämdes såsom förvandlingsstraff, och jag jemväl
vid förra riksdagen beträdt det af Utskottet då, afgifna förslag,
hvilket utgick ifrån samma åsigt, så är det naturligt, att jag icke
håller på vatten och bröd-straffet.

Hvad beträffar den valfrihet, som skulle lemnas den sakfällde,
så anser jag väl, i olikhet med Högsta Domstolen och några afreservanterne
mot Utskottets Utlåtande, det ingalunda vara i strid med
rättvisans kraf eller Statens värdighet, att ett sådant val tillätes.
Men jag tror, att derigenom skulle komma att uppstå ganska många
och stora svårigheter i afseende på verkställigheten. I Danmark
skall den sakfällde anmäla sig hos fogden, som verkställer den begärda
förvandlingen. Här skulle de sakfällde anmäla sig hos Konungens
Befallningshafvande, som skulle höra dem alla, eller ock finge
de vända sig direkt till fängelseföreståndarne, hvilka då hade att anmäla
förhållandet hos Konungens Befallningshafvande. Jag tror att
detta komme att medföra mycket trassel, och de flesta förvandlingsfångar
skulle knappast veta hvad detta ville säga. Jag kan derföre
hvarken biträda Kongl. Maj:ts eller Utskottets • förslag, minst Utskottets,
derföre att utrymmet i våra fängelser icke medgifver att mottaga
så många fångar, som kunde blifva fallet om flertalet valde den
längre strafftiden. Deremot vill jag biträda Grefve Sparres förslag,
hvarom den talare, som näst före mig hade ordet, yttrade sig^ Jaganser,
att det är för hårdt, att böter till belopp af 2 och 15 K:dr
skola aftjenas med samma förvandlingsstraff, men jag vill icke, att
man skall taga bort det strängare straffet för böter af 10 och 15
R:dr, enär det är dessa bötesbelopp, hvartill en viss art af förbrytare,
nemligen lönkrögare, vanligen fällas, och mot dem bör man icke
vara alltför mild. De skratta redan åt de tre dagarnes fängelse vid
vatten och bröd, och derföre torde nio dagars fängelse bättre passa
för dem.

Då jag emellertid icke nu kan formulera något förslag, får jag
instämma i yrkandet om en återremiss.

Herr Nordström: I vår nuvarande nya strafflag af år 1864 är

det redan en ganska anmärkningsvärd omständighet, att, under det
på ena sidan viss tids fängelse vid vatten och bröd biff vi t från sfraff''arter
na såsom straff uteslutet och afskaffadt, det på den andra sidan
blifvit antaget såsom förvandlingsstraff vid bristande tillgång hos en
brottslig att erlägga ådömda böter, och icke mindre anmärkningsvärd!
är det, att det numera icke är domaren, utan exsecutor, som ordnar
detta förvandlingsstraff och bestämmer, efter gifna grunder, dess tidslängd.
För detta dubbelförhållande skall svårligen någon bindande
rättsgrund kunna framställas. Domaren är lagens tolk, och honom
allena tillkommer det att utsätta äfven förvandlingsstraffet, för den
händelse att det kunde komma ifråga. Exsecutorn tillhör det att

endast verkställa oelx lyda. Man förnekar i humanitetens namn tidsenligheten
af hungersstraffet och aflorer det bland straffarterna från
den reviderade strafflagen, men man upptager det åter såsom ett sätt
att aftjena den lindrigaste bland straffarterna, nemligen böter, då tillgång
till dessas gäldande saknas, dock att det nu endast Är exsecutorn,
som får arrangera den saken; och nu vill man i afseende å den till
böter sakfällde införa eu ny grundsats i vår positiva straffrätt, nemligen
valfrihet för den bötfällde, att. vid brist på tillgång, afsitta böterna
antingen i fängelse vid vatten och bröd, eller ock i enkelt fängelse,
med iakttagande deraf, att tiden i sednare fallet, beräknad
efter fastställda grunder, blir relativt längre. För detta förslag söker
man dock äfven förgäfves efter några inre ruttsskäl, vare sig i den
från Regeringen komna propositionen, eller i Lag-Utskottets betänkande.
Hvad det sednare till försvar för valfriheten anfört, synes mig gå allt
för mycket på ytan, för att uthärda en allvarlig kritik. Utgående
från den sats, att det för den “förorättade" eller Staten vore likgiltigt,
hviiketdera sättet användes, emedan försoning egen rum medelst
användande af hviiketdera som helst, anmärker Utskottet, att Staten,
då han öfverlemnar det för honom likgiltiga valet åt förbrytaren sjelf,
icke kan anses frånträda sin värdighet och rättvisans kraf, som i alla
fall fullgöres på det ena eller andra sättet. Utskottet glömmer dervid,
att rättvisan under alla omständigheter måste vara medveten af
sig sjelf och sin vilja, och då hon på förhand i lagen utsätter ansvaret
för den ena eller andra förbrytelsen, det ock måste dervid förblifva
då ansvaret af domaren enligt lagen tillämpas, utan någon rätt
för den sakfällde att derom bestämma. Het är endast nåd i statsrättslig
mening, som deri efter förekommande särskilda skäl kan göra
ändring. Ville man åter såsom bestämmande grund för förslaget
framhålla den omständigheten, att tiden för fängelse vid vatten och
bröd är relativt kortare än för enkelt fängelse, och att således den
sakfällde genom undergående af det förra snarare biefve återgifven
åt sitt yrke och sina borgerliga förrättningar, så skulle på samma
grund det lyckligtvis sedan länge utdömda spö- eller risstraffet äfven
kunna såsom förvandlingsstraff vid bristande bötestillgång försvaras,
emedan för dess verkställande ännu våda kortare tid erfordras, och det
infamerande, som enligt folkopinionen låg i detta straff, äfven i sin
mån ännu vidlåder fängelse vid vatten och bröd såsom affliktivt straff.

Såsom stöd för förslaget i viss mån har man åberopat exemplet
från den nya danska strafflagen af år 1866, men härvid, såsom ofta
fallet är vid åberopande af exempel från främmande länder, förbisett
hvad för öfrigt dermed står i närmaste sammanhang. Den nya
danska lagen upptager ännu bland straffarterna äfven fängelse vid
vatten och bröd. Såsom fängelsestraff användes simpelt fängelse,
fängelse på sedvanlig fångkost, fängelse på vatten och bröd och statsfängelse.
Fängelse på vatten och bröd kan ådömas för högst BO dagar,
och verkställes med vissa meilanfrister eller afbrott, så vida den
brottslige ej sjelf vill oafbrutet fortsätta och läkaren förklarar lians
helsotillstånd det tillåta. Personer under 18, eller öfver 60 år, kan
detta straff ej ådömas. Om böter och deras förvandling säges: Om
en till böter dömd icke betalar deras falla belopp inom föreskrifven

Den i 3 Mars

113

tid, träder i stäliet för böterna ett i domen bestämdt, efter den skyldiges
personliga förhållanden och sakens öfriga omständigheter närmare
lämpadt straff af simpelt fängelse... Framställer den dömde
hos fogden begäran derom, och ställer ej hans helsotillstånd hinder
deremot, kan det enkla fängelset förändras till fängelse på vatten
och bröd under motsvarande tid. — Häraf synes, huru i flera afseenden
olika hela förhållandet framstår i den danska strafflagen mot
hvad vår strafflag i förening med nu förevarande förslag derom innehåller;
och särskild! må anmärkas, att fängelse vid vatten och bröd
i den förra ännu qvarstår såsom en af domaren användbar sjelfständig
straffart. Vore det nu fråga om, att alldeles utdöma denna straffart
från vår lag, så att det för framtiden äfven såsom förvandlingsstraff
skulle upphöra, skulle äfven jag för min del med nöje rösta
derför och erkänner derjemte, att Utskottets förslag, i hvad det afviker
från Regeringens, innehåller något, som skulle förmedla öfvergången
till detta mål; men att, såsom sistnämnda förslag, fortfarande
bibehålla det såsom det normala förvandlingsstraffet vid bristande
tillgång'' till böters betalning, och ställa enkelt fängelse under motsvarande
tid derbredvid såsom föremål för den brottsliges valfrihet,
finner jag för min del alltför betänkligt och principvidrigt.

En af anledningarne dertill, att ifrågavarande förvandlingsstraff
bibehålies, uppgifves vara hemtad från straffanstalternas i landet nuvarande
beskaffenhet och bristande utrymme för de många, som med
enkelt fängelse komine att afsitta böter. Detta skäl torde dock ej
kunna anses bindande. Då Staten i humanitetens namn förmildrar
sina strafflagar, är det ock lians pligt att göra deras tillämplighet
möjlig och betryggad: det sednare är endast ett medel för det förra,
och i motsatt fall skulle Staten förneka sig sjelf och sina uppgifter
såsom kulturstat. My diet skulle ock för ändamålet kunna göras genom
en revision af de lagar, som utsätta böter såsom straff, och
genom minskning af den latitud, som nu i detta afseende är lagd i
domarens hand, samt dessutom genom nedsättning af skalan för beräkningen
af böters förvandling till enkelt fängelse. 1 detta hänseende
har Utskottet framställt ett förslag, som obestridligen förtjena!''
att uppmärksammas såsom eu god början. Men då jag för min del,
icke kan biträda den föreslagna valfriheten i hvad sjelfva principen
angår, anser jag mig ej vidare höra upptaga tiden med någon kritik
af de särskilda förslagens detaljer.

Herr von Sydow: Jag får erkänna, att, då jag först genomläste
Kongl. Maj:ts proposition i denna fråga, jag hyste ganska stora
betänkligheter mot dess antagande. Jag säg nemligen saken från
samma synpunkt, hvarifrån den blifvit betraktad så väl af Högsta
Domstolens flesta ledamöter som äfven af åtskilliga reservanter inom
Utskottet och några föregående talare här, men, sedan jag närmare
satt mig in i frågan och deltagit i diskussionen derom i Utskottet,
har jag ombytt åsigt, och det torde tillåtas mig att redogöra för de
skäl, som förmått mig dertill. I likhet med en föregående talare anser
jag det vara en stor inkonseqvens i vår nu gällande lag, att den
upptager vatten och bröd-straffet såsom förvandlingsstraff, ehuru det

444

Den ]3 Mars.

till sin beskaffenhet är svårare än de två närmast böter lindrigaste
straffar t er, nemligen fängelse och straffarbete. Jag skulle derföre
helst vilja hafva hela detta straff utplånadt ur lagen, men då, såsom
Herr Justitie-statsministern visat, detta icke låter sig göra för
det närvarande, återstår det från min synpunkt ingen annan utväg
för att, så vidt möjligt är, minska den omnämnda inkonseqvensen,
än den, som Kongl. Maj:ts proposition anvisar. Emot denna har en
föregående talare anmärkt, att rättvisans kraf och Statens värdighet
skulle lsederas genom den af Kongl. Maj:t och Utskottet föreslagna
valfrihet, men, i likhet med den förste talaren, får jag fästa uppmärksamheten
derpå, att denna valfrihet icke komme att ega rum i
afseende på det straff, hvartill förbrytaren blifvit af domstol dömd,
utan endast i fråga om den straffpåföljd, som han måste underkasta
sig, om han befinner sig i den olyckliga belägenhet, att böterna, eller
det i lag stadgade lägsta straff, icke kunna hos honom utkräfvas. I
allt fall är en sådan förbrytare i vida sämre ställning än den bötfällde,
för hvilken några riksdalers utgifter icke innefattar någon
känbar uppoffring. Det skäl, som dock väsentligast förmått mig
att biträda hufvudgrunderna i Kongl. Maj:ts proposition, är, att verkan
af vatten och bröd-straffet icke kan beräknas, emedan denna är
olika inom olika orter och äfven inom olika samhällsklasser. I vissa
delar af landet qvarlefver nemligen ännu, från den tid då vatten
och bröd-straffet ådömdes för stöld och andra vanärande brott, en
föreställning om detta straff, som för den, hvilken måste utstå det,
medför infami för lifstiden. Mängden har ännu icke lärt sig att skilja
mellan brott och straff. En annan person åter, för hvilken det medborgerliga
anseendet är af mindre värde eller, som förut undergått
fängelse vid vatten och bröd, anser en sådan bestraffning vida lindrigare
än frihetens förlust under en längre tid. Denna olikhet i
straffets verkan kan, såsom beroende på en individuel uppfattning
deraf, lagstiftningen omöjligen förekomma. Jag tillåter mig då fråga:
kan rättvisans kraf anses mindre tillgodosedt derigenom, att man
öfverlåter åt den bötfällde att bestämma, hvilkendera af'' två fullkomligt
eqvivalenta förvandiingsstraff han vill undergå, än om han endast
i följd af sin fattigdom ovilkorligen måste underkasta sig en
straffpåföljd, som möjligen icke står i något rimligt förhållande till
hans brottslighet? För min del tvekar jag icke att härpå lemna ett
nekande_svar; och genom utöfvande af rättvisa, kan Statens värdighet
omöjligen förnärmas.

I hufvudgrunderna öfverensstämmer Utskottets förslag således med
Kongl. Maj:ts nådiga proposition, men Utskottet skiljer sig dock derifrån
i två hänseenden. I afseende å lagens uppställning har Utskottet i
straffskalan satt fängelse framför fängelse vid vatten och bröd, af det
skäl, att då Utskottet ansett det såsom ett eftersträfvansvärdt mål, att
det sednare straffet helt och hållet uteslutes ur lagen, har den af Utskottet
föreslagna uppställning af lagparagrafen synts underlätta en
sådan anordning. Den af en föregående talare uttalade betänklighet,
att den bötfällde företrädesvis skulle välja enkelt fängelse, om
detta komme att stå först i skalan och att fängelserna derigenom
skulle blifva öfverbefolkade, kan jag icke dela, ty jag föreställer

Den 13 Mars.

445

mig, att hvarje förvandlingsbeslut skulle komma att upptaga båda
de alternativa förvandlingsstraffen, och jag kan icke finna tillräckligt
skäl för den förmodan, att den bötfällde skulle företrädesvis
välja, fängelse, endast derföre att detta straff i förvandlingsbeslutet
komme att nämnas förr än vatten och bröd-straffet. Vidare skiljer
sig Utskottets förslag från Kongl. Majits deri, att Utskottet upptagit
en straffgrad under den af Kongl. Maj:t föreslagna lägsta, hvithet
härleder sig derifrån, att Utskottet ansett det vara väl strängt,
att den, som gjort sig skyldig endast till en så obetydlig förseelse,
att den kan försonas med 1 ä 2 R:drs böter, skulle undergå tre dagars
fängelse vid vatten och bröd, eller 9 dagars fängelse. En följd
häraf har dock blifvit, att, till förekommande af ett språng i straffskalan,
antalet dagar för de fyra lägsta kategorierna blifvit nedsatt.
En värd talare har anmärkt, att derigenom uppstått det missförhållandet,
att 6 dagars fängelse vid vatten och bröd motsvarade både
15 och 18 dagars fängelse, men denna motsägelse är mera skenbar
än verklig, ty man finner af Utskottets förslag, att Utskottet ifrån
och med 25 11:dr låtit 10 R:dr böter motsvaras af 1 dags fängelse
vid vatten och bröd, hvartill skälet är att vatten och brödstraffets
intensivare verkan anses inträda med sjette dagen; hvaremot ej
samma skäl förefinnes, att redan vid så lågt bötesbelopp ändra den
förut i skalan gällande norm, att B dagars enkelt fängelse motsvaras
af 5 11:dr böter. En annan talare har, om jag icke oriktigt uppfattat
hans anförande, föreslagit, att man skulle antaga det förslag,
som innehålles i Grefve Sparres reservation, men, om man, såsom
denne reservant, i motsats mot Utskottet, som uppställt 2 förvandlingsskalor
bredvid hvarandra, låter den ena skalan efterträda
den andra, så uppkommer den svårigheten, att den till lägre böter
dömde, ehuru han möjligen anser vatten och bröd-straffet icke synnerligen
svårare än det enkla fängelset, skall beröfvas sin frihet vida
längre än den till högre böter dömde. Jag anhåller om bifall till
Utskottets förslag.

Herr Fröman: Utan tvifvel har Lag-Utskottet haft en mycket
svår uppgift sig förelagd, när det skolat åt förevarande fråga bereda
en tillfredsställande lösning. Deruti har ock Utskottet sitt försvar
emot hvar och en, som hyser olika mening med Utskottet.

Jag behöfver ej uppehålla mig vid den inkonseqvens, som verkligen
förefinnes deri, att ådömda böter vid brist af tillgång hos den
bötfällde skola förvandlas till fängelse vid vatten och bröd och icke
till den straffart, som står närmast böter, nemligen enkelt fängelse;
ty härom hafva redan flere talare fullständigt yttrat sig. Yi känna
dock alla, att detta bruk af vatten och bröd-straffet endast är en
tillfällig nödfallsutväg, föranledd förnämligast åt bristande utrymme
i fängelserna. Frågan om undanrödjande af det anmärkta missförhållandet,
frågan om vatten och bröd-straffets afskaffande är ej ny.
Hon har redan flera gånger förevarit hos Riksdagen, och det svar,
hvarmed hon förut blifvit bemött, har hufvudsakligen grundats på
den svårighet, som i våra fängelsers alltför otillräckliga utrymme uppställer
sig emot den eljest önskvärda lagförändringen. När så varit

Den

äfors.

4 10 ‘

och när så är, synes den naturliga följden af nämnda svar bort vara,
att de som sträfva! och sträfva att genomdrifva vatten och brödstraffets
afskaffande, i den form det ännu qvarstå!'' eller såsom förvandlingsstraff,
skulle hafva väckt fråga om byggande af nya eller
utvidgning af de redan befintliga fängelserna, för att undanrödja det
nämnda hindret för den önskade och önskvärda reformen. I stället
hafva andra utvägar blifvit valda, och sålunda bär Riksdagen från
Kong], Maj:t fått emottaga ett lagförslag, enligt hvilket det skulle
öfverlemnas åt den straffskyldige att sjelf välja, hvilkendera straffarten,
fängelse vid vatten och bröd eller enkelt fängelse, han ville
undergå för att aftjena böter, till hvilkas gäldande han saknade tillgångar.

Om de betänkligheter, som ur theoretisk synpunkt förefinnas emot
antagandet af ett sådant förslag, behöfver jag ej vara vidlyftig, efter
de yttranden i det ämnet, som redan blifvit afgifna såväl i Högsta
Domstolen som äfven här i Kammaren. Jag vill endast nämna att,
när jag läser förslaget till lydelse af denna §, der det heter: om den
straffskyldige “önskar" eller “heldre vill11, dessa uttryck tyckas mig
ej rätt passa på sin plats, föga kunna känna sig hemmastadda i ett
lagbud. Om de förhållanden, som åberopats från danska lagstiftningen,
är redan förut taladt, sä att jag med tystnad kan gå dem förbi.

Men jag bär funnit vid detta förslag om den straffskyldiges rätt
att välja hvilkendera . han vill af de nämnda straffarterna en praktisk
betänklighet, den jag anser ej vara vederlagd af hvad som yttrats
vare sig af Utskottet eller under den nu förda diskussionen.
Man bär beskrifvit vatten och brödstraffet såsom ett hardt straff,
såsom något för den straffskyldiges helsa synnerligen menligt. År
nu det förhållandet, så borde man naturligtvis hafva föreställt sig,
att enkelt fängelse företrädesvis komme att väljas af de valberättigade
straffskyldige, men på samma gång har man medgifvit, att, derest
alla de straffskyldige skulle välja enkelt fängelse, utrymmet i
våra häkten blefve otillräckligt för straffets verkställande, och något
förslag om utvidgning af nämnda häkten eller byggandet af nya, afsedda
för verkställighet af det slags straff, som här är i fråga, har,
så vidt jag vet, icke blifvit framstäldt. Jag frågar då, huru skall
man våga antaga en lag, som medgifver dylik valfrihet i fråga om
straff, när det således kan inträffa att, om alla eller åtminstone de
aldrafieste straffs kyl dige välja det straff, som de af nyssantydda skäl
antagligen böra välja, nemligen enkelt fängelse, tillgång icke finnes
på fängelser, der detta straff kan verkställas? Jag anser detta vara
en betänklighet af den art, att den ensam är tillräcklig att afhålla
enhvar, som dervid fäste)1 sig, från att biträda detta förslag om valfrihet.
Och i. och med detsamma jag uttalar detta, har jag äfven
angifvit, att jag med min röst ej kan understödja vare sig Utskottets
förslag eller Kong], Maj:ts nådiga proposition.

Det skulle då måhända synas som om jag borde ansluta mig till
de förslag som af-reservanter inom Utskottet blifvit framställda, hvilka
ej medgifva nämnda valfrihet. Men deremot yppa sig andra
betänkligheter.

Den 13 Mar?.

447

Man har talat om vatten och bröd-straffets skadlighet i många
afseenden, man har beskrifvit hungerspinan och de flerfaldiga lidanden
detta straff medför och följaktligen ansett detta straff äfven för
sin hårdhets skull böra afskaffa?, men man har tillika sagt, att dessa
svåra och skadliga verkningar af straffet ej. inträffa förr än efter
sjette eller sjunde dygnet af strafftiden, och detta allt oaktadt hafva
reservanterna, likasom Utskottets majoritet, med uppgifven afsigt
att lindra straffet, likväl i sina förslag till ändringar i strafftariffen,
hållit sig inom nämnda sex första dagar af strafftiden, hvilka för den,
som undergår straffet, icke egentligen skola vara så skadliga, och
inom dessa dagatal föreslagit de lindringar, som ansetts erforderliga;
hvaremot icke någon vidrört eller föreslagit någon nedsättning i de
högre dagatalen af straffet, hvilka val framför allt skolat förminskas,
då det är just dessa, som på den straffades helsa skola utöfva så
skadlig'' verkan. Detta synes mig ej hänga väl tillsammans, men
äfven om de vore bättre motiverade hafva dessa jemkningar i straffskalan
för mig icke den vigt och betydelse, att de kunna besegra den
naturliga betänkligheten vid att redan nu börja med ändringar i vår
så nyligen antagna strafflag; hvarföre jag kommer att rösta med
dem, som yrkat utslag på den ifrågasatta lagförändringen.

Herr Beckman: Angående den mycket omtalade valfriheten, hvilken
godkänts äfven af Utskottets pluralitet, har jag ej något synnerligt att
tillägga. Jag ber blott att få nämna, att den framställning af danska
förhållanden, hvilken nyss af en särdeles lärd jurist blifvit gjord,
ej synes egnad att ändra den mening, jag till följd af andra framställningar
förut fattat, nemligen att danska lagen, ifall valfriheten
är ett'' fel, ej eget- företräde framför det förslag, som nu förelägges.
Det vill fastmer synas, som skulle danska lagen medgifva eu vidsträcktare
valfrihet, enär den, om också ej expressis verbis, i grunden
medgifver valfrihet till och med i fråga om det primära straffet.
Så vidt jag fattade rätt hvad som sades, så egen enligt danska lagen
den bötfällde faktiskt att inom viss tid välja antingen böter, hvartill
han blifvit dömd. eller förvandlingsstraffet.

Den af Kong]. Maj:t föreslagna valfriheten gäller endast tvänne
straffärter, är således mera inskränkt än den, som förekommer i
danska lagstiftningen och lagskipning^. Jag kan ej medgifva att,
såsom en talare yttrat, enligt det Kongl. förslaget, valfrihet skulle
komma att ega rum mellan tre olika “rätter“. Jag är visserligen
lekman i lagfrågor och kan således ej göra anspråk på auktoritet i.
dem; men jag är dock skyldig att äfven här fatta en öfvertygelse
och äfven att uttala den. Mig synes obestridligt, och dervid har jag
företrädesvis fäst mig, att, enligt Kongl. Maj:ts förslag, domen kommer
att lyda på visst bestämdt straff, och att i afseende på dettas
undergående ej någon valfrihet gifves. Det ådömda straffet måste
undergås, derest möilighet dertill förefinnes; det förvandlas till annat,
endast då hos den dömde finnes full oförmåga att undergå detsamma.
Först då sådan möjlighet icke förefinnes, inträder den sakfälldes valfrihet.
Här är redan så fullständigt utveckla dt betydelsen af den
skilnad, som eger rum mellan valfrihet i första hand och i andra,

448

Den 13 Mars.

att jag ej anser mig behöfva vidare taga Kammarens uppmärksamhet
för denna omständighet i anspråk. Den valfrihet, hvilken, af
Kong!. Maj:t föreslagen, blifvit af Utskottets majoritet och de fleste
reservanterne gillad, synes mig icke gä lagens värdighet för när, men
väl vara en gärd åt billighet och rättvisa.

Deremot synes mig den lagförändring, Utskottet i sammanhang med
principens tillämpning föreslagit, vara mindre lycklig och derjemte alltför
genomgripande, för att tillräckligt motiveras af de skäl, som för densamma
blifvit framställda. Min öfvertygelse härom har blifvit ytterligare
stadgad genom hvad under diskussionen anförts, särdeles genom
den siste talarens yttrande angående det betydelselösa af en
förändring i de lägre straffgraderna. Och jag kan derföre ej, för
min del, instämma i det af en annan talare gjorda yrkandet om återremiss.

Med anledning af denne talares yttrande, ber jag blott att i förbigående
få anmärka, att, för den händelse man vill antaga Kong!.
Maj:ts proposition, men tillika göra eu jemkning i Utskottets förslag
angående 10 §:ns lydelse, det icke torde vara nödvändigt att återremittera
Utskottets förslag i dess helhet. Kong!. Maj:ts förslag innehåller
intet angående den 10 §:n. Det linnes derföre, så vidt jag kan
se, ej något som hindrar att, sedan den Kong!, propositionen blifvit
antagen, på grund af återremiss företaga förändringar i lydelsen af
10 §:n, så vida dessa förändringar icke stå i strid med grundsatserna
i Kong! Maj:ts propositioner. Jag tror således, att man mycket väl
kan återremittera Utskottets förslag, i hvad det angår 10 §:n, på
samma gång man bifaller Kong! Maj:ts proposition, derest man, såsom
den andra talaren i ordningen, verkligen vill hafva äfven 10 §:n
förändrad.

För min del anser jag dock icke sådan förändring oundgänglig
och stadnar derföre vid att yrka afslag å Utskottets och motionärernes
förslag, men bifall till den åt Kougl. Maj:t gjorda framställningen
om förändrad lydelse af 2 Kap. 11 § strafflagen.

Grefve Wachtmeister, Hans: De i anledning af Utskottets

nu föredragna betänkande gjorda anmärkningar hafva vändt sig dels
mot den till grund för i Kong!. Maj:ts proposition liggande principen
om valfrihet mellan förvandlingsstraff, dels mot det sätt, på hvithet
Utskottet tillämpat denna princip och slutligen mot det förslag''
till förändrad skala, Utskottet framlagt för förvandling af mindre bötesbelopp.
Hvad först angår sjelfva grundsatsen för den föreslagna valfriheten,
är här så mycket taladt om densamma, att jag ej torde behöfva
uppehålla mig dervid. Man säger, att det skulle vara principvidrigt
att ej lagen stadgade en bestämd påföljd för brottet, att det
vore stridande mot lagens värdighet att likasom köpslå med den
brottslige och bjuda honom på hvad som vore för honom smakligast.
Mot detta är redan anmärkt, att ett sådant inkast kunde ega giltighet,
om det vore fråga om det primära straffet. Men, beträffande
detta, finnes ej något val gifvet, ty detsamma är bestämdt till böter
och ej något annat. Sedan kommer frågan om att aftjena dessa böter,

och

Den 13 Mars.

440

och då förklaras att sådan kan ske på det ena af de föreslagna sätten,
lika väl som på det andra. Jag inser ej huru lagens värdighet härigenom^
skulle förnärmas, och tror, för min del, talet derom bero endast
på theoretiska skrupler. Eu talare framdrog nyss några exemjael
ur. den danska lagstiftningen i samma ämne. Jag behöfver ej nu
uppehålla mig vid densamma, ty eu annan talare har redan förekommit
mig, då han sökt visa, att denna lag lemnar ännu vidsträqktare
valfrihet åt den dömde, än hvad som är ifrågasatt i detta förslag.
Jag vill tillika nämna, att i den nord-tyska strafflagen, som man
-ej kan beskylla för något slags klemighet, — den är tvärtom en bland
de mest allvarliga — finnas likartade bestämmelser. Der tillätes en
till straffarbete dömd person att välja, antingen han vill fullgöra detta
arbete i ensamhet eller gemensamt med andra, och genom eu annan
lagbestämmelse föreskrifves, att den brottslige ej får ådömas ensamhetsfängelse
utöfver en viss tid, om han sjelf ej medgifver detta.

Det har blifvit anmärkt och starkt''betonadt af den näst siste
talaren, att då man ej vågat helt och håliet borttaga. vatten- och
brödstraffet såsom förvandlingsstraff, af farhåga att fängelserna skulle
blifva öiverfyllda, vore det inkonseqvent att framlägga ett förslag,
på hvars verkan man ej vore viss och som kunde medföra just den i
förra hänseendet befarade följden, för den händelse nemligen att alla
■eller de fleste straffskyldige valde enkelt fängelsestraff, ja, det är
svårt att utreda huru förhållandena i detta afseende skulle gestalta
sig, i händelse, den föreslagna valfriheten blir lag, men jag är öfverkygad,
att Kongl. Maj:t ej framlagt förslaget derom inför representationen,
utan att hafva inhemtat upplysningar från de auktoriteter
och personer, som till följd af sin ämbetsverksamhet och beröring
med fångar ega kännedom och erfarenhet i dessa afseenden. Vi veta
att uppfattningen af vatten och brödstraffet är ganska olika. Visst
är, att denna är i hög grad beroende på olika kroppskonstitutioner
och olika samhällsställning hos dem som undergå detsamma. För
somliga är det önskligare att taga enkelt fängelse, för andra synes
■det bättre att underkasta sig ett intensivare men till tiden kortare
straff, och man kan således ingalunda antaga, att den straffskyldiges
val alltid skulle falla på det enkla fängelsestraffet.

Vidare hafva anmärkningar blifvit gjorda motJUtskottets förslag,
att böter skola förvandlas i första rummet till enkelt fängelse och ej,
såsom Kongl. Maj:t föreslagit, till fängelse vid vatten och bröd.
Grunden härtill är den, att Utskottet utgick derifrån, att vatten- och
brödstraffet, såsom förvandlingsstraff, är eu oegentlighet som på angifna
skäl beklagligen ej kunnat alldeles undvikas. Utskottet har då
ansett mera regelmässigt att sätta det enkla fängelsestraffet såsom
<let mera egentliga eller det korrekta straffet i första rummet. Eu
talare på Jönköpingsbänken har gjort en anmärkning, som han—jag
medgifver det — med mycken logisk skärpa utvecklat, hurusom det
vore egendomligt att först bjuda den straffskyldige på ett straff som
vore det rationela, men sedan säga att han må taga ett annat som
vore mera irrationel!}. Ordningen symtes honom böra vara omvänd,
och att det vore riktigare att medgifva honom liksom på grund af
Bil sd. Prof. 1871. 1 Afd. 1 Band. 29

450

Den 13 Mars.

billighet -att välja det rationelaste. . Jag medgifver, att detta resonnement
kan ha mycket för sig, men Utskottet kunde ej underlåta
att äfven fästa en viss vigt vid den omständigheten, att man i allmänhet
låter det rationela gå i-rangordning framför det irrationel
Jag håller emellertid, för min del, ej mycket på denna ordning. Hufvudsak
en anser jag vara. att. valfrihet blir den straffskyldige beviljad.
- .

Hvad angår den förvandlingsskala, Utskottet uppställt, innehåller
densamma, att böter till belopp af till och med 10 H:dr skola förvandlas
till 3 dagars enkelt fängelse, och till och med 35 k:d rskall
förvandling ske efter eu något reducerad skala. Hvad angår de smärre
böternas förvandling, är jag öfvertygad, att hvar och en måste erkänna
önskvärdheten af en förändring i nu gällande lagstiftning.
Det förekommer mig motbjudande att för de ringaste ordningsförseelser
som ej äro några brott, förvandlingsstraffet skall uppgå till 9
dagars enkelt fängelse. Det är orimligt, att en person kan drabbas
af ett dylikt straff för en sådan förseelse, som till exempel att lian
underlåter att uppgifva eu hund till beskattning eller glömmer att
infinna sig vid ett vittnesförhör eller dylikt.

Anmärkningar äro äfven gjorda deremot, att Utskottet föreslagit
en lägre förvandlingsskala för bötesbelopp till och med 35 R:dr. Jag
anser att'' ett giltigt skäl dertill ligger i det förhållande, att vatten
och brödstraff och enkelt fängelse skilja sig till sina verkningar i
samma mån som fängelsedagarnes antal ökas. Det är nemligen erkändt,
att de svårigheter, som äro förenade med vatten- och brödstraffet
framträda egentligen först på 6:te eller 7:de dagen, men under
de första dagarne skiljer sig vatten- och brödstraffet obetydligt från
enkelt fängelse.

Jag inskränker mig till att yrka bifall på Utskottets förslag.

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern Adlercreutz: Då
man vill bilda sig ett omdöme om lämpligheten och rättmätigheten
af valfrihet i afseende å förvandlingsstraff för bötfälld, som ej
kan de ådömda böterna gälda, bör man ej förbise de förhållanden,
under hvilka valfriheten''är afsedd att medgifvas, och det sätt hvarpå
medgifvande^ sker. Otvifvelaktigt kan i vissä fall en sådan valfrihet
böra godkännas, i andra deremot icke.

Här 1864 års strafflag såsom förvandlingsstraff för böter, hvilka
ej kunna hos den dömde uttagas, bestämde fängelse vid vatten och
bröd, tillkom detta stadgande visserligen ej för att obehörigen skärpa
straffet för den saktande, utan det både sin grund i den uppfattningen,
att man på detta sätt tillgodosåge den sakfälldes eget välförstådda
intresse, i det lian, .genom att underkasta sig förökad skärpa
i straffet, desto förr kunde fä återkomma till sin familj och ötriga
samfundsförhållanden. Men vid tillämpning af denna, efter min uppfattning
riktiga, grundsats gjorde man sig å andra sidan skyldig till .
ett från vanliga lagstiftningsreglor afvikande förfarande, i det man,
när den lägsta straffart, som lagen känner, ej kunde tillämpas, hoppade
öfver den på skalan närmast detta .stående och tillgrep en vida
intensivare straffart. Man utsatte sig härvid för, att den saktande

Den j:> Mars.

451

med rätta kunde rinna sig obilligt behandlad, i det han, huru mycket
han än på grund af individuela skäl ryggade tillbaka för vatten och
bröd-straffet, likväl ej kunde få försona sitt fel med det närmast ofvanför
böterna å straffskalan stående enkla fängelsestraffet. Sedan
denna orättvisa, för hvilken de bötfällde kunna känt sig utsatta,
qvarstått i vår lag nu i sex år, har det synts mig vara tid att fä
densamma utplånad ur vår strafflag, en ändring hvilken dock, jag
erkänner det gerna, jag, just med afseende derå att det var den första,
endast efter åtskillig tvekan bestämde mig att föreslå. Med hänsyn^till
de grundsatser, som föranledde vatten och bröd-straffets bibehållande
i lagen, och hvilka jag anser fortfarande ega giltighet,
trodde jag emellertid vatten och bröd-straffet, efter den modifikation
detsamma i Kong!. Maj:ts förslag erhållit, framgent kunna och böra
stå qvar såsom förvandlingsstraff till fromma både för den sakfälla
och Staten, i hvars intresse det alltid måste vara, att den bötfällde
måtte kunna, så snart som möjligt, återgå till att blifva en
nyttig samhällsmedlem samt upphöra att vara blott tärande och
möjligen genom familjens lemnande utan stöd öfven öka fattigvårdskostnaderna
för den .kommun, som han tillhör. Under det att således
den i Kong]. Maj ris förslag medgifna valfrihet är eu gärd åt
rättvisan och derpå är uteslutande stödd, saknas denna egenskap
hos den af Utskottet föreslagna valfrihet, der såsom regel upptagits,
att bötfälld som saknar tillgång till böternas gäldande, skall
undergå enkelt fängelse, hvarför ock möjligen vid Utskottets, men
ingalunda vid Kong!. Maj:ts förslag, det bör kunna anses vara
olämplig att i lagen införas — hvad af en föregående talare blifva
ldandradt — ord sådana som dessa: om den bötfällde “önskar"
eller “heldre vill". Samma ställning som Lag-Utskottets förslag intager
i förut omförmälda hänseende den danska lagen, som bär blifvit
på ett för mig ofattligt sätt åberopad mot Kongl.Majffs förslag.
Der utgör nemligen, såsom vi bär hört, den lindrigare straffarten det
normala förvandlingsstraffet. men den dömde får välja en svårare;
och är det alltså, efter mitt förmenande, obestridligt att, om man anser
den i. Kong!. Majris proposition föreslagna valfrihet vara förkastlig,
man i och med detsamma äfven brutit stafven öfver den danska
lagstiftningen i detta hänseende, hvaremot man val kan rinna denna
sednare förkastlig och ändock godkänna den förra.

Eu allvarsam anmärkning mot den Kongl. propositionen har blifvit
framställd af en talare, då lian förklarade det vågadt att medgifva
en sådan valfrihet som den Kongl. Maj:ts proposition upptoge,
i thy att följden af dess tillämpning kunde blifva den, att alla de
bötfällde, som saknade tillgångar,
vandlingsstraff, och att, till följd af fängelsernas begränsade utrymme,
förvandlingsstraffen då omöjligen skulle kunna verkställas. Jag ber
till en början att, med anledning af häntydningen på-det yttrande
jag afgifvit till Statsrådsprotokollet, få erinra, att samma yttrande
endast innefattade, att derest vatten och bröd-straffet helt och hållet
afskaffades, synnerlig svårighet skulle möta att behörigen verkställa
alla de i sådan händelse på längre tid utsträckta förvandlingsstraffen.

45 2

Deri 13 Mars.

Särskild får jag nu upplysa att derest alla vatten ock brödstraff,
som under ett år, exempelvis år 1868, blifvit verkställda efter
nu gällande tariff, öfvergått till enkels fängelse, skulle derigenom,
om en jemn fördelning å hela året skett, hafva erfordrats ett utrymme
för ungefär 130 till 140 fångar, utöfver hvad då för förvandlingsstraffens
verkställande behöfdes. Visserligen är det sann!, att då beräkningen
ej får grundas på en jemn fördelning å hela året, och vid
vissa tider fängelsernas utrymme kan vara mera anlitadt än vanligt,
stora svårigheter skulle möta att bereda förvandlingsfångarne
rum, men alldeles omöjligt torde det dock icke vara. Jag vill dock
hemställa till talaren, som gjorde berörda anmärkning, om han verkligen
på fullt allvar tror på möjligheten deraf, att alla de bötfällde,
som hafva att undergå förvandlingsstraff, skulle, med den uppställning
11 § i 2 kap. strafflagen enligt Kongl. Maj:ts förslag komme
att erhålla, välja enkelt fängelse i stället för vatten och bröd-straff.
Mig åtminstone förefaller det alldeles otänkbart; men vore det tänkbart,
så skulle detta innebära, att strafflagens ifrågavarande stadgande
hvilade på en så fullkomligt falsk grund, på en sådan osanning,
att jag ej förstår huruledes den talaren, som har Riksdagens
förtroende att vaka öfver lagskipningen i landet och att anmärka befintliga
brister i våra lagar kan hafva underlåtit att derå påkalla
Riksdagens uppmärksamhet. För att undanrödja betydelsen af hans
omförmälda farhåga ber jag ock att få återkalla i Kammarens minne
ett af honom sjelf vid förliden riksdag, då fråga var om afskaffande
af vatten och bröd-straffet, fäldt yttrande, hvithet hade följande lydelse:
“Under mina besök i fängelserna har jag alltid framställt
fråga till de personer, som undergått vatten och bröd-straff, huruvida
de kände någon olägenhet af detta straff, men knappt hört någon
enda klaga deröfver. Särskild! vill jag nämna, att, då jag framställt
slik fråga till dem, som undergingo lägsta eller tre dagars
förvandlingsstraff, flere af desse vid besvarande af frågan knappast
kunnat återhålla ett leende. Så föga akta de detta straffmått“. Vid
samma tillfälle yttrades omedelbart derefter af en erfaren underdomare,
som äfven är ledamot af denna Kammare: “Lika med den
siste ärade talaren har äfven jag under en längre tid sökt förskaffa
mig upplysningar om vatten- och brödstraffets lämplighet och dess
inverkan på de, bestraffades helsotillstånd. Jag har dervid rådfrågat
icke blott de straffade, utan äfven uppsyningsmännen vid fängelserna,
läkare m. fl., och jag har dervid kommit till samma erfarenhet
som lian."

Med de sålunda återgifva yttrandena tror jag mig hafva ådagalagt,
att den förespeglade faran ej är så synnerligen stor; likasom jag
dermed äfven vill hafva i min mån bemött dem, som här ansett af
vigt att få det lägsta förvandlingsstraffet nedsatt under det i nuvarande
lag bestämda 3 dagars vatten och bröd. I det sednare hänseendet
må ytterligare ihågkommas, att den som omöjligen mäktar,
vare sig sjelf eller genom biträde af vänner och väns vänner betala
en så liten summa som 10 R:dr eller derunder, redan torde stå på
en så låg ståndpunkt i afseende å tillfredsställandet af sina lefnads -

Den 13 Mars.

453

behof, att han sannolikt ej skulle komma att erfara synnerligt lidande,
om han under tre dagar underkastades fängelse vid vatten och bröd.

I afseende å redaktionen af Utskottets förslag synas mig åtskilliga
erinringar vara att göra: Jag vill särskild! fästa uppmärksam het

på en omständighet, för att densamma, i händelse Kammaren, såsom
här blifvit föreslaget, beslutar en återremiss, måtte komma under
öfvervägande. Det heter nemligen i förslagets sista moment: “I
sammanhang härmed förordnas, att, der i särskild författning hänvisning
skett till 2 kap. 11 § strafflagen, hänvisningen i stället skall
afse 10 § af nämnda kapitel, sådan den efter denna förordning kommer
att lyda." En sådan hänvisning till 2 kap. 11 § nämnda lag, hvarpå
exempel förekommer i förordningen af den 16 Eebruari 1864 om strafflagens
införande, har naturligtvis till ändamål att lemna en föreskrift
om böters förvandling uteslutande till enkelt fängelse, hvarom handlas
i 11 §, då deremot i 10 §, sådan den nu lyder, vatten och brödstraffet
omtalas såsom förvandlingsstraff. Då nu, enligt Utskottets
förslag till lydelse af 10 §, stadganden om både vatten och brödr
straff och enkelt fängelsestraff der gemensamt förekomma, och i
sjelfva strafflagen, såsom i 2 kap. 6 §, ordet fängelse förekommer
jemväl i bemärkelse af fängelse vid vatten och bröd, skall vid tillämpning
af det föreslagna stadgandet tvekan uppstå, huruvida i de
fäll, der hänvisning förut varit gifven till 2 kap. 11 § strafflagen,
endast enkelt fängelse eller äfven fängelse vid vatten och bröd må
såsom förvandlingsstraff användas.

Med dessa anmärkningar öfverlemnar jag frågan till Kammarens
pröfning, vare sig till återremiss till Utskottet eller till afslag å Utskottets
förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Grefve Mörner, Johan Oscar: Det är onekligen litet tungt

att finna, hvilka svårigheter som ofta uppstå, då man vill öfvergå
från ett sämre till ett bättre. Om det vore en likgiltig fråga, huruvida
lagen bör bära stämpel af rättvisa, om den bör innehålla den
konseqvens i sina stadganden, som allmänheten har rätt att fordra,
då kunde det vara detsamma, huru det gick i ett fäll som detta; men
då för lagens aktning och anseende i första rummet fordras, att den
är värdig den upplysning och den rättsåsigt som råder, och att det
finnes en tanke, som genomgår den, då är det af vigt att tillse att
lagen erhåller denna prägel, och att den uppfyller de fordringar, som
man med rätta kan ställa å densamma. Jag nekar icke, att äfven
jag stått på den ståndpunkt, att jag trodde fängelse vid vatten och
bröd nödvändigt böra bibehållas åtminstone som förvandlingsstraff.
Men fördomar ramla ibland vid närmare eftersinnande, och då man
förskaffat sig upplysningar, som kunna borttaga de tvifvel, hvilka
tjenat att nära dessa fördomar; och jag får bekänna, att jag numera
öfvergått till den åsigt, att fängelse vid vatten och bröd äfven såsom
förvandlingsstraff bör försvinna. Jag ber att få söka gifva skäl
för denna min åsigt. Det har blifvit sagdt, att fängelse vid vatten
och bröd borde bibehållas, derföre att våra fängelser icke skulle vara
nog stora att inrymma alla de personer, hvilka skulle komma att
undergå enkelt fängelse såsom förvandlingsstraff, då strafftiden blefve
förlängd och flera personer an nu komme att hållas i häkte. Jag

451

Den 13 Mars.

ber att i detta fall få hänvisa till den särdeles förtjenstfulia utredning,
som vid sistlidne riksdag gjordes af Herr Hasselrot, då jag
icke haft tillfälle att till i dag i (ifrigt bereda mig så som jag skulle
hafva önskat. Af denna utredning visar sig, att af de 4,490 personer,
hvilka år 1868 undergått fängelse vid vatten och bröd, hade ej
mindre än 1,909 varit insatta på B dygn, 425 på 4 dygn etc. Då således
ett så stort antal sorn öfver hälften icke sutit inne mer än
4 dygn, frågar jag, om man kan antaga, att fängelserna skulle blifva
så ofantligt öfverfyllda genom förändringen. Äfven har Utskottet
vidtagit den åtgärd att nedsätta det enkla fängelsestraffet från 9 till
3 dagar såsom förvandlingsstraff för böter, ej öfverstigande 10 K:dr;
men jemväl detta har man klandrat och sagt, att det vore alldeles
för hög dagspenning, om en person, som skulle bota 10 R:dr,
icke blef insatt på mer än 3 dagar; att det icke vore något straff;
och att den som stod i ekonomiskt afseende så lågt på samhällsskalan,
att han icke sjelf eller genom andras biträde kunde anskaffa lU
11:dr, icke skulle göra särdeles afseende på den tidsvinst, som skulle
uppstå genom denna nedsättning i förvandlingsstraffet. Jag för min
del mäter icke straffet efter dagspenning; och dessutom finnes det
en mängd personer, hvilka aftjena små böter på en eller ett par riksdaler,
och för dessa torde tre dagar vara alldeles nog, hvaremot enligt
Kong! Maj:ts förslag förvandlingsstraffet för dem, med icke mindre
än 9 dagar, skulle blifva, likasom undergåendet af vatten och
brödstraffet nu, obilligt hardt. Att de skulle vara i den samhällsställning,
att de icke skulle göra afseende på eller samhället behöfva
besinna att de erhöllo ett för strängt straff, är en tankeföljd hvars
riktighet jag hvarken kan fatta eller ingå på. Straffet bör nemligen
stå i förhållande till förseelsen, som blifvit begången; och har jag
icke brutit värre än att hafva försummat ett upprop eller dylikt,
som kan vara bestraffadt med några få riksdalers böter, så frågar
jag, kan det ligga någon rättvisa deri, att jag skall erhålla ett oproportionerligt
strängt straff, om jag undergår förvandlingsstraffet?
samhället har den pligten, då det blir uppmärksammadt på sådana
förhållanden, att utjemna dem, så att rättvisa genomgår äfven denna
del af lagstiftningen. Det är alls icke sagdt, att fängelserna skola
blifva öfverfyllda, ty om man stadgade 3 dagars enkelt fängelse såsom
förvandlingsstraff för dessa lägre böter, så, ehuru jag icke vill
betunga kommunerna med att uppföra dyrbarare fängelser, kan man
väl antaga, att detta förvandlingsstraff i större delen af orterna skulle
kunna umgällas i häradshäktena, hvarigenom den långväga fångtransporten
icke skulle behöfvas och några nya tillbyggnader af fängelserna
ej heller erfordras. Fängelserna skulle härigenom visa sig
vara mera tillräckliga än förut, då man besinnar att, såsom jag
nämnde, under år 1868 2,334 personer, dömde till böter, aftjenade
dessa med så ringa antal dagar, att det icke uppgick för hvar och en
till högre än till 3 eller 4 dagar. Större delen af dessa fångar skulle
troligen, derest straffet endast varit enkelt fängelse, mycket väl kunnat
i häradshäktena undergått sitt straff.

Straffskalan har jemväl blifvit klandrad derför, att böter af 30
och 35 R:dr skulle umgällas med samma antal dagar vatten och

Oen 13 Mara.

453

bröd eller sex. Jag får dock härvid fråga, om detta är något olika
mot hvad, i anseende till förvandling till vatten och bröd, för närvarande
är i lagen stadgadt? Detta har dock tillkommit derföre, att
man icke satt det enkla fängelsestraffet så hårdt för 30 som. för 35
R:drs böter, och man har ansett att vatten- och brödstraffet tilltager
i intensitet först efter förloppet af fem, sex dagar; hvaraf denna.lilla
skilnad i skalan torde kunna förklaras. Här har vidare blifvit så
mycket ordadt om valfriheten, att jag icke behöfver vara vidlyftig
derom, helst denna fråga blifvit af föregående talare på ett tillfredsställande
sätt behandlad. Likväl torde det icke kunna sägas för
ofta, att det här vid lag icke är staten, som underhandlar med den
-sakfällde. Det är blott och bart staten som säger till den som begått
en förseelse, att du skall bota så och så mycket, det ar ditt straff;
men kan du icke göra detta, får du undergå forvandlingsstraff derför,
och då är det eqvivalent, om du undergår enkelt fängelse eller
fängelse vid vatten och bröd, och i ty fall må du välja. Denna valfrihet
finnes äfven i nordtyska lagen, likaså i den danska, och på
■ett mera eklatant sätt än hvad här blifvit föreslaget; ty om eu person
i Nordtyskland blifvit dömd till fängelse i cell. kan han efter sex
.års förlopp fordra att ingå på gemensamhetsfängeise, och det lär
vara äfven åtskilliga andra förhållanden, under hvilka en verklig
•valfrihet af straffart eger rum.

Att det skulle vara bättre att antaga Kong!. Maj ds förslag, derföre
att fängelse vid vatten och bröd icke vore i full harmoni med
vår nuvarande lagstiftning, kan jag ej inse. Då synes det mig vara
rättare, att man införde såsom det normala förvandlingsstraffet den
straffart, som just står i harmoni med lagens bud och endast bipehölle
fängelse vid vatten och bröd såsom en tillåtelse för den till
böter dömde, om han det fordrade, i anseende till den tidsvinst som
•skulle uppstå vid detta kortare, fast intensivare forvandlingsstraff.
Mitt motiv att nu bifalla Utskottets förslag är alls icke. flatheten att
liksom underhandla med den sakfällde, utan mitt motiv är, att jag
önskar, att vatten och brödstraffet måtte alldeles försvinna, men att
jag misströstar om framgång, om jag nu vill taga steget fullt ut.
Det är således en koncession för denna farhåga, som jag trott mig
böra göra; ty genom Utskottets förslag skulle dock reformen gått
väsendtligt framåt. Skulle Kammaren vara benägen att helt och
hållet taga bort vatten och brödstraffet ur vår lag och i .sådant
syfte återremittera motionen, skulle jag med nöje instämma i begäran
om återremiss, men icke annars, ty intet vinnes genom sådana
små förmedlingar som t. ex. Grefve Sparres endast på en. om man
så ville konventionel grund, men icke på någon rättsprincip i hans
reservation framställda förslag derom att bibehålla fängelse vid % ätten
och bröd såsom forvandlingsstraff för böter öfver. 15 R:dr, men
endast för böter af lägre belopp medgifva förvandling, till eniiert
fängelse. Jag hoppas, att denna sak måtte för Eder, mine Herran,
likasom för mig framstå såsom en gärd åt rättvisans och humanitetens
fordringar; och jag utbeder mig bifall till Utskottets förslag.

Herr von Koch: På sätt flere talare redan anmärkt, är det

456

Den 13 Mars».

numera endast en tidsfråga, när fängelse vid vatten och bröd skall
upphöja såsom för van dlingsstraff. Hans Excellens Justitiestatsminister?.
1''''1,1'' • fö„rklarat det v;ira eu anomali, att det står qvar som

dylikt straff i vår lag, och att, ehuru han hyst tvekan att tillstyrka,
ändring i en lag, blott sex år gammal, han dock gjoiff detta på den
giUncl, att han ansåg att rättvisan kräfde det. Om jag i (ifrigt rätt
iattat hans ord, så skulle detta nu framlagda förslag icke heller
vara annat än er. öfvergångsåtgärd. Jag hoppas emellertid, att den
.id är inne eller hardt nära, då man kap taga steget fullt ut; och
om pall icke kan göra detta nu, så är jag öfvertygad att det kan
ske inom högst ett eller annat år. Vid sådant förhållande torde det
vara bättre att dreja och behålla hvad vi nu hafva för att sedermera
snart fa reformen fullt genomförd. Den åtgärd, som nu är föreslagen,
skulle eljest möjligen då hindra reformens genomförande, enär
manga motsätta sig ändring i nyss stiftade lagar. Jag har vid föregående
tillfällen påmint Kammaren, att sedan år 1840 begge statsmakterna
gått tillbaka i den högst vigtiga angelägenheten att få våra
domstolar, våra fängelser och vårt straffsystem tidsenligt ordnadt.
Då var man nemligen, kanske genom de, visa lärdomar ett, med rätta,
bei ömdt, arbete ai en hög författare inneliöilo, redan ense derom,
att man skulle bygga ransakningsfängelser efter cell-systemet öfverallt
der ransaknmgar böllos; och Rikets Ständer beviljade frikostigt
anslag härföp Men saken afbröts genom en reaktion och förändrade
åsigter hos påföljande regeringspersonal. Derigenom inträffade ock,
att när ändtligen 20 år efter den samtidigt och hufvudsakligan afen
svensk Zenius författade norska vår svenska nya strafflag
antogs, hade man ännu icke tillräckligt utrymme i våra straffanstalter
för att våga antaga fängelsestraffet i cell såsom förvandlingsstraff
iöi böter. Detta var väl ock den enda grund, hvarför man då begick
detta af Justitie-statsministern nu anmärkta fel i strafflagen. Det
torde dock måhända kunna något rättfärdigas genom den tillfällig1
le t ep att man då icke ansåg fängelse vid vatten och bröd vara så förskrackk§^i,
som det af somliga nu utmalas. Jag måste äfven på grund
a,i den eif ar enbet, jag under icke mindre än 16 års embetsresor som
justitiekansler och 20-årig granskning af fångförteckningarne från
a i lJkejS -^an§e^ser förvärivat, intyga, att högst sällan genom vattenok
brödstraffet något för lif eller helsa säideles menligt lidande,
vare sig fysiskt eller psykiskt, uppstått för de personer, som undergått
detsamma. Då det är föresurifvet, att äfven läkare skola noga.
efterse, att icke någon derigenom tillskyndas något dylikt lidande
vid minsta anledning hvartill detta bestraffningssätt genast afbrytes,
har faran härai icke varit så stor. Men en särskild anledning förefinnes,
hvarför jag tror att man nu skulle kunna afskaffa fängelse
vid vatten och bröd. Det är en erfarenhet, som vi talade om härom
dagen, att efter missväxtår i landet ökas fångantalet; men aftager
också, då nöden ar öfver, ehuru icke lika hastigt som det tillväxt,
enär den _som ep gång beträdt brottets bana, tyvärr icke så lätt återvänder
på den rätta stråten. Således behöfvas för de redan fallna
ännu någon tid större utrymme i fängelserna. Men detta, är heredt.
genom det nya straffängelset vid Göteborg. Man kan deremot hysa.

De;. 13 Mars.

457

godt hopp, efter två ymniga år, att nu under den närmaste framtiden
tillfälle till arbete icke skall komma att saknas, och att på samma
gång antalet brott skall nedgå; hvadan det ej bör blifva svårt att
finna utrymme för förvandlingsfångar, hvilka nästan uteslutande bestå
af dem hvilka den sednaste tiden begått förseelser.

I nödfall och för en kortare tid kan man ock mycket väl sätta
tillsammans dem som undergå förvandlingsstraff för böter, och det
är till och med icke så farligt att dröja något med förvandlingsstraffets
verkställande, ehuru det naturligen alltid är bäst, när straffet
följer genast på brottet. Det är emellertid för ett normalt förhållande,
enligt min tanke, äfven i det afseendet ett stort fel, att
icke _ ransakningsfängelser med celler finnas med så stort utrymme,
att i allmänhet saktande der kunde få undergå det enkla fängelsestraffet
genast. Derigenom skulle jemväl den olägenhet, som kostar
staten rätt mycket, undvikas, att eu person för att undergå några
få dagars fängelse skall forslas tjugo ä trettio mil, såsom förhållandet
är i Calmar län. Jag hoppas, att domstolarnes organisation nu snart
må ske och i sammanhang dermed tillses, att tingsstäder för landtdomstolarne
jemte ransakningshäktena om möjligt komme att förläggas
i städerna. Fängelses byggande bör dock alltid blifva en statsic.
ke kommunal-angeiägenhet. Emellertid och då jag tror, att om en
återremiss nu sker, det vid undersökning skulle visa sig, att redan
under de få månader, som förflutit sedan Kongl. Maj:t afgifvit sin
nådiga proposition, förhållandena hafva gestaltat sig så, att man icke
skulle finna någon fara uti att genast, afskaffa vatten- och brödstraffet
såsom förvandlingsstraff, är det i denna riktning jag vill
anhålla om återremiss. Slutligen ber jag få tillägga den bekännelsen,
att vare sig af gamla tlieoretiska skrupler eller fördomar, så ehurujag
känner, att man i några andra länder har infört valfrihet i afseende
å straff för den sakfällde, införandet af denna osvenska nyhet, dock
synes mig böra noga betänkas, såsom en annan gammal man yttrade
om en nyhet, och under tiden bestridas. Jag vill nu icke om den
redan i dag vidlyftigt afhandlade valfriheten yttra mer än en ledamot
af Lagkomitéen angående ett lagförslag: “Non placet“.

Herr Fröman: Om jag, då jag senast hade ordet, fällde det

yttiandet, att, derest den valfrihet, som Utskottet föreslagit, medgåfves,
alla straffskyldige skulle välja enkelt fängelse i stället för
fängelse vid vatten och bröd, medgifver jag, att detta var ett vågadt
uttryck. Min mening var egentligen den, att, när man stiftar en lag,
man bör vara beredd på alla eventualiteter, och att man således,
äfven för den händelse att alla valde enkelt fängelse, måste hafva
medel att verkställa detta straff’ i en sådan utsträckning. Det synes
dock af det sätt, hvarpå min förr berörda anmärkning blifvit besvarad,
som om ett dylikt utbyte af straff icke kunde ske utan särdeles
stora svårigheter, och just det förhållandet anser jag i någon
mån rättfärdiga mitt yttrande, ty att besluta ett lagstadgande, i afseende
hvarpå man ej vore säker att det kunde verkställas, håller
jag i min ordning för ett vågadt företag. Jag medgifver emellertid
mycket gerna, att jag trott och tror, det ganska många skulle komma

458

Dea 18 Mars.

att välja vatten- och brödstraffet, isynnerhet sådana som redan förut
undergått detta straff'' i dess lägre grader. Genom detta medgifvande
bör jag hafva fredat mig från beskyllningen att ej hafva fullgjort
min pligt såsom lagskipningens väktare, då jag icke varnat Rikets
Ständer för antagande af 1864 års strafflag, tillåtande mig derjemte
erinra att jag vid det tillfället ej både någon röst inom representationen,
ty yttranderätt inom representationen följde lika litet då,
som nu, med den befattning jag innehar.

I sammanhang med den vederläggning, som mot mig riktats, har
blifvit yttradt, att en beräkning skett, huruledes det skulle slå sig
ut, i fall man afskaffade vatten- och brödstraffet och i stället införde
enkelt fängelse; och om jag ej hörde orätt, skulle efter förhållandena år
1868, hvilka afsetts vid nämnda beräkning, för en sådan förändrings
genomförande, omkring 130 ä 140 ytterligare platser inom fängelserna
hafva befunnits erforderliga, såvida nemligen fångantalet fördelades
på alla fängelser i riket. För min del tror jag ej, att man vid
uppgörandet af en sådan beräkning, om den skall blifva tillförlitlig,
får antaga, att antalet fängelsefångar skulle utfalla lika i- alla delar
af landet, derest man medgåfve den ifrågavarande valfriheten. Det
skulle nemligen kunna hända, att i några orter de flesta valde vatten- och
brödstraffet men i andra alla föredrogo enkelt fängelse; och om då
straffet skulle i behörig tid verkställas, blefve följden den, att ett stort
antal fångar med längre strafftid af straffarbete eller enkelt fängelse
måste föras till andra fängelser, hvarvid understundom transporterna
kunde blifva ganska långa, ty det är ej att förmoda, det alltid utrymme,
kunde beredas i de närmaste länscellfängelserna; och dessa flyttningar
och transporter komme att betydligt tynga på fångvårdsanslaget.

_ Rå jag i denna fråga har yttrat mig för afslag af såväl Kong!.
Majrts nådiga proposition som Lag-Utskottets förslag, har detta, såsom
jag ännu en gång upprepar, ingalunda härledt sig af någon förkärlek
för vatten- och brödstraffet, ty jag önskar uppriktigt detta straffs
afskaffande såsom förvandlingsstraff, likasom det blifvit borttaget såsom
omedelbar straffart. En föregående talare har yttrat, att denna
reform snart nog skulle kunna genomföras, om man satte i verket
1840 års Riksdags beslut att uppbygga ett större antal häradsfängelser.
Om ock en sådan åtgärd vore önskvärd, så tror jag mig dock
hafva funnit en förklaringsgrund, hvarföre densamma icke i någon
vidsträcktare mån kommit 111 verkställighet. Man har nemligen icke
velat bygga dylika fängelser, innan domsagorna blifvit reglerade,
emedan man ej velat hafva mer än eif, häkte i hvarje domsaga och
detta vid tingsstaden, men denna har ej för hvarje domsaga kunnat
bestämmas, innan domsagans omfång blifvit bestämdt. Mig synes i
allmänhet fängelserna icke vara rätta platsen, för verkställandet af
dessa straff, hvartill böter för ringare förseelser såsom upprops försummelse,
fylleri och dylikt förvandlas. Ret vore enligt min tanke
vida bättre, om dylika böter kunde aftjenas på arbetsinrättningar.
Vi veta, att 1807 års förklaring föreskref, att böter kunde aftjenas
med arbete hos enskilde personer, som erlagt bötesbeloppet, ehuru
jag ej tror att detta påbud, åtminstone på senare tider, tillämpats,
och enligt min tanke vore ingenting naturligare, än att personer,

Den 13 Mars.

459

sakfall de till mindre bötesbelopp, aftjente deremot svarande straff
uti tjenliga arbetsanstalter, inrättade på många ställen, ju flera desto
bättre. Man skulle då slippa att se det verkligen upprörande skådespelet,
att personer, hvilka ej gjort sig skyldiga till egentliga brott
utan endast begått smärre förseelser, föras långa vägar på fångskjuts
tillsammans med grofva brottslingar och inspärras i samma fängelser
som desse. Utom det att sådant medför dryga kostnader för det allmänna,
måste detta alltid verka menligt för ifrågavarande personers
moralitet och anseende. Deremot tror jag icke, att så stor skilnad
göres i det allmänna omdömet mellan fängelse vid vatten och bröd
och enkelt fängelse, eller att det i de flesta fall blir kändt i hemorten,
hvilketdera af dessa straff en person undergått; hvad som blir
kändt, det är, att han varit insatt i fängelse, och detta är tillräckligt
för att skada hans goda namn och rykte. För denna orsaks skull
anser jag, att straffen för dylika mindre förseelser borde aftjenas
annorstädes än i de allmänna fängelserna.

Jag vidhåller mitt förut framstälda yrkande om afslag på Utskottets
förslag.

Herr von Sydow: Men anledning af hvad Hans Excellens Herr

Justitie-statsmimstern anmärkt mot redaktionen af Utskottets förslag,
ber jag att få fästa uppmärksamheten deruppå, att 8 § i promulgationslagen,
hvarpå Hans Excellens dervid förmodligen syftade, endast
innehåller ett öfvergående stadgande, hvithet antagligen numera ej
kommer att tillämpas. Om likväl så vore, kan jag det oaktadt ej
finna någon inadvertens derutinnan, att från denna § hänvisas till
10 § i den föreslagna nya lagen i stället för till 11 § af kapitlet 2
strafflagen, ty äfven förstnämnda lagrum upptager enkelt fängelse
såsom förvandlingsstraff; och att den medgifver den sakfällde rättighet
att utbyta detta straff mot fängelse vid vatten och bröd kan
omöjligen för denne vara någon olägenhet.

Jag fortsätter mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag.

Herr von Kock: Jag har endast ett par ord att säga med anledning
af ett yttrande af Herr Fröman, hvilken tyckes ej hafva hört
hvad jag sagt, då han påstått, att jag skulle hafva yrkat ransakningsfängelsers
uppbyggande, ännu innan man kommit öfverens om. huru
domstolarne på landet skola organiseras, och innan man bestämt
hvar tingställena skola blifva. Detta har jag ej sagt. Vid 1840 års
riksdag, då anslaget till uppförande af ett ökadt antal häradshäkten
beviljades, framlades för Stats-Utskottet ett i Justitie-statsexpeditionen
uppgjordt förslag till hela domsagofördelningen, med uppgift på
alla ransakningshäkten som skulle komma att behöfvas. När man
sedan snart skred till dylika byggnaders uppförande, gjorde mandel
ej på andra ställen än på sådana, som man med visshet kunde förutse
äfven fortfarande skulle bibehållas såsom tingstäder, äfven om detta
ej genom något formligt beslut var bestämdt. Att deremot föreslå
byggandet af häradshäkten på andra ställen kan naturligtvis ej
fälla mig in.

Hvad åter angår Herr Frömans yttrande om en återgång till de

4(50

Den 13 Mars.

gamla arbetsdomarne såsom ett sätt för böters aftjenande, så skulle
en närmare undersökning af den frågan leda oss för långt; var det
emellertid verkligen hans mening att föreslå något sådant, så får jag
på det högsta afstyrka detsamma.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(Trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden, nemligen: l:o att Utskottets förevarande förslag till förändrad
lydelse af 2 kap. 10 § strafflagen måtte bifallas; 2:o att
Kammaren, med afslag å Utskottets förslag, skulle antaga Kongl.
Maj:ts i ämnet afgifna nådiga proposition; 3:o att förslaget måtte
återförvisas; samt 4:o att detsamma skulle afslås.

Härefter framställde Herr (Trefven och Talmannen först proposition
på bifall till den föreslagna nya §:n, hvarvid svarades många
nej jemte åtskilliga ja. sedermera proposition på afslag derå och antagande
af KongL Maj:ts nådiga proposition i ämnet, då svaren utföllo
med många ja och nej i blandning, vidare proposition på återremiss
af §:n, hvilken proposition likaledes besvarades med många
så väl ja som nej, och slutligen proposition på afslag å §:n, hvarvid
jemväl svarades många både ja och nej; hvaruppå och sedan proposition
på återremiss af merberörda § förnyats samt med många blandade
ja och nej besvarats, Herr (Trefven och Talmannen förklarade
sig nu hafva funnit ja öfvervägande

Flere ledamöter begärde votering.

Efter förmälan, det Kammaren egde att bestämma, hvilketdera
af de tre öfriga yrkandena skulle utgöra kontrapropositionen vid den
begärda voteringen, framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition
derå, att såsom kontraproposition skulle antagas afslag å
Utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition;
och då dervid svarades många ja och nej i blandning, förklarades
ja hafva varit öfvervägande.

Som votering om kontrapropositionens innehåll påyrkades, uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den som vill, att. vid blifvande votering om återremiss af LagUtskottets
i Utlåtandet N:o 8 framställda förslag till förändrad lydelse
af 2 kap. 10 § strafflagen, kontrapropositionen skall innehålla
afslag å nämnda förslag och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet af~
låtna nådiga proposition, röstar

Ja;

Den det ej vill. röstar

Nej;

Vinner nej, kommer annan kontraproposition vid voteringen att
antagas.

V

Den 13 Mars.

461

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—31;

Nej-42.

Herr (Trefven och Talmannen yttrade nu, att till följd af voteringens
utgång någotdera af de två återstående yrkandena, nemligen
å bifall till §:n eller afslag derå, måste såsom kontraproposition antagas;
hvarefter och sedan Herr (Trefven och Talmannen först framställt
proposition derå, att bifall till §:n skulle utgöra kontrapropositionen.
men denna proposition besvarats med många nej jemte åtskilliga
ja, Herr (Trefven och Talmannen hemställde, att kontrapropositionen
skulle innefatta afslag å ofta nämnda §, och, då dertill
svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.

Sedan kontrapropositionen sålunda blifvit bestämd, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den som vill, att Lag-Utskottets i utlåtandet N:o 8 afgifna förslag
till förändrad lydelse af 2 kap. 10 § strafflagen skall till Utskottet
återförvisas, röstar

J a;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslår Kammaren ifrågavarande förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej-44;

2 Kap. 11 §.

Grefve Wachtmeister, Hans: Då Kammaren ej bifallit Utskottets
förslag i första punkten, så får jag yrka afslag äfven å
denna punkt.

Öfverläggningen förklarades slutad och paragrafen afslogs.

4 Kap. 7 § och slutmeningen.

Grefve Wachtmeister, Hans: Af samma skäl, som jag nyss
anförde, får jag yrka afslag äfven å denna punkt.

Efter härmed slutad öfverläggning blef Utskottets förslag af
Kammaren afslaget.

462

Ingressen.

Den 13 Mars.

Grefve Mörner, Oscar: Sedan hela lagen blifvit kasserad, tjenar
det väl ingenting till att bifalla ingressen, hvarföre jag får yrka
afslag derå.

Ingressen afslogs.

Härefter anmälde sig och yttrade

Grefve Mörner, Oscar: Mot det beslut, Kammaren nu fattat,
nemligen att förkasta, den föreslagna förändringen i lagens bestämmelser
om vatten- och brödstraffet, ber jag att få anmäla min reservation.
Kammaren har derigenom bibehållit ett tillstånd af orättvisa
och obillighet, för hvithet ansvaret må falla på dem, som föranledt
detta beslut. Jag vill deremot genom dessa ord, hvilka jag anhåller
må blifva tagna till protokollet, befria mig derifrån.

Grefve Wachtmeister, Hans: Äfven jag får förena mig i
samma reseration, hvilken jag dock mindre riktar deremot, att Utskottets
förslag blifvit förkastadt, än deremot att på samma gång
den princip, som ligger till grund för Kong! Maj:ts proposition i
ämnet, blifvit ogillad.

Herr von Sydow: Jag ber att få instämma med Herr Grefve
Wachtmeister.

Herr Beckman: Jag anhåller att få reservera mig mot det fattade
beslutet, så vida det innebär förkastande jemväl af Kongl.
Maj:ts proposition, hvilken jag tagit mig friheten att förorda.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 6 och 8 dennes bordlagda
utlåtande N:o 9, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen med förslag till författning angående förändradt
stämningssätt i vissa fall, dels ock enskild motion i samma ämne.

Herr Grefven och Talmannen hemställde, att detta utlåtande
skulle punktvis företagas till åtgörande samt ingressen till det
af Utskottet å sidoima 4 och 5 framställda författningsförslaget sist
pröfvas.

Svarades ja.

Utskottets hemställan öfverst å sidan 3.

Bifölls.

Mars.

463

Den 13

Utskottets för fattning sförslag n sidorna 4 och 5.

§ U

Bifölls.

§ 2.

Herr von Sydow: Lag-Utskottet bär uti Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition .föreslagit den förändring, att orden “eller anvisning
å sådant ombud eljest kunnat erhållas" skulle utgå. För
min del kan jag icke tillstyrka ett sådant uteslutande, jag anser
nemligen att dessa ord stå fullkomligt på sin plats, och att de äro
nödvändiga för att förekomma andra olägenheter. Om nemligen ett
sådant uteslutande skall ske, blir följden deraf den, att en fastighetsegare,
som flyttat utomlands, skall vara skyldig att åtlyda en stämning
i tidningarne, oaktadt det är allmänt kändt, att han har ett
ombud inom riket, som har generel fullmakt att handla i hans ställe
och äfven att utföra hans talan inför domstol. Ett sådant stadgande
anser jag vara ganska betänkligt, och den svårighet som Utskottet
tror sig finna med detta vilkor förenadt, förefaller mig vara af ringa
vigt. Då man ej ansett det olämpligt, att den, som vill genom tidningarne
uttaga stämning, skall skaffa sig bevis derom, att han icke
kunnat vinna upplysning om, hvarest svaranden befinner sig, så fattar
jag ej, hvarföre man skall anse det förenadt med större svårigheter
att erhålla intyg äfven derom, att man icke vet, huruvida svaranden
har något ombud, som egen att för honom svara vid domstol.

På dessa grunder får jag hemställa om afslag på Utskottets förslag
och bifall till Kongl Maj:ts nådiga proposition.

Herr Nordström: Jag hade haft åtskilligt att anmärka, till en
början, vid första paragrafen af förslaget; men då jag nu till min
öfverraskning hör, att den redan blifvit föredragen och antagen, återstår
för mig ej annat, än att mot beslutet nedlägga min reservation
och öfvergå till den andra. Dock finner jag mig först ej kunna underlåta
att vid Regeringens ifrågavarande proposition i ämnet göra
den erinran, att, enligt hvad af handlingarne kan inhemtas, förslaget
icke undergått den granskning i Högsta Domstolen, som 87 § Regeringsformen
föreskrifver. Dessa vid Kongl. Maj:ts proposition
N:o 17 fogade handlingar utvisa: att det förslag rörande förändradt
stämningssätt i vissa fall, som Riksdagen år 1870 för sin del antog
och medelst skrifvelse den 11 Maj hos Kongl. Maj:t anmälde, blifvit
i följd af de i Högsta Domstolen deremot gjorda anmärkningar af
Kongl. Maj:t afslaget: att derefter inom Regeringen ett annat förslag
i ämnet blifvit upprättadt och den 13 December granskadt i
Högsta Domstolen, hvilken likväl, enligt hvad dess protokoll för
samma dag utvisar, icke heller funnit detsamma vara af beskaffenhet
att kunna tillstyrkas: och att derpå inom Regeringen ett nytt,
från det förra i flera punkter afvikande, förslag utarbetats och Riksdagen
till pröfning omedelbart förelagts, utan något derom från Hög -

Den 13 Mars.

464

sta Domstolen infordra^ utlåtande, ehuru i detta förslag åtskilliga
nya detaljpunkter förekomma, medan andra finnas, som redan i de
föregående förslagen ingått och af Högsta Domstolen blifvit mer eller
mindre bestämdt afstyrka. Det borde dock ej kunna förnekas, att,
när i ett yngre lagförslag rörande något visst ämne någon positiv
bestämmelse, om också blott en enda, intagits, som icke återfinnes i
det äldre, identiteten dem emellan blifvit upphäfd, och att således
det yngre förslaget lika visst är ett nytt förslag, som om hela dess
innehåll inskränkte, sig till denna nya bestämmelse; och likasom det,
framlagdt af Regeringen, borde i sistnämnda fall åtföljas af Högsta
Domstolens utlåtande, för att lemna Riksdagen tillfälle att få upplysning
om, hvad landets högste domare må hafva i saken att säga,
lika öfverensstämmande med åberopade föreskrift i 87 § Regeringsformen
och grunderna derför är det, att det i det förra fallet bör
underkastas enahanda granskning i Högsta Domstolen, innan det aflemnas
till Riksdagens pröfning. Regeringsformen gör i dessa hänseenden
ingen åtskilnad.

Dör att nu öfvergå till sjelfva förslaget, så utgår den förra af
dess två §§ från ^den allmänna förutsättning, att citanden, den som
stämmas skall, så vidt veterligt är finnes inom riket, och den sednare,
att han “veterligen är ur riket faren''1. I det förra fallet vill
förslaget, att citanden, derest han, ehuru sökt, ej kunnat anträffas i
sitt hemvist, må under vissa förutsättningar kunna stämmas sålunda,
att stämningen anslås på hans hnsdörr och tillika delgifves hans husfolk,
om sådant finnes; i det sednare åter, att likaledes under vissa
förutsättningar stämningen må citanden kungöras genom dess införande
i allmänna tidning ar ne tre gånger, med vissa mellantider
hvarje gång.

Då nu den, som ingenstädes stadigt hemvist häfver, hädanefter
likasom hittills finge sökas der han finnes (Rättegångsbalken X: 1),
skulle de föreslagna, nya stämningssätten i båda fallen egentligen
afse svarande parter, som på ett eller annat sätt äro bofaste.

Stämning genom dess införande i allmänna tidningarne är, med
undantag af ediktalstämningar, ett hittills af lagen icke medgifvet
stämningssätt. Stämning genom dess anslående på citandens husdörr
är deremot redan nu tillätet, då svaranden håller sig från sitt
hemvist undan, förty att han väntar stämning, och derjemte veterligt
är, att lian i häradet eller staden vistas, det vill säga i alla fall så
nära sitt hus, att det svårligen bör kunna undgå hans kännedom i
god tid, att han på sådant sätt blifvit till domstolen instämd. Föreliggande
förslag deremot vill utsträcka användbarheten af detta stämningssätt
vida längre och erkänna det, utan afseende på hvar inom
riket svaranden vistas, såsom lagligt under följande förutsättning: att
citanden blifvit å särskilda dagar (således minst två) i sitt hemvist
med stämning sökt, utan att han eller ombud för honom dervid kunnat
träffas: att, vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar, eller
der han tjenst eller näring har, säker anvisning ej kunnat vinnas,
hvarest han eller ombud för honom sig uppehåller: att omständigheter
i öfrigt förekomma, som gifva anledning till, att han håller sfg

undan

Den 13 Mars.

465

undan (om för att undgå stämning eller af andra skäl säges icke):
och att det ej är veterligt, att han utom riket vistas.

De två förstnämnda af dessa förutsättningar, eller vilkor för laga
verkan af en stämning å svarandens husdörr, äro utan tvifvel sådana,
att de väl kunna af käranden, eller den som stämningen förrättar,
fullgöras; men, hvad det här omförmälda ombudet angår, kan
man dock icke underlåta den anmärkning, att det så mycket mer
hade varit nödigt dervid utsätta, att ombudet borde vara befullmäktigadt
att stämning för svaranden emottaga, som lagen i allmänhet
fordrar, att den som uppträder såsom ombud för en annan skall vara
med dennes fullmakt försedd, och dessutom i fråga om rättegångsombud
uttryckligen fastställer vissa förhållanden, der en person är
jäfvig att såsom sådant uppträda för en annan (Rättegångsbalken
XV: 3). Vidkommande åter de två sednare förutsättningarne, innehålla
de något så obestämdt och sväfvande, att den efterforskning
rörande svarandens uppehållsort, som i den föreskrifves, innan till
stämningens anslående å svarandens husdörr med laga verkan finge
skridas, väl sällan skall kunna medföra något för ändamålet verkligt
upplysande, om densamma skall af käranden utföras. Deraf att
svaranden, om äfven någon längre tid, uppehåller sig å någon från
sitt hemvist aflägsen ort inom riket, kan ännu ej med visshet slutas,
att han håller sig undan. Förslaget antyder ej ens, i hvilket ändamål
han skall hålla sig undan; och den omständigheten, att “det ej
är veterligt att han utom riket vistas", är med sitt negativa innehåll
än mindre egnadt att i saken gifva någon verklig upplysning. Anmärkningsvärdt
är dessutom, att uti det i 1 § omhandlade fall det
hvarken föreslås att stämningens anslående å svarandens husdörr
skall ske i öfvervaro ej blott af hans husfolk, om sådant finnes, utan
ock i alla händelser af tillkallade grannar och vittnen, eller att den
derjemte skall i ortens eller närmaste orts tidningar införas; och likväl
skulle en person, som på längre tids resa i de mest lofliga ärenden
vore stadd, men ej befunne sig i den ställning, som naturligen
föranledde honom att genom korrespondens med sina hemmavarande,
eller med andra inom orten för hans hemvist, låta, såsom man säger,
höra af sig, kunna, utan att hafva fått kännedom om stämningen,
utan att hafva fått framte laga förfall, blifva utsatt för en tredskodom,
som kunde leda till utmätning, innan han om saken får underrättelse.
Den föreslagna ändringen i Rättegångsbalken XI: 7, så
obetydlig den vid första ögonkastet än ser ut, skulle sålunda kunna
för en svarande parts rätt att icke blifva dömd ohörd medföra vida
större äfventyr, än som af det nu gällande stadgandet om stämning
å husdörr kan följa, och särskildt då, enligt hvad meningen synes
vara, stämningstiden äfven här skulle beräknas så, som funnes svaranden
inom den stad eller uet härad, der hans hemvist och forum
domicilii är, ehuru han i sjelfva verket kunde befinna sig mer än
hundra mil aflägsnad derifrån.

Det i 2 § föreslagna stämningssätt, eller genom stämningens
införande i allmänna tidningarne, afser det fall, att citanden veterligen
befinner sig utrikes, utan att upplysning kunnat vinnas, hvar

Riksd. Prof, 1871. 1 Afd. 1 Band, 30

466

Den 13 Mars.

han der sig uppehåller. För att detta stämningssätt skall kunna medföra
åsyftad laga verkan, förutsattes: att citanden icke hos domaren eller
domstolen i den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifyit
viss person, som egen att för honom stämning emottaga, eller anvisning
å sådant ombud eljest ej kunnat erhållas: att omständigheter
derjemte förekomma, utmärkande, att han håller sig undan, eller att
han har för afsigt att för framtiden bosätta sig å främmande ort:
att stämningen tre gånger blifvit i allmänna tidningarne införd, minst
fjorton dagar mellan hvarje gång och sista gången minst sex månader
före den i stämningen förelagda tid, samt derjemte, om svaranden
inom riket har kändt hemvist, inom sistnämnda tid fästad å hans
husdörr och delgifven hans husfolk, om sådant finnes, eller, om han
ej har kändt hemvist, men inom riket eger fastighet, tillställd den,
hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfvar.

Att äfven i detta fall de bland ofvannämnda förutsättningar,
som förverkligas genom faktiska tillgöranden, väl kunna af den, som
skall förrätta stämningen, fullgöras, må gerna medgifvas; men annorledes
förhåller det sig med dem bland dessa, som gå ut på att
utreda eller få upplysning om anledningen till, eller afsigten med citandens
frånvaro eller vistelse på utrikes ort. För att härom kunna
få någon närmare och mera sakenlig upplysning, borde en circumstantiel
bevisning företagas, som, äfven om den utfördes .med största
talent och skarpsinnighet, dock ganska lätt kunde gå miste om målet;
men när en sådan finge eller borde anställas, om före stämningens
utfärdande och kungörande i tidningarne, eller först då det visar
sig att en tredskodom kunde blifva påkallad, eller med andra
ord, huruvida det är domaren, som efter pröfning af omständigheterna
skall genom formligt beslut förklara käranden.berättigad att
instämma sin vederpart genom tidningarne och under iakttagande af
hvad i öfrigt dermed står i sammanhang, eller om det är käranden
eller hans stämningsombud, som det borde tillkomma att här pröfva
hvad tillgöras må, — om allt detta meddelar förslaget ingen föreskrift,
eller innehåller icke ett ord. Då likväl stämning genom tidningarne
är ett hittills för vår lag okändt stämningssätt (edictalstämningarne
bilda en egen kategori), då nu fråga är om, att för vissa
fall införa det i lagen, med afvikande från den för rättssäkerheten
så vigtiga grundsatsen, att “stämning bör svaranden i händer ställas''1
och han således personligen deraf få. del, då dessutom för dess
laga användbarhet vissa speciela omständigheter skola vara konstaterade,
hvilkas verkliga tillvaro åtminstone i de flesta fall öfvergår
kärandens förmåga att till deras fulla betydelse pröfva, — så hade
det utan tvifvel varit af stor vigt för stadgad rättegångsordning att
i omförmälda hänseenden finna i den föreslagna nya lagen uttryckliga
bestämmelser derom. För det närvarande är det.käranden, som
sjelf eller genom trovärdiga män skall inom laga tid hafva gifvit
svaranden bevisligen af stämningen del. Skall enahanda förfaringssätt
äfven i fråga ojn stämning genom tidningarne förblifva gällande,
blir äfventyret för svarandens rättssäkerhet mycket stort; det blir
det jemförelsevis mindre, om det åligger domaren att förut pröfva,
huruvida alla de omständigheter äro för handen, som kunna berät -

Den 13 Mars.

467

tiga till ett så extraordinärt stämningssätt, och ligger förbehållandet
åt domaren af denna profning så mycket närmare tillhands, som det

1 alla fall tillhör honom att i stämningen utsätta tid och ort för svaranden
att till svars komma.

Af orden i början af 2 §, som lyda: “nu är den, som stämmas
skall, veterligen ur riket faren", kunde man vid första läsningen
få anledning tro, att under dessa ord förstås endast svensk
undersåte, som rest och vistas utrikes, då han stämmes; men vid närmare
öfvervägande måste dem tillerkännas en vidsträcktare betydelse
och de anses omfatta alla utrikes vistande så väl svenskar, som verkliga
utländingar, hvilkas aktuela uppehållsort är okänd, men som
äro underkastade svensk jurisdiktion. Den internationela rätten erkänner
och alla civiliserade staters lagar innehålla bevis uppå, att
utländingar i vissa tvistemål kunna instämmas till främmande lands
domstolar och äro skyldiga att kallelsen hörsamma. Sådana bevis finnas
. äfven i vår lag. Oberoende deraf, att utländing på grund af
territorialrätten må sökas der han inom riket finnes, kan exempelvis
utländsk undersåte såsom svarande instämmas till svensk domstol i
tvister om arf eller testamente efter svensk man, i hvars «bo han är
arfvinge eller medarfvinge, i tvister om gäld efter död man, då arfvmgarne
derför sökas, i alla slags jordatvister om utländingars egendom,
m. m. I dessa fall heter det nu: “är den utom riket, som stämmas
skall, hafve sex månaders tid från det han stämningen fick“, och
uppenbart. är att härunder både utländingar och utrikes boende
svenskar inrymmas, men enligt det föreliggande förslaget skulle ett
olika stämningssätt. kunna uppkomma för utrikes sig uppehållande
svenskar och verkliga utländingar,. derest de anförda orden från

2 §:s början icke skulle ega den vidsträcktare omfattning, jag nyss
nämnde, och Rättegångsbalken X: 4 förblefve oförändrad. I alla
händelser vore dock ett förtydligande af ifrågavarande stadganden
mycket önskvärdt och behöfiigt, särskildt med hänsigt till de s. k.
subditi forenses, eller utländingar, som, utan att blifva svenska undersåter,
fått tillåtelse att inom riket ega och besitta fastighet, men ej,
såsom de dock borde, för sig ställt ombud.

I främmande länders lagar, så vidt jag känner dem, förekommer
val, huruledes stämning må kunna delgifvas inhemsk person, som
vistas utrikes och hvars uppehållsort är känd; men frågan, huru förfaras
må, om uppehållsorten utrikes är okänd, är lemnad olöst. Det
vill synas, som hade man funnit det för rättssäkerheten alltför vådligt,
att genom en juridisk fiktion supplera hvad som dock borde vara
den säkraste verklighet, eller vissheten om, att svaranden försatts i
tillfälle att. försvara sig och undgå att blifva dömd ohörd. Han kunde
dessutom ju hafva under tiden afgått med döden, i hvilket fall det
icke är han, utan hans rättsinnehafvare, som skall instämmas, och i
alla fäll kan en tredskodom för honom blifva eu ganska tung sak.
Vinnande parten kan söka och få utmätning derå inom viss kortare
tid, och svaranden, om han vill återvinning söka, åligger att fullgöra
domen så vidt hans fattigdom ej hindrar honom derifrån, eller återvinning
blefve onyttig, om domen skulle fullgöras. Honom svarande
partens oförvållade okunnighet om, att en rättegång mot honom, blif -

468

Den 13 Mars.

vit instämd, får käranden Ilek fördelen på sin sida. Angreppet, såsom
någon yttrade, gynnas på bekostnad af försvaret; och torde det
ligga klart för en hvar, att, om en stämnings delgifvande genom dess
införande i tidningarne, eller anslående å den bortavarande svarandens
husdörr enligt föreliggande förslag, må kunna erkännas såsom
lagligt, böra åtminstone vilkoren för återvinningsprocessen på samma
gång göras mindre stränga. En sådan åsigt omfattades redan på sin
tid af Lagkomitéen och Lagberedningen. Uti den sednares förslag till
rättegångsbalk medgifves stämning genom tidningarne endast, då svaranden
var utländning, som ej fanns i riket, eller svensk man, den
der i rikets tjenst utomlands vistades, och tvisten angick fast egendom,
eller intecknad gäld, eller fordran för arbete, eller tjenst, eller
levererade varor till fast egendom. Föll domen den uteblifna svaranden
emot, skulle densamma delgifvas honom genom kärandens
försorg i afskrift, derest hans uppehållsort var känd, och i motsatt
fall, eller om svaranden vistades utrikes, genom afskriitens öfverlemnande
till domaren och kungörelse derom införas i tidningarne minst
tre gånger, fjorton dagar mellan hvarje gång, hvarefter vad mot domen
inom*sex månader från sista kungörelsen stod svaranden öppet
Faran att genom tredskodom kunna blifva beröfvad måhända hela
sin förmögenhet blef sålunda betydligen för svaranden aflägsnad och
återvinning för honom möjliggjord genom sakens fullföljande i högre
Rätt. Att något i samma riktning som det nu anförda i afseende å
återvinningsprocessen borde vidtagas, om det nu föreslagna stämningssättet
skall kunna vinna uppmärksamhet, är min åsigt i ämnet;
men som något sådant nu ej blifvit ifrågasatt, tillstyrker jag nu, för
min del, att föreliggande förslag må afslås.

Skulle närmaste anledningen till förslaget vara liemtad från den
emigration till Amerika och andra länder, som i nyare tider i icke
obetydlig skala egt rum, och de olägenheter af flera slag, hvilka deraf
blifva en följd, synes det, som skulle andra medel till olägenheternas
afböjande kunnat på ett verksammare sätt anlitas, än genom genomgripande
ändringar i rättegångsordningens fundamentala grundsatser,
helst väl i de flesta fall emigranter icke lemna någon förmögenhet
efter sig, och de i frågor af rent personlig natur sannolikt icke, sedan
de kommit till sin bestämmelseort, egna synnerlig uppmärksamhet åt
dem ågångna stämningar i de deras fordna hemlands tidningar, som
möjligen kunde komma dem tillhanda.

Herr von G-egerfelt: Jag begärde ordet egentligen för att

motsätta mig den förändring af Kongl. Maj:ts proposition i denna §,
som Utskottet föreslagit, men är förekommen af Herr von Sydow
och instämmer med honom. Då emellertid den siste talaren gjort
åtskilliga anmärkningar mot den Kongl. propositionen, skall jag försöka
att besvara desamma. Enär 1 § redan blifvit antagen, anser jag
icke lämpligt att derom yttra mig, men kan dock icke underlåta
att uttala min tillfredsställelse dermed, att ett länge öfverklagadt stadgande
i denna §, som gjort densamma i de flesta fall otillämplig, blifvit
genom det fattade beslutet undanröjdt. Jag öfvergå!’ nu till 2 §. Det är
ett rätt egendomligt ehuru ofta förekommande förhållande, att när en

Den IB Mars.

469

lagförändring föreslås, göres anmärkning mot dervid föreslagna bestämmelser
ocli andra påyrkas, men sedan dessa anmärkningar blifvit
pröfvade och i nytt förslag beaktade, finnas åter de förra bestämmelserna
förträffliga. Jag ber i förbigående få fästa uppmärksamheten
derpå, att sista Riksdagen afgaf ett förslag till förändradt
stämningssätt. Anmärkning gjordes deremot i Högsta Domstolen,
bland annat derom att föreskrift saknades, det domaren skulle förordna
ombud för uteblifven svarande. I första förslaget till Kong],
Maj:ts nu ifrågavarande proposition upptogs en sådan föreskrift, men
Högsta Domstolen ansåg densamma då vara olämplig. Riksdagens
förra förslag innehöll bestämmelsen att domaren skulle i hvarje särskilt
fall på förhand pröfva, huruvida det föreslagna stämningssättet
skulle tillåtas, och denna bestämmelse åberopades såsom skäl till
förslagets ogillande. Nu har frånvaron af samma bestämmelse ansetts
böra leda till enahanda följd. Anmärkta otydligheten i förevarande
hänseende vågar jag bestrida; naturligtvis skall domstolen
i detta likasom i hvarje annat fall vid målets upptagande tillse huruvida
en uteblifven svarande blifvit rätteligen stämd. Vådan för svaranden
af föreslagna stämningssättet synes genom dervid _ fästade
vilkor vara fullkomligen undanröjd. Den som reser utrikes kan
alltid utan olägenhet för sig ställa ombud och derom hos domaren göra
anmälan, hvilket alltid bör ske då man befinner sig i någorlunda betydliga
affärsförhållanden. Med nutidens lätta kommunikationer står
den som reser i lofliga ändamål i så nära beröring med de hemmavarande,
att hans vistelseort sällan är okänd, hvarförutan omförmälda
stämningssätt icke får användas. Genom bifall till Kongl. Maj:ts
proposition komma de hufvudsakligaste och allmännast öfverklagade
olägenheterna att utan någons förfång lösas. Att innehålla bestämmelser
för alla möjliga förekommande fall bör ingalunda fordras af
en lag, som till sin natur måste anses provisionel, i afbidan på en
förestående omarbetning af hela vår rättegångsordning. _

För min del anser jag att Kammaren tagit temligen på band
i förevarande hänseende, då den antagit 1 §, som står i nära samband
med 2 §. Jag har derföre intet vidare att anföra än. att jag
yrkar det, med afslag å Utskottets betänkande, Kongl. Majtts proposition
måtte bifallas.

Herr Faxe: Det kan val icke tillkomma mig att ingå i något
bedömande huruvida de konstitutionela formerna äro iakttagna; men
i anledning af den anmärkning, som gjorts, att Högsta Domstolen
icke blifvit hörd, tillåter jag mig att erinra, att derest så skulle förfaras,
som representanten från Norrbotten synes åsyfta, eller att, sedan
Högsta Domstolen blifvit hörd öfver ett lagförslag, dess yttrande
ånyo skulle inhemtas hvarje gång, kanske just med anledning af
Domstolens anmärkningar, förslaget undergick förändring eller omredigerades,
komme sådant att medföra en ständig cirkelgång, helst
konseqvensen fordrade, att, derest anmärkning framställdes emot och
föranledde ytterligare ändring i det omarbetade förslaget, Högsta
Domstolen åter borde höras o. s. v.; men. Högsta Domstolen skulle
härigenom blifvit så godt som eu redaktionskomité och det kan ej

470

Den 13 Mars.

vara grundlagens mening. Jag vill dock nu egentligen yttra mig om
sjelfva saken. Jag tror da att förra Riksdagen val visade huru angelägen
den var att få ett stadgande i detta afseende. Jag tror äfven
att hela folket, i synnerhet de som hafva affärer, längta efter
en sådan lag, som den i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna, och
detta är för mig till en början ett tillräckligt skäl att yrka detta
förslags antagande. Väl skulle jag kunna deremot anmärka, att det
gör en inskränkning i hvad Riksdagen förra gången åsyftade, enär
i förslaget förutsättes att vistelseorten är obekant, hvaremot enligt
förra Riksdagens beslut, det ansågs tillfyllest, att personen öfvergifva
riket; men emellertid bereddes den bortfarne såmedelst ett Ytterligare
skydd. J

Orden “att ej eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas",
som Utskottet föreslagit att borttaga, tror jag deremot böra
qvarstå, emedan mången, som reser utrikes på kort tid, och kanske
liera, gånger om året, med skäl kan finna det betungande, att för
hvarje gång hos domstolen eller domaren uppgifva sitt ombud, samt
det val vore orimligt, om, vid underlåtenhet häraf, en person t. ex.
chefen för ett större handelshus, som hade ett allmänt kändt ombud,
skulle utsättas för äfventyret af en kallelse i allmänna tidningarne.
Och när i öfrigt ej svårare anmärkningar förekommit mot ett förslag
i ett ämne af sådan vigt, så får jag yrka efsing å Utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Grefve Mörner, Oscar: Då det väl skulle vara något besynnerligt
om icke en enda röst höjdes, att förorda Utskottets ifrågavarande
förslag, så har jag begärt ordet för att yrka bifall till detsamma.

i i J?g tillstår uppriktigt, att jag, äfven om lagen blifver mindre
lyckad, dock i detta fall, der svårt är att lagstifta fullt väl, och tilllämpmngen
måste ersätta hvad som brister i lagtexten, icke finner
af någon genomgripande vigt hvilketdera antingen Kongl. Majits eller
Utskottets förslag som antages, men då jag i Utskottet tillhört majoriteten,
anser jag mig böra i största korthet andraga de skäl, som
föranledde mig att gå in på en redaktionsförändring.

kRla skilnaden emellan Kongl. Maj:ts proposition och Utskottets
förslag är dessa ord: “att ej eller anvisning å sådant ombud eljest
kunnat erhållas", och orsaken hvarföre vi togo bort dessa ord var
den, att ehuruväl vi ansågo desamma innebära en god mening, vi
dock på samma gång trodde att de i verkligheten skulle kunna åstadkomma
mycket trassel och Oreda, Att det skulle kunna förorsaka
en resande på kort tid något synnerligt besvär att för sig ställa omDna,
°ch derom genom bref underrätta domaren, kan jag icke finna*
och är han borta länge är behofvet af ett ombud så mycket större!
Men huru skulle man väl bära sig åt att åstadkomma en sådan negativ
bevisning, som nämnda uteslutna ord förutsätta? Är det väl
säkert, att man kan anträffa någon som kan uppgifva huruvida resenären
ställt ombud för sig eller icke? Han kan hafva talat om det
för många, men jag kan träffa hundra, som icke veta det. Huru går
det då med min stämningsrätt? Om således dessa ord stå qvar, så

Den 13 Mars.

471

blir den åsyftade ändringen illusorisk och kommer att inveckla en

sak som icke behöfver invecklas. .

Sedan nu 1 § är antagen, lärer väl följa af sig sjelit att hela
förslaget kommer att gå igenom, då de framställda anmärkningarne
väl icke kunna leda till afslag å denna punkt. Fragan blir da endast
huruvida den skall antagas i oförändrad lydelse, såsom den åt
Kongl. Makt blifvit föreslagen, eller med den förändring, som Lagutskottet
velat vidtaga. Jag har anfört de skäl hvarföre lag anser
Lag-Utskottets förslag bättre och yrkar bifall till nämnda förslag.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Utaf
en ärad ledamot af denna Kammare har den anmärkning blifvit framställd,
att det Kongl. förslaget, före dess framläggande hos Riksdagen,
i formelt hänseende icke blifvit riktigt behandladt. Oriktigheten
skulle bestå deri, att, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd öfver det
dit remitterade lag-förslaget och detsamma med anledning de anmärkningar,
som inom Högsta Domstolen gjordes, derefter olif\it i
Justitie-departementet omarbetadt, Högsta Domstolen icke anyo hördes,
innan förslaget framlades för Riksdagen. Jag tror dock att i
detta fall blifvit handladt i full öfverensstämmelse med föreskriften
i 87 § Regeringsformen, der det heter: “Finner Konungen godt någon
lagfråga för Riksdagen framställa, äske Han Statsrådets och Högsta
Domstolens yttrande deröfver, samt meddele sin Proposition tillika
med berörda yttranden åt Riksdagen, som med frågan vidare förtar,
såsom i Riksdagsordningen sägs.“ .Har i den fråga, som skaft
framläggas för Riksdagen, Kongl. Maj:t hört Statsrådet och Högsta
Domstolen och derefter fattat sitt beslut, så är grundlagens bud iakttaget,
och så har äfven i förevarande fall skett. .

Då den nämnde talaren sist yttrade sig, erfor jag att sjelfva
kardinalanmärkningen, på grund hvaraf han motsätter sig förslagets
antagande, är den, att det icke finnes i förslaget klart uttryckt huruvida
de omständigheter, under hvilka det vore den kärande tillätet
att stämma genom tidningarne, skola vara styrkta inför domstol, innan
stämningsåtgärden vidtages, eller om käranden är berättigad att
utan en sådan föregående pröfning delgifva stämningen på ifiagavarande
sätt. Härpå svaras, att om man icke vill i §:n inlägga mera
än hvad der står, och dertill lärer man väl icke vara berättigad, sa
synes det vara klart, att man icke skulle behöfva gå till domstolen,
för att få tillåtelse att stämma genom tidningarne. Käranden stämmer
på detta sätt, om han finner sådana omständigheter vara förhanden,
som blifvit i lagen såsom vilkor derför föreskrifna, och domstolen
pröfva!'' sedan stämningens laglighet. Samma uppställning
återfinnes ungefärligen i nu gällande lag, der det heter: Haller nå gon

sig undan förthy att han väntar stämning etc.; och den som i
anmärkta hänseendet icke förstår hvad lagförslaget innehåller, ban
måtte då ej heller hafva fattat nu gällande lags stadganden.

I afseende å den skiljaktighet, som förefinnes mellan Utskottets
förslag och Kongl. Maj:ts proposition, vill jag fasta uppmärksamhet
på olämpligheten deraf, att en person, — jag vill taga till exempel
en grosshandlare här i hufvudstaden — som reser utrikes, och om

472

Den 13 Mars.

hvilken det för den, som vill stämma honom, är veterlig!, att han
har ett ombud härstädes, berättigadt att i alla händelser teckna hans
namn och för honom afsluta affärer, lika väl skall kunna stämmas
genom kungörelse i tidmngarne.

... ^]''Pr£,anser jag att Kongl. Maj:ts proposition har ett bestamdt
företräde framför Utskottets förslag, och får således hemställa
att Kammaren matte lemna sitt bifall till densamma.

Hen Faxe. Jag kunde gerna afstå från att yttra mig, sedan
tians Excellens Jderr Justitie-statsministern besvarat de anmärkningar,
som af en talare här blifvit gjorda; men jag vill dock tillägga,
att, för en praktisk jurist kan någon tvekan icke uppstå om tillämpningen
af ifrågavarande lagstadgande, hvarjemte jag, med anledning
af den anmärkning som samme talare framställt derom, att någon
föreskrift icke skulle vara lemnad, huru förfaras skall, då man vill
stämma en utländning, som har egendom här i landet, men icke är
härstädes boende,, far nämna att — om jag icke misstager mig —
Kongl. Maj:t alltid, då tillåtelse lemnas för utländning att besitta
egendom inom landet, stadgar att han för sig skall ställa ombud,
som eger att för honom svara, vid påföljd att domaren i orten i annat
tall för honom utser ett sådant ombud.

Herr Nordström: För det genmäle, Hans Excellens Justitiestatsmmistern
behagat gifva på mitt första anförande, är jag honom
!f^Cuei ^bunden, ehuru jag tror, att den lilla tillrättavisning, hvaraf
ciet beledsagades, hade utan skada för Hans Excellens höga, juridiska
ståndpunkt och värdighet kunnat uteblifva. Genmälet innehöll, att
stamningens meddelande enligt det föreslagna, nya sättet skulle framdeles
likasom hittills böra åligga käranden; hvaraf följer att det icke
äfven skulle blifva han, som egde pröfva, huruvida alla de i förslaget
uppräknade omständigheter, som borde vara gifna och konstaterade
innan det föreslagna nya sättet för stämningens kungörande
med laga verkan finge tillämpas, in casu voro för handen. Om så
vore, bevisar detta, att mina erinringar uti mitt första anförande icke
saknade sin göda grund, och att svarandens rätt uti ifrågavarande
hänseende kan blifva utsatt för än större äfventyr, än om det nya
stämmngssättets användande komme att bero af domarens pröfning
rörande tillvaron af de förutsättningar, som uppställas såsom vilkor
för användandet. Hvad de öfriga ledamöter af Kammaren, som efter
mig begagnade ordet, emot mitt första anförande erinrat, innefattar
väl uttryck af olika åsigter och uppfattningar, men ej någon vederläggning;
och som hvad angår skyldigheten för utländning att för
sig nämna ombud, da han fatt tillåtelse att här ega och besitta jord
utan att blifva svensk undersåte, denna skyldighet redan i mitt första
anförande af mig framhållits, påkallar ej heller denna anmärkning
annat svar, än det, att denna skyldighet tills vidare grundas endast
P, administrativ föreskrift, men ej på lag, och att påföljd för uraktlåtenhet
deraf ej finnes stadgad.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och

Den 13 Mars.

473

Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
den förevarande §:en och dels att Kammaren, med afslag å §:en för såvidt
den skilj de sig från Kongl. Maj:ts nådiga förslag till §:ens lydelse,
skulle samma förslag oförändradt antaga; framställde Herr (Trefven
och Talmannen först proposition på bifall till §:en, hvarvid svarades
många nej jemte ett eller annat ja, och sedermera proposition på
afslag å merberörde § i dess från Kong!. Maj:ts förslag afvikande del
och antagande af sistnämnda förslag oförändradt, då svaren utföll o
med många ja jemte ett eller annat nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.

Ingressen.

Bifölls.

Föredrogs ånyo och bifölis Lag-Utskottets den 6 och 8 dennes
bordlagda utlåtande N:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Kiksdagen om antagande af en författning angående förändrad
lydelse af 10 Kap. 1 § Rättegångsbalken.

Grefve Ehrensvärd: Jag anhåller vördsamt att, på grund af

embetsgöromål, erhålla ledighet från riksdagen under tre veckor,
räknadt från nästkommande Lördag.

Denna anhållan bifölls.

Herr von Sydow: Äfven jag anhåller om tre veckors ledighet
från riksdagsgöromålen, räknadt från och med den 19 i denna månad.

Jemväl härtill lemnade Kammaren sitt samtycke.

Herr Frisk: Jag får ock vördsamt anhålla om ledighet från

riksdagsgöromålen under 14 dagar, räknade från den 16 i denna
månad.

Den begärda ledigheten beviljades.

Kammaren åtskiljdes kl. 10 e. m.

In fidem
O. Brakel.