Måndagen den S Maj 1871 (Riksdagens protokoll 1871:508)

Måndagen den S Maj 1871.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades ett protokollsutdrag för den 6 dennes och protokollet
för den 24 sistlidne April f. in.

Föredrogs Stats-Utskottets den 6 dennes bordlagda Memorial
N:o 79, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut äfvensom meddelade
återremisser rörande vissa delar af Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 42, i fråga om anvisande af statsbidrag till enskilda jernvägsanläggningar.

lista punkten.

Herr Heijkenskjöld: Mot den framställda voteringspropositionen
kan jag icke undgå att uttala mitt ogillande. Jag önskar
nemligen bevilja 10 millioner till understöd åt enskilda jernvägar,
men jag önskar på samma gång att det må öfverlemnas åt Kong!.
Maj:t att bestämma, huruvida dessa jernvägsanläggningar skola understödjas
med lån till högst två tredjedelar eller anslag till högst
en fjerdedel af anläggningskostnaden. Om jag voterar “nej“ enligt
den föreslagna propositionen, så kan jag visserligen bevilja de 10
millionerna, men deremot vinner jag icke att bestämmandet i nyssnämnda
afseende blir öfverlemnadt åt Kongl. Maj:t. Jag yrkar derföre
återremiss af den nu föredragna punkten.

Friherre af Ugglas: Icke heller jag kan godkänna denna vo teringsproposition,

såsom den nu är uppställd; men jag ber att få
förklara, att jag mer än väl inser de stora svårigheter, som Statsutskottet
haft att bekämpa. Emellertid anhåller jag att få fästa
uppmärksamheten på hvad som förefallit mig anmärkningsvärdt i
denna proposition. Stats-Utskottet har i 1 och 2 inom. af japropositionen
upptagit icke allenast den summa, som Första Kammaren
har anvisat till enskilda jernvägar, utan äfven det sätt,

Den 8 Maj. f. m.

hvarpå Första Kammaren beslutat att dessa medel skola användas.
Mot dessa tvänne moment hafva första punkten och sista punkten
af nej-propositionen blifvit uppställda. 1 dessa punkter innefattas
således begge Kamrarnes beslut både i afseende på summan och understödssättet.
Ku vill jag visserligen icke förneka, att det hade
blifvit mycket enklare, om propositionen hade söderdelats i tvänne:
den ena angående summan och den andra angående understödssättet,
ty det är alldeles gifvet, att den som vill votera 10 millioner, men
godkänna Kongl. Maj:ts proposition i afseende på understödssättet, är
derifrån förhindrad; men jag fäster mig likväl icke så mycket dervid,
då Andra Kammaren fattat sitt beslut i ett sammanhang och Utskottet
följaktligen haft svårighet att sönderdela detta beslut. _

Min anmärkning gäller egentligen sista punkten af ja-propositionen.
Stats-Utskottet har nemligen deri uppställt, att “hvarje jernvägsbolag,
som erhållit statsunderstöd, i öfrigt underkastas alla de
vilkor och kontroller, som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga och nödiga".
Mot detta finnes likväl icke något motsvarande i nej-propositionen,
och skulle denna ja-proposition blifva Riksdagens beslut, så
förefaller det mig åtminstone högst betänkligt, att Riksdagen sedermera
icke, på grund af de återremisser, som Stats-Utskottet erhållit,
skulle kunna stipulera några ytterligare vilkor, då Riksdagen redan
öfverlemnat åt Kongl. Magt att bestämma alla välboren och således
på detta sätt beröfvat si’g sjelf all pröfning af alla de anmärkningar,
som föranledt återremissérna. Stats-Utskottet hade enligt min
tanke handlat riktigare, om Utskottet ur ja-propositionen helt och
hållet uteslutit 4 mom., och jag måste derföre för närvarande,
innan jag hört någon förklaring, instämma i yrkandet om återremiss.

Friherre Fund:: Den förste ärade talaren anmärkte mot Stats utskottets

förslag till voteringsproposition, att Utskottet icke både
skiljt mellan summan och understödssättet, och förklarade sig derigenom
förhindrad att bifalla densamma, emedan han vore benägen
att gifva den högre summan, men använda det understödssätt, som
Första Kammaren beslutat. Det händer mycket ofta, att frågor
kunna ställa sig så, att vid det slutliga afgörandet, vid den gemen
samma voteringen, alla meningar icke kunna, medtagas i beräkning.
Hufvudsaken och det enda möjliga är nemligen, att de särskilda
Kamrarnes eller majoriteternas i de särskilda Kamrarne beslut blifva
ställda mot hvarandra. Att ytterligare tillägga vilkor och bestämmelser,
så att äfven minoriteten i ena eller andra Kammaren kan
få fram sin åsigt, är alldeles omöjligt. Saken förefaller enkel vid
första betraktandet, om man säger, att första voteringen bör gälla
summan och den andra understödssättet, men detta låter sig icke
gorå, ty Andra Kammaren har i sitt beslut, som är sammanhängande,
redan i första momentet, som bestämmer summan, inlagt en bestämmelse
om understödssättet, då det nemligen heter, att 10 millioner
beviljas till /dwunderstöd för enskilda jernvägar. Sedermera meddelas
i sista punkten en förklaring, huru dessa lån skola utgå. Om
man således för den första voteringen uppställer Första Kammarens

Den 8 Maj, f. m.

beslut, som endast innehåller bestämmelse om summan, men ingenting
om understödssättet, mot Andra Kammarens första moment,
så blir hela frågan i sjelfva verket afgjord om nej-propositionen
segrar, ty derigenom blefve bestämdt, att understödet skulle utgå
såsom lån, och då kunde andra delen om understödssättet icke
komma under votering. Dessutom har icke Utskottet ansett sig berättigadt
att sönderdela Andra Kammarens beslut. .Jemväl inom
Utskottet gjordes samma yrkande, som nu här blifvit framstäldt,
och man gjorde åtskilliga försök till sammanjemkning, men det lyckades
icke, emedan de icke vunno understöd af någon enda af Andra
Kammarens tolf ledamöter i Utskottet. Efter mitt förmenande
finnes således i detta hänseende ingen möjlighet att uppställa propositionen
på annat sätt, än att ställa Första Kammarens hela beslut
mot Andra Kammarens hela beslut.

Den andra anmärkningen är skenbarligen af mycket större vigt,
men jag tror, att icke heller den bör föranleda till en återremiss.
Här är yttradt af den andre talaren, att om detta 4:de moment i
ja-propositionen skulle bifallas, så vore man sedermera förhindrad
att inlägga några ytterligare vilkor. Kammaren behagade erinra sig
föredragningssättet, då denna fråga först var under behandling, att
nemligen vissa moment af Stats-Utskottets förslag i 6:te punkten
af Betänkandet IN :o 42 uppställdes såsom motsats mot vissa moment
i Kongl. Maj:ts proposition, och att dervid den 6:te punkten i
Kong]. Maj:ts proposition antogs i stället för vissa delar af momenten
a) och b) i Stats-Utskottets förslag, men att sedermera, efter
det denna 6:te punkt blifvit bifallen och öfriga punkter i Utskottets
förslag skulle jemföras med öfriga punkter i Kongl. Maj:ts proposition,
med anledning af den här antagna föredragningsordning
alla de öfriga delarne af Utskottets Betänkande återremitterades.
Redan deri ligger efter mitt förmenande ett erkännande, att meningen
då åtminstone var att bestämma äfven andra vilkor än de
redan beslutade, men om också så icke varit förhållandet, så ber
jag få fästa uppmärksamheten derpå, att vare sig detta moment
kommer in i voteringspropositionen eller icke, verkar detta icke
till någonting, ty Första Kammarens beslut står i alla händelser
fast och kan icke rubbas. För min del tror jag icke, att detta moment
förhindrar tilläggandet af några flera vilkor, och jag tror så
mycket heldre, att detsamma är Kammarens mening, som ungefär
samma betänkligheter, hvilka nu blifvit framställda af Friherre af
Ugglas, vid den första diskussionen, efter det detta 4:de moment
blifvit antaget, af en talare på Kronobergs-bänken uttalades såsom
hinder mot en återremiss af öfriga vilkor; men Kammaren fastade
då icke någon uppmärksamhet vid dessa betänkligheter, alldenstund
återremissen beviljades.

Jag tager mig ännu en gång friheten påpeka, att Stats-Utskottets
mening helt enkelt varit att uppställa Första Kammarens beslut
i sin helhet mot Andra Kammarens beslut i sin helhet, och att
man icke kunnat göra på annat sätt. Detta betänkande torde således
utan våda kunna bifallas, och jag anhåller derom så mycket
heldre, som Kammaren behagade finna, att frågan genom en förän -

Deri 8 Maj, f. m.

dring lätt kan “hänga upp sig“ och svårigheter uppstå, hvilka det icke
blefve så, lätt att lösa.

Hans Excellens Herr Grefve Sparre: Jemte det jag i allo förenar
mig med den siste värde talaren, ber jag få nämna, att frågan
om lagligheten af det utaf Stats-Utskottet framställda, nu ifrågavarande
förslag till voteringsproposition varit föremål för öfverläggning
inom Talmanskonferensen, dervid Konferensens samtlige ledamöter
ansågo, att proposition i förevarande ämne icke kunde eller
borde uppställas på annat sätt, än Utskottet hemställt. Man måste i
detta fall ställa ena Kammarens beslut i sin helhet emot den Andra
Kammarens i sin helhet, egentligen derföre, att Andra Kammaren,
utan att särskilja frågorna, på en gång beslutat så väl om summan
som om en del af vilkoren. I öfrigt hafva vi precedensfall för
detta sätt att votera. Vid förra riksdagen hade Stats-Utskottet i
Betänkandet N:o 31 föreslagit en sådan voteringsproposition, att deri
ja-propositionen omfattade ej mindre än fem olika anslagsfrågor under
Femte Hufvudtiteln. Denna proposition bl ef då af denna Kammare
efter någon diskussion godkänd och voteringen försiggick.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Grefve af Ugglas: Det kan synas underligt, att jag vågar hysa
en annan mening än den, som blifvit biträdd af såväl den siste högtärade
talaren, som är ledamot af Talmanskonferensen, som af den
ledamot af Stats-Utskottet som närmast förut hade ordet, hvilka
begge hafva förklarat, att denna proposition icke kunnat annorlunda
uppställas; men jag måste för min del säga, att, för såvidt 63 § Riksdags-ordningen,
som ålägger Utskottet att, i den händelse hufvudsakligen
eller till vissa delar olika beslut blifvit fattade inom Kamrarne,
söka sammanjemka dessa beslut för att åstadkomma ett godt
resultat, skall ega någon mening, så finner jag det hafva varit skäl
att nu söka tillämpa denna paragraf. Den oegentlighet uppstår
här, att Första Kammaren tvingas att sammanställa tvänne olika beslut,
fattade på olika dagar, mot ett beslut af Andra Kammaren.
Saken hade efter inin uppfattning ganska lätt kunnat hjelpas, derest
Andra Kammarens uppmärksamhet hade blifvit fästad derpå, att det,
till följd deraf att Första Kammaren hade fattat särskilda beslut
angående summan och understödssättet, vore lämpligt att få sätta
dessa särskilda beslut mot de olika delarne af Andra Kammarens
beslut, och att således Andra Kammaren måtte medgifva en sådan
jemkning af dess beslut, att ordet “låneunderstöd11 förändras till “understöd^
och att frågan om understödssättet måtte uppskjutas till
en sednare votering. Jag medgifver, att ifall Andra Kammaren hade
vägrat bifall till en sådan framställning, hade ingenting deraf kunnat
blifva; men jag anser, att det hade varit eu skyldighet för Utskottet
att försöka göra en sådan samman]emkning, ty alldeles gifvet
är, att man genom det föreslagna sättet att gå till väga kan
blifva tvungen till beslut, som icke svara mot hvad någon skulle
önska. Det kan vara mycket troligt, att en pluralitet af hela Riksdagen
skulle omfatta den åsigten, att man borde anslå t. ex. det större

Oen 8 Maj, f. in.

beloppet, men derjemte, vid närmare betraktande, finna, att man i afseende
på understödssättet bör tillvägagå på motsatt sätt, mot hvad
Andra Kammaren först beslutat, och antaga Första Kammarens beslut;
men om man, på sätt här skett, sammanbinder frågorna, blir
detta omöjligt. Icke kali det vara rätt att blott för en forms skull
drifva eu Representation att fatta ett beslut, som icke öfverensstämmer
med dess åsigter. Jag tror derföre, att Utskottet pa grund åt
63 § Riksdags-ordningen hade bort gorå en sådan framställning, som
den af mig omnämnda, ehuru jag uppriktigt må bekänna, att jag icke
tror, att en sådan framställning skulle hafva ledt till något resultat,
emedan Andra. Kammarens ledamöter inorn^ Utskottet icke ansågo,
att Andra Kammaren skulle frångå sitt en gång fattade beslut. Om
Utskottet så hade förfarit, anser jag likväl, att Utskottet hade bättre
uppfyllt sin pligt.

Herr von Ehrenheim: Då jag icke var närvarande i Kam maren

vid början af denna öfverläggning, får jag på förhand bedja
om ursäkt för den händelse att jag skulle anföra något, som redan
blifvit yttra dt och kanske till och med vederlag^.

Den anmärkning, jag har att framställa|mot Utskottets förslag till
voteringsproposition, afser uteslutande det sista momentet af ja-propositionen,
som innehåller, att hvarje jernvägsbolag, som erhållit
statsunderstöd, i öfrigt underkastas alla de vilkor och konfaollei,
som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga och nödiga. Denna del åt Första
Kammarens beslut, hvithet, i den ordning det tillkommit, helt och
hållet berott på föredragningssättet, har icke någon betydelse annat
än i sammanhang med öfriga föreslagna vilkor, af hvilka den. största
delen äro återremitterade och en del ännu icke i anledning åt
återremissen hesvarade. Detta moment har icke heller någon motsvarighet
i Andra Kammarens beslut, ty denna Kammare har återremitterat
den del af mom. c) i 6 punkten af Stats-Utskottets bestänkande
N:o 42, som innehåller just detta samma stadgande, att jernvägsbolag
skulle underkastas de vilkor, som i öfrigt af Kongl. Maj:t
kunna bestämmas. Följden häraf blifver, att Kamrarne, i händelse
de bifalla nej-propositionen, skulle komma att afstå en bestämmelse,
som ännu är föremål för Stats-Utskottets pröfning i anledning af
återremissen från Andra Kammaren, och vidare antingen att Andi a
Kammaren kommer att fatta sitt beslut i denna del utan att hafva erhållit
svar från Stats-Utskottet på återremissen, eller också att Kamrarne,
i anledning af Andra Kammarens beslut, då svar pa åtel remissen
der förekommer, kunna komma att vid förnyad votering pröfva
ett moment, som redan blifvit afslaget vid en af Första Kammarens
beslut föranledd votering. Det är detta, soin synes mig oegentligt,
och huru detta skall redas, hänskjuta’ jag till Stats-Utskottets ledamöter
att förklara.

Fn ledamot af Stats-Utskottet har föröfrigt uttalat den uppfattning,
att om Riksdagen ''beslutar i öfverensstämmelse med japropositionen,
så skulle ett deraf följande bifall till detta moment likväl icke
kunna utgöra något hinder för att tillägga de ytterligare vilkor, som
Riksdagen anser behöflig a. Denna åsigt omfattar äfven jag och tror

Den 8 Maj, f. m.

mig derför finna ett stöd äfven i den omständigheten, att Första
Kammaren, i anledning af Stats-Utskottets Memorial N:o 68, tillagt
en bestämmelse som saknades vid det första beslutets fattande, och
re! x? 1a ,fga]agfc e,n härmed öfverensstämmande uppfattning,
förhållande, och om man härom är ense, har frågan i maie
. åseende naturligtvis icke längre samma betydelse, som eljest
men jag har dock velat fästa uppmärksamheten på det, efter min uppfattning,
formelt oriktiga i ja-propositionens uppställning.

Herr yon K och: Som det är mig sagdt, att detta ärende redan
r a gjordt åt Andra Kammaren, så anhåller jag om upplysning, hu hända1

ProtokollsutdraS derom kommit denna Kammare till I

anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att Andra Kammaren
godkänt den förevarande voteringspropositionen.

Herr von Koch: Enligt hvad mig är meddeladt, så är äfven
aen nästa punkten angående Carlskrona-banan utan diskussion bitalJen
åt Andra Kammaren.

1 afseende på den föredragna punkten hemställer jag, vid nu
upplysta förhållande, att denna voteringsproposition är gillad åt
Andra Kammaren, huruvida det kan vara skäl att nu göra någon
ändring, äfven om ett sådant försök förut hade bort göras. En ledamot
åt Stats-Utskottet har medgifvit, att ett sådant beslut troligen
icke skulle medföra någon verkan, emedan ingen enda af Medkammarens
ledamöter i Stats-Utskottet velat derpå ingå, då det inom
Utskottet vant fråga om att söka förmå Andra Kammaren att ändra
sitt beslut, jvid detta förhållande hemställer jag, att voteringspropositionen
må,tte_ gillas. Jag vill icke ingå i någon närmare betrak ttai6

(r,er,om’ då jag. hört, att en af mina grannar, ledamot af StatsUtsKottet,
anmält sig.

Herr Ekman, Carl:

. Friherre af Ugglas: Kammarens önskan att bifalla denna voteringsproposition
synes mig vara så uppenbar, att jag icke vill framställa
något yrkande; men jag ber likväl att med anledning af en
anmärkning som under diskussionen blifvit gjord, få yttra några ord.
Da, Stats-Utskottet förklarat, att Stats-Utskottet, efter erhållen kännedom
om Riksdagens beslut rörande de i denna voteringsproposition
omformälda frågor, skall afgifva yttrande rörande öfriga till Utskottet
återremitterade delar af 6:te punkten i Utskottets Utlåtande
1°. 42, och dessa delar just innehålla förslag till vilkor, huru lånen
skola utlemnas, sa hemställer jag huru Stats-Utskottet skall förfara
i händelse Riksdagen bifaller ja-propositionen, uti hvilken till Kongl’
Maj:t ofverlemnas att bestämma alla vilkor. Jag tror, att Utskottet
dervid maste svara, att som Riksdagen öfverlemnat alla vilkorens
bestämmande åt Kongl Maj:t, så har Utskottet intet vidare svar att
gifva beträffande aterremisserna.

Emellertid vill jag för min del icke framställa något positivt

Den 8 Maj, f. m.

yrkande; men jag tror, att man, genom detta sätt att behandla frågan,
råkar nt för svårigheter, som icke så lätt kunna lösas.

Grefve Mörner, Carl Göran: I anledning af den siste talarens
fråga, huru det skulle gå med återremisserna, i fall ja-propositionen
skulle bifallas, så synes det mig vara alldeles klart, att Utskottets
svar skulle blifva särdeles kort och icke förorsaka detsamma
mycket bryderi. Det blefve helt enkelt att frågan vore förfallen.
Det är numera fåfängt att vilja söka på Stats-Utskottet kasta ansvaret
för något, som helt och hållet varit beroende af föredragningssättet.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels
att den förevarande voteringspropositionen måtte af Kammaren godkännas
och dels att den skulle återförvisas; framställde Herr Grofven
och Talmannen proposition på godkännande af voteringspropositionen
och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.

2:dra punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Den röst, jag skulle vilja af gifva

i anledning af det nu väckta förslaget, är väsendtligen beroende
på utgången af den votering, hvarom vi nyss hafva beslutat. Det
har blifvit uppgifvet, att Andra Kammaren skall hafva bifallit Utskottets
förslag i nu föredragna punkt. Om nu jemväl Första Kammaren
förfar på enahanda sätt, så är det gifvet, att äfven om 10 millioner
beviljas till understöd åt enskilda jernvägar, komma i allt fall
äfven dessa 1,100,000 R:dr att utgå och ställas till Kongl. Maj:ts disposition.
Om deremot denna Kammare icke bifaller Utskottets förslag,
så blifva nu ifrågavarande 1,100,000 R:dr föremål för gemensam votering,
och som voteringen om dem icke kan komma att försiggå i
morgon, så är det uppenbart, att Kammaren derigenom blifver satt
i tillfälle att votera om samma summa, sedan den erhållit kunskap
om utgången af voteringen angående näst föregående punkt. För att
hålla frågan öppen och förekomma att icke den ena millionen efter
den andra må utan behof anordnas, får jag för min del för närvarande
anhålla om afslag å denna punkt.

Friherre Funck: Hufvudsakliga anledningen, hvarför Stats-Utskottet
trodde sig redan nu kunna framställa ifrågavarande förslag,
är den, att, enligt Utskottets förmenande, denna fråga var helt och
hållet fristående och oberoende af den i föregående punkt föreslagna
votering. Utkottet föreställde sig nemligen, att Wexiö— Carlskronabanan
var af den vigt, att den under alla förhållanden borde understödjas
och ett anslag beviljas för att möjliggöra, att den bygdes
bredspårig och på ett sådant sätt, att staten deraf hade tillräckligt
gagn, äfvensom att detta anslag borde beviljas, ehvad den ena eller
andra meningen segrade i den förra punkten, ehvad statsbidraget till

Den 8 Maj, f. m.

enskilda jern vägar bestämdes till 6,500.000 eller 10 millioner, ehvad
understödssätfcet bestämdes till lån af j eller till anslag utan äterbetalningsskyldighet
af { utaf jernvägarnes anläggningkostnad. Jag är
äfven fortfarande af samma mening och mäktar icke inse, hvartill
ett uppskof med afgörande! skulle tjena, hvadan jag tillåter mig
anhålla om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Grefve Wachtmeister. Hans: Hen talare, som hade ordet näst
före den siste, yrkade afslag på denna punkt på den grund, att han ville
afvakta utgången af voteringen angående föregående punkt, på det icke,
om 10 millioner anslogos till enskilda jern vägar, man skulle blifva tvungen
att derutöfver lemna äfven dessa 1,100,000 R:dr, hvilket han
tycktes anse skulle blifva för mycket. För min del tror jag, att
Kammaren ser saken ur en helt annan synpunkt, ur den synpunkt,
som gör Carlskronabanan så särdeles vigtig, den politiska och den
strategiska; och då man så gör. ser man icke så mycket på en million
mer eller mindre. För min del får jag derföre på det varmaste
förorda, att Kammaren nu fattar sitt beslut i enlighet med StatsUtskottets
förslag och icke utsätter frågan för det äfventyr, som kan
blifva en följd af gemensam votering.

Herr von Ehrenheim: För min del kan jag icke underlåta att
uttala den åsigt, att det hade varit önskvärdt, att Stats-Utskottet
icke hade inkommit med denna framställning, förrän voteringspropositionen
i första delen af Betänkandet blifvit af Riksdagen besvarad,
då ja-propositionen just innehåller ett förbehåll, som bortfaller, om
denna punkt bifalles. I det skick frågan emellertid nu befinner sig, och
då en återremiss för andra gången icke kan begäras eller beviljas,
ser jag för min del icke någon annan utväg än att bifalla, punkten.
Det är nemligen gifvet, att om man afslår punkten och nej-propositionen
i föregående punkt segrar vid gemensam votering, så kan något
understöd för Carlskrona—Wexiöbanan icke vid denna riksdag af
Kamrarne beviljas.

Grefve Mörner: Denna Kammare har ställt frågan om ansla get

till Carlskronabanan i sammanhang med sitt beslut om ett anslag
af 6.500,000 R:dr till enskilda jernvägsanläggningar. Efter den
åsigt, som uttalades af majoriteten vid det tillfälle, då detta beslut
fattades, ansågos frågorna hafva ett ©vilkorligt sammanhang med
hvarandra. Nu åter säger man, att så icke är förhållandet. Att jag
då icke instämde i majoritetens åsigt, torde protokollet upplysa; men
man blir klokare med hvarje dag, och det kan tilläfventyrs hafva
händt, att dessa frågor nu fått ett sammanhang, som då icke förefanns.
Om man för den omständighetens skull, att i Carlskrona finnes
ett statens marinetablissement, skulle anse det vara nödvändigt
att dit hafva en bredspårig jernväg, så måste jag förklara, att sådant
icke ingår i min uppfattning af saken, ty jag kan icke föreställa mig,
att det vore omöjligt att på en smalspårig bana ditföra hvilka tunga
pjeser, som kunna komma i fråga. Såvidt jag vet, är icke Fiskebybanan
vid Norrköping annat än smalspårig, och kan det gå an att

Den 8 Maj. f. m.

på denna smalspåriga bana forsla så tunga pjeser, som de, hvilka
föras mellan Finspong och Norrköping, så kan det också gå an att
transportera dem från Wexiö till Carl skrona på en sådan bana. Jag
kan icke heller föreställa mig, att man i Norge, der man åtminstone
på sednare tiden endast bygt smalspåriga banor, så litet tänkt sig
för, att man i händelse af.krig icke skall af dessa banor hafva någon
nytta för landets försvar. Den, som sett dimensionerna på vagnarne
till de olika banorna, kan icke heller för sig dölja, att en sådan
föreställning icke i verkligheten kan hålla streck. Om banan
tillhörde staten, kunde man hafva ett skäl att bygga banan bredspårig,
på det samma materiel kunde få begagnas, men då här är fråga
om en enskild bana, hvilken måste begagna egen materiel, så förfaller
också i mina ögon det skälet.

På grund af hvad jag nu anfört, och för att, såsom jag förut
sagt, frågan måtte stå öppen, tills dess man känner utgången af den
nyss beslutade voteringen, anhåller jag fortfarande om afslag på
denna punkt. Skulle denna min åsigt segra, hade man visserligen att
från Stats-Utskottet vänta ännu eu voteringsproposition; men detta
är väl icke så farligt, då vi kunna vara fullt öfvertygade, att vi i alla fall
komma att få flera voteringspropositioner att rösta öfver. Yi hafva ännu
att handlägga Särskilda Utskottets Betänkande om förs vars väsendet
och Bevillnings-Utskottets Betänkande om tullen och cm tobaksaccisen,
och dessa frågor torde nog gifva anledning till en eller annan
voteringsproposition, så att det uppskof, som kan uppkomma genom
bifall till det af mig framställda yrkande, icke är af någon farlig beskaffenhet.

Grefve af Ugglas: Den siste ärade talaren har, efter hvad jag

kan förstå, i tvänne delar missuppfattat denna fråga. Han har först
ansett, att det skulle vara konseqvent af Första Kammaren att uppskjuta
denna fråga, då Kammaren velat sätta beslutet om anslag till
enskilda jernvägar i sammanhang med frågan om anslag till Carlskronabanan.
Icke annat jag vet, fattade Kammaren sitt beslut om
anslag till enskilda jernvägar under förbehåll, att frågan om Carlskronabanan
skulle stå öppen, och besluten fattades sålunda icke i
sammanhang med hvarandra, utan snarare tvärt om.

För det andra bär den ärade talaren föreställt sig, att det icke
skulle vara behöflig! att bygga denna bana bredspårig. Det är väl
gifvet, att när man i eu hast skall föra trupper och materiel till en
fästning, kan det vara nyttigt och nödvändigt att kunna lasta så
mycket och så tungt gods som möjligt; och jag får hemställa, om
det kan anses vara rätt, att bygga Wexiö—Carlskronabanan smalspårig,
då Wexiö—Alfvesta-banan är bredspårig, hvarigenom man
icke allenast icke skulle vinna målet, att med stor skyndsamhet
kunna verkställa transporter, utan tvärtom uppehålla dem genom
omlastning.

Det synes mig dessutom vara en annan stor missuppfattning, om
man vill sammanbinda denna fråga med frågan om anslag till enskilda
jernvägar. Beslutet må blifva 61 eller 10 millioner, så är likväl
detta anslag till understöd för enskilda jernvägar, och Kong!. Maj:t

Den 8 Maj, f. m.

skulle väl icke, efter min uppfattning, rätt väl kunna taga dessa
1,100,000 R:dr deraf, då denna summa icke uteslutande afse;1 understöd
af en. enskild jernväg, utan att i sammanhang dermed få ett
statsändamål uppfödd!. Nog är jag öfvertygad om, att de andra jernvägsbolagen,
som i sådant fall sago 1,100,000 E:dr dragas från anslaget
till enskilda jern vägsanläggningar, skulle deremot göra anmärkningar,
hvilka kunde vara ganska befogade. Jag får dessutom hemställa,
huruvida man, vare sig att till enskilda jernvägsanläggningar
beviljas 61 eller 10 millioner, bör fästa så stort afseende vid detta
belopp, som skulle utgå med 866,666 R:dr om året under tre års tid,
då ett sådant statsandamål kan derigenom vinnas. När vi veta, att
banan bredspårig skulle kosta 5 millioner; och när staten kan få en
b redspår ig bana bygd mot en uppoffring af 1,100,000 R:dr, måtte
det väl vara en vinst för staten att icke behöfva ikläda sig den vida
större utgiften, då staten i alla fall måste hafva en bredspårig bana
till Carlskrona.

Grefve Wachtmeister: Jag begärde ordet endast för att få
fästa. Grefve Mörners uppmärksamhet på en omständighet. Han ansåg
nemligen att en smalspårig bana till Carlskrona skulle vara fullt
tillräcklig. Han glömde likväl, att det under krigstid är af stor vigt
att hastigt kunna kasta den största möjliga massa trupper till ett
ställe, och att kunna få fram huru tunga pjeser som helst. Men
huru skall detta kunna gå för sig, da man icke kan använda några
andra vagnar på banan, än dem som tillhöra banan sjelf, och då statens
egen materiel icke kan begagnas på banan, emedan den är smalspårig.
Olägenheten deraf är så i ögonen fallande, att jag icke behöfver
vidare framhålla den för att Kammaren skall fullt behjerta
saken.

Grefve Mörner: Det är.sannt, att sådana vagnar, som här i
landet ^begagnas för bredspåriga banor, icke kunna användas på en
smalspårig bana. Man torde likväl kunna använda en utväg, som
omnämndes vid. förra riksdagen, eller att göra axlarne på vagnarne
till de smaispariga banorna så långa att dessa vagnar kunna gå på de
bredspåriga banorna. Detta är en utväg, som, efter hvad erfarenheten
skall hafva visat, icke ligger utom möjlighetens gräns, fastän
densamma nu kanske

Det var likväl icke egentligen för att säga detta, som jag begärde
ordet, utan för att opponera mig mot den, efter mitt förmenande,
icke fullt hållbara deduktion, som en föregående talare gjorde
derom, att de 1,100.000 R:dr, Indika äro ifrågasatta till denna bana,
icke skulle komma att lemnas till en enskild jernväg. Jag vet icke
att det irtom enskilda och statsbanor finnes något tredje slags banor,
eder kanske Carlskronabanan skulle blifva något vildt emellan! Efter
Stats-Utskottets förslag är meningen åtminstone ingen annan än att
lemna detta understöd till en enskild bana.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till

Den 8 Maj, f. m.

Utskottets förevarande hemställan och dels afslag derå, framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till samma hemställan,
och då dervid svarades talrika ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.

Efter föredragning af Stats-Utskottets den 6 dennes bordlagda
Memorial N:o 80, med förslag till voteringsproposition i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 62, beträffande Herr C. W. Sjögréens motion om beviljande af
ytterligare understöd för jern vägsanläggningen emellan Nässjö och
Oscarshamn; blef den föreslagna voteringspropositionen af Kammaren
godkänd.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit uthärdad!
till sammanträdets fortsättning klockan 6 ettermiddagen.

Föredrogos men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet
Bevillnings-Utskottets den 6 dennes bordlagda Memorial och Betänkanden: N:o

7, i anledning af Kamrarnes dels olika beslut, dels återremiss
i vissa delar af Betänkandet om vilkoren för brän vins tillverkning
och försäljning;

N:o 8, i anledning af ännu oafgjorda motioner angående allmänna
bevillningen;

N:o 9, i anledning af väckt motion om upphörande af den för
viner, arrack, cognac och rhum beviljade nederlagsrätt ni. in.;

N:o 10, angående tullbevillningen; och

N:o 11, i anledning af väckta motioner om särskild beskattning
af tobak.

Vid föredragning af Bevillnings-Utskottets den 6 dennes bordlagda
memorial N:o 12, med förslag till voteringspropositior.er i anledning
af Kamrarnes olika beslut i vissa delar af Utskottets Betänkande
N:o 6, angående stämpelpappersbevillningen; godkände
Kammaren alla de i memorialet föreslagna voteringspropositioner.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag anhåller att få anmäla min
reservation mot det fattade beslutet. Det nu föredragna Betänkandet

Den 8 Maj, f. m.

har icke vant så. tidigt tryckt att det ännu hlifvit utdeladt. Jaggick
hit i går middag några minuter efter klockan 2, för att taga
del af den skrifna urkunden, men glapp icke in. I dag begärde jag
Betänkandet på bordet och understöddes af tvänne ledamöter, men
lyckades icke derå vinna något afseende.

Föredrogs men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet Första
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 6 dennes bordlagda Utlåtande
N:o 5, i anledning'' åt väckt fråga om tillägg och förändring i Kongl.
cirkuläret, till konsistorierna i riket den 9 Februari 1844, angående
konsistorienotariernas uppbördsprovision.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 5 och 6 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 76, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående bidrag af statsmedel till aflöning af lärare vid folkskolor
och småskolor, dels åtskilliga i samma ämne väckta motioner.

Herr Ekman, Carl:

Herr Ilasselrot: Ingen kan högre än jag önska, att vårt folkskoleväsende
måtte blifva en kommunalangelägenhet eller att våra
folkskolor måtte blifva kommunala institutioner, men detta hindrar
mig dock icke att bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition.
Den förste värde talaren har såsom hufvudmotiv för afslag derå anfört,
att staten borde småningom minska och slutligen undandraga
folkskolan allt understöd och lemna densamma att underhållas af
kommunen ensam. Han ansåg skal härtill vara, emedan de af staten
underhållna elementarläroverken icke visat så goda resultat som
önskligt varit, men jag för min del är af den öfvertygelse, att våra
elementarläroverk uträttat allt hvad man af dem kunnat, begära, och
haft ett så välgörande inflytande, att andra länder torde önska att
stå på samma punkt i detta afseende som vi. Detta förhållande utgör
väl icke något hinder för att folkskolan bör vara en kommunal angelägenhet,
men jag, som bor ä landet, vet, att det är alldeles omöjligt
för kommunerna att sjelfva underhålla sina folkskolor, så att de motsvara
ändamålet, och att det är alldeles ovilkorligen nödvändigt, att
de erhålla understöd af staten. Staten har också erkänt detta, derigenom
att till folkskolan anslagits den personliga skyddsafgiften,
samt åtskilliga andra särskilda belopp, men mot dessa anslag har
man anmärkt, att man vid fördelningen deraf kommit till alldeles
orimliga resultat. Vid sista riksdagen anfördes i detta afseende,
bland annat, att, under det att en folkrik församling af dessa anslag
till folkskoleväsendet erhållit så stora bidrag, att de icke endast
varit tillräckliga för församlingens folkskolor utan äfven lemnat
öfverskott, en mindre folkrik församling deremot kunnat få högst
obetydligt, och således tvungits för ändamålet tillskjuta ganska an -

Den 8 Maj, f. m.

senliga belopp. Det syntes klart, att så orimliga förhållanden ej
fortfarande borde få ega ram, och Riksdagen beslöt derföre att hos
Kongl. Maj:t anhålla om en annan anordning med de medel, som
staten lemnade till folkskoleväsendets befrämjande, hvarvid Riksdagen
ansåg något rättvisare sätt för medlens fördelning icke finnas, än
att hvarje folkskola skulle erhålla ett belopp af 200 R:dr såsom
understöd till lärarens aflöning. Om understöd skall utgå, är det
väl bättre, att det utgår efter en rättvis och billig grund, och att
man söker förekomma att, såsom förr skett, församlingar uppgöra
sina beräkningar så, att de tillskansa sig af folkskolemedlen ganska
betydliga tillgångar på andra församlingars bekostnad.

Nu har Kongl. Maj:t förelagt Riksdagen en proposition i detta
ämne, som öfverensstämmer med Riksdagens uttalade önskningar, och
då kan man väl icke gerna ifrågasätta, att denna Kongl. Maj:ts
proposition bör af Riksdagen afslås. Då för eu tid sedan var fråga
om jernvägsanläggningar, syntes man vara mycket mån om helgden
af riksdagsbeslut, och det förundrar mig derföre, att man i denna
fråga, som med skäl kan anses lika vigtig, kan vilja föreslå, att ett
Kongl. Maj:ts förslag, som är grundadt på Riksdagens egen uttalade
åsigt, skulle gifva anledning till det svar från Riksdagens sida, att
den icke funnit Kongl. Maj:ts proposition riktig. Det skulle, enligt
min tanke, vara Riksdagen föga värdigt att på detta sätt handla,
och jag anhåller derföre om bifall till Utskottets förslag.

Herr Dickson: Jemte det jag tillfullo instämmer med den

värde talare, som först hade ordet, i den åsigt, att statens öf v ertagande
af folkskoleväsendet skulle vara eu stor olycka för landet,
får jag bekänna, att jag kommit till eu helt annan konklusion än
den värde talaren. Jag anser nemligen, att det af Kongl. Maj:t
framställda förslaget skulle leda till en stor uppmuntran för kommunerna
att befrämja och förbättra folkskolorna Mot Kongl. Makts
proposition har visserligen anmärkts, att den skulle komma att föranleda
en väsendtlig rubbning i nuvarande förhållanden och för åtskilliga
skoldistrikt medföra minskning i de inkomster, de hittills
åtnjutit, under det att fördelarne för andra skulle komma att ökas,
men jag kan icke finna annat än billigt, att de skoldistrikt, som användt
hela folkskoleafgiften till folkskoleväsendets förbättrande och
dessutom för samma ändamål gjort stora egna uppoffringar, äfven
derför skola åtnjuta någon billig ersättning. Jag finner derföre, att
folkskoleväsendet skulle högst väsendtligt befrämjas på det sätt
Kongl. Maj:t föreslagit och anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Utskottet synes mig hafva gjort sig skyldigt till en missuppfattning,
då Utskottet föreslagit, att de lönetillskott, som staten lemnade
folkskolor och småskolor, borde icke afses endast åt lärare utan
äfven åt lärarinnor, men, såvidt jag kan inse, har ifrågavarande anslag
intet att göra med personalens kön, utan detta anslag beviljas
till lönebidrag för lärarepersonalen vid alla folkskolor och småskoskolor,
allt under förutsättning att lärarne äro examinerade. Mig
synes derföre, att Kongl. Maj:ts proposition äfven i denna del bör

Den 8 Maj, f. m.

bifallas, och jag förnyar derföre mitt yrkande, att Kammaren måtte,
med afslag å Utskottets förslag, bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Statsrådet Wennerberg: Innan jag yttrar mig i före varande

sak, anhåller jag att med ett par ord få omnämna den ställning,
hvari jag befinner mig, då jag nu för första gången uppträder
inför denna Kammare. Jag gör det nemligen under för mig mycket
ogynsamma omständigheter. Den vigtiga frågan om den nya fattigvårdslagen,
som snart torde förekomma till behandling äfven i denna
Kammare, började i förgår att diskuteras i Andra Kammaren; men
man har der, oaktadt man sedan oafbrutet varit sysselsatt dermed,
icke hunnit att genomgå mera än de 3 första paragraferna i förslaget,
hvilka visserligen innehålla särdeles vigtiga bestämmelser, men
likväl utgöra en ringa del af det hela. Denna diskussion förtsättes
i dag, och det hade _för mig varit angeläget att äfven nu öfvervara
densamma, men då jag för en timme sedan erfiöll underrättelse om
att Första Kammaren redan i dag ämnade företaga frågan om aflöningen
till lärare vid folkskolor och småskolor, hvilken fråga är
ganska maktpåliggande, om än icke af så stor betydelse som den nyssnämnda,
har jag, med anledning af de reservationer, som flere högt
aktade ledamöter af denna Kammare framställt mot Utskottets, för
Kongl. Maj:ts proposition gynsamma, beslut i förevarande ämne, ansett
det vara min skyldighet att inställa mig här. Jag har äfven
trott mig kunna göra det så mycket heldre som de paragrafer i Fattigvårdslagen,
hvilka närmast förekomma till behandling i Andra
Kammaren, är® af jemförelsevis mindre betydenhet. Men, mine
Herrar, hade icke en diskussion öfver ett annat ämne föregått detta
och upptagit en längre stund af förmiddagen, skulle jag måhända
hafva sett mig tvungen att uppträda utan att känna till Utskottets
nu föreliggande utlåtande, som jag här först fått tillfälle att läsa
och som först i dag synts främst på föredragningslistan. Jag har
derföre hvarken varit i tillfälle att taga med mig åtskilliga handlingar
rörande detta ärende, ej heller de enskilda anteckningar, som
jag gjort angående detsamma. Det är emellertid möjligt, att dessa
icke komma att behöfvas; och jag tror mig nu ega tillräcklig kännedom
om Utlåtandet för att våga mig in i denna debatt, hvarvid
jag dock hyser den förhoppning, att, om jag i något mindre väsendtligt
fall skulle misstaga mig- med afseende på Utskottets mening.
Kammaren ville fästa benäget afseende å de omständigheter, jag nu
omnämnt.

Utskottet har icke blott väsendtligen tillstyrkt Kongl. Maj:ts proposition,
utan äfven i de flesta fall amplifiera! densamma. Sålunda
har det hemställt, att en betydligt större summa penningar, än den
äskade, för ifrågavarande ändamål ställes till Kongl. Maj:ts disposition,
utan att dervid yrka något ytterligare vilkor; vidare a,it bidraget
till aflönande af lärare vid småskolor af staten ökas till 75
R:dr om året i stället för 50, hvilket naturligtvis icke kan vara annat
än i hög grad önskvärdt, enär detta belopp är just det, som i
de flesta fall hittills erfordrats, och anledningen dertill, att Kongl.
Maj:t icke föreslagit denna summa blott är den, att under föregående

riksdagar

JJen 8 Maj, f. ro.

riksdagar de flesta yrkanden på detta lönebidrag icke uppatälts högre
än tlU 5° och slutligen att åt Kongl. Maj:t öfverlåtes att i sär skilda

fall medgifva afvikelse frå#i vilkoren för statsbidragens utbekommande,
hvithet icke heller skäligen kan gifva anledning till någon
motsägelse från min sida. I öfrigt har Utskottet väf hufvudsakligen
instämt uti hvad Ivongl. Maj:t föreslagit, men med ett par
ändringar, om hvilka jag längre fram skall yttra mig.

Emot detta Utskottets förslag i dess helhet, och således äfven
mot Kongl. Maj:ts proposition, har förnämligast uppträdt eu reservant
från denna Kammare, hvars åsigter rörande folkskoleväsendet
jag tror mig känna sedan föregående riksdagar, och jag kan icke
annat än respektera den princip, som ligger till grund för dem. Han
ansei nemligen, att folkskolan bör uteslutande vara eu kommunens
angelägenhet, och jag medgifver, att det vore ömkligt, om förhållandet
en gång kunde blifva sådant. Men jag hemställer till hvar
och en, som gjort sig närmare bekant med saken, om under närvarande
förhållanden det allmänna intresse, som finnes för folkskolan.
och de fria tillskott, som äro att påräkna för tillfredsställandet af
detta intresse, äro sådana, att staten utan våda kan öfverlemna folkskoleundervisningen^
uteslutande till kommunens omvårdnad. Jag
tioi det icke. kragan är dessutom, såsom den nu framträder, ej
denna, utan en helt annan, hvilken icke är principal. Kong], Maj:ts
proposition utgår från förhållanden, som redan äro rådande; den är
egentligen ett Riksdagens eget förslag, som blifvit af Kongl. Maj:t
utredt och framlagdt. Detta har skett, icke på grund af förändrade
åsigter om folkskoleundervisningens ordnande, utan till följd af det
skäliga missnöje, som framkallats af den intrasslade ekonomi, som
nu vidlåder folkskoleväsendet. Det har blifvit med rätta anmärkt,
att det är nästan omöjligt för en del kommuner att rätt sätta sig
in i de många omständigheter, som i detta afseende ega rum, hvilka
■ej blott förorsaka stort besvär, utan, hvad värre är, äfven orättvisor,
ja, orättfärdigheter. Det är nemligen ingalunda obekant, att begäret
efter statsbidrag förledt kommuner att än på ett, än åter på annat
sätt förskaffa sig förmåner, som lagligen ej bort tillkomma dem.
Äfven har det mer än en gång händt, att en större kommun gjort
sig tillgodo skyddsafgiften, utan att helt använda den till folkskolans
befrämjande, utan fastmera till upphjelpande af åtskilliga kassor,
som behöft förstärkning. Jag tror, att dessa och dylika förhållanden
redan gifva tillräcklig anledning till ett allvarligt behjertande
af Kongl. Mapts proposition.

Här är derföre, som jag redan nämnt, icke fråga om en ny plan
för folkundervisningen, utan endast om det för närvarande lämpligaste
sättet att från statens sida understödja och uppmuntra densamma.
Jag tror ej, att någon med skäl kan påstå, att genom antagandet
åt Kongl. Majits proposition denna undervisning skulle
komma ^ att sta pa en sämre punkt än nu och jag måste äfven motsäga
påståendet, att den derigenom skulle komma på en farligare
vank reservanten har nemligen särskild! påpekat vådan af ett
bita!! till förslaget, under den supposition, att om staten vidare lern Rrksd.

Prof. 1871. 1 Afd. 4 Band. Q

Den 8 Maj. i. in.

jiade understöd till folkskoleväsendet, den skulle sä småningom helt
och hållet fä taga det om hand. Det finnes dock ett tillräckligt verksamt
korrektiv häremot, hvithet helt enkelt består deruti, att staten
aldrig åtager sig större bidrag än kommunen sjelf gifver; och sa
länge denna princip qvarbålles, blir vådan icke stor. Det har i allmänhet
visat sig ifrån kommunernas sida ett ökadt bemödande att
göra uppoffringar för folkundervisningen, och detta utan att dessa
uppoffringar alltid motsvarats af liknande understöd från statens
sida. Då en kommun, som bär många fattiga och dragés med svara
utlagor, förklarar sig villig gifva medel än till ökande åt folkskoleiärarens
lön än till anskaffandet af en småskola, så, om staten dertill
också bidrager i någon mån, kan det likväl i regeln icke vara detta
bidrag, som framkallat intresset. Detta ligger nog djupare. Hvar
och en, som är något hemmastadd på landet, känner väl, att aen
kommun, som fritt beviljar ett sådant anslag, oftast går sig ganska
nära och nog fordrar cn annan valuta derför än den stats bi di aget

k&n Reservanten har äfven framställt ett förslag till uppehållande åt
folkskolorna i riket, hvarom jag icke kali eller vill yttra mig, da
jag dels icke. klart fattat detsamma, dels icke funnit honom sjelf

dervid fästa någon synnerlig vigt.

Slutligen får lag »säga, att det resultat, hvartill han kommit, synes
mig något hardt. Han hemställer nemligen, “att Riksdagen, med
afsla" å den nådiga propositionen, måtte besluta, att de anslag, som
hittilTs varit anvisade till folkundervisningens befrämjande, äfven för
nästa statsregleringsperiod skola till oförändrade belopp utgå." Jag
ta^pv tor gifvet. att med det stora intresse, som han hyser för denna
fräsa han tagit tillräcklig kännedom af Kong!. Maj:ts proposition
och således icke förbigått hvad som i densamma star a sidan 8, nemligen
att de båda hittills utgående anslagen till folkskoleväsendets
utveckling och till löneförbättring “visat sig vara otillräckliga för de
med dem hittills afsedda ändamål och att de, i händelse folkskoleafeiften
ei kommer att till statsverket ingå för att pa föreslaget satt
användas för dr 1872 hejd,foa tillökning hmrtdera med åtminstone 10,000
R-dr “ Det är nemligen omöjligt att reda sig med de nuvarande anslagen
efter den utsträckning, folkskoleundervisningen nu fatt.

6 Då jäv ta°-er för gifvet, att denna fråga kommer att blitva utförligare
ompröfvad af Kammaren och att derunder anledning icke
skall saknas för mig att ännu eu gång begära ordet, vill jag nu endast
påpeka, att i Utskottets förslag finnas tvänne bestämmelser, som
»ro af den vi°t att jag skulle önska, att Kammaren icke bifölle dem,
utan antoge hvad Kongl. Maj:t härutinnan föreslagit. De» ena är
att Utskottet i första momentet åt dess förslag hem ställt, att det
ifrågasätta lönebidraget lemnas till aflönande af examinerad, vin tolkskolan
antagen lärare eller lärarinna, men uteslutit det åt lvongl.
Maj:t föreslagna vilkor, att den lärare, som åt staten sa aflönades.
äfven borde vara ordinarie; flen andra är, att i tredje momentet fordras
att den. som åtnjuter sådant statsbidrag, skall vara förpligtad
att der skoldistriktet sådant önskar, meddela undervisning under 10
månader af året. .lag är öfvertygad om. att hvar och eu. som inser

Den 8 Maj. t. in. jg

hvilken betydelse dessa bestämmelser kunna få, skall inse faran af
att antaga dem och jag hoppas derföre, att Kammaren häruti icke
skall bifalla Utskottets förslag, i öfrigt är detta så nära öfverensstämmande
med Kong!. Maj:ts, åt t, hvilketdera Kammaren än antager,
det skall leda till samma mål.

Friherre Sprengtporten: Det har blifvit anfördt af den siste
arade tam ren. att det skulle hafva mött mycken svårighet att under
närvarande förhållanden med rättvisa fördela emellan kommunerna
de bidrag åt statsmedel för folkskolorna, hvartill de kunnat vara berättigade.

Detta synes mig vara eu ytterligare anledning att icke från dem
borttaga de anslag som de nu ega. Då man erkänner den principen
att det är billigt att staten lemnar understöd åt folkskolan, så synes
mig ingen grund för detta understöd vara rättvisare än att det lämpas
efter folkmängden. Tv kostnaden för folkskolans underhål] måste
hufvudsakligen hänföras till folkmängd, om det också måste medgifva*5!
att andra orsaker äfven kunna vara bestämmande, i afseende å
utgifterna för upprätthållandet af folkskoleväsendet inom eu kommun;
men sådana förhållanden höra till undantag, för hvilkas iakttagande
redan nu stadgar finnas. Jag tror sålunda, att intet vinnes
ineu att förvandla folkskoleafgiften till eu statsinkomst och i stället
låta det bero afEcklesiastik-departementet att, på grund af mer eller
mindre tillförlitliga upplysningar, bestämma hela beloppet af det anslag
som af statsmedel bör tillkomma skoldistriktet.

På dessa skäl får jag till hufvudsakliga delar instämma i den
reservation, som den ärade ledamoten på östgötabänken afgifvit ehuru
jag dock icke, såsom lian, fruktar för att Utskottets beslut, om det
bifölles, skulle leda derhän, att folkskolelärarens hela aflöning komme
att öfverflyttas från kommunerna till staten. Den åsigt, som synts
mig ligga till grund för Kong], Makts proposition, har varit att komma
hastigare till en tillökning i skollärarnas inkomster, och detta kan
visserligen vara rätt ensidigt i sig sjelf, så framt det under alla omständigheter
är behöflig!;, och kan utföras, utan att träda kommunernas
rätt för nära. Jag fruktar emellertid att detta skulle blifva
följden af den föreslagna åtgärden, som icke är egnad att väcka belåtenhet
i landet, och får sålunda afstyrka densamma.

Hvad nu denna särskilda summa angår, som Kong!, Makt begärt
skulle ställas till dess disposition, vill jag icke motsätta mig
denna framställning, men instämmer i öfrigt med den reservant
hvars anförande jag åberopat.

Herr von Kock: Till en början får jag för min de!, såsom enskild
representant, uttrycka min tacksamhet för den utredning af
denna fråga, som vi fått mottaga från Kongl. Maj:t. Kär ärendet
sist var före här, var, såsom de ledamöter, Indika då voro tillstädes
torde erinra sig, alltsammans ett kaos. Hvad som föranledde Riksdagens
underdåniga skrifvelse var just det störa behofvet af eu utredning,
äfvensom det redan då tern ligen allmänt kända förhållande
som nu vitsordats från ministerbänken, att det hittills tillämpade

Den 8 Maj, £. m.

sättet för dessa medels fördelning mellan kommunerna ledt till orättvisor,
ja, till orättfärdigheter.

Den mängd af detaljföreskrifter och författningar, som i detta
ämne utkommit, hafva dessutom gjort för hvarje kommun behöflig eu
hel författningssamling och dessutom tillräckligt förstånd att tillämpa
dem, som tyvärr saknas på många ställen.

Jag erinrar mig icke med visshet den underdåniga skrifvelsens
ordalydelse, men jag tror dock att deri uttalades önskan om en sådan
utredning, att man skulle kunna välja emellan tvänne olika system:
det ena, att Regeringen behölle bestyret med medlens fördelning
och det andra, att man gjorde detta bestyr till något mera kommunalt.
Kanske förutsatte man i skrifvelsen icke annat, än att Regeringen
fortfarande skulle hafva saken om hand, och i så fall beklagar
jag detta. 1 afseende på den riktning man i detta afseende
bör gå, hyser jag nemligen intet tvifvel. Jag deltog för några ar
sedan såsom ledamot af Blekinge läns landsting i ett beslut, som för
närvarande ligger i Eeclesiastik-departementet, och deri uttalades i
afseende på denna fråga en åsigt, som jag då hyllade och ännu hyser.
Jag tror nemligen att, om det också förr varit nödvändigt för
staten att ingripa i och utöfva förmynderskap öfver folkskoleväsendet,
man dock nu så fort som möjligt bör öfvergifva denna ståndpunkt.
och detta af flera skäl. Huruvida tiden är inne i hela landet
att frångå denna ståndpunkt, derom vill jag icke med bestämdhet
yttra mig; men om så icke är, skulle jag önska att man så småningom
i de landstingsområden, der innebyggarne förklara sig beredda
att lemna en större tillsyn och egna noggrannare vård åt folkskolan
än för närvarande är fallet, sökte bringa det derhän, att folkskolan
måtte blifva ett kommunalbestyr. När så bär blifvit, tror
jag (om jag också icke vågar gå så långt i mina förhoppningar som
Herr Ekman, att statens bidrag skulle kunna minskas), att man borde
kunna komma derhän, att man jemte halfva skyddsafgiften lemnade
ett motsvarande anslag till hvarje skoldistrikt, som då finge använda
allt detta för sina folkskolor, dock under kontroll att hvarje skilling
blefve behörigen använd. Denna kontroll borde öfverlemnas till
landstinget eller ock, såsom i Blekinge, till eu för folkskoleväsendets
ordnande och handhafvande särskildt tillsatt komité, som visat sig
mycket nyttig. Dessutom skulle finnas inspektörer för öfvervakande
af författningarnes efterlefnad och undervisningens behöriga anordnande.
. .

Det är i denna riktning som jag för mm del önskar att folkskoleväsendet
måtte utvecklas. Hvad som deremot för närvarande bör
åtgöras, vet jag icke med visshet och icke heller huru jag slutligen
kommer att rösta; det beror på de upplysningar, som kunna komma
att lemnas af Herr Chefen för Ecklesiastik-departementet och andra
sakkunnige. Att den Kongl. propositionen utgör ett framsteg i enkelhet,
tar jag för gifvet, men om derigenom man icke skulle aflägsna
sig från den i min tanke rätta riktningen, derom är jag
tveksam.

Att en fara skulle vara förenad med borttagandet ur första mom.
af ordet “ordinarie1'' har jag hört uppgifvas, men kan ej förstå, hvari

Den 8 Haj. f. in.

den skulle bestå. Tvärtom är det väl eu fördel att kunna äfven under
ledighet bereda en vikarie bättre förmåner, ty eljest kan en sådan
möjligen icke vara så lätt att erhålla.

Grefve Beck-Friis: Om, såsom den förste talaren antydde, den
frågan nu förelåge, huruvida folkskolan skall uppehållas endast genom
kommunens eller endast genom statens bidrag, kunde man vara
tveksam, om man skulle ingå på den väg, som här blifvit föreslagen.
Så är dock icke förhållandet, tv den saken är redan afgjord, att
folkskolan skall uppehållas genom, statens och kommunens gemensamma
medverkan, flen fråga åter, som här föreligger till afgörande,
är den form, hvarunder statens bidrag till folkskolan skall utgå.
Hittills liar detta, såsom vi veta, så tillgått, att den andel i folkskoleafgiften,
som tillkommit hvarje distrikt, varit beroende af folkmängden,
utan afseende på den omtanke och de uppoffringar, som
kommunerna gjort för folkskolan. I öfrigt har statens bidrag utgått
jemväl på tre, fyra andra sätt utaf särskilda anslag, och jemväl
i mån af de bidrag kommunerna sjelfva lemnat. Nu är meningen
att förenkla detta och göra statens bidrag uteslutande beroende
af de åtgärder, kommunerna sj elfva vidtaga till skolväsendets ordnande
och befrämjande. Huruledes man kan tro, att denna omflyttning
skulle minska intresset inom orterna för folkskolan, kan jag
icke fatta, utan jag förmodar, att just i denna ansträngning för folkskolan,
som göres till vilkor för det bidrag, som staten skall lemna,
ligger ett skäl till att intresset för folkskolan, i stället för att förminskas,
tvärtom kommer att ökas. Att, på sätt här blifvit antydt af
två talare, göra detta bidrag uteslutande beroende på folkmängden i
hvarje kommun och åt densamma öfverlemna jemväl mantalspenningarne,
hvarigenom samma siffra skulle ernås, som nu här framställes
såsom statens bidrag, tror jag icke vara välbetänkt; ty om man
granskar handlingarne i denna fråga, finner man, att på många ställen,
der personliga sliyddsafgiften uppgått till högst betydliga belopp.
kommunerna endast hafva ställt sig lagens bokstaf till efterrättelse
och haft en enda folkskola. Jag skulle kunna citera många
exempel från södra Sverige på kommuner med 6, 9 och 10,000 innevånare,
hvilka icke hafva mer än eu skola. Dessa kommuner skulle
derigenom icke få någon sporre till vidare utveckling af sitt folkskoleväsende.

Här har blifvit sagdt, att, genom att bestämma detta bidrag till
hälften, skulle staten helt och hållet komma att öfvertaga folkskolelärarnes
löner. Detta kan jag likväl icke fatta. I denna stund utgår
i vissa fall statens bidrag för biträdande lärare med ända till
100 R:dr och der behöfver kommunen stundom icke tillskjuta mer
än en obetydlighet; i andra fall åter utgår detta bidrag med §, i etc.
Den grundsats, som här uttalas, är utan tvifvel riktig, då det säges,
att staten tillskjuter lika mycket som kommunerna lemna.

Utskottet har ansett det af Kong!. Maj:t föreslagna vilkor, att
folkskolan, för att komma i åtnjutande af statsbidrag, skall vara försedd
med ordinarie lärare, vara för hårdt. Om, vid inträffadt dödsfall,
en kommun icke har annan lämplig person i beredskap, utan

Den 8 Maj, f. m.

måste anställa vikarierande lärare, skulle skolan under denna tid gå
i mistning af det väl behöfliga statsbidraget. Utskottet har derföre
trött, att detta endast skulle åstadkomma en rubbning i kommunens
budget.

Emot punkten B) uti Utskottets utlåtande tror jag icke någon
anmärkning af Herr Departementschefen blifvit gjord. Den förändring,
som Utskottet här gjort mot Kongl. Maj:ts förslag, har sin
grund deri, att i Utskottet upplysning meddelades, att redan ett
större antal folskolelärare uppbära 500 R:dr i lön, och att således
en orättvisa komme att uppstå i de församlingar, som hittills åtnjutit
större bidrag, om detta skulle blifva nedsatt. Den af Kongl.
Maj:t föreslagna förhöjningen i lönen efter 5 år syntes Utskottet vara
för tidig, hvarföre Utskottet i stället föreslagit 10 år.

Hvad småskolorna beträffar kan jag icke neka, att, då jag först
tog Kongl. Maj:ts proposition i öfvervägande, jag fann, att stora
ojemnheter skulle uppstå, men jag fann äfven sedermera, att dessa
hufvudsakligen skulle uppstå i folkrika trakter, der lokala förhållanden
föranleda många småskolors upprättande. Församlingar finnas
med icke mindre än 40 sådana skolor, och skulle dessa endast fä
50 R:dr hvar. skulle stora rubbningar uppstå. Genom att höja bidraget
till småskolelärarnes aflönande till 75 R:dr om året skulle
dessa ojemnheter i betydlig mån afhjelpas. Det är dervidlag i synnerhet
af vigt, att man bestämdt uttrycker, att detta är afsedt endast
för småskolelärarne. De ojemnheter, som i öfrigt förekomma,
härleda sig från vissa småstäder, der man lemna!* folkskolan i lägervall
och begagnar de lägre elementarläroverken så mycket mera. De
städer åter, som vårdat sitt folkskoleväsende, komma icke att göra
någon förlust.

Angående tiden för undervisningens meddelande i folkskolor och
småskolor har Utskottet, då inom åtskilliga provinser, och isynnerhet
de norra, trakter finnas, der i följd af lokala förhållanden det
är omöjligt att hålla skolan i gång under den tid, Kong!. Maj:t föreslagit,
eller 8 månader, hemställt, att åt Kongl. Maj:t borde öfverlåtas
att efter omständigheterna för vissa fall medgifva inskränkning
häri.

För min del får jag yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Widén: Jag ber att få uttala min tillfredsställelse så

väl öfver det af Kongl. Maj:t framställda förslag, som äfven öfver
det väsendtligen dermed samstämmiga förslag, som bär föreligger
från Utskottet. Jag anser, att den nya ordning, som dermed införes,
skall komma att i betydlig mån främja folkundervisningens utveckling.
Emot dessa förslag hafva dock några anmärkningar blifvit
gjorda af den reservant, som är ledamot af denna Kammare.
Den hufvudsakligaste är den, att han förklarat sig hafva skäl att
frukta, att genom ingåendet på den nya ordningen folkskolan sknlle
upphöra att vara en kommunalinstitution. För min del kan jag
icke se, att någon fara i det hänseendet förefinnes. Förhållandet
blifver icke väsendtligen förändradt. Och i öfrigt kommer det
ju i alla fall att bero på Kongl. Maj:t och Riksdagen att deröfver

besluta och således äfven att kunna detta förhindra. Men så vacker
än den tanken är att folkskolan bör vara en kommunalinstitution,
så får man likväl icke gå till den ytterlighet, att man förglömmer
statens stora intresse härutinnan, framför allt i våra dagar
och uti vårt samhälle. Det rörer sig i tidens flod eu stark demokratisk
ström. Den stora massan har redan eröfrat stora politiska
rättigheter och skall med hvarje dag eröfra allt större. Under sådant
förhållande måste det vara af stor vigt för statsmakterna att
tillse, att också denna del af folket så tidigt och allmänt som möjligt
samt i så rikt mått som möjligt kommer i besittning af de egenskaper,
som påkallas för att handhafva denna politiska makt. Härför
finnes icke något annat medel än eu god folkbildning och folkupplysning.
Härigenom allenast omskapas massan till det bättre
folk, den aristokrati, som måste finnas vid styret,, derest staten
skall kunna ega bestånd. Händelserna i Frankrike visa oss just nu
den stora faran deraf, att den politiska friheten får försprånget
framför den moraliska och medborgerliga folkbildningen. I olkskolan
må derföre icke göras till någon blott kommunalinstitution, den
bör äfven anses och vårdas såsom statens. Vidare böra vi. taga i
betraktande, att kommunerna i vårt land ännu. icke befinna sig i det
tillstånd, att de förmå sjelfva sköta denna vigtiga institution, som
sig bör. De hafva icke insigt nog att skatta nödig materiel, ej. heller
att ordna undervisningens gång, än mindre att gorå detta så, att
det leder till målet, för att icke tala derom att ännu icke ens okunnighetens
ovilja mot folkskolan blifvit borttagen. Det har vidare
blifvit sagdt redan i reservationen, att om folkskoleväsendet skulle
öfverflyttas från kommunerna på staten, och aflöningen af folkskolelärarne
komma på statens budget, intresset inom orterna för folkskolan
skulle svalna. Detta kan jag likväl icke förstå; tvärtom är
min erfarenhet den, att icke så liten ovilja mot folkskolan underkålles
deraf, att man finner sig nödsakad att omedelbart utgifva de
för folkskolan erforderliga kostnaderna. Kommunerna^ skulle måhända
hafva mycket mindre att invända, om de icke på detta omedelbara
sätt vore för folkskolan beskattade. I öfrigt talar för antagandet
af Kongl. Maj:ts af Utskottet något modifierade och närmare
bestämda förslag följande: I det sätt, hvarpå staten hittills

understöd! folkskolan, hafva exempel förekommit derpå, att kommuner
icke hafva erhållit det statsbidrag, som de efter de utfärdade
Kongl. förordningarne egt att påräkna. Ehuru de för sin del beslutat
att lemna det bidrag, som vant af dem äskadt, så hafva de likväl,
när det kommit till uppgörelse, från statens sida endast kunnat
bekomma ett nedsatt belopp, af skäl att de af Riksdagen anslagna
medel icke räckt till. Detta har vackt stort missnöje, ja bittra anmärkningar
inom kommunerna deröfver, att kungsord icke skolat ega
gällande kraft. Jag har flera exempel härpå från de norrländska
socknarne, der jag sjelf rest och handlagt folkskoleärenden. Denna
omständighet anser jag vara ganska beaktansvärd, ty vårt svenska
folk är af ålder vandt dervid, att kungsord är något att lita på, och
en rubbning i denna folkets åsigt tror jag för detta, så väl som för
alla öfriga fall, vara i hög grad vådlig. Detta beköfver man dock

i>en 8 Maj, f. in.

icke befara genom den nu föreslagna ordningen. Derigenom skall
man också befrias från den mängd ojemnheter, som för närvarande
uppstå vid fördelningen af statens bidrag till folkskolan. Dessa bidrag
hafva nemligen kommit församlingarne till godo i förhållande
till deras egna bidrag, Indika åter berott på kommunernas egna uppskattning
af desamma, hvilken vi veta hafva utfallit högst olika på
olika ställen. Derföre har också statens bidrag till folkskolan utgått
på ett mycket ojemnt, ja orättvist sätt, men hvarifrån man genom
den nya ordningen skulle blifva befriad.

Slutligen anser jag mig böra påpeka, att man har anledning
att antaga, att våra folkskolor skola få en högst betydlig tillökning
synnerligast i de mera folkrika församlingarne. Dessa hafva hittills
tagit för godt att inkassera den personliga skyddsafgiften till ganska
störa belopp efter deras folkmängd, utan att låta dem komma
folkbildningen till godo, enär det uti folkskolestadgan varit dem medgifvet,
att det skulle vara nog, om endast en folkskola funnes för
hvarje församling. På många ställen har man nemligen icke användt
denna afgift till folkskoleväsendets ordnande och befrämjande,
utan i stället för att minska församlingens fattigvårdstunga. För
inig synes det dock antagligt, att dessa större församlingar, som
på sådant sätt hittills uppburit ett större bidrag, visserligen skola
komma att känna den nya ordningen vara mindre öfverensstämmande
med deras egennytta och deraf taga anstöt, men jag tror jemväl,
att de deraf skola finna sig uppfordrade att inrätta flera folkskolor,
för att få. bibehålla den del af personliga skyddsafgiften, som de
hittills haft. På så sätt komma just också dessa medel att blifva
använda till det af Konung och Riksdag från början åsyftade ändamålet.
Med denna åsigt för ögonen, att icke allenast ett tillräckligt
antal folkskolor inrättas, utan äfven att desamma förses med väl
aflönade lärare, har Utskottet också här föreslagit en förhöjning i aflöningen
för den lärare som väl skött sitt kall efter viss tjenstetid,
och äfven från denna synpunkt anser jag förslaget vara att rekommendera.
Nu. kan jag visserligen icke för mig fördölja, att det
synnerligast blir våra norrländska provinser, som skola komma att
drabbas ganska känbart af den nya ordningen, enär just der folkskolorna
äro ganska få, synnerligast i de stora församlingarne i förhållande
till deras folkmängd och det derpå belöpande antal barn.
Men derföre är.jag just också på det högsta intresserad, att detta
förslag skall gå igenom, på det att folkskolorna der må ökas, så att de
motsvara behofvet.

Jag yrkar derföre bifall till Kongl. Maj:ts förslag sådant det af
Utskottet här blifvit framlagdt, och särskild! anser jag den förhöja
ning, som Utskottet tillstyrkt i bidraget till småskolorna, vara fördelaktig
för oss norrländingar. Sjelfva den princip, hvarpå detta
förslag hvilar,. är rättvis och kommer att leda till ordning och reda
och bidraga till förökning af folkskolornas antal och befrämjande af
folkbildningen i allmänhet. Det är således med nöje jag tillstyrker
bifall till detta Utskottets förslag.

Herr Faxe: Under utöfningen af det embete jag sednast be -

Den 8 Maj, f. in.

klädt, bär jag ofta kommit i erfarenhet af svårigheten att uppgöra fördelning
af bidragen till folkskoleväsendet mellan de kommuner, som
sökt sådant bidrag. Det har varit nästan omöjligt att med någon
säkerhet bedöma, huruvida alla fullgjort de vilkor, som härför erfordras.
Således har Konungens Befallningshafvande många gånger
fått anledning att framställa anmärkningar deremot, och dessa hafva
stundom gillats af Regeringen, men stundom också lemnats utan afseende.
Många gånger bär jag haft skäl att misstänka de qvittenser,
som lemnats af folkskolelärare, med intyg, att kommunerna fullgjort
dem föreskrifna vilkor och åligganden i detta fall. Detta gör, att
jag anser nödvändigt, att andra bestämda stadganden gifvas, på sätt
i Kongl. Maj:ts proposition blifvit föreslaget. Deremot kan jag icke
biträda Utskottets förslag, åtminstone i alla delar. Jag tror väl, att
den bestämda lönen af 400 R:dr kommer att utgå riktigt, då folkskoleläraren
kan tvinga kommunen att betala denna. Men när det blir
fråga om ytterligare tillökning af 100 R:dr, kommer man att ställa
till alla möjliga sätt för att komma åt 50 R:dr från staten. På många
ställen kommer denna tillökning blott att bestå i dessa 50 R:dr och
kommunens bidrag blir möjligen ett kålland, potatesland eller något
dylikt. Derföre vill jag icke ingå på hvad Utskottet i 1 mom.
föreslagit, att bidraget må kunna höjas till 250 R:dr, vitan anser det
vara bättre att bifalla Kongl. Maj:ts förslag, att lönen alltid skall
efter 5 år till 500 R:dr höjas, och att statens bidrag skall utgå med
hälften af beloppet.

Jag hade också helst önskat att kunna bifalla Kongl. Maj:ts förslag,
att årliga bidraget från staten till hvarje småskolelärare bör utgå
med 50 R:dr; men efter de upplysningar, som här blifvit meddelade,
har jag icke något emot att, såsom Utskottet föreslagit, bidraget höjes
till 75 Rall''. Deremot bestrider jag alldeles, att statsbidraget må
tilldelas någon annan lärare än den, som antingen är ordinarie och
examinerad eller undervisar i en särskild småskola och således icke
till biträdande lärare eller lärarinna.

I följd häraf vill jag för min del föreslå, att Kong]. Maj:ts proposition
måtte bifallas, endast med den förändring, att bidraget till
läraren vid hvarje småskola må under de vilkor den nådiga propositionen
innehåller, utgå med högst 75 R:dr, samt att, jemte de i riksstaten
nu uppförda anslag af resp. 150,000 och 175,000 R:dr, dels
ett anslag, motsvarande det belopp, hvartill den nu utgående folkskoleafgiften
eller halfva så kallade skyddsafgiften kommer att beräknas
i riksstaden för år 1872, och dels hvad som erfordras för
sammanräknade summans fyllande till 1,100,000 R:dr, må användas
såsom bidrag till aflönande af lärare vid folkskolor och så kallade
småskolor.

Herr Bergs te dt: Då jag inlåter mig på denna fråga, ber jag

att få yttra några ord med afseende å min uppfattning af Regeringens
och Riksdagens ställning till densamma.

Det bär blifvit yttradt af en talare i Kammaren, att Riksdagen,
sedan den, genom aflåtandet af eu underdånig skrifvelse, gifvit anledning
till förslagets framställande från Regeringen, borde på allt

Den 8 Maj, f. in

sätt tillmötesgå detsamma. Det är obestridligt, att Kungi. Maj:t, vid
behandlingen af denna fråga, ställt sig på fullt konstitutionel, jagville
nästan säga parlamentarisk ståndpunkt. Och då jag nu kommer
att yttra mig mot Utskottets förslag, hvilket. är bygdt på samma
grund som Kong!. Maj:ts, så är det jag har att säga ej att fatta såsom
något misstroendevotum mot Regeringen, som på det mest lojala
sätt uppfattat Riksdagens önskan, utan mina anmärkningar gälla
Riksdagen och särskilda denna Kammare.

Då beslutet om den underdåniga skrifvelsen. hvilken föranledde
den Kongl. proposition, som ligger till grund för Utskottets Betänkande,
sistlidet år här fattades, var endast hälften af Kammarens
ledamöter tillstädes. De hade förmodligen sin tid upptagen af mera
maktpåliggande saker. Och följaktligen blot denna skrifvelse beslutad
af föga mer än Kammarens fjerdepart, med So röster mot BO,
på ett sätt, som verkligen smärtar mig, och jag är öfvertygad, att
denna känsla af många Kammarens ledamöter delas.

1 två afseende!! anser jag den beslutade skrifvelsen, speciel hvad
beträffar det ansvar, som för densamma drabbar Första Kammaren,
vara att beklaga. För det första derföre, att om eu underdånig skrifvelse,
_ öfverhufvudtaget, anses vara af sä föga vigt att den lätt kan
glida igenom i Kamrarne utan synnerlig uppmärksamhet, så är dock
detta en uppfattning, som ej borde ligga denna Kammare till last,
emedan man här väntar större statsekonomiska insigter och ett starkare
fasthållande vid politiska principer, än i Medkammaren. För
det andra derföre, att statens skyldighet att hjelpa de kommuner,
hvilka ej sjelfva kunna fullgöra sina skyldigheter, skulle, genom åtgärder
i den riktning skrifvelsen angifvit, i vida högre grad än hittills,
utsträckas till de smärre kommuner, som inom sig räknade betydande
egendomsegare, eller till just den klass af medborgare,
som i denna Kammare finnes synnerligen talrikt representerad. Dessa
omständigheter kunna möjliggöra en tanke derpå, att dessa personer
voro ovillige att vidare utgöra de bidrag, hvilka i deras kommuner
uteslutande gorå det möjligt att folkskolor kunna finnas. Således
gäller hvad jag nu uttalar, i fall någon vill tolka det såsom ett misstroendevotum,
Riksdagen i allmänhet och denna Kammare isynnerhet.

Jag tror, att det är nödvändigt, att den princip, på hvilken kommunens
och statens ömsesidiga skyldigheter i afseende å folkskolan
för närvarande hvila, fortfarande vidhålies, och jag är glad, att eu
talare i mitt grannskap upptagit frågan från grunden och ställt den
på så bred basis som den bör stå.

#Då 1840 års Riksdag beslöt, att bos Kong!. Maj:t anhålla om
utgifvande! af eu lag för folkundervisningen, ingick i Rikets Ständers
motiv ej föreställningen om möjligheten att staten någonsin skulle
komina att supplera kommunen. Och eu sådan tanke var ock främmande
för 1842 års folkskolestadga. Men sedermera hände, att under
tidernas lopp anspråken på statens hjelp växte, framkallade af
mer eller mindre verkliga behof. Redan vid 1844—1845 årens Riksdag
beslöto Rikets Ständer, att halfva den personliga skyddsafgiften
skulle öfverlemnas till kommunerna såsom understöd för deras skolor.
Sedermera följde andra anslag, såsom — jag tror 1862—1863

Och S Mai. f. in.

årens riksdag — anslaget å 120XKD0 R:dr för höjande åt examinerade
folkskolelärares löner till 400 Rall-. och 75.000 JJ:dr till folkskoleväsendets
utveckling och förbättring. Vid Riksdagen 1365—lobo fn -dubblades sistnämnda anslag till 150,000 R:dr o. s. v. _

Riksdagen har fortfarande gått på ett. lutande plan i att ikläda
statsverket förbindelser, som från början ej voro ifrågasatta ad någon,
ej ens af kommunerna sjelfva. Jag anser detta vara jiögst betänkligt,
och jag tror, att ett så obegränsadt fortgående, pa denna bana.
till hvilket det framställda förslaget tenderar, skulle komma att försvaga
kommunernas nit för folkskoleväsendet, och detta åt det skäl,
att, då staten tillförbinder sig att med eu q vo ta pärs aflösa kommunernas
skyldigheter i detta hänseende, skal! likgiltigheten tran kommunernas
sida att gifva anslag blifva större och ej mindre. Det är
Kammarens ledamöter bekant, att den årliga afkomsten åt enskilda
donationer till skolväsendet i riket uppgår till mer än 12o.000 K:dr.
Hvilka uppfordringar skola framställa sig för en enskild person att
hädanefter göra uppoffringar för sin kommuns folkskola, då lian vet,
att staten erkänner sig vara skyldig att, med sill rata pärs svara tör
folkskoleväsendets utvecklande inom kommunen? Hvilket landsting
skall vilja använda medel, för att inom sitt område söka kontrollera
det sätt på hvilket undervisningen bedrifves, genom att, såsom hittills,
tillsätta personer, hvilka samverka i den inspektion, som från statens
högsta myndighet utöfvas? Hvilka enskilda personer i de särskilda
samhällena skola finna sig befogade att på egen bekostnad anlägga
skolor, då de veta, att sådant val kan vara åt behofyet pakabadt.
inom kommunen, men att det är statens pligt att sörja tör upptyllandet
af de behof, som i sådant hänseende uppenbara sig? Den enskilde
tvekar att genom en ekonomisk uppoffring gå staten i förväg. _ Och
hvad blir den slutliga följden, om ej sannolikt den, att statens bidrag
för folkskoleväsendet komma att stiga från hälften till två tredjedelar
och från två tredjedelar till fem sjettedelar, till dess slutligen
på staten vältras hela kostnaden för detta ändamål? Så klart synes
det mig, att Riksdagens beslut förra året tenderade derhän, att, staten
skall ikläda sig hela ansvaret för folkskoleväsendet, afl i denna
Kammare ej derpå vidare behöfver spillas ett ord.

Och på denna grund bar Kong!. Maj:t, i öfverensstämmelse med
Riksdagens underdåniga anhållan, bygt sin proposition, pell det t
den noggrannaste följdriktighet med Riksdagens underdåniga skrifvelse.
Dermed vill jag ej säga något annat, än att jag opponera1-mig mot den tankegång, som förra riksdagen gjort sig gällande, och
önskar, att de mått och steg, som då vidtogos, skulle kunna releveras,
och att ett beslut i den riktningen måtte utgå från denna Kammare.
. iii

Jag kan således ej lemna min röst till hvad Utskottet, med ledning
af den Kongl. propositionen, föreslagit, utan önskar, att Riksdagen
ej måtte inslå på den väg, som deri. på grund af Riksdagens
egen anhållan, är angifven. Jag förnekar ej de många svårigheter,
som till följd af den invecklade formen för anslagens beviljande nu
göra sig gällande för en kommun, att för sina folkskolor få del af
de understöd, staten lemnar. Tvärtom tror jag. att de nuvarande

Den 8 Maj f. m.

vilkoren för dessa statsbidrags utgående behöfva en omfattande revision,
och jag tviflar ej på möjligheten för den högsta myndigheten
öfver folkskolorna att, om Riksdagen framställer en underdånig önskan,
åvägabringa en lösning af frågan, vida mera tillfredsställande
än den som i det förevarande Betänkandet anvisas.

Den grund, från hvilken 1844—1845 årens Riksdag utgick, ställde
statens understöd åt kommunens skolor i sträng proportion till den
sistnämndas folkmängd, och det är Kammarens ledamöter bekant,
hurusom antalet af skolpligtiga barn står i normalt förhållande till
folkmängden. Jag tror, att, efter den begränsning, skolåldern genom
nu gällande lagstadganden fått, detta förhållande kan uttryckas med
12 å 13 . procent. Från det faktum, att ett sådant normalt förhållande.
existerar, synes mig till en början kunna deduceras ett stöd
för riktigheten af den nu gällande principen, att staten bör efterskänka
af folk s k o 1 e af g i ft e n en del, hvars storlek blir beroende på
antalet barn mom hvarje kommun. Att de vilkor, som hittills varit
ålagda, ej. blifvit uppfyllda, vet jag väl. Jag har inom den kommun,
jag tillhör, lång tid deltagit i skolstyrelsen och jag har der, så
godt jag kunnat, sökt bidraga till förekommande af öfverdrifna fordringar
från kommunens sida; jag vet dock, att sådana på många
ställen existera. Ingen kan mer än jag önska, att dessa obehörigbeter
skulle kunna tillintetgöras, men medlet dertill behöfver ej ovilkorligen
sökas i ett förslag, sådant som det föreliggande, utan de
rådande missbruken torde kunna motverkas genom andra åtgärder,
såsom t. ex. statens inspektion och den kontroll, många landsting
sökt åstadkomma genom anställande af särskilde så kallade folkskoleinstruktörer
in. in. Såsom bevis på huru ringa gagn folkskoleafgiftens
efterskänkande åt kommunerna somligstädes medför, uppgifves i
Kong]. Maj:ts proposition, att kommuner finnas med omkring 3,000
innevånare, och som följaktligen äro i åtnjutande af en folkskoleafgift
af i det närmaste 450 R:dr årligen, hvilka dock endast hålla eu
enda .folkskola. Det är klart, att sådana kommuner ej uppfyllt sin
skyldighet, men jag vet ej hvarföre man ej skall kunna tillhålla dem
att göra .det. Efter den af mig nyss angifna relation mellan folkmängd
och antal barn i skolåldern, skulle i en sådan kommun finnas
omkring 400 barn, och deraf framgår tydligen, att i eu sådan församling
minst 4 folkskolor voro behöfliga och dessutom åtskilliga
småskolor, och vid sådant förhållande skulle naturligtvis kommunen
behöfva tillskjuta minst två ä tre gånger så mycket som den har i
statsbidrag.

Man bär sagt, att småskolorna borde hafva samma anspråk på
understöd från statens sida, som de egentliga folkskolorna. Denna
åsigt är en följd af.den grundsats, som Riksdagen uppställt, och på
hvilken. Kong], Maj:t grundat sin proposition. För min del anser
jag småskolorna vara ett nödvändigt ondt, och jag fruktar, att det
intresse, som statsmakterna visat för denna art af skolor, redan i
betydlig män motverkat kommunernas vilja, att sjelfva göra uppoffringar
för sitt skolväsende. Ty de anse sig, genom att etablera sådana
småskolor, vara frikallade från skyldighet att inrätta egentliga
folkskolor. Och jag är viss, att någonting utöfver det minimum af

De» 8 Maj. t- m

2!)

kunskaper, folkskolestadgan bestämmer, både mera allmänt än hittills
innemtats, om ej en så betydande utveckling af småskolorna
kommit att ega rum, att den gjort intrång på den egentliga folkskolans
område. Och orsaken till att mer än minimikunskaper ej af
skolbarnen allmänt förvärfvas torde, enligt min tanke, hufvudsakligen
vara att söka i bristen på tillräckligt antal egentliga folkskolor.
Derföre tror jag staten böra vara särdeles försigtig vid understödjandet
af dessa småskolor, hvilket jag visserligen anser ännu för en
tid vafa behöfligt, men jag fruktar att upphöja till grundsats den
ovilkorliga skyldigheten för staten, att i en väsendtligare mån bidraga
till deras utveckling. Jag fruktar att, om staten allt för mycket
ingår i bolagskap med kommunerna, äfven i afseende å dessa
undervisningsanstalter sådant skulle komma att motverka ändamålet
med 1842 års folkskolestadga.

Den förste talaren motiverade ett särskilt förslag. Han tänkte
sig saken så, att staten skulle kunna afstå från hela den personliga
skyddsafgiften åt kommunerna, Indika sedan skulle ega att erhålla
de belopp derutöfver, som ansetts erforderliga för uppehållandet af
deras folkskoleväsende. I samma syftning har jag tänkt mig lösningen
af frågan, fastän jag ej vågar gå så långt. Deremot föreställer
Jag mig, att det skulle vara en stor vinst, om kommunerna sjelfva
''finge tillstånd att uppbära hela den personel afgiften. Härigenom
skulle hela den mängd af personer, som nu oskäligen undandraga
sig utgörandet af mantalspenningarne, till största delen blifva nödsakade
att erlägga dem och statens uppbördskostnader väsendtligen
minskas. Jag skulle vilja gå ett steg ytterligare och anvisa äfven
den återstående hälften, men jag tror det vore klokare att göra det
på annat sätt och det är för en tanke i det hänseendet jag nu anhåller
att fä taga Kammarens uppmärksamhet ett ögonblick i anspråk,
utan att likväl vilja formulera det såsom ett förslag.

Jag föreställer mig att, om man fasthåller grundsatsen, att folkskolan
är en kommunens sak och ej statens, men dock tillika erkänner,
att staten visserligen ej hör associera sig med kommunen, men
räcka den en hjelpsam hand och understödja der dess krafter ej
räcka, man skulle kunna från statsverket öfverlemna hela personliga
skyddsafgiften till kommunerna för folkskoleväsendets upprätthållande.
Stats-Utskottet har nu beräknat folskoleafgiften till 575,000
R:dr, således mer än 50,000 R:dr under det belopp, hvartill den
upptogs för två riksdagar sedan. Jag vill ej inlåta mig på de omständigheter,
som föranledt Stats-Utskottet till denna nedsättning
vid beräkningen af afgiftens belopp, men finner allt skäl att antaga,
att folkskoieafgiften åter kommer att stiga så, att den kan beräknas
till 600,000 R:dr eller möjligen något mer. Följaktligen skulle då
hela den personliga skyddsafgiften komma att uppgå till 1,200,000
R:dr. Detta är i det närmaste den summa, som för närvarande statsverket
anslagit till understöd för folkundervisningen i allmänhet.
Kongl. Maj:t begär i sin nådiga proposition 1,000,000 Rdr, men dertill
kommer anslaget för seminarier, som uppgår till 90,000 R:dr,
hvad som beviljats för anskaffande af skolmateriel 10,000 R:dr och
slutligen det under nionde hufvudtiteln uppförda anslag till upprätt -

!Jen £ Maj. f. in.

hållandet af folkskolelärarnes pensionering JO,000 K:dr. Jag vill nu
utgå från det antagandet, att det bidrag, hvarmed staten bör understödja
folkskoleväsendet i dess helhet, ej bör öfverstiga deri personliga
skyddsafgiftens hela belopp. Af detta belopp, som jag äfven
antagit komma, att uppgå till 1,200,000 R:dr, skulle för statens räkning
reserveras den summa, som vore erforderlig för underhåll af
seminarierna, återstoden skulle efter någon viss grund fördelas på
samtliga konsistorierna i riket, för att efter bestämda föreskrifter
komma kommunernas folkundervisningsanstalter till godo.

Ungefär i den riktningen föreställer jag mig, att en lösning af
frågan °vore att finna. Men detta är blott ett embryo af er. tanka,
jag framkastat, och jag tviflan ej att, om Riksdagen ville lägga denna
angelägenhet i Kong!. Maj:ts band, Kong!. Maj:t kunde bereda frågans
lösning på ett bättre sätt, än jag kan framställa.

Hufvudsumman är den, att lag anser, att staten ej bör, genom
ett precist anslag till hvarje skola, säga att den bekostar hälften
och kommunerna hälften, för att om fem eller tio år kanske komma
att säga, att den bekostar två tredjedelar, fem sjettedelar, och kommunen
resten, och till sist hela folkskoleväsendets upprätthållande
komma att hvila på staten. Det är detta principih obsia jag velat
uttala, och som jag ber, att Kammaren måtte beakta.

På grund af hvad jag anfört, vill jag rösta för bifall till hvad
den förste talaren framställt såsom sitt förslag, och som innefattas i
hans, Utskottets betänkande åtföljande reservation, hvarvid dock jag
får förklara, att jag, med hufvudsakligt afseende på den beräknade
nedsättningen i folkskoleafgiften, skulle finna skäl att, om sådant
under den vidare diskussionen kommer att föreslås, ett belopp af
100,000 Rall'' eller till och med 200,000 R:dr utöfver nu utgående anslag,
för år 1872 ställes till Kong!. Maj:ts disposition, för att i öfverensstämmelse
med det Kongl. förslaget användas till folkskoleväsendet.

Herr Beckman: Jag vill icke neka att äfven jag för min de!
bar känt betänkligheter i afseende på den nu föreslagna, ganska genomgripande
förändringen. Man kan icke undgå att erkänna den allmänna
princip, som den siste talaren framställt, nemligen den att
folkskolan bör, om möjligt, hållas vid att vara en kommunens, skoldistriktets
eller församlingens angelägenhet. Jag medgifver ock, att
denna grundsats uttalat sig i den första stadgan om folkundervisningen,
den af år 1842. Men lika visst är oek, att staten längesedan
begynt jemka med denna grundsats och kommit in på det lutande
planet. Det är ingalunda nu första gången fråga väckts om
att gifva statsanslag till folkskolan. På det området äro vi för
länge sedan inne. Det är icke ens nu första gången som det, är
fråga om att ställa detta anslag på ordinarie stat; ty två särskilda
anslag till folkskolan finnas redan å riksstaten uppförda såsom ordinarie
anslag, det ena till löneförbättring för examinerade folkskolelärare
och det andra till folkskoleväsendets utveckling och förbättring.
Dessa anslag hafva i flera år haft karakter»?!! af fasta anslag.
vid Indika fordna Rikets Ständer, Riksdagen och Kongl. Magt fästat

i>«n 8 Maj. f. ni.

vilkor, livilkas uppfyllande gifva hvarje skoldistrikt rättighet att
komma i åtnjutande af anslaget.

Då man således redan är inne på detta lutande plan, så är frågan
blott den: hvar skall man hejda sig, hvar skall man stadna? flr
clet skäl att försöka detta stadnande nu och icke gå vidare eller är
det skäl att bevilja hvad som nu begäres och sedan stadna. Stannande!
tror jag är lika möjligt om vi tagit äfven nu föreslagna steg,
som det skulle vara i denna stund. Det kommer ju att visa sig vid
en blifvande votering, om vi kunde hafva stadnat nu eller icke.

Det förslag, som blifvit gjordt åt den siste ärade talaren och äfven
i visst hänseende af hans granne, tror jag ej komma att leda till
stadnande. Anslå vi nu hela den personliga skyddsafgifteu till folkskolan
på ett sådant sätt, att dess karakter af statsanslag småningom
helt och hållet utplånas ur folkmedvetandet, så uppstår i ännu högre
grad det förhållande, som redan nu i viss mån egen ruin, att församlingarne
anse sig icke hafva mottagit någonting af staten. Nå, det
vore väl, säger man, då hlefye ju folkskolan äfven i folkmedvetandet
en ren kommunalinstitution. Ja, men man kan icke vara viss
om att icke, sedan denna afgifts egenskap af statsbidrag ur folkets
medvetande försvunnit, nya anspråk började att göra sig gällande
från folkskolans sida på understöd af staten; och jag tror icke att man
kan vara mera viss på, att icke dessa anspråk då skola vinna ökadt
gehör.

Jag tror således, att denna betänklighet bör vika. Deremot är
det eu annan betänklighet jag hyser vid detta förslag, sådant det kär
föreligger, hvilken synes mig svårare att öfvervinna. En mängd
skoldistrikt skola obestridligen genom denna anordning komma att
förlora, andra deremot skörda icke obetydlig vinst. De förlorande
hafva dock genom Riksdagens beslut och Kong]. Maj:ts nådiga
cirkulärer fått sig bidragen tillförsäkrade såsom ordinarie anslag,
Indika de nu måste förlora. Detta skall komma att på flera
ställen framkalla stort missnöje. Jag gör mig också den föreställningen,
att Kong], Maj:t aldrig sjelfmant skulle framkommit med
detta förslag. Nu är det Riksdagen, som föranledt detsamma, och
Riksdagen bör också derför bära skulden. Men betänkligt synes
mig steget och det. synes vara af vigt att tillse, att åtminstone rubbningarna
icke blifva större än nödigt är.

Hvad den egentliga folkskolan beträffar, synes mig visserligen
den siffra Utskottet föreslagit vara tillräcklig. Ordinarie lärarnes
löner komma att bibehållas vid hvad de förut vant. På samma sätt
förhåller det sig med småskolorna. Men deremot har eu rubrik, som
förut funnits i staten särskild!, uppförd alldeles försvunnit, nemligen
anslaget till biträdande examinerade folkskolelärare, .lag skulle
önska att den bibehölles, och jemväl vid sitt förra belopp 100 Ruin
Jag önskar detta icke blott ur rättvisans synpunkt, utan äfven ur
ändamålsenlighetens, derföre att jag tror att detta anslag är för en
ändamålsenlig anordning af folkskolan af stor vigt.

1 den trakt, der jag hor och har min verksamhet, finnas församlingar
med stora arealer och liten folkmängd. Dessa kunna icke
vara betjenta med blott en examinerad skollärare, icke heller sätta

Den 8 Mai, f. m.

upp två fasta skolor. Möjligt vore deremot att de kunde förmås
uppsätta en ambulatorisk folkskola med en biträdande lärare. Jag
föreställer mig en sådan skola verksam på fyra rotar med sexton
månaders läsning, fyra månader på hvarje rote. Detta är fullt tillfredsställande,
ty man bör icke anse det önskvärdt att utsträcka lästiden
huru långt som helst. Erfarenheten visar, att skolgången då
blir mycket mer ojemn och derföre mindre fruktbringande. Men icke
heller för kort får den vara. 4 månader torde få anses lämpligt och
dessa skulle med 2:ne lärare på fyra rotar kunna åstadkommas.

I detta förslag synes mig ock böra göras den förändring, som
chefen för Ecklesiastik-departementet påpekat, nemligen att skoldistriktet
för att få ett bidrag af 250 R:dr borde hafva antagit lärare på sätt
folkskolestadgan bestämmer. Det är visserligen sann! att på ju lösare
fot läraren står, desto lättare synes man kunna tvinga honom
att fullgöra sina åligganden. Men jag hemställer dock. huruvida det
vore lämpligt att ställa alla dessa tjensteman på så lös fot, hvilket
troligen småningom skulle inträffa. Jag tror icke att detta vore
nyttigt, utan att fastmer betydande olägenheter deraf skulle uppkomma
äfven för menigheterna. Jag vill derföre påyrka ofvanberörda
förändring,

En annan tveksamhet hyser jag med afseende på mom. c) i Utskottets
förslag, som stadgar “att lärare eller lärarinna vid folkskola,
som åtnjuter statsbidrag af 250 Rall-, skall vara förpligtad att.
der skoldistriktet sådant önskar, meddela undervisning i skolan under
tio månader af året“. Jag erkänner befogenheten af detta stadgande
i afseende på sådant lönebidrag, som linnes omnämndt i mom.
a), men hemställer om det ens kan vara meningen att utsträcka samma
stadgande äfven till sådan löneförhöjning, som omhandlas i mom. b).
Eår eu lärare eller lärarinna 100 R:dr tillökning i lön, men med detsamma
2 månaders längre läsetid, så synes den honom tillskyndade
fördelen vara ringa. Jag vill derföre hemställa, att ifrågavarande
stadgande må förklaras gälla endast mom. a).

Med dessa förändringar tror jag Utskottets förslag komma att i
hufvudsaken verka välgörande. Dess frukt skulle tvifvelsutan blifva
att församlingarne förmåddes inrätta ''behöfligt antal folkskolor och
att dessa blefve verkliga folkskolor. Under närvarande förhållanden
kan hvarje församling icke tvingas att hafva mera än en verkligfolkskola,
äfven om folkmängd och andra omständigheter påkalla
liera.

Det är sannt att denna olägenhet borde kunna afhjelpas äfven
genom en förändring af 1 § i 1842 års författning. Men de försök,
man gjort i denna syftning, hafva strandat. Det har visat sig såsom
en omöjlighet att nöjaktigt ordna folkskoleväsendet så länge princi Sen

att bestämma understödets belopp efter folkmängden vidhålles.

''ongl. Maj:ts förslag skall efter min uppfattning i detta hänseende medföra
en väsendtlig vinst, med afseende på möjligheten att förebygga
detj missbruket, att församlingar åtnöja sig med ett mindre antal
folkskolor än som är af nöden.

Det är på denna grund som jag för min del anser mig böra godkänna -

Den 8 Maj, f. m.

känna Utskottets förslag, dock med ofvanföre af mig angifna modifikationer.
Dessa äro:

l:o) att i inom. a) intages det af Kongl. Makt i dess nådiga
proposition (pag. 9) föreslagna vilkor, nemligen att skolläraren skal1
vara vederbörligen antagen;

2:o) att mom. c) kommer att lyda sålunda:

. “att lärare eller lärarinna vid folkskola, som efter mom. a) åtnjuter
etc.; '' y

3:o) att ett nytt moment inskjutes emellan mom. c) och d), så
lydande:

att, såsom bidrag till aflönande af biträdande examinerad skollärare
eller lärarinna vid folkskola, skoldistriktet må, under vilkor att
sådan lärare eller lärarinna i årlig lön uppbär minst 200 R:dr och
ar sysselsatt med undervisningen minst 8 månader af året, åtnjuta
anslag med 100 R:dr“; J

4:o) att inom. d) erhåller följande lydelse:

a,tt såsom samt åt hvarje icke examinerad biträdande lä rare

eller lärarinna" etc.

Det är sannt att dessa förändringar skulle komma att påkalla
en tillökning i anslaget; men då Utskottet föreslagit att samtliga anslagen
skola uppföras såsom förslagsanslag, erfordras ingen förändring
i ordalydelsen.^ Man bör väl icke heller antaga att utvecklingen genast
skall blifva så stark, att icke den nu beräknade summan skall
befinnas i det närmaste tillräcklig.

Jag anhåller således om proposition på Utskottets förslag, med
de åt mig föreslagna förändringar.

Herr von Ehrenheiin: Vid sista riksdagen afläts till Kongl.
Maj:t en skrifvelse i detta ämne, om hvars innehåll Kammaren re dan

bl“vit ®rin0ra.d- Sedan dess har jag icke funnit anledning att
afvika ifrån de åsigt er Kammaren då uttalade.

. Den väsendtliga anmärkning, som blifvit framställd mot Kongl.
Maj.ts pioposition, som till sina grunder i allo öfverensstämmer med
denna skrifvelses innehåll, har varit, att man fruktar att kommunen
skulle komma att på statsverket öfverflytta alla kostnader för folkundervisningen
och att således en kostnad, som rätteligen borde ligga
på kommunen, skulle komma att drabba staten.

Jag hemställer då, hvilken skilnad det är emellan de understöd
som nu lemnas och dem som skulle komma att lemnas.

Det är allom bekant att den personliga skyddsafgiften, som för
närvarande utgår till folkskolan, icke är en kommunal-afgift, som
kan åt kommunen ökas eller minskas, utan i sjelfva verket ingenting
annat än en del af kronoutskylderna. Den uppbäres icke heller
åt kommunen, utan i den allmänna uppbörden, och utgår sedan från
landtränteri till kommunen. Ofriga anslag till folkskolan finnas
redan på statsbudgeten. Jag kan således icke finna att någon väsendtlig
skilnad emellan de båda understödssätten finnes i den olika
ordning, hvaruti anslaget nu utgår eller skulle komma att utgå.

Att deremot anslaget i den form, som Kongl. Maj:ts förslag in Riksd.

Prof. 1871. 1 Afd. 4 Band. 3

Den 8 Maj. f. m.

nefattar, bättre motsvarar ändamålet, synes mig gifvet, medan det då
kommer att bero af församlingarnes egna ansträngningar för folkundervisningen,
och icke af folkmängden, om ett större eller mindre
anslag erhålles.

Hvad åter beträffar de olikheter, som finnas emellan btats-Utskottets
och Kongl. Majtts förslag, så torde den vigtigaste af dessa
olikheter, eller förhöjningen i understöd för småskolorna, verka dertill,
att rubbningen i nu bestående förhållanden blifver mindre, och
då ’ detta, såvidt det kan vinnas utan frångående af den grundsats,
hvarpå förslagen hvila, är en fördel, sluter jag mig till Stats-Utskottets
förslag och anhåller om bifall dertill.

Herr Berlin: Het sätt för understöds meddelande åt folksko lorna,

som af Kong!. Maj:t blifvit föreslaget och af Utskottet hufvudsakligen
tillstyrkt, skall, enligt min åsigt, väsendtligen bidraga till
folkskoleväsendets befrämjande; likväl anser jag nödigt att ändring
göres i ordalydelsen hos punkterna a) och c) på grund af de af Herr
Beckman anförda betänkligheter, hvilka jag icke kan annat än dela.

Om statsbidraget skulle utgå till hvarje ordinarie folkskolelararevjenst,
äfven om denna fortfarande förestås endast af en examinerad
vikarie, kan man med skäl befara, dels att en stor mängd sådana
läraretjenster skulle komma att på detta sätt bestridas, till föga
uppmuntran för skollärarne sielfva och föga gagn för undervisningen,
dels till och med att dessa vikarier eller extraordinarie!'' till
följd af öfverenskommelse under hand icke komme i åtnjutande, af
hela minimilönen. Om dylika temporära lärares antal, såsom jag
strax skall visa, redan är betydligt, skall det på detta sätt snart
blifva än större.

Uti den pensionsinrättning för folkskolelärare, hvartill staten bidrager
med 30,000 R:dr årligen och hvaruti hvarje skoldistrikt är
pligtig! ingå för dess ordinarie läraretjenster vid egentlig folkskola
(hvarmed förstås “hvarje folkskolelärarebefattning, hvars innehafvare
har i lag grundad rätt till åtnjutande utaf den genom gällande
författning bestämda minimilön") egde vid 1870 års slut 2,940 ordinarie
folkskolelärare^''enster delaktighet för sina examinerade ordinarie
lärare. Men Kongl. Maj:ts proposition upptager redan för 1869 icke
mindre än 3,404 dylika tjänster såsom befintliga, d. v. s. såsom hos
Kongl. Maj:t såsom ordinarie tjenster anmälda; och deras antal beräknas
för 1870 till 3,444. Skilnaden af mer än 400 angifver antalet af de
tjenster, som bestridas af o examinerade eller icke vederbörligen antagne
examinerade lärare, men hvilka dock icke är o i pensionsinrättningen
anmälde, för att undgå afgiften för en lärare, som icke. kan pensioneras
vid den tjensten. Likväl få desse lärare räkna sig tjenstår eu
till godo om de blifva ordinarie!'' vid en annan skola och såsom sådana
skola erhålla pension.

En icke ordinarie lärare har icke laglig rätt till minimilönen, och
således kan staten komma att få betala hälften af densamma, under
det kommunen icke bidrager med andra hälften, utan med ett mindre
belopp.

Det synes mig vidare att ordalydelsen i punkten c) gör lönetili -

ben 8 Maj, f. in.

ökningen icke, såsom afsedt varit, till en löneförbättring med anledmng
åt längre tjenstgöring, utan endast till en ersättning för eu vid
tilltagande ar allt svarare, utsträckt tjenstgöring.

•lag instämmer således i Herr Beckmans yrkande i afseende på
punkterna a) och c). 1

Ugg

as:

... oo --- - Då jag i Utskottet deltagit i denna frågas

nedi nig och der hatt att välja mellan Herr Ekmans och UtskotTorsJag.
an piller jag få. anföra några skäl för den åsigt, ja°''

Grefve
behandli

tets förslag, anhåller jag tu aurora några skäl för den åsigt iac
hyser. Herr Ekman utgår ifrån den önskan, att folkskolan måtte
blilva eu kommunal. angelägenhet, och för att den måtte blifva det
och med välvilja omtattas åt kommunen, anser Herr Ekman, att folkskolan
bor befrias från det understöd, den af staten åtnjuter. Jag
erkänner val, att det vore lyckligt, om uppfattningen af folkskoleundervisningen
vore sådan, att folkskolan kunde blifva eu rent komm
un ad angelägenhet, men jag betvifla!- i hög grad, att, om folkskolan
endast otverlemnas åt kommunens omsorg, den kan på lång tid uppnå
det- ändamål den har, och jag vågar påstå, att icke ens Herr Ekman
hyser en sådan förhoppning, emedan han i sådant fall icke skulle
halva., föreslagit att folkskolan bör understödjas af staten genom
hela sky d d s a f gift en s öfverlemnande. Man må nu tvista om ord.
men s l oj an ar så genomskinlig, att den ej kan bedraga någon, ocli
att staten bär pligt att bidraga till folkskoleväsendet framgår deraf,
att staten pålägger kommunen vissa skyldigheter i afseende å iölkskoieundervisningen.
Eu sådan skyldighet för kommunen finnes redan
deruti, att kommunen är skyldig att hålla folkskola. Herr Ekman
svnes afse, att folkskolan skall ordnas sä, att den motsvarar
ol * mängden, men när man kommer in härpå komma genast praktiska
svårigheter att visa sig. Tror Herr Ekman verkligen, att, om
staten foreskrefve, att ingen lärare skulle få undervisa mera än 75
barn, men barnens antal i en folkskola efter några år växte till 80
församlingen skulle ställa sig statens föreskrift till efterrättelse och
för detta okade antal barn anlägga eu ny skola? Jag vill antaga,
att forsa ml mgarn e skulle vara tvungna att underkasta sig sådana
vilkor, och jag frågar eder då, mine Herrar, huru, enligt Edert förmenande
en folkrik församling skulle förfara. Jo, då den finner, att
det understöd, som den skulle erhålla, icke komme att betacka ens
hälften af de utgifter, den för folkskolan skulle få vidkännas, skulle
den, i stallet för att inrätta två fasta skolor för t. ex. tillsammans
_ol barn, hänvisa 75 barn till småskolan och låta endast återstoden
besöka den stora skolan.

Efter min uppfattning skulle folkskoleväsendet långt mera befrämjas
genom Kongl. Maj:ts förslag än genom det af Herr Ekman
framställda, oen lag får derföre med min röst på det lifligaste förorda
bifall till Kong], Maj:ts proposition.

Herr Statsrådet Wennerberg: Då jag förra gången hade ordet,
berörde jag helt hastigt ett par punkter i Utskottets förslag, i Indika
jag ansåg det ligga något från Kongl. Maj:ts proposition afvikande.
åt den beskaffenhet, att Kammaren icke borde bifalla detsamma.

Den 8 Maj, f. m.

Den ena afvikelsen, vid hvilken jag nu vill hålla mig, består deruti,
att Utskottet uteslutit bestämningen “ordinarie*1 såsom vilkor för att
folkskolelärare må uppbära det ifrågasatta statsbidraget. Det bär
redan af ett nar talare på ett högst förtjenstfull t sätt framhållits,
huru nödvändigt det är att bibehålla båda bestämningarne ordinarie
och examinerad, såsom i Kongl. Maj:ts proposition är föreslaget, och
jag tager mig friheten att ytterligare tillägga några ord i detta
R fs eende.

Utskottet säger i sina motiv för den gjorda ändringen, att, “om eu
församling finner nödigt under längre eller kortare tid pröfva en lärares
skicklighet och duglighet, innan hon antager honom som ordinarie, det
synes obilligt, att skolan under denna tid beröfvas det understöd, som annars
skulle tillkomma densamma**. Det vill häraf synas som om man afsett
att folkskoleläraren skulle undergå profår. Om en viss och kortare
tid varit bestämd för en sådan pröfning, tror jag, att någon olägenhet
deraf icke skulle kommit att uppstå, men då pröfmngstiden lemnas
fullkomligt obestämd, fruktar jag, att det skall ligga uti kommunernas
intresse att göra den allt för. lång. Då det å ena sidan kan
vara skäl att bereda kommunen tillfälle att lättare blifva af med
eu oskicklig lärare, kan dock å andra sidan icke anses billigt, att
göra det alltför svårt för folkskoleläraren att blifva befordrad till ordinarie.
När vidare i andra punkten af Utskottets förslag föreslås, “att
för hvarje examinerad och, i den ordning 6 § 3 mom. i Kongl. stadgan
angående folkundervisningen i riket, såsom denna paragraf lyder
i Kongl. kungörelsen den 29 Sept. 1853, föreskrifter, vid folkskola tillsatt
ordinarie lärare eller lärarinna, som. i denna egenskap oförvitligen
tjenstgjort i 10 år, räknadt från början af året näst efter det da
han eller hon sådan tjenst tillträda skall den årliga lönen, derest densamma
icke uppgår till 500 IUdr utom husrum, vedbrand och kofoder,
till detta belopp höjas** och sålunda endast den ordinarie lärare, som
tjenstgjort i tio år, får rättighet att uppflyttas i högre lönegrad,
befarar jag, att, om icke bestämningen ordinarie föreskrifves såsom
vilkor för statsbidragets åtnjutande äfven i första punkten, det.
skall blifva alltför frestande för eu och annan kommun att ställa så
till, att lönetillökning för skolläraren lagligen aldrig skall komma i fråga.

En talare bredvid reservanten har anfört åtskilliga skäl. till förmån
för reservationen. Jag bestrider icke heller nu den principiela
riktigheten af reservantens åsigt och anser det mycket önskligt, att
kommunen kunde helt och hållet öfvertaga folkskoleundervisningen;
men jag fortfar att anse, att detta icke låter sig. göra för det närvarande,
och får såsom ett praktiskt motskäl anföra, att vårt folkskoleväsende
stigit i samma mån, som staten tagit hand om detsamma.
Ja, vi kunna tillåta oss att med stolthet betrakta den punkt,
hvarpå det nu befinner sig, om vi jemföra det med folkskoleväsendet
i andra länder; och denna var folkskolas ställning liar helt visst
i icke obetydlig mån berott på ingripandet från statens, sida. Dock
vill jag gerna tro att, då en gång de, som nu erhålla sin uppfostran
i folkskolan, vuxit upp, intresset för densamma skall blifva så stort
och rent, att man med skäl skall kunna motse den tid, då kommunen
sjelf skall ombestyra sitt folkskoleväsende.

Den 8 Maj, f. m.

De fördelar, som man har att vänta sig genom antagandet af den
förevarande Kong], propositionen, äro: att statsbidragen blifva beroende
på det intresse, som finnes inom kommunerna, att detta intresse,
liksom bidragens användande, kommer att kontrolleras af folkskoleinspektörer,
och slutligen att hvar och en lätt kan sätta sig in i hela
den ekonomiska sidan af folkskoleväsendet.

Till sist hemställer jag, huruvida det kan vara följdriktigt handladt,
att, sedan Riksdagen hos Kongl. Maj:t begärt en utredning af
denna fråga, och en sådan blifvit gjord med både kostnad och besvär,
Riksdagen nu skulle förklara sig icke kunna antaga Kongl.
Maj:ts proposition på grunder, som alls icke äro hemtade ur denna
utredning, utan redan förefunnos och äfven anfördes vid samma
riksdag, som utredningen begärdes.

Grefve Beck-Friis: Jag anhåller om ursäkt derför, att jag
ännu en gång begärt ordet i denna fråga, men den siste talaren på
Norrlandsbänken har gjort en anmärkning, hvilken jag såsom ordförande
å den afdelning af Utskottet, som handlagt detta ärende,
anser mig skyldig att bemöta. De ändringar, som Utskottet föreslagit
i Kongl. Maj:ts proposition, hafva grundat sig på den åsigten, att,
då en rubbning i bestående förhållanden måste ske genom antagande
af Kongl. Maj:ts proposition, denna rubbning borde göras så litet märkbar
som möjligt. Detta är anledningen, hvarför Utskottet höjt det
lönebidrag, som Kongl. Maj:t föreslagit till lärarne vid småskolorna,
från 50 R:drtill 75 R:dr och samma anledning ligger äfven till grund för
Utskottets åtgärd att borttaga ordet “ordinarie11 ur Kongl. Maj:ts proposition.
Såsom den näst siste talaren upplyst, finnes ett stort antal
skolor, som icke äro försedda med ordinarie lärare, och om Kongl.
Maj:ts proposition antages oförändrad, skulle ett stort antal af dessa
skoldistrikt komma att gå förlustiga det statsbidrag, som ifrågavarande
förslag afser att bereda folkskolorna.

Med anledning af Herr Ecklesiastik-ministerns anmärkning, att
den af Utskottet föreslagna bestämmelsen skulle hafva till följd, att
kommunerna icke skulle finna sitt intresse vid att skaffa sig ordinarie
lärare, får jag fästa uppmärksamheten derpå, att det alltid bör
ligga i kommunernas intresse att, så snart de erhållit kännedom om
lärarens egenskaper, äfven uppföra honom å ordinarie stat, emedan
han endast i sådant fall kan blifva delegare i folkskolelärarnes pensionskassa
och det väl icke kan ligga uti kommunernas intresse att
få behålla en gammal oduglig lärare. Ett annat skäl, hvarföre Utskottet
uteslutit ordet ordinarie, är äfven, att tillgången på lärare i
de norrländska provinserna är så knapp, att man ofta måste taga
lärare ifrån aflägsna landsdelar, och att det synes hårdt, om man i
dessa provinser skulle vara tvungen att binda sig vid en lärare, utan
att förut hafva haft tillfälle att pröfva honom. Det var också just
representanterna från Norrland, som i Utskottet påyrkade detta ords
borttagande. Den värde talaren ifrån Norrland har föreslagit, att
den årliga lön, som kommunerna borde bestå biträdande extra lärare
vid folkskolorna, skulle bestämmas till 200 R:dr samt statsbidraget
till 100 R:dr, men, då i Utskottet upplystes, att sådana lärare i all -

Den 8 Maj f. ro.

mänhet icke hafva mer än 150 ä 120 R:dr, ansåg man, att, när kommunen
kunde betala dem 100 R:dr, den också kunde fylla hvad derutöfver
erfordrades. Jag får fortfarande anhålla om bifall till Utskottets
förslag.

Herr Ekman:

Grefve af Ugglas: Jag skall icke ingå i något bedömande af
den siste ärade talarens yttrande; men då han gjorde mig förebråelser
för det jag vände mitt förra yttrande mot hvad han afsåg, och
icke mot det yrkande hvarå han begärde proposition, så får jag säga,
att då detta yrkande af honom naturligtvis icke. såsom en framtidstanke,
kan afse bibehållandet af det nuvarande, hvilket ju af alla
erkännes vara sämre än Kong!. Maj:ts förslag, utan såsom en öfvergång
till det sätt, som han tänkt sig, så är det väl riktigare att
uppträda och uttala sig mot hvad han egentligen åsyftar.

Anledningen, hvarför jag nu egentligen begärt ordet, har varit den,
att då Herr Statsrådet och Chefen för Ecclesiastik-departementet
här yttrat särdeles stora betänkligheter mot det uteslutande af ordet
“ordinarie11, som af Utskottet blitvit föreslaget, samt någon ledamot
af Kammaren icke framställt bestämdt, till proposition ledande,
yrkande om, att detta ord skulle intagas, annat än i sammanhang
med åtskilliga förändringar i andra punkter, rörande Indika åter man
kan hysa olika meningar; så har jag ansett, att det åtminstone borde
stå Kammaren Öppet att få uttala sig rörande frågan huruvida ordet
“ordinarie“ bör intagas eller icke, och får jag derföre anhålla om
särskild proposition på bifall till Utskottets förslag med den förändring,
att det efter orden “att till aflönande af hvarje examinerad vid
folkskola" stående ordet “antagen", måtte utbytas mot orden: “tillsatt
ordinarieMed afseende på sjelfva saken, bar jag visserligen å
ena sidan funnit, att hvad Herr Departements-chefen anfört kan hafva
skäl för sig och att Stats-Utskottets förslag i många kommuner
skulle kunna åstadkomma eu ställning, som visserligen icke vore fördelaktig;
men å andra sidan kan jemväl det af Departemets-chefen
iörordade förslag medföra väsendtliga olägenheter. Kammaren torde
häraf finna, att det icke varit på grund af någon bestämd öfvertygelse
om riktigheten af det åt Departements-chefen förordade förslag,
_ utan endast på det Kammaren måtte få yttra sig om saken,
som jag här framställt anhållan om proposition derå.

Herr Nordenfelt: Jag ber endast att få yttra några ord an gående

det ifrågasatta vilkoret för statsbidrag, att folkskolelärare!!
skall vara ordinarie. Det är min öfvertygelse, att de befarade vådorna
icke skola komma att inträffa. Kommunen har största intresset
af att skaffa sig dugliga lärare, och det är derföre icke att förmoda,
att en nitisk och duglig lärare skall synnerligen länge qvarstå
vid en tjenst, der han endast blifvit extra ordinarie, utan snarare
förmår han väl kommunen att antaga sig såsom ordinarie lärare för
att få behålla honom. År återigen den lärare, som finnes, icke ni -

Den 8 Maj. f. in,

fisk och duglig, så bör han icke erhålla fast plats, och^ tillstyrker
jag derföre bifall till det af Stats-Utskottet framställda förslaget.

Herr Widén: Förra gången, då jag både ordet, nämnde jag,
att jag icke ville ingå i de särskilda detaljerna af Stats-!/tskottets
förslag, men att jag i allmänhet tillstyrkte detsamma, dag ber nu
att närmare få formulera mitt yrkande på det sätR att jag hos Herr
(Trefven och Talmannen anhåller om proposition på bifall till Statsutskottets
förslag med den närmare bestämmelse i mom. c), _ att
den undervisningssky helighet af tio månader, som der omnämnes, icke
måtte gälla de lärare, som efter tio års tjenstgöring uppflyttats till
lönegrad af 500 R:dr.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutadyttrade Herr
(trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden, nemligen: l:o) att Stats-Utskottets förevarande Utlåtande
J ■■■ " - bifallas; 2:o) att Kammaren, med anslag a Ut detsamma

skilj de sig från Kong! Maj:t.s nådiga
skulle samma proposition oförändrad antaga;
Ugglas, att Utlåtandet måtte bifallas endast
att det i mom. a) förekommande ordet antagen
tillsatt ordinarie; 4:o) af Herr Widén, att Ut -

mätte af Kammaren
låtandet, för så vidt
proposition i ämnet,
8:o) utaf Grefve af
med den förändring,
utbyttes emot orden

skottets förslag måtte antagas med den närmare bestämning till inom.
c), att den undervisningsskyldighet af 10 månader, som der foreskntves
icke skall gälla de lärare, som efter 10 års tjenstgöring uppflyttats
till lönegrad af 500 R:dr; 5:o) af Herr Faxe, att Kammaren
för sin del skulle fatta ett beslut af följande lydelse: att Kong!

Maj:ts nådiga proposition bifalles endast med den förändring, att bidraget
till läraren vid hvarje småskola må, under_de vilkor den nådigt
propositionen innehåller, utgå med högst 75 _R:dr, samt att,
femte de i riksstat^! nu uppförda anslag af respektive löO,OOO och

175.000 Rulr. dels ett anslag, motsvarande det belopp, hvartill den
nu utgående folkskoleafgiften eller halfva så kallade skyddsafgiften
kommer att beräknas i riksstaten för år 1872. och dels hvad som
ytterligare erfordras för sammanräknade summans fyllande till

1.100.000 R:dr, må användas såsom bidrag till aflönande åt lärare
vid folkskolor och så kallade småskolor"; 6:o) åt Herr Beckman,
att Utskottets förslag måtte antagas med följande tillägg, nemligen:
Ro, att i mom. a) intages det af Kong! Maj:t föreslagna vilkoret,
nemligen att skollärare skall vara vederbörligen antagen (pag- 0 1
Kong!, propositionen); 2:o. att inom. c) kommer att lyda s a. linda.
“att lärare eller lärarinna vid folkskola, som efter inom. a) åtnjuter
etc; 3:o, att ett nytt moment inskjutes emellan mom. c) och d), salunda
lydande: “att såsom bidrag till aflönande af biträdande examinerad
skollärare eller lärarinna vid folkskola, skoldistriktet ma,
under vilkor att sådan lärare eller lärarinna i årlig lön uppbär
minst 200 R:dr och är sysselsatt med undervisningen minst 8 månader
af året, åtnjuta anslag med 100 R:dr; 4:o, att mom. d) erhaller
sådan lydelse: “att såsom — — — samt af hvarje "icke examinerad
biträdande etc.; 7:o) af Herr Ekman, att Kammaren, med utslag å

Den 8 Maj, f. m.

den nådiga propositionen, måtte besluta, att de anslag, som för närvarande
äro anvisade till folkundervisningens utveckling och befrämjande,
äfven för nästa statsregleringsperiod skola oförändrade utgå.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen särskilda propositioner
å samtliga ofvanintagna yrkanden, af kvilka propositioner
de tre första och den sista besvarades med många ja och nej i
blandning, samt de öfriga med många nej jemte några ja; hvaruppå,
och efter det proposition å bifall till Utlåtandet blifvit ånyo framställd
samt med många ja och nej i blandning besvarad, Herr Grefven
och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Manga ledamöter begärde votering.

„ förmälan det Kammaren egde att bestämma, hvilkendera

åt de omgå sex yrkandena skulle ingå såsom kontraproposition vid
den begarda voteringen, framställde Herr Grefven och Talmannen
först proposition derå, att bifall till Utlåtandet med den utaf Grefve
af Ugglas i inom. _a) föreslagna förändring skulle utgöra kontrapropositionen,
hvarvid svarades många ja och nej i blandning, samt
sedermera proposition på antagande af Herr Ekmans förslag såsom
kontraproposition, då svaren likaledes utföllo med många så väl ja
som nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

deie ledamöter begärde votering om kontrapropositionens
innehåll, uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
ö ^

ni -Den som. vill, att vid blifvande votering om bifall till Statsutskottets
Utlåtande N:o 76, kontrapropositionen skall innefatta antagande
af Herr Ektnans yrkande, röstar

t-, J a,;

Den det ej vill, röstar

Vinner Hej, kommer
antagas.

annan kontraproposition vid voteringen att

„ 0™röstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
uti tillit sålunda:

Ja — 47;
Nej — 46.

Sedan kontrapropositionens innehåll sålunda blifvit bestämdt,
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition för
Imf vudvotenngen:

Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande N:o 76, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej.

Den 8 Maj, f. m.

Vinner Nej, antager Kammaren Herr Ekmans i ämnet afgifna
förslag.

Vid denna omröstnings utgång befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:

Ja —67;

Nej — 31.

Föredrogs ånyo Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets
den 5 och 6 dennes bordlagda Betänkande N:o 1, angående förhöjd
afgift för stämpling af spelkort samt om ersättning af statsmedel till
eu del barmhertighetsinrättningar, hvilka af samma afgift åtnjuta andelar
m. in.

Friherre af Ugglas: Det är icke för att yttra mig i afseende

på sjelfva saken, som jag här begärt ordet, utan endast för att underställa
Kammarens pröfning, huruvida icke det belopp, som Utskottet
här tillstyrkt att utgå såsom ersättning till Allmänna barnhusinrättningen,
är något för lågt tilltaget. Betänkandet redogör för
den grund, hvarefter bidraget till nämnda inrättning utgått utaf kortstäinplingsmedlen.
Denna inkomst för Barnhuset har uppgått till
mycket vexlande belopp. Sammansatta Utskottet har vid sin beräkning
häraf tagit de fem sista åren till utgångspunkt, och då förhåller
det sig verkligen, på sätt Utskottet i sitt betänkande visat, att
medelinkomsten för Allmänna barnhuset utgjort 26,110 R:dr 80 öre.
Jag ber dock att få fästa uppmärksamhet på, att just det sista qvinqvenniet
af den tid, som beräkningen omfattar, har varit för Barnhuset
särdeles ofördelaktigt, ty då detta under de första fem åren
i medeltal uppburit 28,942 R:dr 70 öre om året, så har denna inkomst
under de sista fem åren nedgått till 23,278 R:dr 90 öre i medeltal
per år. Anledningen dertill torde måhända till någon del
kunna sökas deruti, att under detta sista qvinqvennium just infallit
de svåra åren 1867 och 1868, hvilka också utvisa en högst betydlig
minskning i kortstämplingsafgiften.

Om man ser litet längre tillbaka, så finner man, att qvinqvenniet
1856—1860 lemnade i medeltal en inkomst af 29,791 R:dr, och
då den första af de förut omnämnda femårsperioderna lemnade en
medelinkomst af 28,942 R:dr, och den sednare 23,278 R:dr, så finner
man, att i fall man, i stället att taga det sista tiotalet af år, lägger
det närmast föregående till grund för sina beräkningar, så erhålles
en medelsiffra per år af 29,366 R:dr. Det förefaller mig verkligen
som, då det är fråga om att fixera för all framtid en inkomst för
denna inrättning, det icke vore skäl att särskildt fästa sig vid de
dåliga åren, utan snarare att grunda sin beräkning på ett större antal
år. Det är af denna anledning, som jag vill underställa Kammarens
pröfning, huruvida icke ersättningsbeloppet till Allmänna
barnhuset kunde bestämmas till 29,000 R:dr i stället för 27,000 R:dr,
såsom Utskottet föreslagit.

Den 8 Maj. f. m.

Herr Rydqvist: I likhet med Sammansatta Utskottet anser
äfven jag för min del, att stämpelafgiften för spelkort är en högst
lämplig beskattningsartikel. Jag har sålunda ingenting att anmärka
deremot, att Utskottet här föreslagit en förhöjning i denna afgift,
men jag tror dock. och jag grundar detta mitt omdöme på de bilagor,
som Utskottet lemnat i sitt Betänkande, att den förhöjning till
dubbel afgift mot hittills, som af Utskottet blifvit föreslagen, är för
hög. Jag befarar nemligen, att en sådan förhöjning skall medföra
högst obetydlig, om ens någon tillökning i sjelfva inkomsten, tv min
åsigt är den, att om också alla sådana indirekta skatter, motsvarande
accisafgifter, som den ifrågavarande, väl bära höjas, detta dock endast
småningom bör ske, och att man således noga bör akta sig att på
en gång taga steget fullt ut och fördubbla dem, såsom Utskottet här
föreslagit. Enligt hvad jag nyss nämnde, grundar jag denna min
åsigt på de bilagor, som Utskottet fogat vid sitt Betänkande. Utskottet
har nemligen i bil. A angifvit förhållandena under åren
1843—1870, men egentligen fästat uppmärksamheten vid medeltalet
af den influtna kortstämplingsbevillningen under de tio sista åren
1861—1870. hvilket medelbelopp utgjort 68,161 R:dr 65 öre. Kastar
man åter en blick på denna bil. A, så finner man, att tillverkningen
af spelkort, liksom afgiften derför oupphörligen bar nedgått, och att
sålunda, för att hålla mig endast till de tio sista åren, medeltalet
erlagda afgifter under första qvinqvenniet 1861—1865 utgjort 75,112
R:dr 20 öre, hvaremot medeltalet för åren 1866—1870 allenast uppgått
till 61,211 R:dr 10 öre, hvilket utvisar eu förminskning af nära

14,000 R:dr. Detta förhållande tyckes efter min åsigt icke uppmuntra
att höja afgiften så mycket som Utskottet föreslagit, eller
med ett ord att fördubbla densamma. I följd af dessa förhållanden
har också, på sätt en föregående talare redan nämnt. Allmänna barnhuset
under de första fem åren haft en medelinkomst af 28,942 R:dr,
men under de sednare blott 23,278 R:dr eller cirka 5,000 R:dr mindre.
Serafimer-lasarettet och Frimurare-barnhuset hafva åter hvardera
under det första qvinqvenniet åtnjutit en medelinkomst af 1,564
R:dr 83 öre, och under det sednare 1,275 R:dr 22 öre. Just på grund
deraf, att enligt min öfvertygelse den förespeglade större statsinkomsten
genom afgiftens fördubblande icke kommer att inflyta, föreslår
jag för min de], att Riksdagen måtte besluta, att kortstämplingsafgiften
skall från och med år 1872 förhöjas med 121 öre och således
bestämmas till jemnt 50 öre för hvarje kortlek, samt att de
örliga bestämmelserna i punkterna c) och d) måtte förfalla.

Herr af Klint: Det är egentligen med anledning af det yttrande,
som afgafs af den förste ärade talaren, som jag nu har begärt ordet.
Jag vill på intet vis motsätta mig det förslag, som af honom bär
blifvit framstäldt, tvärtom, jag önskar lifligt att Kammaren måtte bifalla
detsamma, men jag tror det vara min skyldighet att omnämna,
att Sammansatta Utskottet icke ansett sig kunna framställa något
annat förslag än det förevarande, derföre att Utskottet följt de statistiska
uppgifter det fått och tagit medium af inkomsterna under de
sednare åren. Detta är grunden till den siffra, som Utskottet före -

Den 8 Maj, f. m

slagit att utgå såsom ersättningsbelopp till Allmänna barnhuset, men
hvarpå jag för min de! alldeles icke vill hålla, utan ber jag att få
förena mig i hvad Friherre af Ugglas yrkat. Hvad åter den siste
talarens förslag beträffar, så tillåter jag mig så mycket mindre att
derom yttra mig, som det icke har varit en Stats-Utskottets affär
att sätta bevillningen, hvilket tillhör Bevillnings-Utskottet, fastän
just i fråga om dessa utgifter till barmhertighetsinrättningarne StatsUtskottets
ledamöter blifvit tillkallade. I afseende på denna del af
förslaget får jag således hänvisa till Bevillnings-Utskottets Herrar
ledamöter, Indika säkerligen icke skola underlåta att med afseende
derå gifva erforderliga upplysningar.

iriherre Raab, Adam: Då min öfvertyglse är, att statsverket
val behöfver inkomster, så är det med stor tillfredsställelse jag emottag^
hvarje förslag att förskaffa sådana genom indirekt beskattning.
Friherre af Ugglas tycktes föreställa sig, att de dåliga åren inverkat
på herrar spelare. Detta tror jag dock ej, utan snarare att den
stigande bildningen och upplysningen samt tillgången till god och
underhållande lektyr verkat, a.tt folk nu för tiden mindre tröskar
bort sin tid vid spelborden än för tio å femton år sedan. Med afseende.
åter på beloppet af denna inkomst, så synes det mig vara
sannolikt, att då afgiften under alla de tve qvinqvennier, som af Herr
Friherren blifvit omnämnda, nedgått för hvarje år, hädanefter ett
mindre antal kortlekar än hittills komma att förbrukas, och derföre
ånger jag det äfven vara ganska liberalt att nu bevilja Allmänna
barnhuset och de öfriga barmhertighetsinrättningarne de ersättningssummor,
som bär åt Utskottet blifvit föreslagna. Hvad beträffar
Friherre af Ugglas’ hemställan om en förhöjning af 2,000 it:dr i den
för Allmänna barnhuset utsedda summan, sa kan jag icke förneka,
att den väl behöfves, men jag tror dock. att man kan finna något
annat sätt att tillgodose denna anstalts behof och finner derföre icke
anledning att nu bifalla detta förslag. Hvad åter beträffar Herr Rydq
vi sts förslag, att förhöjningen skulle inskränkas till endast 121 öre.
så tror jag att det föga lönar sig att för eu så liten tillökning göra
ändring i den gamla författningen. Det betyder också bra litet för
den, som spelar, om lian lägger 1 R:dr mer eller mindre i poulangen
till kortpenningar. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Bennich: Hvad sjelfva afgiften bett affär, så tror jag nog,
att det kommer att inträffa, såsom Herr Rydqvist anmärkte, att genom
en dylik tillökning i afgiften någon minskning i konsumtionen
kommer att ega rum, men jag tror ej, att denna minskning blir så
betydlig, att icke statsverket får högre inkomst, i fall skatten sättes
_ till 75 öre i stället för 50 öre. Det är gifvet. att äfven denna
artikel småningom förbrukas genom nyttjande, och att en viss qvantitet
alltid erfordras för spelares behof, enär de icke kunna nyttja
en lek utöfver en viss tid, och då betyder det föga för dem, om de
få betala 75 öre eller ett något mindre belopp. Jag tror således,
att den föreslagna förhöjningen skall medföra inkomst för statsverket,
liksom jag instämmer i Friherre Raabs åsigt, att det icke torde

44 Den 8 Maj, f. m.

tjena något till att förändra lagstiftningen för att endast få en förhöjning
af 12A öre.

Hvad angår anslaget till välgörenhetsinrättningarne, så har jag
såsom ledamot af Utskottet icke kunnat på grund af de kända faktiska
förhållandena tillstyrka högre belopp, än som skett. Jag känner
visserligen icke, huru det förhåller sig med de öfriga, men hvad
Allmänna barnhuset beträffar, så har jag en mycket nära kännedom
om, att denna välgörenhetsinrättning nu befinner sig i mycket sämre
ekonomisk ställning än för några år sedan, och att det är med mycken
svårighet, som den, utan att minska sina fonder, kan fullgöra
de förbindelser, den iklädt sig, och motsvara de anspråk, som af enskilda
och hela landet ställas på dess välgörande verksamhet. På
grund häraf är jag mycket böjd att tillstyrka Friherre af Ugglas’
förslag om ökande af anslaget till Allmänna barnhuset. Jag yrkar
således, att detta måtte bestämmas till 29,000 R:ar, äfvensom att
kortstämplingsafgiften per lek måtte förhöjas med det belopp, som
af Utskottet blifvit föreslaget, eller 75 öre. Detta blir i alla händelser
en tillökning i statsverkets inkomster, som, om den icke blir så
betydlig, dock bör kunna räcka till en eller annan refflad kanon om
året, hvithet icke är så helt och hållet att förkasta.

Herr Heijkenskjöld: Då Riksdagen lade denna stämpelafgiftå
kortfabrikationen, så förmodar jag, att meningen var att dermed öka
statens inkomster. För min del gillar jag fullkomligt denna åsigt,
och derföre tror jag ock det vara skäl att tillse, att icke denna inkomst
genom den föreslagna förhöjningen i afgiften kommer att aftaga.
Det är naturligt, att då stämpelafgiften blifver fördubblad,
så kommer ett mindre antal kortlekar att användas, och således
icke den påräknade inkomsten att till statsverket inflyta. Jag
bror derföre icke, att det är skäl att af denna inkomst göra större
afdrag för Allmänna barnhuset än hittills, isynnerhet som, enligt
hvad det visar sig af den tablå, som är bifogad Utskottets Betänkande,
detta bidrag icke på sednare åren uppgått till det medelbelopp,
som Utskottet föreslagit, och ännu mindre till det, som af
den förste ärade talaren blifvit ifrågasatt. För min del yrkar jag
således bifall till Utskottets förslag i hvad det angår bestämmandet
af ett visst anslag såsom ersättning åt Allmänna barnhuset, Serafimerlasarettet
och Frimurare-barnhuset, men deremot kan jag icke förstå,
hvarföre staten skall lemna bidrag till fattigvården i en stad, såsom
förhållandet skulle blifva, enligt detta förslag, med städerna Norrköping,
Malmö och Örebro. Jag föreställer mig, att äfven andra
städer då skulle göra anspråk på att få åtnjuta samma förmån, och
derföre yrkar jag afslag på anslagen till de ifrågavarande städerna.

Herr af Klint: Med anledning af den siste ärade talarens anmärkning
emot punkten c) i Utskottets Betänkande, så får jag äran
upplysa, att Sammansatta Utskottet icke ansett hvarken rättvist eller
billigt att beröfva de städer, som redan på grund af gällande författning
ega att uppbära en viss afgift af kortfabrikationen i och för sin
fattigvård, denna förmån. Detta är orsaken hvarföre Norrköping,

Den 8 Maj, f. m.

Malmö och Örebro, der kortfabriker nu finnas, fått bibehålla sin procent
af stämpelafgiften. Deremot ansåg sig Utskottet icke förhindradt
att tillstyrka, det en sådan förmån ej må åtnjutas af de städer,
der kortfabriker framdeles kunde blifva anlagda. Jag får bos
Kammaren vördsamt anhålla om bifall å Utskottets förslag i denna
del, enär jag skulle anse det både obilligt och orättvist att beröfva
dessa städer en inkomst, som redan förut blifvit dem af Riksdagen
beviljad.

Friherre af Ugglas: Jag ber endast att få anföra ett par ord
mot Friherre Raab. Jag vill nemligen, med afseende å hvad han
yttrat, fästa uppmärksamheten på, att under de 10 år, som jag lagt
till grund för min beräkning, utgjorde medeltalet för det första qvinqvenniet,
1856—1860, 29,791 R:dr, samt för det andra, 1861—1865,
28,942 R:dr, och att således under dessa båda qvinqvennier Barnhusets
inkomst uppgått till något öfver det belopp, som jag nu föreslagit
att utgå såsom ersättning, och att det tillika endast är de två
anförda åren, som tryckt ned medeltalet under den sista perioden
till det låga beloppet af 23,000 R:dr. Jag vill icke tvista med den
värde ledamoten, om det är missväxten, som förorsakat detta, men
det förefaller besynnerligt, att just under de i detta afseende svåraste
åren har stämplingsafgiften nedgått-med flera tusen riksdaler.

Jag yrkar förfarande att anslaget till Barnhuset måtte bestämmas
till 29,000 R:dr.

Herr von Koch: Jag tror icke, att det vore Riksdagen värdigt
att taga bort de föreslagna ersättningsbeloppen, men jag hemställer
till Friherre af Ugglas, om det icke skulle vara enklare och mera
riktigt att vid deras beräkning begagna ett mera vanligt sätt, det
vill säga, att lägga de 20 sista årens medeltal till grund, än att
taga ett medeltal, der man drager bort de fem sista åren. Lägger
man en så lång tid som 20 år till grund för sin beräkning, så skulle
äfven Barnhuset derpå vinna, och jag hemställer derföre, att ersättningsanslaget
till Allmänna barnhnset måtte bestämmas till medeltalet
af de belopp, hvilka inrättningen uppburit af kortstämpelmedlen
under de sednaste 20 åren. För öfrigt vill jag biträda Utskottets
förslag.

Herr Rydqvist: Jag anhåller att till det yrkande, jag nyss
framställde, få göra ett tillägg, gående derpå ut, att punkten d) i
Utskottets förslag skulle bibehållas, hvarigenom mitt förslag skulle
komma att lyda så:

a) att kortstämpelafgiften måtte från och med år 1872 förhöjas
med 121 öre och således bestämmas till 50 öre för hvarje kortlek:

b) att i stället för de andelar af kortstämpelafgiften, hvilka,
enligt Kongl. Förordningen den 15 December 1854, tillbomma Allmänna
barnhuset, Frimurare-barnhuset och Serafimerordens-lasarettet
och hvilka särskilda andelar med den nya stämpelafgiftens tillämpning
torde till statsverket indragas, bestämda statsanslag, att från Riks -

Den 8 Maj, f. in.

gälds-kontoret utgå, torde anvisas åt dessa barmhertighet&inrättningar
med följande belopp årligen:

l:o) till Allmänna barnhusinrättningen 27,000 .Ruin,

2:o) till Frimurare-barnhuset 1,500 R:dr och
3:o) till Serafirnerordens-lasarettet 1,500 R:dr;
e) att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse, med anmälan af
dessa^ beslut, hos Kongl. Maj:t tillika anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
utfärda allmän författning i ämnet och deri bestämma ej allenast
den tid, inom hvilken redan stämplade kort böra omstämplas, utan
och sättet, huru dervid skall tillgå, samt tillika föreskrifva de ytterligare
kontroller . öfver afgiftens behöriga erläggande äfvensom det
skärpta ansvar för öfverträdelse!'' af föreskrifterna härom, hvilka
Kongl. Maj:t kan finna erforderliga och lämpliga.

Greive Mörn er. Carl Göran: Jag tycker nästan, att vi spilla
väl mycken tid på. denna fråga. Mig synes, att då Utskottet föreslagit
ersättningen till de ifrågavarande välgörenhetsanstalterna efter
enahanda grund för dem alla, sa skulle det vara besynnerligt att,
med frångående häraf, för den ena inrättningen följa en grund, och
för den andra en annan, och således på det hela icke iakttaga någon
annan regel än godtyckets. Att åter taga medeltalet af de sista 20
årens inkomst och således gå tillbaka jemväl till en tid, då en annan
afgift, än den nuvarande, var åsatt, synes mig äfven föga lämpligt,
och som det ^ visat sig, att det på sednare tiden gått utför med inkomsterna,
och man icke kan vara säker uppå, huruvida icke denna
missväxt kan komma att fortfara, särdeles om afgiften för kortstämplingen
blir förhöjd, så vill det synas mig att det för välgörenhetsanstalterna
skulle vara en fördelaktig affär att få realisera denna
tillgång på de vilkor, som nu äro föreslagna. Jag anhåller om bifall
till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(Trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden:

tio) att det: förevarande Utlåtandet måtte af Kammaren bifallas;
2:o) utaf Friherre af Ugglas, att Utlåtandet skulle antagas endast
med deu förändring, att anslaget till Allmänna barnhusinrättningen
förhöjdes från 27,000 R:dr till 29,000 R:dr; 3:o) af Herr R_y hemvist,
att Kammaren skulle dels antaga mom. a), med följande förändrade
lydelse: “att kortstämpelafgiften måtte från och med år 1872 förhöjas
med 121 öre och sålunda bestämmas till 50 öre för hvarje kortlek:1
dels atslå mom. c) och dels slutligen bifalla mom. b) och d);
4:o) af Herr Heijkenskjöld, att Kammaren måtte bifalla mom. ak
b) och d.'', men. afslå mom. c); 5:o) af Herr von Kock, att Utlåtandet
måtte bifallas endast med den förändring, att ersättningsanslaget
till . Allmänna barnhusinrättningen skulle bestämmas till
medeltalet af de belopp, Indika inrättningen uppburit af kortstämpelmedlen
under de sednaste 20 åren.

Härefter framställde Herr (trefven och Talmannen proposition

Den 8 Maj, f. ni.

på bifall till Utlåtandet oförändradt och, då dervid svarades många
ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Anmäldes och bordlädes Banko-Utskottets Memorial N:o 15, med
förslag till voteringsproposition i anledning'' afKamrarnes skiljaktiga
beslut rörande Utskottets hemställan i Memorialet N:o 13, om afskaffande
af sedlar å en riksdalers valör; samt Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 26, i anledning af väckta motioner angående ändring i
lagens stadgande!! om mannens målsmansrätt för hustrun m. in.

Upplästes ett af Herr Ros ingifvet memorial, hvilket jemte
dervid fogadt läkarebetyg lydde sålunda:

Hos Kammaren anhåller jag vördsamt, att ledighet från riksdagsgöromålen
under tre veckor måtte mig beviljas, och får till stöd
för denna min anhållan bifoga läkarebetyg.

Att Generaldirektören m. in. Anders Emanuel Ros, som lider
af chronisk rheumatism, behöfver ett par månaders tjenstledighet för
vårdandet af sin helsa, betygas, så sannt mig Gud hjelpe till lif
och själ.

Stockholm den 25 April 1871.

P. //. Malmsten,
Medicine Professor.

Den af Herr Ros begärda ledigheten beviljades.

Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. in.

In fidem
O. Brakel.

Den 8 Maj, e. m.

Måndagen den 8 Maj 1871.

Kammaren sammanträdde kl. 6 eftermiddagen.

Justerades 4 protokollsutdrag för sammanträdet å f. m. samt
protokollet för den 24 sistl. April e. m.

Anmäldes och bordlädes Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
Utlåtanden:

N:o 6, i anledning af väckt fråga om förändrade föreskrifter rörande
skyldighet att deltaga i kostnaden för anskaffande och underhåll
af rum för folkskolan; och

N:o 7, i anledning af väckt fråga om ändring af de i stadgan
om folkundervisningen i riket bestämda grunder för bidrag till folkskolelärares
aflöning.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Särskilda
Utskottets den 5 och 6 dennes bordlagda Utlåtande N:o 3, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående landtförsvarets ordnande
samt i anledning af de inom Riksdagens båda Kamrar i samma
ämne väckta motioner.

lista—4:de punkterna.

Biföllos.

5\te punkten.

Herr Statsrådet Abelin: Utskottet har vid motiveringen af sitt
förslag i denna punkt ansett sig böra ingå i bevisning öfver det
ridande artilleriets företräde framför det åkande. De uppgifter och
derpå grundade beräkningar, som Utskottet uppställt, bär jag icke
varit i tillfälle att granska och kan således ej nu yttra mig om deras

större

Den 8 Maj, e. m. ,i.y

större eller mindre noggrannhet. Sådant torde äfven vara mindre
behönigt, då ju ingen bestridt eller lärer bestrida, att ej detta företräde
i sjelfva verket eger rum. I mitt underdåniga memorial af
. ® . December 1868 nar detta, på sätt Utskottet anmärkt, äfven
öhtvit erkändt; och frågan är ju endast den, huruvida det ridande
artilleriets öfverlägsenhet är af den betydenhet, att den bör köpas
med en ej_ jå obetydlig pekuniär uppoffring, och i detta hänseende
har jag, i likhet med 1865 års Landtförsvarskomité, ansett att våra
jemförelsevis ringa tillgångar ej borde tagas i anspråk för de ökade
utgifter, som äro förenade med en dylik organisation, så länge inom
försvarsväsendet finnes än mera vigtiga behof att fylla.

Jag har icke heller föreställt mig att dessa utgifter skulle aflöpa
med den summa af 44,735: 40, hvartill Utskottet beräknat desamma,
fy lag inser icke huru Utskottet skulle kunna mobilisera de ifrågavarande
sex batterierna såsom ridande artilleri under de förhållanden,
som Utskottet förutsatt. Utskottet har nemligen ansett, att ett
antal af 26 hästar för hvarje batteri skulle vara tillräckligt på fredsfot.
_ Då nu emellertid ett ridande batteri af 2,58 kanoner vid rnobi-lseiing
erfordrar 161 hästar, deraf omkring 60 ridhästar, så utgör det
föreslagna antalet af 26 hästar ungefär blott en sjettedel af det erforderliga;
återfående g måste således anskaffas vid uppbrott och
dessa nyanskaffade, utan tvifvel till stor del oinridna hästar torde
icke särdeles väl komma att motsvara de anspråk, som Utskottet
uppställt på det ridande artilleriets servishästar, nemligen att vara
val kända och på förhand för vissa platser inöfvade. Vill man sjelfva
saken med allvar, bör man äfven vilja medlen; och skola de af Utskottet
föreslagna ridande batterier verkligen uppfylla sin bestämmelse
och icke blott till namnet vara ridande artilleri, så synes in i a*
att åtminstone 45 hästar per batteri, motsvarande antalet löshästar
vid kanonerna, böra på fredsfot uppsättas. Man citerar ofta förhållandena
i andra länder, och jag tillåter mig med samma rätt att
erinra derom, att i Preussen antalet hästar vid hvarje ridande batteri
är under fredstid 70 och i Eyssland ännu mera. Utskottet föreslår
vidare, att stamartilleristernas antal skulle ökas med 90 eller
lo man per batteri. Hvarifrån Utskottet hemtat denna siffra har jag
mig icke bekant; men enligt den för ett ridande batteri uppgjorda
mobnisermgsplanen erfordrar ett sådant batteri 27 stamartiflerister
mera än ett åkande, hvarigenom hela antalet för de 6 batterierna
skulle utgöra 162 man mera än af K.ongl. Maj:t föreslagits.
År liga undernallskostnaden för det sålunda ökade antalet manskap
och hästar skulle komma att utgöra 100,210 Kali- 62 öre- och är
det i ^betraktande af dessa ökade kostnader, som jag icke trött mm.
,1ra föreslå ^ongh Maj:t fasthållandet vid eller en utveckling af
ridande artilleriet. -Ryggar likväl icke Riksdagen tillbaka för denna
okade uppoffring, så bär, under förutsättning att ej vigtigare ändamål
för försvarsverket derigenom åsidosättas, mitt enda skaf förfallit; och
da nu Utskottets förslag, ehuru det enligt min tanke ej lemnar nå dessa

batterier skulle kunna såsom ridande
mobiliseras likväl innebär en ganska värderik och under alla förRiksd.
Prat. 1871. 1 Afd. 4- Band. 4

Den 8 Maj. e. m.

hållanden nyttig’ tillökning af stamartillerister och hästar, får jag med.
tacksamhet i detta hänseende förorda bifall till Utskottets förslag.

Jag bör emellertid ej fördölja min tanke att det vore fördelaktigare
om denna tillökning beviljades utan dervid fästadt vilkor, att
den uteslutande skulle användas för Wendes artilleri, och att det
vore lämpligare, att medlen öfverlemnas till Kongl. Maj:ts disposition,
att användas för artillerivapnets utveckling, än att Riksdagen, på
detta sätt skall bestämma ett visst slagg. organisation för ett visst
regemente, särdeles som denna organisation lofvar mera än den i
sjelfva verket kan hålla.

Grefve Hamilton, Henning: Frågan huruvida ett ridande.artilleri
bör bibehållas har ganska länge och ganska allvarligt utgjort
föremål för öfverläggning inom Utskottet; och, s.åsom man af Chefen
för Landtförsvars-departementets promemoria inhemtat,. äfven för
pröfning af Kongl. Maj:ts regering. Det är obestridligt., att det
åkande artilleriet under vanliga förhållanden kan med tillräcklig
skyndsamhet komma fram på ett exercisfält och till och med i mera
kuperad terräng, men det ridande artilleriets företräde ligger deri, att
detsamma har större uthållighet och äfven under en ansträngd marsch
kan åtfölja kavalleriets rörelser. Det torde också få erkännas, att
detta det ridande artilleriets företräde framför det åkande under’ det
sista kriget framträdt starkare, än under något föregående. I förfina
tider brukade man nemligen vanligen icke under marsch ställa artilleriet
i spetsen utan något längre tillhaka. Men Preussarne. näfva,
under sista kriget visat fördelen af att, sedan en liten kavallenstyrua
gått i teten, låta denna följas omedelbart.af ridande artilleri. Och
just uti den hastighet, hvarmed deras artilleri derigenom kunnat komma
i verksamhet, ligger i väsendtlig mån orsaken till de fördelar., h v lika
de under detta krig tillkämpat sig. Hade Sverige icke redan egt ett
ridande artilleri, torde Utskottet icke hafva nu föreslagit lniöiandet
af ett nytt vapen, men då vi redan hafva, ett sådant, hvilket är er*
kändt såsom ett af de bästa regementena i den svenska arméen och
som dessutom bär anor, fastade just vid dess egenskap åt ridande
artilleri, på hvilka anor jag tror att regementet sätter stort värde,
ansåg sig Utskottet icke böra föreslå, att man dermed skulle företaga
en genomgripande förändring, utan trodde det vara oättre. att
åtminstone bibehålla det goda man redan hade. På dej: att man icke
på samma ställe måtte hafva några batterier ridande. och andra
åkande, har Utskottet föreslagit att öka antalet ridande fältbatteri^''

med två, eller från fyra till sex.

Det är visserligen sannt hvad Herr Statsrådet och Chefen loi
Landtförsvars-departementet anmärkte, att det af Utskottet föreslagna
antalet hästar för de ridande batterierna är för ringa, men detta ar
äfven förhållandet med det lästetal. som af Kongl. Maj.t Klivit föreslaget
för det åkande artilleriet, ty äfven för detta maste vid inomlisering
ett högst betydligt antal hästar anskaffas. Man har endast
nätt och jemnt så många, att man vid hvarje batteri kan när som
helst uppsätta en afdelning, och förhållandet mellan hela det nödiga
hästantalet och det ständiga skulle enligt Utskottets förslag blifva

Öl

Den 8 Maj, t. in.

lika i ena och andra fallet. Man kan visserligen säga, att vid ridande
artilleriet faran är något större om hästarne ej äro öfvade, emedan
der förekommer ett större antal löshästar och dessa måste vara bättre
öfvade. Detta är obestridligt, och om Utskottet vågat föreslå en
ökning i det ständiga hästantalet,_ så hade det varit en fördel. Men
det är naturligt, att man vid krig får använda så många som möjligt
af de vid regementet befintliga öfvade hästar till löshästar, och
far insätta de nya i spännet, der de om man med dem manövererar
nitiskt under några dagar kunna lära sig hvad som behöfves.

Om man äfven skulle hafva önskat, att kunna gå längre än Utskottet
gjort, så torde det ej derföre vara skäl, att försaka hvad man
möjligen kan vinna. Finner.man det framgent nödvändigt att bibehålla
det ridande artilleriet, kan man ju så småningom fylla bristen
på hästar.

höi enskild del vill jag tillägga, att jag icke anser det vara
omöjligt att den dag kan komma, då man med fullt skäl gör allt
artilleri åkande utom fotartilleriet, ty vårt åkande artilleri motsvai
ar temligen nära hvad i andra länder kallas ridande. Men såsom förhållandet
för närvarande är, då vår materiel är så betydligt mycket
tyngre än den utländska, tror jag att, så länge detta förhållande fortfar^
det kan vara skäl att åtminstone för någon del af artilleriet bibehålla
den större uthållighet och rörelseförmåga, som det ridande
artilleriet för närvarande hos oss eger. _ Det hade varit önskligt att
.Riksdagen ej behöft fatta beslut om hvilket eller hvilka regementen
de ridande batterierna skola tillhöra. Jag fruktar dock, att Riksdagen
med afseende på kommande anslagsfrågor icke kan undgå att
göra det. ^ Jag hoppas att Kammaren bifaller den föredragna punkten,
då Chefen för Landtförsvars-departementet icke motsatt sig
densamma. 6

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

6:te punkten.

Bifölls, med rättelse af ordet tillstyrka till ordet besluta.

7:de, 8:de och 9:de punkterna.

Biföllos.

10:de punkten.

(Grefve Lagerberg: Utan att vilja ingå i någon pröfning af

lämpligheten eller olämpligheten af halfsoldsbefäl, vill jag emot inom.
c) anmärka, att jag anser att deri borde stadgas, det halfsoldsbefäl
bör vid uppnådd pensionsålder taga afsked, och att detta ej då må
bero pa honom sjelf. _ Att stifta, ett nytt slag af befäl och ej stadga
det förbehåll, att dylikt befäl vid uppnådd pensionsålder bör af styrelsen
kunna afskeda^, synes mig både oklokt och orätt. Jag får

Den S Maj, e- m derföre

anhålla om proposition på bifall till denna punkt med den
förändring, att mom. c) erhölle följande lydelse:

“Att halfsoldsbefäl vid uppnådd pensionsålder erhaller den tor
graden bestämda pension ur Arméens pensionskassa, så vida stadgade
inbetalningar till nämnda kassa egt rum,. eller, om pensionsvasendet
annorlunda ordnas, den pension som i sammanhang dermed
kan komma att bestämmas".

Herr Friherre De Geer: Det resultat, hvartill den föregående

talaren vill komma, eller att halfsoldsbefälet vid uppnådd pensionsålder
skulle taga afsked, har Utskottet föreställt sig skulle vinnas
genom den föreslagna bestämmelsen, att sa vida någon af detta beiä.-.
icke tjenstgör, så mister han hälften af sin lön och erhåller ett belopp,
som är mindre än den pension, hvartill han efter uppnådd pensionsålder
är berättigad. Vid sådant förhållande föreställer jag mig, att
något särskildt stadgande om skyldighet för halfsoldsbefäl att vid
uppnådd pensionsålder taga afsked icke erfordras. E.tt sadant stadgande
skulle dessutom strida emot de grundsatser, som för alla andra
statens tjenstår finnas stadgade. På grund häraf får jag anhålla
om bifall till den föredragna punkten.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Dref ven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall tils
den förevarande punkten och dels. af Grefve Lagerberg, att densamma
skulle antagas endast med den förändring, att början af mom. c) erhc-lle
följande lydelse: "att halfsoldsbefäl vid uppnådd pensionsålder

erhåller etc.framställdes proposition på bifall till punkten oförändrad
och besvarades med ja.

ll:te punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Enligt detta förslag är meningen,
att pensionera en hop manskap, utan att förpligta detsamma
till någon tjenstgöringsskyldighet i fredstid, hvaremot man af det^i
förra punkten omförmälda halfsoldsbefäl skulle hafva åtminstone nagot
gagn äfven i fredstid, enär detta skulle vara skyldigt att biträda
vid de årligen förekommande öfningarne. Nu ifrågavarande reservmanskap
skulle utgöras af sådane konstaplar, trumpetare eller artnlerister,
som uttjent sin kapitulation, och vore fullt tjenstbar^. dag
vill antaga att en sådan karl, som uttjent sm treåriga kapitulation,
ännu är fullt tjenstbar, men hvad kommer han väl att hafva i behåll
af militärisk öfning och rykt, i fall det skulle komma i fråga att använda
honom i ett krig, som utbröte först 10 ar derefter? Föröfrigt
föreställer jag mig att frågan om värnepligten och dess ordnande,
ännu icke är slutligen afgjord, och då en sådan karl, hvarom har ar
fråga, kommer, efter uttjent kapitulation att ingå bland de varnepligtige,
så blir han lika användbar till landets försvar, fastan han
icke här dessa 15 eller 20 R:dr; och i sådan händelse syftar detta
förslag ej till annat än att bilda en stor pensionskorps, soin man
icke har något gagn af. Skall det blifva 84 man, som hvarje ar på

Den 8 Maj. e. m.

detta sätt få sig lifstidspension, så kommer denna utgift att efter
några år uppgå till en artig summa, hvilken kunde på ett vida förmånligare
sätt användas.

Jag yrkar afslag å den föredragna punkten.

Grefve Hamilton, Henning: Man kan verkligen vara af olika
tanke om lämpligheten af såväl halfsoldsbefäl, som reservmanskap i
allmänhet. Men sedan nu Kongl. Ma,j:t föreslagit och Riksdagen bifallit,
att ett reserv artilleri af 9 batterier om tillhopa 54 kanoner
skall organiseras, är det val nödvändigt att ställa så till, att för detsamma
linnes såväl befäl som manskap, på det att detsamma vid en
mobilisering må kunna omedelbart användas.

Om den siste värde talaren behagat uppslå bilagan N:o 9 till
Kongl. Maj:ts proposition N:o 11, så skulle han der funnit upptagen
hela organisationen af reservartilleriets personal på fredsfot.
Der är upptaget samma antal, både af befäl och manskap, som Utskottet
föreslagit. Så snart Kammaren bifallit den föreslagna organisationen
af ett reservartilleri, tror jag deraf vara en gifven följd,
att det som Utskottet här föreslagit också bör af Kammaren bifallas.

Friherre R a a b, Adam: Ehuru det kan vara temligen öfverflödigt
att, sedan en af Särskilda Utskottets ledamöter uppträdt till
försvar för Utskottets hemställan, jag yttrar något, så ber jag likväl
att få säga min mening angående denna punkt.

Hvad beträffar, att en sådan organisation, som den här föreslagna,
skulle synas obehöflig med afseende derpå, att man gerna gör sig en
förhoppning, att frågan om den allmänna värnepligten ej må hafva
fallit; så kunna vi ju ej veta huru länge det kan dröja innan en sådan
lag kommer till stånd, så att vi derpå kunna bygga vårt försvarsväsende.
Vidare har jag hört den högt aktade talare, som
först yttrade sig angående denna punkt, föreställa sig, att om en
man imder tre år fått en god militärisk öfning, så skulle han under
loppet af de nästa sex åren så kunna ligga af sig, att han helt och
hållet skulle förlora den färdighet han en gång erhållit. För min
de! tror jag att sex år alldeles icke äro någon längre tid, än att detta
manskap ganska väl under denna tid kan bibehålla i minnet det hufvudsakliga
af hvad det fått lära under de tre föregående åren, och således
hastigt kunna deri uppöfvas.

_ Hvad slutligen angår kostnaden, så skulle denna för de 84 man,
Indika hvarje år skulle utsökas, icke uppgå till mera än 13 ä 1400
R:dr; och. då det icke är större antal årligen, som skulle antagas att
stå qvar i rullorna på half sold, så blefve befälet naturligtvis i tillfälle
att bland det årligen afskedstagande manskapet utvälja de mera
intelligenta, som vilja underkasta sig denna tjenstgöringsskyldighet.

Då jag hyser den förhoppning, att denna anordning i flera fäll
skulle komma att verka särdeles fördelaktigt, får jag på det varmaste
förorda bifall till Utskottets hemställan.

Grefve Mörn er: Den föregående talaren tyckes numera hafva
kommit på den misströstande sidan i fråga om möjligheten af eu ny

Deri 8 Maj, e, m.

värnepligtslags antagande. Det är dock icke särdeles många, dagar
sedan han yrkade att Särskilda Utskottets Betänkande, deri detta
förklarade, att det ej ansåg någon sammanjemkning emellan Kamrarnes
olika beslut i afseende häruppå möjlig, skulle återremitteras
syfte att Utskottet måtte försöka åstadkomma en sådan sammanjemka
ning — något, som Kammaren och äfven jag för min del ansåg icke
kunna låta sig göra. Men då begge Kamrarne antagit den föreslagna
värnepligtslagen till alla dess väsendtligaste punkter, så torde det
icke vara förmätet att anse att denna sak inom eu ganska snar framtid
bör kunna blifva på ett tillfredsställande sätt ordnad.

Det är visserligen sann! att, enligt förslaget, ifrågavarande reservartillerister
icke skulle förbinda sig att qvarstå mera än sex år, men
jag ser ingenting, som förbjuder vederbörande att låta en sådan reservartillerist
qvarstå i ytterligare sex år, i fäll han dertill förklarar
sig villig; och om jag ej misstager mig alltför mycket, så kommer
detta manskap att ganska snart utbilda sig till en rätt vacker och
fullständig invalidkorps.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefvar och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten och dels afslag derå; framställdes proposition
på bifall till punkten, och då dervid svarades många ja jemte,
ett eller annat nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.

12:te punkten.

Friherre Bildt: Dä Kammaren redan bifallit öde punkten, hvarigenom
Kammaren beslutat, att af artilleriets fältbatterier, trettio till
antalet, sex skola organiseras såsom ridande, och två såsom fotartilleri,
men de öfriga såsom åkande artilleri, så har Kammaren visserligen
derigenom beslutat en afvikelse från Kong!. Maj:ts proposition,
hvari föreslagits, att batterierna skulle vara antingen åkande eller
fotbatterier. Men som det under diskussionen angående nyssnämnda
punkt ganska riktigt anmärktes, att skilnaden mellan vårt åkande och
andra länders ridande artilleri är ganska svår att uppdraga, vill jag
icke göra någon anmärkning emot hvad Utskottet, i nämnda punkt
föreslagit. Då Utskottet här föreslår att antalet af artilleriets nuvarande
hästar med anledning häraf skulle ökas med 244 i stället
för 208. som Kongl. Maj:t föreslagit, hvarigenom en ökad statsutgift
uppkommer, så gifver ett sådant beslut, om det af Kammaren fattas,
tillkänna, att Kammaren inlåtit sig i en särdeles noggrann pröfning
af denna svåra fråga; och anser jag det derföre vara^lämpligt att
reservationsvis uttala min tanke om det vanskliga för Kammaren att
ingå i pröfning af denna organisationsfråga, angående hvilken jag,
med all aktning för Kammarens militära insigter, betvifla! att Kammaren
är den kompetentaste domaren. Den hufvudsakliga skilnaden
emellan åkande och ridande artilleri består i det olika antalet reservhästar,
som vid det ena eller andra användas.

När nu Kongl. Maj:t icke ansett, att landets försvar fordrar, att
artilleriet organiseras så. att 6 batterier deraf blifva ridande, så synes

Den 8 Maj. e. m

det mig, att man bort framlägga bra mycket mera grundade skäl för
ett afvikande från Kongl. Maj:ts förslag än hvad Utskottet gjort,
helst då dess hemställan medför en ej obetydligt ökad statsutgift,
hvilken tillökning icke endast är tillfällig, utan årligen återkommande
samt uppgår till ett belopp af nära 50,000 K:dr, på sätt å sidan 16
i detta Utlåtande innehålles.

Det är verkligen ganska ovanligt, att på detta sätt för militära
behof besluta en tillökning utöfver hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Jag kom något sent under debatten rörande 5:te punkten, men
dock tillräckligt tidigt för att få höra, att vår artilierimateriel anses
alltför tung. Då emellertid Utskottet icke föreslagit en så betydlig
tillökning i hästantalet, att det med detta antal kan organiseras batterier,
som blefve tillräckligt rörliga för att i alla takter medfölja
kavalleriet, kan jag icke biträda Utskottets förslag, utan anhåller att
Kammaren måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition, eller att hästantalet
bestämmes till 208, i stället för 244, som Utskottet föreslagit.

Då jag det gör, ber jag att tillika få nämna, att jag mycket väl
inser, att det af Kongl. Maj:t föreslagna antalet stamhästar är ett
minimum, och att jag icke har något emot om detta antal ökades,
ty en sådan tillökning kunde icke vara annat än nyttig; men jag anser
icke, att det tillkommer Kammaren att i detta afseende gå längre
än Kongl. Maj:t begärt.

Herr Wi jk and er: Jag kan icke neka att jag i början blef litet
öfverraskad af den siste talarens yttrande, men jag fick dock något
sednare förklaringen af honom sjelf, då han yttrade, att han icke varit
närvarande då femte punkten diskuterades. Det står nemligen i
femte punkten, att af artilleriets fältbatterier sex skola organiseras
såsom ridande; och när nu Kammaren bifallit nämnda punkt, så följer
val deraf att äfven ifrågavarande punkt måste bifallas. Talaren
har sagt att skilnaden emellan åkande och ridande artilleri är svår
att uppdraga, enär den hufvudsakligen består i antalet reservhästar.
Ja! så kan man säga, men en lika anmärkningsvärd skilnad är dock
äfven, att vid det ridande artilleriet servisen är beriden. Om man
vill gå till utländska mönster, så har ett preussiskt fotbatteri eller,
såsom vi kalla det, åkande batteri, på fredsfot fyratio hästar, deraf
24 spannhästar, hvaremot vid ett ridande batteri finnas sjuttiotvå
hästar, deraf likaledes endast tjugofyra äro draghästar och fyratioåtta
ridhästar. Jag anser mig emellertid icke vara berättigad att,
när femte punkten redan är afgjord, inleda diskussion om skilnaden
emellan åkande och ridande artilleri, utan ber endast att få ånyo
erinra, det Kammaren redan antagit femte punkten, deri bestämmes
att sex batterier skola vara ridande, och vid sådant förhållande måste,
enär ingen sannolikt lärer vilja bestrida att flere hästar behöfvas
för ett ridande än för ett åkande batteri, den värde talarens
yrkande af Kammaren befinnas oantagligt. Utskottet har för öfrigt
varit särdeles blygsamt, då det föreslagit endast tjugosex hästar eller
det antal, som enligt nuvarande exercis-reglemente behöfves för att
eu afdelning skall kunna rycka ut. Det är onekligen alldeles för

5fi Den 8 Maj, e. m.

lågt-, men man har dock ansett sig böra stadna dervid. Jag yrkar
bifall till punkten.

Friherre Bildt: Jag har icke sagt, att det icke erfordras flere
hästar för ett ridande än ett åkande batteri, men här är icke fråga
om att anskaffa hästar, som behöfvas för mobilisering, utan att anskaffa
blott ett så stort antal, som är behöfligt för att truppen skall
erhålla tillräcklig öfning. Jag medgifver gerna att antalet blifver
ringa, men det är det antal, som Kongl, Maj:t föreslagit, och vid sådant
förhållande anser jag, att Kammaren icke skall öka detta antal
derföre att Kammaren beslutat att sex batterier skola vara ridande,
ty dessa ridande batterier kunna organiseras på annat sätt än nu
är förhållandet, och jag anser det derföre vara nog att Kammaren
uttalar såsom sin åsigt, att sex batterier vid mobilisering komma att
erhålla ett tillräckligt antal hästar för att blifva ridande. Hvad den
siste talaren yttrat om skilnaden emellan hästantälet vid ridande
och åkande artilleri eger, enligt min öfvertygelse, icke sin tillämplighet
på denna punkt, ty här är blott fråga om det antal hästar, som
fordras för truppens öfning i fredstid,

Friherre Tersmeden: Jemte det jag ber att få nämna, att jag
icke varit närvarande när femte punkten föredrogs, hvilken jag annars
skulle motsatt mig, enär jag icke är öfvertygad om behofvet
deraf att sex batterier organiseras såsom ridande under fredstid,
utan fullt och fast tror, att dessa vid uppbrott kunna organiseras,
sä får jag förklara, att sedan det beslut blifvit fattadt, att ridande
artilleri skall uppsättas under fredstid, jag icke gerna kan motsätta
mig denna punkt, enär det är gifvet, att för ett ridande artilleri erfordras
flere hästar än för ett åkande. Jag anhåller derföre om bifall
till punkten.

Friherre Raab, Adam: Jag begärde ordet just när den siste
talaren började. Han tillkännagaf att han icke varit närvarande då
femte punkten i detta Betänkande afhandlades, men att, om så varit
förhållandet, han skulle motsatt sig densamma. För min del får jag
nämna, att jag icke heller varit närvarande då Kammaren förehade
femte punkten, hvilken jag dock skulle velat bifalla, och då nu Kammaren,
med bifall till sistnämnda punkt, beslutat, att sex ridande batterier
skola finnas, så måste också Kammaren, såsom en följd af
detta beslut, bifalla att det antal hästar anskaffas, som äro oundgängligen
af nöden till dessa batterier. För min del yrkar jag derföre
bifall till förevarande tolfte punkt af Betänkandet.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (Trefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten oförändrad och’ dels bifall till densamma
med nedsättning af summan 244 till 208; framställde Herr (Trefven
och Talmannen proposition på bifall till punkten oförändrad och, då
dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.

Den 8 Mai, e. in.

13-.de,

Biföllos.

16:de punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: I denna punkt kar blifvit föreslaget
att bevilja ett anslag af sextiofem tusen riksdaler till uppförandet
af ett stall ock ridkus i Carlskrona, ock att i sammankang
dermed använda de kaserner, Marinregementet för närvarande innekar,
för att sålunda erhålla ett artilleri-etablissement för 4 batterier.
I en annan punkt har Utskottet föreslagit, att Marin-regementet
skall till arméen öfverflyttas; men Marinregementet är icke med
detsamma slut, man är icke af med manskap och befäl endast derföre
att en öfverflyttning kommer att ske från flottans stat till arméens.
Nog föreställer jag mig att det lefver ännu ett år och att
det således kommer att under tiden sjelf begagna sina lokaler,
så att det icke kan stå så alldeles för dörren att få detta stall bygdt
der nere i flottans lokal. Till denna åsigt finner jag så mycket
större skäl som jag förgäfves i Utskottets Betänkande sökt att få
reda på huru Utskottet ämnar herbergera det manskap och de hästar,
hvarmed Utskottet ansett att Svea artilleri-regemente skall förökas.
Kongl. Maj:t hade icke härför begärt något särskild^ anslag,
emedan Kongl. Maj:t hade äskat anslag till ett artilleri-kasernetablissement
här i hufvudstaden, och, om detta hade beviljats, erhållit
tillräckligt utrymme för äfven den förökade truppen, men sedan
Ståts-Utskottet olyckligtvis afstyrkt detta anslag och Riksdagen afslagit
detsamma, förefaller det mig vara en stor brist uti den gjorda
framställningen att tillstyrka en dyrbar stallbyggnad i Carlskrona
och föreslå att Svea artilleriregemente skall förökas med ett
antal batterier med deras hästar, men icke tänka på hvarest eller
huru detta folk och dessa hästar skola hysas. Då emellertid sistnämnda
förstärkning skulle tillkomma med ett artilleriregemente,
som redan är härstädes förlagdt, men som icke har att förfoga öfver
lämpliga lokaler för den nuvarande styrkan, under det deremot den
fördelning, som man ämnar förlägga i Carlskrona, skulle tagas annorstädes
ifrån, såsom lag förmodar från Wendes artilleri-regemente,
och för detta sistnämnda regemente redan finnas kaserner, som kanske
till följd af förflyttningen blifva öfverflödiga, så tror jag att
man kan uppskjuta denna stallbyggnad i Carlskrona till ett annat
år och yrkar jag derföre utslag å Utskottets hemställan, på det
att dessa sextiofem tusen riksdaler måtte tills vidare blifva besparade.

Herr Statsrådet Friherre Leijonhufvud: Med anledning, af

den siste talarens yttrande får jag upplysa, att då Kongl. Maj:t
framlade sin proposition att Marin-regementet icke allenast skulle
öfverflyttas utan äfven förändras, hvilket i sjelfva verket blifver detsamma
som af Utskottet nu är föreslaget, eller att det skall utgå
och ersättas med annat folk, så utgafs i och med detsamma eu ge -

58 Dcu 8 Maj, e. tu.

neral-ordres att någon vidare rekrytering icke skulle ega rum. Sedan
liar jag flera gånger satt mig i kommunikation med regementschefen,
och har han uppgifvit, att regementet kan reduceras ganska
hastigt. _ Skulle alla tjena ut sin fulla kapitulation, så droge det ut
fem år innan alla kunde erhålla afsked, men med det stora flertalet
gåiy det vida fortare. I sommar var det till och med eu kapten, som
erbjöd sig att hafva kompaniet upplöst till den sista December. Jag
tviflan således icke på att i kasernerna skall blifva utrymme innan de
nya batterierna hinna uppsättas. Naturligtvis är det icke möjligt att
noga beräkna tiden, men jag vågar dock tro att icke några svårigheter
skola uppstå. Då naturligtvis, i samma mån manskapet hinner
ditkomma, materiel äfven behöfves, så tror jag att det vore godt om
detta ridhus kunde uppföras under år 1872, så att det blefve disponibelt
1873, då jag förmodar att tillräcklig styrka finnes i Öar Iskrona
för att ridhuset skall vara behöfligt.

Grefve Mörner: Vi veta att i Carlskrona försiggått betydliga
reduceringar af fartyg med mera. så att flottan nästan försvunnit,
men de på land uppförda många och till en de! stora husen måtte
väl stå qvar, och om man förskaffar sig närmare reda om dem, så
torde det val kunna finnas någon bland alla dessa förrådsbyggnader,
som kan inredas till ett stall, åtminstone för kortare tid, innan det
slumpas bort för en lumpen penning, såsom nyligen skett med kolhuset
i Ystad, hvars försäljning Riksdagen medgifvit. Uppenbarelser
förete sig understundom af en sådan planlös hushållning fram
och tillbaka, att deraf uppkommer eu misshushållning, som jag icke
kan vara med om.

.Herr Wijkander: Hvad som blifver öfver i Carlskrona, icke
bäfver det ridhus. I Utskottet ifrågasattes visserligen att inreda
gamla linieskepp till ridhus, men var detta väl icke särdeles allvarsamt
menadt. Det _synes äfven temligen klart, att när till Carlskrona
flyttas fyra batterier artilleri, med 20 hästar hvardera, så måste
stallar behöfvas. Man säger att om de behöfvas, så kan detta icke
vara händelsen förr än manskap finnes, samt att utrymme för manskapet
finnes först när Marinregementet försvunnit och dess kasernbyggnader
sålunda blifvit disponibla, men det nu föreslagna anslaget
skall ju _ utgå först under år 1872, då ridhuset sålunda icke lärer
kunna blifva färdigt förrän 1873, och till den tiden måtte väl finnas
manskap vid de till Carlskrona förlagda batterierna? Såsom chefen
för Sjöförsvars-departementet nyss upplyste, har man äfven icke anledning
att antaga, det Marinregementets indragning icke skall till
större delen snart nog vara verkställd. För manskapet finnes sålunda
tillräckligt utrymme, deremot finnes icke någon plats för hästarne.
såsom ju äfven är naturligt vid ett marin-etablissement. Jag yrkar
bifall till punkten.

Grefve Mörner: Om verkligen i Utskottet kunnat uppstå ett så

besynnerligt förslag, som det af den siste värde talaren omförmälda.

Den 8 Maj, o m.

hade kännedomen derom dock bort stadna inom Utskottet c/eh icke
framtränga till Riksdagen eller Kammaren.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (Trefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrsand en å dels bifall till
den förevarande punkten och dels åfslag derå; framställde Herr (Trefven
och Talmannen proposition på bifall till punkten och, då dervid
svarades talrika ja, blandade med nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.

Grefve Mörner begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller 16:de punkten i Särskilda Utskottets Utlåtande
N:o 3, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nei:

Vinner Nej, afslås punkten.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 64;
Nej — 16.

17:de punkten.
Bifölls.

18-.de

Grefve Mörner, Carl Göran: Kammaren har nyss bifallit ett
extra anslag af 36,100 R:dr till en stallbyggnad i Göteborg för Göta
artilleriregemente och i denna punkt är det nu fråga om ett anslag
af 28,000 Rall- till ett stall för samma regemente vid Carlsborg. Om
man lägger ihop dessa summor, kommer man till ett belopp af öfver
60,000 R:dr för anskaffande af stall för 40 ä 50 hästar, och det synes
mig i sanning allt för dyrbart att på detta sätt få betala några stallspiltor.
Kammaren tyckes emellertid så vilja hafva det, men för min
del har jag velat tillkännagifva, att jag anser detta öfverflödigt.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

19:de punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Den anmärkning,, jag har att
göra mot den nu föredragna punkten, afser endast sista delen af
Utskottets förslag. Emot den första delen af punkten, innehållande
att “det befäl och underbefäl med vederlikar vid Marinregementet,

Den 8 Maj, e, m.

hvilka vid regementets indragning icke blifva behöfliga eller till andra
regementen eller korpser transporterade eller till andra allmänna
befattningar förflyttade, må vid sina dem genom fullmakt tillförsäkrade
aflöningsförmåner pcb tjenstebefattmngar bibehållas såsom en
för Kongl. Ma,j:t disponibel befälskader11 bär jag intet att anmärka,
utan gäller min _ anmärkning den sednare delen, der dessa personer
tillförsäkras rättighet att, när de sig dertill anmäla, öfverflyttas på
allmänna indragningsstaten med uppbärande af den fasta lönen såsom
pension. Enligt detta förslag skulle befälet och underbefälet
vid Marinregemente}; icke vara skyldigt att qvarstå såsom en för
Kongi. Maj:t disponibel befälskader, ehuru de fingo åtnjuta sina fulla
aflöningsförmåner, utan det skulle bero på deras eget godtfinnande
att, oaktadt hvarken till följd af lefnads- eller tjensteålder eller på
grund af sjuklighet till pension berättigade, blifva öfverflyttade på
indragningsstat med hela lönen såsom pension, när helst de sig derom
anmäla. Om Kammaren bifaller hvad Utskottet i förra afdelningen
af denna punkt föreslagit, synes det mig deremot, hvad den sednare
delen angår, icke vara att sträcka anspråken allt för långt, om vid
deri ifrågasatta öfverflyttningen på indragningsstat fästades samma
vilkor, som under förra tider varit, då en tjensteman, hvars tjenst
blifvit indragen öfverflyttades på indragningsstat, nemligen att, om
en sådan tjensteman åter vunne anställning i rikets tjenst, hans pension
skulle minskas med ett belopp, som motsvarade hans löneförmåner
vid den nya tjensten, eller, om dessa öfverstego pensionen,
denna helt och hållet upphöra. Jag har i sådan syftning uppgjort
ett förslag till beslut, som skulle tilläggas vid slutet af mom. c) och
som jag anhåller att få uppläsa, med hemställan tillika om detsammas
godkännande._ Det har följande lydelse:

.“Så vida de ej sedermera åter vinna anställning i allmän tjenst,
i hvilket rall pensionen skall minskas med ett tjenstens löneförmåner
motsvarande belopp, derest dessa understiga pensionsbeloppet; men
helt och hållet indragas, om löneförmånerna uppgå till eller öfverstiga
berörda belopp.“

Grefve Hamilton, Henning: Inom Utskottet reserverade jag
mig mot det förslag, _ som innehålles i slutmeningen af den förevarande
punkten, ehuru jag vid Betänkandets justering glömde att låta
anteckna mig såsom reservant. I likhet med Grefve Mörner, anser
jag att den rättighet, Utskottet yelat tillägga Marinregementets befälskader,
skulle vara allt för vidsträckt. Jag hemställde derföre i
Utskottet, att i afseende å Marinregementets befäl borde meddelas
samma bestämmelse, som Kongl. Maj:t föreslagit för Wermlands fältjägareregemente.
Punkten borde enligt min tanke erhålla samma
lydelse som den har enligt Utskottets förslag ända till ordet “befälskader",
men derefter erhålla ett så lydande tillägg: “intill dess
full pensionsålder ar. uppnådd, efter hvilken tid de endast underkastas
tjenstgöring i likhet med dem af deras vederlikar, som erhållit
afsked med fyllnadspension,"

Det är i sådant fall klart, att dessa officerare skulle vara skyldiga
att göra den tjenst som de finge sig ålagd, dock att de efter

Den 8 Mai, e. in.

uppnådd pensionsålder skulle vara underkastade tjenstgöring endast
i likhet med dem af deras vederlikar, som erhållit afsked med fyllnadspension,
hvilket torde vara allt hvad af dem med billighet kan
fordras.

Herr Wijkander: Då jag var den som i Utskottet formulerade
ifrågavarande punkt, skyndar jag att erkänna, att den glömska, som
Grefve Mörner påpekat, i. första hand drabbar mig. Jag hade nemligen
trott, att ett allmänt stadgande fanns, ungefärligen af det innehåll,
som det af Grefve Mörner framställda förslag angifver, men,
då så icke lärer vara förhållandet, anhåller jag att till alla delar få
med honom instämma.

Hvad tjenstgöringsskyldigheten beträffar, får jag erinra derom,
att Riksdagen vid behandlingen af femte hufvudtiteln fattat enahanda
beslut som Utskottet här föreslagit, och att man då tycktes
vara ense om, att den person, som blifvit personligen uppförd å allmänna
indragningsstaten, icke borde hafva någon tjenstgöringsskyldighet.
Jag får i sammanhang härmed vidare fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå, att vid Marinregementet endast ? af befälets löneförmåner
utgå såsom fast lön och att återstoden erhålles i form af
tjenstgöringspenningar, samt att Utskottet med anledning häraf resonerade
så, att så länge som individen hade verklig tjenstgöringsskyldighet,
borde han äfven få tillgodonjuta alla genom fullmakt honom
tillförsäkrade löneförmåner, men att, då han befriades från all tjenstgöringsskyldighet,
han icke borde bibehållas vid annat än den fasta
lönen. Enligt Grefve Hamiltons förslag får likväl individen, så snart
han uppnått pensionsåldern, fortfarande uppbära både den fasta lönen
och tjenstgöringspenningarne, utan tjenstgöringsskyldighet i fredstid,
det vill säga kommer i en bättre ställning än om han stod qvar i
tjenst. Utskottets majoritet ansåg detta alltför frikostigt.

Då nu emellertid Kongl. Maj:ts proposition angående upprättande
af ett indelt regemente i Blekinge förfallit, är det af nöden att der
tills vidare hafva en fast kader till exercerande af provinsens beväring.
Jag tror, att, om man antager Utskottets förslag med det
tillägg, som nu af Grefve Mörner blifvit föreslaget, detta ändamål
vinnes billigast och ändamålsenligast, och jag anhåller derföre om
bifall till Utskottets förslag, med det af Grefve Mörner föreslagna
tillägg.

Grefve Mörner: Då det af Grefve Hamilton framställda förslagtill
beslut i denna fråga, hvilket förut var mig obekant, synes mig
framför det, som jag tillåtit mig göra, hafva företräde, deruti att det
skulle lemna Kongl. Maj:t större makt öfver befälet och underbefälet
vid Marinregementet, med bibehållande för nämnda befäl och underbefäl
af enahanda rättigheter, som deras vederlikar vid andra regementen
för närvarande åtnjuta, får jag, med frånträdande af mitt förslag,
förena mig med Grefve Hamilton.

Friherre Raab, Adam: Jag anhåller att det af Gref
ton framställda förslag måtte varda uppläst.

Grefve Hamiltons förslag upplästes, hvarefter anmälde sig och
yttrade:

friherre Tersmeden: Om Kammaren bifölle Utskottets förslag,
skulle i följd deraf uppstå ett förhållande af samma beskaffenhet som
det, hvilket egen rum vid flottan och som säkerligen något hvar "beklagar,
nemligen att dugliga, unga och tjenstbara personer blifva
öfverflyttade på indragningsstat. Jag kan icke anse lämpligt, att
man följer detta system, som så allmänt erkänts vara förkastligt, och
då jag anser, att sådant skulle förekommas genom antagande af
Grefve Hamiltons förslag, får jag deri instämma.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(•Trefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats, af Grefve
Hamilton, att punkten måtte bifallas med den förändring, att i
stället för den i slutet af mom. c) förekommande meningen: “dock
med dem tillförsäkrad rättighet att, när de sig dertill anmäla, på
allmänna indragningsstaten öfverflyttas, med uppbärande af den fasta
lönen såsom pension11, infördes orden: “intill dess full pensionsålder
är uppnådd, efter hvilken tid de endast underkastas tjenstgöring i
likhet med dem af deras vederlikar, som erhållit afsked med fyllnadspension";
hvarförutan Herr Wijkander förenat sig med det af Grefve
Mörner först gjorda men sedermera frånträdda yrkandet, att punkten
skulle antagas med följande, vid slutet af mom. c) fogade tillägg:
“så vida de ej sedermera åter vinna anställning i allmän tjenst, i
hvilket fall pensionen skall minskas med ett t jenstens löneförmåner
motsvarande belopp, derest dessa understiga pensionsbeloppet, men
helt och hållet indragas, om löneförmånerna uppgå till eller öfverstiga
berörda belopp".

Härefter framställdes först proposition på bifall till punkten oförändrad,
hvarvid svarades nej, och sedermera proposition på punktens
antagande med den af Grefve Hamilton deri yrkade ändring, hvilken
proposition med ja besvarades.

20:de, 21:sta och 22:dra punkterna.

Biföllos.

23:d,je punkten.

Grefve^ Mörner, Carl Göran: Den skilnad, som i förevarande
punkt förefinnes emellan Utskottets förslag och Kongl. Maj:ts proposition,
består, såvidt jag kan finna, endast deruti, att Kongl. Maj:t föreslagit,
att regementsskrifvaretj ensten vid P o n t o n i eib atalj o n en skulle
indragas och denna tjenstemaps göromål anförtros åt auditören, men att
Utskottet ansett sig icke böra tillstyrka detta förslag. Jag föreställer
mig dock, att en sådan förening af de båda befattningarne ganska lätt
låter sig göra och att frågan om lämpligheten deraf tagits i noggrannt
öfvervägande, innan Kongl. Maj:ts proposition afläts. Enligt min åsigt

Den 8 Maj. e. m.

är regementsskrifvarebefattningen öfverflödig, i synnerhet vid eu trupp
sådan som den ifrågavarande, hvilken är helt och hållet värfvad.
Om också regementsskrifvare kunna för närvarande anses nödiga vid
indelta regementen, och varit detta ändå mera så länge som den
mycket invecklade uppbörden af de till dessa regementen anslagna
räntor och öfriga lönemedel qvarstod oförändrad, kan dock icke en
sådan tjensteman erfordras för att qvartalsvis emottaga de medel,
som utgå från Arméförvaltningen till aflöningarne vid de värfvade
regementena.

Herr Björnstjerna: Då denna fråga var föremål för pröfning
och öfverläggning i det Särskilda Utskottet, framställdes i afseende å
föreningen af auditör^- och regementsskrifvarebefattningarne vid Fortifikationen
åtskilliga betänkligheter, hvilka också hafva föranledt det
förslag, _ som Utskottet ansett sig böra för Riksdagen framlägga. Dessa
betänkligheter grundade sig dock icke på någon särskild ömhet för
regementsskrifvaren eller auditören med afseende derå, att den ene
af dessa tjensteman skulle genom sammanslagningen erhålla för stora
skyldigheter sig ålagda, emedan, i händelse en sammanslagning skulle
ega rum, den af dessa tjensteman, som Unge öfvertaga den andras
åligganden, skulle erhålla större löneförmåner. Men deremot finnes
en vida betänkligare omständighet, som man måste lemna all möjlig
uppmärksamhet, och som icke inverkar på de ifrågavarande platserna
vid Fortifikationen, emedan regementsskrifvaren vid detta regemente
icke har några större eller vidlyftigare göromål i afseende å medelsförvaltning
än att fördela de lönemedel, som till Fortifikationen utgå,
hvilka göromål icke medföra större besvär än att de båda ifrågavarande
befattningarne derstädes skulle utan olägenhet kunna sammanslås.
Men om man skulle förena de ifrågavarande befattningarne vid
en korps, följer temligen naturligt deraf, att man äfven skulle vilja
genomföra en sådan sammanslagning vid andra korpser och äfven vid
de indelta regementena, der dock fullkomligt olika förhållanden ega
rum i afseende å medelsförvaltningen emot vid de värfvade korpserna.
Vid de indelta regementena omhänderhar nemligen regementsskrifvaren
under chefens ansvarighet en ganska omfattande uppbörd och
penningeförvaltning, och om denna skulle öfverlemnas åt auditören,
hvilken såsom domare är oafsättlig, skulle det missförhållande uppstå,
att, äfven om chefen icke vore belåten med den person, som omhänderhade
medel, för hvilka äfven han stod i ansvarighet, han icke
skulle kunna från tjensten skilja en sådan person, utan nödgas bibehålla
honom, med fara att få ansvara för uppkommande balanser.

Det upplystes dessutom i Utskottet, att den komité, som blifvit
nedsatt för afgifvande af förslag till ordnande af fältförvaltningsväsendet,
ansett, att, om en sammanslagning af civilpersonalen skulle
verkställas, en förening snarare borde göras af regementsskrifvareoch
regementskommissariebefattningarne än af regementsskrifvareoeh
auditörstjensterna. Detta förslag synes så mycket mera hafva
göda skäl för sig, som det är att antaga, att, om arméen framdeles
icke. kommer att hafva boställen, hvilkas förvaltning nu mycket tager
auditörernas tid i anspråk, deras göromål skulle komma att så för -

Den S Maj, e. m.

minskas, att vid flera närliggande regementen icke skulle behöfva;-!
mer än en auditör. Det är visserligen sannt, att man redan vid
några indelta regementen sammanslagit auditör- samt regementsskrifvaretjensterna,
men detta utgör dock icke ett bevis på, att eu
sådan, sammanslagning alltid kan medföra eu god och betryggande
ställning. Då man begär så mycket af regementschefen som att han
skall ansvara för regementsskrifvarens uppbörd, hvilket med skäl kan
an^es vara mera än man kan af honom begära, fordrar ock billigheten,
att han till regementsskrifvare får välja den person, för hvilken
han har förtroende, och att han egen rättighet att äfven skilja
ifrån sig den, som visat sig mindre pålitlig.

Af de skäl, jag nu tagit mig friheten anföra, har Utskottet icke
ansett sig böra föreslå en förening af regementsskrifvare- och auditörstjensterna
vid Fortifikationen, och jag anhåller derföre om bifall
till Utskottets förslag.

.Herr (Trefven och Talmannen fästade uppmärksamheten derå, att
23:dje punkten nu utgjorde föremål för Kammarens behandling och
icke den 24:de, hvari frågan om indragning af regementsskrifvaretjensten
vid Fortifikationen förekommer.

Herr Statsrådet Abelin: Utskottet har såsom skäl för afstyrkande
af Kongl. Maj:ts proposition om lön till en regementspastor
vid Fortifikationen anfört, dels att under fredstid, då Pontonierbataljonen
och Fältsignaikompaniet är o förlagda i kufvudstaden, de
presterliga göromålen fortfarande såsom hittills torde kunna bestridas
mot erläggande af ett mindre arfvode, och dels att under krig
ingeniörtrnpperna icke bilda en tillsammans opererande korps, utan
äro på de olika armékorpserna eller på arméens olika afdelningar
fördelade. Jag får med anledning häraf fästa uppmärksamheten derpå,
att, efter den utveckling, som blifvit ifrågasatt för ingeniörtrupperna,
de delar deraf, som äro afsedda att förläggas i hufvudstaden
och för hvilkas gemensamma behof den ifrågavarande tjenstemannen
är påräknad, komme att utgöra 480 man, hvaraf äfven torde befinnas
nödigt, att en pastor på stat anstälies vid denna trupp för att;
fullgöra de mångahanda vigtiga åligganden, som med denna befattning
äro förenade. Man bär icke funnit regementspastorsbefattningen
öfverflödig vid Lifgardet till häst, som är en vida mindre trupp,
utan man har tvärtom tillfullo insett denna befattnings nödvändighet,
och konseqvensen bjuder, att man då äfven bevilja!- lön åt eu
sådan tjensteman vid den ifrågavarande större truppen.

Beträffande anmärkningen att ingeniörtrupperna under krig icke
skulle bilda en tillsammans opererande korps, får jag erinra, att
förhållandet är enahanda med artilleriets och kavalleriets olika korpser,
men att man dock icke ifrågasatt, att icke dessa korpser borde
ega hvar sin regementspastor.

Friherre De G-eer: På sätt Utskottets betänkande utvisar, har
jag jemte fem andra af Utskottets ledamöter anmält reservation emot

Utskottets

Den 8 Maj, e. m.

Utskottets förslag i denna punkt, för s&vidt det innefattar ett afstyrkande
åt Kongl Maj:ts proposition om anställande af eu regementspastor
vid 1 ortifikationen. Sedan nu chefen för LandtfÖrsvars-departementet
ytterligare vitsordat beliofvet af denna befattning, får
lag hemställa, att Kammaren måtte bifalla Kongl. Makts proposision
äfven i denna del och att sålunda i Utskottets förslag sist måtte
intagas orden: 1 Regementspastor

. Hfinilt^V Henni,uS- , Jag instämmer till alla delar uti

uen lidstioi ©gående talarens yrkande.

Grefve Mörner: Enligt mitt förmenande har Utskottet gifvit
ganska göda skäl för sitt förslag om afslag ä Kongl. Makts propo denna

f® f e’1 refementspast0r vid Fortifikationen. Då

clenna tiupp ar förlagd pa olika ställen och sålunda den föreslagna,
legementspastorn svårligen skulle kunna utöfva själavård på alla
dessa olika stallen, synes mig Utskottets förslag, att ett mindre ärfvodesanslag
skulle disponeras för ifrågavarande ändamål, vara mera

ternftoleians£°ng '' Maj:t8 Iöl‘!lag’ enär ett arfvodesanslag lättare lå s

“nhillCT llerföM om “•

r«>d°Kkh° mi» End.a,st kapporkompaniet kommer att förläggas °tiH
Cailsboig. Den själavård, som den ifrågavarande regementspastorn
skulle komma att utöfva, skulle blifva tillit lika omfaLnde mtd den
som åligger regementspastorn vid Lifgardet till häst, hvilket regeffl''imi?dlr/n
ingeniör trupp erna äro ämnade att blifva. Det
torde val icke lida något tvifvel, att de göromål, som skulle åligga
den ifrågavarande regementspastorn med ministerialböckers förande

som^Utskof+et11*"11^-U?01''n ?r ett,årligt arfvodes-anslag af 400 rdr,

ivr«r. tnmia i •• • . d"LL^Iict sKuiie sanna en

vändia- Rf e Ä t* fennra Slgfatt 611 regementspastor är nödvaning
icke endast for truppen, utan att siälavården äfven o-alW

manskapets hustrur och barn, så att eu regementspastor kan Inses

utofrärn«+rrkllf fö™amhn« tiU föremål för sin verksamhet. Dessi/oeu
1 tf a’ att 611 re8''®menfsPasf°i'' vid Fortifikationen svärja
tiffstädes å ''?rT annan befattning, emedan han ständigt måste
aija tillstädes, cfer korpsen finnes, och derföre icke kan lemna W.

vudstaden utan tillstånd eller utan att sätta annan i sitt ställe Del

krig''bHfvf mvcket’ att .l,“geiliörtr,uPpeij kommer att vid inträffande
ÄeÄ lmff 3pridd'' ,men ^ silfver det dock icke mera än
Rihd. Aft ÄSat fråQta»a ^ementspastorn.

Den 8 Maj. e. m.

Jag får på dessa skäl anhålla om bifall till Kong!. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt herr Grofven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels
bifall till den förevarande punkten och dels att Kammaren, med utslag
å punkten, för såvidt den skiljde sig från Kongl. Maj ds ifrågavarande
nådiga framställning, måtte samma framställning bifalla;
gjordes först proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades
många nej jemte några ja, och sedermera proposition på afslag å
punkten i dess från Kongl. Maj:ts förslag afvikande del och bifall
till samma förslag, då svaren utföll o med många ja jemte några nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

24:de punkten.

Grefve Hörn er. Carl Göran: Jag får i denna punkt anhålla
om bifall till Kong!. Maj:ts proposition i dess helhet och då densamma
nyss tvärtemot Utskottets förslag hade så stor framgång, hoppas
jag att den nu, då Utskottet åtminstone i viss mån tagit den
under armarne. ännu mera skall hafva det.

Herr von Geijer: Då denna sak redan vid 23:dje punkten kom

på tal, framhölls olämpligheten af att sammanslå regementsskrifvareoch
auditörsbefattningarne.

Jag ber att få instämma häri till alla delar och anser lika med
den talare, som häröfver yttrat sig,, att det möjligen kunde vara
skäl i att förena regementsskrifvaretjensten med regementskommissarietjensten
i stället för med auditörsbefattningen. Jag tillåter mig
tillägga, att jag tror det icke vara utan vigt,, att Riksdagen nu yttrar
sig i detta ämne. Regeringen lärer nemligen hafva tagit alldeles
för gifvet, att regementsskrifvare- och auditörsbefattningarnes
sammanslagning icke skulle kunna möta motstånd från Riksdagens
sida, eftersom krigsstyrelsen redan för längesedan ställt regementsskrifvaretjensterna
på förordnande. Till följd af denna anordning,
som vidtogs genom ett Kongl. bref af år 1868, har det icke mött
hinder för pensiensberättigad officer, som tagit afsked och förordnats
till regementsskrifvare, att uppbära de till regementsskrifvaretjensten
hörande löneinkomster på samma gång.han åtnjutit pension ur Arméens
pensionskassa, hvarigenom naturligtvis en opåräknad ökad utgift
drabbat kassan, som i fall den tillförordnade regementsskrifvaren
innehade tjenstår på stat omöjligen kunde komma att honom någon
pension tillhandahålla.

Jag anser det således vara rätt väl att frågan nu blifvit upptagen
och tillåter mig yrka bifall till Utskottets förslag.

Grefve Mö mer: Under den föregående diskussionen har det
omnämnts, att det icke skulle gå an att förena de ifrågavarande befattningarne.

Jag tror mig kunna nämna åtminstone två korpser, der sådjknt

Den 8 Maj, e. in.

qj£er T’'' , Den ena P Lifregementets dragonkorps och den
det U1P“a^amls regemente och ett tredje exempel har LifgarKJp
•hast lem“at» jler framlidne lagman Edelstam beklädde båda
befattiiingariie. Jag tror mig således hafva visat att en sådan förening
latit och låter sig verkställa.

liairij"e T ersmeden: Horn jag föreställer mig, att meningen
■fen l at r fl ''!Fpbof-l; s?m regementsskrifvai-ne nu hafva om hand,
>knllt ofverflyttas till kronofogdarne, eu förändring, hvilken förmänga
ar sedan vant påyrkad och nu efter hvad jag tror, är god,
n“i sa kommer under sådana förhållanden en stor del af regementssknfvarnes
åliggande^, hvilka hufvudsakligen bestå i uppbörd, att
försvinna. Derefter finner jag för min del intet hinder för genomföidiute
åt den föreslagna föreningen emellan auditör®- och regementsskrifvarebetattnmgarne.
ö

i „ PeL aV, visserligen sannt, att regementsskrifvaren. äfven har om
hand art utbetala lönerna, men det är likväl en ganska kort tid som
nan Jiai na,gra medel om händer och det bör icke vara svårt för eu
vaken regementschef att hålla kontroll derå; hvarföre lag tror att
den befarade risken för regementschefen blefve betydligt förmin "

¥ “’°.r derföre en sammanslagning lämplig och yrkar bifall
till ivongl. Maj:ts proposition,

H/n fl^rS''Set?-ot: ''lag både trott det vara eu erkänd grundsats,
att otverliodiga tjänster böra indragas. .lag trodde också att det
var allmänt bekant, att dessa båda tjensteman, regementsskrifvare
och auditör, icke hafva så särdeles mycket att göra och att det derföre
vore bättre att hafva en val aflönad tjensteman än två illa aflönade.

■ lag yrkar derföre bifall till Kong! Maj:ts proposition.

Friherre De Geer: Kong], Maj:t bär föreslagit såsom eu all mai1

organisations tråg a vid arméen, att regementsskrifvare- och auditorstj
ens terna skulle i mån af inträffande ledigheter sammanslås.

Da nu Utskottet utbröt en de! af Kongl. Maj:ts proposition och
upptog till behandling ett specialvapen, ansåg Utskottet föga lämpligt
att föreslå ifrågavarande sammanslagning särskild! med afseende
pa ingemor-korpsen, innan Riksdagen varit i tillfälle att fatta beslut
om fragan i dess helhet. Då dertill kom, att frågan om de göroma!
som borde åligga dessa, tjensteman, voro och fortfarande äro
föremal för en särskild, komites pröfning, så ansåg Utskottet så mycket
heldre att denna fråga kunde uppskjutas i afvaktan på denna
profning, som det i alla fall är mycket ovisst, om den nuvarande
regementsskrifvaren kan komma att afgå under loppet af nästa, år

-för ram del har jag visserligen trott en sådan sammanslagning
möjligen kunna medföra åtskilliga fördelar, men att nu här utföra
den ensamt för Jngeniör-korpsen anser jag icke ändamålsenligt och
anhaller derföre om bifall till Utskottets förslag.

Herr af Klint: Då jag har förtroende att vara ordförande i

Don 8 Maj, e. ra.

den komité, som har sig uppdraget att utarbeta ett förslag till nytt
fältförvaltnings-reglemente, anhåller jag att få redogöra för denna
komités åsigter uti ifrågavarande ämne, helst det bill vit anföra); såsom
motiv för Utskottets afstyrkande af Kong!. May.ts proposition i
denna del, att man borde invänta nämnda förslag.

Komitéen har verkligen trott, och jag bekänner uppriktigt att
iae enskildt tror att komitéen deri bär rätt, att, om man vill genomföra
en ordentligt organiserad intendentur vid arméen. regementsskrifvare-
och regementskommissarie-befättningarne böra förenas, men
ingalunda regementsskrifvare- och regementsauditörs-tjensterna, med
ett ord, att man bör lägga i en hand allt hvad som angar aflöning
och underhåll af befäl och trupp, men icke förena med denna befattning
en syssla, som. isynnerhet vid en mobilisering åt armeen,
har annat till föremål än att flacka omkring och skaffa proviant.

Jag tror derföre, att Utskottet gjort rätt da det för närvarande
afstyrkt Kongl, Maj:ts proposition, dervid stödjande sig på att man
borde afvakta ifrågavarande, komités utlåtande.

Pii grund häraf anhåller jag om bifall, till Utskottets hemställan.

Grefve Mörner: Vid Ingeniörkorpseu eget ett annat förhållande
rum än vid andra korpser, ty vid denna trupp bär just denna
Kammare medgifvit tillsättande afen särskild förradsförvaltare. uppbörden
är således der skilja från regementssknfvare-betattningen.

\tt det skulle blifva så ofantligt mycket flackande forenadt med
reeementsskrifvaretjensten vid Ingeniörkorpsen hav jag svart att föreställa
mig. Det måtte väl ej vara sa farligt att afea eftergå
omkring på Kungsholmen, och om det t. o. m. gällde att någon gång
resa till Carlsborg, så låter det. sig väl gorå.

Ett bifall till hvad Kong!. Mapt i denna del föreslagit t.roi jag
icke kali komma att åberopas såsom prejudikat, nar det blir truga
om andra trupper; och jag får till hvad jag förut nämnt om förening
af auditör- cell regementsskrifvare-t]ensterna ytterligare lagga, att
sammanslagning af" de begge befättningame lärer ega rum jemväl
vid Smålands grenadierbataljon och vid Smalands husarer, hvaremot
sådant numera icke, efter hvad jag förnummit, lärer vara fallet vid
Södermanlands regemente, der den gamle herm som mnehatt bada
befattningarne, lärer tröttnat och lemnat ifrån sig auditorstjensten.

dac- kan således icke finna annat an att skal tala för bifall till
Kongl.°Maj:ts förslag i denna, del, hvilket jag a-Jtsa fortfarande
påyrkar.

Herr Wijkander: Jag skall ej tillåta mig att upprepa hvad

flere militära''ledamöter af Kammaren redan yttrat, utan jag önskar
endast fästa uppmärksamheten derå, att vid denna fragas afgörande
man icke alltför mycket bör grunda sitt beslut pa nu förhandenva rande

förhållanden. i

Det är ett stort önskiungsraål. som äfven utgör föremal ten Kongl.
Makt» aldrig hyflande omsorger och förutseende omvårdnad att ta
ordnad eu verklig intendent^'' inom arméen. Derlörutan är förvaltningen,
så i fred'' som krig, snart sagd! omöjlig att ordna i enkla,

Den 8 Maj, e. in.

tidsenliga och till besparing ledande förmer. Den komité, som för
denna fråga ånyo blifvit nedsatt och af hvilken äfven jag är ledamot,
har för ernående af detta mål ansett ändamålsenligast, att vid
regementena i en hand förena allt hvad som hörer till penninge- och
medels-förvaltning m. m., d. v. s. att vid hvarje regemente tillskapa
en regemente-intendent.

Denne tjensteman linnes icke för närvarande, hvarken vid de
indelta eller värfvade regementena, men detta utesluter ju icke möjligheten
att han komma att finnas. Det är sålunda icke komitéens afsigt
att afstyrka regementsskrifvare-tjensternas indragning, utan den har
endast vågat tro att dessa tjänster böra förenas med regementskommissarie-befattningarne,
i stället för med auditörs-beställningarne.
Månne det icke då kan vara skäl att afvakta de resultat, hvartill
komitéen kommer, innan något beslut i motsatt riktning fattas? Kongl.
Maj:t sjelf har under en dylik förutsättning ifrågasatt ändringar i
Kitt nådiga förslag till ordnandet åt* civilpersonalen.

Att i föreliggande fall afvakta den utredning, som är att förvänta
från komitéen, torde desto mera vara skäl, som innehafvaren
af den här till indragning ifrågasatta regementeskrifvaretjensten, är
en relativt ganska ung man, hvilken antagligen ej ännu på många
år bör komma att afgå.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Grefve M örn er: Om eu ny beställning med benämning rege mentsintendent

skulle blifva inrättad, så torde det vara tid nog att
då bestämma huruvida hvad, som till regementsskrifvaretjensten nu
hörer, bör med förenämnda befattning förenas.

Det torde icke skäligen kunna begäras, att jag skall hafva reda
på den närvarande civilpersonalen vid lugeniörkorpsen,: och ännu
mindre att jag skall hafva mig något bekant beträffande sådana platser.
som ännu icke finnas tillsatta: men då Kong!.Maj:t i sin nådiga
proposition sjelf föreslagit indragning af regementsskrifvarebefattningen
vid Fortifikationen, vill det synas mig att vi icke behöfva vara
försigtigare än Kongl. Maj:t i sin högre vishet.

Herr Björnstjerna: Jag vill blott upplysa den siste talaren

att regementsskrifvarne, om deras befattningar indragas, ej i allmänhet
komma att belasta indragningsstaten, emedan de flesta redan för
liera år tillbaka äro tillsatta på förordnande, på det Kongl. Maj:t i
afseende på den åsyftade sammanslagningen af regementsskrifvareoch
regementsauditörs-tjensterna må ega fria händer.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr (Trefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels att
den förevarande punkten måtte bifallas, och dels, åt Grefve Mörner,
att Kammaren, med utslag å punkten, för så vidt den skiljde sig
från Kong]. Maj:ts ifrågavarande nådiga framställning, skulle samma
framställning bifalla; gjordes proposition på bifall till punkten i sin
helhet, och då dervid svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarades
ja hafva varit öfvervägande.

Dan 8 Maj, e. in.

2ö:te punkten.

Mom. a), b) och c)

Biföllos.

Mom. d) *

Friherre De Geer: Med anledning af det beslut, som Kammaren
fattat om tillsättande af en regementspastor vid Pontonier-bataljonen,
torde detta moment, som anslår till bestridande af de presterliga
göromålen vid Pontonier-bataljonen och Fältsignal-kompaniet ett
årligt arfvode af 400 11:dr-, böra i någon mån förändras. I Utskottet,
der votering egde rum om denna punkt, ansåg minoriteten att, i likhet
med hvad Kongl. Maj:t föreslagit, 1000 Pull’ borde beviljas såsom
lön för denne regementspastor, och jag anhåller derföre att Kammaren
ville, med afslag å mom. d), bestämma lönen för en regementspastor
till 1,000 R:dr.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition,
afslog Kammaren Utskottets förslag och beslöt för sin del, att såsom
lön för en regementspastor vid fortifikationen skulle beviljas 1,000
riksdaler.

26: te—29 p un k ter n a.

Biföllos.

30:de punkten.

Mom. a)

Bifölls.

Mom. b)

Friherre De Geer: Med anledning af det beslut, som Utskottet
nyss fattat, att anslå en lön af 1,000 R:dr till regementspastor vid
Pontonier-bataljonen i stället för de 400 R:dr, som Utskottet föreslagit
till bestridande af de presterliga göromålen, och hvilken summa
bär ingått i beräkningen, anhåller jag att Kammaren ville fatta
ett sådant beslut, att ett extra anslag af 98,174 R.:dr 95 öre må beviljas
att under år 1872 utgå i stället för det af Utskottet för samma
år föreslagna belopp 97,574 ,R:dr 95 öre.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition,
biföll Kammaren Utskottets hemställan med den förändring, att anslagsbeloppet
förhöjdes från 97,574 R:dr 95 öre till 98,174 R:dr
95 öre.

Den 3 Maj, e. in.

Slikta och 32:dra. punkterna.
Biföllos.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Särskilda
Utskottets den 5 och 6 dennes bordlagda Utlåtande N:o 4, angående
reglering af en del utgifter under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel.

huta punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Om Utskottet hade i sitt Betänkande
gjort oss reda för hvilka punkter det är, som enligt Utskottets
förslag nu skola lemnas å sido, så hade vi haft någon ledning
för vårt omdöme; men nu föreslår Utskottet endast, utan all
sådan utredning: “att Riksdagen, utan att ingå i vidsträcktare pröfning
af Kongl. Maj:ts till Riksdagen framställda förslag angående
landtförsvarets ordnande, än som af Utskottet redan hunnit beredas,
må till afgörande företaga''1 etc.

Det är icke så lätt för dem, som icke varit ledamöter af Särskilda
Utskottet, att veta Indika de frågor äro, som härmed menas;
man måste noga studera och med hvarandra jemföra Kongl. Maj:ts
proposition om landtförsvarets ordnande, Stats-Utskottets utlåtande om
4:de och 9:de hufvudtitlarne samt Särskilda Utskottets 4 utlåtanden
för att få reda härpå.

Det må således förlåtas mig om jag sväfvar i mörker om de ämnen,
hvarom vi här skola uttala oss, huruvida de skola lemnas ohandlagda
eller icke. Men hvad som synes mig klart, det är, att så
länge Kongl. Magt icke gifvit Riksdagen tillkänna tiden för densammas
hemförlofvande, det är Riksdagens skyldighet att fortsätta sina arbeten,
och, i den mån sådant medhinnes, gifva svar på Kongl. Maj:ts framställningar.
Svaren må för öfrigt blifva jakande eller nekande, men
något annat besked synes mig dock böra lemnas, än att vi icke bry
oss om att taga befattning med vissa af dessa framställningar. Under
närvarande förhållanden och om icke Utskottet fått annat meddelande
beträffande tiden för Riksdagens afsilande, än som kommit
till Riksdagens kännedom, tror jag det vara för tidigt att nu bifalla
Utskottets förslag.

Jag liar, som sagdt, icke kunnat göra mig fullständig reda för
hvilka frågor det egentligen är, som nu blifvit föreslagna att undanskjutas,
men tvänne finnas dock, beträffande hvilka Utskottet sjelf
dragit försorg om att man skulle få veta att de icke blifvit handlagda.
Den ena angår Fältläkarekorpsen, i afseende hvarå Utskottet,
efter att vid flera föregående punkter hafva hemställt, att af K. M:t
väckta förslag om öfverflyttning af uppgifna belopp till Fältläkarekorpsens
anslag skulle blifva beroende af det beslut Riksdagen komme
att fatta i anledning af Kongl. Maj:ts förslag angående Fältläkarekorpsens
organisation, nu i härefter följande 3:dje och 5:tepunkterna
tillstyrker, att då det Kongl. förslaget i fråga om Fältläkarekorpsen

Den 8 Maj, e. tu.

icke blifvit af Riksdagen pröfvadt, Kong]. Maj:ts framställning ej mä
bifallas.

Efter mitt förmenande är dock denna fråga fullt ut lika vigtig
som någon annan, hvilken med försvaret har gemenskap, och tål icke
uppsköt. Om arméen skulle behöfva sättas på krigsfot, så hafva
föregående krig, hvaruti Sverige varit inveckladt, gifvit oss tillräcklig
erfarenhet om huru det skulle kunna gå om man ginge i fält utan
att hafva sju kvårdsangel ä gen h etern a i behörigen ordnadt skick. Det
kan vara jemförelsevis lätt att på någorlunda kort tid utbilda soldater,
om man har tillgång på fullt dugligt befäl, men att bilda en
duglig Fältläkarekorps går icke lätt, utan tål denna angelägenhet val
vid att på förhand noga öfvertänkas och ordnas.

Denna är den ena af de vigtiga frågor, som föreslås att i tysthet
begrafvas. Den andra rörer organisationen af Generalstaben. Detta
ämne är, enligt mitt förmenande, af vida större vigt än många af
dem som blifvit af Utskottet till Kamrarnas afgörande framställda.
Saken torde icke vara så lätt att ordna, det är sannt; men jag är
förvissad om, att de Herrar, som för närvarande är o ledamöter af det
Särskilda Utskottet, icke för svårigheternas skull rygga tillbaka för
ett försök att lösa dem. Denna fråga blef framlagd till Riksdagens bedömande
redan för 16 år sedan, då ett förslag med hänseende dertill
var utarbetadt af dåvarande departements-chefen, Statsrådet Grefve
Kils Gyldenstolpe. Att uttala något omdöme om detta äldre förslag tilltror
jag mig visst icke, och är ej heller dertill kompetent, utan vill jag
lör min del lemna alldeles oafgjordt hvilken organisation, som kan
vara den bästa. Den anmärkningen kan jag dock icke helt och hållet
undertrycka, att, det förslag som år 1856 framlades, synes mig
mera närma sig det system, hvarefter den preussiska generalstaben
blifvit utbildad, då deremot det förslag som nu föreligger oss tyckes
mera mig närma sig franska systemet. Om nu äfven den sista tidens erfarenhet
torde tillräckligt halva talat till förmån för det förra af nu
omnämnda system, så qvarstå!'' i alla fall den vigtiga erinringen att
saken val tål vid att tänka på, helst man icke skakar ur armen en
duglig och skicklig Generalstab.

Jag tror således att vi skulle illa motsvara det förtroende som
vid riksdagens början af Kong]. Maj:t uttalades för Riksdagen om vi
icke sökte utreda denna fråga, som icke står i något sammanhang
med värnepligtslagen, från hvilken man annars hemtat ett så kraftigt
argument för att få andra till försvarsväsendet hörande frågor
undanskjutna.

På grund af hvad jag nu yttrat anhåller jag om återremiss af
nu föredragna punkt i Utskottets Betänkande.

Friherre Bildt: Under'' åberopande af de skal, den siste talaren
anfört, kommer jag att med min röst bidraga till den förevarande
punktens återremitterande. .lag anser ordnandet af Generalstaben
vara en bland de vigtigaste militära frågor vi hafva till
handläggning. Att nu godkänna Utskottets förslag, skulle tilläfventyrs
anses innebära, att man ej egnat denna fråga all den uppmärksamhet,
dess vigt och betydelse bort påkalla.

Den 8 Maj. e. in.

Jag klandrar dermed ej Utskottet, att det ej hunnit yttra sig i
ämnet, men åt fruktan att en uppfattning i antydd riktning skulle
kunna göra sig gällande om punkten sådan den här föreligger biföll
es. och då jag delar Grefve Mörners åsigt, att denna fråga är
vigtigare än mången af de öfriga, som varit föremål för Utskottets
handläggning, men det ej vore lämpligt att nu på stället i detta afseende
formulerades ett definitivt beslut, får jag yrka återremiss.

Friherre De Geer: Deri förste talaren uppgå!'', att Utskottet
genom detta Utlåtande ej gjort Kamrarne reda för Indika frågor i
Kong!. Maj:ts proposition angående landtförsvarets ordnande, som
icke blifvit besvarade eller som skulle vara af den egenskap, att de
kunde handläggas oberoende af de delar af samma proposition, som
redan till följd af Kammarens beslut förfallit. Utskottets utlåtande
i de följande momenten innehåller dock härom någon vägledning, då
deruti i hvarje moment uppgifves, huruvida den der omhandlade frågan
af Utskottet ansetts hafva till följd af Kamrarnes redan fattade beslut
förefallit, eller om den afser en de! af propositionen, som ej blifvit
af Riksdagen ännu pröfvad, och i fråga hvarom Utskottet af sådan
anledning anser de nuvarande anslagen för hvart ocli ett af de
särskilda behofven böra bibehållas i stället för de af Kongl. Maj:t
begärda.

Hvad angår frågan, huruvida Utskottet haft rätt att föreslå, att
någon del af hvad Kongl. Maj:ts proposition innefattar skulle finnas
obesvarad, på det att statsregel eringen inom den i grundlagen
förutsatta tid måtte kunna afslutas, medgifver jag, att detta är eu
fråga, som kan ses ur fler än eu synpunkt.

Då grundlagen, kallar det en oförmodad händelse, att Riksdagen
ej inom 4 månader från sitt sammanträdande reglerat staten, såg Utskottet
deri en uppmaning att, i hvad på detsamma ankom, söka
undvika ett längre fördröjande af nämnda reglering. Utskottet föreställde
sig dessutom att, då Kongl. Maj:ts proposition angående landtförsvarets
ordnande i så väsendtliga delar ej vunnit framgång, ärendet
tvifvelsutan i sin helhet vid en annan riksdag skulle åter komma
under behandling, hvarvid Utskottet ansåg, att det ej skulle vara
förenadt med några så synnerliga olägenheter om de återstående
frågorna nu lades åsido för att framdeles komma att behandlas i
sammanhang med de öfriga delarne af det organisationsförslag, som
sålunda vore att motse.

Om Riksdagen ej delar denna Utskottets uppfattning, står det
Riksdagen Öppet att ålägga Utskottet att fortsätta med behandlingen
af dessa delar af Kongl. Maj:ts proposition, och Utskottet skall
i sådant fall ställa sig det föreläggandet till efterrättelse; men Utskottet
hav icke utan en hemställan i ämnet till Riksdagen velat
taga på sig ansvaret af ett förfaringssätt, som skulle medfört stora
olägenheter, om Riksdagen komme att afslutas i laga tid.

Här har blifvit klandra dt, att Utskottet lemnat å sido vigtigare
delar af Kongl. Maj:ts proposition än dem Utskottet upptagit till
granskning. Jag får fästa uppmärksamheten derpå, att Utskottet
följt den ordning uppställningen af Kongl. Maj:ts proposition anvisat,

"I Den o Maj. e. in

och först behandlat frågan om värnepligtslagen och stamtruppens
organisation, samt att åtskilliga af de derpå närmast följande punkterna
dermed stodo i ett sådant sammanhang, att Utskottet måst
uppskjuta behandlingen af dem till dess svar från Kamrarne ingått
på Utskottets första Betänkande. Det första, som Utskottet oberoende
deraf kunde behandla, var de delar af propositionen, som
angingo artilleriet och ingeniörväsendet. hvarom ock Utskottet ingått
med Betänkande Kong!. Majds förslag angående Generalstaben förekommer
sednare i propositionen, och det är anledningen, hvarföre
ej Utskottet inkommit med förslag i detta afseende. 1 någon mån
föreställer jag mig ock, att organisationen af Generalitetet och Generalstaben
skall sammanhänga med sjelfva armé-organisationen, ocii
att det derföre ej skulle varit så alldeles fördelaktigt att oberoende
deraf nu afgöra denna fråga.

Jag har endast velat anföra detta och måste naturligtvis underkasta
mig om Riksdagen vill förelägga Utskottet att fortsätta behandlingen
af den Kongl. propositionen. För min del tror jag det
dock vara en ganska vigtig konstitutionel grundsats, hvilken man
städse bör söka att upprätthålla, att Riksdagen inom de fy a månader,
det är Riksdagen ovilkorligen medgifvet att vara samlad, afsiutar
statsregleringen. I detta fall skulle sådant ej hindra, om
Riksdagen kommer att fortgå öfver den laga tiden, att åtskilliga
af Kong!. Maj:t i afseende å arméen framställda organisationsfrågor
fortfarande kunna behandlas, endast det ej sker på ett sådant sätt.
att de ej inverkar på nästa års statsreglering.

Friherre Tersmeden: Jag bär ej Kongl. Maj:ts proposition angående
landtförsvarets ordnande till hands, men det synes tydligt af
Utskottets Utlåtande, att Utskottet ej upptagit hela denna proposition
till pröfning, ty Utskottet hemställer, att Riksdagen, utan att
ingå i vidsträktare pröfning af Kongl. Maj:ts förslag, än som af Utskottet
redan hunnit beredas, må till afgörande företaga etc. .Deraf
visar sig. att förslag finnas framställda i Kongl. Maj:ts proposition,
Indika Utskottet ej pröfvat. Jag hemställer om detta kan vara
ett lämpligt sätt att gå tillväga? Kamrarne hafva tillsatt ett särskilt
Utskott för behandlande af frågan om landtförsvarets ordnande. Utskottets
skyldighet synes mig då hafva varit att behandla frågan i
dess helhet, sådan den förelåge, och ej, att med beräkning af .Riksdagens
snara afsilande, undandraga sig pröfvandet af vissa delar
af frågan. Det må vara Utskottets åsigt, att Riksdagen bör inom
vanlig tid afslutas, men jag tror det ej tillkomma Utskottet att, på
grund af en sådan åsigt, förfara på sätt som här skett. Sådant bör
framför allt undvikas af ett Utskott, som är tillsatt för behandlandet
endast af eu viss fråga, helst då det gäller eu Kongl. Maj:ts proposition
af sådan vigt som denna. Jag anser att det varit Utskottets
skyldighet att behandla propositionen i dess helhet och ej derur lösrycka
endast de delar Utskottet ansåg vara af vigt. Enligt min
åsigt har Utskottet häri orätt förfarit och jag instämmer med Grefve
Mörner i hans yrkande på återremiss af denna punkt, hvarjemte jag
anser, att Utskottet bör åläggas att inkomma till Kamrarne med

Oen S Mai, c. m.

yttrande öfver de delar af Kong!. Majits proposition, hvilka ej hittills
blifvit besvarade.

Friherre von Schwerin: Om det ej vore mot slutet af Riks dagen,

då ärenden afgöras med en brådska, jemförlig med en kropps
fallhastighet, skulle jag tillåtit mig att hålla ett längre föredrag.
Men troligtvis skulle ett sådant med ej mycket nöje af höras af Kammaren
under nuvarande förhållanden, och jag skall inskränka mig
till endast några få ord.

Generalstaben är själen i kroppen, utan själ är kroppen död;
der ej en ordnad stab är, der tinnes ingen armé, som förtjena!'' detta
namn! Det finnes ej någon möjlighet att bereda Sverige ett tjenligt
försvar om ej en väl ordnad generalstab bildas. Deri ligger kärnpunkten
för försvarsfrågans lösning. Med dessa få ord har jag velat
uttrycka skälen till en anhållan om återremiss.

Grefve Hamilton, Henning: Vid åhörandet af åtskilliga ytt randen

skulle man nästan kunna tänka sig att Kammaren hyste den
föreställning, att Särskilda Utskottet varit antingen särdeles lättjefullt
eller särdeles likgiltigt för försvarsfrågans afgörande. Jag tror
mig med godt samvete kunna säga, att ingendera delen varit förhållandet,
utan har Utskottet efter bästa förstånd och nit arbetat
för saken. Men öfver förmågan kan ingen tvingas.

Det är emellertid ej helt och hållet Utskottets fel att dess arbete
fördröjts; ty om ej så stor de! af Kammarens ledamöter rest
till landet öfver påsken och derigenom uppehållit afgörande! af Utskottets
första Betänkande, hade vi hunnit betydligt längre, men Utskottet
fick vänta öfver fjorton dagar innan detta Betänkande b 1 ef
behandladt och kunde derföre ej fortgå med sitt arbete.

Hvad denna punkt angår, kan man ej annat än finna naturligt,
att den väckt uppmärksamhet, tv obestridligt är det ovanligt, att ett
Utskott kommer till Riksdagen med hemställan, att Riksdagen ej
måtte behandla eu del af eu Kongl. proposition. Det har till och
med, mig veterlig!, aldrig tillförene händt, och det var således ej utan
ganska stor tvekan jag inom Utskottet biträdde ett sådant förslag.
Men det var eu praktisk nödvändighet, som tvang mig att derpå
ingå, nemligen den, att Kongl. Maj:t måste ha ett svar på sin proposition.
Hvad statsreglering^ angår, tror jag, lika med Friherre
De Geer, att Riksdagen bör anse sig pligtig att hafva den uppgjord
efter fyra månaders sammanvaro och att det således är riktigt att
Utskottet lösryckt de frågor, som stå i omedelbart sammanhang med
hvad i Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och
behof finnes intaget, så att ej något hinder för Stats-Utskottet må
uppställa sig att inkomma till Riksdagen med underdåniga skrifvelseförslag
angående de särskilda hufvudtitlarne.

Hvad skulle följden blifvit om Utskottet, utan godkännande af
Riksdagen, arbetat så godt det kunnat, men ej innan Riksdagens
slut hunnit afgifva betänkande om alla de frågor, som angå arméens
organisation? Jo! att Kongl. Maj:t ej skulle fått något svar på sin
i detta ämne afgifna proposition, oaktadt den i åtskilliga delar är åt

L>en S Maj. e. ro.

.Riksdagen afgjord och bifallen, ty Utskottet kan ej inkomma till
Kamrarne med skrifvelseförslag, innan propositionen blifvit i sin
helhet behandlad, med mindre Riksdagen på de skäl här angifvits,
beslutar att de öfriga punkterna få läggas å sido. Men om denna
Utskottets hemställan gillas och beslut i de öfriga punkter, Betänkandet
innehåller, fattas, så är intet, som hindrar Utskottet att inkomma
med skrifvelseförslag, i hvilket tillkännagifves, dels de beslut
Riksdagen i hithörande frågor fattat, dels de skäl, som föranledt
att åtskilliga delar af propositionen ej blifvit behandlade.

Vill Riksdagen återremittera frågan och ålägga Utskottet att
fortsätta sitt arbete, skall jag ej sätta mig deremot, ty ej har det
varit beqvämlighet å min sida, som föranledt mig att deltaga i detta
beslut inom Utskottet; men jag har önskat, att Kamrarne skulle
underrättas, att i detta fall antingen Riksdagen måste fortsättas till
dess hela propositionen af Utskottet hunnit genomgås, eller ock att
Kong!. Magt skulle komma att sakna svar på sin till Riksdagen
gjorda framställning, äfven i de punkter, hvaröfver Riksdagen beslutat.

Her Tornerhjelm: Åtskilliga talare hafva i skarpa ordalag förebrått
Utskottet, att det ej behagat pröfva och framlägga förslag till
definitiva beslut i alla delar- af den Kongl. propositionen. Jag tror
att Utskottet i det hänseendet rätt förfarit. Det är naturligt att en
organisation af Generalstaben är synnerligt vigtig att åstadkomma.
Mig synes dock detta behof ej inträda förrän den nya armé-organisationen
blifvit bestämd, och att frågan om Generalstaben står i det
innerligaste samband med den om armé-organisationen. Sedan nu
genom Riksdagens föregående åtgöranden förslaget om eu utsträckt
beväringsskyldighet och om stammens ombildning fallit, så tror jagför
min del, i motsats mot åtskillige föregående talare, att Utskottet
ej skulle handlat välbetänkt, om det i Riksdagens elfte timme framkommit
med ett förslag, som ej hunnit fullständigt utarbetas.

Eu talare ordade med mycken värme om Generalstabens stora
betydelse. Jag instämmer i dessa lians åsigter, men just derföre att
jag anser saken vara af'' sådan vigt, tror jag, att de, som intressera
sig för densamma, ej böra önska frågans återremitterande. Utskottet
skulle då anse sig pligtigt att afgifva utlåtande, hvilket skulle
blifva med oro afvakta*!!, och hvilket skulle omöjliggöra Riksdagens
afsilande inom den tid, grundlagen förutsätter.

Frågan om Riksdagens förlängande öfver denna tid kan vara
lätt att framkasta för den, som bor i Stockholm, men de, som äro
från landsorten och uppoffra fyra månader af året för det allmänna,
utan att få tillse sina enskilda angelägenheter i hemmet, kunna ej
annat än på allt vis söka undvika eu ytterligare förlängning af Riksdagen.
En återremiss skulle föranleda till uppskof med statsregleringens
afstötande, ty meningen dermed skulle väl ej vara att framkalla
från Utskottet endast ett principbetänkande, genom hvilket ej
skulle föreslås nödiga medel.

Ett dylikt sätt att förfara skulle kunna föranleda till att vi innan
Riksdagen hunne afslutas skulle få se midsommarsolens glans

Den 8 Maj, e. m

belysa den sköna hufvudstaden, något som väl vore vackert, men ej
ömkligt och ej bidragande till en lycklig lösning af den vigtiga
frågan. Jag yrkar bifall till Utskottets Betänkande, och afråder på
det bestämdaste från återremiss.

Friherre Tersmeden: Att döma af den siste ärade talarens
anförande skulle man kunna tro, att jag yrkat återremiss på hela
Betänkandet. Det var visserligen icke min mening. Mitt yrkande
gällde naturligtvis endast den föredragna punkten och ej något annat.
Och hvad denna punkts återremitterande angår, inverkar det
ej på behandlingen af de öfriga delarne af Betänkandet. Och således
kan Herr Tornerhjelm vara. lugn i det afseendet, att behandlingen
af de öfriga frågor, Utskottets Betänkande innehåller, i alla
händelser kommer att nu försiggå.

Jag vill uppriktigt tillstå, att meningen med mitt yrkande på
återremiss var ej att förmå Utskottet till att inkomma med fullständiga
förslag till''lösningen af de frågor, som under denna punkt omfattas,
i hvilket hänsende jag väl inser att, i anseende till den korta
återstoden af innevarande Riksdag, ej något är att vinna, utan jagville
derigenom endast hafva uttryckt en opinionsyttring mot det
sätt, på hvilket Utskottet behandlat dessa så vigtiga frågor.

Jag fortfar i mitt yrkande på återremiss.

Herr Björnstjerna: Det är mig i första rummet angeläget att
uttrycka, det jag hyser det lifligaste intresse för bildandet i Sverige
af en väl ordnad Generalstab och att således det framställda förslaget,
i hvad det angår denna korps, varit mig mycket angeläget
att omedelbart få behandladt, så vidt sådant kunnat låta sig göra.
Men jag får på samma gång erkänna, att det finnes andra omständigheter,
som måste inverka på hvar och eu riksdagsmans handlingssätt
då det gäller hans verksamhet såsom sådan, och det är framför
allt grundlagens bestämmelser. Och då grundlagen talar om huru
och på hvad sätt det skall tillgå i händelse fyra månader förflutit
sedan Riksdagen sammanträdt och statsreglering^! ej verkstälts,
samt Konungen upplöser Riksdagen, hvilket är hans obestridliga rätt,
har jag trott det vara högst angeläget att ställa så till, att statsregleringen
vore färdig till den tid då Riksdagen, enligt grundlagens
bud kan af Konungen afslutas; och att åsidosättandet af behandlingen
af ej allenast frågan om Generalstabens organisation, utan af
öfriga vigtiga och omfattande ärenden, som ännu ålåge Utskottet,
medförde vida mindre men, än om Utskottet, sysselsättande sig med
dessa frågor, ej medhnnne afgifva yttrande i desamma innan Riksdagen
upplöstes, och sålunda staten komme att regleras på sätt
grundlagen för ett sådant oförmodadt fall bestämmer.

Att Utskottet genom detta sitt handlingssätt på något vis trädt
det förtroende för nära, som Kamrarne åt detsamma lemnat, det
vågar jag på det bestämdaste bestrida. Tv det här klandrade förslaget
kan ej gerna tydas så, som skulle Utskottet ej velat sysselsätta
sig med dessa ärenden, utan det innebär endast en åtgärd, som

78 Den H Maj, e. in.

Utskottet, till följd af deri långt framskridna tiden af Riksdagens
sammanvaro, ansett sig skyldigt att vidtaga.

Om en återremiss sker för att dermed endast åstadkomma eu
opinionsyttring mot Utskottets personal, tror jag ej dermed vinnes
något gagnande för frågans slutliga afgörande. Resultatet skulle
säkerligen endast blifva, att ärendet ej hunne afslutas före Riksdagens
upplösning. Så mycket mindre tror jag något synnerligen
godt med eu återremiss vore att vinna, som jag är fullt öfvertygad,
att de, som hysa stor åtrå att återvända hem, visserligen icke skulle
blifva lugnare om Utskottet fortsatte sina arbeten. Och högst ömkligt
vore det att åtminstone de personer, som yttrat sig så strängt
mot Utskottets ledamöter, ville, i händelse denna punkt återremitterades.
med lugn qvarstadna vid Riksdagen och afvakta Utskottets
slutliga åtgöranden samt bidraga dertill att. när ärendet slutligen
förekommer, det då må tagas i moget öfvervägande.

Herr von Kock: Jag har anmält mig med anledning af den
näst siste talarens yrkande på återremiss i den syftning, att derigenom
skulle uttryckas eu opinionsyttring mot det sätt, på hvilket
Utskottets ledamöter behandlat den Kong], propositionen i vissa
delar. Jag måste erkänna, att om jag skulle gifva en opinionsyttring,
skulle jag vilja gå i alldeles motsatt riktning. Jag får förklara,
att vid behandlingen i Kammaren af de ärenden, som detta
Utskott beredd och i Indika jag varit något hemmastadd, såsom
beväringslagen och några andra frågor, har jag med största tacksamhet
funnit ärendena behandlade så af detta Utskott, att jag ville
önska, att andra Utskott kunnat lika väl fullgöra de åligganden dem
bort tillkomma. Och jag. fruktar att då man tillåter sig sådana
yttranden, skall det ej blifva så lätt att få personer med så framstående
egenskaper, som dessa, att åtaga sig dylika maktpåliggande
uppdrag. Den omständigheten, att jag deltagit i arbetena" inom
Kammarens Tillfälliga Utskott, som haft sin lokal invid det Särskilda
Utskottets samlingsrum, har låtit mig erfara, hurusom aldrig
någon tid för arbete lemnats obegagnad af sistnämnda Utskotts ledamöter.
Jag protesterar mot bär fällda klandrande yttranden.

Grefve af Ugglas: Jag har anmält mig i akt och mening att.
likasom den siste talaren, uttala min protest mot åtskilliga här afglida
yttranden. Jag är särdeles glad öfver att i detta Utskott suttit
såsom ledamöter framstående män af denna Kammare, hvilka endast
låtit sig ledas af bestämda grundsatser, ty om så icke varit förhållandet,
hade vi sannolikt icke från Utskottet erhållit förslag i någon
fråga, som rör försvarsväsendet, och ingenting deraf hade nu varit
afgjordt. .Det torde dock vara gifvet, att det för Utskottet varit
omöjligt att uttömmande behandla en fråga, så omfattande, som den
Kongl. Maj:ts proposition innehöll. Vilja Herrarne att Utskottet så
skulle hafva förfarit, att, derföre att det omöjligen kunnat komma
till ett bestämdt resultat i allt, det icke skolat framställa något?
Vi skulle då hafva vunnit intet, hvilket dock nu ej alldeles är förhållandet!
Vilja Herrarne att statsregleringen skulle strandat deri -

Den 8 Maj. e. m.

genom att Utskottet skulle gått tillväga så, som Herrarue föreslagit?
•Jag finner det förunderligt att sådana förebråelser, som vi bär bort,
kunnat fällas af gamla riksdagsmän. Jag anhåller att punkten måtte
läggas till handlingarne.

Grefve Ha in ilton: Då Första Kammaren i likhet med den Andra
vid 1869 års riksdag hade beslutit att tillsätta ett Särskild! Utskott
för fors vars väsendet, och jag blef invald i detta Utskott, anhöll jag
hos Kammaren att få afsåga mig denna plats. Denna anhållan blef
dock af Kammaren efter votering utslagen, och jag arbetade derföre
i Utskottet så godt jag förmådde. Då 1870 års Riksdag tillsatte ett
Särskild! Utskott för samma ändamål, och jag hade äran att blifva
vald till ledamot i detsamma, ansåg jag icke löna mödan att afsåga
mig detta uppdrag. Saken har förnyats vid denna Riksdag; jag har
ånyo fått Kammarens uppdrag att deltaga i Utskottets arbete, och
måste underkasta mig den dom, som Kammarens ledamöter deröfver
fälla, men jag skulle likväl anse mig på grund af dessa tre års arbete
berättigad till den anhållan, att för den händelse Kammaren
såsom en opinionsyttring mot Utskottets ledamöter återremitterar
denna punkt, Kammaren i sådant fall ville bevilja mig 8 dagars
permission. 1 händelse af bifall härtill kommer Friherre Tersmeden
att inträda i Utskottet såsom förste suppleant, och jag hoppas,_ att
Kammaren då genom honom skall få saken bättre besörjd, så att icke
derå opinionsyttringar blifva af behofvet påkallade.

Hvad saken i öfrig! angår, anhåller jag jemväl, att om Kammaren
skulle återremittera denna punkt för att få hela den Kongl. propositionen
inom Utskottet bearbetad, Kammaren då behagade uttala
sig angående formen för aflåtande af eu underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t, för den händelse Utskottet icke skulle hinna afsluta
sitt arbete, innan Kongl. Maj it möjligen befaller, att Riksdagen skall
upplösas. Det är blott behofvet af eu sådan skrifvelse, som föranled!
mig att ingå på det förslag, Utskottet bär framställt.

Friherre von Sohwerin: Det har icke varit min mening att
klandra någon och aldraminst Särskilda Utskottet; tvärtom tror jag,
att dess ledamöter vid alla tillfällen gjort sig väl förtjenta af fäderneslandet.
Jag ville endast framhålla den bestämda nyttan och nödvändigheten
af eu Generalstab, då jag anser, att, om eu sådan icke
tinnes, försvarsverket icke kan på något sätt väl etableras. På grund
af hvad jag förut yttrat får jag anhålla om återremiss.

Friherre Tersmeden: Jag har icke tänkt att på något sätt
klandra det Särskilda Utskottet, och det kan icke falla mig in att
klandra Utskottets nu afgulna Betänkande; tvärtom erkänner jag dess
värde och det arbete som Utskottet derpå nedlagt. Det enda jag
klandrat är, att Utskottet här tillstyrkt, “att Riksdagen, utan att ingå
i vidsträcktare pröfning af Kongl. Maj ds till Riksdagen framställda
förslag angående landtförsvarets ordnande, än som af Utskottet redan
hunnit beredas, må till afgörande företaga de frågor om anslag under
fjerde hufvudtiteln. öfver Indika Riksdagen ännu icke fattat beslut.“

Den 3 Maj, e. in

Jag bär nemligen ansett, att om ett Utskott, hviiket fått ett
sådant uppdrag, som Särskilda Utskottet erhållit, icke tror sig hinna
med detta, Utskottet bort säga, att det icke kan under den återstående
delen af Riksdagen medhinna de öfriga frågorna i Kong!.
Maj:ts proposition. Hvad derföre Herr von Kochs yttrande mot mig
angår, torde detsamma helt och hållet kunna förfalla, ty jag är för
min del, lika mycket som han, tacksam mot Utskottet för dess arbete.
Mitt klander gällde endast de åtgärder, som Utskottet underlåtit att
vidtaga, men icke hvad Utskottst gjort.

Friherre Raab, Carl: Några talare hafva sökt neddraga diskussionen
till en ståndpunkt, på hvilken ingen tänkt sig densamma. Det
har väl icke varit någons mening att väcka klander emot Särskilda
Utskottet: tvärtom vet hvar och en, hviiket arbete Utskottets ledamöter
haft, och då Kammaren i detsamma insatte sina ädlaste ledamöter,
veta vi också, hviiket värde den sak egde, som hörde till Utskottets
behandling. Må det likväl förlåtas oss, om vi i fosterlandets
intresse skulle önska, att Utskottet kunnat behandla de stora frågor,
som ännu återstå i den Kongl. propositionen. Om detta visar sig
omöjligt, få vi resignera oss under omständigheternas makt, och det
lärer icke falla någon in att framställa ett klander eller missnöje
deröfver, ehuru, jag upprepar det, det väl må kännas tungt för fosterländska
sinnen, då man ser att icke något kan uträttas. Derföre
behöfver man dock icke neddraga diskussionen till eu ståndpunkt,
hvartill den från början icke var ämnad. För min del instämmer
jag med dem, som önska, att hela frågan måtte läggas till handlingarne.

Grefve Posse: Det finnes ett ordspråk, som säger: ;‘du hav rätt,
du skall hänga", Jag undrar, om icke detta kan tillämpas på de
Herrar, som här yrkat återremiss. Jag tror, att de hafva rätt så
till vida, att bär fordras eu opinionsyttring, men icke mot Särskilda
Utskottet, utan för Generalstaben. Jag tror, att så långt hafva de
rätt, och likväl måste de få orätt, ty af de svårigheter, somhärblifvit
framlagda, torde de för eu återremiss vara öfvervägande. Jag
får yrka bifall till Utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förevarande punkten och dels återremiss deraf; framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till punkten
och, då dervid svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.

2:dra, 3:dje ock 4:de punkterna.

Biföllos.

Deu 8 Maj. e. m.

8.1

5:te punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Om Utskottets framställning i
denna punkt varit uppställd i någorlunda likhet med de föregående,
så hade någon liknelse till skäl kunnat vara att upptäcka. Men här
skola vi afstå något, som vi icke ens få pröfva. Detta blir alldeles
“att svära på magisterns ord“; och för min del frikallar jag mig från
all delaktighet så väl i detta, som föregående beslut.

Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

6:te, 7:de och 8:de punkterna.

Biföll os.

9:cte punkten.

Herr Statsrådet Abeiin: Frågan om det större eller mindre
belopp, hvarmed mötesanslaget för arméen skall förhöjas, torde val,
då Utskottet erkänt den nytta, som öfningsläger medföra, bero på
den tid dessa läger anställas, antingen de skola, såsom Utskottet
ifrågasatt, ställas i sammanhang med regementsmötena, eller, såsom
Kong!. Maj:t föreslagit, ega rum på hösten; och då det väl icke kan
bestridas att arméens tjenstbarhet bäst tillgodoses genom öfningslägrens
anordnande under hösten, lärer ock otvifvelaktigt den fördel
som härigenom vinnes icke vara för dyrt köpt genom den derför
erforderliga anslagsförhöjning. Dock torde, med afseende å Riksdagens
redan fattade beslut i fråga om reglering af indelta arméens
nummerstyrka, anslagsförhöj ningen kunna tillsvidare inskränkas till
det af Grefve Hamilton uti afgifven reservation föreslagna belopp,
och anslaget sålunda nu bestämmas till 1,100,000 R:dr, för hvilket
jag anhåller om Kammarens bifall.

Grefve Hamilton, Henning: Den organisation af vårt försvar,
som Kongl. Makt föreslagit, afsåg dels att betydligt öka landets
stridskrafter, dels att genom större öfning göra hvarje del deraf
mera skicklig för sitt yrke. Hvad Kongl. Maj:ts proposition i förra
afseende! innehåller har till väsendtlig del förfallit genom det beslut,
Riksdagen redan fattat, och endast så till vida har Riksdagen gått
Kongl. Maj:t till mötes, att Riksdagen bifallit hvad Kongl. Maj:t angående
artilleriet och ingeniörtruppen framställt. Om vi således med
ledsnad måste se, att vid en tidpunkt, då den allmänna önskan inom
landet att erhålla ett fastare försvar är så liflig, icke allt kan vinnas,
tror jag det vara så mycket mera angeläget, att Kammaren visar
sig angelägen, att den armé, vi redan ega, må erhålla sådan öfning,
att den må kunna uppfylla sin bestämmelse. Detta blir så
mycket angelägnare i den mån försvaret i öfrig! icke fått den utveckling
som önskligt varit.

Riksd. Prof. 1871. 1 Afd. 4 Band.

Den 8 Maj, e. ra.

Utskottet tiar tiar föreslagit en nedsättning i det af Kong], Maj:t
äskade anslaget till indelta arméens och Wermlands fältjägareregementes
vapenöfningar 1,130,886 it:dr 98 öre till 1,000,000 R:dr och
således gjort en afprutning af något mer än 130,000 B/.dr. Utskottet
har gjord detta hufvudsakligen på den grund,, att majoriteten ansåg,
att de större manövrerna borde ställas i förbindelse med regementsmötena,
hvarigenom man skulle undvika en del kostnader, som åt
truppernas sammandragning två gånger om året blefve en följd.
Men dels tror jag icke, att den minskning i utgifter, som derigenom
skulle uppstå, komme att uppgå till den summa Utskottet föreställt
sig eller 100,000 Rall'', dels tror jag icke heller, att öfningarne skulle
blifva så fruktbärande, som man bär skäl att önska, om de skedde
omedelbart efter mötena, dels ock får man icke glömma, att mötena
slutas hos oss på eu tick då det är åt vigt att den indelta armeen
får återvända till sina hem för att deltaga i skörden; och det är ur
denna synpunkt bättre att manövrerna, tå ega rum pa hösten. Vi
veta alla, att dessa fältmanövrer midt i. sommaren, då alla fält bära
skördar, endast ofullständigt uppfylla hvad man- dermed afser, emedan
befälhafvare!e, för att icke skada skörden, äro förhindrade att
manövrera på det sätt, hvartill terrängen annars, skulle gifva anleo*
ning, och derföre måste rätta sig efter omständigheterna samt ofta
nödgas utan gagn utbreda truppen på eu landsväg till eu half mils
längd, hvaremot, om dessa manövrer verkställdes på hösten, en verklig
öfning deraf både för truppen och för befälet skulle kunna uppstå.
Jag tror derföre, att Utskottet haft dubbelt orätt i sm framställning,
att dessa manövrer skola ske under sommaren, äfvensom
att minskningen i utgifterna i anledning häraf skulle kunna beräknas
till 100.000 Rall''; hvarföre jag får hemställa, att. kammaren
måtte bifalla det belopp jag i min reservation upptagit eller
1,100,000 11: dr.

Grefve Möruer, Carl Göran:

Utan att vilja- bestrida vigten

af det nu ifrågasatta anslaget och dess förhöjning, tillåter jag mig
dock erinra derom, att, såvida jag icke alldeles missnnnner mig. i
Herr Departemeuts-chefens utlåtande, der angelägenheten af de utsträckta
och större öfningarne blitvit kraftigt uttalad, den omständigheten
blifvit såsom ett. hufvudsakligt skal derför framhållen, att
just genom sammandragningen åt eu större styrka tillfälle skulle
beredas för högre befälhafvare och st-ahen att vänja , sig vid att
leda större trupprörelser och att således vinna en öfning, som för
dem skulle vara af stort värde. Det ar emellertid naturligt, att
en inrättning först, måste finnas, i det skick man vill hafva den, innan
man bör ifrågasätta att med stor kostnad öfva densamma, och da -kammaren
icke velat pröfva frågan om Generalstabens organisation, synes
mig att den andra frågan är i och “med detsamma åtminstone i
viss män undanskjuten. Hvad öfningen åt sjelfva truppen angav,
kan jag svårligen tro, att frågan, om densamma skall erhålla eu eller
annan dags längre öfning, kan vara åt större vigt eller angelägenhet,
än den som man sålunda redan skjutet åsido. Man bor val i allmänhet
hafva klart för sig målet, till h vil k et. man sträfva]'', innan man i fråga -

Den 8 Maj, e. m. §3

sätter att anvisa medel derför, och jag tror för min del. att det icke
skalle vara sa särdeles välbetänkt att bevilja dessa stora utgifter
tor en öfning, vid hvars utförande man komme att sakna en vigtig
del åt nvad man derigenom vill vinna. ° 6

Grefve Hamilton: Orsaken hvarför Utskottet nödgats företaga
denna fråga, oaktadt åtskilliga andra skjutits åsido, är helt enkelt,
att denna fråga ingår i statsreglering^! och således icke kunnat unuansKjutas,
utan mast i sammanhang med densamma företagas. Hvad
angar Grefve Morners anmärkning, att Herr Departements-chefen
^asom motiv för detta anslags förhöjning framställt, bland annat, be -

" o ----- amu eu. sinlig vore närig, om vi lör närva rande

icke både någon Generalstab, men det kan icke bestridas, att.
om man också kunde önska åtskilliga förändrade föreskrifter i afseende
pa densamma, vi likväl ega eu sådan, som icke behöfver
mumie öfning derföre, att den är mindre fullständigt organiserad.

hä)1infl ,slu£ad. ödeläggning, gjordes först proposition på
ifall till punkten oförändrad, hvarvid svarades många nej jemte
nagra ja, och sedermera proposition på punktens antagande med anslagsbeloppets
förhöjning till 1,100,000 H:dr. då svaren utföllo med

manga ja jemte nagra nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

’10:de, IJ:te och J2:te punkterna.

Biföllos.

iS;de punkten.

Giefve MörnerCarl Göran: Då Utskottet bär nödgats göra
eu positiv framställning om fattande af ett beslut, kali jag icke förut
?vad.f°“ Tfnt anledningen till den stora grannlagenheten att
icke jemväl tillåta oss ingå i pröfning af den utaf Kongl. Maj:t
väckta tråg au om regementets reduktion, eller huruvida det skall
bestå åt tern eller sex hundra man. Detta vill synas mig hafva varit

atf afgöra1 Utskottet utan v;t(la k™nat anförtro åt båda Kamrarne
måtte bifSas<lel a“hållet J''ags att KonSL Maj:ts förslag i denna punkt

''jT£lve Hamilton Henning: Det är ledsamt att behöfva besudla
kammaren så ofta, men det vore ännu mera ledsamt, för att
icke saga ohöfligt, att icke svara, då man blir tillfrågad. .Jag måste
deitoie på Grefve Mörners sista yttrande svara, att. då Kong]. Maj:t
Ä e“ all‘f j1 re§le™g af samtliga regementens och korpsers
,/iwi T i at^ h,vai’Je regem elite måtte erhålla en nummerstyrka
åt .1,000 och hvarje korps eu styrka af 500 man, i sammanhang der -

Dcti 3 Maj, c. m.

med också blifvit föreslagen eu reduktion af Wermlands faltjagareregemente
till 500 man; men då Riksdagen redan beslutat att icke
bifalla framställningen i afseende på den allmänna fördelningen och
förändringen af regementens och korpsers nummerstyrka, följer naturligtvis
häraf, att, då Kongl. Maj:t icke särskildt velat framställa
Wermlands fältjägareregemente till någon reduktion, utan endast,
sammanhang med förstärkning af andra regementen och korpser, Utskottet
haft fullt skäl, att låta Wermlands fält)ägareregemente förblifva
vid den nummerstyrka, detsamma hittills halt.

Grefve Mörner: Det är nu andra gången, om icke mitt minne

sviker mig, som Kongl. Maj:t, sedan den nya Representationen träd!
i verksamhet, till densamma framställt förslag om Wermlands faltiägareregementes
förändring till eu korps och är det endast härom,
som det nu är fråga. Vi hafva förut anslagit penningar att mlosa
kompanichefernas rustkammare, vid passevolans^ upphörande, och
sedan dessa nu blifvit statens tillhörighet är det en betydlig skilnad.
huruvida man skall allt framgent hålla dem kompletta för beklädnad
och utredning af fem eller sex hundra man. Häruti ligger
en af orsakerna, hvarföre det icke är af sa ringa vigt, att hvad Kongl.

Makt föreslagit, om w Ci lu,^-j-ö;re?~-—- - ,;1y

till eu korps, nu bifalles. Genom ett sådant bifall ar äfven frugal! om tillsättande
af eu öfverste för regementet förfallen, och Riksdagen i och
med detsamma befriad från att åter behöfva handlägga den fråga,
som vid sista riksdagen var till oss hänskjuten att medgifva regementschefens
öfverflyttning på indragningsstat med åtnjutande af full fou.
För min del tror jag, att, då Kongl. Maj:t redan vid hirra riksdagen
begärde eu reduktion af detta regemente och nu aterförnyat samma
framställning, det åtminstone icke hade vant olämpligt om Utskottet
härom uttalat sin mening och att Riksdagen sedan fatt profva, i hya
mån den ifrågasatta reduktionen vant tjenlig eller icke; både Utskottet
dervid afstyrkt förändringen och för sm åsigt utvecklat öfvertygande
skäl, hade naturligtvis äfven jag fatt stryka segel, men
Utskottets förklarande, att vi icke böra niga i pröfning af fragan om
truppens förminskning från regemente till korps, da vi ändock skola
bedöma eu del af Kongl. Majds förslag, kan jag icke finna utgöra
tillräckligt skäl.

Herr Statsrådet Ab e lin: Då Kongl. Maj:t ifrågasatte eu reduktion
af Wermlands fältjägareregemente till en korps, skedde det naturligtvis
under förutsättning af den organisations genomförande i
öfrig!, som Kongl. Maj:t föreslagit, eller att flera nya kadrer skulle
uppsättas, än som hittills varit förhållandet Da emellertid dessa
^ i -i i__________ : — off- vin nrmciäffsiÄ och i allmänhet

Wermlands fältjägareregementes förvandling

samma.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (Trefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels bilall til.

Den 8 Maj. e. m.

den förevarande punkten och dels att Kammaren, med afslag derå,
skulle bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga förslag; gjordes
proposition på bifall till punkten, och då dervid svarades många ja
jemte ett eller annat nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.

14:de—18:de punkterna.

Biföllos.

19-.de

Herr Statsrådet Abelin: Ehuru Utskottet afstyrkt det af Kongl.
Maj:t äskade anslaget för baracker å mötesplatserna, finner jag mig
likväl manad hemställa om Kammarens bifall till detsamma. Det är
nemligen af största vigt, att baracker uppföras åt beväringsmanskapet,
icke blott derföre att det unga manskapet genom förläggning i
dessa bättre blir i tillfälle skydda sin helsa, utan äfven derföre att
de åt manskapet till bruk öfveriemnade persedlar kunna dymedelst,
till fördel för kronan och det allmänna, bättre vårdas. Skulle än beväringsmanskapet,
efter undergångna ett eller två års möten, förläggas
i tält, så är det derföre icke mindre vigtig! att den först inträdande,
vid fältlifvet fullkomligt ovana klass, hvars möten försiggå
under en jemförelsevis mindre gynsam årstid, förlägges i baracker,
ty vinnes derigenom ej allenast ofvannämnda fördelar, i afseende å
vården af manskapets helsa och persedlar, utan ock tillfälle att strängare
tillhålla truppen att fullgöra sina åligganden. Då vid svårare
väderlek öfningarne å fältet inställas, blir, om truppen är förlagd i
tält, hvarje öfning omöjlig och all enskild instruktion blott ofullständig,
hvaremot, om truppen är förlagd i baracker, åtskilliga öfningar
kunna der utföras och den enskilda undervisningen med fördel meddelas.
Inrättandet af baracker å mötesfälten, har, såsom lätt inses,
ett så stort inflytande på utvecklingen af beväringsinstitutionen, att
jag ej kan föreställa mig, att icke Kammaren skall komma att bifalla
hvad Kong]. Maj:t i afseende härå föreslagit.

Grefve Hamilton, Henning: I afseende på behofvet och nyttan
af baracker för beväringsmanskapet å mötesplatserna har Herr
Departements-chefen yttrat sig, och jag behöfver således icke vidare
uttala mig härom; men då Herr Departements-chefen yrkat bifall till
Kongl. Maj:ts förslag i denna del, nödgas jag dervid gorå två anmärkningar.
Den ena är, att i den Kongl. propositionen är upptaget
för baracker 850,000 Kull'', hvilken summa ingår i hela det belopp,
som för vissa byggnadsbehof varit af Kongl. Maj:t föreslaget. I flen
Kongl. propositionen är äfven uppgifvet, att af hela det belopp, som
blifvit af Kongl. Maj:t till landtförsvarets ordnande äskadt, sex millioner
skulle användas före slutet af år 1872 samt två millioner redan
under loppet af innevarande år, utan att man likväl vet, huru dessa
belopp skulle under nämnda två år på de särskilda anslagen fördelas.
Om Riksdagen hade bifallit denna Kongl. Maj:ts begäran, hade det
kunnat vara likgiltigt, om Riksdagen gjort fördelning af summorna

Och 8 Maj, o. in.

SI de särskilda anslagen, hvilket kunnat öfverlemnas till Kong!.

aj:ts pröfning. Men då en betydlig minskning skett, är det nödvändigt,
att Riksdagen bestämmer, huru de beviljade anslagen skola
mellan de särskilda åren fördelas. I detta fall har den Kongl. propositionen
icke lemnat Utskottet någon ledning. För min del lian
jag, fö]'' att staten icke på en gång må betungas med alltför störa
anslag, i min reservation hemställt om bifall till detta anslag, 350,000
R:dr. dock att deraf under år 1872 må utgå endast 150,000 R:dr.

Den andra anmärkningen jag har att gorå är, att Kongl. Maj it
föreslagit, att anslaget skulle beviljas till baracker för bemringsniaitxkapet.
Det torde fälla af sig sjelf, att om baracker för beväringsmanskapet
finnas på mötesplatserna och blifva behöfliga för annat
ändamål under en tid, då beväringen icke är samlad, t. ex. för regementenas
rekryter, om dessa äro sammandragna tidigt på våren, något
hinder för ett sådant användande icke ligger deri, att anslaget
blifvit beviljadt endast till baracker för beväringen; men på det att
icke något som helst hinder må finnas eller någon slags betänklighet
uppstå vid att, använda barackerna för annat ändamål än beväringsmanskapet,
hemställer jag, att Kammaren behagade under rubriken
baracker å mötesplatserna bevilja 350,000 R:dr och deraf 150.000 R:dr
för år 1872.

Herr Hasselrot: Såsom Kammaren känner, inträffa mötena för

första beväringsklassen i Maj månad, då det ofta är så kallt, att, efter
hvad jag med visshet känner, många ynglingar, som vid denna
tid fått ligga i tält. deraf tagit skada till sin helsa. Det synes mig
icke vara rätt att, då man uppkallar landets ungdom till vapenöfningar,
sörja så dåligt för dem. att de förderfva sig. Jag tror det
vara Representationens pligt att se till, det sådant icke sker, och får
på detta skäl tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Grefve Mörner, Carl Göran: Den siste värde talaren uppgå!''
visserligen en gemensam tid för beväringsöfningarnes början vid alla regementen,
men jag tror, att han i afseende häruppå varit ofullständigt
underrättad. Efter hvad jag har mig bekant, utsättas dessa,
med hänsyn dertill, att väderleken i den ort, der öfningarne skola
ske, kan antagas efter vanliga förhållanden vara så mild, att manskapet
kan utan skada för lielsan ligga i tält, hvarföre mötestiden
också bestämmes olika i de norra samt i de mellersta och södra provinserna.
Då nu händelsen är, att beväringens andra klass exercerar
samtidigt med truppen, men den första klassen, som tidigast sammandrages,
för sig, så vill det synas mig, att om vid mötesplatserna
några tjenlig^ lokaler finnas, i hvilka truppen har kunnat inhysas, så
måtte väl desamma kunna begagnas för beväringens första klass.
Aro åter de ifrågasatta byggnaderna endast afsedda för beväringens
behof, så föreställer jag mig, att det skulle taga sig besynnerligt ut,
om den afdelning af beväringen, som exercerar tillsammans med
truppen,..skulle bo i baracker under det att sjelfva stamtruppen låg
i tält. År det åter meningen att, under förevändning att få baracker
åt beväringen, skaffa sådana jemväl åt stamtruppen, så utgör detta

Den S Maj, er, in.

en bakväg, hvilken icke är i mitt tycke, enär jag mest älskar raka
vägen. För min del anhåller jag om bitall till Utskottets förslag.

Herr Björnstjerna: Jag ber den siste ärade talaren vara öf vertygad

derom, att äfven jag tycker om den raka vägen, och att
jag har, så vidt jag förmått, gått densamma, och att jag icke heller
anser mig nu frånträda den, då jag anhåller att fa göra mina framställningar
i detta ämne. _ .

Jag anser, att det är nödvändigt att bereda beväringsmanskapet
•ett så beskaffadt skydd under mötena, att det icke allenast kan vara
för deras välbefinnande och helsa tillfyllestgörande utan äfven bidraga
dertill, att man må kunna använda den ganska korta tid, som
är tillmätt för beväringens öfvande, på det ändamålsenligaste sätt.
När manskapet skall ligga i tält. så är det gifvet. att. så snart svår
väderlek inträffar, måste de hålla sig inne i tälten och kunna icke i
dessa, trånga bostäder sysselsättas med undervisning, livilket deremot
kan ske, ifall tillgång på lämpliga baracker kan beredas. Dessa äro
nemligen så inrättade, att. då manskapet icue sofvel-, är utrymmet
på barackens botten tillräckligt att der sysselsätta soldaterna gruppvis
med instruktioners meddelande eller undervisning i persedlarnes
vård in. m. Hvad beväringsmanskapets helsa beträffar, så består
första klassens beväring af ganska ungt folk, Indika icke äro i stånd
att utstå pröfningar af en omskiftande väderlek, och de kunna icke,
oaktadt jag tror att krigsstyrelsen gerna skulle vilja det, förläggas
på sina mötesplatser först då den blida väderleken inträffar, ty det
skulle förutsätta, att krigsstyrelsen skulle kunna förutse, hurudant
väder det skall bli. Det är äfven nödvändigt att förlägga beväringen
i läger i Maj månad, emedan öfningarne måste sluta så tidigt, att
folket kan återkomma till sina hem för att besörja höskörden. Första
klassen inrycker derföre till möte något efter medlet af Maj månad,
vanligen omkring den 20, och i allmänhet är då verkligen väderleken
i vårt land ganska omskiftande; ja. man behöfver alldeles
icke vända sig till de nordligaste provinserna för att rätt ofta vid
denna tid ännu finna snö på marken. Jag tror således, att det.vore
synnerligen välbetänkt att anskaffa dylika baracker för beväringsmanskapet:,
. och jag får tillika upplysa derom, att stammen alldeles
icke på mötesplatserna för närvarande eger några särskilda för dem
uppförda boningshus, livilka skulle kunna af beväringen^begagnas.
Då stamtruppen sammandrages till befälsmöte, så finnes på åtskilliga
ställen tillfälle att i byar bereda den utrymme, och der förhållandena
icke äro sådana finnas på ett eller annat ställe baracker, livilka naturligtvis
äfven äro afsedda för beväringen, men de som här äro föreslagna
äro afsedda att uppföras på de ställen, der baracker nu icke
finnas. Saken synes mig således vara ganska klar, och såvida Kammaren
finner sig benägen att anslå medel för ändamålet, sa torde
man böra stadna vid det förslag, som af eu de! af Utskottets ledamöter
i eu afgifven reservation blifvit framstäldt och hvaruti äfven
jag förenat mig.

Herr Hasselrot: Jag begärde ordet med anledning af den näst

Ben 8 Maj, e. m.

siste talarens yttrande. Han sade, att beväringsmötena utsättas med
afseende på väderleken, men jag tror, att det i allmänhet är bekant,
att de utsättas på förhand, och att man således alldeles icke kan
taga vädret i beräkning. Jag känner, att i den provins i södra Sverge,
der jag bor, väderleken i Maj månad understundom är så svår, att
beväringsmanskapet lidit mycket deraf, och jag vet äfven, att der
icke finnas några baracker. Jag kan lemna den upplysning, att år
1862 vaiy vädret så svårt, att vid ett regemente minst tjugu procent
af beväringen insjuknade i nervfeber. Under sådana förhållanden
torde det vara skäl att bereda den ett väl behöflig! skydd, hvarföre
jag fortfar i mitt förra yrkande.

Herr Berlin: Jag har blifvit förekommen i anförandet af de
hygieniska skäl, som af en föregående talare blifvit åberopade såsom
grund för bifall till Kong]. Maj:ts nådiga proposition i denna punkt,
och instämmer med honom till alla delar. Det synes mig påtagligt
att,^i samma man som man vill anlita beväringen såsom förstärkning
i vart försvar, måste man ock under öfningarne söka bereda den all
möjlig omvårdnad, både för dess egen och för dess anhörigas skull.
Det må så vara, att öfningarne hållas vid en tid, då man borde
hafva vackert väder, men såsom anmärkt blifvit sker utsättandet långt
förut, och väderleken rättar sig icke alltid efter beräkningarne. Jag
har vid flera tillfällen varit vittne till, huru beväringsynglingarne
måst ligga inpackade i föga skyddande tält under kall väderlek och
under så mycken nederbörd, att deras sofplatser varit genomväta:
jag har oek haft tillfälle att än oftare se den stora sjukdomsprocent,
som deraf uppkommit. Jag tillåter mig icke att hemta anledning
för mitt tillstyrkande åt bifall till Grefve Hamiltons förslag från några
andra omständigheter, ty de öfriga tror jag mig icke vara kompetent
att bedöma; men de anförda synas mig tillräckligt talande.

Friherre Sprengtporten: Jag har visserligen icke något att
i sak tillägga till de mycket välgrundade skäl, som af åtskilliga talare
blifvit anförda till understöd af Grefve Hamiltons förslag. Jag
tror, att inrättandet af baracker vid mötesplatserna i väsendtlig
mån skulle bidraga till en praktisk utveckling af beväringsinstitutionen,
_ särdeles om dessa byggnader konstruerades så, att det blefve
möjligt att äfven under den hårdare årstiden sammandraga större
eller mindre afdelningar af beväringen för att gifva dem öfning i
händelse af hotande krigsfara. Jag tillstyrker bifall till Grefve Hamiltons
förslag.

Grefve Bosse: Jag vill icke ingå i någon pröfning af de hygieniska
skäl, som här är o anförda, ehuru jag för min del får såga,
att det synes mig, som man, då man nu eu så lång tid kunnat vara
Höjd med tält, icke hädanefter borde behöfva baracker. Så vida jag
kan förstå, finnes emellertid ett skäl i denna fråga, som är att taga
i betraktande, innan man bifaller Grefve Hamiltons reservation. Det
är nemligen den omständigheten, att detta anslag står i nära sammanhang
med den organisation af arméen. som framdeles kan blifva

De» 8 Maj, e. m,

beslutad. Jag föreställer mig nemligen, att det skulle kunna hända,
att dessa baracker måste byggas på ett helt annat sätt eller på helt
andra ställen, ifall arméen får en annan organisation än den nu har.
Jag tror, att ett beviljande af detta anslag nu vore att gå saken i
förväg; och då tre af Kammarens ledamöter, som tillika äro ledamöter
af Särskilda Utskottet, icke hafva deltagit i Grefve Hamiltons
reservation, utan förenat sig med Utskottets majoritet, så ser jag
deruti en ytterligare anledning, förutom de af mig anförda skäl, att
förena mig med Grefve Mörner och yrka bifall till Utskottets förslag.

Friherre Stjelkblad: I likhet med Departements-chefen kan
jag icke neka, att jag finner uppförandet af baracker på mötesplatserna
vara af särdeles stor vigt. Om en sådan åtgärd skall få sin
fulla betydelse, så måste emellertid, enligt min uppfattning, systemet
både tänkas och utföras i sin helhet, det vill säga lägertält-systemet
fullkomligt utbytas mot barack-systemet. Det är nemligen för truppens
helsa fördelaktigt, och hvad som vidare är af särdeles stor vigt
för landet och för Riksdagen, såsom den der har att bevilja penningarne,
är att detta sednare system befordrar vården af persedlarne.
Hade meningen varit en sådan fullständig öfvergång till barack-systemet,
så skulle jag icke ett ögonblick hafva tvekat att förena mig
med Grefve Hamilton i hans reservation, emedan denna just går i
den af mig antydda riktningen, då den icke nämner ett ord om, att
dessa byggnader skola vara afsedda endast för beväringen. Att Regeringens
mening likväl icke varit denna, hafva vi dels i dag inliemtat
af Departements-chefen, som förklarat, att andra klassens beväring
skall rycka in med regementena och ligga med dem i tältläger,
och dels har Utskottet genom Arméförvaltningen fått den upplysningen,
att afsigten med anslaget icke är att gå i den af mig
antydda riktningen, och hvilken otvifvelaktigt var den enda riktiga.
Vid sådant förhållande hade jag för min del ingen annan hållpunkt
än Departements-chefens memorial, och der finner jag angifvet såsom
hufvudändamålet med dessa baracker, att de skulle bereda skydd åt
den tidigt inryckande beväringen, hvars möten måste börja förr än
hvad nu sker, till följd af den nya arméorganisationen, som af Riksdagen
icke blifvit bifallen. Då så är förhållandet, och under förhoppning
att man snart vill följa den riktning, som af mig i detta
afseende blifvit påpekad, har jag ingen annan utväg än att förena
mig med Utskotts-majoriteten och tillstyrka bifall till dess förslag.

Herr af Klint: Äfven utgående från samma synpunkt, som den
siste ärade talaren, nemligen att önska barack-systemets utsträckning
till hela svenska arméen, kan jag icke finna annat än att man
bör snarare bifalla livad Grefve Hamilton bär föreslagit än följa Utskottet.
Det måtte åtminstone vara litet på väg, om jag så får
säga, att bifalla det förslag, som af reservanterna blifvit framstäldt.
Jag tycker likaledes, att alla skap som anförts mot antagande af
detsamma, icke äro hållbara i jemförelse med dem, som blifvit anförda
för detta förslag, hvarföre jag anhåller om bifall dertill.

Herr Nis ser: Jag skall endast tillägga några få ord för att
icke upptaga Kammarens tid. Jag instämmer med Friherre St jerntråd
deruti, att om vi skola hafva ett barack-system, så måste det
vara fullständigt, och att det icke lider något tvifvel att vi böra
hafva ett sådant, och det af tre skal. nemligen först för att befrämja
manskapets hälsovård, för det andra för att kunna bättre
vårda persedlarne och för det tredje, emedan kostnaderna blifva
mindre, då det är gifvet, att sedan eu gång utgiften för barackerna
blifVit bestridd, blifva de lindrigare att underhålla än tälten. Dessa
skäl äro mycket talande, för barack-systemet, men detta bör icke inskränkas
till en beväringsklass, utan samma förmån måste beredas åt
såväl be vänligen som stammen, dels derföre att icke den ena bör
gynnas framför den andra, dels derföre att med ett ofullständigt baracksystem,
hela den dyrbara tälttrossen skulle bibehållas och sålunda
all besparing gä om intet. Jag instämmer dock i den åsigten,
att man icke bör företaga något i denna riktning nu genast, ty om
vi ansåge förslaget att få en armé af vår beväring såsom helt och
hållst förfallet, så kunde vi visserligen bygga baracker, tv då veta
vi för hvilken styrka de erfordras, men skola vi bilda vår armé af
beväringen, så kommer den att se ut på helt annat sätt, hvarföre
det ifrågavarande behofvet nu icke kan beräknas. Hvar och en, som
haft, att göra med lägerutstakning, vet nemligen, att det är två omständigheter.
som äro att taga i betraktande, och att dessa äro styrkan
och utrymmet, och detta måste således beräknas vid barackbyggnad
lika väl som vid tältslagning. Förhållandena blifva derföre helt
olika, om man bär två, tre eller fyra bataljoner att placera; och om
man således icke vet för hvilken styrka man skall bygga, kan det
hända, att man bygger så. att man sedan är nödsakad att flytta om
barackerna. Detta är skälet, hvarför jag nu icke kan bifalla anslaget,
ehuru jag gerna vill göra det vid eu annan riksdag, då vi veta,
för hvilken styrka vi skola bygga.

(Trefva, Lagerberg: För mig gestaltar sig denna fråga sä, att
det vore klokast att bifalla Grefve Hamiltons förslag och småningom
ingå på baracksystemet. Det är gifvet, att då vårt land icke är så
beskaffad!, att man när som helst kan låta truppen ligga ute i fria
luften, så måste uppförandet af baracker anses såsom eu högst vigtig
angelägenhet. Jag vill icke ingå i någon pröfning, om det i militäriskt
hänseende är bättre, att truppen ligger i tält, eller hvad inverkan
detta kan hafva på de hygieniska förhållandena, men hvad
som deremot är fullt säkert är, att det ifrågavarande förslaget i ekonomiskt
hänseende är särdeles fördelaktigt. Jag tror, att om Arméförvaltningen
ville utröna hvad underhållet af hela den störa tälttrossen
kostar, och hvilken besparing som genom inrättandet af baracker
skulle uppstå i utgifterna för underhåll af truppens mundering
och öfriga persedlar, så skulle deraf tydligt framgå, dels att
man snart skulle hafva igen de summor, som äro i fråga att nedlägga
i och för barackers byggande, dels att sedan årligen betydliga
besparingar i nämnda persedlar skulle åstadkommas. Af dessa skäl
yrkar jag bifall till Grefve Hamiltons förslag.

Den 8 Maj, e, m.

Grefve M örn er, Carl Göran: i anledning af'' den siste ärade
talarens yttrande ber jag att få till honom ställa följande frågor:
kan man, ifall baracker uppföras, helt och hållet undvara tälten?
Går det an, att då arméen skall mobiliseras, soldaten tager med sig
på ryggen ett stycke barack och dermed tågar ut i fält? Jag tror
icke att detta är möjligt.

Herr Hasselnöt: Jag afstår från ordet och her endast att få
förena mig med Grefve Hamilton i hans förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels
bifall till den förevarande punkten och dels, af Grefve Hamilton,
att Kammaren, med afslag derå, måtte för baracker å mötesplatserna
bevilja det af Kongl. Maj:t äskade anslag, 350,000 R:dr, hvaraf dock
under år 1872 endast 150,000 R:dr skulle utgå; framställde Herr
(Trefven och Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid
svarades många nej, blandade med ja, och sedermera proposition
på afslag derå samt antagande af Grefve Hamiltons ofvan omförmälda
förslag, då svaren utföllo med många ja, blandade med nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Som votering äskades, uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Hen. som bifaller I9:de punkten i Särskilda Utskottets Utlåtande
N:o 4. röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej. afslår Kammaren denna punkt och beviljar för baracker
å mötesplatserna det af Kongl. Maj:t äskade anslag. 350,000
R:dr, hvaraf dock under år 1872 endast 150,000 R:dr skall utgå.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—34;

Nej — 51.

2():de punkten.

Bifölls.

21;sta punkten.

Grefve Hamilton, Henning: På de skäl, som jag tagit mig

friheten anföra i min reservation, hemställer jag, att Kammaren måtte
för uppförande af gevärsförråd å mötesplatserna bevilja det af Kong],
Maj:t äskade anslag, 150,000 R:dr, hvaraf likväl endast hälften, eller
75,000 R:dr, att utgå under år 1872. Liksom vid det förra anslaget

Den 8 Maj, e. jjj.

är jag icke viss, huruvida Kong!. Maj:t afsett eu sådan fördelning
eller icke, men af samma skäl som då, anser jag, att man hör börja
med en mindre del och icke anslå hela beloppet på en gång. Utskottet
har hufvudsakligen såsom skäl för sitt afstyrkande anfört,
hvad också synes af Kong!. Maj:ts proposition, att Generalfälttygmästaren
för 1872 endast begärt 25,000 R:dr, men Utskottet har
dervid förbisett eller åtminstone icke ansett skäl att anföra, att
detta anslag afser icke blott de förråd, som stå under Generalfälttygmästaren
eller gevärsförråden, utan äfven persedelförråden. Det öfverklagas
allmänt, att dessa olika slag af förråd nu äro förenade,
hvarigenom gevären, som insmörjas med olja, måste lida, då de införas
i samma rum der truppen inlägger sina persedlar, som ofta inkomma
våta, fuktiga och dammiga. Jag har dessutom fästat uppmärksamheten
på att då förslaget första gången uppgjordes år 1865,
begärde Kong!. Maj:t redan då 74.262 Rall’, hvaraf endast 25,000
Rall'' blefvo beviljade, och att således sedan dess återstår ett belopp
af 49,000 Rall'' till fyllande af det då uppgifna behofvet. Anledningen
till att Kongl. Maj:t nu begärt mera än denna summa är det
ökade antal gevär, som redan blifvit till beväringen utlemnadt, samt
att gevär för ännu en klass beväring äro färdiga att utlemnas, blott
man kan få rom att förvara dem uti. Dertill kommer, att åtskilliga
förråd icke voro upptagna i det första förslaget, bland andra Skaraborgs
regementes, som först vid 1869 års besigtning befanns odugligt.
Detta är anledningen, hvarför högre anslag nu blifvit begärdt,
och då behofvet icke kan bestridas, så ånger jag mig skyldig att
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition, med den fördelning af
anslaget, som i min reservation blifvit föreslagen.

Grefve Mörner, Carl Göran: Utskottet har såsom motiv för

sitt förslag om inskränkning i detta anslag anfört, att det hela vore
begärdt för utvidgande af gevärs- och persedelförråden, men att en
sådan utvidgning, hvad persedelförråden beträffade, för närvarande
vore mindre behöflig, då frågan om ökad värnepligt för närvarande
förfallit. Detta resonement synes mig vara riktigt, och tår jag vidare
erinra derom, att, efter allt hvad jag bär mig bekant, har hvarje
indelt soldat sitt gevär i egen vård, och att derföre några förråd till
dessa gevärs förvarande icke tyckas vara af nöden, utan är det förmodligen
för något annat behof, som anslaget blifvit begärdt. Hvad jag
för öfrigt bestämdt vet, är, att för närvarande staten icke har åliggande
att för rusthållsregementena bekosta hvarken gevär eller förrådshus
till deras förvarande, emedan rusthållarne äro skyldige att
sjelfva bestå soldaten gevär och att förvara desamma. Det torde
derföre vara ett misstag, då reservanten i sin framställning omtalar
såsom skäl hvarföre icke det af Utskottet föreslagna anslaget nu
skulle vara tillräckligt, att i den beräknade summan icke ingår något
belopp., för ordnandet af rusthålls-infanteriets gevärsförrådsbyggnader.
År således i beräkningarne upptagen kostnaden för uppförande
af förrådsbyggnader för rusthållsregementenas räkning, så synes detta
mig vara oriktigt, alldenstund det för närvarande åligger rusthållarne
sj elfva att bekosta sådana hus om de behöfvas.

Den 8 Mai, e, m.

Jag tror, att man kan mycket väl stadna vid livad Utskottet
föreslagit, och anhåller om proposition derå.

Herr Wijkander: Då jag biträdt den af Grefve Hamilton afgifna
reservation, så torde det vara mig tillåtet att beriktiga den
siste talarens yttrande, då lian påstod, att dessa ifrågavarande gevärsförråd
skulle vara afsedda för stammens gevär. Så är emellertid
icke förhållandet, enär, såsom talaren sjelf påpekade, stammen har
sina gevär hemma hos sig på roten. De ifrågavarande förråden äro
deremot afsedda för beväringsmanskapets vapen, och då förfaller äfven
samme talares anmärkning om ruathålls-iufanteriregementena, tv
deras beväring får sina gevär af kronan lika väl som all annan beväring,
och således kunna icke rusthållarne åläggas att bekosta de
derför behöfliga förråden.

Jag ber Er, mine Herrar, icke allt för hastigt gå ifrån denna
punkt utan väl besinna den stora vigten af det anslag, som bär är i
fråga. Det är nemligen en icke obetydlig besparing, som derigenom
åsyftas, och jag är öfvertygad om, att i fall den siste aktade talaren
kände förhållandet härmed, så skulle han icke tveka att med mig
yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Då staten beviljat flera millioner
för nya gevärs anskaffande, så böra väl äfven dessa nya gevär
vårdas. En omsorgsfull gevärsvård är emellertid ej möjlig utan särskilda
förråd, ty det går ej an att förvara dessa dyrbara gevär på
samma sätt som de gamla, Indika inpackades på persedelförråden i
mångdubbla rader, det ena framför det andra. Gevären måste nemligen
inoljas, om de skola kunna emot rost bevaras, och allt det
damm och den orenlighet, som är oskiljaktigt från persedelförråden,
fäster då i oljan, hvilket naturligtvis är för gevären skadligt. Det
är således ej möjligt att akta dem utan särskilda gevärsförråd.

För flera år sedan, eller redan vid 1865—1866 årens Riksdag,
begärde Kongl. Maj:t ett anslag af 74,262 R:dr 52 öre för detta ändamål,
men Riksdagen prutade ned det och beviljade endast 25,1000
R:dr. För dessa medel äro gevärsförråd nu uppförda för fem regementen,
men alla de öfriga sakna ännu sådana. Af det begärda
anslaget återstår således 49,262 R:dr 52 öre, som ännu icke blifvit
beviljade. Det är emellertid ej nog att bevilja denna summa, ty
1865 var det fråga om stammens gevär, och derföre togos ej de afsutna
rusthållsregementena med i räkningen, men det nu begärda
anslaget är afsedt för beväringen, och således måste äfven rusthållsregementenas
behof tillgodoses, hvarföre äfven summan måste höjas.
Dessutom hade man i den gamla beräkningen icke upptagit alla regementen.
Skaraborgs t. ex. var undantaget, emedan dess gevärsförråd
först vid 1869 års generalmönstring utdömdes, hvarföre äfven
härigenom ett ytterligare medelsbehof förorsakas.

Hvad för öfrig! beträffar samme talares betänkligheter, att något
anslag till persedelförråd icke skulle behöfvas, så ber jag att få uppläsa
ett stycke ur en promemoria, som General-intendenten på min
begäran godhetsfullt afgifvit. Handlingen har blifvit företedd inom
Utskottet, och således kan jag ej tro, att jag brister i grannlagenhet,
om jag anför något ur densamma. Det heter der:

Den 8 Maj, e. ni.

“Till följd af bristande utrymme i de å regementenas mötesfält
befintliga förrådsbyggnader, kan den derstädes förvarade, stam- och
beväringsmanskap tillhörande, dyrbara materiel af alla slag icke på

råd helt och hållet saknas så väl för de jemväl nu tillverkade, för
beväringsmanskapet afsedda, nya kapotterna, Indika derföre måste tills
vidare uppläggas uti arméens allmänna förråd i Stockholm och Göteborg,
som ock föi* de under arbete varande trossfordon, Indika skulle
på regementena utdelas. Svårast och betänkligast framstå dessa förhållanden
vid de tillfällen, då. efter slutade beväringsmöten, de af
nämnda manskap begagnade tusentals persedlar af olika slag skola
i regementsfömulen åter intagas. Något annat sätt att dervid tilltaga
gifven icke. än att hopa persedlarne på hvarandra, för att
sedan inleverering©!! verkstälts och de många öfriga åligganden som
tillhöra regementskommissariens befattning vid beväringsmanskapets

1.-:.......4. 1.1 ii* ''i. „ .1 .. ... ll. °1 k.

undergående af besigtning samt derpå följande rengöring och iståndsättning,
innan de kunna, antingen på nytt utlemnas til! begagnande
af den några dagar derefter inryckande 2:dra beväringsklassen eller
ook. efter slutade möten, uppläggas till förvarande, så godt sådant
sig gorå låter. Inträffar nu regnväder sista, dagarne före beväringens
uppbrott eller under persedel-besigtningen, som i allmänhet måste
företagas under bar himmel, kan den derigenom uppkommande skadan
å material i er. till följd af omöjligheten att i förrådet torka persedlarna.
svårligen beräknas; och kan det derföre icke heller alltid
undvikas att icke till 2:dra klassens beväring måste utlemnas klädesoch
remtygspersedlar, som ännu icke hunnit torka, sedan de varit
begagnade af den lasta klassen".

Jag* skall icke läsa upp mera och ber endast att få påpeka nödvändigheten.
som säkert af Eder alla, mine Herrar, inses och erkännes, af
att regementena hafva sin materiel hvart och ett på sin mötesplats, så
att vid eu mobilisering de icke må behöfva hemta sina trossfordon,,
tält och öfriga förnödenheter från aflägsna, för hela arméen gemensamma
utredningsförråd. Tillräckliga byggnader för dessa ändamål
finnas emellertid icke för närvarande på alla mötesplatser. Det är
således icke endast eu besparingsfråga, utan äfven en rent militärisk
fråga, att bevilja detta anslag. Att gifva penningar till materiel och
icke vårda den, kan icke öfverensstämma med en god hushållning.

Jag yrkar bifall till Grefve Haniiltons reservation.

Grefve Mö mer: Det är icke jag. som yttrat betänkligheter

rörande persedel förrådens utvidgning, utan Utskottet, och jag tog,
mig blott friheten uppläsa Utskottets ordalag till stöd för mina
åsigt®*. Med hänseende härtill ber jag vidare att få anföra, att,
så vidt jag vet, hav den indelta truppen så väl byxor som kapotter
med sig både horn och bort, så att ingenting deraf ligger för -

Den 8 Maj. e. n).

vara (It vid mötesplatsen, utan är det beväringsmanskapets persedlar,
som förvaras i ifrågavarande förråd. De andra truppen tillhörande
persedlarna utgöras hufvudsakligen af spadar, yxor, fältflaskor och
kittlar med mera dylikt, som säkerligen icke tager mera skada i förråden
hädanefter än hittills. Jag förmodar äfven, att man vid begäran
af anslag tagit i beräkning den utvidgning af förråden, som
skulle blifva af nöden för de regementen, som af Kongl. Maj:t äro
vordna föreslagna att uppsättas, men hvilkas uppsättning Riksdagen
icke bifallit, och det är väl icke nödigt att bygga förråd åt dessa
regementens materiel förrän sjelfva regementena finnas. Då eu ärad
talare för en stund sedan yttrade sig om anslaget till barackerna,
fastade han uppmärksamheten på angelägenheten ofatt hafva utrymme,
men det vill synas mig, att när truppen icke bor i baracken, måtte
väl dess gevär och byxor kunna der förvaras, ty byggnaden måtte
val kunna användas till något under tiden mellan mötena. Beväringen
blir säkerligen icke heller före den nya värnepligtlagens antagande
talrikare hädanefter, än hvad den under de sednare åren varit,
åtminstone om man fortfar med kasseringa™e på sätt, som skett
på vissa orter, och, enligt hvad jag nyss hört omtalas, på ett ställe
icke långt från Stockholm, der af 8 ynglingar från eu socken endast
2 hlifvit approberade och af 5 från eu annan blott en. Kommer det
att fortgå i denna skala, så behöfves icke särdeles stor tillökning i.
utrymme, hvarken för beväringen eller dess persedlar. Jag trodde
ej heller, att jag skulle hafva att befara så skarpa anmärkningar, som
kommit mig till del, då jag vågat förlita mig uppå, att Generalfälttygmästaren
förstod hvad som för gevärsförråden erfordrades. Då
han ansett ett belopp af 25,000 R:dr vara tillräckligt, så tryggade
jag mig vid hans omdöme i detta fall, fullt öfvertygad om, att han förstår
denna sak mycket bättre än jag.

Herr Statsrådet Abelin: Med erkännande af lämpligheten af den
fördelning, som Grefve Hamilton i sill reservation ifrågasatt af det
anslag, som Kongl. Maj:t begärt, får jag i Girigt vitsorda hvad bär
hlifvit anfördt om den stora, nödvändigheten af dessa persedelförråds
uppförande. De afse ingalunda uteslutande att mottaga gevär för ytterligare
en klass beväring, utan under alla förhållanden, äfven om
beväringens organisation icke kommer att gå derhän, att två klasser
kunna samtidigt öfvas, en tillräckligt stor qvantitet persedlar af alla
slag för att kunna, i händelse af mobilisering, fullt utrusta den de!
af ortens beväringsmanskap, som härtill utses. Vill man det vigtiga
ändamålet: arméens hastiga mobilisering, måste man decentralisera
förråden, och såsom eu nödvändig följd häraf utvidga och tillöka de
förrådshus å respektive mötesplatser, i Indika de för truppernas utrustning
nödiga persedlarne skola förvaras. Det ifrågavarande anslaget
af ser således det dubbla ändamålet, att möjliggöra ett samtidigt
exercerande af tvänne klasser beväring och ett skyndsamt mobiliserande
af arméen. Och. såsom ett ytterligare skäl, hvarföre eu
utvidgning af förrådshusen just nu är åt’ behofvet påkallad, kan jaganföra,
att redan flen tillökning i persedlar som skett medelst anvisande
från kreditivmedlen, gör ett ökadt utrymme i förrådshusen utaf

Den 8 Maj, e. m,

nöden, såvida icke persedlarne skola vanvårdas. Jag hemställer på
dessa och de af föregående talare anförda skäl om bifall till Grefve
Hamiltons reservation.

Sedan öfverläggningeu förklarats slutad samt Herr (Trefven och
Talmannen yttrat, att under densamma yrkats, dels att den förevarande
punkten måtte bifallas och dels, af Grefve Hamilton, att
Kammaren, med afslag derå, skulle bevilja det af Kongl. Maj:t för
utvidgning af gevärs- och persedelförrådeu å mötesplatserna äskade
anslag, 150,000 Kr.dr, af hvilket belopp dock endast hälften, eller
75,000 R:dr, skulle under år 1872 utgå; framställde Herr (Trefven och
Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades
många nej jemte åtskilliga ja, och sedermera proposition på afslag å
punkten och antagande af Grefve Hamiltons i frågan afgifna förslag,
då svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.

22;dra punkten.

Herr Tornerhjelm: Jag skall icke länge uppehålla Kammarens
tid, utan ber endast att med några ord få påpeka ett förhållande,
som jag anser vara förtjent af uppmärksamhet.

Jag vet visserligen mycket väl, att här icke kan blifva fråga
om någon förändring uti hvad Utskottet i denna punkt föreslagit,
men jag vill endast fästa Kammarens uppmärksamhet på att, när
Riksdagen antagit den indragningsstat för krigsskolan, som bär är
föreslagen, så har man på samma gång sanktionerat den stora och
genomgripande förändringen med detta läroverk, som förmodligen är
för de flesta af Herrarne fullkomligt okänd. Krigsskolans organisation
ligger helt och hållet inom den administrativa myndighetens område
och kan naturligtvis bestämmas af Kongl. Maj:t ensam, såvida
han har medel att utföra sina planer. Så länge nu denna lärarepersonal
icke kan sättas på indragningsstat kan icke heller den nya
organisationen genomföras. Vore nu denna organisation känd, så
vore det ock lätt att fatta sitt beslut, men nu är den det icke, och
derföre är jag rädd för ett sådant sätt att gå till väga och vill på
grund deraf nedlägga min protest deremot till protokollet. Jag känner
icke till alla delar denna organisation så, att jag skulle kunna
underkasta densamma en genomförd kritik, men jag skulle dock
kunna mot densamma framställa eu del anmärkningar, om jag ansåge
det här vara på sin plats. Jag vill blott säga, att om den förändring
med krigsskolan, som jag tror vara meningen att genomföra,
kommer till stånd, så skall den enligt min tanke möta stora
praktiska svårigheter och åtskilligt obehag. Jag tror derföre, att
Kammarens ledamöter måhända inom kort skola Unna, att det hade
varit mycket bättre, om hela förändringen aldrig egt rum. När då
klander och missnöje uppstå, så skulle jag visserligen med tillfredsställelse
kunna säga: det der har jag sagt förut, men jag skulle
dock mycket heldre se att någonting nu blefve gjordt för att förebygga -

Den 8 Maj, e. in.

bygga dessa blifvande olägenheter, än att i framtiden kunna få
denna lilla förnöjelse. Såsom jag förut sagt har jag intet yrkande
att göra, utan vill endast till protokollet uttala min protest mot den
föreslagna förändringen.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag skall anhålla att rörande
Utskottets förslag i denna punkt få till Kammaren hemställa om ett
tillägg, om jag ock har föga utsigt, att detsamma skall af Kammaren
behjertas. Här är fråga om att på indragningsstat förflytta åtskilliga
tjensteman och lärare vid krigsskolan, med löner från 850
R:dr till 3,000 R:dr, med dem tillagd rättighet att, så vida de äro
med fullmakt å tjensten försedde, åtnjuta innehafvande lön såsom
pension under sin återstående lifstid, men att, om de blott på
förordnande innehafva sina tjenstår, såsom lifstidspension bekomma
hälften åt den bestämda lönen. Jemte det jag får erinra derom, att,
da det xör icke länge sedan var fråga om regementsskrifvarne, man
anförde, att då dessa blott innehade sina tjänster på förordnande,
kunde ej ifrågakomma, att vid regementsskrifvaretjensternas möjligen
skeende indragning, dåvarande tjensteinnehafvare skulle förflyttas
på indragningsstat, men att man nu tyckes hylla en helt annan
åsigt i fråga om de tillförordnade lärarne och tjenstemännen vid
krigsskolan, och att detta synes mig ej vara rätt konseqvent, ber jag
att, med afseende på sjelfva den föredragna punkten, få fästa uppmärksamheten
derpå, att då det är mycket möjligt, att dessa tjensteman,
som nu komma på indragningsstat, sedermera kunna hugnas
med andra tjenstår, eller befordras till pastorat med rätt betydliga
aflöningsförmåner, så borde för sådan händelse förbehåll göras. Jag
anser derföre, att uti ifrågavarande punkt det tillägg bör ske, att
vid dessa personers förflyttning på indragningsstat med åtnjutande
af de föreslagna pensionsbeloppen, det vilkor fästes, att detta skall
ega rum endast så vida de ej sedermera varda anställda i annan allmän
tjenst, i hvilket fall pensionen skall minskas med ett belopp,
motsvarande lönen för denna tjenst, eller, om denna lön uppgår till
eller öfverstiger pensionen, helt och hållet försvinna.

Jag anhåller derföre att följande tillägg må göras till den nu
föredragna punkten:

“dock endast såvida de ej sedermera varda anställde i annan
allmän tjenst, i hvilket fall pensionen skall minskas i förhållande
till de med nämnda tjenst förenade löneförmåner, derest dessa understiga
pensionsbeloppet, men helt och hållet indragas, för den händelse
att löneförmånerna uppgå till eller öfverstiga berörda belopp".

Herr Reuterswärd: Den förste talaren, som yttrade sig i denna
fråga, sade, att han icke hade reda på den nya organisationen för
krigsskolan, men var dock nog djerf att vilja uttala förkastelsedomen
öfver densamma. Jag har visserligen icke tagit den noggranna kännedom
om saken, som erfordras för att lemna några närmare upplysningar,
men det är mig dock bekant, att denna organisation går
derpå ut, att så vida Riksdagen bifaller hvad Kongl. Makt härföre Riksd.

Prat. 1871. 1 Afd. 4 Band. 7

Den 8 Maj, e. m.

slagit om vissa lärareplatsers indragning, så skulle från och med
detta års utgång inga elever kunna antagas, med mindre än att de
undergått tvänne års vapenöfningar vid något regemente och aflagt
studentexamen. Jag tror, att denna förändrade organisation skall
för den militäriska utbildningen blifva af ganska stor vigt, och äfven
för de ynglingar, som erna egna sig åt militäryrket, torde det
vara ganska angeläget att vid mera framskriden ålder få lära känna
sin böjelse, då de deremot nu vid tolf å tretton års ålder måste bestämma
öfver sin framtida verksamhet. Jag har mig bekant att meningen
med organisationen är ungefär denna, hvilken jag anser både
nyttig och lycklig, och tror derföre, att jag med ganska stort lugn
kan yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Grefve Hamilton, Henning: Jag anhåller endast att få instämma
med Grefve Mörner.

Herr Tornerhjelm: Hen näst siste talaren började sitt anförande
med att säga, att lian kände till den ifrågavarande organisationen.
Jag blef då mycket glad och hoppades, att ett ljus skulle
gå upp för mig och att jag skulle få mina betänkligheter häfda, men
jag fann snart, att han visste nästan mindre om saken än jag sjelf,
och att han således icke kunde gifva mig den efterlängtade upplysningen.
Han slutade med att säga, att lian vore ganska lugn, enär
organisationen vore mycket god. Jag tror ock att jag kan vara lugn,
enär frågan i alla händelser icke är af någon så utomordentlig vigt,
och jag har blott velat reservera mig för framtiden rörande de följder,
som af organisationen kunna härflyta.

Iierr Reuterswärd: Då det icke lider något tvifvel, att Herr

Tornerhj elm missuppfattat min mening, får jag, ifall Kammaren skulle
vara lika okunnig om hvad jag yttrat, erinra om, att jag sökte framhålla,
att vigten af den förändring, som är föreslagen, berodde dels
deraf, att vnglingarne vid en mera framskriden ålder kunna bestämma
öfver sitt lefnadsyrke, hvilket de ej kunna göra vid 13 ä 14 år, och
dels att eleverna skola kunna vid arméen utbilda sig till befäl, hvilket
jag tror, att de skola göra der mycket bättre än vid krigsskolan.
Dessutom är det eu annan omständighet, som ej bör förbises, nemligen
den, att enligt den nya organisationen skulle ett långt större
antal ynglingar kunna vinna inträde vid skolan, derföre att omsättningen
blir lifligare, då kursen hädanefter kommer att omfatta högst
två ä tre år i stället för åtta ä tio, såsom nu ofta är händelsen. Jagfortfar
i mitt yrkande, men ber att dertill få göra samma tillägg,
som Grefve Mörner föreslagit.

Grefve Beck-Friis: Äfven jag har, såsom jag tror, någon kun skap

om den organisation, som förestår vid Carlberg, och jag får för
min del säga, att något mera opraktiskt än denna kan jag icke föreställa
mig. Enligt detta förslag skulle nemligen en yngling, som
vill egna sig åt militäryrket, först hafva att aflägga studentexamen,
hvilket vanligen sker i Juni månad, derpå ett år göra ingenting, så

Den 8 Maj, e. m.

passera graderna under ett år och slutligen komma in i krigsskolan,
der hans lärotid skulle räcka två år. Då nu medelåldern för studenter
är tjugo a. tjugoett år, så skulle således en officer vara fullbildad
vid 24 ä 25 års ålder. Vid kavalleriet skulle han ytterligare
hafva att genomgå 1 års kurs vid ridskolan, och vid artilleriet och
fortifikationen undervisningen vid Marieberg, hvarföre han vid dessa
specialvapen skulle närma sig trettiotalet, innan han vore fullbildad.
Detta är min kunskap om förslaget, och jag vill icke med min röst
bidraga till dess genomförande, utan yrkar utslag å den föredragna
punkten.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr (trefven
och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels, af Grefve
Mörn er,, att punkten måtte bifallas med följande tillägg: “dock endast,
så vida de ej sedermera varda anställde i annan allmän tjenst,
i hvithet, fall pensionen skall minskas i förhållande till de med nämnda
tjenst förenade löneförmåner, derest dessa understiga pensionsbeloppet.
men helt. och hållet indragas, för den händelse att löneförmånerna
uppgå till eller öfverstiga berörda belopp"; dels ock att punkten
skulle af Kammaren afslås.

Härefter framställde Herr (trefven och Talmannen först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades nej, sedermera proposition
på bifall till punkten med det af Grefve Mörner vrkade
tillägg, då svaren utföllo med många ja och nej i blandning, samt
slutligen proposition på afslag å punkten, hvilken proposition likaledes
besvarades med många såväl ja som nej; hvaruppå och efter
det proposition på bifall till punkten med det af Grefve Mörner föreslagna
tillägg ånyo blifvit framställd samt med många både ja och
nej besvarad, Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.

Sedan votering blifvit af flere ledamöter begärd samt Kammaren,
uppå gjord framställning, såsom kontraproposition vid voteringen
antagit afslag å punkten; uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som bifaller 22:dra punkten i. Särskilda Utskottets Utlåtande
N:o 4 med det af Grefve Mörner gjorda tillägg, röstar:

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås punkten.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 36;

Nej — 30.

100

Den 9 Maj, f. m.

Grefve Hamilton, Henning: För att påskynda riksdagsären denas

gång, tager jag mig friheten hemställa, att på föredragningslistan
för morgondagens plenum måtte näst efter de gemensamma
voteringarne uppföras de i dag första gången bordlagda ärenden,
derefter Lag-Utskottets Utlåtande N:r 23, och sedermera öfriga ärenden,
i den ordning, de på dagens föredragningslista innehafva.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. 11 e. in.

In fidem
O. Brakel.

Tisdagen den 9 Maj 1871.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades 2 protokollsutdrag för den 8 dennes och protokollet
för den 25 sistlidne April.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Kiksdags-ordningen, öfver följande
af Stats-Utskottet i 2:dra punkten af dess Memorial N:o 65 föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill bifalla förslaget derom att Riksdagen, med vidtagande
af den förändring, att öfverfältläkarens aflöning uppföres med
3,000 R:dr lön och 1,800 R:dr arfvode, måtte det af Kongl. Maj:t
framlagda förslag till aflöningsstat för sjöförsvarets läkarepersonal i
öfrigt godkänna samt medgifva, att samma stat må, i den mån ske
kan, äfven under innevarande år tillämpas, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej ;