Måndagen den 29 maj fm (Riksdagens protokoll 1967:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34

ANDRA KAMMAREN

1967

29 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 29 maj fm.

Sid.

Svar på interpellation av herr Ohlin ang. sysselsättningsproblemen

m. ...................................................... 3

Ekonomisk debatt............................................ 15

Måndagen den 29 maj em.

Ekonomisk debatt (forts.), tillika svar på interpellation av herr Björkman
ang. meddelande till riksdagen om regeringens ställningsta -

gande i frågan om Sveriges anslutning till EEC ............... 75

Inkomsten från riksbanksfonden................................ 138

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden..................... 140

Vissa löneanslag samt lönegrupperingen......................... 141

Samtliga avgjorda ärenden

Måndagen den 29 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 126, om utredning rörande statsutgifterna

m. m..................................................... 75

Bankoutskottets utlåtande nr 32, ang. den ekonomiska politiken..... 75

— nr 42, ang. komplettering av riksstatsförslaget, m. m.......... 75

— nr 40, ang. inkomsten från riksbanksfonden.................. 138

Konstitutionsutskottets memorial nr 35, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.......•.............................. 140

Statsutskottets memorial nr 119, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden.............................................. 141

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 37

Nr 34

Innehåll

utlåtande nr 120, om ytterligare anslag på tilläggsstat II till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster ................ 141

nr 121, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II, i vad avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar........................ 141

nr 122, ang. stat för riksgäldsfonden ........................ 141

nr 123, om avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden.
.......................................... 141

nr 124, om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.. . . 141

nr 125, ang. vissa löneanslag samt lönegrupperingen............ 141

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Måndagen den 29 maj

Kl. 10.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Ohlin har till
statsministern framställt en interpellation
med fyra frågor rörande den ekonomiska
politiken. Interpellationen har
överlämnats till mig för besvarande.

Till svar på herr Ohlins första fråga
om regeringen avser att ta initiativ till
nya internationella överläggningar rörande
en reduktion och helst avskaffande
av den subventionspolitik som vissa
länder bedriver t. ex. inom varvsindustrin
vill jag nämna följande.

Regeringen har i olika internationella
sammanhang påtalat de missförhållanden
som subventionspolitiken innebär.
Efter flera svenska initiativ pågår
inom OECD:s ram ett arbete med syfte
att åstadkomma en successiv minskning
av subsidierna till de nationella varvsindustrierna.

De starka nationella och andra intressen
som står bakom dessa subsidier
har tyvärr hittills förhindrat, att detta
arbete lämnat några resultat. Regeringen
fullföljer emellertid konsekvent sina
initiativ såväl inom denna organisation

som på det bilaterala planet. Några ytterligare
initiativ finns det för närvarande
inte utrymme för.

I sin andra fråga efterlyser herr
Ohlin organiserade överläggningar mellan
företrädare för olika folkgrupper
rörande riktlinjer för den nominella inkomstutvecklingen.
lag vill bara erinra
om att en diskussion pågår mellan
parterna på arbetsmarknaden om en
samordning av lönerörelserna och möjligheterna
att anpassa lönestegringen
till det samhällsekonomiska utrymmet.
Organisationerna har avvisat statlig inblandning
i lönediskussionen. Herr
Ohlins fråga saknar därför aktualitet.

På herr Ohlins fråga om den framtida
skattepolitiken vill jag svara att för
närvarande ett brett upplagt utredningsarbete
bedrivs, som berör centrala
delar av skattepolitiken. Resultaten
av dessa utredningar väntas föreligga
under 1967. Besked om regeringens
ställningstagande bör därför efter sedvanlig
remissbehandling kunna lämnas
under vårriksdagen 1968.

I anledning av herr Ohlins fråga om
de arbetslöshetsbekämpande åtgärderna
vill jag erinra om de förslag som nyligen
framlagts i propositionen angående
ytterligare anslag på tilläggsstat för
innevarande budgetår. Dessa förslag
syftar särskilt till att förbättra läget för
den äldre arbetskraft, som har sysselsättningssvårigheter.
Vidare har regeringen
beslutat höja maximibeloppen
för kommunala kontantunderstöd vid
arbetslöshet.

Dessutom har inrikesministern gett
tilläggsdirektiv till utredningen om kontant
stöd vid arbetslöshet. Utredningen
skall snarast möjligt lägga fram förslag

Nr 34

Måndagen den 29 maj 19G7 fm.

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

till lämpliga former för stöd åt äldre
arbetstagare, som blir arbetslösa på
grund av strukturomvandlingen. Jag
vill understryka, att regeringen även i
fortsättningen kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på behovet av stöd
till de enskilda arbetstagare, som råkar
i svårighet på grund av strukturomvandlingen.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! För fyra månader sedan
väckte jag denna interpellation för att
vi på ett någorlunda tidigt stadium
skulle kunna få ett samlat grepp på frågan
om de risker för otrygghet i sysselsättningen
som förelåg och lämpligaste
metoderna att bekämpa dem. Jag ansåg
nämligen inte att remissdebatten, som
ju handlar om många saker, tillfredsställde
det behovet, utan det gällde, som
sagt, ett samlat grepp.

Jag riktade interpellationen till regeringschefen
såsom varande den som
sköter samordningen. Han har överlåtit
åt finansministern att svara. Det har
jag ingen invändning emot. Finansministern
har emellertid valt att svara en
av dessa sista dagar, när arbetet för
riksdagen pressar på, i stället för att begagna
tillfället tidigare, då vi skulle ha
kunnat få en mera ingående debatt om
hela detta problemkomplex, som ju nu
bitvis har varit föremål för diskussion
flera gånger under riksdagen.

Jag måste säga, herr talman, att ett
svar på cirka två minuter på en så central
fråga som denna, ett svar så föga innehållsrikt
som herr Strängs — och det
är ett vänligt omdöme, herr talman, om
jag säger föga innehållsrikt i stället
för andra adjektiv — framstår som mycket
otillfredsställande. Jag ser i det svaret
ånyo ett uttryck för den ovillighet
till ett samlat grepp på den ekonomiska
och sociala politiken som många gånger
tidigare har framträtt.

En översikt över vad som har gjorts

och inte har gjorts, vad som har misslyckats
i regeringens politik, ger en
ganska skrämmande bild av regeringens
stora ansvar för otryggheten i
dagens sysselsättning. Det är väl detta
som är förklaringen till att herr Sträng
inte haft någon egentlig lust att ordna
någon sådan debatt som vi skulle kunnat
ägna någon dag här under våren.
Han tycker att det är bättre att vi inte
får den debatten; det är bättre att vi tar
småstycken i olika debatter; sedan mot
slutet, när vi ändå har en skattedebatt,
som dagens debatt i huvudsak blir, så
kan man syssla med dessa saker. Det är
klart att om man försöker få till stånd
en debatt kring hela den av mig resta
problematiken, så medför det att skattedebatten
bryts sönder och drar ut över
flera dagar, vilket väl i betraktande
av riksdagsordningens bestämmelse om
vårsessionens avslutning den 31 maj i
dag inte framstår som särdeles önskvärt.

Jag vill alltså börja med att konstatera
och skall i det följande dokumentera,
ehuru mycket kort, eftersom det gäller
rätt många olika punkter, att regeringens
misslyckanden och underlåtenhetssynder
bär en stor del av skulden till
otryggheten i sysselsättnngen och till att
arbetslösheten är relativt stor. Om vi
jämför med ett i klimatiskt avseende
ganska normalt år som 1965, så finner
vi ju att arbetslösheten har ökat mycket
starkt.

Får jag passa på och göra en hänvändelse
till finansministern, som väl någon
gång träffar sin kollega socialministern.
Skulle vi inte i de månatliga redogörelserna
varje gång kunna få en
sammanställning inte bara av hur
många som är arbetslösa utan också av
hur många som är sysselsatta i beredskapsarbeten
och omskolningskurser, så
att vi får en samlad siffra för det antal
människor som inte har ordinarie arbete?
Såvitt jag kan uppskatta har för någon
månad sedan antalet människor
utan sådant ordinarie arbete inte understigit
SO 000, vilket ju är en väsentligt

Måndagen den 29 maj 1967 fm. Nr 34

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

högre siffra än den som brukar förekomma
i tidningarna. Jag vill naturligtvis
inte att totalsiffran skall allena ersätta
andra siffror — jag vill bara att
man skall ha en samlad siffra och sedan
även de olika delsiffrorna publicerade.

Om finansministern skulle säga att
detta med sämre sysselsättningsläge ju
är ett internationellt fenomen, så vill
jag framhålla att det är en sanning med
modifikation. Jag kan exempelvis hänvisa
till att i Norge har sysselsättningen
under det senaste året utvecklats mycket
gynnsamt. Herr Sträng och hans
vänner, som eljest älskar att hänvisa till
förhållandena i andra länder, har varit
märkligt tystlåtna när det gällt denna
utveckling i vårt västra grannland.

Vi i folkpartiet har länge pekat på de
risker för sysselsättningen som framkallas
av inflationen och kostnadsstegringen.
Många gånger har jag med herr
Sträng och hans företrädare diskuterat
detta spörsmål om inflationen, och
många gånger har herr Sträng och hans
politiska vänner sagt: Ja, det är kanske
tråkigt med inflation, men löntagarna
får ju kompensation genom höjda löner,
och då är det inte så farligt. Vi har svarat:
Jo, det är farligt därför att inflationen
derangerar näringslivet, minskar
sparandet, håller tillbaka framåtskridandet,
innebär upprörande orättvisor mot
många människor med ganska liten inkomst,
sänker konkurrensförmågan i
näringslivet och på så vis skapar lägre
sysselsättning och otrygghet i sysselsättningen.
Vi har i stort sett inte fått något
svar, utan det verkar som om regeringen
slagit sig till ro med konstaterandet,
att löntagarna ju får kompensation för
fördyringen.

Låt mig säga, herr talman, att de företagsnedläggningar,
som regeringen
tycks vara benägen att tillskriva strukturförändringar,
beror till mycket stor
del på inflationen, på kostnadsfördyringen
som sänker konkurrensförmågan.
Det har under det senaste året på
socialdemokratiskt håll funnits en be -

nägenhet att ta mycket lätt på företagsnedläggningarna
och säga: Ja, men
det där är ju ett led i en rationaliseringsprocess
och medför alltså förbättring
på längre sikt. Jag vill påpeka att
detta är en mycket ensidig och delvis
vilseledande skildring av förloppet. I
icke ringa grad är det den omständigheten,
att inflationen och kostnadsstegringen
i Sverige har gått för långt jämfört
med förhållandena i en del andra
länder, som orsakar att företag som
skulle haft utsikter att fortleva — som
kanske moderniserats ganska kraftigt
under senare år — ändå får slå igen.
Därtill kommer abnorma konkurrensförhållanden
i utlandet, så att konkurrenssituationen
inte på något sätt visar
att dessa företag är ineffektiva och
lämpligen bör stryka på foten.

Jag skulle vilja tillråda regeringen att
ta mycket allvarligare på den stora olycka
som det är när företag, vilka under
vanliga konkurrensförhållanden skulle
kunna fortleva, tvingas slå igen och därigenom
ställer ofta nog en hel bygd inför
väldiga svårigheter. Det är ju faktiskt
så, att när företag nedlägges under
sådana omständigheter, får många människor
inte något nytt arbete alls. Enligt
gjorda undersökningar har efter två
års förlopp cirka 15 procent av ifrågavarande
löntagare inte funnit nytt arbete.
Jag vill därför slå fast att inflationspolitiken
är en huvudorsak till
otryggheten i sysselsättningen och den
ökade arbetslösheten. Jag undrar om
herr Sträng vill erkänna detta. Det är
min första fråga till honom. Det vore
bra om finansministern klart erkände
att inflationspolitiken är en av de viktiga
orsakerna till den otillfredsställande
sysselsättningssituationen.

Då följer naturligtvis den andra frågan:
Har regeringen något ansvar för
penningvärdet? Regeringen kan enligt
min mening inte smita undan genom att
komma med obestyrkta påståenden om
att oppositionens eller folkpartiets politik
enligt herr Sträng inte skulle vara

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

bättre. Det är en fråga för sig. Frågan
om regeringen har ansvar för denna inflation,
som i sin tur är en huvudorsak
till den otrygga och otillräckliga sysselsättningen,
kvarstår. Det vore värdefullt
att också på denna punkt få ett
klart besked från finansministern.

Inflationen är emellertid orsak till arbetslöshet
och otrygghet även på ett annat
sätt. Den gör vår betalningsbalans
svag, och därför blir det inte •—• som
herr Myrdal på sin tid uttryckte det ■—-ett valutapolitik! utrymme som är tillräckligt
stort för att man skall kunna
bedriva en inre expansionspolitik i Sverige
som ökar sysselsättningen. Detta
skulle då kunna leda till en ökad import
och något minskad, eller i varje
fall icke ökad export, vilket skulle medföra
att betalningsbalansen bleve ännu
svagare. Vi kan annars vara överens om
att det vore bäst om människor kunde
få arbeta på sina normala arbetsplatser
i större utsträckning än för närvarande
genom en ökning av den totala efterfrågan
här. Har man en svag betalningsbalans
så kan det dock vara omöjligt
att mer än i ganska ringa grad driva en
sådan politik. Man tvingas i stället över
till punktinsatser av olika slag.

Som alla vet har ju labourregeringen
i England under premiärminister Wilson
i hög grad drabbats av att kostnadsnivån
där har varit och fortfarande är
— det håller på att rätta till sig i någon
mån — för hög jämfört med i andra
länder. Därför har landet haft en svag
betalningsbalans, vilket lett till att Wilsonregeringen
har fört en restriktiv politik
på olika sätt. Herr Wilson har kommit
att på sätt och vis personifiera svårigheterna
med denna politik, d. v. s. att
en relativt hög kostnadsnivå i ett land
kan framtvinga en mer restriktiv ekonomisk
politik än som eljest skulle vara
nödvändig och därigenom framkalla arbetslöshet.

I någon mån har Gunnar Sträng lånat
drag av Mr. Wilson under det senaste
året. Han har blivit en liten Wilson som,

ehuru i mindre grad, måste ta dessa
hänsyn till betalningsbalansens svaghet
och därför inte kan föra en måttligt expansiv
politik som annars skulle varit
möjlig.

Om vi nu tar hänsyn till att Sverige
inte varit med i kriget och inte haft
Storbritanniens svårigheter, utan tvärtom
efter kriget haft tämligen gynnsamma
konjunkturer för exportvarorna,
måste vi konstatera att vårt land inte
skulle behövt vara i ett sådant läge. Men,
tack vare regeringspolitiken, har vi haft
en för hög inflationsgrad och därmed
för höga kostnader. Jag vill därför, herr
talman, slå fast att inflationspolitiken
bär ett huvudansvar även på detta sätt.

Det är mycket bra att då med hjälp av
en arbetsmarknadspolitik kunna göra
vissa punktinsatser. Under föreliggande
omständigheter är vi alla anhängare av
ett sådant tillvägagångssätt. Men jag
vill betona att åtgärderna delvis kommer
att bli av mer eller mindre artificiellt
slag och att normal sysselsättning
samhällsekonomiskt sett är vida
mera produktiv. Men jag vill hårt understryka
att det är i regel bättre med
artificiella sysselsättningsmöjligheter än
med arbetslöshet.

Det är i alla fall en samhällsekonomisk
förlust om man tvingas att tillgripa
beredskapsarbeten i stället för normal
sysselsättning. Vi vet alla att beredskapsarbetena
kostar 300 å 350 kronor per
arbetsdag. Detta är också orsaken till
att man inom arbetsmarknadsutredningen,
som jag tillhörde, enhälligt ställde
sig rätt skeptisk till beredskapsarbetena.
Detta framkommer i utlåtandet. Men
man anser dock att det finns situationer
där väsentliga beredskapsarbeten i alla
fall är nödvändiga. Att de har stora brister
understryks emellertid.

Jag har alltjämt uppfattningen att
sådana arbeten fortfarande är nödvändiga
i dagsläget. På den punkten ämnar
jag inte uppta någon diskussion. Vad
jag'' här betonar är att den normala
sysselsättningen är vida bättre och att

Måndagen den 29 maj 1967 fm. Nr 34

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

det hade varit möjligt att hålla en sådan
i större utsträckning om vi hade haft
mindre inflation och kostnadsstegring.

Det är alldeles klart att konjunkturdämpningen
i Västeuropa också inverkar
på det svenska läget, liksom vissa
strukturförändringar och överinvesteringar
i den europeiska järn- och stålindustrin
samt vissa abnorma förhållanden
på världsmarknaden, som sammanhänger
med subventioner. Jag kan kanske
särskilt nämna textilvarorna och
fartygen som berörda av abnorma internationella
marknadsförhållanden. Det
synes mig emellertid som om regeringen
starkt överdriver strukturförändringarnas
och de abnorma marknadsförhållandenas
andel i orsakerna till den
svenska arbetslösheten och riskerna för
syselsättningen. Att man vill komma
bort ifrån ett ansvar är en mycket genomskinlig
avsikt. Man vill bara tala om
de saker som till väsentlig del undandrar
sig regeringens påverkan, även om
man naturligtvis kan göra något.

Vad de abnorma marknadsförutsättningarna
beträffar vill jag säga ett par
ord om varvsindustrin. De ledande företagen
inom den svenska varvsindustrin
hör väl i stort sett till den effektivaste
varsvproduktionen i världen. Dessutom
har dessa ledande företag varit finansiellt
välskötta, vilket jag tror att alla erkänner.
Därigenom har de på ett glädjande
sätt kunnat motstå svårigheterna
under åtskilliga år. I fråga om den finansiella
skötseln får man göra ett undantag
för det Thordénska varvet i Uddevalla,
som faktiskt i finansiellt avseende
var motsatsen till välskött. Detta
medförde också att de olägenheter vi
kände till inställde sig mycket snabbt.

Inom parentes sagt är det intressant
att konstatera att det just var det Thordénska
varvet som fick utomordentligt
många välvilliga klappar och omdömen
från socialdemokratiskt håll för cirka
ett årtionde sedan. Man framförde eu
hel del kritik mot affärsbankerna siom
inte ville ställa tillräckliga medel till

förfogande för en snabb utbyggnad av
det Thordénska varvet vid en tidpunkt
när den svenska varvsindustrin var under
snabb utveckling i effektiva företag.
Jag har inte kunnat underlåta att ställa
mig den frågan om inte bedömningen på
socialdemokratiskt håll kunde ha lett
till nog så dyrbara experiment, om vi
den gången hade haft en statlig monopolbank.
Jag vill alltså konstatera såsom
en egendomlighet att ett företag, som
i finansiellt avseende sköttes mycket
lättsinnigt, fick stort beröm från socialdemokratiskt
håll, medan man kritiserade
dem vilkas omdöme och skötsel av
finanserna sedan visade sig vara oerhört
mycket bättre.

Det har ett visst intresse att erinra
härom, herr talman, eftersom vi fortfarande
befinner oss i ett läge där frågan;
om åtgärder är högst aktuell. Vi
kanske måste vänta ytterligare några
månader, men jag har länge tyckt att
regeringen kunde lägga ned större energi
på att reducera subventionerna på
detta område. Om det inte lyckas anser
jag att det finns förutsättningar för att
låta den svenska varvsindustrin med avsenden
på räntevillkor vid utländska
krediter konkurrera på lika villkor med
företag i andra länder.

Nu tycks det som om finansministern
ville tvinga företagen till någon sorts
sammanslagning av den modell som han
själv tror på. Mot bakgrunden av den
felaktiga bedömningen för 10, 15 år
sedan tycker jag att man har anledning
att ställa sig skeptisk till att herr Sträng
skulle vara den som bäst kunde bedöma
hur den svenska varvsindustrin skall
strukturrationaliseras. Men möjligen
ligger andra avsikter bakom hans handlingssätt.
Vi måste mycket tidigt i höst
få en fullständig redogörelse av regeringen
och en debatt om dessa problem.

En av de många orsakerna till den
otillfredsställande arbetslöshetssituationen
som jag inte kan förbigå, ehuru jag
ingalunda tar upp alla, är naturligtvis
kapitalbristen. Den har belysts i debatt

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

ten om den statliga investeringsbanken.
Jag nöjer mig därför med att säga att
viktigare än nya kreditinstitut, även
om de kan göra nytta, naturligtvis är
att det finns tillräckligt med kapital att
fördela. I debatten betonade regeringen
starkt att detta kapitaltillskott på 500
miljoner kronor skulle tas om hand av
en statlig fond -— ett tillskott på 500
miljoner kronor till kapitalmarknaden
var ju alla överens om ■—- och blåste
upp frågan om bankkonstruktionen till
en jätteangelägenhet. Jag ser däri ett
försök att vända bort uppmärksamheten
från att vad som fordras är en kombination
av många åtgärder, där givetvis
en tillräcklig, samlad kapitaltillgång är
grundläggande. En smidigt arbetande
kapitalmarknad är viktig, och som ett
led däri kan ett eller flera nya kreditinstitut
ingå. Men att plocka ut denna
fråga och blåsa upp den som om tryggheten
i sysselsättningen berodde på den
är, herr talman, en mycket genomskinlig
politisk manöver och har ingenting
med saklig ekonomisk debatt att göra.

Beträffande svårigheterna på kapitalmarknaden
och en otillräcklig kapitaltillgång''
hänvisar jag endast återigen
till inflationen, till skattepolitiken som
inte var tillräckligt sparffrämjanide,, vare
sig när det gäller enskilda eller företag,
till bostadspolitiken som inte, använts
att i tillräcklig grad skapa konkreta
sparmotiv och till mångahanda
andra ting — även avogheten mot internationella
kapitalrörelser.

Utöver den verkan, som den totala
knappheten på kapital har haft och har,
inverkar det naturligtvis negativt i sysselsättningsavseende,
om företagen inte
får tillfälle att tillräckligt konsolidera
sig, så att de, när svårigheterna kommer,
alltför snabbt måste minska sysselsättningen
och inte har förutsättningar för
de investeringar som kanske eljest skulle
kunna hjälpa.

Enligt min mening stirrar regeringen
alldeles för mycket på storföretagen;
det har ofta sagts i debatten. Många

olyckor i en bygd uppkommer när företag
som har t. ex. 50 eller 100 arbetare
lägges ned. I en verklig strukturrationalisering
ingår i allmänhet att få en väl
balanserad gruppbildning av mindre
och medelstora företag, inte bara att slå
tillsammans stora företag till jätteföretag.

Beträffande orsakerna till otryggheten
i sysselsättningen vill jag i förbigående
också hänvisa till ryckigheten i regeringens
bostadspolitik och den bristande
samordningen med kreditpolitiken.
Vi vet alla hur denna ryckighet har
medfört att man ibland har släppt på
och skapat brist på arbetskraft och stigande
kostnader genom en lönebildning
som spritt sig över till andra områden
för att sedan strama åt och ha em mindre
fullständig sysselsättning. Även bostadsstyrelsen
har av och till varit litet
kritisk mot denna ryckighet. Att den
icke är förenlig med en jämn och trygg
sysselsättning är uppenbart; detta gäller
inte bara byggnadsindustrin utan lika
mycket byggnadsämnesindustrin och indirekt
även andra.

Följden av dessa och andra misstag
från regeringens sida och i viss mån av
den internationella konjunkturförsvagningen
har varit att nationalinkomstens
stegring i Sverige har varit otillfredsställande
under senare år. Under åren
1965—1967 har den i vårt land varit
mycket lägre än på många andra håll.

Om vi undersöker bruttonationalproduktens
ökning på tre år och däri inkluderar
prognosen för år 1967, kan det
vara intressant att nämna följande siffror.
För Sveriges del beräknas ökningen
till 9,8 procent. Detta bör jämföras med
för Japan 19,2 procent, för Förenta staterna
14,8 procent, för Kanada 14,5
procent, för Italien 14,1 procent, för
Norge 14,9 procent — alltså mer än 50
procent högre än i Sverige —, för Nederländerna
13,4 procent och för Frankrike
likaså 13,4 procent. För hela OECD
tillsammans blir ökningen i genomsnitt
13,3 procent mot i Sverige alltså något

Måndagen den 29 maj 1967 fm. Nr 34

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

under 10 procent. Det finns väl ingen
som anser att detta är tillfredsställande,
även om det bör tilläggas att det, efter
en relativt ogynnsam utveckling under
1950-talet, var rätt vackra siffror för
den svenska nationalinkomststegringen
under perioden 1960—1964.

Denna ökning av nationalinkomsten
med 3—4 procent mindre än genomsnittet
för OECD betyder att stat och
kommun får väsentligt lägre inkomster
vid oförändrade skattesatser än de eljest
skulle få.

Nu har det verkligen i den reviderade
finansplanen krupit in ett litet påpekande
om detta för varje finanspolitisk
debatt alldeles grundläggande förhållande,
vilket herr Sträng och hans medhjälpare
haft en egendomlig obenägenhet
att dra fram till den centrala plats
som det onekligen förtjänar. Om stat
och kommun under en följande tolvmåna
der speriod får 1,5 eller bortåt 2 miljarder
kronor mindre i inkomster på
grund av att vi sackat efter i detta avseende,
påverkar det på ett avgörande
sätt det statsfiniansiella läget. Denna
otillfredsställande utveckling blir då
en huvudorsak till de skattehöjningar
som beslutats i år. Det brukar ofta invändas,
att om eu konjunkturdämpning
uppstår kan man ha mindre överskott
på driftbudgeten och större upplåning
i stället för skattehöjning; man skulle
alltså kunna låta eu sådan finanspolitik
ingå som ett led i den expansiva ekonomiska
politiken. Jag har dock redan
påpekat varför sådana möjligheter är
begränsade: det sammanhänger med inflationen.
På detta sätt blir nationalinkomsten
och sysselsättningsgraden i
Sverige lägre än den eljest hade behövt
vara. Man ser hur regeringens olika
misstag och misslyckanden griper in
i varandra och leder både till mindre
ekonomiska framsteg och till ökad
otrygghet i arbetet för Sveriges folk.

Som en ytterligare omständighet vill
jag nämna att ekonomiskt svaga företag
— och vi har för närvarande många

företag med mycket svag räntabilitet —
kan offra mindre pengar på forskning
och därigenom får ett långsammare
framåtskridande. Detta är en ganska
allvarlig sak. En hel del industrimän
säger sig vara mycket bekymrade över
att tvingas skära ned anslagen till forskning.
Herr talman! Det är uppenbart
att en omläggning av den ekonomiska
politiken är nödvändig.

Beträffande arbetsmarknadsaspekterna
på detta problem vill jag hänvisa till
interpellationen och till de diskussioner
om arbetsmarknadspolitiken som
har förts bär i kammaren relativt nyligen.
Jag hänvisar till herr Gustafssons
i Skellefteå anförande och flera andra.
Det gäller frågan om den äldre arbetskraftens
problem i olika avseenden.
Det är uppenbart att mittenpartierna
härvidlag bär varit och är pådrivande
och att regeringen först så småningom
tar initiativ till exempelvis ökad trygghet
för den äldre arbetskraften.

Herr talman! Till sist några ord om
finansministerns svar beträffande de
fyra punkter jag särskilt berörde och
som huvudsakligen avsåg att få ett samlat
grepp i denna fråga. Herr Sträng
går inte närmare in på sambandet mellan
den ekonomiska politiken och
otryggheten. I svaren på de olika frågorna
nöjer han sig beträffande OECD och
subventionspolitiken i utlandet med
ett obestyrkt påstående att vårt land
har gjort vad som göras kan. Regeringen
har dock varken nu eller tidigare
givit eu närmare redovisning över sin
OECD-politik. Jag anser att regeringen
i stort sett bedriver denna bakom
stängda dörrar. Jag skulle önska en
mycket mera öppen, mångsidig och
mera fullständig redogörelse för den
politiken än vad riksdagen brukar få.
Jag uppmanar finansministern att i höst
lägga fram en väl dokumenterad, samlad
överblick. Obestyrkta påståenden
räcker inte.

Beträffande frågan om överläggningar
rörande den nominella inkomstutveck -

1* —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 34

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

lingen, som finansministern själv erkänner
är en så väsentlig del av inflationsproblemet,
säger finansministern
märkligt nog följande: »Organisationerna
har avvisat statlig inblandning i lönediskussionen.
» Skalle organisationerna
ha avvisat att någon som företräder
staten — han må vara regeringsledamot
eller riksdagsledamot — deltar i
lönediskussionen? Staten är för övrigt
en betydande arbetsgivare här i landet.
Skulle organisationerna ha avvisat att
staten som arbetsgivare deltar i lönediskussionen?
Nej, herr Sträng, det måste
nog vara ett missförstånd.

Vad organisationerna har avvisat är
att staten som statsmakt blandar sig i
de avtal som de gör. De vill ha full frihet
att förhandla och full frihet att
sluta vilka avtal de vill. Denna arbetsmarknadens
frihet är vi alla i denna
kammare, såvitt jag vet, anhängare av.

Emellertid hindrar det väl inte att
man i en demokrati kan ha och bör ha
en upplysande debatt kring dessa problem.
Utgången av de fria förhandlingarna
är ju beroende av att opinionen
är väl informerad. Herr Sträng uttrycker
själv allehanda önskemål om vad
han hoppas att avtalen skall leda till,
men mycket kort och mera i förbigående.
När man från vår sida begär en
mera ingående offentlig debatt, där landets
finansminister i Sverige inte kan,
i motsats till i de flesta andra länder,
bara trycka i buskarna med en och annan
mening, så svarar herr Sträng:
»Nej, det vill jag inte», eller han kanske
svarar: »Det får jag inte.»

Herr finansminister! Det är väsentligt
att vi här får en mångsidig opinionspåverkande
debatt. Demokrati är
styrelse genom diskussion, har jag ofta
sagt från denna talarstol. Därför har
vi föreslagit både rundabordskonferenser
och ett ekonomisk-socialt råd, förberedelser,
så att man skulle kunna
uppnå t. ex. en större samtidighet i förhandlingarna.
Jag har siett att LO:s ordförande
har uttalat sig i den riktningen.

Om han har gjort det i år, undrar jag,
om finansministern menar, att det var
något fel, när andra gjorde det tidigare.
Det är ju ett led i en fri debatt och icke
ett statligt ingripande på arbetsmarknaden.
Jag undrar om inte finansministern
skall kunna förstå att det är en grundläggande
distinktion mellan ett statligt
ingrepp och en statlig medverkan till
att få till stånd en väldokumenterad, av
experter belyst, och någorlunda samordnad
debatt. För dagen har däremot herr
Sträng inte kommit längre än till att
säga att organisationerna har avvisat
statlig inblandning i lönediskussionen.
Det är egentligen, måste jag säga, ytterst
betänkligt.

Det är ju mycket bra att diskussioner
för närvarande pågår på arbetsmarknaden.
De har emellertid inte lett till så
stora framsteg — det tror jag man kan
säga inte minst i dag ■— att de skulle
göra en offentlig debatt överflödig.

Beträffande skattepolitiken och kapitalbildningen
svarar herr Sträng bara
att man kan få besked våren 1968. Det
är ju minst tre år efter det att kommittébetänkandet
framlades, och ändå kan
finansministern ingenting säga under
denna punkt. På frågan om en skattereform
som ökar sparandet och näringslivets
konkurrenskraft svarar finansministern
»jaså». Den frågan kommer
upp i den följande debatten.

Beträffande åtgärderna mot arbetslöshet
säger emellertid finansministern,
att man gett en sittande utredning tillläggsdirektiv
rörande kontantstöd vid
arbetslöshet. Det gäller alltså äldre arbetstagare
som blir arbetslösa på grund
av strukturomvandlingen. Mittenpartierna
har fäst uppmärksamheten på problemet
med äldre människor som blir
arbetslösa och siom har svårt att få ett
nytt arbete, och vi har velat driva frågan
om ökad användning av förtidspensionering
och andra metoder.

Finansministern framhåller att regeringen
gett utredningen uppdrag att ta
upp problemet beträffande de som blir

Måndagen den 29 maj 1967 fm. Nr 34

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

arbetslösa på grund av strukturomvandlingen.
Får jag fråga finansministern:
Hur i all världen skall ni kunna avgöra
vilka äldre som blir arbetslösa på grund
av strukturomvandlingen och vilka som
blir det av de många andra skäl som
kan förekomma i ett samhälle som vårt?
Enligt min mening skulle det betyda en
onödig och oberättigad inskränkning
samt stora praktiska svårigheter om
bara de som blir arbetslösa på grund av
strukturomvandlingen skall kunna få
långvariga kontantunderstöd då det rör
sig om äldre som har små utsikter att
få ett nytt arbete. Även här borde regeringen
ta ett större grepp. Det gäller
kanske inte så många människor, men
antalet torde i alla fall uppgå till ganska
många tusen, och vårt samhälle bordo
ha möjlighet att ge dem en bättre trygghet
än för närvarande.

Beträffande frågan om arbetskraften
vill jag erinra om vårt krav på en nationalbudget
för arbetskraften såsom vägledning;
man bör alltså inte bara ha
en nationalbudget i pengar utan också
i arbetskraft. En samordnad prognos
för olika områden av arbetsmarknaden
skulle verkligen underlätta en ökad
planmässighet i fråga om regeringspolitiken,
beträffande både utbildningen
och vissa andra åtgärder.

Herr talman! Totalintrycket av de
nämnda svagheterna i regeringspolitiken
måste bli att det rör sig om mycket
svåra brister, som också bär skulden
till större delen av de nuvarande svårigeheterna
på arbetsmarknaden, även
om internationella förhållanden naturligtvis
medverkar. Det är inte underligt
att väljarna i fjol gav regeringen ett
misstroendevotum, som säkerligen i hög
grad berodde på att de kände på sig
att det brustit en hel del i regeringens
politik på det här området. Det är synd
att det svenska folket måste betala för
regeringens misstag i form av arbetslöshet,
otrygghet, onödigt hög beskattning,
långsammare standardhöjning och förlängd
bostadsbrist.

För det parti jag företräder framstår
det som en av samhällets huvuduppgifter
att skapa större trygghet beträffande
arbete och inkomst och därigenom också
öka människornas frihet. Det är faktiskt
inte regeringen som är ledande i
ansträngningarna att härvidlag skapa
bättre förhållanden utan de progressiva
krafterna inom oppositionen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vet inte om jag
missförstod herr Ohlin men jag hade
svårt att frigöra mig från att hans inlägg
innebar kritik mot regeringen därför
att han måst vänta så länge på interpellationssvaret.
Naturligtvis finns det
rutiga skäl och randiga orsaker till att
det förflutit en visis tid mellan interpellationen
och svaret på denna. Interpellationen
ställdes efter remissdebatten,
då vi hade en ordentlig genomgång
av alla dessa ekonomiska frågor.

Sedan har under hela denna vårsession
olika medlemmar av regeringen
praktiskt taget varje vecka via frågeinstitutet
och interpellationsjinstitutet
varit i tillfälle att diskutera med olika
ledamöter av kammaren om friställningsproblemen,
arbetslöshetsproblemen och
många andra liknande problem som hör
samman med den allmänna ekonomin.
Jag kan t. ex. erinra om att vi i samband
med en diskussion om stödet till
Uddevallavarvet hade en allmän debatt
om den svenska varvsindustrins situation
i dagsläget, en debatt som — om
jag minns rätt — varade fyra eller fem
timmar. Vi hade vidare för någon vecka
sedan en tvådagarsdebatt om investeringsbanken,
där alla dessa frågor naturligtvis
också ventilerades.

Jag sade mig följaktligen, att jag tror
att kammarens ledamöter skulle sätta
värde på om jag mot den bakgrunden
försökte sammanfatta intepellationssvaret
i så konkreta termer som möjligt.
Nu är koncentrationen en svår konst,
och därför har det naturligtvis lagts

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

ned mer arbete på detta koncentrerade
svar än som skulle ha krävts för ett
10—15 sidor långt svar, som kanhända
herr Ohlin skulle ha varit mer tillfredsställd
med.

Men de fyra frågor herr Ohlin ställt
kommer ju upp i den ekonomiska debatten
senare under dagen, möjligen med
undantag för specialproblemet med
den svenska varvsindustrin. Men i den
senare frågan har ju kammaren nyligen
kostat på sig en lång dags diskussion,
så det går väl inte att få ut någonting
nytt av värde ur en debatt om den saken.
Men frågan om rundabordskonferensen,
frågorna om sysselsättningsproblemen
och om inflationen, som herr
Ohlin talar om, bär ju redovisats i bankoutskottets
utlåtande och i de reservationer
som fogats till detta utlåtande.
Skattefrågorna, som herr Ohlin började
med att säga att han skulle avstå
från att tala om men som han slutade
med vissa utläggningar kring, kommer
naturligtvis också att behandlas utomordentligt
sakkunnigt av utskottets ledamöter
senare under dagen.

Därför tror jag, herr talman, att det
vore felaktigt att utveckla texterna alltför
ingående just nu. Jag har till min
glädje konstaterat, att herr Ohlin kommer
tillbaka i den stora debatten och
att han står som nummer tre på talarlistan.

Även om kammarens ledamöter skulle
visa ett välvilligt intresse för afl få höra
herr Ohlins anförande i dubbel upplaga
-— det betvivlar jag inte ett ögonblick,
ty i allmänhet är det som herr Ohlin
säger så värdefullt att det kan vara bra
att få en repetition — är jag inte alldeles
övertygad om att kammarens ledamöter
visar min ringhet samma toleransi,
varför jag ber att få återkomma i den
allmänna ekonomiska debatten när så
kan vara lämpligt.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag skall strikt begrän -

sa mig till några ord om sysselsättningsfrågorna.

I en interpellationsdebatt den 12
april i år om sysselsättningssproblemen,
då inrikesministern svarade på
några frågor som jag ställt, hade jag
tillfälle att utveckla synpunkter på dessa
problem. Jag skall inte upprepa dessa
synpunkter nu, men det finns anledning
att betona några saker.

Det gäller först frågan om ansvaret
för den ökade arbetslöshet och de sysselsättniingssvårigheter
som uppkommit.
Ansvaret härför måste delas av regeringen
och det privata näringsliv, som
herr Ohlin framträder som talesman för.
I den s. k. reviderade nationalbudgeten,
som vi har på våra bänkar, heter det
om läget på arbetsmarknaden: »Den inträffade
dämpningen är, om inte helt,
så i varje fall till stora delar ett resultat
av den förda ekonomiska politiken.»
Vi skall senare i dag diskutera denna,
men redan i detta sammanhang bör
sägas att det inte kan vaira rimligt att
så stor del av bördan läggs på de löntagare
som handgripligt får känna av
sysiselsättningsminskningen. Man har,
som vanligt höil jag på att säga, försökt
att lösa problemen på löntagarnas bekostnad.
Det har också den andra ansvariga
parten gjort, den som i högtidliga
ögonblick kallar sig själv »det fria
näringslivet» men som varken är fritt
eller svarar för vår näring.

I ett remissyttrande över en kommunistisk
motion, citerat av bankoutskottet,
medger Arbetsgivareföreningen
och Industriförbundet att strukturomvandlingen
ibland mediför mycket
svårbemästrade omställningsproblem,
i första hand för den friställda
arbetskraften. Men när dessa organisationer
berör åtgärder från företagens
sida för att underlätta omställningsprocessen
inskränker de sig
till att tala om att företagen bör informera
anställda och myndigheter om förestående
driftsinskränkningar.

Det är för all del viktigt att sådant

Måndagen den 29 maj 1967 fm. Nr 34

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

varsel ges, särskilt att det ges tidigare än
för närvarande, men företagens ansvar
kan ju inte få inskränkas till detta. Vi
kan inte längre acceptera en moral som
innebär att företagen tillgodogör sig arbetskraftens
insatser så länge dessa ger
vinst, men kastar ut arbetare och tjänstemän
på gatan för att förebygga vinstminskningar
eller kanske bara som ett
led i striden om lönerna. De anställda
har större rätt till företagen än de som
bara satsat kapital för att få vinst. Från
fackligt håll har det påpekats att företagen
i stor utsträckning valt att avskeda
anställda i stället för att permittera
dem. Detta har de ansett billigare
eftersom avgångsbidragen utbetalas endast
till den som varit anställd lång tid
i företaget. Någon ansvarskänsla talar
ett sådant förfarande inte om.

Den andra aspekt jag vill beröra gäller
det aktuella läget och tendenserna
på arbetsmarknaden. Den säsongmässiga
nedgången i arbetslösheten förefaller
att ha inträtt långsammare än väntat.
En bidragande orsak anses vara
bristerna i kreditförsörjningen för
byggnadsverksamheten. Det är märkligt
att dessa brister fortfarande skall tillåtas
påverka sysselsättningen för byggnadsarbetarna.
Även de prognoser som
nu görs inger betänkligheter. I nationalbudgeten
räknar man med i genomsnitt
samma arbetsmarknadsläge under 1967
som under 1966. Det betyder att vi också
i år måste räkna med en större arbetslöshet
än under en rad tidigare år.
Det betyder även att de många som
önskar sysselsättning på arbetsmarknaden
men som icke är registrerade som
arbetslösa — exempelvis kvinnor som
är hemmafruar men som vill ha ett arbete
utanför hemmet — också i år får
svårt att få sina önskemål tillgodosedda.

Herr talman! Det behövs en betydligt
kraftfullare arbetsmarknadspolitik från
regeringens och myndigheternas sida
än för närvarande. Företagen måste
tvingas, om nödvändigt genom lagstift -

ning, att ta ett större ansvar för arbetskraften.
De som kastas ut i arbetslöshet
måste beredas bättre förhållanden. Äldre
arbetare och tjänstemän måste ges
större chanser att komma in i produktionen
igen. Flera arbetstillfällen måste
skapas för de många kvinnor som vill
komma ut i förvärvslivet. Yi har inte
råd med arbetslöshet. Minskad sysselsättning
är en dålig metod när det gäller
att söka lösa samhällsekonomiska
problem.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag tar till orda därför
att man nu tycks ha infört en ordning
i riksdagen som jag skulle vilja protestera
emot.

Det första är att interpellationssvaret
inte har lagts in i den ekonomiska debatten
på sådant sätt att det kunnat redovisas
i sitt större sammanhang. Det
andra är att den ekonomiska debatten
inte, som sed är, kommer att inledas av
utskottets ledamöter utan av partiledarna.
Denna debatt skall väl inte vara
något slags uppvisning av partiledarna.
Den skall vara en redovisning av det
arbete som utförts i utskotten. Det är
utskottens ställningstaganden som skall
redovisas. Det är vad vi skall debattera,
och i anslutning därtill skall partiledarna
givetvis göra sina inlägg, om de
så önskar.

lag tycker att en så erfaren politiker
och partiledare som herr Ohlin skulle
ha insett detta och därför redan från
början begränsat sig så att han kunnat
framföra sina synpunkter i huvuddebatten,
inte i denna interpellationsdebatt.

Jag har suttit i min bänk och funderat
över vad det kan ha berott på att
herr Ohlin utnyttjat situationen på det
sätt han gjort. Kan orsaken möjligen
vara att mittenpolitikens verklige ledare
herr Hedlund denna gång står
först på talarlistan och inte herr

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

Ohlin? Har herr Ohlin inte kunnat finna
sig i det?

Eller kan det möjligen vara så att
herr Ohlin haft för avsikt att här med
ett stort, inspirerande tal, som skulle
vara vägledande för ungdomen och för
hela nationen under decennier framåt,
tänkt sig att göra måndagen den 29 maj
1967 till en historisk dag genom att på
detta speciella sätt ta avsked av kammaren
såsom partiledare för riksdagens
största oppositionsparti?

Nej, så är det tyvärr inte. Jag förstår
att vi får vänta på herr Ohlins större
tal någon timme till. Då först får vi
lyssna till hans svanesång — om jag
här får yttra mig inte alltför finkänsligt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Egentligen tarvar väl
inte herr Kellgrens yttrande något bemötande,
men låt mig ändå säga att jag
tycker att han som ledamot av riksdagen
har fått många saker om bakfoten, när
han här säger att ett interpellationssvar
bör läggas in i debatten. Genom att göra
så har regeringen tidigare någon gång
åstadkommit att de andra talare utöver
interpellanten som velat yttra sig i interpellationsdebatten
har berövats den
möjligheten. Vidare har man åstadkommit
att interpellanten har fått nöja sig
med en replik på sex minuter och en på
tre minuter, varigenom alltså den likställdhet
i debatten som interpellations;-institutet möjliggör mellan riksdagens
ledamöter och regeringens medlemmar
har gått förlorad.

Här uppträder en ledamot av denna
kammare och säger att det vore bra om
det ordnades så att den möjlighet som
kammarens ledamöter har att för en
gångs skull diskutera på lika fot med
regeringen försvann. Man skall med andra
ord anstränga sig för att offra den
förmånen och avskaffa den genom
praxis. Då måste jag säga att jag tycker
att regeringen har visat betydligt större
förståelse för att det skall föreligga all -

deles exceptionella förhållanden för att
man skall lägga in interpellationssvar i
en debatt. På den punkten riktar jag
därför ingen kritik mot finansministern
eller mot statsministern, som jag här interpellerat.
Jag tror att i varje fall statsministern
har förståelse för de synpunkter
som jag här framför. Men herr Kellgren
har tydligen inte närmare tänkt
över denna sak.

Genom att interpellationssvaret lämnades
i dag har jag möjlighet att mycket
starkt förkorta mitt huvudanförande.
Herr Kellgren kan lugna sig tills han
hört det, ty en del av de synpunkter som
annars skulle ha anförts då har jag redan
framlagt.

När herr Kellgren försöker sig på psykologi
är han, även om han är f. d. romanförfattare,
märkligt valhänt. Han säger
att herr Ohlin naturligtvis har velat
tränga sig fram här för att herr Hedlund
står först på talarlistan. Herr Kellgren!
Jag stod först på talarlistan ännu
en stund innan kammaren började sina
förhandlingar och har nedlagt åtskillig
möda och förorsakat kammarens välvillige
och energiske sekreterare åtskilligt
besvär för att med talmannens bistånd
och gillande kunna ordna så att herr
Hedlund och herr Bohman skulle komma
före och kammaren undgå det inslag
av monotoni som väl eljest skulle vara
oundvikligt. När herr Kellgren ägnade
sig åt psykologi undrar jag därför om
han inte får välja andra ämnen än dem
han här har intresserat sig för. Till herr
Kellgren vill jag också säga att jag inte
här utnyttjat möjligheten att komma
före. Jag har önskat ett svar på min interpellation
för flera månader sedan.
Hade regeringen givit svaret tidigare,
hade det inte blivit något problem.

Det föreföll mig som om herr Sträng
hade mycket svårt att motivera varför
man skulle vänta så länge med att besvara
interpellationer varför man inte
kunde besvara den i mars •— kanske
t. o. m. i slutet av februari — eller i början
av april. Vad saken gäller är ju inte

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

om den ena eller andra frågan kommer
upp till behandling i denna kammare
utan om vi kan få ett samlat grepp på
den ekonomiska och sociala politiken ur
en enhetlig synpunkt — arbetslösheten
och otryggheten för sysselsättningen. Vi
kan i andra sammanhang diskutera inflationspolitik
med avseende på olika
metoder som därvidlag kan användas,
och vi kan diskutera betalningsbalansproblem
ingående, som vi gör i vissa
sammanhang. Vi kan diskutera en lång
råd av dessa spörsmål och inte minst
skattefrågorna, som här kommer upp till
behandling mera i detalj, liksom det
aktuella budgetläget ett visst år. Men
vad jag eftersträvade i min interpellation
var ett samlat grepp ur synpunkten
av vad som är orsaken till och vad som
är regeringens ansvar för arbetslösheten
och otryggheten i sysselsättningen.

Det är väl ingen i denna kammare
som svävar i tvivelsmål om att när regeringen
drog sig undan den debatten och
i stället valde att på ett tidigt stadium
besvara interpellationer och frågor som
gällde bitar av hela problemkomplexet,
så var det därför att regeringen finner
det olämpligt att stå till svars i en debatt
som är speciellt inriktad på de samlade
bristerna i sysselsättningspolitiken och
otryggheten i sysselsättningen. Man vill
hellre ute i landet driva en kampanj i
vilken man säger att den här fonden och
den här nya banken är helt avgörande
för tryggheten i sysselsättningen. När
det gäller att här i denna kammare ta en
debatt speciellt med sikte på ansvaret
för tryggheten och för sysselsättningen,
drar man sig undan och säger: Det kan
vi ta samtidigt med en stor, allmän debatt
som handlar om alla möjliga ekonomiska
och sociala frågor ur olika synpunkter.

Jag beklagar att regeringen valde detta
grepp. Ansvaret för det vill jag inte
påta mig. Vi kommer att fortsätta att
ansätta regeringen när det gäller en så
central fråga som människornas trygghet
för arbete och inkomst.

Härmed var överläggningen slutad.

Ekonomisk debatt

§ 3

Vid föredragning av Kumgl. Maj ds å
hordet vilande skrivelse nr 133, med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, hänvisades
skrivelsen, såvitt gällde de undeir
avdelning II i redogörelsen behandlade
sakerna, enligt följande:

punkterna B 1, B 2, B 3, B 4, B 5,
B 6, C 2 såvitt avsåg den statliga personalpensioneringen
i Norden, C 3, C 4,
C 6, C 7, D 2, D 3, D 4, D 5, D 6, D 8
utom i vad gällde trafiklagstiftning, E 3,
E 4, E 7, E 8 och E 11 till statsutskottet;

punkten A 8 såvitt gällde avdragsregler
vid inkomstbeskattning m. m., C 8,
D 7 och E 2 till bevillningsutskottet;

punkten C 2 såvitt angick samarbete
på lokaliseringspolitikens område och
E 10 till bankoutskottet; samt
punkterna A 3, A 4, A 5, A 6, A 7,
A 8 utom i vad avsåg administration av
samnordiska institutioner och avdragsregler
vid inkomstbeskattning m. in.,
C 1, C 2 utom beträffande den statliga
personalpensioneringeni i Norden och
samarbete på lokaliseringspolitikens
område, C 5, I) 1, D 8 såvitt gällde trafiklagstiftning
och E 6 till lagutskott.

Övriga delar under avdelning II i redogörelsen
samt skrivelsen i övrigt hänvisades
till utrikesutskottet.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
memorial nr 10, bevillningsutskottets
betänkande nr 49, bankoutskottets
memorial och utlåtande nr
35—37, 39 och 41, första lagutskottets
memorial nr 41 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 26, 27 och 29.

§ 5

Ekonomisk debatt

Herr TALMANNEN yttrade:
Statsutskottets utlåtande nr 126 samt
bankoutskottets utlåtanden nr 32 och
nr 42 föredrages och debatteras i ett
sammanhang och yrkanden beträffande

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

dessa tre utlåtanden framställes under
den gemensamma överläggningen. Denna
må jämväl omfatta bevillningsutskottets
betänkande nr 50, angående beräkning
av bevillningarna m. m., men yrkanden
beträffande sistnämnda betänkande
framställes först sedan detsamma
föredragits.

Härefter föredrogs i ett sammanhang
statsutskottets utlåtande nr 126, i anledning
av väckta motioner om utredning
rörande statsutgifterna in. m.; samt
bankoutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken, och
nr 42, över motioner i anledning av
Kunigl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1967/68, m. m.

Statsutskottets utlåtande nr 126

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahlén och Bengtson (1:530) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (II: 673), hade
hemställtsi att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala dels att en
rullande femårsplan för statens utgifter
och inkomster upp lädes för att nå
ökad planmässighet, angelägenhetsgraderinig
och tidsplanering i reformarbetet,
dels att en nationalbudget i arbetskraftstermer
— en bedömning av det
samlade folkhushållets tillgång och behov
av olika slag av arbetskraft — uppgjordes
för att underlätta reformarbetets
avvägning och för att åstadkomma
en fastare grund för utbildningsväsendets
utbyggnad, dels ock att en parlamentarisk
utredning tillsattes för översyn
av statsutgifterna för att nå effektivitetsvinster
och kostnadsbesparingar.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sandin (I: 539) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Gustafsson i Kårby och Dahlgren

(11:671), hemställts att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsamt tillsättande av en parlamentariskt
sammansatt besparingskommitté
med uppgift att efter erforderlig
undersökning framlägga förslag till utgiftsminskningar
inom den statliga
verksamheten.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:530 och 11:673,
såvitt de avsåge upprättande av en rullande
femårsplan för statens utgifter
och inkomster, icke måtte föranleda någon
riksdagens: åtgärd;

II. att motionerna I: 530 och II: 673,
såvitt de avsåge uppgörande av en nationalbudget
avseende arbetskraften,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 530 och II: 673,
såvitt de avsåge tillsättande av en parlamentarisk
besparingsutredning, samt
I: 539 och II: 671 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vidare hemställde utskottet, att utlåtandet
måtte företagas till avgörande
efter allenast eu bordläggning.

Reservationer hade avgivits:

1) beträffande rullande femårsplan
av herrar Kaijser, Harry Carlsson, Ottosson,
Thorsten Larsson, Strandberg,
Nyman, Johan Olsson, Bohman, Ståhl,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Gustafsson
i Kårby, Cassel och Elmstedt,
vilka ansett att utskottet under I. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:530 och 11:673 såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala att en rullande femårsplan för
statens utgifter och inkomster upplades
för att nå ökad planmässighet,
angelägenhetsgradering och tidsplanering
i reformarbetet;

2) beträffande arbetskraftsbudget av
herrar Kaijser, Harry Carlsson, Ottosson,
Thorsten Larsson, Strandberg, Nyman,
Johan Olsson, Bohman, Ståhl,

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Gustafsson
i Kårby, Cassel och Elmstedt,
vilka ansett att utskottet under II. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:530 och 11:673 såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala att en nationalbudget avseende
arbetskraften uppgjordes för att underlätta
reformarbetets avvägning och för
att åstadkomma en fastare grund för
utbildningsväsendets utbyggnad;

3) beträffande besparingsutredning
av herrar Kaijser, Harry Carlsson, Ottosson,
Thorsten Larsson, Strandberg,
Nyman, Johan Olsson, Bohman, Ståhl,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Gustafsson
i Kårby, Cassel och Elmstedt,
vilka ansett att utskottet under III. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 530 och II: 673, såvitt nu
var i fråga, samt motionerna I: 539 och
11:671 i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att en parlamentarisk utredning
under medverkan av företrädare för
näringslivet och de ekonomiska vetenskaperna
tillsattes för översyn av stats--utgifterna för att nå effektivitetsvinster
och kostnadsbesparingar.

Bankoutskottets utlåtande nr 32

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang upptagit ett antal till
utskottet hänvisade motioner angående
den ekonomiska politiken, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 433
av herr Holmberg m. fl. och II: 543 av
herr Bohman in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte i
enlighet med de riktlinjer som angivits, i
dessa motioner snarast förelägga riksdagen
ett samlat förslag till de åtgärder på
den ekonomiska politikens område som
vore ägnade att trygga sysselsättning
och hejda pris- och kostnadsstegringar
och som föranleddes av nödvändigheten

Ekonomisk debatt

av att återställa betalningsbalansen gentemot
utlandet samt att därvid särskilt
taga hänsyn till

1. behovet av en effektiv planering av
hela den offentliga sektorn i fråga om
storlek och expansionstakt,

2. behovet av att åstadkomma en rationellare
administration och effektiv
bedömning av arbetsprestationen inom
statliga och kommunala myndigheter,

3. behovet av att genom avgifter finansiera
vissa av de tjänster som offentliga
myndigheter erbjöde,

4. framförda förslag om att pröva
rambudget och programbudget för att
därmed öka effekten av insatta resurser; dels

de likalydande motionerna I: 594
av herrar Bengtson och Dahlén samt
11:764 av herrar Ohlin och Hedlund,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte

1. uttala att rundabordskonferenser
med i motionerna angivna sammansättning
och syfte måtte användas som
ett väsentligt medel att främja stabilitet
i priser och samsällsekonomi,

2. anhålla att utredning skedde om
inrättande av ett ekonomisk-socialt råd
med stabilitetspolitiska uppgifter,

3. hemställa om utgivning av ett värdefast
statligt obligationslån i mindre
valörer och med inriktning särskilt på
småsparare bland allmänheten;

dels de likalydande motionerna I: 610
av herrar Åkerlund och Enarsson samt
II: 749 av herr Carlshamre, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en teknisk
utredning av en inkomstpolitik i
syfte att nå inre och yttre stabilitet i
ekonomin;

dels ock de likalydande motionerna
1:342 av herr Werner och 11:427 av
herr Hermansson m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära utredning
om lämpliga metoder för en allmän

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

samhällelig kontroll av investeringsutvecklingen.

Övriga yrkanden i sistnämnd® motioner
komme utskottet att upptaga till
behandling i annat sammanhang.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna I: 594 och II: 764,
såvitt de avsåge anordnande av rundabordskonferenser
i stabilitetspolitiskt
syfte, icke! måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:594 och 11:764,
såvitt de avsåge utredning om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd, icke
måtte föranleda någon riksdagens! åtgärd; C.

att motionerna I: 610 och II: 749,
avseende teknisk utredning av en inkomstpolitik,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1: 433 och II: 543,
om vissa åtgärder på den ekonomiska
politikens område, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna 1:342 och 11:427,
såvitt de avsåge utredning om metoder
för en allmän samhällelig kontroll över
investeringsutvecklingen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

F. att motionerna I: 594 och II: 764,
såvitt de avsåge utgivning av ett värdefast
statligt obligationslån, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Innan utskottet går in på de olika förslag
som framförts i motionerna finner
utskottet det befogat att något uppehålla
sig vid den karakteristik av den samhällsekonomiska
utvecklingen och den
förda ekonomiska politiken som lämnas
i vissa av motionerna. Främst åsyftas
därvid motionerna I: 433 och II: 543
samt I: 594 och II: 764. Enligt motionärernas
mening utgör den förda ekonomiska
politiken den främsta förklaringsgrunden
till den instabilitet som
de anser känneteckna utvecklingen. Av
särskilt intresse från de synpunkter som

bankoutskottet har att bevaka är motionärernas
beskrivning av läget på kreditmarkniaden
och den, förda kreditpolitiken
samt vissa uttalanden som de gör
i anslutning härtill. I motionerna
I: 433 och II: 543 anges »kreditmarknadens
normalisering och frigörelse» vara
den viktigaste reformen vid en omprövning
av den ekonomiska politiken. Kreditväsendet
betecknas i motionerna
som »en halvstatlig ransoneringsapparat».
Vidare hävdas att »oberoende av
konjunkturläget bör kredit kunna erhållas
av företag och enskilda med god
kreditvärdighet». I motionerna I: 594
och 11:764 görs gällande att »kapitalförsörjningen
i fråga om såväl bostadssektorn
som företagsin vest eri n garn a har
försummats», och läget på kapitalmarknaden
betecknas som »krisartat».

De bedömningar som ligger bakom
uttalanden av denna typ kan utskottet
inte dela. Utskottet finner det till en
början orealistiskt att föreställa sig att
företag och enskilda så snart de blott
uppfyller kravet på god kreditvärdighet
skulle kunna få krediter oberoende av
konjunkturläget och utan någon hänsyn
till kreditexpansionens storlek och
kanialisering. Tvärtom måste det vara
en uppgift för kreditpolitiken att anpassa
kreditexpansionen så att balans
i möjligaste mån upprätthålles på de
reala marknaderna och att därvid i
första hand tillgodose de kreditbehov
som motsvarar statsmakternas intentioner
i fråga om investeringsutvecklingen.
Vad gäller läget på kapitalmarknaden
vill utskottet erinra om att såväl
näringslivets som bostadssektorns kapitalanskaffning
har ökat mycket kraftigt
under senare år. Som bankofullmäktige
påpekar i sitt remissyttrande
steg bostadssektorns upplåning på ka»-pitahnarknaden från drygt 4 miljarder
kr. till inemot 5 Va miljarder kr. från
1964 till 1966, samtidigt som näringslivets
upplåning nästan fördubblades, så
att den 1966 uppgick till ca 3,2 miljarder
kr. Kreditpolitiken har, såsom utskottet
tidigare i år framhållit i utlå -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

tande (nr 6) angående riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
så långt det varit möjligt tillgodosett
det investeringsprogram som statsmakterna
uppställt. Sedd i relation till
bruttonationalprodukten synes också
kapitalmarknaden i Sverige vara inte
obetydligt större än i många andra jämförbara
länder. Att beteckna läget på
denna marknad som krisartat är enligt
utskottets mening obefogat. Gentemot
påståendet att kreditväsendet skulle
fungera som »en halvstatlig ransonerimgsapparat»
bör framhållas att det
är karakteristiskt för kreditpolitiken att
den arbetar med generella metoder
utan detaljingripanden från myndigheternas
sida. Självklart är att alla de kreditanspråk
som vild rådande räntevillkor
framkommer inte kan tillgodoses i
ett läge där efterfrågan på krediter tenderar
att överstiga tillgången''. En härav
betingad sovring äger normalt alltid
rum inom alla kreditsystem. Hur stark
denna sovring blir beror på med vilken
skärpa den generella sysselsättnings-,
pris- och kreditpolitiken för tillfället
bedrivs.

De nyss anförda synpunkterna kan
också anläggas på förslaget om utredning
beträffande ett ekonomisk-socialt
råd. Härutöver må om detta förslag tillläggas
följande. Såsom framgår av den
redogörelse! som utskottet lämnade i
motsvarande sammanhang förra året
har råd av detta slag inrättats i ett flertal
länder. Deras ställning, sammansättning,
uppgifter och arbetssätt är starkt
växlande, och de problem som är förknippade
exempelvis med avvägningen
av olika intressegruppers inflytande är
välbekanta. Motionär er nia har emellertid
avstått från att presentera några uppslag
till bur hithörande frågor skulle lösas
för det av dem föreslagna rådets del
och begränsat sig till att utan närmare
argumentation kräva eu utredning. Ett
förslag som framläggs i sådan form kan
knappast uppfattas som ett realistiskt
försök att skapa institutionellt underlag

Ekonomisk debatt

för strävandena att åstadkomma samhällsekonomisk
stabilitet.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1. vid utskottets hemställan under A.

av herrar Åkerlund, Hilding, Nils

Theodor Larsson, Enarsson, Regnéll,
Berglund, Börjesson i Glömminge och
Larsson i Umeå, vilka ansett att utskottet
under A. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:594 och 11:764, såvitt nu var i
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala att rundabordskonferenser med
av reservanterna angivna sammansättning
och syfte borde användas som ett
väsentligt medel att främja stabilitet i
priser och samhällsekonomi;

2. vid utskottets hemställan under B.

a) av herrar Hilding, Nils Theodor
Larsson, Regnéll, Berglund, Börjesson
i Glömminge och Larsson i Umeå, vilka
ansett att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 594 och II: 764, såvitt nu var i
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att utredning skedde om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd
med stabiliseringspolitiska uppgifter;

b) av herrar Åkerlund och Enarsson,
vilka ansett att det ovan intagna stycke
i utskottets yttrande som började med
orden »De nyss anförda» och slutade
med orden »åstadkomma samhällsekonomisk
stabilitet» bort utbytas mot ett
stycke av följande lydelse:

»I avvaktan på att ett informellt samråd
av nyssnämnt slag prövas synes
det inte finnas anledning att aktualisera
frågan om utredning om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd.»;

3. vid utskottets hemställan under C.

av herrar Åkerlund, Enarsson och

Regnéll, vilka ansett att utskottet under
C. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motioner -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

na 1:610 och 11:749 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en teknisk
utredning av en inkomstpolitik i syfte
att nå inre och yttre stabilitet i ekonomin; 4.

vid utskottets hemställan under D.
av herrar Åkerlund, Enarsson och

Regnéll, vilka ansett att utskottet under
D. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:433 och 11:543 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte snarast förelägga riksdagen
ett samlat förslag till åtgärder på den
ekonomiska politikens område i enlighet
med de riktlinjer som reservanterna
angivit;

5. vid utskottets hemställan under F.
av herrar Åkerlund, Hilding, Nils

Theodor Larsson, Enarsson, Regnéll,
Berglund, Börjesson i Glömminge och
Larsson i Umeå, vilka ansett att utskottet
under F. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 594 och II: 764, såvitt nu var i
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att utredning skedde av frågor
sammanhängande med utgivning av ett
värdefast statligt obligationslån i mindre
valörer och med inriktning särskilt
på småsparare bland allmänheten;

6. beträffande utskottets motivering i
övrigt

av herrar Åkerlund, Hilding, Nils
Theodor Larsson, Enarsson, Regnéll,
Berglund, Börjesson i Glömminge och
Larsson i Umeå, vilka ansett att det ovan
intagna avsnitt i utskottets yttrande som
började med orden »Innan utskottet
går» och slutade med orden »för tillfället
bedrivs» bort utgå ur utlåtandet.

Särskilt yttrande

av herrar Hilding, Nils Theodor Larsson,
Berglund, Börjesson i Glömminge
och Larsson i Umeå.

Bankoutskottets utlåtande nr 42

I två till bankoutskottet hänvisade li -

kalydande motioner, nr 860 i första
kammaren av herr Werner och nr 1065
i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl., hade hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle som
sin mening ge till känna vad som anförts
i motionerna om behovet av en
ytterligare räntesänkning i syfte att bekämpa
inflationen och stimulera produktionen
och sysselsättningen.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 860 och II: 1065 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit statsutskottets i dess utlåtande
nr 126 gjorda hemställan om
utlåtandets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, föredrogs
utskottets i övrigt gjorda hemställan
samt vad bankoutskottet hemställt;
och anförde därvid:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Herr Kellgrens spekulationer
kring föredragningslistan och talarlistan
för dagen får naturligtvis stå
för hans egen räkning. Detsamma gäller
spekulationerna kring mittenpartierna.
Mittenpartierna är två självständiga partier,
vart och ett med sin ordförande.
Där förekommer inte att det ena partiet
leder det andra, utan det är ett
samarbete i frågor rörande vilka man
kan komma överens.

I årets finansplan har finansministern
i ett avslutande resonemang uttalat följande:
»Ytterst beror det på oss själva
om vi i dagens komplicerade samhällsbild
skall kunna uppnå de av oss alla
som riktiga accepterade målen: ökad
produktion, full sysselsättning och utbyggd
social trygghet, allt under god
balans i vår inre och yttre ekonomi.»
Ja, visst är vi ense om dessa mål och
denna bedömning. Men nu som så många
gånger tidigare måste vi konstatera att
politiken inte har varit så särdeles framgångsrik
för förverkligandet av denna
målsättning. Vilka resultat vi kan uppnå
beror ju, för att på nytt åberopa finansministern,
ytterst på oss själva — och

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

då naturligtvis i första hand på den
regering som skall framlägga de samlade
förslagen.

Det stora och allvarliga problemet i
vår ekonomi är inflationen •— penningvärdeförsämringen.
Det är en gammal
bekant. Vi har diskuterat denna fråga
år efter år. Tidigare har vi fått intrycket
att finansministern har tagit litet
lätt på detta problem och ansett sig
kunna tolerera en inte alldeles oväsentlig
penningvärdeförsämring som en
tämligen normal företeelse. Detta har
inte varit bra. Får man intrycket att
regeringen resignerat i kampen mot inflationen
kan detta inte innebära goda
förutsättningar för ett effektivt och
framgångsrikt arbete. Skall folk våga
tro på penningvärdet, då måste de först
av allt kunna tro på att de som i första
linjen bär ansvaret verkligen vill ta
krafttag för att upprätthålla detta.

Dess bättre verkar det emellertid som
om regeringen nu gått in för en något
stramare hållning. Finansministern
skrev —• för att återkomma till finansplanen:
»De grundläggande villkoren
för ekonomisk stabilitet måste uppfyllas
om vi framgångsrikt skall kunna
fullfölja den aktiva politiken för ekonomiska
framsteg och stigande välfärd.
» Man kan väl förmoda att denna
förändring i regeringens hållning —- enligt
min bedömning — hängde samman
med att regeringen naturligtvis inte kunnat
undgå att iaktta att ett flertal av
våra konkurrentländer har vidtagit
kraftigare åtgärder för att skydda penningvärdet.

Den penningvärdeförsämring vi har
fått har varit cirka 4—5 procent under
vart och ett av de senaste åren. I år
skall det bli en dämpning i prisstegringen,
trodde finansministern i januari,
men nu heter det i kompletteringspropositionen
att prisstegringen i år kan
väntas uppgå till 4,8 procent, vilket är
ungefär samma prisstegringstakt som
1966. Men det bör naturligtvis understrykas
att höjningen av de indirekta

Ekonomisk debatt

skatterna utgör cirka 1 procentenhet.
Man kan dock inte komma ifrån att
situationen är oroväckande. I viss mån
hämmar naturligtvis inflationen sparandet
och därmed också möjligheterna
att effektivisera näringslivet. Den allvarliga
situationen leder också till orättvisa
mot småsparare, många pensionärer
och låginkomsttagare.

Nu övergår jag till att ge finansministern
en — skulle jag vilja kalla det —
komplimang. Han konstaterar nämligen
i kompletteringspropositionen: »Pris uppgången

var under fjolåret i ovanligt
låg grad betingad av höjda importpriser
eller höjda jordbrukspriser.» Vi kan
erinra oss hur man från vissa håll för
ett par år sedan försökte få jordbruket
att framstå som boven i inflationsdramat.
Finansministern konstaterar alltså
nu, liksom tidigare jordbruksutredningen,
att det inte är jordbrukspriserna
som orsakar inflationen. Jag vill hoppas
att denna korrigering kring jordbruket
och prisutvecklingen skall anammas
även utanför jordbruksutredningens
och regeringens led.

Det sägs att det är de inhemska kostnadsökningarna
som förorsakar inflationen.
Den situationen känner vi till.
År efter år har vi faktiskt ökat inkomsterna
dubbelt så mycket som produktionsökningen
medgivit. Ingen har väl
något emot detta om det hade varit
möjligt att reellt göra så, men alla vet
att några reella möjligheter till någonting
sådant inte finns. Man måste hålla
sig inom ramen för produktionsökningen.
Annars blir en betydande del av inkomstökningen
luft. Det blir den genom
att penningvärdet försämras. De pengar
vi får ut genom de ökade inkomsterna
blir mindre värda, och det blir tyvärr
också, vilket kanske är det värsta, en
försämring av balansen i vår utrikeshandel.

Vi vet alla att vi har importerat mer
än vi har exporterat. 1965 hade vi ett
underskott i bytesbalansen på drygt
en miljard kronor. Situationen är bättre

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

nu men den är alltjämt allvarlig. I fjol
blev underskottet som vi vet dryga 700
miljoner kronor, och finansministern
räknar nu med att vi skall få ett lika
stort underskott i år.

Jag och förmodligen de flesta andra
är helt ense med finansministern om
att en längre tid av underskott i bytesbalansen
omöjliggör ett fullföljande av
sysselsättningspolitiken och kräver allt
hårdare korrigeringar för återställande
av nödvändig balans.

På denna punkt tycks det emellertid
som om regeringen har ett program.
Man har uppställt målet att vi skall ha
återställt jämvikten i vår bytesbalans
senast 1970. Naturligtvis är varje ytterligare
år med underskott i bytesbalansen
otillfredsställande, men det är dock
positivt med en tidsplanering. Det skulle
vara glädjande om man också hade
kunnat prestera ett program för uppnående
av en hygglig stabilitet i penningvärdet
— jag skall inte sträcka mig
längre.

I det läge som vi nu kommit i måste
vi naturligtvis effektivt hålla tillbaka
eu alltför stor konsumtionsefterfrågan,
och vi måste göra vad som är möjligt
för att stärka näringslivets konkurrenskraft.
Jag vänder mig särskilt mot en
av de senare talarna, som berörde det
olyckliga i att företagen i rationaliseringssyfte
måste friställa arbetskraft.
Det är bara en mening om den saken.
Men om vi inte rationaliserar och tillvaratager
alla möjligheter för att modernisera
tillverkningsprocessen och på det
sättet hålla kostnaderna tillbaka, blir
det med all sannolikhet fråga om friställning
av annan anledning; vi kommer
inte att kunna sälja våra varor utomlands
till konkurrenskraftiga priser.

Det blir då med all säkerhet avsättningssvårigheter
som leder till att den
fulla sysselsättningen kommer att äventyras.
Det gäller alltså att dels hålla tillbaka
konsumtionsefterfrågan, dels stärka
näringslivets konkurrenskraft.

I det stabiliseringsprogram som cen -

terpartiet och folkpartiet har lagt fram
ingår som en punkt en fastare planering
av budgeten och av våra arbetskraftsresurser.
Där ingår också åtgärder för
besparingar i statsutgifterna och en
skattereform som kan stimulera produktion
och arbetsvilja samt det enskilda
sparandet. För att uppnå detta föreslår
Ad särskilda former för överläggningar
mellan myndigheter och organisationer
om stabiliseringspolitiska problem, rundabordskonferenser
och ett ekonomiskt
socialt råd.

Jag vill inte påstå att regeringen och
mittenpartierna har helt olika syn på
hur situationen skall mötas — det finns
mycket som förenar oss. Jag vill gärna
uttala min tillfredsställelse över att regeringen
bättre än tidigare har bemödat
sig om återhållsamhet i statsutgifterna.
Den skärpning av omsättningsskatten
och andra indirekta skatter, som årets
riksdag har fått besluta, var naturligtvis
ofrånkomliga i det läge vari vi har hamnat.
Vi har haft för små möjligheter att
få krediter och vi har haft för dyra
pengar. De räntesänkningar som genomförts
i år har vi givetvis hälsat med
tillfredsställelse, men fortfarande är
räntan enligt vår mening omotiverat hög.

Jag erinrar mig att efter den senaste
ekonomiska åtstramningsperioden framfördes
från många håll kritik mot att
räntesänkningsmöjligheterna inte i tid
hade utnyttjats. Då skulle, menade man,
räntehöjningen ha kunnat genomföras
utan att den skyhöga ränta hade uppnåtts
som vi hade t. ex. i fjol. Nu får
man naturligtvis göra klart för sig att
myndigheter som har med penningvärden
att göra kan bli utsatta för kritik
som de måste ta med jämnmod. Men
om som i detta fall kritiken framföres
från många håll, inte minst från LO, och
om ■—• vilket naturligtvis är det avgörande
— kritiken var berättigad, är det
mycket allvarligt att åtgärder inte i tid
vidtogs för att förhindra att vi fick en
sådan skyhög ränta som vi hade under
fjolåret och året dessförinnan.

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Men det råder ingalunda enighet på
alla punkter. Beträffande skattepolitiken
i stort har vi, i varje fall i dag, olika
avvägningar. En skattereform i syfte att
stimulera produktion och arbetsvilja är
för oss en fråga med hög angelägenhetsgrad
—■ jag återkommer till den litet
senare.

En annan punkt gäller det personliga
och frivilliga sparandet. Jag anser
det angeläget att stimulera detta sparande
genom särskilda sparpremier.
Visserligen känner jag till att det inte
är så lätt att åstadkomma ett ökat sparande
ens på det sättet, men jag skulle
tro att vi har hunnit en bit på väg bl. a.
genom den anordning som innebär att
småspararna får skattefrihet för ett visst
belopp. Det finns väl andra vägar som
man också bör beträda, men det avgörande
för sparfrämjandet måste vara
att man lyckas skapa ett stabilare penningvärde
så att folk verkligen märker
att det lönar sig att spara.

Naturligtvis kan vi inte skapa stabilitet
i samhällsekonomin, om vi —
det gäller hela svenska folket — inte
lyckas eliminera den primära inflationsorsaken,
det vill säga vår ständiga benägenhet
att bevilja oss större inkomster
än vad produktionsökningen medger,
eller — för att använda ord som jag
nyss nyttjade — bevilja oss åtskilligt
med luft i inkomstförstärkningarna. Den
saken är självklar, och finansministern
understryker nu i kompletteringspropositionen
att inkomstutvecklingen bättre
måste anpassas till det samhällsekonomiska
utrymmet.

Detta räcker dock inte. Det väsentliga
är inte att skriva om vad som är nödvändigt,
utan att försöka att göra vad
som behövs för att nå målet: att komma
till rätta med svårigheterna. Det är till
detta vårt förslag om rundabordskonferenser
och ett ekonomisk-socialt råd
syftar. Konferenser är naturligtvis bara
konferenser, men vi är förvissade om
att arbetsmarknads- och intresseorganisationerna
är beredda att ta det ansvar

Ekonomisk debatt

som motsvarar deras faktiska inflytande
över samhällsekonomin. Alla måste vara
ense om angelägenheten av att motverka
inflationen, och enligt min mening
kan rundabordskonferenser och
ett ekonomisk-socialt råd ge myndigheter
och organisationer den rätta kontakten.
Det gäller bl. a. att övertyga
organisationerna om statsmakternas vilja
att göra vad som ankommer på samhället
för att underbygga ett stabilt penningvärde.
Det är att beklaga att finansministern
och hans regeringskolleger
inte vill vara med om detta.

Som bekant har arbetsmarknadsorganisationerna
själva nu tagit vissa kontakter
för att diskutera ett nytt avtalssystem,
som skulle ge bättre samhällsekonomiska
garantier. Det är emellertid
inte osannolikt att organisationerna i
detta sammanhang ber att få veta huruvida
det från samhället kan förväntas
skatter eller pålagor — t. ex. en ny
omshöjning — som delvis tär på inkomstökningarna.
Begär de det, är vi
inte långt borta från en rundabordskonferens.

Det är inte bara angeläget utan nödvändigt
att stärka näringslivets konkurrenskraft.
Den nuvarande utvecklingen
är ju inte tillfredsställande. Kompletteringspropositionen
ger faktiskt i vissa
avseenden en något mörkare bild än
finansplanen. Produktionsökningen i
fjol stannade vid 2,6 procent. Detta är en
låg siffra mot bakgrund av att ökningen
under åren 1960—1965 i genomsnitt
var 4,9 procent. I år kan nationalproduktens
tillväxt enligt kompletteringspropositionen
beräknas bli 3,5 procent
mot i finansplanen beräknade 4 procent.
Finansministern tröstar sig med att 3,5
procent är en märkbart större ökning än
2,6 procent och det är naturligtvis sant.
Enligt långtidsutredningen skulle emellertid
bruttonationalprodukten stiga
med 4,2 procent per år under perioden
1966—1967. Detta program bar inte
kunnat hållas.

Finansministern ger, vilket är förklar -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

ligt, uttryck för en viss oro för utvecklingen
av näringslivets konkurrenskraft,
främst mot bakgrund av de tidigare diskuterade
kostnadsökningarna. Ingen vill
väl påstå att situationen på arbetsmarknaden
är särskilt allvarlig. Yi har inte
någon speciellt hög arbetslöshetssiffra.
I väsentligt större utsträckning än tidigare
har dock arbetstagare avskedats
och permitterats på grund av nedläggningar
av företag eller stora driftsinskränkningar.
Det vore mycket verklighetsfrämmande
att tro att en företagare
skulle vilja lägga ned sitt företag så
länge det ger vinst eller så länge rörelsen
går ihop, för så vitt det inte gäller
att sammanföra små företag till en större
enhet i syfte att skapa ännu bättre
förhållanden för samtliga som har sin
utkomst av verksamheten, d. v. s. de
anställda.

I fjol berördes nära 20 000 arbetstagare
av varsel om driftsinskränkningar
medan siffran var 7 000 år 1965.
Strukturrationaliseringen är nödvändig
— det går inte att komma ifrån. Det
beklagliga är emellertid att nedläggningen
av företag och strukturrationaliseringarna
inte så sällan är en följd av
två sådana företeelser i vårt land som
inflationen och svårigheten att uppbringa
erforderligt kapital för moderniseringar
och andra åtgärder för driftens
fullföljande. Dess värre — och det är
ingen mörkmålning — kommer nedläggningarna
av företag uppenbarligen
att fortsätta både detta år och nästa —
man bör kanske inte spå för längre tid.
I denna situation kommer arbetsmarknadspolitiken
osökt in i bilden.

Jag vill i detta sammanhang stryka
under vad som många gånger har sagts
från flera håll, nämligen att den första
frontlinjen hos arbetslösheten går inom
företagen. Det gäller att genom en aktiv
närings- och konjunkturpolitik skapa
så goda förutsättningar som möjligt för
företagen. Jag kommer tillbaka till ett
par detaljförslag på den punkten.

Vi menar också att man bör göra

klart för sig att lokaliseringspolitiken,
i början förkättrad från många håll men
numera rätt allmänt accepterad, har
kommit för att stanna i det svenska näringslivet.
Man är tvungen att så långt
det är möjligt utan att det får karaktären
av någon konstgjord andning för icke
räntabla företag medverka till dels utvecklingen
av nuvarande företag och
dels uppkomsten av nya företag i sysselsättningssvaga
områden. •— Därtill
kommer naturligtvis de direkta arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna i olika
former, utbildning, omskolning och
ibland — även om det inte är det bästa
men dock nödvändigt vid vissa tillfällen
— beredskapsarbeten, arkivarbeten
samt hel- och halvskydöad sysselsättning.
I den period av strukturrationaliseringar
och omställning som vi nu
genomlever måste vi söka avhjälpa de
svårigheter som uppstår av skilda anledningar
— jag skall inte göra mig skyldig
till upprepningar —- och så långt det
är möjligt förhindra att de anställda
som knappt haft något egentligt inflytande
på förhållandena blir lidande av
dessa svårigheter. Det är inte lätt, men
problemen i vårt moderna samhälle är
inte enkla att lösa. Men detta är bara
en ytterligare anledning till aktivitet, till
energiskt handlande.

Det skulle vara oriktigt att säga att
regeringen inte på senare tid har uppmärksammat
att näringslivet behöver
beredas möjligheter till ökade investeringar
för att därigenom få någorlunda
hygglig konkurrenskraft gentemot andra
länder — det är detta som problemet i
så stor utsträckning gäller. Man har därför
velat prioritera industriinvesteringarna,
men det har inte riktigt lyckats.
I fjol kunde industrin verkställa endast
en mindre del av planerade investeringar.
Industriinvesteringarna ökade
med 5,5 procent, medan nationalbudgetprognosens
siffra var cirka 13 procent.

Enligt årets finansplan antogs industriinvesteringarna
öka med 3 pro -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

cent men nu fraimhålles i kompletteringspropositionen
att man inte alls
kan räkna med någoin ökning beträffande
industri i n v e st e r i ngamia. I ndustr ibyggena
skulle faktiskt minska i volym
med 3,5 procent, medan maskininvesteringarna
skulle stiga med 1,5 procent.
Resultatet skulle väl då bli ungefär plus
minus noll.

På sistone har det fattats beslut om
att investeringsfonderna skall tas. i anspråk
i viss utsträckning, och detta är
säkert välmotiverat även om det tyvärr
inte har någon allmän! gynnsam effekt
inom näringslivet, eftersom åtgärden
egentligen bara kommer de företag till
godo som är något så när välkonsoliderade
och kunnat avsätta pengar till
investeringsfonder. Jag hälsar emellertid
åtgärden med tillfredsställelse ty
den innebär ju möjligheter för dessa
företag som har fonder att utvecklas vidare.

Naturligtvis fåir också, som jag var i
tillfälle att framhålla för några dagar
sedan, investeringsbanken en viktig uppgift
i detta sammanhang. Därom är mittenpartierna
överens med regeringen.
Om formerna råder det emellertid olika
uppfattningar så till vida att vi inte
vill godta något som kan kallas för
monopolbank.

Den skattereform som vi på vårt håll
önskar redan till 1968 års. riksdag har
som ett av huvudsyftena att skapa bättre
lönsamhet och större möjligheter till
självfinansiering inom näringslivet. Eu
omläggning av den nuvarande omsättningsskatten
till en generell indirekt
skatt av s. k. mervärdesikattetyp verkar
ju i den riktningen. Beskattningen av
näringslivets investeringar skulle därigenom
kunna undvikas. Under en period
då man ingenting högre önskar
på detta område än ökade investeringar
är det väl eu anomali att staten fördyrar
investeringarna genom en. omsättningsr
avgift. Detta kan vara rimligt under ein
period då det råder eu överhettning i
konjunkturläget söm man vill dämpa,

Ekonomisk debatt

men absolut inte i den nuvarande situationen.

Energiskatten är också eu pålaga siom
försämrar konkurrenskraften. Man bör
vidare så långt siom möjligt försöka
åstadkomma lättnader för lägre inkomsttagare.
Eu mervärdeskatt av den typ
som, jag tror samtliga demokratiska partier
var ensie om för en tid sedan skulle
nog erhålla ungefär denna effekt.

Finansministern framhåller nu att
man: kan räkna med eu budgetförsvagning
vid oförändrad ambitionsnivå —
som termen lyder — på i runt tal 400
miljoner kronor mellan budgetåren
1967/68 och 1968/69. Jag är fullt överens
med finansministern om att det inte
vore lyckligt med en ökad statlig upplåning
av den storlek som då skulle
bil nödvändig.

Situationen aktualiserar därför besparingar
på andra områden, säger finansministern.
Det är väl inte många
i denna kammare som skulle vilja föra
fram en annan mening. Med den trängsel
som råder på kreditmarknaden är det
angeläget att den statliga upplåningen
hålls tillbaka; det är eu förutsättning
för att näringslivets expansion skall
kunna komma till stånd.

Det borde nog vara möjligt vidta samlade
åtgärder för att åstadkomma de besparingar
i statsbudgeten som, kan finnas:
inom räckhåll. Mittenpartierna har
i år liksom tidigare föreslagit eu parlamentarisk
översyn av statsutgifterna.
Etit sådalnt förslag innehar dels ett
konstaterande av att det krävs krafttag,
dels en förklaring — det ligger i själva
begreppet »parlamentarisk besparingskommitté»
— att man själv är beredd att
medverka. Det är förvånande att finansministern
inte tidigare tagit fasta på
förklaringar om denna beredvillighet.
Det råder väl ändå bara en mening
därom att kostnadsutvecklingen för statens
verksamhet till väsentlig del styrs
genom politiska beslut av regering och
riksdag.

När vi i dessa stunder blickar fram -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

åt och frågar oss. hur vi skall klara
ekonomin bör vi inte; glömma bort att
konstatera — jag tror att det kan mir
derlätta en samverkan — att det mellan
de demokratiska partierna rått enighet
om de stora statsutgifterna. Märk väl
att jag sade »de stora statsutgifterna»;
naturligtvis har det förekommit differenser
på något hundratal miljoner kronor
här och något hundratal miljoner
där. Men de stora posterna har vi, som
sagt, varit eniga om. Och just detta är
ytterligare ett skäl för en parlamentarisk
besparingsutredning.

I ett sådant här sammanhang borde
man väl kunna ge den tekniska, siffermässiga
långtidsbudgeten litet kött på
beneni och komplettera den med uppgifter
om vilka reformer vi tror oss ha råd
med — alltså inte vilka reformer vi vill
ha, ty de är många — under de närmaste
åren.

Jag tror att det kan bli nödvändigt
med en ny form av ekonomisk politik.
I besvärliga lägen bör man pröva nya
metoder och jag har väldigt svårt att
begripa vari nackdelarna med ett allvarligt
försök skulle ligga. Jag vet att
finansministern kommer att svara: »För
tio år sedan hade vi en sådan här besparingsutredning,
och den gav egentligen
inte några resultat.» Men med den
inställningen skulle man aldrig vågia
att på nytt ta upp en sak, som man misslyckats
med för tio år sedan. Ett sådant
resonemang stämmer i varje fall inte
med min. mentalitet. Om jag misslyckas
en gång, vill jag försöka på nytt och
med stor energi och kanske med en annan
inställning pröva om det finns andra
framkomliga vägar.

Jag har den uppfattningen att vi alla
behöver hjälpas åt. Inflationen blir värre
än finansministern trodde i januari,
produktionsökningen blir mindre och
investeringsökningen i industrin uteblir.
Den begränsning av kommuninvesteringarna
som finansministern gått in
för kan tydligen inte uppnås. Sådant är
läget.

Jag bör väl —■ även om det inte hör
till de mer konstruktiva synpunkterna
— säga ett par ord om den skattelättnad
som högern föreslår. Jag betraktar
för min del inte förslaget som realistiskt.
Jag kan inte se att ni bär skaffat
fram pengar till en sådan skattelättnad.
I själva verket ger utskottsutlåtandet vid
handen att av de besparingar som nr
har föreslagit och som i allt väsentligt
äts upp av den föreslagna ökningen
av försvarskostnaderna — det är i
och för sig högerns ensak om man vill
föreslå en sådan ökning eller ej — blir
det inte mycket över till skattelättnader.
Endast om man med ett helt års besparingar
betalar ett tredjedels års skattelättnader
får jag det hela att gå ihop.
Jag beklagar att jag inte ur trycket har
kunnat läsa ut något annat, men när jag
nu efter en granskning har kommit fram
till detta, så tycker jag att jag bör säga
det.

Ingen betvivlar väl att det skulle ha
varit eu stor glädje för mittenpartiernas
representanter att i dag kunna stå i
denna talarstol och säga till svenska
folket: »Se vi vill sänka skatten så och
så mycket; vi vill t. o. m. sänka skatten
dubbelt så mycket som högern.» Det
skulle vi naturligtvis ha gjort, om vi
hade funnit någon möjlighet till skattelättnader.
Men när man inte gör det,
kan man inte framföra ett sådant förslag.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Kompletteringspropositionen
kan sägas utgöra ett slags bokslut
över den gångna riksdagsperiodens arbete,
och det anses väl därför inte opåkallat
att inleda debatten med några
synpunkter från en utskottsordförandes
horisont om det sätt på vilket årets
riksdagsarbete bedrivits och att beröra
de störningar detta arbete varit utsatt
för genom det sätt på vilket regeringen
avlämnat sina propositioner.

Enligt den plan för propositionsärendena
som redovisades i början av vår -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

sessionen skulle till statsutskottet före
den 15 mars avges 35 propositioner. Av
dessa lämnades bara 12 inom utsatt tid.
För hela vårsessionen hade 50 propositioner
aviserats. Av dessa lämnades
inte mindre än 33, bland dem ett antal
verkligt stora och betydelsefulla, efter
mitten av mars, och dessutom tillkom
under vårsessionen åtta propositioner
som inte hade aviserats. Under påskuppehållet
den 17—27 mars erhöll statsutskottet
inte mindre än 26 propositioner.
Motionstiden för dem utgick den
11 april och förlängdes för vissa propositioner
till den 14 april.

Årets vårsession är den första under
vilken riksdagen har haft tillfälle att
pröva den nya personalorganisationen
med fasta tjänster. För statsutskottets
vidkommande har resultatet varit mycket
tillfredsställande. Jag vågar påstå
att utskottet inte skulle ha kunnat lösa
sina uppgifter på sätt som nu skett
med den tidigare lösliga organisationen.
Redan före påskuppehållet hade statsutskottet
i realiteten slutbehandlat alla
huvudtitlar. Detta möjliggjordes genom
en effektiv och hård men inte på något
sätt onormal arbetstakt. Men på grund
av att avlämnandet av propositionerna
försenats, och då ett exceptionellt stort
antal presenterades under påskuppehållet
med ty åtföljande förlängning av
motionstiden, påverkades arbetsförhållandena
nästan katastrofalt.

Belastningen under senare delen av
vårsessionen har sålunda varit orimligt
stor på vissa av statsutskottets avdelningar
och krävt arbetsinsatser av sekreterarpersonalen
i en omfattning som
knappast kan tolereras. För utskottets
ledamöter har koncentrationen i tid och
av stora ärenden inneburit motsvarande
belastning och medfört sämre möjligheter
att underkasta ärendena den noggranna
granskning som deras vikt hade
motiverat. Självklart är att situationen
har varit särskilt besvärande för oppositionen,
som i hast haft att presentera
genomarbetade alternativ.

Ekonomisk debatt

På initiativ av riksdagen och under
intryck av den kritik som riktats mot
arbetsförhållandena i vårt parlament
även utifrån har under senare år vidtagits
effektivitetsfrämjande åtgärder av
olika slag. Mot den bakgrunden och med
hänsyn till det gemensamma intresset
att åstadkomma goda arbetsförhållanden
och en omsorgsfull beredning och bedömning
av ärendena framstår den bristande
planeringen av propositionsarbetet
som så allvarlig att jag har velat påtala
den i detta sammanhang.

Om jag sedan övergår till dagens
egentliga ärende, kompletteringspropositionen
och den ekonomiska politiken
— frågor som herr Ohlin delvis redan
har föregripit — vill jag börja med att
knyta an till förra veckans tvådagarsdebatt
om den statliga investeringsbanken.
Den bedömning av vår näringspolitiska
situation som då gjordes från
regeringshåll bryter nämligen på ett anmärkningsvärt
sätt mot det försiktiga
och tämligen balanserade resonemang
som nu förs i kompletteringspropositionen.

Oppositionens, framför allt högerpartiets,
kritik mot regeringens ekonomiska
politik under det senaste tiotalet år har
främst inriktats på att visa att politiken
har varit alltför sangvinisk och expansiv,
att den inte har förmått hålla prisoch
kostnadsutvecklingen under kontroll,
att regeringen har varit helt oförstående
för kravet på att reformera
skattelagstiftningen i syfte att öka de
produktiva insatserna och stimulera initiativ
och sparande och att man i stället
tillgripit statliga regleringar och prioriteringar
på kapital- och kreditmarknaden
när överhettningstendenserna
börjat bli alltför besvärande.

Vi har i det sammanhanget starkt understrukit
att en regeringspolitik av det
slaget är direkt ägnad att äventyra den
fortsatta välståndsutvecklingen, eftersom
det svenska näringslivet genom
pris- och kostnadsutvecklingen ■—- en
utveckling som har gått snabbare här

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

hemma än utomlands — så småningom
måste få sin konkurrenskraft så beskuren
att det inte längre kan tillföra landet
de exportinkomster som utgör
grundvalen för fortsatta framsteg.

Vad har man då replikerat från regeringsbänken?
Jo, man har sagt att vår
kritik har varit onyanserad och negativ,
att vi alltid har varit lika pessimistiska
och lika litet konstruktiva samt
att våra katastrofteorier, som det brukat
heta, hittills inte har hållit streck
och inte heller kommer att göra det —
underförstått om den socialdemokratiska
regeringen får sitta kvar vid rodret.

När vi i dag kan konstatera att vi
befinner oss i låt mig säga begynnelseskedet
av en utveckling som vi varnat
för, drar vi oss också till minnes att
det bara är ett år sedan statsministern
stod i första kammaren och ironiserade
över oppositionens, som det då hette,
»ständiga klagovisor». Statsministern
tillgrep efter vanligheten överord när
han skulle återge oppositionens kritik
för att på det sättet i sin egen beskrivning
av det ekonomiska läget, vars allvar
han naturligtvis inte kunde helt fördölja,
lättare kunna teckna en i förhållande
till oppositionens förmenta överdrifter
någorlunda tillfredsställande
bild av situationen.

I andra kammaren anslog finansminister
Gunnar Sträng samma toner. Jag
skulle, sade han, »vilja varna oppositionen
för att fortsätta att överdriva».
»Vem som helst som i lugn och ro
tänker igenom saken måste inse att oppositionen
målar en karikatyr av verkligheten.
» Och finansministern talade
om »aktivitet, framtidstro och framtidsvilja
som den mest effektiva dementin
på alla olycksprofetior» som hade presenterats.
Sammanfattningsvis gjorde finansministern
gällande att våra ambitioner
på alla sektorer i den fulla sysselsättningens
samhälle endast tillfälligt
— finansministern underströk ordet tillfälligt
— hade förlett oss att tro att vi
skulle kunna göra litet mer än vad vi

i själva verket hade resurser till. Bytesbalansutvecklingen
var en varningssignal.
Situationen var »litet besvärlig»,
men ingen av oss var betjänt av att klä
sig i säck och aska.

Jag skall inte kritisera socialdemokraterna
för att de i valrörelsen övergav
denna syn på samhällsekonomin och
ansåg sig böra gå ut och tala om för
svenska folket att den socialdemokratiska
politiken medfört uteslutande fördelar
och att Sverige var »världsbäst» på
alla områden. Den officiella ståndpunkten
var förra året visserligen också optimistisk,
men optimismen var faktiskt
avvaktande och dämpad.

När man mot denna bakgrund följer
debatten om den statliga banken, slås
man omedelbart av kontrasterna.
T. o. m. det i andra sammanhang försiktiga
statsrådet Krister Wickman konstaterade
här i kammaren förra veckan
att vi nu befinner oss i ett helt annat
skede i vår ekonomiska utveckling än
den relativt problemfria efterkrigstiden.
Nu behövs det, menade herr Wickman,
speciella insatser för att försvara och
förbättra vårt näringslivs lönebetalningsförmåga
och konkurrenskraft. Den
låga och sjunkande självfinansieringsförmågan
i näringslivet, vårt relativt
höga kostnadsläge, den fortgående tendensen
till produktivitets- och standardutjämning
i förhållande till andra länder,
en felaktig struktur inom olika näringsgrenar
i Sverige och den snabba
tekniska utvecklingen ■— allt detta motiverar,
menar han, krav på alldeles
särskilda åtgärder från statens sida.

Statsministern var om möjligt ännu
mer ödesmättad i sin argumentering.
Den statliga banken var »en av de viktigaste
frågorna» vid årets riksdag.
Samhället måste nu ha ett instrument
för att följa vad som sker i näringslivet
och åstadkomma en samordning och ett
samspel med de resurser som mobiliseras
inom den privata sektorn.

Gemensamt för den socialdemokratiska
argumenteringen från alla håll var

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

i stort sett att sötebrödsdagarna hade
dragit förbi, att de goda konjunkturer
som efterkrigstiden skapat för vårt av
kriget oförstörda näringsliv var slut
och att vi fick ställa in oss på att möta
en helt annan och allvarligare situation,
som krävde statliga ingripanden av olika
slag, framför allt en stor statlig, monopolistisk
investeringsbank.

Denna de senaste dagarnas visdom
stämmer inte med kritiken mot de borgerliga
partierna för förment svartmålning.
Än mindre stämmer den med socialdemokraternas
påstående förra året
och nu senast i bankdebatten att oppositionens
kritik mot regeringen inte varit
berättigad på en enda punkt. Och
den stämmer definitivt inte med regeringens
egna tidigare analyser av det
samhällsekonomiska läget i vårt land.

I dag föreligger det alltså tydligen
inom regeringspartiet två skilda bedömningar
av vår ekonomi och vår
framtid. Å ena sidan är det den som
fortfarande är gångbar i kompletteringspropositionen,
nämligen att de störningar,
vilkas konsekvenser vi för närvarande
brottas med, är förhållandevis
tillfälliga och att vi med rätt stor optimism
kan se framtiden an. Å andra
sidan är det den som åberopas som motiv
för bankprojektet och enligt vilken
vårt näringsliv och vår ekonomi över
huvud taget just står inför inträdet i en
helt ny epok. Man frågar sig: Vad är
sanning?

Låt mig, herr talman, först skala bort
det andra av de två alternativen. Att vi
i vårt land befinner oss i en omställningsprocess
är naturligtvis riktigt. Men
det har det svenska näringslivet alltid
gjort. Den snabba tekniska och ekonomiska
utveckling som karakteriserat det
västerländska samhället sedan industrialismens
genombrott pågår ständigt.
Tempot kan visserligen ibland öka,
ibland dämpas, men förändringarna
sker oavlåtligt. Det finns i det förflutna
skeden som varit långt intensivare
än det i vilket vi nu befinner oss. Den

Ekonomisk debatt

fria marknadshushållning, som i stort
sett präglar vårt lands näringsliv, har
möjliggjort och underlättat denna fortgående
anpassning efter ny teknik, nya
behov och ändrad efterfrågan. Det finns
därför ingen anledning att inte instämma
i statsrådet Krister Wickmans konstaterande
inför Sveriges industriförbund
för några veckor sedan, att »konkurrens
och fritt konsumtionsval är
centrala medel för att främja en snabb
ekonomisk tillväxt». Denna anpassningsprocess
kommer att fortgå, och
den kräver inte det nya slag av »fysiska
regleringar» som enligt statsrådet Johanssons
uttalande häromdagen den
nya statliga banken i realiteten skulle
utgöra.

Jag tycker att socialdemokraterna på
något sätt resonerar i cirkel.

För det första: Det har nu äntligen
efter valet gått upp för regeringspartiet,
att det faktiskt råder oro ute i landet
över inflationen, över pris-, kostnadsoch
skattestegringarna, och inte minst
de egna kräver krafttag av regeringen.

För det andra: När regeringen nu
skall komplettera de instrument som regeringen
redan har för att påverka samhällsekonomins
olika sektorer med något
nytt gäller det, som jag framhöll häromdagen,
att tillgripa någonting som
har sådana dimensioner att det kan göra
intryck på folk, att det kan tilltala fantasin.

För det tredje: För att då göra motiveringen
för sådana här genomgripande
åtgärder trovärdig måste man överge
den tidigare uppfattningen att störningarna
i vår ekonomi bara är tillfälliga
och begränsade. Man måste i stället
teckna en näringspolitisk situation som
karakteriseras av så stora förestående
omvälvningar, att statliga ingripanden
av det slag som bankprojektet utgör förefaller
riktiga och nödvändiga.

På det sättet hamnar man i de motsägelser
som nu föreligger och som torde
vara klart förnimbara för åhörare av

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

förra veckans bankdebatt som verkligen
har läst kompletteringspropositionen.

Å andra sidan, herr talman, är kompletteringspropositionens
bild alltför
ljus. Det skall nämligen ingalunda bestridas
—- och i själva verket har jag i
de ekonomiska debatter som jag medverkat
i under de senaste åren varje
gång understrukit den omständigheten
gentemot trosvissa meningsmotstån dåre
•—- att vårt ekonomiska förspång i
förhållande till omvärlden delvis berott
på att vi i motsats till andra länder inte
haft att brottas med störningar orsakade
av krig. Vårt förspång har nu i stort
sett inhämtats och våra av omvärlden
efterfrågade råvaror är i dag inte lika
begärliga som tidigare. Behovet tycks
delvis kunna tillgodoses billigare och
bättre på andra håll.

Det framstår i dag som alltmer naturligt
att en produktivitetsutjämning måste
komma till stånd mellan Sverige och
staterna ute i Europa. Det vore helt enkelt
orimligt att tänka sig att det svenska
näringslivet skulle kunna i längden
bära en väsentligt högre lönestandard
än exempelvis de stora EEC-staterna
och kunna bygga den på högre produktivitet
och högre standard. Våra framgångar
kommer i fortsättningen inte att
vara lika lättköpta som tidigare. Dagens
och morgondagens konkurrenssituation
kräver därför investeringar och anpassningsåtgärder
i det svenska samhället,
åtgärder som kan komma att påverka
takten i standardhöjningen för övrigt.

Men att man konstaterar detta innebär
ingalunda att man accepterar det
katastrofresonemang som i varje fall indirekt
kom till uttryck i bankdebatten:
utan den jättelika statliga investeringsbanken
otrygghet —• med banken samspel,
samordning och trygghet. Så enkel
är faktiskt inte problematiken i dagens
svenska näringsliv. Det finns ingenting
som ger stöd åt uppfattningen att
det svenska näringslivet i dag skulle befinna
sig i ett skede av nästan omstör -

tande förändringar som kräver sådana
här insatser.

Å andra sidan, herr talman, inbjuder
kompletteringspropositionen inte till
några optimistiska antaganden. Den bekräftar
närmast riktigheten i kritiken
mot regeringens ekonomiska politik och
hur angeläget det är att tillgripa nya
tag.

Den stora bristen i bytesbalansen
kvarstår och utgör en klar bekräftelse
på att samhällsekonomin går i otakt. Inflationen
och kostnadsutvecklingen utgör
alltjämt ett hot mot konkurrenskraften.
De direkta och indirekta lönekostnaderna
var förra året i Sverige i genomsnitt
10:53 kronor per timme, medan
motsvarande siffror för Tyskland,
Danmark, Norge och Storbritannien var
respektive 8:55, 8:36, 8:32, 7:02 kronor.
De fortsatta lönekostnadsökningarna
på omkring 10 procent om året, som
ingår i bilden, väcker inga förhoppningar
om ett snabbt återställande av
balansen i bytesrelationerna. Prisstegringarna
fortsätter. Förra årets inflation
•— nära 5 procent -— är högre än
motsvarande siffror för flertalet andra
europeiska länder.

De allmänna konjunkturutsikterna är
svåröverskådliga men kan inte tas till
utgångspunkt för optimistiska betraktelser.
Vår import har efter förra årets
dämpning åter visat vissa tecken till
stegring men det är inte alls säkert att
exporten kommer att följa med. Bedömningarna
är i varje fall i detta hänseende
starkt varierande.

Produktiviteten har stigit, det är sant,
framför allt till följd av åtstramningen
på arbetsmarknaden. Detta positiva inslag
i väven fördunklas av den negativa
trenden i den industriella investeringsbenägenheten.
Det förefaller, även om
frisläppandet av investeringsfonderna
kan få en viss effekt, inte säkert att industriinvesteringarna
kan bli ens oförändrade
under året. En sänkning kan
rentav befaras.

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Att nationalproduktens tillväxt under
1966 uppgick till endast 2,6 procent anser
finansministern vara i varje fall delvis
beroende av vädret, en faktor som
han emellertid inte åberopar som förklaring
till den låga produktivitetsutvecklingen.

Hur ser nu finansministern själv på
det allmänna läget?

Efter att ha konstaterat att årets första
månader kännetecknats av en osäker
stämning och matt efterfrågan inom den
privata konsumtionen, näringslivets investeringar
och lagerutveckling, en utveckling
som sägs inte vara överraskande
men vars svaghetssymptom likväl betecknas
som överraskande, anser sig finansministern
kunna dra den slutsatsen,
att många tecken tyder på en vändpunkt
i utvecklingen. Det råder, menar
han, en försiktig optimism i näringslivet
beträffande produktionsutsikter och
orderingång. Förändringarna i konjunkturbilden
i Västeuropa förmodas också
påverka utvecklingen i positiv riktning.

Herr talman! Visst finns det också
ljusare trådar i väven, men det förefaller
ändå tveksamt om man vågar dra
den slutsatsen att vi verkligen passerat
vändpunkten. Industrins kostnadsläge
har inte förbättrats. Timlönen i vår exportindustri
kommer fortfarande att vara
väsentligt högre än i konkurrentländerna.
Exportpriserna ligger kvar på
den tidigare låga nivån. Självfinansiering
försvåras mer och mer och resultatet
av Kennedyronden är visserligen
för Sveriges vidkommande överraskande
gott, men den ekonomiska och
politiska samordningen ute i Europa
kommer ändå att både direkt och indirekt
skapa ytterligare svårigheter för
den svenska ekonomin. Den i förhållande
till tidigare år snabba minskningen
i lagerökningarna som inträffade 1966
och som väntas fortgå även 1967 bäddar
för en importökning senare. Slutligen
finns det ingenting som tyder på att
regeringen är beredd att vidta effektiva

Ekonomisk debatt

åtgärder för att sänka den nuvarande
inflationstakten.

Budgetutvecklingen nästa år innebär
en fortsatt statlig utgiftsexpansion i
långt snabbare takt än som motsvarar
stegringen av bruttonationalprodukten,
en expansion, som framtvingat en statlig
upplåning av storleksordningen 1,5
miljard kronor under såväl innevarande
som nästa budgetår, vilket finansministern
ansett sig kunna acceptera
under rådande konjunkturförhållanden.
1,5 miljard kronor, varken mer eller
mindre! Trots denna stora upplåning
upprepas i kompletteringspropositionen
ett påstående som inte blir mindre felaktigt
därför att det upprepas, nämligen
att den enprocentiga höjningen av omsättningsskatten
bidrar till att öka kapitalströmmen
till produktiva investeringar.

Man vågar alltså inte vara lika säker
som finansministern på att vi nu har
passerat vändpunkten och att vi, som
det heter, har att se fram emot eu mer
normal utvecklingstakt. Så långt kan
man från oppositionens sida sträcka sig
och vara helt överens med finansministern
om att den ekonomiska politiken
måste inriktas på att stimulera till ökade
investeringar inom industrin och att
snarast avveckla bristen i bytesbalansen.
Bakom det uttalandet är man helt
beredd att ställa sig.

Även beträffande det andra mål mot
vilket politiken anses böra inriktas föreligger
enighet, nämligen att pris- och
kostnadsutvecklingen bör stabiliseras.
Men i fråga om regeringens vilja och
förmåga i det hänseendet är vår misstro
välgrundad. Den omläggning och
den åtstramning av vår politik som
krävs för det har den socialdemokratiska
regeringen hittills visat sig helt sakna
förmåga att företa.

Då vi diskuterade bankprojektet häromdagen
stödde sig statsrådet Krister
Wickman bl. a. på citat av professor
Erik Lundberg, som sades ha uttalat sig

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

för den statliga banken. Nu har, herr
talman, Erik Lundberg inte hävdat, att
en statlig investeringsbank av just det
slag som regeringen förordat var den
lämpligaste lösningen. Långt mindre
har han ställt sig solidarisk med den
argumentering och det utredningsarbete
som föregick bankprojektet. Tvärtom
var hans kritik i det hänseendet nästan
nedgörande.

Det må förhålla sig hur som helst på
den punkten, men eftersom företrädare
för regeringen är angelägna att söka
stöd hos professor Lundberg för sin politik,
må det vara mig förlåtet om jag
åberopar Erik Lundberg i min opposition
mot den politiken. Det bör i varje
fall vara svårt för herrarna på regeringsbänken
att frånkänna sin egen expert
kompetens.

»Regeringen har» — säger professor
Erik Lundberg i en nyligen publicerad
uppsats — »under efterkrigstiden lyckats
misslyckas med varje hittills prövad
form och inriktning av antiinflationspolitiken».
— »Den alltför höga
pris- och lönestegringstakten» håller
nu på att medföra en allvarlig reaktion.
Och Erik Lundberg pekar — som jag tidigare
— på resultaten av kommunalvalen
i höstas. Reaktionen mot inflationen
gör — säger Lundberg — att man
alltmer ifrågasätter det meningsfulla
i en alltför hög lönestegringstakt som är
långt större än produktivitetsutrymmet.
När bara en tredjedel av lönekostnadsökningen
per år medför en ökning i
den verkliga privata konsumtionen,
medan resten går till prisstegring, indirekta
skatter, höjda direkta skatter och
olika former av tvångssparande, då
framstår Iöneinflationsprocessen som
till stor del alldeles meningslös.

Varför vill inte regeringen erkänna,
att en sådan kritik är berättigad? Varför
skall man nödvändigtvis påstå att
det är fråga om enbart svartmålning?
Är det verkligen förnuftigt att göra sådana
bestridanden, när större delen av
det svenska folket är klart medveten

om sambandet mellan löner, priser och
skatter.

Men man fortsätter att bestrida att
skattepolitiken har ett ansvar i inflationsprocessen.
Man gör i stället gällande
— statsministern gjorde det vid upprepade
tillfällen under bankdebatten —
att det är vi som är ansvarslösa, då vi
begär att den skattereform skall förverkligas,
som alla politiska partier var
överens om i skatteberedningen för några
år sedan. Jag har tidigare bestritt
dessa beskyllningar, och jag kommer
att fortsätta att göra detta. Den skatteprogressivitet
som är inbyggd i det föråldrade
svenska skattesystemet innebär
att en gift skattebetalare i 35 000-kronorsläget
av varje ytterligare intjänad
hundralapp får lämna ifrån sig 50
kronor i skatt, medan motsvarande
skatteavdrag för skattebetalare i andra
länder t. ex. i England är 32, i Tyskland
25, i USA 20 och i Frankrike 18 kronor.
Ett sådant skattesystem måste helt enkelt
verka dämpande på arbetsintensitet,
arbetslust och sparande, leda till
skatteflykt, driva lönekraven i höjden
och därmed accelerera lönestegringstakt
och inflation.

Det skall, herr finansminister, bli
intressant att se hur löntagarna kommer
att reagera då det förslag, som lagts
fram i proposition nr 130 om vissa ändringar
i uppbördsförordningen, har förverkligats.
Även om det syfte som man
vill nå genom denna proposition inte
på något sätt kan eller bör ifrågasättas,
måste man nog räkna med att de nya
avdragsreglerna för extraförtjänster och
korttidsarbete kommer att verka i hög
grad avkylande på lusten att åta sig
extra uppdrag och övertidsarbete.

Den statiska, jag skulle vilja säga
doktrinära, grundsyn som kännetecknar
socialdemokratin i detta hänseende
måste oppositionen med förenade ansträngningar
skjuta hål på, naturligtvis
inte för socialdemokratins egen skull —
vill man där trampa på i ullstrumporna
i ett föråldrat skattetänkande må man

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

göra det. För vårt lands ekonomi och
för utvecklingen kan emellertid ett
framhärdande i ett sådant betraktelsesätt
få allvarliga konsekvenser för framtiden.

I det nyss citerade debattinlägget från
professor Erik Lundberg underströk
även han, att 1960-talets upprepade skattehöjningar
och AP-fondens växande
överskott inte behövde betyda väsentliga
bidrag till samhällsekonomins balans.
Erfarenheten visar i stället att höjningar
av omsättningsskatten kunde
medföra en kraftig reaktion i efterfrågan
under det följande halvåret, men
då främst som ett bakslag efter en köpvåg
före skattehöjningen. På sikt blev,
menade professor Lundberg, den åtföljande
prisstegringen i huvudsak inbyggd
i inflationsprocessen bl. a. genom
lcompensationslönehöjningar och kostnadsspridning.
Parallellt växande statsutgifter
och statsinkomster hade en
expansiv effekt. Som bekant har professor
Lundberg även i andra sammanhang
— och det har för övrigt även andra
ekonomer gjort under senare år —-smulat sönder socialdemokratins konventionella
teorier om möjligheterna
att i ett högskattesamhälle som Sverige
med rådande förhållanden på arbetsmarknaden
nå en verklig åtstramningseffekt
genom en finanspolitik som i allt
väsentligt bygger på skattehöjningar.

I det ideologiska avsnittet i bankdebatten
gjorde statsministern med sedvanligt
patos gällande att oppositionen
var fångad i förutfattade och förlegade
liberala och konservativa uppfattningar
och att oppositionen alltid varit inriktad
på ett envetet nejsägeri till alla de
progressiva och framåtsyftande initiativ
som den ansvarsmedvetna socialdemokratin
lagt fram.

Jag skall inte på nytt bemöta statsministerns
argumentering i sak, men
det kan väl inte ha varit bostadspolitiken
och antiinflationspolitiken som
statsministern hade i tankarna då han
argumenterade mot oss? Om det är nå -

Ekonomisk debatt

got parti som har varit stelbent på dessa
för den enskilde verkligt väsentliga områden
är det väl socialdemokratin. Hur
gick det med löftet i efterkrigsprogrammet
att avskaffa bostadsbristen och
hur gick det med löftet att avskaffa
prisstegringarna? Och då det gäller
skattepolitiken vägrar man envetet att
förstå eller erkänna vilka skadeverkningar
som ett felaktigt skattesystem
kan medföra. — Och inte nog med det,
man riktar för säkerhets skull också beskyllningar
mot det parti som har sett
som en uppgift att upplysa om sådana
skadeverkningar och att driva den linjen
att vi måste få en reform av vår
beskattning genomförd, en reform som
vi alla bar varit överens om, en reform
som syftar till att skapa och inte förlama
arbetsviljan och som ger det svenska
näringslivet lika villkor i konkurrensen
med industrin utomlands.

Hur skulle det vara om regeringen
studerade den debatt som just nu föres
i Norge? Där hävdar inte minst det
svenska regeringspartiets socialdemokratiska
motsvarighet nödvändigheten
att hyvla bort progressiviteten. Jag tycker
att det bl. a. mot den bakgrunden
borde vara svårt att i längden fortsätta
att göra gällande, att vår kritik mot
marginalskatterna är reaktionär. För övrigt
kan man väl i detta sammanhang
påminna om att företrädarna för samtliga
löntagarorganisationer i den allmänna
skatteberedningen ville gå längre
än majoriteten då det gällde att mildra
progressiviteten.

Socialdemokraterna har nu tänkt om
beträffande näringspolitiken. I själva
verket har man tydligen tänkt om så
eftertryckligt, att man nära nog gått till
motsatt ytterlighet och riskerar att förkväva
det man vill stimulera. När skall
regeringen tänka om i skattefrågan? Kan
man inte erkänna att en förutsättning
för att kunna — som det heter i kompletteringspropositionen
— inrikta den
ekonomiska politiken på att bättre anpassa
löneutvecklingen efter produk -

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 34

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

tionstillväxten i vår ekonomi är att reformera
skattesystemet?

Herr talman! Naturligtvis utgör en
skattereform ingen patentmedicin mot
en sjuk samhällsekonomi. En sådan reform
är endast en bland flera ingredienser.
Enligt vår mening krävs ett målmedvetet
och samlat grepp av åtgärder
över hela fältet i samhällsekonomin.
Det gäller de offentliga utgifternas expansionstakt;
den måste bättre anpassas
till produktivitetstillväxten. De
stränga anvisningar som finansminister
Sträng i år utfärdat för myndigheternas
anslagsframställningar måste med andra
ord omsättas i däremot svarande handling.
Härför kan krävas insatser av en
allsidigt sammansatt besparingsutredning;
på den punkten kan jag helt ansluta
mig till herr Hedlunds argumentering.
Det gäller också sättet för utgifternas
finansiering. Även i det hänseendet
tycks finansministern nu i princip ha
accepterat vår syn på behovet av en avgiftsfinansiering,
men principen måste
ges konkret uttryck.

Det gäller vidare de former i vilka bostadsbyggandet
bedrivs och dess omfattning.
Utrymme måste här skapas för
mera av fri konkurrens och fritt konsumtionsval.
Och det gäller som sagt
inte minst att reformera skattepolitiken
i syfte att skapa betingelser för ökad
konkurrenskraft och bättre självfinansiering
hos företagen, att stimulera till
enskilda initiativ, till arbetsinsatser och
till sparande och att främja den industriellt
inriktade forskningen.

Man kan, herr talman, naturligtvis
ironisera över våra skattesänkningsförslag
och göra gällande att de verkligen
inte motsvarar sådana stolta deklarationer.
Den lättnad i den direkta beskattningen
som vi har föreslagit från
den 1 januari nästa år är relativt blygsam,
men för den enskilde är den givetvis
långt ifrån oväsentlig. Den innebär
en högsta skattesänkning på 200 kronor
för ensamstående och 900 kronor för
äkta makar. En sådan skattesänkning

skulle emellertid enligt vår mening få
en betydelsefull psykologisk effekt, eftersom
den avses utgöra inledningen till
en omfattande reform av hela skattesystemet,
i stort sett enligt skatteberedningens
förslag.

Jag skall inte här ta upp en debatt
med herr Hedlund och med siffror bevisa
att han som vanligt är ute på felaktiga
vägar när han bedömer effekten
av vår skattesänkning; att en sådan debatt
är rätt meningslös har jag funnit
tidigare. Men jag skulle vilja be herr
Hedlund att läsa innantill i våra motioner
och i vår reservation till bevillningsutskottets
betänkande. Det är ett snabbare
och enklare sätt att nå klarhet och
det tröttar inte heller kammaren.

Det finns för övrigt i detta sammanhang
anledning att erinra om — och
det är enligt min mening ganska väsentligt
— hur svårt det är för ett parti i
oppositionsställning att konsekvent presentera
och fullfölja egna alternativ. Genom
majoritetsbeslut på olika områden
kan ju regeringen varje år — och gör
det också — ställa vederbörande oppositionsparti
inför en helt ny situation
än den mot vilken alternativet ursprungligen
lades fram och byggdes upp. När
man från regeringssidan kritiserar högerpartiet
för dess skattepolitik — den
kritiken kommer säkerligen att upprepas
även i dag — bortser man, klart och
avsiktligt, från dessa svårigheter. Oppositionen
befinner sig i ett underläge,
därför att den i motsats till regeringen
inte kan planmässigt driva igenom vad
den anser riktigt och därför att den
hindras att inför väljarna praktiskt bevisa
hållbarheten i sina alternativ.

Herr talman! Låt mig avsluta detta anförande
med ett positivt uttalande; det
kan kanske behövas. Jag vill nämligen
ge uttryck åt min tillfredsställelse över
finansministerns deklaration i slutet
av kompletteringspropositionen, att »det
inte föreligger någon konflikt mellan
kraven på en balanserad ekonomi och
önskemålet om snabb ekonomisk till -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

växt». Tidigare har jag fått det intrycket
— rätta mig, herr finansminister,
om jag har fel — att finansministern
levt i den villfarelsen att en viss, inte
alldeles oväsentlig grad av bristande
balans, d. v. s. inflation, skulle vara nödvändig
för framåtskridande. Om det som
nu sägs innebär ett ändrat ståndpunktstagande,
är det verkligen värt att notera
och att hälsa med tillfredsställelse.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att göra några reflexioner på ett antal
punkter med hänvisning i övrigt till
de anföranden som kommer att hållas
längre fram under debatten av herr
Gustafson i Göteborg och av folkpartiets
representanter i bankoutskottet
samt i någon mån till mitt tidigare anförande
i dag.

Jag skulle vilja ställa en fråga till finansminister
Sträng. Vilken slutsats drar
finansministern av det förhållandet, att
budgeten för nästa finansår ser ut att
bli 400 miljoner kronor svagare än barn
förut räknade med, medan en konjunkturuppgång
nu anses vara mera trolig
än vad experterna ansåg i januari? Jag
bär läs! tilläggspropositioinen men kan
inte av denna få någon närmare upplysning
än den att finansministern inte
ändrat mening om finanspolitiken. Beträffande
dämpningen av prisstegringsr
takten i Västeuropa, som inte har sin
motsvarighet i Sverige, måste även jag
i likhet med herr Bohman och herr
Hedlund efterlysa närmare diskussion.

Eu i dagens debatt mera central fråga
är att finansministern på s. 4 i den reviderade
finansplanen beträffande år
1966 uttalar: »Uppgången av efterfrågan
inom landet på varor och tjänster
begränsades: till 1,8 %.» Han säger också
att år 1966 utmärktes av en påtaglig
dämpning av inhemsk efterfrågan framkallad
av en restriktiv finans- och kreditpolitik.
Samtidigt påpekas, det att
lönesumman steg med 10 procent och
att kostnadsökningen per arbetstimme

Ekonomisk debatt

var endast något lägre. Hur räknar
egentligen finansministern när han i
detta sammanhang åberopar en så obetydlig
uppgång i efterfrågan som med
1,8 procent? Man blir onekligen något
mystifierad. Diskussionen gäller ju bl. a.
riskerna för och orsakerna till inflationen.
Man får då höra att efterfrågan är
så dämpad genom restriktiv politik att
den knappt gått upp alls. Jag gissar
— men något mer än en gissning är det
inte — att finansministern helt enkelt
dragit ifrån verkningarna av inflationen
och menar att ökningen av efterfrågan
räknat i oförändrad köpkraft hos pengarna
inte var mer än ett par procent.
Men detta förefaller vara en oviss hypotes.
Om finansministern drar ifrån verkningarna
av inflationen kommer han —
hur väldig inflationen än är — att kunna
konstatera att någon särskilt stor
ökning i efterfrågan inte föreligger. Vi
kan ha en våldsam expansion vad gäller
efterfrågan och en mycket kraftig inflation,
och ändå kan finansministern
säga att efterfrågan har stigit endast
obetydligt.

Herr talman! Jag har ofta påpekat att
desisa framställningar från finansdepartementet
har en uppgift att fylla som
information inte endast till riksdagen
utan också till den ekonomiskt intresserade
allmänheten. Det är onekligen
önskvärt att en dylik framställning kan
förstås åtminstone av de ekonomiskt
intresserade riksdagsmännen, om jag nu
vågar beteckna mig som sådan. Tyvärr
är det så, att finansministern hoppar
hit och dit. Ibland talar han om
efterfrågans utveckling i nominella belopp
räknat. Ibland drar lian plötsligt
ifrån verkningarna av inflationen och
säger att det inte föreligger någon större
ökning i efterfrågan t. ex. på arbetskraft.
Då räknar han med antalet
arbetare eller antalet arbetstimmar. Skall
vi få något grepp på efterfrågeökningens
inverkan i dessa sammanhang tror
jag att finansministern får lov att skärpa
sig litet i sin framställning. Som

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

det nu är är det mycket svårt att se vad
han menar.

Här finns alltså ett problem: i vad
män har efterfrågan dämpats? Finansministern
säger att finanspolitiken var
mera restriktiv 1966/67 än under 1965/
66. Emellertid förhåller det sig så att
upplåningen är mycket större, i runt
tal en miljard större, under det senaste
budgetåret än under det tidigare. I nationalbudgetdelegationen
säger man
emellertid, att denna större upplåning
är eu följd av den restriktiva politiken.
Det är klart att om man för eu restriktiv
politik blir det eu viss minskning i
inkomstökningen, och det leder i viss
mån till en ökning av upplåningen. Jag
tycker emellertid att det saknas varje
motivering för påståendet att denna inverkan
skulle bli så stor som med en
miljard. Jag tror därför att även finansministerns.
resonemang om finanspolitiken
under de två senaste åren lider av
visis oklarhet.

Vidare säger finansministern att
dämpningen av det allmänna efterfrågetrycket
och den bättre balansen på arbetsmarknaden
har skapat bättre betingelser
för en stabilisering av pris- och
kostnadsnivån. Han skriver följande:
»En viss dämpning av kostnadsstegringen
torde dock i likhet med år 1966 kunna
uppnås unider år 1967.» Alltså skulle
en dämpning av kostnadsstegringen ha
uppnåtts under 1966. Det är i så fall
en mycket obetydlig dämpning. Den
skulle kunna uppnås även 1967, säger
finansministern. Han konstaterar emellertid
själv att kostnadsstegringen per
arbetstimme under 1967 beräknas uppgå
till 9,5 procent. Även här är man
något mystifierad av denna plötsliga
belåtenhet med dämpningen av efterfrågetrycket.
Det är ju så, att man samtidigt
genom att framkalla en kostnadsinflation
försämrar möjligheterna för
en stabilisering av pris- och kostnadsnivån
— det är det jag talar om. Att
man har ett något minskat övertryck på
arbetsmarknaden är riktigt och det är

också viktigt. Men man får skilja litet på
dessa saker vid eu diskussion av problemet
om stabilisering av pris- och
kostnadsutvecklingen.

En annan sak, herr talman. Det finns
denna gång några mycket korta uttalanden
om att statsfinansernas utveckling
och utvecklingen av kommunernas
finanser påverkas: av nationalinkomsteins
utveckling. Det är alldeles uppenbart
att utsikterna för statsfinanserna på
litet längre sikt är allvarliga. Det konstateras
mycket bestämt att det är nödvändigt
med återhållsamhet även beträffande
1968/69, och jag instämmer häri.
Då blir emellertid frågan om hastigheten
i nationalinkomstens stegring av
grundläggande betydelse, ty kam man
driva upp ökningstakten kommer också
statsfinanserna i ett bättre läge. Detta
blir inte fallet om vi får eu inflationslconjunktur,
ty då måste man föra en
återhållsam utgiftspolitik, men får vi till
stånd ett bättre utnyttjande av produktionskrafterna
kan en, snabbare reell
nationalinkomsthöjning uppnås.

När man nu ser att industriinvesteringarna
haft en viss nedåtgående tendens
sedan en tid tillbaka framstår det
som ytterst angeläget att föra en aktiv
näringspolitik, som då även måste innefatta
åtgärder som direkt uppmuntrar
till industriinvesteringar. Jag tänker i
detta sammanhang på avskrivningspolitiken,
lagervärderingarna och naturligt*
vis på allt som påverkar räntabilitetsutsikterna.
Den här och där framskymtande
tanken att industriinvesteringarna
i främsta rummet inte är beroende av
lönsamhetskalkyler utan av att företagen
kan få låna får tas: med försiktighet.
Det är klart att det finns lägen
då en sänkning av räntabiliteten leder
till ökade investeringar, men det finns
också många situationer då en sänkning
av räntabiliteten leder till en minskning
av investeringarna.

Beträffande bytesbalansens underskott
med oförändrat 700 miljoner kronor
tycker jag det är märkvärdigt att finans -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

ministern på s. 14 i propositionen skriver
följande: »Den förväntade utvecklingen
av utrikeshandeln måste med
hänsyn till det internationella marknadsläget
betraktas: som tillfredsställande.
» Observera ordet »förväntade».
Den förväntade utvecklingen är alltså
tillfredsställande. Samtidigt har vi emellertid
ett underskott i bytesbalansen
som är rätt betydande, även om det föreligger
viss osäkerhet om vad en del
restposter och dylikt i verkligheten innebär.
Om de 700 miljonerna och villkoren
för bytesbalansen i övrigt framhåller
finansministern på s. 20 följande:
»Men avgörande för om efterfrågepolitiken
måste skärpas ytterligare
med åtföljande konsekvenser för den totala
tillväxttakten blir den framtida
pris- och kostnadsutvecklingen.» Längre
ned står vidare: »Förutsättningarna
för en lugnare kostnadsutveckling på
längre sikt måste skapas: genom en fortsatt
stram politik och en löneutveckling,
som är bättre anpassad till produktionstillväxten
i vår ekonomi. Denna
inriktning av politiken måste ses mot
bakgrunden av den ökande målmedvetenhet
med vilken olika industriländer
i Europa angriper kostnadsstegringarna.
» Ännu längre ned på s. 20 står att
läsa: »Erfarenheterna från de senaste
åren inskärper dock betydelsen av att
löneutvecklingen bättre anpassas till
det samhällsekonomiska utrymmet.»

Nu vet jag inte i vad mån uttalandena
beträffande nationalbudgeten kan tillskrivas
finansministern, men det är
tydligt att finansministern å ena sidan
är tillfredsställd med vad han väntar
sig i fråga om vår relation till utlandet,
men att lian å andra sidan finner det
oroande med bytesbalansen sådan den
faktiskt ser ut. Jag undrar om finansministern:
har så starka skäl för sina
förväntningar om gynnsamma framtidsförändringar,
att de där slutsatserna går
ihop. I så fall vore det värdefullt att
få höra vad det är som gör finansministern
så optimistisk. Å andra sidan er -

Ekonomisk debatt

känner han ju att man måste vidta kraftiga
åtgärder mot pris- och kostnadsutvecklingen.

Jag kanske, herr talman, skulle säga
några ord om skatterna och budgeten,
ehuru jag på den punkten i huvudsak
kan hänvisa till vad herr Gustafson i
Göteborg senare kommer att säga. Såvitt
jag kan se — jag instämmer på
denna och följande punkter som jag
skall beröra med herr Hedlund — är
mittenpartiernas budgetförslag samhällsekonomiskt
sett av samma karaktär
som regeringens. Vi föreslår varken
en mer restriktiv politik eller motsatsen.
Skillnaderna i den ekonomiska politiken
och skattepolitiken är många,
men detta gäller inte frågan om själva
budgetbalansens karaktär för nästkommande
år. Men jag vill starkt understryka
att vi kan räkna upp ett dussin eller
fler olikheter gentemot finansministern
när det gäller skattepolitiken och ännu
fler när det gäller den ekonomiska politiken
i övrigt.

Vad beträffar högerförslagen — herr
Bohman verkade litet missnöjd med
herr Hedlunds observationer — vet jag
inte riktigt om avsikten med högerresenvationen
är att suggerera intrycket,
att eftersom staten enligt högerförslaget
behöver låna upp 545 miljoner kronor
mindre än enligt regeringsförslaget,
så skulle detta vara ett tecken på
att högerpolitiken är ett bidrag till en
dämpning av inflationen. I inledningen
till tablån på s. 39 i bevillningsutskottets
betänkande nr 50 heter det: »Högerpartiet
har även här velat bidraga
till eu dämpning av inflationen.» Jag
skall inte gå in på tablån i dess helhet.
.lag vill bara konstatera att den upptar
en hel del siffror, som ur samhällsekonomisk
synpunkt inte ger något som
helst bidrag till en bättre balans. Om
man hämtar 50 miljoner i riksbanken,
så anser jag det i och för sig vara riktigare
ur statlig bokföringssynpunkt,
men man åstadkommer härigenom ingen
förstärkning av samhällsekonomin.

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

Inte heller medför det någon samhällsekonomisk
förstärkning, om man säljer
ett antal aktier, ty de människor
sonn köper LKAB-aktier spar därmed
inte så mycket mer pengar. Om man
bär mindre beredskap i fråga om teleinvesteringar
att användas om det
skulle bil en viss typ av dåliga tider,
är det klart att inte heller det f. n. ger
någon samhällsekonomisk vinst. Däremot
är det ju uppenbart att en stegring,
av försvarsutgifterna och vissa
skattesänkningar medför en belastning
på samhällsekonomin. Å andra sidan
innehåller högerförslaget vissa besparingar
för statskassan. Detta gäller t. ex.
i fråga om bostadspolitiken, där emellertid
en följd av högerförslaget skulle
bli mycket betydande hyreshöjningar
för vissa grupper.

Som sagt, herr talman, jag vill bara
konstatera att högerns skattesänkningsförsJag
medför en väsentligt svagare
budget än den som mittenpartiernas
förslag ger. Därför instämmer jag med
herr Hedlund när han säger, att vi väldigt
gärna skulle vilja föreslå skattesänkningar
nu men att vi anser att det
inte finns samhällsekonomiska möjligheter
härtill. Däremot är vi liksom högern
mycket angelägna om att få en
stor skattereform nästa år, som vi tror
skulle kunna ge ett skattesystem som
vore bättre såväl för näringslivet som
för de enskilda människorna, både direkt
och indirekt.

Jag har förut berört att man på längre
sikt, genom att skapa förutsättningar
för eu snabb ökning av nationalinkomsten,
kan skapa möjligheter till skattesänkningar.
Jag vill ännu en gång betona
att om man kan få till stånd tillräcklig
kapitalbildning bär i Sverige,
så att kommunerna kan återgå till att
låna till en större del av de investeringar
de måste göra, så skapar man
därigenom vissa möjligheter att avbryta
höjningen av kommunalskatterna och
så småningom åstadkomma någon rörelse
i motsatt riktning. Men det är na -

turligtvis något som kan ske först på
litet längre sikt.

Herr talman! För att åstadkomma en
snabb ökning av vår nationalinkomst
krävs en miassa olika ting. Mittenpartierna
har i reservationen till bankoutskottets
utlåtande sammanfattat en hel
del sådana betydelsefulla åtgärder.

Herr Sträng talar på flera ställen om
vikten av att hindra kostnadsstegringar,
men om hur han skall medverka
till detta får vi inget besked, och när
det gäller att skapa förutsättningar för
avtal som passar in i den ramen drar
han sig tillbaka. På denna punkt instämmer
jag med herr Bohman.

Om det är så att regeringen har ett
ansvar för penningvärdet kan ingen
mot bakgrund av den utveckling vi
känner till undgå att dra slutsatsen att
regeringens politik misslyckats; resultatet
är högst otillfredsställande. Det är
alla dessa brister som gör att vårt land
under senare år inte kunnat till fullo
utnyttja våra gynnsamma förutsättningar.
För detta liksom speciellt för skattepolitiken
och den ekonomiska politiken
i övrigt bär regeringen ansvaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste bekänna att
jag inte blivit entusiasmerad av de inlägg
som hållits i dagens debatt, och
jag får väl kanske skylla på det när jag
säger att jag inte tror att kammarens
ledamöter kommer att bli så särskilt
entusiastiska av att lyssna på mig heller,
i varje fall inte i denna första omgång.
Jag skall ändå efter gammal vana
försöka säga några ord, inte i detalj
utan litet mera allmänt, om hur regeringen!
ser på situationen såsom den
har redovisats i kompletteringspropositioner
i år.

Naturligtvis har utgångspunkten för
regeringens ekonomiska politik varit
den larmsignal som underskottet i bytesbalansen
innebar. När vi 1965 uppskattade
bristen i bytesbalansen till i

Måndagen den 29 maj 19C7 fm.

Nr 34

runt tal 1 miljard sade jag, tror jag,
från denna talarstol att man så länge
valutareserven är något så när hyfsad
kan finna sig i det ett år, kanske ett
par år, men att man ändå måste se till
att man bryter trenden. För att inte
sikta alltför högt sade vi oss att vi under
all''a omständigheter borde se till
att vi fram till 1970 hade återställt vår
externa balans.

Nu visar det sig att den förlust vi
hade på 1 miljard sjönk under 1966 till
700 miljoner kronor. Litet otur hade
vi väl också förra året därigenom att
importpriserna steg och exportpriserna
höll sig oförändrade eller i vissa fall
sjönk. En oförändrad relation mellan
import- och exportpriser skulle ha givit
det glädjande resultatet att vår balansbrist
på 1 miljard skulle ha nedgått
till ungefär 300 miljoner kronor.

Nu ser det ut som om vi under 1967
alltjämt får dras med samma ogunstiga
utveckling i avseende på terms of trade
— som det heter på fackspråk. Vi har
fått finna oss i vissa reduktioner. Jag
behöver bara nämna malmprisutvecklingen.
När vi därför redovisar att vi
även under 1967 bär anledning räkna
med en förlust på 700 miljoner, så skall
det ses mot den bakgrunden att vi är
litet missgynnade av utvecklingen rent
prismässigt.

Utifrån utvecklingen under den allra
senaste månaden vågar jag emellertid
ändå anslå eu något mer optimistisk
tongång. Jag kanske misstar mig, men
de 700 miljoner kronorna i bytesbalansförlust
under 1967 kan möjligen bli
mindre. Jag tycker att vissa glädjande
inslag i de rapporter om bytesbalansen
som vi fått under de senaste månaderna
ger anledning till en något mer
optimistisk syn på dessa frågor.

Inte heller tror jag mycket på eu
fortskridande förskjutning till vår nackdel
i den s. k. förskjutningsposten. Orsaken
till denna min tro är att man ute
i världen har en ekonomisk situation,
som i långa stycken är liktydig med ut -

Ekonomisk debatt

vecklingen i vårt land. Det är inte lättare
att låna pengar i Tyskland eller
England än att göra det här i Sverige.
Och om jag håller mig til! de långa räntorna,
som är avgörande för industrins
kapitalkostnader, så är de räntorna i
vårt land, relativt och sett i internationellt
sammanhang, ganska låga.

Jag vågar mig följaktligen på det
omdömet att vi trots allt kan se på utvecklingen
med försiktig optimism.
Kompletteringspr op osiitioneni andas också
sådan optimism, och den har fått sin
siffermässiga dokumentation av att vi
räknar upp bruttonationalprodukten i
år från 2,6 till 3,5 procent, att kommumnvesteringarna
under 1967 beräknas
öka med 10 procent i förhållande
till 3,5 procent under fjolåret och att
bostadsinvesteringarna beräknas öka
med 8,5 procent i reala termer, d. v. s.
i efterfrågan på kapital och arbetskraft,
medan de under fjolåret faktiskt låg
oförändrade eller kanske till och med
gick ned något.

Den enda sektor som bryter detta utvecklingsmönster
är industrin. Där har
vi i år inte räknat med mer än en 3-procentig uppgång mot 6,5 procent i
fjol. Även på den punkten är det dock
möjligt att de senaste liberaliseringarna
med investeringsfonderna och vissa
andra inslag — jag tror att investeringsbanken
i det sammanhanget också
kan få en viss betydelse — kan aktivisera
investeringsdriven i den svenska
industrin, så att vi kanske vågar hoppas
på ett något gynnsammare resultat.
Jag menar således att omdömet om en
försiktig optimism i avseende både på
bytesbalansen och på den allmänna
ekonomiska utvecklingen dokumenteras
med de siffror som kompletteringspropositionen
innehåller.

Naturligtvis har vi alla blivit oroade
under det senaste halvåret över de friställningar
som ägt rum på den svenska
arbetsmarknaden. Dessa friställningar
har två förklaringsgrunder. Den ena är
den otvivelaktigt hårdare konkurrens

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

som svensk industri möter på världsmarknaden
och som den naturligtvis
får räkna med att möta även fortsättningsvis.
Den andra är att man för första
gången har fastlagt perspektiven för
en treårig avtalsperiod, med de lönestegringar
som denna innebär, och följaktligen
kan sätta sig ned och räkna
på de kostnadsstegringar som avtalen
för med sig. Jag tänker närmast på de
sämre enheterna inom den svenska industrivärlden,
där man på grund av
1 ikviditetssvåriigheter, en dålig egein soliditet,
har svårt att göra den mot lönestegringarna
svarande nödvändiga raitionaliseringsinsatsen.
Där säger man
sig att det är lika bra att ta sin Mats
ur skolan så snart som möjligt. Jag tror
att sådana funderingar också leigat bakom
den friställning som vi lagt märke
till. Efter att ha haft möjlighet att studera
förhållandena på nära håll måste
jag konstatera, att i allt väsentligt rör
det sig om sådana företag, som nonchalerat
sin soliditet och där situationen
upplåningsmässigt blivit besvärande på
grund av att de garantier man kunnat
ställa för sin upplåning har varit litet
för klena. Det är i sådana enheter som
man i första hand märkt friställningarna.

Jag har ett behov — kanske mot bakgrunden
av vad herr Ohlin sade i sitt
första inlägg i anledning av interpellationssvaret
— att ställa någonting av
bakgrunden mera i centrum.

Vi hair haft och har som startpunkt i
vår bedömning en konjunktur som otvivelaktigt
har präglats av en viss överansträngning
på arbetsmarknaden. De
friställningar som har brukat uppskattas
till 20 000 man har emellertid inte
höjt arbetslösheten i motsvarande grad.
Sett mot bakgrunden av det tillskott av
arbetskraft som vi naturligen har —
kanske inte så mycket från den egna
befolkningsstammen som från en intensifierad
import av utländsk arbetskraft
— finns det inte någon motsvarighet
mellan friställningarna och arbets -

löshetssiffrorna. Det betyder att omplaceringarna
med vissa lokala undantag
har gått bra. Undantagen är lokalt och
geografiskt betonade. Om jag erinrar om
Dalsland, Ådalen, Oskarshamn m. fl.
platser förstår kammarens ledamöter
vad jag ungefärligen åsyftar.

Jag är den förste att understryka
de besvärligheter som aktualiseras lokalt
och geografiskt, när friställningar
inträffar. Naturligtvis bär då myndigheterna
och regeringen all sin uppmärksamhet
riktad härpå, även om vi
inte går till pressen och talar om varje
aktivitet. Vårt handlande sker på ett
mera diskret sätt, men det är ständigt
pågående aktiviteter i gång för att bemästra
de problem som har uppstått på
vissia områden i landet och som jag nu
apostroferat.

De i runt tal 30 000 arbetslösa som vi
hade i mitten av maj är, för all del, en
ganska hög siffra. Den är framför allt
hög mot bakgrund av vad vi varit vana
vid under de senaste åren. Om jag
ser på arbetslöshetskassornas statistik
finner jag, att enligt den senaste räkningen
var cirka 26 000 arbetslöshetsförsäkrade
utan arbete. Det är 1,6 procent
av kassornas medlemstal. Och i maj har
väl aktiviteten ännu inte riktigt kommit
i gång.

Även om varje individs arbetslöshet
är oacceptabel så är naturligtvis procentsatsen
1,6 inte i och för sig upphetsande.
Jag tror också man skall se
siffrorna — alltså 1,6 procent av de arbetslösihetsförsäkrade
och i runt tal
30 000 arbetslösa — i sammanhang med
att arbetsförmedlingarna samtidigt anmälde
40 000 lediga platser som inte
hade kunnat besättas. Det är klart att i
praktiken placerar man inte exempelvis
arbetslösa grovarbetare, byggnadsarbetare
eller massaindustriarbetare just
där arbetsförmedlingarna frågar efter
folk. Men när detta rikstal på i runt tal
30 000 arbetslösa anges tycker jag att
det för fullständighetens skull är rik -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

tigt att ornförmäla att det samtidigt anmäldes
40 000 obesatta lediga platser.

Denna utveckling på arbetsmarknaden
har inte bara varit oroande och
uppskakande. Den har också i sig haft
positiva drag — jag tvekar inte att erkänna
det från denna talarstol. Det är
nämligen så att den oekonomiska rörligheteni
påtagligt gått ned under det
senaste halvåret. Industrier — t. o. m.
industrier vilkas arbetskraft varit välbetald
— har under 1964 och 1965 haft
en omflyttning som legat vid 40 procent
av arbetsstyrkan under ett år. Företagarna
har nu sagt till mig — och
de bär väl ingen anledning att inte hålla
sig'' till sanningen — att under det senaiste
halvåret liar denna omflyttning kommit
ned i 10 procent, och företagarna
är de första att erkänna vilka vinster
företagen gör därigenom.

Jag tror sålunda att vi bär anledning
räkna med en snabbare produktivitetsstegring
just därför att vi kommit in
i ett bättre balanserat arbetsmarknadsläge.
Arbetsmarknadsstyrelsen!, som genom
regelbundet återkommande konferenser
med sina länsorgan mest ingående
följer dessa frågor, har uttryckligen
på förfrågan av mig uttalat, att
styrelsen just nu betraktar arbetsmarknadsläget
som väl balanserat. Man är
ytterst angelägen om att diskussionen
inte — därför att vi ibland ser på problemet
utan det lugn och den sansi som
vi bör göra — skall skapa tendenser
som för oss tillbaka till ett skede av
överansträngning, med de ekonomiska
förluster för folkhushållet som detta
''.nnebär.

Det bär också sagts mig — jag vet
inte om den spådomen står sig — att
vi under sommaren kommer att ha ett
läge på byggnadsarbetsmarknaden som,
om det inte skall bli eu överansträngning,
skapar behov att importera byggnadsarbetare
för att bibehålla den lugna
och sansade utveckling på löneområdet
som nu råder inom byggnadsbranschen.
Jag ber att få erinra om att byggnads2*
— Andra kammarens protokoll 1967.

Ekonomisk debatt

arbetarna under åren 1964 och 1965
hade en löneglidning som var avgjort
kraftigare än industriarbetarnas. Den
låg på ungefär 5,5 procent för industriarbetarna
och mellan 6 och 7 procent
för byggnadsarbetarna. Detta var alltså
löneglidningen.

Nu redovisas i kompletteringspropositionen
med hjälp av statistik vi kunnat
samla in, att vi under 1966 hade en
nedgång i löneglidningen med 1,5 procent
för industriarbetarna. Den stannar
för innevarande år vid i runt tal 4—4,5
procent. Byggnadsarbetarna bär kommit
ned i en löneglidning som håller sig
omkring ett par tre procent. Omställningens
har således varit mer brutal för
byggnadsarbetarna, men vi har dock
så mycken aktivitet på gång på denna
front att jag tror att det är klokt att
bl. a. vidhålla en frän och bestämd tilllämpning
i behandlingen av de ansökningar
om dispens från investeringsavgiften
som nu flyter in i kanslihuset
och vilka gärna motiveras med att om
man icke får dispens finns risk för arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna.
Problemet är hur situationen kan ställa
sig nästkommande vinter. Investeringsfonderna
har frisläpptsi, och parallellt
därmed bär regeringen medgivit att
skolbyggnadskvoten får ökas med 150
miljoner kronor. Vidare har vi satsat
på ytterligare 1 000—1 500 ålderdomshemsplatsier
samt 50 miljoner kronor
på upprustning av de gamlas bostäder
på landsbygden, samtidigt som arbetsmarknadsverket
och dess länsorgan fått
besked om att de extra påslagen skall
styras just till sådana orter där man
befarar att arbetslösheten kan inträda
under vinterhalvåret.

Nu skulle man kunna hålla långa och
intressanta utläggningar just om vilken
sysselsiättningsprocent vi skall ha för
att få bästa möjliga tillväxt i samhällsekonomin.
I ett sådant konstaterande
ligger naturligtvis också att de arbetslösa
skall tas om hand av samhället med
de olika medel detta har till sitt förfoNr
34

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

gande. Denna debatt förs ju av och till
i de internationella ekonomiska tidskrifterna,
och jag har sett siffror som
3 procent, 3,5 procent och 4 procent.
Om jag går tillbaka till 1958 vill jag
minnas att Bertil Ohlin då i en broschyr
tog upp frågan till diskussion och gjorde
gällande att en siffra på ungefär 5
procent skulle ge det fördelaktigaste
samhällsekonomiska utbytet. Jag utgår
från att han då, på samma sätt som i
dag, naturligtvis inte menar att man
skall lämna dessa 5 procent utan hjälp,
utan man får ta hand om dem på andra
sätt. I dag hade emellertid herr Ohlin
ett inlägg där han betraktade omskolning,
beredskapsarbeten och liknande
som ett ganska dåligt palliativ till vanlig
sysselsättning. Jag fann i hans inlägg —
hans kommentar till interpellationssvaret
— en viss kritik av att man inte
i stället kunde ställa direkta arbetsuppgifter
i det produktiva livet till förfogande
för dessa människor.

När jag nu ur minnet återger professor
Ohlins inlägg från — jag tror
1958 — måste jag bekänna att jag inte
medtagit den broschyr, i vilken professor
Ohlin! beskrev situationen. Jag har
dock i vissa avseenden ett ganska gott
minne. Jag minns en televisionsdebatt, i
vilken det kommunistiska partiets representant,
herr Öhman, ställde herr
Gustafson i Göteborg inför en fråga, där
han citerade herr Ohlins uttalande. Jag
tror att jag ord för ord kan, citera herr
Gustafsons svar, och jag minnsi att
herr Öhman läste högt ur en broschyr,
som så att säga dokumenterade hans
påstående. Jag utgår ifrån att det fanns
underlag för vad han sade.

Detta hände, som sagt, för en del år
sedan, och vem som helst kan ju revidera
sin inställning. Om man inte kunde
göra detta utan ständigt sutte fast
i sina gamla föreställningar, skulle vissa
risker föreligga för både vederbörande
själv och lians omgivning.

Men det är ändå ett allvarligt problem
som jag återkommer till. Om man tror

att sysselsättningspolitiken skall drivas
så ambitiöst att man kunde »torka upp»
den siste arbetslöse, har jag en känsla
av att det blir svårt att få fram en något
så när rimlig stabilitet i den ekonomiska
situationen. Det måste alltid finnas
en viss omställningsarbetslöshet, en
viss omflyttningsarbetslöshet, och så
länge som denna i vårt land under maj
månad befinner sig under 2 procent,
under sommarkonjunkturen i regel håller
sig vid 1 procent eller under 1 procent
och under den sämsta vintersäsongen
måhända uppgår till 2,5 procent,
tror jag nog att vi för en sysselsättningsoch
arbetsmarknadspolitik med all den
ambition och all den energi som man
från mera lugna synpunkter kan begära
att regeringen skall göra.

Den andra frågan är naturligtvis vårt
ständiga problem om prisutvecklingen.
Den kan förtjäna att diskuteras inte
bara i procentsatser utan även från litet
mera allmänna utgångspunkter. Vi hade
under 1966 en prisstegring på 4,7 procent.
Vi räknar med att den under 1967
skall bli 4,8 procent. Jag är den förste
att erkänna att det är rätt mycket. Men
såväl under 1967 som 1966 är den influerad
av medvetna beslut, som vi i
samförstånd fattat i denna riksdag därför
att vi funnit att de varit erforderliga.
I år uppskattas konsekvenserna av
höjningen av omsättningsskatten med
1 procent — d. v. s. 0,75 procent på priserna
— höjningen av tobaksskatten och
vissa andra ting som vi genomfört att
motsvara ungefär 1 procent. Man kommer
således tillbaka till att vi, med bortseende
från vad vi själva så att säga
bär skött om, har fått fram en prisstegring
som kommer att ligga på 3,7—3,8
procent under innevarande år. Jag erkänner
att även denna siffra är olustigt
hög.

Herr Hedlund har på denna punkt
läst kompletteringspropositionen och
med viss tillfredsställelse konstaterat
att vi har sagt att det inte torde vara
påverkan utifrån och inte heller på -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

verkan på jordbrukspriserna som i detta
fall är syndabocken, utan i stället
andra interna drivkrafter. Ja, vi försöker
göra analyser för att få fram vad
som är anledningen.

Den främsta drivkraften är naturligtvis
den kostnadsstegring som vi får via
lönehöjningarna framför allt på serviceområdena,
transportområdena och
tjänsteområdena. Här har man av naturliga
skäl inte samma möjligheter att med
rationaliseringsåtgärder balansera kostnadsstegringen.
Detta ställer upp det intressanta
problemet om vi alldeles speciellt
skall studera rationaliseringsmöjligheterna
just inom dessa branscher.
Rationaliseringar pågår naturligtvis,
och ingen vill anmärka eller klaga på
att man här underlåter någonting. Men
jag föreställer mig ändå att man på dessa
avsnitt av vår ekonomiska verksamhet
inte har samma möjligheter som
man har inom den rena industrin — där
man i större utsträckning kan ersätta
gamla maskiner med nya — att med en
effektiviserad rationalisering ta bort lönestegringarnas
effekt.

Från dessa utgångspunkter är det väl
ganska naturligt om oppositionen i dag
som så många gånger tidigare kommer
tillbaka till sin uppfattning om att vi
politiskt skall kunna ingripa i lönebildningen
på ett annat sätt än som skett hittills.
Därför återkommer oppositionen i
sina reservationer till utskottets betänkande
till anspråken på en rundabordskonferens
— en debatt som vi har fört
åtminstone fyra, fem gånger i liknande
sammanhang och som jag för min del
har ganska svårt att tillföra någonting
nytt. Jag skulle möjligen kunna säga att
jag av naturliga skäl har flitigare kontakter
med löntagarorganisationerna
och deras ledning än vad någon av oppositionens
företrädare har och förmodligen
kan räkna med att få. Vid dessa
kontakter har jag fått klart besked om
att det inte finns förutsättningar för att
nu bjuda in till några allmänna överläggningar
i akt och mening att vid des -

Ekonomisk debatt

sa »påtryckningsöverläggningar» — ty
det är vad det måste vara fråga om —
få något gehör för våra synpunkter, och
inte heller skulle vi bli väl mottagna.
Går man objuden in, går man otackad
därifrån. Atmosfären måste vara sådan
att överläggningarna kan bli meningsfulla.

Civilministern har förklarat här i
riksdagen att i den mån det gäller staten
som arbetsgivare har staten ett intresse
av att samordna diskussionerna med
den fria marknadens diskussioner mellan
arbetsgivare och anställda. Statens
sektor, som är stor, kan naturligtvis inte
handhas utan att det blir följdverkningar
på den andra sektorn. Därför är det
ett intresse för staten att både tidsmässigt
och resonemangsmässigt ha flitiga
kontakter med den fria arbetsmarknadens
organisationer, när vi i slutet på
1968 — avtalet går ut den 31 december
1968 — skall träffa ett nytt genomgripande
löneavtal för en så utomordentligt
stor del av svenska folket.

En rundabordsdiskussion kan inte ge
något nytt, och jag har till leda upprepat
från denna talarstol att de ekonomiska
data, som vi känner till, känner
arbetsmarknadsorganisationernas företrädare
lika bra till.

Att oppositionen tror att vår övertalningsförmåga
skulle ha en speciell verkan
kan vi för all del vara smickrade
över, men jag kan inte återgälda denna
vänlighet visavi oppositionen; jag tror
inte att dess övertalningsförmåga skulle
röra de förhandlande parterna ett smul.
Blygsam som jag är, har jag inte heller
velat dra några längre gående slutsatser
beträffande regeringsrepresentanternas
övertalningsförmåga.

Talet om en rundabordskonferens har
naturligtvis sin agitatoriska effekt. Jag
är den förste att erkänna att många
människor går omkring och säger: Det
är väl rätt meningslöst att vi höjer lönerna
med 10 procent! Emellertid är i
runt tal bara hälften av denna höjning
ett resultat av löneförhandlingarna; den

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

andra hälften är en följd av den s. k.
löneglidningen. Den blir större, ju hetare
läget är, och mindre, ju lugnare och
bättre balanserat vi har det på arbetsmarknaden.

Det är klart att man kan hävda att det
är rätt meningslöst att höja lönerna när
prisstegringarna kommer efter. Trots
allt har det dock visat sig att det under
1960-talets fem första år blev en reell
förbättring för löntagarna på 4 procent.
Det är först den dag då lönestegringarna
tenderar att riskera vår bytesbalans som
fara är för handen. Därför medger jag
villigt att med en brist i bytesbalansen
kommer lönestegringsproblemet alltmer
i förgrunden. Löneavtalen är emellertid
träffade fram till den 1 januari 1969,
och vi kan i dag inte göra någonting annat
än försöka driva den ekonomiska
politiken med lugn och sans och utan
överdrifter, så att vi slipper i varje fall
eu del av de 50 procent av lönestegringarna
som under tidigare år på 1960-talet härrörde från den s. k. löneglidningen.

Den andra frågan, som i förbigående
har berörts i inläggen och mera pregnant
presenteras i reservationerna till
utskottsutlåtandena, är kravet på den
s. k. rullande långtidsplanen även i arbetskraftstermer.
Vid detta tillfälle har
jag för första gången funnit att en sådan
plan skall vara specialiserad och uppdelad
på de olika områdena inom arbetsmarknaden.
Det sistnämnda tyder
på en ambition som går litet längre än
vad man i praktiken har möjlighet till.

Arbetsmarknaden är och måste vara
eu rörlig faktor. Industrierna kan expandera
på ett håll och fråga efter en
speciell typ av arbetskraft samtidigt
som de kan gå ned på ett annat håll och
ställa en viss annan typ av arbetskraft
utan arbete. Vi har också vårdyrken och
serviceyrken att tänka på. Allt detta är
en flytande materia, och det innebär en
övertro på planeringen om vi inbillar
oss att det för varje särskild sektor skall
kunna åstadkommas både en utbildning

och en aktivitet som passar ihop med en
utveckling som vi ändå vet rätt litet om.

Däremot kan man väl skapa sig en
uppfattning om arbetskraftsbalansen
mera totalt sett. I botten har vi ju ett utredningsmaterial
som inte är så specificerat
som jag har funnit att oppositionen
kräver men som ändå är ett försök
att avläsa hur mycken arbetskraft vi
måste ha tillgänglig i framtiden, om vi
skall motsvara de ena eller andra förväntningarna.

Det är inte säkert att dessa förväntningar
kan infrias. Utvecklingen har en
benägenhet att revidera planerna i detta
avseende. Det har vi alla erfarenhet
av. För ett par år sedan var civilingenjörernas
arbetsmarknadsutsikter för
framtiden, såsom de då bedömdes, annorlunda
än vad denna grupps arbetsmarknadsutsikter
bedöms vara i dag.
Arbetsmarknadssituationen växlar, och
man kan således när det gäller arbetskraftsbuageten
inte komma längre än
att man får nöja sig med kvantitativa
termer utan alltför ingående specificering.

Den rullande långtidsplanen siktar
emellertid även till annat. Man vill ha
ett material som visar det troliga budgetutfallet
under, låt oss säga, en femårsperiod
framöver. Man vill också i
detta troliga budgetutfall placera in ett
slags reformprogram för denna femårsperiod.
Här begärs inte precis småsaker.
Med reformer menar vi bättre
folkpensioner, bättre familjepolitik,
bättre u-landspolitik. Vi menar också
bättre och intensivare omskolnings- och
arbetsmarknadspolitik, bättre sjukvårdspolitik
och även en skattereduktion
för det ena eller andra området.
Alla de, som så lättsinnigt talar om en
genomgripande skattereform, bär inombords
den uppfattningen att denna skattereform
skall medföra en reducerad
beskattning.

Om industrifolk talar om en genomgripande
skattereform är det i förhoppning
att en sådan skall ge lindringar i

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

fråga om bolagsskatt och omsättningsskatt
på industriinvesteringar och mycket
annat. Om en riksdagsman, som inte
har förstahandskontakter med industrin,
talar om en genomgripande skattereform
tänker han närmast på sig
själv. Är han bra avlönad anser han
progressivitetssänkningen vara den
mest angelägna reformen, och är han
dåligt avlönad kanske han funderar på
höjda ortsavdrag eller på en utbyggnad
av schablonavdraget för kommunalskatt
i statsbeskattningen, vilken tar sikte på
speciellt de lågavlönade.

Var och en ser detta problem från
sina utgångspunkter. Att begära en genomgripande
skattereform har en viss
argumentmässig effekt. Den som emellertid
gör sig besvär att sätta sig ned
och fundera igenom vad det är fråga
om, måste väl ändå konstatera att hur
genomgripande man än gör denna reform
gäller det bara omflyttningar från
en grupp till en annan, från fysiska personer
till företag eller omvänt. Det statsfinansiella
och budgetmässiga perspektivet
ger helt enkelt inte några andra
möjligheter.

I detta läge har regeringen, sin plikt
likmätigt, att en gång per år i januari
månad servera riksdagen ett program
för det reformarbete -— jag avser då
reformarbete över hela skalan — som
regeringen anser sig vilja aktualisera
under det framförliggande budgetåret.
Samma möjlighet har oppositionspartierna.
Regeringen anser det tämligen
meningslöst att skissera reformprogram
för 4—5 år framåt, såvida inte konkreta
förslag till skattehöjningar kan framläggas
som stöd för finansieringen av detta
ref ormp r ogram.

Huruvida oppositionen som talar för
de långsiktiga programmen är beredd
att inte bara göra ett sådant program för
fem år, utan även göra ett program för
de finansiella konsekvenserna på fem
år, vet jag ingenting om. Om man emellertid
menar någonting med sitt krav på
en långtidsplanering och om man vill

Ekonomisk debatt

tala som ärlig politiker, anser jag, att
man svårligen kan komma ifrån den
konsekvensen.

I inläggen under debatten här har
man naturligtvis också känt ett behov
av att kritisera kreditmarknaden, även
om vi väl i denna kammare såväl som i
medkammaren gjorde undan det mesta
av det i samband med debatten för någon
vecka sedan om investeringsbanken.
När man samlar sig till att kräva en besparingsutredning
med parlamentariskt
inslag, motiveras den aktiviteten med
att det kommer att innebära att vi får ett
ökat sparande, ett ökat investeringskapital.
Det är en banal sanning som ingen
skall förneka att om människor spar
mera så får vi mer att investera för.
Men tror någon verkligen att man med
några slags organiserade aktiviteter eller
med några specifika skattepreferenser
kan öka sparandet? Jag tror det inte.

Dessutom är det på det sättet, vilket
vi har tillåtit oss att säga senast under
bankdebatten, att vi har ett bra sparande
i detta land. Investeringsinsatsen i
vårt land, utslagen per capita, är internationellt
sett utomordentligt hög. Det
betyder att sparandet per capita är högt,
och det bör det väl vara, eftersom vi vid
en internationell bedömning är relativt
välförsedda med pengar.

Vi har högre löner än de flesta andra
länder kan kosta på sina medborgare.
Egna företagare i vårt land bär större
inkomster än vad de flesta andra länder
kan inregistrera för sina företagare.
Slutresultatet bör således logiskt vara,
att vi också skall ha ett högt sparande,
och det har vi. Det högsta sparandet
i världen per capita liar amerikanerna,
och sedan kommer, vill jag minnas enligt
de sista reviderade siffrorna, kanadensarna
något före oss. Vi ligger
i den exklusiva toppen, ganska väsentligt
ovanför de flesta andra länder som
brukar anföras såsom föredömliga exempel,
när man gör sådana här internationella
jämförelser i andra sammanhang.

Jag brukar alltid hänga på en de!

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

reservationer vid internationella jämförelser.
Därför skall jag göra det även
här. Så långt är det emellertid ändå
rätt, att kreditexpansionen i vårt land
ökade från 1965 till 1966 med 2 Va miljarder,
och kreditexpansionen från 1966
till 1967, som den nu beräknas, stiger
med ytterligare 1 1U miljard. Det är en
snabb expansion i kreditgivningen. Den
bilden passar illa ihop med talet om
att vi har ett dåligt sparande, en dålig
kreditmarknad, en underförsörjd kapitalmarknad.
Det har vi inte.

Det hela är emellertid så enkelt att
i alla våra ambitioner på olika områden
ger en addering av dessa ständigt ett
sådant resultat att inte ens vårt förnämliga
sparande, vår snabba kreditexpansion
räcker till. Nu stärker vi
denna kreditmarknad ytterligare genom
det förslag som riksdagen var klok nog
att acceptera under föregående vecka,
nämligen kapitaltillskottet till investeringsbanken.
Vi har i årets statsverksproposition
sagt ifrån att avsikten är
att repetera denna aktion 1968. Det rör
sig således om en överstyrning av
pengar som i annat fall väsentligen
skulle ha gått till konsumtion men som
nu i stället går till investeringar.

Jag skall därefter i korthet bemöta
herrar Hedlund, Bohman och Ohlin.
Herr Hedlunds inlägg präglades av en
ganska påtaglig välvilja mot kompletteringspropositionens
skrivningar och
regeringens ståndpunkter. Herr Hedlund
ansåg sig kunna avläsa förbättringar
beträffande bl. a. regeringens sätt att
angripa prisstegringsproblemet, och
han utdelade till och med en komplimang
till mig för att jag nu försöker
analysera orsakerna till prisstegringen.
Detta har jag nog försökt även tidigare
men herr Hedlund tyckte kanske inte
om orsakerna som vid dessa tillfällen
kan ha varit andra. Det passade måhända
bättre att ge komplimangen i dag
då det föreligger överensstämmelse med
herr Hedlunds intentioner. Vi skall ha
en hygglig stabilitet som mål, sade herr

Hedlund, och därom behöver det väl
inte vara någon diskussion.

Därefter tog herr Hedlund upp frågan
om rundabordskonferens och sade
sig vilja ha en annan skattepolitik som
skall vara produktionsfrämjande, och
han kräver nu en skattereform som innebär
omläggning till mervärdebeskattning.
Nu är emellertid inte företagsamhetens
skatteproblem inskränkta till
frågan om vi skall ha en mervärdeskatt
eller en reducerad omsättningsskatt på
investeringarna. Det finns så mycket annat
på skattepolitikens område som är
ungefär lika intressant från företagens
synpunkt.

När jag för någon vecka sedan gick
igenom det förarbete som nu äger rum i
kanslihuset med hänsyn till den nödvändiga
beredskapen för den händelse
diskussionen med Europamarknaden
avancerar och bl. a. såg på skattepolitiken
och den harmonisering som väl då
blir erforderlig konstaterade jag, att om
de svenska företagen å ena sidan skulle
få en konkurrensvinst genom acepterandet
av mervärdeskatten så skulle de
å andra sidan åsamkas en konkurrensförlust
därigenom att lagervärderingsavskrivningar,
liksom över huvud taget
avskrivningsreglerna, samt skattepreferenserna
över investeringsfonderna anpassas
till Europamarknadens mönster.
Huruvida slutsumman av en sådan harmonisering
ger fördelar till de svenska
företagen eller ej har jag inte vågat
ha någon uppfattning om. Även om
Europa anpassar sig till allt det som
innebär konkurrensfavörer för oss, sett
från företagsbeskattningssynpunkt, är
det mycket möjligt att konkurrensläget
inte precis ljusnar. Jag har velat framhålla
detta, ty jag anser inte att den
här något ensidiga diskussionen om
mervärdeskatten omfattar hela problemet.

Herr Hedlund, som jag faktiskt svarat
med vad jag här rent allmänt uttalat,
förklarade sig intresserad av en aktiviserad
arbetsmarknadspolitik och dekla -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

rerade val också intresse för en fortsatt
aktiv lokaliseringspolitik. På sätt och
vis är jag glad över att höra detta. I
själva verket är detta en fråga om solidaritet
mellan de olika medborgargrupperna
i vårt land.

Arbetsmarknadsstyrelsens generaldirektör
höll för en tid sedan ett tal, där
han sade att om vi i dag hjälper ungefär
50 000 arbetslösa, så borde vi inrikta
oss på målet att hjälpa 100 000. Jag föreställer
mig att hans perspektiv också
utsträckte sig till den kvinnliga arbetskraften
och ett intensivare engagemang
i detta avseende. I princip är det väl
ingenting att säga härom; det är naturligtvis
glädjande om vi kan öka aktiviteten.
Men initialmässigt måste det innebära
att man satsar åtskilliga hundra
miljoner kronor på arbetsmarknadspolitiken,
och dessa pengar måste tas av
de inkomster staten har. Om man anser
att statens upplåning för närvarande
mot bakgrunden av den konjunktur vi
har är tillräckligt hög —- herr Hedlund
var litet oroad för en ökning av den
statliga upplåningen; jag kan hålla med
honom om att den i varje fall är tillräckligt
hög — så måste dessa pengar
för en aktivisering av arbetsmarknadspolitiken
och lokaliseringspolitiken tas
från de människor som har arbete och
som alltså inte berörs av åtgärderna på
dessa båda områden. Herr Hedlund, som
ju har en doktorsexamen i juridik och
följaktligen har sinne för logik, bör
kunna följa mig om jag säger, att en
sådan deklaration bör innebära att han
anser, att de som är lyckliga nog att ha
arbete och inkomster får dela med sig
via skattepolitiken för att kunna hjälpa
dem som befinner sig i den motsatta
situationen, med det handtag de behöver.

Sedan återkom herr Hedlund till sin
fråga, varför finansministern inte tagit
fasta på förslaget om en besparingsutredning.
Jag tror att herr Hedlund också
gav svaret på den frågan. Det är riktigt,
som herr Hedlund därvid antydde,

Ekonomisk debatt

att jag har gjort ett försök. Min företrädare
gjorde också ett försök. Båda dessa
försök misslyckades kapitalt. Detta berodde
väl helt enkelt på att när dessa
besparingsförslag — i varje fall om de
var av den omfattningen att de gjorde
skäl för denna beteckning — konfronterades
med den politiska viljeyttringen
hos riksdagens olika partier, så höll de
inte. Jag tillåter mig att fråga: Är vi
annorlunda i dag än vi var för tio eller
fjorton år sedan? Är inte de politiska
viljeyttringarna lika markanta i dag
som tidigare? Är inte damerna och herrarna
som politiker lika fullfjädrade i
dag som för tio år sedan? Om svaret på
dessa frågor blir ja, måste man utgå
ifrån att resultaten blir ungefär desamma
som förra gången.

Nu finns det emellertid — jag höll på
att säga: Gud vare tack och lov —
ändå en liten möjlighet att pröva huruvida
vi har förändrats i detta avseende.
Yi har ett speciellt besparingsproblem
på försvarets område som behandlas av
en kommitté, där alla politiska partier
är representerade. I denna fråga är distansen
mellan regeringspartiet och mittenpartierna
inte särskilt stor, medan
däremot distansen mellan regeringspartiet
och högerpartiet är oroväckande
stor. Jag skall med stor spänning följa
den diskussion, som nödvändigtvis måste
komma att föras inom försvarskommittén.
Är man från oppositionens sida
allvarligt inställd på att spara, har man
på denna punkt möjligheter att gå regeringen
till mötes i en utsträckning som
gör att jag kanske i framtiden får modifiera
min tveksamhet beträffande en
besparingsutrednings möjligheter.

Herr Bohmans inlägg rörde sig i allt
väsentligt om investeringsbanken. Då
diskussionen om den ägde rum för någon
vecka sedan hade jag nöjet att föra
den debatten i medkammaren, och jag
vet att min regeringskollega Krister
Wickman förde den med brio i denna
kammare. Skötte han sig så bra att herr
Bohman inte fick tillfälle att säga vad

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

han ville säga vid det tillfället utan
gick och sparade på sig detta som han
nu tar upp vid detta tillfälle?

Herr Bohman försökte finna motsättningar
mellan den debatt som fördes om
investeringsbanken och debatten i dag.
Jag tycker inte att det finns någon
täckning för ett sådant påstående. Vi är
överens om att utvecklingen just i år
när det gäller de privata industriinvesteringarna
inte är vad vi skulle önska.
Investeringsbanken är ett försök att
realisera den prioritering vi alla är
eniga om.

Herr Bohman förde ett resonemang
om något slags katastroffilosofi som
skulle ha kommit till uttryck i samband
med bankdebatten. Jag vet inte vad han
menade, men tydligen hade han ett behov
av att överdriva. Vare sig i propositionen
eller i några debattinlägg har
någon katastroffilosofi kommit till uttryck.
Herr Bohman sade också att det
alltid skett en omstrukturering i samhället.
Visst har det det. Men ibland har
den gått snabbare och ibland har den
varit lugnare. Just nu är nog omställningstakten
så snabb att man har anledning
att vara särskilt uppmärksam. Det
är anledningen till att investeringsbanken
såg dagens ljus. Det var nämligen
en metod att på ett positivt sätt möta
de krav som dagens omställning medför.

Herr Bohman fällde också ett yttrande
som månhända inte var så allvarligt
menat; han talade om nödvändigheten
av att vara i balans med omvärlden
och kom i det sammanhanget in på de
höga svenska lönerna. Det är klart att
man då frågar sig — jag ger herr Bohman
chansen att förklara sig på den
punkten — om herr Bohman menar att
våra löner skall ligga stilla i väntan på
att de andras skall komma i kapp. Den
takt de andra presterar i sin lönestegring
kan vi ju fasligt litet påverka. År det
ändå inte så att vi på grund av duktiga
yrkesarbetare, skickliga tekniker, ingen -

jörer och företagare, arbetsfred på arbetsmarknaden
och en på det hela taget
god industri hittills har haft chansen
att hålla oss med högre standard och
högre löner och ändå klara oss i den
internationella konkurrensen? År det
någonting som säger att den utvecklingen
för vår del inte kan fortsätta
även framöver? Jag tror att vi har den
chansen.

Herr Bohman gjorde i sitt inlägg en
rad citat av professor Erik Lundberg.
Det är möjligt att mina regeringskolleger
av och till citerar professor Lundberg.
Jag vill minnas att jag bara har
gjort det en enda gång, och det var när
han talade om — det var inte någon
nyhet för mig, men det är ju alltid roligt
att få ansluta sig till en erkänd auktoritet
— att vi 1938 och 1939 sparade 25
procent och konsumerade 75 procent
av den svenska nationalprodukten, medan
vi 1964 eller 1965, då professor
Lundberg gjorde dessa påpekanden, sparade
32 procent och konsumerade 68
procent. Han uppfattade det som ett uttryck
för vad jag har försökt säga på
annat sätt, nämligen att sparandet i
vårt land inte är dåligt. Kapitalbildningen
är god, och den utveckling jag nämnde
anförde han som en dokumentation
på detta.

I övrigt har min vän Erik Lundberg
och jag skilda uppfattningar i en rad
olika frågor på det nationalekonomiska
området. De av kammarens ledamöter
som besvärar sig med att gå till Nationalekonomiska
föreningens sammanträde
i januari månad varje år har alla
möjligheter att där avlyssna debatten
och konstatera att våra uppfattningar
skiljer sig ganska väsentligt. Jag vet inte
om jag vågar inbjuda herr Ohlin till
den debatten. Han har faktiskt varit där
tidigare en gång, nämligen när televisionen
hälsade på. Vi kan ju försöka
övertala televisionen att komma dit en
gång till. Debatten mellan oss då kan
ju ha sitt intresse, eftersom det är första

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

gången som regeringens talesmän har
tillfälle att ventilera statsverkspropositionen.

Sedan är det en annan sak som jag
här har svårt att gå förbi. Herr Hedlund
slutade sitt inlägg med en ganska frän
vidräkning med högerns skatteförslag.
Om jag fattade honom rätt, menade han
att det förslaget hade mycket litet med
verkligheten i dagens situation att göra.
Herr Hedlund nickar jakande; jag har
alltså uppfattat honom rätt. Det är inte
riktigt anständigt, hade herr Hedlund
ett behov av att tala om, att gå omkring
och bjuda svenska folket en hel bukett
skattesänkningsförslag, när alla fakta
ligger på bordet och man kan se hurdant
läget är. Det läget tillåter inga
skattesänkningar. Låt mig för en gångs
skull helt ansluta mig till herr Hedlund
på den punkten — utan att någon därför
drar slutsatser om en ny koalition. Det
är inte anständigt att med allmänt snack
om en annan ekonomisk politik bibringa
människor den uppfattningen att man
kan stå till tjänst med en rad populära
skattesänkningar.

När herr Bohman fick ordet gick han
snällt förbi herr Hedlunds angrepp och
sköt i stället in sig på regeringen, som
inte vill vara med om de föreslagna
skattesänkningarna. Jag har någon gång
frågat herr Bohman hur han skall kunna
bli ense med herr Hedlund i det s. k.
borgerliga alternativet till socialdemokratin,
när man har så diametralt skilda
uppfattningar om vad som är korrekt
redovisning på det viktiga skattepolitiska
området. Jag har också ställt samma
fråga till herr Hedlund, och av honom
har jag fått svaret: Det går alldeles utmärkt.
Högern får lov att lägga bort alla
sina tokiga förslag och hela sin extrema
politik.

Skatteförslaget, är ju enligt herr Hedlunds
mening ett utslag av högerns extrema
politik.

Herr Bohman svarar däremot ingenting.
Det är elakt att säga att herr Boh -

Ekonomisk debatt

man sticker svansen mellan benen och
smiter över till något annat, men man
får onekligen det intrycket när man avlyssnar
debatten. Herr Bohman brukar
slå upp sina morgonblå ögon och säga:
Ja, men om vi bara får bort socialdemokraterna,
så nog skall vi bli överens!
Men om herr Hedlund har bestämt sig
för att inte bli överens med herr Bohman
på den punkten, och om herr Bohman
envist hävdar att han till varje
pris skall bli ense med herr Hedlund,
vore det då inte i klarhetens intresse
bättre att säga att förslagen är en fönsterskyltning
som man kostar på sig för
att fånga in en del väljare, men i en
borgerlig regering är det definitivt
omöjligt att aktualisera dem.

Avslutningsvis skulle jag, för att inte
begå någon mannamån också vilja säga
någonting till herr Ohlin.

Herr Ohlin passade på att i samband
med interpellationssvaret göra undan
det mesta. Den mycket rikt nyanserade
kritik, som han där kostade på regeringen
och sedan följde upp på ytterligare
en punkt, har vi hört förr. Jag frågar
mig ibland, när jag avlyssnar herr
Ohlins kritik, om han gått på operett
för ofta och då också sett stycket »Annie
get your gun» — ty »Allt vad ni gör kan
jag göra bättre» är herr Ohlins tema
i alla våra ekonomiska debatter. Han
har inte fått visa det ännu, men han
är rätt säker på att han kan det.

I övrigt var herr Ohlins senaste inlägg
en så att säga doktors- eller professorsmässig
granskning av texten i kompletteringspropositionen.
Nu är kompletteringspropositionen,
som jag signerat,
naturligtvis inte någon doktorsavhandling.
Det är möjligt att den i vissa formuleringar
inte skulle stå sig vid en
disputation, där man väger orden och
ordens valörer. Vad jag velat säga i
kompletteringspropositionen har jag nu
också försökt komplettera med detta inlägg
i dag.

Herr Ohlin ställde en fråga vid sidan

Nr 34

Måndagen den 29 maj 19G7 fm.

Ekonomisk debatt

om sin textgranskning och den frågan
löd: Vilken slutsats drar finansministern
i långtidsperspektivet av en ökad
upplåning på 400 miljoner? »Långtidsperspektivet»
innebär alltså den budget
som jag, om jag lever och har hälsan,
skall försöka åstadkomma kommande
höst. Det blir en budget som startar den
1 juli 1968 och som skall sättas in i sitt
samhällsekonomiska sammanhang under
perioden 1 juli 1968—30 juni 1969. Det
är därför omöjligt att dra några absolut
adekvata och konkreta slutsatser om en
upplåningsökning på 400 miljoner för
den period som startar om drygt ett år.
Naturligtvis kan jag utifrån den utgångspunkten,
att det ständigt kommer
att vara trängsel på kapitalmarknaden,
säga att det är önskvärt att hålla den
statliga upplåningen så låg som möjligt,
vilket förmodligen såsom hittills kommer
att vara min ambition. Den upplåning
vi har i dag på ungefär 1 500 miljoner
är emellertid mindre oroande, sett
ur inflationistisk synpunkt, än den totalbalans
kanske var som vi hade under
budgetåret 1963/64.

Jag har med detta bara velat säga att
upplåningens absoluta omfattning naturligtvis
får sättas in just i det skede,
där man så noggrant som möjligt kan
bedöma det samhällsekonomiska spänningsläget
i övrigt.

Ja, herr talman, till kammarens stora
överraskning skall jag sluta med detta.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern fann
att en av anledningarna till den negativa
bytesbalansen under det senaste året var
att export- och importprisernas förändring
inte hållit jämn takt. Det är naturligtvis
en förklaringsgrund, men det är
en klen tröst — resultatet är ett faktum.

Den enda sektor som enligt finansministern
bryter trenden i den något
försiktiga optimism, som finansminis -

tern velat inge oss, är industrisektorn.
Men det är illa nog, herr finansminister
— det är enligt min mening den viktigaste
sektorn, den sektor som producerar
varor som vi skall sälja.

Friställningen av arbetskraft har flera
orsaker. Konkurrensen på världsmarknaden
är en enligt finansministern. Obestridligt
är att den till betydande del
sammanhänger med inflationen.

Sedan har vi, framhöll finansministern
vidare, denna treåriga avtalsperiod
som gör att alla kan räkna ut huruvida
det går ihop för dem 1968 eller inte. Finner
man att kostnadsstegringen blir så
stor att varorna inte går att sälja kan det
hända, sade finansministern, att man
känner sig nödsakad att lägga ned sitt
företag redan nu. Det tror jag är riktigt,
och dess värre kommer detta att fortsätta
i år och även nästa år.

Så ett par ord om arbetslöshetssiffrorna! Det

är alldeles riktigt att den registrerade
arbetslösheten omfattade cirka
30 000 i april månad. Men man frågar
sig om inte ytterligare grupper borde
räknas med i sammanhanget. De som är
på arbetsmarknadsutbildning t. ex. är
ungefär lika många. Vidare har vi sådana
som är sysselsatta i allmänna beredskapsarbeten
— det är sådana som
skulle vara arbetslösa, om inte staten på
detta sätt hjälpte till att ta hand om dem.
De är 10 000. Vi har också sådana som
sysslar med beredskapsarbeten för
handikappade o. s. v. Dessa grupper utgör
tillsammans cirka 50 000 personer,
och lägger man ihop 50 000 och 30 000
får man summan 80 000.

Nu vill jag, för att undvika varje missförstånd,
hålla med finansministern på
en punkt: Det finns ingen som helst anledning
för oss att önska oss tillbaka till
den överfulla sysselsättningens period,
med den rörlighet på arbetsmarknaden
som överfull sysselsättning för med sig
och den brist på effektivitet som föranleds
därav. Jag vill alltså inte låta
komma mig till last att på något sätt ha

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

försökt liävda att vi skall önska oss tillbaka
till den överfulla sysselsättningens
period.

Det finns heller ingen anledning att
överdimensionera svårigheterna i dag.
De är stora men de är inte värre än att
vi kan komma till rätta med dem. Finansministern
sade att detta att komma
till rätta med svårigheterna och detta
med lokaliseringspolitiken är en fråga
om solidaritet samhällsgrupperna emellan.
Ja, visst är det det. I något sammanhang
har finansministern, om jag inte
minns fel, framhållit att kostnaderna
härvidlag i första hand får täckas genom
besparingsåtgärder. Det är jag med
på — jag vill besparingsåtgärder på
både den civila och den militära sidan.
Men jag tycker inte att det gav intryck
av någon särskilt positiv anda hos finansministern
när han som enda testobjekt
på sparviljan valde den militära
sidan. Ty en besparingsutredning som
skall ge utslag måste avse ett stort fält,
där man får ge och ta på det ena området
och det andra — där man får försöka
kompromissa sig fram. Det går inte
att skjuta fram ett ensamt avsnitt, om
man är intresserad av att nå resultat.

Jag måste tydligen än en gång framhålla
att mellanpartierna inte syftar till
något diktat på arbetsmarknaden och
inte heller till påtryckningar. De upplysningar
det rör sig om gäller främst
statsmakternas avsikter för framtiden —
upplysningar som måste lämnas för att
arbetsmarknadens parter skall veta vad
de har att rätta sig efter. Att det skulle
vara ovidkommande att lämna sådana
upplysningar har jag mycket svårt att
fatta.

Vi är naturligtvis glada över att det
blivit en reell inkomstförbättring för
alla under ett antal år, men vi hade varit
oändligt mycket gladare om den nominella
inkomstförändringen hade anslutit
sig så nära som möjligt — jag
understryker detta — till den reella inkomststegringen
och bestått av så litet
luft som möjligt.

Ekonomisk debatt

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis ingen
oartighet mot finansministern om jag
börjar med att säga någa få ord till herr
Ohlin, eftersom han bestred att vår budget
var starkare än de övriga partiernas
i år och att den minskade upplåningen
med 545 miljoner kronor skulle få någon
verklig effekt. Man kan självklart
diskutera med herr Ohlin punkt för
punkt — vilket jag är beredd att göra —
i vad män dessa olika besparingsförslag
minskar statens utgifts- och utlåningsbehov
för att bedöma vilken effekt ur
åtstramningssynvinkel de olika punkterna
kan medföra.

Det är klart att man kan diskutera
detta liksom att man också kan analysera
de besparingsförslag som mittenpartierna
lagt fram. Men hur man än
diskuterar kommer man inte ifrån att
vårt förslag innebär en avsevärd förstärkning.
Därtill kommer att effekten
blir starkare genom den samhällsekonomiska
effekt som våra besparings- och
skattesänkningsförslag får på arbetsintensitet,
sparande, kapitalbildning m. in.
Hela vårt resonemang faller tillbaka
på vad vi var ense om i allmänna skatteberedningen,
där även mittenpartierna
och socialdemokraterna var med.
Mittenpartierna talar fortfarande om
att vi behöver en stor skattereform.
De har gjort detta år efter år. Men de
säger att vi inte skall ha reformen i år
utan nästa år, och jag förmodar att de
kommer att föra samma resonemang
även då. Man skall inte glömma bort
den gamla riktiga slutsatsen att i morgon
är i dag i går.

Finansministern började lugnt och
försiktigt. Jag fick en känsla av att han
gav uttryck för vad han verkligen kände
när han sade sig inte vara särskilt
entusiastisk. Men sedan eldade han som
vanligt upp sig till den trevliga jargong
som låter bra, gör sig bra och är mycket
effektfull.

Vårt skatteförslag var inte anständigt,
sade finansministern. Jag säger på nytt:

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

Gå tillbaka till allmänna skatteberedningen
och stoppa in vårt skatteförslag
där! Då visar det sig att det stämmer
överens på så gott som varje punkt. Vi
vidhåller att det förslaget, om vilket man
varit överens tidigare, bör förverkligas.

För en stund sedan lär statsrådet
Krister Wickman ha stått i första kammaren
och sagt att vårt budgetförslag
för nästa budgetår var starkare än regeringens.
Detta går att kontrollera,
men enligt uppgift har han sagt så. Här
säger finansminister Gunnar Sträng att
vi sysslar med allmänt snack om populära
skattesänkningar. Detta är verkligen
ett underbetyg åt allmänna skatteberedningen
liksom att göra gällande att
vad vi håller på med är en populär
»fönsterskyltning» och ingenting annat.

Vidare spekulerade finansministern
om framtiden, den framtid vi skall ha
gemensam med bl. a. herr Hedlund. Jag
vill gärna säga att herr Hedlund är en
trevlig middagskamrat nere i Strasbourg
och vi har haft mycket angenäma
diskussioner om allt möjligt. Han är
naturligtvis litet svårare när man möter
honom i sådana här sammanhang. Dock
är herr Hedlund inte, liksom naturligtvis
ingen av oss, evig som politisk figur.
Jag har faktiskt så »morgonblå» ögon att
jag är övertygad om att de borgerliga
partierna skall kunna —- liksom i Norge
— resonera ihop sig när den dagen
kommer, d. v. s. vi skall kunna åstadkomma
ett regeringsprogram som är så
balanserat att det i varje fall blir bättre
än det som den nuvarande regeringen
lagt fram. Jag vet inte vad finansministern
själv har för färg på ögonen. Är
de möjligen svartblå?

Diskussionen om skatterna känner vi
igen. Gång efter annan har finansministern
sagt att olika partier för olika
egoistiska synpunkter till torgs. Vart
och ett har sin speciella syn på hur
skatterna skall se ut från de särskilda
synpunkter vederbörande har att beakta.
Jag trodde inte att finansministern
gjorde så när han diskuterar skat -

ter. Jag gör det förvisso inte, även om
jag personligen skulle vara intresserad
av en sänkt progressivitet, det skall jag
gärna erkänna.

Men det är naturligtvis inte från den
utgångspunkten som vi för vår skattediskussion.
Jag tror att det för oss alla
skulle vara mycket enklare, om vi kunde
komma ifrån sådana där gliringar.

Varför vi vill genomföra skattelättnader,
varför vi vill ha en reform av skatteväsendet
är för att — jag har upprepat
det så många gånger tidigare att jag
kan göra det en gång till — vi vill åstadkomma
ett ökat sparande, få initiativ till
stånd, åstadkomma effektivitet i näringslivet,
åstadkomma bättre konkurrensförutsättningar
mellan det svenska näringslivet
och det utländska och att motverka
inflationsspiralens ständiga roterande.

Finansministern tog upp försvaret
som det enda besparingsexemplet; herr
Hedlund liar redan påtalat detta. När
man vet att finansministern är en varm
försvarsvän, tycker man kanske att det
är litet opåkallat att just i dag bryta ut
försvaret bland alla övriga samhällsområden
beträffande vilka vi kan diskutera
avvägningen. Vi har från högerpartiet
tagit konsekvenserna av den inställning
vi tidigare har haft. Vi har sagt att
vi i varje fall skall bibehålla handlingsfriheten
för året, så att vi i höst har lättare
att resonera. Vad som kommer av
det hela vet vi inte. Det beror väsentligen
på hur vi då bedömer Sveriges säkerhet.

Jag vet inte om finansministern skulle
ha lust att fråga Israel om detta land
betraktar försvarssektorn som en sektor
vilken i första hand kan göras till föremål
för besparingar. Jag vill också erinra
om att försvaret är en sektor, inom
vilken stegringstakten har varit lägre
än i fråga om de flesta andra sektorer.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är nästan rörande
att höra finansministern säga att ni inte
talar om för allmänheten vilka under -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

bara saker ni gör för att bekämpa arbetslösheten.
Regeringen gör dessa goda
gärningar i tysthet. Jag skulle vilja
uppmana herr Sträng att upprepa detta
påstående i TV så att hela svenska
folket kunde få sig ett gott skratt åt
denna karakteristik av regeringens förmenta
sätt att sköta sin egen PR-verksamhet
och utnyttja sina många informationssekreterare.

Beträffande sysselsättningen, herr finansminister,
efterlyste jag om man
inte månad efter månad kunde publicera
inte bara antalet personer som är
utan arbete utan också det antal som
befinner sig på beredskapsarbete och
under omskolning.

Det är alldeles felaktigt att göra gällande
att jag på något sätt skulle vara
negativ till eller ointresserad av omskolning.
Jag har läst protokollet. Det finns
inte ett ord därom i mitt yttrande. Jag
har i arbetsmarknadsutredningen och
senare tvärtom visat att jag är ytterst
intresserad av att denna omskolning
genomföres i så hög grad som möjligt.
Att vilja ha statistik över vad som sker
är en sak, en helt annan är att vara motståndare.

Däremot har jag sagt att hela arbetsmarknadsutredningen
var skeptiskt inställd
till beredskapsarbetena och att
den gärna ville försöka minska användningen
av dessa jämfört med andra arbetsmarknadspolitiska
medel. Det står
jag för. En ökning av lokaliseringspolitiken,
som herr Sträng talade om, medför
inte — såsom han gentemot herr
Hedlund ville göra gällande — en motsvarande
nettoökning av utgifterna för
staten, ty en ökning av lokaliseringspolitiken
minskar också — rätt skött —-behovet av beredskapsarbeten och medför
därigenom betydande besparingar,
vilka i varje fall till en del och alldeles
särskilt på längre sikt kan uppväga
kostnaderna för en vidgad lokaliseringspolitik.

Jag trodde att man på regeringsbänken
skulle anse det vara litet förlegat

Ekonomisk debatt

att köra med mitt yttrande om sysselsättningen
strax efter världskrigets slut.
År 1948 — inte 1958 — gjorde jag ett
uttalande som ungefär motsvarar vad
man på socialdemokratiskt håll uttalade
under samma tid. Jag skulle kunna läsa
upp en del citat men vill endast nämna
att åtskilliga år efteråt sade dåvarande
finansministern Sköld i denna kammare,
att om jag var med om att den sysselsättningsgrad
som då förelåg var naturlig
— jag tror att det var 1954 — skulle
han inte vidare kritisera mig i den
frågan. Det förklarade jag att jag var.
Då var arbetslösheten nära 4 procent.
Vi vet att ambitionsgraden i sysselsättningsavseende
har stigit sedan dess. Att
herr Sträng nu förlägger mitt yttrande
till 1958 är onekligen inte någon riktigt
vacker debattmetod.

Det är sedan nödvändigt för mig att
säga några ord om inkomstbildningen.
Att opinionsbildningen spelar en stor
roll och att regeringen därför inte bara
kan säga att nu är i alla fall lönerna
klara fram till 1968 förefaller uppenbart.
Kan inte finansministern förstå
att det tar tid att påverka opinionen
och att det kan vara anledning att nu
börja debattera de problemställningar
som blir aktuella?

Angelägenheten av samtidighet i dessa
debatter har vidare framhållits från
vårt håll på tal om rundabordskonferenserna.
Finansminister Sträng talar som
om han skulle vilja bestrida att Kennedyrondens
metod med dess samtidiga
men bilaterala förhandlingar i Geneve
hade fördelar. Herr Sträng tycks anse
att det hade varit lika bra om representanterna
hade förhandlat var för sig
i olika huvudstäder. När t. o. m. LO:s
ordförande har sagt att han anser att
betydande vinster kan göras genom en
viss samtidighet, borde herr Sträng också
kunna erkänna att han på den punkten
har farit med ogrundat tal.

Beträffande sparandet på 32 procent
är det märkvärdigt att herr Sträng aldrig
kan upplysa kammaren om att två

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

tredjedelar av den siffran är avskrivningspengar.
Att man låter bli att konsumera
avskrivningspengarna innebär
inte något verkligt sparande i den mening
som svenska folket uppfattar det.
Det är möjligt att herr Sträng kan finna
någon ekonom som någon gång i en
teknisk debatt talar om sparandet på
det sättet, men herr Sträng talar ju till
Sveriges folk. Då är det en viss skillnad
om man tredubblar det verkliga
sparandet.

Beträffande nationalbudgeten i fråga
om arbetskraft sade herr Sträng att man
inte kan göra någon fin uppdelning. Vi
har inte sagt att man kan göra en fin
uppdelning i många små fack på arbetsmarknaden
i långsiktiga prognoser;
vi har sagt att man kan göra värdefulla
prognoser, lagom specificerade och med
en viss rörlighet mellan sådana områden
där överflyttning förekommer eller
kan fås att förekomma. Att det inte
skulle vara någon mening i ordentligt
sammansatta och samordnade prognoser
beträffande arbetsmarknaden bara
för att de inte kan göras med finhet och
skärpa är ett verklighetsfrämmande antagande.

I mitt första anförande försökte jag
göra en sammanfattning för att visa en
samlad bild av att regeringens politik
varit bristfällig då det gällt att skapa
trygghet för sysselsättning och inkomst.
Herr Sträng har inte gjort något försök
att besvara detta; han har bara sagt
att jag tycker att jag kan bättre än andra.
En sådan klyscha är verkligen inget
svar på en seriös sammanfattning av
bristerna i regeringens politik.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Hem

talman! Som bakgrund till denna
debatt finns det anledning att påminna
om att privata kapitalistiska företag
äger och behärskar mer än 90
procent av det svenska näringslivet.

I det senaste numret av tidskriften
Fackföreningsrörelsen skildrar chefen

för LO:s utredningsavdelning Clas-Erik
Odhner förhållandena i följande ord:

»Mot den tekniska utvecklingen mot
större enheter svarar en ekonomisk
koncentration för att möjliggöra deras
finansiering. Detta gäller i dag alla de
västerländska industriländerna. I Sverige
torde de finansiella grupperingarna
kring de tre stora affärsbankerna
i realiteten — bl. a. genom att ställa sig
bakom obligationslån och på annat sätt
möjliggöra krediter ■— svara för alla
väsentliga beslut om det svenska näringslivets
utveckling.»

De borgerliga partierna känner naturligtvis
väl till dessa förhållanden. När
de framför klagomål — i och för sig
berättigade — över den låga produktionstillväxten,
de kraftiga prisstegringarna,
arbetslösheten och den otillräckliga
ökningen av realinkomsterna är det
alltså mot de tre stora affärsbankernas
och det övriga privata näringslivets dåliga
sätt att sköta Sveriges ekonomi som
de i huvudsak vänder sig. Jag medger
emellertid i rättvisans namn att kritik
också bör riktas mot regeringens sätt
att sköta sitt fögderi.

Men, herr talman, jag finner de förslag
till förbättringar som de borgerliga
partierna lägger fram föga logiska, även
om dessa partier i sina led har en del
doktorer i juridik. Såvitt jag kan förstå
skulle ett genomförande av dessa förslag
skapa ett sämre läge i svensk ekonomi
och för de svenska löntagarna. Högern
vill tydligen ha ännu större prisstegringar
och högre skatter för de vanliga
inkomsttagarna. Den vill ta ifrån statsmakterna
alla möjligheter att försöka
leda utvecklingen genom en planmässig
investeringspolitik. Mellanpartierna vill
också ha skärpt beskattning på de vanliga
inkomsttagarna genom övergång till
mervärdeskatt. I likhet med högern vill
de infoga lönepolitiken i ett slags korporativt
system på sätt som också Arbetsgivareföreningen
har föreslagit
Landsorganisationen.

Minskad frihet för och ökade bördor

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

på löntagarna, ännu större inflytande
för och minskade bördor på det privata
kapitalet är alltså de borgerliga partiernas
plattform. Vad säger regeringen
om en sådan linje? Den avvisar den
i formen, men förefaller att fundera
på att acceptera en del av dess innehåll.
Hur är det med mervärdeskatten? Kan
vi få ett klart besked att regeringen säger
nej till denna även i fortsättningen?

Det är några krav beträffande den
ekonomiska politiken som vi på vårt
sätt anser särskilt viktiga i nuvarande
läge, nämligen: 1. Samhällelig kontroll
av investeringsutvecklingen. 2. Ytterligare
sänkt ränta. 3. Ökat inflytande för
samhället och konsumenterna över prisutvecklingen.
4. Kraftfullare arbetsmarknadspolitik.
5. Planmässig näringspolitik
från samhällets sida. 6. Åtgärder
för ekonomisk och social utjämning
mellan olika individer, grupper och regioner.

Vi har i olika sammanhang, även
i debatter här i riksdagen, utförligt motiverat
dessa krav. I denna debatt gäller
det särskilt frågorna om räntan och
investeringspolitiken. Kravet på en ytterligare
sänkning av räntan i syfte att
bekämpa inflationen och stimulera produktionen
och sysselsättningen kommer
att diskuteras i ett senare inlägg, liksom
också våra synpunkter på skattepolitiken.

Vårt förslag om en utredning angående
lämpliga metoder för en allmän samhällelig
kontroll av investeringsutvecklingen
avvisas av bankoutskottet med
två argument som slår ihjäl varandra.
Utskottet säger dels att staten med olika
medel försöker styra investeringsutvecklingen,
dels att det är olämpligt att man,
som vi föreslår, undersöker hur detta
skall låta sig göra. Jag vill fråga finansministern,
som kanske är litet mindre
regeringstroende än bankoutskottets majoritet:
Anser inte herr Sträng att frågan
om medlen för och omfattningen
av samhällets styrning av investeringarna
är ett mycket, kanske helt avgö -

Ekonomisk debatt

rande problem när det gäller den ekonomiska
utvecklingen?

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman ägnade
en stor del av sitt anförande åt mig,
och jag måste därför tyvärr ta upp tiden
med några bemötanden, trots att
jag inte lyckades få ut mer än två ting
av hans rätt långa inlägg mot mig. Det
ena var att när man träffade mig utomlands
var jag inte så förfärligt osympatisk,
det andra var att jag —• liksom ju
herr Bohman, men det sade han inte —
inte är evig.

Herr Bohman bad mig i ett tidigare
anförande att läsa högerns reservation.
Det är detta jag har gjort och därför
sagt vad jag sagt. I reservationen finns
inte mer att läsa annat än möjligen mellan
raderna, men då får herr Bohman
tala om vad där står.

Det är inte något konstigt med det
påstående jag gjort om högerns budgetförslag.
Det gäller bara att göra enkel
addition och subtraktion av olika poster,
så kommer man fram till det resultat
jag nyss anförde.

Mittenpartierna önskar en skattelättnad
och detta så fort som möjligt. Vi
vill emellertid inte säga — och det är
där skillnaden ligger — att denna skall
genomföras innan vi vet att det är möjligt.
Det borde betyda något för herr
Bohman, inte så mycket vad jag säger,
men att herr Ohlin har läst utlåtandet
på ungefär samma sätt som jag och att
även finansministern tycks ha gjort
det. Tror herr Bohman att det är enbart
ovilja mot skattesänkning hos oss tre
som gör att vi har summerat inkomster
och utgifter på detta sätt? Eller kan
det vara så att vi bara har använt det
gamla, hederliga additions- och subtraktionssystem
som vi har lärt oss från
början?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hedlund återkom

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

i sitt inlägg till situationen på arbetsmarknaden
sådan som den statistiskt
redovisats och ansåg att det inte var
så avskräckande med 30 000 arbetslösa.
Han påpekade dock att många människor
är sysselsatta i beredskapsarbeten,
med omskolning och i handikappvård.
Om jag hörde rätt beräknade han
deras antal till omkring 80 000.

Detta sista är ingenting nytt för i år,
utan något som har förekommit tidigare.
Möjligen kan det ha sin betydelse
i en diskussion, om förhållandena i någon
avgörande utsträckning har förändrats
jämfört med tidigare år.

Så länge jag följt arbetsmarknadspolitiken
har det förekommit omskolning
och beredskapsarbeten, helt enkelt därför
att det i vårt avlånga land finns
vissa människor som är geografiskt
bundna till en viss ort och svårligen
kan flyttas till andra delar av landet.
I stället för att låta dem gå hemma och
rulla tummarna har man velat ge dem
möjlighet till beredskapsarbete. Därför
har verksamheten hållits i gång med
vägbyggnadsarbeten i Norrland, exempelvis
byggandet av skogsbilvägar och
mycket annat.

Antalet personer sysselsatta i beredskapsarbeten
uppgick i mars detta år
till 7 000—8 000, medan siffran för mars
i fjol var drygt 6 000. Antalet personer
under omskolning är i år ungefär
26 500, medan det i fjol var 21 000. Detta
betyder visserligen att vi har några
tusen fler människor i beredskapsarbete
och 4 000—5 000 fler under omskolning
i år, men eftersom siffrorna — om man
skall bedöma i vad mån arbetsmarknadssituationen
försämrats — måste ses
i relation till fjolårets, har jag velat ge
denna kompletterande upplysning.

Herr Hedlund ansåg -— vilket herr
Bohman instämde i — att det inte var
lämpligt att jag förde fram försvaret
som ett speciellt gebit när det gällde
besparingar. Jag förde inte fram försvaret
som något slags isolerat gebit utan
sade att försvaret är det första område

där vi måste vara beredda att känna
varandra på pulsen vad beträffar benägenheten
att enas om besparingar. Försvaret
är alltså det första området och
kan därför vara av intresse.

Men utan att närmare gå igenom budgeten
och de olika huvudtitlarna står
det klart att svårigheterna att göra besparingar
är lika stora på alla områden.
Vi har ju diskuterat u-hjälpen tidigare,
och om jag fattade den borgerliga oppositionen
rätt skulle regeringen inte få
mycket gehör från det hållet, ifall den
skulle komma på idén att skära ned
u-hjälpen, och detsamma gäller också
för socialdemokratins vidkommande.
Om jag vidare ser på standardtilläggen
till folkpensionerna, kan naturligtvis en
besparingsutredning sätta sig ner och
fråga: Skall vi ha standardtillägg för
folkpensionärerna efter 1968, d. v. s. när
den nuvarande förbindelsen går ut? Jag
är alldeles övertygad om att besparingsutredningen
icke kommer till det resultatet,
att standardtilläggen för folkpensionärerna
bör slopas.

Om vi tar upp en diskussion om barnbidrag
och familjepolitik eller om utbildningsfrågorna
på den ecklesiastika
huvudtiteln eller om statsbidraget till
kommunerna, som nu håller på att växa
till en utgiftspost på över miljarden, så
är det nog lika sura bitar att ge sig på
som försvaret.

En besparing som ger någon effekt
måste ju inriktas på de stora tunga posterna,
i varje fall om man via besparingar
skall skapa utrymme för eu aktiviserad
arbetsmarknadspolitik som —
om jag skulle dra de ekonomiska slutsatserna
av vad som nu har annonserats
ifrån arbetsmarknadsverket — sannerligen
inte stannar vid små belopp eller
om man skall ge sig i kast med några
andra av de uppgifter som ligger framför
oss.

Det går inte att göra en besparingsutredning
genom att sätta sig ned och
peta på omkostnadsanslag eller anslag
för expenser såsom skrivmateriel, pap -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

per och annat i Kungl. Maj ds kansli
eller ämbetsverken. Jag vet att högern
år efter år har varit inne på detta i sina
förslag till s. k. automatiska budgetbesparingar.
Det går inte heller att spara
på personalen i Kungl. Maj ds kansli.
Denna debatt inleddes ju med en veklagan
över att propositionerna inte snabbt
och färmt framläggs för riksdagen, och
naturligtvis är det ett uttryck för alt
den personal som finns i Kungl. Maj ds
kansli inte orkar med mer än den gör
för närvarande.

Man är tvingad, om man skall tala om
besparingar som ger utrymme för skattesänkningar
samtidigt med åtgärder på
familjepolitikens och arbetsmarknadspolitikens
område, att ge sig på de stora
tunga posterna. Jag försäkrar herr talmannen
och kammarens ärade ledamöter
att alla dessa poster är lika besvärliga
som försvaret. Därför tyckte jag att
jag kunde föra fram försvaret som en
probersten på besparingsviljan. Det är
ett område som inte är värre och inte
är sämre än alla andra områden som
kunde bli föremål för diskussion i en
besparingsutredning.

Detta har ingenting att göra med min
personliga inställning till försvaret,
utan det är bara ett kallt konstaterande
av hur materian egentligen ser ut.

Vidare kan väl inte gärna herr
Bohman säga, att högerns skatteförslag
hade stöd i skatteutredningen och i anslutning
därtill fråga varför finansministern
skall kalla förslaget för oanständigt.
Skatteutredningen hade att arbeta
med hänsyn till direktiv, enligt vilka
skattesänkningarna icke fick medföra
inkomstförluster för statsverket. Bedömningen
från regeringens sida var
således att när skatteutredningen sattes
i gång kunde man inte kosta på sig
några skattesänkningar som försämrade
budgetläget. Situationen är exakt densamma
i dag. Skatteutredningen framlade
ett genomgripande förslag, som bl. a.
innebar att man skulle lyfta över socialavgifterna
på arbetsgivarna, och jag är

Ekonomisk debatt

inte alldeles säker på om det skulle
rönt så stor uppskattning från herr
Bohmans partivänner, ifall man skulle
ha kommit på idén att servera det i ett
regeringsförslag.

Det är naturligtvis mycket intressant
att diskutera färgen på våra ögon, men
när jag talade om herr Bohmans ljusblå
ögon var det ett bildspråk med innebörden
att hans argumentation harmonierade
med just denna ögonfärg. Om
mina ögon är svartblå måste jag säga
att det är ett synnerligen intressant
färginslag. Jag trodde nästan att herr
Bohman skulle beskylla mig för att ha
röda ögon, men det skulle väl se litet
tråkigare ut, och från rent estetiska synpunkter
får jag väl vara tacksam för
hans beskrivning.

För ordningens skull vill jag framhålla
att herr Bohman nog citerade
statsrådet Wickmans anförande i första
kammaren mycket ofullständigt. Jag har
i min hand en stor lunta: en expertutredning
om hur de olika budgetförslagen
ter sig vid en jämförelse. .lag har
avstått från att kommentera den i dag.
Exercisen är intressant och rolig och
jag har den i beredskap om så behövs,
men den ger inte särdeles mycket nytt.
Det är meningslöst med den här rent
abstrakta diskussionen att om riksdagen
hade gått med på att sälja LKAB:s aktier
och om riksdagen hade sagt nej till
investeringsbanken, skulle man ha kunnat
genomföra den skattesänkning som
herr Bohman föreslår, och budgeten
skulle ändå på det hela taget vara lika
bra. Vad riksdagen beslutat är ju ett
fait accompli, och därför har ett sådant
resonemang bara abstrakt och teoretiskt
intresse i en debatt siom denna.
Vill man ta upp det till diskussion vid
ett annat tillfälle är jag beredd att göra
det, men jag har i dag avsiktligt avstått
därifrån.

För fullständighetens skull kanske
jag ändå bör nämna att, om man således
ser bort från verkligheten och roar
sig med denna teoretiska exercis, har

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

även finansdepartementets experter
kommit fram till att högerförslaget skulle
innebära en viss förstärkning av budgeten
1967/68, men denna betingas av
att vissa av förslagen inte slår igenom
med full verkan under nästkommande
budgetår. Om man fortsätter denna teoretiska
jämförelse och räknar med högerförslagets
helårseffekt framstår förslaget
helt annorlunda, ty det blir då
sämre än regeringsförslaget, och försämringen
är större än den förbättring
som kan påvisas vid den här teoretiska
jämförelsen.

Jag föreställer mig att statsrådet
Wickman vid sin redogörelse för dessa
frågor i första kammaren inte var så
kortfattad som herr Bohmans inlägg här
gav vid handen. Förmodligen bär han
lagt ut texten i dess helhet och utförligare
än jag nu gjort.

Herr Ohlin roade sig med att säga att
regeringen sitter och gör en mängd
arbeten i tysthet, och han frågade varför
inte finansministern i TV skulle
kunna för svenska folket redogöra för
regeringens ansträngningar. Ja, naturligtvis
skulle herr Ohlin få vara med
och protestera ty självfallet gör jag
inte anspråk på att få vara ensam.

Herr Ohlin begriper väl ändå att hela
lokaliseringspolitiken ■— såsom här
framhållits även från oppositionens sida,
jag tror av herr Hedlund —- är en
sida av arbetsmarknadspolitiken som
måste föregås av ett flitigt arbete i
Kungl. Maj :ts kansli och mycket energiska
kontakter med industriföretag på
olika håll i landet. Detta kan man inte
offentligt konkretisera förrän det hela
gått ihop. Jag avslöjar nog ingen hemlighet
när jag säger, att om inrikesministern
för diskussioner med fem industriföretag
i avsikt att lokalisera dem
till trakter där arbetslösheten är besvärande,
så är det möjligt att diskussionerna
leder till önskvärt resultat i ett
av fallen, medan de fyra andra industriföretagen
drar sig ur spelet.

Vad jag helt enkelt ville ha sagt är,

att det ständigt inom Kungl. Maj:ts
kansli förekommer ett arbete i detta avseende,
som man inte offentligt kan
tala om, eftersom det vore tämligen meningslöst;
det skulle till och med kunna
skada diskussionerna om de fördes
inför offentligheten.

Jag tror att herr talmannen håller mig
räkning för att jag inte ger mig in på
ett bemötande av herr Ohlins jämförelse
mellan Kennedyronden och den rundabordskonferens,
som regeringen och
oppositionens företrädare skulle ha med
arbetsmarknadsparterna. Jag tycker att
den jämförelsen var så pass långsökt
att jag inte orkar med att analysera och
utveckla det resonemanget, om jag inte
blir absolut tvingad därtill.

När det sedan gäller herr Ohlins kommentarer
till mitt referat av Erik Lundbergs
beräkningar, förstod jag honom
inte •—- inte med bästa vilja i världen.
Erik Lundberg har sagt att vi före kriget
— 1938 och 1939 —■ avsatte 25 procent
av nationalprodukten för investeringar,
medan vi i dag avsätter 32 procent.
Han ville med detta beskriva den
relativa förskjutningen till investeringarnas
favör, som skett på bekostnad av
konsumtionen. Jag har vid flera tillfällen
använt kammarens talarstol för att
utveckla samma tema. Och då säger
herr Ohlin här till min överraskning:
Ja, men herr Sträng nämner inte någonting
om avskrivningspengarna och
avskrivningsprocenten. Vill herr Ohlin
att jag skall tala om nettoinvestering i
stället för bruttoinvestering, så visst kan
jag göra det. Men då måste jag jämföra
nettoinvesteringarna 1939 med nettoinvesteringarna
1965 på samma sätt som
jag nu jämför bruttoinvesteringarna
1939 med bruttoinvesteringarna 1965.
Jag hade avsett — och jag vet att även
Erik Lundberg gjorde det — att beskriva
en utveckling. För den beskrivningen
har det inte någon som helst
betydelse, om man talar om brutto- eller
nettosiffror; det medför möjligen någon
liten förändring i marginalen.

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

Herr Hermansson ställde ett par frågor
till mig. Jag kanske skall ta upp en
av dem, eftersom jag kan besvara den
mycket kortfattat. Herr Hermansson
frågade: Hur blir det med mervärdeskatten,
får vi den eller kan finansministern
deklarera att vi slipper den? —
Jag citerar honom kanske inte ordagrant,
men jag förmodar att han skulle
vilja använda uttrycket »slipper», om
jag rätt förstått lians uppfattning i denna
fråga. — Den saken skall vi diskutera,
när vi får papperen på bordet. Mervärdeskatten
kan ha vissa fördelar, om
man ser den bara som en teknisk omläggning.
Men jag kan trösta herr Hermansson
med att säga att jag har den
uppfattningen, att vi inte skall införa
en mervärdeskatt som ger till resultat,
att vi lyfter över 1 200 miljoner kronor
av den skattebelastning, som nu faller
på företagen, på fysiska personer. Skall
mervärdeskatten införas, måste den
innebära en teknisk omläggning med
bibehållande av den relativa del av
skattebelastningen på företagen, som
dessa i dag har. Det är min uppfattning.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! För protokollets skull
kanske vi skall rätta till det där med
ögonfärgen. Det var ordet »morgonblå»
som finansministern använde om min
ögonfärg, inte ljusblå. Vad morgonblå
är för nyans beror väl på vad man
gjort kvällen förut. Men oavsett vilken
färg man har på ögonen, så kan man
bära röda glasögon. Det brukar herr
Sträng göra, och det skäms han säkert
inte för heller.

Om man kallar det avsnitt av mitt anförande
som jag ägnade herr Hedlund
för »stort», så har man verkligen inte
stora pretentioner. Och när herr Hedlund
påstår att högern i sitt budgetförslag
inte har lämnat tillräckligt utrymme
för skattesänkningar, så vidhåller
jag att herr Hedlund antingen inte har
läst våra motioner och reservationer
eller också adderat fel. Jag fick ju för

Ekonomisk debatt

en stund sedan från finansministern
en klar bekräftelse på att vår budget
innebär en förstärkning för det budgetår
vi just nu diskuterar. Längre gående
anspråk kan man väl inte ställa på oss.

Jag vill bestrida att det kan bero
på brist på personal i Kungl. Maj:ts
kansli att en stor del av propositionerna
har kommit så sent som de gjort i år.
Det är en fråga om arbets planering och
inte eu fråga om personal. Man kan
inte, hur mycket folk man än har, avsätta
mer än ett begränsat antal människor
att skriva propositioner.

Jag har samma uppfattning som finansministern
då det gäller den teoretiska
exercis som de olika budgetförslagen
egentligen innebär. Man driver
detta ibland in absurdum. Men det har
krävts av oppositionen att den skall
lämna en redovisning av vad dess skattesankningsförslag
och besparingsförslag
innebär. Nu gör vi det som regeringen
önskar; vi försöker lämna en redovisning,
hur bristfällig den än måste
bli. Exercisen är emellertid ur många
synvinklar otillfredsställande, inte minst
därför att vi alltid måste utgå från vissa
förutsättningar, och de förutsättningarna
är det majoriteten som uppställt.
De kan ändras när som helst, och då
hänger vår planering i luften. Det är
det beklagliga.

Låt mig sedan, herr talman, gå tillbaka
till det som är det väsentligaste avsnittet
i kompletteringspropositionen,
nämligen den bristande investeringsvilja
i näringslivet som den bekräftar. Den
frågan är verkligen mycket allvarlig
eftersom den får konsekvenser på längre
sikt. När finansministern säger att detta
var ett motiv för att inrätta den statliga
investeringsbanken, skulle jag gärna vilja
fråga finansministern: Inte skapar
man väl någon investeringsvilja genom
att inrätta eu ny bank? Det avgörande
är ju om företagarna tror på framtiden
och att de kan göra lönsamma investeringar.
Banken skall ju inte på något
sätt subventionera investeringarna •—

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

det bär från regeringsbänken klargjorts
i alla möjliga sammanhang. Men om det
förhöll sig så att man verkligen ville
hjälpa näringslivet i investeringshänseende,
varför gjorde man då inte upp
ritningarna till banken i samförstånd
med näringslivet?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker inte diskutera
högerns budget med herr Sträng
och herr Bohman. Dess samhällsekonomiska
verkan är svårbedömd, därför att
man inte vet huruvida näringslivet skall
få till sitt förfogande den del av de 500
miljonerna som inte disponeras i högerförslaget
eller om näringslivet skall
mista den kapitalsumman genom extra
kreditåtstramning.

Till herr Sträng skulle jag vilja säga
att beredskapsarbetena enligt de siffror
jag här har tillgängliga den 15 april omfattade
15 600 personer. Det är en ganska
hög siffra. Varför inte successivt offentliggöra
både antalet arbetslösa och
antalet i beredskapsarbeten sysselsatta
och under omskolning?

Det är klart att man inte kan åstadkomma
några våldsamt stora, avgörande
besparingar, men det är väl inget skäl
att inte söka göra det som göras kan.
Jag erinrar ännu en gång om att om
man genom en klokare ekonomisk politik
åstadkommer en kraftigare ökning
av nationalinkomsten och ett ökat sparande
så ger detta på längre sikt tillsammans
med en återhållsam utgiftspolitik
möjligheter att avbryta den väldiga
skattehöjningen och att kanske så småningom
övergå till en successiv reduktion
av skattetrycket. När andra länder
har väsentligt mycket mer i nationalinkomstökning
än Sveriges 3 procent
i genomsnitt, bör det inte vara uteslutet
att vi kan uppnå något högre siffror.

Beträffande realkapitalet vill jag bara
säga till herr Sträng, att det är en väldig
skillnad mellan de belopp som nu
behövs för avskrivningar och de som
behövdes för 30 år sedan. Det finns nu

mycket mera realkapital, och de tekniska
förändringarna går mycket snabbare.
Herr Sträng misstar sig därför om
han tror •— vilket tycks vara fallet —
att variationerna i avskrivningsbeloppen
inte inverkar på den jämförelse han
gjorde.

Med växande inkomst bör det gå att
spara en större procentuell del av nationalinkomsten.
Vid en växande inkomst
behövs det också mera kapital
för bostäder och många andra ting.

Här i Sverige har vi nu under flera
år haft kapitalbrist och — till följd därav
— en bostadsbrist, som berott på att
bostadsbyggandet har hållits nere, samt
en kapitalmarknadsreglering av ransoneringstyp.
Allt detta visar att kapitalbildningen
här i landet är otillräcklig.
Då hjälper inte herr Strängs siffror som
försvar för en politik som leder till sådana
resultat.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Sträng svarade på
en av mina frågor, och jag vill gärna
läsa igenom protokollet innan jag gör
någon mera utförlig kommentar till hans
svar. Men jag får kanske försöka fresta
honom att också säga något om den
andra fråga jag tog upp, nämligen den
om samhällets styrning av investeringsutvecklingen.

Bankoutskottet har behandlat den
frågan i anslutning till vår motion. Ett
av de argument som utskottet anfört
mot en sådan samhällelig styrning av
investeringsutvecklingen är att prismekanismen
och ett fritt konsumtionsval
härigenom skulle sättas ur spel. Det är
en egendomlig formulering, som tyder
på bristande realism i bedömningen av
de faktiska förhållandena inom det ekonomiska
livet. Man är emellertid i bankoutskottet
inte helt ensam om denna
föreställning. Den utvecklas utförligare
i Arbetsgivareföreningens och Industriförbundets
yttrande över vår motion,
där man skriver: »I ett samhälle med

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

övervägande fritt näringsliv utövar de
enskilda medborgarna inflytande över
beslutsfattandet i produktionsprocessen
i första hand i egenskap av konsumenter,
vilka på en marknad kan träffa ett
fritt val mellan konkurrerande produkter.
Konsumenternas preferenser blir
därför slutligt avgörande för produktionsinriktningen
och man får därigenom
ett optimalt utnyttjande av samhällets
produktionsresurser.»

Ja, detta låter ju mycket fint och skulle
kunna stå i en lärobok i nationalekonomi.
Men är det realistiskt? Även
professorerna i nationalekonomi tvivlar
numera därpå — i varje fall vissa professorer.
Den kände amerikanske ekonomen
John Kenneth Galbraith skriver
i en artikelserie, som just nu publiceras
i en svensk tidskrift, så här: »Men tanken
att konsumenten har det avgörande
inflytandet inom näringslivet -— alla beslut
utgår från honom — är ett renodlat
fall som vilar på falska premisser. Denna
uppfattning duger bara för dem som
tror på sagor.»

Jag vill ställa frågan: Vem är det som
skriver de vackra sagorna för bankoutskottet
och som återges i utskottets utlåtande? LO-ekonomen

Odhner och amerikanen
Galbraith, som jag här citerat,
framhåller båda en sak som är helt avgörande.
Vi har redan en form av planering
i det moderna kapitalistiska samhället.
Vad det gäller är vilka som skall
fatta planeringsbesluten. Enligt vår mening
bör samhället fatta de avgörande
besluten om investeringar och produktion.
Det får naturligtvis inte innebära
detaljreglering och byråkrati. Det är
inte var avsikt. Vårt förslag om samhällelig
kontroll över investeringarna
gäller de stora avgörande beslut som
blir riktningsgivande. Menar nu bankoutskottet
och regeringen att storfinansen,
alltså grupperna kring de tre stora
affärsbankerna, som Odhner talar om,
alltjämt bör svara för de väsentliga be -

Ekonomisk debatt

sluten om det svenska näringslivets utveckling? Det

är detta huvudfrågan gäller, och
det är på den punkten som jag gärna
skulle vilja ha en kommentar till vårt
förslag av finansministern.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall följa debattordningen
och försöka att korta av mina
inlägg i samma utsträckning som mina
opponenter är tvungna att göra.

Herr Bohman frågade: Skapar man
investeringsvilja genom att inrätta en
bank? Ja, det är inte otroligt att man
gör det. Men det väsentliga är att det
troligen redan finns en i och för sig tillräcklig
investeringsvilja och att banken
då skapar förutsättningar att genomföra
en del av de investeringar som
i annat fall inte skulle ha kunnat genomföras.

När herr Ohlin tar upp siffrorna för
beredskapsarbeten, kanske det för ordningens
skull bör redovisas att de 15 000
personer i mars månad som han talar
om innefattar även de handikappade,
den form av socialhjälp som lämnas
över arbetsmarknadsverket, och en del
specialförmän, varför siffran för de direkt
arbetslösa får reduceras ganska ordentligt.

Herr Ohlin har i sitt senaste inlägg
och även tidigare varit inne på tanken
att om det bara fördes en annan politik,
skulle man ha en annan stegring av nationalprodukten
och därmed få utrymme
för många ytterligare goda ting som
man skulle önska. Ser man sig omkring
i världen — och Sverige är ju som nation
integrerad i världsekonomin — kan
man emellertid för de senaste åren på
många håll avläsa en påtaglig nedgång
i nationalproduktens utveckling.
Framför mig har jag en tabell; jag
gör fortfarande reservation för uppgifterna
i alla dessa internationella
tabeller, men källan i detta fall är OECD
i Paris. Tabellen redovisar att mellan

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

1965 och 1966 — det är den sista siffra
som i dag kan avläsas -— har vi haft en
låg ökning av nationalprodukten i vårt
land, 2,6 procent, såsom också redovisas
i kompletteringspropositionen; vi
hoppas att det skall bli 1 procent högre
under 1967. Vi delar ungefär det läget
med Västtyskland, Belgien, Danmark,
Schweiz och Storbritannien. Något land
har någon tiondel mer, några länder har
några tiondelar mindre. Storbritannien
har ju haft en avsevärt mindre ökning
— 1,5 procent.

Detta är en utvecklingsbild i Europa
som skiljer sig från vad som varit vanligt
på 1960-talet i övrigt. Jag har sagt
detta för att understryka att vi sannerligen
inte är ensamma om att ha tvingats
inregistrera en dämpning i nationalproduktens
ökning.

Slutligen tror jag att både herr talmannen
och kammarens ledamöter håller
med mig om att det är lättare om
herr Hermansson går till första kammarens
protokoll från den debatt som där
fördes förra veckan om investeringsbanken.
Jag utvecklade då under ungefär
en timme och tre kvart mina synpunkter
på hela frågan och ganska ingående
även det avsnitt som herr Hermansson
efterlyser.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig mycket
kort, eftersom den grupp jag företräder
delar de värderingar och bedömningar
av den förda politiken som har
kommit till uttryck i finansministerns
inlägg. Dessutom skall vårt partis företrädare
från bankoutskottet och bevillningsutskottet,
herrar Brandt och Hagnell,
senare utveckla gruppens synpunkter.

Jag vill i mitt lilla anförande ta upp
en sak från Norge, därtill delvis stimulerad
av herrar Ohlins och Bohmans anföranden.
Men först skall jag göra några

allmänna reflexioner. Det är klart afl
diskussionen om den ekonomiska politiken
innebär en granskning av regeringspolitiken.
Egentligen gör vårt parlamentariska
system situationen mycket
lätt för oppositionen. När regeringen i
januari presenterar sitt budgetförslag,
får ju oppositionen inskränka sig till att
granska förslaget utan att själv framlägga
några utarbetade alternativa förslag.
Och så sker även nu när vårsessionen
lider mot sitt slut: oppositionen
granskar regeringspolitiken. Det är naturligt
att så sker — att den politik,
som förts av regeringen och det parti
som bildar underlag för regeringen, på
detta sätt blir föremål för granskning.

Men oppositionen borde egentligen
också lägga fram alternativa förslag som
kunde diskuteras. Ty det är ändå så i
en demokrati att oppositionen har ett
stort ansvar — ett ansvar för att alternativa
förslag läggs fram, om oppositionen
inte delar regeringspartiets uppfattningar.
Helt naturligt vill en opposition
överta makten — det är det politiska
spelets regler. Men då bör oppositionen
också berätta för väljarna vad
den ämnar göra med makten. Oppositionen
skall alltså inte bara kritiskt granska
regeringspolitiken för att få makten
utan samtidigt redovisa vad oppositionen
vill göra i stället.

Det skulle vara intressant om vi kunde
anordna en sådan diskussion i riksdagen.
En gång om året skulle oppositionen
tvingas stå till svars för sina alternativa
lösningar av samhällsfrågorna.
Nu är vi inte i den situationen —
dels därför att vi inte arbetar så, dels
därför att det inte finns något borgerligt
alternativ.

Skillnaderna i uppfattning mellan
partierna är mycket stora på flera områden.
Exempelvis på försvarets område
— som diskuterades för en tid sedan
— och på skatteområdet är skiljaktigheterna
stora mellan partierna. Vi har
ju heller inget enhetligt mittenalternativ
att diskutera. Det är, som herr Hedlund

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

sade i förmiddags, två partier med två
ordförande.

Nu invänder man, när vi säger att det
vore rimligt att oppositionspartierna
toge sig samman och presenterade ett
gemensamt regeringsprogram, att vi inte
skall bekymra oss för detta, ty den dag
oppositionspartierna blir i tillfälle att
bilda regering, så skall de nog kunna
komma sams om tagen. För en tid sedan
pekade man med yviga gester på Norge.
Och låt mig säga några ord om den frågan! Oppositionspartierna

sade: Se hur de
borgerliga partierna i Norge kunde ena
sig, när de väl kom till makten. Det är
riktigt att man i Norge har fått ett borgerligt
alternativ. Och någon oartighet
mot vårt norska broderland innebär det
inte om vi synar detta borgerliga alternativ,
eftersom vi inte har något borgerligt
alternativ att granska på närmare
håll — för så vitt man inte vill att vi
skall göra jämförelser med borgerliga
alternativ i en svunnen tid.

Under valrörelsen här hemma ägnade
sig den borgerliga pressen och den borgerliga
propagandan i övrigt, som alla
kommer ihåg, i mycket stor utsträckning
åt Norge och det borgerliga maktövertagandet
där. Den norska borgerliga
regeringen fick de stora rubrikerna
under en följd av månader. Den senaste
tiden har det emellertid varit förunderligt
tyst om Norge, och man får leta
länge för att finna små notiser om läget
där.

Situationen i Norge är intressant på
grund av att man där utformade sin valpropaganda
precis på samma sätt som
de borgerliga gjorde i Sverige. Två borgerliga
löften ställdes i förgrunden: för
det första skulle inflationen bekämpas

— »I0nningsposen» skulle bli krympfri

— och för det andra skulle bostadsbyggandet
ökas. Nu har våra vänner i Norge
fått lära sig att det inte är så lätt att
komma till rätta med dessa problem.
Den norska regeringen har, för att försöka
dämpa inflationen en smula, ansett

Ekonomisk debatt

sig nödsakad att reducera sitt bostadsprogram.
Under förra året byggdes
3 500 lägenheter färre än som bestämts
från början, och för innevarande år har
regeringen reducerat sitt eget årsprogram
med 1 500 lägenheter.

Den eller de av de borgerliga ledamöterna
i denna kammare, som går
omkring och under sin kappa bär en
presumtiv inrikesminister, bör ta en
viss varning av ett yttrande som Trygve
Bratteli fällde härförleden. Han omtalade
i ett föredrag att det sista långtidsprogram
för bostadsbyggandet i Norge
för 1966—1969, som arbetarpartiet lade
fram, hade tillstyrkts av i stort sett de
flesta, men att det kom friska överbud
från borgerliga ledamöter. I sitt föredrag,
som hölls för en vecka sedan,
säger han: »Det gjelder saerlig fra ham
som senare skulle bli boligminister.»
Denna minister har alltså nu fått reducera
sitt eget program med 5 000 lägenheter
på ett och ett halvt år. Det är den
största avvikelse som någonsin ägt rum
i Norge.

Detta är ingen värdering från min
sida av åtgärden som sådan. Det är den
norska regeringen som skall bedöma
huruvida det är nödvändigt att vidta
en sådan reduktion med hänsyn till konjunkturläget.
Det är alltså ingen värdering,
bara en uppgift.

Hur bär man då lyckats komma till
rätta med den andra frågan, som var
valrörelsens huvudfråga, nämligen prisstegringarna
■—• inflationens bekämpande?
Detta är ju en allvarlig fråga
även för oss. Hur har det nu gått i Norge
på detta område? Har »Ipnningsposen»
blivit krympfri? Man gick nämligen till
val under mycket stora förespeglingar
härom. Erfarenheterna har dock blivit
mycket dåliga. Häromdagen hoppade
prisindex i Norge över det »röda strecket»
— d. v. s. till 130,4. Detta utlöser
automatiskt löneökningar och höjda ersättningar
till jordbrukarna. Genom att
detta streck uppnåtts får 3/i miljon löntagare
i Norge en lönekompensation på

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

cirka 450 miljoner kronor. För jordbrukets
vidkommande innebär det en
halv miljard i ökade inkomster. Detta
leder till ökade livsmedelspriser vilket
i sin tur leder till att nästa »röda streck»
uppnås med de automatiska löneökningar
detta för med sig.

Herr talman! Jag har velat nämna
dessa båda saker från vårt norska broderland
eftersom herr Bohman bad oss
studera diskussionen om skattepolitiken
i Norge. Det står alltså klart att den
borgerliga regeringen i Norge inte sitter
inne med den trollformel som skulle
hejda prisstegringarna. Vi har heller
inte funnit någon sådan trollformel eller
patentmedicin för att hejda prisstegringarna,
utan vi måste gå fram på flera
olika vägar.

Herr talman! Med detta anser jag mig
kunna nöja.

Herr HERMANSSON (1c):

Herr talman! Jag skall fatta mig ännu
kortare än herr Bengtsson i Varberg,
eftersom kammarens tålamod redan
frestats med mycket långa inlägg under
den föregående debatten. Jag kan göra
detta så mycket mer som jag redan
framfört åtskilliga synpunkter i debatten
och andra ur vår riksdagsgrupp
kommer att ta upp olika problem rörande
pris-, skatte- och räntefrågorna.

Jag skall bara säga ytterligare några
ord om den viktiga fråga som gäller
makten över investeringarna och produktionen.
Herr Sträng hänvisade mig
i sin senaste replik till att läsa första
kammarens protokoll från förra veckans
debatt om investeringsbanken. Nu är
det tyvärr så, att detta protokoll ännu
inte är tryckt. Jag har därför svårt att
studera det nu, men jag har i stället
något att se fram emot under sommarmånaderna.

Jag har alltså inte haft tillfälle att ta
del av herr Strängs synpunkter. Därför
vill jag vädja till någon av bankoutskottets
talesmän här att svara på frågan
hur man kan bygga upp ett avslags -

yrkande på vår motion om ökat samhälleligt
inflytande över investeringarna
på en tankegång, som den kände amerikanske
ekonomen Galbraith betecknar
som en ren saga i det nuvarande samhället.

Professor Galbraith skriver i fortsättningen
av den redan citerade artikeln:
»De viktigaste besluten inom modernt
näringsliv fattas av producentorganisationerna
till förmån för deras egna intressen.
Och på ett eller annat sätt anpassar
sig det allmänna beteendemönstret
till dessa beslut.» Men det finns
enligt denne amerikanske ekonom också
uppgifter som storföretagen inte kan
lösa. Här måste staten rycka in. Professor
Galbraith påpekar hur man även
i USA, där tron på fri företagsamhet
är djupt rotad, har glidit över i vad
han kallar en dirigerad eller planerad
ekonomi. Clas-Erik Odhner behandlar
i Fackföreningsrörelsen likartade problemställningar.
Regeringarna i olika
länder, oberoende av partifärg, tvingas
ta ansvaret för sysselsättningen och även
att söka utforma och genomföra en långsiktig
näringspolitik. Det handlar härvid
om att ersätta en bristfällig planering,
som vi har för närvarande, med en
planering som vi hoppas skall kunna
bli bättre.

Det helt avgörande är emellertid att
detta planpolitiska arbete verkligen blir
demokratiserat. Detta förutsätter att man
ändrar på maktförhållandena i samhället
och att man skapar nya former för
löntagarnas inflytande. Om man går förbi
dessa bägge frågor, är det risk för att
man hamnar i ett byråkratiskt och korporativt
samhälle, som verkligen inte
har någonting gemensamt med de socialistiska
målsättningarna. Makten över
kapital och investeringspolitik måste
samordnas under nya former av folklig
och samhällelig organisation -— demokratisering
av arbetslivet genomföras.

Herr talman! Jag har velat ta upp
dessa mera långsiktiga problem därför
att man inte kommer förbi dessa grund -

Måndagen den 29 maj 19G7 fm.

Nr 34

Ekonomisk debatt

frågor i en debatt om den ekonomiska
politiken helt enkelt av den anledningen,
att en verklig förändring av den
aktuella ekonomiska politiken förutsätter
att man lämnar det nuvarande kapitalistiska
utvecklingsmönstret i vårt
land och genomför en ny politik, som
helt utgår från löntagarnas och konsumenternas
intressen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Först några reflexioner
med anledning av finansminister
Strängs anförande.

När herr Sträng sökte efter argument
mot herr Ohlin i sysselsättningsfrågan,
gick han tydligen tillbaka till protokollen
för de många TY-debatter i ekonomiska
frågor som han, jag och en
del andra ledamöter haft under många
år. Om jag hörde rätt, gick han tillbaka
till 1958 för att få fram ett citat av vad
herr Ohlin hade sagt. Det var emellertid
inte vad herr Ohlin hade sagt år 1958
utan vad den kommunistiske representanten
i denna TV-debatt påstod att herr
Ohlin hade sagt ytterligare tio år tidigare,
nämligen 1948. Nog är det väl långsökt
när man i en debatt om sysselsättningsfrågor
drar fram citatförvanskningar
som är tio år gamla och som
avser citat som är tjugo år gamla.

Den andra lilla reflexion jag gjorde
med anledning av finansministerns anförande
var att han ville göra gällande
att vi med en rad andra länder delade
den mycket blygsamma tillväxt av bruttonationalprodukten
som vi har registrerat.

Då kanske man för fullständighetens
skull bör påminna om att när tillväxten
i vårt land förra året var ungefär 2,6
procent, hade man inom OECD-länderna
som ett genomsnitt 4,8 procent. Jag
tar här inte i likhet med finansministern
fram jämförelseobjekt från olika länder
som passar mig, utan jag tar genomsnittet
av ökningen av bruttonationalprodukten
i samtliga OECD-länder. Då
kommer vi fram till att denna ökning
3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

var nästan dubbelt så stor som den
svenska. Även om man jämför siffrorna
för året dessförinnan finner man att vår
produktionsökning understeg genomsnittsproduktionsökningen
för OECDländerna
— den var 5 procent under det
att vi hade 3,7 procent.

Här kanske jag får anknyta till vad
den socialdemokratiske gruppledaren
i denna kammare, herr Bengtsson i Varberg,
nyss sade. Han ansåg att oppositionen
borde lägga fram alternativa förslag
till regeringens om man inte var
nöjd. Jag kan hänvisa herr Bengtsson
i Varberg till de reservationer som är
fogade vid bankoutskottets utlåtande
och bevillningsutskottets betänkande
som vi behandlar nu och i utlåtandet om
investeringsbanken som vi behandlade
förra veckan. Där finns alternativa förslag
till regeringens. Det finns naturligtvis
inte på varje detaljpunkt ett alternativt
förslag, men jag trodde att herr
Bengtsson i Varberg begrep att en opposition
med de begränsade resurser den
har inte kan sätta upp ett kanslihus med
tusentals tjänstemän för att duplicera
det arbete som man uträttar i kanslihuset.

Vidare sade herr Bengtsson i Varberg:
Låt oss ha en debatt inte bara om regeringens
förslag, som vi debatterar vid
remissen, utan om oppositionens förslag!
Det tycker jag var intressant, ty just det
föreslog jag för några år sedan. Låt oss
någon gång efter motionstidens utgång,
sedan oppositionen framlagt sina stora
partimotioner, ha en debatt om oppositionens
program! Givetvis skall då
oppositionen ha samma debattmöjligheter
som regeringen har i remissdebatten.
Regeringspartiets representanter
får anmäla sig på talarlistan i vanlig
ordning och får repliker på tre eller sex
minuter, under det att oppositionens
partiledare får gå in på talarlistan precis
när som helst, får hålla hur långa
anföranden som helst och alltid får
sista ordet. Jag tror att det vore nyttigt,
dels därför att oppositionens alternativ
34

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

skulle bli ordentligt belysta, dels också
därför att för en enda gångs skull verkligen
skulle demonstreras det enorma
tekniska överläge som regeringen har i
riksdagsdebatter genom den obegränsade
replikrätten och den obegränsade
tiden för anförandena.

Herr Bengtsson i Varberg som föredrar
att befinna sig utanför kammaren
just nu, gjorde jämförelser med Norge
och sade att man numera får leta efter
notiser som berör förhållandena där.
Nej, visst inte! Som han själv sade senare
i sitt anförande har i denna debatt
exempel åberopats från Norge. Under
valrörelsen importerade för övrigt socialdemokraterna
en norsk LO-man som
i den svenska televisionen talade om
att i Norge visste man vad man hade
fått med en borgerlig regim och att man
även i Sverige visste vad man skulle få
om valet blev en seger för de borgerliga.

Av herr Strängs egen publikation
framgår att prisstegringen under den
socialistiska regimen i Norge var större
där än i Sverige men att prisstegringen
förra året var avsevärt lägre i Norge
än i Sverige och att produktionsökningen
i Norge då var mycket större än i
Sverige. Vi har ingenting emot, herr
Bengtsson i Varberg, att diskutera de
norska förhållandena i denna kammare.

För att sedan gå över till vad jag tänkte
säga när jag begärde ordet vill jag
framhålla, att det allvarliga med prisstegringarna
nu är att de inträffar under
en dämpad konjunktur. Den prisstegring
på 4,7 procent, som står angiven
i kompletteringspropositionen, är
ändå ganska gynnsam för regeringen —
om man jämför genomsnittet mellan de
två senaste åren kan man med andra
beräkningsgrunder komma upp till siffror
som ligger på 5,5 procent. I kompletteringspropositionen
påpekas att
siffrorna blir ännu högre om man tar
genomsnittet under månaderna; då kommer
man upp i över 6 procent.

Det allvarliga är som sagt att denna
prisstegring uppstår samtidigt som vi
har en dämpad konjunktur. Från regeringshåll
har man tidigare sagt: Ni har
att välja mellan prisstegringar och arbetslöshet.
Det viktiga just nu är att vi
har såväl prisstegringar som tendenser
till en arbetslöshet som beror på den
kostnadsstegring som är ett resultat av
inflationen.

Finansministern säger på s. 20 i kompletteringspropositionen
— jag tror att
det har citerats förut i dag: »Erfarenheterna
från de senaste åren inskärper
dock betydelsen av att löneutvecklingen
bättre anpassas till det samhällsekonomiska
utrymmet.»

Det hävdas nu att löntagarna är orsaken
till de besvärligheter som vi för
närvarande befinner oss i. Jag har någon
erfarenhet av fackligt arbete, även
om den givetvis inte alls går upp mot
finansministerns. Om en facklig organisation
för år 1965 lyckades utverka
5 procents förbättring av lönerna inklusive
löneglidning o. s. v. förefaller
detta i och för sig vara en ganska god
siffra; 5 procents löneförhöjning låter
ju inte så illa. Men om priserna samma
år steg med 6 procent, innebär det att
vederbörande fick en reallöneförsämring
på 1 procent. Det var alltså utgångsläget
vid de förhandlingar som
fördes år 1966.

Vad kan man då vänta sig att en
facklig organisation skall göra, om det
inte finns anledning att tro att prisstegringarna
kommer att upphöra? Den
måste givetvis resonera så här: Skall
vi som facklig organisation bevaka våra
medlemmars intressen, måste vi se till
att de i varje fall inte får en realinkomstminskning
genom att prisstegringarna
blir större än den löneökning
som kan tas ut. Om man skall få en
lönerörelse som kan ansluta sig till den
målsättning som finansministern bär
dragit upp i kompletteringspropositionen,
är det därför nödvändigt att löntagarna
kan ges förtroende för rege -

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

ringens vilja och förmåga att upprätthålla
ett stabilt penningvärde.

Herr Sträng och jag har tidigare diskuterat
ett uttalande, som han har gjort
flera gånger och inte vill ta tillbaka,
nämligen att en prisstegring på 2 å 3
procent enligt hans mening är tolerabel.
Därtill kommer dock de prisstegringar
som blir en följd av skattehöjningar,
avgiftshöjningar o. s. v. Eftersom
vi inte har någon trollformel som
kan stoppa varje prisstegring — därom
kan jag hålla med herr Bengtsson i Varberg
— blir prisstegringarna i ett tillstånd
av full sysselsättning större än
vad man i och för sig varit villig att
acceptera. Här finns krafter som pressar
upp priserna. Erfarenheten visar
också att prisstegringarna blivit större
än de som finansministern bär ansett
vara tolerabla. Därför måste väl löntagarna
när de nästa gång skall förhandla
vara övertygade om att samhället å
sin sida vill sätta in all makt för att genomföra
ett program för eu sund ekonomi
som begränsar prisstegringarna.

Om så inte blir fallet, blir det nödvändigt
med någon form av åtgärder.

Vi har nu sett Arbetsgivareföreningens
förslag till förhandlingsordning.
Herr Hermansson påstod för en stund
sedan — jag uppfattade honom så —•
att oppositionspartierna har accepterat
det. Det är alldeles felaktigt, lag har
personligen ganska mycken kritik att
anföra mot det sätt på vilket denna förhandlingsordning
är upplagd, men jag
skall inte ta upp den frågan nu.

Om ingenting sker i övrigt kan vi
emellertid riskera att hamna i det läge
som råder i Storbritannien, där en socialdemokratisk
regering — givetvis
mot sin vilja; den har inte något intresse
av att införa bestämmelser om
lönestopp o. s. v. — tvingats att tillgripa
hårda åtgärder. Det är givetvis
därför som det program oppositionen
lagt fram i de reservationer som är fogade
till bankoutskottets utlåtande nr 32

Ekonomisk debatt

och bevillningsutskottets betänkande nr
50 har stor betydelse.

Herr talman! Jag vill tillägga något
om skattereformen. Låt mig först säga
ett vänligt ord till herr Bohman, som
framhöll att skillnaden mellan högerpartiet
och mittenpartierna är att niittenpartierna
alltid säger sig vilja ha en
reform nästa år under det att högern
vill ha den i år. Jag vill påpeka att motionerna
från högerpartiet i år innehöll
förslag till beslut om övergång till mervärdeskatt
i år. Motionerna från mittenpartierna
innehöll förslag att nästa
år besluta om övergång till mervärdeskatt.
Det är högern som nu anslutit sig
till mittenpartierna som vill ha reformen
nästa år, inte tvärtom. Det beror
på det enkla förhållandet att en skattereform
som inbegriper mervärdeskatt
måste innehålla andra element som tilllåter
em skälig avvägning av skattetrycket
mellan olika samhällsgrupper. Dessa
andra element hinner av tekniska
skäl inte klaras av under innevarande
år.

Jag fick det intrycket att det ansågs,
även av finansministern, att oppositionen
bara upprepade de gamla argumenten
om behovet av skattereform m. m.
Det har dock hänt en hel del ävein efter
det skatteberedningen lade fram sitt
förslag år 1964.

För det första har det inträffat, att
allt fler inkomsttagare har kommit upp
i det progressiva skiktet. År 1964 drabbades
hälften av familjerna i vårt land
av den progressiva beskattningen. År
1967 var det två tredjedelar. På tre år
har alltså en så stor förändring skett.
År 1953 var siffran bara 25 procent.
Marginalskatterna är alltså inte ett problem
för några få utan för en mycket
stor grupp svenska inkomsttagare.

För det andra har mervärdeskatt beslutats
i flera länder, t. ex. Danmark
och Västtyskland. Inom EEC siktar man
på att införa mervärdeskatt i samtliga
EEC-länder år 1970.

För det tredje har vi på grund av

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

kostnadshöjningarna fått svårigheter att
konkurrera på utlandsmarknaden och
att konkurrera med importerade varor
på hemmamarknaden.

Om man inte vill införa mervärdeskatt
borde det vara naturligt att, som
man gör i Tyskland och i andra länder,
lyfta av den extra belastning på
kostnaderna som omsen på investeringar
etc. utgör. Detta är tekniskt svårge
nomförb ar t och kan få internationella
följdverkningar eller i varje fall
föranleda internationella diskussioner.
Det är dock enklare att införa ett system
med mervärdeskatt.

Finansministern gav i sin sista replik
en upplysning som var mycket intressant.
Jag vet inte riktigt om detta innebär
att finansministern redan tagit
ställning i denna fråga. Finansministern
sade nämligen att om man skall
genomföra en mervärdeskattereform får
detta inte innebära att 1 200 miljoner
skall lyftas av näringslivet och läggas
på konsumenterna. Till detta finns en
hel del att säga. När det gäller dessa
1 200 miljoner kronor är ju skatten avdragsgill,
varför beloppet genast reduceras.
Eh annan sak är att den nuvarande
skatten och energiskatten givetvis påverkar
kostnaderna för produktionen.
I samband med införande av en mervärdeskatt
är det vidare meningen att
avveckla de punktskatter som inte har
någon speciell motivering. Dessa punktskatter
belastar ju konsumentpriserna.
Vi hade i skatteberedningen kommit
överens med vederbörande branschorganisationer
att om man avlyfte ifrågavarande
punktskatter skulle det slå igenom
i prisbildningen. Vi hade i våra
uträkningar om vilken inverkan skatteförändringarna
skulle få för konsumenterna
och människorna i övrigt i samhället
räknat med att mot en höjning av
den indirekta beskattningen genom mervärdeskatten
skulle stå en prissänkning
på grund av att borttagandet av oms på
investeringar och punktskatter skulle
slå igenom i prisbildningen. Om vi har

en effektiv konkurrens och eu effektiv
prisövervakning, så följer ju den effekten.
Man kan diskutera i vad mån denna
effekt kommer att förverkligas, men
det är inte riktigt att säga att det skulle
bil en överflyttning på konsumenterna
med 1 200 miljoner kronor. I varje fall
delade inte någon i denna stora skatteberedning
— möjligen med ett enda undantag
om jag minns rätt, och det var
inte någon av de politiska representanterna
— en sådan uppfattning.

Meningen med eu mervärdeskatt är ju
att den skall vara konkurrensneutral
och konsumtionsneutral. Jag får väl tolka
finansministerns ord så, att han i
varje fall inte ämnar i ett nytt mervärdeskattesystem
bygga in någon extra belastning
på produktionen, på investeringsvaror
o. s. v. Det skulle ju innebära,
framför allt om man tänker på eu
samordning med de andra skattesystemen
ute i Europa, ett brytande av själva
mervärdeskattens idé att den skall vara
konkurrensneutral och konsumtionsneutral.
Jag kanske inte skall begära
något bestämt besked på denna punkt i
dag. Jag förstår att utredningsarbetet
fortgår, men jag har velat skicka med
detta som några synpunkter i detta sammanhang.

Vad beträffar övriga punkter i det
program, som jag här bär hänvisat till,
kommer senare talare i debatten från
vårt håll att belysa dem. När det gäller
yrkandena i fråga om bevillningsutskottets
betänkande skall jag återkomma
när det blir aktuellt.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Finansministern sade
i sitt tidigare anförande att budgetsaldots
storlek får man bestämma tid efter
annan och sätta in i sitt rätta sammanhang.
Det är naturligtvis alldeles
riktigt att behovet av ett större eller
mindre sådant kan variera från tid till
annan. Vi kan emellertid naturligtvis
inte komma ifrån att budgetsaldot ur
stabiliseringssynpunkt, om man skall

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

kunna bevara penningvärdet, inte får
bli alltför stort. Jag vill gärna bålla
med om att vi inte skall tro att all rättfärdighet
är uppfylld i och med detta.

Det mest allvarliga för penningvärdet
och därmed för hela kostnadsläget är
att låta totalökningen av budgeten bli
alltför kraftig. Under hela efterkrigstiden
har ansvarskänslan i detta avseende
varit ganska minimal. Då man har
tillåtit sig att låta budgetens utgiftssida
öka år från år flera gånger mer än
produktionsökningen, har man inte visat
det ansvar för kostnadsutvecklingen
som en hårdnande konkurrens på
världsmarknaden verkligen kräver.
Man vågar väl också i dag säga att ansvaret
för småspararna inte heller har
varit särskilt stort i vårt land under
de senare åren. Penningvärdeförsämringen
i förening med ett hårt skattetryck
har gjort att det har uppstått negativ
ränta på det mesta av det kontantsparande
som har skett.

Finansministern försöker nu göra gällande
att han för nästkommande budgetår
varit alldeles särskilt restriktiv,
men jag tror att resultatet måste sägas
vara något magert. I verkligheten innebär
ju den budget vi nu skall fastställa
en ökning av utgifterna jämfört
med föregående år med inte mindre än
9,5 procent, om man även tar hänsyn
till eftersläpningen i fråga om löneutbetalningarna.
Om man sätter talet 9,5
i relation till fjolårets produktionsökning
på 2,6 procent förefaller inte heller
ansvaret för ett bevarat penningvärde
tillräckligt stort.

Regeringen bedriver sålunda en politik
som leder fram till inflation och
kostnadsfördyring. Den är tydligen inte
oroad av denna utveckling, eftersom
den inte vill gå med på den besparingsutredning
som diskuterats flera gånger
i dag. Det vore lämpligt att en sådan
utredning komme till stånd, eftersom
regeringen inte ensam vill ta ansvaret
för förslag som skulle kunna åstadkomma
en uppbromsning av utgifterna.

Ekonomisk debatt

Tiden för ett sådant inskridande måste
i dag anses vara långt framskriden. Detta
står väl klart inte minst för alla de
människor i vårt land som friställts genom
företagsnedläggningar på grund av
vårt höga kostnadsläge, som gjort deras
arbetsplats öde och tyst. För alla
dessa människor är den nuvarande politikens;
verkningar en realitet, och oron
för den framtida utvecklingen blir inte
heller mindre då man får veta att konsumentprisindex
för innevarande år
enligt beräkningar i kompletteringspropositionen
beräknas stiga med ytterligare
4,8 procent.

Enligt kompletteringspropositionen
beror den senaste våldsamma kostnadsutvecklingen
i stor utsträckning på lönehöjningar.
Om nu regeringen anser
att lönehöjningarna blivit för stora är
det ganiska förvånansvärt, att den inte
gör någonting för att i fortsättningen
förhindra detta. Det framhölls för en
stund sedan från denna talarstol att
löneglidningen inte ökat lika mycket
som tidigare och att detta beror på att
den varit mindre inom byggnadsbranschen.
Man frågar sig hur det kommer
att bli framdeles då ryckigheten i den
helt reglerade byggnadsbransch^ varit
så stor. När man nu koncentrerar både
fjolårets eftersläpning och årets produktion
till samma tid blir riskerna
stora för en ny överhettning med ty åtföljande
löneglidning, och därmed spricker
kalkylen att årets ökning av konsumentprisindex
skall stanna vid 4,8
procent. Den kan alltså tänkas bli
större.

Sambandet mellan vår hårda progressivitet
i fråga om inkomstbeskattningen
och löneökningarna framstår
väl nu för de flesta som ganska självklart.
Det tycks bara var vår regering
som inte begriper detta. Högerpartiet
har sedan många år tillbaka förfäktat
åsikten att det är detta som till stor
del bär skulden till vårt för närvarande
alltför höga löneläge. När marginalskatten
nu tar en så stor de! av

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

löneökningen måste vederbörande ställa
stora krav på löneökningar. Huvuddelen
av lönehöjningen går ju åt till
skatt och prisstegringar.

Den hårda progressiviteten har, såsom
vi under inånga år framhållit, skapat
icke önskvärda verkningar på vår
samhällsekonomi. Sålunda är den framför
allt till stort hinder för enskilt sparande.
Men de samhällsekonomiska
verkningarna visar sig dock främst genom
att människorna i större utsträckning
vill ta ut ledighet eller andra
icke i pengar direkt mätbara förmåner.
Den långa ledigheten vid helger och
dylikt och den långa semestern är inte
föremål för progressiv beskattning. Den
senaste stora löneförhandlingen visade
tydligt i hur hög grad sådana värderingar
kom med i spelet. Det är förvånansvärt,
att man inte vill erkänna att
det progressiva skattesystemets nuvarande
utformning har en direkt inflationsdrivande
verkan på löneutvecklingen
i vårt land. Nu begriper emellertid
ledningen för det norska arbetarpartiet
vad det betyder, och därför borde
de svenska socialdemokraterna lyssna
lite mer på vad den har att säga
i denna fråga.

Vad som alldeles, särskilt förvånar är
att regeringen inför nästkommande avtalsrörelse
inte anser det vara nödvändigt
att göra något för att dämpa kraven.
Detta är så mycket egendomligare
som finansministern i den framlagda
kompletteringspropositionen nu så oförbehållsamt
skyller huvuddelen av kostnadsstegringen
på för stora löneökningar.

Högerpartiet har därför krävt, att vi
redan nu fattar beslut om en sänkning
av marginalskatterna för de mest vanliga
inkomsterna. Vårt förslag går ut
på en sänkning av skatteskalan för beskattningsbara
inkomster mellan 12 000
och 40 000 kronor för makar och ensamstående
barnförsörjare och för inkomster
mellan 6 000 och 12 000 kronor
för ensamstående. Vi är givetvis fullt

på det klara med att detta inte är tillräckligt
utan att fortsättning bör följa
redan nästa år, då vi anser att ett
genomgripande skatteförslag bör framläggas.
Men årets riksdag kan dock ge
människorna något hopp om att skatterna
i vårt land även skall kunna sänkas
och inte bara höjas. Det är väl naturligt
att folk reagerar när samhället, om
två makar med en gemensam beskattningsbar
inkomst av 20 000 kronor vill
tjäna ytterligare 1 000 kronor, genast tar
cirka 450 kronor i direkt skatt. Eller för
att ta ett annat exempel: Om en ensamstående
med en beskattningsbar inkomst
av 10 000 kronor vill tjäna en ny
tusenlapp, så tar samhället ungefär lika
mycket av denna tusenlapp. Har makarna
en gemensam inkomst av 30 000 kronor,
så tar samhället omkring 600 kronor
i direkt skatt på 1 000 kronors ny
inkomst.

Ett sådant beskattningssystem måste
vara helt orimligt, och det är därför
som en sänkning av marginalskatterna
är det angelägnaste reformkravet.

Liksom tidigare år har vi också nu
i vår motion krävt indexreglering av
ortsavdrag och skatteskalor. Detta krav
har fullföljts i en reservation från samtliga
oppositionspartier. Med en inflation
på cirka 5 procent om året minskas
värdet av ortsavdraget, och inflationens
högre löneinkomster lyfter upp inkomsttagarna
i allt högre skatteskikt,
varigenom skatterna stiger utan några
beslut i riksdagen. När nu regeringen
inte synes ha något intresse för att
hejda en fortsatt inflation, är det nödvändigt
att vi åtminstone får detta
skydd mot inflationens verkningar.

Oppositionspartierna är också ense
om att den nuvarande varuskatten bör
förändras till en helt konkurrensneutral
s. k. mervärdeskatt. Detta är nödvändigt
för att vi i fortsättningen skall kunna
klara oss i konkurrensen. Danmark har
redan fattat sitt beslut, och EEC-staterna
kommer väl snart att göra detsamma.
Jag förstår inte att man år efter år

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

kan fortsätta att försvåra vår exporthandel
och belasta hemmamarknadsproduktionen
med en skatt som inte
drabbar importen. Regeringen har
många gånger tidigare framhållit — liksom
finansministern gjort i dag — att
det är ytterligt angeläget att vi får
balans: i vår utrikeshandel. Varför vill
man då inte vidtaga denna åtgärd, som
åtminstone i något hänseende skulle
komma att återställa en konkurrens på
lika villkor?

Vi har från högerpartiets sida anslutit
osa till en gemensam borgerlig reservation
på denna punkt. Reservationen
innebär att förslag i denna fråga skall
föreläggas nästa års riksdag. Jag vill
framhålla för herr Gustafson i Göteborg,
att detta inte innebär någon kapitulation
från vår sida. Vi hade visserligen
i vår motion föreslagit att förslag skulle
föreläggas höstriksdagen. För oss spelar
det inte någon avgörande roll om
förslaget kommer ett halvår förr eller
senare, utan på den punkten har vi
haft mycket lätt för att ge vår anslutning
till mittenpartiernas förslag.

Herr talman! Jag skall i likhet med
herr Gustafson i Göteborg be att få
återkomma till yrkandena när bevillningsutskottets
betänkande nr 50 har
föredragits.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Vi står nu inför innevarande
budgetårs avslutning. Den kompletteringsproposition
vi fått är den
slutgiltiga redovisningen för det budgetåret.
Men propositionen innehåller inte
endast en redovisning av vad som är
och har varit utan även av vad vi förväntar
oss i fortsättningen. Den reviderade
finansplanen innehåller, efter vad
jag kan förstå, en realistisk och sannfärdig
bild av läget. Inflation, prisstegringar
och budgetunderskott är de spöken,
som alltjämt utgör finansministerns
stora bekymmer.

Man har hela tiden sökt bibringa allmänheten
den uppfattningen, att det är

Ekonomisk debatt

jordbruket, handeln och livsmedelspriserna
som varit inflationsprocessens impulsgivare.
Finansministern medger
emellertid nu att så inte varit fallet.
Men under tiden har man inom statens
jordbruksnämnd utsett en särskild konsumentdelegation
för att om möjligt
tämja dessa krafter. Man har när det
gällt t. ex. tillsättandet av ledamöter i
de nya lantbruksnämnderna varit synnerligen
angelägen om att konsumentintresset
skulle ges starkast möjliga
ställning i dessa nu omorganiserade organ.
Genom den föreställning man bibringat
både sig själv och allmänheten
— att jordbruket och handeln tillsammans
varit orsaken till inflationen —
har man således satt inflationsjaktens
krafter på fel spår. Man har lurat dem
ut på jaktmarker där inget villebråd
finns. Detta har kommit att bilda den
dimridå, bakom vilken inflationens
verkliga krafter under tiden kunnat
ostört operera.

När sedan finansministern ger sig in
på att söka tolka löneutvecklingens finansiella
innebörd kommer han till resultatet
att lönestegringarna varit väl
kraftiga. I känslan av att regeringen inte
helt kan fritas från ansvaret för vad som
hänt tillåter sig finansministern be om
ursäkt: vi trodde att högkonjunkturen
skulle fortsätta. Ökningen av lönenivån
under 1966 framkallade därigenom,
trots den lägre takten i löneglidningen,
avsevärda pris- och kostnadsstegringar.
Även löneutvecklingen under år 1967
bestäms i huvudsak av treårsavtalen.
Lönenivån väntas härigenom stiga med
drygt 8 procent, varav cirka 6 procent
beror på höjda arbetslöner.

Efter detta konstaterande förutsätter
sedan finansministern att en lugnare
kostnadsutveckling på länge sikt måste
skapas genom en fortsatt stram politik
och en löneutveckling som är bättre anpassad
till produktionstillväxten i vår
ekonomi. Denna inriktning, tillägger finansministern,
måste också ses mot bakgrunden
av den ökande målmedveten -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

het, med vilken andra industriländer i
Europa angriper kostnadsstegringarna.

När det gäller löneglidningarna ■— de
har uppgått till varierande procenttal
under den nu avslutade högkonjunkturen
— har byggnadsverksamheten varit
den dominerande branschen. När finansministern
talar om näringar som
varit skyddade från pressen av internationell
konkurrens torde han helt säkert
ha avsett just byggnadsverksamheten.
På grund härav har vi på finansministerns
förslag tidigare under denna riksdag
beslutat om en investeringsavgift
på icke prioriterat byggande. Jag anser
att den åtgärden i förhandenvarande situation
var både klok och nödvändig.
Men en fråga som man i det sammanhanget
ställer sig är: Varför skulle löneavtalen
med årliga procentuella stegringar
först fastlåsas för tre år framåt
innan denna broms infördes?

Löneglidningen på byggnadsområdet
var dock den spjutspets som på det starkast
inflationsfrämjande sättet sköt in
i och påverkade vårt samhällsekonomiska
halanssystem. Man kan klandra statstjänstemannen
för deras lönekrav och
för de lönehöjningar de vid senaste avtalsuppgörelsen
lyckades tillförsäkra
sig, men man måste också förstå dem.
De är ju helt bundna av sina avtals
materiella innebörd. De får inte som
andra parter på arbetsmarknaden del av
löneglidningens ekonomiska förmåner.
Allt som de skall ha måste vara noggrant
angivet i ett avtal, innan detta
skrivs under. Några förmåner därutöver
kan de inte erhålla under den tid avtalet
löper.

Löneglidningen är den faktor som under
senaste år kraftigast påverkat vår
ekonomi. Den löneskruv som på detta
sätt åstadkommits har sedan på ett genomgripande
sätt satt sin prägel på vår
ekonomiska utveckling. Detta är något
som även finansministern nu i efterhand
medger. Den omständigheten att
finansministern i fjol ansåg sig till nöds
kunna godta en löneglidning på 3 pro -

cent ändrar inte på något sätt detta omdöme.
Det var ju vid ett tillfälle då man
alltjämt trodde på en utveckling mot
allt bättre konjunkturer.

En annan faktor som jag också vill
med några ord beröra är de år efter år
ökande underskotten på turistnäringen,
en fråga som även finansministern berörde
i förbigående. Underskottet på
denna näring redovisades 1957 till 111
miljoner kronor men har för 1967 prognosmässigt
framräknats till inte mindre
än 900 miljoner, d. v. s. inte mindre
än två tredjedelar av det redovisade
budgetunderskottet. Den kraftigaste
stegringen har noterats under de senaste
fyra åren, och allt tyder på att mycket
kraftiga stegringar kan förväntas också
framdeles. Denna utveckling har givetvis
även den sin orsak i stigande investerings-
och servicekostnader på den inhemska
turistmarknaden. Från centerpartihåll
har vi tidigare under denna
riksdag framställt interpellationer som
gällt just detta problem.

Det skall villigt medges att svårigheter
kan uppstå om man på ett eller annat
sätt försöker dämpa denna utveckling.
I första hand borde väl undersökas
vilka lättnader i en eller annan form
som kan beredas den inhemska turistnäringen.
På vad sätt detta skall ske är
jag inte mannen att bedöma, men lika
väl som vi kan utreda andra frågor bör
väl detta problem kunna utredas.

I de reservationer som från mellanpartiernas
sida fogats till bevillningsutskottets
förevarande betänkande har
man pekat på nödvändigheten att med
olika medel försöka åstadkomma samhällsekonomisk
balans. Yi har i det
sammanhanget bl. a. berört frågan om
rundabordskonferenser. Den har finansministern
redan svarat på, och han
har alltjämt samma uppfattning att det
inte ligger inom möjligheternas ram att
kunna åstadkomma något resultat med
dem. Jag vill emellertid uttala min stora
förvåning över finansministerns resonemang
att det skulle vara betydelselöst

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Nr 34

om näringslivets olika grupper fick mötas
och resonera om sina problem. Arbetare,
löntagare, regeringsrepresentanter
m. fl. skulle alltså mötas i det syftet.
.lag tror att stora grupper också bland
löntagarna ser hur värdet av deras löneförbättringar
minskas på grund av
den pågående inflationen. De skulle följaktligen
också ha ett visst intresse av
ett sådant resonemang.

Mervärdeskattens genomförande, varom
mellanpartiernas reservation handlar,
vill jag i likhet med de övriga reservanterna
vara med om. Jag hyser dock
alltjämt den uppfattningen att finansministerns
dröjsmål med att framlägga
förslag därom varit välmotiverat. Den
översyn av förslaget som görs av finansdepartementet
bör emellertid, hur motiverad
den än varit, nu snart vara slutförd.
Det är enligt min mening bättre att
ordentligt penetrera denna skatteform
än att förhastat kasta fram ett reformförslag
som sedan visar sig inte hålla.
Denna princip borde kanske i detta hus
kunna tillämpas även i andra sammanhang.

När det gäller att i fortsättningen
bekämpa inflationen har givetvis regeringen
ett förstahandsansvar som den
knappast kan komma ifrån. Men därmed
är väl ändå inte oppositionen helt fritagen
från ansvar. Man kan knappast
påstå sig bekämpa inflationen samtidigt
som man kräver ett med hundratals
miljoner ökat anslag till försvaret.
Hur nödvändigt och önskvärt det än
är med ett starkt försvar, kan man inte
undgå att genom en sådan anslagsökning
medverka till att ytterligare
skärpa inflationen. Oavsett hur nödvändigt
och önskvärt det vore med en
skattesänkning skulle väl även en sådan
åtgärd vara föga ägnad att motverka
en fortsatt inflation.

Om man genom en skattereform får
möjlighet att vidga skattefältet och på
så sätt erhålla en skattelindring, bör
givetvis inte en sådan möjlighet lämnas
obeaktad. Skattetrycket är hårt och

Ekonomisk debatt

bör om möjligt under normala förhållanden
sänkas. Skatterna har alltid varit
en hård pålaga, särskilt de kommunala,
och blir givetvis i hög grad beroende
av vad vi anser att vi kan kosta
på oss. Yill vi ha ett starkare försvar,
en effektiv socialvård och ett
topptrimmat skolväsen, får vi givetvis
också finna oss i att betala kostnaderna.

Herr talman! Både regeringspropositionen
och många av årets motioner har
berört låglönegruppernas problem. Detta
problem är ingalunda enkelt. Jag
tillåter mig att fråga: Kan man höja
en stationskaris lön utan att detta med
tillämpad praxis kommer att återverka
även på högre lönenivåer, för stationsinspektoren,
byråchefen, riksdagsmannen,
generaldirektören och departementschefen?
Höjer man lönen åt stationskarlen,
en typisk representant för
låglönegrupperna, förefaller detta att inte
kunna gå för sig med mindre än att
hela det övriga lönefältet, oavsett om
det gäller löner på 40 000, 60 000,
80 000 eller 100 000 kronor, följer med
på köpet.

Låglöneproblemet förefaller inte längre
att gälla enbart lönerna, utan det
har vidare aspekter. Det är, som jag
ser det, lika mycket en prestigefråga.
Behöver låglönegrupperna en förbättring
för att i inflationstider kunna klara
sitt uppehälle, så anser sig de högavlönade
samtidigt behöva en förbättring
för att kunna klara sin prestige
och bibehålla sina levnadsvanor.

Problemet förefaller vara olösligt. Vi
får kanske trösta oss med att det bara
finns låglönegrupper och med att alla
gemensamt är beredda att kasta nytt
bränsle på inflationens jättebål.

Herr talman! Under föredragningen
i utskottet framfördes en hälsning från
finansdepartementet att vi, oavsett kompletteringspropositionens
innehåll, kunde
hysa en behärskad optimism för
framtiden. Jag anser för min del att
en förutsättning för att vi skall kunna

3* —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 34

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 fm.

Ekonomisk debatt

hysa denna behärskade optimism är att
reservationerna II, III och IV i bevillningsutskottets
betänkande nr 50 bifalles,
och jag kommer sedermera att yrka
bifall till dessa reservationer.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Med anledning av den
förunderliga ordning som rått här i dag
skall jag inskränka mig till att meddela
att jag sedermera kommer att yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan
i betänkande nr 50.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det kan ju ingalunda
sägas att de ekonomiska problemen blir
lättare att lösa allteftersom tiden går.
Tvärtom förefaller det — jag säger detta
mot bakgrund av de yrkanden som
behandlats i bankoutskottet under en
följd av år ■—• som om svårigheterna
skulle ha ökat. De mest markanta svårigheterna
synes, även när det gäller
statens ekonomiska politik, numera ligga
på det företagsekonomiska planet.
Företagen har fått stora svårigheter, och
bekymren hänför sig till flera olika
områden. Det gäller kostnadsinflationen,
det gäller kapitalbristen och det
gäller även den hårdare konkurrensen
från utlandet.

Något nytt kan väl i dag knappast
tillföras debatten, inte minst beroende
på att hithörande frågor diskuterades
så ingående när vi för några dagar sedan
behandlade förslaget om investeringsbanken.
Jag vill emellertid säga
några ord rörande motionerna 1:594
och II: 764, som vi inom folkpartiet och
centerpartiet återkommit med i år och
som behandlas i bankoutskottets utlåtande
nr 32. Motioner med likartat innehåll
väcktes förra året och året dessförinnan
av oss. Vi för nu på nytt fram
yrkanden om tillsättande av en rundabordskonferens,
om tillsättande av ett

ekonomisk-socialt råd samt om utgivning
av ett värdefast statligt obligationslån
med obligationer i mindre valör,
avsett att särskilt inriktas på småsparare.
Finansministern har tidigare i dag
sagt att han inte vill ha någon rundabordskonferens
och att han inte heller
vill biträda våra övriga förslag. Vi vidhåller
dock att ett förverkligande av
förslagen skulle vara till hjälp och nytta
även för finansministern, när han skall
klara av de svåra problemen.

Utskottet har tillämpat sin vanliga
skrivning och uttalar att några nya omständigheter
inte tillkommit. Vi tycker
för vår del inte att några sådana nya
omständigheter erfordras. De svårigheter
vi har är tillräcklig motivering och
tillräckliga skäl för att man skall mobilisera
den kraftansträngning vi talat
om. Man har svårt att förstå utskottsmajoritetens
avvisande hållning till detta
samråd som vi yrkar på i reservationerna
1 och 2 a. Invändningen att gemensamma
överläggningar mellan statsmakterna,
näringsliv och kommuner
skulle styra löneutvecklingen är nog
ganska obefogade farhågor. Vi vet så
litet därom när vi inte prövat dessa
förslag.

Finansministern säger att löntagarorganisationerna
inte vill ha detta. Jag
menar att om regeringen går med på
detta förslag kommer säkerligen alla
parter att deltaga — även löntagarorganisationerna.
Detta behöver inte betyda
att fackörganisationerna kommer att
känna sina fria möjligheter att bedriva
löneförhandlingar beskurna. Det skulle
bli fria överenskommelser i alla fall
mellan arbetsmarknadens parter. Men
det skulle kunna ge stimulans till mer
allsidigt övervägande innan man låser
sig i sina positioner och krav och det
går prestige i förhandlingarna.

Utskottsmajoriietens talesman har i år
liksom tidigare sagt i debatten att vi
inte anfört några bestämda riktlinjer
eller angivit gränser för sådana samrådsöverläggningar.
Jag tror inte att

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

man behöver ha några preciserade gränser.
De stora aktuella och brännande
frågorna kan man börja arbeta med
bara man samlas till en sådan här överläggning.
Vidare har påståtts att vi inte
preciserat några frågor. Detta är lätt
gjort, om så gäller. Vi har t. ex. räntefrågan,
som enligt min mening skulle
kunna tagas under allvarligt övervägande
i syfte att ytterligare sänka diskontot.
Den ständiga bevakningen av vår
handelsbalans är en annan fråga, som
är av oerhörd vikt. Vidare har vi behandlingen
av en långsiktig budgetplanering,
besparingsfrågor beträffande
samhällsekonomin, åtgärder för att stimulera
enskilt sparande och vad som
är den lämpligaste avvägningen i kreditgivningen
mellan t. ex. näringsliv,
bostadsproduktion och kommunernas
investeringar.

Jag skall inte uppehålla mig vid inflationsproblemet.
Det har behandlats utförligt
tidigare i dag av i synnerhet
doktor Hedlund men även av många
andra. Man frågar sig: Tål vi i detta
land ytterligare priskonkurrens på
världsmarknaden? Det är svårt att i nu -

Ekonomisk debatt

varande läge tro att vi kan klara en
ytterligare ökning av spännvidden mellan
våra produktionskostnader och
många andra länders. En ytterligare sådan
spännviddsökning kan — skulle
jag tro — knappast passera utan stora
svårigheter för näringslivet i vårt land.
Vad inflationen än givit, vill jag ansluta
mig till vad herr Vigelsbo sagt om låginkomstgrupperna,
nämligen att inflationen
minsann inte har minskat spännvidden
mellan dessa och övriga inkomsttagare
här i landet.

Herr talman! Med dessa få ord skall
jag be att få yrka bifall till de vid bankoutskottets
utlåtande nr 32 fogade reservationerna
1, 2 a, 5 och 6.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.50.

In fidem

Sune K. Johansson

Måndagen den 29 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste
vice talmannen.

§1

Ekonomisk debatt (forts.), tillika svar på
interpellation ang. meddelande till riksdagen
om regeringens ställningstagande
i frågan om Sveriges anslutning till EEC

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 126, i anledning

av väckta motioner om utredning rörande
statsutgifterna m. m., bankoutskottets
utlåtanden nr 32, i anledning av
motioner angående den ekonomiska politiken,
och nr 42, över motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1967/68, in. m.,
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1967/68, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, nu komme
att fortsättas.

Chefen för handelsdepartementet,

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

herr statsrådet Lange, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med den ekonomiska debatten
besvara herr Björkmans interpellation
angående meddelande till riksdagen om
regeringens ställningstagande i frågan
om Sveriges anslutning till EEC.

Ordet lämnades, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr HAGNELL (s), som yttrade:

Herr talman! Får jag bara rätta en
liten sak innan vi går vidare i debatten.
Folkpartisten herr Gustafson i Göteborg
talade före middagen om att man inför
valrörelsen föregående år hade importerat
en norsk LO-man, som sade: »Man
vet vad man har men man vet inte vad
man kan få.» Norrmannen syftade på
de norska erfarenheterna av valet och
hoppades att vi skulle undvika dem,
vilket vi också nästan gjorde.

Men det var inte fråga om någon importerad
norrman för valrörelsen. Det
var LO:s tjänstgörande ordförande som
var här på en kongress och det skedde
under hans normala kontakt med den
svenska fackliga rörelsen. Från folkpartiets
sida var det alltså ett misstag om
man uppfattade honom som speciellt
importerad för valrörelsen. Man har i
årtionden normalt deltagit i dessa konferenser.
Jag hoppas att folkpartiets argumentering
i övrigt är mera korrekt
underbyggd än vad jag direkt har kunnat
konstatera på denna punkt.

Som vi tidigare hörde i dag hemställde
herr Gustafson i Göteborg om att vi
skulle få en regelbunden debatt »när
oppositionens motioner är färdiga». Jag
tycker att detta är ett gott förslag, och
jag hoppas att talmännen genom talmanskonferenserna
hjälper oss att få
en sådan debatt. Vid denna bör naturligtvis
synpunkterna i de väsentliga frågorna
ligga på bordet, dels från regeringens
sida och dels från oppositionens.
Enklast skulle vi kunna nå fram till den
debatt som herr Gustafson i Göteborg

efterlyser genom att förlägga remissdebatten
en vecka senare och inte göra
som nu, när folkpartisterna inte vill att
deras motioner skall ligga på bordet
jämsides med regeringens förslag. Jag
tycker att det blir mera jämbördig diskussion
om två alternativ ligger på bordet
— inte bara ett.

Förskjut alltså remissdebatten en vecka
så har vi dessa möjligheter i de former
som redan finns; duger de inte,
så gör upp med talmännen om andra
former!

Det sägs här ibland från centerpartiets
sida och ibland från folkpartiets
att det skall vara särskilt svårt inom
oppositionen att komma fram till en
samlad lösning, och ibland kan jag förstå
dem. Men i dag har vi fått bevittna
att mittenpartierna och högern är av
samma uppfattning åtminstone på en
punkt. Orsakerna till inflationen och
skevheten i utvecklingen ligger i alltför
starka lönestegringar. Herr Hedlund
förklarade att prisstegringarna är löneökningens
fel, herr Vigelsbo förklarade
att industrilönerna är boven i prisdramat,
och herr Magnusson i Borås, som
väl representerar låglönearbetsgivarna
här i kammaren, förklarade att det är
förvånansvärt att regeringen inte gör
någonting åt lönestegringarna — han
upprepade det två gånger, dels inför
den kommande, dels inför den gångna
uppgörelsen. Det förefaller som om mittenpartierna
och högern här är helt
överens om att man skall klara landets
utveckling bara man något pressar ned
lönerna.

Jag vågar inte säga hur litet de skall
pressas ned, ty det har inte angivits
hur mycket det skall röra sig om. Enigheten
mellan mittenpartierna och högern
är emellertid påtaglig på denna
punkt, och vi får hoppas att det finns
förutsättningar för fortsatt utvecklat
samarbete.

Realiteterna är emellertid helt annorlunda.
Lönerna i detta land ligger 50
procent över vad konkurrentländerna

Måndagen den 29 maj 1907 em.

Nr 34

inom Västeuropa betalar, och i åtskilliga
fall går det ändå att sälja våra industriprodukter
på den internationella
marknaden. Där är det inte fråga om
några prisstegringar för vår skull. Där
kan det alltså inte vara, som herr Hedlund,
herr Vigelsbo och herr Magnusn
son i Borås gjorde gällande, våra löneökningar
som driver fram prisstegringarna;
de löneökningar vi får här j
landet duger inte som argument vid
de internationella prisförhandlingarna.
Likväl har vi under åtskilliga år lyckats
och lyckas alltjämt sälja våra varor på
export. Det bör alltså inte vara omöjligt
att fortsätta med en politik som ger löntagarna
ett hyggligt löneläge i detta land
internationellt sett.

Naturligtvis kan svårigheter uppstå
för vissa arbetsgivare som inte orkar
betala de löner som då utvecklar sig;
naturligtvis finns det arbetsgivare —
särskilt i herr Magnussons i Borås hemtrakt
—- som skulle vilja betala lägre
löner, öka företagssparandet och kanske
därmed öka sysselsättningen. Men
från löntagarhåll bör vi vara intresserade
av att sälja vår arbetskraft så dyrt
som möjligt, och den politiken tror jag
att vi skall fortsätta att föra även om
mittenalliansen förenar sig med högern
efter valet.

Inom centerpartiet, där man bedriver
skogsaffärer, vet man att det inte är
fråga enbart om lönerna, de är bara
en del i det hela. I Kanada kan svenska
och andra företag få skogarna så gott
som gratis. Skall vi konkurrera med
de kanadensiska skogsföretagen? Skall
det ske på löntagarnas bekostnad? Hur
kraftiga lönesänkningar skall vi ha här
i landet för att det skall uppväga priset
på skogen? Hur mycket skall skogsindustrins
folk sänka sina löner för att man
bättre skall konkurrera med Kanada?
Det skulle vara intressant att få den
sidan belyst. Det räcker inte att stanna
vid lönerna; om råvarupriserna — i detta
fall skogspriserna — kan nog herr
Hedlund berätta en hel del för oss.

Ekonomisk debatt

Vilket löneläge skulle för övrigt mittenalliansen
och högern kunna godkänna?
Skall vi sänka lönerna med 10 procent
eller med 20 procent för att de skall
vara nöjda? Eller skall vi sänka dem
med 30 procent och komma ned till
kontinental •—• tysk, fransk, engelsk —•
nivå? Skall vi fortsätta med lönesänkningarna
ned till Hongkongnivå innan
centerpartiet, folkpartiet och högern blir
nöjda?

Men varför bara titta på de löner som
ligger lägre än våra? Varför inte titta
på de löner som ligger högre?
Förenta staterna har väsentligt högre
löner och klarar sig ändå tack vare ett
bättre näringsliv. Det är väl den vägen
vi skall gå — att bygga upp ett bättre
och effektivare näringsliv! Detta var
vad vi avsåg att skapa med den investeringsbank
varom vi lade fram förslag
förra veckan. Men då lade ni ned rösterna
från mittenalliansen hellre än att
stödja oss !

Vidare säger ni att regeringen skall
ingripa mot lönestegringarna. I de fackliga
uppgörelser som har träffats, har
man under åtskilliga år hållit sig inom
en mycket realistisk ram i förhållande
till produktivitetsutvecklingen. Vid ett
tillfälle för inte så många år sedan
innebar avtalet en lönestegring på 1,8
procent. Den rymdes utmärkt inom produktivitetsutvecklingen.
Den faktiska
lönestegringen under året blev större.
Man kan inte vid någon rundabordskonferens
göra upp vilka ackordspriserna
skall vara på olika slags muttrar eller
andra artiklar som tillverkas vid fabriker,
där tusentals ackord nysättes dagligen.
Skall regeringen gå omkring på
fabrikerna och granska dessa ackordssättningar?
De ingår inte i de centrala
uppgörelserna.

I det avseendet har arbetsgivarna möjligheter
att påverka utvecklingen. Vi är
inte intresserade av en lönestegring som
går utöver vad som betyder reell standardförbättring.
Vi vill ha en lönestegring
som motsvarar en reell lönesteg -

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

ring och inte det som äts upp av prisstegringar.
Om vi gjort upp ett avtal
på en realistisk nivå och arbetsgivarna
sedan slåss om arbetskraften, gör de
det tydligen därför att det lönar sig att
köpa upp mera arbetskraft för att öka
produktion-en och därmed vinsterna.
Denna tävlan har vi inte bett om, den
kan ni förhandla direkt med SAF om.
Det behöver inte vara några rundabordskonferenser
om den.

Herr talman! Det föreligger allmän
enighet i princip hos oppositionen när
det gäller att dämpa inflationsutvecklingen.
Alla visar sin goda vilja på den
punkten, men det finns ett par hakar i
denna goda vilja. Man är inte villig att
dämpa inflationen annat än på andras
bekostnad. Vi har inte hört någon inom
oppositionen erbjuda något från sitt håll
för att åstadkomma en inflationsdämpning
inom de områden där centerpartiet,
folkpartiet eller högern är dominerande
politiska instanser.

Inte heller har man velat ange hur
man i praktiken skall kunna åstadkomma
inflationsbekämpningen. Man håller
upp ett skynke. Bakom detta skynke
finns ett runt bord. Vid detta runda bord
skall alla problem lösas. Vid ett tillfälle
bär vi sett centerpartiet och folkpartiet
lägga fram var sitt förslag. Det
ena partiet talar om ett runt bord och
en konferens, kring det, det andra talar
om ett ekonomisk-socialt råd. Centerns
och folkpartiets samverkan innebär inte
ett utarbetande av nya riktlinjer på en
enhetlig grund, utan man adderar helt
enkelt det ena förslaget till det andra,
så behöver man inte tugga maten färdig.

Varken LO eller TCO eller SAF eller
ens lantbruksförbundet vill emellertid
vara med vid detta runda bord. Då måste
det vara något fel någonstans, antingen
hos dessa institutioner, hos TCO,
SAF eller lantbruksförbundet, eller också
hos centerpartiet och folkpartiet som
för fram detta förslag.

Varför skulle det gå så mycket lättare
för centern och folkpartiet att pre -

sentera förnuftiga förslag till lösningar
av inflationsproblemet vid ett runt bord
bakom ett förhänge, inom slutna dörrar,
än Öppet och offentligt här i riksdagen?
Vad är det för hemligheter som centerpartiet
och folkpartiet har, som de inte
öppet kan deklarera i riksdagen men
som skulle kunna leda till en lösning?
Vi hörde herr Vigelsbo räkna upp olika
grupper som skulle samlas kring detta
bord. Alla dessa grupper finns representerade
bär i riksdagen. Herr talman!
Jag tycker att centerpartiet och folkpartiet
nedvärderar riksdagen och övervärderar
möjligheterna att inom slutna
dörrar uppnå ett tillfredsställande resultat.

På en och annan punkt anger oppositionen
faktiskt en åtgärd. Folkpartiet
och centern vill ha ett ökat enskilt sparande,
högerpartiet vill ha ett ökat
företagssparande. Centerpartiet och folkpartiet
vill ha ett nytt, värdefast statligt
obligationslån. Om vi bär förstått
debatten under årens lopp —■ vi har
fått höra detta förslag upprepade gånger
— skulle väl räntan ligga någonstans
kring 3 procent med ett tillägg ovanpå
av 4—5 procent på grund av prisstegring,
omsättningsskattehöjning o. s. v.
Det skulle betyda att detta statliga lån
skulle ha en ränta på 7 å 8 procent.

De statliga lånen har haft ungefär
denna räntesats under det föregående
året. Man bör inte klaga i riksdagen
över att räntan är för hög och fordra
en sänkning, när man lägger fram förslag
som i sig själva inte innebär någon
förändring utan innebär ett sanktionerande,
om än i andra former, av en 7- å
8-procentig ränta.

Vem skall köpa dessa obligationer?
Jo, det skall småfolket göra. Vem skall
betala denna ränta och värdesäkringen?
Det bör väl de göra som inte har råd
att köpa? Det är väl de som skall betala
vad det kostar, det förslag folkpartiet
och centern lägger fram. På en hel del
punkter vill man ha utredningar. Bankoutskottet
hänvisar till, och bär gjort det

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

upprepade gånger vid olika tillfällen på
olika punkter, att i de frågor man begär
utredning är utredning redan på
gång eller har nyligen företagits.

Centern-folkpartiet driver inte en klar
politik. De aktar sig för att ta ställning,
talar i allmänna ordalag, hemställer att
andra skall klara det men antyder endast
problemet. Politik är att kunna
sammanväga olika intressen och få dem
att handla praktiskt och samstämmigt.

Inom oppositionen kan man på vissa
punkter få ett brett underlag, som jag
redovisat, på andra punkter kan man
inte få ett sådant; man kan inte ens få
fram något gemensamt förslag för centern
och folkpartiet, utan var och en
framlägger sitt.

Det vi i regeringspartiet måste göra
är att liksom hittills driva en medveten
politik för att skapa trygghet: trygghet
för sysselsättningen, för de sociala missförhållanden
som en människa eller en
familj kan råka in i på grund av sjukdom,
ålderdom eller andra omständigheter.
Vi måste skapa en utvidgning av
tryggheten, som vi hittills sett mest som
en social realitet, också in på nya områden.
Därvidlag tror jag att man
fr. o. m. denna vår och med regeringens
accepterande av ATP-pengarna i näringslivet
har börjat ett nytt skede: att
också slå vakt om tryggheten för reallönen,
reallönens fortsatta utveckling,
möjligheterna att förkorta arbetstiden
till 40 timmar per vecka.

Vi måste driva en aktiv ekonomisk politik
som kombinerar hög sysselsättning
med höga löner. Vi vet att om vi sänker
lönerna blir det billigare att köpa arbetskraft,
det blir lättare att konkurrera
med andra låglöneländer, men det är
inte den väg vi vill gå, även om centern-folkpartiet
och högern gemensamt
på denna punkt rekommenderar detta.
Vi vill utveckla samhället, vi vill bygga
upp det socialt, ge ungdomen en bättre
yrkesutbildning. På alla dessa punkter
måste vi driva en aktiv politik som samordnar
olika hänsyn, samplanerar verk -

Ekonomisk debatt

samheten, utbildningen, bostadsbyggandet,
samhällsbyggandet och också —
och det är det nya — industribyggandet
samt ser till att kapital kommer fram.
Det gäller inte endast att få bättre bostäder
utan också bättre arbetsplatser,
och det är på detta område samhället nu
måste träda in.

Om den enskilde sparar aldrig så mycket
på sina värdefasta obligationslån till
små värden får han möjligen sina 50
kronor värderade till 60 kronor vid något
tillfälle. Han kan ändå själv inte
lösa sina egna eller samhällets problem.
Han kan inte lösa familjens problem,
inte skapa social trygghet åt sig, inte
lösa sin bostadsfråga, inte lösa trygghetsproblemet
på arbetsplatsen. Därför
måste vi i framtiden, vare sig vi vill eller
ej, gå in mera för kollektivt samarbete
på sådana här områden för att utveckla
näringslivet. De antydningar som
kommit från centerparti- och folkpartihåll,
stödda av högern, duger inte som
underlag för den framtida, aktiva näringspolitiken
som skall trygga sysselsättningen.

Vi måste också sträcka oss utanför
vårt lands gränser och ta vara på de
nya möjligheter som GATT-överenskommelsen
med tullreduktionerna ger, undersöka
internationella marknader,
snabbt arbeta oss in på dem, snabbt
bygga upp forskningen och industriutvecklingen
här hemma, så att vi kan ta
vara på de nya möjligheterna och inte
komma lufsande efter ett par år för att
finna att andra varit snabbare än vi.

Vi kan inte sitta och vara nöjda med
vad enskilda företagare kanske gör eller
kanske inte gör eller vad enstaka småsparare
gör eller förmår att göra. Vi
måste gemensamt lösa våra frågor. Det
är det som skall vara huvudtemat i den
socialdemokratiska, aktiva ekonomiska
politiken. Det är därför vi inte kan slå
in på de dunkla tongångar som antyds
i de reservationer som framförts från
olika oppositionspartiers sida i bankoutskottet.

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

Jag hemställer att kammaren måtte bifalla
bankoutskottets förslag i dess utlåtande
nr 32.

Därefter anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell tog upp
min tanke på att man skulle kunna ha
en särskild debatt om oppositionens förslag.
Det problemet trodde herr Hagnell
att man skulle kunna lösa genom att
bara förskjuta remissdebatten tio dagar
eller så framåt i tiden. Det är ingen lösning
alls. Det är alldeles otänkbart att,
medan statsverkspropositionen debatteras
i televisionen och i Nationalekonomiska
föreningen och i tidningspressen,
riksdagen inte skulle ha någon debatt
alls. Det går ju inte. Däremot kan man
ha en andra remissdebatt, och jag antar
att herr Hagnell är med på den debattordning
som jag föreslog för en sådan
debatt.

Vidare kom herr Hagnell in på vad
man skall göra för att få trygghet i sysselsättningen
och effektivitet i produktionen.
Han var nu litet försiktig i sin
kritik av regeringen. Man har hört en
mycket skarp kritik av regeringens politik
från herr Hagnell tidigare. Jag tror
att herr Hagnell håller med mig om att
i valrörelsen var regeringen tomhänt
när det gällde den ekonomiska politiken.
Finansministern hade accepterat en stor
årlig inflation och man såg att inflationen
blev större än t. o. in. den inflation
som finansministern hade förklarat sig
anse vara tolerabel.

Vi kom i det läget att vi fick svårigheter
att konkurrera på utlandsmarknaden.
Vi kom i ett läge, då det visade sig
att regeringens politik var misslyckad.

I det läget fanns det ett alternativ från
mittenpartiernas sida som vi lade fram
i valrörelsen.

Nu karikerar herr Hagnell detta och
säger, att tydligen är vårt recept lönesänkning,
och han frågar: Skall vi sän -

ka lönerna med så eller så många procent?
Lönerna skall inte sänkas alls,
herr Hagnell. Herr Hagnell kan se på
den motion som mittenpartierna har
lagt fram. Där talas om en rundabordskonferens
som skulle ha som sin främsta
uppgift att klarlägga de samhällsekonomiska
förutsättningarna för en
reell inkomstförbättring för alla grupper.
Man talar vidare om hur det har
visat sig, att lönestegringar som bara
äts upp av prisstegringar inte är till
någon glädje för löntagarna utan tvärtom.

Nej, herr Hagnell, sanningen var att
vid de förda förhandlingarna, som väl
både herr Hagnell och jag deltog i, löntagarna
inte hade något förtroende för
regeringens möjligheter att stoppa inflationen.
Därför måste löntagarorganisationernas
förhandlare givetvis ställa
sina löneanspråk på ett sådant sätt att
de inte riskerade att deras medlemmar
skulle få lägre reallön genom avtalet än
de hade förut. Den erfarenheten hade
många fackliga organisationer 1965, då
en löneförhöjning på 5 procent och en
prisstegring på 6 procent medförde en
reallönesänkning. Det ville inte löntagarorganisationen
vara med om. Det
väsentliga här är att det skapas förtroende
för myndigheternas vilja och förmåga
att hålla ett stabilt penningvärde.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kom in i kammaren
just då herr Hagnell frågade: Hur mycket
skall lönerna sänkas? Det verkade
som om han ställde frågan till mig, men
i så fall var det till alldeles fel adressat.
Om herr Hagnell hört på vad jag har
sagt skulle han ha funnit att mina uttalanden
innebar precis detsamma som
herr Gustafson i Göteborg sade, nämligen
att ingen reallönesänkning skall
ske, utan man skall försöka skumma
bort luften ur avlöningskuverten. Har
herr Hagnell någonting emot att man
försöker göra det och se till att det blir

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

en så stor reallön som över huvud taget
är möjligt?

Vidare ironiserade herr Hagnell över
att centerpartiet och folkpartiet skulle
vilja öka sparandet. Vill inte herr Hagnell
det? Skulle det vara tokigt om det
lyckades? Skulle man inte kunna hjälpas
åt med den saken i stället för att tala
som om det skulle vara någonting alldeles
vedervärdigt att öka sparandet?

Grundtonen i herr Hagnells anförande
var: Allt är gott och väl, varför klagar
ni och varför vill ni ha ändringar?
Vi skall fortsätta den hittillsvarande politiken.
Detta betyder fortsatt inflation,
fortsatt underskott i bytesbalansen och
ytterligare företagsnedläggningar, och
det innebär också att konkurrensen med
utlandet blir svårare och svårare. Det
enda herr Hagnell egentligen hade att
säga var, att man skulle tillvarata några
möjligheter utomlands, men han kom
inte så långt som till att närmare redogöra
för vad det var fråga om.

Det fanns en antydan till praktiskt
förnuft i hans uttalande att politik innebär
att praktiskt kunna samarbeta. Ja,
det är just vad det är. Det är också
detta vi gått in för när vi föreslagit
rundabordskonferenser där man kan
ta och ge och försöka jämka ihop till ett
gott resultat. Skulle det ändå inte vara
bra om man kunde komma en bit på
den vägen? Helt säkert kan ingen få det
alldeles som han önskar, men jag tror
att åtskilligt kan åstadkommas. Jag skulle
t. o. m. kunna tänka mig att det kunde
gå bättre om herr Hagnell ville hjälpa
till i stället för att raljera.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell sade att
jag nämnt något om industriarbetarlönerna,
men jag har inte med ett ord berört
dessa. Jag har exakt hållit mig till
finansministerns ord i den reviderade
finansplanen där han skriver om lönerna.
Jag skall be att få citera finansministerns
uttalande som antagligen inte
på något sätt är inspirerat av högern,

Ekonomisk debatt

centern eller folkpartiet utan är hans
egen personliga uppfattning om utvecklingen
på det ekonomiska området. Han
anför bl. a.: »Å andra sidan fördes avtalsrörelsen
år 1966 under intrycket av
de tendenser till en kraftig allmän högkonjunktur,
som tidigare uppträtt. Bland
annat av detta skäl blev den avtalade
lönehöjningen för arbetsmarknaden i
dess helhet alltför stor.»

Det är alltså varken högern eller mittenpartierna
som framhållit detta utan
finansministern, och jag vill säga herr
Hagnell att finansministern är välkommen
till samarbete med mittenpartierna
såvitt gäller den här frågan, eftersom vi
är överens med honom. Däremot tveks
herr Hagnell ha en annan uppfattning.

Finansministern har vidare uttalat sin
tillfredsställelse över att löneglidningen
minskat från 6 å 7 procent i fiol till 2,5
procent, och jag håller med honom om
att detta är en riktig utveckling. Vilken
uppfattning herr Hagnell har vet jag
inte. På en punkt tror jag emellertid att
herr Hagnell har rätt, nämligen beträffande
striden mellan arbetsgivarna om
arbetskraften. Man slåss om arbetskraften,
vilket beror på den överfulla sysselsättningen.
Man har eftersträvat full
sysselsättning men fått överfull sysselsättning,
och denna ligger bakom den
utveckling vi haft.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Även jag måste fråga
herr Hagnell vem det är som sagt, att
vi vill ha lönesänkningar. Jag har tvärtom
uteslutande hänvisat till de uttalanden
som gjorts på flera ställen i kompletteringspropositionen
och även till
finansministerns uttalande i dag, att
huvuddelen av orsakerna till den ökning
av konsumtionsindex som vi haft
i vårt land ligger hos lönestegringarna.
Vi har också påpekat att det är meningslöst
med lönestegringar, som inte
ger några reallöneökningar utan bara
ökar vårt kostnadsläge, varigenom vi i

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

vårt land blir mindre konkurrensdugliga.
Det är mot detta vi har reagerat.

Jag har sagt att ett av de medel, med
vilka vi skulle kunna få en bättre utveckling
på löneområdet och beträffande
vilka jag frågat varför regeringen inte
gjort någonting, är en sänkning av
marginalskatterna för att därigenom
också visa att det finns möjligheter att
åstadkomma förbättringar på annat sätt.

Herr Hagnell hänvisade till att man i
Amerika betalar de högsta lönerna i
världen. Javisst gör man det -— men
det finns heller inget land som är så fritt
från socialism som just Amerika!

När herr Hagnell insinuant talar om
låglönegrupperna bör han komma ihåg,
att dessa grupper framför allt finns
inom den statliga serviceverksamheten.
Det är dessutom mycket annat än den
kontanta lönen som spelar in: arbetsförhållanden
och en del annat. Om herr
Hagnell t. ex. visste att av hans organisation
rekommenderade s. k. basindustrier
har sagt nej till förflyttning till
de områden, som han betraktar såsom
låglöneområden eftersom de inte kan
vara med om att konkurrera i det där
befintliga löneläget, som de funnit för
högt, så kanske han skulle vara litet försiktigare
innan han fällde sina yttranden
från denna talarstol.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att det senaste
yttrandet syftar på att inte alla
metallindustrier i det aktuella läget
byggt ut i Borås i den omfattning som
man hoppats på.

Huruvida USA är mer fritt från statsdirigering
och statligt inflytande över
näringslivet kan diskuteras, .lag kommer
just från en varvskonferens där jag
fått veta, att 55 procents statliga subventioner
utgår till varven i USA. Det
är mer än i vårt land. Dessutom betalar
staten forskningen och en hel del
annat. Kalla det sedan vad ni vill!

Vad jag sade var, att vi inte vill ha
lönestegringar som äts upp av prissteg -

ringar. På den punkten är jag lika mycket
mot luftaffärer som herr Hedlund.
Jag har inte någonting emot ett ökat
sparande. Men det är inte på den vägen
som vi kan lösa de sysselsättningsproblem
som ligger framför oss i den nya
internationella konkurrenssituationen,
när nu efterkrigstiden och den medvind
den inneburit är slut.

Det är nog inte så att man var »tom»
i valrörelsen, som herr Gustafson i Göteborg
förmodade. Kravet på medinflytande
i näringslivet via investeringspengar
från ATP-fonderna hade vi från
olika håll inom partiet fört fram. Herr
Gustafson känner säkert till de krav,
som framförts från fackligt håll under
flera års tid. Dessa krav har framförts
genom partiet och nu realiserats.

Vi är inte ute efter några företagsnedläggelser,
men vi kan inte heller
med låga löner klara vilka företag som
helst. Herr Hedlund talade om höga löner,
men han sade inte ett ord om att
råvarupriserna på skog är lägre i Kanada.
Genom att sänka lönerna kan vi
inte väga upp det förhållandet. Det är
åtskilliga sådana hänsyn som man måste
ta, och inte så ensidigt, som ni på
centerparti- och folkpartihåll tillsammans
med högern, framhålla lönerna
som boven i detta drama, då ni pressar
ett uttalande i propositionen så långt
ni förmår.

Det bär talats om löneglidningar. Avtalen
har gjorts upp med bedömning
av de utrymmen för en reell standardstegring
—- alltså inte luftstegring —
som funnits. Det bär förekommit löneökningar
på 1,8 procent, men 4 å 5
procent bär varit en mycket normal
siffra under dessa år. Det har icke varit
orealistiska framställningar från löntagarorganisationerna.
Att då inbjuda
löntagarorganisationernns representanter
till en rundabordskonferens, där
dessa skulle komma överens med bl. a.
arbetsgivarpartens representanter om
någonting annat, är en orealistisk tanke.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

När man inte får sina egna med sig
— t. ex. SAF, lantbruksförbundet och
TCO, en organisation som borde stå
lierr Gustafson i Göteborg nära —• då
skall man inte begära att få andra med
sig. Det är däri det orealistiska i er
politik ligger.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att det behövs
en rundabordskonferens för att
påverka löntagarna; jag tror den behövs
för att myndigheterna skall få tillfälle
att framlägga ett program mot inflationen
som löntagarna kan lita på.
Ett sådant regeringsprogram har de inte
sett hittills.

Herr Hagnell framförde en hel del
intressanta synpunkter på vad som
krävs i den nya efterkrigstiden i form
av ökad forskning o. s. v. På den punkten
tror jag vi kan vara ense. Men vi
kanske också är ense om en annan sak.
Herr Hagnell sade att efterkrigstiden
med de speciella möjligheter den erbjudit
är över. Ja, efterkrigstiden är över
och därmed också den nådatid som den
socialdemokratiska regeringen haft. Nu
har vi kommit i ett nytt läge, då det
krävs en målmedveten politik.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Kännetecknande för
den ekonomiska situationen är just nu
att prisstegringstakten är oförändrad
trots konjunkturdämpningen. Därmed
liar väl de som skyllt prisstegringarna
på den ekonomiska s. k. överhettningen
fått se sig om efter nya argument,
och nu är det lönestegringarna som påstås
vara boven i dramat, speciellt inom
näringsgrenar där möjligheterna till rationalisering
är begränsade, t. ex. inom
handeln.

Jag läste för någon vecka sedan i tidningen
Vi att man inom den kooperativa
detaljhandeln, som svarar för bortåt
en fjärdedel av detaljhandeln i landet,
i fjol haft en ökning av genom -

Ekonomisk debatt

snittslönen med 11,8 procent. I förhållande
till omsättningen blir emellertid
lönekostnaderna oförändrade, eller 9,5
procent, en siffra som för övrigt påstås
ha varit ungefär densamma sedan 1957.
Det är alldeles uppenbart att lönestegringarna
används som ensidigt bevis
för att egentligen ingenting kan
göras åt prisutvecklingen; det är bara
att acceptera den med hänsyn till löneökningarna.
Men jag tycker att detta
exempel från detaljhandeln inom KF
har litet större relevans och tyngd än
finansministerns berömda liårklippning.

Man frågar sig för övrigt osökt varför
regeringen ändå framlade en proposition
angående prisövervakande åtgärder.
Visserligen avböjde handelsministern
det mesta av vad utredaren, alltså
herr Kellgren, föreslagit i fråga om nya
åtgärder, men det inrättades ju ändå
ett antal nya tjänster åt de prisövervakande
organen. Men även detta hade ju
strängt taget varit onödigt om vi här i
landet fått eu p ri sstegrin gsauto rriat i k
som betingas av lönestegringarna.

Det finns inte vare sig i regeringens
förslag till komplettering av riksstatförslaget
eller i andra handlingar som
varit oss tillgängliga några konkreta
bevis för att lönestegringarna skulle
vara prisstegringarnas främsta drivkraft.
För övrigt bär ju den halva av
lönestegringarna som heter löneglidning
kraftigt avtagit under senare tid.
Märkligt är då att inte denna minskning
av löneglidningen medfört dämpning av
prisstegringarna.

En av politikens centrala frågor är
alltjämt vad statsmakterna kan göra för
att motverka inflationen. Den prisövervakande
verksamheten har behandlats
i annat sammanhang. Vare nog sagt om
den att vi på vårt håll ställde förslag
som i vissa avseenden korresponderar
med riktprisutredningens och som, genomförda,
skulle ha betytt mera verksamt
prisbekämpande åtgärder.

Inflationens negativa verkningar på

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

en råd områden är så omisskännliga
och liar så ofta framhållits från denna
talarstol, att varje erinran blir en upprepning
av allbekanta fakta: de sociala förmånernas
värde urholkas, låglönegrupperna
och barnfamiljerna drabbas mest,
inflationen bidrar till att öka inkomstoch
förmögenhetsklyftorna i samhället
o. s. v.

Utöver tidigare ställda förslag till inflationsbekämpande
åtgärder framför vi
i en motion i anledning av kompletteringspropositionen
förslag om ytterligare
räntesänkning. I motionen framhålls
att enbart en ytterligare sänkning
av diskontot med 1 procent skulle verksamt
motverka kostnadsstegringar
exempelvis då det gäller bostäder i nyproduktion,
möjliggöra justering av höga
hyror och bli ett väsentligt bidrag
till att stimulera industriinvesteringar
och i allmänhet hålla tillbaka kostnadsstegringarna
inom såväl produktionen
som servicenäringarna. Betydelsen av
lägre räntenivå för den offentliga sektorn
är också mycket stor.

Vid årets riksdag har beslutats om
övergång till ett nytt system för finansiering
av bostadsbyggandet. En förutsättning
för att detta inte skall leda till
stark hyresstegring är en låg och fast
ränta. Därmed är också, tycker jag, sagt
att det måste bli en central kredit- och
räntepolitisk uppgift att uppnå lägre
och därtill fast räntenivå.

Möjligheten för detta måste anses ha
ökat i väsentlig grad. Jag åsyftar främst
tillkomsten av statens investeringsverk
som kan och bör ge staten nya möjligheter
dels till kreditplanering, dels till
påverkan av ränteläget. Vid årets riksdag
bär frågan om en statlig bostadsbarnk
också fallit framåt genom ut skottsmajoritetens
positiva skrivning. En statlig
totalfinansiering av bostadsbyggandet
skulle självfallet utöver allt annat
få enahanda betydelse som investeringsbanken
då det gäller investeringsplanering
men också då det gäller räntenivån.

Det finns uppenbarligen också möjligheter
att via uppgörelser mellan statsmakterna
och privata banker uppnå en
viss ökad planmässighet i kreditgivningen.
ökad planmässighet i kreditgivningen
för investeringar liksom för andra
ändamål är, som från vårt håll redan
betonats här i dagens debatt, av avgörande
betydelse för att man skall kunna
överge räntenivån som den främsta
regulatorn på kreditmarknaden.

Vi anser att den tid nu kommit då
det finns möjligheter att övergå till en
ny kredit- och räntepolitik, vilket avsevärt
skulle underlätta lösningar av en
rad aktuella ekonomiska problem. Bankoutskottet
har inte gått in på någon
som helst diskussion om dessa nya möjligheter
på kredit- och räntepolitikens
område. Man har resonerat fullkomligt
formellt och hänvisat till att det är riksbanken
som bestämmer. Det är ungefär
detsamma som goddag — yxskaft. Men
jag förstår inte varför ett riksdagsutskott
skall skriva på det sättet. Jag har
varit rätt många år här i riksdagen,
och de elementära upplysningar som
utskottet lämnar är fullkomligt överflödiga
för min del — jag känner till
alla dessa förhållanden. Jag har velat
diskutera några viktiga frågor som gäller
den ekonomiska politiken, och det
borde väl bankoutskottet kunna vara
med om att göra.

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
yrka bifall till motionsparet I: 860
och 11:1065, som behandlas i bankoutskottets
utlåtande nr 42, samt till motionsparet
1:342 och 11:427, som behandlas
i bankoutskottets utlåtande
nr 32.

De borgerliga kräver i pockande ton
skyndsamt införande av mervärdeskatt.
Förslaget innebär att omsen på företagens
investeringar skall slopas och 1 200
miljoner årligen flyttas över på konsumtionsvarorna
och konsumenterna,
allt i förment syfte att gynna industrin
och stärka dess internationella konkurrenskraft.

Måndagen den 29 maj 19G7 em.

Nr 34

Den socialdemokratiska utskottsmajoritetens
svar är mångtydigt och undvikande.
Det oroande tycker jag är att
majoriteten inte ansiett sig kunna kosta
på sig ett enda argument som talar mot
denna skatteövervältring, som hårdast
skulle drabba låglönegrupperna och
barnfamiljerna. Då var finansministern
bättre. Han sade att mervärdeskatten
har vissa tekniska fördelar, men han
tilläde att han inte ville vara med om
att utan vidare lyfta bort skatter på
1 200 miljoner från företagen och lägga
dem på konsumenterna. Vi får tacka
för det så länge, men svaret var ju ändå
i hög grad lakoniskt. Hur skall man nämligen
genomföra en mervärdeskatt utan
dessa konsekvenser?

Beträffande skatterna i övrigt bär vi
i motionsparet 1:589 och 11:717 föreslagit
att den pågående familj eskatteberedningen
skulle ges i uppdrag att
utreda allmänna varuskattens sociala effekter
med särskilt avseende på låginkomstfamiljernas
situation. I sitt avböjande
svar på motionen förklarar utskottet
att hithörande problem redan
är utredda av allmänna skatteberedningen.
Utskottet avser här tydligen den
jämförelse som beredningen i fråga
gjorde mellan nuvarande skattesystem
och det av utredningen tilltänkta. Vi
avsåg annars med vårt krav någonting
helt annat, nämligen verkningarna för
låglönegrupperna av den förskjutning
från direkt till indirekt skatt som pågått
under eu följd av år. Vi begärde
i motionerna dessutom en omfördelning
av skattetrycket mellan stat och kommun,
särskilt med tanke på skolkostnaderna.
Jag kommer senare att yrka
bifall till de likalydande motionerna
1: 589 och II: 717.

I kompletteringspropositionen uttalas
farhågor för eu försämring av nästa års
budget jämfört med beräkningarna i
januari. Det borde med hänsyn härtill
ha varit befogat, tycker jag, att man
biträtt våra förslag om höjning av förmögenhets,
- och bolagsbeskattningen, så -

Ekonomisk debatt

som yrkats i de likalydande motionerna
I: 588 och II: 709. Det är nämligen ostridigt
att de större förmögenheterna inte
blivit föremål för någon som helst skärpt
beskattning i motsats till praktiskt taget
alla andra beskattningsobjekt. I verkligheten
har beskattningen på detta område
indexreglerats genom att de skattefria
avdragen ständigt höjts i takt med
penningvärdets fall. Inte minst med tanke
på det beräknade budgetutfallet kommer
jag senare att yrka bifall till de
likalydande motionerna 1:588 och
II: 709 i denna del.

Vi bär i nyssnämnda motioner vidare
hemställt om en utredning angående beskattning
av reklamutgifter. Utskottet
avstyrker med diverse högst krokiga
motiveringar, bl. a. med en hänvisning
till att det förra året tillsattes en utredning
om reklamens verkningar med
särskild hänsyn till reklamsändningar i
television. Jag tycker att detta i mångt
och mycket är en annan sak. Reklamkostnaderna
uppskattas nu till 1,8 å 2
miljarder kronor om året, och de beräknas
växa med 10 procent per år.
Självfallet tillhör jag inte dem som fördömer
all reklam. Uppenbart är emellertid
att marknaden översvämmas av
onödig, missvisande och ofta alltför omfattande
reklam. Det är därför rimligt
att åtminstone en prövning görs huruvida
de svällande reklaniutgifterna i
full omfattning skall betalas, av andra
skattebetalare, vilket nu faktiskt sker.
Jag kommer därför att hemställa om bifall
till motionerna 1:588 och 11:709
även i denna del.

Jag måste konstatera att bevillningsutskottet
a priori är emot alla andra
ökningar av statens skatteinkomster än
de som sker via den allmänna varuskatten.
Jag kan inte underlåta att uttala
farhågan, att det möjligen är så, att
man på socialdemokratiskt håll är benägen
att föra skattefrågan — liksom bostadsfrågan
— ur stridsvimlet inför nästa
års val genom fortsatta eftergifter
för den borgerliga skattepolitikens krav.

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

Dagens debatt bar inte helt kunnat frigöra
mig från denna farhåga.

Herr talman! Jag vill sammanfattningsvis
helt kort framhålla, att en annan
kredit- och räntepolitik och en annan
pris- och skattepolitik enligt vår
mening borde vara väsentliga delar av
arbetarrörelsens program inför nästa
års val.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I det bankoutskottsutlåtande
som vi diskuterar skall jag ta upp
den del som gäller det särskilda yttrandet
som har avgivits av folkpartiets
och centerpartiets representanter i utskottet.
Vi har där gjort en sammanfattning
av de olika saker vi bär föreslagit
i olika motioner, vilka alla behandlar
den ekonomiska politiken och
hur vi anser att den bör skötas.

Vi vill komma till rätta med de olägenheter
vi för närvarande brottas med
i samhällsekonomin. Yttrandet upptar
sju punkter där vi tar upp åtgärder som
vi tidigare föreslagit i motioner. Vi vill
att budgetplaneringen skall göras fastare
och bli mera långsiktig så att reformarbetet
skall kunna tidsplaneras med
hänsyn till de förväntade statsinkomsterna.
Den ekonomiska planeringen anser
vi bör förbättras så att man kan
göra bättre bedömningar.

En arbetsfcraftsbudget innefattande
tillgång och efterfrågan på arbetskraft
bör upprättas för att man skall kunna
göra riktiga bedömningar bl. a. av hur
utbildningen skall utformas. Ur ekonomisk
synpunkt är det av betydelse att
arbetskraftsresurserna tillvaratas på ett
riktigt sätt. Vi aniser det särskilt viktigt
att man bevakar denna del av den ekonomiska
politiken och vidtar åtgärder
i så god tid, att det utbud av arbetskraft
som finns används på rätt sätt.

Ansvällningen av statsutgifterna är
ett område där vi anser att vaksamheten
bör ökas. Med den nuvarande handläggningen
av anslagsfrågorna har riksdagen
mycket små möjligheter att grans -

ka budgeten ur besparingssynpunkt. Vi
anser därför att tiden nu är inne att
tillsätta en parlamentarisk besparingsutredning.
En översyn av statsutgifterna
bör göras med jämna mellanrum.
Det är nödvändigt att alla möjligheter
till besparingar tillvaratas. Ökningen i
de statliga utgifterna tarvar personalresurser,
och då tillgången på personal
är begränsad bör alla åtgärder vidtas
som kan effektivisera och förbilliga den
statliga verksamheten. Jag tror det är
viktigt att man ständigt håller ögonen
på utvecklingen av de statliga utgifterna.

Vi har önskemål om en mängd reformer
och vi är väl eniga om att sådana
skall genomföras, men vi har inte alltid
de resurser som erfordras för att
genomföra dessa förbättringar. Därför
är det viktigt att inte medel går åt i
onödan, t. ex. genom att vi har en alltför
dyr förvaltningsapparat. Statsapparaten
kan aldrig bli så bra, att den inte
kräver översyn.

Skattefrågorna bör lösas med det snaraste.
Vi önskar att den nuvarande omsättningsskatten
bör utbytas mot en konsumtionsneutral
och förenklad mervärdeskatt.
I detta sammanhang vill jag
också peka på de särskilda punktskatter
vi nu har, som gör vissa konsumtionsvaror
dyrare. Det finns, punktskatter på
sprit, vin och Öl, och det finns punktskatter
på bensin och liknande, men det
är inte dessa jag avser utan jag syftar
på punktskatter på bl. a. hygieniska artiklar
och därmed jämförliga varor.

Den omsättningsskatt vi nu har är
behäftad med stora nackdelar. Dels drabbar
den senaste höjningen alltför mycket
de ekonomiskt svaga grupperna i
samhället och dels utgör den en allvarlig
belastning på vår exportindustri i
konkurrensen med tillverkare från andra
länder. Försvagningen av exportindustrin
kan få allvarliga verkningar för
sysselsättningen, något som man inte
längre kan blunda för.

Vi har tidigare avhandlat sparandet.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

Jag vill endast slå fast att detta, trots
regeringspartiets hänvisning till det höga
sparande vi har här i landet, ändå
är för lågt för det behov som vi har.

Herr Hagnell raljerade för en stund
sedan från denna talarstol om de värdefasta
lånen. Han räknade därvid fram
vilken hög ränta det skulle bli på sådana
lån. Han kom till det resultatet
att man kanske kunde behöva en garanterad
ränta på 3 procent. Därtill
skulle sedan komma ett tillägg i anledning
av inflationen. Ja, men ser man till
att inflationsdelen kommer bort, kommer
vi i så fall i detta land att få en
ovanligt låg ränta.

Kapitalbristen har hindrat oss från
den utbyggnad av industrin, som vi ansett
önskvärd, och orsakat störningar
i bostadsproduktionen, vilket i sin tur
har förorsakat att vi inte har kunnat
utnyttja den arbetskraft inom byggnadsindustrin
som funnits. Förra året gick
alltför många byggnadsarbetare sysslolösa.
Genom att vi inte har kunnat ge
arbetskraften en jämn sysselsättning har
b o s t ad sby ggan d e t f ö r d y r åt s.

Vi anser vidare att pris- och kartellnämnden
bör ges bättre resurser, så att
vi får en ordentlig kontroll över prisstegringarna.

Penningvärdeförsämringen har skapat
många svåra problem för oss. Här anser
vi att en ändring måste till för att
balansen skall kunna återställas. Folk
måste få förtroende för statsmakternas
vilja att komma till rätta med inflationen.

Utvecklingen av penningvärdet är allvarligt
oroande. Därför vill vi att de
parter som bär det största inflytandet
på utvecklingen gemensamt träffas och
söker skapa förhållanden som ger bättre
stabilitet. Vi har föreslagit att företrädare
för det allmänna, för arbetsmarknadens1
organisationer, för näringslivet
och framstående ekonomisk expertis
samlas till rundabordskonferenser för
att gemensamt komma till rätta med utvecklingen.
Vi anser dessutom att dessa

Ekonomisk debatt

frågor kontinuerligt bör följas av ett
arbetande ekonomisk-socialt råd.

Det går lätt att säga att dessia människor,
om de träffas, aldrig kan klara
någonting, men man måste göra ett försök.
Med vetskap om den stora skada
som penningvärdeförsämringen orsakar
alla grupper, våra industriföretag och
våra löntagare, borde det finnas en allvarlig
vilja från alla parter att komma
till rätta med den. Penningvärdeförsämringen
kan endast skapa olidliga förhållanden
för de olika näringarna och
de olika löntagargrupperna. Om dessa
parter kunde träffas och söka komma
till rätta med problemen genom att
resonera igenom dem och framlägga
sina olika förslag, så vore det egendomligt
om de inte skulle lyckas. När man
vet vilka skadeverkningar som sker,
borde ett allvarligt försök i varje fall
göras att på denna väg få en rättelse till
stånd.

Detta är endast en del av de rekommendationer
vi velat ge för att stabilisera
landets ekonomi. Vi får inte acceptera
en fortsatt inflation utan att på allvar
vidta åtgärder. Tilliten till penningvärdet
är den viktigaste frågan just
nu. Löneökningarna skall inte ätas upp
av prisstegringar.

Herr Hagnell ville beskylla mellanpartierna
för att vilja ha lönesänkningar.
Det har vi aldrig velat. Tvärtom
har vi velat få en sådan ekonomisk politik
till stånd, att löntagarna garanterades
förbättringar genom stabila reallöner
som kunde öka i takt med vad
våra produktionsresurser ger.

Det förslag vi nu och vid tidigare tillfällen
framfört bär tillbakavisats av socialdemokraterna,
trots att de måste
vara medvetna om den utveckling vi
råkat in i. Mittenpartierna har framlagt
ett alternativ till regeringens ekonomiska
politik, som skulle skapa en sundare
utveckling för vår ekonomi, ge bättre
trygghet för löntagarna samt stimulera
till ökat sparande, vilket är nödvändigt
om vi skall kunna möta morgondagens

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

konkurrens på världsmarknaden. Det
är beklagligt att socialdemokraterna inte
vill acceptera våra förslag trots att de
borde inse att åtgärder måste vidtagas
mot inflationens skadeverkningar.

Vi har i fyra reservationer anmält avvikande
mening, och jag yrkar bifall till
de vid bankoutskottets utlåtande nr 32
fogade reservationerna 1, 2 a, 5 och 6
samt hänvisar i övrigt till det särskilda
yttrandet. Vidare yrkar jag bifall till
de vid statsutskottets utlåtande nr 126
fogade reservationerna 1, 2 och 3.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Ingen vill förmena finansministern
och hans medhjälpare
rätten att vara optimister. Den optimism
som har präglat och präglar den
socialdemokratiska ekonomiska politiken
tycks emellertid alltmer fjärma sig
från den reella verkligheten —- inte i så
måtto att svårigheterna inte erkännes,
men definitivt i så måtto att alla möjligheter
att pröva nya vägar fördöms
redan på förhand. Detta kom inte minst
till uttryck i dag i finansministerns
systematiska nedgörande av utskottsreservanternas
olika förslag.

Herr Hagnell skulle jag endast vilja
fråga, i anledning av hans yttrande om
att eu rundabordskonferens skulle betyda
en nedvärdering av riksdagen, huruvida
en utredning bestående av ledamöter
utanför riksdagen också skulle
innebära en diskriminering av riksdagen.

Den för i år beräknade totala produktionsökningen
på 3,5 procent rimmar
illa med långtidsutredningens kalkyl
om en genomsnittlig 4,2-procentig ökning
av bruttonationalprodukten, och
det torde bli omöjligt att kompensera
de två senaste årens låga tillväxttakt.
Men för optimisten är det bara att nedjustera
de gjorda förutsägelserna, konstatera
faktum och fortsätta att vara optimistisk
—- erfarenheter behöver man
inte belasta sig med.

Just erfarenheten borde annars ha
lärt socialdemokraterna en hel del. Av
den reviderade nationalbudgeten framgår
att konsumtionstillväxten har stannat
vid 1,5 procent, vilket är den lägsta
ökningstakt som förekommit sedan
1957. Eftersom den realt disponibla inkomstens
tillväxt har stannat på samma
låga nivå förefaller sparkvoten att
ha hållit sig oförändrad.

Jag skulle vilja säga några ord om
sparkvoten. I ett anförande i denna
kammare förra året konstaterade nämligen
finansministern att vid ökade inkomster
ökar det enskilda sparandet
endast i förhållande därtill — sparkvoten
förblir konstant. Min uppfattning
är att detta generella uttalande är ofullständigt.
Finansministern betraktar sparandet
enbart som en funktion av den
disponibla inkomsten utan att ta hänsyn
till att den senare i sin tur är en
funktion av beskattningen. Att därav
dra den slutsatsen, att sparkvoten är
en konstant som med svårighet går att
påverka är att angripa ekvationen felaktigt.
Sparkvoten kan variera med beskattningen;
en höjning av utdebiteringen
innebär ett snabbare minskat enskilt
sparande. Detta ligger helt i linje
med högerpartiets förslag till att ett
minskat skatteuttag positivt skulle påverka
det enskilda sparandet och därmed
kreditmarknaden i dess helhet. Finansministern
föredrar emellertid att
hålla sparkvoten konstant och utforma
beskattningen därefter.

Förra året rekommenderade finansministern
ett ökat så kallat hushållssparande.
Jag undrar vilka de förändringar
är, som har fått finansministern
att i år frångå en sådan rekommendation.
Om man av övertygelse anser att
det huvudsakliga kapitaltillskottet skall
uppkomma genom offentligt sparande
finns naturligtvis å andra sidan inget
skäl till att underlätta hushållssparande!
eller företagens självfinansiering.
Detta är emellertid remarkabelt så till
vida, att man då prefererar det infla -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

tionspådrivande sparandet på bekostnad
av det icke inflationspådrivande enskilda
sparandet.

Det ligger ganska mycket sanning i
de ord som säger att ju bättre vi har
det, desto svårare får vi det. Att vi har
det bra beror i huvudsak på oss själva,
att vi får det allt svårare beror på den
ständiga inflationen. Prisstegringarna
resulterar — som vi hört förut i dag •—•
i ökade lönekrav, tillfredsställandet av
dessa medför höjda produktionskostnader,
och priserna stiger vidare. Samtidigt
har nettolönetänkandet blivit alltmer
allmänt och bidrar på grund av
skatteprogressiviteten till att driva upp
lönerna. Nu väntas enligt kompletteringspropositionen
den statliga och
kommunala utgiftsexpansionen fortsätta
samtidigt som man önskar en stabilisering
av pris- och kostnadsutvecklingen.
Både finansministern och herr Hedlund
har i dag fråntagit internationella
förhållanden och jordbrukspriserna ansvaret
för kostnadsökningen. I stället
skyller finansministern på interna drivkrafter.
Jag trodde att finansministern
själv var den starkaste interna drivkraften
och därmed ansvarig.

Den progressiva beskattningen har i
dag nått en bra bit över den gräns där
den råkar i direkt konflikt med det
praktiska livets realiteter. En beskattning
som fungerar så, att ett inkomsttillskott
beskattas med över 50 procent får
en rent arbetshämmande effekt. Frestelsen
att byta en ökad familjeinkomst
mot mera fritid blir stor; hur stor vet
vi inte. Däremot vet vi att svårigheten
att rekrytera vissa yrken är betydande.
Regeringens obenägenhet att erkänna
det samband som existerar mellan skattepolitikens
utformning och rekryteringssvårigheterna
i vårdyrkena får för
varje år alltmer besvärande följder. Finansministern
påtalade att man i vissa
fall kan utöka de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna, men problemet i detta
avseende är inte att öka utbildningskapaciteten
utan att förmå de redan ut -

Ekonomisk debatt

bildade att fortsätta sin yrkesverksamhet.

Långtidsutredningen förutsatte ett arbetskraftstillskott
på 110 000 gifta kvinnor
under den nuvarande femårsperioden.
Det viktigaste motivet för dessa att
söka sig ut på arbetsmarknaden ansågs
vara krav påhögre standard. Standardbegreppet
tenderar emellertid att allt
mindre enbart vara beroende av penninginkomsten.
Frihet och fritid kommer
att bli eftersträvade standardmått
trots arbetstidsförkortningen.

Problemen minskar inte när man hör
arbetsmarknadsstyrelsens generaldirektör
konstatera, att två tredjedelar av
vår befolkning under 1970-talet kommer
att vara sysselsatta inom serviceyrkena.
Industrins arbetskraftsbehov
måste fortsätta att krympa; den utländska
konkurrensen kommer nämligen
att framtvinga en produktion med
ett minimum av arbetskraft.

Herr Hagnell påstod i ett anförande
att oppositionen ville sänka lönerna,
men jag undrar om det inte berodde på
ett rent missförstånd. Vad vi måste
sträva efter i vårt land är att sänka lönekostnaderna
i produktionen. Herr
Hagnell känner lika väl som jag till
skillnaden mellan dessa begrepp.

Om vi skulle välja fritid i stället för
att ge service åt varandra kan konsekvenserna
bli katastrofala, inte minst
för vård- och utbildningsselctorerna.
Inte heller finansministern torde kunna
bortse från att utvecklingen går åt
det hållet.

Folkpartiet anser att problemet till
en del kan lösas genom införande av en
renodlad särbeskattning. Låt mig uttrycka
min besvikelse över att familj eskatteberedningens
förslag ännu inte
är framlagt, även om jag inte tror att
denna utredning i motsats till alla de
övriga skatteutredningarna skall lyckas
lösa särbeskattningsproblemet. Utan
att föregripa kommande diskussioner
vill jag gärna framföra några synpunkter.

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

Är det arbetstagaren eller inkomsten
som beskattas? Vid beskattning knuten
till inkomsten ställer sig fullständigt
genomförd särbeskattning självklar. Inkomsten
beskattas lika, oberoende hur
eller av vem den intjänas. Jag kan acceptera
detta skattetänkande från rent ekonomisk
synpunkt. Det ligger också i
linje med prestationslönetanken på arbetsmarknaden,
och är det enda alternativet
vid fullständigt genomförd källskatt.

Däremot förstår jag inte talet om individuell
beskattning. Inom praktiskt taget
alla samhällsområden har vi accepterat
solidariteten. Detta gäller såväl socialvården
och utbildningen som lönepolitiken.
Varför skulle vi just när det
gäller familjen ta avstånd från solidariteten?
Denna förutsätter i viss mån
skatt efter förmåga, vilken icke alltid
är enbart beroende av inkomstens storlek.
En fullständigt genomförd särbeskattning
tar inte hänsyn till familj esolidariteten.
Det vore renhårigt om
detta klart deklarerades av särbeskattningens
anhängare. Man försöker i stället
dölja att en konsekvent genomförd
särbeskattning skulle medföra en skatteskärpning
på över en halv miljard kronor,
vilket skulle drabba familjerna.
I detta är inräknat en höjning av barnbidraget
med 500 kronor vilket kostar
staten nära en miljard. Men inte endast
de vårdande småbarnsmammorna skulle
behöva kompensation. Ersättning
måste givetvis också utgå till dem som
av geografiska och arbetsmarknadsmässiga
skäl eller av hälsoskäl är förhindrade
att yrkesarbeta. Bördan skulle ändå
bli orimligt tung för dem som frivilligt
stannade hemma. Solidariteten skulle
i detta fall möjligtvis ligga i det faktum
att alla tvingades att av ekonomiska
skäl yrkesarbeta.

En familjeskattereform torde i
första hand få inriktas på att reformera
sambeskattningen, varvid särskild
hänsyn måste tas till de ensamstående.
Beträffande de gifta har vi kommit en

bit på väg med den frivilliga särbeskattningen,
vilken dock — det vill jag kraftigt
understryka — missgynnar de faktiskt
sambeskattade, d. v. s. alla dem
som arbetar i makens rörelse eller jordbruk.
Jag hoppas verkligen att utredningen
härvidlag kan komma med konkreta,
positiva förslag.

Herr talman! Jag började mitt anförande
med att beskylla finansministern
för att vara obotlig optimist. Låt mig
till sist erkänna att när det gäller sänkningen
av marginalskatterna för medelinkomsttagare
är jag själv optimist. Jag
är det i den övertygelsen, att om ingenting
görs kommer de arbetsmarknadspolitiska
konsekvenserna att övertyga
finansministern om nödvändigheten av
att handla. Inte minst bristen på arbetskraft
inom vårdyrkena kommer att
resultera i att samhället måste stimulera
till ökade insatser i förvärvslivet.
Denna stimulans måste i första hand utgöras
av en känsla av att det lönar sig
även ekonomiskt att arbeta.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Statsutskottet har i år
liksom förr om åren haft att behandla
några borgerliga motioner gällande
statsutgifterna, i vilka krävs dels en
långtidsbudget, dels en särskild arbetskraftsbudget
och dels en parlamentarisk
besparingsutredning. Nu inträffar det
mycket anmärkningsvärda att de borgerliga
ledamöterna av statsutskottets
fjärde avdelning av någon anledning
inte deltar i denna debatt. Min roll som
talesman för statsutskottet blir litet underlig
därför att jag sålunda inte har
de borgerliga kollegerna att diskutera
med. Att vi förut enligt gammal sed
haft en uppsättning borgerliga ledamöter
som representanter för reservanterna
och inte har det i dag visar, herr
talman, en upprörande nonchalans från
dessa ledamöters sida. Det är dessutom
ett bevis på det ringa avseende de fäster
vid de tre reservationer som har fogats
till statsutskottets utlåtande nr 126

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

och till de motioner som är orsak till
reservationerna.

Herr talman! Jag kan sålunda åta mig
en lätt uppgift att mycket kortfattat läsa
in i kammarens protokoll orsakerna
till att statsutskottet i år liksom förr
om åren har avvisat dessa motioner.

De två första frågekomplexen om långtidsbudgeten
och arbetskraftsbalansen
är relativt tekniska. Enligt utskottsmajoritetens
mening har man i den långtidsbudget
som varje år framläggs i kompletteringspropositionen
kommit så
långt man tekniskt kan komma i detta
avseende.

På den tredje punkten möter vi en
intressantare frågeställning. Det gäller
frågan om den parlamentariska besparingsutredningen.
Den borgerliga sidan
drar sig för att inför öppna dörrar i
riksdagen redovisa på vilka punkter
man vill åstadkomma realistiska nedskärningar
av statsutgifterna i syfte att
möjliggöra en skattesänkning. Man har
deltagit i tävlan om överbuden under
årens lopp och befinner sig nu i en
situation, där man inser lägets allvar
och helst vill bakom stängda dörrar i
en parlamentariskt sammansatt besparingskommission
få tillfälle att arbeta
för att nå enighet inom alla partier, så
att man slipper att träda fram och ta
ställning för egen del.

Utskottsmajoriteten menar, herr talman,
att det är nödvändigt och hederligt
och att vi har rätt att begära, att
man från centerns och folkpartiets och
högerns sida ställer sig i denna talarstol
och talar om på vilka punkter man
ser möjligheter att skära ned statsutgifterna
på ett sådant sätt att det möjliggör
en sänkning av statsskatten.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att på alla punkter få yrka bifall till
statsutskottets förslag i dess utlåtande
nr 126.

•lag ber emellertid om överseende för
att jag förlängde mitt anförande med
någon enda minut, därför att jag hade
nöjet att lyssna på fru Sundberg som

Ekonomisk debatt

talade här omedelbart före mig. Jag
går inte in på detaljerna i fru Sundbergs
anförande utan vill bara stanna
vid det allmänna innehållet i anförandet
som är så typiskt för många företrädare
för de borgerliga partierna
framför allt i vulgäragitationen men
också ibland här i kammaren, då man
delar in ledamöterna i riksdagen i två
grupper, en grupp som tycker illa om
höga skatter och en annan grupp som
tycker om höga skatter.

Man gör i det sammanhanget gällande
att socialdemokraterna tycker om
höga skatter och slår vakt om det höga
skattetrycket. Det är ju en fullständigt
orimlig beskrivning. Det finns inte en
ledamot av denna kammare som inte
skulle vilja medverka till en minskning
av skattetrycket. Ingen av oss tycker
om de höga skatterna. Vi måste emellertid,
mina damer och herrar, erinra oss
det samband som råder mellan statens
utgifter å ena sidan och statens inkomster
å den andra sidan. Fru Sundberg,
en minskning av den direkta skattesatsen
måste kompletteras antingen genom
en ökad statlig upplåning eller också
genom en sänkning av statens utgifter.
Det finns icke några möjligheter att klara
en skattesänkning på annat sätt.

Jag tycker att vi skall hjälpas åt att
göra detta klart för Sveriges folk. Det
är givet att vi från tid till annan kan
justera skatteskalorna och justera skattesystemet.
Det pågår nu en diskussion
härom, och finansministern har förut i
dag sagt, att man möjligen kan tänka sig
att till nästa års riksdag få fram ett
förslag som innebär en ombyggnad av
skattesystemet. Men det är inte detsamma
som att man därmed utlovar någon
sänkning av skatten. Jag tror för min
del att det kommer att bli nödvändigt
att göra justeringar av marginalskattetabellerna,
så att vissa särskilt utsatta
samhällsgrupper får en minskad marginalbeskattning.
Självfallet får detta inte
gå ut över de lägsta inkomsttagarna,
utan vi måste finna möjligheter att så

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

omfördela skattetrycket att bördorna
fördelas på ett rättvist sätt.

Jag har, herr talman, tagit upp kammarens
tid denna sista minut med det
anförda, därför att jag tror att det är
•— jag upprepar det en gång till — utomordentligt
viktigt att vi inte låtsas förbise
det faktum, att det inte går att utan
vidare sänka skatten utan att det råder
ett ofrånkomligt samband mellan å ena
sidan statens utgifter och å andra sidan
statens inkomster.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När den socialdemokratiske
talesmannen för bevillningsutskottet
fick ordet tidigare i debatten för att
föra utskottets talan nöjde han sig med
att bara yrka bifall till utskottets hemställan.
Ingen i denna kammare ansåg
att det var någon upprörande nonchalans,
eftersom finansministern redan
mycket utförligt framfört de socialdemokratiska
synpunkterna. Nu säger herr
Alemyr att det är en upprörande nonchalans
att inte någon ledamot av oppositionen
från statsutskottet har varit
uppe och talat i detta ärende.

Nu är det emellertid så, att i de tre
reservationer, som är fogade vid statsutskottets
utlåtande och till vilka det
redan har yrkats bifall, talas det om den
rullande femårsplanen för statsutgifterna,
arbetskraftsbudgeten och besparingsutredningen.
Dessa tre saker har berörts
i flera anföranden här i kammaren.
Samtliga partiledare från oppositionens
sida har varit uppe och även
andra talare. Jag vet inte om herr Alemyr
har en önskan att denna debatt till
varje pris skall förlängas. Jag kan försäkra
honom om att ifall han hade varit
inne i kammaren hela tiden, så hade
han fått höra de synpunkter som oppositionen
framfört som grund för dessa
reservationer.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Alemyr sade att
det finns ett intimt samband mellan
statsutgifterna och möjligheterna att sänka
skatterna. Javisst, detta har alltid
framhållits av högerpartiet och därför
har vi också lagt fram ett budgetalternativ.

Utöver vad som tidigare sagts i dagens
debatt ber jag att få hänvisa till
reservationen I till bevillningsutskottets
betänkande nr 50 som vi också diskuterar.
Där finns en uppräkning av olika
möjligheter som föreslagits av högerpartiet
under denna riksdag i syfte att sänka
statsutgifterna och därmed skapa underlag
för en skattesänkning. Jag kan
försäkra herr Alemyr att vi skall kunna
plocka fram flera exempel till nästa
riksdag.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har redan talat om oppositionens
villighet att •— för att använda herr Alemyrs
ord •— inför öppen ridå diskutera
dess förslag. Jag instämmer helt i att
detta gjorts av såväl partiordförandena
som av åtskilliga andra ledamöter i kammaren.

Anledningen till att jag ville säga några
ord var emellertid främst den, att
herr Alemyr påstod att vi indelar ledamöterna
i kammaren i sådana som vill
ha höga skatter och sådana som inte vill
ha det. Jag tror att detta hans uttalande
är en del av den dimbildning som trots
allt existerar. Skillnaden mellan oppositionen
och socialdemokraterna i denna
kammare ligger i det här avseendet
i att somliga vill att expansionen, produktionsökningen,
skall ligga inom den
offentliga sektorn, medan andra vill ge
större chanser och större möjligheter åt
den privata sektorn. Härvidlag framhöll
finansministern alldeles riktigt att en
omfördelning av skatterna skulle vara
den stora skattereformen. Jag tror att

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

vi i detta fall också måste ha klart för
oss att det gäller en omfördelning beträffande
tillväxten inom produktionen.
Socialdemokraterna litar helt och hållet
på, vilket framgår av propositionen,
att hela tillväxtökningen skall ske inom
den offentliga sektorn. Där ligger skillnaden
i grundåskådning i den här frågan.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga herr Magnusson
i Borås att jag polemiserade mot
fru Sundberg som talade omedelbart
före mig. Jag känner väl till att högerpartiet
presenterat en alternativ budget,
vilket centerpartiet och folkpartiet under
årens lopp inte varit beredda att
göra på samma sätt som högern.

Herr Gustafson i Göteborg kände sig
föranlåten att försvara de borgerliga
kollegerna i statsutskottet, och det må
vara honom tillåtet. Det bär yrkats bifall
till reservationerna, vilket herr Larsson
i Umeå alldeles innan jag besteg talarstolen
gjorde på uppmaning av någon
av de borgerliga ledamöterna, som tydligen
hade observerat att ingen av statsutskottets
borgerliga ledamöter var beredd
att delta i debatten.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan trösta herr Alemyr
med att han har fullständigt fel i
vad han sist sade.

Det rör sig inte om någon sen uppmaning
till mig utan anledningen var
helt enkelt den, att i reservationerna till
bankoutskottets utlåtande nr 32 och i
det sammanfattande särskilda yttrandet
hade sammanförts allt som hörde till
denna ekonomiska debatt. Vi ansåg att
ri skulle kunna uppnå en tidsbesparing
genom att nöja oss med att ställa yrkande
om bifall till statsutskottets reservationer,
eftersom där avhandlas precis
samma saker som i det särskilda yttrandet
i bankoutskottets utlåtande.

Ekonomisk debatt

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag kommer upp senare
i den här debatten än vad jag enligt talarlistan
skulle ha gjort, beroende på ett
olycksfall i arbetet som väl får förlåtas.

Den ekonomiska politiken har under
denna riksdag varit föremål för debatt i
olika sammanhang. Inte minst föregick
en stor debatt kring dessa ting beslutet
om inrättandet av en investeringsbank
i statlig regi. Till regeringsförslaget på
denna punkt hade mittenpartierna ett
alternativ, som förutsatte att denna investeringsbank,
efter en viss prövotid,
skulle bli ett redskap för näringslivets
kapitalförsörjning. Nu vann vi inte gehör
för våra synpunkter, och regeringspartiet
t. o. m. förmenade oss möjligheten
att med vårt förslag i voteringen få
konkurrera med regeringens bankförslag.
Jag beklagar detta, eftersom det är
vår yttersta önskan att kunna medverka
till en bättre ekonomisk politik här i
landet. Den hittills förda ekonomiska
politiken bär nämligen enligt vårt förmenande
inte kunnat avhjälpa de missförhållanden
som råder på det ekonomiska
området.

I dag har vi ytterligare ett tillfälle att
framlägga våra synpunkter på den ekonomiska
politiken och att genom en
mångfald uppslag ge till känna hur vi
önskar komma till rätta med problemen.
Dessa uppslag redovisas i de likalydande
mittenpartimotionerna I: 594 och
II: 764, som behandlas i bankoutskottets
utlåtande nr 32, vilket i dag ligger på
kammarens bord. Motionerna har sin
tonvikt på stabiliseringspolitiken. Vi redovisar
i motionerna de missförhållanden
som lett till det ekonomiska läge vi
i dag befinner oss i. Vi är inte ensamma
om dessa bekymmer. Alla känner dem.
Men man har olika meningar om hur
problemen skall lösas. Vårt ekonomiska
läge beror på hur industrin och näringslivet
i dess helhet fungerar och på vilka
möjligheter näringslivet har att utvecklas
och blir konkurrenskraftigt. De pålagor
som gång efter annan läggs på

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

näringslivet är inte ägnade att göra läget
bättre. De bidrar i stället till att försvåra
situationen och slå ned företagarlusten
och framåtandan hos dem som
sysslar med industri och näringsliv.

Den alltmer ökande nedläggningen av
industrier och andra företag — med arbetslöshet
som följd — bär vittne härom.
Krafttag måste till för att vi skall
komma till rätta med förhållandena. Det
är gott och väl att man nu börjar inse
det farliga i dagens situation. Men vad
som redan förstörts är det svårt att reparera.

I våra motioner har vi ingående redovisat
vår syn på hur dessa problem bör
lösas. Vi efterlyser där en starkare budgetpolitik
som skapar förutsättningar
för lättnader i kreditpolitiken och framhåller
att inga kortfristiga åtgärder kan
vara till fyllest, ehuru vi anser att även
sådana bör sättas in i nuvarande extraordinära
läge.

Sedan motionerna väcktes har vissa
ting hänt som ger belägg för att våra
synpunkter varit riktiga. Jag kan nämna
en sak under rubriken »Beredskap
för konjunkturnedgång». Där tar vi upp
frågan om frisläppande av företagens
investeringsfonder i konjunkturutjämnande
syfte. Regeringen har på de yttersta
av dessa dagar insett nödvändigheten
härav, varför våra krav blivit tillgodosedda
redan innan motionerna behandlats
av riksdagen. Påtryckningar
har tydligen något gott med sig!

En stor fråga i motionerna gäller skattereformen.
Vi påpekar att åtgärder bör
vidtas för att förbättra företagens konkurrensläge
gentemot utlandet. Det
skulle skapa ökad trygghet i sysselsättningen.

Vi har i motionerna givit stort utrymme
åt det enskilda sparandet. Vi menar
att det enskilda sparandet bör stimuleras.
Eftersom det här i landet i stort
sett saknas en marknad för värdefasta
obligationslån är det ändamålsenligt alt
i första hand ett statligt värdefast obligationslån
utges, gärna i mindre valörer

med inriktning på småspararna. Spararen
av i dag —• jag avser då den som
sparar i kontanta medel och ej i kapitalvaror
—- har inget som helst skydd
mot värdeminskning. Hans sparande blir
en utopi så länge utvecklingen går mot
ett alltmer försämrat penningvärde.

Denna sak har vi tagit upp i vårt särskilda
yttrande till utskottets utlåtande,
där vi anför: »Det enskilda sparandet
bör stimuleras genom att regeringen ger
hög prioritet åt kampen mot inflationen.
Vidare bör särskilda stimulansåtgärder
företagas t. ex. i form av att skattelättnader
medges för medel upp till ett bestämt
maximibelopp, som sparats under
viss tid på särskilt konto eller för vissa
ändamål.»

Den tanken, herr talman, är ju inte
ny. Den har praktiserats under ett tidigare
skede och med gott resultat.

En annan sak som vi anser behöver
överses är konkurrensens värde för rationalisering
och sänkta kostnader i produktionen.
Detta gäller i synnerhet den
starkt kostnadskrävande byggnadssektorn.
Här bör en effektivare konkurrens
komma till stånd som sänker kostnader
na och förbilligar hyrorna. De alltmei
stegrade hyreskostnaderna är oroande
och man frågar sig om människor i all
mänhet i framtiden kommer att ha råd
att förhyra de lägenheter som framställs.
Redan nu hör man att lägenheter står
tomma på grund av för höga hyreskostnader.
Detta är en allvarlig sak som
noga bör beaktas.

Medborgarna måste få förtroende för
statsmakternas vilja och förmåga att
med kraft och målmedvetenhet arbeta
för penningvärdets stabilisering, och
därför bör samråd äga rum mellan företrädare
för det allmänna och arbetsmarknadens
organisationer, näringslivet
och fristående expertis. Motionernas
förslag till sådan åtgärd avstyrks emellertid
av utskottet. Motiveringen är att
man skulle binda arbetsmarknadens
parter, så att fria löneförhandlingar inte
skulle kunna äga rum och avtalsfrihe -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

ten skulle sättas ur spel. Utskottet hänvisar
till att kontakter redan nu tas mellan
regeringen å ena sidan och näringslivet
och andra parter å den andra. Yi
förmenar att detta inte är riktigt samma
sak.

Ett sådant samråd som vi föreslår
mellan berörda parter har alltjämt aktualitet.
Här träder ansvarsfrågan i förgrunden.
Det framstår klart att arbetsmarknadens
och näringslivets organisationer
samfällt är beredda att ta det ansvar
som följer av deras inflytande över
samhällsekonomin. Ett sådant samråd
skulle ge en allsidigare belysning av
den samhällsekonomiska utvecklingen
och konjunkturpolitikens förutsättningar
och komma att bli ett väsentligt medel
att främja stabilitet i samhällsekonomin.
Vi anser att en rundabordskonferens
skulle vara ett enkelt medel att
nå resultat.

Herr talman! Vi yrkar också på att
det inrättas ett ekonomisk-socialt råd
och att en utredning i detta syfte igångsätts.

Av tidsnöd och på grund av vad som
tidigare sagts i denna fråga skall jag
inte mer fördjupa mig i dessa ting, utan
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 a, 5 och 6 till
bankoutskottets utlåtande nr 32.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! I ganska omfångsrika
trycksaker som vi här i kammaren på
senaste tiden fått utdelade på våra bänkar
och i anföranden som vi lyssnat på
under de senaste åtta timmarna har väl
det mesta redovisats som är att säga om
den ekonomiska politiken. Vi som tillhör
bankoutskottet har strängt taget
ännu mindre anledning än övriga kammarledamöter
att komma med kompletterande
utläggningar nu, eftersom vi i
ett utlåtande, daterat så sent som den
16 maj, har haft möjligheter att skriftligen
precisera vår inställning till den
ekonomiska politiken.

Hela tiden i dag har alltså använts

Ekonomisk debatt

till att vrida och vända på argumenten.
Några nya sådana har väl knappast
kommit fram. Däremot har man vid
flera tillfällen kunnat notera förträffliga
formuleringar. Som ett allmänt intryck
dröjer kvar hos mig att socialdemokraterna
har varit mindre frejdiga
och självsäkra än förr om åren. Litet
av den tidigare bekymmerslösheten
har förflyktigats och i takt därmed har
raljeriet med oppositionens alternativ
dämpats ned. Inte minst är det värt att
notera att finansministern, som tidigare
tagit så förbluffande lätt på inflationsproblematiken,
nu medgav att man
har varit tvungen att inregistrera en
»olustigt hög» siffra för penningsvärdeförsämringen.

Ett erkännande av ett misslyckande
är det väl på sätt och vis också när
finansministern använder oppositionens
terminologi om bytesbalansens oförmånliga
utveckling genom att beteckna
den som en »alarmklocka». Om man
hade vidtagit åtgärder i tid skulle ju det
irriterande larmet aldrig ha behövt gå,
det är innebörden i oppositionens ordval,
och när nu finansministern accepterar
ordet, innebär det väl att han
också accepterat tanken som ligger bakom.

Detta säger jag inte som något klander.
Tvärtom är det allt skäl att med
tacksamhet notera varje tecken till ökad
realism. I de längre perspektiven finns
det förresten mera beaktansvärda exempel
på sådan ökad realism i bedömningen
av åtgärder på den ekonomiska
politikens område. Man kan erinra om
inställningen till räntan: socialdemokraterna
har numera en helt annan och
riktigare uppfattning om räntans roll
som prisregulator än vad de hade på
den spikade lågräntans tid. Man kan
också erinra om inställningen till hur
kapitalbildning och konsumtion i samhället
bör avvägas mot varandra. Här
har sannerligen de förr så konsumtionshejiga
socialdemokratiska tongångarna
förändrats.

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

Allt detta skall man som sagt notera
med tacksamhet, men det får inte skymma
undan det faktum, att den ekonomiska
politiken enligt oppositionens
uppfattning måste få en helt annan utformning.
De starka kontrasterna mellan
vad den socialdemokratiska majoriteten
har skrivit i bankoutskottets utlåtande
nr 32 och vad de borgerliga reservanterna
där har uttalat ger besked
om att det råder djupgående meningsskiljaktigheter.

Generellt kan man säga att politiken
för mycket syftat till att tillgodose möjligheterna
för den statliga verksamheten
att expandera. Så har det sagts
redan förut i dag, och jag tror att det
är en riktig sammanfattning. Detta har
i många fall haft en ogynnsam inverkan
på samhällsekonomin, vilket i sin tur
nu slår tillbaka på statsfinanserna, bl. a.
genom lägre intäkt av skatter än vad
man kalkylerat med och genom en ofördelaktig
bytesbalans, som binder vår
handlingsfrihet i många avseenden.
Utan en sund samhällsekonomi kan ingen
rationell statsverksamhet bedrivas.
Politikerna måste ständigt ha detta för
ögonen och söka bilda sig en uppfattning
om de politiska ingreppens konsekvenser
för samhällsekonomin.

Det är inte minst mot den bakgrunden
som det är så angeläget med det
breda samråd som oppositionen rekommenderar
i form av rundabordskonferenser
och ett ekonomisk-socialt råd.
Något avkall på riksdagens bestämmanderätt
skulle ett sådan samråd inte
åstadkomma, som fru Sundberg nyss
underströk. Men det skulle innebära en
möjlighet att så småningom fatta beslut
här i riksdagen på säkrare grunder.
Det kan t. ex. hända att herr Hagnell
vid en rundabordskonferens skulle
få beskedet att löntagarna inte är mera
kritiska mot varningen för att gå för
fort vid lönehöjningar än mot regeringens
metod att i efterhand korrigera lönehöjningar
genom höjda skatter.

Mi har i dag på nytt fått lyssna till

alla de invändningar som finansministern
staplar på varandra när det gäller
att säga nej till sådana bredare upplagda
överläggningar. Man skall inte politiskt
ingripa i lönebildningen, sade han.
Nej, naturligtvis inte. Men skulle man
verkligen inte kunna tänka sig att politikerna
satte sig ned som en part bland
andra parter vid ett förhandlingsbord
utan att ha anspråk på att därigenom
förbehålla sig rätten att diktera utrymmet
för lönehöjningar på politisk väg?

Från oppositionens sida har vi aldrig
tänkt oss något sådant diktat. Men det
skulle vara nyttigt, föreställer vi oss,
med ett resonemang kring ansvarsfördelningen
och kring konsekvenserna av
att åtgärder annars uteblir, för vilka
ingen vill ta ansvaret. Inte minst skulle
sådana överläggningar kunna vara
nyttiga ifall våra kunskaper dessförinnan
ökats genom den tekniska utredning
om inkomstpolitik, förordad i reservation
nr 3 till bankoutskottets utlåtande
nr 32, vilken jag i detta sammanhang
ber att få yrka bifall till.

Dagens bekymmer gör det angeläget
att, som herr Hedlund uttryckte det, bemöda
sig mer än förr om att nå gynnsamma
resultat också om det måste ske
längs vägar som man hittills inte lyckats
forcera. Herr Hedlunds uttalande
hänförde sig till frågan om en parlamentarisk
översyn av statsutgifterna
och riktade sig mot finansministerns
negativism till att på nytt göra ett försök
där man misslyckades för tio år
sedan.

Detta förslag om en parlamentarisk
översyn av statsutgifterna återfinns i
båda de kataloger med rekommendabla
åtgärder som å ena sidan högerpartiet,
å andra sidan mittenpartierna ställt
samman — högerpartiet för sin del i
reservation nr 4 till bankoutskottets utlåtande
nr 32, som jag bär ber att få
yrka bifall till, och mittenpartierna i
ett särskilt yttrande.

Herr Hagnell sade för en stund
sedan att oppositionen inte presente -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

rat något annat förslag för att bekämpa
inflationen än rundab ordskonferenser.
Det var väl dock en liten
överdrift eller ett förbiseende från
herr Hagnells sida. Här finns en råd
förslag, ordentligt numrerade — det är
bara att läsa. Och när man läser förslagen
är det glädjande att kunna konstatera
att uppfattningen inom oppositionspartierna
i allt väsentligt överensstämmer
då det gäller att teckna bilden
av eu samlad ekonomisk politik som
bättre än den socialdemokratiska skulle
kunna garantera trygghet och framsteg.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Från regeringen och denna
närstående håll får man ibland höra
att de allvarligaste företagsnedläggningarna
nu är över. Tyvärr finns det anledning
antaga att denna spekulation
inte är mer realistisk än en råd andra
bedömningar som regeringen gjort i
ekonomiska frågor.

I själva verket är det väl så att man
kan riskera en ökning av antalet företagsnedläggningar
redan till hösten. Jag
vill i detta sammanhang citera professor
Ulf af Trolle vid handelshögskolan
i Göteborg, som nyligen anfört följande:
»Näringslivet har ännu endast drabbats
av verkningarna av den första
tredjedelen av 1966 års ödesdigra löneavtal.
Kvar står nu ökningarna under
1967 och det för många branscher
svåraste av åren, 1968. Den genom lönepolitiken
allt jämnare konkurrensen
med utlandet i förening med en ofta
stagnerande efterfrågan på hemmamarknaden
kräver och kommer att kräva sin
tribut i form av fortsatt företagsdöd.»

Orsaken till denna utveckling är naturligtvis
i hög grad den ekonomiska
politik som lett till en allvarlig bristsjukdom
inom svenskt näringsliv. Brist
på kapital har brutit ned näringslivets
förmåga att stå emot ekonomiska påfrestningar.
Ingen eller ytterst få inom
svenskt näringsliv tror att den nya in -

Ekonomisk debatt

vesteringsbanken är en riktig medicin
mot denna bristsjukdom. Av alla tecken
att döma kommer inte heller investeringsbanken
att på något sätt bidra till
att lösa den mindre och medelstora industrins
kreditproblem. Blir därefter
bostadsbanken — om vilken det förvarnats
—• verklighet kommer troligen den
mindre och medelstora företagsamheten
ännu mer i kläm. Det finns ju anledning
antaga att investeringsbanken och
bostadsbanken kommer att ta så mycket
pengar från AP-fonderna att det inte
blir mycket — om ens något — över till
de mindre företagen. Regeringen har
tyvärr envist motsatt sig oppositionens
förslag att göra AP-medlen lättare tillgängliga
för mindre och medelstora företag
exempelvis genom ackumulerad
återlånerätt eller möjlighet för bankerna
att ta upp obligationslån i fonderna
för fördelning efter marknadsmässiga
principer till dessa typer av företag.

De mindre och medelstora företagen
spelar en så stor roll för svenskt näringsliv
och svenskt välstånd —• inte
minst som underleverantörer till de
större företagen — att samhället uppenbart
skadas, om man inte för en ekonomisk
politik som gör det lättare för
dessa företag.

Också rader av vad som kallas småstora
företag gör betydande insatser på
exportmarknaden. Men företagens möjligheter
att exportera är i mycket hög
grad beroende på deras förmåga att ge
krediter. Låt oss ta ett exempel från
näringslivet. Chefen för Storebro bruk
har nyligen förklarat att man möter avsättningssvårigheter
på de gamla marknaderna
därför att man inte kan lämna
de krediter köparna kräver. Detta
är eu ytterst allvarlig sak eftersom man
kan förutse att kreditmarknaden på
lång sikt kommer att förbli stram. Företagens
självfinansieringsmöjligheter
är också starkt beskurna, vilket hindrar
de investeringar som är nödvändiga
för framstegsfrämjande rationaliseringar.
De nya stormarknaderna kom -

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 34

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

mer att ställa betydande ekonomiska
krav på företagen, bl. a. genom en mera
vidsträckt marknadsbearbetning.

Det förefaller som om regeringen haft
mycket liten förståelse för företagens
problem och kreditgivning. Varvens
svårigheter är ett typexempel. De svenska
varven har inte begärt några subventioner
men väl möjligheter att få
lämna långfristiga krediter på samma
sätt som varvsindustrin i andra länder,
främst Japan. Svensk varvsindustri skall
konkurrera med varv i Västtyskland,
Frankrike, Italien, USA och Japan, som
alla har betydande statsstöd. Det är inte
ovanligt att utländsk varvsindustri
medger köparen att betala endast 10
procent av köpesumman kontant medan
resten fördelas som krediter under en
lång följd av år.

Någon större förståelse för varvsindustrins
problem har uppenbarligen inte
visats från regeringen som ställer
ganska långtgående krav som förutsättning
för någon form av stöd. Det går
åtskilliga rykten om dessa krav. Ett
av ryktena berättar att ett av våra större
varv inte får tillstånd att utnyttja
sina investeringsfonder om det inte vill
samarbete intimt med storvarv på andra
platser. Ligger det någonting i dessa
rykten? Regeringen bör lämna ett klart
och tydligt besked.

Varvsindustrin betyder mycket för
vårt land, inte enbart som storindustri
utan också som beställare hos de mindre
och medelstora företagen. Till svensk
varvsindustri är nämligen åtskilliga underleverantörer
knutna —- från leverantörer
av elektronisk apparatur till
möbelproducenter. Svårigheter för varven
innebär alltså svårigheter och risk
för nedläggelser även för småföretagen.

Jag vet att det från socialdemokratiskt
håll sägs att näringslivets oro är
oberättigad och att vår export ökar
o. s. v. Ja, man kan läsa siffror på många
sätt. Vår export har visserligen ökat,
med det gäller huvudsakligen volymmässigt.
Företagen hav för att inte riske -

ra att förlora marknader tvingats att
sälja till priser, som varit föga lönsamma.
Detta kan inte fortgå i längden.
Förr eller senare — kanske mycket
snart — har den gräns nåtts då företagen
säger att de inte längre kan sälja
till sådana priser bara för att slippa
permittera folk. Det finns faktiskt fall
där företagen närmast betraktar sin
export som någon sorts social utgift.
Men blir lönsamheten alltför låg, kan
de inte fortsätta på detta sätt.

Roten till det onda är givetvis inflationen.
Den har regeringen inte lyckats
bemästra. De valhänta antiinflationsåtgärderna
har i första hand drabbat näringslivets
kreditförsörjning, och en fri
kapitaltillförsel utifrån har inte tillåtits.
Den mindre och medelstora företagsamheten
har drabbats hårdare än storföretagen
trots — som professor Erik Dahmén
nyligen förklarat —• att den mindre
industrin i många branscher har väl
så stor konkurrenskraft som mycket
stora företag.

Under årens lopp har det framkommit
många olika förslag för att lösa
dessa problem. Inom oppositionen yrkar
vi sålunda på förändringar bl. a.
av banklagen, så att man skulle få mera
liberala regler när det gäller förtroendekrediterna.
Det behövs en modernisering
av nuvarande bestämmelser för obligationslån,
och lika nödvändigt är det
med ändringar i säkerhetsbestämmelserna
i banklagen. Regeringen önskar
att investeringsbanken skall få möjlighet
att förvärva aktier. Därigenom skulle
investeringsbanken komma i en annan
och gynnsammare situation än affärsbankerna.
Det vore lika rimligt att
ge affärsbankerna möjlighet att temporärt
inneha aktier — att arbeta som
emissionsinstitut — varigenom de medelstora
och nystartade företagen lättare
skulle nå aktiemarknaden. Frågan
om ytterligare vägar att slussa över
AP-medel till företag, som själva inte
kan uppträda på obligationsmarknaden,
bör också utredas. Det är förvånansvärt

Måndagen den 29 maj 1907 em.

Nr 34

att riksdagen avvisat många motioner
i denna riktning.

Inte minst viktigt är att möjligheter
öppnas till kapitalimport. Det är uppenbart
att den internationalisering av handeln,
som nu äger rum, också ställer
krav på internationalisering av kapitalrörelserna.
Detta är särskilt betydelsefullt
när det gäller finansieringen av
exportkrediterna. Som ett första steg
mot en avveckling av valutaregleringen
borde regeringen medge företagen att
utan särskilt tillstånd låna pengar
utomlands med lika stora belopp, som
företagen i sin normala affärsverksamhet
har i fordringar på utlandet. Kanske
skulle detta vara en mycket enklare
väg att lösa varvsindustrins problem
än den tvångsmässiga »strukturrationalisering»
som tydligen leker regeringen
i hågen. Och antagligen skulle
resultatet bli mycket bättre. Men regeringen
har här fastnat i ett dogmatiskt
tänkande av en sådan stelbenthet, som
man bara kan finna inom socialdemokratin.

Herr talman! Läget är emellertid alltför
allvarligt för att styras av dogmer.
Frågan om näringslivets försörjning
med kapital är så väsentlig, att det krävs
en grundlig utredning. Det är troligt
att en sådan utredning skulle resultera
i förslag om väsentliga ändringar av
reglerna för kreditgivningen. Finansminister
Sträng brukar säga att vi lever i
»föränderlighetens värld», men då måste
man också utreda vilka verkningar
som denna föränderlighet — inte minst
orsakad av stormarknadernas delaktighet
— kommer att ställa på kapitalförsörjningen
av vårt lands näringsliv. Vi
får inte vara rädda för utländskt kapital.
Sockentänkandets tid borde vara
förbi. De här problemen, herr talman,
kan behöva diskuteras och utredas betydligt
grundligare än vad regeringen
tillät när det gällde investeringsbanken.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Ekonomisk debatt

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Efter lierr Thyléns intressanta
anförande kan det passa ganska
väl in i bilden att säga några ord
om de mindre och medelstora företagens
roll i vårt näringsliv.

En betydande del av den svenska ekonomin
är grundad på de mindre och
medelstora företagen. Om vi för att
få ett begrepp om deras betydelse ser
på företagens omsättning, finner vi att
den utgör cirka 30 procent av hela omsättningen
inom industri och hantverk.

Ser vi på antalet företag inom industrin
och de däri sysselsatta människorna,
kan vi konstatera att det finns cirka
30 000 företag men att av dessa endast
240 är s. k. stora företag med över 500
anställda. Dessa sysselsätter cirka 30
procent av alla i industrin anställda.
De medelstora företagen sysselsätter
över 400 000 och de mindre industriföretagen
med under 50 anställda cirka
265 000. Härtill kommer alla de som är
sysselsatta i hantverks-, handels- och
serviceföretag runt om i landet och
som sannolikt uppgår till över 200 000.
Dessa företag är absolut nödvändiga
dels för att hålla den övriga delen av
näringslivet i gång, dels för att ge personlig
stil, smak och service åt människorna
och därmed skapa trivsel i
tillvaron för alla dem som utför sådana
arbeten som kanske inte ger erforderlig
arbetsglädje och stimulans.

En central fråga när man talar om de
mindre företagens betydelse är deras
lönsamhet. En undersökning av 450 företag
i Sverige, utförd av statistiska centralbyrån,
visar att lönsamheten är lika
stor i olika grupper av företagsamhet
oberoende av storleksordning och att
förädlingsvärdet per anställd är lika
stort för större och mindre företag.

Jag har inledningsvis velat erinra
om dessa fakta emedan det både i den
allmänna debatten och här i riksdagen
har framskymtat en övertro på de stora
företagens konkurrenskraft, inte minst
när det gäller kreditförsörjningen.

100 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

Finansministern betonar i tilläggspropositionen:
»Det svenska näringslivets
förmåga att hålla konkurrenskraften
vid makt liar under det senaste året
utsatts för hårdare prov än hittills. De
påfrestningar som på detta sätt inställt
sig har skärpts genom den interna kostnadsutvecklingen.
» Detta av finansministern
påpekade förhållande har framför
allt tydligt avspeglat sig i de mindre
och medelstora företagens minskade
vinstmarginaler och lönsamhet. När
rörelsen inte längre lönar sig eller ger
skälig vinst kan man riskera att det
sprider sig en pessimism, en likgiltighet
som ytterligare kan skärpa det redan nu
allvarliga läget på arbetsmarknaden.

Anledningen till dessa förhållanden
är enligt vår uppfattning på högerhåll
den fortgående penningvärdeförsämringen,
den snabba expansionen av de
offentliga utgifterna och de ständiga
skattehöjningarna. Den bristande ekonomiska
stabiliteten som medfört stora
löne- och kostnadsstegringar har ytterligare
försvårat konkurrenskraften för
svenska exportvaror men även minskat
och verkat återhållande på den inhemska
köpkraften, eftersom kostnads- och
skatteutvecklingen medfört att de inkomsthöjningar,
som löntagarna förhandlat
sig till för att kompensera sig
för pris- och skattestegringar, inte har
medfört någon reell inkomstförstärkning.

Enligt vår mening har den ständigt
fortgående penningvärdeförsämringen
förorsakat allvarliga skadeverkningar
för såväl den enskildes som samhällets
ekonomi. Den väsentligaste orsaken härtill
är den i förhållande till produktionsökningen
alltför snabba stegringen av
de offentliga utgifterna. Vi företagare
som för statens räkning skall driva in
de ständigt stigande skatterna och avgifterna
och kommer i nära kontakt med
konsumenterna tror inte att vare sig
detta eller olika former av ingripanden
och regleringar är något effektivt medel
att motverka inflationen och kost -

nadsstegringen. En hård begränsning av
de statliga och kommunala utgifterna
och därigenom ett begränsat skattetryck
för såväl enskilda som företag i förening
med löne- och prisstopp vore
snarare en av de vägar som man bör
slå in på, om man på allvar vill stärka
näringslivets konkurrenskraft och motverka
alltjämt fortgående driftsinskränkningar
respektive företagsnedläggelser.

Jag har tidigare påtalat att allt fler
inköpare för både större och mindre
företag ser sig nödsakade att göra sina
inköp från utländska företag för att på
hemmamarknaden kunna presentera
konkurrenskraftiga varor.

Finansministern bagatelliserade i december
1966 detta förhållande liksom
företagsnedläggelserna, men tyvärr fortgår
processen. Otryggheten i arbetet
synes inom allt fler branscher bli större
och större. I en del fall sammanhänger
detta utan tvivel med att de mindre
och medelstora företagen på grund av
nu gällande bestämmelser inte har möjligheter
att konkurrera på lika villkor
vid avgivande av anbud, vid sökande
av lån och vid avsättning till eventuella
fonder. En väg att skapa rättvisa vid
anbudsgivningen vore införandet av någon
form av mervärdeskatt. Jag är medveten
om att detta kan, som finansministern
påpekade, medföra vissa nackdelar,
men eftersom vi inte tycks kunna
erhålla en rättvis utformning av omsättningsskatten,
så att den drabbar
alla branscher och företag lika, och
dessutom inte i lag kan få fastställt huruvida
den skall vara synlig eller inbakad,
så att man undgår den nuvarande
irritationen hos allmänheten över
olikformig prissättning, är det nödvändigt
att övergå till någon annan typ
av varubeskattning. Detta skulle även
minska det stora ansvar som med rådande
höga procentsats huvudsakligen
åvilar de mindre och medelstora företagen
i sista ledet.

Det finns, herr talman, när det gäller
de mindre företagens framtida utveck -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34 101

ling naturligtvis ytterligare en rad områden
där deras speciella problem och
möjligheten att lösa dem kommer att
spela eu betydelsefull roll. Som exempel
kan nämnas marknadsföringen. Det är
långt ifrån säkert att ett litet företag
—- även om det har utmärkta produkter
— vinner framgång, eftersom det kanske
har begränsade resurser att göra
nödvändiga satsningar på olika försäljningsområden.
Ett annat exempel är
produktutvecklingen och möjligheterna
att utnyttja den tekniska forskningens
nya resultat, på vilket område mindre
företag just på grund av sin litenhet har
begränsade resurser.

Den avgörande frågan är trots allt
småföretagens kapitalförsörjning. Skall
en gynnsam effektivitetsutveckling kunna
fortsätta, måste enligt vår uppfattning
småföretagens kreditförsörjning
förbättras mycket kraftigt. Det finns
väl få exempel på frågor, som stötts och
blötts så mycket i den offentliga debatten
utan att klarhet kunnat vinnas om
hur det egentligen förhåller sig, som
just frågan om småföretagens krediter.
Nu börjar det emellertid finnas siffror
tillgängliga som klart belyser problemets
räckvidd och samtidigt visar att
t. o. m. de dystraste profetiorna håller
på att slå in.

En naturlig utgångspunkt när man
talar om näringslivets kapitalförsörjning
är självfinansieringen. Som framgått
av flera undersökningar har de
mindre företagen, i synnerhet inom industrin,
en låg grad av självfinansiering.
Den för hela industrin försämrade
självfinansieringen till följd av bl. a.
minskade vinstmarginaler och ett reducerat
företagssparande i samband
med ATP-reformen har således i särskilt
hög grad drabbat de mindre företagen.
Detta framgår också mycket tydligt
vid eu analys av den årliga s. k.
vinststatistik, som statistiska centralbyrån
framräknar och som visar att de
mindre och i viss mån även de medelstora
industriföretagen mellan år 1959

Ekonomisk debatt

och år 1964 fått ett negativt nettosparande.

“Detta innebär i stort sett att självfinansieringen
är klart otillräcklig för
att täcka redan de nuvarande investeringarna,
och utrymmet för en ökad investeringstakt
är i motsvarande grad
begränsat. Följden måste bli en starkt
ökad kreditefterfrågan, som knappast
kan tillgodoses under nuvarande förhållanden
på kreditmarknaden. Det kan
här vara tillräckligt att påpeka att
affärsbankerna, om leverantörskrediter
och dylikt lämnas åsido, för närvarande
svarar för drygt tre fjärdedelar av den
totala kreditförsörjningen till mindre
industriföretag. Eftersom kreditrestriktionerna
i första hand gäller affärsbankernas
utlåning och eftersom mindre
företag normalt saknar alternativa finansieringskällor,
måste återverkningarna
på dessa företag bli särskilt kännbara.
Följden har blivit att affärsbankernas
krediter till de mindre industriföretagen
i förhållande till de sammanlagda
industrikrediterna minskat från
38 procent år 1959 till 25 procent år
1966. Småindustrin får alltså en betydligt
mindre del av bankernas industrilån
trots att behovet av krediter rimligen
måste ha stigit mycket kraftigt.
Nåväl, nu kanske någon välinformerad
riksdagsman invänder att samhället ju
har gett ett kraftfullt stöd till de mindre
företagen genom att utlåningen från
företagarföreningarna, AB Industrikredit
och AB Företagskredit stigit mycket
snabbt under denna period. Det är
alldeles riktigt. Den sammanlagda utlåningen
från AB Företagskredit och AB
Industrikredit till industrin har ökat
från 90 miljoner kronor år 1960 till 550
miljoner år 1966. Tyvärr går endast en
fjärdedel av dessa pengar till de mindre
industriföretagen trots att det är denna
grupp som båda instituten rätteligen
skulle hjälpa.

Räknar man iliop krediterna till
mindre industriföretag —. övriga småföretag
kan tyvärr iinte medtas på grund

102

Nr 34

Måndagén den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

av bristande statistik — och krediterna
till hela industrin och ställer dem i relation
till företagens insatser i produktionen,
finner man att småindustrin
skulle ha ett kreditunderskott av
uppemot 1 miljard kronor, en brist som
delvis täcks in genom leverantörskrediter
och andra korta, dyra pengar. Bristen
tar sig också delvis uttryck i nedskärningar
av de i och för sig nödvändiga
rationaliseringsåtgärderna.

Att expansiva mindre och även medelstora
industriföretag således ofta inte
kan utnyttja sin växtkraft på grund av
svårigheterna att anskaffa pengar för
expansionen måste betecknas som en
allvarlig brist på kreditmarknaden. Dessa
företag liar många gånger en relativt
låg produktivitet i utgångsläget, varför
avkastningen på marginella investeringar
genomsnittligt sett bör bli mycket
gynnsam. Som en jämförelse, om än
inte helt rättvis, kan nämnas att många
småindustriföretag i praktiken arbetar
med kalkylräntor på uppemot 100 procent,
vilket innebär att en investering
skall betalas inom ett år eller något
längre tid. Mycket få storindustrier kan
utnyttja pengarna lika effektivt. LKAB
exempelvis har enligt uppgift en genomsnittlig
kalkylränta på 6 procent.

Herr talman! Det kan av denna anledning
vara betydligt mera lönsamt, sett
ur samhällelig synpunkt, att satsa 100
miljoner kronor på 100 utvecklingsbara
mindre företag än att sätta in hela
beloppet i ett enda storföretag. Vad kan
då göras för att åstadkomma en bättre
kreditförsörjning för sådana mindre, utvecklingsbara
företag? Det står klart att
den konventionella säkerhetsbedömningen
i affärsbankerna spelar en alltför
stor roll i förhållande till de dynamiska
kreditförsörjningsfunktioner som
i realiteten åvilar dem. Bristen på särskilda
anordningar för erhållande av
riskvilligt kapital och långfristiga krediter
för i första hand de mindre och
medelstora företagen har länge varit
kännbar. Bankerna bör därför stimu -

leras att låta den företagsekonomiska
räntabiliteten avgöra lånebedömningen.
Detta kan ske genom att bankerna får
bättre möjligheter att sätta pris efter
prestation, d. v. s. öka räntan om risktagandet
ökar. De kreditinstitut som
verkar inom denna sektor bör också få
bättre möjligheter att ge förtroendekrediter,
d. v. s. satsa pengar på utvecklingsbara
företag och goda företagsledare,
även om de formella säkerheterna inte
är så goda.

Egentligen passar ju — kan man tycka
—■ den nya investeringsbanken rätt
väl in i detta behovsmönster. Men jag
tror att det är flera än jag i denna
kammare som frågar sig hur investeringsbankens
pengar i praktiken skall
kunna ställas till de mindre och medelstora
företagens förfogande, även om
detta i princip har deklarerats i propositionen.
I debatten om den nya investeringsbanken
tillät jag mig framhålla,
att den nya banken genom sin verksamhet
inte torde kunna tillgodose de
små och medelstora företagens kreditbehov.
Dessa företags möjligheter kommer
i stället ytterligare att försämras.
Om regeringen verkligen ville underlätta
kredit- och utvecklingsmöjligheterna
för hela näringslivet, alltså även för de
små och medelstora företagen, finns det
andra vägar. Högerpartiet har i partimotion
föreslagit åtskilliga sådana vägar.

Investeringsbanken kan knappast ha
direktkontakter annat än med riktigt
stora låntagare. Pengarna till småföretagssektorn
måste styras indirekt —
via affärsbanker, sparbanker o. s. v. Men
ge då dessa kreditinstitut möjligheter
att så att säga på egen hand bistå mindre
och medelstora företag med deras
speciella kreditsvårigheter. På lång sikt
måste detta vara den mest ändamålsenliga
lösningen, eftersom vi så småningom
måste nå fram till en effektiv
kreditmarknad, där kapitalet till övervägande
del styrs åt det håll som lönsamheten
pekar på.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34 103

Framtidsutsikterna för svensk småindustri
kan te sig lovande, under förutsättning
att nya och bättre vägar till
kapitalmarknaden öppnas — att konkurrens
på lika villkor skapas inom
alla områden även för denna sektor.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få instämma i yrkandet om bifall
till reservationerna 1, 3, 4, 5 och
6 vid bankoutskottets utlåtande nr 32
samt yrka bifall till reservationen 2 b i
samma utlåtande.

I detta anförande instämde herr Fridolfsson
i Stockholm (h).

Herr SÖDERSTRÖM (li):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 32 är bl. a. fogad en reservation
nr 4 av utskottets högerledamöter.
De har i tio punkter sammanfattat förslag
till behövliga åtgärder på den ekonomiska
politikens område. Jag hade
tänkt att beröra tre av dessa punkter,
nämligen nr 6, avseende åtgärder för
att förbättra näringslivets självfinansiering,
nr 7 om enskilt sparande och nr 10
om en skattereform och om skatteprogressionen.

Nu har alldeles nyss herr Thylén och
även herr Nordgren varit inne på frågan
om näringslivets självfinansiering,
och flera talare har förut i dag berört
skattereformen och progressionen. Jag
tror därför att jag som en första praktisk
besparingsåtgärd kan nöja mig med
att enbart gå in på begreppet sparande,
och jag tror inte att någon i denna kammare
har något emot det vid denna tidpunkt
på kvällen.

Högern har i en partimotion om nysparande
pekat på en mängd konkreta
sparfrämjande åtgärder. Vi anser nämligen
att det i det nuvarande läget är
oundgängligen nödvändigt att hålla tillbaka
såväl allmän som enskild konsumtion.
Den enskilda konsumtionen hålls
lättast tillbaka om allmänheten kan stimuleras
till ett ökat privat sparande.
Människor som tidigare inte varit vana

Ekonomisk debatt

att spara kan lättast intresseras för
olika former av s. k. målsparande. Bestämmelserna
om skattebefrielse för sparande
bör principiellt utformas så, att
allt sparande behandlas lika. Därför bör
de sparstimulerande åtgärderna anknytas
till inkomsttagarnas nysparande.
Härigenom skulle i nysparande inräknas
— förutom en ökning av tillgodohavanden
på bank och i form av värdepapper,
obligationer, aktier och andelar
i ekonomiska föreningar — även premier
till liv-, kapital- och pensionsförsäkringar,
amorteringar på lån samt investeringar
i rörelse, jordbruk eller annan
fastighet. Eventuella svårigheter att
nå en helt invändningsfri grund vid
uppskattning av den årliga förändringen
i inkomsttagarnas nettoförmögenhet
får inte hindra, att man försöker komma
fram så långt möjligt på vägen mot
ett fullt godtagbart system för allmän
stimulans av det årliga nvsparandet.
Under alla omständigheter bör frågan
underkastas en ingående utredning, så
att ett allmänt sparavdrag för det årliga
nysparandet kan införas. Förutom denna
utredning kan speciella stimulansåtgärder
vidtas omedelbart, åtgärder som
i första hand tar sikte på ett sparande
till s. k. trygglietsägande. I vår partimotion
har vi utförligt behandlat några
tänkbara typer av sådant sparande.

Vi föreslår bl. a. ett bostadssparande
där den som under en sexårsperiod sätter
in pengar på ett särskilt bostadskonto
skall få draga av det sparade
beloppet i sin deklaration. Beloppet är
maximerat till C 000 kronor för ensamstående
och 12 000 kronor för äkta makar
för hela perioden. De insatta medlen
skall vara avsedda för förvärv av
ett eget hem, fritidsbostad eller för att
betala insats i en bostadsrättsförening.
Vi anser att en egen bostad av naturliga
skäl är ett sparmål med mycket
hög angelägenhetsgrad.

Ett annat sparmål, där en stimulans
genom avdragsrätt kan antas ge högst
betydande effekt beträffande flerfamil -

104 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

jer är barnens framtida utbildning. Den
som för eget barns räkning sätter in
nysparade medel på ett utbildningskonto
bör få draga av beloppet i sin
självdeklaration. Maximeringen har vi
tänkt oss bli 1 200 kronor per år och
det sammanlagda beloppet på kontot
18 000 kronor. Kontot bör vara upprättat
innan barnet fyllt tolv år, och insättningen
skall vara spärrad i minst sju år.

En tredje form som anvisats för att
grundlägga ett regelbundet sparande
hos inkomsttagarna innebär att avdragsrätt
införs vid beskattningen för sparmedel
som insätts på särskilt sparkonto
för att där innestå minst fem år.
Vi har räknat med att avdraget bör
maximeras till 1 000 respektive 2 000
kronor per år och sammanlagt 15 000
respektive 30 000 kronor. Om beloppet
stått inne mer än fem år bör skattebefrielsen
vara definitiv. Tas däremot
beloppet ut från kontot inträder skattskyldighet
omedelbart. Sparmedlen skall
vidare avse nysparande och ökning av
detta, så att inte pengar endast flyttas
över mellan olika konton.

I ett fjärde alternativ har vi i syfte
att åstadkomma en ökad spridning av
ägandet inom näringslivet förordat, att
det s. k. sparavdraget höjs med 200
respektive 400 kronor i den mån kapitalavkastningen
till motsvarande belopp
utgör utdelning av aktier eller av andelar
i ekonomisk förening. Vi önskar
även att en person som insatt sitt sparkapital
i jordbruksfastighet eller rörelse
skall erhålla samma skatteförmån som
om han innehaft inkomst av kapital. Vi
tycker nämligen, att det i princip inte
finns någon skillnad mellan avkastning
i de bägge fallen. Därutöver har vi anvisat
andra vägar och åtgärder. Vi förutsätter
exempelvis att statsmakterna genom
sin skattepolitik gör det möjligt
för företagen att i ökad omfattning
grunda sin ekonomiska expansion på
emission av aktier. Därigenom kan aktiespridandet
på flera händer underlättas.
Vi pekar på de ofördelaktiga verk -

ningar, som dubbelbeskattningen har,
och yrkar på en successiv avveckling
av skatten på den utdelade vinsten.
Dessutom bör aktiematerialet göras mer
lättillgängligt än tidigare. Detta kan
ordnas genom lättnader i banklagstiftningen,
så att bankerna får rätt att som
en serviceåtgärd ha ett visst antal aktier
liggande för strököpare.

Denna motion har behandlats vid
årets riksdag, och alla våra förslag har
avvisats, även om vi fick visst medhåll
från socialdemokratiskt håll om att
t. ex. ett bostadssparande enligt vårt
förslag vore någonting att tänka på.
Annars är det tydligen kollektivt tvångssparande
som är modellen för socialdemokraterna.
Jag läste nyligen en artikel
i försäkringsbolaget Framtidens
personaltidning Liv av dess verkställande
direktör, där denne om bolagets kapitalförsörjningsproblem
bl. a. sade:
»Bolagets uppgift är dubbel: att tillhandahålla
skydd och sparande åt den
stora skaran kunder för att tillförsäkra
dem en fullt bibehållen levnadsstandard
i olika livets skiften. I denna verksamhet,
som starkt bidrager till den nödvändiga
kapitalbildningen, har vi rätt
att fordra förståelse från myndigheternas
sida, bl. a. då det gäller att ge det
frivilliga sparandet skälig avkastning.
En av den ekonomiska politikens viktigaste
uppgifter f. n. är i själva verket
att stimulera det frivilliga sparandet.
De politiska partierna äro överens om
att ett stort sparande är en av de viktigaste
förutsättningarna för snabbare
produktionsökning, icke minst mot bakgrunden
av de starkt minskade tillskotten
av arbetskraft under kommande år.
Ökad kapitalbildning genom överskott
av skatter utöver statsutgifterna — s. k.
budgetsparande — leder enligt erfarenheten
till ökade statsutgifter och dessutom
ökade lönekrav; en av de allvarligaste
föjderna av den förda skattepolitiken
är att den verkar inflationsdrivande.
Ett frivilligt sparande däremot
kan aldrig leda till sådana följder, vil -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

105

ket är ett utomordentligt starkt skäl att
stimulera användningen av denna väg.
Som ett led i ett dylikt program bör
kreditinstituten — försäkringsbolag och
banker — ges modernare kapitalplaceringsregler
och beskattningen av det
frivilliga sparandet ytterligare lindras.»

En annan expert, som tidigare citerats
av såväl herr Bohman som finansministern
— professor Erik Lundberg
— har i en debatt om näringslivets
framtida finansiering bl. a. sagt: »Det
är mycket enkelt att göra den prognosen,
att vi kommer att ha brist på sparande
under en överskådlig framtid. Det
är så med vår ekonomiska politik, att
den ständigt ger resultatet, att ju bättre
vi har det, desto svårare får vi det.
Med inkomstökning och produktionshöjning
stiger ambitionerna alltid något
snabbare än de nådda resultaten. Ekonomerna
uttrycker det så, att elasticiteten
hos utgifterna med hänsyn till
inkomsterna är större än 1. Detta gäller
både för hushållen, företagen och
staten. Det är därför som vi har svårt
att få sparande och investeringar att
gå ihop, och det är därför, som vi alltid
kommer att ha för låg ränta och behöver
ha olika former av kapitalransonering.
»

Vi i högerpartiet tror på betydelsen
av det frivilliga sparandet, och vi kommer
även i fortsättningen att väcka förslag
som prioriterar detta. De eventuella
budgetförsvagningar, som skulle
uppstå i ett övergångsskede, kommer
snabbt att övervinnas. Får vi tillbaka
förtroendet för penningvärdet och stopp
på inflationen, blir det lätt att övertyga
varje människa om fördelen av att
spara. Dit syftar vi i högerpartiet.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag skall endast göra
några reflexioner med anledning av
bankoutskottets utlåtande nr 32. I detta
utlåtande behandlas mittenpartiernas
partimotion angående den ekonomiska
politiken. I motionen föreslås åtgärder
4* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Ekonomisk debatt

i syfte att få till stånd ekonomisk stabilitet
i priser och samhällsekonomi. Det
går inte att förneka att den nuvarande
regeringen inte förmått lösa de centrala
stabiliseringsproblemen i den ekonomiska
politiken. Dessa har tvärtom under
de senaste åren skärpts på ett allvarligt
sätt. Stegringen av den allmänna prisoch
kostnadsnivån har enligt konsumentprisindex
uppgått till 202 enheter
under 1966 om man utgår från år 1949
som basår med värdet 100. Hundra öre
i 1949 års penningvärde motsvarar 49,5
öre i 1966 års penningvärde. Penningvärdet
skulle således sedan 1949 ha
sjunkit till hälften. Penningvärdeförsämringen
för 1966 kan anges till cirka
5,9 procent.

Det är naturligt att denna penningvärdeförsämring
skapar oerhörda problem.
Alla är vi väl överens om angelägenheten
av att söka motverka inflationen.
Det är inte bara de som sparar som
blir lidande på inflationen, men naturligtvis
är det bankspararna som i främsta
rummet får vidkännas verkningarna
av inflationen. De sätter in förhållandevis
goda pengar och tar sedan ut pengar
som har lägre köpvärde. Den räntegottgörelse
de erhåller täcker inte alltid
förlusten på grund av penningvärdeförsämringen.

Inflationen urholkar också löneökningar,
och sådana löneökningar är det
inte så stor glädje med. Vi har kommit
in — det kan man utan överdrift säga —
i en så kallad ond cirkel, och det gäller
att komma ur densamma. Det är en angelägenhet
av stora mått att söka komma
till rätta med inflationsutvecklingen.
Inte minst för regeringen borde detta
vara ett faktum. Det är dock regeringen
som har det grundläggande ansvaret
för att samhällsekonomisk balans upprätthålls.

Den snabba penningvärdeförsämringen
och påfrestningarna på bytesbalansen
utgör allvarliga samhällsekonomiska
problem. SACO har med rätta framhållit
att »en ständig inflation numera
34

106 Nr 34

Mandagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

ej bör betraktas som det pris vi måste
betala för full sysselsättning utan tvärtom
framstår som det allvarligaste hotet
mot sysselsättningen och en snabb ekonomisk
tillväxt genom att efter hand
starkt begränsa den ekonomiska politikens
rörelsefrihet».

Försämringen av penningvärdet får
också allvarliga verkningar för vår utrikeshandel.
Denna har ju inte varit så
lysande under de senaste åren, och
även om det finns tecken som tyder på
att 1966 i detta avseende var något bättre
än 1965 kan man inte räkna med någon
fortsatt förbättring, i varje fall inte
under innevarande år. Minskningen av
bytesbalansens underskott kommer att
bromsas upp, säger finansministern i
den reviderade finansplanen. I ett sådant
läge krävs det givetvis nya grepp
inom den ekonomiska politiken. Ett
sådant grepp vore enligt vår mening en
s. k. rundabordskonferens, där företrädare
för det allmänna, arbetsmarknadsorganisationerna
och näringslivet samt
fristående ekonomisk expertis deltoge.
Konferensen skulle ha som sin främsta
uppgift att klarlägga de samhällsekonomiska
förutsättningarna för en reell
inkomstförbättring för alla grupper, såväl
de i arbetslivet verksamma som pensionärerna,
samt påvisa att denna förbättring
för alla lättare uppnås om man
kan undvika en allmän uppskruvning av
kostnadsnivån och garantier kan skapas
för att återhållsamhet, när det gäller
nominella inkomstanspråk, inte leder
till en reell inkomstminskning. Denna
rundabordskonferens skulle vara av
rådgivande natur och inte dirigera arbetsmarknadens
parter vid förhandlingsbordet.

Även om jag är medveten om det motstånd
som reses mot rundabordskonferenser
av detta slag — vi har ju hört
i dagens debatt att regeringen inte vill
vara med om dem — tror jag ändå att
den dag kan komma då konferensmotståndarna
blir mer eller mindre tvinga -

de att acceptera tanken och kanske
t. o. in. får sätta sig ned vid ett sådant
bord. Varför då inte redan nu stödja
oppositionens förslag om en rundabordskonferens?
Oppositionen vill ju
vara med och ta sin del av ansvaret
för att främja stabilitet i priser och samhällsekonomi.
En rundabordskonferens
är ett av de medel som bör prövas.

Herr talman! Det kunde givetvis finnas
åtskilliga synpunkter ytterligare att
anföra i denna debatt, men med tanke
på de viktiga ärenden som återstår under
den korta tid som är kvar innan
riksdagens vårsession avslutas, ber jag
nu att få instämma i de yrkanden som
framställts av herr Börjesson i Glömminge.

Får jag sedan till sist också bara säga
några ord rörande bankoutskottets utlåtande
nr 42. Jag anser en ytterligare
sänkning av räntan angelägen. Det är
emellertid inte möjligt att, som motionärerna
föreslår, övergå till en fast räntenivå.
Räntan måste även i fortsättningen
vara rörlig. Av den anledningen
avstår jag från att yrka bifall till motionsparet
I: 860 och II: 1065 och yrkar
i stället bifall till bankoutskottets hemställan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I en interpellation har
herr Björkman frågat huruvida regeringen
avser att lämna riksdagen meddelande
om regeringens ställningstagande
i frågan om anslutning till EEC så att
riksdagen därigenom — på sätt som
sker i övriga nordiska parlament — får
tillfälle att debattera frågan före vårsessionens
slut och innan ansökan görs.

Sedan riksdagen senast debatterade
integrationsfrågan — i mars i år — har
den brittiska regeringen, följd av den
danska och irländska, lämnat in en ansökan
om förhandlingar om medlemsskap
i EEC.

I ett regeringsuttalande samma dag

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34 107

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

som den brittiska regeringen tillkännagav
sitt beslut — den 2 maj — hälsade
den svenska regeringen det brittiska beslutet
med tillfredsställelse och sade sig
hoppas på att denna ansökan skulle få
ett positivt mottagande och snarast leda
till resultat. Regeringen förklarade också
i detta uttalande att den är beredd
till överläggningar och förhandlingar
om en anslutning till EEC i former som
är förenliga med ett konsekvent fullföljande
av vår neutralitetspolitik.

Denna hållning klargjordes för övrigt
redan i den handelspolitiska debatten i
mars, då regeringen förklarade att den
för Sveriges del önskade en snar lösning
och en så nära anslutning till en
stor europeisk marknad som är möjlig
utan att ge avkall på vår neutralitetspolitik.

Dessa uttalanden täcker fortfarande
situationen.

Regeringen har ännu inte tagit slutgiltig
ställning till vare sig tidpunkten
eller formen för en ansökan om förhandlingar
med EEC. Det föreligger
därför inte underlag för en debatt i interpellationens
mening.

Regeringen kommer inte att fatta något
beslut i frågan före vårriksdagens
slut. Våra överväganden beträffande en
svensk ansökan kommer att redovisas
i utrikesnämnden. Först därefter kan
ett beslut bli aktuellt.

Som vi i dag bedömer situationen är
det emellertid troligt att vi tidsmässigt
söker samordna vårt handlande med
Norge. Det finns mycket som talar för
att vi håller detta nordiska samband.
Norge väntas lämna in en förhandlingsansökan
under sommaren.

Frågan om formen för den förhandlingsansökan
som vi under dessa omständigheter
kommer att göra måste givetvis
noggrant övervägas. Den kommer,
som uttryckligen framhållits i regeringsuttalandet
den 2 maj, att bestämmas
dels av vårt intresse av ett så nära
ekonomiskt samarbete med EEC som

möjligt och dels av vårt kräv på ätt
kunna fullfölja vår neutralitetspolitik.
Denna kan aldrig bli föremål för förhandlingar.

Situationen sådan den utvecklats sedan
den handelspolitiska debatten i
mars är emellertid fortfarande mycket
oklar beträffande möjligheterna att uppnå
bilaterala förhandlingslösningar med
EEC. Vi vet i dag inte när de brittiska
förhandlingarna kan ta sin början, vi
vet inte hur långvariga de kan bli, och
vi kan inte heller förutsäga resultatet.
De flesta anser att det kan bli fråga om
långvariga förhandlingar.

Till dess vi nått klarhet om förutsättningarna
för en uppgörelse i marknadsfrågan
är det enligt regeringens uppfattning
av utomordentlig vikt att samarbetet
inom EFTA fortsätter och utvecklas.
Det är en faktor regeringen tar
stor hänsyn till vid bedömningen av hur
vår handelspolitik nu bör utformas.

Det är regeringens uppriktiga önskan
att finna eu handlingslinje i denna fråga
som omfattas av riksdagens alla partier.
Under den tid riksdagen är åtskild
kommer regeringen att hålla utrikesnämnden
underrättad om varje förändring
av läget som kan tillmätas större
vikt. Ett beslut om att inge en förhandlingsansökan
till EEC kommer, som
framhållits, att föregås av överläggningar
med utrikesnämnden. Dessa har till
syfte att nå samförstånd om tidpunkten
för och innehållet i en sådan ansökan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lange för svaret.

Om regeringens slutliga ställningstagande
beträffande tidpunkten och formen
för en ansökan om förhandlingar
med EEC är förutsättningen för en debatt,
kan jag hålla med handelsministern
om att det formellt inte finns underlag
för en sådan i interpellationens
mening. Men avsikten med den korta
interpellationen var också att ge rege -

108 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

ringen tillfälle att på annat sätt än genom
ett regeringsuttalande till massmedia
informera riksdagen före sommaruppehållet
om hur regeringen ser på förhandlingsläget
efter den senaste tidens
händelser.

Det föreligger en påfallande, ja nära
nog anmärkningsvärd skillnad mellan
hur den svenska riksdagen och andra
Xiarlament handlägger denna livsviktiga
fråga. Det är gott och väl att regeringens
övervägande kommer att redovisas i utrikesnämnden,
att denna skall hållas
underrättad om varje förändring av läget
som kan tillmätas större vikt och
att ett beslut om att inge en förhandlingsansökan
kommer att föregås av
överläggningar med utrikesnämnden.
Men utrikesnämnden är en mycket begränsad
krets. Det är möjligt att ämnet
EEC-anslutning blev uttömt i den
handelspolitiska debatten den 10 mars,
vad riksdagen beträffar, alldenstund
samtliga demokratiska partier delade
regeringens uppfattning att Sverige
önskar eu så nära anslutning som möjligt
till en stor europeisk marknad och
att Sverige önskar en snar lösning av
frågan.

Andra parlament har behandlat denna
fråga annorlunda. Engelska underhuset
ägnade frågan om ansökan tre
dagars debatt, och efter beslutets fattande
i parlamentet ingavs nästan omedelbart
ansökan till EEC. Det danska
folketinget hade en längre debatt samma
dag som Storbritannien ingivit sin
ansökan, den 11 maj. Genom beslut av
folketinget — på grundval av regeringens
redogörelse — med 150 röster mot
20 fick regeringen bemyndigande att
återuppta förhandlingar om medlemskap
i den europeiska gemenskapen
tillsammans med Storbritannien. Enligt
den antagna dagordningen uttryckte
folketinget även en förväntan om att
också de övriga skandinaviska länderna
löser sina samarbetsförhållanden med
EEC.

I Norge har sessionen förlängts på
obestämd tid för att stortinget skall få
tillfälle till debatt och möjlighet att fatta
beslut. Och det är kanske detta, statsrådet
Lange, som är den närmaste anledningen
till att det över huvud taget
blev möjligt att tidsmässigt samordna
vår eventuella ansökan med Norges.
Även i Norge har man ingående diskuterat
marknadsfrågan i en utrikesdebatt
den 14 mars, alltså något senare
än hos oss. I denna debatt riktade vice
ordföranden i stortingets utrikes- och
konstitutionskommitté, Finn Moe från
arbetarpartiet, kritik mot den borgerliga
regeringen för bristande aktivitet.
Finn Moe hoppades att Norge, genom att
visa sitt intresse för medlemskap om
Storbritannien skulle bli medlem, skulle
ha demonstrerat att också Norge hör
hemma i Europa och att även norrmännen
inser Europas problem. Så hade
inte skett, menade Finn Moe, som tilllade
att den politik regeringen följer
inte är utan risker. Regeringen borde
mycket snart låta stortinget få tillfälle
att ta ståndpunkt. Även om det fanns
majoritet för en anslutning till EEC borde
denna majoritet få en möjlighet att
manifestera sig, menade Finn Moe.

Det kan vara värt att notera, att Moe
ansåg att det enligt norsk författning var
självklart att det är stortinget som fäller
avgörandet. Men, frågade Moe, är det
stortinget som skall ta initiativet eller
kan vi vänta att regeringen, som brukligt
är i så livsviktiga frågor, lägger
fram förslag?

Det är alltså vad som nu kommer att
ske i Norge, att regeringen lägger fram
förslag för stortinget. Här hemma är vi
uppenbarligen mindre bundna vid formerna
— intill formlöshet. Det är endast
utrikesnämnden som skall informeras
och ges möjlighet att yttra sig i
denna för vår framtid så väsentliga fråga Även

om EEC-ämnet kramades ur i
den handelspolitiska debatten i mars

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34 109

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

har dock sedan dess händelser inträffat
som kunde bilda underlag för diskussion.

För det första har Nordiska rådet hållit
session i Helsingfors i början av
april. Den nordiska splittringen i marknadsfrågan
blev uppenbar. Den dämpning
av debatten — ja, det blev nästan
ingen debatt alls i anledning av ekonomiska
utskottets utlåtande i marknadsfrågan
— som ägde rum, inte minst
kanske på statsministerns tillskyndan,
kunde inte skyla över faktum att en
djup spricka hade uppstått i den nordiska
sammanhållningen. Danmark
tänkte inte vänta och se när Storbritannien
väl hade bestämt sig för att söka
inträde. Det är beklagligt att man inte
på alla håll anlägger mera långsiktiga
perspektiv. Man är sig selv nok. Omedelbara
intressen tar över de fördelar som
skulle stå att vinna på längre sikt, om man
höll ihop. Det innebär inte att jag riktar
några förebråelser mot Danmarks
ställningstagande, ty det har långt svårare
problem än dem vi har att brottas
med.

Även om de nordiska länderna i jämförelse
med EEC inte är någon stormarknad
utgör de dock tillsammans
en tillräckligt stor marknad för att väl
kunna hävda sig. Det gemensamma
uppträdandet vid förhandlingarna i
Kennedyronden visar vad som kan uppnås
om vi bildar en enhet. Hur skall
det — med det skilda agerandet — bli
möjligt att bevara den fördelaktiga utveckling
som inom EFTA:s ram uppnåtts
i handeln mellan de nordiska länderna? Intet

av de nordiska länderna är ensamt
av den storleksordningen — ekonomiskt
eller befolkningsmässigt — att
det kan uppställa speciella villkor för
sig vid ansökan om anslutning till EEC.
Ensam är inte alltid stark. Tillsammans
kan vi lägga tyngd bakom våra önskemål.
Under de fyra år som gått sedan
EEC-förhandlingarna bröts förra gång -

en har man inte lyckats skapa den solidaritet
som nu skulle ha varit oss alla
till gagn.

För det andra har tre länder — Storbritannien,
Irland och Danmark — redan
nu ansökt om inträde i EEC. Två
av dem tillhör EFTA-kretsen. Vad sker
om ett eller flera EFTA-länder kommer
in i EEC och dörren stängs för de övriga?
Hur ser framtidsperspektivet ut?
Kanske blir det ett oförändrat, allt
starkare sammanhållet EEC med Storbritannien
och övriga EFTA-länder
kretsande som satelliter kring EECkommissionen
i Bryssel med olika handelspolitiska
anknytningar och — i
värsta fall —■ utan någon gemensam
EFTA-ram. Blir det möjligt att bevara
och säkerställa de stora fördelar som
den nordiska integrationen givit de enskilda
länderna? I regeringsdeklarationen
i mars underströks att vi i de nordiska
länderna alla är överens om att
någon återuppbyggnad av tullmurarna
i Norden inte får ske. Ja, vi var överens
— trodde vi — men är vi alltjämt eniga
om att någon ny tullgräns längs Kölen
och Öresund under inga förhållanden
får byggas upp?

På tre ställen — med korta mellanrum
— understryker statsrådet i interpellationssvaret
att det inte kan bli
fråga om något avkall på vår neutralitetspolitik.
Denna kan aldrig bli föremål
för förhandlingar, heter det kategoriskt
på ett ställe. Är detta upprepande
i interpellationssvaret avsett för utvärtes
bruk? Invärtes — inom riksdagen
— ställer sig alla partier bakom
regeringsdeklarationen i detta avseende.
Vi betalar redan ett högt pris för
vår neutralitet och alliansfrihet i försvarskostnader,
ett pris, som regeringen
vill pressa ned. Det är något av en
paradox i Sveriges läge; bevarad neutralitet
är ett oeftergivligt villkor för att
Sverige skall reflektera på att gå med
i EEC, och en anslutning till EEC är
samtidigt en nästan lika oeftergivlig

110 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

förutsättning för att vi på lång sikt skall
kunna bära de ekonomiska bördor som
samma neutralitet lägger på oss.

Handelsministerns uttalande i interpellationssvaret,
att situationen sådan
den utvecklats sedan EEC-debatten i
mars fortfarande är mycket oklar, har
jag inget att erinra mot. Inte mindre
oklar har den blivit genom general
de Gaulles uttalanden i Paris vid det
stora sammandrag som äger rum under
namnet »presskonferens». Hans uttalande
därvid gällde visserligen närmast
Englands utspel men indirekt angår
det även oss som medlem i EFTAkretsen.
Meningarna går dock isär om
hans uttalande skall tolkas som ett nytt
veto, liksom 1963, eller ej. Enligt general
de Gaulle var det lika litet tal om
ett veto mot Storbritanniens andra ansökan
som det var om den första, och
då blev det som bekant nej. Uttolkningarna
av orakelspråket varierar. De
största optimisterna — de är kanske
inte så många — tolkar det så att han
tände grönt ljus på Englands väg till
EEC. Andra, mindre optimistiska, tolkar
det så att han ville avskräcka övriga
fem partners inom EEC från att
komma med motargument och helt enkelt
förhindra att förhandlingar över
huvud taget kom i gång. Det finns ännu
en kategori: »Vet inte.» Det är möjligen
den största, vilken menar att ljuset är
gult, men den vet inte om det slår om
till grönt eller rött; jag undrar vilken
kategori statsrådet Lange tillhör? Hör
han möjligen till dem som ser gult ljus
och inte vet vilken färg det skall slå
om till?

Särskilt vänlig eller kamratlig mot
sin forne vapenbroder kan man inte
påstå att general de Gaulle var. Man
fick nära nog intrycket att han befarade
att en sentida Harold 900 år efter
det att Wilhelm Erövraren steg i land
på den engelska kusten skulle komma
igen och invadera den europeiska kon -

tinenten. Harold Macmillan fick nej. År
det Harold Wilsons tur att nu röna
samma öde?

Jean Paul Sartre, som fick en viss
ryktbarhet i samband med Russell-tribunalen
här i Stockholm, lär nyligen
ha sagt att general de Gaulles tal vanligtvis
är uppbyggda av två delar. De
börjar med »ja, naturligtvis», och slutar
med »nej, självfallet inte».

Det är mera expressivt på originalspråket!
Denna gång var det uppenbarligen
nej redan från början — enligt
pessimisterna. De närmaste veckorna
kanske ger svar på frågan. I dag är
general de Gaulle i Rom tillsammans
med sex regeringschefer och sex utrikesministrar
för att celebrera tioårsminnet
av Romtraktatens — EEC:s
grundval — undertecknande. Även om
mesta tiden går åt till minnesfirande,
torde det dock bli någon tid över för
politiska samtal på toppnivå. Inga beslut
kommer att fattas i Rom men samtalen
blir säkerligen väsentliga. Den
5—6 juni träffas EEC:s ministerråd i
Bryssel och den 19 juni är Harold Wilson
med maka inbjuden som gäst till de Gaulle
i Paris. Då kanske sikten klarnar.

Det finns emellertid andra tecken som
inte kan tolkas lika negativt eller som
man kan se positivt på. Gaullisternas
majoritet i nationalförsamlingen är ju
synnerligen minimal. Ordföranden i
vänsterfederationen, Mitterand, har uttalat
sig för Englands inträde i EEC.
Den holländske utrikesministern doktor
Luns stöder Storbritanniens begäran
om förhandlingar om medlemskap, ocli
den holländske premiärministern de
Jong står på samma linje.

I ett tal för några dagar sedan vände
han sig mot de Gaulles uppfattning att
EEC skulle ändra karaktär, om andra
länder komme med i Gemenskapen. Han
framhöll att ett brittiskt medlemskap
utan tvivel kan lösas inom ramen för
Romtraktaten. Han kunde för sin de!

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

111

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

inte förstå hur ett utvidgat medlemskap
kunde vara ett hinder mot uppnående
av ekonomisk enighet.

För vår egen del i Sverige kan det
vara skäl att uppmärksamma att de
Jong sade att det fanns en anmärkningsvärd
överensstämmelse i det sätt, på
vilket Holland, Storbritannien och de
skandinaviska länderna närmade sig de
politiska och administrativa problemen
i EEC. Deras närvaro, sade doktor de
Jong, skulle säkerligen bidra till att
forma EEG:s politik och ge större utrymme
för parlamentarisk demokrati
och relationer till länder utanför Gemenskapen.

Men Wilson är säker på sin sak. Han
lät sig inte nedslås av de Gaulles nästan
förödmjukande uttalande om det
oförbätterliga England i fråga om jordbruk,
geografi, historia, samväldet och
relationerna med USA och annat. Danmark
sammanhänger obestridligen geografiskt
direkt med den europeiska kontinenten,
men det gör inte Norge, Finland
och Sverige.

Inför brittiska industriförbundet förklarade
Wilson att Storbritannien inte
kommer att betrakta ett nej som ett
svar. Ja, engelsmännen ser nog på sitt
insulära läge litet annorlunda än vad
de Gaulle gör från Paris’ horisont. När
dimman lägger sig tät över Engelska
kanalen anser engelsmännen att det är
kontinenten som blir isolerad!

Jag ber till sist, herr talman, att få
ställa ytterligare ett par kompletterande
frågor till statsrådet Lange, som han för
att inte förlänga debatten egentligen
bara behöver svara på med ja eller nej.

1) Kan efter vad som inträffade vid
Nordiska rådets session i Helsingfors
och därefter ännu något göras för att
knyta ihop de nordiska länderna till
gemensamt uppträdande inför EEG eller
är varje initiativ i denna riktning utsiktslöst?
Jag syftar nu inte enbart på
den möjliga samordningen i tiden med
den norska ansökan.

2) När och hur avser statsrådet att
företa de mycket omtalade sonderingarna
om Sveriges möjligheter att komma
in i EEG?

3) Finns några belägg utöver vad handelsministern
anförde i debatten i mars
för att en ytterligare nedtoning av EEC:s
överstatliga innebörd ägt rum som skulle
kunna öka Sveriges utsikter att med
bevarad neutralitet bli medlem av EEC?

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Vårt land hör som vi
alla vet till de mera frihandelsvänliga.
Vi har låga tullar för att så långt möjligt
stimulera vår utrikeshandel. Vi har
också den uppfattningen att ett vidgat
samarbete mellan olika länder även på
andra ekonomiska områden kan vara till
stort gagn. I synnerhet har vi varit intresserade
av att främja ett nordiskt
ekonomiskt samarbete liksom för övrigt
ett samarbete på skilda områden mellan
Nordens länder.

Vi har tagit aktiv del i tillkomsten
och utvecklingen av frihandelsområdet
EFTA. Det är obestridligt att EFTAsamarbetet
blivit till stort gagn för medlemmarna.
Mycket talar väl också för
att EFTA-samarbetet skulle kunna utvidgas
till att omfatta flera länder eller
till att EFTA-unionen efter hand skulle
kunna nå överenskommelser om vidgad
handel med andra länder.

För dagen riktar sig emellertid intresset
mot den gemensamma marknaden
EEC. Det geografiska läget för länderna
i EEC är sådant att ett samarbete
mellan dessa länder och staterna i
EFTA ter sig naturligt och önskvärt på
handelns område och på det ekonomiska
området över huvud taget.

Ett av de mål som EFTA ställt upp
var också att försöka nå förbindelser
med EEC.

Englands försök för några år sedan
att vinna inträde i EEC misslyckades
som vi vet. Vad som kommer ut av den
andra ansökan som England helt ny -

112 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

ligen gjorde är det väl ingen som i dag
vet någonting om. Många bedömare am
ser tydligen att det i varje fall blir fråga
om tidskrävande förhandlingar som
kanske omspänner flera år. Somliga synes
mena att Englands situation är sådan
att det över huvud taget inte kan
bli fråga om medlemskap utan endast
om association i någon form. Att spekulera
över dessa förhållanden tjänar
emellertid knappast något till — man
får vänta och se.

I detta sammanhang vill jag ta tillfället
i akt och uttala min tillfredsställelse
över den insats som handelsministern
helt nyligen gjorde för att få
fram lämpliga övergångsförhållanden
för EFTA-staterna, därest England på
något sätt knytes till EEC. Det lyckades
tydligen handelsministern att utvinna
uttalanden i positiv riktning om att
man från engelsk sida aktivt skulle
medverka för att tullhindren, som nu
är avskaffade inom EFTA, under en
lämplig förhandlingsperiod icke skulle
återinföras.

För vårt eget lands vidkommande råder
det naturligtvis inte något tvivel
om att ett samarbete med EEC-länderna
är önskvärt. I all synnerhet blir detta
fallet om EFTA skulle brytas sönder genom
att vissa av dess medlemmar flyttar
över till EEC. När frågan om vår
anknytning till EEC för några år sedan
livligt diskuterades gällde debatten
framför allt formen för anslutningen;
detta hängde samman med vår neutralitetspolitik.
Enligt min mening råder
det inget tvivel om att stadgan för
EEC, den s. k. Romtraktaten, innehåller
vissa bestämmelser som korsar vår neutralitetspolitik.
I den s. k. Bonndeklarationen
av 1961 har EEC-ländernas
statschefer också angivit syftet med
EEC vara bl. a. att stärka Atlantalliansen.
Naturligtvis är det helt omöjligt
att med bibehållen neutralitet medverka
till att stärka det ena av militärblocken,
Atlantalliansen. Att här göra gällande

någonting annat är att sticka huvudet
i busken och ge sig in i en lättvindig,
löslig argumentering som föga harmoniserar
med frågans kanske livsviktiga betydelse
för vårt land.

Men mot Romstadgans innehåll och
Bonndeklarationen om stadgans syfte
står det faktum att EEC-samarbetet hittills
synes ha tillämpats endast i en sådan
omfattning att det borde kunna
övervägas om inte ett samarbete i denna
omfattning, kanske även i form av
medlemskap, skulle kunna förenas med
vår neutralitetspolitik. Det har sagts
—- med rätt eller orätt — att sådan
tillämpningen nu är kan man räkna
med att den blir i fortsättningen och
att det bör finnas förutsättningar att
föra förhandlingar om ett medlemskap,
där ett avgörande villkor är förpliktelser
enligt hittillsvarande tillämpning.
Här räcker det dock inte med mer eller
mindre kautschukbetonade uttalanden
från skilda personer eller skilda
länder, utan här fordras klara besked
om samarbetets innebörd annars hamnar
vi lätt mellan två stolar. Skulle ett
önskemål från vår sida om ett så beskaffat
medlemskap inte kunna uppfyllas
återstår i första hand att försöka
komma fram till någon form av associering,
d. v. s. ett samarbete i denna form
för handel och ekonomi, och i sista
hand till ett rent handelsavtal.

Det är angeläget för oss att få närmare
förbindelser med EEC-länderna, men
det är också synnerligen väsentligt att
bibehålla den gemenskap vi redan har
med EFTA-länderna, inte minst med
de nordiska. Såsom framgått av vad jag
nyss har sagt är emellertid framför
allt bevarandet av neutralitetspolitiken
ett villkor, och vi lär också alltjämt ha
anledning att hålla fast vid våra villkor
från förra tillfället, nämligen rätt att
sluta handelsavtal, uppsägningsrätt i
vissa situationer och rätt att vidtaga åtgärder
på den ekonomiska beredskapens
område.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

113

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

Frågan om hur vi bör gå till väga
för att få till stånd förhandlingar med
EEC kan naturligtvis bli föremål för
delade meningar. Sannolikt vore det
ingen nackdel att lägga korten på bordet
så till vida att vi anmäler att vi
önskar förhandla om samarbete, helst
i form av medlemskap därest överläggningarna
visar att detta kan ordnas
med bibehållen neutralitetspolitik, i
andra rummet i form av associering
och i tredje rummet i form av handelsavtal.
En sådan alternativ och villkorlig
framställning borde kunna göras
när som helst och komplettera vår tidigare,
ännu inte behandlade ansökan
:>m associering.

Enligt min mening är det också viktigt
att vi försöker att tidsmässigt samordna
vår framställning med Norges.
Att regeringen håller kontakt med utrikesnämnden
i denna fråga är väl en
självklarhet. Mycket talar också för att
riksdagen hinner sammanträda på nytt
innan det blir något definitivt ställningstagande
i detta ämne.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag anser att det är
mycket tillfredsställande att riksdagen
fått tillfälle att ha en debatt om denna
fråga även i detta sena skede. Mot bakgrunden
av de diskussioner som tidigare
hav förts och handelsministerns
interpellationssvar är det dock inte nödvändigt
att bli särskilt långrandig.

Det är givet, herr talman att vi alla
utgår från att regeringen är helt på
det klara med de båda motpoler som
finns i detta sammanhang. Å ena sidan
bär vi den mycket tilltalande lösningen
— som jag känner mig övertygad
om att vi alla i de demokratiska partierna
strävar fram emot — att nå eu sådan
anslutning till EEC att det svenska näringslivets
möjlighet att utvecklas och
därmed de svenska löntagarnas trygghet
kan förstärkas och bli den bästa
möjliga.

A andra sidan har vi risken, som vi
måste göra allt vi kan för att undvika,
nämligen att vi misslyckas i ett läge
då Storbritannien, Norge och Danmark
och kanske andra EFTA-stater lyckas.
Då hamnar vi otvivelaktigt i en situation
som gör vårt ekonomiska framåtskridande
till ett väsentligt mycket svårare
problem än om det första alternativet
blir verklighet. Otryggheten blir
också större.

Herr talman! I detta sammanhang vill
jag tillägga att det skulle ha varit bra
om regeringen hade lagt ned mera energi
än den gjort på att för den svenska
allmänheten klargöra den stora skillnad
som ändå finns mellan dessa både alternativ
när det gäller tryggheten i detta
land över huvud taget och våra ekononomiska
framstegsmöjligheter.

Jag vill gärna framhålla, herr talman,
att det — åtminstone som jag fattar det
— finns en klart positiv ton i handelsministerns
interpellationssvar. Visserligen
sägs det här — och det är vi medvetna
om — att »regeringen har ännu
inte tagit slutgiltig ställning vare sig till
tidpunkten eller formen för en ansökan
om förhandlingar med EEC.» Men det
sägs också att »som vi i dag bedömer
situationen är det emellertid troligt att
vi tidsmässigt söker samordna vårt
handlande med Norge.» Jag skulle i detta
sammanhang mycket hellre ha använt
ordet önskvärt liksom jag anser att vi
inte bör dra ut på tiden på ett sådant
sätt att det faktum, att vi är angelägna
om att ta till vara de utsikter som ändå
finns till ett nordiskt samarbete i denna
fråga, görs mindre troligt än vad som
är nödvändigt. Det föresvävar mig att
handelsministern kanske inte har någon
annan syn än jag på detta: att samordningen
med Norge är utomordentligt
önskvärd, inte bara trolig.

Låt mig, sedan jag framhållit detta,
tillägga att utsikterna för en sådan vid
nordisk samverkan, som från några håll
har ansetts föreligga, tyvärr har varit

114

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

utomordentligt små. I realiteten är skillnaderna
mellan den ställning som Finland
faktiskt har och den som Danmark
har — eller som i varje fall den nuvarande
danska regeringen anser att Danmark
har — så stora att några sådana
förutsättningar i praktiken inte förelegat.
Desto mera angeläget är det att de
möjligheter för en, låt vara begränsad,
nordisk samverkan som i alla fall finns,
också på ett utpräglat positivt sätt tas
till vara. Jag utgår ifrån att detta är regeringens
avsikt.

I handelsministerns interpellationssvar
förekommer en formulering som
det kan finnas anledning att i viss mån
polemisera emot, nämligen den där han
talar om vårt intresse för ett så nära
ekonomiskt samarbete med EEC som
möjligt. Han tillägger att våra möjligheter
att kunna fullfölja vår neutralitetspolitik
inte får sättas i fråga. Det sistnämnda
får naturligtvis inte ske. Jag instämmer
i detta avseende med herr Hedlund.
Uttrycket »ett så nära ekonomiskt
samarbete med EEC som möjligt» är
däremot enligt min mening för vagt och
stämmer inte riktigt överens med den
formulering som återfinns tidigare i interpellationssvaret
och som också överensstämmer
med den tidigare regeringsdeklarationen,
där man talar om »överläggningar
och förhandlingar om eu
anslutning till EEC i former som är
förenliga med ett konsekvent fullföljande
av vår neutralitetspolitik». En anslutning
är något annat än ett »så nära
ekonomiskt samarbete som möjligt». Jag
utgår emellertid som sagt, herr talman,
ifrån att den motsättning som möjligen
kan spåras i dessa olika formuleringar
inte täcker en verklighet utan är mera
skenbar.

Till sist skall jag, herr talman, bara i
förbigående, innan jag kommer till några
mera väsentliga ord i anslutning till
avslutningsmeningarna i handelsministerns
interpellationssvar, uppmärksamma
en formulering som, såvitt jag för -

står, inte kan förklaras på annat sätt än
med den brådska som kanske råder i
riksdagens slutskede. Det står att det
»är regeringens uppriktiga önskan att
finna en handlingslinje i denna fråga
som kan omfattas av riksdagens alla partier».
Hade där funnits det ord som jag
saknar, så att där stått »alla demokratiska
partier» hade det inte funnits anledning
att uppmärksamma saken. Jag
kan emellertid inte tänka mig att regeringen
i sitt handlande här utgår från
ett hänsynstagande även till det kommunistiska
partiet.

Handelsministern säger till sist att ett
beslut om att inge eu förhandlingsansökan
till EEC kommer att föregås av överläggningar
med utrikesnämnden. Det är
självklart. Dessa överläggningar »har
till syfte», säger han, »att nå samförstånd
om tidpunkten för och innehållet
i en sådan ansökan». Jag skulle gärna
här vilja säga, liksom jag gjort inför ett
annat forum, att av de deklarationer som
avgivits från regeringens sida har jag
dragit den slutsatsen att det nu är den
svenska regeringens inställning, att därest
man kan få tillfredsställande och
oemotsägligt klarlagt att den .svenska utrikespolitiken
kan fullföljas, så föredrar
även regeringen en anslutningsform
som innebär ett fullt medlemskap. Det
är det första och främsta alternativet.

Är den tolkningen riktig, så hälsar jag
det med tillfredsställelse, och jag tror
att de fortsatta diskussionerna i så fall
kommer att från alla demokratiska partiers
sida föras i en anda där man verkligen
eftersträvar ett långtgående samförstånd.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det är med en viss tvekan
även från min sida som jag nu så
här sent lägger mig i debatten som ju
dessutom varit så pass fullständig i första
kammaren. Jag gör det emellertid
framför allt för att med några ord uttala
min anslutning till vad herr Hed -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

Ilo

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

lund, lierr Wedén och herr Björkman
har sagt och för att med några personliga
reflexioner komplettera deras uttalanden;
det kanske också kan bli fråga
om några nyanseringar.

Jag tycker liksom de övriga talarna
att man har anledning att understryka
det värdefulla i att samstämmigheten i
dag är så mycket större än vad den har
varit tidigare. Jag har liksom herr Wedén
dragit den slutsatsen av regeringens
handlande under den senaste tiden
och av deklarationen här i dag, att det
nu finns en verkligt positiv inställning
från regeringens sida till EEC och till
anslutningsmöjligheterna.

Jag tycker också att det är av stor betydelse
att vi nu har lyckats komma i
varje fall något närmare Norge och alt
det troligen finns möjligheter att samordna
vårt agerande någon gång i sommar.

Förutsättningen för vår anslutning
är, som det heter i deklarationen, att vi
inte skall ge avkall på vår neutralitet.
Man frågar sig naturligtvis vad detta innebär.
Vi är alla medvetna om att den
svenska neutralitetspolitiken inte är
hunden på samma sätt som exempelvis
den schweiziska. Vår politik är vad vi
själva gjort den till. Vi bestämmer själva
vilken politik vi skall driva, och hela
det svenska folket står utan någon som
helst tvekan bakom den linjen. Den innebär
att vi skall vara obundna av försvarsallianser
i fred, och vara klart
neutrala i krig och därmed försöka stå
utanför sådana.

Den politiken bygger, vilket sagts
många gånger förut, också på förtroende
från omvärldens sida. Vi måste uppträda
så, att våra försäkringar förefaller
trovärdiga och att man i omvärlden kan
lita på oss. Detta kräver som vi vet ett
starkt försvar liksom också att vi handlar
så i olika situationer, att ingen ifrågasätter
riktigheten av våra deklarationer.
Inte minst bär statsminister Erlander
drivit trovärdighetssynpunkterna

hårt. Ibland kan man väl diskutera om
den inte har drivits för hårt men i stort
sett har vi väl varit överens.

Det bör emellertid i detta sammanhang
understrykas att vi svenskar inte
betraktat oss som ideologiskt neutrala.
Detta har framhållits bl. a. av östen Undén
och Torsten Nilsson i olika sammanhang.
Vår gemenskap med de västerländska
demokratierna kan inte ifrågasättas.
Vi bär ingenting till övers för
diktaturerna i öst och sydväst. Sådana
deklarationer kan naturligtvis minska
trovärdigheten om man spetsar till dem
men vi har självfallet tagit den risken.
Man kan väl också säga att det mycket
långtgående samarbetet mellan de nordiska
länderna, av vilka två tillhör
NATO, skulle kunna minska trovärdigheten,
men vi har givetvis även tagit
den risken.

Om man då återgår till att försöka bedöma
vad vår neutralitetspolitik innebär
i relation till EEC är det väl så, om
jag inte är fel underrättad, att de analyser
som gjorts inte är klart offentliga.
De ledde till att vi förra gången uppställde
Ire villkor som någon talare också
varit inne på i dag: att ha rätt att
träffa handelsavtal, att uppsäga medlemskap
i Gemenskapen och att skapa förutsättningar
för att trygga vår egen ekonomiska
beredskap i händelse av avspärrning.
Det är väl troligt att dessa
villkor har aktualitet även i dag. Men det
är inte alldeles säkert att man behöver
tillspetsa så hårt i dag som tidigare.
Man kan kanske modifiera dem, ty det
liar hänt en hel del i Europa. Någon av
de föregående talarna apostroferade
nyss Luxemburg-kompromissen som i
praktiken innebär att de övernationella
dragen inom Gemenskapen uppmjukats.
Vi skall inte heller glömma bort de närmanden
som på det handelspolitiska området
obestridligen ägt rum mellan öst
och väst.

Nu framhåller handelsministern i sitt
svar att vi inte kan göra neutralitetspo -

116 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

litiken till föremål för förhandlingar.
Nej, självfallet kan Sverige inte förhandla
om neutraliteten, men däremot kan vi
diskutera vilka förbehåll och villkor som
behövs för att fortfarande kunna bevara
neutraliteten. Jag tror inte att vi
kan sitta här hemma och säga att de
och de betingelserna måste till punkt
och pricka uppfyllas och att framhålla
för EEC-staterna att Sverige inte vill
veta av7 dem, om de inte godtar dessa
villkor. Vi måste ha möjlighet att diskutera
denna problematik med Europastaterna.
Möjligheterna att göra detta är
i dag större än tidigare, dels med hänsyn
till den utveckling som ägt rum
inom Gemenskapen, dels därför att det
troligen inte finns någon tvekan i det
övriga Europa om den svenska neutralitetspolitikens
värde för Europa.

Vår neutralitetspolitik är i dag alltså
av gemensamt intresse för såväl Sverige
som Europa, och det skapar större förutsättningar
för diskussioner. Vad som
emellertid i dag är särskilt betydelsefullt,
jag skulle vilja sluta med att understryka
detta, det är att EEC-staterna
kan övertygas om att Sverige verkligen
vill komma med i gemenskapen och att
vi har bestämda önskemål i detta hänseende.
Härvidlag har vår attityd tidigare
lämnat åtskilligt övrigt att önska.

När vi därför nu kan konstatera, att
det råder enighet och att vi är positivt
inställda, då tror jag att det är värdefullt
och riktigt att vi också visar det
i vårt handlande.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! När herr Bohman säger
att neutralitetens villkor kan bli föremål
för diskussion och att man kan diskutera
vilka villkor som kan ställas,
vill jag framhålla att det är vår sak
här hemma att göra det. Vi skall inte
diskutera med EEC-länderna vad vi behöver
göra för att betraktas som neutrala
i mellanblocken. Därvidlag finns
ingen jämkmån, herr Bohman.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tror att jag kan
fatta mig rätt kort den här gången. Jag
vill först fastslå att det är med den
största glädje som jag tror mig åter
kunna konstatera en enhällig uppslutning
kring neutralitetspolitiken och en
förståelse för de krav som ett konsekvent
fullföljande av denna politik ställer
på oss.

Jag måste säga, att jag var särskilt
tilltalad av herr Hedlunds mycket klara
uttalande; ibland — det måste jag också
medge — är uttryckssätten en smula
suddiga även när politiker ger sin bekännelse
till neutralitetspolitiken. Det
är alldeles riktigt som herr Hedlund
angav, att vi inte endast skall skänka
neutralitetspolitiken en läpparnas bekännelse
i allmänna ordalag. Den måste
i dessa sammanhang klart preciseras
och konkret anges i förhållande till
Romfördraget. Det gjorde herr Hedlund
genom att hänvisa till vår ansökan 1961,
närmare förklarad 1962 då vi utvecklade
skälen för vår önskan och vilja att medverka
men samtidigt utförligt utvecklade
de krav som vi ansåg att neutraliteten
ställde på oss. Jag har ingenting
att tillägga till det. Om även herr Björkman
och herr Bohman — såsom jag
tror att herr Wedén uttryckligen gjorde
— kan instämana i herr Hedlunds formuleringar,
råder det enighet mellan
alla de partier, för vilka företrädare
hittills har yttrat sig i denna debatt.
Det är inte med någon särskilt stor
överraskning som jag gör detta konstaterande,
men glädjen är ändå odelad —
det vill jag säga herrarna.

Det kan också synas mig beklagligt,
att vi får en debatt i dessa frågor så
här sent under riksdagsarbetet. Jag delar
gärna herr Björkmans och andra talares
uppfattning, att den svenska riksdagen
bör kunna få en ordentlig och
ingående debatt kring dessa för vårt
land så utomordentligt viktiga frågor.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

117

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

Nu måste jag emellertid säga att det —
jag tror att t. o. m. herr Björkman erkände
det —- inte inträffat så förfärligt
mycket sedan riksdagen omkring den
10 mars hade tillfälle att ingående debattera
dessa frågor. Jag måste emellertid,
herr talman, erinra om att intresset
den gången — inte att döma av debattinläggen
men av närvarofrekvensen i
kammaren — inte var så stort som jag
hade väntat. Detta sagt som en parentetisk
anmärkning.

Vi har, alltsedan integrationsfrågan
redan i höstas kom in i ett mer intensivt
utvecklingsskede, haft klart för oss
ungefär vad vi hade att vänta och vad
som skulle hända. Vi visste att det inte
kunde uteslutas, att i den viktiga utvecklingsfas,
som vi nu skulle få uppleva,
möjligen också avgöranden av betydelse
skulle komma att träffas. Men
det vet vi inte säkert; vi vet faktiskt i
dag inte mycket mer än vi visste i mars
månad. Ingenting kan sägas ha inträffat
som inte kunde förutses redarn i början
av mars. Läget har alltså inte undergått
eu sådan förskjutning att bedömningen
av vad vi för vår del bör göra och vilken
handlingslinje vi för den närmaste
framtiden bör följa ändrats i någon väsentlig
grad.

Det är ju på den punkten, herr Björkman,
som det föreligger en viss skillnad
mellan förhållandena i England
och Danmark å ena sidan och i vårt
land å den andra. Den nuvarande engelska
regeringen bär drastiskt ändrat
sin inställning sedan den i början av
1965 gjorde ett utspel för att EFTA-länderna
gemensamt skulle ta kontakt med
EEC. Man betonar inte heller lika starkt
de krav som engelsmännen tidigare varit
ense om att formulera som villkor
för ett inträde i Gemensamma marknaden.
Jag har full förståelse för att den
engelska regeringen anser att det är
nödvändigt att få till stånd en diskussion
i parlamentet.

Vad Danmark beträffar bär landet in -

te samma problem som vi -—- det vet
alla i denna kammare. Vi har förståelse
för att Danmark inte vill förlora
någon chans, hur liten den än må vara,
att på ett tidigt stadium komma i kontakt
med EEC för att om möjligt se till
att uppbyggnaden av Gemensamma
marknadens jordbrukspolitik inte kommer
att skada danska exportintressen.
Danskarna har ju också andra terminer
för sitt riksdagsarbete än vi har.

Hur som helst, jag har sagt att det är
ett legitimt intresse att begära en diskussion,
och vi har ju möjlighet att föra
en diskussion i dag, även om den debatten
kanske inte i sak kan ge så mycket
som vi i och för sig skulle önska.
Situationen är alltjämt oklar —• det bär
väl egentligen alla talare som deltagit
i debatten erkänt.

Det är en sak som jag tror det är
viktigt att understryka -— detta framhåller
jag också i anslutning till vad
herr Björkman anförde. Han menade
att detta med en samordning i tiden
med Norge spelade förfärligt liten roll;
det var en annan typ av samarbete
inom Norden som han i detta sammanhang
önskade. Det ger mig anledning
till en liten reflexion om tidpunkten
för ett bestämt nästa steg från Sveriges
sida. Jag tror inte tidpunkten saknar
betydelse i detta sammanhang. Jag vill
gärna som en illustration till betydelsen
av att välja rätt tidpunkt hänvisa
till att det inom EFTA, när den engelska
regeringen i höstas bestämde sig
för att göra dessa rundresor och ta dessa
sondermgskontakter, rådde en allmän
tveksamhet om det verkligen var
en riktigt vald tidpunkt för att föra
frågan om en bredare ekonomisk marknad
i vår del av Europa närmare sin
lösning. Jag tycker att allt som inträffat
sedan dess är ägnat att stärka dem
som var mest tveksamma.

Herr Björkman gav sig in på olika
tolkningar av statsmännens uttalanden
i dessa sammanhang. Jag tror att det är

118

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

viktigare att man håller sig till deras
ord än att försöka ge sig in på tolkningar.
Jag vill, eftersom det kan ge
anledning till vissa reflexioner, erinra
om vad president de Gaulle sade på
den senaste presskonferensen.

Han tog fasta på allvaret och viljan
hos den engelska regeringen att verkligen
nå en uppgörelse med EEC, och
han menade att i det hänseendet hade
engelsmännen ändrat inställning. Det
hälsade han med stor tillfredsställelse.
Emellertid konstaterade han att ett inträde
i EEC och en utvidgning av medlemskretsen
är en ytterligt svår för att
inte säga omöjlig sak inom överskådlig
tid. Det skulle ändra hela innehållet i
Gemenskapen. Det återstod så mycket
att göra i Gemenskapen för de ursprungliga
medlemmarna, menade han,
att det alternativet i varje fall inte för
dagen stod öppet.

När man lyssnar till mindre nogräknade
debattörer i den svenska diskussionen
får man ibland det intrycket att
talarna inte har observerat vad de
Gaulle faktiskt sagt. Detta var emellertid
vad han verkligen sade. Men om inträde
i EEC är omöjligt, så fanns det,
menade generalen, ett alternativ, nämligen
att undersöka om det inte går att
ordna någonting utanför marknaden för
intresserade länder med England i spetsen.
Och de Gaulle var medveten om
att det fanns flera intresserade länder.
Han hänvisade särskilt till Norden —
för övrigt på ett för oss i Sverige mindre
smickrande sätt, eftersom han talade
om oss som ett atlantiskt följe till
England. Även om jag är övertygad om
att den svenske statschefen bär fullt
klart för sig var vi står tror jag inte det
underlättar för oss att bli hänförda till
den kategorin. Jag är glad för att herr
Wedén så ivrigt nickar bifall till vad
jiag nu säger.

General de Gaulle sade att man kan
undersöka möjligheterna för en association,
alltså något ekonomiskt utan -

för marknaden. De stora entusiasterna
— kanske inte de största men de mest
högljudda —- för att vi skall nå en lösning
på denna fråga erinrar aldrig om
denna passus i den franske generalens
tal. Slutligen tilläde de Gaulle att den
möjligheten har England avvisat, och
då kan man väl inte göra något annat
än vänta. För närvarande kan vi inte
göra någonting.

Det var alltså de tre alternativen:
medlemskap är inte tänkbart inom
överskådlig tid, en association är en
möjlighet som kan undersökas även om
det tar tid, och slutligen att det inte
finns någonting att göra om associationen
är omöjlig. Hellre än att göra som
herr Björkman — slå fast om det var
ett nej eller inte eller om det var ett
ja eller gult eller grönt eller rött — bör
man väl hålla sig till vad generalen
faktiskt sade, och det var just dessa
tre ting. Sedan kan ju var och en tolka
det sagda hur han vill, men jag har
ingen anledning att ge mig in på en
annan tolkning än vad som framgår av
hur orden — som jag här i korthet återgivit
—- faktiskt föll.

Sedan ställde herr Björkman några
kompletterande frågor till mig, bl. a.
om inte något annat kan göras än
den som jag förstod att han menade
futtiga och nästan löjliga tidssamordningen
med Norge. På den punkten tror
jag dock att herr Björkman redan har
fått svar av efterföljande talare i debatten.
De har erinrat om att vi aldrig har
tänkt oss en i formen samordnad ansökan
med Norge och Danmark, eftersom
vi i vår ansökan måste klart hålla
oss till vad vi sade i Bryssel och aldrig
har tagit tillbaka, nämligen detta med
neutralitetsvillkoren. Jag inser inte,
herr Bohman —• nu gör jag ingen felsägning,
som jag ibland råkat göra från
denna talarstol •—■ varför vi skulle tona
ned den saken. Jag instämmer helt och
hållet med herr Hedlund när han så
starkt understryker att det inte är om

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

119

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

våra neutralitetskrav vi skall resonera
med EEC.

Vi skall väl resonera med EEC om
formen för att få dem tillgodosedda.
Detta blir sedan avgörande för vilken
form vår samverkan och medverkan i
EEC kan få.

Jag vill här inskjuta, innan jag går
in på herr Björkmans ytterligare frågor,
att jag gärna kan instämma med
herr Wedén i att man kan uttrycka
en sak på många sätt. Så nära ekonomiskt
samarbete som möjligt tyckte jag
närmast var synonymt med vad som
stod i regeringsförklaringen om formerna
för en anslutning. Vi menar i regeringen
givetvis ingenting annat.

Däremot finns det mycket ändå utöver
den tidsmässiga samordningen som
vi hoppas att vi skall kunna göra gemensamt
med de övriga nordiska länderna.
Redan i höstas riktade jag en
direkt inbjudan till mina nordiska kolleger,
samarbetsministrarna, att komma
och ta del av vårt ganska långt framskridna
utredningsarbete. Jag föreslog
att vi skulle ha ett utbyte av de resultat
vi nått, de slutsatser vi dragit, gärna
diskutera den metodik vi använt och
se om den överensstämde och möjligen
göra kompletterande utredningar, som
skulle vara gemensamt nordiska från
början. Detta gällde den ekonomiska
problematiken, icke neutralitetsaspekterna
i EEC.

Det yppades kanske på vissa håll i
den nordiska kretsen ett ganska ljumt
intresse för detta förslag. Några sade
att de kanske skulle göra det, andra
sade att de inte var färdiga. Jag har
velat framhålla detta inför alla de anklagelser
regeringen får för att illa ha
förberett vårt framträdande vid förhandlingsbordet.
Jag är övertygad om
att även om det kan dröja år, så kommer
en ekonomisk sammansmältning av
EEC och EFTA förr eller senare att
drivas fram av själva de ekonomiska
krafterna. Jag skall inte vidare utveckla

min filosofi i detta avseende vid denna
sena tidpunkt i debatten.

Det svarades som sagt att man inte
var färdig och skulle återkomma när
man blivit färdig. Jag kan inför riksdagen
tala om att jag i förra veckan
följt upp denna inbjudan och brevledes
hegärt ett ganska snart svar från alla de
fyra nordiska länderna. Jag har bett
dem säga, om vi inte nu skall kunna
ge våra ämbetsmän en direkt instruktion
att verkligen gemensamt bedriva
detta utredningsarbete och stämma av
de resultat som de hittillsvarande undersökningarna
givit. Detta kan göras, och
det finns väl mycket som talar för att
vi därvidlag kan ha gemensamma intressen.

Vi är medvetna om, för att bara ta
ett litet exempel, att arbetskraftens fria
rörlighet kan vara förenad med vissa
problem för vårt vidkommande. Vi är
medvetna om att den fria etableringsrätten
inte är i alla avseenden till nytta
för oss. Våra norska och danska vänner
och våra finska bröder har samma
uppfattning. Det finns väl all anledning
att diskutera denna problematik, och
det hoppas jag att vi inom kort igen
kommer att göra. Vi har ju berört den
i olika sammanhang. Vad jag talar om
nu är en starkare systematisering av
detta utredningsarbete på nordisk
grund.

En annan fråga som herr Björkman
uttryckligen ställde var hur det skulle
bli med sonderingarna. Efter vad jag
förstått skulle de i dagens läge kanske
inte riktigt fylla den uppgift jag på ett
tidigare stadium trodde att de skulle
fylla. I EEC är man nu en smula besvärrad
av allt resande, alla frågor och alla
ansökningar. Man har skyndat sig att
säga att man observerat den svenska
regeringens klara uttryck för var den
står i dagens situation, avgiven samma
dag som den engelska regeringen förklarade
att den efter en parlamentsdebatt
skulle ansöka om förhandlingar

120 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

om medlemskap. Den har man observerat
— man förstår vad vi vill och har
noterat det. Man svävar, glädjande nog,
inte på något sätt i tvivelsmål om var
vi står i det hänseendet.

Jag kan därför inte se att en resa —
i varje fall av det slag som Wilson och
Brown gjorde i början av året — skulle
fylla något egentligt syfte nu. Det är
möjligt att jag gör en resa om jag behöver
kompletterande uppgifter, men vi
får ganska goda och snabba informationer
genoin våra beskickningar.

Jag vill också nämna att jag har haft
alla våra ambassadörer från EFTA- och
EEC-områdena samlade för något över
en vecka sedan. Vi diskuterade i åtskilliga
timmar igenom hela situationen. Vi
är överens om att det finns all anledning
för ambassadörerna att på ort och ställe
också förklara den svenska ståndpunkten,
med starkt understrykande av vår
neutralitet.

Herr Björkman gick också in på frågan
om neutraliteten och överstatligheten
och hänvisade till Luxemburgöverenskommelsen.
Ja, jag känner också
till Luxumburgöverenskommelsen. Men
den säger mycket litet om framtiden,
herr Björkman. Det är olika tolkningar
som görs. Om jag fattade herr Wedén
rätt tog också han upp saken och ställde
frågan, om jag satte medlemskap främst
som anslutningsform för oss. Jag vill
inte göra det, herr Wedén, ty jag vet
det egentligen inte. Allt beror på vad
det EEC är för någonting som vi kommer
att förhandla med, och det vet varken
herr Wedén eller jag i dag. Vi vet
att tills vidare är det överstatliga momentet
nedtonat. Men vad skall det bli
av EEC? Därom vet vi mycket litet och
därom går ju meningarna inom EEC
starkt isär.

Jag måste säga att jag blev en smula
betänksam när jag häromdagen fick
reda på vad den tyske förbundskanslern
Kiesinger sagt i ett tal i Hamburg den
10 maj. Sedan förbundskanslern med

glädje hade hälsat att Storbritannien
på nytt nalkades EEC — det är min
egen översättning men jag skall gärna
överlämna den tyska texten — framhöll
han att vad gällde EEC var det inte
bara fråga om de ekonomiska problemen,
utan målet måste vara att skapa
en politisk kraft som slutligen också
skulle leda till en gemensam utrikespolitik.
Därefter yttrade förbundskanslern:
Europas enande är den stora uppgiften
för denna generation.

Jag vill inte ge mig in på en tolkning
— och någon sådan behövs heller inte,
ty det är så klart sagt som det kan sägas.

Jag vill inte heller säga huruvida denna
uppfattning allmänt delas inom EEC.
Det kanske är tveksamt. Men om detta,
herr Wedén, ändå är ett sant uttryck
för EEC:s inställning i dag, så tror
jag att vi över huvud taget inte skall
spekulera i att vår medverkan i marknaden
kommer att få medlemskapets
form.

Jag vill fortfarande ■— som jag sagt
förut — hålla frågan om anslutningsformen
öppen. Den är sekundär. Kan vi
få våra krav — huvudvillkoren angavs
klart i den förklaring som vi år 1962
avgav som förklaring till vår ansökan
om förhandlingar rörande en
associering -—• om vi kan få dessa villkor
tillgodosedda inom medlemskapets
ram, så tror jag att vissa fördelar är
förenade med detta. Men jag tror att
man överskattar dessa fördelar. Ett
litet land som Sverige kan ha ett visst
intresse av att sitta med i de beslutande
instanserna, det är sant. Våra möjligheter
att påverka besluten är dock
inte mycket större än om vi sutte i ett
råd utanför. Jag tror därför att vi inte
skall överdriva medlemskapets positiva
sidor.

Vi måste med hänsyn till vår neutralitetspolitik
vara helt på det klara med
riskerna. Än så länge finns det därför
ingen möjlighet —- om man inte skall
säga att vi inte har någon anledning

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

121

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

att över huvud taget komplettera vår
ansökan som alltjämt ligger i dossiern
i Bryssel — att definiera någon annan
ståndpunkt. Önskar man att vi skall
hålla frågan om anslutningsformen
öppen är jag beredd att göra detta tills
vi får veta på vilket sätt våra neutralitetspolitiska
krav klart och konkret angivna
kan tillgodoses.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministerns andra
inlägg i denna debatt bekräftar att
det inte var opåkallat att framställa
denna interpellation. Nu har vi fått en
förklaring från regeringsbänken, som
var betydligt längre än det mycket korta
interpellationssvar som jag fick.

Jag är glad över att handelsministern
delar min uppfattning att riksdagen
bör få ett ord med i laget. Det är
klart att om det blir långvariga förhandlingar,
som alla tycks tro, blir det förmodligen
tid till nya debatter i höst
eller ännu längre fram. Det slutliga
beslutet om en anslutning till EEC skall
dock fattas av riksdagen. Nu är det
endast fråga om en förhandlingsansökan.

Statsrådet sade att England drastiskt
hade ändrat sin inställning. Jag vill
minnas att herr Lange för några år sedan
inte trodde oss när vi påstod att
opinionen i England höll på att svänga
till förmån för EEC. Jag har ett starkt
minne av att statsrådet Lange i de
EEC-debatter vi hade sade att det inte
fanns några tecken över huvud taget
som tydde på att den engelska opinionen
var mogen för en anslutning till
EEC. Men den var på väg, det hävdade
vi med bestämdhet, och denna omsvängning
kom snabbare än vad någon
av oss vågade tro.

Herr Lange påstod att jag skulle ha
sagt att samordning i tiden med Norge
betydde så litet. Sedan kom han tillbaka
och sade att jag t. o. in. sagt att
denna tidssaitmrdning var nästan löj -

lig. Det har jag absolut inte sagt. Inte
om herr Lange verkligen lyssnat till
mitt anförande. Tvärtom, jag hälsar
den med tillfredsställelse. Detta borde
herr Lange förstå efter vad som hände
i Nordiska rådet i Helsingfors. Då jag
uttalade mitt beklagande över den nordiska
splittringen, tycker jag att det är
tillfredsställande att splittringen nu
inte blir total. Att det blev möjligt att
få en tidssamordning med Norge berodde
just på att stortingets session
förlängdes så att stortinget fick tillfälle
att ta ställning till, debattera och besluta
om förhandlingsansökan. Annars är jag
inte alldeles säker på vad Norge hade
gjort; man hade kanske följt i Danmarks
kölvatten omedelbart. Nu är det ändå
något kvar av den nordiska sammanhållningen,
och varje litet uns som kan
finnas kvar därav i förhållande till
EEC tycker jag vi skall registrera med
tacksamhet.

Herr Lange tyckte inte att jag skulle
ge mig in på tolkningar av vad general
de Gaulle sagt. Det var viktigare att
hålla sig till hans ord. Det är alldeles
riktigt, statsrådet Lange. Generalen var
positiv till en början och hälsade Englands
ändrade inställning och nya ansökan
med tillfredsställelse. Men nog
måste man medge att invändningarna
var legio. Herr Lange ser mer till det
positiva, och det är ju ett vackert drag,
men det stämmer faktiskt med Jean
Paul Sartres karakteristik av de Gaulles
tal, att de börjar med »ja» och slutar
med »nej».

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först rätta en
felsägning av statsrådet Lange så att
inte det av honom presumerade instämmandet
från min sida kan missförstås.

Statsrådet Lange sade faktiskt att han
säkert utgick från att den svenske statschefen
hade vår ställning i världen helt
klar för sig. Det hoppas också jag att
han har. Däremot är jag inte riktigt sä -

122

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

ker på att den franske statschefen har
vår ställning i världen fullt så klar
för sig som statsrådet Lange avsåg säga.

Men, herr talman, vad jag främst ville
säga var följande.

Herr Hedlund har förut sagt att vad
den svenska neutraliteten kräver skall
diskuteras och bestämmas i Sverige.
Det gäller i detta sammanhang, och jag
instämmer däri. Det gäller också i alla
andra sammanhang när det är fråga
om vad den svenska neutraliteten kräver.

■lag vill emellertid komma till ett annat
yttrande av herr Lange, då han
sade att han inte ville instämma med mig.
Om den svenska neutralitetens villkor
kunde tillfredsställas på ett oemotsägligt
sätt, skulle det i alla fall, som jag
fattade honom, kunna ifrågasättas att
medlemskap var den form som vore att
föredra. Men två eller tre minuter senare
i samma anförande sade handelsministern
att om så var fallet, var ändå
vissa fördelar förenade med ett fullt
medlemskap.

Ja, jag skulle nog för min del vilja använda
ett starkare uttryck än orden
»vissa fördelar». .Tåg vill emellertid inte
på detta stadium av debatten pressa
handelsministerns ord så hårt därför
att det kanske inte var hans mening
att det skulle uppfattas som den motsättning
som onekligen förelåg i hans
framställning. Jag kan därför, herr talman,
inskränka mig till att instämma
med herr Hedlund däri, att om dessa
av oss själva tolkade neutralitetsvillkor
kan tillfredsställas, är ett fullt medlemskap
först och främst att föredra. Jag
hoppas därför fortfarande att min första
tolkning av regeringens inställning
på denna punkt inte är felaktig.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:
Herr talman! Efter att ha konstaterat
att det föreligger enighet i så många
hänseenden, kan det finnas skäl att

peka på några punkter, där det tydligen
föreligger oenighet.

För det första bör enligt min mening
Sverige söka medlemskap. Går det inte
att få sådant med bevarad neutralitetspolitik,
då först får vi resonera om någonting
annat.

För det andra vore det oklokt av oss
att presentera en i detalj specialiserad
lista med villkor när vi tar upp förhandlingar.
Vårt krav är neutralitet.
Det är ett tveklöst och absolut krav.
Hur detta skall tillgodoses kan vi däremot
diskutera. Om vi inte får igenom
våra önskemål, får vi dra konsekvenserna
därav.

Jag vill till sist i detta sammanhang
citera ett uttalande som herr Lange själv
gjorde i ministerkommittén i Strasbourg
i maj i år. Jag tycker att det kan ha
en viss betydelse att nu återge det. Han
säger, om jag fritt översätter hans anförande:
»Sverige är i dag bättre tekniskt
utrustat och mer ekonomiskt utvecklat
än de flesta industrialiserade
nationerna i Västeuropa att delta helt
(»fully») i en förenad integrerad marknad
i vår del av världen. Anpassningar
kan naturligtvis behövas, De erbjuder
emellertid inte några allvarliga, stora
svårigheter.» Därpå tilläde handelsministern:
»Jag skall inte vid detta tillfälle
upprepa de villkor som måste uppfyllas
för att säkra vårt fullständiga
ekonomiska deltagande.» »Jag skulle
vilja tillägga», sade herr Lange vidare,
»då jag talar om vår neutralitetspolitik,
att vi aldrig själva har betraktat
den som ett skäl att utestänga oss från
en förenad europeisk marknad. Jag hoppas
att då tiden är mogen ingen annan
heller skall göra det, inte minst i deras
eget intresse.»

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall inte heller ta
upp någon polemik — jag är endast angelägen
att rätta vissa missförstånd.

Måndagen den 29 maj 1907 em.

Nr 34

123

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

Jag har sagt, och jag upprepar det, att
formen för vår medverkan i en gemensam
marknad blir beroende av hur våra
neutralitetsvillkor kan komma att tillgodoses.
Men jag tillät mig att säga att
jag inte bedömde utsikterna för medlemskap
som stora, därest den uppfattning
som den tyske förbundskanslern
framförde i ett tal nyligen var allmän
och gemensam för EEC. Vi kan inte
se som vår uppgift att delta i uppbyggnaden
av eu gemensam utrikespolitik
— det är helt oförenligt med vår utrikespolitiska
kurs, och jag är glad över
att herr Bohman också anser det.

Sedan är jag herr Bohman tacksam
för att han erinrade om mitt tal i Strasbourg
inför Europarådets ministerrådskommitté.
Vad han återgav var en perfekt
översättning av vad jag sade. Men
jag kan tala om att det samtidigt ord
för ord var vad jag sade när jag försvarade
vår associationsansökan 1962 i
Bryssel. Dokumentet finns här och även
i Bryssel. Av det kan man inte dra slutsatsen
att det gällde medlemskapsformen,
eftersom det var en ansökan om
association som jag motiverade.

Jag undrar egentligen varför man i
den svenska riksdagen, när man ändå
spekulerar så mycket över dessa frågor,
inte ägnar någon tid åt att också
spekulera över vad general de Gaulle
menade med en association utanför
marknaden, till vilken han hänvisade
England. Det kan väl i denna kammare
inte finnas någon som önskar att vi
skulle få ett medlemskap och England
en association eller som ett ögonblick
tror att detta inom en överskådlig framtid
skulle vara en realistisk möjlighet.

.lag vill som sagt, herr talman, inte
vidare förlänga debatten.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När den brittiske premiärministern
i slutet på förra året
gjorde sitt utspel i EEC-frågan tillhörde
inte jag de optimister som trodde

att det skulle vara en snabb affär för
Storbritannien att komma in i EEC.
Jag sade då att jag räknade med att
EFTA får står kvar som en självständig
organisation åtminstone tre, fyra
år till. Efter de Gaulles framträdande
vid sin presskonferens får man antagligen
utsträcka den tiden ytterligare.

Som framgick av handelsministerns
tidigare uttalanden är en associering för
Englands del inte aktuell. Därför måste
man fråga sig: När kommer Frankrike
över huvud taget att släppa in England
i EEC? Det kan vara intressant att citera
vad en medlem av EEC-kommissionen,
Mansholt, häromdagen sade efter
de Gaulles presskonferens. Han är
känd för att vara utomordentligt välvilligt
inställd till en utvidgning av EEC
— det känner jag mycket väl till. Tyvärr
talar han alltså inte på de Gaulles eller
EEC:s vägnar, men det hindrar inte att
hans synpunkter kan vara av intresse.
Han sade att hårda fakta kommer att
tvinga den europeiska ekonomiska Gemenskapen
att fortsätta att integrera sin
ekonomi och att acceptera Storbritannien
och de skandinaviska länderna.
Han sade vidare: Storbritanniens och
de skandinaviska ländernas inträde är
enligt min uppfattning absolut nödvändigt
för att lösa en serie av problem som
inte kan lösas av De sex därför att vi
är för små för att göra det.

Bland dessa problem nämner han europeiskt
samarbete på det teknologiska
området. Han går således rakt in i
en mycket aktuell diskussion. Här talas
åtskilligt om den teknologiska klyftan;
man har observerat att de amerikanska
industrier som etablerar sig i
Europa är överlägsna i konkurrensen,
och man har dragit slutsatsen att det
för att Europa skall kunna hävda sig behövs
.samarbete på det teknologiska området.
Harold Wilson har föreslagit en
europeisk teknologisk gemenskap. Jag
har tidigare från denna talarstol uttalat
min uppskattning av att statsminister

124 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

Erlander bär uttryckt sympati för detta
samarbete.

På litet längre sikt kan vi alltså räkna
med att Storbritannien och — hoppas
vi — också,de nordiska länderna
kommer att bli anslutna till EEC. Detta
måste dock genomföras på ett sådant
sätt, att man inte barå slipper tullgränserna
utan också kan delta i det allmänna
ekonomiska samarbetet, som
statsrådet Lange berörde inte minst i
sitt tal inför Europarådets ministerkommitté.
Ett handelsavtal -— detta är huvudpunkten
i mitt inlägg — kan under
sådana omständigheter inte vara tillräckligt
för oss. Givetvis har herr Hedlund
alldeles rätt i att kan vi inte få
medlemskap och kan vi inte i andra
hand få associering återstår handelsavtal,
men ett sådant innebär i alla fall
att vi fortfarande står utanför den gemensamma
tullmuren. EEC:s möjligheter
att tillgodose våra intressen är ju
mycket begränsade på grund av de
bestämmelser som finns i GATT-överenskommelsen.
Får vi inte mer än ett
handelsavtal, kan vi inte heller vara
med i detta ekonomiska och teknologiska
samarbete, som vi alla tycks vara
överens om att vi bör delta i.

Handelsministern nämnde att han har
inbjudit de nordiska ämbetsmännen att
ta del av de utredningar som föreligger
på det ekonomiska området. Jag skulle,
herr talman, vilja upprepa en fråga som
jag har ställt tidigare: Skulle det inte
vara möjligt att denna förmån, som
ämbetsmännen från de övriga nordiska
länderna skall få, också kunde komma
några politiker från oppositionen
till del? Skulle inte en liten arbetsgrupp,
i vilken representanter för oppositionen
ingick, kunna studera saken? Om
handelsministern hänvisar till utrikesnämnden,
vill jag erinra om att den är
en församling av sådan karaktär, att
den inte lämpar sig för detaljutredningar
på sådana områden.

Till sist, herr talman, vill jag säga någ -

ra ord beträffande EFTA. Om EFTA får
vara kvar som en separat organisation
inte bara i tre—fyra år, som vi trodde
tidigare, utan kanske ännu längre tid, är
det viktigt att vi ägnar denna organisation
ökad uppmärksamhet. Jag noterar
med tillfredsställelse att handelsministern
säger att det är av utomordentlig
vikt att samarbetet inom EFTA fortsätter
och utvecklas. Inom EFTA-sekretariatet
har utarbetats en jämförande undersökning
av utvecklingen på den ekonomiska
integrationens olika områden
inom EEC och EFTA med sikte på att
det om möjligt skall kunna undvikas att
denna inom de två blocken går i motsatta
riktningar. Jag vore tacksam, om
den svenska regeringen när vi träffas
till hösten lade fram ett handlingsprogram,
som visade efter vilka linjer man
skall uppnå det mål som handelsministern
talar om, nämligen att fortsätta och
utveckla samarbetet inom EFTA. Jag är
mycket tillfredsställd över att vi tycks
ha fullständig enighet om hur utomordentligt
viktigt detta är. Då är det också
bra, om vi kan få de handlingslinjer,
som regeringen önskar, debatterade i
riksdagen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tar till orda igen endast
för att på en punkt anknyta till vad
herr Gustafson i Göteborg nyss anförde.

Herr Gustafson sade att en association
inte är aktuell, att engelsmännen avvisat
den och att generalen konstaterat detta.
Det är riktigt. Engelsmännen önskar i
dag ett politiskt inflytande så långt EECinstitutionerna
kan ge dem det i Europa.
Eftersom detta är målet måste de inför
en förhandling avvisa varje annat
tänkbart alternativ. Det är väl
uppenbart för alla och alldeles säkert
för labourregeringen, att vid sidan
av intresset att genom EEC få
spela också en politisk roll i Europa
har England starka ekonomiska intres -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34 125

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

sen med hänsyn till sin handel och till
de svårigheter som den engelska ekonomin
uppvisar. Jag vill erinra om att det
vid flera tillfällen närmast är från den
sistnämnda utgångspunkten engelsmännen
tagit initiativ. När vi förhandlade i
Maudling-kommittén åren 1956—1958
var det en lösning av de ekonomiska
problemen man tänkte sig. Det var inte
då fråga om att engelsmännen skulle
spela en roll i ett politiskt integrerat
Europa. Vid vår första hänvändelse i
linje med EFTA:s slutmål att komma till
en uppgörelse med EEC — det var i ett
brev år 1960 — var det alltjämt den ekonomiska
lösningen i någon form som
föresvävade oss alla.

Därefter gjorde toryregeringen med
Macmillan i spetsen en helomvändning
och försökte nå en politisk lösning. Detta
misslyckades. Harold Wilson hade
inte varit premiärminister mer än ett
knappt halvår när han övergick till den
ekonomiska linjen igen. Detta lyckades
inte, man fick inget svar. På engelskt
håll finns nu av förståeliga skäl en viss
otålighet och man säger sig nu ånyo
vilja få till stånd en politisk lösning.

Slutsatsen av detta är att det inte är
alldeles uteslutet att, om engelsmännen
inte når en politisk lösning, de än en
gång kan falla tillbaka på att åtminstone
nå en ekonomisk.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern nämnde
ingenting om EFTA-samarbetet. Jag
förutsätter att detta innebär att han inte
har några invändningar mot vad jag
sade. Detta hälsar jag med tillfredsställelse.

Handelsministern gjorde därefter en
mycket skarp distinktion mellan en ekonomisk
och en politisk lösning av EECförhandlingarna.
Vi är väl i alla fall
överens om att den anslutning till EEC
som vi önskar är av ekonomisk karaktär
och att vi bör undersöka möjligheterna

att förena en anslutning i form av fullt
medlemskap med detta ekonomiska samarbete.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! I sitt interpellationssvar
uttalade handelsministern att det är regeringens
uppriktiga önskan att finna
en handlingslinje i denna fråga som omfattas
av riksdagens alla partier. Jag noterar
denna ambition.

Herr Wedén ansåg det helt uteslutet
att regeringen därvid även skulle ta hänsyn
till vad Vänsterpartiet kommunisterna
anser. Herr Wedén vill samtidigt
monopolisera begreppet demokratiskt
parti att gälla sådana som tycker som
han. Jag vill protestera mot detta missbruk
av demokratins namn och ideal.
Ni har varken rätt eller möjlighet att
ställa 300 000 svenska medborgare utanför
demokratin. Allra minst har ni rätt
att göra det när ni samtidigt hävdar att
regeringen på förhand skall avstå från
att ta hänsyn till vad ett av fem i riksdagen
representerade partier anser. Då
är ni, herrar Wedén och andra, ingenting
annat än skrymtare.

Jag vill emellertid i sakfrågan framhålla
att det enligt vår mening icke skett
några sådana förändringar, som skulle
motivera en ändrad inställning när det
gäller en svensk EEC-anslutning. Vi är
fortfarande motståndare till såväl medlemskap
som associering av vårt land
med EEC. Skälen härför har anförts i
många sammanhang, senast i den handelspolitiska
debatten här i riksdagen
den 10 mars detta år.

EEC:s målsättning är en politisk
union. Medlemskap i EEC är därför
oförenligt med vårt lands neutralitet.
Det har inte skett några sådana förändringar
som ändrar detta grundläggande
sakförhållande. Romfördraget är alltjämt
gällande. Det är alltjämt samma
mäktiga finansintressen i Västtyskland,
Frankrike och Italien som dominerar
sammanslutningen. Det är alltjämt sam -

126

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

ma politiska filosofi som ligger bakom
EEC. Vad statsminister Erlander sade i
sitt utmärkta Metall-tal 1961 bör därför
fortfarande gälla.

Vad beträffar påståendena om att den
överstatliga karaktären hos EEC på ett
avgörande sätt skulle ha nedtonats vill
jag kort anföra följande. Den mest hållbara
tolkningen av de s. k. Luxemburgöverläggningarna
förefaller vara att frågan
om majoritetsregelns användande
vid beslut i frågor, som för ett eller flera
medlemsländer bedöms som vitala,
skjutits på framtiden. I övrigt har ingenting
väsentligt förändrats. Denna
tolkning överensstämmer med vad som
anförs i den redogörelse som givits av
kommerskollegium i denna fråga. Vi vet
vad EEC är i dag, men vi vet inte exakt
vad det är i morgon. Detta förhållande
manar till försiktighet.

EEC är också ett handelspolitiskt
block med tullmur utåt som skadar och
försvårar de fattiga ländernas ekonomiska
utveckling. Medlemskap i EEC är
därför oförenligt med en uppriktig vilja
att bistå dessa länder. Även en vidare
integrerad västeuropeisk marknad
(EEC + EFTA) med nuvarande ekonomisk-politiska
maktstruktur och med gemensam
tullmur utåt skulle försvåra de
fattiga ländernas ekonomiska uppbyggnadsarbete.

Det har under den senaste tiden talats
mycket om den gynnsamma effekten
av Kennedyronden för svensk utrikeshandel
och över huvud taget för
de deltagande länderna. Men vilken blir
effekten för de fattiga länderna? Tyvärr
kan man vänta sig att deras problem
ytterligare kommer att förvärras. Det
har ännu inte gått att åstadkomma den
grundläggande förändring av handelsrelationerna
i världen att de fattiga
länderna gynnas, i stället för som nu de
rika länderna.

I stället för att satsa på marknadssamarbete
i Västeuropa, grundat på EEC
och EFTA, borde regeringen verka för

en allmän förändring av handelsrelationerna.
Det avgörande är att åstadkomma
en allmän frigörelse av världshandeln
och att befrämja en arbetsfördelning
mellan länderna som inte bygger
på konstlade gränser och höga tullmurar.
Inom ramen för en sådan frigörelse
av världshandeln måste de fattiga
länderna ges speciella privilegier.

Den västeuropeiska integrationen är
inte en inkörsport till internationellt
samarbete och arbetsfördelning. Den är
en återvändsgränd, vars beträdande kan
hämma lösningen av de europeiska säkerhetsproblemen,
binda den fackliga
rörelsen genom storföretagens ökade
möjligheter att manipulera med arbetskraft
och kapital samt underminera demokratin
genom att ytterligare avlägsna
delar av beslutsmakten från de folkvalda
instanserna.

Europa befinner sig utan tvivel mitt
uppe i en integrationsprocess som kommer
att fortsätta. Men detta gäller inte
bara Europa utan hela världen. Det är
inte alla former av integration som är
värdefulla och representerar ett framåtskridande.
Beträffande denna utveckling
gäller det för länderna att välja
vilken väg de vill gå.

Herr talman! Som redan framhållits
är det djupt beklagligt, att den nordiska
enigheten spruckit i denna fråga genom
Danmarks beslut. Det bör från svensk
sida självkritiskt sägas, att vi inte är
utan ansvar för denna utveckling. Om
regeringen hade varit djärvare när det
gällt att genomföra en nordisk marknad
med fri rörlighet för industri- som
jordbruksvaror är det möjligt att Danmark
hade kunnat förmås följa en annan
kurs. Men Sveriges regering och
riksdag har tvekat i fråga om att ta de
nödvändiga initiativen, och så har vi
kommit att medverka till den uppkomna
klyftan i Norden.

Det bör anmärkas att enigheten inte
kan återställas genom att Sverige och
Norge följer Danmarks exempel. Fin -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

127

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

land och Island hör också till Norden
och de lär icke vilja gå samma väg. Nej,
enda möjligheten att återställa enigheten
i Norden måste vara att nu ta de försummade
initiativen, d. v. s. konkret föreslå
en gemensam nordisk marknad.
Det är möjligt att detta inte kan övertyga
Danmark, men det kan i alla fall
bevara enigheten mellan fyra av de fem
nordiska länderna, och detta är bättre
än en fullständig splittring. En sådan
nordisk marknad bör föra en gemensam
utrikeshan delspolitik, baserad på avtal
med en eventuell västeuropeisk stormarknad
och strävan till ökad handel
med u-länderna och de socialistiska länderna.

I detta sammanhang måste jag ställa
frågan, varför regeringen i sina uttalanden
om relationerna till EEC endast
talar om två av de tre möjligheter som
finns. Varför utelämnas möjligheten av
ett handelsavtal mellan Sverige ensamt
eller ännu hellre mellan de nordiska
staterna gemensamt och EEC? Enligt
vår åsikt bör ett sådant handelsavtal
prövas. Det finns lika stora förutsättningar
att våra relationer till EEC skall
kunna ordnas på den vägen som via en
associering som förefaller mycket oviss.

Med anledning av gjorda uttalanden
är det viktigt att regeringen klart svarar
på följande fråga: Står regeringen
fast vid den linje som uttrycktes i statsministerns
Metall-tal 1961, eller har den
på några punkter ändrat sin inställning? Herr

talman! I interpellationssvaret
finns några uttalanden som inger stora
farhågor. Det sägs där att regeringen
inte tagit slutgiltig ställning till tidpunkten
eller formen för en ansökan om
förhandlingar med EEC, varför det inte
skulle föreligga underlag för en debatt
i riksdagen. Det anges som sannolikt
att beslut skall fattas medan riksdagen
inte är samlad. Riksdagen skulle alltså
inte ta ställning till denna fråga som
kan bli så avgörande för vårt lands

framtid. Är detta riktigt och står det i
överensstämmelse med gällande grundlag?
Regeringen kan ju här i realiteten
komma att binda riksdagen vid ett ställningstagande
som det sedan är svårt
att ändra. Det riktiga måste vara att
riksdagen först får ta ställning innan
något nytt utspel göres.

Det finns i interpellationssvarets formulering
också en antydan om att regeringen
överväger en ansökan om medlemskap
för vårt land i EEC. Efter vad
handelsministern sagt i de senaste inläggen
borde emellertid medlemskap vara
helt uteslutet. Det är emellertid nödvändigt
att riksdagen och allmänheten
får ett klart besked. Det behövs, herr
talman, en öppen och offentlig debatt
om denna avgörande fråga. Förslag och
beslut får inte smusslas undan i regeringskansliet.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Vi vill få till stånd en
ökning av handeln såväl inom som utom
Europa, och därför hälsar vi med tillfredsställelse
GATT-förhandlingarnas
resultat, vilka innebär att även tullarna
gentemot EEC kan sänkas med en tredjedel.
Detta öppnar nya möjligheter för
vårt näringsliv att exportera till dessa
marknader.

Vi kan också framdeles hoppas på ytterligare
GATT-förhandlingar och fortsatta
tullreduktioner. Vi kan fortsätta
EFTA-samarbetet som hittills gett goda
resultat, framför allt beträffande den
nordiska handeln, och vi får hoppas på
ökad handel med England i och med
återuppbyggnaden där.

Vi har en associationsansökan liggande
hos EEC, och vi bör vara tillfredsställda
om vi kan uppnå det tidigare
uppställda målet. EEC-kommissionens
chef sedan tio år, doktor Halistein, har
förklarat, att en associering kan tänkas
i olika former — från något som liknar
ett handelsavtal till något som liknar
fullt medlemskap. Det finns alltså ett

128 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

stort utrymme för förhandlingar inom
den ramen utan att vi gör avkall på
våra möjligheter till självständigt handlande
i framtiden.

Hellre bör vi avstå från 30 silverpenningar
än vi uppger vår självständighet
och våra möjligheter till självständigt
handlande också i framtiden.

Herr OHLIN (fp):

Jag vill börja med att instämma i de
uttalanden som tidigare gjorts av herr
Wedén och herr Gustafson i Göteborg.
Det är självklart att vår handelspolitik
hör utformas inom ramen för vår neutralitetspolitik.
Låt mig bara i detta avseende
göra en liten reflexion innan jag
övergår till det som jag begärt ordet för
att tala om, nämligen frågan om den
gemensamma marknaden och Norden.

I främsta rummet gäller det nu, som
herr Wedén påpekade, medlemskap och
— om ett sådant inte är möjligt att
åstadkomma -—• i andra hand associering.
Enligt min mening är det mindre
lämpligt att på detta stadium börja tala
om handelsavtal som en tredje möjlighet.
Handelsavtal kan nämligen komma
att innebära mycket litet och torde på
intet sätt utgöra en ersättning för fastare
anslutningsformer.

Vidare vill jag konstatera en sak som
väl är något av det betydelsefullaste
som skett sedan vi senast på allvar diskuterade
den svenska hållningen. Det
gäller att förhandla först och ta ställning
sedan. Det är orealistiskt att tro
att man i förväg skulle kunna få garantier
för det ena eller andra utan förhandlingar.
Att det föreligger enighet
på denna punkt hälsar jag med mycket
stor tillfredsställelse, och jag syftar
då på de fyra demokratiska partierna.

Herr talman! Jag skall sedan övergå
till att göra några korta reflexioner om
den nordiska aspekten på stormarknadsproblemet.
Alla är överens om att
det är väsentligt att den nordiska mark -

naden och det nordiska samarbetet i
övrigt bevaras inte bara under en övergångstid
— jag måste dock säga att det
kan vara av en viss betydelse under en
i så fall i övrigt mycket beklaglig utveckling
—• utan som ett permanent inslag
i våra livsförutsättningar. Det betyder
att det är ytterst angeläget att alla
nordiska stater kommer med innanför
en västeuropeisk marknads gränser.

Det innebär att de nordiska staterna
har mycket väsentliga grundläggande
gemensamma intressen. Å andra sidan
är det alldeles klart att man inte därav
kan dra den slutsatsen att ens de fyra
staterna Danmark, Norge, Sverige och
Finland skulle kunna förhandla gemensamt,
allra minst med gemensamma
förhandlare i Bryssel. Förutsättningarna
är alltför olika för t. ex. Finland och
Danmark. Jag tror att det måste sägas
att det är ingenting annat än en förflugen
tanke att dessa fyra stater skulle
kunna förhandla gemensamt.

Eftersom jag för min del ser det som
ytterst angeläget att allt göres som göras
kan för att bevara och ge styrka åt Norden,
känner jag det som ett tvång att
konstatera att det är risk för att det
nordiska samarbetet spolieras för framtiden,
om man i debatten kring dessa
problem släpper kontakten med verkligheten.
Vi har alltför många gånger
tidigare haft den tendensen, och resultatet
har varit att samverkan i Norden
stått och stampat eller gått mycket långsamt
framåt. Nej, låt oss bygga denna
samverkan på en fast och realistisk
grund.

Emellertid finns det — vilket jag tror
att handelsministern liksom någon annan
nyss berörde — så mycket av gemensamma
intressen att det bör vara
möjligt att utbygga den nordiska samverkan
inför de kommande förhandlingarna.
Det finns vidsträckta samordningsuppgifter.
Jag vill bara säga till
handelsministern att jag hoppas att han
tar mycket allvarligt på det som herr

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34 129

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

Gustafson i Göteborg här framhöll och
som framstår som ganska rimligt.
Handelsministern upplyser om en i och
för sig glädjande sak, nämligen att han
inhjudit sina nordiska kollegor och deras
ämbetsmän att ta del av det svenska
materialet och samverka. Regeringen
förklarar också att den är angelägen
att åstadkomma enighet mellan de demokratiska
partierna kring denna sak, men
samtidigt tillbakavisar regeringen upprepade
hänvändelser från den demokratiska
oppositionen om att få närmare
kontakt med detta utredningsarbete av
förberedande karaktär.

Herr handelsminister, låt inte prestigehänsyn
hindra er från att dra den
som ni nog innerst inne känner är den
enda vettiga slutsatsen i detta fall! Jag
har frågat herr Lange tidigare och jag
vill upprepa frågan: Menar herr Lange,
om det skulle bli en ny regering, att det
vore alldeles självklart och riktigt att
han och hans vänner ställdes helt utanför
det fortsatta arbetet av denna art?
Menar han inte det, torde den nyssnämnda
slutsatsen vara självklar.

Det räcker inte med vackert tal om
att man eftersträvar enighet, om man
sedan på en sådan här punkt av obegripliga
skäl vägrar att skapa förutsättningar
för en nära samverkan.

Det är enligt min mening väsentligt
att de nordiska staterna stöder varandra
vid förhandlingarna i Bryssel. Jag
tror att åtskilligt kan göras. Naturligtvis
kan vi allesammans se till att Finlands
intresse på det stadium där den
saken blir aktuell tillgodoses så väl som
omständigheterna det medger. Det är
inte bara fråga om modaliteter vid förhandlingarna.
Skulle Nordens stater
hamna på två olika sidor av marknadsgränsen
i Västeuropa, vore det ju en
katastrof för det nordiska samarbetet.
Jag vill därför, herr talman, dra den
slutsatsen att vid sidan av Nordens
deltagande i en västeuropeisk stormarknad
framstår uppgifterna att rädda

Norden såsom en i allt högre grad ekonomisk
och kulturell enhet såsom eu
historisk uppgift för vår tid.

Det är inte bara fråga om att åt våra
länder ge vissa ekonomiska fördelar
genom deltagandet i en västeuropeisk
stormarknad. Det är samtidigt fråga
om lösandet av en annan uppgift, nämligen
att skapa förutsättningar för bevarande
och utbyggnad av den ekonomiska
och kulturella enheten i Norden.
Låt oss hela tiden ha detta för ögonen!

Sedan tycker jag det är tråkigt att
sammanhållningen mellan EFTA-staterna
— jag tänker då närmast på de
nordiska staterna, Schweiz och Storbritannien
— vid förhandlingarna inte
blivit vad man för några år sedan räknade
med. Londonöverenskommelsens
betydelse har ju reducerats mycket
starkt. Tyvärr tror jag att den danska
regeringen där bär ett tungt ansvar
för utvecklingen, eftersom den på olika
sätt visat att man bekymrade sig föga
om Londonöverenskommelsen. Å andra
sidan har också den svenska regeringen
enligt min mening ett betydande ansvar,
eftersom den inte i tid insåg hur
betydelsefull Londonöverenskommelsen
var och inte satsade energiskt på att
övertala bl. a. Danmark att undvika
sådana spelöppningar som måste bidra
mycket starkt till att försvaga överenskommelsen.
Vi vet ju alla att så blivit
fallet. Att på ett sent stadium försöka
rädda Londonöverenskommelsen var
visserligen ett försök som var värt att
göras, men som jag bedömer saken var
förhoppningarna om att kunna nå goda
resultat tyvärr inte stora.

Statsrådet Lange var förvånad över
att vi inom oppositionen inte hade spekulerat
mera över vissa aspekter på
EEC:s svar och över de Gaulles attityd
gentemot ansökningar från EFTA-staterna.
Jag måste säga, herr statsråd, att
jag åtskilliga gånger har varit inne på
några reflexioner rörande vad vi skall
göra eller inte göra, om EEC avböjer

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 34

130 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

medlemskap för Storbritannien och övriga
EFTA-stater. Tiden tillåter inte en
närmare diskussion av detta i dag, men
jag kanske ändå får ta handelsministern
på orden och mycket kort säga
någonting om dessa två alternativ.

Det finns en eventualitet som efter
de Gaulles senaste yttrande inte förefaller
helt osannolik, nämligen att EEC
avböjer att släppa in Storbritannien
och andra som medlemmar, men erbjuder
associering och säger att man
sedan, om ett antal år, skall överväga
huruvida då förutsättningar finns att
förvandla associeringen till medlemskap.
Det är alltså tänkbart att associering
kan vara en väg till senare medlemskap
i EEC.

Enligt min mening bör vi, som jag här
redan sagt, fasthålla vid att medlemskap
är vad vi främst eftersträvar för
närvarande. Men jag delar handelsministerns
mening att vi kan överväga
handlande i alternativa situationer.
Därför vill jag ge uttryck för den meningen
att vi i Sverige har anledning
att inom EFTA börja ett informellt
tankeutbyte om denna möjliga linje —
att samtliga EFTA-stater, om EEC säger
nej till medlemskap, skall välja en
associering med tanke på att senare
medlemskap kunde bli aktuellt.

På den punkten vill jag instämma
i vad handelsministern sade för en
stund sedan, nämligen att vi inte skall
räkna med att Storbritannien under alla
omständigheter skulle vara motståndare
till att delta i en sådan utveckling, även
om man i nuvarande förhandlingsläge
inte vill ge något finger åt densamma.

Skulle å andra sidan EEC säga ett
mera bryskt och ovänligt nej till närmare
anslutning i någon form för EFTAstaterna
till EEC, måste vi överväga
andra handlingslinjer, en samverkan åt
annat håll, låt mig säga med Nordamerika,
Australien, Nya Zeeland eller Sydamerika,
en eventualitet som jag har
haft tillfälle att tidigare behandla i den -

na kammare. Men, som sagt, för närvarande
gäller det att i främsta rummet
förhandla om medlemskap.

Jag brukar i allmänhet inte ge mig
in på någon närmare diskussion med
herr Hermansson om problem som rör
det europeiska samarbetet, eftersom
herr Hermanssons förutsättningar för
en diskussion därom ju är så olika
mina. Herr Hermansson framförde emellertid
ett argument som jag i tidningspressen
har sett framföras även från
annat håll, och jag vill därför till sist
säga ett par ord om den saken.

Herr Hermansson påstod att de tullrestriktioner
som Kennedyronden kommer
att leda till sannerligen inte är någon
hjälp för de fattiga länderna. Detta
är en mycket märklig ståndpunkt. Skulle
världens fattiga länder ha något intresse
av att andra stater får sänkta
tullar? Med hjälp av klausulen om mest
gynnad nation blir ju så förhållandet
för praktiskt taget alla stater i världen.
Skulle det skada utvecklingsländerna
att vi skapar gynnsammare förutsättningar
för handeln i världen mellan industriländer
och u-länder, om de själva
önskar en sådan utveckling?

Betyder detta att herr Hermansson
verkligen anslutit sig till den egendomliga
uppfattningen att världens industriländer
skall bevara höga tullar
mot varandra för att därigenom få
möjlighet till en höggradig preferensbehandling
av u-länderna genom lägre
tullar? Jag har svårt att tro det.

Nej, det förefaller ganska uppenbart
att Kennedyrondens tullreduktioner både
direkt genom att skapa bättre förutsättningar
för u-ländernas handel
och indirekt genom att skapa förutsättningar
för en vidgad industrialisering
och snabbare ekonomisk utveckling
i såväl industriländer som andra
länder måste göra förutsättningarna
gynnsammare för en ekonomisk utveckling
i u-länderna och öka industriländernas
möjligheter att bygga ut

Måndagen den 29 maj 1967 em. Nr 34 131

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om
Sveriges anslutning till EEC

lijälp och stöd till utvecklingsländerna.

Herr Hermansson påstod också att
bildandet av någon form av stormarknad,
bestående av EFTA och EEC, skulle
vara till skada för de fattiga länderna.
Men siom bekant är ett mycket stort
antal fattiga länder redan associerade
med EEC. Skulle EFTA-staterna komma
med, måste det med all sannolikhet
innebära att ytterligare ett mycket
stort antal utvecklingsländer skulle omfattas
av detta handelspolitiska samarbete
och även på annat sätt uppnå en
närmare ekonomisk samverkan med industriländerna.

Säga vad man vill om EEC som enligt
min mening har både förtjänster
och svagheter — ingen kan väl påstå
något annat än att denna sammanslutning
redan från första början har tagit
sikte på, inte bara en friare handel
med, utan också andra betydande ekonomiska
fördelar åt utvecklingsländerna.
Om vi nu vidgar detta grepp kan
det inte vara till något annat än fördel
för utvecklingsländerna.

Man kunde invända att allt detta
är riktigt men att en del mindre utvecklade
länder ändå kommer att stanna
utanför. Varför skall utvecklingen
inte fortsätta? Om praktiskt taget hela
Afrika och en del andra länder har
kommit med i detta stormarknadssamarbete,
varför skulle inte Sydamerikas
och Mellanamerikas stater, som ju börjat
samarbeta i två stormarknadsunioner,
liksom vissa asiatiska länder, kunna
komma med i ett samarbete av samma
typ som det som industriländerna
här skulle bygga ut — och redan börjat
göra — med u-länderna?

Herr talman! Om man vill ha till
stånd en snabbare utveckling både av
stödet till u-ländcrna, handeln med uländerna
och över huvud taget sådana
förbindelser med dem som på olika
vägar skapar mer dynamik i deras utveckling
och för dem över tröskeln
till en självgenererande ekonomisk pro5*
— Andra kammarens

cess, då måste man också arbeta på
att åstadkomma en större marknad, i
första rummet mellan EEC- och EFTAstaterna,
en marknad som inte är sig
själv nog och inte kommer att vara sig
själv nog utan som — vilket ligger i
sakens natur -— måste arbeta i ett
världsperspektiv av för u-länderna mycket
betydelsefullt slag.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Denna gång skall jag
fatta mig kort, så att inte även jag löper
risken att bli utsatt för demonstration
av det slag som drabbade herr
Ohlin.

Jag vill säga till herr Hermansson
att vad statsminister Erlander i sitt
Metall-tal framhöll beträffande neutraliteten,
det står fast. Däremot har förhållandena
i omvärlden måhända —•
och jag säger måhända — förändrats så
att man kan tänka sig även andra former
för vår medverkan i Marknaden än
den som vår ansökan om förhandlingar
samma år närmast gällde.

Herr Hermansson vill inte heller i
dag höra talas om en association. Jag är
medveten om att det kommunistiska partiet
intog samma ståndpunkt 1961. Vi
ansåg 1961 när vi ansökte om association,
att inlämnandet av en sådan ansökan
låg helt i linje med de principer
som statsministern hade givit uttryck
åt i sitt Metall-tal.

Jag vill inte Säga mer till herr Hermansson
nu än att jag, när jag lyssnar
till honom, ibland känner mig benägen
att ge herr Wedén rätt i att vi
kanske borde ha framhållit att vi eftersträvar
en så stor uppslutning som
möjligt från alla de demokratiska partiernas
sida bakom vårt kommande
ställningstagande i marknadsfrågan.

Till herr Ohlin bara några ord om
två ting!

Jag delar herr Ohlins uppfattning
att handelsavtalet är en ganska dålig

protokoll 1967. Nr 34

132 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

form för reglering av de ekonomiska
förbindelserna mellan ett framskridet
industriland som Sverige och den Gemensamma
marknaden. Det gäller redan
ett EEC med de länder som nu är anslutna
— och än värre är det om det
blir fler. Jag har blivit mer och mer
betänksam härvidlag och på samma
gång alltmer övertygad om att ett handelsavtal
i mycket ringa utsträckning
tillgodoser våra möjligheter.

Jag skall inte vid denna sena timme
närmare utveckla varför jag tror att
saken tekniskt är mycket svår att ordna.
Man kan låsa fast utvecklingen. Ty
vad skulle ett handelsavtal inrymma?
Skulle det inrymma tullfria kontingenter
eller kontingenter med nedsatta tullar?
Det går ju att komma överens om
sådant för några år när det gäller olika
stapelprodukter. Men skulle vi t. ex göra
detta beträffande vår verkstadsindustri,
som hela tiden utvecklas och där
det kommer nya produkter varje år,
måste vi inrikta oss på att träffa årliga
överenskommelser rörande bilaterala
kvoter med de länder på den europeiska
kontinenten som tillhör EEC. Jag
tror att det vore att ta ett steg tillbaka
till bilateralismen åren efter kriget. Det
är väl inte uteslutet att vi kan, på
grund av att vår neutralitet inte är till
salu, hänvisas till denna form för reglering
av våra förhållanden, men jag
anser den vara den sämsta.

Däremot har jag mycket svårt att
följa herr Ohlin när lian anklagar den
svenska regeringen för att inte ha lyckats
övertyga den danska om vikten av
att vidmakthålla Lön donöverenskommelsen.
Herr Ohlin vet lika väl som jag
att Danmark — av skäl som vi kan
förstå utan att dela uppfattningen —
anser att det vore en fördel, om England
kom in först i EEC och därmed,
som man hoppas och tror, hjälpte Danmark
att i nästa omgång eller helst
samtidigt också komma in i EEC. Danmark
har inget intresse av att vidmakt -

hålla Lön donöverenskommelsen, och inför
detta förhållande tror jag att varken
herr Ohlin eller jag eller herr Hermansson
skulle kunna övertyga våra danska
vänner om nödvändigheten av att slå
vakt om Londonövereniskommelsen. Det
är vad jag vill ha sagt på denna punkt.

Herr Ohlin ställde igen en fråga som
jag besvarade i den föregående marknadsdebatten.
Han frågade, varför jag
inte i dagens läge gärna ser att en
grupp politiker granskar de slutsatser
som vi formulerar och som skall vara
utgångspunkten för en förhandling. Vi
inbjuder inte oppositionen att på det
sättet ta del av förberedelserna i våra
handelsavtal, helt enkelt därför att de
måste —- det ligger i sakens natur —
vara hemliga tills förhandlingen börjar.
De allmänna riktlinjerna kan man
alltid diskutera, och man kan naturligtvis
diskutera utredningsmaterialet. Jag
vet inte något land, i varje fall inte
något land i Norden, där ett så omfattande
utredningsmaterial redan publicerats
som i Sverige. Vi har hittills utgivit
tio publikationer om den ekonomiska
problematiken, Romfördraget,
dess utveckling och olika aspekter. En
ny publikation om den industriella utvecklingen
inom EEC kommer om någon
månad.

Det är självfallet att vi, innan vi
går till en livsviktig förhandling, måste
ha diskussioner här i riksdagen, allmänt
om uppläggningen därav, och det är
lika självfallet att vi kommer att rådfråga
utrikesnämnden i principfrågorna.

Om den nuvarande regeringen skulle
komma ur regeringsställning och försättas
i opposition — vilket, jag höll
på att säga, Gud förbjude, —■ och ni
inte skulle vilja ge Gunnar Lange tillfälle
att vara med om en detaljerad genomgång
av förhandlings,uppläggningen,
skulle jag ta detta med jämnmod
och som en självklarhet. Jag vill inte
göra, herr Ohlin, någon kohandel och

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

133

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. meddelande till riksdagen om

Sveriges anslutning till EEC

säga, att vi nu släpper in er i detta
arbete, om ni lovar att jag får komma
med någon gång i en framtid när jag
lämnat regeringen. Jag låter det hellre
vara vid sakernas nuvarande tillstånd.

Iierr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag tror att handelsminister
Lange bör vara litet försiktig och
inte alltför mycket instämma med herr
Wedén.

Jag vill framföra den mycket bestämda
meningen att var och en av oss som
sitter här i riksdagen har rätt att ge uttryck
åt en åsikt om huru vårt lands
förhållande till den Gemensamma marknaden
bör ordnas och att denna åsikt
också kan få avvika från den sittande
regeringens utan att vi därför skall
stämplas som odemokratiska. Att använda
en sådan diskussionsmetod, hem
talman, är ett missbruk av demokratins
namn och ideal. Man bör diskutera sakfrågorna
i stället för att komma med
sådana floskler som man sålunda gjort
här i debatten.

Herr Ohlins anmärkningar däremot
låg på ett sakligt plan. Den fråga som
han tog upp och ville diskutera med mig
har många aspekter. Jag vill något litet
erinra om hur utvecklingen varit för de
fattiga ländernas handel under de senaste
åren.

1 den rapport som framlades för
UNCTAD, d. v. s Förenta Nationernas
handelskonferens, vid dess fjärde session
1966, tog man upp dessa frågor till utförlig
behandling. Generalsekreteraren
erinrade om att tredje länders andel
av den totala exporten till EEC-länderna
hade sjunkit från 65 procent 1958
till 55 procent 1965. Därvid sjönk enbart
u-ländernas andel ännu kraftigare,
nämligen från 25 procent till 19 under
samma period.

Om man tar ut de för u-länderna viktiga
jordbruksprodukterna, finner man
att deras export av dessa produkter till

EEC-länderna var ännu mer utsatt. Den
stagnerade i absoluta tal och sjönk kraftigt
i fråga om andelen från 33 till 22
procent. Inte minst den gemensamma
jordbrukspolitiken i EEC anses komma
att få en ökande negativ effekt på tredje
länder, särskilt på de fattiga länderna.
Detta antyder något om problematiken,
ty verkan av Kennedyronden har
blivit att ett antal framför allt framgångsrika
industriländer drar stora fördelar.
De Ökar sin inbördes handel på
samma sätt som EEC och EFTA har
ökat den inbördes handeln mellan de
rika industriländerna. Effekten av detta
har samtidigt blivit att de fattiga ländernas
handel med dessa rika länder
har minskat i relativ omfattning och
stött på ökade svårigheter.

Det förhåller sig alltså inte på det
sättet att när de rika länderna ökar sin
handel, får även de fattiga länderna det
automatiskt bättre.

Det finns en möjlighet att åstadkomma
att tullsänkningar mellan de rika
länderna — som vi för vår del är anhängare
av, eftersom vi anser att man
bör sträva efter en allmän frigörelse av
världshandeln — också blir till nytta
för de fattiga länderna. Men då måste
man förändra hela det handelsmönster
som gäller för relationen mellan rika
och fattiga länder. Det är detta som
ännu inte har skett, och därför får de
åtgärder som de rika länderna vidtar
sinsemellan just den effekt som jag har
talat om.

Man skall naturligtvis inte ensidigt
fastna i detta betraktelsesätt, utan försöka
ställa in processen i en dynamisk
utveckling. Men det räcker alltså inte
med dessa åtgärder, utan man måste
som jag framhöll ändra på det handelsmönster
som för närvarande finns. Detta
handelsmönster gynnar de rika länderna
på de fattiga ländernas bekostnad.
Vi måste i stället privilegiera de
fattiga länderna på de rikas bekostnad.
När vi har lyckats därmed, får också

134 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

tullsänkningar och en ökad handel mellan
de rika länderna en annan effekt.

Jag tror alltså, herr Ohlin, att detta
problem innehåller många fler aspekter
än herr Ohlin berörde i sitt resonemang.

Härmed var överläggningen slutad.

Statsutskottets utlåtande nr 126

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 126, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit reservationen
1) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra pro -

positionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 126, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Kaijser m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III) i
utskottets utlåtande nr 126, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34 135

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Kaijser m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Bankoutskottets utlåtande nr 32

Herr TALMANNEN yttrade:

Propositioner framställes först momentvis
beträffande utskottets hemställan
med tillhörande motivering och
därefter i fråga om utskottets yttrande i
övrigt.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A)
i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Ekonomisk debatt

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 2 a); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 a) av herr Hilding in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
115 ja och 80 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

136 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Ekonomisk debatt

Motiveringen

Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av den
motivering, som anförts i reservationen
2 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nordgren begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
bankoutskottets motivering beträffande
mom. B) i utskottets utlåtande nr
32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som anförts i reservationen
2 b) av herrar Åkerlund och
Enarsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
144 ja och 28 nej, varjämte 41 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Mom. C

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C) i
utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 159 ja och 36 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. D) i
utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Åkerlund m. fl.

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34 137

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
150 ja och 33 nej, varjämte 30 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 342
och 11:427 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. F

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. F) i
utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Ekonomisk debatt

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 102 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets motivering i övrigt

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bankoutskottets motivering i övrigt
i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i reservationen
6) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
110 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

138 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Inkomsten från riksbanksfonden
Bankoutskottets utlåtande nr 42

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 860
och 11:1065; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§2

Inkomsten från riksbanksfonden

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av motioner angående
inkomsten från riksbanksfonden.

I vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner hade hemställts, att riksdagen
vid fastställandet av riksstaten för budgetåret
1967/68 skulle under Inkomster
av statens kapitalfonder: Riksbanksfonden
upptaga en högre inkomst än det
belopp av 150 milj. kr. som Kungl. Maj :t
föreslagit i årets statsverksproposition.
Motionerna var

dels de likalydande motionerna
nr 596 i första kammaren av herr Ernulf
och nr 746 i andra kammaren av
herrar Antby och Ståhl, vari ifrågavarande
inkomst föreslagits bli beräknad
till 200 milj. kr.,

dels motionen nr 758 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås in. fl.,
vari inkomsten föreslagits bli beräknad
till 220 milj. kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1: 596 och
II: 746 samt II: 758.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund, Hilding, Brundin, Regnéll,
Larsson i Umeå och Löfgren, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
1:596 och 11:746 och i anledning
jämväl av motionen II: 758, måtte
vid fastställande av riksstaten för budgetåret
1967/68 under Inkomster av statens
kapitalfonder: Riksbanksfonden

upptaga en inkomst av 200 milj. kr.

Utskottets hemställan föredrogs; ocli
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Vid första påseendet
kunde man kanske få det intrycket att
det här är fråga om ett stort och viktigt
ärende. Det belopp varom meningarna
är delade mellan utskottets majoritet
och ett antal reservanter uppgår nämligen
till inte mindre än 50 miljoner kronor.
Man kan emellertid snabbt reducera
betydelsen av ärendet. För det
första är det bara fråga om att med ett
preliminärt belopp ta upp i kommande
budget en intäkt från riksbanken, som
man så småningom får ta ställning till
definitivt. För det andra måste man
konstatera att det här är fråga om en
bokföring som kan utföras på ett sätt
lika väl som på ett annat. Vi har resonerat
om detta ett par gånger förut här i
kammaren.

Jag tror att jag en gång formulerat saken
så, att man i det ena fallet tar hand
om en inkomst och lägger den i sin
plånbok, medan man i det andra har
den i någon annan ficka.

Nu menar reservanterna att det blir
överskådligast och bästa ordningen, om
man i stort sett samlar sina tillgångar i
plånboken och inte har dem i diverse
fickor. Vi skall emellertid ha klart för
oss att det under alla förhållanden rör
sig om statens pengar, vare sig dessa
vinstmedel nu ligger kvar i den helägda
riksbanken i form av där nedplöjda medel
eller redovisats och tagits hem av
ägaren.

När jag nu på detta sätt velat reducera
betydelsen av åtgärden kan man
kanske fråga sig: Varför då bråka och
gå emot det framlagda förslaget om de
150 miljonerna? Det beror på att vi tycker
att det dock är en bättre ordning att
i stort sett ta hem den redovisade nettovinsten.
Vi har tidigare fått bevittna,
hur man genom ett annat förfarande
fått till resultat att stora belopp uppsamlats
inom riksbanken och där, rent ut
sagt, vållat bekymmer när de skulle disponeras.
Denna tanke har förts fram i
motioner från högern och mittenpar -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

139

tierna. Dessa motioner liar resulterat i
en reservation i bankoutskottet, till vilken
jag ber att få yrka bifall.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! lag anser liksom herr
Regnéll att denna fråga just nu inte
har så stor betydelse, eftersom det är
först när riksbanksvinsten kommit fram
som riksdagen har att besluta om hur
den skall disponeras. I varje fall har
det under flera år samlats stora pengar
i riksbanken, vilka i fråga om disposition
i stort sett varit låsta i riksbanken.

Förra året gav riksbanken eu vinst
på 229 miljoner kronor, och enligt vår
bedömning bör vinsten kammande budgetår
bli av minst den storleken. Vi anser
det på intet sätt ha någon stor samhällsekonomisk
betydelse hur dessa medel
bokförs, men de bör rätteligen inte
samlas upp i riksbanken. De bär i stället
komma statsverket direkt till godo,
så att vi inte än en gång behöver uppleva
att riksbanken har samlat ihop så
mycket pengar, att man knappast vet
vad man skall göra med dem, utan bara
ställer riksdagen inför fullbordat faktum.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Frågan om riksbanksvinsten
har de senaste åren genom olika
motionsyrkanden blivit en av riksdagens
pålitligaste följetonger. På
grund av dessa motionsyrkanden måste
frågan behandlas två gånger varje vårriksdag,
dels när vi skall ta definitiv
ställning till hur mycket av riksbanksvinsten
som skall inlevereras till statsverket,
dels då vi som i dag skall beräkna
vinstens storlek.

Ett intressant material för bedömning
av denna fråga föreligger i utskottsutlåtande!,
av vilket det framgår att riksbanksvinisten
under de sista fem åren i
genomsnitt uppgått till 193 miljoner

Inkomsten från riksbanksfonden

kronor per år. I detta sammanhang får
man ta i betraktande att de senaste
årens ränteläge varit det högsta vi haft
på många år. När nu räntan enbart under
de senaste månaderna sänkts med
1 procent kan val bl. a. detta tas till
intäkt för att riksbanksvinsten i år
ingalunda kommer att uppnå de rekordsiffror
som noterades under 1966.

Reservanterna och motionärerna anser
— på goda grunder, som man säger
■— att riksbanksvinsten kommer att
överstiga de 230 miljoner kronor som
den uppgick till förra året. Det skulle
vara intressant att veta vilka speciellt
goda grunder man åberopar i detta
sammanhang. I folkpartiets och högerns
motioner har man yrkat att 200
respektive 220 miljoner kronor skall
beräknas kunna inlevereras till statsverket
under budgetåret 1967/68.

Bankoutskottets majoritet har för sill
del bedömt frågan så, att det är orealistiskt
att i förväg inteckna riksbanksvinsten
intill sista kronan eller kanske
rent av överteckna den, vilket troligen
skulle bli följden om man accepterade
reservanternas propåer, trots att högern
nu lämnat sin motion åt dess öde
och anslutit sig till folkpartimotionen
med yrkandet om de 200 miljonerna.
Den bedömning som riksbanksfullmäktige
har gjort och som delas av utskottsmajoriteten,
att 150 miljoner kronor
bör räknas såsom riksbamksvinst att föras
över till statskassan, torde vara mest
realistisk i denna situation. Vi får ju
tillfälle att vid vårriksdagen nästa år
ta slutlig ställning till frågan om hur
mycket som definitivt skall föras över
till statskassan.

Herr talman! Jag tror att det räcker
med dessa korta kommentarer och ber
att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

140

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden

dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 73 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§3

Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 35, angående uppskov med
behandlingen av vissa ärenden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Till konstitutionsutskottets
uppskovsmeniorial bär herr Sveningsson
d första kammaren och jag fogat
en blank reservation. Eftersom detta
är relativt ovanligt när det gäller ett

uppskovsmeniorial, skall jag för eventuellt
undrande kolleger i största korthet
redovisa motivet.

Den 3 november 1966 mottog utskottet
betänkande nr 1 av utredningen angående
effektivisering av riksdagens
revisorers verksamhet. Betänkandet nr
2 erhöll utskottet den 16 mars 1967. I
slutet av april fick utskottet föredragning
och tillfälle till diskussion. Det råder
enighet i utskottet om att de frågor
som påfordrar grundlagsändring skall
skjutas till kommande höstsession. Frågan
om suppleanternas tjänstgöring behöver
dock inte behandlas grundlagsmässigt.
För närvarande förhåller det
sig så att om en suppleant skall rycka
in, så måste den ordinarie träda tillbaka
för den återstående mandattiden. Såvitt
jag förstår, bär flertalet den meningen
att suppleanterna för revisorerna
bör tjänstgöra på samma sätt som
suppleanterna i utskotten.

Det synes mig något besynnerligt att
denna praktiska fråga uppskjutes till
hösten. Visst har arbetsbelastningen i
utskottet varit stor under den gångna
sessionen, men så stor bar den ändock
inte varit att inte utskottet kunnat slutbehandlat
suppleantfrågan.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Bara en kort kommentar
i anledning av herr Wennerfors’
anförande!

Ett uppskov med suppleantfrågan betyder
ingenting i sak, eftersom riksdagens
revisorer och suppleanter är valda
för 1967 och en ändring kan göras
först i samband med valet 1968.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§4

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
memorial och utlåtanden:

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

141

nr 119, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om ytterligare anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster,

nr 121, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1967/68,

nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjäminingsfonden
för budgetåret 1967/68, och

nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1967/
68 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 5

Vissa löneanslag- samt lönegrupperingen

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa löneanslag
jämte vissa motioner berörande lönegrupperingen.

I propositionen nr 1 (bilaga 14, punkt
1)9) hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition
i ämnet, till Täckning av beräknade
merkostnader för löner och
pensioner m. m. för budgetåret 1967/68
under tolfte huvudtiteln beräkna ett förslagsanslag
av 575 milj. kr.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 129, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

Vissa löneanslag samt lönegrupperingen

över civilärenden för den 26 april 1967,
föreslagit riksdagen att 1) bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret 1966/67
medge att anslag och anslagsposter som
vore maximerade av riksdagen finge
överskridas med anledning av avtal som
godkänts av riksdagens lönedelegation,
2) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner m. m. på tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1966/67
under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 305 milj. kr., 3) till Täckning
av beräknade merkostnader för
löner och pensioner in. m. för budgetåret
1967/68 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 575 milj.
kr., 4) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1966/67 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 30 milj. kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat vissa vid riksdagens början
väckta motioner berörande lönegrupperingen,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m.fl. (1:93) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustavsson i Alvesta in. fl.
(II: 124), i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte uttala sig för att dyrortsgrupperingen
av de statsanställdas
löner avvecklades i enlighet med vad i
motionerna anförts samt att därvid de
särskilda förhållandena beträffande
övre Norrland beaktades;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Åkesson och Erik Filip Petersson
(1:149) och den andra inom andra
kammaren av herr Westberg m. fl.
(11:186), i vilka motioner hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte som sin mening ge till känna
att frågan om en avveckling av nu gällande
lönegruppering borde aktualiseras
senast i samband med kommande löneförhandlingar
avseende tiden efter
nu löpande avtalsperiod.

142 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Vissa löneanslag samt lönegrupperingen

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1. bemyndiga Knngl. Maj:t att för budgetåret
1966/67 medge att anslag och
anslagsposter som vore maximerade av
riksdagen finge överskridas med anledning
av avtal som godkänts av riksdagens
lönedelegation,

2. till Täckning av beräknade merkostnader
för löner m. in. på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 305 000 000 kr.,

3. till Täckning av beräknade merkostnader
för löner ocli pensioner m. m.
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 575 000 000 kr.,

4. till Täckning av beräknade merkostnader
för löner på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1966/67 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 30 000 000 kr.;

B. att motionerna 1:93 och 11:124
samt 1:149 och 11:186 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Axel Andersson, Ivar
Johansson, Kaijser, Harry Carlsson, Ottosson,
Strandberg, Johan Olsson, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Turesson,
Gustafsson i Skellefteå och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett att utskottet under
B. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 93 och II: 124 samt I: 149
och II: 186, i skrivelse till Kungl. Maj :t
ge till känna vad reservanterna anfört;

2. av herr Ståhl, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och

anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Några ord med anledning
av den reservation som här föreligger! När

riksdagen 1958 begärde en ny
prisgeografisk undersökning och 1963
beslöt att bevilja medel för en sådan

undersökning, angavs syftet alldeles
klart vara att detta nya material skulle
ligga till grund för en revision av lönegrupperingen.
Mot bakgrund av detta
uttalande och det faktum att utredningens
resultat förelåg i god tid innan förhandlingarna
med de statsanställda
slutfördes i fjol, framstår det som i
högsta grad anmärkningsvärt att inte
utredningens resultat lett till någon revision.
Det blev ingen avveckling av
dyrortsgrupperingen eller ens en minskad
spännvidd mellan ortsgrupperna.
Detta är så mycket mera märkligt som
den prisgeografiska undersökningen
visade mycket små skillnader i allmänhet
i fråga om levnadskostnaderna. Här
förelåg alltså ett material som ganska
klart visade att motiv saknas för en
fortsatt lönegruppering. Jag bortser bär
från de tillägg som utgår i särskild ordning
till befattningshavare som bor på
orter med ett hårt klimat och med
långa avstånd; det gäller speciellt personal
i övre Norrland.

Anledningen till att denna undersökning
visade så små skillnader, när det
gäller levnadskostnaderna, jämfört med
tidigare utredning, är nog inte så mycket
att levnadskostnaderna hade utjämnats,
som fastmera det faktum att man
vid undersökningen i större utsträckning
än tidigare sökt mäta levnadskostnaderna
vid en likvärdig standard.
Bland annat har rese- och avståndskostnaderna
över huvud taget mera beaktats.
Jag vill dock påpeka att den
kommunala servicen är i hög grad olika
även när det gäller människor som
betalar en lika stor kommunalskatt, beroende
på de stora variationerna i skatteunderlaget
per invånare. Undersökningen
har på det sättet, trots sina förtjänster,
underskattat den faktiska dyrheten
vid lika standard när det gäller
glesbygden och de mindre och medelstora
tätorterna.

Det måste, herr talman, betecknas
som mycket anmärkningsvärt att man
inte vid den treåriga löneuppgörelse

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

143

som träffats för de statsanställda — när
man dessutom hade detta material att
tillgå — på något sätt beaktat de krav
so-m här alldeles klart reses på en avveckling
av dyrortssystemet. Man ville
inte ens minska spännvidden mellan
orterna för att successivt söka avveckla
systemet, trots att lönehöjningen för
statsanställda under dessa tre år rört
sig om över 20 procent.

Från centerpartiets sida har vi fört
en mycket hård kamp för att avskaffa
dyrortssystemet, och vi har haft glädjen
se att vissa resultat har uppnåtts.

Jag vill bl. a. peka på avvecklingen av
dyrortssystemet beträffande ortsavdragen
och på minskningen av antalet ortsgrupper,
som för närvarande är tre.
Men det är ändå uppenbart att denna
dyrortsgruppering för betydande löntagargrupper
framstår som en orättvisa.

Jag vill avslutningsvis, herr talman,
anföra att det också framstår som anmärkningsvärt
att skillnaden mellan befattningshavare
i samma lönegrad eller
löneklass, vilka bor i respektive ortsgrupp
3, 4 eller 5, enligt detta system
blir större ju lägre lönen är. För de
högre befattningshavarna på löneplan A
är löneskillnaderna proportionsvis betydligt
mindre än för de lägre. För de
högsta lönerna — på löneplanerna B
och C — finns det ingen dyrortsgruppering
alls. Detsamma gäller också de
högsta löneklasserna på U-planen. Man
får därför inte undra över att detta uppfattas
som ett orättvist system. Det är
tydligt att den statliga förhandlingsparten
inte varit särskilt intresserad av att
få till stånd en avveckling av dyrortssystemet.

Statsutskottets majoritet har nu avstyrkt
de väckta motionerna med hänvisning
till att det numera är en förhandlingsfråga
mellan parterna i löneförhandlingarna,
huruvida man skall ha
en dyrortsgruppering och hur denna
skall vara utformad. Men vi reservanter
anser inte att detta bör utgöra något
hinder för riksdagen att uttala att en

Vissa löneanslag samt lönegrupperingen

avveckling av dyrortssystemet bör aktualiseras
i samband med de kommande
löneförhandlingarna, eftersom den
träffade treårsuppgörelsen inte gärna
kan ändras under pågående avtalsperiod.
Vi anser också att ett sådant
uttalande står helt i överensstämmelse
med riksdagens beslut år 1963 och det
resultat som den prisgeografiska undersökningen
givit vid handen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 av herr Axel Andersson
in. fl.

1 detta anförande instämde herrar
Gustavsson i Alvesta (ep) och Åkerlind
(h).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Ortsgrupperingen har
under hela sin 50-åriga tillvaro varit
föremål för kritik och missnöje. Så
gott som varje år har den också debatterats
i riksdagen. Redan i ortsgrupperingsutredningen
1957, i vilken jag deltog,
var vi överens om att ortsgrupperingen
praktiskt taget förlorat sitt berättigande.
Vi föreslog därför ett successivt
slopande av densamma -— eventuellt
med särbestämmelser för bl. a. Norrland
i fråga om lönerna. Jag har för
min del inte haft anledning att ändra
ståndpunkt. Mycket tyder på att det i
praktiken i många fall kan vara dyrare
att bo i landsorten än i storstaden, om
man nämligen skall försöka hålla samma
levnadsstandard.

Genom olika riksdagsbeslut har vi
kommit en god bit på vägen mot enhetlighet.
Från och med 1962 har ortsgrupperingen
i fråga om ortsavdrag vid
beskattning helt slopats. Det är just vad
vi föreslog 1957. För lönesättningen har
antalet ortsgrupper, som en tid var uppe
i nio, bringats ned till tre. Grupp 3 omfattar
nu hela södra och mellersta Sverige
med undantag av Stockholms- och
Göteborgsregionerna med två tredjedelar
av landets befolkning.

Den prisgeografiska undersökningen,
som riksdagen begärt 1958 och som i

144 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Vissa löneanslag samt lönegrupperingen

december 1965 överlämnades, visade
att en ytterligare utjämning i dyrortshänseende
ägt rum. I proposition nr 54
år 1963 uttalade Kungl. Maj :t — och
riksdagen hade ingen invändning att
göra — att syftet med 1964 års dyrortsundersökning
skulle vara att ge underlag
för en revision av gällande lönegruppering.

Enligt 1965 års riksdagsbeslut är —■
som utskottet också erinrar om —
även ortsgrupperingen nu en förhandlingsfråga.
I förhandlingarna om nytt
avtal var frågan uppe, men topporganisationerna
hade tydligen olika uppfattningar
om dess lösande. I tidningen
Försvarstjänstemannen heter det: »Statens
avtalsverk föreföll emellertid inte
ens ha en tanke på att genomföra något
slags reform i detta avseende, och även
om motiveringarna aldrig fördes fram
i dagen verkade motsättningarna vara
av mer principiell än ekonomisk karaktär.
»

Parterna på det statliga området har
tillsatt en arbetsgrupp vars uppgift är
att utreda den statliga lönesättningen.
Tidningen Försvarstjänstemannen menar
emellertid att man inte har någon
garanti för att denna grupp på allvar
kommer att angripa de dyrortsgrupperade
lönerna och att man måste få till
stånd en intensiv diskussion om dyrortsgrupperingens
berättigande. På
många håll har man tydligen — att
döma av tidningspressen — samma uppfattning.

Den omständigheten att lönegrupperingen
numera är en förhandlingsfråga
bör — som reservanterna framhåller —
inte utgöra något hinder för riksdagen
att tillkännage sin uppfattning i fråga
om ortsgrupperingen. För min del ansluter
jag mig sålunda till motionärernas
och reservanternas uppfattning att
riksdagen än en gång skall göra ett
uttalande om att frågan om lönegrupperingens
avveckling bör aktualiseras i
kommande löneförhandlingar, avseende
tiden efter nuvarande avtalsperiod.

Med det sagda vill jag, herr talman,
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 1 av herr Axel Andersson
in. fl.

I detta anförande instämde herr
Westberg (fp).

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag avser inte att yttra
mig i själva sakfrågan huruvida vi skall
ha kvar ortsgrupperingen eller inte,
utan endast att med några ord beröra
frågan ur principiella synpunkter.

Utskottet säger, att »riksdagen inte
lämpligen bör ge uttryck för några med
avseende på kommande löneförhandlingar
bindande ståndpunktstaganden».
Detta är riktigt. Uttalanden av denna
innebörd har gjorts flera gånger tidigare.
Man borde ha tillagt att riksdagen
numera har inrättat en lönedelegation
som kan och bör ge uttryck åt principiella
ställningstaganden i samband med
löneförhandlingar. Sådana uttalanden
har riksdagens lönedelegation gjort i
samband med löneförhandlingarna förra
året, och även i år har vissa ställningstaganden
gjorts. Ett förslag till uttalande
förra året i fråga om lönegrupperingen
avvisades med hänsyn till att
man då inte ansåg sig böra göra något
uttalande. Lönedelegationens verksamhet
har redovisats i dess berättelse, som
har granskats av bankoutskottet och
som av riksdagen lämnats utan erinran.
I samband med behandlingen av denna
redovisning hade det varit lämpligt
för herrar Eliasson i Sundborn och Nelander
m. fl., som är kritiska till systemet,
att ge sina synpunkter till känna.

Mot den bakgrunden förefaller mig
reservanternas uttalanden mycket egendomliga.
Man erinrar om att lönedelegationen
har att på riksdagens vägnar
godkänna träffade uppgörelser, men
anser samtidigt att riksdagen bör göra
uttalanden i fråga om vad uppgörelserna
bör innehålla. Om riksdagen skall
göra ett sådant uttalande, vilket skulle
strida mot tidigare praxis, borde den

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

145

upphäva det uppdrag den har lämnat
lönedelegationen. Har man skapat ett
smidigt instrument som har till uppgift
att tillvarata riksdagens intressen
i löneförhandlingarna, tillkommer det
givetvis detta att i grundlagsenlig ordning
utöva sina befogenheter. Riksdagen
har sedan att i samband med granskningen
av dess verksamhet ge uttryck åt
värderingar av dess ställningstaganden.
Däremot bör riksdagen avstå från att
göra uttalanden i förhandslingsfrågor
så länge fullmakten för lönedelegationen
gäller.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att riksdagen 1963 var fullt överens om
att en ny prisgeografisk undersökning
skulle ligga till grund för en revision
av lönegrupperingen. Så har inte skett
trots att det gjorts en undersökning.

Vidare säger herr Gustafsson i Uddevalla
att riksdagen av principiella skäl
inte bör göra uttalanden i denna fråga.
Han hänvisar till att man bör diskutera
frågan i riksdagens lönedelegation.
Men när den sakens togs upp från centerhåll
i lönedelegationen, var majoriteten
inte med på att göra ett uttalande
och anförde principiella skäl. När skall
vi, herr Gustafsson, uttrycka vår mening?
När riksdagens lönedelegation
inte gör det, då måste vi ha rätt att göra
det här i riksdagen.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill framhålla att
det uttalande som gjordes av riksdagens
lönedelegation och avvisandet av centerpartiets
förslag till uttalande i fråga
om lönegrupperingen har redovisats
för riksdagen och där lämnats utan erinran.
Det hade varit lämpligt att ta
upp den här debatten i samband med
riksdagsbehandlingen då.

Vissa löneanslag samt lönegrupperingen

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är väl lämpligt att
vi redovisar vår uppfattning i samband
med att motionerna behandlas i statsutskottet.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Lönegrupperingen är
en gammal diskussionsfråga. Den terminologi
som används i detta fail är
väl inte helt korrekt. Herr Eliasson i
Sundborn talade om att dyrortssystemet
bör avskaffas. Jag tycker att herr
Eliasson vid denna tidpunkt borde ha
lärt sig att dyrortssystemet är avskaffat.
Det finns inte längre något dyrortssystem.
Dyrortsnämnden är upplöst.
Det enda som finns är en förhandlingsöverenskonimelse
om efter vilka regler
statstjänstemännens löner skall utbetalas,
på precis samma siätt som på
den enskilda marknaden.

Grunden för herr Eliassons resonemang
finns inte i dagens läge, och reglerna
för hur lönerna skall utbetalas
är inte någon ny förhandlingsfråga. Det
är en gammal ''förhandlingsfråga. Redan
1956 på hösten träffade jag uppgörelse
med statstjänarorganisationerna om hur
löneplanerna skulle se ut. De justeringar
som skett i löneplanerna sedan
desis är också en produkt av direkta
förhandlingar med personalorganisationerna.
Här har riksdagen praktiskt taget
enhälligt, om jag bortser från vissa
detaljfrågor, givit personalorganisationerna
fullständig förhandlingsrätt.

Det är ganska märkligt att man i det
borgerliga lägret inte vill ge denna förhandlingsrätt
sedan man varit med att
besluta om den. Den aktion som bedrives
på detta område är ingenting annat
än ett förmyndarskap över personalorganisationerna.
Man vill bestämma hur
dessa skall fördela den totala summa
som står till förfogande vid ett förhandlinigstillfälle.
Är det inte ändå rimligare
att överlåta till personalorganisationerna
att göra den bedömningen

146 Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Vissa löneanslag samt lönegrupperingen

själva så att de kan ta det initiativ på
dessa områden som de från sina utgångspunkter
anser vara de riktiga?

Herr Eliasson i Sundborn sade att
det är högst anmärkningsvärt att den
prisgeografiska utredningen inte gav
något resultat vid de senaste förhandlingarna.
Detta har ett oskiljaktigt samband
med de beräkningar som personalorganisationerna
gjorde av hur det totala
löneutrymmet skulle disponeras.
Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att ett totalt avskaffande av löneplanerna
och en enhetlig lön efter dyrortsgrupp
5 över hela landet kommer
att kosta omkring 500 miljoner kronor.
Personalorganisationerna vill ha ett ord
med i laget beträffande hur dessa 500
miljoner kronor skall disponeras. Jag
tror inte att de godtar ett sådant förmyndarskap
på denna punkt som reservanterna
avser.

Herr Neländer var nog litet slarvig i
sin redovisning av resultaten från den
utredning som han deltog i. Herr Nelander
hänvisade till att utredningen
föreslog att lönegrupperingen skulle avskaffas.
Det är riktigt, men varför satte
herr Nelander punkt vid det meddelandet?
Varför fortsatte inte herr Nelander
och meddelade kammaren att
utredningen föreslog, att löneplanerna
skulle ersättas med marknadslöner?
Och vad är marknadslön i dag? Ja,
ärade kammarledamöter, i den marknadslön
som i dag utgår är spännvidden
mellan 25 och 30 procent, medan
den statliga spännvidden är 12 procent.
När herr Nelander nu säger att han
står fast vid den ståndpunkt som han
intog’ då, är det fel av honom att yrka
att lönegrupperingen skall bort utan att
komplettera det med vad som var väsentligt
i hans ståndpunkt vid den tidpunkten,
nämligen att den nu rådande
spännvidden skulle mer än fördubblas.

Jag tror, herr talman, att det på den
punkten är nödvändigt att klargöra innebörden
i det kommittéförslag som
herr Nelander vid skilda tillfällen åbero -

pat. Om han, som han nu sade, står fast
vid den ståndpunkt han då hade, att
man skall tillämpa fullständig marknadslön,
innebär det en ökning av
spännvidden till mer än det dubbla.

Då jag, herr talman, anser att man
bör respektera organisationernas rätt
att själva ta initiativ i dessa frågor,
hemställer jag om bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag är mycket väl medveten
om att detta är en förhandlingsfråga
— det står för övrigt i reservationen.
Om vi kallar detta för lönegruppering
eller dyrortssystem så är det endast
olika namn på samma sak. Jag
konstaterar att det var på herr Lindholms
förslag — han var ju löneminister
den gången — som riksdagen 1963
beslutade att man skulle: göra en ny
prisgeografisk undersökning för att få
underlag för en revision av dyrortsr
systemet. Jag vet inte om herr Lindholms
åsikter i den frågan i dag stämmer
med detta.

Vidare säger herr Lindholm, att personalorganisationerna
har förhandlingsrätt
och att vi på något sätt skulle
vilja inskränka den och uppträda med
något slags förmyndarskap. Om nu herr
Lindholm otvivelaktigt är specialist på
förhandlingar, vilket jag inte är, måste
väl ändå herr Lindholm komma ihåg
att det finns två parter när man förhandlar.
Och i detta fall är det fråga
om vilken ståndpunkt arbetsgivaren
skall ta. Det är inte fråga om att diktera
ett avtalsresultat, utan det är att
säga från arbetsgivarens sida att man
vill aktualisera denna fråga vid kommande
förhandlingar. Det är väl inte
att inskränka personalorganisationernas
rätt! För övrigt vet alla i denna kammare
att Statstj änarkartellen och även
TCO aktualiserade frågan om reform
av eller avveckling av dyrortssystemet
under förhandlingarna. Det var inte
löntagarorganisationerna utan den and -

Måndagen den 29 maj 1967 em.

Nr 34

147

ra parten som tydligen inte ville vara
med om det. Då blir det ju litet skillnad
i historieskrivningen.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag lämnade förvisso
ingen felaktig redovisning av utredningen,
även om det var ett sammandrag
av densamma. Jag sade tydligt, att vi
föreslog att det eventuellt skulle bli
särbestämmelser för Norrland och andra
platser. Frågan om en eventuell övergång
till marknadslöner, som vi nämnde
om i utredningen, utgjorde en utredningsfråga
som vi inte själva kunde ta
ställning till.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Kommittéförslaget omfattade
inte bara norrlandsfrågor, utan
också frågan att man skulle ersätta den
tidigare löneplanslönen med marknadslöner.
När det betänkandet remitterades,
avstyrkte samtliga organisationer
det av kommittén utarbetade förslaget,
ty de betraktade löneplanen som ett
bättre instrument än det av kommittén
förordade, vilket hade givit de konsekvenser
varom jag nyss talade.

Nu talade ånyo herr Eliasson om att
jag tillsatt en utredning för att undersöka
detta. Ja, det gjorde jag därför
att riksdagen hade begärt det. Det hindrar
inte att jag hela tiden hade den
mycket bestämda uppfattningen, som
jag i dag har deklarerat, att detta är
en förhandlingsfråga. Avvägningen av
vad som skall ske bör avgöras vid förhandlingsbordet
och icke på det sätt
som reservanterna avser. Reservationen
innebär kort och gott att man vill styra
nästa avtalsrörelses struktur. Det är att
sätta sig som förmyndare för personalorganisationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Vissa löneanslag samt lönegrupperingen

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 125, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 91 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial:

148

Nr 34

Måndagen den 29 maj 1967 em.

nr 127, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1966/67,

nr 128, angående statsregleringen för
budgetåret 1967/68, och

nr 129, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om utredning
om en vidgad vuxenutbildning;

bevillningsutskottets memorial nr 51,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets memorial nr 38, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden;

andra lagutskottets memorial nr 50,
angående uppskov med behandlingen av
vissa ärenden; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 25,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
in. in. jämte i ämnet väckta motioner.

§7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från bankoutskottet:
nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
tryggande av pensionsutfästelse m. m.;
samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 298, i anledning av väckta motioner
om utbildning av borgerliga medlare;
och

nr 299, i anledning av motioner om
ett centralt granskningsorgan för instrument
använda vid psykologisk testning
inom statsförvaltningen.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 136, angående ändringar i
jaktlagstiftningen, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bevillningsutskottets
betänkande nr 50 samt statsutskottets
i dag till bordläggning anmälda
memorial nr 127 och 128 i nu nämnd
ordning måtte uppföras sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.
Beträffande nämnda ärenden
hemställer respektive utskott, att de
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Vidare hemställer jag, att jordbruksutskottets
utlåtande nr 26 och bevillningsutskottets
betänkande nr 49 i nu
angiven ordning måtte uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
nämnda föredragningslista, varigenom
de kommer att placeras närmast efter
jordbruksutskottets utlåtande nr 25, beträffande
vilket utskottet hemställt att
det måtte företagas till avgörande efter
allenast eu bordläggning.

Denna hemställan bifölls.

§10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.40 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 67

714835