Måndagen den 7 december (Riksdagens protokoll 1970:42)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 42

ANDRA KAMMAREN

1970

7—8 december

Debatter m. m.

Måndagen den 7 december

Sid.

Svar på frågor av:

herr Persson i Heden (ep) ang. principerna vid beställning av beklädnadspersedlar
för försvaret och herr Magnusson i Borås (m)

ang. statliga textilbeställningar utomlands................... 5

herr Wennerfors (m) ang. befälsbristen inom försvaret........... 9

Svar på interpellationer av:

herr Oskarson (m) ang. utbildnings-, tjänstgörings- och löneförhållandena
inom försvaret ................................... 12

herr Wachtmeister (m) ang. militär personals uppträdande........ 19

herr Franzén i Träkumla (ep) ang. planerad utvidgning av Tofta

skjutfält ................................................ 26

herr Antonsson (ep) ang. användningen av sötvattendragen....... 30

fru Ryding (vpk) ang. en översyn av bestämmelserna om lärares
tjänstledighet för studier.................................. 31

Tisdagen den 8 december

Svar på interpellationer av:

fru Nettelbrandt (fp) ang. utvidgning av rätten till visst skatteavdrag 34

fru Kristensson (in) ang. rätt till avdrag vid taxeringen för kostnader
vid dialysbehandling i hemmet.......................... "38

herr Nilsson i Östersund (s) ang. sysselsättningsskapande åtgärder

i västra Jämtland........................................ 41

Flygvapnets förband inom Stockholmsområdet och flygvapnets skolorganisation
........................................... 5i

Vissa frågor rörande forskning och forskningsplanering............. 54

Lag om lokaliseringssamråd, m. m............................... 63

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 42

Nr 42

Innehåll

Sid.

Strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m........... 94

Ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m......... 101

Undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen . 106

Konferens mellan östersj östaterna angående föroreningen av Östersjön
...................................................... H2

Meddelande om enkla frågor av:

herr Blomkvist (s) ang. lokaliseringsstöd till Lidköpings och Falköpings
kommunblock ...................................... 11?

herr Blomkvist (s) ang. stöd åt företag inom hushållsporslinsin dustrin

................................................. 11?

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 8 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 46, ang. lag om ändring i kyrko mötesförordningen

.........................................

Första lagutskottets utlåtande nr 69, ang. lag om ändring i kyrkomötes- 51

förordningen, m. ......................................... 51

Statsutskottets utlåtande nr 202, ang. vissa organisationsfrågor rörande

försvaret ................................................. 51

—- nr 203, ang. nytt planerings- och budgeteringssystem för försvaret 54
.— nr 204, ang. vissa frågor rörande forskning och forskningsplanering 54

— nr 205, om utbildningen av ingenjörer inom elektronikområdet---- 62

— nr 206, ang. vissa domartjänster i tingsrätter................... 62

— nr 207, om ökade resurser för iordningställande av parkeringsplatser 62
Bevillningsutskottets betänkande nr 66, ang. lag om ändring i rusdrycks försäljningsförordningen

.................................... 62

Bankoutskottets utlåtande nr 69, ang. lag om lokaliseringssamråd, m. m. 63

— nr 76, ang. vissa ändringar i fondreglerna för stadshypoteks- och

landshypoteksinstitutionerna, m. m........................... 94

— nr 77, ang. vissa ändringar i banklagstiftningen................. 94

Första lagutskottets utlåtande nr 66, ang. strikt skadeståndsansvar vid

medicinsk behandling, m. m................................. 94

— nr 67, om ersättning av statsmedel för skada på grund av brott,

m. ...................................................... 101

— nr 70, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser

om uppfinningar av betydelse för försvaret.................... 105

— nr 71, ang. ändring i lagen med vissa bestämmelser om rättegången

i tryckfrihetsmål........................................... 105

— nr 72, ang. ändring i sjölagen m. m............................ 105

— nr 73, ang. fortsatt giltighet av lagen om ersättning för skada i följd

av atomfartygs drift........................................ 105

— nr 74, ang. ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt........ 105

— nr 75, ang. lag om särskild kontroll på flygplats................. 105>

■—nr 76, ang. fortsatt giltighet av lagen om vissa sanktioner mot

Innehåll Nr 42 3

Sid.

Rhodesia ................................................. j05

— nr 77, ang. ändring i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. m................................................. 105

— nr 78, ang. ändring i religionsfrihetslagen...................... 106

Andra lagutskottets utlåtande nr 90, om åtgärder till förebyggande av

genetiska skador........................................... 106

— nr 91, om undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen
............................................ 106

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 74, ang. sysselsättningsmöjligheterna
för äldre arbetskraft............................... 112

Andra lagutskottets utlåtande nr 92, ang. lag om tystnadsplikt för apotekspersonal,
m. in......................................... 112

Tredje lagutskottets utlåtande nr 77, om åtgärder mot förorening genom
olja ...................................................... 112

— nr 78, ang. miljövården..................................... 112

•— nr 88, ang. handläggningen av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen 112
Jordbruksutskottets utlåtande nr 48, om förhandlingar med Danmark

angående vattenföroreningen i Öresund....................... 112

— nr 49, om obligatorisk rengöring av tankfartyg före avgång från

sista lossningshamn ........................................ 112

— nr 50, om en konferens mellan Östersj östaterna angående föroreningen
av Östersjön........................................ 112

•— nr 38, i anledning av Nordiska rådets svenska delegations skrivelse
med överlämnande av berättelse för rådets adertonde session..... 115

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Måndagen den 7 december

Kl. 13.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 27
nästlidne november.

§ 2

Svar på frågor ang. principerna vid beställning
av beklädnadspersedlar för försvaret,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Magnusson i Borås
har frågat inrikesministern om denne
anser att det är konsekvent att staten
lägger beställningar på textilvaror utomlands,
samtidigt som det allmänna i sysselsättningssyfte
medverkar till krediter
till textilföretag i Sverige.

Herr Persson i Heden har frågat mig
om jag anser att de principer som följs
vid beställning av beklädnadspersedlar
för försvaret är förenliga med de av
TEKO-utredningen angivna riktlinjerna
för statlig upphandling.

Med hänsyn till frågornas nära anknytning
till varandra har det ansetts
lämpligt att jag lämnar ett gemensamt
svar.

Reglerna för den statliga upphandlingen
är fastlagda i upphandiingskungörelsen.
Enligt denna skall myndigheterna
vid varje upphandling välja
den leverantör och produkt som prisoch
kvalitetsmässigt är förmånligast.

TEKO-utredningen behandlar hela
den offentliga sektorns upphandling av
textil- och konfektionsvaror, där försvarets
andel är stor. Utredningen har
utgjort underlag för propositionen 41
år 1970 om stimulansåtgärder för bl, a.
textil- och konfektionsindustri!! som
antagits av vårriksdagen. Riksdagens
beslut innebär inget avsteg från tidigare
principer för den offentliga upphandlingen.
I propositionen angavs särskilt
att såväl handelspolitiska överväganden
som allmänna konkurrenshänsyn
talar för att grundprinciperna
borde bibehållas.

Försörjningsberedskapen har visst
samband med den statliga upphandlingen.
Det är dock angeläget att åstadkomma
denna beredskap till lägsta möjliga
kostnad för samhället. Om den
skall tillgodoses genom statliga åtgärder
för att upprätthålla produktionen eller
genom lagring kan inte generellt avgöras
utan måste prövas från fall till fall.
I den nyssnämnda propositionen föreslogs
därför inte några åtgärder som
dikteras av enbart beredskapshänsyn. ;

Beredskapsfrågorna inom känsliga
områden ägnas dock ständig uppmärksamhet,
och regeringen har i vissa fall
ingripit med bl. a. stödbeställningar.

Riksdagens beslut innebär att åtgärder
vidtas för att underlätta den strukturomvandling
som pågår inom textiloch
konfektionsindustrin och att främjande
av export av de berörda branschernas
produkter och utbildning inom
branscherna därvid prioriteras.

Ytterligare åtgärder baserade på förslag
i TEKO-utredningens nyss avlämnade
slutbetänkande övervägs av regeringen.

6 Nr 42 Måndagen den 7 december 1970

Svar på frågor ang. principerna vid beställning av beklädnadspersedlar för för''

svaret, m. m.

Med hänsyn till de speciella problemen
inom TEKO-området har en särskild
arbetsrutin vuxit fram. Denna innebär
att försvarets materielverk vid
varje upphandling, där anbudsgivare
offererar utom landet tillverkade varor
till lägre pris än vad motsvarande
svenska varor betingar, infordrar ett
särskilt yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen
i avsikt att få information om
särskilda arbetsmarknadspolitiska förhållanden
i form av t. ex. varsel om
permitteringar föreligger. Materielverket
underrättar därefter försvarsdepartementet
om ärendet. Med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande som bakgrund
övervägs där i gemensam beredning
med övriga berörda departement
om anledning och möjlighet finns till
avsteg från uppliandlingsrörelsen. Om
sådant avsteg beslutar Kungl. Maj :t.

Som upplysning kan jag slutligen
nämna att av försvarets årliga inköp
av TEKO-produkter för ca 80 miljoner
kronor avser inte mer än 9—10 miljoner
kronor köp från utlandet. Ca 90
procent av upphandlingen sker således
inom landet.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.

Den kris som varit förhärskande inom
textil- och konfektionsindustrin under
senare delen av 1960-talet är alltjämt
aktuell. Man kan säga att företagsnedläggelser
och permitteringar även
nu är nära nog en daglig företeelse. Efter
de beställningar av textila produkter
som under den senare tiden lagts
ut bl. a. i Egypten för vårt försvars räkning
frågar sig många såväl arbetare
som företagare efter det att saken kommit
till allmän kännedom: Skall svensk
textiltillverkning helt försvinna? Frågan
är berättigad. Osökt ställer man
sig också i sammanhanget frågan: Hur

skall den textila beredskapen kunna
upprätthållas?

Statsrådet har i sitt svar något snuddat
vid den senare problematiken, och
lagerhållning nämns bl. a. som ett tänkbart
alternativ. Jag har den bestämda
uppfattningen att det är ett dåligt sätt
att klara beredskapen. Jag är medveten
om att upphandling av TEKO-produkter
för statens räkning i ganska stor
utsträckning sker hos svenska företag.
Men om den åberopade beställningen i
Egypten inte kommit till stånd utan
lagts ut hos svenska företag här i landet,
hade också företag kunnat räddas
och därmed fortsatt arbete kunnat beredas
ett antal människor.

Statsrådet Sven Andersson åberopar
i sitt svar upphandlingskungörelsens bestämmelser
att upphandlingen skall ske
där den är billigast. Men är det, herr
statsrådet, säkert att upphandlingen til
syvende og sidst blir billigare i det aktuella
fallet? Kostar det inte en hel del
extra att göra en upphandling så långt
borta som i Egypten? Åsamkas inte det
allmänna här i Sverige stora kostnader
genom den arbetslöshet som uppstår
inom TEKO-industrin och andra
följdverkningar såsom omskolning och
förflyttning av arbetskraft? Hur blir det
för kommuner som mister företag av
detta slag? Skatteunderlaget sjunker,
och utdebiteringen måste höjas. Även
staten förlorar skatteintäkter.

Det är således en hel rad frågekomplex
som måste tas med i bilden, och
jag tror att vågskålen väger ganska
tungt till förmån för de svenska industrierna.

Det skulle ha varit mycket ytterligare
att anföra, men tiden tillåter inte det.
Jag vill till sist bara upprepa en fråga
som statsrådet inte direkt svarade på.
Jag frågade om statsrådet anser att de
principer som följs vid beställning av
beklädnadspersedlar för försvaret är
förenliga med de av TEKO-utredning -

Måndagen den 7 december 1970 Nr 42

Svar på frågor ang. principerna vid beställning av beklädnadspersedlar för försvaret,
m. m.

en angivna riktlinjerna för statlig upphandling.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret. Även om jag
ställde min fråga till inrikesministern,
är jag inte missbelåten, ty det är alltid
trevligt att få tala med försvarsministern.

Det är klart att de människor som
är sysselsatta inom TEKO-industrin ställer
sig undrande över att en så stor
beställning som skjortor för 3,5 miljoner
kronor går till utlandet, när våra
egna textilföretag kämpar en hård
kamp för att hålla driften i gång och
undvika en nedläggning. Regeringen anser
ju också att vi skall ha kvar en sådan
här industri, och strax före valet
var generositeten ganska stor från regeringens
sida då det gällde att ställa
lån till förfogande genom det allmännas
medverkan.

De s. k. K-industrierna, vilka i händelse
av avstängning skall hålla sina
fabriker intakta, finner det egendomligt
att de inte i fredstid kan få del
av en order som den nämnda, när man
ställer sådana krav på dem i orostider.
Inom skjortsektorn torde produktionsmöjligheterna
nu vara så låga att tillräcklig
beredskap inte kan upprätthållas.

Det kan heller inte vara så att man
tillgodoser kvalitetskravet, när man
ibland låter beställningarna gå till Hongkong,
ibland till Portugal, Finland, Jugoslavien
och nu till Egypten, ett land
som till och med befinner sig i krig
och där svenska militärer i FN-tjänst
fått sätta livet till.

Vid bedömningen av tillverkningsplats
synes man inte heller ta hänsyn
till att de svenska fabrikerna är handikappade
genom att de får betala arbetsgivaravgift,
och i händelse av vinst
50 procent av denna i inkomstskatt.
De anställda erlägger ju också skatt,

och det måste vara dålig ekonomi för
staten att betala arbetslöshets- och omskolningsbidrag
i stället för att få skatteinkomster.

Det framgår av svaret, herr försvarsminister,
att upphandlingskungörelsens
bestämmelser inte alltid behöver följas.
Dessa bestämmelser följs inte när det
är fråga om stödbeställningar, då man
tydligen även avkopplar konkurrensbegreppet
inom landet. Detta visar även
det initiativ som regeringen tog den
23 oktober i år genom att beställa 8 000
uniformer hos Junex konfektions AB.

Det är nödvändigt att vi får en annan
tingens ordning när det gäller militärbeställningarna,
och det torde inte
vara så svårt att åstadkomma detta genom
ett långsiktigt samarbete mellan
staten och branschen, något som lämpligen
kan ordnas via vederbörande
branschorganisationer. Detta skulle vara
till båtnad för staten — man skulle
få bättre kvaliteter, och man skulle
kunna få bättre priser. De seriösa fabrikerna,
av vilka man nu kräver alt
de skall vara K-industrier, skulle då
kunna vara villiga att offerera. Vidare
torde man kunna vinna mycket på ett
sådant samarbete genom den forskning
som skulle kunna åstadkommas, så att
man fick fram de för militärlivet lämpligaste
persedlarna.

Det är ingen svårighet att vid denna
form av upphandling också se till att
vi får en effektiv inbördes konkurrens
mellan de svenska företagen, vilket naturligtvis
bör ske även då det är fråga
om stödbeställningar. Långsiktigheten
behövs också för att tillverkningen skall
kunna hållas i gång vid säsongskarvarna,
så att K-företagen då kan vara med
och offerera till låga priser. Detta samarbete
bör enligt mitt förmenande ledas
och samordnas genom våra branschorganisationer.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

8 Nr 42 Måndagen den 7 december 1970

Svar på frågor ang. principerna vid beställning av beklädnadspersedlar för för -

svaret, m. m.

Herr talman! Herr Persson i Heden
anser sig inte ha fått direkt svar på sin
fråga, men jag tycker nog att han har
fått det. TEKO-utredningens principer
på detta område har t. o. m. varit redovisade
för riksdagen, och vi har så
långt jag förstår gemensamt accepterat
de riktlinjer för upphandling som här
diskuteras.

Jag vill också säga, att hade det vid
denna speciella upphandling varit fråga
om att rädda ett företag eller förhindra
permitteringar, så utgår jag från
att arbetsmarknadsstyrelsen, som vid
många liknande tillfällen har föreslagit
upphandling i Sverige, nu skulle ha föreslagit
detsamma.

Den upphandling, som vi här diskuterar
och som gällde 306 000 skjortor,
hamnade i Egypten. Det lägsta första
anbudet kom från ett företag i Malmö
med tillverkning på Formosa. Då ingen
licens för införsel därifrån erhölls, gick
beställningen till den därnäst lägsta anbudsgivaren,
ett företag i Stockholm
med tillverkning i Egypten. Inköpssumman
var 3,2 miljoner kronor, och det
lägsta svenska anbudet var ca 700 000
kronor högre; de svenska anbudsgivarna
fanns i Småland och Östergötland.
Arbetsmarknadsstyrelsen har såvitt jag
förstår bedömt saken på så sätt att vi
i fråga om denna order kunde följa
upphandlingskungörelsen, dvs. anta
det lägsta anbudet.

Jag är medveten om att vi inte alltid
behöver följa upphandlingskungörelsen,
och jag skulle kunna lämna kammaren
åtskilliga exempel på när vi inte gjort
det. Men det sker alltid ett samråd mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och försvarsdepartementet
och de departement
som är ansvariga för arbetsmarknaden
och industrin.

Jag vill slutligen säga, herr talman,
att jag är helt enig med herr Magnusson
i Borås om att ett samarbete bör
ske mellan statliga upphandlare och industrin.
Jag vågar säga att just försva -

ret nu bedriver sådant samarbete med
representanter för svenska företag, bl. a.
inom TEKO-industrin.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag är angelägen om att
säga att min enkla fråga inte framställts
för att på något sätt komma åt vare sig
försvarsministern eller regeringen. Den
är ställd enbart med tanke på de bekymmer
som har uppstått i en bygd där
TEKO-industrin är dominerande och
rent allmänt för industrigrenen och
dess anställda. Det känns speciellt svårt
för en person som kommer från en sådan
bygd att se nedläggningarna och
därmed följande problem, då bl. a. människor
som är komna till den övre medelåldern
måste omskolas och förflyttas.
Det är detta som varit bevekelsegrunden
för mig i detta sammanhang.

Nu säger statsrådet, och det är jag
glad över, att man inte strikt skall hålla
på upphandlingskungörelsens bestämmelser.

Jag vill uttrycka den förhoppningen
att man vänder sig till svenska företag,
särskilt med tanke på den krissituation
som TEKO-industrin, främst konfektionssidan,
befinner sig i. Även om det
skulle bli dyrare tillfälligt, som jag
nämnde inledningsvis, bör man ta med
i beräkningen de kostnader som uppstår
för det allmänna vid stora förändringar
och omläggningar.

TEKO-utredningen har sagt i sitt slutbetänkande
— och det var det jag hänvisade
till i min fråga — att en av de
bästa åtgärderna skulle vara om det allmänna
i första hand och rent generellt
köper produkter från svenska företag
och industrier, även om det tillfälligtvis
skulle bli något dyrare. En sådan
åtgärd måste till om TEKO skall vara
kvar här i landet.

Det finns som sagt alltjämt stora problem
och bekymmer. Men orsaken härtill
kan inte vara en alltför omfattande
produktion av dessa varor här i lan -

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Svar på fråga ang. befälsbristen inom försvaret

det, ty vi vet att den svenska konsumtionen
till hälften utgörs av importerade
varor. Det ligger givetvis en stor
del av problematiken i förhållandet
mellan export och import, men en industrigren
som befinner sig i en krissituation,
borde det allmänna — i detta
fall staten — i första hand köpa av.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag är glad över att
försvarsministern i princip är överens
med mig om att det bör bedrivas ett intimt
samarbete mellan respektive TEKO-företag
och försvaret — vi vet att
det förekommer ett sådant samarbete
på många områden inom industrin och
försvaret. Det har väl inte tidigare förekommit
så mycket samarbete när det
gäller just sådana produkter som det
här är fråga om. Det sker i viss mån
ett samarbete mellan försvaret och väverierna
men inte i någon större utsträckning
beträffande de produkter
som nu nämnts.

Jag skulle därför vara glad, om man
i större utsträckning än hittills kunde
ordna den saken. När det gäller skjorttillverkningen
befinner vi oss faktiskt
i den situationen att de seriösa företag
som finns kvar i denna sektor är så få
att man möjligen klarar en beredskapssituation
när det gäller de militära beställningarna
men knappast något därutöver,
och då ligger vi bra lågt i fråga
om beredskapen.

Jag hoppas således att ett sådant
samarbete som jag här nämnt kan komma
till stånd, och det bör lämpligast
äga rum genom vederbörande branschorganisation,
eftersom denna har möjligheter
att placera ut dessa order och
samtidigt se till att det råder ett konkurrensförhållande
inom landet. Jag är
den förste att vilja understryka att ett
sådant konkurrensförhållande bör finnas
även när det är fråga om stödbeställningar.
Jag är inte säker på att så
alltid har varit fallet vad gäller en del
av dessa beställningar.

Det finns en början till ett samarbetsavtal
beträffande sjukhuskläderna,
vad jag kan förstå, mellan LIC och försvarets
fabriksverk. Man har begärt godkännande
av pris- och kartellnämnden
om ett sådant samarbetsavtal. Men varför
kan inte ett liknande avtal slutas
med den enskilda industrin? Jag hade
häromdagen en påringning från en fabrikant
i Åmål som har sin fabrik i ett
stödområde, och han säger att LIC inte
längre vill sy hos honom eftersom LIC
köper sina skjortor från Hongkong och
skall inleda ett ytterligare samarbete
med försvarets fabriksverk som tydligen
skall bygga ut sin verksamhet i den
överhettade Skånemetropolen. Detta är
ju inte någon lyckad lösning, när vi
vet hur besvärligt förhållandet är. Det
är i stället nödvändigt att försöka få
till stånd ett utvidgat samarbete på det
sätt jag här angett.

Jag tar fasta på vad som anförts i
denna debatt, och jag hoppas att försvarsministern
är vänlig och tar emot
vår organisation, när den försöker att
åstadkomma ett sådant samarbete som
det här gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. befälsbristen inom
försvaret

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Wennerfors har
frågat mig om jag anser att befälsbrist
inom försvaret minskar försvarsviljan
i landet.

Befälsbristen har varit kännbar under
ett flertal år. Det nya utbildningssystemet
och arbetstidsförkortningen
har till vissa delar förvärrat situationen.

1* —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 42

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Svar på fråga ang. befälsbristen inom försvaret

En förbättrad utbildningsmetodik har
i viss män kunnat minska konsekvenserna
av befälsbristen i utbildningsverksamheten.
Olika åtgärder prövas
för närvarande för att förbättra befälsläget
och underlätta arbetet för truppbefälet.

Problemet är knutet till dagens utbildningssituation,
och jag anser inte
att det påverkar viljan att försvara vårt
land i fall av ofred.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret. Frågan om
hur befälsbristen kan påverka försvarsviljan
och attityden till det militära,
som folk säger, eller tilliten till landets
försvar har jag berört ett par gånger
tidigare i kammaren. Ingen har från
ansvarigt partipolitiskt håll gått i replikskifte
med mig på den punkten.

Jag har flera gånger tänkt ställa just
den här frågan till försvarsministern —
utvecklingen i vad gäller befälsbristen
under de senaste tio åren har verkligen
givit anledning till undran — men jag
har inte gjort det. Dels har jag tyckt
att det hade varit litet genant att behöva
ställa den, eftersom det här gäller
förtroendet för vårt försvar, som
ytterst bildar grunden för vår neutralitetsvilja,
dels har jag hela tiden hoppats
på förbättringar.

Nu har emellertid utvecklingen i vad
avser befälsförhållandena och utbildningsförhållandena
blivit så oroande
att jag begärt att den ytterst ansvariga
personen i regering och riksdag skall
yttra sig. Eftersom detta alltså är eu
förtroendefråga, är det enligt min mening
tillräckligt allvarligt att frågan
över huvud taget ställs i riksdagen.

Egentligen skulle jag kunna nöja mig
med detta; jag har på sätt och vis nått
mitt syfte. Men svaret är, herr talman,
utformat på ett sådant sätt att jag måste
tillägga ett par saker.

Försvarsministern talar i det första
stycket om det nya utbildningssystemet
och om arbetstidsförkortningen.
Jag har alltid känt den största respekt
för försvarsministerns intresse av ett
starkt försvar och för hans insatser på
försvarsområdet. Men vad han här säger
i svaret gör mig litet förvånad. Att
man på skolans område genomför reformer
litet lösligt kan jag förstå, men
att något liknande kan få förekomma
på försvarets område förvånar mig.
Däremot noterar jag med tillfredsställelse
att åtgärder är på väg — försvarsministern
talar om utbildningsmetodiken
och olika åtgärder för att förbättra
befälsläget.

Men det är den sista meningen i svaret
som är intressant. Här talar försvarsministern
plötsligt om den dag eller
natt då vi kan bli utsätta för en
överraskande ockupation som »påverkar
viljan att försvara vårt land i fall
av ofred», som försvarsministern uttrycker
det. Ja, i det läget finns säkerligen
viljan att försvara landet. Men
då svär gubbarna när ammunitionen
inte finns tillgänglig eller när mobiliseringen
inte sker snabbt och effektivt.
Det är så dags då! Den försvarsvilja
som krävs vid det eventuella krigsutbrottet
grundar sig på den försvarsvilja
som vi kan åstadkomma i fred.

Jag tycker det är synd att den sista
meningen i svaret fått denna formulering,
och det skulle vara värdefullt om
försvarsministern ville hjälpa mig med
tolkningen av den.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Den sista meningen i
svaret anknyter direkt till herr Wennerfors’
fråga, som lyder så här: Anser
herr statsrådet att befälsbrist inom
försvaret minskar försvarsviljan i landet? Jag

hade först tänkt säga: Svaret är
nej. Men jag tror att om jag hade lämnat
det svaret till herr Wennerfors,

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Svar på fråga ang. befälsbristen inom försvaret

skulle herr Wennerfors ha blivit ganska
förtretad på mig. Därför försökte jag
att i svaret förklara att det i dag råder
befälsbrist, och jag har vid många tillfällen
— och om en liten stund får vi
i detta ämne en interpellationsdebatt,
som herr Wennerfors kan delta i —
framhållit att detta försvårar utbildningsverksamheten
inom försvaret. Men
såsom jag har i svaret påpekat arbetar
vi inom departementet med dessa frågor.
Jag Skall, när jag om en stund svarar
herr Oskarson, gå litet närmare in
på vilka åtgärder vi ämnar vidta i syfte
att söka råda bot på en allvarlig befälsbrist,
dock inte så allvarlig att den
utbildningsverksamhet vi bedriver minskar
förtroendet för försvaret eller medför
att försvarsviljan i landet på något
sätt tar skada.

När jag talar om försvarsviljan —
viljan att försvara landet i ofred -— är
jag självfallet på det klara med att försvarsviljan
i en situation som den nuvarande,
när det råder lugn och ro vid
våra gränser och människorna i allmänhet
uppfattar läget ute i världen
som ganska stabilt och fredligt, inte tar
sig några särskilt påtagliga uttryck. Om
situationen skulle ändras och landet
skulle hotas, finns säkert en stabil försvarsvilja
i Sverige. Denna försvarsvilja
störs inte av att vi just nu under
några år har dragits med en stark befälsbrist.

Det var ungefär den uppfattningen
jag ville framföra i svaret.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
detta ytterligare försök att förklara hur
försvarsministern ser på frågan. Kanske
var jag litet förvånad över att försvarsministern
där borta i kanslihuset
tar hänsyn till om jag blir förtretad eller
inte. Det skall väl ändå stå i svaret
vad försvarsministern verkligen anser.

Jag uppfattade det som ett försök att
glida undan, när försvarsministern talade
om den tidpunkt då vi eventuellt

får uppleva ett krigsutbrott, vilket vi
ju hoppas att vi slipper. Det är klart
att då finns det en mycket stark försvarsvilja
i landet. Men frågan gällde
hur det är nu under fredstid, när vi
dess värre måste förbereda oss för
eventuella överraskande anfall.

Efter vad jag förstod, ansåg försvarsministern
att befälsbristen inte påverkar
försvarsviljan i landet. Jag beklagar
det svaret, ty jag har själv upplevt
raka motsatsen, exempelvis vid repetitionsövningar
som inte gått så bra,
beroende just på befälsbristen. Det kan
inte vara lyckligt att tusen och åter tusen
manliga individer åker hem efter
repetitionsövningar och klagar på hur
det svenska försvaret fungerar. Vi har
faktiskt fått uppgifter om detta också
i uttalanden från ÖB nu i höst.

Sådana förhållanden kan inte förbättra
försvarsviljan. Jag påstår bestämt —
och det vill jag gärna uttala från denna
talarstol — att den påverkar försvarsviljan
negativt, något som är högst
beklagligt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara säga att
kritiken från dem som vänder hem från
repetitionsövningarna är mycket mindre
nu än den varit tidigare. Det tyder
på att herr Wennerfors har fel, när
han talar om att försvarsviljan tagit
skada.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Om det verkligen är så
att kritiken nu betydligt avtagit, mottar
jag det budskapet med största tillfredsställelse.
Men om även i fortsättningen
en sådan befälsbrist och sådana
förhållanden kommer att råda, som flera
av de högsta cheferna inom det
svenska försvaret har larmat om under
hösten, då hav man anledning att vara
betänksam.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

§ 4

Svar på interpellation ang. utbildnings-,

tjänstgörings- och löneförhållandena
inom försvaret

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Oskarson har frågat
mig vilka åtgärder jag avser att vidtaga
för att förbättra utbildnings- och
tjänstgöringsförhållandena för fast anställda
underofficerare och underbefäl
och vad som kan göras för att skapa
bättre lönevillkor för försvarets personal
över huvud taget.

Frågor om förbättrade tjänstgöringsförhållanden
och lönevillkor är avtalsfrågor.
Nu gällande avtal gäller t. o. m.
utgången av detta år. Frågan är beroende
av förhandling mellan statens
avtalsverk och de statsanställdas huvudorganisationer.
Personal som vikarierar
på högre tjänst kan enligt gällande kollektivavtal
erhålla vikariatstillägg.

Beträffande frågan om översyn av utbildningen
till underofficer och underbefäl
kan jag nämna att försvarets skolnämnd
under denna höst har påbörjat
visst förberedande arbete i frågan om
mål och riktlinjer för utbildningen avbefäl
på aktiv stat.

Vidare kommer eu arbetsgrupp inom
försvarsdepartementet att i anslutning
till långtidsplaneringen för försvaret
och mot bakgrund av utvecklingen inom
det allmänna utbildningsväsendet
och i övrigt inom samhället närmare
granska frågan om bl. a. befälspersonalens
utbildning.

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Låt mig först tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Sedan jag väckte denna vid höstriksdagens
början har befälssituationen
inom försvaret rönt stor uppmärksam -

het, dels på grund av försvarsgrenschefernas
utbildningsrapporter och en hel
rad tidningsreferat i anslutning till dessa,
dels genom tidningsreportage från
förband och kårer. Situationen framstår
inte som bättre, utan svårigheterna är
tvärtom ännu mer accentuerade nu än
då interpellationen väcktes. Jag kan
inte underlåta att något uppehålla mig
vid hur läget för närvarande är.

»Underofficerskåren förblöder» -—■
det är rubriken på ledaren i novembernumret
av Den svenske underofficeren.
Jag citerar några rader ur den: »Vakanserna
bland underofficerspersonalen
har en längre tid legat ganska konstanta
omkring 25 %. Läget har nu förvärrats.
Under de senaste två åren har
nära 500 underofficerare och vederlikar
lämnat sina anställningar hos krigsmakten.
Härav har 300 i yngre åldrar gått
till civil arbetsgivare, medan 200 är
normala pensions- och sjukavgångar.
Nyrekryteringen som hittills hållit läget
flytande kan inte täcka sådana förluster
utan luckorna bland underofficerspersonalen
blir allt större. Underofficerskåren
håller på att långtsamt
förblöda. Massflykten från underofficerskåren
beror i första hand av de
icke konkurrenskraftiga lönerna.»

Därefter redogör man i ledaren för
löneläget och konstaterar att de som
övergått till civil anställning eller annan
statlig tjänst har fått betydligt bättre
löner. I samma tidning sägs också
att man beräknar att vakanserna inom
sjöunderofficerskåren år 1975 kommer
att ha stigit till 25 procent bland de
icke tekniska underofficerarna, om inte
åtgärder vidtas för att förbättra personalläget.

I en daglig tidning kunde vi för några
dagar sedan läsa att det vid Ing 1
i Almnäs utanför Södertälje för närvarande
saknas 35 underofficerare och
underbefäl. Ett flertal söker därutöver
civila anställningar och ligger i startgroparna
för att hoppa av så snart
tillfälle ges.

Vad beror det på? Låt oss lyssna till

Måndagen den 7 december 1970 Nr 42

Svar på interpellation ang. utbildnings-, tjänstgörings- och löneförhållandena inom
försvaret

några uttalanden som jag tycker på ett
bra sätt klarlägger situationen. Eu säger:
»Om man blundar för lönen, kan
jag inte tänka mig ett bättre jobb än
detta. .lag trivs med friluftslivet. Jag
tycker det är roligt att ha med folk att
göra. Vi har ett gott kamratskap. Det
finns en känsla av gemenskap som jag
inte är säker på är lika utbredd på
många civila arbetsplatser. Det finns
även andra trivselfaktorer, t. ex. vår
mäss.» Han tillägger att det är trivseln
som gör att över huvud taget luckorna
i personalkårerna inte är större än vad
de nu är. »Men», slutar han, »man kan
inte leva på trivsel.»

•Tåg vill ta ett exempel från ett annat
förband där företagsnämnden planerar
en uppvaktning med anledning av arbetsläget
på förbandet. Regementet skall
normalt, i likhet med de flesta regementen,
ha 24 kaptener. Av dessa fanns
på förbandet sex. De övriga är bortkommenderade
eller också är tjänsterna
vakanta. Plutoner, som normalt skall
ha fyra eller fem befäl, har tidvis varit
helt utan befäl. Vid en undersökning
som gjordes för en tid sedan visade
det sig att mellan 30 och 40 av på
trupp tjänstgörande befäl hade tvingats
använda nervlugnande medel för att
över huvud taget orka med tjänsten.

I våras —• i anslutning till försvarsfrågans
behandling i denna kammare
den 20 maj -r- hade jag även tillfälle
att påtala befälsbristen, och jag angav
då några siffror beträffande vakansläget.
I dag bär jag nyare siffror, och jag
måste konstatera att vid en jämförelse
läget har ytterligare förvärrats. Jag kan
därför inte underlåta att nämna några
siffror.

Vakanserna inom armén var den 1
oktober, då utbildningsrapporterna hade
kommit in, bland underofficerarna
20 procent. Den 1 maj, då jag fick den
förra rapporten, var de 17,4 procent.
Inom flottan är för motsvarande kår
vakanserna 16 procent mot 13,1 i vå -

ras. Inom flygvapnet är 19 procent av
underofficersplatserna obesatta mot 12
procent i våras. I fråga om underbefälen
är det samma negativa utveckling.
Jag kan här bara nämna de siffror
som nu gäller. Inom armén är det
16 procent vakanser bland underbefälskåren,
inom flottan 39 procent och inom
flygvapnet, där det är bäst, 7 procent.

I armén som helhet finns det 10 262
tjänster för befäl—officerare, underofficerare
och underbefäl sammanräknade.
Av dessa tjänster är för närvarande
1 626 vakanta. Att läget är allvarligt
framgår med all önskvärd tydlighet av
dessa siffror. Följden är att arbetssituationen
ute på förbanden är mycket ber
sväriig, både ur förbandens synpunkt
och ur den enskildes synpunkt, Befälet
orkar helt enkelt inte med arbetsbördan.
Arbetsuppgifterna inom t. ex. en
pluton minskar ju inte därför att lärarpersonalens
antal minskar, Arbetsomfånget
är detsamma, och belastningen
för den kvarvarande personalen ökar
i motsvarande grad, som antalet befäl
sjunker.

Detta medför för det första att övertid
blir regel för truppbefälen, vilket
de inte står ut med hur länge som helst,
och för det andra att många måste
placeras och utnyttjas i högre befattningar
än de erhållit utbildning för.
Det är ingen ovanlig syn, att nyutexaminerade
1''urirer med två års militär
utbildning och erfarenhet bakom sig
får ta ansvaret för utbildning av plutoner
och specialavdelningar på 20—30
man. För detta har en sådan ung furir
varken utbildningsmässigt eller erfarenhetsmässigt
erforderliga kvalifikationer,
men ansvaret måste ändå utkrävas
av honom, och det görs också.
Dessutom kan han inte få den lönemässiga
kompensation som han dock vore
värd, även om han inte till fullo kan
fylla uppgifterna i den högre befattningen.

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Svar på interpellation ang. utbildnings-, tjänstgörings- och löneförhållandena inom

försvaret

På alla militära lärare, från den
högste till den lägste trupputbildaren,
ställs det stora pedagogiska krav, fullt
jämförbara i sitt slag med dem som
ställs på vilken civil lärarkategori som
helst.

Dessutom har den militäre utbildaren
ett oerhört stort ansvar ur säkerhetssynpunkt,
då det vid många för att
inte säga de allra flesta övningar krävs
eu minutiös övervakning vid hanterandet
av vapen och materiel för att hindra
olyckor bland de värnpliktiga. Minsta
oaktsamhet eller slarv kan, som vi
alla vet, lätt leda till förödande personskador.
Detta innebär för många
befäl en stor psykisk påfrestning vid
sidan om kunskapsförmedlandet. Kraven
stiger med befattningen, och därför
måste det förefalla både orimligt
och orättvist för den som placerats i en
högre befattning att inte kunna få någon
lönemässig kompensation.

Herr talman! Jag vill också något
beröra vakanslägets konsekvenser på
utbildningen av våra värnpliktiga. Årligen
utbildas cirka 54 000 rekryter,
och dessutom befäls- och repövar omkring
102 000 man.

Hur ser nu de ansvariga militära
befattningshavarna på utbildningsresultatet?
Samtliga är oroade över utvecklingen.
Flygvapenchefen betonar att
rekryteringen av fältflygare och underbefäl
visar en nedåtgående tendens.
Detta är särskilt allvarligt sett mot bakgrund
av övergången till Flygplan 35
vid jaktförbanden och moderniseringen
av stridsledningen och bassystemet,
som ställer stora krav på personalen.

Marinchefen konstaterar att resultatet
av utbildningen trots bristen på
stambefäl kan betecknas som i stort
sett godtagbart; eu del brister måste
dock konstateras. Personalbristen har
dessutom lett till en eftersläpning i
krigsplanläggningen, som är en mycket
viktig del av den militära verksamheten.

Arméchefen är kanske den mest kritiske.
Han är inte nöjd med utbildningen,
och han anser att orsaken till
att utbildningsmålen inte har kunnat
uppnås är befälsbristen. Han pekar
bl. a. på de allvarliga följderna av att
befälet tvingas fullgöra uppgifter för
vilka man saknar tillräcklig erfarenhet
och utbildning. Det leder till minskad
effektivitet och till disciplinära
problem.

Fn del militärområdeschefer har också
höjt mycket kritiska röster. Roten
till det onda är befälsbristen, framhålles
samstämmigt från deras håll.

Herr talman! Jag håller med om att
det dröjt ganska länge innan jag kommer
till det svar som jag har fått, men
jag vill nu något granska det.

Statsrådet konstaterar att tjänstgöringsförhållanden
och lönevillkor är
avtalsfrågor och att personal som vikarierar
på högre tjänst kan erhålla
vikariatslön. Ja, det är åtminstone i
viss mån korrekt, men det är också en
sanning med någon begränsning. Tjänstgöringsförhållandena
är direkt beroende
av personalläget, såsom jag tidigare
har redovisat, och personalläget är ingen
avtalsfråga.

Vikariatsersättningen skall jag i någon
mån gå in på senare. För bara
några dagar sedan hade vi en debatt här
i kammaren om vikaräatslöner för militära
befattningshavare, och vi fick då
en skarp anmaning av herr Lindholm
att inte tafsa på frågor som har med
avtal att göra. Det har inte heller varit
min avsikt, men det måste väl ändå
vara tillåtet att tala om hur urusla löneförhållandena
är.

Eftersom läget nu är så allvarligt
måste någonting göras för att förbättra
personalförhållandena inom försvaret.
Jag tänker då helt och hållet på utbildningen.
Dels måste åtgärder sättas
in med snabb verkan för att hindra avgångarna
från militär tjänst, dels måste
åtgärder vidtas på längre sikt för alt

Måndagen den 7 december 1970 Nr 42

Svar på interpellation ang. utbildnings-, tjänstgörings- och löneförhållandena inom
försvaret

göra det militära yrket konkurrenskraftigt
i förhållandena till motsvarande
befattningar inom det civila samhället.

På kort sikt bör man enligt min uppfattning
göra en omdisponering av tillgänglig
personal från staber och skolor
till utbildningen av värnpliktiga på
förbanden. Det är militärernas sak,
kanske statsrådet säger. Det är riktigt,
men Kungl. Maj:t kan hjälpa till genom
att minska anspråken på utredningar
och planer. Det är många befattningshavare
som tas i anspråk för dessa
uppgifter.

Den debatt jag tidigare hänvisade till
var föranledd av en motion av fru
Jonäng m. fl. Motionen hade remissbehandlats.
Försvarets civilförvaltning
hade i avgivet yttrande tagit upp möjligheterna
till bättre vikariatslöneförordnande
i anslutning till Kungl. Maj ds
statstjänstemannastadga 15 §. Enligt denna
kan om tjänstgöringen i den högre
befattningen är av längre varaktighet
vikariatslön utgå, vilket i så fall ger
full lönekompensation för tjänstgöringen
i den högre befattningen. Men för
detta fordras att tjänstgöringen skall
ha en varaktighet av mer än sex månader
och att vederbörande har behörighet
att inneha tjänsten i fråga. Det är
det lilla ordet behörighet som alla hänger
upp sig på och, herr statsråd, här
finns en möjlighet att genom bestämmelser
ge en vidare tolkning av detta
begrepp.

Civilförvaltningen anser att i det
nu rådande vakansläget starka skäl
talar för att under vissa förhållanden
förbättra förmånerna för personal som
under längre tidsperioder tjänstgör på
befattningar i högre lönegrad utan att
ha formell behörighet för tjänsten i
fråga. Civilförvaltningen skriver: »Beträffande
armén, marinen och flygvapnet
föreligger emellertid enligt bestämmelser
i vederbörliga personalförteckningar
möjlighet för civilförvalt -

ningen att efter förslag av försvarsgrenschef
på visst antal vakanta underofficers-
och underbefälstjänster
anställa civila ersättare och i samband
därmed fastställa lönegrad.» Och den
fortsätter: »Civilförvaltningen anser

för sin del att en anordning i linje
med denna måhända vore lämplig att
pröva. Inom försvarsgren kunde därvid
tillskapas möjlighet att där så är
oundgängligen nödvändigt temporärt
vakanssätta ordinarie militär tjänst
mot att extra tjänst får inrättas i
högst samma lönegrad. Kravet på behörighet
och erforderlig kompetens
synes härvid kunna bedömas mer fritt.
Vid avvägningen av lönegrad synes vid
sidan av denna bedömning i större
utsträckning än vad för närvarande
är fallet avseende kunna fästas vid
den på erfarenhet och skicklighet grundade
förmågan att lösa de med befattningen
förenade arbetsuppgifterna.»

Ja, herr statsråd, här finns enligt
mitt sätt att se en väg att gå när det
gäller att på kortare sikt försöka få
personalen att stanna kvar. Det var
som sagt några enkla förslag på kort
sikt. Jag är övertygad om att med den
kapacitet på hjärnkontorets område
som finns inom departementet och förvaltningarna
finns det flera och andra
åtgärder som kan vidtagas för att förbättra
befälssituationen på kort sikt.
Det skulle vara oerhört intressant att
få höra om statsrådet har några på
lager.

På längre sikt är jag överens med
dem som anser att det är nödvändigt
med en mera tidsenlig befälsordning
inom försvaret. Beslut om befälsordning
vid marinen och flygvapnet väntar
vi fortfarande på. Dessa dröjsmål
medför en befälsorganisatorisk splittring
och oklarheter i befälskategoriernas
utbildning, ställning och utnyttjande.
Jag är av den uppfattningen att
vi bör komma fram till en gemensam
befälsordning för försvaret i dess hel -

16 Nr 42 Måndagen den 7 december 1970

Svar på interpellation ang. utbildnings-, tjänstgörings- och löneförhållandena inom
försvaret

het. Frågan får inte längre skjutas åt
sidan. Om målsättningen för en sådan
utredning skall vara två befälskårer
eller en kår med två karriärer kan
diskuteras, men att vi måste få en befälsordning
som bättre ansluter till dagens
situation och krav än vad den
nuvarande gör torde vi kunna vara
överens om.

Vad beträffar frågan om utbildning
till underofficer och underbefäl, som
statsrådet har svarat på, framgår det
av svaret, att man äntligen har börjat
att arbeta inom området. Jag skall inte
orda mer om det, därför att jag betraktar
svaret på den punkten som positivt.
Låt mig endast peka på angelägenheten
av att man vid detta arbete
verkligen beaktar de ökade krav som
ställs på den militäre läraren utbildningsmässigt,
framför allt med hänsyn
till den höjda utbildningsnivån inom
samhället i stort.

Mitt anförande blev ganska långt,
men det är ju ofta så, att varav hjärtat
är fullt talar munnen. Men, herr talman,
låt mig nu mycket kort sammanfatta
för att jag inte skall förvirra
begreppen för någon.

Vi måste för det första se till att åtgärder
snabbt vidtas för att förbättra
befälsläget inom försvaret. Det gäller
åtgärder på kort sikt, det gäller alla
nivåer, alla kårer, men främst underofficers-
och underbefälskårerna. Vi
måste för det andra förbättra arbetsförhållandena
ute på förbanden bl. a.
genom att få till stånd en bättre samstämmighet
mellan arbete och ansvar
och ersättningen för detta. Vi måste
för det tredje vidta åtgärder på längre
sikt för att förbättra rekryteringen och
få personalen att stanna kvar i sitt
yrke, och för detta krävs enligt min
uppfattning en mera tidsenlig befälsordning.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Man skulle, när man
hörde framför allt den första delen av
herr Oskarsons anförande, kunna tro
att vi praktiskt taget inte har befäl inom
försvaret och att vi under den senaste
tiden har kommit in i en situation
som är ohållbar. Med anledning därav
vill jag bara säga herr Oskarson, att befälsbristen
i stort sett har varit densamma
under de senaste tio åren. Det har
skett några försämringar på officerssidan
under den tiden, men i övrigt har
vi under praktiskt taget hela den tid
jag har varit försvarsminister haft svårigheter
att rekrytera och behålla befäl,
framför allt underbefäl.

Nu har herr Oskarson, som i kammaren
brukar uppträda som talesman
för försvarets personal i alla frågor,
använt mycket starka färger när han
skildrat situationen. Jag vill bara framhålla
att befälsbristen är besvärande
och försvårar utbildningen och att vi
måste göra allt vad vi kan för att det
inte skall bli sämre. Naturligtvis skall
vi också försöka ordna så att alla de av
riksdagen beslutade beställningarna
blir besatta, vilket vi inte lyckats med
under de senaste tio åren.

Jag skall inte diskutera lönefrågor bär
i kammaren. Vid flera tillfällen har jag
offentligen uttalat, att en löneförstärkning
är nödvändig för viss personal inom
försvaret, men jag skall inte närmare
gå in på den frågan. Jag hoppas att
de pågående löneförhandlingarna kommer
att göra det möjligt att bättre konkurrera
om instruktörer för försvaret.
Jag vill emellertid erinra herr Oskarson
om att det inte bara är försvarets
personal som inför löneförhandlingarna
högljutt klagar över att lönerna är låga.
Många andra statsanställda gör det —
poliser, tullmän m. fl.

Förutom de nu pågående förhandlingarna
på lönesidan är det en annan sak,
som jag personligen hoppas och tror
skall komma att betyda ännu mera,
nämligen den omorganisation som mås -

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Svar på interpellation ang. utbildnings-, tjänstgörings- och löneförhållandena inom
försvaret

te genomföras i samband med eu eventuell
ändring av pensionsåldrarna. Jag
vet inte hur försvarets personal slutligen
kommer att ställa sig till de förslag
som där är på väg, men jag hoppas att
förhandlingar om ändrade pensionsåldrar
skall kunna upptas inom kort
och att den omorganisation som dä
måste genomföras blir till gagn för utbildningen.
Vi har detta väl förberett i
försvarsdepartementet.

Vidare har arméchefen för arméns
vidkommande föreslagit och satt i gång
med åtgärder för att överflytta instruktörer
till utbildningssidan för att förbättra
situationen vid de förband där
man har de flesta vakanserna. Sådana
åtgärder är som sagt redan i gång.

En annan sak som jag också tror mycket
på är den ändring i tjänsteställningen
som träder i kraft under nästa år.
Den förändringen kommer att ge underofficerare
och underbefäl en helt annan
tjänsteställning inom organisationen än
nu. De kommer då att bli officerare. Vi
slopar personalkategorierna underofficerare
och underbefäl. Det tror jag kommer
att få den största betydelsen för
rekryteringen. Om jag fattade rätt
nämnde herr Oskarson inte den saken,
som jag tror är den viktigaste åtgärden
i sammanhanget.

Slutligen begärde herr Oskarson att
alla som vikarierar på högre tjänst skall
få vikariatstillägg samt att det farliga
ordet behörighet som nu förekommer
— vi hade som bekant för kort tid se
dan en diskussion om den saken här i
kammaren, och jag lyssnade uppmärksamt
på hela den debatten — skulle tas
kort. Vi skulle alltså mjuka upp kravet
på behörighet. Vi håller inom departementet
— efter den i denna kammare
förda debatten — på att undersöka frågan.
Herr Lindholm har självfallet riitt
när han säger att ett avtal är ett avtal
och inte kan rubbas. .lag är emellertid
medveten om att myndigheterna har en
del uppslag, som möjligen kan leda till

en uppmjukning av bestämmelserna. Jag
vågar inte lova något om detta, men jag
vill understryka att vi håller på att studera
frågan. Under alla förhållanden
bör personalorganisationerna ta upp
dessa frågor vid de förhandlingar som
Pågår.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Ja, herr statsråd, jag
skall inte på något sätt förneka att det
sedan länge rått befälsbrist. Å andra sidan
måste också herr statsrådet hålla
med om att den nu är större och mer
besvärande än den varit tidigare.

Det har vidare tillkommit en faktor,
som heller inte är obekant för statsrådet,
nämligen det nya utbildningssystem
som vi införde för några år sedan.
Det framhölls i propositionen härom att
det skulle komma att ställas större krav
på de utbildningsresurser som står till
förfogande för att det nya systemet
skulle ge ett bättre utbildningsresultat
utan någon förlängning av utbildningstiden.

För att detta skall bli möjligt måste
man, herr statsråd, öka insatserna på utbildningsområdet,
och den viktigaste rcsursskapande
faktorn är därvidlag god
tillgång på befäl. Alltså på grund av införandet
av det nya utbildningssystemet,
söm ställer större krav på befälet,
är följaktligen situationen nu sämre än
tidigare.

Jag vill i likhet med statsrådet uttrycka
den förhoppningen att löneförhandlingarna
verkligen skall ge ett gott resultat
för de kategorier, vilkas behov jag
i denna debatt särskilt har understrukit.
Att även andra kategorier, såsom
tull- och polistjänstemän och de flesta
övriga statstjänstemän inte har det bättre
ställt kan inte fä leda till att man inte
skulle ha rätt att påtala de verkliga problem
som förekommer inom det av mig
berörda området. Det bör snarare leda
till att även de har behov av att få det
bättre.

18 Nr 42 Måndagen den 7 december 1970

Svar på interpellation ang. utbildnings-, tjänstgörings- och löneförhållandena

försvaret

Sedan pekar statsrådet på bl. a. den
tjänsteställningsorganisation som skall
komma. Den är i och för sig bra, åtminstone
i vissa avseenden, men låt mig ändå
säga att även om detta löser en del frågor
om benämning, grad och kårtillhörigheter,
och därigenom inverkar positivt
på trivseln, vilket inte på något sätt
bör förringas, så kommer det dock inte
att medföra att ifrågavarande befattningshavare
placeras i högre lönegrader
eller får mer i lön än för närvarande.
Eftersom jag har påtalat just att de!
är detta som är ett av de stora problemen,
kan jag inte finna att det blir någon
absolut lösning på detta område genom
att vi får en ny tjänsteställningsorganisation
inom försvaret.

De höjda pensionsåldrarna skall ge
möjlighet att utnyttja personalen längre,
säger statsrådet. Det kan jag hålla
med om. Det tror jag på.

Slutligen vill jag konstatera det glädjande
i att statsrådet har börjat titta på
15 § i statstjänstemannastadgan angående
det lilla ordet behörighet. Det ställer
verkligen till mycket besvär och förtret.
Eftersom civilförvaltningen, som efter
vad jag förstår dock är sakkunnig på
detta område, har den positiva uppfattningen
att man bör kunna komma fram
den vägen genom en generösare tolkning
av begreppet behörighet, hoppas
jag att den där översynen, herr statsråd,
sker snabbt och att den snabbt leder till
resultat. Detta var en av de åtgärder som
jag efterlyste på kort sikt. Eftersom avtappningen
på befäl är stor —- varje dag
är jag frestad att säga — är det verkligen
angeläget att dessa åtgärder vidtas
omgående.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Försvarsministern inbjöd
mig att delta även i denna debatt,
men jag skall inte hålla något längre
anförande. Jag skall bara göra ett tilllägg
till vad som här tidigare diskuterats.
Detta tillägg har anknytning till

inom

den långa och ambitiösa redogörelse
som herr Oskarson har lämnat beträffande
befälsläget och förhållandena inom
försvarets utbildningsapparat.

Jag vill ge herr statsrådet rätt på eu
punkt. Herr statsrådet sade att det inte
framförts någon kritik mot repetitionsövningarna.
Jag noterar detta, även om
jag fått andra uppgifter. Chefen för armén
säger faktiskt i sin årsredogörelse
att repövningarna har gett mycket god
effekt, och han ger ett särskilt erkännande
åt »repgubbarnas» ansvarskänsla
och goda anda, och jag tycker att
detta också bör tillföras debatten. Jag
tror att detta är viktigt, men jag är
ängslig för att om samma befälsbrist
som försvarsministern angett och som
varat under tio år skall fortsätta under
ytterligare fem eller tio år, blir läget
verkligen oroande, och det är då som
jag ansett mig böra ta upp frågan om
försvarsviljan.

Jag vill sluta med att citera också eu
annan årsrapport, nämligen den slutrapport
som chefen för Bergslagens militärområde
har lämnat. Rapporten berör
inte repetitionsövningarna utan han
talar om de värnpliktiga -— och det är
allvarligt nog. I ett referat av denna
rapport heter det: »Och det är just de
värnpliktigas negativa upplevelse av
den militära utbildningen som starkt
oroar milochefen. Den otillräckliga effekten
av utbildningsarbetet kommer
dem att tappa viljan att göra sitt bästa.
Den skapar en kritisk inställning till armén,
fastslås det i rapporten. Det är eu
iakttagelse som, menar vi, befälet måste
ha gjort för bra länge sedan. Befälsbristen,
» säger kommentatorn, »är ju
av gammalt datum.»

Vad som här anförts är jag mycket
oroad över, ty det är ytterst de värnpliktigas
inställning, såsom milochefen
här säger, som påverkar försvarsviljan
i fred.

Härmed var överläggningen slutad.

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

§ 5

Svar på interpellation ang. militär
personals uppträdande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Wachtmeister har
frågat mig, om jag avser att i den under
tryckning varande soldatinstruktionen
intaga absolut klara och otvetydiga bestämmelser
för militär personals uppträdande,
så utformade att aktningen för
uniformen återställs, samt vilka åtgärder
jag i övrigt ämnar vidtaga för att
råda bot på i interpellationen nämnda
missförhållanden.

Jag stöder helt överbefälhavarens i
interpellationens inledning citerade
hälsningsord till krigsmakten om betydelsen
av krigsmäns uppträdande.

De föreskrifter som soldatinstruktionen
grundar sig på, dvs. Tjänstereglementet
för krigsmakten, är helt klara
och otvetydiga. Smärre ändringar i vad
avser militär personals uppträdande
gjordes 1968, och några nya ändringar
är inte planerade.

De bestämmelser som finns i uniformsbestämmelserna
och de som avses
införas i soldatinstruktionen är också
klara och otvetydiga.

I den mån man behöver reglera detaljer
för att få en enhetlig tillämpning i
vissa situationer ankommer det på de
militära cheferna att göra detta.

Det faller också på de militära cheferna
att utbilda sitt befäl så att det är
klart vilka skyldigheter och rättigheter
befälet har och vad som åligger de värnpliktiga.
Det är möjligt att man i denna
fråga på sina håll påverkats av uppgifter
i massmedia om de kommande bestämmelserna
i soldatinstruktionen.

Herr Wachtmeister ifrågasätter vidare,
om man inte inser sambandet mellan
befälsbristen och den militära arbetsmiljön.
Jag är väl medveten om att dagens
truppbefäl arbetar i en situation
där bl. a. bristen på rutinerad personal

är besvärande. Särskilda åtgärder vidtas
också för att underlätta arbetet för
trupp befälet. 1 motsats till herr Wachtmeister
ser jag positivt på de strävanden
till ökat medinflytande som görs i
form av s. k. värnpliktsriksdagar, förbandsnämnder
in. m. Detta ger ett naturligt
förhållande mellan befäl och värnpliktiga
som jag anser bidra till gynnsam
arbetsmiljö och inre disciplin.

Vidare anförde:

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret och framför allt
för det positiva som ligger i att statsrådet
stöder överbefälhavaren i hans
yttrande om vikten av det personliga
uppträdandet. Däremot var det inte lika
roligt att av resten av svaret få höra att
försvarsministern tydligen tycker att
allting är bra och att i den mån någonting
brister det mest är befälets skuld.
Det är här som en avgrund öppnar sig
mellan vad försvarsministern anser om
allt det förträffliga och hur det verkligen
är för dem som skall tillämpa
reglementena i praktiken.

Chefen för armén anmälde i sin rapport
för utbildningsåret 1968/69 att de
nya föreskrifterna inte medfört någon
förbättring i de påtagliga bristerna i
soldaternas uppträdande och att befälet
på grund av föreskrifternas utformning
kände stor osäkerhet och obenägenhet
att ingripa. Militärbefälhavaren i Kristianstad
har anfört att förhållandena
inte är till gagn för krigsmaktens anseende,
och han säger vidare att de varken
befrämjar effektivitet eller trevnad
i det dagliga arbetet. Vid förbandschefsmöten
inom militärområdena har
det krävts klara bestämmelser. T. o. m.
kadetterna på Karlberg har begärt att
chefen för armén skall tolka de enligt
försvarsministern klara och otvetydiga
bestämmelserna. Men inte ens kadetterna
kunde nöja sig med de svar de fick
utan begärde nya, mindre luddiga svar
för att använda ett modernt ord. Om

20 Nr 42 Måndagen den 7 december 1970

Svar på interpellation ang. militär personals uppträdande

jag inte tar fel skall de få detta svar
i dag eller i morgon. Jag hoppas att de
blir litet tydligare än de tidigare.

Bland alla utvikningsbrudar i Fibaktuellt
fanns i somras en fyrsidig artikel
om soldaternas uppträdande, enligt
vilken t. ex. händerna i byxfickorna,
duande av befäl, uppträdande utan huvudbonad
och mycket annat numera är
tillåtet. Av mina reglementen kan jag
inte utläsa att så skulle vara fallet.

Enligt 1967 års upplaga av Svensk
soldat skall reglerna för uppträdande
vara desamma som inom det civila livet.
Men där finns ju inga normer. Uppträdandet
är väldigt olika inom olika grupper
av samhället. Inte ens försvarsministern
kan väl gärna vara ovetande
om att de normer för det civila livet,
som tillämpas av snuskpellarna och
lurvpudlarna på Sergels torg, vida skiljer
sig från dem som han och jag följer.

Jag behöver inte här gå in på hårlängden.
Man bara frågar sig vilken dag
soldaterna kommer att uppträda med
små röda sidenband i håret och — som
jag tror det stod i Grönköpings veckoblad
— med flätor. Kan man i dag förbjuda
sådant? Nej, det kan man inte.
Men hur håret skall vara friserat är nog
en sak som vi kan tvingas tänka närmare
på.

Hårlängden i sig själv spelar, som jag
framhåller i min interpellation, ingen
roll. Man hänvisar till att de gamla karolinerna
var långhåriga av bara den, men
det var soldater det. Då vill jag framhålla
att hygienen väl har gått litet
framåt sedan dess. Det är av hygieniska
skäl man kräver att håret skall vara
kort. Måhända går det bra med långt
hår i fredstid, men hur blir det i ett
krigsläge med dessa långa kalulser som
drar till sig ohyra av alla slag. Man har
redan sett glimtar i pressen om att lössen
är tillbaka igen till följd av det
långa håret. Vi vet att löss hörde till
långt hår förr i tiden. 1 Röde Orm tror
jag sägs det t. ex., att det stod illa till
med den som hade blivit slagen, tv nu

började t. o. m. lusen lämna honom.

Av hygieniska skäl mer än av praktiska
skäl kan det långa håret vara farligt.
Men nu är det accepterat, och frågan
är bara hur det skall se ut när det
är vårdat. Vem skall med de osäkra normer
som finns i det civila livet avgöra
vad som skall gälla för soldaterna?

Vad försvarsministern säger om de
militära chefernas skyldigheter att utbilda
sitt befäl så att allting blir klart
ger knappast någon ledtråd. Ty vilka
chefer är det? I praktiken har det blivit
så att avgörandet måste ske ända
nere på plutonchefsnivå. Är det underligt
då att ingenting sker? Tankarna
leds till en passus i reglementet som
någon — jag tror att det var amiral
Krokstedt — nyligen citerade: »Chef
får inte genom obestämda uttryck lämna
åt underställda chefer att fatta beslut
för vilka han själv har att ta ansvar.»

Sammanfattningsvis vill jag säga att
föreskrifterna för soldaternas uppträdande
inte är klara och otvetydiga för
dem som skall tillämpa dem. Det kanske
finns anledning att hoppas att vår
nye överbefälhavare tar initiativet till
deras förtydligande. Men gör han inte
det, är det väl försvarsministerns sak
att se till att det sker någonting. Därför
hoppas jag att försvarsministerns uttalande,
att några nya ändringar i 1968
års tillägg till reglementena inte är planerade,
inte är definitivt. Det måste ske
någonting, jag upprepar det, eftersom
det visat sig att den nuvarande utformningen
inte är till fyllest.

När jag märker försvarsministerns
ljusblåa syn på saken, vill jag förorda
någon form av repetitionsövningar för
försvarsministrar, så att de kommer ut
till förbanden och får följa det dagliga
livet, inte såsom inspekterande, ty det
vet vi är något helt annat, utan som man
i ledet. Då tror jag att försvarsministern
skulle få en något annan syn på det
hela.

Försvarsministern skall, enligt vad
som framgår av dagens tidningar, resa

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Svar pa interpellation ang. militär personals uppträdande

till Sovjet. Jag hoppas att vi efter den
resan inte bara får höra talas om samtal
i vänskaplig anda och vad det brukar
heta utan att vi också får höra litet
om hur soldaterna ser ut, hur de uppträder
och vilka regler som gäller för
dem. Försvarsministern har onekligen
på grundval av sin långa erfarenhet utsikter
att även vid ett kort besök märka
någonting där — i motsats till alla riksdagens
nöjesresenärer till olika länder
för att studera frågor, som de inte eller
bara helt flyktigt känner till.

Det är inte roligt att behöva höra utländska
observatörer tala om att »det
räddaste de är för» är att deras soldater
skall se ut som en svensk soldat. Detta
är ingen oväsentlig fråga. Den som inte
sköter sin kropp, sin uniform och sitt
uppträdande kommer inte heller att sköta
materielen.

Så några ord om den militära arbetsmiljön.
Försvarsministern säger att jag
är negativ mot värnpliktsriksdagen. Han
måtte vara något av en tankeläsare, tv
jag har inte nämnt det ordet. Jag har
talat om stormöten och en del andra
saker, men just värnpliktsriksdagen har
jag inte nämnt. Emellertid är det alldeles
riktigt gissat, åtminstone i vad avser
vissa av värnpliktsriksdagens uttalanden
och beslut. Det framgår dock inte
för en utomstående i vilka avseenden
försvarsministern ämnar följa dessa beslut.
Jag hoppas att han t. ex. inte följer
ett sådant beslut som att tjänstereglementets
bestämmelser i fråga om val av
kompaniassistent — att till sådan bara
får väljas den som gjort sig känd för
medborgarsinne och laglydnad — skall
strykas, vilket värnpliktsriksdagen begärde.
Den som skall tillvarata de värnpliktigas
intressen bör i alla fall lyda
våra lagar och ha sinne för vad medborgarskapet
innebär.

Vad beträffar den militära arbetsmiljön
finns det andra saker att göra som
inte kostar någonting. Truppbefälet känner
sig nedvärderat i förhållande till
personalen i stabstjänst. Befälet ute på

trupp har i dag en långt mer inaktpåiiggande
uppgift än förr i tiden. Nu gäller
det inte bara att skapa soldater med
ett militärt kunnande långt större än
under tidigare, nära nog idylliska förhållanden;
i dag gäller det att skapa
soldater som har förmåga att ta initiativ
i svåra lägen och det gäller att skapa
kondition hos den numera mest mopedåkande
ungdomen — och allt detta på
ett sådant sätt att de värnpliktiga får en
positiv inställning till försvaret.

Det gäller att inte bara underlätta
tjänsten utan också att uppmuntra befälet.
Detta är inte bara en lönefråga —
att befälet känner sig uppmuntrat, att
man visar det någon tacksamhet kan
komma till uttryck också t. ex. på det
sättet att man ger en honnörsbefordran.
Där är försvarsministern tyvärr ytterligt
snål — det vet vi alla. Han är så
snål att det hela får ett sken av godtycke;
man kan inte vara rättvis när
man ger så få honnörsbefordringar. Det
finns exempel på att en kapten, som
fått majors avsked och som i många år
därefter haft stabstjänst och inte sett
en soldat, blivit överstelöjtnant i armén
under det att brigadchefskompetenta regementsofficerare
aldrig blivit det. Det
är sådana saker som ger ett tråkigt intryck.

Till sist vill jag bara knyta an till
vad lierr Oskarson sade om effektiviteten
i den militära tjänsten. Jag har
ganska nyligen haft förmånen att föra
mitt ordinarie förband. Jag kan betyga
den positiva vilja som finns, det enastående
soldatmaterial som vi har. Men
det är sämre beställt med utbildningen
för bataljonscheferna och det högre befälet
när det gäller att föra förband.
Där är akilleshälen i VU-60-systemet.
Få 18 dagar skall först ges grundrepetition
för soldaterna, sedan eventuellt
omskolning och därpå förbandsutbildning
på olika nivåer. Det blir så litet
tid över för bataljonschefen att utbilda
sig att han, om t. ex. en övning går dåligt,
aldrig hinner göra om den. Pro -

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Svar på interpellation ang. militär personals uppträdande

grammet måste gås igenom i en fruktansvärd
fart. Jag skulle vilja hemställa
till försvarsministern att han tänker
litet på detta. Den frågan kan vi naturligtvis
inte lösa här, men för effektivitetens
skull är det viktigt att en förbandschef
efter en tjänstgöring vet med
sig att »nu kan jag detta till nästa gång»
och inte behöver säga att »nu tror jag
mig veta hur det skall vara, men det
skulle ha varit bra roligt om jag hade
haft tid på mig för att se om det fungerar
ordentligt». Den möjligheten har
man inte i dag. Vi kan naturligtvis inte
förlänga tjänstgöringstiden utöver 18
dagar bara för detta, men på något sätt
bör frågan kunna lösas.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det var klart att det
skulle hetta till i debatten när herr
Wachtmeister kom upp i talarstolen.

Det var ganska egendomligt att först
höra hur illa det är ställt inom försvaret,
bland annat i fråga om de enskilda
soldaternas uppträdande, för att sedan
på slutet få höra att herr Wachtmeister
själv nyligen har varit ute på ett förband
och att truppen där var förträfflig.
Varför inte hålla också den första
delen av anförandet i den andan i stället
för att bara stå här och klanka på
det svenska försvaret?

Jag är tillräckligt ofta ute på förband
och har tillräckligt god kontakt
med de svenska värnpliktiga för att
våga göra uttalanden om dem. Möjligen
bör riksdagsmän av modell ä ge sig ut
på förbanden och se hur försvaret fungerar.
Det är inte rättvist att härvidlag
generalisera på det sätt som herr Wachtmeister
gör. Vi har bra värnpliktiga,
tekniskt kunniga, lätta att sätta på svåra
uppgifter, i de flesta fall mycket arbetsvilliga
och disciplinerade vid en
jämförelse med andra länders värnpliktiga.
De svenska styrkor som har deltagit
i FN-tjänst — vi har haft 30 000
värnpliktiga i sådan tjänst; det är ju

det enda praktiska tillfälle vi har att
göra jämförelser — har alltid fått goda
vitsord av företrädare för andra länders
försvarsmakter.

Att sedan dagens ungdom inte har
samma sinne för den disciplinära betydelsen
vid uppträdande i uniform kan
vi konstatera. Men i tjänsten, när det
gäller att utföra ett uppdrag, att lära
sig den nya moderna försvarsmaterielen,
är de värnpliktiga förträffliga, och
det är det väsentliga.

Herr Wachtmeister har frågat mig om
bestämmelserna är tillräckligt klara och
otvetydiga. Jag säger att de är tillräckligt
klara. Det finns ingen anledning
att ändra på dem. Skulle de vara oklara,
kommer väl överbefälhavaren att föreslå
ändringar. Men dessa bestämmelser,
tillkomna 1968, var resultatet avett
stort arbete inom försvarsmakten,
och förslaget var framlagt av överbefälhavaren.

Som exempel tog herr Wachtmeister
hårlängden, och han aktualiserade på
nytt en diskussion som jag trodde var
avslutad. Inom försvarsmakten önskar
man nämligen allmänt få slut på denna
diskussion i en estetisk fråga som
den svenska ungdomen i dag har en
alldeles bestämd uppfattning om. Vi
kan inte, med tanke på att vi måste
ha arbetsvilliga värnpliktiga, fastställa
ett speciellt militärt hårmode. Vi anser
inte heller att det behövs. Att soldater
går omkring på samma sätt som
de gör i det civila med långt hår kan
vi ogilla — personligen tycker jag inte
alls om det. Men de får göra det, och
de är ofta utomordentliga soldater. Jag
har sett dem komma ur stridsvagnarna
sedan de gjort förträffliga skjutningar
mot rörliga mål. Vad spelar det då för
roll, herr Wachtmeister, om håret är
litet långt? Det är väl vad de har under
håret som är det viktigaste för oss
inom försvarsmakten.

Nej, med tanke på de uppgifter vi
ålägger dessa unga värnpliktiga kan vi
i dag inte bara tänka på slätstrukenhe -

Måndagen den 7 december 1970 Nr 42

Svar på interpellation ang. militär personals uppträdande

ten i utseendet i första hand, herr
Wachtmeister, då kommer vi inte långt,
och vi skulle inte heller åtnjuta någon
respekt i utlandet heller för eu sådan
armé.

Herr talman! Eftersom jag har tvingats
syssla så mycket med dessa frågor,
skulle jag vilja tränga djupare in
i detta ämne och peka på vad som för
några år sedan tvingade överbefälhavaren
alt ur de föreskrifter för uppträdande,
som vi här talar om, taga bort
en mängd tidigare bestämmelser om
uppträdande, anmälningar, disciplin
osv. Orsaken var att dessa föreskrifter
förde med sig så mycket som av de
värnpliktiga uppfattades som kitslighet.
Bestämmelserna stod också så litet i
överensstämmelse med det tänkesätt
som den generation av värnpliktiga fått
med sig, som oftast kommer direkt från
en skola, där man inte längre upprätthåller
någon auktoritet utan där fostran
är en fostran till sjävlständigt tänkande
och handlande. Det är sannerligen
inte lätt för våra instruktörer, som
tar hand om dessa ungdomar, att få
dem att acceptera den nödvändiga disciplinen.

Men vi får dem att acceptera den
nödvändiga disciplinen, om vi begränsar
våra bestämmelser till det som är
absolut nödvändigt för att få ut militär
effektivitet ur utbildningen. Där har vi
satt gränsen. Självfallet upprätthålls den
disciplin som är nödvändig för ett militärt
kollektivt handlande. Den militära
utbildningen måste ha auktoritära
inslag — det kommer vi aldrig ifrån
— och när det gäller dessa har vi inte
släppt efter. Detta är högst väsentligt.

Jag vidhåller att bestämmelserna är
klara — att de sedan inte alltid efterlevs
är en annan sak, herr Wachtmeister;
det kan jag också klandra.

Herr Wachtmeister läste ur soldatinstruktionen
och citerade den passus där
det sägs att man skall uppträda städat
på samma sätt som i det civila livet.
Men soldatinstruktionen slutar inte där,

utan den fortsätter så här:

»Alltså:

Uppträd snyggt och trevligt. Iaktta
god hållning. Håll inte händerna i fickorna.
Använd inte svordomar och råa
ord osv.»

Det är i stort sett samma uttryck som
fanns i de gamla bestämmelserna. Det
är alltså inte riktigt att säga att vi suddat
ut bestämmelserna i sådan utsträckning
att vi bara hänvisar till hur man
uppträder i det civila livet. Men vi menar
att det skall finnas ett samband
mellan uppträdandet i det civila livet
och uppträdandet i det militära; det
skall vara korrekt i båda fallen. Det är
därför vi har vågat göra den hänvisningen.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! På den här senaste
punkten om händerna i fickorna är det
någonting som inte stämmer. I FiB-Aktuellt
nr 25 sägs det att det enligt allra
senaste utkomna reglemente är tillåtet
att ha händerna i fickorna, ty det står
ingenting om att det skulle vara förbjudet.
Enligt den tidningen som väl
i varje fall står försvarsministern närmare
än mig skall det alltså vara tillåtet.
Det är sådana saker som sätter myror
i huvudet på befälet. Jag nämnde bara
det där med hårlängden som en sak
som vi har accepterat och därför inte
skall ta upp en debatt om nu. Men vad
händer under eventuella svåra förhållanden
när hårlängden blir ett problem
ur hygienisk synpunkt. Då kan det bli
besvärligare.

Försvarsministern nämnde att vi skall
tillämpa det civila livets trevliga och
korrekta uppförande även i det militära.
Det svåra är bara att veta hur man
tolkar begreppet ett trevligt och korrekt
uppträdande. Det behövs en bestämmelse
uppifrån om det. Försvarsministern
blev förgrymmad över att jag efter att
ha börjat mitt förra anförande i positiv
anda och därefter talat om hur illa
ställt det var med de värnpliktigas upp -

24 Nr 42 Måndagen den 7 december 1970

Svar på interpellation ang. militär personals uppträdande

trädande till sist beskrev vilka bra soldater
jag haft att göra med senast jag
var inkallad. Det var inte inkonsekvent
utan berodde på att de sistnämnda soldaterna
fått sin utbildning innan de nya
bestämmelserna kommit. De hade haft
klara regler att gå efter under sin utbildning
och visste vad som gällde. Numera
är bestämmelserna vaga och osäkra.

Försvarsministern säger att jag bara
klankar på försvaret när jag påtalar
dessa saker. Han menar att förhållandena
är bra som de är och inte behöver
föranleda några åtgärder. Tyvärr kan
jag inte dela försvarsministerns uppfattning.
Försvarsministern underkänner
i sitt svar praktiskt taget allt vad
de militära cheferna nedifrån och upp
har uttalat. Samtliga militärbefälhavare
utom en har hos ÖB påtalat bristfälligheten
i bestämmelserna, att dessa måste
förtydligas, bli klara och enhetliga. Det
är det som skall ske, och det räcker
inte att åberopa vår FN-trupp som exempel
på hur bra bestämmelserna är.
Där har man ju helt annan personal
än värnpliktiga i allmänhet. Det är frivillig
personal som har intresse för sin
uppgift. Ingen tvångsuttas till den tjänstgöringen.
Enligt vad flera av våra FNchefer
meddelat mig gäller dessutom
helt andra bestämmelser för truppens
uppträdande där än vad som gäller här
hemma. Att FN-truppen uppträder bra
är alltså inte alls något belägg för att
de vaga bestämmelser vi har här hemma
skulle vara tillräckliga.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Nu förstår jag varför
herr Wachtmeister har kommit fel på
vissa punkter när han tar sina uppgifter
ur FiB-Aktuellt. Läs soldatinstruktionen!
Där står i motsats till i FiB-Aktuellt
och i eventuellt andra tidningar:
Håll inte händerna i fickorna! Att sedan
soldaterna ändå håller händerna
i fickorna, liksom troligen också herr

Wachtmeister och jag gjorde när vi
fullgjorde vår värnplikt, det är ju klart.
Denna bestämmelse måste man emellertid
hålla på i vissa situationer, då man
anser att soldaterna skall iaktta ett korrekt
uppträdande. Genom att bestämmelsen
finns kan man då se till att soldaterna
inte har händerna i fickorna.

Många bristfälligheter i utbildningen
och i fråga om vissa soldaters uppträdande
har anmälts i försvarsgrenschefernas
årliga utbildningsrapporter. Så
har det alltid varit. Jag har gått igenom
en lång rad sådana rapporter, och det
är egentligen bara ordalagen som växlar.
Förhållandena har kommit att uppmärksammas
på ett alldeles särskilt sätt
nu, men jag tror inte att någon försvarsgrenschef
skulle vilja få sina rapporter
tolkade så generellt som skett
här i kammaren vid flera tillfällen i
dag. Dessa rapporter innehåller dessutom
otvetydigt också uppgifter om de
goda sidorna, nämligen de värnpliktigas
stora kunnighet — framför allt deras
tekniska kunnighet — vilket underlättar
placeringen av värnpliktiga, som
man under en kort tid kan utbilda för
att handha tekniskt kvalificerad materiel
— något som man utomlands ofta
har särskild, fast anställd personal för
men som vi på grund av personalbristen
kan låta våra kunniga värnpliktiga
sköta. Detta är en stor sak. Man bör
inte bortse från det och bara ta hänsyn
till den kritik som naturligtvis förekommer
— och som alltid har förekommit
— om att det råder onykterhet
ibland, exempelvis när truppen är
under förflyttning till hemorten, eller
vad det nu kan vara. Sådana saker förekommer
tyvärr inom varje årsklass.
Detta är alltså inget nytt. Jag skulle inte
heller vilja påstå att det har blivit sämre
nu än det varit förut.

Bestämmelserna har omarbetats och
år 1968 anpassats bättre till vår tid. Jag
är medveten om att det finns officerare,
vana vid de äldre bestämmelserna, som
ogillar de av ÖB Torsten Rapp före -

Måndagen den 7 december 1970 Nr 42

Svar på interpellation ang. militär personals uppträdande

slagna ändringarna 1968, men jag vill
erinra om att överbefälhavaren Torsten
Rapp, när han avgick för några månader
sedan, steg fram och förklarade, att
detta varit det svåraste han haft att
syssla med: personalfrågorna, förhållandet
bland de värnpliktiga, den nya
ungdomen. Men han tar hela ansvaret
för de förenklingar som har införts i
de disciplinära bestämmelserna därför
att han anser att detta är det enda sätt
varpå befälet kan få samarbeta med de
unga värnpliktiga med fullt förtroende.
Han har genom dessa bestämmelser underlättat
detta samarbete.

Det ställer emellertid i sin tur stora
krav på befälet, men vi kommer nog
inte ifrån att om vi skall kunna ha en
värnpliktsarmé i fortsättningen så måste
vi nog anpassa våra utbildningsmetoder
till de värnpliktiga ungefär så
som vi har gjort under de senaste åren.
Av den anledningen har en av mina
uppgifter under de senare åren varit
att försöka övertyga ledande militärpersonal
om att dessa bestämmelser är
riktiga och att vi bör försöka göra det
bästa möjliga av dem.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag skall överlämna
ett exemplar av FiB-Aktuellt till herr
försvarsministern —• jag hoppas att
han bland brudarna där skall hitta den
artikel jag åberopar.

Det är inte jag som har påstått att
allt som står där skulle vara sant, utan
vad jag har sagt är att där står att det
skall vara så; jag kan däremot i mina
reglementen inte finna att det skulle
vara riktigt. Men soldaterna som har
läst detta under sommarens värnpliktstjänstgöring
har kommit till sitt befäl
och sagt: Titta vad som står här! De
har påtalat, att FiB hänvisar till reglementet
och säger att det väl måste
vara sant, och befälet har inte vågat
ingripa därför att bestämmelserna har
varit så »luddiga» att det inte funnits
några klara besked att hänvisa till.

Det är just det som är det allvarliga.
Jag vill upprepa detta. Befälet
— samtliga, från den lägsta graden
och uppåt till den högsta —■ har ansett
att det inte går att fortsätta på
det viset utan sagt att man måste ha
klarare linjer att följa.

Jag konstaterar att försvarsministerns
uppfattning och min inte riktigt
går att förlika. Han har absolut inte
någon förståelse för min, som väl delvis
innebär någonting av uppmaningen:
»Se morsk ut, min gosse, så springer
ryssen för dig!» Soldaternas utseende
och uppträdande betyder nämligen
oerhört mycket när det gäller utlandets
sätt att bedöma vår försvarsmakt.
Det är inte roligt att t. ex. i
Karlskrona, där vi har många utländska
örlogsbesök varje år, se utlänningarna
med skräckslagen häpnad betrakta
vad som kommer fram på gatorna
och som påstås föreställa svenska sjömän.

Jag skulle i fråga om just vad uppträdandet
utåt betyder för krigsmaktens
anseende vilja hänvisa försvarsministern
till att på kommandoexpeditionen
plocka fram en handling från
1938, daterad i oktober om jag inte
minns fel. Det är visserligen långt tillbaka
i tiden, innan andra världskriget
brutit ut. Det är en rapport från militärattachén
i Paris, där han talar
om hur han och samtliga övriga militärattachéer
bedömde den franska armén
just med ledning av soldaternas
dåliga uppträdande på Champs-Élysées.
Den rapporten är säkerligen inte
bortkammad, som det heter på UDspråk,
utan bör ligga kvar.

Det är något av det vi bör tänka på
i vårt land. Vi är fullkomligt överens
om att vår krigsmakt skall ha en avskräckande
innebörd. Den skall avskräcka
annan makt från att kränka
vår neutralitet. Då är det inte minst
väsentligt att vederbörande har den
uppfattningen att där är en krigsmakt
som ser bra ut och alltså kan förmodas

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Svar på interpellation ang. planerad utvidgning av Tofta skjutfält

också vara bra. Det är det jag menar
inte är betydelselöst.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Plerr talman! Jag känner till den
där synen såsom motivering till att man
bör hålla styvt på en mängd disciplinära
regler, som eljest inte har stöd i
det allmänna medvetandet. Herr Wachtmeister
skall inte tro att det i dag, med
den teknik som används inom det militära
försvaret, blir avgörande om en
soldat uppvisar långt hår eller, som
svenska och amerikanska soldater gör,
går och »sladdrar» litet med armar
och ben. Tro inte att något främmande
land på denna grund bildar sig ett
bestående omdöme om vårt försvar.
De vet mycket väl att det är helt andra
faktorer som är avgörande för vår försvarsmakts
möjlighet att verka.

Den syn som herr Wachtmeister har
håller på att luckras upp och blir till
och med förlegad inom nästan alla försvarsmakter.

Det är klart att herr Wachtmeister
som officer gärna skulle se truppen
uppträda som den gjorde låt oss säga
för 30, 40 år sedan, men jag tror inte
att det är möjligt. Vad herr Wachtmeister
måste finna sig i är dock att,
även om uppträdandet inte är precis
detsamma som tidigare, är handlandet,
kunnandet och viljan kanske till och
med bättre än tidigare.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Nej, herr försvarsminister,
jag kräver inte att förbanden
skall uppträda precis som de gjorde
för 30, 40 år sedan. Jag har själv pojkar,
och jag vet hur förhållandena är.
Vad jag menar med disciplinens roll
är att somliga saker bör vara så hårt
drillade i fredstid att de kan fungera
i krig, när det är livsfara. Att fältdisciplinen
fungerar bra på fälttjänstövningar,
är en sak, men vi vet inte
hur den fungerar i krig. Men så myc -

ket vet vi i alla fall att en hård fredsdisciplin
fungerar bättre under verkliga
krigsförhållanden än vad en dålig
disciplin gör. Drillen av vissa handgrepp,
drillen av hur utrustningen
skall skötas är bara ett par exempel
på vad som hänger ihop med denna
fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. planerad
utvidgning av Tofta skjutfält

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Franzén i Träkumla
har frågat mig om jag är villig
att lämna en redogörelse för aktuella
framtidsplaner beträffande Tofta skjutfälts
utvidgning.

Jag vill till att börja med erinra om
att jag den 22 maj 1967 som svar på en
interpellation av herr Franzén beträffande
militära övningsområden inom
Stenkumla kommun anförde att vissa
översiktliga undersökningar pågick av
möjligheterna att förbättra övningsområdena
för Gotlands regemente (P18).
Olika alternativ till nya eller utvidgade
övningsområden hade undersökts. Ett
av dessa alternativ berörde Stenkumla
kommun. Något ställningstagande till
frågan inom arméledningen hade dock
inte skett vid denna tidpunkt. Det var
därför inte möjligt att bedöma om och
när en utvidgning av övningsområden
skulle kunna bli aktuell eller vilken omfattning
en eventuell sådan utvidgning
skulle kunna få.

Undersökningar om möjligheterna att
förbättra övningsområdena för P 18 har
fortsatt även efter 1967. Den utredning
som gjorts beträffande olika alternativ
granskas för närvarande av chefen för

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Svar på interpellation ang. planerad utvidgning av Tofta skjutfält

armén och fortifikationsförvaltningen.
Enligt vad jag inhämtat har något ställningstagande
ännu inte skett. Ett förslag
till markanskaffning i syfte att förbättra
P18:s övningsmöjligheter beräknas
dock komma att inges till Kungl.
Maj :t inom det närmaste halvåret. Det
är inte möjligt att redan nu bedöma vilket
alternativ som kan komma att föreslås.
Så mycket kan dock sägas att förslaget
kommer att avse markanskaffning
av sådan omfattning att jag kommer
att hänskjuta förslaget till försvarets
fastighetsnämnd för yttrande. Fastighetsnämnden
kommer därvid — såsom
numera alltid sker vid alla större
markförvärv — att ta kontakt med och
lämna orientering om förslaget till såväl
läns- och kommunalmyndigheterna
som de enskilda markägarna. Då nämnden
enligt sina direktiv har att pröva
både de militära och de civila intressena,
kommer självfallet markens värde
från såväl jordbruks- som fritidssynpunkt
att beaktas. Kungl. Maj :t och riksdagen
får därefter ta ställning i vanlig
ordning.

Jag vill särskilt betona att de gjorda
undersökningarna avser markanskaffning
för P 18:s övningar utan skarp
ammunition. Det är sålunda inte fråga
om en utvidgning av själva Tofta skjutfält
för skarpskjutningsändamål även
om förslaget skulle avse mark i närheten
av eller i anslutning till det nuvarande
artilleri- och pansarskjutfältet.
En eventuell markanskaffning kommer
därför inte att medföra att marken —
såsom sker med mark för skarpskjutningsändamål
— avstängs för allmänheten.
Den kommer att kunna användas
av allmänheten för fritidsändamål, t. ex.
som strövområde. Goda erfarenheter av
sådant utnyttjande av övningsmark föreligger
från olika delar av landet.

Herr Franzén har framhållit den olust
och osäkerhet som undersökningar om
militära markförvärv kan skapa hos berörda
markägare samt uttalat önskemål
om att planerade markförvärv redovisas

öppet och med full insyn för de berörda
människorna. Innan ett konkret markförvärvsförslag
kan läggas fram av de
militära myndigheterna måste som regel
ett stort antal alternativ undersökas.
Om samtliga av dessa alternativ berörda
markägare skulle orienteras om pågående
undersökningar skulle säkerligen
långt större irritation bli följden eftersom
många alternativ aldrig blir aktuella.

Vidare anförde:

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Statsrådet framhöll i början av
svaret att en interpellation i frågan har
framställts en gång tidigare, nämligen
1967, och det är alldeles riktigt. Ärendet
har alltså diskuterats från år 1966
eller 1967 och diskuteras fortfarande
1970. Av svaret att döma har tydligen
projekteringen nu fortskridit längre än
1967.

Jag skulle vilja fråga statsrådet om en
sak bland andra. Statsrådet säger att det
finns olika alternativ. Vilka är de olika
alternativen? Kan även andra områden
än det som ligger vid Tofta skjutfält
komma i fråga för utbyggnad? Ordet
alternativ återfinns nämligen på flera
ställen i svaret. Det är ju inte endast
fråga om marken, utan det gäller också
människor och bostäder inom området.
Hur kommer det att bli i framtiden i
dessa avseenden? Kan skjutfältet komma
att utbyggas utan att användas till
skarpskjutning? Man frågar sig varför
då inte ett skarpskjutningsområde på
nästan 5 000 tunnland kan användas för
övningar med lös ammunition?

Sedan säger statsrådet att det kan
skapa irritation om man yppar vilka
alternativ man räknar med, men den
irritationen finns redan nu efter förhandlingar
som pågått från 1966 till
1970. Frågan har ju nu avancerat så
långt att förslag snart kommer att läg -

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Svar på interpellation ang. planerad utvidgning av Tofta skjutfält

gas fram för Kungl. Maj :t.

Om statsrådet därför något bättre
kunde förklara hur det kommer att förfaras
med denna mark, så skulle jag
vara tacksam.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag är ledsen för att jag
inte kan lämna några ytterligare besked.
Jag känner inte till vilka olika
alternativ man arbetar med inom denna
myndighet. Det sägs där bara att man
arbetar med olika alternativ; några förslag
till Kungl. Maj:t om markinlösen
har inte presenterats. Detta ärende blir
ju så småningom en riksdagsfråga. Vi
kan inte utan riksdagens beslut utvidga
detta övningsfält för P 18 i den omfattning
som man tydligen kommer att föreslå
framdeles. Vi får vänta.

Inte heller kan jag förklara varför
behandlingen av detta ärende har tagit
så lång tid. Förmodligen har armén att
räkna med vissa anslag för markanskaffning,
och då har väl dylik varit mera
aktuell vid andra regementen. Följaktligen
har man fört fram förslag därom.
Riksdagen fattar ju varje år ett eller två
beslut rörande skjut- eller övningsfält.
Det har väl helt enkelt inte funnits
pengar för att föreslå en utvidgning i
detta fall. Men tydligen ingår det i planerna
att en utvidgning även här kommer
att föreslås så småningom.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! En fråga som man ställer
sig är, om marken och bostäderna
på denna kommer att inköpas och om
det berörda området helt kommer att
utrymmas, när det skall användas som
skjutfält. Jag hoppas också att det kommer
att dröja innan de anslag, som hittills
inte skulle ha räckt till för detta
ändamål, kommer att kunna tas i anspråk
härför.

Jag vill också påpeka hur oroliga de
människor känner sig, vilka är bosatta

inom det berörda området. Det förekommer
ju alltid en viss hemlighetsfullhet
i sammanhang som dessa, men man
brukar ändå inte kunna undvika att det
uppstår resonemang, som gör att folk
blir oroade. Det vore därför angeläget
att få något större klarhet i detta spörsmål
så snart som möjligt.

Gotlänningarna skulle nog helst se att
planerna på utvidgningen av skjutfältet
skrinlädes. Vi vill inte ha fler områden
av denna typ på Gotland. Jag tycker att
det område som nu disponeras för övningarna
skulle vara tillräckligt. Jag kan
inte bestämt påstå detta, eftersom jag
inte är någon militär expert, men jag
tycker att det borde förhålla sig så.

Ingen av ägarna av marken i anslutning
till Tofta skjutfält vägrar att ställa
den till förfogande för övningar utanför
detta fält. Militära fordon kör redan nu
på enskild mark från P 18. Också staten
äger genom domänverket en del av den
angränsande marken. Militärerna kan
alltså redan nu transportera sina pjäser
direkt in till Tofta skjutfält. Det förekommer
inte heller mellan å ena sidan
militärerna och å andra sidan markägare
och andra invånare i området
några missförstånd, som inte kan uppklaras.

Jag ställer ännu en gång frågan om
avsikten är att fastigheterna skall inlösas
och området utrymmas. Det är inte
trevligt att i en så vacker bygd som den
det gäller på det ena trädet efter det
andra se anslag med texten »Militärt
område», »Fridlyst område» eller »Obehöriga
äger ej tillträde». Jag förstår att
det är nödvändigt, om det kommer att
skjutas skarpt, men det vore inte lyckligt
om det berörda området helt skulle
utrymmas och inhägnas på det sätt som
angivits.

En annan fråga som många gånger
framställts till mig i den berörda kommunen
är, såsom också sports, huruvida
en av de vackraste kyrkorna, den i Västerhejde
församling, kommer att hamna
innanför det utvidgade skjutfältet. Detta

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Svar på interpellation ang. planerad utvidgning av Tofta skjutfält

låter otroligt, men i militära sammanhang
kan ju så mycket inträffa.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Vad vi här talar om
är riksdagsfrågor. Om övningsområdet
skall utvidgas eller inte är en fråga
som riksdagen avgör. Ärendet har inte
kommit så långt att jag känner till
mer än att de militära myndigheterna
på ön håller på med undersökningar.
Deras förslag skall bearbetas av försvarets
fastighetsnämnd, där riksdagsmän
ingår som ledamöter, och sedan
av försvarsdepartementet, av regeringen
och slutligen av riksdagen.

Det kan hända ganska mycket under
tiden. Om det föreslås att övningsområden
skall utökas på ett sådant sätt
att kyrkor, gamla kulturbyggnader osv.
kommer i farozonen, brukar det hända
att regeringen och riksdagen säger nej.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Ärendet är nog en god
bit på väg, när de militära experterna
har sagt att det är nödvändigt att anskaffa
den mark jag talade om. Det
blir kanske rätt svårt att bromsa dem.

Försvarsministern sade själv att
P 18 :s övningsområde skall förbättras
och att förslag beräknas bli ingivet
till Kungl. Maj :t inom det närmaste
halvåret. Jag finner det oroande att
ärendet är så nära sitt avgörande utan
att inte ens kommunen och de människor
som bor inom området har fått
reda på vad det är fråga om. Jag hoppas
att det medan utredningen ännu
pågår skall befinnas icke vara nödvändigt
att ta detta stora område i besittning.
Min erfarenhet är den att när
ett ärende kommit hit till riksdagen
går ingen emot vad militären och försvarsministern
föreslår.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Av herr Franzéns i Trä -

kumla anförande skulle man kunna få
den uppfattningen att alla förslag som
kommer från militära experter och
militära myndigheter säger vi ja till
i försvarsdepartementet och regeringen,
och sedan för vi förslagen vidare
till riksdagen. Det är emellertid inte så.
En noggrann prövning sker och många
gånger blir svaret nej. De militära myndigheterna
får göra om sina förslag.

Det är möjligt att kommunerna inte
känner till det nu aktuella förslaget,
men inte heller vi inom försvarsdepartementet
har ännu sett något förslag.
Vi vet bara att de militära myndigheterna
på Gotland undersöker detta. De
säger att de kommer med förslag om
ett halvår. Hur detta förslag ser ut, vet
vi dock inte.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Kan det vara tillfredsställande
att utredning pågår utan att
befolkningen och inte ens försvarsministern
vet om det? Åtminstone inte jag
är till freds med detta.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Så fungerar hela den
svenska statsapparaten. Myndigheternas
skyldighet och rättighet är ju att
förbereda förslag till Kungl. Maj:t.
När regeringen har fått dessa förslag,
övertar regeringen ansvaret.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Kan det vara principiellt
riktigt att de militära myndigheterna
har sådana befogenheter att de
skall kunna föreslå att enskilda egendomar
så småningom skall bli skjutfält,
fastän ingen av de människor som
bor inom området har möjlighet att få
veta när detta skall ske?

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

§ 7

Svar på interpellation ang. användningen
av sötvattendragen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Antonsson har
frågat om jag är beredd att inom ramen
för den fysiska riksplaneringen
eller på annat sätt låta verkställa en
skyndsam utredning om hur de mera
betydande sötvattendragen skall användas
för olika ändamål för att därmed
koncessionsnämnden för miljöskydd
skall ha tillgång till erforderligt
underlag för en samlad bedömning av
lokaliseringsfrågan vid sin tillståndsprövning
av projekt som avser att utnyttja
ifrågavarande vattendrag.

Herr Antonsson har vidare frågat
om jag är beredd att —■ om 4 § miljöskyddslagen
inte skulle ge koncessionsnämnden
rätt till den utvidgade lokaliseringsbedömningen
—- snarast lägga
fram förslag till sådan ändring av miljöskyddslagen
som krävs för att koncessionsnämnden
skall kunna bedöma
den samlade lokaliseringsfrågan.

Naturvårdsverket har i slutet av oktober
hemställt att regeringen tillsätter
en utredning om skogsindustriernas
utbyggnad i södra Sverige, varvid
hänsyn bör tas till både miljöfrågorna
och frågor i övrigt som berörs av utbyggnaden.
Regeringen har för avsikt
att låta företa den begärda utredningen,
vilken kommer att omfatta den del
av landet där utbyggnadskravet är
störst.

Vad gäller herr Antonssons andra
fråga vill jag framhålla att före beslut
i ett ärende skall koncessionsnämnden
sörja för fullständig utredning. Samråd
skall ske med bl. a. statliga och kommunala
myndigheter. Naturvårdsverket,
länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden
hörs i alla ärenden. Genom kungörelseförfarandet
har enskilda intres -

senter och organisationer möjlighet att
framföra erinringar vid nämndens
sammanträden som regelmässigt hålls
på den ort där det ansökta företaget
skall förläggas. Koncessionsnämnden
har vidare möjlighet att förordna sakkunnig
för särskild utredning.

Ett väsentligt led i tillståndsprövningen
är tillämpningen av miljöskyddslagen
4 §. Där föreskrivs följande:
»För miljöfarlig verksamhet skall
väljas sådan plats att ändamålet kan
vinnas med minsta intrång och olägenhet
utan oskälig kostnad.» Vid tillämpningen
av bestämmelsen måste uppenbarligen
hänsyn kunna tagas bl. a. till
de intressenter som i likhet med ägaren
till det planerade företaget behöver
utnyttja recipienten för befintlig eller
förutsedd industriell eller kommunal
verksamhet. Koncessionsnämnden har
alltså möjlighet att i väsentliga delar
göra de avväganden i lokaliseringsfrågan
som herr Antonsson avser. Miljöskyddslagen
ger utrymme för en mycket
vid tillämpning. Härvid är naturligtvis
utredningsmaterialets allsidighet
av väsentlig betydelse. Den tidigare
nämnda utredningen kommer att underlätta
koncessionsnämndens ställningstaganden.

Vidare anförde

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Bengtsson för interpellationssvaret.

Det är inte min avsikt att dra i gång
en stor debatt kring denna i och för
sig viktiga fråga — detta av den anledningen
att interpellationssvaret är
så positivt. Statsrådet Bengtsson säger
ju att regeringen kommer att tillsätta
den utredning som jag har hemställt
om i min interpellation och som naturvårdsverket
har begärt angående skogsindustriernas
utbyggnad i södra Sverige
och att man skall ta hänsyn till
både miljövårdsfrågorna och frågor i
övrigt som berörs av denna utbyggnad.

Måndagen den 7 december 1970 Nr 42

Svar på interpellation ang. en översyn av bestämmelserna om lärares tjänstledighet
för studier

Om jag får lov att framföra ett personligt
önskemål till statsrådet i ett
par frågor som är oss båda näraliggande
skulle jag vilja att man i samverkan
mellan statsmakterna, näringslivet
och myndigheterna bevarar Lagan som
ett rent sötvattendrag. Det är en av de
få älvar vi har i södra och västra Sverige
som ännu är ett rent vattendrag. Beträffande
Nissan vill jag framföra det
önskemålet — jag föreställer mig att det
sammanfaller med statsrådets bedömning
— att den nya Hyltefabriken, som i
och för sig är mycket välkommen till
området, måtte planeras så, att man
kan bevara badlivet vid kusten utanför
Halmstad och nedåt längs hela
Laholmsbukten. Detta gäller naturligtvis
inte bara Hyltefabriken, utan detsamma
kan sägas om skogsägarnas fabriker.

Jag tackar än en gång för det positiva
innehållet i interpellationssvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. en översyn av
bestämmelserna om lärares tjänstledighet
för studier

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Ryding har frågat
mig om jag är beredd medverka till
att nya, klara och entydiga bestämmelser
utformas i fråga om lärares tjänstledighet
för studier samt reglerna för
lön med B-avdrag i sådana fall, så
att dessa till sin tolkning blir likformiga
och entydiga för hela landet.

När det gäller att ta ställning till
önskemål från lärare inom det allmänna
skolväsendet om ledighet för studier
måste man skilja mellan frågor

om beviljande av tjänstledighet och
frågor om vilka förmåner som kan utgå
under tjänstledigheten. Sistnämnda
frågor regleras i kollektivavtal. Enligt
gällande avtal (AST) utgår under
tjänstledighet för studier B-avdrag under
viss tid om arbetsgivaren finner
studierna angelägna från tjänstesynpunkt.
Det ankommer på länsskolnämnd
att pröva studiernas angelägenhetsgrad
beträffande lärare vid skolor under
nämndens inseende.

I samband med att prövningsrätten
delegerades från skolöverstyrelsen till
länsskolnämnderna utgav överstyrelsen
år 1964 på grundval av då gällande
bestämmelser ett cirkulär i vilket
lämnades en redogörelse för tidigare
praxis vid behandlingen av ansökningar
om tjänstledighet med B-avdrag för
studier. Detta cirkulär har sedermera
upphävts, men frågor sammanhängande
med tjänstledighet genomgås regelmässigt
vid skolöverstyrelsens årligen
återkommande konferenser med länsskolnämnderna.
Skolöverstyrelsen har
likväl uppmärksammat att det på grund
av den utveckling som ägt rum inom
skolväsendet ändå finns behov av att
på nytt meddela anvisningar för prövning
av B-avdragsfrågor och avser att
under innevarande läsår meddela riktlinjer
härom.

Fråga om och för hur lång tid tjänstledighet
skall beviljas prövas av arbetsgivaren,
dvs. för anställda inom det
statsunderstödda kommunala skolväsendet
av skolstyrelsen. I ett cirkulär
(1970:388) om tjänstledighet med Cavdrag
m. m. har Kungl. Maj :t nyligen
meddelat anvisningar om tjänstledighet
för studier. Cirkuläret avser i första
hand tjänstledighet med C-avdrag
men torde för bedömningen av tjänstledigheten
kunna vara vägledande även
när tjänstemannen samtidigt ansöker
om viss löneförmån. Av cirkuläret framgår
att skolmyndighet vid prövning av
tjänstledighet måste beakta bl. a. ar -

32 Nr 42 Måndagen den 7 december 1970

Svar på interpellation ang. en översyn av bestämmelserna om lärares tjänstledighet
för studier

betsläget i skolan samt möjligheten
att få lämplig vikarie.

Skolstyrelserna har i regel en mycket
positiv inställning till tjänstledighet
för studier. Avslag på sådana ansökningar
är sällsynta. Endast när det
gäller innehavare av de till lärarutbildningen
knutna särskilda ordinarie lärartjänsterna
och de särskilda arvodestjänsterna
som handledare iakttas eu
mer restriktiv hållning, vilket står i
överensstämmelse med den mening
som skolöverstyrelsen givit uttryck
för.

I samband med de senare årens skolreformer
har vid olika tillfällen meddelats
beslut, enligt vilka vissa kategorier
av lärare generellt har medgetts
tjänstledighet med oavkortad lön
eller B-avdrag. Senast i år har statens
avtalsverk föreskrivit att bl. a. yrkeslärare
och gymnasieingenjörer i anledning
av läroplansrevisionen för
grundskolan skall åtnjuta B-avdrag under
tjänstledighet för vidareutbildning.

Lärare som är missnöjda med skolstyrelses
eller länsskolnämnds beslut i
fråga om tjänstledighet respektive förmåner
under tjänstledighet kan besvära
sig över beslutet.

Av vad jag sagt framgår dels att det
finns anvisningar som kan tjäna till
ledning vid skolstyrelsernas prövning
av ansökningar om tjänstledighet för
studier, dels att skolöverstyrelsen avser
att utge nya anvisningar för prövning
av B-avdragsfrågor. Enligt min mening
bör inte och kan central myndighet
knappast utfärda mera detaljerade bestämmelser
på detta område. Man riskerar
då att binda skolmyndigheternas
handlande på ett inte önskvärt sätt.

Den av interpellanten efterlysta likformigheten
och entydigheten bör i övrigt
enligt min mening på detta område,
liksom på många andra inom förvaltningen,
så långt det är möjligt skapas
genom den praxis som utformas inom
ramen för besvärsinstitutet.

Vidare anförde

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka utbildningsministern
för det utförliga svaret
på min interpellation. I stort sett
är jag för närvarande nöjd med svaret.

Min avsikt med interpellationen var
inte att klaga över icke beviljade tjänstledigheter
utan mera ett försök att
åstadkomma större likformighet över
hela landet när det gäller bedömningen.

Utbildningsministern säger i sitt
svar att sedan det år 1964 utgivna
cirkuläret nu har upphävts har frågan
angående tjänstledighet behandlats
vid skolöverstyrelsens årliga konferenser
med länsskolnämnderna. Enligt
uppgifter som jag har fått har dessa
konferenser dock inte lett till önskad
likformighet i bedömningen. Det är därför
med tillfredsställelse jag noterar att
statsrådet Carlsson i sitt svar säger att
skolöverstyrelsen på grund av utvecklingen
på skolområdet anser att det
finns behov av att på nytt meddela
anvisningar för prövning av B-avdragsfrågor.
Jag noterar också att man
under innevarande läsår har för avsikt
att meddela dessa riktlinjer. Utan att
ha läst dem hoppas jag att anvisningarna
får en sådan utformning att de
— kombinerat med de möjligheter som
finns inom besvärsinstitutionen — skall
kunna tillgodose de önskemål om entydighet
som jag tagit upp i interpellationen.
Skulle den framtida utvecklingen
i praktiken visa på något annat,
finns det ju möjligheter att återkomma.
Jag hoppas slutligen också att vederbörande
myndighet följer upp resultaten
av de anvisningar som nu på nytt kommer
att meddelas i den här frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 46,

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

statsutskottets utlåtanden nr 202—207,
bevillningsutskottets betänkande nr 66,
bankoutskottets utlåtanden nr 69, 76 och
77, första lagutskottets utlåtanden nr 66,
67 och 69—78, andra lagutskottets utlåtanden
nr 90—92, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 77, 78 och 88, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 38 och 48—50
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 69, 74 och 77—79.

§ 10

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
första lagutskottets utlåtande nr 69 närmast
efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 46, dels allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 74 närmast
efter andra lagutskottets utlåtande
nr 91, dels jordbruksutskottets utlåtande
nr 38 närmast efter samma utskotts
utlåtande nr 50.

Denna hemställan bifölls.

§ 11

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkande nr

62, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1941:251)
om särskild varuskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 70, i anledning
av motioner angående företagsdemokrati; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i statstjänstemannalagen (1965:
274), m. in., jämte motioner, och

nr 89, i anledning av motioner om förbud
mot bestämmelser av typen § 32 i
SAF:s stadgar; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 52,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1941:251) om
särskild varuskatt, in. in., såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.12.

In fidem

Sune K. Johansson

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 42

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Tisdagen den 8 december

Kl. 10.30

§ 1

Svar på interpellation ang. utvidgning
av rätten till visst skatteavdrag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har i
interpellation frågat mig om jag är beredd
vidta sådana åtgärder att det stöd,
som ges vissa kategorier i form av särskilt
avdrag på skatten med 1 800 kronor,
redan från det nya skattesystemets
ikraftträdande kan utnyttjas även av
dem som har låg eller ingen inkomst.

Sådana åtgärder som fru Nettelbrandt
åsyftar var föremål för riksdagens bedömning
under innevarande års vårsession
i samband med beslutet om nytt
skattesystem. Riksdagen avvisade då
dessa åtgärder. Jag avser inte att föreslå
någon ändring i systemet.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Egentligen skulle jag
kunna fatta mig mycket kort och kunde
kort och gott säga: Jaså. Därmed skulle
jag göra herr talmannen glad samtidigt
som jag gjorde finansministerns svar
rättvisa. Men jag tycker att det vore
synd att vara så kortfattad, eftersom
jag har väckt denna fråga just därför
att jag hoppades att finansministern
skulle vilja tänka om på denna punkt,
så att vi fick en ändring för de människor
som är i alldeles speciellt stort
behov av det skatteavdrag på 1 800 kronor
det här är fråga om. Finansministern
har ju efter valet tänkt om på så

många andra punkter, och då tycker
jag att också de människor det här gäller
kunde bli föremål för en omprövning
som ledde till att de inte ställdes
helt utanför.

Jag skulle ha förstått finansministerns
svar mycket bra, om jag i min
interpellation hade tagit upp hela det
förslag som vi från mittenpartierna presenterade
under våren, då vi ville göra
en omkonstruktion av avdraget så att
det blev ett bidrag. Jag hoppas att finansministern
har observerat att jag här
inte har dragit upp hela den frågeställningen
utan bara begränsat frågan till
om finansministern avser att finna någon
teknik med vars hjälp; även de
hemmafrufamiljer och ensamstående
med barn som har särskilt låg inkomst
också får del av det avdrag på skatten
med 1 800 kronor som det här gäller.
Jag har aldrig trott att det varit finansministerns
avsikt att just dessa människor
skulle undantagas; jag har betraktat
det som en ren lapsus. Och då vore
det ju av värde om vi gemensamt kunde
finna en lösning som klarade ut frågan
för deras del.

När frågan om den individuella beskattningen
diskuterats tidigare har det
rått mycket stor enighet om att vi skulle
försöka finna övergångsanordningar
som gjorde att de som förut haft en förmånlig
beskattning tack vare giftermål
inte skulle speciellt komma i kläm. Man
kan naturligtvis fråga om de hustrur
som levt lång tid i äktenskap och nu
har svårigheter att gå ut på arbetsmarknaden
är de som alldeles speciellt behöver
hjälp därför att de inte kan ta
förvärvsarbete, eller om det är deras
män som behöver hjälp därför att de

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Svar på interpellation ang. utvidgning av rätten till visst skatteavdrag

under så många år har haft den utom-,
ordentliga service som hustrurna svarat
för. Det är en fråga som är väl värd
att ställas under debatt, men jag skall
inte göra det i dag. Jag har vid något
tidigare tillfälle sagt att jag hyser förståelse
för att finansministern med utgångspunkt
i de mera könsrollsreaktionära
synpunkter som jag tror att han
omfattar inte ser på den frågan riktigt
på samma sätt som vi gjort och gör
i mittenpartierna. Men för dagen gäller
det som sagt bara de människor som
blivit ställda utanför rätten att göra det
avdrag som vi här talar om och som
egentligen uppfyller de kriterier som
borde vara tillräckliga för att de skulle
få detta stöd.

Nu kan finansministern svara att det
ju också i det gamla systemet var så
att människor med särskilt låga inkomster
inte fick del av denna speciella favorisering
skattevägen. Det är riktigt.
Om man bara gör jämförelser med det
gamla systemet och försöker lappa över
där, så finns det ingen anledning att
ta upp denna fråga.

Jag har emellertid sett frågan sä att
vi i det stora skattepaketet skulle söka
komma till rätta med snedheter på olika
punkter. En av de verkliga snedheterna
var ju att den särskilda skattelättnaden
blev större ju högre upp man kom
i inkomstläge. Längst ned fick man
inget alls. Man har nu avskaffat den
första snedheten, men den andra finns
alltså kvar.

Om man undersöker hur mycket ifrågavarande
personer förlorar, finner man
att det faktiskt inte är oväsentliga belopp.
Vi redogjorde i vår motion för att
en ogift person, t. ex. en ogift kvinna —
det är ju oftast denna kategori av ensamstående
som ensamma sköter om
sina barn, även om det också finns
manliga vårdnadshavare av denna typ
— med t. ex. 8 000 kronor i inkomst
förlorar 1 248 kronor på att hon inte
kan få del av 1 800-kronorsavdraget i
dess helhet. Det torde vara ett faktum

att hon behöver dessa pengar mycket
mera än en ensamstående person med
barn, som har 70 000, 80 000 eller
100 000 kronor i inkomst. Jag skulle
ha varit glad om finansministern något
hade utvecklat sin motivering för att
låginkomsttagaren inte får del av detta
stöd.

De människor som har så låga inkomster
som det här gäller är å huvudets
och kroppens vägnar fullt normalt
utrustade — det hoppas jag att vi är
fullt överens om — men de har på
grund av att de har sina barn att sköta
svårigheter att ta arbete i sådan utsträckning
som är nödvändig för att
de skall få del av det mera — tillåt
mig säga det -— schabloniserade stöd
som finansministern har infört.

Finansministern sade i våras när denna
fråga behandlades bl. a. följande:

»Det finns naturligtvis en del människor
som tjänar mindre än 10 000
kronor, men har man arbete något så
när året runt — och det har man —
så befinner sig årsinkomsterna även
om man ser på de lägsta löntagarna i
detta land inte oväsentligt över 10 000
kronor. Det kan vem som helst övertyga
sig om.»

Sedan finansministern fällde detta
yttrande har låginkomstutredningen
framlagt sitt betänkande. Även om jag
vet att finansministern var ytterligt häpen
när dess siffror presenterades, torde
det ändå för dagen vara obestridligt,
att det finns ett ansenligt antal
människor som har så låga inkomster
som nu är berörda. Det torde också
vara klart att många av dessa fall utgörs
av ensamstående mödrar och att
anledningen till att de saknar större
förvärvsmöjligheter är att de måste sköta
sina barn.

Finansministern gjorde i en helt annan
fråga ett inlägg i skattedebatten,
vilket jag tillåter mig att citera vid detta
tillfälle, eftersom det utgör ett synnerligen
bra argument för att göra något
åt det berörda förhållandet i den

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Svar på interpellation ang. utvidgning av rätten till visst skatteavdrag

riktning som jag önskar. Finansministern
säde nämligen då om vårt förslag
beträffande vårdnadsbidrag, att det inte
alls Var säkert att det bästa sättet att
stödja barnfamiljerna var att breda ut
bidraget jämntjockt för allihop. Finansministern
uttryckte sig på följande sätt:

»Skall man i den här ömtåliga prioriteringsfrågan
— där man slåss om pengarna
från alla olika håll och de i regel
inte räcker till vad man önskar, om
man skall föra en riktig finanspolitik

— breda ut en viss given summa till alla
familjer oavsett deras inkomster? Om
ett statsråd har barn under sju år;
är det då riktigt att vederbörande skall
ha 500 kronor extra för sina småttingar
och att dessä pengar skall betalas av
alla de människor som börjar betala
skatt när deras inkomst överstiger 4 500
kronor?»

Ja, om vi överför dessa ord till dagens
diskussion, skulle jag med finansministerns
resonemang kunna säga: Om
ett statsråd har en hustru, är det då
riktigt att vederbörande skall ha 1 800
kronor extra för denna hemmahustru
och att dessa pengar skall betalas av
alla de människor som börjar betala
skatt när deras inkomst överstiger 4 500
kronor? Den frågan är väl så berättigad
i dagens diskussion som tidigare. Det
är bara att därtill lägga att i detta fall
får de som är med och betalar, om de
har särskilt låg inkomst, inte ens del
av dessa oreducerade 1 800 kronor. De
får alltså vara med och betala till statsrådet
— som finansministern talar om

— utan att det ens är säkert att de får
del av stödet.

Det finns, såvitt jag kan förstå, i det
skattesystem som riksdagen på finansministerns
förslag har antagit två kriterier
för att få dessa 1 800 kronor. Det
ena är att man är gift och har en make
utan inkomst eller med en inkomst under
ett visst belopp, det andra att man
är ogift och har barn. Jag vill ställa
frågan: Är inte finansministern beredd
att ändå tänka om på denna punkt och

ge även dem, som uppfyller något av
dessa båda kriterier men dess värre har
litet för låg inkomst, del av detta generella
stöd?

Låt mig till sist tillägga, herr talman,
eftersom ekonomiska realiteter onekligen
har stor betydelse för finansministern
och skall ha det, att stödet kostar
totaliter, för statsråd och andra med
goda inkomster, 1 miljard 750 miljoner
kronor, och det skulle kosta knappt
100 miljoner att göra det tillägg som
erfordras för att hjälpa dem som har de
låga inkomsterna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Fru Nettelbrandt haren
benägenhet att blanda ihop skattepolitik
och socialpolitik. Jag svarar rent
skattepolitiskt och hänvisar till det beslut
som riksdagen har fattat.

Fru Nettelbrandt började sitt inlägg
med att säga, att egentligen skulle hon
kunna inskränka sig till ett jaså. När
jag lyssnade till fru Nettelbrandt hade
jag en känsla av att fru Nettelbrandt
skulle vinna på om hon följde denna sin
första ingivelse — och hon skulle vinna
ännu mera om hon kompletterade
med ett tack för svaret.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Om det kan glädja finansministern
vill jag så gärna tacka
för svaret. Men uppriktigt sagt var det
ju inte mycket att tacka för, och jag vet
inte om man blev mera upplyst av det
anförande som finansministern höll
nyss.

Det är egentligen ganska typiskt att
när vi tar upp en sakfråga som ändå
betyder rätt mycket för de människor
det gäller —• och det är inte så få —
blir det inte någonting av seriös penetrering
av sakfrågan utan just sådant
här tal om att personligen skulle den
och den vinna på det och det. Tänk,
herr finansminister, jag tycker inte att
det intressanta är vad man personligen

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Svar på interpellation ang. utvidgning av rätten till visst skatteavdrag

vinner eller förlorar på — vi sitter enligt
min mening här i riksdagen för att
driva på de frågor som vi tycker det är
riktigt att driva på. Och det får vi lov att
göra oavsett om vi förlorar på det eller
vinner på det personligt eller politiskt.
Det är, enligt mitt sätt att se, en tvingande
nödvändighet för en riksdagsman att
arbeta på det viset.

Det lilla av rent sakligt bemötande
som förekom från finansministerns sida
gick ut på att jag skulle ha en benägenhet
att blanda ihop skattepolitik och
socialpolitik.

Jag begär inte att man skall ta upp
hela frågan om bidrag i stället för avdrag
igen, eftersom riksdagen redan avslagit
den, men ett sätt på vilket man
skulle kunna lösa denna fråga, om man
inte vill gå in på den väg vi skisserade
i vårens förslag, vore t. ex. någon form
av negativ skatt för dessa människor.
Denna form används i andra delar av
världen, där den inkluderats i skattesystemet.
Jag tycker inte att vi i Sverige
är så suveräna att vi så att säga kan
sätta oss på våra höga hästar och säga:
Att sätta punkt just där och inte gå in
på en sådan lösning i skattesystemet är
det absolut riktiga. Det viktigaste är väl
i alla fall resultatet. Finansministern
som onekligen har sinne för realiteter
borde väl vara villig att ta upp den saken.

Under valrörelsen sades så mycket
och skrevs så mycket i alla de debattfakta
som finansministern och hans parti
gav ut. Det hette där att våra förslag
framför allt gällde för höginkomsttagarna.

Hur är det i detta fall? Vem är det
som på denna punkt talar för höginkomsttagarna
och vem talar för låginkomsttagarna?
Det är ett radikalt fel
att de som har särskilt låga inkomster
blir ställda utanför, jag upprepar det.
Även om finansministern blir ledsen eller
irriterad tycker jag det är angeläget
att vi rättar till detta. .lag kommer att
fortsätta på den vägen.

Om jag är riktigt orienterad i fråga
om socialpolitiken kan inte de människor,
som blir utan 1 200, 1 100 eller
800 kronor eller vad det nu kan vara
och verkligen har behov därav, gå till
de sociala myndigheterna och be att få
kvittera ut motsvarande belopp. De blir
helt enkelt utan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter ett första inlägg
fullt av personliga insinuationer mot
finansministern skrudar sig nu fru Nettelbrandt
i dygdens klädnad och säger:
Vi skall väl diskutera sakfrågorna.

När fru Nettelbrandt nu t. o. m. tackade
för svaret, visade det sig att uppfostran
kanske inte är alldeles omöjlig
ens när det gäller fru Nettelbrandt.'' I
fortsättningen blir det kanske litet
mindre av de där personliga insinuationerna
som framkom i det förstaj och ledande
inlägget.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag har hört av pedagoger
att om man överskridit en viss
ålder det inte lönar sig med uppfostran
över huvud taget. Jag vet inte om
kammarens ledamöter i finansministerns
inlägg kunde höra något enda ord
av sakargumentation i den fråga det
här gäller.

Jag tycker att alla de kvinnor, vilkas
män har låga inkomster, alla de
ensamma mödrar som är helt normalt
utrustade å huvudets och kroppens vägnar
men ändå har det dåligt ställt, skall
vara medvetna om att detta är finansministerns
behandling av dem i eu fråga
där alla andra — många av oss här
inbegripna — bara generellt kan kvittera
ut ett rätt ansenligt belopp.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Sakdebatten i denna
fråga gjordes undan i våras med utförliga
diskussioner både för och emot.

38 Nr 42 Tisdagen den 8 december 1970

Svar på interpellation ang. rätt till avdrag vid taxeringen för kostnader vid dialys

behandling i hemmet

Sedan måste jag efter fru Nettelbrandts
senaste inlägg bara konstatera
att min optimism om bättring torde ha
varit en för tidigt utställd växel.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Finansministern säger
att sakdiskussionen i denna fråga gjordes
undan i vårens debatt. Jag ber, herr
talman, att få citera vad finansministern
i denna kammare sade när denna
fråga skulle diskuteras:

»Naturligtvis skulle jag kunna tala
om hemmamakebidraget, som jag från
många synpunkter betraktar som en
sämre lösning. Men tiden lider, och om
det är någon av kammarens värderade
ledamöter som är så intensivt intresserad
av denna detalj i skatteförslaget
hänvisar jag till det preliminära riksdagsprotokollet
från första kammaren,»
— som vi inom parentes sagt då självfallet
ännu inte hade fått — »där jag
har utvecklat mina synpunkter härpå.
.lag tycker det är litet påfrestande att
dra alltsammans en gång till bara för
att glädja fru Cecilia Nettelbrandt».

Herr talman! Detta var alltså vårens
seriösa diskussion i denna fråga i andra
kammaren, som dock fortfarande
ägde bestånd.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Jag ber om ursäkt, herr talman, om
det här börjar bli litet påkostande. Men
första kammaren tillhör onekligen riksdagen,
och om jag utvecklar en längre
sakmotivering i första kammaren och
hänvisar till protokollet, bör jag väl i
rimlighetens namn inte bli beskylld för
att ha undvikit en sakdebatt.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag skall inte trötta
kammaren med att läsa upp vad finansministern
sade i första kammaren

på just den här punkten, men jag rekommenderar
det till läsning för kammarens
ledamöter och finansministern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. rätt till avdrag
vid taxeringen för kostnader vid
dialysbehandling i hemmet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
i interpellation frågat mig om jag är
beredd att vidta åtgärder för att omkostnader
för dialysbehandling i hemmet
skall utgöra avdragsgilla kostnader
vid taxeringen.

De kostnader som fru Kristensson
åsyftar är hänförliga till levnadskostnader
som kan beaktas inom ramen
för det extra avdraget, som efter prövning
kan utgå vid nedsatt skatteförmåga.
Avdrag för dialyskostnader i hemmet
kan alltså redan nu medges i de
fall inkomsttagarens skatteförmåga påverkas
i mera betydande utsträckning.
Någon särbehandling i skattehänseende
av dessa kostnader anser jag inte böra
komma i fråga.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! För att inte riskera att
glömma att tacka för svaret skall jag
börja med det: Tack för svaret, herr finansminister!
Svaret vittnar emellertid
antingen om en viss kallsinnighet, vilket
jag ändå har svårt att tro, eller
också om en bristande insikt, vilket
möjligen kan vara fallet.

I min interpellation hade jag beskrivit
den situationen som de njursjuka
hamnar i, som inte har möjlighet att
få vård på sjukhus utan vårdas i hemmet.
Jag nämnde därvidlag att den av

Tisdagen den 8 december 1970 Nr 42

Svar på interpellation ang. rätt till avdrag vid taxeringen för kostnader vid dialysbehandling
i hemmet

offentlig huvudman erbjudna njursjukvården
kostar inte mindre än 80 000
kronor per år och patient. Den enskilde
vidkänns då ingen utgift, utan samhället
bär hela kostnaden. För den patient,
som inte kan få plats på sjukhus
för denna behandling utan i stället
vårdas i hemmet och har möjlighet att
skaffa den apparatur som där behövs,
har samhället en kostnad på 20 000—
25 000 kronor. Också det är i och för
sig mycket pengar, men samhället gör
i alla fall en väsentlig besparing genom
att patienten i fråga kan vårdas
i hemmet. Patienten själv har däremot
ganska betydande omkostnader för behandlingen.
Det är kostnader för ett
särskilt rum som måste avdelas för apparaturen,
det är kostnader för el- och
vattenförbrukning och det är självfallet
kostnader för någon person som
måste biträda vid behandlingen.

Nu är läget det att sjukhusresurserna
är helt otillräckliga, och det är alla
medvetna om. Därför kan inte alla de
som i och för sig skulle vilja ha behandling
på sjukhus få detta, utan blir
hänvisade till behandling i hemmet.
När sådana patienter begärt att deras
omkostnader skall vara avdragsgilla
vid beskattningen har dessa framställningar
avslagits med motiveringen att
det är fråga om levnadskostnader, för
vilka avdrag medges endast vid väsentligt
nedsatt skatteförmåga. Man har inte
bedömt att sådan nedsättning av skatteförmågan
förelegat. Situationen är alltså
den att den patient som, frivilligt eller
därför att han inte har haft något
alternativ, tar ansvaret för att sköta en
behandling som normalt anses vara
rent klinisk drabbas av en betydande
kostnad. Samtidigt gör han eu insats
för att avlasta sjukhusen och sänka
vårdkostnaderna.

Finansministerns svar innebär bara
en hänvisning till det avdrag som medges
vid nedsatt skatteförmåga. Eftersom
vi erfarenhetsmässigt vet att så -

dana avdrag inte beviljas annat än i
rena undantagsfall innebär svaret att
situationen kommer att bli oförändrad.
Någon särbehandling anser finansministern
inte motiverad.

För det första kan man konstatera
att taxeringsmyndigheternas bedömning
är mycket ojämn; någon patient har
kanske beviljats något avdrag, men det
torde vara undantagsfall. För det andra
talar de rättsfall som finns om mycket
stor restriktivitet. De personer som
behandlas i hemmet har vissa möjligheter
att förvärvsarbeta och tillför därigenom
samhället vissa inkomster.
Men de får ingen ersättning för sina
sjukvårdskostnader, vare sig från sjukvårdshuvudmannen
— om jag bortser
från ersättning för apparatur — eller
från försäkringskassan, och de får inte
ens göra avdrag för sina omkostnader.

Anser finansministern det rimligt all
man ökar progressiviteten i beskattningen
för just denna typ av inkomsttagare
som har stora kostnader för sin
sjukvård? Kan det vara en rimlig inställning?
Det talas i riksdagen från
alla håll så vackert om handikappade,
om rehabilitering och om att vi alla
måste hjälpas åt så att patienter kommer
ut i ett vanligt liv tillsammans
med arbetskamrater, men det görs sannerligen
inte mycket för att hjälpa dem
att uppnå det målet.

Det finns en särbestämmelse; den gäller
extra avdrag vid väsentligt nedsatt
skatteförmåga för diabetiker. Finansministern
har tydligen ansett det motiverat
att för diabetiker medge dels ett
schablonavdrag, dels därutöver avdrag
för vissa styrkta omkostnader. Är inte
det en tänkbar väg att pröva för just
denna typ av patienter som har så speciella
förhållanden som inte går att
jämföra med andra?

Till slut vill jag erinra finansministern
om det uttalande som bevillningsutskottet
enhälligt gjorde 1965 och som

40 Nr 42 Tisdagen den 8 december 1970

Svar på interpellation ang. rätt till avdrag

behandling i hemmet

riksdagen sedan antog: »Enligt utskottets
mening skulle det inte minst med
hänsyn till skatteförmågeprincipen vara
till fördel om man i större utsträckning
än som nu sker vid beskattningen
kunde beakta de merutgifter som sjukdom
kan medföra.»

Hur ställer sig finansministern till
det uttalandet? Är det i linje med finansministerns
egen ståndpunkt?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Skillnaden mellan fru
Kristenssons och min uppfattning är
väl egentligen den att fru Kristensson
anser att kostnaderna för den behandling
som är beskriven i interpellationen
undantagslöst skall få dras av vid
beskattningen, medan min uppfattning
är den att sådana avdrag bör medges
när vederbörande är i den ekonomiska
situationen att avdraget är av nöden
och under alla förhållanden kan motiveras.

Det är riktigt att den gamla riksskattenämnden
har gjort en rekommendation
beträffande diabetessjuka. Den
följde på bl. a. en debatt här i kammaren
där jag sade att det är möjligt
att man via riksskattenämnden kan avge
en rekommendation. Detta har gjorts,
men det innebär inte full avdragsrätt;
det innebär en rekommendation som
skall ligga till grund för taxeringsnämndernas
prövning och går litet
längre än de vanliga reglerna för nedsatt
skatteförmåga.

Om man rycker ut en speciell grupp
aktualiserar man många andra grupper.
Därför är jag inte beredd att stå
här i bänken och säga att för denna
specifika grupp skall det göras ett undantag.
Jag är alldeles övertygad om
att i så fall tarvas en ordentlig undersökning.
Det finns handikappade och
invalider som tvingas till omkostnader
i sina egna hus för att över huvud taget
kunna fungera. Skall även detta

vid taxeringen för kostnader vid dialys utan

någon prövning vara avdragsgillt?

Man vet inte var man hamnar, eftersom
världen är som den är. Från den
utgångspunkten har jag svarat fru Kristensson.
Om vederbörande har speciellt
låga inkomster tar taxeringsmyndigheterna
hänsyn till detta, och längre har
jag för dagen inte vågat gå.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag kan väl förstå att
finansministern är rädd för prejudikat,
men det finns redan ett prejudikat
när det gäller diabetessjuka, och
denna grupp av njursjuka har omkostnader
som belöper sig till 3 000—
4 000 kronor per patient om jag helt
bortser från kostnaderna för den person
som måste sköta behandlingarna.
Man kan därför anta att denna
patientkategori har speciella förhållanden
som i varje fall kan jämställas
med diabetikernas.

Rent allmänt vill jag, herr talman,
säga att jag har den uppfattningen
att alla handikappade som kan visa,
att de har speciella omkostnader för
intäkternas förvärvande, borde ha
möjlighet att få göra avdrag för dessa
kostnader. Men så är i dag inte fallet.
Man har en allmänt restriktiv inställning
till denna kategori människor,
och på den punkten skiljer sig tydligen
finansministerns och min uppfattning.
Jag vill erinra om att jag
väckte en motion i januari förra året,
där jag just föreslog att man skulle
visa större generositet beträffande dessa
avdragsmöjligheter. Men självfallet
avslogs den motionen.

Jag har i detta sammanhang endast
frågat om de njursjuka. Jag kan inte
ens tyda finansministerns svar så att
det kunde bli några positiva konsekvenser
av denna riksdagsdebatt på
samma sätt som det blev av den debatt
som tidigare hölls om diabetikerna.
Det beklagar jag därför att jag anser
att det visar en kallsinnighet från

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i västra Jämtland

finansministerns sida till dessa personers
ekonomiska problem. Det gäller
mycket få personer, och det kan inte
gärna vara detta som har motiverat
finansministerns inställning. Men även
om de är få anser jag det angeläget att
samhället gör vad det kan för att
hjälpa dem, i all synnerhet som de
i inte oväsentlig grad bidrar till en
minskning av sjukvårdskostnaderna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Beskyllningarna om
kallsinnighet tror jag att fru Kristensson
borde spara till något annat
tillfälle och kanske t. o. m. rikta till
någon annan person.

Det finns två sätt att hjälpa dessa
människor — antingen via den socialpolitiska
stödjande bidragslinjen eller
via skatteavdragslinjen. Skatteavdragslinjen
är besvärligare att gå ut med
och därför föredrar jag deciderat den
andra linjen. Jag tror att liknande
diskussioner i riksdagen i fråga om
både den socialpolitiska bidragslinjen
och den skattepolitiska avdragslinjen
bär klargjort min uppfattning för kammarens
ledamöter.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon principdebatt om avdrag kontra
bidrag. Jag konstaterar endast att den
här gruppen i dag varken har det ena
eller andra. För ett och ett halvt år
sedan gjorde man en framställning till
sjukvårdshuvudmännen med förfrågan
huruvida det var möjligt att få bidrag
för dessa omkostnader, och man väntar
ännu på svar. I den situationen måste
vi fundera på om det inte är möjligt
att göra åtminstone någonting.

Jag vill till slut, herr talman, säga att
jag tror inte att finansministern är den
mest kallsinniga person jag känner.
Men detta verkar ändå vara ett uttryck

för bristande förståelse för dessa personers
problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i västra
Jämtland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat vilka åtgärder jag avser
att vidta för att skapa nya arbetstillfällen
i den nu så hårt drabbade västjämtska
regionen.

Under senare tid har vi i Jämtland
kunnat konstatera inte obetydliga framgångar
för lokaliseringspolitiken. Denna
utveckling har till största delen kommit
Östersund till godo. Detta är emellertid
av intresse även för länet i övrigt.
Ju mer framgångsrik lokaliseringspolitiken
blir i Östersund desto mer
ökas möjligheterna till spridningseffekter
i andra delar av länet.

Vad speciellt gäller västra Jämtland
vill jag framhålla att vi givetvis tar vara
på alla möjligheter att skapa nya sysselsättningstillfällen
i dessa trakter. Något
som därvid tilldrar sig stort intresse
är tankarna på att göra en stor satsning
på turismen i Åreområdet.

I västra Jämtland är också de utpräglade
glesbygdsproblemen starkt
framträdande. Glesby gdsutredningen
har satt i gång en omfattande försöksverksamhet
som främst syftar till att
lösa glesbvgdsbefolkningens serviceproblem.
Utredningen kommer även in på
frågan vad som kan göras för att skapa
meningsfull sysselsättning för den
lcvarboende befolkningen i sådana bygder.
I dagarna har utredningen lagt
fram förslag om en ny form av försök
just på sysselsättningssidan. Det för -

2* —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 42

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970
Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i västra Jämtland

slaget är nu ute på remiss. Om det visar
sig vara genomförbart tror jag att det
kommer att vara av intresse just för
sådana bygder med relativt enslig bosättning
som finns i västra Jämtland.

Vad gäller den i interpellationen
nämnda industrinedläggningen har arbetsmarknadsverkets
omedelbara åtgärd
varit att ta initiativ till att bilda
en omställningskommitté. Möjligheterna
till arbete på orten är mycket begränsade.
Företagets ägare erbjuder för sin
del sysselsättning i sina fabriker på
andra orter i landet. Likaså finns det
efterfrågan på arbetskraft i Östersund.
Givetvis måste ansträngningarna också
inriktas på att skapa ny sysselsättning
på orten.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Egentligen skulle den ha haft
en annan adress, men av konstitutionella
skäl måste den riktas till inrikesministern;
vi får väl försöka föra ett
samtal på denna punkt oss emellan.

.lag vet mycket väl att det från samhällets
sida har gjorts och görs mycket
stora ansträngningar för att skaffa ny
sysselsättning till vårt län, som har den
i särklass största utflyttningen och den
lägsta industrialiseringsgraden av samtliga
rikets län. Ansträngningarna har
också givit resultat i form av nya expanderande
industrier, främst i Östersundsområdet.
Detta är utan tvekan en
riktig linje, men den måste enligt min
uppfattning nu kompletteras med en
större satsning på några andra orter i
länet så att det även där skapas nya
möjligheter att ta emot det arbetskraftsöverskott
som kommer från skogen och
från jordbruket. Detta har varit och är
handlingslinjen inom vårt parti. Det
har skapat en ökad optimism hos befolkningen.
Målsättningen i Länsplan
67 för vårt län är att fram till 1980

skapa förutsättningar för ytterligare
12 000—13 000 människor att bo i länet
och känna trygghet inför framtiden.
Det är en realistisk målsättning som vi
vill inrikta alla krafter på att förverkliga.

Men det var inte min avsikt att ta upp
en allmän debatt om sysselsättningsmöjligheterna
i Jämtlands län. Min interpellation
rör ju nedläggningen av
NCB:s träsliperi i Äggfors. Mot bakgrund
av att man både från samhällets
och från de lokala myndigheternas sida
utan tvekan gjort mycket stora ansträngningar
för att stärka sysselsättningen
i länet blev beskedet om nedläggningen
av fabriken i Äggfors —
som berör ett 90-tal anställda — särskilt
dramatiskt. Detta var den enda
industri av format i den stora västjämtska
regionen. Därför upplevs nedläggningen
både av de berörda människorna,
av kommunen och av länsmyndigheterna
som en katastrof.

Förspelet till nedläggningen och informationen
i samband med denna måste
jag beteckna som mindre tillfredsställande.
Rykten om nedläggning av
Äggfors hade cirkulerat länge däruppe.
Därför var det naturligt att man på
fackligt håll upprepade gånger krävde
besked om hur det skulle bli med driften
i fortsättningen, men man fick inget
konkret besked från företagsledningen.

Även kommunen har ett par gånger
skrivit till verkställande direktören i
företaget och begärt att med honom få
diskutera Äggfors’ framtid. Kommunen
har icke fått något svar på de framställningarna.
Först när företaget hade
börjat inventera maskinbeståndet, och
personalstyrkan och alla andra begrep
att någonting var på gång kom det en
fredag i början av november upp ett
anslag i fabriken med följande lydelse:
»Fabriken läggs ned. Information
på måndag.» Det var, kort och kärvt,
det besked man hade väntat på.

Jag vill ställa en fråga till herr statsrådet,
om det inte är ganska uppröran -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i västra Jämtland

de att de kommunala myndigheterna,
som lokalt har det tyngsta ansvaret för
sysselsättningen, nonchaleras på detta
sätt när de begär att få ett samtal om
möjligheterna för det enda företaget i
kommunblocket att fortleva.

Till detta kan läggas att företagsledningen
på ett tidigare stadium frågade
om kommunen kunde sätta i gång att
bygga bostäder för de anställda. Detta
byggande kom — tack och lov, måste
jag säga — inte i gång. Det skulle helt
naturligt ha satt de anställda i en svår
situation om man, såsom man ofta gör
däruppe, hade byggt egna hem och sedan
fått besked om att fabriken skulle
läggas ned. Det hade då inte funnits
stora möjligheter att klara amorteringarna,
och hus ute på landsbygden som
måste säljas får säljas till ett verkligt
underpris.

I samband med beskedet om nedläggningen
ställde företagsledningen i utsikt
att det skulle anordnas en ersättningsindustri.
Detta tände ett nytt hopp
främst hos de anställda och deras familjer.
Nu har även den förhoppningen
grusats i och med ett meddelande om
att den tänkta ersättningsindustrin sannolikt
inte kommer till stånd. Nu får
samhällets arbetsmarknadsorgan rycka
in och försöka ordna upp allt till det
bästa. Jag vet att det pågår ett intenvist
arbete på det hållet på att få upp
någon annan industri i stället. Människorna
däruppe förlitar sig nu helt på
det starka samhället, när den privata
företagsamheten svikit dem.

Jag såg i gårdagens tidning att man i
Jämtland hade firat femtioårsjubileet
av bondeförbundets tillkomst i länet.
Om jag vore elak skulle jag kunna säga
att man firade detta jubileum med att
lägga ned Äggfors, men så elaka får
vi ju inte vara i Sveriges riksdag. Jag
får väl i stället säga att det hade varit
glädjande om man i samband med jubileet
hade kunnat meddela de människor
uppe i Äggfors som nu är bekymrade
inför julhelgen och inför framti -

den i övrigt att det skulle ordnas en
ersättningsindustri. Jag såg att en av
länets riksdagsmän, herr Asling, i ett
anförande på jubileumsstämman sade
att man i alla fall är beredd att engagera
sig ekonomiskt i en ersättningsindustri
i Äggfors.

Herr Åsling har varit informationschef
i NCB, och det skulle nog vara välgörande
inte bara för mig som interpellant
utan i första hand för dem som
bor i västra Jämtland om han kunde
lämna ett mera konkret besked: Vilken
sorts ersättningsindustri rör det sig om,
hur många anställda räknar man med
och vid vilken tidpunkt tror man sig
om att kunna sätta i gång ersättningsindustrin?
Om han inte lämnar ett sådant
besked får han räkna med att inte
bli trodd på sitt ord. När verkställande
direktören kom med sin uppgift om
en eventuell ersättningsindustri möttes
även han av den reaktionen: »Detta tror
vi inte på.» Men när mera konkreta
besked lämnas kommer vi kanske att
lita på dessa.

De sista dyningarna av höstens valpropaganda
kan också förmärkas uppe
i dessa bygder. Det talades under valrörelsen
så mycket om det decentraliserade
samhället, om en annan lokaliseringspolitik
som skulle ge landsbygden
fler industrier, nya arbetstillfällen
som skulle skapa en levande och blomstrande
landsbygd. Detta, herr talman,
är skön musik för människor som bor
ute i våra glesbygder, de lyssnar gärna
till så fina locktoner. Men besvikelsen
blir därför ännu större när de upptäcker
att budskapet saknar förankring i
det praktiska handlandet. I den kommuniké
som företaget utfärdade i samband
med nedläggningsbeslutet användes
ett annat och kärvare språk: »Det
geografiska läget är dock inte lämpligt
för en stor enhet av denna typ.» När
man samtidigt vet att företagets stora
enheter ligger vid kusten inser man
vartåt det lutar även när det gäller Äggfors.

44 Nr 42 Tisdagen den 8 december 1970

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i västra Jämtland

Jag förstår att de företagsekonomiska
aspekterna har spelat sin roll i detta
sammanhang. Helt naturligt väger de
tungt vid varje företagsnedläggelse. Det
har emellertid samtidigt sagts att styrelsen
inte var enig om nedläggningsbeslutet,
och det skulle vara mycket
intressant att få detta bekräftat eller
dementerat. Om det skulle vara så att
nedläggningsbeslutet inte var enhälligt
måste det inom den inre cirkeln i NGB
har anförts vissa bärande argument för
en fortsatt drift av Äggfors. På den
punkten saknar vi en öppen redovisning
från företagets sida.

Kommunikén är för övrigt mycket
svävande och oklar i sina formuleringar,
Det saknas klara besked om hur
länge driften skall pågå och vad som
skall komma efteråt. I denna situation
får man väl begränsa sig till den förhoppningen
att företaget iakttar bestämmelserna
om minst tre månaders
varseltid, så att vi får en mjuk övergång
och att framför allt arbetsmarknadsmyndigheterna
får tillräckligt rådrum
att skaffa fram annan sysselsättning åt
de anställda. Detta är det minsta man
kan begära i en så dyster situation som
denna. Jag kan, herr talman, intyga att
det verkligen är en dyster stämning
däruppe. Människorna frågar sig: Hur
skall framtiden se ut för oss? Är vi
tvungna att flytta, hur skall vi klara
försörjningen för oss och för våra familjer? Slutligen

vill jag uttrycka förhoppningen
att statsmakterna lyckas med det
som företaget inte har orkat med, nämligen
försöker få en ersättningsindustri
av något slag lokaliserad till denna region.
Jag vet att detta är svårt, men
jag'' vill understryka att även om en
industri med 90 anställda kanske inte
betraktas som så stor i rikssammanhang
är det av livsviktig betydelse för befolkningen
där uppe att man kan få ett
företag som kan sysselsätta ungefär lika
många anställda som nu kommer att
bli avskedade. Jag kan klart säga ut

att i dag står människornas förhoppningar
tyvärr inte så mycket till NCB
som till samhället. Det är det starka
samhället man litar på, det är det som
man tror skall kunna ge dem bärgning
och trygghet inför framtiden.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi kommer senare i
dag att här i kammaren diskutera frågan
om möjligheterna att genom ett
samrådsförfarande förmå industrier att
på olika sätt lokalisera sig ute i landet.
Det är en viktig fråga. Men lika angeläget
är att vi vinnlägger oss om att kunna
behålla de industrier som redan
finns där. Därför förstår jag mycket väl
den besvikelse som utlöses i en bygd,
när en stor industri läggs ned.

Det betyder på samma gång att mycket
av det som man har åstadkommit
med lokaliseringspolitiska hjälpmedel
går förlorat. Om ett hundratal anställda
i det här fallet förlorar sin sysselsättning,
innebär det kanske att hälften av
det vi har åstadkommit sedan vi började
den nya lokaliseringspolitiken den
1 juli har gått förlorat.

Vi har nämligen fattat ett antal beslut
från den 1 juli fram till utgången
av november, vilka rör sig om lån och
bidrag till företag inom Jämtlands län
på ungefär 10 miljoner, ungefär 2 miljoner
i bidrag och 8 miljoner i lån.
Genom det har man skaffat sysselsättning
åt 184 personer. Om länet nu drabbas
av en industrinedläggning som gör
att kanske 100 personer förlorar anställning
har ju mycket av det vi byggt
upp och de förväntningar vi haft gått
förlorade.

På den direkta fråga som herr Nilsson
i Östersund ställde till mig, nämligen
om jag tycker det är tillfredsställande,
att ett företag och en kommun
umgås på det sättet att företaget
vid det ena tillfället begär av kommunen,
att det bereds bostäder åt de anställda
och kort tid efteråt kommer och

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i västra Jämtland

talar om att industrin skall läggas ned,
är det inte svårt för mig att ge ett
klart svar. Det är ytterst otillfredsställande
att planeringen kan vara så dålig
i ett företag. Vi får väl utgå ifrån att
det är sällsynt i vårt land, att företag
arbetar med så dålig planering, att man
på kort tid kan ändra sin uppfattning
så snabbt som man här tycks ha gjort.

Jag vill tillägga, att jag tycker det är
alldeles för kort varseltid, om man i
november signalerar nedläggningen och
säger att den skall ske i februari månad.
Det kan inte vara rimligt att ett
företag som har arbetat i många årtionden
inte har bättre möjligheter att planera
för hur det skall bli i fortsättningen.

På den punkten vill jag således gärna
säga herr Nilsson, att jag tycker att det
är beklagligt, att man ger så kort rådrum
inför en omställning. I detta fall
råkar det också vara i februari månad
som de anställda skall gå ifrån industrin.
Det enda man då kan bjuda dem
kan möjligen vara skogsarbete åt en del.
Det är en mycket olämplig tid på året
för att lägga ned verksamheten och
permittera folk.

Jag vill gärna säga att så här bör det
rimligtvis inte gå till vid en nedläggelse.
Det bör vara ett bättre samspel mellan
företag och kommun, och det bör
också, när företaget råkar i den situationen
att man inte kan fortsätta driften,
ges längre rådrum att finna en ersättningsindustri
än vad som har skett i
det påtalade fallet.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag skulle helt kort vilja
understryka herr Nilssons i Östersund
uttalande om behovet av insatser
för sysselsättningen i västra Jämtland.
Nedläggningen av Äggfors var ett mycket
hårt slag, inte bara för Mörsilbygden
utan för hela området. Vi måste
komma ihåg att det för några år sedan
nedlades en annan träindustri en mil
därifrån, Tegeforsverken, vilket också

skapade mycket svåra problem. När en
bygd med korta mellanrum drabbas av
sådana nedläggningar, liksom också av
nedläggningar av mindre företag, är
det givet att det uppstår svårigheter.
Man kan inte kompensera nedläggningarna
enbart genom satsning på turism,
även om den är mycket värdefull. Vi är
mycket glada över att det har blivit en
effektiv satsning på området som ligger
strax väster om det ifrågavarande. Det
måste emellertid finnas industriell
verksamhet, allra helst som de som arbetat
i de nedlagda industrierna inte
gärna kan vara lämpade för övergång
till turistverksamhet. Det är nog svårt
för vederbörande att tänka sig någonting
sådant. Dessutom behövs den industriella
verksamheten som ett komplement
i bygden.

Som lekman vill jag inte yttra mig
om det aktuella företaget, eftersom jag
inte har de nödvändiga insikterna och
kontakterna, men även en lekman kan
undra över det riktiga i att först Tegeforsverken
och sedan Äggfors läggs
ned. Det tyder väl på att man bedömer
inlandslägena som hopplösa från träindustrisynpunkt,
vilket jag finner beklagligt.
Det måste ändå vara möjligt att
behålla någon rejäl träindustri i Jämtlands
inland. Fiottningarna har upphört
och ersatts med landsvägstransporter,
och då borde det vara en
fördel att det finns ett industriråvaruområde
runt omkring. Vid kusten blir
det ju eu halvcirkel. Dessutom har denna
trakt av Jämtland i Trondheim eu
hamn som är öppen året runt, något
som också borde beaktas. Jag har velat
framhålla detta, eftersom det än sä
länge finns en träindustri kvar där
uppe, och det vore orimligt om den
skulle möta samma öde. Det har också
skett vissa förbättringar där.

Från jämtländsk synpunkt kan vi inte
acceptera att de här industrierna avvecklas.
Det måste också finnas företagsekonomiska
förutsättningar att behålla
dem.

46 Nr 42 Tisdagen den 8 december 19/0

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i västra Jämtland

I svaret sägs att utvecklingen varit
gynnsam i Östersund, och jag liksom
statsrådet hälsar detta med stor tillfredsställelse.
Detta bidrar till att ge
en känsla av tillförsikt, men samtidigt
behövs det som sagt satsningar i västra
Jämtland liksom i andra delar av länet.
Därför vill jag vädja till statsrådet
att vid alla tänkbara tillfällen stödja
lokaliseringsbeslut som gynnar dessa
områden. Om Östersund går framåt får
detta effekter i omlandet, men det behövs
lokaliseringar även i andra områden.
Om man resonerar med kommunalmän
och om man gör noggranna iakttagelser
av vad som sker förstår man
att detta är nödvändigt om dessa byggder
inte skall bli utarmade.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse över att inrikesministern
i sin replik med skärpa framhöll,
att nedläggningen av det ifrågavarande
företaget inte handlagts på det sätt som
kunde ha krävts av en privat företagsledare.
Jag är helt överens med honom
på den punkten, och enligt min mening
har det främst brustit i informationen
till de anställda och de kommunala
myndigheterna. Det är ändå dessa
människor som först kommer i kläm
vid en nedläggning av det här slaget.

Jämtlands län är liksom andra Norriandslän
ytterligt sårbart för företagsnedläggningar.
Länsplan 67 går, om jag
minns rätt, ut på att vi skall skaffa något
över 230 nya arbetstillfällen per år
för att nå det uppställda målet 139 000
invånare i Jämtlands län 1980. Många
av dem som medverkat vid den här
nedläggningen har emellertid sagt att
denna befolkningsmålsättning är alltför
låg; vi måste sikta till 150 000 invånare
i Jämtland 1980. Då frågar jag: Skall
man uppfylla den höga målsättningen
genom att lägga ned industrier i länet?
Det kan knappast vara rätt metod för
att öka försörj ningsunderlaget för befolkningen.
Nej, detta är ett klart av -

steg från den regionalpolitik som det
så ofta talas om och som är den centrala
frågan i de debatter som förs inom länet.
Jag vill erinra om att de debatterna
oftast går i den riktningen att man
anklagar samhället och regeringen för
att vara ointresserade av Jämtlands län
och Norrland. Den ansvarsfördelningen
tycker jag för min del inte är alldeles
riktig och rättvis. Vi bör väl också lägga
en stor del av ansvaret för den negativa
utvecklingen i vårt län på de privata
arbetsgivare inom skogsbruket och
industrin, som varje år friställer hundratals
människor och därigenom förstärker
den kraftiga utflyttningvåg som
vi nu upplever.

Sedan är jag naturligtvis tillfredsställd
med att herr Jönsson i Ingemarsgården
instämmer i kritiken av
företaget och den bristfälliga informationen.
Jag trodde i min enfald att
herr Jönsson i sin egenskap av mittenbroder
till centerpartiet skulle ha lättare
att få sådan information, men kommunikationerna
tycks inte fungera tillfredsställande
ens mellan de båda mittenpartierna,
fastän de etablerade ett
så fast samarbete i Jämtlands län före
valet.

Herr talman! Jag har velat säga detta
för att understryka vad inrikesministern
anförde, att det hade kunnat presenteras
en bättre och mera öppen redovisning
från företagets sida gentemot
de anställda och kommunen. Jag instämmer
helt däri.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Att jag i mitt svar särskilt
betonade utvecklingen i Östersund
berodde på att jag finner det mycket
glädjande att man har kunnat få till
stånd en så stark utveckling i en stad
som Östersund i inlandet. Det skulle
betyda oerhört mycket, tror jag, om
man i den här debatten kunde få med
den expanderande kommunens problem,
och därför liar jag framhållit den

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i västra Jämtland

saken speciellt. Men jag har lika stor
anledning att understryka att det har
skett en hel del även på andra håll,
exempelvis i Strömsund och Sveg, där
samhällsinsatserna onekligen har varit
av betydande värde.

I anslutning till vad herr Jönsson i
Ingemarsgården anförde vill jag också
säga att jag är helt på det klara med
att vi måste tillvarata alla möjligheter
att främja utvecklingen av näringslivet
i Jämtland. Det är starkt motiverat att
staten där gör en satsning både när det
gäller den industriella verksamheten på
andra orter än Östersund och när det
gäller åtgärder av det slag som jag här
antytt. Glesbygdsutredningens insatser
kan därvid vara av betydelse.

Jag har velat framhålla detta för att
inte det missförståndet skall uppstå att
det här rör sig om en ensidig satsning
på Östersund.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Det förefaller som om
denna debatt i viss mån har fått slagsida
i brist på redovisning av de ak-,
tuella sakförhållandena. Det är inget
tvivel om — och därvidlag vill jag instämma
med tidigare talare — att den
aviserade nedläggningen av Äggfors är
beklaglig. Den drabbar en bygd som
har betydande sysselsättningssvårigheter.
Däremot vill jag ifrågasätta det berättigade
i den onyanserade kritik vilken
här framförts mot ett företag. Den
kan i och för sig knappast vara ägnad
att stimulera och utveckla det samarbete
mellan samhället och näringslivet,
som är en förutsättning för att man
skall klara sysselsättningsfrågorna i dessa
bygder.

Äggfors trämassefabrik förvärvades
av Norrlands skogsägare 1963 i samband
med förvärvet av Hissmofors sulfitfabrik
och kraftverk. NCB publicerade
därvid en kommuniké, i vilken man
redovisade att Hissmofors sulfitfabrik
var en bestående enhet, som man hade
för avsikt att utveckla inom ramen för

de tillgängliga resurserna, medan man
beträffande Äggfors icke kunde göra
några utfästelser om enhetens fortbestånd.
Det fanns bland de tidigare ägarna
förespråkare för att denna enhet
omgående borde ha lagts ned; den betraktades
som gammal och nedsliten.

Trots detta har NCB drivit Äggfors
i sju år. Meddelandet om den beklagliga
nedläggningen —• jag föreställer mig att
företaget, om det hade varit möjligt,
skulle ha lämnat informationen tidigare
— kan rimligen inte ha inneburit
någon överraskning för de anställda,
för kommunen eller för bygden. Naturligtvis
är beskedet ändå ovälkommet,
eftersom man under de sju år som anläggningen
kunnat drivas ändå däri haft
en väsentlig sysselsättningskälla i bygden.

Till orsakerna att Äggfors trämassefabrik
nu nedläggs hör det allmänna
ekonomiska klimatet och marknadsutvecklingen
på massaområdet. Det är
ganska naturligt att man inte i längden
kan driva en enhet som inte visar lönsamhet
och därför skulle utgöra en belastning.
Den kan möjligen bevaras under
en viss övergångstid — och de sju
åren får betraktas som en sådan -—•
men driften får inte byggas på en sådan
grund under en längre tid.

Herr Nilsson i Östersund bär i detta
sammanhang också tagit upp en diskussion
om den befolkningspolitiska
målsättningen i Jämtlands län. Vi har
på vårt håll försökt att räkna om 1967
års befolkningsmålsättning i nya och
aktuella termer bl. a. i vad gäller åldersfördelningen
och har därvid funnit
att man -— om samma kriterier beträffande
servicestandard som gällde för
Länsplanering 67 på skolans område
tillämpas — för att upprätthålla oförändrad
standard skulle behöva ett befolkningsunderlag
på 147 000—148 000
människor år 1980 i Jämtlands län. Vi
har med detta exempel velat lämna en
illustration till hur utvecklingen i Norr -

48 Nr 42 Tisdagen den 8 december 1970

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i västra Jämtland

lands inland liar fortgått — jag skulle
kanske inte säga utvecklingen utan avvecklingen
— och hur målsättningsalternativet
från 1967 successivt har urholkats.

Samhället har naturligtvis här ett
stort ansvar. Jag hade under föregående
vecka tillfälle att i en diskussion
med inrikesministern belysa hur samhället
har löst frågan om sitt ansvar.
.lag tänker då närmast på de affärsdrivande
verken, där det ju under 1960-talet skett en mycket snabb rationalisering
som försämrat servicestandarden
i Norrlands inland men också inneburit
ett sysselsättningsbortfall av
betydande omfattning. Detta har skett
utan att motsvarande nya arbetstillfällen
kunnat skapas, och det vittnar inte
om något större ansvar för utvecklingen
i Norrlands inland.

Jag är medveten om de stora problem
som detta för med sig, men jag är också
medveten om att ifall dessa problem
skall kunna bemästras måste det
bli andra tongångar än dem vi fått höra
här. Det måste bli ett förtroendefullt
samarbete mellan det enskilda näringslivet
och samhället.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
stasrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag måste säga att jag
är överraskad över herr Åslings inlägg.

Som inrikesminister anser jag att det
inte är tillfredsställande att ett företag
vid ett tillfälle samråder om byggandet
av bostäder osv. i ett samhälle
men kort tid därefter meddelar att verksamheten
skall läggas ned. Om man inte
har anledning att påtala sådana saker
vet jag verkligen inte, herr Åsling, vad
det över huvud taget tjänar till att föra
en debatt om utvecklingen av näringslivet.

Jag skall inte diskutera enskilda fall,
utan här rör det sig om principer. Därför
tycker jag det är helt otillständigt
om sådant här kan förekomma. Och jag
upprepar gärna: .lag anser det absolut

inte tillfredsställande om det är på detta
sätt, låt vara att företaget kan ha bytt
ägare under tiden. Om den nuvarande
ägaren, som herr Åsling säger, drivit
verksamheten i sju år och det inte lämnas
mer än tre eller fyra månaders rådrum
innan man lägger ned, så finner
jag detta mycket otillfredsställande.

Jag vill tillägga att dess bättre har
företagen i allmänhet en annan inställning.
Det gäller också skogsföretag som,
när vi tagit upp sådana här diskussioner,
satt i fråga en avvecklingstid på
ett par år och t. o. m. mera.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag strök i mitt anförande
under, herr Nilsson i Östersund,
att det är svårt för den som inte har så
goda kontakter med vare sig företagssidan,
den aktuella kommunen eller arbetstagarna
att bedöma riktigheten av
alla dessa uppgifter utan att ha specialstuderat
ämnet.

Vi som bor i länet har ju haft vetskap
om att detta företag inte skulle
drivas hur länge som helst utan att man
avsåg att avveckla det. Och jag tycker
det är beklagligt att det inte lämnats
några underrättelser förrän så kort tid
före nedläggningen, när man ändå var
medveten om att verksamheten skulle
läggas ned. Det var väl också av denna
anledning som en av ledamöterna av
företagets styrelse reserverade sig —
han måste ha ansett att man handlade
felaktigt.

Jag understryker alt jag anser att vi
i inlandet skall kunna ha en del skogsföretag.
Det borde vara rimligt att ha
det på detta sätt, särskilt mot bakgrund
av att man nu lägger ned flottningen
och övergår till landtransporter. Delvis
hänger det också samman med att det
finns en öppen hamn i väster som är
överlägsen de flesta andra; det torde
vara en tillgång som skall beaktas vid
bedömningen. Vi har ju ännu kvar ett
skogsföretag i länet, och det är viktigt
att detta består. Man bör alltså beakta

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i västra Jämtland

dessa fördelar.

Jag håller med statsrådet om att åtgärderna
till förmån för glesbygden i
vårt län är mycket viktiga, och jag har
ingenting emot att detta åberopas i svaret.
Vi vill ha en stark utveckling av
näringslivet, men en komplettering med
särskilda glesbygdsåtgärder kommer alltid
att vara erforderlig. Under den närmaste
tiden kan i varje fall inte lokaliseringar
täcka behoven av sysselsättning.
Även glesbygdssatsningar måste
göras, och det är mycket viktigt.

Sedan var det befolkningsprognoserna!
Vårt län har ju drabbats av att man
låtit dessa prognoser styra investeringarna
framåt i tiden, vilket jag tycker är
felaktigt. Vi har påtalat denna sak. Om
man gör negativa befolkningsprognoser
fram till 1975 eller 1980 och låter dem
ligga till grund för samhällets åtgärder
på viktiga områden — jag tänker på
vägarna, på kommunikationerna när det
gäller radio och TV, jag tänker på skolan
inte minst — då blir det en mycket
ogynnsam utveckling som man bygger
på. Om man avser att lokaliseringsåtgärderna
skall ge effekt, borde man försöka
att beakta detta och inte låta det
allmänna samhälleliga handlandet förrycka
de positiva effekter som lokaliseringen
kan medföra.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! .lag måste erkänna att
jag med största intresse lyssnade till
herr Åslings inlägg, kanske mest med
tanke på att herr Åsling har fungerat
som informationschef hos NCB. Jag
trodde därför att herr Åsling skulle använda
sitt inlägg till att utöka informationsutbudet
kring nedläggandet av
Äggfors. Men han talade i stora stycken
om länet i allmänhet. Jag förstår emellertid
att det från hans synpunkt kan
vara klokt att i dag inte tala om den
fråga som interpellationen egentligen
gäller, nedläggningen av Äggfors, utan
att i stället försöka vrida över debatten
till en allmän diskussion om Jämtlands
län.

Jag vill upprepa några frågor som jag
ställde i början, och jag vill nu rikta
dem till herr Åsling. När man från Mörsils
kommun vid två tillfällen har skrivit
till verkställande direktören i NCB
och begärt att få komma ner och resonera
om Äggfors’ framtid men icke fått
något svar på dessa framställningar,
tycker då herr Åsling att företaget har
skött informationen gentemot de kommunala
myndigheterna på ett riktigt
sätt?

Jag såg att herr Åsling i samband med
bondeförbundets/centerpartiets 50-årsjubileum
i Jämtland i ett debattinlägg
sagt att ni inom NCB är beredda att
ekonomiskt understödja en ersättningsindustri
uppe i Äggfors. Jag vill då upprepa
frågan: Vilken industri rör det sig
om? Hur många anställda kan man räkna
med, och när kan vi förmoda att
denna industri kan etablera sig i Äggfors? Man

håller nu på att avveckla företaget,
och vi måste få ett klart och
snabbt besked på dessa frågor innan
arbetsstyrkan skingras. Innan fabriken
nedlagts bör kommunen och de anställda
veta vad herr Åsling har i tankarna.
Om herr Åsling räknar med att hos människorna
uppe i västra Jämtland bli
trodd på sitt ord, finns det en chans
om han nu talar om detta.

Sedan kan jag inte underlåta att påminna
herr Åsling om den valpropaganda
som drevs av centerpartiet i Jämtlands
län, där man i en flod av annonser,
föredrag och debatter förde ut den
propagandan att det skulle vara möjligt
att grunda industrier på praktiskt
taget varje ort ute på den rena landsbygden.
Det är uppenbart att man genom
en sådan propaganda skapar väldiga
förväntningar hos människorna ute
i glesbygden. De gör helt naturligt reflexionen:
»Har ett politiskt parti sagt
att detta är praktiskt möjligt, då skall vi
stödja det partiet, så att vi får leva kvar
här och få möjlighet till sysselsättning
och nya arbetstillfällen.»

Tisdagen den 8 december 1970

50 Nr 42

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i västra Jämtland

Efter valet handlade man konkret på
det sättet att man lade ned den här
industrin. Då skall man heller inte undra
på den dystra stämning som råder
och den besvikelse som nu riktar sig
mot det parti, som förde ut denna propaganda
före valet, även till människorna
i västra Jämtland. Den besvikelsen
är ett faktum — men herr Åsling har
möjlighet att rehabilitera sig genom att
nu lämna ett klart, lugnande besked,
nämligen att när Äggfors är avvecklat
kommer NCB med en ny industri som
kan ge trygghet åt så och så många
människor. Det vore bra om jag kunde
få det beskedet.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag tror att herr Nilsson
i Östersund har blandat ihop begreppen
en smula. De frågor som han
har ställt till mig borde herr Nilsson
snarare ställa till företagets ledning och
ansvariga befattningshavare. Jag tar till
orda här som enskild riksdagsledamot,
och jag är sedan ett år tillbaka inte
längre ansvarig för företagets informationsverksamhet.

Den diskussion man anständigtvis
kan föra i denna fråga bör ändå röra
sig om de allmänna förhållandena. Jag
har sagt att jag livligt beklagar utvecklingen,
men jag har samtidigt hänvisat
till att man när man bedömer denna
fråga ändå måste se till fakta i målet
och komma ihåg vad företaget deklarerade
när det förvärvade industrin, nämligen
att det icke kunde ge några utfästelser.

När det gäller relationerna mellan en
kommun och ett enskilt företag har jag
den personliga uppfattningen att man
måste bygga på en öppen, ärlig, fortlöpande
information som förutsättning
för ett ömsesidigt förtroende. Jag har
under hand informerat mig om situationen
i det aktuella fallet och funnit
att de brev, som det har talats om, i och
för sig är en realitet, men de har alltid
följts upp av personliga kontakter mel -

lan företaget, representanter för dess
ledning och ansvariga kommunala instanser.
Företaget har haft fortlöpande
kontakter med kommunens ansvariga
befattningshavare. Både frågan om bostadsförsörjningen
och de frågor som
herr Nilsson i Östersund här har framfört
har fallit inom ramen för denna
fortlöpande kontakt.

När det sedan talas om bristande ansvar
hos de enskilda företagen vill jag
gärna ha en kommentar såväl av inrikesministern
som av herr Nilsson till
frågan om det ansvar som staten genom
sina affärsdrivande verk måste känna
i motsvarande situation. Nedgången i
sysselsättningen inom de affärsdrivande
verken i Jämtland är ju mångdubbelt
större än den som blir följden av
nedläggningen av Äggfors trämassefabrik.
Den statliga verksamheten är dessutom
planerad på ett annat sätt, den
är inte på samma vis som ett enskilt
skogsföretag beroende av tillfälliga exportkonjunkturer
och av det allmänna
ekonomiska klimatet. De statliga verkens
rationaliseringsverksamhet, som
berört tusentals människor, skulle kunna
ha förutsatts initiera åtgärder från
samhället som i tid kompenserat för utglesningen,
servicebortfallet och bortfallet
av sysselsättningstillfällen.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Bara en kort kommentar
till herr Åslings anförande. Han försöker
krypa undan ansvaret genom att
säga: »Ställ frågorna till företagets ledning!
Jag tillhör inte den numera.» Jag
förstår att det kan vara frestande att
krypa undan ansvaret, men jag skulle
personligen ha respekterat herr Åsling
mera om han från denna talarstol hade
sagt: »Jag tar min del av ansvaret för
nedläggningen av Äggfors-fabriken.»
Men detta gör han inte.

Jag vill påminna om att frågorna redan
har ställts till företagets ledning;
man kan väl knappast komma högre
upp i NCB än till Gunnar Hedlund,

Tisdagen den 8 december 1970 Nr 42

Flygvapnets förband inom Stockholmsområdet och flygvapnets skolorganisation

verkställande direktör. Kommunen har
två gånger skriftligen ställt frågor till
Gunnar Hedlund. Anspråken var små;
man ville bara resonera med verkställande
direktören om företaget. Men när
verkställande direktören inte svarar på
brev är det ganska hopplöst att ställa
frågor — postgången fungerar tydligen
inte i båda riktningarna.

Det måste också vara korrekt att ställa
fråga nummer två direkt till herr
Åsling i dag. Jag har här ett urklipp
ur en av länstidningarna vari refereras
femtioårsjubileet av bondeförbundets
tillkomst i Jämtlands län. Där står:
»I ett avsnitt av diskussionen kom man
också in på rent lokala näringslivsfrågor
och Nils G. Åsling upplyste att
NCB, efter beslutet om nedläggning av
Äggfors-fabriken och det negativa resultatet
av försöket att lokalisera ersättningsindustri
till orten, är berett att
ekonomiskt engagera sig i åtgärder för
att lokalisera en ersättningsindustri till
Äggfors.»

Det var på den punkten jag ville ha
ett besked: Vad är detta för industri?
Av vilken storleksordning är den? När
kan man räkna med att den kommer?
Jag ville alltså veta vad herr Åsling har
i tankarna när det gäller Äggfors -—
knappast en tiger!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 62,
bankoutskottets utlåtande nr 70, andra
lagutskottets utlåtanden nr 88 och 89
samt jordbruksutskottets utlåtande nr
52.

§ 5

Föredrogs vart för sig

konstitutionsutskottets utlåtande nr
46, i anledning av proposition med förslag
till lag om ändring i kyrkomötesförordningen;
och

första lagutskottets utlåtande nr 69, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen
(1949:174), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 6

Flygvapnets förband inom Stockholmsområdet
och flygvapnets skolorganisation Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsfrågor
rörande försvaret jämte motioner.

Punkten 1

Flygvapnets förband inom Stockholmsområdet
och flygvapnets skolorganisation I

propositionen nr 96 (s. 2—36) hade
Kungl. Maj :t under åberopande av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 3 april 1970 föreslagit riksdagen
att godkänna de organisationsförändringar
inom flygvapnet som angetts
i nämnda statsrådsprotokoll.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
I: 1192 av herr Werner och II: 14-00 av
herr Hermansson, vari hemställts att
riksdagen måtte uttala sig för att skyndsammast
möjligt avveckla den militära
verksamheten på Barkarby flygfält, inbegripet
ett slopande av flygfältet som
krigsbas, samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj ;t hemställde om utarbetande
av förslag till åtgärder, som följde
av ett friläggande av Barkarby flygfält
för civila bebyggelseändamål, och

Tisdagen den 8 december 1970

52 Nr 42

Flygvapnets förband inom Stockholmsområdet och flygvapnets skolorganisation

att ifrågavarande markområde erbjödes
till förvärv från berörda kommuners
sida,

dels motionen I: 1260 av herr Lindblad.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1192 och II: 1400,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
1:1260,

3. att riksdagen måtte godkänna de
organisationsförändringar inom flygvapnet
som angetts i statsrådsprotokollet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Man har redan börjat
bygga den nya Järvastaden, och den
slutgiltiga planeringen håller på att ske.
År 1980 beräknar man att där skall bo
140 000 människor. Det blir alltså —
om man tar dem för sig -— en av de
största städerna i Sverige.

I en så stor stad behövs en ordentlig
centrumbebyggelse. Det är även väsentligt
att bygga en ny stadskärna i
Storstockholm som minskar trycket på
Stockholms innerstad. Ett sådant centrum
är förutsett vid Ilägerstalund i
omedelbar närhet av nuvarande Barkarby
flygfält. För att den nya staden
skall kunna byggas rationellt krävs att
den mark som nu disponeras av flygfältet
får utnyttjas i sin helhet för civila
bebyggelseändamål. Det finns en stark
befolkningsopinion som ställer detta
krav, och det har även ställts av en rad
remissinstanser. Jag vill erinra om att
planverket har intagit denna ståndpunkt
och att liknande krav har framförts
av länsstyrelsen i Stockholms
län, Stockholmstraktens regionplanenämnd
och Järfälla kommun, inom vilken
flygfältet är beläget.

Vissa områden skall nu lämnas till
civila ändamål genom nedläggning av
F 8, men militären vill ha Barkarbv

kvar som s. k. krigsbas. Försvarsministern
intar samma ståndpunkt, och den
understöds också av statsutskottet. Men
därmed blockerar man fältets utnyttjande
för de civila utbyggnadsbehoven.
Det är enligt vår uppfattning en orimlig
ståndpunkt.

I vår motion har vi betonat två skäl
som talar för att hela Barkarby flygfält
skulle få disponeras för civila ändamål.
Det är med tanke på riskerna
för civilbefolkningen orimligt att ha ett
så militärt eftertraktat mål som en
krigsbas beläget omedelbart intill en
omgivande tätbebyggelse och faktiskt
också omgivet av tätbebyggelse inom
ett antal år. Det är även orimligt, anser
vi, att avstå från ett markområde
som behövs för civila bebyggelseändamål
enbart för eventualiteten av områdets
användning som krigsbas. Vi har
därför krävt att riksdagen skall uttala
sig för att man skyndsammast möjligt
avvecklar hela den militära verksamheten
på Barkarby flygfält, inbegripet att
man slopar flygfältet som krigsbas.

Jag kan inte finna att statsutskottet
har kunnat utveckla några vägande skäl
mot detta krav. Man säger att Barkarby
behöver bibehållas som krigsbas och
att det är angeläget att ha en sådan bas
som skydd för Storstockholmsområdet.
Nu är det bekant att moderna militärflygplan
flyger mycket fort, och oberoende
av vilken inställning man i övrigt
har till försvarets planläggning kan
jag inte inse nödvändigheten av att en
sådan krigsbas skulle ligga kvar inom
själva bebyggelseområdet som den nu
kommer att göra. Lika orimligt skulle
det då vara att förlägga krigsbaser till
Kungsträdgården eller Gärdet. Situationen
för Barkarby flygfält kommer i
framtiden att bli ungefär densamma.

Man anför att det inte är så farligt
alt ha en sådan krigsbas nära intill eller
omgiven av bebyggelse, därför att enligt
planerna handlar detta om ett s. k.
utrvmningsområde; vid viss beredskap
skall civilbefolkningen sålunda lämna

Tisdagen den 8 december 1970 Nr 42

Stockholmsområdet och flygvapnets skolorganisation

Flygvapnets förband inom

området. Det är emellertid ett mycket
omfattande arbete att utrymma en hel
stad på 140 000 människor. Frågan är
också om man hinner med detta i en
krigssituation. Bättre vore då att lägga
eventuella krigsbaser på längre avstånd
från en så omfattande tätortsbebvggelse
som den det här är fråga om.

Det sägs i utskottsutlåtandet att utskottet
och försvarsministern för närvarande
inte vill förorda ett totalt friläggande
av Barkarby flygfält för civila
bebyggelseändamål. Men, herr talman,
det är ju just nu som planeringen av
hela detta område behöver göras, och
det är just nu man behöver fatta beslut.
Det borde rimligen gå i den riktning
som anvisas i vår motion. Förslaget
i den överensstämmer med vad som
har krävts både av planverket och av
andra berörda myndigheter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:1192 och II: 1400.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Förevarande utskottsutlåtande
bygger på en proposition
som i sin tur har som underlag en
mycket omfattande utredning om hur
man lämpligen på rationellt sätt skall
kunna göra en omplacering av vissa
av flygvapnets förband. Förslaget som
sådant gäller framför allt Stockholmsområdet
och flygvapnets hela skolorganisation.
Det innebär bl. a. att Boslagens
och Svea flygkårer skall läggas
ned och att nuvarande Södertörns flygflottilj
skall omvandlas till en skolenhet
för utbildning i huvudsakligen
stridslednings- och luftbevakningstjänst.

Det är mot denna bakgrund —• och
då närmast med tanke på Barkarbv
flygfält som skall bibehållas som krigsbas
under den närmast överskådliga
tiden •—• som herr Hermansson har
väckt den motion som han här redogjorde
för. I den föreslås att hela Barkarby
flygfält skall ställas till vederbörande
kommuners förfogande.

På militärt håll har man ansett —
den åsikten delas av försvarsministern
och av utskottet — att det föreligger
behov av ett luftskydd för
Stockholmsområdet. Detta luftskydd
måste ju vara baserat någonstans. Som
utskottet ser det finns det därför för
närvarande ingen annan möjlighet än
att bibehålla Barkarby som krigsbas
för den närmaste framtiden. Det gäller
alltså här närmast att åstadkomma
ett skydd för befolkningen i Stockholmsområdet.
Det är också riktigt att
en evakuering av civilbefolkningen
måste till, redan vid en skärpt beredskap,
men framför allt om denna beredskap
övergår i någon annan handling.
Det blir då fråga om en utrymning
inte bara av den del av befolkningen
som bor i närheten av Barkarbv och
den nya stora Järvastaden utan av
hela Storstockholms befolkning.

För att över huvud taget kunna ha
den beredskap som vi syftar till att
åstadkomma med de förband som inryms
i vårt försvar, måste dessa förband
vara baserade någonstans. För
baseringen av framför allt luftskyddet
för Storstockholm anses Barkarby vara
mycket lämpligt. Men det skall
också i detta sammanhang sägas att
en stor del av den areal som i dag
omfattas av Barkarby flygfält kommer
att ställas till kommunernas förfogande
för den bebyggelseexpansion som
vi har att motse. Endast en mindre
del kommer att ligga kvar hos försvaret
därför att försvaret —■ framför
allt flygvapnet —- måste ha en bas för
att kunna fylla sin uppgift. Det är mot
den bakgrunden som utskottet har
kommit till samma slutsats som departementschefen,
nämligen att det för
närvarande inte finns något annat alternativ
än att Barkarby bibehålls som
krigsbas under en övergångstid tills
vi så småningom kanske får någon
annan organisationsform. Men för närvarande
kan inte utskottet se någon
annan praktisk lösning än den som

54 Nr 42 Tisdagen den 8 december 1970

Vissa frågor rörande forskning och forskningsplanering

departementschefen har förordat och
utskottet har ställt sig bakom.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:1192
och 11:1400; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående nytt planeringsoch
budgeteringssystem för försvaret.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Vissa frågor rörande forskning och
forskningsplanering

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
204, i anledning av motioner angående
vissa frågor rörande forskning och
forskningsplanering.

Utskottet behandlade i detta utlåtande
följande motioner:

de likalydande motionerna I: 185 av
herr Nyman m.fl. samt 11:211 av fru
Anér och herr Ahlmark;

de likalydande motionerna 1:187 av
herr Nyman m.fl. samt II: 313 av herrar
Mundebo och Strömberg, vari hemställts
dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde att en mer ingående
analys av den samhällsvetenskapliga
forskningens mål, medel och

effektivitet verkställdes, dels att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalade
att vid viktiga reformbeslut medel avsattes
för analys av beslutets faktiska
resultat;

de likalydande motionerna 1:275 av
herr Bohman m. fl. och II: 312 av herr
Holmberg in. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen beslutade
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att Kungl. Maj:t snarast tillsatte och utfärdade
direktiv till en parlamentarisk
utredning med uppgift att i enlighet
med de riktlinjer som angivits i motionerna
företa en total och förutsättningslös
översyn av den svenska forskningens
och forskningsplaneringens organisation; de

likalydande motionerna I: 280 av
fröken Stenberg och herr Lidgard samt
II: 221 av herr Nordstrandh;

de likalydande motionerna I: 344 av
herr Wikström och II: 374 av fru Anér,
såvitt nu var i fråga; samt

de likalydande motionerna I: 602 av
herrar Nyman och Stefanson samt II:
695 av herr Källstad m. fl., vari, såvitt
nu var i fråga, bl. a. hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle,
1. att en parlamentarisk utredning
tillsattes för att verkställa en förutsättningslös
översyn av forskningens
mål, organisation och anslag, varvid
också borde beaktas forskningsberedningens
status och framtida uppgifter,
2. att denna utredning även toge upp de
i motionerna nämnda åtgärderna för att
främja industriforskning och utveckling,
3. att en femårsplanering av anslagen
till forskningsråden, inklusive STU,
förelädes riksdagen.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:275 och 11:312 samt
I: 602 och II: 695, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört i fråga om forskningsplaneringen,

2. att riksdagen måtte avslå motioner -

Tisdagen den 8 december 1970 Nr 42

Vissa frågor rörande forskning och forskningsplanering

na 1:602 och 11:695 i vad de avsåge
femårsplanering av anslagsgivningen till
forskningsråden inklusive STU,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:187 och II: 313,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 344 och II: 374 i vad de avsåge
forskning rörande massmedia,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:185 och II: 211,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 280 och II: 221,

7. alt riksdagen måtte avslå motionerna
I: 602 och II: 695 i vad de avsåge
en särskild fond för vetenskaplig apparatur.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Bohman (in), Nyman
(fp), Wallmark (m), Nordstrandh (in)
och Enskog (fp) samt fru Sundberg
(in), som ansett att utskottet under 1
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:275 och 11:312 samt i anledning
av motionerna 1: 602 och II:
695, samtliga motioner såvitt nu var i
fråga, hos Kungl. Maj :t anhålla om tillsättande
av en parlamentarisk utredning
med uppgift att i enlighet med de
riktlinjer som angivits i förstnämnda
båda motioner företa en total och förutsättningslös
översyn av den svenska
forskningens och forskningsplaneringens
organisation;

2. av herrar Bohman (in), Nyman
(fp), Wallmark (in), Nordstrandh (m)
och Enskog (fp) samt fru Sundberg
(in), som — vid bifall till reservationen
1 — ansett att utskottet under 2
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 602 och II: 695, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa
att den av reservanterna tillstyrkta utredningen
om forskningsplaneringen
finge i uppdrag att överväga även frågan
om långtidsplanering av anslagsgivningen
till forskningsråden inklusive
STU;

3. av herrar Bohman (m), Nyman
(fp), Wallmark (m), Nordstrandh (m)
och Enskog (fp) samt fru Sundberg
(in), som — vid bifall till reservationen
1 —• ansett att utskottet under 3
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:187 och 11:313 hos
Kungl. Maj :t hemställa att den av reservanterna
tillstyrkta utredningen om
forskningsplaneringen finge i uppdrag
att överväga även den samhällsvetenskapliga
forskningens mål, medel och
effektivitet samt möjligheten att vid viktiga
reformbeslut medel avsattes för en
analys av beslutets faktiska resultat.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! I väl motiverade motioner
från såväl moderata samlingspartiet
som folkpartiet har påyrkats
en översyn av den svenska forskningens
och forskningsplaneringens organisation
och målsättning. Det hemställdes
i motionerna om att en parlamentarisk
utredning skulle tillkallas för
att verkställa en förutsättningslös översyn
av den svenska forskningens och
forskningsplaneringens mål, organisation
och anslag.

Utskottsmajoriteten anser nu att tillsättande
av en parlamentarisk utredning
inte är det rätta sättet att angripa
de problem som aktualiserats i
motionerna. Utskottet säger dessutom
att en sådan parlamentarisk utrednings
arbete måste bedömas bli ganska tidskrävande
— detta senare får väl närmast
ses som ett avvärj ningsförsök.
Majoriteten vågar emellertid inte förneka
behovet av en genomtänkt forskningsplanering.
En sådan finns alltså
inte nu. Man vill i detta stycke helt
förlita sig på Kungl. Maj:t och vill
hålla företrädare för andra partier än
regeringspartiet utanför den övergripande
planeringen, trots att man är

56 Nr 42 Tisdagen den 8 december 1970

Vissa frågor rörande forskning och forskningsplanering

på det klara med att politiska värderingar
kommer att påverka bedömningen
av hur forskningsresurserna
skall disponeras.

Vi reservanter kan inte dela majoritetens
negativa syn på en parlamentarisk
utredning av frågan om forskning
och forskningsplanering. Vi menar
att den nödvändiga översynen
kommer att omfatta för hela samhället
mycket viktiga och svåra problem
och att det enda rätta sättet att angripa
frågan är att tillsätta en parlamentariskt
sammansatt utredning med
uppgift att arbeta skyndsamt. Det är
ju så, att en parlamentarisk utredning
generellt sett tillgodoser allsidigheten
och förutsättningslösheten på ett bättre
sätt än ensidiga överväganden i
Kungl. Maj :ts kansli.

Det är många frågor som inställer
sig vid studiet av den svenska forskningens
och forskningsplaneringens organisation.
Jag skall här bara peka på
ett par av dem såsom motivering till
reservanternas ställningstagande.

Är beslutsfattandet i dag förlagt till
lämpliga nivåer? Helt klart är givetvis
att det är de politiskt valda organen
som skall besluta på sådana punkter,
där den allmänna forskningspolitiska
målsättningen är avgörande för
vilket beslut som skall fattas. Däremot
synes det olämpligt med en direkt styrning
av de beslut som gäller omsättningen
av de principiella besluten i
praktiken. Där bör det vetenskapliga
ställningstagandet vara avgörande.

Frågan är nu, om den föga överskådliga
ordning som i dag råder på
detta område är den lämpligaste. Förekommer
en onödigt stark central
styrning på sådana områden där en
delegering kanske vore mera ändamålsenlig,
och förekommer det omvänt
att vissa beslut fattas på en alltför
låg nivå i sådana frågor som borde
avgöras genom politiska beslut? Vilka
förändringar i nuvarande ordning vore
ägnade att skapa ett bättre system?

Hela detta frågekomplex, som är av
avgörande betydelse, är lämpligt för
översyn.

Finns de nödvändiga förutsättningarna
för den principiella forskningspolitiska
debatt som måste ligga till
grund för utformandet av den nationella
svenska forskningspolitiken? Sådana
erforderliga förutsättningar är,
för att nämna några, t. ex. en tillfredsställande
faktaredovisning angående
forsknings- och utvecklingsverksamhetens
nuvarande situation och utveckling,
en systematisk prognosverksamhet
såsom underlag för den kommande
bedömningen och utvecklingen samt
en redovisning av alternativa lösningar
av de forskningspolitiska problemen
med en tillfredsställande analys.

Har vidare samhällets organ för planering
av forskningspolitiken och för
samverkan mellan olika intressenter
den lämpligaste utformningen? Man
kan —- och jag tycker att där går problemet
verkligen i dagen —• starkt betvivla
ändamålsenligheten i forskningsberedningens
målsättning, status och
arbetsformer. Det kan faktiskt med fog
betvivlas, att alla parter, som med hänsyn
till att inte bara staten har ansvaret
för samhällsutvecklingen hyser
ett legitimt intresse av att delta i forskningsplaneringen,
verkligen blir i tillfälle
till detta i de lämpligaste formerna.
Mycket skulle kunna vinnas,
anser jag, genom lämpliga åtgärder på
detta område.

Man kan också fråga: Utnyttjas de
medel som satsas på forsknings- och
utvecklingsarbete så effektivt som möjligt?
Jag skall inte trötta med att här
nämna en hel del exempel på motsatsen
inom olika forskningsområden.

Är organisationen av forskningsenheterna
sådan, att avsikten med satsningarna
verkligen kan fullföljas på
bästa sätt och på rätt sätt? Man kan
som exempel på brister i detta stycke
peka på arbetsförhållandena och
arbetsuppgifterna för innehavarna av

Tisdagen den 8 december 1970 Nr 42

Vissa frågor rörande forskning och forskningsplanering

högre forskartjänster, där det är ganska
uppenbart att en översyn är behövlig Utnyttjas

forskningsresultaten på effektivaste
möjliga sätt? På denna punkt
har ju under senare år åtskilliga åtgärder
vidtagits för att åstadkomma
bättre förhållanden. Många förslag har
lagts fram och har antingen inte avgjorts
eller har avslagits. Att man här
skulle kunna komma ett stycke längre
än hittills tycker jag är ganska uppenbart.
Man kan fråga: Har Sverige i tillräcklig
utsträckning tillgång till kvalificerad
personal för forsknings- och
utvecklingsverksamhet? Jag vill erinra
om att riksdagen för att lösa detta
problem i fjol fattade ett ganska omfattande
beslut angående forskarutbildning
och forskarkarriär. Men redan
då beslutet fattades —- från moderata
samlingspartiets sida var vi mycket
energiska i fråga om att påpeka det
— stod det klart att flera åtgärder
från statsmakternas sida var nödvändiga
för att fylla reformbeslutet med
reellt innehåll och att flera frågor fortfarande
trots beslutet var obesvarade.
.Tåg menar alltså att även forskarutbildningen,
som den ser ut nu, kanske
framför allt i resurshänseende, bör tas
upp i en samlad översyn av forskningsorganisationen.

Om man tar hänsyn till alla dessa
frågor och problem i ett sammanhang,
tycker jag att man sammanfattningsvis
kan säga, att vi har behov av en samlad
översyn av forskningen och forskningsplaneringens
organisation. Den översynen
bör läggas i händerna på en parlamentariskt
sammansatt kommitté eller
utredning, givetvis med en krans av
lämpliga expertgrupper och referensgrupper,
i vilka alla intressenter i denna
sak skall kunna komma till tals. Det
är naturligtvis också, vilket förutsätts,
möjligt och lämpligt för en sådan utredning
att redovisa resultat successivt,
liksom den givetvis i avvaktan på
senare slutligt ställningstagande kan fö -

reslå temporära lösningar. Hänvisningen
till att det skall bli så tidskrävande
och att under tiden ingenting sker är
enligt min åsikt inte mycket värd.

Slutligen kan i den av oss reservanter
förordade parlamentariska utredningen
också tas upp de frågor som
väckts motionsledes om dels långtidsplaneringen
av anslagsgivningen till
forskningsråden, dels analysen av den
samhällsvetenskapliga forskningen. De
frågorna, upptagna i särskilda motioner,
hänger intimt samman med den
allmänna översynen av hela den svenska
forskningen och forskningsplaneringen.
Jag menar att där bör de också
övervägas slutligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 1 och under förutsättning
av bifall till den också bifall
till reservationerna 2 och 3.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Herr Nordstrandh har
ingående redogjort för sina synpunkter
på de frågor om forskning och forskningsplanering
som vi nu behandlar. Eftersom
jag i stort sett delar hans åsikter
i detta ärende skall jag nöja mig
med att dels yrka bifall till reservationerna
1—3, dels säga några ord om de
viktigaste punkterna.

I flera av de motioner som behandlas
i utlåtandet begärs, att en parlamentarisk
utredning skall tillsättas för att
verkställa eu förutsättningslös översyn
av forskningens mål, organisation och
anslag, varvid också bör beaktas forskningsberedningens
status och framtida
uppgifter.

I motionerna har behovet av en sådan
utredning utförligt motiverats. Vad
säger då utskottsmajoriteten om de här
förslagen? Jo, det framhålles bl. a. följande: »Utskottet

anser inte att rätta sättet
att nu angripa de problem som aktualiserats
i motionerna är att tillsätta en
parlamentarisk utredning, vars arbete
måste bedömas bli ganska tidskrävande.

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Vissa frågor rörande forskning och forskningsplanering

Utskottet vill emellertid understryka
behovet av eu genomtänkt forskningsplanering
och samtidigt peka på att
allmänpolitiska värderingar i framtiden
säkerligen i högre grad än hittills kommer
att påverka bedömningen av hur
forskningsresurserna skall disponeras.»

Jag vill understryka behovet av den
genomtänkta forskningsplanering som
utskottsmajoriteten talar om, ty hittills
gjorda erfarenheter har verkligen visat
att den behövs. Jag kan inte fatta hur
utskottsmajoriteten med den krassa
verkligheten som bakgrund kan nöja
sig med den suck som kommer i nästa
mening: »Utskottet som inte kan tillstyrka
de nu föreliggande yrkandena
om en parlamentarisk utredning anser
att riksdagen som sin mening bör ge till
känna för Kungl. Maj:t vad utskottet
anfört i anledning av nu förevarande
motionsyrkanden.» Det är att hoppas
att det skall bli någonting härav, men
kan man lita på det?

Beträffande förslaget om långtidsplanering
av anslagsgivningen till forskningsråden
skriver utskottet:

»Utskottet, som konstaterat att vad
motionärerna haft i tankarna är en
flerårsplanering med sikte på successiv
expansion, finner det — hur önskvärd
en dylik expansion än kan vara
— vanskligt att föreslå riksdagen att
nu göra något uttalande till förmån fölen
dylik planering. Utskottet avstyrker
därför motionerna såvitt nu är i fråga.»

Om förslaget om mer ingående analys
av den samhällsvetenskapliga forskningens
betydelse säger utskottsmajoriteten
:

»Yrkandet om en ingående analys av
den samhällsvetenskapliga forskningen
hänger enligt utskottets mening nära
samman med den större frågan om en
översyn av den svenska forskningen
och forskningsplaneringen. Utskottet
har inhämtat att statens råd för samhällsforskning
tagit initiativ till en utvärdering
inom området för samhällsvetenskaplig
forskning och ser häri ett

initiativ i den av motionärerna önskade
riktningen. Utskottet anser sig inte
böra föreslå riksdagen att göra någon
framställning till Kungl. Maj:t i frågan
och avstyrker därför motionerna i denna
del.

Vad angår önskemålet om avsättande
av medel för analys av de faktiska resultaten
av olika reformbeslut, uttalade
utskottet vid 1969 års riksdag, med anledning
av ett då föreliggande yrkande
med samma innebörd, att en dylik analys
är en angelägen uppgift för berörda
myndigheter. Utskottet hyser alltjämt
denna uppfattning men anser sig inte
böra föreslå riksdagen att göra något
uttalande om avsättande av medel för
dylika analyser. Utskottet avstyrker
även detta yrkande.»

När man gång på gång får ta del av
de misstag som gjorts i forskningssammanhang
på grund av brist på forskning
eller brist på samordning av forskningsresurser,
både inom Sverige och
utomlands, finns det verkligen starka
skäl för att genom de åtgärder som
föreslås i motionerna och i reservationerna
1—3 försöka få större fart på
detta område.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag ber att i likhet med
den föregående ärade talaren få yrka
bifall till reservationerna 1, 2 och 3.

Vad jag här närmast vill säga några
ord om är de likalydande motionerna
1:344 och 11:374, väckta av herr Wikström
och mig, rörande ökade möjligheter
för forskningsrådet att stödja
massmediaforskning. Utskottet har avstyrkt
motionerna med som jag tycker
litet väl flyktiga och lätta argument. I
varje fall är det två saker som här måste
slås fast. Den första är att radioutredningens
förslag till forskningsstrategi,
när det gäller massmedia, faktiskt
ännu inte alls har beaktats av statsmakterna.
Den andra är att det har utgått
medel till olika projekt, men de
har nästan enbart varit knutna till före -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Vissa frågor rörande forskning och forskningsplanering

tagsekonomisk och statsvetenskaplig
forskning, som i och för sig är mycket
viktiga forskningsområden, men det är
inte bara den sortens påverkan av massmedia
som behöver belysas, utan framför
allt är det den upplevelsemässiga
och känslomässiga — för att inte säga
den estetiska — typen av upplevelser
som behöver belysas.

Jag vill här säga något om tre områden
där massmediaforskning verkligen
får påtaglig praktisk betydelse. Skolans
uppgift sägs uttryckligen vara att
bl. a. ge eleverna förmåga att kritiskt
ta emot och behandla massmedias budskap.
Vidare är en väsentlig del av vad
som framföres i TV våld som underhållning
och som nyhetsmaterial. Hur påverkas
barn, ungdomar och personer
med särskilt labilt själsliv — eller tittare
över huvud taget — av denna aldrig
sinade flod av våldsskildringar
med mer eller mindre konstnärliga pretentioner?
Slutligen måste vi förr eller
senare ta ställning till frågan om nya
uppfinningar som gör slut på det tekniska
svenska TV-monopolet, och vad
har vi då för sakligt underlag för en
diskussion om TV:s påverkan?

Vad beträffar den första punkten,
alltså skolans undervisning i massmediakunskap,
är den omöjliggjord från
början om inte lärarna själva kan få
sådan utbildning. Och denna utbildning
vid lärarhögskolor eller universitet
blir givetvis av ren Chronschoughkaraktär
om den inte står i direkt kontakt
med en levande inhemsk forskning.
.lag skall här ta ett enkelt konkret exempel
på vad undervisningen i massmediakunskap
kan behöva innebära.

Vi känner alla till uttrycket dokumentärfilm,
men jag är rädd för att de
flesta av denna kammares ledamöter är
lika illa ställda som jag när det gäller
att tala om vad denna term innebär. Vi
vanliga tittare tror nämligen att dokumentär
betyder pålitlig, objektiv och
verklighetstrogen, men de som gör dokumentärfilmer,
producenterna inom

film och TV, menar det rakt motsatta.
De menar med dokumentärfilm en film,
som genom att vinkla verkligheten på
ett visst sätt får en viss kontroversiell
åsikt att synas som om den var den
enda rätta. Materialet är visserligen dokumentärt
i den vardagliga meningen,
att man inte använder skådespelare
och inte något skönlitterärt manuskript.
Man filmar verkligheten sådan den ser
ut. Men vad händer sedan med materialet?
Låt mig citera en man som vet vad
han talar om, dokumentärfilmaren Eric
M. Nilsson, en person med internationellt
rykte inom sin bransch. Han säger:
»När det gäller programmets layout
är producenten helt fri. T det sammanhanget
finns inga regler men nära nog
obegränsade möjligheter att genom en
viss utformning framhäva vissa saker
och tona bort andra. Knepen är många.
Man kan uppnå de mest skilda effekter.
»

Detta vet alltså alla inom branschen,
men det är inte så lätt för tittarna att
genomskåda knepen. Man behöver inte
ens förutsätta någon särskilt ond vilja
hos producenterna för att inse att tittarna
behöver kunskap för att värja sig
mot suggestionerna, eller — som massmediaforskaren
framför alla andra,
professor Marshall McLuhan har uttryckt
det — civilförsvar mot massmedia.
Den kunskapen måste förmedlas av
skolorna och i den frivilliga utbildningen,
annars blir obalansen för stor
mellan dem som råkar få sitta vid rattarna
och klippborden och dem som
bara har att gapa och svälja. Det är inte
så lätt att veta något härom, när man
hör till eu generation som inte har fått
någon som helst undervisning om massmedia
i skolan och bara har tillgång
till ytterst få experter som kan lära en
något om det. Det är forskning och undervisning
om detta som behövs, i
första hand naturligtvis grundforskning,
och det är sådan som vi kräver i
vår motion.

Beträffande min andra punkt, den

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Vissa frågor rörande forskning och forskningsplanering

psykologiska effekten av våldsskildringar,
kan jag hänvisa till två remissyttranden
från skolöverstyrelsen respektive
statens filmgranskningsråd i anledning
av en motion i denna kammrae av herr
Gustavsson i Alvesta, som behandlades
i förra veckan. Denne begärde där en
ändring av radiolagen i syfte att minska
underhållningsvåldet i TV, för den
händelse att forskningen skulle komma
att påvisa skadliga effekter härav. Allmänna
beredningsutskottet ansåg att
motionen inte borde föranleda någon
åtgärd. I ett av de nämnda remissyttrandena
anförs dock att forskningen
om våldets inflytande på ungdomens
själsliv hittills givit motstridiga resultat
och att det synes skolöverstyrelsen
angeläget att sådana insatser görs, som
kan bidra till ett klarläggande av denna
fråga. Ungefär samma uppfattning redovisas
av filmgranskningsrådet.

Dessa yttranden står inte heller isolerade.
Det har framförts liknande krav
från eu mängd håll. Man vill få reda
på vilka följder det i själva verket får
när vi utsätter våra barn för en sådan
andlig förgiftning, som a priori inte
kan antas vara mindre skadlig på sitt
område än förgiftning med kvicksilver,
bly och kadmium.

Jag vill till sist ta upp frågan hur
mycket vi svenskar skulle bli påverkade
av utländsk TV, om vi hade samma
occnsurerade tillgång härtill som vi i
dag har till utländska böcker, tidningar
och radioprogram. Den tekniska utvecklingen
kommer inom kort att ställa
oss inför inte bara frågan om satellitsändningar
utan också om införande
av kassett-TV, varvid monopolets möjligheter
att kontrollera vad Svensson
ser i sitt hem avsevärt kommer att minskas.
Utbildningsministern bär ju redan
uttalat sin oro inför konsekvenserna
av kassett-TV och sin beslutsamhet afl
låta staten på något ännu odefinieral
sätt ingripa härvidlag.

Men om vi nu anser oss behöva diskutera
huruvida tankefriheten skall ha

trängre gränser inom televisionen än
inom äldre massmedia, måste vi därvid
i extra hög grad kunna stödja oss på
verkliga fakta, på vetenskapliga argument
av hög klass. Om detta råder
egentligen inga delade meningar. Det
framhålles också av utskottet som i sitt
utlåtande framhåller att »delade meningar
kan knappast råda om betydelsen
av forskning rörande massmedia».

Herr talman! Jag hoppas att det av
statsmakternas hanterande av frågan
om forskningen rörande massmedia
starkare än hittills i fortsättningen
kommer att framgå att man också på
detta håll delar utskottets åsikt.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! I förevarande utlåtande
behandlas sex olika motionspar. Några
av motionerna är långa och innehåller
flera klämmar, vilka i en del fall behandlades
redan under vårriksdagen.
Det är alltså bara några av yrkandena
i dessa motioner som det återstår att ta
ställning till i höst.

Resultatet av behandlingen av de sex
motionsparen har blivit ett praktiskt taget
enhälligt utskottsutlåtande. Det är
egentligen bara på en enda punkt som
det föreligger en reservation, nämligen
beträffande forskningens organisation
och planering om vilken företrädarna
för moderata samlingspartiet och två
folkpartiledamöter i statsutskottet vill
ha eu parlamentarisk utredning. Yi arbetade
mycket ingående med detta ärende
inom statsutskottets andra avdelning,
och det visade sig därvid att vi
alla med undantag för moderata samlingspartiets
representanter kunde bli
överens. Även folkpartiets företrädare
var ense med utskottsmajoriteten om
de formuleringar, som vi i dag presenterar
för kammaren. Det är sålunda ett
på denna punkt splittrat folkparti som
vi möter. Några av dess representanter
liar slutit upp bakom moderata samlingspartiets
yrkanden om en parlamentarisk
utredning.

Öl

Tisdagen den 8 december 1970 Nr 42

Vissa frågor rörande forskning och forskningsplanering

Herr Enskog var vänlig nog att läsa
upp stora delar av utskottets utlåtande,
varför jag inte behöver förlänga debatten
med att själv göra detta. Jag hänvisar
bara till vad utskottsmajoriteten
skrivit och noterar att vi inte finner
anledning att nu begära en parlamentarisk
utredning om forskningsorganisationen.

Till herr Nordstrandh, som sade att
forskarutbildningen bör bli föremål för
överväganden av den begärda utredningen,
vill jag säga att det väl ändå är
orimligt begära att vi skulle tillsätta en
parlamentarisk utredning om forskarutbildningen
när vi nyligen har startat
en ny forskarutbildning, vilken baserades
på en mycket långvarig och omfattande
utredning.

Jag anser, herr talman, att det är
angeläget att notera att det som möjliggorde
den stora majoriteten i statsutskottet
omkring dessa stora och viktiga
frågor var ett uttalande som gjorts i
form av ett tillkännagivande, där utskottet
mot bakgrund av de begränsade
resurserna och vikten av ökad internationell
samverkan och ökad prioritering
för att nyttiggöra våra begränsade
resurser skriver följande: »Ut skottet

vill emellertid understryka behovet
av en genomtänkt forskningsplanering
och samtidigt peka på att allmänpolitiska
värderingar i framtiden
säkerligen i högre grad än hittills kommer
att påverka bedömningen av hur
forskningsresurserna skall disponeras.»

Det är en besvärlig problematik som
utskottet i sitt tillkännagivande snuddar
vid. Det gäller en svår avvägning mellan
å ena sidan forskningens berättigade
krav på frihet och å andra sidan
nödvändigheten för samhället att fördela
resurserna på ett så nyttigt sätt
som möjligt. Att göra dessa bedömningar
är mycket svårt. Man kan från tid
till annan göra felaktiga prioriteringar,
och vi i utskottet är medvetna om att
stora risker föreligger härvidlag. Men
ändå finner vi det angeläget att betona

att de begränsade resurserna och kravet
på samverkan inom internationella
organ, inom Norden osv. ställer ökade
krav på prioriteringar mot bakgrund av
allmänna politiska bedömningar.

Jag ber, herr talman, att på dessa
punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan, vilket innebär ett yrkande
om avslag på begäran om en parlamentarisk
utredning.

Jag vill slutligen säga några ord med
anledning av fru Anérs anförande. Det
gäller massmediaforskning. Utskottet
är mycket positivt i fråga om behovet
av och betydelsen av en ökad sådan
forskning. Utskottet konstaterar emellertid
— och jag vill göra det här också
— att förutsättningar finns redan för
forskningsråden och för Riksbankens
jubileumsfond att engagera sig i denna
verksamhet. Detta sker också. Det finns
inga formella hinder för forskningsråden
att engagera sig. Om fru Anér menar
att de har för litet pengar och för
få tjänster, så är det en historia som
vi måste återkomma till i annat sammanhang.
Det vi i dag har att diskutera
är principen, om forskningsråden har
möjligheter att ge pengar till massmediaforskning,
och det har de redan.
Ett yrkande i den riktningen är sålunda
att slå in öppna dörrar. Vill man ha
mera pengar får man återkomma i annat
sammanhang och begära det, och
så får riksdagen behandla yrkandet.

Jag ber, herr talman, att även på denna
punkt få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det är sant att vi har
haft en stor utredning om forskarutbildningen
och att vi som jag sade i
mitt första anförande också tagit ett
belsut om en s. k. förbättrad och effektivare
forskarutbildning. Men det beslutet
innebar helt enkelt att de nödvändiga
resurserna inte ställdes till den
nya forskarutbildningens förfogande,,
inte minst när det gäller den personella

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Vissa frågor rörande forskning och forskningsplanering

sidan. Jag kan inte finna annat än att
resursövervägandena för forskarutbildningsreformen
— vi har endast skalet
färdigt — hör in i en allmän översyn
över forskningsläget och forskningsanslagen
i vårt land. Herr Alemyr vill väl
ändå inte påstå att den reform som vi
tog när det gällde forskningsutbildningen
är som den kavate universitetskanslern
sade i sina petita »på väg att fullföljas».
Att säga på det sättet är ganska
löjeväckande. Universitetskanslern lika
väl som varje vid universitet och högskolor
verksam person vet eller borde
veta att forskningsutbildningsreformen
icke på långt när har kunnat föras ut
i verklighetens värld. Detta är en resursfråga,
och den hör hemma i den
allmänna parlamentariska översyn som
vi reservanter förordrar. Jag tycker att
också herr Alemyr borde ha detta klart
för sig.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Vi hade för en vecka
sedan i kammaren en debatt om resurserna
till forskarutbildningen. Jag avser
inte att nu fördjupa mig i och återuppta
det ämne som då tröttade kammaren i
flera timmar.

Jag vill till herr Nordstrandh säga
att om man är missnöjd med resurserna
på ett område, måste man motionera
och yrka på högre anslag för att utröna
om riksdagen då är beredd att bevilja
dem. Man löser icke dessa frågor genom
att begrava dem i en parlamentarisk
utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid votering, i anledning varav

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1 i utskottets
utlåtande nr 204, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter har röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 52 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 205, i anledning av motioner om
utbildningen av ingenjörer inom elektronikområdet,

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa domartjänster
i tingsrätter jämte motioner, och

nr 207, i anledning av motion om
ökade resurser för iordningställande av
parkeringsplatser; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
66, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521).

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 10

Lag'' om lokaliseringssamråd, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av proposition med
förslag till lag om lokaliseringssamråd,
m. in., jämte motioner.

I en den 9 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 154, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för samma dag

dels föreslagit riksdagen att antaga ett
vid propositionen fogat förslag till lag
om lokaliseringssamråd,

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
(1959:612).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att Kungl.
Maj:t genom en lag om lokaliseringssamråd
får bemyndigande att förordna
om skyldighet för den som planerar nybyggnad
av eller annan byggnadslovskrävande
åtgärd med lokaler att samråda
med statlig lokaliseringsmyndighet
om lokaliseringen av den verksamhet
som lokalerna är avsedda för. Sådant
förordnande skall kunna ges i den omfattning
det är påkallat från regionalpolitisk
synpunkt. Syftet med samrådet
är att skapa garanti för att företagares
lokaliseringsbeslut fattas på grundval
av allsidig information om lokaliseringsförutsättningarna
på skilda håll i
landet.

Enligt lagen skall samrådet inledas
efter anmälan från den som planerar
byggnadsåtgärden. Efter samrådet utfärdar
lokaliseringsmyndigheten bevis att
samrådet har ägt rum. På den anmälandes
begäran skall sådant bevis utfärdas
inom fyra månader efter det att anmä -

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

lan gjordes. I särskilda fall skall denna
tid kunna förlängas med högst ett år.
Över förlängningsbeslut kan besvär anföras.
Lokaliseringsmyndigheten får frihet
att närmare utforma samrådsverksamheten
efter omständigheterna. Lokaliseringsmyndighet
förutsätts bli arbetsmarknadsstyrelsen,
där samrådsärendena
avses skola handläggas av en särskild
delegation.

Kontroll av att samrådsskyldighet
fullgörs skall åstadkommas genom att
byggnadslov för den planerade åtgärden
inte får beviljas utan att bevis om
samråd har företetts. Bestämmelser härom
föreslås bli införda i byggnadsstadgan.

Lagstiftningen om lokaliseringssamråd
föreslås träda i kraft den 1 januari
1971.

I anledning av propositionen hade
väckts motioner enligt följande.

Vissa begränsade modifikationer i
den föreslagna lagen m. m. förordades i
de likalydande motionerna 1:1304 av
herrar Gösta Jacobsson och Ottosson
samt II: 1520 av herr Ringabij, vari hemställdes A.

att riksdagen skulle besluta

att anmälningsskyldigheten begränsades
till investeringar med en minsta ytgräns
av 600 m2 som beräknades ge sysselsättning
åt minst 25 personer,

att tiden inom vilken bevis om fullgjord
samrådsskyldighet skulle utfärdas
förkortades till två månader och

att i lokaliseringsmyndighetens delegation
för samrådsärenden borde ingå
jämväl experter på lokal- och regionalpolitiska
frågor, samt

B. att riksdagen skulle i skrivelse ge
Kungl. Maj:t till känna vad i motionerna
anfördes beträffande syftet med samrådsförfarande!
samt uppgiftsskyldighetens
omfattning.

Den geografiska avgränsningen av
samrådsskyldigheten behandlades i de
likalydande motionerna 1:1305 av herrar
Lindblad och Axel Andersson samt

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

//: 1521 av herrar Westberg i Ljusdal
och Sellgren, vari hemställdes att riksdagen
skulle uttala att samrådsskyldigheten
förutom storstadsregionerna skulle
omfatta jämväl starkt expansiva
stadsregioner i storstädernas omedelbara
influensområde.

Godkännande i huvudsak av propositionens
förslag i förening med krav på
ytterligare åtgärder och förslag från
Kungl. Maj :ts sida var innebörden av de
likalydande motionerna I: 1306 av herr
Sundiri m. fl. och II: 1518 av herr Hedlund
in. fl., vari hemställdes att riksdagen
skulle

I. med godkännande av vad som i
propositionen angåves beträffande utformning
och omfattning av lokaliseringssamrådet
i nuläget uttala att framtida
ändringar i systemet skulle beslutas
av riksdagen samt uppdra åt vederbörande
utskott att utforma härför erforderlig
lagtext,

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam prövning och förslag till
nästa års riksdag rörande sådan utformning
av lokaliseringssamrådet

a) att som grund för skyldighet til!
etableringsanmälan skulle vid sidan av
lokalbehovet gälla främst viss sysselsättningsökning,
samt

b) att samrådsmyndighetens inställning
i lokaliseringsärendena angåves i
offentligt tillgängliga protokoll,

III. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om prövning av verkliga möjligheter
för kommunala och regionala organ att
aktivt ta del i lokaliseringssamråd, som
avsåge kommunen respektive länet,

IV. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att det fortsatta samarbetet mellan
staten och näringslivet för en aktiv lokaliserings-
och regionalpolitik skulle
omfatta även de mindre och medelstora
företagens organisationer,

V. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av lämplig utformning av
en etableringskontroll i stockningsområdena
genom tillståndsgivning och/el -

ler investeringsavgifter, avsedd att tilllämpas
om systemet med etableringskontroll
visade sig otillräckligt, samt

VI. uttala angelägenheten av att regionalpolitiken
inriktades på ett så
långt möjligt decentraliserat samhälle.

Avslag på propositionen och alternativa
regler på ifrågavarande område föreslogs
i motionen IT. 1519 av herr Hermansson
in. fl., vari yrkades att riksdagen
skulle

avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
154 samt besluta om generellt förbud
mot nylokaliseringar och utvidgningar i
storstadsregionerna,

bemyndiga Kungl. Maj:t att föreskriva
regler för de undantagsfall där alternativa
lokaliseringar icke rimligen kunde
komma i fråga samt att anförtro arbetsmarknadsstyrelsen
bedömningen av
ansökningar rörande sådana undantag,
bemyndiga Kungl. Maj:t att föreskriva
minimigränser och övriga avgränsningar
för de etableringar som omfattades
av det generella förbudet, samt
hos Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning
med uppdrag att utarbeta förslag
till utformning för en allmän investeringsstyrning.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på

a) motionen II: 1519 i ifrågavarande
del och

b) motionerna 1:1304 och 11:1520 i
ifrågavarande del

dels anta det vid propositionen nr
154 fogade förslaget till lag om lokaliseringssamråd,

dels vad beträffar det genom propositionen
framlagda förslaget till kungörelse
som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört därom;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
begäran om förslag rörande sysselsättningsökning
som grund för lokaliseringssamråd; C.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1306 och II: 1518 såvitt de av -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

såge formerna för beslut om ändringar
i systemet med lokaliseringssamråd;

D. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1305 och II: 1521 om den geografiska
avgränsningen av samrådsskyldigheten; E.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1304 och II: 1520 såvitt de avsåge
viss begränsning av skyldigheten
att anmäla byggnadsåtgärd för lokaliseringssamråd; F.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1304 och II: 1520 såvitt de avsåge
sammansättningen av lokaliseringsmyndighetens
delegation för samrådsärenden; G.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
kommunala och regionala organs
medverkan vid lokaliseringssamråd;

H. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
begäran om förslag rörande offentliggörande
av beslut av lokaliseringsmyndigheten; I.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1304 och II: 1520 såvitt de avsåge
syftet med samrådsförfarandet och
uppgiftsskyldighetens omfattning;

K. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
medverkan i regionalpolitiskt samarbete
av de mindre och medelstora
företagens organisationer;

L. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
utredning rörande etableringskontroll; M.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
uttalande om regionalpolitikens inriktning; N.

att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1519 i övrigt.

Reservationer hade avgivits

i. av herrar Strandberg, Brundin och
Regnéll (alla m), vilka ansett att utskottet
under A bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
3—Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

motionen 11:1519 i ifrågavarande del
och med bifall till motionerna 1:1304
och II: 1520 i ifrågavarande del, avseende
mom. A tredje stycket i dessa motioner,

dels för sin del anta det vid propositionen
nr 154 fogade förslaget till lag
om lokaliseringssamråd med av reservanterna
angiven lydelse av 2 §,

dels vad beträffar det genom propositionen
framlagda förslaget till kungörelse
som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört därom; 2.

av herrar Thorslen Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett att utskottet under B
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1306 och II: 1518 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag rörande sysselsättningsökning
som grund för lokaliseringssamråd
i enlighet med vad reservanterna anfört; 3.

av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett att utskottet under G
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1306 och II: 1518 i ifrågavarande
del som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
angående formerna för beslut om
ändringar i systemet med lokaliseringssamråd; 4.

av herrar Annerås (fp) Thorsten
Larsson (ep), Börjesson i Glömminge
(ep), Stridsman (ep) och Hgltander
(fp), vilka ansett att utskottet under D
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1305 och II: 1521 som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört angående den geografiska
avgränsningen av samrådsskyldigheten; 5.

av herrar Strandberg, Brundin och
Regnéll (alla m), vilka ansett att utskottet
under E bort hemställa,

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1304 och II: 1520 i ifrågavarande
del som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
angående begränsning av anmälningsskyldigheten
för lokaliseringssamråd; 6.

av herrar Strandberg, Brundin och
Regnéll (alla m), vilka ansett alt utskottet
under F bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1304 och II: 1520 i ifrågavarande
del som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
angående sammansättningen av Iokaliseringsmyndiglietens
delegation för
samrådsärenden;

7. av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett att utskottet under G
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1306 och II: 1518 i ifrågavarande
del som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
angående kommunala och regionala
organs medverkan vid lokaliseringssamråd; 8.

av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett att utskottet under H
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1306 och 11:1518 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj :t hemställa
om förslag rörande offentliggörande
av beslut av lokaliseringsmyndigheten i
enlighet med vad reservanterna anfört;

9. av herrar Strandberg, Brundin och
Regnéll (alla m), vilka ansett att utskottet
under I bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1304 och 11:1520 i ifrågavarande
del som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
angående syftet med samrådsförfarandet
och uppgiftsskyldighetens omfattning; 10.

av herrar Strandberg (m), Annerås
(fp), Thorsten Larsson (ep), Brun -

din (m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Stridsman (ep) och Hyltander
(fp), vilka ansett att utskottet
under K bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1306 och 11:1518 i ifrågavarande
del som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
angående medverkan i regionalpolitisk!
samarbete för de mindre och
medelstora företagens organisationer;

11. av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett att utskottet under L
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1306 och 11:1518 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning rörande etableringskontroll
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

12. av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett att utskottet under M
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1306 och 11:1518 i ifrågavarande
del som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna uttalat
om regionalpolitikens inriktning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Det är med vissa betänkligheter
som man ser ständigt nya
lagar komma till på förut oreglerade
områden. Det betyder fler bestämmelser
att hålla reda på för både myndigheter
och enskilda, det betyder mera
papper att ge in och handlägga, det betyder
också tidsutdräkt och kostnader
både för allmänheten och för myndigheterna.

Kammaren har i dag att ta ställning
till en proposition med förslag att där
så är påkallat från regionalpolitiska
synpunkter skyldighet skall kunna föreskrivas
för företagare som planerar vissa
byggen att samråda med av KungL

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Maj d utsedd lokaliseringsmyndighet.

En ny lagstiftning föranleds väl av
en önskan att få till stånd en bättre ordning
på områden där man noterat missförhållanden
eller misslyckanden. Ett
visst underkännande av de hittillsvarande
regionalpolitiska åtgärderna måste
anses ligga i det nya lagförslaget.
Hade man kunnat betygsätta de hittills
vidtagna åtgärderna som tillräckligt effektiva
—- ja, då hade lagförslaget om
lokaliseringssamråd inte behövt läggas
fram. Men nu är det tyvärr tydligt att
man inte har nått tillräckliga resultat
i fråga om att till gagn för en välbalanserad
sysselsättning geografiskt sprida
den ekonomiska aktiviteten. Kanske
kan en bestämmelse om lokaliseringssamråd
göra någon nytta. Från moderata
samlingspartiets sida vill vi därför
inte avvisa förslaget trots vår principiella
uppfattning att man skall vara
återhållsam med lagar som bygger ut
regieringssamhället.

Utifrån motsatt principiell uppfattning
— en hög värdesättning av statsdirigering
—■ har däremot herr Hermansson
och hans partivänner yrkat
avslag på propositionen och i stället
fört fram önskemål om en allmän investeringsstyrning.
De tankegångarna
har inte vunnit gehör inom utskottet.

Motionärer inom moderata samlingspartiet
har sökt minska en del olägenheter
som man kan befara som följd av
den föreslagna lagen genom att lägga
fram motförslag. Ett rör den tid under
vilken ett ärende kan bli liggande. Mot
lagförslagets fyra månader föreslår motionärerna
två månader.

Nästa förslag gäller huruvida det
skall vara en särskild delegation som
företräder myndigheterna. Vi menar att
de sakkunniga tjänstemännen vid lokaliseringsmyndigheterna
är lämpligare.

Sedan förs det i motionen också ett
resonemang om utrymmeskriteriet, dvs.
om vilka byggen som kan betraktas som
så obetydliga att de skall gå fria från
bestämmelserna i lagen. Här menar man

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

att lagen skulle komma att syssla med
detaljärenden i alltför stor utsträckning
och rekommenderar alltså en ökning
av den yta som skulle gå fri från bestämmelserna.

Slutligen tycker man sig kunna utläsa
ur departementschefens resonemang en
avsikt att i stort sett samråda bara med
det större näringslivet och man framhåller
hur väsentligt det är att också
företrädare för mindre och medelstora
företag får kopplas in i resonemangen
när det gäller samarbete mellan staten
och näringslivet.

Dessa tankegångar har inom utskottet
följts upp av ett antal reservanter —
delvis enbart av moderata samlingspartiets
företrädare men i något fall också
av företrädare för oppositionen i övrigt.
De återfinnes inom reservationerna
1, 5, 6, 9 och 10. Till dessa ber jag,
herr talman, att få yrka bifall. Under
övriga punkter ber jag samtidigt att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Insikten om att det från
miljöpolitiska och samhällspolitiska utgångspunkter
är på tiden att med allvar
försöka dämpa storstädernas tillväxt
vinner allt bredare anslutning. I
centern har vi under en lång följd av
år framhållit vikten av att överkoncentrationen
i storstadsområdena effektivt
motverkas. Det är därför med tillfredsställelse
vi konstaterar att regeringspartiet
äntligen också börjar inse
det orimliga med dessa storstadskoncentrationer,
som inte kan ge mänskligt
tillfredsställande miljöer. Propositionen
om obligatoriskt samråd i fråga
om lokalisering eller utvidgning av
verksamheten inom i första hand de
tre storstadsregionerna får därför ses
som ett utslag av regeringens ändrade
inställning.

Vi ser propositionen som ett litet
framsteg i strävandena att dämpa bcfolkningskoncentrationen
till ett fåtal
regioner, och så långt kan vi instämma

Nr 42

Tisdagen den 8 december 197Ö

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

med förslaget. Däremot kan vi från centerns
sida inte godta propositionens förslag
att grunden för samrådsskyldighetcn
skall begränsas till anmälningsskyldighet
endast för den som planerar
byggnadsåtgärder. Förslaget innebär att
man utanför samrådsskyldigheten lämnar
sådana fall då företag för sin expansion
disponerar redan bruksfärdiga
lokaler eller då lokalerna inte behöver
ändras på sådant sätt att byggnadslov
krävs.

Till bankoutskottets utlåtande nr 69,
som behandlar propositionen om lokaliseringssamråd,
har avlämnats tolv reservationer.
Vi har från centerpartiet i
våra reservationer dels föreslagit förbättringar
beträffande utformning och
omfattning av lokaliseringssamrådet,
dels ställt krav om utredning huruvida
ytterligare åtgärder kan bli erforderliga
utöver systemet med etableringsanmälan.
Därvid har vi framhållit att man
för att effektivt kunna dämpa vissa
storstadsregioners befolkningskoncentration
måste vara beredd att tillgripa
ett system med någon lämplig form av
etableringstillstånd eller investeringsavgifter.

I reservationen 2 har vi just berört
bristfälligheten i att grunden för samrådsskyldigheten
begränsas till enbart
byggnadsåtgärder. Vi begär förslag om
att grunden för lokaliseringssamråd
även kompletteras med viss sysselsättningsökning.
Om lokaliseringssamrådet
begränsas till kravet på enbart byggnadslov
och man således utelämnar
anmälningsskyldigheten utan hänsyn
till beräknad sysselsättningsökning, har
man därmed redan från första början
utelämnat det väsentligaste medlet för
att nå åsyftad verkan.

Utskottsmajoriteten erkänner också
att sysselsättningseffekten av planerade
åtgärder är den omständighet som i
första hand har intresse från lokaliseringspolitisk
synpunkt. Men trots detta
går utskottsmajoriteten på propositionens
linje med motivet att administ -

rativa fördelar kan vinnas genom en
anknytning till byggnadsåtgärder som
grund för lokaliseringssamråd.

Jag vill endast göra den kommentaren
att utskottsmajoriteten inte precis
har byggt sitt ställningstagande på någon
stark egen övertygelse. Insyn, inflytande
och öppenhet har inte fått den
avgörande betydelse som vore önskvärd
när det gäller tillämpningen av samrådsförfarande!.
Från centern har vi
i tre olika reservationer, 3, 7 och 8,
tagit upp just denna speciella problematik.
Låt mig helt kort beröra något
av detta.

Enligt propositionen skall samrådsskyldigheten
gälla inom de geografiska
områden och de sektorer av näringslivet
som regeringen ensam bestämmer.
Vi reservanter anser att riksdagen inte
får frånhändas möjligheten att erhålla
information om utformningen och erfarenheten
av systemet med lokaliseringssamråd.
På samma sätt finner vi
det angeläget att regionala och primärkommunala
instanser får största möjliga
inflytande och att dessa organ även
bereds möjlighet till medverkan vid lokaliseringssamråd.
Det är inte minst
viktigt när det blir fråga om lokaliseringsval
mellan olika orter i ett län.

Vidare har vi inte heller kunnat acceptera
att samrådsmyndighetens uppfattning
om lämplig lokaliseringsort inte
skall offentliggöras. Departementschefen
och utskottsmajoriteten menar att
myndighetens utredningar skall vara
sekretessbelagda. Vi reservanter är rädda
för att ett samrådsförfarande bakom
lyckta dörrar kan få begränsad lokaliseringspolitisk
effekt.

I reservationen 10, som även folkpartiets
och moderata samlingspartiets utskottsledamöter
står bakom, och som
utskottets ordförande nyss berörde, har
vi tagit upp frågor som rör samverkan
mellan staten och näringslivet. Jag vill
understryka, vilket också framhålls i reservationen,
att samverkan i lokaliseringsfrågor
inte får begränsas till de

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

större företagens företrädare utan att
den bör omfatta även de mindre och
medelstora företagens organisationer.

Som jag tidigare nämnde har vi i en
del av reservationerna framställt krav
på en utredning med hänsyn till att ytterligare
åtgärder utöver lokaliseringssamråd
kan bli erforderliga. Därvid har
vi liksom i vår partimotion fäst uppmärksamheten
på möjligheten att pröva
någon form av etableringstillstånd eller
investeringsavgift för att effektivare
kunna dämpa storstadsregionernas expansion.
I reservationen 11 har vi just
tagit upp dessa viktiga problem. Jag
skall inte dra upp någon omfattande
regionalpolitisk debatt, även om det
vore frestande att fästa uppmärksamheten
på regeringens tidigare passivitet
och nuvarande tveksamhet när det
gäller regionalpolitiken. Låt mig bara
konstatera att inflyttningen till storstadsregionerna
fortsätter oförminskad
och att detta sker på i första hand
skogslänens bekostnad. När vi i vår
reservation skärper kravet på samhällets
initiativ och åtgärder jämfört med
vad regeringen föreslår, så gör vi det
med ledning av den hittillsvarande befolkningsutvecklingen.
Men vad som är
ännu allvarligare är utvecklingstendenserna
för framtiden. På grund av att
vi saknar en målsättning för regionalpolitiken
har skisser och prognoser blivit
alltför mycket planeringsstyrande.
Man behöver bara se på förslaget till
regionplan för Storstockholm. Denna
regionplaneskiss är inriktad på att befolkningen
i Storstockholmsområdet under
de närmaste 30 åren skall öka med
ca 1 miljon invånare. Detta skulle innebära
att närmare 90 procent av den beräknade
folkökningen skulle tillfalla
Storstockholm. Det finns dessutom motsvarande
utvecklingsprognoser för Storgöteborg
och Örestadsprojektet. Prognoserna
för dessa tre storstadsregioner
täcker tillsammans mer än 100 procent
av hela den beräknade folkökningen
i vårt land under de närmaste år -

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

tiondena. Ett förverkligande av dessa
folkökningsprognoser i de tre nämnda
storstadsområdena måste medföra att
vissa områden av vårt land närmast
skulle komma att totalavfolkas. Det är
just denna utveckling vi nu måste gripa
oss an att hejda. Därför räcker det inte
med enbart lokaliseringssamråd, även
om det är ett litet steg på vägen mot en
dämpning av expansionen — det erkänner
jag. Nästa steg måste, såsom
vi har begärt i reservationen 11, bli en
utredning rörande etabieringskontroll
eller etableringsavgift. Utredningsuppdraget
kunde ges åt den arbetande lokaliseringsutredningen.

Utöver vad som redovisas i propositionen
beträffande förhållandena i vissa
främmande länder och rörande olika
system för etableringstillstånd eller
etabieringskontroll kan jag berätta att
man i Frankrike, och då närmast inom
Parisregionen, enligt vad jag inhämtat
från Industriförbundets tidskrift, också
tillämpar systemet med etablerings- eller
investeringsavgifter. Man tar ut en
avgift vid uppförandet av olika anläggningar.
För nya fabriksbyggnader och
kontorslokaler är etableringsavgiften 50
—100 francs respektive 100—200
francs per kvadratmeter. Man har således
en dubbelt så hög etableringsavgift
för kontorslokaler som för fabriksbyggnader.
Det måste innebära att det är
just kontorslokalsektorn som expanderar
mest och att man med högre etableringsavgifter
försöker dämpa denna utveckling.
Den som stänger igen industrilokaler
kan i stället erhålla motsvarande
belopp som ersättning. Dessutom
stimulerar man utflyttningen genom
vissa flyttningsbidrag samt restitution
av kostnader för omskolning av
arbetskraft. Tillkomsten av etableringsavgiften
som ett medel i den franska
regionalpolitiken i försöken att dämpa
Parisregionens tillväxt har också enligt
samma tidskrifts uppgifter givit ett
överraskande gott resultat.

Jag tycker det vore värt att i Sverige

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

pröva det franska systemet. Jag menar
inte att systemet från Frankrike bokstavligen
skulle överföras på våra förhållanden,
men systemet som sådant
verkar i princip vara ett smidigt lokaliseringspolitiskt
medel.

Huvudsaken är nu att vi tar nya
grepp för att minska lconcentrationsutvecklingen.
Vi måste övergå från ord
till handling för en aktivare regionalpolitik.
Vi måste vända oss mot att den
ekonomiska tillväxten enbart skall användas
till att skapa några få storstadsregioner
i vårt land. Vi måste motverka
dagens utveckling som tillåter att ekonomiska
faktorer i så hög grad får avgöra
i vilken miljö individen måste inrätta
sig.

Man kan inte annat än beklaga att vi
saknar en fungerande riksplanering i
fråga om fördelning av resurser och
utvecklingsmöjligheter mellan olika regioner.
Det vore väl på tiden att riksdagen
avgav en viljeyttring beträffande
behovet av en målsättning för regionalpolitiken
som vi hemställt om i reservationen
12.

När vi från centerpartiet ställer kravet
på kraftiga åtgärder för att dämpa
storstädernas tillväxt är det i själva verket
just människan som redan finns i
Storstockholm eller andra storstadsregioner
som vi vill skydda och slå vakt
om. Det kan inte ligga i dessa storstadsmänniskors
intresse att ytterligare
inflyttning sker. Det måste innebära att
trycket på bl. a. bostäder och sjukhus
ytterligare ökar till förfång för den i
storstaden boende invånaren. Samtidigt
får människorna i utflyttningsregionerna
uppleva en stor kapitalförstöring på
allt som överges. Låt mig därför till
slut få säga att decentraliseringspolitiken
är lika livsviktig för storstadsbon
som för glesbygdsbon. Den ställer i båda
fallen människan i centrum.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationerna 2, 3, 7, 8, 10,
11 och 12 i bankoutskottets utlåtande
nr 69.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Samrådsförfarandet och
anmälningsskyldigheten som vi nu behandlar
under bankoutskottets utlåtande
nr 69 ligger —• som framhållits i
folkpartimotionerna I: 1305 och II: 1521

— i linje med vad partiet framhållit
som tänkbara åtgärder i avsett syfte.

Tillståndstvång — som bl. a. förordas
i vänsterpartiet kommunisternas motion
— innebär eu allvarlig fara för den
ekonomiska utvecklingen. Däremot bör
systemet med etableringsanmälan och
samrådsförfarande kunna prövas. Jag
vill emellertid betona angelägenheten av

— och det har även herr Stridsman
gjort i sammanhanget— att även riksdagen
i fortsättningen får möjlighet att
nära följa regionalpolitikens uppläggning.
Särskilt angeläget är att man i det
fortsatta samarbetet mellan staten och
näringslivet beträffande lokaliseringspolitik
inte enbart har samråd med storföretagen
utan, som framhållits i reservationen
10 till förevarande utlåtande,
även låter samrådet omfatta de mindre
och medelstora företagens organisationer.
Behöver det sägas att samrådet
skall vara ömsesidigt och ett verkligt sådant
och sikta mot en lokaliseringslösning
som är fördelaktig såväl för samhället
som för det aktuella företaget?
Med detta, herr talman, ber jag få yrka
bifall till reservationen 10.

Beträffande tiden för utfärdandet av
bevis om fullgjord samrådsskyldighet
har propositionen nämnt fyra månader.
I vissa fall kan denna tid vara
onödigt lång. Man vågar väl här förutsätta
att handläggningen sker i positiv
anda så att tiden kan skäras ned till ett
minimum. Å andra sidan finns i förslaget
möjlighet att förlänga tiden till högst
ett år om särskilda skäl föreligger.

Beträffande den geografiska avgränsningen
vill jag framhålla svårigheten att
strikt göra en sådan till vissa avgrän -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

sade regioner ■— i det aktuella fallet
enligt propositionen de tre storstadsregionerna.
Som framhållits i ovannämnda
folkpartimotion sträcker sig storstadsområdenas
influens utöver den
geografiska gränsen, och det kan därför
vara angeläget att samrådsförfarande!
även omfattar expansiva stadsregioner
i storstadsregionernas närhet. Jag
vill emellertid understryka att man här
inte får binda sig vid stela geografiska
gränser, då det även i relativ närhet till
storstadsregionerna kan finnas områden,
där lokaliseringspolitiska åtgärder
kan vara motiverade. Här är det synnerligen
angeläget att man i samrådet
tar hänsyn till alla föreliggande faktorer
och inte går fram schablonmässigt.

I enlighet med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationen 4.

Jag vill emellertid här även, herr talman,
understryka vikten av att det föreslagna
samrådet inte resulterar enbart
i ett kontrollorgan med i huvudsak negativa
åtgärder gentemot vederbörande
företag och näringslivet, utan att man
får ett positivt syftande och fungerande
samråd, till gagn för en lokalisering
som fungerar även på längre sikt till
fromma för näringsliv och samhälle och
i vidare mening för de människor som
arbetar och fungerar där.

Det har ju visat sig att påfrestningarna
på människomaterialet i fråga om
stress, trängsel och otrivsel i allmänhet
är avsevärt mindre vid företag som är
förlagda i områden där överhettning inte
råder, under i övrigt lika förutsättningar
och förhållanden, än de är i
regioner där alltför många människor
samlats. En allsidig bedömning vid lokaliseringen
är nödvändig med särskild
hänsyn till och observans på de arbetande
människorna och deras villkor, en
strävan mot — som jag skulle vilja uttrycka
det — att förverkliga ett mänskligare
samhälle.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
4 och 10.

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

I detta anförande instämde herr Westberg
i Ljusdal (fp).

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! I inledningen till vår
motion II: 1519 har vi angett två frågor
som vi menar måste ställas för att
man skall kunna bedöma värdet av förslaget
till lag om lokaliseringssamråd
m. m. Dels är det frågan om i vilken
större regionalpolitisk ram lagen skall
infogas, dels gäller det vilka praktiska
effekter som kan väntas med lagens föreslagna
utformning.

Sedan jag nu har tagit del av utskottsutlåtande!
tycker jag det finns skäl att
i synnerhet uppehålla sig vid den senare
frågeställningen. Utskottet framhåller
nämligen, med hänvisning till vad
departementschefen har anfört, att samrådet
får ses som en försöksverksamhet,
vars effekter i olika hänseenden måste
följas upp. Ordet »försöksverksamhet»
är en gammal bekant i den lokaliseringspojitiska
debatten. Det beklagliga är
bara att verksamheten löper vidare på
samma sätt hela tiden och att det just
inte blir mer än försök. Effektiviteten
kan dock spåras åtminstone i ett avseende,
nämligen när det gäller avfolkningen
av vissa delar av landet. I syfte
att få ett stopp på denna avfolkning och
för att effektivt dämpa storstadstillväxten
är det enligt vår mening nödvändigt
att vidta effektiva åtgärder för att för
det första styra investeringarna till regioner
med sysselsättningsproblem och
för det andra att förhindra de svåra
miljöpolitiska effekter i storstadsområdena
som den ständiga tillväxten där
medför. Det kan inte vara effektivt att
också fortsättningsvis hanka sig fram
med försöksverksamhet.

Samrådsförfarande sägs vara avsett
att skapa garantier för att företag inte
fattar lokaliseringsbeslut utan att ha fått
information om regionalpolitiken och
det regionalpolitiska stödet. Men information
om dessa ting bör man kunna
få i lokaliseringskungörelsen, och den

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

får man väl förutsätta att företag med
etableringsplaner tar del av. Dessutom
torde företag som vill etablera sig i
storstäderna inte fästa så stor vikt vid
lokaliseringspolitiska hänsyn, varför ett
samråd av det slag som här föreslås
också av det skälet skulle bli ineffektivt.

Som ett annat skäl för vår uppfattning
att samrådsförfarandet inte skulle
bli effektivt har vi i motionen anfört att
lagförslaget bara föreskriver samråd
mellan länsstyrelse och företag. I utskottsutlåtandet
sägs detta antagande
vara felaktigt, och jag skulle därför vilja
be den som skall föra utskottets talan
här om ett klargörande. I förslaget
till lagtext står det att den som planerar
nybyggnad osv. »skall samråda med
myndighet som Konungen bestämmer

---». Och i utskottsutlåtandet s. 9

står det: »Enligt förslaget skall företag
som önskar etablera sig eller utvidga
sin verksamhet inom särskilt expansiva
områden vara skyldiga att göra
anmälan härom till en av Kungl. Maj :t
utsedd lokaliseringsmyndighet, vilken
avses bli arbetsmarknadsstyrelsen.»
Men om man över huvud taget tänkt
sig någon praktisk nytta av samrådsförfarandet,
så måste väl samrådet ske på
länsnivå. Och arbetsmarknadsstyrelsen
företräds på länsnivå av länsarbetsnämnden.
Enligt den nya uppbyggnaden
av länsförvaltningen som skall börja
gälla från den 1 juli 1971 skall alla
fackorgan underordnas länsstyrelsen.
Om då besluten i samband med samråden
överlåts åt länsarbetsnämnderna, så
måste väl det efter vad jag förstår strida
mot denna uppbyggnad av länsförvaltningen.
Och om tanken är att arbetsmarknadsstyrelsen
centralt skall
handha alla samrådsärenden så förefaller
ordningen ännu orimligare.

Förslaget förefaller inte heller särskilt
genomtänkt ur praktisk synpunkt,
om man betänker att enbart antalet nyetableringar
i storstäderna enligt lokaliseringsutredningen
uppgår till 200 per

år och att antalet utvidgningar är flera
gånger större. Det måste innebära att
samrådet — för att inte ta upp en orimligt
stor del av de berörda tjänstemännens
arbetstid — blir symboliskt eller
att det begränsas till ett så litet antal
företag att det inte alls blir fråga om
någon verklig investeringskontroll.

I motionen har vi framfört den meningen
att det vore vida mer praktiskt
att införa ett generellt förbud mot nyetableringar
och utvidgningar i storstadsregionerna
och enbart låta länsstyrelserna
eller lokaliseringsmyndigheten
syssla med de företag vilka av speciella
skäl finge beviljas undantag från huvudregeln.
Utskottet påpekar nu att ett förbud
av det angivna slaget inte torde
kunna utfärdas annat än i form av en
lag. Nu kan man för det första undra
vad det påpekandet tjänar för syfte.
Fordras det en lag för ett sådant förbud,
så måste man väl diskutera utformningen
av en sådan lag. Annars förefaller
det som om man vid en grundligare
granskning och kanske en officiell tolkning
av gällande byggnadslag skulle
kunna få fram möjligheter att via den
antingen tillstyrka eller förhindra lokalisering
av industrier bl. a. med hänsyn
till samhällsmiljön.

Utskottet säger sig slutligen inte heller
ha skäl att tillstyrka vårt motionsförslag
om allmän investeringsstyrning.
När proposition 185 år 1964 om riktlinjerna
för en aktiv lokaliseringspolitik
behandlades, fann dåvarande inrikesminister
Rune Johansson att lösningen
att genom lagstiftning ge samhällets organ
möjligheter att styra utvecklingen,
inte, som han sade, »för närvarande bör
komma i fråga».

Sedan dess har åtgärderna i den propositionen
prövats i praktiken med känt
resultat. I avfolkningsbygderna har
folkminskningen tilltagit. År 1969 flyttade
12 000 människor från de s. k.
skogslänen, vilket är bra mycket över
genomsnittet för de närmast föregående
fyra åren. Samtidigt tilltog storstads -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

tillväxten. Utflyttningen från avfolkningsområdena
och inflyttningen i storstäderna
har varit särskilt markerad i
samband med konjunkturförbättringen
1969.

Det är mot bakgrunden av den utvecklingen
som det förefaller oss klart
att det är på tiden att ta upp ett resonemang
om åtgärder för att ge samhället
möjligheter att effektivare styra
utvecklingen. Genom att eu central
myndighet får hand om denna styrning
skulle man kunna uppnå det som
skisseras i Lemnes utredning, nämligen
att lokaliseringen skall syfta till att skapa
ordentliga industriorter med viss
variation av industrierna. Det som vi
nu diskuterar kan ju inte bara vara
en fråga om att informera och ge råd
till företagen om de stödformer som
finns. Det viktiga måste vara att få
eu effektiv styrning av hela industrilokaliseringen
med inriktning på de
orter där ett sådant stöd ger effekt.

Av det skälet vidhåller vi vårt yrkande
om avslag på propositionen nr 154
och yrkar följaktligen bifall till samtliga
delar av motionen II: 1519.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Kungl. Maj :ts proposition
nr 154 med förslag till lag om
lokaliseringssamråd som vi nu behandlar
är huvudsakligen baserad på
det material som 1968 års lokaliseringsutredning
och Expertgruppen för regional
utredningsverksamhet inom inrikesdepartementet
har presenterat i
sina betänkanden. En särskild departementspromemoria
inom inrikesdepartementet
angående lokaliseringssamråd
som remissbehandlats har föregått
propositionen, och departementschefen
hänvisar till denna promemoria
i sin proposition.

Motiven bakom förslaget är i stor
utsträckning s. k. stockningsproblem
inom de tre storstadsområdena. Man
anser sig där kunna konstatera en
överhettad utveckling, medförande all3*
•—Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

varliga problem av stockningskaraktär
exempelvis när det gäller bostäder
kommunikationer och allmänna miljöfaktorer.

Först vill jag ifrågasätta huruvida
det är lämpligt att i diskussionen om
stockningsproblemen kategoriskt använda
sig av benämningen storstadsområdena,
innefattande såväl Stockholmsområdet,
Göteborgsområdet som
Malmö—Lund-regionen. Det föreligger
betydande strukturskillnader mellan å
ena sidan Stockholmsområdet och å
andra sidan de båda mindre regionerna.
De senare ligger när det gäller
exempelvis fördelning av sysselsättningen
på näringsgrenar betydligt närmare
riksgenomsnittet än vad som är fallet
med Storstockholmsområdet. Därmed
vill jag dock inte ha sagt, att diskussionen
om vissa stockningsproblem
inte kan ha relevans, men då gäller
detta främst Stockholmsområdet. Det
synes som om man när man diskuterat
dessa frågor främst haft Stockholmsområdets
problem för ögonen för
att sedan låta dessa problem få en betydande
transfereffekt vid bedömandet
av de två andra svenska storstädernas
situation.

Givetvis bör man vid diskussion om
eventuella stockningsfenomen undvika
att förväxla samhällsutbyggnadsproblem,
som grundar sig på strukturella
skeenden, med konjunkturmässigt betingade
effekter. Det är särskilt angeläget
att framhålla detta med hänsyn till
den rådande, högkonjunkturen och- de
obalanser som denna gett upphov till.
Det är uppenbarligen de strukturellt betingade
stockningsproblemen som åsyftas
i propositionen. Åtminstone för Storgöteborgs
vidkommande kan jag med
bestämdhet hävda, att det finns anledning
att ställa sig kritisk till eu del av
den allmänna bakgrund som man har
som utgångspunkt då man bedömer att
Göteborgsområdet skulle lida av stockningsproblem,
grundade på en ohämmad
expansion inom det privata nä42 -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.
ringsiivet.

Det bör framhållas att den allmänna
expansion som förekommit knappast
kan sägas ha medfört några svåra
problem av stockningskaraktär för
Göteborgs stads vidkommande. Arbetet
på att tillgodose kraven på ökade
kommunala investeringar för stadsbyggande,
trafik och övriga kommunala
servicefunktioner går förvisso inte
utan problem, men det måste understrykas
att dessa på intet sätt har varit
av den karaktären att de skulle påkalla
särskilda dämpningsåtgärder, som
man från visst håll viil göra gällande.

Vad sysselsättningsexpansionen för
Göteborgsområdet beträffar vill jag
framhålla att det inte har varit den
privata sektorn som främst svarat för
ökningen inom Göteborgsområdet. Under
perioden 1906—1968 —- och jag
vill att herr Stridsman lyssnar på vad
jag nu säger —- minskade antalet sysselsatta
inom industrin i Storgöteborgsområdet
med 6 500 årsarbetare. Efterfrågan
på byggnads- och anläggningsarbetare
ökade endast obetydligt. Även
inom övrig privat verksamhet var sysselsättningstillväxten
synnerligen långsam.
Totalt sett reducerades arbetskraftsbehovet
inom den privata sektorn
under nämnda period med ungefär
7 000 årsarbetare, även om utvecklingen
inom jordbruk och fiske beaktas.
Däremot expanderade den offentliga
sektorn mycket starkt. Statlig
verksamhet ökade i Storgöteborg under
denna period med 2 200 årsarbetare,
landstingskommunal verksamhet
med 600 årsarbetare och anställda i
kommunal förvaltning med nära 5 000
årsarbetare. Det har alltså varit den
offentliga sektorns expansion som dominerat
utvecklingen i Göteborgsregionen
under åren 1966—1968.

Under perioden 1969—1970 samt under
1971—1973 beräknas arbetskraftsbehovet
inom den privata verksamheten
tillväxa mycket långsamt. Arbetskraftsbehovet
inom den offentliga sek -

torn förutsattes däremot öka betydligt
snabbare, även om tillväxttakten förväntas
bii lägre under de första åren
av 1970-talet än vad fallet varit under
1960-talets senare hälft. Den kommunala
och landstingskommunala verksamheten
beräknas svara för ca 40 procent
av regionens totala sysselsättning
under åren 1969—1973, trots att antalet
primär- och sekundärkommunalt
anställda i dag endast utgör 13 procent
av Storgöteborgs samlade arbetskraftsvolym.

Mot bakgrund av den här skisserade
näringslivsutvecklingen i Göteborgsområdet
kan man konstatera att sysselsättningen
snarare är en följd av förverkligandet
av samhälleliga målsättningar,
främst avseende undervisning,
sjukvård och socialvård, än av en expansion
inom det privata näringslivet
av den karaktär som man kan utläsa
ur departementspromemorians motiv
för åtgärder i etableringskontrollerandc
syfte. Industrisysselsättningen i Göteborgsområdet
— jag upprepar det
—- har minskat både relativt och i absoluta
tal. Sysselsättningsvolymen 1973
beräknas komma att ligga under 1965
års nivå.

Ytterligare ett struktur drag vill jag
här påpeka. Den redan tidigare starka
koncentrationen till ett fåtal stora industribranscher
förväntas komma att
fördjupas ytterligare för Göteborgsområdet.
Denna utveckling kan få till
följd att Göteborgsregionen blir alltmer
beroende av förhållandena inom
ett fåtal industribranscher, vilket kan
befaras leda till en ökad känslighet
för konjunkturmässiga störningar.

En sådan utveckling torde inte heller
vara avsikten bakom de föreslagna
regionalpolitiska insatserna, men
den visar vilka konsekvenser av tidigare
oförutsett slag som kan befaras,
om åtgärderna inte förankras i en genomtänkt
regionalpolitisk målsättning.
Det bör vara ett angeläget mål för näringspolitiken,
och man bör inrikta

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

sina strävanden på att med etableringsfrämjande
åtgärder åstadkomma eu
viss utjämning av denna för regionen
från risksynpunkt mindre tillfredsställande
utveckling. Även andra skäl kan
göra det befogat att eftersträva lokalisering
till regionen av nya företag, varigenom
branschstrukturen skulle påverkas.
Detta kan genomföras via eu
selektiv och kritisk lokaliseringspolitik.

Jag har velat anföra de nämnda siffrorna
därför att man i den politiska
debatten beträffande storstadsregionerna
inte bara skall generalisera diskussionen
genom att peka på den våldsamma
expansionen inom dessa. Om vi
skall kunna tillgodose samhällets målsättningar
inom undervisningens, sjukvårdens
och socialvårdens områden,
får vi också ta konsekvenserna härav
även inom storstadsregionerna.

I propositionen framhålles att ett
samrådsförfarande bör inriktas främst
på sådana starkt expanderande regioner,
där det är särskilt angeläget att en
väl balanserad utveckling kommer till
stånd. Detta anger man främst vara
fallet inom de tre storstadsregionerna.
Lagförslaget innehåller dock inga stadganden
härom, utan Kungl. Maj:t ges
bemyndigande att senare fastställa denna
geografiska avgränsning. Jag finner
den antydda geografiska avgränsningen
vara en smula diskutabel. Är man
helt på det klara med de förväntade
effekterna av den tänkta lokaliseringsstyrningen? Expertgruppen

för regional utredningsverksamhet,
ERU, understryker i
sitt remissyttrande över 19C8 års lokaliseringsutrednings
betänkande bl. a.:
»Åtgärder som riktas mot storstädernas
tillväxt torde i första hand ge effekter
i regioner som ligger närmast under
dessa städer i hierarkisystemet och
inte i glesbygdsregionerna som ligger
i systemets lägsta del.»

Eftersom regioner, vilka ligger närmast
under de tre största städerna i

Lag om lokaiiseringssamråd, m. m.

hierarkisystemet, uppvisar en betydligt
snabbare befolkningsökning än
storstadsområdena, torde eventuellt förekommande
stockningsproblem i stället
förvärras i dessa kommuner, städer
och regioner, om man vidtar åtgärder
mot storstädernas tillväxt. Jag uppfattar
förslaget i detta avseende såsom
en smula ologiskt, och jag förväntar
mig att man inom en relativt snar framtid
får utvidga samrådsförfarandet till
att inte bara gälla de tre storstadsregionerna
utan också de städer och befolkningsagglomerationer,
som ligger
närmast intill storstadsregionerna. Detta
är nämligen en förutsättning för att
man skall kunna uppnå den lokaliseringspolitiska
effekten att utflyttningen
från glesbygden dämpas.

Låt mig slutligen, herr talman, helt
kort beröra frågan om kommunernas
roll i samrådsförfarandet. I den departementspromemoria,
som har legat til!
grund för propositionen, har man uttryckt
sig mycket »luddigt» på denna
punkt. Konungen har emellertid i propositionen
tagit hänsyn till de synpunkter
som framförts under remissbehandlingen
och framhåller, att man
väntar sig att kommunerna skall kopplas
in i detta samrådsförfarande.

Det heter i propositionen bl. a. följande:
»Vidare bör myndigheten göra
sig underrättad även hos kommunerna
om deras förhållande och planering.
På detta sätt tillgodoses i huvudsak de
önskemål som har framställts från länsstyrelser
och kommuner att de skall
få tillfälle att ta del i samrådet.» Detta
understryks också av utskottet i
dess utlåtande.

Jag vill uttrycka förhoppningen att
utskottets uttalande på denna punkt innebär
ett stöd, så att kommunerna inte
ställs vid sidan om. Det gäller också de
kommuner för vilka det är aktuellt med
en utflyttning av företag. Det är alltså
inte bara mottagarkommunerna som
skall få vara med i samrådsförfarande!
utan även de kommuner för vilka det

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

kan vara aktuellt med en utflyttning.

Herr talman! Jag har velat göra denna
deklaration som representant för en
av dessa storstadsregioner för att i någon
mån moderera debatten och visa
att frågan inte är så enkel som man
vill göra den, när man talar om en
ohämmad befolkningsökning i storstadsregionerna.
Även jag har ett intresse av
att vi får en styrning och en etableringskontroll,
så att inte de fria marknadskrafterna
skall ställa vissa regioner
utan sysselsättning. Den regionalpolitiska
målsättningen delar jag också,
men jag anser att man skall ha en nyam
serad bild när man debatterar storstädernas
situation.

I detta anförande instämde herrar
Bergqvist och Zachrisson (båda s).

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hugosson vände
sig till mig och sade att jag skulle lyssna
extra noga när han tog upp just frågan
om utvecklingen i Göteborgsområdet.
Och jag får lov att säga att herr
Hugosson här i talarstolen uppträdde
som en myCket god förespråkare för de
koncentrationssträvanden som vi har
tydliga tendenser till i dag. Jag delar
inrikesministerns åsikt att det är på tiden
att vi försöker dämpa denna expansion.
Där står herr Hugosson och
jag på var sill sida —- jag delar alltså
inrikesministerns uppfattning att det
skall åstadkommas en dämpning av denna
utveckling. Det är kanske bara den
skillnaden att jag vill gå ett steg längre
än inrikesministern. Men vi har nog
samma uppfattning att här måste någonting
göras, herr Hugosson.

. Det är mycket möjligt att industrisysselsättningen
minskar inom Storgöteborg.
Detsamma har visat sig inom
Storstockholmsområdet. Men när jag i
mitt anförande tog upp detta att vi måste
finna nya medel inom regionalpolitiken
talade jag just om det franska
systemet med investeringsavgifter, där

man tillämpar en mångdubbelt högre
avgift just för lokaler som byggs för
kontorsändamål — för den administrativa
delen. Man måste börja tänka på
att det är just den delen som utvecklas
mest. Gäller det privat verksamhet måste
man se till att man får etableringsavgifter,
om man inte inför en kontroll.
Är det fråga om statlig verksamhet får
man se till att man flyttar ut en del.

Ty det är väl i alla fall så, herr Hugosson,
att prognoserna pekar på att
befolkningsökningen inom dessa tre
storstadsområden kan bli mer än 100
procent under de närmaste årtiondena.
Och varifrån skall människorna flytta
till dessa storstadsområden? Det talas
samtidigt om att vi skall rädda Norrland,
men det är ju Norrland som i första
hand blir åderlätet, om denna utveckling
får fortsätta.

Jag delar herr Hugossons uppfattning
om samrådsförfarande! när det gäller
kommunerna, och jag vill att herr Hugosson
läser vår reservation och även
röstar för denna. Där tar vi upp problemet
med samrådsförfarandet och förklarar
att vi vill ha ett bättre sådant.
.lag vill också be herr Hugosson att läsa
reservationen 4, där vi tar upp de synpunkter
som herr Hugosson nyss var
inne på.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det gör ett något egendomligt
intryck när herr Stridsman
först angriper mig för de synpunkter
jag har anfört och sedan ber mig stödja
centerpartisternas reservation^ Jag vet
inte hur det skall gå ihop.

Jag har inte gjort mig till talesman
för en koncentrationsökning till storstadsregionerna
eller några andra regioner.
Vad jag velat peka på är att
ett samrådsförfarande för den privata
verksamheten kommer att ge föga effekt
i Göteborgsområdet.

Jag har också pekat på att samrådsförfarandet
bör utsträckas att gälla de
kommuner och städer något lägre ned

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

i hierarkisysteniet där vi har den verkliga
ökningen på den privata sektorn.
Men jag har försökt att tala om att inom
storstadsregionerna finner vi den verkliga
expansionen inom den kommunala
verksamheten. Om herr Stridsman frågar
sina partivänner i Göteborg, Stockholm
och Malmö tror jag att dessa är
överens om att vi har för dålig utbyggnad
på sjukvårdsområdet, på socialvårdsområdet
och på skolområdet. 40
procent av ökningen i sysselsättningen
inom Göteborgsområdet ligger just där.
Bär finns stora eftersatta behov som
måste tillgodoses. Det är detta jag pekat
på. Om vi icke tillåter denna expansion,
åstadkommer vi en dämpning
av storstädernas tillväxt. Men då tillgodoser
vi å andra sidan inte de rättmätiga
krav medborgarna kan ställa på
samhällelig och social service.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Den kommunala delen
går inte att flytta. Jag har heller aldrig
nämnt den. Jag förstår att denna sida
måste expandera inom det området där
den så att säga skall fylla sina serviceuppgifter.

Om man flyttar in mer folk medför
detta givetvis krav på en utbyggnad av
skolor, sjukhus, gator och kommunikationer
över huvud taget. Herr Hugosson
nämner att den kommunala investeringsdelen
i Göteborg rör sig om 40 procent,
kvar finns 60 procent. Man kan
ju börja med att flytta en del av dessa
00 procent som är kvar.

Låt mig nämna ett enda exempel.
Det finns i Göteborg ett företag som
heter Volvo. Jag vet inte hur många
tusen och åter tusen norrlänningar som
fått åka dit ner och arbeta där. Jag vill
inte påstå att man kunde placera Volvo
var som helst i Norrland, men nog tror
jag att man kunde se över även den
privata delen. Man kan stoppa expansionen.

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

Herr HUGOSSON (s) kort genomäle:

Herr talman! Ja, det finns sannolikt
många områden inom den industriella
sektorn i fråga om vilka man kan diskutera
en omlokalisering. Jag har dock
inte tagit upp den frågan till diskussion
här. Volvo är väl ändå ett av de
företag som försöker att lägga ut produktionen
till andra delar av landet.
Men, herr Stridsman, Volvo är en sammansättningsfabrik.
Produkterna sammansätts
i Göteborg, men delarna produceras
ute över hela landet. Jag tycker
att exemplet var dåligt valt, herr
Stridsman. Volvo är ändå ;en typisk
industri med produktion förlagd över
hela landet.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Det förefaller naturligtvis
oroande att jag till talarstolen för
med mig en sådan stor lunta. Innan jag
ämnar föra utskottets talan och försvara
dess hemställan hade jag tänkt försöka
svara på några av de frågor sopi ställts.
Jag tog med mig dessa papper enbart
därför att herr Hugosson tog upp problemet
om storstadsregionerna och särskilt
nämnde Göteborgsområdet.

Jag skall kanske inte diskutera siffror
med honom, men jag har tagit med mig
en utredning om balanserad regionalutveckling.
Jag vill då använda de siffror
som denna utgår från. Sedan får
herr Hugosson tala om huruvida denna
utrednings eller ERU:s prognoser
är felaktiga. Utredningen redovisar för
1965—1968 en befolkningsutveckling.
Självklart har man där indelat denna
i riksområden. Riksområde måste enligt
vad jag kan förstå här bli Göteborgsområdet.
Det heter då att befolkningen
1968 uppgick till 69 850 och att riksandelen
var 8,8. Under perioden 1965
—1968 har invånarantalet ökat med
22 300. Jag har velat nämna dessa siffror
för att ge en bakgrund till herr
Ilugossons resonemang. Om de är felaktiga
kan jag inte göra någonting åt
det.

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

Herr Hugosson sade att det inte bara
var fråga om storstadsregionerna utan
att vi också måste diskutera flera regioner.
Det har vi försökt göra, och det
kommer vi att få göra under 1970-talet.
Jag tror att jag tre eller fyra gånger
har sagt att vi måste avvakta resultatet
av de pågående utredningarna och av
det arbete som uträttas inom länsstyrelserna/planeringsråden.

Redan 1969 tog jag i min ringhet upp
frågan om antalet regioner och försökte
få till stånd eu diskussion om fler
regioner än enbart storstadsregionerna.
Inrikesministern angav nämligen 1969
vissa storstadsalternativ och nämnde
vissa regioner som skulle kunna bli alternativ
till storstadsregionerna. Den
evinnerliga diskussionen har ju gällt
befolkningsökningen, trycket mot storstadsregionerna
och befolkningsförskjutningen.
Frågan om ytterligare regioner
finns alltså med i bilden, herr
Hugosson.

När jag lyssnade på herr Stridsman
påminde jag mig den debatt som vi
hade i maj månad. Samma argumentering
som framfördes då upprepas nu.
Ett stående tema har herr Stridsman
alltid: regeringen är passiv, den åstadkommer
ingenting. Jag vill uppmana
herr Stridsman att studera propositionen
154 som vi i dag behandlar. Om
han besvärar sig med att slå upp kapitlet
»Nuvarande förhållanden in. m.»
på s. 7 finner han att 1947 tillsattes
utredningen angående näringslivets lokalisering.
Litet längre ned på sidan
kan han läsa att utredningens förslag
behandlades i propositionen 127 år
1952. På s. 9 i propositionen finner
han att år 1964 framlades propositionen
185.

Jag tänker inte fortsätta att trötta
kammarens ledamöter med att utveckla
vad som har hänt efter 1964 och 1965
års riksdagsbeslut — denna femåriga
prövotid som gick ut den 1 juli är välbekant.

Herr Stridsman gjorde också interna -

tionella jämförelser och tog bl. a. exempel
från Frankrike. Detta har vi också
diskuterat åtskilliga gånger. Men i diskussionerna
glömmer vi ofta bort att vi
är beroende av den internationella utvecklingen.
Vårt land är inte ensamt
om att ha de problem som vi nu diskuterar
och som vi, det vågar jag påstå,
kommer att få diskutera kanske ännu
mera under 1970-talet. Jag vill bara påpeka
för herr Stridsman att det nog
inte är så lätt att lösa dessa problem.
Ett till Frankrike gränsande land, Italien,
har kanske ännu större problem
än Frankrike och Sverige.

För inte länge sedan var det ett program
i den svenska radion med några
experter, som hade studerat Italien. De
hade varit där under den gångna sommaren
och studerat deras lokaliseringsocli
regionsproblem. De sade bl. a. vilket
jag utgår från att de flesta av ledamöterna
känner till att problemet i Italien
är Syditalien gentemot Norditalien.
De talade om att från ungefär 50 procent
av vissa kommuner i Syditalien
bär människorna flyttat ut och dragit
sig norrut, naturligtvis, och till de centrala
orterna där. Som exempel nämnes
Milano, som har en inflyttning på
mellan 90 000 och 100 000 personer per
är och där människorna numera bor på
gatorna och i uthus, varigenom staden
fått ett ännu värre problem — just på
grund av denna starka inflyttning. Trots
att åtskilliga regionalpolitiska beslut har
fattats och trots att man försökt klara
denna inflyttning fortsätter människorna
att dra sig till dessa tätorter. Jag har
med detta velat säga att kraftåtgärder
behövs, och det är därför vi i den pågående
utredningsverksamheten vill
skapa underlag för att kunna fastställa
dessa under 1971 och 1972. Det är också
absolut nödvändigt att — mot bakgrund
av erfarenheterna i Italien — ha
ett tämligen gott underlag för att över
huvud taget kunna åstadkomma någonting.

Detta var några kommentarer. Fru

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Marklund frågar vilken lokaliseringsmyndighet
som skulle föreslås sköta om
detta samrådsförfarande. Den i propositionen
föreslagna lokaliseringsmyndigheten
är arbetsmarknadsstyrelsen.
.lag vill svara fru Marklund att det är
självklart att det blir på riksplanet, då
huvudutgångspunkten för denna proposition
är storstadsområdena som samrådsförfarande!
i första hand gäller. Då
kan man väl inte tänka sig att de skall
läggas på länsplanet. Det har också
sagts att samrådsärendena inom verket
skall handläggas av eu särskild delegation
bestående av minst sju ledamöter
och sammansatt av företrädare för staten,
kommunerna, näringslivet och arbetstagarna.

Herr talman! Jag får snart be om ursäkt
om jag tröttar kammaren, men det
kan inte hjälpas.

Innan jag går in på själva utskottsutlåtandet
och reservationerna tänkte jag
göra ytterligare några reflexioner. Dagens
aktstycke, med det resonemang
som förts tidigare, är naturligtvis ingen
nyhet för kammarens ledamöter, och
jag har tidigare också påstått och kommer
fortfarande att påstå att det kommer
att bli flera bekanta, av många
anledningar.

För det första därför att vi nalkas årsskiftet,
vi får en ny riksdag, vi får nya
friska krafter och vi får en allmän motionstid
igen i januari månad. Det är
väl inget fel i detta. Jag ser mycket allvarligare
på den bistra verklighet som
delvis är en följd av den snabba tekniska
utvecklingen. Men det är som bekant
inte bara fördelar med detta. Företagsnedläggningar,
fusioneringar, omflyttning
av folk och personliga svårigheter
för dem som drabbas. Mellan 300 och
400 nedläggningar och förändringar inträffar
årligen. Vad sedan datatekniken,
elektroniken osv. kommer att betyda
vet vi bara en del om. Det man oroligt
frågar sig är: Har vi en tillräckligt effektiv
demokratisk beslutprocess för vår
tid och vår snabba tekniska utveckling?

Lag om lokaliseringssamråd, in. m.

Finns det risk för att vi blir styrda av
tekniken i stället för att medborgare
och samhälle skall vara de styrande?

Vad kommer att krävas av samhällsmedborgarna
för att kunna klara detta
nödvändiga styrande? Ja, naturligtvis
utbildning — yrkesutbildning och kanske
inte minst vuxenutbildning. Jag är
övertygad om att vi måste få en utbildnings-
och självstudieutbildningsepok
som ger möjligheter till både aktualiserande
av gamla kunskaper och inhämtande
av nya vid alla tillfällen i livet.
Kort sagt vill jag i anknytning till behandlingen
av bankoutskottets utlåtande
och regeringens proposition nr 154
understryka att vi lever inte i en tidpunkt
utan i en tidsperiod. Det är en
tidsperiod som naturligtvis bör utgöra
bakgrunden, när vi skall behandla de
beslut som statsmakterna har fattat för
regionalpolitiken och vilka ingår som
ett led när den starka tillväxten i storstadsregionerna
skall dämpas och avlänkas
till andra delar av landet. Härom
råder, såvitt jag förstår, allmän enighet
mellan de politiska partierna.

Nu har regeringen också lagt fram det
redan i våras aviserade förslaget om ett
lokaliseringssamråd, vilket får ses som
ett medel att dämpa storstädernas tillväxt.
Om behovet av åtgärder av detta
slag är som sagt alla ense, och även propositionens
förslag har i stort sett godtagits
av alla utom av vänsterpartiet
kommunisterna.

Förslaget med lokaliseringssamråd
innebär i korthet att den, som planerar
nybyggnad av eller annan åtgärd med
lokaler för vilka fordras byggnadslov,
skall samråda med en lokaliseringsmyndighet,
vilken tänkes bli arbetsmarknadsstyrelsen.
Omfattningen och den
närmare utformningen av lokaliseringssamrådet
skall regeringen få fullmakt
att besluta om. De riktlinjer som regeringen
därvid tänker tillämpa redovisas
utförligt i propositionen.

Detta obligatoriska lokaliseringssamråd
godtas alltså av de borgerliga par -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

tierna, men samtidigt har de, vilket
framgår av de tolv reservationer som
är fogade till bankoutskottets utlåtande,
i ett antal detaljer framfört särmeningar.
Man är med om att ge regeringen en
fullmakt att utforma lokaliseringssamrådet,
men samtidigt vill man i ett anlal
detaljer begränsa denna fullmakt.

Jag behöver väl knappast påpeka att
någon enighet om de olika säryrkandena
inte föreligger mellan de borgerliga
partierna. Endast en av de tolv reservationerna
har man lyckats skriva ihop
sig om.

Jag vill sammanfattningsvis om reservationerna
säga att jag tycker att man
visar en överdriven ambition att i en
rad smådetaljer begränsa regeringens
handlingsfrihet. Det understryks också
i propositionen att systemet med lokaliseringssamråd
får ses som en försöksverksamhet.
Systemet bör nu prövas ett
tag, och sedån får vi se om det ger de
effekter på storstädernas expansion
som vi önskar få till stånd.

Låt mig sedan ta upp några av de
detaljanmärkningar mot regeringens
förslag vilka gjorts i reservationerna till
bankoutskottets utlåtande.

I reservationen 1, som avgetts av moderata
samlingspartiets ledamöter inom
utskottet, vill man begränsa tiden för
samrådsförfarandet från fyra månader,
som regeringen har föreslagit, till två
månader. Som motivering anför man att
samrådet inte onödigtvis bör medföra
en försening av företagens planerade investeringar.
Till det vill jag säga att det
bör ligga i företagens eget intresse att
i så god tid som möjligt innan planerna
skall realiseras ta kontakt med samrådsmyndigheten.
Kontakten bör alltså
tas i ett tidigt skede av planeringsprocessen.
Om det går till på det sättet tror
jag inte att det spelar någon som helst
roll för företagen om den längsta samrådstiden
sätts till två eller fyra månader.
Däremot är det viktigt att samrådsmyndigheten
får tillräckligt god tid
på sig för att presentera ett fylligt ma -

terial om lokaliseringsbetingelserna för
företaget.

Det är självklart att myndigheten skall
handlägga lokaliseringsärendena så
snabbt förhållandena medger. I den
centerpartistiska reservationen 2 tar
man upp en kort diskussion om vilka
grunder som gäller för samrådet. I propositionen
är samrådsskyldigheten knuten
till byggnadsåtgärder. Reservanterna
vill att man som en grund för samråd
skall ha även den sysselsättningsökning
som kan beräknas följa av investeringen.
I och för sig är väl alla överéns
om att det är sysselsättningseffekten
som man i första hand vill mäta och ta
hänsyn Ull. Å andra sidan är det klart
att det är förenat med svårigheter både
att i förväg bedöma en investerings sysselsättningseffekter
och att i efterhand
konstatera om beständig sysselsättningsökning
ägt rum. Härav följer att det är
svårt att kontrollera att samrådsskyldigheten
iakttas i sådana fall. Den anknytning
till byggnadsåtgärder som föreslås
i propositionen är enligt min mening
administrativt enkel och lätt att tillämpa.
Jag tycker därför att det är riktigt
att man åtminstone i inledningsskedet
väljer en sådan väg.

Reservationen 3 — också den centerpartistisk
— finner jag en smula egendomlig.
I den säger man att riksdagen
bör få tillfälle att på lämpligt sätt yttra
sig med anledning av eventuella framtida
beslut av Kungl. Maj :t om ändringar
i systemet med lokaliseringssamråd.
Detta finner jag inkonsekvent. Man är
alltså villig att ge regeringen eu fullmakt
att utforma systemet — riktlinjerna
för detta är ju också utförligt redovisade
i propositionen — och samtidigt
vill man ta tillbaka fullmakten.
Till detta kommer att en sådan uppläggning
rent lagtekniskt är omöjlig, vilket
också utskottet har visat i sin skrivning.
Om man vill begränsa regeringens handlingsfrihet
måste det naturligtvis ske genom
att lagen om lokaliseringssamråd
ändras så att i den införs materiella fö -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

reskrifter om samrådets utformning.
Men några sådana föreskrifter har man
inte påyrkat.

Ett lint exempel på mittensamverkan
har jag funnit i reservationen 4,
där det förordas att samrådsskyldigheten
geografiskt skall avgränsas så att
den omfattar inte bara storstadsregionerna
utan även expansiva stadsregioner
i storstädernas omedelbara influensområden.
Det är klart att det kan finnas
skäl för en sådan utvidgning. Men
det finns också skäl emot, främst av
praktisk natur. Det är möjligt att lokaliseringsmyndigheten
under ett inledningsskede
inte orkar med mer än storstadsregionerna,
om den information
som ges företagen skall bli kvalificerad
och fyllig. Det är väsentligt att informationen
och överläggningarna blir kvalificerade,
om samrådsförfarandet av företagen
skall uppfattas som något positivt.
När erfarenheter har vunnits kan
det väl finnas skäl att åter ta upp frågan
om den geografiska avgränsningen.

En ren detaljfråga, enligt min bedömning,
tas upp i den moderata reservationen
5. Man vill höja den minsta ytgränsen
för byggnadsåtgärder som skall
kräva samråd från 300—500 kvadratmeter
till 600 kvadratmeter. Syftet härmed
är att mindre väsentliga omändrings-
och utbyggnadsinvesteringar inte
skall behöva grunda krav på samråd, eftersom
lokalisering till annan ort knappast
skulle vara ett realistiskt alternativ
i sådana fall. Här tycker jag reservanterna
ger uttryck för en omotiverad oro.
Naturligtvis kan en sådan sak som minsta
ytgränsen diskuteras. Men jag tror
att man kan säga att även dessa företag
har nytta och behov av att få ordentliga
samråd och resonemang i lokaliseringsfrågor
i arbetsmarknadsstyrelsens
regi.

Jag menar att det kan vara av värde
för företagen att få diskutera och
få en bild av hur man på riksplanet
handlägger regionutvecklingen och
därifrån många gånger kanske kan ge

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

värdefulla tips även om hur företagen
skall förfara. Hur man än gör denna
avgränsning kommer man antagligen
alltid att få med en del fall där samrådet
möjligen inte har en så stor uppgift
att fylla. Samrådsförfarandet bör
givetvis i sådana fall göras mycket
enkelt, och det bör därför inte medföra
några större olägenheter för företaget.
De undersökningar i dessa frågor
som har gjorts tyder på att en enhetlig
minsta ytgräns på mellan 300
och 500 kvadratmeter kunde leda till
en ärendevolym som medger reella
diskussioner. Såvitt jag har kunnat finna
har reservanterna inte anfört några
skäl som skulle tyda på något annat.

Lokaliseringsärendena skall inom arbetsmarknadsstyrelsen
handläggas av
en särskild delegation. Till denna delegation
har man från moderat håll —
som framgår av reservationen 6 —
ställt sig tveksam. Om den skall finnas
bör den ha expertinslag, framhålls
det. Givetvis bör det finnas sakkunskap
av betydelse för samrådsverksamheten
i delegationen. Något annat har
aldrig varit avsett. Jag tycker också
att de som föreslås blir representerade
i delegationen, staten, kommunerna,
näringslivet och arbetstagarna, bör vara
med. Enligt min mening står inte
kravet på sakkunskap i motsättning
härtill, snarare tvärtom. Kommunerna
skall alltså vara representerade i samrådsdelegationen.

I propositionen redovisas utförligt
de olika vägar på vilka länsstyrelser
och kommuner skall få tillfälle att ta
del i behandlingen av samrådsärenden.
Centerpartiet vill emellertid inte låta
sig nöja med detta, som framgår av
reservationen 7. Centerpartiet anser
att det finns skäl att särskilt pröva
hur regionala och kommunala organ
skall beredas de bästa möjligheterna
att ta del i lokaliseringssamråd. Jag
tror att centerpartisterna kan känna
sig ganska lugna. Deras önskemål om

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

eu aktiv medverkan från kommuner
och länsstyrelser kommer säkert att bii
tillgodosedda.

En annan detalj i samrådsförfarande!,
som har tagits upp av centerpartiet
i reservationen 8, gäller sekretessfrågan.
Centerpartiet vill att lokaliseringsmyndighetens
inställning i enskilda
lokaliseringsärenden skall anges i
protokoll som skall vara offentliga. Det
tycks framgå av motiveringen att man
på detta sätt vill få till stånd en starkare
press på de berörda företagen
att följa myndighetens förslag. Det talas
om vikten av att samrådet får de
avsedda effekterna.

.lag tror inte att man skall välja den
väg som centerpartiet här vill förorda.
Enligt min mening bör man nu satsa
på att få till stånd öppna och — som
jag tidigare understrukit —• förtroendefulla
överläggningar mellan myndigheter
och företag. Jag tror att detta
skulle kunna äventyras om man följde
centerpartiets linje i denna fråga.

1 reservationen 9 som moderata samlingspartiet
har ställt sig bakom krävs
att syftet med samrådet skall preciseras
och anges i lagtexten. Vidare skall
det preciseras vilka handlingar som
den samrådsskyldige skall vara tvungen
att lämna till samrådsmyndigheten.
Syftet med samrådet är utförligt redovisat
i propositionen —• s. 62 —- och
någon särskild precisering av detta i
lagtexten är enligt min mening onödig.
Reservanternas andra förslag tyder på
en enligt min uppfattning helt omotiverad
misstänksamhet mot lokaliseringsmyndigheten.
.lag tror inte att det
finns några skäl att befara ett missbruk
från myndighetens sida av den rätt den
får att begära upplysningar av företagen.

På en punkt har ändå borgerligheten
lyckats ena sig, som framgår av
reservationen 10. Man vill att det fortsatta
lokaliseringspolitiska samarbetet
mellan staten och näringslivet skall
omfatta även de mindre och medelsto -

ra företagens organisationer.

Vad man syftar på tycks vara den
samverkan på detta område som har
inletts mellan regeringen och Industriförbundet.
Här vill jag igen, herr
Stridsman, påminna om att regeringen
verkligen gör någonting; här har vi
ytterligare initiativ som herr Stridsman
kan lägga till de andra som jag
räknade upp från propositionen.

Att de mindre och medelstora företagen
spelar en stor roll för möjligheterna
att med regionalpolitiska åtgärder
åstadkomma en utjämning mellan
olika regioner är enligt min mening
alldeles klart. Insatser görs ju också
i samverkan mellan myndigheter och
företag för att skapa etableringar inte
minst av sådana företag. Jag tror att
vi lugnt kan utgå från att det intresse
som finns hos de mindre och medelstora
företagen för att medverka i de
lokaliseringspolitiska insatserna också
kommer att tagas till vara —- egendomligt
vore det väl annars! Sedan får det
väl visa sig vilka former som kan befinnas
vara de lämpligaste för en sådan
samverkan.

Det mest intressanta ståndpunktstagandet
från reservanternas sida görs
kanske i den centerpartistiska reservalionen
11, där man begär en utredning
om etableringskontroll, innefattande
krav på etableringstillstånd eller en
särskild etableringsavgift. Ett sådant
system tycks man vilja sätta i kraft,
om lokaliseringssamrådet inte skulle få
tillräcklig efftekt. Samma krav framförde
centern i våras när riksdagen
behandlade riktlinjerna för den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten.
Men om jag inte minns fel tog
centerledaren dr Hedlund i valrörelsen
avstånd från ett system med etableringskontroll
och ville för sin del ha
ett mindre ingripande system för styrning
av etableringen. Vilken linje följer
centern egentligen? Skall vi hålla
oss till reservanterna eller till dr Hedlund?
För min del tror jag att sam -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

rådsförfarandet kommer att få lokaliseringspolitiska
effekter.

Samrådet får naturligtvis ses som en
försöksverksamhet som nu bör prövas
ett tåg; sedan får vi väl följa upp effekterna
och undersöka vilka resultat
som kan nås. Det torde då komma att
visa sig om erfarenheterna tyder på
att det kan finnas skäl att överväga
andra former för att påverka företagens
lokaliseringsbeslut. Däremot är
det inte nödvändigt att nu sätta i gång
en utredningsverksamhet med den inriktning
som reservanterna tänkt sig.

Slutligen tar centerpartiet i reservationen
12 upp sin gamla käpphäst: behovet
av att precisera ett regionalt politiskt
program för hela landet, innefattande
bl. a. en riksplanering i fråga
om fördelning av resurser och utvecklingsmöjligheter
mellan olika regioner.

Detta var också en mycket omdiskuterad
fråga i maj månad när vi diskuterade
den regionalpolitiska inriktningen.
Förutsättningarna för att ange ett
sådant program finns ännu inte, menar
man, och i avvaktan härpå skall
riksdagen —• tänker man sig — ange
en viljeriktning genom att uttala att
regionalpolitiken bör inriktas på ett
så långt möjligt decentraliserat samhälle.

Här kan jag inte undgå att göra reflexionen
att man tydligen vill att riksdagen
skall uttala sig. De flesta av oss
som är här har väl erfarenheter av
folkrörelser, av sammankomster och
sammanträden och av uttalanden. När
man önskar att en församling skall göra
ett uttalande måste man emellertid
precisera detta uttalande och ange hur
långt man vill gå och vad man syftar
till. Jag tycker att centerpartiets
reservanter är skyldiga att lämna eu
närmare förklaring till riksdagen om
vad de menar med detta »decentraliserade
samhälle». Vi frågade detta under
majdiskussionen. Eftersom frågor
har ställts här även från centerpartihåll
tycker jag att vi som försvarar

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

utskottets skrivning åter kan få ställa
frågan: Vad menar man med talet om
ett decentraliserat samhälle? Att ett
sådant uttalande på något sätt skulle
kunna vara vägledande för regionalpolitiken
har jag nämligen svårt att
förstå. Vi inser väl alla att man inte
kan decentralisera hur långt som helst.
Jag tror inte heller att centern skulle
vara beredd att godta ett samhälle som
var så långt som möjligt decentraliserat.
Jag vet inte om jag skall erinra
om interpellationsdebatten här på förmiddagen
om hur man åstadkommer
decentralisering i vissa bolag, som står
centern nära. Men det måste finnas
betydande restriktioner i fråga om decentraliseringssträvandena,
om vi inlc
skall få ett samhälle som ingen, inte
ens centern, önskar sig. Det är min
uppfattning att parollen om ett så långt
möjligt decentraliserat samhälle inte
tillför den regionalpolitiska debatten
något konstruktivt.

Vidare vill jag tillägga, herr talman,
att det följer av det ställningstagande
som jag har redovisat att jag inte heller
kan biträda det förslag som framförs
i en motion från vänsterpartiet
kommunisterna om generellt förbud
mot nyetableringar och utvidgningar
i storstadsregioner.

Herr talman! Avslutningsvis kan jag
konstatera att det råder enighet om
huvudlinjerna i förslaget till lokaliseringssamråd
men att de borgerliga partierna
vart för sig för fram en rad
säryrkanden i detaljer. Jag ber att på
samtliga punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag vill gärna fästa utskottets
talesmans uppmärksamhet på
det förhållandet att jag avslutade mitt
första inlägg med att på alla punkter
yrka bifall till utskottets förslag.

Mitt inlägg var betingat av en önskan
att i någon mån skingra den felaktiga
bild som man har av tre stor -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

stadsregioner. Jag försökte påvisa att
det föreligger stora skillnader mellan å
ena sidan Stockholmsområdet och å
andra sidan Göteborgsområdet och
Malmö-Lundregionen. Oavsett vilka siffror
expertgruppen för regional utredningsverksamhet
har till sitt förfogande,
torde väl Sveriges officiella industristatistik
tala ett tydligt språk. Enligt
industristatistiken minskade antalet
sysselsatta inom industrin i Göteborgsområdet
mellan 1966 och 1968
med 6 500 årsarbetare, och man väntar
sig att sysselsättningsvolymen inom den
privata industrisektorn 1973 blir liigre
än vad den var 1965.

Varför har jag velat påvisa detta? Jo,
därför att det är icke bara del privata
näringslivets expansion som åstadkommer
tillväxtproblem i storstadsregionerna.
Jag har också velat göra gällande
att det är riktigt att få eu etableringskontroll,
men att denna etableringskontroll
även bör utvidgas till att gälla de
regioner där befolkningstillväxten relativt
sett är väsentligt större än vad
den är i storstadsregionerna. Se på befolkningsutvecklingen
i Uppsala, Västerås
och Örebro och räkna fram procenttalen
och jämför dem med motsvarande
ökningstal för Göteborg! Då kan
men enkelt matematiskt konstatera att
det inte är storstadsregionerna som har
den kraftigaste ökningen.

Slutligen vill jag, herr talman, uttrycka
ett tack för det förtydligande som
utskottets talesman gjorde här beträffande
kommunernas roll i samrådsförförfarandet.
Jag vill framhålla vikten
av att berörd kommun ges möjlighet
att aktivt, direkt och med egna representanter
delta i detta samråd. Herr
Haglunds deklaration i sitt inlägg gläder
mig mycket, eftersom vi har varit
oroliga i storstäderna för att vi skulle
ställas vid sidan om och inte ha möjlighet
att aktivt delta i detta samrådsförfarande.
Därför är det en utomordentligt
värdefull deklaration som utskottets
talesman har gjort här.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Vår främsta invändning
mot samrådsförfarande är att vi inte
kan finna att det kan bli en effektiv
åtgärd, som verkligen bryter med koncentrationspolitiken
i stort och innebär
ett slut på den utflyttning som
drabbar ungefär hälften av alla kommunblock
i det här landet.

Herr Hugosson har i ett tidigare inlägg
mycket energiskt vänt sig mot vad
han kallade det kategoriska användandet
av storstadsbegreppet. Jag skall i
detta sammanhang inte diskutera just
den delen av hans inlägg, men jag noterade
att han ifrågasatte effekten av
det nu diskuterade samrådsförfarande!
med avseende på Göteborgsområdet.
Jag är alltså överens med honom om
detta, men anser att det finns skäl att
tvivla på meningsfullheten och effektiviteten
i de föreslagna åtgärderna då
det gäller alla de ifrågavarande städerna.

Herr Haglund sade att det är självklart
att arbetsmarknadsstyrelsen centralt
skall ha hand om samrådet eftersom
det nu i första hand gäller storstadsproblemen,
men då finns det väl
särskild anledning att ifrågasätta effektiviteten.
Nog måste väl de myndigheter
som på länsnivå behandlar dessa
frågor delta i arbetet om det skall bli
någon mening med det. Jag kan inte
uttrycka samma glädje som herr Hugosson
över den delegation som skall
handha frågan, eftersom jag inte kan
finna att den är till fyllest i dessa avseenden.
När det gäller andra lokaliseringsärenden
fattas ju besluten centralt
i AMS medan handläggningen och
beredningen sker i länsstyrelserna. Det
kan då inte vara så alldeles galet av
oss att anta att förfarandet i dessa frågor
skulle kunna vara något liknande.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag vill först framhålla
att jag delar den uppfattning herr Haglund
gav till känna i sin inledning, då

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

han vände sig till herr Hugosson, och
som även inrikesministern deklarerat i
propositionen, nämligen att det finns
behov att att dämpa storstädernas tillväxt.
Jag hade inte tillgång till de siffror
som herr Haglund kunde presentera
för att ytterligare understyrka motiven
för den framlagda propositionen,
men så långt är vi således eniga.

För övrigt finns det kanske delade
meningar. Tre minuter är en kort tid,
och jag hinner kanske bara beröra två
av de punkter som herr Haglund tog
upp. Det gäller först reservationen 2,
där vi framhåller att lokaliseringssamrådet
även bör beröra sysselsättningsökningen,
och det är glädjande att herr
Haglund håller med om att sysselsättningsökningen
i alla fall är det primära.
Det är ju den som avgör om en ort
expanderar eller inte. I reservationen
2 understryker vi att just sysselsättningsökningen
jämte byggnadsåtgärderna
måste tas med i samrådsförfarandet.

Det var också glädjande att höra herr
Haglund säga att vår reservation It är
intressant. Låt mig understryka att jag
inte tog upp ett allmänt regionalpolitisk!
resonemang. Jag sade tydligt ifrån
att jag inte ville göra detta utan enbart
begränsa mig till just frågan om etableringskontroll
eller etableringsavgift.
När jag yttrade att det äntligen gått upp
också för regeringen att någonting måste
göras för att dämpa storstädernas
tillväxt tilläde jag att jag hälsade det
med tillfredsställelse. Det första tecknet
på regeringens intresse för denna fråga
visades när den i 1969 års statsverksproposition
uttalade att den starka tillväxten
av storstadsområdena måste
dämpas, och jag tycker att det är bra
att detta understrukits, även om det
kommit sent.

.lag tog också upp resonemanget om
att det inte räcker med etableringsanmälan.
Vi tror att man måste gå ett steg
längre. Herr Haglund efterlyste var vår
partiledare står. Läs motionen 11:1518
med Gunnar Hedlund som första namn!

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

Där står under punkten V: »I skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av lämplig utformning av en etableringskontroll
i stockningsområdena genom
tillståndsgivning och/eller investeringsavgifter,
avsedd att tillämpas
om systemet med etableringsanmälan visar
sig otillräckligt----.» Jag tycker

det är alldels klart var partiet och partiledaren
står. Herr Hedlund har ju
skrivit under den motionen.

Beträffande reservationen 12 frågade
sedan herr Haglund vad centern menar
med ett decentraliserat samhälle. Jag
tyckte dock att herr Haglund själv svarade
på den frågan; han sade att centern
menar att vi skall ha en målsättning
för regionalpolitiken, och det är
alldeles korrekt. Det är just vad vi menar
med reservationen 12. Jag behöver
därför inte ingå närmare på den frågan.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! .Tåg skall inte förlänga
denna debatt så mycket mer. Frågan
om ett decentraliserat samhälle har vi
ju diskuterat vid snart sagt alla lokaliseringspolitiska
debatter. Vi vill ha
en precisering av vad man i dag menar
med ett decentraliserat samhälle. Vi
diskuterade den saken också i förmiddags
i samband med nedläggningen av
industrin i Äggfors. Men blir det ett
decentraliserat samhälle när man av
ekonomiska orsaker måste lägga ned
en industri? Jag tolkade nämligen saken
så välvilligt att industrin i Äggfors
ledes ned därför att man inte längre
kunde klara företaget ekonomiskt. Jag
undrar då om det verkligen är realistiskt
att tro att vi kan få ett decentraliserat
samhälle.

Man vill dämpa utvecklingen i storstadsregionerna.
Men vill man då ha de
åtta nio regioner som angavs i 1969
års statsverksproposition? Vill man ha
ett färre antal regioner i anknytning till
dem? Det blir i så fall influensområden.
Personligen ser jag denna sak så att vi
måste skapa storstadsalternativ som

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

motvikt till storstadsregionerna. Det är
också min förhoppning att vi skall göra
det. Då kan det hända att vi till dessa
delregioner, alternativt storstadsregioner,
skall kunna rädda kvar en del av
landsbygden. Märk väl att jag använde
ordet ”rädda kvar”. Ansluter sig centerpartiet
till den målsättningen?

Jag frågade samma sak redan 1969,
när inrikesministern hade föreslagit
regioner. Då nämnde jag Falun-Borlängeregionen
och Gävle-Sandvikenregionen
samt Linköping-Norrköpingregionen
som det föreslagits att vi skulle
satsa på. Ingen ville emellertid svara
på den frågan. Det är det vi syftar på
när vi talar om inte ett decentraliserat
men väl ett planerat samhälle, så att
vi kan få jämvikt i befolkningsutvecklingen.

Herr Stridsman säger att man i hans
parti anser att det inte räcker med vad
som hittills gjorts, och det instämmer
jag i. Ingen vet i dag vilka regionalpolitiska
åtgärder vi kan bli tvungna att
vidta för att över huvud taget klara situationen
på 1970-talet. Vi skall ha den
bakgrunden klar för oss att vi under
de senaste åren har haft 300 å 400 industrinedläggningar
och fusioner varje
år, och jag tror inte vi skall vara så
optimistiska att vi räknar med ett mindre
antal nedläggningar under 1970-talet.
Då är det ju inte så underligt om man
blir fundersam och frågar sig om det
räcker med vad som föreslagits eller
åtgjorts. Det privata näringslivet skall
effektiviseras och rationaliseras, och
det kräver i sin tur effektiva samhällsåtgärder.
Vi må ha vilken politisk uppfattning
som helst i detta hus, vi kommer
ändå allesammans att mer och mer
bli socialister. Socialism innebär ju
bl. a. att man kräver mer och mer av
samhället, och jag tvekar därför inte
att säga att vi alltmer kommer att få eu
utveckling i socialistisk riktning. Det
tekniska och industriella framåtskridandet
kräver detta. Det är inget fel att
så sker.

Jag tror att det var fru Marklund som
tog upp erfarenheterna av vad som pågår
på länsnivå. Där förekommer samma
utveckling. I dessa dagar arbetar
länsstyrelserna och planeringsråden
med Länsprogram 1970, som skall framläggas
för departementet under våren.
De utvecklar där sin syn på sina län
och regioner och framför sina förslag
beträffande planeringen. Det förekommer
vidare ett samspel på de olika
planeringsstadierna i det intima samarbete
som pågår mellan å ena sidan
kommuner, länsstyrelser och planeringsråd
och å andra sidan arbetsmarknadsstyrelsen
och regeringen.

Jag vill till sist återknyta till Herr
Hugossons och min diskussion. Skillnaden
mellan mig och herr Hugosson
i vår sifferexercis torde vara att denne
anförde uppgifter som gällde årsarbetare
inom industrin medan de uppgifter
ur ERU:s utredning, som jag anförde,
naturligtvis avsåg befolkningsförändringen,
dvs. hur mycket invånarantalet
i Göteborgsregionen hade ökat.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Haglund att vårt understrykande av
behovet av ett decentraliserat samhälle
är en viljeyttring, som skall ses så att
vi vill göra något konkret för regionalpolitiken.
Vi har i dag ingen fungerande
riksplanering, herr Haglund. Den
dag vi får en riksplanering, som visar
resursfördelningen i vårt land liksom
utvecklingsmöjligheterna beträffande utnyttjandet
av våra naturtillgångar har
vi kanske också förutsättningar att uppnå
en sådan decentralisering av samhället
som behövs för att dessa tillgångar
skall kunna exploateras. Vi har
inte heller sträckt oss så långt att vi tror
att decentraliseringen kan komma att
gälla varje liten by. Det är nog herr Haglund
och jag helt eniga om.

Jag vill vidare inte alls försvara sådant
som föranledde interpellationen
om Äggfors. Jag vill inte försvara före -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

tagsnedläggningar oavsett om det är
producent- eller konsumentkooperativa
rörelser som står bakom dem. Det är
bara att beklaga att sådant kan förekomma.
Också jag tar avstånd från det
inträffade.

Låt mig emellertid också säga till herr
Haglund att de åtgärder som föreslås i
den nu aktuella propositionen enligt
mitt förmenande inte räcker för att
dämpa storstadstillväxten. Vi är nog
eniga om målsättningen att den måste
dämpas. Vad vi är oeniga om är frågan
om medlen härför. Vi vill gå ett steg
längre än till enbart en etableringsanmälan.
Vi vill ha någon form av etableringskontroll,
etableringstillstånd, investeringsavgifter
eller etableringsavgifter.
Vi vill att man inte skall begränsa
sig till endast etableringsanmälan.

Jag vill slutligen säga till herr Haglund
att det var intressant att höra hans
resonemang om socialism. Vi kommer
inom centern aktivt att arbeta för ett
ökat samarbete mellan samhället och
näringslivet men inte för ett socialiserat
samhälle, som herr Haglund från denna
talarstol pläderade för.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag är självfallet tvärtom
helt överens med herr Haglund beträffande
den socialistiska utvecklingen
på det plan vi diskuterar. Därför är det
beklagligt att man nu inte är beredd att
gå med på vårt förslag om att ge samhället
möjligheter att effektivt styra
utvecklingen. Det var emellertid inte
för att säga detta jag begärde ordet, utan
anledningen härtill var att herr Haglund
berörde vad som sker på länsnivå
och betonade behovet av ett samband
mellan de olika länkar inom planeringsverksamheten
som han angav. Jag är
naturligtvis helt införstådd med behovet
av ett sådant samspel. Men jag skulle i
sammanhanget bara vilja uttrycka förhoppningen
att detta samband skall fungera
bättre än vad som framgår av exemplet
med att man i statsverkspropo -

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

sitionen 1969 talade mycket om önskvärdheten
av att dämpa storstadstillväxten
samtidigt som regeringen förkastade
länsplaneringsrådens målsättning
för regionalpolitiken till förmån
för prognos 2, som den kallas, i Länsplan
67. Detta innebar bl. a. att storstadslänen
skulle komma att ta 66 procent
av befolkningstillväxten i landet
under perioden 1965—1980 i stället för
56 procent enligt den målsättning som
planeringsråden hade.

Det är mot en bakgrund av detta slag
som vi har ställt oss frågande också inför
det nya förslaget till regionalpolitiska
åtgärder. Är detta verkligen en åtgärd
som bryter mot koncentrationspolitiken
i stort? Vi har funnit anledning
att svara nej på den frågan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Herr Haglund har i ett längre
anförande givit en god motivering för
propositionens förslag på olika punkter,
och jag tar egentligen till orda bara av
ett skäl som kanske inte har observerats
i debatten. Det är det förhållandet att
de tre storstadsregionerna och representanterna
för kommunerna inom dem
kraftigt gått emot förslaget. Vi skall inte
dölja för oss att även de nu föreslagna
åtgärderna, som vi tydligen alla här
uppfattar som ganska försiktiga åtgärder
när det gäller att komma i gång med
att lösa problemet om en bättre regional
balans, har mött ett starkt motstånd
bland, tror jag, alla partier i dessa tre
stora städer. Det visar sig också att
Kommunförbundet i sitt yttrande varit
splittrat i två praktiskt taget lika stora
hälfter.

Jag noterar alltså för min del med
glädje att riksdagen så enhälligt som
sker ansluter sig till propositionen. Men
jag känner ändå ett behov av att säga
med anledning av den kritik som framförts
mot förslaget, att avsikten är självfallet
inte att hindra vare sig Stockholm,

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

Göteborg eller Malmö att lösa angelägna
problem — låt mig säga att bygga bättre
arbetslokaler. I den män man har dåliga
arbetslokaler skall denna åtgärd givetvis
inte vara ett hinder för den utveckling
mot allt bättre arbetsmiljö som
man önskar på arbetsmarknaden. Nej,
syftet är att få till stånd en form av
samråd när det gäller sådan verksamhet
där man har tanke på att expandera.
Det är i sådana fall som vi anser
att eu presentation av det stöd som
staten kan ge och den goda miljö som
kommunerna kan bjuda i Norrland och
på andra håll åt företag som vill flytta
ut skall kunna bidraga till att företagen
överväger en lokalisering ut i landet.
•lag tror att detta kommer att vara av
betydelse också för möjligheterna att i
de tre storstadsområdena, där man i
dag förnimmer ganska betydande stockningsproblem
och har svårigheter att
lösa en del av de angelägna frågorna,
få till stånd en mera balanserad utveckling.
Man skall emellertid inte uppfatta
detta så, att det nu gäller att sätta
stopp för all utveckling i våra tre storstadsregioner
— det vore djupt olyckligt
— men vi menar att det här finns
möjligheter att åstadkomma en mera
balanserad utveckling till fromma för
alla parter.

Herr talman! När jag ändå gått upp i
talarstolen kan jag inte underlåta att
undertrycka en viss förvåning över att
centerpartiets representanter är så ivriga
i detta sammanhang. Här har riksdagen
ändå att behandla ett förslag
om en viss ordning som vi vill börja
tillämpa för att se vilka resultat som
kan nås. Propositionen döljer ju ingalunda
att det är fråga om försöksverksamhet.
Visserligen kan vi se hur man
gjort i andra länder, men vi måste
finna vårt eget handlingsmönster efter
de linjer vi brukar följa i vårt land. Det
är ett försök att få i gång en sådan
verksamhet. Men innan vi över huvud
taget sett något av resultatet, innan organisationen
är klar, vill centerpartiet

utdöma detta och redan nu beställa
en utredning om något som skall sättas
i stället. Det är dock att ha stor brådska.
Man borde kunna samla sig kring
den lösning vi kommit fram till, försöka
få förtroende för den och se vilka
erfarenheter vi kan få ut. Skulle vi
misslyckas, ja, då har vi alla möjligheter
att återkomma och ta upp frågan
på nytt. Men att utdöma en sak innan
man över huvud taget har fått en möjlighet
att sätta den ut i livet och få
praktisk erfarenhet av den tycker jag
är för ivrigt. Det kan inte ske i annat
syfte än att man för det svenska folket
vill ge sken av att man vill något mera
än övriga partier. Det är knappast en
linje som inger särskild respekt.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Man kan inte påstå att
centern försökt att utdöma det föreliggande
förslaget. Vi har ju godtagit
det. Vi har t. o. m. pekat på det goda
med att vi äntligen har fått detta förslag
till stånd.

Till inrikesministern vill jag säga att
anledningen till att vi inte anser förslaget
räcka är att vi dock har vissa
prognoser som pekar på stegrad acceleration
när det gäller inflyttning till
just de tre storstadsområdena, främst
då Storstockholmsområdet.

Det är av omtanke om dessa storstadsmänniskor
som vi i första hand
ansett att vi här måste göra något mera
än att bara stanna vid en etableringsanmälan.
Man bör kanske som vi föreslagit
ge den arbetande lokaliseringsutredningen
uppdraget att även utreda
möjligheterna till investeringsavgifter
eller etableringskontroll.

Sedan vill jag rätta inrikesministern
på en punkt. Han sade att de tre storstäderna
i sina remissyttranden gått
emot propositionen. Jag tror han sade
att det gällde även alla partier. I Stockholms
regionplanenämnd har centern
en representant, Knut Nilsson, som
reserverade sig mot just skissen att

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Storstockholmsområdet inom loppet av
30 år skulle öka med ungefär 1 miljon
människor. Här är det fråga om en
viljeyttring från centerns sida. Jag
vill bara framhålla att vi har en enhetlig
linje i regionalpolitiken och att vi
använder samma språk i denna politik,
oavsett om vi befinner oss i Stockholm,
Göteborg eller Norrbotten.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Bara en mycket kort
förklaring till herr Stridsman, som sade
att centern inte är för ett socialistiskt
samhälle. Jag är inte alls rädd för att
tala om socialisering. Vad jag menade
var att den tekniska och industriella
utvecklingen driver samhället till ett
ökat antal åtaganden. Om detta inte är
socialisering, är det i varje fall fråga
om ett ökat samhällsinflytande.

Så vänder jag på steken och säger
till herr Stridsman att han i praktiken
kanske blir mer socialist än t. o. m. jag
är. Herr Stridsman och centerpartiet
har under den tid jag varit aktiv, framför
allt under de senaste åren, inte
gjort något annat än krävt ökat samhällsinflytande.
Förklara detta för mig!

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill bara säga till
Stridsman att det när propositionen förelåg
hade funnits möjligheter för centerpartiet
att framlägga förslag om en
annan och bättre ordning. Det är egendomligt
att man inte tog tillfället i akt
och presenterade ett förslag om starkare
styrningsmedel samt redogjorde för
vilka krav som i olika avseenden skulle
ställas på företagsamheten. Det brister
i konsekvensen när man samtidigt
som man accepterar ett förslag som presenteras
i en proposition och avstår
från att föreslå någonting annat ändå
vill göra gällande att man inte är nöjd
med det som man har varit med om
att besluta.

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Det är inte så lätt för
oss, herr inrikesminister, att klart precisera
ett alternativ när inte ens regeringen
med sina experter i kanslihuset
kan precisera sitt förslag. I propositionen
framhålles att något mer konkret
medel inte kan anvisas utan att vi får
pröva samrådssystemet; sedan får tiden
utvisa om det räcker. Då är det för
mycket begärt att vi som parti skall
kunna konkretisera mer. Vad vi har
angivit är en viljeyttring. Vi tror inte
att det räcker med samrådsförfarande
och har därför sagt: Låt oss utreda frågan
om etableringskontroll eller investeringsavgifter! Jag

tackar herr Haglund för att han
tar avstånd från socialiseringstanken.
Han säger att vi på grund av den tekniska
utvecklingen är beroende av att
samhället får ett större inflytande. Jag
delar hans uppfattning, men det samarbete
som måste komma till stånd bl. a.
på grund av den tekniska utveckling
som herr Haglund åberopar måste bygga
på en förtroendefull kontakt mellan
samhället och näringslivet. Det innebär
inte att vi måste socialisera samhället.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Ett yttrande av herr
Stridsman uppfordrar mig till ett genmäle.
Han säger att centerpartisterna
är desamma här i riksdagen som annorstädes
ute i landet. Jag vill hänvisa till
remissvaren beträffande inrikesdepartementets
promemoria om lokaliseringssamråd.
Titta på hur centerpartiets representanter
har ställt sig i Malmöområdet,
Göteborgsområdet och Stockholmsområdet!
De har en uppfattning
som är diametralt motsatt den som herr
Stridsman deklarerat här i dag.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag vill bara hänvisa
till den reservation som centerns representant
Knut Nilsson avgav i Storstockholms
regionplanekommitté angående

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

Storstockholms tillväxt. Den innebar
att han sade nej till förslaget.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Det i motionen 11:1519 framställda
yrkandet om avslag
å Kungl. Maj : t s proposition
nr 15 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
nämnda yrkande; och avslog kammaren
detsamma.

Mom. A i övrigt

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Stridsman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A i
utskottets utlåtande nr 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Strandberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 28 nej,

varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Stridsman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B i
utskottets utlåtande nr 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Stridsman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 32 nej,
varjämte 25 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

■servationen 3; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Stridsman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C i
utskottets utlåtande nr 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Stridsman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 150 ja och 33 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hyltander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. D i
utskottets utlåtande nr 69, röstar

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av herr Annerås m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hyltander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 62 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5 av herr Strandberg in. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. F

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 av herr Strandberg in. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. G

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stridsman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. G i
utskottets utlåtande nr 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7 av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter har röstat för
ja-propositionen. Ilerr Stridsman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 32
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8 av herr Thorsten Larsson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Regnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. I i
utskottets utlåtande nr 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 av herr Strandberg
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. K

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. K i
utskottets utlåtande nr 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10 av herr Strandberg
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. L

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
11; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Stridsman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. L i
utskottets utlåtande nr 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11 av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Lag om lokaliseringssamråd, m. m.

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Stridsman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 33 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. M

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stridsman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. M i
utskottets utlåtande nr 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Stridsman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 33 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m.

Mom. N

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:1519 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 76, i anledning av proposition med
förslag till vissa ändringar i fondreglerna
för stadshypoteks- och landshypoteksinstitutionerna,
m. m., samt

nr 77, i anledning av proposition
med förslag till vissa ändringar i banklagstiftningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Strikt skadeståndsansvar vid medicinsk
behandling, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av motioner
angående strikt skadeståndsansvar vid
medicinsk behandling, in. m.

I de likalydande motionerna 1:396
av fru Elvy Olsson samt II: 442 av fru
Kristensson och fru Nettelbrandt yrkades
att »riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om att förslag till införande
av strikt skadeståndsansvar avseende
personskador för det allmännas
verksamhet såväl som för den verksamhet
som bedrives av fria yrkesutövare
inom vårdområdet avges i samband med
det väntade lagförslaget om det allmännas
skadeståndsansvar».

I de likalydande motionerna 1:840
av herr Axel Georg Pettersson och fröken
Pehrsson samt II: 583 av herr Johansson
i Skärstad m. fl. hemställdes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om att vid pågående
prövning av skadeståndsrätten beak -

tas frågan om det allmännas skadeståndsansvar
för oförutsedda skador vid
medicinsk behandling i enlighet med
motionens syfte samt att sådant förslag
snarast möjligt förelägges riksdagen».

I motionen I: 107 av herr Ernulf hemställdes
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till lagstiftning rörande strikt ansvar
för skador vid medicinsk undersökning
eller behandling i enlighet med vad som
anförts i denna motion».

I de likalydande motionerna 1:502
av herr Helén m. fl. och II: 581 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl. hemställdes
— i den del som behandlades i detta
utlåtande — att riksdagen hos Kungl.
Maj :t begärde att de synpunkter som i
motionerna anförts angående rätt till
skadestånd för personskada som drabbade
anställd i arbetet beaktades vid utarbetandet
av kommande förslag till lag
om skadestånd.

Utskottet hemställde,

A. att följande motioner, nämligen

I: 396 och II: 442,

I: 840 och II: 583 samt

1:107,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:502 och 11:581,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lidgard (m), fru Kristensson
(m) och fru Anér (fp), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:396 och 11:442 samt i
anledning av motionerna I: 840 och
II: 583 samt 1:107, hemställa att förslag
till införande av strikt skadeståndsansvar,
avseende personskador såväl för
det allmännas verksamhet som för den
verksamhet som bedrives av fria yrkesutövare
inom vårdområdet, avgåves i
samband med det väntade lagförslaget
om det allmännas skadeståndsansvar,

B. att riksdagen måtte, med bifall till

Tisdagen den 8 december 1970 Nr 42

Strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m.

motionerna I: 502 och II: 581, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj :t begära att
de synpunkter som anförts i motionerna
angående rätt till skadestånd för
personskada som drabbade anställd i
arbetet beaktades vid utarbetandet av
kommande förslag till lag om skadestånd; 2)

av herr Svanström (ep), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Första lagutskottet behandlar
i sitt utlåtande motioner från
de tre .borgerliga partierna i vilka motioner
föreslås strikt skadeståndsansvar
vid skada på grund av medicinsk behandling.

Det är självklart att det någon gång
inträffar att en patient drabbas av skada
på grund av vållande från sjukvårdspersonalens
sida men gudskelov
är detta ganska sällan förekommande.
Å andra sidan kan vi konstatera att
med nuvarande regler är detta det enda
tillfälle då en patient kan räkna med att
få någon ersättning för den skada som
han drabbats av. De skadefall som vanligen
inträffar kan inte hänföras till
något vållande utan beror vanligen på
bristfälliga resurser eller på bristande
förmåga eller kompetens, ibland på
olyckshändelse eller missöde på grund
av att instrument eller apparater inte
har fungerat som de var avsedda att
fungera. Den snabba tekniska utvecklingen
inom medicinens område har
lett till en väsentligt ökad komplikationsrisk.
De skador som patienterna
drabbas av leder ofta till förlängda
sjukvårdstider och har många gånger
invalidiserande skadeeffekter. Men i
flertalet fall kan som sagt de drabbade
inte påräkna någon skadeersättning.

Kritiken mot den nuvarande ordningen
har många gånger riktat sig
mot medicinalväsendets ansvarsnämnd.

Denna nämnd har emellertid endast att
handlägga klagomål från patienter och
sysslar med frågor om disciplinär bestraffning.
Ansvarsnämnden konstaterar
alltså endast om det föreligger något
vållande eller inte, och i de fall då vållande
inte föreligger har den drabbade
inte möjlighet att kunna utfå någon ersättning
för skadan.

Det är självklart att människor finner
det egendomligt att det är helt
slumpmässiga förhållanden som skall
avgöra om man kan påräkna att få ersättning
eller inte. Enligt min mening
är detta helt otillfredsställande, och det
har också tidigare från riksdagens sida
uttalats att många skäl synes tala för
att man även inom sjukvårdens och
tandvårdens områden kunde tillämpa
skadeståndsansvar oberoende av vållande.

Vid den tidigare behandlingen inhämtade
utskottet synpunkter från bl. a. dåvarande
medicinalstyrelsen, från Landstingsförbundet
och från Läkarförbundet.
Samtliga dessa tre tunga remissinstanser
ställde sig positiva till tanken.

Nu säger utskottet att vi kan förvänta
ett förslag beträffande regler för arbetsgivares
och arbetstagares skadeståndsansvar
och att det därför inte
finns någon anledning att vidta några
åtgärder i anledning av motionerna.
Men, herr talman, det är väl ändå värt
att notera att det förväntade lagförslaget
— förutsatt att det bygger på förslag
från de utredningar som tidigare
har framlagts — endast kommer att
stadga principalansvar för fel eller försummelse
som blivit begången av anställd.
Jag skulle därför vilja fråga utskottets
talesman, om man från utskottsmajoritetens
sida verkligen tror att ersättningsfrågorna
kommer att behandlas
i detta förslag oberoende av huruvida
vållande föreligger eller inte. Detta
tycker jag är en angelägen fråga som
det är viktigt att få svar på.

Vi som står för reservationen har

96 Nr 42 Tisdagen den 8 december 1970

Strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m.

emellertid inte trott att det väntade förslaget
skulle tillgodose våra önskemål,
och vi har därför hemställt att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t begära ett
förslag om införande av strikt skadeståndsansvar
på sjukvårdens område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den till utlåtandet fogade reservationen
av herr Lidgard m. fl.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag ber också att få yrka
bifall till samma reservation till första
lagutskottets utlåtande nr 66.

Det synes egendomligt att vi skulle
avstå från vårt yrkande om ett förslag
till lagstiftning med hänvisning till ny
skadeståndslag, som vi ännu inte har
sett. Det är sant, att riksdagen år 1967
uttalade att den utgick från att frågan
om objektivt skadeståndsansvar skulle
prövas noga vid den nya lagens utarbetande,
men vi har som sagt ännu inte
någon möjlighet att bedöma, om så har
skett. Däremot vet vi att det då och då
rapporteras fall då människor har blivit
skadade — ibland svårt — vid behandling
på sjukhus utan att någon har
kunnat fällas till ansvar för vållande.
Detta medför att patienten då inte kan
erhålla någon ersättning för sin objektivt
lidna skada.

Jag kan nämna att Sverige sjuksköterskeförening
delar vår åsikt att patienten
bör kunna få ersättning för
olyckshändelse även när ingen kan direkt
anges som personligt vållande till
den lidna skadan. Sjuksköterskorna
framhåller att det nuvarande systemet
är, inte minst för sköterskorna, oerhört
pressande på grund av de mycket långa
tider som det ibland tar, innan ansvarsfrågan
blir avgjord. Det är också alldeles
uppenbart, att om patienten kan
få skadestånd oberoende av en lång
och pinsam och besvärlig utredning av
om det var någon speciell befattningshavare
på sjukhuset som var vållande,
så skulle det främja det förtroendefulla
förhållandet mellan patient och läka -

re och inte skada det. Det förtroendet är
som bekant mycket viktigt för att sjukdomen
skall bli rätt behandlad. Det
får å andra sidan inte missbrukas så,
att patienten inte vågar säga nej till olika
sorters experiment, som läkaren kan
vilja utföra för forskningsändamål utan
att det har direkt med patientens eget
botande att göra. Men den situationen
förekommer, och den kompliceras mycket
av att patienten inte heller då är
fullt skyddad, eftersom det sällan kan
bevisas att läkaren verkligen har begått
ett sådant misstag att han kan anses
formellt skyldig till ett eventuellt
olyckligt resultat av experimentet.

Den som råkar ut för yrkesskada får
på motsvarande sätt skadestånd endast
om det kan bevisas, att arbetsgivaren
var skyldig till skadan genom fel eller
försummelse. Detta är också en brist
i lagen, som vi reservanter skulle vilja
se eliminerad på ett mera direkt sätt
än genom hänvisning till ett lagförslag
som ännu inte ligger på riksdagens
bord.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Lidgard vid första
lagutskottets utlåtande nr 66.

Fru BERGANDER (s):

Herr talman! Arbetet på en ny skadeståndslagstiftning
är i sitt slutskede och
ett förslag till en ny skadeståndslag kommer
att remitteras till lagrådet i början
av 1971. Utskottet förutsätter, att det
kommer att beakta de rekommendationer
som 1967 års riksdag uttalade önskemål
om. Utskottets majoritet anser för
sin del att man med hänsyn till detta
bör vänta och se vad förslaget innehåller
och att man därför i dag inte bör ta
ställning till motionerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att fru Bergander undvek den konkreta
fråga som jag ställde, nämligen

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m.

om hon har den uppfattningen att det
lagförslag vi har att förvänta verkligen
kommer att innehålla även förslag om
det som vi i motionen har avsett. Jag
tillåter mig att betvivla det.

Jag vill hänvisa till en uppgift som
jag bar sett i Tidskrift för Sveriges
Sjuksköterskor, enligt vilken man har
gjort en uppvaktning hos justitieministern
för inte så länge sedan och framhållit
det angelägna i att denna fråga
får en lösning. I varje fall lär av referatet
i den tidskriften att döma justitieministern
ha sagt att förslag till lag om
bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares
skadeståndsansvar inte kommer
att lösa just denna fråga. Därför
kan jag inte riktigt förstå att man —-om man har den uppfattningen att detta
är en angelägen fråga som bör lösas
— bara kan liksom slå sig till ro och
hoppas att detta skall ordna sig. Man
vet ju, att detta är en komplicerad fråga
och man vet också att utredningsmaterial
för att lösa frågan om strikt skadeståndsansvar
vid medicinsk behandling
inte föreligger.

Fru BERGANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det bör väl ändå, som
utskottets majoritet har sett frågan, vara
lämpligt att vi avvaktar vad förslaget
innehåller. Sedan har ju motionärerna
möjlighet att vi det tillfället, om de inte
har biivit tillgodosedda i alla delar,
återkomma med en uppföljning av frågan.

Jag vidhåller mitt yrkande.

tandvårdens områden skall tillämpas
skadeståndsansvar, oberoende av vållandefrågan.

Det förekommer, och det kan man
aldrig komma ifrån hur bra vår sjukvård
än fungerar, att personer drabbas
av allvarliga skador vid exempelvis medicinsk
behandling. Det kan också gälla
missgrepp vid operation som lett till
att vederbörande patient ådragit sig ett
livslångt lidande. Vidare har det hänt
att injektioner getts felaktigt med påföljd
att berörd patient erhållit obotliga
skador. Många exempel kan anföras
på patienter som avlidit eller tillfogats
lidande under återstoden av sin
levnad på grund av missgrepp vid operation
eller annan felaktig behandling.

Det är så lätt att rikta kritik mot vederbörande
läkare, och jag har full förståelse
för att de berörda, de skadelidande
och deras anhöriga, kan känna
bitterhet mot dem som tillfogat dem
skadan. Ärade kammarledamöter, handen
på hjärtat, vem gör inte missgrepp?
Det gör jag kanske dagligen, men mina
felaktigheter och mina missgrepp leder
ytterst sällan till allvarliga skador för
mina medmänniskor. Men om jag nu
vore läkare och gjorde mig skyldig till
exempelvis en felaktig behandling vid
en operation kunde resultatet innebära
dödlig utgång för den behandlade patienten.
Det är den stora skillnaden mellan
det fel en läkare kan göra sig skyldig
till vid ett operativt ingrepp och det
fel jag kan åstadkomma, ty i det förstnämnda
fallet kan det vara fråga om
människors liv.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Frågan om strikt skadeståndsansvar
vid medicinsk behandling
har varit föremål för riksdagens prövning
vid flera tillfällen. Sålunda var
spörsmålet om det strikta skadeståndsansvaret
uppe vid 1967 års riksdag i anledning
av en motion i ärendet. Därvid
uttalade utskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, att många skäl talar
för att det även på sjukvårdens och
4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Nu får man komma ihåg, att varje
undersökning och behandling innebär
risker för olyckliga följdverkningar. Det
är med andra ord ett chanstagande om
ett ingrepp eller en behandling skall
lyckas. Nog är det för mången svårt att
förstå att en läkare blir frikänd av socialstyrelsens
ansvarsnämnd, då en patient
exempelvis avlider omedelbart efter
att ha fatt en injektion eller när en
patient ådrar sig hjärndöd vid ett ope42 -

98 Nr 42 Tisdagen den 8 december 1970

Strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m.

rutivt ingrepp i näsans bihåla. Ansvarsnämnden
grundar sitt frikännande på
att skadan inte vållas genom fel eller
försumlighet från vederbörande läkares
sida. Därmed bortfaller möjligheten
till ekonomisk gottgörelse för den
berörda patienten.

De nuvarande reglerna för erhållande
av skadeersättning bör ersättas med en
ny skadeståndslag, som innebär möjlighet
för en patient att få skadeersättning
vid felaktig medicinsk behandling, oavsett
om fel eller försumlighet har förelegat.
Det skulle bli en form av strikt skadeståndsansvar.

Herr talman! Jag är medveten om
svårigheterna när det gäller själva
gränsdragningen. Utgående ifrån att
varje ingrepp i den mänskliga organismen
innebär risker menar jag, att varje
patient själv bör få bära en normal
risk. Det går inte att grunda rätt till
skadestånd på varje medicinsk undersöknings
och behandlings följdverkningar.
Men i de fall där det är konstaterat
att patient lidit skada på grund av felaktig
behandling eller misstag vid operativt
ingrepp skall ersättning utgå,
oavsett om vederbörande läkare rent juridiskt
kan ställas till ansvar eller inte.
Jag medger att det kan bli svårt att dra
gränsen för när strikt skadeståndsansvar
skall gälla, men efter hand kommer
det naturligtvis att skapas en praxis
till ledning för tillämpningen av sådana
skadeståndsanspråk. Jag hoppas att det
inte skall dröja alltför länge innan vi
får en sådan ordning.

Man har anledning förvänta att Kungl.
Maj:t under instundande riksdagsår
presenterar en proposition i denna skadeståndsfråga,
speciellt med tanke på de
önskemål som riksdagen uttalade exempelvis
1967. Jag har då heller inga betänkligheter
mot att yrka bifall till första
lagutskottets hemställan i förevarande
utlåtande nr 66. Men jag förbehåller
mig naturligtvis rätten att motionera i
frågan — den rätten har ju vi riksdagsmän
— ifall det lagförslag som då pre -

senteras inte överensstämmer med de
krav man har rätt att ställa på detsamma.

Frågan om det strikta skadeståndsansvaret
är naturligtvis mycket viktig.
Men en annan sak som vi inte har diskuterat
och som det finns anledning ta upp
vid ett kommande tillfälle är att tillskapa
ett organ som vi kan kalla för en patientombudsmannainstitution,
så att patienter
som har klagomål att anföra också
får möjligheter att föra fram dem.
Det kan gälla exempelvis försummelser
av läkare eller vårdpersonal. Sådana
klagomål skulle denne ombudsman då
kunna ta hand om och föra vidare. För
att inte kunna beskylla en sådan ombudsman
för partiskhet bör han ''utnämnas
av Kungl. Maj:t. Vid de många samtal
jag fört med patienter vid olika sjukhus
och vårdinrättningar har jag fått ett
starkt intryck av att de har mycket svårt
alt nå fram till vederbörande med sina
klagomål. Den institution som jag här talat
om skulle helt säkert fylla en stor
uppgift när det gäller att tillvarata patienternas
intresse gentemot dem som
står för vården. Inte minst rättssäkerhetssynpunkterna
talar för att patienterna
får en sådan möjlighet.

Herr talman! Det finns anledning
återkomma till detta spörsmål, och det
är helt säkert också en fråga som kommer
att göra sig alltmer gällande under
tiden framöver.

Herr ZACHRISSON (s):

Herr talman! Jag vill bara i all korthet
säga att en förutsättning för att
jag skall kunna ansluta mig till utskottsmajoritetens
förslag är att de
uppgifter som lämnas i uskottets utlåtande
om det kommande förslaget är
riktiga, så att lagförslaget på ett godtagbart
sätt kommer att reglera de medicinskadades
ersättningskrav.

Det är inte rimligt att vi har bättre
skadeståndsskydd för plåtskador på
bilar än för människor som skadas
i sjukvård eller tandvård. Jag förbe -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m.

håller mig därför rätten att komma
tillbaka i denna fråga, om det väntade
lagförslaget inte uppfyller de krav som
jag anser det vara rimligt att ställa.

Jag vill också säga att jag inte tycker
att den lösning som motionärerna
tänkt sig i alla stycken verkar tilltalande,
och därför har jag också svårt
att biträda reservationen. Det borde
vara möjligt att lösa denna fråga med
något enklare medel än vad reservanterna
har föreslagit.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
tog upp kravet på tillsättande
av en vårdombudsman som vi för mycket
kort tid sedan hade uppe till behandling
här i riksdagen men då avslog.
Vi motiverade detta med att en
vårdombudsman i mycket liten grad
skulle kunna fungera som det skydd
för patienterna som man vill åstadkomma.
Det skulle bli en orimlig uppgift
att juridiskt fastställa hos vem skulden
för den vållade skadan ligger. Vi undrade
också på vad sätt patienten skulle
vara hjälpt av en sådan åtgärd.

Min mening är att det viktiga inte
är att fastställa att läkaren, sjuksköterskan
eller någon annan anställd på
sjukhuset har gjort ett fel utan måste
vara att hjälpa den som har fått en
skada vållad genom slarv eller uppkommen
genom alla de riskmomen!
som finns inom sjukvården, särskilt
mot bakgrunden av alla de metoder
som man i dag försöker använda även
när det är mycket små utsikter atl
lyckas. Det viktiga är att man under
alla förhållanden kan få det ekonomiska
skydd och den hjälp som behövs
för att man trots skadan skall
klara sig. Det är ett berättigat krav
att så sker. Jag är övertygad om att
denna fråga skall kunna lösas försäkringsvägen.

När vi sist behandlade denna fråga
Hamhöll jag också att den ansvarsnämnd,
som finns inom socialstyrel -

sen, inte på något sätt kan ersätta ett
sådant skydd. Även om det i denna
nämnd finns lekmannainslag, vilket gör
att det för allmänheten framstår som
troligare att de bedömningar som där
görs är riktiga, har ansvarsnämnden i
det stora hela mycket liten betydelse
för den patient som är föremål fölen
sjukvård, som innefattar vissa riskmoment.

Utskottet avstyrker motionerna i
denna fråga i den övertygelsen att utredningar
som pågår skall kunna skapa
en grundval för en försäkring av nämnt
slag. Om jag vore ordförande i det utskott,
som hade behandlat ärendet,
skulle jag naturligtvis i likhet med herr
Zachrisson ha kunnat säga att vi bör
kunna lita på uppgiften att vi kommer
att få oss förelagt ett sådant resultat
och att vi därför inte dessförinnan
bör begära andra åtgärder.

Eftersom jag emellertid inte är ordförande
i det utskott, som har ansvaret
för denna fråga, reagerar jag något
mera mänskligt och har svårt att
foga mig häri. Det kan tyckas vara
ett vingligt uppträdande, men jag är
sådan. Jag har känt ett hårt tryck "från
människor, som lidit skada i dessa
sammanhang och som ansett sig inte
ha fått förståelse för detta och framför
allt inte har fått ersättning härför.
Jag kommer därför i detta läge att
rösta för reservationen, även om jag
liksom herr Zachrisson inte anser att
förslagen i den är de mest lämpliga.

Jag vill göra detta som en extra
påtryckning och är liksom herr Zachrisson
beredd att, för den händelse det
visar sig att utredningsresultatet inte
innefattar förslag i dessa frågor, till
det yttersta stödja nya framstötar här
i riksdagen för att lösa detta spörsmål.
Eftersom det omedelbara trycket från
de berörda i detta sammanhang är så
hårt vill jag inte svika det förtroende
som dessa hyser för mig utan kommer,
trots att reservationen 1 är bristfällig,
att rösta för den.

100 Nr 42 Tisdagen den 8 december 1970

Strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill säga till fru
Eriksson i Stockholm att vi kan vara
överens om att det är bittert att det
ekonomiska skyddet på detta område
är ordnat så som nu är fallet. Å andra
sidan har jag också vid de samtal
jag haft med åtskilliga personer, som
vistats på våra sjukhus och vårdinrättningar,
funnit att patienterna saknar
någon att vända sig till. De skulle enligt
min uppfattning behöva en vårdombudsman.
Jag tror att tiden verkar
för kravet att vi en gång i framtiden
skall få en sådan. Jag vill bara erinra
om att man på alla områden av samhällslivet
har ombud som skall tillvarata
medborgarnas rättssäkerhet, och
här är det fråga om ett område där
det gäller de sjukas rättssäkerhet gentemot
dem som har vårdnaden om de
sjuka.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! När vi senast hade denna
fråga uppe sade jag att här behövs
patientdemokrati. Det behövs omedelbart
vid varje sjukhus möjlighet för
patienterna att komma till tals både
med dem som styr och med dem som
utför sjukvården.

Jag tror inte att en vårdombudsman
kan sköta detta. Enligt min mening ankommer
det på varje landsting — och
man har mera förståelse för detta nu
än tidigare — att ta kontakter med patienterna,
såväl med dem som har legat
inne som med dem som ligger inne.
Men den delen av frågan har inte tagits
upp i de nu aktuella motionerna och
behöver därför inte behandlas i detta
sammanhang.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Vad gäller patientföreningarna
vet jag att de fyller en mycket
stor och viktig uppgift. Men vi skall
komma i håg att detta gäller vid de
sjukhus där man har patienterna liggande
länge. Jag för min del talar här

närmast om de patienter som ligger på
sjukhusen under en kortare tid. Det är
skillnaden. Dessa patienter behöver ett
forum dit de kan framföra sina klagomål.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tror inte att herr
Börjesson i Falköping har så väl reda
på sig i dessa frågor. Det finns patientföreningar
även för akut sjuka patienter
och alltså inte bara för de mera
handikappade patienterna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Kristensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Lidgard m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Fru Kristensson
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 116 ja och
63 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42 101

Ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Ordet lämnades på begäran till
Herr JADESTIG (s), som yttrade:
Herr talman! Jag avsåg att rösta JA
men råkade trycka på NEJ-knappen.

§ 13

Ersättning av statsmedel för skada
på grund av brott, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 67, i anledning av motioner
om ersättning av statsmedel för skada
på grund av brott, m. in.

I de likalydande motionerna 1: 27 av
lierr Hans Petersson samt II: 30 av herrar
Sjöholm och Andersson i Örebro
hemställdes att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära dels skyndsamt
förslag till lagstiftning om statens
skyldighet att hålla skadelidande på
grund av våldsbrott ekonomiskt skadeslös,
dels att frågan om statlig ersättning
för förlust på grund av andra
slag av brott gjordes till föremål för
utredning utmynnande i förslag till
riksdagen.

I de likalydande motionerna 1:390
av herrar Bengtson och Nils-Eric Gustafsson
samt II: 580 av herrar Fälldin
och Larsson i Borrby hemställdes att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av frågan om ersättning av statsmedel
för alla skador till person eller egendom,
vilka orsakades av dem som vore
föremål för kriminalvård i frihet.

I de likalydande motionerna 1:394
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
11:979 av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl. hemställdes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning angående åtgärder för att
med statsmedel ersätta dem som drabbades
av förluster genom stöld, bedrägeri
och rån, varvid staten skulle kun4*
— Andra kammarens protokoll 1910. Nr

na resa ersättningsanspråk upp till fem
år efter domens avkunnande.

I motionen 11:119 av herrar Johansson
i Växjö och Börjesson i Falköping
hemställdes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhölle om en skyndsam
prövning av frågan om ersättning
av allmänna medel för skada som drabbat
enskild person genom brott mot
honom eller hans egendom i enlighet
med vad i motionen anförts.

I de likalydande motionerna 1:501
av herr Bohman m. fl. och II: 584 av
herr Holmberg m. fl. yrkades — i den
del som behandlades i detta utlåtande

— att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa

1. att Kungl. Maj:t måtte framlägga
förslag till ersättning för kroppsskada
å polisman, inkluderande ersättning för
sveda och värk samt framtida men, i
sådan tid att bestämmelserna kunde
träda i kraft senast den 1 januari 1971,

2. om utredning angående åtgärder
för att förbättra målsägandes möjligheter
att utfå skadestånd enligt i motionen
förordade riktlinjer.

I de likalydande motionerna 1:502
av herr Helén in. fl. och II: 581 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl. hemställdes

— i de delar som behandlades i detta
utlåtande — att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begärde,

a. förslag till 1971 års riksdag angående
statlig ersättning vid personskador
uppkomna genom våldsbrott
begångna av andra,

b. att utredning skedde beträffande
möjligheterna att införa ett system för
ersättning vid skador av annan typ
uppkomna genom brott begångna av
andra.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

a) I: 27 och II: 30,

b) I: 390 och II: 580,

c) I: 394 och II: 979,

d) 11:119,

e) I: 501 och II: 584, såvitt nu var i
fråga, samt

102 Nr 42 Tisdagen den 8 december 1970

Ersättning av statsmedel för skada pa grund av brott, m. m.

f) I: 502 och II: 581, såvitt nu var i
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Svanström (ep),
Sörenson (fp), Lidgard (m) och
Dockered (ep), fru Kristensson (m)
och herr Johansson i Växjö (ep) samt
fru Anér (fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
följande motioner, nämligen

a) I: 27 och II: 30,

b) 1:390 och 11:580,

c) I: 394 och II: 979,

d) 11:119,

e) 1:501 och 11:584 i denna del
samt

f) 1:502 och 11:581, såvitt nu var
i fråga,

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och därav föranledda förslag
rörande ersättning av allmänna
medel för skada, åsamkad genom brott;

II. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1: 501 och II: 584 i denna
del i skrivelse till Kungl. Maj:t ge
till känna vad reservanterna anfört rörande
polismäns ersättning för kroppsskada.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i detta utlåtande gäller ersättning
för skada på grund av brott. Denna
fråga har haft en lång lidandeshistoria.
Första gången frågan aktualiserades här
i riksdagen var 1947, och sedan dess
har ärendet återkommit till riksdagen
med jämna mellanrum. År 1953 fann
riksdagen att man inte skulle vidta några
åtgärder då i avvaktan på fortsatt
utredningsarbete på skadeståndsrättens
område. År 1961 sade man att frågan
fick anstå i avvaktan på den fortsatta
utvecklingen inom skadeståndsrättens

område. På detta sätt har man avvarjt
denna fråga år efter år.

När nu äntligen det pågående arbetet
med att lösa frågorna inom skadeståndsrättens
område slutförts, kan man
konstatera att frågan om ersättning för
skada på grund av brott inte lär komma
att innefattas i den proposition som vi
har att förvänta. Frågan om statens ansvar
bedöms ligga utanför ramen för
skadeståndslagstiftningen.

Men, herr talman, mot bakgrund av
den tilltagande brottsligheten och under
intrycket av en alltmer högljudd
opinion har tydligen justitiedepartementet
ändå ansett det vara motiverat
att ta någon form av initiativ i detta
ärende efter alla dessa år. Men då kan
man notera att en fråga som tidigare
bedömts vara så väsentlig, att den måste
lösas i samband med de allmänna
skadeståndsrättsliga principerna, nu
har blivit så enkel att den kan snabbutredas
inom departementet.

Vi har kunnat ta del av en promemoria
som är uppgjord inom departementet.
Där finns mycket intressant att
notera. Jag skall inte trötta kammarens
ledamöter med mycket av detta. Det
finns dock en viktig sak som jag skulle
vilja peka på. I promemorian säger man
att även om det är en uppgift för staten
att övervaka ordningen och att förebygga
brott, så kan man inte utgå
från något ansvarighetsresonemang,
dvs. att staten skulle ha något ansvar
för den skadegörelse som drabbar den
enskilde på grund av den tilltagande
brottsligheten. Frågan om ersättning
för skada på grund av brott får enbart
bedömas som en praktisk politisk fråga
av social och ekonomisk natur. Man anser
alltså att utgångspunkten är sociala
värderingar, och man avser att frigöra
sig från skadeståndsrättsliga betraktelsesätt.

Då kan man kanske ändå, herr talman,
fråga sig varför man då under de
decennier, då ärendet varit föremål för
behandling, hela tiden har avvisat frå -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42 103

Ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m.

gan just med den motiveringen att den
skulle behandlas i samband med de allmänna
skadeståndsrättsliga principerna.
I promemorian skalar man bort hela
ersättningsproblematiken när det gäller
sakskador. De personer som drabbas av
skador på sin egendom hänvisas till att
klara denna fråga själva genom att teckna
försäkringar eller på annat sätt.

Jag har ingen statistik till grund för
mitt påstående, men jag tror ändå att
man kan göra gällande att det kanske
är just de, som inte har kommit sig för
med att teckna försäkringar, vilka har
den mest bekymmersamma ekonomiska
situationen. De har alltså ingen möjlighet
att få ersättning när de genom rån
eller andra brott tillfogas ekonomisk
skada och kanske helt och hållet ställs
på bar backe.

De fall som promemorian tar upp gäller
alltså personskador. Inte ens beträffande
dessa tänker man sig någon generell
lösning, utan menar att personskador
skall ersättas endast i särskilt
ömmande fall. Det är alltså den sökandes
ekonomiska situation som skall vara
vägledande för frågan om ersättning
över huvud taget skall utgå. Man tänker
sig att ha ett karensbelopp på 500 kronor
i botten under vilket inga ersättningar
skall medges, och sedan skall
det vara en högsta gräns på 50 000 kronor
över vilken icke heller ersättning
skall utgå. Men därmed är inte sagt att
ersättningsbelopp som ligger mellan de
nämnda gränserna alltid kommer att
medges. Departementet kommer alltså
att göra en skönsmässig prövning.

Enligt uppgift har departementet
tänkt sig att anslå 1 miljon kronor till
dylika ersättningar. Enbart beloppets
storlek säger att det inte kan vara fråga
om någon generell lösning som innebär
ett svar på de många motioner som har
väckts i riksdagen med begäran om en
allsidig lösning av detta verkligt stora
problem. Förslaget innebär således inte
någon verklig hjälp.

I en reservation till utskottsutlåtan -

det har vi begärt en utredning i parlamentariska
former av dessa frågor. Det
kan tyckas vara en antiklimax när man
efter alla de år då utredningar har begärts
återkommer med denna begäran.
Men vi tror att det är nödvändigt att
vi inte låter oss nöja med en halvmesyr
utan att vi verkligen får en utredning
där man har möjlighet att ta hänsyn till
sedvanliga skadeståndsrättsliga principer
för att få fram förslag som verkligen
är principiellt tilltalande och som
hjälper de människor som drabbas av
skada. Vi yrkar därför att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära
en utredning. Utskottsmajoriteten säger
att vi kan vänta ett förslag med anledning
av promemorian och anser därför
att det inte finns anledning att vidta
några åtgärder.

Ytterligare ett ärende behandlas i utskottsutlåtandet.
Det har mindre räckvidd
rent ekonomiskt men mycket stor
principiell betydelse. Det gäller den för
riksdagen så välkända frågan om ersättning
till polisman som drabbas av skada
i sin tjänsteutövning. Riksdagens ledamöter
känner väl till ärendet. Det
började 1958 med en motion som blev
bifallen. Eu utredning tillsattes och den
framlade sitt förslag 1965. Sedan dess
har riksdagen under flera år enhälligt
begärt att Kungl. Maj :t skulle lägga fram
förslag för att lösa frågan om ersättning
till polismän som drabbas av skada
under sin tjänsteutövning. Förgäves
väntar vi fortfarande på ett förslag.

Jag är, hei-r talman, upprörd för det
första från den parlamentariska utgångspunkten
att departementschefen så
nonchalerar en enhällig riksdags begäran
och för det andra naturligtvis för
att man visar så liten hänsyn till de
tjänstemän, vilka man som arbetsgivare
har ansvar för, att man inte anser att
de bör ha all rimlig ersättning när de
just på grund av sitt yrkes karaktär
tvingas att utsätta sig för risker för att
kunna sköta sitt jobb. De riskerna har
inte blivit mindre med åren — tvärtom

104 Nr 42 Tisdagen den 8 december 1970

Ersättning av statsmedel för skada pa grund av brott, m. m.

har antalet fall av polismisshandel ökat
och riskerna i yrkesutövningen har blivit
förstärkta. Det är upprörande att vi
ännu inte kan vänta något förslag.

Men, säger kanske någon av kammarens
ledamöter som noggrant har tagit
del av utskottsutlåtande!, det står dock
i majoritetens förslag att frågan om
polismäns ersättning för kroppsskada
kommer att omfattas av promemorians
förslag. Det är riktigt så till vida att
den promemoria som jag tidigare har
talat om inte gör undantag just för polismän.
Det betyder alltså att en polis
kommer i samma situation som vilken
medborgare som helst i landet som
drabbas av skada. Men vi bär här i riksdagen
många gånger understrukit det
motiverade i att polismännen får en
särbehandling just på grund av de risker
som yrket är förenat med och att
de åtminstone bör hållas skadeslösa sa
långt det är möjligt under sin yrkesutövning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
vid första lagutskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Polstam och Johansson i Växjö (båda
ep) samt herr Werner, fröken Wetterström,
herrar Björck i Nässjö, Nilsson
i Bästekille och Björkman (samtliga m).

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till samma
reservation. Jag vill bara helt kort
utveckla densamma. Vad diskussionen
gäller är ju om de medborgare, som lider
skada genom våldsbrott, kan anses
tillräckligt skyddade genom den ersättning,
som föreslås i justitiedepartementets
nyligen framlagda PM, eller om det
behövs ytterligare åtgärder. Dessa ytterligare
åtgärder är i motionerna och
av oss reservanter endast konturritade,
dvs. vi begär en parlamentarisk utredning
där både de redan framlagda förslagen
och andra förslag kan beaktas.
De åtgärder som justitiedepartementet

förordar är däremot kända, dvs. man
vet hur långt de kommer att sträcka sig

— och som vi nyss har hört så är det
inte långt. Ersättningen skall behovsprövas,
tydligen ganska snävt. Meningen
är i första hand att de som har råd
skall försäkra sig själva, de som inte
har råd skall ta en ordentlig självrisk
innan samhället i nåder kan tänkas ingripa
för att ge en ersättning som mest
har karaktären av allmosor.

Man tycker att samhällets ansvar —
som samhället då fullständigt avsäger
sig när det gäller att skydda folk mot
följderna av brott — åtminstone borde
uttryckas genom att polisen på alla sätt
får möjlighet att effektivt förhindra
brott. Men också här avvisar utskottsmajoriteten
våra förslag om en detalj

— men en viktig detalj just i denna fråga
— nämligen ersättning åt polismän
för kroppsskada, som de åsamkat sig
under tjänsten, och hänvisar till denna
skadeståndslagstiftning som vi ännu inte
officiellt läst ett ord av.

Sedan motionen skrevs har vi fått en
förvarning om en eventuell polisstrejk
fr. o. in. 1 januari nästa år. Detta kan
åtminstone inte minska allvaret i våra
krav. Det är naturligtvis riktigt att det
behövs många andra typer av åtgärder
om vi verksamt skall få ner brottsligheten
från den nivå där den dess värre
befinner sig i dag, åtgärder som finns
beskrivna i vår partimotion 11:581 i
denna kammare. Men vi anser inte fördenskull
att allmänheten måste ge sig
till tåls med att så litet görs för att ens
i efterhand ersätta de ofta mycket besvärliga
personskador, som våldsbrott
orsakar. Just om man är angelägen om
att allmänhetens inställning till dömda
och så småningom frisläppta personer
med kriminell belastning skall bli mera
tolerant och förstående gäller det verkligen
att underlätta denna tolerans genom
att visa förståelse också för dem
som direkt blivit lidande av andras
brott. Annars är faran att attityderna
hårdnar å ömse sidor, och det är verk -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42 105

Ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m.

ligen ingen betjänt av.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Fru BERGANDER (s):

Herr talman! I enlighet med de önskemål
— som i första hand 1966 års
riksdag framlagt — har frågan om ersättningen
av det allmänna för skadestånd,
åsamkat genom brott, utretts genom
Kungl. Maj:ts försorg. Fn promemoria
har också lagts fram under hösten,
med förslag till ersättningsordning
för brottsoffer. Förslaget har efter remissbehandling
blivit föremål för fortsatta
överväganden i Kungl. Maj:ts kansli,
och det slutliga ställningstagandet till
detsamma, kommer att redovisas i statsverkspropositionen
till 1971 års riksdag.
Med anledning av detta har utskottet
ansett att motionerna ej bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Kristensson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Fru Kristensson
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101 ja och
84 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

I 14

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtanden:
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen (1946:722)
med särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret,
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

ändring i lagen (1949:164) med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål,

nr 72, i anledning av Kungl. Ma j ds
proposition med förslag till lag om

ändring i sjölagen m. m.,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen (1963:158)
om ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

ändring i lagen (1909:38 s. 3) om

Kungl. Maj :ts regeringsrätt,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om

särskild kontroll på flygplats,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen (1969:232)
om vissa sanktioner mot Rhodesia,
nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds

106 Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen

proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker
in. m., och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i religionsfrihetslagen (1951:
680); samt

ändra lagutskottets utlåtande nr 90,
i anledning av motioner om åtgärder
till förebyggande av genetiska skador.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 15

Undantag för äldre arbetskraft från avgift
till tilläggspensioneringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 91, i anledning av motioner
om undantag för äldre arbetskraft från
avgift till tilläggspensioneringen.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:399 av herr Bengtson m. fl. samt
II: av herr Hedlund m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om
prövning av möjligheterna att befria
äldre arbetskraft från avgift till tillläggspensioneringen,
innebärande att
avgift för äldre icke behöver erläggas
under visst utökat antal år före vederbörandes
pensionsålder».

Utskottet hemställde,
att motionerna 1: 399 och II: 448 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Andreasson och fru Nilsson (båda ep),
som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:399 och 11:448 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Centerpartiet har i två
motionspar, 1:433 och 11:481, 1:399
och 11:448, till årets riksdag fäst uppmärksamheten
på sysselsättningsmöjligheterna
för äldre arbetskraft.

Vi upplever i vårt land en allt snabbare
strukturomvandling inom näringslivet.
Inskränkningar i driften vid företag
och företagsnedläggelser hör vi talas
om dagligen. Påfrestningar av olika slag
uppträder givetvis i samband med sådana
företeelser. I högsta grad gäller detta
den äldre arbetskraften. KSA-utredningen
har visat att risken för arbetslöshet
kraftigt ökar med åldern. Vidare finns
det ett tydligt samband mellan åldern
och arbetslöshetens varaktighet; de äldre
får gå arbetslösa längre tid än de
yngre.

I september 1969 var enligt statsverkspropositionen
57 procent av de arbetslösa
55 år eller äldre mot 43 procent
vid motsvarande tidpunkt ett år tidigare.
De senaste uppgifterna angående arbetslösheten
visar att antalet arbetslösa
har stigit till cirka 50 000 och att de äldre
arbetstagarna bibehåller sin andel av
det totala antalet registrerade arbetslösa.
Under de nio första månaderna i år
var närmare 50 procent av de arbetslösa
i åldrarna 55—66 år.

De äldres situation i detta avseende
har alltså försämrats, och utvecklingen
måste bedömas som mycket oroande.
Det är oundgängligen nödvändigt
och självklart att samhället och näringslivet
gemensamt genom så effektiva åtgärder
som möjligt ger den äldre arbetskraften
trygghet till arbete och inkomst.

Från centerpartiets sida ser vi en allmän
arbetslöshetsförsäkring som en angelägen
reform i detta avseende, en reform
som inte får fördröjas längre. Innan
förslaget till denna försäkring kom -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42 107

Undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen

mer fram har vi fått ett särskilt omställningsbidrag
som betyder ökad trygghet
för de grupper det här gäller.

Frågan om sänkning av pensionsåldern
till 65 år och vidgade möjligheter
till förtidspensionering måste tillmätas
stor vikt. För äldre människor som vill
vara kvar i arbetslivet är det givetvis
viktigt att de får möjlighet till detta.
Det är en synnerligen angelägen uppgift
för samhället att i så hög grad som
möjligt se till att sysselsättningsmöjligheter
finns för den äldre arbetskraften.

Vi har i våra motioner tagit upp ett
flertal åtgärder av vilka emellertid de
flesta har behandlats av allmänna beredningsutskottet.
Angående dessa vill
jag framhålla att insatserna från samhällets
sida i form av åtgärder för den
äldre arbetskraften ökat i omfattning
under senare år. Förstärkningar är
emellertid nödvändiga med hänsyn till
utvecklingen på området. Frågorna om
uppsägningsskydd och en aktiv lokaliserings-
och regionalpolitik är föremål
för utredning.

Det har emellertid fallit på andra lagutskottets
lott att behandla vårt förslag
om prövning av möjligheterna att befria
äldre arbetskraft från avgift till tillläggspensioneringen.
Detta skulle innebära
att avgift för äldre anställda icke
behöver erläggas under visst utökat antal
år före vederbörandes pensionsålder.
Jag skulle, herr talman, något vilja
beröra detta.

Avgiftsuttaget för ATP upphör som
alla vet redan nu före den allmänna
pensionsåldern, nämligen vid 65 år.
Vårt förslag går alltså längre. Vi menar
att man skulle kunna upphöra med avgiftsuttaget
vid förslagsvis 55 års ålder.
Om avgiftsuttaget slopas vid 55 år blir
höjningen för åldrarna därunder ca 1,5
procent, detta för att de sammanlagda
avgiftsintäkterna inte skall minska; de
skall givetvis vara oförändrade. Försäkringsmässigheten
i systemet skulle inte
rubbas. Det är ju så att man räknar 30
år som full intjäningstid, men avgifter

kan tas ut under 49 år i följd, alltså i
nära 20 år extra, utan att pensionen
därmed blir högre.

Utskottsmajoritetens invändning att
förslaget skulle innebära en väsentlig
rubbning av den principiella överensstämmelse
som råder mellan avgiftsoch
förmånssidorna i systemet är därför
svår att förstå. Vi anser att — vilket
även framhålls i vår reservation — man
genom en förnuftig fördelning av ATPavgiften
kan uppnå effekter som är till
fördel för den äldre arbetskraftens sysselsättning
och för samhällsekonomin i
stort. Vi kan inte inse att det föreligger
oöverstigliga praktiska eller administrativa
problem om vi vill genomföra förslaget
eftersom man redan nu upphör
med avgiftsuttaget efter 65 års ålder.

Fn lättnad i vad avser ATP-avgift för
personer över 55 år skulle otvivelaktigt
också öka deras möjligheter att få fortsatt
sysselsättning. Många av de nedläggningshotade
företagen är små och
medelstora företag. Andelen äldre arbetskraft
är också mycket stor i just
dessa företag. Från centerpartiets sida
anser vi alltså att det krävs generella
åtgärder för att skapa trygghet åt den
äldre arbetskraften. Samtidigt krävs åtgärder
av arbetsmarknadspolitisk karaktär;
detta har jag tidigare berört.

Vi anser också att motståndet mot att
anställa äldre personer skulle minska
enligt vårt förslag. Endast en del av arbetslösa
över 60 år blir föremål för samhälleliga
åtgärder, äldrestöd, omskolning,
beredskapsarbeten, arkivarbeten
osv. Många av dem skulle säkert hellre
vilja ha en fritt vald sysselsättning på
arbetsmarknaden. Målsättningen måste
vara att de som vill kvarstå i arbetslivet
skall få möjligheter till detta. Ett
medel att skapa dessa möjligheter inryms
enligt vår mening i de förslag från
centern som framförts här. Alla förslag
bör beaktas i denna fråga för att man
skall kunna få en bättre tingens ordning
till stånd.

Med detta, herr talman, yrkar jag bi -

108 Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen

fall till den reservation som är fogad
till andra lagutskottets utlåtande nr 91.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Eriksson
i Bäckmora och Persson i Heden
(båda ep).

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Redan på 1930-talet, när
makarna Myrdal slog larm i befolkningsfrågan,
fick vi veta vad vi hade att vänta
oss beträffande befolkningsstrukturen
i landet. Under 1930- och 1940-talen
visade oss nationalekonomerna den
pyramid, vars spets slutade i att vi, som
skulle komma att vara gamla på 1970-talet, då skulle råka i en besvärlig situation.
Vi som då befann oss i vår bästa
ålder blev väl litet ängsliga när vi tänkte
på vad som kunde hända oss på 1970-talet, men det var väl närmast vårdsituationen
på 1970-talet som vi ängslades
för. ArbetskrafIsaspekten tror jag
däremot inte diskuterades så mycket då,
därför att man i allmänhet föreställde
sig att det skulle bli lättare för de äldre
grupperna i samhället att få anställningar
när en mindre del av människorna
befann sig i aktiv ålder.

Nu är emellertid situationen en helt
annan. Minskningen av de aktiva åldrarna,
dvs. de årskullar som har varit
aktiva och som är aktiva nu, har jagat
fram tekniska lösningar för att produktiviteten
skulle kunna hållas i gång eller
t. o. in. skulle kunna ökas trots att
ett mindre antal arbetade. Detta mindre
antal sysselsatta har därigenom råkat
under eu mycket hårdare press i arbetslivet
än tidigare. Kort sagt har vi
rationaliserat utan att kanske alltid ha
förutsett vad som skulle kunna inträffa
när en människa inte längre kan gå på
högvarv som en maskin.

Den kortare arbetstiden, den stegrade
arbetstakten och kraven på bättre
lönsamhet har lett till att vi nu befinner
oss i den situation som fru Nilsson

här så vältaligt har beskrivit, nämligen
att mer än hälften av alla arbetslösa är
personer över 60 år eller t. o. m. längre
ner i åldrarna, ned till 50- eller 55-årsåldern.

Vi kan se av den arbetslöshetsstatistik
som arbetsmarknadsstyrelsen lägger
fram varje månad att det under de senaste
åren har skett en ständig ökning
av antalet äldre arbetslösa. Men den arbetskraftsundersökning
som statistiska
centralbyrån gör och där man undersöker
— inte dem som är anmälda såsom
arbetslösa, utan arbetskraften i stort,
och där man får fram vad som brukar
kallas den dolda arbetskraften — har
tvärtom visat en minskning av äldre arbetslösa.
Detta vill jag ta som ett tecken
på att just den äldre arbetskraften, som
har svårt att få arbete, har mycket god
kontakt med arbetsförmedlingarna. De
äldre arbetssökande känner säkerligen
att man där genom olika arbetskraftspolitiska
medel försöker skapa nya sysselsättningsmöjligheter
för dem.

Detta är en mycket viktig fråga, och
jag vill ge motionärerna en eloge för
att de här har tagit upp den till allvarlig
diskussion; vanligen är detta en fråga
som man bara talar om utan att komma
med några bestämda förslag. Det
är också eu av arbetsförmedlingarnas
mest angelägna uppgifter att kunna bereda
arbetstillfällen åt den äldre arbetskraften.
Vi är alla överens om att man
måste tillgripa alla medel för det. Vi
har ju under de senare åren fått en hel
del arbetsmarknadspolitiska medel. Vi
är också överens om att det säkerligen
är den vägen man måste gå, nämligen
att genom arbetsmarknadspolitiska medel
försöka skapa nya arbetstillfällen
för den äldre arbetskraften.

Den del av motionerna 1: 399 och
11:448, som andra lagutskottet har fått
att behandla, gäller ett förslag, beträffande
vilket man nog kan säga, att det
är mindre väl genomtänkt. I stället för
att skapa skarpa gränser mellan olika
åldrar, borde vi nog sträva mot en ut -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42 109

Undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen

jämning av åldersmotsättningarna i vårt
samhälle och inte införa alltför många
särbestämningar som ställer den åldrande
gruppen i en särställning.

Jag skulle vilja beteckna detta förslag
från centerpartiet som ett sätt att konservera
en grupp människor i betydelsen
överårig och svårplacerad arbetskraft,
vilket isolerar dessa människor
från samhällsgemenskapen, i det man
säger, att de vid en viss ålder utgör en
grupp som står utanför arbetsmarknadens
möjligheter att ge dem sysselsättning.

Det framförda förslaget får både
principiella och praktiska konsekvenser.
Dessa konsekvenser talar mot ett
bifall till förslaget. Det är endast en av
flera remissinstanser som har tillstyrkt
motionerna, nämligen Riksförbundet
Landsbygdens folk. Som Landsorganisationen
och TCO framhåller bryter det
framlagda förslaget mot principerna för
tilläggspensioneringen. TCO säger bl. a.
att man skulle ge ATP-systcmet en helt
ny funktion. Det skulle innebära att
man gåve det karaktären av ett arbetsmarknadspolitiskt
regulatorsystem. Det
är ju inte ATP-systemet ämnat till. Det
är ett försäkringssystem, och som sådant
fungerar det givetvis så, att det
ger trygghet i förhållande till den arbetsinkomst
man har och de avgifter
man betalar in. Riksförsäkringsverket
hav vid sin granskning av motionerna
funnit en rad skäl som talar mot en sådan
anordning som man här föreslår.

Från början var ju principen för
ATP-systemet, att avgifter skall utgå för
sådana inkomster som grundar pensionsrätt.
Men när systemet fördes ut i
praktiken, fick man göra avsteg från
den principen för att det inte skulle
ställa sig billigare för vissa arbetstagare
än för andra. Man har alltså, i direkt
motsättning till vad motionärerna här
föreslår, redan i systemet prövat detta
och funnit, att man måste ha vissa regler
som innebär avsteg från huvudprincipen
just på grund av att man icke vill

skapa sådana förhållanden att för arbetsgivarna
den ena arbetsgruppen ställer
sig billigare än någon annan.

Vi kan nämna sådana exempel som
invandrare, för vilka avgift tas ut, även
om de inte är bosatta här. I anslutning
till möjligheterna att göra undantag för
annat förvärvsarbete än anställning har
man också infört vissa reduceringsregler
just för att inte den, som efter att ha
intjänat så många år att det ger underlag
för full pension, kanske skulle kunna
anmäla undantag.

För att hindra att människor på så
sätt skall kunna skaffa sig obefogade
fördelar har det införts vissa reduceringsregler,
som innebär att pensionen
minskas i sådana fall där man gör anmälan
om undantag.

Det förslag som nu diskuteras strider
ju helt mot denna princip. Det
framhålles i motionerna, och det sade
också fru Nilsson, att det inte skall bli
någon försämring av pensionsförmånerna.
Men man kan väl betrakta förslaget
som negativt, även om det i och för sig
inte skulle innebära någon försämring.
Akademiker t. ex., som får den högsta
inkomsten i slutet av sin tid som löntagare,
skulle efter det att de tjänat in full
pension kunna få pension för perioden
i fråga utan att det erläggs någon avgift.
I motionerna talas det visserligen
om att det gäller ATP-avgiften för anställda,
men man har egentligen inte
gjort klart om det därmed menas, att
enskilda företagare inte skall beröras
av följderna av förslaget. Av allt att döma
är det ändå svårt att tänka sig att
man skulle kunna bryta samordningen
mellan dem som betalar för sin egen
pension och dem som genom anställning
får sin pensionsavgift betald av arbetsgivaren
såsom del av lönen.

Skulle motionärerna mena att de enskilda
företagarna inte skall räknas med
i avgiftsbefrielsen utan att dessa skall
vara tvungna att som nu betala avgift
till 65 års ålder skulle det innebära, att
det kan uppstå en stor frestelse för egna

110 Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen

företagare att vid 55 års ålder bilda bolag
och på så sätt slippa betala egenavgifter
till sin pension.

Om detta inte är avsikten utan man
önskar samma gräns, t. ex. 55 år, för
både dem som är anställda och dem som
är enskilda företagare skulle möjligheter
skapas för rörelseidkare att få pensionsrätt
utan att betala någon avgift.
Såväl utlänningar som svenskar skulle,
om de efter 55 års ålder startade egen
rörelse, kunna få intjäna pension utan
att betala egenavgift. Man kan också
tänka sig att en företagare som tjänat
in tillräckligt för att få full egenpension
överlåter rörelsen på sin hustru
när hon fyller 55 år. Efter denna ålder
skulle hon som rörelseidkare, utan att
betala några avgifter, tjäna in en tredjedels
pension.

Förslaget strider också mot en eftersträvad
förenkling i administrationssystemet.
Vi vet att man ofta, inte minst
här i riksdagen, klagat över arbetsgivarnas
svårigheter när det gäller inbetalning
av ATP-avgifter och andra sociala
avgifter. Skulle detta förslag gå
igenom skulle det ju medföra ytterligare
administrativa besvärligheter och
ännu en belastning för arbetsgivarna.

Behovet av kontroll av avgiftsinbetalningen
skulle också bli starkare. Tidigare
har man just för att finna administrativa
lättnader diskuterat en samordning
av inbetalningsreglerna för yrkesskade-
och sjukpensionsavgifterna. I
yrkesskade- och sjukpensionsförsäkringen
betalar man som bekant in avgifter
utan att tillämpa någon särskild
åldersgräns. Det finns sålunda starka
skäl som talar för att inte bifalla motionärernas
förslag att införa två åldersgränser,
en vid 55 och en vid 65
års ålder. I praktiken skulle det föreslagna
systemet säkert inte heller innebära
någon större lockelse för arbetsgivarna
att i större utsträckning anställa
äldre arbetskraft. Motionärerna
förutsätter att avgifterna till försäkringen
som helhet inte skall minskas, och

det medför ju då en höjning av avgifterna
med omkring 20 procent för alla
som är under 55 år. Avgifterna måste
nämligen slås ut på kollektivet, och för
alla under 55 år blir då avgifterna högre.

Nu säger reservanterna visserligen
att den höjningen kan bedömas vara relativt
begränsad, men jag vill fråga om
reservanterna verkligen tror att arbetsgivarna
anser en 2-procentig höjning av
lönerna för de anställda under 55 år
vara en relativt begränsad utgift.

Inte heller företagare med många anställda
skulle tjäna mycket på att ha en
eller annan äldre arbetare som de slapp
att betala avgift för till ATP-systemet,
eftersom man ju ändå är tvungen att betala
det belopp som faller på kollektivet.
Man får som sagt betala mera för
den yngre arbetskraften. Då kan det
inte bli någon större besparing. I de
flesta fall skulle detta säkerligen inte
te sig särskilt lockande för företagarna.
Inte heller kan det inverka särskilt mycket
på arbetstillgången på den äldre
arbetskraften i de orter där man har
det svårast, dvs. i avfolkningsorterna.
Man kan ju inte tänka sig en nyetablering
av företag i en avfolkningsbygd
om där bara skall användas äldre arbetskraft.
Även om det gick att skapa
företag som sög upp de äldre kan det
ju föreligga risk för att man samtidigt
utestängde den yngre arbetskraft som
kan finnas kvar på avfolkningsorter.
Det skulle sannerligen inte vara till fördel
för de gamla som bor där eller för
bygden själv att bli av med alla yngre
och mera aktiva människor, som man
bygger sin framtid på.

Det förslag som här presenterats tror
jag inte kan betyda särskilt mycket för
att lösa det verkligt stora problemet att
skapa arbetstillfällen för den arbetskraft
som nu så att säga har blivit över.
Man måste tillgripa andra medel för
att lösa detta problem.

Alla remissinstanser utom RLE har
varit helt ense om att de arbetsmark -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42 111

Undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen

nadspolitiska medel, som nu finns, bör
byggas ut och att det genom de instrument,
som redan står till buds, på ett
helt annat sätt än nu bör kunna skapas
möjligheter för arbetsgivarna att ta
hand om den äldre arbetskraften. Det
är icke en framkomlig väg att, såsom
man tror sig kunna göra, genom att
bryta sönder ett existerande försäkringssystem
lösa denna mycket viktiga
fråga.

Reservanterna anför att deras förslag
skulle leda till en förnuftig fördelning
av ATP-avgiften, vilket skulle innebära
betydande fördelar för samhällsekonomin
i stort. Utskottet har emellertid
efter vad som framkommit under remissbehandlingen
funnit att de problem,
som följer med ett genomförande
av motionärernas förslag, har sådan
svårighetsgrad att de skulle aktualisera
en allmän omprövning av reglerna för
ATP-avgiften och av villkoren för företagarnas
anslutning till försäkringen.

•lag föreställer mig att motionärerna
och reservanterna inte önskar att deras
förslag skulle leda till den situationen
att alla enskilda företagare skulle
ställas utanför de försäkringsmöjligheter
som egenpensionen ger.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i dess utlåtande
nr 91.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Jag vill först notera
som tillfredsställande att fröken Sandell
erkänner att vi har rationaliserat i
så snabb takt i vårt samhälle, att den
enskilda människan har kommit i kläm
och att vi har anledning att betydligt
mera än tidigare forska i den enskilda
människans situation i det alltmer tekniskt
betonade samhället.

Vidare nämnde fröken Sandell att
många fler äldre nu har kontakt med
arbetsförmedlingarna. Men det hjälper
ju inte, fröken Sandell, om de har aldrig
så bra kontakt med arbetsförmed -

lingarna, om de inte får något arbete.
Vi vill genom det förslag vi framställt
göra det lättare för de äldre i vårt samhälle
att få arbete och även att stanna
kvar längre i den verksamhet de ägnar
sig åt. Vi anser inte att det är tillräckligt
med enbart arbetsmarknadspolitiska
åtgärder utan menar att det behövs
även andra generella insatser. Det
är därför vi lagt fram vårt förslag.

Med anledning av att fröken Sandell
framhåller att vårt förslag inte är så
väl genomtänkt vill jag fästa uppmärksamheten
på att vad vi begärt är en utredning,
som skall pröva vårt förslag.
Att vi så starkt trycker på detta krav
beror på att vi finner dagens situation
så oroväckande för framtiden att varje
förslag bör beaktas.

Fröken Sandell talar vidare om att
remissinstanserna varit negativa. Jag
vill emellertid påpeka att varken arbetsmarknadsstyrelsen
eller Landstingsförbundet
har uttalat sig i sakfrågan.
Dessa instanser har endast konstaterat
sakläget och hänvisat till föreliggande
material. Inte minst med anledning
därav tycker jag det är egendomligt
att man inte skulle kunna se litet
närmare på vårt förslag.

Fröken Sandell uppehöll sig länge
vid att vi genom vårt förslag skulle bryta
ned huvudprincipen i ATP-systemei.
Men det gör vi ju inte alls. Vi flyttar
åldersgränsen nedåt från 65 år — förslagsvis
till 55 år, har vi sagt, men denna
gräns får givetvis en utredning ge
närmare besked om.

När det sedan gäller de enskilda företagarna
kontra de anställda förekommer
det ju i alla system olika bestämmelser.
Även härvidlag får givetvis en
utredning ge vid handen hur förhållandena
skall ordnas. Det är redan på
detta sätt inom ATP-systemet.

Att sedan skylla på tekniska och administrativa
svårigheter att genomföra
förslaget tycker jag inte är realistiskt.
Med tanke på de möjligheter som i dag
finns förstår jag inte vad det skulle in -

112 Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Konferens mellan östersjöstaterna angående föroreningen av Östersjön

nebära för betydande svårigheter att
flytta åldersgränsen några år nedåt.

Fröken Sandell frågar: Är företagarna
verkligen beredda att betala en högre
avgift? Avgiftens storlek skulle bero
på hur arbetskraften vid företaget är
sammansatt. Vill man behålla äldre arbetskraft
eller anställa sådan får man
ju en lägre avgift. Det är därför situationen
skulle underlättas just för den
äldre arbetskraften. Jag vill inte alls
påstå att systemet löser alla problem
för den äldre arbetskraften, men vi
tycker att förslaget är värt att prövas.
Alla förslag i denna riktning behöver
enligt vår mening tas till vara, och jag
vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nilsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskoltets
utlåtande nr 91, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Andreasson och
fru Nilsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nilsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

Därvid avgavs 156 ja och 29 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs vart för sig

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av motioner
angående sysselsättningsmöjligheterna
för äldre arbetskraft;

andra lagutskottets utlåtande nr 92,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tystnadsplikt
för apotekspersonal, m. m., jämte
motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 77, i anledning av motioner om
åtgärder mot förorening genom olja,
in- 78, i anledning av motioner angående
miljövården, och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående handläggningen
av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av motioner om
förhandlingar med Danmark angående
vattenföroreningen i Öresund, och
nr 49, i anledning av motion om
obligatorisk rengöring av tankfartyg
före avgång från sista lossningshamn.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 17

Konferens mellan östersjöstaterna angående
föroreningen av Östersjön

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av motioner
om en konferens mellan östersjöstaterna
angående föroreningen av Östersjön.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42 113

Konferens mellan östersjöstaterna angående föroreningen av Östersjön

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det finns ibland en nonchalans
i miljöfrågor, som främst visar
sig däri att man struntar i att över huvud
taget tala om nya hot mot vår omgivning
och vår natur. Från den synpunkten
har jordbruksutskottets utlåtande
nr 50 sitt givna intresse. Jag bevakar
inte här någon motion som jag
har undertecknat eller som ens kommer
från mitt eget parti. Jag bevakar
ett miljöhot som alltför många blundat
för och som jordbruksutskottet nu tiger
om.

Motionen 1088 i andra kammaren i år
kan visserligen sägas vara tunn och litet
oklart disponerad. Det är inget skäl
att låta bli att ta upp det huvudproblem
som motionen talar om, nämligen
oljetransporterna i Östersjön. Jag har
haft flera debatter i första och andra
kammaren just i den frågan och funnit
att både förre och nuvarande kommunikationsministern
här visat en förbluffande
passivitet. Nu ser vi att inte
heller jordbruksutskottet tycks ha uppmärksammat
den fara för Östersjöns
stränder och vatten som jättetankfartygen
innebär.

Motionen talar om risken för förlisning
med en supertanker och den väldiga
olycka som en sådan skulle innebära.
För någon månad sedan försökte
jag från denna talarstol i eu debatt med
civilminister Lundkvist om fallet Brofjorden
att få honom att förstå de oerhörda
följder för vatten, stränder, öar,
fågelliv, bofast befolkning och fritidsfolk
som 100 000 ton råolja kan få om
de pressas av vind och vågor mot den
svenska kusten. Vi har ingen som helst
katastroforganisation. Vårt oljeskydd är
svagt utvecklat. I somras såg vi hur
svårt man hade att bemästra utsläpp på
bara några hundra ton råolja; hur man
skulle kunna klara 100 000 ton är en
gåta. Vi har ingen rätt att ta sådana

risker för vår natur och för kommande
generationer.

I ett par av dagens Stockholmstidningar,
som just har kommit kan vi
läsa hur ett mycket begränsat utsläpp
av olja kan förstöra stora områden.
Kusttankern »Tudor» grundstötte vid
Landsort den 17 november. Kanske var
det drygt 50 ton olja som kom ut. En
mängd fåglar har redan måst avlivas.
En rad öar utanför Trosa har drabbats.
Att oljan lyckades driva så långt berodde
på den starka sjöhävningen. På vissa
håll anser man att myndigheterna inte
agerat tillräckligt kraftfullt och t. o. rn.
försökt dölja riskerna. Allt enligt Expressen
och Aftonbladet för i dag. Detta
skulle alltså ha varit ett utsläpp på
ungefär en tusendel av innehållet i någon
av de supertankers som i dag trafikerar
Östersjön. Oljeskadorna är redan
allvarliga — men vi ser nu risker
som är sfi oerhört mycket större att
många har svårt att fatta dem och reagera
i handling.

Därför har jag gång på gång begärt
att Sverige, Finland och övriga östersjöländer
låter bli att sätta in supertankers
i detta innanhav till dess vi gemensamt
har byggt upp en effektiv
katastroforganisation. I den här motionen
antyds en liknande tanke. Men det
märvärdiga är att när jordbruksutskottet
nu yttrar sig i saken tar man över
huvud inte upp riskerna för oljekatastrofer
i Östersjön. I betänkandet är ordet
»olja» inte ens nämnt! I stället har
man på ett synnerligen formalistiskt
sätt fäst sig enbart vid själva att-satsen,
nämner några försök till samverkan
mellan Sverige och andra länder men
har bokstavligt talat ingenting att säga
om oljehotet i Östersjön trots att detta
hot dominerat så mycket av årets debatt
och den här motionen.

Det går alltså redan supertankers i
Östersjön. Det finländska rederiet Neste
OY har satt in två jättetankfartyg,
Tiiskeri och Enskeri. För några år sedan
begärde jag att den svenska rege -

114 Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Konferens mellan östersjöstatcrna angående föroreningen av Östersjön

ringen skulle ta kontakt med den finländska
regeringen för att uppskjuta insättande
av supertankers i Östersjön till
dess en katastroforganisation hade
byggts upp. Regeringen gjorde ingenting.
Gång på gång föreslog jag att man
skulle ta upp saken, men ingen handling
kunde noteras. Så fick vi då i april
i år veta att Tiiskeri var på väg mot
Östersjön som det första supertankfartyget
i det här innanhavet. En debatt
bröt ut, och en stark opinion mot miljöfaran
formades. Regeringen gjorde fortfarande
ingenting för att ta kontakt
med Finland. Kommunikationsministern
beskrev i stället kritiken som
»skrämselpropaganda», ett glåpord som
de makthavande i många länder ofta
använt för att vifta undan dem som
varnar för kommande miljöfaror.

Nu har Tiiskeri och Enskeri vardera
anlöpt finsk oljehamn två gånger. Och
än en gång har jag undersökt om Sverige
sökt ta något initiativ för att komma
fram till gemensamma regler för
supertankers i Östersjön. Riksdagens
upplysningstjänst gav mig för ett par
dagar sedan följande meddelande: »Enligt
uppgift känner varken sjöfartsverket
eller handels- och industriministeriet
i Finland till något svenskt initiativ
för att förhindra större tankfartyg från
att tills vidare trafikera finska hamnar.
»

Men de här båda Visbykonferenserna,
har inte de tagit upp frågan om
oljetransporterna över Östersjön? Den
frågan ställer inte jordbruksutskottet,
som inte ens nämner de här konferenserna.
Kanske inser man att de ännu
inte har betytt särskilt mycket. Man
bar utväxlat adresser och telefonnummer,
gjort ett utkast till en del av en
överenskommelse —■ men ingen gemensam
politik för oljetransporter, inget gemensamt
oljeskydd, ingen gemensam
katastroforganisation. Visst är det bra
om oljeorganisationerna i olika länder
känner till varandras telefonnummer så
att de kan ringa varandra om det hän -

der en olycka. Ännu bättre vore det att
med gemensamma handlingar försöka
hindra att katastrofer inträffar och bygga
upp skyddet mot dem.

Vid Visbykonferensen i augusti i år
tog man över huvud taget inte upp till
diskussion de supertankers, som med
ett par meter mellan kölen och botten
vid passagen i Bälten och med ytterst
små marginaler i trånga farleder börjat
trafikera Östersjön. Varför gjorde man
inte det från svensk sida? Varför passivitet
också här? Jordbruksutskottet är
diskret nog att inte ställa den frågan.
Hade man gjort det hade man fått svaret
att den svenska delegationens politik
inte bestämdes av regeringen utan
av chefen för sjöfartsverket personligen.
Och generaldirektören för sjöfartsverket
har gång på gång inför en förvånad
allmänhet förklarat, att han för
sin del hälsar jättetankfartygen välkomna
till Östersjön och anser att riskerna
nu har minskat. Hade man tagit upp det
ökande oljetonnaget i Östersjön till behandling
vid Visbykonferensen skulle
alltså de svenska förhandlarna rimligen
ha sökt stimulera ännu fler supertankers
att komma in alldeles oberoende
av oljeskydd och katastrof organisation.

Herr talman! Ju mer man tränger in
i frågan om oljetransporter och oljeskydd
desto mer förvånad blir man över
regeringars och politikers flathet inför
det de tycks tro vara en ofrånkomlig
utveckling. Initiativet ligger nästan helt
hos oljebolagen, som ibland gått samman
med staten eller förenats med betydande
statliga eller kommunala intressen.
I fallet Brofjorden såg vi hur
OK och några kommuner grep den
möjlighet som bristen på fysisk riksplanering
gav dem chansen till. I frågan
om Östersjön ser vi hur ett statligt
rederi i Finland sätter in hur stora oljefartyg
som helst, dvs. de som kan tas
in i Östersjön, i avsaknad av internationella
överenskommelser. I det svenska
jordbruksutskottet se vi hur riksdagsmän
ur alla stora partier vill in -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42 115

Konferens mellan Ostersjostaterna angående föroreningen av Östersjön

billa oss att de synpunkter som motionen
och jag fört fram »kommer att beaktas
utan särskild åtgärd från riksdagens
sida», trots att det är uppenbart
att de synpunkterna strider mot
regeringens och myndigheternas politik
och avsikter.

Ur all denna passivitet kan en sak utläsas.
Om någon gång i framtiden den
katastrof inträffar som vi varnar för
och tiotusentals ton råolja driver in
mot t. ex. den svenska ostkusten, så kan
vi länge få diskutera vem som bär det
juridiska ansvaret: rederiet, befälhavaren
eller någon annan part. Men vi
kommer aldrig ifrån att det moraliska
ansvaret då kommer att vila på de politiker
som hade makt att handla i tid
men vägrade att göra det.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Herr Ahlmark har tagit
upp en specialfråga som gäller Östersjön
och konferensen mellan de olika
östersjöländerna.

Jag ser för min del ännu något vidare
på den här frågan än enbart på
oljetankers som går in i Östersjön och
de händelser som kan inträffa i samband
därmed. Redan för flera år sedan
uttalades här i riksdagen önskemål
om att östersjöländerna skulle få möjlighet
att konferera i dessa frågor och
att Sverige skulle ta initiativ härtill.
Detta har för övrigt gjorts både i och
utanför riksdagen.

För tre år sedan hade jag möjlighet
att som inbjuden gäst i Polen diskutera
de här frågorna med dem som där intresserade
sig för naturvård. Därifrån
inspirerade man till en konferens mellan
östersjöländerna. Här gäller det inte
bara oljan och oljetankers utan allt utsläpp
som över huvud taget sker i Östersjön
och vidare massaindustrins
fortfarande ganska ohejdade utsläpp på
den svenska sidan och på den finska
sidan.

Motiveringen till att man från svenskt
håll inte tidigare tagit upp denna fråga

har nog varit att vi svenskar själva är
så belastade i fråga om Östersjöns nedsmutsning
att vi inte vågat ta upp problemen
förrän vi rett upp förhållanden
längs vår egen kust. Detta är förmodligen
en av bakgrunderna till att man
först nu har kommit fram till möjligheten
att skapa en sådan konferens. Jag
är i alla fall — trots att det har tagit
lång tid -— ganska tillfredsställd med
att man nu äntligen kommit så långt att
en konferens är möjlig i maj eller juni
nästa år. Det hälsar jag med tillfredsställelse.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Nordiska
rådets svenska delegations skrivelse med
överlämnande av berättelse för rådets
adertonde session, i vad skxdvelsen hänvisats
till jordbruksutskottet, jämte motion.

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 19

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels
jordbruksutskottets utlåtande nr 52
närmast efter bevillningsutskottets betänkande
nr 62, dels andra lagutskottets
utlåtande nr 89 närmast efter
bankoutskottets utlåtande nr 70.

§ 20

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtande nr 208, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

11G Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

med förslag till riktlinjer för omorganisation
av lantmäteriverksamheten
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 73, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
nedläggning av riksbankens avdelningskontor
i Vänersborg jämte motioner,

nr 74, i anledning av proposition om
ökning av den svenska andelen i
världsbankens grundfond jämte motioner,

nr 75, i anledning av proposition om
tillämpning av allmänna prisregleringslagen
(1956:236) jämte motioner, och
nr 78, angående återkallelse av viss
framställning från riksdagens ombudsmän; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ackordslag
m. m. jämte motion i ämnet,

nr 79, rörande dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om statlig
lönegaranti vid konkurs, m. m., dels
i anledning av propositionen väckta
motioner, dels ock motioner om bättre
förmånsrätt i konkurs för fordran på
lön, och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förmånsrättslag,
m. in., såvitt propositionen behandlats
av första lagutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1935: 113) med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling,
jämte motioner,

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om arbetstid
m. m. i husligt arbete, och
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftan -

läggningar, jämte motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till jordabalk
jämte motioner m. m.,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om införande
av nya jordabalken, in. in.
jämte motioner, och

nr 82, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till jordabalk,
dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förmånsrättslag, m. in.,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen (1907:
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,
m. in., dels ock Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i jordabalken, in. in. jämte motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 51,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
jämte motioner.

§ 21

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reviderade timoch
kursplaner för de tvååriga ekonomiska,
sociala och tekniska linjerna i
gymnasieskolan jämte motioner;

nr 415, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av
två fastigheter i Långsele kommun;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantin
för exportkredit;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om bemyndigande att i
visst fall avstå fast egendom som tillfallit
allmänna arvsfonden som arv;
och

nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
fast egendom som tillfallit allmänna

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42 117

arvsfonden som arv; samt

från bevillningsutskottet:

nr 397, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521).

Vidare anmäldes och godkändes
tredje lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 398, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående handläggningen av vissa delar
av vägtrafiklagstiftningen.

§ 22

Anmäldes motionen nr 1605, av herr
Antby, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående ändringar i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 23

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Blomkvist (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående lokaliseringsstöd till Lidköpings
och Falköpings kommunblock,
samt

herr Blomkvist (s), till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
angående stöd åt företag inom hushållsporslinsindustrin.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson