Måndagen den 5 novemberHöjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m (Riksdagens protokoll 1956:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 28

2—7 november

Debatter m. m.

Måndagen den 5 november
Höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

Sid.

Onsdagen den 7 november

Svar på interpellation av herr Lundström om sänkning av inträdesavgiften
vid telefonabonnemang

Samtliga avgjorda ärenden

Måndagen den 5 november

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, om ändring i förordningen
ang. omsättnings- och utskänkningsskatt a spritdrycker och vin 4

Onsdagen den 7 november

Statsutskottets utlåtande nr 161, ang. allmän beredskapsstat: allmänna
frågor ...........................................

__nr 162, ang. allmän beredskapsstat: försvarsdepartementet

__nr 163,'' ang. allmän beredskapsstat: socialdepartementet

_ nr 164, ang. allmän beredskapsstat: kommunikationsdepartementet
.....................................................

—• nr 165, ang. allmän beredskapsstat: ecklesiastikdepartementet..

_ nr 166, ang. allmän beredskapsstat: handelsdepartementet

_ nr 167, ang. allmän beredskapsstat: inrikesdepartementet

_ nr 168, ang. allmän beredskapsstat: staterna för statens allmänna
fastighetsfond och försvarets fastighetsfond
— nr 169, ang. allmän beredskapsstat: finansdepartementet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. utredning rörande fiskerätten
i kronans vatten

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34, ang. inventering beträffande

ofullständiga småbruk invid fideikommissen m. m...........

— nr 35, ang. möjligheterna att bättre utnyttja lantmannaskolornas
jordbruk i undervisningshänseende

1 Första kammarens protokoll 1956. Nr 28

Fredagen den 2 november 1956

Nr 28

Fredagen den 2 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Birkes motion, nr
622, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1957, m. in.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren, att ifrågavarande
kungl. proposition skulle genast remitteras
till utskott.

Vid sedermera skedd föredragning
hänvisades den kungl. propositionen till
bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 161—169, tredje
lagutskottets utlåtande nr 26 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 34 och 35.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade proposition nr 193, med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. samt 5 § förordningen
den 26 februari 1954 (nr 72) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker och vin.

Herr talmannen meddelade, att bordläggningsplenum
komme att hållas söndagen
den 4 innevarande månad kl.
20.00 och arbetsplenum påföljande dag
kl. 14.00.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.02.

In fidem
G. H. Berggren

Söndagen den 4 november

Kammaren sammanträdde kl. 20.00.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 51, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2 §
1 mom. samt 5 § förordningen den 26
februari 1954 (nr 72) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker
och vin.

Herr TALMANNEN yttrade:

.lag får påpeka att bevillningsutskottet
i detta betänkande hemställt, att före -

varande ärende måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.
Om kammaren, såsom jag förmodar, vid
sitt plenum i morgon kl. 14 bifaller
nämnda hemställan, kommer ärendet
alltså då att upptagas till behandling för
avgörande.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 20.01.

In fidem
G. II. Berggren

Nr 28

Måndagen den 5 november 195C

Måndagen den 5 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till tidigare begärd
sjukledighet får jag på min läkares inrådan
anhålla om ytterligare ledighet
från riksdagsarbetet till och med den 6
november 1956.

Nybro den 2 november 1956

John Wiktor Jonsson

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. höjning av omsättningsskatten å
spritdrycker m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. samt
5 § förordningen den 26 februari 1954
fnr 72) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin.

I en den 26 oktober 1956 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 193, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. samt 5 § förordningen
den 26 februari 1954 (nr 72)
angående omsättnings- och ulskänkningsskatt
å spritdrycker och vin.

I propositionen hade, för att motverka
spritmissbruket, föreslagits en skärpning
av omsättningsskatten på spritdrycker,
medförande höjningar i utminuteringspriserna
om mellan ca 4 kronor och 7 å
8 kronor, beroende på dryckens alkoholhalt
och partipris. Förslaget innebar vidare,
att restaurangpriserna skulle komma
att stiga med ungefär samma belopp
som utminuteringspriserna. Skatterna på
viner och maltdrycker hade lämnats

oförändrade. De nya bestämmelserna hade
föreslagits skola äga tillämpning från
och med den 5 november 1956.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Majrts förevarande proposition,
nr 193, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. samt 5 § förordningen
den 26 februari 1954 (nr 72) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Utskottet är medvetet om att betänkligheter
kan möta mot att av nykterhetspolitiska
skäl företaga en höjning av
spritpriserna. Vissa skäl skulle i och för
sig också kunna tala för att avvakta ytterligare
någon tid för att vinna säkrare
erfarenhet. Det måste emellertid beaktas,
att en fortsatt konsumtion och ett kvarblivande
missbruk på nuvarande höga
nivå kan medföra allvarliga bestående
skador. Vad nyss anförts om verkningarna
av den ekonomiska utvecklingen innebär
vidare, såsom departementschefen
påpekat, att spritbeskattningen inte längre
utgör det stöd för övriga åtgärder som
förutsattes vid 1954 års reformbeslut. De
erfarenheter, som skulle kunna vinnas,
om spritpriserna lämnades oförändrade,
skulle med andra ord inte bli rättvisande.
Den i och för sig måttliga prishöjning
som nu föreslagits torde kunna få
betydelse för stora konsumentgrupper,
icke minst bland ungdomen. Det är enligt
utskottets mening också sannolikt
att den kan dämpa missbruket, främst på
det sättet att den kan utgöra en återhållande
faktor i gränsskiktet mellan måttlighetsförbrukare
och missbrukare. Ut -

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang'', höjning av

skottet kan sålunda instämma i departementschefens
uttalande att den föreslagna
höjningen av spritpriserna torde vara
en förutsättning för att 1954 års reform
skall kunna verka på sätt som avsetts.
Det kan även förtjäna framhållas, att
man i närvarande läge torde kunna påräkna
att hos en bred allmänhet finna
förståelse och stöd för en höjning av
spritpriserna.»

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Kristensson i Osby, Sö<lerquist,
Anders Johansson, Sjölin och
Kollberg, vilka ansett, att till utskottets
motivering bort fogas följande uttalande:

»Under hänvisning till vad utskottet
ovan anfört om nödvändigheten av denna
åtgärd ur nykterhetspolitisk synpunkt
vill utskottet emellertid uttala att detta
steg inte bör leda till en ökning av det
totala skattetrycket. Utskottet förutsätter
därför att 1957 års riksdag med anledning
härav förelägges förslag till skattesänkningar.
Utskottet syftar därvid i
första hand på en sänkning av den direkta
beskattningen.»

II) av herrar Gustaf Elof sson och
Eriksson, vilka på åberopade grunder
hemställt,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 193; och

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsamma
åtgärder i syfte att återinföra någon
form av ransonering i fråga om spritinköp; III)

av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv, vilka av angivna orsaker ansett,
att utskottet bort hemställa,

dels att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 193, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. samt 5 § förordningen
den 26 februari 1954 (nr 72) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin;

dels att riksdagen måtte uttala, att vid
1957 års riksdag en sänkning av den direkta
statsskatten för fysiska personer

omsättningsskatten å spritdrycker m. m.
borde ske med ungefär samma belopp,
för helt budgetår räknat, varmed den nu
företagna höjningen av omsättningsskatten
för spritdrycker beräknades öka
statsinkomsterna.

Dessutom fanns vid betänkandet fogat
ett särskilt yttrande av herrar Werner
och Vigelsbo.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu företagas
till avgörande.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Den proposition som
riksdagen i dag har att behandla, bjuder
på en dyster och beklämmande läsning.
Statistiska tabeller och kommentarer om
spritkonsumtion och fylleri ger en ganska
skakande bild av hur tillståndet har
utvecklat sig under tiden sedan spriten
släpptes fri. Både optimistiska och pessimistiska
bedömare är i dag tämligen
överens om att snabba och effektiva åtgärder
i syfte att dämma upp i spritfloden
är av yttersta nöden.

Debatten här i dag kommer förmodligen
att i mycket stor utsträckning röra
sig kring beskrivningar av tillståndet,
bedömt med färgstarka ord och efter
vars och ens uppfattning. För min egen
del räcker det emellertid med den beskrivning
läget har fått i de föreliggande
handlingarna, och jag tror att frågan
skulle tjäna på att debatten inriktades
på de åtgärder, som man nu anser
sig böra förorda.

Utifrån huvudsakligen nykterhetspolitiska
motiveringar har bevillningsutskottets
majoritet i likhet med föredragande
statsrådet föreslagit att spritpriserna
skall höjas, enligt min mening rätt kraftigt
men enligt andras mening alldeles
för litet. Spritprisernas höjning skall enligt
propositionen följas av och inordnas
i ett system av nykterhetsvårdande
och nykterhetsförebyggande åtgärder. Så
länge man emellertid inte vet någonting
om dessa senare åtgärder och vari de
kan komma att bestå, framstår prishöjningarna
som den huvudsakliga åtgärden.

Jag har tidigare här i kammaren och

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

senast vid den stora debatten om nykterhetsreformen
1954 framhållit min
stora tveksamhet om prisernas avgörande
betydelse och inverkan på spritköp och
konsumtion. Jag valde därför 1954 i likhet
med nuvarande herr talmannen och
några få andra kammarkolleger att rösta
för ett bibehållande av motbokssystemet.
För min egen del hade jag mycket
svårt att vid den tidpunkten ryckas med
av den frejdiga radikalism, som krävde
frihet från motboken. Tanken på ett frisläppande
av spriten framstod för mig
såsom alltför äventyrlig, och jag välde
därför att vara både konservativ och
gammalmodig. I dag är det säkert många
här i kammaren som ångrar sin radikalism
och sin optimistiska tro på det slags
frihet, som innebar att svenska folket
slapp ifrån ransoneringen av sprit. Det
är mig emellertid, herr talman, helt fjärran
att med någon glädje konstatera att
vi, de gammalmodiga, i så långa stycken
fått rätt. Inte ens vi kunde nog vid den
tidpunkten förutse, att friheten från motboken
skulle komma att få så ödesdigra
verkningar som fallet har blivit. Därför
måste enligt vår mening alla i dag
verkligt allvarligt ompröva sina ståndpunkter,
kanske inte minst de, som presterade
den mest optimistiska radikalismen.

Det skulle sannolikt ha varit flera av
kammarens ärade ledamöter som röstat
för ett bibehållet motbokssystem, om man
kunnat förutse att vi så snabbt skulle
komma att ställas inför nya åtgärder och
då främst en reglering av spritkonsumtionen
medelst prishöjningar. Jag är
nämligen alldeles övertygad om att det
är åtskilligt fler än som framgår av både
omröstningen beträffande motbokssystemet
och bevillningsutskottets föreliggande
betänkande, som inte tror på
möjligheterna att dämpa spritkonsumtionen
genom höjda priser. Eller med
andra ord: de flesta som i dag kommer
att rösta med bevillningsutskottets majoritet,
tror helt enkelt inte på att de föreslagna
åtgärderna får den åsyftade
verkan, utan griper krampaktigt efter
vad som helst. Propositionen är det
halmstrå, som åtminstone för många

kan tjäna såsom tröst åt ett plågat samvete.
Det är ändock riksdagen som har
påtagit sig det stora ansvaret att släppa
loss spritfloden.

Vi reservanter har deklarerat, att vi
inte har någon som helst tro på att spritpriserna
skall kunna tjäna några vettiga
nykterhetspolitiska målsättningar. Oavsett
hur högt man bestämmer priset på
brännvinet, så kommer man aldrig på
den vägen åt missbrukarna och de alkoholskadade.
Höga spritpriser kan möjligen
tvinga bort en del måttlighetsdrickare
och därmed rent statistiskt
pressa ned spritkonsumtionen, men de
allvarliga spritproblemen kommer att
stå kvar. Så ser reservanterna på problemställningen,
och detta har lett oss över
till att föreslå, att man i stället för att
gå prishöjningarnas väg skall återvända
till ransoneringsprincipen.

Hur förhatligt det gamla motbokssystemet
än kunde framstå för många, kanske
mest förhatligt för dem som inte var motboksägare,
så innebar ändock detta system
ett starkt återhållande moment i
den allmänna spritkonsumtionen. Man
kan nämligen på goda grunder anta, att
bakom den kraftigt stegrade konsumtionen
av starksprit döljer sig inte enbart
missbrukarna. Säkerligen var det många
av de gamla motboksinnehavarna, som
tvingades att begränsa sin konsumtion
inom tilldelningens ram, ehuruväl deras
törst och s. k. legala behov låg något över
gränsen av den vanliga ransonen. Dessa
har nu kunnat öka sin konsumtion, i
vissa fall kanske rätt avsevärt, utan att
därför ha kommit att belasta fylleristatistiken.
Att dessa nu skulle komma att
begränsa sin konsumtion på grund av de
prishöjningar, som här föreslås, är enligt
min mening en fruktlös flykt från
verkligheten. Följden blir bara, ärade
kammarledamöter, att det blir åtskilliga
femmor mindre för familjerna att leva
av.

Propositionen har ju för övrigt varit
så välvillig att den statistiskt bevisar, att
det trots de nu föreslagna höjningarna
ändå reellt sett inte blir dyrare att köpa
lika mycket sprit i fortsättningen.
Det har lagts ned stor möda i proposi -

Måndagen den 5 november 195G

Nr 28

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

tionen på att bevisa, att en industriarbetare
inte skall behöva offra flera arbetstimmar
nu än förut för att skaffa sig
sin brännvinsliter. Höjningen skulle enligt
resonemanget bara motsvaras av
den reella standardhöjningen och följaktligen
återställa spritpriserna till vad
man kallar de »rätta värdena». Om avsikten
därmed skulle vara att minska risken
av familjeträtor vid fördelningen av
hushållskassan, framgår inte av propositionen.
Men såvitt jag kan förstå, är
det en dålig nykterhetspropaganda att
så starkt framhålla, att konsumenterna
i själva verket inte lider någon reell ekonomisk
förlust genom att dricka som
förut.

Vi reservanter är fullt medvetna om
svårigheterna att nu inbjuda riksdagen
att återvända till det gamla motbokssystemet.
Vi har därför försiktigtvis föreslagit
införandet av något slags form av
ransoneringssystem, ehuru kanske tankarna
på det gamla systemet har legat
bakom. Jag har uppmärksammat att vissa
tidningar betraktar en återvändo till
ransoneringsprincipen som en »politisk
omöjlighet». Ja, det är troligt, men vi
är dock starkt övertygade om att när vi
föreslår ett återvändande till ransoneringsprincipen
har vi en mycket stark
opinionsbildning bakom oss. Kanske inte
här i riksdagen och än mindre hos
det organiserade nykterhetsfolket. Men
den stora massan av måttliga spritkonsumenter
kommer alldeles säkert att underkasta
sig ett personligt besvärande
ransoneringssystem i syfte att motverka
missbruk och ungdomsfylleri. Och förmodligen
är det lätt att vinna landets
husmödrar för tanken att hårdhänt ransonera
spritköpen i stället för att gå
sprithöjningarnas väg. Husmödrarna torde
vara den grupp i samhället, som får
det mest besvärligt, om man följer den
i dag föreslagna linjen.

1 pressuttalanden, som gjorts sedan
spritförslaget blev klint, har det organiserade
nykterhetsfolkets talesmän som
en man anslutit sig till principen om
kraftiga prishöjningar som den rätta
nykterhetspolitiska vägen och med överlägset
förakt avvisat varje tanke på ett

återinförande av ransoneringssystemet.
Man har i vissa fall uttryckt tveksamhet,
om de nu föreslagna höjningarna
skulle vara tillräckliga. Prishöjningen
skulle enligt deras mening inte ha den
chockverkan, som tydligen betraktas
som den mest överlägsna metoden vid
försöken att skapa ett folknyktert samhälle.
Jag förmodar också att det i dagens
debatt kommer att mobiliseras en
myckenhet av vetenskaplig visdom till
stöd för en sådan ståndpunkt.

Jag brukar i allmänhet ha synnerligen
stor respekt för vetenskaplig analys och
metodik. Men för vetenskapens metodik
på det nykterhetspolitiska området sviktar
respekten betänkligt. Det tillstånd,
som i dag oroar hela nationen, är ju ändå
till huvudsaklig del resultatet av ett
enligt min mening alltför mycket vetenskapligt
teoretiserande. Det vetenskapliga
sönderskjutandet av det gamla
motbokssystemet framstår i dag som
ett av de största missgrepp, som gjorts
i detta hus.

Den väg, som reservanterna i sitt förslag
rekommenderar, kan måhända vara
motbjudande för alla dem som antingen
i god tro eller övertygade av sakkunskapen
hjälpt till att släppa loss spritfloden.
Men om det skapas en tillräckligt
stark opinion byggd framför allt på
sunda reaktioner och sinne för sunt förnuft,
bör det vara möjligt att skapa ett
ransoneringssystem, som vida bättre än
vad som nu existerar och föreslås skall
kunna komma till rätta med de oefterrättliga
förhållandena.

Det skulle, herr talman, vara av stort
intresse att ställa några frågor innan debatten
börjar, men eftersom jag inte vet
till vem frågorna skall riktas, får jag
avstå därifrån. Eftersom utskottets talesman
förmodligen tillhör dem, som är
ganska tveksamma huruvida prishöjningar
är den rätta vägen att gå, och eftersom
utskottet också uttrycker denna
tveksamhet, så vet jag inte vem det är
här i kammaren, som egentligen kommer
att försvara prishöjningarna såsom
den rätta metodiken i nykterhetspolitiskt
avseende.

Men jag hittar ett uttryck i utskottets

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

betänkande, som det kan finnas anledning
att ställa en fråga om. Utskottet
säger sig kunna instämma i departementschefens
uttalande att den nu föreslagna
höjningen torde vara en förutsättning
för att 1954 års reform skall kunna
verka på sätt som avsetts. Det är en
mening, vars innehåll jag inte helt kan
analysera, därför att åtminstone jag har
det bestämda intrycket från 1954 års nykterhetspolitiska
debatt här i kammaren,
att på alla de frågor som ställdes om huruvida
motboken skulle komma att efterträdas
av starka prishöjningar, svarades
det nej. I utskottets utlåtande står även
följande: »Det kan även förtjäna framhållas,
att man i närvarande läge torde
kunna påräkna att hos en bred allmänhet
finna förståelse och stöd för en höjning
av spritpriserna.» Ja, jag undrar
det. Det beror på hur den allmänheten
skall konstitueras. Enligt mitt förmenande
torde en mycket stor och bred allmänhet
kunna mobiliseras för den andra
av reservanterna föreslagna linjen, nämligen
att man ändå återvänder till ransoneringsprincipen
och med dess hjälp
försöker skapa de åtgärder, som siktar
till det mål vi alla eftersträvar. Det är
i den meningen, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till den av herr Gustaf
Elofsson och mig avgivna reservationen.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Den proposition, som nu
ligger på riksdagens bord, torde säkerligen
verka överraskande på de flesta
människor här i vårt land. Det blir speciellt
förhållandet, när man vet att det
gjordes ett klart uttalande vid beslutet
om motbokens avskaffande år 1954, att
man icke avsåg att tillämpa det danska
systemet med mycket höga priser för att
hålla konsumtionen nere. Mot framläggande
av en sådan här proposition talar
också regeringens uttalande före valet,
att några nya höjningar i konsumtionsbeskattningen
icke var aktuella.

Däremot kan man inte känna sig förvånad
över om regeringen gör något för
att stävja spritmissbruket, som under den
senaste tiden tilltagit i oroväckande grad.

Tyvärr måste det oförbehållsamt erkännas,
att såväl spritkonsumtionen som
därav följande missbruk blivit betydligt
större efter motbokens avskaffande än
någon tidigare har kunnat förutse. Ur
den synpunkten måste det anses riktigt,
att något göres för att ändra på förhållandena.
Nu inställer sig emellertid frågan,
om den höjning av spritpriserna,
som föreslås, kan få avsedd verkan. Det
är möjligt att så blir fallet. Åtminstone
torde man kunna räkna med att det under
de närmaste månaderna kan bli någon
förbättring. Blir resultatet bara en
minskning, är ju alltid något vunnet. För
alla de personer, som har förstånd att
med måtta sköta spritkonsumtionen, blir
det emellertid en extra pålaga som har
förorsakats av missbrukarna.

Försöket att få människorna över från
konsumtion av starkare spritsorter till
svagare synes tyvärr ha misslyckats.
Den stora försäljningen av s. k. renat
brännvin, vilket under det första halvåret
i år har svarat för inte mindre än
två tredjedelar av all spntdrycksförsäljning,
visar att det måste vara något fel
i det nuvarande systemet. Felbedömning
av de olika åtgärdernas verkningar synes
ha medfört denna utveckling.

Tillåt mig bara erinra om den obetydliga
starkölskonsumtionen. Man hade ju
hoppats på att denna vara i viss mån
skulle ersätta starkspritkonsumlionen.
Antingen är det väl för högt pris på ölet
eller också är det något fel på försäljnings-
och utskänkningsmetoderna. Det
är troligt att båda dessa saker icke lösts
på rätt sätt. Försäljningen av starkölet
hos systemets spritbutiker synes ha medfört,
att kunderna i stället frestats att
köpa det starkare brännvinet. Den utredning,
som är i arbete, hoppas jag skall
föreslå rättelse i detta, liksom i många
andra förhållanden.

Det nya systemet synes också ha medfört
att platsen för förtäringen av många
människor har flyttats från restauranterna
till portgången, en utveckling som
inte kan vara lycklig. Det torde därför
finnas all anledning att till en närmare
granskning ta upp hela problemet om
utskänkningsskattens vara eller icke va -

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av

ra. Utskänkningsskatten utgår f. n. med
40 procent å utminuteringspriset. Genom
att man sänker denna procentsats till 33
uppstår inte någon ytterligare höjning
av själva utskänkningsskatten. Detta torde
vara en riktig åtgärd av finansministern.
Utvecklingen under den senaste tiden
talar för att en minskning i spännvidden
mellan utminuterings- och utskänkningspriset
bör åstadkommas.

En skattehöjning, som uteslutande är
förestavad av nykterhetspolitiska skäl,
bör enligt finansministerns åsikt vara så
utformad, att höjningen i kronor räknat
blir i stort sett lika för alla spritsorter.
Ett sådant förfaringssätt låter fullt naturligt.
Men hur har finansministern
lyckats härmed? Jo, resultatet blir att
höjningen i vissa fall blir något över 4
kronor per liter, medan den för andra
spritsorter blir icke mindre än ända upp
till 8 kronor per liter. Herr Nilsson i
Svalöv och jag har gjort erinringar mot
detta förhållande, men med hänsyn till
de få minuter, som stod oss till förfogande
för avfattande av reservation,
kunde vi icke lägga fram ett detaljerat
förslag för kammaren.

De åtgärder, som nu föreslås, får emellertid
vissa konsekvenser för såväl staten
som för de enskilda människorna.
Staten kommer nämligen enligt finansministerns
beräkningar att tillföras ökade
skatteinkomster med cirka 150 miljoner
kronor per år. Denna summa måste
svenska folket avstå. Skattehöjningen är
nu föranledd av vissa personers missbruk
men måste erläggas även av alla de skötsamma
personer, som visserligen konsumerar
spritvaror men som icke missbrukar
dem. Glädjande nog kan man också
säga att dessa är i en förkrossande stor
majoritet. Alla skattebetalare i vårt land,
som inte använder sprit eller som visserligen
använder men inte missbrukar
den, får vidkännas stora kostnader genom
samhällets utgifter för de alkoholskadade.

Herr Nilsson i Svalöv och jag har ansett
oss böra till detta utskottsutlåtande
foga en reservation, i vilken vi kräver
att riksdagen skall göra det uttalandet,
att den direkta statsskatten för fysiska

omsättningsskatten å spritdrycker m. in.
personer skall sänkas till nästa år med
ett belopp, som minst motsvarar den
skattehöjning som blir resultatet av föreliggande
proposition. Vi kan nämligen
icke finna det vara rimligt, att staten
skall tillföras ytterligare skattemedel genom
en åtgärd, som endast kan anses
vara motiverad av nykterhetspolitiska
förhållanden. Jag finner också tidpunkten
i dag vara synnerligen lämplig för
ett sådant riksdagsuttalande, när finansministern
ju är i färd med att utarbeta
sitt förslag till nästa års budget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Nilsson i Svalöv och mig
avgivna reservationen, vilken av utskottet
betecknas med III).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är ju alldeles uppenbart,
att det svenska folket är oroat inför
det nykterhetstillstånd, som för närvarande
råder här i landet. Det primära
skälet till denna försämring av nykterhetstillståndet
är uppenbarligen den
starka konsumtionsökningen av spritdrycker
— man har ökat konsumtionen
med en tredjedel, och vi närmar oss en
årskonsumtion på inemot 60 miljoner liter.
Hela ökningen faller väsentligen på
de egentliga spritdryckerna. Konsumtionen
av starkvin har däremot gått ner till
ungefär hälften, konsumtionen av lättvin
är ungefär densamma som förut, och
förbrukningen av starköl var stor i oktober
förra året men har sedermera
minskat till ungefär en femtedel. Det är
alltså uteslutande beträffande de mycket
starka alkoholdryckerna som konsumtionsökningen
har ägt rum. Och kom
ihåg, att ungefär två tredjedelar av konsumtionen
av spritdrycker avser vad vi
kallar renat brännvin!

Denna starka ökning har fört med sig
ett tilltagande missbruk. Missbruket var
ju förut rätt stort men det har ökats, vilket
medfört att läget blivit, jag drar mig
inte för att använda uttrycket katastrofalt.
När antalet omhändertagna mer än
fördubblats, när antalet ungdomsfyllerister
också mer iin fördubblats, då är
det fara å fiirde. Visserligen kan man

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang, höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

säga att det i mycket stor utsträckning
är samma personer som både bland äldre
och yngre återkommer som fyllerister,
men även med hänsyn härtill har nog
missbrukarnas antal både bland äldre
och bland ungdom ökat. Antalet dömda
för fylleriförseelser har ökat mest när
det gäller personer i åldern över 50 år
och — det är det tråkiga — även i åldern
under 18 år. Ansökningarna om
tvångsintagning på alkoholistanstalt har
fördubblats under andra kvartalet 1956
jämfört med 1955. Men det råder platsbrist,
och man kan inte vårda alla dessa
alkoholister. De inskrivna vid Beckomberga
sjukhus har när det gällt svårt sjuka
alkoholmissbrukare ökat med 50 procent.
Det är alltså alldeles uppenbart, att
nykterhetstillståndet här i landet utomordentligt
försämrats. Det finns visserligen
vissa positiva drag. Det viktigaste
är att det verkar som om de skötsamma
inte har ökat sin konsumtion i någon
större utsträckning.

När det gäller att råda bot för det försämrade
nykterhetstillståndet är utskottet
på det klara med att det betydelsefullaste
inte är en ökning av priset på
spritdrycker, utan den nykterhetsvårdande
verksamheten av olika slag. Vi behöver
ett större antal anstalter och i varje
fall ett större antal vårdplatser. Det har
ryktats att det kommer ett förslag om
provisorisk utvidgning av antalet platser
redan i höst, och vi väntar ytterligare
åtgärder till våren. I mitten av oktober
i år har tillsatts en utredning för
att undersöka, om inte vissa jämkningar
i rusdryckslagstiftningen skulle kunna
ske. Utredningen skall enligt direktiven
arbeta skyndsamt, och man väntar att
det skall kunna komma fram förslag till
nästföljande riksdag.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse
att denna undersökning kommer till
stånd och leder till åtgärder för att försvåra
åtkomsten av sprit för missbrukare
och inte minst för ungdomar, i varje
fall under 21 år. Utskottet förutsätter att
de åtgärder som utredningen rekommenderar
skall kunna prövas i så god tid att
förslag skall kunna föreläggas nästa års
riksdag.

Men det är uppenbart, att vi alla och
envar har ett mycket stort ansvar när
det gäller nykterhetstillståndet. Jag
undrar, om man inte skulle kunna minska
folks tolerans gentemot alkoholmissbrukare,
gentemot dem som grisar ner
sig på detta typiskt svenska sätt. Jag kan
måhända anföra ett minne från min ungdom.
Det är ett gapskratt, som har ljudit
i mina öron alltsedan jag som ung
student iakttog en scen på Lunds gator.
Där kom en kvinna raglande. Folk stod
runtom och bara gapskrattade. Det gapskrattet
har jag aldrig glömt. Med ett
sådant beteende motverkar vi inte det
griseri som spritmissbruket för med sig.
När någon inte har herraväldet över sig
själv på grund av spritmissbruk, ser vi
alltför ofta det där sympatiska leendet,
som följer den berusade mannen. Jag
tror att vi måste sluta med att tolerera
spritmissbruket. Därmed medverkar vi
till att stävja det.

Vad som är av vikt är inte minst att
den uppfostrande och upplysande verksamheten
nu tar ökad fart. Redan i våra
skolor måste lärarna med en helt annan
energi bibringa ungdomen insikten
om vådorna av spritmissbruk. Sådan undervisning
finns redan, men den bör intensifieras
och fortsättas inom ungdomsvården
på olika sätt. Man måste tillvarata
olika möjligheter att förmå ungdomen
att låta bli att missbruka sprit.

Men med all respekt för nykterhetsvården
får man inte ringakta prisets betydelse.
Om man, såsom skett i propositionen,
jämför nuvarande spritpris med
priset år 1949, finner man, att stegringen
varit ungefär lika stor som stegringen
i den allmänna prisnivån. Men höjningen
av spritpriset är betydligt mindre
än den stegring av köpkraften för folk
i allmänhet som inträffat sedan år 1949.
Sedan dess har köpkraften ökat med cirka
85 procent, men priset på spritdrycker
har inte höjts i motsvarande proportion.
Det betyder att spritpriset nu inte
har samma återhållande verkan som det
hade för sju år sedan. Man har försökt
exemplifiera detta på så sätt — såsom
man nu ofta gör — att man räknar ut
hur många arbetstimmar som krävs för

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

att förvärva en liter sprit. Man har då
funnit, att en industriarbetare år 1949
behövde arbeta 4,8 timmar, medan han
nu bara behöver arbeta 3,6 timmar för
att kunna köpa en liter brännvin. Det är
alldeles uppenbart att denna relativa
prisförskjutning har bidragit till att konsumtionen
har ökat på det sätt som skett.

Hade inte konsumtionen ökat så hade
vi inte haft någon anledning att oroa
oss över att priset inte följt med uppgången
i köpkraften, men när det nu har
gått på det sätt som det har gått är det
all anledning för oss att undersöka om
inte priset kunde återigen få samma
återhållande verkan som det hade för
sju år sedan och som det var beräknat att
det skulle ha när vi införde detta nya
system. Man kan inte göra en rättvis bedömning
av det nya systemet, om man
inte återger priset samma återhållande
kraft och verkan som det hade förut.

Nu kan man naturligtvis säga att detta
inte verkar på gamla missbrukare.
Det får säkert en synnerligen ringa verkan
för dem. Där måste i stället alkoholistvården
sätta in, eventuellt förbunden
med någon form av restriktioner för dessa
missbrukare. Det nya systemet hade
ju öppnat en del möjligheter för restriktiva
åtgärder mot missbrukare, men dessa
möjligheter har efter allt att döma
använts mycket litet. Det gäller nu att
överväga huruvida man inte där skulle
kunna sätta in bättre åtgärder än man
hittills vidtagit, .lag för min del är liksom
utskottet av den bestämda meningen
att i gränsskiktet av förbrukare —
jag syftar på dem som använder rätt
mycket sprit men ännu inte är missbrukare,
som ännu har möjligheter att avväga
sin konsumtion i förhållande till
utgifterna — skall ett ökat pris kunna
spela en avsevärd roll. Det är ju ändå
uppenbarligen så att bruket inte i absolut
utsträckning föder missbrukare men
att det i mycket stor utsträckning så
småningom föder missbrukare. Genom ett
ökat pris på även det måttliga bruket av
spritdrycker kan man kanske hindra en
del från att bli missbrukare. Det är den
uppfattningen som har gjort att utskot -

tet har ansett sig böra stödja detta förslag.

Utskottet ser också med tillfredsställelse
att här inte föreslagits någon höjning
av priserna vare sig på vin, starköl
eller vanligt Öl genom en ökad skatt.
Därigenom blir prisskillnaden större
mellan de alkoholstarka dryckerna och
de mera alkoholsvaga. Man kan därför
hoppas att det så småningom skall ske
en övergång från de starkare varorna
till de lättare. Jag hoppas alt man vid
den undersökning om utskänkningsförhållandena,
som också nu pågår, noga
skall överväga det missförhållande som
för närvarande råder i det att en hel del
krögare lägger sin extra, privata utskänkningsskatt
på de lätta vinerna, för vilka
ingen ordinarie utskänkningsskatt finns.
Där håvar krögarna in de vinster som
de inte kan få på spritdryckerna. Detta
är ett fullständigt orimligt förhållande,
enligt den uppfattning som vi har att
man skall försöka hjälpa fram de alkoholsvaga
dryckerna på de starkares bekostnad.

Till utskottsutlåtandet är fogad en reservation,
som vill avslag på propositionen,
och andra reservationer, som vill
att man nu skall ta ställning till de ökade
inkomster som staten får. Folkpartiet
menar att dessa pengar, uppskattade till
150 miljoner kronor, skall användas till
en sänkning av den direkta skatten nästa
riksdag. Man säger inte vilken direkt
skatt det gäller, men eftersom man vänder
sig till staten gissar jag att det är
den direkta statsskatten man åsyftar. Högern
säger klart ut att den vill ha en
sänkning av den direkta statsskatten med
motsvarande belopp. Man säger ingenting
om vilken statsskatt det gäller —
jag vet inte om man syftar på förmögenhetsskatten
eller inkomstskatten eller båda
delarna. Jag tycker emellertid att hela
denna frågeställning är ytterst besynnerlig.
Vi förmodar att vi nästa budgetår
skall genom denna prishöjning få
en inkomstökning på 150 miljoner kronor.
Vi vet ingenting om det budgetläge
vi kommer i, vet inte om där
finns utgifter som i betydande grad mås -

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

te ökas. Världshändelserna motiverar
knappast några större förhoppningar
om utgiftsminskning. Staten kommer
vidare att få betydande utgifter nästa år
för att möjliggöra en kommunal skattesänkning.
Hundratals miljoner måste
gå åt för det ändamålet. Den kommunala
skattesänkningen måste betalas statligt.
Om denna sänkning, som är till gagn
för det stora folkflertalet och gynnar
detta mest och det stora inkomsttagarna
mindre, skall kunna genomföras, måste
man ha pengar till den. Denna skattesänkning
är den viktigaste vi kan företa,
men den kan blott ske genom att staten
bestrider kostnaderna för all framtid
eller i varje fall för vissa övergångsår.
Den skattesänkningen kommer att ta
dessa 150 miljoner i anspråk och antagligen
flerdubbelt så mycket. Vi har ju alla
varit ense om att familjehjälpande åtgärder
bör vidtagas, varvid inte minst en
ökning av barnbidragen bör komma i
fråga. Det går åt hundratals miljoner
kronor för detta ändamål. Här erfordras
också en upprustning av nykterhetsvården,
vilket också kräver sina miljoner.
Men om hela detta läge, vad vi kan beräkna
för inkomster under nästa år, vilka
utgifter som då står för oss, vilket
avvägande av inkomster och utgifter som
då skall ske, vet vi i nuvarande stund
ingenting.

Den sänkning av den direkta statsskatten
för fysiska personer, som högern
har förordat och som antagligen folkpartiet
är med om, skulle innebära en
sänkning av de större och stora inkomsttagarnas
skatter i mycket större utsträckning
än de smärre och små inkomsttagarnas
skatter. Hela detta förslag, att
man skall ta de ökade spritinkomsterna,
som dras av alla och envar här i samhället.
för att väsentligt sänka skatterna
för de stora och större inkomsttagarna
eller förmögenhetsägarna — om
det är det som högern åsyftar — vill jag
beteckna som cyniskt.

Det förslag som vi nu har framför oss
betyder att priset på spritdrycker får
samma återhållande kraft, som det varit
avsett att ha och tidigare haft. Det betyder
vidare att skillnaden mellan alko -

holstarka drycker och alkoholsvaga ökas.
Det är en linje som vi förut varit ense
om att vi skulle slå in på. Utskottets betänkande
pekar starkt på att de uykterhetsvårdande
åtgärderna skall vidgas och
intensifieras.

Jag vill för min del inte uppge hoppet
om att det svenska folket skall kunna
fostras till att under frihet och självtukt
umgås på ett människovärdigt sätt
med spritdryckerna. Med denna förhoppning,
herr talman, yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Herr MAGNUSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra klart för
herr Sjödahl att när vi har ställt ett yrkande
om att den ytterligare skatteinkomst,
som staten enligt förslaget skulle
få här, skall föras tillbaka till skattebetalarna,
ber jag att återigen få påpeka,
att denna proposition icke är förestavad
av någon annan anledning än det nykterhetspolitiska
intresset. Jag kan inte finna
det rimligt att staten skall öka sina
skatteinkomster genom en sådan åtgärd,
utan finner det därför fullt naturligt att
just detta belopp skall återbetalas till
skattebetalarna.

Herr Sjödahl säger att det är cyniskt
att återigen dela ut pengarna till skattebetalarna.
Jag tror att det i stället är
herr Sjödahl, som i någon mån uppträder
cyniskt gent emot dessa. Vi har sagt
ifrån högerns sida, att dessa pengar skall
användas för att sänka den direkta skatten.
Det är inte alls avsikten, herr Sjödahl,
att sänka någon förmögenhetsskatt.
Vi har inte sagt, under vilka former skatten
skall sänkas. Den tekniska utformningen
av sänkningen är vi beredda att
diskutera.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan naturligtvis inte
ha något emot att dessa 150 miljoner
kronor återföres till skattebetalarna, men
det får inte ske på vilket sätt som helst.
Återfördes de till skattebetalarna i form
av barnbidrag eller i form av en minskad
kommunalskatt, vore det en lycklig

Måndagen den ä november 195(5

Nr 28

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

väg. Vad jag betecknade som cyniskt är
inte om de återföres till skattebetalarna
på detta sätt, utan om de återföres genom
en sänkning av skatteuttagningsprocenten.
Högerns gamla linje, att återföra
spritpengarna väsentligen till de större
inkomsttagarna, är cynisk.

Herr SÖDERQU1ST (fp):

Herr talman! Säkert finns det, som
herr Eriksson nämnde i sitt anförande,
ganska många som är tveksamma beträffande
effekten av den i propositionen
föreslagna åtgärden. Man menar nog, och
jag skulle tro tämligen allmänt, att det
vill till annat och betydligt mera än en
höjning av spritskatten med fem kronor
per liter för att åstadkomma en mera väsentlig
förbättring av folknykterheten
i landet. Jag tror, att den uppfattningen
är så allmän, som man över huvud
taget kan önska. Även inom bevillningsutskottet
talade man tämligen undantagslöst,
såvitt jag kan minnas, i den
riktningen, och ändå, herr talman, tillstyrkte
utskottets majoritet propositionen.
Man hoppas — och till dem som
hoppas hör jag — att det hela i allt fall
skall vara ett steg, kanske ett litet steg,
men dock ett steg i rätt riktning, och så
vill man inte gå emot ett förslag, som
kan vara åtminstone en första början
till en råd åtgärder i det i propositionen
angivna syftet.

Jag yrkar alltså bifall till propositionen,
d. v. s. utskottsmajoritetens kläm,
men jag vill kraftigt understryka det
önskemål om ytterligare åtgärder, som
framgår av motiveringen till utlåtandet.
Och jag vill gärna framhålla, att vad som
här önskas är en snar och snabb utredning
och förslag i ill åtgiirder redan till
1957 års riksdag.

I övrigt her jag att beträffande motiveringen
få yrka bifall till den av herr
Kristensson i Osby m. fl. avgivna reservationen.
Visserligen kan det synas vara
självklart, att ökade statsinkomster
skall påverka skatten i riktning nedåt,
men vi reservanter vill att detta skall sägas
ut också i detta sammanhang.

Jag vill vidare slutligen, herr talman,

ha sagt — för att intet missförstånd må
bli möjligt — att jag anser, att de åtgärder
för bekämpande av spritmissbruket,
som är nödvändiga, bör det vara statens
skyldighet att snarligen vidtaga under
alla förhållanden och utan någon som
helst sammankoppling med frågan om
högre eller lägre skatter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets betänkande, men också
till den särskilda motivering, som
framgår av herr Kristenssons reservation.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
mitt inlägg med att säga att det förvånar
mig, att man inte kunnat följa den
föreskrivna ordningen för framläggande
av propositioner, så att kammarens ledamöter
åtminstone haft möjligheter att
motionera och inte behövt komma hit
under en helg, då det var avsett att det
svenska folket skulle ha ledigt. Lika väl
som man nu kunnat hålla utminuteringsaffärerna
stängda i dag, hade man kunnat
hålla dem stängda ett par tre dagar
till. Då hade man inte behövt ha en sådan
här brådska och hade åtminstone
något så när kunnat följa den vanliga
ordningen.

Jag har ingenting emot att alla tänkbara
åtgärder vidtas för att främja nykterheten
i vårt land. Men jag har svårt att
förstå, hur man kan tänka sig att nykterheten
skulle kunna bli bättre genom
den höjning av spritpriserna som nu föreslås.
Med en höjning av spritpriserna
kommer man inte åt de personer man
vill nå med sina åtgärder. Den som missbrukar
sprit fäster sig inte vid om spritpriset
är fem kronor högre eller liigrc.
Han skaffar sig spriten ändå.

Vi reservanter anser, alt det enda effektiva
medlet att komma åt spritmissbruket
är att återinföra ransoneringen.
Som herr Eriksson sade behöver det inte
vara en återgång till det system vi hade
tidigare; det är ju möjligt att man
kan få fram modernare metoder. Jag tror
emellertid inte att vi uppnår det mål
vi syftar till, om vi inte på något sätt be -

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

gränsar möjligheterna att inköpa spritdrycker.

Alkoholbruket har under de senaste
åren nått sådana mått, att vi inte kan
låta denna utveckling fortsätta. Man
måste uttala sin förvåning över det ökade
ungdomsfylleriet. Man hade trott, att
ungdomen av i dag skulle inse vilken
dumhet den begår när den missbrukar
sprit. Man måste också starkt fördöma
alla de ogärningar som begås under alkoholens
inverkan.

När jag yrkat avslag på Kungl. Maj:ts
förslag, har det skett i den fasta förvissningen,
att man med de föreslagna
åtgärderna inte når den effekt man önskar.
Jag undrar om man ens i regeringen
tror på att en höjning av spritpriset
kominer att få en sådan effekt.

Nykterhetsfolket räknade nog grundligt
fel, när de prompt ville avskaffa
det Brattska systemet. Man ansåg detta
system vara en styggelse, och så länge
det fanns, skulle det inte gå att få någon
rätsida på problemet. Jag skulle nu
vilja ställa en fråga till herr Englund,
som var en av förkämparna för det
Brattska systemets avskaffande: Tror
herr Englund att en höjning av priset
— hur stor den än må vara — kan åstadkomma
ett tillfredsställande nykterhetstillstånd
i vårt land? Jag tror det inte,
ty de som är hemfallna åt spritmissbruk
skaffar sig sprit ändå, på laglig eller
olaglig väg.

Om denna höjning genomföres, kommer
vi att få högre spritpriser än våra
grannländer har, till och med högre än
Danmark. Det kan tänkas att sprithandeln
utvecklar sig på samma sätt som
beträffande andra varor, vilka är billigare
i grannländerna. Det kommer efter
denna höjning att bli en ganska stor
skillnad mellan spritpriserna i Norge
och Sverige. Jämfört med Finland blir
skillnaden ännu större. Våra spritpriser
blir även högre än Danmarks, ehuru det
här endast gäller några öre.

Jag tror inte att de höjda spritpriserna
får annan effekt än att de tillför statskassan
några hundra miljoner kronor.
Herr Sjödahl nämnde siffran 150 miljoner
kronor. Men i utskottet räknade man

med att det försäljs 40 miljoner liter sprit
om året. Om vi då utgår från en höjning
av 5 kronor per liter — den är betydligt
högre på en del sorter — kommer
vi upp till ett par hundra miljoner
kronor om året, ifall konsumtionen blir
av samma storlek som hittills. Den proposition
som vi nu har att fatta beslut om
verkar därför mera att vara en skatteproposition
är en nykterhetsproposition.
Regeringen kan inte bara sitta med armarna
i kors och tre att all rättfärdighet
är uppfylld genom att man nu föreslår
denna höjning av spritpriserna. Jag tror,
herr talman, att vi fortast möjligt måste
gå i författning om att åter ransonera
spriten på något sätt. Om det inte finns
något bättre system må det vara hänt
att motboken kommer tillbaka. Vi bör inte
utan vidare rygga tillbaka inför den
tanken. Men det kan ju också tänkas att
man kan finna någon annan väg, så att
vi kanske slipper ifrån det omfattande
kontrollarbete som var förenat med det
gamla motbokssystemet i det skick vi
hade det.

Många kanske tror att jag på grund
av min ställning inom svensk sprithantering
skulle vara motståndare till strävandena
att öka nykterheten bland svenska
folket. Jag vill starkt poängtera, att
jag ansluter mig till alla åtgärder som
kan vidtas i detta syfte som verkligen
kan medföra någon nytta eller ha en
nykterhetsförbättrande uppgift att fylla.
Det förslag, som regeringen framlagt för
oss i dag, har emellertid, herr talman,
enligt mitt sätt att se endast den uppgiften
att fylla, att det tillför statskassan
150 miljoner kronor om året. Sedan blir
vi ändå tvungna att vidtaga de andra åtgärder
som man i dag inte vill lägga fram
förslag om.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig och
herr Eriksson avgivna reservationen.

Häri instämde herr Xilsson, Alfred,
(fp).

Herr DOMö (h):

Herr talman! I utskottets betänkande
lyder första momentet så: »Det nu fram -

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

lagda förslaget har till syfte att främja
den nedgång av spritkonsumtion och alkoholskador,
som är målet för 1954 års
reformer inom nykterhetspolitiken.»

Ja, syftet är nog gott, även om man
har litet svårt att tänka sig att det här
enbart är fråga om en nykterhetspolitisk
åtgärd och inte om ett förslag som
även är bemängt med ett skattepolitiskt
syfte. Nog har man menat väl när man
genom en prisfördyring söker att försvåra
åtkomsten av sprit för missbrukare.
Jag kan dock, herr talman, inte underlåta
att uttala mina tvivel om att den
nu föreslagna åtgärden på något mera
kraftigt sätt skall kunna medverka till
en minskning av spritmissbruket. Det är
väl tyvärr så, att för spritmissbrukaren
utgör en prisfördyring inget tillräckligt
hinder för att vederbörande skall fortsätta
att skaffa sig sprit. Det blir bara
vederbörandes hushåll som får en mindre
kassa till sitt förfogande, och det går
alltså i hög grad ut över familjemedlemmarna.

Jag har i denna del anledning att i
hög grad instämma i vad herr Eriksson
m. fl. här anfört. Jag skall därför inte
närmare ingå på den lilla effekt mot
spritmissbruket som jag tror att den föreslagna
prishöjningen kan komina att
få. Jag vill i stället stryka under risken
av att man i och med genomförandet av
denna åtgärd tror sig ha åstadkommit
ett effektivt medel mot missbruk av alkohol.
Nu har vi, kanske man säger, genom
att fördyra spriten gjort vad vi kunnat,
och dessutom, fortsätter man, sitter
det ju utredningar som har till uppgift
alt undersöka vilka ytterligare nykterhetsvårdande
åtgärder som kan vidtagas,
etc. Och så rinner spritfloden bara vidare.

Jag tillhör, herr talman, dem som med
mycket stor tvekan biträdde förslaget
om de nya nykterhetspolitiska linjerna,
som vi antog häromåret. Jag måste nu
bekänna, att jag ångrar att jag biträdde
vid slopandet av restriktionssysteinet.
Man ser så mycket skador och så mycket
elände så att man många gånger
måste taga sig för huvudet och undra,
hur det till slut skall bli. .lag vill nu

mycket allvarligt framhålla nödvändigheten
av att vidtaga snabba åtgärder för
att få bukt med det elände som nu råder.
Där måste vi komma fram till ett
fritt övervägande av ganska drastiska åtgärder
som erfordras för att vi skall
kunna nå ett någorlunda gott resultat.

Då måste även andra åtgärder än den
nu föreslagna prishöjningen övervägas.
För min del tror jag att vi också måste
överväga en återgång till ett ransonerings-
eller restriktionssystem på det ena
eller det andra sättet. Kunde man komma
fram till att kontrollen inte skulle
behöva omfatta alla personer utan endast
sådana, som missbrukar sprit och
som det finns särskild anledning att
hålla ett öga på, skulle det väl vara möjligt
att få fram ett enklare system, som
inte är så krångligt som det vi hade.

Nykterhetstillståndet är nu, som jag
sade, så starkt försämrat, att vi måste
komma fram till åtgärder med det allra
snaraste. Varför exempelvis inte utnyttja
de möjligheter, som det nya systemaktiebolaget
har att hålla butikerna stängda
vissa tider på dagen, att stänga tidigare
eller att vissa dagar inte ha någon
försäljning alls? Det gäller också att
åstadkomma en allmän opinion mot
spritmissbruket, att komma ifrån den tolerans
— och på den punkten instämmer
jag med herr Sjödahl — som nu i
alltför hög grad visas mot dem som sköter
sig illa med spriten, d. v. s. mot fyllerister
och andra. Nej, vi måste få till
stånd en bestämd och hård uppfattning
om att människor inte får missköta sig
på sätt som nu sker. Det kunde ha sitt
goda med sig.

Jag är den förste att stryka under behovet
av att man fullföljer de nykterhetsvårdande
åtgärderna i enlighet med
de linjer, som redan är uppdragna, och
påskyndar de åtgärder som är föremål
för utredning. Men man skall inte underskatta
svårigheterna för dem, som
har att utöva de nykterhetsvårdande
uppgifterna. Eåt mig ta ett exempel. Att
meddela en varning till kanske en arbetskollega
eller någon annan i ens närhet
är inte så lätt. Det är över huvud taget
inte så Ditt som man tror alt vinna

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker ni. m.

den effektivitet i de nykterhetsvårdande
myndigheternas arbete, som de antagligen
själva gärna vill nå. Det finns
så många hinder. Det är gott och väl att
vi utökar alkoholistanstalterna — det är
nödvändigt —■ men det är ännu bättre
att kunna ta itu med missbrukarna så
pass tidigt och så snabbt, att huvudvikten
inte behöver läggas vid att ta vård
om skadade människor.

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta
att framhålla dessa synpunkter.
Tankegången i mitt resonemang borde
ha lett mig till att yrka avslag på den
framlagda propositionen, ty jag tror icke
att det är riktigt som det heter i propositionen,
att den enda tillräckligt
snabbt verkande åtgärden är att höja
spritpriserna. Jag tror inte att en sådan
åtgärd har en så stor betydelse. Jag
kommer likväl icke att yrka avslag på
propositionen, därför att det då säkerligen
skulle heta att vi motsätter oss de
åtgärder som föreslås. Men det är klart
att i det läge som nu är griper man efter
ett halmstrå, såsom någon uttryckte
det. Därför skall jag inte yrka avslag på
propositionen, ehuru jag måste säga mig
att den är ett mycket svagt medel för att
nå det syfte, som man vill nå.

Jag vill sluta med att stryka under
vad jag nyss var inne på, nämligen nödvändigheten
att ta itu med hela denna
sak på ett friare sätt än vad man hittills
gjort. Utredningen får inte stanna vid
att bara överväga vad man skall göra
i upplysnings- och undervisningssyfte,
utan måste ta sikte på ett snabbt och effektivt
begagnande av medel som man
delvis redan har, när det gäller en åtstramning
av förbrukningen av alkohol.
Man måste försöka hålla de människor
borta från tilldelning, vilka inte på eget
ansvar kan umgås med spriten.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I allt vidare kretsar i
vårt land sprider sig för närvarande den
uppfattningen, att det var ett oklokt beslut
som riksdagen fattade, då den avskaffade
restriktionssystemet. Den utveckling
som vi har kunnat följa sedan

det beslutet fattades har på ett skrämmande
sätt visat, att beslutet grundade
sig på en felbedömning, för vilken framför
allt en del nykterhetspolitiker var
ansvariga. Den bästa nykterhetsvårdande
åtgärd som nu kan vidtas är därför enligt
min mening att man återinför ett
restriktionssystem, så att man verkligen
stävjar missbruket, därför att det är det
som är det allvarligaste.

Såvitt jag kan finna är det mest realistiska
uttalande, som förekommer i detta
betänkande från bevillningsutskottet,
det som står i den med II) betecknade
reservationen på sid. 6, nämligen att en
höjning av spritpriserna måhända kan
medverka till en sänkning av spritkonsumtionen,
men inte till en begränsningav
spritmissbruket. Och det är spritmissbruket
vi måste försöka begränsa. Jag
tror nog, liksom t. ex. herr Sjödahl, att
den nu föreslagna åtgärden kan leda till
en begränsning av konsumtionen, men
den begränsningen kommer i främsta
rummet att inträffa i skötsamma familjer
där man umgås med spriten på ett
rimligt sätt. Det svåra missbruket däremot
kommer man inte åt med en prishöjning
sådan som den här föreslagna.
Jag tror över huvud taget inte att man
kommer åt det genom en prisförhöjning.
Det uttalande, som gjorts i den nyss åberopade
reservationen, är enligt min mening
egentligen fullt tillräckligt som
motargumentering mot det herr Sjödahl
här anförde om prisförhöjningens konsumtionsbegränsande
verkningar.

Man kunde ha reformerat det s. k.
Brattsystemet eller motbokssvstemet och
tagit bort en del av dess brister, men
dock alltjämt bibehållit restriktioner av
något slag. Jag menar, som jag nyss sade,
att återinförandet av ett restriktionssystem
är den bästa vägen att gå
då det gäller att främja nykterheten i
vårt land. Det är bättre att förebygga
spritmissbruket än att behöva ta hand
om massor av medborgare som skadats
av spritmissbruk.

Vi har redan nu stora svårigheter att
tillgodose behovet av sjukhus, av läkare
och sköterskor, men låter vi spritfloden
flöda ohämmat, så kommer behovet av

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker in. m.

anstalter och läkare att öka ännu mycket
mera. Kan det vara välbetänkt att
låta spritfloden flöda obehindrat, samtidigt
som man är medveten om att det
måste kosta tiotals, hundratals miljoner
kronor att rädda offren för denna
spritflod? Låt oss också tänka på den
förlust av arbetskraft som blir följden
av att massor av medborgare blir alkoholskadade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med II) betecknade reservationen
av herrar Elofsson och Eriksson.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den del av debatten i
denna fråga, som vi hittills har hört, har
ju kännetecknats av en synnerligen positiv
inställning till snara och effektiva
åtgärder för att minska superiet här i
landet. Man kan nog säga att den så till
vida rätt bra har återspeglat de meningar
som råder ute i landet. Men både här
i riksdagen och ute i landet gör sig en
synnerligen stor villrådighet gällande
när det blir fråga om på vilket sätt man
skall komma till rätta med de svårigheter
vi nu råkat in i. Det är väl ganska
naturligt att det förhåller sig på det
sättet, eftersom inställningen till spriten
är så olika bland människorna som
den är. Jag föreställer mig därför att
det inte blir lätt att inom den närmaste
framtiden nå en allmän enighet om de
åtgärder som bör vidtagas.

1 en reservation har här föreslagits att
man skulle inrikta sig på att på nytt genomföra
en ransonering. Ingen kan livligare
än jag instämma i att vi bör inrikta
oss på detta. Om jag icke desto
mindre i dag inte ansluter mig till den
reservationen, så beror det på att jag anser
att vi inte bör försöka införa ett ransoneringssystem
när det gäller spriten,
förrän vi är säkra på att vi inte misslyckas
med det. Och skall vi inte göra
det, har vi nog ingen annan möjlighet
än att pröva alla de förslag och alla de
idéer som folk kommer med i detta sammanhang.
»Om vi gör på det eller det sättet,
så skulle vi klara upp alla svåriglie 2

Första kammarens protokoll 1956. Nr 28

terna eller åtminstone det mesta av svårigheterna»,
säger en. — »Om vi gjorde
på det eller det sättet, skulle vi lyckas»,
säger en annan. Återinförs ett motbokssystem
utan att alla frågetecknen blivit
uppklarade och det uppstår missnöje
med det, såsom skedde med det förra
systemet, kommer även det nya systemet
att undermineras och misslyckas på
samma sätt som det förra. Men om vi
skall införa ett ransoneringssystem igen,
får det inte misslyckas. Därför har vi
nog ingenting annat att göra i detta land
än att inrikta oss på att vidta den ena
åtgärden efter den andra som föreslås
från olika håll, pröva åtgärderna och
kanske misslyckas med dem — jag tvivlar
inte ett ögonblick på att det kommer
att bli fallet i fråga om många av dem.
Men samtidigt är jag säker på att vägen
fram till ett fastare system när det gäller
att begränsa spritkonsumtionen här
i landet går över sådana misslyckanden.
Och nu står vi inför det första av dessa
steg, som kommer att innebära ett
misslyckande. Jag tror nämligen inte
heller, att en ökning av spritpriset kommer
att medföra någon nämnvärd minskning
av spritkonsumtionen, i varje fall
inte en ökning av föreslagen omfattning.
Den kommer att minska konsumtionen
till en början — det är jag tämligen
säker på — men i det långa loppet,
kanske efter ett år eller ett halvt
år, skulle jag tro att vi återigen är uppe
i ungefär samma konsumtionssiffror som
nu. Den sortens människor som till varje
pris vill ha sprit och som konsumerar
de största mängderna sprit, kommer att
skaffa sig pengar till den spriten; de
kommer att rätta sina övriga utgifter efter
vad spriten kostar, och därför blir
det så småningom en återgång till det
tillstånd som nu råder. Men även en
tillfällig minskning av spritkonsumtionen
måste i nuvarande läge hälsas med
tillfredsställelse, och även om man inte
kan minska konsumtionen under mer än
ett år, föreställer jag mig att man redan
därigenom har vunnit en del.

Detta är för mig en tillräcklig anledning
för att rösta för propositionen, men
jag är samtidigt mycket angelägen om

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

att understryka, vad jag fört på tal
många gånger förut, nämligen att vi
bör så snart som möjligt och helst omedelbart
sätta i gång med en utredning
om ett nytt restriktionssystem, som kan
vara färdigt att träda i kraft, då vi gjort
våra misslyckanden. Det är detta som
jag menar att man bör inrikta sig på
och inrikta sig på omedelbart. Denna
ljusblå och fromma tro på att man genom
upplysning skulle kunna förmå folk
att inte supa till övermått, den tycker
jag att vi inte skall hänge oss åt längre
än vi har gjort. Det har talats om upplysning
under snart femtio år, sedan vi
först beslöt att man skulle i folkskolorna
bedriva undervisning rörande spritens
skadeverkningar, det har i detta
land funnits en mycket, mycket stark
nykterhetsrörelse, som har bedrivit upplysning,
och sådan upplysning har också
bedrivits i många andra sammanhang.
Men vi ser att så snart spriten blev
fri, så tog missbruket en vändning, som
väl de flesta av oss inte hade väntat. Vi
skall därför inte hänge oss åt en sådan
tro. Vi spiller bara tid på det, offren för
spritmissbruket blir fler och fler, olyckorna
hopas, familjetragedierna ökas
också i antal, kostnaderna för att återföra
människor till ett hyggligt levnadssätt
blir större. Över huvud taget blir det
fler och fler skäl som hopar sig för att
vi skall göra någonting verkligt effektivt,
och något annat effektivt sätt än
att åstadkomma en ny ransonering, som
kan minska tilldelningen till dem som
använder spritvarorna och som minskar
alkoholhalten i dessa spritvaror, något
annat effektivt sätt finns inte.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! I Bernard Shaws Sankta
Johanna förekommer följande dialog
mellan kaplanen Stequmber och biskopen
av Beauvais Pierre Cauchon. Kaplanen:
»Jo, ser ni, jag gjorde en gång
någonting mycket grymt, därför att jag

inte förstod och inte visste vad grymhet
var. Jag hade inte sett det, förstår
ni, och det är just det viktigaste, att man
måste se och förstå, ty sedan blir man
förlöst och frälst.» Biskopen: »Var det
inte nog för er med vår Herres Jesu Kristi
lidande?» Kaplanen: »Nej, visst inte,
inte alls. Jag hade nog sett det på tavlor
och läst om det i böcker och varit mycket
gripen av det, som jag trodde den
gången, men det var inte nog. Det
var inte vår Herre som frälste mig, utan
en ung kvinna som jag med egna ögon
såg brännas till döds. Det var förfärligt,
å, alldeles förfärligt, men det frälste mig.
Sedan dess har jag varit en helt annan
människa, fastän jag varit litet förvirrad
till mina sinnen ibland.» Biskopen:
»Måste då en Kristus förgås i plågor en
gång varje människoålder för att frälsa
alla dem som inte äger någon fantasi?»

Herr talman! Vad är det som har inträffat
här? Är det någonting som icke
har förutsagts? I nykterhetskommitténs
betänkanden finns en tabell över hur
konsumtionen och missbruket ökades,
när man i Norge vid årsskiftet 1945/46
avskaffade ransoneringssystemet. Vad
inträffade? Jo, det inträffade att konsumtionen
i Norge under det året steg
med 63 %, men efter fem års förlopp
kom man tillbaka till den ursprungliga
konsumtionen utan att samhället vidtog
några som helst ytterligare åtgärder. Och
fylleriet? Även det ökades till mer än
det dubbla.

Detta har lagts på bordet. Biksdagen,
som har beslutat om denna reform, har
kunnat läsa om den saken. Denna statistiska
tabell från Norge var för nykterhetskommittén
den förlösande erfarenheten.
Kommittén hade utan att komma
till någon enighet suttit många sammanträden
och diskuterat frågan: Vad
skall vi göra för att möta svårigheterna
vid övergången? När kommittén fick se
denna teoretiska tabell med siffror från
Norge, frågade den sig: »Blir det
inte värre?» På varje punkt är hittills
den svenska utvecklingen bättre. Mot
en konsumtionsökning i Norge med 63
procent, som också är betingad av att
man hade spritförbud under en hel må -

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

nåd, har vi bara en ökning med 35 procent.
Fylleriökningen är också mindre
här i Sverige än vad den var i Norge.
Anstormningen på nykterhetsnämnderna
var trefaldig i Norge, men jag tror
inte den är fullt hundra procent här i
Sverige.

Nog har därför nykterhetskommittén
talat om hur det kunde gå. Mitt citat
nyss från Sankta Johanna -—■ jag har
inte funnit det genom att ägna mig åt
litteraturläsning, utan det är hämtat från
en lärobok i socialpsykologi — visar hur
olika man reagerar mot det teoretiska
omnämnandet in abstracto och när man
möter samma företeelse i verkligheten.

Herr Domö och andra, som beklagat
att de varit med om reformen, borde ha
studerat den här tabellen litet närmare
och i förväg låtit sin fantasi något rikligare
syssla med vad den kunde komma
att betyda i verkligheten.

Här har således ingenting inträffat,
som icke är förutsagt av nykterhetskommittén.
Jag vill ge ett erkännande åt finansministern
för att han tydligen haft
kännedom om vad som inträffat i Norge
och hållit huvudet kallt, när han skrivit
sin proposition. Den är föredömligt
skriven, och jag tycker att kammarens
ledamöter skulle sätta sig ned och verkligen
läsa vad där står. Finansministern
har inte bara givit en i stort sett riktig
skildring av läget, med framhållande av
även de ljusa punkterna, utan han har
också i uppsjön av förslag till åtgärder
med säker blick stannat för vad som är
det verkligt betydelsefulla i delta sammanhang.
Han har talat om spritskatten,
och han har talat om upprustning av
nykterhetsvården. Med en fin känsla av
distinktion har han överlåtit åt en särskilt
tillkallad kommitté med experter
att överväga de smärre justeringar, som
kan vara erforderliga i den lagstiftning
som antogs år 1954.

På en punkt är finansministerns framställning
ofullständig, och det beror på
ett fel från nykterhetskommitténs sida.
Vi nöjde oss med att beträffande Norge
hänvisa till utvecklingen under fem år
framåt men underlät att tala om lnir utvecklingen
både förlöpt under det förs -

ta året. Om man bedömer en sådan här
reform helt spontant, får man ju den
föreställningen att det naturligtvis är
under den första månaden som folk super
mest och att det sedan blir bättre
och bättre, redan från andra månaden.
Men så visade det sig aldrig vara i Norge.
Man hade där visserligen — övergången
skedde vi ett årsskifte — en liten topp
i januari, men sedan fortsatte konsumtionen
med en del växlingar att stiga.
Toppen nåddes i augusti månad, och då
var konsumtionsökningen inte mindre
än nära 200 procent. I Sverige stannade
ökningen i augusti månad vid 39 procent,
således bara fyra procent över siffran
i initialläget. I fråga om fylleriet
kom den första toppen i januari — 180
procent — och i juli månad var motsvarande
siffra 250 procent, men sedan
sjönk fyllerisiffrorna.

Det är således en felsyn som ligger i
den allmänna föreställningen, att någon
under viss tid fortsatt stegring inte får
förekomma, om man skall nå fram till
en slutlig förbättring. Denna föreställning
är vederlagd av erfarenheten från Norge.

Den märkliga debatt som man här har
fört, visar ju också att talarna fullständigt
glömt bort, varför motboken avskaffades.
Varför avskaffade man den? Jo,
därför att man efter en omsorgsfull undersökning
hade kommit fram till att
spritransoneringen visserligen, särskilt
under första åren, hade haft en utmärkt
förmåga att begränsa missbruket, men
samtidigt hade haft egenskapen att år
för år stegra konsumtionen. Stegringens
storlek fastställdes med hjälp av de mest
omsorgsfulla internationella jämförelser,
och det visade sig att den konsumtionen
var trefaldig. Efter fyrtio års restriktionssystem
drack vi sex liter per år
och invånare här i landet, men om vi
inte infört motboken, skulle konsumtionen
per år och invånare inte ha varit
mer än två liter. Ja, herr Kriigel kan
skaka på huvudet, men om vi finge studera
dessa frågor gemensamt en tid, så
tror jag mig kunna övertyga honom om
att detta påstående är ganska rimligt.

Utvecklingen speglar sig också i de alkoholskador,
som vi haft under dessa

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

år. Man får ju inte ens räknemässigt säkra
uppgifter av läkarna, när de talar om
denna fråga. En läkare vid ett av Stockholms
sinnessjukhus yttrade t. ex. i en
stor tidningsintervju, att vi under spritransoneringens
tid blivit av med delirium
tremens; vi hade bara ett eller två
ströfall om året. Denne läkare var verksam
vid den kvinnliga avdelningen på
sinnessjukhuset, och på den manliga avdelningen
hade man året innan motboken
avskaffades haft 16 fall av delirium
tremens. För hela Stockholm var antalet
fall av delirium tremens 100 året innan
motboken avskaffades, och antalet dödsfall
var 9. Detta är ju någonting alldeles
oerhört.

Jag vill i det fallet peka på kontrasten
med Danmark, den höga spritskattens
land. En jämförelse av utvecklingen i
Danmark och Sverige från tiden före
första världskriget är ytterst talande.
Man påstår visserligen att svenskar och
danskar är så olika, att erfarenheter från
det ena landet inte har någon tillämplighet
på det andra, men våra bägge länder
var före första världskriget inte mer olika
än att vi offrade lika mycket pengar
per invånare och år på spriten. Stockholm
hade 10 deliranter per 10 000 invånare,
och motsvarande siffra för Köpenhamn
var 11. Läget var således nästan
exakt likadant i fråga om denna
grova alkoholskada. Men hur var det efter
alla år med motbokssystem och skattehöjningar
i vårt land, nästan lika höga
som de danska; om denna proposition
går igenom, blir ju skatten lika hög? Jo,
Köpenhamn hade under en lång följd av
år haft ungefär 10 deliranter per år, medan
siffran för Stockholm både stigit
till 100, trots att vi haft motbokssystem
och nästan lika högt spritpris. Detta är
den riktiga bilden av det läge vi befann
oss i när motboken avskaffades.

Hurdant är läget nu? Ja, vi har en del
råsiffror på konsumtionen, och de visar
att ökningen tills vidare är mycket liten
i jämförelse med Norge, och det finns
inget indicium på att den inte, liksom i
Norge, skulle komma att minska, om vi
fortsätter med den nuvarande ordningen.
Men rent logiskt kan vi inte bedöma,

om nykterhetskommittén har rätt eller
fel på den punkten, förrän vi har tillgång
till jämförelsematerial för två år.
Skulle det visa sig att konsumtionen under
1957 blir högre än under 1956, då
medger jag att nykterhetskommittén har
gjort en felbedömning; men innan det
materialet för minst två år föreligger,
kan ingen komma och slå nykterhetskommittén
på fingrarna. Det är en logisk
omöjlighet.

Detta är det väsentliga. Om man vid botanisering
i kommentarerna till denna
tabell i nykterhetskommitténs betänkande
och några reflexioner om vilka som
föranledes till missbruk under de nya betingelserna
kan finna en och annan
blomma, så är det alldeles oväsentligt
vid sidan av delta grundläggande faktum,
formulerat i en kvantitativ tabell
vilken tills vidare icke är vederlagd och
icke kan vederläggas förrän om ytterligare
ett år. Detta gäller övergångstiden.
Men huvudpunkten — utvecklingen på
lång sikt med det ena eller andra systemet
— är beroende på en trendundersökning,
där man skalat bort priser och inkomster.
Härom, kan man inte få något
besked förrän efter minst fem år, kanske
inte förrän om tio år. Hela den matematiska
teknik, som ligger till grund för
denna bedömning, är av denna natur.

Avgörande för värderingen av det nya
systemet måste väl ändå bli, hur det på
lång sikt kommer att verka på de generationer,
som ännu inte har mött dryckesvanorna.
Vad inträffade i de länder där
man införde högre spritskatter? Detta
finns utförligt redovisat i en engelsk bok
om de engelska krogarna, gjord av ett sociologiskt
institut i England. Det visade
sig att man med höga priser hade svårt att
pressa ned konsumtionen hos dem, som
redan var inne i alkoholvanorna. Men
när en ung människa, som inte tidigare
mött alkoholvanorna, stod inför valet att
köpa den dyra spriten eller andra varor,
som var billigare och för hans unga sinne
hade större attraktionskraft, underlät
han att köpa sprit i samma omfattning
som de äldre. Utan att engelsmännen
vidtog några andra åtgärder sjönk konsumtionen
avsevärt genom generations -

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

växlingen. Under förutsättning att nykterhetskommitténs
analys är riktig —
och något allvarligt försök att vederlägga
denna har icke gjorts — har ju förhållandet
här varit det, att konsumtionen
stegrats år för år genom att fler och fler
inom varje årsklass börjat dricka.

För en bedömning av nuläget är det
nödvändigt att få ytterligare information,
att få en detaljanalys av fylleriförseelserna.
Det räcker inte med att säga,
att den och den månaden var det så
och så mycket, utan vi får se efter vilka
det är som begår dessa fylleriförseelser.
Jag försäkrar kammarens ledamöter, att
om ni skulle ägna mig en timme till att
gemensamt med mig gå igenom fylleriblanketterna
i Stockholm under en vecka,
skulle skrämseln bli betydligt lindrigare.
Ivar Harrie, som var en av dem,
som allra mest fruktade denna övergång,
har efteråt skrivit en artikel, där han
gett uttryck för synpunkter, som hör till
de mest balanserade, rörande vad som
verkligen inträffat. I donna artikel säger
han, att alkoholvanorna inom socialklass
1 är väsentligen oförändrade. Alkoholvanorna
inom socialklass 2 är likaledes
väsentligen oförändrade. Men de,
som. tillhör socialklass 3, super. Ja, om
man tittar på dessa fylleriblanketter,
känner man behov av att göra en sådan
klyvning av socialklass 3 som förekommer
inom amerikansk sociologi. Där talar
man om högre-socialklass 3 och lägresocialklass
3. Fylleristerna består till alldeles
övervägande del inte av högre-socialklass
3 utan av lägre-socialklass 3.
Det finns en yrkestitel, som är nästan
genomgående: diversearbetare. Mången
bor på ungkarlshotell eller på Högalids
ålderdomshem i Stockholm. Åtskilliga
saknar över huvud taget bostad.
En mycket liten del av dem är gifta —
rent formellt sett 20 procent, men skulle
man undersöka dessa 20 procent och se
efter, hur många som verkligen lever tillsammans
med sin hustru, skulle antalet
antagligen krympa till 10 procent. Att
hemmen skulle i avgörande grad ha skadats
i samband med detta gatufylleri är
således en sak som får ytterligare beläg -

gas, innan man har anledning att tro
vad som i det sammanhanget sägs.

Genom den differentiering av åldersklasserna,
som man inte hunnit med i
propositionen men som sedermera verkställts
av kontrollstyrelsen på grundval
av ungefär 25 000 för fylleriförseelser
begångna och dömda under det första
halvåret 1956, har vi fått vissa resultat.
Jag vill t. ex. fråga: Vilka åldrar tror
ni det är som visat den starkaste ökningen
av fylleriet? Jo, det är gubbarna
över 70 år. Deras antal har ökat med 140
procent, och detta överensstämmer med
den erfarenhet man har gjort på systembolaget,
nämligen att när gubbarna får
sin folkpension den 15 i varje månad,
går de direkt till systembolaget och köper
ut sprit — detta är således en avigsida
av Socialsverige. Samma spritmissbruk
har också förorsakats genom understöden
från sjukkassorna, något som
där vållat stort besvär, då man inte vet,
hur man skall hindra att understödet används
för ett spritinköp.

Vilka är det då som har skött sig bäst
och som har visat den minsta ökningen?
Jo, det är den grupp av medborgare,
för vilken denna reform medfört den
största förändringen, nämligen de unga
män som har fyllt 21 år men inte 25 år.
När det gäller denna åldersgrupp har
fylleriet bara ökat med en tredjedel i
jämförelse med ökningen för pensionsgubbarna,
nämligen med 48 procent. De,
som således förut varit avstängda från
spritinköp men som nu fått den stora
friheten, har klarat denna reform bäst.

Om det så småningom genom en differentierad
belysning av vad som här inträffat
skulle visa sig, att det verkligen
iir tidigare missbrukare som svarar för
fylleriförseelserna och att det således
icke skett någon ökad nyrekrytering av
missbrukare i förhållande till vad som
var fallet före den 1 oktober 1955 -—
med andra ord att restriktionssystemet
icke förmått hindra någon nyrekrytering
av missbrukare men väl haft möjlighet
att hindra gamla missbrukare att ytterligare
stegra sin konsumtion — får vi
här en helt annan bild. Om jag finge

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

önska mig en roll i detta ögonblick, skulle
jag — som tidigare en gång vikarierat
som chef för kontrollstyrelsens statistiska
byrå — vilja sitta på den byrån en
månad och räkna fram vissa siffror vi
hittills saknat. Jag tror att dessa siffror
skulle ge svenska folket en helt annan
föreställning om vad som inträffat än
det hittills har.

Hur är det nu med skatten? Trots att
det knappast hör till god ton att en
medlem av oppositionen ger en regeringsledamot
en komplimang, tillät jag
mig ge finansministern en komplimang
för det sätt på vilket han valt mellan de
olika vägarna. Nu säges det — och det
är förunderligt att det kan upprepas
gång på gång — att den höga spritskatten
inte har någon förmåga att påverka
missbruket. Den svenska nykterhetsrörelsen
visade genom en kommitté, som
avgav utlåtande så tidigt som år 1931, att
detta påstående är felaktigt. Hur verkar
den höga spritskatten på det grövsta
missbruket? Ja, det är slående att prishöjningen
just i Danmark medfört en
sänkning av alkoholmissbruket. Under
åren 1911—1913 hade man i Danmark
över tusen fall av delirium tremens varje
år och år 1920 hade av fallen i Köpenhamn
97 procent fallit bort; endast tre
procent återstod. Skattehöjningen i Danmark
verkade alltså på detta sätt. Den
man, som var ansvarig för skötseln av
dessa fall av delirium tremens, professor
Wimrner i psykiatri vid Köpenhamns
universitet, sade, då han möttes av en tidigare
svensk nykterhetskommitté som
arbetade mellan åren 1930 och 1934: »Ja,
mina herrar, före denna skattehöjning
vadade vi i delirium tremens vid mitt
sjukhus, men nu, mina herrar» — och så
gjorde han en halvt skämtsam och en
halvt beklagande gest med axlarna —
»kan jag inte undervisa mina studenter
om delirium tremens, eftersom jag inte
längre har något åskådningsmaterial.»

Det var förändringen på grund av den
höga spritskatten. Genom restriktionssystemet,
som sattes in samma år och
som hade sin smekmånad vid den tidpunkten,
fick vi också en sänkning av
missbruket men en sänkning med endast
40 procent. Detta var således effekten

när det gäller de grövsta alkoholisterna.
Men så kommer vi här in på frågan om
effekten när det gäller familjerna. Hur
är det i det fallet?

1930 års kommitté, fylld av argumentet
att hög spritskatt bara fördärvar
familjerna och att missbrukare dricker
lika mycket ändå på bekostnad av hushållskassan,
mötte i Köpenhamn ett antal
representanter för den kyrkliga fattigvård
som man har där parallellt med
den kommunala. Man fann där en stor
samling socialarbetare, som framförde
sina meningar på denna punkt. Från
svenskt håll kom man med detta argument:
är det inte så, att hustrurna i
drinkarfamiljerna klagar över att den
höga spritskatten fördärvar hemmens
ekonomi? Där satt i ett hörn en liten
diakonissa som hade gått i drinkarfamiljer
från tiden före kriget till tiden efter
kriget. Hon sprang upp som en fjäder
från sin plats och sade: »Nej, mina herrar,
det är inte alls på det sättet. Det är
tvärtom så att drinkarhustrurna välsignar
den höga spritskatten, och det enda de
önskar är att den skulle vara ännu högre,
så att nykterhetseffekten bleve ännu
mera utpräglad.» Här står således svensk
teori i kontrast med dansk erfarenhet.

Jag tror följaktligen att regeringen har
grundad anledning inte bara att anta att
konsumtionen kommer att sjunka i viss
omfattning genom den här åtgärden utan
också att förmoda att missbruket kommer
att pressas tillbaka.

Vad är innebörden av det vi upplever
just nu? Det är inte att restriktionssystemet
inte har visat sig medföra någon
effekt. Vad är i själva verket hela innebörden
av den stegring av spritkonsumtionen
som vi har upplevat? Jo, den är
att restriktionssystemet visserligen inte
förmådde avstänga missbrukarna från
konsumtion, men att avstängningen från
lagliga inköp pressade ut dem i en olaga
marknad, där priset var 40 kronor litern
mot 17 i den lagliga marknaden —
detta i slutskedet, när brännvinet på 20-talet lagligen kostade kronor 2: 65, kostade
det 15 kronor i den olaga marknaden
o. s. v. Det visar sig således icke,
som herr Elowsson och andra säger, att
man var oförmögen begränsa missbru -

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av

ket med det höga priset, utan motsatsen.
Man har lyckats åstadkomma denna
nykterhetseffekt genom att skapa en olaga
marknad. Man kan på samma sätt genom
en del av de åtgärder, om här föreslås,
skapa en sådan olaga marknad. Hade
man valt att gå nykterhetskommitténs
väg som innebar att missbrukarna
fortfarande skulle avstängas, inköpen
registreras och langarna avstängas, så
hade man i hög grad bibehållit denna
effekt, ty då skulle man ha fått en marginal
som missbrukarna fått betala. I
Amerika lyckades man på det här sättet
skapa ett nykterhetstillstånd som var
överlägset det som rådde före förbudet
och efter förbudet, men man skapade en
olaga alkoholhantering av så enorm omfattning
och med sådana återverkningar
i andra hänseenden på det amerikanska
samhällslivet, att man trots nykterhetseffekten
ansåg sig böra slopa förbudet.

Frågeställningen är här nu: Skall vi
återgå till ett system som icke når någon
nykterhetseffekt genom verklig avstängning
utan genom de avstängdas
hänvisning till en svart marknad, vilket
har den effekten att priset för dem på
det viset pressas upp? Det är min tveksamhet
inför det alternativet som gör att
jag, herr talman, inte är beredd att medverka
till vissa åtgärder i begränsande
syfte som kan tänkas medföra att vi uppammar
en ny sådan olaga marknad.

Herr talman! Jag har hållit på en god
stund, men jag har ändå bara talat om
ett litet avsnitt av det material som är
relevant när det gäller att bedöma detta
spörsmål. Jag vill till slut säga att när
vi nu talar om att återgå till motbokssystemet
eller att söka en annan väg, så
är den grundläggande fråga vi har att
ta ståndpunkt till denna: Är det en så
enorm skillnad mellan det svenska folket
och dess grannfolk i öster, i söder
och i väster? Erbjuder vi en sådan olikhet
mot dessa andra nordiska folk och
mot andra kulturfolk över huvud taget
och en sådan likhet med eskimåerna på
Grönland, negrerna i Afrika och indianerna
i indianreservaten i Amerika, att
den enda metoden för att få oss in i

omsättningsskatten å spritdrycker m. m.
hyggliga alkoholvanor är att hitta på ett
system som jämställer oss med dessa naturfolk
och icke med våra nordiska
grannfolk?

Herr talman! Jag är tills vidare ändelse
obenägen att acceptera den senare
arbetshypotesen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Englund fortsätter
att berusa sig med statistik. Det kommer
han väl att göra ännu ett bra tag, och att
polemisera mot honom på dessa grunder
nvttar naturligtvis inte mycket till. Jag
tycker ändå att den utveckling som vi
har haft här i landet borde kunna säga
herr Englund att det väl finns anledning
att tvivla en liten smula på den statistik
som han och nykterhetskommittén på
sin tid presterade.

Dessutom fäktade han litet grand mot
väderkvarnsvingar, när han talade om ett
nytt motbokssystem och därvid sysselsatte
sig med Brattsystemet. Detta var inget
system som passade oss, ty det legaliserade
spriten. Det var ett system som
avsåg att behålla spriten i samhället för
oöverskådlig tid. Ett nytt system skulle
inte ta sikte på detta, utan på att så småningom
göra oss kvitt spritmissbruket
här i landet.

Herr Englund sade vidare att det inte
kunde vara så stor skillnad på oss och
våra grannfolk, i varje fall inte så stor,
att man behövde jämställa oss med eskimåer
och indianer. Utvecklingen har ju
dock visat — nästan hur långt man än
går tillbaka i tiden — att svensken har
ett annat sätt att umgås med starkvaror
än andra folk, och det kan vi inte blunda
för. Detta måste vi rätta oss efter,
och om vi inte gör det, så begår vi samma
misstag som 1954.

Jag begärde ordet för att fråga herr
Englund vid vilken tidpunkt han anser
sig få belägg för att nykterlietskommitténs
statistik är felaktig. Herr Englund
liar efter det jag begärde ordet sagt, att
om man vid 1957 års slut kan konstatera
att spritkonsumtionen är ungefär densamma
som nu — om jag fattade honom

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

rätt — så är han villig att medge att de
siffror som nykterhetskommittén framlade
var felaktiga, men sedan tilläde han
någonting om att det kan hända att vi
behöver fem eller tio år på oss för att
vara säkra på om den utveckling, som
då pågår, styrker eller underkänner de
siffror och det material som nykterhetskommittén
framlade.

Med anledning av detta skulle jag vilja
att herr Englund närmare preciserade,
när han anser tiden vara inne för att
sätta i gång andra åtgärder än dem som
vi nu är i färd med.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att inledningsvis påtala det sätt, på vilket
riksdagen har fått ta ställning till
den här frågan. I onsdags hade vi allmän
politisk debatt. Det sades ingenting från
regeringens sida och inte heller från något
partis sida om vad som var i görningen.
I lördags fick, förmodar jag, de
flesta här i kammaren liksom jag i tidningarna
läsa att riksdagen hade haft
sammanträde på fredagen för att motta
en regeringsproposition om spritpriserna.
Sju ledamöter av kammaren var närvarande,
när propositionen remitterades.
Hur de blivit hopringda, vet jag inte. Nu
på måndagen är vi samlade för att votera
igenom regeringens och bevillningsutskottets
gemensamma förslag. Kammarens
ledamöter har icke haft någon som
helst möjlighet att motionsvägen framföra
sina meningar. Inte heller har de
haft någon möjlighet till ett närmare studium
av förslaget. Allt sker så plötsligt,
som om vi hade en fullkomlig katastrofsituation
här i vårt land. Jag har velat
påtala denna metod. Jag tycker icke att
den svarar mot riksdagsordningen och
det sätt, på vilket frågor i allmänhet
här behandlas och skall behandlas enligt
gällande förordningar och lagar.

Jag menar inte heller att det råder
någon katastrofsituation på detta område.
I det avseendet delar jag i många
stycken herr Englunds åsikter. Det är
klart att alla med en viss oro och beklämning
noterar att spritkonsumtionen

har ökat efter det att motbokssystemet
slopades. Men det är alldeles rätt som
herr Englund säger, att vi inte bör
framställa detta som någon överraskning,
ty var och en av oss var väl ändå
i förväg tämligen på det klara med att
en sådan övergångsperiod skulle komma.
Jag tror därför inte att det finns
någon som helst anledning att här svartmåla
det svenska folket. Jag tror i motsats
mot herr Elowsson, att det svenska
folket är mycket sunt också när det
umgås med alkohol. Jag tror inte man
kan säga att vårt folk nu har blivit mer
försupet än det var tidigare. Detta erkänns
ju också i regeringens proposition,
där man säger att det även finns positiva
drag. Man erinrar om att det av en utredning,
som man har gjort, framgår att
ökningen i fylleriet främst synes falla
på förut kända missbrukare och att antalet
nya missbrukare inte torde stå i
proportion till ökningen av det totala
fylleriet. Vi vet ju av vad man kan läsa
i tidningarna och av den erfarenhet som
vi får i det dagliga livet, att det finns
ett visst klientel — jag tror inte att det
är stort i jämförelse med den svenska
befolkningen — som också under motbokssystemets
tid liksom allt fortfarande
missbrukar alkohol. Rent matematiskt
sett är det väl ändå ganska uppenbart
att därför antalet fall av alkoholmissbruk
ökar.

Därmed vill jag också anknyta till
herr Englunds nyligen hållna anförande.
De, som på det sättet här i kammaren och
i pressen beskärmar sig över det förfärliga
tillståndet bland den svenska ungdomen
i detta avseende, tror jag begår,
medvetet eller omedvetet, överdrifter i
detta fall.

Herr Englunds siffror om sjuttonåringarna,
sedda i relation till tjugoåringarna,
tycker jag talar ett övertygande och tydligt
språk. Också i detta fall kan man
stödja sig på regeringens proposition.
Man erinrar om att det under den fria
försäljningens första år förekommit ca
4 500 fall av ungdomsfylleri emot 2 500
under motbokssystemets tid. Det är givet
att detta är en beklaglig ökning, men
ligger inte en viss förklaring härtill i

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

dessa propositionens ord: »Då åtskilliga
ungdomar omhändertagits flera gånger
under samma år är antalet ungdomliga
fyllerister lägre?»

De anförda siffrorna motsäger inte
den på många håll gjorda iakttagelsen,
att ungdomen i stort sett skött sig ganska
väl. Jag tror att det är en riktig karakteristik.
Vi har icke någon som helst
anledning att vare sig här i riksdagen,
i pressen eller i andra sammanhang söka
svartmåla och framställa den nuvarande
svenska ungdomsgenerationen som en
generation av spritmissbrukare och allt
vad man brukar kalla den för. Jag är säker
på, ärade kammarledamöter, att vår
ungdomsgeneration kanske umgicks litet
vårdslösare med spriten än den nuvarande.

Om man nu anser att det här i landet
föreligger ett spritmissbruk av sådan katastrofal
omfattning, som det sätt varpå
denna proposition framlagts och behandlats
tyder på, låt mig då, herr talman,
endast ställa den frågan: Hjälper då de
föreslagna åtgärderna? Är det någon som
verkligen på allvar tror att ökningen
med fem kronor 40 öre för en liter vanligt
brännvin skulle ha så undergörande
inverkan på spritmissbrukarna, att de
avstår från att köpa sprit? All erfarenhet
visar motsatsen. Spritskatten har
höjts i olika repriser, men under samma
tid har spritkonsumtionen ökat -—•
det visar den officiella statistiken. På
den punkten är jag alltså inte enig med
herr Englund. De som är hemfallna åt
spritmissbruk, de som är i större eller
mindre grad alkoholsjuka skaffar sig
sprit i alla fall, oavsett om vi höjer med
fem eller tio kronor per liter. För att
stävja spritmissbruk bland dessa, som
ändå utgör en liten minoritet bland det
svenska folket, måste man ta till betydligt
mera drastiska höjningar än den
som nu föreslagits.

Höjningen drabbar spritmissbrukarnas
familjer, den drabbar framför allt den
stora majoritet av det svenska folket,
som umgås på ett hyfsat sätt med brända
och destillerade drycker. Det är de
som får betala. Jag är övertygad om att
en höjning av spritpriset, trots herr Eng -

lunds danska vittne, kommer att gå ut
över hushålisskassan, över husmödrarna
och familjens ekonomi i övrigt.

Den, som kan bli hjälpt med prishöjningen,
är finansminister Sträng, som nu
får in ytterligare 150 miljoner kronor,
som det ju räknas med, i ökad indirekt
beskattning och därmed nästan till hälften
tar tillbaka den av vårriksdagen beslutade
sänkningen av den direkta statsskatten.
Detta problem bör angripas från
andra utgångspunkter än de skattefiskaliska.
Det gäller att sätta in det man tidigare,
i samband med motbokssystemets
avskaffande, uttalat sig om, nämligen
effektivare åtgärder på det nykterlietspolitiska
fältet, icke bara tala om,
men verkligen göra allvar av åtgärder i
upplysningssyfte, i fråga om möjligheterna
till medicinsk forskning och medicinska
studier för att över huvud taget
kunna ta hand om de olyckliga människor
som av skäl, som jag nämnde att
läkarna ännu kanske kan tvista om, har
förfallit till missbruk av alkohol. Det
vore betydligt förnuftigare av riksdagen,
om den exempelvis beslöte att utöver det
som nu anslås till nykterlietspolitiska ändamål
använda tio procent av de över en
miljard kronor, som flyter in på spritskatterna,
till nykterlietspolitiska åtgärder.

Glöm därvidlag inte bort att ge de frivilliga
organisationerna på detta område
erforderligt stöd. Jag tänker här inte
minst på Länkrörelsen. Alla kammarens
ledamöter vet, att denna rörelse utför ett
mycket oegennyttigt nykterhetsvårdande
arbete och att rörelsen ofta måste kämpa
mot statsmakternas och de kommunala
myndigheternas snålhet. Jag skulle vilja
framföra den vädjan — även om jag inte
kan framlägga ett formellt förslag — att
riksdagen i fortsättningen skall ta hänsyn
till att denna verkligt positiva och
värdefulla rörelse får ett starkare stöd
än hittills från statsmakternas sida.

Det har i en reservation förordats, att
man skulle återinföra ett ransoneringssystem.
Om det skulle bli i Brattsystemets
form eller i någon annan form, har
reservanterna inte direkt uttalat sig om.
Men man ser utvägen i en ny ransone -

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

ring. Jag vill för min del säga att jag
inte ett ögonblick tror att det är den
vägen vi bör gå. Jag tror att en ransonering
på detta område liksom på övriga
områden icke medför en minskning av
konsumtionen, utan i stället gör varan
mera begärlig, än om den icke är ransonerad.
Jag kan därför icke förena mig
med dessa reservanter, och då jag icke
heller kan förena mig med propositionen
eller med övriga reservationer, ber
jag, herr talman, att med den motivering
jag här anfört få yrka avslag på föreliggande
proposition.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Det har sannerligen inte
saknats tvärsäkra uttalanden om vad
effekten kommer att bli av den höjning
av priset på starkspriten, som jag antar
att riksdagen om en stund kommer att
besluta. Det är sådana omdömen som:
»Missbrukarna kommer att supa lika
mycket, även om priset på brännvinet
ökas med fem kronor per liter»; »Ungdomen
har så bra betalt, att de ungdomar
som skaffat sig spritvanor inte bryr
sig om att spriten blir dyrare»; »En konsumtionsminskning
kanske kan påräknas
bland dem som använder spriten med
måtta, men den kategorien kommer att
betrakta denna fördyring som rena trakasseriet».
Det sägs också att motboken
bort bibehållas. Och för all del, när man
nu sett utvecklingen kan jag medge, att
det kanske hade varit klokt. Det heter
också ibland, att om spritpriset skall höjas,
så bör det vara med minst tio kronor
per liter, ifall det skall göra någon
nytta. Man hör också sådant tal som att
finansministern skulle ha haft en biavsikt
med sin proposition, nämligen att få
in mera pengar i statskassan.

Det har förekommit sådana uttalanden
även i denna debatt, även om de varit
litet mera försiktiga och inte så tvärsäkra.
Om man undersöker vilka fakta det
är som ligger bakom dessa påståenden,
kan det inte hjälpas att man kommer till
den uppfattningen, att dessa uttalanden
mera synes vara relativt lösa antaganden
än säkra prognoser. När det gäller vissa

punkter tycks man ha trott sig kunna
mellan raderna utläsa ting som inte står
i propositionen.

Det är kanske att se litet för enkelt på
frågan, men jag tycker att här föreligger
endast det förhållandet, att regeringen
lagt fram en proposition om att höja
starkspritpriset med fem kronor eller något
mer per liter, i förhoppning om att
spritkonsumtionen därigenom skulle
minskas. Om det nu kommer att gå så
eller hur mycket denna höjning kommer
att inverka, vet ingen med säkerhet. Men
erfarenheterna visar dock, att det efter
företagna sprithöjningar blivit en dämpning
av spritköpen. Jag kan således inte
finna att herr öhman har rätt när han
påstår, att en höjning av spritpriserna
närmast skulle leda till en ökning av inköpen.
Det är riktigt att konsumtionen
i det långa loppet har ökats trots höjda
spritpriser, men för varje gång det företagits
en höjning har det blivit en nedgång
i konsumtionen.

Till de pessimister, som säger att nyttan
av prishöjningarna ur nykterhetssynpunkt
blir ringa eller ingen, kan man
ställa frågan: Har då någon skada skett,
om priserna höjs på sätt som nu föreslagits?
Även om det bara blir de måttliga
som inskränker sin konsumtion, de som
rättar konsumtionen efter sin ekonomi,
är det då något fel med det?

Då återstår de, vilkas begär är så stort,
att de utan hänsyn till kostnaderna skaffar
sig sitt dagliga kvantum. Det har
sagts att priset här inte spelar någon
roll. Herr Englund har påstått motsatsen,
nämligen att det spelar en viss roll. Jag
vågar inte uttala något bestämt omdöme.
Är det så, att de köper lika mycket som
förut, skulle deras familjer bli lidande.
Ser man saken på det sättet, är ju spritpriserna
redan för höga, och då borde
man naturligtvis sänka priserna i stället
för att höja dem, men det är ju ur andra
synpunkter en orimlig tanke.

Med den uppläggning, som förslaget
nu har fått, d. v. s. att priserna höjs på
starksprit men inte på vin och öl, är
det kanske inte orimligt att tänka sig,
att spritmissbrukarna i någon mån kan
föranledas att lägga om sina alkoholva -

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av

nor och i stället för starksprit konsumera
starkvin och starköl. Nyttan av en
dylik omläggning av konsumtionen är
kanske inte alltför stor, men det har ju
ändå ibland sagts — och det kanske ligger
något i det påståendet — att det är
starkspriten och inte den totala kvantiteten
alkohol som en människa förbrukar
som är det farligaste.

De som ställer sig kritiska mot det
framlagda förslaget om prishöjningar
bör anvisa någon annan framkomlig väg.
Jag erkänner att man från kritikernas
sida föreslagit, att motboken skulle kunna
återinföras. Men det är väl ändå att
hänge sig åt rena önsketänkandet att ett
beslut, som trädde i kraft så sent som
för något mer än ett år sedan, nu skulle
rivas upp. Det måste nog betraktas som
den sista utvägen, och först bör vi pröva
andra möjligheter. Herr Englund underströk
ju också, att han inte tror på
möjligheten att återgå till motbokssystemet.
Men ingen vill naturligtvis påstå,
att de nuvarande förhållandena är bra.
Läget är tvärtom sådant, att något måste
göras. Ingen av oss vill väl ta ansvaret
för en armarna i kors-politik, åtminstone
icke jag.

Till slut, herr talman, ett par ord om
reservanternas tanke att den merinkomst,
som staten får genom höjningen
av spritpriserna, skall användas för
sänkning av skatten, väl närmast den
direkta skatten. Jag tycker för min del
att detta är ett ganska överflödigt påpekande.
Statens inkomster på spriten —
jag hoppas att de inte skall öka alltför
mycket, ty meningen med den nu föreslagna
prishöjningen är ju att folk skall
köpa mindre genom att spriten blir dyrare
— måste ju under alla förhållanden
beaktas, när utdebiteringen för statsskatten
bestämmes.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag bar konsekvent avstått
från att begagna replikrätten för
att i stället i vanlig ordning anteckna
mig på talarlistan. Jag skall därför nu

omsättningsskatten å spritdrycker m. m.
några ögonblick syssla med några av de
marginålanteckningar som jag har gjort
under debatten.

Jag har fått en ganska bestämd känsla
av att det är rätt många — jag höll på
att säga överraskande många — som lutar
åt den uppfattningen, att det vore
bättre att tillgripa andra åtgärder än att
gå prishöjningarnas väg.

Det var med mycket stort intresse som
jag lyssnade till herr Englund, eftersom
han representerar den sakkunskap som
vi har i landet på nykterhetspolitikens
område. Jag tyckte emellertid, att herr
Englund fördjupade sig lika mycket i
Bernard Shaws Sankta Johanna som
i statistik. Den statistiska exercis, som
herr Englund här utförde, tjänar inte
mycket till, ty med statistik kan man ju
bevisa vad som helst. Jag hoppas att herr
Englunds önskedröm aldrig skall gå i
uppfyllelse, nämligen den att vi skulle
placera honom i kontrollstyrelsen. Med
den energi, som han har, misstänker jag,
att herr Englund i så fall skulle ur statistiken
radera bort fylleriförseelserna
bara för att nykterhetskommittén skulle
få rätt.

Herr Englund erinrade om utvecklingen
i Norge och framhöll, att det norska
folket hade fått genomgå fem års lidanden
för att komma till rätta med förhållandena.
Det är ett skrämmande perspektiv.
Menar verkligen herr Englund
med sin jämförelse att också Sverige
skulle ha att motse fem års lidanden och
att priset för att spritflodens släppts loss
skulle vara tusentals alkoholskadade
människor. Det är enligt min mening ett
alltför högt pris för att få en bättre
hyfsning på alkoholproblemet.

Herr Englund framhöll vidare, att finansministern
spelar på ett stort register
när det gäller de nykterhctspolitiska
åtgärderna. Själv nämnde han bara två:
höjning av spritpriserna och upprustning
av nykterhetsvården. Sedan tilläde
han »och så vidare». Vad döljer sig bakom
detta »och så vidare»? Om det bara
är spritpriserna och upprustningen av
nykterhetsvården, som är de aktiva instrumenten,
måste jag fråga mig, om det
är alldeles nödvändigt att styra så till

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

att spritkonsumtionen ökas för att på
det sättet skapa olidliga förhållanden
på nykterhetsvfirdens område. Jag tror
nog att det faktiskt hade varit bättre om
vi hade fått stå kvar på motbokssystemets
konsumtionsnivå. Visserligen medger
herr Englund att redan den nivån
var avskräckande hög, och därom råder
ingen tvekan, men det hade nog i alla
fall varit bättre att stå kvar på den nivån
och med den som utgångspunkt sätta
in de nykterhetsvårdande åtgärderna
och framför allt upplysning. Då hade vi
i dag säkerligen haft en hyggligare nivå
för spritkonsumtionen i landet än vad
vi i dag har.

Med den erfarenhet som herr Englund
har av fylleristatistiken särskilt här i
Stockholm nämnde han att den grupp,
som klarat sig bäst, var åldersgruppen
21—25 år. Han nämnde i det sammanhanget,
att deras ökning i fylleristatistiken
är »bara» 48 procent. Men är inte
det procenttalet tillräckligt för herr Englund?
Vill han nödvändigtvis föra upp
denna grupp till samma statistiknivå,
som gäller för vad han benämnde folkpensionärsgubbarna,
nämligen 140 procent? Herr

Sjödahl, som var utskottets talesman,
gav i ett sammanhang uttryck åt
en uppfattning, som ganska nära ansluter
sig till åsikten hos den reservationsgrupp
som jag själv tillhör. Han anknöt
till vad utskottet självt uttalat, nämligen
att man även bör pröva åtgärder som
syftar till att försvåra åtkomsten av sprit
för missbrukare och för ungdomar under
21 år. Det leder med detsamma tanken
till ett restriktionssystem, som är
begränsat till vissa grupper. Jag ställer
mig mycket skeptisk till tanken att kunna
skapa ett partiellt restriktionssystem.
Det är väl praktiskt taget omöjligt att
begränsa spritinköpen för vissa grupper
missbrukare, för ungdomar under 21 år
och kanske för herr Englunds folkpeusionärsgubbar,
men samtidigt låta spritinköpen
för alla andra vara fria. Det är
väl den lättaste sak i världen för alla
dessa grupper — med viss reservation
för missbrukarna ■—• att utnyttja människor
som har den fria inköpsrätten. Om

man har sina vägar förbi någon av systembolagets
butiker, men inte är ute i
ärende att handla där, händer det ridt
ofta att man blir påstött av olika individer,
som antingen är påstrukna eller
kanske nekats att köpa och som vill att
man skall köpa ut för deras räkning en
»halvpanna», som uttrycket lyder. Jag
är alldeles övertygad om att skulle man
begränsa inköpsrätten för dessa grupper,
skulle vi komma att snubbla över dessa
människor, när vi har våra vägar förbi
systembolagets butiker.

Jag vill slutligen, herr talman, uttrycka
min glädje över att bland anhängarna
till tanken att införa någon form av
ransonering återfinna herr Domö. Han
bekände att han tillhörde dem som i
optimistisk tro röstade för att avskaffa
motbokssystemet. Han säger nu — vilket
kanske också många andra gör — att
det är möjligt att han måste pröva om
sin ståndpunkt. Jag är övertygad om att
herr Domö inte är ensam utan har
många med sig. Men bakom denna tanke
ligger dock det gamla förhatliga motbokssystemet.
Kanske har inte jag eller
någon annan av de talare, som företrätt
ransoneringsprincipen, tillräckligt starkt
framhållit att det naturligtvis är en en
politisk och en praktisk omöjlighet att
gå tillbaka till det gamla motbokssystemet.
Men nog måste det väl finnas andra
sätt att klara ransoneringsprincipen
på. Nog måste det väl i detta land med
dess stora tillgång på organisatoriska begåvningar
finnas någon vettig människa,
som kan få fram ett ransoneringssystem,
vilket inte innehåller alla det gamla motbokssystemets
krångligheter och besvärligheter.
Man kanske skulle kunna nöja
sig med en registrering av alla inköp
för att på det sättet kunna ha någon
kontroll. Min uppfattning är emellertid
att man tvingas in på dylika restriktiva
åtgärder.

Däremot kan jag inte dela herr Domös
uppfattning att den proposition, som vi
i dag behandlar, är en skatteproposition
som sådan och icke ett nykterhetspolitiskt
förslag. Man bör väl ändå inte göra
finansministern orättvisan att påstå detta,
ty finansministern har ju inte med

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjnin;
ett enda ord i propositionen motiverat
höjningen av spritpriserna med statsfinansiella
skäl. Vad man kan angripa eller
kritisera finansministern för är att
han tror på användningen av prishöjningar
som nykterhetspolitiskt instrument.
Det är den metodiken, herr talman,
som jag har försökt att vända mig
emot och även försökt att ge ett motförslag
till.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag utgår ifrån att en
del talare i debatten här i kammaren har
krävt en upprustning av alkoholistvården
och kanske också anfört den synpunkten
att när riksdagen för något år sedan beslutade
spritreformen, var man icke medveten
om de bristfälligheter i alkoholistvården
som fanns och som har visat
sig under det gångna året. Jag tror nog
att det kan ligga en del i kritiken av
våra möjligheter att ta hand om de alkoholskadade
just nu. Men det har kanske
också anförts här i debatten att riksdagen
redan innevarande höstsäsong
kommer att få ta ställning till ett förslag
från regeringens sida om en upprustning
relativt omedelbart. Regeringen
kommer att begära pengar på tilläggsstat,
så att det nuvarande antalet platser
för alkoholsjuka •— i runt tal 1 100
—■ kommer att ökas till omkring 1 600
platser. Och efter vad jag kan förstå
innebär detta inte slutet på den upprustningsperiod
som vi nu är inne i. Den
sittande kommittén, som sysslar med dessa
problem, kommer längre fram att avlämna
sina förslag, och jag utgår ifrån
att riksdagen på våren 1957 får anledning
att ytterligare diskutera konkreta
förslag rörande upprustningen av alkoholistvården.

I fråga om den föreliggande propositionen
vill jag klart deklarera att prishöjningen
enligt regeringens mening har
en nykterhetspolitisk motivering. Om
man först ser på propositionens struktur,
så finner man, att det är priserna på
starkspriten som höjs -— det är ju konsumtionen
av starksprit som ökat — under
det att de svagare spritsorterna läm -

av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.
nas oberörda av prishöjningarna. Det
innebär följaktligen ett försök att styra
utvecklingen in på sådana banor som är
önskvärda.

Man finner också att de procentuella
prisförhöjningarna icke följts upp i fråga
om utskänkningsskatten, vilket förklaras
av att man anser att det finns
bättre skäl för att konsumera sin alkohol
under mera solenna och anständiga former
på en restaurang än för att under
mera, får jag använda uttrycket, råa former
dricka ur den på gatan. Jag tror att
riksdagen under vårsäsongen 1957 har
att emotse förslag i anledning av det
kommittéarbete rörande utskänkningsskatten,
som just nu pågår och som väntas
bli färdigt relativt snart.

Jag är alldeles övertygad om att i
debatten här har anförts samma argument
som i medkammaren, nämligen att
prishöjningarna icke är prohibitiva och
återhållande för missbrukarna. Personligen
har inte heller jag någon större
tro på att de skulle vara det. Men dess
bättre är det ju så, att misbrukarna utgör
en ringa del av landets innevånare, och
ingen kan väl bestrida sanningen i att
man först måste vara brukare innan man
blir missbrukare — det är nog den naturliga
tågordningen. Och jag håller det
för alldeles säkert och bestämt att en
prishöjning av den här valören ändå har
en effekt på den vanliga, normala förbrukaren.

Av den statistik, som framlagts i propositionen,
över alkoholkonsumtionen i
vårt land jämförd med den i Finland
framgår det ju bland annat att vi konsumerar
dubbelt så mycket alkohol per
huvud som den finska allmänheten. Jag
tror inte att detta är ett uttryck för att
vi skulle vara mera intresserade av att
dricka sprit än den finska allmänheten;
jag tror att finnarna har väl så stort
intresse som svenskarna när det gäller
att konsumera sprit. Jag tar statistikens
siffror helt enkelt som ett uttryck för
den gamla sanningen alt om man har
dåligt med pengar, har man inte råd att
dricka så mycket sprit -— såvida man
inte hör till den sortens missbrukare
som låter allting annat komma i skym -

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

undan för att tillfredsställa sin törst och
sin åstundan efter alkohol. Vi har ju här
i landet en erkänt högre inkomstnivå,
högre löner än våra vänner på andra
sidan Bottenhavet, och detta är, menar
jag, en helt naturlig förklaring till att
vi håller oss med en högre alkoholkonsumtion.
Om detta mitt antagande är
riktigt, måste det också vara riktigt att
förändringar i spritpriserna har sin effekt
på konsumtionen, och jag skulle
bli mycket förvånad, om de nu föreslagna
prishöjningarna icke fick en begränsande
verkan.

Ett annat skäl till att regeringen har
vågat presentera detta förslag för kamrarna
är ju att utvecklingen varit sådan,
att spriten har blivit relativt billigare
under årens gång i förhållande till inkomstnivån
i landet. Kanske har även
det argumentet här anförts, att skall man
efter en viss lid — om två, tre år eller
vad det kan bli fråga om — kunna bedöma
spritreformens verkan, så måste
relationen mellan spritpriset och inkomsten
vara ungefär densamma som då
reformen genomfördes.

I samband med att regeringen presenterat
riksdagen en proposition om spritprisförhöjning
har också offentliggjorts
direktiv för en utredning som skall se
över rusdrycksförordningen. Jag tror inte
att den omständigheten bör föranleda
några spekulationer om mer revolutionerande
förändringar. Det är en del
mindre justeringar som vi tror att det
gångna årets erfarenheter ger oss anledning
att intressera oss för. Däremot tror
jag inte att vi med stöd av endast ett
års erfarenhet bör ge oss på några förändringar
av själva de grundläggande
principerna för reformen. Man bör, menar
jag, ha en något längre tids erfarenheter
bakom sig, innan reformens principiella
struktur blir föremål för ny debatt
i riksdagen.

Låt mig till allra sist säga några ord
om reservationerna i detta ärende. De
tar sikte på att de 150 miljoner kronor,
som antages komma att inflyta som en
förstärkning av statskassan genom spritprisernas
förhöjning, redan nu skulle
förliandsbindas för vissa specifika skat -

tesänkningar. I folkpartiets reservation
har man talat om sänkning av de direkta
skatterna, och detta kan ju även inkludera
tanken på en kommunal skattesänkning.
Jag har den förhoppningen att
kunna presentera riksdagen ett förslag
om kommunal skattesänkning under år
1957. I högermotionen har man slagit
fast att det är statsskatten, den progressiva
statsskatten, som skall reduceras
med de inkomstmiljoner som de höjda
spritpriserna ger. Man kan kanske ha anledning
att diskutera de rent moraliska
bevekelsegrunderna bakom en sådan omläggning,
men jag skall inte uppehålla
mig vid det. Jag vill bara säga, att det är
ju i och för sig ganska orimligt att förhandsbinda
Kungi. Maj:ts regering till
längre gående utfästelser i fråga om skattesänkningar
av olika slag än vi diskuterat
i lugn och ro under de senaste åren
och därvid kommit fram till. Man bör ju
ändå ge regeringen och regeringens finansminister
chansen att se, hur inkomster
och utgifter korresponderar, innan
man presenterar beställningar på inkomster
och utgifter i statsverkets räkenskaper
och i budgeten. Om man sedan,
när man sett denna presentation och fått
reda på vilka samlade inkomster man
har och vilka samlade utgifter man är
tvingad att göra, anser att man kan göra
på något annat sätt, så att det kan finnas
möjligheter till längre gående skattesänkningar,
så kan jag respektera en
sådan ståndpunkt, men jag har svårt alt
ha respekt för en ståndpunkt som presenteras
så pass snabbt, och jag måste
säga oreflekterat, som de som i dag kommit
till uttryck i utskottets betänkande.

Den senaste talaren står ju också såsom
ledamot av utskottet bakom en reservation
som, om jag har fattat den rätt,
egentligen innebär avslag på prishöjningen
därför att han inte tror på prishöjningen
såsom en prohibitiv åtgärd i
fråga om konsumtionsutvecklingen och i
stället föredrar någon form av ransoneringssystem.
Jag kommer då tillbaka till
den uppfattning som jag nyss deklarerade:
låt oss få något längre erfarenhet,
innan vi konstaterar att den frihet som
vi velat ge det svenska folket är misslyc -

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av

kad! Jag är inte övertygad om att man
skall fälla bilan över svenska folkets sätt
att sköta sprit och frihet efter endast ett
års erfarenheter. Skulle det emellertid
visa sig, att vi längre fram kommer i det
läget, att vi får säga oss att vårt folk inte
orkar att sköta denna frihet, då är jag
inställd på att vi får diskutera andra vägar,
eftersom ju nykterbeten i och för
sig är ett så viktigt och angeläget mål,
att den måste vara det ledande för vår
bedömning. Vad man emellertid då kan
komma fram till, är ju inte någonting
som man improviserar från dag till annan
utan något som säkerligen tarvar
djupgående och kanske t. o. m. tidsödande
överväganden.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber bara att mycket
tacksamt få notera vad finansministern
nu senast har framhållit. Det är tydligt
att vi är inne på ungefär samma tankegångar;
det är bara det att jag som reservant
kanske är ute något för tidigt.
Man blir ju betydligt mera lugnad av
att höra hur finansministern bedömer
det nykterhetspolitiska arbetet än när
man hör företrädaren för dem som här
i kammaren svarar för sakkunskapen,
nämligen herr Englund. Då blir man
verkligen rädd.

Herr MAGNUSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag ställer den frågan
till finansministern, huruvida denna proposition
har tillkommit av nykterhetspolitiska
orsaker, så är jag övertygad om
att jag får den frågan jakande besvarad.
Detta beslut skulle emellertid komma att
medföra, att statskassan tillföres ytterligare
150 miljoner kronor. Vi har utifrån
vårt utgångsläge ansett, att man
då ifrån riksdagens sida borde redan nu
göra ett uttalande, alt dessa pengar borde
återföras till skattebetalarna.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern sade
här, att regeringen enbart hade nykterhetspolitiska
synpunkter, när den lade

omsättningsskatten å spritdrycker m. m.
fram denna proposition. Jag skulle nästan
vilja fråga finansministern, om finansministern
själv tror på att den har
någon nykterhetseffekt. Den kan ha en
viss effekt för återhållsamhet bland dem
som inte missbrukar sprit. Men det är
väl inte dem som vi vill åt, utan det är
väl missbrukarna som vi vill åt, och på
dem har den enligt mitt förmenande inte
någon som helst effekt.

Finansministern talade också om att
reservationen var snabbt avfattad. Jag
vill då bara säga, att på det sätt som
propositionen framlades blev det ju
ingen tid över för oss att närmare tänka
efter vad som skulle göras. Jag skulle
vilja fråga finansministern, om det
var omöjligt att hålla bolagen stängda,
när man vet att det är särskilt under
helger som spriten missbrukas, i en veckas
tid, om det hade behövts, för att de
av riksdagens ledamöter som ville skulle
få möjlighet att väcka en motion i anledning
av den kungliga propositionen
och få den tid som man i allmänhet har
på sig, när det gäller att avge en reservation.
När man nu ville avge en reservation,
måste det ske på en halvtimme.
Det är detta som i varje fall jag reagerar
emot.

Jag instämmer i att man bör vidtaga
alla åtgärder som är möjliga för att förbättra
nykterhetstillståndet bland missbrukare,
men jag tror inte, herr finansminister,
att man når någon effekt i det
avseendet med det här föreliggande förslaget.
Där måste nog andra åtgärder
tillgripas. Finansministern säger på den
punkten, att vi måste vänta och se en
liten tid, men då blir ju läget att vi har
tagit dessa höga priser och att sedan
ransoneringen kanske ändå kommer att
återinföras. Jag skulle därför vilja fråga
finansministern, om han i det fallet avser
att vi skall gå tillbaka till de nu gällande
priserna?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! På herr Magnussons
första fråga, huruvida del är de nykterhetspolitiska
motiven som legat till grund
för propositionen, kan jag kort och gott

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

svara ja. Herr Magnussons antagande i
det fallet är alldeles korrekt.

På hans andra fråga, huruvida de 150
miljonerna bör användas till en skattesänkning,
måste jag nog säga, om jag
personligen skall avge en deklaration i
dag, att jag anser att upprustningen av
nykterhetsvården, fångvården, sinnessjukvården
och ungdomsvården ■— allesammans
vårdområden som har sin mer
eller mindre direkta beröring med spritkonsumtionen
— absolut går före en
sänkning av den progressiva statsskatten.
Det kan säkerligen också finnas andra
områden, som kanske både herr Magnusson
och jag längre fram, när vi får
se på detta i lugn och ro, tycker är mer
angelägna än en sänkning av den direkta
statsskatten. Vad jag velat säga är helt
enkelt, att det är orimligt att i dag på
förhand binda sig på det sätt man gör i
reservationerna till utskottets betänkande.

Herr Elofsson frågade mig, om jag
kommer alt föreslå en sänkning av
spritskatten, därest vi blir tvingade att
på nytt införa en ransonering. Tyvärr
kan jag inte svara på den frågan. Man
bör inte i dessa obestämda tider utfärda
några inteckningar med alltför lång
räckvidd i framtiden; då kan man ju
komma i det läget, att det bara blir prat
rakt ut i tomma luften. Vi får väl, herr
Elofsson, se på detta problem den dag
det blir aktuellt.

Herr MAGNUSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Visserligen är det riktigt
att pengar kan behövas för en hel
del upprustningar på nykterhetsvårdens
område — det kan vi alldeles säkert
vara overens om, herr finansminister.
Jag vill bara göra det lilla tillägget, att
det redan nu tas ut många hundratals
miljoner kronor i skatt på spritkonsumtionen
och att kostnaden för dessa upprustningar
kanske skulle kunna täckas
med de skatter vi redan nu tillämpar.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! 1954 års reform byggde
på argument, underbyggda av många fi -

na och långa undersökningar och utredningar,
argument för frihet och personligt
ansvar i fråga om spritkonsumtionen,
mot krångel och utbredd överträdelse
av bestämmelserna då det gällde
åtkomsten av sprit. Ransoneringsmentaliteten
sådan vi har upplevt den under
kriget och efterkrigsåren gav nog för
många här i kammaren tyngd åt argumentet,
att Sveriges folk skulle liksom
andra folk kunna sköta spriten utan ett
motbokssystem, som i vida kretsar uppfattades
såsom en förödmjukande förmyndarlagstiftning.
Reformen 1954 genomfördes
sålunda på antagandet och
en tillförsikt, att friheten skulle kunna,
efter en kortvarig uppgångsperiod när
det gäller konsumtionen, i alla fall bäras
med ansvar och leda till en förbättrad
nykterhet.

Våra förhoppningar är svikna. Vi måste
konstatera en kraftigt ökad spritkonsumtion.
Antalet omhändertagna har
mer än fördubblats sedan spriten blev
fri. Allt fler män, likaväl som kvinnor,
befinner sig i farozonen. Ungdomsfylleriet
breder ut sig och går allt djupare
ned i åldersgrupperna. Från polisen
kommer larmsignaler och varningar;
dess resurser och möjligheter att ordna
bevakning och omhändertagande är otillräckliga.
Från sjukhushåll kommer likaså
varningar; man kan inte bereda de
alkoholskadade vård. Nu får vi veta, att
man har att motse en ökning av antalet
vårdplatser för de alkoholsjuka, och detta
är naturligtvis både nödvändigt och
tillfredsställande. Men man kan ju inte
underlåta att göra den reflexionen, att
det är mer än beklagligt att vi skall behöva
göra avsevärda investeringar i sjukvårdsplatser
av detta slag i ett läge där
trycket på våra sjukvårdsresurser är så
oerhört starkt.

Det är inte heller bara alkoholskadorna
i och för sig som utgör ett problem.
Vi konstaterar också en oroväckande ökning
av antalet trafikolyckor som liar
sammanhang med spritmissbruket. Vi
har fått en ökad kriminalitet och svårare
ungdomsproblem att brottas med nu än
någonsin tidigare, problem som tangerar
frågan om spritmissbruket, såsom fi -

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang'', höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

nansministern alldeles riktigt yttrade.
Man behöver inte heller ha någon större
fantasi för att kunna förstå den misär,
det lidande och den skräck, som det tilltagande
spritmissbruket har fort med
sig inom hemmets fyra väggar.

Här kommer nu en proposition, där
man begär höjda spritpriser i syfte att
kunna bemästra den svåra situationen.
Jag tror för min del inte att det är en
väg som kan leda till någon förbättring.
Det är nog ett halmstrå — som någon
här förut yttrade —■ och så skört att vi
aldrig kan hoppas att på den vägen
komma ur svårigheterna.

Någon talare har sagt att prishöjningen
är så liten att den inte har någon
chockverkan. Herr Sjödahl uttalade en
förmodan, att prishöjningen i alla fall
skulle kunna förmå många människor
att betänka sig mera och komma dem att
umgås bättre med spriten. Jag tror tyvärr
att detta är en from önskan. Det
kan vara möjligt att de höjda spritpriserna
leder till att några som befinner
sig i gränsskiktet mellan måttlighetsförbrukare
och missbrukare tänker sig för
och att åtgärden på det sättet kan få
någon effekt, men jag tror inte alt den
blir stor.

Jag tror verkligen inte att en höjning
med en femma per liter, som här föreslagits,
betyder någonting i ett läge, där
vi har stigande reallöner och där vi väntar
en sådan löneutveckling även i fortsättningen.

Jag tror inte heller att man kan draga
en parallell mellan utvecklingen i Danmark
i början på 1900-talet och förhållandena
nu här i Sverige. De är enligt
min uppfattning inte riktig jämförbara.
Danskarnas mera stabiliserade alkoholvanor
kom kanske till under en tid och
under förhållanden då utrymmet för privat
konsumtion var betydligt mindre än
det utrymme, som nu förefinns i vårt
land.

Vad som emellertid torde vara alldeles
obestridligt — en sak som flera talare
här varit inne på — är att prishöjningarna
går ut över hemmen och husmödrarna.
De som missbrukar sprit och
vill köpa sprit tar hell enkelt av familje 0

Försitt kammarens protokoll 195G. Nr 2$

inkomsten vad som behövs för att kunna
tillfredsställa spritbegäret. Följaktligen
blir det ytterst hemmen och familjerna
som får sitta emellan. De får större
svårigheter än de för närvarande har,
och det tycker jag faktiskt är en utveckling
som inte kan accepteras.

I likhet med herr Eriksson i Uppsala
tror jag, att den erfarenhet, vi har fått
under detta år, har utlöst en oerhört
kraftig opinion på kvinnohåll och bland
husmödrarna, som fordrar att samhället
och riksdagen skall vidta åtgärder för
att försöka komma till rätta med det
problem, som här har uppstått.

Jag tror liksom herr Elowsson i Kristianstad,
att det är ljusblå optimism att
tro, att upplysningsverksamheten inom
rimlig tid skall kunna åstadkomma några
verkligt väsentliga förändringar till
det bättre. Det pris, vi får betala i avvaktan
på denna förändring, om vi än
hoppas kunna åstadkomma den med
hjälp av upplysning, är enligt min mening
ett alltför högt pris. Jag är självfallet
angelägen om att alla möjliga resurser
skall sättas in i det nykterhetsvårdande
arbetet, men jag tror inte att de
nu räcker till.

Min mening är således att de erfarenheter,
som vi haft — låt vara på kort
tid — bjuder oss att allvarligt ompröva
1954 års riksdagsbeslut. Jag röstade för
min del för denna reform år 1954, och
jag liksom andra ångrar djupt detta. Att
göra ett misstag är kanske mänskligt, att
göra ett misstag är illa nog; att fortsätta
på en olycklig väg är i alla fall sämre.
Jag har numera bringats till den övertygelsen
att någon form av inköpsbegränsning
är nödvändig, och jag hoppas livligt
att det skall vara möjligt att kunna
komma fram till ett system, där man kan
undgå de onödigt besvärande och irriterande
krångelbestämmelserna, som
vidlådde det tidigare systemet.

När man här säger att det är alldeles
för kort tid att börja resonera om en
omläggning av principerna, kan man väl
bara till det genmäla, att om vi nu får
en utredning om en ny form av inköpsbegränsning,
tar ju också den utredningen
sin tid. Det är ju precis som finans -

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

ministern sade: man kan inte ordna denna
sak från en dag till en annan. Om vi
får en sådan utredning — och den kanske
om något år kan vara färdig att presenteras
— och utvecklingen då mot förmodan
skulle ha gått i en gynnsammare
riktning, så är ju riksdagen obunden att
avvisa en omläggning av nuvarande politik.
Kanske blotta tillvaron av en sådan
utredning kan väcka människor till
besinning, och då har vi ju ingen anledning
att vara ledsna.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till reservationen II.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Beträffande propositionen kommer jag
att ge regeringens förslag min anslutning,
även om jag anser att förslaget har,
som många sagt, en mycket begränsad
nykterhetspolitisk effekt, exempelvis
bland ungdomsgrupperna, där ju numera
många har rätt goda inkomster. Förslaget
har naturligtvis också en begränsad
nykterhetspolitisk effekt med hänsyn
till den standardhöjning, som skett
i vårt land och som fortsätter i relativt
snabb takt.

Jag begärde närmast ordet därför att
jag känner ett personligt behov att reagera
mot det sätt på vilket herr Englund
behandlade denna fråga. Jag tycker inte
att man skall betrakta denna fråga som
ett statistiskt problem. Det väsentliga är
väl ändå inte om utvecklingen stämmer
med de tabeller, som nykterhetskommitténs
majoritet lagt fram, eller inte, och
om vi fått ett resultat, som är bättre
eller sämre än resultatet i Norge. Skall
vi — det menar tydligen herr Englund
— känna oss tillfredsställda, om vi inte
når upp till en konsumtionsökning på
63 procent? Jag tycker det är allvarligt
nog med en konsumtionsökning på ungefär
35 procent och inemot en fördubbling
av antalet fylleriförseelser. Man
måste reagera mot ett resonemang, som
går ut på att vad man har anledning
känna oro över — enligt herr Englunds
mening — inte är vad som hänt, utan

över att folk är oroliga trots att konsumtionsökningen
är mindre än vad nykterhetskommitténs
majoritet räknat med.

Man får väl ändå inte glömma bort,
herr talman, att det inte är ett statistiskt
problem utan ett socialt problem, när tusentals
människor håller på att supa sig
sönder och samman och nöden och oron
vidgar ut sig i hemmen.

Även om jag inte röstat för den nya
s. k. nvkterhetspolitiska given, anser jag
inte att man bör motsätta sig åtgärder,
som kan leda till en förbättring, av den
anledningen att man känner något slags
skadeglädje över att det blev som man
trodde och därför vill motsätta sig en
ändring, som inte passar ens egna funderingar
i det ena eller andra avseendet.

Jag vill begagna tillfället att uttrycka
min tillfredsställelse över att den utredning,
som jag efterlyste i debatten i onsdags,
nu kommit till stånd. Jag hoppas
att denna utredning skall arbeta snabbt,
och det behövs säkerligen restriktiva åtgärder,
om vi skall kunna nå någon effekt
när det gäller att motverka den
olyckliga utveckling, som ägt rum efter
den 1 oktober 1955.

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Hur skall samhället, herr
Eliasson, över huvud taget kunna forma
en lagstiftning på detta område utan att
tillgripa statistiska hjälpmedel? Jag skulle
vilja säga, att det är möjligt att man
icke kan lösa en sådan här fråga med
statistik, men det är säkert, herr Eliasson,
att man inte kan lösa den utan statistik.

Varför liar jag tagit upp detta exempel
med Norge? Jo, därför att nykterhetskommittén
— såsom jag framhöll i mitt
tidigare anförande — sade att så här
illa kan man vänta sig att det kommer
att gå. Och, herr Eliasson, var och en
här i kammaren, som röstat för förslaget
år 1954, har med berått mod accepterat
dessa möjliga effekter. Denna statistik
är därför ytterst relevant. Att jag företrädesvis
sysslat med den innebär inte, att
jag är okänslig för de lidanden, som människorna
får genomgå. Men, herr Elias -

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av

son, vilka lidanden har inte det svenska
folket genomgått under senare år, därför
att vi druckit sex liter spritdrycker per år
och invånare i stället för två liter? Vad
är det vi ser nu, herr Eliasson? Jo, de
män, som nu missbrukat spriten, har de
skapats av beslutet i maj 1954, har de
skapats genom den förändring, som ägt
rum den 1 oktober 1955? Har de icke
skapats under restriktionssystemet under
40 år? Oktoberreformen har visserligen
avslöjat dem, men denna latenta
alkoholism har kommit till stånd under
de 40 år restriktionssytemet varat. Det
råder en synnerligen stor skillnad mellan
Danmark och Sverige, då man i Danmark
varje år internerat ungefär 125 alkoholister,
har motsvarande siffra i Sverige
under restriktionssystemet varit
mellan 3 000 och 4 000.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden lång stund, det har ju redan framförts
åtskilliga synpunkter i denna fråga.
Men när herr Eriksson i Uppsala och
herr Osvald m. fl. ivrar för ett nytt
ransoneringssystem, så hoppas jag att
ingen vill att vi skulle få tillbaka det
gamla Brattsystemet, ty detta skulle enligt
min mening vara högst olyckligt.
Jag säger det med den erfarenhet jag har
som ledamot i en nvkterhetsnämnd under
åtskilliga år under Brattsystemets
tid — inte avstängde man genom detta
system alkoholisterna och de personer,
som till varje pris ville ha sprit. Jag
måste för övrigt säga, att jag knappast
tror, att något system kan komma till
rätta med alkoholisterna. Inte gjorde
man det genom Brattsystemet — det lånades
motböcker och det fanns langare
som stod till tjänst. Man kan möjligen
få fram etl system av annan art, och det
är typiskt att herr Nils Elowsson, som
i utskottet på sin tid röstade för bibehållande
av Brattsystemet, nu är mycket
försiktig och säger att han inte vill
ha tillbaka något ransoneringssystem
förrän vi är säkra på att vi inte misslyckas
med ett sådant system. Inte ens
han vill alltså ha tillbaka det system,
för vars bibehållande lian röstade.

omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

När det gäller höjningen av spritpriserna
är det troligt att denna åtgärd
kanske inte har någon större inverkan
för de verkliga alkoholisterna och alkoholmissbrukarna.
Men jag undrar, om
inte en sådan höjning kan vara till nytta
när det gäller ungdomen, och man får
väl i första hand inrikta sitt arbete på
att hindra de unga från att bli spritmissbrukare
— det är, som det heter,
bättre förekomma än förekommas. Det
är sant att ungdomen har stora inkomster
nu för tiden och att den därför har
möjligheter att använda en stor del av
sina inkomster till spritinköp. Om spritpriset
höjes, är det troligt att detta i
många fall har en hämmande verkan, ty
det finns väl ändå gränser för de inkomster
som ungdomen har att använda
just till det ändamål det här gäller. Men
vad denna höjning av spritpriset får till
följd, är det ännu för tidigt att yttra
sig om. Varför skall man inte försöka
med prishöjning när den slagit väl ut
i andra länder — såsom här framhållits
i diskussionen?

Herr Elowsson i Kristianstad säger
bland annat, att han inte trodde så speciellt
mycket på upplysning, eftersom vi
hållit på så länge med sådan verksamhet.
Han tyckte inte att effekten var den som
man tänkt sig. Jag tror nog i alla fall,
att det arbete som våra nykterhetsföreningar
i många år har utfört har varit
av stor betydelse, och jag tror att exemplets
makt är stor. Det gladde mig
därför när jag härförleden hörde herr
Dickson i andra kammaren förklara, att
lian inte skulle använda alkohol längre
för att vara ett gott exempel i detta avseende.

Nu är jag särskilt glad över det uttalande
som gjorts i bevillningsutskottets
betänkande, ocli jag vill också ge en
eloge åt herr finansministern för hans
av utskottet citerade uttalande, att statsmakterna
bör fullfölja utbyggnaden av
samhällets positiva nykterhetsfrämjande
insatser i enlighet med 1954 års riksdagsbeslut.
Här nämns behovet av fortsatt
utbyggnad inom nykterhetsvården.
Samtidigt med den fortsatta utbyggnaden
av de positiva åtgärderna bör man över -

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

väga förändringar i rusdryckslagstiftniiigen
i syfte bl. a. att försvåra åtkomsten
av sprit för missbrukare och för ungdomar
under 21 år.

Sedan talar utskottet om — och det
hälsar jag med tillfredsställelse — att en
utredning i ämnet är igångsatt. Det hade
faktiskt varit glädjande om denna utredning
redan hade varit igångsatt och kommit
så långt, att vi hade kunnat behandla
det resultat den kommit till i samband
med denna proposition. Men däråt är nu
ingenting att göra. Jag är liksom, utskottet
glad över alt den har blivit tillsatt
och att förslag kan föreläggas 1957 års
riksdag.

Nu har herr statsrådet här också positivt
uttalat sig för att de höjda inkomsterna
av spritskatten skall i första hand
användas till nykterhetsvårdande åtgärder.

Jag vill sedan nämna en annan sak.
Man hoppas ju att myndigheterna understödjer
de initiativ, som tagits av landsting
och kommuner. Jag erinrar mig att
i det landsting, som jag tillhör, hade man
förra året beslutat inrätta en alkoholdispensär.
Medel anslogs för ändamålet,
och vi fick löfte om att inköpa en barack,
som skulle kunna användas som en
provisorisk dispensär. Allting var klart,
men medicinalstyrelsen sade till vår stora
förvåning nej. Man skyllde på att det
skulle byggas en psykiatrisk klinik vid
Linköpings lasarett, varigenom det behov
som avsågs med dispensären skulle
bli tillgodosett. Men det dröjer kanske
flera år, innan denna klinik kan komma
till stånd, och under den tiden hade denna
provisoriska anläggning varit av allra
största betydelse.

Jag har, herr talman, bara velat framhålla
dessa synpunkter och ber också att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Statsrådet Sträng framhöll
i sitt anförande, att spritbruket
ökar med stigande inkomster. Det är
nog en uppgift, som bekräftas av den
statistik det här talats så mycket om. Det
egendomliga är, att den lägsta spritkon -

sumtion, som vi haft här i landet i liter
per invånare och år, hade vi under beredskapstiderna
under både första och
andra världskriget. Det är ett tämligen
säreget konstaterande, som man har anledning
att göra, när man går till siffermaterialet.

Vi diskuterar och har diskuterat under
flera årtionden spritbrukets vara eller
icke vara. Jag tror, att spritbruket i
sig kommer man aldrig ifrån. Man har
sagt, att det är spritbruket, som skapar
missbruket. Vill man avskaffa missbruket,
måste man attackera spritbruket.
Det går, som här har sagts, till vissa
gränser, men några absoluta resultat kan
man väl knappast tänka sig att komma
till.

När jag tänker på min egen erfarenhet
på detta område för tiden efter 1955,
vill jag bara omvittna, att i de ungdomsmiljöer
på svenska landsbygden, som jag
rör mig i, märker man mycket litet av
detta ståhej. Däremot märker man det
på ett extremare sätt i de stora stenökarna,
d. v. s. i de stora städerna. Där
tycks problemet leva på ett helt annat
sätt.

När herr Englund apropå detta om
spritbruk och spritmissbruk uppbyggde
oss med sitt intressanta inlägg om spritstatistik
och anklagade oss för att ha
missförstått, vad som nu här händer omkring
oss, kommer jag att tänka på att
man skulle kunna göra en travestering
av den formulering som jag nyss använde
och säga, att det är förståndet som
är anledning till missförståndet. Avskaffar
man alltså förståndet, avskaffar man
också missförståndet. Jag antar, att herr
Englund skulle känna sig mindre uppbyggd
över detta, för den händelse förståndet,
representerat av denna kammare
finner, att man inte alls har anledning
att falla platt till marken för den
bevisföring, som herr Englund här presterat.
Det finns dock också andra synpunkter
som kan föras in i bilden och
som måhända har möjligheter att verka
på ett modifierande sätt.

Jag skulle, i motsats till vad en annan
talare här önskade, ha herr Englund på
posten som chef för den statistiska av -

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

delningen i kontrollstyrelsen under den
tid herr Englund omnämnde, därför att
jag skulle också gärna vilja se vilka siffror
det skulle bli, om man räknade bort
det extrema alkoholistmaterialet. Men
det är nog en detalj, som vi i det här
sammanhanget inte längre behöver uppehålla
oss vid.

Sedan skulle jag vara vilja säga några
ord till statsrådet Sträng, som här yttrade,
att han står fullkomligt oförstående
till den synpunkt, som förts fram i
högerreservationen, att de ökade inkomsterna
till statsverket skall användas för
att sänka den direkta skatten. Detta vore
alltså omöjligt, och det förebärs att anledningen
härtill är, att man nu behöver
pengar till ungdomsvården, till sinnessjukhusens
upprustning, till alkoholistvården
osv. Nu är vi återigen i samma
situation där vi så ofta brukar stå i
detta hus. Ett år beslutar vi saker och
ting, och två år efteråt märker vi att
förutsättningarna för lyckliga följder av
de beslut, som vi fattat, inte är förhanden.
Allt det här skulle ju ha klarlagts
långt innan man gick in för ett så vittomfattande
och genomgripande beslut
som upphävandet av spritrestriktionerna
dock var. Man har gunås inte alltid anledning
att konstatera, att det finns en
samlad klokhet i detta hus. De enskilda
senatorerna är väl gedigna, präktiga och
trevliga människor, men »senaten är ett
odjur».

Jag vill till sist, herr talman, bara säga
några ord om min ställning till det
beslut, som vi fattar här i dag. När jag
för min del går med på Kungl. Maj:ts
proposlion, med de kompletterande formuleringar,
som har använts i högerreservationen,
så gör jag det också med en
sidoblick på högersidan i utskottstrycket,
där det i det särskilda yttrandet görs en
uppräckning i fem punkter avSmd man
dessutom väntar att Kungl. Maj:t skall
ägna sin uppmärksamhet åt i detta sammanhang.
Man syftar på åtgärder för
att göra spriten mera svårtillgänglig
framför allt för ungdomen och för vanemissbrukare.
Det talas vidare om att
åldersgränsen för ombuden bör höjas
från 18 till 21 år. Vidare vill man ha

kortare öppethållande och total stängning
av spritutminuteringsställena under
vissa dagar såsom under lördagar, helgdagsaftnar
och möjligen avlöningsdagar.
Det talas också om bättre kontroll och
vård av de alkoholskadade.

•lag fattar alltså min ståndpunkt i dag
villkorligt, men jag är villig att ge det
beslut, som träffades i detta hus 1954,
den chans, som herr Englund här talar
om. Det bör man väl i rimlighetens
namn vara villig till. Men det är, som
sagt, för min del ett villkorligt ståndpunktstagande.
Resonemanget får väl föras
ungefär efter samma linjer som den
ledamot av lantmannapartiet någon gång
gång på 1880-talet följde, kanske i denna
kammare, när han avslutade ett av sina
anföranden med att säga: Detta är, herr
talman, min fasta övertygelse — tills vidare.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag är angelägen att rätta
ett missförstånd som tydligen uppstått.
När herr Sunne säger, att jag gör
mig skyldig till motsägelse är det inte
riktigt. Att jag inom nykterhetsutskottet
höll på Brattsystemet berodde inte på
att jag ville ha det kvar för framtiden,
utan det var för att vi under den tid vi
förberedde en omläggning av systemet
enligt de principer, som jag tidigare anfört,
skulle slippa de övergångssvårigheter
som vi nu har. Det var min motivering
för att behålla Brattsystemet tills
vidare, men inte i dess dåvarande form
längre än som var absolut nödvändigt.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Herr Englund hör enligt
egen utsago till de människor som kan
läsa statistik »litet hur som helst», och
han tyckte att det skulle vara intressant,
om han finge komma på en viss post,
som han tidigare haft, och finge läsa
den statistik det här gäller så som han
själv ville: då skulle man få se ett annat
resultat. Det bevisar ju endast den gamla
sats som jag redan tidigare har citerat.

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. in.

Herr Englund sade också i sitt anförande,
att anledningen till att lian var
motståndare till restriktionssystemet på
spritens område egentligen var, att de
stackars människor som ovillkorligen
skulle ha sprit fick betala 30—40 kronor
till langare för att få en liter. Är inte det,
herr Englund, det bästa beviset för att
ett högt spritpris inte avhåller just dessa
människor från spritkonsumtion?

Sedan har man sagt i diskussion: Skall
svenskarna vara sämre än andra, när det
gäller sprit? Men vi får väl komma ihåg,
att det för över 95 procent, kanske närmare
100 procent av svenskarna inte
spelar någon roll, om vi har restriktioner
eller fri sprit. Diskussionen gäller
hur vi på bästa sätt skall försöka hjälpa
de återstående få procenten ur deras
svårigheter. Jag tror för min del inte
på att man kan göra det genom att ha
fullkomligt fri sprit. Men vi får väl
vänta och se, vilka åtgärder vi skall vidtaga.
Vi måste komma ihåg att spriten
är ett gift, som vid oförsiktigt bruk, förstör
människorna och försätter dem i
ett omdömeslöst tillstånd. Det tycker jag
är motiv nog för att man skulle försöka
låsa in de där flaskorna och besluta vissa
restriktioner för dessa stackars människor
som inte mår väl av spriten.

Beträffande propositionen vill jag säga,
att jag skall gå med på den föreslagna
rimliga sprithöjningen. Det är en nöjesskatt
kanske för de flesta människor,
och den är frivillig —• man kan avstå —
finansministern behöver pengar. Han
kommer säkerligen också att få mycket
pengar. Ur nykterhetspolitisk synpunkt
anser jag däremot höjningen vara ganska
värdelös.

Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, yttrade herr talmannen att,
utom beträffande motiveringen till vilken
han ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, hade med avseende
på det nu ifrågavarande betänkandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Eriksson,
att kammaren skulle bifalla den av herr
Gustaf Elofsson och honom vid betänkandet
avgivna reservationen; 3:o), av

herr Magnusson, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
och herr Nilsson i Svalöv vid betänkandet
anförda reservationen; samt 4:o)
att utskottets hemställan skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Erikssons yrkande i ämnet.

Herr Magnusson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 51 antager bifall
till den av herrar Gustaf Elofsson och
Eriksson vid betänkandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i herrar
Magnussons och Nilssons i Svalöv vid betänkandet
anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Måndagen den 5 november 1956

Nr 28

Ang. höjning av

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herrar Gustaf
Elofsson och Eriksson vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eriksson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 20.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att detsamma skulle
godkännas med det tillägg, som förordats
i den av herr Kristensson i Osby m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 348, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. samt 5 §
förordningen den 26 februari 1954 (nr

omsättningsskatten å spritdrycker m. m.
72) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 51 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

190, angående ett extra bidrag till
den verksamhet som bedrives av Förenta
Nationernas flyktingkommissarie;

nr 191, om godkännande av vissa inom
ramen för det allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.; samt
nr 194, angående godkännande av tillläggsprotokoll
nr 8 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet under
tiden 7 november tills vidare för att som
medlem av den svenska FN-delegationen
närvara vid instundande FN-session i
New York.

Stockholm den 5 november 1956

Ulla Lindström

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder fru Lindström
av omförmälda anledning vore
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Justerades protokollsutdrag för donna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.48.

In fidein
G. H. Berggren

Nr 28

Onsdagen den 7 november 1956

Onsdagen den 7 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 30 och
den 31 nästlidne oktober samt den 1 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden 6—17 innevarande november.

Multrå den 5 november 1956

L. Tjällgren

Härmed intygas, att riksdagsman Leonard
Tjällgren, Multrå, Sollefteå, på
grund av sjukdom (lumbago) är oförmögen
till närvaro vid riksdagen under
tiden den 6—17 november 1956.

Sollefteå den 5 november 1956

Erik Willén
Leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Om sänkning av inträdesavgiften vid telefonabonnemang Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundströms interpellation om sänkning
av inträdesavgiften vid telefonabonnemang,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Lundström frågat mig om jag tagit
ställning till den av riksdagen i våras
uttryckta önskan att sänka den i fjol
till 300 kronor höjda inträdesavgiften
vid telefonabonnemang; om inte så har
interpellanten vidare frågat, om jag är

i tillfälle att snarast medverka till en
avgiftssänkning.

Såsom statsutskottet anförde i det av
herr Lundström i motiveringen till sin
interpellation citerade utlåtandet, måste
avgiftsfrågan uppenbarligen bedömas
mot bakgrunden av investeringsläget för
televerket. En omprövning av inträdesavgifterna
synes mig därför inte kunna
ske annat än i samband med behandlingen
av budgeten för nästa budgetår.
Vid en sådan omprövning måste man
ta hänsyn till den omfattning, som televerkets
investeringar kan ges, liksom till
de därmed sammanhängande möjligheterna
för verket att i stort sett täcka
efterfrågan på telefonabonnemang, inklusive
den efterfrågeökning, som väl
blir följden av en avgiftssänkning. Några
närmare uttalanden om kapitalbudgeten
för nästa budgetår kan jag självfallet
inte göra i dag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
ber jag att få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Jag kan dock
icke dölja, att jag önskat ett svar, som
varit mindre intetsägande och mer positivt.

Kommunikationsministern tar fasta på
statsutskottets självklara konstaterande,
att frågan om inträdesavgiften för telefonabonnemang
måste bedömas mot bakgrunden
av investeringsläget för televerket.
Det är riktigt. Men jag kan icke dela
hans mening, att detta skulle vara ett
skäl att uppskjuta bedömningarna av avgiftsfrågan
ända till dess budgeten för
nästa budgetår skall behandlas. Såvitt
jag förstår finns ingenting som hindrar
framläggandet av ett förslag om tilläggsbudget
för televerket nu under höstriksdagen,
om detta skulle vara erforderligt
med hänsyn till bortfallet av inkomster
för televerket. Sänkes inträdesavgiften

Onsdagen den 7 november 1956

Nr 28

Om sänkning av inträdesavgiften vid telefonabonnemang

från 300 till 200 kronor stiger med all
säkerhet abonnemangsteckningarna, varför
jag är tveksam huruvida något verkligt
inkomstbortfall kommer att ske. Någon
mer betydande ökning av investeringsanslaget
för innevarande budgetår
torde heller icke behövas, då tekniska
och personella resurser endast i begränsad
utsträckning förmår att före den 1
juli 1957 öka telefoninstallaitioncrna i
anslutning till en ökad abonnemangsteckning.
En viss möjlighet kanske föreligger
att en mindre investeringsökning
behövs även för detta budgetår. Givetvis
måste däremot för ett kommande
budgetår en investeringsökning ske, men
detta blir ju fallet oavsett om sänkningen
sker nu eller den 1 juli nästa år. Liknande
tilläggsanslag har anvisats förut
beträffande olika affärsdrivande verk,
även beträffande televerket, såvitt jag
kan erinra mig.

När statsutskottet och riksdagen vid
mitten av vårriksdagen -— såsom kommunikationsministern
nyss påpekat -—
fastslog sambandet mellan den omdebatterade
inträdesavgiften och televerkets
investeringsbudget, uttryckte riksdagen
ändå en önskan att inträdesavgiften
skulle sänkas. Det förefaller mig synnerligen
osannolikt, att utskottet och
riksdagen då — i mars och april 1956 —
skulle med denna sin önskan ha avsett
en förändring i bästa fall först den 1 juli
1957. »Snarast möjligt», som utskottet
skrev, åsyftade väl troligen en betydligt
tidigare tidpunkt. Ett sådant tillfälle
borde självklart föreligga nu under höstriksdagen,
därest statsrådet inte ansåg
sig ha tid eller möjlighet att ordna saken
redan under tiden från den 6 april och
fram till vårriksdagens slut. Den betydande
överbalansering, som årets budget
utvisade, borde ha lämnat god möjlighet
för att kompensera det relativt
ringa inkomstbortfall, som en sänkning
av inträdesavgiften på telefonabonnemang
från 300 till 200 kronor utgör och
även kanske kunnat skapa möjligheter
för den ringa investeringsökning, som
varit erforderlig för innevarande budgetår.

.lag måste, herr statsråd, i anledning

av det lämnade svaret be att få rikta den
direkta frågan: Av vilket skäl är statsrådet
icke beredd att redan i höst ompröva
frågan om inträdesavgiften på telefonabonnemang
och justera eventuellt
erforderliga investeringsanslag på tillläggsbudget?
Finns det verkligen ingen
möjlighet att ändra denna negativa inställning,
utan är det nödvändigt att dröja
ända till mitten av nästa år innan
en ändring kan ske?

När statsrådet i sitt svar förklarar att
frågan endast kan tas upp till förnyad
behandling i samband med nästa års
budget, säger han samtidigt, att han icke
vill göra några närmare uttalanden om
den nya budgeten. Jag kan naturligtvis
i viss mån förstå denna inställning. Men
om kommunikationsministerns svar på
min nyss ställda fråga rörande en åtgärd
under höstriksdagen alltjämt besvaras
negativt — jag vill än en gång säga,
att det skulle intressera mig att höra skälen
härför — så skulle jag dock vilja
framställa en något mindre vittsyftande
fråga än vad kommunikationsministern
har att säga om kapitalbudgeten över huvud
taget nästa år. Den frågan lyder: Är
statsrådet villig medverka till att skapa
förutsättningar för den sänkning av inträdesavgiften
för telefonabonnemang,
som riksdagen önskat? Ett svar på den
frågan behövde ju inte innebära några
avslöjande uttalanden om kapitalbudgeten
för kommunikationsverken i stort.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Förändringar i inträdesavgiften
behöver inte underställas riksdagen,
utan Kung]. Maj:t kan när som
helst ändra i vilken riktning som helst.
Det som gjorde att vi för ett år sedan
höjde inträdesavgiften var ju att förändringen
av penningvärdet hade föranlett
att inträdesavgiften — som på grund av
vissa omständigheter fastställdes till 200
kronor år 1947 — behövde höjas till 300
kronor för att representera samma värde.

Inträdesavgiften har en viss betydelse
för televerkets möjligheter att investera.
De inkomster, som det här rör sig om,

Nr 28

Onsdagen den 7 november 1956

Om sänkning av inträdesavgiften vid telefonabonnemang

är ingalunda obetydliga. Var och en vet
ju att installeringen av en telefon ingalunda
kostar endast 300 kronor, utan genomsnittligt
uppgår kostnaden till 800
kronor. Den som beställer en telefon behöver
således endast bidra med en del
av televerkets kostnader i samband med
installationen.

I övrigt finns i mitt svar till herr Lundström
allt det som han frågade om, vilket
han säkerligen skall finna, om han
läser och begrundar svaret.

Jag vill dessutom erinra om att riksdagen
ingalunda har beställt en sänkning
av inträdesavgiften. Riksdagen har
endast uttalat en önskan om att en sänkning
skall komma till stånd så snart ske
kan. Jag hade själv redan två månader
innan riksdagen gjorde detta uttalande
i våras framfört precis samma mening i
ett interpellationssvar i andra kammaren,
och jag vidhåller alltjämt den uppfattning
jag då gav uttryck åt. Om vi
kommer i ett sådant investeringsläge att
vi inte har så stora köer längre och får
en allmän lättnad på investeringsmarknaden,
utgår jag ifrån att Kungl. Maj:t
skall ändra den praxis som vi nu har tilllämpat
under de sista tio åren.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Att säga att inträdesavgiften
har fått lov att höjas för att den
skulle komma i nivå med det ändrade
penningvärdet förefaller mig vara ett
säreget argument. I så fall måtte det penningvärde
som avser telefoninstallationerna
ha försämrats med en oerhörd hastighet.
Det är ju inte många år sedan installationen
bara kostade ett par tior
mot nu 300 kronor. Enbart den senaste
avgiftshöjningen från 200 till 300 kronor
innebär en höjning med inte mindre än
50 procent.

Jag vill dessutom påpeka, vilket också
konstaterades under debatten här i kammaren
under vårriksdagen, att investeringsbudgeten
för televerkets vidkommande
i realiteten innebar en minskning
och icke en höjning av verkets anslag.
Men hänsyn till de stora behoven hade
det varit skäl att när man gör en sådan

här ökning av inträdesavgiften i varje
fall inte sänka utan tvärtom höja televerkets
verkliga investeringsram — jag
bortser alltså från radion och vad därtill
hör.

Sedan säger herr statsrådet, att riksdagen
inte har begärt en sänkning av
inträdesavgiften. Jo, hela den motivering,
som utskottet anförde och riksdagen
oreserverat anslöt sig till, innebär en direkt
begäran att inträdesavgiften skall
sänkas. Visserligen står det att detta skall
ske »snarast möjligt», men jag tillåter
mig än en gång fastslå, att detta väl ingalunda
kan betyda att sänkningen skulle
komma till stånd tidigast bortåt ett och
ett halvt år efter den tidpunkt då riksdagen
gav uttryck åt denna mening. Riksdagen
påpekade ju bl. a. de svåra orättvisor
som höjningen av inträdesavgiften
medförde.

Därtill kommer en annan omständighet
som jag vill erinra om. Liksom alla
pålagor av ett sådant här slag är verkningarna
av en avgiftshöjning mest påtagliga
i början för att sedan domna av.
Så var fallet även med bilaccisen. I början
noterades en stark åtstramning av
bilköpen, men så småningom började
folk vänja sig vid pålagan och reagerade
mindre kraftigt.

På liknande sätt har det förhållit sig
med telefonabonnemangen. I slutet av
år 1955 noterades visserligen någon
minskning av den starka ökningen —
om jag så får uttrycka mig — av nytecknade
abonnemang. Men första kvartalet
1956 inträdde en verkligt katastrofal
nedgång. Inträdesavgiften hade ju då
höjts med 50 procent. Nyteckningarna
minskade då i förhållande till första
kvartalet föregående år med icke mindre
än nära 22 000 abonnemang. Sedan
dess har minskningen i förhållande till
motsvarande kvartal föregående år varit
något mindre, och en ökning har undan
för undan inträtt i förhållande till
närmast föregående månad, med undantag
för september då av någon anledning
en speciell sänkning förekom.

Vilka är det nu som på grund av denna
avgiftshöjning har måst avstå från
att förverkliga sin önskan att få telefon?

Onsdagen den 7 november 1956

Nr 28

Om sänkning av inträdesavgiften vid telefonabonnemang

I den debatt som fördes om televerkets
investeringsbudget vid vårriksdagen påpekade
jag att den höjning av inträdesavgiften,
som företagits, skulle komma
att få sina mest förödande verkningar
för de ekonomiskt svagaste folkgrupperna.
Misstankarna har i hög grad besannats.
Om man tittar på televerkets statistik
finner man att avgiftshöjningen,
om man håller sig till enskilda abonnenter
och bortser från företagen, under
första halvåret 1956 haft en närmast katastrofal
inverkan för grupperna arbetare
och f. d. yrkesarbetare, d. v. s. i allmänhet
pensionärer, och för hantverkare.
För större företagare och högre
tjänstemän har minskningen i nytecknade
abonnemang jämfört med samma
tid åren 1954 och 1955 utgjort avsevärt
mindre än hälften. För mindre företagare
och lantbrukare har minskningen
uppgått till åtskilligt mer än hälften och
för vissa tjänstemannagrupper ungefär
till hälften. Men för arbetarna, vilkas nyteckning
av abonnemang under första
halvåret 1955 ökade med 13,1 procent,
gick ökningen under motsvarande period
i år ned till 4,2 procent. För f. d.
yrkesarbetare — pensionärer — uppgick
ökningen av nyteckningarna åren 1954/
55 till mellan 10,5 och 11,1 procent av
siffran för motsvarande tid föregående
år. Enligt den senaste .statistiken har den
ökningen gått ned till 4,5 procent. Även
hantverkarna har fått vidkännas en mycket
stark minskning. Tendensen är densamma
förvissa andra grupper: »herr»,
»fru» och »fröken», som i allmänhet innesluter
lägre tjänstemän och arbetare.

Det är fullkomligt klart att det slag,
som regeringen genom avgiftshöjningen
riktat mot nytillströmningcn av telefonabonnenter
och som till en början drabbade
mycket kraftigt, senare något mindre
hårt, har träffat framför allt arbetare
och sådana äldre personer som ofta
på grund av sjukdom eller ensamhet har
särskilt stort behov av detta kommunikationsmedel.
Jag vill slå fast att ett vidmakthållande
av denna höga inträdesavgift
direkt riktar sig mot dessa lägre inkomsttagare,
och det tycker jag dåligt
överensstämmer med allt som sagts, in -

te minst under valrörelsen, om önskvärdheten
att hjälpa dem. När standardhöjningen
har nått en sådan nivå, att
arbetare och hantverkare i större utsträckning
än förut fått möjlighet att
skaffa sig den bekvämlighet som telefonen
utgör, sätter regeringen in sin spärr.
Det skedde inte tidigare. Det är framför
allt dessa grupper som hindras att
skaffa sig telefon. Den som har god råd
är mycket mindre känslig för sådana åtgärder.
Statistiken utvisar, att de enskilda
företagen, både större och mindre,
har gjort en åtstramning, även om den
inte är så stor, i synnerhet inte för de
större, medan de statliga och kommunala
organen praktiskt taget har fortsatt
att teckna nya abonnemang i oförändrad
utsträckning, om man ser det procentuellt.
Ser man på siffrorna i absoluta
tal, visar det sig att de statliga och
kommunala företagen har ökat nyteckningarna.

Jag vill till sist bara upprepa den fråga
som jag framställde men inte fick något
svar på: Varför dröja till den första
juli 1957, eller varför över huvud taget
dröja till nästa år med att realisera det
önskemål som riksdagen har uttalat, när
man, såvitt jag kan förstå, kan även av
statsfinansiella skäl göra det nu?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Detta har inte med statsfinansiella
skäl att göra utan med vår
investeringssituation. Jag vill bara, eftersom
herr Lundström tycks helt missförstå
själva sakfrågan, erinra om att
kostnaderna vid installering av telefonapparater
har från år 1947 ökats med 54
procent. Inom landets tätorter, t. ex. i
Stockholm, kostar det i dag 840 kronor
att installera en apparat, och för det får
man betala 300 kronor i inträdesavgift.
På landsbygden, där man också betalar
300 kronor i inträdesavgift, är medelkostnaden
2 355 kronor per installation.
Motsvarande kostnader 1947 var 530
kronor ocb 1 425 kronor. Det är alltså
på landsbygden en kostnadsstegring med
74 procent, men dessutom får man ju nu
installationen för samma pris, oavsett

Nr 28

Onsdagen den 7 november 1956

Om sänkning av inträdesavgiften vid telefonabonnemang

hur långt man bor från telefonstationen, delsavtalet (GATT) lämnade tullkoncesvilket
man icke fick år 1947. Då fick sioner jämte därav föranledda ändringman
som bekant även betala ledningen, ar i gällande tulltaxa, m. m.

Det var när man skapade denna rättvisa
mellan tätorterna och landsbygden,

som man höjde installationsavgiften till Föredrogs och hänvisades till ulrikes200
kronor, och vad vi gjort därefter be- utskottet Kung], Maj :ts proposition nr
tyder inte alls att vi höjt den, utan att vi 194, angående godkännande av tilläggslåtit
den bibehålla det reella värde som protokoll nr 8 till överenskommelsen den
den hade 1947. 19 september 1950 angående upprättan de

av en europeisk betalningsunion.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Ja, kostnaderna för installationerna
är ju mycket högre än inträdesavgiften,
och så har det väl alltid
varit. Men anläggningskostnaderna har
väl åtminstone tidigare inkluderats även
i abonnemangen, och de gör väl så alltjämt.
Man har alltså satt abonnemangen
så att de skall kunna bära både driftkostnaden
och anläggningskostnaden.

Att lägga fram enskilda siffror från
olika håll i landet tycker jag inte fyller
någon speciell uppgift. Man får väl här
liksom inom andra verk och företag räkna
med en utjämning mellan olika landsdelar.

Sedan vill jag tillägga, att jag är fullt
medveten om att denna fråga har med
investeringarna att göra. Men jag tror
mig vara rätt säker på att den ökning
av investeringsvolymen som behövs för
innevarande budgetår, om man skulle
sänka avgiften, kommer att bli ytterligt
oväsentlig och så liten att den utan svårighet
skall kunna klaras av, kanske utan
något riksdagsbeslut men i varje fall
med ett beslut om tilläggsanvisning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 190,
angående ett extra bidrag till den verksamhet
som bedrives av Förenta Nationernas
flyktingkommissarie.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 191, om godkännande av vissa inom
ramen för det allmänna tull- och han -

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

161, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57 behandlade
allmänna frågor;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser staterna för statens

Onsdagen den 7 november 1950

Nr 28

allmänna fastighetsfond och försvarets
fastighetsfond; och

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av väckta motioner om utredning rörande
fiskerätten i kronans vatten, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner
om viss inventering beträffande ofullständiga
småbruk invid eller arrendegårdar
under fideikommissen; och

nr 35, i anledning av väckt motion om
utredning av frågan angående möjligheterna
att bättre utnyttja lantmannaskolornas
jordbruk i undervisningshänseende.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 195, angående anslag å tilläggsstat I
för budgetåret 1956/57 till utökning av
nvkterhetsvårdens anstaltsorganisation.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 623, av herr Geijer m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1957, m. m.;

nr 624, av herr Elofsson, Gustaf, ro. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1957, m. m.;

nr 625, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Magnusson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förv
ordning om investeringsavgift för år
1957, m. m.;

nr 626, av herr Andersson, Alvar, och
herr Larsson, Nils Theodor, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift för
år 1957, m. m.;

nr 627, av herr Andersson, Karl, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1957, m. m.;

nr 628, av herr Johansson, Theodor,
och herr Andersson, Lars, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift för
år 1957, m. m.; samt

nr 629, av herr Danmans, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
angående visst lotteriförfarande i samband
med återbetalning av överskjutande
preliminär skatt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.35.

In fidem
G. H. Berggren