Måndagen den 7 december Sid (Riksdagens protokoll 1970:42)

RIKSDAGENS

*¥* PROTOKOLL

Nr 42

FÖRSTA KAMMAREN

1970

7—8 december

Debatter m. in.

Måndagen den 7 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Wikström (fp) om upphävande av monopolet för AB

Allmänna förlaget och Utbildningsförlaget Liber AB vid
framställning av statligt tryck .......................... 5

av herr Werner (vpk) ang. förutsättningarna för en inhemsk
skoindustri, m. m..................................... 10

av herr Hansson (s) om åtgärder för att tillförsäkra invånarna
i Göteborg användbart dricksvatten...................... 20

Tisdagen den 8 december

Svar på interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. ersättning

vid nedläggning av flottled ................................ 23

Nytt planerings- och budgeteringssystem för försvaret.......... 25

Forskning och forskningsplanering............................ 34

Lokaliseringssamråd, m. m................................... 47

Om strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m. .. 71

Om ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m... 74

Om undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen
................................................ 82

Om åtgärder mot förorening genom olja...................... 88

Miljövården ................................................ 89

Om ett miljövårdsprogram .................................. 90

Om utarbetande av riksnormer för buller .................... 93

Om en ekonomisk värdering av arbetet med skötseln av ett hem.. 94

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 42

Nr 42

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 8 december

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 46, ang. ändring i kyrkomötesförordningen
..........................................

Första lagutskottets utlåtande nr 69, ang. ändring i kyrkomötesförordningen,
m. ........................................

Statsutskottets utlåtande nr 202, ang. vissa organisationsfrågor rörande
försvaret ..........................................

— nr 203, ang. nytt planerings- och budgeteringssystem för försvaret
..................................................

_ nr 204, ang. vissa frågor rörande forskning och forskningspla nering

..................................................

_ nr 205, om utbildningen av ingenjörer inom elektronikområdet

— nr 206, ang. vissa domartjänster i tingsrätter................

_ nr 207, om ökade resurser för iordningställande av parkeringsplatser
..................................................

Bevillningsutskottets betänkande nr 66, ang. ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
................................

Bankoutskottets utlåtande nr 69, ang. lokaliseringssamråd, m. m.

_ nr 76, ang. vissa ändringar i fondreglerna för stadshypoteks och

landshypoteksinstitutionerna, m. ......................

_ nr 77, ang. vissa ändringar i banklagstiftningen ............

Första lagutskottets utlåtande nr 66, ang. strikt skadeståndsansvar
vid medicinsk behandling, m. ............................

— nr 67, om ersättning av statsmedel för skada på grund av brott,

m. ....................................................

_ nr 70, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret ............

_ nr 71, ang. ändring i lagen med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål..................................

— nr 72, ang. ändring i sjölagen m. ..........................

_ nr 73, ang. fortsatt giltighet av lagen om ersättning för skada

i följd av atomfartygs drift ..............................

_ nr 74, ang. ändring i lagen om Kungl. Maj :ts regeringsrätt----

— nr 75, ang. särskild kontroll på flygplats ..................

_ nr 76, ang. fortsatt giltighet av lagen om vissa sanktioner mot

Bhodesia .............................................. * *

_ nr 77, ang. ändring i lagen om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. ............................................

_ nr 78, ang. ändring i religionsfrihetslagen..................

Andra lagutskottets utlåtande nr 90, om åtgärder till förebyggande

av genetiska skador ................................••••••

_ nr 91, om undantag för äldre arbetskraft från avgift till till läggspensioneringen

......................................

Innehåll

Nr 42

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 74, ang. sysselsättningsmöjligheterna
för äldre arbetskraft .................. 87

Andra lagutskottets utlåtande nr 92, ang. tystnadsplikt för apotekspersonal,
m. m....................................... gg

Tredje lagutskottets utlåtande nr 77, om åtgärder mot förorening
genom olja ....................................... gg

— nr 78, ang. miljövården .................................. gg

— nr 88, ang. handläggningen av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen
.................................................. 89

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48, om förhandlingar med Danmark
angående vattenföroreningen i Öresund .............. 89

— nr 49, om obligatorisk rengöring av tankfartyg före avgång

från sista lossningshamn.................................. 89

— nr 50, om en konferens mellan östersjöstaterna angående föroreningen
av Östersjön .................................. gg

— nr 38, ang. berättelse för Nordiska rådets adertonde session .. 89

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 69, om ett miljövårdsprogram
................................................ 90

— nr 77, om utarbetande av riksnormer för buller............ 93

— nr 78, om landsbygdshusmödrarnas situation, om en ekonomisk
värdering av arbetet med skötseln av ett hem samt om

en utredning angående de hemarbetandes situation.......... 94

— nr 79, ang. den kristna etikens roll i uppfostran ............ 99

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Måndagen den 7 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 27
nästlidne november.

Om upphävande av monopolet för AB
Allmänna förlaget och Utbildningsförlaget
Liber AB vid framställning av statligt
tryck

Herr statsrådet och chefen för industridepartementet
WICKMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Wikströms (fp) interpellation om upphävande
av monopolet för AB Allmänna
förlaget och Utbildningsförlaget Liber
AB vid framställning av statligt
tryck, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Wikström har frågat
mig vilka åtgärder jag avser att
vidta för att upphäva Aktiebolaget
Allmänna förlagets och Utbildningsförlaget
Liber aktiebolags monopolställning
vad avser framställning av
statligt tryck.

Herr Wikström talar om de båda förlagens
monopolställning. Ett monopol
i ordets egentliga mening föreligger
när ett företag eller en sammanslutning
inom ett visst område ensamt kan
bestämma priset på en vara genom att
mer eller mindre fullständigt behärska
utbudet eller efterfrågan på varan. Det
kan ifrågasättas om det är riktigt att
beteckna den samordning av upphandlings-
och inköpsfunktionerna, som
kommit till stånd i fråga om statliga
trycksaker, såsom ett monopol.

För belysning av frågan vill jag
erinra om bakgrunden till nuvarande

ordning. Redan under 1910-talet diskuterades
i riksdagen åtgärder för att
spara på statens tryckningskostnader
genom enhetlighet vid beställningar
och effektivare kontroll över tryckräkningar.
År 1921 anställdes efter riksdagens
beslut en statens tryckerisakkunnig
med biträden för att bl. a. lämna
myndigheterna råd och anvisningar
om anordning och utförande av
tryckningsarbeten, träffa avtal med
tryckerier om statlig tryckning, övervaka
tryckets utförande och granska
tryckeriräkningar. Sedermera beslöt
1935 års riksdag att inrätta en till statskontoret
knuten tryckeriexpedition. I
en tryckningskungörelse år 1937 föreskrevs
skyldighet för myndigheter att
inhämta statskontorets anvisningar beträffande
tryckningsarbeten om tryckningskostnaderna
översteg 300 kronor.

Grunden för Allmänna förlagets och
Utbildningsförslagets verksamhet är de
beslut som träffades vid 1968 års riksdag.
Syftet med förlagen är att ge
myndigheterna service när det gäller
utgivning av publikationer och upphandling
av tryckeriarbeten samt att
skapa en bättre organisation för distribution
och marknadsföring av statligt
tryck. Utbildningsförlagets syfte är
dock i första hand att utveckla och
förbättra läromedelsproduktionen.

På grundval av riksdagens beslut har
de statliga myndigheterna, med undantag
för statsdepartementen och affärsverken,
ålagts anlita förlagen vid framställning
och utgivning av trycksak
som beräknas kosta mer än 1 000 kr.

Som framgår av det anförda har
myndigheternas utgivning av publikationer
och framställning av trycksaker
reglerats centralt i olika former i vart
fall under de senaste 50 åren. Myndigheternas
rätt att direkt hos tryckeri -

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Om upphävande av monopolet för AB Allmänna förlaget och Utbildningsförlaget

Liber AB vid framställning av statligt tryck

erna lägga ut beställningar har varit begränsade.
I viss mån har den ökat genom
att beloppsgränsen för skyldighet
att anlita de nya förlagen satts till
1 000 kr. medan gränsen för skyldighet
att anlita statskontorets tryckeriexpedition
låg vid 300 kr.

Inrättandet av förlagen har sålunda
framför allt inneburit att det sedan
länge kända behovet av samordning
och effektivisering av den statliga upphandlingen
av tryck kommit att tillgodoses
i delvis nya former. En naturlig
följd av centraliseringen och effektiviseringen
av upphandlingen bör bli
att en bättre marknadsöverblick skapas
hos staten som upphandlare och att fler
tryckerier än tidigare får möjlighet att
konkurrera om det statliga trycket.
Detta torde i sin tur innebära en garanti
för att upphandlingen kommer
att ske på det för staten ekonomiskt
förmånligaste sättet.

En del myndigheter har anmält att
deras kostnader ökat på grund av
skyldigheten att utnyttja förlagen vid
trycksaksupphandlingen. Till detta vill
jag framhålla, att den samordnade
upphandlingen på detta område på sikt
bör medföra rationaliseringsvinster.
Ett kostnadsbortfall bör successivt ske
hos myndigheterna, antingen i form av
alternativ användning av de resurser
som förut tagits i anspråk för publiceringsverksamheten
eller genom en
minskning av personella och andra resurser.
I detta sammanhang bör också
uppmärksammas att de tjänster på förevarande
område som tidigare utfördes
av statskontoret inte var synliga som
kostnader hos de myndigheter som tog
tjänsterna i anspråk.

Det är emellertid inte rimligt att
vänta sig några mer betydande vinster
av den samordnade upphandlingen redan
under förlagens första verksamhetsår.
Under denna tid måste verksamheten
delvis ha försökskaraktär.
Det är härvid naturligt att förlagen söker
gardera sig mot svårbedömbara

förluster genom ett relativt enkelt och
enhetligt påläggssystem. Allmänna förlaget
har i fråga om serviceproduktionen
tillämpat ett procentuellt pålägg,
som dock kunnat minskas avsevärt
från begynnelseskedet. Pålägget
har dels i princip sjunkit vid stigande
fakturabelopp, dels justerats med hänsyn
till utförda prestationer. Jag vill
också nämna att riksrevisionsverket
nyligen från ett 50-tal myndigheter inhämtat
uppgifter bl. a. om den inverkan
på publikationsverksamheten som
uppkommer av samarbetet med Allmänna
förlaget. Uppgifterna bearbetas
för närvarande inom verket.

Det är viktigt att hålla de omständigheter
jag nu framfört i minnet när
man bedömer förlagens verksamhet och
den införda skyldigheten för myndigheterna
att anlita förlagen. Beträffande
denna skyldighet vill jag som min
mening framhålla, att den inte bör bibehållas
längre än det är nödvändigt
för att tillgodose det samordningsintresse
i vilket den införts. Jag ser den
etablerade skyldigheten som en temporär
åtgärd för att så snabbt som möjligt
bygga upp en rationell upphandlingsoch
distributionsordning för statliga
trycksaker. Därför bör det vara en
naturlig strävan för förlagen att söka
få till stånd ett så förtroendefullt samarbete
med myndigheterna och en sådan
utveckling av de statliga tryckningskostnaderna,
totalt sett, att förlagens
samordnande och kostnadsreducerande
funktion så snart som möjligt
kan fullföljas utan stöd av något
obligatorium.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig tacka för ett
klart och koncist svar. Min interpellation
väcktes mot bakgrund av ett uttalande
under valrörelsen av statsrådet
Wickman om att Allmänna förlagets
monopolställning vad gäller statligt
tryck skulle upphävas.

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Om upphävande av monopolet för AI5 Allmänna förlaget och Utbildningsförlaget

Liber AB vid framställning av statligt tryck

I en intervju i Veckans Affärer, publicerad
några veckor efter det att jag
på höstriksdagens första dag hade
framställt min interpellation, säger
Gunnar Svärd, verkställande direktör i
Statsföretag AB: ”Jag hade hoppats att
ett heslut om att avstå från monopolet
skulle kunna fattas redan i höst, men
eftersom det krävs en proposition till
riksdagen, ser det nu ut att dröja till
nästa år innan de statliga myndigheterna
får möjlighet att etablera normala
och ostörda kundförbindelser med
Allmänna förlaget (Allf). Jag har diskuterat
saken med den verkställande
ledningen i Allf och fann inga principiella
skiljaktigheter i vår uppfattning.
Industriministern har i ett offentligt uttalande
också gjort klart att han inte
intar någon annan ståndpunkt.”

I svaret i dag är emellertid statsrådet
Wickman mera försiktig eller
mindre klar. Han säger: ”Jag ser den
etablerade skyldigheten som en temporär
åtgärd för att så snabbt som möjligt
bygga upp en rationell upphandlings-
och distributionsordning för
statliga trycksaker.” Han slutar med
att anföra att det bör kunna leda till
att man så småningom kan fullfölja
detta arbete utan stöd av något obligatorium.

Jag hade nog väntat mig, mot bakgrund
av uppgifterna från valrörelsen,
att statsrådet Wickman nu skulle
ha tillkännagivit tidpunkten för införande
av en ny princip när det gäller
upphandlingen av statligt tryck. Erfarenheterna
av Allmänna förlagets monopol
eller, som statsrådet uttrycker
det, dess ”samordning av upphandlings-
och inköpsfunktionerna” är inte
särskilt goda. Kritiken gäller flera
punkter.

I överbefälhavarens anslagsframställning
för 1971/72 aktualiseras till att
börja med de ökade kostnaderna. Jag
citerar: ”Eftersom tryckning av en

publikation nästan undantagslöst kostar
mer än 1 000 kr. beställs numera

praktiskt taget allt publikationstryck
genom förlaget som därigenom arbetar
utan konkurrens. Beräkningar visar att
skyldigheten att utnyttja Allmänna förlaget
ökar årskostnaderna på anslaget
E 13 Publikations- och blankettrvck
med ca 370 000 kr., dvs. med 7,7 procent.

Allmänna förlagets pålägg beräknas
förorsaka extra kostnader även på materielverkets
sakanslag (materielbeskrivningar,
skötselföreskrifter o. d.)
med totalt 200 000 kr./år och på dess
förvaltningsanslag (interna blanketter
och publikationer typ arbetsordning,
telefonkatalog in. m.) med cirka 40 000
kr./år. Enbart försvarets materielverk
förorsakas sålunda en merkostnad per
år av cirka 600 000 kr. på grund av
föreliggande skyldighet att anlita Allmänna
förlaget.

Materielverket har hos överbefälhavaren
i enlighet härmed hemställt om
ökat anslag för 1971/72. Överbefälhavaren
anser det inte förenligt med god
hushållning att bestrida högre kostnader
än nödvändigt för publikationsoch
blankettrvck. Inga medel bör därför
inom anslagsramen avsättas för begärda
ökade medelsbehov. Antingen bör en
återgång ske till tidigare mer ekonomiska
anskaffningsmetod eller kompensation
för kostnadsökningen ske av
krigsmaktens ram. Ett annat alternativ
vore att rationalisera Allmänna förlagets
arbetsmetoder så att kostnaderna
för krigsmakten blir desamma som om
andra företag utnyttjats.

Överbefälhavaren föreslår att bestämmelser
omarbetas så, att möjlighet förefinns
till affärsmässiga uppliandlingsmetoder
enligt 1952 års upphandlingskungörelse.
Därigenom kan bäst ett rationellt
utnyttjande av tillgängliga anslagsmedel
äga rum.” Så långt överbefälhavaren.

Liknande tongångar hörs från andra
håll. Merkostnaderna tycks vara mellan
10 och 20 procent. Konsumentinstitutet
har i extra anslag begärt 100 000 kro -

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Om upphävande av monopolet för AB Allmänna förlaget och Utbildningsförlaget

Liber AB vid framställning av statligt tryck

nor, socialstyrelsen 260 000 kronor, arbetsmarknadsstyrelsen
300 000 kronor
och, som nyss nämnts, försvarets materielverk
370 000 kronor.

Men kritiken gäller för det andra
den service som erbjuds. En företrädare
för försvarets materielverk säger
t. ex.: ”Vi har på blankettsidan ingen
som helst glädje av Allmänna förlaget.
Vi konstruerar själva blanketterna, bestämmer
papperskvalitet, tryck, bokbinderiarbete
etc. Allmänna förlaget
skriver bara om uppgifterna på sitt eget,
papper, tar in anbud, lägger ut beställningen
och skriver sedan om tryckeriets
faktura på sitt eget papper och skickar
den till oss.”

En tjänsteman på AMS gör invändningar
på en tredje punkt som gäller
principerna för faktureringen: ”Det har
inte gått att få ett klart besked, men
tydligen har man räknat med att alla avdelningar
skall ge ett visst procentuellt
kostnadsbidrag till bolaget totalt. Detta
ligger i botten, och sedan har man ovanpå
gjort generella påslag på offertbeloppen
för avdelningarnas eget behov.
Prissättningen blir då helt snedvriden,
eftersom det naturligtvis kan vara mycket
arbete med ett uppdrag där tryckkostnaden
är liten och väldigt litet arbete
för förlagets del med ett uppdrag
där tryckerikostnaden är stor.”

Från de flesta statliga verk och företag
tycks man för det fjärde kräva insyn
i Allmänna förlagets prissättning.
Irritationen äver att man inte har några
möjligheter att kontrollera sina trycksakskostnader
är stor. Man har utan resultat
krävt att få öppna och specificerade
fakturor.

Tillsammantagen innebär kritiken på
dessa fyra punkter en svidande vidräkning
med det nya system som riksdagsmajoriteten
beslöt om häromåret.

Nu är jag naturligtvis medveten om
att det kan finnas behov av nyanseringar
i denna kritik. Det torde inte
vara omöjligt att leta upp exempel på
statliga förvaltningar som har gjort

kostnadsbesparingar tack vare Allmänna
förlagets medverkan. I åtskilliga fall
har jag konstaterat påtagliga förbättringar
när det gäller utseendet — typografi,
layout, läsbarhet — för statliga
trycksaker. Men det understryker väl
snarast vikten av att det nuvarande
obligatoriet ersätts med ett system, enligt
vilket statliga förvaltningar inte
åläggs utan erbjuds att utnyttja Allmänna
förlagets service.

Därmed är jag framme vid huvudfrågan:
Är det rimligt att bibehålla ett
system av den konkurrensbegränsande
typ som nu tillämpas?

Statsrådet säger att man bör avvakta
bl. a. den sammanställning av erfarenheterna
på detta område som riksrevisionsverket
håller på med, innan obligatoriet
avskaffas. Då vill jag fråga statsrådet
Wickman: Om riksrevisionsverkets
undersökning bekräftar den bild
som jag här tecknat — av väsentligt
ökade kostnader för förvaltningarna, av
godtycklig faktuering, av bristande insyn
i prissättningen — är då statsrådet
beredd att genomföra ett nytt system?

Till sist vill jag understryka att den
kritik, som här har förts fram, självfallet
inte gäller Allmänna förlagets tjänstemän.
De har — det vill jag gärna betona
— på många punkter gjort goda insatser.
Det är systemet med förlagets
monopolställning som behöver förändras.
Aldrig så dugliga tjänstemän kan
inte åstadkomma rationaliseringar, besparingar
och förbättringar, om systemet
på grundläggande punkter är felaktigt
och otympligt, om det verkar konkurrensbegränsande
i stället för konkurrensstimulerande.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag vill gärna understryka
för herr Wikström att det inte
föreligger någon skillnad mellan mitt
svar i dag och det åberopade uttalandet
som jag gjorde under valrörelsen. Det
är rätt självklart att jag inte tar ställ -

Måndagen den 7 december 1970 Nr 42 9

Om upphävande av monopolet för AB Allmänna förlaget och Utbildningsförlaget

Liber AB vid framställning av statligt tryck

ning till den exakla tidpunkten för obligatoriets
upphävande utan att först ha
följt utvecklingen och prövat effekterna
av ett upphävande.

Som jag sade i mitt svar på herr Wikströms
interpellation är obligatoriet att
betrakta som en temporär åtgärd. Jag
menar att det var ett riktigt beslut av
riksdagen att införa detta temporära obligatorium.
Utan ett sådant obligatorium
skulle nämligen detta företag inte ha
kunnat etableras och nå den omfattning
och kompetens som är nödvändig för
att vinna de positiva effekter som det
är syftet med företaget att uppnå.

Nu har man mot förlaget åberopat
kritik från ett antal myndigheter, en
kritik som har kommit fram i dessa
myndigheters anslagsframställningar innevarande
höst. Jag skall inte bestrida
att i ett nybildat företag -— det kan gälla
vilket företag som helst — föreligger det
i början av verksamheten ofrånkomligen
så många osäkra faktorer att vi inte
bör kräva av företaget att det skall ha
funnit sin form och i det här fallet funnit
det på sikt hållbara debiteringssystemet.
Jag tror att jag i mitt svar sade
att debiteringssystemet överses, och om
jag inte är felaktigt underrättad pågår
det också diskussioner mellan förlaget
och förlagets kunder om formerna för
en insyn i företagets debiteringspolitik.
De brister som i dagsläget har kritiserats
finns det alltså goda grunder att
anta kommer att undanröjas. Vi får också
vara en aning försiktiga när vi studerar
den kostnadsökning som kommer
fram anslagsmässigt, detta av skäl
som jag också nämnde i mitt svar, nämligen
att många av de kostnader som tidigare
förekom och som nu blir synliga
tidigare inte redovisades med den budgetteknik
som vi fortfarande använder
i detta land.

Jag vill inte gärna gå in på att diskutera
de enskilda fall som herr Wikström
tog upp. Det vore orimligt att det ansvariga
statsrådet skall diskutera enskilda
affärer som ett av de statliga före -

tagen gör. Jag vill bara upprepa vad jag
sagt tidigare. Förlagets tillkomst syftar
till och innebär en mycket betydande
rationalisering av den statliga upphandlingen
av tryckerisaker, en upphandling
som kommer att bli mycket effektivare
och överensstämma med den allmänna
upphandlingspolitiken, helt enkelt därför
att ett förlag av denna typ får en
kontakt med tryckerimarknaden som är
och måste vara mycket bättre än den
kontakt som en enskild myndighet kan
uppnå. Om man ser på den upphandling
som Allmänna förlaget gör hos tryckerierna
är det också lätt att övertyga sig
om att denna tryckeriupphandling har
haft en betydande kostnadsnedpressande
effekt för staten.

Därför tror jag att det är klokt att
vänta med ett slutligt omdöme om förlagets
verksamhet. Den hypotetiska fråga
som herr Wikström avslutade sitt inlägg
med vill jag inte besvara, ty hypotetiska
frågor bör man inte besvara. Jag
upprepar bara vad jag sade avslutningsvis.
Obligatoriet är en viktig åtgärd, det
är en temporär åtgärd. I princip är det
alltid önskvärt att relationen mellan
företag och kund sker på frivillig basis.
Det är bättre för kunden, och det är på
sikt också bättre för företaget. Därför
är det min avsikt att så fort som det
syfte som detta företag har kan uppnås
utan obligatorium — jag tror inte att
den tiden ligger så långt framme -— själv
verka för obligatoriets undanröjande,
en fråga som måste underställas riksdagen.

Slutligen, herr talman, ett par ord om
en annan sak. Ofta när vi diskuterar
statliga företag förekommer det angrepp
mot monopolistiska inslag i den statliga
företagsamheten. Jag tror att det är
korrekt att säga att de monopolistiska
inslag som till äventyrs förekommer i
de statliga företagen är mycket mindre
än i den privata sektorn. Det mest anmärkningsvärda
är att angreppen mot
dessa inslag ofta förs fram från sådana
håll där man såvitt jag kan se inte alls

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Ang. förutsättningarna för en inhemsk skoindustri, m. m.

uppmärksammar de mycket betydande
kartellbildningar som förekommer på
den privata sidan. Jag bär bär en lista
på de avtal inom den grafiska branschen
och förlagsbranschen som för närvarande
är registrerade i kartellregistret.
Det skulle ta för lång tid att läsa
upp dem i detta anförande, men jag är
beredd att återkomma till dem.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är glad om statsrådet
Wickman och jag kan förena våra
ansträngningar när det gäller att bekämpa
monopol var de än förekommer.

I många sammanhang har jag talat och
verkat för att man skall undvika varje
form av monopolbildning, inte minst
inom denna bransch.

Men det var inte det saken gällde i
dag. Jag har ett intryck av att statsrådet
Wickman egentligen är överens
med mig på denna punkt och att det
snarast gäller att dölja en reträtt från
den ståndpunkt man intog för ett par år
sedan. Statsrådet säger att obligatoriet
var nödvändigt för att Allmänna förlaget
skulle kunna bygga upp sin verksamhet
på ett riktigt sätt. Jag tror att
det förhåller sig precis tvärtom.

Man gav Allmänna förlaget en orimlig
arbetssituation från början. Det hade
varit klokare att successivt bygga upp
ett annat system. Förslagsvis kunde det
ha byggts på de principer som jag tror
att vi skulle kunna komma överens om,
nämligen att alla statliga företag och
verk alltid kan vända sig till Allmänna
förlaget för råd och service och att de
självfallet då skall betala de kostnader
som denna rådgivande verksamhet medför.
Vidare skulle man uppmuntra de
statliga förvaltningarna att i större utsträckning
än vad nu sker —- gränsen
är 1 000 kronor -— ha direktkontakt med
lokala tryckerier för de mindre beställningarna.
Varje form av omväg är i detta
fall fördyrande, och det är en erfarenhet
inom all företagsamhet att man
skall undvika att ett obetydligt tryck -

saksärende handläggs av mer än en person
i företaget. Där tror jag att man
alldeles i onödan gett Allmänna förlaget
en bad-will.

Slutligen borde på den avgörande
punkten Allmänna förlaget få konkurrera
med andra tryckerier inte bara i fråga
om pris utan även i fråga om kvalitet.
Jag har tidigare sagt, och jag vill understryka
det än en gång, att jag tror
att Allmänna förlaget har stora förutsättningar
att hävda sig där, eftersom
mycket av det man gjort varit bra kvalitetsmässigt.
Även ur den synpunkten
tror jag att Allmänna förlaget klarar sig
mycket bättre, om man slipper denna
typ av regler och spärrar som i onödan
förskaffar förlaget dåligt rykte. Men jag
har ett intryck av att statsrådet egentligen
är överens med mig på denna
punkt, och det är ändå det viktigaste i
denna sakfråga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förutsättningarna för en inhemsk
skoindustri, m. m.

Ordet lämnades härefter ånyo till
herr statsrådet och chefen för industridepartementet
WICKMAN, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Werners
(vpk) interpellation angående förutsättningarna
för en inhemsk skoindustri,
m. in., och nu anförde:

Herr talman! Herr Werner har ställt
tre frågor angående den svenska skoindustrin,
varav de två första berör den
statliga lånegarantin till Batakoncernen
och den tredje avser skoindustrins allmänna
läge och utsikter. Herr Werner
vill veta huruvida ägarna av Oscariaföretaget
givit några utfästelser om att
fortsätta driften vid företagen någon
längre tid utöver de första åren efter
övertagandet av rörelsen och utöver tiden
fram t. o. m. 1971 samt i vad mån
från regeringens sida försök gjorts att

Mandagen den 7 december 1970

Nr 42

Ang. förutsättningarna för en inhemsk skoindustri, m. m.

erhålla sådana utfästelser. Vidare har
herr Werner frågat mig om jag anser att
utfästelserna om full insyn i företaget
bär blivit infriade.

lifter samråd med inrikesministern
kan jag vad gäller dessa två frågor lämna
följande svar.

Vid årsskiftet 1907/08 stod den dåvarande
ledningen för Oscariakoncernen
inför en nedläggning av verksamheten
till följd av ett starkt försämrat
ekonomiskt utfall under en följd av år.
Försök att finna intressentgrupper inom
landet som kunde överta och fortsätta
rörelsen hade inte lett till resultat.
Mellan bolagsledningen och Batakoncernens
chefer kom emellertid förhandlingar
till stånd om en överlåtelse. Under
dessa förhandlingar gjordes hänvändelse
om statligt stöd från bolagsintressenternas
sida. Överläggningarna
ledde till beslut om statlig garanti för
ett lån på 3 milj. kr. som skapade förutsättningar
att nå en överenskommelse
rörande den fortsatta driften inom
Oscariakoncernen.

Förutom den av herr Werner nämnda
utfästelsen från företagets sida att
fortsätta produktionen i minst två år
efter övertagande ställdes som villkor
för den statliga lånegarantin att de friställningar
som bedömdes nödvändiga
för att åstadkomma en högre produktivitet
skulle ske successivt och synkroniseras
med den naturliga avgången av
personal och med arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Dessa krav gick längre
än som är vanligt i liknande stödsammanhang
och ledde till den omedelbara
fördelen, att en nedläggning vid en
ur arbetsmarknadssynpunkt synnerligen
olämplig tidpunkt kunde undvikas.
Vidare förelåg anledning tro, att en koncern
av Batas storlek skulle ha betydande
möjligheter att trygga sysselsättningen
även framgent. Det ansågs av dessa
skäl varken möjligt eller nödvändigt att
avkräva Batakoncernen mer långtgående
utfästelser än de nyss berörda.

Jag vill tillägga att även om ekonomiska
problem nu har föranlett Bata -

koncernen att upphöra med verksamheten
i Sverige har från arbetsmarknadspolitisk
synpunkt förutsättningarna alt
möta eu friställning av arbetskraft betydligt
förbättrats i jämförelse med de
omständigheter som förelåg år 1968.

Enligt vad jag inhämtat från de myndigheter
och organ som har att svara för
uppföljningen och bevakningen i förevarande
sammanhang har några svårigheter
inte förelegat att få insyn i verksamheten
eller att från Batakoncernen
erhålla begärda informationer.

I sin tredje fråga har interpellanten
begärt en redogörelse för utsikterna och
förutsättningarna för en inhemsk skoindustri
samt önskat upplysningar om
vilka insatser regeringen överväger att
säkerställa en sådan.

Innan jag går in på själva frågan, vill
jag informera herr Werner om att den
översiktliga analys av skoindustrins
problem som jag utlovade hösten 1968
— och som interpellanten nu efterlyser
-— redovisades i en departementspromemoria
i mars 1969. Inom parentes
kan jag nämna att det är uppgifter som
jag hade kunnat lämna herr Werner per
telefon i stället för via första kammarens
talarstol.

Av industridepartementets promemoria
framgår att skoindustrin brottas
med svåra problem och att vi trots den
kraftiga sysselsättningsminskningen i
branschen under 1960-talet ännu inte
nått slutet av en lång och besvärlig omställningsperiod.
Denna utveckling har
betingats främst av den snabba avvecklingen
av tullar och andra handelshinder
inom Europa men också i väsentlig
mån av den utomordentligt höga effektivitet
— såväl tekniskt som designmässigt
— som uppnåtts i Europas ledande
skoindustriland Italien. Jag tror
det skulle ha fordrats betydande tullhöjningar
för att utestänga eller dämpa
denna konkurrens, bortsett från att detta
av hänsyn till berättigade konsumentintressen
och våra handelspolitiska förpliktelser
inte varit möjligt eller önskvärt.
Man kan således inte enbart skylla

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Ang. förutsättningarna för en inhemsk skoindustri, m. m.

svårigheterna på låga löner i konkurrentländerna.
Den tull som i dagsläget
utgår på skoimporten från Italien synes
uppväga huvudparten av den italienska
lönefördelen. Vi måste i stället tillstå att
många svenska företag i denna bransch
helt enkelt varit mindre effektiva och
— framför allt — mindre framgångsrika
i formgivning och modeanpassning
än sina utländska konkurrenter. Det ligger
givetvis ingenting märkligt i detta
konstaterande. Alla svenska företag kan
inte vara bättre än sina utländska konkurrenter.

När man bedömer skoindustrins utveckling
under 1960-talet är det nödvändigt
att komma ihåg, att den inhemska
skoindustrin ännu år 1960 svarade för
ca 80 procent av den svenska skokonsumtionen.
Det framstår som helt självklart,
att denna höga självförsörjningsgrad
inte skulle gå att upprätthålla under
en period av snabba tullavvecklingar
och en fortlöpande liberalisering av
den internationella handeln. En omställning
till en lägre inhemsk marknadsandel
var ofrånkomlig, förr eller
senare.

Men detta betyder inte — som man
möjligen kan tro när man läser herr
Werners interpellation — att den
svenska skoindustrin är på väg att helt
försvinna. Det kan vara skäl att påminna
om att skoproduktionen trots allt
inte minskat med mer än 20 procent
sedan 1959 och att de svenska tillverkarna
år 1969 fortfarande svarade för
ca 45 procent av försäljningen på den
svenska marknaden, vartill kommer en
för varje år kraftigt ökande export. I
jämförelse med andra industrisektorer
är relationen mellan produktion och import
inte särskilt uppseendeväckande.

Hur stor skoindustri vi kommer att ha
om tio år beror framför allt på hur
snabbt och effektivt de återstående företagen
skall kunna fullfölja den pågående
anpassningen till de nya marknadsförutsättningarna.
En vanlig expertbedömning
är att det i de flesta
företag ännu finns stora produktivitets -

vinster att göra såväl inom själva produktionen
som när det gäller administration,
försäljning och utvecklingsarbete.
Vidare måste skoindustrin — lika väl
som övriga svenska färdigvaruproducenter
— inrikta sig på tekniskt och designmässigt
avancerade produkter, som
kan bära de något högre tillverkningskostnaderna
i ett höglöneland som Sverige.
Huruvida denna omstrukturering
skall lyckas återstår att se, men jag är
personligen inte lika pessimistisk som
herr Werner. Det finns faktiskt många
skoföretag som även i dagens kärva läge
klarar sig utmärkt, men dessa hör
man mindre talas om än de företag som
går överstyr. Vi bör också observera, att
efterfrågan på enkla, standardbetonade
skor redan till nära 100 procent tillgodoses
av importen och att kampen nu
förs på den del av marknaden där produktutformning,
modeanpassning, passform
och kvalitet betyder mycket för
konsumenternas val. Denna marknad är
stor och växande och borde kunna ge
utrymme för en icke obetydlig svensk
skoindustri.

Även om sålunda skoindustrins framtida
utveckling i främsta rummet måste
bli beroende av företagens egna insatser,
så har dock statsmakterna förklarat
sig beredda att på olika sätt underlätta
den omställningsprocess som pågår och
måste fortsättas. Detta har bl. a. tagit
sig uttryck i bidrag till exportfrämjande
åtgärder och till en utredning angående
skoindustrins distributionsproblem
som utförs inom Industriens utredningsinstitut.
Denna utredning, som
beräknas föreligga inom kort, bör kunna
ligga till grund för nya överväganden
om möjligheterna att förbättra skoindustrins
konkurrenskraft. Gemensamma
insatser förutsätter dock ömsesidigt intresse.
ökade statliga insatser måste därför
till stor del bygga på förslag och
initiativ från branschens egen sida, och
sådana har dess värre hittills i stor utsträckning
uteblivit. Skoindustrins upprepade
framställningar om långtgående
handelspolitiska åtgärder anser jag var -

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Ang. förutsättningarna för en inhemsk skoindustri, m. m.

ken realistiska eller särskilt konstruktiva.

Slutligen vill jag poängtera att herr
Werners uppmaning till regeringen att
vidta alla åtgärder för att trygga arbete
och utkomst åt de berörda anställda slår
in en öppen dörr. Det torde inte vara
herr Werner obekant, att huvudmålet
för regeringens politik är att trygga
sysselsättningen. Vi har konsekvent avvisat
tanken att kostnaden för den strukturomvandling
som leder till en högre
standard för folkflertalet skall häras av
dem som primärt träffas av omställningarna.
Förverkligandet av denna
målsättning möter nya svårigheter, och
därför måste politiken hela tiden vidareutvecklas.
Denna strävan har präglat
vårt handlande under de senaste decennierna
och kommer att göra det i
ännu högre grad under 1970-talet.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag får tacka industriminister
Wickman för svaret på min
interpellation.

Kommunistiska interpellanter har redan
tidigare, såväl år 1967 som år 1968,
tagit upp sysselsättningsfrågorna för
skoindustrins anställda. Det är klart att
mot bakgrunden av beslutet om Oscarias
nedläggning är det den frågan som
står i brännpunkten för de anställdas
intresse men också frågan hur dagens
läge har kunnat uppstå. Det var den
första fråga jag tog upp, då jag efterlyste
uppgifter huruvida ägarna av Oscariaföretaget
utfäst sig att fortsätta driften
någon längre tid än de avtalade två
åren.

Jag noterar herr Wickmans svar att
det förelåg anledning tro att en koncern
av Batas storlek skulle ha betydande
möjligheter att trygga sysselsättningen
även framgent. Det var enligt herr
Wickman varken möjligt eller nödvändigt
att avkräva Batakoncernen mer
långtgående utfästelser än de nyss begärda,
dvs. de två åren. Jag tycker nog
att herr Wickmans svar uttrycker en
god portion godtrogenhet gentemot fö -

retag av Batas storlek och typ. Redan
vid tidpunkten för köpet av Oscaria uttalades
från många håll misstanken att
det var butikskedjan man var ute efter.
Det är knappast någon efterklokhet att
uttala att regeringen borde ha räknat
med möjligheten att det var det som var
huvudsyftet med den här affären. Nu
säger alltså herr Wickman i sitt svar att
det var med hänsyn till Batas förmodade
möjligheter att trygga sysselsättningen
även framgent som inga mera långtgående
utfästelser begärdes. Jag får väl
tolka det som ett svar också på den sista
delen i min fråga nr 1 om några
försök gjorts från regeringens sida att
uppnå en sådan överenskommelse. Sådana
försök hade inte gjorts.

Min andra fråga, angående insyn från
statens sida, besvarar herr Wickman
med att några svårigheter härvidlag inte
förelegat. Men hur skall man då förstå
ett tidningsuttalande av verkstadsklubbens
ordförande att besked lämnades
vid företagsnämndens sammanträde i
maj om att en nedläggning inte var aktuell
och att så sent som i augusti besked
gavs att man ”skulle försöka fortsätta
som tidigare”? Meddelandet den 9
oktober om nedläggandet torde näppeligen
ha varit ett blixtbeslut. Händelseförloppet
ger enligt min bedömning anledning
till slutsatsen att företaget brustit
i fråga om information i sysselsättningsfrågan
både till anställda och till
den statliga myndigheten. Jag tycker
för min del, att det hade varit välgörande
att höra att också statsrådet hade
kommit fram till den slutsatsen, eftersom
vi inom arbetslivet har alltför mycket
av bristfälligheter på detta område.

Vad så min tredje fråga beträffar,
angående utsikterna och förutsättningarna
för en inhemsk skoindustri och
vilka insatser regeringen överväger, vill
industriministern ur min interpellation
utläsa en pessimistisk syn — medan
herr Wickman själv säger sig inte vara
lika pessimistisk.

Medan det faktamaterial som herr
Wickman åberopar gäller skoindustrins

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Ang. förutsättningarna för en inhemsk skoindustri, m. m.

produktion åren 1959—1969, utgörande
45 procent av försäljningen på den
svenska marknaden etc., har jag stannat
inför det faktum att det största företaget
i landet med över 300 anställda står inför
ett nedläggande av produktionen.
Det ger inte precis hoppingivande perspektiv.

Men jag tar naturligtvis fasta på industriministerns
om inte precis uttalade
optimism så dock mening att en marknad
bör finnas för en icke obetydlig
svensk skoindustri.

I det sammanhanget nämner interpellationssvaret
en pågående utredning om
skoindustrins distributionsproblem,
som bör kunna ligga till grund för nya
överväganden om möjligheterna att förbättra
skoindustrins konkurrenskraft.

Jag har gett uttryck för uppfattningen
att — bl. a. med hänsyn till den kvalificerade
arbetskraft som finns inom
skoindustrin — behovet och därmed
också förutsättningarna finns för en
svensk kvalitetsproduktion på detta
område. Just ur den synpunkten är det
beklagligt att ett storföretag — efter
svenska mått — genom händelseutvecklingens
gång blir nedlagt. Jag vet att
bland de anställda finns intresse för
att i någon form i egen regi fortsätta
driften. Tyvärr blev dessa intresserade
inte företrädda i den uppvaktning som
ägde rum inför regeringen för några
veckor sedan.

Till slut, herr talman! I min interpellation
förutsätts att, därest nedläggningen
blir ett faktum, alla åtgärder
sätts in för att trygga arbete och utkomst
för de berörda arbetarna.

Det tar herr Wickman till intäkt för
anmärkningen att jag slår in en öppen
dörr. Låt mig då säga att redan tidigare
friställda skoarbetare i Örebro fortfarande
går arbetslösa. Eftersom herr
Wickman inte har något konkret att
anföra om vilka slags åtgärder som
emotses för att lösa denna fråga, så
tillåter jag mig den kommentaren, att
det knappast var fråga om att ”slå in
någon öppen dörr”!

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! En del av herr statsrådet
Wickmans svar på herr Werners
tredje fråga kan enligt min mening förtjäna
en kommentar.

Herr statsrådet säger att man inte
kan skylla den svenska skoindustrins
svårigheter på låga löner i konkurrentländerna.
Han fortsätter på följande
sätt: ”Den tull som i dagsläget utgår på
skoimporten från Italien synes uppväga
huvudparten av den italienska lönefördelen.
”

Antagligen för herr statsrådet detta
resonemang för att därigenom bilda
grund för ett påstående som kommer
litet längre ner på samma sida i interpellationssvaret,
där det heter att
många svenska företag varit mindre
effektiva och mindre framgångsrika i
formgivning och modeanpassning än
sina utländska konkurrenter. Det är
alltså snudd på en sådan där svepande
och generell negativ bedömning av näringslivet
som man ändock hade hoppats
att industriministern hade vuxit
ifrån efter så bittra erfarenheter som
han fått göra i sin egen verksamhet.
Realiteten är ju att det visserligen utgår
en tull på 14 procent som beräknas på
importvärdet — och ett typiskt importvärde,
herr statsråd, torde utgöra
knappt 20 kronor per par, vilket alltså
betyder en tull på 2 kronor 80 öre —
men i denna bransch som är mycket
arbetskraftsintensiv utgör lönekostnaderna
cirka 40 procent av totala tillverkningskostnaden.
När länder som
Italien, Österrike, Finland — för att
anföra några exempel — har en lönekostnad
som är ungefär hälften mot
den svenska, för att inte nämna ytterligare
något land, som har en tredjedel
eller en fjärdedel av den svenska lönekostnaden,
är det ju uppenbart att denna
tull på 2 kronor 80 öre eller 2 kronor
50 öre per par skor inte uppväger —
som herr statsrådet säger — huvuddelen
av den italienska lönefördelen utan
en mindredel av denna fördel. Det hade
alltså varit fördelaktigt, om herr

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Ang. förutsättningarna för en inhemsk skoindustri, m. m.

statsrådet hade gjort eu riktigare beskrivning
av verkligheten. Då hade
kanske inte detta generella omdöme behövt
komma med i interpellationssvaret.
Skoindustrin förtjänar nämligen
ett betydligt bättre betyg än det som
herr statsrådet varit beredd att utdela.

Redan under andra världskriget startade
man i denna bransch en planeringskommitté
som diskuterade skoindustrins
förhållanden efter kriget. För
att nämna några exempel på resultaten
av denna planeringskommittés arbete
vill jag framhålla att 1945 tillkom skobranschrådet
som har varit och alltjämt
är ett informationsorgan både inåt
branschen där modeutvecklingen mycket
noga följs och även ett PR-organ
utåt i främst modefrågor. Detta råd har
varit förebild för motsvarande institutioner
i hela Västeuropa och har legat
till grund för ett europeiskt samordningsorgan
i modefrågor för skoindustrin.

Det kom till stånd ett skoforskningsinstitut
som startade för cirka 15 år
sedan och som gjorde en mycket stor
insats beträffande planering och forskning
för skobranschen. Dess arbete har
för övrigt också lett till internationella
aktiviteter på standardiseringsområdet.

Branschen är nu litet mindre än den
varit förut och orkar inte bära samma
verksamhet inom skoforskningsinstitutets
ram. Institutet fungerar därför numera
i huvudsak som ett serviceorgan
till skofabrikantföreningen.

Enbart dessa exempel vid sidan om
vad varje enskilt företag har satsat för
att modernisera och effektivisera produktionen
kan väl vara tillräcklig bakgrund
vid bedömningen av statsrådets
betygsättning. De visar klart att skoindustrin
verkligen inte har varit initiativlös.
Det är helt enkelt så att det i
vårt land höga kostnadsläget fått skoindustrin
på knä.

Jag tror att statsrådet måste besinna
att den tekniska utvecklingen på det
här området visserligen kan fortsätta

alt gå framåt, men skotillverkning iir
och förblir säkert för överskådlig tid
ändå ett mekaniserat hantverk med hög
arbetskraftsintensitet. Jag säger än en
gång: Det blir, herr statsråd, felaktiga
slutsatser om man beskriver verkligheten
felaktigt eller ofullständigt.

Mera parentetiskt skulle jag också
vilja beröra herr Wickmans påstående
att den svenska skoindustrin 1969 svarade
för 45 procent av den svenska skokonsumtionen.
Såvitt jag kunnat få
fram uppgifter var den svenska konsumtionen
av skor 17,9 miljoner par
1969, varav 6 miljoner par var svensktillverkade,
motsvarande ungefär 33
procent och inte 45. Jag förmodar att
statsrådet talade om läderskor, men
om statsrådet inkluderade gummi- och
textilbaserade skor, kommer man upp
till 36—37 procent av svensk tillverkning.

När det gäller framtidsmöjligheterna
för den svenska skoindustrin är statsrådets
beskrivning väldigt allmän. Herr
Wickman sade att skoindustrin skall
inrikta sig på tekniskt och designmässigt
avancerade produkter. Det skall
man göra för att kunna bära något
högre tillverkningskostnader i ett liöglöneland
som Sverige. Ja, herr statsråd,
det är inte så förfärligt mycket man
kan tänka sig att vinna genom tekniska
finesser i fråga om skor. Jag vet inte
om det har föresvävat statsrådet någon
möjlighet att komma in på något slags
elektroniskt utvecklingsprojekt på det
här området, men jag tror att det är
mycket litet att göra.

Det saknas dess värre från regeringens
sida ett klart uttryckt näringspolitiskt
mål beträffande skoindustrins
framtid. Det borde väl, herr statsråd,
vara möjligt att uttrycka ett sådant mål
dels i form av vilken självförsörjningsgrad
som regeringen bedömer eftersträvansvärd,
dels i konkreta termer vilka
stödåtgärder regeringen planerat inom
ramen för vad våra internationella förpliktelser
medger.

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Ang. förutsättningarna för en inhemsk skoindustri, m. m.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag skall i korthet bemöta
vad herr Werner sade och sedan
återkomma till herr Brundin.

Jag har inga barn ihop med Batakoncernen,
och jag har i och för sig
inget skäl att som svensk industriminister
stå och försvara en stor internationell
koncern, om herr Werner tror det.
Men jag tycker ändå att också om det
gäller, herr Werner, en utländsk koncern,
man skall låta rätt vara rätt.

Vad var utgångsläget 1968? Jo, att det
icke fanns någon svensk intressent som
var beredd att driva företaget Oscaria
vidare. I det läget dök Batakoncernen
upp. Herr Werner påstår nu att vi i regeringen
då var ovanligt blåögda som
trodde att Batakoncernen hade en ambition,
inte bara att komma över butikskedjan
— det var verkligen inte någon
hemlighet för oss, eftersom Bataledningen
inte gjorde något som helst försök
att dölja att den främsta tillgången
i Oscariakoncernen självfallet var distributionsapparaten
— utan därutöver
också att driva fabrikationen vidare.
Vi hade goda skäl att tro på Bataledningens
planer att driva produktionen
vidare. Detta kan bestyrkas indirekt genom
Batakoncernens faktiska handlande.
Batakoncernen visste mycket väl
att Oscariakoncernens skoproduktion
utan dess ingripande skulle ha försvunnit.
Om Batakoncernen inte betraktade
förvärvet av produktionskapaciteten såsom
ett värde, fanns det inte någon
som helst anledning för koncernen att
lägga sig till med den och också betala
för den. Batakoncernen hade mycket
väl kunnat inköpa butikskedjan av
Oscariaägarna och lämna produktionsdelen
utanför. Men nu valde Batakoncernen
att förvärva även produktionsdelen,
vilket gjordes med den avtalsmässiga
utfästelsen att driva produktionen
i två år. För regeringen var det
av särskilt värde att få denna utfästelse
i det läge som då rådde på den
svenska arbetsmarknaden. Att Batakoncernen
med den utfästelsen från början

avsåg att omedelbart efter tvåårsperiodens
utgång lägga ned produktionen dementeras
av de insatser koncernen faktiskt
gjorde från produktionssynpunkt
och de allmänna bedömningarna av möjligheterna
att bedriva skoproduktion
av denna typ i Örebro, som också offentligen
gjordes av Bataledningen.

Nu skall vi komma ihåg att staten
verkligen inte har gjort några särskilt
stora insatser eller varit speciellt generös
mot Batakoncernen. Vilket är statens
bidrag vid detta övertagande? Jo,
en garantigivning, en från skattebetalarnas
synpunkt fullständigt riskfri garantigivning
på 3 miljoner kronor. Batakoncernen
har dessutom givit utomordentligt
goda säkerheter och betalar
full ränta — i dagsläget över 9 procent.
Dessutom amorteras lånet. Detta utländska
företag har alltså inte ställt sig
i en speciell moralisk eller legal position
gentemot det svenska samhället, en
position som det nu bryter.

Jag vill upprepa vad jag tidigare sade.
Den interna företagsinformationen
vill jag inte uttala mig om, då jag vet
för litet om hur den fungerat. Men ser
man på Batakoncernens relationer till
arbetsmarknadsmyndigheter och till
kommerskollegium, som är så att säga
regeringens agent när det gäller garantilån,
finner man inte att några anmärkningar
kan göras mot Batakoncernen.

Herr Brundin ifrågasatte det mesta
av vad jag hade sagt om skoindustrin.
Jag vet inte om herr Brundin ägnar sig
åt något ställföreträdande lidande för
den svenska skoindustrin, men det är
märkvärdigt hur känslig herr Brundin
är för de uttalanden som jag gör. Jag
tycker inte att jag gör något speciellt
anstötligt eller överlägset uttalande om
jag påstår att den italienska skoindustrin
på viktiga sektorer av skomarknaden
är en överlägsen industri och
att den är överlägsen inte enbart på
grund av att de italienska lönerna är
låga. Det skall väl en svensk industri
närstående person ändå tåla att höra
utan att finna det särskilt sensatio -

Måndagen den 7 december 1970 Nr 42 17

Ang. förutsättningarna för en inhemsk skoindustri, m. m.

nellt och utan att det skulle innebära
något överlägset utdömande från min
sida av svensk företagsamhet över huvud
laget. Jag sade dessutom, vilket
herr Brundin inte brydde sig om att
citera, att jag tvärtom har en relativt
optimistisk inställning till de svenska
skoföretagens förmåga att hävda sig på
den del av marknaden diir de fortfarande
konkurrerar. Jag sade t. o. m. i mitt
interpellationssvar att det finns många
svenska skoföretag som i dagens kärva
läge faktiskt klarar sig utmärkt. Men
dessa företag hör man mindre talas om
än de företag som går över styr. Jag
tycker därför att herr Brundin kan ta
de moraliska frågorna litet lugnare.

Mitt omdöme är att den italienska
lönefördelen också på de skor som herr
Brundin nämnde i inte obetydlig utsträckning
kompenseras av den 14-procentiga tullen. Härtill kommer att
skor i 20- till 30-kronorsklassen inte
längre fabriceras här i landet, utan bottenpriset
i den svenska skoproduktionen
är 40—45 kronor.

De 45 procent av den svenska konsumtionen
som enligt min uppgift tillgodoses
genom skoproduktion i Sverige,
avser den totala skomarknaden, alltså
även träskor. Härmed avses självfallet
45 procent av värdet av skokonsumtionen
och inte 45 procent av antalet par,
som herr Brundin tydligen trodde.

För övrigt har jag helt avsiktligt
inte angett något specificerat program
för hur de statliga insatserna skall utformas
för att man skall kunna klara
den svenska skoindustrin. Herr Brundin
har inte heller några särskilt konstruktiva
idéer, såvitt jag kunde finna.
Herr Brundin låter hela frågan bli ett
höglöneproblem. Herr Brundin kom inte,
vilket jag i och för sig är glad för,
med några förslag om att lägga om den
svenska handelspolitiken för att den vägen
klara den svenska skoindustrin. Om
vi ser på den svenska skoimportens länderfördelning,
så är det nämligen mycket
lätt att övertyga sig om att en sådan
politik är ogenomförbar, helt enkelt där 2

Första kammarens protokoll 1970. Nr 42

för att EFTA- och EEC-importen i dagens
läge är helt dominerande.

De störningar som det talas om i den
offentliga debatten beträffande lågprisimporten
spelar kvantitativt en synnerligen
obetydlig roll. Jag tror atl omkring
4 procent av den totala införseln
utgöres av den typ av import som har
kommit att få bära hundhuvudet för
den svenska skoproduktionens svårigheter.

Det pågår utredningsverksamhet på
detta område. Det har också tillsatts en
samarbetsgrupp, vari branschens representanter
både för företagen och för de
anställda ingår. Den svenska regeringens
skopolitik bedrivs i mycket nära
samråd med de anställdas organisationer.
Vad som kan bli resultatet av detta
vet jag inte ännu.

Det utredningsmaterial som föreligger
syftar, om jag är rätt underrättad,
inte i första hand till att sänka de direkta
produktionskostnaderna; jag håller
med herr Brundin om att möjligheterna
att sänka produktionskostnaderna
i en bransch som skoindustrin
inte är särskilt stora. De förbättringar
av skoindustrins läge som man kan
åstadkomma får förmodligen, som jag
också nämnde i mitt svar, sökas i förbättrad
försäljningsteknik och försäljningsorganisation
och eventuellt också
i ökade exportansträngningar. Jag kan
tänka mig en ungefärlig motsvarighet
till det så att säga samordnade program
som nu löper för TEKO-industrin;
det skulle därmed också vara fråga om
ett lika effektivt eller, om man vill vara
kritisk, lika ineffektivt program som
detta.

Mer är det för dagen inte möjligt att
säga. Den utredning jag hänvisar till
i interpellationssvaret kommer att föreligga
inom kort. Jag räknar med att vi
omkring årsskiftet bör kunna ta upp
överläggningar med representanter för
branschen för att utröna om vi gemensamt
kan finna några konstruktiva lösningar.

18 Nr 42 Måndagen den 7 december 1970

Ang. förutsättningarna för en inhemsk skoindustri, m. m.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Låt mig efter herr Wickinans
senaste inlägg göra ytterligare en
kommentar. Jag vill då närmast ta upp
frågan hur den statliga insynen har
fungerat i det Bata-ägda Oscaria. Vid
beviljandet av den statliga lånegarantin
deklarerades det nämligen att en öppen
insyn från statens sida i företagets affärer
var ett villkor.

I en intervju i Nerikes Allehanda den
20 april 1968 förklarade kanslirådet i
inrikesdepartementet K. A. Löfberg
bl. a.: ”Man bör också understryka att
man från Batas sida ställt sig helt positiv
till en öppen insyn i företagets affärer,
som förutsattes för statens lånegaranti.
Vi räknar fullständigt med att
kunna ha denna fulla insyn, öppenhet
har karakteriserat företaget under förhandlingarna
— de har lagt papperen
på bordet. Till saken hör väl också att
Bata Shoe Ltd är etablerad i 84 länder.
I inget fall har man hittills lagt ned ett
företag.” Så långt kanslirådet Löfberg.
Och så långt låter det bra.

Men hur har insynen fungerat? I Örebro-Kuriren
för den 10 oktober i år
sägs det i en artikel efter kontakt med
inrikesdepartementet, att ”klart är dock
att man från departementets sida inte
hade väntat en nedläggning av driften.
Efter de försäkringar man tidigare fått
av Bataledningen kom därför nedläggningen
som en stor överraskning.”

Om örebro-Kurirens uppgifter är riktiga,
måste man ställa frågan: Har Bata
helt enkelt låtit bli att ge de statliga
myndigheterna den insyn i företagets
affärer som har avtalats? Har de statliga
myndigheterna inte utnyttjat sin
avtalade rätt till insyn i företagets affärer?
Eller har beslutet om nedläggning
av driften vid Oscaria skett med de
statliga myndigheternas medgivande?
Var det av den anledningen som inrikesdepartementet,
enligt artikeln i Örebro-Kuriren,
inte kunde kommentera
saken?

Enligt uppgifter i en interpellation i
maj 1968 tillverkade Oscaria 950 000 par

skor per år. Nu lär produktionen vara
nere i cirka 500 000. Samtidigt importerar
Oscaria till sin butikskedja mellan
3 och 4 miljoner par per år. Tydligt är
att man medvetet och omedelbart från
Bataledningens sida minskat produktionen
i Örebro för att importera sina skor
från fabriker i andra länder. Detta stämmer
också med Batas agerande i andra
utvecklade industriländer där man
snabbt lagt ned huvuddelen av skofabrikationen
och koncentrerat sig på distributionskedjorna.
Er deras synpunkt är
det naturligtvis helt följdriktigt att man
har tillförsäkrat sig en butikskedja med
200 butiker utan en betungande svensk
produktionsapparat.

Resultatet är nu att Bata har fått stora
möjligheter att tvinga den övriga
skobranschen och de svenska varuhuskedjorna
att i konkurrensens namn utveckla
ett skosortiment som ur kvalitetssynpunkt
i de flesta fall är sämre
än de svenska produkterna.

Det är många dunkla punkter i den
här affären. Batakoncernen är ju känd
för att inte vara så noga med spelreglerna
gentemot sina anställda. Det var
alltså inte mycket annat att vänta från
deras sida. Men de statliga myndigheterna
och regeringen kan heller inte
slippa undan sitt ansvar. Det räcker
inte med att såsom finansministern, som
råkade befinna sig i Örebro den dag
beskedet om nedläggningen kom, kommentera
nedläggningen med att samhället
nu får gripa in med alla resurser för
att hjälpa de friställda. Ingen kritik
hördes mot Bataledningen. Däremot
kunde inte finansministern se annat än
att Bata fullgjort sina förpliktelser gentemot
staten beträffande lånegarantierna.

Jag håller helhjärtat med finansministern
om att samhället nu måste gripa
in med alla resurser för att hjälpa dem
som ställts utanför fabriksportarna. Men
jag anser att regeringen borde ha handlat
annorlunda innan Batakoncernen
kom in i bilden. Regeringens handlande
år 1968 hade tydligen bara till syfte att

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

11)

Ang. förutsättningarna för cn inhemsk skoindustri, m. m.

förlänga tidsfristen för en nedläggning,
inte att säkra verksamheten för framtiden.
De anställda vid Oscaria är inte
särskilt imponerade av statsmakternas
agerande i den här frågan.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag vill helt kort till
statsrådet Wickman säga, att när man
påstår att den tull som i dag utgår på
skoimporten från Italien uppväger huvudparten
av den italienska lönefördelen
då gör man inte en riktig beskrivning
av verkligheten. Det är nödvändigt
att göra det om man skall kunna dra
riktiga slutsatser.

Herr statsrådet vet mycket väl att
Bata gjorde betydande ansträngningar
på marknadsföringsområdet runt om i
Europa och fick de bästa vitsord för
produkternas kvalitet och design, alldeles
som andra svenska skofabrikanter
har fått ute på den europeiska marknaden.
Men det fanns ett fel: priset var för
högt.

Om vi inte erkänner att den verkliga
orsaken till den svenska skoindustrins
bekymmer är vårt kostnadsläge, drar vi
felaktiga slutsatser om vad som rimligen
borde göras.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag vill inte att den här
debatten skall lämna kvar den föreställningen
att jag icke skulle inse att det
svenska kostnadsläget i hög grad är bestämmande
för den svenska skoindustrins
inriktning och möjliga volym.

Jag skall inte förlänga debatten med
att ytterligare anföra det italienska
exemplet, men jag skall ge herr Brundin
det kalkylmaterial som jag bygger mitt
omdöme i interpellationssvaret på. Importen
från Italien drabbas nämligen av
en betydande tull. Detta gäller däremot

som bekant inle för import från EFTAländer.
Där är differensen mycket stor
— jag tänker särskilt på den finländska,
den engelska och numera också den
danska skoindustrin.

Jag tror inte att herr Brundin, om
han fortsätter att föra denna debatt med
mig, kommer att kunna anklaga mig för
att jag icke inser vilka problem det
svenska kostnadsläget vållar svensk industri,
inklusive skoindustrin.

Jag vill säga till herr Werner att vi
bör komma ihåg att många skoföretag
i det här landet har lagts ned. Vi har
inte i något statligt låneärende ställt
högre anspråk på någon företagare än
på Bataföretaget. Just därför att Bataföretaget
råkar vara utländskt är det
naturligtvis tacksamt för herr Werner
att utpeka det som extra litet samhällstillvänt.
Jag har som sagt ingen anledning
att försvara utländska koncerner,
men jag tycker rätt skall vara rätt: mot
bakgrunden av våra erfarenheter av
svenska företag har vi verkligen ingen
anledning att särskilt förebrå Batakoncernen
dess handlande — jag talar inte
om dess interna personalpolitik, utan
om dess beslut att avveckla produktionen.

Jag bestrider därför den historieskrivning
som herr Werner håller fast
vid och som går ut på att visa att regeringen
borde ha insett att Batakoncernen
från början gick in på den svenska
marknaden med syfte att lägga ned
Oscariaproduktionen. Den kontakt som
förekom och de handlingar som faktiskt
har utförts — och som jag fäster
större vikt vid än vid deklarationer —
visar att sådana planer icke förelåg.

Vad som har hänt är att Batakoncernen
liksom många svenska skoföretag
har misslyckats. Man kunde kanske ha
större förväntningar att Batakoncernen
skulle ha lyckats, eftersom den är en
stor koncern med omfattande erfarenhet
av skotillverkning. Det förhållandet,
att Batakoncernen har misslyckats
här, bör inte tas till intäkt för moraliska
förebråelser mot företaget, utan

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Om åtgärder för att tillförsäkra invånarna i Göteborg anvandbart dricksvatten

snarare ge anledning till bekymmer beträffande
den helt svenska skoindustrins
framtid.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om åtgärder för att tillförsäkra invånarna
i Göteborg användbart dricksvatten Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Hanssons (s) interpellation
om åtgärder för att tillförsäkra
invånarna i Göteborg användbart
dricksvatten, fick nu ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Hansson har frågat
om jag är beredd att vidta åtgärder
för att tillförsäkra de 500 000 invånarna
i Göteborg den självklara rätten till användbart
dricksvatten.

Intag av vatten till Göteborgs stads
vattenverk sker från Göta älv. Det har
sedan länge varit vissa problem i fråga
om vattnets kvalitet, men genom förbättrade
reningsmetoder har man i stort
sett kunnat bemästra de uppkommande
svårigheterna. Sedan omkring tre år
tillbaka har det emellertid i vattnet förekommit
smakolägenheter, som man
inte lyckats komma till rätta med. Såväl
i råvattnet som i det framställda renvattnet
har konstaterats ett illasmakande
ämne —■ difenyl — som också återfunnits
i vissa industriutsläpp i älven.
Ett samband mellan utsläppen av detta
ämne och smakolägenheterna anses därför
sannolikt föreligga. Frågan om vattenkvaliteten
kan emellertid inte begränsas
till difenylproblemen. Flera
andra ämnen som släpps ut i älven har
också betydelse för vattenkvaliteten.
Difenylproblemen torde dock vara de
mest akuta och fordrar en omedelbar
lösning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har tillsatt
en arbetsgrupp med uppgift att
skyndsamt insamla uppgifter från in -

dustrier som använder difenyl. I arbetsgruppen
ingår företrädare för länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus län samt
Älvsborgs län, Göteborgs stads vattenverk,
länsläkarorganisationen och naturvårdsverket.
Gruppen har redan sänt
ut ett frågeformulär till samtliga berörda
industrier beträffande användningen
av de produkter som i första hand
misstänks förorsaka den nuvarande situationen.
Avsikten är att, sedan svar
inkommit, ålägga de industrier som använder
dessa produkter att vidta de
skyddsåtgärder som kan anses erforderliga.
Gruppen skall även göra en allmän
inventering av industriutsläppen
längs älven, varefter länsstyrelsen och
naturvårdsverket kommer att ta upp
frågan om vilka åtgärder som skall vidtas
för att förhindra fortsatta utsläpp
och förbättra vattenkvaliteten i älven.

Jag vill vidare erinra att enligt miljöskyddslagen
skall tillsynsmyndigheterna
— naturvårdsverket och länsstyrelserna
— meddela råd och anvisningar
om lämpliga åtgärder för att motverka
bl. a. utsläpp av föroreningar i vattendrag.
Länsstyrelserna har också möjlighet
att meddela förelägganden och förbud
mot sådana utsläpp. Om företag
släpper ut ämnen i ett vattendrag utan
tillstånd kan naturvårdsverket begära
att frågan skall prövas av koncessionsnämnden
för miljöskydd, som kan förbjuda
utsläppet eller föreskriva särskilda
försiktighetsåtgärder.

Såsom framgår av vad jag sagt ger
gällande lagstiftning möjlighet till ingripande
mot farliga utsläpp i vattendrag.
När de utredningar som nu pågår
om utsläppen i Göta älv är färdiga kommer
underlag att finnas för myndigheterna
att vidta erforderliga åtgärder.
Några särskilda åtgärder från min sida
synes därför inte behövas. Jag vill emellertid
tillägga att det framstår som
utomordentligt angeläget att Göta älv
blir föremål för effektiva saneringsåtgärder,
särskilt med hänsyn till dess
betydelse för försörjningen med dricksvatten.

Måndagen den 7 december 1970

Nr 42

Om åtgärder för att tillförsäkra invånarna i Göteborg användbart dricksvatten

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få taeka
jordbruksministern för svaret. Han säger
däri att det sedan länge varit vissa
problem i fråga om vattnets kvalitet i
Göta älv. Tvivelsutan har de problemen
utgjort huvudbry för kommunalmännen
i Göteborgs stad.

I mitten av 1950-talet stod Göteborgs
stad inför nödvändigheten att kraftigt
öka sina tillgångar av friskvatten. Ett
antal alternativa råvarutillgångar diskuterades.
Jag kan referera: Göta älv:
Vattnet var förorenat och bedömdes
därför som olämpligt av hälsovårdsmyndigheterna.
Vänern: En direktledning
skulle då dras vid sidan om Göta
älv. Genomförandet ansågs vara kostnadskrävande.
Sjön Mjörn utanför
Alingsås: Vattenmängden räckte ej för
Göteborgs framtida behov. Dessutom
bjöd strandägarna starkt motstånd. Det
fantastiska förslaget om en tunnel från
Vättern föll på de höga kostnaderna, ett
par hundra miljoner kronor i merkostnad.
Vad slutligen beträffar Lygnernprojektet,
som redan godtagits genom
beslut av stadsfullmäktige, förföll det
på grund av att staden tilldömdes för
liten kvantitet för de framtida behoven,
och planerna kunde därför inte genomföras.

Av många skäl blev man trots tveksamheten
från hälsovårdsmyndigheternas
sida tvungen att välja Göta älv-alternativet.
Vi skall komma ihåg att detta
hände i en kärv ekonomisk situation.

1966 överlämnades en utredning om
vattenförsörjningsproblemen i Göteborgs
och Bohus län till länets landshövding.
I utredningen redovisades
alarmerande fakta om den fortsatta försämringen
av Göta älv. Utredningsmännen
föreslog att dessa problem speciellt
skulle behandlas av länsstyrelsen och
landstinget tillsammans. Personalbrist
och andra brådskande ärenden torde ha
legat bakom den relativa inaktiviteten
vad beträffar Göta älvs vattenkvalitet.

Om hälsovådligheten inom det ak -

tuella vattnet för närvarande hålls på
en sväljbar nivå har smaknivån, såsom
framgår av såväl interpellationen som
svaret, stegrats till det oacceptabla.

Sedan interpellationen framställdes
har en åtgärd vidtagits av länsstyrelsen,
såsom redovisas i jordbruksministerns
svar. Om metodiken i arbetsgruppens
handlande visar sig tillfredsställande,
kan resultatet bli råd från naturvårdsverket
och så småningom kanske föreläggande
från länsstyrelsen. Om därigenom
de s. k. smakstötarna för framtiden
förhindras är en god sak vunnen. En
garanti för göteborgarnas framtida
dricksvatten torde dock kräva andra
grepp från de centrala myndigheternas
sida. Det finns redan i dag åtskilliga
hundratal kolväten i industriutsläppen
i Göta älv. Difenyl är ett av dem men
sägs i dag vara boven i dramat. Vad kan
komma därutöver i framtiden, och hur
skall lokala hälsovårdsnämnder få råg
i ryggen att säga ifrån till de företag,
som bildar stommen i den lilla kommunen? Eåt

oss alltså hoppas att arbetsgruppens
verksamhet blir lyckosam och
kommer att leda till adekvata åtgärder
mot vattnets smak. I själva verket är
det dock fråga om Göteborgs vattenförsörjning
fram till sekelskiftet — därefter
är också den valda metodiken otillräcklig.
Denna försörjning torde inte
smakstötsgruppens arbete kunna garantera.

Jordbruksministern avslutade sitt
svar med följande uttalande: ”Några
.särskilda åtgärder från min sida synes
därför inte behövas. Jag vill emellertid
tillägga att det framstår som utomordentligt
angeläget att Göta älv blir föremål
för effektiva saneringsåtgärder särskilt
med hänsyn till dess betydelse för
försörjningen av dricksvatten.” Detta
innebär att statsrådet bekräftar min
ståndpunkt att situationen är allvarlig.
Eåt mig uttrycka en förhoppning om
att vi också är överens om att exceptionella
åtgärder kan komma att behöva
tillgripas.

Nr 42

Måndagen den 7 december 1970

Om åtgärder för att tillförsäkra invanarna i Göteborg användbart dricksvatten

Än en gång mitt tack till herr statsrådet
för svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 46,
statsutskottets utlåtanden nr 202—207,
bevillningsutskottets betänkande nr 66,
bankoutskottets utlåtanden nr 69, 76 och
77, första lagutskottets utlåtanden nr 66,
67 och 69—78, andra lagutskottets utlåtanden
nr 90—92, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 77, 78 och 88, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 38 och 48—50
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 69, 74 och 77—79.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde skulle uppföras dels

första lagutskottets utlåtande nr
69 näst efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 46,

dels allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 74 näst efter andra lagutskottets
utlåtande nr 91,

dels ock jordbruksutskottets utlåtande
nr 38 näst efter samma utskotts utlåtande
nr 50.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkande nr
62, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1941:251) om
särskild varuskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 70, i anledning
av motioner angående företagsdemokrati; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i statstjänstemannalagen (1965:
274), m. m., jämte motioner; och
nr 89, i anledning av motioner om
förbud mot bestämmelser av typen § 32
i SAF:s stadgar; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 52,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen (1941: 251) om särskild
varuskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 17.21.

In fidem
K.-6. Lindelöw

/Solveig Gemert

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Tisdagen den 8 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Ang. ersättning vid nedläggning av
flottled

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Nils
Nilssons (ep) interpellation angående
ersättning vid nedläggning av flottled,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat mig: ”Kan frågan om rätt för
skogsbruket och andra intressen att
väcka ersättningsanspråk gentemot
kraftverksintressenter vid sådana ändrade
förhållanden, som flottledsnedläggelser
och därmed förändrad tappning
innebär, beräknas ingå i den
översyn av vattenlagen som pågår?”

Vattenlagen innehåller vissa regler
om rätt att påkalla ändrade vattenhushållningsbestämmelser
vid dammanläggningar.
Saknas beträffande byggnad
i vatten särskilda vattenhushållningsbestämmelser
eller är gällande
bestämmelser ofullständiga, får på talan
av den som lider skada därav vattendomstolen
fastställa sådana bestämmelser
att gälla mellan parterna i målet
och deras rättsinnehavare. Bestämmelserna
får dock inte ändra vad som
lagligen kan gälla, och de får inte heller
förnärma tredje mans rätt. Denna
föreskrift i vattenlagen kan i vissa fall
komma att tillämpas när skada uppkommer
för en intressent nedströms
anläggningen till följd av att flottningsvatten
innehålls efter en flottledsavlysning.
Om det kan anses påkallat
med hänsyn till vandringsfiskens
framkomst eller är önskvärt från na -

turvårds- eller hälsovårdssynpunkt
finns också möjlighet för staten och
kommun att begära omprövning av
vattenhushållningsbestämmelser.

Vad jag nu har sagt tar sikte på möjligheten
att få till stånd ändrade tappningsbestämmelser.
Huruvida ersättning
skall utgå får avgöras med ledning
av vattenlagens bestämmelser om
ersättning för skada och olägenhet
som uppkommer genom företag i vatten.

De grupper av skogsägare som har
berörts av flottningsnedläggelser lär i
regel inte lida någon skada genom att
tappningen ändras till följd av flottningens
nedläggande. Om skada uppkommer,
torde detta ha sin grund i
att flottningen upphör. Ersättning härför
torde inte kunna komma i fråga
med nuvarande bestämmelser i vattenlagen.

I proposition nr 104 år 1969, som
behandlar vissa problem vid flottledsnedläggelser,
förklarade min företrädare
att han förutsatte att vattenlagsutredningen
skulle se över bestämmelserna
om rätt att påkalla ändrad vattenhushållning,
om de mot förmodan
inte skulle fungera tillfredsställande.
Jag delar den uppfattningen. Enligt
min mening är det inte heller något
som hindrar att vattenlagsutredningen
tar upp frågan om ersättning till skogsbruket
i samband med flottledsnedläggning
som ett led i översynen av
vattenlagen.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min interpellation.
Såvitt jag kan bedöma är
svaret så upplysande och positivt att

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. ersättning vid nedläggning av flottled
jag skulle ha kunnat nöja mig med att
bara framföra mitt tack. Jag vill ändå
något beröra frågan.

Vid de förhållanden som uppstår i
och med att dammar byggs för kraftverk
inträder också ofta rätt stora förändringar
för bygderna nedströms.

I det fall som jag haft tillfälle att
följa något hyste folket i bygderna
rätt stor oro för att de ändrade förhållandena
skulle inverka på vattenvägar,
på dimbildning, på isläggningen
på sjöar etc. Från kraftverksintressenternas
sida försäkrade man att sådana
men inte skulle behöva uppkomma.
Vattnet skulle återta sin temperatur
ganska snabbt i älven nedanför
dammen. Erfarenheten har visat att så
dock inte blivit fallet. Tvärtom har de
vintervägar man förut haft över älven,
där man kunnat färdas från den ena
sidan till den andra, upphört. Isarna
är sköra för att inte säga obefintliga
under stora delar av året, och även
vad gäller sjöarna har isförhållandena
förändrats. Vissa tider kan dimbildningen
vara ganska besvärande.

Jag noterade med intresse att stats
rådet sade att om det kan anses påkallat
med hänsyn till vandringsfiskens
framkomst eller är önskvärt från
naturvårds- eller hälsovårdssynpunkt
finns också möjlighet för t. ex. kommun
att begära omprövning av vattenhushållningsbestämmelser.
Jag tänker
då närmast på de ännu mer accentuerade
förhållanden som skulle uppstå,
om tappningarna förändras i och med
flottledsnedläggelser. Det skulle medföra
starkare strömningshastighet och
mera vatten vintertid och mindre sommartid.

Vad sedan gäller skogsintressena är
också detta en fråga av ganska betydande
ekonomisk räckvidd. Jag kan
som exempel nämna att vid nedläggning
av flottlederna i Lilla Lule älv
träffades en överenskommelse mellan
vattenfallsstyrelsen och skogsintressenterna,
som innebär att kungl. arbetsmarknadsstyrelsen
skulle anlägga

vissa vägar. Till de berörda skogsintressenterna
skulle utgivas en indexreglerad
engångsersättning, som till
sitt basbelopp angavs till 23 600 000
kronor. Det är alltså här fråga om
mycket betydande belopp, vilket är
ganska naturligt; det blir avsevärt ändrade
förhållanden: en hel del nya vägar
måste byggas, skador inträffar och
svårigheter uppkommer för skogsbruket
på olika sätt. Jag är därför mycket
tillfredsställd med statsrådets besked
att det inte finns någonting som hindrar
att vattenlagsutredningen tar upp
dessa frågor i samband med översynen
av vattenlagen. Jag hoppas att så
också kommer att ske.

Än en gång ber jag att få tacka statsrådet
för svaret. Jag tror att det är
många med mig som kommer att läsa
det med tillfredsställelse.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 62,
bankoutskottets utlåtande nr 70, andra
lagutskottets utlåtanden nr 88 och 89
samt jordbruksutskottets utlåtande nr
52.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning
av proposition med förslag till
lag om ändring i kyrkomötesförordningen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 69, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kyrkomötesförordningen
(1949:174), in. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Ang. nytt planerings- och budgeteringssystem för försvaret

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa organisationsfrågor
rörande försvaret jämte motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. nytt planerings- och budgeteringssystem
för försvaret

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 203, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående nytt planerings-
och budgeteringssystem för
försvaret jämte motion.

I propositionen nr 97 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 april 1970, berett riksdagen
tillfälle att yttra sig med anledning
av vad som anförts om införande av
nytt system för planering och budgetering
inom försvaret.

Försvarsplaneringen avsåges bliva
utformad så att ökad vikt lades vid den
långsiktiga inriktningen i enlighet med
intentionerna i vår säkerhetspolitik.
Planering, budgetering och redovisning
skulle inriktas mot försvarets produkter
— främst krigsorganisationen —
som indelades i program. En tillämpning
av det nya systemet kunde ske
inom ramen för gällande budgetprinciper.
Systemet vore avsett att börja tilllämpas
budgetåret 1972/73 och innebure
stora förändringar beträffande anslagens
antal och ändamålsbestämning
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat motionen 1:1261, av herr
Lindblad, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning om riksdagens och parlamentarikers
roll i det nya planeringssystemet
för försvaret.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionen 1:1261 som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört om riksdagens roll i
det nya planeringssystemet,

2. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört om nytt planerings- och
budgeteringssystem för försvaret.

Reservation hade anmälts av herr
Bohman (m), som dock ej antytt sin
mening.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
finns det fogat en blank reservation
av herr Bohman. Att den inte
bär mitt namn, trots att det är jag som
från moderata samlingspartiets sida
har deltagit i första avdelningens behandling
av ärendet, beror på att jag
inte kunde närvara vid statsutskottets
plenarsammanträde, där utlåtandet
slutgiltigt antogs. Jag vill emellertid
nu med stöd av reservationen framlägga
några synpunkter på försvarets
nya planerings- och budgeteringssystem.

Försvaret intar i många avseenden
en särställning inom den statliga förvaltningen.
För det första gör det det
därför att det inte kan dimensioneras
efter samma avvägningsgrunder som
andra statliga uppgifter. Försvaret kan
inte vägas in i bedömningar av vad
som bör satsas på t. ex. utbildning,
pensioner eller barnbidrag. Försvaret
är inte något som man unnar sig mer
av när man tycker att man har råd till
det och drar in på när det är ont om
pengar. Behovet av försvar följer sina
egna konjunkturer, och dem kan vi här
i Sverige knappast påverka. De kostnader
som försvaret skall få dra strävar
alla efter att hålla så låga som möj -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. nytt planerings- och budgeteringssystem för försvaret

ligt inom ramen för en rimlig yttre
trygghet åt svenska folket. Att det sedan
kan föreligga olika meningar om
hur väl den tryggheten bör tillgodoses
förändrar inte grundprincipen.

För det andra har försvaret, till
skillnad från statsförvaltningen i övrigt,
länge tillämpat en långsiktig och
väl utvecklad planering, som har gjort
det möjligt att i vida perspektiv överblicka
utvecklingen av försvarseffekten
och anslagsbehoven.

För det tredje inrymmer försvarspolitiken
en rad element som måste
hållas hemliga. Detta leder till att besluten
om försvarets förhållanden i
viss utsträckning bara kan grunda sig
på bedömningar som görs i en liten
krets och som inte öppet kan fullständigt
redovisas och motiveras.

För det fjärde har en allmän uppslutning
kring försvarspolitiken i sig
själv en förstärkande effekt på försvarets
möjligheter att fylla sina uppgifter.
Det är ett förhållande som knappast
har någon motsvarighet på andra
områden av samhällsverksamheten.

Alla dessa omständigheter gör det
naturligt att söka vinna enighet i försvarsfrågan
i samarbete mellan regering
och opposition. Under flera decennier
rådde också sådan enighet,
från början skapad under trycket utifrån
vid tiden före andra världskriget.
De demokratiska partierna lyckades
i försvarskommittéer nå fram till
samstämmiga bedömningar av hur försvarsmakten
skulle utvecklas och av
de ekonomiska ramar som skulle svara
häremot.

Uppgörelser träffades varje gång under
en följd av år. Dessa överenskommelser
om försvaret var utomordentligt
värdefulla. Men en överenskommelse
är bara möjlig om det hos alla
parter råder en allvarlig önskan att
vinna den. Regering såväl som opposition
måste visa beredvillighet att
lyssna på och ta hänsyn till motpartens
synpunkter och önskemål. Bara
genom eftergifter från regeringen kan

denna begära att oppositionen skall
lämna sin motprestation, dvs. att helt
dela ansvaret för försvarspolitiken
utåt och inåt.

Samarbetet i försvarsfrågan bröts
emellertid plötsligt av socialdemokraterna
efter deras förlustval 1966. Man
dikterade då beslut om vilka ingen
visste vart de skulle leda och bröt medvetet
sönder den planering som dittills
hade tillämpats med så goda resultat.
Man skapade ett tillstånd av starkt
sjunkande effektivitet och av misstämning
och osäkerhet inom försvaret.
Personalavgångarna ökade och effektiviteten
försämrades ytterligare.

Nu har man tydligen insett nödvändigheten
av att återgå till att följa en
konsekvent planering, och det är förvisso
angeläget. Det tillstyrkes varmt.
Att regeringen inte vill erkänna reträtten
spelar mindre roll.

Det nu föreslagna planeringssystemet
presenteras som något alldeles
nytt och genialt. I verkligheten är det
mesta av det inte mera nytt än på sin
tid kejsarens nya kläder. Det kan däremot
sägas vara en utveckling av det
gamla systemet i en riktning som var
aktuell att inleda när detta slogs ut.

En principiell skillnad är dock att
den planering som nu äger rum i de
militära staberna delvis skall övertas
av försvarsdepartementet. Därigenom
blir det möjligt att tillföra planeringen
i dess helhet styrelement som både kan
bli svåra att få någon insyn i och kan
vara främmande för kravet på maximal
försvarseffekt av anslagen. Detta
är en förändring av tveksam art. Vår
konstitution och förvaltningspraxis
känner inte till ett ministerstyre av
den art som systemet kan leda till. Regeringens
politiska handlande skall enligt
sådan praxis till underlag ha utredningar,
planer och förslag från
självständiga myndigheter. Jag ämnar
emellertid inte nu ta upp denna i och
för sig mycket viktiga del av problematiken.
Den hör väl närmast hemma
i konstitutionsutskottet och grundlag -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Ang. nytt planerings- och budgeteringssystem för försvaret

beredningen. Jag vill begränsa mig till
de mera tekniska aspekterna.

Det nya systemets företrädare talar
mycket om behovet av att realistiskt
planera mot framtida miljöer. Men det
var självfallet också en stark strävan
i det gamla systemet. Även då ägnades
mycken möda åt att bedöma de miljöer
som försvaret skulle verka i under
planeringsperioderna. Båda systemen
måste dock i det avseendet grunda sig
på antaganden som mer är gissningar
än pålitliga prognoser, helt enkelt därför
att det inte är möjligt att med säkerhet
förutse det utrikespolitiska
skeendet något decennium i förväg.
Nu talar man om perspektivplaner
som skall göra detta för 15 år framöver.
Men skulle det vara möjligt att
15 år i förväg bedöma försvarsbehovet
med hjälp av utrikespolitiska prognoser,
då hade den av socialdemokratin
genomdrivna nedrustningen år 1925
varit så ansvarslös att den borde ha
föranlett riksrätt.

Vad som däremot är möjligt att bedöma
är de militära resurser som geografiskt
tänkbara angripare kan ställa
upp i den framtid för vilken man planerar.
Det finns också i regel tid att
om man finner detta nödvändigt anpassa
sig efter dessa. Det underlaget
är därför en bättre och säkrare utgångspunkt
för avvägningen av den
svenska försvarskraften. Den hittillsvarande
planeringen har ägnat stor uppmärksamhet
åt utvecklingen i omvärlden
i just detta avseende. Skulle det
nya systemet förskjuta intresset mot
de långsiktiga bedömningarna av den
politiska miljön — och det finns mycket
som tyder på att detta är avsikten
— så innebär det ett klart steg tillbaka
i stället för framåt.

Det nya systemet skall ge större
flexibilitet och handlingsfrihet, säger
man. Jag har svårt att tro på detta.
Handlingsfrihet föreligger i alla planeringssystem
—• och i alla situationer
över huvud taget — så länge man inte
fattar något beslut. Men möjligheten

att helt undvika att fatta beslut är ändock
begränsad, och när man väl har
börjat verkställa ett beslut är också
handlingsfriheten inskränkt. Vill man
åstadkomma en viss försvarseffekt i
den framtid som man planerar för
och vill man vinna den till lägsta kostnader,
så är man precis lika mycket
låst nu som man alltid har varit.

Projektering och beställning av
krigsmateriel med lång livslängd kräver
bestämda åtaganden i fråga om
försvarsanslagen framöver. I och för
sig är det naturligtvis önskvärt att
undvika onödiga låsningar. Men söker
man t. ex. uppnå de fördelar i många
avseenden — inte minst i fråga om
kostnader — som en inhemsk produktion
kan ge, så är det nödvändigt med
mycket långsiktiga investeringar och
beställningar.

Vi behöver bara se på flygplan 37
Viggen. Det kostade ett par miljarder
kronor i forskning och projektering,
innan ett enda flygplan var i luften. En
sådan satsning utgör en oerhörd låsning
av handlingsfriheten. Den kan ge väldiga
fördelar men bara om man binder
sig för kostnadsramar under en lång tid
framöver. Det är det enda sättet att få
valuta för insatsen, och detta gäller naturligtvis
helt oavsett vilket planeringssystem
som tillämpas.

Det kan också vara skäl att framhålla
att det kan vara en precis lika hård
låsning av handlingsfriheten att inte i
rätt tid verkställa investeringar och göra
beställningar. Talet om det nya planeringssystemets
fördelar vad gäller handlingsfrihet
är, såvitt jag kan förstå, illa
underbyggt. Det går inte att komma förbi
det faktum att försvarets styrka till
slut dock bara beror på de kostnader
man är villig att lägga ner på det. Det
nödvändiga underlaget för all ekonomisk
planering är de ekonomiska ramar
som den har att röra sig inom. Men den
aspekten skjuter propositionen i bakgrunden.
Det är som om man menade att
har vi bara riktigt fina planer så klarar
vi oss alltid.

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. nytt planerings- och budgeteringssystem for försvaret

Den nyligen tillsatta försvarsutredningen
skall enligt sina direktiv ”inte
ha till uppgift att få till stånd en uppgörelse
mellan politiska partier om försvarsutgifternas
storlek under en begränsad
tidsperiod”. Utredningen är
med andra ord berövad uppgiften att
syssla med det som är politiskt betydelsefullt
och intressant. Den skall ägna
sig åt den säkerhetspolitiska inriktningen
men inte åt det viktiga spörsmålet
om hur denna inriktning skall
bli tillgodosedd.

Tidigare har det alltid varit en försvarsutrednings
huvuduppgift att söka
enas om avvägningen mellan å ena sidan
trygghetsgraden för svenska folket
och å andra sidan de uppoffringar som
denna kräver. Den nya försvarsutredningen
är därför på intet sätt möjlig att
jämföra med sina föregångare. Dess
uppgifter är starkt beskurna, och underlaget
för dess arbete matas i första hand
fram från departementet. Möjligheterna
att samla in material för studium av
egna alternativa förslag är små, dels
därigenom att utredningen trots våra
bestämda protester fått alldeles för kort
tid på sig, dels på grund av den nästan
totala bristen på utredningsresurser för
närvarande i de militära staberna.

När man utåt presenterar försvarsutredningen
som ett återupptagande av
den tidigare metoden att söka enighet i
försvarsfrågan, är detta därför felaktigt.
Även om utredningen skulle bli
enig i fråga om inriktningen av vår
säkerhetspoltik — och en sådan enighet
hade vi för övrigt i den förra utredningen
också — så behöver det inte betyda
att översättningen av denna inriktning
till erforderliga resurser är entydig.
Vi har bittra erfarenheter i det
fallet. 1968 beslöt en riksdagsmajoritet
att kraftigt minskade försvarsanslag
skulle ge en oförändrad försvarsförmåga
— ett övergrepp, inte mot minoriteten
men mot sanningen. Jag vet inte,
men möjligen var just detta beslut bakgrunden
till den samtidigt publicerade

historien av Gahlin: Vad som är rätt
och fel skall vi rösta om.

Det nya planeringssystemet löser ett
annat problem åt regeringen, nämligen
hur man skall beröva försvarets myndigheter
en betydande del av redan beviljade
anslag. De försvarsbeslut, som
fattades 1958 och därefter, angav anslagsramar
som skulle gälla under beslutsperioderna.
Anslagen förbrukades
dock inte helt, utan man byggde upp reserver,
bl. a. för att betala beställningar
som först senare krävde pengar och för
att bekosta anläggningar som inte omedelbart
kunde utföras. En god långsiktig
planering krävde, ansåg man, tillgång
till reserverade medel. Med hänvisning
till konjunkturläget beslöt regeringen
1965 hårda restriktioner för förbrukningen
av sådana reservationsmedel
och övergick något senare till att
hos riksdagen begära utgiftsramar för
försvaret i stället för som tidigare anslagsramar.
Reservationsmedlen fick
inte fritt förbrukas.

Nu föreslår regeringen med hänvisning
till det nya planeringssystemet att
de uppsparade tidigare anslagen skall
överföras till budgetutjämningsfonden.
Därmed är — hokus pokus — några
hundra miljoner av till försvaret anslagna
medel återförda till statskassan.

Det talas ivrigt om att det nya systemet
skall ge så mycket bättre insyn än
det tidigare. Och kanske detta är sant
om man tänker på det lilla fåtal som har
tillräcklig tid, tillräcklig utbildning och
tillräcklig lust att sätta sig in i den
mycket komplicerade planeringstekniken
med alla dess nya och svårförståeliga
benämningar. Men det lär inte bli
fråga om så många i riksdagen — för
att inte tala om den allmänhet vars intresse
för försvarsfrågan man, och detta
med rätta, säger sig vilja uppamma. När
systemets utformare talar om fördelen
av att allmänheten nu kan koncentrera
sitt intresse på ”de relevanta avvägningarna
i programtermer”, då undrar
man om de menar allvar och i så fall

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Ang. nytt planerings- och budgeteringssystem för försvaret

bur verklighetsfrämmande man får vara
i försvarsdepartementet.

Det är inte och skall inte vara programtermernas
relevanta avvägning som
skall ge försvarsdebatten mening och
innehåll utan antalet och kvaliteten på
de arméförband, örlogsfartyg och flygplan
som vi kan uppmobilisera till vårt
försvar.

Självfallet måste detta antal och fördelningen
mellan dessa olika element
klaras ut genom ingående studier och
en översiktlig planering, men denna
bör, så långt det är möjligt, göras förståelig
för allmänheten. Den får framför
allt inte bli ett självändamål. Man
blir litet betänksam, tycker jag, när man
i propositionen läser programbudgetgruppens
uttalande att ”utvecklingen
på längre sikt bör dock bli den, att organisationen
anpassas till planeringssystemet
och inte tvärtom”.

Nu är det inte bara insynen som är
av intresse. Om man någon gång skall
kunna återvinna en bred parlamentarisk
enighet i försvarsfrågan — och vi
vill från moderata samlingspartiets sida
inte släppa den förhoppningen — då är
det medinflytandet som främst har betydelse.

Men det går inte att i propositionen
om planeringssystemet eller i direktiven
för försvarsutredningen utläsa det
minsta intresse för att ge oppositionen
sådant medinflytande. Man säger bara
att riksdagen årligen skall ha att ta
ställning till rullningen av programbudgetplanerna.
Den rullningen skall försvarsministern
föreslå med stöd av en
panering som alltså är styrd från hans
departement och låst av en rad tidigare
ställningstaganden från regeringens
sida.

Den metoden ger verkligen inte mycket
utrymme för något medinflytande
för oppositionen. När en proposition
väl är framlagd brukar regeringen kräva
och också få tillräckligt stöd för dess
antagande från den parlamentariska majoritet
som är regeringens underlag. Vill

regeringen nu få oss att tro att det skall
bli på ett annat sätt just i försvarsfrågan?
Nej, den beklagliga sanningen
måste vara att någon vilja till enighet i
försvarsfrågan från regeringens sida tyvärr
— och jag menar verkligen tyvärr
— inte längre föreligger.

Det nya planeringssystemet kräver
stora personalresurser. Omställningen
till dess fulla genomförande den 1 juli
1972 tar i anspråk långt mer än den
normala kapaciteten i de militära staber
som skall planera denna övergång.
Man kan verkligen vara tveksam om det
väldiga uppbådet av högt kvalificerad
arbetskraft är rimligt i en situation,
där det är viktigare än vanligt att hushålla
med landets resurser och där bristen
på befäl för att fullgöra försvarsmaktens
ordinarie uppgifter är skriande.

Genomförandet av förändringen är
emellertid nu i full gång och kan knappast
längre avbrytas. Den nya planeringen
har karaktären av ett försökssystem.
Jag vill därför uttala förhoppningen
att försvarsutredningen noggrant
skall försöka bedöma detta systems
uppbyggnad och egenskaper och
hur det skall kunna fullgöra de krav
som bör ställas på en effektiv och välbalanserad
planering, genomförd med
rimliga personalinsatser.

Herr talman! Låt mig sammanfatta
mina synpunkter genom att avslutningsvis
understryka att alla planeringssystem
kräver följsamhet och konsekvens
i den ekonomiska tillämpningen
om de skall kunna fylla någon uppgift.
1968 års ogenomtänkta försvarsbeslut
bröt sönder den dittills tillämpade planeringen
och gjorde många års arbete
och betydande ekonomiska satsningar
värdelösa.

Det nya systemet är i detta avseende
precis lika känsligt som det gamla. Även
vid dess tillämpning kommer det bara
att betyda bortkastad tid och pengar,
om det inte konsekvent och utan ryckighet
fullföljs med anslagsramar som är

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. nytt planerings- och budgeteringssystem för försvaret

avpassade till den beslutade inriktningen.
Detta är kärnpunkten i hela frågan.
Det bådar, som jag nyss sade, inte gott
att försvarsutredningen enligt sina direktiv
inte skall få syssla med den.

Jag vill emellertid uttala min förhoppning
om att regeringen skall finna det
svårare att nonchalera och slå sönder
en planering som bär dess egen signatur.
Detta är anledningen till att jag för min
del — trots de betänkligheter som jag
hyser och nu har redovisat — kan godta
förslaget, givetvis med de kompletteringar
som statsutskottet föreslår.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Vi behandlar nu ett
nytt planeringssystem för försvaret
och också ett nytt budgeteringssystem.
Dessa två system hänger ihop.

Man kan diskutera hur mycket nytt
som detta planeringssystem innebär.
Till en del har väl herr Virgin rätt när
han säger att det är nya termer på
gamla ting. Men ett rätt omfattande
utredningsarbete ligger bakom, och vi
kan väl också konstatera att planerings-
och budgeteringssystemet till
stora delar redan är i kraft och delvis
har varit det i flera år. Riksdagen har
kommit in på ett sent stadium.

Jag motionerade i denna fråga därför
att riksdagens och parlamentarikernas
roll i det hela inte alls har behandlats,
trots att så mycket har planerats
och utretts. Sedan motionen
väcktes har försvarsutredningen tillsatts,
och den har verkligen besannat
farhågorna för att parlamentarikerna
skulle få en mycket marginell betydelse.
Försvarsutredningens direktiv
var ytterligt snäva. I stort sett skulle
utredningen vara ett slags kvalificerad
åskådare till regeringens arbete.

Jag har även haft tillfälle att följa
utskottsarbetet. Där har representanter
för kanslihuset försökt säga att det nu
gäller en inkörningsperiod, att syste -

met till en början måste ses såsom ett
försök och att kraven på det under
den första tiden inte får bli för stora.
I nuläget har inte så mycket från de
s. k. miljöutredningarna filtrerats bort,
utan systemet har en rätt begränsad
användning. Man vill ha ett slags mjuk
övergång. Därför är kanske inte så
stor skada skedd, trots att riksdagens
plats inte blev fastlagd.

Utskottet för sin del föreslår att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär
att riksdagens roll i det nya planeringssystemet
närmare penetreras. I
framtiden måste vi ha ett system, där
även riksdagen och parlamentarikerna
kommer in på ett annat sätt. Eftersom
systemet ännu är litet trevande, finns
det inte så mycket att få insyn i. Det
blir någonting helt annat i framtiden.
Låt oss tro detta.

Det nya systemet kommer givetvis
att innebära rätt betydande förändringar
för riksdagen när det gäller
möjligheterna att få diskutera i vad
man kallar programtermer. Det medför
en omställning och svårigheter att
få en överblick, eftersom själva termerna
är nya. Det är svårt att se vad
som ligger bakom.

Herr Virgin var inne på nästa steg,
nämligen den stackars allmänheten
som också skall kunna följa detta system.
Jag tror att det är utomordentligt
angeläget att de som sköter dessa
frågor i departementet — i första hand
försvarsministern — anstränger sig att
hitta sådana termer som meningsfullt
går att föra ut till allmänheten. Det är
möjligt att systemet hittills har gått att
använda inåt, men det har varit föga
lämpat att utgöra en stimulans till försvarsdebatt.
Det är möjligt att betydligt
mer pedagogik behövs för att man
skall lyckas i det avseendet.

När det talas om försvarets planerings-
och budgeteringssystem sägs det
ofta att försvaret arbetar mer med
långsiktig planering än andra sektorer.
Men andra sektorer bör också arbeta
på det sättet, och därför blir för -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Ang. nytt planerings- och budgeteringssystem för försvaret

svaret i mycket en föregångare. Man
kan se att de människor som utnyttjas
för detta arbete ofta tas i anspråk för
planeringsinsatser på andra områden
inom den statliga förvaltningen. Frågan
om riksdagens ställning blir då
ännu mer betydelsefull. Införes liknande
tankegångar på fler områden
måste nämligen också nya former finnas
för riksdagens insyn när det blir
mer vanligt med långsiktsplanering
och beslut som är bindande på lång
tid, dvs. ligger över nästföljande budgetår.

Låt oss bara hoppas att vi inte skall
behöva uppleva en upprepning av detta
förfaringssätt — att systemet utarbetas
först och parlamentarikernas roll
kommer in i bilden senare —- på fler
områden av den samhälleliga sektorn,
utan att parlamentarikernas, och därmed
allmänhetens, insyn skall finnas
med redan från början när man går in
i långsiktiga planeringsprojekt på olika
områden.

Jag bör naturligtvis till sist säga att
jag i egenskap av motionär får vara
tacksam för att tankegången i motionen
— att riksdagens roll i detta system
skall penetreras — accepteras av
utskottet.

Herr talman! Jag har bara att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag hade inte ämnat
gå upp i denna debatt. Jag såg att det
fanns en blank reservation fogad till
utskottets utlåtande, och jag visste att
herr Virgin stod bakom den, trots att
han inte hade tillfälle att vara med vid
justeringen av utlåtandet. Jag trodde
att det skulle göras några allmänna
och något kritiska deklarationer i anledning
av det enhälliga utskottsutlåtandet.

Till min förvåning fann jag dock,
att herr Virgin i sitt som vanligt intressanta
anförande var betydligt mer
kritisk än jag hade väntat. Han rörde

sig över ett ganska vitt fält, som innefattade
både den tidigare försvarsutredningen
och den nu tillsatta — och
för all del också det planerings- och
budgeteringssystem som nu diskuteras.

När det gällde kritiken mot planeringssystemet
tyckte jag att herr Virgin
nästan kunde tjänstgöra som illustration
till det talesätt han själv citerade,
det som rörde kejsarens nya
kläder. När herr Virgin var så kritisk
kunde man vänta att han skulle hålla
fram en ny och annorlunda klädnad,
men därav blev intet. Han hade inget
yrkande. Han uttalade t. o. m. en viss
tillfredsställelse över de strävanden
till långsiktig planering som ligger i
det förslag som nu behandlas av riksdagen.

Den förra försvarsutredningen, som
bar årtalet 1965, har fått ett något
skamfilat eftermäle genom att åsiktsdifferenserna
om vad försvaret skulle
få kosta blev så stora att utredningen
fick slutföras som ett enpartiverk. Jag
anser faktiskt att det kunde vara på
tiden att vi slutade utbyta anklagelser
om vem som orsakade att den förra
försvarsutredningen sprack. Jag skall
inte heller ta upp någon diskussion
därom. Är det någon som nu i efterhand
vill minnas att det var jag som
gick upp och smällde igen dörren efter
mig och lämnade försvarsutredningen
får väl vederbörande leva i
den tron. Jag tar inte upp den diskussionen.

Medan utredningen hade sin ursprungliga
bredd, hade den dock enat
sig om de målsättningar som regering
och riksdag gjorde till sina 1968 och
som finns med som ingångsvärdering
för 1970 års försvarsutredning. Jag tycker
uppriktigt sagt att det i dagens situation
är angelägnare att hålla fram det
som enar än det som skiljer.

Den nya försvarsutredningens direktiv
kan synas originella därigenom att de
efter en historieskrivning börjar med
något som ytligt sett kan förefalla vara
en negation. Försvarsministern säger

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. nytt planerings- och budgeteringssystem för försvaret

nämligen i direktiven: ”En ny försvarsutredning
bör enligt min mening inte
ha till uppgift att få till stånd en uppgörelse
mellan politiska partier om försvarsutgifternas
storlek under en begränsad
tidsperiod. Den bör i stället
överväga grunderna för den svenska säkerhetspolitiken
och den långsiktiga inriktningen
av våra totalförsvarsansträngningar.
Underlaget för en sådan
prövning bör hämtas från den ordinarie
studie- och planeringsverksamheten.
”

En flyktig konfrontation ger kanske
intrycket att målsättningen är att åstadkomma
oenighet. Naturligtvis är det här
som i andra sammanhang så att enighet
ger styrka och bör eftersträvas. Men negationen
gör säkert sin nytta, även om
den felaktigt uppfattas på angivet sätt.
Den säger ordentligt ifrån att det här är
fråga om något annat än det starka inslag
av förhandling som har präglat
tidigare försvarsutredningar, vilka till
skillnad från denna har haft att arbeta
med grundmaterial från ÖB och civilförsvarsstyrelsen.
Nu skall, som framgår
av vad jag citerade från direktiven, underlag
hämtas från den ordinarie studieoch
planeringsverksamheten.

Syftet med den nya planeringen är
att man skall nå en sådan utformning
att ökad vikt läggs vid den långsiktiga
inriktningen i enlighet med intentionerna
i vår säkerhetspolitik. Planering,
budgetering och redovisning inriktas
mot försvarets produkter — främst
krigsorganisationen — som indelas i
program.

Budgettekniken går jag inte in på,
men planeringen måste jag åtminstone
behandla skissartat. Avsikten är att utvecklingen
på lång sikt skall belysas genom
s. k. perspektivplaner, som sträcker
sig 15 år fram i tiden och som syftar
till att formulera och analysera alternativa
utformningar av det militära försvaret
och civilförsvaret i stort samt
att ange alternativa möjligheter att lösa
olika uppgifter. Verksamheten på kortare
sikt avses bli inriktad med hjälp av

femåriga rullande programplaner, som
redovisar det militära försvarets och civilförsvarets
uppgifter och resursbehov.

Som grund för planeringen ligger miljöstudier.
Även om ordet miljö för tankarna
till Vindelälven, Kaitum och Brofjorden
är det inte den sortens miljöer
det här är fråga om utan de internationella
miljöerna. Miljöstudier, dvs.
framtidsstudier beträffande den internationella
utvecklingen som kan bli av betydelse
för vår säkerhetspolitik, och
perspektivplanering pågår. De första
perspektivplanerna beräknas komma
försvarsutredningen till handa omkring
den 1 mars 1971.

Försvarsutredningen har att granska
perspektivplanerna och därvid överväga
bl. a. om kravet på en tillräcklig
framtida handlingsfrihet för vår säkerhets-
och försvarspolitik har blivit tillgodosett.

Beträffande de femåriga rullande programplanerna,
som för det militära försvaret
och civilförsvaret kommer först
i september 1971 — onekligen ganska
sent under den nu sittande utredningens
arbetsperiod — har utredningen endast
att överväga om dessa beträffande
handlingsfrihet motsvarar perspektivplanens
intentioner och kommitténs
långtidsbedömning.

Den långsiktiga perspektivplanen,
som får betraktas som en idéskiss, skall
ses över och förnyas vart fjärde år; det
är de tillfällen då allmännare politisk
prövning av de långsiktiga målen kan
ske. Huruvida denna prövning skall ske
genom försvarsutredning eller i den nya
riksdagens försvars- och utrikesutskott
har diskuterats, och som bekant förutsätter
utskottet att den frågan får penetreras
ytterligare — i den nu sittande
försvarsutredningen, när den har
fullföljt huvuddelen av sitt arbete, eller
måhända på annat sätt.

Jag är glad att herr Lindblad har uttalat
sin tillfredsställelse över att parlamentariker
kommer att få ordentliga
möjligheter att ta del av försvarets planering
och utformning i framtiden. Jag

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Ang. nytt planerings- och budgeteringssystem för försvaret

kan första att en och annan bär känt det
som en brist i det avseendet nu under
inkörningsperioden. Men när systemet
verkligen har kommit i tillämpning ges
det ju ordentliga möjligheter för sådan
parlamentarisk insyn. Jag tycker nästan
att herr Virgin gjorde sig skyldig till ett
litet fel när han talade om att den 15-åriga perioden var så svår att överblicka.
Det är angeläget att i det sammanhanget
påpeka att man avser att se
över även de 15-åriga planerna och då
under tillfredsställande parlamentarisk
insyn.

Kommentarerna till den senaste försvarsutredningens
tillsättande var ju
skiftande. En del röster menade att utredningen
inte skulle få någonting att
säga till om därför att den inte skulle
diskutera försvarskostnader för någon
exakt fastställd tidrymd. Andra framhöll
värdet av arbetets långsiktiga och
principiella inriktning. För min del tar
jag den diskussionen med bibehållen
fattning och säger som herr Virgins
partivän Agrenius i TV:s kommunalpolitiska
valdebatt: ”Visst har jag inflytande.
” Med ”jag” menar jag då självfallet
inte bara denna anspråkslösa yngling
som just nu råkar stå i talarstolen,
utan jag menar försvarsutredningen inklusive
dess medlemmar av annan partifärg
än den jag bekänner mig till.
Självklart ger det inflytande att få vara
med och ge något nytt en fast form. Syftet
med det hela är att få fram ett underlag
som gagnar försvarsplaneringen
och som kommer försvarsdebatten att
te sig mera meningsfull och intressant:
att inbjuda till att ta ställning -— och att
känna ansvar.

Som fältman i försvarsdebatten kan
jag omvittna att det redan nu är betydligt
lättare att vinna gehör för positiva
försvarssynpunkter än det var för några
år sedan, trots den polarisering i samhället
som nu kan noteras. Då upplevdes
hotbilden som ganska kompakt och
förstorades nog ytterligare. Jag vill inte
frita mig från ansvar för sådant, utan
är böjd för att med Nils Ferlin utbrista

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 42

att ”God må förlåta mig somliga rader”,
inte för att jag var ”mager om
bena, desslikes om armar och hals”,
utan för att jag ibland var fattig på underlag
till nyanserad framställning. Reaktionen
blev naturligtvis: Hvortil skal
det nvtte?

När det nu har gjorts klart att vi inte
är ett primärt angreppsmål som ondskefulla
stormakter längtar efter att få
förgöra och att vi har en god chans att
få vara i fred, om vi är i stånd att värna
oss, samt att förutsättningar härtill kan
nås med måttliga ansträngningar, då
upplevs insatserna för vårt totalförsvar
som meningsfulla.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Herr Bengt Gustavsson
var förvånad över den kritik mot det
nya planeringssystemet som jag gav uttryck
åt i mitt första anförande. Jag
skall gärna erkänna att jag är kritisk
mot det, även om det naturligtvis finns
element där jag inte har någon erinran
att framställa, men jag har ingen
anledning att uppehålla mig vid dem.
Jag kan dock inte hålla med om att jag
borde redovisa någonting nytt i stället
när hela min framställning gick ut på
att jämföra med det gamla. Vad som är
angeläget och som jag tycker att man
verkligen måste se till är att det gamla
systemets fördelar inte får ersättas med
någonting som är sämre, och det finns
vissa tecken som tyder på att man är
på väg att göra detta.

Sedan säger herr Bengt Gustavsson att
vi skall försöka lösa försvarsfrågorna
i förtroende och enighet, att vi skall
hålla fram vad som enar oss osv. Jag
håller fullständigt med om detta. Men
låt mig fråga Bengt Gustavsson: Vad
finns det i dagens situation för tecken
på att regeringen söker åstadkomma
enighet i försvarsfrågan? Såvitt jag kan
förstå inte ett enda.

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. forskning och forskningsplanering

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Herr Virgin kan i det
nu föreslagna systemet inte finna något
som talar för motsatsen heller. Han var
mera modererad i sitt senaste anförande
än i sitt första. Han betonar nu att
han inte finner så mycket nytt i det
föreslagna planeringssystemet, och det
bör väl glädja en pålitligt konservativ
herre som herr Virgin.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Ang. forskning och forskningsplanering

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 204, i anledning av motioner
angående vissa frågor rörande forskning
och forskningsplanering.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet förehaft följande motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:185,
av herr Nyman m.fl., samt 11:211, av
fru Anér och herr Ahlmark, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära utredning av
och förslag om ett kontaktorgan mellan
de nordiska ländernas forskningsråd
och akademier (motsvarande Ingenjörsvetenskapsakademien)
m. fl. lämpliga
organ, vilka kunde ingå som intressent
i ett i motionerna angivet institut för
framtidsstudier;

2) de likalydande motionerna I: 187,
av herr Nyman m.fl., samt 11:313, av
herrar Mundebo och Strömberg, vari
anhållits, dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att en
mer ingående analys av den samhällsvetenskapliga
forskningens mål, medel
och effektivitet verkställdes, dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte uttala, att vid viktiga reformbeslut
medel borde avsättas för analys av
beslutets faktiska resultat;

3) de likalydande motionerna 1:275,
av herr Bohman m.fl., och 11:312, av
herr Holmberg in. fl., vari yrkats, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t snarast
måtte tillsätta och utfärda direktiv till
en parlamentarisk utredning med uppgift
att i enlighet med de riktlinjer som
angivits i motionerna företaga en total
och förutsättningslös översyn av den
svenska forskningens och forskningsplaneringens
organisation;

4) de likalydande motionerna I: 280,
av fröken Stenberg och herr Lidgard,
samt 11:221 av herr Nordstrandh;

5) de likalydande motionerna I: 3H,
av herr Wikström, och 11:374, av fru
Anér, vari föreslagits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag
till årets höstriksdag om att i enlighet
med radioutredningens förslag forskningsråden
skulle beredas möjlighet att
stödja och initiera forskningsprojekt
med anknytning till radio och television,
i form av forskartjänster eller anslag
till avdelningar för massmedieforskning
i statsvetenskap, litteraturvetenskap
och eventuellt andra ämnen;
ävensom

6) de likalydande motionerna I: 602,
av herrar Nyman och Stefanson, samt
II: 695, av herr Källstad m. fl., vari, såvitt
nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, 1. att en parlamentarisk utredning
tillsattes för att verkställa en
förutsättningslös översyn av forskningens
mål, organisation och anslag,
varvid också borde beaktas forskningsberedningens
status och framtida uppgifter,
2. att denna utredning även upptoge
de i motionerna nämnda åtgärderna
för att främja industriforskning och
utveckling, 3. att en femårsplanering av
anslagen till forskningsråden, inklusive
STU, förelädes riksdagen, 4. att en särskild
fond för anskaffning av vetenskaplig
apparatur utreddes och förslag
därom förelädes 1971 års riksdag.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:275 och 11:312 samt
1:602 och 11:695, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört i fråga om
forskningsplaneringen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 602 och II: 695 i vad de avsåge
femärsplanering av anslagsgivningen
till forskningsråden inklusive STU,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 187 och II: 313,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:344 och 11:374 i vad de avsåge
forskning rörande massmedia,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:185 och 11:211,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 280 och II: 221,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 602 och II: 635 i vad de avsåge
en särskild fond för vetenskaplig apparatur.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande en parlamentarisk utredning
i fråga om forskning och forskningsplanering,
av herrar Bohman (m),
Nyman (fp), Wallmark (m), Nordstrandh
(m) och Enskog (fp) samt fru
Sundberg (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:275 och 11:312 samt
i anledning av motionerna I: 602 och
II: 695, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, hos Kungl. Maj :t anhålla om tillsättande
av en parlamentarisk utredning
med uppgift att i enlighet med de
riktlinjer som angivits i förstnämnda
båda motioner företaga en total och förutsättningslös
översyn av den svenska
forskningens och forskningsplaneringens
organisation;

2, beträffande en långtidsplanering
av anslagsgivningen till forskningsrå -

Anjf. forskning och forskningsplanering
den, av herrar Bohman (in), Nyman
(fp), Wallmark (in), Nordstrandh (in)
och Enskog (fp) samt fru Sundberg
(in), vilka — vid bifall till reservationen
1 — ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, alt riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:602 och
II: 695, såvitt nu vore i fråga, hos
Kungl. Maj :t anhålla, att den av utskottet
tillstyrkta utredningen om forskningsplaneringen
finge i uppdrag att
överväga även frågan om långtidsplanering
av anslagsgivningen till forskningsråden
inklusive STU; samt

3, beträffande analyser av den samhällsvetenskapliga
forskningen och de
faktiska resultaten av fattade reformbeslut,
av herrar Bohman (m), Nyman
(fp), Wallmark (m), Nordstrandh (m)
och Enskog (fp) samt fru Sundberg
(m), vilka — vid bifall till reservationen
1 — ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den ändrade avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 187 och II: 313 hos Kungl.
Maj:t anhålla, att den av utskottet tillstyrkta
utredningen om forskningsplaneringen
finge i uppdrag att överväga
även den samhällsvetenskapliga forskningens
mål, medel och effektivitet samt
möjligheten att vid viktiga reformbeslut
medel avsattes för en analys av beslutets
faktiska resultat.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! När första kammaren
nu för sista gången skall behandla de
forskningspolitiska frågorna, kan det
finnas skäl att säga några ord om hur
dessa frågor handlagts under det gångna
decenniet. Inte minst känner jag
ett behov att göra det, eftersom jag
har haft förmånen att å partiets vägnar
syssla med dessa frågor i sju—åtta
år.

Jag tror att alla som haft något in -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. forskning och forskningsplanering
tresse för dessa frågor minns det socialdemokratiska
forskningspolitiska
symposium som hölls i början av 1960-talet. Det var en utomordentlig manifestation
av detta parti. Man samlade
de mest framstående forskare vi hade
inom landet på olika områden, oberoende
av deras eventuella politiska
uppfattningar. Det visade en vilja att
engagera sig i de forskningspolitiska
frågorna som enligt min uppfattning
gav det socialdemokratiska partiet en
utomordentligt stor goodwill och kanske
i rätt hög grad medverkade till
den inbrytning som partiet gjorde i
de intellektuella grupper som sysslade
med dessa frågor. Jag tror att partiet
hade en stor glädje och nytta av detta.
Jag beundrade detta engagemang och
såg med en viss avund att ett parti
hade förmågan att göra en sådan stor
manifestation.

Det var under början av 1960-talet
som de nya forskningsråden kom till,
och det var då vi fick forskningsberedningen.
Det var då dåvarande ecklesiastikministern
Edenman talade om
forskningen som den kanske främsta
faktorn för framåtskridandet här i
landet, och det var då man från forskningsberedningens
sida gav de olika
forskningsråden i uppdrag att skissa
den framtida uppläggningen av forskningen.

Vi minns de ganska intensiva forskningspolitiska
debatter som pågick ännu
i mitten av 1960-talet. Jag tänker
framför allt på 1965 och i någon mån
på 1966. Efter en mycket intensiv debatt
i andra kammaren, bl. a. med
statsminister Erlander, biföll majoriteten
ett förslag om en ur parlamentarisk
synpunkt samlad översyn av
forskningens inriktning och organisation.
Detta förslag föll här i första
kammaren, men debatten visade det
intresse och det engagemang för de
forskningspolitska frågorna som då
fanns i riksdagen, kanske framför allt
beroende på det påtagliga intresse som
förelåg från regeringens sida och som

gav möjlighet till meningsfulla tankeutbyten.

Självklart hade vi olika meningar i
dessa frågor. Underligt hade det varit
annars. Men det förekom inga forskningspolitiska
debatter utan att företrädare
för regeringen deltog. Om vi
hade olika uppfattningar måste man
ändå respektera viljan och intresset
för dessa frågor. Förre statsministern
Tage Erlander satte sig själv som ordförande
i forskningsberedningen. Det
kan diskuteras om det var riktigt
gjort. Såvitt jag vet rådde det delade
meningar även inom det socialdemokratiska
partiet på den punkten. Alldeles
obestridligt visade det ändå det
personliga engagemang som Tage Erlander
hade för de forskningspolitiska
frågorna. Det bekräftades också av de
mycket vida personliga kontakter som
han upprätthöll med forskare landet
runt.

Hur ser det ut i dag? Jo, den nuvarande
statsministern utsågs visserligen
när han var utbildningsminister att
syssla speciellt med de forskningspolitiska
frågorna, men det var såvitt jag
vet också den enda aktivitet inom
forskningens område som åstadkoms.
Jag anser att man inte bättre kan karakterisera
herr Palmes kontakt med
forskningspolitiken än som ointresse,
oengagemang och likgiltighet.

Förre ecklesiastikministern Edenman
har via herr Palme bytts ut mot
utbildningsminister Ingvar Carlsson.
Skillnaden i deras intresse för forskningspolitiken
är precis densamma
som mellan den förre och den nuvarande
statsministern. Det betyder en
väsentlig förändring inom regeringen
när det gäller intresset för forskningsfrågor
över huvud taget. Såvitt jag kan
bedöma finns det inte — då undantar
jag i någon mån statsrådet Wickmans
intresse för vissa praktiskt-tekniska
frågor —- någon ansvarig person inom
regeringen som känner ansvar eller
intresse för forskningspolitiken. Resultatet
har också blivit att de visioner

Tisdagen (lön 8 december 1970

Nr 42

:i7

som forskningsberedningen drog npp
inte har förverkligats, i vare sig ekonomiskt
eller organisatoriskt hänseende.

Beskrivningen av regeringspartiets
agerande inom forskningspolitiken under
1960-talet kan väl närmast karakteriseras
som partiets nedgång och
fall, för att nu inte använda det starkare
uttrycket förfall. Detta är djupt
beklagligt.

När TCO i somras antog ett forskningspolitiskt
program, grundat på en
ganska ingående utredning, ansåg man
sig kunna konstatera att det fanns vissa
moment i forskningen som gjorde
att intresset och aktiviteten inom riksdagen
och de politiska partierna för
forskning hade sjunkit. Detta skulle
alltså vara förklaringen. Jag tror dock
inte att det är hela sanningen. Sanningen
är snarare den att den forskningspolitiska
debatten har försvunnit
av brist på näring.

När regeringen varken i sina propositioner
eller i de allmänforskningspolitiska
debatterna över huvud taget
deltar i diskussionen finns det ingen
möjlighet till annat än monologer. Någon
dialog är inte tänkbar.

Statsrådet Palme skulle t. ex. ha deltagit
i den avslutande forskningspolitiska
debatten under TCO:s forskningsdagar
i höstas. Han kunde det inte
därför att han skulle äta middag med
president Nixon. Man tycker ändå att
det hade varit på sin plats att han
begagnat tillfället att offentligen framföra
sina principiella synpunkter,
lämpligen här i riksdagen i dag.

Jag är inte förvånad över att statsrådsbänkarna
nu är tomma. Jag hade
snarast varit förvånad om någon hade
suttit där. Allt detta innebär naturligtvis
att den forskningspolitiska debatten
kommer att föra ett tynande liv
till dess att en sådan ändring kan
komma till stånd inom regeringen att
det åter går att föra en meningsfull
dialog.

Vi har liksom tidigare år tagit upp

Ang. forskning och forskningsplanering
frågan om eu samlad översyn av forskningsorganisationen.
Vi har ett gott
stöd i det program som TCO:s forskningspolitiska
kommitté har lagt fram.
De argument som vi framfört under
årens lopp har förstiirkts.

Den socialdemokratiska majoriteten
vill självklart inte vara med om någon
sådan översyn utförd av parlamentariker.
Utskottet har faktiskt i utlåtandet
gått litet längre än vad man någonsin
gjort tidigare. Utskottet säger,
att ”utvecklingen under senare år har
gjort behovet av genomtänkt forskningsplanering
grundad på överblick
över hela fältet allt påtagligare” och
att det är nödvändigt att granska planeringsfrågorna.
Men utskottet ”anser
inte att rätta sättet att nu angripa problemen
är att tillsätta en parlamentarisk
utredning”. Sedan gör utskottet
ett tillägg, som kanske tarvar en förklaring,
men det får väl närmast bli
utskottets talesman som gör den.

Utskottet understryker behovet av
en genomtänkt forskningsplanering
och pekar samtidigt på att allmänpolitiska
värderingar i framtiden säkerligen
i högre grad än hittills kommer
att påverka bedömningen av hur forskningsresurserna
skall disponeras. Det
är, herr talman, som jag ser det självklart
att forskning såsom sådan inte
är ett självändamål utan en integrerad
del i den allmänna samhällsutvecklingen.
I väsentlig grad gäller det alltså
här prioritering mellan de samhälleliga
målen snarare än mellan de olika
forskningsfälten. Även om man gör
det konstaterandet, kan man inte komma
ifrån att det måste bli en prioriteringsdiskussion
beträffande olika
forskningspolitiska engagemang. Jag
tänker exempelvis på kärnforskning,
antingen det gäller fusions- eller fissionsforskning,
rymdforskning, humanistisk
eller samhällsvetenskaplig
forskning. Att forskningsberedningen,
som många påstår skall syssla med
dessa saker, befinner sig i en alldeles
uppenbar kris tror jag att åtskilliga

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. forskning och forskningsplanering
i dag är beredda att stryka under. Det
är fullt förståeligt med tanke på den
utomordentligt lösa organisation som
finns och den icke genomtänkta arbetsordning
som forskningsberedningen
har att följa. Många vill tillskriva
den sådana arbetsuppgifter, som den
inte har några som helst reella möjligheter
att uppfylla. Man kan också konstatera
att det över huvud taget inte
finns någon samlad organisation, ingen
gemensam bedömning av prioriteringen.

Det har ännu inte hänt, herr talman,
under de år jag suttit i riksdagen att
vi i samband med förslag från regeringen
fått några alternativa vägar att
välja mellan, att vi har fått en redovisning
av hur regeringen diskuterat
i sina eventuella prioriteringsbeslut så
att vi kunnat väga de olika forskningspolitiska
målen mot varandra. Detta är
främmande för regeringen — i varje
fall är det främmande för regeringen
att lämna en redovisning som skulle
kunna ge en meningsfylld diskussion.

Jag säger detta, herr talman, därför
att det bevisar komplett ointresse, oengagemang
och likgiltighet för dessa
frågor. Det har blivit ett låt-gå-system
över det forskningspolitiska handlandet
från regeringens sida som väcker
förvåning och förundran hos allt vidare
grupper som är engagerade i dessa
sammanhang.

Vi kan konstatera att forskningsråden
icke längre kan fullfölja de uppdrag
som riksdagen en gång gett dem. I huvudsak
är de engagerade med att betala
rent löpande utgifter. Det huvudändamål
som de en gång skapades för,
nämligen att finansiera spetsarna inom
olika forskningspolitiska områden, kan
de inte längre fylla. Vi kan utan vidare
konstatera den utomordentligt bristande
kunskapen om ansvarsfördelning
mellan å ena sidan basorganisationerna,
som finns vid universitet och högskolor,
och å andra sidan forskningsråden.

Det lilla fält som man har försökt ge

sig in på genom styrelsen för teknisk utveckling,
nämligen stöd till den praktisk-tekniska
forskningen, är ju en synnerligen
ringa del av forskningsaktiviteten.
Den enda lilla ljuspunkten när
det gäller forskningspolitiken är faktiskt
näringslivets egna ganska snabbt
ökande engagemang på detta område.
Dess värre ligger detta endast på ett fåtal
större företag. Någon vilja och lust
att engagera sig i dessa frågor för att se
hur man skall bära sig åt för att bredda
detta engagemang även till de medelstora
och mindre företagen finns tydligen
inte inom regeringen. De debatter i dessa
frågor som förekommit inom forskningsberedningen
har i stort sett slutat
med ett jaså.

Med hänsyn till forskningsberedningens
nuvarande status har den ingen
möjlighet att fylla någon funktion såsom
rekommenderande, prioriterande eller
vägledande organ.

Det är, herr talman, med en betydande
pessimism som jag måste konstatera
ej endast att majoriteten i utskottet avstyrker
de konkreta förslag som vi i
vår partimotion och folkpartiet i en
ganska bred motion har krävt. Med besvikelse
måste jag också konstatera att
regeringen över huvud taget inte är intresserad
av att diskutera dessa frågor.
Dess värre ser jag ingen lösning. När
TCO och SACO för fram sina synpunkter
för att lägga grunden för en allmän
politisk debatt i dessa sammanhang, tiger
regeringen still. TCO har i höst skrivit
till regeringen med anledning av
sin forskningspolitiska rapport, framfört
vissa synpunkter, krav på en översyn
osv. De kan ju inte vänta sig något
svar. De har heller inte fått något.

Herr talman! Detta var några allmänna
reflexioner som jag hade anledning
att göra i anslutning till detta utskottsutlåtande.

Vi har i ett par reservationer framfört
att vi måste få till stånd en parlamentarisk
utredning. Jag vill mycket
starkt stryka under behovet av att det
blir en parlamentarisk utredning, där -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

för all de forskningspolitiska frågorna
måste förankras hos de politiska partierna.
Enda möjligheten att få en sådan
förankring är att tillsätta en parlamentarisk
utredning. Till reservationen
1 har vi fogat ett par följdreservationer,
dels en reservation som gäller en långtidsplanering
av anslagsgivningen till
forskningsråden — den reservationen är
grundad på en motion från folkpartiet
— dels en reservation beträffande analyser
av den samhällsvetenskapliga
forskningen och de faktiska resultaten
av fattade reformbeslut — också den
reservationen är grundad på en folkpartimotion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till dessa tre reservationer.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Wallmark påminde
om det stolta uttalande som gjordes i
början av 1960-talet när det gäller vår
svenska forskningspolitik. Det sades:
”Forskningen är den mest dynamiska
kraften i samhällsutvecklingen.”

Det kan, herr talman, i dag på allvar
ifrågasättas, om forskningen verkligen
är den dynamiska kraften i vår samhällsutveckling.
Utan tvivel har samhället
i hög grad formats av forskningen,
i synnerhet naturvetenskaplig och
teknisk forskning. Men har det alltid varit
i framstegsvänlig riktning för de
flesta människorna? Ja, det är detta som
ibland ifrågasättes och som är det mest
brännande och aktuella problem vi har
att lösa för framtiden.

Under 1970-talet måste samarbetet
mellan de olika forskningsområdena öka
för att vi skall kunna få en bättre total
överblick över forskningens betydelse
för samhället. Ett sådant samarbete över
ämnesgränserna är nödvändigt och förekommer.
Men jag vill erinra om att professor
Segerstedt i ett föredrag framhållit:
”Vi måste samlas kring problemet
mänsklighetens, samhällets och individens
framtid.” Kunskaper om den
mänskliga miljön i vidaste bemärkelse

Ang. forskning och forskningsplanering
och den biologiska och sociala människans
reaktion och relation till denna
miljö blir inte bara angelägna utan
nödvändiga.

Det är en berättigad önskan att de
stora och ökande resurser som investeras
i universitet och högskolor skall
verka som en stark dynamisk faktor i
utvecklingen. För att detta skall vara
möjligt fordras nära anknytning till
samhället i övrigt — en förtroendefull
dialog mellan forskare och politiker, en
syn på forskningen som ett instrument
i samhällsutvecklingen.

Om man tänker på miljöförstöring,
ökande klyftor mellan fattiga och rika
länder, kapprustning, stress i arbetet, en
osund urbanisering in. in., så finner
man att utvecklingen inte har gått i
överensstämmelse med de flesta människors
önskningar. Om nu forskningen
verkligen är en dynamisk kraft i utvecklingen,
vilket den både är och kan
vara, måste den ta på sig en del av ansvaret
för att utvecklingen icke helt
motsvarat människors förväntningar.
Men, herr talman, jag vill då inte skylla
tekniken, naturvetenskapen eller
ens forskarna för resultatet, utan här
har vi politiker det största ansvaret —•
vi som icke sett till att forskningen alltid
fått en ändamålsenlig planering och
inriktning med hänsyn till samhällets
krav.

Den miljöförstöring och den inliumanitet
som ofta med rätta framhälles som
dagens och morgondagens kanske väsentligaste
problem är inte i och för sig
produkter av naturvetenskap och teknik.
De är produkter av felaktigt bruk
av tekniken, många gånger orsakade av
okunnighet om verkningarna av olika
ingrepp i människans miljö. Med teknik-
och naturforskning kan vi råda bot
på missförhållandena, t. ex. eliminera
föroreningar eller skapa rimliga lösningar
på trafikproblemen.

Så till frågan om vår forskningspolitik.

Den tillämpade forskningen inom i
synnerhet naturvetenskapen ger oss sto -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. forskning och forskningsplanering
ra löften för framtiden om att kunna
lösa försörjningen av jordens befolkning,
att komma allt längre ut i världsalltet
och in i livsgåtorna och få svar på
de många frågor som mänskligheten
alltid ställt sig. Men för detta behövs
storvetenskap. Ett förverkligande av en
storvetenskap fordrar mycket stora resurser
som ett land som vårt endast till
ringa del kan ställa till förfogande. Vi
är därför hänvisade till att prioritera
och planera våra resurser och forskningsprojekt
till sådana områden där vi
har största förutsättningar att lyckas. En
viktig fråga är då, om vi har lämpliga
organisationsformer för morgondagens
storvetenskap och om vi över huvud taget
har en sådan överblick av hela den
svenska forskningen som torde vara
nödvändig för att få en riktig avvägning
mellan olika ämnen och olika program.
Det har därför ifrågasatts, om det
inte föreligger ett behov av en utredning
av svensk forskning i dess helhet,
icke minst för att forskningens roll inom
samhällets verksamhet skall klarna.

Utskottets majoritet anser emellertid
inte att en parlamentarisk utredning nu
bör tillsättas men vill understryka behovet
av en genomtänkt forskningsplanering.
Herr Wallmark har redan pekat
på den intressanta skrivning som utskottet
gör när utskottet framhåller ”att
allmänpolitiska värderingar i framtiden
säkerligen i högre grad än hittills kommer
att påverka bedömningen av hur
forskningsresurserna skall disponeras”.

Ordföranden i andra avdelningen betraktade
detta som ett revolutionerande
uttalande med hänsyn till forskarnas frihet.
Det är möjligt. Men om forskningen
skall stå i samhällets tjänst, bli en
mänsklig vetenskap, så är det väl naturligt
att de allmänpolitiska värderingarna
får inflytande på hur forskningsresurserna
disponeras.

Har egentligen allvarligt övervägts
hur forskningsresurserna i detta land
skall tas i anspråk för att förbättra
människornas villkor? Där politik förekommit
i fråga om forskning har det i

de flesta fall gällt det vällovliga syftet
att främst stimulera teknisk forskning
och utveckling för att öka samhällsresurserna.
Det var detta motiv som låg
bakom tillkomsten av styrelsen för teknisk
utveckling. Någon allsidig bedömning
av hur angelägna behov skall kunna
tillgodoses genom forskningen har
skett endast mer punktvis. Forskningspolitikens
och forskningens roll i samhällsplaneringen
har inte ens varit någon
större fråga i riksdagen och minst
av allt för väljarna, vilket herr Wallmark
nyss framhöll. Bland de frågor
som fördes ut i valrörelsen var inte frågan
om forskningen med på något partis
program.

Men forskningsberedningen då? När
den tillkom i början av 1960-talet skedde
förvisso en viss planering av den
svenska forskningen. Då fördes en principiell
debatt om samhällets stöd till
forskningen, och initiativ togs till prognoser
inom vissa viktiga forskningsområden
beträffande utvecklingen — det
gällde t. ex. teknisk forskning, samhällsforskning,
medicinsk forskning och
kanske något mer område. Professor
Brohult framhåller: ”Numera tycks tyvärr
den bärande idén i forskningsberedningens
uppgift ha försvunnit genom
att dess arbetsfält begränsats till
endast utbildningsdepartementet.” Det
finns därför enligt ledamoten professor
Brohult inget organ som har en
verklig överblick över hela den svenska
forskningen. Mycket talar därför i dag
för att forskningens mål, organisation
och anslag behöver utredas, frågor som
har aktualiserats i motioner av moderater
och folkpartister.

Det har erinrats om att frågan inte är
ny här i riksdagen. Jag påminner om fru
Sjövalls stora motion, i vilken begärdes
utredning om den centrala forskningsberedningens
departementala och interdepartementala
organisation. Sedan har
under 1960-talet yrkandet vid åtskilliga
tillfällen återkommit från motionärer
inom alla de borgerliga partierna om
en utredning i syfte att klargöra vilken

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

svensk forskningspolitik vi skall gå in
för.

I statsutskottets utlåtande nr 204 framhåller
utskottet att behovet av en genomtänkt
forskningsplanering grundad
på överblick över hela fältet blivit allt
påtagligare. En sådan planering bör
dock enligt utskottet inte igångsättas redan
nu. Jag frågar, varför man skall
skjuta på en så viktig angelägenhet.

I reservationen 1 yrkas på en parlamentarisk
utredning med uppgift att
företa en total och förutsättningslös
översyn av den svenska forskningens
och forskningsplaneringens organisation.
Jag yrkar, herr talman, bifall till
reservationen.

I reservation 2 tas upp frågan om anslagen
till forskningsråden. Dessa råd
kommer under 1970-talet att få vidgade
ansvarsområden och ökat ansvar för
forskning och forskarutbildning. För att
de skall kunna genomföra dessa uppgifter
behöver de emellertid en snabb ökning
av sina anslag, ett allt intensivare
samarbete mellan de olika forskningsråden,
men framför allt krävs att större
uppmärksamhet fästes på prioritering
och planering av de olika forskningsområdena.

De statliga forskningsråden anser i
dag sin situation allvarlig, och de har
så sent som i oktober 1969 på en s. k.
forskningsrådsriksdag krävt en helt ny
anslagspolitik. Alla råden har fått det
svårare att klara sina anslagsproblem.
Ett färskt exempel kan ges: styrelsen
för teknisk utveckling har mycket hårt
fått skära ned sina anslag till teknisk
forskning och naturvetenskap. Det senaste
budgetåret fick styrelsen för teknisk
utveckling ansökningar på tillsammans
258 miljoner kronor. För ändamålet
fanns 62,95 miljoner att tillgå.
Många människor här i landet tror att
forskningen har en mycket gynnsam
position. Faktum är att forskningens
betydelse erkännes, men det finns inte
tillräcklig motsvarighet i fråga om
reella åtgärder. Det är kanske hårt
sagt, men det är sant.

Ang. forskning och forskningsplanering

Det är en avgörande svaghet i den
nuvarande anslagspolitiken att det inte
existerar någon långtidsplanering av
anslagen från statsmakternas sida. En
femårsplanering av anslagen skulle
göra det möjligt för forskningsråden
att planera sin verksamhet på längre
sikt och medföra ett effektivare utnyttjande
av forskningsanslagen. Detta
påyrkas nu i reservation 2, som jag
hemställer om bifall till.

Den sista reservationen tar upp frågan
om den samhällsvetenskapliga
forskningens mål, medel och effektivitet.
I motionerna I: 187 och II: 313 har
det yrkats på att det skall avsättas medel
för analys av hur besluten faktiskt
utfallit i samband med t. ex. viktiga
sociala reformer.

Utskottet hänvisar till att statens råd
för samhällsforskning tagit vissa initiativ
i saken och anser att motionärernas
önskan därmed har uppfyllts.
Beträffande avsättandet av medel för
nämnda analyser ankommer det på
myndigheterna att så göra, säger utskottet,
vilket naturligtvis inte sker, då
dessa myndigheter för närvarande har
så stora svårigheter att ens få anslag
till mera närliggande behov. Reservanterna
anser att ett uttalande av riksdagen
på den här punkten skulle vara
mycket värdefullt, och jag ansluter
mig till reservation 3 i den här frågan.

Låt mig till sist, herr talman, säga
ett par ord till om motionerna 1:602
och 11:695, som tar upp andra viktiga
frågor rörande forskningspolitiken.
Särskilt skulle jag vilja peka på det
stigande behovet av tung forskningsutrustning,
inte minst inom de tekniska
och naturvetenskapliga områdena, ett
behov som är synnerligen stort. Det
betraktas som ett kardinalfel att det
inte finns tillräckliga resurser till utrustning,
något som verkar hämmande
på utvecklingen. Det sägs att nuvarande
anslag nätt och jämnt täcker underhållskostnader
och nödvändig ersättningsanskaffning
och att det behövs
krafttag. Man väntar otåligt på resul -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. forskning och forskningsplanering
tatet av pågående utredning. Det är
mycket angeläget för forskningen att
den får tillräckliga medel till utrustning.

I ett par andra motioner, I: 185 och
11:211, upptas frågan om framtidsstudium
och samhällsprognoser. Detta
har diskuterats mycket livligt, bl. a. på
TCO-konferensen för någon månad sedan.
Hittills har mest diskuterats om
ett institut för samhällsstudier skall
vara fristående eller styrt av samhället.
TCO vill tydligen ha det anknutet
till statsrådsberedningen. För min del
tror jag att ett nordiskt institut skulle
ha en långt mer oberoende ställning
gentemot olika uppdragsgivare och befrämja
nordisk samverkan på forskningens
område. Man kan givetvis också
tänka sig ett helt svenskt institut
med såväl staten som det fria näringslivet
som intressenter.

Herr talman! Forskningens mål, organisation
och anslag är ett mycket
omfattande och komplicerat ämne, inte
minst för en lekman, att behärska.
Området som sådant kräver ju forskning
för att man skall kunna komma
åt dess eventuella verkningar på samhället
och på den enskilda människan.
Frågan om samhällets styrning och en
ökad insikt om forskningen hos politikerna
och allmänheten innebär stora
problem, som behöver klaras upp och
där det gäller att gå försiktigt fram.

Jag vill fortfarande tro att forskningen
är och kan fortsätta att vara
den mest dynamiska faktorn i samhällsutvecklingen.
Det ligger mycket i
det påståendet, men resultatet hänger
på statsmakternas goda vilja och förmåga
att leverera en genomtänkt forskningspolitik.
Samhället kan inte undvara
den dynamiska kraften i forskningen,
vars styrka alltså är beroende
av ett lands forskningspolitik, som till
sist har till yttersta mål individens
välgång.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Får jag tillägna regeringen
några korta synpunkter på
massmedieforskningen och rubricera
dem ”En studie i håglöshet”.

När 1960 års radioutredning avgav
sitt slutbetänkande 1965 ägnades det
sista avsnittet åt forskningsfrågor. Utredarna
gav en överblick över massmedieforskningens
läge med speciell
inriktning på programforskningen inom
radions och televisionens område
och föreslog en tvärvetenskapligt orienterad
forskningsstrategi. Utredningen
underströk också behovet av ett kulturvetenskapligt
inriktat studium av
etermedierna vid sidan av samhällsvetenskaplig
grundforskning och den
målinriktade forskning som bedrivs av
Sveriges Radios avdelning för publikoch
programforskning. Utredningen
skisserade som sitt förslag ett program
i tre etapper för utbyggnad av radio/
TV-forskning vid de svenska universiteten.
Enligt detta program borde de
nya forskningsuppgifterna knytas till
och få växa fram ur redan etablerade
ämnesområden, vilka genom speciella
insatser från forskningsråden skulle
tillföras medel för inrättande av exempelvis
forskardocenturer med uppgift
att initiera radio/TV-forskning.

Vid remissbehandlingen av betänkandet
tillstyrktes utredningens förslag
på denna punkt av så gott som
varje remissinstans. Sveriges Radio
framhöll t. ex. vikten av att snarast få
till stånd undervisning om radio och
television och dessa mediers inverkan
på publik och samhälle och förklarade
sig villig att stödja undervisningen,
bl. a. genom att göra primärmaterialet
tillgängligt för forskning.

När utredningen argumenterade för
en sådan forskningsstrategi, pekade utredningen
på fyra huvudskäl, som talar
för att det är angeläget att initiera
sådan forskning:

1. Det är från allmänt vetenskapliga
synpunkter viktigt att forskning om
etermediernas värld stimuleras och att

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

utländska erfarenheter konfronteras
med inhemskt stoff.

2. För Sveriges Radios programplanering
ur det betydelsefullt att vinna
vidgade kunskaper om olika programformer.

3. Det finns bland allmänheten och
hos för dessa frågor speciellt ansvariga
ett starkt medvetande om behovet
av ökad insikt i svårbedömbara problem.

4. Vetenskaplig forskning är en förutsättning,
om kraven på undervisning
om etermedierna inom skilda skolformer
skall kunna tillgodoses med framgång.

Jag motionerade i januari tillsammans
med Kerstin Anér i andra kammaren
om insatser på massmedieforskningens
område. Utskottet har behandlat
min motion ytterst lättvindigt. Man
har åstadkommit några kortfattade rader,
och vad som där sägs är dessutom
inte särskilt korrekt. Utskottet anför:
”Delade meningar kan knappast råda
om betydelsen av forskning rörande
massmedia.”

Men radioutredningens förslag till
forskningsstrategi har ännu inte beaktats
av regeringen, som haft sex år på
sig alt ta ställning till detta ytterst viktiga
avsnitt. Regeringen begärde själv
en utredning på denna punkt. Men den
har inte på något sätt tagit ställning
till forskningsplaneringen på detta område.
Slutsatsen kan bara bli: Regeringen
är totalt ointresserad av massmedieforskning.

Det råder alltså delade meningar om
betydelsen av forskning rörande massmedia!
Även om utskottsmajoriteten
delar min uppfattning att detta är en
viktig fråga, gör tyvärr inte regeringen
det.

Utskottet anför vidare: ”Stöd till dylik
forskning kan lämnas — och har
också lämnats — av såväl forskningsråden
som riksbankens jubileumsfond.
” Jag har genom riksdagens upplysningstjänst
tagit fram uppgifter,
herr talman, om vilka projekt jubi -

Ang. forskning och forskningsplanering
leumsfonden och forskningsråden
stött. Det utskottet anför är förvisso eu
sanning med stora modifikationer. Det är
riktigt att medel till olika projekt har utgått
och utgår, men de är så gott som
undantagslöst knutna till företagsekonomisk
forskning och statsvetenskaplig
forskning. Det är inte sådan forskning
vi har aktualiserat i motionen. Här bedrivs
i och för sig ett värdefullt grundforskningsarbete,
som naturligtvis också
kommer andra discipliner till godo,
eftersom detta är ett område av starkt
tvärvetenskaplig karaktär. Men det arbetet
behöver kompletteras med undersökningar
av en art som är mer relevant
för skolans uppgifter att lära eleverna
en kritisk hållning, att göra dem förtrogna
med kulturhistoriska perspektiv
och att ge dem den förmåga till
upplevelse och värdering som man förutsätter
i undervisningen i litteratur,
konst och musik. Svenska är nu det
centrala kommunikationsämnet, och
det borde vara anledning nog att vidtaga
speciella åtgärder med sikte på
att förstärka forskningen just inom
den humanistiska sektorn.

Utskottet har, jag vill upprepa det,
tagit ganska lättvindigt på denna motion,
och det må vara ursäktat: i januari
kan på nytt denna angelägna
fråga aktualiseras.

Jag vill emellertid på nytt rubricera
regeringens hållning som en studie i
håglöshet. På detta område är regeringens
handlingskraft fullständigt
bortblåst. Problematiken är aktuell för
oss alla. Varje gång vi ser TV aktualiseras
t. ex. frågorna om vilken effekt
programmen har på dem som tittar
och vad våldsinslagen betyder för barnen.
Dessa program tränger in i varje
hem, och frågorna aktualiseras så gott
som dagligen.

Men utskottet har bara signerat några
rader i trötthetens tecken, och regeringen
har ännu efter sex år inte
förmått ta något som helst initiativ på
massmedieforskningens område. Det
finns inte så stor anledning att kriti -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. forskning och forskningsplanering
sera regeringens politik i fråga om
massmedieforskningen, eftersom det
inte finns någon sådan politik!

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till de anföranden som
hållits. Det slog mig just innan jag gick
upp i talarstolen att det skall bli intressant
att se hur de olika partiernas företrädare
kommer att ställa sig när man
i den nya riksdagen skall behandla den
nya budgeten. Då kommer man förmodligen,
inte minst från borgerligt
håll, att framhålla att ytterst knappa
ekonomiska resurser kommer att stå
till förfogande i fortsättningen. Det skall
då bli intressant att se hur man mot den
bakgrunden ställer sig till kraven på
ökade anslag till forskningen.

Jag tror, herr talman, att vi bör akta
oss för att av det som har anförts i debatten
här få den föreställningen att det
skulle föreligga bristande intresse för
forskningen. Låt mig säga att det är
tvärtom. Vad som sades i början på
1960-talet, när man diskuterade framtidsprogram
för forskningen, har inte
spolats. Men vi skall vara medvetna om
att bl. a. våra ekonomiska resurser måste
fördelas på olika sätt. Det gör att vi
inte kan satsa på forskningen i den omfattning
som jag tror att vi alla anser
vara önskvärd.

Vi har behandlat forskningspolitiken
vid flera tillfällen. Vid 1968 års riksdag
sade utskottet bl. a. att prioriteringsbeslut
beträffande forskningsstödet, som
statsmakterna fattar, måste vara politiska.
Det måste göras samhällspolitiska
värderingar sade vi då, och det gäller
fortfarande. Vi är i utskottet medvetna
om att det är svåra problem som motionärerna
tar upp i år. Vi säger också
att utvecklingen under de senare åren
har gjort att behovet av en genomtänkt
forskningsplanering, grundad på överblick
över hela fältet, blir allt påtagligare.
Men vi vill också understryka
att våra resurser är begränsade. Forsk -

ningen blir alltmer kostnadskrävande,
och detta leder i sin tur till att man
måste försöka få ökad internationell
forskningssamverkan. Det är också vad
som håller på att ske.

I motioner framställs nu yrkande om
ett nordiskt institut på forskningsområdet.
Som vi säger i utskottsutlåtandet
har Nordiska rådet tagit upp den frågan.
Även på det europeiska planet förekommer
planering som syftar till ett
samarbete på forskningsområdet. Låt
mig bara här fästa uppmärksamheten på
att utskottet säger att det vid en
UNESCO-konferens i juli i år ”antogs
rekommendationer, som syftar till ett
väsentligt ökat vetenskapligt samarbete
mellan väst- och öststater i Europa”.

Utskottets majoritet, som består av ledamöter
från samtliga partier med undantag
för de moderata och herr Nyman,
anser att det inte nu kan vara
lämpligt att tillsätta en parlamentarisk
utredning, bl. a. därför att den måste
bli synnerligen tidskrävande. En dylik
utredning kan, såvitt jag förstår, inte
klara av denna uppgift på kort tid.

Men vi understryker att de allmänpolitiska
värderingarna i högre grad än
hittills måste komma att påverka fördelningen
av forskningsresurserna. När
vi hemställer att riksdagen ger Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet här anfört,
så menar vi att ett sådant tillkännagivande
inte är utan betydelse. Vi vill
att riksdagen skall understryka vad
riksdagen redan har sagt år 1968, men
göra det i form av ett tillkännagivande,
och sedan må det ankomma på Kungl.
Maj :t att bedöma på vilket sätt man
skall klara den uppgiften.

De övriga reservationerna är ju följdreservationer
till reservation 1, och jag
behöver väl kanske inte närmare gå in
på dem.

Låt mig till sist säga följande. Man talar
om ointresse, likgiltighet, inte bara
från regeringens sida. Jag skall inte ge
mig in på att bemöta det, men jag tycker
nog att herr Wikström går för långt
när han vill göra gällande att utskotts -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

majoriteten skulle ta liitt på detta, och
att det inte skulle finnas något intresse
för forskning. Herr Wikström, det är
en osanning. Jag tror att det skall kunna
styrkas genom uttalanden som utskottet
liar gjort vid flera tillfällen att det
finns intresse för forskningen inom andra
avdelningen och inom utskottet. Men
som sagt, herr Wikström, det är ändå på
det siittet att vi nu liksom framdeles
bedömer hur mycket vi skall satsa på
forskningen och hur mycket vi skall
satsa på andra områden. Men att forskningen
kommer att spela en väsentlig
roll i riksdagens fortsatta arbete tror
jag ändå att vi skall kunna vara överens
om.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr Wallmark! Bara några ord till
herr Mårtensson.

Vi kan alltså konstatera i utskottets
utlåtande att majoriteten finner det nödvändigt
att göra denna översyn och att
man nu har så väldigt bråttom att göra
den att det skulle ta för lång tid att
blanda in parlamentariker. Det är ju
vad som ligger bakom att det blir tidskrävande.
Herr Mårtensson säger själv
att en parlamentarisk utredning inte kan
klara detta på kort tid. Saken är alltså
plötsligt oerhört brådskande. Det är i
och för sig glädjande att utskottet nu
funnit att det måste göras en översyn.
Det tråkiga är att, när man samtidigt
talar om att de allmänpolitiska värderingarna
kommer att få ökad betydelse,
man avvisar inslag från parlamentariker
i utredningen. Det går verkligen inte
ihop.

Herr talman! Jag vill alltså bara göra
detta konstaterande att utskottets uttalande
att man skall ge till känna till
Kungl. Maj:t vad utskottet anför innebär
en beställning på en snabb utredning,
visserligen inom kanslihuset, men i alla
fall en snabb utredning. Vi är överens
om detta, men vi är inte överens om

Ang. forskning och forskningspiancring
sättet. Jag anser fortfarande att det är
alldeles självklart att det skall vara en
parlamentarisk utredning.

Sedan bara ett par ord till herr Wikström,
eftersom utskottet i det avsnittet
är enigt. Det hade varit mera intressant
om herr Wikström här hade kunnat redovisa
sådana ansökningar om massmediaforskning
från seriösa forskare som
hade blivit avslagna. Jag kan endast
yttra mig om mina erfarenheter från
riksbankens jublieumsfond. Vi har där
anslagit pengar till massmediaforskning,
men vi kan givetvis anslå medel
till denna forskning endast under förutsättning
att det finns några ansökningar.
Rent principiellt är jag ytterligt
tveksam om huruvida man skall öronmärka
pengar från regeringens sida till
forskningsråden. Avvägningen mellan
de olika forskningsobjekten inom forskningsråden
tror jag att man alltjämt
skall överlåta åt vetenskapsmännen att
göra. Då får dessa granska hur seriösa
forskningsansökningarna är.

Detta är alltså snarare en uppmaning
till goda forskare inom massmediaområdet
att ansöka om forskningsmedel,
och jag skulle kunna tänka mig att dessa
ansökningar i väsentlig utsträckning
kommer att bli bifallna.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Får jag börja med det
sista och säga att det är möjligt att jag
borde ha fullständigat min dokumentation
på den punkt som herr Wallmark
tog upp, nämligen frågan om ansökningar
som inte kunnat bifallas. Men ändå
missar det poängen, eftersom det rör sig
om ett nytt och tvärvetenskapligt område,
där man bl. a. efterlyser forskardocenturer
och nya tjänster och där i
botten måste ligga ett handlingsprogram
från statsmakternas sida. Att bara lämna
saken åt enskilt initiativ och säga att
man hoppas att någon forskare skall få
lust att ägna sig åt detta område är alltför
sangviniskt.

Till herr Mårtensson vill jag säga att

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. forskning och forskningsplanering
jag faktiskt bara talade om massmediaforskningen.
Jag kritiserade inte utskottsmajoriteten
utan utskottet i dess
helhet för vad jag kallade litet trötta
formuleringar. Jag noterade också att
den kritik som jag riktade mot regeringens
brist på handlingskraft på detta
område berörde herr Mårtensson inte
med ett ord. Jag förstår att han inte
känner någon större lust att försvara
regeringen på denna punkt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Mårtensson nämnde
resursfrågan i samband med forskning.
Det är en fråga som vi mött år
efter år. Vi vet att resurserna är knappa.
Från folkpartiets sida har vi under
1960-talet begärt något höjda anslag till
forskningsråden, ty vi ansåg detta välbehövligt.
Då fick vi i regel höra att
det var överbudspolitik från vår sida.
Vi skulle i stället intressera oss för en
mera långsiktig planering och en mera
forskningspolitisk inställning. Nu framlägger
vi i våra motioner just sådana
förslag. Vi kräver en långtidsplanering
till forskningsråden. Vi tycker inte att
det varit tillfredsställande att man såsom
skett under åren yxat till anslagen,
höjt dem i genomsnitt med 15 procent
och sagt att man under ett antal år gett
forskningen så mycket mera medel.

Vi anser att man någon gång måste
komma fram till en bättre planering av
anslagsgivningen med hänsyn till forskningsrådens
uppgifter för framtiden.
Det är det som vi krävt. Då kan det
hända att det för nästa år inte behöver
bli en så stor höjning av anslagen, men
på sikt måste något göras. Vi kan inte
fortsätta med att bara på en höft ge
ungefär 15 procents förhöjning utan
att detta närmare motiveras i statsverkspropositionen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Herr Nyman går försiktigt
fram. Han säger att det varit

fråga om mindre anslagshöjningar tidigare.
Det kan bli fråga om en bättre
planering, och då kan man kanske
nästa år nöja sig med en mindre anslagshöjning,
men om jag fattade herr
Nyman rätt måste det i fortsättningen
ändå bli fråga om mycket, mycket större
belopp.

Vad jag velat framhålla är att det är
fråga om resursfördelningen. Jag är —
det måste jag medge — personligen ytterst
tveksam om huruvida vi har möjlighet
att prioritera för en längre tid
framåt och fastställa anslagsbelopp. Det
är enligt min mening mycket vanskligt
att ge sig in på en sådan sak.

Till sist, herr Wikström, är det inte
alls så att jag inte skulle ha möjligheter
att försvara regeringen, men jag tror
att det skulle trötta kammaren om vi
fortsätter debatten på det planet. Man
saknar inte intresse från regeringens
sida för forskningsfrågorna, herr Wikström.
Det är naturligtvis en fråga om
planering men också — jag tillåter mig
att än en gång upprepa det — en fråga
om resurstilldelning.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vore glad om regeringen
dokumenterade sitt intresse för
massmediaforskningen också i handling.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder 3’rkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående envar av punkterna 1—3 samt
därefter särskilt rörande punkterna
4—7.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
ocli förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 204 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 43.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
dels utskottets hemställan i
punkterna 2 och 3, dels ock vad utskottet
hemställt i punkterna 4—7.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 205, i anledning av motioner om
utbildningen av ingenjörer inom elektronikområdet; nr

206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa domartjänster
i tingsrätter jämte motioner; och

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
nr 207, i anledning av motion om
ökade resurser för iordningställande av
parkeringsplatser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 66, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521).

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av proposition
med förslag till lag om lokaliseringssamråd,
m. m., jämte motioner.

I en den 9 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 154, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för samma dag,
dels föreslagit riksdagen att antaga ett
vid propositionen fogat förslag till lag
om lokaliseringsråd,

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
(1959:612).

I propositionen hade föreslagits, att
Kungl. Maj :t genom en lag om lokaliseringssamråd
skulle få bemyndigande
att förordna om skyldighet för den som
planerade nybyggnad av eller annan
byggnadslovskrävande åtgärd med lokaler
att samråda med statlig lokaliseringsmyndighet
om lokaliseringen av
den verksamhet som lokalerna vore avsedda
för. Sådant förordnande skulle
kunna givas i den omfattning det vore
påkallat från regionalpolitisk synpunkt.
Syftet med samrådet vore att skapa garanti
för att företagares lokaliseringsbeslut
fattades på grundval av allsidig in -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
formation om lokaliseringsförutsättningarna
på skilda håll i landet.

Enligt lagen skulle samrådet inledas
efter anmälan från den som planerade
byggnadsåtgärden. Efter samrådet skulle
lokaliseringsmyndigheten utfärda bevis
att samrådet hade ägt rum. På den
anmälandes begäran skulle sådant bevis
utfärdas inom fyra månader efter det
att anmälan gjordes. I särskilda fall
skulle denna tid kunna förlängas med
högst ett år. Över förlängningsbeslut
kunde besvär anföras. Lokaliseringsmyndigheten
finge frihet att närmare
utforma samrådsverksamheten efter omständigheterna.
Lokaliseringsmyndighet
förutsattes bliva arbetsmarknadsstyrelsen,
där samrådsärendena avsåges skola
handläggas av en särskild delegation.

Kontroll av att samrådsskyldighet
fullgjordes skulle åstadkommas genom
att byggnadslov för den planerade åtgärden
icke finge beviljas utan att bevis
om samråd hade företetts. Bestämmelser
härom föresloges bliva införda
i byggnadsstadgan.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 1304,
av herr Jacobsson, Gösta, och herr Ottosson,
samt II: 1510, av herr Ringaby,
vari yrkats,

A. att riksdagen skulle besluta,

att anmälningsskyldigheten begränsades
till investeringar med en minsta
ytgräns av 600 m2 som beräknades giva
sysselsättning åt minst 25 personer,

att tiden inom vilken bevis om fullgjord
samrådsskyldighet skulle utfärdas
förkortades till två månader och

att i lokaliseringsmyndighetens delegation
för samrådsärenden borde ingå
jämväl experter på lokal- och regionalpolitiska
frågor, samt

B. att riksdagen skulle i skrivelse giva
Kungl. Maj :t till känna vad i motionerna
anförts beträffande syftet med samrådsförfarande!
samt uppgiftsskyldighetens
omfattning;

2) de likalydande motionerna I: 1305,
av herr Lindblad och herr Andersson,
Axel, samt II: 1521, av herr Westberg
i Ljusdal och herr Sellgren, vari anhållits,
att riksdagen måtte uttala, att samrådsskyldigheten
förutom storstadsregionerna
borde omfatta jämväl starkt
expansiva stadsregioner i storstädernas
omedelbara influensområde;

3) de likalydande motionerna I: 1306,
av herr Siindin m. fl., och 11:1518, av
herr Hedlund m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle

I. med godkännande av vad som i
propositionen angivits beträffande utformning
och omfattning av lokaliseringssamrådet
i nuläget uttala, att framtida
ändringar i systemet borde beslutas
av riksdagen,

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsam prövning och förslag till
nästa års riksdag rörande sådan utformning
av lokaliseringssamrådet

a) att som grund för skyldighet till
etableringsanmälan skulle vid sidan av
lokalbehovet gälla främst viss sysselsättningsökning,
samt

b) att samrådsmyndighetens inställning
i lokaliseringsärendena angåves i
offentligt tillgängliga protokoll,

III. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om prövning av verkliga möjligheter
för kommunala och regionala organ
att aktivt taga del i lokaliseringssamråd,
som avsåge kommunen respektive
länet,

IV. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att det fortsatta samarbetet mellan
staten och näringslivet för en aktiv lokaliserings-
och regionalpolitik måtte
omfatta även de mindre och medelstora
företagens organisationer,

V. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av lämplig utformning
av en etableringskontroll i stockningsområdena
genom tillståndsgivning och/
eller investeringsavgifter, avsedd att
tillämpas om systemet med etableringskontroll
visade sig otillräckligt, samt

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

VI. uttala angelägenheten av att regionalpolitiken
inriktades på ett så
långt möjligt decentraliserat samhälle;
ävensom

4) motionen II: 1519, av herr Hermansson
m. fl., vari yrkats, att riksdaken
skulle

avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
154 samt besluta om generellt förbud
mot nylokaliseringar och utvidgningar
i storstadsregionerna,

bemyndiga Kungl. Maj:t att föreskriva
regler för de undantagsfall där alternativa
lokaliseringar icke rimligen
kunde komma i fråga samt att anförtro
arbetsmarknadsstyrelsen bedömningen
av ansökningar rörande sådana undantag,

bemyndiga Kungl. Maj:t att föreskriva
minimigränser och övriga avgränsningar
för de etableringar som omfattades
av det generella förbudet, samt

hos Kungl. Maj :t begära skyndsam
utredning med uppdrag att utarbeta
förslag till utformning för en allmän
investeringsstyrning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på

a) motionen II: 1519 i ifrågavarande
del och

b) motionerna 1:1304 och 11:1520 i
ifrågavarande del

dels antaga det vid propositionen
nr 154 fogade förslaget till lag om lokaliseringssamråd,

dels vad beträffade det genom propositionen
framlagda förslaget till kungörelse
som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört därom;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
begäran om förslag rörande sysselsättningsökning
som grund för lokaliseringssamråd; C.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1306 och II: 1518 såvitt de av 4

Första kammarens protokoll 1970. Nr 42

Ang. Iokaliseringssamråd, m. m.
såge formerna för beslut om ändringar
i systemet med Iokaliseringssamråd;

1). att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1305 och II: 1521 om den geografiska
avgränsningen av samrådsskyldigheten; E.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1304 och II: 1520 såvitt de avsåge
viss begränsning av skyldigheten
att anmäla byggnadsåtgärd för lokaliseringssamråd; F.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1304 och II: 1520 såvitt de avsåge
sammansättningen av lokaliseringsmyndighetens
delegation för samrådsärenden; G.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
kommunala och regionala organs
medverkan vid Iokaliseringssamråd;

H. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
begäran om förslag rörande offentliggörande
av beslut av lokaliseringsmyndigheten; I.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1304 och II: 1520 såvitt de avsåge
syftet med samrådsförfarande! och
uppgiftsskyldighetens omfattning;

K. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
medverkan i regionalpolitisk! samarbete
av de mindre och medelstora
företagens organisationer;

L. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
utredning rörande etableringskontroll; M.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1306 och II: 1518 såvitt de avsåge
uttalande om regionalpolitikens
inriktning;

N. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1519 i övrigt.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande utskottets hemställan
under A, av herrar Strandberg, Brundin
och Regnéll (alla m), vilka ansett,

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen måtte
med avslag på motionen II: 1519 i ifrågavarande
del och med bifall till motionerna
1:1304 och 11:1520 i ifrågavarande
del

dels för sin del antaga det vid propositionen
nr 154 fogade förslaget till
lag om lokaliseringssamråd med den lydelse
av 2 § som framginge av bilaga 1
till detta utlåtande,

dels vad beträffade det genom propositionen
framlagda förslaget till kungörelse
som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
därom;

2, beträffande utskottets hemställan
under B, av herrar Thorsten Larsson,
Börjesson i Glömminge och Stridsman
(alla ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:1306 och 11:1518 i
ifrågavarande del hos Kungl. Maj :t anhålla
om förslag rörande sysselsättningsökning
som grund för lokaliseringssamråd
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

3, beträffande utskottets hemställan
under C, av herrar Thorsten Larsson,
Börjesson i Glömminge och Stridsman
(alla ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:1306 och 11:1518 i ifrågavarande
del som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört angående
formerna för beslut om ändringar
i systemet med lokaliseringssamråd; 4,

beträffande utskottets hemställan
under D, av herrar Annerås (fp), Thorsten
Larsson (ep), Börjesson i Glömminge
(ep), Stridsman (ep) och Hyl -

tander (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under D hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1305 och 11:1521 som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört angående den geografiska
avgränsningen av samrådsskyldigheten; 5,

beträffande utskottets hemställan
under E, av herrar Strandberg, Brundin
och Regnéll (alla m), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under E hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:1304
och 11:1520 i ifrågavarande del som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört angående
begränsning av anmälningsskyldigheten
för lokaliseringssamråd;

6, beträffande utskottets hemställan
under F, av herrar Strandberg, Brundin
och Regnéll (alla m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under F hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:1304
och II: 1520 i ifrågavarande del som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört angående
sammansättningen av lokaliseringsmyndighetens
delegation för samrådsärenden; 7,

beträffande utskottets hemställan
under G, av herrar Thorsten Larsson,
Börjesson i Glömminge och Stridsman
(alla ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under G hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1306 och II: 1518 i ifrågavarande del
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört angående
kommunala och regionala organs
medverkan vid lokaliseringssamråd;

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

8, beträffande utskottets hemställan
under 11, av herrar Thorsten Larsson,
Börjesson i Glömminge och Stridsman
(alla ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under H
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:1306 och II: 1518
i ifrågavarande del hos Kungl. Maj:t
anhålla om förslag rörande offentliggörande
av beslut av lokaliseringsmyndigheten
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

9, beträffande utskottets hemställan
under 1, av herrar Strandberg, Brundin
och Regnéll (alla m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:1304 och
11:1520 i ifrågavarande del som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört angående syftet
med samrådsförfarandet och uppgiftsskyldighetens
omfattning;

10, beträffande utskottets hemställan
under K, av herrar Strandberg (m),
Annerås (fp), Thorsten Larsson (ep),
Brundin (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep), Stridsman (ep) och
Hyltander (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
lyda så, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under K hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1306 och 11:1518 i ifrågavarande
del som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
angående medverkan i regionalpolitisk!
samarbete för de mindre och
medelstora företagens organisationer;

11, beträffande utskottets hemställan
under L, av herrar Thorsten Larsson,
Börjesson i Glömminge och Stridsman
(alla ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den lydelse,
denna reservation visade, samt att

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
utskottet bort under L hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1306 och 11:1518 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande etableringskontroll
i enlighet med vad reservanterna anfört; 12,

beträffande utskottets hemställan
under M, av herrar Thorsten Larsson,
Börjesson i Glömminge och Stridsman
(alla ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under M
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1306 och II: 1518
i ifrågavarande del som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
uttalat om regionalpolitikens
inriktning.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Frågan om olika åtgärder
för att styra vårt näringsliv i regionalpolitiskt
och lokaliseringspolitiskt
sammanhang har varit uppe till diskussion
ett flertal år. Det intressanta är nu
att när Kungl. Maj:t lägger fram ett lagförslag
rörande lokaliseringssamråd
uppträder samtliga demokratiska partier
på det sättet att de principiellt godtager
Kungl. Maj :ts resonemang och förslag.
Det oaktat föreligger i utskottsutlåtandet
ett stort antal reservationer,
som väl samtliga får ses som modifikationer
av Kungl. Maj:ts förslag. Jag vill
närmare utveckla de reservationer där
mitt namn förekommer.

För de företag som skall få informationer
av den tilltänkta lokaliseringsmyndigheten
innebär lagen att företagens
planer måste vara ganska väl konkretiserade
vad gäller både produktionsinriktning
och behov av arbetskraft
osv. Det är för ett sådant företag
av väsentlig betydelse att det snabbt
kan förverkliga sina intentioner. En
försening kan nämligen drabba planeringen
på så sätt att man får ett betydligt
sämre ekonomiskt utbyte av inve -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
steringen. Genom tidsutdräkt kanske
man t. o. m. hamnar i en sådan situation
att investeringen inte alls kan genomföras.
Det är således för företagen synnerligen
angeläget att utan onödig tidsutdräkt
kunna få del av de informationer
som samrådsförfarandet ytterst syftar
till.

Kungl. Maj :ts förslag upptar nu i lagtextens
2 § att myndigheten skall utfärda
bevis om att samrådsskyldigheten
fullgjorts. Kungl. Maj :t föreslår också
att sådant bevis skall utfärdas senast
fyra månader efter det att företaget har
gjort anmälan hos myndigheten.

Med hänsyn till vad jag nyss sade
har vi inom moderata samlingspartiet
bedömt det så, att samrådstiden enligt
Kungl. Maj :ts förslag är för lång. Vi har
därför i motion yrkat att tiden för samrådsförfarandet
i förevarande hänseende
bör begränsas till två månader. Det
är också detta, herr talman, som framgår
av reservationen nr 1. Till utskottsutlåtandet
är fogad en bilaga 1, som
avser vårt förslag till lydelse av 2 §, där
fyra månader är utbytt mot två månader.

I reservation 5 tar vi ställning till
Kungl. Maj :ts förslag rörande principer
för ytavgränsningar och liknande. Vi
har för vår del sagt att samrådsförfarandet
av företagen själva måste uppfattas
såsom meningsfullt. Det är också
angeläget att man får så få fall som möjligt
där samrådet inte fyller någon som
helst funktion. Vi finner det därför angeläget
att påpeka, att mindre väsentliga
ändrings- och utbyggnadsinvesteringar
bör undantas. Det kan knappast
vara realistiskt för vederbörande företag
att genomföra en sådan investering
på annan ort, som man här kanske
syftar till.

Inte heller bör nyetableringar som
kräver små lokalutrymmen omfattas av
samrådsskyldigheten. Den kan nämligen
innebära betydande olägenheter
för företagen utan att man egentligen
får någon effekt ur rent regionalpolitisk
synpunkt. Det är därför som vi i

motion har lagt fram förslag om att
minsta ytgränsen bör ökas utöver
Kungl. Maj :ts förslag. I reservation 5 har
vi anknutit till motionen och yrkar att
minsta ytgränsen bör sättas till 600 in2
i stället för maximigränsen ungefär 500
in2 som Kungl. Maj :t har tänkt sig.

Vi har också ansett att det kunde
vara skäligt att sammankoppla denna
fråga med sysselsättningseffekten. Samrådsskyldigheten
bör begränsas till investeringar
som får en inte obetydlig
långsiktig sysselsättningseffekt. Kungl.
Maj :ts förslag att samrådsskyldigheten
skall knytas till en minsta ytgräns för
investeringar bör därför enligt vår uppfattning
kompletteras med en viss minsta
sysselsättningsökning, exempelvis i
likhet med vad som gäller i Norge.

Enligt vår uppfattning, som framgår
av reservation 5, bör anmälningsskyldigheten
således begränsas till investeringar
med en minsta yta av 600 m2,
som beräknas ge sysselsättning för
minst 25 personer.

Jag vill, herr talman, i det sammanhanget
åberopa även reservation 2.
Det är en reservation från centerpartiet,
som är inne på de tankegångar vi
för fram i reservation 5, ehuru centerpartiet
i reservation 2 begär att man
skyndsamt skall pröva denna fråga varefter
förslag från Kungl. Maj :t bör föreläggas
nästa års riksdag.

Herr talman! Det har ju här blivit en
litet underlig sits — när vi så småningom
skall gå till votering, kommer vi ju
först att eventuellt votera beträffande
reservation 2 och senare beträffande
reservation 5. Jag vill därför förklara
att vi när det gäller reservation 2
tvingas avstå från att rösta vid en eventuell
votering, eftersom vi annars skulle
rösta emot det konkreta yrkande vi
framställt redan under innevarande års
riksdag i reservation 5. Jag hoppas att
jag därmed har förklarat vad jag på denna
punkt avser.

Reservation 6, som också bygger på
förslag från moderata samlingspartiet,
går ut på att vi inte motsätter oss att

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

samrådsärendena skall handläggas inom
arbetsmarknadsstyrelsen men att vi ställer
oss tveksamma till vilken speciell
funktion som den föreslagna särskilda
delegationen kommer att fylla. Syftet
med samrådet är ju att företaget skall
få information om lokaliseringsförutsättningarna
i andra orter än de där
företaget tänkt göra investeringen. De
bästa förutsättningarna att ge en sådan
information och att överlägga med företagen
har naturligtvis de tjänstemän
som behärskar informationsmaterialet.
Vi har svårt att förstå att de ytterligare
informationer som delegationen kan bidra
med skulle vara så betydelsefulla,
att de uppväger nackdelarna av ett sådant
förfarande, bl. a. i form av längre
tidsåtgång vid själva ärendenas behandling.
Vi har sagt att det under alla förhållande
klart måste anges i vilka fall
överläggningar skall ske mellan delegationen
och den anmälande och i vilka
fall ett kanske något förenklat samrådsförfarande
kan tillämpas. Därutöver
trycker vi på att expertinslaget i delegationen,
därest man nu fastnar för en
sådan, bör göras mera påtagligt.

Vad vi här anfört framgår av reservationen
6, som innebär att detta vårt uttalande
skulle gå till Kungl. Maj :t för
kännedom.

Reservation 9 tar upp syftet med
samrådet och uppgiftsskyldighetens omfattning.

Frågan om själva syftet med samrådet
har ju ganska ingående behandlats
av en hel del remissinstanser. Man är
på jakt efter vad det allmänna regionalpolitiska
syftet skall innebära. Jag hänvisar
närmast till vad ERU, expertgruppen
för regional utveckling, säger för
sitt vidkommande, när den anger att
syftet med samrådet måste klargöras
mer entydigt, innan slutligt beslut om
samrådsförfarande fattas. Vi har anslutit
oss till denna uppfattning och förordar
därför att syftet med samrådet
närmare klargörs och att detta också
införes i själva lagtexten, om det nu är

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
möjligt textmässigt, eller i motiveringen
till lagen.

Samma förhållande gäller uppgiftsskyldighetens
omfattning. I lagförslaget
om lokaliseringssamråd sägs ju att myndigheten
kan förlänga den tid, inom
vilken hevis om fullgjord samrådsskyldighet
skall utfärdas, ända upp till ett
år. Vi har i reservation 1 krävt att beviset
skall utfärdas redan inom två månader,
till skillnad mot Kungl. Maj :ts förslag
som innebär att beviset skall utfärdas
inom fyra månader, men här begär
man också en förlängning upp till
ett år, om den anmälningsskyldige vägrar
att lämna nödvändiga uppgifter.

Vi frågar oss bara, herr talman: Vad
innebär begreppet nödvändiga uppgifter?
Det är enligt vår uppfattning i
propositionen icke så entydigt, att företagsamheten
verkligen kan förstå vad
detta har för innebörd. Risken är ju att
det här lämnas ett alltför stort utrymme
för kanske en skönsmässig och godtycklig
behandling av den sökande. Det bör
därför i lagtexten eller i motiven till
lagtexten fastställas vad som menas
med dessa nödvändiga handlingar, för
att det skall bli en större trygghetskänsla.
Detta framgår av vår reservation
nr 9.

Herr talman! Reservation 10 slutligen,
som förutom av våra representanter undertecknats
av utskottets folkpartister
och centerpartister, går endast ut på att
företrädarna för de mindre och medelstora
företagen skall få bättre möjligheter
att medverka.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till reservationerna 1, 5,
6, 9 och 10.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Vårt framtida samhälles
utformning bestäms i hög grad av de
beslut som fattas av olika samhällsorgan.
övertygelsen att vi måste skapa ett
decentraliserat samhälle har växt bland
flertalet politiskt ansvariga instanser.

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.

En klar målsättning och bestämda direktiv
för den regionala planeringen
måste dock till för att förhindra negativa
verkningar ur miljö-, social och
samhällsekonomisk synpunkt.

Jag betraktar statsrådet Holmqvists
föreliggande proposition om samråd vid
etablering och lokalisering av industrier
och arbetstillfällen som endast ett första
steg på vägen till en mera effektiv lokaliseringspolitik.
Som ett första steg
mot lokaliserings- och etableringstillstånd
kan förslaget hälsas med tillfredsställelse,
och jag anser att det bör tillmätas
en viss betydelse. Jag kan nämna
i sammanhanget att det förhållandet att
AMS avses bli lokaliseringsmyndighet
innebär också ett samråd i stort över
regiongränserna. Personligen måste jag
säga att jag känner mig tillfredsställd
också på den punkten, tv det innebär
något av en bönhörelse med avseende
på en motion som jag väckte i våras.

Emellertid finns det många frågetecken.
Varför har inte regeringen ansett
sig redan nu kunna gå litet längre och
försökt få mera påtagliga resultat av
samrådet? Nu föreslås endast att företag
skall vara skyldiga att samråda med
lokaliseringsmyndigheten, men när de
fått intyg på detta kan de helt nonchalera
vad som uppnåtts vid samrådet, om
jag förstått rätt.

Jag hoppas verkligen att lokaliseringsmyndigheten
försöker påverka
etableringen i en mera decentraliserande
riktning än som hittills har varit fallet.
Vi håller nu på att sammangyttra
oss i storstadsområdena utan tanke på
koncentrationens konsekvenser. Mycket
stora städer är dyrbara för medborgarna,
både ekonomiskt och miljömässigt.
Det har berättats mig att en tysk
utredning visat att städer med mer än
170 000 invånare blir alltför dyrbara.
Vårt land har en stor tillgång i sina
stora ytor, och det förhållandet borde
vi utnyttja bättre. Men vad gör vi?
Jo, vi planerar att Storstockholm vid
sekelskiftet skall hysa en fjärdedel av
landets hela folkmängd eller att vid

samma tid tätorterna skall kunna inrymma
90 procent av landets befolkning,
vilket innebär en stark koncentration
till de tre storstadsregionerna
Stockholm, Göteborg och Malmö. Genomförs
inte en god och framsynt översiktlig
planering, så kommer denna
missriktade ambition att driva fram
krasst ekonomiskt egoistiska krav utan
hänsyn till andra värdefulla faktorer
för människorna och samhället.

Jag hör ibland vissa kommunalmän i
den stad som ligger närmast min hemort,
nämligen Malmö, säga så här: Vi
måste skynda oss att utveckla Örestadsalternativet,
så att vi kan ta upp konkurrensen
med Hamburgområdet. Då
frågar man sig: Är det nödvändigt med
en sådan storregionstävlan? Blir människorna
i den skissade storstaden lyckligare
då? Kommer inte det ensidiga ekonomiska
tänkandet att innebära ett eftersättande
av miljöfrågor och andra
livsviktiga funktioner?

Av de reservationer som tidigare berörts
vill jag nämna ett par. I reservation
11 vill centern att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om en
utredning angående etableringskontroll,
innefattande förslag om att vi bör
pröva införande av ett särskilt etableringstillstånd.

Vi är även av den uppfattningen att
man med det snaraste bör precisera ett
regionalpolitiskt program för hela landet.
Är det, herr statsråd, inte snart tid
att sprida ljus över den riksplanering
som säges pågå? Varför detta hemlighetsmakeri?
Borde inte riksdagen snarast
få del av denna utredning?

I anslutning till detta yrkar jag bifall
till reservation nr 12.

Som jag framhöll, blir det nu föreslagna
samrådsförfarandet av ringa lokaliseringspolitisk
effekt. Vi finner det
inte angeläget att samrådsmyndigheten
direkt offentliggör sin inställning i de
enskilda fallen. Men man bör ändå pröva
möjligheterna att låta lokaliseringsmyndighetens
protokoll bli offentligt
tillgängliga.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Vi framför dessa synpunkter i reservation
nr 3.

I propositionen betonas önskvärdheten
av att samrådsskyldighet skall gälla
inom de geografiska områden och de
sektorer av näringslivet som regeringen
bestämmer. Från demokratisk synpunkt
anser jag att regeringen inte bör få
en så vittgående fullmakt. Riksdagen
bör ha ett avgörande inflytande över
vilka områden det i stort sett skall gälla
och hur dessa skall vara utformade.

Centern har vid upprepade tillfällen
framhållit nödvändigheten av att motverka
den starka koncentrationstendens
som varit rådande under särskilt de
två senaste årtiondena. En koncentration
av bebyggelse och sysselsättning
till några få storstadscentra är inte
bra. Vådorna härav är alltför välkända
för att jag skall behöva gå in på detaljer.
Den koncentration av arbetstillfällen
som blir följden härav kommer att
innebära en indirekt tvångsförflyttning
av arbetskraft till en inte alltid trivsam
boendemiljö. Jag tror att vi alltför litet
har beaktat behovet av en mera decentraliserad
bebyggelsestruktur. Får
jag emellertid uttala den förhoppningen
att vi snarast får del av det regionala
program för hela landet som regeringen
ställde i utsikt vid vårriksdagen. Riksdagen
bör vara angelägen om att regionalpolitiken
inriktas på ett så decentraliserat
samhälle som möjligt.

Jag inskränker mig därför till, herr
talman, att yrka bifall till de reservationer,
där mitt namn förekommer.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
något beröra de riktlinjer som antogs av
1964 års riksdag för lokaliseringspolitiken,
enligt vilka denna politiks mål är
att främja en lokalisering innebärande
bl. a.:

att landets tillgångar av kapital och
arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelade
på sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt
framåtskridande främjas,

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.

att det stigande välståndet fördelas så
att människorna i olika delar av landet
erbjuds tillfredsställande social och kulturell
service,

att strukturomvandlingen och den
ekonomiska expansionen sker i sådana
former och i sådan takt att de enskilda
individernas trygghet värnas samt slutligen att

rikets försvar underlättas.

En målsättning formulerad i så allmänna
ordalag anger visserligen själva
viljeinriktningen för lokaliseringspolitiken
men den ger inte någon ledning
för det praktiska handlandet, och befolkningen
i olika delar av stödområdet
får inte något klart begrepp om vad
regionalpolitiken kan komma att betyda
för deras egen ort.

Utvecklingen har visat att de riktlinjer
och åtgärder som 1964 års riksdag
beslutade inte i tillräcklig utsträckning
förmått lösa de svårigheter som strukturförändringarna
i vårt näringsliv inneburit
för stora delar av vårt land.
Vad som saknats har varit och är en
målsättning för att veta hur vi skall
styra lokaliseringspolitiken och för att
bedöma effekten av politiken sådan den
har blivit utformad. Det behövs en målsättning
för att länen och kommunerna
skall kunna göra sin planering och likaså
för att det privata och det statliga
näringslivet skall kunna lokalisera sig
till vissa orter, där man vet vilket befolkningsunderlag
man har att räkna
med när det gäller både konsumenter
och arbetskraft.

Vid vårriksdagen behandlades proposition
nr 75, som väl i stort sett innebar
en fortsättning och vidareutveckling av
de lokaliseringspolitiska insatser som
riksdagen beslutade år 1964. Departementschefen
anförde då bl. a. att målen
för den regionala politiken skulle vara
att bidra till att skapa ökad jämlikhet
i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende
mellan människor i skilda delar
av landet. För att uppnå detta ansågs
en mera fast utformad regional politik
nödvändig, och förutsättningarna för en

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
i länen förankrad och hela landet omfattande
regional politik skulle förbättras
genom de handlingsprogram — länsprogrammen
1970 -— som för närvarande
utarbetas av länsstyrelserna och planeringsråden.

En så allmänt formulerad målsättning
mötte helt naturligt inga protester,
men den skapade inte heller någon klarhet
om vad regionalpolitiken skulle innebära
konkret för olika områden. En
fastare regionalpolitik avsåg regeringen
som bekant inte att utforma förrän
länsprogram 1970 förelåg, och det skulle
innebära att beslut om målsättning kan
väntas tidigast 1972. Vid den tidpunkten
har regionalpolitiken bedrivits på försök
och utan klar målsättning i åtta år,
och det vittnar inte om någon större
handlings- och initiativkraft hos regeringen.

Lokaliseringsutredningen behandlade
i sitt betänkande bl. a. frågan om etableringskontroll
beträffande företagsetableringar,
främst då i storstadsområdena,
och på grundval av detta förordades
i proposition nr 75 till årets riksdag
att upplysnings- och rådgivningsverksamheten
i lokaliseringsfrågor skulle göras
mer allmängiltig och få organiserade
former. Det är väl detta som har föranlett
den proposition nr 154 som nu
har behandlats av bankoutskottet i dess
utlåtande nr 69.

I propositionen föreslås att Kungl.
Maj ;t genom en lag om lokaliseringssamråd
får bemyndigande att förordna
om skyldighet för den som planerar nybyggnad
av eller annan byggnadslovskrävande
åtgärd med lokaler att samråda
med statlig lokaliseringsmyndighet
om lokaliseringen av den verksamhet
som lokalerna är avsedda för. Syftet
med samrådet sägs vara att skapa garanti
för att företagares lokaliseringsbeslut
fattas på grundval av allsidig information
om lokaliseringsförutsättningarna
på skilda håll i landet. Vidare
sägs att samrådet skall inledas efter
anmälan från den som planerar byggnadsåtgärden.
Efter samrådet utfärdar

vederbörande myndighet bevis att samrådet
har ägt rum, och detta bevis skall
utfärdas på den anmälandes begäran
inom fyra månader efter det att anmälan
gjorts.

Lokaliseringsmyndighet förutsättes
arbetsmarknadsstyrelsen bli. Kontrollen
av att samrådsskyldigheten fullgöres
skall åstadkommas genom att byggnadslov
för den planerade åtgärden inte får
beviljas utan att bevis om samråd har
företetts, och bestämmelser om detta
föreslås bli införda i byggnadsstadgan.

I remissyttrandena över departementspromemorian
tillstyrker de flesta
remissinstanser det samrådsförfarande
som föreslås i promemorian. En grupp
remissinstanser ställer sig huvudsakligen
positiva till promemoriaförslaget
men sätter i fråga om inte en starkare
styrning av etableringar skulle kunna
vara motiverad, i varje fall på längre
sikt.

Slutligen föreligger avstyrkande yttranden
från en del organ och sammanslutningar
som väl kan sägas ha sin
hemvist i storstadsregionerna.

Den framlagda propositionen har föranlett
en folkpartimotion, nr 1305 i denna
kammare och nr 1521 i andra kammaren.
Där framhålles bl. a. att undersökningarna
om de regionala utvecklingstendenserna
i Sverige visar att den
regionala obalansen blivit alltmer framträdande
med befolkningskoncentration
i storstadsområdena. Vidare påtalas
vikten av att man dämpar tillväxten
i de s. k. stockningsområdena.

Motionärerna anser att samrådet är
motiverat som ett komplement till den
tidigare utvidgningen av arsenalen av
regionalpolitiska medel, men framhåller
att det, om informationen skall bli
konsekvent och meningsfull, krävs att
lokaliseringsmvndigheten vid samråden
kan presentera av statsmakterna preciserade
mål för regioner.

Det i propositionen föreslagna samrådsförfarande!
och anmälningsskyldigheten
ligger väl i linje med vad folkpartiet
framhållit som tänkbar åtgärd

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

för detta ändamål. Niir det så giiller den
geografiska avgränsningen avses samrådsförfarande!
gälla storstadsregionerna.
Regeringen vill också förbehålla sig
rätten att efter band begränsa samrådsskyldigheten,
och skäl för samråd kan
väl sägas föreligga i alla regioner där
stockningstendenser är fullt märkbara.

För en viss utvidgning talar enligt
motionärernas uppfattning emellertid
vissa skäl, bl. a. alt det, om samrådsskyldigheten
skall få den avsedda regionalpolitiska
effekten, är nödvändigt att
också låta den gälla starkt expansiva
regioner inom storstädernas influensområde.

Jag vill understryka att det skall gälla
starkt expansiva regioner. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att dessa
problem inte föreligger i Göteborgsregionens
influensområde. Jag vill exempelvis
påpeka att i norra Bohuslän,
Boråsområdet och Halland — med undantag
av Väröområdet — föreligger behov
av industrilokaliseringar, detta
trots närheten till Göteborgsregionen.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till reservation 4,
som är fogad till utskottets utlåtande.

När det gäller centerpartimotionen
har vi anslutit oss till den reservation
som innehåller en begäran att riksdagen
i skrivelse till Kungi. Maj:t skall anhålla
att det fortsatta samarbetet mellan staten
och näringslivet för en aktiv lokaliserings-
och regionalpolitik måtte omfatta
även de mindre och medelstora
företagens organisationer. Dessa företags
betydelse för svenskt näringsliv underskattas
ofta. Näringslivsdebatten rör
i stor utsträckning storföretagen. Utmärkande
härför är exempelvis riksplaneringen,
där hittills Industriförbundet
och dess medlemsorganisationer tillmäts
stor betydelse.

Det är angeläget att de små och medelstora
företagens organisationer innesluts
i samarbetet mellan staten och näringslivet.
Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservation 10, som
är fogad till utskottets utlåtande.

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har i egenskap av utskottsrepresentant
talat för de ståndpunkter som vårt partis
företrädare i utskottet har intagit i
anledning av denna proposition och de
i anslutning därtill väckta motionerna.
Jag skall därför inte gå in på några närmare
motiveringar men vill i alla fall
säga några ord.

Jag tror t. ex. alt frågan om etableringskontroll,
etableringsanmälan och/
eller lokaliseringssamråd hör till de
viktigaste frågor som vi här i landet
har att ta ställning till när det gäller
att verkligen få en effekt av regionalpolitiken
— och det vill ju alla numera.

Vid en av de tre lokaliseringspolitiska
debatterna här i kammaren, nämligen
den som hölls den 21 maj, förelåg
bankoutskottets utlåtande i anledning
av bl. a. en motion som hade avgivits
av herr Åsling och mig, där vi hemställde
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära att i det
fortsatta utredningsarbetet om regionalpolitikens
utformning skyndsamt skulle
prövas införande av etableringskontroll
i storstadsregionerna i enlighet med vad
som i motionen hade anförts. Man kan
säga att detta i stora drag är en linje
som följer upp den decentraliseringsfilosofi
centerpartiet har gjort till sin.
Bankoutskottet gick vid det tillfället
emot vår motion. Det tyckte vi då var
beklagligt. Vi fick inte heller någon från
de övriga partierna i kammaren med
oss, och det tyckte vi naturligtvis var
om möjligt ännu beklagligare. Men frågan
har mognat, och det är väl alldeles
uppenbart att centerns tanke vunnit stor
anklang i den allmänna debatten.

I den reservation från vårt partis representanter,
som förelåg i våras, sade
vi att det gällde att försöka använda
etableringskontrollen, som vi då ville ha
utredd, som ett medel att dämpa storstädernas
expansion. Den Lemneska utredningen
hade strax dessförinnan anfört
vissa synpunkter på denna fråga,

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
och flertalet remissinstanser som uttalat
sig hade också ställt sig positiva till
ett system, innefattande i första hand
anmälan, ehuru Lemne i sin utredning
hade använt ordet etableringskontroll.

I propositionen i våras anförde departementschefen
att han fann det uteslutet
att på grundval av föreliggande
utredningsmaterial ta ställning till de
framförda kraven på etableringstillstånd.
Han ansåg emellertid att förutsättningar
fanns att redan då aktualisera
ett anmälningssystem, och han
hänvisade därvid till en inom inrikesdepartementet
upprättad promemoria i
ämnet. Det förslagets huvudpunkter har
väl nu återkommit i den proposition,
nr 154, som är grunden för bankoutskottets
utlåtande nr 69. Jag vill gärna personligen
säga att jag är glad för att
detta förslag nu har kommit i form av
en Kungl. Maj :ts proposition.

När vi diskuterat denna fråga har vi
sagt att en fast riksplanering — så fast
den kan bli — är nödvändig. Denna
låtgåpolitik — jag höll på att säga låtgåliberalism
— som har tillåtit att omflyttningar
skett på ett alldeles ohämmat
sätt kan enligt vår mening inte få
fortsätta. Vårt gamla krav på en riksplanering,
där man har klart för sig vad
man vill göra, måste tillgodoses. Vi har
i dag inte en sådan planering.

På riksdagens bord ligger nu ett utlåtande
på grundval av en proposition
om detta lokaliseringssamråd, men jag
vill inte vara så optimistisk att jag tror
att alla problem genom dagens beslut
kommer att lösas. Vi har också i de motioner
som har väckts i anslutning till
propositionen framfört att man måste
ha en handlingsberedskap som är klar
den dagen man upptäcker att denna
möjlighet till samråd kanske inte räcker.
Jag vore personligen glad om det
skulle räcka med detta samråd, men
uppriktigt sagt tror jag inte att det
gör det. Därför fasthåller vi vid vår linje
att man bör utreda frågan om hur samhället
skall kunna ta itu med dessa saker
på ett riktigare och effektivare sätt,

om de positiva verkningarna av denna
i och för sig tacknämliga reform låter
vänta på sig eller inte blir vad man
tror.

Med detta, herr talman, ber jag att få
instämma i det yrkande om bifall till
olika reservationer som redan har framställts
av herr Thorsten Larsson.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! I det beslut om riktlinjerna
för regionalpolitiken som statsmakterna
har fattat ingår som ett led att
den starka tillväxten i storstadsregionerna
bör dämpas och avlänkas till
andra delar av landet. Härom råder såvitt
jag kan förstå inga delade meningar.

Nu har regeringen lagt fram det redan
i våras aviserade förslaget om lokaliseringssamråd
vilket får ses som ett
medel att dämpa storstädernas tillväxt.
Om behovet av åtgärder av detta slag
är som sagt alla ense, och propositionens
förslag har i stort sett godtagits av
alla utom av vänsterpartiet kommunisterna.

Förslaget om lokaliseringssamråd innebär
i korthet att den som planerar nybyggnad
av eller annan åtgärd med lokaler,
för vilken fordras byggnadslov,
skall samråda med en lokaliseringsmyndighet
som tänkes bli arbetsmarknadsstyrelsen.
Omfattningen och den närmare
utformningen av lokaliseringssamrådet
skall regeringen få fullmakt att
besluta om. De riktlinjer som regeringen
därvid tänker tillämpa redovisas utförligt
i propositionen. Detta obligatoriska
lokaliseringssamråd godtas alltså
av de borgerliga partierna. Men samtidigt
har de, såsom framgår av de tolv
reservationer som är fogade till bankoutskottets
utlåtande, i ett antal detaljer
framfört särmeningar. Man är med om
att ge regeringen en fullmakt att utforma
lokaliseringssamrådet, men samtidigt
vill man i ett antal detaljer begränsa
denna fullmakt. Jag behöver väl
knappast påpeka, hem talman, att någon
enighet om de olika säryrkandena

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

5''.)

inte föreligger mellan de borgerliga partierna.
Endast eu av de tolv reservationerna
har man lyckats skriva ihop sig
om.

Sammanfattningsvis vill jag om reservationerna
säga, att jag tycker att man
visar en överdriven ambition i en rad
smådetaljer för att begränsa regeringens
handlingsfrihet. Vi är alla väl medvetna
om, och det understryks även i propositionen,
att systemet med lokaliseringssamråd
får ses som en försöksverksamhet.
Systemet bör nu prövas en tid, och
sedan får vi se om det ger de effekter
på storstädernas expansion som vi alla
önskar få till stånd.

Låt mig sedan, herr talman, ta upp
några detaljanmärkningar mot regeringens
förslag som framförts i reservationerna.

I reservation 1 vill utskottets moderata
ledamöter begränsa tiden för samrådsförfarande!
från fyra månader, som
regeringen föreslagit, till två månader.
Som motivering anför man att samrådet
inte onödigtvis bör medföra en försening
av företagens planerade investeringar.
Till detta vill jag säga att det
bör ligga i företagens eget intresse att i
så god tid som möjligt innan planerna
skall realiseras ta kontakt med samrådsmyndigheten.
Kontakterna bör alltså
tas på ett tidigt skede i planeringsprocessen.
Om det går till på det sättet,
tror jag inte att det spelar någon som
helst roll för företagen om den längsta
samrådstiden fastställs till två månader
eller fyra månader. Däremot är det viktigt
att samrådsmyndigheten får tillräcklig
tid på sig för att presentera ett
fylligt material om lokaliseringsbetingelserna
för företagen så att man kan
föra reella diskussioner med dem om
olika lokaliseringsalternativ. Det är
självklart att myndigheten skall handlägga
lokaliseringsärendena så snabbt
som förhållandena medger.

I den centerpartistiska reservationen
nr 2 tar man upp en kort diskussion om
vilka grunder som skall gälla för samrådet.
I propositionen är samrådsskyl -

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.

digheten knuten till byggnadsåtgärder.
Reservanterna vill att man skall föra in
i bilden även den sysselsättningspolitiska
ökning som kan beräknas följa av
investeringen såsom en grund för detta
samråd. I och för sig torde alla vara
överens om att det är sysselsättningseffekten
som man i första hand vill mäta
och ta hänsyn till. Å andra sidan är det
givetvis förenat med svårigheter både
att i förväg bedöma sysselsättningseffekten
av en investering och att i efterhand
konstatera om en bestående sysselsättningsökning
ägt rum. Härav följer
att det också kr svårt att kontrollera att
samrådsskyldigheten iakttas i sådana
fall. Den anknytning till byggnadsåtgärder
som föreslås i propositionen är enligt
min mening administrativt enkel
och lätt att tillämpa. Jag tycker därför
att det är riktigt att man åtminstone under
ett inledningsskede väljer en sådan
väg.

I reservation 3, också den centerpartistisk,
finner jag det en smula egendomligt
då man säger, att riksdagen bör
få tillfälle att på lämpligt sätt yttra sig
över eventuella framtida beslut av
Kungl. Maj :t om ändringar i systemet
med lokaliseringssamråd. Detta är inkonsekvent.
Man är alltså villig att ge
regeringen fullmakt att utforma systemet
och riktlinjerna såsom utförligt redovisats
i propositionen, men samtidigt
vill man ta tillbaka fullmakten. Därtill
kommer att denna uppläggning rent
lagtekniskt är omöjlig, vilket utskottet
också påvisat i sin skrivning. Om man
vill begränsa regeringens handlingsfrihet
måste detta naturligtvis ske genom
att lagen om lokaliseringssamråd ändras
så att man i den inför materiella
föreskrifter om samrådets utformning.
Sådana föreskrifter har emellertid inte
påyrkats.

Ett fint exempel på mittensamverkan
bär jag funnit i reservation 4. Där förordas
att samrådsskyldigheten geografiskt
avgränsas så att den omfattar inte
bara storstadsregionerna utan även expansiva
stadsregioner i storstädernas

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
omedelbara influensområden. Det kan
givetvis finnas skäl för en sådan utvidgning,
men det finns också skäl mot,
främst av praktisk natur. Det är möjligt
att lokaliseringsmyndigheten under ett
inledningsskede inte orkar med mer än
storstadsregionerna, om den information
som ges företagen skall bli kvalificerad
och fyllig.

Det är väsentligt att informationen
och överläggningarna blir kvalificerade
om samrådsförfarande! skall uppfattas
positivt av företagen. När erfarenheter
har vunnits kan det väl finnas skäl
att åter ta upp frågan om den geografiska
avgränsningen.

En ren detaljfråga, enligt min bedömning,
tas upp i den moderata reservationen
5. Reservanterna vill höja den
minsta ytgränsen för byggnadsåtgärder
som skall kräva samråd från 300—500
kvadratmeter till 600 kvadratmeter. Syftet
härmed är att mindre väsentliga
omändrings- och utbyggnadsinvesteringar
inte skall behöva grunda krav på
samråd, eftersom lokalisering till annan
ort knappast skulle vara ett realistiskt
alternativ i sådana fall. Här tycker
jag reservanterna ger uttryck för en
omotiverad oro. Naturligtvis kan en sådan
sak som minsta vtgräns diskuteras.
Men jag tror att hur man än gör avgränsningen
som kommer, får man alltid
med en del fall där samrådet kanske
inte har en så stor uppgift att fylla.
Samrådsförfarandet får givetvis i sådana
fall göras mycket enkelt och bör därför
inte medföra någon större olägenhet
för företagen. De undersökningar av
dessa frågor som har gjorts tyder på att
en enhetlig minsta ytgräns om 300—500
kvadratmeter skulle leda till en ärendevolym
som medger reella diskussioner.
Såvitt jag har kunnat finna har reservanterna
inte anfört några skäl som
skulle tyda på något annat.

Lokaliseringsärendena skall inom arbetsmarknadsstyrelsen
handläggas av en
särskild delegation. Denna delegation
har man från moderat håll, som framgår
av reservation 6, ställt sig tveksam

till. Om den skall finnas vill man ha expertinslaget
i den förstärkt. Givetvis
bör det finnas sakkunskap av betydelse
för samrådsverksamheten i delegationen;
något annat har ju aldrig varit avsett.
Men jag anser att de som föreslås
bli representerade i delegationen — staten,
kommunerna, näringslivet och arbetstagarna
— också bör vara med. Jag
kan inte se att kravet på sakkunskap
står i motsättning härtill, snarare tvärtom.

Kommunerna skall alltså vara representerade
i samrådsdelegationen. I propositionen
redovisas också utförligt de
olika vägar på vilka länsstyrelser och
kommuner skall få tillfälle att ta del i
behandlingen av samrådsärenden. Men
centerpartiet vill inte låta sig nöja med
detta, som framgår av reservation 7.
Centern menar att det finns skäl att särskilt
pröva hur regionala och kommunala
organ skall beredas bästa möjligheter
att ta del i lokaliseringssamråd.
Jag tror att centern kan vara lugn. Dess
önskemål om en aktiv medverkan från
kommuner och länsstyrelser kommer
säkert att bli tillgodosedda.

En annan detalj i samrådsförfarandet
tas upp i den centerpartistiska reservationen
8. Den rör sekretessfrågan vid behandling
av samrådsärenden. Centern
vill att lokaliseringsmyndighetens inställning
i enskilda lokaliseringsärenden
skall anges i protokoll som skall
vara offentliga. Det tycks framgå av
motiveringen att man på detta sätt vill
få till stånd en starkare press på de berörda
företagen att också följa myndighetens
förslag. Man talar om vikten av
att samrådet får de avsedda effekterna.
Jag tror inte att man skall gå fram på
den väg centern här vill förorda. Enligt
min mening bör man nu satsa på att få
till stånd öppna och förtroendefulla
överläggningar mellan myndigheten och
företagen, och jag tror att detta skulle
kunna riskeras om man gick på centerns
linje i den här frågan.

I reservation 9, som moderaterna har
ställt sig bakom, krävs att syftet med

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

(il

samrådet skall preciseras och anges i
lagtexten. Vidare skulle det preciseras
vilka handlingar som den samrådsskyldige
skulle vara tvungen att lämna
samrådsmyndigheten. Syftet med samrådet
är ju utförligt redovisat i propositionen,
och någon särskild precisering
av detta i lagtexten är enligt min uppfattning
onödig. Reservanternas yrkande
anser jag tyder på en alldeles omotiverad
misstänksamhet mot lokaliseringsmyndigheten.
Jag tror inte alls att
det finns några skäl att befara något
missbruk från myndighetens sida av
den rätt den får att begära upplysningar
av företagen.

På en punkt har som jag redan nämnt
de borgerliga lyckats ena sig, vilket
framgår av reservationen nr 10. Man
vill att det fortsatta lokaliseringspolitiska
samarbetet mellan staten och näringslivet
skall omfatta även de mindre
och medelstora företagens organisationer.
Vad man syftar på här tycks vara
den samverkan på detta område som
har inletts mellan regeringen och Industriförbundet.
Att de mindre och medelstora
företagen spelar en stor roll för
möjligheterna att med regionalpolitiska
åtgärder åstadkomma en utjämning mellan
olika regioner är enligt min mening
alldeles klart. Insatser görs ju också i
samverkan mellan myndigheter och
företag för att få fram etableringar inte
minst av sådana företag. Jag tror att vi
lugnt kan utgå från att det intresse som
finns hos de mindre och medelstora
företagen att medverka i lokaliseringspolitiska
insatser också kommer att tas
till vara. Egendomligt vore det väl annars.
Sedan får det väl visa sig vilka
former som kan vara de lämpligaste för
en sådan samverkan.

Det mest intressanta ståndpunktstagandet
från reservanternas sida görs
kanske i den centerpartistiska reservationen
nr 11. Där begär man en utredning
om etableringskontroll, innefattande
krav på etableringstillstånd eller särskild
etableringsavgift. Ett sådant system
tycks man vilja sätta i kraft, om

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
lokaliseringssamrådet inte skulle få tillräckliga
effekter. Samma krav framförde
centern i våras, när riksdagen behandlade
riktlinjerna för den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten.
Men om jag inte minns fel tog centerledaren
herr Hedlund i valrörelsen avstånd
från ett system med etableringskontroll
och ville för sin del ha ett
mindre ingripande system för styrning
av etableringarna. Vilken linje har centern
egentligen? Skall vi hålla oss till
reservanterna eller till herr Hedlund?
För min del tror jag att samrådsförfarande!
kommer att få lokaliseringspolitiska
effekter. Men samrådet får naturligtvis
ses som en försöksverksamhet,
som nu bör prövas ett tag. Sedan får vi
följa upp effekterna och se efter vilka
resultat som kan nås. Det får då visa
sig om erfarenheterna tyder på att det
kan finnas skäl att överväga andra former
för att påverka företagens lokaliseringsbeslut.
Däremot är det inte nödvändigt
att nu sätta i gång en utredningsverksamhet
med den inriktning som reservanterna
tänker sig.

Slutligen tar centern i reservationen
nr 12 upp sin gamla käpphäst om behovet
av att precisera ett regionalpolitisk
program för hela landet, innefattande
bl. a. en riksplanering i fråga
om fördelning av resurser och utvecklingsmöjligheter
mellan olika regioner.
Förutsättningar för att ange ett sådant
program finns inte ännu, menar man.
I avvaktan härpå skall riksdagen då,
tänker man sig, ange en viljeinriktning
genom att uttala att regionalpolitiken
bör inriktas på ett så långt möjligt decentraliserat
samhälle. Att ett sådant
uttalande på något sätt skulle kunna vara
vägledande för regionalpolitiken har
jag svårt att förstå. Vi inser väl alla att
man inte kan decentralisera hur långt
som helst. Och jag tror inte heller att
centern skulle vara beredd att godta
ett samhälle som var så långt som möjligt
decentraliserat. Det måste finnas
betydande restriktioner för decentraliseringssträvandena,
om vi inte skall få

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.

ett samhälle som ingen önskar sig —
inte heller centern. Det är min uppfattning
att parollen om ett så långt möjligt
decentraliserat samhälle inte tillför den
regionalpolitiska debatten något som
helst konstruktivt.

Jag vill tillägga, herr talman, att det
ju följer av de ställningstaganden som
jag redan har redovisat, att jag inte heller
kan biträda de krav som framförs i
en motion från vänsterpartiet kommunisterna
om generellt förbud mot nylokaliseringar
och utvidgningar i storstadsregionerna.

Avslutningsvis kan jag konstatera att
det råder enighet om huvudlinjerna i
förslaget till lokaliseringssamråd men
att de borgerliga partierna var för sig
fört fram en rad säryrkanden i detaljer.

Herr talman! Jag ber att på samtliga
punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Efter herr Åke Larssons
både klargörande och intressanta anförande
har jag inte så mycket att tilllägga.
Det är bara på en punkt som jag
vill kommentera vad som är sagt. Jag
tror att det framgick av både herr Åke
Larssons och herr Annerås’ inlägg —
möjligen skymtade det fram även hos
de övriga talarna här — att man beklagade
att det inte fanns en riksplan nu,
att planeringsarbetet inte var färdigt, att
målsättningen inte var utskriven m. m.
Herr Annerås gick så långt att han sade
att det inte vittnar om någon större
handlingskraft att man hade tänkt sig
att komma tillbaka till riksdagen 1972
med ett utformat program för vår regionalpolitik.

Men det är väl nödvändigt att vi ändå
tar varje sak för sig. Den verksamhet
som vi nu skall bedriva för att få bättre
regional balans i vårt land, måste omfatta
ett brett fält. Vi måste tillgripa en
hel rad olika åtgärder. Därför gör vi
klokt i att se till att vi kan diskutera

varje enskild sådan åtgärd utan att man
därmed skall göra den beroende av
ställningstaganden i vissa andra avseenden.
Som det mycket riktigt har påpekats
här anmälde jag i våras, när vi
fattade beslutet om de regionalpolitiska
hjälpmedlen, stödet m. m., att jag hade
avsikten att återkomma till höstriksdagen
med ett förslag om lokaliseringssamråd.
Jag sade då att det underlag vi
har inte är av sådan karaktär att man
kan förorda något annat än en form av
samråd. Om vi skulle tänkt oss ett mera
tvingande system, där vi skulle försöka
styra företagen på ett helt annat sätt än
vad vi gör i dag, inser var och en att det
hade varit nödvändigt att göra en
ganska grundlig undersökning av vad
det kunde få för verkningar i olika avseenden,
vad det skulle betyda av samhällets
övertagande av ekonomiskt ansvar
i sådana fall då man begick fel
osv. Det finns anledning att även i dag
i denna diskussion erinra om att vi inte
har detta underlag. Därför har det
egentligen bara varit möjligt att gå den
väg som vi har gjort, nämligen att rekommendera
samråd. För mig har det
inte varit någon som helst svårighet i
det, ty jag ser det som den mera naturliga
utvecklingslinjen att vi försöker
samarbeta kring dessa frågor.

Det har redan konstaterats att på
denna punkt råder stark splittring mellan
de borgerliga partierna. Jag ser det
närmast som ett försök att åstadkomma
vissa agitatoriska effekter, när centerpartiet
här gör vissa uttalanden. Det är,
som herr Åke Larsson redan påpekat,
kanske inte så mycket innehåll i de yrkanden
som ställs. Det sista exempelvis
kunde nästan ha varit överflödigt, ty det
är så propagandamässigt.

På samma sätt har moderata samlingspartiet
funnit anledning att markera
en, skall vi kalla det vakthållning
kring företagsamheten och en viss ängslan
för att man här skulle träda företagens
intresse för nära. Jag ser i det
ställningstagandet ett uttryck för att vi
har lyckats lösa denna fråga på ett rim -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

(53

ligt sätt. Vi har gått en medelväg, där
vi också har stor utsikt att få respekt
för våra förslag, eftersom det dock vinner
bred anslutning från riksdagen.
Men även om det är fråga om samråd
har förslaget ändå utlöst rätt mycken
misstänksamhet i de tre storstadsregionerna.
Ingen har väl kunnat undgå att
märka hur man diirifrån har uttalat
ängslan över att vi nu skulle tillgripa
ett medel att dirigera utvecklingen. Man
har sagt att det egentligen inte finns
underlag för ett sådant handlande. Man
borde veta mer om vilka förutsättningar
som måste föreligga för att nå ett
ökat välstånd i vårt land och hålla utvecklingen
i den riktning som vi hittills
haft den i, med möjligheter till höjd
ekonomisk standard. Man har sagt att
detta kan bli äventyrligt. Jag tror att
man också har överdrivit de farhågor
som yppats i dessa storstadsregioner.
Jag menar att samrådet bör vara ett instrument
som skall handläggas med
gott förstånd. I den mån man inte utan
svårigheter kan utveckla verksamheten
i Stockholms-, Göteborgs- eller Malmöregionerna,
är det självklart att man
bör se till att det blir så litet krångel
som möjligt med denna verksamhet, ty
det är naturligtvis ett starkt intresse att
vårt näringsliv skall kunna utvecklas
utan alltför omotiverat störande inslag.
På denna punkt vill jag säga till herr
Strandberg och andra att jag har den
uppfattningen att det bör vara ganska
lätt att få tillstånd till etableringar som
svårligen kan ske någon annanstans —
vi kan tänka oss ett företag som skall
bygga ut en lageranordning, eftersom
det kanske har sina produkter liggande
under bar himmel, och då är det inte
fråga om någon förändring av verksamheten.
Men jag vill också framhålla att
det är mycket svårt att föreskriva vilka
uppgifter som skall lämnas i detta sammanhang,
eftersom företagen har så olika
inriktning. Riksdagen bör därför
verkligen akta sig för att fastställa alltför
detaljerade bestämmelser.

Jag menar att detta lokaliseringsor -

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
gan ju bör vinna erfarenheter och efter
hand utveckla verksamheten. Jag är
övertygad om att vi kan räkna med förståelse
i delegationen och hos de tjänstemän
som skall handlägga dessa ärenden
för både företagens intresse och
samhällets intresse av att det verkligen
kommer till stånd en regional utveckling.

Jag har egentligen inte anledning att
säga så mycket mer. Jag kan inskränka
mig till att uttala min tillfredsställelse
över att det förslag som här framlagts
nått så bred anslutning från riksdagens
sida. Häri ser jag förutsättningar för att
verksamheten också skall kunna ge ett
gott resultat.

Vi får sedan återkomma till de andra
tingen både när det gäller riktlinjerna,
målsättningen och det bättre underlag
som vi får när länsplan 70 är genomförd.
Men det finns ingen anledning att
gå in på denna i diskussionen i dag,
eftersom den har så litet att göra med
den proposition det här gäller.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! Jag skulle till herr statsrådet
Holmqvist vilja säga att jag anser
att han är på rätt väg och att vi från
centern önskar honom lycka till på den
fortsatta vandringen.

Jag tyckte emellertid att ett uttalande
av herr statsrådet sammanställt med
ett uttalande av herr Åke Larsson inte
riktigt stämde. Herr statsrådet säger att
de reservationer som här avgetts inte
innehåller så mycket, under det att herr
Åke Larsson säger att reservation 11 är
mycket märklig. Han följer upp detta
med att ställa den försåtliga frågan:
Vem är det vi skall lita på? År det centerns
reservanter i utskottet, eller är det
herr Hedlund i Rådom?

Jag tror inte att herr Åke Larsson
skall behöva vara orolig på denna
punkt. Det föreligger inte någon disparation
mellan dessa två instanser. Vad
centern i motion och reservation har

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
krävt är att vi skall utreda frågan om
etableringskontroll. Vi har naturligtvis
helt förutsättningslöst nämnt vilka åtgärder
vi skulle kunna tänka oss i ett
sådant sammanhang, men herr Åke
Larsson måtte ha tappat bort klämmen
och inte lagt märke till att det är fråga
om en skrivelse till Kungl. Maj :t om
utredning. Detta yrkande går mycket bra
ihop med herr Hedlunds uttalande i
somras.

Vidare sade herr Åke Larsson också
någonting om decentraliseringssträvandena.
Enligt min mening yttrade han
sig en smula oförsiktigt på den punkten.
Han sade att de resonemang som vi har
fört inte har någon betydelse. Detta
kan väl herr Larsson ändå inte mena.

Det har påståtts att vi fört agitatoriska
resonemang. Ja, är agitatoriskt ett
fult ord? Jag tycker inte att det är särskilt
fult. Jag återkommer än en gång
till att herr Holmqvist är på rätt väg.
Vi får nog så småningom ganska säkert
en riksplanering som kommer att på ett
helt annat sätt än tidigare visa viljeinriktningen,
inte bara hos regeringen
utan också hos de övriga partierna. Och
att man, när man framför sina åsikter,
ibland kan bli beskylld för att vara agitatorisk
tar jag nästan som någonting
smickrande.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det finns väl nu inte så
förfärligt mycket att säga. De stora
principerna tycks vi vara rätt eniga
om. Jag vill understryka, liksom herr
Gustafsson i Byske gjorde, att herr Åke
Larsson inte behöver vara orolig vare
sig för sammanhållningen inom centerpartiet
i den här frågan eller för sammanhållningen
inom oppositionen. I de
stora dragen är vi eniga. En del detaljer
skiljer kanhända alltid, och det är väl
så också i denna fråga.

Vad beträffar reservation 3 tycker jag
nog att det är rätt angeläget att riksdagen
får möjlighet att då och då yttra sig

över Kungl. Maj:ts beslut. Som jag sade
också i mitt inledningsanförande, anser
jag att riksdagen bör ha möjlighet att
titta litet närmare på de olika fullmakter
som man kan vilja begära från det
håll som regeringspartiet anser skall
ha all makt.

Statsrådet anmärkte att vi använder
propagandistiska talesätt. Man kan ju
kalla det vad man vill, herr statsråd,
men dessa våra propagandistiska meningar,
som statsrådet kallar dem, leder
många gånger —- det har vi kunnat konstatera
— till en ganska förnuftig regeringsproposition.
Så de tycks inte vara
utan effekt, t. o. m. ända upp i regeringssammanhang,
och då fyller de en
funktion. Det är betydelsefullt för hela
det svenska folket när centerns propåer
blir bönhörda i högsta beslutande instans.

Regeringen anser att vi bör ta en sak
i sänder. Det är möjligt att vi bör göra
det, men det kan ju vara av intresse för
oppositionen att veta vad som döljer sig
i regeringens skrivbordslådor. Det hade
inte skadat, om vi hade fått en klarare
redogörelse för hur regeringen tänker
sig få bättre effekt av den ordning som
nu föreslås. Riktigt effektiv tror jag inte
att den här lagstiftningen blir, och både
herr Åke Larsson och statsrådet har delvis
erkänt detta, när de sagt att det
föreliggande förslaget är vad man lyckats
åstadkomma hittills och att man
skall gå vidare. Vi anser att man borde
ha kunnat gå vidare redan nu.

Herr STRANDBERG (in):

Herr talman! Statsrådet Holmqvists
resonemang i riksplaneringsfrågan tänker
jag inte gå in på. Jag nämnde det
inte i mitt anförande, och jag står inte
bakom någon av de reservationer som
tog upp den problematiken. Jag hänvisar
bara till vårt ställningstagande och
mitt eget uttalande vid vårriksdagen, då
vi diskuterade lokaliseringspolitiken.

Jag fäste mig emellertid vid att statsrådet
Holmqvist försökte göra gällande

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

att vi från moderata samlingspartiets
sida efter att ha läst lagstiftningsförslaget
från Kungl. Maj :t börjat ängslas för
att man nu skulle träda företagen för
nära, som statsrådet uttryckte sig. Nej,
herr statsråd, det är inte på det sättet.
När det kommer en proposition på
riksdagens bord sätter vi oss ner i lugn
och ro — i den mån vi får något lugn
och någon ro — för att studera densamma.
Vid sammanträden i arbetsgrupper
går vi igenom vad det här gäller,
läser remissyttranden, samråder
med varandra, samråder med utomstående,
med olika organisationer och liknande,
och konstaterar så småningom
som t. ex. i detta fall: vi kan i princip
godta Kungl. Maj ds förslag, men vi
fastställer att en del punkter däri borde
bli föremål för en modifiering. Med
utgångspunkt härifrån författar vi en
motion. När vi funnit att vi i motionen
har fått fram vår mening, så kör vi naturligtvis
vidare under utskottsbehandlingen.

I en av våra reservationer önskar vi
bättre klarläggande och preciserande
på vissa punkter. Det gäller, som vi sagt
i reservationen, att begränsa utrymmet
för en godtycklig behandling från vissa
myndigheters sida. Det har ingenting
med företag att göra. Vi inom partiet
har i alla sammanhang tagit till vår
uppgift att vi, när vi godtar en lagstiftning,
får en sådan formulering att den
blir så stark som möjligt ur rättsskyddssynpunkt.
Det är därför vi påtalat
denna fråga, och jag vet att den
är besvärlig. Det är inte lätt att få fram
några detaljerade föreskrifter i lagstiftningen,
men vi har ändå velat påpeka
dessa förhållanden. Det har antytts
att här ganska snabbt kommer att bli
ändringar.

Vi har tagit upp frågan om en lämplig
lokalyta som en avvägningspunkt
och kopplat ihop denna sak med sysselsättningseffekten.
Vad anser herr
statsrådet härom? På sidan 65 i propositionen
står att framtiden får utvisa
om möjlighet kan yppa sig att kom 5

Första kammarens protokoll 1970. Nr 42

Ang. lokuliseringssamräd, in. in.
plettera anmälningsskyldigheten med
hänsyn till beräknad sysselsättningsökning,
något som en del remissinstanser
har ansett önskvärt. Jag är glad att det
står på det sättet, men vi har bedömt
det så att man kanske redan i dag
kunde fatta ett visst beslut att koppla
ihop dessa saker, och det framgår av
eu annan reservation. På så sätt handlar
vi i reservation efter reservation.

Vi har t. ex. i reservation 1 hemställt
om nedskärning av fyra månader till
två, och då anser herr Larsson att myndigheterna
måste ha god tid att få fram
informationsmaterial och liknande. Jag
delar denna uppfattning, men det är väl
ändå meningen att dessa myndigheter
skall få så mycket informationsmaterial
att det kan bli en mening i det system
som man här bygger upp. Vi har
också sagt att det är lättare att renodla
systemet om man kommer ner till
en kortare period, nämligen två månader
som vi föreslagit i reservationen.
Detta beror helt enkelt på att många
företagare har önskat detta, när vi har
talat med dem. Deras expansion är sådan
att de många gånger tvingas till
en så kort tidsperiod för att sätta sina
investeringsplaner i verket.

Det är detta som är vårt motiv. Vi
vill inte slå vakt om den ena eller den
andra, men vi vill ha ett system som
med våra modifierade förslag skulle
komma att fungera bättre än propositionens.

På detta sätt förfar vi i alla propositionssammanhang.
Vi gör en bedömning
om vad som är skäligt inte minst
ur rättsskyddssynpunkt.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
lokaliseringspolitiken i stort utan endast
något beröra det anförande som
herr Åke Larsson höll. Han ansåg att
oppositionen har en överdriven ambition
att begränsa regeringens handlingskraft
i dessa frågor. Jag kan inte
se att de reservationer som vi med -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
verkar i på något sätt begränsar regeringens
handlingskraft. Jag framhöll i
mitt anförande att vi i princip godtar
propositionen i dess helhet. Vi anser
också att den ligger väl i linje med
vad folkpartiet tidigare har framfört
i dessa frågor.

I reservation 4 begär vi en utvidgning
av samrådsskyldigheten till att
gälla även inom starkt expansiva stadsregioner
i storstädernas omedelbara
influensområde. Vad innebär detta för
begränsning av regeringens handlingskraft? I

reservation 10, som vi har anslutit
oss till —- den grundar sig på en centerpartimotion
—• uttalas önskemålet att
samverkan i lokaliseringsfrågor mellan
staten och näringslivet inte får begränsas
till att avse endast de större företagen.
Vi anser det mycket angeläget
att just företrädare för de mindre och
medelstora företagen får medverka i
utformandet av lokaliseringspolitiken.
Vad innebär detta för begränsning av
regeringens handlingskraft?

Det talas ständigt från socialdemokratiskt
håll om att oppositionen så fort
den inte är enig på alla punkter utgör
en splittrad opposition. Oppositionen
— herr Åke Larsson — består
av tre olika partier, och ingen märkvärdighet
föreligger i att de kan ha avvikande
mening i vissa detaljfrågor.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att besvara en del frågor som
herr Gustafsson i Byske ställde, men
han hade tydligen inte tid att vara kvar
i kammaren, och därför skall jag inte
besvara hans frågor.

Till herr Thorsten Larsson vill jag
säga att jag inte alls är oroad av att
herr Hedlund och övriga centerpartiledamöter
har olika uppfattningar. Jag är
tvärtom road. Jag tycker att det är skojigt
att ni har olika uppfattningar. Det
belyser nämligen att ni inte ens inom
partiet kan samla er kring dessa frå -

gor och ännu mindre mellan partierna,
vilka — som jag har påpekat här — har
olika uppfattningar. Jag är alltså inte
alls oroad av detta, utan jag är mycket
road av att ni inte kan samsas. Den
enighet som ni emellanåt talar om kommer
inte till uttryck i politiken till vardags.

Man har gång på gång påpekat att
Riksplan 70 inte är klar och att inte
regeringen har lagt fram en plan över
vilka samhällen som skall byggas ut. Jag
sade redan i våras att vi väl ändå måste
avvakta planeringsrådens utredningar
innan regeringen lägger fram sin riksplan.
Jag har upprepade gånger frågat:
Tror ni inte — nu hör det inte
riktigt hit i dag, men jag måste ställa
frågan en gång till — att ledamöterna
i de olika planeringsråden bättre än regeringen
kan bedöma vad som behöver
göras inom respektive region? Låt först
planeringsråden utarbeta sina planer
och låt sedan regeringen granska dem.
Det är väl rimligt med ett sådant förfarande,
men det medför givetvis en
tidsutdräkt. Det kan inte hjälpas. Ni
får lugna er tills planeringsråden är
färdiga med sitt arbete, så kommer sedan
regeringen med sin plan över hur
regionalpolitiken skall drivas och målsättningen
för densamma.

Jag har, herr talman, inte något mer
att tillägga. Jag står fast vid mitt tidigare
yrkande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Åke Larsson att om han är oroad eller
road av skrivsättet i reservation 11 är
mig egentligen rätt likgiltigt. Men vad
jag är förvånad över är att han inte
kan läsa innantill. Vi har här talat om
en utredning rörande etableringskontroll,
dvs. precis detsamma som vår
partiledare har krävt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i den pågående debatten,

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

särskilt som jag i princip ansett mig
kunna acceptera propositionens förslag
om lokaliseringssamråd, om än
med några smärre ändringar.

Ett inlägg av min synnerligen gode
vän Nils-Eric Gustafsson gjorde emellertid
att jag kände mig manad att uppträda
i talarstolen och säga några ord.

Herr Gustafsson vädrade tydligen
morgonluft genom propositionen och
hade den uppfattningen att statsmakterna
nu tog det första steget mot införandet
av nyetableringskontroll — han
använde just detta ord.

Jag vill gärna höja ett varnande finger
mot tendenser i den riktningen. Vi
har trots allt näringsfrihet i detta land.
Visserligen avskaffades näringsfrihetsförordningen
för något år sedan, men
både vederbörande utskott och riksdagen
strök i samband därmed uttryckligen
under att man inte åsyftade att lägga
hinder i vägen för eller inskränka
näringsfriheten. Vi måste i detta liksom
i andra fall låta näringslivet ha ett någorlunda
fritt utrymme, så att den nödiga
effektiviteten inte menligt påverkas.
Jag är motståndare till tanken på
nyetableringskontroll.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag vill till herr Thorsten
Larsson säga att jag är medveten
om att herr Hedlund har skrivit under
denna motion. Men han sade någonting
annat under valrörelsen, och det föranleder
mig att fråga: Var står centern
egentligen? Gäller det som står i motionen
eller det som sades i valrörelsen?
Man har talat för olika linjer med bara
några månaders mellanrum.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

5? Första kammarens protokoll 1970. Nr 12

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Strandberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 69 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Strandberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 23.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten B
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemstäl -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.
lan samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Thorsten Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 69 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej —14.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de rörande
punkten C framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Thorsten
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och

förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 69 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej — 15.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten D, yttrade
nu herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Annerås m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Herr Annerås begiirde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
sä lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 69 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Annerås m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 35.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjordes enligt de beträffande
punkten E förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Strandberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härefter gjordes i enlighet med de
yrkanden, som framkommit beträffande
punkten F, propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Strandberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.

förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

I vad anginge punkten G gjordes vidare
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten H gjordes
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Såvitt gällde punkten I, anförde nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Strandberg m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 69 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Strandberg

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Ang. lokaliseringssamråd, m. m.

m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9

betecknade reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-90;

Nej — 25.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten K gjorde herr förste
vice talmannen därefter propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare därpå att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i
den av herr Strandberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 10 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 69 punkten
K, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Strandberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att

enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —66;

Nej — 52.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å punkten L, yttrade nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Thorsten Larsson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 11 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 69 punkten
L, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
11 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Om strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m.

nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 15.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten M gjorde herr
förste vice talmannen härefter propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Thorsten Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 12 betecknade
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 69 punkten
M, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
12 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten N.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 76, i anledning av proposition med
förslag till vissa ändringar i fondreg -

lerna för stadshypoteks- och landshypoteksinstitutionerna,
m. m.; samt
nr 77, i anledning av proposition med
förslag till vissa ändringar i banklagstiftningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om strikt skadeståndsansvar vid medicinsk
behandling, m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 66, i anledning av motioner
angående strikt skadeståndsansvar
vid medicinsk behandling, m. m.

Till samtidig behandling hade utskottet
förehaft:

1) motionen 1:107, av herr Ernulf,
vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till lagstiftning rörande strikt
ansvar för skador vid medicinsk undersökning
eller behandling i enlighet
med vad som anförts i motionen;

2) de likalydande motionerna 1:396,
av fru Olsson, Elvy, samt 11: 442, av fru
Kristensson och fru Nettelbrandt, vari
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa, att förslag
till införande av strikt skadeståndsansvar,
avseende personskador för det
allmännas verksamhet såväl som för den
verksamhet som bedreves av fria yrkesutövare
inom vårdområdet, måtte
avgivas i samband med det väntade lagförslaget
om det allmännas skadeståndsansvar; 3)

de likalydande motionerna I: 502,
av herr Helén m. fl., och II: 581, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari anhållits
— i den del som behandlades i
detta utlåtande — att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte begära, att de synpunkter
som i motionerna anförts angående
rätt till skadestånd för personskada
som drabbade anställd i arbetet
måtte beaktas vid utarbetandet av kommande
förslag till lag om skadestånd;
ävensom

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m.

4) de likalydande motionerna 1:840,
av herr Pettersson, Axel Georg, och fröken
Pehrsson, samt 11: 583, av herr Johansson
i Skärstad m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla, att vid pågående
prövning av skadeståndsrätten måtte
beaktas frågan om det allmännas skadeståndsansvar
för oförutsedda skador
vid medicinsk behandling i enlighet
med motionernas syfte samt att sådant
förslag snarast möjligt måtte föreläggas
riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att följande motioner, nämligen

I: 396 och II: 442,

I: 840 och II: 583 samt

I: 107,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:502 och 11:581,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herr Lidgard (m), fru Kristensson
(m) och fru Anér (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 396 och II: 442 samt i anledning
av motionerna 1:840 och II:
583 samt 1:107 hemställa, att förslag
till införande av strikt skadeståndsansvar,
avseende personskador såväl för
det allmännas verksamhet som för den
verksamhet som bedreves av fria yrkesutövare
inom vårdområdet, måtte avgivas
i samband med det väntade lagförslaget
om det allmännas skadeståndsansvar; B.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 502 och II: 581, såvitt nu
vore i fråga, hos Kungl. Maj :t begära,
att de synpunkter som anförts i motio -

nerna angående rätt till skadestånd för
personskada som drabbade anställd i
arbetet finge beaktas vid utarbetandet
av kommande förslag till lag om skadestånd;
samt

2) av herr Svanström (ep), som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Här kommer nu i följd
två utskottsutlåtanden från första lagutskottet,
dels det nu aktuella nr 66 om
strikt skadeståndsansvar vid medicinsk
behandling, dels nr 67 om ersättning av
statsmedel för skada på grund av brott
m. m. Dessa två ärenden är i arbetsteknisk
bemärkelse varandra ganska lika.

Inga nya problem redovisas i utskottsutlåtandena,
liksom det inte heller
är några nya problem som har motiverat
motionerna. En del av motionerna
har faktiskt varit med på kammarens
föredragningslistor i ett tiotal
år. Intressenterna i dessa ärenden har
också kunnat glädja sig åt en förhållandevis
välvillig riksdagsbehandling
genom åren. Frågorna har fallit framåt,
som man brukar säga.

De två nu aktuella utlåtandena har
också det gemensamt att Kungl. Maj:t
under utskottsbehandlingen låtit oss
veta att förslag i ärendena kommer att
föreläggas nästa års riksdag. Utskottsmajoriteten
har i båda fallen tagit detta
som intäkt för att man nu bör ligga
lågt och inte ha någon nämnvärd uppfattning
i sakfrågorna för att inte störa
Kungl. Maj:t med ystra funderingar om
lämpligheten av att tillkännage sin egen
uppfattning. Att göra detta skulle annars
inte vara så svårt i det ärende som
nu behandlas eftersom utskottet bara
för några år sedan hade en klar och
entydig uppfattning i den fråga det här
gäller.

Det har sagts mig att det hör till riksdagsfransäsen
att när nu läget är som
det är bör man inte göra några extraturer,
utan nöja sig med att sitta på
huk och avvakta vad som i sinom tid

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Om strikt skadeståndsansvar vid medicinsk behandling, m. m.

kommer att sägas från kanslihuset. Nu
har jag mycket svårt att förstå att när
man inom utskottet, som i det här fallet,
borde ha en bestämd uppfattning
man ändå skall låta bli att framföra
den; låt vara att det blir eu upprepning
av vad man har sagt tidigare. Nog anser
jag det riktigt att Kungl. Maj:t medan
ett ärende är under beredning får
veta att riksdagen har den och den
uppfattningen i frågan och inte har
ändrat sig från den gången man tidigare
uttalade sig. Jag tycker det känns
litet tomt att i utskottsutlåtandet läsa
att utskottet hoppas att få ett allsidigt
material för att kunna bedöma en fråga
som man redan har en uppfattning i.

Det sägs att det skall komma en proposition.
Också 1967 fick vi löfte om
att en sådan skulle komma 1968. Jag
vet inte om garantierna är bättre den
här gången. Det är ju så mycket som
kan komma i vägen. När dessutom en
enkel blick i korten ger vid handen att
det inte är sannolikt att en blivande
proposition kommer att innehålla regler
om ett objektivt ansvar vid medicinsk
behandling kunde det verkligen
ha varit skäl för utskottet att redogöra
för den tidigare ståndpunkten och stå
fast vid den på ett kraftfullare sätt. Jag
tänker på den ståndpunkt som man
formulerat i orden att många skäl talar
för att man även inom sjukvårdens
och tandvårdens område skulle tillämpa
skadeståndsansvar oberoende av vållande.

Herr talman! En patient som blir
omhändertagen för vård på sjukhus eller
av läkare har i dag mycket små förutsättningar
att bedöma vilken risk han
utsätter sig för i det sammanhanget.
Hans eventuella vetskap om att man
numera har en oerhörd mängd tekniska
hjälpmedel på olika områden inom
sjukhusen kan kanske säga honom att
han är i händerna mer på tekniker och
teknik än på läkare och att riskerna
därmed ökar för att eventuella skador
inte kan läggas någon särskild människa
till last som fel eller försummelse.

Därmed blir ju vederbörandes möjligheter
att få .skadestånd för felbehandling
ganska små. Det är ganska orimligt
att man som patient skall behöva bli
behandlad så att siiga ”på egen risk”
i så stor utsträckning som nu förekommer,
ett förhållande som nu tydligen
skall konserveras. Enligt min mening
vore det riktigare om riksdagen följde
utskottsminoritetens formulering i reservationen
att skadeståndsansvaret bör
utsträckas längre än vad culparegeln
innebär.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag tror att man kan
säga att det inte råder någon större meningsskiljaktighet
i sak mellan majoriteten
och reservanterna i detta ärende.
Vi är ense om att den fråga det gäller
är betydelsefull och att det är angeläget
att den löses. Det är emellertid en komplicerad
fråga, en av de många svåra
frågor som är aktuella på skadeståndsområdet.

Vi har, som herr Lidgard nämnde,
att vänta ett omfattande lagförslag på
skadeståndsrättens område under början
av nästa år —- vi hoppas åtminstone
det. Majoriteten inom utskottet har
framhållit vikten av att allt material
som behövs då framlägges för riksdagen.
Det bör sålunda finnas underlag
även för alternativ till det förslag som
propositionen kan komma att innehålla.
Reservanterna har inte velat nöja
sig med det utan ger anvisning på en
viss lösning, som betecknas som införande
av strikt skadeståndsansvar inom
vårdområdet. Man tänker sig tydligen
något liknande även beträffande personskada
som drabbar anställd i arbetet.

Utskottsmajoriteten har inte velat
binda sig på det sättet utan att ha tagit
del av det samlade utredningsmaterialet.
En särskild anledning härtill är att
det inom vårdområdet är mycket svårt

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m.

att avgränsa de skador som ett eventuellt
strikt skadeståndsansvar skulle
gälla. För en person som är föremål
för t. ex. läkarvård gäller ju normalt
att anledningen till vården, sjukdomstillståndet,
i och för sig innebär risker
för skador exempelvis i form av mistade
arbetsinkomster under sjukdomstiden.
Vidare föreligger även under sjukdomstiden
risker för olycksfall av ungefär
samma slag som vi alla är utsatta
för i det dagliga livet. I en läkares uppgift
ingår vanligen en bedömning av
den sjukes tillstånd efter föreliggande
symtom och föreskrivande av lämplig
behandling härför. Även om det senare
skulle visa sig att diagnosen inte var
riktig och att den föreskrivna behandlingen
därför inte var ändamålsenlig,
är det inte utan vidare klart att det bör
vara ett ersättningsberättigande fall. Att
avgränsa sådana fall som här angivits
gentemot sådana, där det är rimligt att
vederbörande huvudman bör svara för
ersättning, är en besvärlig fråga. Hur
den frågan kan lösas har givetvis stor
betydelse för bedömningen av de problem
som reservanterna nu vill ta
ståndpunkt till.

Utskottet anser bl. a. av dessa skäl
att riksdagens ställningstagande bör anstå
till dess det samlade utredningsmaterialet
föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Lidgard m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 66,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lidgard m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej —31.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om ersättning av statsmedel för skada
på grund av brott, m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 67, i anledning av motioner
om ersättning av statsmedel för skada
på grund av brott, m. m.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat: 1)

de likalydande motionerna 1:27,
av herr Petersson, Hans, samt II: 30, av
herr Sjöholm och herr Andersson i
Örebro, vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta att hos Kungl. Maj :t begära
dels skyndsamt förslag till lagstiftning
om statens skyldighet att hålla skadelidande
på grund av våldsbrott ekonomiskt
skadeslös, dels att frågan om

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Om ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m.

statlig ersättning för förlust på grund
av andra slag av brott finge göras till
föremål för utredning utmynnande i
förslag till riksdagen;

2) de likalydande motionerna 1:390,
av herr Bengtson och herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 580, av herr Fälldin
och herr Larsson i Borrby, vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning av frågan om ersättning av
statsmedel för alla skador till person
eller egendom, vilka orsakades av dem
som vore föremål för kriminalvård i
frihet;

3) de likalydande motionerna I: 394,
av herr Larsson, Thorsten, m. fl., och
11:979, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning angående åtgärder för att
med statsmedel ersätta dem som drabbades
av förluster genom stöld, bedrägeri
och rån, varvid staten skulle kunna resa
ersättningsanspråk upp till fem år efter
domens avkunnande;

4) de likalydande motionerna 1:501,
av herr Bohman m. fl., och II: 584, av
herr Holmberg m. fl., vari yrkats — i
den del som behandlades i detta utlåtande
— att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa,

1. att Kungl. Maj:t måtte framlägga
förslag till ersättning för kroppsskada
å polisman, inkluderande ersättning
för sveda och värk samt framtida men,
i sådan tid, att bestämmelserna kunde
träda i kraft senast den 1 januari 1971,

2. om utredning angående åtgärder
för att förbättra målsägandes möjligheter
att utfå skadestånd enligt i motionerna
förordade riktlinjer;

5) de likalydande motionerna I: 502,
av herr Helén m. fl., och II: 581, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts
— i de delar som behandlades
i detta utlåtande — att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte begära a. förslag
till 1971 års riksdag angående statlig
ersättning vid personskador uppkomna

genom våldsbrott begångna av andra,
b. att utredning finge ske beträffande
möjligheterna att införa ett system för
ersättning vid skador av annan typ
uppkomna genom brott begångna av
andra; samt

6) motionen 11:119, av herr Johansson
i Växjö och herr Börjesson i Falköping,
vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om en skyndsam prövning av frågan
om ersättning av allmänna medel för
skada som drabbat enskild person genom
brott mot honom eller hans egendom
i enlighet med vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

a) I: 27 och II: 30,

b) I: 390 och II: 580,

c) I: 394 och II: 979,

d) 11:119,

e) 1:501 och 11:584, såvitt nu vore
i fråga, samt

f) 1:502 och 11:581, såvitt nu vore
i fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Svanström (ep),
Sörenson (fp), Lidgard (m) och Dockered
(ep), fru Kristensson (m), herr
Johansson i Växjö (ep) samt fru Anér
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
följande motioner, nämligen

a) I: 27 och II: 30,

b) I: 390 och II: 580,

c) I: 394 och II: 979,

d) 11:119,

e) I: 501 och II: 584 i denna del samt

f) I: 502 och II: 581, såvitt nu vore i
fråga,

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och därav föranledda förslag

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m.

rörande ersättning av allmänna medel
för skada, åsamkad genom brott;

II. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 501 och II: 584 i denna
del i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört rörande
polismäns ersättning för kroppsskada.

Herr PETERSSON, HANS, (fp):

Herr talman! Jag förutsätter att reservanterna
i första lagutskottet väl
skall motivera den reservation som är
fogad till utskottets utlåtande nr 67.
Som motionär skall jag därför endast
ta kammarens tid i anspråk under några
få korta minuter.

Efter vad jag nu erfarit, men inte
kände till när jag väckte motionen I: 27,
har detta ärende varit något av en följetong
under hela 1960-talet. Det visar
att många i denna kammare sedan länge
med djupt allvar har känt till och icke
bara allmänt beklagat att de skadestånd
som döms ut av våra domstolar ytterst
sällan blir infriade. Personer som utsätts
för våldshandlingar blir inte ens
ekonomiskt gottgjorda för de skador de
åsamkas. För ett rättssamhälle är detta
ett både oriktigt och orimligt förhållande.

Trots förra decenniets flitiga motionerande
i detta ärende — ett ärende
som varje år får ökad aktualitet på
grund av ökningen av antalet våldsbrott
-— är motionen nu aktuellare än
någonsin. Ett rättssamhälles viktigaste
uppgift är att garantera medborgarens
personliga frihet till liv och lem. Detta
kan inte samhället i dag med den
våldsmentalitet som år för år ökar i
omfång och brutalitet. Det som förr betraktades
som en storstadsföreteelse —•
en avigsida på grund av den stora folkkoncentrationen
— har nu brett ut sig
till mindre tätorter och till den rena
landsbygden. Våldsbrott som för inte
så länge sedan gav upphov till feta rubriker
i rikstidningarna har numera
blivit så vanliga att de endast föranle -

der smånotiser. Men ändå möter vi varje
dag i tidningarna stora rubriker som
nu förbehålls de allra grövsta våldsbrotten.
Alla dessa brott mot enskilda
förorsakar inte bara tragik och stort
lidande utan också tilltrasslad ekonomi.
Våra poliser står tyvärr alltför ofta
maktlösa, och även om polisen skulle
få kraftigt utökade resurser, växer förmodligen
våldsmentaliteten ändå.

Samhällets minimiansvar måste vara
att se till att offren för våldsutövning
hålles ekonomiskt skadeslösa, eftersom
samhället inte kan garantera säkerhet.

Utskottsmajoriteten pekar på justitiedepartementets
utredning och den promemoria
som lagts fram om ersättning
till brottsoffer. Men denna promemoria
tillgodoser inte ens de ringaste och
blygsammaste önskemål som medborgaren
har rätt att framställa. De som
blir utsatta för våld blir inte kompenserade
mer än i ytterst få fall och i ytterst
ringa mån. Ersättning utgår endast
när det uppstår en ekonomisk nödsituation.

I motionsparet 1:27 och 11:30 skisseras
upp en allmän försäkring mot
våldsbrott som innebär att staten ersätter
de skadelidande med belopp som
utdömts av domstol. Staten kan sedan
på ett helt annat sätt än den enskilde
bevaka sin fordran hos den skyldige. I
de många fall där gärningsman ej ertappas,
kan den ekonomiska skadegörelsen
förslagsvis fastställas av riksförsäkringsverket.
Svårigheten att nå fram
till en godtagbar lösning torde ej vara
alltför stor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som är fogad till första lagutskottets
utlåtande nr 67 och som föranletts
av bl. a. motionerna 1:27 och
II: 30.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Det är väl ingen som
helst tvekan om att en stor och betydelsefull
fråga avhandlas i det här utlåtandet,
nämligen frågan om möjlig -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Om ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m.

heterna till statlig ersättning åt personer
som åsamkats skador genom brott.
Icke desto mindre skall jag inte alls
uppehålla mig vid den saken. Jag hänvisar
till vad som står i reservationen
och de motioner som har legat till grund
för utlåtandet över huvud taget.

Jag vill plocka fram en annan av de
frågor som behandlas i utlåtandet, en
delfråga som jag anser vara väldigt
viktig just nu och som i hög grad står
i fokus för samhällsdebatten. Jag avser
frågan om polisens arbetssituation.

Här i Stockholm har vi alldeles särskild
anledning att tala om trygghet och
ordning på gator och torg och andra
allmänna platser. Det finns ständigt anledning
att diskutera polisens situation,
arbetsförhållandena och de anspråk som
samhället och medborgarna ställer på
polisen som ordningens upprätthållare.
Med tanke på att polisväsendet inte
längre är en kommunal angelägenhet
kan det kanske vara värt att observera
att i den statdebatt som inleddes i Stockholms
stadshus i går upptog denna ickekommunala
fråga ganska stort utrymme
i de anföranden som hölls av de olika
gruppledarna i kommunfullmäktige.
Borgarråden Mehr, Hanson och Agrenius
var helt överens om nödvändigheten
av att förbättra polisens arbetssituation.
Inte minst herr Agrenius,
som har en lång erfarenhet på det här
området i egenskap av polisborgarråd
när polisen sorterade under kommunen,
kunde konstatera att en förutsättning
för ett effektivt polisväsende är att den
enskilde polismannen känner sig någorlunda
tillfredsställd i sin yrkesutövning.

Nu är väl inte det här bara ett Stockholmsproblem.
Vi kunde häromdagen
läsa i tidningarna om ett bråk i Göteborg.
Fyra polismän kunde där rätt lakoniskt
konstatera att om de inte hade
fått hjälp av vaktmän med hundar så
hade deras nästa adress varit sjukhuset.
Också i Visby, i Hultsfred och på många
andra orter redovisas speciella problem.
Att det blir problem är väl naturligt.

Polismannens vilja och förmåga att ingripa
med kraft och oräddhet i situationer,
som ingen av oss här i salen
skulle våga sig in i, är i inte ringa utsträckning
beroende av det skydd som
det allmänna är berett att ge polismannen.

Antalet fall av polismisshandel var
under första kvartalet i år 343 stycken.
Det innebär jämfört med samma tid
förra året en ökning med 10 procent.
Mot denna bakgrund framstår det som
särskilt otillfredsställande att frågan
om ersättning för kroppsskador inte har
blivit löst. Det finns aktuella exempel
på att svårt skadade polismän efter åratal
av väntan ännu inte har fått någon
ersättning och inte ens något besked om
de skulle kunna få någon sådan eller
inte. Det är en nonchalans som jag tycker
är anmärkningsvärd. Till detta kommer
också en ny och i viss mån ofördelaktig
praxis. Det framstår för mig
som en utomordentligt viktig sak, inte
minst i dessa tider då situationen är så
besvärlig för polisen, att man härifrån
tillkännager sin vilja att verka för bättre
förhållanden och en bättre lösning av
rätten till ersättning för skada, som
polismännen kan vållas.

I den motion som ligger till grund för
mitt anförande hade vi ett önskemål att
åtgärderna skulle vidtagas så snabbt att
de skulle kunna träda i kraft den 1
januari 1971. Detta kan tyckas vara en
alltför kort förberedelsetid. Men jag vill
då erinra om att första lagutskottet, efter
vad jag kan minnas, redan år 1967 uttalade
en önskan om bestämmelser på
detta område, så att de kunde träda i
kraft 1968. Det är alltså ingen helt ny
fråga som vi tagit upp.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som finns fogad till
detta utlåtande.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I den reservation som är
fogad till detta betänkande behandlas
två frågor som är rätt olika. Den fråga

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m.

som herr Lidgard berörde är ju speciell
så till vida att riksdagen tidigare har
varit enig om en sådan beställning till
regeringen, men trots detta har ingenting
hänt. Det gäller alltså här att upprepa
en begäran som riksdagen redan
tidigare framfört. Man måste understryka
det anmärkningsvärda i att ingenting
blivit gjort åt denna för ordningen i
samhället och för den besvärliga polissituationen
så viktiga fråga.

Jag skulle emellertid vilja mera uppehålla
mig vid den andra frågan, den
som gäller ersättning av statsmedel för
skada på grund av brott. Även den frågan
har, som herr Petersson nämnde,
många gånger behandlats i riksdagen
efter initiativ från folkpartiet. Jag skall
gärna konstatera att frågan fallit framåt
och att man kan vänta ett förslag
till riksdagen inom kort. Men när hälften
av utskottets ledamöter ändock inte
kunnat godtaga, att de i ämnet från
olika håll och med i viss mån olika yrkanden
väckta motionerna lämnas utan
åtgärd, så beror det på att de normer,
som med hänsyn till innehållet i föreliggande
departementspromemoria kan
väntas bli lagda till grund för det blivande
regeringsförslaget, enligt vår mening
är alltför snäva och alls icke ägnade
att ens interimistiskt lösa de problem
som här finns. I själva verket är
förslaget så restriktivt att det är sannolikt
att utbetalningarna från det föreslagna
anslaget kommer att bli mycket
obetydliga. Det är sålunda de statsfinansiella
hänsynen som här har fått dominera.

Det kan vara anledning att här peka
på de punkter där de föreslagna reglerna
ter sig särskilt otillräckliga.

Till att börja med föreslås i promemorian,
att ersättning skall utgå endast
för personskada. För egendoms- eller
annan förmögenhetsskada skall ingen
ersättning utgå. Det kan visserligen vara
riktigt att det ter sig mera angeläget
att kompensera för personskador än för
egendomsskador. Men det bör också
ihågkommas att personskadorna i de

flesta fall föranleder ersättning från
socialförsäkringen, visserligen inte till
100-procentiga belopp men dock på ett
sätt som tillgodoser de viktigaste behoven.
Det kan därför ifrågasättas, om
icke omständigheterna kan vara väl så
ömmande ur social synpunkt t. ex. när
någon rånats eller bestulits på sitt sparkapital
eller fått sitt hem vandaliserat
som när någon blivit misshandlad.

I fråga om ekonomiska skador är det
dock uppenbart att någon automatisk
rätt till ersättning av statsmedel enligt
skadeståndsrättsliga grunder icke kan
införas utan att en diskretionär prövning
ur sociala och andra synpunkter
måste förutsättas. Detta bör dock ej utgöra
hinder för införande av ersättningsmöjlighet.
En sådan prövning föreslås
även i promemorian beträffande
personskador, fastän vi reservanter i
detta fall kanske inte anser prövningen
vara oundgänglig.

Även när det gäller personskador
föreslås i promemorian starka begränsningar.
Sålunda skulle i regel ersättning
ej utgå för ideell skada, t. ex. för sveda
och värk eller framtida men. Vidare
föreslås beloppsgränser så att skador
under 500 kronor inte skulle ersättas
och ett maximum uppställas vid 50 000
kronor. I dessa avseenden är det angeläget
med generösare normer. Även skador
under 500 kronor kan för många
vara mycket kännbara, och om det gäller
bestående men med hög invaliditetsgrad
räcker livränta, som har ett kapitalvärde
på 50 000 kronor, inte långt.
Det bör observeras att den ersättning
som utgår från socialförsäkringen i
princip baseras på aktuell inkomst vid
skadetillfället, medan civilrättsligt skadestånd
kan grundas på den inkomst
som för framtiden kan påräknas. Den
som vid skadans inträffande inte hade
förvärvsarbete torde vid full invaliditet
från socialförsäkringen endast få folkpensionsförmåner.

Sådana synpunkter har också påtalats
under remissförfarandet. BI. a. har en
tung remissinstans, socialstyrelsen, på -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Om ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m.

yrkat generösare ersättningsgrunder vid
personskador, i princip enligt skadeståndsrättsliga
regler utan begränsningar
uppåt och nedåt.

Även om det inte är uteslutet att regeringsförslaget
kan komma att gå längre
än promemorian, har vi reservanter
inte velat underlåta att innan beslutet
fattats uttala vår mening i denna fråga
och stödja de remissinstanser som har
uttalat sig i sådan riktning.

Beträffande den andra fråga som herr
Lidgard var inne på kan jag nöja mig
med att instämma i vad han anförde.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen, vari yrkas
på en skrivelse till Kungl. Maj :t i
dessa båda frågor.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I det halva dussin motionspar
som behandlas i detta utlåtande
tas frågor upp om ersättning av
allmänna medel till dem som lider skada
genom brottsligt förfarande. De tidigare
talarna har redogjort för denna
sak.

Motionerna har olika räckvidd. Medan
några tar sikte på personskador,
föreslås i andra att staten skall garantera
ersättning även till dem som har
blivit utsatta för stöld och bedrägeri.
I god enighet har dock reservanterna
knutit in alla motionerna i en säck och
begärt en skyndsam utredning i parlamentariska
former.

Såsom här har sagts har dessa frågor
flera gånger tidigare varit föremål
för behandling i riksdagen. Vid 1966
års riksdag godkändes ett utlåtande
från första lagutskottet, vari bl. a.
framhölls att skäl kunde finnas att i
större utsträckning än för närvarande
medge ersättning av det allmänna vid
personskador. Till stöd för denna uppfattning
påtalade utskottet det stora
antalet förekommande våldsbrott och
de allvarliga skador som dessa ofta förorsakade.

Det kunde enligt utskottets mening i

första hand övervägas ett utbyggande
av statens ansvar för skada förorsakad
av rymlingar till att omfatta personskada
vållad t. ex. av den som är
föremål för kriminalvård i frihet. Utskottet
förordade att dessa frågor skulle
ägnas uppmärksamhet vid arbetet
med utformandet av skadeståndsrätten.
I det nu föreliggande utlåtandet konstaterar
utskottet att frågan om ersättning
av det allmänna för skada åsamkad
genom brott blivit föremål för utredning
enligt utskottets intentioner.

En promemoria med förslag till en
ersättningsordning för brottsoffer lädes
fram i september i år. Enligt uppgift
är denna, efter remissbehandling,
föremål för fortsatta överväganden i
Kungl. Maj:ts kansli. Förslag i frågan
väntas komma att läggas fram i statsverkspropositionen
vid nästa års riksdag.

Herr Lidgard yttrade att utskottsmajoriteten
inte ville störa Kungl. Maj :t
i propositionsskrivandet. Reservanterna
kan väl heller inte gärna göra anspråk
på att få vara med om att skriva
Kungl. Maj:ts propositioner. När förslagen
ligger på riksdagens bord blir
det ju tillfälle att genom motioner eller
på annat sätt ge sin mening till känna.

Det s. k. rymlingsanslaget är, såsom
framgår av utlåtandet, föremål för utredning
inom justitie- och socialdepartementen.
Motsvarande utredningar pågår
inom de övriga nordiska länderna
efter en rekommendation av Nordiska
rådet.

Intressant i detta sammanhang är
den nya form av försäkring — som
inte berörts av tidigare talare men
som inte får förbigås — som innebär
att försäkringsbolagen förskotterar belopp
som försäkringstagaren enligt skadeståndsrättsliga
grunder är berättigad
till för personskada som tillfogats
honom uppsåtligen. Denna försäkringsform
ingår i försäkringar av typen
hem- och villaförsäkring samt även i
reseförsäkring. Man räknar med att det

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m.

i dag finns bortåt 2,5 miljoner dylika
försäkringar. Om man därtill lägger
ett ännu större antal stöldförsäkringar
kan man konstatera att medborgarna
själva i stor utsträckning genom försäkringar
eliminerat skadeverkningar
av i samhället förekommande brottslig
verksamhet.

Det är dock i första hand de förslag
som väntas bli framlagda i nästa års
statsverksproposition samt det förhållandet
att det har signalerats att det
till nästa år även kommer att läggas
fram förslag till ny skadeståndslagstiftning
som har föranlett utskottet att yrka
avslag på motionerna. Det dröjer
inte länge förrän propositioner i frågan
ligger på riksdagens bord. Vid det
tillfället torde det även bli möjligt —
med underlag av det material som då
finns tillgängligt ■— att göra en säkrare
bedömning av hela detta problemkomplex.

Herr Lidgard berörde även poliserna.
Det torde inte råda delade meningar
här i riksdagen om att dessa
bör få tryggare arbetsförhållanden.
Jag kan emellertid erinra om att även
poliserna kommer att beröras av den
väntade propositionen om ersättning
från det allmänna till dem som drabbas
av brottslig verksamhet. Man får inte
heller bortse från att detta också kan
betraktas som en avtalsfråga mellan
arbetsmarknadens parter. Det finns
även andra grupper i samhället som
är särskilt utsatta i detta sammanhang:
vaktmanskap, tulltjänstemän, vårdare
vid sjukhus m. fl. Även det förhållandet
bör tas med i bilden. För övrigt torde
inte råda delade meningar om att särskilt
poliserna bör beredas större trygghet
i sin verksamhet.

Herr talman! Jag ber att med de
framförda motiveringarna få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag hade egentligen
inte tänkt ta upp någon polemik. Men

när herr Svedberg i slutet av sitt anförande
talade om tryggheten i samband
med avtalsförhandlingar, så måste
jag reagera. Det kan ju inte få lov
att gå till på det sättet att arbetstagare
— det må vara poliser, tullmän eller
vilken annan grupp som helst — i ett
förhandlingssammanhang skall behöva
fundera på om de skall avstå något av
en förmån, som de anser vara rimlig,
för att skaffa sig den trygghet i sitt
arbete som det bör vara samhällets
skyldighet att se till att de har. De
måste ha tryggheten att åtminstone veta
att om de lider någon skada i sitt arbete,
så skall den täckas av deras huvudmän.
Detta tycker jag är så naturligt
att vi inte behöver föra in det
i avtalsdiskussionen. Vi klarade förresten
av den saken förra gången vi
talade om detta ärende.

Därutöver vill jag säga att jag tycker
att det här föreligger en anmärkningsvärd
brist på respekt för vad riksdagen
har uttalat i detta sammanhang.
Första lagutskottet begärde för ett par
år sedan att skyndsamma åtgärder
skulle vidtas just beträffande polisen.
Ingenting har hänt på detta område,
och nu kopplas ärendet ihop med en
allmän lagstiftning. Det är inte nödvändigt
att man gör den sammankopplingen,
utan man kan mycket väl lösa
problemet för polisens del utan att
blanda in andra arbetstagargrupper eller
andra människor över huvud taget.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Just vad herr Lidgard
nu nämnde, att det finns andra grupper
i samhället som löper viss risk vid utförandet
av sina funktioner, kommer
väl att medföra att även dessa kommer
in i bilden vid avtalsförhandlingar,
om en grupp då skulle få sina riskförhållanden
speciellt kompenserade.

Det är riktigt att detta ärende har
behandlats tidigare i första lagutskottet.
Men vi kan i varje fall konstatera
att det förslag till allmänna bestämmel -

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Om ersättning av statsmedel för skada på grund av brott, m. m.

ser om ersättning för skador genom
brott, som nu kommer att framläggas,
även omfattar poliserna och de svårigheter
de bär i sin yrkesutövning.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Under senare tid har
det förts förhandlingar mellan representanter
för myndigheter och representanter
för på fångvårdsanstalter intagna.
Delvis har dessa förhandlingar
förts under vad som skulle kunna kallas
för strejkhot i en eller annan form.
Man har kanske haft anledning att förvåna
sig över vissa inslag i dessa förhandlingar.
Därmed är, herr talman,
icke sagt att icke myndigheterna bör
lyssna på vad som sägs från de intagna.
Tvärtom. Det finns säkert berättigade
önskemål i det sammanhanget
som kan tillgodoses, och det finns säkerligen
anledning till reformer inom
såväl detta som många andra områden
av kriminalvården.

Jag säger detta bara för att understryka
att det borde vara minst lika
angeläget att se till att man får ett bättre
rättsskydd för medborgarna i gemen
och för poliser som drabbas av
skada i sin yrkesutövning. Polismän
kan fortfarande få vänta i åratal på ersättning.
Det borde vara angeläget för
samhället att tillse att den frågan löses.
Så har inte skett trots att riksdagen
varit inne på frågan så ofta. Detta
är djupt otillfredsställande.

Det är riktigt som herr Alexanderson
säger att den promemoria som uppgjorts
i justitiedepartementet inte tillgodoser
de anspråk man bör ställa på
ett förbättrat rättsskydd i detta avseende.
Detta påpekar reservanterna.
Därför blir ju på sätt och vis varje
röst för reservationen också ett understrykande
av en meningsyttring inför
det författande av en proposition som
pågår eller skall påbörjas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talman -

nen i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 67,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 50.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1946:722) med
särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret;

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål; nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m.;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1963:158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1909:38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om särskild
kontroll på flygplats;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1969:232) om
vissa sanktioner mot Rhodesia;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.;
och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i religionsfrihetslagen (1951:680).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 90, i anledning
av motioner om åtgärder till förebyggande
av genetiska skador, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om undantag för äldre arbetskraft från
avgift till tilläggspensioneringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 91, i anledning av motioner
om undantag för äldre arbetskraft
från avgift till tilläggspensioneringen.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 399, av herr Bengtson m.fl, samt II:
H8, av herr Hedlund m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om prövning
av möjligheterna att befria äldre
arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen,
innebärande att avgift för
äldre icke behövde erläggas under visst
utökat antal år före vederbörandes pensionsålder.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 399 och II: 448 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Andreasson
(ep) och fru Nilsson (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 399 och II: 448
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Här föreligger till kammarens
behandling en motion från centern
om en sänkning av den övre åldersgränsen
för uttag av ATP-avgift.
Denna motion är väckt mot bakgrund
av det förhållandet att ökade svårigheter
för äldre människor att skaffa sig
arbete mer och mer tornats upp. Vi menar
att ett bifall till motionen skulle
vara ett led i en strävan att underlätta
förutsättningarna för dessa människor
att få sysselsättning i den egentliga produktionen.

Statistiskt sett är det lätt att påvisa
att svårigheterna för denna arbetskraft
ökat under de gångna åren. Jag tror att
var och en kan finna belägg för detta
också i den krets där han är verksam.
Av tillgänglig statistik kan utläsas att
arbetskraften i åldrarna 55—66 år utgör
omkring 18 procent av den totala

Tisdagen den X december 1970

Nr 42

Om undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen

arbetskraften i detta land år 1970 medan
arbetslösheten till 48,6 procent
finns i samma åldersgrupper. Arbetslösheten
just i dessa åldrar har också
ökat. Mot bakgrund av de strukturförändringar
och andra omställningar som
sker kommer säkerligen dessa problem
att kvarstå. Ja, sannolikt kommer de att
öka ytterligare.

•lag tror inte att motionens förslag,
om det går igenom, kommer att kunna
helt lösa dessa problem, men säkerligen
blir de mindre. I de motioner som
väckts har vi också rekommenderat en
lång rad andra åtgärder, men dessa motioner
har hänvisats till annat utskott
för behandling i annat sammanhang.

ATP-systemet bygger på praktiska
och generella principer. Det finns ingen
individuell registrering av människor,
ingen individuell premieinbetalning.
Man betalar ATP-avgift upp till 65 års
ålder i förhållande till den intjänade
lönen. Det är ett praktiskt och rationellt
system. Jag vill understryka att
motionens förslag inte på något sätt
skulle ändra dessa principer. Vad som
skulle ske, därest densamma bifalles, är
endast att ATP-avgiften tas ut under en
mer begränsad tid av människans verksamhetsår.
För den enskilde betyder
detta helt naturligt ingenting, eftersom
avgiften dras av på lönen — det är ingenting
han märker. Även för företagen
—■ det kan ha sitt intresse att också ta
med dem i bilden — kommer motionens
förslag inte att medföra någon
förändring, för så vitt de anställda representerar
ett åldersgenomsnitt av arbetsmarknaden.
De kommer då att betala
in lika mycket som nu, eftersom det
totala uttaget enligt vårt förslag skall
vara lika stort som tidigare.

De positiva effekterna av ett dylikt
system möter den enskilde i egenskap
av arbetssökande om han är över 55
år, om nu den åldersgränsen fastställes.
Det tror jag är någonting mycket väsentligt.
Jag tror att effekterna blir
positiva också för företagen, i varje fall
som jag ser det och som jag är över -

tygad om att den alldeles övervägande
delen av riksdagsledamöterna också ser
det. Fördelarna består i att exempelvis
företag som har en god betalningsförmåga
och därför kan dra till sig den
unga och högeffektiva arbetskraften,
kanske i så hög grad att de har enbart
sådan, som dessutom är välutbildad på
samhällets bekostnad, får betala in en
något högre ATP-avgift än vissa andra,
och det anser jag att ett sådant företag
både kan och bör göra. I konsekvens
därmed kommer också förslaget att verka
så att de företag som fått uppleva
motsatsen, kanske att den yngre arbetskraften
flyttat från den ort där företaget
är beläget, självfallet kommer
billigare undan. Som bekant finns det
även sådana företag, och de har i regel
en låg betalningsförmåga. Jag tror
att det skulle vara något positivt med
hänsyn till den balans för både sysselsättning
och företagande här i landet
som vi väl alla strävar efter.

Förslaget har som bekant varit ute
på remiss, och det har — bortsett från
RLF som tillstyrkt detsamma — inte
fått något välvilligt mottagande. Det är
för mig något förvånande mot bakgrund
av vad jag här redovisat. Gemensamt
för alla remissinstanser är dock att de
erkänner att problemet finns, att det
alltså finns svårigheter för den äldre
arbetskraften. Man säger sig också vilja
lösa det. Även det är i och för sig intressant
att konstatera. Personligen hade
jag dock inte väntat mig något annat
från de håll varifrån man hämtat
remissyttranden. Gemensamt är också
att man anser att problemet absolut inte
kan lösas på det sätt som föreslås i motionen.
De betvivlar t. o. m. att problemet
ens i någon mån skulle kunna lösas
genom att gå på den linje som här
föreslagits.

Motiven för avslagen är skiftande —
de är både principiella och speciella.
De är också många. Intressant är att
konstatera att t. ex. riksförsäkringsverket
trots ett mycket långt yttrande avslutningsvis
reserverar sig för att ver -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om undantag för äldre arbetskraft från avgift
ket kanske inte kunnat få med alla svårigheter
som finns på detta område. Remissinstanserna
har således bemödat
sig om att plocka fram alla de svårigheter
som över huvud taget skulle kunna
tänkas i samband med prövningen
av ett sådant system.

LO skriver i sitt yttrande att det ligger
ett egenvärde i att ha samma intjänandetid
som finansieringstid. Jag har
mycket svårt att föreställa mig hur den
enskilda människan upplever detta
egenvärde. Genom sin generella verkan,
säger LO vidare, skulle detta förslag
få svåröverskådliga konsekvenser.

Det slår mycket ojämnt i olika branscher
och i olika företag. Det senare är
riktigt, det har jag redan redovisat,
men jag vill hävda att om förslaget slår
ojämnt, så kan det från den utgångspunkten
sett ligga en hel del positivt i
det. LO säger vidare att om man vill
angripa den äldre arbetskraftens problem
fordras härför riktade arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och inte relativt
godtyckliga generella subventioner
till företagen. Jag har redan antytt
att vi inte menar att förslaget löser problemen
— men det gör dem mindre.

TCO säger att om förslaget antas
skulle man därigenom helt enkelt ge
ATP-systemet en helt annan funktion
vid sidan om dess egentliga som är att
svara för ålderstryggheten. ATP skulle
då i viss mån få en funktion som vore
arbetsmarknadsreglerande. Mot detta
vill jag invända att det i och för sig
inte är någonting nytt. Under alla de
diskussioner som förts om ATP har
man i ATP lagt in en mycket väsentlig
samhällsfunktion vid sidan om detta
med ålderstrygghet för människorna.

Man har helt enkelt också via ATP tryggat
kapitalbildningen i det här landet.

ATP har alltså redan andra funktioner
än just de trygghetsskapande. Om man
skulle så att säga inordna ytterligare
en vore det väl enbart något positivt.

För att gå vidare bland remissyttrandena
kan jag nämna att SAF anför att
ett sådant system skulle vara psykolo -

till tilläggspensioneringen
giskt motbjudande för den överåriga arbetskraften.
Jag har mycket svårt att
förstå det också. Åldern är ju en för
oss alla gemensam åkomma som drabbar
generellt, och generella åkommor
brukar vi kunna bära. Det är en långt
sämre psykologi att ta till andra åtgärder.
Här talas i vissa sammanhang om
att man för att klara denna problematik
kan bli tvingad att t. ex. ålägga företagen
att i viss utsträckning anställa
äldre arbetskraft. Om man skall tala om
åtgärder som är besvärliga för äldre
människor, måste väl en sådan åtgärd
vara långt värre än en lösning av det
slag vi föreslår.

Slutligen, herr talman, några ord om
de fria företagarna, som också är inrangerade
i detta system. Jag är helt
på det klara med — och denna ståndpunkt
har också vissa remissinstanser
intagit — att en sänkning av åldersgränsen
måste vara generell och gälla
även enskilda företagare. Detta kommer
inte heller att möta några svårigheter.
Här framhålls en rad besvärligheter
också när det gäller denna sida
av saken. Man menar att exempelvis
sådant kan hända, att en företagare har
sin högsta inkomst under de år han
inte skall betala någon avgift. Sådant
kan naturligtvis hända, men jag vill påstå
att det inte hör till det normala.
Det vanliga är nog att man har sin
högsta inkomst före 55 års ålder.

Det anförs vidare att en människa
kan flytta in i landet efter 55 års ålder
och då få en tredjedels pension. Det är
naturligtvis riktigt, men det finns också
exempel på företagare som har betalat
pensionsavgift och som flyttar ur
landet. Dessa fall kan rimligen kvittas
mot varandra. Man har alltså dragit
fram undantagsfall för att konstruera
svårigheter. Den övervägande delen av
företagarna kommer inte att spekulera
i sådana möjligheter.

Herr talman! Med denna redogörelse
som bakgrund ber jag att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
utskottsutlåtandet.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Om undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Kristiansson bär anfört att andra lagutskottets
utlåtande nr 91 endast behandlar
en av de motioner som väckts
angående åtgärder för att hjälpa den
äldre arbetskraften. Eu motion med betydligt
större innehåll behandlas näst
efter detta ärende på föredragningslistan.
Det finns alltså möjlighet för
herr Kristiansson att framföra sina
synpunkter beträffande övriga detaljer
vid behandlingen av allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 74.

Det är också riktigt som herr Kristiansson
säger, att riksförsäkringsverket
har ägnat stort intresse åt frågan om
hur det ställer sig med en sådan här
åldersgräns för dem som betalar egna
avgifter till pensionssystemet. Jag skall
inte ägna mig åt dessa svårigheter. Att
de finns är ett faktum, men de är inte
alls avgörande för mitt ståndpunktstagande
till det motionsyrkande som behandlas
i andra lagutskottets utlåtande.
Som herr Kristiansson också har observerat
är det inte mer än en enda av tio
remissinstanser som har tillstyrkt framställningen
om en utredning i berörda
syfte. Sveriges hantverks- och industriorganisation
har tillstyrkt under förutsättning
att avgifterna inte höjs för de
andra, vilket innebär att organisationen
anser sig kunna tillstyrka förslaget,
om man inte behöver höja avgiften för
den yngre arbetskraften. Organisationen
anser alltså att det finns möjligheter att
slopa avgiftsbetalningen för de 650 000
personer som är över 55 år och att ändå
klara pensionssystemet. Jag får i alla
fall ge motionärerna hedern av att de
inte tror på denna möjlighet, eftersom
motionsyrkandet går ut på att bortfallet
av avgifter för den äldre arbetskraften
skall kompenseras genom avgifter som
tas ut av den yngre arbetskraften.

Flertalet remissinstanser avstyrker
motionärernas förslag huvudsakligen av
det rent principiella skälet att man inte
bör använda pensionssystemet till att

6 Första kammarens protokoll 1970. A’r 42

försöka lösa arbetsmarknadspolitiska
problem. Jag ansluter mig till samma
uppfattning och anser att man inte bör
göra detta. Effekten av ett bifall till
motionsyrkandet, som i och för sig
egentligen bara avser en utredning —
även om det skulle bli ett positivt resultat
av utredningen — blir relativt
litet i verkligheten. Eftersom avgifterna
för de anställda betalas kollektivt av
arbetsgivaren, kan jag inte förstå att
lian skulle påverkas i någon som helst
grad beträffande valet av arbetskraft,
om han hade möjlighet att välja på
yngre och äldre arbetskraft. Om den
totalsumma han skall betala in till pensionssystemet
inte förändras — han redovisar
inte någon avgift särskilt för
de anställda utan redovisar en totalsumma,
på vilken avgiften beräknas —
måste effekten bli relativt liten. Det
blir naturligtvis en viss fördel för den
arbetsgivare som uteslutande har äldre
arbetskraft anställd eller till mycket
stor del har äldre arbetskraft anställd.
Då blir det hela naturligtvis billigare
för denna arbetsgivare, men hur många
arbetsgivare är det som på sikt kalkylerar
med att kunna klara sig uteslutande
med anställda över 55 år? Det är ingen
som räknar därmed, inte ens de mest
optimistiska. Visserligen tror jag att en
mycket stor procent av jordbrukets anställda
och möjligen också av dem som
arbetar i eget jordbruk är över 50 år,
men procentandelen av de förvärvsarbetande
inom jordbruket sjunker år
efter år. Oavsett vad som skulle befinnas
vara praktiskt för jordbrukets del,
spelar detta en mycket liten roll för det
stora hela. Så länge flertalet av de förvärvsarbetande
är under 55 år, kommer
det inte att bli någon vinst, om avgifterna
läggs på denna grupp och om de
som är över 55 år blir befriade från
avgift — effekten blir precis densamma.

Motionärerna räknar inte ens själva
med att kunna lösa hela problemet med
en sådan ändring som de föreslår. Jag
tror att det här gäller sjunde punkten
i ett program som på övriga sex punk -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen

ter också avser åtgärder för att lösa
den äldre arbetskraftens problem. Föreliggande
förslag är alltså bara en liten
del som berör endast dem som har arbete
eller genom ändringen skulle få
ökade möjligheter att skaffa sig sysselsättning.
Fortfarande kommer huvuddelen
av de åtgärder som måste vidtas
för att lösa den äldre arbetskraftens
problem att vila på arbetsmarknadsmyndigheterna
— det är ett arbetsmarknadsproblem
och kommer att så förbli.
Denna uppfattning har inte kommit till
uttryck i remissinstansernas utlåtanden,
men detta till trots kan den ju ha sitt
intresse.

Arbetsmarknadsstyrelsen har inte uttalat
någon mening om den föreslagna
åtgärden utan bara nämnt en del siffror,
bl. a. att 650 000 förvärvsarbetande är
över 55 år och att 15 000 av dessa är arbetslösa.
Kanske har läget i dag försämrats
så att 20 000 55-åringar och
äldre är arbetslösa. Mot den bakgrunden
tycker jag att motionärernas förslag
är underligt. Skall man försöka lösa
problemen för 20 000 människor genom
att vidta en generell åtgärd som berör
650 000 arbetande, när man ändå är
medveten om att det väsentliga av det
som måste göras ligger på ett annat
plan?

Herr talman! Ingen tvivlar på motionärernas
goda vilja att nå ännu bättre
resultat i fråga om att bereda de äldre
.sysselsättning, men såväl andra lagutskottets
majoritet som flertalet av remissinstanserna
tvivlar på att man skulle
uppnå så värst mycket genom att vidta
de åtgärder som föreslås i motionerna.

Med hänsyn härtill yrkar jag, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Huvudintrycket av herr
förste vice talmannens anförande är för
mig att han dimensionerar ner vad man
vinner med ett genomförande av motionärernas
förslag och att han dimen -

sionerar upp svårigheterna. Vad som
bör framhållas i det här sammanhanget
är ju att den föreslagna åtgärden är
mycket enkel. Den är så enkel att den
kan vara värd att pröva, även om man
inte uppnår några stora resultat. Det
kan nämligen inte vara nämnvärt större
svårigheter med att avkorta premieuttaget
vid 55 års ålder än att göra det
vid 65 års ålder. Arbetsgivarna får nu
sortera ut uppgifterna om de anställda
som uppnått 65 års ålder.

Det skulle inte vara av intresse för
företagare att anställa äldre arbetskraft
endast i de fall då vederbörande har
enbart sådana personer anställda som
uppnått den föreslagna åldersgränsen,
utan det måste vara intressant i alla
lägen, eftersom det totala avgiftsuttaget
är beroende på proportionerna mellan
yngre och äldre arbetskraft. Jag hävdar
än en gång att den föreslagna ordningen
är ointressant för den arbetsgivare vars
arbetsstyrka har en genomsnittsålder
som överensstämmer med åldersgenomsnittet
på arbetsmarknaden, men det
blir dyrare för den som har plockat till
sig enbart den högeffektiva yngre arbetskraften
och billigare för den som
har den äldre arbetskraften kvar. I
vissa fall finns det kanske inte tillgång
till annat än äldre arbetskraft, och jag
anser att man på det här sättet mycket
väl kan medverka till att lösa en rättvisefråga.

Sedan några ord om att man inte
skall försöka klara arbetsmarknadsmässiga
problem via ATP. Jag förstår inte
varför man inte skulle kunna använda
detta medel lika väl som alla andra för
att lösa ett angeläget samhällsproblem.
I arbetslivet gäller marknadsmässiga lagar,
och en åtgärd av det slag som motionärerna
önskar skulle kanske i hög
grad underlätta den enskildes situation.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att jag har försökt att dämpa den stora

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Om undantag för äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen

optimism som kommit till uttryck i motionerna
och i herr Kristianssons anförande
när det gäller de positiva verkningarna
av ett bifall till motionsyrkandet
och sedermera ett positivt resultat
av den utredning man begär. Vi tror
inte på effekten av en sådan ändring
i avgiftssystemet som här föreslagits,
och det gör inte remissinstanserna heller.
Naturligtvis kan man också ta remissyttrandena
med en nypa salt. Men
eftersom det är arbetsmarknadsorganisationerna
som har yttrat sig i denna
fråga, och då såväl arbetarparten som
arbetsgivarna har ungefär samma inställning,
så måste det väl finnas skäl
att ta fasta på vad de har sagt. De positiva
verkningarna blir antagligen mycket
ringa; de negativa har jag inte yttrat
mig om i någon större utsträckning.
Om man verkligen kunde räkna med en
fullgod effekt av den föreslagna ändringen,
så skulle man naturligtvis försöka
klara av både administrativa och
övriga problem, som kan medfölja en
sådan ändring. Men jag ansåg redan
från början att det saknar betydelse för
dem som skall ta ställning till motionsyrkandet.
Även om arbetsgivaren inte
skulle betala avgifter för den som fyllt
55 år och finna sig i att betala mera för
den yngre arbetskraften för att tillgodose
pensionssystemet med samma totala
årliga belopp, så måste ändå arbetsgivaren
varje år redovisa inkomsten för
alla som inte fyllt 65 år. Han måste ju
ändå registrera pensionsgrundande inkomst
för vederbörande; de skulle ju få
räkna även åren efter 55 år och till den
slutgiltigt bestämda åldersgränsen som
pensionsgrundande. Denna åldersgräns
kan ju komma att sänkas från nuvarande
67 år till 65 år, och detta kan möjligen
få som konsekvens att man även
sänker gränsen för avgiftsbetalningen
till ATP-systemet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner, först på bifall

till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 91,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 12.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
74, i anledning av motioner angående
sysselsättningsmöjligheterna för äldre
arbetskraft, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om åtgärder mot förorening genom olja
Vid ånyo skedd föredragning av
andra lagutskottets utlåtande nr 92, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tystnadsplikt
för apotekspersonal, m. m., jämte motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om åtgärder mot förorening genom olja

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 77, i anledning av motioner
om åtgärder mot förorening genom
olja.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 106 i
första kammaren av herrar Wirtén och
Skärman, samt nr 131 i andra kammaren
av herr Tobé m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, utom annat, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära

a) att en utredning skyndsamt tillsattes
med uppgift att i enlighet med
vad i motionerna anförts föreslå åtgärder
för att förhindra att oljeskador
uppstode genom läckage från cisterner,

b) att bestämmelser utfärdades om
förbud mot fortsatt placering av oljecisterner
under jord.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:106 och II: 131,
såvitt avsåge yrkandena om tillsättande
av viss utredning och om förbud
mot fortsatt placering av oljecisterner
under jord, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Till tredje lagutskottets
föreliggande utlåtande nr 77, där jag
står såsom medmotionär och dessutom
har deltagit i utskottsbehandlingen,
finns inte fogad någon reservation. Det
är därför givetvis inte min avsikt att

här komma med något yrkande eller
polemisera mot utlåtandet. Jag vill endast
helt kort motivera varför jag inte
har funnit anledning att reservera mig.

I huvudfrågan — beträffande yrkandena
om åtgärder mot förorening genom
olja — har inte något inträffat som
givit mig anledning att ändra uppfattning.
Jag tror att den i stort delas även
av utskottets ledamöter. Motionen framlades
under den allmänna motionstiden,
och sedan dess har två händelser inträffat
genom vilka våra motionsyrkanden
bör kunna tillgodoses.

Tidigare gällande förordningar och
kungörelser, som inte varit tillräckligt
verkningsfulla, har kompletterats med
kungörelse från kommerskollegium den
30 juni 1970, som trädde i kraft den
1 oktober. Denna kungörelse innefattar
bestämmelser om åtgärder till skydd
mot vattenförorening genom brandfarlig
vätska. Kungörelsen ersätter en tidigare
kungörelse av 1964 och bör, rätt
tillämpad, kunna lösa flera av de problem
vi berör i vår motion. Jag skall
inte gå in på detaljer utan hänvisar i
det avseendet till utlåtandet.

Därjämte har Kungl. Maj:t — också
detta efter det att motionen avgivits —
genom bemyndigande den 6 februari
1970 tillsatt särskilda sakkunniga för
översyn av naturvårdslagen. De allmänna
direktiven för dessa sakkunniga —
naturvårdskommittén — torde göra det
ofrånkomligt för kommittén att närmare
utreda den del av oljehanteringen
som avser nedskräpning i naturen genom
avsiktligt utsläpp eller genom utkast
av oljeprodukter.

Därmed skulle i huvudsak våra motionsyrkanden
ha blivit tillgodosedda
innan motionerna utskottsbehandlades.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande i denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Ang. miljövården

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 78, i anledning av motioner
angående miljövården.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta
och till lagutskott hänvisade motioner,
nr 516 i första kammaren av herrar
Skärman och Wirtén samt nr 461 i andra
kammaren av herr Strömberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t skulle anhålla om utredning och
förslag'' till lag om sådan uppsikt över
svensk mark, att denna icke vansköttes
utan med hänsyn till beskaffenhet och
läge nyttjades på ett från miljö- och
landskapsvårdande synpunkt försvarligt
sätt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:516 och 11:461
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Även när det gäller
tredje lagutskottets utlåtande nr 78 har
Kungl. Maj :t — genom den enligt bemyndigande
den 6 februari 1970 av
chefen för jordbruksdepartementet tillkallade
naturvårdskommittén — gjort
en reservation helt onödig.

I egenskap av huvudmotionär har jag
såväl av kommitténs ordförande som av
ledamoten i kommittén, utskottets värderade
ordförande, mottagit försäkringar
om att de av motionärerna aktualiserade
frågorna kommer att upptagas till
seriös behandling. Jag har tagit fasta
på dessa löften och hoppas att givarna
får tillfälle att uppfylla dem.

Må det ges mig tillfälle att sända med
ett ord på vägen.

Vår motion avser inte i främsta rummet
de i planerna upptagna s. k. grönområdena,
inte heller kravet att åker
skall brukas som åker, äng som äng och

skog som skog. Vi vill gå längre. Vi menar
att innehav av svensk jord är ett
privilegium som förpliktar, vare sig det
iir staten, kommunen, bolaget eller den
enskilde som äger jorden. Av skäl som
det ges exempel på i motionerna skall
jorden inte läggas för fäfot som ett spekulationsobjekt,
som en markreserv eller
vad man vill kalla det. Den skall
vårdas, inte göras till maskrosodling
eller risbacke. Det finns exempel som
är avskräckande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 88, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
handläggningen av vissa delar av
vägtrafiklagstiftningen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 48, i anledning av motioner om
förhandlingar med Danmark angående
vattenföroreningen i Öresund;

nr 49, i anledning av motion om
obligatorisk rengöring av tankfartyg
före avgång från sista lossningshamn;

nr 50, i anledning av motioner om en
konferens mellan östersjöstaterna angående
föroreningen av Östersjön; och
nr 38, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med
överlämnande av berättelse för rådets
adertonde session, i vad skrivelsen hänvisats
till jordbruksutskottet, jämte motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om ett miljövårdsprogram

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 69, i anledning
av motioner om ett miljövårdsprogram.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats de likalydande motionerna
I: 434, av herr Helén m. fl., och
11:480, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., vari anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,
att en utredning tillsattes med uppgift
att utarbeta ett miljövårdsprogram till
ledning för forskning, lagstiftning och
åtgärder i övrigt på miljövårdens område.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:434
och 11:480 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Peterson (fp), Rimås (fp), Johansson
i Skärstad (ep) samt Andersson
i Örebro (fp), vilka ansett, att utskottet
bort på anförda skäl hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:434 och 11:480 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning
tillsattes med uppgift att utarbeta
ett miljövårdsprogram till ledning för
forskning, lagstiftning och åtgärder i
övrigt på miljövårdens område.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Under 1960-talet har
insikten om att våra naturresurser är
allvarligt hotade på grund av förbrukning,
förslitning och nedsmutsning
vuxit sig stark. Debatten i riksdagen
och annorstädes har varit intensiv, och
åtgärder för att stoppa miljöförstörelsen
har vidtagits i allt snabbare takt.
Vi har här i riksdagen fattat beslut om
miljövårdens organisation och uppläggning.
Lagar har stiftats, och ekonomiska
resurser har, om ock i begränsad omfattning,
satsats på miljövården.

Men ingen vill i dag säga att miljövården
var den del i vårt samhällsbyg -

gande som klarades av på 1960-talet.
Nej, herr talman, snarare tvingas vi
konstatera att det mesta kvarstår och
att en väsentligt ökad resurstilldelning
blir nödvändig. Det är inte svårt att
göra en inventering av resterande miljöproblem
som belyser det påståendet. Vi
har i en partimotion från folkpartiet
pekat på en rad allvarliga hot mot vår
miljö som enligt vår mening snarast
måste belysas och motarbetas genom
lämpliga åtgärder.

Metodiken i miljövårdsarbetet har i
huvudsak hittills inneburit att utföra
delutredningar och fatta beslut inom
den därigenom belysta sektorn. I några
fall har, som utskottet påpekar, mera
samlade probleminventeringar gjorts.
Främst bör kanske i det sammanhanget
naturresursutredningen nämnas.

Vi menar för vår del att en utredning
nu bör tillsättas med uppgift att utarbeta
ett miljövårdsprogram till ledning
för fortsatt forskning samt för lagstiftning
och åtgärder i övrigt på miljövårdens
område.

I naturvårdsverkets yttrande över
motionen heter det: ”Det är naturligt
att situationen efter ett antal år av
ständigt nya rön i fråga om såväl negativ
miljöpåverkan som motåtgärder
kan förefalla svåröverskådlig och föranleda
en önskan att stanna upp och
summera för att få en grund för det
fortsatta arbetet.” Efter att ha påpekat
att sådana summeringar och inventeringar
har gjorts tidigare framför naturvårdsverket
som sin mening att ”tiden
ännu inte är mogen för en ny utredning
i inventerings- och planeringssvfte”.

Av remissvaret framgår således att
naturvårdsverket inte har någon invändning
mot själva utredningsyrkandet
men anser att tiden ännu inte är
mogen för förslaget. Skälet till naturvårdsverkets
avvaktande hållning är
detsamma som utskottsmajoriteten motiverar
sitt avslagsyrkande med, nämligen
det att utredningsarbete pågår för
närvarande på olika delområden inom
miljövården och att dessa utredningar

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

först bör slutföras innan ett mer samlat
utredningsuppdrag startas.

Herr talman! .lag tycker att det finns
anledning att fundera litet över den mot
motionen framförda invändningen.

Utskottet har i sin skrivning tagit
upp till diskussion åtskilliga av de miljöproblem
som omnämns i motionen
och redovisat dagsläget, dvs. talat om
vad som gjorts, vilka utredningsförslag
som väntas osv. Det är eu intressant
läsning. Den visar bl. a. att förslag redan
framlagts eller väntas bli framlagda
inom en relativt nära framtid i en
rad frågor. Det gäller exempelvis arbetsgruppen
för de outbyggda Norrlandsälvarna,
arbetsgruppen för landskapsvård
vid jordbruksrationalisering
och expertgruppen på bilavgasområdet.
Miljökontrollutredningen uppges under
1971 lägga fram ett viktigt lagstiftningsförslag
inom sitt område, och den länge
efterfrågade skissen till en fysisk riksplanering
har ju utlovats under nästa
år.

Redovisningen visar således att läget
i själva verket är gynnsamt för en sammanfattande
utredning.

Självfallet kominer delutredningar att
fortsätta sitt arbete på väsentliga avsnitt
inom miljövården parallellt med
den av motionärerna önskade utredningen.
Naturvårdsverket har i sitt yttrande
omnämnt några sådana. Men den
viktiga frågan är: När konnner all utredningsverksamhet
att vara avslutad
inom miljövården? Såvitt jag kan förstå
är svaret på den frågan: aldrig. Erfarenheten
från andra samhällsområden
säger oss att sammanfattande utredningsuppdrag
görs och måste göras parallellt
med närliggande utredningsuppdrag.
Med underhandskontakter
mellan sådana utredningar går det att
klara av eventuella samordningsproblem.

I den senaste tidens miljövårdsdebatt
har rests åtskilliga frågor som motiverar
att vi inför 1970-talet skaffar oss
den kringsvn som vi menar att den
åsyftade utredningen kan hjälpa oss

Om ett miljövårdsprogram
med. Några exempel på frågor som behöver
belysas bör kanske nämnas här.

Naturvårdsverket är i sitt yttrande
bl. a. inne på hur miljövärdena skall
kunna vägas in i beräkningen av nationalprodukt
och standardnivå. Vi har
säkert att förvänta oss en prissättning
på varor och tjänster som i högre grad
baseras på miljöaspekter.

En annan viktig fråga är vilka medel
vi har till förfogande i miljövårdspolitiken.
Lagstiftningen har som bekant hittills
varit vårt viktigaste vapen och
kommer sannolikt att så förbli. Men i
vad mån och på vilka områden bör
andra hjälpmedel —■ exempelvis avgiftsbeläggning,
skatter, alternativt skatteavdrag
— med fördel utnyttjas?

En annan väsentlig uppgift är att ta
upp prioriteringsfrågorna. Utredningar,
inventeringar och forskning har påvisat
många viktiga miljövårdande åtgärder
som snarast bör vidtas men som vi
på grund av bristande ekonomiska och
personella resurser hittills inte orkat
med. En bedömning måste göras, vilka
åtgärder som bör prioriteras och i vilken
takt vi anser oss kunna verkställa
dem.

Dessa och åtskilliga andra frågor bör
klarläggas för att mera preciserade
ställningstaganden skall kunna ske. Detta
är inte minst angeläget när vi med
tillfredsställelse kan notera att internationella
överväganden blir allt vanligare
i miljövårdsfrågor. Våra intressen
kan bättre hävdas i internationella
sammanhang, om vi har klarat ut vad vi
främst vill utföra under de närmaste
åren och hur vi skall gå till väga för
att nå de uppsatta målen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! I reservationen till detta
utskottsutlåtande hemställes om en
utredning med uppdrag att utarbeta ett
miljövårdsprogram till ledning för bl. a.

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om ett miljövårdsprogram
forskning, lagstiftning och åtgärder i
övrigt på miljövårdens område. Detta
har understrukits mycket tydligt av
herr Wirtén.

Som framgår av utskottets utlåtande
är praktiskt taget alla frågor som berör
miljövården antingen under utredning
eller uppmärksammade på annat sätt.
Jag skall inte här närmare gå in på alla
de aktiviteter som är på gång i dessa
frågor utan bara peka på några av dem.

I det motionspar som ligger till grund
för utskottets utlåtande beröres bl. a.
frågan om tillsättandet av en parlamentarisk
kommitté med uppgift att följa
arbetet med den fysiska riksplaneringen.
I förra veckan behandlade riksdagen
motioner och ett utskottsutlåtande
från allmänna beredningsutskottet rörande
just dessa spörsmål. Bakom detta
utlåtande stod ett enhälligt utskott med
ett avstyrkande av ett förslag om tillsättande
av en sådan parlamentarisk
utredning. Man ansåg det inte vara
lämpligt att tillsätta en sådan utredning
med hänsyn till att regeringen sysslar
med den fysiska riksplaneringen och
har utlovat att densamma givetvis skall
komma på remiss. Då får riksdagsmännen
möjlighet att yttra sig över den.

En annan fråga som är mycket viktig
när det gäller miljövården är rening av
avloppsvattnet. Jag vill bara här erinra
om de åtgärder som vidtagits på detta
område. Inte mindre än 84 miljoner
kronor har ställts till förfogande av
myndigheterna för att tillskapa höggradiga
reningsverk. Och för någon
vecka sedan meddelade jordbruksministern
att man siktar till att praktiskt
taget alla större orter inom 5—6 år
skall vara försedda med höggradiga reningsverk.
Detta betyder givetvis eu
mycket kraftig satsning på detta område.

Vad gäller rening av avgaser och blyhalt
i bensinen har herr Wirtén redan
talat om vad som är på gång i dessa
avseenden. Vi kan vänta ett expertutlåtande
innan året är slut, varpå man
får möjlighet att ta ställning till detta.

Det är självskrivet att det blir fråga om
att prioritera, men den prioriteringen
kan man näppeligen göra förrän man
fått klart för sig, på vilka områden man
skall sätta in de miljövårdande åtgärderna.
Detta kan man inte få klart förrän
dessa utredningar är färdiga och
man kan ta ställning till dem.

Utskottsmajoriteten har liksom naturvårdsverket
i sitt yttrande menat att
det inte finns någon anledning att nu
tillsätta ytterligare en utredning. Låt
oss i stället avvakta det som nu är på
gång och sedan ta ställning till de förslag
som kommer att framläggas, varefter
det kan övervägas vilka åtgärder
som behöver vidtas på detta område.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 69, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 12

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 27.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om utarbetande av riksnormer för
buller

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 77, i anledning
av motion om utarbetande av riksnormer
för buller.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen 1: 959, av fru
Florén-Winther och herr Åkerlund, hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära, att den
år 1969 tillsatta parlamentariska kommittén
angående bullernormer erhölle
tilläggsdirektiv om att utarbeta riksnormer
för buller i olika former i enlighet
med vad i motionen framförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 1: 959 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Larsson i Borrby (ep), fröken Stenberg
(in) samt herrar Blomquist (m) och Johansson
i Skärstad (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med anledning av motionen I: 959
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
trafikbullerutredningen genom tilläggsdirektiv
gåves i uppdrag att utarbeta
förslag till riksnormer för buller.

Om utarbetande av riksnormer för buller

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Även i detta utlåtande
har eu motion som tar upp en miljövårdsfråga
behandlats. Motionen 1:959
går ut på att 1969 års parlamentariska
kommitté skall få tilläggsdirektiv om
utarbetande av riksnormer för buller.
Dessa skulle också kunna läggas till
grund för arbete i internationellt sammanhang.

Motionens utgångspunkt är att bullerbekämpningen
borde få samma resurser
som kampen mot dåligt vatten och luftföroreningar.
Motionen har märkligt nog
inte alls remissbehandlats. Utskottet redovisar
ändå en del tagna initiativ, vilket
styrker reservanternas yrkande om
en samordning. Det görs olika saker på
skilda håll, men det förekommer ingen
samordning om hur problemen skall
lösas. Det är därför som reservanternas
förslag bör få stöd från riksdagen i
form av en klart uttalad målsättning
och ett bifall till en samordning av de
initiativ som tagits. Det bör ske genom
att man fastställer riksnormer mot buller.

Jag finner, herr talman, att jag kan
ansluta mig till den till utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Bland reservanterna i
detta ärende återfinns utskottets vice
ordförande herr Larsson i Borrby. Han
återfinns också bland ledamöterna i den
parlamentariska kommitté, trafikbullerutredningen,
som arbetar med dessa frågor.
Om inte motionärerna har haft
möjlighet att studera direktiven för den
utredningen, så borde i varje fall herr
Larsson ha haft det. Han är inte ledamot
av denna kammare, och jag kan
därför inte gå i polemik med honom.
Jag vill emellertid för kammarens upplysning
citera ur trafikbullerutredningens
direktiv. Föredragande statsrådet
säger: ”Utredningen bör utmynna i konkreta
förslag till normer för flygbuller
samt för buller från motordrivna väg -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om en ekonomisk värdering av arbetet med skötseln av ett hem

fordon och fritidsbåtar. Normerna bör
omfatta gränsvärden för såväl emission
som immission.”

En parlamentarisk utredning bär väl
sällan tillsatts för att utarbeta lokala
normer. Det finns i vårt arbete ingen
annan målsättning än att de normer som
utarbetas skall vara vägledande för hela
riket. I samarbetet, som så att säga knyts
ihop i trafikbullerutredningen, är representerade
alla statliga myndigheter
som på något sätt berörs av dessa frågor.
Redan nu har planverket utarbetat
riktlinjer för trafikbullernormer vid
samhällsplanering. Även i övrigt håller
utredningen kontakt med allt som sker
på området inom landet. Därtill kommer
det intensiva inventeringsarbete
som skett när det gäller motsvarande
frågors handläggning utomlands. Det
finns från kommitténs sätt att se ingenting
övrigt att önska i fråga om den
politiska behandlingen av dessa frågor.
De har angripits på bred front, och resultatet
kommer att visa sig så mycket
snarare som vederbörande departementschef
särskilt lagt utredningen på
hjärtat att snabbt komma fram till resultat
och även om så erfordras framlägga
delbetänkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Hansson att om han läst motionen
noga så hade han sett att i den citeras
just utredningsdirektivens lösa formuleringar,
som på intet sätt kan tolkas
såsom varande direktiv till riksnormer.
Detta vill jag åberopa som stöd för att
en riksnorm för bullerbekämpningen
inte heller kan vara en kommunal angelägenhet
utan en hela rikets. Det bör
komma tilläggsdirektiv till den sittande
utredningen om en klar målsättning för
utredningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder

förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om en ekonomisk värdering av arbetet
med skötseln av ett hem

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 78, i anledning
av motioner om landsbygdshusmödrarnas
situation, om en ekonomisk värdering
av arbetet med skötseln av ett hem
samt om en utredning angående de
hemarbetandes situation.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner, nämligen 1)

de likalvdande motionerna 1: 960,
av fru Florén-Winther m. fl., samt II:
1128, av herrar Krönmark och Oskarson,
vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte föreslå,
att glesbygdsutredningen skulle givas
i uppdrag att i sitt fortsatta arbete beakta
de olika problem rörande landsbygdshusmödrarnas
situation bland annat
på grund av jordbrukets strukturomvandling
som anförts i motionerna;

2) de likalydande motionerna 1: 963,
av fru Hamrin-Thorell m.fl., samt II:
1110, av herr Eriksson i Arvika m.fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå,
att Kungl. Maj :t genom samordning
och komplettering av gjorda undersökningar
ombesörjde en ekonomisk värdering
av det produktiva arbete som
utföres i hemmen; samt

3) motionen II: 1126, av fru Jonäng,
varit föreslagits, att riksdagen skulle
hos Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
av de hemarbetandes situation i
enlighet med motionens syfte.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Om en ekonomisk värdering av arbetet med skötseln av ett hem

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
960 och 11:1128 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I:
963 och II: 110 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen 11:1126 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Peterson (fp) och Axel Kristiansson
(ep), fröken Stenberg (m), fru
Hamrin-Thorell (fp) samt herrar Blomquist
(m), Rimås (fp), Johansson i
Skärstad (ep), Andersson i Örebro (fp),
Nilsson i Agnäs (m) och Johansson i
Växjö (ep), vilka dock ej antytt sin
mening.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! I fem olika motioner
från tre av riksdagens partier föreslås
att man skall ta upp hemarbetet till värdering.

Självfallet ansluter jag mig i första
hand till det motionspar jag själv varit
med om att utarbeta. Det är motionsparet
1:960 och 11:1128, som tar upp
frågan om landsbygdshusmödrarnas situation
och försöker få denna belyst.
Motionen kom till med anledning av
familjejordbrukens allt svårare problem
och behandlar kvinnornas situation,
dvs. just denna konkreta grupps
utgångsläge.

I motionen sägs att kvinnorna ofta är
de som stannar längst på jordbruket
och har att utföra arbetsuppgifter där
utan att ha någon egentlig trygghet. De
har varken omskolningsmöjligheter, arbetstrygghet
eller möjlighet att få förtidspension
när jordbruket en dag läggs
ner. Dessa förhållanden har jag tyckt
vara så viktiga att man närmare borde
utreda vad som kan göras när det gäller
landsbygdshusmödrarnas speciella situation.

I detta sammanhang har också hem -

arbetets värdering kommit in som ett
utomordentligt viktigt led, något som
jag hade anledning att framhålla vid
skattedebatten den 14 maj. Den nya familjeskattekonstruktionen
kommer ju
att ha en negativ verkan just för de
hemarbetande kvinnorna. Jag vill också
åberopa de motiveringar jag anförde
vid en debatt den 18 november, när vi
diskuterade en utredning för att få till
stånd en lagstiftning mot diskriminering
av kvinnor på arbetsmarknaden. Dessa
frågor hör på sätt och vis ihop. Hur
värderas kvinnors arbete — på arbetsmarknaden
och i hemmet? Normerna
borde vara desamma.

Frågan om hemarbetets värdering är
egentligen utomordentligt gammal och
aktualiseras tid efter annan. I utlåtandet
sägs också att frågan tagits upp i
riksdagen på olika sätt, med olika bakgrund
och med olika formuleringar i yrkandena.
Så är också fallet i dag. Men
det gemensamma är att tre partier nu
har ungefär samma uppfattning, nämligen
att en värdering av hemarbetet bör
företas.

Det är emellertid inte bara med utgångspunkt
från det nya skattesystemet
som de hemarbetande kvinnornas situation
i dag är så aktuell. Lokaliseringsproblemet
har också betydelse. Det kan
gälla ensidig rekrytering och problem
för kvinnor, som helt enkelt inte kan
få ett yrkesarbete i hemorten. Sådant
kommer att bli utslagsgivande också
för hur kvinnan uppfattar hemarbetet.

Utskottet framhåller att utvecklingen
fortskrider på området. Utskottet pekar
också på de olika utredningar som pågår
för att åstadkomma sociala, försäkringsmässiga
och ekonomiska förbättringar
för husmödrarna. Men trots det oändligt
stora antal utredningar som i detta
avseende pågår har fortfarande ingen
utredning tillsatts för att direkt ta upp
frågan om värderingen av hemarbetet
till fromma för landets alla husmödrar.
Husmodersförbundet, som väl får betraktas
som en husmödrarnas fackförening
— om jag nu kan sätta en sådan

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om en ekonomisk värdering av arbetet med skötseln av ett hem

rubrik på denna ideella organisation —
bär under de senaste åren arbetat mycket
på att få denna fråga i blickpunkten.
Förbundet har t. o. m. under det senaste
året ordnat ett studieprogram för att i
sin organisation tillhandahålla utredningsmaterial
som underlag för statsmakterna
vid en värdering av hemarbetet.
Det är alltså en ideell organisation
som strävar efter rättvisa i det avseende
det här gäller men som möts av
riksdagens avvisande hållning när det
gäller att tillmötesgå ett rättfärdighetskrav
på en utredning om värdering av
hemarbetet. Jag finner stöd i förbundets
aktioner och i dess arbete att självt ta
initiativ i denna fråga, och jag anser
att de fem motioner jag här nämnt befinner
sig på rätt väg.

Det är här fråga om att få en hel
karta över grunderna för värderingen
av hemarbetet. Det gäller arbetets omfattning,
och det gäller arbetets art,
t. ex. barnavård eller andra vårduppgifter.
Vi som aktivt arbetar ute i kommunerna
vet hur det mer och mer talas
om öppen sjukvård, öppen handikappvård
och öppen åldringsvård, och vi vet
hur man försöker att klara av de arbetsuppgifter,
som beslutas i kommunerna,
på det individuella planet så
att var och en skall kunna få individuell
vård. Detta innebär att någon
måste utföra dessa arbetsuppgifter, och
då kommer de att utgöra en del av hemarbetet.

Av olika undersökningar som på detta
plan har gjorts framgår att hemarbetet
omfattar mellan 10 och 18 olika
yrken, beroende på familjens storlek
och de arbetsinsatser som måste göras
osv. Jag tycker att enbart detta visar
hur utomordentligt viktig denna fråga
är. Vid värderingen av hemarbetet bör
självklart också hänsyn tas till de ensamstående
föräldrarnas arbetsinsatser
i hemmet och till de 30 000 hemmamän
som statistiken upptar. Alla dessa bör
också omfattas av en sådan värdering.

Frågan om hur hemarbetet i sin helhet
skall värderas är mycket viktig,

eftersom det här rör sig om så många
människor. Det är också fråga om ett
erkännande av det arbete som utförs.
Jag tycker att det är av en viss nationalekonomisk
betydelse att hemarbetet erkänns.
Det är ju ändå så att många vill
lägga in värderingar i hemarbetet. Fostran
av barnen är mycket viktig, och vi
vill ju att denna fostran skall vara så
bra som möjligt. Låt oss vid värderingen
av hemarbetet också beakta de personliga
insatser som görs i hemmet!

Jag yrkar bifall till motionerna I: 960
och II: 1128.

I detta anförande instämde herr Svenungsson
(m) och herr Pettersson,
Karl, (m).

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Eftersom jag är en av
motionärerna vill jag anlägga några
synpunkter på det här ärendet. Det är
inte första gången jag gör det, men det
kommer att bli den sista.

I den motion på vilken jag står som
första namn anförs en rad faktorer
som motivering för en samordning av
de undersökningar som redan har
gjorts när det gäller den ekonomiska
uppskattningen av husmödrarnas produktiva
arbete i hemmet och en komplettering
av denna samordning för
den händelse en sådan behövs. Vi motionärer
har pekat på att det är nödvändigt
att göra en sådan utredning
för att få en grund att utgå ifrån när
det gäller att försöka inplacera de hemarbetande
kvinnorna i vårt pensionssystem
och socialförsäkringssystemet i
övrigt. Vi kommer aldrig att kunna ge
någon ekonomisk trygghet åt denna
grupp av 700 000 kvinnor, om vi inte
får deras arbetssituation utredd i ekonomiskt
avseende. Främst gäller detta,
som fru Florén-Winther sade, barntillsynen
och barnavården. Det gäller i
hög grad att kunna väga det ekonomiska
värdet av insatserna i det traditionella
samhället mot utgifter som satsas

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

Om en ekonomisk värdering av arbetet med skötseln av ett hem

på tjänster vilka utförs av utomstående.

Vi har också pekat på att det i valet
mellan hemarbete och yrkesarbete, som
jo numera tränger på alltmer i de flesta
familjer, gäller för den enskilde arbetstagaren
att överväga de ekonomiska
fördelarna och nackdelarna, och det
är inte minst svårt för de lågavlönade.
Vi framhåller vidare att nya arbetsuppgifter
har ålagts de moderna husmödrarna.
Med det självbetjäningssystem
som alltmer breder ut sig får de
Id. a. icke obetydliga utgifter för varudistributionen.
Det förekommer numera
knappast hemsändning av varor,
utan det arbetet har mer och mer övertagits
av konsumenterna. Och vi vet ju
att de flesta konsumenterna i fråga om
anskaffning till hushållet är just husmödrarna.
Dessutom har vi påvisat vikten
av en ekonomisk uppskattning avvad
som lönar sig att göra hemma respektive
låta utföra utanför hemmet
liksom beträffande anskaffning av kapitalvaror,
t. ex. frysbox och tvättmaskin.

Vi har hederligt deklarerat att svårigheterna
att värdera hemarbetet självfallet
ligger i det förhållandet att det
så starkt varierar både ekonomiskt och
tidsmässigt från familj till familj. Emellertid
har metoderna att mäta det ekonomiska
värdet av den arbetsinsats
som åtgår för barnavård, tvätt, inköp,
klädsömnad etc. otvivelaktigt förbättrats.

Jag har liksom de övriga motionärerna
— och kanske flera av riksdagens
ledamöter •—• fått en skrivelse från husmodersförbundet
Hem och samhälle,
som lär vara representativt för den
grupp av kvinnor som det här gäller.
Förbundet inte bara starkt understryker
vår begäran utan tillställer oss också
en uppräkning av de undersökningar
som redan är vidtagna. Dessa är minsann
inte få, men någon samordning eller
överensstämmelse mellan dem finns
inte. Jag skall nämna några stycken.

Det är konsumentutredningens läges -

rapport från 1969 och låginkomstutredningens
nyligen avgivna betänkande.
Vidare är det undersökningen ”Lönar
sig köpet?” som handlar om hur mycket
tid som läggs ned på olika sysslor
och om vad som lönar sig att göra
hemma eller lägga ned pengar på att
få gjort utanför hemmet.

I statens offentliga utredning av år
1966 om svensk ekonomi från 1966—
1970 förutsäges en ökning av hemarbetet,
trots att vi fått nya tekniska
hjälpmedel till vårt förfogande. Men vi
vet ju alla hur svårt det är att få tag
på t. ex. hantverkare som kan hjälpa
till med reparationer e. d.

Vi har även statens offentliga utredning
från år 1965 om hemarbete och
servicekontakter, som redogör för tidsåtgången
för vissa sysslor i olika familjetyper.

Det finns vidare en intressant undersökning
från Malmö som analyserar
inkomstförhållandena hos hushållen
i Malmö och som speciellt har fäst
uppmärksamheten på de förvärvsarbetande
gifta kvinnorna och deras betydelse
för hushållens inkomstutveckling.
Man har där även gjort jämförelser
mellan kostnaderna för en husmor förr
och nu.

Jag vill även nämna statistiska centralbyråns
hushållsbudgetundersökningar,
som inte är färdiga men som
omfattar 4 000 hushåll.

När det gäller samhällsekonomin har
man räknat upp 16 olika utredningar
och undersökningar, som just berör
detta område. Men något slags översikt,
samordning eller komplettering av alla
dessa undersökningar frågar man förgäves
efter. Det är just detta önskemål
som vi lagt fram i vår motion.

Utskottet har varit ganska likgiltigt
och kallsinnigt inför såväl denna motion
som inför de övriga motionerna.
Jag är övertygad om att den dag kommer
då vi av samhällsekonomiska skäl
är tvungna att göra en sådan samordning.

Jag har inget yrkande om min mo -

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

Om en ekonomisk värdering av arbetet med skötseln av ett hem
tion, herr talman, men jag kommer ställan komme att framställas först sär att

rösta för den motion som fru Flo- skilt angående punkten 1 samt därefter

rén-Winther nyss talade för. särskilt rörande utskottets hemställan i

övrigt.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag hade inte väntat
att denna diskussion skulle utmynna
i ett yrkande om ett bifall till motionerna,
med hänsyn till att det är ett
enigt utskott som har uttalat sig i dessa
frågor. I det utskottet har samtliga
partier deltagit.

Jag vill säga till fru Florén-Winther
och fru Hamrin-Thorell att de frågor,
som är upptagna i dessa motioner, delvis
är under behandling, vilket ni
själva konstaterat. Det gäller självfallet
de delar som kan inordnas i den
nuvarande arbetslöshetslagstiftningen
och den övriga sociallagstiftningen, där
man nu håller på med utredningar.

Det stora problemet är givetvis hur
man skall värdera arbetet i hemmen.
Det är en mycket svår fråga, men utskottet
har inte visat brist på intresse
i detta avseende. Vi är medvetna om
svårigheterna, och vi hänvisar till den
sociologiska undersökning som har
gjorts av låginkomstutredningen. Vi
tror att den i viss mån kan ligga till
grund för en värdering av hemarbetet.
Vi anser dock att frågan ännu inte är
mogen att tas upp till diskussion, utan
vi vill först avvakta nämnda utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Helge Karlsson att han kanske har förbisett
att jag inte har deltagit i utskottets
behandling av frågan. Jag har därför
full rätt att yrka bifall till motionen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hem -

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till motionerna 1:960
och 11:1128; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Florén-Winther begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemstältl i sitt utlåtande
nr 78 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna I:
960 och II: 1128.

Då emellertid fru Florén-Winther begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 41.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Tisdagen den 8 december 1970

Nr 42

*)!>

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
79, i anledning av motioner angående
den kristna etikens roll i uppfostran,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde jordbruksutskottets
utlåtande nr 52 skulle uppföras
näst efter bevillningsutskottets
betänkande nr 62 och andra lagutskottets
utlåtande nr 89 näst efter bankoutskottets
utlåtande nr 70.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 397, till
Konungen med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521).

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 66 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 398, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående handläggningen
av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 88 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 414, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reviderade timoch
kursplaner för de tvååriga ekonomiska,
sociala och tekniska linjerna i
gymnasieskolan jämte motioner;

nr 415, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av två
fastigheter i Långsele kommun;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökning av garantin
för exportkredit;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om bemyndigande att i visst
fall avstå fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden som arv; och

nr 418, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden som arv.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande nr 208, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till riktlinjer för omorganisation
av lantmäteriverksamheten
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 73, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
nedläggning av riksbankens avdelningskontor
i Vänersborg jämte motioner;

nr 74, i anledning av proposition om
ökning av den svenska andelen i Världsbankens
grundfond jämte motioner;

nr 75, i anledning av proposition om
tillämpning av allmänna prisregleringslagen
(1956:236) jämte motioner; samt
nr 78, angående återkallelse av viss
framställning från riksdagens ombudsmän; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ackordslag
m. m. jämte motion i ämnet;

nr 79, rörande dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om statlig
lönegaranti vid konkurs, m. m., dels i
anledning av propositionen väckta motioner,
dels ock motioner om bättre förmånsrätt
i konkurs för fordran på lön;
samt

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förmånsrättslag,
m. in., såvitt propositionen behandlats
av första lagutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner;

100

Nr 42

Tisdagen den 8 december 1970

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1935: 113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling, jämte
motioner;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om arbetstid
m. m. i husligt arbete; samt
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
jämte motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till jordabalk
jämte motioner m. m.;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om införande
av nya jordabalken, m. m. jämte
motioner; samt

nr 82, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till jordabalk,
dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förmånsrättslag, m. m.,
dels Kungl. Maj:ts proposition med för -

slag till lag om ändring i lagen (1907:
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,
m. m., dels ock Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i jordabalken, m. m. jämte motioner;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 51,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
jämte motioner.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Jacobsson, Per, avlämnad motion, nr
1382, i anledning av skrivelse från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
angående ändringar i stadgan om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1971