Måndagen den 29 maj fm (Riksdagens protokoll 1961:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25

FÖRSTA KAMMAREN

1961

29—30 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 29 maj fm.

Den ekonomiska politiken .................................

Höjning av det skattefria bottenbeloppet för inkomst av kapital,

m. ......................................................

Om höjning av ortsavdragen vid beskattningen, m. m.............

Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.......

Ändring i lagen om polisväsendet i riket........................

Tillverkning av och handel med fodermedel ....................

Sid.

Tisdagen den 30 maj
Statsregleringen för budgetåret 1961/62:

Utgifter å driftbudgeten .....................

Inkomster å kapitalbudgeten...................

Utgifter å kapitalbudgeten ...................

Riksstat .....................................

Anföranden i anledning av vårsessionens avslutning

Samtliga avgjorda ärenden

Måndagen den 29 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 138, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden ............................... ''

Andra lagutskottets memorial nr 53, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
om viss komplettering av barnmorskereglementet ....... 3

Jordbruksutskottets memorial nr 35, ang. uppskov med behandlingen

av visst utskottet tilldelat ärende ........................... • 6

Bankoutskottets utlåtande nr 29, om fortsatt giltighet av lagen angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, m. m. •••••.....• ‘ ‘ *

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. ändrad lydelse av 39 &

3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen .............. 4o

— nr 62, om höjning av ortsavdragen vid beskattningen, m. m. ... . 5b

_ nr 60, ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1961/62,

............. 64

m. .......................................

I Första kammarens protokoll 1961. Nr 25

» 25

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 141, i anledning av motioner väckta i anslutning
till Kungl. Maj :ts förslag ang. komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1961/62 m. m............ 69

— nr 134, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av

nya kapitalinvesteringar m. m............................. 69

— nr 135, ang. avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
....................................... 09

— memorial nr 136, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret

1961/62 ............................................. 69

nr 139, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om organisationen
för undervisning och vård av barn med komplicerad utvecklingshämning
m. m......................................... 69

— utlåtande nr 140, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
.................................................. 09

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, om ändring i förordningen
angående stämpelavgiften .................................. 69

Första lagutskottets utlåtande nr 41, ang. förfarandet i anmärkningsmål,
m. m.......................................... 69

— nr 42, ang. ändring i lagen om polisväsendet i riket............ 69

— nr 43, om åtgärder med anledning av att de nordiska ländernas

straffskalor icke överensstämmer............................ 75

— nr 44, om visst tillägg till 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän
.............................................. 76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, om vissa ändringar i den för
Kopparbergs län gällande särlagstiftningen på fastighetsrättens
område ............................................. 70

— nr 27, ang. tillverkning av och handel med fodermedel m. m. .. 76

memorial nr 28, ang. uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden .................................... 7g

Jordbruksutskottets memorial nr 33, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden ............ 78

Bevillningsutskottets memorial nr 66, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade ärenden ........ 78

Första lagutskottets utlåtande nr 45, om lagstiftning i syfte att möjliggöra
utnyttjande av byggnad på annans mark såsom säkerhet
för kredit ............................................... 7g

nr 46, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret ............ 78

— nr 47, ang. ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt .............................................. 7g

Andra lagutskottets memorial nr 52, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ...................................... 7g

Statsutskottets memorial nr 142, ang. tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61......................................... 7g

Måndagen den 29 maj em. ?

Statsutskottets memorial nr 144, ang. gemensam votering i fråga om
anslag till Statens dövskolor m. m.: Avlöningar m. fl. anslag. .. 80

Tisdagen den 30 maj

Gemensam omröstning ang. anslag till statens dövskolor m. m..... 81

Statsutskottets memorial nr 143, ang. statsregleringen för budgetåret
1961/62 82

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Måndagen den 29 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 23 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1961/62
till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad utbildning
av läkare och tandläkare m. m.;

nr 329, i anledning av Kungl. Majtts
framställningar angående dels anslag för
budgetåret 1961/62 till naturastipendier
åt studerande vid universiteten m. fl.
läroanstalter m. m., dels ock åtgärder för
avskrivning av vissa studielån jämte i
ämnet väckta motioner; samt
nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kapitaltillskott till
Scandinavian Airlines System (SAS), m.
m., jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
arvsskatt;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om statsmonopol
på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet;

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.; och

nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1962 års taxering för avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
138, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 53, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckt motion om viss komplettering av
barnmorskereglementet.

Jämväl beträffande detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Sedan kammaren bifallit utskottets
hemställan om ärendets företagande till
avgörande efter allenast en bordläggning,
lades utskottets i memorialet gjorda anmälan
till handlingarna.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 35, angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende.

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Utskottet hade beträffande detta memorial
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Ang. den ekonomiska politiken

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 23 mars 1961 dagtecknad proposition,
nr 113, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering m. m.

Berörda förslag inneburo, att förevarande
lagar skulle erhålla förlängd giltighet
till och med den 30 juni 1962.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta, likalydande
motionerna I: 648, av herrar PerOlof
Hanson och Hagberg, samt II: 766,
av herrar Magnusson i Borås och Stenberg,
i vilka föreslagits, att riksdagen
skulle avslå det i propositionen nr 113
framlagda förslaget om ytterligare förlängning
av ränteregleringslagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition i vad den
avsåge lagen om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt

II. att riksdagen — med avslag å motionerna
1:648 och II: 766 — måtte bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
i vad den avsåge lagen angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Schmidt, Gustaf Henry Hansson,
B oi ja, Regnéll och Carlsson i Tibro,
vilka ansett, att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen — med bifall till
motionerna 1:648 och 11:766 — måtte
avslå det i Kungl. Maj :ts förevarande
proposition framlagda förslaget om ytterligare
förlängning av ränteregleringslagen.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
i fråga om förevarande utlåtande
tillika finge omfatta frågor, som behandlades
i bevillningsutskottets betänkanden
nr 63, 62 och 60 samt statsutskottets utlåtande
nr 141. Yrkanden skulle dock, i
vederbörlig ordning, framställas först efter
det respektive betänkande föredragits.

Redogörelser för innehållet i bevillningsutskottets
betänkanden nr 63, 62
och 60 återfinnas å respektive s. 45—50,
56—60 och 64—67.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det socialdemokratiska
huvudorganet i Stockholm publicerade
härom dagen en ledare i skattefrågan.
Den hade rubricerats på följande sätt:
»Fel tid för skattesänkning.» När jag såg
denna rubrik, kunde jag inte underlåta
att för mig själv göra denna reflexion:
Jag undrar om den som satte denna
rubrik själv var medveten om dess djupa
symboliska innebörd.

Jag har själv tillhört bevillningsutskot -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

tet under mer än 25 år. Denna tid sammanfaller
med en nästan obruten socialdemokratisk
regim i finansdepartementet.
Jag har under dessa decennier deltagit
i ganska många framstötar i skattefrågor,
och jag har onekligen även hunnit
med att diskutera många skatteförslag,
både sådana som framförts i propositioner
och sådana som framförts i
motioner. Självfallet får man efter en så
pass lång tid vissa perspektiv på skeendet.
Den socialdemokratiska linjen har

— som jag har kunnat följa den — under
dessa decennier onekligen varit konsekvent.
Den nästan monotona argumenteringen
har alltid varit densamma.
Ständigt har man förklarat: Visst är
skattetrycket högt i vårt land och visst
vill vi vara med om att sänka skatterna

— hara inte nu! Så lät det på 30- och
40-talen under Ernst Wigforss, på 50-talet,
då Per Edvin Sköld stod för rusthållet,
och så låter det nu när departementschefen
heter Gunnar Sträng. Motiveringarna
för ståndpunkten har skiftat
som himmelens vindar, men slutsatsen
har alltid varit densamma: »Fel tid för
skattesänkning!»

Jag tillhör inte dem — och har aldrig
gjort det — som menar, att man kan
kräva skattesänkningar utan hänsynstagande
till det allmännas utgiftsläge eller
till konjunkturmässiga bedömanden. Så
enkelt är inte detta problem, fastän —
det medger jag gärna — många människor
vill göra det så pass enkelt. Då
vi nu från högerhåll lägger fram vårt
stora skatte- och budgetprogram, sker
detta — det vill jag från början understryka
-— under markerat hänsynstagande
till båda dessa faktorer, alltså dels
till det statliga utgiftsläge vi har framför
oss, dels till den konjunktur i vilken
vi befinner oss.

Vad först den konjunkturmässiga sidan
av problemet beträffar, kanske jag,
innan jag går vidare, bör påpeka att vi
förmodligen alla här i kammaren, var
vi än må höra hemma, under årens lopp
har lärt oss att ta siffrorna i nationalbudgeten
med en nypa salt. Jag säger
inte detta som någon kritik av nationalbudgetens
författare, De felmarginaler,

Ang. den ekonomiska politiken

som dessa alltid måste räkna med, är
betydande. Det ligger som var och en
måste inse i sakens natur. Ibland hittar
man dock, ärade kammarledamöter,
misstag i de visa augurernas profetior,
som trots detta måste betecknas som
ganska uppseendeväckande.

Ett ganska dråpligt exempel ger den
preliminära budgetens beräkning av lagerökningen
för år 1960, vilken som
kanske någon kommer ihåg taxerades till
500 miljoner kronor. Det blev inte 500
miljoner kronor utan i stället 1 400 miljoner
kronor, med åtföljande uppjustering
av importsiffrorna. Konstaterandet
av själva faktum förses i den reviderade
nationalbudgeten för år 1961,
som vi alltså nu har framför oss, med
den inte alldeles oberättigade fotnoten —
den står att läsa på s. 4 — att detta —
alltså denna felräkning — »visar behovet
av förbättrad statistik på detta för
hela konjunkturförloppet mycket betydelsefulla
område». Förvisso, herr talman,
kan man anmärka på statistiken —
det bestrider jag ingalunda — men detta
_ om vi skall vara snälla och kalla

det för olycksfall i arbetet — visar också
något annat, som kammarens ledamöter
kanske borde tänka på, nämligen att, då
regeringen begagnar sig av konjunkturbedömningen
i nationalbudgeten för att
motivera sina ståndpunktstaganden på
olika områden, t. ex. skattepolitikens,
faller det sig enligt mitt förmenande en
smula svårt att alltid vara riktigt respektfull
inför Kungl. Maj:t. För mera
kritiska sinnen ter sig nämligen de energiskt
framförda åsikternas underlag »betänkligt
svävande», som det så riktigt
nyligen har blivit sagt.

Å andra sidan är vi på vårt håll, utan
att svära på magisterns — i detta fall
nationalbudgetens — ord, givetvis på
det klara med, att vårt land för närvarande
befinner sig mitt uppe i en högkonjunktur,
där risken för en isolerad
inhemsk inflation är betydande. Det är
ett konstaterande, som vi står för. Nödvändigheten
att i ett sådant läge stärka
kostnadsmedvetandet i såväl enskild som
offentlig hushållning är för oss uppenbar.
Frestelserna både för det allmänna

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
och för den enskilde att i en sådan
atmosfär, som den vi för närvarande lever
i, bildligt talat slå klackarna i taket
och låta pengarna rulla är naturligtvis
stora. Den där »det är klart vi har rådsmentaliteten,
som vi dagligen ser så
många exempel på, kan i det långa loppet
bli livsfarlig för vårt land och dess
ekonomi. Jag tvekar inte att använda
detta onekligen starka ord livsfarlig; jag
tror nämligen att det är berättigat. Att
statsutgifterna ständigt måste stiga är
ingen naturlag, vilket åtskilliga tycks ha
fått för sig. Vi skall, mina damer och
herrar, akta oss att göra goda tider
sämre!

Jag övergår så till att lämna en helt
kort redogörelse för ett par väsentliga
ting i vår sammanfattande skatte- och
budgetplan.

Vi kräver här höjda statliga och kommunala
ortsavdrag. Vi föreslår en höjning
med 500 kronor för gifta och 250
kronor för ogifta. Samtidigt föreslår vi
en höjning av ortsavdraget för folkpensionärer,
så att detta för ensamstående
folkpensionärer i alla ortsgrupper uppgår
till 3 500 kronor och för gifta till
7 000 kronor. Varför har vi förfarit på
detta speciella sätt i fråga om folkpensionärerna?
Ja, såsom motivering för
den extra höjningen för folkpensionärer
åberopar vi främst önskvärdheten
av att göra det förmånligt även för folkpensionärer
att åta sig sysslor, som passar
för dem.

Genom förslaget om höjda ortsavdrag
även vid den kommunala beskattningen
begränsas skatteunderlaget för kommunerna
med ett belopp som, ifall utdebiteringarna
i kommunerna inte höjs,
torde kunna beräknas uppgå till 210 miljoner.
Den siffran tycks alla ha stannat
för, som sysslat med den här saken. Genom
det utrymme, som vårt budgetalternativ
— presenterat inför riksdagen
— genom begränsningar av statsutgifterna
på driftbudgeten med 470 miljoner
ger, kan dock vissa kommunala utgifter
överföras på staten. Vi syftar därvid
främst på de kommunala utgifter,
som staten redan i stor utsträckning bestämmer
över och som det enligt vår

mening är ytterst diskutabelt, om kommunerna
skall stå för. Det gäller folkskollärarlönerna
och invalidpensionerna.
Beträffande dessa tings utformning
tigger jo hela avgörandet hos regering
och riksdag; kommunerna har ingenting
att säga till därom annat än att betala
den dagen räkningen presenteras.

I vår skattemotion föreslås vidare, att
den sittande skatteberedningen bör inrikta
sitt arbete på att skyndsamt framlägga
förslag till ett nytt skattesystem.
Särskilt betonas vikten av en proportionell
beskattning för det stora flertalet
skattebetalare. Vi anser, att det är
nödvändigt, att denna sak nu tages upp
till en allsidig och fördomsfri granskning:
ett starkare proportionellt inslag
i vår nu markerat progressiva beskattning.
Vi har tänkt oss en proportionell
beskattning upp till inkomster på 20 000
å 30 000 kronor, räknat för gifta. Dessa
inkomster blir, som vi vet, allt vanligare
i våra dagar.

Den del av vårt skattesänkningsprogram,
som utåt — så långt jag har kunnat
följa debatten — har tilldragit sig
den största uppmärksamheten, tycks
emellertid vara vårt förslag om den 10-procentiga skatterabatten. Förståelse för
detta vårt initiativ har — det måste jag
med tillfredsställelse konstatera —- mött
från kretsar där vi i vanliga fall inte
skulle ha väntat sådan förståelse, och
detta är ju, som sagt, glädjande för oss.
Vi är på vårt håll inte särdeles bortskämda
i den vägen.

Om den här frågan kunde ses enbart
från statsfinansiell synpunkt, så skulle
det stora budgetöverskott, som nu beräknas
för budgetåret 1961/62 — det är,
som kammarens ledamöter väl vet, 700 å
800 miljoner — kunna återgå till skattebetalarna
i form av omedelbara skattesänkningar.
Som jag redan påpekat, gör
emellertid enligt vår åsikt den konjunkturpolitiska
bedömningen försiktighet
nödvändig. Det är med denna utgångspunkt
som vi föreslår att fysiska personer
skall äga åtnjuta rabatt på skatt, som
påföres i samband med 1962 års taxering,
alltså i realiteten en till början av
1963 uppskjuten skattesänkning, som av -

Nr 25

Måndagen den

ser inkomster under innevarande år. Saken
skulle ju också kunna uttryckas på
det sättet, att det bär är fråga om en
sänkning av uttagsprocenten med 10 procent.
Det blir ju samma sak.

I och för sig är den tanke, som ligger
bakom detta förslag, varken ny eller för
riksdagen främmande. I själva verket
har riksdagen för länge sedan accepterat
den. Genom investeringsfonderna förmås
företag att för den tid, som anses ur inflationssynpunkt
riksfylld, binda medel
och uppskjuta deras användande. Senast
för ett par dagar sedan — det är inte en
vecka sedan —- beslöt riksdagen, efter
tillstvrkan av ett enhälligt bevillningsutskott,
utan meningsskiljaktigheter och
utan debatter i någondera kammaren att
förlänga denna lagstiftning. Man får väl
mot bakgrunden av detta säga att principen
inte kan diskuteras; den är, som
sagt, redan accepterad. Samma tankegång
som ligger bakom beslutet om investeringsfonderna
kan, anser vi, tillämpas
för de fysiska personernas del och
på den fordran de kan anses ha på staten
till följd av en överbeskattning. Är
denna tanke konjunkturpolitiskt riktig
i det ena fallet, som riksdagen har sagt
att den är, så är den givetvis också riktig
i det andra.

Under budgetåret 1961/62 bör, föreslår
vi, staten på spärrat konto i riksbanken
insätta ett belopp av storleksordningen
450 miljoner kronor. Denna insättning
bör göras för de skattskyldigas räkning.
Medlen, som alltså principiellt sett tillhör
de skattskyldiga, kan lämpligen frigöras
vid årsskiftet 1962/63 och då i
form av en skatterabatt å den under 1961
inbetalade för höga skatten. Vi föreslår
alltså, som jag redan påpekat, att skatterabatten
skall uppgå till 10 procent av
den statliga inkomstskatt, som upptages
på den slutskattesedel, den skattskyldige
får på hösten 1962. Nu kanske någon
tycker att detta låter en smula krångligt,
men jag kan försäkra er, mina damer
och herrar, att, om ni närmare sätter
er in i detta förslag, kommer ni att
finna det utomordentligt enkelt.

Vad har nu bevillningsutskottets majoritetatt
säga om vårt förslag? Ja, själva

» mai 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

principen och tankegången, som bär upp
densamma, kan man ju inte kritisera,
särskilt som utskottet ju, som jag sade,
för ett par dagar sedan enhälligt har
godtagit samma princip och samma tankegång,
när det var fråga om investeringsfonderna.
Utskottsmajoriteten presenterar
dock nu en annan invändning.
Systemet förutsätter, säger utskottet, att
en ytterligare upplåning från statens sida
av 450 miljoner kronor i och för fondering
sker under nästkommande budgetår,
allt, som det heter, enligt de föreliggande
beräkningarna av totalbudgetutfallet
för 1961/62.

Ja, herr talman, det är riktigt vad utskottet
här har skrivit, men — och här
kommer in i bilden ett ganska betydelsefullt
men — den ökning av upplåningsbehovet
för statens del som föranledes
av vårt förslag motverkas ju av den ökning
av överskottet på driftbudgeten,
som vårt budgetalternativ innebär för
budgetåret 1961/62. Den omständigheten
har utskottsmajoriteten av någon för
mig okänd anledning försummat att påpeka.

Jag har även hört en annan invändning
mot vårt förslag. Den har dock inte
kommit från bevillningsutskottet, utan
jag har hört den i den allmänna debatten
i denna fråga. På åtskilliga håll har
gjorts gällande att personer, som inte
har någon skatt alls att betala 1963, skulle
gå miste om rabatten. Det vore ju beklagligt,
om detta skulle bli resultatet,
men så är naturligtvis inte fallet. De kan
tillgodogöra sig denna rabatt genom att
använda skatteanvisningen, som ingår i
det tekniska förfarandet, såsom en obligation,
vilken löper under fem år och
under tiden ger 5 procents skattefri ränteavkastning.

Till slut, herr talman! Jag tror att jag
vågar säga om våra förslag i skattefrågan,
att de är präglade av måttfullhet
och realism. Jag tror också att jag vågar
säga, att de fyller det i dagens situation
angelägna dubbla syftet, nämligen dels
att innebära skattesänkning, dels att tillvarataga
intresset av att hålla inflationstendenserna
tillbaka. Det är med andra
ord, för att anknyta till vad jag sade i

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

början av detta lilla anförande, rätt tid
för skattesänkning.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört hemställer jag i fråga om bevillningsutskottets
betänkande nr 60 om bifall
till reservationen nr I och i fråga
om bevillningsutskottets betänkande nr
62 också bifall till reservationen nr I.
Dessa yrkanden kommer jag sedermera
att enligt herr talmannens anvisning
upprepa vid föredragningen av resp. utskottsbetänkande.

Herr SPETZ (fp);

Herr talman! Jag skall i detta anförande
i huvudsak hålla mig till bevillningsutskottets
betänkanden, främst nr
63 och nr 62.

Propositionerna nr 150 och nr 160
samt de motioner som väcktes i anledning
av propositionerna har inte varit
föremål för realbehandling i utskottet.
Den parodi på saklig behandling, som
utspelades tisdagen den 16 maj på kvällen
kan inte kallas en realbehandling.
Motionstiden hade utgått samma dag, då
det väcktes inte mindre än tio motioner,
vilka fanns tillgängliga på kvällen
i stencil — dock inte alla. Först den 23
maj förelåg motionerna tryckta och tillgängliga
för kammarens ledamöter.

Det skulle vara mot bättre vetande, om
jag begagnade den vanliga frasen, att
jag utgår ifrån att kammarens ledamöter
har läst motionerna. Det är ursäktligt
om kammarens ledamöter under det
pressande arbete som vi hade under föregående
vecka inte har hunnit att läsa
dem. I den tidsnöd som utskottet och
riksdagen sålunda hade försatts i, hade
utskottet ingen som helst möjlighet att
förfara på annat sätt. Min anmärkning
riktar sig alltså inte mot utskottets presidium
och kansli utan mot den nonchalans
som Kungl. Maj:t på detta sätt har
visat riksdagen.

Budgetutfallet för det snart tilländalupna
budgetåret och beräkningarna för
nästa och kommande budgetår kommer
att siffermässigt behandlas av andra talare.
Jag skall därför inte gå in på den
delen av propositionen. Beräkningarna

av budgetutfallet har aktualiserat kravet
på en höjning av de skattefria ortsavdragen.
Finansministern förklarar själv att
han anser en höjning av dessa utgöra den
mest angelägna skattereformen, och bevillningsutskottet
har samma mening.
Varför vill då inte vare sig finansministern
eller utskottet vara med om en omedelbar
höjning, när det finns utrymme
för en sådan?

Ja, det verkliga skälet är väl främst
att initiativet inte kommer från finansministern.
I sak anges att budgeten under
rådande konjunktur inte får försvagas,
men finansministern och bevillningsutskottet
föreslår trots detta en
omedelbar höjning för vissa skattskyldiga
av deras ortsavdrag. Jag tänker på
höjningen av bottenavdraget från inkomst
av kapital med 200 kronor respektive
100 kronor för makar respektive
ensamstående och samma höjning
av försäkringsavdraget.

Motiveringen är att därigenom uppmuntra
sparandet. Detta har statsmakterna
försökt tidigare; försök som varit
både dyra och i stort sett misslyckade.
En höjning av det skattefria bottenbeloppet
från inkomst av kapital har ingen
annan betydelse, som jag ser det, än
att denna arbetsfria inkomst beskattas
lindrigare än annan inkomst. Som vänsterman,
måhända av en ålderdomlig typ,
kan jag inte finna detta rimligt.

Beträffande försäkringsavdraget vill
jag erinra om att skattelagssakkunniga
på sin tid ifrågasatt ett borttagande av
detta avdrag helt och hållet, detta utifrån
det principiella förhållandet att
försäkringar inte beskattas när de utfaller.
Avdraget tillkom för att uppmuntra
frivilliga försäkringar. Att då uttryckligen
inrymma obligatoriska avgifter såsom
sjukförsäkringsavgiften inom detta
avdrag är redan på denna grund stridande
mot avdragets ändamål. Jag har,
herr talman, i min motion nr 680 i denna
kammare också påpekat att en stor
del av försäkringspremierna inte innebär
något sparande. I Svensk försäkringstidnings
senaste nummer fanns en
talande bild. Det var ett paternosterverk,
som hämtade upp pengar ur en stor be -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Ang. den ekonomiska politiken

hållare och tömde två kärl; på det ena kassor, sparbanker etc. tillhandahålla
stod det »riskfördelning» och på det näringslivet kredit i större utsträckning
andra »kapitalförsäkring». Att döma av än vad eljest skulle vara fallet. En höjbilden
förutsätter försäkringsvärlden ning av bottenavdraget på kapitalinsjälv
att det gick ungefär lika mycket i komst och av försäkringsavdraget måste
den ena som i den andra behållaren. därför framstå som både orättvist och
Direkt felaktigt är enligt min mening föga anpassad efter skatteförmågan.
att medge ett schablonavdrag utan att Det rejälaste är naturligtvis att hoja
någon försäkring alls föreligger. Jag har, ortsavdraget för alla. Det ar enligt min
herr talman, vid riksdagens början väckt mening också mera rättvist och med hanen
motion, som blir behandlad i höst och syn till penningvärdets fall befogat, och
i vilken jag berört frågan om avdrag vid det kostar inte mycket mer än företaxering.
Jag skall därför inte gå in på nämnda avdrag och finansministerns fördet
ämnet nu. slag nu om ökade avdrag. Detta, herr tal Från

folkpartiets sida har vi motione- man, tycker jag är verkligt viktigt att pårat
om att ta bort schablonavdraget i peka. Bortfallet av skatteunderlag för stat
fråga om försäkringar. Vi har också mo- och kommun blir ju föga betydande, budtionerat
om att ta bort avjämningen upp- geten påverkas knappast, och problemet
åt till fullt hundratal kronor på avdra- om kompensation till kommunerna förget
från inkomst av tjänst, och samma svinner i stor utsträckning. En höjning
utjämning nedåt när det gäller den be- av ortsavdraget beräknas ju kosta ungeskattningsbara
inkomsten. fär 160 å 170 miljoner kronor för stat

Det första av dessa avdrag är en di- och kommun. Ett beslut i enlighet med
rekt uppmaning till skattefusk, vilket ju de riktlinjer som folkpartiet har foreär
så mycket märkligare som riksdagen slagit beträffande schablonavdraget för
vid upprepade tillfällen får vidta åtgär- försäkringar, uppjämningen av avdraget
der mot skattefusk. Lyckas det för en från inkomst av tjänst och utjämningen
skattskyldig att komma över ett hundra- av den beskattningsbara inkomsten skulkronorsbelopp,
så tjänar vederbörande le ge staten och kommunerna ungefär 70
beloppet upp till nästa hundrakronors- miljoner kronor i ökad skatt, och med
gräns. Detsamma gäller avjämningen av finansministerns nya förslag om höjning
beskattningsbar inkomst. Om två makar av avdragen en ökning av det beloppet
som båda har inkomst av tjänst är till- upp emot 100-miljonersgränsen.
räckligt finurliga, ökas deras ortsavdrag Jag vill påpeka att den invändningen
med upp emot 400 kronor. Vad skall allt som finansministern gör, att ett bortdetta
krångel tjäna till? Finansminis- tagande av dessa avdrag i sak skulle betern
varnade vältaligt bara för några tyda en skattehöjning, förlorar helt sin
veckor sedan i debatten om ändring av kraft i och med en höjning av ortsayvarubeskattningen
mot undantag för vis- draget, därför att det då icke blir nåsa
grupper, undantag som naturligtvis gon skattehöjning. Även i fråga om folkomedelbart
framkallar krav från andra pensionärernas taxering av mindre mgrupper
i rättvisans och likformighetens komster vid sidan av folkpensionen mnamn.
Finansministern framhöll utform- nebär en höjning av ortsavdraget en lattningen
av den direkta beskattningen som nåd.

ett avskräckande exempel. Men finans- Herr talman! Jag skall återkomma med
ministern lever inte som han lär. Nog yrkanden när vederbörande betänkanvet
väl finansministern att det finns den blivit föredragna,
andra former av sparande som är lika
betydelsefulla som t. ex. försäkringssparande.
Jag tänker främst på amorte- Herr SUNDIN (ep):

ringssparandet. Tack vare detta sparan- Herr talman! Enligt min mening har

{]e _ kalla det gärna tvångssparande — man i skattedebatten alltför ensidigt up kan

våra hypoteksföreningar, jordbruks- pehållit sig vid den statliga beskattning -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
en. Vi får inte glömma bort att vi har en
kommunal beskattning av betydande omfattning,
både totalt sett och i vad det
gäller de enskilda inkomsttagarna. Som
exempel kan jag nämna att 1958/59 uppgick
statsskatten till 6 miljarder kronor
och kommunalskatten till 4,5 miljarder
kronor. Kommunalskatten är dessutom
lynSar,de för de mindre och medelstora
inkomsttagarna. Detta är alldeles naturligt
på grund av att den tas ut proportionellt.
Härtill bör läggas att de kommunala
utdebiteringarna stigit med ungefär
50 procent under 1950-talet, från 10 till
15 kronor i stort sett. En annan utvecklingstendens
under 1950-talet återfinnes
dels i urgröpningen av ortsavdragets realvärde,
dels i höjningen och tillkomsten
av skatter och avgifter som tas ut även
under ortsavdragsnivån. Jag åsyftar då
såväl höjningen av socialförsäkringsavgifterna
som den indierkta beskattningen,
främst den allmänna varuskatten.

Det kan inte bestridas att dessa faktorer
— höjningen av den kommunala utdebiteringen,
urgröpningen av ortsavdraget
och ökningen av avgifts- och skatteuttaget
under ortsavdragsnivån — verkat
särskilt ogynnsamt för de mindre inkomsttagarna,
men även för de medelstora.
Det är uppenbart att dessa omständigheter
måste uppmärksammas vid den pågående
översynen av skattesystemet, men
jag tror att det är nödvändigt att åtgärder
vidtas redan innan skatteutredningen
kan beräknas vara klar med sitt arbete.

I ett avseende tycks man vara ense om
hur lättnader skall åstadkommas, nämligen
genom en höjning av ortsavdragen.
För vår del motionerade vi vid riksdagens
början om framläggande av en plan
för höjning av ortsavdragen upp till 5 000
kronor för gifta och 2 500 kronor för ogifta.
Detta skulle gälla såväl den statliga
som den kommunala beskattningen. Från
andra håll väcktes också motioner i liknande
syfte. Här kan jag bara nämna, att
från folkpartihåll förelåg en motion, som
skilde sig från vår motion på det sättet
att man bara ville ha höjning av ortsavdragen
när det gällde den statliga beskattningen.
Sedermera har det glädjande
inträffat, att man på det hållet ändrat

uppfattning och nu anammat vår syn att
höjningen av ortsavdragen även skulle
gälla den kommunala beskattningen. I de
lägre inkomstskikten motsvarar ju den
statliga beskattningen 10 procent av ortsavdragshöjningsbeloppet,
men om den
kommunala beskattningen inkluderas,
blir lättnaden i dessa inkomstskikt genomsnittligt
25 procent av höjningsbeloppet.

En höjning av de kommunala ortsavdragen
blir emellertid av begränsat värde,
om man inte ger kommunerna någon
kompensation för det bortfallna skatteunderlaget.
Utan kompensation måste ju
kommunerna i de flesta fall höja utdebiteringen.
I kommuner med lågt skatteunderlag
kan utdebiteringshöjningarna
bli av betydande omfattning. För vår del
kan vi inte uppge kravet att i vart fall
de kommuner, som har ett skatteunderlag
per invånare räknat under en viss
gräns erhåller ordentlig kompensation för
skattebortfallet. Men detta är inte den
enda åtgärd, som bör komma i fråga beträffande
den kommunala beskattningen.

Som jag inledningsvis nämnde har
kommunalskatten stigit kraftigt under
1950-talet. Orsakerna härtill är flera. De
statliga bidragen till kommunerna har
minskat i värde, bland annat till följd av
penningvärdeförsämringen. Dessutom har
det, som jag redan omnämnt, skett en
övervältring av kostnaderna från staten
till kommunerna. Som exempel på detta
slag av kostnadsövervältringar kan nämnas,
att bidragskvoten i fråga om skolbyggnader
från år 1948 sänkts från 50 till
37 procent, i fråga om skolmåltiderna
från 70 till 15 procent och i fråga om de
folkpensionsförmåner, till vilka kommunerna
bidrager, från 63 till 44 procent.

I riksdagen har förbättringar beslutats
pa dessa områden, men det är kommunerna
som får dra kostnaderna. Det bör
uppmärksammas att de kommunala utgifterna
till cirka 75 procent gäller utgifter
och uppgifter, som kommunerna inte själva
beslutar om utan som ålägges dem
genom riksdagsbeslut.

Företeelser av detta slag har medfört,
att de kommunala utdebiteringarna under
1950-talet stigit med i runt tal 50

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Ang. den ekonomiska politiken

procent — till avsevärd del till följd av dets kommuner att ligga på 27 skatteriksdagens
ställningstaganden. Denna ut- kronor per invånare och därunder. Mei
veckling har också medfört, att skillna- skiljer det inte, och genomsnittet är, som
derna i utdebiteringsnivå mellan olika jag redan omnämnt, 41 skattekronor per
kommuner har skärpts. I de bäst ställda invånare.

kommunerna är den sammanlagda kom- Inte ens om man går in för verkliga
munala utdebiteringen cirka 10 kronor kolossalkommuner, som omfattar exemoch
i de sämst ställda cirka 20 kronor, pelvis ett landstingsområde eller motDet
är således fråga om den dubbla ut- svarande, får man en tillfredsställande
debiteringen. utjämning. Den sämst ställda kommunen

Den främsta orsaken till dessa skillna- eller området skulle få ett skatteunderder
ligger inte i första hand i olika lag av 26 skattekronor per invånare och
kommunal standard eller i att vissa kom- det bäst ställda området ett underlag av
muner är dåligt ekonomiskt skötta. Skill- 67 kronor per invånare. Sex av landsnaden
beror på olikheterna i skatteun- tingsområdena eller kolossalkommunerderlaset.
Detta varierar, som vi alla vet, na skulle få under 30 skattekronoi per

emellan 20 och 80 skattekronor per invånare.
Genomsnittet utgör cirka 41
skattekronor för varje invånare. Dessa
siffror ger en antydan om att invånarna
i kommuner med den högsta kommunala
utdebiteringen snarare har den lägre
kommunala standarden än den högre.
Mot bakgrunden av principen att lika
skatt vid jämförbar inkomst skall ge lika
standard och rättighet måste detta
anses i hög grad otillfredsställande.

Skattebelastningen på medborgarna i
olika kommuner utvisar mycket stora
skillnader. En 8 000—10 000 kronors inkomsttagare
i den sämst ställda kommunen
betalar 40—50 procent högre skatt
än motsvarande inkomsttagare i den bäst
ställda kommunen. Det kan här vara av
intresse att även nämna skillnaden i
pengar. Den utgör vid en inkomstnivå
av 10 000 kronor cirka 650 kronor. För
en skattebetalare med en inkomst av
24 000 kronor blir skillnaden i total skatt
cirka 1 800 kronor. Sådana förhållanden
är inte rimliga — de utgör en mycket
stor skatteorättvisa.

1 debatten kring kommunindelningsfrågan
har nämnts att de eventuella stora
kommunerna, jättekommunerna, skulle
medföra en utjämning av dessa orättvisor.
För min del ger jag inte mycket
för den utjämningen. För närvarande
har en fjärdedel av landets kommuner
ett skatteunderlag av 23 skattekronor per
invånare och därunder. Om man inför
en kommunindelning enligt de sakkunnigas
planer, kommer en fjärdedel av lan -

invånare.

Jag har anfört dessa siffror för att belysa,
att man inte löser dessa spörsmål
genom en ny kommunindelning. Man får
inte en skattekraftig kommun genom att
slå ihop ett antal skattesvaga kommuner.
Däremot finns det risk för att kommunindelningsfrågan
kan komma att avgöras
i ett snedvridet perspektiv, om inte dessa
spörsmål först löses. Enligt min mening
bör kommunindelningsfrågan i vart
fall anstå, tills man löst frågan om kostnads-
och uppgiftsfördelning mellan stat,
landsting och kommun.

En rimligare avvägning av den kommunala
skattebördan och därigenom lättnader
främst för de inkomsttagare, som
drabbas av den högsta utdebiteringen,
måste genomföras jämsides med ortsavdragsreformen.
Den är minst lika angelägen,
och de båda åtgärderna hör samman,
emedan kompensationen till kommunerna
för ortsavdragshöjningen tekniskt
kan och bör sammankopplas med
återställandet av statsbidragens realvärde
och liknande åtgärder. Vi önskar
från centerpartiets sida en plan avseende
en successiv höjning av ortsavdragen
till 5 000 kronor för gifta och 2 500
kronor för ogifta. Dessutom hävdar vi
mycket bestämt, att i samband med att
den reformen vidtages även kommunerna
inte bara får kompensation för skattebortfallet
i vad gäller höjningen av
ortsavdragen utan även får kompensation
för den eftersläpning, som jag här
tidigare talat om. I och med att vi be -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1901 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
gärt en sådan plan till höstriksdagen är
det vår förhoppning att den skall kunna
nå effekt redan år 1962.

Efter vilka riktlinjer vill vi då åstadkomma
en bättre ordning beträffande
de kommunala finanserna och skatterna?
Låt mig härvid knyta an till ett
yttrande, som fälldes av inrikesministern
under en interpellationsdebatt i
denna kammare i höstas. Han framhöll
att man måste se ett samband mellan
beslutanderätt och beskattningsrätt och
menade att man inte kan ge kommunerna
beslutanderätt i fråga om sådant
som skall bekostas av staten. Jag vill
inta en rakt motsatt ståndpunkt, men
jag vill tillämpa hans resonemang på
staten och riksdagen. Som jag redan
påvisat har genom riksdagens ställningstaganden
uppgifter och kostnader
vältrats över på kommuner och landsting.
Kommunerna har fått åläggandet
och fått ägna sig åt genomförandet. Den
principiellt avgörande beslutsrätten har
legat hos staten, men det är den kommunala
beskattningsrätten som i allt
mer ökad utsträckning fått utnyttjas för
att bestrida kostnaderna. Här finns inte
det samband mellan beslutanderätt och
beskattningsrätt, som inrikesministern
åberopade.

Jag vill också rikta särskilt högerns
uppmärksamhet på en speciell aspekt av
detta spörsmål. Den omfattande offentliga
expansion, som ägt rum under senare
år, bär underlättats och blivit möjlig
genom att man vältrat över kostnaderna
på kommunerna. Riksdagens politiska
majoritet har fattat besluten, och
kommunerna har fått stå för kostnaderna
— med högre kommunalskatt som
följd — och detta oavsett den politiska
majoriteten i vederbörande kommun;
den må ha varit socialdemokratisk eller
borgerlig -— de har alla suttit i samma
båt. Genom denna övervältring har man
skapat möjligheter för en offentlig expansion,
som eljest skulle ha varit omöjlig
att genomföra med nuvarande statsskatt.
Det är att beklaga att högern på
detta sätt medverkat till att dessa expansionsmöjligheter
har varit till finnandes.
Det är väl bara att hoppas att man

såväl från det hållet som från socialdemokratiens
sida skall tänka om i dessa
frågor. Är man betänksam mot den offentliga
expansionen över huvud taget,
borde man vara särskilt betänksam mot
en expansion som beslutas av statlig
instans men som skall bekostas av kommunerna.

Som jag här tidigare nämnt kan vi
räkna med att cirka 75 procent av kommunernas
utgifter gäller ändamål, där
kommunerna ingalunda äger en suverän
beslutsrätt. De äger inte att besluta, om
ifrågavarande utgifter skall finnas. I
viss utsträckning äger de beslutsrätt i
fråga om hur och kanske i vilken omfaltning,
men även i detta avseende finns
för väsentliga ändamål tämligen detaljerade
bestämmelser, som inte kan frångås.
För sådana ändamål kan man knappast
åberopa ett samband mellan den
kommunala beskattningsrätten och beslutsrätten.
Det får nog sägas att kommuner
— och även landsting — i detta
fall tjänstgör som lokala förvaltningsorgan.
De är värdefulla som sådana —
det skall inte ifrågasättas — men man
bör uppmärksamma att detta är någonting
annat än den fria kommunala självstyrelsen
i egentlig bemärkelse.

Dessa omständigheter talar enligt min
mening för tillskapande av ett finansieringssystem,
som i möjligaste mån
ställer alla kommuner — oavsett skatteunderlag
per innevånare — lika inför
dessa uppgifter, som i stort sett är
obligatoriska för dem. Så mycket mera
befogat är detta, om man ser till arten
av en del av dessa uppgifter. Vi har
exempelvis kostnaderna för skolväsendet.
Dessa varierar från 1 krona till 6
kronor per skattekrona i olika kommuner.
Har man gått in för principen att
alla unga skall ha en likvärdig start
i livet i detta avseende, måste det vara
rimligt att kostnaderna härför fördelas
lika på alla medborgare. Mot bakgrunden
härav har jag i en motion till årets
riksdag föreslagit, alt kostnaderna för
det obligatoriska skolväsendet helt skall
överföras på staten.

Med folkpensionskostnaderna — alltså
den kommunala delen — förhåller det

Måndagen den 29 mai 1961 fm.

Nr 25

sig i stort sett på ett liknande sätt. Dessa
varierar för närvarande mellan 20 öre
och 3 kronor 20 öre per skattekrona.
Det kan inte heller sägas, att det är
rimligt att kostnaderna för ålders-, efterlevandetrygghet
o. s. v. fördelas på
ett så ojämnt sätt som nu sker.

Vi har motionsledes från vårt håll
redovisat hur man på ett lämpligt sätt
kan åstadkomma både en tillfredsställande
skatteutjämning mellan olika kommuner
och en rimligare fördelning mellan
stat och kommun. Det nuvarande
skattelindringsbidraget bör ersättas av
ett allmänt grundbidrag. Detta bör utformas
så att staten garanterar kommunerna
ett visst skatteunderlag. Staten
tillskjuter därvid exempelvis 65—75 procent
av den genomsnittliga utdebiteringen
på de skattekronor som utgör skillnaden
mellan det faktiska skatteunderlaget
och det garanterade skatteunderlaget.
Med en sådan maximering bibehålies
det kommunala incitamentet till
god hushållning och till förbättring av
det egna skatteunderlaget. Grundbidraget
bör också kunna ges en sådan utformning
och omfattning, att det kan
ersätta de särskilda statsbidragen, som
nu till antalet är över 50. Vissa särskilda
statsbidrag kan dock bli erforderliga
för att få en skälig kostnadsfördelning.
Tekniskt kan olika lösningar
prövas för genomförandet av ett sådant
system.

Herr talman! De skattesänkningar vi
vill ha genomförda gäller alltså en successiv
höjning av ortsavdragen upp till
5 000 kronor för äkta makar och 2 500
kronor för ogifta. Jämsides härmed
måste åtgärder vidtagas för att få en
rimligare kostnadsfördelning mellan stat
och kommun. Statsbidragens realvärde
bör återställas och ett på skatteunderlaget
baserat allmänt grundbidrag med
skatteutjämnande effekt införas. Samtliga
dessa åtgärder berör varandra och
griper in i varandra. Rn allmän plan
för genomförandet av dem bör därför
föreläggas höstriksdagen. Det är synnerligen
angeläget att denna reform
uppmärksammas vid höstens budgetarbete,
så att utrymme i budgeten kan

Ang. den ekonomiska politiken

skapas för dess genomförande. Målet för
reformen måste givetvis inkludera skattelättnader
för alla men också en avjämning,
som ger relativt större lättnader
för de skattebetalare som för närvarande
har den tyngsta skattebördan.

Det har här i riksdagen under de senaste
åren talats mycket om skattealternativ
såväl från regeringens som från
riksdagsledamöternas sida. Jag skulle
vilja säga till finansministern att jag
tror att han på samma sätt som ledamöterna
i de båda kamrarna i viss mån
har influerats av högerns skattetänkande,
som inom sig tycks rymma enbart de
frågor som rör statsskatten. Alternativet
måste vara vad den enskilde betalar i
totala skatter och avgifter. Den plan
som vi begärt utgör för den enskilde
skattebetalaren det verkliga alternativet.
Vi är medvetna om att vi inte omedelbart
kan nå en skatterättvisa, en s. k.
millimeterrättvisa, men vi anser det
nödvändigt att riksdagen genom beslut
fastställer de av oss föreslagna principerna.

Jag upprepar än en gång att millimeterrättvisan
är omöjlig att nå, men jag
vill, herr talman, uttrycka mig på det
sättet, att om det finns god vilja från
riksdagens sida måste det finnas möjligheter
att komma ifrån den kilometerorättvisa,
som nu är rådande i fråga
om den totala beskattningen.

Häri instämde herr Jonasson (ep).

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag har till en början
att redovisa ett ärende från bankoutskottet,
dess utlåtande nr 29 om fullmaktslagar
angående bankers kassareserver och
räntereglering. Vad kassareserverna beträffar
har sedan år tillbaka stått strid
om maximitalet för kassareservkvoten,
men i fjol löstes denna tvist genom en
kompromiss om talet 45 procent. Även
om b!, a. på det håll jag företräder detta
tal alltjämt betraktas som tilltaget i överkant,
har enighet uppnåtts om dess bibehållande
i lagen, som nu föreslås förlängd
för ytterligare ett år framåt.

Vad riinte regleringslagen beträffar,

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

som också föreslås förlängd för ännu ett
år, har det lika litet nu som tidigare
kunnat skapas enighet. Jag blir för varje
år som går allt mer förvånad över att
man anser sig böra kosta på papper och
tryck på denna verklighetsfrämmande
och av all sakkunskap redan från första
början totalt underkända lagstiftningsprodukt.
Den framstår numera som ett
monument över en förlegad och dess
bättre även av regeringen övervunnen
inställning till räntepolitiken. Lagen firar
i år tioårsjubileum men har aldrig
varit satt i kraft, och ingen lär komma
på idén att göra det heller.

Nå, frågar man sig, vad är under sådana
förhållanden meningen med all
denna exercis? Jo, svarar finansministern,
lagen har kommit att tjäna som underlag
för riksbankens strävanden att
förhandlingsvägen nå inflytande över utvecklingen
på kreditmarknaden. På ren
svenska är det uttytt att lagen behövs
som tillhygge att hota kreditinstituten
med vid förhandlingar för att få dem att
ta skeden i vacker hand. Jag tror att ett
sådant sätt att resonera innebär ett stort
psykologiskt misstag och snarast är ägnat
att motverka sitt angivna syfte. Om
en sådan mentalitet får prägla förhandlingarna
kan det inte vara annat än till
skada. Verkligheten är så mångfasetterad
att den inte kan täckas genom ensidiga
maktspråk. Vad som framför allt
skall till är att skapa ett gott och förtroendefullt
samarbete med kreditmarknadens
institutioner. Penningpolitikens effektivitet
är i hög grad beroende av en
sådan samarbetsanda. Jag talar av egen
erfarenhet, då jag i början av 1950-talet
vid tiden för räntelagens tillkomst för
försäkringsbolagens del medverkade i regelbundna
förhandlingar med riksbanken.

Att jag nu finner anledning understryka
denna uppfattning bär inte bara
samband med frågan om räntelagens förnyelse,
utan är en fråga med ständig aktualitet.
Nyligen har en händelse inträffat
i förhållandet mellan riksbanken
och affärsbankerna, som låtit åtskilligt
tala om sig. Det gäller riksbankens åtgärd
att med omedelbar verkan föreskri -

va bankerna en straffränta på 9 procent
på vad de lånar i riksbanken till belopp
överstigande hälften av deras egna kapital.
Åtgärden tillkom utan att riksbanksfullmäktige
ens aviserades, och någon
förberedande förhandlingskontakt med
bankerna ägde inte rum. Bankoutskottet
har på grund av den långt framskridna
tidpunkten icke hunnit orientera sig i
frågan, varför de följande reflexionerna
står helt för min egen räkning.

Problemet går tillbaka på den politik
som inleddes under fjolåret och som gick
ut på att oskadliggöra de stora budgetunderskottens
likviditetstillskott i bankväsendet.
Om nödvändigheten av en sådan
politik har inte rått några delade
meningar, inte heller om huvudlinjerna
i den teknik som kom till stånd med investeringsfonder
samt försäljning av
obligationer och skattkammarväxlar direkt
till marknaden. Det är en politik,
som vi på vårt håll konsekvent kämpat
för genom åren.

Men när man kritiserar bankerna för
att de inte nått likviditetstalen enligt
riksbankens rekommendationer, måste
man ta hänsyn till den åderlåtning deras
inlåning undergått. I april 1960 låg
den genomsnittliga likviditeten hos bankerna
vid 44 procent, i april i år vid
inte fullt 38 procent. Detta återspeglar
i någon mån en ökad utlåning, men
framför allt en minskad inlåning, vartill
den förda politiken medvetet syftat.

Likviditetsbehoven i samhället är underkastade
starka fluktuationer som
sammanhänger med säsongmässiga faktorer.
Särskilt på våren har bankerna på
grund av de betydande extra skatteuppbörderna,
men även på grund av utrikeshandelns
säsong ett betydande kassautflöde.
Under andra halvåret sker det å
andra sidan normalt ett inflöde av kassamedel
till bankerna. Tidigare har bankerna
kunnat utjämna dessa fluktuationer
genom att under andra halvåret investera
överskottsmedel i kassan i skattkammarväxlar,
som förfallit vid lämpliga
tidpunkter under det följande vårhalvåret.
Härutinnan har inträffat en
förändring genom de statliga operationerna
under 1960, som föranledde en så -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

dan utsugning av likviditet från banksystemet,
att bankerna icke under andra
halvåret 1960 kunde göra de normala investeringarna
i skattkammarväxlar. Säsongpåfrestningarna
har därför i stället
måst ta sig uttryck i en upplåning i
riksbanken.

Likviditetsbehovet sammanhänger
också med konjunkturmässiga faktorer.

I ett konjunkturuppsving, när produktion,
sysselsättning, utrikeshandel etc.
ökar, stiger samhällsekonomiens behov
av rörelsemedel. Det är affärsbankernas
uppgift att tillhandahålla denna likviditet
genom sin kreditgivning, och riksbankens
uppgift att sörja för att kassabasen
på kreditmarknaden är tillräckligt stor
för att den nödvändiga likviditeten skall
vinnas.

Produktionen ökade i fjol med 7 å 8
procent, exporten med 13 procent, importen
med 17 och lönenivån med 10
procent. Allt detta har uppenbarligen
krävt en ökning av samhällsekonomiens
rörelsemedel. Då uppgången i bankutlåningen
från april 1960 till april 1961
stannat vid omkring 7,5 procent, får det
väl anses ge vid handen att kreditbedömningen
i bankerna under denna tid
varit restriktiv.

Jag bestrider inte —- och bankerna
inte heller — att det nuvarande läget
kräver skärpt restriktivitet. Det är givet
att variationer i räntesatsen för bankernas
upplåning i riksbanken bör kunna
vara ett medel i riksbankens penningpolitik
och att det i extrema lägen
kan bli fråga om en mycket kraftig höjning
av denna räntesats i syfte att hålla
tillbaka en icke önskvärd expansion
av kreditvolymen. Mot den av riksbanken
nu vidtagna åtgärden riktas, enligt
min mening med fog, den invändningen,
att den innebar införandet av en kraftig
straffränta för bankernas upplåning utan
något som helst varsel och i ett läge, då
bankerna står inför sin kraftigaste siisongmässiga
likviditetspåfrestning.

En straffränta bör ha ett preventivt
syfte. Den bör utgöra ett återhållande
element. I nuvarande läge har emellertid
bankerna ingen möjlighet att undvika eu
upplåning i riksbanken för att möta det

Ang. den ekonomiska politiken
stora penningutflödet i samband med
skatteterminen. Upplåningsbehovet kan
under den korta tid som står till buds
icke bli mindre denna gång på grund av
straffräntan än vad det skulle blivit den
förutan. Ett sådant handhavande av penningpolitikens
medel kan inte vara ägnat
att befordra det goda samarbete mellan
riksbanken och affärsbankern.a, som jag
tidigare i mitt anförande velat tillmäta
en väsentlig betydelse.

En annan synpunkt som jag finner angelägen
framhålla i detta sammanhang
är att den ökade restriktivitet som nu
påkallas måste gälla över samhällsekonomiens
hela fält. Det betyder att även
krediterna till prioriterade ändamål,
däribland bostadsbyggandet, måste finna
sig i en konjunkturpolitiskt betingad kreditprövning.
Visst är det i och för sig
önskvärt att vi under detta produktionsår
kan bygga 70 000 lägenheter, men det
är inte önskvärt om priset för att nå
detta mål är ökad inflation eller en så
hård återhållsamhet med rörelsekredit
och löpande investeringskrediter att vi
får allvarliga störningar i produktion
och arbetsliv, över huvud taget borde
vi snart vara mogna för att avstå från de
mer eller mindre på lös hand konstruerade
ramarna för bostadsbyggets omfattning.
Denna metod försvårar på ett
alltmer påtagligt sätt en samstämd ekonomisk
politik. Bostadsbyggandets omfång
är ett uttryck för aktivitet i samhällsekonomien,
ett alltför stort omfång
är ett uttryck för överaktivitet, som
vad man än gör i siisongutjämnande
syfte lätt slutar i ett överslag.

Mot den beskrivning av det ekonomiska
läget, som lämnas i kompletteringspropositionen
och den reviderade
nationalbudgeten har jag i stort sett ingenting
att invända. .lag bedömer i varje
fall inte inflationsfaran som mindre
allvarlig än finansministern gör. Alltsedan
förra året fortsätter lönekostnaderna
att springa förbi produktivitetsökningen,
som i sin tur avtar i och med att gränsen
nås för utnyttjandet av vår kapacitet.
Om höstens lönerörelser kommer att
gå i samma tecken hotar en allvarlig
kostnadsbetingad försämring av penning -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
värdet. Allt är inte guld av det som glimmar
i de rikligt flödande statsinkomsterna.

Statens inkomster under innevarande
budgetår beräknas nu komma att överstiga
inkomsterna under närmast föregående
budgetår med 2,7 miljarder. Samtidigt
stiger utgifterna med 1,2 miljarder.
Det statliga lånebehovet nedgår härigenom
från i riksstaten beräknade 1 600
miljoner till cirka 200 miljoner. Skillnaden
förklaras till 900 miljoner av stigande
skatteinkomster och till 500 miljoner
av uppskjutna utgifter på reservations-
och investeringsanslag. Sistnämnda
post hälsar jag med särskild tillfredsställelse,
då den stämmer bra med vad
vi tidigare rekommenderat. För nästa
budgetår beräknas nu inkomsterna komma
att stiga med 700 miljoner och utgifterna
med 900 miljoner, varav skulle följa
ett lånebehov av cirka 400 miljoner.
Vi står här uppenbarligen inför en tillfällig
nivåförskjutning, som bara kommer
någon enstaka gång och leder tankarna
tillbaka till den inkomstexplosion
som inträffade för 10 år sedan. Finansministern
nödgas medge att när vi kommer
till budgetåret efter nästa, d. v. s.
1962/63, är budgetöverskotten förbrukade,
uppätna av en utgiftsstegring, som
finansministern inte tror sig om att rå
på. Detta betyder alltså att själva takten
i statsutgifternas stegring är så hög, att
miljardöverskott försvinner på ett å två
år och att därefter den statsfinansiella
nödvändigheten att stärka statens inkomster
ånyo automatiskt inställer sig.
En utgiftsstegringstakt av denna intensitet
ger sannerligen ett skrämmande framtidsperspektiv.
Rörelsefriheten i den ekonomiska
politiken kommer att steg för
steg begränsas. Vi får räkna med en på
hög nivå fastlåst ränta och med ingrepp
på kredit- och kapitalmarknaden, som
i längden leder till ohållbara konsekvenser
i en internationell konkurrensekonomi.

Vår syn på läget och en skiss till en
alternativ politik har vi presenterat i
motionsparet 1:670 och 11:802, vartill
jag hänvisar. Tiden medger inte att jag
här närmare utvecklar dessa tankegångar.

För de konkreta förslag på skatteområdet,
som motionerna utmynnar i, har
herr Hagberg redan lämnat en uttömmande
redogörelse. Det är vår okuvliga
föresats att ständigt hålla kravet på en
sänkning av det totala skattetrycket levande.
Vad finansministern än må tycka
om våra nu aktuella yrkanden hoppas
jag dock att han är villig medge, att budgeten
vid bifall till våra förslag i varje
fall inte skall vara mindre konsoliderad
än den budget han själv presenterat.

Slutligen ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som finns
vid bankoutskottets utlåtande nr 29.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Hagberg hade i
Stockholms-Tidningen läst, att det inte
var en lämplig tidpunkt att nu sänka
skatterna. Jag har hållit mig till en annan
litteratur, nämligen bevillningsutskottets
betänkande nr 60, där man ger
den sedvanliga sammanfattningen av departementschefens
framställning i kompletteringspropositionen.
Den sammanfattningen
citerar utskottet sålunda:
»Departementschefen är därför inte i dagens
läge beredd att förorda andra skatteförändringar
än en höjning av det
skattefria bottenbeloppet för kapitalinkomster
och för försäkringspremier.»

»I dagens läge» — man fäster sig vid
det uttrycket. Får jag rikta en direkt fråga
till finansministern: Hur skall det
dagsläge se ut, då han är beredd att förorda
en verklig skattesänkning?

För egen del tvivlar jag starkt på att
den dagen någonsin kommer. Jag får
också gott stöd för mina tvivel när jag
läser fortsättningen av departementschefens
yttrande i propositionen, där han
konstaterar, att »vi i dag och — med
hänsyn till de samhälleliga uppgifternas
växande betydelse — även för överblickbar
tid saknar utrymme för sänkningar
av det totala skatteuttaget i vid mening».

Det är, tycker jag, ett ganska klart besked:
Några skattesänkningar har svenska
folket inte att vänta under »överblickbar
tid» — och givetvis under förutsättning
att socialdemokratien fortsätter

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

att regera. Den sortens skattereform som
herr Sträng eftersträvar, av allt att döma
med en viss iver, innebär nämligen
att kunna omdisponera skatteuttaget så
att summan på debetsedeln sjunker, medan
andra mindre synliga eller helst
osynliga skatter stiger i motsvarande
grad eller mer. Det kan sannerligen inte
kallas för en verklig skattesänkning.

Det är tydligen så enligt socialdemokratiska
regler, att i goda tider kan man
inte sänka skatten av hänsyn till inflationsfaran,
och i dåliga tider kan man
inte sänka skatten därför att då sjunker
skatteunderlaget så mycket. Är det inte
lite tröstlöst att leva efter en så negativ
maxim?

Som redan påpekats i denna debatt
har bl. a. på grund av penningvärdets
försvagning de små skattejusteringar,
som emellanåt företagits, icke ens tillnärmelsevis
förmått att hålla skattebördan
vid samma proportionella storlek
som herr Strängs föregångare, finansminister
Wigforss, vid skattereformen år
1947 ansåg som lämplig och väl avvägd.
Skatteutredningens för inte så länge sedan
offentliggjorda jämförelse över skattetryckets
stegring är i det hänseendet
talande.

Naturligtvis kan man som finansministern
säga att de samhälleliga uppgifternas
stegrade omfattning alltid kommer
att motsvara de ökade skatteintäkterna.
Ingenting lär vara lättare än att hitta utgifter.
En ärad socialdemokratisk vän
till mig, som genom gott omdöme anförtroddes
en viktig och välavlönad uppgift,
berättade för mig efter någon tid
att han hade fått nya bevis för den naturlag
som säger att utgifterna alldeles
av sig självt alltid stiger aningen snabbare
än inkomstökningen.

Visserligen bestred herr Hagberg, som
jag tycker med rätta, att det är en naturlag
att statens utgifter måste stiga på
sätt som skett. Jag undrar dock om inte
något av samma tendens även vill vidlåda
statens budgetpolitik. Konsten ligger
ju här som alltid i avvägningen, att inte
låta utgifterna stiga mer än som kan
rymmas inom den inkomstökning som
den stigande nationalinkomsten ger.

2 Första kammarens protokoll 1961. Nr 25

Ang. den ekonomiska politiken
Möjligheten av en sådan politik har vid
upprepade tillfällen hävdats från folkpartiets
sida, även vid debatter i denna
kammare, varvid finansministern i princip
delat synpunkten, men såvitt jag förstår
icke trott på möjligheten att denna
stegring dessutom skulle ge utrymme för
någon skattesänkning. I så fall borde utfallet
av årets och — skall vi hoppas
även nästa års budget övertyga honom
om motsatsen.

Om jag, utan varje jämförelse i övrigt,
får fullfölja det resonemang av en av mina
vänner, som jag nyss citerade, skulle
det närmast innebära att möjligheten till
en rimlig skattebörda lättare löses genom
att primärfaktorn får utgöras av en retriktiv
inkomstpolitik än av försök att
beskära utgifterna, vilket ofta visat sig
vara svårare. Det är såvitt jag förstår uppenbart
raka motsatsen mot den av regeringen
bedrivna politiken. Dess princip
är — av erfarenheten att döma — att god
marginal skall finnas för överskridanden,
medan inkomstberäkningen bör ske
med sådan försiktighet att utfallet aldrig
blir negativt.

Folkpartiet kritiserade i fjol finansministern
för att han underskattade den
väntade inkomstökningen för statsversket.
Uppenbarligen gjorde vi det på goda
grunder. De förnyade beräkningarna
av utfallet av innevarande års budget visar
detta klart.

Men inte blott inkomstsidan visar där
förbättringar. Minst lika intressanta är
de stora besparingar som beräknas ske
på förslagsanslag och obetecknade anslag,
besparingar på tillhopa över 200
miljoner kronor. Man har faktiskt anledning
att fråga sig, hur de kalkyler varit
beskaffade som legat till grund för anslagen.
Eftersom det från regeringspartiets
sida åtminstone hittills nästan — observera
att jag säger nästan — betecknats
som ett majestätsbrott att rubba
någon siffra i Kungl. Maj:ts förslag, får
jag nog konstatera, att erfarenheten talar
i motsatt riktning, det vill säga att en
långt noggrannare granskning än hittills
av såväl inkomst- som utgiftssidan i budgetförslaget
är mer än väl befogad. En
större frihet att följa beaktansvärda syn -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
punkter vid behandlingen av olika förslag
bör vara möjlig.

Det konungsliga omdömet i regeringen
är så långt ifrån ofelbart, att det ofta är
tvärtom. Även om jag är fullt medveten
om att finansministern inte sitter själv
och petar med siffrorna, som väl skedde
förr i världen, skall dock den allmänna
bedömningen från hans sida utgöra
grundvalen för såväl inkomstberäkningen
som för prövningen av ingivna petita.
I intetdera fallet tycks prövningen
av årets budget ha varit tillfredsställande.

Om de aktuella skattelättnader, som föreslagits
i folkpartiets motioner, skall jag
fatta mig kort, eftersom de nyss berörts
av herr Spetz.

För nästa år förordar vi, som nämnts,
en höjning av den gräns under vilken
inkomsten skall vara skattefri för alla.
Att den kommande skattereform, om vars
nödvändighet nu alla partier tycks vara
eniga, också bör innebära en skattelättnad
för mellangrupperna i samhället anser
vi dessutom väsentligt. Detta kan
bäst ske genom att den gräns, där den
progressiva beskattningen börjar, höjes
avsevärt och åtföljes av en kännbar
minskning av progressionen i skikten
ovanför.

Vi finner det också från skilda synpunkter
ytterst betydelsefullt att den arbetskraftsreserv,
som otvivelaktigt finnes
inom folkpensionärernas led, bättre
tillvaratages än nu. Detta kan enligt vår
mening lätt ske, om folkpensionärer får
rätt att åtnjuta skattefrihet för en mindre
arbetsinkomst om ett par, tre tusen kronor.

Vi har hemställt att statsmakterna skall
beakta dessa synpunkter i en kommande
skatteutredning. Vi har likaså i motioner
vidhållit vår tidigare uppfattning, att
de direktiv finansministern utfärdat för
skatteberedningen, nämligen att denna
skall utgå från oförändrade skatter, är
felaktig. Skatteberedningen bör enligt vår
mening få arbeta förutsättningslöst beträffande
förhållandet mellan direkt och
indirekt beskattning, men däremot med
klart sikte på en sänkt totalbeskattning.
När folkpartiet nu — liksom de andra

icke socialistiska oppositionspartierna —
anser att skatten redan nästa år kan sänkas
på ett sätt, som verkligen lättar bördan
för alla skattebetalare, alltså genom
att den skattefria bottendelen av en persons
inkomst ökas, har de av oss anförda
beloppen, 500 respektive 250 kronor,
avvägts med hänsyn till önskvärdheten av
att i nuvarande högkonjunktur behålla
ett inte alltför ringa överskott på driftbudgeten.
I så måtto delar vi finansministerns
uppfattning, att budgetläget för
budgetåret 1962/63 sannolikt blir svagare
än det nuvarande, även om försvagningens
storlek är oviss. Den blir inte
minst beroende på den utgiftspolitik, som
kommer att föras av nästa års riksdag.

Vissa frågetecken vill man för övrigt
sätta i kanten på finansdepartementets
kalkyl över den statsfinansiella utvecklingen
fram till budgetåret 1964/65. Jag
skall inte närmare gå in på detta. Jag
konstaterar blott att man, när man läser
denna kalkyl, har en känsla av att finansministern
gärna vill redovisa utgifterna
på ett betryggande sätt, kanske gärna
litet högre, för att en reservmarginal
skall finnas. I och för sig är detta inte
så onaturligt för en finansminister. Fn
utgiftsökning på 800—900 miljoner kronor
om året kan dock inte, såvitt jag
förstår, få fortgå oförändrad, därest inte
nationalinkomsten i det långa loppet undergår
en mycket markant stegring.

Beträffande de närmaste åren vill jag
framföra en viss reservation till eu del
av de optimistiska tongångar, som har
förmärkts beträffande konjunkturutvecklingen.
Den konjunktursituation som vi
nu har kommer såvitt jag förstår inte
att kunna bestå. Den nuvarande konjunkturen
— jag tänker då på sysselsättningen
inom näringslivet — utgör kulmen
av en expansiv utveckling, som var
naturlig efter den s. k. konjunkturdämpning
som vi upplevde — en utveckling
som planlades och igångsattes åren därefter,
alltså 1959 till 1960. Åtminstone
under 1959 torde man dock aldrig ha
räknat med en kostnadsökning av den

omfattning som sedan blivit fallet _

exempelvis en lönestegring på 10 procent
om året åtminstone i år och nästa

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

år, om man får döma av uttalanden som
gjorts. Under förutsättning — men endast
under en absolut förutsättning —
att inflationsfaran kan bemästras både
här och utomlands — och härvid delar
jag givetvis de farhågor som uttalats tidigare
i dag — torde man därför få räkna
med betydligt minskade marginaler
inom näringslivet än hittills, vilket är
något att observera i framtidsprognoserna.

Att de åtgärder som kan stimulera sparandet,
under nämnda förhållanden är
särskilt betydelsefulla, torde av ingen
bestridas. Tyvärr måste jag konstatera
att varken finansministern eller bevillningsutskottet
anser sig kunna biträda
någon annan sparfrämjande åtgärd än
höjningen av de skattefria bottenbeloppen
för inkomst av kapital och i det s. k.
försäkringsavdraget.

Mina meningsfränder och jag anser
icke detta tillfredsställande, inte minst
därför att bara vissa av skattebetalarna
kan tillgodogöra sig höjningen. Beträffande
försäkringsavdraget kommer härtill,
att så länge de obligatoriska avgifterna
skall ingå i det belopp, som man
har rätt att dra av, får stimulansen till
det ökade försäkringssparandet ett relativt
smalt utrymme för dem, som verkligen
vill ägna sig åt denna sparform.
Uppmärksammas bör också den orättvisa,
som drabbar egna företagare i fråga
om avdragsrätten för deras sjukkassepremier.

Det är av dessa skäl som vi ansett att
den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften
bör brytas ur det allmänna försäkringsavdraget
och dras av för sig.

Framför allt beklagar vi emellertid att
Kungl. Maj:t icke i detta sammanhang
velat ta ställning till sparstimulerande
åtgärder i vidare mening och dessutom
redan nu tar avstånd från det av sparutredningens
reservanter framförda förslaget
om en sparpremiering via särskilda
sparkonton och utjämningskonton. Vi
tror att denna stimulans skulle vara av
stor betydelse och önskar därför redan
till höstriksdagen förslag från regeringen
om sådana åtgärder.

Som jag nyss nämnde tror jag det är

Ang. den ekonomiska politiken

dubbelt nödvändigt att icke dröja med
de sparstimulerande åtgärderna, då konjunkturläget
är så ömtåligt som nu. Behovet
av ökat enskilt sparande stiger, såvitt
jag kan bedöma, i verkligheten avsevärt
mer än lönekurvan, och det är därför
min mening att det är direkt fel att
skjuta dessa sparstimulerande åtgärder
ifrån sig. Att spara på sparstimulans tror
jag är dålig sparsamhet! Riksbankens nyligen
vidtagna åtgärder för att begränsa
bankernas utlåning vittnar om lägets allvar
i detta avseende.

Jag skall för tillfället nöja mig med
dessa synpunkter och ber, herr talman,
att få yrka bifall till den vid bankoutskottets
utlåtande nr 29 fogade reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! För något mera än fyra
månader sedan hade vi tillfälle att under
remissdebatten diskutera vårt lands ekonomiska
problem. Sedan dess har emellertid
läget förändrats åtskilligt. Detta
gäller framför allt budgetsituationen,
men det gäller i viss mån även konjunkturläget
och andra faktorer, som förändrats
under den riksdagens vårsession,
vilken vi snart går att avsluta.

Finansministern har som främste företrädare
för regeringen på detta område
fortsatt, och jag skulle vilja påstå även
skärpt sin pessimistiska attityd för att
varna för eller avvärja de skattesänkningar,
som från olika håll föreslagits.

Hurudant är då utgångsläget för dagens
ekonomiska debatt? Ja, det anföres
att den bedömning av konjunkturutvecklingen
och den samhällsekonomiska balansen
för år 1961, som redovisas i den
reviderade nationalbudgeten, pekar på
fortsatt högkonjunktur med full sysselsättning
och kvarstående risk för överspänning
på vissa områden.

Finansministern har vidare i sina
kommentarer sagt, att man alltjämt måste
räkna med ett visst efterfrågeöverskott.
Finansministern bedömer dock
detta inflationshot som i och för sig begränsat
— han anser situationen vara
sådan, att några nya åtgärder inte bebö -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
ver föreslås. Ä andra sidan har finansministern
sagt, att man inte gärna kan
tänka sig några skattesänkningar utan
man måste ställa sig reserverad till det
kravet. Finansministern säger, att han
tidigare har hänvisat till framlagda krav
på höjning av ortsavdragen och därvid
framhållit att en sådan höjning utan
kompenserande åtgärder i skattesystemet
i övrigt saknar samhällsekonomisk
täckning.

Det kan givetvis från vår sida betvivlas,
att detta påstående skulle vara riktigt.
Framför allt kan man ställa sig
frågande till vad som har avsetts med
det hela. Skall man verkligen tänka sig
att det inte blir någon egentlig skattesänkning
i detta fall? Om man sänker
ortsavdragen, måste då detta på något
sätt kompenseras? I så fall blir det ju
ingen reell skattesänkning, utan bara en
omgruppering av olika poster inom
skattesystemet.

Den plan för skattesänkningar, som vi
från vårt håll har lagt fram, tar givetvis
hänsyn till de ekonomiska förutsättningar
som föreligger. När det gäller den
ekonomiska politiken har enligt min mening
regeringen fört en opportunistisk
politik. Man viker undan på vissa områden,
där en åtgärd skulle beröra alltför
många människor, eller rättare sagt
väljare. En sådan inkonsekvens i regeringens
ekonomiska handlande finner
man på olika områden. Det gäller exempelvis
kreditpolitiken. Om man här skall
företa restriktiva åtgärder, kan man då
utan vidare lämna en så jättestor sektor
som bostadsbyggandet praktiskt taget
utanför kreditrestriktionerna? Man måste
i varje fall även på det området, om
man skall vara konsekvent, ta hänsyn till
vad som sker. Det var ju en tid då vi
samarbetade i en koalitionsregering, och
vi hade då ett bostadsbyggande på ca
50 000 lägenheter om året. På båda sidorna
inom koalitionsregeringen förklarade
vi för folk, att vi visserligen ansåg
att det skulle byggas flera bostäder, men
att man därvid måste ta hänsyn till andra
berättigade investeringar och till inflationsfaran
m. m., och därför stannade
vi vid nyssnämnda antal lägenheter. Nu

bygger vi 70 000 lägenheter. Det förefaller
som om vi bygger så många lägenheter,
som tillgången på arbetskraft kan
tillåta, och några restriktioner vill man
inte inlåta sig på.

På tal om kreditrestriktionerna skulle
jag också vilja fråga — fastän det är
möjligt att regeringen därvidlag har samma
uppfattning — om det verkligen kan
vara försvarbart att i dessa ändock
ganska besvärande tider bilkrediterna,
enligt en uppgift som jag har sett, nu
uppgår till mellan 1 800 och 1 900 miljoner
kronor. Det är möjligt att vi på
denna punkt skulle kunna bli överens,
men det förefaller vara önskvärt att vi
också på det området inför en något
kraftigare restriktivitet till förmån för
andra investeringar.

Till andra områden som regeringen —
åtminstone inte den nuvarande finansministern
— inte gärna vill tala om, hör
t. ex. arbetsmarknaden. När inkomsten
av tjänst under år 1960 steg med 10 procent,
undrar jag om finansministern anser,
att denna ökning står i relation till
produktivitetsökningen och andra faktorer,
och om han beaktar i vilken mån
den kan ha bidragit till att skapa det
inflationsgap, som vi nu har att bekämpa.

Beträffande investeringar och sparande
har vi i motioner framfört vissa önskemål.
Jag skall inte just nu så mycket
betona sparandets och kapitalbildningens
betydelse både för samhället och för
den enskilde — det är väl knappast nödvändigt,
eftersom sparande och kapitalbildning
är väsentliga inflationsavhjälpande
faktorer när det gäller våra framtida
möjligheter och betingelser. Samtidigt
som man konstaterar detta oavvisliga
krav, får man också konstatera
att det finns omständigheter, som verkar
negativt på det personliga sparandet. Det
finns meningsgrupper som anser, att den
trygghetsskapande socialpolitiken skulle
utgöra en negativ faktor. Jag för min del
tror inte att en sådan anmärkning har så
stort berättigande. Det finns emellertid
andra faktorer, som man möjligen skall
beakta, bl. a. ATP, som inte endast har
social betydelse men kanske i någon

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

mån har inverkat menligt på det frivilliga,
personliga sparandet.

Det finns också andra faktorer. Konsumtionsreklamen,
förväntan på successivt
stigande inkomster och en framtidsoptimism
över huvud taget medför
gärna att sparandeintresset blir avtrubbat.
Vi måste naturligtvis söka motverka
faktorer som inverkar negativt på det
personliga sparandet. Samhället och
statsmakterna kan inte — och ingen har
velat påstå det — undandra sig sitt ansvar
i detta fall.

Det är angeläget att samhällsåtgärderna
utformas på ett sådant sätt, att de innebär
något av en ekonomisk fostran i
fråga om sparandet och medverkar till
att klargöra de både psykologiska och
ekonomiska sammanhang som jag här
helt flyktigt berört. Man måste därför
beklaga att majoriteten i sparfrämjandeutredningen
har ställt sig avvisande till
en sådan inriktning. Den allmänna form
eller huvudform, som man har föreslagit,
utgör en vädjan till spelintresset och
lotterivinstintresset. Jag betvivlar att de
s. k. Strängaspelen har den inriktning
som är den riktiga beträffande sparandet.
Man borde i stället basera de sparfrämjande
åtgärderna på sådant som ligger
i det personliga sparandets natur
och som är dess drivfjäder — strävandena
till oberoende, tryggheten i att ha
en medelsreserv och omtanken om framtiden
över huvud taget. Jag förnekar inte
att utredningsmajoriteten har kommit
med vissa förslag, som det kan vara anledning
att beakta, men det borde nog
ha gjorts mera på området.

Förslaget om ett särskilt sparkonto
med 5-årig insättningstid som förutsättning
för en skattepremie motsvarande 2
procent av sparbeloppet per år är enligt
min mening klart att föredraga framför
den lotteripremiering, som utredningsmajoriteten
har föreslagit. Det är
av värde, kanske främst för de många
småspararna.

Det allmänna utjämningskonto, som
tillkom efter motion från centerpartiet
för något år sedan, har berörts tidigare
här i kammaren. Jag vill understryka
att vi anser ett sådant konto vara till

Ang. den ekonomiska politiken
stor förmån för att främja sparandet.
Med detta vill jag bara hänvisa till de
motioner och reservationer, som har
framförts från vår sida.

Jag kanske slutligen skulle säga några
ord också om budgetens roll i den ekonomiska
politiken — saken bär dock redan
berörts så utförligt tidigare av herr
Sundin, att jag inte ytterligare skall
syssla någon längre tid med det. Trots
att jag inte delat hans uppfattning har
jag alltid tyckt, att det ligger något försonande
i finansministerns pessimistiska
bedömningar av budgetläget, ty den
som främst har ansvaret kan ju kanske
anse det vara förmånligare att ställa sig
på den säkrare sidan och göra pessimistiska
bedömningar. Det har emellertid
visat sig att denna pessimism varit i
överkant. Det är ingen anledning att debattera
detta nu, men det budgetalternativ,
som tidigare uppgjordes av oss och
som har diskuterats under den aktuella
tiden för valet, har visat sig vara hållbart
och det står sig i dag ännu bättre
än då, eftersom våra bedömningar har
slagit in betydligt bättre än de som finansministern
gjorde i detta fall.

Det skulle vara intressant att få höra
finansministerns verkliga mening om och
intresse för skattesänkningar. Det har
varit många tillfällen till avböjanden.
Omsättningsskatten kom till för budgetens
balansering. Senare fick den en konjunkturpolitisk
motivering också —- då
kunde vi inte sänka skatten, ty det fanns
inte utrymme för en sänkning i budgeten.
Nu finns det utrymme, men nu är
det konjunkturpolitiska skäl som gör det
omöjligt att genomföra en sänkning.

Vi har den bestämda uppfattningen
att skattetrycket i sin helhet är för tungt.
Det bör skapas förutsättningar för skattesänkningar.
Vi kan emellertid inte acceptera
den uppfattning som framförs
från högern. Jag vill ytterligare understryka,
att när man talar om skattesänkningar
på ett sådant sätt, som vanligen
förekommer från det hållet, är det fråga
om en halvhet. Att bara tala om statsskatten
innebär icke någon egentlig
skattesänkning, utan det är att ge folk
en uppfattning om skattesänkningar som

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
är ganska besynnerlig. Om man verkligen
vill åstadkomma skattesänkningar
för människorna, kan man inte undvika
att tala om en kommunal skattesänkning.

Högerns förslag till skatterabatter är
väl närmast ett tvångssparande. Högern
säger i dag, att den vill sänka statsskatten
men att den inte vågar, och därför
skjuter den fram utdelningen av dessa
pengar till en oviss framtid, när vi inte
vet hur konjunkturerna kommer att bli.
I dag kan vi bedöma detta, men då vågar
vi inte göra det, anser högern. Men skjuts
utdelningen framåt, så hoppas den att
det kommer en förändring.

Att det är nödvändigt med en kommunalskattesänkning
har understrukits
så starkt, att jag inte behöver ytterligare
tala om den saken. Jag vill bara understryka
att kommunerna bör erhålla en
kompensation för kommunalskattesänkningen,
vilket krav redan har framförts
av herr Sundin.

Jag vill slutligen säga, herr talman,
att nog tycker man att det borde ha funnits
vissa förutsättningar att i bevillningsutskottet
samarbeta på ett sätt som
är annorlunda än vad som skett nu. Beträffande
ortsavdragens höjning säger ju
utskottet, att det för sin del instämmer
i önskemålen om att en höjning snarast
bör vidtas av såväl de statliga som de
kommunala ortsavdragen. Vidare säger
utskottet: »En sådan reform är enligt
utskottets mening en av de mest angelägna
inom den direkta beskattningens
område.»

Detta är ett försiktigt uttryck, som jag
med tillfredsställelse konstaterar avviker
från finansministerns ord: »Om budgetsituationen
därigenom skulle bli otillfredsställande,
måste givetvis kompenserande
åtgärder i skattesystemet vidtagas.
»

Jag konstaterar med tillfredsställelse
nyansskillnaden mellan finansministerns
och utskottets skrivning.

Man kan tycka att det här borde ha
gått att få till stånd ett samarbete mellan
de borgerliga partierna, men som
i så många andra fall har detta misslyckats,
enligt vad jag kan se främst bero -

ende på högerns extraturer. Jag beklagar
detta ännu en gång.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med yrkanden under respektive utskottsutlåtande
och yrkar i första hand
bifall till bankoutskottets utlåtande nr
29.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig så här inledningsvis
i allra största korthet bemöta
en del av vad som har sagts i de föregående
inläggen. Det har också ställts
en del direkta frågor till mig, och jag
skall försöka efter måttet av min förmåga
att svara på dem.

Jag tar först upp herr Ewerlöfs inlägg,
där han ställer frågan: Varför skall man
hålla på med denna ganska meningslösa
ränteregleringslag? Varför skall man
kosta på arbete och trycksvärta på denna
proposition och det utskottsutlåtande
som följer därav?

Nu är arbetet att skriva en ren prolongation
på beredskapslagstiftningen
ränteregleringslagen inte över hövan krävande,
det är en bekännelse jag måste
göra. Utskottsutlåtandet är inte heller
över hövan voluminöst, så de här synpunkterna
bör kanske reduceras till sitt
rätta värde.

Men varför föreslår vi prolongation på
ränteregleringslagen? Jo, helt enkelt därför
att den ju ändå ligger såsom en icke
oviktig maktfaktor i riksbankens hand,
när förhandlingarna förs med affärsbankssystemet.
Man kan säga att det är
inte så särdeles honnett att förhandla
med det här vapnet i bakgrunden, men
på något underligt sätt har vi ändå ansett
att detta är bättre och lämpligare än
att sätta vapnet i kraft och på den vägen
alldeles frånta de fria bankerna möjligheten
att framföra sina synpunkter.

Sedan är det ju inte enbart i fråga om
räntelägets höjd, som ränteregleringslagen
har sin beredskapsfunktion och sin
förhandlingsfunktion att fylla. Den har
det också i ett annat avsnitt, nämligen i
fråga om emissionskontrollen, som drivs
av riksbanken.

Vi har varit eniga om att lagen är ett

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

nödvändigt vapen i den kreditpolitiska
och den penningpolitiska arsenalen, och
även emissionskontrollen baserar sig ju
på en paragraf i ränteregleringslagen.

Nu sysslar vi för närvarande i finansdepartementet
med ett propositionsarbete
på det betänkande om kreditmarknaden,
som avlämnades till regeringen för ungefär
ett år sedan. Remissvaren är inne
och arbetet pågår, och när mödorna kommer
att redovisas för kamrarna, så har
ju även frågan om ränteregleringslagens
mera permanenta bestånd fått sin bedömning
och sitt svar.

Herr Ewerlöf vände sig vidare i sitt
inlägg emot riksbanksfullmäktiges majoritet,
som på ett sätt som herr Ewerlöf
ansåg icke var förenligt med goda seder
har ställt affärsbankerna inför det läget,
att nu gällde det att på ett ganska
hårt och omedelbart sätt dra in på krediterna.
Jag är rätt övertygad om att herr
Ewerlöf i grund och botten delar min
uppfattning om att man nödvändigtvis
måste använda det instrumentet; intrycket
jag fick av herr Ewerlöfs anförande
är, att han är minst lika ängslig som jag
till äventyrs skulle kunna vara för den
eventuella inflationsfara som kan vara
bestående.

Under sådana förhållanden skulle hans
kritik inskränka sig till själva förfarandet
av riksbankschefen. Jag trodde att
det förfarandet och den ansvarshistorien
hade klarats av på det fullmäktigesammanträde,
som sedermera hölls och
där ju ändå riksbankschefen av majoriteten
av fullmäktige fick ett godkännande
för sina företagna åtgärder.

Men det finns naturligtvis också en annan
syn ur ett kanske vidare perspektiv
på den här frågan. Jag erinrar mig hur
det var, när vi tvingades — av skäl som
jag inte här skall närmare analysera och
ventilera — att driva en finanspolitik
som inte var så stark som i dag, innan
omsättningsskattens miljard och andra
ling hade stabiliserat och stärkt statsfinanserna
och när vi under en del år arbetade
med en ganska reguljär statsupplåning,
i lägsta fall på dryga miljarden
och i sämsta fall på nära två miljarder.
Då hade herr Ewerlöf alldeles rätt i att

Ang. den ekonomiska politiken
den politiken innebar en inflationsrisk
med hänsyn till den likviditetsuppladdning,
som den innebar i banksystemet.

Herr Ewerlöf var inte ensam om att
företräda den uppfattningen. Åtskilliga av
de bankchefer som i dag på det högsta
reagerar emot riksbankens harda bud reste
då omkring och höll tal som var ganska
likartade med herr Ewerlöfs. Det var
oansvarigt, hette det, att via en underbalanserad
statsbudget ge banksystemet den
likvida möjlighet, som bland annat tog
sig uttryck i att man under ett år, när det
här var som mest markerat, om jag minns
rätt ökade utlåningen med bortåt 3 000
miljoner kronor. Om de tal som hölls av
de ansvariga i bankerna på den tiden
skulle ha motsvarats av praktiska handlingar,
om de varningar, som man presenterade
allmänheten, och den kritik,
som man riktade mot finansministern
och regeringen, skulle ha gått så långt
att man drog egna slutsatser om hur man
skulle sköta den bankmässiga kreditgivningen,
så är det ju mycket möjligt att
situationen i dag inte hade varit lika besvärande
för vissa banker som den nu är.

Man hade ju inte några större betänkligheter
mot att lämna ut krediterna till
alla som ville ha dem. Och för all del
bankerna skall drivas som affärsföretag,
och ju större omsättning, desto bättre
business i företaget. Ingen bestrider det.

Nu finns det ju vissa banker, som trots
allt har kvar den gammalmodiga uppfattningen,
att tiderna kan skifta, att även
statens budgetpolitik kan skifta och att
en likviditet i banksystemet en vacker
dag kanhända är någonting av sin motsats.
De gammalmodiga banker som har
den inställningen har ju varit litet försiktigare
under de senare åren, och de sitter
inte så hårt i saxen den dag som är.
Därför tror jag att för vissa, jag höll på
att säga unga män, som skött sina banker
bara under de goda medgångstiderna,
kan den här erfarenheten vara avvärde
för framtiden. De kommer ju
mänskligt att döma att sköta sina banker
under åtskilliga decennier framöver och
bör ha gliidje av en erfarenhet, som inte
bara innebär att expediera ansökningar
utan också att planera för framtiden och

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

för tider som eventuellt är hårdare än

under de senare åren.

Herr Ewerlöf tog sedermera ifrån de
här utgångspunkterna upp den gamla
frågan om orättvisan i själva kreditprioriteringen.
Han ville göra gällande att
bostadsbyggandet i dagens läge får för
mycket av den begränsade kreditvolymen,
till skada för den industriinvestering
som vi av kända skäl alla är intresserade
av skall expandera.

Det verkar rätt mycket med 70 000 nyproducerade
bostäder i vårt land, men
ser vi på generationsutvecklingen är det
inte en så avsevärd volym. Ser vi på hur
giftasvuxna kullar nu anmäler sig på bostadsmarknaden,
är denna volym inte så
imponerande att den ens i något avseende
lättar den betryckta bostadssituationen.
Dessutom är det ju åtskilligt som talar
för att vi inom det närmaste decenniet
— under 1960-talet — ställes inför en
omstrukturering av svensk industriell
verksamhet, och det går ju inte för industrien
att expandera, om det inte finns
någonstans att placera de människor som
skall arbeta inom industrien. Man tar inte
bostaden i bagaget när man flyttar
från den ena socknen till den andra.

Jag har funnit att jag får industrimännen
med på de här synpunkterna, när
jag har tillfälle att tala med dem under
lidelsefria förhållanden. Och i den mån
som finansministern och socialministern
uppvaktas av städer och kommuner, som
nu i stor utsträckning har ansvaret för
bostadsbyggandet och kräver att bostadsbyggandet
skall expandera, är den stående
och stadiga motiveringen: »Industrien
har beslutat sig för att nyinvestera på
orten. Man tar in nytt folk, och vi måste
som kommunala myndigheter ha ansvaret
för att de har någonstans att bo.»

Det är naturligtvis alldeles onödigt att
stå och informera en så pass erfaren karl
som herr Ewerlöf om sambandet mellan
industriell expansion och bostadsbyggande,
men herr Ewerlöf var så pass kort i
sitt konstaterande, att jag inte kunde uraktlåta
att göra denna lilla komplettering.

Till herr Lundström kanske jag också

skulle vilja kosta på mig ett par kommentarer.

Hur skall det se ut när vi får en skattesänkning?
Ja, det är en stående fråga,
som oppositionen ställt i dag och kommer
att ställa åtskilliga gånger framöver. Det
är en fråga som har ställts praktiskt taget
i varje skattedebatt under de snart
sex år som jag har suttit som finansminister.
Den saken kan vi kanske tala litet
närmare om något längre fram; jag skall
återkomma till den. Jag reagerade kanske
en smula mot herr Lundströms snabba
och heslutsamma konstaterande, att det
är tröstlöst att leva under detta perspektiv.
Jag gjorde den reflexionen, att herr
Lundström för dagen var alldeles sensationellt
pigg i sitt inlägg i förhållande
till vad vi är vana vid här i kammaren.
Perspektivet har dess bättre tydligen inte
inneburit, att herr Lundström tagit
skada vare sig till kropp eller själ.

Herr Lundström kom tillbaka till diskussionen
om felräkningen. Det är mycket
att säga om den. Jag kanske omedelbart
skall nämna att jag i allmänhet beskylls
för felräkning med 1 000 miljoner
högre belopp än jag gjort mig till tolk
för. Nu kan man säga, att om man är ute
i speciella missioner och skall tala om
för svenska folket att finansministern är
en skral räknemästare, behöver man inte
väga orden så där fint — 1 000 miljoner
åt ena eller andra hållet gör ju ingenting
för karakteristiken! Jag kan hålla
med herr Lundström om det.

Jag kanske skulle erinra om att när

dessa s. k. felräkningsdebatter fördes _

det var ju på våren 1959 och på hösten
1959 — så att säga i partiledareförhandlingar,
hade ju ändå herr Lundström och
hans partivänner en allvarlig och självständig
bedömning av läget. Jag vill inte
göra gällande att herr Ohlin och herr
Waldemar Svensson skulle ta intryck av
min argumentering — det har de i regel
inte gj°rt; varför skulle de göra det just i
detta speciella fall? Jag utgår alltså ifrån
att det var en alldeles självständig bedömning
från folkpartiets sida. Och när
vi för att i någon mån komma till rätta
med den väldiga upplåning som avtecknade
sig voterade igenom omsättnings -

Nr 25

Måndagen den

skatten som gav 1 000 miljoner kronor,
presenterade herr Lundström och hans
partivänner ett alternativt förslag som
slutade på 975 miljoner kronor i kassaförstärkning
till staten. Om jag fortfarande
utgår ifrån att detta förslag var
baserat på självständiga bedömningar
från folkpartiets sida, så är skillnaden
mellan mina och herr Lundströms felräkningar
och felbedömningar 25 miljoner
kronor. Ja, det är pengar det också,
men de skall ju ses i relation till den
allmänna debatt som förts på detta område.

Vi vill, säger herr Lundström, behålla
ett inte alltför ringa överskott på driftbudgeten.
Låt oss sätta oss ned och penetrera
folkpartiets förslag. Vi kan ju kalla
det för en skuggbudget — även om herr
Ewerlöf och hans partivänner har varit
ensamma om det fenomenet tidigare kan
det ju alltid vara en liten tröst att man
på en punkt finner en klar allians och
ett konkret närmande mellan högern och
folkpartiet, i det båda kostar på sig en
skuggbudget, och det är ju alltid någonting.
Om vi nu alltså penetrerar denna
folkpartistiska skuggbudget, så finner vi
att den innebär en försämring på 265
miljoner kronor i förhållande till regeringens
förslag. Samtidigt förklarar emellertid
herr Lundström med all kraft och
övertygelse — om jag förstod honom
rätt — att han är av den uppfattningen,
att det föreligger en fara för inflation.

Det är en fin prestation som herr
Lundström redovisar för kammaren. Alla
eventualiteter är täckta. Man har dels
talat om för alla dem som gläds av ett
sådant besked att budgeten är så stark
att man har råd med en skattesänkning
omedelbart i dag, dels har man till yttermera
visso garderat sig med att säga,
att man lika väl som någonsin finansministern
är på det klara med att det
föreligger farliga risker för inflation
och överslag i ekonomien. Alla utvägar
är garderade, och det kanske herr Lundström
ur rent politisk-taktisk synpunkt
skall ha en komplimang för.

Jag vill också säga något till herr
Bengtson i anledning av hans anföran -

) maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

de. Han frågar: Måste ortsavdragen kompenseras
med andra skattehöjningar?

Ja, herr Bengtson, jag tror det just
mot bakgrunden av de flerårsperspektiv
på budgeten som herr Bengtson och
hans partivänner så intensivt efterlyst
under tidigare år. Det är redovisat i
kompletteringspropositionen, och herr
Bengtson kan själv läsa sig till vilka växlar
som vi i denna kammare och i medkammaren
ställt ut på framtiden. Skall
dessa växlar inlösas, vågar jag inte vara
så sangvinisk att jag säger, att vi i dag
kan göra uttalanden om reella skattesänkningar.
Jag har därför från mina
utgångspunkter diskuterat frågan närmast
som ett problem om skatteomläggningar
ty jag anser att var nuvarande
skattepolitik, och dess avvägning mellan
juridiska och fysiska personer och mycket
annat inte är så förträfflig och fullkomlig,
om man ser den ur synpunkten
av en skattepolitik som även skall utgöra
en sparstimulans.

Regeringen driver en opportunistisk
politik, säger herr Bengtson. Ja, herr
talman och ärade kammarledamöter, den
som under 15 år följt herr Bengtsons
politiska verksamhet och beteendemönster
har inför en sådan beskyllning bara
att ta av sig hatten för herr Bengtsons
suveräna förmåga att med den mest
oskyldiga min beskylla en motståndare
för politisk opportunism!

Jag vill i detta snabba försök att besvara
alla dem, som haft inlägg i debatten,
även säga något med anledning av
herr Hagbergs yttrande. Herr Hagberg
erkänner konjunktursammanhanget i avseende
på budgetpolitikens utformning.
Det har nog högerpartiet på det
hela taget gjort under de senare åren, så
detta yttrande är kanske i och för sig
ingen sensation.

Jag kan inom parentes nämna vad
som speciellt har glatt mig när jag i sista
ögonblicket har haft tillfälle att läsa de
olika partimotionerna, nämligen att jag
väl aldrig tidigare har kunnat utläsa en
accept av oppositionspartierna, som varit
så klart utställd på konjunkturen och
dess sammanhang med budgetpolitiken.

Herr Hagberg kritiserar vissa avsnitt i

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
nationalbudgeten och gör gällande, att
vi har mycket bristfälligt redovisat lagerökningen
och lagerutvecklingen. Motiven
härför har emellertid ärligen redovisats.
År herr Hagberg beredd att hjälpa
mig, skall vi väl försöka skaffa de pengar,
som behövs för att få till stånd en
mera vederhäftig statistik, som klarar
oss ur detta predikament när vi fortsättningsvis
serverar riksdagen våra beräkningar.

När herr Hagberg gör gällande, att
kommunerna bara har att betala när
riksdagen beslutat, vill jag göra en erinran.
Denna kammare och medkammaren
består ju inte av folk, som är helt
främmande för kommunernas bekymmer
liksom inte heller för landstingens problem.
I detta hus är ju kommun- och
landstingssynpunkter företrädda på ett
alldeles särskilt sätt. De som är helt fristående
från kommunala och landstingsengagement
är visserligen inte så få
att de kan räknas på ena handens fingrar,
men så många är de sannerligen
inte. Man kan mena att de har i egenskap
av kommunal- och landstingsmän
här varit med om att genomföra vissa
beslut, som fått oönskliga verkningar för
kommunerna. Men ingen kan väl gärna
skilja på riksdagen och de kommunala
församlingarna och hävda, att ansvaret
ligger på riksdagen och konsekvenserna
drabbar kommunerna. Det är ju samma
personer som har diskuterat frågorna
och fattat besluten. Det är ju möjligt att
vi kommer dithän att detta problem börjar
bli så pass brännande, att kommunal-
och landstingsmän kommer att ena
sig om så småningom att vissa lättnader
för kommuner och landsting framstår
som erforderliga.

När herr Hagberg sedermera redovisar
högerpartiets skatteförslag, tar han upp
den intressanta frågan om steriliseringen
av de berörda 450 miljonerna, den tioprocentiga
skattesänkning som skulle —
om jag får använda uttrycket — låsas
in i kylskåp och tas fram vid lämpligt
tillfälle. Man tillerkänner medborgarna
en skattesänkning, men man låter dem
inte utnyttja den. Mig förefaller detta

vara ganska originellt. Det har visserligen
inte varit helt främmande för mig
och mina kolleger vid tidigare överväganden.
I praktiken är det ju samma
sak som det tvångssparande vi diskuterade
år 1955, då vi allvarligt övervägde
ett sådant sparande som en möjlighet att
da komma till rätta med en tillspetsad
konjunktur, vilken ingav farhågor. Skillnaden
var väl bara den att det tvångssparande
det då var fråga om innebar,
att man skulle gå ut bland konsumenterna
och säga: »Ni har en så kraftig
konsumtion att vi tar av er en del av
er efterfrågan, steriliserar och isolerar
den. Ni skall få tillbaka vad som sparats
med ränta, när samhällsekonomien inte
störs av att ni använder pengarna.»

Herr Hagbergs och högerpartiets linje
riktar sig inte direkt mot vad konsumenterna
har, men man lovar att ge
dem 450 miljoner kronor och säger samtidigt
att konsumenterna inte nu får ut
pengarna, därför att konjunkturen är så
tillspetsad, utan först längre fram.

Principen är dock densamma. Det
skulle innebära att man inom högerpartiet
efter fem år — man hade ju en
annan uppfattning år 1955 — är villig
och beredd att allvarligt överväga att
ställa sig bakom den gamla tanken på
ett tvångslån. Tro nu inte, att jag bär
den tanken inom mig just nu, men situationen
var aktuell en gång tidigare, och
läget kan bli sådant att någonting speciellt
måste göras. Skall antiinflationspolitiken
skärpas, har man ju två sektorer
att vända sig mot — antingen båda
eller alternativt den ena eller den andra
— nämligen investeringssidan eller konsumtionssidan.

Inom parentes sagt är det väl enligt
min mening investeringsdriven, som nu
är den farligaste indikatorn på inflationen,
och inte konsumtionen. Men läget
kan förändras. Jag är medveten om att
den situationen kan uppstå, att det är
konsumtionen som för oss kanske framstår
som den farliga faktorn. Skall då
herr Hagberg och jag — efter inläggen
i dag — kunna säga oss att tvångssparandet
ändå kan vara en utväg, som hö -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

gern stöder. Därmed är naturligtvis ett
av de okända x-en ur vägen. Jag är personligen
givetvis ganska intresserad av
att få ett jakande besked från herr Hagberg
för att alla eventuella tvivelsmål
skall vara ur världen.

Men så säger herr Hagberg, att detta
förslag ju inte betyder någon ökad upplåning,
eftersom högerpartiet har anvisat
sparförslag — om jag fattade honom
rätt — av motsvarande belopp. Då är vi
tillbaka till denna debatt, som sannerligen
inte har någonting av nyhetens behag
över sig. Alla dessa sparförslag har
ju riksdagen med stora majoriteter voterat
bort under de senaste veckorna.
Detta är en teoretisk diskussion som
man rör sig med men som inte har någonting
av praktiskt värde.

Vad vi skall diskutera i dag är om vi
skall — enligt herr Hagberg — sänka
den direkta skatten med 10 procent och
sätta av de 450 miljoner kronor, som
nu används i den statsverksamhet som
skall betala vad detta hus har beslutat.
Jag kan inte finna någon annan lösning
på detta än att om vi följer herr Hagberg
och sätter av dessa pengar på ett
konto i riksbanken, där vi inte får röra
dem, måste vi låna 450 miljoner kronor
mer än vad vi i annat fall behöver, och
vi skall väl låna dem ute på marknaden.
Detta är ju ett ganska intressant perspektiv,
eftersom överflödet på pengar
i dag inte är påtagligt. Det betyder då
att staten skall skuffa undan alla intresserade
lånespekulanter till ett belopp av
450 miljoner kronor. Skall staten hos
riksbanken först sätta av 450 miljoner
kronor och sedan låna 450 miljoner kronor
hos riksbanken, är detta i varje fall
konjunkturpolitiskt ett fullkomligt meningslöst
arrangemang. Även härvidlag
kan naturligtvis en liten komplettering
från herr Hagbergs sida vara av värde.

Herr Sundins inlägg var ju en utförlig
argumentation för behovet av en framtida
skattepolitik som tar hänsyn till
kommunernas bekymmer. I princip är
ju herr Sundin och jag anse på den punkten,
och tids nog — jag hoppas relativt
snart — skall vi få tillfälle att diskute -

Ang. den ekonomiska politiken
ra de konkreta detaljerna. Jag fann
ingenting i hans anförande, som direkt
tvingade mig att göra några invändningar.

Herr Spetz ställde också vissa frågor.
Han tog upp en fråga, där han rent allmänt
avreagerade sin irritation över att
förslagen kom så sent att man inte hade
tid att läsa dem och betraktade detta
som nonchalans från regeringens sida
gentemot riksdagen. Ja, slutregleringspropositionen
lades på riksdagens bord
den 4 maj, och det är den vanliga tiden
för slutregleringspropositionens avlämnande.
Sedan är jag medveten om att
tryckerierna har haft mycket att göra
och att arbetet i riksdagen därför har
koncentrerats på ett mycket markerat
sätt under de sista veckorna. Men så
länge vi icke har socialiserat tryckerierna,
kan väl ändå herr Spetz avhålla sig
ifrån att kritisera regeringen för att vi
haft denna flaskhals i vårt arbete.

Varför kan man inte ta frågan om
ortsavdragen omedelbart, undrade herr
Spetz. Ja, jag tror att vi har förklarat
detta med den allmänna bild som kompletteringspropositionen
ger och som beskriver
det samhällsekonomiska läget i
dag.

Herr Spetz frågar vidare, varför man
har valt att föreslå höjningar av avdraget
för avkastning av kapital och försäkringsavdraget.
Den skatteförlust, som
staten här gör — om jag fattade herr
Spetz rätt — borde man ju i stället ha
tagit genom en omedelbar aktualisering
av ortsavdragen. Ja, herr Spetz har den
uppfattningen. Han gillar inte dessa avdrag
— han är på sitt sätt ett strålande
undantag bland skatteintresserade riksdagsmän.
Den vanliga attityden är ju
flera och flera, nya och nya och höjda
och höjda avdrag.

När jag hör dessa synpunkter, som jag
dessutom har sett på pränt som något
slags avgångstestamente från herr Spetz’
sida, måste jag som finansminister —
som principiellt inte heller gillar dessa
avdrag — säga att det är en förlust för
den svenska riksdagen och för svensk
skattcpoliti.sk

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

herr Spetz — och detta säger jag med långa tal om det påyrkades. Om han höll
ärlig känsla och övertygelse. det långa talet är jag rädd för att han

Men varför har vi ända kommit med sedan skulle försvinna innan det blev
förslagen om förhöjda avdrag med avse- tillfälle att bemöta detsamma. Jag är säende
på kapital och försäkring? Ja, det ker om att det skulle uppkalla till beär
helt enkelt det att här har ju riksda- mötande i högre grad än i varje fall regen
och framför allt oppositionsledamö- pliken till mig ger anledning till.
terna intill leda krävt en sparstimule- Finansministern vidhåller att ränterande
skattepolitik. Det har väckts lagen skulle vara en icke oviktig maktmånga
skilda förslag härom, och vi har faktor i riksbankens hand. Jag vidhåller
haft en kommitté som under ar har mitt bestridande, det är inte tack vare

suttit och funderat över detta. Jag medger
att kommitténs resultat var ganska
magert, helt enkelt därför att detta är ett
problem, där de reala resultaten aldrig
visar sig motsvara vad man hoppas och
väntar när man motionerar om vissa besparingsfrämjande
avdrag.

Vi har emellertid sedan åtskilliga år
tillbaka varit överens om att i deklarationen
ha dessa avdrag under motiveringen,
att de har karaktär av sparstimulans.
När vi nu bygger ut dem, så
innebär det ett återställande av avdragens
realvärde och en liten diskontering
på några år i framtiden.

Om det var riktigt att föra in avdragen
1956 eller 1957, jag reserverar mig
för årtalet, med ett sparstimulerande
motiv där bakom, så är det väl riktigt
att se till att avdragen har sitt realvärde
även i dag och kanske för ett eller två
år framöver. Det är uteslutande med den
motiveringen att detta tidigare har betraktats
vara en sparstimulans som regeringen
kommer åter med förslagen på
denna punkt.

Herr talman! Jag skulle naturligtvis
ha oändligt mycket mer att säga. Detta
var endast ett replikerande på alla de
inlägg som har gjorts tidigare i dag. Och
efter detta skulle jag kanske hålla mitt
eget tal, men jag är rädd för att tiden
skulle bli för lång om jag ger mig in på
det. Skulle någon påfordra det står jag
självfallet till tjänst, men jag nöjer mig
för tillfället med dessa repliker.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill inte ta i anspråk
det erbjudande som finansministern
nu gav om att han skulle hålla sitt

denna lag som man kommit till uppgörelse,
jag skulle snarare vilja säga att
det är trots denna lag som man har
kunnat klara uppgifterna förhandlingsvägen.
Skulle inte lojalitet ha visats vid
förhandlingarna ifrån kreditinstitutens
sida, skulle frestelsen ha varit utomordentligt
stor när denna lag infördes
att bara utan vidare säga: Yi vägrar att
medverka här, var så god och använd
lagen i stället. Det skulle nämligen snart
nog visa sig att lagen är helt otjänlig för
ändamålet. Lagen har icke positivt medverkat
till de överenskommelser som har
träffats.

Nu gjorde emellertid finansministern
det tillägget att även emissionskontrollen,
som det hette, baserar sig på denna
lag. Nej, den baserar sig inte på lagen
eftersom lagen aldrig har satts i kraft,
emissionskontrollen finns där i form av
en fri överenskommelse. Jag försäkrar
att den överenskommelsen skulle ha gått
att uppnå lika väl utan lagen, men om
det är så att man speciellt på denna
punkt skulle anse att man i sista hand
behöver något att falla tillbaka på vore
det möjligt att upphäva räntelagen i
övrigt och ha en förordning som stadgade
möjlighet till en emissionskontroll.
Det har jag nu år efter år under hand
hemställt om, men det har inte fått någon
påföljd.

Finansministern uppfattade mig riktigt
i fråga om min kritik beträffande
vad som nu senast hänt i förhållandet
mellan riksbanken och affärsbankerna.
Jag har varken bestritt behovet av en
skärpt restriktivitet eller att den metod
som här kommit till användning kan
vara lämplig för ändamålet, utan det var
sättet att genomföra den och tidpunkten

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

för den som jag har vänt mig emot. Det
skedde utan varsel alldeles inpå den stora
terminspåfrestning som bankerna nu
stod inför, varför straffräntan nu inte
kunde ha någon som helst inverkan på
bankernas behov att låna i riksbanken.
Det hade varit mera rimligt att säga till
bankerna att det nu måste bli en skärpt
restriktivitet och ge dem den tid de behövde
för att arbeta sig fram till ett
läge där åtgärden kunnat få effekt.

Vad bostadspolitiken beträffar sade
jag intet annat än att om vi nu kommer
överens om att det bör vara en skärpt
restriktivitet skall vi se till att det blir
en sådan över hela samhällsekonomien.
Vad är det som säger att restriktiviteten
skall gå ut över investeringar och rörelsekapital
o. s. v. under det att den
där stora prioriterade kakan skall få
vara obeskuren? Bedömer man situationen
så att vi behöver en starkare restriktivitet,
skall den fördelas över hela fältet.
Då kommer inte heller bostadsproduktionen
undan en sådan prövning. Enligt
min mening är det högst angeläget
att man ser till att det blir en prövning
över hela fältet.

Slutligen kom finansministern in på
konstruktionen av våra budgetalternativ.
Han sade att det i själva verket inte var
någonting att komma med i och med att
riksdagen har fattat alla anslagsbeslut.
Ja, vi har ju kommit överens om att det
inte finns någon annan möjlighet för
oppositionen att redovisa sitt alternativ
än att göra en sammanfattning av
inställningen till både utgifter och inkomster.
Förslagen om skattesänkningar
är betingade av det egna ställningstagandet
till utgifterna, åtminstone när det
gäller oss. Man måste kunna få ge ett
samlat uttryck för detta. Det har vi fått
göra år efter år, och jag hoppas att
ingen kommer att bestrida oss rätten
att göra det även denna gång.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag erinrade i mitt anförande
om att finansministern i sin
proposition förklarat att han i dagens
läge icke ansåg att det förelåg möjlighet

Ang. den ekonomiska politiken

till skattesänkningar på bred bas. Jag
tycker det är rätt naturligt att under sådana
förhållanden fråga: Hur skall den
dagen se ut när finansministern verkligen
förordar skattesänkningar som är
påtagliga för skattedragarna, så att de
har glädje av dem? Jag konstaterar att
jag inte fick något svar. Finansministern
säger att det är en fråga som ställts under
åratal. Tydligen beror detta på att
man på åratal inte fått något svar. Jag
har inte fått det den här gången heller.

Låt mig i det sammanhanget tacka för
finansministerns omdöme om min goda
kondition. Ja, människan tål ju det mesta.
Det är förmodligen i medvetandet
härom som regeringen fortsätter sin
skattepolitik.

Beträffande de debatter som förekom
i fjol och vid årsskiftet 1959/60 vill jag
erinra om att den kritik som från folkpartiets
sida riktade sig mot de kalkyler
finansministern då lade fram gällde inkomstberäkningen
som helhet. Där räknade
finansministern, bortsett från omsen,
med ett lånebehov på i runt tal tre
miljarder kronor. Nu visar det sig, att
siffran troligen blir 200 miljoner. Jag
måste säga, att om man därav tycker sig
kunna utläsa att kritiken varit berättigad,
som jag gjorde i mitt anförande, så
gör man sig inte skyldig till några överord.
Jag vill dessutom tillägga att vi i vår
kalkyl ansåg att man borde kunna klara
situationen utan omsättningsskatt, och
det tycker jag utvecklingen sedan också
har bevisat.

En viss skuggrädsla tycker jag talar
ur finansministerns resonemang om
skuggbudgeterna. Om vi tittar på de olika
förslag folkpartiet framlagt under året
om besparingar och inkomstförstärkande
åtgärder å ena sidan och de utgiftsvrkanden
vi gjort å andra sidan, finner
vi att skillnaden är drygt 100 miljoner
kronor för ett helt år räknat. Eftersom
finansministern räknar med — trots att
det gäller ett budgetår som endast delvis
kommer att påverkas av en ändrad
beskattning — att behållningen på driftbudgeten
1961/62 skulle röra sig om miljarden,
måste jag säga att den justering
på drygt 100 miljoner för helt år som

30 Nr 25 Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

skulle framgå av folkpartiets yrkanden förekommit ideliga begäranden om skat
är så oväsentlig att när man reagerar tesänkningar, påminner det mig om manmot
detta bestyrker det närmast vad jag nen som klagade över att hans fru idesade
i mitt anförande om att det anses ligen begärde pengar av honom. En god
nära nog som ett majestätsbrott att vilja vän frågade honom: Vad skall hon ha
rubba på regeringens siffror. alla dessa pengar till? — Jag vet inte,

Låt mig till slut, herr talman, på tal svarade mannen, jag ger henne aldrig
om bostadsproduktionens inverkan på några. Det har inte förekommit skattedet
aktuella kreditläget säga att jag är sänkningar på bra länge, och därför är
orolig för att det här kan uppstå svårig- det inte att undra på att man fortsätter
heter. Även om man räknar bort de 375 att begära sådana.

miljoner kronor som bostadskreditkassorna
fått in på sitt stora obligationslån,
återstår i alla fall 1 000 miljoner kronor,
i runt tal, i beviljade lån hos hypoteksoch
bostadskreditkassorna. Eftersom lån
ges till 60 procent av värdet betyder det
att vi bär bostäder för ett värde av cirka
1 1/2 miljard som ännu inte fått sina
byggnadskreditiv avlyfta. Jag skulle vara
högst intresserad av att höra vad bostadsministern
har att säga om denna
sak. Med den nuvarande situationen uppkommer
vissa svårigheter att fullfölja det
bostadsprogram riksdagen antagit. Detta
program betraktar jag som ytterst väsentligt,
och det skulle vara mycket beklagligt
om bostadsbyggandet skulle
komma att försättas i samma situation
som inträffat ett par gånger tidigare,
under 1940- och 1950-talen, när minskningen
var mycket markant till skada
för den stora kön av bostadssökande.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett betydelsefullt
besked finansministern gav på min fråga
om han kunde ställa i utsikt några
skattesänkningar i fortsättningen. Några
sådana sänkningar var enligt finansministerns
uppfattning inte möjliga att tänka
sig, i varje fall inte med utgångspunkt
från dagens läge. Om ortsavdragen skulle
höjas, skulle skattebortfallet kompenseras
på något sätt.

Det är att beklaga att finansministern
ser situationen på så sätt. Jag förmodar
att riksdagen kommer att anta bevillningsutskottets
betänkande, och i så fall
har riksdagen i alla fall anslutit sig till
en något mera optimistisk bedömning.

När finansministern säger att det har

Vi menar på vår sida att man bör sträva
efter att komma dithän att man kan
genomföra sänkningar. Jag är inte säker
på att de beräkningar finansministern
gjort visar att sådana skulle vara omöjliga.
Vi skulle i alla fall vilja försöka
och säga med Heidenstam: »Det är skönare
lyss till den sträng som brast än att
aldrig spänna en båge.» Det bör finnas
möjligheter att komma fram till skattesänkningar.

Beträffande bostadsbyggandet skulle
jag vilja göra den reflexionen att det är
självfallet att de kommunala myndigheterna
begär att få bostäder, liksom de
nya årskullarna som kommer vill ha bostäder.
Men de behöver också arbete, och
det behövs för dem en hel del andra investeringsobjekt
som kan vara minst lika
viktiga som bostäderna. Jag har tidigare
framhållit att man måste tänka på att
de nya årskullarna behöver inte bara bostäder
utan även arbete, vägar, sjukhus,
undervisning. Allt detta är lika betydelsefullt.
När man skall företa restriktiva
åtgärder bör det därför ske på alla områden.
Man bör inte låta stora områden
bli prioriterade och säga att där kan vi
inte ingripa.

Utöver vad här redan tidigare sagts
om budgetförslaget vill jag bara framhålla
att det förslag till omsättningsskatt
som presenterades från regeringens sida
var baserat på uppgifter som, för att använda
ett milt uttryck, var minst sagt
osäkra. Centerpartiet föreslog, som finansministern
erinrade om, på våren 1959
att slutbehandlingen av budgeten det året
skulle uppskjutas till höstriksdagen då
man kunde räkna med att ha en klarare
överblick över läget. Centerpartiet lade
då fram ett alternativ som skulle kunna

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

skapa samma balans i budgeten som man
ville nå genom omsättningsskatten.

Då jag beskyllt regeringen för att föra
en opportunistisk politik läste finansministern
från en lapp upp ett bemötande
som väl närmast gick ut på att jag skulle
vara en lika stor opportunist. Om denna
replik innebär att regeringen erkänner
att den för en opportunistisk politik, så
förändrar det väl inte situationen. Den
enda trösten för finansministern skulle
ju då vara att jag skulle vara i samma
situation, vilket jag själv naturligtvis inte
anser. Jag tror nog snarare att finansministern
fällde också denna replik
av opportunistiska skäl.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag försäkrar finansministern
att jag som en svamp suger i mig
de uppskattande ord som finansministern
riktat till mig.

När det gäller det sena framläggandet
av propositionen försvarade sig finansministern
med att tryckerierna i vårt
land inte är socialiserade. Det innebär
väl inte att man kan ålägga arbetarna att
utföra något slags tvångsarbete, så att
man kunnat få fram propositionen i tid.
Alldeles frånsett detta undrar jag om inte
finansministern själv var medveten
om att tryckerierna vid den tidpunkten
hade en hel del att göra. Han borde med
andra ord ha tagit i övervägande att
lämna propositionen några dagar tidigare
till tryckning. Om bevillningsutskottet
hade handlat så som vi brukar göra,
således att inte ta upp en fråga förrän
motionerna i ärendet är tryckta, vilket
ju måste anses vara ett rimligt tillvägagångssätt,
hade utskottets betänkande
knappast ens hunnit bli justerat i dag.
Jag förstår inte hur vi då i grundlagsenlig
tid skulle ha kunnat avsluta denna
vårsession.

Sedan talade finansministern om sparstimulans.
Det föreföll mig som om finansministern
själv inte var så övertygad
om effekten av de nu föreslagna åtgärderna.
Han framhöll emellertid att om
detta avdrag var en sparstimulans år
1956, så måste det väl vara det i dag ock -

Ang. den ekonomiska politiken
så. Men vari ligger denna stimulans? Uppenbarligen
är det ingen sparstimulans
för dem som har ett kapital under 12 000
kronor eller däromkring, ty de kommer
ju inte upp till det räntebelopp, där de
kan göra avdrag. För personer som har
ett kapital över 16 000 kronor och som
alltså redan i dag har en ränteinkomst
som överstiger de 800 kronor som det
här är fråga om är det heller ingen sparstimulans.
För dem är det egentligen bara
fråga om en skattesänkning. De får,
som jag sade redan i mitt första anförande,
en lindrigare beskattning av denna
arbetsfria inkomst.

Jag har svårt att föreställa mig att en
sparstimulans på det smala fält som det
här är fråga om skulle vara av någon
som helst betydelse för det sammanlagda
sparandet i vårt samhälle. Jag tillåter
mig verkligen, herr talman, att betvivla
det.

Jag fäste mig vidare vid att finansministern
med mycket lätt hand gick förbi
de anmärkningar som jag gjort beträffande
försäkringsavdraget och de utjämningar
som folkpartiet föreslagit. Från
regeringens sida har man ju förklarat att
man ville ha bort dessa avdrag för att
åstadkomma en förenkling av deklarations-
och taxeringsförfarandet. Det är
nu konstaterat att så inte har blivit fallet.
Riksdagens revisorer har vid två olika
tillfällen konstaterat detta. Jag kan
också med stöd av mina erfarenheter
försäkra finansministern att dessa åtgärder
aldrig kommer att förenkla vare sig
deklarations- eller taxeringsförfarandet.
Om vi hade följt folkpartiets förslag hade
man fått i stort sett full täckning för
skattebortfallet. Det rör sig här om en
skillnad i inkomst för stat och kommun
på kanske 50—60 miljoner kronor. Det
hade alltså i stort sett täckt vad som
krävs för att höja ortsavdragen med 250
respektive 500 kronor.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det vill inte säga litet
att få ett instämmande från finansministern
i vad man säger i sitt inledningsanförande.
Jag är så mycket mera glad här -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
över som finansminister Sträng, som vi
alla vet, inte tillhör de borgerliga partierna.
Om herr Sträng fullföljer sitt instämmande
i vad jag sade inledningsvis
om angelägenheten att få till stånd en
rättvisare beskattning, är det min förhoppning
att finansministern vid den
omröstning som kommer att följa på
denna diskussion i kammaren stöder den
reservation som framförts ifrån centerpartiet.

Sedan vill jag, herr talman, bara understryka
att det är med glädje som vi
från centerpartiets sida i dag kan konstatera
att den ihärdiga kamp som vi fört
för rättvisa i beskattningen nu äntligen
börjar uppmärksammas även i kanslihuset.
Det är bara att hoppas att man snart
kommer att genomföra vad finansministern
här siar om, så att vi får till stånd
en större rättvisa på skatternas område.

Utan att på något sätt vara misstänksam
mot finansministern ber jag bara till
slut få ställa en direkt fråga till honom:
Om finansministern nu verkligen har en
sådan välvillig inställning som han deklarerat,
varför har då inte finansministern
tagit tillfället i akt under denna vårriksdag
att rösta för de reservationer i fråga
om denna skatteorättvisa vilkas antagande
skulle gjort att vi kommit en bra bit
längre mot rättvisa än vi nu har gjort.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Av de spridda inlägg som
här gjorts är det framför allt ett uttalande
av herr Ewerlöf som jag vill bemöta.

Herr Ewerlöf säger att om man nu gör
en kreditåtstramning över hela fältet
måste även bostäderna bli föremål för
denna åtstramning, alldeles oavsett hur
viktiga de är. Det finns nämligen också
andra ting som är lika viktiga, anser
herr Ewerlöf. Herr Ewerlöf glömmer
dock bort den avgörande utgångspunkten.
Vi hade under 1960 en bostadsproduktion
av 70 000 lägenheter. Vi har också
räknat med en bostadsproduktion av
70 000 lägenheter under 1961. Pengar har
redan avdelats härför, och erforderliga
besked har givits. Bostadsbyggandet är

oförändrat. Industriens investeringar
kommer under år 1961 enligt alla tecken
att ligga elva procent högre än under
1960, detta oaktat kreditåtstramningen
och de överenskommelser som
träffats om frivilliga inskränkningar. Det
är helt enkelt på det sättet. Företagen
är tillräckligt starka i sin självfinansiering
för att klara det. Man har redan
arbetena i gång och kan, säger man från
industriens sida, inte göra hårdare inskränkningar
frivilligt.

Ser man för övrigt på bostadsbyggandets
andel i den totala investeringsvolymen
råder det ingen tvekan om att därvidlag
kurvan gått nedåt år från år, medan
däremot industriinvesteringarnas
andel gått åt andra hållet.

Till herr Bengtson vill jag bara säga
att när han från denna talarstol förklarar
att på hösten 1959 även centerpartiet
hade ett förslag som värdemässigt och
statsfinansiellt var väl jämförbart med
omsättningsskatten så är det på det stora
hela riktigt. Vad jag vänt mig mot är
era attacker när ni för till torgs detta
tal om felräkningar och häcklar finansministern
därför. Om jag alltså utgår
från att ni gjorde era egna bedömanden,
varför var ni, då detta förslag spelades
ut på våren och hösten 1959, av principiellt
samma uppfattning som finansministern
visavi prognosen om framtiden?
I annat fall hade ni inte behövt presentera
något alternativt förslag som var
lika starkt som omsättningsskatten.

Till herr Spetz’ fråga om var sparstimulansen
ligger i detta kapitalavdrag
vill jag bara foga den kommentaren att
det väl är klart att flertalet av svenska
folket inte har 16 000 kronor på bank.
Det vore önskvärt om de hade det. Eftersom
man nu med slit och möda och om
förutsättningarna i övrigt föreligger kan
skaffa sig 16 000 kronor på bank utan
att behöva betala skatt för räntan, måste
det väl ligga någonting av sparstimulans
i det. Även om man skulle råka ha
32 000 kronor på bank ligger det väl
någonting av sparstimulans i att de första
16 000 kronornas ränteavkastning är
skattefri. Man kan inte se bort från detta
sparstimulansargument. När det är

Nr 25

Måndagen den

fråga om försäkringsavdraget finns det
väl bara ett försvar för det — om nu
finansministern tvärt emot sin vana
skall stå upp och försvara avdrag —
nämligen att här är det fråga om ett
långsiktigt sparande som alltid är angeläget
med hänsyn till kapitalmarknadsaspekterna
för framtiden.

På en punkt är jag helt överens med
herr Spetz: Någon övertro på sparandestimulans
■— vilka avdrag man än hittar
på — har jag inte. Den får vara värd
vad den är värd.

Till herr Sundin skulle jag bara vilja
säga att om vi träffas under ett valmöte
uppe i Ångermanland skall vi fortsätta
den här debatten.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller bostäderna
vill jag till finansministern säga att
såvitt jag kan erinra mig kom vi upp i
70 000 lägenheter med en rent konjunkturpolitisk
motivering, nämligen för att
hålla sysselsättningen uppe under recessionen,
en motivering som i och för
sig borde leda till att vi i och med att
konjunkturen stiger och särskilt när vi
nu har en extrem högkonjunktur i stället
gör en begränsning. Jag har endast
uttalat mig för att man i detta fall skulle
behandla alla de olika fälten inom samhällsekonomien
lika och inte skilja ut
vissa områden, vilka skulle stå alldeles
fria från den skärpta restriktivitet som
vi nu anser erforderlig.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Endast en kort reflexion
med anledning av vad finansministern
nyss sade.

Med tanke på det skatteunderlag och
det skattetryck som vi har i Nordingrå
tror jag inte att det är så lämpligt att
finansministern och jag träffas i en debatt
i min hembygd på något valmöte.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Mitt förslag baserade sig
bara på den teknik som herr Sundin använde
i sitt sista anförande.

3 Första kammarens protokoll 1961. Nr 25

maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Finansministern har flera
gånger frågat om dessa beräkningar.
Centerpartiet litade inte på finansministerns
beräkningar år 1959, och det var
en av orsakerna till att vi ville att beslutet
skulle uppskjutas till hösten, då vi
hade bättre överblick av läget. Då kunde
vi också framlägga ett förslag som bättre
motsvarade det ekonomiska läget.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! I maj förra året fastställdes
en stat som beräknades ge ett
överskott på 175 miljoner kronor. Nu beräknas
överskottet till 1 197 miljoner
kronor. Finansministern har alltså plockat
in över en miljard kronor mer än
han beräknade för ett år sedan. Lånebehovet
uppgavs vid samma tillfälle till
1,5 miljarder kronor, men det behövdes
bara 230 miljoner kronor, såsom framgår
av materialet och som sagts i dag.

Man kan naturligtvis förstå att en finansminister
vill vara försiktig vid inkomstberäkningarna.
Men två felräkningar
på över miljarden vardera på ett år
är väl ändå en aning i överkant — även
om finansministern heter Gunnar Sträng.
Den djupa pessimism som för ett år sedan
präglade finansministerns beräkningar
har naturligtvis sin förklaring.
Det gällde ju att underbygga motiveringen
för att permanenta omsättningsskatten.
Den var ju, som man då sade, den
enda möjligheten om man ville rädda
landet från statsfinansiell bankrutt, ruinerande
inflation och allt elände som
därmed skulle följa. Dagens budgetsiffror
visar emellertid att omsättningsskatten
inte alls var nödvändig för statsfinanserna.
överskottet i statskassan är
nästan exakt detsamma som det beräknade
nettoresultatet av omsättningsskatten.
Det är alltså dags att skrota ned alla
tidigare argument för omsättningsskatten
och hitta på nya, som måhända kan te
sig mera gångbara i nuvarande situation.

Låt oss inledningsvis konstatera att de
borgerliga partierna numera principiellt
och praktiskt har accepterat omsättningsskatten.
Därmed bekräftas att vi
hade rätt när vi hävdade att deras kam -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
panj mot omsen bara var en låtsaslek
inför 1960 års val och en av metoderna
som man trodde sig kunna använda för
att underlätta möjligheterna att bryta arbetarmajoriteten
i riksdagen och lägga
regeringsmakten i de borgerliga partiernas
händer.

Trots det osedvanligt gynnsamma
statsfinansiella läget, trots miljardöverskottet
motsätter sig finansministern nu
varje skattesänkning av betydelse för
de många skattebetalarna. Finansministern
förklarar i sin promemoria: »Den
enda skatteförändring jag i dagens läge
är beredd att förorda är en höjning av
det skattefria beloppet för kapitalinkomst
och avdraget för försäkringsavgifter
vid inkomsttaxeringen.» De som har
det gott ställt, de som lever på avkastningen
av kapital och de som har råd
att ta dyrbara försäkringar får skattelättnader.
Jag erinrar om att bolagen förra
året fick en 20-procentig skattelättnad.
Nu får de också ett skatteavdrag på
12 procent på de vinstmedel som de avsätter
till en investeringsfond.

Skattelättnader och andra förmåner
för bolag och förmögenhetsägare och allt
hårdare skattetryck på vanliga inkomsttagare,
det är socialdemokratisk skattepolitik
av 1961 års modell. Det finns
inget annat land i den kapitalistiska delen
av världen som har en så generös
bolagsbeskattning som Sverige. Vi har
ingen förmögenhetsbeskattning på bolagen,
avskrivningsregler som möjliggör att
bolagen själva kan bestämma hur mycket
de vill skatta, och en skattesats på bolagen
av 40 procent, medan andra länder
har 50 procent och mera trots att
där sitter borgerliga regeringar.

Enligt det material som utarbetats av
den sittande skatteberedningen har bolagens
andel av den totala skatten under
de senaste åtta åren minskat från 20 procent
till omkring 14. övriga skattebetalares
andel har däremot ökat från 79
procent till över 85 procent under samma
tid.

Från år 1952 till år 1960 ökades bolagens
skatter med 790 miljoner kronor,
men övriga skattebetalare fick under
samma tid en samlad skatteökning på

inte mindre än 7 590 miljoner! Det finns
inte det minsta spår av vare sig demokrati
eller rättvisa i en sådan skattepolitik.
Det kommunistiska alternativet, som
jag senare skall ägna några ord, innebär
däremot enligt vårt sätt att se en demokratisering
av skattesystemet och är vidare
ett betydelsefullt steg på vägen mot
en något så när rättvis skatteavvägning.

Man talar ofta om att Sverige är en
välfärdsstat och hänvisar därvid ofta till
att vissa arbetargrupper lyckats tillkämpa
sig en i förhållande till de krigshärjade
länderna hygglig nominell årsinkomst.
Det är sant. Men det är vissa
fakta man envist försöker dölja. Av en
årsinkomst på 10 000 kronor — och det
är många människor i vårt land som
inte har mer — går 3 500 bort i skatter
och socialavgifter. Vid 20 000 kronors
årsinkomst försvinner 8 000 på samma
väg. Siffrorna är tagna från skatteberedningens
beräkningar angående det totala
skattetrycket, d. v. s. direkt och indirekt
skatt plus socialavgifter. När så
relativt blygsamma inkomster som 20 000
kronor brandskattas på i det närmaste
40 procent i olika former av skatter och
avgifter måste det vara någonting på tok
i skattepolitiken, och då måste en ändring
komma till stånd som åstadkommer
en rimligare avvägning av det samlade
skattetrycket.

De borgerliga partierna föreslår nu —
samtidigt som de i realiteten accepterar
omsättningsskatten — en höjning av ortsavdragen.
Bevillningsutskottet beställer
också i sin motivering förslag härom
från regeringen, om möjligt till 1962 års
riksdag. Det skall inte bestridas att en
höjning av ortsavdragen betyder en viss
skattelättnad, dock inte för alla, som här
har sagts. Det finns faktiskt inkomsttagare
som inte kommer upp till den årsinkomst,
som för närvarande motsvaras
av ortsavdrag i exempelvis ortsgrupp V.

Om man bara höjer ortsavdragen men
behåller det nuvarande skattesystemet i
övrigt, gynnas dessutom de större inkomsttagarna
ojämförligt mycket mera
än vanliga inkomsttagare. Genom den
höjning av ortsavdragen med 500 kronor,
som högern och folkpartiet föreslår,

Nr 25

Måndagen den

får en inkomsttagare i 12 000-kronorsklassen
en femtilapp mindre i statsskatt
om året. Det är allt. Den som förtjänar
40 000 kronor får över 200 kronor,
och vid 75 000 kronors inkomst blir
vinsten 270 kronor. Så slår alltså denna
höjning av ortsavdragen, såvida den icke
kombineras med andra skattepolitiska
åtgärder.

Högerns förslag om införande av en
s. k. skatterabatt på 10 procent ligger
också helt i linje med de stora inkomsttagarnas
intressen. Det är så enkelt att
räkna ut. Den som har en statlig skatt
på exempelvis 30 000 kronor får en rabatt
på tre sköna tusenlappar, medan en
vanlig inkomsttagare får en rabatt på
några tior eller kanske någon hundralapp.
Det är alltså omöjligt för vanliga
inkomsttagare och för dem som vill ha
en rättvisare skattepolitik att acceptera
detta förslag.

Vi har i den kommunistiska motionen
inte tagit upp frågan om ortsavdragen.
Vi har i denna i stället förordat en sådan
revision av skatteskalorna, att gift
inkomsttagare med 9 000 kronor i årsinkomst
helt befrias från statlig skatt. Vid
12 000 kronor blir skattesänkningen 400
kronor, vid 18 000 kronor 388 kronor,
vid 20 000 kronor 297 kronor och vid
25 000 kronor 155 kronor.

Det är alltså ett skattesänkningsprogram
som tar sikte på en omfördelning
av skattebördan till förmån för mindre
och medelstora inkomsttagare, ett förslag
som lämnar ett existensminimum på
9 000 kronor helt fria från statlig beskattning.

Jag vill också rikta uppmärksamheten
på vad som sägs om socialavgifterna i
vårt förslag. Det kan inte bestridas att
dessa avgifter liksom kommunalskatten
är mycket betungande för de mindre inkomsttagarna.

Jag kan nämna ett par exempel som
illustrerar detta. Den som förtjänar 8 000
kronor i ortsgrupp III betalar 310 kronor
i statsskatt men 459 kronor i socialavgifter.
Vid 12 000 kronors inkomst blir
statsskatten 630 kronor och socialavgifterna
631 kronor. På detta kommer
så kommunalskatten, som i det sistniimn -

I maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
da fallet uppgår till 1 125 kronor vid en
utdebitering på 15 kronor. Jag tycker
att exemplen illustrerar hur orättfärdigt
det nuvarande avgiftssystemet verkar. Vi
anser att det är ett elementärt rättvisekrav
att folkpensionerna och sjukförsäkringen
finansieras utan särskilda avgifter
liksom barnbidrag och andra sociala
förmåner som riksdagen har beslutat om.
Att kravet är synnerligen berättigat kan
också belysas av ett annat exempel fiån
skatteberedningens material, där det påvisas
att omkring 200 000 människor i
det här landet har så låga inkomster att
inte någon skatt kan påföras dem. Men
i socialavgifter debiteras årligen 25—30
miljoner kronor på dem!

Den skattereform som vi föreslår innebär
i inkomstbortfall för statsverket omkring
700 miljoner kronor. Även om vi
inte skulle ha anvisat nya inkomstkällor
ryms alltså den av oss föreslagna
skattesänkningen inom det budgetöverskott
som redovisas för innevarande år.

Den beräknade utgiftsökningen 1962/
63 på ungefär en miljard kronor som
finansministern förutspår kan enligt vårt
förslag täckas genom nya inkomstkällor.
Vad har vi då föreslagit? Vi anser att
det är rimligt att den låga förmögenhetsbeskattningen
här i landet höjes med
genomsnittligt 1,4 procent. Bara det
skulle ge omkring en halv miljard. Vi anser
att bolagsskatten bör återföras till
50 procent och att bolagens förmögenheter
bör beskattas, vilket sker i flera
med Sverige jämförliga länder. Vi anser
vidare att man bör finna en lämplig
form för beskattning av de väldiga kursstegringsvinsterna
liksom att inkomster
på oförtjänt markvärdestegring skall indras
till stat och kommun.

Vi anser således att det finns möjligheter
att genomföra en demokratisering
av skattepolitiken med en omfördelning
av skattetrycket och samtidigt stärka statens
ekonomiska resurser. Det kan ske
utan att man lägger orimliga skattebördor
på de mindre inkomsttagarna.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att under bevillningsutskottets betänkande
nr 60 få yrka bifall till motion 359
i denna kammare.

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att delta i denna debatt i annan mån
än för att beröra ett par reservationer
till bevillningsutskottets betänkande nr
63, men jag vet att även om jag fattar
mig mycket kort så torde en upprepning
av tidigare talares uttalanden inte kunna
helt undvikas.

Det s. k. försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen
har ursprungligen haft
till syfte att uppmuntra det enskilda frivilliga
försäkringssparande!. Tidigare
talare i dag har erinrat härom och framhållit
att den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften
inte bör medräknas i det
sammanhanget. Man har hänvisat till att
den obligatoriska folkpensionsavgiften
får avdragas särskilt för sig och därigenom
inte inkräktar på försäkringsavdraget
i övrigt. Man bär också i likhet med
flera motionärer och utskottsreservanter
ansett att den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften
bör behandlas på samma
sätt. Det kan nämligen inte, anser
man, stimulera till frivilligt sparande att
en obligatorisk avgift är avdragsgill
inom ramen för ett avdrag, avsett för frivillig
försäkring.

En omläggning som den här föreslagna
skulle dessutom säkerligen leda till
en viss förenkling av deklarationsarbetet
liksom till att en mera likartad behandling
av försäkringsavdragsposten
mellan olika kategorier av skattskyldiga
skulle kunna uppnås.

Jag ämnar, herr talman, yrka bifall
till reservation nr III vid det'' av mig tidigare
nämnda utskottsbetänkandet.

I reservation nr VIII, som också den
avser sparstimulans, framhålles att åtgärder
i sådant syfte bör få en mera generell
utformning än vad som förordas
i propositionen. I de motioner som ligger
till grund för reservationen förordas
såsom en lämplig väg metoden att anknyta
sparpremieringen till särskilda
sparkonton i bank och därjämte kompletterande
möjlighet till utjämningskonton.
Härigenom kan, påpekas det,
premieringen för sparandet ges formen
av lättnad i inkomstskatten, vilket reservanterna
anser vara högst väsentligt.

Också detta problem har berörts av
tidigare talare i denna debatt. Jag kan,
herr talman, även i fråga om denna sak
nöja mig med att i sinom tid yrka bifall
till reservation VIII vid bevillningsutskottets
betänkande.

Jag kommer slutligen även att yrka
bifall till reservation nr V, vari föreslås
att ogift och därmed jämförlig skattskyldig
med minderåriga barn skall medgivas
s. k. kapitalavdrag med samma belopp
som gäller för äkta makar. Förslaget
torde vara så välmotiverat och för
övrigt så väl känt från tidigare års motioner
och kammardebatter att någon
argumentering utöver motionernas säkerligen
är obehövlig. Låt mig emellertid
erinra om att vid försäkringsavdraget
tillämpas samma högsta avdragsbelopp
för ensam skattskyldig som för äkta
makar och att en sådan bestämmelse
beträffande kapitalavkastningsavdraget
alltså inte vore en nyhet eller något som
helst unikt.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I anslutning till propositionen
nr 160, som behandlar det skattefria
bottenavdraget för inkomst av kapital
samt försäkringsavdraget, har högerpartiet
väckt motioner i sparstimuderande
syfte.

Dessa motioner behandlar aktiesparande,
amorteringssparande, bostadssparande
och utbildningssparande, alla var
för sig mycket viktiga angelägenheter i
medborgarnas ekonomiska liv beroende
på vilken väg man är inriktad på att
välja. Det kan gälla unga människor som
skall skaffa sig ett eget hem eller sådana
som varit tvungna att skaffa sig sina
hem genom att upptaga stora lån. Det
kan också gälla att planera för barnens
utbildning. Slutligen har vi aktiesparandet,
som det av olika anledningar är angeläget
att främja exempelvis för att få
bättre självfinansiering inom bolagen.
Jag föreställer mig att endast ett litet
fåtal kan utnyttja dessa olika vägar samtidigt.
Jag anser därför att det skall finnas
möjligheter att välja olika sparmål.

Då det gäller de ofullständiga famil -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

jerna eller ogifta med hemmavarande
barn anser vi att sparavdragets storlek,
det s. k. kapitalavdraget, skall vara densamma
som för fullständiga familjer.
Denna princip har godtagits då det gäller
försäkringsavdraget och bör alltså
kunna godtas även då det gäller det s. k.
sparavdraget.

Vidare har vi yrkat att fysisk person
som har inkomst av jordbruk, rörelse eller
annan fastighet skall få rätt till sparavdrag.
Detta skulle, efter vad jag kan
förstå, dels innebära att bättre rättvisa
skapas mellan olika företagsformer och
dels ge betingelser för en ökad självfinansiering.

Vi har slutligen föreslagit att den obligatoriska
sjukförsäkringsavgiften skall
brytas ut ur det allmänna försäkringsavdraget
och bli en särskild avdragspost
i likhet med pensionsavgiften. Detta
skulle också innebära en större rättvisa
mellan olika kategorier skattskyldiga.
Tyvärr har emellertid majoriteten inom
bevillningsutskottet inte ansett sig kunna
acceptera dessa förslag, varför reservationer
har avlämnats till bevillningsutskottets
betänkande nr 63.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till dessa reservationer, som är betecknade
med nr II, III, IV, V, VI och
VII. Jag återkommer med yrkande då
betänkandet föredragits.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Den debatt som har förekommit
har varit relativt lugn, men
det kan kanske ändå vara motiverat att
någon från utskottsmajoriteten i vissa
avseenden kommenterar den syn som finansministern
här givit uttryck för.

Min avsikt är inte att diskutera budgetläget.
Jag tillåter mig bara att säga att
ur statsfinansiell synpunkt är väl budgeten
tillfredsställande, men om jag kan ge
samma uttryck för budgetläget ur konjunkturpol
itisk synpunkt är tveksamt.
Det innebär med andra ord att jag närmast
vill se saken så, att det hade varit
angeläget att kunna förstärka budgeten
ytterligare.

När man talar om de höga skatterna

Ang. den ekonomiska politiken
och att regeringspartiet inte är berett att
föreslå skattesänkningar tror jag att man
måste avvakta utvecklingen på längre
sikt. Så långt jag förstår kommer riksdagen
nästa år att med mycket stor enighet
besluta betydande merutgifter som måste
täckas på ett eller annat sätt, och läget
bland partierna är sådant att besluten
om dessa utgifter är tämligen säkra.

Samtidigt som man talar om skattetrycket
borde man en och annan gång
erinra om att åtskilliga av de pengar som
vi tar ut av skattebetalarna inte är pengar
som förbrukas i statens verksamhet
utan pengar som direkt förs över till vissa
befolkningsgrupper. Skall man räkna
med även sådana bidrag som indirekt
kommer från budgeten, är man väl framme
vid halva den summa som budgeten
omsluter. De direkta överföringarna till
enskilda personer uppgår ju till fyra miljarder
kronor, alltså ungefär 25 procent
av hela budgetens omslutning. Det är
därtill fråga om sådana utgifter som vi
vill göra, därför att vi anser att ändamålet
med överföringen är behjärtansvärt.
Jag tror att den typen av utgifter kommer
att öka i framtiden.

Det sägs att socialdemokraterna, när
man frågar dem om de vill vara med om
att sänka skatten, svarar att de är beredda
att sänka skatten men inte nu. Ja, det
är en riktig karakteristik, om det avser
dagens läge. Bevillningsutskottets majoritet
säger att vi är beredda för vårt vidkommande
att tillstyrka en ortsavdragsreform,
och vi önskar att förslag om en
sådan reform om möjligt skall föreläggas
nästa års riksdag. När vi går den vägen
är det bl. a. därför att en sådan reform
bör ses i något större sammanhang, och
det kan ju hända att utredningen ger till
resultat att det inte bara blir ortsavdragen
som förändras. Vi säger i vårt betänkande
att man måste beakta budgetläget
på längre sikt, och vi är inte främmande
för att det kan bli nödvändigt att, om
man lättar den direkta skatten, ta ut ett
ytterligare belopp på den indirekta beskattningens
väg.

Herr Spetz har sagt att behandlingen
av kompletteringspropositionen i bevillningsutskottet
var rent parodisk. Han an -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
klagade inte utskottets presidium. Han
riktade sin anklagelse mot Kungl. Maj :t
för att Kungl. Maj :t kom för sent med
propositionen. Ja, herr talman, det finns
ett berättigande i den kritiken i så måtto
att jag tror att det är nödvändigt att man
får litet bättre tid än nu för riksdagsbehandlingen.
Det är inte bara fråga om att
propositionerna kommer till ett visst datum,
utan partierna förbehåller sig att
utnyttja hela motionstiden, de tio dagarna.
Att de utnyttjar hela motionstiden
tror jag sammanhänger med en viss vakthållning
oppositionspartierna emellan. Vi
kan alltså inte räkna med att få en enda
dag till godo av motionstiden för utskottsbehandlingen
Förr var sådant måhända
möjligt. Men om riksdagen slår av
på sitt krav när det gäller de ekonomiska
översikter som presenteras i kompletteringsbudgeten
och om man nöjer sig med
att vederbörande departement avslutar
översikterna något tidigare, tycker jag att
det skulle vara möjligt att vinna åtminstone
en vecka. Får vi den veckan blir
det större möjlighet till sakbehandling i
utskottet.

Nu har det sagts att det kan finnas
tryckeritekniska svårigheter. För regering
och riksdag återstår då ingenting
annat än att ordna tryckningen på annat
sätt än som nu sker. Det är ett mycket
rimligt krav, och det bör inte vara så
svårt för riksdagen att genomföra den saken,
om vi bara beaktar vilka möjligheter
som står till buds. Det är ju inte tillfredsställande
att riksdagen vissa plenidagar
får arbeta bara halva tiden på grund av
att materialet inte kommit på kammarens
bord.

Bland de frågor som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande spelar ju ortsavdragsreformen
en rätt stor roll. Frågan
gäller väl inte längre om vi skall höja
ortsavdragen eller inte, utan när höjningen
skall äga rum. Det har blivit en
omvärdering hos partierna när det gäller
avdragsreformen visavi kommunernas
ställning, och jag anser läget nu vara sådant
att man från alla håll är beredd att
ta konsekvenserna av höjda ortsavdrag
genom att helt eller delvis kompensera
kommunerna för skattebortfallet.

När det blivit en majoritet i bevillningsutskottet
för att inte besluta om
en ortsavdragsreform nu, har det inom
majoriteten rått enighet om hela skrivningen,
men ledamöterna från centerpartiet
har önskemålet att få fram en plan
för ortsavdragens höjning redan i höst.
Jag har tidigare motiverat varför jag inte
tror att detta är ändamålsenligt utan
att det är bättre att vänta till nästa års
riksdag, innan vi kan ta ställning till dessa
ting. Det är klart att det kan diskuteras
om man i första hand skall höja ortsavdragen.
Oavsett vilket skattesystem vi
får framöver kommer enligt min mening
ortsavdragen att vara kvar. Men jag är
angelägen att framhålla som ett önskemål
att man genomför reformen på ett
sådant sätt att man inte stänger möjligheterna
för den sittande skatteberedningen
att få fram nya och kanske omfattande
skattereformer. En sådan höjning
som det talas om i motionerna är
inte av den storleksordningen att den
bör vålla några svårigheter. Jag utgår
självfallet ifrån att om man skall ha en
sådan reform att man skaffar nya intäkter
via den indirekta beskattningen,
skall de folkgrupper som har det sämst
ställt och får vara med att betala genom
den indirekta beskattningen erhålla täckning
för sina merutgifter. Jag tänker då
i första hand på barnfamiljerna och folkpensionärerna.
Men det system som då
behövs är redan i funktion. Det är därför
en tämligen enkel uppgift att ge en
sådan kompensation, men den är enligt
mitt sätt att se en förutsättning för en
omläggning av beskattningen i viss utsträckning
från direkt till indirekt skatt.

Här har jag, herr talman, belyst problemen.
Jag har en enkel uppgift när det
gäller yrkandet. Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag i samtliga
punkter.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I sitt intressanta anförande
för någon timme sedan tog finansministern
upp några uttalanden, som
jag hade gjort rörande vårt förslag om
en 10-procentig skatterabatt. Han menade
— och argumenterade på den punk -

Måndagen den 29 mai 1961 fm.

Nr 25

ten skickligt som alltid — att detta förslag
i princip kunde jämföras med det
förslag om tvångssparande som ventilerades
1955 men som då fälldes, såsom vi
kommer ihåg.

Jag är inte säker på att finansministern
har alldeles rätt på denna punkt.
Han frågade mig, om jag med den utgångspunkt
jag hade i fråga om skatterabatten
skulle vara beredd att medverka
till ett tvångssparande, om ett sådant
ånyo skulle aktualiseras. Han sade detta
dock utan att därmed antyda att han
hade för avsikt att aktualisera ett sådant
tvångssparande.

På den frågan kan jag svara ett kategoriskt
nej, detta av många anledningar
och bland annat därför att jag anser
att det likhetstecken som finansministern
satte mellan vårt förslag om 10
procents skatterabatt och ett tvångssparande
inte är berättigat.

Om man betraktar systemet uteslutande
ur strikt samhällsekonomisk synpunkt
kan man, det vill jag medgiva,
möjligen dra vissa paralleller mellan
tvångssparande och skatterabatt. Men,
mina damer och herrar, då kommer ju
skattebetalarna fullständigt bort ur bilden,
och vi sitter väl här för att i varje
fall i någon liten mån tillvarataga också
den personens intressen.

Skatterabatt innebär ur skattebetalarens
synpunkt, att han efter viss tid får
tillbaka viss del av vad han tidigare betalat
för mycket i skatt. Tvångssparande
däremot innebär att han, utöver vad han
betalar i skatt, åläggs att av egna inkomster
för viss tid avstå viss del åt staten
och därmed inskränka sin egen konsumtion.
Detta är i praktiken skillnaden
mellan tvångssparandet och skatterabatten.
Man skulle kanske kunna vända
på steken och säga att i det ena fallet,
tvångssparandet, gäller det den enskilde
medborgaren, som får inskränka
sin konsumtion, men i det andra fallet,
skatterabatten, är det staten som får inskränka
sin konsumtion.

Jag beklagar, att finansministern inte
är här nu — han uppehåller sig väl i
andra kammaren — ty jag skulle ha varit
synnerligen intresserad att få höra

Ang. den ekonomiska politiken
honom kommentera denna gränsdragning.

Finansministern var också inne på
mina uttalanden rörande den upplåning,
som skulle bli erforderlig vid ett tillmötesgående
av högerns sparförslag och
vad därmed sammanhänger. Han framhöll,
att mitt sätt att argumentera var
orealistiskt, och han erinrade om att
riksdagen undan för undan under denna
session liksom tidigare har beslutat
vissa fixerade utgifter, som vi inte
kan göra något åt. Det skulle därför
inte tjäna någonting till att i detta läge
tala om besparingar. Ja, som redan herr
Ewerlöf antydde, är detta en principfråga,
som vi har diskuterat många
gånger. Det är ju riktigt att riksdagen
beslutat de och de utgifterna, och då
kan det synas ganska meningslöst att nu
kräva besparingar. Men detta sammanhänger
ju med hela det sätt, på vilket
vi behandlar våra budgetfrågor. Varje
beslut här i riksdagen är ju definitivt.
Vi har från högerns sida många gånger
ifrågasatt, huruvida inte besluten skulle
kunna göras preliminära, så att det
definitiva avgörandet i riksdagen inte
fattades förrän mot slutet av sessionen,
då man har alla de stora siffrorna klara.
Men hittills har vi inte vunnit någon
resonans för ett sådant sätt att resonera.

Under de förhållanden, som nu råder,
kan man inte gå till väga på något annat
sätt än det som vi använt och som
nu även folkpartiet måst tillgripa, sedan
även detta parti presenterat en alternativ
budget. Vi har som sagt nu som tidigare
lagt fram ett alternativt budgetförslag.
Självfallet måste vi av tekniska
skäl hela tiden argumentera som om det
vore detta förslag, efter vilket riksdagen
arbetar.

Jag vill i detta sammanhang erinra
kammarens ledamöter om följande. I
England — parlamentarismens klassiska
hemland — resonerar man på precis
samma sätt. Finansministerns engelska
partivänner, som sedan snart 10 år tillbaka
befinner sig i oppositionsställning,
arbetar ju och måste arbeta på exakt
samma sätt, som vi som här hemma är i
oppositionsställning måste arbeta. Karak -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
teristiskt är ju också att begreppet skuggbudget
— shadow budget som det heter
på engelska — just härstammar från
England. I det engelska parlamentet
hindras labour sedan snart tio år från
att få igenom sina förslag på grund av
att det sitter en kraftig konservativ majoritet
vid makten, men inte har labour
eller dess ledare ett ögonblick reflekterat
på att för den sakens skull lägga ned
sin verksamhet. Inte har Gaitskell eller
hans meningsfränder tänkt sig att de
inte skulle presentera sin skuggbudget
därför att de inte har någon möjlighet
att få igenom den. Det tillhör ju spelets
regler.

Jag skulle vidare vilja säga några ord
om det anförande, som tidigare i dag
hållits av herr Sundin. Jag vill uppriktigt
giva till känna, att jag ingen lust
har, ingen lust haft och sannolikt ingen
lust får att delta i den borgerliga familjeträtan.
Enligt min mening är den deprimerande.
Den tjänar inget förnuftigt
ändamål. Den är endast till fördel och
glädje för den gemensamme motståndaren.
I mitt första anförande yttrade jag
inte ett ord om den ståndpunkt, som de
två andra borgerliga riktningarna har
intagit t. ex. i fråga om ortsavdragen.
Jag tror att kammarens ledamöter är beredda
att bestyrka att så är fallet. Jag
skulle inte heller nu göra det, om inte
herr Sundin hade dragit upp frågan. Det
skedde på ett ganska överraskande sätt.
Herr Sundin yttrade, att han funnit att
finansministern uppenbart är influerad
i sin uppläggning av budgeten av »högerns
skattetänkande», som enbart gäller
frågor om statsskatten. Ungefär så
föll herr Sundins ord. Men, ärade kammarledamöter,
är det riktigt att göra ett
sådant uttalande mot bakgrunden av vad
man från vårt håll ger till känna i de
betänkanden från bevillningsutskottet,
som här ligger på kammarens bord? Jag
tillåter mig hänvisa till dem.

Om vi nu först skall säga ett ord om
ortsavdragen, skulle jag vilja fråga herr
Sundin följande. Har högern i nyssnämnda
betänkanden lagt i dagen ett
intresse för en reform, som på något sätt
är underlägset det intresse, som center -

partiet för sin del har lagt i dagen? Har
vi inte här presenterat ett förslag om
en omedelbar reform, innebärande en
höjning med 250 respektive 500 kronor
vid såväl den statliga som den kommunala
beskattningen? Det har vi. Har vi
inte i våra reservationer bl. a. erinrat
om att ett ytterligare skäl för en snar
höjning av ortsavdragen ligger i den
från och med ingången av 1960 införda
omsättningsskatten. Denna drabbar i
alldeles särskild grad de små inkomsttagarna
och över huvud taget den del
av inkomsten, som saknar bärkraft och
som på den grund varit avsedd att genom
ortsavdragen fritagas från skatt. Högermotionärernas
förslag att ortsavdragshöjningen
skall bli lika stor i alla ortsgrupper
betyder en minskning av spännvidden
mellan grupperna. Vittnar detta
om att vi skulle ha mindre intresse av
denna reform än vad centerpartiet har?

Jag skall inte vara onödigt polemisk,
men jag vill erinra om att vi har krävt
omedelbara åtgärder. Vad gör centerpartiet
i detta hänseende? Jag hänvisar
kammarens ledamöter till bevillningsutskottets
betänkande nr 62, s. 29.
Där finns intagna yrkandena i centerpartiets
reservation inom bevillningsutskottet.
Vad yrkar man? Yrkar man
där på omedelbara åtgärder liksom högern
och folkpartiet? Nej. det gör man
inte. Man vrkar att riksdagen måtte i
.skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
en plan måtte utarbetas och framläggas
för innevarande års höstriksdag angående
successiv höjning av de skattefria
ortsavdragen upp till, räknat efter ortsgrupp
V, 5 000 kronor för makar och
2 500 kronor för ensamstående, Men,
herr Sundin, om inte Kungl. Maj:t framlägger
denna plan, vad händer då? Jo,
då blir frågan uppskjuten långt fram i
en oviss framtid. Om centerpartiet gått
på den linje, som högern och folkpartiet
förenat sig om, hade situationen varit
helt förändrad även sett ur centerpartiets
synpunkt. Jag upprepar frågan: Har
högern ocli folkpartiet varit mindre intresserade
för reformen än centerpartiet?
Jag tror inte, att man med utsikt
till framgång kan hävda det.

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Vidare påpekade den ärade representanten
för centerpartiet ett fenomen
som vi alla känner till, nämligen den
kostnadsöverflyttning från staten till
kommunerna, som under en följd av år
ägt rum genom penningvärdeförsämringen
och statsbidragens konstruktion.
Det är riktigt. Herr Sundin erinrade om
vissa fakta i dessa sammanhang, vilkas
innebörd jag inte bestrider. Dem har han
hämtat ur sin egen partimotion, nr
801 i andra kammaren. Där anföres:
»Såsom exempel på kostnadsöverflyttningen
kan nämnas, att bidragskvoten
från 1948 sänkts i fråga om skolbyggnader
från 50 till 37 %, i fråga om skolmåltider
från 70 till 15 %, i fråga om
folkpensionsförmåner, till vilkas finansiering
kommunerna bidrager, från 63
till 44 %» etc. Detta är riktigt. Herr
Sundin antydde att högern hade medverkat
till dessa riksdagsbeslut. Jag skulle
vilja fråga herr Sundin: Har centerpartiet
motsatt sig dessa riksdagsbeslut?

Ytterligare en liten fråga! Herr Sundin
erinrade om att denna kostnadsöverflyttning
skett från 1948 till dags dato.
Jag vet inte, om minnet sviker mig, men
kommer jag ihåg rätt, hade vi under
denna ganska långa tidrymd en gång
en regering bestående av socialdemokrater
och bondeförbundare, som det
hette på den tiden. Regeringen varade
från den 1 oktober 1951 till den 1 november
1957. Hur många av dessa kostnadsövervältrande
beslut har riksdagen
fattat på hemställan av denna koalitionsregering?
Jag kanske skulle kunna få
svar på den frågan. Nu kanske herr Sundin
säger, att det då gällde en regering,
som bestod av socialdemokrater och bondeförbundare
och att det inte finns några
bondeförbundare längre — de heter
centerpartister numera —- men jag
tror inte en sådan argumentering riktigt
imponerar på kammaren.

•lag har — som jag sade för en stund
sedan — ingen som helst benägenhet
att ingå såsom deltagare i dessa uppgörelser
mellan de borgerliga partierna —
de gagnar ingen allmänt borgerlig sak.
Jag skall inte heller göra det här, men
jag har ansett det nödvändigt att göra

Ang. den ekonomiska politiken
dessa påpekanden mot bakgrunden av
de i varje fall antydningar, som herr
Sundin här har gjort, och jag avvaktar
med stort intresse den replik, som måhända
kommer med anledning av mitt
lilla inlägg.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mig vid detta
tillfälle, herr talman, i allra högsta
grad värdig att stå i talarstolen, eftersom
herr Hagberg förmodade att jag
skulle komma att replikera hans — som
han betecknade det — lilla anförande.

Herr Hagberg ställde vissa frågor, som
jag till fullo är beredd att besvara. Vi
har fullständigt såväl i motionen som
i övrigt i reservationen, där vi hänvisar
till motionen, talat om hur vi vill
ha det i denna fråga. Men är det så att
herr Hagberg trots detta inte förstått
andemeningen i vår motion och vår reservation,
skall det vara mig enbart ett
nöje att vidare klarlägga dessa spörsmål.

Herr Hagberg ställde först frågan till
mig, vad vi velat göra rent omedelbart
när det gäller en höjning av ortsavdragen.
Jag trodde att herr Hagberg även
i det avsnittet lyssnade till vad jag sade,
eftersom han glädjande nog refererade
till mitt anförande i andra sammanhang.
Vi har skilt oss från högern och folkpartiet
i denna fråga av den anledningen
att vi inte tror att det sätt, varpå
högern och folkpartiet vill ekonomisera,
är det rätta. Både högern och folkpartiet
vill ju kompensera inkomstbortfallet
för kommunerna genom att överföra
kostnaderna för invalidpensioneringen
från kommunerna till staten. Jag vill i
detta avseende till herr Hagberg bara
säga, att detta är en uppfattning som vi
alltid haft, och jag klargjorde detta när
det gällde pensioneringskostnaderna i
allmänhet genom att säga att det var en
sak som inte borde ligga på kommunerna
utan som borde ankomma på staten.
Då måste det vara fullständigt ologiskt
och oriktigt, att vi i detta sammanhang
skulle kompensera kommunerna
för det skattebortfall det här gäller

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

med pengar som inte på något sätt bör
betalas av kommunerna utan som bör
betalas av staten.

Sedan talade herr Hagberg om och
läste ordagrant ur centerpartiets reservation
om dess inställning till kommunerna.
Då må det förlåtas mig om jag
på samma grunder som herr Hagberg
tycker att denna träta mellan de borgerliga
partierna är fullständigt överflödig.
Men vill man ha svar på en fråga,
bör detta ges. Jag vill ge svaret genom
att säga att jag tycker att det skulle vara
av intresse att herr Hagberg låter tankarna
gå tillbaka till vad som timat här
i riksdagen under tidigare år. Vi hade
tidigare en ortsavdragsreform av betydande
omfattning, när de kommunala
ortsavdragen jämställdes med de statliga.
Denna reform kostade en hel mängd
pengar.

Herr talman! Jag beklagar att tiden
för kort genmäle är slut, då högerns inställning
i dessa frågor när det gäller
kommunerna är så belysande, att det
skulle vara ett nöje att få fortsätta.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten, men jag känner mig
föranledd att säga, att jag inte anser det
riktigt rätt att, som herr Sundin gör,
slå ihop folkpartiets och högerns ståndpunkter
beträffande kompensationen till
kommunerna. För vårt vidkommande
har vi visserligen sagt, att vissa utgifter
som nu åvilar kommunerna bör övertas
av staten — vi har nämnt invalidpensionskostnaderna
— men vi har å
andra sidan konstaterat, att eftersom detta
övertagande slår ojämnt och man
alltså inte kan anse frågan löst endast
genom en sådan generell överflyttning
av kostnaden, bör i avvaktan på den utredning,
som skall ske, kompensation
utgå på annat sätt, d. v. s. genom kontant
ersättning.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Tidningarna har skrivit
så mycket dumt om det s. k. un -

derhandlingsskedet i utskottet, såväl de
överläggningar som påstods ha ägt rum
mellan socialdemokraterna och centerpartiet
som dem som gällde samarbete
mellan de borgerliga inbördes, men jag
vill gärna ge herr Lundström det erkännandet,
att man från folkpartiets
sida var beredd att även kompensera på
annat sätt än man föreslagit i sin motion
och reservation.

Låt mig sedan, herr talman, förutom
vad jag tidigare varit inne på påminna
herr Hagberg om exempelvis högerns
inställning för att öka de kommunala
kostnaderna i vad det gäller bidragen
till folkskolorna, skolmåltiderna, skolskjutsarna,
nykterhetsvården, mödrahjälpen,
vatten- och avloppsanläggningarna,
ålderdomshemmen o. s. v. Det är
en ansenlig summa pengar som högern
på detta sätt under de två—tre senaste
åren försökt övervältra från staten till
kommunerna. Det må förlåtas mig, herr
talman, om jag under sådana förhållanden
blir tvivelsam om den ärliga viljan
bakom de deklarationer som i detta
sammanhang lämnas av herr Hagberg.

Sedan några ord om den s. k. tvångsmässiga
skatterealisationen, som högern
föreslår i anledning av propositionen.
Det har roat mig att göra en sammanställning
över hur den drabbar olika
inkomstskikt, herr Hagberg! Jag vill dra
några exempel nu av den anledningen
att det sades av den ärade talaren, att
det hade fällts erkännsamma ord även
ifrån grupper som han inte förmodat
skulle göra det, alltså — om jag nu
fattar hans första anförande rätt — ifrån
grupper som inte hör hemma hos högern.

Denna skala innebär att den som har
en årsinkomst på 7 000 kronor får medelst
denna rabatt en skattelättnad på
drygt 20 kronor, den som har 9 000 kronor
får 40 kronor. Låt mig sedan hoppa
till 18 000. Där får man tillbaka 150 kronor,
vid 38 000 får man 750, och den
som tjänar 180 000 kronor får 7 200 kronor
tillbaka. Detta föranleder mig att
konstatera, att genomförandet av en sådan
skatterabattering inte gynnar de
människor som det är angeläget att gvn -

Måndagen den 29 maj 1961 fin.

Nr 25

na när det gäller den totala beskattningen
i vårt samhälle.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundin säger, att
denna skatterabattering gynnar de större
inkomsttagarna mera än de mindre. Det
är då bara att erinra om att det här rör
sig om en tioprocentig skatterabattering.
En sådan verkar på det sättet, att en
människa som betalar mer i skatt får
mer tillbaka än en som betalar mindre
i skatt. Det lär varken herr Sundin eller
jag kunna göra något åt.

Det är ganska intressant att höra en
erinran mot en dylik ordning, när i andra
sammanhang nu opinionen tycks bli
alltmer deciderad för att vi så småningom
skall försöka övergå till ett proportionellt
skattesystem här i landet i stället
för det system med stark progressiv
dominans som vi nu har. Även på regeringshåll
är man, såvitt jag kan förstå
av ett antal ledare i Stockholms-Tidningen,
intresserad av en sådan omläggning
av skattesystemet, men om centerpartiet
tycker det är bra som det är med denna
hårda progressivitet, som vi nu har, så
må det vara denna meningsriktnings ensak.

Ett ord till! Jag riktade en direkt fråga
till herr Sundin, som jag inte fått
svar på. Det var denna fråga: Hur många
av de på kommunerna kostnadsövervältrande
besluten har riksdagen fattat under
den period, som han själv nämnde,
från 1948 och framöver, efter förslag
av den regering som vi hade i sex år
och som bestod av socialdemokrater och
representanter för det parti som numera
kallar sig för centerpartiet? Kanske
jag kan få ett svar på den frågan nu?

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagbergs senaste
resonemang om att vi skulle gå från en
progressivitet till en proportionell beskattning
till höga belopp visar det
ohållbara i herr Hagbergs egen argumentering
i denna fråga. I så fall är det
allra väsentligast för låglönegrupperna
att i fråga om avgifter och även beträf -

Ang. den ekonomiska politiken

fande den första delen av deras inkomster
få ett helt annat system än det nuvarande.
I detta sammanhang vill jag
därför bara säga, att den uppfattning vi
på den punkten kommer att få inte på
något sätt kan ligga i paritet med det
som vi skall besluta här i dag.

Även om de frågor jag har ställt till
herr Hagberg beträffande tidigare medverkan
från högerpartiets sida för att
kompensera kommunerna inte har fått
annat svar än att herr Hagberg ställt
den motfrågan, vad som har skett under
den tid centerpartiet satt med i regeringsställning,
vill jag påpeka att även
under denna tid hade högern kvar samma
motstånd till frågan om en total skatterättvisa.

Jag vill nämna en enda synpunkt till,
som jag hoppas att bevillningsutskottets
ärade ordförande förlåter mig. Det finns
nämligen alltid en motpart, även när det
är en sådan regeringskonstellation att
två partier är med i bilden.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag skall be att få ansluta
mig till herr Spetz’ synpunkter när
det gäller frågan om kapital- och försäkringsavdrag
som har redovisats i bevillningsutskottets
betänkande nr 63. Att
jag inte har kunnat följa herr Spetz i
fråga om hans konkreta förslag är beroende
på att jag anser att frågan om dessa
avdrag ändå kommer att behandlas i
den allmänna skatteberedningen. Hans
principiella synpunkter tycker jag mig
kunna helt ansluta mig till, inte med
hänsyn till att herr Spetz presenterar sig
själv som vänsterman av gammal härtappning
utan på grund av den sakliga
motivering han hade för avdragen som
sådana.

Med den uttryckliga önskan, att den
allmänna skatteberedningen verkligen
skall angripa inte bara de avdrag som
nu här behandlas utan hela avdragssystemet
och då målsättningen blir den, att
vi försöker komma fram till en så nära
som möjligt definitiv beskattning, har
jag kunnat ansluta mig till vad bevillningsutskottet
nu föreslår, och ber i det

Nr 25

Måndagen den 29 maj 19G1 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

avseendet, herr talman, att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Jag har även, herr talman, varit något
betänksam när det gäller bevillningsutskottets
majoritets skrivning beträffande
ortsavdragen. Jag är inte särskilt tilltalad
av att man vare sig ställer ut eller
intecknar sig för utgifter för framtiden,
som man sedan kanske få besvärligheter
av att täcka. Lika litet tilltalad är jag
av att man också ställer i utsikt skattesänkningar
vid en tidpunkt, som man
inte kan klart överblicka. Jag är alldeles
övertygad om att det finns många
reformer, såväl av skattekaraktär som
bidragskaraktär, vilka har väl så stor
prioritet som själva ortsavdragen. Men
eftersom bevillningsutskottet här har
gjort en synnerligen skicklig skrivning,
som kan fånga in även den kritiske, när
utskottet säger att ortsavdragsreformen
är en av de angelägnaste skattereformerna,
har jag uppfattat denna skrivning
så, att man är beredd att vid en prövning
av höjda ortsavdrag finna det vara
angeläget att också pröva andra slag av
reformer av skatter eller bidrag. Eftersom
bevillningsutskottets ordförande
också antydde någonting av detta, kan
jag finna mig tämligen nöjd med vad
bevillningsutskottet här har skrivit och
kan därför också yrka bifall till detsamma.

Herr Hagberg tog nu senast upp det
i och för sig nya och intressanta i högerns
budgetalternativ, nämligen skatterabatten.
Jag beklagar, herr Hagberg,
i högsta grad att herr Hagberg inte tog
tillfället i akt att utnyttja sin replikrätt
när vi hade finansministern här i kammaren,
ty jag är övertygad om att den
konstruktionen har ett intresse även
utanför högerns kretsar. Jag skulle gärna
ha velat höra en debatt just omkring
detta spörsmål, även om jag helt delar
den uppfattningen — jag hoppas att
även herr Hagberg gör det — att förslaget
för dagen har uteslutande akademiskt
intresse och inte kan läggas till
grund för några praktiska beslut. Men
även frågor av den karaktären kan
intressera för framtiden. Följaktligen beklagar
jag att inte den debatten kunde

få fullföljas i närvaro av finansministern.
Någon annan är ju knappast beredd
att ingå i en sakdiskussion kring
spörsmålet, eftersom herr Hagberg tog
upp det i en polemik direkt mot finansministern,
när han inte var närvarande
i kammaren.

Herr FAHLANDER (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till bankoutskottets utlåtande nr
29.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, anförde herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt rörande vardera
punkten av utskottets i det nu föredragna
utlåtandet gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten II framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Ang. höjning av det skattefria beloppet för inkomst av kapital,

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. höjning av det skattefria bottenbeloppet
för inkomst av kapital, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 63, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag om ändrad
lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 28 april 1961 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 160, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I propositionen hade — i sparstimulerande
syfte — föreslagits en höjning med
en tredjedel av det skattefria bottenbeloppet
för inkomst av kapital. Härigenom
skulle maximibeloppet för det s. k.
sparavdraget, vilket nu utgjorde 300 kronor,
eller för makar gemensamt 600 kronor,
komma att höjas till 400 respektive
800 kronor. Vidare hade i propositionen
förordats, att det s. k. försäkringsavdragets
maximibelopp skulle höjas från 600
till 800 kronor för makar gemensamt och
för ensamstående med hemmavarande
barn samt från 300 till 400 kronor för
annan skattskyldig.

Till utskottet hade hänvisats följande i
anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna 1:673,
av herr Bengtson m. fl., och 11:811, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till innevarande
års höstriksdag rörande stimulans av det
personliga sparandet i vad avsåge

a) premiering av det personliga nysparandet
av reell karaktär,

b) premiering av sparande å särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning,
samt

c) inrättande av allmänt utjämningskonto
i bank eller annan penninginrättning i

enlighet med vad i motionerna anförts;

B) de likalydande motionerna I: 674,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 813, av
herr Hjalmarson m. fl., vari anhållits att
riksdagen måtte antaga i motionerna infört
förslag till lag angående ändring av
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), vilket förslag avsåg, att
ogift hemmavarande barn skulle bliva
berättigat till s. k. sparavdrag från inkomst
av kapital med samma belopp som
gällde för makar gemensamt samt att
skattefrihet i viss utsträckning skulle
medgivas även för avkastning å aktier
och föreningsandelar;

C) de likalydande motionerna 1:675,
av herr Källqvist m. fl., och 11:808, av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till årets höstsession om åtgärder
i syfte att stimulera det enskilda sparandet
i enlighet med av ledamöterna Antonsson,
Brundin och Danmans avgiven
reservation till utredningen om sparstimulerande
åtgärder (SOU 1961:2), innefattande dels

skattepremiering för medel som
insattes å särskilda sparkonton i bank
eller därmed jämförlig inrättning,

dels allmänt utjämningskonto enligt i
reservationen angivna riktlinjer;

D) de likalydande motionerna 1:677,
av herr Lundström m. fl., och II: 810,
av herr Ohlin in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte, med godtagande av den
i propositionen föreslagna höjningen av
försäkringsavdragets maximibelopp, be -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. höjning av det skattefria bottenbeloppet för inkomst av kapital, m. in

sluta sådan ändring, att avgiften till den
allmänna sjukförsäkringen avdroges för
sig såsom en särskild avdragspost;

E) de likalydande motionerna I: 678,
av herrar Ringaby och Ragnar Bergh,
samt 11:809, av herrar Magnusson i
Borås och Nordgren, vari anhållits, att
riksdagen måtte antaga i motionerna infört
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), vilket förslag avsåg, att rätten
att åtnjuta s. k. sparavdrag skulle utsträckas
att gälla även fysiska personer,
som hade inkomst av rörelse, jordbruk
eller annan fastighet. Avdragsbeloppet
skulle enligt förslaget maximeras till beloppet
av en efter fyra procent ränta
beräknad avkastning av det egna kapital,
som den skattskyldige kunde hava
nedlagt i förvärvskällan i fråga;

F) de likalydande motionerna I: 679,
av herr Ringaby m. fl., och 11:812, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle antaga det
till propositionen fogade förslaget till
ändring i kommunalskattelagen med den
ändringen att 46 § 2 mom. erhölle i motionerna
angiven lydelse, vilket yrkande
innebar, att den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften
skulle utbrytas ur
det allmänna försäkringsavdraget att avdragas
för sig;

G) motionen I: 680, av herr Spetz,
vari yrkats avslag å propositionen nr
160.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 73, av
herrar Ragnar Bergh och Ringaby, samt
11:88, av herr Magnusson i Borås
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna infört förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), vilket
yrkande hade samma innebörd som det i
motionerna 1:678 och 11:809 framlagda
förslaget;

2) de likalydande motionerna I: 258,
av fru Segerstedt Wiberg m. fl., och
II: 208, av fru Gunne m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 351,.
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:409, av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda förslag till

a) förordning om bostadssparande,

b) lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), och

c) förordning om utbildningssparande,

vilka förslag avsågo dels rätt till avdrag
för den som gjorde avsättningar
till ett särskilt bostadskonto intill
ett belopp av 6 000 kronor (för äkta
makar 12 000 kronor) under loppet av 6
år ■— därest de avsedda medlen användes
för byggande av egnahem eller anskaffande
av bostadsrättslägenhet skulle
skattebefrielsen bliva definitiv — dels
skattefrihet för visst sparande i form av
»överamorteringar» beträffande egnahem
eller bostadsrättslägenhet — såsom
»normal amortering» betecknades därvid
1,5 % av taxeringsvärdet — dels ock
att den som i viss ordning och som på
vissa i motionerna angivna villkor för
eget barns räkning insatte medel i bank
eller annan penninginrättning på särskilt
konto, utbildningskonto, skulle erhålla
avdrag vid inkomsttaxeringen för
det under året insatta beloppet;

4) de likalydande motionerna 1:475,
av herr Lundström in. fl., och 11:552,
av herr Ohlin m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta sådana ändringar
i ifrågavarande skatteförfattningar,
att det s. k. omkostnadsavdraget uppfördes
med i deklarationen redovisat belopp,
dock lägst 100 kronor, och att med
bibehållande av nuvarande maximisummor
försäkringsavdraget utnyttjades till
det belopp, som motsvarades av erlagda
premier, samt att avrundning av den beskattningsbara
inkomsten skedde nedåt
till jämna tiotal kronor;

5) de likalydande motionerna I: 74,
av herrar Eric Carlsson och Sundin,
samt II: 85, av herr Fulldin, vari föreslagits,
att riksdagen skulle antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), vilket förslag av -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Ang. höjning av det skattefria beloppet för inkomst av kapital, m. m.

såg, att företagare skulle medgivas rätt
att från inkomst av jordbruk eller rörelse
göra avdrag för premierna för nödvändiga
kompletterande personliga sjukoch
olycksfallsförsäkringar; samt

6) de likalydande motionerna 1:487,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 549,
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vilkas
hemställan överensstämde med yrkandet
i motionerna I: 74 och II: 85.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 160
och med avslag å motionen 1:680, av
herr Spetz, måtte för sin del antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom.
och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

B. att följande motioner, nämligen

1 a) de likalydande motionerna 1:73,
av herrar Ragnar Bergh och Ringaby,
samt II: 88, av herr Magnusson i Borås
m. fl.,

b) de likalydande motionerna I: 678,
av herrar Ringaby och Ragnar Bergh,
samt II: 809, av herrar Magnusson i
Borås och Nordgren,

2 a) de likalydande motionerna I: 674,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 813, av
herr Hjalmarson m. fl.,

b) de likalydande motionerna 1:258,
av fru Segerstedt Wiberg m. fl., och II:
208, av fru Gunne m. fl.,

c) de likalydande motionerna I: 351,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:409, av
herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
avsåge ändring i kommunalskattelagen,

3) de likalydande motionerna I: 351,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 409, av
herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
avsåge bostadssparande och utbildningssparande,

4 a) de likalydande motionerna I: 673,
av herr Bengtson m. fl., och II: 811,
av herr Hedlund m. fl.,

b) de likalydande motionerna 1:675,
av herr Källqvist m. fl., och 11:808, av
herr Jönsson i Ingemarsgården in. fl.,

5 a) de likalydande motionerna I: 679,
av herr Ringaby m. fl., och II: 812, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl.,

b) de likalydande motionerna I: 677,
av herr Lundström m. fl., och II: 810,
av herr Ohlin m. fl.,

c) de likalydande motionerna 1:475,
av herr Lundström m. fl., och II: 552,
av herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna
avsåge det s. k. försäkringsavdraget,

6 a) de likalydande motionerna I: 74,
av herrar Eric Carlsson och Sundin,
samt II: 85, av herr Fälldin,

b) de likalydande motionerna I: 487,
av herr Sveningsson m. fl., och 11:549,
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., ävensom

7) de likalydande motionerna I: 475,
av herr Lundström m. fl., och II: 552, av
herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna avsåge
omkostnadsavdrag och beskattningsbara
belopp,

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

I sitt yttrande över motionerna 1:73
och 11:88 samt 1:678 och 11:809 hade
utskottet i första stycket å s. 20 i det
tryckta betänkandet anfört följande:

»Även om den ifrågasatta åtgärden
kan vara ägnad att främja sparandet synes
dock den sparfrämjande effekten av
förslaget böra bedömas såsom tämligen
ringa. Till stöd för motionsyrkandet har
emellertid inte i främsta rummet åberopats
dess inverkan på sparandet, utan
att en vidgad rätt att åtnjuta sparavdraget
skulle medföra större rättvisa mellan
olika kategorier inkomsttagare. Enligt
gällande regler får sparavdraget åtnjutas
av samtliga inkomsttagare, som
har behållen inkomst av kapital, sålunda
även av dem som har huvudinkomst
av rörelse, jordbruk eller annan fastighet.
Ingenting tyder på att kategorien
företagare genomsnittligt sett skulle utnyttja
avdraget i mindre omfattning än
t. ex. löntagare. Självfallet kan vid bedömande
av det berättigade i föreliggande
yrkande utskottet inte underlåta
att ta hänsyn till det kända förhållandet,
att beskattningsreglerna i fråga om

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. höjning av det skattefria bottenbeloppet för inkomst av kapital, m. m.

inkomst av rörelse och jordbruk medger
rörelseidkare resp. jordbrukare med
bokföringsmässig redovisning vidsträckta
möjligheter till konsolidering genom
vinstreglerande dispositioner, som innebär
uppskov med inkomstbeskattningen
av intäkter i verksamheten. De skattemässiga
fördelar, som dylika beskattningsregler
innebär, torde vara avsevärt
större än de, som sparavdraget erbjuder.
Utskottet finner sig i betraktande av angivna
förhållanden icke kunna dela den
uppfattningen, att den yrkade lagstiftningsåtgärden
uppbäres av ett rättvisekrav.
Utskottet avstyrker med hänvisning
till det anförda motionerna 1:73
och II 88 samt I: 678 och II: 809.»

Reservationer hade anförts

I) av herr Spetz, vilken ansett, att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
med bifall till motionen 1:680
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 160;

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka beträffande s. k. aktiesparande
ansett, att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen — i anledning
av de likalydande motionerna
1:351, av herr Ewerlöf m. fl., och II:
409, av herr Hjalmarson m. fl., såvitt
motionerna avsåge ändring i kommunalskattelagen,
samt de likalydande motionerna
I: 674, av herr Ewerlöf m. fl., och
11:813, av herr Hjalmarson m. fl., —
måtte för sin del antaga den i sistnämnda
två motioner föreslagna lydelsen av
39 § 3 mom. första stycket kommunalskattelagen; III)

av herrar Söderquist, Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson, Kollberg, Nilsson
i Svalöv, Gustafson i Göteborg och Magnusson
i Borås, vilka beträffande frågan
om att bryta ut den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften
ur det allmänna försäkring
sav drag et att avdragas för sig ansett,
att utskottets yttrande i denna del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen med bifall
till de likalydande motionerna

I: 677, av herr Lundström m. fl., och II:
810, av herr Ohlin m. fl., samt de likalydande
motionerna 1:679, av herr
Ringaby m. fl., och II: 812, av herr Nilsson
i Svalöv m. fl., måtte antaga den lydelse
av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen,
som föreslagits i sistnämnda två
motioner;

IV) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka beträffande sparavdrag
för jordbrukare m. fl. ansett, att
utskottet bort under B 1 hemställa, att
riksdagen — i anledning av de inbördes
likalydande motionerna 1:73, av herrar
Ragnar Bergh och Ringaby, samt II: 88,
av herr Magnusson i Borås m. fl., ävensom
I: 678, av herrar Ringabv och Ragnar
Bergh, samt 11:809, av herrar Magnusson
i Borås och Nordgren, — måtte
för sin del antaga det vid sistnämnda
två motioner fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

V) av herrar Söderquist, Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson, Kollberg, Nilsson i
Svalöv, Gustafson i Göteborg och Magnusson
i Borås, vilka beträffande sparavdrag
för ofullständiga familjer på anförda
skäl ansett, att utskottet med bifall
till motionerna 1:258 och 11:208 samt
1:674 och 11:813 bort hemställa, att
riksdagen måtte för sin del antaga det i
motionerna I: 674 och II: 813 framlagda
förslaget till lag angående ändring av
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), såvitt gällde 39 § 3 mom.
andra stycket;

VI) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka beträffande amorteringssparande
ansett, att utskottet bort
under B 2 c hemställa, att riksdagen —
i anledning av de likalydande motionerna
I: 351, av herr Ewerlöf m. fl., och II:
409, av herr Hjalmarson m. fl., — måtte
för sin del antaga i reservationen infört
förslag till lag angående ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

VII) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Mag -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

det skattefria beloppet för inkomst av kapital, m. m

Ang. höjning av
nusson i Borås, vilka beträffande bostadssparande
och utbildningssparande
ansett, att utskottet bort under B 3 hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning
av de likalydande motionerna I:
351, av herr Ewerlöf m. fl., och II: 409,
av herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
avsåge bostadssparande och utbildningssparande
— antaga de vid motionerna
fogade förslagen till

1) förordning om bostadssparande,

2) förordning om utbildningssparande; VIII)

av herrar Söderquist, Sundin,
Kollberg, Vigelsbo och Gustafson i Göteborg,
vilka beträffande skattepremiering
av sparande ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under B 4 hemställa
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:675, av herr Källqvist
in. fl., och II: 808, av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl., samt i anledning
av de likalydande motionerna I:
673, av herr Bengtson m. fl., och II: 811,
av herr Hedlund in. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till årets höstsession om åtgärder i syfte
att stimulera det enskilda sparandet
i enlighet med den av ledamöterna Antonsson,
Brundin och Danmans avgivna
reservationen till utredningen om sparstimulerande
åtgärder (SOU 1961: 2) innefattande dels

skattepremiering för medel som
insattes å särskilda sparkonton i bank
eller därmed jämförlig inrättning,

dels allmänt utjämningskonto enligt i
reservationen angivna riktlinjer;

IX) av herrar Spel:, Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka beträffande
justering av de s. k. schablonavdragen
— under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I:
175, av herr Lundström in. fl., och II:
552, av herr Ohlin in. fl., — ansett, att
utskottet bort tillstyrka de i motionerna
framställda yrkandena samt att utskottet
bort under B 7 hemställa, att riksdagen
i anledning av nämnda motioner
måtte

4 Första kammarens protokoll 1961. Nr 25

a) för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370),

b) antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

c) antaga i denna reservation infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt,

d) antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 4 5 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juli 1953 (nr 272);

X) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka

1. beträffande sparavdrag för jordbrukare
m. fl. ansett, att utskottets yttrande
i första stycket å s. 20 i det tryckta betänkandet
bort erhålla följande lydelse:

»Till stöd för motionsyrkandet har inte
i främsta rummet åberopats dess inverkan
på sparandet, utan att en vidgad
rätt att åtnjuta sparavdraget skulle medföra
ökad rättvisa mellan olika kategorier
inkomsttagare. Frågan gäller således
en avvägning i beskattningen mellan
olika skattskyldiga. Utskottet är för sin
del inte övertygat om att den av motionärerna
förordade metoden härvidlag är
den lämpligaste. Allmänna skatteberedningen
har till uppgift att överse beskattningen
i hela dess vidd och kommer
således att uppmärksamma även de
inkomstslag som här är i fråga, nämligen
inkomst av rörelse, jordbruksfastighet
och annan fastighet. Utskottet förutsätter
att den av motionärerna berörda
avvägningsfrågan beaktas i ett dylikt
sammanhang och anser sig härigenom
ha besvarat förevarande motioner»,

2. beträffande åtgärder för stimulerande
av sparande ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet hort under B 4 a hemställa, att
riksdagen — med bifall till yrkandet i
motionerna 1:673, av herr Bengtson in.

Nr 25

Mandagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. höjning av det skattefria bottenbeloppet för inkomst av kapital, m. m

----. öii, av nerr Hedlund m. fl.,

i förevarande del, — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
innevarande års höstriksdag rörande stimulans
av det personliga sparandet i
vad avsåge premiering av det personliga
nysparandet av reell karaktär, i enlighet
med vad i motionerna anförts,

3. beträffande avdrag för sjuk- och
olycksfallsförsäkring avseende jordbrukare
m. fl. ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B 6 hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:74, av herrar Eric Carlsson
och Sundin, samt 11:85, av herr
Fälldin, ävensom de likalydande motionerna
I: 487, av herr Sveningsson m. fl.,
och 11:549, av herr Nilsson i Svalöv m.
fl., måtte antaga i reservationen infört
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); ävensom

XI) av herr Spetz, som dock ej antytt
sin mening.

Herr SÖDERQUIST (fp) ;

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
III, V och VIII.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna II, III, IV V VI
och VII.

Herr SPETZ (fp);

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I, som innebär avslag på
Kungl. Maj:ts proposition, och reservation
IX, som innebär bifall till folkpartiets
motioner om försäkringsavdragens
avveckling.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till samtliga punkter i utskottets betänkande.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
X.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i anledning
av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande betänkande gjorda
hemställan, varvid dock punkterna A
och B 6 i vissa delar komme att sammanföras,
samt därefter särskilt rörande
viss del av utskottets motivering.

I fråga om punkterna A och B 6, fortsatte
herr talmannen, komme propositioner
till en början att framställas beträffande
det i reservationen I, av herr
Spetz, vid punkten A upptagna yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, varefter, om anledning därtill
gåves, propositioner komme att framställas
angående punkterna A och B 6 i
övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till det i reservationen
I vid punkten A upptagna yrkandet
samt vidare på avslag därå; och
förklarade herr talmannen sig finna den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som avslår det i reservationen I,
av herr Spetz, vid bevillningsutskottets
betänkande nr 63 punkten A upptagna
avslagsyrkandet å Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, röstar

Jä|

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles avslagsyrkandet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Öl

Ang. höjning av det skattefria beloppet för inkomst av kapital, ni. m.
Herr talmannen anförde, att proposi- tering medelst omröstningsapparat; och
tioner rörande punkterna A och B 6 nu befunnos vid omröstningens slut rostervidare
komme att framställas först sär- na hava utfallit sålunda:

skilt beträffande utskottets hemställan i
punkten A, såvitt avsåge 39 § 3 mom.
kommunalskattelagen, därefter särskilt
angående utskottets hemställan i punkterna
A och B 6, såvitt gällde fråga om
skatteavdrag för försäkringsavgifter och
slutligen särskilt i fråga om utskottets
hemställan under punkterna A och B 6
i övrigt.

I avseende å utskottets hemställan i
punkten A, såvitt gällde 39 § 3 mom.
konnnunalskattelagen, yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 63
punkten A, såvitt avser 39 § 3 mom.
kommunalskattelagen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu vo -

Ja — 117;

Nej — 15.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde utskottets hemställan i
punkterna A och B 6 såvitt rörde fråga
om skatteavdrag för försäkringsavgifter,
anförde herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att densamma skulle bifallas; 2:o), av
herr Söderquist, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
in. fl. vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen; samt
3:o), av herr Sundin, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av att det
förslag antoges, som innehölles i punkten
3 av den av honom och herr Vigelsbo
vid betänkandet avgivna, med X betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Söderquists
yrkande.

Herr Sundin äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 63 punkterna A
och B 6, såvitt avser fråga om skatteavdrag
för försäkringsavgifter, antager

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. höjning av det skattefria bottenbelo
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranledes av att det förslag antages,
som innefattas i punkten 3 av den
av herrar Sundin och Vigelsbo vid betänkandet
avgivna, med X betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 27.

Därjämte hade 64 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
63 punkterna A och B 6, såvitt avser
fråga om skatteavdrag för försäkringsavgifter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringspropsition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

ipet för inkomst av kapital, m. m.

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 44.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt under
punkterna A och B 6.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten B 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med IV betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
63 punkten B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med IV
betecknade reservationen.

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Ang. höjning av det skattefria beloppet för inkomst av kapital, m. m.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 18.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten B 2, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas först särskilt beträffande utskottets
hemställan i punkterna B 2 a
och b och därefter särskilt angående utskottets
hemställan i punkten B 2 c.

Härpå gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkterna B 2 a och b förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Söderquist
in. fl. vid betänkandet avgivna, med V
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
63 punkterna B 2 a och b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 46.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de angående punkten B 2 c
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med VI betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
63 punkten B 2 c, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr åingve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med VI
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de med avseende å punkten B 3 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innehölles i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med VII
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upp -

54 Nr 25 Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. höjning av det skattefria bottenbeloppet för inkomst

repat propositionen på bifall till1 utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 63
punkten B 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med VII
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 15.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten B 4, anförde vidare
herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt beträffande
utskottets hemställan i vad gällde
fråga om sparkonton och utjämningskonton
och därefter särskilt angående utskottets
hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen rörande
utskottets hemställan i punkten B 4,
i vad anginge fråga om sparkonton och
utjämningskonton, propositionen, först
på bifall till denna hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Söderquist m.
fl. vid betänkandet avgivna, med VIII

av kapital, m. m.

betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 63
punkten B 4, i vad avser fråga om sparkonton
och utjämningskonton, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist in. fl.
vid betänkandet avgivna, med VIII betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 74;

Nej — 56.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande utskottets hemställan
i punkten B 4 i övrigt framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i punkten 2 i den av herrar
Sundin och Vigelsbo vid betänkandet avgivna,
med X betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Ang. höjning av det skattefria beloppet för inkomst av kapital, m. m

Herr Srnidin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 63
punkten B 4, i vad punkten ej förut avgjorts,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten 2 i den av herrar
Sundin och Vigelsbo vid betänkandet avgivna,
med X betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 30.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå vad
utskottet i punkten B 5 hemställt.

Med avseende å punkten B 7, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Spetz m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IX betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 63
punkten B 7, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna, med IX betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 84;

Nej — 32.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets motivering i
första stycket å s. 20 i det tryckta betänkandet,
anförde herr talmannen, hade
yrkats dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle
godkänna den motivering, som föreslagits
under punkten 1 i den av herrar
Sundin och Vigelsbo vid betänkandet avgivna,
med X betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets motivering i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes ocli godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som godkänner första stycket å
s. 20 i motiveringen till bevillningsutskottets
betänkande nr 63, röstar

Ja;

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Om höjning av ortsavdragen vid beskattr

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits under punkten 1 i
den av herrar Sundin och Vigelsbo vid
betänkandet avgivna, med X betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 24.

Därjämte hade 29 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om höjning av ortsavdragen vid beskattningen,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning av väckta
motioner om höjning av ortsavdragen
vid beskattningen, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande vid riksdagens början väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:72,
av herr Ragnar Bergh, och II: 87, av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av skatteförfattningarna, att de
statliga och kommunala ortsavdragen
höjdes med 200 kronor för ensamstående
och med 400 kronor för gifta och
därmed jämställda;

B) de likalydande motionerna I: 141,
av herr Arvidson, och II: 168, av herr
Regnéll m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj.t måtte, efter

igen, m. m.

företagen utredning, för 1962 års riksdag
framlägga förslag om en indexreglering
av dels ortsavdragen, dels inkomstskatteskalornas
skiktintervaller;

C) de likalydande motionerna 1:847,
av herr Boheman m. fl., och 11:408, av
herr Rydén m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta höja ortsavdragen
vid den statliga inkomstskatten med
500 kronor för gift skattskyldig liksom
för ensamstående skattskyldig med hemmavarande
minderårigt barn och med
250 kronor för övriga, ensamstående
skattskyldiga att gälla fr. o. m. den 1
januari 1962;

D) de likalydande motionerna 1:348,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:411, av
herr Hjalmarson m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att allmänna
skatteberedningen måtte få i uppdrag
att, med beaktande av vad i motionerna
anförts, så snart ske kunde framlägga
förslag om barnavdrag vid beskattningen; E)

de likalydande motionerna 1:462,
av herr Bengtson m. fl., och 11:543, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utarbetande och
framläggande av plan för skattesänkning
genom successiv höjning av de
skattefria ortsavdragen upp till, räknat
efter gift inkomsttagare i ortsgrupp V,

5 000 kronor i enlighet med motionernas
motivering;

F) de likalydande motionerna 1:470,
av herr Jonasson, och 11:547, av herr
Magnusson i Jönköping m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om skyndsam
prövning vid pågående skatteöversyn
av frågan om återställande av de
skattefria ortsavdragen till det realvärde,
som avdragen hade efter den senaste
beloppsjusteringen, så ock av möjligheterna
att genom indexreglering för
framtiden garantera upprätthållande av
ortsavdragens realvärde, samt om framläggande
snarast möjligt av de förslag,
som prövningen kunde föranleda; ävensom -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Om höjning av ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

G) motion 11:546, av frn Kristensson
och fröken Wetterström.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
i anledning av propositionen nr 150
väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:669,
av herr Bengtson m. fl., och II: 801, av
herr Hedlund m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära

att en plan måtte utarbetas och framläggas
för innevarande års höstriksdag
angående skattesänkning genom successiv
höjning av de skattefria ortsavdragen
upp till, räknat efter ortsgrupp V,

5 000 kronor för makar och 2 500 kronor
för ensamstående i enlighet med
vad i motionerna anförts; samt

att en plan måtte framläggas till årets
höstriksdag angående kompensation till
kommunerna för skattebortfall, som föranleddes
av den förordade höjningen av
ortsavdragen, i enlighet med vad i motionerna
anförts;

II) de likalydande motionerna 1:670.
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 802, av
herr Hjalmarson m. fl., vari bland annat
anhållits att riksdagen måtte

a) antaga i motionerna infört förslag
till lag angående ändrad lydelse av 48
och 65 §§ kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370),

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t, efter därom företagen
utredning, måtte med beaktande
av vad i motionerna anförts förelägga
1962 års riksdag förslag rörande en väsentlig
överflyttning från primärkommuner
och landsting till staten av kostnader,
vilka helt berodde av statliga beslut
och över vilkas storlek kommunerna
alltså ej kunde råda;

III) de likalydande motionerna I: 676,
av herr Lundström m. fl. och II: 804, av
herr Ohlin m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle

dels besluta att som ett led i en lindring
av inkomstskatten göra en första
höjning av ortsavdragen vid .statlig och
kommunal inkomstskatt med 500 kro -

nor för gift skattskyldig liksom för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
minderårigt barn och med 250
kronor för övriga, ensamstående skattskvldiga
att gälla fr. o. in. den 1 januari
1962,

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att skatteberedningen i samband
med behandlingen av ortsavdragsfrågan
måtte utarbeta förslag till särskilda bottenavdrag
för folkpensionärer, som kunde
göra smärre inkomster vid sidan av
folkpensionen i ökad utsträckning skattefria,

ävensom uttala, att kommunerna borde
kompenseras för det genom ortsavdragshöjningen
minskade skatteunderlaget
genom att kommunernas kostnader
för invalidpensionerna inom folkpensioneringen
övertoges av staten och att,
i avvaktan härpå kommunerna övergångsvis
borde av statsmedel erhålla
kompensation för inkomstbortfallet,
samt hemställa, att förslag i sistnämnda
avseende snarast måtte föreläggas riksdagen.

Det i motionerna 1:670 och 11:802
framlagda lagförslaget avsåg bland annat,
att ortsavdragen vid såväl den .statliga
som den kommunala beskattningen
skulle höjas med 250 kronor för ensamstående
samt 500 kronor för gifta liksom
för ensam barnförsörjare. För åldersoch
invalidpensionärer hade i nämnda
motioner föreslagits en extra ortsavdragshöjning
till 3 500 kronor för ensamstående
pensionär samt till 7 000
kronor för äkta makar som båda vore
pensionärer och för ensam pensionär
med försörjningsskyldighet mot hemmavarande
barn. Beträffande makar av vilka
endast en vore pensioniir hade föreslagits,
att det sammanlagda ortsavdraget
skulle avrundas till respektive 5 600,
5 700 och 5 800 kronor i de kvarvarande
ortsgrupperna III—V.

De nu gällande ortsavdragen uppginge
i ortsgrupp V till kronor 4 000 för
gift skattskyldig och ensam skattskyldig
med barn samt till kronor 2 000 för ensamstående
skattsky hl ig.

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Om höjning av ortsavdragen vid beskattr
11,skottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

beträffande lagstiftning rörande generell
höjning av ortsavdragen
la) att de likalydande motionerna I:
72, av herr Ragnar Bergh, och II: 87, av
herr Magnusson i Borås m. fl.,

b) att de likalydande motionerna I:
347, av herr Boheman m. fl., och II: 408,
av herr Rydén m. fl.,

c) att de likalydande motionerna I:
670, av herr Ewerlöf m. fl., och II: 802,
av herr Hjalmarson in. fl., samt

d) att de likalydande motionerna I:
676, av herr Lundström m. fl., och II:
804, av herr Ohlin in. fl.,

sistnämnda båda inotionspar i vad
däri yrkats höjning av ortsavdragen med
250 kronor för ensamstående och 500
kronor för gifta,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

beträffande lagstiftning rörande höjning
av ortsavdragen för folkpensionärer
2a) att de likalydande motionerna I:
670, av herr Ewerlöf in. fl., och II:
802, av herr Hjalmarson in. fl., i vad
motionerna avsåge förevarande fråga,
samt

b) att motionen 11:546, av fru Kristensson
och fröken Wetterström,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

beträffande utredning rörande generell
höjning av ortsavdragen
3a) att de likalydande motionerna I:
470, av herr Jonasson, och 11:547, av
herr Magnusson i Jönköping in. fl., i
vad däri yrkats utredning av frågan
om återställande av ortsavdragens realvärde,

b) att de likalydande motionerna I:
462, av herr Bengtson m. fl., och II:
543, av herr Hedlund in. fl., samt

c) att de likalydande motionerna I:
609, av herr Bengtson m. fl., och II: 801,
av herr Hedlund m. fl.,

sistnämnda båda motionspar i vad de
avsåge frågan om en plan för successiv
höjning av ortsavdragen,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i

ngen, m. m.

betänkandet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

beträffande utredning rörande särskilt
bottenavdrag för folkpensionärer
4) att de likalydande motionerna I:
676, av herr Lundström m. fl., och II:
804, av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
avsåge förevarande fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

beträffande utredning rörande kompensationsåtgärder
till kommunerna för
skatteunderlagsbortfall i anledning av
ortsavdragshöjning

5a) att de likalydande motionerna I:

669, av herr Bengtson m. fl., och II:
801, av herr Hedlund m. fl.,

b) att de likalydande motionerna I:

670, av herr Ewerlöf m. fl., och II: 802,
av herr Hjalmarson m. fl., samt

c) att de likalydande motionerna I:
676, av herr Lundström m. fl., och II:
804, av herr Ohlin m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge förevarande
fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

beträffande indexreglering av ortsavdrag
och skatteskalor

6a) att de likalydande motionerna I:
141, av herr Arvidson, och 11:168, av
herr Regnéll m. fl., samt

b) att de likalydande motionerna I:
470, av herr Jonasson, och 11:547, av
herr Magnusson i Jönköping m. fl., sistnämnda
motioner i vad de avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

beträffande utredning rörande barnavdrag 7)

att de likalydande motionerna I:
348, av herr Ewerlöf m. fl., och II: 411,
av herr Hjalmarson m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits
I) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet
bort under 1, 2, 5, 6 och 7 hemställa,

1) att riksdagen, med bifall till de

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Om höjning av ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

likalydande motionerna 1:670, av herr
Ewerlöf m. fl., och II: 802, av herr Hjalinarson
m. fl., .samt I: 676, av herr hundström
m. fl., och 11:804, av herr Ohlin
in. fl., samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga, ävensom i anledning
av de likalydande motionerna
I: 72, av herr Ragnar Bergli, och II: 87,
av herr Magnusson i Borås in. fl., samt
1:347, av herr Boheman in. fl., och II:
408, av herr Rydén in. fl. måtte antaga i
reservationen infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 48 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna I: 670, av herr
Ewerlöf in. fl., och II: 802, av herr
Hjalmarson m. fl. i vad motionerna avsåge
förevarande fråga, samt i anledning
av motionen II: 546, av fru Kristensson
och fröken Wetterström, måtte antaga

dels i reservationen infört förslag till
lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

dels ock i reservationen infört förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 5)

att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna I: 670, av herr
Ewerlöf in. fl., och 11:802, av herr
Hjalmarson m. fl., och i anledning av
de likalydande motionerna 1:669, av
herr Bengtson m. fl., och II: 801, av herr
Hedlund m. fl., samt 1:676, av herr
Lundström in. fl., och II: 804, av herr
Ohlin m. fl., samtliga motioner i vad de
avsåge förevarande fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t, efter därom företagen utredning,
måtte med beaktande av vad i
förstnämnda motionspar anförts förelägga
1962 års riksdag förslag rörande
en väsentlig överflyttning från primärkommuner
och landsting till staten av
kostnader, vilka helt berodde av statliga
beslut och över vilkas storlek kommunnerna
alltså ej kunde råda;

6) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:141, av herr
Arvidson, och 11:168, av herr Regnéll

in. fl., samt i anledning av de likalydande
motionerna I: 470 av herr Jonasson,
och 11:547, av herr Magnusson i Jönköping
m. fl., sistnämnda motioner i
vad de avsåge förevarande fråga, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte, efter företagen
utredning, för 1962 års riksdag framlägga
förslag om en indexreglering av
dels ortsavdragen, dels inkomstskatteskalornas
skiktintervaller;

7) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna I: 348, av herr
Ewerlöf in. fl., och 11:411, av herr
Hjalmarson in. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att allmänna
skatteberedningen måtte få i uppdrag
att, med beaktande av vad i motionerna
anförts, så snart ske kunde framlägga
förslag om barnavdrag vid beskattningen; II)

av herrar Spetz, Söderqnist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka
beträffande lagstiftning rörande generell
höjning av ortsavdragen på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen, med bifall
till de likalydande motionerna 1:676,
av herr Lundström in. fl., och 11:804,
av herr Ohlin m. fl., samt de likalydande
motionerna 1:670 av herr Ewerlöf in.
fl., och 11:802, av herr Hjalmarson m.
fl., — båda motionsparen såvitt avsåge
lagstiftning om generell höjning av ortsavdragen
— och i anledning av de likalydande
motionerna I: 72, av herr Ragnar
Bergh, och 11:87, av herr Magnusson
i Borås m. fl., ävensom de likalydande
motionerna 1:347, av herr Boheman
in. fl., och 11:408, av herr Rydén
in. fl., måtte antaga i reservationen infört
förslag till lag angående ändrad
lydelse av 48 § 2 inom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

III) av herrar Sandin och Vigelsbo,
vilka ansett, alt utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, beträffande utredning
rörande generell höjning av
ortsavdragen, att riksdagen, med bifall
till motionerna I: 669, av herr Bengtson

60 Nr 25 Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Om höjning av ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

m. fl., och 11:801, av herr Hedlund
in. fl., samt i anledning av motionerna
1:462, av herr Bengtson m. fl., och
II: 543, av herr Hedlund m. fl., ävensom
motionerna I: 470, av herr Jonasson, och
11:547, av herr Magnusson i Jönköping
m. fl., samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att en plan måtte utarbetas
och framläggas för innevarande års höstriksdag
angående successiv höjning av
de skattefria ortsavdragen upp till, räknat
efter ortsgrupp V, 5 000 kronor för
maltar och 2 500 kronor för ensamstående,
i samband med plan angående kompensation
till kommunerna för skattebortfall,
som föranledes av ifrågavarande
ortsavdragshöjning, och plan i princip
angående successivt återställande av
realvärdet av de till kommunerna utgående
statsbidragen, syftande till sänkning
av kommunalskatterna och en effektiv
kommunalskatteutjämning;

IV) av herrar Spetz, Söderquist, Sundin,
Kollberg, Vigelsbo och Gustafson i
Goteborg, vilka beträffande utredning rörande
särskilt bottenavdrag för folkpensionärer
ansett, att utskottet bort under
4 hemställa, att riksdagen, med bifall till
de likalydande motionerna I: 676, av
herr Lundström in. fl., och II 804, av
herr Ohlin m. fl., såvitt avsåge förevarande
fråga, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
och förslag angående särskilda
bottenavdrag för folkpensionärer, som
kunde göra smärre inkomster vid sidan
om folkpensionen i ökad utsträckning
skattefria;

V) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka
beträffande utredning rörande kompensationsåtgärder
till kommunerna för
skatteunderlagsbortfall i anledning av
ortsavdragshöjning ansett, att utskottet
bort under 5 hemställa,

a) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:676, av herr
Lundström m. fl., och 11:804, av herr
Ohlin in. fl., i vad de avsåge förevarande
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, att kommunerna borde kompen -

seras för det genom ortsavdragshöjningen
minskade skatteunderlaget g|enom
att kommunernas kostnader för invalidpensionerna
inom folkpensioneringen
övertoges av staten och att, i
avvaktan härpå, kommunerna övergångsvis
skulle av statsmedel erhålla
kompensation för inkomstbortfallet, samt

hemställa, att förslag i sistnämnda
avseende snarast måtte föreläggas riksdagen,
samt

b) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:669, av
herr Bengtson m. fl., och 11:801, av
herr Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna 1:670, av
herr Ewerlöf m. fl., och II: 802, av herr
Hjalmarson m. fl.,

måtte, i den mån de icke i förevarande
del kunde anses besvarade med vad
reservanterna under 5 a hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

VI) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 6 hemställa, beträffande indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalor,
att riksdagen, med bifall till motionerna
1:470, av herr Jonasson, och
II: 547, av herr Magnusson i Jönköping
m. fl., såvitt nu vore i fråga, samt i anledning
av motionerna I: 141, av herr
Arvidson, och 11:168, av herr Regnéll
m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om prövning av möjligheterna
att genom indexreglering garantera
upprätthållande av ortsavdragens realvärde
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

VII) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg i fråga
om utskottets hemställan

dels under punkten 6, beträffande indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalor,

dels ock under punkten 7, beträffande
utredning rörande barnavdrag, utan
angiven mening.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I.

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Om höjning

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna II, IV och V.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna III, IV och VI.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av utskottets
i det nu förevarande betänkandet
gjorda hemställan, varjämte herr talmannen,
därest så erfordrades, vid punkten
1 ville återkomma till motiveringen.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Hagberg, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen i förevarande
del; samt 3:o), av herr Spetz, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. vid
betänkandet anförda reservationen II.
Emellertid, anförde herr talmannen, hade
i reservationen I yrkats antagande
av ett lagförslag, som vore likalydande
med ett i reservationen II upptaget lagförslag,
varför reservationerna vid ställandet
av propositioner komme att sammanföras.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i dels den
av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen
i förevarande del, dels ock den av
herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
II; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

av ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 62
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i dels den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen i förevarande
del, dels ock den av herr Spetz m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
II.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 46.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen i förevarande del;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes ocli godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Om höjning av ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 62
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg in. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 16.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 3 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herrar Sundin
och Vigelsbo vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sandin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 62
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sundin och

Vigelsbo vid betänkandet avgivna, med
III betecknade reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej —18.

Därjämte hade 40 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 4 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Spetz m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
62 punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz in. fl. vid
betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen.

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Om höjning av ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 5, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Hagberg, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen i
motsvarande del; samt 3:o), av herr
Spetz att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
V.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Spetz’ yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 62 punkten 5 antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz in. fl. vid
betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av reservationen I av herr Hagberg
m. fl. i förevarande del.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —36;

Nej —16.

Därjämte hade 88 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 62
punkten 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —74;

Nej — 44.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

Med avseende å punkten 6, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats l:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Hagberg, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen i
förevarande del; samt 3:o), av herr
Sundin, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av honom
och herr Vigelsbo vid betänkandet
anförda reservationen VI.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av herr Sundin framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 62
punkten 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herrar Sundin och
Vigelsbo vid betänkandet avgivna, med
VI betecknade reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 33.

Därjämte hade 28 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 7 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen i motsvarande
del; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 62
punkten 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 16.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga
inkomstskatten, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 60, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1961/

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. in.

62, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 28 april 1961 dagtecknad
proposition, nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1961/62, m. m., hade Kungl. Maj:t
bland annat föreslagit riksdagen besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1961/62 med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 150 hade i bär berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till behandling i förevarande sammanhang
hade utskottet upptagit följande
yrkanden i de i anledning av propositionen
nr 150 väckta motionerna I:
670, av herr Ewerlöf in. fl., och II: 802,
av herr Hjalmarson m. fl., nämligen

1) att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning rörande
skatterabatt vid påförande av
.statlig inkomstskatt på grundval av 1962
års taxering,

2) att riksdagen måtte uttala, att enligt
dess mening allmänna skatteberedningen
borde inrikta sitt arbete på att
skyndsamt lägga fram förslag till nytt
skattesystem, innebärande en proportionell
beskattning av inkomster — räknat
för gifta — upp till åtminstone
20 000 å 30 000 kronor och en väsentligt
sänkt progressivitet för inkomster därutöver.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid
riksdagens början väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1: 352,
av herr Ewerlöf in. fl., och 11:410, av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte uttala, att — enligt dess mening
— allmänna skatteberedningen borde,
då fråga bleve om konstruktion av nya
skatteskalor beträffande fysiska personer,
arbeta med den förutsättningen, att

5 Första kammarens protokoll 1961. Nr 25

dels puckeln i mellanskikten eliminerades,
dels gränsen för tudelningsprincipens
tillämpningsområde väsentligt höjdes,
dels ock skattelättnader av betydelse
gåves i de lägre inkomstskikten;

II) de likalydande motionerna 1:359,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt 11:414, av herrar Holmberg och
Johansson i Stockholm, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte hemställa om en sådan precisering
av direktiven till de sakkunniga för
allmän översyn av skattesystemet,

att gift inkomsttagare med upp till
9 000 kronor i årsinkomst befriades från
statsskatt och alla inkomsttagare upp till
25 000 kronor om året finge skattesänkning
i enlighet med de skatteskalor som
anförts i motion nr 430 i första kammaren
vid 1960 års riksdag,

att förmögenhetsbeskattningen höjdes
till genomsnittligen 2 procent,

att det infördes beskattning av kursstegringsvinster,

att bolagens förmögenheter beskattades
och att företagsbeskattningen i övrigt
effektiviserades för att motverka
skattefusk, samt

att inkomster av oförtjänt markvärdestegring
indroges till stat och kommun;
ävensom

III) de likalydande motionerna I: 476,
av herr Lundström in. fl., och 11:568,
av herr Ohlin in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t

1. begära, att den nyligen tillsatta
kommittén för översyn av skattesystemet
skulle vid sin prövning av den indirekta
beskattningen — utan att vara
bunden vid nuvarande omsättningsskatt
— väga mot varandra olika former därav
inom ramen för ett sänkt totalt skattetryck
och med en sänkning av den direkta
beskattningen som riktpunkt, samt

2. förorda, att man därvid beaktade
behovet av lättnader i den hårda beskattningen
av inkomstökningar och extrainkomster
i syfte att främja sparandet
och att göra det mera lönande att
arbeta.

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga
Det i motionerna 1:670 och 11:802
framlagda förordningsförslaget avsåg,
att fysiska personer skulle äga åtnjuta
rabatt å skatt, som påfördes i samband
med 1962 års taxering. Enligt motionärernas
förslag borde staten under budgetåret
1961/62 på spärrat konto i riksbanken
insätta ett belopp av storleksordningen
450 miljoner kronor. Insättningen
borde göras för de skattskyldigas
räkning. Medlen, som alltså principiellt
tillhörde de skattskyldiga, skulle lämpligen
kunna frigöras vid årsskiftet 1962/

63 och då i form av en skatterabatt å
den under 1961 inbetalade för höga skatten.
Motionärerna hade föreslagit, att
skatterabatten skulle uppgå till tio procent
av den statliga inkomstskatt, som
upptoges på den slutskattesedel den
skattskyldige finge på hösten 1962. Varje
skattskyldig skulle enligt motionärerna
få en »skatteanvisning», lämpligen
som en talong på slutskattesedeln, vilken
skulle till det belopp den upptoge gälla
som likvid vid inbetalning av preliminär
eller kvarstående skatt under de
fyra första månaderna 1963. Skulle någon
icke önska utnyttja skatteanvisningen
för skatteinbetalning utan i stället
vilja behålla den, skulle anvisningen få
karaktär av statsobligation med fem års
löptid, räknat från den 1 januari 1963,
varvid skattefri ränta å fem procent
borde utgå.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj.ds förevarande proposition,
nr 150, i vad propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet, besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1961/62 med
100 procent av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:352,
av herr Ewerlöf in. fl., och 11:410, av
herr Hjalmarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:359,
av herrar öhman och Helmer Persson,

inkomstskatten, m. m.

samt II: 414, av herrar Holmberg och
Johansson i Stockholm,

3) de likalydande motionerna 1:476,
av herr Lundström m. fl., och II: 568, av
herr Ohlin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:670,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:802, av
herr Hjalmarson in. fl., i vad desamma
behandlats i detta betänkande,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd; G)

att bevillningarna för budgetåret
1961/62 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka av angivna orsaker ansett, att utskottet
bort under B 1 och B 4 hemställa,
att riksdagen, i anledning av de
likalydande motionerna 1:352, av herr
Ewerlöf m. fl., och II: 410, av herr Hjalmarson
m. fl., samt med bifall till de
likalydande motionerna 1: 670, av herr
Ewerlöf m. fl., och II: 802, av herr Hjalmarson
m. fl., sistnämnda motionspar i
vad detsamma behandlades i detta betänkande,
måtte

a) antaga det i sistnämnda motionspar
intagna förslaget till förordning rörande
skatterabatt vid påförande av statlig inkomstskatt
på grundval av 1962 års taxering;
ävensom

b) uttala, att enligt dess mening allmänna
skatteberedningen borde inrikta
sitt arbete på att skyndsamt lägga fram
förslag till nytt skattesystem, innebärande
en proportionell beskattning av inkomster
— räknat för gifta — upp till
åtminstone 20 000 ä 30 000 kronor och
en väsentligt sänkt progressivitet för inkomster
därutöver; samt

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under B 3 hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:476, av herr Lundström
m. fl., och 11:568, av herr Ohlin
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Ang. uttagningsprocenten

2. förorda, att man därvid skulle beakta
behovet av lättnader i den hårda
beskattningen av inkomstökningar och
extrainkomster i syfte att främja sparandet
och att göra det mera lönande
att arbeta.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med I betecknade reservationen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med II betecknade reservationen.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 359 och II: 414.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
hemställan i punkten A, därefter särskilt
angående utskottets hemställan i punkterna
B 1, B 2 och B 4 i vad de avsåge
ändring i inkomstbeskattningen, vidare
särskilt rörande utskottets hemställan i
punkten B 2 i övrigt, ytterligare särskilt
såvitt anginge utskottets hemställan i
punkten B 3, därpå särskilt i vad gällde
utskottets hemställan i punkten B 4 såvitt
avsåge förslag till förordning rörande
skatterabatt vid påförande av statlig

för den statliga inkomstskatten, m. m.
På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkten A hemställt.

I fråga om punkterna B 1, B 2 och
B 4 såvitt avsåge ändring i inkomstbeskattningen,
fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o), av herr Hagberg,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av honom m. fl. vid
betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen i förevarande del; samt
3:o), av herr Öhman, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:359 och II:
414, såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
60 punkterna B 1, B 2 och B 4, i vad
de avse ändring i inkomstbeskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

ikomstskatt på grundval av 1962 års
ixcring samt slutligen särskilt i fråga
m utskottets hemställan i punkten C.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

68 Nr 25 Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 15.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
yrkanden, som framkommit beträffande
punkten B 2 i övrigt, propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till motionerna 1:359
och 11:414, såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen, enligt
de rörande punkten B 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 60
punkten B 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering me -

delst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —86;

Nej — 46.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å utskottets hemställan i
punkten B 4 såvitt avsåge förslag till
förordning rörande skatterabatt vid påförande
av statlig inkomstskatt på grundval
av 1962 års taxering, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen i förevarande del.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
60 punkten B 4, såvitt avser förslag till
förordning rörande skatterabatt vid påförande
av statlig inkomstskatt på grundval
av 1962 års taxering, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Ang.

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —118;

Nej — 15.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 141, i anledning av motioner, väckta
i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1961/62 m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1961/62; och

nr 136, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr
139, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om organisationen
för undervisning och vård av barn med
komplicerad utvecklingshämning in. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 140, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för
budgetåret 1961/62 till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 59, i

ändring i lagen om polisväsendet i riket
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i
förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften jämte
i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om förfarandet
i anmärkningsmål, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ändring i lagen om polisväsendet i
riket

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

Genom en den 3 mars 1961 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 89, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga i propositionen infört
förslag till lag angående ändring
i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket.

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i polislagens bestämmelser
om tillsättning och entledigande av polismän
samt disciplinära åtgärder mot
polispersonal. Genom ändringarna skulle
valförfarandet vid tillsättning av polismän
i landsbygdsdistrikt avskaffas,
varjämte ett enhetligt förfarande vid tillsättning
och entledigande av polismän
skulle åstadkommas för samtliga polisdistrikt.
Förslaget innebar vidare, att
poliskollegierna skulle avskaffas.

Därjämte hade föreslagits vissa ändringar
i polislagen som påkallades av ett
till riksdagen samtidigt avlämnat, numera
antaget förslag till åtgärder för förbättring
av rekryteringen till polisväsendet
in. ni.

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. ändring i lagen om polisväsendet i riket

Utskottet hade i det nn föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande proposition, nr 89, måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ferdinand Nilsson och Johansson i
Dockered, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, dels att förevarande proposition,
nr 89, måtte av riksdagen avslås,
dels att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
vid 1962 års riksdag av förslag
avseende omorganisation av polisväsendet
i riket, varvid kostnaderna härför
helt skulle övertagas av staten.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Sedan december månad
1957 har en utredning pågått angående
förstatligande av polisväsendet. Denna
utredning hade en central uppgift, nämligen
att gå in på en omprövning av huvudmannaskapet
för polisväsendet och
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun. Den skulle även utreda vissa
organisatoriska problem och se om en
omorganisation kunde leda till ett mindre
antal polisdistrikt.

Sedan dess har utvecklingen fortsatt,
och man har fått ett något lägre antal
polisdistrikt, men betydande rent organisatoriska
uppgifter återstår att lösa
— det gäller ett område som när utredningen
tillsattes betraktades såsom betydelsefullt.

Det är ju vanligt att när en utredning
pågår blir åtminstone alla borgerliga
motioner som väcks i ämnet avslagna
under tiden. Socialdemokratiska motioner
avslås i regel under den tid utredningen
pågår. Man skulle kunna tänka
sig att när Kungl. Maj:t tillsatte en utredning
skulle Kungl. Maj:t inte, när
den utredningen står inför sitt fullbordande,
komma med en proposition i
ärendet. Så har emellertid nu skett. Vad
som gjort att jag nu ansett mig böra
anföra reservation till det utskottsutlåtande,
som här föreligger, är framför
allt statsrådets uttalande på s. 20 i pro -

positionen, av vilket det framgår att
det är obestämt hur det skall bli »för
den händelse huvudmannaskapet för
polisen i framtiden kommer att övertas
av staten». Det är inte utan att man
fäster sig vid en formulering av detta
slag.

Första lagutskottet har skrivit på ett
sätt, som på väsentliga punkter tillgodoser
synpunkter som jag har funnit
värdefulla. Om någon av kammarens ledamöter
till äventyrs har tagit del av
den reservation, som herr Johansson i
Dockered och jag avgivit i betänkandet,
har man kunnat konstatera att ungefär
halva reservationen nästan ord för ord
är lika med utskottets utlåtande. Det
står i utskottsutlåtandet, att det torde
med visst fog kunna ifrågasättas om en
dylik reform bör vidtas annorlunda än
i omedelbart samband med ett förstatligande
av polisväsendet. Vi reservanter
säger att det torde med fog kunna ifrågasättas,
om detta skall ske. Skillnaden
är inte stor. Även för övrigt föreligger
en påfallande överensstämmelse. Utskottet
säger att det har förståelse för den
principiella inställning, som innebär att
man bör gå mycket varsamt fram i en
situation då man kan förvänta sig en reform.
Vi reservanter säger, att vi delar
den principiella inställning som kommit
till uttryck i förevarande avseende.

Här vill jag göra en anmärkning rörande
en sak, som åtminstone på mig
har gjort ett särskilt intryck. Om jag
går till propositionen kan jag konstatera,
att man redovisar remissyttranden
där en smula summariskt. Vid utskottsbehandlingen
fäste jag mig bl, a. vid att
Landskommunernas förbund och Stadsförbundet
redovisats bland dem som
skulle ha ställt sig positiva till en sådan
utveckling. Detta var en smula överdrivet,
och utskottet har lämnat en redovisning
för hur ställningen var i detta
fall. Det sägs i utskottets utlåtande: »Utöver
vad som framgår av propositionen
må här anmärkas, att styrelserna för
Svenska landskommunernas förbund och
Svenska stadsförbundet i avgivna remissyttranden
hävdat, att ingripanden i
de nuvarande förhållandena bör ske med

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Ang. ändring i lagen om polisväsendet i riket

största försiktighet i avvaktan på att
frågan om huvudmannaskapet för polisväsendet
kommer under förnyad
prövning. Från landskommunernas sida
har härvid framhållits bl. a. att ett förstatligande
av polisväsendet är en så
brådskande angelägenhet, att den i högsta
grad bör påverka bedömningen av
vilka reformer som bör vidtagas.»

Jag har ansett mig böra erinra därom.
Med hänsyn till att vi inom utskottet
faktiskt inte kontrollerat vad de övriga,
också summariskt redovisade, remissyttrandena
innehöll, avstår jag alldeles
från att nu ta ståndpunkt till vad de kan
innehålla.

Sedan ber jag att få återkomma till
vad jag nyss sade, nämligen att det här
är fråga om en utredning, som snart är
färdig och om vilken vi tror att den
inom kort tid kommer att föreligga.

Det uppges i pressen, jag vet inte med
vad fog, att 1957 års utredning skulle
vara under tryckning. Under sådana förhållanden
förefaller det rätt märkligt
att det redan nu skall behöva fattas ett
beslut av så stor omfattning som här
sker. Det kommer givetvis att vara så,
för att citera statsrådet, att »för den
händelse» det skulle visa sig att vi kommer
fram till ett förstatligande, skulle
man ju i detta fall nu vidta dispositioner,
som kanske bättre och annorlunda
skulle kunna vidtas när man kunde
överblicka ärendet i sin helhet.

Det finns en annan sak, som har stött
mig mycket. Jag har i och för sig inte
alltför starka invändningar att anföra
gentemot de åtgärder, som i propositionen
föreslås. Jag har emellertid fäst mig
vid en sak, som sammanhänger med det
jag nyss sade om att man inte brukar
ta upp en fråga till behandling, när den
är under utredning. Här har man gjort
en klyvning och har upptagit till behandling
delar, som är av organisatorisk
art, medan däremot kostnadsfrågorna
har legat skyddade under den pågående
utredningen.

På den punkten har statsutskottet i
anledning av proposition nr 88 anfört
att i nuvarande läge, då bl. a. 1957 års
polisutredning överväger frågan om hu -

vudmannaskapet för polisväsendet m. m.,
synes det icke lämpligt att någon omändring
av kostnaderna äger rum. Utskottet
tillstyrker därför förändringar
beträffande möjligheterna till polisutbildning
utan att därför i någon väsentlig
mån beröra kostnadsfrågorna. Beträffande
kostnaderna har därför proportionerna
bibehållits ungefär oförändrade
mellan statens och kommunens
kostnader.

Vi menar att det dock är brännande
frågor, som föreligger om de kommunala
utgifterna och möjligheterna att
förändra huvudmannaskapet. Man anser
att polisväsendet kan behöva en omorganisation
i vissa hänseenden, men
griper sig an med delar av denna omorganisation
utan att gå in på kostnadsfrågorna.

Kommunernas inflytande i fråga om
polisväsendet är inte stort, det kan kanske
sägas. Om å andra sidan staten på
sådana punkter får sina intressen tillgodosedda,
är det inte säkert att detta
kommer att stimulera staten att senare
överta kostnaderna. Jag har fattat det
så att finansministern kanske är relativt
tveksam när det gäller att överta
kostnader, medan inrikesministern är
rätt så intresserad av att överta inflytandet
när det gäller denna sak.

Jag har dröjt en smula vid detta. Jag
kommer sedan till proposition nr 89.
Den syftar på tre saker. Man har utgått
från trivselutredningens betänkande —
det är ett betecknande ord — och går
då in på frågan om polistillsättningen.
Trivselutredningen utgår ifrån att svårigheterna
att rekrytera polisen måste
i möjligaste mån undanröjas. Därför har
man föreslagit en del. Det gäller framför
allt tillsättandet av polismännen.

Nu är det egendomliga att svårigheterna
är, som det också mycket riktigt
står i propositionen, framför allt till finnandes
i städerna, medan däremot tillsättningen
på landsbygden hittills klarats
någorlunda bra, i varje fall väsentligt
bättre än i städerna. För att åstadkomma
det önskade underlättandet av
rekryteringen vill man märkligt nog avskaffa
den metod för polistillsättning,

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. ändring i lagen om polisväsendet i riket

som hittills tillämpats på landsbygden,
och i stället använda den metod man
har i städerna. Därmed tror man sig ha
vunnit ett väsentligt framsteg.

Jag är inte säker på det riktiga i den
uppfattningen, men jag vill inte trycka
så hårt vid det; jag tror nämligen inte
att frågan är av så stor betydelse. I vår
reservation anger vi, att de fackliga organisationerna
när det gäller poliskåren
faktiskt har bidragit till att reducera
det allmännas inflytande vid valförfarandet
i väsentlig mån. Detta innebär,
herr talman, att det är mycket litet
att vinna på en förändring. Om det
bleve någon vinst alls av att avskaffa
valförfarandet på landsbygden skulle
den sålunda vara väldigt liten.

Vad sedan gäller frågan om de disciplinära
bestraffningarna, poliskollegiet
och vad därmed sammanhänger, så är
det rätt intressant att iakttaga att av
Kungl. Maj:ts proposition framgår,
att poliskollegierna inte utövat någon
större verksamhet. För de 31 poliskollegier,
som finns här i landet, rör
det sig om ungefär 15 sådana disciplinärenden
i medeltal under senare år. Jag
tror således inte att det kan vara av så
stor betydelse ur trivselsynpunkt hur
man ordnar denna sak. Jag har svårt
att bli övertygad om att den ifrågasatta
reformen i fråga om poliskollegierna i
någon väsentlig mån kan underlätta rekryteringen
av polisväsendet.

Beträffande polisaspirantorganisationen
innebär förslaget väsentligt reducerade
möjligheter för kommunerna att
tillvarataga sina intressen när man från
statens sida vill anordna utbildningskurser.
Även kommuner som för närvarande
inte har statsbidrag kommer att
kunna åläggas att hålla sådana kurser.
Man förlorar således en grad av inflytande
även här.

Nå, allt detta rör inte så väldigt betydelsefulla
ting — varken tillsättningsförfarandet,
frågan om de disciplinära
bestraffningsåtgärderna eller utbildningen.
Men vinsten för polisorganisationen
förefaller mig vara alldeles för liten för
att man, strax innan resultatet av en pågående
utredning är att vänta, skall vid -

taga så här pass omfattande åtgärder,
vilka — såsom Landskommunernas förbund
framhållit — kanske kommer att
visa sig vara ett lappverk som man
snart måste ge sig i kast med igen.

Under sådana förhållanden, herr talman,
ber jag att få yrka avslag på Kungl.
Maj ds proposition i det föreliggande
ärendet.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det har sagts en hel
del om den sittande utredningen, och det
kan då kanske vara anledning att nämna,
att denna utredning är, som det sades
av föregående talare, i sitt slutskede.
Man har börjat trycka betänkandet, men
det finns ännu vissa problem som utredningen
inte tagit slutlig ställning till.

Vad det gäller det förslag, som riksdagen
nu har att taga ställning till, kan
jag säga att det på intet sätt föregriper
det förslag som utredningen kommit
fram till. Men man kan säga att det på
sitt sätt kan innebära en begynnelse till
det som här skall komma.

Då det gäller kostnadssidan är det rätt
många frågor, som man så småningom
måste ta ställning till om man skall
överflytta ansvaret för polisväsendet till
staten på en gång eller etappvis. Det är
emellertid klart att man där icke kan
avvakta lösningen av hela problemet därför
att det finns så mycket brister som
man genast behöver undanröja. Det förslag
som nu ligger på kammarens bord
är ett förslag som innebär att en del
av de olägenheter, som faktiskt vidlåder
polisväsendet, undanröjs.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren sade, att utredningen icke föregripes.
Men det är ju så, herr talman, att
när en utredning framlägger ett förslag
så skall det remitteras och prövas av
olika instanser för att så småningom bli
föremål för Kungl. Maj:ts beslut. Det
kommer i detta fall säkerligen att bli

Måndagen den 29 maj 1961 fm. Nr 25 73

Ang. ändring i lagen om polisväsendet i riket

ett ganska omfattande remissförfarande, av förslag avseende omorganisation a\
Jag förmodar att detta förfarande kom- polisväsendet i riket, varvid kostnadermer
att befrukta behandlingen vid utar- na därför helt övertas av staten. Det är
betandet av en blivande proposition. på denna punkt, som man från kommuJag
är därför förvånad över att en nernas sida har ett berättigat intresse
ledamot av en utredning anser sig kun- att tillvarata. När man ruckar på komna
säga, att utredningens förslag kommer munernas inflytande, bör det här fastatt
klaffa helt med ett förslag som Kungl. slås, att kostnaderna bör övertas av
Maj ;t kan komma att framlägga om ett staten då kommunerna förlorar sitt inär
eller senare. Jag har från de utred- flytande.

ningar, där jag har suttit, en känsla
av att jag inte skulle våga göra ett sådant
uttalande.

Förslaget i fråga om tillsättningen innebär
att man reducerar det kommunala
inflytandet, men inte så värst mycket.
Men så blir vinsterna av allt att döma
även mycket små. Beträffande de disciplinära
förhållandena kan man endast
göra en mycket liten landvinning —
trivselproblemet inom landets polisväsende
kan, som jag sade, inte alltför
hårt influeras av att det är lo ärenden
som årligen behandlas av de 31 poliskollegierna.
En del — men väl inte alla
— av dessa ärenden kan naturligen
väcka en viss irritation, men jag har
en känsla att hela denna fråga berör
trivselproblemen inom poliskåren i stort
ganska litet.

Beträffande rekryteringen är jag likaledes
av den uppfattningen, att man
inte hinner så värst långt med nyrekryteringen
till polisväsendet om man
här så att säga tjuvstartar i sommar.
Även på denna punkt förefaller det mig,
som om man borde kunna gå till väga på
samma sätt som tillämpas när det gäller
alla borgerliga motioner och de flesta
socialdemokratiska motioner och som
här borde gälla även för Kungl. Maj:t.
När Kungl. Maj:t har tillsatt en utredning,
vars resultat snart är att vänta,
borde Kungl. Maj:t kunna avvakta utredningens
förslag.

Jag ber sedan till sist, herr talman,
att få förtydliga mitt yrkande.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.
Det betyder avslag på
Kungl. Maj ds proposition nr 89, men
det innebär också att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majd hemställa
om framläggande till 1962 års riksdag

fi Förslå kammarens protokoll 1061. Nr 2!i

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Både herr Nilsson och
jag torde ha svårt att i kammaren väcka
samma intresse för detta ärende och få
till stånd samma diskussion som vi hade
i utskottet.

Där behandlade vi denna fråga ganska
grundligt. Jag vill visst inte fördölja,
att det i utskottet fanns ledamöter
som väl förstod de synpunkter som utvecklats
av Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund i deras yttranden,
nämligen att de nu föreslagna organisatoriska
förändringarna borde ha
tagits upp i ett sammanhang med frågan
om polisväsendets förstatligande.

De av kammarens ärade ledamöter
som lyssnade på herr Ferdinand Nilssons
anförande kunde emellertid finna,
att den ärade reservanten inte hade några
egentliga sakliga invändningar mot
den praktiska nyordning, som här föreslås
i fråga om tillsättandet av polismän
på landsbygden och poliskollegiernas
avskaffande.

Jag ber, herr talman, att med dessa
korta ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Man har under dagen i
denna kammare avslagit många motioner.
Det har tydligen smittat av sig på
herr Ferdinand Nilsson, som nu gripits
av en avslagsentusiasm, som sträcker sig
så långt att han yrkar avslag på det beslut
som riksdagen fattade för ungefär
tre veckor sedan.

Ärade kammarledamöter, vad som behandlas
i den proposition som rege -

Nr 25

Måndagen den

Ang. ändring i lagen om polisväsendet i
ringen här framlagt i det föreliggande
utskottsutlåtandet är nämligen i huvudsak
följdändringar eller följdförfattningar
till de beslut, som riksdagen tog
för några veckor sedan beträffande rekryteringen
inom polisväsendet. Nu yrkar
herr Ferdinand Nilsson med den
största entusiasm avslag på allt detta
och rent bord med vad riksdagen redan
beslutat.

Jag undrar om herr Ferdinand Nilsson
liar tänkt igenom vad han är ute efter
och vad han här yrkat.

Fn fråga som herr Ferdinand Nilsson
tog upp och som jag kan förstå att han
vin diskutera är frågan om huvudmannaskapet.
Han anser att det går för
sakta med den reformen. Ja, herr Ferdinand
Nilsson borde ju egentligen ha
lättare än jag att komma till tals med
sill egen partiledare, som är ordförande
i den utredning som arbetat sedan 1957.
Om han hade fullföljt uppdraget tidigare
är det möjligt att vi hade kunnat sammanföra
de organisatoriska förändringar,
som vi nu föreslår, med hela den
stora reformen om ändring av huvudmannaskapet.

Hetta är dock ingen anklagelse i och
för sig mot utredningens ordförande. Vi
är överens om att arbetet skall fullföljas
så skyndsamt som möjligt. Herr
Georg Pettersson, som sitter med i utredningen,
har ju också nyss kunnat bekräfta
att utredningen redan är under
tryckning och att förslaget är att förvänta
om någon månad.

1 reliminärt har vi från regeringens
sida sagt, att vi har förståelse för tanken
att ändra huvudmannaskapet. Det
är också möjligt att förslag kan komma
att framläggas 1963.

I rivselutredningen liar, som herr
Granting och herr Georg Pettersson
erinrat om, påpekat att man från polismännens
sida vill göra gällande, att det
ntgör en olägenhet som väcker en viss
irritation att tillsättningsförfarandet i
landsbygdsdistrikten är annorlunda än
i städerna. Herr Ferdinand Nilsson
kopplar frankt samman huvudmannaskapsfrågan
med frågan om det kommunala
inflytandet, den kommunala be -

29 maj 1961 fm.
riket

stämmanderätten över tillsättningsförfarandet.
Han gör gällande att vi här är
på väg att åstadkomma en minskning
av det kommunala inflytandet. Men,
herr Ferdinand Nilsson, vad vi vin’
åstadkomma är ett likartat tillsättningsförfarande.
I stadsdistrikten, där
kommunerna själva betalar polismännens
löner, har vi ett tillsättningsförfarande,
som innebär att länsstyrelserna
tillsätter polismännen men städerna betalar
deras löner.

Nar det gäller landsbygdsdistrikten
betalar staten hälften av kostnaderna,
och där har vi ett valförfarande. Med
hänsyn till att statsbidraget är 50 procent
av kostnaderna skulle det vara logiskt
och rimligt, att man beträffande
dessa distrikt åstadkommer i varje fall
ett likartat tillsättningsförfarande eller
att man gick ännu längre i fråga om
statens inflytande över tillsättningarna.

Vi har inte nu gett oss in i någon diskussion
på den punkten, därför att vi
förväntar, som jag tidigare sagt, att den
stora reformen eventuellt skall kunna
genomföras år 1963. Att tillsättningsförtarandet
på landsbygden är ett påtagligt
irritationsmoment och att det i och för
sig påverkar rekryteringen till de stora
städerna, är alldeles uppenbart, då landsbygdsdistrikten
kan sägas vara känselspröt
utåt och rekryteringskällor när det
gäller polispersonalen. Vi hoppas att poliserna
skall kunna gå från dessa landsbygdsdistrikt
över till stadsdistrikten, da
aven till de stora stadsdistrikten. Ytterst
påverkar alltså detta rekryteringen även
till våra största städer.

Det är därför viktigt att undanröja de
irritationsmoment som förekommer. Och
när det nu inte här sker något föregripande
— såsom herr Georg Pettersson
bekräftade — varför skall man då ta
upp en strid om dessa saker? Om herr
herdinad Nilsson vill fundera över vad
han föreslagit, kanske han vill försöka
ändra på sitt yrkande så att det åtmistone
inte innebär ett avslag på vad
riksdagen beslutade för tre veckor sedan.

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Ang. ändring i lagen om polisväsendet i riket

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag begär naturligtvis
inte att statsrådet skulle uppfatta allt
vad jag sade i mitt anförande. Han observerade
dock möjligen att jag även var
inne på den proposition, som behandlats
i statsutskottet och som antogs för
någon tid sedan. Vad som för mig då var
avgörande var statsutskottets uttalande,
att det i nuvarande läge icke syntes
lämpligt att någon omfördelning av kostnaderna
äger rum och att utskottet därför
tillstyrkte departementschefens förslag
om en i huvudsak oförändrad relation
mellan statens och kommunernas
bidrag. Statsutskottet sysslar med ekonomi,
och ur ekonomisk synpunkt har
icke skett någonting, som på något sätt
föregriper det förslag angående ändrade
bestämmelser som här föreligger.

Nu säger herr statsrådet — kanske
med en för inrikesministern naturlig fallenhet
— att man självfallet bör eftersträva
en likformighet. Man skall inte ha
det ordnat på två sätt. Han kom emellertid
inte in på möjligheten att införa
en valrätt också i städerna, ehuru erfarenheten
skulle ha sagt honom att på
landet, där man har valrätt, hade det
gått skapligt att få poliser, medan det i
städerna, där staten tillsätter poliserna,
hade gått sämre. Jag överskattar inte
dessa omständigheter, men om man över
huvud taget vill likrikta på denna
punkt förefaller det mig som om de logiska
slutsatserna skulle bli något annorlunda
än de som herr statsrådet drog.

Herr statsrådet talade också om arbetstakten
i polisutredningen, och han
antydde att jag hade genare möjligheter
till att ha reda på hur utredningsarbetet
pågick. Jag måste utan vidare bekänna
att jag i det fallet anser, att statsrådet
har väl så goda möjligheter som
någon annan när det gäller utredningar
inom hans eget departement. Jag kan
inte på något sätt göra anspråk på något
försteg i det avseendet. Jag nöjde
mig med att ta ståndpunkt till ärendet
när propositionen förelåg i första lagutskottet.
Där reagerade jag mot att man
rörde vid kommunernas befogenheter
ulan att samtidigt vidta justeringar be -

träffande kostnaderna. Den sortens avlyftning
av kommunala uppgifter var inte
vad jag hade tänkt mig. Jag hade
tänkt mig att den skulle bestå i att staten
framför allt övertog kostnaderna
men också, där det behövdes, övertog
det inflytande, som i samband därmed
kunde vara motiverat. Exempelvis i vår
motion nr 14 i första kammaren nämndes
beträffande omfördelningen av uppgifterna
mellan staten och kommunerna
även polisväsendet.

Herr statsrådet säger att det är önskvärt
och bra, att man i det fallet ökar
det statliga inflytandet. Det skulle visst
bidra till trivseln inom poliskåren o. s. v.
Ja, tag gärna för mig hand om alltsammans,
men glöm inte att samtidigt ta
hand om kostnaderna!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckt motion om
åtgärder med anledning av att de nordiska
ländernas straffskalor icke överensstämma;
och

nr 44, i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till 4 § instruktionen för
riksdagens ombudsmän.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av motioner om vissa ändringar i
den för Kopparbergs län gällande särlagstiftningen
på fastighetsrättens område,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Ang. tillverkning av och handel med
fodermedel

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till nya författningsbestämmelser rörande
tillverkning av och handel med fodermedel
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 7 april 1961 dagtecknad
proposition, nr 140, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Majd
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om tillverkning av och
handel med fodermedel m. m., samt

2) lag angående upphävande av lagen
den 30 september 1938 (nr 611) om
handel med fodermedel.

Det i propositionen framlagda förslaget
rörande tillverkning av och handel
med fodermedel m. m. hade givits formen
av en fullmaktsförfattning, enligt
vilken Kungl. Maj d skulle bemyndigas
att inom viss ram utfärda föreskrifter
rörande kontroll av fodermedel och vissa
specialpreparat. Kontrollen vore avsedd
att utövas i stort sett enligt de
principer som nu tillämpades. Tillverkare
och importörer skulle sålunda kunna
åläggas att på förpackningar eller på
annat sätt lämna uppgifter, som underlättade
för djurinnehavare att bedöma
varans kvalitet och lämplighet som foder
för visst slags djur. Kostnaderna för
kontrollen skulle helt bestridas av tillverkare
och importörer.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen
i första kammaren nr 660, av herr
Sjönell, ävensom nr 661, av herrar
Åkesson och Gösta Jacobsson, samt i
andra kammaren nr 789, av herrar Xilsson
i Lönsboda och Svensson i Ljungskile,
ävensom nr 790, av herr Nilsson i
Svalöv.

I motionerna 1:660 och 11:789, vilka
voro likalydande, hade hemställts, dels
att riksdagen vid behandling av propo -

sition nr 140 måtte uttala, att kostnaderna
för fodermedelskontroll och provtagning
liksom hittills borde stanna på
statsverket. Skulle detta förslag icke
vinna gehör, hade hemställts, att kostnaderna
för fodermedelskontroll och
provtagning måtte fördelas på tillverkare
och importörer i förhållande till
deras omsättning av kontrollerade fodermedel,
dels ock att i förslag till förordning
om tillverkning av och handel
med fodermedel måtte angivas, att förordningen
icke skulle äga tillämpning å
foderblandning, som beställdes av djurinnehavare
för användning till egna eller
omhänderhavda djur, när huvudparten
av råvarorna tillhandahölles av
denne.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A. med avslag å följande motioner,
nämligen

1) I: 660 och II: 789, i vad därigenom
yrkats dels att kostnaderna för fodermedelskontroll
och provtagning skulle
stanna på statsverket, dels att i förordningen
skulle angivas, att densamma icke
ägde tillämpning å viss beställningstillverkning; 2)

I: 661 och II: 790, vari yrkats ändring
i den föreslagna förordningen såvitt
avsåge beställningstillverkning
(1 §), förverkande (13 § 2 mom.) och
husbondeansvar (15 §);

samt med förklaring att riksdagen funnit,
att viss ändring borde vidtagas i förordningens
2 och 16 g § samt att bestämmelserna
i 2 och 3 §§ borde upptagas i
omvänd ordning mot vad i förslaget angivits,

för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om tillverkning av och handel med
fodermedel m. m. med under punkten
angivna ändringar;

B. såsom sin mening giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört i anledning
av det i motionerna 1:660 och
11:789 beträffande kostnadsfrågan i
andra hand framställda yrkandet;

C. antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående

Måndagen den 29 maj 1901 fm.

Nr 25

Ang. tillverkning av och handel med fodermedel

upphävande av lagen den 30 september
1938 (nr 611) om handel med fodermedel;
samt

D. bemyndiga Kungl. Maj:t att, efter
eget övervägande, för tiden intill dess
förordningen om tillverkning av och
handel med fodermedel m. m. trätt i
kraft, utfärda bestämmelser rörande vara
som avsåges i förordningens 7 §, förutsatt
att bestämmelsernas innehåll fölle
inom ramen för vad som stadgades i
förordningen, sådan den av riksdagen
antagits.

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! Med hänsyn till tidpunkten
på dagen skall jag försöka att inte ge
anledning till några kontroversiella uppfattningar
utan försöka fatta mig så kort
som möjligt.

Anledningen till att jag begärt ordet
i denna fråga är tredje lagutskottets behandling
av det förslag, som jag har
framlagt i min motion. I denna motion
har tagits upp två huvudfrågor, som har
den största betydelse för de små företagen
inom kvarnbranschen, nämligen de
s. k. bygdekvarnarna.

Det första förslaget avsåg beställningstillverkning
av fodermedel. I motionen
föreslås att förordningen icke skall äga
tillämpning på foderblandning, som beställes
av djurinnehavare för användning
till egna eller omhänderhavda djur,
när huvudparten av råvarorna tillhandahålles
av denne. Bakgrunden till detta
förslag var att man skulle försöka få så
litet krångel som möjligt och i största
möjliga utsträckning underlätta för de
mindre kvarnarna att stå till tjänst med
den värdefulla serviceverksamhet, som
de erbjuder genom denna beställningstillverkning.

Utskottet har på denna punkt uttalat,
att man anser att motionärernas syfte
väsentligen tillgodosetts genom en tilllämpning
av det uttalande som departementschefen
gjort. Departementschefen
har på denna punkt bl. a. sagt, att man
genom tillämpningsföreskrifter bör kunna
medge ytterligare undantag. Han har
oekså exemplifierat detta så, att han kan
tänka sig undantag för t. ex. det fall atl

en lantbrukare önskar att en kvarn vid
beredning av fodermedel av spannmål,
som han tillhandahåller, tillsätter visst
specialämne.

Den andra huvudfrågan, som har mycket
stor betydelse för dessa små företag,
gäller kostnaderna. I motionerna har
här yrkats att kostnaderna skulle stanna
på statsverket. Detta är, herr talman, en
uppfattning som inte på något sätt står
isolerad, eftersom flera remissinstanser
gjort sig till tolk för samma mening på
denna punkt. Man kan hänvisa bl. a. till
handelskamrarna i Göteborg, Örebro och
Västmanlands län, vilka anser, att kostnaderna
även i fortsättningen helt bör
bestridas av statsmedel, bl. a. för att
produktionskostnaderna inte skall fördyras.
Om kostnaderna övervältras på
företagarna, skulle detta även inverka
på konkurrensläget mellan olika företag
och företagstyper.

Detta är av mycket väsentlig betydelse,
herr talman, för dessa små företag, och
därför har det i min motion alternativt
yrkats att, om det första förslaget att
kostnaderna fortsättningsvis liksom hittills
skall stanna på statsverket icke vinner
gehör, skall kostnaderna utdebiteras
efter omsättningen av kontrollerade
fodermedel. Detta är ett system som tidigare
har tillämpats i Danmark, och det
måste även anses vara mycket rättvist.

Utskottet säger på denna punkt att man
liksom motionärerna finner det angeläget
att småföretagarna i branschen ej
genom systemet påförs avgifter, som står
i orimlig proportion till företagets omsättning.
Jag tror att man inte gör våld
på skrivningens ordalag om man tolkar
detta uttalande så, att man biträder förslaget
om att kostnaderna alternativt
skulle kunna utgå i förhållande till omsättningen.

Det är här nämligen, herr talman, fråga
om utomordentligt värdefulla företag.
De har en kvalitet utöver den som
vanliga företag har, nämligen att de är
värdefulla utifrån den mycket viktiga
beredskapssynpunkten. Om vi skulle räka
ut för en total avspärrning såsom under
det senaste världskriget, skulle det
helt enkelt av försörjningsskäl bli nöd -

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1901 fm.

Ang. tillverkning av och handel med fodermedel

vändigt att uppföra dylika småföretag
ute i bygderna. Det är mot denna bakgrund
all anledning att se till att dessa
företag i fortsättningen kan existera och
att man inte betungar dem med onödiga
kostnader. Härvidlag måste utskottets
understrykande av motionärernas uppfattning
att kostnaderna skall fördelas så
att småföretagen inte onödigtvis betungas
vara mycket väsentlig.

Jag skall avslutningsvis, herr talman,
be att med understrykande av vad jag
här sagt och av de synpunkter, som utskottet
framfört på de här ifrågavarande
frågorna, få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Efter det yrkande som
nu ställts behöver jag egentligen inte säga
någonting, eftersom den föregående
ärade talaren redan har talat om vad
utskottet framhållit, nämligen att de olägenheter,
som möjligen skulle kunna bli
följden av den nya förordningen, kan
rättas till genom tillämpningsföreskrifter,
som skulle utfärdas genom Kungl.
Maj :t. Detta gäller både de s. k. beställningstillverkarna
och kostnaderna. Jag
vill särskilt beträffande kostnaderna
nämna, att dessa kan beräknas uppgå
till högst 1/19 procent av inköpsvärdet.

Detta förslag kan alltså, herr talman,
inte förorsaka så synnerligen stora svårigheter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 28, angående
uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 33, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till jordbruksutskottet hänvisade

ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 66, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till bevillningsutskottet hänvisade ärenden,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 45, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning i syfte att möjliggöra
utnyttjande av byggnad på annans
mark såsom säkerhet för kredit;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betvdelse
för försvaret; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 52, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
142, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1960/61.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

Föredrogs statsutskottets memorial nr
143, angående statsregleringen för budgetåret
1961/62.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Enär en gemensam votering avsåges
skola äga rum under morgondagen, vilken
votering påverkade innehållet i förevarande
memorial, beslöts, på framställning
av herr talmannen, att detsamma nu
icke skulle upptagas till behandling utan
ånyo bordläggas.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till organisation
för undervisning och vård av barn med
komplicerad utvecklingshämning m. m.;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar
in. m.;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1961/62;

nr 333, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62; och

nr 334, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1961/

62 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 324, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning rörande anslag till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 325, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar rörande särskilda åtgärder
för det norrländska jordbruket och
skogsbruket, in. m., jämte i ärendena
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 342, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr 70,
med förslag till lag om församlingsstyrelse
m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 144, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1961/62 till Statens
dövskolor m. in.: Avlöningar m. fl.
anslag.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.22.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Måndagen den 29 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
144, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1961/62 till Statens dövskolor
in. m.: Avlöningar in. fl. anslag.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att, under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam
omröstning i ämnet komme att
äga rum vid kamrarnas sammanträden
under morgondagen.

Justerades ett protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 19.32.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25

Tisdagen den 30 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 144 föreslagna
samt av båda kamrarna godkänd
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill,

A. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:92 och II: 117, såvitt nu
är i fråga, besluta att skolhemmet å
Mogård skall från och med budgetåret
1961/62 överflyttas till Charlottendals
skolhem i Gnesta;

B. att motionerna 1:92 och 11:117, i
vad de avser uppdrag åt skolöverstyrelsen
att tills vidare låta driva Charlottendals
skolhem med nuvarande vårdform,
icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

C. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:92 och 11:117, såvitt nu
är i fråga,

dels godkänna följande avlöningsstat
för statens dövskolor m. m., att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1961/62:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis . . . . 2 007 200

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis . . 106 600

3. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
...................... 2 315 100

4. ltörligt tillägg, förslagsvis . 1 114 000

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
.................. 86100

Summa kronor 5 629 000

dels ock till Statens dövskolor m. in.:
Avlöningar för budgetåret 1961/62 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 629 000 kronor;

D. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:92 och 11:117, såvitt nu
är i fråga, till Statens dövskolor m. m.:
Omkostnader för budgetåret 1961/62 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 909 000 kronor;

E. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:92 och 11:117, såvitt nu
är i fråga, till Byggnadsarbeten vid statens
dövskolor m. m. för budgetåret
1961/62 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av
2 487 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat,

A. att, med bifall till motionerna I: 92
och II: 117, såvitt nu är i fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förslag, att skolhemmet å
Mogård skall från och med budgetåret
1961/62 överflyttas till Charlottendals
skolhem i Gnesta;

B. att, med bifall till motionerna I: 92
och II: 117, såvitt nu är i fråga, hos
Kungl. Maj :t hemställa om uppdrag åt
skolöverstyrelsen att tills vidare låta driva
Charlottendals skolhem med nuvarande
vårdform;

C. att, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 92 och II: 117, såvitt nu är i fråga,

dels godkänna följande avlöningsstat
för statens dövskolor m. in., att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1961/62:

Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Ang. utgifter å driftbudgeten
Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis .... 2 007 200

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis .. 106 600

3. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
...................... 2 415 100

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 1 114 000

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
.............. 86100

Summa kronor 5 729 000

dels ock till Statens dövskolor in. m.:
Avlöningar för budgetåret 1961/62 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 729 000 kronor;

D. att, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 92 och II: 117,
såvitt nu är i fråga, till Statens dövskolor
m. in.: Omkostnader för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 984 000 kronor; E.

att, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 92 och II: 117,
såvitt nu är i fråga, till Byggnadsarbeten
vid statens dövskolor in. m. för budgetåret
1961/62 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 2 273 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 69.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 499, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 98 ja och 117 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 170 ja och
186 nej, vadan beslut i frågan blivit av

riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Justerades protokollen för den 24 innevarande
månad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 143, angående statsregleringen
för budgetåret 1961/62.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

Punkten 14

Ang. utgifter å driftbudgeten

I denna punkt hade utskottet yttrat
bland annat:

»På grund av riksdagens redan fattade
beslut eller av vederbörande utskott
framlagda förslag skulle utgifterna
å driftbudgeten för budgetåret
1961/62 uppgå till 15 914 100 000 kronor
(Bil. II). I jämförelse med statsverkspropositionen
innebär detta en ökning
med 7 785 000 kronor.

Då inkomsterna enligt vad ovan under
punkten 13 :o) angivits uppgår till
17 083 062 000 kronor, uppstår ett beräknat
överskott å statsregleringen av
S18 962 000 kronor.

Härom har utskottet velat erinra.»

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Med anledning av utgången
av den i dag företagna gemensamma
voteringen får jag yrka att det
under förevarande punkt å tredje raden
angivna beloppet om 15 914 100 000 kronor
utbytes mot 15 914 275 000 kronor
samt det å femte raden angivna beloppet
om 7 785 000 kronor utbytes mot
7 960 000 kronor.

Vidare får jag hemställa att det tredje

Tisdagen den 30 maj 1901

Nr 25

Ang. inkomster å kapitalbudgeten — Ang. utgifter å kapitalbudgeten

stycket erhåller följande ändrade lydelde:
»Då inkomsterna enligt vad ovan under
punkten 13 :o) angivits uppgår till
17 083 062 000 kronor, uppstår ett beräknat
överskott å statsregleringen av
818 787 000 kronor.»

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades ifrågavarande punkt till
handlingarna med de av herr Bengtson
påyrkade ändringarna.

Punkten 15

Ang. inkomster å kapitalbudgeten

Utskottet hade i förevarande punkt
hland annat lämnat en sammanfattning
av de beslutade investeringarna under
olika kapitalfonder, vilka investeringar
uppginge till sammanlagt 2 579 858 000
kronor. Under »III. Statens allmänna
fastighetsfond» hade därvid upptagits
ett belopp av 154 270 000 kronor. I ett
förslag till investeringsplan för budgetåret
1961/62 hade utskottet beräknat
investeringsbemyndigandena till sammanlagt
1 499 917 000 kronor, i vilket
belopp bland annat inginge 53 557 000
kronor under rubriken »III. Statens allmänna
fastighetsfond». Utskottet hade
anfört bland annat följande:

»Av den lämnade redogörelsen framgår,
att sammanlagda beloppet av de av
riksdagen för budgetåret 1961/62 anvisade
investeringsanslagen uppgår till
2 579 858 000 kronor. Mot dessa investeringsanslag
står inkomster av avskrivningsmedel
och övriga likvida medel å
tillhopa 1 079 941 000 kronor. För genomförande
av de beslutade investeringarna
erfordras sålunda investeringsbemvndiganden
intill ett sammanlagt belopp
av (2 579 858 000—1 079 941 000 =)
1 499 917 000 kronor. Om kapitalåterbetalningen
upptages med 60 074 000 kronor,
skulle behovet av lånemedel komma
att uppgå till 1 439 843 000 kronor
(Bil. III).

Utskottet hemställer, att riksdagen må
upptaga inkomsterna å kapitalbudgeten
i riksstaten för budgetåret 1961/62 sålunda: Lånemedel -

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag hemställer att det
under förevarande punkt å s. 9 under
»III. Statens allmänna fastighetsfond»
angivna beloppet om 154 270 000 kronor
utbytes mot 154 056 000 kronor, att den
nederst å samma sida angivna summan
om 2 579 858 000 kronor utbytes mot
2 579 644 000 kronor, att det å s. 10 under
»Förslag till investeringsplan för
budgetåret 1961/62» vid »III. Statens allmänna
fastighetsfond» angivna beloppet
om 53 557 000 kronor utbytes mot
53 343 000 kronor, att de å s. 11 i samma
uppställning angivna summorna om
1 499 917 000 och 1 439 843 000 kronor
utbytes mot 1 499 703 000 respektive
1 439 629 000 kronor samt att i det stycke
på s. 11 som börjar med »Av den lämnade
redogörelsen framgår» det å tredje
raden angivna beloppet om 2 579 858 000
kronor utbytes mot 2 579 644 000 kronor,
den å sjätte och sjunde raderna angivna
subtraktionen (2 579 858 000 —
1 079 941 000 =) 1 499 917 000 kronor utbytes
mot (2 579 644 000 — 1 079 941 000
= ) 1 499 703 000 kronor och det å nionde
raden samt i utskottets hemställan
angivna beloppet om 1 439 843 000
kronor utbytes mot 1 439 629 000 kronor.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan med de av herr Bengtson
föreslagna ändringarna.

Punkten It1

Ang. utgifter å kapitalbudgeten

I denna punkt hade utskottet yttrat:

»Såsom utskottet under nästföregående
punkt omnämnt, skulle inkomster
och utgifter å kapitalbudgeten för budgetåret
1961/62 komma att balansera på
ett belopp av 1 439 843 000 kronor. Enligt
den förut återgivna sammanställningen
över investeringarna under olika
kapitalfonder uppgår dessa till sammanlagt
2 579 858 000 kronor, vilket innebär
en ökning med 5 260 000 kronor i jämförelse
med statsverkspropositionen.

Härom har utskottet velat erinra.»

kronor 1 439 843 000.

Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Ang. riksstat

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag hemställer att det å
tredje raden angivna beloppet om
1 439 843 000 kronor utbytes mot
1 439 629 000 kronor, att det å femte raden
angivna beloppet om 2 579 858 000
kronor utbytes mot 2 579 644 000 kronor
samt att det å sjätte raden angivna beloppet
om 5 260 000 kronor utbytes mot
5 046 000 kronor.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter den nu föredragna punkten lädes
till handlingarna med av herr
Bengtson påyrkade ändringar.

Punkten 17

Ang. riksstat

Utskottet liade i denna punkt hemställt,
att, sedan riksstat för budgetåret
1961/62 av under punkten angiven lydelse
blivit upprättad, densamma, försedd
med herrar talmäns underskrifter,
måtte till Kungl. Majd överlämnas.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag hemställer att kammaren
måtte besluta att — sedan rikstat
för budgetåret 1961/62 av den lydelse
som framgår av utskottets förslag med
däri av kammaren beslutade ändringar
blivit upprättad •— densamma, försedd
med herrar talmäns underskrifter, må
till Kungl. Maj:t överlämnas.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls det av herr Bengtson
därunder framställda yrkandet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1961/62
till statens blindskolor och dövskolor
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 348, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1960/61;

nr 349, angående statsregleringen för
budgetåret 1961/62; och

nr 350, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1961/62.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om förfarandet i anmärkningsmål, m. m.;

nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket;

nr 337, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning i syfte att möjliggöra utnyttjande
av byggnad på annans mark
såsom säkerhet för kredit;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret; och

nr 339, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 340, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i den för Kopparbergs
län gällande särslagstiftningen på
fastighetsrättens område; samt

nr 341, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till nya
författningsbestämmelser rörande tillverkning
av och handel med fodermedel
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 347, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning

Tisdagen den 30 maj 1901

Nr 25

om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

351, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1961/62, m. m.;
samt

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2
inom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
353, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela att riksdagens
höstsession kommer att taga sin början
måndagen den 16 oktober klockan 14.00.
Kallelse kommer att utfärdas i vanlig
ordning genom annonsering och genom
tillkännagivande i radio.

Inför den nu förestående avslutningen
av årets vårsession uttalar jag ett varmt
tack till såväl kammarens ledamöter som

dess tjänstemän för ett mycket gott samarbete.
Särskilt tackar jag för den förståelse
och den stora vänlighet som alltid
visats mig personligen. Så önskar jag
eder alla en god och i alla avseenden
angenäm sommar.

Detta tal besvarades av herr SANDLER
i följande ordalag:

Herr talman! Herr talmannen har till
kammarens ledamöter riktat en vänlig
hälsning med avseende å de nu begynnande
sommarferierna. Kammarens ledamöter
önskar förvisso återgälda denna
hälsning med en motsvarande önskan
för herr talmannens vidkommande. Med
den är förenad vår respekt för den tålmodiga
och, jag tillägger, godmodiga uthållighet
som herr talmannen visat under
det att han har lotsat oss igenom
mångfalden av propositioner och kontrapropositioner
uti vår unika voteringsordning
fram till den tidpunkt då statsregleringsmemorialet
har blivit stadfäst,
vilket ju är slutpunkten för vårsessionen.

Vår värderade talman har gjort sig väl
förtjänt av den sommarvila vi nu tillönskar
honom.

Herr talmannen förklarade härefter
riksdagens vårsession för första kammarens
del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.

10.22 .

In fidem
K.-G. Lindelöw