Måndagen den 29 maj Sid (Riksdagens protokoll 1967:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34

FÖRSTA KAMMAREN

29 maj

1967

Debatter in. m.

Måndagen den 29 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Gustavsson, Bengt, ang. åtgärder med anledning av
kompetensutredningens betänkande rörande tillträde till

postgymnasiala studier ................................ 3

av herr Werner om kompensation för reducering i tilläggspension
i anledning av företagsnedläggelse och driftsinskränkning
.................................................. 4

Den ekonomiska politiken, m. m............................. 7

Svar på interpellation av herr Åkerlund ang. utredningen om finansiella
långtidsperspektiv inom samhällsekonomin och behovet
av ett statligt kreditinstitut .......................... 72

Interpellation av herr Ahlmark ang. lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter
............................................ 78

Svar på interpellation av herr Jacobsson, Gösta, ang. ansökan om
anslutning till EEC ...................................... 82

Om vissa åtgärder på den ekonomiska politikens område...... 107

Inkomsten från riksbanksfonden ............................ 113

Om sänkning av riksbankens diskonto ........................ 114

Uppskov med behandlingen av vissa betänkanden angående riksdagens
revisorers verksamhet .............................. 114

Lönegrupperingen .......................................... 116

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier .... 120

Interpellation av herr Brundin ang. effektivitet och rationalisering
inom statsförvaltningen m. m......................... 130

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 34

Nr 34

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Måndagen den 29 maj

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 126, om utredning rörande statsutgifterna
m. m............................................. 7

Bankoutskottets utlåtande nr 32, ang. den ekonomiska politiken 107

— nr 40, ang. inkomsten från riksbanksfonden .............. 113

— nr 42, ang. komplettering av riksstatsförslaget, m. m.........114

Konstitutionsutskottets memorial nr 35, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .............................. 114

Statsutskottets memorial nr 119, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ........................................ 110

— utlåtande nr 120, ang. ytterligare anslag på tilläggsstat II: avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster ............ 116

— nr 121, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: avskrivning

av nya kapitalinvesteringar .............................. 11®

— nr 122, ang. förslag till stat för riksgäldsfonden ............ 116

— nr 123, ang. avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
...................................... 116

— nr 124, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 116

— nr 125, ang. vissa löneanslag, m. m....................... 116

Bankoutskottets utlåtande nr 31, om åtgärder för skydd åt vissa
hemmamarknadsindustrier ................................ 120

Tredje lagutskottets memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden m. m........... 129

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Måndagen den 29 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 19
och den 20 innevarande månad.

Ang. åtgärder med anledning av kompetensutredningens
betänkande rörande

tiilträde till postgymnasiala studier

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Bengt Gustavssons interpellation angående
åtgärder med anledning av kompetensutredningens
betänkande rörande
tillträde till postgymnasiala studier,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Bengt Gustavsson
har frågat mig om vilka åtgärder jag
ämnar vidtaga med anledning av kompetensutredningens
framlagda förslag.

Kompetensutredningens huvuduppgift
är enligt direktiven att överväga
och framlägga förslag om och i vilken
mån statligt reglerad utbildning bör anknytas
till gymnasium och fackskola
samt hur bestämmelserna för intagning
till sådan utbildning bör utformas. I direktiven
framhålls särskilt att det är
av betydelse att klarhet så långt möjligt
skapas beträffande fackskolans
kompetensvärde. Det betonas att utredningen,
till följd av den komplicerade
och tidskrävande genomgång av frågekomplexet
i sin helhet som fordras, torde
bli tvungen att arbeta successivt och
till en början begränsa sina förslag till
att avse provisoriska åtgärder. Det är
förslag till vissa provisoriska bestämmelser
om tillträde till postgymnasial

utbildning som kompetensutredningen
nu lagt fram.

Med anledning av kompetensutredningens
förslag till provisoriska bestämmelser
och i avvaktan på att utredningen
presenterar en samlad redovisning
för vilka behörighetskrav som slutligen
bör gälla för tillträde till postgymnasial
utbildning ämnar jag föreslå Kungl.
Maj :t att utfärda en kungörelse med
provisoriska bestämmelser om tillträde
till högre utbildning. Denna kungörelse
skall i princip gälla all statligt reglerad
postgymnasial utbildning. I kungörelsen
kommer alltså att ingå bestämmelser
om behörighet att inskrivas vid universitet
och vissa högskolor. Dessa bestämmelser
kommer att vara i huvudsak
av samma innebörd som nu gällande
bestämmelser. En teknisk anpassning
av bestämmelserna till det nya
gymnasiet kommer dock att ske. Gymnasieutbildning
eller motsvarande kommer
alltjämt att utgöra villkor för att
inskrivas vid universitet och nämnda
högskolor. I fråga om annan postgymnasial
utbildning kommer kungörelsen
tills vidare att innehålla endast en hänvisning
till stadgor för resp. läroanstalter.

Någon allmän revision av dessa stadgor
avser jag inte att nu föreslå, vilket
kompetensutredningen för övrigt ej heller
gjort. Jag vill dock erinra om att
statsmakterna i år beslutat att ändra
villkoren för tillträde till viss postgymnasial
utbildning. Detta gäller journalisthögskolorna
och den nya klasslärarutbildningen.
I båda fallen kommer
fackskola att vara behörighetsvillkor.

Någon fullständig reglering av fackskolans
kompetensvärde kan inte ske på
grundval av de förslag som kompetensutredningen
hittills framlagt. I avvaktan
på kompetensutredningens slutliga för -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Om kompensation för reducering i tilläggspension i anledning av företagsned

läggelse och driftsinskränkning

slag torde det dock vara möjligt att efter
hand punktvis utvidga fackskolans kompetensområde
till att avse allt fler läroanstalter.
Jag räknar med att kompetensutredningen
senare framlägger erforderliga
förslag.

•Tåg vill slutligen nämna att skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen
håller på att utarbeta en sammanfattande
informationsskrift om fackskolans
kompetensvärde såväl när det gäller vidare
utbildning som anställning. En sådan
skrift torde ha ett stort värde såväl
för utbildningssökande ungdomar
som för arbetsgivarna.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret på min
interpellation. Denna syftade mera till
att få fram så klara besked som möjligt
till de utbildningssökande än till att
berika det egna vetandet. Det begärda
svaret är nu lämnat och huruvida det
tillfredsställer är beroende av vilka
förväntningar som ställts främst på
fackskolan.

Utbildningsambitionerna är ju numera
så stora, att de som genomgår fackskola
ofta inte nöjer sig med att gå ut
i arbetslivet med denna som grund
utan söker sig till fortsatt utbildning.
De förhållandevis få fackskoleutbildade,
som hittills varit i den situationen,
har ställts utanför många stängda portar
då kompetenskravet varit lägst treårigt
gymnasium. Ibland har situationen
varit ännu bittrare då meritvärderingsbestämmelserna
— jag är medveten
om att jag nu tar in något som jag
inte berörde i interpellationen — varit
sådana att gymnasister, och ibland t. o.
m. akademiker, belagt platser avsedda
för elever från fackskola eller grundskola.

Statsrådet säger i sitt interpellationssvar,
att gymnasieutbildning eller motsvarande
kommer att utgöra villkor för
inskrivning vid universitet och vissa

högskolor, men han säger inte att annan
icke akademisk postgymnasial utbildning
i sin helhet skall föras till
fackskolans kompetensområde.

Även om jag därmed måhända motsäger
vad jag skrivit under på i annat
sammanhang tror jag, efter att ha läst
remissyttrandena över kompetensutredningens
första betänkande, att ecklesiastikministerns
försiktighet i detta avseende
är mycket klok. Två betydelsefulla
avnämarområden som öppnats under
våren nämnes, och statsrådet är
tydligen också beredd att efter hand
alltmer utvidga fackskolans kompetensområde.
Såvitt jag förstår ger detta
också exempelvis folkhögskolan chanser.

Undertecknad, som inte är så högaktningsfull
heller gentemot gränsdragningen
mellan akademisk och annan
postgymnasial utbildning, ser interpellationssvaret
som ett gott tecken.

Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om kompensation för reducering i tillläggspension
i anledning av företagsnedläggelse
och driftsinskränkning

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Werners interpellation om
kompensation för reducering i tilläggspension
i anledning av företagsnedläggelse
och driftsinskränkning, och nu
anförde:

Herr talman! Herr Werner har frågat,
om jag vill medverka till en prövning
inom pensionsförsäkringskommittén
av möjligheterna att inom ramen
för ATP-systemet kompensera en reducerad
tilläggspension till följd av arbetslöshet
i samband med företagsnedläggelser
och driftsinskränkningar.

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Om kompensation för reducering i tilläggspension i anledning av förefagsned läggelse

och driftsinskränkning

Den 26 maj har jag i andra kammaren
svarat på en interpellation och en
enkel fråga av liknande innebörd som
herr Werners interpellation. Jag hänvisar
till vad jag anförde i andra kammaren.
Jag yttrade bl. a. att jag avsåg
att särskilt undersöka frågan om ATPberäkningen
för äldre personer, som
drabbas av arbetslöshet.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Aspling för svaret på min interpellation,
i vilket han hänvisar till ett
svar som han lämnade i fredags i andra
kammaren på en interpellation och
en enkel fråga i samma ämne. Jag hade
naturligtvis varit ännu tacksammare
om jag samtidigt med dem som frågade
i andra kammaren hade fått ta del av
svaret redan i fredags. Nu löste det sig
emellertid genom att jag fick kännedom
om svaret på annat sätt.

När ATP genomfördes hade vi praktiskt
taget full sysselsättning. I dag vet
vi att situationen är en annan; vi vet
hur den har varit under senare tid, och
ingen vågar heller ställa i utsikt att förhållandena
väsentligen skall ändra sig
inom den närmaste tiden. Problemet
med längre eller kortare arbetslöshetsperioder
kommer tyvärr troligen att
kvarstå, och dessutom har i olika delar
av landet särskilt den äldre arbetskraften
råkat i ett bekymmersamt läge.

Detta problem har behandlats i andra
sammanhang här i riksdagen. Det
gäller inte bara dem som inom kort
uppnår pensionsåldern — det handlar
om åtskilliga som i dag är några och
50 år. Vad som givetvis närmast är aktuellt
för dem är deras trygghet till arbete
och utkomst i nuet, men jag har
i min interpellation även velat ta upp
frågan om hur det skall bli efter uppnådd
pensionsålder.

För dem som är födda år 1909 och
tidigare — d. v. s. de som har endast 15
år kvar till 65 år och som alltså måste

använda alla sina år vid beräkning av
ATP — påverkar varje månads arbetslöshet
tilläggspensionens storlek genom
en sänkning av medelpoängen. Det är
lätt att räkna ut vad inkomstbortfallet
innebär i reducerad pension i ett sådant
fall. För den nämnda årskategorin
utgör utgående tilläggspension 15/20 av
full ATP, som är 60 procent av den
pensionsgrundande inkomsten. Blir arbetslösheten
årslång, eller ett halvt år
o. s. v. hamnar vederbörande i ett läge
vars följder man lätt kan föreställa
sig.

En artikelförfattare i fackförbundsorganet
SIA belyser hur det kan bli i ett
fall. Är arbetaren 63 år och har 6 poängår
med medelpoängen 2,0 blir tilläggspensionen
1 980 kronor, om arbete och
förvärvsinkomst saknas för återstående
tid tills pensionsåldern inträffar. Får
han fortsätta att arbeta med ungefär
oförändrade inkomstförhållanden erhåller
han 9 poängår, vilket gör 2 970 kronor
i tilläggspension, d. v. s. ungefär
1 000 kronor mera om året.

Artikelförfattaren belyser också det
ofördelaktiga i att i detta läge välja
förtida uttag, eftersom både grundpensionen
och tilläggspensionen då reduceras
med närmare trettio procent.
Detta är nu i och för sig en annan sak,
som vi får behandla i annat sammanhang.

Man kan inte lasta en enskild arbetare
för att företagskoncentrationer och
strukturrationaliseringar genomföres,
ofta mycket hårdhänt. Denna process
sägs ju gagna samhället. Men det är uppenbart
att något måste göras i detta
läge för att skydda de enskilda människorna.
De skall inte behöva få en
ålderdom under betydligt sämre förhållanden
än löntagare i övriga delar av
landet.

Försäkringsmatematiska resonemang
är ofta formella och byråkratiskt
känslokalla och bortser många gånger
från reella sakförhållanden.

Vad kan då göras? Ja, rent princi -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

6 Nr 34

Om kompensation för reducering i tilläggspension i anledning av förefagsned läggelse

och driftsinskränkning

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts

piellt tycks lagstiftarna ha medgivit undantag
från den strängt försäkringsmatematiska
beräkningsgrunden. Jag syftar
på lagen om allmän försäkring 15
kap., särskilda bestämmelser om tillläggspension,
2 §, som medger undantag
då försäkrad mer än 90 dagar uppburit
sjukpenning etc. I denna paragraf
stadgas att inkomstbortfallet inte
skall påverka den pensionsgrundande
inkomsten.

Via försäkringskassan kan också en
exakt kontroll utövas. Hade vi haft
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, så
hade via denna kassa en motsvarande
kontroll kunnat utövas och inkomstbortfall
genom arbetslöshet ej ha behövt påverka
tilläggspensionens storlek.

Herr talman! Detta är en principiell
fråga. En högre inkomst upp till det
gällande taket leder till en högre tillläggspension,
vilket också är accepterat.
Men arbetslöshet i det sammanhang
som jag nu berört — tills vidare
beträffande den äldre arbetskraften,
även om jag inte är främmande för att
utvidga det ytterligare — reser ett rättviseproblem
som måste lösas.

Jag har inte någon färdig lösning.
Frågan måste naturligtvis granskas, både
av experter och av förtroendevalda
lekmän, men jag anser att man måste
försöka finna en lösning på den. Det
är detta som jag har efterlyst i min
interpellation.

Jag vill också notera som positivt att
statsrådet Aspling både i sitt svar i dag
och i fredags uttalat att han avser att
särskilt undersöka frågan om ATP-beräkning
för äldre personer, som drabbats
av arbetslöshet. Jag vill bara uttrycka
den förhoppningen att denna
översyn också skall leda till en lösning
på detta mycket stora problem.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

skrivelse nr 133, med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation, hänvisades skrivelsen,
såvitt den gällde de under avdelning
II i redogörelsen behandlade sakerna,
enligt följande:

punkterna B 1, B 2, B 3, B 4, B 5, B 6,
C 2 såvitt den avsåge den statliga personalpensioneringen
i Norden, C 3, E 4,
C6, G 7, D 2, DS, Dl, Do, D 6, D8
utom i vad den gällde trafiklagstiftning,
E 3, E 4, E 7, E 8 och EU till statsutskottet; punkterna

A 8 såvitt den gällde avdragsregler
vid inkomstbeskattning

in. m., C 8, D 7 och E 2 till bevillningsutskottet; punkterna

C 2 såvitt den anginge

samarbete på lokaliseringspolitikens
område, och E10 till bankoutskottet;
samt

punkterna A 3, A 4, A 5, A 6, A 7, A 8
utom i vad den avsåge administration
av samnordiska institutioner och avdragsregler
vid inkomstbeskattning

m. m., Cl, C 2 utom beträffande den
statliga personalpensioneringen i Norden
och samarbete på lokaliseringspolitikens
område, C 5, Dl, D 8 såvitt den
gällde trafiklagstiftning, och E 6 till
lagutskott.

Övriga delar under avdelning II i
redogörelsen samt skrivelsen i övrigt
hänvisades till utrikesutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
memorial nr 10, bevillningsutskottets
betänkande nr 49, bankoutskottets
memorial nr 35—37, utlåtande
nr 39 och memorial nr 41, första
lagutskottets memorial nr 41 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 26,
27 och 29.

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statsutgifterna
m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahlén och Bengtson (1:530) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (11:673),
hade anhållits, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, dels
att en rullande femårsplan för statens
utgifter och inkomster borde uppläggas
för att nå ökad planmässighet, angelägenhetsgradering
och tidsplanering
i reformarbetet, dels att en nationalbudget
i arbetskraftstermer — en bedömning
av det samlade folkhushållets
tillgång och behov av olika slag av arbetskraft
— borde uppgöras för att underlätta
reformarbetets avvägning och
för att åstadkomma en fastare grund
för utbildningsväsendets utbyggnad,
dels ock att en parlamentarisk utredning
borde tillsättas för översyn av
statsutgifterna för att nå effektivitetsvinster
och kostnadsbesparingar.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin (1:539) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Kårby och herr
Dahlgren (11:671), yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsamt tillsättande
av en parlamentariskt sammansatt
besparingskommitté med uppgift att
efter erforderlig undersökning framlägga
förslag till utgiftsminskningar
inom den statliga verksamheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 530 och II: 673,
såvitt de avsåge upprättande av en
rullande femårsplan för statens utgifter
och inkomster, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:530 och 11:673,
såvitt de avsåge uppgörande av en nationalbudget
avseende arbetskraften,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 530 och II:
673, såvitt de avsåge tillsättande av en
parlamentarisk besparingsutredning,
samt 1:539 och 11:671 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Därjämte hade utskottet hemställt,
att förevarande ärende måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande rullande femårsplan,
av herrar Kaijser, Harry Carlsson, Ottosson,
Thorsten Larsson, Strandberg,
Nyman, Johan Olsson, Bohman, Stähl,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Gustafsson
i Kårby, Cassel och Elmstedt,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:530 och 11:673 såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att en rullande femårsplan för
statens utgifter och inkomster borde
uppläggas för att nå ökad planmässighet,
angelägenhetsgradering och tidsplanering
i reformarbetet;

2) beträffande arbetskraftsbudget, av
herrar Kaijser, Harry Carlsson, Ottosson,
Thorsten Larsson, Strandberg, Nyman,
Johan Olsson, Bohman, Stähl,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Gustafsson
i Kårby, Cassel och Elmstedt,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 530 och II: 673 såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
en nationalbudget avseende arbetskraften
borde uppgöras för att underlätta

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

reformarbetets avvägning och för att
åstadkomma en fastare grund för utbildningsväsendets
utbyggnad;

3) beträffande besparingsutredning,
av herrar Kaijser, Harry Carlsson, Ottosson,
Thorsten Larsson, Strandberg,
Hyman, Johan Olsson, Bohman, Ståhl,
Hihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Gustafsson
i Kårby, Cassel och Elmstedt,
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:530 och 11:673, såvitt nu vore
i fråga, samt motionerna I: 539 och
11:671 i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att en parlamentarisk utredning
under medverkan av företrädare för
näringslivet och de ekonomiska vetenskaperna
borde tillsättas för översyn
av statsutgifterna för att nå effektivitetsvinster
och kostnadsbesparingar.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Vid överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 126, till vilken
flera talare anmält sig, må beröras jämväl
de två gånger bordlagda ärendena
bankoutskottets utlåtanden nr 32, 40
och 42 ävensom det en gång bordlagda,
sist på föredragningslistan upptagna
bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Yrkanden vid bankoutskottets utlåtanden
nr 32, 40 och 42 skall dock framställas
först efter det respektive utlåtande
föredragits. Yrkanden i anledning
av bevillningsutskottets betänkande nr
50 skall likaså framställas först efter
det betänkandet föredragits. Detta kommer
emellertid icke att ske förrän tidigast
under morgondagen, nämligen efter
det kammaren fattat beslut i morgondagens
ärende om jordbrukspolitiken.

I samband med den ekonomiska debatten
i dag har

dels herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet Sträng tillkännagivit,
att han har för avsikt att besvara
herr Åkerlunds interpellation angående
utredningen om finansiella långtidsperspektiv
inom samhällsekonomin och behovet
av ett statligt kreditinstitut,

dels ock herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet Lange tillkännagivit,
att han har för avsikt att besvara
herr Gösta Jacobssons interpellation
angående ansökan om anslutning
till EEC.

Redogörelser för innehållet i bankoutskottets
utlåtanden nr 32, 40 och 42
återfinnas i kammarens protokoll för
aftonsammanträdet denna dag. Innehållet
i bevillningsutskottets betänkande
nr 50 redovisas i protokollet för kammarens
sammanträde den 31 maj kl.
10.30.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! »Från regeringsfronten
intet nytt» skulle man kunna säga, då
man tar del av den reviderade finansplanen.

Enligt långtidsindex steg konsumentpriserna
under loppet av år 1966 med 4,7
procent, och prisstegringen under 1967
väntas uppgå till 4,8 procent, vilket sannolikt
är en uppskattning i underkant.
Herr Sträng'' har ju en viss förmåga
att räkna i underkant när han i förväg
skall bedöma svensk inflations storlek.
Inflationen fortsätter att påverka löneglidningen;
under 1966 steg lönesumman
med 10,5 procent, och den totala
lönesumman beräknas öka med 9 procent
under innevarande år, också den
siffran troligen beräknad i underkant.

I finansplanen förutsåg man en uppgång
av industrins investeringar med
3 procent, men nu har även den lilla
förbättringen prutats av. Nu väntas investeringsvolymen
bli i det närmaste
oförändrad jämfört med 1966. Handelsbalansens
underskott beräknas dock

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

trots försämringen i bytesförhållandena
minska med drygt 100 miljoner kronor,
och efter korrigeringar för ofullständigt
kända löpande betalningar
skulle bytesbalansens underskott bli
oförändrat med cirka 700 miljoner kronor.

Dessa kortfattade påpekanden visar
att regeringen som vanligt inte lyckats
med att få någon ordning på den härva
av ekonomiska problem, som den —
får man väl hoppas — har försökt lösa
under mycket lång tid. Lägger man därtill
att bostadsproblemen fortfarande
är lika besvärliga, får man ett intryck
av att ingenting nytt har hänt på regeringsfronten.

Jag medger gärna att det är svårt att
bemästra inflationen. För att nå ett resultat
fordras det medverkan av alla
samhällsgrupper. Regeringsföreträdarna
har, trots att de visat sin oförmåga
att bemästra inflationens problem, vägrat
att acceptera och t. o. m. smått förlöjligat
centerns och folkpartiets förslag
att en rundabordskonferens på bred bas
borde överlägga om dessa för vårt land
så betydelsefulla problem.

Den dämpning av konjunkturen som
gjorde sig gällande under slutet av år
1966 och i vissa avseenden orsakat en
bättre balans än vad som tidigare var
fallet bär fortsatt. Av tidigare erfarenheter
vet vi att konjunkturen kan förändras
mycket snabbt. Ett överhettat
ekonomiskt klimat kan under relativt
kort tid förbvtas i en vikande tendens
med driftsinskränkningar och arbetslöshet.
Lägger man därtill den strukturrationalisering,
som nu pågår och
som troligen kommer att fortsätta i accelererad
takt, förstår man att utvecklingen
måste följas med största vaksamhet
så att åtgärder kan vidtagas i god
tid för att stimulera näringslivet när så
erfordras.

Redan under remissdebatten i januari
frågade jag statsministern, om det inte
var tid att släppa ut pengar från investeringsfonderna.
Jag fick vid den tidpunkten
inget svar. Det gläder mig att

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
regeringen, enligt min uppfattning något
för sent, dock lättat på investeringsfonderna
för att därmed trygga den
fulla sysselsättningen. Räntesänkning
har också skett, dock knappast tillräckligt.

Åtgärder anpassade till den ekonomiska
situationens förändring måste givetvis
vidtagas när så är lämpligt, men
vi bar från centerns och folkpartiets
sida ansett att man borde kunna ha en
bättre planläggning och därmed också
ha bättre möjligheter att bemästra de
ekonomiska problemen.

Jag vill i dag i första hand ta upp
frågan om ett av de mest fundamentala
elementen för att trygga och förbättra
vårt lands välstånd, nämligen
arbetskraftsfrågorna. Jag förbiser ingalunda
betydelsen av kapital, politiska
beslut och alla de andra faktorer, som
påverkar produktionsutvecklingen, men
vid debatten om vårt lands ekonomi
återkommer vi ständigt till arbetskraftsoch
arbetsmarknadsproblemen. Med
största oro följer vi arbetslöshetssiffrorna
om de visar tendens till stegring,
men samtidigt observerar vi när brist
på arbetskraft orsakar löneglidningar
och risk för överhettning i vårt ekonomiska
klimat.

Vid överläggningar om penningpolitiken,
vid investeringsdebatterna och
över huvud taget vid de konjunkturpolitiska
bedömningarna måste vi alltid
tänka hur långt arbetskraftsresurserna
räcker. Jag behöver inte mera motivera
arbetskraftsdelens väldiga betydelse
i vårt lands ekonomiska liv, men jag
vill också erinra om de för individen
allt överskuggande problemen om arbete
och utkomst. Bakom siffrornas
kalla figurer om arbetslösheten ligger
alltid för individen djupt mänskliga
problem.

I detta sammanhang vill jag påpeka,
att det är verkligen svagt att socialdemokratin
efter så många års regerande
inte kunnat få till stånd en ordentlig
arbetslöshetsförsäkring. Ännu svagare
är det när regeringen trots centerns

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
många framstötar ännu inte lagt fram
förslag om en ordentlig arbetslöshetsförsäkring.
Jag vet att man som vanligt
hänvisar till utredningar när det gällt
att ursäkta sig för att arbetslöshetsförsäkringen
inte blivit genomförd. När
det gällde att hjälpa storindustrin att
skaffa kapital till strukturrationalisering,
då behövdes det inte längre utredningar
än på ett par tre månader,
men när det gäller att hjälpa i synnerhet
arbetare till att få en ordentlig arbetslöshetsförsäkring,
då går det år efter
år utan att någonting händer.

Jag skall emellertid återknyta till arbetsmarknadsproblemen,
som jag omnämnde
tidigare, och jag vill då ånyo
framhålla den punkt i motion nr II:
673, till vilken yrkats bifall i reservation
nr 2 till statsutskottets utlåtande
nr 126, där det föreslagits att en nationalbudget
avseende arbetskraften uppgöres
för att underlätta reformarbetets
avvägning och för att åstadkomma en
fastare grund för utbildningsväsendets
utbyggnad.

Jag skall inte utförligare behandla
de övriga punkterna i mittenpartiernas
sjupunktsprogram utöver vad som gäller
statens finanser för det kommande
budgetåret, när vi nu kan summera vad
som hänt under 1967 års vårriksdag.

Totalbudgetens saldo, som 1965/66
utvisade ett underskott av 350 miljoner
kronor, beräknades i statsverkspropositionen
under innevarande år förskjutas
i negativ riktning till inemot 1 500
miljoner kronor för att 1967/68 ge ett
underskott på cirka 1 100 miljoner kronor.
Nu föreliggande beräkningar tyder
på att underskottet innevarande budgetår
skulle bli detsamma som antogs
i statsverkspropositionen, även om vissa
poster i kalkylen har förändrats. För
nästa budgetår skulle underskottet däremot
bli något större än enligt finansplanens
beräkning och uppgå till drygt
1 500 miljoner kronor.

Även i fråga om statens finanser måste
kritik riktas mot regeringen för en
högst otillfredsställande planering. Re -

geringens försvar när det riktas kritik
mot statsfinansernas planering är att
oppositionen inte presterat några hållbara
alternativ till regeringens budgetförslag.
Nu har sådana förslag presenterats,
men det är ofta på det sättet att
oppositionspartiernas förslag till besparingar
och inkomstförstärkningar
behandlas först och avslås, och därefter
vill man hävda att intet utrymme finns
för de utgiftsökningar som föreslagits
av oppositionen. Därmed tror man att
man lyckats smula sönder oppositionsalternativen.

Den metoden kan givetvis inte accepteras.
Om centern och folkpartiet framlägger
förslag, som avviker från regeringens,
måste man givetvis se förslaget
i dess helhet både beträffande föreslagna
utgifter och inkomster.

Jag skall emellertid citera några rader
ur skriften »Svensk ekonomi» 1965
—70, där man ger ett betyg åt regeringens
politik om den planering, som
har förekommit under åtskilliga år. I
den skriften, där man har talat om
olika förmåner som en form av prissänkningar,
säger man: »I och för sig
behöver ju inte en stegrad efterfrågan,
vare sig den uppkommer genom prissänkning
eller på annat sätt, leda till
köer. Men att det faktiska resultatet blivit
detta måste nog sägas hänga samman
med att man genomfört olika reformer
utan att tillräckligt beakta effekterna
av prissänkningen och därför
underskattat efterfrågeökningen och
därigenom inte heller i tid planerat för
motsvarande utbyggnad av produktionsresurserna.
Skall man komma till rätta
med dessa köproblem måste man nog
försöka grundligare penetrera sambandet
mellan och följderna av olika åtgärder.
Det kunde ge bättre överblick;
man kunde bedöma om prisförhållandena
behövde justeras eller om ransonerande
ingrepp (t. ex. spärrar inom
utbildningsområdet) erfordras.»

Ja, det är ett betyg åt regeringens
planläggning och dess ekonomiska politik,
som är hårt i all sin korthet. Det

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

belyser den otillfredsställande planering
av statens finanser, som har skett under
mycket lång tid, och är utarbetat
av ekonomiska experter, som såvitt jag
vet, inte siktat på några politiska anknytningar;
det utgör en klar bedömning
av vad som har förekommit under
åtskilliga år.

Från centerns och folkpartiets sida
har vi föreslagit ett par betydelsefulla
åtgärder för att få en bättre ordning
på statens finanser.

Den ena är att en rullande femårsplan
för statens inkomster och utgifter
skall uppläggas för att nå ökad
planmässighet, angelägenhetsgradering
och tidsplanering i reformarbetet. Den
andra är att en parlamentarisk utredning,
under medverkan av företrädare
för näringslivet och de ekonomiska vetenskaperna,
tillsättes för en översyn
av statsutgifterna för att nå effektivitetsvinster
och kostnadsbesparingar.

Man möts ofta av argumentet att det
är svårt att spara, att det inte går att
spara och att oppositionen inte har
kunnat föreslå besparingar som kan
accepteras. Jag tror det har förekommit
besparingsförslag vid många tillfällen
som har varit mycket berättigade
— det får man nog även från regeringshåll
lov att erkänna.

För att ta ett omstritt exempel, så
accepterades inte de försvarsutgifter
som föreslogs ograverat. Nog kunde
vissa besparingar göras där. Om de var
bra eller inte skall jag inte yttra mig
om, men det fanns möjligheter därtill.

Jag kan vidare visa på rationaliseringar,
såsom dataanläggningarnas införande.
Det var inte statens verk som
först införde dessa, utan det var den
privata sektorn. Så fann man från statligt
håll att de kunde användas vid
olika institutioner, som ägdes av det
allmänna.

Det finns vidare statliga verk, som
under en följd av år verkligen har visat
att det går att minska personalstyrkan,
både tjänstemän och arbetare, och

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ändå få ett lika gott och effektivt arbete.
Det finns möjligheter, även om
exemplen därpå är få. Ett verk med en
driftig chef kan säkert få fram goda
resultat genom rationaliseringar.

När vi yrkar på en parlamentarisk utredning
för besparingar, så vet vi också
att det inte är lätt att med riksdagens
nuvarande behandling av anslagsfrågorna
få en verklig granskning ur besparingsspunkt.
Det är nästan omöjligt att
i tid göra en avvägning av olika utgiftsanspråk
inom huvudtitlarna. För
att möjliggöra en sådan granskning och
en avvägning under parlamentariska
former har vi ansett det vara nödvändigt
att tillsätta en parlamentarisk utredning.

För något år sedan hade vi en budgetutredning,
som siktade till att få bättre
ordning på riksdagens budgetarbete.
Den hade föregåtts av ett otal motioner,
där man påpekade det felaktiga i att
inte mindre än fyra av utskotten behandlar
budgetfrågorna, d. v. s. statsutskottet,
bevillningsutskottet, bankoutskottet
och jordbruksutskottet. Det var
mycken kritik mot att det icke fanns
tillräcklig samordning mellan arbetet i
de fyra utskotten. Utredningen framlade
ett betänkande, som dock överlämnades
åt författningsutredningen,
och sedan har ingenting hänt på området.

Jag nämner detta mest därför att det
är ett understrykande av att det i varje
fall vid vissa tillfällen har rått en allmän
uppfattning om att budgetarbetet
icke är tillfredsställande och att oppositionen
inte haft de möjligheter, som
den borde ha, att lägga fram verkliga
alternativ.

En sed, som jag inte anser är riktig,
är att varje gång förslag från vårt håll
framlägges, så får vi numera svaret:
»Det sysslar en arbetsgrupp inom departementet
med.» Att undandra parlamentarisk
insyn i sådant arbete, anser jag
inte korrekt. Vi kan inte gärna acceptera,
att man i många omdiskuterade
frågor bara hänvisar till att en arbets -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
grupp inom departementet arbetar med
dem.

En annan sak är vårt krav på att en
långtidsbudget skall upprättas. Den
långtidsbudget som finns i den reviderade
statsplanen är i och för sig värdefull.
Det finns uppgifter i den som är
mycket nyttiga. I finansplanens sammanfattning
står emellertid bl. a. följande
skrivet: »Långtidsbudgeten utgör
alltså inte någon prognos över den
statsfinansiella utvecklingen. Långtidsbudgetens
syfte är heller inte att söka
förutsäga vilka ytterligare utgifter som
kan bli aktuella genom beslut om nya
åtaganden och reformer.»

Jag tror att man måste ta långtidsbudgeten
för vad den är. Den är en
redovisning av en del olika utgifter,
och det är värdefullt, men den fyller
inte kravet på vad vi anser vara en
långtidsbudget. Den är ofullständig som
planeringsinstrument för statsinkomsterna
och statsutgifternas utveckling under
en längre tidsperiod. Bl. a. anknyter
den inte till några angivna riktlinjer
för den ekonomiska politiken under perioden.
Vidare saknas tidsplanering och
en angelägenhetsgradering av olika reformförslag
inom ramen för de resurser
som kan beräknas bli tillgängliga.
Vi kan inte anse att det är tillfredsställande
med vad som har gjorts i det
fallet, utan vi menar att det bör göras
en rullande femårsplan över statsutgifterna.
Det skulle komma att ge ett bättre
resultat.

Herr talman! Andra ledamöter kommer
att tala om de olika utskottsutlåtanden,
som nu behandlas, så jag skall
inte fortsätta så länge till. Jag vill konstatera,
vad jag inledningsvis sade,
nämligen att regeringen inte har lyckats
bemästra de problem som den har försökt
angripa. Det är bara att notera i
kalla siffror, att det inte gått att få
någon ordning på inflationen. Man har
inte kunnat klara bostadskrisen. Man
har inte heller uppnått den önskade bytesbalansen.
Ytterligare områden skulle
kunna anföras. När samhällets kanaler

inte fungerar i olika avseenden, är finansministern
framme och täpper till
ett hål med tummen, och sedan får man
försöka lappa ihop det hela, men någon
verklig plan för hela vår ekonomiska
politik har regeringen inte lagt
fram.

Jag skall sammanfatta i några punkter
det vi menar bör göras.

1) Budgetplaneringen bör göras fastare
och bli mer långsiktig, så att reformarbetet
kan tidsplaneras med hänsyn
till de förväntade statsinkomsterna.

2) En översiktlig nationalbudget bör
upprättas, innefattande tillgång och efterfrågan
på olika slag av arbetskraft,
i syfte att förbättra bedömningen av de
samhällsekonomiska resurserna.

3) Nuvarande handläggning av anslagsfrågor
ger få möjligheter för riksdagen
att granska budgetfrågor från besparingsspunkt.
Därför bör en parlamentarisk
översyn av statsutgifterna
göras med jämna mellanrum, i syfte att
uppnå effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar.

4) En omläggning av beskattningen
bör företas, så att omsättningsskatten
ersättes med eu konsumtionsneutral och
förenklad mervärdeskatt, som stärker
de svenska exportföretagens konkurrenskraft
gentemot utländska företag.

5) Det enskilda sparandet bör stimuleras
genom att regeringen ger hög
prioritet åt kampen mot inflationen.

6) Konkurrensens värde för rationalisering
bör beaktas. Effektivitet och
sänkta kostnader i produktionen bör
konsekvent tillvaratas. Det gäller inte
minst inom den kostnadskrävande byggnadssektorn.
Kreditmarknaden bör göras
mer enhetlig, med större effektivitet
och mer konkurrens som riktpunkt.
Pris- och kartellnämnden bör ges tillräckliga
resurser för en intensifierad
prisövervakning.

7) För att stärka medborgarnas förtroende
för statsmakternas vilja och
förmåga att med kraft och målmedvetet
arbete verka för ett fast penningvärde

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

bör samråd äga rum mellan företrädare
för det allmänna, arbetsmarknadens
organisationer, näringslivet och
fristående ekonomisk expertis.

Herr talman! Jag skall be att få framställa
yrkanden när respektive utskottsutlåtande
har föredragits.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Bengtson var kortfattad
i sitt anförande och jag skall
försöka följa hans exempel. Jag har ju
under de senaste veckorna varit uppe
ett antal gånger i denna talarstol; det
kan ju få vara ett skäl. Dessutom kommer
andra talare från folkpartiet att
belysa en hel del av de mycket väsentliga
detaljfrågor, som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtanden.

Herr Bengtson har också redan redovisat
mittenpartiernas syn på ett par
väsentliga punkter, så också i det avseendet
kan jag fatta mig kort.

Utskottsutlåtandena om det ekonomiska
läget i landet visar den radikalt
olika inställningen hos socialdemokraterna
å ena och hos oppositionen å
andra sidan. Socialdemokraterna präglas
av förnöjsamhet; oppositionen visar
den oro som utlöser handlingskraft. Socialdemokraterna
uppvisar i utskottsutlåtandena
en stor håglöshet, medan oppositionen
får stå för offensivviljan.
Detta framgår alldeles uppenbart när
man ser på dessa utlåtanden.

Framför allt präglas den del av bankoutskottets
utlåtande som är skriven av
socialdemokraterna av en stor håglöshet.
Ifrån mittenpartiernas sida har vi i
det utskottsutlåtandet i ett särskilt yttrande
visat på några saker, som verkligen
ger anledning till oro. Vi har nämnt
den i Sverige jämfört med andra länder
låga produktionstillväxten. I Frankrike,
Italien, Norge och Japan är utvecklingen
väsentligt bättre. Socialdemokraterna
visar förnöjsamhet över att Sverige
befinner sig någonstans i mitten, internationellt
sett.

Jag erinrar mig hur doktor Meidner

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

för något år sedan sade, att det är
denna förnöjsamhet som verkligen ger
anledning till oro.

De kraftiga prisstegringarna, som är
vår punkt nummer två, inger verkligen
en känsla av att det kan vara fara å
färde. Om man jämför åren 1960 och
1967 har på den tiden nära var tredje
krona försvunnit i fördyrade levnadskostnader.
Dessa två faktorer, den sämre
produktionsutvecklingen å ena sidan
och de högre priserna och högre kostnaderna
å den andra, har lett till att
den verkliga inkomststegringen för de
svenska medborgarna har varit otillräcklig.
Den har varit sämre än vid en
hel del andra tillfällen.

Svårigheterna med betalningsbalansen
är uppenbara. Exporten har inte utvecklats
på det sätt som vi önskade, något
som begränsar vår ekonomiska handlingsfrihet.
Allt detta har lett till att vi
har fått svårare att uppehålla sysselsättningen.

Mittenpartierna och högern har föreslagit
en rad åtgärder för att komma
till rätta med detta, för att skapa bättre
förutsättningar för trygghet och en god
ekonomisk utveckling. Andra talare
kommer i detalj att ta upp dessa saker,
som jag nu här vill slå fast.

Socialdemokraterna har inte försökt
att motbevisa de siffror, som vi har
lagt fram, och det hade ju inte lönat
sig särskilt mycket. Man säger i stället
ungefär som socialdemokraterna
i bankoutskottet: Riksdagen behöver
inte göra någonting. Det är slutsatsen!
På varje punkt i bankoutskottets kläm
står det: »Ingen åtgärd.» Underförstått
är att vi har en allvis regering, och har
den inte redan tänkt på allt så kommer
den givetvis att göra det. Trognare undersåtar
får en regering verkligen leta
efter!

Det är intressant att mot denna bakgrund
se att finansministern däremot i
den reviderade finansplanen har något
svårt att dölja den oro, som han har
i själen. Det är förklarligt, tycker jag,
men det är väl oursäktligt, anser nog

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

socialdemokraterna i bankoutskottet —
så får man inte säga.

Finansministerns för ett par år sedan
deklarerade mål att vi måste höja industrins
investeringsvilja ser vi alldeles
för litet av. Det har inte skett någon
förbättring under detta år i förhållande
till förra året, om prognosen talar
rätt, och detta innebär ett allvarligt
bakslag för regeringens ekonomiska politik.

I debatten om investeringsbanken
pressades herr Sträng här i kammaren
att erkänna, att näringslivets möjligheter
att självt finansiera sina investeringar
nu gått ned till en så låg nivå, att
det inte får bli ytterligare försämringar.
Det har varit fråga om en starkt fallande
kurva. Men detta har ju socialdemokraterna
önskat. Det har varit en avsikt
från deras sida att se till att företagens
självfinansiering skulle bli lägre.
Företagen skulle ju tvingas att gå ut på
lånemarknaden. Även socialdemokraterna
bör komma ihåg, att sådd och skörd
verkligen hör ihop.

Ingenting finns som tyder på att denna
kurva av sig själv skulle sluta att gå
nedåt. Ingen har påstått att händelseutvecklingen
av sig själv skulle stoppas,
om inga åtgärder vidtages.

Finansministern kunde för tio dagar
sedan inte svara på vilka åtgärder han
ämnade vidtaga för att hindra en fortsatt
nedgång av självfinansieringsgraden.
Nu får regeringen alltså ett nytt
tillfälle genom statsrådet Wickman att
för sista gången under denna vårriksdag
ge ett besked på denna punkt. Jag noterar
i kanten, att det ju var mycket intressant
att höra LO-chefen herr Geijer
i debatten om investeringsbanken förklara,
att han ville ha en hög självfinansieringsgrad
inom näringslivet och att
det alltså här fanns anledning att verkligen
se upp.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
konstatera, att högerrepresentanterna
i bankoutskottet gör ett ganska
sensationellt politiskt ställningstagande
om investeringspolitiken genom att för -

klara, att de statliga och kommunala investeringarna
måste anpassa sig till näringslivets
behov av investeringar. Det
står uttryckligen »anpassa sig», vilket
alltså innebär att högern tänker sig att
behovet av bostäder, sjukhus, skolor
samt utbyggnaden av universitet, pensionärshem
etc. skall tillgodoses efter
det att näringslivet har fått vad det behöver.
Högern tänker sig alltså inte
en vägning av olika behov på detta område.

Det är alldeles uppenbart att näringslivets
behov är viktigt, herr talman,
men för vår del anser vi att den av högern
föreslagna ordningen är orimlig.
Jag tycker att det tyvärr är ett typiskt
exempel på högerståndpunkter, som försvårar
samarbetet inom oppositionen.

För den framtida utvecklingen i vårt
land ur ekonomisk synvinkel spelar,
som vi upprepade gånger har påvisat
under denna riksdag, det personliga sparandet
eu avgörande roll. Långtidsutredningen
konstaterade att konsumenterna
— spararna —• inte reagerade mot
höjningen av omsättningsskatten på avsett
sätt. Den skulle ju leda till en nedskärning
av konsumtionen. De skar inte
ned sin konsumtion, utan de minskade
i stället sitt sparande. Svenska sparbanksföreningen
har i sitt utlåtande till
bankoutskottet påpekat detta. Man ville
åstadkomma en minskning av konsumtionen
genom att höja omsättningsskatten,
men konsumenterna vägrade i vändningen.
De minskade alltså sitt sparande.

Finansministern kallade detta i finansplanen
för att hushållssparandet hade
»normaliserats». Jag har upprepade
gånger påpekat att detta verkligen är
ett uttryck för håglöshet inom regeringen.
»Normalisering» innebär bara
att man inte vill göra någonting.

I den reviderade nationalbudgeten för
1967 antas att det personliga sparandet
vid sidan av försäkringssparandet skall
minska från år 1968 till år 1967, både
absolut ©dl relativt. Samtidigt ökar konsumtionen
med nära 8 procent enligt

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

prognosen. Detta är givetvis en mycket
allvarlig utveckling. Bankoutskottets
socialdemokrater säger ingenting om
dessa förhållanden. Bevillningsutskottet
tyckte beträffande oppositionens utarbetade
förslag till sparstimulerande åtgärder,
att ingenting behövde göras.

Förnöjsamhet, herr talman, är en
dygd, men den kan få olyckliga följder,
när realism vore på sin plats.

Under några år hade vi en glädjande
ökning av det frivilliga sparandet, men
en god vana — och sparande i den mån
man har möjlighet till det är en god
vana — tar mycket lång tid att bygga
upp. Att förstöra en god vana — det vet
vi på alla livets områden ■— går däremot
väldigt snabbt! Därför är detta ett
stort folkpsykologiskt problem, som
verkligen måste ägnas ett utomordentligt
stort intresse.

Hur skall man kunna ändra strömmen
när det gäller att få ett ökat personligt
sparande? Att blint tro att vi får
en större kapitalbildning här i landet
på ett så enkelt sätt som att höja omsättningsskatten
tillräckligt mycket är
uppenbarligen orealistiskt. Konsumenterna
gör ändå som de vill. Som väl är
råder en frihet, kan man tillägga. Ja,
men då gäller det för statsmakterna att
finna de rätta metoderna att stimulera
sparandet.

Under remissdebatten frågade jag
statsministern vad regeringen tänker
göra på denna punkt. Inget svar! Jag
frågade finansministern i debatten om
investeringsbanken. Inget svar! Jag frågade
inrikesministern i bostadsdebatten.
Inget svar! Nu har ju statsrådet
Wickman en chans att ge riksdagen ett
svar på frågan: Vad tänker regeringen
göra åt detta?

Man kan ju tillägga att den väldiga
penningförstöringen inte är någon
lämplig psykologisk bakgrund för talet
om behov av ökat sparande. Under
1960-talet har, som jag redan påpekat,
ungefär var tredje krona försvunnit i
prisstegringar. Hur skall man då få folk
att spara? En del människor sökte sig

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ju till placering i, som man hoppades,
mera värdebeständiga saker, t. ex. aktier.
Men som vi vet vågade socialdemokraterna
inte ta tillräcklig hänsyn till att
aktier kan stiga nominellt i värde utan
att därför i verkligheten bli mera värda.
Det var givetvis rädslan för kommunisterna,
som gjorde att regeringen intog
en felaktig ståndpunkt i den frågan.

Nu kommer alltså i slutet av riksdagen
en av de stora frågorna tillbaka:
Tänker regeringen fortsätta på den inslagna
vägen och som medel att minska
konsumtionen även i framtiden — utan
inbördes sammanhang med en skattereform
— bara höja de indirekta skatterna?
Följden blir med stor sannolikhet
att konsumenterna kommer att
vägra att skära ner konsumtionen, och
vi får, som jag påpekat, ett ännu sämre
sparande. Generös som jag är, ger jag
nu regeringen en sista chans att tala
om huruvida den har något program.
Saknar regeringen ett program, är det
ett kvalificerat erkännande av håglöshet
och handfallenhet.

Större planmässighet i den ekonomiska
politiken är verkligen nödvändig.
Herr Bengtson har talat om mittenpartiernas
förslag om en flerårsbudgetering
av statens utgifter och inkomster.
Jag behöver alltså inte uttala mig på
den punkten. Jag noterar emellertid att
finansministern i den reviderade finansplanen
talar om att besparingar kan
tänkas bli nödvändiga, om man vill
göra nya reformer. Oppositionen har,
som herr Bengtson påpekat, hävdat att
det alldeles säkert blir nödvändigt och
därför begärt en besparingsutredning.
Statsutskottets socialdemokrater säger
nej. Herr Sträng har väl begärt att själv
få sköta den saken, och vi avvaktar med
stort intresse resultatet.

Större planmässighet behövs också
när det gäller planeringen av arbetskraft
— tillgång, utbildningsbehov etc.
På den punkten har herr Bengtson
också redogjort för mittenpartiernas
ståndpunkt, och jag vill bara fråga: Av
vilken anledning kan socialdemokratin

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
inte tänka sig att den lilla planering som
tydligen ändå sker i departement och
på andra ställen redovisas för riksdagen?
Vi är inte nöjda med den ekonomiska
långtidsplaneringen, men det är
ju ändå bra att det man gör redovisas
för riksdagen. Varför kan inte riksdagen
få besked beträffande arbetskraften,
som ju är lika viktig för reformpolitiken?
Det vore mycket intressant att få
höra vad socialdemokraterna har att
säga i det sammanhanget.

Till sist, herr talman, bara några ord
om det internationella ekonomiska läget,
framför allt med tanke på de förhandlingar
som har ägt rum och som vi
hoppas kommer att äga rum. Vi skall ju
ha en särskild omgång i slutet av denna
debatt om vad vi skall göra från svensk
sida beträffande EEC, så jag skall inte
ta upp det problemet nu utan bara göra
några allmänna kommentarer.

Det var mycket glädjande att Kennedyronden
gav ett så pass gott resultat
i fråga om tullsänkningar. Att den förre
amerikanske presidenten Kennedy tog
detta initiativ och fick senaten med på
att erbjuda 50 procents tullsänkning har
ju lett till en världshandelspolitisk händelse,
därom är ingen tvekan. Det var
insats nr 2 från USA:s sida vad beträffar
de ekonomiska förhållandena. Först
var det ju Marshallhjälpen, som gav ett
avgörande bidrag till uppbyggnaden av
det av nazismen härjade Europa. Sedan
kommer alltså nu liberaliseringen av
handeln, och resultatet blev betydande
tullsänkningar, även om dessa inte uppgår
till 50 procent. Amerikanska folket
har alltså gått med på — vi hoppas att
senaten inte säger nej — att man på
det sättet öppnar handeln och gör den
friare. Svårigheterna för EFTA-länderna
att gå in i EEC har ju därmed också
minskat. Tullmuren, som annars hade
varit väsentligt besvärligare, kan vi nu
se med något större jämnmod på.

När man ser på utvecklingen under
efterkrigstiden är det mycket glädjande
att konstatera att den har gått i liberaliseringens
tecken. Det var ju inte

precis detta socialdemokraterna tänkte
sig när de skrev 27-punktsprogrammet
1944. Jag nämner bara att man där
talade om att utrikeshandeln skulle stå
under statlig ledning. Som väl är har
det visat sig att socialdemokraterna
fått fel även på den punkten — utvecklingen
har gått åt ett annat håll, liberaliseringen
har varit ett av de väsentliga
kännetecknen.

Men mycket återstår givetvis att göra.
U-länderna fick inte mycket med i Kennedyronden,
det är vi alla medvetna
om; deras läge har inte försämrats, men
det har inte på något väsentligt sätt
förbättrats. Jag skall inte nu gå in på
den sidan av saken — jag har redan
ett par gånger under denna vårriksdag
betonat vikten av dessa problem — utan
vill bara markera u-ländernas stora behov
av kapital. Det är ett av deras svåra
problem att de har sådan brist på
kapital. Även mot den bakgrunden blir
därför den politik som Sverige för, i
den mån kapitalbildningen därmed påverkas,
en mycket väsentlig sak. För att
verkligen kunna göra insatser till hjälp
åt de fattiga länderna måste vi även av
denna anledning ha en ekonomisk politik
som ökar våra möjligheter att ställa
kapital till förfogande.

När det gäller marknadsproblemen i
Europa är vi alla medvetna om nödvändigheten
för Sverige att komma in i
EEC; det behöver jag inte spilla många
ord på. Om vi hålls utanför EEC en
längre tid kommer ingen i Sverige att
vara oberörd av det. Våra möjligheter
att upprätthålla sysselsättningen och
fullfölja en gynnsam ekonomisk utveckling
— som det ju ändå i stort sett
har varit — beror till stor del på detta.
Det vet givetvis socialdemokratin, och
därför hoppas jag verkligen att regeringen
handlägger frågan med all tillbörlig
omsorg. Våra neutralitetskrav är
självklara — den saken behöver vi inte
diskutera. Det finns även andra hinder
av olika slag, som vi kanske får tillfälle
att beröra litet senare i dag. Men
det vore ytterst allvarligt om svensk

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

socialdemokrati schabblade bort chansen
att medverka till denna stora trygghetsfrågas
lösning. Vid jämförelse med
den förbleknar ju det mesta vi har diskuterat
under åtskilliga år i den svenska
riksdagen.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Låt mig börja detta anförande
med att ta upp en liten polemik
i anledning av det angrepp herr
Dahlén riktade mot en punkt i högerpartiets
samlade program på den ekonomiska
politikens område.

Herr Dahlén ansåg att de statliga och
kommunala investeringarna inte borde
anpassas till näringslivets investeringsbehov
och investeringsvolym. Jag tror
att det är utomordentligt viktigt när
ekonomiska frågor diskuteras, att man
dels läser rätt innantill och dels ser
på problemet som helhet. Vad vi från
högerpartiet har sagt är att de statliga
och kommunala investeringarna skall
anpassas till näringslivets på grund av
konjunkturerna och efterfrågan varierande
investeringsvolym. Vi har nu
kommit i ett läge då högerpartiet — och
tydligen även regeringen, åtminstone
teoretiskt — anser att näringslivets investeringar
på något sätt måste gynnas.
Men då uppenbarligen den ekonomiska
kakan är begränsad måste några andra
investeringar, någon annan ekonomisk
aktivitet minskas; därför finner vi det
naturligt att man gör en förnyad avvägning
mellan näringslivets investeringsönskemål,
som i detta läge bör
prioriteras, respektive statens och kommunernas
investeringar.

Jag tror inte att detta är någon revolutionerande
tanke som skulle kunna
tas till intäkt för yvigt tal om en stor
politisk spricka mellan högerpartiet å
ena sidan och de s. k. mittenpartierna
å andra sidan. Att dra sådana politiska
konsekvenser är nog ett medvetet politiskt-taktiskt
spel som ligger helt utanför
den ekonomiska debatten.

Herr talman. Man kan säga att den

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 34

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ekonomiska debatten den här våren
i flera avseenden skiljer sig från tidigare
debatter. För det första har vi under
våren redan haft en ekonomisk
debatt och en skattedebatt. För det
andra har vi fått helt nya ekonomiska
problem att diskutera. Skattedebatten
fick vi redan i februari då regeringen
drev igenom sin höjning av omsättningsskatten
med en halv miljard kronor
och dessutom genomförde en ytterligare
skärpning av det totala skattetrycket.

Den ekonomiska debatten avverkade
vi i viss utsträckning i förra veckan
i samband med genomförandet av den
enorma statsbanken, alltså den bank som
i framtiden helt kan komma att dominera
kreditgivningen till industri och
näringsliv. Men det framgick också av
den diskussion som fördes att denna
bank kan komma att leda till nya skattehöjningar
redan nästa år. Det finns
nämligen ett direkt samband mellan
skattehöjningar och statsbanken. Finansminister
Sträng förklarade klart
och tydligt i denna kammare att han
inte trodde att regeringen skulle ha
lyckats genomföra omshöjningen om
han inte kunnat åberopa att en halv
miljard kronor i nya statsinkomster
behövdes för att starta den nya banken.

Självfallet har vid riksdagsdebatterna
i alla dessa skattefrågor och näringspolitiska
frågor de flesta argument
för och emot regeringens skattepolitik
och ekonomiska politik redan
ventilerats. Jag skall därför söka undvika
att falla för frestelsen att enbart
upprepa tidigare känd argumentation.

Jag vill dock inledningsvis ställa en
direkt fråga till ekonomiminister Krister
Wickman för att få klarhet om det
råder full samstämmighet mellan finansministerns
bedömning av den genomförda
omsättningsskattehöjningen
och herr Wickmans. Som jag framhöll
har finansministern förklarat att statsbanken
behövdes som motiv för att man
i riksdagen skulle få igenom skatte -

Nr 34

Måndagen den 29 inaj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
höjningen. År herr Wickman av samma
uppfattning? År alltså statsbanken i
viss utsträckning ett lockbete för dem
som ställer sig tvekande eller direkt
avvisande till de årliga skatteskärpningarna
och höjningen av den indirekta
beskattningen i synnerhet?

För några år sedan var ordet »föränderlighet»
det stora politiska slagordet
för den socialdemokratiska regeringen.
Statsministern talade med inlevelse
om »föränderlighetens samhälle»
utan att närmare precisera vad denna
föränderlighet skulle leda till för den
enskilde och för samhället, om den socialdemokratiska
regeringen fick sitta
kvar vid makten. Med sin erkända demagogiska
förmåga och glidande fraseologi
gav emellertid statsministern och
andra regeringsföreträdare det svenska
folket intrycket av att föränderlighet
var detsamma som fortsatt välståndsökning
och snabb ekonomisk utveckling.

I dag, år 1967, har emellertid regeringen
tystnat. Inte ens statsministern
målar i dag med någon större inlevelse
framtidsvisioner om snabb ekonomisk
tillväxt i samhället, om ökade reallöner,
om säkrare sysselsättning, på samma
sätt som han gjorde tidigare. Man
kan fråga sig varför. Har regeringen
tappat tilltron till sin egen förmåga att
driva på den ekonomiska utvecklingen
efter samma ambitionsgrad som tidigare?
Varför arbetar man inte nu i sin
propaganda med de tidigare uttryckta
visionerna? Svaret är säkerligen mycket
enkelt. Även regeringen har helt enkelt
tvingats ta hänsyn till den handgripliga
ekonomiska verklighet som mött de
svenska inkomsttagarna och konsumenterna
liksom industri och näringsliv
under de senaste åren. Vår ekonomi,
både den enskildes och samhällets, brottas
i dag med andra problem än dem
som kännetecknade 1950-talets och det
tidiga 1960-talets ekonomi.

Den ekonomiska politikens främsta
mål, att bibehålla den fulla sysselsättningen,
har uppenbarligen råkat i
gungning. Vår exportindustri har fått

ökade avsättningssvårigheter på den internationella
marknaden. Det gäller särskilt
våra traditionella basindustrier
som bygger på järn och skog.

Det har blivit allt mer uppenbart att
de basprodukter på vilka vår levnadsstandard
bygger — skogen, malmen, och
vattenkraften — försvagats och att vi i
framtiden inte kan räkna med att enbart
bygga en fortsatt välståndsökning på
att bearbeta och marknadsföra dessa
naturtillgångar.

Även för hemmamarknadsindustrin
har de senaste åren varit hårda med vikande
efterfrågan och skärpt konkurrens
från utländska importörer. Jag
vill särskilt nämna den svenska textilindustrin.
Den har genomfört en beundransvärd
strukturanpassning utan
hjälp och stöd av betydelse från samhället.
Men efter denna av egen kraft
genomförda omställning möts den nu
av en ny — av subventioner och dumping
snedvriden — internationell konkurrens.

Till detta kommer den ständigt pågående
inflationen. Under de mer än
tjugo år som Tage Erlander varit statsminister
i vårt land har kronans värde
sjunkit till 45 öre. De accelererande och
fortsatta skattehöjningarna är ett annat
inslag i bilden som ger anledning för
regeringen att med större varsamhet använda
uttrycket »föränderlighetens samhälle»
i positiv mening.

Slutligen kan jag i denna rapsodiska
exemplifiering av besvärande inslag i
den svenska ekonomiska bilden understryka
ett av de mera påtagliga resultaten
av regeringens ekonomiska politik.
Jag tänker på bristen i den svenska
bytesbalansen.

För ett halvår sedan hoppades regeringen
att underskottet snabbt skulle
kunna arbetas bort. Denna optimistiska
bedömning, som vi från oppositionen
allvarligt ifrågasatte, har nu ändrats i
den reviderade finansplanen. Där tvingas
man nu lakoniskt konstatera att kraven
på den ekonomiska politiken att
återställa jämvikten i bytesbalansen

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

kvarstår även efter 1967. Jag'' understryker
det betydelsefulla ordet »efter
1967».

Den exemplifiering jag nu gjort pekar
närmast på att vi i dag liksom varit
fallet under de två senaste åren står
inför ekonomiska svårigheter av en annan
art och en annan omfattning än
vad vi varit vana vid under den långa
välståndsutveckling som vi kunnat se
tillbaka på under hela 1900-talet. Den
fråga vi som politiker måste ställa oss
är om dessa tecken på försvagning av
den svenska ekonomin är tillfälliga
eller om de pekar på att svensk ekonomi
håller på att gå en annan väg än
den internationella, en väg som kan bli
svår att bemästra om inte en målmedveten
samordning av alla tillgängliga
krafter åstadkommes.

Sedan 1913 har den totala produktionsvolymen,
bruttonationalprodukten,
i Sverige mer än femdubblats, men över
hälften av den totala tillväxten hänför
sig till de senaste tjugo åren. Kan denna
trend fortsätta de närmaste tjugo
åren, så att vår bruttonationalprodukt
som i dag ligger på omkring 120 miljarder
kronor under 1980-talet kommer att
uppgå till 240 miljarder?

De långtidsprognoser som regeringen
arbetar med ger på denna punkt ingen
vägledning. De är väl inte heller avsedda
att göra detta. Å andra sidan
borde det finnas anledning för regeringen
att själv ange hur den ser på de
ekonomiska villkor som kommer att
gälla för den svenska befolkningen under
det närmaste decenniet eller de två
närmaste decennierna.

Är det i själva verket inte så att den
svenska ekonomin befinner sig i något
av en anpassningsprocess till nya villkor?
Andra faktorer än de traditionella
kommer för framtiden att bestämma utvecklingstakten.
Särskilt betydelsefulla
blir de resultat som vetenskap och
forskning kan komma till. Vi vet i dag
att vetenskaplig forskning ökar förmågan
att både skapa och utnyttja teknik.
Vi vet att den vetenskapliga forskning -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
en också påverkar vår egen och samtliga
medborgares allmänna inställning
till nya idéer, till nya produkter och
till nya tjänster. Forskningens resultat
påverkar människornas sätt att tänka,
att uppfatta verkligheten, på samma
gång som vi också vänjer oss vid en
accelererande och allt snabbare utvecklingstakt
på olika områden.

Frågan är därför om inte den ekonomiska
framtiden på ett annat sätt än
hittills måste bygga på de möjligheter
som vetenskap och forskning öppnar.
Jag nämnde inledningsvis att de svenska
basråvarorna, malm, trä och vattenkraft,
inte längre ger oss den traditionella
förmånsställning vi tidigare haft.
En starkt utvecklad transportteknik, en
intensivare projektering och ett utnyttjande
av tillgängliga malmfyndigheter
på andra kontinenter har lett till att
Sverige fått konkurrenter vilkas varor
inte står de svenska efter vare sig i
kvalitet eller i kvantitet. Detsamma gäller
de svenska skogarna. Även inom
den industri som bygger på skogen som
råvara möter vi en helt annan konkurrens
nu än tidigare, framför allt kostnadsmässigt.
När det gäller de svenska
energitillgångarna är situationen liknande.
Vare sig den svenska utbyggnaden
av energi baseras på vattenkraft,
konventionell elkraft eller atomkraft,
sker det på samma villkor och till samma
priser som man räknar med i konkurrerande
länder i Europa och Amerika.
Den logiska följden av detta komprimerade
och därför något ofullständiga
resonemang blir att Sveriges ekonomiska
framtid måste byggas på högt
förädlade specialprodukter, produkter
som fordrar en större insats av forskning
och tänkande än vad vi hitintills
varit vana vid.

I Sverige har vi ofta sett exempel på
industrier som under ganska lång tid
kunnat leva på en god idé som tekniskt
utvecklats i en säljbar produkt. I dag
ger en sådan idé ett företag, en bransch,
ett land fortfarande ett försteg, men
endast under en mycket kort tid. Nya

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

idéer — eller vad som ibland kallas för
innovationer — måste därför komma
fram på löpande band och på bred
front. Att innovationerna är helt beroende
av tekniskt utvecklingsarbete och
vetenskaplig forskning är ett känt faktum.
Detta innebär emellertid också
att den ekonomiska utvecklingen blir
bunden till det tekniska utvecklingsarbetet,
som därigenom mer än tidigare
blir en avgörande produktionsfaktor.
När vi därför söker uppskatta de produktiva
tillgångarna i samhället, får vi
inte endast tänka i de konventionella
termerna mineral, trä, vattenkraft och
skolad arbetskraft. Det gäller också att
värdera den tillgång som de verkligt
välutbildade mänskliga hjärnorna utgör
på ett annat sätt än tidigare. Vetenskapsmännen
och forskningsarbetarna
har sålunda på ett annat sätt än tidigare
kommit att bli nyckeln till den
framtida välståndsutvecklingen.

Mot denna bakgrund vill jag fråga
om statrådet Wickman och den svenska
regeringen i övrigt dragit några slutsatser
om hur den ekonomiska politiken
på längre sikt skall utformas för
att samspelet mellan teknik och forskning
å ena sidan och ekonomisk utveckling
å den andra skall kunna intensifieras
och vidareutvecklas. Finns över
huvud taget något i den socialdemokratiska
långtidsplaneringen som befrämjar
en sådan utveckling? Kan en sådan
utveckling t. ex. förenas med den nuvarande
socialdemokratiska högskattepolitiken?
Vi har under flera år fått
bevis för att de socialdemokratiska höga
direkta skatterna med deras mycket
starka progressiva drag har en dryg
skuld i inflations- och kostnadsutvecklingen.
Vi vet också att många högt utbildade
ungdomar, framför allt inom
de tekniska sektorerna, just på grund
av skattetrycket bryter sig egna banor
i andra länder och att de därigenom
minskar tillgången på kvalificerad arbetskraft
i Sverige.

Vi vet också att framstående forskare
och vetenskapsmän som etablerat sig

i utlandet drar sig för att återvända
till Sverige, och vi kan inte undgå misstanken
att det höga skattetrycket bär
spelar en viss roll för dem. Vidare vet
vi att det finns ett direkt samband
mellan skatteprogressionen och de
svenska löntagarorganisationernas lönekrav.
Inte ens regeringen kan väl förneka
sambandet mellan skatternas höjd
och de kraftiga lönehöjningarna som
under de senaste åren drivit upp näringslivets
kostnadsläge.

I bankoutskottets utlåtande, i statsverkspropositionen
och i kompletteringspropositionen
försvarar sig nu
det socialdemokratiska partiet och regeringen
i skydd av LO mot alla beskyllningar
om att skattepolitiken skulle
ha dessa negativa verkningar. Det är
dock intressant att se att bedömningarna
även inom det socialistiska lägret
tycks skilja sig länderna emellan, t. o.
m. inom Norden. En mycket klar ståndpunkt
i denna fråga har nämligen redovisats
av norska arbeiderpartiets ordförande,
Tryggve Bratteli. Han karakteriserar
den starka skatteprogressionen
som orättfärdig. Han inser att skatterna
har en olycklig inverkan på lönerörelserna.
Vi har kommit in i en ond
cirkel där progressionen pressat fram
högre lönetillägg för grupper som drabbas
hårt av marginalskatterna och där
sådana löneuppgörelser i sin tur låser
fast progressionen. I dansen kring den
här onda cirkeln blir alla i tur och ordning
missnöjda. De stora löntagargrupperna
blir upprörda när de läser om
de stora tilläggen till höglönegrupperna.
De högre inkomsttagarna blir bittra
när de ser hur litet som blir kvar av
den stora löneökningen sedan skatteprogressionen
tagit sitt. Den enda utvägen
som Bratteli ser i den här frågan
är eu samordning av lönepolitik och
skattepolitik så att de högre inkomsttagarna
får mindre lönetillägg men i
stället sänkt marginalskatteprogressivitet.

Samma uppfattning kom i slutet av
förra året till uttryck även i Sverige då

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

professorn i nationalekonomi Ingvar
Svennilson i ett föredrag uttalade att
marginalskatterna är alltför höga med
hänsyn till det individuella incitamentet
till arbetsinsatsen. Även han ville
att de högre avlönade delvis skulle få
sina intressen tillgodosedda genom en
sänkning av skatteprogressionen, medan
de lägre avlönade skulle få större
lönehöjningar. Härigenom skulle lönedifferentieringen
bättre komma att representera
den faktiska inkomstfördelningen,
och eftersom lönen i hög grad
är en statussymbol skulle en sådan omläggning
kunna ha stora sociala fördelar
enligt professor Svennilson.

Låt mig slutligen citera ett annat uttalande
på denna punkt — från en
grupp inom regeringspartiet, det socialdemokratiska
partiet. Det är hämtat
ur en artikel i den socialdemokratiska
tidningen Folket i Eskilstuna, där man
säger: »Den senaste avtalsrörelsen visade
med all önskvärd åskådlighet, att
så länge vi behåller den progressiva
beskattningen på löneinkomster kommer
vi att få avtalsrörelser, som innebär
stora risker både för penningvärdet
och för den sociala balansen i samhället.
Skatteresonemanget må vara ologiskt
i lönesammanhang, men det har
kommit för att stanna. Under sådana
förhållanden är det orimligt att föreställa
sig, att den progressiva skatten
skulle ha någon utjämnande effekt.

Vi har i åtskilliga sammanhang framhållit,
att ett avskaffande av den progressiva
skatten måste ske på så sätt,
att sociala kompensationer lämnas till
dem som får skatten överflyttad på sig,
liksom att den rimligaste vägen dit
vore en samordnad anpassning av skatt
och inkomst.»

Sedan fortsätter tidningen: »Om vi
denna gång uppehåller oss vid den senare
synpunkten är det intressant att
notera, att SACO-tidningen klart sagt
ut, att SACO är intresserad av en sådan
lösning. Den begär överläggningar
med regeringen och förklarar, att om
regeringen vid dessa redovisar åtgär -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
der för att begränsa inflationen och
minska progressiviteten kommer detta
att leda till att SACO kommer att förklara
sig villig att begränsa kraven på
löneökningar i motsvarande mån.»

Herr talman! Med de referat jag här
har gjort har jag velat visa att högerpartiet
alls inte längre står ensamt om
sin uppfattning att den direkta skatten
— den progressiva — måste sänkas och
måste sänkas nu om man över huvud
taget skall undgå kapplöpningen om
inflationsdrivande, nominella löneförbättringar.

När det norska arbeiderpartiet och
kretsar inom den svenska socialdemokratin
vill avveckla väsentliga delar av
progressiviteten ter det sig egendomligt
med en svensk finansminister som leker
ståndaktig tennsoldat. Herr Sträng
hör nu normalt inte till dem som halsstarrigt
låser sig fast i en position. Nu
är frågan om vi kan glädja oss åt att
hälsa både herr Sträng och herr Wickman
som skattereformatorer, helst innan
ni kommer i opposition, eller om
ni fortfarande biter er fast vid en ständig
ökning av marginalskatterna.

Jag har med detta skatteresonemang
också velat visa att regeringen tycks
sakna känsla för hur betydelsefull skattepolitiken
är och än mer kommer att
bli för den fortsatta ekonomiska utvecklingen.
Så länge regeringen endast ser
statsskatterna som ett medel att tillfälligt
höja statens inkomster minskar regeringen,
medvetet eller omedvetet, de
ekonomiska utvecklingsmöjligheterna i
landet. Det vore därför intressant att
höra hur herr Wickman ser på de skattepolitiska
sammanhangen och på dessas
relation till dels de nuvarande ekonomiska
svårigheter som vi står inför
och dels den framtida ekonomiska bedömningen.

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
också ta upp frågan om den
svenska ekonomiska långtidsplaneringen.
I statsbanksdebatten i förra veckan
återkom finansminister Sträng ett par
gånger till de internationella plane -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ringserfarenlieter som han hade bl. a.
från England och Frankrike, och för
övrigt har statsminister Erlander i
denna kammare, inte minst vid remissdebatten,
refererat till de utländska
förhållandena. Frågan är emellertid vad
regeringen syftar till med sitt allmänna
tal om en långtidsplanering. Den
svenska planeringen sker ju huvudsakligen
genom långtidsutredningarnas arbete.
Dessa utarbetas visserligen inom
finansdepartementet, men de anses ändå
inte vara uttryck för några regeringsuppfattningar.
Det innebär med andra
ord att långtidsutredningarna inte är
något dokument som uttrycker regeringens
politiska mål och vilja. De skall
tydligen bara utgöra underlag för de
statliga politiska instanserna, för regeringens
val av mål och medel i den
långsiktiga politiken. Däremot ger de
inte någon nämnvärd upplysning åt
exempelvis företag och kommuner, eftersom
dessas liksom näringslivets
handlande beror just på vilka mål och
medel som staten väljer.

Samma synpunkter kan läggas på den
långtidsbudget som under de senaste
åren framlagts i den reviderade finansplanen.
Den är självfallet en intressant
läsning, men kan den verkligen uppfattas
som något speciellt planeringsinstrument?
Uppenbarligen har regeringen
inte tänkt sig detta. Långtidsbudgeten
tycks lika litet som långtidsutredningsbetänkandena
vara något politiskt
dokument. De ger närmast en
projektion av hur statsutgifterna kan
tänkas utveckla sig, om man utgår
ifrån att inga ytterligare reformer skulle
genomföras under fem år framåt. Vad
de anger är det underskott i budgeten
som automatiskt kommer att uppstå om
nya skatteintäkter inte anskaffas. Långtidsbudgeten
har härigenom kommit att
bli något av ett mycket tidigt framfört
motiv för regeringens skattehöjningspolitik.
I och för sig är detta en viktig
och intressant upplysning för oppositionen,
men det avslöjar ingenting om
regeringens ekonomiskt-politiska hand -

lande på bred front under de närmaste
åren.

De politiska besluten tycks mer fattas
utifrån andra, mera taktiska utgångspunkter.
Det är tydligen inte den ekonomiska
framtiden som avgör huruvida
stora politiska reformer skall föreläggas
riksdagen eller inte. I stället är det valvindens
växlingar och för närvarande
skriet från vänster som tycks bestämma
regeringens handlande på detta område.

Frågan är om herr Wickman i sitt
näringspolitiska tänkande skall låta sig
ledas av det politiskt taktiska spelet
från herr Erlander och hans Olof Brutus
Palme, eller om herr Wickman har
några självständiga planer på att utveckla
den ekonomiska planering, som
nu finns i långtidsbudgeterna och långtidsutredningsbetänkandena,
till politiska
dokument.

Av vad som framgår av bankoutskottets
behandling av oppositionens ekonomiska
motioner tycks emellertid så inte
vara fallet. På alla punkter, där oppositionen
krävt ett mer långsiktigt ekonomiskt
handlande och nya institutionella
former för detta, bär den socialdemokratiska
majoriteten blankt avvisat förslagen.

Herr talman! Hur än en diskussion
om den ekonomiska planeringen faller
ut, kvarstår dock den för den socialdemokratiska
regeringen ytterst graverande
omständigheten, att man i dag fortfarande
saknar ett recept mot inflationen.
Från oppositionens sida har vi
många gånger haft anledning att fråga
oss varför regeringen inte är beredd
att prioritera åtgärder i syfte att hejda
pris- och kostnadsstegringarna. Orsaken
härtill är kanske att finansminister
Sträng redan i början av 1960-talet
gjorde gällande att en viss, inte helt obetydlig,
inflation var oundgänglig för
sysselsättning och framstegstakt. Det
finns emellertid ingenting som säger att
inflation är ofrånkomlig för att vidmakthålla
full sysselsättning och eu hög
och snabbt växande produktion. Proble -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

met i dag är det motsatta, nämligen hur
vi skall kunna undvika de faror för
både sysselsättning och en snabb ekomisk
tillväxt som är en följd av just
inflationspolitiken.

Finansministerns tidigare påstående
att man i framtiden måste räkna med
en inte obetydlig inflation har allvarligt
minskat tilltron till regeringens vilja
och förmåga att upprätthålla ett fast
penningvärde. Vad än regeringen säger,
eller den socialdemokratiska majoriteten
i bankoutskottet underlåter att säga,
kvarstår det faktum att den väsentligaste
trygghetsreformen fortfarande är att
effektivt bekämpa inflationen och de
risker för minskad sysselsättning och
ekonomisk tillbakagång som inflationen
medför. På denna punkt går fortfarande
en avgörande skiljelinje — i
ekonomisk politik och i trygghetspolitik
— mellan regeringens och högerpartiets
uppfattning.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror inte att jag
i en ekonomisk debatt i denna kammare
behöver erinra om det grundläggande
förhållandet att den svenska ekonomin
är en öppen ekonomi och att vi
därför i vårt ekonomiska handlande och
i vår ekonomiska framtidsbedömning
ofrånkomligen måste vara bundna av
den internationella utvecklingen.

Man brukar ju säga att den svenska
exportandelen av nationalprodukten är
hög, och det är den — även om det
finns länder, t. ex. Holland, som har
ännu högre exportandel. Låt oss säga
att vår exportandel är 25 procent. Det
är alltså andelen av den totala bruttonationalprodukten.
Andelen exportproduktion
av vår industriproduktion är
självfallet högre och uppgår väl till
ungefär 50 procent. Det är därför alldeles
självklart att vår konkurrenskraft
och våra avsättningsmöjligheter på
de internationella marknaderna är en
ofrånkomlig grundläggande förutsättning
för vårt ekonomiska handlande.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Därför kan det, herr talman, när vi
diskuterar vårt ekonomiska läge i dag
vara skäl att i någon mån kasta blickarna
utanför landets gränser, och då
helst också, herr Dahlén, göra det utan
att använda internationella jämförelser
som ett enkelt slagträ i den inrikespolitiska
debatten.

Ser vi på den västeuropeiska utvecklingen
så har de västeuropeiska industriländerna
under de senaste åren slagit
till bromsarna — det gäller, fast vid
litet olika tidpunkter, för dem allihop.
Först inträffade det i Frankrike och i
Italien — visserligen av något olika
skäl i de båda länderna, men de kom
först med en rätt hård och brutal stabiliseringspolitik
och deflationspolitik.
De länderna har däremot under 1966 och
1967 kunnat visa en återhämtning. Men
samtidigt har — vilket ju varit i hög
grad kännbart för vår ekonomi — två av
våra viktigaste avnämarländer, England
och Västtyskland, bedrivit —
också de av olika skäl — en mycket
restriktiv och deflationistisk politik.
För Englands vidkommande känner vi
orsakerna väl: den betalningsbalanskris
och valutakris som England råkade in
i 1964 och 1965. I Västtyskland har stabiliseringspolitiken
inte haft den yttre
balansen som motiv och mål utan den
interna stabiliseringen. Jag tror att man,
utan att därmed ingripa i den politiska
diskussionen i Västtyskland, kan säga
att det är en rätt allmän bedömning, väl
både i Tyskland och framför allt hos
tyska nationens grannar, att denna stabiliseringspolitik
drevs för långt. Förmodligen
var också det orsak till den
regeringsombildning som ägde rum.

Det innebär att stegringstakten i såväl
England som Västtyskland innevarande
år är mycket låg. Det är möjligt
att den tyska nationalprodukten under
1967 inte kommer att bli högre än
vad den var i fjol. Även den engelska
ökningen rör sig möjligen om bara någon
procentenhet. Det betyder att både
under 1966 och framför allt i början
av 1967 präglades den västeuropeiska

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ång. den ekonomiska politiken, in. m.
konjunkturen i hög grad av dämpning
och tveksamhet. Det finns emellertid
tecken — de är redovisade i kompletteringspropositionen
— som tyder på
att en viss vändning är på väg, men
denna vändning är inte särskilt dramatisk.
Det är dock i och för sig väsentligt
att utvecklingen går åt rätt håll trots
att förbättringen är svag.

Lägger vi samman hela den västeuropeiska
produktionen får vi en ökning
under 1967 enligt de siffror som angavs
i kompletteringspropositionen på
2,8 procent. Skall man revidera den
siffran en gång till kommer man då
fram till att den, dess värre, snarare
är en överskattning än en underskattning
av expansionen. Detta gäller framför
allt Västtyskland och Frankrike.
Det betyder att den successiva sänkningen
av stegringstakten i den västeuropeiska
ekonomin fortsätter. Den totala
ökningen var 1965 3,7 procent, 1966
var den 3,4 procent och alltså i år 2,8
procent.

Denna utveckling i den västeuropeiska
ekonomin bör vara bakgrunden
för bedömningen av vår egen expansion.
Ser vi på just årets prognoser ligger
vi inte i mitten, herr Dahlén, utan
våra 3,7 procent skall alltså jämföras
med ett genomsnitt för hela Västeuropa
på 2,8 procent.

Herr talman! Att använda Norge i den
ekonomiska debatten tycker jag att vi
skall vara något försiktiga med. Vi skall
alla glädja oss, oberoende av politisk
åsikt, om det går bra i den norska
ekonomin. Vi kommer inte, herr Dahlén,
att bli glada om den norska prisstegringen
kommer att överskrida den
svenska under resten av året. På samma
sätt hoppas jag att herr Dahlén inte
känner en glädje utöver den glädje vi
bör känna när det går bra för ett
grannland, om den norska produktionsökningen
blir större än den svenska.

Avsaktningen och dämpningen i den
västeuropeiska expansionstakten kan vi
betrakta som ett resultat av de mera
långsiktiga förändringar som har in -

trätt bland de västeuropeiska industrinationerna,
som herr Holmberg var inne
på i sitt anförande och som vi i och
för sig har diskuterat ganska utförligt
i samband med investeringsbanksförslaget.
Jag skall därför inte gå in på det
igen, även om det kunde vara lockande
att göra det. Dämpningen kan emellertid
också betraktas som uttryck för den
ökade prioritet som ges åt pris- och
kostnadsstabilitet i vår omvärld.

Man brukar säga att om Sverige får
sina relationer till EEC uppklarade i
former som ekonomiskt innebär en total
anslutning kommer betingelserna för
vår ekonomiska utveckling att radikalt
förändras. Jag skulle vilja säga att vi
redan i dag befinner oss i det läget,
att betingelserna för vår ekonomiska
utveckling i hög grad är beroende av
utvecklingen i omvärlden just på grund
av vårt stora beroende av utrikeshandeln.
Det betyder att den utveckling
som Västeuropa har genomgått med en
viss fasförskjuining också sker i vårt
land. Jag skulle vilja säga att den åtstramningspolitik
som alltså bedrevs
i Frankrike och Italien på ett tidigt
stadium och som senare gjort sig gällande
i Tyskland och England, drev i
Sverige fram eu åtstramning under loppet
av 1965. Samma år präglades i betydande
grad av överskottsefterfrågan
i vårt land i förening med en försvagning
av exportkonjunkturen på vissa
centrala svenska exportvaror. Det var
denna kombination som ledde till en
försämring i vår handelsbalans av storleksordningen
en miljard kronor.

Uppbromsningen av den inhemska
efterfrågan inleddes under andra halvåret
1965 och fortsattes under 1966.
Denna uppbromsning var så pass radikal
att den inhemska efterfrågan, som

1965 hade stigit med 5,4 procent, under

1966 steg med inte mer än 1,8 procent.
Jag vet inte om det är denna enligt vad
jag anser nödvändiga men rätt radikala
politik som herr Dahlén och herr Bengtson
vill beteckna som dådlös och svag.

Det ena ledet i politiken var att mins -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

ka den totala efterfrågeökningen, och
den andra var — med hänsyn till bytesbalansen
— att genom en ökad prioritering
göra det möjligt för de med
utlandet konkurrerande näringarna att
öka sina investeringar. Man kan i och
för sig alltid deflatera sig ut ur ett
bytesbalansunderskott, men ett för den
långsiktiga utvecklingen produktivare
sätt är att investera sig ut ur betalningsbalansunderskottet,
och det är den
senare vägen som regeringen har valt.

Det betyder att uppgiften för den ekonomiska
politiken var både att begränsa
den totala efterfrågan och samtidigt
inom denna begränsning av den totala
efterfrågan bereda utrymme för eu ökning
av industriinvesteringarna. Under
1966 ledde detta till resultatet att industriinvesteringarna
steg med cirka 6
procent. För näringslivet totalt var ökningen
större, nära 7 procent. Samtidigt
var bost.adsinvesteringarna — jag
talar inte om igångsättningen utan om
den totala volymen av nedlagt arbete
och kapital — ungefär oförändrade, ökningen
av de kommunala investeringarna
bromsades upp väsentligt. 1966 redovisades
för kommunalinvesteringarna
en i jämförelse med 1960-talets erfarenheter
ovanligt låg stegring, 3,5 procent.
Den privata konsumtionsökningen var
inte större än 1,5 procent.

Denna politik ledde till de två avsedda
väsentliga resultaten, nämligen
att vi fick dels en eftersträvad uppgång
i industriinvesteringarna, dels en icke
oväsentlig förbättring av handelsbalansen.
Trots att konjunkturen för vissa av
våra viktiga traditionella exportvaror
förblev svag, framför allt för malm och
trävaror, och trots att vi hade, vilket
sammanhänger med den dåliga konjunkturen
för just dessa varor, en försämring
av bytesförhållandet med utlandet
— d. v. s. importpriserna steg
mer än exportpriserna — inträffade
en förbättring i varuutbytet med 550
miljoner kronor. På grund av fortsatt
försämring av turistnettot och vissa
andra tjänster blev den totala nettoför -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
bättringen i vår bytesbalans detta år
350 miljoner kronor. Jag tycker att detta
är ett inte bara acceptabelt resultat
utan ett så pass bra resultat som man
kan begära, och vi har verkligen aldrig,
herr Holmberg, sagt att avlägsnandet
av det underskott som uppstod 1965
skulle gå snabbt.

I och för sig kan man alltid återställa
balansen i utrikeshandeln snabbt, om
man driver en tillräckligt drastisk och
brutal politik av den typ som den italienska
regeringen bedrev 1964, men
den politiken vill vi inte bedriva, just
av hänsyn till inte bara den omedelbara
sysselsättningen utan också den
framtida expansionskraften i vår ekonomi.
Vi har sålunda aldrig sagt att
förbättringen skulle bli så stor att vi
snabbt återställde det läge som vi hade
1964. Jag vet inte varifrån herr Holmberg
har fått denna uppgift. Jag vill
minnas att det i långtidsutredningen,
som tydligen även herr Holmberg har
studerat, har nämnts att balansen bör
vara återställd år 1970. Jag tror — jag
kommer tillbaka till det — att vi skall
nå detta mål kanske ännu tidigare.

Den åtstramande politiken nådde visserligen
dessa två resultat som var värdefulla,
säger man, men på en tredje
och avgörande punkt misslyckades åtstramningspolitiken,
nämligen i fråga
om stabiliseringen av pris- och kostnadsutvecklingen.
Det är i och för sig
riktigt att prisstegringen också under
år 1966 var hög, självfallet högre än
vad som var önskvärt. Jag tror dock att
debatten skulle vinna på om vi oberoende
av våra taktiska avsikter gjorde
klart för oss — även oppositionen skulle
ha glädje av det, eftersom jag utgår
ifrån att oppositionspartiernas politik
alltid har bedrivits under den förutsättningen
att de själva kan komma i regeringsställning
— att det inte tjänar
mycket till att intala oss själva eller
svenska folket att man snabbt kan förändra
kostnadsutvecklingen i en ekonomi
av den svenska typen. Framför
allt kan man inte göra det snabbt, när

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
man har ett treårigt löneavtal inbyggt
i ekonomin.

Den starkt förbättrade balansen på
den svenska arbetsmarknaden under år
1966 resulterade i en uppbromsning av
löneglidningen. Tar vi industriarbetarlönerna,
som alltid figurerar i detta sammanhang,
väsentligen beroende på att
vi där har en statistik — den kan visserligen
vara ofullständig men den är
i alla fall fullständigare än annan statistik
när det gäller löneglidningen —
finner vi att löneglidningstakten minskade
med 1,5 procent. För byggnadsarbetarna
var den totala löneglidningen
inte större än 2,5 procent. Att utvecklingen
just när det gäller byggnadssektorn
gav ett så gynnsamt resultat
beror just på den anpassningsprocess
som det här är fråga om. Den
startade redan år 1965 och har haft
längre tid på sig att verka än åtstramningen
i ekonomin i övrigt.

Vill man stimulera prisutvecklingen
— och att det är ett av de primära målen
för regeringens politik behöver jag
inte upprepa — skall man inte förtröttas,
om man inte lyckas därmed under
det första året. Det är med nödvändighet
fråga om en rätt lång process, men
det väsentliga är att utvecklingen går i
rätt riktning. Jag skall senare komma
in på de tecken som tyder på att utvecklingen
dess bättre gör det.

För år 1967 följer politiken i stort
sett samma riktlinjer som under fjolåret,
vilket betyder att vi sätter såsom
ett väsentligt mål att bevara den förbättring
i balansen som vi nådde under
fjolåret. Det betyder också att vi
för att upprätthålla en hög sysselsättning
kommer att i större utsträckning
än tidigare få stödja sysselsättningen
genom arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska
insatser. Vi gör detta i
stället för att öka den totala efterfrågan.

När det gäller investeringsutvecklingen
är det i år fortfarande industriinvesteringarna
som vi stimulerar samt vid
sidan därav bostadsbyggandet och

framför allt sjukhusbyggandet bland de
kommunala investeringarna. Industriinvesteringarna
— även detta tror jag
är en sak som det kan vara nyttigt att
erinra om — är inte en storhet, som
man styr med ekonomiskt-politiska medel
på samma sätt som man styr t. ex.
statliga utgifter. Även en sådan styrning
är som bekant visserligen problematisk
men av andra skäl. Vad vi
gjort är att vi lagt upp politiken så, att
ett realekonomiskt utrymme för ökade
industriinvesteringar åstadkommits.
Penningpolitiken har i hög grad utformats
för att underlätta industrins upplåning;
den emissionsverksamhet som
ägt rum under våren innebär ju ett påtagligt
bevis för detta. Vi har dessutom
som en tredje åtgärd frisläppt industrins
investeringsfonder när det gäller
såväl byggnader som maskiner. Att döma
av våra industrienkäter skulle resultatet
av dessa åtgärder sammanlagt
bli att industriinvesteringarna ligger
kvar på den nivå de uppnådde i fjol;
och jag kan inte se att det rationellt
finns någon ytterligare åtgärd att vidta
för att nå det i och för sig eftersträvade
målet.

De mest expansiva investeringsområdena
innevarande år kommer att vara
bostadsbyggandet och de kommunala
investeringarna. Även handelns investeringar
kommer att öka något, bl. a. beroende
på investeringsavgiften, något
som i och för sig kan ge en lärdom.
Med vår konstitution är ju en blivande
skattehöjning känd rätt långt i förväg,
och i detta fall ledde den omständigheten
till det litet absurda resultatet att
avgiftens införande på kort sikt, alltså
för 1967, inte betydde en nedgång i
handelns investeringar utan tvärtom en
uppgång på grund av forcerad igångsättning
under årets första månader.
Precis samma effekt upplevde vi när
omsättningsskatten höjdes 1965 — på
kort sikt medförde den en ökning av
den privata konsumtionsefterfrågan i
stället för en minskning. Jag tar inte

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

det som bevis för att åtgärder av den
här typen är felaktiga — jag tycker att
man i stället bör dra slutsatsen att felet
ligger i vårt sätt att fatta beslut rörande
sådana åtgärder.

För den totala investeringsutvecklingen
betyder detta att investeringarna
också i år ökar snabbare än nationalprodukten
— jag har redan nämnt att
vi ser fram mot en produktionsökning
av 3,7 procent, vilket mot bakgrunden
av den europeiska konjunktur som vi
befinner oss i är, jag upprepar det, en
hög'' och inte en låg siffra.

När det gäller vår bytesbalans innevarande
år — vars fortsatta förbättring
är ett väsentligt mål för politiken -—
väntar vi en större ökning av exportvolymen
än av importvolymen. En fortsatt
försämring av terms of trade och
även av turistnettot skulle dock enligt
kalkylerna i den reviderade nationalbudgeten
leda till i stort sett oförändrat
utfall av vår bytesbalans, eller i
varje fall skulle förbättringen jämfört
med 1966 vara begränsad. Det är bra
att vara försiktig, och jag tror att vi i
detta fall har varit det. Utvecklingen
hittills i år tyder nämligen på att exportökningen
blir snabbare än vi räknade
med. Det skulle förvåna mig mycket,
av olika indicier att döma, om inte
aprils handelssiffror kommer att erbjuda
en mycket positiv överraskning.
Men även om jag avstår från att spekulera
över vad som hänt under den
allra sista tiden och i stället nöjer mig
med att titta på vad som hänt under de
tolv månaderna t. o. m. mars — den
sista månad som täcks av en något
så när definitiv statistik — så konstaterar
jag att underskottet i vår bytesbalans
under denna tolvmånadersperiod
är 500 miljoner kronor, alltså 200 miljoner
kronor bättre än den prognos vi
har för 1967. Skulle dessa tendenser
hålla i sig — och det tror jag de gör
— kan vi även för 1967 vänta en fortsatt
och inte oväsentlig förbättring i
vår bytesbalans.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Vad slutligen beträffar det tredje målet,
stabiliseringen av prisutvecklingen,
bär vi — som flera talare erinrat kammarens
ledamöter och kanske speciellt
mig om — i nationalbudgeten en prognos
som säger att prisstegringen från
december till december skulle bli
4,8 procent. Därav svarar skattehöjningarna
för 1,1 procent. Det betyder att
prisstegringen, exklusive skattehöjningar,
skulle bli 3,7 mot i fjol 4 procent.
Det visar en något långsammare takt än
i fjol, fastän jag erkänner att skillnaden
inte är stor. Jag tror emellertid —
det finns tecken som tyder på det —
att vi faktiskt nu är på väg mot en
begynnande uppbromsning av prisstegringstakten.
Prisstegringen i år har i
hög grad varit koncentrerad till årets
första månader. Marsindextalet visar
att prisstegringen under den månaden
var lägre än skattehöjningen i och för
sig borde ha föranlett. Det s. k. nettoprisindex
— d. v. s. det indextal som
är beräknat utan hänsynstagande till
indirekta skatter ■— sjönk i mars med
en halv procent. Indextalet för april
är oförändrat i förhållande till indextalet
för mars. Det innebär att vi om
denna utveckling fortsätter, nu är inne
i en period som visar tecken på en klar
uppbromsning av vår prisstegringstakt.
Det är naturligtvis oerhört viktigt, och
det är målet för vår politik, att denna
förbättrade balans bevaras också framöver.

Den utveckling som jag har beskrivit

— det vill jag understryka än en gång

— innebär självfallet en långvarig process
när det gäller att anpassa den
svenska utvecklingen — pris- och kostnadsmässigt
samt bytesbalansmässigt —
till utvecklingen i andra länder. Vi
skall inte räkna med att resultaten kommer
omedelbart. Med hänsyn till den
kraft med vilken den ekonomiska politiken
har bedrivits och i fortsättningen
kommer att bedrivas vågar jag säga
att vi är på rätt väg —- en väg som vi
kommer att fortsätta på.

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Självfallet spelar i den ekonomiska
politiken budgeten en central roll, och
det är ju egentligen den vi skulle diskutera
i dag i den avslutande ekonomiska
debatten.

Av den reviderade finansplanen framgår
att det underskott i nästa års budget
som vi nu förutser blir något större
än vad vi trodde i januari. Det kan
måhända vara nyttigt att någon gång
också påpeka felräkningar som slår
åt det andra hållet — det har ju i
andra sammanhang varit så populärt att
tala om felräkningar, fastän man just
nu inte gör det. I år har alltså det inträffat
som oppositionen tydligen trott
aldrig skulle kunna inträffa, nämligen
att vi inom regeringen icke underskattat
utan tvärtom överskattat utvecklingen
av statens inkomster.

Den ökning av underskottet som vi
nu presenterar, jämfört med vad vi utgick
från i januari, är nämligen i allt
väsentligt betingad av en uppbromsning
i statsinkomsterna. Det är framför
allt två faktorer som förklarar denna
utveckling. För det första är det
sänkningen av de taxerade bolagsinkomsterna,
som vi preliminärt hade
räknat med skulle sjunka vid 1967 års
taxering med fem procent, medan utfallet
nu förefaller bli 15 procent. För
det andra är det varuskatten som ger
en mindre avkastning, cirka 150 miljoner
kronor mindre än vi tidigare
räknat med. Detsamma gäller också
andra indirekta skatter. Detta är i sin
tur ett symptom på en lugnare utveckling
också på konsumtionsområdet.
Självfallet har en försämring av budgetsaldot
som betingas av att inkomsterna
sjunker en annan samhällsekonomisk
innebörd än om ett underskott
stiger på grund av ökade statsutgifter.
Man kan säga att ökningen i underskottet
med 400 miljoner kronor är en
reflex av den lugnare konjunktur som
vi nu är inne i.

Trots att underskottet är lika stort
som i fjol vill jag bestämt hävda att
den budget som kommer att gälla för

1967/68 är en restriktiv budget, med
syftet att nå de väsentliga mål för den
ekonomiska politiken under innevarande
och nästa år som jag här har uppehållit
mig vid. Den nya budgeten är
restriktiv jämfört med innevarande års
budget bl. a. däri att budgetens finansiella
sparande, d. v. s. skillnaden mellan
statens inkomster och andra utgifter
än sådana som har samband med
långivning, ökar med 500 miljoner kronor.

Den reala stegringstakten i statsutgifterna
blir i nästa års budget väsentligt
långsammare än i innevarande års
budget. Statsutgifterna beräknas nämligen
då stiga med 4 procent mot 8
procent i innevarande års budget räknat
i fasta priser. Vi kan också avläsa
denna åtstramning i stegringstakten i
den arbetskraftsefterfrågan som budgeten
direkt genererar. Antalet tjänster
ökade innevarande budgetår med 5 000,
medan det nästa budgetår inte ökar
mer än med 1 200.

Jag skall kanske i detta sammanhang
begagna tillfället att svara på
herr Holmbergs fråga huruvida jag är
överens med finansministern om sambandet
mellan omsättningsskattehöjningen
och inrättandet av den statliga
investeringsbanken. Herr Holmberg använde
samma teknik när han senare
frågade mig om jag tänkte vara självständig
i förhållande till statsministern
och dennes gamle politiske medarbetare
Olof Palme. Jag kan inte lägga någon
hämsko på herr Holmbergs sätt att fråga,
men jag tycker att de är trist att
behöva svara på detta slags frågor i
varje fall i detta hus, och jag hoppas att
jag skall slippa sådana frågor i fortsättningen.
Men eftersom den ena frågan
hade i varje fall en liten saklig
innebörd, nämligen frågan om sambandet
mellan omsättningsskattehöjningen
och investeringsbanken, vill jag
framhålla att jag utgår från att vad finansministern
anförde i denna kammare
var en hänvisning till vad som kan
kallas politikerns pedagogiska uppgift.

Måndagen den 29 maj 1987 fm.

Nr 34

Självfallet hade man fullt rationellt
hunnat motivera och kanske också med
finansministerns pondus genomdriva
omsättningsskattehöjningen innevarande
år utan att samtidigt inrätta en statlig
investeringsbank eller någon annan
form av låneinstitut eller långivning.
Detta hade kunnat göras med hänvisning
till det allmänt samhällsekonomiska
kravet på ett ökat bidrag från staten
till det totala sparandet. Självfallet
blir dock det pedagogiska sambandet
mellan nödvändigheten av ett ökat sparande
och den samhällsekonomiska utvecklingen
mera gripbart om man gör
denna sammankoppling mellan skattehöjningen,
d. v. s. det ökade statliga
sparandet och detta sparandes omedelbara
och direkta kanalisering till vissa
väsentliga investeringar.

Från denna synpunkt fanns det givetvis
ett samband mellan omshöjningen
och inrättandet av investeringsbanken.
Om sambandet var sådant att det hade
varit omöjligt att utan investeringsbanken
genomföra åtstramningen av budgeten
vill jag låta vara osagt. Att investeringsbanken
gav möjlighet till en
klarare pedagogik om sambandet mellan
budgetpolitik och samhällsekonomi
står dock klart.

Investeringsbanken har självfallet, det
behöver inte jag understryka, många
andra förtjänster. För mig har investeringsbankens
samband med omshöjningen
varit en poäng, dock ingalunda
den väsentligaste.

Vi kan naturligtvis ägna denna debatt
åt en diskussion om vår framtida
ekonomiska politik. Jag tror att det kan
vara lämpligt att åtminstone ta upp
den delen av denna framtidsdiskussion
i form av en hänvisning till den långtidsbudget
som är bifogad kompletteringspropositionen.

Man kan ställa olika anspråk på vad
som bör ingå i en långtidsbudget. Såsom
budgeten är upplagd innebär den
att man i ett sammanhang för den politiskt
intresserade allmänheten och
framför allt för Sveriges riksdag klar -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

lägger konsekvenserna för statsbudgeten
av de beslut som redan är fattade
och konsekvenserna av att man fullföljer
vad som i långtidsbudgeten kallas
en oförändrad ambitionsnivå. Det vore
roligare och intressantare om vi införde
femårsbudgeter med vissa inbyggda
flexibiliteter och här i riksdagen tog
politisk ställning inte till ett budgetår,
utan till fem budgetår. Det är möjligt
att vi så småningom kommer, om inte
till femårsbudgeter så till flerårsbudgefer.
Men behandlingen av långtidsbudgeten
gör en inte särskilt optimistisk
om möjligheterna att komma dithän, ty
denna produkt har verkligen inte fått
den uppmärksamhet som den förtjänar.

Den framlagda långtidsbudgeten innehåller
många varningar för statsfinansiellt
lättsinne som framför allt
oppositionen har lyckats eller låtsats
leva i total okunnighet om. Jag vill därför
upprepa vad som står om budgetåret
1968/69 i långtidsbudgeten. Om
man inte är beredd att riva upp reglerna
för den kommunala skatteutjämningen,
inte vill inställa nästa års folkpensionsstandardtillägg
och andra beslutade
reformer och om man inte heller är
beredd att riva upp den uppgörelse som
vi träffat med statstjänarna, hamnar vi

1 en utgiftsökning av 2,3 miljarder kronor.
Gör man samtidigt ett ganska expansivt
inkomstantagande, nämligen
att lönesumman i vårt land kommer att
öka med 8 procent år 1968 och 6 procent
år 1969, får vi en budget där underskottet
ökar med 400 miljoner kronor
utöver de 1 500 miljoner som vi nu
redovisar. Vi kommer med andra ord
fram till ett upplåningsbehov av cirka

2 miljarder kronor.

Jag har velat erinra om detta därför
att det ofrånkomligen påverkar bedömningen
av allvaret och uppriktigheten
i vissa förslag som oppositionen har
lagt fram vid detta års riksdag.

Tittar vi på hur oppositionen ställer
sig till årets budgetförslag och till bedömningen
av vad som händer nästa
budgetår, finner vi att avvikelserna nu -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

mera är rätt begränsade. I stort sett har
regeringens utgiftsökningar och inkomstförstärkningar
accepterats av den
borgerliga oppositionen. Ett av de borgerliga
partierna är duktigare än sina
borgfredsbröder och duktigare än regeringen.
Det är högern som i sin alternativbudget
presenterar ett upplåningsbehov
som är 545 miljoner kronor lägre
än regeringsförslagets — det är den
siffra som högerpartiet kommer fram
till vid sin summering i reservationen
till bevillningsutskottets betänkande.

Jag skall inte gå närmare in på
högerns beräkning, därför att de förändringar
jag skulle vilja göra i beräkningen
inte är så stora att det är
någon idé att ta upp kammarens tid
med detta. Det är bara på två punkter
som jag tycker att högerpartiet skulle
kunna vinnlägga sig om att visa litet
större förtroende för riksdagens samhällsekonomiska
förstånd. Detta gäller
när högern år efter år presenterar förslag
om försäljning av statens aktier i
LKAB som en förstärkning av budgeten.
Med en sådan förstärkning av budgeten
menar man då att det skulle vara
en fördel för kapitalmarknaden om staten
minskade sin upplåning genom att
sälja LKAB-aktier. Men det är ju rätt
självklart att ett ökat utbud av LKABaktier
helt äter upp den förbättring
som man hade velat uppnå genom att
minska statens upplåningsbehov. Nu
kan man ha andra skäl för att vilja
sälja ut statens andel av LKAB-aktier,
men jag tycker nog att man bör avstå
från att betrakta det som en förstärkning
av budgeten — om det är det man
vill uppnå. Detsamma gäller också om
man vill räkna in ökade leveranser
från riksbanksfonden som ett sätt att
förbättra budgeten. Herr Holmberg,
som sitter i riksbanksfullmäktige, vill
nog inte söka intala någon att riksbankens
politik skulle på något sätt förändras
om en ökad inleverans till budgeten
skulle ske. Eftersom det inte är
fallet skulle en sådan ökad inleverans
inte ha någon realekonomisk effekt alls.

Det kan finnas andra skäl för en sådan
åtgärd som har samband med redovisningen
av statens förmögenhet, men att
föra in det förslaget i ett seriöst budgetresonemang
är inte meningsfullt.

Även om man tar bort sådana bär
poster är det riktigt att det kvarstår en
viss s. k. budgetförstärkning i högerns
förslag. När folk beter sig på ett moraliskt
sätt kan det finns en av två anledningar
härtill. Den ena anledningen
är att man i och för sig är en mycket
moralisk person och har kraft och vilja
att leva ett moraliskt liv. Den andra
anledningen är att man av lyckliga —
eller olyckliga — omständigheter inte
får tillfälle att synda. I herr Holmbergs
fall är det nog den andra orsaken som
är förklaringen att högerns budgetalternativ
är starkare än regeringens.
Jag syftar då på att huvudingrediensen
i högerns skatteförslag'' utgör sänkningar
av skatteskalorna. Hur ambitiös man
än är och hur stark viljan än är att
sänka skatteskalorna — framför allt för
högre inkomsttagare — får det dock
inte omedelbart effekt på budgeten. Effekten
av högerns förslag på nästa års
budget, eftersom de nya skatteskalorna
skulle tillämpas från den 1 januari 1968,
är bara 200 miljoner kronor. Men ser
man hur förändringen slår med sin helårseffekt
— det är ju den som bestämmer
budgetens utveckling på lång sikt
— stiger dessa 200 miljoner kronor till
drygt 1 miljard. Jag tror inte att vi när
det gäller detta belopp skiljer oss åt.

Det betyder att högern under det
första året kan uppträda som en oerhört
ansvarsmedveten samhällsekonomisk
balansbevarare, medan man i
verkligheten bygger in en torped under
budgetbalansen. Därför kvarstår de
frågor som vi har ställt så många gånger
till högern: Är det högerns avsikt att
det skattesänkningsprogram, som man
framför både i omedelbara förslag i
riksdagen och som man sedan i litet
längre perspektiv ger ytterligare omfattning,
skall förenas med en väsentligt
skärpt konsumtionsbeskattning? Eller

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

skall vi emotse ytterligare besparingar
som högern ännu inte har redovisat?
Eller vill högern — och detta är också
fullt möjligt ur den samhällsekonomiska
balansens synpunkt — klara sitt
skattesänkningsprogram genom att göra
en väsentlig förändring av investeringsutvecklingen
i vårt land och då framför
allt de kommunala investeringarna
och bostadsbyggandet? Om vi sänker
ambitionen när det gäller bostadsbyggande
och de kommunala följ dinvesteringarna
har vi råd att utan att sätta
den samhällsekonomiska balansen i fara
sänka skatterna.

När det gäller det omedelbara budgetperspektivet
ligger folkpartiet och
centerpartiet för närvarande ganska nära
regeringen. De är försiktiga nog att
avvisa omedelbara sänkningar av marginalskatterna
och begränsar sig till vissa
lättnader i företagsbeskattningen.

Då man säger att omedelbara sänkningar
av marginalskatten av samhällsekonomiska
skäl inte är möjliga nu men
kan genomföras i samband med en
allmän skattereform, vill jag fråga herr
Dahlén, som i sitt inlägg inte redovisade
något svar på den frågan: Varför
är det inte möjligt att sänka marginalskatten
omedelbart? Så dålig är ju
inte vår omsättningsskatt att man utan
att sätta samhällsekonomin i fara inte
skulle kunna kombinera marginalskattesänkningar
med höjd omsättningsskatt.
Vad är det som gör att man säger att
detta inte är möjligt nu, men att det blir
möjligt i en framtida skattereform?

Över huvud taget undrar jag när vi
skall få något ord på vägen i fråga om
sambandet mellan en skattereform och
konsumtionsbeskattningens höjning.
Man talar ständigt om denna underbara
mervärdeskatt, och man talar om
behovet av att sänka marginalskatterna,
men man talar endast i ringa utsträckning
om vad detta skulle innebära i
höjd konsumtionsbeskattning. Trots det
budgetperspektiv som vi och naturligtvis
också både centerpartiet och folkpartiet,
vet att vi står inför kommer

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

man ändå med dessa våldsamma löften
om mycket stora nya statsutgifter. Man
har krävt ett förslag redan till nästa års
riksdag om en höjning av barnbidragen,
som skulle kompensera prisstegringar
och skatteskärpningar och dessutom
innebära en standardhöjning. Det är
svårt att exakt avgöra vilket belopp
man kommer fram till, men om jag
säger att höjningen bör vara 200 kronor
— vilket jag med någon beräkningsteknik
kan få fram när jag läser
motionen — innebär det en utgiftsökning
som man beställer till nästa budgetår
på 360 miljoner kronor. Sedan
framför man som ett tre- eller fyraårsprogram
att barnbidragen bör höjas
med 1 200 kronor per barn, vilket
skulle kosta 540 miljoner kronor. Dessutom
begär man att vårdnadsbidrag bör
införas, med 1 200 kronor per år och
barn under tre år, vilket blir 470 miljoner
kronor.

Det betyder att samtidigt som man
talar om dålig statsfinansiell planering,
trots att man har en långtidsbudget
framför sig, generar man sig inte
för att inför svenska folket låtsas att
man inom en litet vagt bestämd treeller
fyraårsperiod kan föreslå statsutgifter
med en höjning på över 1 miljard.
Vi tar faktiskt inte, herrar Bengtson
och Dahlén, edra krav om en bättre
statsfinansiell planering på allvar när
vi ser hur ni själva hanterar dessa frågor.

Jag spetsade verkligen öronen när
herr Dahlén sade: »Oppositionen känner
oro, en oro som hos oppositionen
utlöser handlingskraft och offensivvilja.
» Då undrade jag mycket vad som
skulle komma från herr Dahlén. Jag
har verkligen med lupp studerat både
motionerna och reservationerna till bankoutskottets
och bevillningsutskottets
utlåtanden. Att beteckna vad som där
står som ett uttryck för handlingskraft
och offensivvilja är att använda språket
i en alldeles ny mening.

Vad fick vi då till livs av herr Dahlén?
Jo, vi fick ett antal frågor till

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
regeringen. Men vad herr Dahléns egen
handlingskraft och offensivvilja innebär
skall jag snart återkomma till. På
eu punkt sade faktiskt herr Dahlén någonting
som var intressant och kanske
mera intressant än vad han själv var
medveten om. Det skedde i samband
med frågan, vad regeringen gör åt det
personliga sparandet. Jag skall inte gå
in på folkpartiets och centerns förslag
om hur man med olika skattetransaktioner
skall stimulera sparandet. Av många
skäl tror jag inte på dem. Att deras
väsentliga innebörd, skattelättnader för
vissa medelstora och höga inkomsttagare,
skulle öka det totala sparandet
ens i en omfattning som motsvarar
skattesänkning, är ytterligt osannolikt.
Den misstron delas av flera.

För att se på utvecklingen under
andra hälften av 1950-talet och första
hälften av 1960-talet — de! rör sig om
i och för sig svårmätbara ting med den
statistik som finns — så har under
denna förkättrade 60-talsinflationsperiod
hushållssparandets andel av hushållens
inkomster legat väsentligt högre
än under 1950-talet. Men — och nu
kommer jag till det intressanta — vad
herr Dahlén egentligen anklagade regeringen
för i samband med småsparandet,
var att höja konsumtionsbeskattningen.
Det, sade herr Dahlén, lurar
man inte konsumenterna med, utan de
minskar i stället sitt sparande för att
betala den högre konsumtionsbeskattningen.

Vart tar då förslaget om mervärdeskatt
vägen? Om det inte innebär en
höjning av konsumtionsbeskattningen,
skulle jag vilja fråga herr Dahlén vad
det i så fall innebär ur konsumentsynpunkt.

Det finns anledning för mig att uppehålla
mig något vid detta. När jag letar
bland mittenpartiernas papper, så finner
jag ett enda konkret förslag, som
kan tänkas ha betydelse för svensk ekonomi,
nämligen upprepandet av kravet
på införande av mervärdeskatt. Jag tror
— vilket också är naturligt när en fråga

blir kontroversiell — att vår kritik av
mervärdeskatten kanske ibland är hårdare
än den förtjänar vara. Vad som
framför allt har inträffat är att mervärdeskatten
har blivit ett nyckelord,
en mystisk kraft som i ett slag skulle
förändra betingelserna för svensk ekonomi.
Mervärdeskatten innebär framför
allt — nu talar jag inte om den ur
konsumenternas synpunkt utan ur företagarnas
— att industrin blir av med
skatten på investeringsvaror och att den
nuvarande energiskatten tas ut i mervärdeskattens
form. Det är klart att 6
procents skatt på investeringsvaror gör
kostnaderna för investeringarna högre
än om skatten inte fanns.

Jag tror inte att man bara kan se saken
på detta sätt och säga, att den här
obehagliga omsättningsskatten på investeringsvaror
finns inte hos våra konkurrenter,
och därför är den något
orättvist och farligt betungande för oss.
Hela det sättet att resonera är felaktigt.
Man kan inie vid bedömningen av konkurrenskraften
i ett lands ekonomi se
på en enda faktor, en enda kostnadspost
och säga, att om den skiljer sig på ett
för en själv ofördelaktigt sätt, så kämpar
man med ett stort handikapp. Hela den
ekonomiska miljö man verkar i måste
tas i beaktande, och då blir naturligtvis
frågan betydligt mera komplicerad.
Det går t. ex. inte bara att plocka ut
— för att begränsa jämförelsen — investeringsskatten
och säga att vi i Sverige
har investeringsskatt men inte
andra länder. Man måste åtminstone
bekväma sig till den kompletteringen
att man frågar sig: Vad innebär vår investeringsskatt
och våra avskrivningsregler
i kapitalkostnad skattemässigt
jämfört med frånvaro av omsättningsskatt
på investeringsvaror men med det
lands avskrivningsregler som man jämför
med.

Redan en sådan rätt obetydlig komplicering
av jämförelsen visar att de
svenska företagen inte behöver känna
sig så oerhört diskriminerade. Dessutom
bör vi inte förstora betydelsen för in -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

vesteringsefterfrågan av investeringsavgiften.
Man kan översätta ett borttagande
av investeringsavgiften med en
räntesänkning som på maskininvesteringar
skulle motsvara ungefär en och
en halv procent och på byggnader en
halv procent.

Också i fråga om energiskatten och
elskatten gäller fortfarande att energikostnaden
för svensk industri, inklusive
energiskatten, inte är högre än vad
som gäller för deras konkurrenter. Det
är dock riktigt som herr Holmberg antydde,
och som för fullständighetens
skull bör nämnas, att den speciella och
relativa fördel av billig elenergi som
svenskt näringsliv har haft, minskar i
betydelse för närvarande. Dessutom bör
vi kanske när vi talar om energiskatt
komma ihåg att om energin har karaktären
av råvara i produktionen, så blir
den skattefri. När energiförbrukningen
är onormalt hög, såsom fallet är i
viss produktion, sker också en reduktion.
Vad framför allt oppositionen här
gör sig skyldig till är att tillmäta mervärdeskatten
en betydelse som den
absolut inte har. Det kan bli en viss
»baksmälla» när man upptäcker att man
kanske hamnat i en situation, där man
måste säga sig: Nu har vi infört mervärdeskatt,
men egentligen är läget
i stort sett precis detsamma, ur industrins
synpunkt, som det var innan
denna förändring infördes.

Detta är alltså det enda konkreta som
jag har kunnat hitta i mittenpartiernas
alternativ. Jag kan inte betrakta det
som uttryck för konkretion, handlingskraft
och offensivvilja att föreslå rundabordskonferenser.
Rundabordskonferens
är, vid sidan av mervärdeskatten,
ett ord, där själva ordet har fått ersätta
tanken och viljan till handling. Vore
det inte bättre att, i stället för att
kräva rundabordskonferenser, lägga
fram ett konkret program, ett program
med konkreta åtgärder, för att åstadkomma
en lugnare kostnadsutveckling i
vårt land. Vad är det man vill att en
sådan rundabordskonferens skall leda

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 34

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

till? Läser jag vad som står i reservationen,
är det att det allmänna och det
allmännas utmärkta experter — som
man i detta fall tydligen tror på —
skulle tala om för löntagarna och arbetsgivarna,
hur stort det faktiska utrymmet
är för lönestegringar, och att
det inte är någon mening med att höja
lönerna mer än vad som motsvarar
det reala utrymmet. Skulle staten komma
till en rundabordskonferens och säga
sådana saker till våra organisationer,
som sannerligen begriper detta precis
lika bra utan denna pekpinne från
statens sida, så tror jag att det, om det
över huvud taget skulle ha någon effekt,
uteslutande skulle skapa löje och irritation.

Men vad är det man vill? Vill man
föreslå ett pris- och lönestopp av Wilsonregeringens
typ? Vill man ha en
mera gaullistisk dirigering av lönebildningen,
eller nöjer man sig med
den amerikanska administrationens s. k.
riktlinjer — guide lines — för den samhällsekonomiskt
tolerabla lönestegringen?
Vad syftar man till och med vilka
medel tror man att man lämpligast
åstadkommer den önskade löne- och
kostnadsutvecklingen ?

Att ersätta denna analys och detta
konkreta förslag med ett impotent krav
på rundabordskonferens, är att ge en
innebörd åt orden handlingskraft och
offensivvilja, som nog inte riktigt delas
av dem som hör dessa ord.

Jag tror faktiskt inte, herr talman,
att det är någon mening att gå in på
budgetplanering, arbetskraftsbudget och
parlamentarisk besparingsutredning. På
alla dessa punkter upprepas bara det
omdöme som jag tidigare redan lämnat
om herr Dahléns och herr Bengtsons
tal om handlingskraft och offensivlust.
Nej, låt mig i stället gärna instämma
i vad herr Holmberg sade. Utvecklingsbetingelserna
för den svenska
ekonomin framöver är andra än vad
de har varit under den tidigare efterkrigspolitiken.
Det är alldeles självklart
att vi måste anpassa vår politik efter

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

dessa ändrade betingelser. De slutsatser
regeringen har dragit av dessa ändrade
betingelser har delvis redovisats i samband
med inrättandet av investeringsbanken.
Det var väl inte, antar jag, herr
Holmbergs tro att vi här i dag skulle
gå in på formerna för en intensivare
och aktivare långtidsplanering av vår
ekonomi. Jag kommer att dra andra
slutsatser av herr Holmbergs analys,
men vill gärna instämma i vad han
sade, nämligen att vi står inför en period
där utvecklingsbetingelserna och
expansionskrafterna i ekonomin är att
söka på annat håll än tidigare och där
det framför allt kommer att ställas
andra krav på statens handlande än
tidigare varit fallet.

För att begränsa oss till det kortsiktiga
perspektivet vill jag upprepa vad
jag sagt tidigare. Stabilisering av den
svenska kostnadsutvecklingen, återställandet
av balansen, är en relativt långvarig
process, men förbättringen är på
väg och vi kommer att fullfölja den.
Det kanske allra viktigaste motivet för
att med kraft fullfölja denna politik
är att vi därmed kan skapa förutsättningar
för den samordning av nästa
lönerörelse, som diskussioner nu pågår
om. Vi gör inte detta med slagord, vi
gör det med en fast och målmedveten
politik. Vi vinner i längden ingenting
på att inte säga sanningen till det
svenska folket, och jag hoppas att oppositionen
på den punkten vill instämma
med mig. Jag är övertygad om att
vi har den politiska mognad här i landet
att det blir möjligt att föra en politik
som förenar stabilitet med trygghet
i sysselsättningen och med en fortgående
expansion.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först en kommentar till
herr Holmberg. Han gav ett mycket bra

svar på min kommentar till vad högern
egentligen sagt i bankoutskottet om avvägningsproblemet
mellan industrins
investeringsbehov och statens och kommunernas.
Herr Holmberg använde mitt
uttryck att det är fråga om en avvägning
och inte det som finns i högerreservationen
att stat och kommun skall
anpassa sina investeringar till näringslivet.
Då tycker jag att det var ett bra
tillrättaläggande, och jag har intet att
tillägga på den punkten.

Statsrådet Wickman talade i början
om den dämpning som skett i den ekonomiska
konjunkturen i Västeuropa. Vi
är givetvis alla medvetna om att en sådan
dämpning har skett, men det hjälper
ju inte, herr Wickman, om Sverige
i detta försämrade läge ändå ligger en
bra bit från toppen. Det är det vi gör.

Herr Wickman fortsatte med att tala
om att vi har en öppen ekonomi i vårt
land och att vi är bundna av den internationella
utvecklingen. Det är ett riktigt
konstaterande. Jag tänkte på det
när herr Wickman sedan kom in på
ett av sina älsklingsteman, att tala om
att mervärdeskatten inte löser alla problem.
Vi hade en diskussion om detta
i den handelspolitiska debatten i mars,
där jag livligt instämde med herr Wickman
om att medvärdeskatten verkligen
inte löser alla problem. Den här bundenheten
till utvecklingen gör att man
finner det intressant att EEC-länderna
är så övertygade om att det är nödvändigt
med ett annat skattesystem än de
har nu. Alla EEC-länder kommer att
ha infört mervärdeskatt 1970, om alla
prognoser talar rätt. Någon betydelse,
herr Wickman, måste den ju ha, men
att den inte skulle lösa alla problem
för Sveriges del är alldeles uppenbart.

Herr Wickman sade att den nuvarande
omsättningsskatten inte är så dålig,
utan om man ville sänka marginalskatten
så kunde man ju höja omsättningsskatten.
Herr Wickman glömmer
bort att i varje fall vi i folkpartiet från
början har sagt att omsättningsskatten
är en dålig skatteform. Vi ville inte ha

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

den. Det är ingen ny ståndpunkt från
vår sida. Att bara höja omsättningsskatten,
vilket tydligen ändå är ett alternativ
för herr Wickman, tycker vi
är orimligt.

I marginalen gav herr Wickman ett
mycket intressant besked beträffande
nästa år. Socialdemokraterna tänker
inte då komma med något förslag till
förbättring av barnfamiljernas läge. Det
är den enda slutsats jag kan dra av
herr Wickmans kritik mot att folkpartiet
och centerpartiet sagt att detta är
nödvändigt.

Det är bäst, sade herr Wickman, om
man investerar sig ut ur den konjunktursvacka
som vi befunnit oss i några
år. Det är också ett riktigt konstaterande.
Det är då tyvärr rätt allvarligt
att industrins investeringar inte kommer
att öka under 1967 i jämförelse
med 1966. Den utväg statsrådet Wickman
tycker är bäst finns tydligen inte
öppen. Då uppkommer frågan: Vad
tänker regeringen göra i det sammanhanget,
t. ex. för att öka möjligheterna
för industrins självfinansiering? På den
punkten har regeringen inget program.
Den är fullständigt handfallen. Regeringen
konstaterar bara att det här inte
är bra, men vad man skall göra åt det
vet den inte.

Så var det frågan om det personliga
sparandet. Herr Wickman trodde sig
meddela eu nyhet, när han sade att det
personliga sparandet verkligen har stigit
under 1960-talet, jämfört med 1950-talet. Nyheten var inte stor, eftersom
jag några minuter tidigare just påpekat
detta. Men, statsrådet Wickman, nu har
ju den uppåtgående trenden brutits. Då
uppkommer frågan: Vad tänker regeringen
göra för att se till att det personliga
sparandet får en chans att öka
igen? Oppositionen har klart redovisat
sina förslag på den här punkten. Vi
diskuterade dem i samband med behandlingen
av ett utlåtande från bevillningsutskottet
för några veckor sedan.
Herr Wickman säger bara att
han inte tror på våra förslag. Det är

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
naturligtvis tillåtet. Men vad tror herr
Wickman på i stället? Vad har regeringen
för program? På den punkten
kommer tydligen 1967 års vårriksdag
att sluta med konstaterandet att regeringen
inte har något program.

Herr Wickman sade att det inte är
så lätt att stabilisera priserna. Man
skall inte förtröttas, om det inte går
första året, sade han vidare. Nej, det
kanske man inte skall göra. Emellertid
har vi ju haft en oavbruten penningvärdeförstöring
under hela efterkrigstiden,
en penningvärdeförstöring avstora
mått. Ingen tror att vi skulle
kunna ha orubbligt penningvärde, och
det är inte detta vi diskuterar, men
om man, som herr Wickman säger, inte
skall bli trött första året, så undrar
jag: När tänker regeringen starta kampanjen
mot förstöringen av penningvärdet?
Man tänker tydligen inte starta
nu. Enligt prognoserna skall priserna
stiga mera under 1967 än under
1966. Skillnaden är inte stor, men det
är i varje fall ingen förbättring. När
skall man då starta? Eller är det så,
statsrådet Wickman, att tre procents
årlig prisstegring, som herr Sträng sagt
sig kunna tolerera, är stabilisering av
penningvärdet? Det innebär ju att på
tre år försvinner var tionde krona i de
svenska medborgarnas portmonnäer.
År detta regeringens stabiliseringspolitik?
Då är det nog nödvändigt att tala
om att man inte skall bli trött.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman
gav inledningsvis en liten redogörelse
för en del andra länders utrikeshandel
såsom någon sorts ursäkt för förhållandena
i Sverige. Jag skulle vilja göra
ytterligare jämförelser i detta fall. Den
svenska exportens andel av bruttonationalprodukten
är inte så stor jämförd
med andra mindre industriländer.
Beräknad enligt rent internationella
metoder var procenttalen år 1963 i löpande
priser för Nederländerna 51,

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Norge 41, Schweiz 40, Belgien 37, Danmark
31, Sverige och Österrike 25 samt
Finland 24. Procentsiffran för Sveriges
del är alltså inte särskilt hög jämförd
med andra mindre länder.

Statsrådet Wickman sade ytterligare,
att vi inte skulle tala så mycket om
Norge. Jag tycker faktiskt att detta
yttrande är rätt intressant, ty värre
olyckskorpar än de svenska socialdemokraterna
när den socialdemokratiska
regeringen i Norge fick avgå och
en borgerlig regering trädde till kan
man inte tänka sig. Inom svensk socialdemokrati
sades det, att det skulle
vara alldeles omöjligt att föra någon
ekonomisk politik i Norge när landet
inte längre hade en socialdemokratisk
regering. Hur har det gått? Jo, det
har egentligen gått bättre än tidigare
på många sätt. I den svenska finansplanen
talas det om att expansionen
har gått snabbast i Nordamerika. Man
visar sedan på Frankrike och Italien
men även på Norge. Det bör då betonas
att det alltså inte blev såsom socialdemokraterna
hade förutspått, utan
att utvecklingen i Norge gått bra.

Statsrådet Wickman gjorde ett intressant
uttalande om investeringarna.
Han gav en viss bild av dem, dock en
ofullständig bild. Vad hände under åren
från 1961 fram till 1965? Jo, då stod
industrins investeringar stilla, utan att
regeringen försökte göra någonting åt
det. Där har vi en av nyckelorsakerna
till de följder vi sedan fick i betalningsbalansen.
Man kan inte förbise detta.
Vid den tidpunkt då investeringarna
stannade på samma nivå för industrins
del, tröstade sig finansministern i varje
fall i finansplanen med att investeringarna
på det allmännas område och
bostadsinvesteringarna hade ökat. Det
var alltså under första delen av 1960-talet. Under den senare delen av 1960-talet, den del som nu representeras av
statsrådet Wickman, går man motsatta
vägen och konstaterar att bostadsinvesteringarna
nu har ökat så mycket
att nu måste industriinvesteringarna

förbättras. Under den första delen av
1960-talet användes en metod, och under
den senare delen användes en annan
metod.

Jag vill mycket starkt understryka
industriinvesteringarnas stora betydelse.
Jag beklagar, som jag sade i mitt
första anförande, att medan man hade
hoppats på en 3-procentig ökning investeringarna
nu kommer att stanna på
samma nivå som tidigare.

Statsrådet Wickman var optimistisk
beträffande löneglidningen. Vi kan notera
resultaten. Lönesumman ökade med
10,5 procent år 1966. Det beräknas att
den i år skall stiga med 9 procent,
vilket inte är någon större skillnad.
Några förbättringar på detta område
bär alltså inte åstadkommits.

Åtgärder mot prisstegringarna genomförs
enligt statsrådet Wickman på
lång sikt och inte så snabbt. Nej, snabbt
vidtages de säkerligen inte. Vem är det
som bar drivit en politik så att vi bar
kommit i den nuvarande situationen?
Av statsrådet Wickmans anförande
skulle man kunna få den känslan att
den nuvarande regeringen har tillkommit
i förra veckan eller att den för en
kort tid sedan övertagit någon sorts
konkursbo från någon annan, där det
tar lång tid att rätta till alltsammans.
Det är dock herrarna själva i den socialdemokratiska
regeringen som bar
drivit en sådan politik att vi har fått
denna prisstegringstakt. Nu skall ni
alltså fortsätta mot nya djärva mål,
d. v. s. rätta till det som ni tidigare
har gjort felaktigt.

Beträffande statsfinanserna vill jag
erinra om vad statsrådet Wickman sade,
nämligen att det skulle vara liksom
en klarare pedagogik att göra denna
sammankoppling av omsättningsskattehöjningen
och investeringsbanken.
Tänk, jag tycker precis motsatsen. Det
bidrog väl tvärtom till att fördunkla
hela debatten att man kopplade ihop
de båda sakerna. Omsättningsskattehöjningen
är en uppsugning av köpkraft.
Inrättandet av investeringsbanken till -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

för ju inte kapitalmarknaden mer kapital,
eftersom staten måste låna så
mycket mera. Vi accepterar investeringsbanken,
men dock inte den motivering
för densamma som anförts.

Jag noterar med tillfredsställelse
statsrådet Wickmans uttalande, att en
flerårsbudget kan tänkas bli fallet någon
gång i framtiden. Det vore glädjande,
om så kunde ske. Att vi inte kan
sänka skatterna omedelbart eller göra
andra förbättringar är klart — när
budgeten bär blivit så pressad upp till
toppen som den varit, med skattehöjningar
på 650 miljoner, då är det inte
lätt att föreslå eller genomföra något
ytterligare.

När det gäller barnbidragens höjning
etc. skulle jag vilja fråga statsrådet
Wickman: År det riktigt att i en pressad
situation skaffa pengar, så att säga,
genom att icke ge barnfamiljerna kompensation
för de höjningar dessa fått
vidkännas på annat sätt? Är det barnfamiljerna,
som skall bära vårt lands
ekonomiska besvärligheter, genom att
man underlåter att kompensera deras
högre utgifter?

Ja, är detta socialdemokratisk politik
av i dag, då blir man faktiskt litet förvånad.

De höjningar vi föreslagit skall kunna
finansieras, sade statsrådet. Ja, vi
skall väl hoppas på en någorlunda
hygglig produktionsökning, som ger oss
vissa resurser, och då blir det en fråga
om hur man disponerar de resurserna.

Jag blev också litet förvånad när
det gällde mervärdeskatten. Har regeringen
fått en annan syn på den? Vi
kommer ihåg att finansministern nogsamt
underlåtit att ta avstånd från en
mervärdeskatt. Den har vi »under övervägande»,
har han sagt, och aldrig
avböjt den. Men i dag lät det ju som
om statsrådet Wickman mera bestämt
avböjde mervärdeskatten. Vilken är situationen
av i dag?

Skall vi diskutera företag, investeringar
och skatter, bör vi nog inte ta
det fullt så ytligt. Man bör erinra sig

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

vad Landsorganisationen vid något tillfälle
sagt: en företagsbeskattning blir,
vilken form den än får, ofta en omsättningsskatt
därför att kostnaden läggs
ut på de varor som produceras — därmed
har vi en omsättningsskatt. Därför
bör man nog litet mera ingående diskutera
vad som egentligen blir resultatet
om man befriar företagen från en
viss del av omsättningsskatten.

Vad vill oppositionen? frågade statsrådet.
Ja, vi har presterat en del punkter
som jag visat på. Men statsrådet
Wickman sade, att socialdemokratin
med kraft skulle fortsätta den politik
som har drivits tidigare. Vad är det för
sorts politik? Är det den lapp-politik
som har förekommit tidigare?

Jag vill sluta med att säga, att felet
givetvis är att regeringen lägger
upp ett program som är för stort och
som det inte går att genomföra. Då
måste riksbanken strypa åt med kreditrestriktioner
och en hel del annat,
som förrycker handlandet. Det centrala
i hela den nuvarande regeringspolitiken
är att den icke är välplanerad och
egentligen inte har några framtidsvyer
att visa på.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman använde,
som jag tyckte, en nyckelformulering
beträffande regeringens inställning
till den närmaste ekonomiska
framtiden, då han sade att regeringens
uppfattning var att man skulle »investera
sig bort» från bristen i betalningsbalansen.

Sedan försökte statsrådet Wickman
visa att den politiken hade genomförts
med stor framgång 1966, att den privata
konsumtionen minskat, att näringslivets
investeringar ökat och att kommunala
och statliga investeringar hållits tillbaka.

Jag vill inte på något sätt bestrida att
statsrådet Wickman riktigt refererade
föreliggande material, men det allvarliga
är att situationen för 1967 och

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
1968 ju inte alls täcktes av statsrådet
Wiékmans anförande. När det gäller
innevarande år vet vi, att industrins
investeringsvilja inte är sådan att investeringarna
ökar i önskvärd takt.

Då frågar man sig: Hur skall den socialdemokratiska
regeringen kunna påverka
denna vilja? År inte det hela en
fråga om tilltro till regeringens ekonomiska
politik? Om allt flera människor
i landet medvetet eller undermedvetet
känner att regeringen inte har grepp
över den ekonomiska framtiden, så är
det klart att detta avsevärt påverkar
in vesteringsvilj an.

Så säger statsrådet Wickman: Yi har
aldrig sagt att återhämtningen skulle
gå snabbt. Vilka är »vi»? Är det statsrådet
Krister Wickman, eller är det
statsrådet Krister Wickmans medhjälpare,
eller är det regeringen?

Är det regeringen som statsrådet
Wickman menar så talar onekligen denna
regering med skilda tungor. Vi som
var med i valrörelsen år 1966 fick
mången gång höra om den snabbhet,
med vilken ekonomin skulle återhämtas
här i landet. Går man till Kungl. Maj :ts
proposition nr 125, alltså kompletteringspropositionen,
finner man även
där uttryck för en besvikelse över att
återhämtningen inte har gått så snabbt
som man tydligen hade tänkt sig. Det
sägs nämligen: »En fortsatt försämring
av andra poster i bytesbalansen gör
dock att den utveckling mot en snabb
minskning av bytesbalansens underskott
som inleddes i fjol såvitt nu kan
bedömas kommer att bromsas upp i
år.»

Nog finns det, statsrådet Wickman,
skäl för att påstå att regeringen har
försökt inge oss och det övriga svenska
folket uppfattningen, att här har regeringen
utvecklingen i sin hand och att
läget därför snabbt kommer att förbättras.

Statsrådet Wickman säger att han
tror att vi är på väg in i en begynnande
prisstabilitet. Jag hoppas verkligen
att herr Wickmans tro kan för -

sätta de berg som hindrar en sådan
utveckling i det här landet — de berg
som är skapade av den socialdemokratiska
regeringen.

När statsrådet vidare bollar med
siffror om den tänka prisökningen för
nästa år bygger de på oförändrade skatter.
Skall vi vara realistiska — och det
har vi anledning vara i denna riksdag
när det gäller skattefrågorna — får vi
väl räkna med en proposition om skattehöjning
även nästa år, och då går
naturligtvis även priserna och kostnaderna
upp mera än vad prognoserna
har angett.

Statsrådet Wickman tycker inte om
den teknik jag använder när jag ställer
frågor till statsrådet. Själva tekniken
är det väl inte mycket att bråka om.
Frågornas innebörd är ju ändå det avgörande!
Det verkar som om herr
Wickman inte vill svara på de problem
som jag tog upp, nämligen hur
herr Wickman ser på samspelet mellan
teknik och forskning å den ena sidan
och ekonomisk utveckling å den andra.
Anser statsrådet Wickman att skatteutvecklingen
i detta samspel inte har
någon betydelse? Det är ju den avgörande
frågan. Jag preciserade frågan
ytterligare när jag undrade hur herr
Wickman, som nu för första gången
verkligen uppträder i en skattedebatt i
statsrådsegenskap, ser på de skattepolitiska
sammanhangen och deras förhållande
till de nuvarande ekonomiska
svårigheterna och den framtida ekonomiska
bedömningen.

Det är riktigt att huvudingrediensen
i högerpartiets ekonomiska förslag
är att påbörja sänkningen av skatteskalorna,
och detta påbörjande leder
till en effekt på statsbudgeten av 200
miljoner kronor för nästa budgetår.
Den skattesänkning som vi har föreslagit
i år betyder för helt budgetår 700
miljoner kronor. Den miljardsiffra som
herr Wickman nämnde är uppenbarligen
gripen ur luften; den verkliga siffran
är 700 miljoner kronor. I själva verket
skulle hela denna skattesänkning

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

kunna ha rymts inom vår budget redan
för det budgetår vi talar om utan någon
nämnvärd försämring av budgetbalansen
i förhållande till regeringens
budget. Nu ställs emellertid inte det
kravet p. g. a. budgettekniska skäl.

Jag har anledning att här fråga:
Har verkligen inte herr Wickman upptäckt
att skatteprogressionen betyder
någonting för inflationsutvecklingen?
Är det bara Arbeiderpartiet i Norge
som har upptäckt detta sammanhang?
Är den svenska regeringen fortfarande
bunden till det Wigforsska tänkandet på
denna punkt, så att den blundar för
den förändrade verklighet som inträtt
i detta avseende?

Herr Wickman tog slutligen i en
ganska stor del av sitt anförande upp
frågor om synd och moral. Det verkade
inte lika övertygande som när
statsminister Tage Erlander i indignationspatos
talar om dessa två begrepp!

Nej, sanningen är väl den, att det
onekligen är regeringen som haft de
flesta tillfällena till synd och det vore
synd att säga att regeringen inte begagnat
sig av dessa möjligheter. Men
det kanske skedde i pedagogiskt syfte,
t. ex. när det gällde genomförandet av
omsättningsskatten och inrättandet av
investeringsbanken?

Uppriktigt sagt kan det bli något för
mycket av pedagogik även i riksdagen.
När nästa skatteförslag kommer på
riksdagens bord måste vi alltså fråga
oss, om det är framlagt i pedagogiskt
syfte eller om det är ett sakligt grundat
förslag.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det som herr Dahlén
anförde föranleder mig inte att närmare
gå in på de internationella jämförelserna.
Jag vill bara upprepa att
tillväxttakten i de västeuropeiska ekonomierna
är långsammare 1967 än 1966
och även långsammare 1966 än 1965.
Man kan naturligtvis alltid plocka ut
ett enstaka land som på grund av sitt

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

speciella utgångsläge har en högre tillväxttakt.
Detta ändrar inget i denna
bild. Jag vill också upprepa att Sverige
ligger väsentligt över genomsnittet för
Västeuropa.

Jag skulle emellertid inte ha gått in
på detta om inte herr Dahlén och även
herr Bengtson hade tagit upp det norska
exemplet. Jag tror att detta sätt att
argumentera verkligen inte för oss närmare
några sakligt riktiga lösningar.

När det gäller mervärdeskatten var
det egentliga syftet med mitt inlägg
inte att göra gällande att vi har bestämt
oss för att aldrig införa en sådan
skatt utan jag ville varna för den
övertro på och den överdimensionering
av mervärdeskattens betydelse, som jag
tycker att diskussionen hittills har lidit
av. Men eftersom såvitt jag förstår både
Herr Dahlén och herr Bengtson höll
med om detta kanske vi i fortsättningen
kan föra resonemanget om mervärdeskattens
för- och nackdelar på ett något
lugnare sätt.

Herr Dahlén säger att EEC-länderna
inför en gemensam mervärdeskatt. Det
är riktigt att det finns principbeslut om
detta och det finns väl all anledning
att tro att de också kommer att genomföra
det år 1970. Anledningen till denna
åtgärd är ju — och det tror jag kan
vara nyttigt att komma ihåg — inte
primärt en förälskelse i mervärdeskatten
som sådan utan åtgärden har
framför allt betingats av nödvändigheten
av att i en integrerad marknad förhindra
de olika regeringarna att med
skatterestitutioner och andra knep subventionera
sin export och naturligtvis
fördyra sin import. Ett gemensamt
mervärdeskattesystem är ur denna synpunkt
naturligtvis till stor fördel jämfört
med det mera okontrollerbara utjämningsskattesystem
som man tidigare
lidit av i Västeuropa.

Jag vill så ta upp prisstabiliseringen
igen. När jag framhållit att det tar tid
att genomföra denna frågar herr Dahlén
när man skall börja.

Herr Dahlén, det är ett problem som

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

vi nu har i den svenska ekonomin —
det vet herr Dahlén mycket väl — nämligen
att den svenska pris- och kostnadsutvecklingen
under de senaste två
åren har skilt sig ifrån vad som i genomsnitt
har gällt i andra länder. Detta
är naturligtvis vårt huvudproblem,
det är det som vi nu är på väg att
r ätta till.

Också herr Dahlén sade att vi kanske
inte kan räkna med total prisstabilisering
i de moderna fullsysselsättningsekonomierna,
även om — jag vill
erinra om det — prisstabiliteten har
fått en starkt ökad prioritet i samtliga
länder. Men det är just det, herr Dahlén,
som finansministern också sade, när
han preciserade prisstabiliteten till två
å tre procent prisstegring per år, en
precisering som kanske tydligen —
som det visar sig i efterhand — var
uttryck för en alltför hög tilltro till
den politiska debattmoralen i detta
land. Man har nämligen sedermera citerat
detta som tre procent — ibland
har jag hört representanter för herr
Dahléns parti göra en förskjutning till
tre å fyra procent. Vad menar herr
Dahlén med att total prisstabilisering
inte är möjlig? Skall herr Dahlén ha
en annan siffra, kan man naturligtvis
välja vilken siffra som helst. Det viktigaste
är att man har problemets karaktär
klar för sig.

Herr Bengtson, det är mycket lätt
att leta upp länder som har högre exportkvot
än den svenska. Jag vill inte
säga att det är något speciellt att skryta
med om man har hög exportkvot
eller utrikeshandelskvot. Med mitt inlägg
ville jag bara säga att alldeles oberoende
av hur höga kvoter andra länder
har skapar det förhållandet att låt
mig säga hälften av vår industriproduktion
avsättes på utländska marknader
en viss restriktion när det gäller
utformningen av vår ekonomiska politik.
Jag vill verkligen inte att vi skall
driva de internationella jämförelserna
därhän att vi tävlar med varandra om

de högsta exportkvoterna. Det kanske
inte heller herr Bengtson vill göra.

Den norska regeringen skall vi väl
inte prata mycket mera om. Yad man
kan säga om den norska regeringen
utan att gå in på dess politik i detalj
är naturligtvis att den nya regeringen
i varje fall hittills i stor utsträckning
har följt den gamla regeringens politik
och lagt fram förslag som var under
utarbetande under den förutvarande
regeringens tid. Det är naturligt
att det är så. Skulle vi — vilket Gud
förbjude — råka ut för samma kalamitet
att få en ny regering i detta land
är jag övertygad om att den nya regeringen
kommer att till 95 procent åtminstone
under det första året föra
en socialdemokratisk politik. Det finns
eu tröghet i vårt liv, herr Bengtson,
som gör att vi är bundna till det förflutna,
vare sig vi vill eller inte.

Så gäller det regeringens politik i
fråga om industriinvesteringarna. Där
gjorde herr Bengtson en oförsiktig historieskrivning
när det gäller 1960-talet. Han sade att industriinvesteringarna
har legat konstanta från 1961 till
1965, och då gjorde regeringen ingenting.
Jo, herr Bengtson, regeringen
gjorde en del, fastän herr Bengtson tydligen
har glömt bort det. Investeringsfonderna
frisläpptes 1962 och 1963 och
år 1964 infördes en speciell skattereduktion
för företagens maskininvesteringar.
Nog har vi utsatt industrins investeringsvilja
för en serie duschningar
under dessa år. Men ingen av de talare
som varit uppe ville över huvud taget
diskutera det förhållandet att investeringsefterfrågan
hos den privata industrin
— eller säg näringslivet totaliter
— inte är en storhet som vi politiker,
hur märkvärdiga vi än tycker att vi är,
kan styra år från år genom beslut i detta
hus. Därför bör man aldrig ha ambitionen,
att investeringarna skall nå
en fixerad summa ett visst år och sedan
säga: Jaha, det gick inte, politiken
har misslyckats!

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Så enkelt är det inte, herr Bengtson,
herr Dahlén och även herr Holmberg,
när det gäller att bedriva investeringspolitik.

Det var också rätt avslöjande när
herr Bengtson här tog upp frågan om
barnfamiljerna. I samma andedrag som
man kräver en effektivare statsfinansiell
planering och mot bakgrund av
en statsfinansiell utveckling, som är ansträngd
men inte oroande om man
inte lägger in flera nya stora utgifter,
så lägger man utan att lämna någon
redovisning för hur man skall klara
finansieringen fram utgiftsförslag, som
skulle höja budgetens lånebehov till 2,5
miljarder. När jag då kom med mitt
i en ekonomisk debatt naturliga påpekande
med anledning av detta så står
man bara upp och säger, att det är
djupt omoraliskt att just barnfamiljerna
skall bära kostnaderna. Man menar,
att det nog skall bli produktionsökningar
som skall göra att vi kan klara
betalningen av en sådan reform.

Nej, herr Bengtson, mera klarhet i
beskeden tror jag denna kammare och
även herr Bengtsons väljare skulle uppskatta.

Det bär med snabbheten, herr Holmberg,
kanske vi inte skall fortsätta att
diskutera. I kompletteringspropositionen
för ett år sedan, alltså 1966, sade
finansministern att 1970 var den tidpunkt
som man kunde ställa som mål
och som man också relastiskt kunde
nå, då balansen skulle vara återställd.
Detta var alltså ett regeringsuttalande
och inte, som jag trodde tidigare, ett
uttalande av långtidsutredningen. Att
man under valrörelsen i fjol registrerade
de förbättringar, som hade inträffat
under året, är väl ändå inte så
konstigt, men att man därvid skulle ha
ställt i utsikt något annat tidsprogram
än det som regeringen gjorde i sitt
offentliga dokument känner jag inte till.
Man kan väl ha rätt att säga att den
snabba förbättringen under 1966 inte
fortsätter under 1967 och att man i och
för sig kan beklaga detta utan att där -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
med ha svikit något löfte. Jag förstår
inte herr Holmbergs resonemang på
den punkten. Men jag vill göra det
tillägget, att jag mot bakgrund av vad
som hänt sedan kompletteringspropositionen
gjordes tror att vi kanske har
anledning att skriva förnöjdare — om
nu herr Holmberg tror att en socialdemokrat
kan bli förnöjdare än han brukar
vara — om bytesbalansens utveckling
1967, än vad vi har gjort i kompletteringspropositionen.

Jag vet inte om herr Holmberg hade
trott att vi skulle starta en lång diskussion
om den tekniska utvecklingens
och forskningens betydelse för vår ekonomi
och hur detta påverkar vår ekonomiska
politik. Herr Holmberg preciserade
frågan till hur vårt skattesystem
påverkar den tekniska utvecklingen och
den tekniska forskningen samt över
huvud taget forskningens betydelse som
väsentlig produktionsfaktor i vår ekonomi.
Jag vill då gärna upprepa vad
jag har sagt till företrädare för industrin,
nämligen att jag tror att — om
det är detta som nu herr Holmberg
menar — man i alldeles för hög grad
betraktar skattefavörer som ett avgörande
medel för att få fram det forsknings-
och utvecklingsarbete vid våra
företag som man bedömer som önskvärt.
Jag må bekänna min okunnighet,
men jag vet inte i vilken grad dessa
krav att införa ett generösare avdragssystem
för forskningsutgifter för företag
har återspeglat sig i motioner här
i riksdagen.

Jag skulle i och för sig kunna utveckla
argumenten för denna ståndpunkt
rätt länge, men jag skall avstå
ifrån det Generella skattelättnader är
inte det mest effektiva och mest produktiva
sättet att få fram de forsknings-
och utvecklingsprogram som —
det är jag övertygad om — blir nödvändiga
för att hålla den innovationstakt
som är nödvändig i svensk industri.
Jag tror i stället att preciserade och
målbundna utvecklingsprogram, ofrånkomligen
med staten som engagerad

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

part, är en väsentlig motor i vår ekonomiska
utveckling. Vi har haft det
beträffande atomprogrammet, och vi
har haft det t. ex. vid utvecklingen av
flygplanet Viggen. Vi kan diskutera olika
synpunkter på det flygplanet, men
vad vi inte kommer ifrån är att själva
tekniken att driva fram en avancerad
produkt visar sig ha oerhört stora, indirekta
effekter på den svenska industrins
tekniska nivå och därmed dess konkurrenskraft.

Jag tror att vi har anledning —■ och
vi har förresten redan beslutat om det
— att i direkt samarbete med industrin
undersöka vissa centrala, teknologiska
fält för att se om svenskt näringsliv och
svensk ekonomi över huvud taget har
intresse av att vi satsar på bestämda
utvecklingsprogram. Det kommer att
kosta pengar, herr Holmberg, och ur
den synpunkten är det naturligtvis en
skattefråga, men jag hoppas få tillfälle
återkomma till detta om möjligt
redan i nästa års budget.

Det vore naturligtvis roligt att avge
en skattepolitisk deklaration eftersom
det är den första ekonomiska debatt
där jag får företräda regeringen. Jag
skall emellertid avstå från detta. Jag
vill gärna rent personligt säga att ett
annat skattesystem som på ett enklare
sätt nådde de fördelningsresultat som
vi når med vårt nuvarande system naturligtvis
skulle vara en mycket stor
fördel. Vi är inte så konservativt förälskade
i vårt nuvarande skattesystem,
herr Holmberg, att vi inte kan tänka
oss rätt radikalt nya tankar, men de
tankarna, herr Holmberg, kommer inte
att följa skatteberedningens och herr
Holmbergs banor.

I det avseendet vill jag endast påpeka
för herr Holmberg och kammaren
att det föreligger en egendomlig
inkonsekvens i herr Holmbergs hela
skatteresonemang. Det är självklart att
kompensationstänkande och kompensationskrav
spelar en mycket stor roll
ocli har en betydande genomslagskraft
i ett genomorganiserat samhälle där

kravet på full sysselsättning har en
tyngd och en politisk basing av sådan
styrka som vi har i vårt land. Men
varför, herr Holmberg, skall dessa kompensationskrav
endast komma in i det
resonemang som herr Holmberg nu för
när det gäller den direkta skatten och
innebära kompensation för marginalskatteeffekter,
d. v. s. SACO-resonemanget,
när vi har precis samma kompensationstänkande
och möjlighet till
kompensationstänkandets genomslag
när det gäller de indirekta skattehöjningarna?
Det är ju de diskussionerna
vi har haft tidigare när det gäller omsättningsskatten
som en inflationsbekämpande
metod. Det system som herr
Holmberg arbetar med måste, såvitt
jag förstår, innebära att en sänkning av
marginalskatterna och en sänkning av
inkomstskatterna betyder — om man
inte förutsätter en helt annan statsutgiftsutveckling
än vad herr Holmberg
har någon möjlighet att genomdriva —•
en väsentlig höjning av den indirekta
beskattningen, och då har vi kompensationstänkandet
kvar den vägen. Så enkelt
är det alltså inte, herr Holmberg.

Sedan vill jag gärna, för att rätt skall
vara rätt, säga att jag borde ha varit mera
utförlig när jag talade om 1 000 miljoner
kronor som inkomstbortfall till
följd av högerns skatteförslag. 1 000
miljoner är inte effekten av marginalskatteändringen,
utan det är 725 miljoner.
I den totala miljarden ingick också
effekten av högerns övriga skatteförslag.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickmans
andra anförande var så neddämpat i
olika avseenden, att meningsskiljaktigheterna
kanske inte blir så skarpa.

Beträffande mervärdeskatten återgick
han till den gamla positionen,
d. v. s. att man kan tänka sig en sådan.
Den hade inte så stora olägenheter,
utan tvärtom skulle det kunna finnas
fördelar också.

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Vi behöver inte diskutera de norska
exemplen ytterligare. Men vi har ständigt
överhopats av dem tidigare, och
därför är det kanske inte så underligt
om de har tagits upp här. Norge har ju
ingen arbetslöshet och en produktionsstegring
som är större än den svenska.
Man kan därför inte säga att det har
gått så illa som spådomarna förutsade.

Statsrådet Wickman menade att Norge
för en 95-procentig socialdemokratisk
politik. Då måste det vara mycket
lugnt och fridfullt i Norge, ty då har
socialdemokraterna praktiskt taget ingen
anledning alls till opposition! Jag
tror inte det är på det sättet — det är
inte så lugnt att Norge styres nästan
fullständigt fritt från opposition. Att
vi i Sverige med en annan regering
också skulle föra en 95-procentig socialdemokratisk
politik, är nog en alltför
optimistisk tanke från statsrådet Wickmans
sida. Vi skulle inte göra det om
den nuvarande oppositionen får regeringsansvaret.

Frågan om industriinvesteringarna
är så betydelsefull att jag vill tillägga
något om dem. Det är säkert riktigt,
som statsrådet Wickman sade, att det
har vidtagits vissa åtgärder. I så fall
måste det ha varit i så liten utsträckning
att de inte gav någon nämnvärd
effekt eftersom, som jag sade, dessa
inte steg under tiden 1961—1965. Frågan
är också, om man kan främja industriinvesteringarna
med politiska medel.
Något måste dock göras åt dem.

En annan sak, som jag vill erinra om,
är räntepolitiken. Jag tror det var
Iveynes som fällt yttrandet, att en hög
räntepolitik är investeringshämmande.
Den kan, som han säger, medverka till
att man behåller en s. k. konservater,
d. v. s. maskiner och annan utrustning
som inte är i det skick de borde vara,
men som man, på grund av hög ränta,
behåller.

Jag skall till slut säga några ord om
barnfamiljerna. Centerns första punkt
beträffande barnfamiljepolitiken är
kompensation för deras ökade kostna -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
der. Inte ens på den punkten vill alltså
statsrådet Wickman göra någonting. Då
blir resultatet det, som jag förut sade,
att barnfamiljerna får vidkännas svårigheter
genom en sänkt levnadsstandard,
på grund av att de icke får kompensation
för de ökade kostnaderna.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske inte hade
väntat mig att statsrådet Wickman
skulle ta upp någon större diskussion
om den tekniska utvecklingen och forskningen
kontra den ekonomiska politiken.
Jag tycker nog att det för honom,
som ekonomi- och näringsminister, borde
ha legat närmare till hands att utveckla
de sammanhang det här gäller.
Att vara näringsminister eller ekonomiminister
är ju inte detsamma som att
vara en fiskal finansminister, som i
första hand skall försöka få in så mycket
pengar till staten som möjligt för
att täcka utgifter, som de andra departementscheferna
vill ha.

Jag var emellertid glad över att höra
statsrådet Wickmans meddelande om
att hela denna debatt tydligen kommer
upp nästa vår i riksdagen, då regeringen
skulle ha för avsikt att presentera
en proposition. Den skulle innebära
att frågan om riksdagens intresse —
eller bristande intresse — för en ökad
satsning på industri och forskning från
samhällets sida aktualiserades.

Men statsrådet Wickman nämnde på
denna punkt ingenting om huruvida
detta kommande förslag även innebar
att man tog hänsyn till de människor
— de hjärnor och den utbildning av
människorna -— som fordras för att
man skall få fram de mänskliga initiativ
som fordras för att vi skall
kunna klara detta problem.

Sedan tog statsrådet Wickman upp
frågan om kompensation. Varför skall
man bara tala om kompensation för de
direkta skatterna, varför talar man inte
om kompensation för de indirekta skatterna
undrade han.

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Men det har vi ju gjort under decennier
i denna kammare! Riksdagen har
ju gång efter annan i samband med
höjningen av omsättningsskatten just
ordnat kompensation för de inkomsttagare
som särskilt hårt drabbas av den
höjda indirekta beskattningen.

En annan sak är att regeringen i år
inte tog upp denna fråga och alltså inte
beredde någon kompensation för några
inkomsttagare alls för den höjda
omsättningsskatten. Men därmed avvecklar
man naturligtvis inte hela problemet.

Nej, jag kan inte komma ifrån att det
nya i situationen just är att löntagarorganisationerna
börjat diskutera en
form för kompensation för den höjda
marginalskatten och de höjda direkta
skatterna. Det är ju det nya inslaget,
det nya ytterligare motivet som kan anföras
för att vi nu måste ompröva de
direkta skatterna och få fram en sänkning
av dem.

Statsrådet Wickman säger att »vi i
regeringen kan tänka oss radikalt nya
tankar i fråga om skattepolitiken, men
vi kommer inte att följa skatteberedningen».

Det hade väl varit lämpligare om
statsrådet Wickman hade sagt, att regeringen
inte kommer att följa de löntagarorganisationer,
de företrädare för
näringsliv och industri och de politiska
företrädare, som enhälligt slöt upp
om det stora skatterättviseförslag, som
skatteberedningens betänkande innebar
när det presenterades för två år
sedan.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I stor utsträckning skall
jag överlämna åt herr Lundström att
med statsrådet Wickman diskutera mervärdeskatten
och dess olika detaljer.
Det är en mycket stor och väsentlig fråga.

Det är bara en enda kommentar som
jag vill göra till vad statsrådet anförde.
Han sade att det förhållandet, att

man tänker införa mervärdeskatt inom
EEC, inte är uttryck för någon förkärlek
just för denna skatt utan har sin
grund i att man vill ha ett enhetligt
varuskattesystem.

Men, statsrådet Wickman, detta var
väl ändå ett alltför förenklat resonemang.
Varför har man bland alla möjliga
och omöjliga skattesystem just valt
mervärdeskattesystemet? Kan det möjligen
inte vara så, att det systemet
vid undersökning har visat sig vara
bättre än andra tänkbara, bättre än
det system med omsättningsskatt som
vi nu har i Sverige. Om det förhåller
sig så, är ju frågan inte särskilt liten.

I övrigt skall jag, herr talman, inte
uppehålla mig vid detta spörsmål utan
föreslår att statsrådet Wickman har en
debatt med herr Lundström på denna
punkt.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag vet faktiskt inte
vad herr Bengtson syftade på när han
talade om att det skett en neddämpning
i mitt andra anförande jämfört
med mitt första. Jag skall avstå från
att försöka grubbla över vad herr
Bengtson menade genom att kvittera
detta med att konstatera att såvitt jag
kan se innehöll herr Bengtsons senaste
anförande egentligen inga krav på vilket
slags politik man borde föra i detta
land annat än att herr Bengtson sade,
vilket är en självklarhet, att det är angeläget
att ge barnfamiljerna högre inkomster.
Men är det meningsfullt att
driva ekonomisk diskussion på det sättet
att man plockar ut grupp efter
grupp i det svenska samhället, om vilka
vi alla anser att det är angeläget
att de får högre inkomster, utan att
sätta in frågan i sitt ekonomiska sammanhang?
Herr Bengtson, det är att
göra önskelistor, inte att driva politik.

Herr Holmberg preciserade vad han
hade velat ha för slags diskussion om
teknisk utveckling och statlig forsknings-
och industripolitik i det nya

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

skede vi befinner oss i till att i ett
väsentligt avseende gälla skattesystemets
effekt på framstående teknikers
och forskares arbetsvilja.

Herr Holmberg anklagade oss i detta
sammanhang för att sitta fast alltför
mycket i Wigforsska skatteresonemang.
Herr Holmberg demonstrerar framför
allt att han sitter fast i den anti-Wigforsskampanj
som en gång bedrevs, då
ett viktigt inslag i den svenska skattedebatten
var frågan om tandläkare tog
sig extra lediga dagar därför att marginalskatten
var för hög på 1910-talet.

Nej, herr Holmberg, problemen i den
tekniska utvecklingen och de insatser
det är fråga om att svenska tekniker
skall göra kan vi verkligen diskutera
utan att i debatten föra in den svenska
inkomstskattens konstruktion. Det är
möjligt att herr Holmberg vill föra ett
mycket långsiktigt resonemang. Som
jag sagt tidigare är den svenska ekonomin
ofrånkomligen en del av en internationell
ekonomi, och när integrationen
kommer, oberoende av i vilka former
det sker, då tvingas den svenska
lönenivån och den svenska lönestrukturen
att på sikt anpassa sig till en internationell
lönenivå. Det är ett perspektiv,
som inte alls är ointressant
men som ändå är så pass långsiktigt
att det inte finns någon mening i att
diskutera det i dag.

Till herr Dahlén har jag intet annat
att säga än att jag är glad över att både
från herr Dahlén och herr Bengtson
slippa höra kravet på en rundabordskonferens
upprepat.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Efter den omfattning
som debatten hittills har haft skall jag
i huvudsak hålla mig till vissa spörsmål
som berörs i bevillningsutskottets
betänkande.

Inledningsvis måste jag säga, att liksom
herr Holmberg blev jag mycket
häpen över meddelandet att man inom
regeringen tydligen vid den överarbet -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ning som nu sker av skatteberedningens
förslag icke ämnar följa skatteberedningens
riktlinjer. Detta är, tycker jag,
en ganska sensationell upplysning som
man har saknat antydningar om hittills.
Man trodde att den överarbetning
som pågått i ett par år skulle gälla
vissa detaljer, kanske viss förenkling
av förslaget beträffande administrationen
och kanske omfattningen. Men att
man skulle helt rata riktlinjerna i en
utredning, som tillkommit efter flera
års arbete och som beträffande huvuddragen
omfattades av en enig beredning,
är ganska märkligt. Där fanns
dock representanter inte bara för de
olika partierna utan också för näringslivet,
löntagarorganisationer och andra.

Emellertid har reservanterna i bevillningsutskottet
ansett att mervärdeskatt
bör införas. Efter att ha noggrant följt
utredningen och efter utredningens
slutförande noga övervägt dess förslag
har vi funnit att förslaget om en mervärdeskatt
såsom ett led i en total skattereform,
såvitt vi kan se, är av utomordentligt
stor betydelse, naturligtvis
först ocli främst för näringslivet men
även i vissa andra avseenden.

Att den nuvarande omsättningsskatten
försvagar vårt näringslivs konkurrenskraft
gentemot utländska företag är uppenbart
för alla. Jag tror inte någon
vill bestrida detta. Omsen på investeringar
liksom energiskatten ökar kostnaderna
såväl för de varor vi exporterar
som för de varor vi producerar
för hemmamarknaden. I sistnämnda fall
gynnas länder som exporterar till Sverige
genom system som medger avlyft
av indirekt beskattning vid export. Om
man skulle försöka tillämpa motsvarande
system med avlyft av de moment
av omsättningsskatten som ingår i priset
för våra exportvaror, skulle detta
bli en ytterligt komplicerad sak. Jag
tror också att det skulle vara svårt att
få detta godtaget vid en uppgörelse
med andra länder. En omläggning däremot
av den nuvarande indirekta beskattningen
till en generell indirekt be -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

skattning av mervärdeskattens typ skulle
innebära att investeringsbeskattningen
försvinner. Även utomlands tror jag
att en sådan åtgärd skulle få verkningar,
bl. a. genom sannolika lättnader i de
extra exportavgifter som vissa EEC-länder
nu tar ut på svensk export till dem.

När herr Wickman nu är fullt medveten
om att EEC-länderna har beslutat
införa mervärdeskatt men motiverar
detta beslut på sitt sätt, vill jag till den
reflexion han därvid gjorde foga påpekandet,
att den omständigheten att EEC
inför mervärdeskatt inte bör förbises av
ett land som ämnar söka inträde i den
Gemensamma marknaden. Det är min
övertygelse att detta har varit ett av de
skäl som gjort att t. ex. Danmark nu
fattat beslut om mervärdeskattens införande.

I samband med införandet av en sådan
skatt skulle också förutsättas avveckling
av ett flertal punktskatter med
undantag för skatter med speciell motivering.
Jag behöver inte närmare räkna
upp de reformer som detta skulle innebära,
eftersom herr Bengtson har räknat
upp dem noggrant. Därtill kommer
att dessa problem under flera år en eller
ett par gånger årligen dryftats här
i kammaren. Jag tror därför inte det
finns anledning att nu fördjupa sig i
sakdebatten. Däremot måste med kraft
kravet upprepas på att en reform verkligen
kommer och att den kommer utan
dröjsmål. Oppositionspartierna är eniga
i kravet att ett regeringsförslag om mervärdeskatt
skall föreläggas nästa års
riksdag.

När statsrådet Wickman gång på
gång säger att han »tror» att det är så
och så, att han »inte tror» att den här
skatten är så bra, att han »tror» att
det finns bättre o. s. v. vill jag påpeka
att kanske mer än hälften av den svenska
väljarkåren tror att mervärdeskatten
är av stor betydelse såsom ett led i en
stor skattereform.

Jag vet inte om den tro som regeringen
och dess parti företräder bör ha
större bevisvärde än den tro som andra

hälften av väljarkåren har. Jag vill till
detta lägga att vi, när ett förslag från
regeringen eventuellt kommer nästa år,
innebärande riktlinjer som helt avviker
från skatteutredningens förslag, naturligtvis
får diskutera även det alternativet.
Det kan vi tyvärr inte göra nu,
eftersom statsrådet Wickman inte ville
gå närmare in på problemet.

När oppositionspartiernas representanter
i bevillningsutskottet i sin reservation
nr II ger uttryck för uppfattningen
att en proposition om mervärdeskatt
bör avlämnas till nästa års riksdag,
har bevillningsutskottets majoritet
anfört allehanda argument för att på
den punkten inte behöva ha någon
åsikt alls. För utskottet tycks det inte
vara angeläget att ens behöva uttala
önskvärdheten av att en reform kommer
snarast möjligt. Utskottet tycks
vara belåtet med den nuvarande utredningslunken
och tar tydligen emot vad
som sedan kan komma från regeringen
i förvissningen om att det är det bästa.

Tillåt mig, herr talman, att ge uttryck
åt den uppfattningen att om finansministern
under de gångna två
åren hade levt efter den målsättning
som han nu angivit, nämligen önskvärdheten
av eu snabbare ekonomisk tillväxt,
hade han sett till att erforderlig
arbetskraft anvisats för den departementala
bearbetningen av skatteberedningens
förslag, så att utredningen hade
kunnat framlägga sitt förslag betydligt
tidigare än vad som nu sker. Nu
vet man tydligen inte alls om förslaget
kommer nästa år, även om det sägs i
bevillningsutskottets betänkande att utredningen
skall vara klar i höst. Efter
statsrådet Wickmans meddelande här
vet man knappast vad man skall tro.
Någon strävan efter ett snabbt resultat
har i varje fall inte förmärkts.

En av de invändningar mot mervärdeskatt
som brukar framföras är att
den skulle belasta konsumenterna. Statsrådet
Wickman har flera gånger i dag
varit inne på det resonemanget. Skulle
man dra slutsatsen efter hans första

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

anförande, skulle mervärdeskatt vara
direkt skadlig. Senare har han modifierat
sitt uttalande, så att skatten,
även om den inte är skadlig, i varje
fall inte är bra.

Den starka konkurrens som råder
mellan svenskt näringsliv och utländskt
både i fråga om den svenska exporten
och den svenska importen för hemmamarknaden
tycker jag i viss mån jävar
påståendet om att en mervärdeskatt
skulle komma att speciellt belasta
konsumenterna. En förstärkt konkurrens
måste väl ändå vara till fördel för konsumenterna,
såvitt jag förstår. Om den
industriella produktionen i landet genom
den stimulans som produktionen
tillförs genom mervärdeskatten kan öka
— i betydande omfattning kanske —
ge flera arbetstillfällen, ge bättre utkomstmöjligheter
åt flera samt bidra
till en ökad standard, undrar jag om
man inte får vara ganska ensidig i sin
tro på mervärdeskattens nackdelar, om
man inte vill erkänna att den för landet
som helhet, för vårt ekonomiska liv och
därmed också för invånarnas bästa måste
vara till nytta och inte till skada.
Dessutom vill jag framhålla att mervärdeskatten
avsågs bli kombinerad med
överförande av vissa sociala avgifter på
företagen, till lättnad alltså för enskilda.
Det måste även förutsättas att ett införande
av en generellt verkande och
konsumtionssneutral indirekt skatt av
mervärdeskattens typ utgör en integrerande
del i en total skattereform, som
alltså innesluter även andra spörsmål
än de som direkt berör näringslivet.

Det finns för övrigt aktuell anledning
att verkligen på allvar fråga sig
om vi kan fortsätta med nuvarande
skattesystem, så tillkrånglat, invecklat
och svårförståeligt som det faktiskt är.
Typexemplet ges i år när taxeringsnämnderna
talar om en rekordartat stor
felprocent i deklarationerna. Medborgarna
har inte förstått vissa nyheter i
systemet. Det är klart att nya förhållanden
nödvändiggör tillägg och ändringar
också på beskattningens områ -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
de. Dessa tillägg har emellertid blivit
så många att hela systemet verkar förvirrande.
Redan av detta skäl är därför
en total skattereform högst motiverad.

Folkpartiet har, såsom berörts tidigare
i dag, med hänsyn till det samhällsekonomiska
läget ansett det omöjligt
att i år förorda någon försvagning
av budgeten. Yi har alltså inte framlagt
några förslag till skattesänkningar.
I den mån vi föreslagit höjningar av
vissa utgiftsposter har vi försökt balansera
detta på inkomstsidan eller med
besparingar, något som i stort sett har
lyckats. Däremot anser vi att en kommande
skattereform bör innebära vissa
sänkningar av den direkta inkomstskatten.
Mervärdeskatten bör alltså kompletteras
med en justering nedåt av skalorna
för marginalbeskattningen och en
reformering av grundavdragen för att
ge skattelättnad åt personer med låga
inkomster. Familjebeskattningen bör reformeras
och vissa sparstimulerande åtgärder
infogas i den direkta beskattningen.
De frågorna har redan berörts
i debatten, och jag går därför inte närmare
in på dem.

Då säger statsrådet Wickman: Varför
kan ni inte kräva skattesänkningar i år
men kanske nästa år, eller när skattereformen
nu kommer? Jag vill på det
svara att en mervärdeskatt ökar möjligheterna
att sänka den direkta beskattningen.
Omsättningsskattens verkningar
är nämligen helt andra än mervärdeskattens.
Först och främst är omsättningsskatten
icke konsumtionsneutral.
Dess besvärande verkningar på
näringslivet har redan berörts — jag
trodde att alla var eniga på den punkten.
Om man därför beslutar en mervärdeskatt
och som följd därav får beskärningar
av den direkta beskattningen,
har det inte samma verkan vare
sig på konsumtionsvalet eller på näringslivet
— som ju ändå kan sägas vara
en motor i samhällsekonomin — som om
en liknande operation skulle göras medan
vi har omsättningsskatten kvar.

Det är en gammal regel, som jag

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.

lärde mig här i kammaren för många
år sedan, att finansministerns inkomstsiffror
och utgiftssiffror av regeringen
anses sakrosankta. Varje ändring anses
vara ohederlig eller i varje fall
vittna om ett mycket dåligt omdöme
enligt socialdemokraternas mening.
Man utgår nämligen från att inkomstsiffran
är given, man utgår från den
kalkyl man har och som ligger till
grund för beräkningarna. Men den
grunden godkänner inte vi. Vi tror
nämligen att ekonomin är så beroende
av den ekonomiska politik som förs,
att om där kan åstadkommas en ändring
och en förbättring ger detta också
utslag så småningom i inkomststegringar.
Därigenom ökas möjligheterna att
skapa förutsättningar för skattelättnader.
Det är klart att vi aldrig liar
ifrågasatt några skattelättnader som
förstör samhällsekonomin.

Efter dagens meddelande undrar
man hur länge en skattereform kommer
att dröja. Är det fråga om en total
reform, eller är det bara fråga om en
förändring av omsättningsskatten? Därpå
svarade inte statsrådet Wickman.
Jag skulle gärna velat få ett besked
också på den punkten, så att det hade
varit lättare att bedöma de spörsmål
som vi här diskuterar. När man ställer
frågan om hur länge det kan dröja har
man som ledamot av bevillningsutskottet
svårt att bortse från den argumentation
som utskottets majoritet ger uttryck
för dels i anledning av vad folkpartiet
och centerpartiet har anfört i
sin gemensamma motion om den direkta
beskattningen och socialförsäkringen,
dels beträffande de tre oppositionspartiernas
krav på åtgärder för
att undvika inflationens skattehöjande
verkningar. Utskottet hänvisar i båda
dessa fall till pågående utredningar.
Som tillhörande oppositionen vill jag
slå vakt om utredningsväsendet. Jag
anser att det har stor betydelse för
oppositionens möjligheter att få spörsmål
sakligt utredda. Men utredningarna
får inte bli organ för att fördröja

reformkrav som regeringen och dess
riksdagsgrupp inte vill släppa fram.
För närvarande händer det att ett par,
tre utredningar samtidigt sysslar med
frågor som berör samma ämneskomplex;
jag har i ett fall varit med om
att man staplade fem utredningar på
varandra för att bevisa att ett förslag
var omöjligt att genomföra, ty alla fem
skulle nödvändigtvis vara klara innan
man kunde angripa spörsmålet med
ett lagstiftningsförslag. Det kan inte
vara rimligt att den ordningen får fortsätta.
Jag anser -—• om jag får göra den
lilla utvikningen — att när Kungl.
Maj :t tillsätter utredningar borde en
planering kunna ske så att man inte
lappar på med den ena utredningen
efter den andra inom i stort sett samma
ämnesområde, därför att då försenar
och fördröjer man det man vill ha
genomfört.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
vill jag framhålla önskvärdheten
av att de utredningar som pågår både
när det gäller överarbetningen av skatteberedningens
förslag i departementet
och de övriga utredningar som berör
de frågor jag här har nämnt verkligen
påskyndas.

Jag skall till sist tillåta mig att göra
några små reflextioner i anledning av finansministerns
uttalanden om samhällsekonomin
på längre sikt. Detta kapitel
innehåller många sanningar men tyvärr
ganska litet att ta på när det gäller
metoderna för att nå den uppställda
målsättningen. Finansministern anför
att den inre och yttre jämvikten måste
värnas genom en restriktiv efterfrågepolitik
samtidigt som underlag för fortsatt
ekonomisk tillväxt skapas genom
prioritering av de för en snabb produktionsutveckling
vitala investeringarna.
Men hur detta skall genomföras
säger han inte.

Man kan göra vissa antaganden på
grundval av vad som har skett och av
vad som uttalas i kompletteringspropositionen.
Återhållsamheten i konsumtionen
skulle kunna uppnås dels med

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

skattehöjningar, vilket ju har prövats,
dels med restriktioner på sätt som nu
har tillämpats på byggnadsmarknaden.
På basis härav skulle alltså ökade kapitalresurser
tillföras industriinvesteringarna.

Tyvärr måste man konstatera att hittills
gjorda försök inte utfallit enbart
positivt. Statsrådet Wickman var mycket
imponerad av resultatet år 1966,
när man lyckades starkt dämpa efterfrågeutvecklingen.
Jag vill beteckna åtgärderna
1966 som i viss mån en framgång,
men åtminstone beträffande konsumtionsnedgången
var denna nog också
ett resultat av vissa andra omständigheter
än regeringens åtgärder. Jag
kan t. ex. nämna något som jag inte hörde
att statsrådet Wickman tog upp,
nämligen det nära samband som nedgången
i konsumtionen, särskilt i hushållskonsumtionen,
hade med de försenade
löneutbetalningarna. Det var ju
enorma belopp som under senare halvåret
och i många fall först mot slutet
av året utbetalades. Att dessa penningmedel
icke hade utbetalats tidigare
omöjliggjorde helt visst uppfyllandet
av betydande önskemål som man annars
skulle ha tillgodosett.

Pengarna uppsamlades inte alltid i
bank utan förvarades troligen ofta hemma.
Dessa sena utbetalningar var med
all säkerhet en tillfällighet för detta
år. Pengarna gick åt rätt snabbt, delvis
kanske i slutet av 1966 men också
i år. Utvecklingen på sparfronten visar
att detta antagande är riktigt.

Den 25-procentiga investeringsskatten
för vissa typer av byggen har fått
följder som pekar på att den dispensmöjlighet
som skulle tillämpas undantagsvis
torde få tillgripas i större utsträckning
än avsett om man vill undvika
krisartade företeelser på arbetsmarknaden.
Å andra sidan medför skattehöjningar
konsekvensstegringar i priser
och löner och utgör alltså icke någon
slutligt tillfredsställande åtgärd. De
bidrar med andra ord till det hot mot
det ekonomiska framåtskridandet som

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 3i

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

finansministern nu är allvarligt bekymrad
över, nämligen prisstegringarna.

Tron på att man genom skatteåtstramning
generellt kan sänka efterfrågenivån
är diskutabel. Givetvis kan detta
vara möjligt att åstadkomma på enstaka
och bestämda avsnitt, men att
söka bromsa en inflation med skattehöjningar
har alltid varit en tvivelaktig
åtgärd.

Finansministern gör i slutet av sina
kommentarer till samhällsekonomin på
längre sikt ett uttalande, där han dels
hoppas att arbetsmarknadens parter
skall kunna förhandla sig fram till en
avtalsrörelse som håller sig inom ramen
för vad vår ekonomi medger, dels
tillägger att den ekonomiska politiken
samtidigt måste drivas med sådan skärpa
att samhällsekonomiska förutsättningar
för en mer balanserad löneutveckling
föreligger.

Jag skulle vilja fråga: Varför just nu?
Varför säger finansministern detta först
nu, liksom om han först nu hade kommit
till insikt om allvaret i den sedan
tjugo år pågående inflationsutvecklingen
i vårt land? Herr Sträng har ju tillhört
regeringen hela tiden, dock bara
de senaste tolv åren som finansminister.
Hela tiden har penningvärdet fallit,
och kostnadsutvecklingen har haft en
negativ verkan på olika sätt, som jag
inte behöver närmare räkna upp. Några
framsteg i bekämpandet av denna utveckling
har jag inte kunnat observera.
Tvärtom har ju herr Sträng accepterat
en fortgående penningvärdeförsämring,
inte med 6 men väl med 3 procent om
året, ett uttalande som ur alla synpunkter
måste betraktas som olyckligt. Får
nu årets kompletteringsproposition och
uttalandena där tolkas som en omvändelse? Folkpartiet

har, liksom övriga oppositionspartier,
under många år föreslagit
andra åtgärder än regeringens för
att nå en objektiv och för alla acceptabel
definition av de samhällsekonomiska
förutsättningar från vilka en lönerörelse
kan utgå. Vi har också fram -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

lagt förslag för att söka ena arbetsmarknadens
parter om riktlinjerna för
lönerörelsen med hänsyn till föreliggande
fakta. Herr Sträng, regeringen
och det socialdemokratiska partiet har
envist sagt nej under flera år till dessa
förslag. Annars hade det kanske inte
behövt dröja till 1968—1969 innan liknande
försök kan göras.

Statsrådet Wickman säger nej till alla
de förslag som folkpartiet, centern och
högerpartiet har lagt fram. Ingenting
kan dessa partier göra bättre än regeringen
kan. Vilka märkliga människor!
Sedan statsrådet Wickman avfärdat alla
förslagen frågar han: Vad vill oppositionen?
Vad föreslår den? Jag vill hänvisa
till det som vi föreslagit i våra
motioner under flera år, som står i våra
reservationer och som jag delvis har
berört alldeles nyss; olika åtgärder just
i syfte att nå det resultat som finansministern
eftersträvar. Men jag vill tilllägga
någonting som jag har sagt förut
i denna kammare: Det är regeringen
som regerar. Det är den som skall lägga
fram förslag för riksdagen att antas eller
förkastas. Oppositionens uppgift är
att kritisera och att motivera sin kritik
så gott man kan. Men det kan inte vara
rimligt att den skall uppträda som något
slags biträdande regering, så att den
sittande regeringen varje gång kan fråga:
Vad har ni för förslag? Så fungerar
inte en demokrati.

Finansministerns uttalande om samhällsekonomin
på längre sikt är en målsättning,
och jag kan inte se annat än
att den är riktig. Men medlen går han
förbi. Det samordnande stabiliseringsprogram
som man hoppats på, och som
torde vara alldeles ofrånkomligt för ett
bestående framtida resultat av åtgärderna
är alltjämt så ofullständigt att det
närmast är obefintligt.

Herr ÅKERLUND (h) :

Herr talman! Den ekonomiska politiken
måste utgå från allmänt rådande
villkor och förutsättningar på världs -

marknaden och i sina huvuddrag innehålla
rekommendationer till en anpassning
efter dessa villkor. Jag skall därför
säga så mycket om vår syn på det
allmänna konjunkturläget och den sannolika
konjunkturutvecklingen för den
närmaste tiden som behövs för att motivera
våra förslag särskilt i bankoutskottets
utlåtande nr 32.

I statsregleringspropositionen faller
det i ögonen vad som där underlåtes
att sägas om den internationella utvecklingen
mer än vad som där säges.
Det är synpunkterna på tillväxten hittills
och sannolikheten av att denna
blir långsammare under resten av 1960-talet som är dominerande tema. Stabiliseringspolitiken,
som är alternativet till
tillväxtpolitiken i viss mening, berörs
givetvis — som det förefaller mig dock
mest som ett nödvändigt ont. Däremot
tar man inte upp sambandet mellan dessa
båda slag av politik. Man skulle eljest
kunna peka på att den forcerade tillväxttakten
under decenniets första del
i själva verket är skuld till den avmattning
som nu säges förestå för 1960-talets
senare del. Just frånvaron av stabiliseringspolitik
är i själva verket
skuld till att vi nu har sysselsättningssvårigheter.
Stabiliseringspolitiken är
enligt vår mening alltid nödvändig för
att hålla en jämn takt i tillväxten under
ett helt skede. Oppositionen har det
gemensamt i sin ekonomiska politik att
den vill ha större stabilitet i ekonomin
därför att den därmed tror sig kunna
uppnå bättre långsiktiga resultat än den
sparka och spring-politik som regeringen
för på den ekonomiska fotbollsplanen.
Det som i så gott som alla länder
är ett kännetecknande inslag i konjunkturbilden
men som inte berörs i
statsregleringspropositionens internationella
utblick är att lönsamheten i företagen
gått ned och att därmed stimulansen
till fortsatt tillväxt minskat. Herr
Wickman var i sitt anförande inne på
denna fråga när han sade om stabiliseringspolitiken
i Västtyskland under
fjolåret att den varit alltför hård.

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Det ger mig anledning att återge ett
uttalande som görs av doktor Emminger
i den tyska förbundsbanken i mars i år.
Där sägs följande: »Förbundsbankens
tidigare restriktiva politik hade utan
tvivel bidragit till att kyla ned den
överhettade ekonomin, men den mycket
starka investeringsminskningen mot
slutet av 1966 var på intet sätt endast
eller ens i huvudsak ett resultat av
kreditpolitiken. Denna minskning inträffade
framför allt på grund av den
fortgående kostnadsökningen under flera
år och den resulterande urkramningen
av vinstmarginalerna på grund
av föregående överinvestering i olika
sektorer lika väl som den strukturella
kol- och stålkrisen, och inte minst på
grund av den överdrivna tillväxten av
personal- och konsumtionsutgifter i den
allmänna sektorn, något som hindrade
investeringsutgifter. Det skulle vara illusoriskt
att tro att billiga pengar och
kreditinjektioner skulle kunna omedelbart
återuppliva privata investeringar.
För detta ändamål förefaller återställande
av normala vinstmarginaler och
högre vinstförväntningar vara mycket
viktigare.»

I Sverige har vi fått en rad företagsnedläggningar
av vilka en del inte kunnat
undvikas medan andra är en direkt
följd av en felinriktad kostnadsfördyrande
politik och därför onödiga. Lönsamheten
är i dagens konjunkturläge
den centrala frågan internationellt såväl
som inom vårt eget land, och därför
saknar jag i hög grad en utförlig
diskussion av vad regeringen tänker
vidtaga för konkreta åtgärder för att
hjälpa företagen att återvinna sin lönsamhet
ävensom ansträngningar att
klargöra för allmänheten lönsamhetens
ofrånkomlighet. Otvivelaktigt skulle en
internationell prisstegring ånyo göra
svenskt näringsliv temporärt lönsamt,
och när man nu hoppas och tror att
konjunkturen vänt, som det heter, ligger
väl däri att de internationella varupriserna
skulle börja dra sig uppåt. Så
har emellertid hittills inte varit fallet.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
Tvärtom visar indexsiffrorna på en cirka
tioprocentig nedgång för de internationella
världsmarknads- och grosshandelspriserna^sedan
i fjol. Inte heller
har jag kunnat finna att den allra senaste
tidens tendenser på detta område
berättigar till antaganden om en omsvängning.
Däremot fortsätter konsumtionsvarupriserna
att gå upp utomlands
såväl som här hemma, antydande kostnadselementens
fortsatta stegring. Vill
man ha dessa förhållanden konkret
exemplifierade är det bara att peka på
prisutvecklingen för två svenska stapelvaror,
malmen och träet. Staten har ju
själv sitt stora malmintresse i LKAB,
som för i fjol fått sätta ned sin utdelning
till hälften, en nog så uppseendeväckande
åtgärd för ett så stort företag.

Bedömningen av konjunkturen för
den närmaste tiden blir därför att något
ovanligt och oväntat måste inträffa
för att man skall våga räkna med en
konjunkturförbättring om inte åtgärder
vidtages för att förbättra lönsamheten.

På det internationella planet skall också
antecknas åtgärder som är till för att
öka konkurrensen. Kennedyronden har
förts till ett slut som från många synpunkter
får anses tillfredsställande för
Sveriges del. Emellertid kommer den
att skärpa konkurrensen och för vår
del nödvändiggöra en längre gående
kostnadsanpassning.

Integrationssträvandena fortsätter också
inom Europa med Englands ansökan
om inträde i EEC. Sverige avses
komma att följa efter. Det är ett för oss
nödvändigt steg. .Tåg skall inte nu gå
in mera på den frågan men vill ändå
från min sida och med de synpunkter
jag alltid företrätt här i kammaren
framhålla att vårt land f. n. inte är finansiellt
rustat för ett inträde i EEC
och att därvidlag åtgärder snabbt bör
vidtagas.

Det internationella betalningssystemets
utformning är alltjämt föremål för
diskussioner på det internationella planet,
och Sverige deltar. Min syn härpå
har jag framfört i tidigare debatter, se -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
nast i fjol. För dagen vill jag endast
säga att den internationella likviditeten
uppenbarligen inte lägger hinder i vägen
för en fortgående internationell inflationsutveckling.
I diskussionen om
beredskapsåtgärder som behövs för att
öka den internationella likviditeten kan
bara noteras att Amerika begär omedelbart
tillskapande av en beredskapsplan
för ökad tillförsel av internationella
reservvalutor, en plan som skulle
föreläggas Internationella valutafondens
möte i september. Detta irriterar de sex
och Frankrike mest såsom presumtiva
långivare. När Frankrike då svarar med
antydningar om att en höjning av guldpriset
är den effektivaste metoden att
öka den internationella likviditeten,
förargar det USA. Gemensamt åstadkommer
båda parter att oro och spekulationer
på valutamarknaderna uppammas
och inflationsfarhågorna accentueras,
för vilket båda parter klandrar
varandra.

För att så övergå till den svenska
konjunkturbilden intresserar sig finansministern
dock — det måste rätteligen
erkännas — för första gången med litet
mera allvar för den ogynnsamma kostnadsutvecklingen.
Till och med sådana
uttalanden som att löneutvecklingen
och inkomstutvecklingen — egentligen
två nya ord i regeringens vokabulär —-går något för fort kan återfinnas. Lönehöjningen
blev alltför stor, sägs rakt ut.
Otvivelaktigt är det ett närmande under
yttersta försiktighet och tveksamhet
till oppositionens mera frimodiga
uppträdande i dessa frågor. Beträffande
lönehöjningarna är det en sak som
jag förstår måste uppfattas som verkligt
stötande för de människor som
träffas av uppsägning. I dessa dagar
har många, alltför många människor
mist sina jobb därför att företagens inkomster
inte förslår. Det måste kännas
ovanligt bittert för en människa att
komma hem till sin familj med meddelandet
om en uppsägning, samtidigt
som de som får stanna kvar i jobbet
får löneförhöjning, när den uppsagde

dessutom måste veta att lönekontot inte
räcker till för honom också, just därför
att de andra skall ha så mycket
mera. Vad än må sägas om det, så inte
är den lönepolitik som nu förs en särskilt
solidarisk politik.

Sedan flera år har vi motionerat om
en teknisk utredning av en inkomstpolitik
för att stabilisera löner och priser.
Riksbanksfullmäktige har föreslagit
detta, och högerpartiet står bakom
tanken. Regeringspartiet avvisar dock,
märkvärdigt nog, även i år förslaget.
Arbetsmarknadens parter har emellertid
vaknat upp för att något behöver
göras. Som första steg överväger de att
samordna delar av nästa avtalsrörelse
bättre, och det är säkert ett steg i rätt
riktning. Arbetsgivareföreningen har
föreslagit LO och TCO vissa riktlinjer
för avtalsförhandlingarna. Bl. a. tar Arbetsgivareföreningen
i sitt förslag upp
frågan om fastställande av ett löneutrymme,
d. v. s. med andra ord den
mångomtalade s. k. lönepottens storlek.

Naturligtvis har LO och TCO kommit
med kritiska invändningar — vad vore
annat att vänta? Icke heller är det något
fel av dem att komma med invändningar.
De har dock inte vågat ta ansvaret
för att helt tillbakavisa propåerna,
vilket är förståeligt. Däremot är
de ännu så länge ganska passiva och
utan egna motförslag. Den som emellertid
vill undgå att initiativet glider ur
händerna på sig får nog bekväma sig
att komma med positiva förslag också
och inte förfalla till steril negativism.
Vi väntar alltid på att något skall komma
även från löntagarhåll.

Vad staten angår har vi motionsledes
i reservation till bankoutskottets utlåtande
nr 32 uttalat att staten dels är
den största arbetsgivaren här i landet,
dels också svarar för de stora bidragen
till olika människogrupper genom
sina transfereringar och därför inte
kan ställa sig helt utanför vad Arbetsgivareföreningen,
LO och TCO beslutar.

Vi anser därför att en teknisk utred -

Måndagen den 29 mai 1967 fm.

Nr 34

ning är motiverad, och den kommer
jag att yrka bifall till senare. Vidare
är det naturligtvis utmärkt att arbetsmarknadsorganisationerna
fortsätter
med sina funderingar. De stora erfarenheter
av avtal och löner som de har förvärvat
är en värdefull tillgång, men
dessa kan behöva kompletteras med
bättre insikter om hur det allmänna
fungerar och dettas uppgifter. Det brister
tyvärr på det hållet när man gör
uttalanden om det allmännas ansvar för
att sörja för en stabilitet, som avtalförhandlingarnas
resultat i själva verket
omöjliggör.

Statsrådet Wickman har förlöjligat
förslaget på ett samråd i någon form,
t. ex. en rundabordskonferens. Om en
sådan skall ha framgång beror naturligtvis
på hur ett samråd kommer till.
Kanske är det också så att den nuvarande
regeringen inte har det rätta
handlaget därvidlag och av den anledningen
känner sig olustig. Emellertid
måste enligt vår mening uppläggningen
vara den, att man börjar med en teknisk
utredning för att få klart för sig
vad man egentligen syftar till. Först
därefter kan man träda i samrådsdiskussioner.
I själva verket har Arbetsgivareföreningen
redan påbörjat detta
arbete, och vi väntar naturligtvis på att
LO och TCO skall framföra sina synpunkter.

Enligt vår mening bör också staten
se iiver de tekniska problemen för sin
del och konfrontera dessa med dem arbetsmarknaden
har. Därför menar vi
att ett sådant samråd bör komma men
först föregås av nyssnämnda tekniska
utredning.

Inför de lönsamhetsproblem som
uppkommit och som jag i det föregående
berört söker sig den ekonomiska
politiken, som den nu förs, till lösningar
innebärande vidgad kreditexpansion
med olika metoder. I själva verket är
det ett uppkok av välkända inflationsrecept.
Man tror sig kunna uppnå lönsamhet
inom näringslivet på kredit så

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
att säga. Kreditpolitikens centrala roll
understrykes därmed ånyo.

Utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande
tagit upp till granskning ett uttalande,
som är otydligt formulerat
men som brutits ut ur sitt sammanhang,
om förhållandet mellan prioriteringar
och generellt verkande medel i kreditpolitiken.
Någon tvekan om att vi i högerpartiet
önskar generellt verkande
medel kan naturligtvis inte råda, inte
heller om att kreditpolitiken blivit mer
generellt inriktad än förut men också
fått nya prioriterande inslag. Inte minst
är tillskapandet av det nya statliga kreditaktiebolaget
ett organisatoriskt instrument
för nya prioriteringar.

Jag skall i detta sammanhang med ett
par ord beröra ett yttrande av herr
Einar Eriksson, som i debatten den 3
maj om sparstimulerande åtgärder förklarade
att »utbudet av krediter som
är det adekvata uttrycket för kapitalbildningen
ökat synnerligen kraftigt under
framför allt de senaste åren». Det
är alldeles riktigt att kreditutbudet ökat
kraftigt, men uttalandet är intressant
framför allt för herr Erikssons uppfattning,
som jag tror delas av många
på hans kant, att det adekvata uttrycket
för kapitalbildningen just är kreditutbudet.
Det är nog på denna punkt som
våra uppfattningar bryter sig som kraftigast.
Vi tror nämligen inte att kapitalbildningen
så enkelt kan bestämmas, att
om man bara ökar kreditutbudet så får
man också kapitalet bildat.

Man får framför allt inflation, om
man inte harmonierar kreditutbudet
med det därefter genom inkomstökningen
följande sparandetillskottet. Det
är just den bristen på konsolidering av
krediten till ett långsiktsbundet sparande
som ger upphov till pris- och lönerörelser
samt allmän inflation.

Tidigare alltför ambitiösa tillväxtkrav
i vårt land, tillgodosedda genom kreditexpansion
och med undanskjutande av
våra krav på stabilitet, har drivit fram
den pris- och kostnadsstegring som nu

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

skadat lönsamheten i företagen och
tvingar fram en viss stagnation i näringslivet
med bl. a. sysselsättningssvårigheter.
Jag tror att detta samband är
ett samband som min kollega i denna
kammare herr Eriksson bör fundera
över.

En återhållsamhet i kreditgivningen
är nödvändig i detta läge, liksom
mänskligt att döma även på sikt — liksom
stimulans av sparandet från stabiliseringssynpunkt
är oundgänglig. Det
måste bli en bättre harmoniering i
detta hänseende. Det är det vi saknar.

Regeringen har nu frigivit företagens
investeringsfonder. Dessa är företagens
egna pengar, och inför farhågor om allvarligare
sysselsättningssvårigheter i
höst är åtgärden naturligtvis riktig,
men dels innebär frigivningen tyvärr
inte någon förbättring av lönsamheten
i företagen utan endast att tidigare
uppsamlade reserver äts upp, dels är
det ganska alarmerande att det skall behöva
vara nödvändigt att falla tillbaka
på dessa reserver. Det lovar inte så gott
för framtiden som man skulle önska.

Herr talman! Jag kan i detta inlägg
givetvis inte gå in på alla faser i den
ekonomiska politiken. Det skulle trötta
kammarens ledamöter otillbörligt. Jag
skall därför sluta med att hänvisa till
det tiopunktsprogram som återfinnes i
reservation nr 4 i bankoutskottets utlåtande
nr 32, det som alltså anger högerpartiets
syn på vad som bör åtgöras i
den ekonomiska politiken. Jag vill understryka
vad där sägs, att det behövs
ett samlat program av åtgärder präglade
av en annan grundsyn på samspelet
mellan den ekonomiska politikens
hjälpmedel — kort sagt en borgerlig
grundsyn. Det är därför med intresse
som jag noterar att mittenpartiernas
särskilda yttrande väsentligen innehåller
samma eller liknande synpunkter
som dem vi framfört.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Åkerlund hade
älskvärdheten att citera mig i ett anförande
som jag höll i anledning av de
s. k. sparmotionerna. På citatet är det
intet fel, men jag satte inte in orden i
det sammanhang som nu herr Åkerlund
gör. Jag är väl införstådd med att om
man genom ett kollektivt eller ett personligt
sparande kan öka kreditutbudet
och detta leder till en ökad aktivitet i
samhället, så kan det självfallet få en
inflationsdrivande effekt. Det medger
jag gärna, men här gällde det frågan
om huruvida, vi hade ett sparande här
i landet som kunde anses acceptabelt, I
detta sammanhang nämnde jag kapitalbildningen
som på de senaste fem åren
har ökat med inte mindre än 200 procent.
Därmed har vi också självfallet
kunnat klara åtminstone större delen
av de ambitioner som vi har för att
hålla aktiviteten i gång i samhället.

Herr ÅKERLUND (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr Erikssons påpekande
att jag hade tagit citatet ur ett
annat sammanhang än det som vi behandlar
i dag är i och för sig riktigt,
men ändå är detta samband mellan det
kollektiva sparandet och inflationsutvecklingen
av betydelse för att förstå
den händelseutveckling som vi har upplevat.
Nu säger herr Eriksson att det
kan tänkas situationer där man på
grund av stora ambitioner önskar få
stor kapitalbildning, och då tillgriper
man ett kollektivt sparande även om
detta skulle få inflationseffekt. Min invändning
mot detta resonemang är inte
att man inte vet att resonemanget kan
föras och inte heller att det är tekniskt
omöjligt att använda detta medel för
viss kapitalbildning, men väl däremot
att en inflationsutveckling i och för sig
icke är önskvärd. Om man vidare ger
sig in på en sådan, kan man inte driva
inflationsutvecklingen så långt att den
inte snart får återverkningar och så att

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

säga slår bakut med åtföljande kapitalförluster.
Det är detta jag velat visa
med mitt anförande i dag. Jag vill ha
fram att vi har fört en alltför ambitiös
tillväxtpolitik. Denna har med hjälp av
kollektivt sparande framkallat en inflationsutveckling,
och inflationsutvecklingen
tjänstgör nu själv som korrektivet
till denna alltför ambitiösa tillväxtpolitik
och framtvingar stagnationstendenser
och sysselsättningssvårigheter.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Den kompletteringsproposition
som i dag föreligger till behandling
skiljer sig icke nämnvärt från
närmast föregående års. Här redovisas
siffermaterial som upplyser om en utvecklingstrend
som minst sagt icke
kan anses vara tillfredsställande. Den
redovisade texten är för det första mera
kortfattad än vanligt, men för det
andra kan man trots förklaringar eller
rättare sagt bortförklaringar mellan
raderna utläsa en skönjbar oro.

Den optimistiske textförfattaren förespeglar
sin vana trogen trots allt en
gynnsam utveckling. Man skulle måhända
föreställa sig ett visst släktskap
med schlagerförfattaren till »Tro lilla
hjärta, bara tro».

Av kompletteringspropositionen finner
man vidare att nationalprodukten
har minskat rätt väsentligt sedan statsverkspropositionen
lades fram. Då beräknades
den till 2,9 procent, och nu
har den stannat vid 2,6 procent. För
nästa år förespeglas att den skall kunna
nå 3,5 procent.

Långtidsutredningen räknade med
en årlig ökningstakt under 1960-talet
på 4,9 procent. Nu säger finansministern
i kompletteringspropositionen att
den tänkta ökningen på 3,5 procent
innebär en mera normal utvecklingstakt.
Han har tidigare aldrig påstått
att den då siade 4,9-procentiga ökningen
på något sätt var onormal. Regeringens
ambitioner anpassas i takt med
uppkomna svårigheter för näringslivet,

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
vilka inte minst regeringen själv bär
ansvaret för.

Prisstegringarna fortsätter i ungefär
samma takt trots en mera balanserad
arbetsmarknad och en stramare finanspolitik.
Detta torde innebära att finansministerns
tidigare uttalade propåer
om storleken av penningvärdets fortsatta
försämring kommer att infrias
över måttan. Statsrådet säger att de
ökade prisstegringarna beror på lönehöjningarna,
d. v. s. resultatet av de
senaste löneförhandlingarna, och i det
stycket vill jag ge honom mitt fulla
instämmande. I den här skrivningen
finns en intressant sak att notera, nämligen
finansministerns konstaterande
att prisuppgången i ovanligt låg grad
betingas av höjda jordbrukspriser. Med
tanke på det hårda utspel socialdemokraterna
gjorde vid det senaste valet
borde detta konstaterande vara en nyttig
läsning, inte minst för jordbruksministern.

Näringslivets stagnation sägs i stor
utsträckning bero på det höga kostnadsläget
i vårt land. Industrins minskade
investeringar är en mätare dels
på det höga kostnadsläget, dels på bristen
på riskvilligt kapital. Företagens
vinst beräknas nedgå inte mindre än
15 procent. I statsverkspropositionen
hade man siat om 5 procent. Detta
kommer också att i negativ riktning
avspeglas i ett kommande budgetsaldo.

Den ekonomiska utvecklingen under
första delen i år inger också en viss
oro för framtiden. Även valutareserven
har ökat, och detta torde i icke
ringa grad bero på den s. k. restposten.
Inom parentes vill jag säga att även
om ingen till fullo har utrett orsakerna,
torde mycket ligga i de krediter
som tagits utomlands. Måhända blir
det betydligt svårare för vårt land i
ekonomiskt avseende när dessa pengar
skall återbetalas.

Utöver detta inger även statens ökade
upplysningsbehov, som vi alldeles
nyss har hört statsrådet Wickman tala
om, oro för framtiden. Mot här angiven

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.

bakgrund kan man inte komma ifrån
att regeringen bildlikt talat har blivit
tagen på sängen. Till yttermera visso
kvarstår det faktum att de goda år som
vi har bakom oss av regeringen betraktas
såsom något evinnerligen bestående.
Herr Erlander et compani har,
herr talman, med andra ord trott sig
regera i bibelns tusenåriga rike. Det
har inte fattats varningssignaler från
oppositionen under dessa år. Att lyssna
och taga lärdom har inte varit regeringens
starka sida, även om det detta
år från oppositionen redovisas motioner
som skulle leda till ett ekonomiskt
tillfrisknande. Tyvärr har motionerna
avstyrkts av utskottsmajoriteten.

Vi upplever i dag att kommande avtalsförhandlingar
föregås av överläggningar
med berörda intresseorganisationer.
Här kommer jag in på samma
spörsmål som föregående talare har
behandlat. Vårt förslag om en rundabordskonferens
sammanfaller väl med
dessa nu vidtagna initiativ. Vi tror att
resultaten såväl samhällsekonomiskt
som i fråga om fördelningen mellan
olika grupper skulle få en bättre balans
om vårt förslag om en rundabordslconferens
bifölles. Den nödvändiga stabiliseringen
tror vi kan bättre anpassas
till en given situation med inrättande
av ett ekonomiskt ocli socialt råd.

Ansvar borde föda ansvar hos dem
som makten har. Med en dylik institution
skulle man i en besvärlig situation
komma bort från partipolitiska
och måhända taktiska spekulationer.
Jag vill inte på något sätt beteckna det
ekonomiska läget såsom katastrofalt i
den meningen att det vore befogat med
en samlingsregering. Den bör enligt
mitt förmenande träda till vid krig och
krigsfara. Det allvarliga ekonomiska
läget gör dock att av oss föreslagna
åtgärder i viss mån skulle eliminera
partipolitiska motsättningar utan att
partierna fördenskull behövde uppge
sin partipolitiska integritet.

Med ett ansvar för reformernas bibehållande
vill jag mycket starkt stry -

ka under att varken centerpartiet eller
folkpartiet, med ett annat ord kallade
mittenpartierna, föreslår någon skattesänkning.
Vi tror att vi med en annan
ekonomisk politik skulle kunna komma
fram till ett läge, där produktionshjulen
rullar snabbare och vi på det
sättet får in mera pengar till staten.
På det sättet skulle vi kunna föra en
progressiv reformpolitik.

Vi är övertygade om att det virrvarr
på skatteområdet som för närvarande
förekommer måste bli föremål för beslut
om en mera ändamålsenlig och
rättvis beskattning. Med de problem
som råder för näringslivet och med
tanke på de möjligheter vi måhända
har att komma med i den stora marknaden
måste det betraktas såsom nödvändigt
att genomföra den s. k. mervärdeskatten
om än i en omvandlad
form.

Vi vet att vårt broderland Danmark
har genomfört en sådan skattereform.
Till detta kan fogas att EEC-länderna
— såsom jag tror att herr Lundström
redan sagt — vid 1970-talets början
kommer att genomföra motsvarande
skattereform. I en sådan situation får
vårt land inte hålla fast vid ett konservativt
skattesystem.

Vid en översyn av våra skatter måste
nödig hänsyn tas till de låga inkomsttagarna.
Det är nödvändigt att
skatteskalorna blir indexreglerade.
Sam- och särbeskattningen samt de ensamståendes
nuvarande höga skatt bör
bli föremål för allvarliga överväganden.
När det gäller särbeskattningen
bör hänsyn tas till att gifta kvinnor
många gånger inte har möjligheter till
yrkesarbete utanför hemmet. Personligen
anser jag, herr talman, att det är
nödvändigt att en framtida särbeskattning
tar hänsyn till moderns fostrande
gärning under barnens första levnadsår.

.Tåg kommer att i vederbörlig ordning
yrka bifall till reservationerna.

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Efter den debatt som
förevarit i dag skall jag med några ord
kommentera bankoutskottets utlåtande
nr 32, om vilket herr Dahlén har sagt
att det andas förnöjsamhet och stor
håglöshet; min naturliga blygsamhet
gör att jag inte på samma vis skall försöka
betygsätta hans insats i dag.

Bankoutskottet har under en följd av
år regelbundet behandlat flertalet av
de förslag som nu åter framförts. Utskottet
har lika regelbundet avstyrkt
förslagen. Motionärerna anför egentligen
inga nya synpunkter, och eftersom
det inte heller tillkommit några nya
omständigheter som kunde leda till andra
bedömningar än förr om åren har
utskottet också i mångt och mycket
kunnat falla tillbaka på tidigare utlåtanden
i liknande frågor. Den bedömningen
delas även av de flesta instanser
som haft förslagen på remiss.

Årets motioner är uppbyggda på samma
sätt som tidigare års. Man utmålar
den ekonomiska situationen som katastrofal.
Regeringen har genom sin politik
fört landet till avgrundens rand;
inflationens, stagnationens och arbetslöshetens
drakar kommer i vilket ögonblick
som helst att sluka den svenska
ekonomins sköna prinsessa. I detta
ögonblick rycker oppositionen fram
som bålda riddare och framför förslag
som skulle rädda den sköna.

Vad är det då man föreslår? För det
första vill man, som vanligt, anordna
rundabordskonferenser för samråd mellan
regering, riksdag, kommuner, arbetsmarknads-
och näringslivsorganisationer
samt fristående ekonomisk expertis.
Detta skulle bli ett »väsentligt
medel att främja stabilitet i samhällsekonomin».
För det andra vill man utreda
inrättandet av ett ekonomisk-socialt
råd.

Naturligtvis är det bra med samråd.
Regeringen har också inrättat ett ekonomiskt
planeringsråd för ändamålet.
Riksdagen själv är ett organ för samråd
och debatt. Det är svårt att förstå

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
vad man skulle kunna vinna genom att
inrätta ytterligare organ för samråd,
och oppositionspartiernas representanter
i utskottet har verkligen inte bidragit
att göra saken klarare. Skall man
bara samråda eller också träffa överenskommelser?
Det senare skulle innebära
att riksdagen i praktiken avhänder sig
en del av sin beslutanderätt och dessutom
leda till minskad offentlighet när
det gäller viktiga ekonomisk-politiska
avgöranden.

Typiskt är att förslagen framförts
utan någon saklig motivering, utan stöd
från flertalet av dem som skulle deltaga
i detta förlösande samråd kring ett
runt bord. Man berör över huvud taget
inte de problem som är förknippade
med förslagen, t. ex. avvägningen mellan
olika intressegrupper. Man ger inte
alls några uppslag till hur ett ekonomisk-socialt
råd skulle fungera. Det är
faktiskt ganska svårt att ta förslag som
framförs på det sättet riktigt på allvar.

Lika svårt är det att inse innebörden
av den tekniska utredning om en inkomstpolitik
som lika troget föreslås år
efter år. Man skall ha en inkomstpolitik,
men man skall inte ingripa i den fria
avtalsrätten på arbetsmarknaden. Det
tjänar ingenting till att gå närmare in
på detta förslag. Politiska förutsättningar
att genomföra det saknas så
länge parterna tar avstånd från förslagen.

De hittills berörda förslagen torde
kunna hänföras till kategorin allmänt
välmenande men oklara och orealiserbara
funderingar. Framför allt högern
skärper sig emellertid till nya attacker.
Världshistorien känner begreppet »den
öppna dörrens politik». Den svenska
historien känner sedan några år en politik
som kunde kallas »slå-in-öppnadörrar-politik».

Man skall långtidsplanera de offentliga
utgifterna. Man skall utreda frågan
om programbudgetering. Man skall utreda
frågan om avgiftsfinansiering av
offentliga tjänster. Allt detta är frågor
som i åratal bevakats av regeringen. Eu

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

långtidsbudget utarbetas varje år sedan
början av 1960-talet och publiceras i
kompletteringspropositionen. Ingen vill
påstå att den är fulländad. Man möter
enorma problem när det gäller prognoser
på längre sikt. Metoderna förbättras
emellertid, och väsentligt ökade resurser
har satts in för att förbättra långtidsplaneringen.
När det gäller programbudgeteringen
så kan det inte gärna ha
varit motionärerna obekant att en stor
och omfattande utredning pågått i flera
år. Resultatet av den har nu framlagts
och är f. n. ute på remiss. Även här möter
man dock stora problem när det gäller
att omsätta idéerna i praktiken. Att
lägga om hela statsbokföringen och få
till stånd ett nytänkande på detta område
är inte gjort i en handvändning.
Vad gäller avgiftsfinansieringen av offentliga
tjänster är det närmast genant
att nu igen behöva upprepa vad som
sagts senast förra året och då t. o. m. i
två omgångar, nämligen att dessa frågor
intensivt bevakas av myndigheterna på
direktiv av regeringen. Man skulle inte
vinna något på att sätta i gång ytterligare
undersökningar i frågan.

De kommunistiska förslagen om en
fullständig samhällelig kontroll av investeringsutvecklingen
har avstyrkts enhälligt
av utskottet. Enligt vår mening
är den kontrollapparat man nu förfogar
över tillräcklig. Om man genomför
kommunisternas förslag skulle man undanrycka
grundvalarna för vårt ekonomiska
system och skapa i det närmaste
olösliga avvägningsproblem. Därtill
kommer att man skulle behöva bygga
upp en enorm byråkrati. Det verkar
för övrigt som om man i de länder som
försökt genomföra en fullständig statskontroll
över ekonomin numera är på
väg mot större hänsynstagande till
marknadens krafter.

Det kan, herr talman, räcka med
dessa kommentarer. Jag återkommer
med yrkanden beträffande bankoutskottets
utlåtanden nr 32 och 42 när
tiden är inne därför.

Nu ber jag att få yrka bifall till ut -

skottets hemställan i det föredragna utlåtandet.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
med anledning av motioner rörande
den ekonomiska politiken kan ju
sägas vara ointressant — det ansåg i
varje fall herr Larsson — i den meningen
att det i jämförelse med förra
årets utlåtande inte innehåller några
större nyheter. En och annan tycker av
allt att döma att denna diskussion är en
smula enformig. Men det är inte mycket
att göra åt den saken under rådande
förhållanden. Förklaringen är ju enkel;
vi har samma regering som förra året,
och besvärligheterna i samhällsekonomin
kvarstår eller har i viss mån förstärkts.
Partierna på oppositionssidan
— som inte heller har ändrat karaktär
sedan förra året — har följaktligen anledning
att återkomma med likartade
motioner.

Kritik och förslag har för mittenpartiernas
del sammanfattats i ett särskilt
yttrande, vars huvudsakliga innehål!
redan varit föremål för åtskilliga
kommentarer i denna kammardebatt.

Den lika permanenta som viktiga
frågan om hur vi i vårt samhälle skall
uppnå ett fast penningvärde är bakgrunden
till de tre reservationer som
biträtts av folkpartiledamöterna i utskottet.
Reservationerna innefattar för
det första en hemställan om rundabordskonferenser
som ett av medlen att
främja stabilitet i priser och samhällsekonomi,
för det andra en begäran om
utredning angående inrättande av ett
ekonomisk-socialt råd med stabiliseringspolitiska
uppgifter samt för det
tredje en begäran om utredning i vissa
ännu icke fullt klarlagda frågor, som
hänger samman med utgivningen av
ett värdefast statligt obligationslån i
mindre valörer och med inriktning
särskilt på småsparare bland allmänheten.

Reservationerna beträffande runda -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

bordskonferenser och värdefasta lån är
gemensamma för folkpartiet, centern
och högern, medan mittenpartierna
stöder tanken på det ekonomisk-sociala
rådet.

I kritiken av tanken på en rundabordskonferens
har framhållits — bl. a.
av den föregående talaren herr Larsson
— att en sådan inte skulle gå att
genomföra därför att endast ett fåtal
av de organisationer som skulle vara
företrädda vid en sådan konferens vill
acceptera tanken. Hur riktigt det än
skulle vara i och för sig skulle detta
därför inte vara praktisk politik.

Min uppfattning är emellertid att
förslaget om en rundabordskonferens
vunnit i styrka under senare år, särskilt
efter den senaste avtalsrörelsen.
Herr Åkerlund hade en liknande uppfattning.
En hel del av inläggen i den
offentliga debatten om frågan om samordnade
avtalsrörelser innehåller synpunkter,
som väl låter sig förena med
motiveringarna för en rundabordskonferens.
Vad man kan beklaga är att insikterna
om betydelsen av en bredare
samordning av avtalsrörelserna kommer
först sedan den nuvarande ordningen
så påtagligt visat sig vara otillräcklig
och föråldrad.

Lyckas vi inte bryta den nuvarande
utvecklingen, finns det risk för att
statsmakterna kommer in i bilden på
ett sätt som egentligen inte någon önskat.
Självfallet är det bättre med en
frivillig samordning än med en påtvingad
underkastelse, men då bör det
också vara angeläget att i god tid försöka
åstadkomma denna samordning.

Efter ytterligare några misslyckade
förhandlingsomgångar och en obruten
inflationsutveckling är förutsättningarna
för en samordning i fria former
sannolikt starkt försämrade, och det är
en utveckling som ingen vill ha. Därför
borde det inte vara så omöjligt att
ansluta sig till tanken på rundabordskonferenser
eller något i stil med denna
modell, som vi ändå stegvis förefaller
att närma oss.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Statsrådet Wickman ville inte betrakta
rundabordskonferenser som något
tecken på offensivanda. Han menade
att organisationerna begriper dessa
sammanhang lika bra som någon annan
och att det inte behövs några pekpinnar
från statsmakterna. Nej, men
det har ju inte heller varit avsikten.

Det framhålles i reservation nr 1
vid bankoutskottets utlåtande nr 32 att
överläggningarna syftar till ett samråd
som »skulle ge en allsidigare belysning
av den samhällsekonomiska utvecklingen
och konjunkturpolitikens förutsättningar»
— alltså ett ömsesidigt utbyte
av synpunkter och ståndpunkter för
att främja stabilitet i samhällsekonomin.
Anser man att detta måste innebära
stötande anvisningar kan man finna
sådana på närmare håll, nämligen i
kompletteringspropositionen.

Överläggningar av denna typ skulle
av naturliga skäl bli av mera tillfällig
karaktär, men det finns också behov av
ett fastare organ. Förslag i denna riktning
lades fram av folkpartiet redan
på 1950-talet. I en partimotion år 1959
talades det om att det i vårt samhälle
borde finnas ett forum där företrädare
för såväl statsmakterna — alltså både
regering och riksdag — som de olika
organisationerna på näringslivets och
arbetsmarknadens områden samt dessutom
oberoende expertis finge tillfälle
att söka uppnå en så långt möjligt ensartad
bedömning av det faktiska samhällsekonomiska
och konjunkturpolitiska
läget.

Regeringen inrättade 1962 det s. k.
planeringsrådet, som herr Larsson omnämnde,
och bankoutskottets majoritet
menar att detta råd är tillräckligt som
kontaktorgan. Det väsentliga är, säger
man, att det bedrivs en målmedveten
ekonomisk politik för att skapa samhällsekonomisk
balans. Det är gott och
väl. Men när det nu visar sig att den
ekonomiska politiken inte räcker till
— i dagens läge är det, som vi har
hört, ganska vanligt med sådana omdömen
— återkommer vi bl. a. till tan -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

ken på ett ekonomisk-socialt råd, som
också herr Sundin berörde för en stund
sedan.

Bland de spörsmål som ett ekonomiskt-socialt
råd skulle befatta sig med
framträder, som jag tidigare sagt, inflationsproblemet
med särskild styrka.
Den erforderliga frivilliga samordningen
av de olika intressenas inställning
— som är en förutsättning för ett tillfredsställande
resultat med bevarad
frihet utan ökad statlig dirigering —
skulle kunna främjas och underlättas
genom att de tyngst vägande intressenas
företrädare i rådet kan klargöra
sina önskemål, och möjligheterna till
frivilliga kompromisser blir belysta.
Det skulle bl. a. kunna innebära att
man försöker ange ramar som är erforderliga,
om man vill att inflationen
skall undvikas eller i varje fall begränsas.
Om alla gruppers nominella inkomsthöjningar
hålls inom snävare
gränser än de senaste åren, kan inflationen
motverkas och samtidigt den
reella inkomsthöjningen och standardförbättringen
— som ju är det väsentliga
— snarast göras större. Det finns
alla skäl att anta att produktiviteten
ökar, om rationella ekonomiska dispositioner
inte längre försvåras av en
kraftig prisstegring och om kapitalbildningen
främjas genom att spararnas
rädsla för inflationsförluster minskas.

Såvitt jag kan se strider inte dessa
tankegångar mot vissa av de synpunkter
på vår ekonomiska politik och på
samhällsekonomin som förs fram i
kompletteringspropositionen. Där heter
det t. ex., att »erfarenheterna från
de senaste åren inskärper betydelsen
av att löneutvecklingen bättre anpassas
till det samhällsekonomiska utrymmet».
Det är naturligtvis riktigt att alla
ansträngningar som ökar möjligheterna
till en sådan anpassning måste hälsas
med tillfredsställelse. Dess bättre
förefaller det också som om en bredare
förståelse för dessa resonemang växer
fram. Var och en kan lätt konstatera
att det inte är någon större glädje med

mera pengar i lönekuvertet, om man
inte också kan köpa mera för dessa
pengar.

Den tredje reservationen, nr 5 vid
bankoutskottets utlåtande nr 32, gäller
möjligheterna att stimulera det enskilda
sparandet. Vi återkommer här till
förslaget att utge ett statligt värdefast
obligationslån. Innan det kan ske erfordras
emellertid ett klarläggande av
de skatterättsliga problem som kan
uppkomma i samband med införandet
av sådana lån. Vi kräver i reservationen
en utredning i detta hänseende.
Såväl TCO som KF och Svenska försäkringsbolags
riksförbund har yttrat
sig tillstyrkande.

Herr talman! Denna debatt gäller
också bankoutskottets utlåtande nr 40,
i vilket utskottet behandlar inkomsten
från riksbanksfonden. Den här gången
är det fråga om det belopp som skall
tas upp i staten för kommande budgetår.
Utskottet föreslår 150 miljoner
kronor i likhet med riksbanksfullmäktiges
majoritet. Vi reservanter anser att
det är önskvärt med en ordning som
innebär att inleveranserna av vinstmedel
från riksbanken till statsverket
anpassas till det faktiska resultatet av
riksbankens rörelse och att vinstmedlen
inte i stor utsträckning hålls utanför
riksstaten. Vi föreslår därför att
beloppet skall upptas till 200 miljoner
kronor. Med anledning av statsrådet
Wickmans inlägg tidigare vill jag också
påpeka att denna skillnad på 50 miljoner
kronor inte har upptagits som
någon särskild förstärkningspost i folkpartiets
budget.

Herr talman! Jag får återkomma med
yrkandena när betänkandena föredras.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li):

Herr talman! Det var länge sedan
Sverige med skäl betecknades som
Sweden the middle way. Den svenska
vägen har efter hand alltmer blivit en
serpentinväg upp i beskattningens och
penningvärdeförsämringens höga alper.

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

I beskattningshänseende har vårt
land länge intagit en tätplats, men nu
börjar även vår samhällsekonomi atl
arbeta sig fram till en tätplats i det
s. k. inflationsrallyt. Det har gått så
långt att 1939 års krona inte är värd
mer än 33 öre, 1950 års krona 50 öre
och 1900 års krona 79 öre. I slutet av
detta år kan 1900 års krona beräknas
vara värd mindre än 75 öre, d. v. s. på
sju år har kronan förlorat i värde med
mer än en fjärdedel. Enbart de senaste
åren, 1905 och 1966, har vi haft en i
det närmaste femprocentig årlig inflation.
Statsrådet Wickman ställer frågan
hur stor årlig inflation som kunde anses
vara tolerabel. För regeringen synes
just den siffra som är representativ för
utvecklingen under året vara tolerabel,
bortsett givetvis från de allra senaste
åren, där t. o. m. regeringen fått vissa
onda aningar.

De fakta som föreligger om penningvärdeförsämringen
som en följd av regeringspolitiken
kan inte bortförklaras.
Men det mest bekymmersamma i dagens
läge är att övriga industristater genom
resoluta åtgärder fått sin inflation under
kontroll — inflationen där är numera
icke obetydligt mindre än vad
den är i vårt land. Jag har här i min
hand en uppställning över konsumentprisernas
utveckling i OECD-länderna
sedan 1949. Konsumentprisindex 1949
är i den statistiken lika med 100. Sverige
ligger vid siffran 209. Grekland
ligger närmast över oss med 222. Under
oss ligger Kanada med 146, Förenta
staterna 139, Belgien 154, Luxemburg
141, Norge 205 och Danmark med 204.
Frankrike har 252, men där är inflationen
framför allt hänförlig till den första
delen av perioden, medan utvecklingen
under de senaste åren varit relativt
stabil. Västtyskland har siffran
136, Nederländerna 185, Schweiz 144
och Storbritannien 193.

Här hemma går priserna upp, kostnaderna
stiger, vårt näringslivs konkurrens
gentemot utlandet sjunker trots
alla rationaliseringsåtgärder. Men jag

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
tror att det börjar gå upp för svenska
folket att det inte är bra som det är,
att det är något fel någonstans med den
ekonomiska politiken, var det nu kan
vara. Sent omsider har det kanske också
gått upp för finansdepartementet att
det inte kan fortsätta så här länge till.
Herr Sträng har otvivelaktigt försökt
att bidraga till att hejda inflationstakten.
Till de inflationsbekämpande åtgärderna
fogas dock alltid tillägget: Vi
måste ha oförändrad ambitionsnivå.

Det sägs av herr Sträng med ett varnande
finger att parterna på arbetsmarknaden
har tagit ut högre löner än
vad produktivitetsutvecklingen medger.
Det är så sant som det är sagt, men
trots detta menar jag att det är i någon
mån orätt att göra arbetsmarknadens
parter till bovarna i dramat. Boven är
i stället staten, eller rättare sagt den
offentliga sektorn — den och ingen annan
— som genom den utgiftsexpansion
som släppts lös av stat och kommun
skapat det inflationsdrivande efterfrågeöverskottet.

Jag vill peka på att medan nationalproduktens
ökning i fjol stannade vid
2,6 procent ökade den offentliga sektorns
konsumtion med 6,5 procent och
dess investeringar på kommunsidan
med 10,5 procent, medan den statliga
sektorns investeringar sjönk med 2,5
X>rocent. Vissa ansträngningar har förvisso
gjorts från statens sida för att
minska expansionstakten. Jag vill inte
förneka detta och inte heller att man
har sökt bromsa efterfrågans tillväxt.
Men om sanningen skall fram har åtgärderna
när det gäller statsbudgeten
i stort sett inskränkt sig till, jag vill
inte säga småtterier men helt otillräckliga
åtgärder och välmenande cirkulär
med förmaning till återhållsamhet. Några
allvarliga konstruktiva åtgärder för
sanering av budgeten på utgiftssidan
har beklagligtvis inte kommit till stånd.
Den kommunala expansionen har fått
fortgå utan hinder. Jag befarar att vi
förr eller senare kommer dithän att
något slags högsta tak — yttertak — för

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
det kommunala skatteutjämningsbidraget
kan bli erforderligt.

Det har i kompletteringspropositionen
veterligt inte varit tal om att staten
skall dämpa eller hålla den s. k.
ambitionsnivån någorlunda inom ramen
för vad den ekonomiska tillväxten
kan tillåta. Vi måste givetvis se längre
än till budgetåret 1967/68. Det beräknade
budgetunderskottet för budgetåret
1968/69 på drygt 2,4 miljarder, baserat
på en fortsatt utgiftsexpansion av 6,4
procent, kastar en hotande slagskugga
framför sig. Jag frågar: Innebär det i
kompletteringspropositionen gjorda uttalandet,
att det statsfinansiella utrymmet
är fullt intecknat och att nya reformer
således aktualiserar besparingar
på andra områden, ett förpliktigande
uttalande från regeringens sida eller
kommer det att aviseras nya skattehöjningar?
Har herr Sträng gjort klart för
sig att gränsen för vad skattebetalarna
kan underkasta sig nu torde vara nådd
och att skattebetalarna inte kan åtaga
sig nya skattebördor?

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
som även jag konstaterar
att parterna på arbetsmarknaden, enkannerligen
SAF, LO och TCO, kommit
till insikt om att de måste samverka
med den statliga penning- och finanspolitiken
i strävandena att få en
stabil prisnivå och har upptagit förhandlingar
om ett nytt förhandlingssystem
med detta mål som riktmärke.
Jag vill uttala den förhoppningen att
de upptagna förhandlingarna skall resultera
i en överenskommelse som i sin
mån är ägnad att åstadkomma en viss
stabilisering av samhällsekonomin, även
om kanske inte alltför stora förväntningar
här kan ställas.

Erfarenheterna under efterkrigstiden
har visat att reallöneutvecklingen nära
överensstämmer med stegringen av produktionen
per arbetstimme. I den mån
de nominella arbetskostnaderna stigit
därutöver har de endast orsakat fortlöpande
prisstegring. Löntagarna har
alltså inte haft någon som helst fördel

av de lönestegringar som överstigit produktionsförbättringen.
Problemen hör
förvisso inte till de enklaste.

Jag är emellertid rädd för att ganska
stora svårigheter kommer att göra sig
gällande vid dessa förhandlingar, eftersom
progressivskattesystemet är ägnat
att trassla till det hela.

Till följd av inflationen har inkomsterna
för stora löntagargrupper skjutits
upp i allt högre progressivitetsuttag på
skatteskalan. Av bruttolönehöjningen
har de inflatoriska priserna ätit upp
en bit och den höjda progressivskatten
en annan bit. Än värre är att de genom
progressiviteten stegrade lönekostnaderna
medfört en rekyl som träffat företagarna
med förödande kraft. Arbetsgivarna
har med andra ord blivit den
part som till icke oväsentlig del fått
betala kalaset; i den mån icke de drabbade
löntagarna fått vidkännas en reallönesänkning.
Progressivskatten övervältras
i stor utsträckning genom lönebildningen
och blir därigenom en kostnad
på företagarsidan. Till saken hör
att tjänstemannalönernas andel i den
totala lönekostnaden också ökat. Enbart
dessa skäl bör vara tillräckliga för
att motivera att statsmakterna lämnar
sitt bidrag till stabiliseringssträvandena
genom att minska de progressiva
anspråken på skattebetalarna. Bakom
kraven på en minskning av den progressiva
skatten står i första hand
tjänstemannaorganisationerna TCO och
SACO.

Högermotionerna, liksom även motioner
från mittenpartierna, har tagit
upp denna fråga och påyrkar vissa uppmjukningar
i skatteskalorna redan nu.
Det är kanske icke så mycket skattelättnader
som begärs, utan mera ett
stopp för den automatiska skattestegringen.
Kostnaderna, dvs. inkomstbortfallet
i budgeten, blir tillhopa 260 miljoner
kronor för nästa budgetår. De
täcks genom besparingar på andra håll.
För ett helt budgetår blir det något
mer än 700 miljoner kronor. Det är
inte så stora belopp som det rör sig om

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

för de skattskyldigas del. Den högsta
besparingen blir för ensamstående 230
kronor och 900 kronor för äkta makar.

Högerpartiet har blivit föremål för
kritik för att inte säga starkt klander
för våra förslag till ändrad skatteskala.
Man har till och med betecknat dem
som ansvarslösa. Skattebortfallet täckes
emellertid av besparingar på utgiftssidan
för budgetåret 1967/68, där lånebehovet
i högerpartiets budgetalternativ
ligger 545 miljoner kronor lägre än
enligt regeringens budget. Däremot —
det medger jag — har vi helt riktigt
inte redovisat någon egen budget för
budgetåret 1968/69, där våra skatteskalor
skulle slå ut i full blom så att säga
med ett skattebortfall på något över 700
miljoner kronor. Skillnaden minskas
genom att vi, vilket vi nog kan utlova,
kommer att gå emot det bebådade nya
anslaget på 500 miljoner kronor till investeringsbanken.
Vi ämnar också i anslutning
till nästa års statsverksproposition
låta oss angeläget vara att föreslå
besparingar för att åstadkomma erforderlig
balans.

Herr talman! Jag kommer att yrka
bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 50 fogade reservationen
nr I rörande skatteskalorna och vidare
bifall till reservationerna II och III.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Efter den partiledardebatt
som har hållits tidigare i dag med
medverkan av statsrådet Wickman, har
den ekonomiska diskussionen genomförts
ganska grundligt redan innan utskottets
representanter fått tillfälle att
medverka. Vi utskottsrepresentanter har
därför möjligheter att nu inskränka oss
till ganska korta prestationer. För min
del skall jag endast uppehålla mig vid
ett enda avsnitt, som dock är mycket
väsentligt och kan sägas utgöra den
kärna omkring vilket allt rör sig, nämligen
penningvärdet.

Ett stabilt penningvärde skulle ju i

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

hög grad förenkla vår diskussion. En
stor del av våra svårigheter bottnar just
i att vi inte lyckats i våra ansträngningar
att bevara ett något så när stabilt
penningvärde i landet. Ansvaret för penningvärdets
bevarande ligger framför
allt hos statsmakterna, hos regeringen.
Men det är inte regeringen förbehållet
att ensam ha makten över penningvärdet.
Förmågan att påverka detsamma,
och som regel alltid i inflationistisk
riktning, ligger främst hos andra mäktiga
organ inom samhället. Jag tänker
då i första hand på arbetsmarknadens
avtalsslutande parter.

Dessa parter har inte alltid visat den
ansvarskänsla som helt svarar mot deras
maktställning. Särskilt var utgången
av de senaste löneförhandlingarna ett
beklagligt exempel och ett bevis på hur
det kan gå då man antingen inte har
tillräcklig kunskap om disponibelt löneutrymme
— men det har man sannolikt
— eller också saknar känsla av ansvar
för den ekonomiska utvecklingen
i landet.

Pågående kontakttagande angående
eventuell samordning av nästa lönerörelse
är därför att hälsa med den allra
största tillfredsställelse. Vi har lagt
märke till att föret i portgången ännu
så länge är trögt. Men enligt vår uppfattning
är det inte de avtalsslutande
parterna enbart som bär ansvaret när
det gäller penningvärdet, dess bevarande
och dess stabiliserande. Statsmakterna
kan helt enkelt inte hålla sig helt
utanför en sådan samordning. Vi återkommer
därför med förslaget om rundabordskonferenser.
Rundabordskonferensernas
uppgifter i sammanhanget
skulle vara att göra en kartläggning
från samhällssynpunkt, kartlägga gränserna
för löneutrymmet i de olika situationerna.
Arbetsmarknadens parter
skulle naturligtvis alltjämt behålla sin
fulla frihet när det gäller fördelningen
av den gemensamma kakan, vars storlek
man konstaterat genom löneutrymmets
kartläggning.

Den nuvarande utvecklingen inom

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

den svenska ekonomin kan i varje fall
inte fortsätta, inte länge. Det är regeringen
som har det främsta ansvaret
och som i första hand bör ta nödiga
initiativ. Regeringen bör sammanföra
till överläggningar alla intresserade parter.
Regeringen bör ta initiativ till rundabordskonferenser.
Det är det främsta
yrkandet som vi reservanter i bankoutskottet
har framfört till utskottets utlåtande
nr 32.

Då kammarens intresse för den senare
delen av denna ekonomiska debatt är
påtagligt ringa inskränker jag mig, herr
talman, till att helt instämma i vad
herr Hilding tidigare har sagt. Jag
kommer att framställa yrkanden om
bifall till reservationerna 1, 2 a, 5 samt
6 vid bankoutskottets utlåtande nr 32.

Herr LARSSON, ÅKE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Får jag rikta en fråga
till herr Larsson. Om jag inte missuppfattade
herr Larsson menade han att
löneorganisationerna inte skulle ha visat
ansvar vid den sista lönerörelsen —■
jag hoppas att jag inte missförstod honom,
utan hörde rätt. Vilken organisation
syftar herr Larsson på? Var det
LO eller SACO?

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte utpeka någon
särskild organisation, ty ingen av
organisationerna är fri från ansvar när
det gäller inflationsutvecklingen i landet.
När man samfällt från organisationerna
tar ut mera i löner och förmåner
än vad vi är medvetna om att resurserna
räcker till utan ansträngning och
överbelastning av penningvärdet, är det
ett samfällt ansvar som jag vägrar att
fördela mellan organisationerna. De har
alla ansvar.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! En huvuduppgift för
samhället är att inrikta sin politik på

att stödja prisbildningen, inte att störa
den. Det ligger dock i sakens natur att
de skatter som tas ut påverkar prisbildningen.
Ett skattesystem som är perfekt
ur effektivitetssynpunkt är sannerligen
inte lätt att skapa. Även om
det inte kan undgås att skatter ingriper
i prisbildningen kan dock skattesystemets
utformning ha stor betydelse för
styrkan av de negativa verkningarna.
En viktig uppgift är att så långt som
möjligt göra skattesystemet neutralt.
Det föreligger starka skäl för att verkligen
gå in för att pröva olika möjligheter
inom skatteområdet, såsom övergång
till ett nytt system med indirekta
skatter i stället för att ta ut mer i direkt
skatt, ett slopande av punktskatter
och även andra ting som kan komma
under bedömande. Målsättningen bör
vara att åstadkomma en sänkning av det
totala skattetrycket.

De förslag som från högerpartiets sida
vid upprepade tillfällen framförts
om skattelättnader som stimulans av
det enskilda sparandet bör observeras,
och jag vill framhålla att dessa förslag
är väl värda att fullföljas till ett positivt
beslut.

Vårt nuvarande system med tillhandahållande
av offentliga tjänster åt
medborgarna, vilket innebär att många
sådana tillhandahålles gratis och andra
i stor utsträckning åsättes ett pris
som ligger långt under marknadsmässiga
kostnader, gör att den samlade efterfrågan
på dessa offentliga tjänster
blir betydligt högre än den skulle vara
om de som tar tjänsterna i anspråk
finge betala de verkliga kostnaderna.

Genom att sambandet mellan förmån
och skatt inte är tillräckligt klargjort
uppkommer säkerligen många felaktiga
användningar av resurserna. Man kan
antaga att om medborgarna vetat vad
de offentliga förmånerna kostar dem i
skatt är det i många fall inte alls säkert
att de använt så stora belopp av
sina inkomster till den typen av konsumtion.

Den styrning av konsumtionen som

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

vår prisbildning på de offentliga tjänsterna
medför stegras ytterligare genomnuvarande
finanspolitiska problem, vilka
helt enkelt inte medger att det allmänna
kan skaffa resurser i proportion
till sina åtaganden. Det blir oriktiga
proportioner mellan sådana behov som
objektivt sett kan anses mindre angelägna
medan de verkligt trängande behoven,
som det är i hög grad berättigat
att tillgodose, får stå tillbaka för de
mindre angelägna uppgifterna.

Det skulle vara till fördel även för
stabiliseringspolitiken om vissa offentliga
tjänster avgiftsbelades och dessutom
att andra offentliga åtaganden,
som med fördel kan ombesörjas av den
enskilda sektorn, återfördes dit. De åtgärder
som jag här har talat om skulle
fä positiva verkningar genom en mera
effektiv användning av resurserna och
därmed även högre effekt på ekonomin,
som i sin tur skulle ge större utrymme
på de områden där samhället måste ha
ansvaret och där avgiftsbeläggning inte
bör tillgripas. Vilka grupper av offentliga
tjänster som lämpligen skulle kunna
bli föremål för prissättning måste ordentligt
utredas, så att verkningarna
härav blir till förmån för både stora
och små inkomsttagare.

Att spara betyder inte alltid att man
skall snåla med slantarna. Man sparar
inte på rätt sätt, om man nöjer sig med
att säga åt statliga verk att de endast
får använda en viss summa för sitt arbete.
Ett riktigare sätt att spara inom
den offentliga förvaltningen är att arbetet
ordnas så att de arbetandes verksamhet
ger det största resultatet. För
att uppnå detta är det i högsta grad
önskvärt att staten och över huvud taget
det allmänna går in för att anlita
utomstående tidsstudiemän och organisationskonsulter,

Såsom i många sammanhang har
framhållits visar statens utgifter en oroväckande
tendens att stiga i snabbare
takt än skatteunderlaget. Kostnaderna
för civila myndigheter har nästan tredubblats
under det sista decenniet. Även

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 31

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
om lönekostnader m. m. beaktas, är det
dock en real kostnadsökning av drygt
50 procent. Vi hälsar med tillfredsställelse
de tankar som på senare tid har
förts fram, nämligen att företagsekonomiska
principer i så stor utsträckning
som möjligt skall läggas på statsverksamheten,
Vad man bör komma
fram till är en kostnadsredovisning,
som utvisar vad olika prestationer verkligen
kostar. Detta ger i sin tur en
god grund för rationaliseringar och
kostnadsbesparande åtgärder inom förvaltningens
olika grenar. Det enskilda
näringslivet har gjort mycket goda erfarenheter
av ett sådant redovisningssystem.

En mycket viktig uppgift är att på ett
riktigt sätt fördela kapitalresurserna
mellan den offentliga och den privata
sektorn. Denna fördelning är av naturliga
skäl beroende av vilken omfattning
respektive sektorer har. Ju flera uppgifter
som skall ombesörjas av det allmänna,
ju större blir naturligtvis anspråken
härifrån. All verksamhet som
kan skötas minst lika bra inom den enskilda
sektorn bör även skötas av denna.
Möjligheterna härför blir också
större i den mån staten minskar mängden
av olika regleringar och dylika
ting. Ett område där verksamheten medvetet
alltmer har överförts till den offentliga
sidan är bostadsbyggandet, ett
område där det enskilda näringslivet
säkert skulle på ett bättre sätt än det
allmänna kunna åstadkomma en både
större och billigare produktion av bostäder.

Vi från högerpartiet har vid upprepade
tillfällen framhållit, att det måste
råda inbördes balans mellen det allmännas
utgifter och produktionsökningen
i landet. Stiger statens och kommunernas
utgifter hastigare än den
totala produktionen av varor och tjänster,
får detta skadliga verkningar både
för samhället och för den enskilde bl. a.
genom att verka pådrivande på den
fortgående penningförstöringen. Nu
kan det givetvis invändas, att det är

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

svårt att stå emot trycket av till synes
välmotiverade äskanden och förslag.
Inte minst kommunerna bör i dagens
läge göra kraftansträngningar för att
hålla tillbaka kostnadsstegringarna. I
vissa fall torde det vara möjligt att utan
skada hålla tillbaka byggnadsprojekt
såsom förvaltningsbyggnader och samlingslokaler.
Även på förvaltningssidan
torde det finnas skäl till granskning och
eftertanke.

Herr talman! Högerpartiet har genom
sitt budgetalternativ till årets riksdag
framlagt förslag till dämpning av inflationen,
vilket närmare redovisas i reservation
I till bevillningsutskottets betänkande
nr 50, varav framgår att detta
medför inkomstminskningar med omkring
90 millioner och utgiftsminskningar
med 635 miljoner. Resultatet blir
ett 545 miljoner kronor lägre lånebehov
för statens del än enligt regeringens
förslag.

Herr talman! Yrkanden på de olika
punkterna kommer att framställas senare
i samband med de olika utlåtandenas
föredragning.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag skall våga mig på
att föra ett resonemang kring bytesbalansen,
den numera tudelade kära gamla
restposten, nu betecknad som »korrigeringspost»
och »saldopost», förekomsten
och storleken av ett växande
kort skuldsaldo gentemot utlandet och
sist konjunkturinstitutets bedömning
av valutareservens utveckling detta år.
Jag är helt medveten om att de flesta
kommer att anse resonemanget väl teoretiskt
och siffermättat, men det är en
risk som jag får ta. För dem som eventuellt
vill följa med skulle jag vilja rekommendera
att slå upp sidan 8 i propositionen
som vi nu diskuterar med
dess uppställning i tabell 2. Jag har

dessutom utgått ifrån den reviderade
nationalbudgeten, sidorna 54—56, som
finns i samma bok under beteckningen
bilaga 7.

Först vill jag ge finansdepartementet
en blomma. Det pedagogiska syftet med
att föra in korrigeringsposten och på
så sätt räkna ned slutsiffran för bytesbalansen,
den s. k. bytesbalans 2, har
faktiskt så gott som fullständigt lyckats.
I hela den ekonomiska fackpressen, så
långt som jag har orkat följa med den,
använder man nu den lägre siffran, när
man refererar till underskottet i bytesbalansen.
Att viss dagspress fortfarande
talar om herr Strängs statistiska manipulationer
ändrar inte det helhetsintrycket.

Vidare tycker jag att man varit mycket
försiktig i departementet, när man
satt in den sifferserie som börjar med
350 miljoner kronor 1963 och slutar
med prognosen för 1967 på 550 miljoner
kronor. När jag för i dag jämnt ett
halvt år sedan i en interpellationsdebatt
med finansministern föreslog den här
tudelningen i beräknade statistikfel och
kortfristiga utlandskrediter, använde
jag en siffra av 600 miljoner kronor
för år 1965, d. v. s. 150 miljoner kronor
större än i propositionen, och då
tog jag enligt min egen mening en siffra
något i underkant. Rent skönsmässiga
bedömningar gav en siffra någonstans
mellan 600 och 800 miljoner kronor
för det året, spekulationer för vilka
jag nu i efterhand fått stöd av konjunkturinstitutet
genom dess i den reviderade
nationalbudgeten redovisade
varvsenkät, till vilken jag återkommer.
Den genom denna enkät framräknade
ökningen av de korta skulderna, exklusive
varvens affärer, om 942 miljoner
kronor för det året är väl knappast
trovärdig. Den måste vara för stor.

Jag förstår mycket väl att man i departementet
vill arbeta med en högst
betryggande säkerhetsmarginal, när
man inför en så pass revolutionerande
nyhet som den här restpostdelningen
i redovisningen trots att man inte har

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

exakt utan endast uppskattat sifferunderlag.
Men när nu redovisningsmetodiken
har accepterats, är det väl dags
att försöka trimma siffrorna. Jag hoppas
verkligen att statistiska centralbyrån
i sin undersökning successivt
matar fram siffror och bedömningar,
som gör det möjligt att hyfsa till uppställningen.
Om så icke sker skulle man
från oppositionens sida kunna sätta in
verklig skrämselpropaganda om den
urholkade valutareserven, med användande
av finansdepartementets egna
siffror.

Jag utgår då från konjunkturinstitutets
definition av det som i finansdepartementets
uppställning kallas saldopost
och som börjar med siffran minus
193 miljoner för år 1963. Konjunkturinstitutet
kallar detta »handelskreditändring»
— jag betonar ändring, ty då
blir det trots allt så att om man vill
se utvecklingen från 1964 till 1966 ur
likviditetssynpunkt måste man konstatera
att landet från ett tänkt utgångsläge
ultimo 1963 har ökat sin kortfristiga
kommersiella skuldsättning med —-och nu tar jag siffrorna direkt ur tabellen
— 342 plus 631 plus 445 miljoner,
eller tillsammans icke mindre än 1 418
miljoner kronor, motsvarande nästan
eu fjärdedel av hela valutareserven.

Jag tror inte ett ögonblick att det är
på detta sätt — siffrorna under rubriken
saldopost måste helt enkelt vara för
stora och siffrorna under rubriken korrigeringspost
några rader högre upp i
tabellen i motsvarande grad för små. I
en ekonomisk redovisning av detta slag
hänger självfallet alla siffror ihop som
ler och långhalm, men även om man
inser detta kan man hamna fel i tolkningen
när man lekmannamässigt försöker
tränga in i problemen.

Till i går skulle jag energiskt ha
förnekat att man fick behandla siffrorna
i raden saldopost på detta sätt,
d. v. s. addera dem år från år för att
få en bild av likviditetsläget. Siffrorna
var så stora att de föreföll orimliga i
den tolkningen, och då trodde jag att

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
siffran 445 miljoner för år 1966 var ett
värde på saldot mellan vid årsskiftet
utestående kortfristiga kommersiella
skulder och fordringar, så att man i det
avseendet skulle komma ner till plus
minus noll därest man på ett bräde kunde
betala 445 miljoner till utländska
fordringsägare. Men en sådan tankegång
är uppenbart felaktig — att tanken
uppstod berodde på de vilseledande
alltför höga siffror som man rörde sig
med.

Har jag nu fel? Anser statsrådet
Wickman att konjunkturinstitutets tolkning
är riktig, så att metodiken med
adderingen, som jag nyss utförde, är
korrekt? Om så är fallet — anser herr
Wickman att de siffror som på tre år
gav en ökad »kortfristig» skuldsättning
på 1 418 miljoner är trovärdiga, eller
att min hypotes att sanningen ligger låt
mig säga 500 miljoner kronor lägre kan
ha fog för sig?

Herr talman! Jag skall snart lämna
denna kanske för somliga litet märkvärdiga
sifferlelt. För mig är det om
inte blodigt, så dock högst påtagligt allvar
att nu försöka komma till ett slut
i dessa resonemang kring restposten;
och jag har kanske i viss mån uppmuntrats
att återkomma till ärendet genom
det faktum att finansministern i sin
finansplan i januari just hade verkställt
en tudelningsoperation.

Avslutningsvis skall jag även ge
konjunkturinstitutet en blomma och
tacka för publiceringen av varvsenkäten
på det sätt som skett. Man ser där
tydligt hur högst påtagligt denna enda
post påverkar hela redovisningen. Från
1963 till 1964 minskade dessa krediter
med 488 miljoner, och år 1964 ökade
valutareserven med 1 019 miljoner, i
vilken ökning självfallet de 488 miljonerna
ingick. Från 1964 till 1965 ökade
varvskrediterna med 427 miljoner, valutareserven
endast med 117 miljoner.
De lämnade varvskrediterna förutan
hade ökningen blivit 544 miljoner; men
kontantbetalning förekommer ju mera
sällan i den branschen. Motsvarande

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fin.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
förhållande var rådande år 1965 till år
1966, med en kreditminskning om 302
och en valutareservökning om 346 miljoner
kronor. Prognosen för år 1966 till
år 1967 visar en kreditökning på 400
miljoner kronor och en bedömd valutareservminskning
på 250 miljoner kronor,
i så fall den första sedan år 1963
och en minskning som vi kan ta med
gott humör eftersom den med god råge
motsvaras av nya fordringar på utlandet
för våra varv.

Sannolikt får konjunkturinstitutet
denna gång betydligt mera rätt än tidigare
år, som karakteriserats av ganska
grova felbedömningar. Utan att det
borde få tolkas som någonting övermaga
från min sida skulle jag vilja tippa
plus minus noll beträffande valutareserven
i jämförelse med konjunkturinstitutets
minus 250 miljoner kronor
— detta under i övrigt oförändrade förhållanden.
Tipset är bara en konsekvens
av det tidigare förda resonemanget
om att korrigeringsposten — i
prognosen angiven till 550 miljoner
kronor — är för lågt skattad.

Ja, herr talman, jag vet att jag har
givit mig ut på djupt vatten i ett ekonomiskt
resonemang, och skälet har varit
att utan partipolitiska sidoblickar
försöka komma sanningen närmare, eller
som statsrådet Wickman slutade
sitt anförande: »Vi vinner ingenting i
längden på att inte säga sanningen till
svenska folket.» Kanske kan vi gemensamt
försöka komma en liten bit närmare
sanningen i vår bedömning av de
här berörda förhållandena.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag känner ett behov att
begära ordet för att få tacka herr Lundberg
inte bara för det sakliga intresse
han visar för den onekligen rätt intressanta,
men samtidigt intrikata frågan
om förskjutningsposten i vår betalningsbalans,
utan också för den ros som
han från denna talarstol överräckte till

finansdepartementet, något som vi inte
är så bortskämda med.

Restposten bär ju varit föremål för
diskussioner inte bara här i kammaren
utan bland ekonomer och bedömare av
Sveriges ekonomiska utveckling under
många år. Den tveksamhet som vi under
de gångna åren har känt inför denna
växande korrigeringspost och den
tolkning som den gavs blev successivt
allt starkare. Vid utformningen av årets
statsverksproposition tog vi det steg
som herr Lundberg tidigare hade rekommenderat
finansministern att ta,
nämligen att klyva restposten i två delar.

Man kan säga att det ur statistisk synpunkt
kanske var ett fräckt grepp, eftersom
vad vi gjorde var att vi därmed
markerade en förändrad nivå på underskottet
i vår betalningsbalans utan
att ha några exakta siffror att stödja
den åtgärden på. Vi hade bara en serie
med, som vi tyckte, starka indikationer
på att vi kom närmare sanningen genom
denna korrigering än om vi lät
den ursprungliga statistiken förbli helt
oförändrad.

Jag begärde, herr talman, också ordet
för att direkt svara på den fråga som
herr Lundberg ställde, nämligen om
jag trodde att vi med denna korrigering
verkligen hade täckt in hela felkalkylen.
Det är självfallet rätt mycket
en fråga om tro i detta fall, men om jag
skall deklarera min uppfattning tror jag
i likhet med herr Lundberg, att vi forL
farande har en underskattning i den
korrigering vi har genomfört och att
därför den prognos över valutareservens
utveckling — förutsatt att annat
blir oförändrat — kommer ätt ligga närmare
herr Lundbergs prognos än den
som konjunkturinstitutet har gjort.

Om jag skall fortsätta att gissa tror
jag, att vi när detta år är slut även för
år 1967 kommer att redovisa en ökning
av valutareserven och icke en minskning.
Så småningom — när det sker vill
jag inte ge något löfte om — kommer
vi att ha ett något bättre underlag för

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

vår diskussion om betalningsbalansen
genom den omfattande expertutredning
som vi står i begrepp att tillsätta för
att förbättra statistiken när det gäller
vår betalningsbalans.

Dess värre måste jag samtidigt säga
att en sådan förbättring av statistiken,
som syftar till förbättrat underlag för
utformningen av vår ekonomiska politik,
för vissa delar av vårt näringsliv
måste innebära en viss ökad uppgiftsskyldighet.
Men sanningen kräver
här sitt pris.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först en liten komplimang
till herr Lundberg som lyckades
att höja frekvensen av närvarande kammarledamöter
med ungefär 50 procent.
De som kom in i slutet av hans anförande
fick sedan också tillfälle att höra
herr statsrådet Wickman.

Jag konstaterar att kammaren med
stor flit har ägnat sig åt denna ekonomiska
debatt, men att denna flit kanske
inte alltid har burits upp av en motsvarande
entusiasm från bänkarna. Jag gör
detta konstaterande i viss mån för att
förklara, varför jag för min del inte
avser att redovisa resultatet av mina
givetvis flitiga försök att tillägna mig
föreliggande material i form av kompletteringspropositionen
in. in., utan
kommer att nöja mig med att i marginalen
göra några reflektioner, som jag
tycker rör inte alldeles oväsentliga saker.

Först vill jag understryka att det alltid
för mig har framstått såsom beklämmande
att de i och för sig föga effektiva
åtgärder, som statsmakterna vidtar
för att hejda inflationen, har den
karaktär som de har. Detta gäller omsättningsskatten,
som drabbar nödvändiga
varor och således alldeles särskilt
faller på dem som i stor utsträckning
är hänvisade till dessa varor. Vidare
tillgodogör sig staten en speciell avgift
på löntagarnas löner och härigenom
drabbas ett ytterligare antal människor,

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

som visserligen inte i alla, men i bra
många fall behöver sina pengar ganska
väl.

Dessa två beskattningsformer är vitt
skilda från vad jag en gång i tiden fick
lära mig, nämligen att försörjningsbörda
och bärkraft bör läggas till grund för
beskattningen i ett demokratiskt styrt
land. Jag tycker att detta förhållande
bör apostroferas mot bakgrunden av att
man i år redan höjt omsättningsskatten
med 500 miljoner kronor och bereder
sig att genomföra motsvarande åtgärd
nästa år.

Jag vill vidare peka på ett förhållande,
som jag funnit vara ganska egenartat
i samband med förslaget om den
statliga investeringsbanken. Jag yttrade
mig inte i debatten om denna bank. Jag
tror över huvud taget att den diskussion
som förts om investeringsbanken
varit onödigt uppskärrad och fått onödiga
dimensioner, eftersom denna bank
såvitt jag kan bedöma faktiskt knappast
gör till eller från i vad gäller kapitalresurserna
men däremot har desto
större betydelse när det gäller sättet
att disponera dessa resurser.

Vad jag vill påpeka är att vi under
flera år har fullföljt EFTA-traktatens
bestämmelser och alltså har gjort vad vi
kunnat för att spoliera det skydd, som
vissa delar av svenskt näringsliv åtnjutit.
Sedan upptäcker man att en hel
del industrier, särskilt de som är hänvisade
till hemmamarknaden — t. ex.
textilindustrin, skoindustrin och den
kemiska industrin, vilka torde ha ungefär
85 procent av sin omsättning på
hemmamarknaden — har blivit satta i
kläm och i stor utsträckning får slå
igen.

Man går då in för att verkställa kapitalomgrupperingar
och investeringar
på andra områden. Men det hjälper föga
vare sig företagare eller anställda i
exempelvis en textilindustribygd att det
på andra håll i landet finns en mera
utvecklad verkstadsindustri, som kanske
skulle bereda möjlighet till bättre sysselsättning.
Vi bär sett skrämmande

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
uppgifter om att människor riskerar att
mista sina arbetstillfällen och företag.

Man har hållit på ganska länge för att
få fram företagskredit- och industrikreditinstituten
— utredningarna härom
tog lång tid —• och ännu efter flera år
har man inte lyckats komma fram med
förslag till ökat stöd åt företagareföreningarna.
Men det intressanta är att
när det gällde investeringsbanken gick
det på lösa boliner i en handvändning!
Det framlades en promemoria om en
fond, och sedan improviserade man en
liten bank med 500 miljoner kronor i
kapital och en utlåning som skall röra
sig om miljardbelopp. Det är märkvärdigt
att man lät sig bli tagen på sängen
när man själv hade bäddat för denna
utveckling. Jag vill understryka att det
gjorde ett ganska egenartat intryck på
mig.

Det är en annan sak som också har
gjort ett underligt intryck på mig. Jag
syftar närmast på de yttranden som
fällts i reservationen av herr Lundström
in. fl. till bevillningsutskottets betänkande
nr 50. Vidare syftar jag på det
till bankoutskottets utlåtande nr 32 fogade
särskilda yttrandet av herr Hilding
m. fl. Dessa båda utgör en parallell, så
att säga en dubbelpipig bössa. Man har
där skisserat ett ståtligt program för
omläggning av skattesystemet.

Jag konstaterar att man i reservationen
till bevillningsutskottets betänkande
hänvisar till önskvärdheten av
att den allmänna varuskatten läggs om
till en generell indirekt mervärdeskatt.
Detta betyder såvitt jag förstår ett bortfall
av mycket stora belopp. I samband
härmed skall den kostnadsdrivande extrabeskattningen
på investeringar försvinna,
heter det i reservationen. Samtidigt
med införandet av mervärdeskatt
skall det ske en skälig förstärkning av
stödet åt ekonomiskt svaga grupper.
Också detta kostar pengar. I samband
med övergången avvecklas vidare flertalet
punktskatter. Det kostar fortfarande
pengar. Jag konstaterar vidare att
sparstimulerande åtgärder skall vidtas.

Jag förmodar att man får offra något
för det. Särbeskattning av äkta makar
som princip krävs likaledes. Skall det
bli någonting av detta, och skall familjestödet
förstärkas, kostar det också pengar.
När jag går till parallellen i bankoutskottet
finner jag detsamma.

Många av dessa saker är givetvis synnerligen
önskvärda. Det är mycket som
talar för att man omprövar dem. I fråga
om mervärdeskatten är jag litet tveksam,
det måste jag bekänna. Där har
jag en viss förståelse för vad bevillningsutskottet
säger på sid. 33 och 34.
Det konstaterar att man inte är beredd
att ta någon ställning, därför att det
torde vara uteslutet att förslag om införande
av mervärdeskatt skulle kunna
föreläggas innevarande års riksdag. I
vad män det föreligger möjligheter att
framlägga förslag till 1968 års riksdag
beror bl. a. på hur det nya förslaget
kommer att bedömas av remissinstanserna.
Man vet inte hur det kommer att
so ut och om man vill lägga fram det.
Därför finner bevillningsutskottet, att
frågan om mervärdeskattens införande
inte får betraktas som definitivt avgjord
och att än mindre någon fixerad tidpunkt
för införandet av denna skatteform
kan fastställas, innan resultatet av
den pågående översynen helt kan överblickas.

Jag tycker att det ligger rätt mycket
i det där. Man vill gärna veta vad det
är fråga om, innan man ansluter sig till
det. Därmed har man inte tagit ställning
varken för eller emot, utan man
vill hålla saken öppen tills man vet vad
det gäller. Där konstaterar jag en viss
överensstämmelse med vad bankoutskottet
säger, nämligen att man bör eftersträva
en konsumtionsneutral och
förenklad mervärdeskatt. Man vill inte
utan vidare anta det gamla förslaget, så
som det var uppgjort, utan ville få en
granskning genomförd.

Orsaken till att jag berört särskilt
mervärdeskatten så mycket är att i
samma mån som man bereder exportindustrin
en lättnad genom restitution av

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

erlagd skatt så behövs det pengar. Om
man minskar skatten i fråga om investeringar
behövs det också pengar.

Någonstans måste dessa pengar skaffas.
Man frågar sig då, vilka det blir
som får betala detta. Det finns inga
egentliga uppgifter härom. Tidigare har
man sagt att detta får ske genom höjd
varuskatt. Det ger i viss mån skydd mot
import, att man i varuskattens form
fördyrar också importen. När det gäller
bostadssektorn brukar detta kallas
hoppande planering. — Jag vet inte
riktigt om det är fråga om detsamma
här utan konstaterar bara, att det rimligen
blir den inhemska konsumtionen
som får betala de pengar som går åt för
att ge subvention till exportindustrin.
Detta gör mig litet betänksam, dels med
hänsyn till att den inhemska konsumtionen
är hårt beskattad förut och dels
också med hänsyn till att de näringsgrenar
i vårt land, som väsentligen producerar
för den inhemska konsumtionen,
därigenom får påtagliga svårigheter
när det gäller att vinna avsättning
för sina produkter. En höjd varuskatt
är konsumtionshämmande. Höjer man
skatten på de varor som ingår i den
inhemska konsumtionen går konsumtionen
i viss utsträckning ned.

Jag har velat påpeka, att jag lika litet
som reservanterna vet hur det förslag
som man här syftat på kommer att utformas
och att jag således inte vill binda
mig för det resonemanget. Ibland
blir man tillfrågad av människor som
man träffar på möten o. dyl. om hur
alla utgifter för att genomföra dessa
ting skall klaras.

Jag vore tacksam om talesmännen för
det särskilda yttrandet i bankoutskottets
utlåtande nr 32 och för reservation
TV i bevillningsutskottets betänkande
närmare skulle vilja ange hur dessa
belopp skall erhållas. Beloppen är synnerligen
stora och det bereder därför
också avsevärda svårigheter att klara
upp det hela.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 32 har i reservationen 4 framlagts
högerpartiets tiopunktsprogram.
Det har av föregående högertalare i dag
kommenterats. Tre av punkterna i detta
tiopunktsprogram återkommer i
statsutskottets utlåtande nr 126 och har
där föranlett gemensamma borgerliga
reservationer.

Herr talman! Då detta är ärenden,
som vi haft tillfälle att under årens lopp
debattera här i riksdagen och som även
redan berörts i dagens debatt, kan jag
fatta mig ganska kort kring dessa tre
reservationer.

Den första reservationen berör femårsplaneringen.
Utskottsmajoriteten gör
bär gällande att den bilaga, som berör
långtidsbudgeten och ingår som en bilaga
till kompletteringspropositionen,
väl motsvarar de krav på bedömningen
av de närmaste årens resurser som rimligtvis
kan ställas. För vår del finner
vi att den framlagda långtidsbudgeten
varken är tidsplanerad eller angelägenhetsgraderad,
vilket väl närmast är förorsakat
av att budgeten inte är anknuten
till några riktlinjer för den ekonomiska
politiken under kommande år.
Vi bedömer det som angeläget att få till
stånd en bättre långtidsbudget och yrkar
därför i denna reservation på en
skrivelse till Kungl. Maj:t i frågan.

Den andra reservationen berör förslaget
om upprättande av en arbetskraftsbudget,
och även den frågan har
debatterats här i dag. Vi tror för vår
del att tillkomsten av en sådan budget
skulle underlätta reformarbetets avvägning
och skapa en fastare grund för
organisationen inom utbildningsväsendet.
Om en sådan budget tidigare hade
funnits skulle måhända reformarbetet
delvis fått annan karaktär än vad som
nu blivit fallet. Under alla förhållanden
hade möjligheter förelegat att förhindra
en hel del av de krisartade situationer
som ingen kan förneka har förekommit
inom olika områden, exempel -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
vis inom skolväsendet och inom sjukvårdens
område.

Den tredje reservationen slutligen är
också en gammal bekant, och den berör
tillsättandet av en besparingsutredning.
Riksdagen har tidigare uttalat att
en samlad översyn av statsutgifterna i
besparingssyfte bör ske, och under
årens lopp har några besparingsutredningar
framlagt olika förslag. Att framlagda
förslag inte har realiserats i någon
större utsträckning torde närmast
vara regeringens fel. Från högerpartiets
sida har vi i ett flertal motioner
under årens lopp framlagt olika besparingsförslag,
vilka tyvärr har förkastats.

Rådande läge inom vår ekonomi, synes
det oss, gör det än mera angeläget
än förr att nu på allvar överväga de
besparingsmöjligheter som onekligen
torde föreligga, och nu liksom förr återkommer
vårt yrkande att en parlamentarisk
utredning skall tillsättas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna vid statsutskottets
utlåtande nr 126.

Herr statsrådet STRÄNG, som — enligt
vad herr andre vice talmannen
anfört vid denna debatts början — förklarat
sig ämna i samband med den
ekonomiska debatten besvara herr
Åkerlunds interpellation angående utredningen
om finansiella långtidsperspektiv
inom samhällsekonomin och
behovet av ett statligt kreditinstitut,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Åkerlund har bett
mig lämna kammaren en översikligt redogörelse
för de resultat, vartill utredningen
om de finansiella långtidsperspektiven
kommit.

Den av herr Åkerlund nämnda utredningen
är numera offentliggjord. Väsentliga
delar av dess resultat har dessutom
redovisats för riksdagen i propositionen
om investeringsbanken. Jag
kan därför inskränka mig till att påpeka,
att utredningen visar att behov

uppstått att finna nya kanaler för kreditgivningen.
Enligt utredningen har
två faktorer, framför allt det minskade
företagssparandet och AP-fondens tillväxt,
skapat en tendens till brist på balans
mellan tillgång och efterfrågan på
kredit inom vissa av kreditmarknadens
sektorer. Det gäller särskilt företagssektorn,
som på längre sikt skulle bli
underförsörjd med krediter. De slutsatser
utredningen drar av sina kalkyler
är att en ändrad struktur på kreditmarknadens
utlåningsmönster och utlåningsformer
kan aktualiseras. Regeringens
uppfattning är att detta syfte
i allt väsentlig tillgodoses genom inrättandet
av den statliga investeringsbanken,
varom riksdagen nu beslutat.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag tackar finansminister
Sträng för svaret på min interpellation.
Jag kan väl säga att mitt önskemål,
framfört i interpellation den 7
februari, snabbt blev tillgodosett i
praktiken, genom att publiceringen av
professor Kraghs utredning flyttades i
tiden, från avsett publiceringsdatum i
slutet av februari till mitten av samma
månad.

När utredningen blev tillgänglig bortföll
naturligtvis behovet av en sammanfattande
redogörelse från finansministerns
sida, även om jag är övertygad
om att kammarens ledamöter gärna tagit
emot en sådan. Det förelåg emellertid
dessförinnan ett starkt behov, eftersom
promemorierna om det statliga
kreditaktiebolaget strax förut släppts
ut. Remissinstanserna behövde naturligtvis
ha möjligheter att bedöma det
egentliga bakgrundsmaterialet.

Vad beträffar sakfrågan om det statliga
kreditaktiebolaget, som finansministern
berör i slutet av sitt interpellationssvar,
så är han och jag helt oense.
Vi har emellertid diskuterat frågan så
ingående att det inte finns anledning,
i varje fall inte från min sida, att nu
ta upp en ny diskussion. Dessutom för -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

modar jag att finansministern är litet
trött efter den hårda bataljen i andra
kammaren.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Under senare år har en
allt större oro förmärkts då det gäller
den ekonomiska utvecklingen i vårt
land. Det blir allt svårare att konkurrera
med våra handelspartners, och tyvärr
får i allt större utsträckning våra
traditionella exportvaror vika för konkurrerande
produkter. På hemmamarknaden
slår varor från andra länder med
betydligt lägre produktionskostnader
ut våra egna.

Resultatet av dess handelspolitiska
svårigheter har naturligtvis inte låtit
vänta på sig, det bevisar vårt underskott
i handelsbalansen. Många frågar
sig kanske vad anledningen till denna
situation är. Vi har ju i vårt land goda
förutsättningar i form av råvaror av
olika slag och en modern industri som
arbetar med effektivitet. Orsaken är
helt naturligt att vårt kostnadsläge tilllåtits
stiga i alltför hastig takt. Det
främsta skälet härtill är, efter vad jag
kan förstå, de starka ökningarna av de
offentliga utgifterna. Typiskt är att de
fått stiga mycket hastigare än produktivitetsökningen.
Detta leder ofelbart
till en inflationistisk utveckling eller
kostnadsinflation, om man vill kalla
den så, och ger oss alldeles för höga
kostnader. Detta har på lönepolitikens
område betytt stegringar med 10 procent
under flera år nominellt sett.

Det är uppenbart att en sådan stegringstakt
inte kan få fortgå. Därför blir
det nödvändigt att pressa ned de offentliga
utgifterna.

Inom högerpartiet anser vi att en av
de främsta uppgifterna inom rikspolitiken
bör vara att i fortsättningen se
till att de offentliga utgifterna stannar
inom produktivitetsökningens ram. Det
går inte, menar vi, att låta utgifterna
stiga hur mycket som helst. Resultatet

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
måste då bli krav på ständigt återkommande
skattehöjningar.

Det har också visat sig att regeringen
tror att den kan bekämpa inflationen
med höjda skatter, vilket naturligtvis
leder till att den enskilda människan
får behålla mindre av sina inkomster.

Vi inom högerpartiet har en helt annan
syn på dessa ting. Vi föreslår i
stället utgiftsminskningar som, om de
hade godtagits, skulle skapat underlag
för att dämpa inflationen.

Det framgår av proposition 125 att
sambandet mellan lönekostnadernas utveckling
och inflationen blir alltmer
uppenbar, då det framhålles att prisökningarna
i år liksom under föregående
år härrör från stegrade lönekostnader.
Det finns därför all anledning
att ta fasta på vad som sagts i propositionen,
nämligen att utvecklingen på
den ekonomiska politikens område bör
drivas så att förutsättningar för en
mera balanserad löneutveckling föreligger.

Den rådande situationen är emellertid
inte ny. Högerpartiet har sedan
länge krävt att de orimliga marginalskatterna
skulle justeras, inte minst för
att skapa ett gynnsammare utgångsläge
för löneförhandlingarna. Sverige har
sedan länge intagit tätplatsen när det
gäller höga skatter, och det kan väl
knappast vara någonting att yvas över.
Det allvarliga med vårt nuvarande
skattesystem är att det bidrar till prisstegringar
och därmed till inflation.

Från allt större grupper kommer nu
kravet att man vid lönesättningen
skall ta hänsyn till vad som är kvar sedan
skatten betalats. Den hårda progressivitet
som vi nu har drabbar praktiskt
taget alla inkomsttagare i vårt
land och är omöjlig att upprätthålla,
därför att de lönehöjningar som kommer
att erfordras för att kompensation
skall kunna erhållas för både prisstegringarna
och den hårda marginalskatten
skulle bli av sådan storleksordning
att det svenska näringslivets konkurrensförmåga
bleve mycket svår att

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
upprätthålla. Resultatet blir i så fall
bara återigen lönestegringar, skattestegringar
och prisstegringar, vilket kommer
att resultera i ökade kostnader och
ytterligare försvagning av näringslivet.

Högerpartiet har därför i sin bedömning
av läget kommit fram till att det
är angeläget att minska progressionen
i skatteskalorna, inte minst för att skapa
ett bättre utgångsläge vid kommande
löneförhandlingar. Vårt förslag innebär
en ändring av skatteskalorna för
gifta i skikten 12 000—40 000 kronor och
för ensamstående i skikten 6 000—
12 000. Det betyder för budgetåret
1967/68 en minskad inkomst för staten
på 225 miljoner kronor. För helt budgetår
skulle det betyda en inkomstminskning
för staten med cirka 725
miljoner kronor.

Om detta och övriga förslag, som vi
framfört i anslutning till denna proposition,
kunde genomföras är vi övertygade
om att detta skulle bidra till att
väsentligt stärka vår samhällsekonomi.

Vi återkommer även i år med krav
på indexreglering av skattesystemet. Vi
resonerar som så att det då statsmakterna
inte kan bemästra penningvärdet
är orimligt med ett skattesystem som på
grund härav ger staten ökade inkomster.
Tillsammans med de andra oppositionspartierna
hemställer vi därför att
en undersökning kommer till stånd rörande
metoder att undvika inflationens
verkningar vid beskattningen och att
förslag i anledning därav förelägges
riksdagen.

Den allmänna skatteberedningen föreslog
ju i sitt betänkande häromåret
att den nuvarande varuskatten skulle
ersättas med en konkurrensneutral mervärdeskatt.
Det tidigare åberopade dåliga
handelsutbytet med främmande
land gör det enligt vår mening angeläget
att snarast företa en sådan omläggning
av varuskatten. De svenska
exportörerna belastas ju med skatt för
sina investeringar och försättes därigenom
i sämre konkurrensläge gentemot
utländska företag. Detsamma gäller gi -

vetvis svenska företag som på hemmamarknaden
konkurrerar med utländska
produkter. Införes mervärdeskatten
återställes ordningen i så måtto, att de
svenska företagen blir konkurrens] ämställda
då det gäller beskattningen. Vi
hemställer därför i reservation om förslag
till 1968 års riksdag.

Beträffande bevillningsutskottets betänkande
kommer jag att ansluta mig
till de reservationer som upptar herr
Gösta Jacobsson som första namn.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Hem talman! Jag har varit en mycket
trägen avlyssnare av dagens ekonomiska
debatt och skulle kanske ha
haft anledning att här ta upp några av
de marginalanteckningar som jag har
gjort. Jag skall emellertid inte göra det.
Jag skall bara helt kort beröra en sak,
som herr Sundin svarar för. Han sade
nämligen, att Tage Erlander och kompani
har trott sig leva i bibelns tusenåriga
rike och därmed drivit oss fram
till den besvärliga ekonomiska situation,
som vi i dag alla upplever. Herr Sundin
fortsätter och säger, att varningsord
från oppositionspartierna inte har
saknats och att många av de alternativ
som de har lagt skulle ha bidragit
till en betydligt bättre ekonomisk situation
än dagens.

Jag skall inte ta upp någon närkamp
med herr Sundin om detta, utan hänvisar
till statsrådet Wickmans anförande.
Här har hållits många seriösa och
väl genomtänkta anföranden i dag om
löne- och prisstabilisering, om nödvändigheten
av att föra en sådan ekonomisk
politik att vi kan stå oss väl i konkurrensen
med andra länder. Jag skulle
kunna rekommendera herrarna att i sin
missionsverksamhet hålla dessa föreläsningar
i exempelvis Oslo. Där har
ni väl åtminstone den chansen att få
tala till dem som mera tror på er än
i den här kammaren. I Norge har det
hänt någonting som är överraskande.
I dagarna har man där sprängt prisval -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

len, man har klivit över vad man kallar
det röda strecket och befinner sig
helt plötsligt i den situationen att man
har fått en nära nog 6-procentig prishöjning.
Vad den sedan kommer att leda
till i fråga om kompensationstänkande
och övriga prisstegringar återstår att
se.

Jag anklagar inte den norska regeringen
för detta. Det är en utveckling
som vi har sett i nästan alla västeuropeiska
industriländer. Det finns de
som kanske har haft samma ambitioner
som vi att anstränga sig mera än vad
resurserna medgivit. Men det måste
dock vara en stor besvikelse för de
norska väljare som ändå för två år sedan
trodde på att det var enkelt att
klara problematiken med löner och priser
och självfallet förväntade sig att
man skulle få den stabilitet som hade
utlovats. De måste vara gruvligen besvikna.

Därmed skall jag hålla mig strikt till
bevillningsutskottets föreliggande betänkande.
Nu har emellertid statsrådet
Wickman fungerat som den mest lysande
företrädare för bevillningsutskottets
majoritet. Hans försynta men mycket
nedgörande kritik av de förslag som
har framförts i reservationerna lämnar
inte mycket övrigt att önska. Dock några
kommentarer!

Herr Yngve Nilsson nämnde nyligen
härifrån talarstolen att vi har ett av
de högsta skattetrycken i Europa. Jag
har tidigare från denna talarstol sagt att
det inte är osannolikt att vi leder skatteligan
i Europa. Det är emellertid en
mycket ointressant fråga, ty om man
skall analysera ett skattetryck får man
väl också ta reda på vad man får för
de skatter man erlägger. Skatt är egentligen
bara det pris vi betalar för de
offentliga tjänster vi får. Gör man en
analys av vad man får för skattepengarna,
är jag inte alldeles säker på att
man upptäcker att vi befinner oss i det
läge som herr Yngve Nilsson redogjorde
för.

Den första reservationen om skatte -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
skalorna är en gammal bekant. Det är
bara den skillnaden att den här gången
har högerrepresentanterna i reservationen
presenterat på vilket sätt man avser
att täcka det inkomstbortfall som
sker genom en justering av skatteskalorna.

Jag accepterar det som ett hederligt
bud att åtminstone visa på hur man
skall täcka ett inkomstbortfall. Nu har
statsrådet Wickman pekat på den luft
som ligger i den budgeten. Den är inte
realistisk, och än mindre realistisk blir
den ju av att riksdagen redan har beslutat
att icke acceptera de föreslagna
besparingarna.

Herr Gösta Jacobsson sade att högerpartiet
inte har lagt fram någon alternativ
budget för 1968/69, då inkomstbortfallet
blir betydligt större. Nej, försiktigheten
bjuder nog till det. Man får
försöka finna sig i att ta det litet peu ä
peu, och då blir herr Jacbossons tal om
flerårsbudget också ett slag i luften.

Högerförslaget skiljer sig dock, som
sagt, fördelaktigt från den reservation
som bygger på mittenpartiernas motion
angående reformering av skattesystemet.
Statsrådet, som var modest i sin
betygssättning, sade att förslaget är ett
politiskt önskeprogram. Jag, som är litet
råare i tonen, vill använda ett annat
uttryck och säga att det är politiskt
skoj att presentera ett sådant förslag.
Det rör sig om miljardbelopp, men i
motsats till högerreservanterna har
man inte ansträngt sig för att anvisa
någon väg att täcka inkomstbortfallet.
Man gör det verkligen lätt för sig när
man säger att man avstår med hänsyn
till det statsfinansiella läget. Det är en
bekväm situation, men så får reservationen
stå för vad den är värd.

I fråga om mervärdeskatten tycks alla
de borgerliga partierna vara ense om att
tidpunkten nu är inne, då det skall läggas
fram ett konkret förslag härom.
Det framhålles att frågan måste vara
tillräckligt utredd, om nu den goda viljan
finns, som det sägs, att lägga fram
ett förslag om medvärdeskatt redan till

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
höstriksdagen. Man tycks ha glömt bort
att allmänna skatteberedningens förslag
om medvärdeskatt blev tämligen sönderskjutet
under remissbehandlingen.
Det går följaktligen inte för finansministern
att lägga fram utredningsförslaget
utan omfattande omarbetningar.

Jag delar i långa stycken herr Ferdinand
Nilssons kritiska synpunkter på
mervärdeskatten, ehuruväl jag tror att
vi med hänsyn till utvecklingen i övrigt
i Europa inte kommer undan den. Jag
hoppas emellertid att finansministern
verkligen liar möjligheter att lägga fram
ett sådant förslag att det inte blir den
betydande skatteövervältring som eljest
är inbakad i systemet.

Nu tycks herr Sundin vara intresserad
av att få ett förslag i, som han uttryckte
det, omarbetad form. Däremot
hyste herr Lundström stor oro för att
man i finansdepartementet tydligen är
inställd på att göra väsentliga omarbetningar
av skatteberedningens förslag. I
likhet med herr Ferdinand Nilsson kan
jag inte finna annat än att införande av
mervärdeskatt innebär en direkt övervältring
på konsumenterna. Visserligen
har det sagts att näringslivet påtar sig
betalningsansvaret för sociala utgifter
såsom ett pris för att bli befriat från
den allmänna omsättningsskatten. Ja,
herr talman, det är ett pris som näringslivet
säkert är villigt att betala,
ty det blir ju ändå en inteckning i den
lönepott som sedan skall förhandlas om.
Mervärdeskatten blir därför en total
övervältring på konsumenterna. Detta
är skillnaden när det gäller omsättningsskatten.

Jag tror i likhet med statsrådet att
mervärdeskatten inte är en sådan där
trollformel »simsalabim» — statsrådet
uttryckte sig inte så men det var innebörden
i hans yttrande — som löser
alla ekonomiska problem. Om vi, som
jag höll på att säga, tyvärr måste acceptera
att en mervärdeskatt står och
knackar på dörren, får utvecklingen
visa vid vilken tidpunkt den skall sättas
in. Jag är dock fullständigt på det

klara med att det inte är en skattereform
som löser skattetrycket och de
ekonomiska bekymren för den stora
breda massan av människor i detta
land.

Jag kommer senare, herr talman, att
ställa yrkanden vid den tidpunkt när
dessa yrkanden skall ställas. Om det
blir i dag, på tisdag eller på onsdag vet
jag inte.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall, herr Einar
Eriksson, inte orda mer om mervärdeskatten.
Jag vill dock framhålla att skatteberedningens
förslag då det gäller de
mindre företagen och speciellt de små
jordbruken inte var fulländat. Enligt
de upplysningar som har lämnats skulle
det emellertid finnas vägar att klara av
detta problem. Det var av den anledningen
som jag fällde det realistiska
yttrandet härom i mitt förra anförande.

Herr Einar Eriksson tolkar mitt anförande
på något sätt som en viss potentat
läser bibeln. Om man lösrycker
bara en mening, blir det ungefär det
sammanhang som herr Einar Eriksson
lät påskina från talarstolen. Läs i stället
det som jag tidigare framhöll om
den pessimism som kompletteringspropositionen
andas! Ingen inom socialdemokratin
kan komma ifrån detta.

De åtgärder som vi ifrån oppositionspartierna
har föreslagit måste på
något sätt vidtagas. Ni har väl inte, herr
Einar Eriksson, blivit så självgoda, att
det inte för er finns andra partikonstellationer
i vårt land som har en åsikt
om hur man skall bedriva politik på det
ena eller andra området. Enligt ett citat,
som jag inte skall upprepa, fick
man den uppfattningen att herr Erlander
och kompani tycktes leva i det tusenåriga
riket. Om herr Einar Eriksson
inte kan fullfölja den tanken, vill jag
ge honom ett råd på vägen, nämligen
detta: Man skall inte skryta om vett och
dygd, när förmågan att göra rätt är
fjärran. Så tolkar jag oppositionens in -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

ställning till den socialdemokratiska politiken
på detta område.

Avslutningsvis bara en reflexion till,
herr talman. Man säger att de förslag vi
lagt fram innebär en miljardrullning.
Vi har tydligt och klart sagt att vårt
lands ekonomi är sådan —• jag behöver
inte tala om vem som satt oss i det prekära
läget — att det inte finns utrymme
för reformer i dagens läge. Därför har
mittenpartierna motionerat principiellt
och är beredda att med en progressiv
politik, när ekonomin det tillåter, successivt
genomföra de förslag som motionerna
i princip innehåller.

Allra sist bara en enkel fråga, herr
talman: Har socialdemokratin över huvud
taget ingen målsättning för framtiden? -

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Eriksson i Uppsala
betecknade den sista reservationen
i bevillningsutskottets betänkande som
ett »politiskt skoj». Jag vill bara säga
att denna otidighet mot folkpartiets
och centerpartiets i flera år framförda
reformprogram icke kräver någon replik,
endast förakt.

I ett tidigare anförande har jag klart
sagt ifrån, att när det gäller kommande
skattejusteringar får man givetvis noga
ta hänsyn till de samhällsekonomiska
förutsättningarna. Dessa är ju inte alltid
givna utan beror också på den ekonomiska
politik som förs.

Meddelandet att regeringen inte ämnar
följa skatteberedningens riktlinjer
har jag betecknat som en sensation.
Någon särskild oro har jag inte uttalat
utan sagt att vi får se vad förslagen innehåller;
först då kan vi diskutera dem.
Det är dock tydligt att vad vi och väl
alla väntade och vad herr Sundin nyss
talade om inte gäller, nämligen att man
i kanslihuset skulle göra vissa justeringar
och förändringar, förenklingar
och förbättringar i skatteberedningens
förslag — det tycks vara ett helt nytt

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

förslag som kommer att framläggas.
Naturligtvis kan man inte uttala sig om
det förrän man sett det.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! I anledning av uttalandena
angående mervärdeskatten och
över huvud taget det stora skatteprojekt
som jag berört, då jag efterlyst hur man
tänker sig att klara detta, vill jag säga
att jag känner mig litet lugnad efter
herr Sundins yttrande för en stund sedan,
att han insåg att man för närvarande
inte kunde göra så mycket åt
detta. Jag förstår också att reservationens
yrkande om framläggandet för
1968 års riksdag av så genomgripande
förslag inte skulle uppfattas alldeles
bokstavligt.

Sedan vill jag understryka vad jag
tidigare var inne på, nämligen de besvärligheter
som det innebär att finansiera
det hela. Herr Sundin har alldeles
rätt när han säger att för mindre
jordbrukare, som producerar ytterst litet
och egentligen konsumerar allt själva
tillsammans med några grannar, spelar
det inte så förfärligt stor roll hur
det blir med den höjda varuskatten.
Men i stora delar av vårt land finns det
människor som producerar för hemmamarknaden
och inbillar sig att de på
detta vis skall kunna få sin försörjning
och utkomst. Och jag ber att få understryka
att om det i stor utsträckning
blir en övervältring av skatt på hemma^
näringen, på konsumenterna, så är det
hemmaproduktionens kunder det gäller.

Herr Lundström trodde att detta kunde
ordna sig i alla fall. Då vore jag
tacksam att få höra hur man skulle
kunna genomföra så stora subventioner
eller skattelindringar utan att någon
människa behövde betala för det;

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Sundin vill
jag säga att var självgodheten finns

78 Nr 34 Måndagen den 29 maj 1967 fin.

Interpellation ang. lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter

mantalsskriven får väl kammarens ledamöter
själva avgöra. Det är mera intressant
när herr Sundin säger att man
från centerpartiets sida medger att det
inte finns något utrymme för de skatteförslag
som man lagt fram utan att det
är fråga om en principiell målsättning.
Ja, hur rimmar den principiella målsättningen
med den flerårsprognos som
redovisas i den reviderade finansplanen?
Det finns sannolikt inget utrymme
för någonting av det som centerpartiet
föreslår. Följaktligen är mittenpartiernas
motion inte en målsättning utan
ett prov utan värde.

Jag förstår att herr Lundström tog illa
vid sig av att jag betraktade folkpartiets
principiella skattemålsättning som politiskt
skoj. Jag erinrar mig en TV-utsändning
från Multikonst, efter vilken
Per Oscarsson blev illa ansatt. Det är
farligt eller i varje fall skapar irritation
när man kallar saker och ting vid
deras rätta namn.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Låt mig påpeka för herr
Eriksson att budgetprognoserna under
årens lopp har givit oklara utslag och
varierat både uppåt och nedåt med
ibland så mycket som en miljard kronor.
Hur situationen kommer att vara
ett annat år, i detta fall budgetåret
1968/69, är det därför svårt att för närvarande
med någon större säkerhet uttala
sig om.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å
föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 298, i anledning av väckta motioner
om utbildning av borgerliga medlare;
och

nr 299, i anledning av motioner om
ett centralt granskningsorgan för instrument
använda vid psykologisk testning
inom statsförvaltningen.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 136, angående ändringar
i jaktlagstiftningen.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 127, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1966/67;

nr 128, angående statsregleringen
för budgetåret 1967/68; och

nr 129, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om utredning
om en vidgad vuxenutbildning;

bevillningsutskottets memorial nr 51,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets memorial nr 38, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden;

andra lagutskottets memorial nr 50,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 25,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Interpellation ang. lämplig storlek av
kriminalvårdsanstalter

Herr AIILMARK (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I november 1966 invigdes
sista etappen av fångvårdsanstalten
i Kumla. Sedan dess har i den allmänna
debatten kritiken intensifierats mot an -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Interpellation ang.

stalter av den typ som det här gäller.
Riksdagen har däremot inte haft någon
debatt om storleken av de framtida
fängelser som nu planeras.

Kumlaanstalten har plats för mellan
400 och 500 intagna. Den är främst ett
resultat av en utredning från 1959 om
»fångvårdsanstalters optimala storlek».
Huvuddelen av denna utredning gällde
kostnaderna för olika fängelsetyper medan
vårdfrågan behandlades ytterst
kortfattat. Kritiken från flera remissinstanser
blev också mycket hård. Många
ansåg att vården och rehabiliteringen av
de intagna allvarligt försvårades i anstalter
med platsantal omkring 400—
500.

I kritiken har anförts att kontakten
mellan anstaltens ledning och den enskilde
intagne försvåras i stora anstalter.
Det har sagts att en anläggning med
t. ex. underjordisk kulvert och strängt
åtskilda bostadsgrupper ytterligare ökar
den tryckande känslan av total slutenhet
som försvårar en resocialisering.
Många menar att principen om »den
lilla gruppen inom den stora anstalten»
i praktiken inte kommer att ge
samma närhet mellan vårdpersonal och
intagna som en mindre anstalt kan göra
möjlig.

Tyvärr är forskningen på detta område
bristfällig, vilket gör det svårt att
ha en mycket bestämd uppfattning i den
här frågan. Men genom att bygga ut
ytterligare flera fångvårdsanstalter av
Kumla-typ är det risk att svensk kriminalvård
delvis låses fast i en anstaltsform
som från rehabiliteringssynpunkt

lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter
kan visa sig vara mindre lämplig eller
direkt olämplig.

Trots detta lär fångvårdens byggnadskommitté
planera för ytterligare anstalter
med plats för flera hundra intagna
vardera. Det vore därför av värde
om riksdagen under höstsessionen fick
en redogörelse både för arbetsläget beträffande
framtida centralanstalter och
för hur regeringen ser på problemet
om stora respektive små fångvårdsanstalter.

Med anledning av vad jag ovan anfört
vill jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet ställa följande
frågor:

1. Avser statsrådet att från rehabiliteringssynpunkt
låta utreda fördelar
och nackdelar med stora respektive små
fångvårdsanstalter?

2. Kommer statsrådet att, innan en
sådan utredning är klar, låta föreslå
byggande av ytterligare anstalter av
Kumla-storlek?

3. Vill statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för hur långt planeringen
av kommande centralanstalter har
fortskridit?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammaren åtskildes kl. 17.05.

In fidem
K.-G. Lindelöin

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Måndagen den 29 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen vid statsutskottets
utlåtande nr 126.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag är den sist anmälde
talaren i denna del av överläggningen
och skall därför begränsa mig till en
randanmärkning.

1 den ekonomiska debatten intar prisstegringarna
självfallet en central plats,
bl. a. på grund av att de upplevs så nära
och med sådan påtaglighet av varje konsument.
Det är just därför olyckligt att
i de ofta förekommande osystematiska
och ovetenskapliga prisundersökningar
som göres av olika organ och organisationer
och i de diskussioner som föres
i samband med dessa undersökningar
udden så ofta riktas mot handeln.

Det är angeläget att det sägs ifrån
att handelns snabba och mycket omfattande
rationalisering har starkt bidragit
till dämpning av de prisstegringar
som kunde ha blivit en följd av de
lcostnadsstegringar som det legat utanför
handelns möjlighet att påverka. För
att kort belysa detta räcker det att
nämna att de avtalsmässiga direkta och
indirekta löneökningarna inom handeln
från år 1960 till år 1967 uppgår
till i runda tal 100 procent. Om man
då beaktar dels att lönekostnaderna utgör
cirka 60 procent av handelns totala
kostnader, dels att andra kostnadsslag
kraftigt ökat, är det närmast märkligt
att handeln klarat av att arbeta med
nästan oförändrade bruttomarginaler
exklusive omsättningsskatten. Det är
mot denna bakgrund lätt alt förstå att

handelns rationalisering i en från finansdepartementet
utgiven skrift angivits
närmast som ett föredöme för övrig
verksamhet. Det är emellertid beklagligt
att den införda investeringsavgiften
för en tid framåt direkt förhindrar
i första hand den betydelsefulla
strukturrationaliseringen och allvarligt
minskar handelns möjlighet att motverka
nya, dess värre programmerade kostnadsstegringar.

Till sist, herr talman, vill jag med
anledning av det stundom förekommande
skallat mot handeln och dess folk
säga, att den synnerligen hårda konkurrens
som vi har i vårt land är en
god garanti mot oskälig prissättning.

Herr LUNDIN (s):

Herr talman! Endast några ord till
bankoutskottets utlåtande nr 40 i anledning
av motioner angående inkomsten
från riksbanksfonden.

De här nämnda motionerna gäller hur
mycket av riksbankens beräknade vinst
som skall tas upp i riksstaten för nästa
år. I statsverkspropositionen från januari
månad och den nu framlagda
kompletteringspropositionen är en inkomst
från riksbanksfonden på 150 miljoner
kronor upptagen. I högermotionen
har ett högre belopp, 220 miljoner
kronor, föreslagits och i folkpartimotionen
200 miljoner kronor, det belopp
som reservanterna nu enats om.

Utskottsmajoriteten anser — i likhet
med riksbanksfullmäktige som yttrat
sig över motionerna — att man icke
skall gå högre än de föreslagna 150 miljonerna.
Det här är ju en förhandsbedömning,
en beräknad vinst under 1967.
Vilket belopp som faktiskt skall inlevereras
kommer alltså att bestämmas av
nästa års riksdag. Att vinsten under det

Måndagen den 29 maj 1967 em.

senaste året gick upp till 229 miljoner
kronor bör väl icke vara anledning att
i år öka beloppet enligt reservanternas
förslag. Eftersom uppkommen vinst
bl. a. är beroende av rådande ränteläge,
finns det ingen anledning att i år —
när det blivit en räntesänkning, som
kan följas av flera — beräkna samma
vinst som i fjol. Om anledningen att
beräkna en större vinst är ambitionen
att förbättra budgetbalansen, är väl åtgärden
även ur den synpunkten diskutabel.
Det skulle betyda att man späder
på efterfrågetrycket med 50 miljoner
kronor. Det förefaller vara mycket
oklokt att i förväg inteckna en så stor
vinst som föreslagits i reservationen.
Samhällsekonomin talar väl för mera
restriktivitet i stället.

Jag kommer senare, herr talman, att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! När man som motionär
i en skattefråga — det gäller motionsparet
I: 225 och II: 288 — till följd av
den alltid årligen och vårligen återkommande
tidspressen presenteras bevillningsutskottets
betänkande över bevillningarna
för budgetåret 1967/68
samma dag som ärendet skall behandlas
av riksdagen, beklagar man sannerligen
denna tidspress som så minskar
möjligheterna för en ledamot utanför
bevillningsutskottet att hinna sätta sig
in i de intressanta siffror och ekonomiska
synpunkter som framläggs i detta
betänkande. Det är ju på detta sakmaterial
som riksdagsdebatten bygger.

I det aktuella betänkandet behandlas
en motion i vilken de s. k. ensamståendes
skattesituation tas upp. Kammarens
ärade ledamöter känner väl till
problemställningen. Den har varit uppe
vid tidigare tillfällen och gäller avvägningen
av skattetrycket mellan gifta
personer och s. k. ensamstående.

Jag vill i dag liksom tidigare understryka
att gruppen s. k. ensamstående
är den relativt hårdast beskattade kate 6

Första kammarens protokoll 1967. Nr 34

Nr 34 81

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
gorin medborgare. De utgör också en
stor grupp skattskyldiga, enligt allmänna
skatteberedningen 1,7 miljon. Desslikes
är det en heterogen grupp: där
finns änkor, änklingar, frånskilda och
ogifta. Genom 1965 års riksdagsbeslut,
som dagens utskottsbetänkande kallar
»reformeringen av beskattningen», fick
de medborgare som tillhör civilståndet
gifta större skattelättnader än gruppen
ensamstående.

När utskottet nu säger att det 1965
bl. a. var angeläget att i första hand
åstadkomma lättnader för barnfamiljerna,
vill jag först av allt slå fast, att detta
är ett ansvar som den s. k. ensamståendegruppen
helt visst gärna delar.
Men jag vill påminna om att inom familj
ekategorin finns en skattegrupp,
den barnlösa familjen, som enbart i
kraft av sitt civilstånd beskattas efter
en betydligt fördelaktigare skatteskala
än vad som är fallet för ensamstående
i samma inkomstklass och med i många
fall nödvändigtvis lika stora utgifter på
grund av t. ex. vårduppgifter eller försörjningsbörda
mot anhöriga.

Jag vill i det sammanhanget också påminna
om den undersökning som för
något år sedan gjordes här i Stockholm
och som gällde 45 000 ensamstående
kvinnor i åldern 50—66 år, varav enligt
uppgift cirka en åttondel ägnade
sig åt oavlönat hushålls- och vårdarbete.
Hälften av dessa 45 000 kvinnor
hade cirka 750 kronor i månaden, och
en fjärdedel hade inkomster som understeg
470 kronor i månaden. Konstaterar
man då att en ensamstående tillhörande
denna kategori betalar en
skatteprocent på ungefär 15 eller 22,
medan procenttalet för gift person i
samma inkomstgrupp är 10, frågar man
sig om den skatteskalan verkligen slår
vakt omkring principen skatt efter bärkraft.

Jag förstår också de 14 000 kvinnor
i denna undersökning som förklarat sig
villiga att delta i någon kurs för utbildning
eller vidareutbildning för att få
det bättre ekonomiskt. Måtte dessa för -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
sök leda till framgång! Möjligheterna
till mera kvalificerade sysselsättningar
för medelålders ensamstående kvinnlig
arbetskraft är inte alltför stora. Men
den viktigaste frågan i detta sammanhang
är och förblir att hela beskattningsproblemet
beträffande den s. k.
ensamståendegruppen tas upp till behandling.
Denna grupp intar genom den
statliga inkomsttaxeringen en undantagsställning,
som innebär en orättvisa
i jämförelse med t. ex. gifta personer
utan barn.

När nu utskottet i sin skrivning säger
att enbart en mindre sänkning av
skatteuttaget — t. ex. 1 procent i inkomstskikten
6 000—40 000 kronor för
kategorin ensamstående — skulle beräknas
medföra ett skattebortfall för
helt budgetår på ungefär 100 miljoner
kronor, vill jag i det sammanhanget
endast notera att år 1960 hade 45 procent
av skattekategorin gifta inga barn
under 16 år. Skulle denna kategori beskattas
lika hårt som de ensamstående
skulle det röra sig om många gånger
större belopp än 100 miljoner kronor
— man har t. o. m. talat om miljardbelopp.

Det finns för mig, herr talman, ingen
anledning att gå närmare in på detaljer
omkring den s. k. ensamstående kategorins
skatteproblem. Jag motser med
stor förväntan familjebeskattningens
utredning — utskottet har ju i sin skrivning
klart framhållit att de s. k. ensamståendes
skatteförhållanden kommer att
beaktas. Det är en stor och heterogen
grupp medborgare — skattebetalare —
som berörs, och i bland annat pressdebatten
har under senare år det stora
intresset för detta skattespörsmål varit
helt påtagligt.

Herr talman! I avvaktan på familjeskatteberedningens
förutsättningslösa
utredning, prövning och förslag beträffande
bl. a. skatteskalornas konstruktion
och relationen mellan gifta och ensamstående
inskränker jag mig i dag
till att instämma i de yrkanden om bifall
till reservation I i bevillningsut -

skottets betänkande nr 50 som kommer
att ställas.

Herr statsrådet LANGE, som — enligt
vad herr andre vice talmannen
anfört vid denna debatts början —
förklarat sig ämna i samband med den
ekonomiska debatten besvara herr
Gösta Jacobssons interpellation angående
ansökan om anslutning till EEC, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! I likalydande interpellationer
har herr Gösta Jacobsson i
första kammaren och herr Björkman i
andra kammaren frågat huruvida regeringen
avser att lämna riksdagen
meddelande om regeringens ställningstagande
i frågan om anslutning till EEC
så att riksdagen därigenom — på sätt
som sker i övriga nordiska parlament
— får tillfälle att debattera frågan före
vårsessionens slut och innan ansökan
görs.

Sedan riksdagen senast debatterade
integrationsfrågan — i mars i år — har
den brittiska regeringen, följd av den
danska och irländska, lämnat in en ansökan
om förhandlingar om medlemsskap
i EEC.

I ett regeringsuttalande samma dag
som den brittiska regeringen tillkännagav
sitt beslut — den 2 maj — hälsade
den svenska regeringen det brittiska
beslutet med tillfredsställelse och
sade sig hoppas på att denna ansökan
skulle få ett positivt mottagande och
snarast leda till resultat. Regeringen
förklarade också i detta uttalande att
den är beredd till överläggningar och
förhandlingar om en anslutning till EEC
i former som är förenliga med ett konsekvent
fullföljande av vår neutralitetspolitik.

Denna hållning klargjordes för övrigt
redan i den handelspolitiska debatten
i mars då regeringen förklarade att den
för Sveriges del önskade en snar lösning
och en så nära anslutning till en
stor europeisk marknad som är möjlig
utan att ge avkall på vår neutralitetspolitik.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

Dessa uttalanden täcker fortfarande
situationen.

Regeringen har ännu inte tagit slutgiltig
ställning vare sig till tidpunkten
eller formen för en ansökan om förhandlingar
med EEC. Det föreligger därför
inte underlag för en debatt i interpellationens
mening.

Regeringen kommer inte att fatta något
beslut i frågan före vårriksdagens
slut. Våra överväganden beträffande en
svensk ansökan kommer att redovisas i
utrikesnämnden. Först därefter kan ett
beslut bli aktuellt.

Som vi i dag bedömer situationen är
det emellertid troligt att vi tidsmässigt
söker samordna vårt handlande med
Norge. Det finns mycket som talar för
att vi håller detta nordiska samband.
Norge väntas lämna in en förhandlingsansökan
under sommaren.

Frågan om formen för den förhandlingsansökan
som vi under dessa omständigheter
kommer att göra måste givetvis
noggrant övervägas. Den kommer,
som uttryckligen framhållits i regeringsuttalandet
den 2 maj, att bestämmas
dels av vårt intresse av ett så
nära ekonomiskt samarbete med EEC
som möjligt och dels av vårt krav på
att kunna fullfölja vår neutralitetspolitik.
Denna kan aldrig bli föremål för
förhandlingar.

Situationen sådan den utvecklats sedan
den handelspolitiska debatten i
mars är emellertid fortfarande mycket
oklar beträffande möjligheterna att
uppnå bilaterala förhandlingslösningar
med EEC. Vi vet i dag inte när de brittiska
förhandlingarna kan ta sin början,
vi vet inte hur långvariga de kan
bli och vi kan inte heller förutsäga resultatet.
De flesta anser att det kan bli
fråga om långvariga förhandlingar.

Till dess vi nått klarhet om förutsättningarna
för en uppgörelse i marknadsfrågan
är det enligt regeringens
uppfattning av utomordentlig vikt att
samarbetet inom EFTA fortsätter och
utvecklas. Det är en faktor regeringen
tar stor hänsyn till vid bedömningen av

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
hur vår handelspolitik nu bör utformas.

Det är regeringens uppriktiga önskan
att finna en handlingslinje i denna fråga
som omfattas av riksdagens alla partier.
Under den tid riksdagen är åtskild
kommer regeringen att hålla utrikesnämnden
underrättad om varje förändring
av läget som kan tillmätas större
vikt. Ett beslut om att inge en förhandlingsansökan
till EEC kommer,
som framhållits, att föregås av överläggningar
med utrikesnämnden. Dessa har
till syfte att nå samförstånd om tidpunkten
för och innehållet i en sådan
ansökan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag får hjärtligt tacka
handelsministern för svaret på den av
mig och herr Björkman i andra kammaren
framställda interpellationen i
EEC-frågan.

Genom sitt uttalande till offentligheten
den 2 maj — i anslutning till att
den brittiska regeringen lämnade in sin
ansökan om förhandlingar om medlemskap
i EEC, följd av Danmark och Irland
— har regeringen förklarat sig
vara beredd till överläggningar och förhandlingar
om en svensk anslutning till
EEC i former, som är förenliga med ett
konsekvent fullföljande av vår neutralitetspolitik.
Då förklaringen nu upprepas,
vill jag börja med att hälsa regeringens
ställningstagande i denna del
med tillfredsställelse.

Jag måste emellertid beklaga att regeringen
inte tagit slutgiltig ställning,
vare sig till tidpunkten eller formen för
den svenska ansökan, och att det därför
enligt regeringens mening »inte föreligger
underlag för en debatt i interpellationens
mening».

Det gäller dock en av de viktigaste
frågor, kanske den viktigaste, som vår
generation har att behandla, och det hade
därför inte varit för mycket begärt
att riksdagen fått tillfälle till en debatt
på grundval av allt tillgängligt materia]

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
innan ansökan göres. Jag vill särskilt
understryka de tre sista orden, innan
ansökan göres. Det är dock hos riksdagens
båda kamrar avgörandet ytterst
ligger. Att utrikesnämnden höres, fråntar
icke riksdagen dess rätt och ansvar
redan på ansökningsstadiet.

Jag vill erinra om att innan den föregående
ansökan gjordes, nämligen på
hösten 1961, föregicks den av ett utförligt
meddelande till riksdagen den
25 oktober, i vilket problemställningarna
noggrant penetrerades på åtta och
en halv sidor. Det föranledde en livlig
debatt i riksdagens båda kamrar. Det
borde ha funnits möjligheter till en liknande
redogörelse nu. Beredskapen i departementen
lär ju vara god, och herr
Lange, som varit med från början, kan
saken bättre än någon annan. Detta om
den formella sidan.

Vad härefter angår själva saken vill
jag för undvikande av varje missförstånd
börja med att även denna gång
deklarera att jag inte har någon annan
mening än regeringen och riksdagen i
övrigt, nämligen att en svensk inträdesansökan
måste göras med reservation
för vårt lands neutralitet. Därom råder
alltså full enighet.

Här skulle jag vilja tillägga att enligt
min uppfattning utlandet ganska väl
känner till vår neutralitetspolitik. Jag
tror också att främmande länder respekterar
den, såvitt jag vid många
samtal med representativa utländska
kontakter kunnat finna, .lag vill emellertid
inte underlåta att tala om att vad
man bland utländska parlamentariker
— jag tänker närmast på mina kontakter
inom Europarådet — säger härom.
De säger ungefär så här: Vi känner alla
väl till den svenska neutraliteten, men
varför skall vi få höra talas om den
morgon, middag och kväll —• monotont
upprepad, så att den står oss alla upp i
halsen? Däremot hör vi ingenting om er
vilja till samarbete. Vad vill ni egentligen? Man

tvivlar med andra ord, herr talman,
på vårt positiva intresse —- med

rätt eller orätt. Jag skulle vilja säga
med orätt.

Till detta skulle jag vilja foga den
kommentaren, att vad det nu främst
gäller från svensk sida är att övertyga
medlemsstaterna inom EEC och världen
i övrigt om att vi verkligen är beredda
till europeiskt ekonomiskt samarbete
i anda och mening och på bred
front inom ramen för Romavtalet. Vi
måste också själva lyfta oss till de stora
framtidsperspektiven på detta område.

När den brittiske premiärministern
Harold Wilson inledde sin aktion i
Bryssel, började han med ett tillkännagivande
att Storbritannien vore berett
att godta Romavtalet som bas för förhandlingarna.
Något sådant tillkännagivande
har inte kommit från den svenska
regeringen.

Många frågor skulle kunna ställas,
men jag gör inte det. En enda fråga
dock: Vad har regeringen gjort för att
informera allmänheten om vad som förestår? Herr

talman! Jag är medveten om att
förhandlingsläget är ömtåligt och kärvt
— vi och herr Lange har mycket motstånd
att övervinna — och att förhandlingarna
kräver stor klokskap, gott omdöme
och diplomatisk takt. Missgrepp
kan bli ödesdigra.

Jag skall i nuvarande läge inte gå
närmare in på ansökningsformen i annan
mån än att uttala att den enligt min
mening i första hand bör gå ut på fullt
medlemskap, då vårt land endast härigenom
får tillfälle att delta i de beslut
som också rör oss själva, men att även
andra associationsformer, som ger oss
möjligheter att komma innanför tullmuren,
kan övervägas. Huvudsaken är
att vårt land inte ställes utanför, eller
närmare bestämt att vårt land inte ensamt
blir ställt utanför, medan övriga
nordiska stater kommer in. Det skulle
ju innebära att Sverige kan komma att
genom en tullmur skiljas inte bara från
de nuvarande EEC-länderna utan därjämte
även från England, Danmark och
Norge —• och det vore den verkliga

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

olyckan. Det skulle inte kunna undgå
att få vittgående politiska återverkningar.

Yår förhandlingssituation är uppenbarligen
inte den bästa, inte minst sedan
EFTA-solidariteten spruckit och
vårt land lämnats att gå sin egen väg.
Vi måste göra klart för oss, att det är
andra än vi som har nyckeln till entrédörren
till EEG i sina händer.

Och till sist: I de kommande förhandlingarna
måste regeringen låta sig
angeläget vara att agera så att det inte
är lätt för Bryssel och EEC-staterna att
säga nej till vår ansökan.

Herr talman! Sverige behöver Europa,
men jag tror också att Europa behöver
Sverige för att den gemensamma
marknaden skall kunna fungera på bästa
sätt. Härtill måste vi knyta våra förhoppningar.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
komplimenterade handelsminister

Lange för den diplomatiska takt som
handelsministern i vissa skeden har visat
i frågan om Sveriges förhållanden
till EEC. Han hänvisade också till den
stora kunnighet som handelsministern
har på detta område. Jag tror att det är
riktigt att betona att kunskapen är stor
hos herr Lange men ofta är bristfällig
hos allmänheten om de komplicerade
förhållanden som råder mellan Sverige
som ett av många ansökande länder
att komma in i EEC å ena sidan och
EEC å den andra sidan. Det är också
naturligt att den kunskapen inte får
ligga endast hos några få personer i
vårt land. Det får inte endast vara Industriförbundet,
handelsdepartementet
eller delar av utrikesdepartementet som
särskilt har penetrerat dessa frågor.

Statsminister Tage Erlander har vid
ett par tillfällen, som handelsministern
säkert erinrar sig, betonat att vad det
här gäller är kanske den svåraste förhandlingsfråga
som Sverige stått inför
under efterkrigsperioden. Därför är det

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ett demokratiskt krav att riksdagen och
en så stor opinion som möjligt får tillfälle
att deltaga i den diskussion som
måste föregå ett avgörande beslut om
Sveriges ställning till EEC.

Detta är orsaken till att jag närmast
vill uttrycka min glädje över att handelsministern
här i elfte timmen av
riksdagens vårsession har varit beredd
att ändå svara på den av herr Jacobsson
framställda interpellationen om Sveriges
relationer till EEC i framtiden. Detta
har gett oss en möjlighet att deklarera
våra uppfattningar och föra en politisk
diskussion i kammaren om denna
fråga innan regeringen under riksdagens
sommaruppehåll fattar för oss det
väsentliga ståndpunktstagandet, om hur
vår ansökan om anslutning till EEC
skall utformas.

Herr talman! Låt mig börja med att
erinra om den snabba utveckling som
denna fråga har företett sedan vi sist
hade möjlighet att diskutera den i denna
kammare.

President de Gaulles senaste uttalanden
om Englands och de skandinaviska
ländernas möjligheter att bli medlemmar
av EEC har tolkats på olika sätt.
Alldeles oavsett vilken tolkning som är
den riktiga måste man tyvärr konstatera
att de Gaulles uttalanden bidragit
till att öka ovissheten om hur och när
de olika EFTA-länderna och däribland
även Sverige skall kunna anslutas till
den gemensamma europeiska marknaden.

Detta får emellertid inte leda till att
vi i Sverige skall återgå till den egendomliga
och oförklarliga passivitet som
under lång tid utmärkte Sveriges officiella
inställning till EEC. Det är i dag
viktigare än någonsin att även vi deklarerar
att vi vill ha förhandlingar med
EEC för att Sverige skall kunna bli
fullvärdig medlem, herr handelsminister,
av EEC och få tillfälle att lämna
sitt bidrag till utvecklingen av den europeiska
ekonomiska gemenskapen. På
dena punkt lämnar handelsministerns
interpellationssvar många frågetecken.

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Vi måste enligt min mening också
manövrera så att vi kommer med i samma
förhandlingsomgång som de övriga
nordiska länderna. Jag använder uttrycket
manövrera. Uttrycket är inte
vackert, men det visar den svårighet
som vi står inför. Sverige måste inte
minst med hänsyn till det stora handelsutbytet
mellan de nordiska länderna
se till så att dessa länders förhandlingar
samordnas.

För att detta skall bli möjligt måste
vår begäran om förhandlingar lämnas
in snarast möjligt denna sommar. Av
den pressdebatt som förts tycks framgå
att regeringen i tidsliänseende i detta
fall inte skiljer sig från vad vi från
högerpartiet hävdar. Vår ansökan måste
även gälla medlemskap, och den
måste kompletteras med en försäkran
om att vi är beredda att utan annan rereservation
än den som betingas av den
svenska neutralitetspolitiken godta
Romavtalet samt den gemensamma jordbrukspolitik
som EEC-länderna nu är i
färd med att realisera och som av EECländerna
tillmätes särskilt stor betydelse
för den fortsatta utbyggnaden av
gemenskapen.

Vi är alla överens om att ett svenskt
medlemsskap i EEC inte får beröva oss
möjligheten att upprätthålla vår neutralitet
i ett eventuellt krig. Men för att
vi skall kunna få absolut klarhet om
hur vi skall kunna förena ett medlemsskap
i EEC med en fortsatt neutralitetspolitik
måste vi förhandla med EEC
härom. Så länge vi inte tar upp detta
problem direkt med EEC-länderna själva,
förblir frågan om den svenska neutralitetspolitikens
förenlighet med ett
fullt medlemsskap i EEC enbart föremål
för ensidiga förmodanden och gissningar.

Frågan om medlemsskap och neutralitet
måste alltså bli föremål för förhandlingar.
Visar det sig vid dessa förhandlingar
att medlemsskapet ej är förenligt
med vår neutralitetspolitik — vilket
jag inte tror — har vi helt naturligt
möjlighet att dra oss ur. Men det skulle

vara mycket oklokt av oss att låta denna
fråga bli av sådan art —- redan innan
vi över huvud taget inlåter oss på
förhandlingar — att den fördröjer eller
onödigt krånglar till vårt förhandlingsläge.

Det skall gärna erkännas att frågan
om möjligheten att förena medlemsskap
i EEC med vår alliansfrihet är mycket
komplicerad och att den tarvar grundliga
utredningar. Frågan hänger bl. a.
direkt samman med såväl graden som
arten av den övcrnationalitet som tilllämpas
inom EEC. Jag vill i anledning
därav i korthet erinra kammaren om
vad som har skett på den punkten.

Motsättningarna mellan de ledande
kretsar inom EEC, som vill att gemenskapen
skall styras av starkt övernationella
organ, och dem som motsätter sig
en dylik övernationalitet ledde på sommaren
1965 till en brytning mellan
Frankrike och de andra fem medlemsländerna.
Efter att ha hållit sig borta
från allt samarbete i EEC i 200 dagar
återvände emellertid fransmännen våren
1966, och man lyckades då resonera
sig fram till en kompromiss, den
s. k. Luxembourgöverenskommelsen.
Den gick i stort sett ut på att fransmännen
godtog ett system för den gemensamma
jordbrukspolitikens finansiering
som onekligen innebär att Frankrike
överlåter en del av sin suveränitet
på EEC-myn digheterna. På den punkten
är det alltså fråga om en eftergift
för strävandena att skapa ett övernationellt
EEC, men för svensk bedömning
är det av väsentligt större betydelse i
sammanhanget att fransmännen samtidigt
fick igenom sitt krav på att varje
medlemsland fortfarande skulle behålla
sin suveränitet i ministerrådet, EEC:s
högsta beslutande organ.

Detta betyder i praktiken att ministerrådet
måste vara enhälligt för att
kunna besluta i sådana frågor som av
någon av medlemmarna klassificeras
som väsentliga för det egna landets intressen.
Detta har hittills inte en enda
gång inträffat, och inte någon gång

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

har en majoritet inom ministerrådet
ens försökt att trumfa igenom ett beslut
mot någon av medlemmarnas vilja.

Vidare har utvecklingen lett därhän
att ministerrådets möjligheter att behandla
och avgöra olika frågor ökats på
EEC-kommissionens bekostnad. Det har
bl. a. skett genom att rådet byggt ut sin
egen permanenta kommitté av sakkunniga,
varigenom det inte i samma grad
som tidigare är hänvisat till kommissionens
förslag och utredningar.

Ministerrådet har alltså för det första
avstått från att förvandla sig självt till
ett övernationellt organ och för det
andra berövat den övernationellt konstruerade
och fungerande kommissionen
en del av dess tidigare mycket stora
inflytande.

Denna utveckling tyder onekligen på
att de tongivande kretsarna inom EEC
vill gå varsamt fram med överflyttandet
av de enskilda staternas suveränitet till
gemenskapens myndigheter och ämbetsverk,
och detta bör vara ägnat att
minska farhågorna för att medlemskap
i EEC inte skulle vara förenligt med
vår neutrala ställning. På samma sätt
som Frankrike kunnat motsätta sig ett
beslut som ansetts kunna beröra väsentliga
franska intressen bör rimligtvis
Sverige, om vårt land blir fullvärdig
medlem, genom denna utbildade praxis
kunna få sina intressen tillgodosedda,
bl. a. i en för oss så central fråga som
neutraliteten. Som enbart associerad
medlem skulle Sverige så gott som helt
sakna denna möjlighet.

Över huvud taget har farhågor och
fördomar i alltför hög grad fått prägla
de magra ansatser till en offentlig debatt
om Sveriges förhållande till EEC
som hittills förekommit. Förklaringen
ligger nära till hands. Det råder helt
enkelt en uppseendeväckande okunnighet
— inte hos statsrådet Lange, som
i detalj behärskar dessa frågor, utan
hos opinionen — om vad EEC verkligen
är för någonting. Tyvärr kan regeringen
inte frånkännas en viss skuld till
detta förhållande. Jag tror också att

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.

svenska regeringens handlag i denna
centrala fråga markant skiljer sig från
de övriga nordiska regeringarnas sätt
att agera. Den danska regeringen har
t. ex. nyligen publicerat en saklig och
föredömligt lättfattlig utredning om
Danmark och den europeiska ekonomiska
gemenskapen. Det är en stor utredning
på över tusen sidor, och där
redogör man för hur EEC kom till, vad
som hittills skett inom EEC, vad som
håller på att ske och vad som är planerat
för framtiden. Vidare har man på
område efter område undersökt vilka
följder ett medlemskap skulle få för
Danmark.

Även i Norge har man tagit initiativet
till en liknande utredning. Man
kan därför säga att både i Danmark och
i Norge regeringarna har sörjt för ett
omfattande och sakligt underlag för den
offentliga debatten om hela detta väldiga
problemkomplex.

Nu säger naturligtvis handelsminister
Lange att man inte har legat på latsidan
inom handelsdepartementet och
inom kommerskollegium. Det är klart
att även i vårt land en del utredningar
har förekommit. Men det avgörande är
att dessa utredningars resultat är för
de flesta okänt. Det föreligger heller
ingen sammanställning, ingen samlad
analys av hur situationen nu ter sig för
Sveriges vidkommande. Det är en försummelse
som regeringen med det snaraste
måste reparera.

Ibland har det sagts att England och
de andra länderna skulle kunna komma
in i EEC och samtidigt kunna lievara
den tullfrihet för industrivaror som nu
råder mellan exempelvis England och
Sverige. Jag tror att detta är ett tomt
önsketänkande. EEC är en tullunion,
och om man går med i den måste man
också acceptera den gemensamma tullmur
gentemot yttervärlden som är en
väsentlig förutsättning för att tullunionen
skall kunna fungera. England kan
inte både vara med i tullunionen och
stanna utanför den.

Vad vi har att välja mellan här i Sve -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
rige är inte det nuvarande EEC och
det nuvarande EFTA. I stället måste vi
ta ställning till om vi skall försöka komma
med i ett med England—Danmark
—Norge utökat EEC eller om vi skall
försöka hanka oss fram utanför detta
utökade EEC. Valet borde inte vara
svårt, men handlingsviljan hos den
svenska regeringen har på den punkten
hitintills visat sig vara för svag.

Även för den fråga som vi i morgon
mera utförligt skall diskutera här i
kammaren, nämligen jordbrukspolitiken,
är det av vitalt intresse att Sverige
kommer med i EEC.

Den bästa och mest rationellt välskötta
delen av svenskt jordbruk skulle
kunna klara sig utomordentligt bra på
den europeiska stormarknaden. Många
svenska jordbrukare, framför allt i södra
och mellersta Sverige, bör kunna se
fram med stora förväntningar mot en
anslutning till EEC. Norrlandsjordbruket
har naturligtvis inte samma goda
förutsättningar att hävda sig på en sammanslagen
europeisk stormarknad. Men
det skulle säkert kunna få en gynnad
särställning inom EEC, precis som exempelvis
alpjordbruket i Centraleuropa.

Bland jordbrukets experter har också
många skäl anförts för en svensk anslutning
till stormarknaden.

För det första är en stor del av jordbruket
i Sverige betydligt rationellare
skött än jordbruket i EEC-länderna.

För det andra får de svenska jordbrukarna
tillgång till mångdubbelt större
avsättningsmarknader än nu.

För det tredje är den blivande stormarknadens
importbehov en av orsakerna
till att det aldrig kan bli tal om
någon medveten minskning av jordbruksproduktionen
inom EEC. I stället
för att som nu är fallet hotas av en
framtvingad krympning av produktionsvolymen
skulle de svenska jordbrukarna
efter en anslutning till det
utökade EEC kunna uppmuntras att
fortsätta att driva sin produktion.

Men EEC är inte bara »gemensamma
marknaden», inte bara ett stort av -

sättningsområde som våra exportindustrier
och även jordbruket bör ha tillträde
till om vi skall kunna upprätthålla
vår höga levnadsstandard. Om man tror
att det bara rör sig om tullar och export
och dylika handelspolitiska problem
så gör man sig skyldig till ett
självbedrägeri.

Inom EEC:s ram planeras också ett
samarbete mellan medlemsstaterna inom
de mest olika områden och i de
mest skiftande former.

Låt mig som ett exempel härpå peka
på EEC-ländernas planer på att gemensamt
försöka hejda den utveckling, som
yttrar sig i att den vetenskapliga och
den teknologiska klyftan mellan USA
och Europa blir allt större. Just i dagarna
har gemenskapens tre kommissioner
och »höga myndighet» ställt
samman ett förslag om gemensamma åtgärder.
Det konstateras däri att det inte
räcker med att bara skapa en tullunion.
Man måste gå vidare och förvandla
EEC till en ekonomisk union, ty endast
därigenom får man de förutsättningar
som krävs för att vi skall kunna hävda
oss gentemot USA och längre fram kanske
också gentemot Sovjetunionen i
fråga om vetenskap och teknologi.

Det föreslås nu att forskningen inom
EEC skall samordnas betydligt effektivare
än hittills. Skattepolitiken skall få
eu sådan utformning att den bättre än
hittills gynnar vetenskaplig forskning.
Forskarna måste få bättre löner och
större anslag till sina institutioner.
Större företag skall kunna omändras
till »Europabolag». Man måste införa
»Europapatent», friare kapitalrörelser
tvärsöver gränserna, gemensamma standardiseringsregler,
snabb förmedling av
forskningsresultat via en gemensam europeisk
central o. s. v.

Jag har, herr talman, velat sluta med
denna exemplifiering för att visa hur
medlemsländerna genom sitt samarbete
inom EEC skapar möjligheter att lösa
uppgifter, som de troligen inte skulle
ha gått i land med om icke EEC hade
funnits och som för oss i Sverige bör

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

erbjuda ökad stimulans och vilja att
få vara med och bygga det nya Europa
vidare.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det föreligger stor enighet
i de viktigaste principerna för eu
eventuell svensk anslutning till EEC.
Alla är eniga om önskvärdheten av att
Sverige i någon form blir delaktigt av
den stora handelsgemenskap som EEC
utgör. Det förefaller numera finnas stor
enighet om att någon form av anslutning
till EEC inte får äventyra den
svenska alliansfriheten eller den svenska
neutraliteten. Därutöver har egentligen
av naturliga skäl debatten i vårt
land inte sträckt sig, även om vi är
medvetna om en rad andra svårigheter
som skulle uppstå vid en eventuell anslutning
— hur långtgående den nu kunde
bli — t. ex. i fråga om överstatligheten,
etableringsrätten o. d. Med den
ovisshet som råder på hela detta område
för närvarande är det inte möjligt
att i någon större utsträckning konkretisera
debatten, utan vi får till stor del
röra oss med antaganden och önskemål.
Handelsministerns svar på interpellationen
gav också vid handen att vi inte
är i en sådan situation att vi kan uttala
oss så bestämt just för ögonblicket. Utöver
det neutralitetsvillkor som partierna
synes vara eniga om vill jag också
framföra ytterligare några synpunkter.

Det är kanske en självklar sak jag
yttrar, men jag vill ändå ytterligare understryka
betydelsen av att regeringen,
därest det kommer till verkliga förhandlingar
om någon form av anslutning,
om möjligt håller riksdagen å jour
med vad som händer och i varje fall
håller mycket god kontakt med de politiska
partierna och i minst lika stor utsträckning
med företrädare för det
svenska näringslivet.

Det är klart att EEC:s politiska betydelse
har varit svårigheten för svensk
anslutning. Det är framför allt i Bonndeklarationen
av den 18 juli 1961 som

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
den politiska deklarationen framkommer
så starkt. På åtminstone ett tiotal
ställen i det rätt korta aktstycket betonas
den politiska gemenskapen och de
politiska traditionerna och målen. Jag
skall alls inte göra någon bedömning av
de politiska principer som där deklarerats,
men jag bara konstaterar att de
inte är förenliga med den svenska alliansfriheten.
Det är dock allas vår förhoppning
att frågan om vårt lands politiska
obundenhet skall kunna lösas vid
ett samarbete med EEC. Jag ställer mig
emellertid något skeptisk till både herr
Jacobssons och herr Holmbergs långtgående
uttalanden om fullt medlemskap.
Jag skall inte avfärda frågan, men såsom
jag uppfattar saken är det nog klokt
att uttala sig med stor försiktighet när
vi inte hunnit längre än vad som nu
är fallet och inte ens gjort en ansökan
om medlemskap.

Den nationella suveräniteten och
oberoendet måste uppmärksammas.
Särskild vikt måste enligt vår mening
läggas vid att frihandelssammanslutningens
konstitution blir fullt förenlig
med fria staters krav på suveränitet och
oberoende. Ur denna synpunkt är det
väsentligt att det högsta beslutande organet,
rådet, genom majoritetsbeslut
kan vidtaga åtgärder för att säkra medlemsstats
rätt och intressen, medan det
däremot fortfarande krävs enhällighet i
fråga om beslut som innebär förpliktelser
för medlemsstaterna. Därigenom uttrycktes
varje enskild medlemsstats ansvar,
och vidare garanteras en fri samverkan
medlemsstaterna emellan inom
den större enhet som frihandelssammanslutningen
utgör.

För Sverige, som är en alliansfri stat,
har givetvis dessa spörsmål en särskild
betydelse, och ur svensk synpunkt måste
dessa grundläggande drag i konventionen
hälsas med tillfredsställelse. En
medveten strävan att stå utanför politiska
blockbildningar är en grundval
för svensk utrikespolitik. En sådan
grundsyn måste självfallet återspegla
sig på angränsande områden, såsom

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
försvarspolitik, handelspolitik, jordbrukspolitik
o. s. v. Det måste eftersträvas
att handelsförbindelserna inte
utvecklas på sådant sätt att vi blir beroende
av en viss ekonomisk politisk
maktkonstellation. Vidare måste uppmärksammas
att vår försvarspolitik förutsätter
en viss grad av beredskap på
det ekonomiska området. Därtill är det
av betydelse att samarbetet mellan medlemsstaterna
på jordbrukets område
regleras genom särskilda bestämmelser.
Konventionens stadganden synes oss
möjliggöra ett fullföljande av vårt lands
strävanden i dessa avseenden, även om
det i betydande utsträckning är en fråga
om hur bestämmelserna mera konkret
skall tillämpas.

Eftersom vi i Sverige anser att neutralitetsdeklarationer
måste stödjas av
ett efter våra resurser anpassat effektivt
försvar så bör också i detta sammanhang
erinras om den del av försvaret
som utgöres av en tillfredsställande livsmedelsförsörjning.
Även den saken måste
beaktas vid eventuella överläggningar
med EEC och om den svenska neutraliteten.
Ett svenskt jordbruk som kan
förse vårt land med huvuddelen av livsmedlen
måste beredas möjligheter att
existera.

När jag sedan framför vissa andra
synpunkter på eventuella relationer till
EEC så är det alls inte min mening att
bara stå och begära fördelar åt vårt
land. Vid förhandlingar måste vi vara
beredda på åtskilliga eftergifter, men
om det kan vara någon vägledning för
regeringen att ur de debatter som föres
nu i dag få veta vilka utgångspunkter
man bör inta så finns det anledning att
framföra synpunkter och önskemål redan
nu.

Det är två punkter som jag speciellt
vill framhålla nu, och det är överstatligheten
och etableringsfriheten i den
nuvarande EEC-organisationen. Det
finns ju i Romfördragets bestämmelser
så långtgående paragrafer som t. ex.
beträffande jordbruket, där det heter
i artikel 43 punkt 3:

»Rådet må med kvalificerad majoritet
under de förutsättningar som angivas
i föregående punkt besluta ersätta
de nationella marknadsorganisationerna
med de gemensamma organisationsformer
som avses i artikel 40 punkt 2.»

I artikel 44 paragraf 4 uttrycks det
på ett kanske ännu mera långtgående
sätt. Det heter där:

»Rådet må med kvalificerad majoritet
på förslag av kommissionen ändra
fattade beslut, om dessa icke stå i överensstämmelse
med de sålunda fastställda
kriterierna.»

Det är en långtgående överstatlighet
som kommer till uttryck i denna del av
fördraget och som man ställer sig betänksam
inför från svensk synpunkt.

Detta är emellertid bara ett par exempel
på de mycket hårda formuleringar
som förekommer i avtalet. Det
är givetvis önskvärt att Sverige vid ett
samarbete bör få slippa så mycket av
de överstatliga bestämmelserna som
möjligt. Beträffande etableringsrätten
stadgas det i artikel 52 andra stycket:
»Etableringsfriheten skall med iakttagande
av bestämmelserna i kapitlet rörande
kapital omfatta rätt att upptaga
och utöva självständig förvärvsverksamhet,
ävensom rätt att bilda och driva
företag, särskilt bolag såsom de definierats
i artikel 58, andra stycket, på de
villkor etableringslandets lagstiftning
föreskriver för egna rättssubjekt.»

Givetvis är bestämmelserna reciproka,
men vi har den erfarenheten att ett
litet land kan ha betydligt svårare att
hävda sig gentemot de kapitalstarka
intressen som finns i de större länderna.
Det är också att observera de fria
kapitalrörelserna, valutabestämmelserna
och dylikt som är mycket långtgående
i avtalet.

Ännu en gång vill jag betona att jag
inte avsett att Sverige skall plocka russinen
ur kakan och undvika alla förpliktelser,
men en rad av Romavtalets
bestämmelser är så långtgående att de
kan innebära en alltför genomgripande
och för vårt land alltför ofördelaktig

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

situation utan att ge fördelar som motväger
nackdelarna.

Jag vill tillägga att den ursprungliga
tanken som bekant var att bilda ett västeuropeiskt
frihandelsområde. Trots alla
svårigheter som hittills mött att förverkliga
den idén har den inte givits
upp, utan man får hoppas att existensen
av EEC och EFTA skall vara ett led på
vägen till att nå ett större frihandelsområde
som kan ge ökade möjligheter
till förbättrade förhållanden i alla länder
som vi hoppas skall komma att deltaga.
Dessutom måste handelssamarbetet
få en sådan utformning att man inte
sätter u-länderna i en försämrad situation.
Tvärtom måste vi anstränga oss
för att inom handelssamarbetets ram
ge effektiv hjälp åt u-länderna.

Jag vill också ytterligare starkt understryka
vad handelsministern sade i
sitt svar att vi givetvis har allt intresse
av att fortsätta att stärka EFTA tills det
blir förändrade förhållanden.

Därutöver vill jag ta upp en sak som
förvånade mig mycket. Det gällde herr
Holmbergs och jag tror också herr Jacobssons
anförande. Man talade om den
nordiska gemenskapen och tillät sig
t. o. m. att räkna upp ländernas namn
men glömde broderlandet Finland. Det
finner jag förvånande. Mina sista ord,
herr talman, är att så långt det finns
någon möjlighet skall vi också beakta
vad som kan vara förmånligt för vårt
broderland Finland.

I detta anförande instämde herrar
Torsten Andersson, Ferdinand Nilsson,
Erir Carlsson, Harald Pettersson,
Nils Theodor Larsson och Hermansson
(samtliga ep).

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Handelsministerns svar
gav ju inte underlag för någon ingående
debatt. Utan att vara vanvördig kan
man väl säga att de inlägg som hittills
har gjorts har visat att det inte framkommit
så mycket nytt. Jag vill skynda
mig att tillägga, herr talman, att in -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
te heller jag anser mig ha förutsättningar
att tillföra debatten några väsentliga
nya moment. Vi har ju ganska
ingående diskuterat denna fråga i mars
i år, och därför är det kanske inte så
underligt — när regeringen nu inte har
tagit ställning — att det inte här kan
bli en debatt där några utmejslade profiler
av ny karaktär kommer fram.

Först vill jag instämma med herr
Holmberg när han talade om att regeringens
upplysningsverksamhet till allmänheten
inte varit vad man kunnat
önska. Det är alldeles uppenbart. Under
några år talade man mycket gärna om
de svårigheter som en anslutning till
EEC skulle föra med sig, men mindre
om fördelarna. Jag är glad att kunna
konstatera att man nu är mera tystlåten
beträffande nackdelarna och mera talar
om värdet av en anslutning. Men jag
tror att allmänheten ännu inte har fått
tillräcklig vägledning från regeringen.
Där, herr handelsminister, finns alltså
er. väsentlig uppgift.

Men det som är angeläget att konstatera
i dagens läge är att jag tycker det
är glädjande att regeringen har närmat
sig den ståndpunkt som vi inom folkpartiet
har intagit. Man tycker givetvis
alltid att det är bra när en sådan förflyttning
sker inom ett parti. Här har
det visat sig möjligheter att vinna större
förståelse mellan partierna över huvud
taget för inte bara angelägenheten
a^ en anslutning utan också formerna
för en sådan. Det är en större förståelse
för det vitala kravet att Sverige måste
vinna anslutning till EEC som ligger
bakom. Det är nödvändigheten av detta
som har fört oss samman, och jag tycker
att det är en mycket glädjande utveckling
och vill livligt önska handelsministern
god fortsättning i hans arbete
inom regeringen på den här punkten.

Ett framsteg markeras i interpellationssvaret
i och med att handelsministern
säger att det är troligt att man
skall samordna sin ansökan i tiden med
ansökan från Norge. Därmed har ett
steg tagits mot att på någon punkt två

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
länder i Norden kan uppträda gemensamt
i varje fall i tiden. Fördelarna av
detta är uppenbara. Men herr Lange,
här haltar upplysningsverksamheten.
Herr Lange säger bara att det är troligt
att man kommer att göra så. Jag tycker
det hade varit bra om handelsministern
i sitt svar för att upplysa allmänheten
— här i riksdagen vet vi kanske hur
saken ligger till — hade markerat varför
detta är värdefullt. Detta är ett typiskt
exempel på att regeringen kanske
ändå inte tagit riktigt allvarligt på denna
upplysningsverksamhet. Jag tror
inte att det finns några delade meningar
om att handelsministern tycker att det
är bra om vi kan åstadkomma en sådan
här samordning. Danmark kommer
av allt att döma att gå sin egen väg, och
det är inte så mycket att göra åt det.

Så har vi, som herr Bengtson nämnde,
frågan om Finland. För oss är Finlands
ställning givetvis av mycket stort
intresse, och vi bör markera detta genom
att få ett uttalande från regeringens
sida i dagens debatt att Sverige i
mån av inflytande är villigt att verkligen
försöka underlätta för Finland
att finna former för en anslutning till
EEC. Frankrike kan nämligen också
tänkas ha ett visst intresse av detta.
Därför är det väsentligt med ett påpekande
härom.

Sveriges mål bör i det här sammanhanget
vara att vi skall fortsätta att driva
vår neutralitetspolitik. På den punkten
skall vi inte sväva på målet. Det bör
vara möjligt för oss att bibehålla neutralitetspolitiken
men ändå vinna medlemskap
i den gemensamma marknaden.
Alla andra lösningar måste givetvis
vara sämre. Herr talman! Jag upprepar
vad jag själv och en rad andra
talare från folkpartiet sagt under lång
tid. Det är ingen nyhet, men jag vill
markera det här igen, för att det inte
skall råda någon tvekan.

Om förhandlingarna dröjer, och det
är mycket troligt att det kommer att
dröja innan England får börja förhand -

la, och det kan dröja ännu längre innan
vi kan få börja förhandla, frågar
man sig vad som skall göras under tiden.
Jag har betonat tidigare och betonar
det nu igen, att det är angeläget att
man under tiden verkligen på allt sätt
försöker stärka samarbetet inom EFTA.
Detta samarbete bör ske inte enbart
därför att det är bra i och för sig utan
även därför att just ett starkare EFTA
kommer att underlätta en samordning
med den gemensamma marknaden. EEC
har samarbetsformer som går väsentligt
längre än vad EFTA har. Det är klart
att ju större skillnad det är mellan samarbetet
inom EEC och inom EFTA,
desto svårare blir en sammansmältning.
Men ju längre gående samarbete vi har
inom EFTA och ju större likhet vi har
med EEC, desto lättare och smidigare
kommer en överenskommelse med EEC
att kunna ske — om man över huvud
taget vill resonera med oss. Ett sorgligt
misslyckande är givetvis inte uteslutet,
det måste vi ha med i beräkningen. Vad
skall man göra då? Här är inte rätta tillfället
att diskutera vad man då skall
göra. Jag snuddade vid den frågan i
handelsdebatten. Om vi misslyckas
måste vi söka samverkan i andra väderstreck:
USA, Kanada, kanske också

Sydamerika, Japan och Australien kan
vara möjliga handelspartners. Men det
är inte det som nu är det väsentliga,
utan det är att vi måste vara på det
klara med att det kan misslyckas. Vad
vi framför allt måste sätta in våra krafter
på är att säga ifrån så att det uppfattas
nere på kontinenten att vi önskar
ett medlemskap. Jag är övertygad
om att med eu välvillig inställning från
dessa länders sida kan vi vinna detta
medlemskap med bibehållen neutralitet.
Detta är, som jag betonade på förmiddagen,
en av de mest väsentliga trygghetsfrågorna
och en av de väsentligaste
problemen för vår ekonomiska utveckling
som vi haft att behandla på mycket
lång tid. För att inte nu markera
ståndpunkter som skulle göra vidare

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

överläggningar mellan partierna omöjliga
har jag, herr talman, för tillfället
inte behov av att säga någonting mera.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Visst har jag full förståelse
för att det är beklagligt att vi
vid denna sena tidpunkt av riksdagsarbetet
får en debatt kring den viktiga
fråga som aktualiserats av herr Jacobssons
interpellation. Jag erkänner gärna
att det är ett legitimt intresse för riksdagen
och alla dess ledamöter samt för
regeringen att få debatter varje gång
någonting nytt inträffat på integrationsfronten.
Och en del kan ju sägas
ha inträffat sedan riksdagen för två och
en halv månader sedan senast var i tillfälle
att debattera dessa frågor. Det är
vi väl alla på det klara med.

Det kan kanske sägas att genom att
den brittiska regeringen ingivit sin förliandlingsansökan
har integrationsfrågan,
som redan i höstas kom in i ett något
intensivare utvecklingskede, återigen
förts in i en aktiv och möjligen —
det kan i varje fall inte uteslutas — avgörande
fas. Men å andra sidan har hittills
knappast någonting inträffat som
inte kunde förutses redan i början av
mars månad. Vi hade väl då klart för
oss vad som med all sannolikhet skulle
komma att hända. Vad vi vet i dag
ändrar därför knappast för vår del bedömningen
av läget, framtidsutsikterna
eller de krav vi mot bakgrunden härav
måste ställa på oss själva i våra handlingsplaner
för den närmaste framtiden.

Vi har, det vill jag också understryka,
klart angivit var vi står och vad
vi önskar. Det senaste uttrycket härför
var den regeringsdeklaration som avgavs
samma dag som den brittiska regeringen
tillkännagav att den efter en
parlamentsdebatt skulle, som man förutsåg,
ansöka om förhandlingar om fullt
medlemskap i EEC, Euratom samt Koloch
stålunionen.

Det kan kanske intressera denna kammares
ledamöter att höra att denna de -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
klaration har observerats på flera håll
i utlandet. Genom att vi lade fram den
i så nära anslutning till den brittiska
regeringsdeklarationen fick den också
publicitet och har mötts av en förståelsefull
reaktion från åtskilliga håll, även
i Bryssel.

När vi skall ta ett nytt steg -—tidpunkten
därför, med andra ord — har
vi ju redan antytt, men jag vill gärna
understryka att det inte saknar sin betydelse.
Tidpunkten måste noga övervägas.
Det är inte självklart att det är
önskvärt, som herr Jacobsson här framhöll,
även om det vore det för att få ett
bättre underlag för en debatt här, att
regeringen klart definierar exakt när
ett nästa steg skulle tas i detta sammanhang.
Jag vill nämna att det var
många -— det saknades inte heller hänvisningar
till det i pressen, även den
svenska — som ifrågasatte om det brittiska
utspelet i höstas ur tidssynpunkt
verkligen var så väl genomtänkt. Många
ställde sig både tveksamma och direkt
kritiska också i EFTA-kretsar. Jag erkänner
gärna att jag själv var ytterligt
tveksam om detta nya försök gjordes på
den bäst avvägda tidpunkten, därest
man önskade framgång. Efter vad som
hittills inträffat känner jag mig snarare
stärkt i min tveksamhet från i höstas än
motsatsen.

För att det inte skall uppstå något
missförstånd vill jag tillägga att sedan
britterna tagit detta steg, fanns det inte
mycket för andra EFTA-länder att göra
än att säga: Låt oss göra det bästa möjliga
av situationen, låt oss hålla ihop
och ta vara på de möjligheter som genom
detta initiativ kanske kan komma
att öppnas. Ingen kände sig dock säker
på att detta skulle föra oss närmare
den lösning vi alla åstundade, en stor
ekonomisk gemenskap omfattande samtliga
länder i vår del av världen och kanske
i framtiden än flera länder. Hade
vi sagt A, så måste vi också säga B.

Vi bestämde oss för att hälsa det
engelska initiativet med tillfredsställelse,
och vi var alla beredda att sluta upp

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
bakom det för att se vad vi enskilda
medlemmar i EFTA ensamma eller tillsammans
kunde göra för att följa upp
det brittiska steget. Vi insåg att gör vi
det, så måste vi vara på det klara med
att nya steg skulle följa eller, som jag
nyss sade, hade vi sagt A måste vi också
säga B. På den punkten har det inte
rått några delade meningar i EFTA.

Sedan engelsmännen slutfört sin stora
rundresa och tagit sina kontakter i de
sex huvudstäderna och med Brysselkommissionen,
var det nödvändigt att
någonting följde även på det. När den
engelska regeringen ansett att det var en
smula brådskande, så har vi haft all
förståelse för det. Engelsmännen kunde
ju inte gärna ha rest omkring och ansett
att de inte fått nog klarhet i vad de
hade hoppats få klarhet i och därefter
sagt: Ja, det var det, och nu är det slut.
Det var en absolut nödvändighet ur alla
synpunkter att det första steget följdes
av det andra, och det var lika bra att
det kom så snart som möjligt. Man kan
inte leva i ett värre klimat än ovisshetens
och oklarhetens. Det är till och
med bättre att få klarhet, även om svaret
inte blir positivt.

Jag återkommer så till vårt eget ställningstagande
och vad vi närmast skall
göra i detta sammanhang. Det finns
många skäl för att inte förhasta sig
utan förhålla sig avvaktande. Vi vet ju
ännu inte vilket svar britterna får. De
flesta betraktar det väl som ganska uteslutet
att de möter ett tvärt nej på sin
ansökan att komma till förhandlingsbordet.
Men, ärade kammarledamöter, i
åtskilliga kommentarer till det ganska
utförliga uttalande som general de
Gaulle, den franske statschefen, nyligen
gjorde har man sagt att detta
egentligen var ett nej. Jag skall inte ge
mig in på någon tolkning av det för
egen del. Jag vill bara ha sagt att det
är möjligt att detta var en mildare form
— som det sägs i vissa tidningskommentarer
— för ett nej än den form
som generalen gav vid en presskonferens
nära fyra och ett halvt år tidigare,

i januari 1963. Man kan finna stöd för
en sådan tolkning också.

Därför kan det ju inte helt uteslutas
att man tillsvidare skjuter britterna åt
sidan; att de inte får något svar alls
på en tid. Det finns spekulationer — jag
erkänner att det är gissningar, men
gissningar stödda på samtal — att det
kanske dröjer till oktobeir—november
innan engelsmännen över huvud taget
får ett svar. Det är ju möjligt att herr
Holmberg och herr Gösta Jacobsson —
herr Jacobsson som har så intima kontakter
med så många framstående europarådsledamöter
— har andra informationer
och därför också mera vägande
skäl för att anta att detta svar kommer
mycket snabbt. Det vet vi uppriktigt
sagt, ärade kammarledamöter,
ingenting om. Det är möjligt att det efter
morgondagen eller i morgon, då man
i Rom firar tioårsjubileet av Romfördragets
undertecknande, på den punkten
går att få en smula ökad klarhet.
Det hade varit önskvärt om vi hade
haft den klarheten i dag, det kan jag
instämma i. Men det finns ändå ingen i
denna kammare som i dag kan säga att
britterna får ett svar mycket snabbt
och att vi väl därför borde kunna överväga,
i och för sig, om det inte vore
skäl för oss att hålla oss en smula avvaktande.
Yi har ju klart angett vad vi
vill och var vi står. Det svävar man inte
i något som helst tvivelsmål om, vare
sig i Brysselkommissionen eller i de
sex huvudstäderna.

Jag vill också erinra denna kammares
ledamöter om att vår ansökan 1961
— som några här verkar att helt och
hållet ha glömt bort — ligger i dossiern
i Bryssel. Den har aldrig återtagits.
Vi kan komma att få — jag skall
strax återkomma till det, om tiden tilllåter
det — vissa bekymmer om vi skulle
ge vår ansökan en helt annan form.
Då kommer det att gälla för oss att visa
varför vi nu är intresserade av någonting
annat än det vi var intresserade
av på hösten 1961 och på sommaren
1962. Man kan inte så där utan vidare

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

låtsas som om ett sådant viktigt och
allvarligt dokument — vilket såsom
herr Jacobsson erinrade om utförligt
diskuterades innan ansökan ingavs med
en skrivelse av dåvarande utrikesministern
Undén — samt den förklaring
till denna ansökan, som jag å regeringens
vägnar utvecklade i Bryssel i juli
månad påföljande år, inte finns. Det
finns där. De orden som definierar vår
neutralitet lever, och de är inte återtagna.
Jag skall återkomma till det
också.

Jag talade om att det sålunda finns
många skäl som skulle tala för att vi
höll oss en smula avvaktande och i varje
fall inväntade EEC:s svar på den
engelska ansökan. Låt mig här, för vad
de kan vara värda, fästa kammarens
uppmärksamhet på några spekulationer
till. Det sägs på sina håll att det är
mycket troligt att den brittiska ansökan
är alldeles för kortfattad för att EEC:s
ministerråd riktigt skall komma underfund
med allvaret och viljan från den
brittiska regeringens sida att komma in
i marknaden som full medlem. Det sägs
på sina håll att EEC kanske kan ge
kommissionen ett uppdrag att närmare
undersöka saken och ta samråd med
britterna. Jag har sett ett datum nämnt.
Kommissionen skulle kunna be britterna
att förklara detta närmare i september.
Om en sådan uppgift var riktig
skulle det stämma med att man skulle
kunna vänta ett svar någon gång i oktober—november.
Jag förstår inte den
iver som ibland kommit till uttryck i
denna riksdag. Det finns många här i
riksdagen, i varje fall när vi talair man
och man emellan, som liksom jag är
ytterst tveksamma om det brittiska steget
på hösten 1966 var rätt »time’at», om
uttrycket tillåts.

Tidpunkten är viktig. Den saknar inte
sin betydelse, och jag upprepar igen att
det skulle finnas mycket goda skäl att
nu hålla oss avvaktande. Inte när det
gäller att tala om och understryka vad
vi vill utan när det gäller att ta ett steg
för att i ny form aktualisera den gamla

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

ansökan som vi har liggande eller i någon
ny form inge en annan eller komplettera
den som ligger i Bryssel. Ändå
är den svenska regeringen, om intet
oförutsett inträffar, benägen att säga att
det finns en omständighet som gör att
vi kanske inte bör vänta på ett svar på
den brittiska ansökan om det kommer
sent. Det är det förhållandet att det har
sitt värde för att visa vår vilja att slå
vakt om det nordiska samarbete vi har,
att vi åtminstone tidsmässigt koordinerar
oss med vårt grannland i väster,
Norge. Vi visar då att vi lika väl som vi
är överens om att inte återinföra tullarna
i EFTA är otroligt angelägna om
att slå vakt om tullfriheten i Norden.

Att Danmark hade mera bråttom har
vi förståelse för. Danmark vill inte försitta
eu chans, hur liten den än må
vara, att göra sin röst hörd när den
gemensamma jordbrukspolitiken skall
utformas i EEC. Danskarna har här helt
andra och större och viktigare intressen
än vi att bevaka i det sammanhanget.

Jag måste därför säga, herr talman,
att önskvärdheten av att utåt, för omvärlden,
demonstrera det nordiska samarbetet
och vilken vikt vi tillmäter den
fria nordiska marknaden, som vuxit
upp i hägnet av EFTA, för oss, den
svenska regeringen, är så stor, att vi har
ansett att skälen för ett avvaktande —
annars talar mycket objektivt för att vi
skulle avvakta ett svar på britternas ansökan
— fick vika för angelägenheten
av" att demonstrera det nordiska samarbetet
och vår tro på möjligheterna och
framför allt vår vilja att bevara detta
samarbete, vad än framtiden må bära i
sitt sköte.

Yi har därför sagt att om inte något
annat inträffar ser vi i dag, vilket inte
var fallet tidigare när vi träffades i Helsingfors,
en möjlighet att vi tidsmässigt
skall komma tillsammans med
Norge när nästa steg skall tas. Det blir
då vi på nytt i en skrivelse till Bryssel
aktualiserar vårt intresse, vår förmåga
och vår vilja att deltaga i det bredare

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

ekonomiska samarbete i vår del av världen,
som nu senast aktualiserats av britternas
steg.

Innan jag går vidare, herr talman,
vill jag framhålla att det håller på att
skapas en myt här. Herr Gösta Jacobsson
har tidigare antytt det. Herr Holmberg
har varit inne på samma sak, och
jag har hört liknande tongångar i medkammaren.
Även herr Dahlén talade
om hur dålig vår beredskap var. Herr
Holmberg sade vidare att regeringen
hade försummat att upplysa svenska folket
om hela denna problematik. Han
åsyftade, såvitt jag förstod, närmast de
stora betydelsefulla ekonomiska aspekterna
på en samverkan i en vidgad enhetlig
europeisk marknad.

Nu är alla på det klara med att vi
har en del att bidraga med, men vi har
även betydande intressen att bevaka. Yi
har även någonting att få ut av ett sådant
samarbete. Vi inser också tydligt
att det från vår sida kommer att krävas
vissa offer. Vi måste ta på oss vissa
förpliktelser och vissa uppoffringar. Vi
har ansett att fördelarna av en ekonomisk
full medverkan i den europeiska
gemenskapen överväger nackdelarna.
Det är nästan en truism numera i det
svenska näringslivet. Men jag är inte
lika säker på att balansräkningen ser
så tillfredsställande ut som man där
ibland föreställer sig. Hade emellertid
så inte varit förhållandet skulle vi ju
aldrig ha tagit steget att ansöka om förhandlingar
år 1961. Jag tror inte att situationen
i det hänseendet har ändrats.

Skall vi få människorna att ta på sig
uppoffringar — och det kommer att bli
åtskilliga uppoffringar — måste vi också
upplysa människorna om detta och
ge dem material som gör det möjligt för
dem att bedöma de förändringar som de
kan komma att ställas inför i en integration
av den innebörden och med den
omfattningen. Det kan jag ge herr
Holmberg, herr Dahlén och herr Gösta
Jacobsson rätt i.

Då säger man: Ja, det är denna upplysningsverksamhet
som den svenska

regeringen inte har genomfört. Herr
Holmberg sade att Danmark har givit
ut tusen sidor med upplysning, medan
den svenska regeringen inte redogör för
någonting. Han tvivlar visserligen inte
på att jag känner till förhållandena.
Men jag tiger med vad jag vet, enligt
hans uppfattning. Även Norge har satt i
gång en upplysningsverksamhet, omtalar
herr Holmberg. Man kan inte klandra
alla människor för att de inte känner
till eller tagit del av vad som verkligen
har offentliggjorts i vårt land. Jag är
ledsen, herr talman, men för att det någon
gång skall bli ett slut på denna mytbildning
skall jag läsa upp namnen på
en del av de publikationer i denna fråga
som vi har offentliggjort genom handelsdepartementets
försorg sedan år
1962.

Jag börjar med att nämna Europeiska
ekonomiska gemenskapen I, Europeiska
ekonomiska gemenskapen II — Romfördragsbestämmelser
— sedda ur svensk
synvinkel, Europeiska ekonomiska gemenskapen
III samt Europeiska ekonomiska
gemenskapen IV. Varje år från
1962 har en sådan publikation kommit
med nya tillskott och kompletteringar
allteftersom utvecklingen har gått vidare.
Vi har presenterat en publikation,
Kol- och stålunionen — Euratom. Vi
har i en publikation behandlat Svensk
industri och europamarknaden. Tror
herr Holmberg att detta inte har någon
beröring med den fråga vi i dag diskuterar?
Vi har år 1963 utgivit skrifterna
Svensk utrikeshandel och den
europeiska integrationen samt Fördraget
angående upprättandet av europeiska
ekonomiska gemenskapen och
Fördraget angående upprättandet av
europeiska kol- och stålgemenskapen,
vilka skrifter också utkom år 1963. Vi
har utgivit Fördraget angående upprättandet
av europeiska atomenergigemenskapen
(Euratom), 1964. Jag skall kanske
inte fortsätta uppräkningen, men
jag skall i alla fall nämna en skrift till.
Det finns en publikation som heter Redogörelse
för Romfördragets tillämp -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

ning under verksamhetsåren 1964 och
1965/66, utarbetad inom kommerskollegium
och utgiven 1966. Min uppräkning
är inte fullständig, men jag kan
försäkra herr Holmberg att räknar jag
ihop dessa skrifter, blir det sammanlagt
betydligt mer än de tusen sidor, som
herr Holmberg påstod att de danska
publikationerna omfattade. Utgivningen
av de norska hade ju enligt herr Holmberg
inte kommit i gång riktigt ännu.
Jag undrar därför om inte herrarna
skulle vilja ta tillbaka talet om bristande
aktivitet och bristande intresse
från regeringens sida för att informera
allmänheten. Utan att vilja skryta tror
jag att jag kan påstå att ingen människa
i detta land har hållit flera föredrag
kring den här problematiken än jag
själv har gjort, och jag har inte försökt
dölja någonting.

Eu annan sak är att i detta utredningsarbete
ingår att förbereda vår förhandlingsposition,
och därvidlag kan
vi i dagens läge verkligen inte för offentligheten
presentera alla de slutsatser
som man kommer fram till. Vi brukar
inte publicera våra förberedelser
inför seriösa och viktiga handelsförhandlingar,
och här gäller det ju, som
riktigt sagts i debatten, någonting betydligt
mera.

Jag tror att om herrarna bekvämar
sig att åtminstone läsa inledningarna
och rubrikerna och räkna antalet sidor,
så skall ni komma till en annan uppfattning.
Jag kan inte begära att ni skall
läsa allt detta, och jag begär ännu mindre
att svenska folket gör det. Jag har
aldrig försummat att tala i någon församling,
det må vara en intresseorganisation
av något slag eller i politiska
församlingar, om denna problematik.
Det har också varit långvariga debatter.
Det kan jag försäkra er. De referat som
skickas ut kanske är korta, och när de
ibland återges i pressen har de blivit
ytterligare förkortade. Det är inte mitt
fel om inte allt vad jag sagt på detta sätt
fått en någorlunda rättvisande belysning.

7 Första kammarens protokoll 1967. Nr 34

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Jag är ledsen, herr talman, att jag talat
så länge redan, men en viktig sak
anser jag mig inte kunna förbigå. Jag
skall då börja med att understryka hur
glädjande det är att det råder en sådan
samstämmighet beträffande nödvändigheten
av att vår neutralitetspolitik
fullföljs. På den punkten har herr
Holmberg, herr Jacobsson, herr Dahlén
och naturligtvis herr Bengtson ingen
annan uppfattning än den regeringen
alltid givit uttryck åt. Det är glädjande,
och vi tar fasta på det, men jag tror
att det är mycket viktigt, som herr Hedlund
nyligen i ett tal påpekade, att inte
bara avge en allmän, till intet förpliktande
neutralitetsdeklaration i dessa
sammanhang. Framför allt bör det inte
bli fråga om suddigt tal — det tror jag
var ett uttryck som herr Hedlund använde
vid det av mig åberopade tillfället.
Vi har allt skäl att understryka
och ange klart och konkret och precis
i anslutning till själva Romfördraget
vilka krav neutraliteten ställer på oss.
Vi angav de tre huvudkraven 1962 i den
förklaring som vi då av kommissionen
inbjöds att avge till vår tidigare insända
medlemsansökan. De står där, och dem
tänker vi inte rygga.

Jag vill också understryka att om
de kraven skall vi ju inte förhandla; det
är vi själva som preciserar, anger och
definierar dem. Om Romfördraget tolkas
efter sina bestämmelser och efter
det sätt på vilket alltjämt vissa mycket
inflytelserika kretsar anser att de skall
och kommer att tillämpas, så måste vi
ha vissa medgivanden för att kunna
uppfylla dessa krav.

Vi var inte helt ensamma den gången
vi formulerade kraven. Vi fann att till
samma slutsatser kom, från skilda utgångspunkter,
de två övriga neutralerna
i EFTA:s krets, Österrike och
Schweiz; och jag har övertygat mig om
att intetdera av dessa länder ändrat
ståndpunkt i detta hänseende.

Jag vet inte om det var herr Holmberg
eller herr Jacobsson som sade:
»Vi skall inte tjata så mycket om det

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
där — då blir de skrämda för oss och
tycker att det är förfärligt. Då går det
ju inte.» Ja, för min del skulle jag
aldrig vilja rekommendera den regering
jag tillhör att följa taktiken att
låtsas som om det, som vi presenterat i
Bryssel 1962, inte längre existerade. Jag
tror att jag heller aldrig behöver göra
det. Den första fråga till oss skulle nämligen
alldeles säkert bli: Har ni ändrat
uppfattning på dessa punkter? Det skulle
vara intressant att höra, om tiden
medgav, huruvida högerns representanter
här i kammaren har den uppfattningen
att dessa krav inte betyder någonting
för oss. Nej, något sådant har
— det erkänner jag — varken herr
Holmberg eller herr Jacobsson sökt göra
gällande i dag. Men till skillnad från
herr Bengtson — till honom lyssnade
jag med stort intresse — har herrarna
heller inte sagt att neutraliteten är särskilt
viktig för oss. Och båda vill ni
att vi redan i dag skall bestämma oss
för att inge en ansökan om förhandlingar
gällande medlemskap.

Som skäl för att vi inte särskilt starkt
behöver understryka neutraliteten anger
man att EEC har ändrat sig. Luxemburgöverenskommelsen
för drygt ett
år sedan innebar ju att överstatligheten
i varje fall i praktiken satts ur
kraft. Frankrike för sin del har förbehållit
sig rätten till eget avgörande i
viktigare frågor, oavsett fördragets bestämmelser;
de andra har sagt att de
noterat detta men också förklarat att
även om fördraget inte tillämpas nu
vidhåller de att det bör tillämpas i
fortsättningen.

För inte så länge sedan kom under
mina ögon en rapport om vad den nye
tyske förbundskanslern Kiesinger yttrat
i ett tal den 10 maj. Han hälsade
med stor tillfredsställelse Storbritanniens
försök att få anslutning till EEC.
Därefter fortsatte han — översättningen
är min, men jag skall gärna lämna
den tyska texten till dem som önskar
det: »För EEC gäller det ytterst inte
bara de ekonomiska problemen, utan

målet måste vara att skapa en politisk
kraft genom vilken slutligen också en
gemensam utrikespolitik utbildar sig.»
Har herr Holmberg observerat det uttalandet?
Har herr Jacobsson gjort det?
Om det skulle vara ett riktigt uttryck
— jag säger inte att det är det — för
hela EEC:s uppfattning, anser herrarna
då alltjämt att vi inte skall betona hur
viktig neutraliteten är för oss? Anser
herrarna att vi skall springa ifrån vad
vi ändå så klart har angett i Bryssel
år 1961 och framför allt i vår förklaring
år 1962?

Jag är medveten om att i den debatt
varom herr Jacobsson talade •— som
föregick vår inträdesansökan — fanns
det från höger- och folkpartihåll en
mening att vi borde försöka få medlemskap.
Men det var inte riksdagsmajoritetens
uppfattning. Bakom majoritetsuppfattningen
stod den gången inte
bara det socialdemokratiska regeringspartiet
utan också centerpartiet. Jag
blev därför mycket glad när jag hörde
herr Bengtson i dag. Han är konsekvent;
jag kan inte se någon förskjutning
i uppfattningen hos honom. Jag är
litet mera oroad beträffande högern.
Ibland har jag ett otäckt intryck av att
det här talet om neutraliteten visserligen
rymmer en känsla för betydelsen
av att vi slår vakt om vår utrikespolitiska
kurs, men det framskymtar i formuleringarna
också ibland någonting
annat. Jag skall tillåta mig, herr talman,
att hänvisa till en artikel i Affärsvärlden—Finanstidningen
av den
11 maj. Där heter det på ett ställe »att
nu måste vår regering se till att Sverige
snarast möjligt blir fullvärdig medlem
av den europeiska marknaden, kosta
vad det kosta vill». Det sägs i slutet av
den artikeln —• jag kan inte läsa in hela
artikeln till riksdagens protokoll — följande:
»Fattig men stolt, må vara en
förnämlig levnadsregel för individer.
Fattig men neutral vore ett dåligt, för
att inte säga huvudlöst program för
handelspolitiken i ett av världens längst
avancerade industriländer.»

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

Till herrarna på högerkanten skulle
jag vilja ställa frågan huruvida ni är
beredda, när ni nu rekommenderar att
vi snarast skall inge en ansökan om
förhandlingar rörande medlemskap, att
instämma i vad som sägs i denna artikel.
Den återger inte den svenska regeringens
eller, såvitt jag har förstått
saken rätt, regeringspartiets uppfattning.
Vår utrikespolitik får egentligen
kosta oss vad den vill; den är inte till
salu.

Att vi under dessa omständigheter
måste tillmäta hela denna problematik
en utomordentlig vikt, tror jag har framgått
av vad jag har sagt.

Jag vill till slut bara än en gång
understryka vårt starka positiva intresse
— trots att Kennedyronden nu har
underlättat det litet för oss — att komma
till en uppgörelse med EEC, där vi
kan bidra och dra fördelar, där vi är
villiga att ta på oss förpliktelser. Vår
medverkan i en sådan marknad måste
emellertid under alla förhållanden ske
i en form som helt och hållet uppfyller
villkoret att vi konsekvent fullföljer vår
utrikespolitik, sådan vi definierade den
i detta speciella sammanhang, åren 1961
och 1962.

llerr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! I slutet av sitt långa anförande
gjorde herr Lange klart att han
missförstod mig — troligen med avsikt
—- rörande neutraliteten. Han försökte
också med orätt misstänkliggöra högerpartiet
för bristande renlärighet på
denna punkt. Jag förstår inte hur han
kunde komma till denna uppfattning.
Jag strök ju i mitt anförande mycket
kraftigt under att neutraliteten för oss
också är ett villkor i detta sammanhang.
Ingen tvekan kan råda om det.

Jag vill i detta sammanhang gärna
deklarera att jag inte på något sätt instämmer
i de synpunkter som framförts
i den av herr Lange citerade artikeln i
Affärsvärlden—Finanstidningen.

7f Första kammarens protokoll 1067. Nr 34

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Jag har också, herr talman, den uppfattningen
att vi självfallet i vår ansökan
måste klargöra och betona att neutraliteten
är ett villkor för vårt medlemskap.
Men, herr Lange, detta behöver
inte nödvändigtvis framhållas på
varje rad i ansökningshandlingen! Det
är endast detta jag vill framhålla i denna
del.

I mitt anförande strävade jag inte på
något sätt efter att söka sak med herr
Lange — tvärtom. Om herr Lange noga
hade lyssnat på vad jag framhöll, skulle
herr Lange kanske ha insett detta. Jag
vill inte heller uppdraga några riktlinjer
för regeringens handlande den närmaste
tiden. Det vare mig fjärran att
söka uppträda som någon rådgivare på
denna punkt.

Jag har inte heller påstått att beredskapen
inom departementet är dålig.
Jag sade tvärtom att den är god. Jag
framhöll inte alls detta i någon ironisk
mening, ty jag känner väl till de skrifter
i detta ämne som är utgivna av kommerskollegium.
De står på min bokhylla,
herr Lange.

Men jag upprepar emellertid att informationen
trots alla böcker inte har
slagit igenom hos svenska folket. Jag
tror inte att det är många som verkligen
har klart för sig var regeringen står i
detta avseende. Tyvärr har det pratats
något för mycket på möten av olika
slag och kanske också skrivits en del
som gjort att man ofta blivit litet fundersam.

Jag vill återigen upprepa att man i
utlandet hyser tvekan om vårt positiva
intresse.

Så ett ord till herr Bengtson! Jag förstår
mycket väl herr Bengtsons betänkligheter
inför det överstatliga elementet
i Romavtalet. Om jag skulle göra en personlig
bekännelse såsom gammal förkämpe
för svenska värden och såsom
svensk nationalist sedan ungdomen,
kan jag omtala att det för mig krävts
en viss självövervinnelse för att godta
en svensk anslutning till EEC med tanke
på att densamma förutsätter väsent -

100

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
liga avsteg från och inskränkningar i
vårt hävdvunna svenska suveränitetsbegrepp.
Detta gäller särskilt de överstatliga
elementen.

Men av de vittgående omvälvningar
som sker i världen har jag bringats till
den uppfattningen att vårt land inte
kan stå utanför det ekonomiska samarbetet
i Europa utan måste komma
med i detta om vi skall kunna upprätthålla
vår levnadsstandard och utveckla
den vidare.

Jag är också övertygad om att vi alla
måste tänka om i viktiga stycken. Vi
måste alla ställa oss positiva till detta
samarbete och rätta vårt handlande och
vandlande därefter.

Att jag inte tidigare nämnde Finland
berodde enbart därpå att det inte har
försports om någon deklaration från
detta land. Självfallet önskar jag liksom
alla andra att vårt gamla broderland
Finland kommer med samtidigt som vi.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är med en viss förvåning
man åhör handelsminister Lange.
Jag fick det intrycket, att handelsminister
Lange å regeringens vägnar
och å egna vägnar var ute efter att försöka
bygga upp någon konstlad motsättning
mellan de politiska partierna
i neutralitetsfrågan. Statsrådet Lange
använde tre olika exempel, dels det allmänna
påståendet att neutralitetspolitiken
och utrikespolitiken inte är till
salu, dels ett åberopande av tidningen
Affärsvärlden—Finanstidningen, dels
ett åberopande av herr Hedlund och
herr Bengtson. Låt mig ta dessa tre påståenden
var för sig.

I denna kammare är väl ändå ingen
ansvarig demokratisk riksdagsman av
den uppfattningen, att utrikespolitik
och neutralitet — alliansfrihet i fred —
är till salu. Det är ett befängt påstående,
som endast är framkastat för att
sprida misstro och split i en fråga där
vi är ense nu och måste vara ense
i framtiden. Jag skulle kunna ripostera

detta uttalande gentemot regeringen
och säga, att det enda demokratiska
politiska parti som tagit upp neutraliteten
ur kostnadssynpunkt är det socialdemokratiska
partiet genom sin
mycket kraftiga nedskärning av försvaret.
Där kommer kostnadssynpunkten,
prissynpunkten, in när man bedömer
neutraliteten. Ingen torde väl ändå bestrida
att en nedskärning av vårt försvar
kommer att försämra möjligheterna
att upprätthålla vår neutralitet.

När det gäller tidningen Affärsvärlden—Finanstidningen
känner jag mig
minst av allt berörd. Jag vet att det inte
är vi i oppositionen, som har de intimaste
kontakterna med finansvärlden,
utan det är herr Wickman, herr Lange
och herr Sträng som i olika avseenden
har regelbundna kollationer med näringslivet.
Vad Affärsvärlden—Finanstidningen
skriver har tydligen också
mycket riktigt speciellt uppmärksammats
av herr Lange.

När det sedan gäller herr Hedlund
och herr Bengtson tycker jag onekligen
att det är ett svagt skäl, att herr Hedlund
har sagt att man inte skall föra
suddigt tal i denna fråga, och att man
inte skall uttala sig i allmänna fraser.
Alla som följt med i den politiska debatten
vet att herr Hedlund har en
mycket speciell formuleringsförmåga,
där det inte alltid går att avslöja vad
han egentligen menar. Men jag är fullt
på det klara med att han och hans
parti, då det gäller neutralitetspolitiken
är på samma linje som de övriga demokratiska
oppositionspartierna.

Sedan, herr talman, ett ord om vad
handelsminister Lange tyckte mycket
illa om, »myten om den dåliga svenska
beredskapen». Jag vill gärna ge handelsministern
ett klart och entydigt erkännande
för en kraftig insats, både
tekniskt och i politiska tal, där handelsministern
har försökt utveckla behovet
av svensk anslutning och anknytning
till EEC. Det kan vi inte frånta handelsministern.
Men vi skall inte glömma,
att det tyvärr är på det sättet att

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

101

den svenska opinionen inte lyssnar i
samma utsträckning till handelsministern
som till vissa andra regeringsföreträdare.
Även om det bär mig emot
måste jag återkomma till att de uttalanden
i inledningsskedet av den stora diskussion,
som år 1961 gjordes av regeringen
i EEC-frågan har skapat ett ärr
som ännu inte helt har läkts, ett ärr
som innebär att man inte tror på regeringens
vilja och förmåga att i det svåra
läge som nu har inträtt verkligen
kunna åstadkomma en anslutning av
Sverige till EEC.

Slutligen, herr talman, vill jag hänvisa
till en annan sak som handelsministern
log upp. Han säger att vi bär
klart angivit var vi står och vad vi
önskar. »Vi» är tydligen regeringen.
Men det har inte gjorts i det interpellationssvar,
som handelsministern lämnade
till herr Gösta Jacobsson. Där säger
han: »Regeringen har ännu inte tagit
slutgiltig ställning vare sig till tidpunkten
eller formen för en ansökan
om förhandlingar med EEC. Det föreligger
därför inte underlag för en debatt
i interpellationer mening.» Vi vet
i dag inte när de brittiska förhandlingarna
skall ta sin början, vi vet inte hur
långvariga de kan bli och vi kan inte
heller förutsäga resultatet. Detta var
visserligen ett ståndpunktstagande, men
ett osedvanligt negativt och svävande
ståndpunktstagande.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsminister Langes
engagerade anförande ger mig inte anledning
till någon hetare polemik med
honom. Jag kan instämma i en hel del
saker, men det är ett par markeringar
jag skulle vilja göra.

Herr Lange hade missuppfattat mig
när han sade, att jag hade klagat på beredskapen
inom handelsdepartementet
när det gäller överläggningar med gemensamma
marknaden. Jag tog över
huvud taget, herr Lange, inte upp detta,
utan det måste föreligga någon sam -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
manblandning med herr Holmberg.
Däremot önskade jag att regeringens
upplysningsverksamhet till svenska folket
skulle ha varit något livligare. Jag
tror att de skrifter, som herr Lange påpekade
hade givits ut, inte är några
folkskrifter som någon stor del av
svenska folket läser. Jag tror också att
herr Lange har talat en hel del i dessa
frågor. Min önskan om mera folkupplysning
riktade sig snarare till en del
andra statsråd.

Herr Lange underströk att det är
svårt att bedöma vilken tidpunkt som
är den rätta för Sverige att ansöka om
medlemskap. Detta kan man verkligen
instämma i. Herr Lange menar att svårigheten
är så stor, att man kanske får
skjuta på det hela — eventuellt till dess
att England över huvud taget får något
svar. Detta svar skulle kanske inte komma
förrän någon gång i oktober, november
eller december.

Jag vill understryka att detta är eu
svår sak, men för balansens skull vill
jag i anslutning till mitt första inlägg
markera att det också kan tänkas, att
när nu England har ansökt skulle ett
alltför långt dröjsmål från Sveriges sida
kunna ge intryck av att vi är tveksamma
beträffande vilket samarbete vi vill
ha med EEC. Ett alltför långt dröjsmål
kan missuppfattas. Dessa saker skall vi
diskutera vidare; herr Lange band sig
ju inte beträffande tidpunkten och jag
har heller ingen anledning att göra det.

Herr Lange tog upp ansökan från år
1961 och framhöll, att den givetvis finns
kvar. Det är alldeles riktigt. Herr Lange
minns dock litet fel när det gäller folkpartiets
inställning vid diskussionerna
1961. Yi framhöll att man skulle undersöka
villkoren för båda ansökningsformerna
och sedan bestämma vilken
form som Sverige skulle besluta sig för.

Jag instämmer med herr Lange att
det är otänkbart att Sverige skulle kunna
göra någonting som kan uppfattas
som att Sverige svävade på målet när
det gäller vår alliansfria politik. Jag
är glad att herr Lange sade, att vi var

102

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
överens på den punkten. Men för balansens
skull måste man då inte bara
tala om vad som hände 1961 utan även
om allt det som hänt inom EEC på dessa
sex år. Regeringen själv säger, att
den utveckling som ägt rum inom den
gemensamma marknaden utgör ett skäl
för regeringen att inte ens i dag binda
sig för anslutningsformen.

Jag tycker alltså att det är tillfredsställande
att herr Lange nu inte binder
regeringen, utan att det lämnas tillfälle
till överläggningar inom utrikesnämnden.

Det är angeläget att återigen understryka
vad jag sade i mitt förra inlägg,
att det var glädjande att regeringen har
gått en bit på väg mot gemensamma
marknaden, liksom att man är villig att
fortfarande försöka diskutera frågan
mellan partierna för att om möjligt
komma fram till en enhetlig ståndpunkt
mellan partierna.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Till i första hand herrar
Holmberg och Jacobsson vill jag
säga, att min avsikt sannerligen inte
har varit att här i denna kammare eller
någon annanstans ta upp en strid om
neutralitetspolitiken för stridens egen
skull. Det har aldrig varit min avsikt,
och det framgår väl också av interpellationssvarets
utformning att jag inte
haft det önskemålet. Det finns ingen
polemik där.

Att jag tvingades att här utveckla vår
ståndpunkt berodde på att både herr
Jacobsson och herr Holmberg i detta
sammanhang — och herr Holmberg
även tidigare — uttryckt sig mycket
glidande och suddigt. För att använda
den formulering herr Hedlund hade —
jag har kontrollerat den — sade han,
att det inte får vara endast ett allmänt
tal om neutralitetspolitiken, att »kautschukbetonade
uttalanden» kan inte
komma i fråga. Det var därför jag tyckte
det var angeläget, att vi fick understryka
detta, att i detta sammanhang

också regeringens ståndpunkt sådan
den var blev klargjord samt att vi alla
erinrades om den handling, som ligger
i Bryssel sedan 1961 och förklarades
1962.

Jag vill säga till herr Jacobsson, när
han anmärker på att man inte behöver
betona neutralitetspolitiken »på varenda
rad», att i den senaste deklarationen,
som regeringen gjorde den 2 maj,
ryms den på en A4-sida med 27 eller
28 rader. Det finns bara tre rader där
som talar om neutraliteten.

Herr talman! Jag har egentligen heller
ingen anledning att ta upp en polemik
med herr Dahlén så som han nu
uttrycker saken. Jag tar fasta på att han
har förståelse för att vi bör hålla oss
avvaktande, medan varken herr Jacobsson
eller herr Holmberg ville avvakta.
Herr Jacobsson ansåg att det var olyckligt
att regeringen inte hade uttalat sig
om den form för vår ansökan om förhandlingar
om inträde i marknaden,
som regeringen med hänsyn till alla
våra intressen och också med hänsyn
tagen till neutralitetspolitiken ansåg att
vi borde inge.

Det har vi inte gjort, och jag är tacksam
för att herr Dahlén liksom herr
Bengtson har förståelse för den saken.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ett område av
det politiska fältet, där man bör iaktta
försiktighet med sina uttalanden, och
det är inom utrikespolitiken och vårt
förhållande till andra länder. Det är
från den utgångspunkten som jag tidigare
har fällt mina yttranden.

Det finns ett annat område, där man
inte heller bör göra för kategoriska uttalanden,
och det är när man befinner
sig i ett förhandlingsläge. Nu har vi
inte ens kommit fram till förhandlingar,
och då finns det ännu mindre anledning
att göra kategoriska påståenden.

Men när herr Holmberg på något sätt
ville insinuera, att herr Hedlunds ut -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

103

tryck inte har varit klart nog, så var
väl det sämst valda tillfället att just i
detta sammanhang yttra något sådant.
Herr Hedlund var den förste som uttalade
sig beträffande neutraliteten i
sitt tal vid rikstinget i juni månad 1961,
och därefter följde hans excellens herr
statsministern upp på samma linje i
sitt Metall-tal. Från första början och
fram till de tal som nu hållits har det
varit en klar och bestämd linje från
centerns sida att inte göra något avkall
på neutraliteten. Det fanns ju en tid
för några år sedan, då centern fick
kämpa tämligen ensam då det gällde att
slåss för neutraliteten.

Ståndpunkten från vår sida har varit
alldeles klar — från första stund då vi
började diskutera detta och fram till
dagens debatt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lange anklagade
mig med skärpa för att jag hade kritiserat
att regeringen inte hade velat tala
om vilken ansökningsform som skulle
väljas.

Herr Lange var kanske — helt onödigt
— så upprörd att han inte närmare
lyssnade till vad jag sade. Jag har
det stenografiska protokollet ojusterat
framför mig och skall läsa upp ett stycke
ur det för honom: »Jag skall i nuvarande
läge inte gå närmare in på ansökningsformen
i annan mån än att uttala
att den enligt min mening i första
hand bör gå ut på fullt medlemskap, då
vårt land endast därigenom får tillfälle
att delta i de beslut som också rör oss
själva, men att även andra associationsformer,
som ger oss möjlighet att komma
innanför tullmuren, kan övervägas.»

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skulle önska att herr
Jacobsson läste upp litet mer ur sitt
protokoll.

Jag hörde inte fel när han sade, att

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
han betraktade det som en olycka och
något beklagligt att regeringen inte inför
denna debatt närmare kunnat ange
formen för vår ansökan till EEC. Den
meningen finns säkert också med i herr
Jacobssons protokoll.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte finna något
sådant!

Herr SUN Dl.\ (ep):

Herr talman! Låt mig allra först deklarera
att jag inte har någon som helst
avvikande mening eller uppfattning
från den som såväl handelsministern å
regeringens vägnar här har redogjort
för som den uppfattning som vår gruppledare
från kammarens talarstol har
framfört.

Låt mig till handelsministern inledningsvis
få säga en sak, även om jag
i fortsättningen kanske inte kommer att
ha kritiska synpunkter på neutraliteten,
utan om händelseförloppet under den
tid som här är aktuell. Handelsministern
förmodar att herr Jacobsson med
sina förbindelser kanske vet mer än vad
handelsministern själv gör. Mig veterligen
är statsrådet Lange EFTA-ministerrådets
ordförande. Jag tar ad notam
vad ordföranden i detta mäktiga ministerråd
har framfört i detta sammanhang.
Det är nästan en väl långt gående
undanflykt att, som han gör, hänvisa till
annat än det som har med fakta att
göra.

Den i början av 1960-talet tänkta tullunionen
i de nordiska länderna blev
omintetgjord. Med EFTA:s tillkomst på
den handelspolitiska arenan blev det naturligt
att de nordiska handelspolitiska
åtgärderna fick vidgade perspektiv.
Frånsett Englands brott i ett tidigare
skede mot EFTA-traktaten kan i dag
konstateras, att EFTA i fråga om tullavvecklingen
kommit längre än andra
handelspolitiska block; detta är så

104

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
mycket mera positivt med tanke på att
EFTA inte skulle fungera som ett handelspolitiskt
block, utan mera utgöra en
broslagning mellan De inre sex och
EFT A-länderna.

Handelsministern har i många sammanhang
talat om för oss EFTA-solidaritetens
betydelse. Mot detta är ingenting
att anföra. Möjligtvis skulle man
i marginalen vilja påpeka, att solidaritet
inte betyder uppoffring bara från
något land, utan det bör betraktas som
en helhet. Tar man hänsyn till såväl
den nordiska gemenskapen som det som
under åren förekommit inom EFTA, så
finns solidaritetsproblemet, varom man
skulle ha önskat mer.

Man har dessutom anledning att ställa
frågan, om Sveriges agerande i fråga
om importtullar alla gånger varit välbetänkt.
Jag tänker speciellt på textiloch
skoimporten. I ett arbetsmarknadsläge
som det som rått under de senaste
två åren borde större hänsyn ha tagits
till våra egna industriers svårigheter.
Det gäller såväl företagens trygghet som
de anställdas trygghet i anställningen. I
fråga om livsmedelsimporten förefaller
det som om handelsministern, assisterad
av jordbruksministern, många
gånger verklighetsfrämmande glömt
bort att vi själva har en livsmedelsproduktion.
Jag syftar på den kvotering
som inom EFTA ägt rum för ett visst
land samt på de gåvor Sverige över
budgeten ger till ett visst land.

I detta sammanhang bör några ord
sägas om Kennedyronden. Med tillfredsställelse
konstaterar jag de nordiska ländernas
gemensamma uppträdande vid
dessa förhandlingar. I fråga om en
eventuell livsmedelsexport från vårt
land på lika villkor kan bara konstateras,
att den svenska regeringens s. k.
solidaritet överensstämmer med vad jag
tidigare här anfört.

Låt mig i övrigt säga, att det nog förefaller
underligt att ett land som under
åren har varit ett mottagande land i
och med Englands ansökan om inträde
i den gemensamma marknaden står be -

rett att överge den nordiska gemenskapen
och så fort ske kan — vilket f. ö.
redan har skett —■ inlämna sin ansökan.
Det verkar i viss mån som om Sveriges
generositet under gångna år i stort sett
innebär, att man bundit ris för egen
rygg. Det är synd att handelsministern
inte längre är här i kammaren, eljest
skulle jag ha ställt frågan till honom,
om det inte i detta sammanhang i viss
mån svider.

När det gäller vårt land och EEG är
väl verkligheten sådan, att alla kategorier
har en allvarlig önskan att få bli
delaktiga av stormarknadens fördelar.
Men de fördelarna får inte vinnas till
vilket pris som helst. Vi har vårt krav
på neutralitet —- vilket har poängterats
av herr Torsten Bengtson — som i dagens
läge är lika aktuell som tidigare.
Kan man inte nå fullt medlemskap med
bibehållande av neutraliteten samt med
möjligheter att sluta handelsavtal med
de länder, som står utanför stormarknaden,
så kvarstår — som jag ser det hela
— associering eller vanligt handelsavtal.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla
en för mig mycket viktig synpunkt.
Under kriget var det ett allmänt
talesätt i vårt land att »Finlands sak
är vår». Vi bör i denna fråga agera på
det sättet, att detta talesätt även i en
framtid är lika aktuellt.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! För några decennier
sedan sades det av en elak ledamot av
denna kammare om en annan ledamot
av kammaren, att han såg så glad ut
när han gick upp i talarstolen därför
att han inte visste vad han skulle säga
och att han såg lika glad ut när han gick
ner från talarstolen därför att han hade
glömt bort vad han hade sagt.

Jag kom att tänka på den historien
när jag hörde statsrådet Lange tala
om personer, som var beredda att anse
att vi nu borde inge ansökan till EEC.
Han hade tydligen glömt bort vad han

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

105

själv hade sagt i interpellationssvaret
för en stund sedan, nämligen att Sverige
troligen kommer att följa Norge,
som väntades inge sin ansökan i mitten
av juli. Och eftersom denna kammare
har sommaruppehåll fr. o. m. i
övermorgon till mitten av oktober är
detta alltså det enda tillfället för denna
kammare att i denna fråga yttra sig
och ge sin mening till känna.

Herr statsrådet Wickman sade i morse,
att han trodde att det svenska folket
var moget att »höra den politiska
sanningen». Jag tror det också. Kanske
vi då bara någon minut, herr talman,
skulle ena oss om några sanningar
i detta sammanhang — sanningar,
som visserligen är väl bekanta
för flertalet av kammarens ledamöter
men som ändå kan förtjäna att upprepas.

Av den svenska industriproduktionen
går inemot hälften på export. Av den
svenska exporten placeras 70 procent
hos västeuropeiska länder. Det säger
sig självt, att om det för 70 procent av
vår export i händelse av ett misslyckande
i förhandlingarna skulle komma
att uppresas speciella hinder i form
av speciella tullar, som inte gäller för
det övriga Västeuropa, skulle konsekvenserna
därav bli minst sagt bekymmersamma.
Det är därtill också fråga
om den export som är den för oss fördelaktigaste,
lättast att administrera och
lättast att genomföra. Av de övriga 30
procenten går inom parentes sagt en
betydande del till Förenta staterna.

Det är alldeles riktigt att de lättnader
som sannolikt står att vinna genom
Kennedyrundan kan reducera olägenheten
och farorna. Det finns ändå
skäl att än en gång här i kväll erinra
om vad en annan talare har påpekat
att statsministern sagt, nämligen att
detta är den allvarligaste förhandlingen
Sverige stått inför under efterkrigstiden.

Det har funnits röster som sagt att
vad vi förlorar till Västeuropa skulle
kunna ersättas med export till n-län -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
derna respektive till öst. Jag tror att
jag inte behöver ta kammarens tid i
anspråk med att gå in på detta resonemang.
Det torde vara tämligen onödigt.
Vår industriella och samhällsekonomiska
struktur är inte sådan.

I debatten här i afton har det talats
mycket om neutralitet och alliansfrihet.
Man har påpekat att vi där inte får
röra oss med allmänna och suddiga
formuleringar, och det är väl alldeles
riktigt. Men jag har inte hört någon
precisering av vad det är fråga om.

Jag skall tillåta mig att gå till den
klaraste av källor, nämligen statsminister
Erlanders deklaration till riksdagen
kort innan vi ingav vår förra ansökan
till Bryssel om association. I
denna förklaring säger statsministern
då han preciserar förbehållandena i
samband med vår neutralitetspolitik
följande: »Det gäller för oss att bibehålla
våra möjligheter att själva sluta
handelsavtal med länder utanför den
förenade marknaden. Försörjningen under
krigstid med vitala produkter, däribland
inte minst livsmedel, måste säkerställas.
Vi måste bibehålla handlingsfrihet
i krig för att uppfylla vad en
neutral stat då har att iakttaga. Vi
måste vidare ha rätt att uppsäga associationsavtalet.
Och slutligen finns det
en gräns för våra möjligheter att överlämna
beslutanderätten till en förenad
marknads institutioner.»

Herr talman! Jag skall inte gå in på
och kommentera villkoren närmare. Det
är givet att det vore föga lämpligt att
så göra. Jag skall möjligen tillåta mig
att göra den kommentaren, att det senaste
förbehållet om beslutanderätten
har större aktualitet vid ett associationsavtal,
då vi är berövade varje form
av medverkan vid beslut, än vid en
ansökan om fullt medlemskap.

Jag skulle även kunna göra den reflexionen
beträffande rätten att sluta
handelsavtal, att denna rätt måste bli
något annorlunda konstruerad om vi
får fullt medlemskap i en tullunion —■
vilket ju en ansökan om fullt medlem -

106

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

skap innebär — än om vi blir associerade.
Diskussionen om dessa villkor
gäller i dag dock närmast tidpunkten
när de skall framföras. Man kan kanske
konstatera, eftersom villkoren redan
är framförda i Bryssel en gång, att
det nu skulle räcka med en enkel hänvisning
till vad som tidigare sagts.
Villkoren skulle inte behöva tas med
i den första ansökan, ehuru de självfallet
måste hållas levande under förhandlingarna.

Diskussionen liar denna gång, herr
talman, inte rört sig så mycket om valet
mellan medlemskap eller association
som den gjorde förra gången; jag
talar då om diskussionen utanför kammaren.
Med tillfredsställelse noteras
t. ex. att landsorganisationens ordförande,
Arne Geijer, helt nyligen än en
gång har sagt sig räkna med att Sverige
ansöker om fullt medlemskap.

Man kan också säga att en ansökan
från Sverige, som innebär såsom likvärdiga
begrepp fullt medlemskap eller
association, skulle vara föga ägnad
att ge intryck av EFTA-solidaritet,
eftersom det är bekant att Frankrike
vill att England skall bli associerat, i
bästa fall möjligen också Danmark och
Norge. Om då Sverige skulle jämställa
dessa båda begrepp skulle det på
sätt och vis vara att falla England respektive
våra nordiska grannar Danmark
och Norge i ryggen.

Jag säger detta i fullt medvetande
om att det kan finnas ett intresse hos
någon makt inom EEC, att Sverige ger
sin ansökan den formen, men det är
förvisso inte vårt intresse.

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga, men kammaren värdesätter
kanske om jag sätter punkt här. Jag
skall upprepa än en gång vad som är
en truism, nämligen att de förhandlingar
vi står inför är ytterligt allvarliga.
De måste föras med största takt,
förutseende och bästa diplomatiska
teknik. Det kunde bli ytterst olyckligt
för levnadsstandarden i detta land, om
man i Europa fick den uppfattningen

att Sverige icke hör till de stater, som
på allvar är att räkna med för fullt medlemskap
utan i stället placeras i en annan
grupp, i ett B-lag eller ett C-lag,
t. ex. vid sidan av Spanien och Portugal.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 126 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

107

Om vissa åtgärder på den ekonomiska politikens område

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 66.

Sedermera gjorde herr talmannen
i enlighet med de rörande punkten II
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 126 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begär de

rösträkning, verkställdes nu vote ring

medelst omröstningsapparat; och

befunnos vid omröstningens slut rös terna

hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 66.

Med avseende å punkten III, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i
den av herr Kaijser m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 126 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 66.

Om vissa åtgärder på den ekonomiska
politikens område

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motioner
angående den ekonomiska politiken.

108 Nr 34 Måndagen den 29 maj 1967 em.

Om vissa åtgärder på den ekonomiska politikens område

Bankoutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit ett antal
till utskottet hänvisade motioner angående
den ekonomiska politiken. Dessa
motioner voro

dels de likalydande motionerna I:
342, av herr Werner, och 11:427, av
herr Hermansson m. fl., vari bland
annat hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära
utredning om lämpliga metoder för en
allmän samhällelig kontroll av investeringsutvecklingen; dels

de likalydande motionerna I:
433, av herr Holmberg m. fl., och II:
543, av herr Bohman in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte i enlighet med de riktlinjer,
som angivits i dessa motioner, snarast
förelägga riksdagen ett samlat förslag
till de åtgärder på den ekonomiska
politikens område, som vore
ägnade att trygga sysselsättning och
hejda pris- och kostnadsstegringar och
som föranleddes av nödvändigheten av
att återställa betalningsbalansen gentemot
utlandet, samt därvid särskilt taga
hänsyn till

1. behovet av en effektiv planering
av hela den offentliga sektorn i fråga
om storlek och expansionstakt,

2. behovet av att åstadkomma en rationellare
administration och effektiv
bedömning av arbetsprestationen inom
statliga och kommunala myndigheter,

3. behovet av att genom avgifter finansiera
vissa av de tjänster, som offentliga
myndigheter erbjöde,

4. framförda förslag om att pröva
rambudget och programbudget för att
därmed öka effekten av insatta resurser; dels

de likalydande motionerna I:
594, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 764, av herrar Ohlin och Hedlund,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle

1. uttala, att rundabordskonferenser
med i motionerna angivna samman -

sättning och syfte borde användas som
ett väsentligt medel att främja stabilitet
i priser och samhällsekonomi,

2. anhålla, att utredning måtte ske
om inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd med stabiliseringspolitiska uppgifter,

3. hemställa om utgivning av ett värdefast
statligt obligationslån i mindre
valörer och med inriktning särskilt
på småsparare bland allmänheten;

dels ock de likalydande motionerna
1:610, av herrar Åkerlund och Enarsson,
samt II: 749, av herr Carlshamre,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en teknisk utredning av en inkomstpolitik
i syfte att nå inre och
yttre stabilitet i ekonomin.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna 1:594 och 11:764,
såvitt de avsåge anordnande av rundabordskonferenser
i stabiliseringspolitiskt
syfte, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:594 och 11:764,
såvitt de avsåge utredning om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; C.

att motionerna 1:610 och 11:749,
avseende teknisk utredning av en inkomstpolitik,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:433 och 11:543,
om vissa åtgärder på den ekonomiska
politikens område, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna 1:342 och 11:427,
såvitt de avsåge utredning om metoder
för en allmän samhällelig kontroll över
investeringsutvecklingen, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

F. att motionerna 1:594 och 11:764,
såvitt de avsåge utgivning av ett värdefast
statligt obligationslån, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

109

Om vissa åtgärder pa den ekonomiska politikens område

Reservationer hade avgivits

1. vid utskottets hemställan under A,

av herrar Åkerlund, Hilding, Nils

Tlieodor Larsson, Enarsson, Regnéll,
Berglund, Börjesson i Glömminge och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet hort under
A hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:594 och 11:764, såvitt
nu vore i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att rundabordskonferenser
med av reservanterna angivna
sammansättning och syfte borde
användas som ett väsentligt medel att
främja stabilitet i priser och samhällsekonomi; 2.

vid utskottets hemställan under B,

a) av herrar Hilding, Nils Theodor
Larsson, Regnéll, Berglund, Börjesson
i Glömminge och Larsson i Umeå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 594 och
II: 764, såvitt nu vore i fråga, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
utredning måtte ske om inrättande av
ett ekonomisk-socialt råd med stabiliseringspolitiska
uppgifter;

b) av herrar Åkerlund och Enarsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som
denna reservation visade;

3. vid utskottets hemställan under C,

av herrar Åkerlund, Enarsson och

Regnéll, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 610 och II: 749 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
teknisk utredning av en inkomstpolitik
i syfte att nå inre och yttre stabilitet
i ekonomin;

4. vid utskottets hemställan under D,

av herrar Åkerlund, Enarsson och

Regnéll, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, denna reservation visade, samt
att utskottet bort under D hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:433 och 11:543 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte snarast förelägga riksdagen
ett samlat förslag till åtgärder på
den ekonomiska politikens område i
enlighet med de riktlinjer, som reservanterna
angivit;

5. vid utskottets hemställan under F,

av herrar Åkerlund, Hilding, Nils

Theodor Larsson, Enarsson, Regnéll,
Berglund, Börjesson i Glömminge och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
F hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:594 och 11:754, såvitt
nu vore i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att utredning
måtte ske av frågor sammanhängande
med utgivning av ett värdefast
statligt obligationslån i mindre
valörer och med inriktning särskilt på
småsparare bland allmänheten;

6. beträffande utskottets motivering
i övrigt,

av herrar Åkerlund, Hilding, Nils
Theodor Larsson, Enarsson, Regnéll,
Berglund, Börjesson i Glömminge och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att visst
avsnitt i utskottets yttrande bort utgå
ur utlåtandet.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Hilding,
Nils Theodor Larsson, Berglund, Börjesson
i Glömminge och Larsson i
Umeå.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 a, 5 och 6,
som är fogade till utskottets utlåtande.

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Om vissa åtgärder på den ekonomiska politikens område

Herr ÅKERLUND (h), Vinner Nej, antages det förslag, som

Herr talman! Jag ber att få yrka bi- innefattas i den av herr Åkerlund
fall till samtliga de reservationer vid m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
vilka mitt namn återfinnes. betecknade reservationen.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet 1:342 och 11:427
under punkten E.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan samt därefter
särskilt i fråga om motiveringen
i vissa delar.

I vad anginge utskottets hemställan
i punkten A, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Åkerlund in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 66.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Hilding
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hilding in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Måndagen den 29 maj 1967 em. Nr 34 m

Om vissa åtgärder på den ekonomiska politikens område

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 43.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten C framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och be funnos

vid omröstningens slut rösterna

hava utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej— 21.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten D, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Åkerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej— 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten E förekomna yrkandena pro -

112 Nr 34 Måndagen den 29 maj 1967 em.

Om vissa åtgärder på den ekonomiska politikens område

positioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:342 och 11:427, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de angående punkten F framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Åkerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
5 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hilding begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och be funnos

vid omröstningens slut rösterna

hava utfallit sålunda:

Ja —75;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidkommande det stycke i utskottets
yttrande, som å sid. 27 i det tryckta
utlåtandet började med orden »De nyss
anförda» och å sid. 28 slutade med
»åstadkomma samhällsekonomisk stabilitet»,
gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna den motivering,
som föreslagits i den av herrar Åkerlund
och Enarsson vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av utskottets
yttrande i denna del, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det stycke i
bankoutskottets utlåtande nr 32, som
börjar på sid. 27 med orden »De nyss
anförda» och slutar på sid. 28 med
»åstadkomma samhällsekonomisk stabilitet»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herrar
Åkerlund och Enarsson vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 24.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

113

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å det avsnitt i utskottets
yttrande, som å sid. 25 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Innan
utskottet går» och å sid. 26 slutade
med »för tillfället bedrivs», gjorde herr
talmannen propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare på
godkännande av den av herr Åkerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen, varvid
nämnda avsnitt utginge; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på godkännande
av utskottets yttrande i förevarande
del, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner det avsnitt i
bankoutskottets utlåtande nr 32, som
börjar på sid. 25 med orden »Innan
utskottet går» och slutar på sid. 26
med »för tillfället bedrivs», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Åkerlund m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen, och
utgår alltså nämnda avsnitt.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 65.

Ang. inkomsten från riksbanksfonden

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av motioner
angående inkomsten från riksbanksfonden.

I vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner hade hemställts, att riksdagen
vid fastställandet av riksstaten för
budgetåret 1967/68 skulle under Inkomster
av statens kapitalfonder: Riksbanksfonden
upptaga en högre inkomst
än det belopp av 150 miljoner kronor
som Kungl. Maj :t föreslagit i årets
statsverksproposition. Motionerna voro

dels de likalydande motionerna nr
596 i första kammaren av herr Ernulf
samt nr 746 i andra kammaren av herrar
Antby och Ståhl, vari ifrågavarande
inkomst föreslagits bliva beräknad
till 200 miljoner kronor,

dels motionen nr 758 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås
in. fl., vari inkomsten föreslagits bliva
beräknad till 220 miljoner kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:596 och 11:746 samt 11:758.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund, Hilding, Brundin, Regnéll,
Larsson i Umeå och Löfgren, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionerna I: 596 och II: 746 och i anledning
jämväl av motionen II: 758,
måtte vid fastställande av riksstaten
för budgetåret 1967/68 under Inkomster
av statens kapitalfonder: Riks banksfonden

upptaga en inkomst av
200 miljoner kronor.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LUNDIN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

114 Nr 34 Måndagen den 29 mai 1967 em.

Om sänkning av riksbankens diskonto — Ang. uppskov med behandlingen av vissa
betänkanden angående riksdagens revisorers verksamhet

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 49.

Om sänkning av riksbankens diskonto

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 42, över motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1967/68, m. m.

I två till bankoutskottet hänvisade
likalydande motioner, nr 860 i första
kammaren av herr Werner och nr 1065
i andra kammaren av herr Hermansson
in. fl., hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle som
sin mening giva till känna vad som
anförts i motionerna om behovet av
en ytterligare räntesänkning i syfte att
bekämpa inflationen samt stimulera
produktionen och sysselsättningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:860 och II:
1065 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 860 och II: 1065.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. uppskov med behandlingen av
vissa betänkanden angående riksdagens
revisorers verksamhet

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 35, angående uppskov
med behandlingen av vissa ärenden.

I detta memorial hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte besluta att
till höstsessionen av innevarande års
riksdag uppskjuta behandlingen av i
memorialet angivna ärenden.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

115

Ang. uppskov med behandlingen av vissa betänkanden angående riksdagens

revisorers verksamhet

Reservation hade anmälts av herrar
Sveningsson och Wennerfors, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det är inte så vanligt
att det redovisas några delade meningar
när det gäller ett uppskovsmemorial,
utan det brukar passera i enighetens
tecken. När herr Wennerfors och jag
har fogat en blank reservation till detta
memorial, vill jag bara med några
ord beröra vad den blanka reservationen
gäller. Ingen skall tro att vår reservation
är en allmän reaktion mot det
sätt varpå arbetet bedrives i konstitutionsutskottet.
Nej, detta är inte orsaken.
Det samförstånd som kunde redovisas
i den nyligen förda dechargedebatten
vittnade om en god vilja till enighet.
Det gäller bara en punkt i detta
uppskovsmemorial, och självklart är
det som sagt ingen kritik mot utskottets
arbete i allmänhet som jag tänkt
framföra.

Reservationen har tillkommit på
grund av de båda betänkanden som avlämnats
av utredningen angående effektivisering
av riksdagens revisorers verksamhet
— utredningen är tillsatt av
talmanskonferensen. Det första av dessa
båda betänkanden överlämnades av
riksdagen till konstitutionsutskottet
den 3 november 1966. Konstitutionsutskottet
begärde tillstånd vid höstriksdagen
att uppskjuta behandlingen till
1967 års vårriksdag. Det andra betänkandet
överlämnades till utskottet den
16 mars i år. Det har uppgivits att utskottet
försökt påskynda att detta betänkande
blev färdigt och lämnat i så
god tid att det kunde behandlas vid
vårriksdagen.

Dessa betänkanden, som syftar till en
effektivisering'' av revisorernas verksamhet,
innehåller både sådana förslag
som måste behandlas som grundlagsförslag
och sådana förslag som inte
föranleder något grundlagsbeslut.

Yad som inte behöver behandlas

grundlagsmässigt är ett förslag som
finns med i båda dessa betänkanden,
nämligen förslaget att de suppleanter
som väljs för revisorerna skall få tillfälle
att tjänstgöra på liknande sätt
som suppleanterna i riksdagsutskotten.
För riksdagsrevisorerna gäller en som
man kan tycka mycket gammalmodig
ordning, att om en suppleant för en
riksdagsrevisor skall rycka in för den
ordinarie, får den ordinarie lämna en
avsägelse eller träda tillbaka för hela
den återstående tid för vilken han är
vald.

Detta ärende om riksdagsrevisorerna
och dessa båda betänkanden är i motsats
till alla andra ärenden i uppskovsmemorial
et föredragna i utskottet. Jag
har hela tiden och även efter den utförliga
föredragningen den 25 och 27
april haft den uppfattningen att det
rådde fullständig enighet om att vad
som inte skulle behandlas grundlagsmässigt
skulle framläggas i förslag till
vårriksdagen.

Däremot skulle de ärenden som fordrade
grundlagsmässig behandling uppskjutas
till höstriksdagen. Detta hade
inte heller någon tidsmässig betydelse.
Om detta har enligt min mening också
rått fullständig enighet.

Det var därför en stor överraskning
när vi vid utskottets sammanträde så
sent som den 19 i denna månad skulle
behandla detta uppskovsmemorial. Båda
dessa betänkanden var i sin helhet
upptagna i förteckningen över de ärenden
som redan varit under behandling
av talmanskonferensen. Nu skulle kamrarna
begära uppskov med behandlingen
av dessa ärenden till höstriksdagen.
Här har tydligen inträffat något som
inte har redovisats tidigare.

Vilken uppfattning man än har i dessa
sakfrågor tycker jag inte att man
skall uppskjuta ärenden i onödan från
det ena riksdagsåret till det andra, och
i varje fall inte sedan så har skett begära
nytt uppskov. Att här göra gällande
att utskottet varit så arbetstvngt

116

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

att det inte orkat med den icke grundlagsmässiga
delen i dessa betänkanden
är enligt min mening inte möjligt. När
detta uppskovsmemorial kom upp till
behandling den 19 maj var det tidsnöd.
Och det är tidsnöd ännu mer nu vid
detta tillfälle.

Vid denna sena tidpunkt är det inte
möjligt att ställa ett yrkande om avslag
på denna punkt i utskottsmemorialet,
utan jag får, herr talman, nöja mig med
vad jag här har anfört.

Efter härmed slutad överläggning
bifölls vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 119, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om ytterligare anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

122, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1967/68;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1967/68; och
nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1967/
68 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. lönegrupperingen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa löneanslag
jämte vissa motioner berörande
lönegrupperingen.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet,
till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
för budgetåret 1967/68 under tolfte
huvudtiteln beräkna ett förslagsanslag
av 575 miljoner kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 129, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 26 april 1967,
föreslagit riksdagen att 1) bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret 1966/67
medgiva, att anslag och anslagsposter,
som vore maximerade av riksdagen,
finge överskridas med anledning av
avtal, som godkänts av riksdagens lönedelegation,
2) till Täckning av beräknade
merkostnader för löner in. in.
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 305
miljoner kronor, 3) till Täckning av
beräknade merkostnader för löner och
pensioner in. m. för budgetåret 1967/
68 under tolfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 575 miljoner kronor,
4) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1966/67 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 30 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat vissa vid riksdagens början
väckta motioner berörande lönegrupperingen,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Torsten Andersson in. fl. (1:93)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustavsson i Alvesta in. fl.
(11:124), i vilka motioner hemställts,

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

117

att riksdagen måtte uttala sig för att
dyrortsgrupperingen av de statsanställdas
löner avvecklades i enlighet
med vad i motionerna anförts samt att
därvid de särskilda förhållandena beträffande
övre Norrland borde beaktas; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Åkesson och Erik Filip Petersson
(I: 149) samt den andra inom
andra kammaren av herr Westberg
in. fl. (11:186), i vilka motioner anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj d måtte som sin mening
giva till känna, att frågan om en avveckling
av nu gällande lönegruppering
borde aktualiseras senast i samband
med kommande löneförhandlingar
avseende tiden efter nu löpande
avtalsperiod.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1966/67 medgiva, att anslag
och anslagsposter, som vore maximerade
av riksdagen, finge överskridas
med anledning av avtal, som godkänts
av riksdagens lönedelegation,

2) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner m. m. på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 305 000 000
kronor,

3) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner
in. m. för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 575 000 000
kronor,

4) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner på tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1966/67
under fjärde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 30 000 000 kronor;

B. att motionerna 1:93 och 11:124
samt 1:149 och 11:186 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

8 Första kammarens protokoll 1967. Nr 34

Ang. lönegrupperingen

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Axel Andersson, Ivar
Johansson, Kaijser, Harry Carlsson,
Ottosson, Strandberg, Johan Olsson,
Bohman, Eliasson i Sundborn, Turesson,
Gustafsson i Skellefteå och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:93 och 11:124
samt I: 149 och II: 186, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I detta utlåtande behandlas
förslag i anledning av träffade
överenskommelser på det statliga
löneområdet med anvisande av anslag,
och där har inte redovisats några delade
meningar. Vidare behandlas väckta
motioner om att riksdagen borde uttala
sig för att gällande dyrortsgruppering
på löneområdet borde avvecklas. Där föreligger
en reservation som jag med
hänsyn till den sena tidpunkten mycket
kort skall motivera.

Dyrortsgrupperingen inom det statliga
lönesystemet är en fråga som har
diskuterats många gånger. Den har tidigare
varit av större omfattning än
nu. Vi har haft en dyrortsindelning
som har berört både hyror och skatter,
och på löneområdet har det funnits
nio grupper mot nuvarande tre. Det
har stått politisk strid omkring denna
fråga, och från centerpartiet har hävdats
att detta system helt borde slopas.
Den gradering som skett här har
baserats på ojämnheter i levnadskostnaderna,
men dessa ojämnheter har i
verkligheten inte funnits eller i varje
fall varit mindre än vad ortsgrupperingen
utvisat. Riksdagen har också
funnit kritiken berättigad och efter
hand avskaffat hyres- och skattegrupperingen
samt en del av lönegrupperna.

Man hade ute i landet väntat att
också den sista resten av dyrortsgrup -

118

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ang. lönegrupperingen
peringen skulle avvecklas, men så har
inte skett trots att levnadskostnaderna
i landet nu i stort sett utjämnats. Den
stora prisgeografiska undersökning,
som riksdagen beslutat om, redovisade
sitt resultat i slutet av 1965, och
därav framgår att det inte längre finns
saklig grund för en gruppering av lönerna.
Det är endast i avlägsna orter,
främst då i övre Norrland, som man
verkligen kan påvisa avstånds- och kallortskostnader,
vilka kan utgöra verkliga
skäl för en skillnad i lönesättningen.
Det märkliga i det gällande systemet
är att det endast är löneplanerna
A och U, alltså de lägre lönegraderna,
som omfattas av denna åtskillnad i lönesättningen,
medan man på B- och
C-planerna har samma löner över hela
landet.

När riksdagen i fjol diskuterade denna
fråga, framhölls att ärendet numera
är en förhandlingsfråga och att det
bör avgöras helt av arbetsmarknadens
parter. Vid de förhandlingar som ägde
rum under år 1966 kom denna fråga
dock i bakgrunden, och någon lösning
kunde ej presenteras. Från de
statliga personalorganisationerna har
riktats stark kritik mot detta, och man
har menat att det har varit bristande
vilja från arbetsgivarparten att komma
till någon lösning. Under alla förhållanden
är detta en svår fråga att
lösa förhandlingsvägen. Det bästa hade
givetvis varit att systemet hade slopats
före det nya förhandlingssystemets
tillkomst.

Även om det i första hand gäller en
förhandlingsfråga, bör dock riksdagen,
om den anser att systemet är föråldrat
och att det inte finns någon saklig
grund för detsamma, inte vara förhindrad
att uttala denna sin åsikt. Det händer
ju gång efter annan att riksdagen
ingriper i frågor som rör arbetsmarknaden.
Så skedde t. ex. i frågan om förbättringen
av sjukförsäkringssystemet.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till den vid utskottsuilåtandet
fogade reservationen, som innebär

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ger till känna, att lönegrupperingen
bör avvecklas i samband med kommande
löneförhandlingar avseende tiden
efter nuvarande avtalsperiod.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det är klart att riksdagen
inte är förhindrad att göra ett
uttalande i denna sak. Frågan är bara
om det skulle vara så klokt att göra
det.

Som herr Johan Olsson redan har
uttalat, har det genom den nya förhandlingsförordningen
blivit en förhandlingsfråga
mellan de olika parterna.
I det läget skulle det verka ganska
underligt om riksdagen nu skulle
förklara personalorganisationerna
omyndiga och inte tillät dem att själva
få fatta ett avgörande på denna punkt.

Herr Olsson påstår att personalorganisationerna
har riktat kritik mot
detta system. Det har givetvis stått dem
fritt att framställa krav på en förändring,
men de har ansett att det
fanns viktigare saker att förhandla om.
Därtill bör erinras om att mellan Arbetsgivareföreningen
och personalorganisationerna
på den privata sektorn har
man fortfarande kvar ett dvrortsgruppsystem,
där spännvidden mellan de olika
ortsgrupperna är betydligt större än
vad den är på det statliga området.
Inom den privata sektorn har man inte
gjort några försök att avskaffa systemet.

Utskottsmajoritéten har inte ansett
att det finns något som helst skäl att
här göra en omyndigförklaring av våra
personalorganisationer, utan det må stå
dem fritt när de förhandlar nästa gång,
d. v. s. efter år 1968, att aktualisera
denna fråga.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag tror visst det vore
klokt av riksdagen att uttala sin me -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

119

ning i denna fråga. Om man tidigare
ansett att ett system bort avvecklas,
bör man nu se till att så verkligen
sker. Det har dock utbildats en mycket
stark opinion i landet för att någonting
skall göras, men av olika
skäl kunde ingen lösning uppnås i
denna förhandlingsomgång. Det skulle
vara ett stöd för dessa fortsatta strävanden,
om riksdagen uttalade sin mening.

Beträffande spännvidden på den privata
marknaden är vi givetvis inga
vänner av en sådan, men det görs ju
ansträngningar för att utjämna löneskillnaderna.
Jag tror också att vi under
den senaste tiden har kunnat se
tendenser till att vi är på väg mot en
viss utjämning. Vi inom centern har i
varje fall föreslagit olika åtgärder för
att minska spännvidden, t. ex. genom
att med lokaliseringspolitik dämpa
övertryck i storstäderna och stimulera
näringslivet ute i landsorten. Det är ju
på grund av överefterfrågan på arbetskraft
på vissa orter som denna löneskillnad
har uppstått. En sådan minskning
av spännvidden vill vi givetvis
medverka till.

Jag tror att dyrortsgrupperingen i och
för sig har bidragit till uppkomsten av
spännvidden även på den privata sektorn.
Det vore ett steg mot avveckling
av dessa spännvidder på båda områdena,
om man nu började med den statliga
sektorn.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Johan Olsson påstår
att det har utbildats en stark opinion
mot dyrortsgrupperingen. Om herr
Olsson hade rätt på den punkten borde
denna opinion väl ha kommit till uttryck
vid de löneförhandlingar som pågått
mellan personalorganisationerna
och statens avtalsverk. Så har ingalunda
varit fallet.

Herr Olsson säger också att det här
finns möjligheter att stimulera näringslivet
ute i landsorten. Det är väl ingen

Ang. lönegrupperingen
människa som tror att ett avskaffande
av dyrortsgrupperingen skulle medföra
någon minskning av lönesumman. Det
är väl ganska självklart att om dyrortsgrupperingen
slopades skulle man
hamna på den högre löneskalan även i
de orter där lönerna nu är lägre.

Det finns ingenting som hindrar herr
Olsson som arbetsgivare att betala sina
anställda efter en högre löneskala. Det
står ju arbetsgivarna fullkomligt fritt,
var de än finns i landet. Men. det är ett
faktum att det hittillsvarande systemet
med dyrortsgruppering tillämpas överallt
ute i landet inte minst inom det
privata näringslivet, där dyrortsgrupperingen
har betydligt större spännvidd
än den har inom den statliga sektorn.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill erinra om vad
jag sade nyss, nämligen att vi borde
mer stimulera näringslivet ute i landsorten.
Genom att flytta ut en del verksamheter
från storstäderna skulle vi
kunna åstadkomma en sådan utjämning
av spännvidden som vi alla är överens
om. En eventuell ökning av, lönerna i
landsorten skulle inte bara ha sin
grund i en sådan utflyttning. Lönerna
är ju beroende av näringslivets möjligheter
i övrigt. Just de höga lönerna i
storstäderna beror på en viss överefterfrågan
i dessa orter. Kunde denna utjämnas
till förmån för landsorten, skulle
spännvidden minska.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på

120 Nr 34 Måndagen den 29 maj 1967 em.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition avföljande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 125 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej —61.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motioner
om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier.

I de till bankoutskottet hänvisade
likalydande motionerna nr 167 i första
kammaren av herr Gösta Jacobsson
in. fl. och nr 206 i andra kammaren av
herr Magnusson i Borås rn. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära

dels en mindre frikostig licensgivning
respektive minskning av importkontingenter,
där så vore möjligt, i anslutning
till förefintliga kvantitativa
importrestriktioner gentemot sådana
länder, vilkas import till Sverige allvarligen
undergrävde fortbeståndet av
eljest konkurrenskraftiga svenska industrigrenar
och äventyrade sysselsättningen,

dels ock skyndsam utredning om
möjligheterna att inom ramen för vårt
lands internationella åtagande inom
GATT respektive EFTA och Norden
vidtaga tillfälliga åtgärder för skapande
av ett förbättrat skydd för hotade
svenska hemmamarknadsindustrier.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 167 och II: 206
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Åkerlund och Enar sson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:167 och 11:206
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
dels en mindre frikostig licensgivning
respektive minskning av importkontingenter,
där så vore möjligt,
i anslutning till förefintliga kvantitativa
importrestriktioner gentemot sådana
länder, vilkas import till Sverige
allvarligen undergrävde fortbeståndet
av eljest konkurrenskraftiga svenska
industrigrenar och äventyrade sysselsättningen,
dels att Kungl. Maj:t måtte
— inom ramen för vårt lands internationella
åtaganden — taga initiativ

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

121

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

till förhandlingar med övriga medlemsstater
inom EFTA, särskilt våra
nordiska grannländer, rörande en gemensam
politisk handlingslinje på hithörande
område;

2. av herrar Nils Theodor Larsson,
Regnéll, Berglund och Börjesson i
Glömminge, vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr ÅKERLUND (h);

Herr talman! Bankoutskottets här förevarande
utlåtande nr 31 rör ett motionsvägen
framfört förslag om åtgärder
till skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier.

Herr Enarsson och jag har till utskottets
avstyrkande av motionen anfört en
reservation, vari vi föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om
dels en mindre frikostig licensgivning
respektive minskade importkontingenter
i de fall där Sverige har kvantitativa
importrestriktioner, vilket i praktiken
gäller de s. k. statshandelsländerna,
om dessas export på Sverige undergräver
fortbeståndet av eljest konkurrenskraftiga
svenska industrigrenar, dels
också förhandlingar med övriga EFTAstater,
särskilt de nordiska länderna,
rörande gemensamma handlingslinjer
på detta område.

Av vad jag har sagt framgår att vi
inte hyser någon annan mening om
önskvärdheten av en fortsatt liberal
handelspolitik än något annat parti. Det
är inte det frågan gäller. Det är heller
inte vår handel med andra länder i
västvärlden, vilka har likartade ekonomiska
system, likartad handels- och valutapolitik
ävensom likartade företagsekonomiska
principer, som nu är på
tapeten. Sverige är ett land med ett
näringspolitiskt system med fri företagsamhet,
ett decentraliserat för att inte
säga ett demokratiskt ekonomiskt system
som i vissa fall och på vissa områden
har att möta ett system med
statshandel. Å ena sidan står ett eller
flera sinsemellan konkurrerande svens -

ka företag, som även har att möta konkurrens
från andra utländska privata
företag, och å den andra sidan ett eller
flera monopolföretag, som säljer utvalda
artiklar från ett helt lands produktionsapparat,
ofta helt enkelt av en dominerande
önskan att skaffa valutor,
skaffa svenska kronor. Metoderna som
därvid kommer till användning måste
emellertid observeras och noga uppmärksammas
av våra myndigheter.

Ett utrikeshandelsmonopol har nämligen
betydande möjligheter att förvrida
och förvanska konkurrensen. Det
finns möjlighet till intern prisclearing
i statshandelslandet. Det finns t. ex.
också möjligheter till differentierade
valutakurser med s. k. valutacertifikat,
vilket inne i statshandelslandet är detsamma
som speciella högre ersättningar
för intjänta valutor än de för import
och annan export gällande officiella
valutakurserna. Dessa möjligheter
begagnas också vid lämpliga tillfällen.

Någon konkurrens på lika villkor fria
företag emellan är det minst av allt
fråga om i sådana fall. Svenska företag
kan inte konkurrera med främmande
stater och bör inte förutsättas kunna
klara en sådan konkurrens. En sådan
utländsk konkurrens kan bli övermäktig
för vilken privat företagare som
helst. Skall då svenska myndigheter sitta
stilla och låta svenska företag slås
ut med metoder som inte har något med
konkurrens på lika villkor att göra?
Jag kan inte finna det för min del.

Särskilt den svenska textilindustrin
bär blivit illa utsatt för denna konkurrens.
Svensk ylleindustri t. ex. har fått
krympas på ett sätt som för ett land
med vårt klimat enligt min mening inger
stora betänkligheter på längre sikt
också av denna anledning. Andra delar
av textilindustrin har helt enkelt nödgats
flytta utomlands. Skoindustrin har
fått läggas ned i viss utsträckning och
delvis av samma anledning. Möbelindustrin
är nu på tapeten och är utsatt för
statshandelskonkurrens. Detsamma gäller
keramikindustrin. Vid olika tillfäl -

122 Nr 34 Måndagen den 29 maj 1967 em.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

len har detsamma gällt för konservindustrin.
Vid ett par olika tillfällen har
den frågan t. o. m. diskuterats här i
kammaren. Det allra mest uppmärksammade
fallet slutligen av konkurrens
med statsstöd är viss utländsk varvsindustri.
Det finns så pass många exempel
på hur svenska företag utsattes för
övermäktig statskonkurrens att man
måste fråga sig, hur långt regeringen är
beredd att låta svenska företag lägga
ner sin produktion till förmån för statsliandelsländernas
specifika intressen.
Så långt kan man inte driva den internationella
handelns teori om fördelarna
av internationell arbetsfördelning,
att hela rader av svenska företag skall
tvingas avskeda anställda i stor omfattning.

Man skall heller inte bortse från vad
andra västliga länder gör i förhållande
till statshandelsländerna. De vidtar
skyddsåtgärder. Därmed överflyttas på
vårt land försäljningen av de varor som
inte kan komma in i nyssnämnda länder.
Det är knappast en sådan lojalitet
i den praktiska tillämpningen av frihandelsläran
som rimligen kan begäras.
Skyddsåtgärder är även av denna anledning
motiverade. Dessutom måste
framhållas att inom EFTA-gruppen
själv och t. o. m. inom gruppen av nordiska
länder tillämpas olika uppträdande
i förhållande till statshandelsländernas
konkurrens, ävensom olika grad av
liberalisering dessa länder inbördes. Vi
bör därför enligt vår mening — herr
Enarssons och min — ta upp diskussioner
med dessa länder för att nå fram
till gemensamma politiska handlingslinjer.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen nr 1.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Som motionär her jag
att få framföra några synpunkter på
bankoutskottets utlåtande nr 31 rörande
motionerna om skydd för vissa hemmamarknadsindustrier.
På grund av

den sena timmen skall jag inskränka
mig till det minsta möjliga. Jag har tagit
kammarens tålamod i anspråk tillräckligt
i dag.

Jag vill starkt stryka under att motionärerna
är medvetna om att vårt
lands handlingsfrihet på området i dagens
läge är mycket begränsat till följd
av våra internationella åtaganden. Motionen
iir emellertid i första hand avsedd
som en tankeställare och en varningssignal
men även som ett praktiskt
politiskt uppslag av stor angelägenhetsgrad.

Vårt tullsystem har sina svagheter.
Vårt land kan inte i längden tolerera en
inflation som är kraftigare än motsvarande
företeelse i andra länder och
som mer eller mindre sätter ur spel
det redan förut låga gränsskydd som
vårt tullsystem erbjuder. Vårt land är
till följd av inflationen och vår höga
kostnadsnivå i det närmaste skyddslöst
mot försäljningsoffensiver från länder
med väsentligt lägre kostnader och som
kanske därtill har möjligheter att manipulera
med sina priser utan hänsynstagande
till självkostnaderna.

Allt flera företag kommer i farozonen,
med företagsdöd och sysselsättningssvårigheter
som följd. Vi måste då
överväga de möjligheter som föreligger
att skydda hotade men eljest konkurrenskraftiga
hemmamarknadsindustrier.
Att gripa till antidumpingtullar för att
komma till rätta med denna snedvridna
konkurrens låter sig av olika skäl ofta
inte göra. Antidumpingtullen är ett
trubbigt vapen. Det är enligt all erfarenhet
ett vapen som bland annat av
utrikespolitiska skäl är svårt att använda.

Den enda väg som i dagens läge kan
stå till buds är en viss återhållsamhet
vid licensgivning och i fråga om kontingenterna.
Det säges av utskottsmajoriteten
att sådana åtgärder skulle strida
mot konsumenternas intressen och att
därför arbetsmarknadspolitiska åtgärder
är att föredra. Det låter sig säga,
men de arbetsmarknadspolitiska åt -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

123

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

garderna har även de sina brister och
leder ofta till kapitalförstörelse och
långvarig arbetslöshet. Dylika åtgärder
kostar därjämte pengar och måste också
de betalas av skattebetalaren-konsumenten.
Om jag inte tar fel, uppgår
anslaget för arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik
för budgetåret 1967/
68 till 1 220 miljoner kronor. Det kan
hända att hithörande åtgärder i många
fall ställer sig dyrare för folkhushållet
än vad en viss försiktig licensgivning
skulle kosta.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
nr 1.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Det här är ett ganska
allvarligt problem för oss, och vi är
ju ganska låsta här i landet, såsom herr
Jacobsson nyss erinrade om. Jag vill
göra en liten exemplifiering. Jag tänker
inte nämna textilindustrin och skoindustrin,
men där finns ju de mest typiska
exemplen.

Herr Åkerlund nämnde också möbelindustrin,
och där håller någonting på
att ske. Vi importerar i dag från många
av öststaterna, kanske främst Polen men
även Ungern och Jugoslavien och andra
länder med statligt reglerad utrikeshandel.
Vi köper mer och mer möbler
därifrån till mycket låga priser. Det är
svensk design och svensk kontroll, så
det finns som regel ingenting att anmärka
mot kvaliteten. Priserna är ytterst
låga, och vad beror det på? Kan
öststaternas yrkesmän framställa dessa
pjäser så mycket billigare beroende på
större skicklighet och bättre metoder?
Nej, det är inte så, utan orsaken ligger
i att de yrkesutövande människorna i
dessa stater nöjer sig, eller får nöja
sig, med en väsentligt lägre levnadsstandard.
På grund härav konkurrerar
de med svensk yrkesskicklighet. Arbetena
går ifrån en arbetarstam här i landet
inom ett yrke som det tar åtskilliga
av ungdomsåren att utbilda sig i. När

den långa yrkesutbildningen inte längre
kan ge bärgning, är det verkligen vettigt
att man då skall för andra arbetsuppgifter
omskola den yrkeskunniga
personalen inom ett speciellt fack sådant
som möbelindustrin? Skall vi räkna
med att en betydande del av vår
mycket gamla svenska möbelindustri får
läggas ned mer eller mindre tillfälligt?
Ja, det blir nog inte »mindre tillfälligt»
eftersom en sådan yrkeskunnighet inte
kan vidmakthållas i det långa loppet
under de ekonomiska betingelser som
skapas genom konkurrens utifrån av
arbetskraft, som betalas efter helt andra
grunder än de svenska arbetarna.

Vi skall inte avstänga oss från handelsutbyte
med andra länder — någonting
som vi tjänar på, det vet vi.
Men vi bör kanske vara försiktigare än
hitintills och inte låta mer eller mindre
en ödeläggelse gå fram över en specialitet
inom svenskt produktionsliv där
yrkeskunnigheten har så avgörande betydelse
som fallet är t. ex. inom möbelindustrin.

Detta är bara ett exempel som jag
velat föra på tal i det här sammanhanget,
herr talman, och det är sådana
förhållanden som gjort att jag avgivit
en blank reservation till bankoutskottets
utlåtande. Jag har under hela min
levnad kunnat göra iakttagelser inom
detta speciella avsnitt av svenskt produktionsliv,
eftersom möbelindustrin
är så starkt koncentrerad just till det
småländska landskapet och kunnigheten
i denna produktion där sedan generationer
varit mycket stor.

Herr talman! Jag har stora sympatier
för högerreservationen men ställer inte
något yrkande.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Det kan väl utan vidare
sägas att det råder en omfattande överensstämmelse
i samtliga partiers syn
när det gäller vår handelspolitik. Vi
har sedan länge varit överens här i
riksdagen om att det inte bara ligger

124

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

i vårt lands utan också i världsgemenskapens
intresse att handelsutbytet mellan
länderna kan ske så fritt som möjligt.
Vår lågtullpolitik är ett uttryck
för denna uppfattning. I olika internationella
sammanhang, såväl universellt
som regionalt, har vi sökt främja liberaliseringssträvandena.

Också i motionen nr 167 i denna
kammare, som bankoutskottet har tagit
upp till behandling i sitt utlåtande
nr 31, understryks värdet av en liberal
handelspolitik. En sådan politik kan
emellertid medföra svårigheter genom
att den utländska konkurrensen med
våra industrier ökar. Sådana svårigheter
bör mötas i första hand med näringspolitiska
åtgärder och en aktiv arbetsmarknadspolitik.
En del av den
svenska industrin har sedan länge fått
vänja sig vid en hård konkurrens och
därför genomfört omfattande rationaliseringar
som har bidragit till att öka
de svenska företagens konkurrensförmåga.
För industrier som inte har genomfört
rationaliseringsåtgärder för att
stärka sin konkurrensförmåga eller som
av annan anledning halkat efter kan
plötsliga och allvarliga marknadsstörningar
bli ödesdigra. Det kan vara nödvändigt
alt ge sådana industrier möjlighet
att få tid på sig för eu viss anpassning
till den nya konkurrenssituationen.
Jag menar att restriktioner kan
komma till användning men då endast
i trängande fall, t. ex. sådana temporära
åtgärder som regeringen vidtog
för att få kontroll över importutvecklingen
från Sydkorea. Men det får inte
innebära — och det vill jag starkt understyrka
— att vi skall konservera rådande
förhållanden inom näringslivet
till nackdel för den totala ekonomin.

Reservanterna hemställer att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära »en mindre frikostig licensgivning
resp. minskning av importkontingenter
där så är möjligt i anslutning till
förefintliga kvantitativa importrestriktioner
gentemot sådana länder vilkas
import till Sverige allvarligen undergrä -

ver fortbeståndet av eljest konkurrenskraftiga
svenska industrigrenar och
äventyrar sysselsättningen». Genom regeringens
handlande i det sydkoreanska
fallet torde det vara klart att regeringen
med uppmärksamhet följt och
följer utvecklingen varför en skrivelse
till Kungl. Maj:t icke tillstyrkes av utskottet.

Reservanterna önskar vidare att
»Kungl. Maj:t måtte -— inom ramen för
vårt lands internationella åtaganden —
ta initiativ till förhandlingar med övliga
medlemsstater inom EFTA, särskilt
våra nordiska grannländer, rörande eu
gemensam politisk handlingslinje på
hithörande område». Detta yrkande av
reservanterna är mycket tvivelaktigt.
Något sådant yrkande ställdes inte i
utskottet, utan det är först i reservationen
som det har kommit fram. Yrkandet
stämmer inte heller med motionen,
där det yrkas på »skyndsam utredning
om möjligheterna att inom ramen
för vårt lands internationella åtagande
inom GATT resp. EFTA och
Norden vidtaga tillfälliga åtgärder för
skapande av ett förbättrat skydd för
hotade svenska hemmamarknadsindustrier».
Det är litet skillnad på förhandlingar
och utredningar. Jag kan
inte förstå att reservanterna har kunnat
så avvika från vad motionerna innebar.

Kommerskollegium har i sitt remissyttrande
över motionerna gett en utförlig
översikt över vilka åtgärder som
står till buds till skydd för hemmamarknadsindustrin.

Bankoutskottet har efter det utförliga
remissyttrandet kommit till den slutsatsen
att någon ytterligare utredning
knappast är erforderlig ens ur motionärernas
synpunkt. Reservanterna synes
ha kommit till samma slutsats eftersom
de inte begär utredning utan enbart
förhandlingar.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

125

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle i korthet vilja
anföra några synpunkter i anledning
av vad utskottets talesman framhållit.

Aldrig så vackra och liberala ekonomiska
principer får inte tillämpas alltför
dogmatiskt, och vi får inte i onödan
offra svenska företag på principernas
altare. Jag kan hänvisa till att man
i Norge, där man har precis samma
ideologi som vi på detta område, intar
en mycket restriktivare ståndpunkt till
den — jag betecknar den så — dumpingimport
som riktas oss mot.

En av de svåraste företeelserna på
detta område är importen från Hongkong,
bakom vilken torde ligga Kina i
dess helhet. En stor del av vår konfektionsindustri,
särskilt för den lätta konfektionen,
håller på att falla samman
till följd av denna import från Hongkong.
I Norge har man dock varit mera
försiktig på detta område och inte
släppt in denna import från Hongkong
utan vidare.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åke Larsson riktade
en anmärkning mot att klämmen
i reservationen inte står i riktig överensstämmelse
med vad som yrkats i
motionerna, och det är ju ett alldeles
riktigt påpekande. Men en reservation
behöver såvitt jag förstår icke till alla
delar vara formulerad i enlighet med
motionerna. Jag vill också besvara herr
Larssons yttrande att yrkandet inte
skulle ha ställts så expressivt som det
framträder i reservationens skrivning.
Det torde inte vara ovanligt att ett yrkande
som kommer fram i utskottsbehandlingen
blir klarare uttryckt när
det föreligger i skrift än vad som är
fallet vid diskussionen i utskottet.

Låt mig vidare, herr talman, bara
säga några få ord också om herr Åke
Larssons hänvisning till arbetsmarknads-
och rörlighetsstimulerande åtgärder
som en metod för att klara de pro -

blem som uppkommer vid nedläggningen
av företag till följd av den konkurrens
vi nu talar om. Givetvis är vi inte
på något sätt avogt inställda till sådana
åtgärder, utan vi biträder dem självfallet.

Herr Larsson framhåller därtill att
det inte får vara fråga om att konservera
dåliga industrier. Vi kan hålla
med om detta, samtidigt som vi emellertid
framhåller att vi reagerar mot
att eljest konkurrenskraftiga svenska
företag slås ihjäl till följd av en statshandelspolitik
vilken innehåller moment
som snedvrider konkurrensen.
Jag tycker att vad herr Nils Theodor
Larsson anfört beträffande möbelindustrin
bestyrker denna av oss framförda
argumentation.

Det kan vidare anföras att systemet
med statshandel naturligtvis är introducerat
av länder med en annan samhällsordning
än vår. Det enda sättet för
oss att möta en dylik statshandel är
att tillgripa importkontingenter och licensgivning.
Det blir då närmast en
avvägningsfråga hur långt vi skall gå i
beviljandet av importkontingenter. Naturligtvis
skall vi ha ett varuutbyte med
statshandelsländerna — det står alldeles
klart — men vad vi reagerar så
starkt emot är att eljest konkurrenskraftiga
företag i detta sammanhang
råkar i synnerligen svåra situationer.

Herr LARSSON, ÅKE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Jacobsson sade att
vi inte skall vara så dogmatiska. Jag vet
inte om man kunde utläsa någon dogmatism
av vad jag sade. Jag hänvisade
till att regeringen följt och följer utvecklingen
och i något fall också vidtagit
åtgärder. Vi är alltså inte dogmatiska.
Men det är kanske herr Jacobsson
som är så dogmatisk att han vill
att vi skall ta hårdare tag mot länder
som konkurrerar med oss.

Herr Åkerlund erkände att yrkandena
inte stämde. Det är bra att han gjor -

126 Nr 34 Måndagen den 29 maj 1967 em.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

de det. Herr Åkerlund har en alldeles
särskild förmåga att krångla till det
emellanåt, inte bara här i kammaren
utan också i utskottet. Han har tydligen
ordnat till denna reservation därför att
det inte stämde. När han såg yttrandet
från kommerskollegium var han tvungen
att hoppa undan på detta sätt — jag
förstår det mycket väl. Men till kammarens
upplysning kanske jag också
kan säga att på ett sätt gläder det min
svarta själ att högern inte är överens
utan att det finns högermän som har
samma uppfattning som utskottsmajoriteten.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Möbelindustrin har
kommit in i bilden, och jag vill göra
ett par kommentarer. Som kanske en
och annan vet har jag litet att göra med
möbelindustrin, eftersom dess arbetare
är organiserade i det fackförbund där
jag är anställd. Vi har inte saknat inviter
från industrin som har velat att
vi skulle gå med och uppvakta Kungl.
Maj :t i syfte att få restriktioner till
stånd på detta område. Dessa inviter
har vi bestämt avvisat, helt enkelt därför
att det inte skulle vara förnuftigt
att få dylika restriktioner, oavsett från
vilken synpunkt man än angriper problemet.

Herr Nils Theodor Larsson sade att
ödeläggelse!! går fram där yrkesskickligheten
är stor, nämligen bland möbelindustrins
arbetare. Det är inte importen
av billiga möbler, främst från Polen,
som har gått ut över yrkesskickligheten
i vårt land. Det är strukturrationalisering,
typisering, mekanisering och
sådant som gör att vi får billigare och
ibland bättre möbler än vi fick förr.
Jag skulle tro att importen av utländska
möbler inte har spelat någon som helst
roll på denna punkt, detta som herr
Larsson gjorde till något av ett huvudnummer
i sin argumentation.

Hur började då denna stora import
av billigare möbler, stolar allra först?

År jag inte fel underrättad, var det
IKEA som började, och om jag inte
minns fel började man när svensk industri
vägrade IKEA leveranser därför
att IKEA sålde mycket billigare än som
passade svensk industris arbetsmönster
och svenska möbelhandlare. I varje fall
vet jag att IKEA hade utomordentliga
svårigheter att få köpa på den svenska
marknaden — fastän man ville betala
vad andra möbelhandlare betalade —
just därför att IKEA skapade en rationell
organisation för att sälja billigare.
I dag vet vi att IKEA bjuder ut möbler
för 55 å 60 procent av vad man får
betala för samma pjäser i öppna marknaden.

Beträffande det principiella i dessa
affärer är det klart att vi, när omständigheterna
i övrigt är lika, inte kan
se någon speciell poäng i en dumpingpolitik.
Men ytterst är det fråga om
nationer som måste sälja i syfte att få
valuta för att organisera sin egen försörjning,
sitt eget näringsliv. Jag kan
inte se att det svenska folkhushållet har
förlorat någonting på detta. Tvärtom är
jag övertygad om att vi tjänar betydande
slantar därpå. Läget är helt enkelt
det att andra nationer är beredda att
leverera till oss för priser som vi själva
inte kan åstadkomma. När vi liar möjlighet
att kanalisera om arbetskraften
och kapitalet till andra uppgifter, där
vi kanske kan ta högre priser i konkurrens
på världsmarknaden, kan jag inte
förstå annat än att systemet gagnar
både oss själva och dem som levererar
till oss. Vi får billigare produkter, och
vi kan ändå kanalisera våra aktiviteter
till nya områden.

Svensk möbelindustri har såvitt jag
förstår inte ringa möjligheter att gå ut
på världsmarknaden och göra sig gällande.
Man gör det i viss utsträckning,
Danmark gör det i ännu högre grad.
Kan vi köpa vissa saker billigt utifrån
borde det väl vara en riktig politik,
om vi vill uppehålla produktionsvolymen
inom möbelindustrin, att vi satsar
våra resurser och våra erfarenheter på

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

127

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

export åt annat håll där vi bättre kan
liävda oss.

I den här kammaren talar vi ofta,
och detta med all rätt, om att vi måste
hjälpa u-länderna. Det är framför allt
Polen som levererat de billiga möblerna
till oss med ytterligt god kvalitet.
Borde vi inte anse att vi där gör en
rimlig tjänst mot ett folk som under århundraden
marterats av ockupationer,
krig och annat elände och praktiskt
taget ända in i våra dagar — till för
20—25 år sedan — varit utsatt för en
ödeläggelse som nästan saknar motsvarighet.
Är det alldeles otänkbart att vi
skulle kunna förena oss i samarbete
med polackerna i en näringspolitisk
fråga av detta slag, särskilt som vi i
stort sett har full sysselsättning? Har
möjligen svensk möbelindustri varit
alltför hemmamarknadsisolerad och
ostörd? Kommer möjligen denna import
att skynda på strukturrationalisering
och effekti visering här hemma?
Jag är alldeles övertygad om att den
inte verkar åt det motsatta hållet.

Herr Gösta Jacobsson sade — det är
ett allmänt resonemang i den här debatten
— att vi inte skall offra svenska
intressen på principernas altare. Jag
förstår egentligen inte alls en sådan
fundering. Vi får väl ställa den här
principen mot vad dess motsats skulle
leda till och inte fingra på den varje
gång det passar oss och vänta att andra
skall ha respekt för principer. Är vi
friliandelsvänliga får vi ta konsekvenserna
härav. Jag vet mycket väl, herr
Jacobsson, att alla nationer inte är helt
konsekventa i detta avseende. Men hur
skall vi kunna begära att allt skall
flyta mjukt och fint med ett iakttagande
av ideal och principer när vår värld
är så blandad, så trasig och så stympad?
Är det inte de nationer som lever
på livets solsida som skall följa
principer? Är vi det folk som skall tveka
på dessa punkter? Oftast gör vi det
inte. När man hör en del anföranden
från borgerligt håll verkar det planhushållning
i långa stycken. För övrigt:

Håller vi själva alldeles rent för egen
del? När ett företag här i landet får ett
statslån på 50 eller 100 miljoner kronor,
vad gör vi då? Vi kan nog inte blåsa
upp andras handlingar, särskilt inte sådana
av det folk som kämpar en betydligt
bittrare kamp än vårt och ta detta
till intäkt för att snabbt slå till på områden,
där vi tycker att det är bekvämt
att slå till därför att det finns en opinion
i näringslivet. Jag skulle inte ha
den ringaste svårighet att inom möbelindustrin,
bland arbetarna och tjänstemännen
skapa en opinion för regleringar
på detta område. Men det intressanta
är att en opinion som inte bearbetas
negativt av oss på det sättet, men
väl ibland av företagarna, inte låter sig
påverka helt enkelt därför att vi har
fostrat vårt folk i stort så att man accepterar
frihandelsprinciperna. Jag
tycker att vi skall vara verkligt rädda
om dem — där ligger stora värden —
och i stället satsa på anpassning.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag avser inte att diskutera
med herr Yngve Persson om frihandelsvänlighet
eller icke. Vi är alla
frihandelsvänner, och jag sade i mitt
första anförande att vi inte skall avstå
från förmånerna att få byta varor och
tjänster med andra som kan göra vissa
saker billigare och förmånligare än vi.
Det skall vi fortsätta med.

Men en annan sak är att konkurrensen
och utbytet skall förutsätta att
produktionen sker på lika villkor. Arbetaren
i Polen och arbetaren i Småland
eller i Västergötland har inte lika
villkor. Arbetaren i Polen säljer sin
arbetskraft till de statliga monopolen
för långt under vad en svensk arbetare
vill ha för att kunna existera på ett för
svenska förhållanden anständigt sätt.
Det är detta vi diskuterar. Det är alltså
klart i princip beträffande frihandelsvänligheten,
men vi skall se på vilka
villkor vederbörande arbetar, som

128 Nr 34 Måndagen den 29 maj 1967 em.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

med sin arbetskraft konkurrerar med
den svenska arbetskraften.

Jag skall inte heller ta upp den historieskrivning
som herr Yngve Persson
gjorde. Det är möjligt alt den är
riktig. Jag skulle tro att det var IKEA
som började med importen, och det är
möjligt att det var av de skäl som herr
Yngve Persson anförde — det är ingen
diskussion om den saken. Det existerar
nu ett förhållande som har fått en sådan
utveckling och ett sådant omfång
att svensk yrkesskicklighet inte längre
kan konkurrera här i landet på lika
villkor utan slås ut och tvingas till en
omställning till andra arbetsuppgifter.
Yrkesskickligheten har dock varit och
är ett kapital som slås i spillror och går
förlorat liksom även utrustningen, kapitalet,
fabriken, verktygen o. s. v. som
inte längre kommer till användning.

Anledningen till att jag har anmält
sympatier med denna högermotion är
att jag tror att tiden kan vara inne för
att besinna att vi inte — som visst herr
Jacobsson uttryckte det — »går på
principer till döds». Vi kan väl tänka
oss modifieringar beträffande vår principiella
inställning.

Vidare tyckte jag nog att herr Yngve
Persson kunde ha lämnat de känslomässiga
värderingarna utanför.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan faktiskt hålla
med herr Yngve Persson i det mesta av
vad han anförde, men inte i fråga om
slutsatserna. Varför skall vi i vårt land
tillämpa lågtullsystemet liberalare än
andra länder? Det enda motionärerna
begärt är en något mindre frikostig licensiering.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag bär tidigare under
denna riksdagssession gett uttryck åt
de bekymmer som jag vet finns på flera
håll i vårt land över nedlagda indu -

strier, över korta varsel om uppsägningar
som får till följd att människor
förlorar sina anställningar samt över
kommuner som har fått mycket besvär
med den industridöd som särskilt inom
textilbranschen, skobranschen och den
kemiska industrin har gått fram över
detta land. Det vållas av omläggningar
av vårt handelssystem. De företagare
och anställda som drabbas har utbildats
och startat sitt arbete under av
statsmakterna givna andra förutsättningar.
När statsmakterna sedan ändrar
melodierna blir de satta i kläm, och
man försöker ordna så gott det går för
dem.

Men det kan inte vara rimligt att
utan vidare handskas med människor
på det viset. Här är anledning till mjukare
handlingssätt; något större hänsyn
bör tas till enskilda människor och
deras framtida möjligheter. Det går inte
att bara säga att de anställda skall omskolas
— företagarna får det gå hur
det vill med — och att det blir någon
råd med det o. s. v. De kommuner som
drabbas får dock betydande svårigheter
liksom deras invånare.

Under sådana förhållanden kan jag
inte finna annat än att de argument
som har framförts tidigare av flera talare,
men alldeles särskilt av herr Nils
Theodor Larsson, har varit sådana att
jag kan ansluta mig till dem, och jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! En fortsatt debatt ger
väl inte så mycket, och jag skall därför
fatta mig ytterligt kort.

Herr Nils Theodor Larsson sade att
arbetarna i Polen säljer sin arbetsinsats
långt under vad svenska arbetare
gör. Jag vet inte om herr Larsson menade
exakt vad han sade, men det är
inte det som är problematiken. Människorna
där lever på en helt annan standard
än vår. Det är ingen nyhet att
öststater och även andra stater exporterar
til! priser som ligger under fram -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Om åtgärder för
ställningskostnaderna. En hård verklighet
har tvingat dem till det för att
skaffa valuta.

Amerikanerna har, inom parentes,
herr Larsson, i många år beskyllt oss
för att ha dumpat priserna på vår
skogsindustris produkter. De har som
bekant en mycket hård antidumpinglag
som vi haft känning av, inte minst inom
wallboardindustrin.

I Polen lever man således under andra
villkor än vi. Man måste vidta extraordinära
åtgärder, ty dessa gagnar deras
produktionsliv och försörjning. Att
vi skulle gå omkring och moralisera
och tycka att de beter sig rysligt eller
klandervärt tycker jag är orimligt. Det
är ett snedperspektiv på frågan som
är ganska allvarligt. Jag tror inte att
polska träarbetare upplever denna export
på det sätt som herr Nils Theodor
Larsson söker skildra, när han påstår
att de får offra sig. De upplever det
antagligen precis på samma sätt som
danskarna när de säljer smör och ägg
m. m. till Sverige — det ger ökad sysselsättning
och högre standard åt dem.

När vi, som sagt, kan lösa våra problem
på annat sätt, skall vi inte blåsa
upp en stämning i landet, som vi sedan
kan få emot oss, och tvinga denna riksdag
till åtgärder på detta område vilka
vi ytterst inte är till freds med. Vi
får komma ihåg att vi, om vi ger oss
in på detta inom möbelindustrin, får
fortsätta litet varstans. Det perspektivet
tycker jag absolut inte är tillfredsställande.

Till sist, herr Larsson: Det är möjligt
att jag verkade känslomässig, men
om det hade varit undertonen, skulle
jag väl ha stått här och hållit med herr
Larsson — gjort mig populär hos snickarmästarna
och möbelindustrins arbetare.
Men jag föll inte för den frestelsen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till ut -

129

skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier
skottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herrar Åkerlund och
Enarsson vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerland begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Åkerlund
och Enarsson vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 32.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 48, angående
uppskov med behandlingen av vissa
utskottet tilldelade ärenden m. m., bifölls
vad utskottet i detta memorial
hemställt.

130

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Interpellation ang. effektivitet och rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde skulle
uppföras dels jordbruksutskottets utlåtanden
nr 26 och 27 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 49 i nu angiven
ordning främst samt bevillningsutskottets
betänkande nr 50 sist bland
två gånger bordlagda ärenden, dels
statsutskottets memorial nr 127 och
128 sist, således efter de två gånger
bordlagda ärendena.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 310, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om tryggande av pensionsutfästelse
m. m.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen, herrar
vice talmän och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
samt kammarens sekreterare,
den 26 maj 1967.

§ 1

Beviljades förste kanslisten i Ae 19
fru Ethel Lindahl entledigande från
sin tjänst fr. o. m. den 1 juli 1967.

§ 2

Uppdrogs åt herr talmannen att under
tiden intill höstsessionens början
bevilja ledighet och meddela förordnande
som eljest ankommer på herrar
deputerade.

§ 3

Stenografen i lönegrad Ae 25 Stig
Djurström beviljades tjänstledighet
med C-avdrag den 26 maj 1967 för enskild
angelägenhet. Reservstenografen

fru Anna-Carin Brunnkvist förordnades
att samma dag fullgöra Djurströms
stenograf eringsgöromål.

§ 4

Stenografen i A 21 Tord Elfner beviljades
tjänstledighet under tiden 23—
31 maj 1967 för sjukdom. Reservstenografen
fru Kerstin Eiderfors förordnades
under samma tid att fullgöra Elfners
göromål.

§ 5

Stenografen i Ae 25 Bertil Svahnström
beviljades tjänstledighet med
C-avdrag under tiden 29—31 maj 1967
för enskild angelägenhet. Extra stenografen
fru Ingegärd Wahrgren förordnades
den 29 och 31 maj och reservstenografen
fru Anna-Carin Brunnkvist
den 30 maj att fullgöra Svahnströms
stenograferingsgöromål.

§ 6

Fru Mary Malm förordnades såsom
reservstenograf hos första kammaren
under tiden 12/1—28/2 och 14/3—2/5
under vilken tid reservstenografen fru
Yvonne Junestrand uppehållit vikariat
såsom stenograf hos andra kammaren
samt åtnjutit tjänstledighet.

År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw

Interpellation ang. effektivitet och rationalisering
inom statsförvaltningen
m. m.

Herr BRUNDIN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Det är sent att nu framställa
en interpellation. Jag gör det
emellertid med avsikt för att ge tid att
besvara frågan under höstriksdagen.

Det har under de senaste månaderna
gjorts kritiska uttalanden från några
regeringsledamöters sida beträffande effektiviteten
och rationaliseringsviljan
inom det enskilda näringslivet. Dessa
mer eller mindre generella uttalanden

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

131

Interpellation ang. effektivitet och rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

synes mig vara inte bara helt omotiverade
utan också oförsynta mot ett näringsliv,
som under allt svårare förhållanden
förmått väl hävda sig mot andra
länders näringsliv och genom sin
effektivitet skapat förutsättningar för
vårt välstånd.

En jämförelse mellan vårt lands och
andra länders näringsliv ger således
knappast underlag för den uttalade kritiken.
Då denna dock rimligen måste
bygga på någon sorts jämförelse och
då den statliga förvaltningen torde vara
statsråden näraliggande som erfarenhetsområde
har jag undersökt möjligheterna
att få en uppfattning om effektiviteten
och rationaliseringsviljan inom
densamma.

Det har därvid framkommit att inom
den statliga förvaltningen exkl. de affärsdrivande
verken har antalet anställda
ökat från 120 613 år 1960 till 162 656
år 1965, en ökning alltså på fem år med
drygt 42 000 personer. Lönesumman var
år 1960 kr. 2 399 744 000 och år 1965
kr. 4 471 578 000, d. v. s. nära nog en
fördubbling på fem år. Av denna ökning
på mer än 2 miljarder kronor hänför
sig omkring 800 000 kr. till löneuppräkningar
medan omkring 1 125 000
kronor hänför sig till ökningen av antalet
anställda. Det motsvarar en kostnadsstegring
på 34 %.

Som ett exempel på utvecklingen inom
de affärsdrivande verken kan an -

föras att posttaxorna ökat från 1960
till 1967 med ca 80 %. Störst har därvid
ökningen varit för inrikes postanvisningar,
vars porto ökat med 130 %
under samma tid.

Denna utveckling bör ställas mot
motsvarande utveckling inom det enskilda
näringslivet. Det bästa tillgängliga
måttet torde vara konsumtionsprisindex
som utvisar en stegring på 19,5 %
från 1960 till 1965.

Med anledning av vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Anser statsrådet att de ovan anförda
exemplen beträffande kostnadsutvecklingen
väl motsvarar regeringens
uppfattning om effektivitet och rationaliseringsvilja? 2.

Vilka åtgärder planeras av regeringen
för att höja effektiviteten inom
den statliga förvaltningen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.38.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHIM 1947