Måndagen den 9 december Sid (Riksdagens protokoll 1968:43)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 43

FÖRSTA KAMMAREN

1968

9—10 december

Debatter m. m.

Måndagen den 9 december Sid.

Svar på interpellation av herr Lundberg (h) ang. samordning
mellan värnpliktstjänstgöring och högre studier ............ 3

Tisdagen den 10 december

Svar på interpellationer:

av herr Brundin (h) ang. barnavårdsnämndernas handlägg -

ning av ärenden beträffande barnmisshandel ............ 9

av herr Nilsson, Nils, (ep) om viss undersökning beträffande
folkomflyttningen ...................................... 13

Lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen .......... 19

Om samordning mellan statens järnvägars zontaxa samt järnvägens
och postverkets busstaxor .......................... 35

Arv, tillfallet allmänna arvsfonden efter Sten Bäckström ...... 37

Förbud för viss person att handhava djur .................... 38

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 10 december

Statsutskottets utlåtande nr 181, ang. svenska bidrag till Inter -

nationella utvecklingsfonden (IDA) ........................ 19

— nr 182, om begränsning av den nuvarande försvarsattaché organisationen

.......................................... 19

— nr 183, ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen
och utredning om lokalflygplats för Stockholm ........ 19

— nr 184, om samordning mellan statens järnvägars zontaxa samt

järnvägens och postverkets busstaxor...................... 35

— nr 185, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå
arv som tillfallit allmänna arvsfonden ................ 37

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr i3

Nr 43

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 68, ang. ändring i uppbördsförordningen
............................................ 38

— nr 69, ang. avtal med Singapore för undvikande av dubbel beskattning

och förhindrande av skatteflykt beträffande skatter
på inkomst och förmögenhet, m. m..................... 38

— nr 71, ang. ändring i tulltaxan, m. m....................... 38

Första lagutskottets utlåtande nr 51, ang. fortsatt giltighet av
lagen med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret ...................................... 38

— nr 52, ang. ändring i lagen med vissa bestämmelser om kungörande
i kyrka ........................................ 38

— nr 53, ang. ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken .... 38

— nr 55, ang. ändrad lydelse av 1 och 4 §§ skattestrafflagen, m. m. 38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 70, ang. ändring i vägtrafikförordningen
(dieselavgaser), och ang. ändrad lydelse av 3 §

1 mom. i nämnda förordning (bensinavgaser), m. m....... 38

— nr 72, ang. ändring i lagen om djurskydd.................. 38

Första lagutskottets utlåtande nr 56, ang. ändrad lydelse av 2 §

4:o) och 16 :o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ........ 39

Måndagen den 9 december 1968

Nr 43

Måndagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 29
nästlidne november.

Ang. samordning mellan värnpliktstjänstgöring
och högre studier

Herr statsrådet MOBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Lundbergs (h) interpellation angående
samordning mellan värnpliktstjänstgöring
och högre studier, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
om han observerat det samordningsproblem
som ofta uppstår för studerande
ungdom i samband med fullgörande
av värnpliktstjänstgöringen och vilka
åtgärder han i så fall är beredd att vidta.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara interpellationen.

Herr Lundberg har aktualiserat frågan
om en sammanhållen översyn av
anpassningen mellan högre studier och
värnpliktstjänstgöring och berör särskilt
två områden, nämligen dels värnpliktsförmånernas
inverkan på tilldelning
av studiemedel, dels samordningen
i tiden mellan värnpliktstjänstgöring
och studieterminer.

Behovsprövningen inom studiemedelssystemet
sker efter schablonartade,
generellt verkande regler. Även skattefria
inkomster av den art, som värnpliktsförmåner
utgör, beaktas vid prövningen
och leder i ett begränsat antal
fall till att studiemedlen reduceras. När
riksdagen antog reglerna om studiemedel
förutsattes inte att särskilda undantag
skulle göras för vissa former av in -

komster. Jag är f. n. inte beredd att förorda
någon ändring i rådande ordning.

Samordningen mellan den militära
och civila utbildningen påverkas, som
interpellanten framhållit, av ett stort
antal faktorer. Ett tänkbart sätt att
minska olägenheterna för den enskilde
studeranden kan vara en omläggning
av terminsindelningen vid universiteten.
Frågan om en övergång till ett annat
terminssystem inom det högre utbildningsväsendet
utreds f. n. inom universitetskanslersämbetet
på grundval av
ett uppdrag från Kungl. Maj:t år 1966.

I sitt förslag till en fastare organisation
av utbildningen vid de filosofiska
fakulteterna har ämbetet aktualiserat
frågan om en översyn av bl. a. den tidsmässiga
samordningen mellan militär
och civil utbildning.

Frågan om en vidare utredning _

utöver det utredningsuppdrag som gavs
år 1966 — övervägs f. n. inom departementet
i samband med beredningen av
frågan om en omorganisation av utbildningen
vid filosofisk fakultet.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Först vill jag tacka
statsrådet Moberg för att jag fick svar
trots att interpellationen framställdes
så pass sent. Sedan vill jag också tacka
och förklara mig i stort sett nöjd med
den del av svaret som rör den tidsmässiga
samordningen av värnpliktstjänstgöring
och studier. Då förutsätter jag
att det blir ett gott slutresultat av 1966
års utredning om terminssystemet, som
universitetskanslersämbetet arbetar
med, och att den nya utredning inom
departementet som statsrådet nu talar
om verkligen kommer till stånd samt
också tar all rimlig hänsyn till de problem
som jag har berört i interpellationen.

Nr 43

Måndagen den 9 december 1968

Ang. samordning mellan värnpliktstjänstgöring och högre studier

Jag läste några av remissvaren på
UKAS. De som skall utbildas till underofficerare
— den uttagningen sker ju
tvångsvis och omfattar rätt många av
de värnpliktiga — får det tydligen särskilt
besvärligt. Värnpliktsnämnden säger
t. ex. att UKAS:s förslag kommer
att »innebära väsentligt minskade möjligheter
för de studerande inom de filosofiska
fakulteterna att fullgöra sin
värnpliktsutbildning utan avsevärda
studietidsförseningar».

Juridiska fakulteten i Lund tar också
upp problemet med dem som uttagits
till underofficersutbildning, och
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
i Uppsala befarar att de studerande
som slutar sin grundutbildning i mitten
av september inte skulle kunna påbörja
sina studier den höstterminen. Det förefaller
mig ganska orimligt och bör väl
med god vilja kunna rättas till.

Jag har också sett att överbefälhavaren,
chefen för armén, SACO, värnpliktsnämnden
m. fl. remissinstanser
lägger fram vissa praktiska förslag.

Allt som allt har detta i varje fall gett
mig det intrycket att det finns anledning
och även möjligheter till sammanjämkning
mellan å ena sidan utbildningsväsendets
intressen och å andra
sidan militärmyndigheternas nödvändiga
krav, en sammanjämkning som skulle
vara till direkt nytta för de berörda
studerandena och kanske mera indirekt,
till nytta för hela utbildningsväsendet,
eftersom det åtminstone i någon
mån borde öka genomströmningstakten
vid universitet och högskolor.

Sedan finns det väl en annan aspekt
på frågan, nämligen den psykologiska,
dvs. ungdomarnas attityd mot värnplikten
och mot samhällets tvång. Det
är väl riktigt om ungdomarna ställer
det kravet på samhället att samordning
av högre studier och värnplikt skall
ordnas så praktiskt som det över huvud
taget är möjligt och att alla vettiga uppslag
skall prövas. En sådan positiv
samarbetsvilja mellan myndigheterna
måste stärka försvarsviljan, och det kan

vi väl vara överens om är en viktig sak
i dag, när det tyvärr finns så starka
krafter som drar åt andra hållet.

Alltså, statsrådet Moberg: Skulle jag
kunna få ett något fastare löfte än svarets
formulering »utredning övervägs»?

Sedan övergår jag till den andra delen
av svaret, den beträffande de ekonomiska
frågorna, studiemedel kontra
utbildningspremier, för att ställa frågan
på sin spets med en gång. Där är
jag inte riktigt nöjd med svaret, utan
jag hade hoppats på ett löfte om en
omprövning av Kungl. Maj :ts beslut av
den 3 juni 1966.

Överbefälhavaren fick då ett negativt
svar på sin begäran, som gick ut på
att de värnpliktigas förmåner helt skulle
undantas vid behovsprövningen av
studiemedel. Det hade kunnat ske genom
att förordningens § 11 ändrats så
att inte endast studiemedel och allmänt
barnbidrag utan även värnpliktsförmåner
vid behovsprövning inte skulle anses
som inkomst.

Läget nu är det att redan utkvitteringen
av premien för genomgången
underofficersutbildning kan medföra
viss reduktion av studiemedel den termin
då studierna återupptas, varvid
både den återbetalningspliktiga och den
fria delen kan påverkas. Men de mera
kännbara verkningarna drabbar den
som går vidare i sin utbildning först
till värnpliktig officer och sedan till
reservofficer. En sådan yngling får reducerade
studiemedel under tre på varandra
följande kursterminer; förutsatt
att han i sin ansökan ärligen uppger
hur finanserna ligger till. Efter genomgången
kadettskola lyfter han 4 000
kronor i utbildningspremium och efter
vardera reservofficerskurs 1 och 2 får
han 5100 kronor. Eftersom halvåret
enligt studiemedelsförordningen räknas
som termin och inte tiden från den
1 september, även om studierna i verkligheten
påbörjas den dagen, skulle vår
vän här i exemplet efter en genomgången
reservofficerskurs i sin ansökan
om studiemedel som inkomst un -

Måndagen den 9 december 1908

Nr 43

Ang. samordning mellan värnpliktstjänstgöring och högre studier

gon ändring i rådande ordning», så är

premien 5 100 kronor, dels två månaders
kost och logi— naturaförmåner —
180 kronor, dels daglönen 60 dagar å
12 kronor 50 öre, tillsammans 750 kronor,
vilket totalt blir 6 330 kronor. Jag
är inte helt säker på att jag sedan har
räknat rätt men jag har kommit fram
till att man skall ta två tredjedelar av
detta belopp, vilket blir 4 220 kronor
och minska med fribeloppet, som i dag
är 2 320 kronor — 40 procent av basbeloppet
5 800 kronor. Man får då 1 900
kronor kvar. Med detta belopp skall
terminens studiemedel, kronor 4 060,
minskas. Därefter återstår 2 160 kronor
för den terminen. Den studerande straffas
alltså för att han gnott med en militär
utbildning en sommar i stället för
att ligga på sommarstället hos mamma
och pappa och lata sig, som en yngling
i går formulerade sin syn på saken vid
ett samtal i ärendet.

Premien räknar man med att ha gjort
fullt skäl för. Naturaförmåner och dagspenning
hör till det historiska den 1
september. Nu gäller det att finansiera
studierna i fortsättningen.

Det är uppenbart att den av militären
åsyftade stimulanseffekten av premierna
försvagas. Man kan diskutera hur
mycket. Genom samtal med ungdomar
har jag fått veta att det förekommer att
man utan vidare slutar och underlåter
att fullfölja utbildningen till reservofficer
sedan de ekonomiska konsekvenserna
klarlagts. Det är definitivt fel att
så skall ske, men jag förstår att ungdomar
blir rent utsagt förbannade när de
kommer underfund med att även en
del av det icke återbetalningspliktiga
beloppet försvinner. Det uppfattas nog
som orättfärdigt, och med ungdomars
sätt att resonera i svart och vitt, rätt
och orätt, så hjälper det ju föga att
saga att så många hundra kronor kan
det väl inte röra sig om. Det blir drygt
400 kronor i mitt räkneexempel.

Med statsrådet Mobergs klara ställningstagande
när han säger »jag är för
närvarande inte beredd att förorda nå lf

Första kammarens protokoll 1968. Nr 43

det väl inte så mycket att hoppas på.
Ungdomen har ett starkt utvecklat sinne
för rent spel, och därför tror jag att
det kanske till och med skulle vara
psykologiskt riktigt om statsrådet tog
ett samtal med militären och påpekade
att de värvningsbroschyrer som nu
sänds ut till alla ynglingar i högsta
gymnasiekursen borde innehålla ett litet
påpekande om de reducerade förmånerna,
så att ingen behövde känna
sig lurad i efterhand. Jag tror dock
inte att militärerna skulle bli glada
över det.

Men det är väl inte så att statsrådet
med sitt »för närvarande» försiktigt inskjutet
i det negativa svaret velat antyda
att ett mera noggrant personligt
studium av frågan — vilket eventuellt
på grund av tidsbrist inte har kunnat
ske — kanske skulle kunna ändra inställningen?
Jag ber alltså att få fråga
om utsikterna till en omprövning och
till slut även påminna om den första
frågan om »utredning övervägs» när
det gällde den tidsmässiga samordningen.
Till slut än en gång tack för att jag
trots det knappa tidsutrymmet fick tillfälle
diskutera frågan.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! När det gäller den andra
delen av frågan ser jag inga skiljaktiga
uppfattningar oss emellan. Vad
vi skall göra och vad vi alltså har gjort
är att vidta så många åtgärder som
möjligt för att underlätta för ungdomen
att få en smidig övergång från
militärtjänstgöringen till universitetsstudierna.
Vilka åtgärder som kan komma
att vidtagas vill jag inte uttala mig
om. Men att vi skall hitta former för en
anpassning när vi går över till de fasta
studiegångarna kan jag försäkra herr
Lundberg om.

Vad gäller den första delen av frågan
är min uppfattning mycket bestämd.
Principiellt sett kan vi inte gå in i
studiemedelssystemet och för en grupp

Nr 43

Måndagen den 9 december 1968

Ang. samordning mellan värnpliktstjänstgöring och högre studier

— de som har genomgått officersutbildning
— vidtaga några speciella åtgärder.
Det är inte rimligt att göra så. Om
man vill kan man uttrycka det så att
studiemedelssystemet inte skall användas
för att uppmuntra officersutbildningen.
I den mån man anser att de
nuvarande förhållandena verkar starkt
reducerande på intresset för officersutbildningen,
finns det bara en väg att ta
upp frågan på, nämligen genom en diskussion
med försvarsministern och försvarsmyndigheterna.
Det är den vägen
man måste gå. Jag tycker inte att vad
som nu äger rum är rent spel. Gymnasisterna
bör liksom andra veta vilka
bestämmelser som gäller. Om de läser
fel krävs det ytterligare utvidgning av
den upplysning som man allmänt har
att ge ungdomen om olika bestämmelser.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Att det behövs mera
information kan jag direkt hålla med
om. Så sent som i går träffade jag en
ekonomiskt mycket medveten yngling
som befinner sig just i den här situationen,
och han hade faktiskt inte kunskap
om bestämmelserna. Nu talar vi
kanske om en teoretisk fråga, som ofta
— självfallet felaktigt — löses bakvägen.
Jag kom att tänka på Goethe-citatet
»Grau, teurer Freund, ist alle Theorie
und griin des Lebens goldner
Baum». Grå är den här teorin, men det
är förstås inte så mycket friskt grönt
i ungdomarnas sätt att »glömma» vissa
saker, när de söker studiemedel.

Jag har fått den uppfattningen att
ungdomarna ganska ofta underlåter att
ta upp en sådan sak som en utbildningspremie.
Det är självfallet felaktigt
handlat, men det kan vara förklaringen
till att det rör sig om »ett begränsat
antal fall», som det står i svaret. Rätteligen
borde det kanske vara flera fall,
och en ändring av bestämmelserna
skulle, tror jag, liksom kodifiera det
verkliga förhållandet. Det skulle antag -

ligen inte utgöra någon speciellt ökad
belastning på volymen av studiemedel
som utbetalas.

Detta är givetvis förmodanden, men
vid försiktiga förfrågningar har jag
fått fram en viss bakgrund som gör att
jag nästan kan säga att det ligger till
på det sättet. De organ som handhar
studiemedelstilldelningen är tydligen
fullt sysselsatta med att kontrollera den
del av ansökningarna som ligger på det
planet att den sökande skall ha fullgjort
en viss studieprestation för att få
nya studiemedel. Detta gäller ju för de
tidigare inskrivna på universiteten. Där
sker en kontroll, men jag har den uppfattningen
att någon kontroll av inkomstuppgifterna
i stort sett inte har
förekommit, utan man har utan vidare
godtagit vederbörandes egna uppgifter.

Jag tycker av flera skäl att man borde
försöka allvarligt finna en lösning.
Hur det skall ske vet jag inte. Militärerna
har anvisat en väg, nämligen att
ändra § 11, men det vill statsrådet inte
höra talas om. Det torde emellertid finnas
andra vägar för att tillmötesgå militären
så att den avsedda stimulanseffekten
tillgodoses. Som ett extra påbröd
vill jag säga att bestämmelserna
bör vara sådana att de framstår för
ungdomarna såsom rättvisa och icke
inleder till frestelse, vilket jag faktiskt
tror att de gör i dag.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill inte uttala mig
om huruvida ungdomarna missbrukar
den förmån de har, men jag hoppas att
de inte gör det. Jag vill bara meddela
herr Lundberg att uttrycket »i begränsad
omfattning» åsyftade att den här
reduktionen, såvitt jag vet, så gott som
uteslutande gäller de ungdomar som
genomgått officersutbildning. Underofficersutbildningen
och underbefälsutbildningen
berörs inte, och av det
skälet bedömer jag problemet så att
dess omfattning är begränsad.

Måndagen den 9 december 1968

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 181—185, bevillningsutskottets
betänkanden nr 68,
69 och 71, första lagutskottets utllåtanden
nr 51—53, 55 och 56 samt tredje
lagutskottets utlåtanden nr 70 och 72.

På framställning av herr talmannen
beslöts att första lagutskottets utlåtande
nr 56 skulle sättas sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
39, i anledning av proposition med förslag
till lag om antalet statsdepartement
och statsråd utan departement;

statsutskottets utlåtanden:
nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte motioner;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på till -

Nr 43 7

läggsstat I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser staten för statens
allmänna fastighetsfond;

nr 194, i anledning av motioner om
viss ersättning till arrendatorer i anledning
av utvidgning av Prästtomta skjutfält; nr

195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för det
frivilliga skolväsendet jämte motioner;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för utlänningspolitiken
m. m. jämte motioner;

nr 197, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående domartjänster vid
vissa underrätter jämte motioner;

nr 198, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående bestridande av
kostnader för ett nyinrättat statsdepartement
m. m. jämte motioner; samt
nr 199, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
ett konsortialavtal mellan staten och
ASEA om samarbete på atomkraftområdet
m. m. jämte motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 66, i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
godkännande av föreslagna ändringar
i och tillägg till Internationella
valutafondens stadga, m. m., jämte motion; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 49, rörande dels Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om ändring
i giftermålsbalken, m. m., dels i
anledning av propositionen väckta motioner,
dels motion angående vårdnaden
om barn i visst fall, dels ock motion
om ändring av reglerna för hemskillnad;
samt

nr 54, över dels Kungl. Majrts propo -

Nr 43

Måndagen den 9 december 1968

sition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr
382) om svenskt medborgarskap, m. m.,
dels i anledning av propositionen väckta
motioner, dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr
193), m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, dels ock motioner
om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen; andra

lagutskottets utlåtande nr 73,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
utlänningslagen den 30 april 1954 (nr
193), m. m., såvitt propositionen behandlats
av andra lagutskottet, jämte
motioner i ämnet;

tredje lagutskottets utlåtande nr 71,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förskott vid
upplåtelse av bostadsrätt, m. m. jämte
motioner i ämnet; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 48,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1968/69,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.24.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

Tisdagen den 10 december 1968

Nr 43

Tisdagen den 10 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Ang. barnavårdsnämndernas handläggning
av ärenden beträffande barnmisshandel Statsrådet

fru ODHNOFF, som tillkännagivit,
att hon hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Brundins (h) interpellation angående
barnavårdsnämndernas handläggning
av ärenden beträffande barnmisshandel,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Brundin har i en
interpellation frågat socialministern
om denne vill medverka till att barnavårdsnämndernas
handläggning av
misstänkta barnmisshandelsfall blir föremål
för omprövning. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara interpellationen.

Efter initiativ av 1965 års riksdag
och på uppdrag av Kungl. Maj:t satte
dåvarande medicinalstyrelsen i gång en
undersökning angående barnmisshandel.
Den kom till stånd för att ge ett
fastare underlag för utformningen av
praktiska åtgärder till bekämpande av
barnmisshandel.

Undersökningsarbetet har av verket
uppdragits åt sex sakkunniga och är
numera i allt väsentligt avslutat. Undersökningen
har omfattat 119 kända
fall av barnmisshandel under tiden
1957—1966. Med ledning av en preliminär
sammanställning av det insamlade
materialet kan jag här lämna följande
uppgifter.

Av de undersökta fallen under den
nämnda tioårsperioden har 75 avsett
barn under tre år, varav 35 spädbarn.
I 15 fall har misshandeln lett till döden

och i lika många fall till bestående
kroppslig skada. Mer eller mindre svåra
hjärnskador har förekommit. Det
har klart framgått att de kroppsliga
följderna av misshandeln är svårast för
barn under tre års ålder.

Utredningen har försökt utröna motiven
till misshandeln och de närmare
omständigheterna kring denna, vilket
varit möjligt i 94 av fallen. I 12 av fallen
har misshandeln direkt syftat till
döden, varav 7 varit att hänföra till
s. k. utvidgat självmord; 4 har haft
hämndmotiv och 1 har varit jämförbart
med barnadråp. Av dessa 12 fall har
4 lett till döden. Misshandel begången
av en socialt missanpassad förövare
och ingående i allmän vanvård av barnet
har varit det vanligaste, nämligen
51 fall varav 4 med dödlig utgång. Misshandel
i förvirringstillstån d har begåtts
i 12 fall, varav intet lett till döden. En
kategori av ofta upprepad misshandel,
begången av en i övrigt till synes socialt
välanpassad individ och karakteriserad
av speciell psykopatologi hos
förövaren, omfattar 12 fall och har i
hela 6 fall lett till barnets död. I den
sista kategorin ingår 2 fall, där förövaren
haft barnet som fosterbarn med avsikt
att adoptera det. Adoptionsansökan
har varit ingiven till domstol. 7 fall har
gällt aga och av dessa har intet lett till
döden.

Redan sammanställningen av dessa
tragiska fall visar hur angeläget det är
både att ingripanden sker med alla medel
som f. n. står till buds och att man
sorgfälligt prövar alla förslag som kan
leda till att möjligheterna att stävja
barnmisshandel ytterligare stärks.

Jag vill erinra om att en rad åtgärder
för att motverka barnmisshandel inleddes
år 1966. I 93 § barnavårdslagen infördes
den bestämmelsen att var och

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Ang. barnavårdsnämndernas handläggning
en, som får kännedom om att barn
misshandlas i hemmet eller eljest där
behandlas på sådant sätt att dess
kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts
för fara, bör anmäla detta till barnavårdsnämnd.
Samtidigt gjordes en ändring
av den s. k. agaparagrafen i föräldrabalken.
Genom lagändringarna
gavs ett klart uttryck för lagstiftarens
vilja att stävja barnmisshandel och
skapa underlag för ytterligare åtgärder.
Socialstyrelsen utarbetade råd och anvisningar
för barnavårdsmyndigheterna
om uppspaning och ingripande mot
barnmisshandel.

Redovisningen av den nyssnämnda
utredningsgruppens arbete har beklagligtvis
försenats. Jag har emellertid inhämtat
att dess betänkande kommer att
tillställas socialstyrelsen omkring årsskiftet.
Socialstyrelsen avser att därefter
skyndsamt lägga fram förslag till
ytterligare åtgärder.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka fru
statsrådet för svaret och då speciellt
för redovisningen av socialstyrelsens
ännu inte publicerade utredning om
barnmisshandel. Emellertid, herr talman,
förefaller det mig anmärkningsvärt
att fru statsrådet egentligen inte
har besvarat min interpellation och således
har undvikit att ta ställning till
den ytterst allvarliga frågan om barnavårdsnämndernas
skyldighet att till polismyndighetens
kännedom bringa information
om grava fall av aktuell
barnmisshandel, brott som faller under
allmänt åtal.

Visserligen har jag förståelse för att
man i väntan på framläggandet av en
utredning inte i detalj tar ställning i
den fråga som jag förmodar och hoppas
är utredningens sakfråga, men nog
borde ändå fru statsrådet inför kammaren
ha kunnat redovisa en principiell
inställning till denna fråga, som
med all rätt så starkt upprör den allmänna
opinionen.

av ärenden beträffande barnmisshandel

För det första gäller det här hur barnavårdsmyndighet
skall få kännedom
om inträffade och aktuella fall av barnmisshandel,
med andra ord hur man
skall få 93 § barnavårdslagen att efterlevas.

För det andra gäller det hur barnavårdsmyndighets
anvisningar utformats
eller bör utformas vad gäller anmälan
till polismyndighet.

Som fru statsrådet vet har upprörande,
ytterst långtgående och brutal barnmisshandel
ägt rum med barnavårdsmyndighets
efterhandskännedom utan
att vetskapen förts vidare till polismyndighet.
Och till det mest hjärtlösa hör
att barn som utsatts för grov misshandel
efter kortvarigt omhändertagande
av samhället åter utlämnats till dem
som utfört misshandeln utan att dessa
enligt vårt samhälles lagar blivit föremål
för korrektiv och sådan social anpassning
som ligger utanför barnavårdsmyndighets
möjligheter att åstadkomma.
Resultatet härav har i flera fall
blivit att de försvarslösa barnen misshandlats
till döds eller fått bestående
skador.

I den av fru statsrådet åberopade utredningen
redovisas 119 kända fall av
barnmisshandel under perioden 1957—
1966. I 15 fall har, som vi hörde, misshandeln
lett till döden, och i lika många
fall till bestående lyte.

Det är svårt att avgöra om antalet
uppdagade barnmisshandelsfall är resultatet
av skärpt uppmärksamhet eller
av en faktisk ökning. Men man kan måhända
ha skäl anta att det senare är
fallet till följd av urbaniseringen och
därmed avhängiga bostadssociala problem.

Mot den bakgrunden är det svårt att
förstå att på detta område ansvariga
myndigheter bevarat inträffade fall
som vederbörande myndigheters egen
affär och att fru statsrådet ansett det
förenligt med sin uppgift att underlåta
att i sitt svar inför kammaren avge en
principdeklaration i ärendets huvudfråga.

Tisdagen den 10 december 1968

Nr 43

Ang. barnavårdsnämndernas handläggning av ärenden beträffande barnmisshandel

Herr talman! Eftersom svaret går
förbi denna huvudfråga, nämligen huruvida
statsrådet är beredd medverka
till att barnavårdsnämnds handläggning
av misstänkta och uppdagade
barnmisshandelsfall blir föremål för
omprövning, ber jag att få precisera
frågeställningen:

Barn kan utsättas för fysisk och psykisk
misshandel. När detta uppdagas,
vilka är då barnavårdsmyndigheternas
uppgifter och skyldigheter? Det är till
detta problem fru statsrådet skulle ha
tagit ställning, åtminstone genom att
hänvisa till en principiell lösning eller
allra minst genom en attitydyttring.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Herr Brundin menar
att vad som upprör den allmänna opinionen
skulle vara huruvida polisanmälan
sker eller ej i dessa fall. Jag vill
mycket bestämt förklara att min uppfattning
är att det upprörande är själva
sakförhållandet att barnmisshandel
sker. Huruvida detta skall förhindras
genom ökat polisingripande eller inte
är en sak som vi så småningom kommer
att ta ställning till. Av mitt svar
framgår varför jag i dag inte anser mig
kunna ta ställning. Herr Brundins interpellation
visar att han själv är medveten
om att barnavårdsnämnderna bör
vara återhållsamma med polisanmälningar
för att inte äventyra allmänhetens
tillit till och förtroende för nämnderna.
Jag vill understryka att detta är
en svår och betydelsefull avvägningsfråga,
och jag anser mig inte böra ta
ställning till detta innan socialstyrelsens
utredning föreligger och socialstyrelsens
förslag har remissbehandlats.
När så är fallet, herr Brundin, lär vi
få anledning att återkomma till denna
fråga. Men jag vill gärna deklarera att
barnmisshandel är ett fruktansvärt problem
och oroande på många sätt. Jag
är för min del beredd att omsorgsfullt
pröva alla realistiska förslag som kan
leda till en minskning av denna upprörande
företeelse.

Herr Brundin har ingen vidare tilltro
till barnavårdsnämndernas handläggning
av dessa ärenden. Jag vill påpeka
att barnavårdsnämnderna redan i
dag har möjlighet att med stöd av barnavårdslagen
ingripa till barnets skydd
i den mån det kommer till nämndens
kännedom att barnet i sin hemmiljö
löper risk för misshandel. Nämnden
kan sålunda omedelbart omhänderta
ett barn för utredning och skilja det
från hemmet, om det föreligger sannolika
skäl att anta att barnet skall utsättas
för misshandel. Ett sådant omhändertagande
kan komma i fråga redan
innan en utredning hunnit avslutas,
och beslut därom kan fattas av
nämndens ordförande, om nämndens
beslut inte kan avvaktas utan fara.

En förutsättning för att barnavårdsnämnden
skall kunna ingripa är, som
jag nyss framhållit, att misstänkta fall
kommer till nämndens kännedom. För
att garantera att så sker föreligger det
anmälningsplikt gentemot barnavårdsnämnden
för vissa myndigheter och
befattningshavare. Dessutom finns det
ju bestämmelser i barnavårdslagen som
anmodar var och en att anmäla barnmisshandel
till barnavårdsnämnderna.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag tycker att vi i fru
statsrådets andra inlägg kanske kom
varandra litet närmare än vad vi kunde
gorå efter det egentliga svaret på
interpellationen. Fru statsrådet lyckades
få med personliga värderingar av
dessa brott som väl överensstämmer
med min egen värdering och med min
egen syn på problemen.

Självfallet har jag inte sagt och heller
inte menat att den allmänna opinionen
skulle vara särdeles påverkad
av och reagera starkt emot att polisanmälan
inte görs. Självfallet är vi
överens om att det är brotten som sådana
som upprör opinionen. Men det
allvarliga är att de erfarenheter som
man har på detta område visar att som

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Ang. barnavårdsnämndernas handläggning av ärenden beträffande barnmisshandel

regel upprepas misshandel mot det
barn som en gång utsatts för misshandel.
Det hjärtlösa ligger just däri att
man trots denna vetskap utsätter barnet
för den uppenbara risken alt på
nytt utsättas för brott.

Fru statsrådet tillät sig påstå att min
tilltro till barnavårdsnämnderna skulle
vara liten eller obefintlig. Det är ett
felaktigt påstående. Det finns verkligen
inte anledning att anmärka på barnavårdsnämnderna
eller deras tjänstemän
för deras handläggning av dessa ärenden,
utan vad man måste anmärka på
är antingen utformningen av anvisningar
till nämnderna eller möjligen
den bristande förekomsten av sådana
anvisningar.

Barnavårdsnämnderna och deras
tjänstemän har utomordentligt grannlaga
uppgifter att handlägga. De måste
självfallet genomföra dessa uppgifter
med yttersta försiktighet. Men vi får
komma ihåg att det rör sig om två skilda
problem, dels önskan att slå vakt
om familjens integritet, dels behovet att
tillvarata barnets rättsskydd — att
skydda barnet mot övervåld.

Om man nu måste göra en prioritering
mellan dessa båda mål så säger det
sig självt, att om man prioriterar familjens
integritet, då omöjliggör man
i de flesta av dessa fall upprätthållande
av barnets rättsskydd. Man måste därför
i dessa allvarliga fall prioritera
barnets rättsskydd, men självfallet genomföra
erforderliga åtgärder på sådant
sätt att man i minsta möjliga grad
inkräktar på familjens integritet.

Men denna prioritering måste enligt
min mening, fru statsråd, komma med
i anvisningar till de människor som
har att handlägga dessa ytterst ömtåliga
fall i vårt samhälle.

Jag vill bara citera några rader ur
ett yttrande som avgivits kring detta
problem av stadsjuristen i Stockholms
stad. Det heter däri:

»En upplysning om att barnmisshandel
förekommit medför dock enligt 23
kap. 6 § brottsbalken i och för sig ej

skyldighet för tjänstemannen att göra
anmälan, såvitt av upplysningen inte
kan dragas den slutsatsen att ytterligare
misshandel hotar. En sådan slutsats»
— och här kommer det väsentliga
— »torde emellertid erfarenhetsmässigt
ofta kunna dragas om ej barnet
på ett eller annat sätt skiljs från
den som förövat misshandeln.»

Detta är alltså byggt på den erfarenhet
som man har på detta område och
borde ligga till grund för anvisningar
till barnavårdsnämnderna samt borde
måhända också ha kunnat leda fru
statsrådet till en meningsyttring i den
riktningen.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Såväl av herr Brundins
fråga som av protokollet lär det framgå
vad herr Brundin har sagt och vad det
är som han anser väsentligt, åtminstone
vad han ansåg väsentligt i början
av denna diskussion. Jag är glad över
att herr Brundin under replikskiftet så
småningom deklarerat en större tilltro
till barnavårdsnämnderna. Jag vill understryka
att denna tilltro till barnavårdsnämnderna
är någonting som vi
måste slå vakt om. Den uppsökande
verksamhet som barnavårdsnämnderna,
liksom andra sociala myndigheter,
har sig ålagd bör också kunna bidra
till att misstänkta fall av misshandel
kommer till nämndernas kännedom.

Jag vill återgå till det utredningsmaterial
som socialstyrelsen har lämnat.
Av detta framgår att en stor del av de
barn som har utsatts för misshandel
kommer från hem med sociala problem.
En sanering av den sociala miljön
framstår alltså som väsentlig i sammanhanget.
En väg att nå en lösning på
dessa problem kan vara att barnen beredes
plats på daghem. Bl. a. av denna
anledning behövs det en kraftig utbyggnad
av barnstugeverksamheten.
Jag räknar här med herr Brundins helhjärtade
stöd.

Tisdagen den 10 december 19G8

Nr 43

Överläggningen förklarades
slutad.

Om viss undersökning beträffande folkomflyttningen Ordet

lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Nils Nilssons (ep) interpellation
om viss undersökning beträffande
folkomflyttningen, och nu yttrade: Herr

talman! Herr Nils Nilsson i
Mora har frågat mig om jag är beredd
att medverka till att en vetenskaplig
undersökning beträffande folkomflyttningens
betydelse för människorna ur
samhällsekonomisk och sociologisk synpunkt
kommer till stånd.

Befolkningsomflyttningen vållar som
interpellanten framhållit problem både
inom sådana områden som expanderar
och sådana som går tillbaka. För att
bl. a. närmare belysa dessa från lokaliseringssynpunkt
vitala frågor tillkallade
jag efter bemyndigande av Kungl.
Maj :t år 1965 en särskild expertgrupp
för regional utredningsverksamhet
(ERU). Denna har initierat en rad omfattande
undersökningar vilka till stor
del täcker de utredningskrav interpellanten
framför. De undersökningar som
har särskilt intresse i sammanhanget
är, när det gäller glesbygdsproblemen,
den inventering av servicemöjligheterna
inom glesbygdsområdena som utföres
under ledning av professor Bylund
i Umeå och den undersökning angående
människornas mera allmänna situation
i glesbygderna som görs under
ledning av professor Georg Karlsson i
Umeå.

Det kan även nämnas att regeringen
har anslagit medel för en sociologisk
undersökning om bl. a. motiven för utflyttningen
från Gotland.

När det gäller urbaniseringsproblemen
kan jag bl. a. nämna de undersök 2f

Första kammarens protokoll 1968. Nr 43

folkomflyttningen
ningar som utförs i Lund under ledning
av professor Hägerstrand, vilka
bl. a. syftar till att belysa vilken regionstruktur
och regionstorlek som är fördelaktigast
för människorna med hänsyn
till valmöjligheterna i fråga om utbildning
och arbete. Dessutom diskuteras
f. n. inom ERU dels uppläggningen
av en sociologisk undersökning för
storstadsområden av ungefär det slag
som är under arbete för glesbygdsområdena,
dels möjligheten att vetenskapligt
belysa frågan om i vilka miljöer
människorna önskar leva.

När det slutligen gäller kostnaderna
för samhällsbyggandet inom olika samhällstyper
vill jag erinra om den försöksverksamhet
med kommunal investeringsplanering
som regeringen tagit
initiativ till och som f. n. bedrivs i ett
70-tal kommuner. Denna verksamhet
kommer efter hand att göra det möjligt
att klarlägga dessa kostnader bättre än
vad som nu är möjligt.

Den redovisning jag här gjort av pågående
utredningsverksamhet tjänar
endast som exemplifiering och är inte
fullständig. Jag vill också i anslutning
till vad herr Nilsson anfört om den
otryg»bet som kan vara förknippad
med omskolning peka på en nyligen
redovisad undersökning som visar att
omskolningsverksamheten innebär positiva
effekter såväl från den enskildes
som samhällets synpunkt inte minst i
form av ökad trygghet för den omskolade.
Arbetsmarknadsstyrelsen har också
startat en fortlöpande uppföljning
av omskolningens effekter som bör
kunna ge ytterligare belysning av dessa
förhållanden.

Resultaten av det här berörda mycket
omfattande utredningsarbetet kommer
att redovisas fortlöpande. En sådan
redovisning har redan påbörjats
när det gäller de undersökningar som
görs i Umeå och Lund. En första samlad
redovisning och bedömning av de
av ERU initierade undersökningarna
beräknas komma att föreligga under
sommaren 1969. Jag anser att denna

Om viss undersökning beträffande
härmed

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Om viss undersökning beträffande folkomflyttningen

redovisning bör avvaktas innan frågan
om ytterligare utredningar kring här
berörda problem tas upp till behandling.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Först ber jag att få
tacka inrikesministern för svaret, som
jag anser vara både upplysande och
positivt. Jag vill också söka tillrättalägga
ett missförstånd, som kanske har
uppstått genom min skrivning beträffande
omskolningen. Behovet av omskolning
är vi alla överens om — sådan
behövs i dagens samhälle. Den otrygghet
som jag i det fallet avsåg var otryggheten
i arbetet, att man kanske skulle
behöva byta arbetsplats många gånger.

Den fråga vi behandlar är en mycket
viktig sådan, en fråga som berör alla
delar av vårt samhällsliv och som kommer
att ha sina verkningar långt fram
i tiden. Det är frågan om hur vi utnyttjar
och kommer att utnyttja våra produktiva
resurser och det materiella och
kulturella arv som byggts av många
generationer före oss. Problemet berör
även i hög grad vår miljö och frågan
om den enskildes möjlighet att välja
den livsform som för henne är den bästa.
Standard är ingalunda ett liktydigt
begrepp för alla mäninskor och består
inte enbart av rent materiella ting. För
många människor är just möjligheten
att få leva på den plats och i den miljö
som de önskar en betydande del av den
standard de eftersträvar. Stora befolkningsomflyttningar
har skett ocli sker,
och vi har genom den länsplanering
som utfördes under fjolåret även fått
ett begrepp om den framtida folkomflyttningen.
Även om prognoserna är
osäkra pekar de dock på att stora folkomflyttningar
skulle bli följden, om
effektiva motåtgärder inte vidtages.
Här uppstår då den stora frågan hur vi
i princip vill att vårt samhälle skall se
ut i sitt helhetsammanhang.

Enligt anvisningar från inrikesdepartementet
skall i planeringssammanhang
länsstyrelserna och deras planeringsråd

upprätta förslag till befolkningsramar,
och i de fall som förslagen till befolkningsramarna
blir större än vad prognoserna
utvisar också beräkna vilka
kapitalinvesteringar som skulle erfordras
för att bereda sysselsättning för dessa
människor på deras respektive hemorter.
Eftersom befolkningsramarna
kommer att vara normerande för så
viktiga samhällsresurser som bostadskvoten,
skolor, vägar etc. kommer de
att vara av mycket stor betydelse. Här
kommer då frågan om ett nödvändigt
underlag för samhällsplaneringen in.

Jag ber att i detta sammanhang få
citera några rader ur det yttrande beträffande
länsplaneringen 1967 som ingavs
till inrikesdepartementet från länsstyrelsen
i Norrbottens län: »Länsstyrelsen
vill framhålla behovet av utökade
kunskaper, när det gäller hela den
diskussion kring utnyttjandet av produktiva
resurser som nödvändigtvis har
förts och måste komma att föras i framtiden.
Likaså är möjligheterna att i en
målsättningsdiskussion belysa de frågor,
som är knutna till kapitalförstöringen
i avfolkningsområden alltför begränsade.
Den slutliga målsättningen
representerar därigenom troligen ett
samhällsekonomiskt sämre alternativ
än det optimala. Med tanke på att befolkningsminskningen
nu i vissa regioner
tenderar att nå relativt stora tätorter
med betydande investeringar
gjorda, synes behovet av vidgade kunskaper
vara påtagbart och brådskande.»

Chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
hade för ungefär ett år sedan en artikel
i Stadsförbundets tidskrift, där han tog
upp frågan om lokaliseringen och de
framtida kommunreformerna. Han kom
fram till den summeringen att den allt
övervägande delen av vår arbetskraft
förmodligen kommer att vara sysselsatt
inom tio regioner. Men han anför också
att denna utveckling inte kan komma
att ske på en gång. Av hela det stora
område som ligger norr om Mälardalen
skulle endast Sundsvallsområdet vara
en naturlig expansionsort.

Tisdagen den 10 december 1968

Nr 43

Om viss undersökning beträffande folkomflyttningen

Jag har i min interpellation också
tagit upp frågan om människornas önskan
att kunna välja arbetsplats och
möjligheterna härtill. I gårdagens nummer
av Dagens Nyheter fanns en artikel
av en av tidningens reportrar, som hade
slagit följe med en arbetssökande
till en arbetsplats i Göteborg. I artikeln
är återgivet ett samtal som den arbetssökande
hade med en kamrat på en arbetsplats.
Denne säger ungefär så här:
»Jag tror säkert att du skulle kunna få
jobb om du flyttade hit. Jag tror också
att du relativt snabbt skulle kunna få
en bostad även om den blir ganska dyr.
Men innan du tar steget skall du veta
en sak: Om vi som jobbar på det här
bygget, 50 man ungefär, hade möjlighet
att få lika stabila arbetsförhållanden
på mindre orter ute i landet som i den
här storstadsregionen så skulle kanske
90 procent av oss flytta härifrån. Ja,
jag tror faktiskt att så många skulle ta
chansen. Många i laget är inflyttade i
Göteborg och har tröttnat på resor, hets
och jäkt.

Jag tror att det finns en utbredd
reaktion i dag mot den allt kraftigare
koncentrationen till storstadsområdena»,
fortsatte denne man i Göteborg.
»Kanske är det den allt längre fritiden
som fått många att tänka om när det
gäller valet mellan storstaden och det
mindre samhället.»

Den nämnde byggnadsarbetaren säger
vidare: »Det är bra att regeringen
satsar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
men ännu mer än hittills måste
satsas på att flytta industrier till människorna,
inte tvärtom. Många trivs
sämre och jobbar sämre om de tvingas
att flytta för att få ett arbete.»

Den arbetslöse förklarar att han kör
gärna flera mil för att få ett arbete.

I en intervju som professor Bylund
gav en tidning tar man också upp detta
ämne. Man ställde frågan om han tror
att folk önskar komma till en stor tätort.
Han svarar: Jag tror det inte. Folk
har knappast någon klar uppfattning
om var de vill bo. Finns det arbete och

acceptabel service stannar man helst på
den plats där man är och där man har
sina rötter. Vi examinerar samhällsplanerare
här vid universitetet, och många
av dem får flotta erbjudanden, t. ex.
från Stockholm, när utbildningen är
klar, men det är bara de som inte får
arbete på annat håll som flyttar dit. Det
är ofta karriären som driver människorna
till de stora tätorterna, där i
regel de mest inflytelserika befattningarna
finns. En decentraliserad förvaltning
skulle således motverka koncentrationen.

Jag har också tagit upp frågorna om
stressens betydelse i dessa sammanhang.
Enligt färska uppgifter har vi 74
miljoner sjukdagar per år här i landet.
Det kostar landet i inkomst- och produktionsbortfall
i runt tal 11 miljarder
kronor. Till det kommer de direkta utgifterna
för försäkringskassorna i understöd
och administration, ungefär 2,8
miljarder. Vi är alltså uppe i 14 miljarder
kronor.

Vi har 250 000 människor som får
socialhjälp. Vi vet att det inte är roligt
att få socialhjälp, men ser vi efter varför
folk får socialhjälp, finner vi att
det i mycket stor utsträckning är fråga
om stress, just frågan om kombination
av fysiska och psykiska arbetshinder
samt sociala faktorer.

Vi har 150 000 förtidspensionärer registrerade
i riksförsäkringsverket, och
bland pensionsanledningarna finner vi
åter samma bild —- psykiska eller nervösa
sjukdomar svarar för hälften av
pensionsanledningarna. Ungefär en
tredjedel av allt detta kan skyllas på
stress. Stressen och de sociala faktorer
som påverkar denna är alltså ett samhällsproblem
av första ordningen.

1965 års långtidsutredning tar även
upp de regionala utvecklingstendenserna,
varvid planeringsproblemen behandlas.
Låt mig citera ett utdrag härur: »Planeringsproblemen

ter sig väsentligt
svårare ur välfärdssynpunkt inom
de ännu bebodda ytor vilka kommer att

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Om viss undersökning beträffande folkomflyttningen

ligga utanför pendlingsavstånd till någon
tillväxtpol. I södra och mellersta
Sverige kan det gälla endast mindre
spridda öar på grund av de förhållandevis
gynnsamma avstånden. I norra
Sverige kan det däremot knappast undvikas
att vidsträckta sammanhängande
ytor faller inom den för sysselsättningsförbättringar
oåtkomliga zonen.
Man måste se som en realitet att vissa
sådana områden med tiden kommer att
helt förlora sin befolkning. Lämnad åt
sig själv måste en sådan total avfolkning
bli ytterst smärtsam. Då äldre personer
liksom hittills kan förväntas vara
ovilliga att byta vistelseort, har man i
sådana perifera områden att vänta en
katastrofalt deformerad åldersfördelning.
Ekonomiska subventioner räcker
inte för att upprätthålla ett acceptabelt
samhällsliv. Isolering snarare än ekonomiska
problem blir slutskedets stora
problem.»

Men det är inte bara ren landsbygd
som ligger i riskzonen utan även mindre
och relativt stora tätorter. Samhället
har självt till en viss grad medverkat
till att rycka undan grunden för sådana
orter. Järnvägsnedläggelser och järnvägarnas
koncentration av godsutbytet
till ett fåtal stationer i anslutning till
bildistributionen, skolväsendets centralisering,
indragning av smärre postanstalter
m. m. bidrar steg för steg till en
avrustning genom avflyttning av förhållandevis
köpkraftig, offentligt anställd
personal.

Orsaken till de stora förändringarna
i arbetstillfällen på landsbygden har
främst varit omställningen inom jordbruket
och skogsbruket. Man kan ställa
frågan om inte denna utveckling har
gått alltför fort. Utmönstringen av
skogsarbetarna har skett i mycket raskt
tempo. Det finns kanske skäl att ompröva
den politiken. Deltidsjordbruk
och skogsarbete är alltjämt ett alternativ
och har dessutom fördelen att inte
ha några tunga investeringar.

I en intervju har professor Bylund
tagit upp just dessa problem och sagt:

»I detta sammanhang kan jag inte undgå
att fråga mig om inte mekaniseringen
i skogsbruket har skett för snabbt.
Man har rationaliserat bort arbetskraft
och i stället genom mekaniseringen fått
större behov av mer kvalificerad och
därmed dyrare arbetskraft. Samtidigt
som man påskyndat avfolkningen har
man fått erfara att det blivit allt dyrare
att få de kvalificerade arbetare
man måste ha i stället. Var det inte billigare
för företagen att utnyttja den relativt
billiga arbetskraft man hade i
form av jord- och skogsbrukare med
små egna gårdar och som hade skogsjobbet
som en extrainkomst? Är det
inte i själva verket så att man fått en
rekylverkan?»

Jordbruket har också mycket snabbt
förändrats och friställt arbetskraft i
stor utsträckning. Jordbruksfrågan har
varit föremål för många diskussioner i
denna kammare, och det kan synas
överflödigt att ta upp den på nytt. Jag
vill ändå ta upp frågan ur en annan
aspekt som kommit till uttryck i en artikel
av professorn i marklära vid
skogshögskolan, Tryggve Troedsson, —•
»Den glömda jorden» — där han tar
upp jordbruksfrågan ur en synpunkt
som jag tycker kan vara värdefull. Jag
ber att få citera några stycken ur artikeln.

»När man häver ut våra sopor och
avlopp i vattendragen och sedan förfasar
sig över våra vattenföroreningar
så är detta bara ett uttryck för en brist
på biologiskt kunnande. Vi kommer att
ha kvar våra vattenföroreningar under
oöverskådlig framtid, om vi inte försöker
utnyttja de nedbrytningsprocesser
marken ger oss mer eller mindre
gratis. Men det förutsätter att myndigheterna
försöker förstå vad mark och
markvård är, men det tycks man inte
ha något intresse för.

Detta gäller också i hög grad då jordbruksfrågorna
behandlas. Hur marken
eller marktillståndet är spelar en mycket
liten roll, de tekniska och ekonomiska
frågorna är betydligt mera grip -

Tisdagen den 10 december 1908

Nr 43

Om viss undersökning beträffande folkomflyttningen

bara för de allra flesta. Det har emellertid
i alla tider visat sig att det biologiskt
riktiga också i det långa loppet
varit det mest ekonomiskt riktiga. Så
gäller förvisso i dag också.»

Beträffande tätorterna framhåller
professor Troedsson att stad och åker
bör vara i samspel. Han fortsätter:
»Detta fordrar att varje tätort måste
omges med stora åkerarealer på relativt
nära håll. Skall också tätorternas
sopor kunna tas tillvara blir kravet
ännu större på mark, där det främmande
materialet kan införlivas med markprocesserna.
Sålunda behöver vi högproduktiv
åkerareal även för våra tätorter.
»

Vidare säger Troedsson: »Om man i
dag t. ex. ser hur Henriksdals reningsverk
i Stockholm behandlar sitt slam,
så förstår man att vi inte på långt när
ännu löst tätortens avloppsproblem. Endast
under förutsättning att markprocesserna
— och då de s. k. brunjordsprocesserna
— får ta hand om slammet
får vi en nedbrytning som blir helt
tillfredsställande . . .

Om våra politiker kunde tillägna sig
större förståelse för jordmånens betydelse
så skulle de handskas betydligt
försiktigare och framför allt sparsammare
med marken. Att välja mark för
olika ändamål borde göras med en betydligt
större ödmjukhet än vad som
sker i dag.

Sverige anses vara ett rikt land, men
så rikt är det inte att det kan anses befriat
från att ta till vara av äldre generationer
uppbyggda naturresurser av
direkt betydelse för nuvarande och
kommande livsmedelsförsörjning.»

Herr talman! Jag ber ännu en gång
att få tacka statsrådet för svaret. Jag
betraktar det såsom särskilt positivt att
statsrådet inte helt avvisar möjligheterna
till ytterligare utredningar. Statsrådet
framhåller nämligen i slutet på svaret:
»Jag anser att denna redovisning bör
avvaktas innan frågan om ytterligare
utredningar kring här berörda problem
tas upp till behandling.» Jag tror att

det finns och kommer att finnas problem
som bör bli föremål för ytterligare
behandling.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag försökte svara så
utförligt som möjligt på herr Nilssons
i Mora fråga om jag ville medverka till
vissa undersökningar. Jag har sagt att
de är på gång och att vi får avvakta
resultatet. Herr Nilsson i Mora har velat
redovisa att han har läst, tänkt och
tyckt, och det är han i sin fulla rätt att
göra.

Jag tänker nu inte gå in i någon diskussion.
Jag skulle bara vilja framhålla
att det självklart är nödvändigt med en
planering i vårt samhälle. Utan en planering
är det inte möjligt att bedöma
hur vi skall anpassa samhällsutvecklingen.
Det är en sådan försöksplanering
som är på gång. Av regionalplanerna
kan vi mycket snabbt få veta att
vi har en betydande obalans i vårt samhälle
nu. Detta framgår inte bara av
regionalplanerna, utan det kan vi månadsvis
avläsa när arbetslöshetssiffrorna
redovisas. Skogslänen har en betydande
arbetslöshet medan storstadsområdena
och de sydsvenska länen t. o. m.
har underskott på arbetskraft.

Huvudproblemet är hur man skall
åstadkomma en bättre balans. Där kommer
att krävas alla de arbetsmarknadspolitiska
och lokaliseringspolitiska medel
som vi kan åstadkomma. I det sammanhanget
är uppgiften självfallet att
söka minska tillväxttakten i våra storstadsregioner
och bromsa utflyttningen
ur skogslänen. Den målsättningen får
vi gemensamt försöka ge oss i kast med.
Den nya näringspolitik som nu introducerats
går längre — och måste gå
längre — än att man låter lokaliseringspolitiken
innefatta enbart kontakter
med privata och kooperativa företag.
En intensifiering av verksamheten på
den statliga sidan ingår som ett led av
utomordentlig betydelse.

Jag uppmärksammade att herr Nils -

Tisdagen den 10 december 1968

18 Nr 43

Om viss undersökning beträffande folkomflyttningen

son i Mora citerade Dagens Nyheter
från i går och talade om en byggnadsarbetare
från Sunne som kom till Göteborg.
Artikeln är mycket intressant,
men problemet för så många människor
är ju var de skall kunna få ett lönsamt
och varaktigt arbete. Mannen som artikeln
handlar om fick klart för sig att
om han flyttade så fick han ett stabilt
och lönsamt arbete. Sedan måste han
naturligtvis väga detta mot konsekvenserna
för honom och hans familj av en
flyttning. Jag erkänner att den här avvägningsfrågan
är svår.

Herr Nilsson i Mora skulle kunna gå
tillbaka några nummer i Dagens Nyheter
till en intervju med en man som
flyttade från Vännäs i Västerbotten.
Rubriken lyder: »Han är en lysande
affär. Omskolad ger han staten ren
vinst.» Efter omskolning fick den mannen
flytta 30 mil med familjen, men nu
tjänar han 300 kronor mer i månaden
och har jobb året runt.

Den ene trivs. Han anpassar sig och
tycker att det går bra. Den andre trivs
inte. Vi måste försöka bistå både den
som trivs efter flyttningen och den som
inte trivs. Den senare måste vi försöka
att så långt som möjligt bereda sysselsättning
på en plats där han trivs bättre,
men svårigheterna är stora — låt
oss aldrig underskatta dem. Det slutgiltigt
avgörande är om vi kan finna
verksamheter som är lönsamma med
utnyttjande av våra tillgångar och den
arbetskraft som finns i landet. Det är
ju detta som vi gemensamt skall leva
av.

Denna omflyttningsprocess är ju för
övrigt ingen nyhet utan något som pågått
sedan århundraden. Skulle man
bara följa den enskildes önskan — i
och för sig inte så »bara» — vågar jag
garantera, herr Nils Nilsson i Mora, att
åtskilliga tiotusentals smålänningar inte
skulle ha flyttat vare sig till Mellansverige
eller till Norrland under tiden
från mitten av 1800-talet och fram till
nu, och inte heller brutit upp för att
flytta till Amerika. Nödvändigheten

drev dem en gång till en flyttningsrörelse.
Det angelägna i den omställning
av vårt näringsliv som för närvarande
pågår nödvändiggör också en viss omflyttning
av människor i nuet.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag är helt överens med
inrikesministern om att det här är ett
svårt problem och också om att det är
riktigt att det finns en hel del människor
som vill flytta till de stora städerna.
I min interpellation har jag emellertid
tagit upp att många fortfarande
vill bo på andra orter än storstäderna,
och jag anförde exempel därpå.

När vi kommer in på lönsamheten
möter den verkligt stora frågan, vad
som är lönsamt. Jag anser att det behövs
en ytterligare belysning av den.
Vid planeringarna beräknas i regel hur
mycket pengar det kommer att kosta
att bereda dessa människor arbete på
platsen; däremot bedömer och belyser
man inte lika noggrant de stora kostnader
det för med sig att skapa arbetstillfällen
på den ort dit människorna
skall flytta.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
anförde:

Det synes som om höstsessionen för
första kammarens del eventuellt skall
kunna avslutas redan torsdagen den
12 december. Förutsättningen härför är
dock att kamrarna icke fattar några
skiljaktiga beslut som föranleder sammanjämkning
eller gemensam votering
fredagen den 13 december. I sådant fall
avslutas höstsessionen sistnämnda dag.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39,
statsutskottets utlåtanden nr 186—199,
bankoutskottets utlåtande nr 66, första
lagutskottets utlåtanden nr 49 och 54,

Tisdagen den 10 december 1968

Nr 43

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

andra lagutskottets utlåtande nr 73,
tredje lagutskottets utlåtande nr 71 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 48.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

181, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående svenska bidrag
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA); och

nr 182, i anledning av motion om
begränsning av den nuvarande försvarsattachéorganisationen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. lokalisering av flygplatser inom
stockholmsregionen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 183, i anledning av motioner
angående lokalisering av flygplatser
inom stockholmsregionen och utredning
om lokalflygplats för Stockholm.

I de likalydande motionerna 1:169,
av herr Strandberg m. fl., samt II: 222,
av herr Bengtson i Solna och herr Nilsson
i Agnäs, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,
att direktiv måtte utfärdas till
luftfartsverket att snarast utreda och
framlägga förslag till den framtida lokaliseringen
av flygplatser inom stockholmsregionen.

Vidare hade i motionen II: 59, av herr
Wiklund i Stockholm och herr Rimmerfors,
föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att frågan om annan lokalflygplats
än Bromma flygplats för huvudstaden
måtte göras till föremål för förutsättningslös
utredning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i anledning
av motionerna 1:169 och 11:222 samt
II: 59.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat anfört, att det funnit det i hög
grad angeläget, att lämpliga markområden
för ytterligare flygplatser i storstockholmsregionen
reserverades så
snart detta vore möjligt. Enligt utskottets
mening borde detta bland annat ske
inom ramen för den översiktliga markanvändningsplaneringen
inom regionen.
Det syntes också enligt utskottet
angeläget, att utredningsarbetet bedreves
skyndsamt samt redan från början
i nära samarbete och kontakt med vederbörande
departement och myndigheter
ävensom med representanter för
trafikutövarna. Först sedan en prövning
i sådan ordning skett och därav föranledda
förslag framlagts kunde enligt utskottets
uppfattning ett ställningstagande
till anläggnings- och byggnadsbehoven
ske.

Reservation hade anmälts av fru Wallentheim
(s), som dock ej antytt sin
mening.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! De föreliggande motionerna
om lokalisering av flygfält i
stockholmsregionen väcktes redan i januari
månad. Det har således snart gått
ett helt år sedan dess, och under den
tiden har förvisso en hel del hänt.

Frågan om lokalisering av flygplatser
i stockholmsområdet är enligt min uppfattning
inte endast en angelägenhet
för Stockholm — den har både riksintresse,
internationellt intresse, intresse
för oss som bor ute i landet, för hela
vårt näringsliv och för alla riksdagens
ledamöter, av den enkla anledningen
att staten ju ändå skall vara med och
betala åtskilligt av kostnaderna för dessa
flygfält.

Grundtanken bakom åtminstone den
motion som jag själv står för har varit,
att vi önskat få till stånd den debatt
som måste till i en så väsentlig fråga
som hur vi skall ha det i framtiden
med våra flygfält i stockholmsregionen.
Det är nödvändigt att man här arbetar

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

mycket snabbt, och det är också nödvändigt
att man verkligen tränger in i
och försöker analysera den framtida
utvecklingen.

Jag tror inte, herr talman, att det behöver
råda några delade meningar om
behovet av ett välutvecklat inrikesflyg;
det gäller såväl det reguljära flyget som
allmänflyget. Ett behov föreligger också
av samordning med det militära
flyget.

Vårt lands geografiska utbredning
nödvändiggör ett väl utvecklat inrikesflyg,
inte minst med hänsyn till den
alltmer hårdnande internationella konkurrensen
för vårt näringsliv. Flygfrakten
kommer enligt min uppfattning
att få en accelererad utveckling och
kommer därigenom att bli av största
betydelse för företagens ekonomi.

Lokaliseringsfrågan är i första hand
att se som ett samordningsproblem. Det
är nog inte bara här i Stockholmstrakten
som samordningsproblemet är högaktuellt,
utan förhållandet torde inom
mycket kort tid komma att bli detsamma
på många andra platser i landet.
Jag tänker på problemen kring flygfältsfrågorna
i Göteborg, i Malmöregionen
osv. Såvitt jag kan bedöma torde
denna fråga bli aktuell beträffande över
huvud taget alla orter här i riket som
vill ha någon form av flygverksamhet.

Enligt min mening har vi måhända
alltför litet beaktat allmänflygets utveckling.
På inrikesflygfältet i Bromma
har vi för närvarande i genomsnitt
100 operationer per dag i reguljär trafik.
För allmänflygets del förekommer
i runt tal inte mindre än 400 operationer.
Denna utveckling kommer säkerligen
att gå i mycket accelererat tempo.
Detta i sin tur för med sig ytterligare
problem. Jag tänker exempelvis
på hur den framtida koncessionsfrågan
skall lösas. Den har av tidningsuppgifter
att döma blivit högaktuell. Vidare
kommer in i bilden frågan om kommunernas
medverkan i hela landet vid
fältutbyggnader. Andra frågor som blir
aktuella är samordning av trafikledning

och av säkerhetstjänsten. För allmänflygets
vidkommande kan samordningsfrågan
också bli aktuell, internationellt
sett men kanske i första hand i skandinaviskt
sammanhang; tullfrågor och
andra problem kommer därvidlag med
hög prioritering på dagordningen.

Jag skall gärna erkänna, herr talman,
att de föreliggande motionerna har fått
en synnerligen ingående behandling
inom utskottet. Sällan har så många
timmar ägnats åt ett ärende som i detta
fall. Ett för oss alla aktuellt problem
har i detta sammanhang också tagits
upp till behandling, nämligen bullerstörningarna.
Bara detta problem, som
är mycket stort, skulle i och för sig
kunna föranleda åtskilliga aspekter och
synpunkter. Jag skall emellertid inte gå
närmare in på den frågan. Det är väl
bara att konstatera att när det gäller
överljudsfrågan, som är så högaktuell,
måste detta mycket svåra problem lösas
genom internationella överenskommelser.
En sak som vi här hemma mycket
snabbt måste få till stånd är normerande
principer för tillåtna bullernivåer.
Några sådana har vi inte i dag
och kan därför inte verkställa den
planläggning som är nödvändig för att
vi inte skall göra galenskaper i vår
planering. Om det vore möjligt att mycket
snabbt fastställa tolerabla bullernivåer,
är jag övertygad om att vi också
skulle kunna påverka flygplansindustrin
att eftersträva framställning av
tystare motorer. Jag vill gärna jämföra
med förhållandena i USA, där man
också har förstått att det är nödvändigt
att minska flygplanens motorbuller.
Där satsar man enligt uppgift inte
mindre än 250 milj. kronor för att söka
få till stånd mera tystgående jetmotorer.

Vi skall nog vara beredda att i vår
planläggning räkna med att vi kommer
att få betydligt mera tystgående jetflygplan
än vi har i dag. Den utvecklingen
tror jag vi kan hälsa med största tillfredsställelse.
Vi är nu mitt uppe i jetåldern.
Vi kan inte komma ifrån det.

Tisdagen den 10 december 1908

Nr 43

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

Men vi skall givetvis eftersträva att få
mera tystgående motorer.

Jag beklagar att man i den allmänna
debatten om bullerstörningar tycks ha
missuppfattat själva begreppet jet och
att det gått något slags troll i detta ord.
Begreppet jet är ingenting annat än en
viss princip för framdrivning av luftfarkoster,
och bullernivåer och bullerstörningar
har vi med alla tänkbara
former av flygplanstyper.

Det här är inte en fråga, herr talman,
som bara berör flyget, utan den torde
ha minst lika stor aktualitet på andra
transportområden, såsom järnvägar,
motorvägar osv. Det kan i dag ifrågasättas
om det inte förekommer större
bullerstörningar från andra transportgrenar
än flyget.

Med samma motivering som regeringen
hade när den stoppade reguljär jettrafik
på Bromma skulle säkerligen all
trafik behöva stoppas på delar av Storstockholms
och en del andra orters lokaltrafik
liksom på vissa starkt trafikerade
vägar.

Vi har i en av motionerna tagit upp
och kritiserat i dag rådande förhållanden.
Jag anför en sådan sak som kommunikationerna
från våra flygplatser,
såväl Arlanda som Bromma, in till
Stockholms centrala delar. Jag har sagt
och jag vidhåller att de redan i dag är
föråldrade och kommer alt vara det så
mycket mer i framtiden.

I ett remissyttrande som har kommit
in har Storstockholms lokaltrafikföretag
uttalat sig mycket negativt exempelvis
rörande spårbunden trafik till
Bromma. Detta är grundat på analyser
av passagerarnas resvanor med den
ringa turtäthet som i dag förekommer
på matarlinjen 110 mellan Alvik och
Bromma.

Herr talman! Gör man turtätheten
ännu mindre försvinner trafikunderlaget
helt. Det är inte överraskande att
inte mer än 400—500 passagerare per
dag nyttjar dessa kollektiva fortskaffningsmedel
med nuvarande uppläggning
av trafiken. Det är inte överras -

kande att kanske 90 procent av alla
passagerare som ankommer till och avreser
från Brommafältet — enligt uppgift
lär det vid normaltrafik vara 4 000
—5 000 flygpassagerare per dag —■ åker
med andra fortskaffningsmedel och
därmed ställer till ytterligare kommunikationstr
assel.

Vi har tagit upp frågan om den dåliga
placeringen av Hagaterminalen.
Terminalen måste onekligen få ett annat
läge än den har i dag. Vi har belyst
den dåliga ramptjänst som bedrives
på såväl Arlanda som Bromma. Vi
har talat om den illa skötta transittrafiken
mellan Arlanda och Bromma. Det
rör sig om ett ganska stort antal passagerare
per dag, och med den splittring
av inrikesflygtrafiken som synes
komma till stånd nästa år, kommer
självfallet detta förhållande att bli ännu
mera försämrat ifall inte åtgärder vidtages.

Jag sade inledningsvis, herr talman,
att mycket har hänt, och det är riktigt.
Alldeles nyligen förutsade man
ju förbättringar just beträffande det
vi kritiserade i januari i år. Här
tänker man sig att det skall bli direkt
busslinje från Arlanda till eventuellt
Odenplan i stället för Hagaterminalen,
och enligt tidningsuppgifter i
dagarna tänker man nu stoppa in direkta
busslinjer mellan Bromma och
Sergels torg. Jag hälsar detta med tillfredsställelse
och hoppas att man får
en sådan turtäthet att bussarna avgår
i skälig tid från staden ut till flygfältet
före flygplanens avgång och att de också
avgår från Bromma när man landat
där och fått sitt bagage, så att man
snabbt kan komma in till Stockholms
centrum.

Men trots att jag är glad över denna
förbättring som tydligen kommer till
stånd redan i mitten av december, tror
jag att detta endast kan vara provisoriska
lösningar som inte kommer alt
passa in i morgondagens samhälle. De
prognoser som man har gjort upp innebär
att vi på de två i dag befintliga

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

flygfälten redan 1980 skall ha inte
mindre än åtta miljoner flygpassagerare
i Stockholmsområdet. Tror man på
en sådan utveckling, vilket jag gör, borde
man på ett helt annat sätt undersöka
hur man skall ordna även kommunikationerna
mellan flygplatserna
och Stockholms centrala delar.

Vad som i dagens läge gör mig lite
ledsen är vad man skulle kunna kalla
den cirkus som nu tycks råda i förhållandet
mellan kommunikationsdepartementet,
KSL, luftfartsverket och SAS—
Linjeflyg rörande investeringarna på
Arlanda. Efter det beslut som riksdagen
har fattat om hur det skall gå till
är det förvånansvärt hur man här
skyfflar ärendena fram och tillbaka
sinsemellan och inte är sams. För min
del ser jag det så att detta kan fördröja
introduktionen av jetplan i svensk inrikestrafik.
Det skulle i sin tur resultera
i att vi inte får den kapacitetsökning
som är nödvändig. Vi får inte de
snabba förbindelser som också är nödvändiga,
och vi får förmodligen högre
flygtaxor i stället för den sänkning som
skulle kunna vara möjlig.

Dessa frågor har helt nyligen tagits
upp av berörda parter i KSL som den
2 oktober i år uppvaktat kommunikationsdepartementet
angående en statlig
utredning av flygfältsfrågorna i Stockholmsområdet.
Samtidigt har KSL sagt
ifrån att man inte är intresserad och
att man inte kan se det bara som en
regionfråga i Stockholm, utan det är
en riksfråga när det gäller att betala
investeringarna. Luftfartsverket skickar
över bollen och säger i sin tur att flygbolagen
skall vara med och betala investeringarna.
Tydligen vet man inte
hur man vill ha det på detta område,
och det gör att det är ännu mera nödvändigt
än någonsin att en stark hand
får hålla i dessa frågor. Det är intressant
att se att KSL har gått så långt
att man nu tydligen skall diskutera hur
man skall göra med utredningen om
den framtida flygfältsorganisationen
och placeringen här i Stockholm. Stats -

rådet och statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
säger att staten
inte tänker föranstalta om några utredningar
rörande flygfältsfrågorna i
Stockholmsregionen, eftersom denna
uppgift ligger inom ramen för den regionala
planeringen, men självfallet
skulle luftfartsverket kunna representeras
i utredningen.

I utskottets utlåtande har vi, herr
talman, skrivit följande ord som jag
citerar: »Utskottet finner det emellertid
i hög grad angeläget att lämpliga
markområden för ytterligare flygplatser
i regionen reserveras så snart detta
är möjligt.» Det är riktigt, det är
en sak som bör åvila KSL och regionplanekontoret
inom regionplaneförbundet.
Så tar utskottet upp frågan om att
titta på dessa saker och behandla även
bullerproblemet: »Det synes också angeläget
att utredningsarbetet bedrives
skyndsamt samt redan från början sker
i nära samarbete och kontakt med vederbörande
departement och myndigheter,
ävensom med representanter för
trafikutövarna.» Jag är glad över att vi
i utskottet enats kring att stryka under
detta. Men sedan tillägger vi, herr talman:
»Först sedan en prövning i sådan
ordning skett och därav föranledda
förslag framlagts kan enligt utskottets
uppfattning ett ställningstagande
till anläggnings- och byggnadsbehoven
ske.»

Det är riktigt. Det är alltså nu regionplanekontoret
här som skall arbeta
så mycket det orkar och titta på själva
markfrågorna. Men enligt min uppfattning
räcker det inte. Jag använde nyss
uttrycket »den starka handen som bör
vila över det hela». Därför vill jag säga:
Har vi i vårt utlåtande understrukit
detta och enats kring detta i statsutskottets
fjärde avdelning, vill jag för
egen del tillägga att departementschefen
på intet sätt får tveka att gripa in
i dessa betydelsefulla frågor, om han
inte omgående ser att ett resultat föreligger.
Det blir nog en fullständig omöjlighet
för departementschefen att inte

Tisdagen den 10 december 1968

Nr 43

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

med kraft ingripa, när han väl har tittat
litet närmare på detta. Blir det inte
på det sättet som jag skisserat här, då
får departementschefen verkligen finna
sig i att vi med kraft kommer att
påtala detta förhållande. Kommunikationsministern
har ju visat sig —- åtminstone
när det gäller den s. k. frivilliga
kommunsammanslagningsref ormen
— som en handlingens man med
förmåga att ta till orda och handla
kvickt. Här har han sin nya chans.

Jag har velat nämna detta. Trots att
vi kommit fram till ett enhälligt utlåtande
och till denna skrivelse till Kungl.
Maj:t, finns det självfallet förfärligt
mycket att säga. Här har bara gjorts
några påpekanden i en för hela riket
så betydelsefull fråga.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! I anslutning till föreliggande
enhälliga utskottsutlåtande om
flygplatsfrågorna inom Storstockholmsregionen
vill jag, herr talman, kort anföra
några synpunkter.

Regeringens beslut att inte tillåta jettrafik
av typ DG 9 på Bromma för att
åstadkomma en förbättring av bullersituationen
där får till följd att inrikesflyg
med sådana plan måste överföras
till Arlanda. Beslutet nödvändiggör
vissa investeringar för utökade plattformar,
passagerarutrymmen och åtgärder
för förbättrade förbindelser med
Stockholm. De remissyttranden till motionerna
som återfinnes i utskottets utlåtande
är dagtecknade i våras, alltså
före regeringens beslut. Samtliga remissinstanser
såg en överflyttning av
inrikesflyget till Arlanda som en av
förhållandena påtvingad åtgärd. Luftfartsverket
fann en sådan möjlighet föreligga
på begränsad sikt.

SAS anförde: »En överflyttning av
den reguljära inrikestrafiken, med dess
nuvarande omfattning och framtida
planerade utbyggnad, från Bromma till
Arlanda är av många skäl icke möjlig.
Den vore också praktiskt omöjlig att

genomföra med nuvarande provisoriska
terminalanordningar på Arlanda
flygplats.»

Man anförde också att avståndet till
Stockholm från Arlanda flygplats var
mindre lämpligt för reguljär inrikestrafik
på längre sikt.

Utöver de praktiska hindren, för litet
kapacitetsutrymme på marken inom
nuvarande terminalanläggningar och
avståndet till Stockholm, klargjorde
man från företagets sida inte närmare
vilka de avgörande skälen var för att
man inte kunde acceptera utnyttjandet
av Arlanda som ett kombinerat flygfält
för utrikes- och inrikestrafik.

Såväl passagerarbefordran som godstrafik
med flyg kommer helt visst att
snabbt öka också i fortsättningen. En
ny primärflygplats blir sålunda framdeles
erforderlig. Det synes mig självklart
att reservation av lämplig mark
för en sådan i en region med en så expansiv
utveckling som den i Stockholms
län måste ske snabbt om mark
över huvud taget skall kunna anskaffas
inom rimligt avstånd från stadskärnan.

Om detta framtida behov av en ny
primär flygplats får anses klarlagt, är
det enligt min mening inte klarlagt att
Arlanda inte skulle kunna under en avsevärd
tid framöver tjäna som ett kombinerat
flygfält för såväl inrikes- som
utrikestrafik. Såvitt jag kunnat utröna
av handlingarna och förstått av föredragningarna
inom avdelningen synes
ett sådant mera permanent utnyttjande
av Arlanda icke ha ingått i målsättningen
och följaktligen icke heller i de
planerade investeringsinsatserna. Naturligtvis
vill jag inte som lekman vare
sig uttala någon bestämd mening om
det möjliga eller ändamålsenliga i att
utnyttja Arlanda flygfält på det sätt
som jag här anfört. Vad jag önskar och
även finner rimligt är att frågan om ett
sådant utnyttjande av Arlanda inte
utan vidare avföres såsom orimlig utan
blir föremål för en seriös och förutsättningslös
prövning som sedermera
får en mera allmän redovisning. Den

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1908

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

enstämmiga meningen bland remissinstanserna
är att Arlandas areal tillåter
en betydande kapacitetsutveckling. Yad
gäller vägtrafiken till och från Arlanda
har stora pengar satsats på motorväg
och tillfartsvägar. En ny flygplats kräver
utöver statsbidrag enligt beslutade
normer för själva flygplatsen även betydande
trafikinvesteringar. Dessa blir
naturligtvis ofrånkomliga i sinom tid,
men de behöver måhända inte nödvändigtvis
bedömas som en relativt närliggande
samhällsutgift — en inte oväsentligt
synpunkt, synes det mig, då så
många andra ytterst angelägna utgiftskrav
ställer anspråk på det finansiella
utrymmet.

Den beräknade befolkningsutvecklingen
inom Stockholms län angavs av
herr Hjerne i avdelningen till cirka två
miljoner år 2000; norr om Stockholm
— aktuellt för Arlandas del — en till
en och en halv miljon. Man bör emellertid
i Arlandas naturliga tillfartsområde
inräkna även uppsalaregionen
och delar av Västmanland. För denna
snabbt växande befolkning är rationella
och billiga kommunikationer till
Stockholm av ett vitalt intresse, och
det kommer naturligtvis att framtvinga
betydande statsbidragsbelopp.

Jag delar helt herr Strandbergs uppfattning
att kommunikationerna till och
från Arlanda inte är tillfredsställande.
Kraven ökar på snabbare förbindelser
och ökad turtäthet. Den fråga som inställer
sig är: Ar två effektiva trafiksystem
inom denna länsdel, båda mot
Stockholm, en tvingande nödvändighet?
Kan inte en integrerad transportförsörjning
som väl tillgodoser såväl Arlandas
behov som den bofasta befolkningens
åvägabringas? Från AB Storstockholms
lokaltrafik framhålles att
resandefrekvensen med expressbuss 560
till och från Arlanda är för låg för att
motivera en spårbunden linje enbart
för Arlanda. Av yttrandet kan man enligt
min mening inte dra någon annan
slutsats än att lönsamhetsfrågan kommer
i ett helt annat läge, därest en ra -

tionell samordning av trafikförsörjningen
inom regionen kan ske. En integrerad
trafiklösning sägs vara orealistisk
på grund av att många markresor
och nödvändiga stopp reducerar
tidsvinsten i luften. Restidsdifferensen
mellan Bromma respektive Arlanda och
Stockholm, i det senare fallet till den
olyckligt placerade Hagaterminalen, är
cirka 20 minuter. Om Hagaterminalen,
vilket jag utgår ifrån måste ske alldeles
oavsett min frågeställning, får en mera
central placering i direkt anslutning
till tunnelbanesystemet, kan med rätta
större anspråk på hastighet och framkomlighet
ställas från flygtrafikanternas
sida än den som skulle kunna erhållas
genom en på lämpligt sätt samordnad
effektiv trafikapparat inom det
berörda området. Med all respekt för
snabbhetens betydelse för industri, affärsfolk,
ämbetsmän osv. ställer man
sig ovillkorligen frågan om inte några
minuters tidsvinst värderas högre än
vad den verkligen är värd.

Det finns ute i världen ett flertal
flygfält för såväl inrikes som utrikes
trafik, och statsutskottets fjärde avdelning
har studerat några. Jag kan inte
erinra mig att jag vid något tillfälle har
hört en antydan om att man varit missnöjd
med ett sådant arrangemang. På
flera håll konstaterade vi att antalet
flygoperationer, starter och landningar,
var mycket stort — jag skulle tro flera
per timme än vad som kunde bli tänkbart
för Arlandas del.

Nya flygplanskonstruktioner görs ideligen
med betydelse för flygplatsernas
bansträckningar, banlängder m. m. Säkerhetsanordningarna
i luften och på
marken förbättras oavbrutet, vilket är
av vikt för bl. a. operationstätheten.
Stora satsningar görs i USA och förmodligen
också på andra håll för att
få fram mera tystgående flygmotorer.
Allt detta kommer måhända att förändra
läget beträffande Brommafältets
fortsatta användning. Som alla vet arbetar
å andra sidan starka intressen
för att friställa detta för bostadsbebyg -

Tisdagen den 10 december 1908 Nr 43 25

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

gelse. Den tekniska utvecklingen på
flygplanssidan kommer också att beröra
frågan om ett nytt primärflygfält,
i vart fall påverka tidsfaktorn för när
ett sådant fält måste stå färdigt att tas
i anspråk.

Andra viktiga saker skulle finnas att
beröra i detta sammanhang, t. ex. vad
herr Strandberg har berört — charter-,
taxi- och allmänflyget. Av tidsskäl går
jag inte in på det.

Frågan om Arlanda flygfälts mera
permanenta användning för såväl inrikes
som utrikes flyg skulle för transitotrafiken
innebära uppenbara fördelar.
Jag kan i det sammanhanget påpeka att
enligt ett uttalande av generaldirektör
Winberg krävs 6 mils avstånd mellan
Arlanda och ett eventuellt annat flygfält
för att möjliggöra fri flygrörlighet.
Om man i vart fall för en tid framöver
kunde kombinera den reguljära in- och
utrikestrafiken på Arlanda, uppnådde
man en annan vinst, man kunde koncentrera
bullerstörningarna till en
punkt.

Mina viktigaste bevekelsegrunder för
detta mitt anförande, herr talman, är
emellertid dels den betydelse för trafikfrågans
rationella lösning i den norra
länsdelen som formerna för Arlandafältets
användning skulle kunna tänkas
få och som jag anser ingående bör
prövas, dels den samhällsekonomiska
aspekten vad gäller prioritering av tillgängliga
samhällsekonomiska resurser
på olika investeringsprojekt. Utnyttjandet
av Arlanda flygfält på det sätt jag
pläderat för skulle för en icke obetydlig
tidrymd stå, synes det mig, väl i
överensstämmelse med de riktlinjer
som har förestavat 1963 års trafikbeslut.

Då jag, herr talman, i debatten inom
avdelningen inte har kunnat få gehör
för dessa mina synpunkter, har jag
dristat mig att framföra dem här i kammaren.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
är det några punkter som jag vill
ta upp till närmare diskussion. 1 tredje
stycket på s. 8 i utlåtandet säger statsutskottet
följande:

»I vad avser lokaliseringen av en
flygterminal inom centrala Stockholm
vill vi slutligen erinra om att den nuvarande
lokaliseringen till Haga tillkom
som en följd av att Stockholms
stad icke kunde medge trafik med bussar
till och från Arlanda flygplats innanför
Stockholms tullar.»

Denna historieskrivning är inte med
verkliga förhållandet överensstämmande.
Som vi känner till hade SAS ursprungligen
sin terminal vid Nybroplan.
Vid tillkomsten av Arlanda ansåg
man att den inte räckte till. Man tog
då upp överläggningar med gatunämnden
och byggnadsnämnden för att få
fram en ny terminal, och man fick förslag
på en hel del platser. Från stadens
sida hävdades att terminalen borde ligga
i anslutning till tunnelbana och man
anvisade lägen vid Odenplan och vid
Rådmansgatan. Svårigheten med dessa
förslag var ur SAS’ synpunkt att det vid
Odenplan var fråga om en bebyggd fastighet.
Platsen vid Rådmansgatan var
något lättare tillgänglig.

När dessa överläggningar pågick bröt
SAS det hela och placerade utan vidare
flygterminalen vid Haga, eftersom man
där kunde bygga på billig mark som
domänstyrelsen förvaltade. Man förstod
från SAS’ sida inte till fullo värdet
av goda kommunikationer för en
flygterminal. SAS’ misslyckande på
denna punkt bör därför inte skyllas på
Stockholms stad. Man har helt enkelt
varit för kortsynt när det gällt att bedöma
den framtida utvecklingen.

Med anledning av herr Strandbergs
anförande vill jag också meddela att
det nu på lördag öppnas direkt busstrafik
mellan Bromma och Sergels torg.
Denna innebär att man har anslutning
till varje flyglägenhet både från terminalen
vid Sergels torg—Sveavägen och

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

från Bromma. Man har alltså i kommunikationshänseende
full anslutning. Restiden
är 18 minuter.

Det här utlåtandet kan man också anlägga
en hel del principiella synpunkter
på, som kanske även berör systemet
för kostnadsfördelningen vid byggandet
av flygplatser. Det allmänna betalar
ju för närvarande kostnaderna för
dessa. Efter fjolårets riksdagsbeslut
skall också kommunerna bidraga till finansieringen.
Om vi nu ser Brommafrågan
från den utgångspunkten så är
läget det, att SAS vill modernisera sina
flygplanstyper för inrikes flygtrafik.
Man vill införa DC-9 på Bromma. Detta
medges av luftfartsstyrelsen, men dess
beslut överklagas av Stockholms stads
hälsovårdsnämnd. Nämndens överklagande
tillstyrks av remissinstanser, och
överklagandena bifalles av Kungl. Maj:t.

I detta läge säger SAS att man vill
flytta en del av inrikestrafiken till Arlanda.
Detta påkallar i sin tur upprustningar
på Arlanda, och det är samhället
som får betala de kostnaderna. Men
grunden till det hela är ju SAS’ önskan
att införa modernare flygplanstyper,
och det passar man på att göra i detta
sammanhang, och samhället åsamkas
en kostnad.

Men hela flygaffären och kostnaden
för den bör väl ligga på en hand. Kostnaderna
för att flyga bör bäras av flygpassagerarna.
Flyget har numer en så
stark ställning som trafikmedel att det
bör kunna bära sina egna kostnader.

Flygets konkurrent järnvägen har fått
bära sina trafikkostnader — för stationer
och allt -— och om den inte har
kunnat göra detta har staten hjälpt till.
Här går staten in utan att det är styrkt
att detta är nödvändigt. Vi betalar kostnader
från det allmänna, vi ökar flygbolagens
vinster, och när det sedan blir
fråga om att inlösa de enskildas andel
i flygbolagen har man drivit upp vinsterna
genom att samhället i annan ordning
tagit kostnaden för en del av flygets
verksamhet, nämligen för flygplatserna.
Däremot har samhället inte di -

rekt tagit några kostnader för järnvägsstationer.
Dessa har helt enkelt inräknats
i driften för järnvägsnätet. Varför
inräknas inte flygplatskostnaderna i
kostnaderna för flyget? Det vore väl
rimligt i detta läge, ty flyget har —
som det påpekats — blivit ett trafikmedel
som kommit för att stanna. Varför
skall man då subventionera detta
trafikmedel? Varför skall inte detta
bära sina egna kostnader och konkurrera
på lika villkor med järnvägarna?

Oavsett hur man löser dessa frågor
måste man givetvis upprusta Arlanda,
och denna oklarhet på olika punkter
får inte leda till att man inte gör någonting
åt Arlanda. Man bör försöka vidtaga
någon åtgärd och därefter bringa
klarhet i kostnadsfrågan.

Detta ärende är intressant också ur
en annan synpunkt, nämligen att man
enligt min mening överskattar flygtiderna
i luften och negligerar marktiderna.
Vad man först bör gripa sig an
med beträffande flyget är att förkorta
tiden för in- och urlastning av passagerare
och gods. Därvidlag har vi i fråga
om inrikestrafiken oerhört mycket
att lära oss både i New York och i
Hamburg, och jag rekommenderar därför
SAS att studera förhållandena där.
För inrikestrafiken behövs ju ingen
tidsödande passkontroll eller genomgång
av gods.

Jag vill också poängtera att om man
flyttar inrikesflyget till Arlanda och
använder jet kommer man inte snabbare
fram, tv körtiden från Arlanda till
centrala Stockholm är 40 minuter mot
18 minuter från Bromma. Vidare kan
inte DC-9:orna utnyttjas i full utsträckning
inom inrikestrafiken, därför att
de kräver relativt lång tid för start och
landning. Deras flyghöjd är högre än
motorflygets, vilket gör att det blir
ungefär samma tider till Arlanda som
man för närvarande har beträffande
motorflyget vid Bromma.

Slutsatsen i utskottsutlåtandet, att
man skall försöka få fram en ny flygplats,
är det väl ingenting att säga om,.

Tisdagen den 10 december 1968

Nr 43

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

men först måste man, som herr Strandberg
har påpekat, utarbeta normer för
bullermätningar så att man får klart
för sig vilket buller som är tolererbart
för människan. Om stockholmsregionen
år 1990 — som man tror — kommer att
omfatta hela Mälardalen fram till Eskilstuna
i väster måste man fråga sig
var en flygplats skall placeras som med
nuvarande frekvenser inte stör bostadsbebyggelsen
med sitt buller och som
samtidigt ligger nära stadens kärna.

Vi måste också gripa oss an med det
problem som man i Förenta staterna i
ganska stor utsträckning funderat över
och där flygplanen konstrueras med
tanke på detta, nämligen att få fram
plan vilka inte bullrar lika mycket som
planen för närvarande gör. Detta måste
väl lyckas, ty det är en viktig fråga.
Vi har fått så mycket buller av flygplan
som vi kan tolerera, och när miljöfrågorna
blir alltmera känsliga måste flygplanskonstruktörerna
inrikta sin verksamhet
på plan som bullrar mindre i
stället för plan som går hastigare.

I ärendet förekommer ju en begäran
om en utredning av frågan om en ny
flygplats. Jag vill då bara sända med
det budskapet på vägen att man bör
gripa sig an problemet att åstadkomma
en tolerabel bullernivå så att det blir
klarlagt var gränserna skall gå samt att
flygbolagen bör försöka att i första
hand rationalisera sin marktjänst och
sträva efter att förvärva plan som är så
litet bullerstörande som möjligt i stället
för att skaffa sig plan som är så snabba
som möjligt. Jag tror att dessa synpunkter
hör framtiden till.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Låt mig bara få konstatera
beträffande herr Berglunds påpekande
om den felaktiga historieskrivningen
på sidan 8 i utlåtandet om Hagatermin
alens tillkomst att den historieskrivningen
— det kan jag lugnt påstå
— har vi vid utskottsbehandlingen

över huvud taget inte tagit någon som
helst hänsyn till. Det är en sak som ni
får göra upp om här i Stockholm. Det
enda vi har kommit fram till är att
Hagaterminalen är dåligt placerad.

Jag vågar bedöma det så, att herr
Berglund har hittat ett enormt gott motionsuppslag
till januari månad, nämligen
att gå fram med en motion om att
totalt riva upp vad riksdagen 1967 beslöt
rörande den framtida luftfartspolitiken
här i landet. Om man gör gällande
att vi nu för att SAS byter flygplanstyp
skall ge oss på en helt ny luftfartspolitik
är man, herr Berglund, inne på
ett område som jag trodde att herr
Berglund verkligen skulle behärska.
Jetflygplanen, herr Berglund, har kommit
för att stanna. Det finns ingen möjlighet
för oss att acceptera att vi såsom
snart ensam nation i världen skulle hålla
fast vid en flygplanstyp, som inte
längre går att köpa — framför allt gäller
det med tanke på långlinjerna i detta
land, vilka kan jämföras med flygsträckorna
i det europeiska flygtrafiknätet.
Menar herr Berglund att vi skall
börja producera propellerdrivna flygplan
i detta land, driva dem här och
tro att vi på det sättet kan få ned bullernivån?
Nej, det går inte att diskutera
på det sättet.

Likadant är det när herr Berglund
resonerar om den rationella marktjänsten.
Visst bör den rationaliseras. Men,
herr Berglund, rikta då denna framställning
till den som i första hand har
ansvaret för en rationellare mark- och
ramptjänst, nämligen den myndighet
som har monopol på detta, alltså luftfartsverket.
Så ligger det till i sakfrågorna.
I samband med behandlingen av
dessa motioner har vi — man kan ha
andra uppfattningar, det är jag medveten
om — utgått från det beslut som
riksdagen fattade 1967. Då beslöt riksdagen
enhälligt -— såvitt jag kan minnas
rådde det fullständig enighet på
den punkten •— att även flygfält i
stockholmsregionen skall i ekonomiskt
hänseende behandlas precis lika som

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

alla andra flygfält i riket där staten är
inblandad.

Herr BERGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara framhålla
att herr Strandberg har missförstått
min mening. Jag har nämligen samma
uppfattning beträffande flygtrafiken
som jag har om järnvägstrafiken, nämligen
att flygtrafiken skall bära sina
egna kostnader på samma sätt som
järnvägstrafiken. I den mån flygtrafiken
inte gör det, får staten rent allmänt
subventionera den. Staten skall inte ge
speciella subventioner, vilka leder till
att flygbolagen får stora inkomster. När
sedan staten skall lösa ut enskilda intressenter,
får den ju vara med och betala
sina egna subventioner. Jag anser
att denna ordning är felaktig. Jag gav
exemplet med utflyttningen av inrikesflyget
till Arlanda för att visa hur oklok
den nuvarande ordningen är. Bara för
att SAS här vill ändra sina flygplanstyper
och därigenom skapa större vinster,
får det allmänna större kostnader.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Låt mig bara säga till
herr Berglund att så enkelt kan man
inte ta på problematiken. Herr Berglund
känner väl ändå till att de flygbolag
som trafikerar våra statliga flygfält
betalar avsevärda belopp i start- och
landningsavgifter och vad därtill hörer
— kanske de högsta i Europa. Det är ju
inte flygbolagen som äger flygfälten.
Jag har väldigt svårt att förstå herr
Berglunds resonemang om nya subventioner.
Vi får väl göra som i vanliga fall
här i kammaren: vi får gå ut och göra
upp i korridoren.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Man blir ganska förvånad
när man hör den uppfattning om
flygtrafik och flygpolitik som chefen

för det störa lokala trafikföretaget i
Stockholm hyser. Han tycks betrakta
övergången till jetplan i inrikestrafiken
såsom något slags nyck av SAS eller
uteslutande som en åtgärd av SAS för
att öka sina inkomster. Vi står väl ändå,
herr talman, inför en utveckling
som vi måste acceptera här i Sverige,
om vi skall följa med. Annars får vi
säga nej och riskera att halka efter i
den internationella konkurrensen. SAS
och Linjeflyg kan helt enkelt inte fullgöra
sina förpliktelser enligt konsessionen
— att i skälig omfattning upprätthålla
trafik och täcka trafikbehovet —
om de inte kan övergå från de flygplan
av typen Metropolitan, som nu används
i de flesta fall, till jetplan som har större
total kapacitet och genom sin tekniska
utrustning och driftsäkerhet garanterar
en väsentligt högre regularitet.
Flyget måste betraktas som ett väsentligt
inslag i vår infrastruktur. Man får
inte se det uteslutande från företagsekonomiska
synpunkter.

Det problem som behandlas i utskottsutlåtandet
är den långsiktiga frågan
om flygplatserna i stockholmsregionen,
men det finns också en mera
kortsiktig aspekt på frågan, vilken behandlades
här i kammaren för något
mer än en månad sedan i samband med
en enkel fråga. Då denna inte gav tillräckligt
utrymme för debatt med hänsyn
till frågans vikt, må det tillåtas
mig att återvända till det problem som
då behandlades.

Diskussionen gällde då huruvida man
under en övergångstid, intill dess en
långsiktig lösning uppnåtts, skulle kunna
tillåta jettrafik på Bromma. Statsrådet
Lundkvist förklarade som svar på
en enkel fråga av herr Strandberg att
han inte ville ompröva regeringens beslut
att förbjuda jettrafik på Bromma,
detta med hänsyn till de bullerstörningar
som en sådan trafik skulle medföra.
Herr Strandberg sade mycket riktigt
— han har i det fallet fått medhåll
av de två senaste talarna — att det är
nödvändigt att vi snarast får normer

Tisdagen den 10 december 1908

Nr 43

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

för tillåtna bullernivåer. Nödvändigheten
härav illustreras inte minst av den
behandling som frågan om jettrafik på
Bromma liar fått. Den bullerundersökning
som utförts har — enligt vad man
kan finna av handlingarna — ganska
grundligt missförståtts.

Det finns, herr talman, tre metoder
att mäta flygbuller. Den första metoden
innebär att man drar upp konturerna
för de olika ljudnivåerna, dvs. kartlägger
de olika flygplanens »bullermattor»
vid olika flygriktningar. Sedan räknar
man ut hur många människor som bor
innanför de olika decibelkonturerna
och anser frågan slutbehandlad med
det. Den metoden ger emellertid inte
ett acceptabelt mått på störverkan, eftersom
man inte tar hänsyn till överflygningsfrekvensen
vilken ur störningssynpunkt
har lika stor betydelse
som bullernivån.

Den andra metoden innebär att man
beräknar antalet bullerexponeringar på
en viss bullernivå. Det sker med någonting
som kallas störningsekvivalent dagfrekvens
och metoden innebär att man
med hjälp av vissa koefficienter förvandlar
nattstarter till dagstarter, om
jag så får uttrycka det.

Det tredje och mest utvecklade förfarandet
är den s. k. EBE-metoden, som
innebär ungefär följande: Personer som
bor i områden med starkare buller vägs
in tyngre än de som bor i områden
med svagare buller. Normen är att 10
decibels skillnad medför en tio gånger
tyngre invägning, detta trots att en ökning
med 10 decibel bara innebär en
fördubbling av ljudnivån. Personer
som bor alldeles inpå flygplatsen och
därför störs av starter och landningar
åt båda håll räknas in dubbelt. Kvällsoch
nattstarter bedöms som mera störande
-— kvällsstarter vägs in tre gånger
och nattstarter tio gånger tyngre än
dagstarter. Med den metoden kan man
i ett enda tal uttrycka den totala störningsnivån
för operationerna med en
viss flygplantyp.

Generaldirektör Bo Lundberg har ut -

fört en sådan undersökning beträffande
Bromma, dels för det flygprogram som
förekom på Bromma 1967, dels för det
program som luftfartsstyrelsen medgav
för 1970. Det visade sig att 1970 års program
totalt sett skulle innebära en förbättring
ur bullersynpunkt jämfört med
1967 års program. Förbättringen visar
sig vara störst när bedömningen begränsas
till höga bullernivåer, dvs. till
störningarna för dem som bor närmast
flygplatsen och i banans förlängning.
Å andra sidan finns det ett mindre antal
personer som kommer att utsättas
för ökade störningar, men de är jämförelsevis
få. Det är omöjligt att ur de
gjorda beräkningarna få fram hur
många dessa personer är, men om man
håller sig till de verkligt störande bullernivåerna
kommer man fram till att
det torde vara omkring 200 personer
som utsätts för en ökad störning.

Nu har det sagts — även av statsrådet
Lundkvist den 7 november här i
kammaren — att man inte kan väga antalet
personer som utsätts för ökade
störningar mot det antal personer som
utsätts för mindre störningar; får över
huvud taget några personer ökade störningar
måste olägenheten därav bedömas
som så stor att jettrafik inte kan
tillåtas. Vid närmare eftertanke framstår
dock ett sådant betraktelsesätt som
fullständigt orimligt. Om man enkelriktar
en gata och flyttar över trafiken i
ena riktningen till en annan gata, får
de människor som bor vid denna en
ökad bullernivå; alltså kan en sådan
åtgärd inte tillåtas med detta betraktelsesätt.
Ändå görs ju ständigt och jämt
sådana trafikregleringar i våra städer.
Det är uppenbarligen en bedömningsfråga
hur man skall göra avvägningen
i sådana fall, varvid man måste ta hänsyn
både till den totala förbättringen
för det stora flertalet, de lokala försämringarna
i vissa fall och de lokala förbättringarna
i andra fall. Problemet
kan inte avfärdas med något slags generell
formel, så som här skett. Den
undersökning som har gjorts beträffan -

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

de Bromma ger inte tillräckligt underlag
för att göra en bedömning av detta
slag. Undersökningen bör dock fullföljas
därför att det kan tänkas att ett så
litet antal människor skulle få försämringar
i detta fall, att de mycket väl
skulle kunna erbjudas bostad på annat
håll. Detta skulle sannolikt vara den
enklaste och billigaste lösningen.

I detta sammanhang skall vi inte
bortse från att det under 1950-talet förekom
en väsentligt mycket mera störande
trafik på Bromma än det gör i
dag. Den var ännu mera störande än
den trafik som skulle förekomma 1970,
om det trafikprogram som regeringen
nu har förbjudit skulle komma att förverkligas.
Under 1950-talet, då trafiken
alltså var i hög grad störande, kröp
bebyggelsen allt närmare Brommafältet.
Det byggdes i stor utsträckning inom
de områden, som nu anses vara alltför
bullerstörda, utan att hälsovårdsnämnden
i Stockholm eller någon av Stockholms
andra vederbörande myndigheter
hade någonting att erinra däremot.

Frågan huruvida jettrafik skall tillåtas
pa Bromma får absolut icke avgöras
uteslutande med hänsyn till de lokala
intressena. Stockholms betydelse som
huvudstad och som knutpunkt för hela
inrikesflyget ger frågan en avsevärt vidare
aspekt. Här gäller det hela landets
intresse av snabba och tidsenliga flygförbindelser
mellan olika landsdelar,
och det gäller därför att pröva alla
tänkbara utvägar för att nå en lösning,
så att vårt land inte sackar efter i utvecklingen
när det gäller inrikesflyget.

Tyvärr måste man säga att Arlanda
inte utgör någon lösning. Arlanda ligger
alltför långt från Stockholm för att
kunna accepteras som inrikesflygplats.
Dessutom behövs det två flygplatser i
stockholmsområdet. Ett faktum är att
stockholmsområdet i fråga om flygintensitet
i Europa kommer närmast efter
London och Paris. Det är alldeles
uppenbart att inom detta område måste
tillskapas ett ökat antal flygplatser.

Det är kanske inte förvånande att

KSL inte vill betala kostnaderna fölen
utbyggnad av Arlanda, eftersom vi
har vant oss vid att stockholmarna har
väldigt svårt att acceptera de förpliktelser
som följer med att vara invånare
i en huvudstad; man vill ha allting gratis
av staten och bara njuta fördelarna
av att bo i en huvudstad och inte betala
för det.

Var stod stockholmarna, när vi debatterade
frågan om det kommunala bidraget
på 37,5 procent här i riksdagen
år 1967? Från denna talarstol restes då
erinringar mot att kommunerna över
huvud taget skulle betala någonting.
Man sade att flygplatserna var en regional
angelägenhet och att det var
omöjligt att på ett rättvist sätt fördela
kostnaderna mellan landsting och kommuner.
Ingen stockholmsrepresentant
gjorde sig hörd i den debatten, och jag
kan inte erinra mig att någon stockholmare
röstade för förslaget att staten
helt skulle svara för kostnaderna.

Det förhållandet att staten svarar för
kostnaderna, herr Berglund, innebär
inte att kostnaderna stannar på staten.
Det är givetvis flygbolagen och flygtrafikanterna
som i det långa loppet får
betala kostnaderna, även om inte kostnadstäckningen
under en övergångstid
är hundraprocentig.

Jag vill med den största tillfredsställelse
notera att herr Berglund nu kommer
att sätta in direktbussar mellan
Sergels torg och Bromma. Trafikförhållandena
mellan Stockholms centrum
och Bromma har varit inte mindre än
en skandal. Under de tider då de inrikes
flygplanen i stort antal avgår från
Bromma vid 18—19-tiden, har det förekommit
lialvtimmestrafik mellan Alvik
och Bromma. Den som — utan att
studera tidtabellen i förväg — förhoppningsfullt
har startat en resa från exempelvis
T-centralen, som vi riksdagsmän
ofta gör, har därför riskerat att
få vänta vid hållplatsen i Alvik upp till
en halv timme på att komma till huvudstadens
inrikesflygfält. Detta kan
inte betecknas som tillfredsställande.

Tisdagen den 10 december 1968

Nr 43

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

Ordet skandal är nog det rätta i detta
sammanhang. Jag noterar därför med
mycket stor tillfredsställelse att det nu
kommer att bli en bättre ordning.

Herr BERGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! När man säger att
stockholmsregionen'' inte är särskilt villig
att betala sammanhänger det väl
med att man har byggt en flygplats en
gång och överlämnat den till staten.
Vidare gör man gällande att inte bara
stockholmsregionen utan även kringliggande
län skall vara med och betala.
Det är i avvaktan på detta som frågan
har uppskjutits.

Det är alltså det argumentet som
framförts. Jag har inget barn gemensamt
med dem som förhandlar för
Stockholm utan vill här bara ge en bild
av läget.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Sedan vi nu har fått
lyssna till dessa sakkunniga utlåtanden
om flygplatser och flygplan, bullernivåer
och jetplan, decibel och allt vad
det nu heter, så kanske det inte finns
något bättre sätt att komma ned på
jorden igen än att erinra om att vi i
utskottsutlåtandet har blivit helt eniga
om skrivningen. Viktigt är också att vi
i utskottsutlåtandet har understrukit en
rad av de frågor och problem, som har
luftats av de talare som före mig varit
uppe i talarstolen.

Jag vill bara erinra om vad som på
några punkter har skrivits. Herr Strandberg
menade att det har hänt en del
sedan han väckte sin motion. Det har
det ju faktiskt gjort. Utskottet har ju
understrukit, att det är angeläget att
lämpliga markområden för ytterligare
flygplatser i denna region reserveras
så snart som det är möjligt.

Men det har ju skett en del på detta
område. Det har ju utskottet i sitt ut -

låtande tidigare nämnt. Kommunalförbundet
— KSL — har erinrat om att
det pågår en utredning på regionplanekontoret,
som avser att kartlägga det
framtida behovet av flygplatser i Stockholm
och som också skulle leda till att
man reserverade mark för sådana flygplatser.

Utskottsutlåtandet har även erinrat
om att kommunikationsdepartementet
har överlagt med representanter för
berörda myndigheter och trafikföretag.
Då har man aktualiserat frågan om en
mera centralt belägen flygterminal än
den som nu finns på Haga. Man har
också givit SJ i uppdrag att titta på den
här frågan, och SJ har utfört vissa preliminära
undersökningar. Överläggningar
har inletts med KSL om investeringar
i Arlanda och Bromma flygplatser.

Det är alltså en rad åtgärder som har
vidtagits. Det finns fler men jag vill
bara erinra om dessa.

Det har emellertid i ett par yttranden
nämnts ett par saker som jag är litet
tveksam om. Herr Strandberg sade, att
»departementschefen bör ingripa med
kraft» om någon fördröjning av det
arbete som pågår regionalt i Stockholm
skulle kunna påvisas.

På den punkten är jag mycket tveksam.
Det är ju ändå så att vi har ett
kommunalt planmonopol, och det är
regionen som skall svara för planeringen
inom regionen. Detta har också fastslagits
i 126 § i byggnadslagen, som behandlar
regionplaner. Där sägs det
ifrån att det är regionplanemyn digheterna
som skall sköta planeringen av
trafikleder, flygplatser, områden för
tätbebyggelser, friluftsområden, vattenförsörjning
och avlopp m. m. Det är
alltså klart utsagt i byggnadslagen.

Men inte nog med det. De kommunala
myndigheterna har sagt ifrån att
staten inte bör ingripa i sådana avseenden.

Jag vill i detta sammanhang citera en
del av det enhälliga uttalande som antogs
av stadsförbundets nittonde kon -

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

gress i Örebro den 2—3 juni 1966. Där
heter det: »Stadsförbundets 19:de kongress
i Örebro, som behandlat frågan
om central-regional-kommunal planering,
uttalar som sin uppfattning, att
huvudansvaret för denna samhällsplanering
inom regional ram — som är en
utbyggnad och avpassning efter utvecklingens
krav av hittillsvarande kommunala
arbetsuppgifter -—- även skall utformas
och fastläggas som en kommunal
demokratisk självstyrelseuppgift.
Om så ej sker, kommer det väsentliga
element i det svenska folkstyret, som
den kommunala självstyrelsen utgör,
successivt att urholkas och på längre
sikt i väsentliga stycken gå förlorad. —
Kommunstyrelserna i vårt land har visat
sig väl skickade att bemästra de
stora och krävande uppgifter, som i en
dynamisk samhällsutveckling pålagts
dem. Det finns givna förutsättningar
för att självstyrelsen även på det regionala
planet skall kunna bemästra det
nya ansvaret och de nya uppgifterna.»

Det sista stycket, som jag nu vill citera,
ställer herr Strandbergs uppfattning
i en annan belysning. Kongressen
uttalar: »Stadsförbundets kongress riktar
en allvarlig vädjan till statsmakterna
att vid de avgöranden som nu förestår
i fråga om samhällsplaneringens
utbyggnad och organisation på länsplanet,
bygga vidare på den kommunala
självstyrelsens grund till gagn för
det fria folkstyret.»

Det är ju ord och inga visor!

Jag skulle vilja tillägga en annan sak.
Stockholmsregionens regionplaneförbund
har ett regionplanekontor, som
troligen har större resurser än något
annat regionalt organ i landet, kanske
större resurser än till och med staten
utan vidare kan ställa till förfogande.
KSL:s kontor bör ha goda möjligheter
att klara av sådana frågor, utan att
statsmakterna ingriper innan planeringen
är klar så långt att det är statsmakternas
tur att vara med.

Nu har KSL meddelat i lördags i någon
tidning — det var kanske Dagens

Nyheter — att man räknar med att vara
klar med utredningsarbetet under första
hälften av nästa år. Jag tror att uppgiften
är riktig, men jag har fått den
i andra hand. Är det på det sättet finns
det väl så mycket mindre anledning att
tänka sig att staten skulle vara med
förrän det gällre anläggning och byggande
efter det att man har fått fram
lämpliga markreservationer i regionen.

Vi har, som sagt, blivit eniga om detta
utskottsutlåtande. Det hade kanske
räckt med att bara yrka bifall till utlåtandet.
Det har jag inte gjort tidigare,
herr talman, och jag skall be att få göra
det nu.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! I anslutning till vad
herr Fritz Persson uttalade här vill jag
bara påpeka, att det är riktigt som han
säger att vi varit eniga i utskottet om
skrivningen. Även jag slår gärna vakt
omkring det kommunala planmonopolet
och de nuvarande bestämmelserna
härom i byggnadslagstiftningen. Stadsförbundets
uttalande känner jag också
väl till — det har ju diskuterats.

Vi har således en enig skrivning om
utredning, men jag säger för egen del,
att om denna utredning inte sker med
den snabbhet, som nu måste till för att
denna fråga skall bringas till sin lösning,
då har departementschefen skäl
att ingripa. Därmed har jag inte sagt
att man omedelbart måste ha en statlig
utredning eller liknande.

Slutligen: Så sent som den 2 oktober
i år har man från KSL-representanters
sida på departementsplanet kastat fram
tanken på en statlig utredning av
flygfältsfrågorna i stockholmsområdet.
Men departementschefen har sagt nej
till detta, och med hänsyn därtill har
vi accepterat denna skrivning.

Jag ville nämna detta så att det inte
skall uppstå några missförstånd oss
emellan på denna punkt.

Tisdagen den 10 december 1908

Nr 43

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

Herr PERSSON, FRITZ, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill notera, att herr
Strandberg menar att mot de kommunala
organens mening borde departementschefen
ingripa i ett sådant fall.
I en särskild situation, som kan uppkomma
i denna region, borde man alltså
gå förbi den ordning som vi på olika
sätt fastställt och som överensstämmer
med de kommunala organens önskemål.

Det är på denna punkt som jag menar
att det finns en skiftning i våra
uppfattningar. Jag vill göra klart, att
så långt tror jag inte att jag vill gå. Jag
menar att detta skall skötas regionalt
i enlighet med de riktlinjer vi dragit
upp för denna verksamhet.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Som medmotionär i
detta ärende ber jag att få säga några
■ord.

Även jag vill erinra om att vi så sent
som den 7 november, hade en debatt
i flygfrågan. Det gällde då framför allt
Bromma flygplats och dess framtid. Jag
deltog i den debatten och framhöll då,
liksom herr Tistad har gjort här i dag,
att detta är en riksfråga. Det är en fråga
som berör inte bara Stockholm utan
i hög grad hela vårt land, inte minst
de landsändar som nu har ytterligt besvärliga
kommunikationer på grund av
SJ :s politik med dess många järnvägsnedläggelser.

Arlanda är icke acceptabelt som alternativ.
Det ligger för långt från Stockholm.
Förbindelserna in till huvudstaden
är för dåliga. Det är alltså ytterligt
angeläget att vi kan få behålla inrikestrafiken
på Bromma.

Herr talman! Jag känner ett mycket
starkt behov av att uttala min glädje
över det besked vi fick av herr Berglund
om att vi nu åter äntligen får en
direkt bussförbindelse mellan Stockholms
centrum och Bromma. På sin tid
hade vi en terminal på Nybroplan. Därifrån
fanns direkt förbindelse ut till

Bromma, och den anlitades av många.
Deri försvann, och vi har icke fått någon
fullgod ersättning. För egen del har
jag upprepade gånger efterlyst en sådan.
Jag har haft diskussioner med
kommunikationsministrarna —- både
herrar Skoglund, Palme och Lundkvist
— i denna fråga.

Äntligen skulle alltså den frågan nu
vara löst. Det har sagts att trafiken från
Sergels torg kommer i gång på lördag.
Vi skall hoppas att det stämmer. Jag
vill erinra om att det en gång fanns angivet
i Stockholms telefonkatalog att
det fanns en terminal med ungefär det
läget. Men den kom aldrig till stånd.
Vi får hoppas att den nu verkligen
kommer att inrättas.

Jag vill passa på att uttala den förhoppningen,
att det inte bara blir en
buss som avgår från Sergels torg, utan
att där också ordnas på ett hyggligt
sätt för resenärerna, att där blir en terminal,
att vi får en hygglig väntsal, att
där blir möjligheter att lämna in resgods
osv.

På de flygfrågor i övrigt som har
debatterats här, skall jag inte ge mig in.
Jag vill i det stycket endast understryka,
hur angeläget det är att frågan om
lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen
ägnas avsevärt större
uppmärksamhet. Jag tycker att kravet
på denna uppmärksamhet bör gälla såväl
de regionala myndigheterna som
regeringen.

Över huvud taget, herr talman, har
jag den uppfattningen att flygfrågorna
måste ägnas större intresse, också här
i riksdagen. Detta blir allt angelägnare
på grund av de försämrade järnvägsförbindelser
som stora delar av vårt
land har att räkna med.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill helt instämma
med dem som anser att man inte på
längre sikt kan ha Arlanda som ett
centrum för inrikesflyget i stockholmstrakten.
Därom är väl också alla eniga.

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

Arlanda ligger för långt bort. Men i
den debatt som fördes när flygplatsen
förlädes till Arlanda talades det inte
om att det var särskilt långt.

Det måste därför byggas en annan
flygplats för inrikesflyget närmare
Stockholms city under förutsättning att
man inte kan ha kvar den på Bromma.

Det går inte att bestrida bullerproblemet
på Bromma. Jag har varit med
om flera sammankomster där man från
experthåll försökt visa att Stockholms
hälsovårdsnämnds bullerundersökning
var felaktig. Enligt min mening har
man inte lyckats därmed någon gång.

Bullerproblemet är i själva verket
mycket stort. Det gäller inte bara de
17 hus som ligger alldeles inpå flygfältet,
precis intill staketet vid gränsen.
Dessa hus vill man köpa och flytta bort.
Jag undrar vad de som så ivrigt talar
för att man skall flytta en massa hus
till andra ställen själva skulle säga om
det gällde deras egna villor. Problemet
är inte så lätt! Bullret är störande
inte bara för invånarna i dessa 17 hus
utan för mycket stora områden i Bromma,
där bullret från jetflyget är mer
eller mindre besvärande. Ännu har vi
jetbuller ibland under nätter, när plan
måste gå ner på brommafältet.

Att jag inte talar som teoretiker i det
här fallet framgår väl av att jag bor
ganska nära flygplatsen på Bromma,
även om jag inte bor i någon av de 17
villor som skall flyttas. Jag kan acceptera
bullret för min egen del, men jag
känner till att de som bor 50—100 meter
närmare flygplatsen än jag är ytterligt
förtvivlade över störningarna.

Det är oriktigt att påstå att man inte
framförde några protester under Caravelle-tiden
på Bromma. Det gjorde man
visst! Jag deltog själv i protester över
förhållandena. Det gällde visserligen
inte mig själv men vissa andra, som
bodde närmare och som led svårt av
bullret. Man försökte få slut på trafiken,
vilket också så småningom lyckades.

Med detta vill jag ha sagt, att jag

tror att det är alldeles nödvändigt att
överge tanken på att ha jettrafik på
Bromma. Man bör med kraft inrikta sig
på att få markområde anvisat för en ny
flygplats, som också kan ta jettrafik,
speciellt för inrikesflyget, och att den
förlägges så nära city som möjligt. Det
finns troligen vissa möjligheter härtill.

Jag instämmer alltså i de synpunkter
som kommit till uttryck här från flera
håll om att man måste skapa förutsättningar
för att kunna bygga en ny flygplats.

Jag instämmer också i önskemålet att
cityterminalen placeras centralt. De nuvarande
förhållandena är enligt min
mening fullständigt orimliga och har
varit det hela tiden. Det är otillfredsställande
att man inte har kunnat ordna
en bättre plats tidigare. Om man
verkligen försökt från början att ordna
saken, skulle det inte ha varit lättare,
och det får inte heller vara omöjligt i
fortsättningen.

Vidare var det ett tredje önskemål
jag skulle velat nämna, nämligen att
man skulle förbättra kommunikationerna
mellan city och Bromma flygplats,
men jag har nu hört att det skall ordnas
inom kort.

Till slut ett älskvärt ord till min gode
vän herr Tistad med anledning av hans
uppgift att stockholmarna »vill ha allting
gratis». Detta måste vara ett fullständigt
missförstånd. Varken Stockholms
stads upplåning eller kommunalskatten
i Stockholm talar för att stockholmarna
får allting gratis. Däremot
har herr Tistad och många andra från
landet en del gratis, t. ex. när de åker
buss och T-bana.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag sade i mitt anförande
att detta inte var ett stockholmsproblem
utan ett riksproblem. Långt
mindre än ett stockholmsproblem är
det hela ett brommaproblem.

Herr Lundström påstår att det är 17
villor i Bromma som skulle behöva

Tisdagen den 10 december 1968 Nr 43

Om samordning mellan statens järnvägars zontaxa samt järnvägens och postverkets

busstaxor

flyttas. Det är naturligtvis mycket synd
om de villaägare som skulle drabbas.
Vi byggde en motorvägsbro i min hemstad.
Då fick 30—40 villor rivas och
invånarna fick flytta. De bereddes alla
lämpliga bostäder genom de kommunala
myndigheternas försorg. En motorvägsbro
över Nordre älv är visserligen
ett stort problem, men flygplatsfrågan
i huvudstaden är nog ett ännu
större problem och dess lösning kan
kanske vara värt sina offer.

Man har inte kunnat vederlägga hälsovårdsnämndens
synpunkter, säger
herr Lundström. Jag skulle vilja rekommendera
herr Lundström att läsa
rapport 108 som är bifogad luftfartsstyrelsens
remissyttrande till Kungl.
Maj:t. Den är författad av generaldirektör
Bo Lundberg, och han riktar där en
fullständigt tillintetgörande kritik mot
hälsovårdsnämndens yttrande.

Hälsovårdsnämnden hävdar t. ex. att
flygbuller egentligen skulle bedömas
enligt anvisningarna till byggnadsstadgan,
som anger att 30—35 decibel är
den högsta tolerabla ljudnivån inomhus.
30 decibel är en visknings ljudnivå.
Eftersom det skulle röra sig om
23 flygstarter och landningar per dag
1970, skulle man alltså inte kunna tolerera
23 viskningar dagligen utan att
lida bullerskador.

Man kan kanske fråga sig varför
byggnadsstadgan har en sådan gräns,
men det är där fråga om ett kontinuerligt
buller, varvid även ljud med en
visknings styrka kan vara besvärande.
Detta säger väl tillräckligt om det verklighetssinne
som hälsovårdsnämnden i
Stockholm ådagalagt då det gällt att ta
ställning i denna fråga.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Beträffande de sjutton
villorna bör i klarhetens intresse tillläggas,
att enligt min minnesbild var
det ungefär så många som skulle flyttas
därför att de ligger alldeles intill flyg -

fältet. Men det finns säkert flera hundra
villor som bebos av människor, som väl
inte störs av viskningar, herr Tistad,
utan av rejält buller. Jag räknar inte
viskningar som buller, och här skiljer
sig kanske våra uppfattningar.

Luftfartsstyrelsen framhåller att dessa
senare villor inte behöver flyttas.
Vederbörande skulle alltså få lov att
tolerera bullret, men detta är inte min
inställning till frågan.

Jag har läst generaldirektör Lundbergs
promemoria, rapport 108, och varit
med om att som ordförande leda en
diskussion om den och åtskilligt annat
som har med frågan att göra. Även om
jag själv alltså inte deltog i den debatten
anser jag mig kapabel att dra slutsatsen,
att när de uppgifter som där lämnades
ställs mot hälsovårdsnämndens
uppgifter i dess undersökning om bullret,
så står sig rapport nr 108 inte särskilt
väl.

Till sist vill jag säga att det allmännas
rabattering på de kollektiva samfärdsmedlen
i Storstockholm -—- som
främst kommer stockholmarna men
även andra till del —- genomsnittligt är
över 20 procent. Det bör kanske också
tas med i bilden, när man talar om att
Stockholms stad, och likaså stockholmsregionen,
skall ha »allting gratis».

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Om samordning mellan statens järnvägars
zontaxa samt järnvägens och
postverkets busstaxor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av motioner
om samordning mellan statens järnvägars
zontaxa samt järnvägens och postverkets
busstaxor.

I de likalydande motionerna 1:349,
av herrar Per Jacobsson och Stefanson,

36 Nr 43 Tisdagen den 10 december 1968

Om samordning mellan statens järnvägars zontaxa samt järnvägens och postverkets
busstaxor

samt 11:440, av herr Larsson i Umeå
m. fl., hade yrkats, att riksdagen skulle
besluta att bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga åtgärder för en sådan samordning
mellan statens järnvägars zontaxa
samt järnvägens och postverkets busstaxor
som avsåges i motionerna, varvid
motsvarande samordning med enskilda
trafikföretag samtidigt borde övervägas.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 349
och II: 440.

Reservation hade anförts av herr Jacobsson,
Per, (fp), som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vi har nu befunnit oss
i luften ett bra tag. När vi återvänder
till trafiken på jorden vill jag gärna
uttrycka min erkänsla för det tålamod,
som fjärde avdelningen har visat min
år efter år återkommande motion angående
samordningen mellan statens
järnvägars zontaxa och järnvägens och
postens busstaxor. Jag konstaterar att
våra gemensamma ansträngningar har
gett vissa resultat, även om dessa hittills
varit relativt blygsamma.

Från postverkets sida har den här
gången inte förmärkts någon reaktion.
Självfallet måste det ske en samordning
mellan de båda verkens trafiksystem,
om den avsedda effekten skall kunna
uppnås.

Jag skall inte närmare kommentera
det system med prisreduktioner som
statens järnvägar har redovisat. Effekten
är —■ vilket också framgår av det
redovisade materialet ■—■ begränsad,
samtidigt som man från statens järnvägars
sida är angelägen betona att det
system som prövas är säljmässigt betungande.
Givetvis sneglar man även
på lönsamhetsaspekten och konstaterar
att genomgående taxor i trafik tåg—
buss skulle medföra betydande inkomstbortfall.

Det är möjligt, men det visar i så fall
närmast att problemet för den trafikerande
allmänheten även har betydelse.
Fördelen med genomgående taxor är
givetvis störst i landets glesbygds- och
fjällområden där reseavstånd med buss
på 10—15 mil inte är någonting ovanligt.
Effekten på sådana avstånd blir
självfallet större än vad som framgår
av de prisexempel som redovisas i utskottsutlåtandet.

Att det föreslagna taxesystemet skulle
innebära vissa administrativa besvärligheter
kan inte bestridas. Men jämfört
med andra tekniska och organisatoriska
problem, som statens järnvägar och
postverket måste lösa, förefaller detta
nog vara av begränsad storleksordning
och mera av övergångskaraktär.

Utskottet finner också att med hänsyn
till de påtagliga olägenheter för den
närmast berörda befolkningen, som förhållandena
på området innebär, är det
i och för sig önskvärt att de av motionärerna
aktualiserade taxefrågorna får
en tillfredsställande lösning.

I fortsättningen skriver utskottet:
»Såsom från SJ:s sida framhållits måste
också av verket vidtagna taxereformer
uppfylla kravet på kommersiellt
berättigande.»

Där har vi väl egentligen den springande
punkten. Skall huvudsyftet vara
att i första hand sträva efter bibehållen
lönsamhet, eller skall det vara att utjämna
resekostnaderna för de befolkningsgrupper
som i det avseendet får
göra de största uppoffringarna? Jag är
böjd för att anse det senare syftet vara
det mest angelägna ur rättvisesynpunkt.

Med hänsyn till rådande konkurrensläge
finner utskottet det nödvändigt,
att statens järnvägar mycket noga prövar
de ekonomiska förutsättningarna
för nya taxereformer. Man kan undra
om detta påpekande skall uppfattas som
en varning till SJ att inte ge sig in på
några äventyrligheter som kan innebära
inkomstbortfall.

Påpekandet är annars enligt min me -

Tisdagen den 10 december 1968 Nr 43 37

Ang. arv, tillfallet allmänna arvsfonden efter Sten Bäckström

ning synnerligen befogat. Statens järnvägar
har verkligen anledning att ompröva
sin taxepolitik både beträffande
persontrafik och godsbefordran. Persontrafikens
taxor bör särskilt omprövas
när det gäller kortare och medellånga
sträckor, där statens järnvägar
i dag har uppenbara svårigheter att
konkurrera med biltrafiken, speciellt
i de fall där samåkning kan ske, samtidigt
som de personförande tågens kapacitet
inte på långa vägar utnyttjas.
En sänkning av taxorna på kortare och
medellånga distanser skulle sannolikt
stärka konkurrenskraften och öka inkomsterna.
Drastiska exempel skulle
också kunna anföras beträffande styckegodstrafiken.

Utskottet finner att de åtgärder som
vidtagits i betydande utsträckning tillgodoser
motionärernas intresse. Jag
kan bara medge att de gör det i begränsad
mån. Jag hoppas därför att berörda
myndigheter skall fortsätta sina
ansträngningar att tillgodose motionens
syfte. Själv lovar jag att inte glömma
bort problemet.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertagits av herr
andre vice talmannen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. arv, tillfallet allmänna arvsfonden
efter Sten Bäckström

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i visst fall
avstå arv som tillfallit allmänna arvsfonden
jämte motion.

I propositionen nr 162 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansären -

den för den 18 oktober 1968, föreslagit
riksdagen medgiva, att 250 000 kronor
av det arv, som tillfallit allmänna arvsfonden
efter Sten Bäckström, finge avstås
till Bo Älgekrans och att dennes
skuld till Bäckströms dödsbo på 5 149
kronor 44 öre finge efterskänkas.

I anledning av propositionen hade
väckts en motion, II: 1296, av fru Eriksson
i Stockholm m. jl.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 1296 medgiva, att
300 000 kronor av det arv, som tillfallit
allmänna arvsfonden efter Sten Bäckström,
finge avstås till Bo Älgekrans;
samt

2. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 1296, såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att Bo Älgekrans’
skuld till Sten Bäckströms dödsbo på
5 149 kronor 44 öre finge efterskänkas.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Jag har inget att anföra
beträffande det belopp som föreslås
utgå till Bo Älgekrans. Jag vill bara
ta upp justitieombudsmannens agerande
i denna fråga samt anlägga några principiella
synpunkter.

Justitieombudsmannen råkar vara
släkt med herr Bäckström och han har
även tjänstgjort som boutredningsman
och testamentsexekutör. Han visste väl
inte när han åtog sig uppdraget att
detta skulle vara en kontroversiell fråga.
Jag vet också att det finns olika
vägar för riksdagen att kontrollera
justitieombudsmannen och att det inte
har förekommit något klandervärt i
denna fråga.

Emellertid måste ju ombudsmannainstitutionen
omfattas med förtroende
inte bara av oss i riksdagen utan också
av folk i allmänhet, och med tanke därpå
har väl agerandet i det här ärendet
inte varit så lyckat på alla punkter. Vill
man komma med klander, kan man na -

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Ang. förbud för viss person att handhava

turligtvis framhålla den omständigheten
att vederbörande som boutredningsman
kommit fram till att han skulle ha
intill 200 000 kronor, men man har ju,
om man bortser från arvsskatten, här
kommit fram till det dubbla beloppet.

Skall man upprätthålla ett odelat förtroende
för justitieombudsmannen, bör
han inte ta privata uppdrag av något
slag. Man vet ju inte var man kan hamna
innan ett ärende är slutbehandlat.
Jag såge helst att riksdagens ombudsmän
inte tar några uppdrag. Eventuellt
får man även göra en översyn av instruktionerna.
Jag har inte hunnit studera
om de instruktioner, som nyligen
är antagna, medger sådana här privata
uppdrag. Är så inte fallet, tycker jag
att det inte bör tillåtas att riksdagens
ombudsmän agerar såsom personliga
sakförare, även om de råkar vara släkt
med personen i fråga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) jämte motioner; nr

69, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och
Singapore för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet, m. m.; samt

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

djur

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 13 mars 1942 (nr 117)
med vissa bestämmelser om kungörande
i kyrka;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken;
samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ skattestrafflagen
den 11 juni 1943 (nr 313),
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 70, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
nr 124 med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648) (dieselavgaser),
dels proposition nr 160 med förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 3 § 1 mom. i nämnda förordning
(bensinavgaser), dels motioner angående
lagstiftning rörande miljövård m. m.
i viss del, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. förbud för viss person att handhava
djur

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 72, i anledning av Kungl.
Maj :fs proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 maj
1944 (nr 219) om djurskydd.

Tisdagen den 10 december 1968

Nr 43

Ang.

Genom en den 8 november 1968 dagtecknad
proposition, nr 170, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändring i lagen
den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd.

I propositionen hade bland annat föreslagits,
att det i djurskyddslagen skulle
införas en bestämmelse, som gåve
länsstyrelse möjlighet att i vissa fall
förbjuda den som vanvårdade djur att
för viss tid eller tills vidare handhava
djur.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte bifalla propositionen
nr 170.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Samtidigt som jag ber
att få tillstyrka tredje lagutskottets förevarande
utlåtande i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till ändringar i djurskyddslagen vill
jag med några få ord uttala ett tack till
justitieministern för den snabba behandling
denna fråga har rönt.

Så nyss som i början av årets riksdag
inlämnades tvenne motionspar med
yrkande om sådan ändring av djurskyddslagen
att den, som ertappades
med djurplågeri eller kvalificerad vanvård
av djur, skulle kunna förbjudas
att vidare handha djur som ägare eller
vårdare. Jag stod som huvudmotionär
för en av motionerna i denna kammare.
Tredje lagutskottet ställde sig positivt
till motionerna och gav i sitt utlåtande
nr 20 detta till känna för Kungl.
Maj:t. Något senare förklarade justitieminister
Kling i en interpellationsdebatt
i andra kammaren att man kanske
får tänka om i denna fråga.

Redan samma riksdag får således ta
ställning till ett utarbetat lagförslag, och

förbud för viss person att handhava djur

jag tror att de nya reglerna skall ha
avsedd verkan. Visserligen hade det
nog varit bättre att låta domstolen utdöma
ett förbud att handha djur som
en straffpåföljd, men jag har i den ingivna
motionen förklarat att huvudsaken
var att något hände. Åtgärder har
också vidtagits, och jag vill ha ett tack
till justitieminister Kling för detta antecknat
till protokollet.

Jag vill även meddela att redan diskussionen
om detta lagförslag enligt
mina kontaktmän visat sig ha en positiv
verkan och medfört att vissa notoriska
vanvårdare börjat se om sina djur
bättre. I senaste numret, nr 4, av tidskriften
Djurens Rätt anklagas myndigheter
och riksdagsmän för att vara
»ovetande och ointresserade» i frågor
angående djurskydd.

Jag tycker att den positiva behandlingen
av denna fråga klart jävar tidskriftens
anklagelse.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till utlåtandet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 4:o) och 16:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
de två gånger bordlagda ärendena skulle
uppföras i följande ordning: konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39, statsutskottets
utlåtanden nr 198 och 199,
bankoutskottets utlåtande nr 66, statsutskottets
utlåtanden nr 197 och 186—196,
första lagutskottets utlåtande nr 54, andra
lagutskottets utlåtande nr 73, första

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

lagutskottets utlåtande nr 49, tredje
lagutskottets utlåtande nr 71 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 48.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
40, i anledning av framställning från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående rätt till visstidspension
för riksdagens ledamöter i vissa
fall m. m. jämte motioner;

statsutskottets memorial:
nr 200, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1968/69; samt
nr 201, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om ökat utrymme
för ämnet hemkunskap inom grundskolan; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 70, med anledning av motioner
rörande beskattningen som miljöpolitiskt
instrument, m. m.; samt

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner;
ävensom

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

67, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
om bemyndigande för styrelsen
att bevilja pensioner och gratifikationer
i vissa fall;

nr 68, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
visst bemyndigande i anslutning
till uppdraget att anskaffa bostäder åt
riksdagsledamöter;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantifonden
för svenska skeppshypotekskassan; nr

70, med förslag till bestämmelser
om revision av riksdagsförvaltningen;
samt

nr 71, angående engångsunderstöd åt
Margaretha Frantz.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.15.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

KUNGL. »OKTK. STHLM