Måndagen den 28 maj Sid (Riksdagens protokoll 1956:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FÖRS

MMAREN

Nr 22

28 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 28 maj Sid.

Tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården ........ 3

Anslag till nybyggnader för Chalmers tekniska högskola ........ 7

Anläggande av ett godsspår Morjärv-Karlsborgs bruk ............ 15

Anslag till universitetskanslersämbetet ........................ 18

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m........... 22

Förvaltningen av de norrländska malmfälten .................. 53

Anslag till statens hästavelsfond .............................. 85

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken .................... 86

Reformering av skogslagstiftningen ............................ 87

Samlliga avgjorda ärenden

Måndagen den 28 maj

Statsutskottets utlåtande nr 146, ang. tjänstgöringstiden för tandläkare
inom folktandvården ................................ 3

— nr 148, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av

nya kapitalinvesteringar .................................. 7

— nr 149, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av

oreglerade kapitalmedelsförluster .......................... 7

— memorial nr 150, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att igångsätta
vissa beredskapsarbeten .............................. 7

— utlåtande nr 141, ang. vissa anslag till tekniska högskolor m. in. 7

— nr 142, ang. anslag till Stockholms högskola m. m............. 15

— nr 151, ang. anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs

bruk ...................................................... 15

— nr 152, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 18

— nr 153, ang. anslag till universitetskanslersämbetet .......... 18

1 Första hammarens protokoll 195C. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område m. m........................... 22

— memorial nr 33, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
...................................................... 53

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. vissa ändringar i gällande
tulltaxa m. m....................................... 53

— nr 48, om ändring i förordningen ang. stämpelavgiften........ 53

Statsutskottets utlåtande nr 155, ang. fortsatt samarbete mellan staten
och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag ............................ 53

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. godkännande av avtal
med Nya Zeeland för undvikande av dubbelbeskattning m. m. 85
Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, ang. anslag till avsättning till

statens hästavelsfond ...................................... 85

Bankoutskottets utlåtande nr 31, ang. ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken ...................... 86

Första lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändring i lagen om verkställighet
av frihetsstraff m. m............................. 86

— nr 32, ang. godkännande av överenskommelse med Förbundsrepubliken
Tyskland rörande tyska tillgångar i Sverige m. m. . . 86

— nr 33, ang. ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och 17:o) lagen

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ............................ 86

— nr 34, ang. ändring i rättegångsbalken ...................... 86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. en reformering av skogs lagstiftningen

............................................ 87

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Måndagen den 28 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 157 och 158 ävensom
tredje lagutskottets utlåtande nr 22
och 23 samt memorial nr 24.

Ang. tjänstgöringstiden för tandläkare
inom folktandvården

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tjänstgöringstiden
för tandläkare inom folktandvården jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 160, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
6 april 1956, föreslagit riksdagen att godkänna
av föredraganden föreslagen ändring
av grunderna för statsbidrag till
folktandvård.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Huss
m. fl. (I: 573) och den andra inom andrar
kammaren av herr Ahlberg m. fl.
(II: 763), hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
160 måtte besluta, att 9 § punkten 3
kungl. kungörelsen den 22 september
1950 angående statsbidrag till folktandvård
skulle utgå.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört bland annat:

»För egen del får utskottet anföra, att
det knappast torde vara möjligt att förebringa
allmängiltigt objektivt underlag

för ett avgörande av frågan, huruvida
största möjliga effektivisering och utbyggnad
av folktandvården bäst kan nås
genom att bibehålla arbetstidsföreskrifterna
i statsbidragskungörelsen såsom föredraganden
föreslår eller genom att
borttaga desamma ur kungörelsen såsom
motionärerna önskar. Härutinnan kan
endast subjektiva bedömningar av den
framtida utvecklingen presteras. Vad
som kan slås fast är för dagen, att något
nytt faktiskt material för belysning
av frågan inte framkommit genom den
slutförda utredningen.

Utskottet, som erinrar om att det statliga
driftbidraget till folktandvården numera
utgår i förhållande till antalet fullständigt
behandlade barn såväl till
landsting som till stad utanför landsting,
finner att det vid sådant förhållande ur
principiell synpunkt kan anföras skäl
mot att i statsbidragskungörelsen bibehålla
arbetstidsföreskrifter. Med hänsyn
emellertid till det läge i vilken frågan
befunnit sig, då den hänskjutits till statsmakternas
prövning, har utskottet funnit
sig böra på i huvudsak de skäl, som
anförts av föredraganden, förorda Kungl.
Maj :ts förslag i denna del. Av detta
ståndpunktstagande följer, att utskottet
avstyrker yrkandet i motionerna.

Utskottet förutsätter emellertid, att
Kungl. Maj:t ägnar de komplicerade förhållanden,
som påverkar frågan om ett
borttagande av arbetstidsföreskrifterna
ur statsbidragskungörelsen, fortlöpande
uppmärksamhet och — om utvägar kan
finnas till en förbättrad rekrytering av
folktandvården och då särskilt barntandvården
— underställer riksdagen
förslag i ämnet.

Under åberopande av det anförda och
då utskottet inte funnit anledning till
erinran mot vad föredraganden i övrigt

4 Nr 22 Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården

anfört och föreslagit hemställer utskottet,
att riksdagen må

a) godkänna av föredraganden i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 6 april 1956 föreslagen ändring av
grunderna för statsbidrag till folktandvård; b)

med avslag å motionerna I: 573 och
II: 763 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört beträffande
åtgärder för att åstadkomma en förbättrad
rekrytering av tandläkare till
folktandvården.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ohlon och Ragnar Bergh,
fröken Elmén, herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, fröken Vinge samt fröken
Ager, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under b hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:573
och 11:763 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till borttagande av
arbetstidsbestämmelserna ur kungörelsen
om statsbidrag till folktandvården i
enlighet med vad reservanterna anfört;

2) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson, Rubbestad och Johansson i Mysinge,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade avfattning,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under b hemställa, att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
573 och II: 763.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Till detta utlåtande
finns fogade två reservationer. Jag vill
med några få ord motivera den med 1)
betecknade, av herr Ohlon m. fl.

För närvarande utgår statsbidrag till
barntandvården med ett visst belopp
per behandlat barn. Man kan därför
undra vad det finns för skäl till att
i statsbidragsbestämmelserna samtidigt
har tagits upp en föreskrift om att som
särskilt villkor för att statsbidrag må
utgå skall gälla, att vederbörande tandläkare
tjänstgör ett visst antal timmar
i veckan. Huvudregeln är, att statsbi -

drag inte utgår om tjänstgöringstiden
per vecka understiger 42 timmar. Eftersom
den verkliga statsbidragsgrunden
är antalet behandlade barn, kan den
i varje fall inte ha något principiellt
sammanhang med den särskilda föreskrift,
som jag nyss har nämnt.

Som bekant har det varit vissa svårigheter
att få tillräckligt med personal
till folktandvården, särskilt till barntandvården,
och fördenskull har det av
goda skäl ansetts angeläget att få också
halvtidstjänstgörande tandläkare på sådana
befattningar. Det finns ju ett icke
ringa antal gifta kvinnliga tandläkare,
som inte gärna vill ha heltidstjänst, men
som skulle kunna åtaga sig deltidstjänst.
Denna bestämmelse om 42 timmar i veckan
hindrar anställande av sådana. Det
är det väsentliga skälet, herr talman, till
att vi reservanter anser, att den bestämmelsen
bör tagas bort.

Det finns en motion i den riktningen,
som vi trots detta resonemang inte helt
har tillstyrkt utan begränsat oss till att
göra en framställning om förslag till
borttagande av arbetstidsbestämmelsen.
Det hänger samman med att även pensoneringsfrågan
kopplas in här. Man
kan inte bli delaktig i statens pensionsanstalt
med mindre än man bär full
tjänstgöring. Därför begärs i reservationen,
att den pågående utredningen
om pensionsbestämmelserna skall påskyndas
i vad den rör pensionsrätt för
halvtidsanställda, och att vi därefter får
ett förslag om att denna arbetstidsföreskrift
tas bort. Som jag redan nämnt
ligger bakom detta, att vi då till förmån
för barntandvården också skulle kunna
få halvtidsanställa folk med pensionsrätt.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till den med
1) betecknade reservationen.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Om man ser historiskt
på denna fråga, fanns ju i den första
tandvårdsförfattningen av år 1938 bestämmelser
om både arbetstid och vissa
löne- och andra anställningsvillkor. Des -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården

sa bestämmelser borttogs emellertid i
den nu gällande folktandvårdsförfattningen
av år 1950 med ett undantag,
nämligen i fråga om arbetstiden. Motiveringen
för detta var, att de bestämmelser,
som då togs bort, skulle regleras
genom avtalsförhandlingar. Sådana förhandlingar
har också ägt rum mellan
Tandläkareförbundet och Svenska stadsförbundet.
Dessa har emellertid praktiskt
taget inte givit några resultat, beroende
på att bestämmelsen om arbetstiden
kvarstår i denna författning. En
annan svårighet har varit att den fastslagna
arbetstiden av statens pensionsanstalt
uppfattas som en norm för möjligheten
att ansluta en tandläkartjänst
till anstalten.

Nu kompliceras frågan ytterligare
därigenom att några av de landstingsfria
städerna, närmare bestämt Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping,
genom beslut av riksdagen och Kungl.
Maj:t fått en viss dispens i fråga om arbetstiden.
Men denna dispens gäller, väl
att märka, bara för redan anställda
tandläkare och för dessa tills vidare,
men inte i fråga om pensionsrätten i
statens pensionsanstalt. Det är uppenbart,
att dessa förhållanden medfört en
allmän förvirring på detta område. Vid
nyanställning av tandläkare anser sig
de stora städerna inte kunna ge avkall
på arbetstid enligt författningen, ty då
får de inte något statsbidrag vare sig för
tandvård eller för tandläkarnas pensionering.
I Göteborg t. ex., där förut anställda
tandläkare i barntandvården har
36 timmars arbetstid, fordras alltså 42
timmar av de nyanställda. Följden är
naturligtvis att staden inte får några
nya tandläkare till folktandvården, och
ytterst är det allmänheten och framför
allt barnen, som får lida av detta genom
att ett stort antal av dem inte kan
få någon folktandvård.

I Stockholm t. ex. har tillbakagången
i folktandvården lett till att sedan tre
år tillbaka folkskolans båda högsta klasser
och även motsvarande åldersgrupper
i övriga skolor avstängts från folktandvård,
och dessutom kvarstår ungefär
9 000 barn i åldern 13 år och därunder,

som inte kan erhålla folktandvård före
detta läsårs utgång.

Ansvaret för att det förhåller sig på
det sättet måste statsmakterna otvivelaktigt
ta på sig, särskilt då man nu på
nytt vägrar att ta bort arbetstidsbestämmelsen
ur författningen.

Motionärerna föreslår nu, att man
slopar denna bestämmelse och överlämnar
frågan om arbetstiden till förhandlingar
mellan parterna. Dessa är eniga
om att folktandvården då skulle komma
i ett betydligt gynnsammare läge, särskilt
om därjämte reglementet för statens
pensionsanstalt ändrades så att uttrycket
»heltidsanställd» togs bort. Även
utskottet medger att det kan vara tveksamt,
om arbetstidsbestämmelsen skall
bibehållas, allra helst som statsbidraget
utgår i förhållande till antalet fullständigt
behandlade barn. Utskottet medger
också, att frågan om arbetstidens längd
bör betraktas som en förhandlingsfråga.
Icke desto mindre gör utskottet sedan
en lielomvändning och säger att
hänsynen till det läge, i vilket frågan
kommit, ger utskottet anledning förorda
Kungl. Maj :ts förslag. Därefter tar utskottet
på nytt mod till sig och föreslår
en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om nytt förslag i ämnet, så fort man
kan finna en utväg till förbättrad rekrytering
av folktandvården.

Det torde nu stå klart för alla, som
närmare trängt in i detta ärende, att det
endast finns en enda sådan utväg, nämligen
att slopa arbetstidsbestämmelsen
och överlämna den frågan till förhandlingar
mellan parterna.

Under sådana förhållanden kan det
inte vara någon mening i att till fortsatt
svår skada för folktandvården uppskjuta
avgörandet ytterligare ett par eller
flera år, och därför yrkar jag bifall
till reservation 1).

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):
Herr talman! Riksdagens arbete ingår
i sista veckan med en stor arbetsbalans.
Därför tror jag del uppskattas, om man
kan vara så kortfattad som möjligt.

•lag avser endast att fästa uppmärk -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården

samheten vid att till detta utlåtande
finns fogad en reservation betecknad 2),
av herr Pålsson m. fl. I den yrkas, att
vi skall följa Kungl. Maj:ts förslag rent
och klart. Den lilla kompromiss, som är
gjord i utskottet, frånsäger man sig, och
reservationen är i övrigt så kortfattad,
att var och en lätt kan ta del av dess
innehåll.

Jag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till reservation 2).

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Som synes är detta utskottsutlåtande
mycket splittrat, och det
är så mycket beklagligare som man kan
säga att regering och riksdag vid behandling
av denna fråga har konstituerats
som skiljenämnd eller rent av som
domstol. Parterna har ju kommit överens
om att först begära en utredning, och
sedan har de överlämnat till statsmakterna
att fatta beslutet, som de kommer
att finna sig i. Och nu presenteras förslag
till domslutet så här splittrat. Det
är naturligtvis inte så lämpligt.

I själva sakfrågan har reservanterna
snuddat vid problemställningarna. Jag
vill bara stryka under att det inte är någon
skillnad på utskottets och reservanternas
ståndpunkter i fråga om antagandet
av Kungl. Maj :ts proposition med ett
fasthållande av angiven arbetstid. På
den punkten är vi eniga, och alla säger
att vi bör bifalla Kungl. Maj:ts proposition.
Men sedan skiljer vi oss åt.

Herr Bergh och herr Huss har talat
för den med 1) betecknade reservationen,
som beställer ett förslag om strykande
av arbetstidsbestämmelserna i
statsbidragsförfattningarna. Det anser
sig inte utskottet kunna göra, ty frågan
sammanhänger med avtalsförhandlingar
och allt vad därtill hör, och vi vet mycket
väl att sådant är ömtåligt. Vi vill inte
att riksdagen skall fatta en sådan bestämd
ståndpunkt, men vi har velat gå
en bit längre än företrädarna för reservation
2), som bara säger, att man inte
bör göra någonting mer än bifalla Kungl.
Maj:ts förslag. Som vi alla vet genom
föregående debatter rörande folktand -

vården i städerna och ute på landsbygden,
har vi tandläkarbrist. Det råder
mycket svåra förhållanden på detta område,
alldeles särskilt när det gäller
barntandvården. Vi har velat tillmötesgå
motionärernas önskemål så till vida, att
vi fäster Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på detta förhållande ånyo, icke därför
att Kungl. Maj :t inte vet om det, utan för
att uppmana Kungl. Maj:t att tillvarata
varje liten möjlighet som kan yppas för
en lösning av denna fråga. Om man ser
det hela på litet längre sikt, tror jag att
det är nödvändigt att så sker, ty man får
nog räkna med att vi här får ta deltidsanställd
arbetskraft i anspråk, om vi
skall kunna lösa uppgiften. Det är i vart
fall min bestämda övertygelse. Jag vill
dock inte antyda hur frågan skall kunna
lösas. Det sammanhänger med pensionsrätt
och allt sådant.

Vad jag vill är bara att förorda utskottets
förslag, som går på bifall till Kungl.
Maj:ts proposition, men med en skrivelse
till regeringen och en uppmaning —
det blir väl då i första hand till inrikesministern
— att tillvarata varje möjlighet
som kan uppstå för en lösning av
denna fråga.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera av de båda punkterna
av utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten a hemställt.

I fråga om punkten b, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt, skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle godkänna herr
Pålssons in. fl. vid utlåtandet anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Anslag till nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i herr
Ohlons m. fl. reservation, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 146 punkten
b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser
avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 150, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 141, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar angående vissa
anslag för budgetåret 1956/57 till tekniska
högskolor m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Detta utlåtande var indelat i två särskilda
avdelningar, nämligen I. Tekniska
högskolor och II. Anslagsberäkningar för
budgetåret 1956/57. Avdelningen II omfattade
21 särskilda, med 1—21 betecknade
punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande avdelningsvis och avdelningen
II punktvis.

Avdelningen l

Utskottets hemställan bifölls.

Avdelningen II

Punkterna 1—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Anslag till nybyggnader för Chalmers
tekniska högskola

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i proposition nr 89
framlagda förslag ävensom med avslag
å motionerna II: 542 samt I: 246 och II:
387, till Nybyggnader för Chalmers tekniska
högskola för budgetåret 1956/57
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av 435 000
kronor.

I motionen II: 542, av herr Dahlén
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte till Nybyggnader för Chalmers
tekniska högskola för budgetåret 1956/
57 anvisa ett investeringsanslag av
1 935 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:246,
av herr Ohlon, och II: 387, av herr
Edberg m. fl., hade hemställts, att riksdagen
ville bevilja 1 500 000 kronor till
igångsättande av byggnad för Chalmers
tekniska högskolas bibliotek.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anslag till nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Boman, Sunne
och Bergström, fröken Elmén, herr Wzdén,
fröken Vinge samt herrar Andreasson
och Helén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionen II: 542
samt med bifall till motionerna 1:246
och II: 387, till Nybyggnader för Chalmers
tekniska högskola för budgetåret
1956/57 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 1 935 000 kronor;

b) av herr Arrhén, som dock ej antytt
sin mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag har ingenting att erinra
mot vad Kungl. Maj:t och utskottet
föreslår beträffande nybyggnader för
Chalmers tekniska högskola. Reservationen
under denna punkt gäller att varken
Kungl. Maj:t eller utskottet har upptagit
något anslag till högskolans bibliotek.

Herr talman! Jag kan inte låta bli att
tycka att svenska språket ibland är ganska
fattigt. I själva verket saknar svenska
språket adekvata uttryck för att karakterisera
detta ärendes behandling. Jag tilllät
mig att säga under remissdebatten,
att handläggningen av detta ärende är
en skandal, och jag skulle nu vilja tilllägga
att den är en blamage för statsmakterna.

1947 begärde Kungl. Maj:t efter cn
stark motivering ett första anslag till
nybyggnad för Chalmers tekniska högskolas
bibliotek. Den departementschef,
som hade stått för skrivningen av propositionen,
lär ha varit vår nuvarande
statsminister, som året förut hade fungerat
som ecklesiastikminister. Han gjorde
i propositionen gällande, att detta ärende
var av sådan angelägenhetsgrad att
det icke kunde uppskjutas. Riksdagen biföll
vad Kungl. Maj:t hade äskat och beviljade
ett första anslag för ändamålet.
Men så kom det käppar i hjulen. Högskolan
fick inte byggnadstillstånd vare

sig det året eller en rad följande år. Någon
gång i början av 1950-talet drogs anslaget
in med den motiveringen, att
byggnaden icke hade kommit till stånd.
Den hade ju heller faktiskt inte kunnat
komma till stånd, emedan byggnadstillstånd
inte hade beviljats.

Nu har detta bibliotek svällt ut till att
bli Sveriges centrala tekniska bibliotek.
Det betjänar inte bara Chalmers, utan
även en rad svenska industrier, framför
allt våra största industrier. Biblioteket
har blivit så uppskattat av näringslivet,
att stora anslag därifrån har beviljats till
ackvisition utöver statens anslag för ändamålet.
Biblioteket har vuxit med 300
löpmeter per år och upptar nu alla tillgängliga
lokaler, ja, i själva verket i den
utsträckningen att en del av bokbeståndet
inte längre är tillgängligt utan mycket
stora svårigheter. Biblioteket ligger
på långt avstånd ifrån den plats där
högskolan är belägen i staden. Servicen
är därför tungrodd och blir inte så förstklassig
som man skulle önska trots att
biblioteket har inte mindre än 25 tjänstemän.
Men dessa 25 tjänstemän saknar
alla tjänsterum, med undantag av överbibliotekarien,
som får krypa in i skrubbar
och överblivna utrymmen i bokmagasinet.
Om en sådan vetenskaplig institution
som denna vore underkastad
arbetarskyddsstyrelsens kontroll, undrar
jag, vad den styrelsen skulle säga. Lokalerna
är icke i sådant tillstånd att det
är staten värdigt.

Även utskottet har nu i en osedvanligt
skarp skrivning konstaterat föreliggande
missförhållanden. Utskottet har klart
för sig, att detta i längden måste bli dålig
ekonomi för så vitt som modern teknik
inklusive modernt näringsliv och
teknisk högskoleutbildning är beroende
av tillfredsställande biblioteksservice.
Förhållandena är ju helt andra på detta
fält nu än de var för en generation sedan,
när man arbetade i mera slentrianmässiga
former. Nu skapas nytt oavbrutet
på de olika tekniska områdena, utbyte
av erfarenheter sker mellan de olika
kulturländerna, och där kommer bibliotekstjänsten
i förgrunden.

Jag tror, ja, jag vet att ecklesiastikmi -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Anslag till nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

nistcrn är intresserad av att denna fråga
snarast blir löst, men det har tydligen
varit andra krafter i vägen, som förhindrat
hans goda uppsåt. Jag beklagar den
situation, i vilken ecklesiastikministern
här befinner sig, eftersom det är han
som i varje fall formellt måste ta ansvaret
för vad som uraktlåtits. Jag hoppas
nu att ecklesiastikministern i fortsättningen
följer utskottet och effektuerar
den bestämda beställning som utskottet
levererar — jag föreställer mig nämligen
att reservationen inte kan vinna kammarens
bifall.

Emellertid, herr talman, kan inte jag,
som haft tillfälle att närmare följa detta
ärendes behandling under många år, uraktlåta
att yrka bifall till reservationen
under denna punkt.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det förvånar mig ingalunda
att herr Ohlon, som är göteborgare,
anser att denna fråga har fördröjts
mer än som passar honom. Jag tror
emellertid att herr Ohlon är lika till
freds som jag med att Chalmers tekniska
högskola under ett flertal av de senare
åren har kunnat byggas ut på sådant sätt
att den har kunnat ta in allt fler studerande,
ty detta att försöka få de direkta
undervisningslokalerna och undervisningsutrustningen
så tiptop som möjligt
hör väl ändå till det allra väsentligaste,
som måste skjutas i förgrunden när
det gäller att avväga dessa investeringsplaner.
Herr Ohlon och jag var för
ett par år sedan överens, när det förekom
en omtvistad fråga av stor betydelse
för Chalmers tekniska högskola,
nämligen kårmatsalen, och herr Ohlon
hade nog också där den uppfattningen
att det dröjde för länge innan den beslutades.
Vi följde emellertid i ecklesiastikdepartementet
i stort sett de planer
som framlades av vederbörande myndigheter
i Göteborg, och det är klart att
dessa myndigheter nu anser att detta
bibliotek har kommit i en sådan situation,
att byggnadsfrågan inte bör uppskjutas
liingrc än som är absolut nödvändigt.
.lag har också haft samma me -

ning, men det är många andra investeringsfrågor,
herr Ohlon, på ecklesiastikdepartementets
stat som är aktuella i
dessa dagar, inte minst i Göteborg. Jag
har inte märkt att herr Ohlon har velat
byta bort något annat av de göteborgsprojekt
som ligger herr Ohlon om hjärtat
mot detta, ja, jag har inte märkt att herr
Ohlon eller någon annan i utskottet har
velat byta ut något av de projekt, som
jag har tagit upp i den lista jag kunnat
presentera riksdagen, för att få plats för
detta. Det är här fråga om vad vi skall
underlåta att bygga, och då närmast i
Göteborg, för att i stället bygga detta
bibliotek.

Jag kan emellertid erinra den ärade
reservanten om att vi i proposition nr 89
har aviserat, att det skall bli en ytterligare
grundlig undersökning angående
utvecklingen av Chalmers tekniska högskola
under den närmaste tiden, givetvis
inklusive de byggnadsprojekt som kommer
i fråga, och jag är övertygad om att
en sådan undersökning kommer att ge
den riktiga turordningen. När herr
Ohlon trots allt understryker, att det nu
gäller för ecklesiastikministern att i
fortsättningen följa utskottet och effektuera
den bestämda beställning som utskottet
här har gjort, så vill jag erinra
om att det inte är endast på denna punkt,
som utskottet har funnit att det är önskvärt
med större byggnadsverksamhet på
ecklesiastikdepartementets område. Men
om ledamöterna av statsutskottet och
speciellt dess andra avdelning därmed
bara velat peka på vad som är väsentligt
för dem, men inte tar någon ställning
till vad som i stället skall skjutas
undan på andra områden, då får väl
herr Ohlon i alla fall medge, att de där
bestämda beställningarna inte har samma
tyngd, när man kommer till budgetberedningen
i Kungl. Maj:ts kansli, utan
där måste man överblicka hela fältet och
göra avvägningar mellan de mest olika
projekt, avvägningar som inte är så lätta
att göra.

Herr Ohlon har alldeles rätt, när han
säger att han tror, att jag är starkt intresserad
för att detta byggnadsprojekt
skall komma till genomförande, men i

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anslag till nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

motsats mot herr Ohlon kan jag inte stå
här och försäkra, att det kommer att sättas
först på nästa års investeringslista.
Det finns för många oklara ting i dag
för att jag skulle våga mig på att ge ett
sådant löfte.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Ecklesiastikministern menade, att det
finns en lång rad av frågor som har samma
»tyngdpunkt». Det är väl ändå inte
meningen att alla dessa frågor skall blandas
ihop, utan de bör väl hållas isär.
Alla frågorna har ju inte samma angelägenhetsgrad,
och det framgår av de
många nyanserna i utskottsutlåtandena,
att utskottet har förmenat detta.

Nu framgick det av ecklesiastikministerns
framträdande att han själv är
intresserad av saken. Jag fick en bekräftelse
på att det är i den gemensamma
budgetberedningen som det här ärendet
har kommit bort.

Det är ingen göteborgsfråga som det
nu gäller, utan en fråga som angår hela
den svenska industrien och vår tekniska
undervisning. Herr ecklesiastikministern
hänvisar till att Chalmers har genomgått
en osedvanlig kraftig utveckling under
de senaste åren, och det är alldeles riktigt.
Men tillgodoseendet av biblioteket
borde så långt ifrån komma i efterhand
vid denna utveckling, att det i stället
borde få förtursrätt, eftersom även vid
fackhögskolorna — och speciellt vid de
tekniska högskolorna — biblioteket befinner
sig i centrum av undervisningen
och framför allt forskningen.

Jag har litet svårt att fatta vad den
här frågan har att skaffa med frågan om
andra byggnader i Göteborg, exempelvis
den matsalsbyggnad för studentkåren
som i fjol beslöts. Det är ju i alla
fall riksviktiga behov som det gäller. Att
vi de senaste åren har haft så stor byggenskap
i Göteborg inom ecklesiastikdepartementets
huvudtitel hänger ju ihop
med att Göteborg har fått en medicinsk
fakultet. Även om den kan man ju säga
att den är ett riksintresse och inte något
speciellt göteborgsintresse.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är klart att man kan
resonera så som herr Ohlon nu gör, om
man menar att byggnadsresurserna kan
flyttas i landet ungefär som man flyttar
pjäserna på ett schackbräde. Herr Ohlon
vet emellertid mycket väl att så inte är
förhållandet. Göteborg och trakten där
omkring har ett ganska bestämt mått av
byggnadsresurser, skulle jag vilja säga,
och det är inte så alldeles lätt att något
nämnvärt öka det. Även om jag kunde få
fram pengar, är det således inte alls säkert
att byggnadstillstånd och — ännu
mindre säkert — igångsättningstillstånd
skulle beviljas omedelbart efter det riksdagen
anslagit pengar. Jag tyckte mig
förstå av herr Ohlons senaste anförande
att han mest tänkte på pengarna. Men
detta är i lika hög grad en fråga om
byggnadsresurserna, en kvotfråga, som
en penningfråga. Och herr Ohlon har ju
själv pekat på att stora byggen nu är i
gång i Göteborg på det medicinska området.
Jag tror inte att herr Ohlon vid
närmare eftertanke skall finna att det är
felaktigt att jag måste se dessa frågor i
sammanhang med varandra.

Men låt oss föra det teoretiska resonemanget
att det t. ex. nästa år kommer
att föreligga ett förslag från Chalmers
tekniska högskola, enligt vilket man
skulle kunna få fram 30, 40 ingenjörer
så snabbt som det över huvud taget är
möjligt genom att omedelbart öka intagningen,
och att detta skulle bli möjligt
genom vissa byggnadsföretag vid högskolan.
Om ett sådant projekt skulle jämföras
med bibliotekets byggnadsfråga, är
herr Ohlon alldeles säker på att han då
utan vidare skulle sätta biblioteket
främst?

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

På den sista frågan, herr talman, ber
jag att få svara ecklesiastikministern: Ja.

I övrigt kan jag instämma i åtskilligt
av vad statsrådet sade. Det är klart att
byggnadstillstånden beror av tillgången
på arbetskraft i de olika orterna. Men
här är det dock fråga om en sak som har
beslutats av riksdagen för nio år sedan

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Anslag till nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

och till vilken anslag beviljats. Anslaget
har sedan dragits in därför att byggnaden
inte kommit till stånd, och detta i
sin tur har skett därför att byggnadstillstånd
inte medgivits. Vem är det som beviljar
byggnadstillstånd? Jo, det är såvitt
jag vet arbetsmarknadsstyrelsen.
Men det är väl ändå absurt, att arbetsmarknadsstyrelsen
i detta land skall bestämma
om den takt, i vilken byggnader
för våra kultur- och undervisningsinstitutioner
bör komma till stånd.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Fullt så ensidigt som
herr Ohlon nu framställde byggnadstillståndsgivningen
ligger det väl ändå inte
till; förutom arbetsmarknadsstyrelsen
bar vi ju inom Kungl. Maj:ts kansli en
s. k. byggnadsberedning, som förbehåller
sig det avgörande ordet i fråga om
de stora byggnadstillstånden. Men denna
byggnadsberedning har ju också att hos
regeringen föreslå kvoter för kommande
års byggnadsverksamhet inom de olika,
stora områdena, och det var detta jag
syftade på med orden att jag inte var
ensam om denna sak; det är klart att jag
vid fastställandet av kvoterna måste ta
ad notam de skäl som åberopas från
andra håll för behovet av byggnadskvot
också där.

Jag tror mig veta, att herr Ohlon är
angelägen om att bostadsbyggandet inte
skall minskas utan snarare ökas. Jag tror
mig också kunna säga, att när förslag
lagts fram om en viss ökning av byggnadskvoten
för sjukhus, såväl kroppssjukhus
som sinnessjukhus, så har herr
Ohlon inte givit till känna att den ifrågasatta
höjningen skulle vara oberättigad.
Med hänsyn till de förhållanden som råder
i herr Ohlons egen stad, skulle jag
förmoda att han inte hade varit särskilt
till freds med mig, om jag gått med på
att den kyrkliga byggnadskvoten skulle
minskas. Tvärtom tror jag att herr Ohlon
skulle ha givit mig sitt stöd, om jag hade
haft att inför kammaren motivera ett
förslag om ökad kvot på detta område;
under de senare åren bär detta som bekant
dock inte kunnat göras.

Det gäller såsom jag sade i mitt förra
anförande att ta hänsyn åt många olika
liåll för att få fram den bästa turordningen
härvidlag.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Beklagligtvis har herr
statsrådet genom sina inlägg nu givit
mig en annan bild av den situation, i
vilken han finner sig vara försatt, än
jag hade hoppats. Vi har här genom hans
yttranden närmast fått bilden av en man
som irrar omkring utan förmåga att ta
vara på sig själv. Jag hade trott, att vi
här skulle kunnat möta ett statsråd av en
helt annan typ, nämligen den handlingskraftige
man, som häromdagen framträdde
i debatten om konstfackskolan. Den
inställning, som herr statsrådet visade
i det senare fallet, skulle ha kunnat föranleda
mig att här anteckna endast en
blank reservation.

Jag hade trott, att en fråga som denna
skulle vara mycket angelägen för en
gammal medlem av skolkommissionen.
Det är nämligen denna kommission, som
har präglat satsen, att »biblioteket skall
vara skolans hjärtpunkt». Den formuleringen
är ganska träffande och riktig,
både när det gäller en skolas och en
universitetsinstitutions allmänna funktion.
Ett bibliotek ingår bland de arbetsredskap,
som är nödvändiga för att i
bägge fallen undervisningen skall kunna
skötas på ett tillfredsställande sätt.

Så är knappast fallet, när det gäller
detta tekniska bibliotek i Göteborg. Andra
avdelningen inom statsutskottet har
för ett par år sedan på ort och ställe
konstaterat hur det står till, och vi är i
själva verket övertygade om att någonting
borde göras här så snart som möjligt.
Det är att märka — utöver de synpunkter
på frågan som herr Ohlon framhöll
i sitt första anförande — att detta
bibliotek har betydelse också för näringslivet,
som är en av dess största
kunder. Biblioteket fyller nämligen även
uppgiften att till vårt näringsliv förmedla
de fortlöpande resultaten av den
internationella forskningen.

Därför kan man inte, såsom herr stats -

12 Nr 22 Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anslag till nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

rådet gjorde, hänvisa till att Chalmers
under de senaste åren fått undervisningslokaler,
ja, t. o. m. en matsal. Detta
har inte det ringaste att göra med den
sak, som vi diskuterar i dag.

Nu hoppas jag emellertid, att herr
statsrådet, efter vad som här förevarit,
skall ta sig samman, när det gäller uppgörelsen
med byggnadsberedningen i
Kungl. Maj:ts kansli. Jag skulle t. ex. vilja
rekommendera statsrådet att ingå en allians
med 1946 års ecklesiastikminister,
som hette herr Erlander; det kanske
skulle kunna ge ett fruktbärande resultat
i detta fall.

Trots vad som här i dag förevarit —•
det har givit en ganska nedslående inblick
bakom kulisserna, när det gäller
detta ärende och detta departement —
vill jag dock fortfarande ställa min förhoppning
till vad som kan åstadkommas
genom en samling av alla goda krafter
inom kanslihuset för detta ärendes
skull.

Därför kan jag, som sagt, i trots av
vad som förekommit, instämma med utskottet.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! .Tåg skall be att få ställa
ett par frågor till de ärade reservanterna
och be dem om litet råd och hjälp.

Jag skulle kunna formulera frågorna
på följande sätt: Vill herrar reservanter
rekommendera ett års förskjutning beträffande
vissa av de feoretisk-medicinska
institutionerna i Göteborg till förmån
för Chalmers bibliotek? Och vidare,
speciellt med anledning av vad
herr Arrhén sade i sitt sista anförande:
Vill herr Arrhén hjälpa mig att få ett
par göteborgsföretag — ja, varför skall
jag säga göteborgsföretag; jag kan lika
gärna säga ett par företag var som helst
inom det näringsliv, som herr Arrhén
ömmade för och som inte skulle få den
hjälp av Chalmers bibliotek som var avsedd
— att uppskjuta vissa av sina investeringar
och få dem att avstå så pass
mycket av byggnadskvoten för de närmaste
åren, som behövs för att färdigställa
biblioteket?

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet bad att få
hjälp, råd och anvisningar beträffande
vilka inskränkningar i fråga om byggnadsverksamheten
i Göteborg, som skulle
kunna göras i kompensation mot ett nybygge
för Chalmers bibliotek. Han nämnde
i detta sammanhang den påbörjade
byggnadsverksamheten för de teoretiskmedicinska
institutionerna.

Som herr statsrådet förstår, är det inte
lätt för en ensam man här uppe på aronan
att utan tillgång till material ge
några närmare råd på det sätt som ecklesiastikministern
önskat. Men om herr
statsrådet ville uppkalla mig till departementet
och lägga fram hela listan av
byggnadsförslag, tror jag att jag skulle
kunna hjälpa till. Säkerligen finns det
andra byggnader där nere, som inte är
så av behovet påkallade som denna.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Inte heller jag känner
mig skyldig att uppträda som någon
hjälpreda i ecklesiastikdepartementet i
detta sammanhang.

Vad som emellertid här är av principiellt
intresse är, att om man har en
undervisningsanstalt — den må vara än
så enkel eller, såsom fallet är här, mera
komplicerad — är det av yttersta vikt,
att den så fort som möjligt i sin helhet
blir funktionsduglig. Här föreligger dock
en eftersläpning på tio år, och det är
väl någonting mycket väsentligt.

Jag besökte vid ett tillfälle under en
utländsk studieresa en skola, som var
tiptop utrustad med gymnastiksalar,
bibliotek och allt annat. Jag frågade:
Hur kan det komma sig att denna lilla
skola kunnat få bygga på detta sätt?
Och det svarades: »Vi bygger alla undervisningsanstalter
efter den mallen, att
de skall vara fullständigt utrustade. Det
är ju meningen, att skolan skall ha möjlighet
att vara ett medel i undervisningens
tjänst, och får den inte arbetsredskapen
i sin hand, är den icke funktionsduglig.
Vi följer hellre denna princip än
att lita till etappbyggandets väg.» Jag
tror, att detta är den principiella skiil -

Måndagen den 28 maj 1956 fm. Nr 22 13

Anslag till nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

naden mellan oss och utlandet — inte
på alla håll, men på vissa håll — och
en sak som vi har skäl att begrunda.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! De båda ärade reservanterna
gör sig skyldiga till mycket stora
överord, när de erinrar om beslutet år
1947 och vad därefter har följt. Att säga
att biblioteket under denna långa tid inte
har varit funktionsdugligt är såvitt jag
förstår mycket betydande överord. Man
har i Göteborg haft möjligheter att med
hjälp av provisorier göra detta bibliotek
funktionsdugligt. Det visar väl ändå utvecklingen,
ty eljest skulle ju inte Chalmers
tekniska högskola ha vågat sig på
de under mellantiden gjorda utvidgningarna
i fråga om intagning av elever och
utökning av undervisningen. Jag är emellertid
fullt på det klara med att provisorierna
nu har svällt så pass mycket,
att det blir väsentliga olägenheter, om
de skall fortsätta någon längre tid ytterligare.
Men funktionsdugligheten som sådan
skall vi inte sätta i fråga.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag kan erinra
mig, har ingen i debatten sagt, att biblioteket
varit funktionsodugligt. Det har
fungerat mycket bra, och enligt vad som
omvittnats har det från ett mycket anspråkslöst
ursprung kommit att bli det
ledande tekniska biblioteket i landet. I
början av 1930-talet hade biblioteket en
halvtidsanställd tjänsteman. Det var allt.
Så blev denne heltidsanställd, och sedan
har verksamheten vuxit undan för undan.
Men som biblioteket för närvarande
är inrymt, har det en mycket dyrbar
organisation med böckerna fördelade på
fem våningar och i en källare utan förbindelseleder
mellan de olika våningarna
och därtill med placering ett par kilometer
ifrån de institutioner, som dagligen
skall betjänas. Där försiggår en
oavbruten transport fram och åter av
böcker, en transportapparat som medför
olägenheter och förseningar för
forskningen. Bibliotekets nuvarande sta -

tus har också nödvändiggjort för en hel
rad av de tekniska specialinstitutionerna
att lägga sig till med dublettexemplar.

Nu vill inte ecklesiastikministern se
på denna fråga ur ekonomisk, utan ur
arbetsmarknadssynpunkt. Men tillåt mig
dock att även dra in ekonomien. Om
den kan jag säga, att lokalerna för närvarande
är så otidsenliga, att om ett
bygge komme till stånd, skulle svenska
staten göra en förtjänst.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag är ingalunda blind
för att en nybyggnad medför ekonomiska
fördelar, men vi är väl överens
om att de ökade driftkostnader, som det
kan bli fråga om under ett eller annat
år, får man finna sig i på något håll.
Man kan inte öka byggenskapen hur
mycket som helst, och man får då göra
en avvägning med beaktande av både sådana
här olägenheter och de investeringsmöjligheter
vi har.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att efter statsrådets klarläggande
redogörelse på denna punkt
hålla något längre anförande. Jag vill
bara erinra om att ett bifall till reservationen
skulle kosta ytterligare en och
en halv miljon kronor utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit. Ser man på denna fråga
i ett större sammanhang, tror jag inte
man kan finna att Chalmers tekniska
högskola varit mer missgynnad än andra
liknande läroanstalter. Till högskolan
har utgått nära 17 miljoner kronor i
byggnadsanslag under de sista tio åren.
Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Ursäkta mig, att jag lägger
mig i denna debatt!

Nog borde det ur göteborgssynpunkt
och ur allmän synpunkt vara mycket
tacknämligt vad utskottet skrivit, då det
understryker bibliotekets trängande be -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anslag till nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

hov av nya lokaler. Att riksdagen skulle
på yrkande av enskilda motionärer bevilja
ett anslag på två miljoner kronor
för att detta bygge skulle kunna sättas i
gång, är det väl ingen som på allvar
tror. Jag försitår inte riktigt, att inte motionärerna
erkänner att det förutom detta
mycket önskvärda bygge finnes en
hel rad andra byggen, som tränges på
den göteborgska marknaden. Det är bostadsbyggen,
som där nere behövs i
mycket större utsträckning än vi för
närvarande kan sätta i gång. Jag tror
också, att det är av ett fullt jämförligt
allmänt intresse — och enligt min mening
mycket mer trängande och betydelsefullt
— att vi omsider får det tredje
tandläkarinstitutet i landet, så att vi
kan förse landet med ett tillräckligt antal
tandläkare. Riksdagen har uttalat sig
för denna sak vid åtskilliga tillfällen,
och jag har, herr talman, i detta ögonblick
velat framföra, att även detta är
ett önskemål, som ur allmänna synpunkter
är så utomordentligt starkt trängande
att det bör få sin plats med vid bedömningen
av de möjligheter att ordna
flera byggen, som man kan ha nere i
Göteborg.

I detta anförande instämde herr Karlsson,
Gustaf, (s).

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det var det mest egendomliga
jag hört, att man skall dra in
tandläkeriet i Göteborg —- som nu befinner
sig på ett förberedande stadium
— i detta ärendes behandling.

Herr Sjödahl kunde inte tänka sig att
bifalla någonting, som har föreslagits av
en enskild motionär. Nej, jag har aldrig
kunnat föreställa mig att herr Sjödahl
skulle göra det, ty herr Sjödahl är alldeles
för partitrogen. Men däremot kunde
herr Sjödahl för nio år sedan vara
med om att besluta om detta bygge och
att bevilja medel till detta och då anse
att det var av högsta angelägenhetsgrad.
Varför det då? Jo, därför att då var det
i en kungl. proposition som detta föreslogs.
För herr Sjödahl gäller tesen:
»Vad far gör, är alltid det rätta.»

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag vägde de olika önskemål,
som kan finnas, mot varandra inte
bara ur Göteborgs stads synpunkter
— ty dessa bekymrade mig mycket litet
—■ utan väsentligen ur allmänna synpunkter.
Herr Ohlon betonade att det
var av allmänt intresse som han — trots
att han är göteborgare — så starkt talade
för det bibliotek det här gäller. Men
då tillät jag mig att framföra, att det
fanns andra saker som ur allmän synpunkt
var minst lika trängande. Jag fick
ett instämmande häri av den, som nog
är kammarens främste expert när det
gäller tandläkarutbildningen här i landet,
nämligen herr Gustaf Karlsson i
Munkedal. Kanske detta kunde vara något
av en tankeställare för herr Ohlon.

Herr talman! Varför gör herr Ohlon
trots utskottets uttalande, att det föreligger
ett trängande behov av en nybyggnad,
ett yrkande att man omedelbart
skall sätta i gång byggandet? Jo,
därför att herr Ohlon är det ena oppositionspartiets
ledare här i kammaren,
och oppositionspartiets rätt naturliga
uppgift är att bjäbba emot ständigt och
jämt, och när man nu här tror sig ha
anledning att bjäbba, gör man det och
säger att man inte bara skall göra ett
vackert uttalande utan skall få allting
serverat på en bricka omedelbart. Detta
är oppositionens uppgift, och vi är vana
vid att i varje fråga, där det finns någon
som helst möjlighet att framföra
kritik, gör oppositionen det —• det må
vara dess ensak. Vi andra, som kan ta
litet mera lugnt på saken, försöker att
överväga de olika önskemål, som tävlar
med varandra. Ett sådant övervägande
är för en oppositionsman av herr Ohlons
typ fullständigt främmande — det passar
inte hans personlighet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Medan herr Sjödahl
överväger, skall jag be att få litet kommentera
hans sista yttrande.

Han säger att det här gäller en partifråga
och att oppositionen har utnyttjat
en chans att komma åt regeringen.

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. anlaggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs brnk

Det är sällan jag hört någonting så dumt
i denna kammare. Huvudmotionären i
ämnet i andra kammaren är ju dock herr
Sjödahls partivän, herr Edberg. Det är
således inte alls någon partifråga, utan
det är en saklig fråga. Nu frågar herr
Sjödahl, varför vi trots utskottets starka
beställningsskrivning ändå begär beslut
om en byggnad i år. Jo, vi gör det därför
att det är fara å färde. Lokalerna är
så utnyttjade till bristningsgränsen, att
de nya ackvisitionerna om ett par år inte
kommer att få plats någonstans.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Trots detta har Chalmers
tekniska högskolas bibliotek utvecklat
sig till — som herr Ohlon sade — landets
ledande tekniska bibliotek.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 141 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 89;

Nej — 30.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 142, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till Stockholms
högskola m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. anläggande av ett godsspår Morjärv
—Karlsborgs bruk

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 151, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anläggande
av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs
bruk jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 102, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 2 mars 1956, föreslagit riksdagen
medgiva, att ett godsspår finge anläggas
å sträckan Morjärv—Kosjärv—Kalix—-Karlsborgs bruk.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym in. fl. (1:510) och den andra inom
andra kammaren av herr Jansson i
Kalix m. fl. (II: 674), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta uppdraga
åt Kungl. Maj:t att, därest arbetsmarknadsskäl
därtill föranledde, igångsätta
byggandet av ett industrispår Kosjärv—

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. anläggande av ett godsspår MorjärvTörefors
samt att i förevarande proposition
angivet anslag måtte uppräknas
med 4 miljoner kronor till 28,9 miljoner
kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Hagberg väckt motion
(II: 693), i vilken hemställts, att ett
godsspår måtte anläggas på sträckan
Luleå—Råneå—Töre—Kalix—Karlsborgs
bruk, att på det sätt som föreslagits i förevarande
proposition första etappen av
anläggningen måtte utföras på sträckan
Karlsborgs bruk—Kosjärv samt att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om detaljerat förslag snarast
för fortsättningen av banbygget från
Kosjärv till Luleå.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte besluta, att godsspår
finge anläggas å sträckan Morjärv—
Kosjärv—Kalix—Karlsborgs bruk;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 510 och II: 674 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört rörande anslutningslinjen
Kosjärv—Törefors;

III. att motionen II: 693 icke måtte bifallas
av riksdagen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Denna fråga tillhör ju
inte de största som står på riksdagens
dagordning i vårsessionens sista dagar,
men ur lokal synpunkt är det en stor
fråga. Den är också större än många av
de frågor, som i timtal har diskuterats
här i kammaren. Därför tar jag mig friheten
att i korthet kommentera utskottets
förslag och det förslag som vi har
framställt motionsledes.

Jag vill helt kort erinra om att norrbottningarna
i över 50 år har kämpat i
alla instanser för att få en kustbana Haparanda—Kalix—Luleå
såsom en del av
östkustbaneprojektet. När nu utskottet
tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag om ett
godsspår mellan Karlsborgsverken och
Morjärv över Kosjärv, måste det ju betraktas
såsom en delframgång för den

-Karlsborgs bruk

starka opinion som i årtionden har förefunnits
i Norrbotten.

Jag noterar också att utskottet ställt
sig positivt till frågan om att även anlägga
ett stickspår från Kosjärv till Töreforsverken.
Men efter vad jag förstår
av utskottet måste först Töreforsverken
reindustrialiseras, och man bör i sammanhanget
också säga att denna reindustrialisering
verkligen behöver forceras,
så att inte folket där under årtionden
skall gå i ovisshet om hur det skall bli.

Emellertid har vi i en motion i denna
fråga föreslagit, att järnvägen skall byggas
ut ända fram till Luleå. Jag skall inte
här uppta tiden med att motivera vårt
förslag, ty det har så många gånger tidigare
motiverats i denna kammare. Men
jag skall be att få läsa upp vad departementschefen
skriver i propositionen:
»Det är i detta sammanhang ej heller
oväsentligt, att transporterna från Kalix
och Karlsborgs bruk kommer att ställa
sig något billigare vid val av Morjärvalternativet
liksom även att vid sådana
ändrade förhållanden, att en utbyggnad
av en kustbana Luleå—Haparanda kan
bli aktuell, en avsevärd del av sträckningen
i detta alternativ kan ingå i en
sådan kustbana.»

Vad har då utskottet för inställning
till denna sak? Jo, det är egentligen en
inställning som är motsatt den som departementschefen
har gett uttryck åt. Utskottet
säger med anledning av våra motioner:
»Vad åter beträffar det i motionen
II: 693 framförda yrkandet att beslut
fattas om anläggande av ett godsspår
Kosjärv—Luleå måste enligt utskottets
mening ett realiserande av ett sådant beslut
medföra, att frågan om ev. nedläggning
av den nu befintliga järnvägslinjen
Boden—Karungi kommer att aktualiseras.
Med hänsyn bl. a. härtill liksom till
samhällsekonomiska och andra synpunkter
finner utskottet förslaget orealistiskt,
varför ett förverkligande av detsamma
icke bör ifrågakomma.»

Jag måste ju säga, att utskottet här
presterar en vidunderlig skrivning. I
den avdelning av statsutskottet som har
behandlat denna fråga sitter norrbottningar
och andra norrlandsrepresentan -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

ter, och jag förvånar mig över att de varit
med om denna skrivning, som faktiskt
innebär, att man kategoriskt vill
på en gång få frågan bringad ur världen.

Vad ligger bakom denna utskottets
skrivning? Är det järnvägsstyrelsens
ekonomiska intressen? Jag skulle inte
tro det, ty utskottet säger bland annat,
att de järnvägs- och företagsekonomiska
synpunkterna bör stå tillbaka för de
samhällsekonomiska. Försvarsstaben och
Sveriges industriförbund har till och
med avstyrkt att man skulle anlägga industrispåret
Karlsborgsverken—Kosjärv
—Morjärv, och de anför också järnvägsekonomiska
synpunkter — så sägs det i
varje fall i utskottets uttalande.

Jag förstår så väl, att Sveriges industriförbund
inte ens vill ha denna banstump,
ty förbundet har ju alltid motsatt
sig anläggande av banor i Norrbotten.
Jag tror att det är lika gott att utskottet
förklarar, att försvarsstaben har motiverat
sitt avslagsyrkande med försvarspolitiska
hänsyn. Med anledning därav vill
jag fråga: När skall verkligen den dagen
randas, då det skall bli slut med den politiken,
att militären faktiskt skall bestämma
om praktiskt taget varje vägstump
som vi skall bygga i Norrbotten?
Så är inte förhållandet i andra delar av
landet, men Norrbotten är i det fallet
ställt i särklass. Fn norrbottning, som
sitter med i den avdelning i utskottet
som behandlat denna sak, har i Expressen
uttalat sin förtrytelse över denna politik.
Men det hindrar inte att vederbörande
sitter i statsutskottet och försvarar
politiken.

Jag har här läst upp vad departementschefen
har sagt, att det är bättre att välja
det alternativ som utskottet förordar,
nämligen Karlsborgsverken—Kosjärv—
Morjärv, bland annat därför att det kunde
utgöra en del av en framtida bana till
Luleå. Meu utskottet vänder sig kategoriskt
emot vårt yrkande i det fallet och
samtidigt mot de synpunkter som kommunikationsministern
har anlagt. Det
tycker jag är mycket förvånansvärt. Jag
tror att Sveriges industriförbund och militären
mer än exempelvis kommunika 2

Första kammarens protokoll 1956. Nr 22

tionsministern har fått diktera utskottets
synpunkter på vårt förslag.

Jag ber att få yrka bifall till motion
II: 693.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! I denna järnvägsfråga
har förelegat en proposition, som föreslog
en utbyggnad av järnvägsspåret från
Morjärv till Karlsborg. Vidare har det
väckts motion om att detta järnvägsspår
dessutom skulle utbyggas från Kosjärv
— en station som är belägen mellan Morjärv
och Karlsborgs bruk — ut till Töreverken,
till Töre hamn. Slutligen har
det väckts motion om att ett godsspår
skulle byggas från Kosjärv till Luleå.
Denna motion är det som herr Persson
nu talat för och yrkat bifall till.

Statsutskottets fjärde avdelning har
gjort en resa till dessa trakter för att på
ort och ställe dels se på de föreslagna
sträckningarna, dels också höra vad ortsbefolkningen
kunde ha för intresse av de
olika alternativen. Vi fick då den uppfattningen,
att befolkningen såväl i Nederkalix
som i Töre kommun hade intresse
av en järnväg från Morjärv över
Kosjärv till Karlsborg, men att man
dessutom —- framför allt från Töre kommun
— var mycket starkt intresserad av
ett stickspår ut till Töre hamn. Däremot
kunde vi i den bygden inte finna något
intresse för den sträckning som motion
II: 693 förordat, ett järnvägsspår Kosjärv
—Luleå. Det framfördes tvärtom betänkligheter
från befolkningen där uppe mot
ett sådant järnvägsspår, som eventuellt
kunde bli till förfång för den redan befintliga
järnvägen Luleå—Karungi. Avdelningen
tog uppenbarligen intryck av
den uppfattning som fanns på orten, och
detta är en av anledningarna till att utskottet
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag
om sträckning av järnvägsspåret från
Morjärv till Karlsborgs bruk, men därutöver
förordat, att öven stickspåret
Kosjärv—Töre hamn får byggas, sedan
Kungl. Maj:t ytterligare har prövat förutsättningarna
för ett sådant spår. Däremot
har vi inte kunnat tillstyrka den
av herr Persson förordade utbyggnaden.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anslag till universitetskanslersämbetet
Det skulle väl närmast ha betytt, att man
hade fått helt gå ifrån motionernas yrkande
om järnväg till Töre hamn. Denna
bana var i varje fall från Töre kommun
och från Nederkalix kommun ett så
starkt önskemål, att vi inte tyckte att
det kunde ignoreras.

Vi tror således, att vi ganska grundligt
satt oss in i de lokala förhållandena, och
vi har med ledning därav förordat de
åtgärder som här är föreslagna.

Sedan var herr Persson inne på att
militären skulle motsätta sig rimliga
kommunikationslösningar i Norrbotten.
Beträffande den fråga som vi nu behandlar
vill jag säga, att utskottet inte
på något sätt haft kontakt med militära
instanser, inte har tillfrågat militärerna
om vad de tycker och inte heller har tagit
några som helst hänsyn till militära
önskemål. Vi är alltså fullkomligt främmande
för inflytelser från det hållet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det är nog alldeles riktigt,
som utskottets talesman säger, att
befolkningen har uttalat sig för ett järnvägsspår
till Karlsborgs bruk. Däremot
har man där uppe, enligt vad han försäkrar,
inte visat något stort intresse för
Luleå-projektet. Nog är det vidunderligt,
att vederbörande avdelning inom utskottet
inte kunnat upptäcka detta intresse,
när denna fråga — som jag tidigare
sagt — varit aktuell i 50 år. Avdelningen
måste mycket noga ha aktat sig
att söka kontakt med dem, som verkligen
vill ha ett helhjärtat projekt och inte
något fuskverk! Jag är övertygad om
att om man hade konfererat med de ledande
männen och kvinnorna i Råneå
socken, hade man enstämmigt fått till
svar, att banan borde dras fram till Luleå,
så att Råneå socken skulle få del av
densamma.

Dessutom borde väl utskottet i alla fall
kunnat läsa innantill vid kommunikationsministern
sagt, som väl är ett uttryck
för den opinion som finns bakom.

Kommunikationsministern säger nämligen,
att detta skall vara en del av den
bana som skall gå fram till Luleå. Utskottet
säger däremot, att förslaget är
orealistiskt och att ett förverkligande
icke bör komma till stånd.

Utskottets talesman säger, att man inte
har tillfrågat militären. Men militären
har yttrat sig över regeringens förslag
om detta stickspår, och utskottet kan väl
inte stå främmande för att försvarsstaben
sagt sitt ord och naturligtvis motiverat
det med försvarspolitiska skäl. Av
det drar jag slutsatsen, att utskottet i
denna fråga har låtit sig vägledas bland
annat av militären.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 693; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 152, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag om anslag för budgetåret
1956/57 till avskrivning av nya
kapitalinvesteringar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anslag till universitetskanslersämbetet

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 till universitetskanslersämbetet
jämte en i ämnet väckt motion.

Punkten 1

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 84 framlagda
förslag och med avslag å motionen
II: 659, såvitt här vore i fråga,

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för universitetskanslersämbetet,
som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
10 februari 1956 anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för universitetskanslersämbetet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1956/57;

c) till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1956/57 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 219 000 kronor;

II. att motionen II: 659, såvitt den
icke behandlats under I, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motionen II: 659, av herr Helén, hade
hemställts, att riksdagen måtte dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
universitetskanslersämbetet, som framginge
av universitetskanslerns anslagsskrivelse
av den 16 december 1955, dels
besluta att godkänna därav föranledda
ändringar i den av Kungl. Maj :t föreslagna
avlöningsstaten för universitetskanslersämbetet
från och med budgetåret
1956/57, dels ock anvisa till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar härför erforderligt
förslagsanslag.

Skillnaden mellan vad departementschefen
tillstyrkt och vad kanslern begärt
hänförde sig främst till löneplaceringen
av vissa befattningar vid ämbetet.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Nils Theodor Larsson,
Sunnc, Aastrup, Arrhén, Bengtson,
Malmborg i Skövde och Hoppe, fröken
Elmén, herrar Johansson i Mysinge och
Cassel, fröken Vinge samt herr Helén ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionen 11:659, såvitt
den icke behandlats under I, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts.

Anslag till universitetskanslersämbetet

I den av reservanterna förordade motiveringen
hade bland annat uttalats, att
utskottet, som ansett sig böra allenast
som ett provisorium godtaga Kungl.
Maj:ts förevarande förslag, med anledning
av motionen II: 659 ville framhålla,
att utskottet förutsatte, att berörda organisationsfråga
snarast möjligt bleve föremål
för ytterligare utredning under nära
samverkan med universitetsutredningen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Riksdagen har vid flera
olika tillfällen under senare år haft att
syssla med problem rörande universitetskanslersämbetets
arbetsuppgifter och
dess organisation. Senast hände detta
vid fjolårets riksdag. Riksdagen godkände
då statsutskottets utlåtande nr 191. I
detta utlåtande hade statsutskottet bl. a.
uttalat, att det enligt utskottets mening
var tvingande nödvändigt att universitetskanslersämbetet
snarast finge en sådan
förstärkning av sin organisation och
av sina arbetskrafter, att det skulle bli
möjligt för ämbetet att bemästra de ständigt
ökande arbetsuppgifterna.

Universitetskanslern har nu den 16 december
1955 lagt fram förslag till ämbetets
omorganisation. Detta förslag innebär
en del ändringar i personalorganisationen,
vilka jag för min del inte nu tänker
närmare gå in på. Jag nöjer mig med
att nämna, att enligt kanslerns förslag
skall den administrativt utbildade personalen
vid ämbetet bestå av 5 befattningshavare
och övrig personal av 6 anställda.
Departementschefens förslag omfattar
samma antal tjänster. Skillnaden
mellan kanslerns och departementschefens
förslag hänför sig — som utskottsmajoriteten
mycket riktigt framhållit —
främst till lönegradsplaceringen av vissa
befattningar vid ämbetet.

I den reservation, som finns fogad till
detta ärende, har man önskat understryka,
att Kungl. Maj:ts förslag till upprustning
av kanslersämbetet inte är tillfredsställande,
och detta har också understrukits
mycket kraftigt av den nu
sittande universitetsutredningen.

Vad är det då som kanslersämbetet behöver?
Jo, att kanslersämbetet får såda -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anslag till universitetskanslersämbetet

na möjligheter, att dess arbete kan organiseras
på ett planmässigt och effektivt
sätt. Det gäller för kanslersämbetet inte
enbart att handlägga de löpande administrativa
ärendena, att alltså vara ett
universitetens och högskolornas förvaltningsorgan
i inskränkt bemärkelse, utan
det gäller också för kanslersämbetet att
vara ett initiativtagande och rådgivande
organ i frågor rörande den högre utbildningen
och forskningen, och detta i ett
skede av pågående och väntad snabb utveckling
när det gäller upprustning av
den högre utbildningen i vårt land. Universitetsutredningen,
som jag gärna hänvisar
till, har betecknat kanslerns förslag
som ett minimiförslag. Reservanterna
har för sin del önskat starkt understryka
betydelsen av denna fråga och
att denna organisationsfråga snarast
möjligt måste bli föremål för ytterligare
utredning. Reservanterna säger, att detta
bör ske i nära samverkan med universitetsutredningen.
För att ge tyngd åt
dessa synpunkter föreslår nu reservanterna
kamrarna att i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge detta till känna.

Herr talman! Detta är en mycket kort
motivering, men den innehåller själva
kärnan i vad reservanterna önskat säga.
Jag ber med detta få yrka bifall till reservationen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag har fäst mig vid en
detalj i statsutskottets utlåtande. Utskottet
säger: »Statskontoret och statens lönenämnd,
vilka myndigheter besitter
särskild överblick och sakkunskap på
områden berörande organisations- och
lönespörsmål, har icke biträtt kanslerns
förslag.»

Här finner vi synbarligen nötens kärna.
Kungl. Maj :t har föreslagit det antal
befattningshavare, som kanslern har
hemställt om, men Kungl. Maj :t har, tydligen
i överensstämmelse med statskontorets
och lönenämndens yttranden, i en
rad fall flyttat ned tjänstemännen på löneskalan
för att detta lilla verk skulle
passa in i den allmänna schablonen. Det
är på denna punkt felet är att upptäcka.

Kanslersämbetet kan inte och får inte
jämföras med andra ämbetsverk, stora
eller små. De uppgifter, som numera
åvilar kanslersämbetet, är av sådan högkvalificerad
natur, att endast högt kvalificerade
tjänstemän där kan göra någon
nytta.

Jag befarar för min del, att vi med
det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt, i
vissa fall får en sådan rekrytering av
personalen inom kanslersämbetet, att
den inte kommer att kunna göra de insatser,
som borde kunna krävas.

Det gäller här icke något stort ekonomiskt
spörsmål, eftersom det inte är fråga
om att öka antalet tjänster utöver vad
Kungl. Maj :t har begärt. Vad reservanterna
vin är, att man redan från början
skall tillse, att man får en tillräckligt
god rekrytering av tjänsterna i fråga. Det
är stora både andliga och materiella värden,
som här skall förvaltas, och det
bör vi inte glömma bort när vi behandlar
detta ärende.

Herr Nils Theodor Larsson har redan
så utförligt givit till känna reservanternas
uppfattning, att jag i övrigt inte har
någonting att tillägga, utan kan förena
mig med honom i hans yrkande. Hade
jag varit med vid utskottets behandling
av detta ärende, skulle också jag ha stått
som reservant.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Som de båda föregående
talarna redan sagt har denna fråga varit
föremål för utskottets behandling under
flera tidigare år. Det gäller framför allt
kanslerssekreteraren, som vid flera tillfällen
har föreslagits uppflyttad i en
högre lönegrad, från Ca 37 till Co 15,
men detta har utskottet och riksdagen
vid varje tillfälle sagt nej till. Nu går
kanslerns yrkande ut på att detta förslag
återigen skall föreläggas riksdagen, och
i kanslerns yrkande har också reservanterna
förenat sig.

Jag vill, liksom herr Ohlon, erinra om
att lönenämnden, som haft att titta på
denna fråga, har avstyrkt, likaså statskontoret.
Lönenämnden är ju framför
allt expert när det gäller lönefrågor.

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Jag vill även erinra om att också departementschefens
förslag i detta ärende
betyder en ganska väsentlig förstärkning
av kanslersämbetet. Kanslern har
föreslagit, att det skulle bli en ny byråchefstjänst,
om jag inte missminner mig,
och därtill har han föreslagit att ett par
andra tjänster skall placeras högre än
som tidigare varit fallet.

Reservanterna säger, att utredningens
förslag är ett minimiförslag. De vill alltså
att frågan skall lösas i enlighet med
kanslerns förslag, även om de inte direkt
föreslår detta vid årets riksdag, utan
föreslår att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall tillkännagiva vad de
anfört. Reservationen går dock ut på
att man skulle flytta upp kanslerssekreteraren
i en högre lönegrad, vilket skulle
betyda drygt 2 000 kronor högre lön.

Reservanterna säger, att man bör ytterligare
utreda denna fråga. Jag förstår
för min del inte vad som här skall utredas.
Departementschefen har nyligen
haft denna fråga för översyn och kommit
fram till sitt förslag, som är redovisat
i utskottets hemställan. Att nu
skriva till Kungl. Maj:t och begära ytterligare
en utredning tycker jag är fullständigt
meningslöst.

Även universitetsberedningen arbetar
med denna fråga, och jag tycker för min
del att man kunde lugna sig, åtminstone
tills beredningen är färdig med sitt förslag
i förevarande spörsmål. Det finns
ingen anledning att i denna stund gå
längre än vad departementschefen har
föreslagit.

För övrigt tycker jag att man bör vara
litet försiktig när det gäller att inrätta
nya tjänster eller att uppflytta redan
befintliga tjänster i högre lönegrad, och
detta även om det gäller ett så litet ämbetsverk
som universitetskanslersämbetct.
Vi kan mycket väl avvakta det förslag
som universitetsberedningen kommer
att framlägga. Det händer absolut
ingenting, om vi väntar ett år innan vi
gör någon ändring på den punkt som
det nu gäller.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Anslag till universitetskanslersämbetet

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Herr Einar Persson vill
givetvis gärna göra detta ärende till en
ren lönefråga, vilket bl. a. framgick av
att han åberopade lönenämnden som expertis
i fråga om lönesättningen. Han
uppehöll sig också särskilt vid en fråga,
i vilken delade meningar tidigare har
rått inom kamrarna, nämligen kanslerssekreterartjänstens
lönegradsplacering.

Jag vill emellertid ännu en gång erinra
om att universitetskanslersämbetet
har att handlägga utomordentligt viktiga
uppgifter inför det stora upprustningsarbete,
som kommer att bli en följd av
universitetsutredningen. Under de senaste
åren har ju mycket stora och betydelsefulla
saker hänt i fråga om den
högre utbildningen och forskningen i
vårt land. Universitetskanslersämbetet
är därför inte betjänt av att få tjänster
med lägre lönegradsplacering. Kanslersämbetet
behöver i stället få en uppsättning
högkvalificerade krafter, som kan
vara både initiativtagande och rådgivande
redan i det förberedande skedet av
det stora upprustningsarbete som nu förestår.

Man bör därför inte förringa ämbetets
vikt genom att söka flytta ned denna
fråga till att enbart gälla en diskussion
om löner. Vi bör hålla fast vid tanken,
att universitetskanslersämbetet har
en mycket viktig ledande roll att fylla
i det arbete som kommer framöver och
att ämbetet för den skull behöver utrustas
med krafter av hög kapacitet.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag håller gärna med
herr Larsson om att universitetskanslersämbetet
har mycket viktiga uppgifter att
fylla. Jag är för min del fullt medveten
härom. Det är därför inte riktigt när
herr Larsson påstår, att jag försöker göra
detta ärende till enbart en lönefråga.
Men vi kan inte bortse från den rent
lönemässiga sidan av saken, utan måste
ta hänsyn även till den, särskilt som ju
riksdagen redan flera gånger tidigare
behandlat löneproblemet. Jag vidhåller
därför, herr talman, mitt yrkande.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på iordbrukets område m. m.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
1 moin. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som,
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 39.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 13 april 1956
avlåten proposition, nr 165, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, framlagt förslag till åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område.

I anslutning till riksdagens principbeslut
hösten 1955 angående den framtida
utformningen av prissättningen på jordbrukets
produkter hade i propositionen
framlagts förslag till de mittpriser, prisgränser,
införselavgifter och prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
m. m., vilka borde tillämpas under treårsperioden
den 1 september 1956—den
31 augusti 1959. Förslagen grundades på
en överenskommelse, som den 19 mars
1956 träffats mellan statens jordbruksnämnd,
å ena, samt en av Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens
folk utsedd förhandlingsdelegation,
å andra sidan. I propositionen hade
dessutom bland annat lämnats förslag till
omläggning av formerna för de prisreglerande
åtgärderna på fabrikspotatisodlingens
område, till användning av de
medel, som under regleringsåret 1956/
57 beräknades inflyta genom upptagande
av införselavgifter m. m., samt till
stöd åt lin- och liampodlingen under nästa
regleringsår. Vidare hade framlagts
förslag till vissa författningar. Medelsbehovet
för prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område under budgetåret
1956/57 hade beräknats till 187 miljoner
kronor, därav 180 miljoner kronor till

Måndagen den 28 maj 1956 fm. Nr 22 23

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

allmänt mjölkpristillägg, extra mjölkpristillägg
i vissa delar av landet samt leveranstillägg
för mjölk, 2 miljoner kronor
till stöd åt odlingen av lin och hampa, 1
miljon kronor till fraktbidrag för fodersändningar
till Västerbottens och Norrbottens
län samt 4 miljoner kronor till
diverse kostnader i samband med jordbruksregleringen.
På grund av reservationer
från innevarande och tidigare år
hade anslagsbehovet till de prisreglerande
åtgärderna beräknats till 161 miljoner
kronor. Därjämte hade äskats ett förslagsanslag
på 15 miljoner kronor till
kostnader för beredskapslagring av livsmedel
och fodermedel m. in. Riksdagen
hade föreslagits skola godkänna ett förslag
om avsättande av ett belopp av 100
miljoner kronor av statsmedel till en
grundfond i ett planerat system för reglering
av skördeskador.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna I: 393 av
herr Nord och herr Persson, Johan, samt
II: 304 av herr Rimås m. fl.,

2. de likalydande motionerna I: 594 av
herr O hlon m. fl., samt II: 778 av herr
Ohlin m. fl.,

3. de likalydande motionerna I: 595 av
herr Andersson, Lars, samt II: 779 av
herr Larsson i Hedenäset,

4. de likalydande motionerna I: 596 av
herr Eskilsson m. fl., samt 11:777 av
herr Eliasson in. fl.,

5. de likalydande motionerna I: 597 av
herr Persson, Helmer, och herr Norling
samt 11:776 av herr Holmberg m. fl.,
ävensom

6. motionen II: 775 av herr Sköld.

I de likalydande motionerna 1:393
och 11:304 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att förmalningsavgift
icke skulle utgå vid sådan förmalning av
brödsäd, som verkställdes mot lön för
tillgodoseende av odlares och i hans
tjänst anställda personers behov.

I de likalydande motionerna 1:594
och 11:778 hade hemställts, att riksda -

gen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 165 måtte beakta de förslag
och synpunkter, som i motionerna
framförts.

I de likalydande motionerna 1:595
och II: 779 hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 165 måtte beakta vad i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna I: 596 och
II: 777 hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition
till riksdagens höstsession framlägga
förslag till en omedelbar utbyggnad
av den jordbruksekonomiska undersökningen,
särskilt för de grupper av jordbruk,
vilkas resultat spelade den största
rollen i samband med bedömningen av
jordbrukarnas inkomstutveckling med
hänsyn till målsättningen om inkomstlikställighet.

I de likalydande motionerna I: 597 och
II: 776 hade hemställts, att riksdagen,
med bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts proposition
nr 165, måtte

A) Avslå departementschefens hemställan
i vad den avsåge införselavgifter
å fodermedel;

B) besluta, att vad i 6 § i ett av Kungl.
Maj:t framlagt förslag till förordning angående
reglering av införseln av vissa levande
djur och jordbruksprodukter
m. m. sades angående införselavgift ej
skulle äga tillämpning å följande i bilageförteokningen
upptagna statistiska
nummer: 170, 171, 176—178 (havre,
majs, råg, vete och korn), 191—193, 194
(kli), 359—365:2 (oljekakor), 367—370
(gluten- och melassfoder etc.) och 372
(betmassa etc.);

C) anvisa till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 191 000 000 kronor;

I)) medge, att 30 000 000 kronor av
nämnda reservationsanslag finge disponeras
för fördubbling av det extra
mjölkpristillägget för Norrland;

K) upphäva förordningen av den 5
juni 1953, nr 375, om prisreglering för
råg och vete (förmalningsavgift);

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

F) uttala, att det belopp, som för tiden
1/9 1956—30/6 1957 avsåges ställas till

förfogande ur jordbruksnämndens clearingkassa
för fettvaror i syfte att kompensera
underlåten prishöjning å konsumtionsmjölk,
borde höjas till att täcka
hela den inkomstökning, som den avsedda
prishöjningen eljest skulle ha tillfört
jordbruket.

I motionen II: 775 hade hemställts, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att vid den översyn av
jordbrukets prissystem, som borde ske
innan ny överenskommelse härom träffades
1959, även utredning måtte ske av
möjligheterna att åstadkomma en genomgripande
förenkling av fettregleringen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet,
under förmälan, att uttalandena
och förslagen i propositionen, i den mån
de icke särskilt berörts i det föregående,
icke föranlett någon erinran från utskottets
sida, hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, godkänna
vad utskottet anfört beträffande omläggning
av formerna för de prisreglerande
åtgärderna på fabrikspotatisodlingens
område;

B. att riksdagen måtte godkänna de
av utskottet förordade förslagen i fråga
om mittpriser, prisgränser samt införselavgifter
och andra avgifter i samband
med jordbruksregleringen under regleringsåren
1956/57, 1957/58 och 1958/59
ävensom medge Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder i övrigt för reglering
under regleringsåren 1956/57, 1957/
58 och 1958/59 av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets
område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, utskottet angivit i det
föregående, samt således

1) beträffande jordbruksbefolkningens
inkomstläge, med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:595 och 11:779, såvitt nu vore
i fråga, samt I: 596 och II: 777, godkänna
vad utskottet anfört;

2) i fråga om det svenska jordbruket
och utlandsmarknaderna, med bifall till

Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 594 och II:
778, såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

3) rörande sammanfattningen av förhandlingsresultatet,
med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna 1:594 och 11:778 samt I:
597 och II: 776 — samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad utskottet anfört;

4) i vad angår brödsäd m. m., med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning samt
med avslag å motionerna I: 393 och II:
304, 1:594 och 11: 778 samt 1:597 och
II: 776 — sistnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga — godkänna vad utskottet
anfört;

5) beträffande fodersäd och andra fodermedel
m. m., med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning ävensom med avslag
å motionerna I: 594 och II: 778 samt I:
597 och II: 776 — samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad utskottet anfört;

6) i fråga om diverse vegetabilieprodukter
bifalla Kungl. Maj:ts framställning; 7)

rörande matpotatis bifalla Kungl.
Maj:ts framställning;

8) i vad angår fabrikspotatis bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

9) beträffande potatisprodukter m. m.
bifalla Kungl. Maj:ts framställning;

10 a) i fråga om oljeväxter och fettvaror
(utom mejeriprodukter), såvitt anginge
användningen av jordbruksnämndens
clearingkassa för fettvaror, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 594 och
II: 778 samt I: 597 och II: 776 — samtliga
nämnda motioner såvitt nu vore i
fråga — godkänna vad utskottet anfört;

10 b) i fråga om oljeväxter och fettvaror
(utom mejeriprodukter) i övrigt,
med bifall til] Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna I: 594 och
II: 778, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

11) rörande mjölk och mejeriprodukter
m. m., med bifall till Kungl. Maj:ts

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

framställning samt med avslag å motionerna
I: 594 och II: 778, I: 595 och II:
779 samt 1:597 och 11:776 —■ samtliga
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga
— godkänna vad utskottet anfört;

12) i vad angår kött och fläsk m. m.,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna vad utskottet anfört;

13) beträffande ägg m. m., med bifall
till Kungl. Maj ''ds framställning samt med
avslag å motionerna I: 594 och II: 778,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

C. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning, lämna utan
erinran vad utskottet anfört beträffande
användningen av de medel, som under
regleringsåret 1956/57 inflöte genom
upptagande av införselavgifter, ävensom
av andra i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under sagda regleringsår
inflytande avgiftsmedel;

D. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, medge
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för stöd åt lin- och hampodlingen
under regleringsåret 1956/57 i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
utskottet angivit i det föregående;

E. att riksdagen måtte å riksstaten för
budgetåret 1956/57 under nionde huvudtiteln
anvisa

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 597 och II: 776, såvitt nu vore i fråga,
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av
161 000 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel
m. m. ett förslagsanslag av 15 000 000
kronor;

F. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, godkänna
vad utskottet i det föregående anfört angående
avsättande av statsmedel till eu
grundfond i ett planerat system för reglering
av skördeskador;

G. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
Kungl. Majd att medge Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, att med
anlitande av den till föreningens förfogande
ställda krediten i riksgäldskontoret
i viss omfattning finansiera handelns
och kvarnindustriens omhändertagande
av brödsädsskörden regleringsåren 1956/
57, 1957/58 och 1958/59 i enlighet med
förut i utlåtandet anförda grunder;

H. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning, bemyndiga
Kungl. Maj :t att överföra i utlåtandet
omförmälda behållna medel från Sveriges
äggimportörers förening u. p. a.
till Sveriges export- och importförening
för ägg, förening u. p. a., i enlighet med
vad utskottet förordat i det föregående;

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning, bemyndiga
Kungl. Maj :t att av anslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
för budgetåret 1955/56 till vissa i det
föregående nämnda kvarnar utbetala ersättning
för prisfall på brödsäd i enlighet
med förut angivna grunder;

J. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 597 och II: 776, såvitt nu vore i fråga,
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående reglering
av införseln av vissa levande djur och
jordbruksprodukter in. m.;

2) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående reglering
av utförseln av vissa levande djur
och jordbruksprodukter m. m.;

3) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1: 594 och II: 778, såvitt nu vore i fråga,
antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning angående reglering av införseln
av fettråvaror och fettvaror,
m. m.;

4) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 11 juni 1937 (nr

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

369) angående utförselbevis för råg och
vete;

5) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående tillverkningsavgift
för vissa produkter av
potatis, m. m.;

6) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående mjölkavgift
m. m.;

7) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 597 och II: 776, såvitt nu vore i fråga,
antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 5 juni 1953 (nr 375) med vissa
bestämmelser angående prisregleringen
för råg och vete;

8) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 3 juni 1955 (nr 284) angående
slaktdjursavgift;

9) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 10 juli 1947 (nr 378)
om viss avgift å mjölk, grädde och ost;

10) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående avgift å
majs m. m.;

11) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående tillverkningen
av potatismjöl;

12) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 och 2 §§ förordningen den 30
juni 1914 (nr 459) angående avgift för
smör som användes för framställning av
grädde m. m.;

K. att riksdagen måtte till Kungl. Maj :t
anmäla, att riksdagen ej funnit skäl till
erinran mot ett vid propositionen fogat
förslag till förordning om klassificering
av kött;

L. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 594 och II: 778, såvitt nu
vore i fråga, samt II: 775, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att vid den översyn
av jordbrukets prissystem, som borde
ske innan ny överenskommelse härom
träffades år 1959, även utredning
måtte ske av möjligheterna att åstadkomma
en genomgripande förenkling av
fettregleringen.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande rörande det svenska jordbruket
och utlandsmarknaderna bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort i punkten B 2 hemställa,
att riksdagen måtte i fråga om
det svenska jordbruket och utlandsmarknaderna,
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning ävensom med bifall till
motionerna 1:594 och II: 778, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad i reservationen
anförts;

2) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande brödsäd m. m. bort
erhålla den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
i punkten B 4 hemställa, att riksdagen
måtte i vad anginge brödsäd m. m., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och med bifall till motionerna I: 393
och 11:304 samt 1:594 och 11:778 —
sistnämnda båda motioner i förevarande
del — ävensom med avslag å motionerna
I: 597 och II: 776, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört; 3)

av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande angående fodersäd och andra
fodermedel m. m. bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort i punkten B 5 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande fodersäd
och andra fodermedel m. m., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning och med
bifall till motionerna I: 594 och II: 778

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

i förevarande del samt med avslag å
motionerna I: 597 och II: 776, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

4) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården, Ahlsten och Svensson
i Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande i fråga om oljeväxter och fettvaror
(utom mejeriprodukter), såvitt
anginge användningen av jordbruksnämndens
clearingkassa för fettvaror,
bort erhålla den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort i punkten B 10 a hemställa, att riksdagen
måtte i fråga om oljeväxter och
fettvaror (utom mejeriprodukter), såvitt
anginge användningen av jordbruksnämndens
clearingkassa för fettvaror, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och motionerna I: 594 och II: 778, såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag
å motionerna I: 597 och II: 776 i
förevarande del, godkänna vad reservanterna
anfört;

5) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i fråga om oljeväxter och fettvaror (utom
mejeriprodukter) i övrigt bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort i punkten B 10 b hemställa,
att riksdagen måtte i fråga om oljeväxter
och fettvaror (utom mejeriprodukter)
i övrigt, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall till
motionerna I: 594 och II: 778, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

6) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården, Ahlsten och Svensson
i Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande ägg m. m. bort erhålla
den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort i
punkten B 13 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande ägg m. m., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning och motionerna
I: 594 och II: 778, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

7) av herrar Franzén och Pettersson
i Dahl, beträffande ägg m. m., utan angiven
mening;

8) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett, att utskottets yttrande
angående motionsvis framställda yrkanden
i fråga om ändring av fettregleringsförordningen
bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort i punkten J 3 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning och med bifall
till motionerna I: 594 och II: 778,
såvitt nu vore i fråga, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående reglering av införseln av
fettråvaror och fettvaror, in. m., med vissa
i reservationen närmare angivna ändringar; 9)

av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården, Ahlsten och Svensson
i Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande angående beräkningar och förslag
för budgetåret 1956/57 i fråga om
vissa avgiftsmedel m. m. bort erhålla den
ändrade avfattning, som i reservationen
angivits.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Med det föreliggande utskottsutlåtandet
framlägges ett förslag
till prissättning av jordbruksprodukterna,
som skall gälla för en tid av tre år
räknat från och med den 1 september i
år. Därmed fullföljes det beslut, som
riksdagen fattade under hösten 1955 angående
systemet med prissättningen.

De flesta, framför allt företrädarna för
det parti, som jag representerar, hälsar
säkert med tillfredsställelse det nya system,
som nu skall träda i kraft. Vi hoppas
att det skall bli till gagn för såväl
jordbrukarna själva som för konsumenterna
genom att det ger möjlighet till
planering på längre sikt. Man skall kunna
räkna med mera bestämda priser.
Det innebär också att jordbrukets prissättning
får närmare anknytning till
världsmarknaden, vilket jag ur många
synpunkter tror är till gagn för både den
ena parten och den andra.

Innan jag går vidare måste jag dock
uttala mitt beklagande över att att den
proposition, som ligger till grund för utskottsutlåtandet,
kom oss till handa så
sent, att behandlingen av densamma

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

måste forceras mer än som var önskvärt
med hänsyn till den stora betydelse,
som man har att fästa vid det beslut
som nu skall fattas.

Folkpartiet har, tror jag, i stort sett
kunnat ansluta sig till det föreliggande
förslaget. Det finns dock vissa detaljfrågor,
som vi anser så pass betydelsefulla,
att vi måste reservera oss på de punkterna.
Därmed fullföljer vi i många fall
de linjer, som vi tidigare dragit upp.
Jag skall inte för min del gå in på alla
punkterna, för jag vet att en av mina
medreservanter här i kammaren kommer
att ta upp en del av dem till diskussion.
Vad jag nu särskilt skulle vilja uppehålla
mig vid är frågan om spannmålsregleringen.

Där finns ett gammalt krav, som vi
från folkpartiets sida vid åtskilliga tillfällen
har fört fram, och det är förmalningsavgiftens
slopande. Det är, som sagt,
inte någon ny fråga, som därmed föres
upp till diskussion. Den är lika gammal
som förmalningsavgiften själv och
har uppstått i samband med den. Men
även om denna fråga är gammal, så är
den för jordbrukarnas del lika aktuell
i dag som tidigare — missnöjet med
denna avgift är lika stor nu som förr.
Framför allt gäller detta hos de många
små jordbrukarna, vilka sällan eller aldrig
odlar någon brödsäd till avsalu utan
bara så mycket som erfordras för det
egna hushållet.

Förmalningsavgiften avser ju att täcka
förluster, som uppstår vid export av
brödsäd. Det överskott av brödsäd som
vi får här i landet måste ju exporteras,
och det medför vissa förluster. När nu
förmalningsavgiften har denna uppgift,
kan det väl knappast vara rättvist att
de som endast odlar brödsäd för det egna
hushållet skall betala den, åtminstone
som jag ser saken, och bakom mig står
därvidlag, skulle jag tro, kanske det stora
flertalet av landets jordbrukare, vilket
inte är så underligt, då det stora flertalet
av landets jordbrukare är småbrukare.

Vi tycker, som sagt, inte att det är
rättvist att vi skall vara med och betala
den förlust, som uppstår vid export av
överskott å brödsäd, som vi själva inte

är med och producerar. Vi tycker att
det får vara nog med att vi får bära den
belastning som importavgifterna på fodermedel
innebär för småbruket. Det äf
ju dessa importavgifter som håller priserna
på fodermedel uppe. Var och en
som något känner till förhållandena här
i landet torde nog kunna hålla med mig
om att ju dyrare fodermedel vi har, ju
högre blir belastningen för småbrukarna.

Jag skall kanske senare återkomma till
detta, men när jag nu talar om förmalningsavgiften,
skall jag också framföra
en annan synpunkt på denna fråga. Det
är en annan näringsgren, som därigenom
råkar i klämma, och det är de kvarnar
som sysslar med löneförmalningen,
de så kallade bygdekvarnarna. Förmalningsavgiften
har onekligen för dem
medfört mycket svåra konsekvenser. Sålunda
har det kunnat konstateras, att
sedan de ålagts att upptaga förmalningsavgift
har löneförmalningen vid
dessa kvarnar minskats avsevärt. Orsaken
härtill är att många lantbrukare,
hellre än att erlägga denna enligt deras
uppfattning orättvisa avgift, har slutat
att förmala sin brödsäd för det egna
hushållet och i stället övergått till att
köpa mjöl eller bröd. En annan olägenhet
för dessa kvarnar är, att innehavaren
vid redovisningen av förmalningsavgifterna
i stor utsträckning måste förskottera
dessa, beroende på att många
av kunderna dröjer med betalningen i
många fall ett halvår, kanske ännu längre
— ja det kan till och med inträffa
att de inte betalar någon gång, då mjölnaren
i så fall får ta hela förlusten. Att
så händer är kanske dess bättre sällsynt,
men det inträffar dock alltibland.
Det finns också en del bönder som absolut
vägrar att erlägga denna förmalningsavgift
och kräver att få förmalt
ändå. Då kvarnägaren vägrar detta, har
kunden blivit förargad och flyttat till en
annan kvarn, där kanske mjölnaren inte
varit så noga. Sådant har inträffat.

Allt som allt har förmalningsavgiften
blivit en tung belastning för de bygdekvarnar
som till stor del har förmalning
av brödsäd för böndernas egna hushåll

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

som en betydande del av sin inkomst,
och i samma mån som denna inkomst
minskar så minskar i samma utsträckning
möjligheterna för dessa näringsutövare
att fortsätta med sin verksamhet.
Detta bevisas av att den ena bygdekvarnen
efter den andra läggs ner, vilket ur
många synpunkter är beklagligt.

Jag skall inte här gå in på vissa beredskapssynpunkter.
Jag berörde dem
vid ett tidigare tillfälle här i kammaren,
och de är kanske lika aktuella i
dag som då, men jag skall inte upprepa
dem.

I ett annat avseende kan jag emellertid
inte neka mig att peka på olägenheterna
av dessa bestämmelsers verkningar
angående förmalningsavgifterna. Vi
talar ofta om landsbygdens avfolkning.
Den är ju en verklighet, en verklighet
som man inte kan se bort ifrån, och jag
tror att man på många håll beklagar
denna avfolkning. Enligt mitt förmenande
är den betänklig i mer än ett avseende.
Ur den synpunkten bör man inte
genom sådana åtgärder som dessa medverka
till att små företagsamheten på
landsbygden mer och mer strypes. Man
bör inte på detta sätt lägga svårigheter i
vägen för småföretag som så väl behövs
ute på landsbygden.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter
vid detta tillfälle, i synnerhet
som det beslut som vi nu fattar kommer
att gälla i tre år och det är ganska svårt
att säga vad de tre åren kan medföra
för kvarnarna.

Från detta kommer jag över till foderpriserna.
Jag har redan tidigare vid något
tillfälle här i kammaren anmärkt
på de mycket höga foderpriser, som vi
vissa tider har haft och som givetvis är
en stor belastning för dem som för sin
produktion måste köpa stora mängder av
fodermedel. Alltså är inte heller detta
någon ny fråga, utan den har varit uppe
vid åtskilliga tillfällen. Vi har i vår motion
yrkat på att importavgifterna för
fodermedel skulle sänkas med en krona
per deciton. Vi har den uppfattningen,
att detta är berättigat och att det finns
starka skäl för vår motion i det fallet.
Det tjänar givetvis inte så mycket till
att här dra upp eu lång diskussion om

dessa frågor, och jag skall inte heller
göra det utan fatta mig mycket kort. Jag
skall endast i detta fall, när jag nu har
ordet, beröra ett annat avsnitt av det
föreliggande utlåtandet, nämligen det
som gäller prissättningen på ägg.

Prissättningen på ägg har legat relativt
lågt. Den höjning av priserna, som
skett på andra områden av jordbruksnäringen,
har inte slagit igenom i äggpriserna.
Nu är det ju så, att äggproduktionen
i stor utsträckning är beroende av
exporten. Det blir ett överskott av denna
produktion, som måste avlastas från
hemmamarknaden genom att exporteras.
Tidigare har uttagits vissa avgifter, framför
allt på majs, för att stödja äggexporten.
Det är kanske svårt att vid
detta tillfälle veta hur mycket som kommer
att inflyta på detta sätt till stöd för
äggproduktionen under den tidsperiod
det nu gäller. Därför har vi i vår motion
föreslagit att ur clearingkassan för fettvaror
skulle anslås ett belopp av fem
miljoner kronor under vart och ett av
dessa tre år att vid behov ställas till förfogande
för äggexporten, i den mån de
andra avgifterna inte räcker till att stödja
den så att våra äggproducenter kan
få ett rimligt pris.

Detta var några synpunkter som jag
har velat framföra. Jag vet att min medreservant
kommer att ta upp en del andra
punkter till behandling.

Innan jag slutar vill jag emellertid
med tillfredsställelse notera att en viss
utjämning har skett mellan priserna på
animaliska och på vegetabiliska produkter.
Som kammaren vet har vi från vår
sida vid åtskilliga tillfällen framfört
kritik mot de alltför höga spannmålsoch
fodermedelspriscrna, och samtidigt
har vi också ansett att priserna på de
animaliska produkterna varit för låga i
förhållande till priserna på de vegetabiliska.
Jag kan konstatera, att det har
skett en viss utjämning i detta avseendet,
och den hälsar vi med tillfredsställelse.

Jag ber, herr talman, till sist att få
yrka bifall till reservationerna nr 1, 2,
3, 4, 5, G, 8 och 9; i fråga om nr 6 och 9
dock endast under förutsättning att reservationen
nr 4 bifalles av kammaren.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Då jag varit med om
detta ärendes behandling i jordbruksutskottet
och till yttermera visso satt mitt
namn under jordbruksutskottets utlåtande,
har jag velat redan nu i början av
diskussionen säga några ord. Att jag
tar till orda på detta stadium av debatten
får inte tolkas på det sättet, att jag
nu vore betänkt på att hålla någon längre
utläggning i anledning av det föreliggande
utskottsutlåtandet. Jag skall bara
yttra några ord i allmänhet om det
ärende, som vi har att behandla, och
naturligtvis säga något om de reservationer
som är fogade till utskottets utlåtande.

Den föregående ärade talaren, herr
Nord, beklagade att detta ärende hade
kommit så sent på riksdagens bord och
att utskottet följaktligen inte hade haft
nog tid på sig att behandla ärendet.
Jag vill i någon mån protestera just
emot det senare. Jag tror att utskottet
har företagit en så ingående behandling
av detta ärende som över huvud taget
är möjligt. Att ärendet kom något sent
till riksdagen, det vet vi ju vad det beror
på. Det beror inte på jordbruksdepartementet,
det måste jag i rättvisans
namn framhålla, utan det beror på att
propositionens utarbetande har föregåtts
av ganska långvariga förhandlingar mellan
de olika parterna. Jag tror därför
att jag kan tillbakavisa såsom oberättigad
den förebråelse, som herr Nord
framförde.

Herr Nord sade vidare att det föreliggande
utlåtandet i sin mån kommer
att bidraga till landsbygdens avfolkning.
Jag måste säga att jag har svårt att förstå
det. Jag tror snarare att motsatsen
kommer att inträffa. Men man har ju
rätt att säga nästan vad man vill om ett
föreliggande utskottsutlåtande. Vad herr
Nord för övrigt anförde till förmån för
folkpartiets reservationer skall jag be
att få återkomma till sedan.

De förslag till den närmare utformningen
av jordbruksprisregleringen under
treårsperioden 1956/57—1958/59,
som framlagts i proposition nr 165 och
som i allt väsentligt tillstyrkts av jord -

bruksutskottet, ansluter sig i huvudsak
till det principbeslut som riksdagen fattade
i denna fråga förra hösten, alltså
vid 1955 års höstriksdag. Förslaget har
föregåtts av månadslånga förhandlingar
mellan statens jordbruksnämnd och
jordbrukets förhandlingsdelegation. Det
är enligt min mening glädjande, att man
därvid kunnat nå enighet kring dessa
för såväl jordbruket som samhället i
dess helhet så viktiga problem. Innebörden
av förra höstens principbeslut
och den av utskottet nu förordade överenskommelsen
är ju bland annat, att
Sverige som det enda landet i Europa
gör ett försök att radikalt minska användningen
av kvantitativa importrestriktioner
som skydd för jordbruket.
Den nya utformningen av jordbruksskyddet
kommer sålunda att mera överensstämma
med det för industrien gällande
tullskvddet. Ur flera synpunkter
är denna utveckling att hälsa med tillfredsställelse.
Å andra sidan kan man
inte blunda för det faktum, att jordbrukets
risker — trots de olika spärreglerna
i det nya prissystemet — kan komma
att öka icke obetydligt, beroende
bland annat på utlandsprisernas utveckling
och löneutvecklingen. För den enskilde
jordbrukaren blir det än större
anledning än tidigare att planera sin
produktion och vidtaga rationaliseringsåtgärder,
så långt detta är ekonomiskt
möjligt.

Särskilt glädjande är enligt min mening
vidare, att man i detta sammanhang
kommit ett steg närmare en mera
permanent form för reglering av jordbrukets
skördeskadeproblem. I avvaktan
på konkreta och detaljerade förslag
från den arbetande skördeskadeutredningen
rörande lösningen av missväxtskyddet
på något längre sikt tillstyrker
sålunda utskottet, att jordbruket av
statsmedel skall få 100 miljoner kronor
till en grundfond i ett planerat system
för reglering av skördeskador. Enligt
min mening är detta rätta vägen; det
blir ett slags försäkring för dessa skördeskador.
Jag tycker nämligen inte att
det är smakligt, att jordbruket så att säga
skall få nådegåvor för att täcka upp -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

komna skador på grund av skördeminskning.
Förslaget på denna punkt
hälsas ju också med tillfredsställelse av
utskottet.

Av särskilt värde är också enligt min
mening, att den s. k. 4-procentregeln i
modifierad form får kvarstå under det
första år, som det nya prissystemet tilllämpas.
Regeln skall tillämpas endast
i händelse av dålig skörd och på så
sätt, att därest kompensation för ett
produktionsbortfall utöver 4 procent inte
kan uppnås genom prishöjningar över
mittpriserna, skall statsmakterna lämna
kontant ersättning för felande belopp,
dock högst 50 miljoner kronor. Skulle
större kontant kompensation erfordras,
skall frågan härom prövas av Kungl.
Maj:t och riksdagen i särskild ordning.
I anslutning till Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt har utskottet framhållit,
att en eventuell kompensation enligt
4-procentregeln bör utformas på sådant
sätt, att stödåtgärderna i första hand
kommer de av produktionsbortfall drabbade
jordbrukarna till godo. Därav följer
också, att användande i detta syfte
av prisstegringar enligt utskottets mening
torde få ske med stor urskiljning.
Utskottet har på denna punkt inte ansett
sig kunna tillstyrka det i motionerna
1:594 och 11:778 framförda yrkandet
om att riksdagen bland annat skall
ge Kungl. Maj:t anvisningar om utformningen
av förberedelseåtgärderna för en
eventuell kompensation enligt 4-procentregeln.

Under avsnittet om det svenska jordbruket
och utlandsmarknaderna har
jordbruksutskottet haft att behandla ett
par folkpartimotioner, som vänt sig mot
de av Kungl. Maj:t föreslagna åtgärderna
mot vissa former av dumpingexport
på Sverige, redan innan en sådan dumpingexport
har medfört en ncdpressning
av det inländska priset till den nedre
prisgränsen för en produkt. Motionärerna
vill att avgiften mot import av
jordbruksprodukter från visst land skall
få tillgripas under samma förutsättningar
som gäller för antidumpingtullar i
fråga om det svenska näringslivet i övrigt.
Kvantitativ reglering skall enligt

motionärerna inte få tillgripas, förrän
den nedre prisgränsen nåtts.

Jag vill på denna punkt erinra om att
riksdagen förra hösten avslog motionsvis
framförda yrkanden, att kvantitativ
importreglering skulle kunna tillgripas,
redan då risker kunde bedömas föreligga
för att genom bland annat en alltför
omfattande import den nedre prisgränsen
skulle komma att underskridas. I
samband med de förhandlingar om mittpriser
och importavgifter m. m., som
föregått förslagen i propositionen nr
165, har den här frågan ingående undersökts,
och en precisering av vad som
skall förstås med dumping har också
skett. Vidare liar regler föreslagits för
förfarandet vid sådan dumping. För
min del finner jag det tillfredsställande,
att någorlunda fasta riktlinjer utarbetats
för de särskilda skyddsåtgärder,
som i händelse av dumpingexport hit
bör företas inom ramen för våra internationella
handelspolitiska förpliktelser.
Härigenom kan, hoppas jag, de
eljest väsentliga skador, som skulle kunna
tillfogas jordbruket genom dumpingexport,
så långt möjligt undvikas.

Utskottet har också med avslag å folkpartimotionerna
funnit sig böra biträda
vad som i förevarande del föreslagits i
propositionen. Det är min förhoppning,
att andra länder inte genom statsunderstödd
dumping och dylika åtgärder skall
göra det nödvändigt för oss alt tillgripa
de förordade åtgärderna.

I motionerna 1:596 och 11:777 har
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall hemställa, att Kungl.
Maj:t i proposition till riksdagens höstsession
skall framlägga förslag till en
omedelbar utbyggnad av den jordbruksekonomiska
undersökningen. Utskottet
har inte funnit sig kunna tillstyrka yrkandet,
men liar i likhet med departementschefen
understrukit vikten av att
de statistiska undersökningarna för belysande
av jordbruksbefolkningens inkomstläge
fortsättes och intensifieras.
Utskottet framhåller också, att undersökningarna
bör påbörjas utan dröjsmål, så
att bästa möjliga belysning av inkomstläget
för jordbruket kan fås vid den all -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

männa översyn av prissystemet, som
skall äga rum år 1959.

Under rubriken Brödsäd m. m. har utskottet
haft att behandla tre motionspar.
I två av dessa par —- I: 393 och II: 304
samt I: 594 och II: 778 — har hemställts,
att förmalningsavgiften skall slopas för
jordbrukarnas förmalning vid bygdekvarnarna.
Det var ju också i denna fråga,
som herr Nord i sitt anförande nyss
kritiserade utskottets förslag. Frågan har
ingående behandlats både här i kammaren
och i jordbruksutskottets utlåtanden
under de båda senaste åren. Argumenteringen
i motionerna är nu densamma
som tidigare. Jag torde därför kunna
nöja mig med att nämna, att utskottet ej
heller nu ansett sig böra tillstyrka motionsförslagen,
utan följt det i jordbruksöverenskommelsen
och propositionen
framlagda förslaget •— märk väl att vi
har följt överenskommelsen med förhandlingsdelegerade
-—• att förmalningsavgift
skall utgå på all såväl vid handelskvarnarna
som vid bygdekvarnarna förmald
brödsäd. Liksom hittills skall
emellertid lönekvarnarna såsom viss
gottgörelse för sitt besvär med att uttaga
och redovisa avgifterna samt för ränteförluster
få en ersättning av 50 öre per
deciton av förmalningsavgiftsmedlen.
Yrkandet i det återstående motionsparet
— I: 597 och II: 776 — om hävande av
förordningen angående prisregleringen
för råg och vete samt slopandet av förmalningsavgiften
över huvud taget har
utskottet naturligtvis inte kunnat biträda,
enär en sådan åtgärd helt skulle bryta
mot det redan i förra höstens principbeslut
antagna prissystemet.

Herr Nord var också i någon mån
inne på avsnittet Fodersäd och andra
fodermedel m. m. Om det vill jag i all
korthet säga, att utskottet ej heller här
föreslagit några ändringar i propositionen.
Detta innebär bl. a., att införselavgiften
för korn och havre m. ni. föreslås
bli 5 kronor per deciton. I motionerna
1:594 och 11:778 har yrkats, att införselavgiften
för korn skall fastställas till
4 kronor och för havre m. m. till 3 kronor
per deciton. Motionärerna har därvid
bl. a. framhållit, att vid det aktuella

marknadsläget 5 kronor i införselavgift
skulle medföra, att priserna på fodersäd
i utgångsläget ingalunda skulle komma
att ligga vid mittprisnivån utan snarare
komma att tangera eller överskrida den
övre prisgränsen. Utskottet har emellertid
inte kunnat tillstyrka bifall till motionerna.
För min del har jag därvid
fäst större avseende vid de överväganden
rörande den sannolika prisutvecklingen
för fodersäd framåt i tiden och
rörande sambandet med bl. a. fläskpriset,
vilka skett vid jordbruksprisförhandlingarna.
Jag vill även erinra om att
enligt de i höstas av riksdagen godtagna
reglerna införselavgiften kan minskas,
om priserna skulle nå över den övre
prisgränsen. —■ I ett par motioner har
hemställts, att införselavgifterna på fodermedel
över huvud taget skall utmönstras
ur prissystemet. Detta yrkande
har utskottet — mot bakgrund av bl. a.
principbeslutet hösten 1955 — naturligtvis
inte kunnat biträda.

Sedan skall jag, herr talman, med några
ord beröra avsnittet Oljeväxter och
fettvaror. Den av Kungl. Maj:t föreslagna
utformningen av fettregleringen har
nämligen i såväl motionerna 1:594 och
II: 778 som i motionen II: 775 utsatts för
kritik. I samband härmed har motionärerna
framställt skilda yrkanden om att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa
om utredning angående fettregleringen.
Även utskottet har ansett denna
reglerings tekniska utformning av olika
skäl vara i behov av utredning. Utskottet
förordar därför i anledning av motionerna,
att vid den översyn av jordbrukets
prissystem, som bör ske innan
ny överenskommelse härom träffas år
1959, även utredning sker av möjligheterna
att åstadkomma en genomgripande
förändring av fettregleringen.

I ett par andra motioner, I: 594 och
II: 778, har emellertid också hemställts
om vissa omedelbara ändringar i Kungl.
Maj:ts förslag, innebärande bland annat
avskaffande av den utav riksdagen i höstas
godtagna bestämmelsen om möjlighet
för Kungl. Maj:t att föreskriva inblandning
av inhemsk vegetabilisk olja i margarin
in. m. Ändringsförslagen i motio -

Måndagen den 28 maj 1956 fm. Nr 22 33

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

nerna avser vidare höjning av den generella
införselavgiften för fett och sänkning
av de särskilda införselavgifterna
för margarin m. m. Utskottet har emellertid
funnit sig böra godtaga Ivungl.
Maj:ts förslag för den kommande treårsperioden
i oförändrat skick även på
den punkten. Utformningen av fettregleringen
i detta förslag bygger nämligen i
fråga om inblandningstvånget på den
mellan jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation träffade
överenskommelsen, som utskottet ansett
sig böra godtaga.

Utskottet har sålunda även i fråga om
oljeväxter och fettvaror helt bifallit
Ivungl. Maj:ts förslag.

I fråga om mjölk och mejeriprodukter
m. m. bär i ett par motioner, I: 597
och II: 776, hemställts om en fördubbling
av beloppen till extra mjölkpristilllägg
i norra Sverige, och i ett par andra
motioner har hemställts, att riksdagen
måtte överväga en uppjustering av beloppet
och grunderna för samma pristillägg.
Jag skulle ju såsom själv varande
norrlänning ha velat ansluta mig till
yrkandet i dessa motioner, men vissa
skäl har gjort att jag inte kunnat göra
det. Jag anser nämligen att de skäl, som
förebragts i Kungl. Maj:ts proposition,
varit starkare. Intetdera av dessa yrkanden
har utskottet ansett sig kunna överväga.
I den träffade prisöverenskommelsen
ingår nämligen som en icke oväsentlig
del, att det extra mjölkpristillägget
för mjölk i norra Sverige skall utgå efter
oförändrade grunder under regleringsåret
1956/1957. En ändring härvidlag
förutsätter nya förhandlingar och
ändrade dispositioner i måhända flera
hänseenden. Detsamma gäller ett annat
av utskottet avstyrkt yrkande i det
förstnämnda motionsparet, vilket innebär
alt den aviserade prishöjningen på
konsumtionsmjölk med 1 öre per kilo
den 1 september i år skulle täckas av
medel ur jordbruksnämndens clearingkassa
för fettvaror. Utskottet liar sålunda
inte ahsett sig kunna biträda yrkandena
i nyssnämnda motioner.

Utskottet föreslår således inga ändringar
i Kungl. Maj:ts förslag i fråga om

:! Första kammarens protokoll 1956. Nr 22

mjölk och mejeriprodukter. Utskottet
har nämligen bland annat funnit den föreslagna
samtidiga sänkningen av priserna
på smör och margarin stå i överensstämmelse
med vad som uttalades
ifrån statsmakternas sida i samband med
1955 års principbeslut. Smörskyddet synes
därjämte enligt utskottets mening
ha utformats på ett sådant sätt, att det
mindre jordbrukets inkomstläge icke
äventyras. Och detta skulle jag särskilt
vilja fästa herr Nords uppmärksamhet
på, då han klagar över att småbrukarna
här på visst sätt skulle bli lidande. Åtminstone
i detta avseende tror jag inte
att så blir fallet.

I fråga om kött och fläsk vill jag bara
framhålla, att utskottet uppmärksammat
att den förordade införselavgiften för
styckade varor, charkuterivaror, organ
och inälvor samt konserver torde komma
att för vissa av dessa varor medföra
en icke oväsentlig höjning av konsumentpriserna.
Enligt utskottets mening
kan därför den föreslagna, i enlighet
med 1955 års riksdagsbeslut enhetliga
införselavgiften på ifrågavarande område
i vissa fall — jag säger i vissa fall —
bli mindre tillfredsställande. Utskottet,
som godtager Kungl. Maj:ts förslag i fråga
om kött och fläsk, förutsätter att
Kungl. Maj:t framdeles kommer att ha
uppmärksamheten riktad på denna
fråga.

Sedan vill jag nämna, att utskottet
förordat Kungl. Maj:ts förslag beträffande
smågrisar, vilket innebär, att tills vidare
skall gälla ett garantipris av 3 kronor
per kilogram levande vikt. Utan
Kungl. Maj:ts medgivande skall stödet
inte få överskrida 2 miljoner kronor per
regleringsår. Utskottet har ansett, att det
därutöver hör föreskrivas, att jordbruksnämnden
skall äga befogenhet att förhindra
import av smågrisar under tid
då garantipriset tillämpas.

Jag skall sedan gå över till ett avsnitt,
som även herr Nord snuddade vid en
smula, nämligen det avsnitt i vilket utskottet
haft att behandla ett yrkande i
motionerna 1:594 och 11:778 om alt
riksdagen skulle besluta att under vart
och ett av de närmaste tre åren från

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

jordbruksnämndens clearingkassa för
fettvaror överföra 5 miljoner kronor till
regleringsmedel för äggexporten. Utskottet
har inte ansett sig böra förorda motionärernas
förslag. Enligt min och jag
kan säga utskottets mening är en sådan
komplettering med statsmedel av exportstödet
till ägg av olika skäl inte förenlig
med vare sig regleringssystemets uppläggning
eller med den träffade överenskommelsen.
Utskottet har därför ej heller
kunnat biträda de i anslutning till
nyssnämnda motioner avgivna, till utlåtandet
fogade och med 4), 6) och 9)
betecknade reservationerna, i vilka motionärernas
yrkande i viss utsträckning
modifierats.

Med vad jag här anfört, herr talman,
har jag försökt att i all korthet beröra
några av de spörsmål, som innefattas i
det föreliggande utskottsutlåtandet. Det
är helt naturligt, att när det gäller ett sådant
invecklat och stort ärende som detta
hade det funnits anledning att i detta
sammanhang taga upp även andra spörsmål,
men jag skall stanna vid det nu sagda
och åtminstone tills vidare inte ingå
på ytterligare detaljer.

Jag ber alltså, herr talman, att med
detta få yrka bifall till utskottets hemställan
och avslag på de vid utlåtandet
fogade reservationerna.

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns inte så särdeles
stor anledning att gå in på vad utskottets
ärade ordförande här sagt, då det i
det stora hela inskränkt sig till en redogörelse
för såväl utskottsutlåtandet som
de i ärendet väckta motionerna.

Han nämnde emellertid i början av
sitt anförande att jag skulle ha sagt att
avfolkningen av landsbygden hade ett
samband med denna prissättning. Jag
menade att det i detta fall var förmalningsavgiften
som i viss mån hade en
sådan effekt, ty herr Tjällgren vill väl i
varje fall inte bestrida, att nedläggandet
av bygdekvarnar innebär ett försvagande
av näringslivet på landsbygden och
därmed också bidrar till avfolkningen.

Med anledning av vad jag sagt angå -

ende det sena framläggandet av propositionen
protesterade den ärade utskottsordföranden
emot detta mitt uttryck,
men jag vill påpeka att förhandlingarna
mellan parterna i frågan slutfördes långt
innan propositionen avlämnades. Huruvida
långvariga förhandlingar förts mellan
regeringspartierna, undandrar sig
mitt bedömande, men de kan knappast
anföras såsom skäl för propositionens
sena avlämnande.

Herr TJÄLLGREN (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag är förvånad över att
herr Nord kan bestrida riktigheten av
mitt påstående, att han vill göra gällande
att vad som utformats både i propositionen
och i detta utskottsutlåtande
skulle komma att ha ogynnsamma verkningar
i fråga om landsbygdens avfolkning
— det står jag för, och protokollet
kan vittna om att detta var hans mening.

Vad sedan gäller förseningen av propositionens
avlämnande protesterade jag
emot att det har gjorts gällande, kanske
inte så mycket av herr Nord vid detta
tillfälle men väl vid tidigare, olika tillfällen,
att detta skulle bero på jordbruksdepartementet
eller kanske på jordbruksministern.
Jag tror inte detta är förhållandet
— det står jag för — utan förseningen
beror på att det var så pass dryga
förhandlingar, att förslaget inte framlades
för departementet förrän i vad
man kanske kan kalla sista minuten.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det är nog faktiskt så, att
betydelsen av denna fråga är avsevärt
större än man kan få intryck av genom
det intresse, som kammaren ägnar åt behandlingen.
Men det är tyvärr även så,
att frågan om jordbrukets priser hör till
ärenden, som brukar komma upp i det
hektiska slutet av vårriksdagen, och då
är det ju över huvud taget omöjligt att
fånga intresset och hålla det vid makt
hos ledamöterna för alla ärenden. Så har
blivit fallet även i år, men vi skall hoppas
att det blir ett litet avbrott i tradi -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

tionen, tv det beslut, som vi nu skall
fatta, gäller för tre år.

Det är givet, att brådskan i slutspurten
har märkts också inom jordbruksutskottet,
men jag vill liksom utskottets ordförande
protestera mot påståendet, att vi
har fått forcera frågan i alltför hastig
takt. Alldeles uppenbart är, att när man
i en göteborgstidning i förra veckan
skrev att behandlingen av jordbrukspropositionen
lär ha varit en parodi och
att få visste vad bokverket innehöll,
gjorde man sig skyldig till en mycket
stor överdrift. Herr Tjällgren har redan
berört behandlingen av frågan i utskottet,
och jag skall be att få komplettera
denna redogörelse med några faktiska
upplysningar.

Vi fick proposition nr 165 på kammarens
bord fredagen den 27 april. Det var
lagom innan vi reste hem för att på olika
sätt fira 1 maj. Propositionen kunde då
utgöra en lämplig lektyr för dem, som
var intresserade av frågan. Uppehållet
för riksdagens vidkommande var inte
mindre än fyra dagar. I avvaktan på motionstidens
utgång blev propositionen
som vanligt föremål för en mycket noggrann
och omsorgsfull föredragning inom
utskottet, och sedan underkastades
ärendet realbehandling den 11 och 15
maj — alltså mer än 14 dagar efter det
att handlingarna kommit oss till handa.
Tnnan vi reste hem till pingst hade vi
fått del av det utarbetade förslagstrycket,
och vi hade alltså möjlighet att ytterligare
granska detta under pingstuppehållet.
Justeringen av utlåtandet skedde
slutligen på tisdagen efter pingst, alltså
i förra veckan. När man vidare vet
att årets proposition i allt väsentligt är
ett fullföljande av fjolårets principbeslut,
vilket föregicks av ovanligt omfattande
behandling inom jordbruksutskottet,
och att principerna alltså var välbekanta
i förväg för utskottets ledamöter,
så är det inte korrekt att beteckna behandlingen
i utskottet som en parodi.

Herr talman! Jag skall inte gå in i någon
detaljgranskning av utskottsutlåtandet.
Jag underlåter detta dels därför alt
vi högerledamöter utan reservation anslutit
oss till utskottets förslag, dels ock -

så därför att utskottets ärade ordförande
nyss har så ingående behandlat och detaljgranskat
frågan. Vad jag tänkte framföra
i dag är därför endast ett par helt
allmänna reflexioner inför förslaget och
det beslut som vi skall fatta.

För det första måste vi alla känna tillfredsställelse
över att man har fått till
stånd en överenskommelse om jordbrukspriserna
utan upprivande strider
mellan producent- och konsumentintressena.
Det vittnar enligt mitt förmenande
nu som tidigare om mognad och balans
hos de organisationer som är inkopplade
på prisförhandlingarna.

För det andra måste man som lekman
hysa beundran för det utredningsarbete
som ligger till grund för den träffade
överenskommelsen. Enigheten i besluten
bottnar säkerligen till stor del i förtroende
för de utförda beräkningarna. Det
är ett synnerligen omfattande utredningsmaterial
som förhandlarna haft att
röra sig med, och för att åstadkomma
detta har både statliga och andra utredningsorgan
varit inkopplade. Särskilt
när det gäller inkomstlikställigheten,
själva nyckelfrågan i komplexet, ställdes
utredningsorganen inför hart när
övermänskliga svårigheter. Inte minst ur
samhällets synpunkt har vi därför anledning
att med tacksamhet notera de insatser,
som man från olika håll gjort för
att få problemen så allsidigt belysta som
möjligt.

Vad har man uppnått för resultat genom
de träffade uppgörelserna, de uppgörelser
som riksdagen skall godkänna
i dag? Hurdan kommer prisutvecklingen
att bli för jordbrukets produkter under
den kommande treårsperioden? Det
är omöjligt att sia om framtiden, men
vissa tendenser kan man alltid skönja.
För konsumenterna faller det kanske
mest i ögonen att det nya prissystemet
innebär fastlåsande av en prisnivå på
livsmedel i vårt land som ligger ganska
mycket över den s. k. världsmarknadsnivån.
Det betyder emellertid inte att
vårt jordbruk är efterblivet i förhållande
till jordbruket i andra länder, tvärtom.
När det gäller rationalisering och
mekanisering kan vi hävda oss mycket

36 Nr 22 Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

väl både vid en jämförelse med jordbruket
i andra länder och vid en jämförelse
med andra näringsgrenar i vårt land.
Nej, det högre prisläget beror i stället på
att vi kommit överens om att ge våra
jordbrukare och lantarbetare ett inkomstläge
som är så mycket bättre än i
andra länder. Det är alltid svårt att göra
hållbara jämförelser mellan priser och
löner och dylikt i olika länder, men en
jämförelse mellan lantarbetarlönerna
hos oss och i andra länder kan i någon
män belysa orsaken till att vi har högre
livsmedelspriser än andra folk.

Sommaren 1955 var lantarbetarlönen i
medeltal för manliga arbetare av olika
kategorier i Sverige 355 öre i timmen. Då
är sociala förmåner och sådant inräknade
i lönen. T Danmark var motsvarande
lön 217 öre i timmen, i Norge 202 öre i
timmen, i Nederländerna 207 öre i timmen
och i Storbritannien 233 öre i timmen.
Om vi sätter indextalet i vårt land
till 100, blir motsvarande tal i våra nordiska
grannländer ungefär 55—60, d. v. s.
lönerna där är 55—60 procent av våra
löner. För Nederländerna blir talet 58,
för Västtyskland 50—55 och för Storbritannien
65. I Sverige betalas alltså en
lantarbetarlön som är 60—70 procent
högre än i en rad andra västeuropeiska
länder. Det är bland annat i dessa förhållanden
som vi har att söka orsaken
till våra högre livsmedelspriser.

Om vi vänder på frågan och jämför
den köpförmåga, som våra stora konsumentgrupper
har, med köpförmågan i
andra länder, kan vi också konstatera
att vi i vårt land har en mycket stor köpkraft
hos de breda lagren.

Trots att det nya förslaget i stort sett
innebär ett bevarande av jordbrukspriserna
från förra årets missväxt, betyder
det ändå en utgiftsminskning för jordbruksprodukterna,
vilken man har beräknat
till ungefär 65 miljoner kronor
för det år som börjar den 1 september.
Framför allt är det sänkningen av smöroch
margarinpriset som bidrar till denna
nedgång i utgifterna.

Detta var något om förslaget ur konsumentsynpunkt.
Hur ter det sig då ur
jordbrukarnas synpunkt?

För jordbrukets vidkommande är det
nya systemet förenat med betydande osäkerhetsmoment.
I princip skall jordbrukspriserna
i vårt land anpassa sig efter
priserna ute på världsmarknaden,
och vårt land blir — som herr Tjällgren
nyss nämnde — ett av de få länder i
världen, för att inte säga det enda, som
ligger öppet för import från andra länder
med importavgiften som enda gränsbarriär.
Detta utgör onekligen ett stort
riskmoment i en tid, då väldiga överskott
i de stora exportländerna innebär
ett latent hot även för oss. De senaste
månadernas utveckling på världsmarknaden
har inte heller varit särskilt uppmuntrande.
För jordbrukets del är det
därför väsentligt att man i årets prisuppgörelse
fått med bestämmelser, som
är ägnade att vara ett bättre skydd mot
import av dumpingkaraktär än tidigare
föreslagna bestämmelser. Det är också
betydelsefullt att mjölken och mjölkprodukterna
fått ett effektivt skydd som bör
innebära en betryggande garanti för det
pris man har räknat med. Mjölkproduktionen
är alltjämt vår ojämförligt viktigaste
gren inom jordbruket, och från
denna produktionsgren kommer ju större
delen av jordbrukets kontanta inkomster.

Framtiden är oviss och inrymmer moment
som kan stämma till både optimism
och pessimism. Jag tror inte att
man bör måla läget alltför ljust men
inte heller alltför mörkt. Jag tror att
stämningen inom jordbrukarleden väl
tolkas i slutorden till en artikel varmed
lantbruksförbundets ordförande inleder
den lilla skrift, »Nya given», som jag antar
att riksdagens ledamöter har fått sig
tillsänd. Där skriver godsägare Gösta
Liedberg följande: »Vad vi vet är att
jordbrukets förmåga att ''följa med’ den
vetenskapliga, tekniska och kommersiella
utvecklingen är väl dokumenterad under
tiden efter kriget och bör kunna vidmakthållas.
Vad vi vet är att det system,
som nu byggts upp, är bättre genomtänkt
och innesluter större trygghet än
det vi hade från 1932 och vidare utvecklat
fram till och med 1939. Vad vi slutligen
vet är att vår fria närings fria

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

utövare har förtroende till sig själva och
till sin gärning!»

Herr talman! Jag har redan sagt alt
vi från högerns sida har anslutit oss till
utskottets utlåtande utan att anföra någon
reservation. Det är emellertid ett
önskemål som jag till sist skulle vilja
framföra, och det gäller en av de motioner
som herr Tjällgren behandlade i sin
redogörelse. Det gäller motionen från högerhåll
om att man skulle hos Kungl.
Maj:t begära förslag till höstriksdagen
om åtgärder för att utöka den jordbruksekonomiska
undersökningen. Denna undersökning
ger en del av det statistiska
material som vi har för att kunna göra
jämförelser mellan inkomstförhållandena
inom jordbruket och inom andra näringsgrenar.
Materialet är emellertid
mycket knapphändigt. För de slättbygdsområden,
som inkomstjämförelsen
avser, bär man hittills endast användbara
uppgifter från 376 gårdar inom
gruppen 10—20 hektar. Inte ens resultaten
från alla dessa 376 gårdar går att
utnyttja vid jämförelsen. När man nu
vet att här är det fråga om fyra olika
slättbygdsområden med vitt skilda naturliga
produktionsbetingelser och synnerligen
varierande produktionsinriktning,
så är det alldeles uppenbart att
materialet är för knapphändigt. Det har
framhållits inte minst från jordbruksnämndens
sida vid förhandlingarna, att
underlaget för inkomstjämförelsen är
för litet. Det är alltså nödvändigt att få
fram ett större materiel. Detta har även
departementschefen behjärtat. Han understryker
vikten av att de statistiska
undersökningarna fortsättes och intensifieras.

1 vår motion framförde vi att det inte
räcker med att deklarera en allmän beredvillighet
och allmänna önskemål. Om
man skall komma fram med material,
som kan användas när den första treårsperioden
är slut, så är man beroende
av omedelbara uppgifter. Bokföringsåret
vid de jordbruksekonomiska undersökningarna
omfattar numera kalenderåret.
Skall man kunna utöka materialet för
kalenderåret 1957, måste man ställa medel
till förfogande redan under hösten

1956. Annars kommer vi fram ända till
nyåret 1958, och då är det för sent att
få något användbart material till de
överväganden, som skall ligga till grund
för ett nytt beslut 1959.

Detta var bakgrunden till våra önskemål
i motionen. Jordbruksutskottet ville
inte hörsamma synpunkterna, som framförts
i motionen och som utvecklades
vid utskottsbehandlingen. Jag är inte alldeles
övertygad om att jordbruksutskottets
ledamöter riktigt insåg, hur frågan
ligger till, och vikten och betydelsen av
att det fattas snabba beslut. Vi har emellertid
inte reserverat oss mot jordbruksutskottets
förslag, och jag skall inte ställa
något särskilt yrkande. Jag vill dock
rikta en vädjan till statsrådet Norup, att
statsrådet vidtar erforderliga åtgärder,
så att de önskemål, som både herr statsrådet
och jordbruksutskottet har givit
uttryck för, inte bara blir fromma önskemål
utan också leder till att vi på det
här området får ett större och mera representativt
material att arbeta med än
vad vi för närvarande har.

Herr talman! Frånsett denna vädjan,
som jag nu ber att få rikta direkt till
herr statsrådet Norup, har jag inget annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr andre vice talman! När riksdagen
i fjol godkände det nya prissystemet,
kritiserade vi detsamma därför att
cirka 200 000 jordbrukare, d. v. s. de
mindre jordbrukarna, genom utformningen
av prissystemet faktiskt blev
ställda i strykklass. Vi betecknade detta
som ett grovt åsidosättande av det
mindre jordbrukets intressen.

Det bör återigen understrykas, att
riksdagen ännu inte fått tillfälle att ta
ställning till de speciella åtgärder, som
erfordras för att nu och framdeles trygga
de mindre jordbrukarna. När man
betänker, att större delen av dessa kommit
i svårigheter på grund av flera års
missväxt, så framstår det som ingenting
mindre än en skandal att man vid
prissystemets utformning hänvisar till

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

att utredning försiggår beträffande det
mindre jordbruket. Och det hela ter
sig ju inte vackrare mot bakgrunden av
att en småbruksutredning arbetat i hela
sex år och inte befattat sig med problemet
det mindre jordbruket och prissystemets
utformning.

Är det då så underligt att den uppfattningen
sprider sig bland de mindre
jordbrukarna, att jordbruksministern
och hans kolleger i regeringen bara tänker
på storjordbruket och nonchalerar
det mindre jordbrukets problem? Gentemot
detta kanske någon kommer att
erinra om de många småbruksutredningarna.
Men det bör här på en gång
upplysas om att de mindre jordbrukarna
vid det här laget kommit till insikt
om att de senaste årens utredningar av
deras problem främst bär haft som målsättning
att förhala ett ställningstagande
till det mindre jordbrukets framtid.

Det är bl. a. mot bakgrunden av det
här sagda som vi format våra förslag i
anslutning till propositionen om prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.
Vi anser nämligen, att det måste
till kompletterande åtgärder för att dels
tillföra det mindre jordbruket ökade inkomster,
dels för vissa produkter minska
konsumentpriserna.

När det gäller Norrland känner alla
till att jordbruket där befinner sig i ett
krisartat läge. Det nya prissystemet
kommer på intet sätt att medverka till
att jordbruket där skall kunna komma
ur krisen. En rad åtgärder måste till
för att i första hand förhindra en massnedläggning
av jordbruken i Norrland
och framför allt i övre Norrland. Därför
har vi föreslagit, att det extra mjölkpristillägget
för Norrland skall fördubblas.
Det handlar här om 30 miljoner
kronor, som det norrländska jordbruket
nu så väl behöver.

Jag vet precis de argument som kommer
att anföras mot en dylik ordning.
Bland annat brukar man ju säga till oss,
att det är lätt att föreslå en fördubbling
av det extra mjölkpristillägget för
Norrland, men det är mycket svårare
att säga varifrån medlen skall tas. Till
detta vill jag säga att man varje år i de

norrländska bergknallarna bygger bunkers
för mer än 30 miljoner kronor, vilka
ingenting duger till. Någon gång måste
man väl upphöra med den galenskapen
och i stället tänka på bl. a. det
mindre jordbrukets framtid i Norrland.

Vi har vidare föreslagit, att man inte
skall uttaga några importavgifter på
fodermedel. En väsentlig del av fodermedlen
importeras. Införselavgift på fodermedel
får en direkt kostnadsfördyrande
effekt. I den mån fodermedel produceras
inom landet är det i övervägande
grad de större jordbrukarna, som
gör detta. Med hänsyn till storjordbrukens
driftkostnader och i övrigt stora
inkomster bör de kunna klara sig utan
speciella gränsskyddsbarriärer. För de
mindre jordbruken skulle det innebära
väsentliga lättnader, ty de köper ju i
mycket stor utsträckning fodermedel.

Man talar ofta om nödvändigheten av
att det mindre jordbruket måste utveckla
sig mera mångsidigt. Men samtidigt
som man predikar detta vidtar man åtgärder
för att förhindra en dylik utveckling.
De höga fodermedelspriserna
hindrar påtagligt en större mångsidighet
inom det mindre jordbruket. Storbönderna
vill givetvis ha höga importavgifter,
ty dessa gagnar dem på ett mycket
påtagligt sätt.

Tidigare har vi yrkat avslag på den
s. k. förmalningsavgiften. Vi anser fortfarande,
att den bör komma bort. Det
finns ingen anledning att svenska folket
skall betala 5 öre per kilogram mera
för vete och råg bara för att subventionera
spannmålsexporten. Spannmålsodlingen,
som främst handhas av
storjordbrukarna i mellersta och södra
Sverige, är så inkomstbringande, att en
eventuell exportförlust gott kan bäras
av dem själva. Under alla förhållanden
framstår det väl som orimligt, att svenska
folket via förmalningsavgiften varje
år skall bidraga med 34 miljoner kronor
till en dumpingexport av råg och
vete.

Smörpriset skall sänkas med 45 öre
och priset på konsumtionsmjölken höjas
med 3 öre. Den inkomstökning, som
man därmed avser att tillföra jordbru -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

ket, bör enligt vår mening inte laggas
på konsumenterna, utan det belopp det
handlar om bör ställas till förfogande
ur jordbruksnämndens clearingkassa för
fettvaror.

Med detta, herr talman, yrkar jag under
punkterna B 3), 4), 5), 10 a) och 11)
i utskottets utlåtande bifall till motionerna
I: 597 och II: 776.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Folkpartiets reservationer
till jordbruksutskottets föreliggande
utlåtande kan möjligen — det fann jag
av vad min granne herr Gustaf Elofsson
yttrat till mig under debattens gång —
föranleda någon att tro, att vi skulle i
större utsträckning vara kritiska mot
den nya given i fråga om prissättningen
på jordbrukets produkter. Så är
emellertid inte fallet, jag skulle nästan
vilja säga tvärtom. Vi har i olika sammanhang
uttalat vår tillfredsställelse
över att de nya principiella grunderna
nära sammanfaller med de linjer vi förordat,
liksom att prisavvägningen de
olika produkterna emellan innebär den
justering till förmån för animalierna,
som vi hävdat rättvisligen borde komma
till stånd. Sänkningen av margarinpriset,
kompensationen åt mjölkproducenterna
m. m., har vi också noterat
som tillmötesgående av krav från vår
sida.

Reservationerna är alltså inte riktade
mot det nya systemets grundläggande
principer, utan innebär närmast ett redovisande
av de detaljer, där vi funnit
avsteg från riksdagens beslut av i
höstas eller där möjligheter till bättre
lösningar föreligger.

.lag kanske inte här behöver gå så
mycket in i detaljer — jag vill gärna
spara tid för att kanhända i stället få
tillstånd att utnyttja litet mera av kammarens
dyrbara tid vid behandlingen
av ett kommande ärende.

Reservation 1), som redan är berörd
av flera talare, har även en principiell
innebörd, nämligen i vad mån förhandlande
parter är skyldiga att ta hänsyn
till riksdagens beslut.

Riksdagen avslog, som bekant, i höstas
med bestämdhet en motion med yrkande
om åtgärder vid import av dumpingkaraktär.
Den motionen hade samma
innebörd som förhandlingsöverenskommelsen,
vilken departementschefen
nu godtagit, överenskommelsen har den
svävande innebörden, att vid fall av mot
Sverige riktad dumping skall erforderliga
åtgärder snarast vidtagas — alltså
innan importen lett till en prisnedgång
till den nedre prisgränsen och de särskilda
spärreglerna trätt i kraft — om
importen »kan väntas medföra skada på
den inhemska prisbildningen». Kungl.
Maj:t får då befogenhet att tillgripa
kvantitativa restriktioner eller avgiftshöjningar,
även när priset på en produkt
ligger mellan prisgränserna. Härtill
kommer i detta sammanhang bibehållet
licenstvång, förbehåll vid bilaterala
handelsavtal m. m. som krånglar
till hela systemet ytterligare.

Jag förstår rätt väl jordbrukets strävan
att gardera sig mot alla eventualiteter
även under den kommande försöksperioden
om tre år. Kanske får inte
heller denna nyhet i överenskommelsen
så stor betydelse. Men den är svävande
och kan enligt mitt förmenande föranleda
onödigt trassel. Garderingen mot
prisfall förefaller fullt tillräcklig genom
de särskilda spärrreglerna och departementschefens
uttalande i proposition
nr 198/1945, där han anförde:
»Vid tillämpningen av här ifrågavarande
system bör man med alla till buds
stående medel hindra, att priset på någon
produkt överstiger resp. understiger
någon av prisgränserna.»

Vi tror alltså, att säkerheten hade blivit
fullt tillfredsställande, om avgiftsförfarandet
fått tillgripas under samma
förutsättningar som gäller för antidumpingtullar
inom det svenska näringslivet
i övrigt.

Men det intressantaste i detta sammanhang
är enligt min mening givetvis
det rent principiella, nämligen frågan:
har avtalsförhandlande parter

skyldighet att hålla sig inom den ram
riksdagen uppdragit eller inte? Går med
andra ord förhandlingsöverenskommel -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

sen över riksdagens beslut? Gör den det,
måste det innebära, att riksdagen avsäger
sig möjligheten att dirigera utvecklingen
och bland annat även möjligheten
att förenkla det nya systemet,
som genom alla undantagsregler och särbestämmelser
har blivit fullt ut lika
tillkrånglat och svåröverskådligt som
det gamla.

Jag tänker då kanske speciellt på
fettregleringen. Det är ju ganska anmärkningsvärt
att en f. d. jordbruksminister
antytt i fråga om restitutionsförfarandet
när det gäller den tekniska
industrien, att denna har fått inhemskt
slakterifett gratis och därutöver pengar
till. Nu har utskottet, såsom herr Tjällgren
redovisat, begärt en noggrann översyn
av fettregleringsbestämmelserna. Jag
skulle gärna ha sett att det i utskottsutlåtandet
ställts samma begäran beträffande
systemet i övrigt, ty det är givetvis
alldeles onödigt att ha bestämmelser,
som visar sig icke vara av behovet
påkallade. Det finns säkerligen rätt mycket
onödigt att rensa ut ur det föreliggande
förslaget vid den översyn som
skall ske om tre år.

Jag har velat ta upp och något belysa
spörsmålet om riksdagen contra
förhandlingsöverenskommelsen, då det
bör vara ett spörsmål för kammaren att
fundera över.

Beträffande reservation 2), som gäller
förmalningsavgiften och som ju är
en gammal bekant, har jag inte mer
att säga än herr Nord redan sagt.
Jag är själv fullt på det klara med att
där möter praktiska svårigheter. Kravet
reses dock från småbrukarhåll med
sådan styrka och jag tror också med sådant
berättigande, att det ändå fått ingå
bland våra reservationer.

Reservation 3) avser fodermedlen. Vi
har funnit att införselavgifterna icke har
avvägts så, att de i utgångsläget ansluter
sig till de i överenskommelsen upptagna
mittpriserna, utan snarare ligger närmare
den övre prisgränsen. Riksdagen
framhöll i höstas som bekant att man
icke genom importavgifter borde fördyra
fodermedlen mer än som kunde
anses nödvändigt för att bereda foder -

sädsodlingen ett skäligt skydd. Så förefaller
likväl inte ha skett, genom att
Kungl. Maj:t föreslagit en importavgift
av 5 kronor per decition, vilket är 1
krona mer än jordbruksproducenterna
på sin tid föreslog. Vi reservanter har
därför förordat en införselavgift av 4
kronor per deciton för korn och 3 kronor
per deciton för havre, kli och med
dem likvärdiga varor. Jag förstår nog
sambandet mellan priserna på fodersäd
och brödsäd och kanske också med
fläskpriserna, som herr Tjällgren berörde,
men vi reservanter har inte funnit
de skälen bärande utan tror att den av
oss föreslagna sänkningen av importavgifterna
på fodersäd har fullt berättigande.

När det gäller reservationerna 4) och
5), som berör äggpriset, har reservanterna
ökat till fem. Herr Alilsten har
tillkommit, vilket kanske är ägnat att
övertyga kammaren om att dessa reservationer
är om möjligt ännu mera berättigade
än de övriga! Priset på ägg
har under de fem sista åren bara stigit
med hälften så mycket som priset
på animalieprodukter. Producentstegringen
är 18 mot 36. När man sedan vet
att foderblandningarna stigit i pris med
50 procent, framstår det nog ganska
klart att äggproducenternas ersättning
för det egna arbetet har sackat efter
jämfört med andra producentgrenar.
Äggpriset inom landet är som bekant
i hög grad beroende av de priser, som
kan utvinnas vid export, och dessutom
av omfattningen av de införselavgiftsinedel
för foder, som kan utnyttjas för
exportbidrag.

Då risk föreligger att brist på exportavgiftsmedel
kan försvåra möjligheterna
att hålla äggproduktionen på en skälig
nivå, har vi velat bemyndiga Kungl.
Maj:t att under vart och ett av de kommande
tre åren ställa •— i mån av behov
— intill fem miljoner kronor av
fettclearingkassan till Sveriges exportoch
importförenings för ägg förfogande.
Nu nämnde herr Tjällgren beträffande
äggen att denna tanke, som vi framfört,
inte var förenlig med systemet i förhandlingsöverenskommelsen.
Jag vågar

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

inte direkt svara på i vad mån herr
Tjällgrens anmärkning är befogad. Men
eftersom herr Ahlsten är'' med bland reservanterna
och han bör kunna bedöma
denna fråga, har jag oreserverat instämt
i reservationen.

Slutligen skulle jag, herr talman, vilja
beröra reservation 5). Den gäller krav
på hävande av bestämmelsen om tvångsinblandning
av inhemsk rapsolja i margarinet.
Vi reservanter är inte ensamma
om att resa detta krav. Jag vill minnas
att jag i någon tidning häromdagen läste
att Sveriges industriförbund har samma
önskan. Och sammanfaller inte
den önskan med generaldirektör Söderströms
uttalande nyligen att vi framdeles
bör inrikta oss på att producera
vad som är dyrt i utlandet och köpa det
vi kan få billigt, exempelvis valolja för
den svenska margarinframställningen?
För konsumenternas del medför inblandningstvånget,
att de inte får möjlighet
att välja mellan margarin av skiftande
kvalitet och till olika priser. I reservationen
yrkas alltså, att bestämmelsen om
skyldighet för margarintillverkarna att
använda fettämnen ur svenskt oljeväxtfrö
skall utgå ur förslaget till fettregleringsförordning.
I vår partimotion och
i reservationen finns ytterligare motivering
anförd, varför jag kanske nu kan
nöja mig med att hänvisa till denna.

Jag yrkar, herr talman, bifall till denna
sista reservation och instämmer i yrkandet
om bifall till de övriga reservationerna,
givetvis frånsett reservation 7).

Herr Eskilsson tog i sitt anförande
även upp det sätt, på vilket denna stora
fråga behandlats i utskottet. Det är
nog riktigt att detta uttalande från Göteborg,
som jag för övrigt inte läst, är
överdrivet. Men vi kan ändå inte bortse
från att det vore fördelaktigt, om
man finge riklig tid på sig för att sätta
sig in i en proposition av denna omfattning.
Vår jordbruksnäring är omgärdad
med en djungel av bestämmelser,
som det för en lantbrukare måhända
är relativt lätt att sätta sig in i men
som är av sådan beskaffenhet att andra
människor måste ha eu viss tid på sig
för att kunna göra detta. Det är väl

knappast heller riktigt att föredragningen
i utskottet kommer, innan motionerna
ligger på bordet.

Till sist vill jag till jordbruksutskottets
ärade ordförande — han är tyvärr
inte inne i kammaren just nu -— och till
statsrådet Norup rikta en vädjan att
traditionsenligt överlämna den mer ingående
debatten i detta ärende till andra
kammaren. Vi är ju alla medvetna om
att våra positioner är låsta och skall
inte överdriva motsättningarna. Vi torde
inte använda vår tid här i kammaren
väl, om vi skulle ge oss in på en
alltför djupgående granskning av hela
denna stora fråga, som får betraktas
som avgjord. Folkpartiet hoppas för sin
del, att liksom tidigare så småningom
större hänsyn skall tas till våra yrkanden.
Måhända kommer vi med tiden också
att få mer gehör för dem. Jag hoppas
alltså, att de kommande talarna, framför
allt jordbruksministern, inte skall spilla
onödigt mycket krut — detta sagt
utan varje anspelning på andra kammaren
— på mig och herr Nord, så att
vi blir tvungna till långa repliker. Vi
bör i stället gemensamt glädjas åt att
meningsskiljaktigheterna har utjämnats
så väsentligt som numera har skett.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag lovar att ta hänsyn
till herr Hanssons sista vädjan att inte
spilla mer krut på honom och herr Nord
än vad som är nödvändigt.

Denna fråga är ju ingalunda ny. Kungl.
Maj:ts proposition nr 165 bygger på åtskilliga
föregångare. Vi söker nu i praktiska
livet åstadkomma möjligheter att
lösa en fråga, som är aktuell inte enbart
i vårt land utan i de flesta länder i världen,
nämligen att så långt möjligt försöka
att åstadkomma likställighet i inkomsthänseende
mellan dem, som brukar
jorden, och dem som har sin sysselsättning
inom andra näringsfång.

Denna princip har i viss mån varit
fastslagen redan genom 1947 års beslut,
som gick ut på att söka åstadkomma en
viss likställighet. Sedan överenskommelse
nåtts om att det gamla systemet icke

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

längre kan fungera, har man i 1955 års
principbeslut enats om att söka åstadkomma
inkomstlikställighet mellan dem,
som brukar 10—20 hektars jordbruk, och
de inkomstgrupper industriarbetare som
arbetar i de två lägsta dyrortsgrupperna.
I 1955 års beslut, och kanske ännu
mer i 1956 års överenskommelse, har
man försökt precisera de vägar, på vilka
vi skall gå fram för att uppnå detta
mål.

Jag vill liksom den föregående talaren
uttala min tillfredsställelse över att det
varit möjligt att uppnå en överenskommelse
mellan producenter och konsumenter,
vilken i alla förberedande instanser
accepterats med så stor enighet.
Det samförståndet har gjort sig gällande
även i jordbruksutskottet med undantag
för folkpartiets representanter, vilka i
stor utsträckning haft en avvikande mening.
Det är ganska märkligt, att man
på det hållet nu har en avvikande mening
i denna fråga, eftersom man i andra
sammanhang sagt, att det är folkpartiet
som kan tillskriva sig äran av faderskapet
för den föreliggande principöverenskommelsen.
Det är ganska märkligt
att det då just är det partiet som står för
åtta av de nio reservationerna. Men måste
ha svårt att komma överens inbördes
i det partiet!

Man har här klandrat också en del
andra ting, och det kan vara naturligt
att man gör det, om man vill lägga svårigheter
i vägen för ett förslag, som dock
har så oerhört stor betydelse, jag vågar
påstå för hela vårt folk. Men jag kan inte
finna att det är särskilt klokt att förfara
på det sättet. Vi behöver bara se
oss omkring utanför vårt lands gränser
och tänka på vad som har hänt öster ut
i Finland och söder ut i Danmark för att
finna anledning att uttala en tillfredsställelse
över att vi i vårt land på underhandlingens
och överenskommelsens väg
kunnat klara upp dessa helt naturliga
motsättningar och undgått sådana strider
som skapar sår i samhällsgemenskapen
och som ett land helst bör undvika.

Vad beträffar den principiella inställningen
till dessa frågor har man kanske
på jordbrukarhåll varit ganska betänk -

sam då det gällt att acceptera de förslag
som nu ligger på riksdagens bord. Och
varför? Jo, därför att förslagen denna
gång inte endast gäller ett år, utan jordbruket
nu får binda sig för tre år framåt,
låt vara med vissa garantier för att
överenskommelsen skall kunna justeras,
om vissa förändringar inträffar antingen
här hemma eller på världsmarknaden.
Jordbrukarna har i stor utsträckning
frågat sig, om de skall kunna acceptera
en uppgörelse på tre år. Efter moget
övervägande — förslaget har godkänts
av jordbrukets stora organisationer —
har man godtagit den nya principen
med treåriga avtal, om jag får använda
det uttrycket.

Avtal är kanske inte rätta ordet. Vad
det gäller är att åstadkomma ett skydd
för jordbruket under de närmaste tre
åren och att dra upp riktlinjerna för
hur detta skall gå till. Jag anser i likhet
med herr Eskilsson att man inte har anledning
att i detta sammanhang vara vare
sig alltför optimistisk eller alltför
pessimistisk. Man kan i dag över huvud
taget inte med säkerhet bedöma den utveckling
som kommer att ske. Jag tror
dock att sådan utvecklingen har blivit,
finns det ingen annan väg att gå än att
lämna den gamla totalkalkylen och försöka
komma fram till ett nytt system.

Att diskussionen om det nya systemet
har dragit så långt ut på tiden, är väl inte
så förvånansvärt. Jag kan försäkra de
herrar inom folkpartiet, som tycks tro
att vi i jordbruksdepartementet och regeringen
med vett och vilja förhalat behandlingen
av denna fråga, att man där
försökt handla så snabbt som möjligt.
Att de olika parterna — statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation
— inte kunde komma
överens förrän ganska sent, beror ju på
att det ifrågavarande avtalet omfattar så
många frågor av oerhört stor vikt. I det
avseendet kan det knappast jämföras
med några andra avtal och överenskommelser
som träffats under de senare
åren. När propositionen ändå framlagts
i så pass god tid som skett, tyder det väl
i alla fall på att man försökt göra sitt
bästa. Data för förslagets behandling har

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

för övrigt redovisats. Jordbruksnämndens
skrivelse kom in till jordbruksdepartementet
den 9 april. Propositionen
kunde bordläggas i riksdagen den 27
april. Det går ändå inte att på ett par
dagar skriva en proposition av denna
omfattning. Kritikerna kan visserligen
säga att man kunde ha börjat skriva på
propositionen i jordbruksdepartementet
tidigare, men jag vill påpeka att man inte
kunde skriva den färdig, förrän man
fått slutresultatet av förhandlingarna.
Jag vill framhålla för damerna och herrarna
att hela den här frågan är så komplicerad
att man, då jordbruksnämndens
skrivelse diskuterades i departementet
och inom regeringen, måste ta kontakt
med både jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen
för att få vissa
punkter klarlagda. Ett förslag av så
mångskiftande natur, så omfångsrikt och
med så många detaljer kan inte i en
handvändning utformas till en proposition.
Jag vågar påstå att riksdagen inte
har haft så få dagar på sig att handlägga
propositionen. Att man sedan i något tidningsorgan
försöker överdriva utskottets
brådska får ju stå för dess räkning. Jag
tror inte att denna fråga kan anses ha
blivit så oerhört missgynnad i jämförelse
med andra frågors behandling i riksdagen.

Vad sedan beträffar de olika punkterna
har man här satt ett frågetecken
för om den likställighet i inkomst, som
har åstadkommits, verkligen bygger på
tillräcklig utredning. Det kan man givetvis
ha olika meningar om, men jag anser
nog, att det inte är så säkert att man
får ett mycket bättre resultat genom en
kvantitativt större uredning, utan det
gäller, om man får undersökningarna
kvalitativt så goda som möjligt. Jag har
också sagt i det uttalande som är refererat
på s. 42 i utskottsutlåtandet, att
det är fråga om att redan under hösten
utbygga den jordbruksekonomiska undersökningen
för att försöka bli färdig
så tidigt som möjligt, och hade man noggrant
läst propositionen, herr Eskilsson,
så hade högern inte behövt väcka någon
motion på den punkten. Vi är alldeles
säkert överens, och beträffande de på -

pekanden, som herr Eskilsson gjorde,
vill jag säga att jag är beredd att igångsätta
undersökningar för att få fram ett
så noggrant resultat som möjligt, men
var och en vet väl att det sannerligen
inte är enkelt att åstadkomma en rättvisande
undersökning på detta område,
där man skall få olika parter att lämna
uppgifter. De allra bästa plusvarianterna
kan man nog få med, men att få minusvarianterna
att inför öppen ridå redovisa,
hur man har det, är inte så lätt.
Men jag är beredd att göra allt vad jag
kan, och jag är övertygad om att man
inom jordbruksnämnden och inom de
utredningsområden, där detta kommer
att handläggas, skall försöka åstadkomma
så bra resultat som möjligt.

Vad det sedan gäller de olika förslag
som här är framlagda, är det klart att
när det är fråga om att skapa ett skydd
för jordbruket mot utlandet, så frågar
man sig, hur man har haft det hittills
och vad det nya innebär. Ja, man tar
bort det tullskydd vi har haft, och man
tar bort en sak som har varit ännu mera
värdefull för jordbruket: den kvantitativa
importregleringen. Dessa ting försvinner,
och man framlägger här förslag om
importavgifter, som skall vara gällande
under tre år, men man har dock kommit
till att det måste finnas vissa spärrregler.
Där anmäler sig då dumpingklausulen,
som kanske inte behandlades
på det sättet i höstas, som den sedan har
utformats. Förändringen berodde på att
det redan hade hänt en del ting på
världsmarknaden, som nödvändiggjorde
en annan inställning till dumpingproblemet.
Nu säger herr Hansson: »Skall underhandlarnas
resultat stå över riksdagens
beslut?» Nej, herr Hansson, det
skall de inte. Riksdagen fattade sitt beslut
i höstas. Sedan dess har det inträffat
saker ocli ting på världsmarknaden,
som har gjort det nödvändigt, om man
skulle komma överens mellan statsmaktens
företrädare — statens jordbruksnämnd
— och jordbrukets organisationer,
att i viss utsträckning göra en jämkning
i den princip som antogs i höstas,
och det är detta som har legat till grund
för att man bär nått eu överenskommel -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

se. Denna har efter prövning godkänts
av Kungl. Maj:ts regering att läggas fram
som förslag för riksdagen, och det är
klart att riksdagen nu skall ta ställning.
Detta har varit den enda vägen att kunna
få en överenskommelse med jordbrukets
organisationer, och jag vågar ännu
en gång påpeka, att det är väl ändå till
gagn för både producenter och konsumenter,
att man lyckats träffa en överenskommelse
som kan medföra en lugn
utveckling. Jag kan inte heller tänka mig,
att det har skadat utvecklingen, att det
har försiggått överläggningar mellan
konsumenter och producenter och att
man där gör modifikationer. Jag menar,
att den förändring i dumpingklausulen
som nu föreslås har varit nödvändig, för
att en överenskommelse skulle kunna genomföras,
och jag kan inte tänka annat
än att det nya förslaget kommer att tillgodose
mycket långt gående konsumentintressen.
Vad jordbruksintresset beträffar
gäller det nu att söka åstadkomma ett
någorlunda säkert skydd i de förhållanden
som det svenska jordbruket nu kastas
in i. Det är, mig veterligt, inget land
i världen som går in för en större frihandel
eller ett större lösgörande än
Sverige gör nu, i varje fall inte något
land som är anslutet till OEEC. Jag hade
tillfälle att vara närvarande vid en konferens
för ungefär en månad sedan mellan
Europas och även andra länders
jordbruksministrar, där olika länder
framhöll sina synpunkter. Det framgick
då tydligt, att inget land var mera berett
att godta de regler som uppdragits
av OEEC när det gällde samarbetet än
Sverige, under förutsättning att även
andra länder vill solidariskt ansluta sig
till dem. Men dessa ting kommer väl inte
i tillämpning, därest inte någon bryter
mot de dumpingregler, som är uppdragna
inom OEEC. Folkpartisterna säger att
man skall vänta till dess den undre prisnivån
är underskriden, innan man vidtager
några åtgärder. Jag skulle vilja
fråga herrar Nord och Hansson: Är edra
betänkligheter mot det förslag, som här
föreligger, dikterade av intresse för de
200 000 småbrukare, som ni så ofta säger
er vara förespråkare för? Jag skulle tro

att det är nödvändigt att vidtaga dessa
åtgärder, om förslaget skall kunna accepteras
från jordbrukets sida. I realiteten
är därvidlag, skulle jag tro, både
stora och små jordbrukare av samma
mening.

Frågan hur de föreslagna åtgärderna
verkar i fråga om olika produkter skall
jag inte gå närmare in på. För den saken
har ju utförligt redogjorts i utskottsutlåtandet.

Vad sedan beträffar spannmålsregleringen
har det sagts att det möjligen inte
skulle vara ett riktigt förfarande att
Svensk spannmålshandel skall handlägga
frågor om import och export av spannmål.
I det fallet kan jag helt godtaga det
l''Hägg> som jordbruksutskottet gjort på
denna punkt och som innebär att dessa
saker i stället skall handhavas av jordbruksnämnden.
Så har skett tidigare,
och även om skrivningen därvidlag inte
är tillräckligt klar i propositionen är
det som jordbruksutskottet skrivit helt
i överensstämmelse med regeringens
åsikt och säkerligen även jordbruksnämndens.
Jag skulle inte heller tro att
jordbrukets organisationer har någon
annan mening.

Från folkpartihåll har man tagit upp
frågan om förmalningsavgiften. Jag skall
inte spilla många ord på den frågan.
Därvidlag har inte skett någon förändring.
Enligt min mening är det nästan
löjligt när man här talar om att det kan
befaras en ökad flykt från landsbygden.
Om någon bygdekvarn skulle behöva
läggas ned, så är det väl en utveckling
som ligger i linje med att den elektriska
kraften numera kommer till användning
på alltflera håll. Det kan ju inte sägas
vara någonting med jordbrukets intresse
oförenligt att man mal där hemma, och
bygdekvarnarna får på det sättet en
mindre betydelse. Jag medger gärna att
det är en utveckling, som kan vara besvärlig
för dem som drabbats av den,
men sådana saker händer ju tyvärr också
på andra områden, och jag tror inte
att jordbruket i dess helhet härvidlag
är utsatt för de största svårigheterna
med hänsyn till den rationalisering, som
nu pågår. Vad sedan gäller talet om att

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

man skulle handla orätt mot småbrukarna,
får man väl ändå säga att förmalningsavgiften
är tillkommen i samtliga
jordbrukares intresse, och åtminstone
på längre sikt skulle det säkerligen bli
svårigheter även för småbrukarna om
den icke uttogs.

Höjningen av importavgiften på fodersäd
med 1 krona sammanhänger helt
och hållet med de prishöjningar, som
skett på brödspannmålen, både på vete
och råg. Man har här endast gått in för
att hålla samma proportion.

Vad sedan beträffar importpriserna på
fodermedel, har importavgiften bibehållits
endast beträffande majsen med 3,5
öre. Att denna bibehålies är inte minst
beroende på omtanke om den produktion,
som en av reservationerna handlar
om, nämligen äggproduktionen. Detta
har skett för att tillgodose möjligheterna
att få medel för att kunna exportera
så mycket ägg som möjligt.

I en reservation har det sagts, att man
borde överföra medel från jordbruksnämndens
clearingkassa, som under vissa
omständigheter skulle kunna överföras
till äggexportföreningen. Hur överensstämmer
detta med de tankar, som
folkpartiet annars brukar föra fram?
Här vill folkpartiet att man skall ta pengar
från en clearingkassa, som internationellt
anses vara en av svenska staten
mer eller mindre ägd kassa. Om vi skulle
tillmötesgå reservationen, så innebure
det att vi ginge in för en direkt dumping
samtidigt som vi säger att vi vill
i praktisk handling omsätta vad OEEC
eftersträvar. Vi har förklarat att vi inte
vill ta statsmedel i anspråk för att hjälpa
upp exporten. Följaktligen faller reservationen,
och även om det är min
ärade vän herr Ahlsten som står för den,
så hoppas jag att kammaren inte tar intryck
av det förhållandet. Vi kan inte
tillmötesgå reservationen, om vi vill
handla konsekvent på olika områden.

Herr Helmer Persson har talat om att
man här sätter 200 000 jordbrukare i
strykklass och att kommunisterna inte
vill vara med om det. Jag skall inte
säga många ord om detta, men skall man
tillämpa kommunisternas devis »lägre

priser och högre löner», så kommer inte
bara de 200 000, utan alla de 350 Oui)
jordbrukarna i strykklass. Och detta är
vad kommunisterna vill — sedan skall
de inte försöka att i Norrbotten lägga ut
något slags lockbete om att man från
regeringens och riksdagens sida inte vill
tillgodose småbrukarnas intressen; jag
skulle tro att det föreliggande förslaget
eftersträvar att tillgodose både den ena
och den andra jordbrukarkategoriens intressen.

Här har också diskuterats ett par nyheter
som tillkom i slutet av underhandlingarna
mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets organisationer, närmast
med tanke på de svårigheter som jordbrukarna
kunde komma i innan skördeskadeutredningen
är färdig. Kungl. Maj:t
har här föreslagit avsättning av 100 miljoner
kronor till en grundfond i ett system
för reglering av skördeskador.

Utskottet säger att 4-procentregeln i
viss modifierad form skall gälla från
och med regleringsåret 1956/57, och jag
har inte anledning att säga annat än att
detta förslag bör kunna godkännas. Det
är min förhoppning att alla skall inse
— även om man kan hysa vissa tvivelsmål
om huruvida jordbruket kommer att
få arbeta under den tryggiiet som vi
jordbrukare helst önskar — att den träffade
överenskommelsen är resultatet av
ett ömsesidigt hänsynstagande. Detta är
enligt min mening den väg man bör gå
på olika områden. Det skulle vara glädjande
om kammaren, vid det beslut den
nu går att fatta, följer propositionen och
det föreliggande utskottsutlåtandet. Om
så sker, bör det betyda att ett gott steg
tagits på vägen fram mot ett resultat,
som skall bli till gagn för alla.

Till sist uttalar jag fortfarande min
förvåning över att ett parti, som säger
sig vilja företräda det mindre jordbruket
och strävandena att liberalisera handeln,
står för så gott som alla de här
föreliggande reservationerna. Skälen har
jag inte möjlighet att penetrera — jag
förmodar att reservanterna själva är mer
hemma i anledningarna till att man på
det hållet varit så givmild när det gällt
att framlägga reservationer.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

4 G

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Herr Eskilsson åberopade
i sitt anförande en skrift utgiven av
produktionssidan och betitlad »Nya given»,
däri det talas om att jordbrukarna
inför den förestående treårsperioden
är präglade av en viss osäkerhet om
vad denna period kan bära i sitt sköte.
.lag är i den belägenheten, att jag för
min del skulle kunna hänvisa till en
skrift från konsumentsidan, som utkommit
alldeles lagom till riksdagens behandling
av detta det viktigaste jordbruksärendet
i år. Utgivare är Konsumentkommittén
för jordbruksfrågor —
sammansatt av företrädare för Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation
och Kooperativa förbundet
— och skriften bär som titel den
betecknande frågan: »Blir maten dyrare?»
Det frågetecknet är väl inte alldeles
opåkallat utan värt att uppmärksamma
i den stund då riksdagen står i begrepp
att praktiskt realisera principbeslutet
från i höstas om en ny prispolitik.

Om man på producentsidan har uppfattningen
att läget ter sig osäkert för
den närmaste framtiden, och om man
på konsumentsidan talar om en viss
misstro mot den nya jordbrukspolitiken,
så finns det anledning att konstatera
en parallellitet — jag översätter då
konsumentkommitténs ord »misstro»
med ordet »osäkerhet».

Nu skall jag inte närmare uppehålla
mig vid den saken, utan konstaterar bara
förekomsten av en osäkerhetskänsla
på ömse sidor. Det finns anledning att
göra denna erinran om förefintligheten
av vad konsumenterna kallar misstro
och jordbrukarna kallar osäkerhet. Man
har tydligen rätt allmänt den inställningen,
att den treårsperiod som ligger
framför oss bör utnyttjas av statsmakterna
och de organ, som står till deras
förfogande, för oavlåtlig observation och
ett noggrant studium av verkningarna
av det nya systemet. När perioden är till
ända finns förmodligen skäl till en omprövning
med hänsyn till de erfarenheter
som kan vinnas under den tid det
nya systemet verkar.

Kommer detta nya system att infria
förhoppningarna — det är en fråga
som inte minst konsumenterna gör sig.
Enligt mitt sätt att se är det, som redan
sagts, ett spörsmål även för statsmakterna.
Verkningarna av systemet
måste med andra ord, för att nu välja
en banal formulering, följas med största
uppmärksamhet. Några garantier för
att det nya prissättningssystemet verkligen
blir bättre än det hittillsvarande
står av naturliga skäl inte att få. Det
rör sig här mera om förmodanden och
skall vi säga förhoppningar än om kunskap
i verklig mening.

En sak tycks man emellertid redan
nu vara överens om, nämligen att det
nya systemet inte är mindre svåröverskådligt
än »kalkylen», nu snart salig
i åtminnelse. Denna iakttagelse kan beläggas
med exempel, bland vilka utskottets
tillstyrkande av en motion om utredning
av möjligheterna att åstadkomma
en genomgripande förenkling av fettvaruregleringen
är ett. Till ett annat
exempel skall jag strax återkomma.

Från konsumenternas synpunkt måste
rent allmänt framhållas såsom angeläget,
att när man nu äntligen skall pröva
sig fram till ett, som man hoppas, lämpligare
system än hittills för jordbrukets
stöd, detta sker under beaktande av att
även hushållen får tillbörligt skydd mot
för dem ekonomiskt ogynnsam livsmedelsdistribution.
Ett skolexempel på hur
handeln inte får skötas, utgör vad jag
skulle vilja kalla potatisspektaklet i
vintras. Då påstod som bekant de inhemska
producenterna energiskt, att det
visst inte rådde brist på denna oumbärliga
vara. Men lika fullt var det omöjligt
för detaljhandeln, åtminstone för en
viss del av den, att få sina rekvisitioner
av potatis effektuerade. I detta läge borde
importmaskinerict ha fungerat. Detta
gjorde det inte, i varje fall långt ifrån
gnisselfritt. Det är mot bakgrunden av
bland annat detta intermezzo som man
bör läsa utskottets uttalande längst ned
på s. 46 i utlåtandet, som lyder på
följande sätt: »Utskottet förutsätter, att
importlicenstvånget kommer att tillämpas
med största möjliga smidighet.» Jag

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

tillåter mig uttala den förhoppningen,
att detta uttalande -— som jag räknar
med att riksdagen skall göra till sitt —
tas ad notam på vederbörligt håll.

Ett ord till om importlicenstvånget:
det är en anordning som inte har enbart
positiva drag. Den omständigheten, att
licensärendena skall handläggas av
jordbruksnämnden, måste dock förutsättas
vara en garanti mot varje obehörig
insyn. Angelägenheten av att eliminera
varje sådan risk accentueras av utskottet,
som i fråga om brödsädsregleringen
yrkar, att även registreringen av
brödsäd skall ske hos jordbruksnämnden
i stället för, såsom föreslagits av departementschefen,
av Föreningen Svensk
spannmålshandel, som ju är part i målet.

På s. 94 i utskottsutlåtandet finns
en skrivning, som jag till sist ber att få
fästa uppmärksamheten på. Det talas
där om att den förordade införselavgiften
på bl. a. konserver kan komma
att för vissa av dessa varor medföra en
icke oväsentlig höjning av konsumentpriserna.
Anledningen till detta utskottets
observandum är, att importavgiften
på t. ex. corned beef gör att en burk av
denna vara på 340 gram netto skulle
bli 44,6 öre dyrare, den nuvarande tullen
gör nämligen 5 öre per burk, men
importavgiften blir efter 1:18 per kg,
49,6 öre, och differensen i förhållande
till nuvarande pris skulle alltså bli 44,6
öre. För salt hästkött, s. k. hamburgerkött,
utgår nu en tull på 7 öre per kg,
och en importavgift på 70 öre, sammanlagt
77 öre per kg. Enligt förslaget skall
utgå i importavgift 118 öre per kg, och
då kommer man fram till en differens
på 41 öre per kg. Ett tredje fall är t. ex.
svinnjure och en del andra nu helt fria
varor, som kommer att belastas av en
importavgift på likaledes 118 öre per
kg. För svinnjure utgår nu en tull av
7 öre. Men detta är ju en bagatell i förhållande
till den importavgift, som kommer
att utgå, 118 öre, under förutsättning
givetvis att de i det föreliggande
materialet presenterade siffrorna är
riktiga och under förutsättning att förslaget
sättes i kraft.

Men sådana icke förutsedda konsekvenser
bör ju kunna rättas till. Jag har
anfört detta närmast för att belysa vad
jag tidigare har tillåtit mig att säga,
nämligen att även detta nya system är
svåröverskådligt och att det kräver ett
oavlåtligt observerande, så att man inte
helt plötsligt ställes inför konsekvenser,
som riksdagen alldeles säkert inte räknade
med, när kamrarna fattade sitt
principbeslut i höstas.

Herr talman! Detta är några anteckningar
i marginalen, som på intet sätt
är ägnade att förta effekten av den
kommentar till utskottets utlåtande, som
har givits av utskottets ärade ordförande.
Mina reflexioner utmynnar inte i
något annat än ett yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Till herr Berg vill jag
bara säga, att när han påstår att det står
i propositionen att registrering av brödsäd
skall ske hos Föreningen Svensk
spannmålshandel, är detta inte med
verkligheten överensstämmande. Jag erkänner
villigt, att det är något otydligt
skrivet i propositionen på s. 122, men
som det hela har tillämpats i jordbruksnämnden
och som vi varit överens om
att det skall tillämpas har det när det
gäller dessa affärer inte varit någon annan
tanke än att — såsom jag tillåtit
mig säga i mitt anförande — registreringen
ingalunda skall ske hos Föreningen
Svensk spannmålshandel, så att
konkurrenterna kan få syna fakturor
och sådant, utan registreringen skall
ske hos statens jordbruksnämnd. Detta
har också utskottet sagt, och jag tillät
mig tidigare säga att jag är helt överens
med utskottet på den punkten.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Norup sade,
att vårt parti inte skall säga att regeringen
missgynnar de mindre jordbrukarna
i Norrbotten. Men vilka är det
som säger, att det mindre jordbruket

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

blir missgynnat? Jo, det är statsrådet
Norups egna partivänner i Norrbotten
som har sagt det och säger det fortfarande.
Dessutom vill jag upplysa om att
statsrådet Norups egen partivän herr
Larsson i Hedenäset i andra kammaren
i en motion i denna fråga statistiskt har
visat att framför allt de mindre jordbrukarna
i Norrbotten är missgynnade.
När jag följaktligen säger att 200 000
jordbrukare på grund av prissystemets
utformning är satta i strykklass, så är
detta riktigt. Jag gör mig bara till tolk
för vad bl. a. herr Norups egna partivänner
säger.

Herr HANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ingå på
något längre bemötande av vad statsrådet
Norup yttrade, men jag vill ha sagt,
att det föreföll mig som om statsrådet
sköt med onödigt stora kanoner. Vi står
ändå så pass nära varandra, att starka
toner bör vara överflödiga när vi bemöter
varandra.

Folkpartiet bär traditioner såsom ett
småbrukarvänligt parti, och det är det
som kommer till uttryck i reservationerna.
Jag vill emellertid ännu en gång understryka
— jag tycker jag gjorde det
klart nog i mitt försonliga tidigare anförande
— att vi är ense om de stora
linjerna, om själva grundprinciperna
och de viktigaste frågeställningarna.
Vad folkpartiet har velat taga upp i reservationerna,
är i huvudsak detaljer,
som vi har funnit kunna vara till stöd
för det mindre jordbruket. Jag förstår
t. ex. inte, att det skulle vara mer olämpligt
att lämna exportstöd till ägg än till
brödsäd.

Här kunde kanske också vara plats att
påpeka en del andra saker. Statsrådet
sade att det inte var liberalt att handla
så och så. Men vad beträffar t. ex.
tvånget att inblanda rapsolja i margarinet,
skulle det väl innebära en liberalisering
att lämna frihet att välja den
billigaste oljan för inblandning, vilket
ger bättre och billigare margarin, helst
som läget på utlandsmarknaden tydligen
är sådant att vi med förtjänst kan avsätta
rapsoljan där.

Jag vill, herr talman, sluta med att
åter understryka, att jag hyser stor tillfredsställelse
över att de olika linjerna
inom jordbrukspolitiken har närmat sig
varandra allt mer och mer och att vi
gemensamt kan se förväntansfullt på den
kommande treårsperioden.

Herr BERG, GUNNAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag noterar med största
tillfredsställelse jordbruksministerns
kommentar till skrivningen i propositionen
rörande registrering av brödsäd. Att
jag citerade den, sammanhängde främst
med att jag ville ha en bakgrund till de
andra reflexioner jag gjorde om att även
annan registrering bör skötas på sådant
sätt, att den icke ger anledning till några
som helst irritationer. På den punkten
har ju utskottet givit till känna sin
mening genom den formulering som utskottets
utlåtande har fått.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Hansson ansåg att
det väl inte var värre att ge pengar till
äggen än att ha förmalningsavgifter. Jo,
herr Hansson, om man skall tillämpa
det system, som är rådande i OEEC och
som vi delvis lagt upp efter internationella
regler. Förmalningsavgifter är ju
egentligen en del av det pris, som konsumenterna
får betala till jordbrukarna.
Den får inte jordbrukarna uppbära, utan
den tillföres en särskild kassa, som användes
till att lyfta ut eventuella överskott.
Det ligger principellt sett ungefärligen
i linje med att vi tar upp slaktavgifter
eller mjölkavgifter och sedan
lyfter ut överskotten. Men den andra saken,
att ta ut ersättning ur statens clearingkassa
för fettvaror, blir detsamma
som att tillgripa rena statsmedel till att
lyfta ut överskott. I den frågan hävdar
vi för vår del, att i den mån andra länder
förfar på det sättet, då skall den
dumpingklausul, som vi snart skall besluta
om, träda i kraft. Det har kanske
inte reservanterna eller herr Hansson
observerat, men det ligger till på detta

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

sätt, och det gör att det inte går att
fatta beslut i enlighet med den av herr
Ahlsten m. fl. avgivna reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Efter denna långa debatt
är det kanske inte så mycket mera att
tillägga. Jag skall endast knyta an till
den punkt som herr Nord berörde i sitt
anförande och som nu senast har diskuterats
mellan jordbruksministern och
herr Hansson, nämligen förmalningsavgiften.
Herr Nord uttalade, både när
han började sitt anförande och när han
slutade, att det rådde en viss tillfredsställelse
med det nya systemet. Han menade
således att han kan godkänna det,
men trots detta föreligger reservationer.

Jag ifrågasätter, om inte dessa reservationer
är tillkomna mera som ett uttryck
för en inre tvist i folkpartiet om
vilken linje man skall välja. Det finns
nämligen motioner, där herr Nord står
som första namn och som utmynnar i
att förmalningsavgifterna skall slopas
både för jordbrukare och hans anställda,
och det finns motioner från herr
Ohlon och herr Spetz samt herr Ohlin
som går ut på att förmalningsavgifterna
skall slopas endast för jordbrukarna.
Jag tror också, att det bara är valtaktiska
spekulationer som här gör sig gällande.
Även om jordbruksutskottets majoritet
hade gjort så stor eftergift, att
majoriteten hade anslutit sig till folkpartiets
linje här, kan man fråga sig,
vilken linje majoriteten då skulle ha anslutit
sig till. Det skall bli ett nöje att
se, hur herr Ohlon och herr Spetz kommer
att ställa sig till herr Nords reservation
nr 2). Den utmynnar ju i att förrnalningsavgift
icke skall utgå för vare
sig odlare eller i hans tjänst anställda.
Detta har ju inte herr Ohlon eller herr
Spetz motionerat om, efter vad jag kan
finna.

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad herr
Mossberger här anfört skulle jag vilja
säga att såvitt jag vet råder det ingen
motsättning inom folkpartiet beträffan 4

Förslå kammarens protokoll 1956. Nr 22

de förmalningsavgifterna. Den aktion vi
har gjort här motsvarar vad vi har gjort
tidigare och avser att gynna småbruket.
Såsom jag sade i mitt anförande förut
är denna fråga lika aktuell i dag som
första gången den väcktes. Jag kan peka
på vissa händelser som har inträffat. Skaraborgs
läns småbrukarförbund var samlat
till årsmöte med ungefär 200 deltagare.
Mötet uttalade sig enhälligt emot
förmalningsavgiften. Det har pågått en
insamling av namn uppe i Dalsland,
helt fristående, och man har samlat mellan
900 och 1 000 underskrifter under
ett krav på att förmaltningsaviften slopas.
Detta visar, som jag förut sade, att
förmalningsavgiften vållar mycket missnöje
inom jordbrukarnas led. Jag förstår
mycket väl att en större jordbrukare
som har en massa brödsäd att
sälja ser litet annorlunda på denna fråga
än vi småbrukare som inte har någon
brödsäd att sälja utan odlar sådan bara
för husbehov. Men jag menar att vi i så
fall har rättighet att framställa våra yrkanden.

Det tycktes som om statsrådet hade
den uppfattningen att när nu det här
förhandlingsförslaget var framlagt borde
riksdagen utan vtidare godkänna det.
Att man i vissa frågor kunde hysa en
annan uppfattning tycktes han inte vilja
erkänna, men som riksdagsman tror jag
att vi har full rätt att göra våra yrkanden
i den ena eller den andra frågan,
och jag tror även att vi kan se problemen
på annat vis än man gör i det motsatta
lägret.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Som folkpartist måste
jag vara herr Mossberger mycket tacksam
för det intresse han ägnar åt enigheten
inom folkpartiet, men jag skulle
vilja lugna herr Mossberger med att den
saken klara vi mycket bra själva.

Jag kan efter herr Nords anförande
avstå från att säga mera.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Ett av de mest karakteristiska
dragen för det prissättnings -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

system som kammaren nu skall gå att
besluta om, i jämförelse med det gamla,
är ju att vi nu får det så ordnat att
prissättningen på jordbrukets produkter
blir direkt beroende av den internationella
handeln. Vi är såvitt jag vet
det första land som har gått in för
detta. Statsrådet Norup har redan påpekat
det, och han har framhållit den
uppmärksamhet som det bl. a. har
väckt i OEEC-kretsarna. Det är givet
att jordbrukarna varit tveksamma och
oroliga inför att gå in för ett sådant
system. De frågar sig: Kan det inte
innebära stora risker och stora faror?
Men jordbrukets underhandlare har
dock gått med på att vi skall gå in för
detta, och då de nu en gång har gjort
det och varit beredda att medverka till
denna utveckling av handeln med jordbruksprodukter,
så är det väl ganska
självklart att de också vill att systemet
skall komma att fungera såsom man hade
tänkt sig.

Nu heter det i folkpartiets reservation
nr 1 — och de synpunkter som står i
den har framförts av herrar Nord och
Hansson — att detta inte står i samklang
med det beslut som riksdagen fattade
i höstas. Jag delar inte den åsikten.
Andemeningen var i alla fall den, om jag
har förstått saken rätt, när vi fattade
beslut i höstas, att vi skulle rätta oss
efter den internationella normala marknaden.
Det är kanske inte särskilt utsagt,
och jag kan gå med på att det
kanske borde förekommit ett förtydligande
där, men jag vill erinra om att
redan jordbruksprisutredningen sysslade
med dessa ting och framförde den
tanken att mot ett dumpingförfarande
riktat mot vårt land borde åtgärder vidtagas.
Då var emellertid läget det att
det såg ut som om vi skulle få mera
normala förhållanden i den internationella
livsmedelshandeln. Man såg ljust
på framtiden. Nu har det inte blivit riktigt
så bra som man trodde. Situationen
är en annan.

Vad är det då som man vill värja sig
emot? Jo, det är en viss form av internationell
handel, där staterna handlar
och offererar priser på sina varor vilka

är för det första betydligt lägre än vad
som tas inom landet och för det andra
betydligt lägre än det internationella
priset i allmänhet. Man säljer för att
bli av med mindre partier och godtager
nästan vilket pris som helst. Nu kan det
ju sägas: Ja, men då kommer vi väl snart
till den undre prisgränsen? Men är det
inte litet sent att reagera först då? Är
det inte klokt att bromsa redan när
Kungl. Maj:t och jordbruksnämnden ser
att det förekommer ett uppenbart försök
att till vad pris som helst bli av
med jordbruksprodukter från ett land
där man kanske bara tillfälligt har ett
överskott.

Vi skall också komma ihåg att Sverige
från den 1 september blir praktiskt
taget det enda land till vilket man kan
kasta in sådana överskottspartier fritt.
Andra länder har sina spärrar, kvantitativa
regleringar och dylikt. Då är det
väl uppenbart för envar vilken stor fara
det kan bli för vårt land. Här är ingen
som begär att vi skall komma i någon
favörställning gentemot det normala internationella
priset, det är vi alla överens
om, men man vill reagera mot de
nämnda osunda företeelserna. Detta vill
märkvärdigt nog —• ja, kanske är det
inte märkvärdigt — folkpartiet inte vara
med om.

Vill man att vi skall få en sundare
handel med jordbruksprodukter länderna
emellan, då skall man väl se till att
vi är rädda om den lilla planta som så
att säga har planterats i Sverige, om
jag nu får tala litet symboliskt, och som
vi hoppas skall växa, så att allt flera
länder ansluter sig och bildar grenar
på densamma. Det är därför av vikt att
vi garderar oss mot sådant som kanske
skulle göra det omöjligt för oss att fortsätta
på den inslagna vägen och kanske
tvinga oss, när de tre åren har gått, att
på grund av ogynnsamma erfarenheter
gå tillbaka till det gamla systemet.

Detta har våra förhandlare insett, och
jordbruksministern har också haft klart
för sig hur betydelsefullt detta är. Han
har därför godtagit det förslag som våra
förhandlare har kommit till.

Jag kunde ha lust att säga en del om

Måndagen den 28 maj 1956 fm. Nr 22 51

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

förmalningsavgifler och dylikt, som senast
herr Nord var inne på, men jordbruksministern
har redan svarat på detta,
och jag skall därför låta det vara.
Jag har bara känt ett behov att något
avreagera mig med anledning av det
beklämmande intryck man erhöll av den
propå som förekommer i reservation
nr 1.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag vill endast till herrar
Nord och Spetz säga, att om det råder
så stor enighet inom folkpartiet som
vad de vill göra gällande, då är det väl
ganska onödigt att komma fram med så
många delade förslag och besvära riksdagen
med, allra helst då ni inte själva
kan enas om vilket av dessa förslag som
passar bäst. Jag frågar fortfarande, vilken
linje det skall vara.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
det nu ifrågavarande utlåtandet gjorda
hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna A och B 1 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten B 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Nord m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
B 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande punkten B 3 framställda yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna I: 597 och II: 776 i nu förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten B 4, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Nord
m. fl. vid nämnda punkt avgivna reservationen;
samt 3:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:597 och 11:776 i nu ifrågavarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i den av
honom m. fl. avgivna reservationen, uppsattes,
upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
B 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 96;

Nej — 28.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de i fråga om
punkten B 5 förekomna yrkandena propositioner,
dels på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt, dels på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid punkten
avgivna reservationen, dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:597 och 11:776 i nu förevarande
del; och förklarades den förstnämnda
propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna B 6 — B 9
hemställt.

Vidkommande punkten B 10 a, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Nord m. fl. vid nämnda punkt avgivna
reservationen; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall

till motionerna I: 597 och II: 776 i nu
ifrågavarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
B 10 a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
denna punkt avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 101;

Nej — 26.

Herr talmannen anförde, att med anledning
av kammarens nu fattade beslut
det av herr Nord framställda yrkandet
om godkännande av den av honom m. fl.
avgivna, med 9 betecknade reservationen
finge anses hava förfallit.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande
punkten B 10 b framställda yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid nämnda

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

punkt avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten B 11, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Persson, Helmer,
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionerna I:
597 och II: 776.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav uppsattes, upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
B 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Helmer Perssons
yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B 12 hemställt.

Herr talmannen yttrade, att på grund
av kammarens beslut angående punkten
B 10 a yrkandet om godkännande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Nord m. fl. vid punkten B 13 avgivna,
med 6 betecknade reservationen, finge
anses hava förfallit, varför i fråga om
nämnda punkt annat yrkande ej kvarstode
än om bifall till utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls sistnämnda
yrkande.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna C—I
samt J 1 och J 2 hemställt.

Därpå gjordes i enlighet med de beträffande
punkten J 3 framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Nord
m. fl. vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna J 4—
J 12 samt K och L hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 33, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till utskottet hänvisade ärenden, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. förvaltningen av de norrländska
malmfälten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt samarbete
mellan staten och Trafikaktiebolaget
(irängesberg-Oxelösund i l.uossavaaraKiirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet
väckta motioner.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 171, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 13
april 1956, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att å statens vägnar
med TGO träffa överenskommelse i
enlighet med vid propositionen fogade
förslag till avtal, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att uppdraga åt de av staten
valda ledamöterna i LKAB:s nuvarande
styrelse att träffa avtal om anställning,
om inköp eller förhyrning av lokaler
samt om övriga förhållanden, som kunde
föranledas av statens övertagande av bolagets
ledning.

Propositionen grundade sig på en vid
förhandlingar mellan en av staten tillsatt
förhandlingsdelegation och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund (TGO),
under förutsättning av Kungl. Mai ds godkännande,
träffad överenskommelse om
fortsatt samarbete mellan staten och TGO
i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
(LKAB). Överenskommelsen innefattade
tre avtal, nämligen dels ett avtal mellan
staten och TGO om TGO:s delägarskap i
LKAB, dels ett avtal mellan LKAB och
TGO om försäljningssamarbete och dels
ett avtal mellan LKAB och TGO om
samarbete i fråga om malmskeppningar.
Därjämte hade vissa frågor av
den natur att de icke ansetts böra intagas
i förstnämnda avtal föreslagits böra
regleras i särskild skriftväxling mellan
staten och TGO. Avtalet om försäljningssamarbete
mellan LKAB och TGO
förutsatte, att bolagen skulle samverka i
ett försäljningsbolag, där bolagen bleve
hälftendelägare. Försäljningsbolaget skulle
medverka vid försäljningsförhandlingarna
samt .handha avvecklingen av
bolagens försäljningskontrakt och deras
förbindelser i övrigt med malmköparna.
Det skulle också svara för utlandsorganisationen,
vilken sålunda skulle bli gemensam
för båda företagen även i framtiden.
Det slutliga ansvaret för försäljningarna
skulle emellertid åvila vartdera
bolaget självständigt. Genom avtalet om
samarbete i fråga om malmskeppningarna
åtog sig TGO, som skulle behålla
malmflottan i sin ägo, att ombesörja ut -

skeppningen av LKAB:s malmer enligt i
huvudsak samma riktlinjer som hittills
tillämpats.

Avtalen avsågos skola träda i kraft den
1 oktober 1957, då det nuvarande avtalskomplexet
skulle upphöra att gälla.

Enligt vad departementschefen förordat
skulle LKAB:s huvudkontor förläggas
till Stockholm.

I anledning av förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym (I: 589) och den andra inom andra
kammaren av herr Jansson i Kalix
m. fl. (11:781), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte dels i skrivelse til!
Kungl. Maj :t hemställa om utredning för
upprättande av en fond till uppbyggnad
av Norrbottens läns näringsliv efter de
principer motionärerna utvecklat, dels
uttala sig för att det av staten dominerade
LKAB lämpligen borde förlägga sitt
huvudkontor till Norrbottens län;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svärd m. fl. (1:590) och den andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:782), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 171 måtte 1. i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om så skyndsam utredning,
att förslag kunde föreläggas
1957 års riksdag dels i syfte att åstadkomma
starkast möjliga spridning till
medborgarna-skattebetalarna av aktier
motsvarande inlösningssumman till TGO,
dels rörande möjligheterna att bereda
malmkommunerna ökat inflytande i
bolaget, dels angående borttagande av
den nuvarande dolda subventionen från
LKAB till Norrbottens järnverk och införande
av en klar kostnadsredovisning
inom respektive företag; 2. uttala dels
att huvudkontoret för LKAB fr. o. m. den
1 oktober 1957 borde förläggas till Norrbottens
län, dels att nytt fraktavtal mellan
statens järnvägar och LKAB skulle
underställas riksdagens prövning;

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Norling (I: 591)
och den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. (11:780), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att med avslag på propositionen nr 171
bemyndiga Kungl. Maj:t att organisera
det nya LKAB såsom ett statligt aktiebolag
med kommunal medverkan i huvudsaklig
överensstämmelse med förslag
härom av reservanten i organisationskommittén,
landstingsdirektören Viklund,
samt i yttranden av länsstyrelsen
och landstinget i Norrbotten, att inlösa
största möjliga del av TGO:s malmbåtsflotta
enligt gällande avtal samt att bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder.
som vore erforderliga i samband
med det nya bolagets tillkomst, inklusive
åtgärder för att ordna malmförsäljning
och malmfrakt;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lars Andersson (I: 592) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson i
Hedenäset m. fl. (11:784), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 171 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att LKAB:s
huvudförvaltning måtte förläggas till
lämplig plats inom Norrbottens län eller,
därest så icke kunde ske, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och förslag senast till 1957
års riksdag, syftande till slopande av eller
i vart fall skälig jämkning nedåt av
LKAB:s huvudkontorsandel i fråga om
den kommunala beskattningen;

dels en inom första kammaren av herr
Nyström väckt motion (1:593), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att malmkommuner och landsting i Norrbotten
skulle medgivas rätt att teckna aktier
i det ombildade LKAB till belopp,
som de nu ansåge möjliga att disponera
för detta ändamål eller framdeles kunde
finna lämpligt placera i bolaget, samt att
LKAB:s huvudkontor skulle förläggas till
Norrbottens län;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Löfroth m. fl. väckt motion (IT:

783), vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att Kungl. Maj :t ville uppta
förhandlingar med LKAB:s styrelse i syfte
att trygga a) att LKAB:s huvudkontor
efter den 1 oktober 1957 förlädes till Kiruna,
b) att de av bolaget planerade engångsavskrivningarna
första verksamhetsåret
fördelades på ett flertal år, förslagsvis
3 till 5 år, c) att vid en eventuell
framtida omläggning av bokföringsåret
ett sådant tillvägagångssätt valdes, att
kommunernas intresse av kontinuerliga,
varje år inflytande skatteinkomster tillgodosåges,
samt d) att frågan om nytt
fraktavtal mellan bolaget och statens
järnvägar omedelbart upptoges till underhandling,
så att det kunde föreligga
klart till 1957 års riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 591 och II: 780 icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:590 och 11:782,
i vad de avsåge villkoren för leveranser
av malm från LKAB till Norrbottens
järnverk, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 589 och II: 781,
i vad de avsåge utredningen om upprättande
av en fond till uppbyggnad av
Norrbottens läns näringsliv, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna I: 590 och II: 782,
i vad de avsåge utredning i syfte att
åstadkomma spridning till medborgarna
av aktier i LKAB, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

V. att motionerna 1:589 och 11:781,
1:590 och 11:782, 1:592 och 11:784, I:
593 samt II: 783, i vad de avsåge förläggning
till Norrbottens län respektive
Kiruna av LKAB:s huvudkontor, icke
måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna 1:592 och 11:784,
i vad de avsåge utredning om slopande
eller jämkning av LKAB:s huvudkontorsandel,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgiird;

VII. att motionen I: 593, i vad den avsåge
rätt för kommuner och landsting

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

att teckna aktier i LKAB, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna 1:590 och II:
782, i vad de avsåge utredning rörande
möjligheterna att bereda malmkommunerna
ökat inflytande i LKAB, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IX. att motionerna 1:590 och 11:782
samt motionen II: 783, i vad de avsåge
upprättande av nytt fraktavtal mellan
statens järnvägar och LKAB, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

X. att motionen II: 783, i vad den avsåge
räkenskapsårets omfattning och i
den mån den icke kunde anses tillgodosedd
genom vad utskottet anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

XI. att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 783, i vad den avsåge fördelning
av engångsavskrivningarna, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

XII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag i de delar som
icke behandlats i det föregående,

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens
vägnar med TGO träffa överenskommelse
i enlighet med vid statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 13 april
1956 fogade förslag till avtal;

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att uppdraga
åt de av staten valda ledamöterna
i LKAB:s nuvarande styrelse att träffa
avtal om anställning, om inköp eller förhyrning
av lokaler samt om övriga förhållanden,
som kunde föranledas av statens
övertagande av bolagets ledning.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»För egen del har utskottet kommit
till den uppfattningen, att det uppnådda
förhandlingsresultatet är väl förenligt
med det uttalade syftet att finna en anordning,
varigenom olägenheterna med
nu gällande malmavtal undanröjes och
de av staten framförda önskemålen tillgodoses
under skäligt hänsynstagande
till båda parternas berättigade intressen.
Utskottet har därför funnit sig kunna

tillstyrka huvudgrunderna i det nu avsedda
huvudavtalet och ansluter sig till
vad departementschefen i detta sammanhang
anfört. Av detta ställningstagande
följer att utskottet avstyrker det i
motionerna 1:591 och 11:780 framställda
yrkandet om avslag på propositionen.
»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Sundelin, Svärd,
Jacobsson, Skoglund i Doverstorp, Staxäng,
Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
fröken Ager samt herr Nelander, vilka
ansett, att det nyss återgivna stycket av
utskottets motivering bort hava följande
lydelse:

»Utskottet har funnit sig kunna tillstyrka
huvudgrunderna i det nu avsedda
huvudavtalet och ansluter sig till vad departementschefen
i detta sammanhang
anfört. Av detta ställningstagande följer
att utskottet avstyrker det i motionerna
1:591 och 11:780 framställda yrkandet
om avslag på propositionen.»

2) beträffande motionerna I: 590 och
II: 782, i vad de avsågo villkoren för leveranser
av malm från LKAB till Norrbottens
järnverk,

a) av herrar Boman, Sundelin, Jacobsson,
Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
fröken Ager samt herr Kelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande i denna del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits;

b) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett, att
utskottets yttrande i angivna del bort erhålla
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:590 och 11:782,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till 1957 års riksdag angående
borttagande av den nuvarande subventionen
från LKAB till Norrbottens järnverk
och införande av en klar kostnadsredovisning
inom respektive företag;

3) beträffande motionerna I: 590 och
II: 782, i vad de avsågo utredning i syfte

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

att åstadkomma spridning till medborgarna
av aktier i LKAB,

a) av herrar Boman, Sundelin, Jacobsson,
Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
fröken Ager samt herr Nelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande i förevarande
del bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits;

b) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett, att
utskottets yttrande i berörda del bort erhålla
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
IV hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 590 och II: 782,
såvitt nu vore i fråga, hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag till
1957 års riksdag i syfte att åstadkomma
starkast möjliga spridning till medborgarna
av aktier i LKAB motsvarande inlösningssumman
till TGO;

4) beträffande frågan om huvudkontorets
förläggning

a) av herrar Thun, Ward, Åkerström,
Rubbestad och Jansson i Kalix, vilka ansett,
att till utskottets yttrande i denna
del bort fogas en mening av följande
lydelse:

»Skulle emellertid erfarenheten visa
att en förflyttning av huvudkontoret till
Norrbotten kan verkställas utan nackdelar
för bolaget, bör frågan härom upptagas
till förnyad prövning.»

b) av herrar Boman, Sundelin, Svärd,
Jacobsson, Skoglund i Doverstorp, Staxäng,
Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
fröken Ager samt herr Nelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande i förevarande
del bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under V hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:589 och 11:781, 1:590 och II:

782, 1:592 och 11:784, 1:593 samt II:

783, uttala sig för att LKAB:s huvudkontor
skulle förläggas till Norrbotten;

5) beträffande motionerna 1:590 och
11:782, såvitt de avsågo utredning om
möjligheterna att bereda malmkommunerna
ökat inflytande i LKAB, av herrar

Boman, Sundelin, Svärd, Jacobsson, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Gustafsson
i Skellefteå, fröken Ager samt herr
Nelander, vilka ansett, att utskottets yttrande
i angivna del bort avfattas på sätt
reservationen visade samt att utskottet
bort under VIII hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 590
och II: 782, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till 1957 års riksdag
rörande möjligheterna att bereda malmkommunerna
ökat inflytande i LKAB;

6) beträffande motionerna 1:590 och
II: 782 samt motionen II: 783, i vad de
avsågo upprättande av nytt fraktavtal
mellan statens järnvägar och LKAB,

a) av herrar Boman, Sundelin, Jacobsson,
Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
fröken Ager samt herr Nelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande i berörda
del bort hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits;

b) av herrar Svård, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett, att
utskottets yttrande i nämnda del bort
erhålla den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
IX hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna I: 590 och II:
782 samt motionen II: 783, såvitt nu vore
i fråga, uttala sig för att frågan om
nytt fraktavtal mellan statens järnvägar
och LKAB skulle underställas riksdagens
prövning.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! När riksdagen förra året
behandlade Kungl. Maj:ts propsition om
inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds
aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, sattes det bl. a.
från folkpartiets sida i fråga, huruvida
det kunde vara nödvändigt eller ens
lämpligt alt förändra den organisation
av bolaget som dittills varit rådande.
Riksdagen beslöt emellertid bemyndiga
Kungl. Maj:t att uppsäga TGO:s aktier
i LKAB till inlösen av staten. Med stöd
av riksdagens bemyndigande har Kungl.
Maj:t sedermera uppsagt TGO:s aktier
i LKAB till inlösen. Med hänsyn till riks -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

dagens beslut förra året tjänar det ingenting
till att nu diskutera lämpligheten
av denna åtgärd.

Förhandlingar liar sedan förts mellan
staten och TGO om visst fortsatt samarbete.
Jag måste uttala min tillfredsställelse
över att förhandlingarna lett till att
möjlighet skapats härför. Statsutskottet
har också fullkomligt enhälligt funnit
sig kunna tillstyrka huvudgrunderna i
det träffade avtalet.

Men om vissa detaljer i det föreliggande
utskottsutlåtandet har rått delade meningar.
Därför finnes till utlåtandet fogade
några reservationer. Jag skall inte
plädera för alla dessa reservationer, utan
inskränker mig till att i korthet redogöra
för innebörden i de reservationer som
jag har biträtt.

Vad först angår den med 1) betecknade
reservationen, hänför den sig till utskottets
skrivning på s. 14 näst sista
stycket, där utskottet förklarar: »För
egen del har utskottet kommit till den
uppfattningen, att det uppnådda förhandlingsresultatet
är väl förenligt med
det uttalade syftet att finna en anordning,
varigenom olägenheterna med nu
gällande malmavtal undanröjes.» Vi reservanter,
som vid behandlingen av denna
fråga i fjol intog en annan ställning
än vad riksdagens majoritet gjorde, har
ansett att den meningen i utskottets utlåtande
borde utgå.

Reservation 2 a) avser utskottets
skrivning på s. 15 i anledning av en av
högern väckt motion om utredning angående
»borttagande av den nuvarande
dolda subventionen från LKAB till Norrbottens
järnverk och införande av en
klar kostnadsredovisning inom resp. företag».
Folkpartiets representanter i utskottet
har ansett det vara önskvärt att i
allmänhet olika statsföretag klart redovisar
vart och ett för sin rörelse, med
hänsynstagande likväl till att inte »företagens
berättigade intressen kommer i
fara», som vi uttrycker det. Vi anser
även att frågan bör ses i ett större sammanhang
och förutsätter, att den pågående
utredningen om de statliga företagsformerna
också beaktar detta spörsmål.

Reservationen med beteckningen 3 a)

gäller den av högern i motion väckta frågan
om utredning och förslag till 1957
års riksdag i syfte att åstadkomma starkast
möjliga spridning till medborgarna
av aktier i LKAB motsvarande inlösningssumman
till TGO. Folkpartiets representanter
i utskottet har ansett, att
det inte finns skäl att frågan om eventuell
placering av aktier i LKAB på enskilda
händer tas upp till en speciell utredning.
Om denna fråga skall tas upp,
bör utredningen enligt vår mening gälla
inte enbart LKAB utan även andra statliga
bolag.

Reservationen med beteckningen 4 b)
gäller huvudkontorets förläggning. I denna
fråga anser reservanterna — högerns
och folkpartiets representanter i utskottet
— att starka skäl föreligger för att
huvudkontoret förlägges till Norrbotten.
Reservanterna erinrar om att den väsentligaste
delen av gruvdriften äger
rum inom Kiruna kommun. I detta sammanhang
bör jag kanske något erinra
om vad som har sagts i en del motioner
just i denna fråga.

I en av representanter för bondeförbundet
avgiven motion sägs det bl. a.: »Det
har med rätta i vissa sammanhang framhållits,
att förekomsten inom Norrbottens
län av en huvudförvaltning av den
omfattning och med den kompetens, som
det här torde bli fråga om, skulle betyda
en väsentlig stimulans för länet. Samhörigheten
mellan länet och LKAB skulle
vidare främjas på ett bättre sätt än om
ledningen för bolaget är långt borta med
huvudkontoret förlagt till Stockholm.
Skötseln av företaget torde även avsevärt
underlättas genom den fortlöpande närmare
kontakt som skulle ernås mellan
lokalförvaltningarna och huvudkontoret,
om detta senare förlädes inom länet. Huvudkontorets
förläggning inom länet
skulle därjämte förvisso medföra en betydande
stimulans för länets ekonomiska
och industriella utveckling.»

Dessa synpunkter i bondeförbundsmotionen
har bondeförbundets representanter
i utskottet väl inte ansett vara vägande,
och därför har de gått på majoritetens
förslag om att förlägga huvudkontoret
till Stockholm.

Det finns också en socialdemokratisk

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

motion i detta ärende. Den är avgiven
i andra kammaren av herr Ivar Jansson
i Kalix m. fl. I den säges att organisationskommitténs
överväganden i
denna detalj är ytterst knapphändiga
och att de inte lämnar de övertygande
motiveringar man måste ha för att kunna
acceptera linjen att huvudkontoret
bör vara förlagt till Stockholm. »Starka
argument bär å andra sidan framförts»,
heter det i motionen, »för den uppfattningen,
att huvudkontoret väl kan ligga
i Norrbotten, där fyndigheterna ligger.»

Ej heller på socialdemokratiskt håll
har motionärerna vunnit anslutning i utskottet.
Även från det hållet bär man
utan undantag gått på linjen med en
förläggning av huvudkontoret till Stockholm.

Reservationen med beteckningen 5)
av representanter för högern och folkpartiet
innebär, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag rörande möjligheterna alt bereda
malmkommunerna ökat inflytande i
LKAB.

Reservationen 6 a) gäller fraktavtalet
med statens järnvägar. I propositionen
förutsättes, att förhandlingar om ett nytt
fraktavtal skall upptagas mellan det nya
bolaget och statens järnvägar. Folkpartirepresentanterna
har ansett, att utskottet
bort uttala, att vid dessa förhandlingar
normala transportekonomiska
hänsyn hör beaktas och att resultatet
av förhandlingarna bör redovisas för
riksdagen. Vi bär däremot inte — såsom
högerreservanterna — ansett det behövligt
eller lämpligt att avtalet underställes
riksdagens prövning.

Det är i korthet innebörden av de reservationer,
som jag i utskottet givit
min anslutning till. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till dessa reservationer.

Herr DE GEEIt (fp):

Herr talman! För några dagar sedan
diskuterade vi i denna kammare frågan
om förläggningen av vattenfallsstyrelsens
nya förvaltningsbyggnad. Det gjordes
då gällande att vi verkligen hade ett

tillfälle att decentralisera de centrala
myndigheterna från Stockholm. Skälen
var mycket starka både för och emot,
och man kan nog förstå att det härvidlag
icke blev någon utflyttning från
Stockholm.

Saken ligger annorlunda till, när en
liknande fråga kommer upp i dag, nämligen
frågan om LKAB:s huvudkontors
förläggning till Stockholm eller till Norrbotten,
närmast då till Kiruna.

Nog bör ett huvudkontor vara förlagt
till den ort, där bolagets huvuduppgifter
finns att lösa. Företagsledningens huvuduppgift
i bolagets nya konstruktion är
att bryta malm i Norrbotten, planera
brytningen och rationalisera verksamheten
i vad gäller såväl gruvor som hamnar.

Genom det nya avtal, som tillkommit
och som i dag skall godkännas, har *det
nya företagets uppgifter i hög grad förenklats,
dels genom tillkomsten av ett
särskilt försäljningsbolag, dels genom
att skeppningen av malm alltjämt skall
skötas av TGO. Det är klart att intima
kontakter måste finnas mellan den nya
företagsledningen och försäljningsbolaget
respektive skeppningsförrättningarna.
Men det finns ju telefon, teleprinter
m. fl. moderna kommunikationsmedel, så
inte behöver huvudkontoret förläggas till
Stockholm av den anledningen. Jag vill
betona att själva försäljningsarbetet är
ganska enkelt. Mest är det fråga om rutinarbete.
Uppgörelsen med den störste
och främste köparen, Tyskland, sker
vanligen bara en gång om året. Det är
klart att ingående förhandlingar då måste
äga rum. Men annars är det rutinarbete,
när det stora försäljningsavtalet en
gång är klart. Detsamma gäller i fråga
om skeppningarna.

Den omständigheten att försäljningsoch
skeppningsverksamheten är förlagd
till Stockholm utgör alltså icke något
skiil för att också huvudkontoret skall
förläggas dit. Ett avdelningskontor kan
ju lämpligen förläggas till Stockholm.
Jag vill erinra om att de stora enskilda
företagen nästan undantagslöst bär sin
buvudförvaltning förlagd till den plats
eller trakt där de har sin produktion. Se

Nr 22

Måndagen den 28 mai 1950 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

till exempel på Stora Kopparbergs bergslag
eller Celluiosakoncernen! Jag vill erinra
om att Stora Kopparbergs bergslag
under första världskriget beslöt sig för
att flytta huvudkontoret till Stockholm
med tanke på den intima kontakt som
under sådana tider var nödvändig att
hålla särskilt med regleringsmyndigheterna.
Men den sejouren i Stockholm
blev inte lång, den förorsakade stora
kostnader, och efter ett par år överförde
man åter kontoret till Falun. Jag tror
inte att den nya ledningen för LKAB behöver
ha mera förhandlingar och kontakter
med ämbetsverk och andra centrala
myndigheter än våra stora privata
företag, så att det av sådan grund skulle
finnas anledning att inte förlägga kontoret
till Kiruna. Jag tror att ett huvudkontor
i Kiruna kommer att arbeta både
effektivare och billigare än ett kontor
i Stockholm, och jag är övertygad om
att framtiden kommer att utvisa, att förvaltningen
kommer att bli betydligt dyrare
än den del av det gamla Grängesbergsbolaget
som skötte LKAB var.

Då jag vill tillstyrka de motioner som
rekommenderar inte en utredning utan
en definitiv förläggning från början till
Norrbotten, vill jag emellertid samtidigt
framhålla, att överenskommelsen annars
i väsentliga delar är bra. Man kan fråga
sig inför denna överenskommelse, varför
vi skulle göra den där skilsmässan
förra året, men det misstag som detta
enligt min mening innebar elimineras
till väsentlig del genom det nu föreliggande
förslaget.

Jag skall också med några ord beröra
en annan sak, som inte gäller propositionen
utan som gäller en högermotion.
Det talas där om Norrbottens järnverk
och dess dolda subventioner — jag lägger
särskilt tonvikt på ordet »dolda».
Om man länge spottar på en sten, blir
den våt, och jag vet inte hur många
gånger detta tal om våra dolda subventioner
har upprepats. Jag talar här i
egenskap av ordförande för järnverkets
styrelse, så att jag säger »våra». Det
finns inga dolda subventioner i Norrbottens
järnverk! Om jag inte är vittnesgill,
kan jag hänvisa till disponent Nils

Danielsen, som på särskilt uppdrag
gjort en utredning, och han framhåller
speciellt, att det inte finns några dolda
subventioner. Det är här fråga om malmkontrakten.
Två av dessa är offentliga
handlingar, och det tredje har redovisats
offentligt.

Detta hindrar inte att jag delvis förstår
högermotionens synpunkter, när
man vill att de fördelar som Norrbottens
järnverk har genom sina fördelaktiga
malmkontrakt skall redovisas. Men för
den sakens skull behöver man ingen utredning.
Det kan ske genom en order
från departementet till järnverket.

Man frågar sig från järnverkets sida:
Vad kan vara orsaken till att man önskar
detta? Ja, det är naturligtvis för att
få en rättvisande jämförelse med andra
järnverk. Men då kan från Norrbottens
järnverks sida ifrågasättas, om inte våra
konkurrenter, de enskilda järnbruken,
också bör lämna en redovisning. Jag vill
påpeka att samtliga järnbruk, som tillverkar
handelsjärn baserat på malm,
också har egen malmbrytning. Vi har
försökt få reda på hur redovisningen
mellan deras gruvavdelning å ena sidan
och deras järnbruk å andra sidan sker
internt, men vi har inte lyckats. Om vi
nu får order att redovisa storleken av
våra fördelar till följd av malmkontraktet
med LKAB, kan vi komma i en ofördelaktig
dager vid jämförelse med något
annat företag, som har väl så billig
malm från egna gruvor.

Jag vill till slut göra några reflexioner
kring den nyss tillsatta utredningen.
Det har ju framförts krav på en sådan
utredning också motionsvis. Jag tror att
motionärerna har blivit bönhörda över
hövan, ty innan motionerna behandlats
i utskottet, var den av dem efterlysta
utredningen tillsatt.

Jag vill ingalunda kritisera den tillsatta
utredningen och dess uppdrag —
tvärtom. Jag bror att den är ägnad att
stilla den naturliga oron i Norrbotten,
och den har därför en psykologisk betydelse.
Dess direktiv då det gäller att
utarbeta reella förslag anser jag också
vara riktiga med tanke på Norrbottens
framtid.

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

Dock kan jag inte låta bli att raljera
litet grand över ett av motiven till att
utredningen igångsatts, nämligen tanken
på hur det skall gå när malmtillgångarna
i Norrbotten sinar. Ja, herr talman,
mina damer och herrar, skall vi verkligen
börja oroa oss för vad som kommer
att hända år 2300 eller år 2400?
Kring sekelskiftet var vi i Bergslaget
verkligen oroliga för våra malmtillgångar.
Det beräknades då att vi hade kvar
malm för 50 år framåt. Det har nu gått
ett halvt sekel sedan dess, och i dag pekar
kalkylen på att vi har malm kvar
under 75 år. Trots detta är vi inte oroliga.
Hur är det då med motsvarande
förhållanden i Norrbotten? Den preliminära
och mycket säkra kalkylen har
visat att där finns malm för 200 år framåt,
och då har man ändå räknat med att
man inte skall gå ned på större djup än
1 000 meter. På åtskilliga håll i världen
hryts det malm på 2 000 meters djup.
Går vi ned till det djupet i Norrbotten,
finns där malm för minst 400 år framåt.
Det skälet till utredningen tycker jag
alltså att man helt kunde bortse ifrån.

Jag ber till slut, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som betecknats
med 4 b) och där det yrkas att
huvudkontoret skall förläggas till Norrbotten.
I övrigt vill jag tillstyrka utskottets
förslag.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Även om jag inte delar
herr De Geers uppfattning att inlösen
över huvud taget inte hade bort ske, vill
jag för min del inte bestrida hans eminenta
ekonomiska expertis särskilt på
gruvhanteringens område. Vi i utskottet
och på avdelningen är ju inga ekonomiska
experter, och man kan säga att
tiden för behandlingen av frågan har
varit något knapp. Vi har dock efter
bästa förmåga och med hjälp av föredragande
i de till synes mest omstridda
frågorna —- de norrbottniska skatteproblemen
och spörsmålet om huvudkontorets
förläggning —- prövat dessa frågor
och ansett oss kunna tillstyrka Ivungl.
Maj ds proposition i dess helhet.

Även om reservanterna inte vill understryka
utskottets uttalande att propositionens
förslag är väl förenligt med
tillgodoseende av dess syfte, har de dock
ansett sig kunna tillstyrka detsamma.
Alla —- även reservanterna — motsätter
sig således förslaget att avslå propositionen.

Det finns dock en fråga som jag har
varit litet tveksam om. De motionsvis
framförda kraven på kommunal aktieteckning
i LKAB skulle jag för min del
utan större betänkligheter kunna önska
förverkligade. Vad däremot beträffar
förslaget om att göra LKAB till ett allmänt
aktiebolag genom aktiernas försäljning
till, som det heter i högermotionen,
svenska folket, vill jag helt ansluta
mig till utskottets avstyrkande.
Man kan väl också ha rätt att fråga sig,
varför tanken att malmbolagets kapital
skulle delas ut bland svenska folket
framförs just som svenska folket självt
övertager bolaget och dess förvaltning.
Enligt högermotionen skulle till allmän
aktieteckning utlämnas lika stort belopp
som lösensumman till TGO. Jag kan inte
förstå annat än att statens inflytande
på bolagets förvaltning härigenom skulle,
om inte äventyras så dock i varje
fall minskas betydligt. Skulle aktier motsvarande
hela inlösningssumman överlåtas
till privata intressenter, skulle ju
statens inflytande i stort sett bli oförändrat
i jämförelse med vad det hittills
varit.

Utskottet avstyrker motionerna som
enligt min mening innehåller ett föga
realistiskt och välbetänkt yrkande. Med
ett aktievärde av 1 000 kronor torde det
inte heller bli så många av småfolket
som kan begagna sig härav. Och man
kan fråga sig: Varför har inte dylika
krav ställts tidigare, när privatkapitalismen
och storfinansen behärskade
LKAB?

Man kan nog också fråga sig, varför
huvudkontorets förflyttning från Stockholm
till Norrbotten just nu har blivit
så aktuell på borgerligt håll. Under de
decennier då bolaget dirigerades av privata
intressen har från den borgerliga
oppositionen inga krav framställts i

Nr 22

Måndagen den 28 niaj 1956 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

riksdagen om huvudkontorets förflyttning.
Det nu så starkt framhållna norrlandsintresset
synes knappast vara det
dominerande skälet för den borgerliga
oppositionens hållning i denna fråga.
Att just nu vidtaga en sådan omorganisation
av förvaltningsapparaten har
synts utskottet föga lämpligt. Jag medger
gärna att förslaget om huvudkontorets
förflyttning till Norrbotten rent
känslomässigt kan synas bestickande och
naturligt och att detta från början gällde
även mig, men sedan vi fått ingående
informationer om härmed sammanhängande
svårigheter, har vi utan tvekan
stannat för att åtminstone tillsvidare
bibehålla huvudkontoret här i
Stockholm. Utskottet anser att huvudkontorets
behov av bästa möjliga kontakt
med försäljningsbolaget, med TGO
och med olika myndigheter i såväl
Stockholm som utlandet i förvaltningstekniskt
hänseende bättre tillgodoses vid
dess bibehållande i Stockholm än vid
dess förflyttning till Norrbotten. Utskottet
anser med andra ord att Stockholm
medför så betydande fördelar jämfört
med Norrbotten, att övervägande skäl
talar mot förflyttning i samband med
omorganisationen. Den platsledning som
har hand om produktionen måste finnas
kvar i Norrbotten och torde inte
kunna göras mycket mindre om även
huvudkontoret förlägges dit. Detta synes
i varje fall bli en onödig omorganisation.

De norrbottniska kraven på att en
större del av den stora avkastningen
från de norrländska malmfälten skulle
tillföras det norrländska näringslivet för
att bereda landsdelens inbyggare bättre
försörjningsmöjligheter, synes helt
naturliga och väl värda beaktande från
statsmakternas sida.

Kravet på kommunalt inflytande i
bolagets ledning genom rätt för kommunerna
att teckna aktier i bolaget synes
mig helt naturligt, och jag för min del
skulle gärna härvidlag, såsom jag visst
sagt förut, förenat mig med yrkandet
härom, om detta varit i överensstämmelse
med nuvarande kommunallagstiftning.
Men principiellt gäller problemet

inte bara LKAB. Malmfältskommunernas
önskan att få huvudkontoret förlagt till
Norrbotten synes i huvudsak motiveras
med en önskan att få en större del av
malmbolagets skattebetalning och en annan
fördelning mellan Stockholm och
Norrbotten i skattehänseende.

Ingen enighet :iar dokumenterats i fråga
om huvudkontorets förläggning till
Norrbotten. Skatteproblemet tycks vara
det väsentliga. Vi har ju sedan gammalt
en norrlandsfråga. Norrlänningarna anser
sig ha fått alltför liten del av de
hundratals miljoner, som exploaterandet
av landsdelens naturrikedomar har givit
exploatörerna. Norrbottningarnas svårigheter
att skaffa arbete och försörjning
åt en ständigt ökande befolkning är alltför
väl kända. Sådana statsingripanden
som Statens skogsindustrier och Norrbottens
järnverk har helt naturligt varit
välkomna och välgörande, men intresset
för större delaktighet i malmfältens
vinst kan inte anses oberättigat. Deras
krav på en bättre skattepolitik och skattefördelning
till Norrbottens förmån,
bland annat genom huvudkontorets förflyttning
till Norrland, torde, efter regeringens
beslut om LKAB-fonden till
stöd åt Norrlands näringsliv, ha förlorat
åtskilligt i aktualitet vad huvudkontorets
förflyttning beträffar, och jag
skulle tro även i fråga om de andra för
Norrbotten aktuella skatteproblemen.

Den i fråga om huvudkontorets förläggning
av herr Bubbestad och fyra socialdemokrater
framförda reservationen
med yrkande om att, därest erfarenheten
skulle visa att en förflyttning av huvudkontoret
kan verkställas utan nackdelar
för bolaget, frågan härom bör
upptagas till förnyad prövning, har utskottet
väl i och för sig ingenting emot.
Detta förslag kom upp i sista minuten,
då vi höll på med justeringen. Frågan
har i varje fall inte diskuterats inom avdelningen,
men då vi anser en dylik omprövning
ganska självklar, om förhållandena
så skulle påkalla, synes oss en
dylik deklaration var onödig.

Såsom skäl för det föreliggande förslaget
har också anförts önskvärdheten
av näringslivets lokalisering till lands -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

bygden. Talet härom synes mig i detta
sammanhang föga relevant. Det är ju här
inte fråga om förflyttning av produktionen.
Gruvorna kan ju inte flyttas; de
ligger där de ligger. Och folkets försörjning
genom arbete torde bli densamma
som förut, även om huvudkontoret skulle
bli kvar i Stockholm. Skattefrågorna torde
kunna ordnas genom andra åtgärder,
som ju för övrigt redan vidtagits.

Den av organisationskommittén föreslagna
omläggningen av LKAB:s räkenskapsår,
som skulle vara ekonomiskt förmånlig
för bolaget men å andra sidan
medföra betydande skattebortfall för
landsting och kommuner, har varken departementschefen
eller utskottet ansett
sig kunna förorda. Utskottet ansluter sig
även till departementschefens uttalande
att om det framdeles skulle anses påkallat
att överväga en omläggning av
räkenskapsåret skall därvidlag hänsyn
tagas till kommunernas berättigade anspråk
på skattemedel. Utskottet förordar
ävenledes att överenskomna förestående
avskrivningar första verksamhetsåret
fördelas på flera år, förslagsvis
tre år, och understryker samtidigt att
behörig hänsyn bör tagas till kommunernas
skatteintressen även i denna fråga.

Dessa utfästelser och åtgärder synes
också i viss mån ha lugnat åtminstone
de utanför den borgerliga oppositionen
stående motionärerna inom statsutskottet,
i varje fall så pass att de ansett sig
kunna biträda utskottets förslag.

De från oppositionens sida framförda
kraven på utredning angående vad man
kallar den »dolda subventionen» till
Norrbottens järnverk har ju herr De
Geer varit inne på, och jag kan därför
förbigå den frågan. Jag vill dock påpeka
att det i propositionen tydligt säges
ifrån att om järnverket skulle erhålla
mer än 500 000 ton malm den överskjutande
delen skall betalas efter gängse
marknadspris. Följaktligen skulle TGO:s
vinstandel härigenom vara skyddad, och
detta skulle väl vara det väsentliga motivet
för motionärernas framställning.

Utskottet anser nog också att denna
fråga ligger något vid sidan av själva
huvudavtalet. Detsamma torde också, till

och med i högre grad, kunna sägas om
yrkandet att frågan om nytt fraktavtal
omedelbart skall upptagas till behandling,
så att ett dylikt nytt avtal kan
föreläggas nästa års riksdag. Då nuvarande
avtal upphör den 30 september
1957, må det synas självklart att LKAB:s
nya ledning utan påstötning upptar förhandlingar
om ett nytt sådant fraktavtal.
Att detta nya fraktavtal, mot allmän
praxis, skulle underställas riksdagens
godkännande, har utskottet för sin del
inte velat vara med om att begära.

Det torde heller inte vara ur vägen att
i detta sammanhang påminna om att
SJ:s vinst på malmbanan underlättar
driften å de järnvägssträckor även i
Norrland, som inte betalar sig helt genom
egna inkomster.

Särskilt från kommunistiskt håll har
mycket starkt gjorts gällande, att TGO
på ett uppseendeväckande sätt favoriserats
vid uppgörelsen. Departementschefen
framhåller för sitt vidkommande,
att TGO:s framtida vinstandel sedd i törhållande
till det kapital TGO binder i
LKAB uppenbarligen är förmånligare än
vad staten rimligen kunde erbjuda andra
eventuella intressenter, detta med hänsyn
till fördelarna av ett tills vidare
fortsatt samarbete. Vi kan ju säga »tills
vidare», då avtalet kan uppsägas att
gälla, låt vara först efter 20 år.

Till sist vill jag påpeka, att av departementschefen
begärt bemyndigande
att med TGO överenskomma om mindre
jämkningar i det av riksdagen godkända
avtalet — jag räknar med att det
kommer att godkännas — av utskottet
har tillstyrkts under förutsättning att
jämkningarna inte avser förhållanden
av mera betydelsefull natur och följaktligen
inte har slörre ekonomisk räckvidd.

Ja, herr talman, med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag på
samtliga punkter.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:
Herr talman! Den ärade talesmannen
för utskottet frågade, varför oppositionen
först nu har kommit med förslaget

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

om huvudkontorets förläggning till Norrbotten;
det har ju gått årtionden, då vi
varit belåtna med att det legat i Stockholm.

Jag skulle i min tur vilja fråga den
ärade representanten för utskottet: Har
det inte inträffat någonting nytt? Annars
skulle vi ju inte behandlat den fråga
som här föreligger. Förut var LKAB
en del av Grängesbergskoncernen. Den
skötte försäljningen och skeppningarna
och flera företag i mellersta Sverige. Nu
har en klyvning ägt rum och ett särskilt
försäljningsbolag har bildats. Det är väl
inte meningen att detta försäljningsbolag
skall vara en nullitet, utan det bör
arbeta under eget ansvar och under en
självständig och skicklig ledning. Det
behövs inte en ständig övervakning,
utan man kommer överens om principerna.
Skeppningen skall TGO på samma
sätt sköta med ansvar.

Skattefrågan har enligt vad jag tror
inte spelat någon roll när oppositionen
tagit ställning i frågan om huvudkontorets
förflyttning. Jag vill bestämt rikta
mig mot dem som talar för en utredning
på området. Det förvånar mig verkligen
att jag tycks vara mer norrbottning
— även om jag är ganska mycket
norrbottning —■ än norrbottningarna
själva, som inte bestämt vill kräva att
huvudkontoret nu skall förläggas till
Norrbotten. Kommer inte huvudkontoret
dit nu, mina herrar, så är jag övertygad
om att det aldrig kommer dit!
Tänk på det i Norrbotten!

Jag vill dock inte enbart vara negativ,
utan framhåller till slut, att jag i det
stora hela stöder förslaget och anser att
det är bra. Men på denna punkt är jag
absolut oppositionell — inte bara därför
att jag är såsom till hälften norrbottning! -

Herr LEANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Den fråga herr De Geer
ställer till mig kan man ställa både till
utredningsmännen och till vederbörande
statsråd, och jag skulle tro att de
har större möjligheter än vi att bedöma
den. Att vi låtit oss i viss mån påver -

kas av en känsla, att skattefrågan härvidlag
visserligen kanske inte varit avgörande
men dock rätt mycket dominerat
intresset, det må ju vara förlåtligt.

Dessutom vill jag påpeka — jag sade
det kanske i mitt förra anförande — att
man inte har kunnat konstatera någon
enighet om var i Norrbotten huvudkontoret
i så fall skulle förläggas.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Mig synes det i dag inte
finnas någon anledning att närmare diskutera
det underhandlingsresultat, som
förhandlingarna mellan staten och TGO
lett fram till i fråga om fortsatt samarbete
inom den gruvindustriella verksamheten
vid malmfälten och LKAB:s
arbetsplatser i övrigt. Jag vill här bara
nämna, att jag inte har några som helst
erinringar mot detta underhandlingsresultat,
då jag förstår att ett fortsatt samarbete
är ägnat att skapa trygghet och
alltså har betydelse för bygden där
uppe.

Emellertid har länets folk visat sitt
stora intresse för denna fråga genom
skrivelser i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 171. Sålunda har Kiruna
stad och Gällivare kommun, Luleå
stad, Norrbottens läns landsting och
länsstyrelsen i Norrbottens län framfört
vissa synpunkter, som man ansett det
betydelsefullt att i detta sammanhang
delge statsmakterna, närmast då departementschefen.
Jag har den uppfattningen
att dessa skrivelser och de uppgifter,
som där lämnas, till viss del har varit
avgörande för att vi kommit så pass
långt, att vi är så gott som säkra på
att skatteintressena synes vara tillgodosedda,
särskilt genom att räkenskapsåret
åtminstone tills vidare inte skall
förändras. Vi har också kommit så långt
att det blivit säkerställt, att Norrbotten
kommer alt representeras i den nya
bolagsledningen.

För övrigt bör man känna sig nöjd
med det verkligt fina initiativ som departementschefen,
statsrådet Sträng, har
tagit i och med att han tillkallat en kom -

Måndagen den 28 maj 1956 fm. Nr 22 65

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

mitté, som kommer att få i uppgift att
försöka utreda frågan om avsättning av
viss del av statens vinst på malmbrytningen
till en fond för statligt stöd till
utvecklings- och forskningsarbete inom
näringslivet, varvid förhållandena i norra
Sverige kommer att skänkas särskilt
beaktande.

Vad nu malmfrakterna på malmbanan
beträffar så anser utskottet, att det ännu
inte finns någon anledning att ingå på
den frågan, utan att det bör ankomma
på LKAB:s nya ledning att upptaga förhandlingar
med järnvägsstyrelsen i syfte
att träffa nytt avtal då det gäller dessa
frakter för tid efter den 30 september
1957. Härtill vill jag bara nämna, att
malmkommunerna och Norrbottens läns
landsting är mycket intresserade av att
få vara med vi dessa förhandlingar. Vi
har under tio års tid brottats med just
detta problem att söka åstadkomma en
kommunal beskattning av de s. k. dolda
fraktavgifter, som statens järnvägar tagit
av LKAB. Man anser då att det är
rimligt, att en, två eller tre representanter
från Norrbotten får deltaga i dessa
underhandlingar redan från början,
därför att de skatteekonomiska intressena
från malmkommunernas sida rör
sig om avsevärda belopp. Jag behöver
bara säga, att under de senaste åren har
de skatteintäkter vi förlorat uppgått till
mellan 10 och 12 miljoner kronor årligen.

Herr talman! Jag har i motionen I:
593 bland annat yrkat, att malmkommuner
och landstinget i Norrbottens län
skall medgivas rätt att teckna aktier i
det ombildade LKAB till belopp, som de
nu anser möjliga att disponera för detta
ändamål eller framdeles kan finna lämpligt
att placera i bolaget. Här säger utskottet
— och det har för övrigt departementschefen
uttalat i propositionen
— att man kommer att begå ett brott
mot nuvarande kommunallagstiftning,
ifall man skulle bifalla denna att-sats i
motionen om att kommun skall ha rätt
att teckna aktier. För min del anser jag
att detta är märkligt, men givetvis är
det expertis som står bakom denna mening.
.lag dristar mig dock, trots att ex 5

Första kammarens protokoll 1956. Nr 22

perterna anser att detta är ett brott mot
lagstiftningen, att yrka bifall till denna
del av min motion.

Vidare har jag i motionens andra attsats
yrkat, att riksdagen måtte besluta
att LKAB:s huvudkontor skulle förläggas
till Norrbottens län. Här har utskottet
sagt nej på av utskottet anförda skäl.
Själv tycker jag att det är ganska märkligt
om man inte skulle kunna ordna denna
sak. Har man försäljningsorganisationen
i Stockholm kan det väl inte vara
så märkvärdigt att ha huvudkontoret
i Kiruna eller Luleå, ty våra nuvarande
kommunikationer är mycket goda och
de kommer att bli bättre. Jag tror därför
inte, att det skulle behöva leda till
svårigheter, och man tycker att det är
naturligt, att huvudkontoret skall ligga
där råvaran finnes. För övrigt har vi
kännedom om att till Stockholm går tio
procent av gruvrörelsens beskattningsbara
belopp. Enbart år 1954 erhöll Stockholm
4,5 miljoner kronor i kommunalskatt,
vilket skulle ha kommit Norrbotten
till del, om huvudkontoret varit förlagt
där uppe. Dock får jag säga till herr
De Geer, som talade så vackert om
Norrbotten och som ansåg sig vara mera
norrbottning än vi själva, att riksdagen
inte nu kommer att fatta beslut i
enlighet med vad vi här önskar, och
därför kommer jag, herr talman, att
frångå denna att-sats i min motion nr
I: 593 och yrkar i stället bifall till den
reservation, som avgivits av herrar Thun
m. fl. och vari det bland annat heter:
»Skulle emellertid erfarenheten visa att
en förflyttning av huvudkontoret till
Norrbotten kan verkställas utan nacklar
för bolaget, bör frågan härom upptagas
till förnyad prövning.» Det tycker
jag är bästa vägen, ty då är man åtminstone
säker på att frågan inte redan
är död. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig synnerligen
kort — det finns ingen anledning
att gå in på detaljer, och mitt anförande
kommer inte att ta mer än ett par,
tre minuter i anspråk.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

Jag är nämligen i stort sett tillfredsställd
med utskottets skrivning och dess
förslag, till vilket jag yrkar bifall utom
på en punkt. Det gäller frågan om huvudkontorets
förläggning. Där kommer
jag att ge min röst till förmån för den
reservation, som avgivits av herr Thun
m. fl. och som betecknats med 4 a).

Vi socialdemokrater här i riksdagen
från Norrbotten har i detta sammanhang
motionerat om att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om utredning
för upprättande av en fond till uppbyggnad
av Norrbottens läns näringsliv. Det
är alldeles riktigt, som herr De Geer säger,
att vi blivit »bönhörda över hövan».
Vår framställning har ju tillmötesgåtts
helt och fullt, då regeringen beslutat tillsätta
en utredning med uppgift att undersöka
möjligheterna att utnyttja statens
vinst från LKAB till övre Norrlands
industrialisering samt till uppbyggnad
av dess näringsliv, till stöd åt forskning,
experiment o. s. v. Man kan gott säga att
för övre Norrlands del torde inte någonting
tidigare ha beslutats av statsmakterna
i detta land, som öppnat så stora perspektiv
i ekonomisk mening som nu är
fallet. Nu öppnar sig här en möjlighet att
med landsändans egna medel bygga upp
ett förgrenat och ekonomiskt bärkraftigt
näringsliv. Finansminister Sträng
har särskilt pekat på möjligheten att nå
resultat i form av manufakturering och
vidareförädling av landsändans råvarutillgångar.
Jag ber att till herr statsrådet
Sträng få framföra vårt varma tack för
det initiativ herr statsrådet tagit i denna
fråga.

I vissa tidningsorgan har skrivits om
att de norrbottniska socialdemokratiska
riksdagsmän skulle ha fått tips från
Kungl. Maj:ts kansli om vad vi norrbottniska
socialdemokratiska ledamöter skulle
motionera om i LKAB-frågan. Jag kan
upplysa kammarens ledamöter att detta
påstående är fullkomligt felaktigt och inte
på något sätt med sanningen överensstämmande.
1 ett folkpartiorgan, Norrlandsfolket,
som utkommer i Kiruna, har
man gått så långt att man sagt att den
motion, som vi i detta ärende har avlämnat,
skrivits på en skrivmaskin i finans -

departementet. Att komma med sådana
insinuationer är lindrigt sagt en grov
kränkning av de socialdemokratiska
riksdagsledamöterna i Norrbotten, och
påståendet innebär också en grov kränkning
av finansministern, som beskylls
för att dirigera socialdemokrater på
norrbottensbänken här i riksdagen. Alla
sådana påståenden är felaktiga och är
inte med sanningen överensstämmande
— så pass skrivkunniga är vi väl ändå i
Norrbotten, att vi kan få ihop en motion.
Att regeringens linjer sedan i stort sett
sammanfaller med de synpunkter, som vi
framfört i vår motion, är vi givetvis glada
åt.

Då jag, herr talman, är nöjd med statsutskottets
utlåtande utom på en punkt,
finns det ingen anledning för mig att förlänga
debatten. Jag ber alltså att få yrka
bifall till statsutskottets förslag, utom i
punkt V, där jag yrkar bifall till den
med 4 a) betecknade reservationen, som
avgivits av herr Thun m. fl.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 179 har inte avlämnats till riksdagen.
Däri ligger naturligtvis en rationalisering
på sitt sätt. Men proposition
nr 171, som handlar om samarbetet med
anledning av förra årets beslut om inlösen
av aktierna i LKAB, har avlämnats,
även om den avlämnats ganska sent.

Jag tror att man bäst karakteriserar
skillnaden mellan årets proposition i
malmbolagsfrågan och förra årets proposition
på det sättet, att om man kallar
förra årets proposition en fanfar för
trumpet med pukor, kan man kalla årets
proposition ett glissando med sordin på
alla violinerna. Regeringen spelar i år
en godnatt-vals till förra årets hugstora
planer, som inte kan annat än glädja ett
gammalt kapitalisthjärta. När man läser
överenskommelsen och departementschefens
uttalanden med anledning av denna
överenskommelse, är det bara en fråga
man ställer sig: Varför sökte man inte
denna lösning, innan man hade engagerat
de svenska skattebetalarna för 800
miljoner kronor?

Måndagen den 28 maj 1956 fm. Nr 22 67

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

Låt mig ta ett exempel! Mot tanken
att förlägga det statliga malmbolagets huvudkontor
till brytningsorten har anförts
svårigheten att få kvalificerat folk
upp till Kiruna. När vi förra året pekade
på denna svårighet — svårigheten att
vid den nya organisationsformen få det
kvalificerade folket att räcka till —• ryckte
man bara på axlarna. Men i år, när
man har kommit närmare sakfrågan som
sådan, då framstår också invändningen
med en tyngd som inte ens regeringen
kan komma förbi.

Med mina utgångspunkter är det alltså
ett misstag, ett politiskt misstag och ett
ekonomiskt misstag, av vilket vi nu är
tvingade att ta konsekvenserna. Det är
då angeläget att dra dessa konsekvenser
så att de blir så vettiga som möjligt. Det
är väl den saken dagens diskussion närmast
gäller.

Herr talman! Jag vet inte om jag vågar
polemisera med herr De Geer — baronens
hand- och fotarbete är så livligt,
att det kan medföra vissa risker! Men i
förlitande på mina långa ben skall jag
ändå tillåta mig att säga, att herr De
Geers försvar för Norrbottens järnverk
dels var ett försvar i överkant och dels
inte var något försvar alls.

Vad vi har begärt här är att den subvention
som Norrbottens järnverk har —
på den punkten har herr De Geer inga
invändningar att göra — öppet redovisas,
så att man får en klar bild av driftresultaten
vid de båda statsföretag, som
är engagerade i den här affären, både
det nya statliga LKAB och det gamla
statliga Norrbottens järnverk. En sådan
redovisning är inte bara ett uttryck för
en önskan att skapa klarhet, den har
också betydelse ur malmkommunernas
synpunkt, en betydelse som man inte alldeles
kan bortse från.

Nu svarar herr De Geer med att beklaga
sig över att de flesta järnverk i landet
har egna gruvor och att man av den
orsaken inte kan få fram en klar produktionskostnadsredovisning
för deras del.
Men, herr De Geer, skillnaden är just
den, alt Norrbottens järnverk inte har
några egna gruvor. Det är detta faktum
som skall redovisas, och det är detta

man skall ha till utgångspunkt när man
bedömer resultaten såväl i järnverket
som i LKAB.

Man talar om att förflytta det statliga
malmbolagets huvudkontor till Kiruna,
men det är inte fråga om någon förflyttning.
Det är fråga om vart detta rena
produktionsbolag skall lokalisera sitt huvudkontor,
om det skall ligga i Stockholm
eller där den absolut överväldigande
delen av företagets drift sker. Tekniken
med ett produktionsbolag med huvudkontor
i produktionsdistriktet, samarbetande
med ett försäljningsbolag, som
är domicilierat till en större ort, är ingalunda
någon ovanlighet inom just det
område där LKAB skall arbeta. De skäl
som anförts mot lokaliseringen av huvudkontoret
upp till brytningsorten förefaller
mig därför icke vara bärkraftiga.

Det är svenska folket, som i all huvudsak
skall äga malmbolaget efter den
1 oktober 1957. Men låt då svenska folket
äga företaget! Låt svenska folket äga
det med personlig äganderätt, och låt
inte detta svenska folk nöja sig med den
fiktion av äganderätt som det kollektiva
ägandet skapar.

Man har mot en sådan tanke anfört en
lång rad administrativa standardargument,
de argument som man alltid möter
när man aktualiserar en tanke som förefaller
ny. Vidare har vi mött ett försök
att komma ifrån hela saken, men det försöket
görs av en meningsriktning, som
har specialiserat sig på försök att komma
ifrån sakfrågor. Jag skall därför inte
yttra mig om det här.

Den frågeställning som är den reella
är: Vilka är de avgörande argumenten
mot tanken att äganderätten till det nya
malmföretaget skall spridas till det stora
antalet medborgare här i landet? Vad är
det i tanken på en sådan spridd äganderätt,
som är så chockerande för en socialdemokrat?
Vad är det i den linjen,
som framkallar sådan oro och sådan betänksamhet?
På de frågorna hade man
onekligen väntat sig ett svar i den kungl.
propositionen, men där finns inte ens
ett försök till svar. Och dock, herr talman,
är frågan om spridd personlig

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

äganderätt eller kollektiv äganderätt
också till stora företag en fråga som ligger
i tiden, inte bara i vårt land, utan
med hög aktualitet annorstädes. Får jag
erinra om att i Österrike nyligen utkämpades
en valstrid, som i väsentlig grad
kretsade kring just den problemställningen,
där man hade renodlat frågan och
där människorna gav ett svar som icke
kan misstolkas — där människorna gav
det svaret, att de föredrar denna spridda
äganderätt, denna demokratiska äganderätt,
framför koncentrationen, framför
det sken av ägande man skapar med en
s. k. kollektiv äganderätt.

Herr talman! .lag yrkar bifall till de
reservationer, där högerledamöterna i
utskottet återfinns bland reservanterna.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svärd beskyllde
mig för att försvara Norrbottens järnverk
i överkant, men samtidigt sade han,
att det icke var något försvar alls. Jag
vill påpeka, att jag inte alls försöker försvara
Norrbottens järnverk. Jag har inte
berört dess förutsättningar annat än i
samband med högermotionen, där det
talas om »dolda» subventioner. Jag har
alltid med indignation reagerat mot talet
om dolda subventioner. De är infe
dolda. De som skrivit motionen har också
kommit på bättre tankar, ty ordet
»dolda» återfinns inte i reservationen.

Samtidigt tycker jag att det på sätt
och vis är riktigt, att man skall redovisa
resultatet av malmavtalen, och jag
kan även på styrelsens vägnar gå med
på det. Men då kommer jag till sakens
kärna: Vad är det man vill med denna
redovisning? Jo, att lägga en grund till
angrepp mot Norrbottens järnverk. Blir
resultatet dåligt, säger man: Se där ■—
företaget går dåligt trots att det får köpa
malm till lägre priser. Blir det gott resultat
kommer man att säga: Det beror
uteslutande på de fördelaktiga villkoren.

Jag vill som sagt gärna gå med på att
lämna en redovisning, men då får den
inte tas till intäkt för en orättvis jämförelse
mellan Norrbottens järnverk och
andra företag, som får malmen lika bil -

ligt eller billigare, men som inte har
skyldighet — och inte kan tvingas — att
redovisa detta.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har i utbyte mot
herr De Geers löfte ingenting att invända
mot att hädanefter avstå från ordet
»dolda» när jag talar om subventioner
till Norrbottens järnverk, under förutsättning
att företagets styrelse öppet redovisar
detta årliga tillskott.

Jag skall också säga herr De Geer, att
det med mina utgångspunkter är alldeles
uppenbart, att man inte när det gäller
driftresultat kan jämföra ett järnverk,
som inte har egna malmtillgångar, med
ett järnverk som har det, och då tycks ju
herr De Geer och jag vara fullkomligt
överens i alla avseenden, varefter alla
tillbud kan försvinna!

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Förberedelserna för att
staten skulle överta LKAB skedde som
bekant i viss mån för cirka 50 år sedan,
i det att man redan då förutsatte, att staten
vid lämplig tidpunkt skulle kunna
överta resten av aktierna. Det bestyrktes
ytterligare av 1945 års riksdag. Jag
har velat erinra herr Svärd om detta,
när jag hörde hans musikaliska funderingar
och hörde den ohartsade och
ostämda högerfiolen i disharmoni med
största delen av svenska folket gnissla
samma låt som när vi diskuterade frågan
föregående år. Vid det tillfället kunde
vi inte vidta några egentliga förberedelser
för övertagandet, utan det är först
i dag som vi står inför uppgiften att i
praktisk handling omsätta vad som beslutats
tidigare. Det måste vara en regel
— om man bortser från politiska och
lokala synpunkter — att man bör tillgodogöra
sig den sakkunskap och den erfarenhet
som finns inom det företag,
som bedrivit verksamheten tidigare. Om
man därför kan utnyttja TGO:s erfarenhet,
är det all anledning att det kommer
till stånd ett samarbete, i varje fall
under en övergångstid. Om det senare

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

befinnes lämpligt, att detta samarbete
inte fortsätter, får man ta ställning till
den saken längre fram.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja
framföra några synpunkter.

Det som har tilldragit sig rätt stor
uppmärksamhet är frågan om var huvudkontoret
skall förläggas. Jag kan instämma
i en hel del av de synpunkter,
som framförts till förmån för att man
skall förlägga huvudkontoret till Norrbotten.
Jag vill ytterligare betona, att
det är en principiell synpunkt från vårt
håll, att man inte bör förlägga ett enda
huvudkontor —■ vilket det än gäller —■
till Stockholm, om inte företaget har sin
direkta verksamhet där. Då i fortsättningen
företagets verksamhet i sin helhet
skall bedrivas i Norrbotten, är det
klart, att vi skulle önska att huvudkontoret
förlädes dit. Vi har också framfört
denna önskan i en motion. Men när frågan
sedan behandlades har det framförts
en rad av synpunkter som väger tungt
för att man fortfarande skulle ha huvudkontoret
i Stockholm, främst just
med anledning av samarbetet med TGO.
Vi har nöjt oss med att godtaga vad som
framförts i det fallet. Jag vill särskilt
betona vad som står på s. 17 i utskottets
utlåtande. Utskottet anför, att »utskottet
därför i nuvarande läge funnit övervägande
skäl tala för Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt».

Vi har fäst mycket stor vikt vid orden
»i nuvarande läge». Jag skulle intet ha
emot att biträda det förslag som framföres
i reservationen 4 a) av herr Thun
m. fl., tv denna innebär endast en ytterligare
utveckling av den tanke som låg
bakom vad vi skrev i utskottet på denna
punkt. I varje fall betraktade vi från
vår sida saken sfi, att det var just i det
nuvarande läget som man måste böja
sig för de skäl som framförts för att huvudkontoret
skulle förläggas till Stockholm.
Därför menar vi också, att huvudkontoret
så snart det finns möjligheter
och kan befinnas lämpligt bör flyttas
från Stockholm till Norrbotten.

Det är två skäl som jag här särskilt
vill påpeka. Det ena gäller skattesynpunkten,
där vi i utskottets utlåtande

dock har skrivit så bestämt som det är
möjligt, ty riksdagen kan ju inte ge sig
in j)å att tolka skattelagarna. Utskottet
skriver: »Utan att närmare ingå på skattespörsmål
får utskottet omnämna, att
man enligt vad utskottet inhämtat torde
kunna räkna med att inom ramen för
nuvarande skattelagstiftning möjlighet
skall föreligga att bestämma huvudkontorsandelen
för det nya LKAB till allenast
5 procent.»

Därmed har också utskottet sagt, att
syftet med denna punkt i motionen kan
anses till väsentlig del tillgodosett.

Den andra synpunkten, som bör beaktas
när man diskuterar huvudkontorets
förläggning för att få de riktiga proportionerna
på frågan, är hur mycket folk
som arbetar vid de lokala kontoren hos
LKAB i Norrland och hur många som
arbetar på huvudkontoret. Enligt de
uppgifter jag har fått arbetar omkring
480 personer i den lokala administrationen,
medan huvudkontoret här i Stockholm
kommer att bestå av högst ett 50-tal personer. Det är alltså en väsentlig
del av administrationen som fortfarande
kommer att vara förlagd till Norland,
och det kan ju hända att det blir ytterligare
gynnsamma förskjutningar så att
ett mindre antal kommer att arbeta här
och ett större antal i Norrbotten.

Med detta vill jag säga, att vi under
nu rådande förutsättningar har ansett
oss kunna ansluta oss till utskottsmajoritetens
linje, som innebär tillstyrkande
av propositionens förslag om huvudkontorets
förläggning till Stockholm.

I övrigt skall jag inte säga mycket om
vad som förekommit. Jag vill endast beträffande
förslaget om aktiernas spridning
säga, att det är egendomligt att
detta förslag föres fram just nu. Skall
den frågan tas upp, bör det ske i ett
större sammanhang och inte i samband
med ett enda .statligt företag. En dylik
motion har väl sin plats på den ordinarie
motionstiden, då man kan överväga
att utreda hela frågan, men kan knappast
tas upp i samband med ett enda
företag, som här har skett.

Svenska folket bör äga aktierna, säger
herr Svärd. Ja, det är väl i själva verket

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

så, att hela svenska folket redan äger
LKAB, men herr Svärd vill att vissa personer
bland det svenska folket skall äga
något mera av aktierna, vilket kan bli
en följd då aktierna också kan säljas
vid sidan av.

Det bär här också förts fram ett förslag
om att kommunerna borde få möjlighet
att bli intressenter. En sådan ändring
av kommunallagen har man emellertid
inte ansett sig böra vidtaga. Det vore
egendomligt att beträffande ett enda företag
och beträffande några få kommuner
göra något slags undantag. Vi beslutar
väl inte här med hänsyn till vissa
lokala synpunkter, utan vi måste väl beakta
hela landets intressen.

Med de motiveringar som jag här har
framfört ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen, som för en
stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag
inom föreskriven tid utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När jag var ung och hade
tillfälle att pröva vad livet kan ge
utöver det mera träliga vardagslivet, försökte
jag under några år att lära mig
spela fiol. Det var därför med alldeles
särskilt intresse jag lyssnade till herr
Svärds musikaliska analys av det historiska
skeendet i avseende på den fråga
vi i dag behandlar.

Jag vet inte om jag hörde fel, men
jag tyckte faktiskt herr Svärd sade, att
för något år sedan var denna diskussion
att likna vid en fanfar på trumpeter,
medan den däremot nu snarare har karaktär
av ett crescendo på violin. Var
det rätt, då måste jag konstatera, att
herr Svärds begrepp om de musikaliska
termerna är lika röriga som många andra
begreppsförvirringar han brukar presentera
första kammarens ledamöter.

Men om vi skulle fortsätta att tala litet
om detta, är det onekligen så, att om
man vill kalla fjolårets diskussion för
en fanfar på trumpeter, kan nog de mera
minnesgoda av denna kammares le -

damöter vara överens med mig om att
de gällaste trumpetstötarna den gången
inte hördes från den statliga delen av
orkestern.

Herr Svärd avslöjade sig vidare såsom
en förmodligen enligt hans egen uppfattning
skarp analytiker av de socialistiska
begreppen. Han gjorde här gällande,
att denna form för ett övertagande
av LKAB inte hade någonting med
verklig demokrati att göra. Varför inte
se till att svenska folket blir aktieägare,
så att vi hoppar över skedet av representativ
demokrati och primärt går rakt
på att ge våra sju miljoner medborgare
var och en sin sjumiljontedel av LKAB:s
tillgångar? Jag utgår ifrån att herr
Svärd, som den hundraprocentiga demokrat
han är, icke har den uppfattningen
att det bara är de, som till äventyrs
har pengar, som skall bli direktägare
av aktiekapitalet i LKAB. Skall det
vara demokrati, skall det väl vara ordentlig
demokrati, och då bör väl alla
medborgare dela på tillgångarna, alldeles
bortsett från den gamla kapitalistiska
uppfattningen, att penningen skall ge en
medborgare en alldeles speciell favör,
som icke andra medborgare får.

Herr Svärd får väl vidare tala om för
oss, hur han hade tänkt sig tekniken i
detta intressanta äganderättsförhållande.
Hur skall reglerna vara för denna verksamhet?
Hur skall man ordna så att
man inte löper risken att de, som har
mycket pengar, till slut får allt för mycket
att säga till om i den tänkta äganderättsbildning,
som herr Svärd försökte
utveckla?

Har herr Svärd någon gång tänkt på
att den svenska privata verksamheten,
där ju vem som helst har formell rätt att
bli aktieägare i många fina företag, ändå
är alldeles förunderligt ensartad när
det gäller ledningen och maktinnehavet
i företagen? Även om aktierna är noterade
på börsen och den som har pengar
skulle kunna köpa aktier — om jag nu
skulle tänka mig att det är detta system
som herr Svärd i grund och botten tänker
på — kan herr Svärd ta del av vilka
det är som sitter och bestämmer i
toppen av denna företagsform, som ju

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

— som det gudbevars officiellt brukar
heta — innebär en möjlighet till spridd
äganderätt. Det är alldeles förunderligt
hur lätt räknade de representanterna är,
hur de kommer igen i den ena styrelsen
efter den andra, i det ena företaget efter
det andra, genom hela raden av bolag
av lägre eller högre dignitet. I toppen
finner man maktkoncentrationen utomordentligt
starkt markerad.

Efter vad jag förstår är det emellertid
inte detta, som herr Svärd är ute efter,
när han skall demokratisera LKAB. Det
kan väl inte vara penningen, enligt herr
Svärd, som skall vara den rätta värdemätaren
för i vad mån olika personer
skall ha makt och bestämmanderätt i
det nya LKAB. Det skall vara en demokratisk
förvaltningsform, om jag fattade
herr Svärd rätt. Var då hygglig, herr
Svärd, och ge oss statuterna och reglerna,
som visar hur vi skall kunna bevara
företaget så, att alla människor,
bortsett från om de har pengar eller inte,
har lika mycket att säga till om.

Vill man sträva efter något av den demokrati
som herr Svärd stod och missbrukade
i sitt senaste anförande, kan jag
icke finna någon annan väg än att man
söker sig fram enligt den representativa
demokrati, som vi har i de samhällsägda
företagen — i statens järnvägar, i vattenfallsverket,
i Statens skogsindustrier,
och som vi kommer att få i LKAB.

Att det sedan inte passar herr Svärd,
att det råkar sitta en regering av socialdemokrater
och bondeförbundare, som i
viss mån kan ha inflytande över detta,
är en sak för sig och har ingenting med
själva den avgörande grundfrågan att
göra. Men herr Svärd har väl inte alldelse
tappat sugen? Vi har ju val i höst.
Kanhända — mirabile dictu, allt kan
hända —■ herr Svärd får sätta sig i kanslihuset
vid sidan av herr Hjalmarson,
och då har ju all rättvisa blivit uppfylld
i fråga om att olika grupper av svenska
folket skall ha sitt inflytande i de statliga
företagsformerna.

Efter denna utläggning, herr talman,
som jag inte kunde uraktlåta att kosta
på mig efter herr Svärds analys av demokratiens
och äganderättens problem,

vill jag återgå till själva ämnet. Tillåt
mig då först att säga, att just emot bakgrunden
av den debatt, som fördes här
under fjolåret, har det varit idel angenämt
och tillfredsställande att kunna följa
de förhandlingar, som ligger bakom
den uppgörelse som här har presenterats
riksdagen. Jag är beredd att erkänna
— jag tycker jag har ett behov att
göra det — att man från TGO:s sida har
visat en ärlig och hederlig vilja att komma
till mötes och få en uppgörelse, som
ur båda parternas synpunkt kan vara
riktig och lämplig. Jag tror att den uppgörelse,
som kammaren om en stund går
att besluta om, är ett gott prov på vad
skickliga förhandlare på båda sidor, besjälade
av en vilja att göra en bra sak
och med ansvar för framtiden, kan komma
fram till.

I denna debatt, där ju reservationernas
talesmän i stort sett har inskränkt
sig till att gå upp i talarstolen och läsa
igenom reservationerna utan några speciella
kommentarer — man får väl ta
detta såsom ett uttryck för att reservationerna
tillkommit mera å dragande kall
och ämbetets vägnar än som uttryck för
en verklig uppfattning av några avvikande
meningar — kan det naturligtvis
vara onödigt att stå och utmana till en
polemik i riksdagens a^slutningsskede.
Jag tror emellertid, att disponent De
Geer nog förenklar problemet i den enda
fråga, som egentligen är kontroversiell
här, frågan om huvudkontorets förläggning.

När regeringen hade att ta ställning
till den frågan, var det inte bara av bekvämlighetsskäl
som man konstaterade,
att det var bäst att ha huvudkontoret i
Stockholm, utan det förelåg ganska väsentliga
utredningar där bakom. Herr De
Geer talar kanske i egenskap av industrimän
om lämpligheten att flytta huvudkontoret
till Norrbotten. Han preciserar
dock inte, om det enligt hans uppfattning
bör förläggas till Kiruna, Gällivare,
Malmberget, Luleå eller Boden som
ju ligger mitt emellan. Jag kan tala om
att jag har haft tillfälle att diskutera
denna fråga med andra industrimän,
som ärligt sagt mig, att de tror att det är

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

lyckligast att låta huvudkontoret ligga
kvar i Stockholm. Det är ju här inte fråga
om ett isolerat företag, utan förhandlingsuppgörelsen
ger klart vid handen,
att det är fråga om ett triumvirat som
måste samarbeta: Grängesberg, LKAB
och ett tredje gemensamt juridiskt sett
självständigt bolag, nämligen försäljningsbolaget.
Man kommer att ha behov
av att studera varandras handlingar och
arkivalier. Vi kan inte begära, att man
skall etablera något slags lottdragning
om vilket företag, TGO eller LKAB, som
skall härbärgera arkivalierna, om detta
skall ske i Stockholm eller någonstans
uppe i Norrbotten, och om således representanter
för det andra företaget skall
resa dit och titta i akterna, när diskussionerna
aktualiseras på försäljnings- eller
andra områden.

Vi får vidare räkna med att när LKAB
på hösten 1957 går ut i livet i sin nya
självständiga form, är det av avgörande
betydelse, att det goda förhållande, som
under förhandlingarna har rått och som
råder nu under uppbyggnadsperioden
mellan ledningen för TGO och den nya
ledningen för LKAB, kan fortsätta i initialskedet.
Det kommer nämligen att behövas
täta diskussioner och kontakter.
Om vi inte vill bryta kontinuiteten i
LKAB:s verksamhet, är det en absolut
fördel att på hösten 1957 ha själva huvudkontoret
kvar i Stockholm.

Det finns, herr talman, många andra
skäl härför, som jag vet har utvecklats i
utskottet, varför jag inte skall ta tiden i
anspråk för att nu närmare redovisa
dem. Tillåt mig bara konstatera, att det
är efter noggranna överväganden och
uteslutande med företagets bästa för ögonen
som regeringen intog den ståndpunkten
att huvudkontoret bör behållas
i Stockholm. Såsom herr Bengtson sade
i sitt senaste anförande, bör man inte
överdimensionera den rent norrbottniska
synpunkten på denna fråga. Mot en
administrativ förvaltning i Norrbotten
på 480 anställda — då är inte arbetsledarna
vid den egentliga gruvdriften medräknade
— blir det ett femtiotal personer
på huvudkontoret i Stockholm. Det
är emellertid fråga om högt placerade

tjänstemän, var och en nyckelman på
sitt område. Däri ingår självfallet verkställande
direktören, som ju måste vara
inkopplad i försäljningsarbetet, diskussioner
om malmbefraktning och alla sådana
frågor som måste avgöras nere i
Stockholm.

Jag kan inte underlåta att göra vissa
reflexioner, då jag erinrar mig den debatt
om lokaliseringen, som fördes för
några veckor sedan. Man var då ytterst
irriterad inom högern över att det skulle
finnas möjlighet för samhället att objektivt
bedöma, huruvida ett nytt företag
skall ha rätt att placera sig i huvudstaden
eller storstäderna. I detta fall har
vi från samhällets sida gjort en bedömning
och konstaterat, att ett redan i
Stockholm befintligt företag bör på
grund av de skäl, som här redovisas,
stanna kvar i Stockholm. Då är det rätt
överraskande att finna denna energi
från högerns sida att till varje pris flytta
ut det från Stockholm. Det korresponderar
dåligt med de synpunkter som man
tidigare framfört från det hållet.

Bakom Kungl. Maj ds proposition ligger
även en bedömning av hur det kommer
att ställa sig ur skattesynpunkt, om
huvudkontoret får ligga kvar i Stockholm.
Utskottet har fått en redogörelse
från taxeringsexpertisen i kanslihuset.
Den redogörelsen är ett resultat av en
kontakt mellan finansdepartementet och
mellankommunala prövningsnämnden.
Resultatet av den diskussionen är, att eftersom
försäljningsbolaget är att räkna
som en självständig juridisk person,
kommer själva huvudkontorets skattskyldighet
gentemot kungl. huvudstaden förmodligen
att inskränka sig till fem procent
och icke tio procent. Därmed får
frågan även skattemässigt en väsentligt
underordnad betydelse.

Jag vill sluta med att säga några ord
om uppslaget till industrialisering av
Norrbotten och över huvud taget om den
tanke, som ligger bakom de utredningsdirektiv,
som nu är publicerade. Vi hoppas
att vi med de goda vinster, som ett
statligt gruvbolag skall kunna göra här
framöver, skall kunna gör en verkligt
positiv insats i utvecklingsarbetet, forsk -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

ningsarbetet för hela den svenska industrien,
alldeles oavsett var den befinner
sig och var den är lokaliserad.

Herr De Geer raljerade med detta genom
att säga att utredningsdirektiven
bland annat motiveras med att naturtillgångarna
där uppe kan var exploaterade
om 200 år. Herr De Geer sträckte
sig till 400 år, och då lever ingen av
oss, sade han, och följaktligen kan vi
låta bli att fundera på den framtiden.
Den som känner stämningarna och har
personliga erfarenheter av diskussionerna
i norra Sverige, kan inte undgå att
observera, att man där uppe känner sig
i viss mån misslottad såsom leverantör
av den svenska industriens kraftresurser,
såsom leverantör av skogsprodukterna
och i stor utsträckning såsom leverantör
av den naturtillgång som heter
malm. Man anser att man icke får tillbaka
vad man rätteligen borde få tillbaka.
Nu är det ju emellertid ett faktum
att förr eller senare sinar malmtillgångarna
och råvarukällorna. Även om vi inte
behöver räkna med 200 eller med 400 år
i framtidsperspektivet, vågar väl ingen
ställa ut en växel på en permanent hög
malmkonjunktur, så att han kan säga att
det kan inte vara något brännande aktuellt
problem att differentiera och nyansera
Norrbottens industriella liv på åtskilliga
sekler framöver.

Jag tror emellertid att det är på hög
tid att man från samhällets sida, när det
enskilda intresest inte orkar med det,
demonstrerar en klar positiv vilja att
göra någonting, som är befruktande och
till nytta för Norrland ur synpunkten
av ett mera differentierat näringsliv
och därmed också en bättre försvarsberedskap
gentemot konjunkturens fluktuationer.
Ty märk väl, att vi inte har
garanti för eu permanent högkonjunktur
på malmförsäljningsområdet, även
om clet just i dag kan se så ut.

Dessa direktiv är mycket allvarliga,
och det ligger mycket mera bakom dem
än vad som framgick av herr De Gcers
något raljanta inlägg om en av bevckelsegrunderna
för att denna utredning kommit
till stånd. Det är så mycket mera
tacknämligt, framför allt för mig, att

man från de norrländska bygderna har
satt pris på detta initiativ, betraktat det
som högeligen önskvärt och angeläget.
Det menar jag är och bör vara för denna
kammare av den mest avgörande innebörd.

Herr talman! Detta blev ett anförande,
föranlett av den diskussion, som förts
här tidigare. Jag började med ett erkännande
till förhandlarna, som arbetat
fram det resultat, som vi här redovisat.
Eftersom det ändå är något av ett historiskt
beslut, som riksdagen nu skall
fatta, vill jag sluta med att uttala den
förhoppningen, att den atmosfär av
kooperation och samförstånd, som kommit
till synes vid förhandlingarna mellan
å ena sidan det kollektiva organ,
som i demokratisk ordning representerar
svenska folket, och å andra sidan det
privata näringslivet, måtte bli bestående,
en förhoppning som bland annat de
nyss publicerade utredningsdirektiven
på sitt sätt är ett uttryck för.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern var
djärv nog att i detta sammanhang erinra
om den kungl. propositionen med
begäran om rätt att ingripa i industriens
lokalisering.

Vad syftar man till med denna lokaliseringspolitik?
Man syftar till att skapa
liv ute i bygderna och att något dämpa
koncentrationen till de större städerna.
Vad gör regeringen i sin tur,
när den första gången efter denna debatt
har att ta ställning till lokaliseringen
av ett nytt företag, herr finansminister,
ett nytt företag och ett företag
som har alldeles speciella traditioner
uppe i Norrbotten? Jo, regeringen och
riksdagen beslutar att lokalisera det till
Stockholm, detta centrum för huvudkontor,
där de statliga huvudkontoren snart
inte får plats längre. Vilka skäl anför
finansministern för denna ståndpunkt?
Om jag fattade honom rätt, var det i
huvudsak två, nämligen att man inte
kunde dela på arkivalierna i det gamla
bolaget och att det skulle möta vissa svft -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

righeter för ledningen av produktionsbolaget
att konfrontera sina uppfattningar
med ledningen av försäljningsbolaget.

Tillåt mig fråga: Har finansministern
icke observerat att det a) finns reguljära
tågförbindelser mellan övre Norrland
och Stockholm, b) telefonförbinrelser
mellan övre Norrland och Stockholm
samt c) teleprintförbindelser mellan
dessa båda delar av vårt land.

Den huvudsakliga delen av finansministerns
anförande innehöll emellertid
en polemik mot mig och mot den ifrån
högerhåll framförda tanken på att sprida
ut äganderätten till aktierna i detta jättestora
företag. Finansministern frågade
mig, om jag hade observerat den koncentration
av beslutanderätten som förekommer
i det enskilda näringslivet.
Ja, det har jag gjort, herr finansminister!
Jag har till och med intresserat mig
för saken i så hög grad, att jag har jämfört
de resultat i detta avseende, som
tyvärr kommit fram inom det enskilda
näringslivet, med de resultat av samma
art, till vilka det kollektiva ägandet har
fört, och den lista över personer med
många styrelseuppdrag i väsentliga företag
som man kan göra upp här i landet
är något mera markerad när det
gäller de företag, där staten eller det
offentliga i övrigt har inflytande.

Nu har jag emellertid ingen som helst
orsak att försvara eller ens försöka förklara
koncentrationen av bestämmanderätten
inom det enskilda näringslivet.
Detta är nämligen enligt min uppfattning
varken någon nyttig eller någon nödvändig
utveckling. För min del är jag beredd
att med herr Sträng diskutera varje
åtgärd som kan genomföras i praktiken
för att ytterligare sprida äganderätten
även till de enskilda företagen och
för att aktivera även de små delägarnas
intresse i företagen, men, herr finansminister,
då skall vi diskutera det som
ett konkret problem och inte i skuggan
av den storfinans, som får nytt liv vartannat
år i september månad. Att det
här föreligger ett missförhållande inom
den privata sektorn medför ingalunda
med nödvändighet att man måste ac -

ceptera en maktkoncentration inom den
offentliga sektorn.

Finansministern kallar denna en representativ
demokrati. Jag får lov att fråga:
Vilket reellt inflytande får de svenska
medborgarna på skötseln av det statliga
LKAB i framtiden? Vilket faktiskt
uttryck för sin kollektiva äganderätt till
detta och andra statsföretag har de?
På vilket sätt är min möjlighet att göra
mig gällande, då det diskuteras om ett
statligt företag, större än när det diskuteras
om ett enskilt företag? Vad vi har
föreslagit är att aktierna på lämpligt sätt
skall spridas ut till dem som verkligen
äger dem: de svenska skattebetalarna.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den jämlikt § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga av
herr talmannen medgivna tiden för kort
genmäle nu vore av talaren överskriden.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Gentemot finansministern
vill jag säga, att de åberopade skälen
inte var av skattenatur. Det var inte
fråga, om skatten skulle vara 5 eller 10
procent. Inte heller var det fråga om
någon Norrbottens-nationalism, och inte
heller var det någon önskan att decentralisera
från Stockholm. Detta var inga
centrala skäl, utan det väsentliga för
mig var att det blir effektivare och billigare
att ha kontoret i Norrbotten.

Om jag inte sade det, så menade jag
i alla fall att det skulle förläggas till
Kiruna, där den övervägande delen av
rörelsen bedrives. Det är sant att expertis
och utredningar har sysslat med
dessa problem, och jag respekterar deras
resultat i hög grad, men just i denna
fråga ställer jag mig tveksam, om de
har funnit det rätta.

Finansministern åberopade enskilda
affärsmän, som hade samma uppfattning
som den expertisen kommit till. Ja,
jag har också talat med flera affärsmän
i ledande ställning, och de har
den uppfattningen, att det vore enklast
och bäst att ha kontoret i Norrbotten.
Observera, att det är väl meningen, att
detta försäljningsbolag, som är en vä -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

sentlig del av företaget, skall vara ett
självständigt arbetande företag med representanter
från både TGO och LKAB.
Det skulle inte behöva övervakas dagligen
och stundligen. Detsamma gäller
skeppningarna.

Finansministern kritiserade mig för
mitt raljanta inlägg. Ja, jag sade ju själv
att det var raljant, men det riktade sig
inte mot själva utredningen — som jag
uttryckte mig positivt om ■— utan mot
de skäl som utredningen åberopat om
vad vi skall göra om år 2100 enligt finansministerns
mening eller år 2300
enligt min mening. Det skälet tycker jag
var litet långsökt, om jag tänker på oss
i Bergslagen, där vi grundat en ofantligt
mycket större industri än LKAB:s
och TGO:s tillsammans på knappa 75
års malmtillgång.

Så kom finansministern — jag hoppas
jag inte uppfattade honom fel — med
ett hugnesamt meddelande. De avsättningar,
som eventuellt kan göras från
vinsterna på LKAB, skulle icke blott
komma Norrbotten till del utan även den
övriga delen av landet, och om våra
malmtillgångar i Bergslagen sinar om
75 år — vilket jag inte tror -— eller
kanske innan dess, kan vi få del av dessa
medel för en utvidgad prospekteringsverksamhet.
För mig och flera än
mig var det en angenäm överraskning,
om det var så finansministern sade. Jag
vore tacksam för ett svar på den punkten.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tillåter mig först
konstatera att därest herr De Geer här
i kammaren gör gällande att Kiruna bör
vara förläggningsort för det nya LKAB,
torde lian inte ha någon entydig norrbottnisk
opinion bakom sig, och det ger
ju ett uttryck för hur komplicerad frågan
om en förändring av huvudkontorets
förläggning är.

På den sista direkta frågan av herr
De Geer vill jag bara svara, att det står
så klart och tydligt i direktiven som man
kan begära, att den tänkta fond, som
skulle användas för vissa framåtsyftan -

de och kloka projekt, skall utnyttjas för
att ge möjligheter till forskning och utvecklingsarbeten
som kan komma industrien
till godo, alldeles oberoende av
var den är placerad. Det har tryckts så
starkt på detta, att det syftet framhålles
precis lika mycket som önskvärdheten
att ge just Norrbotten ett speciellt handtag.

Jag vill till herr Svärd säga att vad
regeringen syftar till med det förslag
i fråga om lokaliseringen, som riksdagen
antog här för några veckor sedan,
är helt enkelt att ge samhället möjligheter
till en objektiv prövning, om skälen
för att förlägga en industri till en
storstad eller en central tätort är tillräckligt
starka eller ej. Är de tillräckligt
starka, kommer industrien att få
placeras där, även om det skulle vara
fråga om Stockholm eller Göteborg. Men
det skall finnas skäl för det. Man vill
med denna möjlighet att få inflytande
på lokaliseringen bryta den gamla traditionen
att varje industriföretag till varje
pris skall dragas till tätorterna och
storstäderna. I detta fall har man utfört
en ingående prövning och konstaterat
att övervägande skäl talar emot en
avflyttning från Stockholm. Det samarbete,
som här måste ske mellan LKAB
och TGO, är för komplicerat, och framför
allt väger kontinuiteten i det fortsatta
samarbetet mycket tungt.

Herr Svärd var missbelåten med att
jag inte tog kammarens tid i anspråk för
att närmare utveckla dessa skäl. Jag
gjorde det inte, därför att jag vet att
i utskottet har föredragits den promemoria,
där alla de olika skälen är presenterade.
Jag ansåg därför, som jag också
sade, att det knappast kunde vara
någon anledning för mig att ta riksdagens
tid i anspråk med ett referat av
promemorians innehåll.

Herr Svärd påpekade att det finns
järnväg, telegraf och telefon, med vilkas
hjälp man kan ta kontakt mellan
Stockholm och Norrbotten, om huvudkontoret
nu skulle förläggas till Kiruna,
Gällivare, Luleå eller någon annan ort
där uppe. Ja, visst finns det det, och det
är t. o. m. samhällsägda företag, som

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

driver järnvägs-, telefon- och telegrafverksamhet
här i landet. Men trots detta
— och det är inte alls någon överraskning
för dem som har prövat detta ärende
— har resultatet av de allvarliga övervägandena
ändå blivit det som framlagts
här i propositionen.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Den promemoria, om
vilken finansministern talade, har möjligen
presenterats i den avdelning av
statsutskottet som har sysslat med denna
fråga. I utskottet har den mig veterligen
inte lagts på bordet. Jag skall bara
passa på att uttala min förvåning
över att varje gång staten prövar en lokaliseringsfråga,
slutar prövningen tydligen
i en förläggning till Stockholm.

Det skulle vara mycket mer att tilllägga
i den diskussion om kollektiv
eller personlig äganderätt som finansministern
började, men den får väl anstå
till ett tillfälle, då vi har längre tid
på oss. Det enda jag nu skall säga är att
jag tror att man också i detta land bör
vara en smula försiktig med att tänka
i gamla kategorier utan hänsyn till utvecklingen.
Det kan — vilket vi har närliggande
exempel på — leda till ur den
tänkandes synpunkt icke önskvärda resultat.

Låt mig så till slut, med herr talmannens
benägna tillåtelse, bara få konstatera
att den alldeles väsentliga frågan
om hur denna jätteaffär skall finansieras
icke ens är omnämnd i den kungl.
propositionen. Den har icke heller intresserat
finansministern i kammaren i
dag.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag begärde ordet bara
för att få ansluta mig till det yrkande
som herr Nyström här framställt om
kommunernas rätt att teckna aktier i
LKAB.

Man borde kanske vid det här laget
ha blivit övertygad om att den frågan
prövats så väl både av Kungl. Maj :t och
av utskottet att det hade varit skäl att avstå
från att tala för en sådan tanke. Men

jag är, herr talman, alldeles övertygad om
att om en sådan möjlighet öppnades för
kommunerna, skulle bolaget tillföras ett
minoritetsinflytande som vore en stor
tillgång. Jag tror visserligen inte att det
finns någon starkare opinion i och för
sig bland folk i allmänhet uppe i norrbottenskommunerna
för den saken, sedan
man övergivit tanken, att en aktieteckning
skulle bilda underlaget för representationen
i styrelsen, och finansministern
löst den frågan på det mest smidiga
och eleganta sättet. Men med hänsyn till
att jag en tid varit verksam vid malmfälten
är jag alldeles övertygad om att
det kommunala ansvaret på ett helt annat
sätt skulle kunna stärkas i bolaget,
om man också finge möjlighet till aktieteckning.
Att det skulle vara kommunalrättsliga
skäl, som skulle fälla frågan, har
jag mycket svårt att förstå. Jag kan inte
tänka mig att de mycket kunniga män,
som har författat våra nya kommunallagar,
eller riksdagen, som har antagit dem,
skulle ha ansett det oriktigt att en kommun
engagerar sig i ett företag, som till
huvdsaklig del uppbär kommunen. Om
kommunallagen vid en strängt formell
tolkning skulle befinnas lägga hinder i
vägen för en sådan anordning, bör ett
sådant formellt skäl undanröjas och inte
tagas som intäkt för att kommunerna i
ett ifrågavarande fall inte skulle få denna
möjlighet.

Högerns förslag om spridning av aktieinnehavet
är självfallet det mest radikala.
Den diskussion, som har förts
mellan herr Svärd och finansministern,
har varit tillräckligt belysande. I den
allmänna agitationen låter det käckt, när
ett parti går ut och säger: »Dela ut
LKAB:s aktier till hela svenska folket;
det är skattebetalarna som rår om dem!»
Jag var mycket intresserad att få höra
på vilket sätt man tekniskt hade avsett
att ordna den saken. Varken i motionen
eller i reservationen ges några antydningar
därom, och herr Svärd undvek
sorgfälligt att svara på den direkta fråga,
som finansministern ställde i det avseendet.
Följaktligen får man väl rubricera
högerns uppslag som rena bluffen,
rena valpropagandan.

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
säga några ord om huvudkontorets förläggning.
Jag är i likhet med herr De
Geer delad i två hälfter, dels upplänning
och dels kirunabo, och mina intressen
blir därför delade. Jag tyckte att
herr De Geers argumentering rent sakligt
var stark, när han pläderade för att
man skulle lägga huvudkontoret just till
den plats, där den huvudsakliga gruvdriften
ändå bedrives. Men när norrbottningarna
inte själva vet var de vill ha
sitt huvudkontor, blir man litet betänksam.
Jag skulle gärna rösta på den folkpartistiska
reservationen, enligt vilken
man vill ha en annan förläggning av huvudkontoret,
men när man säger att det
skall förläggas till Norrbotten, anser jag
det inte finnas något skäl att rösta för
detta förslag. Om man lägger kontoret
var som helst i Norrbotten, utom i Kiruna,
kan det lika väl ligga i Stockholm.
Eftersom det, herr talman, inte föreligger
något yrkande om att hvudkontoret
skall förläggas till gruvdriftorten Kiruna,
kan jag inte heller stödja ett dylikt
uppslag, ehuru jag skulle velat det.

Jag yrkar i övrigt helt bifall till utskottets
förslag.

Herr THUN (s):

Herr talman! När jag tillsammans med
några kamrater i statsutskottet framlagt
en reservation, betecknad 4 a), angående
förläggningen av LKAB:s huvudkontor,
så har avsikten inte varit att markera
någon annan uppfattning än utskottsmajoritetens,
utan endast att få
med ett tillägg, som väl sluter an till
statsutskottets skrivning.

Vi reservanter har ansett att till det
stycke i utskottets yttrande på s. 17, som
börjar med »I de» och slutar med »i
fråga», bort fogas en mening av följande
lydelse: »Skulle emellertid erfarenheten
visa att en förflyttning av huvudkontoret
till Norrbotten kan verkställas utan
nackdelar för bolaget, bör frågan härom
upptagas till förnyad prövning.»

Detta förslag ansluter, som sagt, väl
till de synpunkter utskottet anför i sin
skrivning, där det bland annat heter: »I

de nämnda motionerna har anförts åtskilliga
synpunkter som kan anses tala
till förmån för en förläggning av LKAB:s
huvudkontor till Norrbotten. Utskottet
har likväl ej kunnat bortse från de betydande
olägenheter i förvaltningsekonomiskt
och företagsmässigt hänsende,
som — med hänsyn jämväl till samarbetet
med TGO — otvivelaktigt skulle
bli förenade med en förläggning av huvudkontoret
till annan ort än den, där
försäljningsbolaget är beläget; om det
sistnämndas lokalisering till Stockholm
råder inga delade meningar.»

Det är även reservanternas uppfattning,
att i den förhandenvarande situationen
huvudkontoret och den därmed
förknippade verksamheten bör centraliseras
till Stockholm. Men vi vet inte, hur
situationen kan komma att utvecklas,
och man kan därför ställa sig frågan,
om inte så småningom ett läge kan tänkas
inträda, där man på nytt borde pröva,
huruvida inte förutsättningar för huvudkontorets
flyttning till Norbotten förelåge.
Den meningen kan vi hysa så
mycket mer som utskottet också säger:
»Även om rent lokaliseringspolitiska synpunkter
kan anses tala till förmån för en
förläggning av huvudkontoret till Norrbotten
har utskottet därför i nuvarande
läge funnit övervägande skäl tala för
Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt
och får fördenskull avstyrka de ifrågavarande
motionerna, såvitt nu är i fråga.»
Härav framgår ju klart, att utskottet har
full förståelse för de synpunkter på huvudkontorets
förläggning till Norrbotten,
som framförts i de olika motionerna,
men att det är de rent praktiska
synpunkterna som varit utslagsgivande.

Vi reservanter anser alltså, att om
förhållandena härvidlag blir ändrade, så
att huvudkontoret av praktiska skäl småningom
skulle kunna förliiggas till Norrbotten,
bör möjligheterna på den punkten
hållas öppna genom den skrivning
vi föreslagit.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation 4 a).

Herr talmannen hemställde nu, åt! den
fortsatta överläggningen i förevarande

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

fråga ävensom handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
måtte få uppskjutas till aftonsammanträdet.

Vad herr talmannen sålunda hemställt
bifölls.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.55.

In fidem
G. H. Berggren

Måndagen den 28 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. förvaltningen av de norrländska
malmfälten. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 155.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Argumentationen i frågan
om förläggningen av huvudkontoret
för det nya LKAB har, såvitt jag
uppfattat diskussionen rätt, gått efter två
huvudlinjer. Man har först anfört en del
skäl för och emot förläggningen till
Norrbotten som har att göra med bolagets
löpande arbete, och man har för det
andra — om också i mindre utsträckning
— talat om effekten då det gäller
beskattningen.

Vad de argument beträffar, som har
att göra med bolagets administration, är
dessa så fylligt redovisade, att jag där
ingenting har att tillägga. Jag skulle
emellertid redan nu vilja, i anknytning
till vad herr Thun i sin plädering för
reservationen 4 a) hade att säga, liksom
han framhålla, att det tillägg, som reservanterna
under nämnda punkt föreslår
till utskottets utlåtande, icke ändrar
något som helst i sak av vad utskottet
säger. Den tanke som finns gömd i
utskottet har allenast utformats litet utförligare.
Men slutsatsen blir densamma,
såsom också herr Thun framhöll, att

man liksom utskottsmajoriteten menar,
att bolagets huvudkontor åtminstone i
nuvarande läge skall förläggas till Stockholm.
Utskottet skriver på s. 17 i utlåtandet,
att det funnit i nuvarande läge
övervägande skäl tala för Kung], Maj:ts
förslag, och utskottet avstyrker fördenskull
de ifrågavarande motionerna i vad
de avser frågan om huvudkontorets förläggning
till Norrbotten. Reservationen
4 a) anknyter till vad som gäller i nuvarande
läget på det sättet, att den så
att säga lämnar frågan öppen för framtiden.
Skulle erfarenheten visa att en
förflyttning av huvudkontoret till Norrbotten
kan verkställas utan nackdelar för
bolaget, bör frågan härom upptagas till
förnyad prövning. Det är samma tanke
som ligger gömd i utskottsutlåtandet.
Det avgörande är att reservanterna under
punkten 4 a) röstar för att huvudkontoret
för det nya LKAB skall förläggas
till Stockholm.

Här förefaller det mig vara anledning
att upprepa vad herr De Geer hade att
säga i den punkten, nämligen att beslutar
man nu att huvudkontoret för detta
nya bolag skall förläggas till Stockholm,
så lär det nog bli liggande där. Det är
f. ö. inte fråga om att förflytta något
kontor, utan det är fråga om ett nytt
kontor för ett nytt företag, som i förhållande
till det gamla företaget har väsentligt
begränsade arbetsuppgifter.

De skäl, som alltså har att göra med
vad som är mest lämpligt när det gäller

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

balagets löpande drift, är som jag sade
så utförligt redovisade, att jag saknar anledning
att upprepa dem. Vad som nu
återstår är att draga slutsatser. För min
del kommer jag i motsats till en del motionärer
: ämnet, motionärer som har yrkat
på att huvudkontoret skulle förläggas
till Norrbotten, att vidhålla den mening
jag givit uttryck åt, när jag skrivit
under en motion om huvudkontorets
förläggning dit.

Den andra linjen, som argumentationen
följt, rörde som sagt skatterna. Här
vill jag börja med att säga, att det nog
inom Norrbotten finns mer eller mindre
utbredda farhågor för att bolaget i sin
nya gestaltning skall komma att under
i övrigt lika förhållanden lämna ett
mindre skatteunderlag än det gamla. Det
är därför naturligt att skattefrågan kommer
i förgrunden.

Jag kan inte underlåta att litet uppehålla
mig vid den argumentation, som
utskottet på den punkten har fört på s.
17, där det sägs att utskottet utan att
närmare ingå på skattespörsmål får omnämna,
att man enligt vad utskottet inhämtat
torde kunna räkna med att inom
ramen för nuvarande skattelagstiftning
möjlighet skall föreligga att bestämma
huvudkontorsandelen för det nya LKAB
till allenast fem procent. Herr Leander
har i sin plädering för utskottsmajoritetens
ståndpunkt gett denna uppfattning
ett ännu mera pregnant uttryck, då han
formulerat saken så — jag antecknade det
omedelbart efter barns inlägg — att skattefrågorna
torde kunna lösas genom andra
åtgärder som redan vidtagits. Det är
svårt att veta vad som kan gömma sig
bakom ett sådant uttalande. Jag lyssnade
intresserat till vad finansministern hade
att säga i det sammanhanget. Hans resonemang
gick närmast ut på att man hade
hört sig för med vederbörande taxeringsmyndigheter,
och det hela pekade
på att man skulle nöja sig med dessa fem
procent.

Låt mig nu säga två saker! För det
första vill jag framhålla att fem procent
är det minimum, som enligt kommunalskattelagen
kan tas ut som huvudkontorsandel,
och för det andra vill jag sä -

ga att fem procent i detta sammanhang
skulle betyda någonting mellan två och
tre miljoner kronor i skatt, som jag inte
tycker att Stockholms stad utan Norrbotten
borde ha.

Vidare vill jag framhålla, att vad utskottet
här uttalat och vad riksdagen
med anledning därav kan uttala inte innebär
några som helst garantier för att
beskattningen stannar vid detta procenttal.
Det är ingen skattelag, som vi nu
håller på att anta, och det är ingen förklaring
från riksdagens sida, som kan
ha bindande inverkan på hur kommnalskattelagen
skall tillämpas, utan det är
ett uttalande, som riksdagen gör i ett
annat sammanhang än när det gäller att
anta en ny skattelag, och detta uttalande
innebär icke några som helst — i varje
fall icke några formella förpliktelser för
taxeringsmyndigheterna. Därmed förefaller
det, som om jag reducerat detta
uttalande till vad det skäligen bör anses
vara värt.

Detta rörde alltså frågan om huvudkontorets
förläggning.

En annan reservation upptar det önskemålet,
att när det nya fraktavtalet
mellan LKAB och SJ skall upprättas,
skall riksdagen få tillfälle att uttala sig.
Man har fullt riktigt mot den tanken invänt,
att ett fraktavtal ju slutes mellan
parterna, som i det här fallet är SJ och
LKAB, och att riksdagen formellt inte
har med den saken att skaffa. Men om
vi ser på detta problem ur andra synvinklar,
ter det sig mindre orimligt än
vad denna formella hänvisning kan ge
vid handen, att riksdagen borde få ett
ord med i laget.

Jag vill då allra först erinra om att
när detta fraktavtal första gången träffades,
skedde det i nära anslutning till
att malmbanan byggdes. Det betraktades
då från statens sida och även från riksdagens
sida som angeläget, att det skapades
vissa garantier för att banan på
något sätt skulle bära sig och att staten
inte skulle tillskyndas förluster på grund
av att banan byggdes. Det var den
grundläggande orsaken till att detta
fraktavtal fick den utformning, som det
fick. Men detta avtal avsåg helt andra

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

fraktkvantiteter än vad som nu gäller.
Avtalets huvudregler har emellertid
följts. Sista gången åstadkom man en
maximering, som innebar att det, sedan
en hel del fasta kostnader gäldats,
skulle bli en förräntning på ungefär nio
procent. Hade man inte haft denna maximiregel,
skulle det vid en brytning på
omkring 15 miljoner ton ha blivit en
förräntning på cirka elva procent.

Det nya avtalet har fört med sig att
detta är en oskälig förräntning, och denna
överfrakt är ju avdragsgill i bolagets
taxering. Den skulle normalt ha beskattats
i malmkommunerna och i Norrbottens
län, och den uppgår till ett belopp
på grovt räknat 100 miljoner kronor,
som på detta sätt undandras beskattning
som vi andra skattebetalare i Norrbotten
får betala.

Nu kan man alltså med hänvisning
därtill, att detta indirekt är ett skattespörsmål,
fråga, om det är ett allmänt
intresse att en landsända på detta sätt
skall diskrimineras genom att inkomster,
som vid normala befraktningstaxor
skulle ha beskattats, undandras beskattning
till nackdel för inbyggarna i den
landsändan. Häremot kan invändas, att
det i landet finns affärsföretagare, som
arbetar i olika kommuner och som har
vissa möjligheter att beskatta sina inkomster
var det passar dem. Här gäller
det emellertid ett företag, där staten har
ett direkt inflytande på avtalet både via
SJ och via det nya bolagets styrelse.
Följaktligen skulle ett uttalande här av
riksdagen kunna få den effekten, att regeringen
säger till de av regeringen utsedda
styrelseledamöterna och till dem,
som i övrigt har att företräda staten i
detta statliga bolag, att de skall sluta
ett fraktavtal, som går ut på en rimlig
fraktsättning.

Med den motiveringen, herr talman,
anser jag att det nog ingalunda är oriktigt,
att riksdagen med hänsyn till den
diskriminering av skattebetalarna i Norrbotten,
som här sker, för sin del säger
sitt ord i saken.

Herr talman! Med detta ber jag att få
instämma i yrkandena om bifall i första
hand till den med 4 b) betecknade

reservationen men även till de övriga
reservationer, som avgivits av högerrepresentanter.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Jag önskar endast säga
några få ord angående lokaliseringsproblemet
i samband med statsutskottets utlåtande
nr 155. I ett motionspar, nämligen
motion nr 592 i första kammaren
och 784 i andra kammaren, har föreslagits
att LKAB:s huvudkontor skulle förläggas
till Norrbotten. Det kan knappast
råda någon tvekan om, och det har ju
framgått av flera av anförandena här i
dag, att lokaliseringspolitiska synpunkter
starkt talar för en förläggning av
huvudkontoret till Norrbotten. Också utskottet
har varit av samma mening men
ansett att andra synpunkter i detta fall
skulle vara mera avgörande.

Jag måste säga att vad herr De Geer
här under sitt anförande tidigare i dag
förebragte som argument för en förflyttning
av LKAB-kontoret till Norrbotten
var så uttömmande, att jag inte anser
mig behöva upprepa det utan hänvisar
till den fylliga motivering som han gav
för en förläggning till lämplig plats i
Norrbotten.

Det måste över huvud taget understrykas
att kocentration av bebyggelse, företagsamhet
och förvaltning just till stockholmsområdet
måste motverkas i den utsträckning
som är möjlig. Det är ett angeläget
önskemål att få en mer proportionerlig
fördelning på olika delar av
vårt land. Man kan inte då komma ifrån
att den naturligaste lösningen i detta fall
måste vara att LKAB:s huvudkontor förlägges
till Norrbotten. De argument, som
har framförts i debatten för att kontoret
skulle ligga kvar i Stockholm, tycker
jag inte har varit särskilt starka. Man
bar t. ex. sagt att det inte går att dela
på arkivalierna, därför att detta skulle
åstadkomma så stora olägenheter. Men
om man tänker på att här gäller det att
grundlägga en utveckling för de närmaste
200 åren, enligt en uppskattning
för 400 år, måste ju sådana argumnet
bli av väsentligt ringare värde.

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

Det måste medges att huvudkontoret
bör förläggas till en sådan plats att god
kontakt kan upprätthållas med försäljningsbolaget.
Är inte då den lämpligaste
lösningen att även försäljningsbolaget
får komma till Norrbotten? Under
utskottsbehandlingen har inte den möjligheten
beaktats, att man genom underhandlingar
med TGO skulle kunna söka
uppnå en sådan lösning.

Jag vill därför här under kammarens
pågående överläggning be att få ställa
det yrkandet att utskottets hemställan
under V måtte få följande lydelse: »att
riksdagen må, i anledning av motionerna
I: 589 och II: 781, I: 590 och II: 782,
I: 592 och II: 784, I: 593 samt II: 783, i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
upptagande av förhandlingar med TGO
i syfte att uppnå överenskommelse om
förläggning av såväl LKAB:s huvudkontor
som den gemensamma försäljningsorganisationen
till lämplig ort inom
Norrbotten.»

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det är nästan på dagen
ett år sedan riksdagen beslutade att förstatliga
LKAB, och det beslutet utlöste
ju stor tillfredsställelse hos folkmajoriteten
i det här landet men också sura
miner hos en liten minoritet. Jag måste
säga att nu är man i färd att förfuska
det hela. TGO engageras ånyo i
LKAB, TGO får teckna aktier för 100
miljoner kronor, och vidare avstår staten
från rätten att inlösa sin del av handelsflottan.
Formellt delar man försäljningsorganisationen
lika med TGO, men
reellt kommer TGO att mycket starkt
dominera densamma. Opinionen inom
arbetarrörelsen har varit för att samhället
ensamt skall äga och driva lapplandsgruvorna
med tillhöriga anläggningar.
Varför engagerar man då ånyo
TGO i LKAB? Varför säljer man aktier
till TGO för 100 miljoner kronor? Varför
får inte malmkommunerna och landstinget
teckna aktier i det nya LKAB?
Vad är det för slags demokrati som man
nu lanserar? Jag måste beteckna den
såsom underlig. Det luktar mycket starkt

G Försitt kammarens protokoll 1956. Nr 22

bolagsdemokrati omkring det hela. Det
är en väldig eftergift till TGO, en eftergift
åstadkommen bland annat genom
den storm som de borgerliga rev upp
i anledning av förstatligandet av LKAB.

På tal om malmfältskommunernas och
landstingets aktieteckning finner jag
skäl att citera följande ur det yttrande
som Norrbottens läns landsting har avgivit
i denna fråga: »Under senare år
är det cirka 100 milj. kr. årligen som i
form av extra frakttillägg tagits från
LKAB-vinsten och överföres på statens
järnvägar. Sammanlagt är det 600—700
milj. kr. som fram till 1957 med gällande
fraktavtalsbestämmelser överföres på
statens järnvägar i form av extra frakttillägg,
alltså ett belopp motsvarande
cirka tre fjärdedelar av inlösensumman
för TGO:s stamaktier! Årligen betyder
detta ett skattebortfall för malmkommunerna
och landstinget på sammanlagt
mellan tio och tolv milj. kr.» Vidare sägs
i landstingets yttrande följande: »En
lämplig form av ersättning för detta
skatteundandragande från Norrbotten
vore, att malmkommunerna och landstinget
erhölle aktier i LKAB för ett belopp,
motsvarande de skatteförluster,
som bestämmelserna rörande sagda extra
skattetillägg förorsakat.» Det är så
riktigt som här är sagt, och då skulle
man ju inte behöva hålla på och grubbla
över huruvida kommunallagen tillåter
kommunerna och landstingen att teckna
aktier i LKAB.

Det är ådagalagt, att TGO:s politik
praktiskt taget hela tiden medvetet gått
ut på att trissa upp inlösensumman, och
den som studerar det tal, som förre finansministern
höll i denna kammare för
ett år sedan i den här frågan, styrks ju
också i uppfattningen att så är förhållandet.
TGO:s rederirörelse har uppbyggts
av de väldiga vinsterna från
LKAB. När vinstfördelningen på 1930-talet ändrades till statens förmån, blev
TGO:s rederirörelse ett verktyg för att
överföra vinster från LKAB till TGO.
Detta kan illustreras bland annat med
hänvisning till att åren 1948—1955 var
TGO:s vinst från gruvorna 278,8 milj.
kr. och från rederinäringen inte mindre

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

än 234 milj. kr. Malmfartygen är redan
helt avskrivas. Men rederiet opererar i
boksluten med s. k. bruttovärden. Hur
dessa bruttovärden stigit får man en
klar bild av när man hör att dessa bruttovärden
år 1948 var bokförda till 57,8
milj. kr. och att de år 1955 stigit till
242,3 milj. kr. Från 1954 till 1955 höjdes
bruttovärdena från 84,5 till 242,3
milj. kr. Uppenbarligen finns det ett
samband mellan detta och riksdagsbeslutet
att förstatliga LKAB.

Vi för vår del anser det överflödigt
att ånyo engagera TGO i LKAB. I över
50 år har TGO hämtat väldiga vinster
från en av våra främsta naturtillgångar,
och det är därför farligt att låta detta
bolag få något som helst inflytande över
dessa naturtillgångar.

Här skall medges, att vissa krav från
norrbottensopinionen beaktats av regeringen.
Men nog är det på de sättet, att
länsbefolkningen betraktar resultatet
hittills såsom synnerligen magert med
hänsyn till den starka opinion som har
förefunnits i länet och förefinns där
fortfarande.

Regeringen har tillsatt en utredning
om möjligheterna att bland annat avsätta
delar av vinsten från LKAB för att
bygga upp näringslivet i Norrbotten.
Det är i och för sig bra, och det är att
hoppas att utredningen kommer att ge
resultat och att det inte skall dröja en
massa år, innan utredningen är färdig.
Det bar sagts i diskussionen, att man
skall tänka 200 eller 400 år framåt. Men
det är väl att ställa problemet fel, ty
det är ju redan nu aktuellt och har
länge varit aktuellt med väldiga kapitalinvesteringar
för att utbygga näringslivet
i Norrbotten. Därför uttalar jag förhoppningen,
att denna utredning skall
ske snabbt och att den verkligen skall
ge det resultat som länets befolkning
väntar.

Så till frågan om huvudkontoret. Utskottet
menar, att det är opraktiskt att
inte ha huvudkontoret i Stockholm. Utskottet
säger, att om man flyttar huvudkontoret
upp till Norrbotten, måste man
i alla fall ha ett kontor i Stockholm.
Men om så är fallet, är det då någon

större olycka, om ett sådant väldigt företag
också skulle ha ett kontor i Stockholm,
men huvudkontoret skulle vara
förlagt i Norrbotten? Till herr Einar
Eriksson vill jag säga att det förhållandet,
att man i Norrbotten inte har bestämt
platsen för huvudkontoret, väl inte
får utgöra en anledning till att avslå
förslaget om flyttning till Norrbotten.
Blir beslutet, att huvudkontoret skall
förläggas i Norrbotten, kan man vara
övertygad om att norrbottningarna kommer
sams om på vilken plats i Norrbotten
som det skall förläggas.

Jag skall villigt medge att det finns
vissa svårigheter när det gäller att förlägga
huvudkontoret till Norrbotten. Finansministern
nämnde här någon av
dessa svårigheter. Men är det inte på
det sättet att dessa svårigheter är ett
resultat främst av vad man här har
bryggt, nämligen denna väldiga hopkoppling
med TGO när det gäller LKAB?

Jag vill så till sist i anledning av vissa
rykten som har gått ställa en fråga
till finansministern. År det riktigt att
TGO som ett av villkoren för sin medverkan
i LKAB har krävt förtursrätt när
det gäller investeringar till utbyggnad
av Oxelösunds järnverk och att detta
också har tillstyrkts? Om ryktet talar
sanning måste jag nog anse det märkvärdigt,
framför allt märkvärdigt mot
bakgrunden av det väldiga behov som
främst finns beträffande en vidare utbyggnad
av Norrbottens järnverk för att
det verkligen skall få utveckla sig så som
ursprungligen var avsett.

Med det här anförda, herr talman,
vill jag i punkten I i utskottets utlåtande
yrka bifall till motion 591 i första
kammaren och 780 i andra kammaren
och till det foga, att för svenska folket
i allmänhet och befolkningen i Norrbotten
i synnerhet är det bättre att inte
alls ha engagerat TGO i det nya LKAB
och att staten i samverkan med kommunerna
bör driva detta stora företag.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att ta upp ytterligare diskussion, men
eftersom herr Persson ställde en direkt

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

fråga och för att ingen missuppfattning
skall stå kvar efter denna debatt vill
jag säga, att har det varit rykten i
gång om att TGO skulle ha satt som villkor
för en uppgörelse att få speciella
koncessioner från statens sida i fråga
om byggnadstillstånd eller liknande, så
är det ett klart struntprat. Sedan har
jag intet att tillägga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt angående varje
punkt av utskottets i det nu förevarande
utlåtandet gjorde hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade, utom beträffande motiveringen,
yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock av
herr Persson, Helmer, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:591 och II:
780.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet
med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter gjordes enligt de yrkanden,
som förekommit beträffande den till
punkten I hörande motiveringen, propositioner,
först på godkännande av utskottets
yttrande i förevarande del samt vidare
därpå att utskottets yttrande i denna
del skulle godkännas med den ändring,
som förordats i den av herr Boman
m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Med avseende på punkten II, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade, utom i
fråga om motiveringen, yrkats dels att
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Svärd in. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen.

Vid sedermera enligt berörda yrkanden
gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan.

Därpå gjordes enligt de i fråga om motiveringen
till förevarande punkt framställda
yrkandena propositioner, först
på godkännande av utskottets yttrande
i nu ifrågavarande del samt vidare på
godkännande av nämnda yttrande med
den ändring, som förordats i den av herr
Boman m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten III hemställt.

Vidkommande punkten IV, anförde
nu herr talmannen, hade, utom i fråga
om motiveringen, yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr
Svärd m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter gjordes enligt de med avseende
på motiveringen till punkten IV
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av utskottets yttrande
i förevarande del samt vidare därpå
att utskottets yttrande skulle godkännas
med den ändring, som förordats
i den av herr Boman m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten V, fortsatte herr
talmannen, hade, utom beträffande motiveringen,
yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen; samt
3:o) av herr Larsson, Nils Theodor, att
riksdagen skulle, i anledning av motionerna
1:589 och 11:781, 1:590 och II:
782,1:592 och II: 784,1:593 samt II: 783,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om upptagande av förhandlingar med
TGO i syfte att uppnå överenskommelse

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. förvaltningen av de norrländska malmfälten

om förläggning av såväl LKAB:s huvudkontor
som den gemensamma försäljningsorganisationen
till lämplig ort
inom Norrbotten.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innefattades i herr Bomans m. fl. reservation.

Herr Larsson, Nils Theodor, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 155 punkten V antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Boman m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Nils Theodor Larssons under överläggningen
gjorda yrkande.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 155 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
beträffande denna punkt avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej — 46.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de beträffande den till punkten V hörande
motiveringen förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande av
utskottets yttrande i nu ifrågavarande
del samt vidare därpå att utskottets yttrande
skulle godkännas med den ändring,
som förordats i den av herr Thun
m. fl. därom anförda reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets yttrande i angivna del, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Thun begärde votering, i anledning
varav uppsattes, upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som beträffande den till punkten
V i statsutskottets utlåtande nr 155 hörande
motiveringen godkänner utskottets
yttrande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

Vinner Nej, godkännes utskottets yttrande
med den ändring, som förordats
i den av herr Thun m. fl. därom anförda
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten VI hemställt.

Sedermera gjordes enligt de i fråga om
punkten VII framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på bifall till motionen 1:593 i nu
ifrågavarande del; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
beträffande punkten VIII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan i nämnda punkt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Boman
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten IX, yttrade
nu herr talmannen, hade, utom i fråga
om motiveringen, yrkats dels att vad
utskottet i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i
den av herr Svärd m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om motiveringen till förevarande punkt
framställda yrkandena propositioner,
först på godkännande av utskottets yttrande
i nu ifrågavarande del samt vidare
därpå att nämnda yttrande skulle
godkännas med den ändring, som förordats
i den av herr Boman in. fl. därom

Anslag till statens hästavelsfond
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna X—XII
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan
Sverige och Nya Zeeland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Anslag till statens hästavelsfond

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Avsättning
till statens hästavelsfond jämte i
ämnet väckta motioner.

Under punkten 62 av nionde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Avsättning till statens hästavelsfond för
budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag av
400 000 kronor.

I samband med denna anslagspunkt
liade utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen 1:40 av
lierr Domö och II: 60 av herr von Seth,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte medgiva, att statens hästavelsfond
finge tagas i anspråk för bestridande
av eventuellt uppkommande
merkostnader för inköp av 400 remonter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Avsättning till statens hästavelsfond
å riksstaten för budgetåret

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken
1956/57 under nionde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 400 000 kronor;

2) i anledning av motionerna 1:40
och 11:60 i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Mossberger, Jacobson i
Vilhelmina och Jönsson i Gärds Köpinge,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 40 och II: 60.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! På grund av det läge,
vari detta ärende har kommit, skall jag
avstå från att yrka bifall till utskottets
hemställan i dess helhet och endast yrka
bifall till punkt 1) i utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu föredragna utlåtandet endast yrkats,
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan i punkten 1.

På sedermera gjord proposition beslöt
kammaren att med avslag å utskottets
hemställan i punkten 2 bifalla utskottets
hemställan i punkten 1.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken framställning
med förslag till ändringar i tjänsteoch
personalförteckningarna för riksbanken,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.;

nr 32, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Förbundsrepubliken Tyskland rörande
tyska tillgångar i Sverige, m. m., dels
ock i ämnet väckt motion; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 6. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken, dels ock
i ämnet väckt motion.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 142, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Ifrågavarande lagförslag upptog bestämmelser
avsedda att motverka uppkomsten
av vidlyftiga mål samt att underlätta
handläggningen av sådana mål.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren väckt motion, nr 746,
av herr Fröding.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å
motionen II: 746, bifalla förevarande
proposition, nr 142.

Reservation hade anförts av herrar
Rylander, Alexanderson, Gezelius och
Gustafsson i Borås, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
— med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

genom propositionen framlagda lagförslaget
och med bifall till motionen II:
746 — måtte för sin del antaga nämnda
förslag med vissa i reservationen närmare
angivna ändringar.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Sedan detta ärende behandlades
i första lagutskottet har vissa
upplysningar kommit fram rörande
en del mycket omfattande mål, som kommer
att bli föremål för behandling. De
är av den storleksordningen, att det
uppstått tvekan huruvida den lösning
för dylika mål, som är angiven i propositionen,
verkligen kan vara tillfredsställande.

Jag skall inte här gå in på dessa mål
och deras beskaffenhet, utan endast såsom
motivering för det yrkande, som
jag här vill framställa, framhålla att underhandlingar
har förts mellan utskottet
och justitiedepartementet i denna fråga,
efter det att vi fått del av hur dessa stora
mål är upplagda, vilka kommer att behandlas
i huvudförhandling år 1957.

Med anledning av det läge som sålunda
uppstått har vi ansett det vara rimligast
att återremittera ärendet till utskottet,
för att utskottet under höstriksdagen
skall få tillfälle att närmare
fundera på detta spörsmål och se i vad
mån man kan komma fram till en sådan
lösning, att vi inte behöver fatta
ett beslut vid innevarande års riksdag
och sedan till äventyrs tvingas att ta
upp frågan igen år 1957, när dessa stora
mål kommer upp.

Med denna korta motivering ber jag
att få föreslå, att riksdagen måtte återremittera
förevarande utlåtande till utskottet
samt besluta att till höstsessionen
med innevarande års riksdag uppskjuta
behandlingen av i utlåtandet omförmälda
proposition och motion.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I egenskap av reservant
under detta utlåtande skall jag be
att få instämma i vad herr Lindblom
har yrkat, särskilt som det som nu framkommit
snarast talar till stöd för reservationens
yrkande.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
annat yrkande ej förekommit än
att kammaren skulle visa det nu föredragna
utlåtandet åter till utskottet samt
besluta att till höstsessionen med innevarande
års riksdag uppskjuta behandlingen
av i utlåtandet omförmälda proposition,
nr 142, och motion, II: 746.

På därefter gjord proposition bifölls
berörda yrkande.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående en reformering av
skogslagstiftningen.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 123 i
första kammaren av herr Strand m. fl.
samt nr 175 i andra kammaren av herr
Skoglund i Umeå m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning snarast
beträffande en reformering av vårt
lands skogslagstiftning, varvid av motionärerna
anförda synpunkter borde vinna
beaktande och särskilt följande utredningsuppgifter
komma i betraktande,
nämligen:

1) reformering av gällande skogsvårdslag; 2)

översyn av lagstiftningen om förbud
i vissa fall för bolag etc. att förvärva
fast egendom; samt

3) förslag till lagstiftning och andra
åtgärder till befrämjande av samarbete
mellan mindre skogsägare för gemensam
förvaltning av skogstillgångarna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna
1: 123 och II: 175 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till
känna vad utskottet i ärendet anfört.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»De frågor som här berörts behandlas
för närvarande i viss mån inom 1955
års skogsvårdsutredning. Även 1951 års
jordbruksrationaliseringsutredning har,
enligt vad den uttalat under ärendets
remissbehandling, funnit frågan om samarbete
mellan mindre skogsägare för gemensamma
åtgärder på skogsförvaltningens
område betydelsefull och varit sysselsatt
med att utarbeta förslag till lagstiftning
på området.

Utskottet anser, att resultatet av dessa
båda utredningars arbete bör avvaktas.
Såvitt framgår av direktiven har emellertid
icke någon av dessa utredningar
fått i uppdrag att syssla med frågan om
reformering av föreningslagstiftningen.
Enligt utskottets mening bör därför
Kungl. Maj:t genom utvidgning av direktiven
eller på annat sätt vidtaga åtgärder
för en anpassning av nämnda lagstiftning
till behovet av samverkan de mindre
skogsägarna emellan.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Andersson i Dunker,
Pålsson och Georg Carlsson, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
ge till känna vad i reservationen
anförts, och

att motionerna I: 123 och II: 175 sålunda
icke måtte föranleda någon annan
riksdagens åtgärd;

2) av herrar Ebbe Ohlsson, Åhman,
von Seth och Nyberg, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits, slutande med en hemställan, att
motionerna I: 123 och II: 175 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I den av herr Andersson i Dunker
m. fl. avgivna reservationen hade för
det senare av de båda nyss återgivna
styckena av utskottets motivering föreslagits
följande lydelse:

»Utskottet anser att resultatet av dessa
båda utredningars arbete bör avvaktas.
»

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Visserligen har jag under
årens lopp då och då framträtt som
recensent, men på min lott har aldrig
tidigare fallit att kritiskt granska en
bestseller av sådana mått som den socialdemokratiska
skogsmotion, över vilken
tredje lagutskottet avgivit sitt utlåtande.

Uppgiften är inte lätt, ty motionen har
inte den skärpa i konturerna och den
klara målsättning, som man är van att
finna i den förmodade författarens alster.

Detta påpekar även kungl. skogsstyrelsen,
som beträffande motionens alternativ
till gällande skogsvårdslag skriver
att dessa »är endast fragmentariskt
utformat och ger därför inte tillräckligt
underlag för ett mera allsidigt bedömande.
Framställningssättet kan lätt förorsaka
missuppfattning, när man söker
utläsa dess ledande idéer, och man
måste över huvud taget på många punkter
ställa sig frågande vart de antydda
konturerna för en lagreform syftar».

Kanske är det också så, att denna
mångtydighet jämte givetvis några tillspetsade
uttalanden har vållat mycken
och troligen delvis onödig oro. Den ene
tyder det skrivna så, den andre så, alltefter
sina egna utgångspunkter. När det
dessutom är en politisk skrift, läser
givetvis många ut en hel del mellan raderna,
särskilt då sådant som kan utnyttjas
som slagträ i den politiska striden.
Men detta hindrar inte att motionen
har ägnats stort intresse, inte minst
i fackmannakretsar.

En förtjänst har motionen. Den har
stimulerat debatten kring de skogliga
problemen, bidragit till att inskärpa skogens
betydelse för vårt land — hur avgörande
vårt nationalhushåll och därmed
vår levnadsstandard är och för
överskådlig framtid måste bli beroende
av skogen.

Vad motionärerna inledningsvis säger
om de allmänna riktlinjerna för statens
skogspolitik skall jag inte stanna vid
alltför utförligt. I stort sett torde väl alla
härvidlag vara ense. Folkpartiet har
tidigare betonat detsamma, mest sammanfattande
i det av herr Ohlin i maj

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

1954 framlagda skogspr ogrammet, om
vilket herr Sköld har tillåtit sig att fälla
några älskvärda omdömen, som han
enligt min mening borde ha hållit inne
med. Man noterar med tillfredsställelse,
att motionärerna betonar vikten av effektiv
skogsvård, av intensifierad undervisning
och yrkesutbildning för såväl
skogsägarna som de i skogen arbetande,
av skogshögskolans upprustning, av intensifierad
forskning o. s. v. Denna tillfredsställelse
gäller kanske framför allt
att motionärerna slår fast, att »den förefintliga
ägarfördelningen inom skogsbruket
i princip bör uppehållas».

Hur lockande det än kunde vara, kan
jag givetvis inte nu i riksdagens slutspurt
våga tillskansa mig den tid som
erfordras för att precisera skogsbrukets
krav och önskemål. Jag vill endast
konstatera, att skogsbruket icke har tillgodosetts
på långt när i samma utsträckning
som andra näringsgrenar och som
det med hänsyn till sin betydelse för
nationalhushållet med rätta kan göra
anspråk på. En sådan precisering får
som sagt anstå.

Beträffande äganderätten till den
svenska skogen ber jag tills vidare att
bara få säga, att mycket vore vunnet,
om vi kunde i stort sett avföra denna
fråga från den politiska dagordningen.
Äganderätten till skogen är i Sverige
väl balanserad, och det är en styrka för
vårt land att det förhåller sig så.

För att nu övergå till motionärernas
syften så utmynnar motionerna för det
första i en hemställan om utredning rörande
en reformering av gällande skogsvårdslag;
det är den enligt min mening
viktigaste frågan, den stora frågan, och
jag kommer åtminstone nu inledningsvis
att huvudsakligen sysselsätta mig
med det yrkandet. För det andra hemställer
motionärerna om en översyn av
lagstiftningen om förbud i vissa fall för
bolag etc. att förvärva fast egendom och
för det tredje om lagstiftning och andra
åtgärder till befrämjande av samarbete
mellan mindre skogsägare för gemensam
förvaltning av skogstillgångarna.

Av dessa yrkanden iir nog det första
även det mest överraskande, överraskan -

Ang. reformering av skogslagstiftningen

de därför att en av motionärerna själv
har signerat gällande lag, som trädde i
kraft så sent som den 1 januari 1949,
därför att en fundamental regel för all
lagstiftning är att inte i onödan ändra
en gällande lag och slutligen också därför
att något knorr från dem som har
haft att följa lagen inte har förmärkts.
Det är alltså lagens främste tillskyndare
som själv, modigt nog, underkänner
sitt eget verk och begär revision av lagens
grundläggande principer.

Skogslagstiftningen i vårt land har
anor ända från 1600-talet, men medan
den tidiga lagstiftningen avsåg avkastningens
ransonering, tog lagstiftningen
från detta århundrades början sikte på
produktionens höjande. Tidigare skogslagar
ersattes med andra ord från och
med 1905 av skogsvårdslagar, och på
detta område har Sverige varit ett föregångsland,
ett exempel för andra länder.

Den första skogsvårdslagen var en ren
återväxtlag, som stadgade skyldighet att
trygga återväxten efter avverkning. Den
gällde under timrets och sågverkens
storhetstid och trädde som sagt i kraft
1905. Efter 1910 skedde ju en omsvängning
genom att sågverkens storhetstid
var förbi. Massaindustrien ryckte fram
och blev den dominerande trävaruindustrien,
vilket gjorde att även skogens
klenare dimensioner blev eftersökta. De
betingade högt pris, och under första
världskriget ledde detta till att de produktiva
yngre skogarna skövlades på ett
sätt som statsmakterna inte kunde låta
fortsätta. Därför tillkom redan 1918 en
provisorisk lag om ungskogens skydd,
och den blev efter en särskild utredning,
som leddes av Arvid Lindman, fastställd
under Brantings andra ministär 1923.
Denna lag gav skydd åt ungskogen genom
ett stadgande att yngre skog fick
avverkas endast genom för skogens vård
ändamålsenlig gallring. Denna 1923 års
lag gällde sedan i 25 år. 1948 fick vi den
nuvarande landsomfattande lagen —
ingen tidigare lag hade omfattat hela
landet — och den framlades och signerades
som sagt av Per Edvin Sköld. Jag
skall inte ingå på någon niirmare redogörelse
för lagens bestämmelser. De

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

finns refererade i utskottets utlåtande
från nederst på s. 2 till mitten av s. 3,
och jag kommer endast att beröra bestämmelserna
i de huvudpunkter, mot
vilka motionärerna gör erinringar.

Som framgår av andra stycket på s. 6
i utlåtandet, är det främst i två avseenden
som motionärerna ställer sig kritiska.
Den första punkten gäller själva
den grundläggande principen i lagen, att
skogen skall skötas så att tillfredsställande
ekonomiskt utbyte vinnes. Motionärerna
menar att denna princip i sin nuvarande
utformning är felaktig och att
i fråga om föryngringsverksamheten
måste kunna krävas mera av den enskilde
skogsägaren än sådana åtgärder
som med hänsyn till föryngringskostnaden
gör det ekonomiskt lönande att bedriva
skogsbruk på området i fråga. Jag
vill påpeka att jag här inte citerar rätt.
Jag säger föryngringskostnaden i stället
för »avverkningskostnaden», som det
står i motionen och som den har citerats
i utskottets utlåtande, eftersom jag
inte kan få någon vettig mening, om det
står avverkningskostnaden. Jag förmodar
att det är fråga om ett skrivfel av
motionärerna, men det är kanske betänkligare
att utskottet citerat det ordagrant
och trott sig få någon mening i
detta.

Vidare utvecklas av motionärerna vissa
skäl mot en annan av de grundläggande
principerna, nämligen att utvecklingsbar
skog icke får avverkas annorledes
än genom ändamålsenlig gallring.
Samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen
i Västerbottens län och Landsorganisationen
avstyrker motionärernas
hemställan om en sådan djupgående revidering
av skogsvårdslagen.

När motionärerna går att granska
skogsvårdslagen, påpekar de först, att
»återväxtåtgärderna tar mer och mer
karaktären av plantering och sådd»,
och att »den primitiva vägen över självföryngring
användes mindre och mindre».
Till detta är att säga, att det under
senare år ökade intresset för skogsodling
inte innebär, att den »primitiva»
vägen över självföryngring kommer att
användas mindre och mindre. Vid ra -

tionell mark- och beståndsvård lär tvärtom
skogsodlingen bli allt mindre nödvändig,
vilket skogsforskningens senaste
rön bestyrker. Vad som nu ligger bakom
detta ökade skogsodlingsintresse är en
strävan att återhämta vad som under
lång tid försummats samt att snabbt omföra
de stora arealerna utdömda åkrar
och hagmarker till produktiva bestånd.
På lågt räknat 50 procent av de norrländska
skogsarealerna anses självsådd
mest ändamålsenlig och givetvis billigast,
bland annat därför att avgången
på satta plantor genom olika kalamitetcr
alltid måste bli hög. Givetvis planterar
inte t. ex. vi i Blekinges lätt föryngrade
marker för 600—700 kronor
per hektar, om vi vet, att vid sidan av
de planterade får vi gratis 10—20-dubbla
antalet självsådda plantor. Utbyte av
trädslag, införande av kvalitativt bättre
plantor m. m. kan kräva kulturåtgärder
i betydande utsträckning. Men här är
det inte fråga om ett antingen—eller
utan om både kulturåtgärder och självföryngring,
framdeles som hittills.

När jag för en tid sedan helt flyktigt
diskuterade denna »primitiva» självföryngring
med herr Sköld, tog jag som
exempel föryngring av bok. Ingen lär
plantera bok för en kostnad av minst
1 000 kronor per hektar, vilket det i dag
kostar, om man genom förståndig beståndsvård
kan få den gratis av vår Herre,
samtidigt som marken då lämnar en
avsevärd produktion genom skärmen av
fröträd. I en artikel i Morgon-Tidningen
strax efter läste jag, att herr Sköld medgav
att »naturligtvis finns det också fall,
där den (självsådden) kan ha företräde,
såsom ännu så länge när det gäller bok».
Men till bok kunde herr Sköld jämväl
ha lagt ek, ask, björk, asp, tall, gran
o. s. v., ty det gäller dem alla.

Nu bör man inte av motionen förledas
att tro, att skogsägarna inte enligt
lag är skyldiga att själva trygga återväxten
efter avverkning. Så är ju ovillkorligen
fallet på ett litet undantag när.
Undantaget utgöres av områdena närmast
fjällgränsen. Det är här lönsamheten
spelar in. Förr var området större
än i dag. Den gynnsamma konjunk -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

turutvecklingen har gått skogsvården till
mötes, de utbyggda kommunikationerna
likaså. Närmast fjällkedjan finns emellertid
svaga marker, ungefär sammanfallande
med domänverkets skogsodlingsgräns,
där vi ännu inte kan visa att hela
den kostnad för föryngringsåtgärder,
som måste nedläggas för att ernå en fullgod
föryngring, ger en tillfredsställande
förräntning. Men den sammanlagda
areal det är fråga om är numera ytterst
begränsad. Min kollega i Västerbotten
uppskattar den till 100 000 hektar —
Sveriges sammanlagda areal produktiv
skogsmark rör sig om 23 miljoner hektar,
om jag minns siffrorna rätt, och det
område, där vi inte kan bevisa full lönsamhet,
krymper, som sagt. Enligt skogsforskningsinstitutets
senaste siffror kan
även på så svaga marker som en knapp
VII bonitet, d. v. s. mark, som blott förmår
producera 1 kubikmeter per år och
hektar, fordras kulturåtgärder för en
kostnad av 320 kronor per hektar. Det
är mark, där de bäst växande träden på
hundra år får en höjd av 12 meter. Går
vi ett steg högre, till mark där träden
växer 16 meter på hundra år, är motsvarande
siffra 740 kronor, vilket räcker
för alla former, även de mest krävande.

Som jag ser saken blir det här på
gränsen till kalfjället närmast fråga om
en social lagstiftning. Det synes mig
nämligen helt naturligt att staten träder
till och bidrar med en större eller mindre
del av kostnaden för skogens reproduktion,
när det kan visas att det för
den enskilde icke blir en lönande investering
men väl en för nationalhushållet
ökad tillgång på råvara.

Motionärernas påstående, att tiden nu
är inne att låta skogsvårdslagen kräva
mera på föryngringens område, kan jag
inte förstå. Lagen kräver vad som rimligen
kan begäras. När motionärerna
konstaterar, att skogsägarnas vilja att
åstadkomma god återväxt gjort efterfrågan
på skogsodlingsmateriel större än
tillgången —- vi importerar för närvarande
ungefär 30 miljoner plantor årligen
— så är detta något som mera talar
för att kraven på skogsvårdsstyrelsernas

Ang. reformering av skogslagstiftningen
insatser för anskaffning av odlingsmateriel
bör ställas högre än för att lagens
krav på skogsägarna skärps. Det är ett
faktum att skogsvårdsstyrelsernas behov
av medel och personal icke tillgodosetts
så, att de på ett tillfredsställande sätt
kan fullgöra den uppgift, som åligger
dem att tillhandahålla frö och plantor.

Gällande skogsvårdslag vilar, som bekant,
på en ekonomisk princip — lönsamhetens
princip. Vid lagens antagande
betecknades som ett stort framsteg,
att man infört en bestämd princip, efter
vilken dess fundamentala stadganden —-om återväxtåtgärder och avverkningsbegränsning
— skulle tolkas. Lagen har,
inet minst av utländsk expertis, ansetts
vara ett visserligen djärvt men skickligt
grepp inom skogslagstiftningens område.
Jag minns särskilt ett uttalande av
den kanske främste av de nordiska skogsekonomerna,
professor Gr0n i Danmark,
strax efter lagens uppkomst, där han
lyckönskade vårt land till detta djärva
och lyckade grepp. Enligt forskningens
och fackmännens samstämmiga mening
vore det mycket betänkligt — sedan man
nu övervunnit de svårigheter i fråga
om tillämpningen, som alltid följer med
antagandet av en ny lag — att riva upp
själva grunden för lagstiftningen och
införa något nytt, något löst skisserat,
något konturlöst, som man inte kan få
något grepp om.

Men motionärerna tycks inte rädas
härför. De säger rent ut att själva lönsamhetsprincipen
är felaktig. Utskottsmajoriteten
antager att det råder tveksamhet
om innebörden i begreppet »tillfredsställande
ekonomiskt utbyte» i 1 §
skogsvårdslagen. Denna paragraf anger
de allmänna riktlinjer, enligt vilka
skogsbruket ur samhällets synpunkt bör
bedrivas. Den lyder: »Skogsmark med
därå växande skog bör genom utnyttjande
på lämpligt sätt av markens virkesalstrande
förmåga skötas så, att tillfredsställande
ekonomiskt utbyte vinnes
och såvitt möjligt i huvudsak jämn
avkastning erhålles.»

»Det torde vara ostridigt», säger nu
utskottet, »att innebörden av nämnda
uttryck icke klart framgår.» Och utskot -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen
tet fortsätter: »Vissa praktiska olägenheter,
som sammanhänger med den
oklart angivna innebörden i 1 § skogsvårdslagen,
synes ha yppat sig främst i
fråga om hur högt kraven på återväxtåtgärder
skall kunna ställas på den enskilde
skogsägaren.»

Det sista påståendet anser jag mig redan
ha bemött genom min redogörelse,
och jag betonar återigen att lagen ålägger
skogsägarna i praktiskt taget hela
landet att nöjaktigt trygga återväxten efter
avverkning.

Nu kan jag givetvis inte gå närmare in
på den skogsekonomiska teorien. Här dominerar
två läror; skogsränteläran, som
syftar till maximal produktion, och
markränteläran, som syftar till högsta
förräntning av nedlagt kapital. Vi vet
numera rätt väl genom produktionsforskningen
hur bestånden skall skötas
för att ge högsta massaavkastning, högsta
värdeavkastning och bästa räntabilitet.
Men alla dessa former ryms inom
den ram lagen fått med hänsyn till samhällsnyttans
berättigade krav. Här ges
alltså skogsägaren fritt val, och han utnyttjar
det givetvis. Det är klart att bolag,
som har sin verksamhet inriktad på
timmerproduktion, driver sin skogsskötsel
annorlunda än ett bolag, vars huvudförädling
ligger på massaindustriens
område. Om t. ex. kulturkostnaden, vilket
motionärerna gör vissa uttalanden
om, räknas som en avverkningskostnad
eller driftskostnad, kan man lämna därhän,
då denna fråga i praktiken inte
spelar någon roll. Men vad som är väsentligt
i detta sammanhang är, att vi i
skogsvårdslagen genom lönsamhetsprincipen
fått ett objektivt mått för granskning
av skogsdriftens detaljer och dess
rätta inriktning och att detta mått ger
utslag på en gång för skogsbruket, den
enskilde ägarens och samhällets bästa.

Denna lönsamhetsprincip är avgörande
inte bara vid bedömningen av kulturåtgärders
lönsamhet utan också vid
bedömningen av om skog är utvecklingsbar
eller inte enligt 6 § i lagen, som
lyder: »Utvecklingsbar skog må icke
utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas
annorledes än genom gallring,

som är för skogens utveckling ändamålsenlig.
Skog är att anse som utvecklingsbar,
så länge det under förutsättning
av lämplig skötsel måste antagas
bliva mer lönande att låta skogen kvarstå
än att omedelbart avverka den.»

Motionärerna vill nu härvidlag vrida
klockan, eller kanske jag skall säga almanackan,
ett halvt sekel tillbaka. Skogsstyrelsen
skriver härom: »I en ny lag»
— enligt motionärernas förslag alltså —
»skulle sålunda skogen i det utvecklingsskede,
vars betydelse för den totala
värdeavkastningen är så utomordentligt
stor, lämnas utan försvar mot
olämpliga huggningsingrepp. Bortsett
från motionernas långt drivna fordran
på i huvudsak jämn avkastning från
varje skogsägares mark förefaller en sådan
omläggning nära nog innebära en
återgång till 1903 års nivå. Huruvida de
i motionerna framlagda synpunkterna
på lagstiftningens grundprinciper skulle
kunna medföra större entydighet än de
som kommit till uttryck i nuvarande lag
verkar problematiskt, då synbarligen olika
bedömningsregler skulle gälla i fråga
om återväxtåtgärder efter avverkning
och sådana på av ålder kal mark ävensom
i andra sammanhang, exempelvis
vid gallring.»

Det är en hovsam skrivning, men i
sak är den fullständigt diskvalificerande
för revisionsyrkandena, och jag måste
helt instämma.

Ja, egentligen kunde det räcka med
detta citat. Men låt mig komplettera det
med ett par förtydligande exempel.
Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län anför,
helt schematiskt, att omloppstiden
för skogen i detta län i genomsnitt är 100
år. 1923 års lag skyddade den »yngre»
skogen, som det då hette, för kalavverkning
upp till cirka 60 år. Nuvarande lag
ger samma skydd för »den utvecklingsbara»
skogen till ungefär 75 år, till vilken
ålder den alltså endast får avverkas
efter ändamålsenlig gallring och icke
kalavverkas utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd. Jag vill särskilt understryka
detta: kalavverkr.ing av utvecklingsbar
skog tillätes alltså, bara skogsvårdsstyrelsen
lämnat sitt tillstånd. Sådan av -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

verkning får alltid ske efter ansökan hos
skogsvårdsstyrelsen, som lämnar råd eller
tillstånd på förfrågan och utan avgift.

Nu inverkar givetvis många omständigheter
på bedömningen av ett bestånds
framtidsvärde. Det kan vara fråga om
för marken olämpligt trädslag, dålig slutenhet,
dålig kvalitet, rötskador eller
andra sjukdomar i beståndet, åldersklassfördelningen
i skogen, ägarens ekonomi,
risken för stormfällning o. s. v.
Men efter sådana bedömningar kommer
markägaren och skogsvårdsstyrelsens
förrättningsman lätt till samförstånd om
den vettigaste åtgärden. Jag vill dock
tillägga, att sådana bedömanden många
gånger leder till kalavverkning av även
den utvecklingsbara skogen.

Motionärerna vill som sagt släppa avverkningen
helt lös — bara anmälan
viss tid före avverkningen gjorts till
skogsvårdsstyrelsen och från dess sida
anstalter träffats, som säkerställer en
föryngring och en i huvudsak jämn avkastning.
Det bleve alltså för skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän att stumt
åse en kanske upprörande ekonomisk
misshushållning med skogen. Dessutom
skulle de åläggas en onödigt sträng bevakning
av alla återväxtåtgärder. Det
bleve, kort sagt, polisbevakning i stället
för att, som nu, sprida evangelium.
Något negativt i stället för något positivt! Den

jämna avkastningens betydelse
bar nog skogsägarna numera klar för sig.
Men vad de aldrig skulle komma att
begripa är bur lagen, enligt motionärernas
förslag, skulle kunna tillåta avverkning
av bestånd i deras värdefullaste
produktionsskede. Om jag får ta ett
exempel från mitt eget län, så kan jag
säga att ett granbestånd i det mest produktiva
skedet frambringar 15 å 20 kubikmeter
per hektar och år. Alla förstår
säkert, att avverkning av sådana bestånd
inte kan vara rimlig. Hur barockt detta
vore, framgår t. ex. vid expropriation
av skogsmark för väg, kraftledning eller
dylikt. I mitt län är det inte ovanligt
att skogsägaren tillerkännes ersättning
för sådan nödtvungen avverkning, när

Ang. reformering av skogslagstiftningen

skogen växer som bäst, med kanske 2 000
å 3 000 kronor per hektar -—- alltså utöver
själva virkesvärdet. Detta klarlägger
bättre än alla ord för skogsägarna
och alla övriga intresserade, bur orimligt
det är ur både den enskildes och
samhällets synpunkt att tillåta en sådan
avverkning. Och det var ju för sådan
avverkning som Brantings andra ministär
på sin tid satte stopp.

Detta inser som sagt skogsägarna numera,
och det är inte de som begär revision
av lagen. De har i sitt eget intresse
accepterat de genom skogsvårdslagstiftningen
successivt skärpta krav,
som samhället har ställt på dem.

Jag skall inte gå vidare in på lagens
detaljer. Utskottsmajoriteten gör en del
reflexioner även om andra lagbestämmelser.
T. ex. berörs 19 §. Det kan möjligen
reta någon, att denna paragraf är
litet omständlig, men här kommer frågan
om rättssäkerheten in i bilden. När
skogsvårdsstyrelsen och markägaren inte
blir överens exempelvis om kulturåtgärder,
skall enligt lagen en ojävig person,
en fackman, tillkallas, som har att
med biträde av två gode män avgöra
tvisten. Onekligen är detta litet omständligt,
men några anser säkerligen
att denna ordning bör finnas med hänsyn
till rättssäkerhetskravet. Under mina
25 år som länsjägmästare har det
f. ö., såvitt jag nu kan minnas, bara en
gång förekommit att 19 § behövt tilllämpas.

Jag skall som sagt inte gå närmare in
på själva paragraferna, och jag skall
inte heller vara stygg mot utskottet. Man
tycker nog att utlåtandet i någon mån
går som katten kring en het gröt. Där
sägs att »det synes troligt att», »det
lär», »det torde» o. s. v. »kanske» vara
lämpligt med en överarbetning. Jag vill
endast säga, att jag inte finner det
lämpligt. Och vi vet att alla remissinstanser
är på samma linje och väl närmast
vill betrakta det som ett okynne,
att man redan efter åtta år, just när lagtillämpningen
kommit in i lugna fåror,
skall börja en revision av lagen.

Jag förenar mig alltså helt med de
fackmän och forskare, som avstyrker en

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen
revision, och jag gör det inte i första
hand som politiker och ledamot av denna
kammare, utan därför att min praktiska
erfarenhet har sagt mig, att vår
nuvarande landsomfattande skogsvårdslag
har en väl avvägd, förnuftig utformning,
som ger en i möjligaste mån likformig,
objektivt grundad, samhällsgagnande
rättstillämpning inom alla våra
med hänsyn till produktionsförutsättningarna
så vitt skiftande bygder.

Men däremot inser jag — liksom alla
andra som har med lagen att göra —
att tillämpningsföreskrifterna då och då
måste överses alltefter forskningens
landvinningar och ändrade förutsättningar,
som betingas av utvecklingen.
Men detta är ingen riksdagsfråga. Enligt
departementschefens förslag beslöt
1948 års riksdag, att det skulle tillkomma
skogsstyrelsen att lämna skogsvårdsstyrelserna
anvisningar om lagens tilllämpning.
Skogsforskningsinstitutets
produktionsundersökningar skulle därvid
tjäna som underlag och ledning.

Många av kammarens ledamöter har,
skulle jag tro, varit med om att stifta
denna lag. Förmodligen visste ni då
inte vilket huvudbry ni skaffade oss ute
på linjen, när vi skulle omsätta lagparagraferna
i praktisk tillämpning. Jag
medger gärna, att jag länge var skeptisk
beträffande möjligheterna att få
överensstämmelse mellan lag, teori och
praktik. Det dröjde rät! länge, innan tilllämpningsföreskrifterna
blev slutgiltigt
fastställda. Vi var också, som sagt, på
det klara med att produktionsforskningen
vid den tiden kanske inte hunnit
så långt, att den på alla punkter fick
den riktigaste utformningen. Nu har utvecklingen
gått snabbt, och tillämpningsföreskrifterna
har efter hand kompletterats.
Sedan något år tillbaka pågår
också en översyn, som i främsta
rummet kommer att beröra, såvitt jag
kan förstå, de norrländska förhållandena.

Herr talman! Jag skall inte sysselsätta
mig mera med lagen — jag har tillkännagivit
min uppfattning. Jag vill
kanske bara tillägga, att jag har en

mycket stor respekt för herr Skölds
skogliga kunskaper och hans dokumenterade
intresse för skogen. Jag vill kanhända
utläsa ett huvudsyfte med motionen,
som jag inte skall precisera men
som jag tror bör värdesättas, men jag
kan absolut inte gå med på någon revision.

Beträffande de två andra yrkandena
i motionen skall jag fatta mig mycket
kort. Det ena gäller en förnyad prövning
av bolagsförbudslagen med syfte
att underlätta arrondering av skogsmarken
till bättre och mer rationella brukningsenheter.
Vi är här eniga om att bolagsförbudslagen
skall bestå, men detta
underlättande av arronderingen är ett
önskemål som framstått länge, och redan
i maj 1954 drog vi fram det i vårt
skogsprogram och hoppades att en proposition
skulle framläggas snarast möjligt.
Vi väntar ju på en sådan, och jag
skulle tro att man kan motse den inom
kort, grundad på jordbruksrationaliseringsutredningens
förslag.

Beträffande det sista av motionärernas
yrkanden, som går ut på förslag till
lagstiftning och andra åtgärder till främjande
av samarbete de mindre skogsägarna
emellan, vore givetvis mycket att
säga. Jag skall emellertid inskränka mig
till att hänvisa till 1955 års skogsvårdsutredning,
där jag själv har äran att vara
ledamot och i vars direktiv det ingår
att penetrera just dessa frågor. Vi
har sysslat med dem under snart ett år,
och jag finner det givetvis fullkomligt
onödigt att tillsätta en utredning vid
sidan av vår för denna frågas lösning.
Jag nöjer mig med detta uttalande.

Herr talman! Någon påfallande motsättning
mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna föreligger kanske inte i
sak. Det är svårt att bedöma utskottsutlåtandet,
och jag hade helst sett, att
man hade tagit en klarare ställning, såsom
gjorts i reservationerna. Jag vill till
slut säga, att även om jag vill sätta ett
litet frågetecken i kanten på motiveringen
för den med 2) betecknade reservationen,
ber jag att få yrka bifall
till denna reservation.

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

I herr Hanssons yttrande instämde
herrar Boman (fp), Johan Persson (fp),
Sundelin (fp), Nord (fp), Spetz (fp),
Uno Olofsson (fp), Sunne (fp) och Söderquist
(fp).

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Den motion, som vi nu
behandlar, skulle väl inte ha väckt så
stor uppmärksamhet om den inte hade
föregåtts av åtskilliga uttalanden vid
konferenser och bolagssammankomster,
uttalanden som har fått stor publicitet
och i vilka man varit märkligt enig om
att göra gällande att bondeskogsbruket
skulle vara efterblivet. Jag vill genast
säga, att motionen inte tar någon ståndpunkt
i detta fall; den säger, som rätt
och riktigt är, att vi för närvarande inte
har tillräckliga grunder för att bedöma,
vilken ägarkategori som eventuellt sköter
skogen bäst.

Den föregående talaren har uppehållit
sig vid yrkandena i motionen, och
jag skall för min del inte gå närmare in
på dem. Vad beträffar första punkten
om en reformering av gällande skogsvårdslag
kan jag instämma med dem,
som menar att det är litet tidigt att bara
åtta år efter det att vi efter en mycket
grundlig diskussion i riksdagen och
med den utredning, som hade föregått
beslutet, antagit en ny skogsvårdslag behöva
företa åtminstone någon större ändring.
Det är klart att utvecklingen gått
framåt, men då bör det rimligtvis ligga
på tillämpningsområdet alt göra nödvändiga
ändringar.

Den punkt, där motionen kanske väckt
största uppmärksamheten och såvitt jag
förstår även blivit mest missförstådd, är
väl punkt 2), som gäller översyn av lagstiftningen
om förbud i vissa fall för
bolag att förvärva fast egendom. Om
man läser motionen, så finner man ju
att den inte förordar någon utvidgning
av bolagsförvärven, utan det gäller endast
att underlätta byte. Vi har för vår
del inte så mycket emot det, bortsett
från att vi skulle vilja att även dessa
byten underkastas prövning av lantbruksnämnderna
för att dessa skall kun -

Ang. reformering av skogslagstiftningen
na ha tillfälle att undersöka om de skogsskiften,
som skall bli föremål för byten,
eventuellt behöver användas för kompletteringsändamål.
Det är mycket rimligt
att inte hålla lantbruksnämnderna
utanför i sådana fall.

Vad beträffar förslaget till lagstiftning
och andra åtgärder till befrämjande av
samarbete mellan mindre skogsägare för
gemensam förvaltning av skogstillgångarna
så har vi den uppfattningen, att
detta samarbete sker bäst inom skogsägarföreningarna.
Det har också fått
en mycket lovande början. Med den uttunning,
som utskottsmajoriteten har företagit
på den punkten, framför allt genom
att den sagt tydligt ifrån att det
inte skall få förekomma något tvång,
tycker jag att det är ännu mer naturligt
att samarbetet försiggår i skogsägarföreningarnas
regi.

Jag skulle emellertid vilja säga några
ord om bondeskogsbruket. Det var väl
egentligen först omkring sekelskiftet,
som man blev mera allmänt medveten
om att skogstillgångarna inte var outtömliga.
Enligt landshövdingeberättelserna
från Gävleborgs län för tiden närmast
före sekelskiftet ansågs skogarna i
Gästrikland vara så hårt anlitade, att
endast en tredjedel av arealen medgav
avverkning för export. Inom vissa socknar
påstods en begynnande brist på
skog till husbyggnader göra sig gällande,
inom andra klagade man bl. a. på att
bergsbruket minskat skogstillgångarna.
Jag antar att det var kolningen man
syftade på. Till skogarnas dåliga skick
bidrog, att den medelålders och äldre
granskogen på 1850-talet nästan överallt
inom provinsen torkat och blåst ned.
I Hälsingland var tillståndet något bättre.
Genom betning och svedjebruk hade
skogarna dock blivit mycket försämrade
och på sina håll nästan förstörda. Detta
alltså enligt landshövdingeberättelserna.

Skogsbetet hade på den tiden en mycket
stor omfattning. Inom länet fanns
det vid sekelskiftet enligt en av liinsjägmästare
Eric Persson företagen undersökning,
ur vilken jag hämtat de historiska
uppgifterna, minst 10 000 getter,
40 000 får och inemot 100 000 kor, som

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen
betade på de mera närbelägna skogarna.
Skogsbetet är nu helt och hållet avskaffat.
I skogsvårdsstyrelsens första årsberättelse
skildrades skogarnas tillstånd i
mörka färger. Bl. a. påtalades bondeskogarnas
exploatering i många kustsocknar,
där skiftena i stor utsträckning kalhöggs
genom sparr- och propsavverkningar
i unga och medelålders bestånd.

Den mörka ramen kring sekelskiftets
skogstavla har numera fått en ljus färg,
framhåller länsjägmästare Persson. Enligt
1942 års riksskogstaxering finns i
länet ett genomsnitligt virkesförråd av
100 kubikmeter per hektar, kalmarkerna
utgör 3,5 procent av den totala skogsmarksarealen,
det allmänna skogstillståndet
är ganska gott och tillväxten relativt
nöjaktig.

Omslaget skedde kort tid efter sekelskiftet,
och det är väl inte för mycket
sagt, att det var skogsvårdsstyrelserna,
som var de drivande krafterna. Bolagens
och skogsspekulanternas dimensionsavverkningar
på böndernas skogar
tog ett hastigt slut, och även om 1903 års
skogslag främst syftade till kalmarkernas
skogsodlande, fick skogsvårdssynpunkterna
snart göra sig gällande vid
avverkningarnas planläggning.

Det tycks ha tagit längre tid för skogsvetenskapens
företrädare att sätta sig in
i de nya förhållandena än det tog för
skogsägarna. Ännu så sent som vid
skogsveckan 1925 ansåg sig en professor
kunna konstatera, att bondeskogarna i
stor utsträckning var utsatta för rovdrift
och att arealen av välvårdad bondeskog
knappast var större än av vanvårdad
bolagsskog. En annan professor
gjorde i ett föredrag vid 1930 års skogsvecka
gällande att till husbehov användes
högvärdigt virke, som därigenom
undandrogs industrien. Det årliga bortfallet
uppskattades till cirka en miljon
kubikmeter.

Kritiken mot bondeskogarna byggde
mest på förmodanden och antaganden.
Resultatet av de första riksskogstaxeringarna
hade visserligen framlagts inom
flera län, men eftersom de olika skogsägargrupperna
icke redovisades var för
sig, saknades underlag för bedömandet

av tillståndet i olika slag av skogar.
Många av uppgifterna torde ha inhämtats
vid bolagsmiddagar, och så går det
väl ofta till även i våra dagar.

Om jag för att ta ett exempel som belyser
det nuvarande läget väljer förhållandena
i mitt hemlän, så finner jag att
där uppgår bondeskogsarealen till cirka
600 000 hektar. Denna areal är fördelad
på i runt tal 12 000 hemman. 1942 års
riksskogstaxering anger ett virkesförråd
som kan beräknas till 98 kubikmeter per
hektar. Den andra stora skogsägargruppen,
bolagen, har 102 kubikmeter per
hektar, men bolagen har något bättre
mark. Trädslagsfördelningen visar att
bondeskogarna har något mera barrskog
än bolagsskogarna. Grovleksfördelningen
visar inga större olikheter mellan bonde-
och bolagsskogar. Antalet barrträd
om 20 centimeters grovlek och däröver
per hektar uppgår t. ex. i bolagsskogarna
till 97 och i bondeskogarna till 94. Sockeninventeringarna
visar ungefär samma
produktion i bonde- och bolagsskogar.
En approximativ beräkning med stöd av
rikstaxeringsmaterial pekar i samma
riktning.

Jag har velat anföra dessa siffror, herr
talman, för att visa att man inte utan
vidare kan påstå att den ena kategorien
skogar sköts sämre än den andra. När
man jämför bondeskogar och bolagsskogar
brukar man längre upp i Norrland
säga att bolagsskogarna är sämre belägna,
men detta är inte fallet i mina hemtrakter,
utan de är där ofta minst lika
bra belägna som bondeskogarna och har
inga handikapp i det avseendet.

Vad skogsvårdslagen beträffar kan det
naturligtvis göras gällande att den har
sina brister, men å andra sidan har denna
lagstiftnings utveckling i vårt land
under det sista halvseklet, kan man säga,
haft en mycket lyckosam verkan. Jag
syftar då främst därpå att skogslagstiftningen
har omfattats med stort intresse
av skogsägarna. Dessa har frivilligt nedlagt
ett mycket intresserat arbete för att
förbättra skogsbeståndet, och det finns
ingen anledning att tro att deras intresse
nu skulle ha minskats. När det säges i
ett yttrande, som är återgivet i utskotts -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

utlåtandet, att bondeskogsbruket betraktas
som en binäring till jordbruket, så
kan det kanske vara riktigt i vissa trakter,
men i större delen av skogsbygderna
är sannerligen inte skogsbruket binäring
till jordbruket, utan det är snarare
tvärtom. Det är skogen som tilldrar
sig det största intresset. Och när det
sedan i samma yttrande sägs, att de
mindre skogsägarna inte kan skaffa sig
tillräcklig utbildning för att sköta skogen,
så förändras det förhållandet mer
och mer för varje år till det bättre.
Skogsvårdskurser har nu tillkommit. I
vårt län har vi haft talrika sådana kurser
med god undervisning, och de omfattas
med synnerligt intresse av den
yngre generationen. Detta intresse stiger
också år för år.

Eftersom det finns ungefär 240 000 enskilda
skogsägare i landet bör vi betänka
att här har vi också ett viktigt socialt
problem, som man inte kan behandla
hur som helst.

Samarbetet mellan skogsvårdsmyndigheterna
och skogsägarna har varit mycket
gott. År 1954 besiktigades sammanlagt
61 000 avverkningar genom skogsvårdsstyrelsernas
försorg. Tillsammans
110 avverkningsförbud blev följden av
det hela. Man måste säga att det var en
mycket ringa procent, och det visar hur
skogsägarna strävar efter att följa de
föreskrifter som är utfärdade och söker
sköta sin skog på bästa sätt. Jag tror att
det skulle vara olyckligt om man bibragte
skogsägarna den uppfattningen
att man vill införa mera tvång. Det är
bättre att fortsätta på den väg som vi
hittills har följt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr Andersson i Dunker
m. fl.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Denna fråga berör ett
mycket stort och rikt fält, och jag skall
inte gå in på alla detaljer utan bara sysselsätta
mig med några få saker.

I)en motion, som behandlas i tredje
lagutskottets utlåtande angående en rc 7

Första kammarens protokoll 1956. AV 22

Ang. reformering av skogslagstiftningen

formering av skogslagstiftningen, har
rönt ett mycket stort intresse från allmänhetens
sida, och fråga är väl om någon
riksdagsmotion tidigare i riksdagens
historia tilldragit sig ett så stort intresse
som den s. k. Sköldska skogsmotionen.
Men detta är kanske till syvende og sidst
ej så märkvärdigt, då sagda motion berör
vårt lands viktigaste naturtillgång, nämligen
skogen.

Detta om skogens betydelse för vårt
land insåg redan biskop C. A. Agardh,
som levde någon gång på 1700-talet. Han
uttryckte sig i följande ordalag, som ofta
är citerade: »Sveriges tillvaro som självständigt
och som civiliserat land beror
därav, om det har skogar eller icke.»
Man kan nog säga, utan att göra sig skyldig
till någon överdrift, att nutiden har
bevisat sanningen av denna sats.

När det sedan gäller den offentliga debatten
om denna motion kan man nog ej
säga, att den varit så särdeles saklig.
Man har ofta fått det intrycket, att
många, som har skrivit om eller yttrat
sig om sagda motion, ej läst densamma.
Ofta har sådana uttryck som att motionen
syftar till att överföra bondeskogen
till skogsbolagen kommit till synes. Ofta
har man också fått höra, att detta vore
en ren socialiseringsmotion.

Yar och en som läst ifrågavarande motion
vet, att den ej alls haft något sådant
syfte. Detta säges också klart och tydligt
ut i motionen. Där framhålles, att den förefintliga
ägarfördelningen inom skogsbruket
i princip bör bibehållas. Men å
andra sidan bör vi göra klart för oss, att
det numera ej enbart är den enskilde
skogsägarens sak hur skogen sköts. Skogen
är ju en naturtillgång, som bör skötas
på ett rätt sätt. Detta gäller alla ägarkategorier.
Jag kan i det fallet hålla med
om vad författaren säger i förordet till
»Sveriges naturrikedomar», nämligen
följande: »Även med en bibehållen näringsfrihet
och enskild äganderätt har
emellertid den uppfattningen alltmer
slagit igenom att naturrikedomar bör
skyddas och övervakas som en hela folkets
egendom.» Detta är så sant som det
iir sagt, och det är sagt av en klok och
förnuftig karl.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

Motiveringen för slutyrkandet i motionen
är så saklig och stark, att man tycker,
att det icke behövde ha varit någon
svårighet att komma fram till ett enigt
ställningstagande inom utskottet. Att så
ej blivit fallet beror i främsta rummet på
att man på sina håll gjort allt vad man
kunnat för att blåsa upp denna sak till
en stor politisk fråga i stället för en näringsfråga,
som den i verkligheten är.

Vad remissmyndigheterna haft att säga
i denna sak är kanske i och för sig ej
så märkvärdigt. För det mesta har de
haft en negativ inställning när det gällt
en översyn av nu gällande skogsvårdslag,
men man kan också spåra vissa positiva
drag i yttrandena.

Nu sägs det, att den gällande skogsvårdslagen
varit i kraft alltför kort tid
för att det skulle vara aktuellt med en
översyn. Tio år är visserligen en relativt
kort tid, men fråga är väl om inte utvecklingen
på skogsbrukets område efter senaste
världskrigets slut varit sådan, att
denna lagstiftning nu på vissa punkter
är föråldrad. För mig synes detta framför
allt vara fallet när det gäller begreppet
»utvecklingsbar» skog, varom talas i
6 § i skogsvårdslagen. Här har tydligen
tolkningssvårigheter yppat sig under den
senaste tiden, och flertalet remissmyndigheter
menar också, att tillämpningsföreskrifterna
är i behov av förenklingar
och förtydliganden. Men det är väl ändå
så, att man icke kan fjärma tillämpningsföreskrifterna
hur långt som helst från
gällande lagparagraf i detta stycke. Det
är av denna anledning som det här är
nödvändigt med en översyn.

En sak är dock samtliga remissinstanser
ense om, och det är att en översyn
av lagstiftningen om förbud i vissa fall
för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom är påkallad och nödvändig.
I det fallet har samtliga remissinstanser
anslutit sig till motionärernas
önskemål. Samma uppfattning har också
tidskriften Skogen, som är organ för
Svenska skogsvårdsföreningen. I detta
hänseende skriver tidningen följande i
nr 7: »Den s. k. Sköldska motionen utmynnar
i trenne utredningsuppgifter. Av
dessa bör endast en kunna accepteras,

nämligen den om översyn av lagstiftningen
om förbud i vissa fall för bolag
etc. att förvärva fast egendom. Här gäller
ju inte att släppa loss bolagens möjligheter
att köpa egendomar utan endast
en uppmjukning med ändamål att underlätta
bolagens och även enskilda skogsägares
lovvärda önskemål att få en bättre
arrondering till stånd.»

Vi kan nog inte komma ifrån att en
sådan översyn är nödvändig för att
åstadkomma en bättre arrondering av
skogsmarken. Detta är enligt min mening
absolut nödvändigt, tv det finns väl
ingen i denna kammare som tror att t. ex.
en honde, som äger 40 å 50 hektar skog
spridd på 80 skogsskiften, kan på dessa
bedriva en god och rationell skogsvård.
Så söndersplittrad är skogsmarken på
sina håll i vårt land. Nu håller emellertid
dessa missförhållanden på att rättas
till genom pågående laga skiften, men
detta tar lång tid, och på sina håll har
man inget som helst intresse för ett laga
skifte. På dessa platser kommer dessa
oerhört stora missförhållanden för
skogsbruket att konserveras, såvida inte
samhället genom en förnuftig lagstiftning
kan rätta till missförhållandena.

Här kommer ett annat problem in i
bilden, nämligen arbetskraften. Man brukar
i alla möjliga sammanhang tala om
landsbygdens avfolkning, och man vill
ha en levande landsbygd. Jag tror att
man i detta sammanhang kan tala om en
levande skogsbygd. Förutsättningarna
härför är emellertid att de människor
som bor i våra skogsbygder har en jämn
och god inkomst och en bra bostad, med
andra ord att de har samma förmåner
som andra arbetargrupper. Hur är det
nu i detta avseende för skogsarbetarna?
Jo, när skogsarbetaren slutar sitt arbete
hos en skogsarbetsgivare, så vet han i
regel inte när han kan få någon ny anställning.
Det är därför förklarligt att de
unga söker sig bort från skogsbygderna
och till orter, där en mera stadigvarande
anställning kan beredas dem. För att råda
bot härpå har därför nu det s. k. storskogsbruket
berett skogsarbetarna i ganska
stor utsträckning en fast anställning
och en bra bostad. Bondeskogsbruket

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

liar ej samma möjligheter som storskogsbruket
att anställa fast arbetskraft beroende
på att den enskilde skogsägaren har
alltför små skogsskiften för att detta
skulle låta sig göra.

Här kommer frågan om samverkan
mellan de små skogsägarna in i blickfånget.
Motionärerna bär ingående diskuterat
detta problem och föreslagit lagstiftning
och andra åtgärder till främjande
av samarbetet mellan de mindre
skogsägarna för gemensam förvaltning
av skogstillgångarna. Man kan visserligen
diskutera hur dessa s. k. skogsförvaltningsföreningar
skall organisatoriskt
byggas ut, men jag tror för min del att
de bör ha stöd i en lagstiftning på området.

Hur än diskussionen kommer att gå
när det gäller samarbetet mellan de
mindre skogsägarna, är det hög tid att
detta samarbete utbygges i en mycket
rask takt, ty först därmed får också bondeskogsbruket
möjlighet att bereda
skogsarbetarna samma anställningsförmåner
som andra arbetargrupper numera
har. Kan vi ej göra dettas så kan vi
vara övertygade om att det kommer att
ske en stor avflyttning från våra skogsbygder
under de närmaste åren.

Jag kan hålla med herr Näsgård när
han säger, att skogsbruket i vissa trakter
av vårt land inte är någon binäring
till jordbruket utan tvärtom. Jag anser
att det i regel bör vara så i våra skogsbygder,
att det där i stället bör heta
skogsbruk med binäringar, ty den huvudsakliga
sysselsättningen i dessa bygder
är skogsbruket.

Det skulle, herr talman, ha varit mycket
mera att anföra i denna stora fråga,
men jag är säker om att andra talare efter
mig kommer att beröra de punkter,
som jag inte har yttrat mig om.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag,
även om jag tycker att det i vissa avseenden
borde ha varit mera positivt.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Det har redan sagts en
hel del i debatten om den nu föreliggande

Ang. reformering av skogslagstiftningen
frågan. Den motion, som utgör underlaget
för tredje lagutskottets nu omdiskuterade
utlåtande, utgör i och för
sig ett ganska mångtydigt aktstycke. Jag
kan inte dela den siste ärade talarens
mening, att det var entydigt. Jag har
snarare det intrycket, att det ena stycket
pekar hit och det andra dit, och
över huvud taget lämnar man läsningen
med en känsla av att motionen som
sådan var ganska suddig i konturerna.
Den omständigheten tror jag har givit
anledning till en viss undran och tveksamhet
i bedömandet, en tveksamhet
som jag måste säga ingalunda har helt
skingrats under utskottsbehandlingen,
även om utskottet har återfört resonemangen
till ett påtagligt och mera koncentrerat
plan.

I den Reservation till utskottsutlåtandet,
som under beteckningen 1) avgivits
av herr Andersson i Dunker m. fl.
och till vilken även jag anslutit mig, har
vi närmare angivit och motiverat den
ställning, som vi inom bondeförbundet
intar till den här aktuella frågan. Vi
är helt ense med utskottsmajoriteten
om den utomordentligt stora betydelse,
som våra skogstillgångar har för vårt
folkhushåll. Det finns sålunda ingen anledning
att tvista om angelägenheten av
att skogen sköts på bästa sätt och att
skogens avkastning utnyttjas så rationellt
som möjligt. Jag skulle tro, att
man från den utgångspunkten kan fastslå,
att det bör vara angeläget för samhället
— ''en angelägenhet av mycket
stor vikt för övrigt — att vidmakthålla
skogsägarnas intresse för skogsvård,
varvid jag för min del tror, att det bästa
medlet är att understödja en ökad upplysning
och utbildning på skogsbrukets
skilda områden.

Från en del håll har man sökt göra
gällande, att bondeskogarna i allmänhet
skulle vara sämre skötta än andra skogar.
Vi, som står för reservation 1),
hävdar med bestämdhet, att dessa påståenden
är ogrundade. Utskottets majoritet
har försiktigtvis avstått från att
taga ställning till dessa påståenden. På
grund härav skall jag i detta avsnitt av
frågan inte föra någon annan argumen -

100

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen
tering än att jag bra gärna skulle vilja
rekommendera utskottets ledamöter och
andra, som kan känna sig kallade till
domare över skogsskötseln hos olika
ägarkategorier, att ta en titt även på
bakändan av bolagsskiften och kronoparker.
Bilden blir då helt visst en annan
än om man bara begränsar åskådningsmaterialet
till de delar av nämnda
marker, som gränsar till vägar och
på så sätt är lätt åtkomliga. Jag är
ganska säker på att om man gör en
sådan mera grundlig besiktning kommer
man fram till mera dämpade omdömen
än dem som under senare tid
framförts av bondeskogsbrukets kritiker.

För att emellertid återgå till ett resonemang
av mera positiv art än ett bemötande
av en ogrundad kritik, vill jag
säga några ord om ett par åtgärder, som
är av betydligt större värde för skogsvården.
Jag har redan nämnt den fråga
jag främst syftar på, nämligen undervisnings-
och utbildningsfrågan. Jag vill
därvidlag, såsom i reservationen framhållits,
hävda att en utbyggd yrkesutbildning
är minst lika angelägen för
skogsägarna inom det enskilda skogsbruket
som för skogsarbetarna. Vi får
komma ihåg, att det stora flertalet av
dessa skogsägare också själva är skogsarbetare.

Den andra åtgärd, som jag i detta sammanhang
tänker på, är tillgången till
frö och plantor av förstklassig härstamning.
Även om jag inte hör till dem som
lika kategoriskt som motionärerna utdömer
självföryngringens metod — jag
tror att den hitintills lämnat mera lovande
ungskogsbestånd, totalt sett, än
vad plantor och sådd har gjort — är
jag ändå helt medveten om att det är
en ganska nödvändig förutsättning att vi
får en tillräcklig produktion av frö och
plantor om vi skall kunna återställa de
kalmarker, som inte minst finns på kronans
och storskogsbrukens marker. Det
finns kanske i samma höga grad där som
hos det enskilda skogsbruket kalmarker
som legat på detta sätt i långliga tider
och av vilka en del nu kultiverats på
så sätt, att de i vissa fall, särskilt när
det gäller kronans marker, kommit ovan -

för gränsen för skogsodlingen, så att
man inte behöver göra någonting åt dem
på en tid.

Det må vara därmed hur som helst.
Det är alldeles tydligt att en ökad produktion
av plantor av förstklassig härstamning
och av frö måste åstadkommas,
och det bör väl ske med statligt
stöd i den mån så erfordras.

Motionens trenne yrkanden, som jag
nu vill återgå till, behandlas såväl i utskottets
utlåtande som i reservationerna,
men de har behandlats på olika sätt.
Jag vill först stanna inför kravet på en
reformering av gällande skogsvårdslag,
vilken fråga tidigare berörts rätt ingående
av jägmästare Hansson. Jag skall
försöka att begränsa mitt resonemang,
men jag nödgas nog liksom herr Hansson
konstatera det anmärkningsvärda
förhållandet, att om jag räknar med
skogsvårdsstyrelserna har ej mindre än
38 remissinstanser yttrat sig, och av dem
är det endast två, som ansett en förändring
vara angelägen. Alla de andra
remissinstanserna, som väl i sig innefattar
den övervägande sakkunskapen på
detta område, har icke funnit någon mera
väsentlig reform angelägen. Man har
för all del framhållit, att det från början
rådde någon tvekan och att tolkningssvårigheter
förelåg vid tillämpningen
av vissa bestämmelser i lagen. Man
synes därmed, såsom här redan nämnts,
ha åsyftat bestämmelserna i 1 § om begreppet
»tillfredsställande ekonomiskt
utbyte» och i 6 § om begreppet »utvecklingsbar»
skog. Men remissinstanserna
har också sagt att man redan nu
— då lagen har varit i tillämpning endast
sju och ett halvt år — kommit fram
till en fast praxis vid tillämpningen av
dessa begrepp. Sålunda har, såsom här
påpekades av herr Näsgård, kontroverser
mellan skogsvårdsstyrelserna och
skogsägare förekommit mycket sällan.
Han nämnde också vissa siffror om antalet
besiktningar och meddelade avverkningsförbud.
För min del måste jag
säga att de siffrorna ingalunda tyder på
några allvarliga missförhållanden. Tar
man hänsyn till de skiftande förhållandena
inom landet är man väl snarast

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

101

överraskad över att en lag av denna art
har kunnat anpassa sig så väl till dessa
skiftande förhållanden.

Mitt omdöme måste alltså bli att vi
har en god skogsvårdslag, som ingalunda
är i trängande behov av en reformering.
Att sedan tillämpningsnormerna
kan vara i behov av en omarbetning är
en något annan sak. Skogsstyrelsen har
i sitt yttrande även upplyst om att styrelsen
har påbörjat en sådan omarbetning.
En sådan åtgärd lär väl ändå vara
skogsstyrelsens uppgift, alldeles oavsett
vad som föreslås i riksdagsmotioner. Jag
kan inte hjälpa att utskottets detaljerade
anvisningar om vilka spörsmål som
skall upptagas vid en sådan omarbetning
av tillämpningsföreskrifterna och
sättet för dess utförande förefaller mig
rätt opåkallade.

Jag skulle sedan vilja säga några ord
om motionens krav om översyn av gällande
bolagsförbudslag. Jag skall därvid
begränsa mitt resonemang till att avse
utskottets utlåtande i den del detsamma
tar sikte på att låta bolag sinsemellan
byta mark utan tillståndsprövning. Lantbruksstyrelsen
har framhållit att tillståndsprövning
jämväl i sådana fall är
av betydelse, särskilt då det gäller mark
som är i hög grad behövlig för förstärkning
av ofullständiga jordbruk. I detta
avseende säger sig utskottet ha funnit
det åberopade fallet ha ringa praktiskt
intresse, men begär likväl en översyn av
det lagförslag som redan föreligger. Det
förefaller mig litet underligt, när nu det
väsentliga här är rätten för bolag att
byta mark utan tillståndsprövning, att
man begär översyn i ett avsnitt, där det
visserligen hävdats att en ändring bör
komma till stånd men man samtidigt varit
ense om att ändringen har ett endast
ringa praktiskt intresse — utskottet har
ju självt sagt att det åberopade fallet har
ringa praktiskt intresse. Jag har i det
fallet liksom mina medmotionärer en
annan mening, grundad på erfarenheter
från verksamhet i en lantbruksnämnd
och erfarenheter kanske även av något
äldre datum.

Jag hävdar emellertid inte den meningen
att man genom tillståndspröv -

Ang. reformering av skogslagstiftningen

ning skulle söka tvinga ett bolag att avstå
mark utan kompensation, men jag
menar att i många sådana fall skall lantbruksnämndernas
markinnehav in i bilden
för bedömande av lämpligheten och
möjligheten av ett triangelbyte, varigenom
man eventuellt kan uppnå den bästa
lösningen för komplettering av de
ofullständiga jordbruk, varom i de särskilda
fallen kan vara fråga.

Utskottet har för sin del i detta avseende
fullföljt sina slutsatser och konstaterar:
»Ett vägrat förvärvstillstånd skulle
troligen leda till att försäljningen icke
komme till stånd.» Utifrån mina utgångspunkter
blir slutsatsen väsentligt
annorlunda, och jag formulerar den på
följande sätt: därest bolagsbyten av

mark tillätes utan tillståndsprövning, lär
i ett stort antal fall någon komplettering
av ofullständiga jordbruk med skog
aldrig någonsin komma till stånd.

Vi som står för reservationen nr 1)
hävdar den bestämda meningen, att bondeskog
icke bör överlåtas vare sig till
bolag eller till staten. Den enda förskjutning
i fördelningen olika iigarkategorier
emellan, som här bör medgivas, är enligt
vår mening då det gäller att förse
ofullständiga jordbruk med skog. Jordbruk
och skogsbruk är enligt vår mening
inte blott en lämplig utan i många
fall en alldeles nödvändig kombination,
bl. a. med hänsyn till behovet av arbetskraft.

Vad slutligen gäller motionens förslag
om lagstiftning och andra åtgärder till
befrämjande av samarbete mellan mindre
skogsägare för gemensam förvaltning
av skogstillgångarna, föranleder detta
avsnitt i utskottets utlåtande följande
resonemang från min sida.

Redan utskottets inledande skrivning
på detta avsnitt synes mig innebära en
viss ganska omotiverad nedvärdering av
bondeskogsbrukets möjligheter och förutsättningar.
.lag tillåter inig i det avseendet
citera utskottets inledande meningar:
»Det torde nämligen icke vara
något tvivel underkastat, att det mindre
bondeskogsbruket, som iir hänvisat till
att bedriva sin skogsvård inom ofta mycket
små driftsenheter, i och för sig har

102

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

begränsade möjligheter att genom lönande
mekanisering, anlitande av yrkesutbildad
personal och andra liknande rationaliseringsåtgärder
öka effektiviteten
i virkesavkastningen. Även i fråga om
möjligheterna till utbildning och förutsättningarna
för tillgodogörandet av
forskningsresultaten har företrädarna
för det mindre skogsbruket av naturliga
skäl en tillbakasatt ställning i förhållande
till storskogsbruket.»

Jag har ställt mig den frågan: Finns
det någon anledning till ett så negativt,
för att inte säga pessimistiskt omdöme
som de citerade meningarna återger?
Jag tror det inte, och mina skäl är följande.

Jag har redan tidigare tillåtit mig
framhålla, att den kritik, som riktats
mot bondeskogsbruket, är ogrundad och
tills vidare allenast påståenden. Jag har
också tillåtit mig rekommendera ifrågavarande
bedömare att titta litet närmare
på andra ägarkategoriers skiften, och då
kanske framför allt på sådana som ligger
litet , mindre centralt till. Jag tror
nog att man tills vidare får antaga, att
nuläget i fråga om skogsvård är ganska
likvärdigt hos de olika ägarkategorierna.

Vad sedan gäller mekaniseringen i
bondeskogsbruket har jag den meningen,
att det knappast kan vara något större
och svårare problem än den nu i
stort sett genomförda mekaniseringen av
jordbruket. Det är kanhända värt att
liålla i minnet vad som skett på sistnämnda
område under de sista 25 åren
och som skett utan lagstiftningspåbud,
men väl i många avseenden genom inbördes
samverkan mellan jordbrukarna.
Att bondeskogsbruket då skulle ha så
mycket svårare att komma till rätta med
mekaniseringen är knappast troligt. Det
gäller ändå i huvudsak samma grupp av
företagare. Har de löst den ena frågan,
är det väl inte alldeles utsiktslöst att
de kommer att kunna lösa även det andra
problemet.

Vad sedan gäller yrkesutbildning och
forskningsresultat, hoppas jag att vi är
ense om att dessa ting självfallet skall
tillföras bondeskogsbruket dels genom

skogsvårdsstyrelserna och dels genom
skolorna.

Utskottet säger vidare: »Därmed är
dock ingalunda sagt, att inte bondeskogsbruket
vid sidan av övriga former
av skogsbruk fyller en betydelsefull
ekonomisk funktion i samhället.» Man
får närmast det intrycket att den citerade
meningen har tillkommit i någon
sorts överslätande syfte. Syftet må nu
ha varit vilket som helst — meningen
är sann, men det är också det allra
minsta som bör sägas. Jag är för min
del inte säker på att utskottets majoritet
tänkt på den omständigheten då denna
mening skrevs, att det s. k. bondeskogsbruket
är den enda form av skogsbruk
här i landet som utöver den skatt, som
grundar sig på arbetslöner, lämnar skatteintäkter
av någon betydelse till våra
landsbygds- och skogskommuner. Detta
förhållande är enligt min mening så
mycket märkligare som bondeskogsbruket
genom generationsväxlingar och övriga
försäljningar får arbeta med ingångsvärden,
som tid efter annan anpassas
till rådande konjunkturer, under det
att vid storskogsbruket, i den mån det
ännu över huvud taget har några ingångsvärden,
dessa för länge sedan torde
vara avskrivna i all den mån så varit
möjligt. Nåja, skattelagarna är nu
sådana, och deras konstruktion skall inte
av mig diskuteras i detta sammanhang.
Jag har endast velat föra in detta
förhållande i bilden för att därmed understryka,
hur utomordentligt betydelsefulla
bondeskogsbruken ändå är även
för samhället, och i samhällsbegreppet
bör väl kommunerna inräknas.

Vad så gäller formerna för samverkan
mellan skogsägarna har dessa genom
sina skogsägarföreningar sitt givna
organ för erforderligt samarbete. Även
inom skogsvårdens område har dessa
föreningar under senare tid påbörjat ett
upprustningsarbete, som företer en mycket
lovande början och utveckling. Föreningarnas
verksamhet omfattar alla förekommande
skogliga arbetsuppgifter,
men det är självklart att uppläggningen
skiftar något inom olika områden. Det

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

103

är dock sannolikt, att man, sedan en
viss prövotid bär gått, allmänt kommer
att arbeta med s. k. bondeskogsdistrikt.
Innan dessa bondeskogsdistrikt hunnit
bildas i större omfattning, bedriver
skogsägarna liksom tidigare under många
år en omfattande verksamhet med avverkningsarbeten,
anläggningsarbeten,
vägar, dikningar, alla slag av skogsvårdande
arbeten såsom röjning, planering
etc., och detta underlättas i allra största
utsträckning merendels av skogsägarföreningarna
och även av skogsvårdsstyrelserna.

I detta sammanhang vill jag också säga
ett par ord om gallringen av ungskogen.
Det har påpekats både i motionen
och i utskottets utlåtande som en synnerligen
viktig angelägenhet, och det är
alldeles riktigt. Men då vi diskuterar den
nödvändigheten, tycker jag mig ha märkt
två ting. Vår svenska industri kan för
närvarande inte tillgodogöra sig trävirket,
och det utgör i många fall ett väsentligt
hinder för att röjningarna skall
kunna bedrivas i ännu större omfattning.
En annan sak, som har förbisetts, är att
de många 10000-tals bondeskogsbruken
måste genom gallring sörja för sitt eget
vedbehov, och det är ingalunda några
små arealer, som varje år genomgås och
gallras bort.

Vad beträffar skogsägarföreningarnas
verksamhet vill jag säga, att jag
tycker det kan vara av intresse att nämna
några för dagen aktuella siffror. De
är inte så stora, men jag gör det därför
att både i utskottsutlåtandet och reservationen
har ett par bondeskogsdistrikt
omnämnts. Enligt de färskaste uppgifterna
från skogsägarföreningshåll finns
för närvarande inom sju skogsägarföreningar
färdigutbildade bondeskogsdistrikt
och skogsbyråer, som är i verksamhet.
Inom tolv föreningsområden planeras
f. n. ett eller flera bondeskogsdistrikt.
Föreningarna har »spridda förvaltningsuppdrag»
inom sju föreningsområden.
»övriga arbetsuppgifter» —-det kan vara arbetslag och dylikt — bär
fjorton föreningar, förmansutbildning
och skogskurser har tre föreningar. Dessutom
finns det ett antal organisations -

Ang. reformering av skogslagstiftningen
former, som praktiseras beträffande
skogsvårdsverksamheten, vilka inte redovisas
i dessa siffror. Jag vill bara i
förbigående nämna sockenskogsvårdsföreningar,
sockenskogvaktare, arbetsblock,
byalag m. fl. Dessa arbetsformer
skiljer sig i praktiken ofta obetydligt
från bondeskogsdistrikten. I några fall
har föreningarna skogsvårdsverksamliet
i samband med egna skogsforvaltningar.

I de siffror jag här nämnt bär skogsägareföreningarnas
»ordinarie» fältpersonal
icke medtagits, och under rubriken
»övriga arbetsuppgifter», som blott
omfattar arbetslag, finns tidvis vissa
föreningar, som bär bortåt 100—200 man
anställda.

Vad sedan gäller frågan om arbetsplatsen
är det självfallet att det ligger i
näringens eget intresse att den erforderliga
arbetskraften beredes tryggad
sysselsättning. Som jag nyss påvisat genom
vissa dagsaktuella uppgifter från
skogsägarföreningarnas verksamhet pågår
frivilligt en vidgning av samarbetsformerna
för att främja det enskilda
skogsbrukets rationalisering. Detta samarbete
synes med god framgång kunna
ordnas genom överenskommelse och
medverkan av skogsägarföreningarna
och genom stöd och råd från skogsvårdsstyrelserna.

Därutöver vill jag i likhet med de
tidigare talarna erinra om de tvenne utredningar,
som pågår nu och som väl
haft och kommer att ha att ta upp näraliggande
avsnitt. Jag syftar på jordbruksrationaliseringsutredningen
och
1955 års skogsvårdsutredning. Det synes
mig att när de utredningarna har att
syssla med näraliggande och likartade
frågor på det enskilda skogsbrukets område,
borde väl resultatet av utredningarna
avvaktas, innan man påkallar ytterligare
utredningar.

Till sist, herr talman, har jag bara att
säga, att då vi i vår reservation har delat
upp klämmen i två punkter och i den
första hemställer att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna
vad i reservationen anförts, grundar sig
detta på den omständigheten att vad vi
här anfört är ett skogsprogram för vår

104

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen
del i koncentrerad form, och att vi finner
det lika angeläget att ge till känna
detta som utskottsutlåtande. I den andra
punkten hemställer vi att motionerna
icke måtte föranleda någon annan riksdagens
åtgärd.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation av
herr Andersson i Dunker m. fl. som här
betecknas med nr 1).

I detta anförande instämde herrar
Georg Carlsson (bf), Werner (bf), Niklasson
(bf) och Tjållgren (bf).

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det är beklagligt att frågan
om skogens ändamålsenliga skötsel
har gjorts till en politisk stridsfråga, i
all synnerhet utanför riksdagen. Anledningen
till att så har blivit fallet, är
att motionen kräver en översyn av den
s. k. bolagsförbudslagen. Denna översyn
syftar emellertid endast till att undanröja
onödigt krångel vid ägobyten
mellan bolag eller mellan bolag och enskilda.
Jag skulle därför vilja i likhet
med herr Hansson säga, att det är en
alldeles onödig oro, som uppstått kring
detta krav på en översyn av bolagsförbudslagen.
Det har också framhållits från
flera olika håll, bl. a. i de allra flesta
remissyttrandena, att en förenkling av
förfaringssättet vid ägobyten vore önskvärd.
I en nyligen utkommen skrift av
professor Streiffert, rektorn vid skogshögskolan,
med titeln Skogsbrukets företagsformer
heter det: »Med hänsyn till
ägosplittringens hindrande inverkan för
effektivitetshöjande åtgärder är det en
fråga av största vikt för alla skogsbrukets
företagsformer att underlätta ägoutbyten
för erhållande av en förbättrad
arrondering.»

I motionen finns ju i själva verket inte
något som helst beliigg för det ofta upprepade
påståendet, att motionärerna eller,
som det i vissa fall har sagts, herr
Sköld vill ta skogen från bönderna. Det
är också betecknande, att man i vissa
tidningar åtminstone har försökt finna
ett stöd för uttagandet genom att hän -

visa till remissyttranden från ett par
fackföreningar. Men redan motionärerna
har ju sagt ifrfån, att någon förändring
av ägarefördelningen inte är ifrågasatt.
Beträffande dessa problem säger
utskottet, att det är otvivelaktigt så, att
den s. k. bolagsförbudslagen för närvarande
försvårar sådana byten — alltså
bolagen sins emellan och mellan bolagen
och andra skogsägare — vilka skulle
vara ägnade att åstadkomma en gynnsammare
arrondering ur skogsvårdssynpunkt.
» En förenkling av proceduren i
sådana fall, som icke innebär någon
ökning av bolagens markinnehav, är
därför av behovet påkallad.» Jag vill
särskilt understryka detta, eftersom det
kommit att spela en så stor roll i den
offentliga debatten.

Ett par av de föregående talarna har
här lagt ned en del arbete på att bevisa,
att bondeskogarna inte sköts sämre
än andra skogar. Herr Pålsson sade att
utskottet förbigått denna fråga med ett
litet kort uttalande. Ja, det anser vi oss
ha haft full rätt att göra, eftersom motionärerna
ju inte har påstått någonting
i fråga om vem som sköter skogen bäst.
Det sägs däremot i motionerna, att kravet
på en effektivare skogsvård bör kunna
förena alla.

Alla torde väl vara eniga om att större
effektivitet kan uppnås genom samverkan
mellan skogsägare. Genom samverkan
kan man nämligen komma ifrån
de olägenheter som den starka splittringen
medför.

Herr Pålsson sade nyss, att då man
framhåller, att man kan få skogsbruket
effektivare genom samverkan mellan
skogsägare, så innebär detta ett indirekt
uttalande om att skogarna inte skulle
skötas tillräckligt väl. Emellertid förhåller
det sig ju så, att skogsägarna redan
nu i många fall har slagit sig tillsamman
just för att kunna få en mera
effektiv skogsvård till stånd, och professor
Streyffert säger om denna fråga
bl. a. följande: »Nuvarande former av
samverkan böra därför utbyggas och
nya former prövas, dock med aktgivande
på att därigenom de enskilda skogsgarnas
intresse och initiativ ej må mot -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

105

verkas utan i stället ytterligare intensifieras.
»

Detta rimmar också mycket väl med
vad utskottet sagt om samma problem.
Utskottet skriver på s. 25: »Det torde
nämligen, även då det gäller långt gående
former av samverkan, vara angeläget,
att den enskilde skogsägaren har
möjlighet att själv göra en verksam
insats i produktionen, och hans möjligheter
att öva inflytande bör, såsom
i motionerna sägs, vara så 6tort,
att han har en känsla av att ha något
att säga till om.» I det fallet står motionen
och utskottet på samma linje som
professor Streyffert.

Det är därför naturligt att man söker
utforma en lagstiftning beträffande denna
samverkan på ett sådant sätt, att samarbetet
för att åstadkomma en bättre
skogsvård verkligen befrämjas. Därvidlag
är det emellertid enligt utskottets
mening av vikt, att bestämmelserna utformas
så, att samverkan blir helt frivillig
och inte ger uttryck för några
tvingande påbud rörande formerna för
samverkan.

Vad slutligen skogslagstiftningen beträffar
må framhållas, att de flesta remissinstanserna
visserligen avstyrkt en
omarbetning av skogslagstiftningen för
närvarande. Men jag vill erinra om att
skogsstyrelsen uttalat, att en viss justering
av lagen vore önskvärd. Vad man
därvidlag i främsta rummet tänker på
är dels 1 §, som talar om den ekonomiska
lönsamheten, och dels begreppet
»utvecklingsbar skog».

I själva verket vilar den svenska skogsvårdslagen
på en ekonomisk teori, som
numera övergivits av ledande skogsekonomer
både i Sverige och i utlandet.
Professor Streyffert säger t. ex.: »Den
svenska skogslagen torde emellertid vara
ensamstående i fråga om bestämmelsen
om ''tillfredsställande ekonomiskt utbyte’.
Mycken diskussion bar stått om
frågan om vad i detta sammanhang skall
avses med ''ekonomiskt utbyte’.» Om man
har, låt oss säga en skog med hundraårig
omloppstid, är metoden att beräkna
lönsamheten i själva verket ingenting
annat än en meningslös lek med

Ang. reformering av skogslagstiftningen

siffror, eftersom man under en så lång
period framåt inte vet någonting vare
sig om den räntefot, efter vilken den
skall beräknas eller om värdet av skogsprodukterna
så pass långt i framtiden.
Det är därför skogsekonomerna anser,
att lagstiftningen bör bygga på en annan
ekonomisk teori.

På liknande sätt förhåller det sig med
begreppet »utvecklingsbar skog».

Då man nu på många håll är till freds
med lagen, torde detta bero på att det i
själva verket utbildats en praxis i vårt
land, en praxis som inte i allo står i full
överensstämmelse med lagens anda. Man
sköter i själva verket skogen på ett ur
biologisk synpunkt riktigt sätt. Herr
Hansson sade nyss, att man inte i onödan
bör ändra lagen. Men inte minst i
fråga om begreppet »utvecklingsbar
skog» kunde det vara allt skäl i världen
att ändra lagen. Ty är det inte i
själva verket angeläget att man bringar
den grundläggande lagstiftningen i överensstämmelse
med den nu på många
håll utbildade förnuftiga tillämpningen?

Utskottets majoritet har därför menat,
att det finns all anledning för
Kungl. Maj:t att nu vidtaga åtgärder beträffande
de tre problem, som aktualiserats
av motionen. Anledningen är
bland annat den, som jag nyss anförde
beträffande lagstiftningen. En annan orsak
är bolagsförbudslagen, ty där föreligger
redan ett förslag sedan ett par år
tillbaka. Ingenting har ännu blivit gjort
åt detta förslag, och det borde därför
vara skäl i att det nu verkligen gjordes
någonting. Vad slutligen samverkan mellan
skogsägare beträffar har visserligen
herr Hansson framhållit, att frågan behandlas
av 1955 års skogsvårdsutredning,
men såvitt av direktiven framgår
har denna utredning icke att syssla med
den lagstiftning, som här skulle kunna
komma i fråga.

Av dessa skäl har utskottets majoritet
ansett, att det vore riktigt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t tillkännage vad
utskottet anfört.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

106

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

Herr GRYM (s):

Herr talman! Motionärerna kan sannerligen
inte klaga på att de av dem
väckta motioner, som vi nu behandlar,
inte skulle ha uppmärksammats tillräckligt.
I den skogliga fackpressen liar det
kanske inte skrivits så mycket, och de
artiklar, som jag har läst, har varit sakliga.
Författarna har tydligen kunnat
läsa vad den s. k. Sköldska motionen
verkligen innehåller. Däremot har skrivarna
i den fackliga pressen på jordbrukets
område haft svårt att hålla sig
till saken. Oftast har de skjutit betydligt
över målet. Bland andra tidningsorgan
tolkade Jordbrukarnas Föreningsblad
motionens skissering av framtidens
skogsägare på följande sätt: »Enligt vår
mening blir han närmast kontraktsbunden
skogsarbetare på egen skog. Och i
den egenskapen bör han väl skaffa sig
fackföreningsbok och enrollera sig i
samhället som en modern, rationaliserad
medborgare, förklarande sig inte sakna
något av den tidigare av svenska bönder
mycket högt skattade friheten.» Så
långt citatet. Och detta är endast ett litet
smakprov på i vilken anda och på
vilket lågt plan den Sköldska skogsmotionen
har behandlats i den fackliga
jordbrukarpressen.

Inte heller den borgerliga politiska
pressen har kommit på efterkälken när
det gällt att söka förvränga innehållet i
motionen. Till och med tidningar, som
påstår sig sträva efter rätt och sanning,
har kommit med utsagor som man med
bästa vilja inte kan rubricera såsom fullt
sanningsenliga. Man måste fråga sig:
När sådant sker på det friska trädet,
vad skall då inte ske på det torra?

Visst är allt mänskligt bristfälligt, så
även denna motion — låt vara att författaren
heter per Edvin Sköld. Det
finns givetvis ett och annat i motionen,
där man kan sätta ett frågetecken i kanten
och som kan och bör diskuteras, men
i det stora hela är motionen en redig
och välskriven inlaga — det kan inte
bortresoneras. Man märker väl att motionen
röjer ett allvarligt intresse för
skogsfrågor och inte svävar på målet

om skogsbrukets mycket stora betydelse
för vårt land och dess ekonomi.

I tredje lagutskottet har motionen
självfallet diskuterats grundligt. Jag vill
också ha sagt, att utskottets ledamöter
försökt bemöda sig om att visa åtminstone
en viss objektivitet. Att utlåtandet
'' inte är enhälligt, måste man livligt beklaga.
Utskottets ärade ordförande kan
dock sannerligen inte lastas för det.
Herr Osvald har i det allra längsta försökt
sammanjämka de skiljaktiga ståndpunkterna,
men tyvärr lyckades det inte
att nå enighet. Och ingen kan gå hur
långt som helst på uppgivelsens väg.
Nog måste man väl ändå säga, att utskottets
skrivning från början till slut
är så pass försiktig, att alla i utskottet
borde ha kunnat enas om detta utlåtande.

Jag skall inte gå in på alla detaljer,
vare sig i utskottets eller i reservanternas
skrivning. Endast på ett par punkter
vill jag göra vissa kommentarer.

Bondeförbundets reservanter vill att
riksdagen skall göra det uttalandet, att
bondeskog icke bör överlåtas vare sig
till bolag eller till staten och att de enda
förskjutningar i fördelningen olika kategorier
emellan som bör medgivas är de
som föranleds av strävandena att förse
ofullständiga jordbruk med skog.

I reservation nr 2 av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. -—- alltså högerns och folkpartiets
reservation — är man i denna del
på ungefär samma linje. Reservanterna
vill att frågan om en komplettering av
skog till de skoglösa jordbruken löses.

Denna fråga om att förse de ofullständiga
eller skoglösa jordbruken med skog
är inte alls ny. Den har diskuterats
länge, och en utredning har till uppgift
att försöka knäcka detta i och för sig
mycket svårlösta problem.

Främst i jordbrukarkretsar har man
alltid mycket starkt hävdat, att skogen
har stor betydelse ur sysselsättningssynpunkt.
Bland annat av denna anledning
vill man stärka vissa jordbruk med
skog. I och för sig kan detta resonemang
ha fog för sig. Jag vill inte förneka att
de jordbruk, som äger skog, är bärkraf -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

107

tigare än jordbruk som saknar skog.
Frågan ställer sig då: Varifrån skall
man ta skogen? Visst har staten skog,
likaså bolagen, och därutöver finns det
en hel del enskilda personer som är
stora skogsägare. Enbart i min hemtrakt
har vi privata skogsägare, som var för
sig disponerar tusentals hektar produktiv
skogsmark, och dessa skogar ligger
väl till, d. v. s. intill byar med skoglösa
jordbruk. Inte bär jag hört att man i de
kretsar, som vill ge skog åt skoglösa
jordbrukare, någonsin skulle ha sagt:
»Varför inte ta skog även från de privata
skogsägarna med stora skogsdomäner?»
Nej, det är statens skogar som
skall styckas! Och för att nå detta eftersträvade
mål har man i vissa kretsar
velat dra långtgående slutsatser och
sagt, att det skulle vara ett samhällsintresse
av första ordningen att genomföra
en radikal omfördelning av äganderätten
till skogen, att statens skogar
borde utskiftas som förstärkning av de
otaliga ofullständiga jordbruk som finns
i detta land. Först då, menar man, skulle
skogen som nationaltillgång fylla sin
verkliga uppgift.

Man vill alltså återgå till det skede —
under 1700-talet och första hälften av
1800-talet — då staten avhände sig mark.
Större delen av kronans skogsmark inom
mellersta och södra Sverige utskiftades
då eller såldes. Av de cirka 70 000
hektar skogsmark, som kronan 1824 ägde
i mellersta och södra Sverige, såldes
eller bortskänktes ungefär 45 000 hektar
för en spottstyver. Genom vanskötsel
i privat ägo förvandlades dessa överlåtna
marker till stor del till kala ljungmarker.

Av ännu större betydelse var den skatteförsäljning
av bergverksskogar som
skedde, varigenom kronan avhände sig
äganderätten till cirka 334 000 hektar
av landets bästa skogar. År 1870 ägde
staten icke mera än 139 000 hektar produktiva
skogsmarker och inägojord, och
år 1954 var det statliga skogsinncliavet
4 161 000 hektar. Det är detta skogsinnehav
man vill komma åt.

För min del vill jag deklarera, att jag
inte på något sätt är benägen att med -

Ang. reformering av skogslagstiftningen
verka till att kronans skogar »pulvriseras».
Statens marker och skogar är allas
vår gemensamma egendom, och det vore
ansvarslöst att förskingra denna värdefulla
egendom. Den skall tvärtom såvitt
möjligt förkovras och framför allt vårdas
väl. Jag tror också att det är svårt
att med sakskäl påvisa att småskogsbruk
uppvisar en ur nationalekonomisk synpunkt
bättre hushållning med skogen än
det statliga storskogsbruket.

Vi är väl alla överens om att om skogsmark
och skog byter ägare, om man
alltså avstyckar mark, låt oss säga från
kronan, bolag eller en privat skogsägare
såsom stödskog till ett jordbruk, måste
dess värde till fullo betalas. När nu jordbrukaren
gör detta, kan väl hans inkomst
från den av honom köpta skogen
inte bli annat än en ren arbetsinkomst.
Sedan är det givetvis en annan sak, om
han får köpa skogen till underpris, och
det är förstås detta man spekulerar på,
tv då kan det bli fråga även om kapitalinkomst.

Jag tror inte heller på att försörjningsmöjligheterna
blir jämnare eller större
inom småskogsbruket än inom storskogsbruket.
Det är ju så, att avverkningarna
inom storskogsbruket är exempelvis
mindre beroende av konjunkturerna
än inom småbruket. Vi får infe
heller glömma bort i sammanhanget, den
långsiktiga investering, som skogsvårdsarbeten
representerar. I denna fråga
skriver professor Streyffert i SIA bl. a.
följande: »Vad först beträffar arbetstillfällena,
vilka samtidigt är försörjningsmöjligheter,
ökas ju inte dessas totala
mängd i och för sig genom att en viss
skogsareal överflyttas från sina förutvarande
ägare till nya. Vad som händer
är att därmed sammanhängande arbetstillfällen
och försörjningsmöjligheter
överflyttas från andra, som tidigare var
mer eller mindre beroende härav -— så
som andra jordbrukare på ofullständiga
jordbruk eller lägenheter, lösarbetare
och t. o. in. fasta skogsarbetare.»

Jag är fullkomligt överens med motionärerna
och utskottet om att den förefintliga
ägofördelningen inom skogsbruket
i princip bär uppehållas. Då följer

108

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

också härav, att jag för min del inte kan
vara med om att staten på något sätt
minskar sitt skogsinnehav. I den reservation,
som avgivits av högern och folkpartiet,
säges det på ett ställe: »Utrymmet
för att lösa bostadsfrågan och andra
sociala problem för skogsarbetare
sammanhänger med den avkastning skogen
ger.» Jag tycker för min del att resonemanget
är ganska dunkelt; åtminstone
för en skogsägare, som arbetar på
lång sikt, är det av stor vikt att lösa bostadsfrågan,
om vederbörande tänker få
folk till skogsarbetet. Exempelvis domänverket
kan ju inte stoppa sina avverkningar
och knappast andra skogsarbeten
heller, även om det är lågkonjunktur.
Man får inte glömma bort, att
storskogsbrukets uppgift är att utjämna
virkestillförseln under olika konjunkturer,
samtidigt som arbetskraften erhåller
jämnast möjliga kontinuerliga sysselsättning
utan tvära kast från det ena året
till det andra.

Jag skall inte gå in på frågan, vilka
kategorier av skogar som i landet är föremål
för den bästa skötseln. Man kan
väl hålla med motionärerna, att bättre
skogsvård erfordras på alla ägarkategoriers
skogar. Alltför pessimistiskt behöver
vi inte se på skogsvården, och någon
större anledning till detta föreligger
knappast. Det görs ganska mycket
på detta område, men ännu mera skulle
kunna göras. Om den svenska skogsvården
har exempelvis utländska fackmän
endast gott att säga, och Sverige har ett
tämligen internationellt anseende på
skogsvårdens område.

Jag hade även tänkt bemöta en del
yttranden, främst då av vissa skogsvårdsstyrelser,
men jag skall avstå därifrån.

Som jag redan tidigare sagt, är utskottets
skrivning försiktig och i sak
riktig. Kammaren kan mycket väl ansluta
sig till utskottets förslag, till vilket
jag ber att få yrka bifall.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Sedan så många sakkunniga
vittnesmål har avgivits här av bå -

de skogsmän och skogsägare, kan det
kanske inte vara alldeles ur vägen att
en gammal skogsarbetare tar till orda i
en sådan här fråga.

Jag skall inte beröra sådana självklara
saker som skogens betydelse för vårt
folkhushåll, vilket man från alla håll
funnit angeläget framhålla. Alla är också
ense om nödvändigheten av en god
skogsvård, att skogsmarken utnyttjas tillfredsställande,
att skogen skötes på bästa
sätt och att avkastningen utnyttjas
så rationellt som möjligt. Det framgår
ju av både motionen och utskottets utlåtande
liksom av reservationerna. Men
man kan säga, att enigheten slutar här,
i varje fall råder olika meningar om
hur man skall komma fram till ett sådant
resultat. I den motion, som detta
utskottsutlåtande avser, har vissa frågor
tagits upp, som syftar till en effektivisering
av skogsbruket genom dels vissa
ändringar i skogsvårdslagen och dels
vissa förslag till sambruksföreningar inom
de enskilda jordbruken. Det senare
syftar till att ge de mindre skogsägarna
möjlighet att i konkurrens med storskogsbruket
driva ett rationellt skogsbruk.
Man kan inte gärna påstå, vilket
också här har framhållits tidigare, att
den kritik, som dessa motionsförslag
blivit föremål för både från en del remissinstanser
och i den allmänna diskussionen
i övrigt, har byggts upp på
några strängt sakligt grundade skäl.
Tvärtom, kan man säga, har den allmänna
diskussionen präglats av en förvrängningspropaganda
av enastående slag,
som inför allmänheten sökt göra denna
fråga politisk. Inom utskottet har ansträngningar
gjorts för att återföra skogsfrågorna
till det sakliga planet, men såsom
framgår av de reservationer, som är
bifogade utskottsutlåtandet, har detta
misslyckats. Jag kan nämligen inte finna,
att reservationerna här är uppbyggd»
på sakligt motiverade grunder.

När det gäller de allmänna synpunkterna
har utskottet liksom motionärerna
icke tagit ställning till frågan vilka ägarkategorier
som sköter skogen bättre eller
sämre, utan hänvisat till pågående
utredning. I bondeförbundets reserva -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

109

tion, som år bifogad utskottsutlåtandet,
tar man bestämd ställning och framhåller,
att påståendena från en del håll att
bondeskogarna i allmänhet skulle vara
sämre skötta än andra skogar, är helt
ogrundade. Ja, för det första har ju,
såsom framhållits tidigare i både utskottsutlåtandet
och i motionen, något
omdöme inte fällts om detta. Jag skall
inte heller fälla något omdöme i denna
fråga, då mina erfarenheter härvidlag
endast begränsar sig till förhållandena
inom två mellansvenska län, och detta
inte torde vara tillräckligt för att kunna
grunda ett klart omdöme. Men om
det t. ex. skulle visa sig vid en närmare
utredning, att man på bondeförbundshåll
har tagit fel, så skulle detta
inte förvåna mig, då det finns många
skäl som talar för att det större skogsbruket
har bättre möjligheter att driva
skogsbruket rationellt än det starkt
splittrade bondeskogsbruket har. Man behöver
här bara peka på en enda sak, som
är till storskogsbrukets favör, nämligen
att där utföres alla skogsavverkningar
och andra skogsvårdsarbeten under ledning
av skogsutbildad personal, vilket
icke, trots skogsvårdsstyrelsernas utomordentliga
arbete, kan ske inom bondeskogsbruket.
Det finns flera skäl som talar
i samma riktning, vilka jag här icke
skall upprepa.

Jag vill framhålla detta, därför att jag
har den uppfattningen att det är riskabelt
att, innan man har klart belägg för
hur det förhåller sig, fälla ett så bestämt
omdöme som man har gjort i bondeförbundets
reservation till utskottsutlåtandet.

Jag skall inte närmare ingå på denna
fråga. Jag skall inte heller så mycket
beröra förslaget om ändringar i skogsvårdslagen
och utskottets uttalande därvidlag.
Det har utskottets ärade ordförande
gjort så utförligt, att det icke
torde vara anledning för mig att närmare
ingå på dessa frågor. Men jag vill
ändå säga det — och jag torde inte
vara alldeles utan erfarenhet, då jag är
ledamot och ordförande i en skogsvårdsstyrelsc
— att även om kort tid förflutit
sedan skogsvårdslagen antogs, sju

Ang. reformering av skogslagstiftningen
och ett halvt eller åtta år, så har utvecklingen
under denna tid gått så fort
även på detta område, att man väl ändå
kan ifrågasätta, om icke denna lagstiftning
i viss mån blivit föråldrad.

Det dröjde förra gången 23 år, innan
man ändrade skogsvårdslagen, men man
kan säga att under den tiden, alltså mellan
1925 och 1948, skedde det inga större
förändringar i utvecklingen på skogsområdet
liksom på andra områden. Det
har skett mycket större förändringar under
de åtta år, som har gått, sedan den
nuvarande skogsvårdslagen kom till.
Man kan icke här ur den synpunkten
komma fram till några giltiga skäl, varför
man icke bör ta upp skogsvårdslagen
till omprövning på vissa förut anförda
punkter.

Jag vill också i det sammanhanget
säga att det väl kan ifrågasättas, om man
kan klara av de felaktigheter, som finns
här, genom att bara ändra tillämpningsföreskrifterna
för lagen. Så vitt jag
kan förstå, måste tillämpningsföreskrifterna
ändå bygga på lagstiftningen, och
man kan inte gå längre i frågan om tilllämpningen
av en lag än vad lagen innerst
inne innebär. Därför torde den
framställning, som utskottet här har
gjort, vara välmotiverad, nämligen att
en översyn av denna lag bör komma till
stånd.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja
säga några ord angående bolagsförbudslagen.
Det har sagts en hel del här förut,
och det kan vara onödigt att upprepa
detta. Men nog är väl ändå tiden
mogen för att göra en ändring här,
inte så, som det har sagts, att man gör
en uppmjukning av bolagsförbudslagen
— det har ju ingen ifrågasatt men så,
att man ändå här företager en modernisering
av densamma. Då skulle man
inte behöva ha den omgång med utredningar
fram och tillbaka som är nödvändiga,
om man vid alla tillfällen skall
kunna ge Kungl. Maj:t en tillfredsställande
överblick över de bolagsförvärv,
som det kan gälla. Nog kan man väl
ändå säga att sedan jordförvärvslagen
kommit till och lantbruksnämnderna här
har kommit i arbete, skall de kunna be -

Nr 22

Måndagen den 28 fcuaj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

döma även dessa förvärv och sköta tillståndsgivningen.
Det är ingen större
risk för några missgrepp i det fallet, ty
det behövs ju bara att två ledamöter i
en lantbruksnämnd reserverar sig, så
går ärendet automatiskt till Kungl. Maj:t
för avgörande.

Utskottet har här föreslagit en ändring
av det förslag, som utredningen om
jordbruksrationaliseringen lade fram om
bolagsförbudslagen, och det är detta som
har föranlett diskussion. Det gäller frågan
om byten bolagen emellan. Man har
här hävdat — och herr Pålsson har
gjort det mycket bestämt — att det i
många fall skulle vara en stor nackdel
när det gäller möjligheterna att förstärka
ofullständiga jordbruk med skog, om en
sådan lättnad i bolagsförbudslagen skulle
genomföras. Jag måste säga liksom utskottet
här har gjort, att jag icke kan
finna några som helst olägenheter av att
genomföra en sådan lättnad, ty jag
kan inte tänka mig att man i något
fall skall kunna komma över bolagsskog
för att förstärka ofullständiga jordbruk
annat än på frivillighetens väg. Förutsättningen
är att man har någonting annat
som man kan erbjuda bolaget i byte,
och det kan man göra lika bra utan att
behöva ha det här krånglet kvar vid
byte av skogsmark och skogar bolagen
emellan.

Såväl i motionen som i utskottsutlåtandet
har man uttalat den meningen
att ägofördelningen olika kategorier
emellan i princip bör bestå. Jag kan
säga att jag med nöd har kunnat ansluta
mig till detta uttalande, liksom jag
också kan säga att från min sida är en
kompromiss att jag har anslutit mig till
utskottets utlåtande i dess helhet. Jag
vill erinra om att det nu pågår en bortrationalisering
av ofullständiga jordbruk
här i landet. Jag vill inte påstå att de
statliga åtgärder, som vidtas genom
lantbruksnämnderna, påskyndar denna
utveckling, snarast skulle jag väl tro att
det är tvärtom. Att med konstlade medel
förhindra denna utveckling torde varken
vara möjligt eller lämpligt. Vi har
nog här bara att konstatera ett faktum.
Genom denna utveckling friställs både

skogsmark och odlad mark, som väl torde
komma att täcka det behov som föreligger
för att kunna göra de jordbruksdelar,
vilka kommer att bestå, på lång
sikt fullt bärkraftiga enligt lagens mening.

Då frågar man sig: Är det nödvändigt
att i den jordbrukspolitiska propagandan
föra ett så demagogiskt resonemang som
att ytterligare stödskog till jordbruket
skall tagas från bolagen och staten? Att
byten ur arronderingssynpunkt skall och
bör ske i detta syfte, är ju ingen som velat
göra någon erinran emot.

Förutom dessa bondeskogar, som blir
friställda på grund av den pågående
storleksrationaliseringen inom jordbruket,
finns det, såsom också har nämnts
tidigare, betydande skogsområden som
ägs av enskilda icke jordbrukare, alltså
sådana som skaffat sig skog i annan avsikt
än att bedriva jordbruk. Hur stora
arealer detta gäller, kan jag inte yttra
mig om. Man har sagt, att ungefär 15
procent av skogsarealen tillhör enskilda
icke jordbrukare.

Jag skall inte heller yttra mig om huruvida
dessa skogar är bättre eller sämre
skötta än andra skogar. Men vad som
har ett visst intresse ur allmän synpunkt
är i vilkas ägo dessa skogarna hamnar
vid försäljning. Det hävdas från visst
håll, att endast jordbrukare skall ha rätt
att förvärva jordbruk som säljs från dessa
ägarkategorier, detta såvitt jag förstår
oavsett huruvida skogen behövs för
förstärkning av näraliggande jordbruk
eller inte. Jag kan inte dela denna uppfattning.
Jag anser, att arronderingsfrågan
bör vara den som fäller utslaget och
att domänverket icke bör hindras att
förvärva skogsskiften av detta slag i de
fall de med fördel kan införlivas med
närliggande kronopark. Jag vill än en
gång betona, att om det föreligger ett
verkligt behov för jordbrukets del, skall
detta täckas först, i den mån så kan ske.
Men vad jag vill framhålla är, att staten
i detta avseende icke skall försättas i
försämrat läge.

Det har sagts en hel del om förslaget
angående förvaltningsföreningar. och
jag skall försöka att inte upprepa vad

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

111

som sagts. Men av den allmänna diskussionen
har jag i varje fall fått den känslan,
att man på många håll har ansett,
att frågan om bildande av sambruksföreningar
för skogsbruket är en fråga, som
angår endast skogsägarna själva. Jag vill
inte påstå, att någon har sagt detta direkt,
men av den indignation som framkommit
i den allmänna debatten, inte
minst från skogsägarhåll, har jag inte
kunnat undgå att få en känsla av att så
har varit fallet. Jag vill här på det kraftigaste
poängtera att detta är en fråga
som i högsta grad angår det allmänna,
icke bara hur rationell skogsskötsel skall
kunna bedrivas på i enskild ägo de
splittrade skogsskiftena utan också —
och detta anser jag är ännu mera allmängiltigt
— hur arbetskraften skall tillhandahållas
och utnyttjas inom detta område
av skogsbruket.

Det förefaller, som om man på skogsägarhåll
närmast har den uppfattningen,
att arbetskraftsfrågan för bondeskogsbruket
i stort sett skall kunna klaras av
skogsägarna själva. Det kanske kan göras,
men då får nog jordbrukarna räkna
med att en mycket stor del av bondeskogen
måste överföras till storskogsbruk.
Jag vill erinra om vad professor Wahlund
här nyligen har yttrat vid ett sammanträde
i Stockholm, nämligen att
jordbruksbefolkningen fram till 1970 enligt
beräkning skulle ha minskat med
hälften. För inte så många år sedan utgjordes
arbetskraften på skogsområdet
så gott som uteslutande av brukare av
mindre jordbruk. Denna kombination av
jordbruk och skogsarbete försvinner mer
och mer. Även om man inom skogsbruket
håller på att i viss mån övergå till att använda
maskinella metoder i arbetsprocessen,
kommer det ändå att kvarstå ett
behov av fast arbetskraft inom våra skogar.
Kan inte det enskilda skogsbruket
klara denna arbctskraftsfråga, torde ingen
annan utväg finnas än lagstiftningsåtgärder,
om man skall kunna räkna med
att behålla bondeskogsbruket i samma
omfattning som för närvarande.

Det kan kanske anses vågat av mig att
göra ett sådant uttalande eller förutsägelse,
vad man nu vill kalla det för. .lag

Ang. reformering av skogslagstiftningen

är också förvissad om att det kanske
kommer att vantolkas av dem, som vill
påstå, att vi är ute i syfte att nationalisera
bondeskogen. För min del vill jag
då framhålla, att jag inte anser det såsom
någon som helst angelägenhet för
samhället att bondeskogarna försvinner.
Vad som är angeläget för mig är att vi
även inom denna del av skogsbruket kan
få ordnade förhållanden för den arbetskraft,
som vid sidan av den egna arbetsinsatsen
från skogsägarna själva behövs
för att skogarna skall kunna skötas på
bästa sätt.

Jag tillhör inte dem som beklagar avfolkningen
från skogsbygden. Jag har
sett och känt för mycket av de förhållanden,
som skogsbygdernas folk fått leva
under ända till långt fram på 1940-talet, för att jag skulle önska framtidens
skogsarbetare åter till denna tid. Den
s. k. »levande landsbygd», som försvinner
här, har man ingen som helst anledning
att söka behålla.

Med vad jag här har sagt i fråga om
sambruksföreningar har jag ur mina utgångspunkter
velat framhålla nödvändigheten
av att skogsägarna själva tar mycket
allvarligt på denna fråga. Ingen från
vårt håll sätter i fråga att man här skall
behöva övergå till någon ändring av
ägofördelning av skogarna här i landet,
men jag är också övertygad om, såsom
jag här sagt, att vill man ha ett bestående
bondeskogsbruk och kunna konkurrera
med storskogsbruket, måste man också
frångå den hittillsvarande individuella
inställningen om att jag själv, ensam ägare
av min skog, bör få avgöra, hur den
skall skötas och behandlas.

Jag tror att denna fråga hade befrämjats,
om man i utskottet hade kunnat
enas om det uttalande, som majoriteten
här stannat inför och som är eu kompromiss
när det gäller många av oss, som
hade velat ha en starkare betoning av
motionens synpunkter än vad som blev
fallet. Detta har tyvärr icke gått, och
varför? Orsaken behöver vi inte tala om.
Di t hade kanske gått lättare, om vi hade
kunnat skjuta på behandlingen av denna
fråga till höstriksdagen, då höstens val
varit avgjorda. Nu har det blivit en poli -

112

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

tisk fråga. Det ar inte motionen, som
har gjort den till det, utan den allmänna
propagandan, som har politiserat en fråga,
på vilken ändå kan läggas allmängiltiga
synpunkter och som är nödvändig
att lösa.

Herr talman, med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PÅLSSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Axel Janssons anförande
uppkallade mig till några små
reflexioner.

Då han sade att det skulle vara en
tendens hos skogsägarna att vilja ensamma
och utan inblandning av andra
bestämma om skogarnas vård och skötsel,
så är det väl lindrigt sagt en kraftig
överdrift. Jag tror nog, att om inte
annat gjorde jägmästare Hanssons anförande
så klart för oss allesammans, om
vi för den händelse vi inte visste det tidigare,
att det finns skyldighet att fullgöra
reproduktionsplikt beträffande våra
skogar, så när som på ett enda litet
undantag, som är betydelselöst i detta
sammanhang. Under dessa förhållanden,
som ju är accepterade av skogsägarna,
är det att ta till litet i överkant att hävda
att den av herr Jansson nämnda tendensen
skulle föreligga.

Även resonemanget om arbetskraften
tyckte jag tog genvägar. Det förhåller
sig ändock på deit sättet, och det har
väl sagts tidigare i debatten, att det
finns 240 000 enskilda skogsägare. Jag
gör under inga förhållanden gällande,
att alla dessa praktiskt deltager i arbetet
och sköter sin skog, men jag skulle
nästan våga en förmodan att det allra
största flertalet av dem, säkerligen närmare
ett par hundra tusen, själva sysslar
med skogsarbete.

Man lär väl inte kunna driva uppsorteringen
så långt i detta sammanhang,
lika litet som i något annat, att man kan
säga att dessa eller flertalet av dem inte
skulle kunna utföra det arbete de hinner
med på sina skogar. Det är ju den felande
arbetskraften det här är fråga om
att ersätta. Vi har ju brist på alla områden
— inte ens storskogsbruket klarar

sina uppgifter på långa vägar — utan årligen
måste import av utländsk arbetskraft
ske för att reda upp situationen.

Herr talman! Jag skulle därutinnan
vilja ställa eu fråga till herr Osvald i
anledning av att han läste upp den skrivning
som slutade med att skogsägaren
rimligen borde ha något att säga till om.
Jag undar endast, om man skall understryka
ordet »något» eller hur det kan
ligga till?

Herr Grym hade några reflexioner om
att man inte kunde gå så långt på självuppgivelsens
väg. Jag undrar då vad som
skulle uppges?

Herr JANSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Vad beträffar den första
frågan, om reproduktionsplikten, berörde
jag den inte så mycket, men jag ville säga,
att om det är riktigt — och det är
det väl — att med användande! av lönsamhetsprincipen
blir de! bara fjällområdena
kvar, som man icke med skogsvårdslagens
bestämmelser nu kan åläggas
reproduktionsplikt på, då är vi
framme vid att det endast är undantagsfallen
som man icke kan tillämpa lagens
bestämmelser på. Man frågar sig då,
varför det inte kan lagstiftas om det
normala, d. v. s. att den, som kalavverkar
på skogsmark, också är skyldig att
räkna reproduktionen som en awerkningskostnad
och sålunda skyldig att
ordna med återväxt. Det är vad motionen
utgår ifrån, men den frågan tog jag
inte upp.

Vad beträffar arbetskraften säger herr
Pålsson att jag överdriver. Men i samma
ögonblick talade han om att även
storskogsbruket hade brist på arbetskraft,
trots att man där kan ordna med
fasta arbetsförhållanden för skogsarbetarna,
bra bostäder o. s. v. Jag vet inte,
hur det är i herr Pålssons hemlän, men
så långt jag känner till, har bondeskogsbruket
mycket svårt att kunna klara sitt
arbetskraftsbehov, och jag har velat
framhålla här, att den svårigheten ökar
undan för undan, allteftersom småbruken
bortrationaliseras mer och mer. Jag

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

113

vill också påstå, att man icke med några
som helst konstlade åtgärder kan bibehålla
dessa.

Det är alldeles klart, att den verkligt
kvalificerade arbetskraften icke stannar
på skogsområdena, såsom den tvingades
göra tidigare, då man kanske fick gå för
halv arbetstid och halvsvälta resten av
tiden, utan den söker sig till andra och
bättre arbetsanställningar. Jag har framhållit
nödvändigheten av konkurrens om
arbetskraften. Det är viktigt att bondeskogsbruket
inte blundar för dessa fakta.

Herr HANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jansson i Hällefors
sade, att det inte hade skett någon
utveckling mellan 1923 och 1948. Det är
nog en betydande överdrift. Tänk på
södra Sverige! Där var hela Småland och
landet söder därom ingenting annat än
en stor hagmark ännu i början av 1920-talet. Det är en verklig revolution, som
där skett. Skogen växer ju inte upp i
en handvändning, men virkesförrådet är
där sedan länge i kraftig stegring. Vi vet
kanske, att det stora problemet i dag,
när skogarna växt upp — ett problem
som överskuggar det vi nu debatterar —
avsättningsmöjligheterna för och förädlingen
av den ökade virkesavkastningen.
Så nog har utvecklingen gått framåt.

Nuvarande lag har gällt i ungefär 8
år, och jag kan inte gå med på herr
Janssons påstående, att den är i viss
mån föråldrad. Lagen är ganska vid.
Den preciserar inte, utan antyder i stort
samhällets krav på skogsvård. Det sägs
t. ex. i första paragrafen, att skogsmark
med därå växande skog bör utnyttjas
och skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt
utbyte vinnes. Det är tillämpningsföreskrifterna,
soin sedan närmare
skall fixera detta vad därmed avses, och
som alltefter utvecklingen måste omformas.

Det är därför jag håller på att det
inte finns något skiil att nu göra någon
genomgripande revidering av skogsvårdslagen.
Det är alltså själva tillämpningsföreskrifterna,
som bör ses över.

g Första kammarens protokoll 1956. AV 22

Ang. reformering av skogslagstiftningen
Det är alldeles riktigt, att arbetskraftsfrågan
är ett viktigt problem, men det
gäller i första hand Norrland och i viss
mån Mellansverige. Kommer vi längre
söderut, är läget ett annat. Där har vi
inte dessa arbetskraftsproblem i samma
utsträckning. Där går i allmänhet skogsägarna
själva i sin skog, och där är det
med den korta omloppstiden och snabba
tillväxten naturligare än norrut att betrakta
skogen som en vanlig, om än
mångårig gröda, som behöver ständig
tillsyn. I södra Sverige gallrar vi skogen
vart fjärde år, i Norrland gallras den
vart tionde eller ibland vart tjugonde.
Det blir en rätt stor skiljaktighet, som
jag är angelägen understryka, ty därtill
måste tas hänsyn också när man skriver
en landsomfattande skogsvårdslag.

Herr JANSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hansson påstår att
jag har fel, då jag säger att utvecklingen
har gått lika fort och kanske ännu snabbare
under de åtta år, den nu gällande
lagen varit i tillämpning, som under de
23 år som hade förflutit sedan skogsvårdslagen
dessförinnan ändrades. Han
hänvisade vidare till att man numera har
planterat skog på många av de gamla
hagmarkerna. Men det är inte riktigt
detta som jag har avsett. När det gäller
både avverkningsförhållanden och skogsvårdsåtgärder
har utvecklingen under de
senaste åtta åren gått i den riktningen,
att man i allt större utsträckning övergått
till en rationell arbetsprocess med
användandet av maskiner. Man har fått
en högre avverkningskostnad, som nödvändiggör
rationalisering även inom
skogsbruket. Vi kan i dagens läge bära
avverkningskostnaderna tack vare de
höga skogspriserna. Men hur blir det om
skogspriserna skulle komma att sjunka,
medan arbetskostnaderna kanske kvarstår
oförändrade? Det har, vågar jag påstå,
faktiskt skett en revolution under de
sista åtta åren i fråga om skogsbrukets
arbetsmetoder. Den revolutionen kommer
att fortsätta. Även detta faktum kan
vara en anledning att göra en översyn

114

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

över skogsvårdslagen. Det är inte alldeles
säkert att de nuvarande bestämmelserna,
som tillkom för åtta år sedan,
passar i dagens läge.

Att skogsägarnas intresse av skogsvård
och skogsplantering ökat under
denna tid framhålles ju också i motionen.
Det betonas emellertid även att detta
i och för sig är en anledning att försöka
anpassa skogsvårdslagen till de förhållanden
som är rådande i dag.

Det kan, herr Hansson, tänkas, att om
skogspriserna åter väsentligt skulle komma
att sjunka, så kommer lönsamhetsprincipen
icke att täcka skyldigheten att
företa skogsvårdande åtgärder inom hela
landet ända upp till fjällskogsgränsen.
Då kanske vi återkommer till de förhållanden
som var rådande tidigare.

Jag anser för min del, att en skogsägare
bör vara skyldig att, när han kalavverkat
sin skog, under alla förhållanden
svara för att det kommer ny skog på den
avverkade marken.

Herr HANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag blev avbruten
nyss, hade jag tänkt att komma in på
den slutsats, som herr Jansson ville dra,
nämligen att en skogsägare skall vara
skyldig att efter en avverkning plantera
ny skog. Jag utgår ifrån att det närmast
är plantering som det här gäller, ty jag
har ju redan tidigare varit inne på problemet
självföryngring. Här finns en
strävan att få storskogsbrukets stora linjer
tillämpade även för bondeskogsbruket,
men det går inte att konsekvent genomföra
detta i hela landet, ty man arbetar
under alltför artskilda förhållanden
i olika delar av landet.

Jag har tidigare sagt, att skogsodling
inte är det allena saliggörande. Jag kan
ännu mindre gå med på att vi skall upphäva
skyddet för ungskogen och bara ha
kvar skogsodlingskravet. Det är ekonomiskt
dåraktigt, herr Jansson, att gå den
vägen.

Sedan är det väl ändå väl mycket att
begära en revidering av skogsvårdslagen
därför att vi eventuellt i en framtid skulle
kunna få sämre konjunkturer. På så

lösa antaganden går man väl inte att revidera
skogsvårdslagen eller en lag över
liuvud taget.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag tillhör förmodligen
den grupp inom denna kammare som representerar
de minst sakkunniga i de frågor
som vi nu diskuterar. Jag har aldrig
ägt någon skog, aldrig varit skogsarbetare
eller på annat sätt varit inblandad i
de frågor som sammanhänger med våra
skogstillgångar och skogsvården. Jag bör
därför ha ganska stora förutsättningar
att utan förutfattade meningar yttra mig
om de frågor, som nu är föremål för debatt.

Jag är till och med så okunnig, att jag
inte har vågat skriva ned på papper några
synpunkter till ledning för vad jag
skall säga i denna debatt. Jag har vågat
bygga på att jag av de tidigare anförandena
i debatten — jag har låtit anteckna
mig långt ner på listan — skulle få något
av värde och till ledning. Jag måste
dock konstatera att jag fått bra litet i
den vägen. De anföranden, som hållits
av oppositionens talesmän, har inte varit
särskilt berikande, och det har där
inte framkommit några nya synpunkter
utöver vad som finns i motionen, och till
motionens synpunkter får jag väl anses
vara bunden på visst sätt.

Jag erkänner, att när jag skrev under
motionen, hade jag ännu mindre kännedom
om de frågor, som aktualiseras i
densamma, än vad jag har i dag. Jag har
utnyttjat den gångna tiden till att genom
den allmänna debatten och även på annat
sätt sätta mig in i denna fråga och
skaffa mig en bild av vad det hela rör
sig om. Jag vågar för övrigt tro att det
största värdet av motionen kanske kommer
att ligga just däri, att den har väckt
till liv en diskussion kring de frågor,
som är av så stor betydelse för hela vårt
folk, nämligen frågan om skogen och
den ofantliga naturtillgång som ligger
just i skogen och det framtida värdet av
en rationell skötsel av denna nationaltillgång.

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

115

Oppositionstalarna har fastnat alltför
mycket i detaljer, som över huvud taget
inte har aktualiserats i motionen eller
också där endast nämnts i förbigående.
Det är inte någon huvudfråga i motionen
huruvida enskilda skogsägare sköter
sin skog bättre än bolagen eller domänverket.
Det säges uttryckligen i motiönen,
att den frågan är icke klarlagd.
Den kan mycket väl diskuteras. Jag tvivlar
inte ett ögonblick på att det finns
bondeskogar, som är väl skötta och
bland de bäst skötta och som ur dessa
synpunkter är föredömligare än bolagsskogarna
eller domänverkets skogar.
Men jag är lika övertygad om att en välskött
bolagsskog eller domänverksskog
kan vara bättre än medeltalet eller den
sämsta delen av bondeskogen. Men det
är, som sagt, bara en fråga som omnämnes
i motionen och som ju gärna i en
kommande utredning kan bli föremål
för ytterligare behandling, för att man
skall kunna konstatera vad som är verklighet
i detta sammanhang, vad som aV
saga eller bara antaganden.

Samma är förhållandet med den del
av motionen, som har spelat så stor roll
i den allmänna debatten, nämligen att
i motionen skulle finnas någonting som
skulle kunna tolkas som en tendens att
överföra bondeskogen till bolagen eller
till mera allmänt ägda skogar. Det finns
ingenting av detta i motionen. Det är
bara ett antagande att utvecklingen går
dithän att storskogsbruket kommer att
få så stora fördelar i sin verksamhet,
att det mindre skogsbruket kommer att
få svårt att hävda sig, kanske framför
allt när det gäller att hävda värdet av
den mindre skogslotten i en allt starkare
konkurrens. Det har nu i den allmänna
debatten förts fram som ett nytt
socialiseringsförsök. Det har inte varit
avsikten.

.lag förvånar mig högeligen över att
en av kammarens ledamöter, herr Pålsson,
som jag hittills har velat betrakta
som en mycket objektiv ledamot och en
sakkunnig person i både jordbruksfrågor
och, får jag nu säga, hittills också i
skogsfrågor, har kunnat hamna i någonting
så orimligt som att det väsentliga

Ang. reformering av skogslagstiftningen
i motionärernas önskemål skulle vara
att överföra skogen från bönderna till
större samfälligheter. Herr Pålsson slutar
med att säga, att skall någon ändring
ske, bör strävandena i fortsättningen bli
att komplettera ofullständiga jordbruk
med skog — sedan får det bli med skogen
och skogsvärdet hur det vill, menade
tydligen herr Pålsson.

Jag kan inte ansluta mig till ett sådant
resonemang. När vi i motionen
diskuterar dessa synpunkter, gäller frågan
för oss hur vi skall i den framtida
utvecklingen kunna tillvarata de ofantliga
värden, som ligger i den växande
skogen på olika sätt, oavsett vem som
äger den. Även den frågan kan ju bli
föremål för behandling i den framtida
utredningen, om nu riksdagens beslut
blir att en utredning bör äga rum.

Herr Näsgård kom med en så andefattig
motivering i sin framställning som
att det inte är mer än några år sedan
skogsvårdslagen ändrades. Då kan det
väl inte vara något behov av att sätta
i gång en ny utredning i den frågan,
menade han. Ja, men det är väl ändå
att bortse från allt vad som inträffat
under de år som gått, den revolutionerande
förändring som skett beträffande
skogen, skogsvärdena och skogsdriften,
om man säger att en lagstiftning, som
tillkom för så kort tid sedan som tio år,
i dag skulle med naturnödvändighet
vara till fyllest. Det finns ingenting som
säger att det är en absolut sanning. Men
jag har fått den uppfattningen av vad
flertalet av oppositionens talare sagt här
i dag, att de tycks hylla någonting som
kan likställas med den gamla tendensen,
att jorden är vår arvedel, nämligen att
skogen är vår arvedel. Den har skötts på
visst sätt sedan årtionden och århundraden,
och det finns ingen anledning
att företa någon utredning huruvida den
kan skötas bättre, hävdar man. Men det
är väl ändå någonting som skulle kunna
betecknas som de obotfärdigas förhinder.

.lag liar inget exempel att komma med
till belysning av denna fråga, därför att
det exempel som jag har är så litet och
obetydligt, att det knappast kan vara

116

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen
värt att dra fram i en debatt i riksdagens
första kammare. Men jag tycker
ändå att debatten varit så föga tyngd
av sakliga argument, att jag vågar anföra
exemplet. Har det inte något värde,
får det väl bara bli ett uttalande, som
man kan bortse från.

För några år sedan fick Landsorganisationen
en liten donation, nämligen 3,5
tunnland huvudsakligen skog, belägen i
Dalarna. Det är ett ganska gott skogsbestånd.
Denna lilla areal är uppdelad
på åtta eller nio skiften. Det är möjligt
att det är bara åtta, ty jag tror att vi
numera har överlåtit ett på kommunen
för uppförande av en allmän byggnad
—- kommunen skulle för det ändamålet
få utnyttja 400 eller 500 kvadratmeter.

Är en sådan uppdelning av skogsägor
i vårt land allmänt förekommande, så
måste väl det ändå försvåra möjligheterna
till en rationell skogsdrift. Ty jag har
en stark känsla av att vi kan inte göra
ett dugg för att förbättra skogen på de
små skiften, som vi äger i Dalarna.

Vad jag vill påpeka är, att det ändå
har skett så stora förändringar på detta
område, att det även för en sådan församling
som riksdagen kan vara värt
att diskutera frågan ur andra synpunkter
än — låt oss säga — sådana som
egentligen inte hör hit.

Vad är det nu för utveckling, som kan
ha förändrat förutsättningarna för skogsvårdslagen
eller för en ändring i någonting
annat som kan höra samman
med rationell skogsdrift? Ja, hur var
det med rotvärdet på växande skog under
1920- och 1930-talen? Jag har en
stark känsla av att skogen inte hade något
värde då, för så vitt den inte var
belägen alldeles intill lämpliga kommunikationsleder,
flottleder eller prima
vägar. Avlägset belägna skogsskiften
hade inte något rotvärde alls. Under sådana
förhållanden är det väl inte svårt
att räkna ut, att den enskilde skogsägaren
inte gärna var benägen att kosta på
en sådan skog något särskilt ur skogsvårdssynpunkt.
Han hade svårt att avverka
den mogna skogen och att få någorlunda
hyggligt betalt, i varje fall så
mycket betalt att han fick ersättning för

avverknings- och transportkostnaderna
för det avverkade virket från skogarna.
Han var sannolikt ganska litet benägen
att kosta på skogsvårdande uppgifter genom
att plantera ny skog eller företa
åtgärder, så att den naturliga återväxten
skulle ske genom självplantering eller
någonting dylikt. Avsevärda förändringar
i detta avseende har ju skett sedan
krigsutbrottet men framför allt sedan
krigsslutet. Visserligen inträffade
förändringar också i fråga om värdet
under krigsåren, men ingen vågade före
1946 räkna med att detta skulle vara
någonting, som skulle bli bestående under
en så avsevärd tid, att det var värt
att kosta någonting på skogen. Men det
tror jag att flertalet är beredda att göra
i dag. Nu har skogen ett högt rotvärde,
även om den är ganska avlägset belägen,
ty det har blivit nya och bättre kommunikationsmedel.
Det bar blivit möjligt
att bygga skogsvägar, där man kan transportera
virket med traktorer och bilar,
och detta medför att skogen har värde,
även om den växer på mycket avlägset
belägna platser. Detta medför att frågan
om de skogsvårdande åtgärderna inte
bör vara utformade på samma sätt i lagstiftningen
som exempelvis 1947, ty nu
finns det ekonomiska förutsättningar för
skogsägarna att kosta på sin skog någonting.
Eftersom det föreligger ett samhälleligt
intresse av att de tillgångar,
som finns i skogen, utnyttjas på bästa
sätt — oavsett vem som äger skogen —
skulle man då inte kunna tänka sig att
göra en översyn av lagstiftningen?

Det finns också andra förändringar,
som inträffar under årens lopp, framför
allt sedan krigsutbrottet och krigsslutet.
Skogen var tidigare en tillgång för ägaren,
i mycket stor utsträckning emedan
den gav sysselsättning för den arbetskraft
han använde i låt oss säga eft
ofullständigt jordbruk. Han hade möjlighet
att för egen räkning och för de
anställda få sysselsättning i skogen och
i varje fall få betalt för arbetskraft och
transportkostnader, även om skogen inte
gav någonting för det egentliga rotvärdet.
Även i det avseendet har en väsentlig
förändring skett under senare år.

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

117

Det är inte längre fråga om en sysselsättningsreserv;
i de flesta fall är det
fråga om en arbetskraft, som skall anskaffas
för ett rationellt drivet skogsbruk.
Därvidlag tror jag att motionärerna
pekar på en sak, som är aktuell, och
är den det inte, så kommer den att bli
det under kommande år. Det är fråga
om att få arbetskraft inte bara för skogsbruket
utan också för de skogsvårdande
åtgärderna. Sedan får man ha vilken
uppfattning som helst om de små skogsägarnas
möjligheter att sköta om de åtgärderna
själva, men förr eller senare
kommer vi att finna, att de inte kan göra
det på annat sätt än genom att sluta
sig samman för att säkra tillgången på
den arbetskraft som är nödvändig. Även
om man är aldrig så ömsint om gamla
traditioner, nödgas man så småningom
böja sig för en utveckling, som ingen
kan hindra. De stora skogsbruken kommer
att ta den arbetskraft, som söker
sig arbete i skogen, och de mindre skogsägarna,
som inte kan erbjuda samma
kontinuerliga sysselsättning eller samma
förmåner i fråga om bostäder och säkerhet
för framtiden, kommer att bli hänvisade
till den arbetskraft som tillfälligtvis
söker sig anställning i skogen. Jag
tror, att detta är en fråga, som riksdagen
inte så där utan vidare skall avvisa,
frågan om en utredning om vilka
åtgärder som lämpligen skall och bör
vidtagas för att klara eller i varje fall
planlägga åtgärder, som i framtiden kan
bli nödvändiga för att bevara det värde,
som den växande skogen bär och alltjämt
kommer att bibehålla, kanske i
ännu större utsträckning under kommande
tid.

Jag vill påpeka ytterligare en angelägenhet
som har sin betydelse i en debatt
som denna. Det är inte så många
år sedan vi kunde läsa i tidningspressen,
att våra skogstillgångar inte var tillräckliga
för att förse vår industri på
det skogliga området med den råvara
som behövdes för full drift. Den synpunkten
är tydligen föråldrad redan nu.
Våra skogstillgångar och deras möjligheter
att med rationell skötsel förse industrien
med råvaror är en annan i dag.

Ang. reformering av skogslagstiftningen
Det är inte bara det, att skogstillgångarna
och tillväxten tydligen är större
än man för några år sedan beräknade,
utan det är också så att tekniken har
givit oss större möjligheter att använda
klenare dimensioner och t. o. m. rent
skogsavfall för industriell produktion.
Detta är ju ett förhållande som har tillkommit
under senare år och som bör
utgöra ett argument för att man bör
kunna kosta på sig en utredning för att,
om det visar sig nödvändigt, kunna rätta
till gamla fördomar och uppfattningar
som inte längre är riktiga. Möjligheterna
att tillvarata klenare dimensioner
och rena avfallet från skogen gör det ju
också möjligt för skogsägarna att driva
en rationell skogsvård, därför att de kan
få betalt för sådan tillväxt i skogen som
tidigare var fullständigt värdelös och
inte ens gav ersättning för avverkningen
eller rensningen eller vad de sakkunniga
kallar det för. Numera ligger det
tydligen till på det sättet, att det finns
ett utrymme för ökad industriell verksamhet
på det skogliga området utan risk
för att vi skall överanstränga våra skogstillgångar,
i all synnerhet inte om vi
sköter skogen rationellt.

Därför, ärade kammarledamöter, låt
inte skrämma er av någonting som kan
ha formen av spöke, nämligen rädslan
för att någonting kan komma att inträffa
som berövar bonden äganderätten till
skogen eller möjligheten att själv bestämma
över hur skogen skall skötas.
Allting talar för att alla som inte på
grund av senilitet eller dylikt liksom
ställer sig själva vid sidan av utvecklingen
kan sköta sin skog, fastän denna utveckling
går så snabbt, att det kan vara
svårt för vem som helst att följa med
den. Det föreligger inga risker med en
utredning som är så förutsättningslös
som den som föreslås i denna motion.
Vad ni har farhågor för är inte något
som man behöver ta ställning till i en
utredning, som skall syssla med ofantligt
mycket betydelsefullare ting än hur
man skall inrikta utvecklingen i fråga
om äganderätten. Kan vi finna rationella
former för driften även med äganderätten
uppdelad på ett stort antal per -

118

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen
soner, så låt det bli riktlinjerna i fortsättningen.
Men om man finner att det
är rimligare att inrikta utvecklingen på
att försöka få till stånd större enheter,
kan det väl inte vara något oriktigt i att
detta blir klarlagt. Det finns ju i varje
fall ingenting i motionen som säger att
det skall ske något slags reduktion för
att överföra av bönderna ägd skog till
bolagen eller till det allmänna.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
för min del att få ansluta mig till utskottets
utlåtande.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Det finns ett gammalt
ordspråk som vi alla känner till och
som säger att »som man ropar i skogen
får man svar». Jag håller inte för alldeles
otroligt att herrar motionärer genom
vad som inträffat efter det motionen
väcktes har fått en viss anledning
att begrunda sanningen i detta påstående,
även om de givetvis inte här vill
medge detta. De mer eller mindre förtäckta
angrepp och överdrifter, på vilka
motionen kan sägas bygga, har genom
den allmänna opinionen ute i landet
fått ett svar som inte gärna kan
missförstås, även om man inte är alltför
lyhörd. Jag hoppas att vad som i
det fallet förekommit skall ge anledning
till allvarligt begrundande, måhända
också till en större försiktighet när
det i fortsättningen gäller att ta itu med
och penetrera dessa frågor även här i
riksdagen.

Jag skall, herr talman, inte fördjupa
mig i några detaljer. Jag har ingen anledning
att göra detta efter de många
och långa och även sakkunniga inlägg
som gjorts här under kvällens lopp och
för övrigt även tidigare ifrån talarstolar
och i pressen, men mitt mångåriga
intresse för skogen tillåter mig dock
inte att helt avstå från att ge några
synpunkter på denna fråga, innan vi
nu snart går till ett slutligt avgörande.

Låt mig då först säga, att jag tror att
denna debatt kring det enskilda skogsbruket
trots allt har varit synnerligen

värdefull och givande. Den har rensat
luften och från olika synvinklar riktat
strålkastarna mot den grupp av näringsidkare
som det här är fråga om.
Man har fått tillfälle att peka på brister,
i den mån sådana finns, och man
har fått möjlighet att verkningsfullt tillbakavisa
överdrifter och obestyrkta påståenden.
Sådant underlättar även riksdagens
ställningstagande och låter oss
klarare se de linjer som vi i fortsättningen
bör följa.

På en punkt är vi alla ense, nämligen
därom att skogsbruket här i landet skall
rationaliseras och förbättras ytterligare.
Detta har sagts så många gånger och
från så skilda håll, att man inte här
behöver ytterligare understryka det.
Men jag vill poängtera, att den upprustningen
och förbättringen kan ske
på andra vägar än tvångets och lagstiftningens.

När det här talas om en skärpt lagstiftning,
vill jag erinra om att många
av våra skogsvårdsstyrelsers tjänstemän,
som jag under senare tid haft tillfälle
att tala med, samstämmigt har förklarat
för mig, att den lagstiftning vi
redan har täcker alla behov och önskemål,
om den enligt sin bokstav och mening
helt och fullt skall tillämpas. Men
nu är det så att våra skogsvårdsstyrelser
har varit mycket humana och endast
i yttersta nödfall begagnat sig av
den fulla rätt och de möjligheter som
lagen ger.

Det anses därför, att någon skärpning
av lagen inte är motiverad, men
jag får säga, att jag själv inte är främmande
för tanken att en viss komplettering
bör ske, en komplettering som
exempelvis möjliggör en bättre arrondering
av det enskilda skogsbruket och
kanske även ett visst utbyte av skogsmark
mellan bolag och enskilda, utan
att man därför ändrar proportionerna
mellan ägarkategorierna.

Vad sedan angår det skogliga intresset,
så är det ägnat att i viss mån förvåna,
att herrar motionärer till synes
är tämligen främmande för vad som
under de senaste åren har försiggått
och alltjämt försiggår inom det enskil -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

119

da skogsbruket här i landet. På den
fronten råder nämligen ett sjudande liv,
uppburet av ett mycket starkt intresse
för skogen och dess framtid. Den saken
har redan framhållits av flera talare.
Alldeles särskilt är det en yngre generation,
som här ger uttryck för den
ökade aktiviteten, med hjälp av sina
ungdomsorganisationer och under stöd
och medverkan från skogsvårdsstyrelserna
och våra skogsägarföreningar.

Det är alltså inget fel på det skogliga
intresset här i landet, utan felet — om
vi nu skall tala om ett sådant — består
däri att statsmakterna inte gett sina organ,
skogsvårdsstyrelserna, de möjligheter
som dessa behöver för att betjäna
detta stora skogliga intresse. Det torde
inte vara någon hemlighet, att många
skogsvårdsstyrelser inte på långt när
har möjlighet att tillhandagå de enskilda
skogsägarna med föryngringsmaterial
i form av frö, plantor o. s. v. Ej heller
kan man i önskvärd utsträckning eller
inom rimlig tid betjäna skogsägarna
med stämplingsbiträde, med råd eller
övrig handledning.

Innan man alltså från statlig sida kritiserar
de enskilda skogsägarna, bör
man tänka efter vad man från det hållet
har gjort och gör för att utöka och
berika den skogliga servicen. Och gör
man det, måste man nog erkänna att
även om vår nuvarande jordbruksminister
tacknämligt har utökat det stödet år
från år, så är våra skogsvårdsstyrelser
alltjämt hårt svältfödda på nödigt kapital.
Det har för mig berättats, att vi har
skogsvårdsstyrelser som varje år före
arbetsårets slut nödgas belåna sina egna
fastigheter, i den mån de förfogar över
sådana, för att få kapital till fullföljande
av den programenliga verksamheten.
Jag vet också att det finns skogsvårdsstyrelser,
som har det så trångt ekonomiskt
att de stundom befinner sig i
rätt besvärliga situationer även när det
gäller ytterst begränsade belopp.

Då man betänker vad det allmänna,
inte minst ur skattesynpunkt, får in på
det enskilda skogsbruket i jämförelse
med de skattefria domänskogarna, så

Ang. reformering av skogslagstiftningen
måste man tillstå, att det är relativt
blygsamma belopp som återgår till detta
skogsbruk för den framtida upprustningen
och för skogstillgångens förökande.

Man kan inte komma ifrån den reflexionen,
att den kritik som herr Sköld
i den omnämnda motionen riktar mot
det enskilda skogsbruket liksom en bumerang
ytterst drabbar honom själv.
Han hade — när han på sin tid var
jordbruksminister — haft rika möjligheter
att ge uttryck för sitt skogliga intresse,
om han hade velat. Men varför
gjorde han inte det? Ja, den frågan är
obesvarad och torde väl så förbli.

Tredje lagutskottet har nu vid frågans
behandling tillbakavisat de i motionen
förefintliga överdrifterna och gett saken
ett mera verklighetsbetonat bedömande.
Oavsett vad som eventuellt har
kunnat ligga bakom motionen i form av
outtalade avsikter eller dolda målsättningar
— det skall jag inte yttra mig
om —- så kan man vara glad över, att
utskottet så tydligt som det gjort har uttalat
sig för bondeskogsbrukets bibehållande
i sin nuvarande omfattning och
mot rätten till ytterligare skogsförvärv
från statens och bolagens sida.

Med tillfredsställelse hälsar vi också
utskottets uttalande, att någon av staten
lanserad form för skogsägarnas samverkan
inom skogsvården inte bör tillskapas
vid sidan om det uppbyggnadsarbete
som skogsägarna nu själva med
så stor iver bedriver på detta område.

Kvar står alltså utskottets förslag om
utredning av vissa detaljfrågor i ämneskomplexet.
Med hänsyn till att vi redan
har ett par utredningar i gång,
som i viss utsträckning skall syssla även
med dessa problem, förefaller det mig
synnerligen omotiverat att riksdagen nu
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om ytterligare en utredning rörande
dessa frågor.

Jag ber därför, herr talman, att få
deklarera min anslutning till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen
nr 2 av herrar Ebbe Ohlsson och
Allmän in. fl.

120

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det vare fjärran från
mig att ta upp alla de synpunkter, som
finns att lägga på denna fråga, då dessa
i det närmaste redan gåtts igenom av
de föregående talarna. Jag har gjort några
små anteckningar i anledning av vad
som sagts under debatten, och det är
en del som jag tycker det behöver sägas
något om. Eftersom nu utskottets
ärade ordförande är inne i kammaren
och lyssnar på mig, skulle jag med anledning
av hans klarläggande anförande
vilja säga följande.

Jag var spänd på orsakerna till att utskottets
ordförande var så angelägen om
att få motionen bifallen. Det har ju alltid
i detta hus varit så, att alla utskottsordförande
ansett som sin givna plikt
att se till att alla motioner avslås; det
brukar vara fråga, om det skall vara
med en välvillig eller ovälvillig motivering.

Nu fick jag klart för mig att utskottets
ordförande anser det vara nödvändigt
med en utredning både om möjligheterna
till utbyte av arealer för arronderingens
skull och för att ändra på 1 §,
som ju ingenting annat är än en allmän
deklaration för att liksom komma i
gång och som inte alls är avgörande för
skogsvårdsstyrelsernas sätt att tillämpa
lagen. Jag tycker att det var mycket
klena grunder. Bland annat tycker jag
att man kan anmärka på att en utskottsordförande
inte iakttar den riksdagspraxis,
som säger att riksdagen inte
skall skriva till Kungl. Maj:t och stöta
på om utredning, när det finns utredningar,
som är så gott som färdiga och
beredda att lägga fram sina förslag, såsom
i detta fall 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.
Det tycker jag
inte är en lämplig ordförandeuppgift.

Jag trodde att det fanns välgrundade
motiveringar för utskottsordförandens
ställningstagande i denna fråga, men
när jag fick höra att det var så löst
grundat, har jag svårt att förstå honom.
Det är väl inte nödvändigt att
hålla med om uttalandet av den professor,
som här citerats, att det inte går
att tillämpa 1 § i lagen, där det står att

skogen skall skötas efter ekonomiska
synpunkter, därför att man inte vet någonting
om priser, ränta och sådant i
framtiden. Ja, vilken bonde som helst
kan räkna ut vad som är ekonomiskt
klokt i hans tid, när han behandlar ett
skogsbestånd. Det går att få fram utan
att man behöver ha en alltför vetenskaplig
uppläggning av dessa problem.
Av den orsaken behöver man absolut
inte ändra på 1 §.

Jag skulle vilja fråga, om det har visat
sig vara några olägenheter i fråga om
den praxis som har utbildats med den
lag vi nu har. Även jag har varit skeptisk,
i varje fall till begreppet »utvecklingsbar
skog». Men eftersom skogsvårdsstyrelserna
har förståndiga tjänstemän,
har det i praktiken inte blivit
så som en bokstavlig tillämpning kanske
skulle lett till. Därför tycker jag att det
var mycket lösa grunder utskottets ärade
ordförande framförde såsom motiv för
sitt ställningstagande.

Här har vidare förts fram en fråga,
som jag anser vara viktig och där mycket
som sagts är riktigt. Herr Axel Jansson
och även herr förste vice talmannen
talade om att bondeskogsbruket måste se
om sitt hus när det gäller att på lång
sikt säkra arbetskraften. Jag tror att det
här faktiskt finns plats för ett varningsord,
inte därför att det allmänt behövs,
ty det har under årens lopp gjorts
rätt mycket även av bondeskogsbruket
i det avseendet. I Småland förekommer
det mycket ofta, att ett antal skogsägare
och bönder har en gemensamt anställd
skogsarbetare, som hugger året runt,
och de själva bara kompletterar det arbete
som behövs, särskilt på vintern. En
sådan anordning skulle nog behöva iakttagas
på många andra håll. Jag erkänner
detta, och jag vill inte alls förneka att
svårigheter kan föreligga i vissa trakter
av landet, men inte behöver man
utreda och lagstifta om den saken. Det
växer numera fram allt mer och mer,
så att de enskilda skogsägarna av självbevarelsedrift
får anledning att ordna
sådana förhållanden, och det har börjat
ske i stor omfattning. Dessutom kan
tilläggas att just motorsågarnas numera

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

121

allmänna användning ävensom andra
moderniteter minskar det absoluta behovet
av skogsarbetare, eftersom varje
man hinner mera. Den omständigheten
upphäver inte, men neutraliserar i viss
mån en del av de farhågor, som herr
Jansson hyste.

När herr förste vice talmannen började
sitt anförande, gav han den ärliga
deklarationen att han ingenting visste
om dessa spörsmål, men sedan gjorde
han intryck av att ha lärt sig en del,
så att han ändå kunde uppträda med
en viss sakkunskap. Det tycker jag haltade
en smula, ty han gjorde en del
oriktiga slutsatser och påpekanden, som
jag nästan tycker att det var litet förmätet
att göra efter hans inledande deklaration.

I anledning av vad herr förste vice
talmannen sade skulle jag till att börja
med vilja framhålla, att det troligen är
av föga värde att sätta i gång att utreda,
vilka skogar som är bäst eller
sämst skötta. För det första tror jag
aldrig man kan utreda detta, därför att
förhållandena ändrar sig så fort. Under
de tre, fyra år en svensk utredning
pågår, inträffar så många förändringar,
att utredningen blir efter. För det andra
är det i stor utsträckning så att skenet
bedrar. Välansade skogsbestånd
kanske inte ger lika stort utbyte som
annan typ av skogsskötsel. I det sammanhanget
skulle jag också vilja säga,
att den ideala skogsskötseln endast kan
utövas av ägaren till en mycket liten
skog, som hinner gå tre eller fyra varv
kring varje träd innan han stämplar,
och som kanske kan hugga igenom hela
sin skog inte bara vart fjärde år utan
vart eller vartannat år. Jag känner sådana
skogsägare med knappt hundra tunnland,
som verkligen sköter sin skog
ofantligt mycket bättre än någonsin kan
ske i ett storskogsbruk med sex, sju tusen
tunnland på varje skogvaktare.

Jag skulle sedan vilja göra ett direkt
påstående, som är riktat inte bara till
herr förste vice talmannen utan även
till flera andra deltagare, i debatten.
Vad är det som åstadkommit den revolutionerande
förändringen på skogs -

Ang. reformering av skogslagstiftningen

skötselns område här i landet? Jo, det
har, åtminstone under de senaste 20, 25
åren, inte berott på vare sig lagar eller
författningar, utan det har berott på
den upplysningsverksamhet, som påbörjades
av skogsvårdsstyrelserna och sedermera
fullföljts av idella sammanslutningar,
skogsägarföreningar, och av
tidens allmänna rytm. Detta har medfört
att intresset väckts hos allt fler
och fler skogsägare så att det och kunskap
snart finns hos de allra flesta. Det
är det som leder till framsteg, vilka lagar
eller författningar vi än må stifta.
Jag tycker därför, att tidpunkten är
olämpligt vald att störa utvecklingen när
denna nu går i en så gynnsam riktning
och fortsätter att göra det i accelererad
takt. Det är nästan klåfingrigt att vid
just en sådan tidpunkt komma med sådana
här förslag, som inte i något avseende
kan medföra någon förbättring.

Herr förste vice talmannen gjorde
vissa slutsatser. Han ville påstå att eftersom
klenvirket m. m. fått värde på
grund av att wallboardfabriker och liknande
anläggningar tager hand om det,
behövs en lagändring för att skogsägarna
skall kunna gallra ungskog. Jag tror
tvärtom att då det nu blivit räntabelt för
skogsägarna att gallra ungskog, vilket
det tidigare inte var, föreligger det
mindre behov av en sådan lagstiftning
än förr. Det förhållandet att det nu är
räntablare att hugga i skogen och därmed
lättare att finansiera föryngringen
skulle också vara motiv att man skall
stryka bort bestämmelser i lagen som
skyddar skogens föryngring. Jag vet
inte om det är detta som kallas hornslut
eller något sådant i filosofisk propedevtik
— jag tror att det är en sådan
slutsats som här har gjorts.

Jag skulle tro att det är bra att det
här har uttalats från ett så auktoritativt
håll som av LO:s ordförande, vår
förste vice talman, att det bär inte alls
gäller frågan om äganderätten till skogen.
Jag tror att det behövde bli sagt
här, ty det underliga med den fråga,
som vi här diskuterar, är att den har
ett föregående. Jag tror att herr Niisgård
träffade huvudet på spiken när

122

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen
han sade att denna fråga inte skulle
ha väckt sådan uppmärksamhet om det
inte under de sista åren varit en sådan
kolossal aktion från olika håll, från
Träindustriarbetarförbundets företrädare
och andra, som inte alls fört fram
frågan på samma sätt som socialdemokraterna
här i kammaren gjort i dag.
Också motionen är ju oerhört mycket
moderatare än allt som har skrivits och
talats i dessa frågor, och utskottsutlåtandet
har gått ännu ett steg längre i
moderation. Jag tror inte att det är så
farligt vilken ståndpunkt som än segrar
i dag, ty som jag sade tidigare, det som
påverkar utvecklingen är skogsägarnas
allmänna upplysning, kunnighet och villighet.
Och häremot finns numera ingenting
att erinra. Jag tror därför att det vid
en utredning kommer att visa sig att det
finnes för litet att ändra på inom lagstiftningen
för att skapa förbättringar eller
få skogsägarna att slå sig samman
för att sköta sina skogar. Jag tror att det
kommer att visa sig vara alldeles onödigt.

Ja, herr talman, jag har endast velat
göra några reflexioner i anledning av
vad som sagts i diskussionen. Jag vill
inte förlänga debatten utan endast säga
att enligt min mening borde man hellre
ha gjort en aktion för att ta bort de
olägenheter som nu finns vid ägobyten,
genom beskattningen och genom det
krångliga lantmäteriförfarandet, genom
allehanda svårigheter som lägges i vägen,
nya stämpelavgifter o. s. v. samt för
att hjälpa skogsvårdsstyrelserna och
forskningen till de ekonomiska resurser,
som så väl behövs. Jag tror att detta
hade varit mera på sin plats och att den
utredning som här begärts i olika avseenden
är mycket onödig.

Jag ber att få ansluta mig till reservation
nr 2.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Mannerskantz
uppmärksamt läser utskottets utlåtande,
skall han finna, att utskottet icke har
begärt någon utredning utan endast
hemställt att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet i ärendet anfört.

Vi har i fråga om lagstiftningen anfört,
att skogsstyrelsen bör kunna uppta
frågan om vissa justeringar av skogsvårdslagen,
samtidigt som den gör en
översyn av tillämpningsbestämmelserna.
I fråga om bolagsförbudslagen har vi uttalat
att det av jordbruksrationaliseringsutredningen
framlagda förslaget
principiellt är väl ägnat att läggas till
grund för en lagstiftning. Och i fråga
om sambruk mellan skogsägare har vi
ansett, att Kungl. Maj:t antingen genom
utvidgning av direktiven för 1955 års
skogsvårdsförening eller genom åtgärder
av annan art bör söka anpassa lagstiftningen
till behovet av samverkan mellan
skogsägarna.

Någon stor utredning har vi icke begärt.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! Klämmen har jag inte
anmärkt så mycket på, men hela skrivningen
i utlåtandet innehåller det som
man vill att Kungl. Maj:t skall utreda,
och detta tycker jag är direktiv nog för
att en utredning skall sättas i gång.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Hur herr Mannerskantz
kan tolka våra uttalanden så, att vi
skulle begära en utredning, är för mig
en gåta.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag hade tänkt tala i
tjugu minuter, men eftersom det är så
sent, skall jag bara tala i fem minuter.

Jag skall först och främst understryka
att en utredning i dessa spörsmål är
nödvändig. Vi ansluter oss inte helt till
de intentioner, som finns i förevarande
motioner, men utskottet har ju modifierat
sin skrivning när det gäller den mening,
som motionärerna förfäktar. Här
handlar det inte om ett definitivt beslut
om hur den framtida skogspolitiken
skall utformas, utan här gäller det en
utredning. Ingen kan väl komma ifrån

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

123

det faktum, att eu översyn av skogsvårdslagstiftningen
och över huvud taget en
översyn av frågan om utnyttjandet av
vår främsta nationaltillgång är av behovet
påkallad. När denna utredning är
klar med sitt arbete, förbehåller vi oss
i alla fall rätten att ställa det förslag,
som skall vara ägnat dels att ge de mindre
jordbrukarna skog, dels utnyttja våra
skogstillgångar på ett för folkflertalet
förmånligt sätt.

Herr talman! Jag föreslår helt kort, att
sista raden på s. 23 och det följande
stycket på s. 24 i utskottets utlåtande,
som slutar med orden »kommer att föreläggas
nästa års riksdag» utgår och ersättes
med följande: »Utskottet anser

liksom motionärerna att bolag och ekonomiska
föreningar endast i särskilda
fall efter tillstånd tillätes förvärva jordbruk
och skog. Liksom hittills bör således
bolags ansökningar om förvärv av
jordbruks- och skogsmarker i enskild
ägo prövas restriktivt.

Sådan bondeskog som utbjudes till salu
på grund av att ägaren icke kan eller
vill fortsätta som jordbrukare eller på
grund av att gamla jordbrukare inte har
någon som vill fullfölja hans gärning
bör inlösas av stat eller kommun och,
där detta är lämpligt, användas för att
förse skogsbehövande småj ordbrukare
med stödskog. Bolagsskog som på grund
av olämplig arrondering inte fördelaktigt
vårdas och utvecklas överföres på
samma sätt och i samma syfte i statlig
ägo.

Det är samtidigt nödvändigt att vidta
kraftåtgärder för att realisera de gamla
löftena om att skogsbehövande mindre
jordbrukare skall erhålla stödskog och
att lösningen av denna synnerligen viktiga
fråga inte enbart göres beroende av
om möjligheter finnes att sammanlägga
flera jordbruk till större sådana.»

Vidare föreslår jag att följande rader
på s. 22 rad 18, som börjar med orden
»med uttrycket» och som slutar med
orden »yppa sig», utgår.

Herr ESKILSSON (li):

Herr talman! När klockan gått över
midnatt skall även jag försöka att be -

Ang. reformering av skogslagstiftningen

gränsa mig. Jag skall bara säga litet
grand av vad jag från början tänkt att
säga. Fältet är ju vid detta laget väl avbetat.

När jag läst motionen och följt diskussionen
omkring densamma, har jag
påmint mig en annan motion, som vi
hade till behandling i riksdagen för tre
år sedan —■ den stora skogsmotion, som
vår framlidne vän Hemming Sten väckte
vid 1953 års riksdag, i vilken han drog
upp en lång råd av de frågor, som diskuteras
i herr Skölds skogsmotion. Han
försökte att få riksdagen med på en utredning
om dessa frågor, som låg honom
mycket varmt om hjärtat.

Den gången behandlades skogsmotionen
av jordbruksutskottet, och då var
man tillräckligt förståndig att skjuta på
en så viktig och omfattande fråga till
höstsessionen, när man hade bättre tid
på sig att behandla den än vad man i
allmänhet har i slutet av vårsessionen.
Men trots alla försök att vinna gehör för
motionen slutade behandlingen av densamma
i jordbruksutskottet med följande
kläm: »Sammanfattningsvis får utskottet
med anledning av motionen uttala,
att tidigare utredningar på skogens
område varit så omfattande, att en förnyad
sådan knappast kan förväntas ge
nya synpunkter av betydelse.»

Jag tycker nog att man, med all respekt
för herr förste vice talmannens intresse
för denna fråga, har all anledning
att tillämpa jordbruksutskottets omdöme
om herr Hemming Stens motion även
på den motion, som vi här i dag har
behandlat. Som redan sagts har emellertid
diskussionen kring motionen bidragit
till att ytterligare stimulera det intresse
som redan finns på skogshåll och
inte minst inom bondeskogsbruket för
frågor av den här karaktären. Under debatten
bär det vittnats om hur detta ökade
intresse tagit sig olika uttryck: i en
förbättrad omvårdnad om skogen, i en
större känsla av ansvar inte bara mot
dagens generation utan även mot framtiden
och i en ökad vilja till samarbete
mellan olika skogsägare för att lösa gemensamma
problem. Såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna är eniga om

124

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen
att sammanfatta utvecklingen i följande
ord: »Den utveckling till vidgande av
samarbetsformerna som sålunda på frivillighetens
grund pågår inom landet är
uppenbarligen ägnad att främja det enskilda
skogsbrukets rationalisering och
öka de smärre skogsägarnas förståelse
för värdet av en god skogsvård.» Där
har man uttryckt en mening, som tydligen
alla kan ena sig om. Enligt vårt
förmenande inom högerpartiet bör denna
utveckling på frivillighetens grund
på allt sätt stimuleras, men det bör som
sagt ske på frivillighetens grund och
med bevarande av den personliga äganderättens
okränkbarhet.

Med dessa få ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 2 vid
utskottets utlåtande.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Jag hade egentligen inte tänkt yttra
mig i detta ärende, ty det har ju från
alla håll belysts ur olika synpunkter,
men jag tog fasta på ett par saker i herr
förste vice talmannens anförande. Han
kom mycket ödmjukt upp och sade att
han inte var så stor kännare av de här
frågorna, men han hade i alla fall lärt
sig en hel del. Han tog som ett exempel
en mycket liten skogsmark på 3,5 hektar,
som LO hade blivit ägare till uppe
i Dalarna, och anförde en del erfarenheter
som visade att det är svårt att
sköta skog i små lotter. Mot all den sakkunskap,
som jägmästare Hansson har
lagt fram här alldeles opolitiskt, ställde
han sitt lilla exempel. Jag tycker att det
var att gå litet för långt.

Jag känner en skogsägare som har en
rätt stor egendom i min hemtrakt med
3 000 tunnland skog, och han har en oerhörd
kärlek till skogen. Han har med
sin familj flyttat ut mitt i skogen, och
han och familjen använder all sin fritid
till att gå ut och plantera en liten bit
skog där det behövs, att sköta tallarna
efter alla konstens regler o. s. v. Detta
tror jag också kan tjäna som ett exempel,
men det visar att skogsägarna inte
bara, som det står här i utlåtandet, behållit
ett »litet intresse» för skogen. Det

finns absolut hos den enskilde skogsägaren
i gemen ett stort intresse för skogens
skötsel, och det beror helt enkelt
på, som herr Mannerskantz sade, att skogens
värde har ökat så kolossalt på sista
tiden.

Så skulle jag vilja säga några ord till
vännen Axel Jansson, som jag värderar
mycket, ty han är en klok karl. Han sade,
att vi jordbrukare snart nog skulle
komma att inse, om vi får en depression
med fallande priser, att vi inte skulle
kunna klara våra skogsbruk på det sätt
som vi har gjort nu med den egna arbetskraften.
Är det inte alldeles tvärtom?
Om vi skulle få en depression, är
det inte då bra att vi inte har skaffat
oss alltför mycket lejd arbetskraft utan
använder den arbetskraft som är sysselsatt
i jordbruket? Vi har långa vintrar
i vårt land. Skogen kan man ju skörda
på vintern, och på sommaren skördar
man det man har på åkrarna, även om
de många gånger är karga. Det är en
utmärkt kombination. Om man skulle
möta depressionstider, är det inte då
lyckligast att man inte anställt alltför
mycket helavlönad arbetskraft i skogen,
utan drar nytta av sådan arbetskraft,
som kanske får sin halva försörjning på
åkerbruket, att också uträtta en del i
skogen på vintern? Under en sådan konjunktur
skulle det ha varit farligare att
ha en fast arbetarkår.

I vår reservation har vi ju sagt, att i
den mån som arbetskraften i ett jordbruk
inte där kan få full sysselsättning,
så är det naturligt om denna arbetskraft
så långt som möjligt sysselsattes med att
ta reda på de värden som finns i skogen.
Och här kan man nog konstatera,
att även de som har stora egendomar —
således framför allt bolagen — som har
både torp och bostäder för att hysa sina
arbetare, trots detta har svårt att få arbetskraft.
Detta beror nog inte bara på
att folk inte alltid kan få sysselsättning
hela året om, utan på att skogsarbetet är
ett tungt arbete. Folket drar sig från
skogen till städerna, så länge det finns
möjlighet att där få lättare arbete. Det
tror jag är den egentliga orsaken till att

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

125

det har blivit en avfolkning i skogen —
även hos de bolag som verkligen kan
garantera arbete hela året om.

Jag har redan tidigare yrkat bifall till
reservationen, men jag har i alla fall velat
göra dessa påpekanden, ty jag tycker
att en hel del uttalanden som här har
gjorts har varit stridande mot varandra.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på det under behandling varande
utlåtandet förekommit följande yrkanden: l:o)

att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Andersson i
Dunker m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; 3:o)

att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i herr Ebbe
Ohlssons m. fl. vid utlåtandet anförda reservation;
samt

4:o) av herr Persson, Helmer, att utskottets
hemställan skulle bifallas med
följande ändringar i motiveringen, nämligen att

det stycke, som på sista raden å
s. 23 i det tryckta utlåtandet började
med orden »Utskottet utgår», samt det
följande stycket, som å s. 24 slutade
med »nästa års riksdag» utbyttes mot
följande uttalanden:

»Utskottet anser liksom motionärerna
att bolag och ekonomiska föreningar endast
i särskilda fall efter tillstånd tilllåtes
förvärva jordbruk och skog. Liksom
hittills bör således bolags ansökningar
om förvärv av jordbruks- och
skogsmarker i enskild ägo prövas restriktivt.

Sådan bondeskog som utbjudes till salu
på grund av att ägaren inte kan eller
vill fortsätta som jordbrukare eller på
grund av att gamla jordbrukare inte har
någon som vill fullfölja hans gärning bör
inlösas av stat eller kommun och, där
detta är lämpligt, användas för att förse
skogsbehövandc småjordbrukare med
stödskog. Bolagsskog som på grund av
olämplig arrondering inte fördelaktigt

Ang. reformering av skogslagstiftningen

vårdas och utvecklas överföres på samma
sätt och i samma syfte i statlig ägo.

Det är samtidigt nödvändigt att vidta
kraftåtgärder för att realisera de gamla
löftena om att skogsbeliövande mindre
jordbrukare skall erhålla stödskog och
att lösningen av denna synnerligen viktiga
fråga inte enbart göres beroende
av om möjligheter finnes att sammanlägga
flera jordbruk till större sådana.»

samt att den del av utskottets yttrande,
som å s. 22 råd 18 uppifrån började
med orden »med uttrycket» och slutade
med »yppat sig», utelämnades.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Näsgård, Pålsson och Hansson
begärde votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vart och ett av de
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag,
som innefattades i herr Ebbe Ohlssons
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation.

Herrar Näsgård och Pålsson äskade
emellertid votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
och sedan till kontraproposition därvid
antagits godkännande av det förslag,
som innehölles i herr Anderssons i Dunker
m. fl. reservation, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående tredje lagutskottets
utlåtande nr 20 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den
av herr Ebbe Ohlsson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

126

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Ang. reformering av skogslagstiftningen

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålle*s i herr
Anderssons i Dunker m. fl. vid utlåtandet
anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Näsgård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 59;

Nej — 24.

Därjämte hade 44 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herrar Hansson och
Svärd begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 56.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
154 skulle uppföras först bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 0.29.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

seo998