Måndagen den 28 juni (Riksdagens protokoll 1948:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 27

28 juni.

Debatter m. m.

Måndagen den 28 juni.

Upprättande av en medicinsk högskola i Göteborg .............. 3

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.................... 5

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. in......... 9

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.................. 20

Grunderna för höjning av statstjänstemännens löner.............. 60

Dyrortssystemets avskaffande .................................. 62

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m................... 70

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall .................. 86

Dyrtidstillägg å folkpensioner m. m........................... 107

Samtliga avgjorda ärenden.

Måndagen den 28 juni.

Statsutskottets utlåtande nr 205, ang. anslag till administrationskostnader
för nordiskt ekonomiskt samarbete .............. 3

— nr 206, ang. avtal rörande tillverkning m. m. av flygmateriel . . 3

— nr 207, ang. ersättning till statstjänstemän m. fl. för vissa under

vistelse utom riket uppkomna förluster .................... 3

— nr 208, ang. upprättande av en medicinsk högskola i Göteborg . . 3

— nr 209, ang. vissa anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
.............................................. 5

— nr 210, ang. anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga
arbetsförmedlingen .................................... 5

— nr 211, ang. anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering

in. in..................................................... 9

— nr 212, ang. vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen
.................................................. 20

— nr 214, ang. anslag till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor
.................................................. 60

— nr 215, ang. anslag till statens uppfostringsanstalter för sinnes slöa

...................................................... 60

—- nr 216, ang. grunderna för beräkning av lcvnadskostnadsindex
...................................................... 60

1 Första kammarens protokoll 1048. Nr 27.

Nr 27.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 217, ang. grunderna för höjning av
löner enligt statens löneplansförordning, in. m............... 60

— nr 218, om ändrade grunder för bidrag och lån av statsmedel

för anordnande av allmänna samlingslokaler ................ 62

— nr 219, ang. anslag till bidrag till Stockholms stadsmission för

viss alkoholistvårdande verksamhet ........................ 62

— nr 220, om utredning rörande dyrortssystemets avskaffande . . 62

— nr 221, ang. godkännande av avtal angående mark inom Kak näsområdet

och å Långholmen i Stockholm .................. 70

— nr 222, ang. avhjälpande av bostadsbehovet för de vid ämbets verken

å Ladugårdsgärdet och Mariebergsområdet anställda
tjänstemännen ............................................ 70

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang. välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn m. m................... 70

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, om ändring i förordningen
ang. stämpelavgiften, m. m................................. 86

— nr 59, ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret

1948/49, m. in............................................. 86

Andra lagutskottets utlåtande nr 48, om ändring i 1, 9, 10 och 11
kap. vattenlagen, m. m..................................... 86

— nr 52, ang. dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner m. m..... 107

Statsutskottets utlåtande nr 213, ang. dyrtidstillägg för år 1948 å

folkpensioner m. m....................................... 122

Andra lagutskottets utlåtande nr 53, om beredande av ökad ersättning
åt silikossjuka arbetare ............................. 122

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

På grund av min fortsatta sjukhusvistelse
får jag härmed vördsamt anhålla
om fortsatt ledighet från riksdagsgöromålen.
Eftersom allvarliga komplikationer
tillstött efter operationen, är det
svårt att ange tiden, då jag kan vara
återställd.

Värnamo, länslasarettet den 26 juni
1948.

Gust. E. Andersson,
gm S. Vikenfors.

Riksdagsmannen Gustav Andersson
från Hällabäck är sedan den 1 juni 1948
intagen å Värnamo lasarett. Han är till
och med riksdagens slut oförmögen sköta
sitt riksdagsmannauppdrag.

Intygas i tjänsten.

Värnamo den 26 juni 1948.

G. Vidfelt,

Lasarettsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, den i åberopade läkarintyget
omförmälda oförmågan varade.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 223 och 224
samt jordbruksutskottets utlåtande nr
67.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till administrationskostnader
för nordiskt ekonomiskt
samarbete;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal rörande tillverkning
m. m. av flygmateriel; och
nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
statstjänstemän m. fl. för vissa under
vistelse utom riket uppkomna förluster.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. upprättande av en medicinsk
högskola i Göteborg.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 208, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående upprättande
av en medicinsk högskola i Göteborg
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 221, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 16 april 1948, föreslagit riksdagen
att, utom annat, besluta, att en medicinsk
högskola, omfattande både preklinisk
och klinisk undervisning, skulle
i enlighet med vad departementschefen,
anfört successivt från och med budgetåret
1948/49 upprättas i Göteborg samt
att vid högskolan undervisningen för
medicine kandidatexamen skulle påbörjas
höstterminen 1949 och undervisningen
för medicine licentiatexamen vårterminen
1952.

Enligt vad departementschefen förordat
skulle den omedelbara ledningen av
högskolan under uppbyggnadsperioden
ankomma på högskolans organisationskommitté.
Departementschefen hade

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. upprättande av en medicinsk högskola i Göteborg.

emellertid ansett, att organisationskommittén
icke borde anförtros handläggningen
av befordringsärenden, där den
vetenskapliga skickligheten skulle vara
befordringsgrund, alltså ärenden rörande
tillsättning av professorer och befattningshavare
i den s. k. laboratorsgraden
samt förordnande av speciallärare
och biträdande lärare. Handläggningen
av dessa ärenden hade departementschefen
funnit i stället böra ankomma på
karolinska institutet och dess lärarkollegium,
intill dess att den nya högskolans
lärarkollegium trätt i funktion och
kunde övertaga ifrågavarande uppgifter.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon m. fl. (I: 378) och
den andra inom andra kammaren av
herr von Friesen m. fl. (II: 543), i vilka
hemställts, att klinisk undervisning för
svenska studenter vid den medicinska
högskolan i Göteborg måtte begynna tidigare
än vårterminen 1952, helst från
och med höstterminen 1949, samt att
den ifrågasatta organisationskommittén
för uppbyggnad av högskolans verksamhet
måtte få taga befattning med alla
högskolans angelägenheter under uppbyggnadsperioden,
således även med
befordringsärenden enligt de riktlinjer,
som i motionen skisserats, och att sålunda
karolinska institutets befattning
med högskolans utnämningar ej måtte
ifrågakomma.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

att riksdagen måtte, utom annat, besluta,
att en medicinsk högskola, omfattande
både preklinisk och klinisk undervisning,
skulle i enlighet med vad
utskottet anfört successivt från och med
budgetåret 1948/49 upprättas i Göteborg
samt att vid högskolan undervisningen
för medicine kandidatexamen skulle påbörjas
höstterminen 1949 och undervisningen
för medicine licentiatexamen
vårterminen 1952; samt

att motionerna I: 378 och II: 543 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr OHLON: Herr talman! Även staten
kan göra goda affärer. Det fingo vi
ett vittnesbörd om för några veckor sedan,
då staten engagerade sig för att i
fortsättningen stödja Göteborgs högskola.
Den verksamhet, som där bedrives, har
ju i huvudsak statlig karaktär. Om inte
högskolan hade funnits, hade säkert staten
måst upprätta en sådan högskola i
en eller annan form. Förutom att staten
gratis fick en stor, väl genomtänkt organisation,
tillfördes det allmänna samtidigt
donationsfonder och andra nyttigheter
till ett värde av 12 å 13 miljoner
kronor.

Nu behandla vi i dag en annan fråga,
som ytterligare visar att staten kan göra
goda affärer. Jag tänker på det förslag
till avtal, som föreligger mellan Göteborgs
stad och staten angående utnyttjande
av stadens medicinska inrättningar
för en medicinsk högskola i Göteborg.

Jag har ingenting att erinra emot vad
utskottet föreslår utom på en enda punkt,
som gäller en motion som några av oss
här i kammaren ha väckt. Det föreslås
av utskottet, att högskolans angelägenheter
under organisationsperioden skola
anförtros den kommitté, som nu senast
har förberett högskolans tillkomst, den
s. k. organisationskommittén. Den skall
i fortsättningen förstärkas med medicinska
fackmän, varigenom alla medicinska
fakulteter i riket skola bli representerade
i organisationskommittén, och efter hand
som professurerna hinna tillsättas vid
den nya högskolan, skola även professorerna
ingå i kommittén. Trots att alltså
den medicinska sakkunskapen kommer
att bli väl företrädd inom organisationskommittén,
föreslår Kungl. Maj:t att när
det gäller befordringsfrågor av alla slag
— inte bara tillsättning av professurer
och laboratorsbefattningar utan även tillsättande
av speciallärarbefattningar och
biträdande lärarbefattningar — skola
kommitténs uppgifter överantvardas åt
karolinska institutets lärarkollegium i
Stockholm.

Mot detta förslag ha vi rest invändningar
i motionen och ansett, att det är
en alldeles onödig omgång. När Göteborgs
stad har satsat så stora värden

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

på den här högskolan, tycker man att organisationskommittén
skulle kunna få
det lilla förtroendet att få förbereda —
märk väl endast förbereda — tillsättandet
av lärarbefattningarna. Meningen är
att professurerna och laboratorsbefattningarna
liksom fallet är vid de gamla
universiteten skola tillsättas efter det att
sakkunniga avgivit utlåtande och universitetskanslern
yttrat sig. Det är sålunda
även i dessa fall Kungl. Maj :t, som skall
utnämna innehavarna till befattningarna.

Nu har utskottet såtillvida tillmötesgått
motionärerna, som utskottet föreslagit,
att ärenden rörande tillfälliga förordnanden
och kortare vikariat och frågor
angående förordnande av speciallärare
och biträdande lärare skola anförtros
åt organisationskommittén. Men när
det gäller tillsättning av de ordinarie lärarbefattningarna,
professurerna och laboratorsbefattningarna,
skall karolinska
institutets lärarkollegium vara huvudman.

Jag förstår att det i nuvarande läge
inte tjänar någonting till att yrka bifall
till motionen, men jag skulle vilja begagna
tillfället att till protokollet få anteckna
en förhoppning om alt Kungl.
Maj :t måtte beakta vad statsutskottet sålunda
har yttrat i detta ärende.

Det är ytterligare ett spörsmål, som
motionärerna upptagit, nämligen tidpunkten
för påbörjandet av den kliniska
undervisningen vid högskolan. Vi ha alla
i denna kammare klart för oss, att svårigheterna
när det gäller landets sjukvårdsorganisation
framför allt ligga i
bristen på tillgängliga läkare. Det är också
bekant, att det åtminstone vid statsuniversiteten
finns köer till de medicinska
specialkurserna, vilket försenar läkarutbildningen
och därmed läkarnas utträde
i förvärvslivet. Vi ha därför påyrkat,
att den kliniska undervisningen vid Göteborgs
medicinska högskola skulle få
börja tidigare än vårterminen 1952, vilket
Kungl. Maj:t har ifrågasatt, just för
att befordra tillströmningen till läkarbanan.

Det är så mycket egendomligare, att
svenska medicine studerande inte skola

kunna få klinisk undervisning vid Göte -

borgs stads sjukvårdsanstalter, som dylik
undervisning sedan krigets slut meddelats
åt norska studenter. För ett par
veckor sedan utexaminerades inte mindre
än 20 nya norska läkare från de medicinska
institutionerna i Göteborg, 20
komma att examineras i höst och 40 nya
norska studenter komma att mottagas i
höst. Om jag inte är alldeles felaktigt
underrättad, har medicinalstyrelsens
chef varit nere i Göteborg och försökt
att övertala dessa vid Göteborgs medicinska
anstalter utbildade norska läkare
att ta anställning inom den svenska sjukvårdsorganisationen,
i varje fall för i
sommar.

Samtidigt som vi utbilda norska läkare
i Göteborg och staten försöker att övertala
dessa läkare att ta engagemang i
Sverige, förhindras alltså svenska studenter
att få en dylik utbildning. Det råder
inte någon vidare konsekvens i detta,
och jag skulle därför vilja enträget hemställa
till Kungl. Maj :t, att klinisk undervisning
vid den nya medicinska högskolan
måtte kunna få börja tidigare än vad
som ifrågasättes i propositionen. Det är
också statsutskottets mening.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 209, i anledning av
Kungl. Maj ds framställningar angående
vissa anslag för budgetåret 1948/49 till
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 210, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

I detta utlåtande hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition
nr 232 framlagda förslag

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
ändringar i personalförteckningarna
för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta
organisation, styrelsens krisorganisation
och den offentliga arbetsförmedlingen
i enlighet med i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 16
april 1948 framlagda förslag;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1948/49;

II. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för den offentliga arbetsförmedlingen,
slutande på ett belopp av
12 995 000 kronor, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1948/49;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln anvisa

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 810 000
kronor,

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 620 000
kronor;

IV. I anledning av Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln
såsom förslagsanslag anvisa

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
900 000 kronor,

b) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar 12 995 000 kronor;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret 1948/49 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 630 000 kronor;

VI. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen för budgetåret
1948/49 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 500 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Vidare har föreslagits, att Kungl.

Maj :t, om så befinnes lämpligt, får besluta
om överflyttning av sjuksköterskeförmedlingen
till arbetsförmedlingen, i
samband varmed 10 vakanta tjänster
skulle tillsättas, samt att 25 000 kronor
skulle beräknas för ändamålet.

Utskottet förutsätter, att ett överförande
av sjuksköterskeförmedlingen till arbetsförmedlingen
sker utan nämnvärd
utökning av arbetskraften hos arbetsförmedlingen.
Medelsbehovet för kontaktmännen
anser utskottet kunna beräknas
till 55 000 kronor mot av Kungl. Maj :t
förordade 60 000 kronor. Den i anslaget
till den offentliga arbetsförmedlingen ingående
delposten avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal bör sålunda nedräknas
med 5 000 kronor till 8 020 000
kronor.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Johan Bernhard
Johansson, Gränebo, Mannerskantz och
Heiding, fröken Andersson samt herrar
Rubbestad, Pettersson i Dahl, Holmström
och Birke ansett, att det senare av de
nyss återgivna styckena av utskottets
motivering bort hava följande lydelse:

»Med hänsyn till de olägenheter en
överflyttning av sjuksköterskeförmedlingen
till arbetsförmedlingen skulle
medföra för landstingens del anser utskottet,
att en sådan överflyttning ej
bör ske. För ändamålet skulle således ej
erfordras någon medelsanvisning. Medelsbehovet
för kontaktmännen anser utskottet
kunna beräknas till 55 000 kronor
mot av Kungl. Maj :t förordade 60 000
kronor. Den i anslaget till den offentliga
arbetsförmedlingen ingående delposten
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
bör sålunda nedräknas med tillhopa
30 000 kronor till 7 995 000 kronor.
»

samt att utskottet bort under punkterna
II och IV hemställa, att riksdagen
måtte

II. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för den offentliga arbetsförmedlingen,
slutande på ett belopp av
12 970 000 kronor, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1948/49;

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

IV. i anledning---förslagsanslag

anvisa

b) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar 12 970 000 kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag skall be att få yttra några ord med
anledning av den föreslagna överflyttningen
av sjuksköterskeförmedlingen till
den offentliga arbetsförmedlingen. På
den punkten ha några av utskottets ledamöter
reserverat sig.

Vi anse, att det är onödigt att göra
en sådan överflyttning, i varje fall nu.
Det finns nämligen sjuksköterskebyråer,
som ha mycket god kontakt med de
sjuksköterskor, som över huvud taget
finnas tillgängliga, och sjukvårdsinrättningarna
och deras huvudmän ha funnit
sig väl betjänade av dessa byråer.

Det är långt ifrån säkert, att sjuksköterskeförmedlingen
kommer att bedrivas
lika bra i fortsättningen, om arbetsförmedlingarna
skola övertaga den.
Denna förmedlingsverksamhet förutsätter
en personlig kontakt med hela den
ifrågavarande personalgruppen, och
man har svårt att föreställa sig, att den
offentliga arbetsförmedlingen kan upprätthålla
en sådan kontakt på samma
sätt som de organ, som nu ha hand om
verksamheten. Det är nog närmast omöjligt
att tänka sig att kunna få bättre
personkontakter än de nuvarande förmedlingsorganen
ha. Dessa byråer ha
en mycket god personlig kontakt med
personalföreståndarinnorna på sjukhusen
och ta reda på f. d. sjuksköterskor,
som äro gifta men som allt emellanåt
kunna tjänstgöra som vikarier.

Vi anse, att det föreligger risk för att
förmedlingsverksamheten kommer att
försämras, om den övertages av den offentliga
arbetsförmedlingen. Vi veta ju
alla, att svårigheterna att besätta sjuksköterskebefattningarna
helt enkelt bero
på bristen på sjuksköterskor. Det är

alltså svårigheter, som komma att bestå,
tills sjuksköterskekåren åter blir
fulltalig — om den någonsin kommer
att bli det med tanke på utvecklingen
av sjukvårdsväsendet. Det är uppenbart,
att det med hänsyn härtill är särskilt
angeläget, att förmedlingsverksamheten
bedrives på effektivaste möjliga sätt.

Det har anförts såsom ett skäl för
förslaget om överflyttning av förmedlingsverksamheten,
att Sverige har biträtt
en internationell konvention, enligt
vilken Sverige förpliktar sig att
åvägabringa, att all arbetsförmedlingsverksamhet
skall handhavas av statliga
organ. Den konventionen träder emellertid
inte i kraft ännu på några år, i
varje fall inte före 1950. Man behöver
därför inte av hänsyn till konventionen
nu överflytta förmedlingsverksamheten.
Jag tycker för övrigt, att det inte borde
vara någon större svårighet att på denna
punkt få göra ett litet undantag från
den genom konventionen antagna principen,
när det kan påvisas, att det nuvarande
systemet är förenat med fördelar.

Om sjuksköterskeförmedlingen överföres
till arbetsförmedlingen, skulle det
behöva tillsättas ett antal nya befattningshavare.
För det ändamålet skulle
det erfordras 25 000 kronor. Eftersom vi
reservanter anse, att någon överflyttning
inte bör äga rum — själv tycker
jag närmast att det är en onödig klåfingrighet
alt obligatoriskt införliva
sjuksköterskeförmedlingen med den allmänna
förmedlingen — medför ett bifall
till reservationen således en besparing
för statsverket av 25 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Propositionens förslag innebär eu
fullmakt för Kungl. Maj:t — något annat
är »let inte — att under nästa budgetår
få förordna om att sjuksköterskeförmedlingen
överflyttas till arbetsförmedlingen,
om så anses lämpligt.

Vi äro emellertid inte endast bundna
av en konvention, ty riksdagen beslöt
1947 i princip att vidtaga denna för -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

ändring. Om jag inte är alldeles felaktigt
underrättad gjorde inte herr Mannerskantz,
som i övrigt är påpasslig, någon
invändning vid det principbeslutets
fattande. Det skulle således vara att
vända på halva vägen, om riksdagen nu
skulle vägra att ge Ivungl. Maj:t den begärda
fullmakten. Utskottsmajoriteten
har ansett, att det är en väg, som tidigare
har stakats ut och som vi få följa.

Även om man inte har någon övertro
på att sjuksköterskeförmedlingen som
sådan skall fungera så mycket bättre
efter överflyttningen, så bli förhållandena
nog i varje fall inte sämre. Att det
är värdefullt att ha även denna förmedlingsverksamhet
förlagd till de organ,
som handha förmedlingen av arbetskraft
i övrigt, har i varje fall utskottet
för sig, och jag tror att det är en riktig
uppfattning.

Överflyttningen skulle enligt vad herr
Mannerskantz sade föranleda tillsättande
av nya tjänster, men det förhåller
sig i själva verket på det sättet, att
riksdagen beslöt i fjol också om inrättande
av de tjänsterna. Det är bara
fråga om att besätta dessa tjänster, som
äro vakanta, om förmedlingen skulle
överflyttas till arbetsförmedlingen. Det
ligger i Kungl. Maj:ts hand att besätta
tjänsterna. Det är en fullmakt, som riksdagen
har givit tidigare. När man säger,
att det behövs tio nya tjänster, har
man räknat med att de, som nu sköta
denna förmedlingsverksamhet och äro
inarbetade på detta område, i fortsättningen
skola handha denna verksamhet
under en enhetlig ledning.

Vi ha i utskottet ansett, att vi kunna
förorda det förslag, som Kungl. Maj:t
framlagt, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten II.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Till herr Gustaf Karlsson vill jag säga,
att även om riksdagen i princip beslu -

tat, att tjänsterna skola inrättas, så beslöt
riksdagen också på statsutskottets
förslag, att de inte skulle tillsättas, och
man kan mycket väl även i fortsättningen
låta bli att tillsätta tjänsterna, kanske
ända till dess man är mogen för att besluta,
att de inte skola vara upptagna
på någon personalförteckning. Herr
Karlsson försökte fördölja för kammaren,
att riksdagen beslutat, att tjänsterna
inte skola tillsättas, men det tycker
jag han borde ha upplyst kammaren om.

Nu säger herr Karlsson, att förhållandena
inte bli sämre efter överflyttningen
men inte heller bättre. Redan
den omständigheten, att förhållandena
inte bli bättre, tycker jag är ett starkt
skäl att avhålla sig från att fingra på
den nuvarande ordningen, som fungerar
bra.

Herr Karlsson hyser inga förhoppningar
om att det skall bli en bättre
ordning, men eftersom riksdagen sagt
A, måste den enligt hans mening också
säga B. Jag tycker att man skall avvakta
och se, hur förhållandena utveckla sig.
Vi böra inte vara bundna av ett beslut,
som fattats för tio år sedan eller när
det var. Man får inte, vad som än inträffat,
vara fastlåst vid vad som en gång
godtagits, ty det kan leda till fördärv.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten endast yrkats, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare enligt berörda
yrkande; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter gi -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Anslag till åtgäri

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 210 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna III—VI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 211, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 249, hade Kungl. Maj d, under åberopande
av bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 8
maj 1948, föreslagit riksdagen att för
budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln
såsom reservationsanslag anvisa
till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
in. m. 4 000 000 kronor, till
Kostnader för överflyttning av arbetskraft
7 000 000 kronor, till Kostnader
för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet
1 300 000 kronor samt till
Kostnader för främjande av företagsverksamhet
m. in. 1 500 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj ds förslag
hade utskottet till behandling föreliaft

er för arbetsmarknadens reglering m. m.

en inom andra kammaren av herr Senander
m. fl. väckt motion (II: 579), i
vilken hemställts, att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Majd att med verkan
fr. o. m. den 1 juli 1948 provisoriskt
höja arkivarbetarnas löner med 50 kronor
per månad i varje dyrortsgrupp.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat följande:

»I utlåtande (nr 228/1947) över motsvarande
anslagsäskanden för innevarande
budgetår förutsatte utskottet, att
den pågående utredningen rörande bl. a.
slopandet av dyrortsgraderingen av dagunderstödet
och hyreshjälpen skulle
komma att föreläggas innevarande riksdag.
Departementschefen har nu anmält,
att utredningen icke hunnit slutföras
samt i avbidan på att så skall ske föreslagit
vissa provisoriska förbättringar
av kontantunderstöden.

Utskottet biträder de av departementschefen
i detta sammanhang framlagda
förslagen.

Kungl. Maj ds förslag innebär, att
Kungl. Maj :t skall äga möjlighet att provisoriskt
höja arkivarbetarnas löner fr.
o. m. den 1 juli 1948 med 30 kronor per
månad i varje ortsgrupp i den mån närmare
utredning rörande inverkan av
skattemyndigheternas praxis beträffande
existensminimum m. m. giver anledning
därtill. I motionen II: 579 yrkas,
att Kungl. Maj :t måtte bemyndigas att
fr. o. m. förenämnda dag provisoriskt
höja ifrågavarande månadslöner med 50
kronor i varje dyrortsgrupp. Utskottet
är med hänsyn till den prövning frågan
nu är föremål för från de sakkunnigas
sida icke berett tillstyrka större provisorisk
höjning än den av Kungl. Maj:t
förordade.

Kungl. Maj:t har anmält, att Kungl.
Maj :t beslutat om ortstillägg till vissa
arbetstagare från annat yrkesområde än
skogsbruket, vilka utfört avverkning av
brännved och gagnvirke.

Det måste anses vara av stort intresse
att Kungl. Maj :t äger möjlighet att inom
detta område vidtaga åtgärder med den
skyndsamhet omständigheterna kunna

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens

påfordra. Med hänsyn härtill har vad
departementschefen anfört i denna del
ej givit utskottet anledning till erinran.

Under åberopande av det anförda får
utskottet hemställa, att riksdagen må

I. beträffande kontantunderstöden
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag godkänna
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 8 maj 1948 föreslagna
provisoriska förbättringar;

II. beträffande ortstillägg till arbetstagare
lämna vad härutinnan i statsrådsprotokollet
anförts utan erinran;

III. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln såsom reservationsanslag
anvisa

a) till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. 4 000 000 kronor;

b) till Kostnader för överflyttning av
arbetskraft 7 000 000 kronor;

c) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet 1 300 000
kronor;

d) till Kostnader för främjande av företagsverksamhet
in. m. 1 500 000 kronor.
»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Rubbestad och
Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottet
bort föreslå avskaffande av dvrortsgraderingen
beträffande dagunderstöden
och att därför

dels det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Utskottet biträder»
och slutade med orden »framlagda
förslagen», bort hava följande lydelse:
»Utskottet finner det angeläget,
att dyrortsgraderingen beträffande dagunderstöden
redan nu slopas. Understöden
böra maximeras till de för närvarande
för ortsgrupp III gällande beloppen.
Den av departementschefen förordade
höjningen av maximibeloppen för
dagunderstöd åt ensamstående personer
över 17 år, av tilläggen för make och
barn samt av hyreshjälpen är utskottet
under för handen varande omständigheter
icke berett tillstyrka. I övrigt böra
nu gällande bestämmelser vinna tillämp -

reglering m. m.

ning. Vad nu förordats föranleder enligt
utskottets mening icke någon ändring av
beräkningen av anslaget till arbetslöshetens
bekämpande m. in.»,

dels ock nedannämnda moment av utskottets
hemställan bort hava följande
lydelse: »I. beträffande kontantunderstöden
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
besluta upphäva dyrortsgraderingen
av dagunderstöden och jämväl i övrigt
godkänna vad utskottet anfört.»

2) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz och Heiding,
fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Malmborg i Skövde, Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Holmström och
Birke, vilka ansett, att Kungl. Maj:ts beslut
om ortstillägg till vissa arbetstagare
från annat yrkesområde än skogsbruket
bort föranleda viss erinran och att
därför

dels det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Det måste»
och slutade med orden »till erinran»,
bort hava följande lydelse: »Enligt utskottets
mening böra åtgärder av nu ifrågavarande
slag underställas riksdagens
prövning. Utskottet förutsätter således
att ändrade regler i berörda hänseende
icke framdeles meddelas utan riksdagens
hörande.»,

dels ock nedannämnda moment av utskottets
hemställan bort hava följande
lydelse: »II. beträffande ortstillägg till
arbetstagare uttala, att ändrade bestämmelser
i ämnet ej böra meddelas utan
riksdagens hörande.»

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!

I förevarande utskottsutlåtande finnes
upptaget ett anslag avseende kontantunderstöd
till arbetslösa. Det är ägnat att
förvåna, att det skall behövas ett sådant
anslag i nuvarande tid. Vid närmare penetration
av frågan finner man emellertid,
att anslaget avser den restarbetslöshet,
som finnes inom vissa distrikt i vårt

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 11

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

land. Det gäller de gamla arbetslöshetsöarna.
Antalet arbetslösa har emellertid
ständigt nedgått och är nu mindre än
någonsin tidigare.

Det föreslås nu, att kontantunderstöden
skola höjas. De skola enligt förslaget
höjas relativt mycket, i varje fall
procentuellt sett. Kontantunderstödet
utgör för närvarande för dem, som äro
ensamstående och äro över 17 år, 2:50
kr. om dagen i lägsta ortsgruppen, 2: 75
kr. i andra ortsgruppen och 3 kr. per
dag i den högsta ortsgruppen. Nu föreslår
Kungl. Maj :t, att dessa bidrag skola
höjas till 3: 50, 3: 75 och 4 kr. i respektive
grupper. Motsvarande höjningar föreslås
för makar och i fråga om barntillägg.
Dessutom föreslås, att även de
som äro 17 år och därunder skola kunna
få samma bidrag som de som äro över
17 år.

I en vid utlåtandet fogad reservation
avseende förevarande punkt ha reservanterna
ansett, att man inte skall vidtaga
en så stor höjning av understöden,
som Kungl. Maj:t har föreslagit, och att
dyrortsgraderingen av dessa kontantunderstöd
skall tagas bort.

När det gäller höjningen av bidragen
ha vi reservanter ansett, att med de
tillägg, som tillkomma, ha bidragen varit
så pass höga, att de måste anses vara
tillräckliga. Vi ha räknat ut, att bidragen
kunna uppgå till 15: /5 kr. om
dagen för makar med tre barn. Det gäller
här ofta personer, som inte äro så
arbetsföra. Frågan är om de inte närmast
tillhöra fattigvårdsklientelet, och
det kan därför diskuteras, om bidragen
skola tagas från detta anslag.

Om det mot förmodan skulle bli en
ökad arbetslöshet inom vissa branscher,
kan det befaras, att en höjning av understöden
kan medföra svårigheter att
få över de arbetslösa till andra branscher
och därigenom få till stånd en utjämning
av arbetskraften. Även om det
kan uppstå brist på arbetstillfällen inom
en eller annan bransch, kommer det säkerligen
mycket länge att kvarstå en
mycket stor brist på arbetskraft inom de
flesta branscherna, och då bör man inte
vidtaga åtgärder, som försvåra ett na -

turligt överförande av den lediga arbetskraften.

När det gäller dyrortsgrupperingen av
kontantunderstöden, förstår jag väl att
dyrortsgrupperingen inte över hela linjen
kan avskaffas med en gång. Vi ha
emellertid i annat sammanhang föreslagit,
att man skall göra en krympning
av dyrortsgraderingen genom att slopa
den högsta ortsgrupepn och det är väl inte
nödvändigt att dyrortsgrupperingen
skall vara utbredd över alla livets områden.
Vi ha ansett, att det här skulle
vara ett tillfälle att på ett område slopa
den, eftersom ett borttagande därav
inte skulle medföra några skadeverkningar.

Vi reservanter anse, att kontantunderstöden
i så måtto böra höjas, att alla
skulle få understöd med de belopp, som
för närvarande utgå i den högsta dyrortsgruppen.
Vi vilja alltså slopa dyrortsgrupperingen,
men samtidigt flytta
upp de lägre ortsgrupperna till den
högsta. Det är kontentan i vår reservation
under punkten 1, och till den ber
jag, herr talman, att få yrka bifall.

Herr NORLING: Herr talman! Av det
som anföres i utskottets utlåtande under
rubriken »Anställningsförhållandena för
arkivarbetare m. fl.» framgår, att den
justering av lönevillkoren för arkivarbetare,
som förra årets riksdag genomförde,
inte lett till någon reell förbättring
av dessa arbetares löneinkomster.
Arbetsmarknadsstyrelsen har därför som
sitt eget förslag framlagt ett av arkivarbetssakkunniga
upprättat förslag om
en provisorisk höjning av lönerna för
arkivarbetare med 30 kronor per månao
räknat från och med den 1 juli 1948.
Lönehöjningen skulle utgå med samma
belopp, oavsett vilken ortsgrupp vederbörande
tillhör.

Arkivarbetarna erhålla synnerligen
låga löner, nämligen i lägsta dyrortsgruppen
320, i ortsgrupp II 330, i ortsgrupp
III 340, i ortsgrupp IV 350 och i
ortsgrupp V 3G0 kr. i månaden. I den
högsta ortsgruppen — Stockholm —
skall en arkivarbetare således klara sig

12 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

och sin familj på 360 kr. i månaden.
Man kan verkligen med skäl säga, att
staten underbetalar dessa arkivarbetare.
De utföra doek ett samhällsnyttigt arbete
och ett speciellt för forskningen viktigt
förarbete, vilket också framgår av
en hel del intyg, som utskottet har fått
taga del av. De ha utfärdats av ledande
personligheter inom de kulturinstitutioner,
där arkivarbetarna sysselsättas.

Nu föreslås i en motion, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att med
verkan från den 1 juli 1948 provisoriskt
höja arkivarbetarnas löner med 50 kronor
per månad i alla dyrortsgrupper.
Denna motion har tillkommit emedan
arkivarbetarna själva anse, att den löneförbättring,
som Kungl. Maj:t föreslår
skall genomföras efter en utredning, inte
är tillräcklig för att höja lönen till
det minimibelopp per månad, som en
arbetare bör ha för att kunna leva, utan
att 50 kronor per månad bör vara den
minsta förhöjning som man kan tänka
sig för arkivarbetarna. Motionärernas
förslag betyder för Stockholms vidkommande,
att en arkivarbetare här skulle
komma upp till en lön av 410 kronor
per månad, och man kan rimligtvis inte
säga att detta är överbetalning.

Utskottet har emellertid följt Kungl.
Maj :t, vilket innebär att Kungl. Maj:t
skall få_ möjlighet att efter utredning
provisoriskt höja lönen för arkivarbetarna
med 30 kronor per månad.

Herr talman! Jag får beklaga att, trots
att staten tydligt underbetalar de här
ifrågavarande arbetarna, en ny utredning
på den punkten skall igångsättas
och att först då denna utredning har visat
vad den uppenbarligen kommer att
visa, nämligen att dessa arkivarbetare
äro underbetalda, en höjning av lönerna
skall få vidtagas.

Herr talman! Jag skall be att få föreslå
den ändringen i utskottets motivering,
att den mening, som börjar med
»Utskottet är med hänsyn till» och som
slutar med »Kungl. Maj:ts förordnande»,
ersättes av följande mening: »Utskottet
vill med hänsyn till de motiveringar,
som framförts i motion II: 579,
tillstyrka en provisorisk höjning av må -

nadslönen med 50 kronor i varje dvrortsgrupp.
»

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Först ett par ord i anledning av
herr Mannerskantz’ yttrande. Hans inlägg
sönderföll, som han själv sade, i tvenne
delar. Det rörde dels höjningen av kontantunderstöden
för de arbetslösa och
dels slopande av dyrortsgraderingen för
dessa kontantunderstöd.

Jag vill gärna instämma med herr
Mannerskantz däruti, att kontantunderstöden
äro en mindre lämplig form för
hjälp åt arbetslösa. Och om herr Mannerskantz
kände stämningen i arbetarkretsar
skulle han vara övertygad om att
arbetarna själva ha en sådan uppfattning,
dess bättre. Men det kan komma
tillfällen, då de få förödmjuka sig till
att ta emot sådana understöd; vi ha ju
sett exempel på den saken. Det kan uppstå
en situation, då myndigheterna inte
omedelbart ha möjlighet att ge anvisning
på arbete, och då är kontantunderstödet
en yttersta form för hjälp åt människorna.
Om man under angivna förutsättningar
kan godkänna detta understödssjstem,
vilket jag utan vidare anser mig
kunna göra, så måste man väl ändå säga
sig, att den levnadskostnadsökning, som
har försiggått under senare år, har varit
så betydande, att den föreslagna ökningen
av kontanthjälpen är motiverad. I
vart fall ser utskottet i likhet med departementschefen
så på den här saken.

Vad beträffar dyrortsgraderingen har
ju riksdagen också begärt, att man skulle
undersöka om man inte kunde komma
ifrån denna gradering. Den utredning
härom, som pågår inom departementet,
har emellertid inte hunnit slutföras
— den saken redovisas i propositionen
— och i avvaktan på denna utredning
kan man väl inte gärna nu tillmötesgå
motionärerna. Jag hoppas emellertid,
att departementet åtminstone till
nästa års riksdag skall kunna vara färdigt
att framlägga ett förslag i den riktning,
som riksdagen har uttalat sig för.

Jag ber alltså, herr talman, att gentemot
herr Mannerskantz’ yrkande få yrka
bifall till utskottets förslag.

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 13

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

Så till sist ett par ord rörande herr
Norlings inlägg. Herr Norling medgav ju
själv, att även departementschefen hade
ansett, att den löneförbättring, som har
lämnats till arkivarbetarna, inte har fått
någon reell innebörd. Departementschefen
begär därför fullmakt att få förbättra
lönerna för dessa personer inom den
av arbetsmarknadsstyrelsen angivna ramen.
Jag tror inte att man utan vidare
kan gå utanför den ramen. Självfallet
måste de löner, som utgå till arkivarbetarna,
betecknas som låga, men man får
kanske undersöka omständigheterna en
smula innan man generellt går in för någon
större löneförbättring för de personer
det här gäller. Utredningen är nog
nödvändig, och den fullmakt, som Kungl.
Maj:t begär, är fullt motiverad.

Alltså ber jag, herr talman, att också
gentemot herr Norlings yrkande få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Norling, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring i motiveringen,
att sista meningen i det stycke, som
å s. 22 i det tryckta utlåtandet började
med orden »Kungl. Maj :ts förslag innebär»
och slutade med »av Kungl. Maj :t
förordade», utbyttes mot följande: »Utskottet
vill med hänsyn till de motiveringar,
som framförts i motionen II: 579.
tillstyrka en provisorisk höjning av månadslönen
med 50 kronor i varje dyrortsgrupp.
» samt 3:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Johan Bernhard Johansson m.
fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkande och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännan -

de av det förslag, som innefattades i
herr Johan Bernhard Johanssons in. fl.
reservation, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 211 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Punkten II.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den reservation, som är avgiven vid den
här punkten, gäller frågan, huruvida
Kungl. Maj:t på egen hand skall få bestämma
om storleken av de ortstillägg,
som skola utgå vid överflyttning av arbetskraft,
exempelvis till skogsarbete,
som väl har varit det vanligaste. På den
punkten har Kungl. Maj :t tidigare haft
fullmakt att handla efter omständigheterna,
och det har Kungl. Maj:t också
gjort. Senast i april i år har regeringen
höjt dessa ortsbidrag, och ingenting
hindrar att den kan fortsätta att höja
dem.

Den omständigheten, att människor,
som komma från andra yrken och skola
bedriva skogsarbete, ha kunnat starta på
morgonen med en begynnelseinkomst av
tre kronor eller mera, bär många gånger
gjort, att de ordinarie skogsarbetarna ha
blivit så förargade, att de inte ha velat
fortsätta i yrket. Jag vet ett antal fall,
där skogsarbetare ha gått till andra yrken
av denna orsak. Vid förra årets
statsrevision uppmärksammade vi, att
järnvägsstyrelsen bedrev vedavverkning -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

ar i egen regi och därvid betalade så
höga dagbelopp och ortstillägg, att till
och med järnvägens egna banarbetare
togo sådant arbete. Sedan fick järnvägsstyrelsen
anställa nya banarbetare, och
det förekom i många fall, att det var
gamla skogshuggare som därvid togo anställning
som banarbetare. Sådana konsekvenser
kan det här systemet leda till.

Nu ha reservanterna inte anmärkt på
den sista höjning, som Kungl. Maj :t har
företagit, detta just därför att Kungl.
Maj :t har fått fullmakt av riksdagen. Men
vi vilja inte att Kungl. Maj:t i fortsättningen
utan riksdagens hörande skall
kunna bestämma om fortsatta höjningar
av de belopp det rör sig om. Jag tror
över huvud taget, att man inte i alltför
stor utsträckning bör använda denna
sorts bidrag för överflyttning av arbetskraft.
Det är bättre att försöka få saken
i rätt läge på en mera naturlig väg, så
att man via arbetsavtalen får sådana
möjligheter, att man kan konkurrera
med andra näringsgrenar om arbetskraften.
Detta förutsätter givetvis att man
har sådana produktpriser på t. ex. skogsprodukter,
som behövas för att man skall
kunna betala konkurrenskraftiga löner.
Man kan inte för länge försöka att med
konstlade medel rätta till sådant som
har vridits snett.

Nu går reservationen alltså ut på att
Kungl. Maj:t inte skall få någon ytterligare
fullmakt, utan vara tvungen att
framlägga förslag om eventuella ändringar
för riksdagen. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den med 2) betecknade
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag vill bara säga, att de tillägg,
som nu ha beslutats av Kungl. Maj:t —
i varje fall de, som ha beslutats på senare
tid — ha fastställts efter samråd
med skogsarbetarnas organisationer. Den
irritation, som herr Mannerskantz talar
om, är nog därför inte så djupliggande.

Jag tror, att det i vissa lägen är nödvändigt
att Kungl. Maj:t har rådrum att
handla, såsom utskottet uttrycker saken,
»med den skyndsamhet omständigheter -

na kunna påfordra». Med hänsyn till detta,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STEN: Herr talman! Under den
långa tid, då extraordinära förhållanden
ha varit rådande på skogsbrukets
arbetsmarknad, har man ofta haft anledning
att se framåt mot den tid, då
de speciella åtgärderna beträffande
skogsbrukets arbetskraftsproblem kunna
avvecklas och man kan återgå till mera
normala förhållanden på detta område.
Jag har nu en känsla av att denna tid
måhända ligger oss något närmare än
vad som framgår av det som är skrivet
om den saken i departementschefens
yttrande, där det på ett ställe står: »Behovet
av åtgärder för att tillgodose
skogsbrukets behov av arbetskraft har
kvarstått» — det är ju riktigt så långt,
ty det hänför sig till den förflutna tiden,
men så fortsätter departementschefen:
»— — — och torde komma att
kvarstå relativt lång tid.»

Det är uppenbarligen svårt att yttra
sig med någon bestämdhet i den frågan,
men jag har det intrycket, att detta uttalande
redan är något föråldrat. Enligt
de uppgifter som ha lämnats om saken
i pressen efter det att propositionen
skrevs, kan man räkna med att några
särskilda åtgärder på vedanskaffningens
område icke i fortsättningen skulle vara
behövliga.

Jag menar, att om man nu med stora
steg nalkas en tid, då man kan avveckla
de särskilda åtgärder, som statsmakterna
under eu lång period ha måst vidmakthålla
för att kunna tillgodose behovet
av vedbränsle, då är det synnerligen
viktigt att man är aktsam om den arbetskraft,
som finns i skogsbygderna,
och icke vidtager några åtgärder för att
öka ut arbetskraften i skogarna genom
att ställa i utsikt sådana ortstillägg, som''
det här är fråga om.

Det är, som sagt, mycket svårt att
säga någonting med bestämdhet på detta
område, och jag lockas inte av reservationen,
sådan den är formulerad. Detta
beror bland annat därpå, att jag inte

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

är så förfärligt rädd för fullmakter åt
Kungl. Maj :t som en del av kammarens
ledamöter visade sig vara i lördags. Jag
anser i stället att det ingår i ett demokratiskt
system för statens styrelse, att
regeringen måste ha ganska vidsträckta
fullmakter och att den icke skall behöva
gå till riksdagen vid beslut i alla möjliga
detaljfrågor. Riksdagens inflytande
bör ligga på ett annat område, nämligen
i uppdragandet av de principiella linjerna
för hur man skall handla på det
ena eller andra området.

Jag har emellertid velat ge uttryck åt
den uppfattningen, att det ligger stor
vikt uppå att man från statsmakternas
sida just när det gäller att avveckla de
extraordinära åtgärder, som under en
lång period ha måst vidtagas för vedanskaffningens
skull, går till väga på det
sättet, att man behåller en god kontakt
med och söker väcka en god förståelse
för statsmakternas åtgöranden hos den
befolkning, som under normala förhållanden
har varit tillräcklig för att utföra
det arbete, som behöves i skogarna.
Man vet ju ännu inte huru stor förändringen
blir just när denna avveckling
skall försiggå, men skogsarbetarna
tro givetvis inte förrän de ha blivit
handgripligt övertygade om saken, att
arbetskraften i skogarna under det
gångna årtiondet skulle ha decimerats i
den grad, att den inte hinner med att
utföra de ordinära huggningarna både
av gagnvirke, av massaved och av brännved
i den utsträckning, i vilken sådan
avverkning brukar ifrågakomma under
normala förhållanden.

Man skulle måhända med större sannolikhet
kunna räkna med att det kommer
att uppstå någon brist på arbetstillfällen
för skogsbygdernas befolkning,
och i så fall bör man givetvis inrikta
sig på de eftersatta arbetsuppgifterna på
skogskulturens område, där statsmakterna
ju på ett tidigare stadium genom
skogsvårdsstyrelserna och på annat sätt
ha skapat en beredskap, som nu bör
komma vid till pass.

När läget är så oklart, som det faktiskt
är, och när man måhända står in -

för en så pass stor förändring i de förhållanden,
som ha varit rådande på
detta område i snart ett årtionde, böra
statsmakterna givetvis vara synnerligen
aktsainma i sina åtgärder.

Häri instämde herr Rosander.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det har i huvudsak varit
för tryggande av bränsletillgången,
som ortstillägg under de senare åren ha
lämnats till skogsarbetare, vilka kommit
från andra yrkesområden. Bränslefrågan
ligger emellertid till på ett helt annat
sätt nu än tidigare; kolimporten är ganska
stor, och vedavverkningarna ha minskats
avsevärt, så att de inte längre ta så
mycken arbetskraft i anspråk. Det kan
därför sättas i fråga, om man verkligen
skall fortsätta med den premiering det
här är fråga om.

Det kan kanske sägas, att detta system
för att stimulera en överflyttning av arbetskraft
till skogsbruket inte är en premiering.
Men det är obestridligt, att det
har väckt ett visst missnöje bland många
av de ordinarie skogsarbetarna att de
arbetare, som komma från annat håll
och få arbete i skogarna, skola erhålla
ett särskilt tillägg utöver den arbetslön
som utgår till de övriga. Den saken har
man måst finna sig i under de exceptionella
förhållanden som ha rått tidigare,
men nu börja förhållandena ändra
sig. Avverkningsplikten för skogsägarna
har ju minskat så avsevärt under
det sista året, att de ordinarie skogsarbetarna
sannolikt själva kunna hinna
med vedavverkningen och att något särskilt
tillskott av arbetskraft på detta
område således icke bör behövas.

Vad nu massavedsavverkningen beträffar
kan ju denna utföras av de ordinarie
skogsarbetarna, ty i den mån dessa
inte tagas i anspråk för brännvedsavverkning
stå de ju till förfogande för
massavedsavverkning. Jag tror liksom
herr Sten, att förhållandena härvidlag
ha ändrats så pass mycket, att man kan
sätta i fråga, om vi inte ha kommit efter
i bedömandet av utvecklingen och

16 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

om vi verkligen ha blicken tillräckligt
öppen för vad som nu sker.

Med anledning härav kan jag inte anse
att det finns skäl att nu utvidga den
fullmakt, som Kungl. Maj:t har, när det
gäller dessa frågor. Det kan ju sägas, att
reservationens avfattning kunde ha varit
en annan, men om densamma bifalles
bör den dock icke medföra några
svårigheter vid tillämpningen. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till densamma.
Jag anser även att den är ett
uttryck för den mening, som herr Sten
här har företrätt.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
I anledning av vad herr Sten yttrade
skulle jag vilja påstå, att det är mycket
stor skillnad mellan olika delar av landet
i fråga om tillgång på arbete, respektive
arbetskraft i skogen. Jag skulle tro
att det i stort sett är så, att tillgången
på arbete i skogen är och kommer att
bli mindre i norra Sverige, medan arbetstillgången
i södra Sverige, både på
grund av en tidigare skedd flykt från
skogsarbetet — delvis förorsakad av förhållanden
som jag nyss här berört -—■
och på grund av skogstillgångarnas ökning
i södra Sverige med därav följande
större och stigande uttag, under de närmaste
åren kommer att ökas, i den mån
man inte kan neutralisera denna tendens
genom motorisering, alltså genom
införande av motorsågar och annat sådant,
som kan minska det erforderliga
antalet dagsverken.

Jag begärde emellertid egentligen ordet
för att få uttrycka min förundran
över vad herr Sten sade, när han ville
fastslå som en tes, att just ett demokratiskt
samhällsskick bör utmärkas av att
regeringen i stor utsträckning får fullmakter
av riksdagen. Jag tror att det
tvärtom är så, att fullmaktssystemet just
är det som inleder diktaturen. Det ha vi
sett åskådningsexempel på litet varstans,
och jag tror det vore farligt att låta herr
Stens tes stå oemotsagd. Man måste snarare
säga: ju mindre fullmakter, desto
mera demokrati! Ju mera fullmakter vi
ge, desto närmare stå vi diktaturen.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr talman!
Jag kan ge herr Sten rätt i hans
uttalande, att vad arbetsmarknadsstyrelsen
har anfört beträffande arbetsförhållandena
i skogen kanske inte har samma
giltighet nu, sedan läget på bränslemarknaden
har förändrats så som det
har gjort. Vad det gäller brännvedsavverkningarna
kan det tänkas, att behovet
av arbetskraft framdeles inte kommer
att vara så trängande som det har
varit hittills. I fråga om avverkningarna
av gagnvirke är emellertid läget sådant
— vilket framgår både av propositionen
och av utskottsutlåtandet — att man på
många håll inte kan klara detta ur folkförsörjningssynpunkt
nödvändiga arbete
på grund av att det föreligger en betydande
brist på arbetskraft.

Nu hör jag visserligen av herrar Gränebo
och Mannerskantz, att det skulle
finnas trakter i landet, där man har tillräckligt
med arbetskraft för skogsbrukets
behov. Jag kan över huvud taget inte
yttra mig om förhållandena i de
landsändar, där herrar Gränebo och
Mannerskantz verka, men däremot kan
jag försäkra, att det i vissa delar av landet,
där stora skogsarealer finnas, inte
alls finns tillräckligt med arbetskraft
för skogsbruket. Skulle det till äventyrs
kunna bli så, att det blir översKott av arbetskraft
i t. ex. herrar Gränebos och
Mannerskantz’ landsändar, så vore det
bra om denna arbetskraft kunde flyttas
upp till de underskottsområden som finnas,
och i så fall vore det önskvärt att
man skapar möjligheter för Kungl. Maj:t
att underlätta en sådan överflyttning —-i den mån arbetskraften själv vill det.

Det har sagts, att det väcker missnöje
bland de ordinarie skogsarbetarna när
man laborerar med sådana här tillägg.
Jag är den förste att bekräfta, att skogsarbetarna
uppe i Norrland och andra
skogrika delar av landet ha varit synnerligen
missnöjda med de arbetspremier,
som tidigare ha förekommit. Vad
beträffar de ortstillägg, som nu senast
ha lämnats, är emellertid förhållandet
inte riktigt detsamma. Dessa tillägg te
sig även för skogsarbetarna annorlunda
än de gamla arbetspremierna. Här är det

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Anslag till åtgärder

fråga om arbetare, som skola överflyttas
från högre dvrorter, där de alltså
skola ha kvar sina bostäder och sina familjer,
till en annan trakt och sysselsättas
med arbete, som de i allmänhet inte
ha någon vana vid och i vilket deras
förtjänstmöjligheter följaktligen äro
tämligen begränsade. Det skulle naturligtvis
vara omöjligt att få över någon
arbetskraft från dessa högre dyrorter,
om man inte ville åtminstone i någon
mån kompensera dem för de merkostnader,
som uppstå genom att de skola
arbeta på en annan trakt och i ett nytt
yrke samtidigt som de skola underhålla
familjen i hemorten och betala de utgifter,
som äro förenade med bosättningen
där.

Jag tror därför inte att man över huvud
taget kan tänka sig någon överflyttning
av arbetskraft från eventuella överskottsområden
till skogsbruket om man
inte har kvar en sådan anordning.

Nu säger herr Gränebo, att gagnvirkesavverkningarna
— och jag tror att
han nämnde massavedsavverkningen —
kan utföras av den ordinarie arbetskraften.
Det vore väl, om herr Gränebo hade
rätt i denna förmodan. Tyvärr förhåller
det sig inte på det sättet. Det finns
områden, där den ordinarie arbetskraften
i skogen inte räcker till, det är ett
faktum som man inte kan komma ifrån.

Det är just för att klara den situationen,
som man har låtit ortstilläggen utgå även
vid gagnvirkesavverkningarna.

Slutligen skulle jag i anledning av
vad herr Mannerskantz sade beträffande
de faror, som äro förbundna med fullmaktssystemet,
vilja säga, att det väl ändå
är att gå litet för långt om man gör
gällande, att användningen av fullmaktssystemet
i det bär fallet skulle leda oss
längre in på diktaturens väg än vad herr
Mannerskantz annars tror att vi kommit
eller komma. Det är ändå att ta till alltför
kraftiga argument och att bevisa alldeles
för mycket. Fullmaktssystemet må
ha sina nackdelar — det är ingen tvekan
om att sådana nackdelar finnas —
men det finns situationer, diir det också
har sina fördelar, och jag skulle tro att
just när det gäller ett sådant bär områ 2

Första hammarens protokoll 19i8. Nr 27.

för arbetsmarknadens reglering m. m.

de fördelarna äro påtagliga. I vart fall
tror jag inte man skall behöva blanda
in diktaturfaran i det här sammanhanget.

Herr STEN: Herr talman! Jag bär för
min del uteslutande kastat blickarna
framåt. Jag har icke opponerat mig emot
vad som här är skrivet beträffande den
förflutna tiden.

Jag har observerat vad den siste ärade
talaren erinrade om, att det i utskottsutlåtandet
även talas om arbetskraft för
gagnvirkesavverkningar, men jag har
satt bristen på arbetskraft för gagnvirkesavverkningarna
i samband med det
extraordinära arbetskraftsbehov, som
vedavverkningarna ha medfört under
den långa krisperioden. Den årliga vedavverkningen
har ju under kriget ökats
från 6 å 7 miljoner m3 till 40 å 50 miljoner
m3 och något år ännu mera. Jag räknar
nu inte med atf vedavverkningen
skall rutscha tillbaka till de kvantiteter,
som vi rörde oss med före kriget;
det är önskvärt att man även under normala
förhållanden kan upprätthålla en
vedavverkning, som är förenlig dels
med god skogsvård — det gäller alltså
då sortiment, som inte kunna tillvaratagas
annat än som vedbränsle — och
dels med god bränsleekonomi; det gäller
därvidlag att avpassa kvantiteten på
lämpligt sätt.

Jag kommer ihåg från 1936 års skogsutredning,
som alltså var i verksamhet
innan man visste att det skulle bli något
världskrig, att det uttrycktes ett önskemål,
att man skulle ha ett års lager av
torr brännved, så att man skulle få ut
den fulla värmeeffekten av vedbränslet.
Men även om avverkningssiffran vid en
återgång till någorlunda normala förhållanden
skulle bli avsevärt högre än
de 6 å 7 miljoner nr’, som vi rörde oss
med före kriget, kommer enligt min
uppfattning ändå bortfallet av arbetstilfällen
vid vedavverkningarna att bli
så stort för de ordinarie skogsarbetarnas
och hela den skogsarbetande
befolkningens i skogsbygderna vidkommande,
att det kommer att förändra lä -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

get även när det gäller huggningen av
gagnvirke och massaved.

Jag kan naturligtvis inte vara fullt säker
på att arbetskraften kommer att räcka
till, men vad jag vill framhålla är att
statsmakterna böra föra en sådan politik
på detta område, att i första hand
skogsarbetarna tillgodoses med kontinuerlig
tillgång till arbete under hela
året, när normala förhållanden en gång
inträda. Jag har emellertid inte det ringaste
emot att möjligheten att lämna ortstillägg
och vidtaga andra åtgärder med
samma syfte finnes kvar på papperet
och kan tillgripas, om förhållandena
skulle göra det nödvändigt.

Jag skall måhända inte ingå i någon
debatt med herr Mannerskantz om demokrati
vid denna tidpunkt av riksdagen.
Jag trodde emellertid att herr Mannerskantz
var min meningsfrände i fråga
om ett önskemål, som förekommer i ett
av de ärenden som stå längst ned på dagens
föredragningslista; jag syftar på
önskemålet, att vi skola komma tillbaka
till att endast ha fem eller sex månaders
riksdagssession om året. Det är möjligt
att den näst föregående ärade talaren
har en annan mening än jag i den frågan.
Om man skall ha riksdagen samlad
endast en kort tid, bör man emellertid
enligt min mening fatta sådana beslut,
att regeringen kan styra landet under
de perioder, då riksdagen icke sammanträder,
och icke behöver sammankalla
riksdagen för att göra en förändring i
fråga om en sådan detalj som det här
gäller.

I princip vidhåller jag alltså bestämt
gentemot herr Mannerskantz, att man,
om man är anhängare av ett demokratiskt
sätt för statens styrelse, också måste
se till, att regeringen har en sådan
handlingsfrihet, att den i olika lägen kan
utveckla den erforderliga handlingskraften
utan alltför stor omgång. Ur
den synpunkten är det ofrånkomligt,
att ett visst mått av förtroende för regeringen
finnes hos folkrepresentationen
och att ett därpå grundat fullmaktssystem
i viss utsträckning tillämpas.

Herr EKSTRÖM: Herr talman! Jag kan
instämma i en del av herr Stens anförande,
nämligen i vad han sade om att
man bör vara aktsam om den ordinarie
arbetskraften i våra skogar. Det är inte
tu tal om att de ortsbidrag och andra
bidrag, som ha utgått, ha irriterat oändligt
mycket, och det är många av våra
ordinarie skogshuggare som ha övergivit
yrket i ren desperation över vad som
har förekommit. Men det är också åtskilliga
som ha funnit sig i systemet.

Emellertid röra vi oss nog i stor utsträckning
med föråldrade synpunkter
på denna fråga. Många vilja gärna tänka
som om den kristid vi ha genomlevat
fortfarande påginge, men jag har en
känsla av att det i dag är betydligt lättare
än tidigare att få arbetskraft till
skogsbruket. Detta har sin grund bland
annat i de förbättringar, vilka ha skett i
de avtal, som år från år ha träffats både
med körare och med huggare. Man har
lyckats förbättra villkoren för dessa kategorier
avsevärt under kristiden, och
härigenom ha rekryteringssvårigheterna
delvis eliminerats.

Jag menar därför, att det inte innebär
någon större fara om man i någon mån
åtstramar den bidragsverksamhet det
här är fråga om och går den försiktigare
vägen när det gäller att lämna dessa
tillägg. Jag tror att man därigenom skapar
bättre balans, och på det område
som det här gäller böra vi enligt min
mening försöka avveckla i stället för inveckla
den statliga regleringen.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr talman!
Jag skall inte ta upp någon diskussion
om möjligheten att klara arbetskraftsförsörjningen
för gagnvirkesavverkningarna
med tillgripande av den
arbetskraft, som tidigare har varit sysselsatt
med brännvedsavverkning. Jag
har byggt min uppfattning, att det fortfarande
kommer att råda brist på arbetskraft
inom skogsbruket, på två omständigheter.

Den ena av dessa är den, att vi under
innevarande vinter i stora delar av lan -

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 19

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

det praktiskt taget inte ha haft någon
brännvedsavverkning. Trots detta har
det varit brist på arbetskraft vid gagnvirkesavverkningarna.

Den andra omständigheten är den, att
olika tecken tyda på att arbetskraftsbristen
i skogarna — bl. a. på grund av
utflyttning — kan komma att skärpas, försåvitt
det inte blir någon konjunkturändring.
Inträffar en sådan, är det självklart
att alla beräkningar rubbas.

Nu sade visserligen herr Ekström, att
det för närvarande är lättare än förut
att få arbetskraft. Jag har hört andra
uppgifter från andra håll, och jag åtager
mig inte att avgöra vilka uppgifter
som äro de riktiga. Annars var det väl
så, att det i samband med importregleringen
och de ytterligare inskränkningarna
i byggnadsverksamheten varit en
viss återströmning av arbetskraft till yrken,
som förut hade varit utsatta för
s. k. avfolkning, men jag har också på
sista tiden hört sägas, att strömmen redan
har börjat vända igen, och det kan
hända att vi nästa vinter måste konstatera,
att bristen på arbetskraft i skogen
återigen är ganska påtaglig.

Det är ytterligare en sak som jag inte
vill underlåta att fästa uppmärksamheten
på. Om det nu är så, att det uppstår
arbetslöshetsöar på ett eller annat
håll, t. ex. på grund av skärpt investeringsbegränsning,
är det ett uppenbart
intresse för folkhushållet, att den arbetskraft,
som där blir ledig, kommer
till produktiv användning på annat håll
och i första hand på områden, som ur
folkförsörjningssynpunkt äro av stor betydelse.
Er den synpunkten sett måste
det vara en Gudi behaglig gärning att
söka överflytta någon del av denna eljest
lediga arbetskraft till skogsbrukets
område.

Herr STEN: Herr talman! Även jag vill
redovisa grunden för mina reflexioner
beträffande hur det kan ställa sig när
vi återvända till s. k. normala förhållanden.
Vid den skogsbygdsundersökning,
som gjordes genom socialstyrelsens
försorg under åren närmast före

det andra världskriget, visade det sig
ju, att den jordlösa skogsarbetarbefolkningen
i genomsnitt hade skogsarbete
ungefär en tredjedel av året, den hade
annat arbete — vägarbete, jordbruksarbete,
nödhjälpsarbete och dylikt däri inräknat
— en tredjedel av året, och den
var arbetslös under en tredjedel av året.
Dessutom fanns det också ett visst behov
av arbetstillfällen inom den jordägande
och jordbrukande delen av
skogsbygdernas befolkning, något som
man ju avser att på lång sikt rätta till
genom att förvandla de ofullständiga
jordbruken till bärkraftiga jordbruk.

Skogsarbetarna vilja naturligtvis se bevis
för att avgången av arbetskraft under
denna tid av nära ett årtionde har
varit så stor, att den uppväger den arbetslöshet,
som tog sig uttryck i att de
jordlösa skogsarbetarna voro arbetslösa
en tredjedel av året, innan de tro att
det är sant. Jag menar — och jag kan
därvid stödja mig på riksdagens uttalanden
i olika sammanhang, både när
vi antogo den första beredskapsstaten
något av åren före krigsutbrottet och
när vi antogo den första propositionen
angående arbetsmarknadens reglering
efter krigsutbrottet — att man i första
hand skall sörja för att skogsarbetarna
och skogsbygdernas befolkning tillgodoses
med kontinuerligt arbete, och det
är endast detta jag har velat inskärpa
när det nu vill synas som om vi skulle
stå inför en återgång till förkrigsförhållandena
på detta område.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 211 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit

sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst

omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 65;

Nej — 50.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten III.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. åtgärder till främjande av
bostadsförsörjningen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 231, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 2 april 1948, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen

förordade ändringar i olika avseenden
fr. o. m. den 1 juli 1948 av grunderna
för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen; dels

medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma
att beviljas under budgetåret 1948/49,
bestämdes till 3,25 procent;

dels ock för budgetåret 1948/49 anvisa
följande anslag, nämligen under femte
huvudtiteln till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å tertiärlån för
vissa bostadsbyggnadsföretag ett förslagsanslag
av 325 000 kronor, till Hyresrabatter
för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett förslagsanslag av
20 000 000 kronor, till Särskilda bostadsrabatter
ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor, till Bidrag till främjande
av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av 2 500 000
kronor och till Bidrag till inrättande av
pensionärshem ett reservationsanslag av
6 000 000 kronor ävensom å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder till
Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag
av 240 000 000 kronor
samt under fonden för låneunderstöd till
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag av
34 000 000 kronor och till Lån till uppförande
och förbättring av lantarbetarbostäder
ett investeringsanslag av
6 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen inom

första kammaren:

I: 154 av herrar Tjällgren och Gränebo,

1:403 av herr Einar Eriksson m. fl.;

1:404 av herr O hlon m. fl.,

I: 405 av herr Andrén m. fl. ävensom

inom andra kammaren:

II: 117 av herr Kempe m. fl.,

II: 191 av herr Kempe in. fl.,

II: 264 av herr Pehrsson-Bramstorp
m. fl.,

II: 559 av herr Kempe m. fl.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

11:571 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl.,

11:572 av herr Hedquist m. fl.,

11:573 av herr Larsson i Stockholm
m. fl.,

11:574 av herr Severin i Gävle och
fröken Nygren, samt

II: 578 av herr Ståhl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet avfattat sin hemställan i 26
särskilda, med I—XXVI betecknade
punkter.

Vid utlåtandet funnos fogade ett flertal
reservationer.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

I de likalydande motionerna I: 405, av
herr Andrén m. fl., och II: 571, av herr
Skoglund i Doverstorp in. fl., hade hemställts,
att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj :ts förslag måtte besluta, utom
annat, att ett anslag å 2 miljoner kronor
skulle ställas till departementschefens
förfogande för att användas till bostadsteknisk
försöksverksamhet.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen måtte

I. avslå det i motionerna I: 405 och
II: 571 framställda förslaget om medelsanvisning
till bostadsteknisk försöksverksamhet.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
1 a betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson och Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar
Holmström och Birke ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:405 och
11:571, såvitt nu vore i fråga, till Bostadsteknisk
försöksverksamhet för budgetåret
1948/49 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 2 000 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Detta utlåtande är ju försett med ett stort
antal reservationer. De gälla från varandra
rätt fristående frågor, och det torde
väl vara lämpligast att utveckla varje
sak för sig på varje punkt.

Till den nu föredragna punkten I hör
den reservation, som är betecknad med
1) a) och som rör ett förslag i en partimotion
från högern, där det framhålles,
att lösandet av vårt lands bostadsfråga
i allmänhet måste sökas i en rationalisering
och effektivisering av själva bostadsbyggandet.
Man löser den faktiskt
inte genom att låta kostnaderna stiga och
sedan ge större och större subventioner
både till byggandet av husen och till boendet
i dem.

Nu finns det ju ett flertal utredningar
på det här området, men efter vad jag
kan förstå äro utredningar inte det effektivaste
sättet att här komma till klarhet.
Det bästa sättet är om man kan få bostadsbyggandet
att hinna ifatt bostadsbehovet,
så att det inte liksom nu råder ett
kroniskt underskott, och återkomma till
de tider, som vi dock ha haft, då bostadsbeståndet
till en viss procent stod
ledigt i städer och tätorter, så att efterfrågan
alltid var mindre än tillgången.
Om man nu uppnår ett sådant tillstånd
komma alla, som syssla med bostadsbyggandet,
att ha det allra största intresse
av att göra allt vad som kan göras för att
bygga husen billigare och billigare och
att verkligen rationalisera bostadsbyggandet,
som faktiskt måste sägas vara
en efterbliven näringsgren. Rationaliseringen
inom verkstadsindustrien, inom
den kemiska industrien och över huvud
taget nästan inom all industri, likaså
inom jordbruket och efter vad jag tror
även inom skogsbruket, har gått längre
än inom bostadsbyggandet.

Delvis har kanske bostadsproduktionens
eftersläpning i detta avseende berott
på att man från arbetarpartens sida
med hänsyn till ackordsättning och sådant
har varit rädd för alltför kraftiga
rationaliseringar o. s. v., men jag tror
att ett annat viktigt skäl på senare tider
har varit det, att de som bygga husen
knappast ha haft något direkt intresse av

22 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

att göra dessa så billiga som möjligt, eftersom
de kunna räkna med att få erforderlig
subventionering; ju dyrare det har
varit att bygga, desto större har denna
subventionering varit. Detta är inget gott
tillstånd, och jag tror att man därför
bör försöka komma ur det tillståndet så
snart som möjligt och för den skull i
varje fall inte öka ut subventioneringen.

Samtidigt bör man emellertid också gå
fram på det rent tekniska området, och
därvid tror jag inte att de utredningsformer,
som nu förekomma, äro de riktigaste.
Vi ha därför i högermotionen föreslagit
— och vårt förslag upptages i
reservationen 1) a) — att man tid efter
annan skall anslå medel för byggande
av hus under utförande av allehanda
experiment både med olika byggnadsmaterial,
olika byggnadsmetoder och olika
ackordsättning och under studium av resultaten.
Det skall alltså enligt vårt förslag
göras experimenthus, som byggas
färdiga och sedan provas. För detta ändamål
behövs det ju pengar, ty det måste
givetvis bli kostsammare att bygga
dessa experimenthus än att sedan bygga
hus med utnyttjande av erfarenheterna
från experimenten. Det är för att understryka
hur viktigt det är att man går
fram verklighetsbetonat på det tekniska
området, som detta förslag har framkommit.
Förslaget innefattar att man för
nästa budgetår skall anslå ett belopp av
två miljoner kronor för byggande av sådana
experimenthus.

Nu har det från utskottsmajoritetens
sida anmärkts, inte på själva tanken —
ty inom avdelningen sades det från olika
håll, att tanken nog inte var felaktig —
men på att det inte finns några riktlinjer
uppdragna för hur dessa pengar
skulle användas och vilka organ som
skulle få i uppdrag att bygga dessa experimenthus.
Till detta vill jag säga, att
det är större saker än denna som ha
ordnats både av regeringen och av organisationerna
i Sverige. Om det finns
pengar, så är det nog inte någon konst
att få dem använda på ett förståndigt
sätt. .Tåg hyser ju i många avseenden
misstro mot den regering vi ha här i landet,
men nog tror jag att den skulle kun -

na hitta på något sätt för att få till stånd
förnuftiga experiment med dessa pengar.
Regeringen kunde ju, om den ville, uppdraga
åt inom byggnadsfacket verksamma
organisationer att efter vissa direktiv
bygga sådana här hus. Det borde inte
vara någon svårighet att utfärda direktiv
för hur statsbidrag i så fall skulle utgå.
Jag tror inte att där ligger något hinder.
Men det är klart att man inte kan avvisa
elt förslag bara därför att det kommer
från ett minoritetsparti, utan man
måste ju också ha några motskäl.

Utskottsutlåtandet innehåller så många
punkter, att vi väl inte ha tid att uppehålla
oss alltför länge vid var och en av
dem. Vad beträffar de flesta av de följande
punkterna kan jag lova att inte
upptaga tiden så länge, men vid behandlingen
av denna första punkt har jag ansett
det lämpligt att nämna några ord
mera allmänt om hur vi se på bostadsfrågans
lösning.

Som en komplettering till detta allmänna
uttalande skulle jag vilja säga, att
vi knappast se lösningen av bostadsfrågan
i ett ökat förstatligande eller kommunaliserande
av byggenskapen. I denna
bransch liksom på så många andra
områden bör det i stället finnas flera
krafter, som konkurrera med varandra
och pressa varandra och därmed hålla
intresset för rationaliseringar och besparingar
vid liv. Inse vi inte det och
handla därefter, riskera vi att ledas in
i en rörelse, som nödvändiggör allt
längre och längre gående statliga ingripanden
i hela bostadsbyggandet med åtföljande
subventioneringar, något som ju
i sig siälvt på längre sikt omöjligt kan
försvaras.

I detta sammanhang skall jag be att
få göra en liten sammanräkning. Riksdagen
har i år beslutat nya indirekta
skatter, som man hoppas skola på ett
budgetår uppgå till ungefär 500 miljoner
kronor, låt vara att intäkterna på bensinskatten
kanske beräknats litet för optimistiskt,
eftersom bensinransoneringen
sedan har förändrat läget. Å andra sidan
har riksdagen under de senaste dagarna
på jordbrukets område beslutat subventioneringar
till konsumenterna, som jag i

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

likhet med en talare i lördags uppskattar
till ungefär 250 miljoner kronor. Man
måste nämligen som subvention räkna
det mesta av de medel som Spannmålsbolaget
disponerar. Förlusterna på
Spannmålsbolagets affärer äro ju ingenting
annat än en subventionering. På
riksdagens bord ligger för närvarande
frågan om subventionering av importen
av bomull och hudar och om kolsubventionering.
Dessa subventioner beräknas
sammanlagt uppgå till 50 miljoner kronor.
Slutligen ingå i det utlåtande, som
vi nu diskutera, förslag om rena subventioneringar
till ett belopp av ungefär 65
miljoner kronor. Det sammanlagda beloppet
för subventioneringarna på dessa
tre områden blir alltså 365 miljoner kronor.
Därutöver finns det dessutom på
andra håll i statsbudgeten belopp som
skulle kunna läggas till denna summa.

Vi se alltså att snart sagt hela det belopp,
som man tar in genom de nya indirekta
skatterna och som skulle ha till
uppgift att åstadkomma ett budgetöverskott,
går åt till subventioner på sådana
områden som, åtminstone till stor del,
också drabbas av den indirekta beskattningen.
Man frågar sig om det kan vara
ett klokt tillvägagångssätt att med stort
besvär och spill i kostnader ta in en halv
miljard kronor för att dela ut inemot
samma halva miljard i subventioneringar
över vida fält. Det är enligt min mening
inte en genomtänkt ekonomisk politik.
Det vore riktigare att avstå från en hel
del av dessa indirekta och även direkta
skatter och från huvuddelen av subventioneringarna.

När jag gått med på subventioneringar
bar det skett i den tron, att dessa åtgärder
skulle bli kortvariga och inte behöva
sätta spår efter sig. Men det är ju eu
illusion som numera är borttagen. Subventioneringarna
ha blivit en permanent
institution. Detta är enligt min mening
inte en riktig ekonomisk politik, och
därför kommer jag att på en hel del av
de följande punkterna, där det gäller
rena subventioneringar, framställa yrkanden
om minskning av dessa eller om
att man inte skall öka dem utöver vad
som nu utgår.

När det gäller punkt I vill jag alltså,
herr talman, yrka bifall till reservation
1 a), där vi begära 2 000 000 kronor till
byggande av experimenthus och vad
därmed sammanhänger.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Inte heller i år bär det varit möjligt
att vid utskottsbehandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder
till främjande av bostadsförsörjningen
uppnå den enighet, som med
hänsyn till frågans stora betydelse hade
varit önskvärd. Nu lär det inte vara
lönt att för den skull läsa någon litania,
men nog hade det varit av stor betydelse,
om en allmän anslutning från alla
partier hade kunnat erhållas till de riktlinjer
för bostadspolitiken, som regeringen
nu har rekommenderat. Så länge
hemmet och familjen äro grundvalen
för vårt samhällsliv — och det ligger väl
i sakens natur, att det alltid måste vara
så — kommer nog frågan om bostäder
åt människorna att höra till de centrala.

Jag vill och kan självfallet inte heller
anklaga de borgerliga partierna för
att alldeles sakna intresse för att komma
till rätta med de rådande missförhållandena
i fråga om bostadsförsörjningen.
Det föreliggande utskottsutlåtandet
har som kammarens ledamöter finna
en kläm, omfattande 26 punkter, och
herr Mannerskantz har antytt att det
föreligger en hel mängd reservationer,
närmare bestämt 15, därav en blank. Det
är egentligen högern som mest konsekvent
och på alla väsentliga punkter
gått emot Kungl. Maj :t, vars förslag utskottsmajoriteten
genomgående gett sitt
stöd, utom beträffande punkt XVI i utskottets
kläm, där vi godkänna Kungl.
Maj :ts åtgärder men gå ett litet stycke
längre. Till denna punkt skall jag be
att få återkomma i samband med den
särskilda föredragningen.

De motsättningar, som sålunda ha
måst konstateras vid utskottsbehandlingen
av ärendet, grunda sig ju i väsentliga
stycken på principiella meningsskiljaktigheter
i fråga om bur missförhållandena
på detta område skola

24 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

kunna undanröjas. Detta framgick också
tydligt av herr Mannerskantz’ ''anförande.
Regeringen påyrkar betydande
åtgärder från det allmännas, från statens
och även från kommunernas sida
för att åstadkomma nya bostäder och
en genomgripande sanering av det gamla
bostadsbeståndet och vill samtidigt
ge de föreslagna åtgärderna en sådan inriktning,
att spekulation med bostäder
skall förhindras eller åtminstone i görligaste
mån försvåras, och i dessa sina
förslag har regeringen naturligtvis stöd
av hela den grupp, till vilken regeringen
i första hand har att lita vid genomförandet
av sina förslag. I motsättning härtill
förmenar nu högern, och i långa
stycken även folkpartiet, att de fria ekonomiska
krafterna skola liksom släppas
lösa för att man skall kunna klara upp
missförhållandena på bostadsmarknaden.
Vi på vår sida våga inte vara så
opitimistiska. Så långt man kan se och
bedöma det ekonomiska läget, torde
man få räkna med att statligt stöd blir
nödvändigt för att hålla bostadskostnaderna
nere, och detta är alldeles särskilt
fallet i fråga om flerbarnsfamiljerna.

Innan jag övergår till att säga några
ord om reservationen nr 1 skulle jag
kanske bringa i erinran, att de nu i propositionen
utformade konkreta förslagen
vila på principbeslut, som fattats av såväl
1946 som 1947 års riksdagar. Och
reservanterna ha så till vida varit konsekventa
som de på dessa väsentliga
punkter anmält avvikande mening redan
vid principbeslutens fattande.

Den med 1) betecknade reservationen
sönderfaller ju i två delar. Yrkandet under
1) a) är alldeles särskilt märkligt.
Vi, som vid olika tillfällen ha att försvara
regeringen, borde egentligen rita
ett kors i taket, herr talman, tv i denna
punkt föreslår högern, att 2 000 000 kronor
skola ställas till socialministerns
förfogande utan att man på minsta sätt
söker ange riktlinjer för hur pengarna
skola disponeras. Socialministern skall
låta bygga experimenthus för dessa
pengar, det är allt som säges. Vi tycka
att det verkligen är stiligt av högern,

att den inte har visat den minsta tillstymmelse
till misstroende. I detta fall
har man alldeles glömt bort talet om
vanstyre och allt sådant. Man förlitar
sig på, att får socialministern dessa
pengar till sitt förfogande så bygger han
experimenthus, och därmed jämt.

Från den synpunkten borde vi naturligtvis
vara mycket glada över högerns
förslag och gå högermotionärerna till
mötes. Det är emellertid vissa sakskäl
som man ändå måste ta hänsyn till, och
de äro i huvudsak följande. På olika
områden inom byggnadsbranschen pågår
det utredningar både av byggnadsteknisk
art och i syfte att få fram nya
material och dylikt. Dessa utredningar
ha tillkommit dels på enskilt initiativ,
men dels också på initiativ av statsmakterna,
och de röra olika avsnitt av problemkomplexet.
Jag tror att dessa utredare
först böra få åtminstone i någon
mån redovisa resultaten av sitt arbete,
och jag vill understryka, att ju förr de
kunna redovisa dem desto bättre är det.
Sedan man har fått en sådan redovisning
för det arbete som utföres skulle
jag tro, att högerns uppslag är värt ett
allvarligt övervägande. Det är kanske
bara en tidsfråga, när vi få ett forskningsinstitut
för byggnadsbranschen,
och detta institut bör självfallet få använda
det här ifrågasatta anslaget och
försöka att i det praktiska livet få fram
de bästa bostäderna genom att, som herr
Mannerskantz säger, bygga experimentbostäder.

Med hänsyn till dessa förhållanden är
jag sålunda, herr talman, nödgad att yrka
— och jag gör det av känsla och
övertygelse, inte därför att jag är nödd
och tvungen till det — avslag på reservationen
under 1) a).

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Det kunde naturligtvis finnas vissa skäl
för att genomgå hela den serie av
reservationer, som knutits till detta utskottsutlåtande.
Jag tror emellertid inte
att det är behövligt, och jag tar för min
del gärna hänsyn till den långa föredragningslista
som föreligger vid da -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

gens plenum. Det är doek några punkter
som jag skall be att få fästa uppmärksamheten
vid.

Statsmakterna, regering och riksdag,
ha fattat beslut om mycket klara riktlinjer
för den framtida bostadspolitiken.
Alla riksdagens ledamöter ha visserligen
inte varit helt ense på samtliga de punkter
det gäller, men jag har inte haft den
känslan att oppositionen har varit, låt
mig säga det, så särskilt energisk då det
gäller de punkter, där man anmält avvikande
meningar. Jag medger att jag
trodde, att man vid denna riksdag skulle
ha resignerat på högerhåll beträffande
utvidgningen av bostadsrabatterna
från trebarns- till tvåbarnsfamiljer och
likaledes beträffande det s. k. trekronorsbidraget.
Men jag finner att högern
fortfarande, trots riksdagens beslut i
fjol, fasthåller vid att reservera sig på
dessa punkter.

Jag skall för min del inte gå in på en
närmare belysning av bostadspolitikens
innebörd — det skedde, tror jag, tillräckligt
vid riksdagsdebatten i fjol —
men jag skall be att få göra några allmänna
reflexioner.

Det finns visserligen icke någon opposition
i egentlig mening mot att stat
och kommun, på ett helt annat sätt än
som skedde ännu på 1930-talet, söka bidraga
till lösningen av våra bostadsfrågor
— själv har jag den uppfattningen,
att detta över huvud är det största återstående
sociala problem, som vi ha att
söka lösa — men då och då dyker den
meningen upp och hävdas från vissa
riksdagsledamöters och även vissa tidningars
sida, att om inte staten hade
gripit in i denna fråga på det sätt, som
nu har skett, så skulle läget på bostadsmarknaden
sannolikt ha varit väsentligen
bättre än det är. Jag skall inte i och
för sig särskilt åberopa erfarenheterna
från förra världskriget och åren närmast
därefter, då staten i väsentlig mån
var passiv. Jag vill bara konstatera, att
läget efter del andra världskriget i varje
fall är oändligt mycket bättre både när
det gäller hyresmarknaden och bostadstillgången
än det var under den kris,

som följde i det första världskrigets
spår.

Jag vill slå fast att det under de tre
sista åren har byggts 122 000 lägenheter
i de större tätorterna. I hela landet har
det byggts kolossalt mycket mer. Jag
tror inte jag överskattar antalet nytillkomna
lägenheter under låt mig säga
den senaste femårsperioden, om jag
nämner en siffra på cirka 250 000 lägenheter.
Men vi ha ju ingen klar statistik
då det gäller nybyggda lägenheter
på landsbygden, något som vi däremot
ha beträffande vissa tätorter. I de tätorter,
där man under åren 1945, 1946
och 1947 byggt dessa 122 000 lägenheter,
byggdes under högkonjunkturen
omedelbart före världskriget, alltså under
åren 1937, 1938 och 1939, icke mer
än cirka 110 000 å 115 000 lägenheter.
Bostadsproduktionen i dessa tätorter har
alltså faktiskt varit större nu än under
högkonjunkturen före kriget. Därtill
kommer en väsentlig standardhöjning,
särskilt med hänsyn till utrymmesstandarden,
under efterkrigstiden.

Jag ställer frågan: Hur tro ni det hade
gått, om enskilda företagare ensamma
skulle ha svarat för vår bostadsproduktion?
Jag är rädd att bostadsproduktionen
i så fall skulle ha blivit ytterst obetydlig,
tv vi ha en hyresregleringslag
som gör, att det inte finns utrymme för
i varje fall några nämnvärda spekulationsvinster,
och dessutom ha vi en
byggnadsreglering. Däremot lägger ju
inte den bostadspolitik, som riksdagen
har gått in för, några som helst hinder
i vägen för vilken enskild byggmästare
eller arkitekt som helst att bygga
hur mycket han vill, i den mån han
kan få byggnadstillstånd från byggnadsregleringens
sida, vilket ju är något helt
annat än det vi här i dag behandla. Det
är klart att han fick stå de därmed förenade
riskerna. Han fick inte heller det
statsstöd som man får, om man vill
underkasta sig de villkor som äro förbundna
dels med de statliga lånen och
dels med de statliga subventionsåtgärderna,
men något principiellt hinder för
vederbörande att bygga av hjärtans lust

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

finns absolut inte i denna bostadspolitik.

Vi ha en bostadsbrist, och den är naturligtvis
mycket beklaglig. Den uppstod
i början av kriget och har sedermera
icke kunnat hävas. I de största
städerna har den kanske t. o. m. blivit
något skärpt. Men i stort sett kan man
säga att den är av ungefär den storleksordning,
som vi fingo redan år 1941.
Nu skall man observera, att denna bostadsbrist
i icke ringa grad beror på den
ökade äktenskapsfrekvensen och inflyttningen
till städerna. Dåvarande byråchefen
Alf Johansson har i en översikt
i tidskriften »Från departement och
nämnder» konstaterat, att femårssiffran
för äktenskapsfrekvensen under förra
hälften av 1940-talet representerar den
högsta äktenskapsfrekvens som noterats
sedan befolkningsstatistiken började
här i landet, alltså sedan mitten av
1700-talet, och ännu högre har äktenskapsfrekvensen
varit under de följande
åren. Det är klart, att om en sådan,
jag höll på att säga, våldsam förändring
i det svenska folkets vanor inträder, så
är det svårare att förhindra uppkomsten
av en viss brist på bostäder än det skulle
varit om vi t. ex. haft en äktenskapsfrekvens
motsvarande 1930-talets.

För min del är jag övertygad om att
därest vi fullfölja linjerna från 1946 och
1947 års riksdagar, nu i konkretiserad
form, så kommer det att få ett mycket
välgörande inflytande då det gäller lösningen
av våra bostadsfrågor. Därför
hoppas jag för min del, att riksdagen
skall följa statsutskottet.

Jag uttalar den förhoppningen, ehuru
reservanterna på ett par punkter ha yrkat
bifall till de riktlinjer, som äro föreslagna
i den kungliga propositionen.
Den viktigaste avvikelsen i utskottsutlåtandet
från propositionen gäller bränslebidraget.
Utskottet föreslår en höjning
med 50 kronor per år i de olika bränslegrupperna
av de bränslebidrag, som
förordades vid förra årets riksdag och
som nu upptagits i propositionen. Verkställda
utredningar ha visat, att bränslebidraget
blev väl knappt tilltaget. Enligt
de nuvarande reglerna betalar sta -

ten i barnrikehus, alltså i hyreshus
med barnrika familjer, en bränslesubvention
som uppgår till hela det belopp,
med vilket bränslekostnaderna höjts sedan
år 1939. Det beloppet är väsentligen
högre än det bränslebidrag, som
1947 års riksdag beslöt, och fortfarande
icke så litet högre än det bränslebidrag
som statsutskottet här föreslår. Under
sådana omständigheter är jag för min
del beredd att acceptera statsutskottets
avvikelser från den kungl. propositionen
i detta avseende.

Vad beträffar den punkt, som nu närmast
är föremål för behandling, skulle
jag först och främst be att få tacka både
utskott och reservanter för det positiva
intresse de ha visat för uppförande av
experimenthus. Under mitt sysslande
med bostadsfrågan har jag blivit övertygad
om att man måste söka gå fram
på experimentens väg. Det kommer säkert
att bli mycket dyrbart, det får man
räkna med. Men vi ha ännu icke lyckats
— eller orkat med, hur man nu vill
uttrycka det — att skapa det organ som
skulle ta hand om byggandet av experimenthus.
Man måste självfallet iakttaga
mycket stor försiktighet på detta
område. Det kan ju inte vara någon mening
med att kasta ut pengar på experiment,
om man inte anser att det finns
sannolika skäl för att experimenten skola
kunna leda till lägre byggnadskostnader
än de nu gängse.

Sedan flera år har här utövats en viss
sådan verksamhet från byggnadslånebyråns
sida. Jag har här tidigare en
gång tillåtit mig säga, att byggnadslånebyråns
och andras insatser i fråga om
särskilt valet av byggnadsmaterial och
vissa planlösningar m. m. säkerligen ha
lett till många, många miljoners besparing
under de gångna åren i fråga om
byggnadskostnaderna och därmed säkerligen
också till åtskilliga miljoners besparing
i fråga om subventioneringen av
fastigheter. Detta har varit en nyttig
verksamhet men den behöver otvivelaktigt
utvidgas.

Jag tror inte att byggnadslånebyrån är
det rätta organet för att utföra dessa
experimenthus. För närvarande pågår

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 27

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

en utredning, som syftar till att skapa
ett sådant organ, som i icke ringa utan
kanske i väsentlig mån skulle kunna
syssla med uppförande av experimenthus.
Det är att hoppas att förslag till
ett sådant organ skall komma att föreligga
inom en relativt kort tid. Jag vill
emellertid fästa uppmärksamheten på
att ett sådant organ i och för sig kostar
pengar. Jag törs inte här ange någon
bestämd siffra, men jag skulle tro att
man, om man vill ha en god organisation,
inte kommer ifrån årliga anslag
till vad man skulle kunna kalla ett
forskningsinstitut på byggnadskostnadernas
eller byggnadsmaterialens område,
ett institut, som i och för sig måste
komma att kosta åtskilliga hundratusen
kronor om året, därom är jag fullkomligt
övertygad. Vissa föreliggande preliminära
utredningar och beräkningar
visa, att det inte blir någon billig affär
att skapa detta nya organ.

Jag tror emellertid att det är riktigt
att ett sådant organ i alla fall skapas.
Det förefaller nämligen vara omöjligt
att på annat sätt än genom initiativ, avseende
just uppförandet av experimenthus,
kunna få ett ordentligt grepp om
byggnadskostnadernas utveckling.

Om jag emellertid även här ansluter
mig till utskottets linje, sker det därför
att jag fruktar att detta anslag blir ett
slag i luften, när vi sakna själva den
grund, från vilken man måste utgå när
anslaget skall begagnas. Därtill kommer
att icke så obetydliga medel måste beviljas
för att avlöna de människor, som
skulle få att speciellt syssla med dessa
frågor, tv det spörsmålet har såvitt jag
kan förstå inte behandlats — jag vet
inte om man har menat att dessa avlöningar
skola tagas ur de två miljoner,
som föreslås, eller om dessa två miljoner
uteslutande skola användas för uppförande
av experimenthus och Kungl.
Maj:t någonstans ur luften skall ta de
pengar, som behövs för att skapa själva
de organisatoriska förutsättningarna för
utnyttjandet av tvåmiljonerkronorsanslaget.

Jag tror sålunda att försiktigheten
bjuder att man även här följer utskot -

tet. Jag medger, att jag faktiskt inte för
närvarande kan se vilken användning
man skulle ha av de föreslagna pengarna.
Men om jag får med dessa frågor i
fortsättningen att skaffa, kan kammaren
vara övertygad om att det inom — som
jag hoppas — relativt kort tid kommer
förslag, varigenom man skall försöka
lösa de problem, som högern berört i
sin motion och som sedan statsutskottet
har uttalat sig för. Jag förmodar, att
riksdagen nu kommer att uttala sig på
samma sätt, och då blir det ju mycket
enkelt för Kungl. Maj:t att framlägga
förslag i ämnet. Då har riksdagen nämligen
på förhand förklarat sig villig att
ta de kostnader, som kunna vara förenade
med en sådan ordning som den tilltänkta.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga debatten. Det kunde som
sagt finnas ganska mycket att anföra
om åtskilliga av de reservationer, som
här föreligga, men jag skall i alla fall
begränsa mig till vad jag nu sagt.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag skall
be att få framföra några allmänna synpunkter,
i första hand knutna till reservationen
under punkt 1) men också senare
i anledning av socialministerns ytthande
helt nyss.

Vid tidigare tillfällen, då frågan om
åtgärder för främjande av bostadsförsörjningen
behandlats, har jag framfört
vissa erinringar mot då föreliggande
förslag. I det betänkande, som statsutskottet
nu har framlagt och som praktiskt
taget helt ansluter sig till propositionen
i ärendet, går man vidare på
den väg, som tidigare utstakats, men
med utvikningar som synas mig anmärkningsvärda.

Det stöd, som från det allmännas sida
har lämnats för förbättring av bostadsförhållandena,
har givit goda och glädjande
resultat. De resultat, som socialministern
pekade på, äro ju att notera,
och det är givet att dessa inte hade kunnat
framkomma, om inte det allmänna
hade lämnat sitt stöd i så stor utsträckning
som skett.

28 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Socialt har detta haft en mycket stor
betydelse. Enligt min mening böra vi
fortsätta, i den mån våra ekonomiska
resurser det tillåta, med att söka med
stöd från det allmännas sida skaffa bättre
bostäder åt dem, som ännu ej ha sådana
som uppfylla de rimliga krav, varom
i stort sett enighet torde råda. Jag
tror inte att man kan överskatta betydelsen
härav, och jag har ett stort intresse
härför.

Enligt min uppfattning går det emellertid
inte att på längre sikt lösa bostadsförsörjningen
med allmänna understöd
och subventioner. Jag har tidigare reagerat
mot en motsatt uppfattning, och
jag nödgas göra det också i år, då jag
inte finner något spår av förståelse härför
vare sig i utskottets eller i departementschefens
uttalanden, och detta trots
det ekonomiska trångmål, som vårt land
nu råkat i. Subventioner till bostadsförsörjningen
måste ju också medverka till
den ökning av köpkraften, som man på
så många håll och sätt söker motverka.
Även om stödåtgärderna nu inte utan
föregående utredningar kunnat begränsas
i huvudsak till förmån för de barnfostrande
familjerna eller de ekonomiskt
sämst ställda, som äro i särskilt behov
av hjälp, synes det mig dock nödvändigt
att man gör klart för sig, hurudana förhållandena
äro och sannolikt komma att
bli. De stödformer, som vuxit fram under
krigstiden, bygger man nu vidare
på, i den tron att de skola visa sig vara
riktiga även under andra förhållanden.
Det tror jag är fel.

Vad det gäller är att få inkomster och
hyreskostnader så avstämda mot varandra,
att man får en rimlig avvägning. Hyreskostnaderna
bero ju i mycket hög
grad av byggnadslcostnaderna. Dessa ha
visserligen under kriget och åren därefter
stigit genom ökade materialpriser
och ökade arbetslöner, men en fortskridande
rationalisering och effektivisering
av byggandet ha kunnat hålla kostnadsökningen
nere på en icke oväsentligt
lägre nivå än som eljest skulle varit
betingad. För att uppnå en ständigt förbättrad
produktivitet måste de största
ansträngningar sättas in från både en -

skilda och det allmännas sida. Jag efterlyser
emellertid bevis för insikten
härom.

Inkomstnivån har under efterkrigsåren
stigit betydligt, och detta har medverkat
till att det förut befintliga gapet
mellan hyreskostnaderna och vad som
rimligen kan avstås av inkomsterna för
bostadsanskaffningen har minskats. Den
fullständiga utjämningen måste man söka
nå på naturliga vägar; en subventionering
är inte en sådan.

I en motion nummer 405 i denna kammare
har man pekat på en åtgärd för
att främja utvecklingen på bostadsbyggnadsområdet
och föreslagit, att medel
ställas till förfogande bland annat för
att bygga experimenthus. Beklagligt nog
har utskottet skänkt detta uppslag mycket
litet beaktande. Det är givet att det
finns många sätt för att stödja en produktivitetsutveckling,
och jag förmenar
inte att just den i motionen angivna är
den enda tänkbara. Men jag tycker att
det är betecknande för den ringa förståelsen
för tanken, som ligger bakom,
att man säger, att försöksbyggandet bör
stödjas, utan att man sedan drar konsekvenserna
av en till synes positiv inställning.
Och dock måste det väl vara
klart, att lösningen, sedan man inte kan
räkna med en fortsatt ökning av inkomsterna
såsom förut, måste vinnas
genom ökad produktion, bättre produktionsresultat
och stigande produktivitet.
Det vore helt visst värt en mässa och
värt att sätta in ansträngningarna på
att söka komma fram denna väg.

Mot bakgrunden av vad jag anfört vill
jag vidare ställa de förslag, som nu framläggas
om att i ökad utsträckning överföra
omsorgen om bostadsanskaffningen
till kommunerna. I debatten vid förra
årets riksdag om denna fråga uttalade
jag mina betänkligheter mot att man
eliminerade konkurrensen mellan de enskilda
och kooperativa byggnadsföretagen
å ena sidan och de nytillskapade
kommunala bostadsbolagen. Man ger de
sistnämnda alldeles särskilda förmåner
både med avseende på belåningsmöjligheter
och bidrag. När det sedan går så
långt, att man lämnar ett avsevärt före -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

träde också vid tomtupplåtelser till de
kommunala företagen, kan inte följden
bli annat än den, att de övriga företagarna
praktiskt taget helt utestängas
från denna verksamhet.

Det är ju inte så, som socialministern
säger, att det står öppet för vilken enskild
företagare som helst att ägna sig
åt bostadsbyggande och att göra sina
insatser på det området. Genom att det
lämnas så helt olika villkor, så väsentligt
mycket förmånligare villkor för de
kommunalägda företagen, bli, såsom jag
framhållit, de övriga företagarna skjutna
åt sidan. Det kommer inte enligt min
mening att förbilliga bostadsförsörjningen.
Den grupp av företagare, som på detta
sätt avkopplas, har dock hittills visat
sig väl kunna fylla sin samhälleliga uppgift.
De ha bidragit på sitt håll till den
gynnsamma utveckling, som vi på detta
område kunna uppvisa i vårt land, de
ha gjort ett gott arbete och de ha utfört
det billigt med små marginaler och billig
organisation.

Det man nu skall lita till är kommunala
företag, som skola arbeta under förhållanden,
som snart nog ge dem praktiskt
taget en monopolställning. Detta
kommer inte att befordra en sund utveckling.
Ett bibehållande av konkurrensen
mellan olika företagare, som på
lika villkor få arbeta inom bostadsproduktionen,
är en nödvändig förutsättning
för att vi skola nå en billig och god
bostadsförsörjning.

Herr talman! Med dessa ord har jag
framhållit mina principiella synpunkter.
Jag anhåller att vid genomgången av
de olika punkterna i utskottets utlåtande
få återkomma med yrkandena.

I detta anförande instämde herr Ewerlöf.

Herr ANDERSON, GUSTAF IWAR:
Herr talman! Den vid denna punkt fogade
reservationen, som bär debatteras,
ansluter sig, såsom herr Manncrskantz
mycket riktigt påpekat, till högerns motion
i ämnet. .lag har som kommunalman
nödgats syssla litet grand med bostadsfrågorna
under de senaste åren.

Därför dristar jag mig framföra några
rent personliga synpunkter på denna
fråga.

Jag måste erkänna att det var med rätt
stort intresse jag började läsa högermotionen.
Men när jag kom till slutet av
den och summerade mina intryck av
den, fann jag att det inte var mycket
som gick i positiv riktning. Man kräver
i motionen, och kanske med en viss rätt,
att byggnadsbranschen skall genomgå
en rationaliseringsprocess, och man gör
jämförelse med konfektionsindustrien
samt hävdar, att man på byggnadsområdet
bör koppla in den enskilda företagsamheten
i en hård men rättvis konkurrens
med stat och kommun.

Motionärerna synas härvidlag ha den
uppfattningen att staten och kommunerna
uppträda som producenter när det
gäller bostäder. Så är väl långt ifrån
fallet. Staten använder ju alltid anbudsförfarande
eller entreprenadsystem, och
i fråga om kommunerna är det — frånsett
de fall, när en huvudentreprenör
gör konkurs och kommunen måste fullfölja
bygget — endast i enstaka fall som
kommunen uppträder såsom producent.

Det är alltså, herr Wehtje, entreprenörerna
som äro producenter i detta fall,
och om det inte existerar några, kan jag
säga, hemliga avtal, så har den enskilda
företagsamheten ganska fritt spelrum för
närvarande. Liksom konfektionsindustrien
fäster sig bra litet vid vilka som slita
de tillverkade kläderna, förefaller det
mig som om entreprenörerna inte heller
böra ha så stort intresse av vem som
skall bebo de färdigställda bostäderna.
I båda fallen är väl huvudsaken att de
få betalt för den färdigställda produkten
och att varan blir godkänd.

Jag kan därför, herr talman, inte dra
någon annan logisk slutsats av dessa
motionärers resonemang, än den att
skall man få den önskade konkurrensen
mellan den enskilda företagsamheten och
staten och kommunerna, måste de sistnämnda
börja på att producera bostäder
i egen regi. Är det detta, som motionärerna
åsyfta?

För min del måste jag säga att jag
anser, att det möjligen för våra allra

30 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

största städer, som behöva flera tusen
nya lägenheter om året, kan vara idé att
bygga i egen regi. Men de medelstora
och mindre städerna ha inte resurser att
klara den saken. De större städerna kunna
ju gärna få experimentera härmed.
Det finns visserligen en annan kategori
företagare än dessa entreprenörer, nämligen
de som bygga hus, vilka sedan
försäljas i den öppna marknaden. Men
dessa byggnader bruka rätt ofta, flera
gånger om året, skifta ägare, och det kan
väl inte vara någon sund företeelse.

Det mest positiva i högermotionen är
dess begäran om anslag på två miljoner
kronor till bostadsteknisk försöksverksamhet.
Utskottet har ju också uttryckt
sin stora sympati för saken, men socialministern
har ytterligare utvecklat vilka
skäl som där föreligga för avslag. Utöver
vad som sålunda har framhållits,
ber jag få erinra om att det pågår experiment
i sådant syfte som motionen
avser. Bland annat ämna Statens skogsindustrier
i Skinnskatteberg starta en
rätt stor försöksverksamhet på detta område,
och de behöva, såvitt jag kan
se, inga anslag för det ändamålet.

Med åberopande av vad jag nu anfört,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag har begärt ordet endast för att göra
några reflexioner i anledning av det anförande,
varmed herr Mannerskantz inledde
denna debatt.

Att försöka ge sig in på att diskutera
de rent principiella frågeställningar,
som såväl herr Mannerskantz som herr
Wehtje här drog upp, medger självfallet
inte tiden. Jag vill emellertid — och
jag tror mig då kunna tala å flertalet
kommunalmäns vägnar här i landet ■—
betyga, att med de bostadspolitiska beslut,
som riksdagen fattade såväl 1946
och 1947, och med de beslut, som jag
hoppas skola fattas i dag, man har tagit
ett jättekliv framåt när det gäller att
skapa möjligheter för kommunerna att
föra en aktiv bostadspolitik. Vi ha med
andra ord erhållit de instrument, som
innebära en absolut förutsättning för att

kunna lösa våra ytterst svåra bostadsproblem
i städerna och de tättbebyggda
samhällena.

Vad som nu faktiskt saknas i den kommunala
instrumentuppsättningen är dels
eu utvidgad expropriationslagstiftning
och dels samhälleliga åtgärder för en
planmässig sanering. Eftersom utredningar
föreligga i båda dessa ämnen, torde
man väl kunna räkna med att vi också
inom en snar framtid få dessa utredningar
lagda till grund för en lagstiftning.

Det är emellertid mycket riktigt, när
herr Mannerskantz påpekar, att ett fulliöljande
av denna statliga bostadspolitik
leder till att förvandla bostadsfrågan
till en kommunal huvudfråga. Det
är en förutsättning för att kunna få de
statliga bostadspolitiska åtgärderna förverkligade,
att kommunerna så inrätta
sig, då det gäller handhavandet av dessa
uppgifter, att detta blir en förstahandsfråga.
Men den blir inte en kommunal
huvudfråga på det sätt som herrar
Mannerskantz och Wehtje vilja göra
gällande, eftersom de kommunala bostadsföretag,
som under senare tid ha
inrättats, inte ha haft och inte heller
komma att ha till syfte att monopolisera
de bostadsproduktiva åtgärderna.
Ty dessa kommunala bostadsföretags
uPPgift är endast att handha planläggningen,
projekteringen och den framtida
förvaltningen av bostäderna.

Det råder, som socialminister Möller
uttryckte sig, en »hjärtans konkurrens»
på detta område mellan de fria företagarna,
nämligen byggmästarna, och de
ha faktiskt genom dessa åtgärder nu blivit
hänvisade till sitt egentliga gebit,
nämligen att på arbetsplatsen försöka
göra sin bästa insats. Som det hittills
mången gång har varit, ha ledarna för de
stora byggnadsföretagen knappast sett
sin byggnadsarbetsplats, bara därför att
de ha sysslat med planläggning, projektering
och andra ting.

Jag gläder mig i alla fall över att vi
ute i kommunerna och i varje fall inom
den stads kommunalförvaltning, som jag
har äran tillhöra, ha högermän, som ha
en helt annan uppfattning om de bo -

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 31

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

stadspolitiska åtgärderna än vad första
kammarens högermän synas ha. Vi kunna
nämligen i Uppsala glädja oss åt att
ha högergruppen inom stadsfullmäktige
där och högerns representanter inom
drätselkammaren helt med oss när det
gäller den bostadspolitiska uppläggningen,
som står fullständigt i överensstämmelse
med den statliga bostadspolitiken.
Dessa högermän bli till och med uppriktigt
indignerade, om man någon gång
tillåter sig att påpeka, att dessa åtgärder
ha tillkommit på grund av socialdemokratiskt
initiativ. De vilja även tillgodoräkna
sig äran av art gemensamt
med de övriga partigrupperna ha varit
med om att genomföra detta, som alla
partigrupper inom den stadens kommunalförvaltning
anse vara åtgärder, som
i utomordentligt hög grad befrämja bostadsfrågans
lösning för stadens inbyggare.

Jag vill, herr talman, med dessa reflexioner
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Jag är närmast
uppkallad av herr Karlssons i
Munkedal beklagande att man inom utskottet
inte nått enighet i en så viktig
fråga som bostadsfrågan. Att jag inom
tredje avdelningen och mina partikamrater
i plenum kommit på reservantsidan
i vissa undantagsfall, beror på att
vi varit mera konungsliga än Konungen
själv. Vi ha nämligen i allt väsentligt
tillstyrkt Kungl. Maj ds proposition, medan
utskottet har gått längre än den
kungl. propositionen. Jag vill exemplifiera
detta med en del av reservationsyrkandena,
som gälla bidragsgivningen.

Vi ha liksom Kungl. Maj d ansett, att
denna tills vidare bör begränsas till familjer
i ny- och ombyggda hus. Vi ha
vidare ansett, att man vid en framtida
prövning av frågan om utsträckning av
bidragsgivningen bör beakta inte endast
det statsfinansiella läget utan även det
faktum, att de familjer, som bo i de redan
befintliga bostäderna, ha en icke
obetydligt lägre bostadsstandard än de
som flytta in i nybyggda hus. Vi ha också
i fråga om bränslebidraget yrkat bi -

fall till vad som föreslås i den kungl.
propositionen, och vi återkomma till
detta i klämmen, där vi yrka samma
anslag som Kungl. Maj d har ifrågasatt.
Nu upplyste socialministern förut i dag
i debatten, att han på grund av ytterligare
utredningar på senare tid angående
bränslekostnaderna var böjd för att
frångå sitt eget förslag och följa utskottet.
Inom utskottet ha vi fått en del uppgifter
angående de verkliga bränslekostnaderna.
Det har visat sig, att för barnrikefamiljer
i Stockholm ha bränslekostnaderna
under sistförflutet bränsleår
uppgått till inte mindre än 6: 26 kr.
per kvadratmeter. Inom ett stort, representativt
stockholmsföretag •— Stockholmshem
—- uppgingo, enligt vad det
nämndes i utskottet, bränslekostnaden
för det sista budgetåret till 7: 17 kr. per
kvadratmeter. Detta är ju, herr talman,
fullkomligt fantastiska siffror, som två
gånger överstiga vad som måste anses
vara normalt, och under sådana omständigheter
ha vi ansett det vara ansvarslöst
att gå längre än vad Kungl.
Maj:t har ifrågasatt. Det vore att lägga
hyende under lasten. De siffror, som
jag här nu nämnt, visa att man i dessa
hus synbarligen inte iakttagit den sparsamhet
som man hade rätt att fordra i
subventionerade fastigheter.

Jag och mina partikamrater ha icke
vid något tillfälle yrkat, att de fria krafterna
skola släppas lösa på det oerhört
känsliga och viktiga område, som bostadsmarknaden
utgör, under sådana abnorma
tider som vi haft de senaste åren.
Vi mena att det skulle ha varit socialt
ansvarslöst. Men när vi i ett par reservationer
ha påyrkat ändringar i den
kungl. propositionen, är det därför, att
Kungl. Maj :t har skärpt fordringarna
för att ett företag skall kunna räknas
såsom allmännyttigt. Enligt Kungl.
Maj :ts förslag skulle endast sådana bostadsföretag
godkännas såsom allmännyttiga,
där kommunen tillsatt samtliga
styrelseledamöter, medan vi förmena, att
det såsom hittills skulle räcka med att
kommunerna satte in två styrelseledamöter
i företaget. Vi ha också påpekat,
att den extra amortering av tertiärlån,

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

som påyrkas skola gälla för enskilda,
innebär en diskriminering av de enskilda
företagarna i jämförelse med de kommunala.
Vi vilja ha ett de fria krafternas
spel, men vi vilja att i det spelet
det allmänna skall komma med och lämna
sina bidrag till lösningen av dessa
problem.

Det förhåller sig så, att de allmännyttiga
företag som det här är fråga om,
i varje fall i den kommun där jag hör
hemma, icke endast projektera och förvalta
fastigheterna, utan det finns även
sådana företag, som bedriva byggnadsverksamhet
i egen regi. Och det är fara
värt att om den verksamheten får monopol
med åsidosättande av de privata
företagarna på byggnadsverksamhetens
område, följden skulle bli att byggnadskostnaderna
skulle komma att stegras
väsentligt utöver vad som är absolut
nödvändigt.

Jag återkommer, herr talman, i fortsättningen
med yrkanden vid de olika
punkterna.

Herr WEHTJE: Herr talman! Gent
emot vad herr Andersson anfört skulle
jag vilja framhålla, att han tydligen inte
är på det klara med vilken väg utvecklingen
håller på att gå, först i de stora
städerna och sedan givetvis efter hand
även i de mindre. Det är så, att man
med de kommunala byggnadsföretagen
syftar till icke blott att skaffa bostäder
genom att utlämna byggandet av dem på
entreprenad, utan även att själv gå in
för att bygga. Här i Stockholm har man
till yttermera visso skaffat sig två sådana
bolag. Det är alltså inte någon tvekan
om att detta är avsikten.

Herr Eriksson sade, att man inte har
satt som sitt syftemål att monopolisera
bostadsanskaffningen. Men hur skall
man annars fatta det, när, som jag framhöll
i mitt förra anförande, man ger de
kommunala bolagen större möjligheter
till belåning än de kooperativa eller enskilda
företagen och när man begränsar
bidragsgivningen så, att trekronorsbidraget
bara utgår till de kommunala
bostäderna? Hur skall man då kunna sä -

ga, att man inte strävar efter en monopolisering?
Sedan kommer därtill också,
som jag nyss framhöll — jag vet
inte om herr Eriksson hörde mitt förra
anförande — att man lämnar ett avgjort
företräde åt de kommunala företagen
vid tomtanskaffningen, och därmed
följer ju också, att byggnadstillstånden
komma att i första hand förbehållas
de kommunala bolagen. Detta gör
man, trots att det finns fullt tillräckligt
med enskilda byggmästare, som äro beredda
att, om man ger dem tillfälle och
om de få lån och tomter på samma villkor,
erbjuda sina tjänster och konkurrera,
men de bli genom dessa åtgärder helt
skjutna åt sidan. Jag kan inte se, att
man på detta sätt främjar bibehållandet
av en konkurrens, såsom herr Eriksson
ville göra gällande.

Herr talman! Dessa åtgärder, som
jag nu yttrat mig om, syfta ju klart och
tydligt till att göra bostadsförsörjningen
till en helt kommunal angelägenhet,
och det kommer att medföra, att bostadsbeståndet
efter hand kommer att
överföras i det allmännas ägo, så att
det blir en socialisering på detta område.
Det förvånar mig, om de övriga borgerliga
partierna med insikt härom verkligen
kunna vara med om beslut i den
riktning, som propositionen och utskottsutlåtandet
avse, på de punkter
som verka därhän.

Herr ANDERSON, GUSTAF IWAR:
Herr talman! Med anledning av herr
Wehtjes anförande ber jag få säga, att
jag är medveten om att man börjat i viss
blygsam utsträckning i Stockholm och
kanske även i Göteborg bygga bostäder
i kommunal regi, men annars har detta
icke proberats i någon väsentlig utsträckning.
Det är detta, jag velat konstatera.
Men om man tänker litet logiskt,
måste man säga sig, herr Wehtje,
att den konkurrens, som ni vilja ha
mellan den enskilda företagsamheten
samt staten och kommunerna, vinna ni
väl inte, förrän man gör som man i
ringa omfattning gör i Stockholm och
Göteborg.

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 33

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 a betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 a betecknade reservationen.

Punkten II.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten III.

Kungl. Maj:ts förslag innehar bland
annat, att räntegaranti skulle lämnas beträffande
krediter, liggande under det
genom principbeslut vid 1947 års riksdag
fastställda nya egnahemslånet. Den
garanterade räntan skulle utgöra 3 procent.
Bäntecftergift förutsattes, så länge
nuvarande ränteläge bevarades, icke behöva
beviljas i fråga om lån till rörlig
ränta.

3 Första kammarens protokoll 19b8. Nr 27.

I de likalydande motionerna I: 405, av
herr Andrén m. fl., och II: 571, av herr
Skoglund i Doverstorp in. fl., hade hemställts,
att riksdagen, med ändring av
Kungl. Maj :ts förslag, måtte besluta, att
räntegaranti i fortsättningen icke skulle
utgå för lån liggande under det nya egnahemslånet
resp. tertiärlånet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, beträffande räntegaranti
för i öppna marknaden upptagen, under
egnahemslån liggande kredit, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 405 och II: 571, i
vad de berörde denna fråga, godkänna
vad som anförts i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2 april 1948.

Herrar Johan Bernhard Johansson och
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Holmström och Birke hade enligt
en vid utlåtandet avgiven, med 1 b betecknad
reservation ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande räntegaranti för i
öppna marknaden upptagen, under egnahemslån
och tertiärlån liggande kredit,
med avslag på Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 405 och II:
571, i vad de berörde denna fråga, besluta
att sådan räntegaranti framdeles ej
skulle beviljas.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
I denna punkt hemställes i reservationen
nr 1) b), att räntegaranti för bostadslån
icke vidare skall förekomma.
Denna räntegaranti kan bli en mycket
stor subventionsfråga, och det är detta
som är huvudskälet för vårt yrkande.
Om en räntehöjning så småningom skulle
bli behövlig, är det ju självklart, att
detta kommer att verka i någon mån höjande
på kostnaderna för de hus, vilkas
ägare ha lån, som icke äro bundna på
lång tid med fast ränta. Vi mena, att
man icke kan hålla på med subventioner
till olika ändamål annat än om man

34 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

tror att det blir en kortvarig sak, som
kan klaras genom detta.

För att få en uppfattning om storleksordningen
på den subventionering av
hyrorna, som skulle kunna uppstå genom
en räntegaranti, har det gjorts en
uträkning, som givit till resultat, att
subventionen i sämsta fall skulle kunna
gå upp till 45 miljoner kronor vid en
procents höjning av räntan, om man
nämligen räknar med att man skulle ha
hunnit bygga bostäder för 9 miljarder
kronor och att de icke bundna lånen
uppgå till ungefär halva beloppet. Nu
kan det väl inte gärna tänkas, att det
blir så pass stor räntesubvention, men
om man räknar med en tredjedel under
några år, d. v. s. 15—20 miljoner kronor
under några år, så tror jag att redan det
är så betänkligt, dels statsfinansiellt och
dels penningpolitiskt icke minst i nuvarande
tid, att man icke bör taga den risken.
Man bör för övrigt över huvud taget
komma ifrån, att staten skall garantera
allting för medborgarna. Det är
också rätta tidpunkten nu, när det inte
har någon aktualitet, att besluta att en
sådan räntegaranti icke längre skall förekomma,
och det är därför som jag,
herr talman, ber att få yrka bifall till
reservationen nr 1) b) på denna punkt.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Frågan om räntegarantien avgjordes
ju i princip vid föregående års riksdag.
I det stycket reserverade sig visserligen
herr Mannerskantz och övriga högermän,
och på den punkten ha de således
redan från början intagit en konsekvent
hållning. Icke desto mindre måste
man nog säga, att det förslag om en fortsatt
räntegaranti, som Kungl. Maj:t framlägger
här, är nödvändigt bland annat
därför att räntan i fråga om byggnadskostnaderna
ju spelar en mycket stor
roll. Reservanterna stödja sig på ett förslag
av 1945 års bankkommitté, som förordar
ett upphävande av räntegarantien,
men departementschefen har anmält, att
man ännu icke hunnit närmare undersöka
och penetrera detta spörsmål och
att man i departementet vill ta sig ännu

en allvarlig funderare på konsekvenserna
av detta förslag. Jag tycker då, att
man får ge Kungl. Maj:t det rådrum som
behövs, tills man får veta, vad för uppfattning
man kan få i Kungl. Maj:ts
kansli och i departementet.

Det är i huvudsak på dessa grunder,
herr talman, som utskottsmajoriteten
biträder propositionen, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag på
denna punkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 b
betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten IV.

I den kungl. propositionen hade föreslagits,
att egnahemslån tills vidare finge
beviljas till radhusanläggningar och enfamiljshus
med gemensam panncentral
under förutsättning att varje lägenhet
förvaltades av resp. bostadshavare.

I motionen 11:574, av herr Severin i
Gävle och fröken Nygren, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
i proposition nr 231 att tills vidare
egnahemslån finge beviljas till radhusanläggningar
med gemensam panncentral
under förutsättning att varje lägenhet
förvaltades av resp. bostadshavare
och hemställa, att de förslag, vartill det
bostadspolitiska centralorganets utredning
av berörda fråga kunde föranleda,
måtte framläggas för riksdagen 1949, eller
att riksdagen, för den händelse detta
yrkande icke bifölles, måtte besluta, att
beträffande egnahemslån, som beviljades
till radhusanläggningar med gemensam
panncentral, kapitalsubventionen i form
av räntefristående del skulle begränsas
till 3 000 kronor per lägenhet.

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 35

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande egnahemslån
med därtill knuten kapitalsubvention
till radhusanläggningar,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å uppskovsyrkandet i
motionen II: 574 medgiva, att sådant understöd
finge beviljas för radhusanläggningar
med gemensam panncentral,

b) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen II: 574, i vad
densamma ej behandlats under a), godkänna
vad i statsrådsprotokollet anförts
om kapitalsubvention till anläggningar
med gemensam panncentral,

c) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
godkänna vad i övrigt anförts i statsrådsprotokollet
i detta ämne.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
2 a betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Mannerskantz och Heiding, fröken Andersson
samt herrar Rubbestad, Pettersson
i Dahl, Holmström och Birkc ansett,
att utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under mom. b) och c)
hemställa, att riksdagen måtte

b) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och med bifall till motionen II: 574
i vad densamma ej behandlats under a)
besluta, att kapitalsubvention till anläggningar
med gemensam panncentral skulle
begränsas till 3 000 kronor per lägenhet,

c) godkänna vad reservanterna i övrigt
anfört i ämnet.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Här komma vi in på en mindre sak.
Kungl. Maj d har föreslagit, att man skall
kunna ge kapitalsubvention till egna
hem, ordnade som radhusanläggningar
med gemensam panncentral, upp till
4 000 kronor. Så föreligger det en motion
av herr Severin, som anser att man
skulle uppskjuta beslutet om detta och
för närvarande icke ge någon sådan subvention
alls till egna hem, ordnade som
radhus, men denna motion har ett alternativ,
där det sägs, att om detta inte kan

bifallas, bör man i varje fall begränsa
subventionen till 3 000 kronor per sådant
hus. Det är till detta alternativa
yrkande i motionen, som vår reservation
här anslutit sig.

Vi ha ansett, att då det är billigare att
bygga de egna hemmen i form av radhus
med gemensam pannanläggning, böra
dessa hus icke få mera i bidrag än
som står i proportion till kostnaderna,
men vi ha också ansett, att i vissa miljöer
radhusen äro en så fördelaktig
form, att man icke bör motarbeta denna
genom att helt avstänga dem från bidrag.
Vi ha därför kommit fram till att
om man bereder möjlighet att få upp till
3 000 kronor men icke upp till 4 000
kronor, har man inte gjort någon orätt
och har möjliggjort att radhus kunna
byggas. Vi tycka att detta är en lämplig
medelväg. Att i enlighet med yrkandet i
motionen alldeles utesluta radhusen
skulle kanske medföra att inga egna
hem av sådan typ alls skulle komma till
stånd, och det vore nog inte heller lyckligt,
men jag tycker majoriteten är onödigt
kungatrogen, när den inte vågar sig
på en reducering, som skulle ge samma
resultat som utskottet vill komma till,
men skulle innebära en garanti för att
inte, trots byggnadslånebyråns övervakning,
till dessa byggnader utgå större
subventioner än som betingas av deras
värde.

På denna punkt tycker jag, att man
verkligen skulle kunna räkna med något
större anslutning än vad som framgår
av namnen här. Det är högerns och bondeförbundets
representanter som reserverat
sig, men det vore önskvärt, att
även andra kunde i denna rent praktiska
och ganska obetydliga fråga följa ett
så pass klokt förslag, som jag menar att
reservationen innebär.

Jab ber alltså att få yrka bifall till reservationen
nr 2) a).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Mannerskantz har ju redogjort
för innebörden av utskottets förslag
och av reservationen, och jag vill naturligtvis
inte upprepa det. Jag vill bara

36 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

understryka utskottets synpunkt på denna
detaljfråga, och det är, att det i detta
förslag ligger möjligheter till väsentliga
materibesparingar. Huvudvillkoret för
att få bidrag till gemensam panncentral
är att lägenheterna i radhusen skola förvaltas
av vederbörande bostadshavare
själva, eller alltså att det egna hemmet
skall vara inrymt i en lägenhet, som
tillsammans med andra bildar ett radhus.
Som genuin landsbygdsbo tycker
lag att det är en fruktansvärd lösning av
cgnahemsproblemet, men det är ju en
smaksak, och man får ju till nöds acceptera
den lösningen i tätorterna, där tomtutrymmena
äro begränsade och där ledningar
och dylikt skulle dra ofantliga
kostnader, om man skulle sprida ut de
egna hemmen över stora områden.

Om man alltså accepterar radhusen
som form av egnahemsbygge och egnahemsbyggarna
slå sig tillsammans och
bygga radhus, är en gemensam panncentral
en rationell lösning, framför allt ur
materielbesparingssynpunkt. Jag skulle
emellertid tro att det blir ganska besvärligt
att komma fram till en lösning
av problemet — det får väl bli någon
sorts servitutliknande historia — men
det behöva vi ju inte syssla med i detta
sammanhang. Vi ha dock ansett, att eftersom
man vid undersökningar kommit
fram till att en kapitalsubvention på
4 000 kronor per bostadshavare skulle
kunna uppmuntra till ett sådant gemensam!
företag, bör man kunna acceptera
förslaget utan vidare, och därför ha vi
inte haft några invändningar. Men det är
klart att den, som är inställd på att
pruta och på att kritisera — jag vill inte
säga kverulera •— hittar på punkter här
och där, som han vill ändra och rucka
på. Vi ha följt en annan linje: vi ha haft
en positiv inslällning; där man företett
kalkyler, som vi ansett riktiga, ha vi
accepterat dem, och det ha vi gjort även
i detta fall.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därun -

der förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 a
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskant: begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring som förordats i
den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 a
betecknade reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Punkten V.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle, efter
särskild prövning av det lånebeviljande
organet, egnahemslån jämte kapitalsubvention
kunna beviljas kommun
eller därmed jämställd företagare, som
uppförde och förvaltade enfamiljshus
eller radhus. Ifrågavarande långivning
förutsattes under budgetåret 1948/49 få
karaktären av försöksverksamhet.

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 37

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte
beträffande egnahemslån till enfamiljshus
och radhus, uppförda och förvaltade
av kommun eller därmed jämställd företagare,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att möjlighet bör föreligga
att bevilja statliga lån till enfamiljshus
och radhus, uppförda och förvaltade av
kommun eller därmed jämställd företagare
på samma villkor som beträffande
enfamiljshus som ägas av bostadshavaren.
Utskottet, som i likhet med departementschefen
anser att ifrågavarande
långivning under nästa budgetår bör ha
karaktären av försöksverksamhet, förutsätter
att verksamheten tills vidare får
begränsad omfattning och att lån endast
beviljas då särskilda skäl härför föreligga.
»

Herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz och Heiding, fröken
Andersson samt herrar Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Holmström och Birke
hade enligt en med 2 b betecknad reservation
ansett, att det nu återgivna stycket
av utskottets motivering bort hava
följande lydelse:

»Uskottet anser att övervägande skäl
tala för att i varje fall tills vidare egnahemslån
icke skall beviljas till enfamiljshus
och radhus, som uppföras och förvaltas
av kommun och därmed jämställd
företagare. I vissa fall torde dock egnahemslån
böra beviljas kommun eller därmed
jämställd företagare, som uppför
enfamiljshus eller radhus, avsedda att
överlåtas på den blivande bostadshavaren.
»

samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, beträffande egnahemslån
till enfamiljshus och radhus, uppförda
och förvaltade av kommun eller därmed
jämställd företagare, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag besluta, att sådant
lån endast må beviljas i vissa fall i enlighet
med vad reservanterna förordat.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Här rör det sig om att utskottsmajoriteten
och Kungl. Maj:t vilja, att kommunerna
skola kunna bygga egna hem, behålla
dem och hyra ut dem, under det
att reservanterna — desamma som vid
den föregående punkten — mena att de,
som skola bo i ett eget hem med en trädgårdstäppa
omkring, skola äga det. De
skola kunna gå där och göra förbättringar,
sköta sina fruktträd, ansa sina
gångar och sköta det hela över huvud
taget, så att det är snyggt och trevligt.
Detta har ju inte någon motsvarighet i
hyreshus och större hus, och därför är
det inte lämpligt att göra egna hem av
hyresfastigheter. Det blir inte detsamma.
Därmed ha vi ingenting emot att kommunerna
ha möjlighet att få egnahemslån,
när de uppföra hus för att sedermera
med äganderätt upplåta dem till dem som
skola bo där.

Jag tycker att det är en principiellt
riktig ståndpunkt, att icke kommunerna
böra ha sådana här egna hem i sin ägo,
utan att de som bo där skola äga dem.
Det är innebörden i denna reservation,
och jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 2) b).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Jag vill
inte förneka, att det kan ligga någonting
i vad herr Mannerskantz säger om lösningen
av egnahemsfrågan, men erfarenheten
har visat, att det kan vara nyttigt,
om kommunen har möjlighet att
uppföra en stuga, där man kan placera
en familj. Utskottet förutsätter, att denna
verksamhet skall bli av ringa omfattning,
och av den anledningen ha vi icke
haft någon tvekan att tillstyrka Kungl.
Maj :ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag anser, att dessa egnahemslån,
om de beviljas åt kommuner,
förlora en stor del av sin karaktär. Egnahemslånen
äro ju tillkomna för att ge
den enskilde möjlighet att skaffa sig ett
eget hem. Om kommuner skola inträda

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

och åtnjuta liknande förmåner, som den
enskilde erhåller, när han skaffar sig ett
eget hem, blir ju syftet med egnahemslånen
förfelat. I senare fallet får vederbörande
ett helt annat intresse för att
förvärva hemmet och för att vårda det,
då han känner med sig, att det är hans
eget. Jag anser därför, att det är en felaktig
princip, när man för att få en lämplig
subventionsform — jag kallar det så
— går denna väg och låter kommunerna
komma i åtnjutande av samma förmåner
som den enskilde.

På grund härav har jag icke kunnat
ansluta mig till utskottets förslag på denna
punkt, utan ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
avgivna, med 2 b betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten VI.

I fråga om lån och bidrag till flerfamiljshus
hade i den kungl. propositionen
framlagts förslag om nya villkor för godkännande
av allmännyttiga bostadsföretag.
Förslaget innebar, att bostadsföretag
icke finge erkännas såsom allmännyttigt
med mindre vederbörande kommun utsåge
åtminstone majoriteten av företagets
styrelse och att sådana eventuella styrelseledamöter,
som icke valdes av kommunen,
skulle utses av personer eller företag,
vilka kunde betraktas såsom fullt
fristående från egentliga byggnadsföretagarintressen.
Bostadsrättsförening finge
icke godkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag.

I motionerna 1:404, av herr Ohlin
m. fl., och 11:573, av herr Larsson i
Stockholm m. fl., hade föreslagits, att vid
bifall till den av Kungl. Maj :t förordade
huvudregeln alltjämt borde bibehållas

den hittillsvarande möjligheten att såsom
allmännyttigt bostadsföretag efter prövning
av omständigheterna i varje fall
godkänna även företag i vars styrelse
kommun utsåge mindre än flertalet, dock
minst två ledamöter. Motionärerna, som
funnit det självfallet att i bostadsföretags
styrelse ej borde inväljas personer som
företrädde byggnadsföretagarintressen
och som sålunda vid prövning av entreprenadanbud
måste anses jäviga, hade
ansett enahanda jävsförhållanden föreligga
även i fråga om vid byggnadsföretag
anställda, t. ex. byggnadsarbetare, eller
representanter för organisation, omfattande
sådana anställda.

I motionerna I: 405, av herr Andrén
m. fl., och 11:571, av herr Skoglund i
Doverstorp m. fl., hade yrkats, att till
allmännyttiga företag fortfarande skulle
räknas sådana företag utan vinstsyfte i
vilka kommunen icke utsåge styrelsens
majoritet men minst två styrelseledamöter
med viss vetorätt.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen måtte beträffande villkoren
för att ett bostadsföretag skulle erkännas
såsom allmännyttigt, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:404 och 11:573 samt I:
405 och II: 571, i vad nämnda motioner
berörde detta ämne, godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
3 a betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson och Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Malmborg i Skövde, Holmström
och Birke ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande villkoren för att ett
bostadsföretag skulle erkännas såsom allmännyttigt,
med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag och i anledning av motionerna
I: 404 och II: 573 samt I: 405 och II: 571,
i vad nämnda motioner berörde detta
ämne, besluta, att gällande villkor skulle
bibehållas oförändrade.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Förut i debatten har ju, bland annat av
herr Wehtje, berörts frågan om vad som
skall menas med allmännyttigt företag.
Nu har föreslagits en skärpning av villkoren,
som går ut på att kommunerna
skola tillsätta majoriteten i de allmännyttiga
företagens styrelser, under det
att det förut har räckt med att kommunerna
ha tillsatt två representanter, som
ha haft vetorätt i vissa fall, bland annat
när det gällt att anta byggnadsentreprenörer.

Som skäl för skärpningen anföres, att
man inte vill, att det i dessa styrelser
skall sitta några som stå alltför nära
själva byggnadsverksamheten, eftersom
de kunna antas vara jäviga och vilja gynna
någon viss av de entreprenörer, som
lämnat in anbud. Jag tror inte, att detta
har någon relevans, dels därför att fortfarande
skulle finnas kvar bestämmelsen,
att kommunen skall ha minst två representanter,
som skola kunna inlägga sitt
veto just i sådana frågor, dels därför att
det är en svaghet att inte i sådana företags
styrelser kunna ha personer som
äro hemma i facket. Det måste vara till
nackdel, att de, som sysslat med byggnation
och äro intresserade av ämnet,
inte få vara med i styrelsen för allmännyttigt
företag och där göra sin sakkunskap
gällande. Det har inte heller påvisats,
vare sig i propositionen eller under
utskottsbehandlingen, att det förekommit
något missbruk eller varit några
andra olägenheter förenade med den nuvarande
ordningen. Därför betraktar jag
den föreslagna bestämmelsen som en
onödig ändring, som kommer att verka
skadligt, ty det blir mindre och mindre
sakkunskap vid behandlingen av ärendena.

När denna fråga behandlades vid förra
årets riksdag, uppträdde både i statsutslcottet
och här i kammaren flera representanter
även för regeringspartiet,
vilka ansågo, att det i deras hemorter
skulle vara till skada för de kommunala
bostadsföretagen, om man skulle införa
en skärpning, men nu har man resignerat.
Statsrådet Möller sade tidigare i
dag, att han förvånade sig över att hö -

gern inte resignerat när det gällt vissa
saker här. Varför skall man resignera,
då man anser, att någonting är fel? Har
man den uppfattningen, att en sak är
oriktig, är det väl rättare att man säger
ifrån.

Jag tror, att det kommer att bli många
städer och större landsortskommuner,
som nu komma att bindas så, att de
komma att ångra denna ändring, och jag
fruktar, att resultatet också kan bli sämre
och dyrare hus.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
den reservation som föreligger. Här är
det folkpartiets och högerns representanter
som ha slagit sig ihop, men inte
heller i detta fall kan jag förstå, att
det skall behöva vara någon partifråga,
utan det är mera en praktisk fråga. Jag
ber således, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 3 a).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det var en tid, när man i riksdagen
talade om hoppande majoriteter.
Om vi nu flytta över begreppet till reservanterna
på de olika punkterna här,
kan man också tala om någonting liknande,
ty ibland stöder sig högern på
bondeförbundet, och ibland har man
folkpartiet med sig. I detta fall har ju
högern associerat sig med folkpartiet,
när det gäller att definiera begreppet
allmännyttigt företag. Kungl. Maj:ts förslag
innebär, »att bostadsföretag icke
må erkännas såsom allmännyttigt med
mindre vederbörande kommun utser åtminstone
majoriteten av företagets styrelse
och åt! sådana eventuella styrelseledamöter,
som icke väljas av kommunen,
skola utses av personer eller företag,
vilka kunna betraktas såsom fullt
fristående från egentliga byggnadsföretagarintressen.
Bostadsrättsförening må
icke godkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag».
Det är förslagets innebörd,
och detta har utskottsmajoriteten utan
tvekan kunnat godkänna.

Det kanske är nödvändigt att något
erinra om frågans behandling vid förra
årets riksdag. Det är sant, såsom herr
Mannerskantz sade, att representanter

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

för olika partier i en reservation till utskottsutlåtandet
gingo emot det framlagda
förslaget, att såsom allmännyttigt
bostadsföretag skulle betraktas endast
sådana företag, i v-ilka kommunen tillsatte
hela styrelsen. Första kammaren
gick också emot detta förslag, under det
att andra kammaren biföll det, och resultatet
av en sammanjämkning blev,
att Kungl. Maj:t skulle ta denna fråga
under omprövning och framlägga ett
nytt förslag till årets riksdag. Det är
detta förslag som nu föreligger och som
jag refererat. Som synes har man jämkat
en liten smula. Andra kammarens
ståndpunkt var, att hela styrelsen skulle
utses av kommunen, men nu har Kungl.
Maj :t föreslagit, att det skall räcka, om
kommunen får tillsätta majoriteten i
styrelsen, så att också andra intressen
bli tillgodosedda. Men man har hängt på
bestämmelsen om att de, som utse minoriteten,
inte få vara sammankopplade
med några byggnadsföretagarintressen,
och vi tro, att detta är lyckligt.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att det här icke gäller annat än förvaltande
av fastigheter. Det gäller inte
projektering eller uppförande av fastigheter
— därvidlag har man möjligheter
att få fram den konkurrens, som säkerligen
är både önskvärd och nyttig. Här
gäller det som sagt förvaltning av fastigheter,
och då böra säkerligen det allmännas
synpunkt få det dominerande
inflytande, som Kungl. Maj:t har föreslagit
och som utskottet tillstyrkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, med 3 a betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

ställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212 punkten
VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 a betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 38.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkt VII.

I de likalydande motionerna I: 404, av
herr Ohlon m. fl., och 11:573, av herr
Larsson i Stockholm m. fl., hade föreslagits,
att det särskilda amorteringstvånget
för enskilda företag skulle borttagas.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, beträffande det särskilda
amorteringstvånget för enskilda företag,
avslå i motionerna I: 404 och II: 573
framställt förslag om dess upphävande.

Herrar Johan Bernhard Johansson och
Mannerskantz, fröken Andersson samt

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

herrar Sundelin, Malmborg i Skövde,
Holmström och Birke hade enligt en med
3 b betecknad reservation ansett, att utskottets
yrkande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, alt riksdagen måtte, beträffande
det.särskilda amorteringstvånget
för enskilda företag, med bifall till
motionerna 1:404 och 11:573, i vad
nämnda motioner ej behandlats under
VI, besluta, att amorteringsskyldigheten
i fråga skulle upphävas.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Här rör det sig om huruvida ränte- och
amorteringsvillkoren skola vara lika eller
inte för olika företagare. För två år
sedan infördes den bestämmelsen, att
enskilda byggare skulle under vart och
ett av de första sex åren erlägga en extra
amortering, som nu har blivit sänkt
till 1 procent av lånets ursprungliga belopp
— det var 1l/, procent förut.

Vi anse, att det är oriktigt med denna
extra amortering. Skälet till att det ordnades
så var, att man menade, att en
enskild man eller ett företag, som inte
var allmännyttigt, skulle kunna sälja
huset för att göra en spekulationsvinst,
och att det därför vore bra, om denna
extra amortering hade gjorts. I själva
verket är det väl så, att det bostadspolitiska
organet — bostadsstyrelsen efter
den 1 juli — skall, innan försäljning
sker, granska priset för sådana hus som
erhållit kapitalsubvention. Då anser jag,
att risken för spekulationsvinst alldeles
bortfaller.

Jag tycker, att det även ur regeringens
och majoritetspartiets synpunkt
vore bättre, om man hade så lika villkor
som möjligt för enskilda och allmännyttiga
företag, så att man finge
en rättvisande bild av läget. Jag kan
inte se, att det skulle finnas någon risk
på den punkten. Men man kan påvisa,
att de enskilda företagarna få betydligt
ökade kostnader på grund av den extra
amorteringen med 1 procent. Resultatet
har nog också i vissa fall blivit högre
hyror i de hus, för vilka den extra
amorteringen erlägges.

Med hänsyn till detta ber jag att få
yrka bifall till reservationen nr 3 b).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
I fråga om reservationen nr 3 b)
har utskottsmajoriteten den uppfattningen,
att den extra amorteringen med 1
procent under de sex första åren efter
husets tillkomst är motiverad, ty under
de första åren, när det inte behövs några
reparationer o. dyl., kan företaget
bära denna lättare än när man kommer
framåt i tiden, då huset måste repareras.
Det händer då ofta att vederbörande
husägare säljer huset utan att ha avhjälpt
bristerna. Sådana spekulationer
ha förekommit i mycket stor utsträckning,
och detta förslag är ett led i strävan
att, till gagn för de människor som
bo i husen, stävja spekulationen med
fastigheter.

Med hänsyn till detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, med 3 b betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten VIII.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten IX.

I fråga om bestämmelserna om tilläggslån
till flerfamiljshus hade i propositionen
förordats vissa jämkningar, vilka
bland annat inneburo, att det skulle ankomma
på Kungl. Maj:t att, därest behov
därav uppkomme, inrätta en femte subventionsgrupp.

I motionerna T: 405, av herr Andrén
in. fl., och 11:571, av herr Skoglund i

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Doverstorp m. fl., hade föreslagits, att
någon möjlighet icke skulle öppnas att
utöka antalet subventionsgrupper.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande subventionsgrupper
vid tilläggslångivningen,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna 1:405 och II:
571, i vad de berörde detta ämne, godkänna
vad i statsrådsprotokollet föreslagits.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
4 betecknad reservation hade herrar Johan
Bernhard Johansson, Gränebo, Mannerskantz
och Heiding, fröken Andersson
samt herrar Rubbestad, Pettersson i
Dahl, Holmström och Birke ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande subventionsgrupper
vid tilläggslångivningen, med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 405 och II: 571,
i vad de berörde detta ämne, besluta, att
antalet dylika grupper icke skulle utvidgas.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Nu komma vi till ett nytt förslag från
Kungl. Maj :t. Det gäller möjligheten att
inrätta ytterligare en subventionsgrupp
vid tilläggslångivningen — tilläggslånen
äro ju ingenting annat än en subvention,
eftersom de skola vara räntefria och
sedan äro avsedda att avskrivas.

Byggnadslånebyrån har indelat landet
i fyra subventionsgrupper. Det är
inte någon uppdelning efter geografiska
principer, utan man har försökt bestämma
grupperna efter byggnadskostnaderna.
Nu har man funnit, att man vill
kunna ge ytterligare tilläggslån på vissa
orter, där det är särskilt dyrt att bygga,
och därför önskar man få möjlighet att
inrätta en femte subventionsgrupp.

Högerns och bondeförbundets representanter
ha funnit, att denna femte subventionsgrupp
troligen kommer att bli
allt större, varigenom subventioneringen
i sin helhet ökas.

Det föreslås ju också, att man i vissa
fall skall kunna få betala ut tilläggslån,
motsvarande en högre subventionsgrupp
än den för kommunen rätteligen fastställda.
Även det gör, att det kan misstänkas,
att många komma upp i denna
femte subventionsgrupp. Detta kommer
att kosta mycket pengar, men det kommer
också att verka så •— liksom många
andra av dessa subventioner — att när
ett allmännyttigt bostadsföretag utlyser
entreprenad, veta entreprenörerna, att
det här kan bli extra tilläggslån. Då
kunna de komma överens om att lägga
på litet på sin entreprenadsumma — jag
förmodar sådant har hänt — och på så
sätt utnyttja den högre subventionen så
att huset blir dyrare. Man bör inte i onödan
utsätta människorna för sådana
frestelser. Då jag samtidigt anser, att
hela subventionsfrågans avveckling bör
betraktas som en aktuell sak, måste jag
finna det ännu mera oriktigt att utvidga
subventioneringen.

Med hänsyn härtill, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den reservation,
som är betecknad med nr 4).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Utskottet förutsätter, att den här
ifrågasatta femte subventionsgruppen
skall omfatta endast ett begränsat antal,
huvudsakligen mindre, kommuner — det
är några kommuner i Norrland, där förhållandena
äro sådana, att man är nödgad
att höja bidraget. Då det — efter
den undersökning som har verkställts
— ändå inte är fråga om något större
antal kommuner, i vart fall inte några
större och bärkraftiga kommuner, anse
vi det skäligt och önskvärt, att man
försöker åstadkomma denna utjämning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSON, GUSTAF IWAR:
Herr talman! När reservanterna här påstå,
att inrättandet av en femte bostadskostnadsgrupp
skulle medföra en höjning
av såväl material- som arbetskostnader,
förstår jag dem inte alls. Det är
för mig fullkomligt ofattbart, hur det

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 43

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

skall kunna bli fallet. Att jag för min
del är intresserad av den här detaljen,
beror på att införandet av en femte subventionsgrupp
skulle möjliggöra för
byggnadslånebyrån att smidigare och
mjukare tillämpa denna form av lån.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med

4 betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten X.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XI.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, beträffande frågan om visst barnantal
såsom förutsättning för familjebostadsbidrag,
med avslag å motionerna
I: 154 och II: 264, I: 405 och II: 571
samt II: 578 i vad de avsåge detta spörsmål,
besluta ej vidtaga ändring i det av
förra årets riksdag fattade beslutet.

I de likalydande motionerna I: 405,
av herr Andrén m. fl., och II: 571, av
herr Skoglund i Doverstorp m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att familjebostadsbidrag skulle utgå allenast
till familj med mer än två hemmavarande
barn under 16 år.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med

5 betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson och Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar
Holmström och Birke ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, beträffande
frågan om visst barnantal så -

som förutsättning för familjebostadsbidrag,
med bifall till motionerna I: 405
och II: 571 besluta, att sådant bidrag
skulle tillkomma endast familjer med
minst tre minderåriga barn.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Här ha vi högerrepresentanter blivit ensamma
om att vidhålla vår tanke från i
fjol, att för att man skall kunna kalla ett
hus för barnrikehus, skola familjerna
där ha minst tre barn — man skall inte
som nu gå ned till två barn. Rent formellt
råkar vårt krav sammanfalla med
vad socialministern själv har satt som
mål för hur lägenheterna böra vara beskaffade,
nämligen att det inte bör få bo
mer än två personer per rum, och eftersom
en tvåbarnsfamilj alltid kommer att
ha två rum och kök, är det villkoret
därmed uppfyllt. Det är en formell synpunkt,
som jag anser inte bör spela så
stor roll, men den råkar ju sammanfalla
med vår uppfattning, att man kan
tala om barnrikedom först när det finns
tre barn i familjen. Vi mena, att man
bör ge bidrag för de rum, som behövas
utöver denna ram för den bostadspolitiska
målsättningen — det är först då
som det finns ett direkt fog härför —
och att man bör inskränka sig till detta.

Förslaget har ursprungligen tillkommit
för att möjliggöra för familjer med
flera barn att ha mer än två rum och
kök. Jag vill understryka, att vi inte ha
motsatt oss familjebostadsbidragen. Vi
tycka bara, att man inte skall förfuska
tanken och här gå så långt ned som till
familjer med bara två barn, vilket inte
är någon barnrikedom.

Det är väl i korthet, herr talman, vad
som behöver sägas om denna sak. Jag
ber att få yrka bifall till reservationen
nr 5).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Principfrågan här knäcktes vid föregående
års riksdag, då det beslöts, att
även tvåbarnsfamiljerna skulle få del av
bidragen, och några nya omständigheter
ha inte tillkommit sedan dess. Därför

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

ha vi inte ansett det vara möjligt att nerna I: 154 och II: 264 samt I: 405 och
ändra på beslutet. II: 571, i vad de avsåge denna bidrags Jag

yrkar bifall till utskottets hem- form, besluta, att sådant bidrag alltjämt
ställan. skulle utgå.

Herr MANNERSKANTZ: Jo, herr Gustaf
Karlsson, bl. a. har tillkommit den
omständigheten, att Sveriges rikes ekonomiska
ställning har blivit oerhört försämrad
sedan i fjol.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med
5 betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten XII.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XIII.

Beträffande det löpande bidraget till
hushåll med begränsade inkomster, det
s. k. trekronorsbidraget, hade i den
kungl. propositionen föreslagits, att de
för bidragsgivningen under innevarande
budgetår fastställda grunderna skulle
tillämpas jämväl under nästa budgetår.

I de likalydande motionerna I: 154,
av herrar Tjältgren och Gränebo, och
II: 264, av herr Pehrsson-Bramstorp
m. fl., ävensom i de likalydande motionerna
I: 405, av herr Andrén m. fl., och
II: 571, av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl., hade föreslagits, att bestämmelserna
om trekronorsbidrag skulle upphävas.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, beträffande det s. k.
trekronorsbidraget, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motio -

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
6 betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Mannerskantz och Heiding, fröken Andersson
samt herrar Bubbestad, Pettersson
i Dahl, Holmström och Birke ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande det s. k. trekronorsbidraget,
med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna I:
154 och II: 264 samt I: 405 och II: 571,
i vad de avsåge denna bidragsform, besluta,
att bestämmelserna om sådana bidrag
skulle upphävas.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Här rör sig frågan om trekronorsbidraget.
Samma brister vidlåda denna form
av subventionering i år som när den
beslöts i fjol, nämligen att kommunerna
kunna använda bidraget ganska fritt och
efter rätt olika grunder. Allt eftersom
kommunerna komma att lära sig tilllämpa
bestämmelserna om bidraget, får
man också räkna med att de erforderliga
beloppen komma att stiga i mycket hög
grad. Under den gångna tiden •— sedan
bidraget beslöts i fjol och till någon gång
i vintras — ha utbetalts 273 486 kronor.
Av detta belopp har Stockholms stad
fått ungefär hälften eller 138 000 kronor.
Återstoden fördelar sig på ett tjugofemtal
städer och några enstaka andra kommuner.

Jag tror inte, att det är någon lämplig
form av subvention, om den kommer
att tillämpas så pass godtyckligt som
skett, och över huvud taget voro vi i fjol
inom samtliga borgerliga partier ganska
eniga om att man inte borde införa den
här formen av bidrag. Då var även folkpartiet
med på avslag. Men i år ha dess
representanter blivit så förtjusta i den,
att de ha svalt den med hull och hår,
vilket vi inte ha kunnat förmå oss till
att göra.

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 4o

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 6).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Trekronorsbidraget är ju behovsprövat
och utgår till familjer som bebo
av kommunen förvaltade bostäder eller
av allmännnyttiga bostadsföretag ägda
fastigheter. Trekronorsbidraget bereder
möjlighet för de ekonomiskt sämst lottade
familjerna att få något så när hyggliga
bostäder, och det är därför som vi
inte ha kunnat reflektera på högerns förslag
om att slopa detta bidrag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med
6 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212 punkten
XIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 0 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 33.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten XIV.

I propositionen nr 235 till förra årets
riksdag hade förutsatts, att frågan huruvida
familjebostadsbidrag borde utgå
till familjer i redan befintliga lägenheter
skulle upptagas till prövning vid
1948 års riksdag. I förevarande proposition
hade förordats, att bidragsgivningen
tills vidare skulle begränsas till
att endast avse familjer i ny- och ombyggda
hus. Departementschefen hade
emellertid ansett, att frågan om utvidgning
av bidragsgivningen borde bli föremål
för förnyad prövning, så snart
det statsfinansiella läget ansåges medge
det.

I motionen II: 578, av herr Ståhl, hade
förordats, att bidrag skulle utgå till
barnrika familjer i redan befintliga lägenheter.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande
frågan om familjebostadsbidrag till familjer
i redan befintliga lägenheter, med
avslag å motionen II: 578 i denna del,
godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts.

Herrar Johan Bernhard Johansson och
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Sundelin, Malmborg i Skövde,
Holmström och Birke hade enligt en vid
utlåtandet avgiven, med 7 betecknad reservation
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

46 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

att riksdagen måtte, beträffande frågan
om familjebostadsbidrag till familjer i
redan befintliga lägenheter, med avslag
å motionen II: 578 i denna del, godkänna
vad reservanterna anfört.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Här rör det sig om huruvida familjebostadsbid/ragen
skola begränsas till familjer
i ny- och ombyggda hus eller om
de skola avse även familjer i redan befintliga
bostäder. Utskottsmajoriteten föreslår,
att de skola få tillämpas på hus,
som ha blivit färdigställda efter den 1
juli 1946. Man bör vara försiktig, tycker
jag, med sådan här retroaktiv tillämpning.
Då de äldre husen faktiskt varit
billigare att uppföra och inte motivera
ett sådant bidrag på samma sätt som
de sist byggda och dyraste husen, ber
jag få yrka bifall till reservationen nr
7), och jag ber herrar folkpartister att
därvidlag följa oss.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Här föreslås på grund av en motion
en utvidgning av bidragsgivningen.
Utskottet anser, att det är rimligt, att
alla de, som bo i berörda hus som ha
uppförts efter den 1 juli 1946 — om familjerna
i övrigt äro berättigade till bidrag
— då principerna för denna verksamhet
godtogos, skola få familjebostadsbidrag.
Vi anse det vara en riktigare
gräns än den som Kungl. Maj:t har
uppställt, och det framgick också av departementschefens
anförande för en
stund sedan, att han accepterar utskottets
gränsdragning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Jag anser,
att Kungl. Maj :t bör få allt det stöd som
Kungl. Maj :t kan erhålla, och därför yrkar
jag bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som

innefattades i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten AV.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XVI.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande
bränslebidragens storlek, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen II:
559, av herr Kempe m. fl., såvitt densamma
behandlade denna fråga, godkänna
vad utskottet förordat.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»Utskottet upptager härefter till behandling
frågan om grunder för beräkning
av bränslebidragets storlek.

Det synes utskottet uppenbart, att det
föreslagna bidraget i många fall skulle
bli avsevärt mindre än enligt för innevarande
budgetår utgående bidrag. Utskottet
anser det lämpligt, att fr. o. m.
nästa budgetår samma bestämmelser
skola gälla för beräkning av bränslebidrag
beträffande såväl tidigare uppförda
hus som efter den 1 januari 1948 inflyttningsfärdiga
hus. Starka skäl tala därvid
för att bidraget utgår med fast belopp
per lägenhet, nämligen dels att bidrag
skall utgå till familjer i hus, förvaltade
av enskilda, dels att intresset
att hålla bränslekostnaderna nere bör
stödjas. Utskottet har under hänsynstagande
till den under senare tid inträdda
stegringen av bränslepriserna ansett
att möjlighet bör finnas att för nästa
budgetår medgiva, att bränslebidrag får
utgå med belopp, något överstigande de
av förra årets riksdag fastställda. Utskottet
föreslår därför, att beträffande
familjer, vilka åtnjuta familjebidrag eller
familj ebostadsbidrag, skall beviljas
bränslebidrag under nästa budgetår med
högst 175 kronor i södra och mellersta
delarna av landet samt 200 och 225 kronor
i norra delarna av landet. Dessa bi -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

drag böra jämväl kunna utgå till familjer
i enfamiljshus, dock att bidragen beträffande
egna hem, till vilka för närvarande
utgår bidrag med 75 kronor i de
södra och mellersta delarna av landet
samt 100 och 125 kronor i de norra delarna
av landet, böra utgöra högst 125,
150 resp. 175 kronor. Inom den sålunda
angivna ramen bör Kungl. Maj:t fastställa
grunderna för beräkning av bränslebidrag.

Utskottet kan alltså icke biträda förslaget
i motionen II: 559, att bränslebidraget
skall dyrortsgraderas och höjas så,
att summan av familjebostadsbidrag och
bränslebidrag kommer att uppgå till
samma belopp som nu utgående familjebidrag,
däri inräknat bränslebidrag enligt
gällande bestämmelser.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
8 betecknad reservation hade herrar Johan
Bernhard Johansson, Gränebo,
Mannershantz och Heiding, fröken Andersson
samt herrar Sundelin, Malmborg
i Skövde, Bubbestad, Pettersson i Dahl,
Holmström och Birke ansett,

dels att de stycken i utskottets yttrande,
som började med orden »Det synes»
och slutade med orden »gällande bestämmelser»,
bort hava följande lydelse:

»Utskottet anser att samma grunder
böra tillämpas vid beräkning av bränslebidrag
beträffande såväl familjer som
redan erhållit familjebidrag som familjer
som efter den 1 juli detta år erhålla
familjebostadsbidrag. Utskottet anser de
av Kungl. Maj :t föreslagna bestämmelserna
om bränslebidrag till sistnämnda
familjer lämpliga och förordar därför
att dessa skola tillämpas beträffande
samtliga familjer till vilka under nästa
budgetår utgår familjebidrag eller familjebostadsbidrag.
Utskottet avstyrker
alltså det i motionen 11:559 framlagda
förslaget, att bränslebidraget skall dyrortsgraderas
och höjas så, att summan
av familjebostadsbidrag och bränslebidrag
kommer att uppgå till samma belopp
som no utgående familjebidrag,
däri inräknat bränslebidrag enligt gällande
bestämmelser.»;

dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, beträffande bränslebidragens
storlek, med bifall ill Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
II: 559, såvitt densamma behandlade
denna fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i vad det avsåge
ny- och ombyggda lägenheter samt i övrigt
bifalla vad reservanterna föreslagit.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Reservanterna ha velat stödja Kungl.
Maj :ts förslag rörande bränslebidragen.
Utskottsmajoriteten har föreslagit att
höja de nuvarande beloppen -— 125, 150
och 175 kronor -— med 50 kronor till
175, 200 respektive 225 kronor. Man har
motiverat höjningen med att det såsom
statsrådet nämnde här har framgått av
utredningar, gjorda på senare tid, att
bränslekostnaderna ha blivit så mycket
högre. De »på senare tid» gjorda utredningarna
ha verkställts av Stockholms
stad. Där har herr Set Persson lyckats
få upp bränslekostnaderna till mycket
höga siffror. Det har nämligen framgått,
att de faktiskt skulle överstiga 7 kronor
per kvadratmeter lägenhetsyta, såsom
herr Ohlon nämnde.

Man bör inte uppmuntra ett sådant
slöseri. I dessa bränslekostnader räknar
man med allt möjligt utöver själva bränslepriset
— till exempel slagghämtning
och andra diskutabla poster. Vidare bero
ju kostnaderna mycket på hur pannor
m. m. skötas, och man får inte driva
en sådan ekonomisk politik, att ju
sämre en sak skötes, desto mera subvention
blir det.

Jag tror för min del att Kungl. Maj:t
denna gång har handlat förståndigt, då
man har ändrat de tidigare reglerna för
beräkningen. Bränslebidraget skulle förut
stå i proportion till en viss procent
av kostnaderna, men nu har man fixerat
bestämda belopp, och det iir säkerligen
bättre. Därför ha vi anslutit oss till
Kungl. Maj ds förslag. Däremot ha vi inte
velat höja hidragen till vad Kungl. Maj:t
föreslagit. Utskottsmajoriteten har å andra
sidan ansett sig böra förorda detta,
därför att man trott sig kunna påvisa att
bränslebidragen i vissa fall eljest skulle

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

komma att bli sämre än de ha varit enligt
de gamla bestämmelserna. Jag vill
inte bestrida att det kan finnas sådana
fall, men jag anser att man får lov att
finna sig i det, i all synnerhet som det
bara rör sig om små belopp och inkomstförhållandena
under det sista året
dock ha utvecklat sig så, att en eller annan
tia mera i utgifter för bostaden inte
kan spela så stor roll.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 8.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag hoppas att kammarens ledamöter
skriva sig till minnes detta medgivande
från herr Mannerskantz, att
Kungl. Maj :t åtminstone i något fall kan
handla förståndigt.

Nu ha emellertid, såsom departementschefen
också nämnde, vissa undersökningar
gjorts beträffande verkningarna
av det ändrade förslaget i fråga
om bränsletillägget. Där ha vi inom utskottet
kommit till den uppfattningen,
att verkningarna skulle bli ganska orättvisa,
om man strikt följde Kungl. Maj:ts
ursprungliga förslag. Ettdera skulle det
verka hyreshöjande, eller också finge
fastighetsägarna satsa vad som kunde
felas. Det få de kanske i någon mån göra
även enligt utskottsmajoritetens förslag,
eftersom det sannolikt på någon
punkt kommer att bli mindre bidrag för
bränslet än det tidigare har varit.

Nu sade herr Ohlon i sitt första anförande,
att det skulle vara ansvarslöst
att på denna punkt gå längre än vad
Kungl. Maj:t har föreslagit. Jag vill fästa
både herr Ohlons och kammarens uppmärksamhet
på att Kungl. Maj:ts förslag
innebär ett nytt system när det gäller
dessa bränslebidrag. Man skall fixera bidragen
och försöka eliminera nackdelarna
av att man vid beräkningen av
bränslebidragen skall medräkna kostnader
för sådant som askhämtning och
maskinistlöner etc., såsom herr Mannerskantz
nämnde. Då har utskottet, för
att det inte skall bli alltför stor skillnad
mellan de nu utgående bidragen och dessa
fasta bidrag, föreslagit att Kungl.

Maj :t skulle få fullmakt att höja de fasta
bidragen med 50 kronor, till högst 175
kronor i södra och mellersta Sverige
och högst 200—225 kronor i norra Sverige.
Vi ha ansett detta nödvändigt och
ha därför också hemställt om att anslaget
skall höjas. Av den höjning med en
miljon kronor, från 20 till 21 miljoner
kronor, som här föreslås, kommer emellertid
endast en ringa del på bränslebidragen.
Större delen av höjningen beror
på utökningen av möjligheterna att
få bidrag längre tillbaka i tiden, varom
kammaren nyss fattat beslut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag, som också departementschefen
har rekommenderat.

Herr OHLON: Herr talman! Jag skall
be att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och alltså till reservation nr 8.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, sorn därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212 punkten
XVI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 51.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten XVII.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag borde som
allmän regel fastställas, att bidrag endast
kunde utgå till familj i nybyggt hus,
som blivit inflyttningsfärdigt tidigast den
1 januari 1948, samt till familj i ombyggt
hus, där ombyggnadsarbetet avslutats tidigast
vid nyss nämnda tidpunkt. Vissa
undantag från denna regel borde dock
få tillämpas, nämligen beträffande familjer,
som före den 1 juli 1948 erhållit familjebidrag
enligt gällande bestämmelser.

I de likalydande motionerna I: 403, av
herr Einar Eriksson m. fl., och 11:572,
av herr Hedquist in. fl., hade yrkats, att
familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag
skulle kunna utgå till familj i nybyggt
hus, uppfört av kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag, som blivit inflyttningsfärdigt
tidigast den 1 juli 1946.

I motionen 11:559, av herr Kempe m.
fl., hade föreslagits, att familjebostadsbidrag
och bränslebidrag skulle utgå till
familjer, boende i hus, som färdigställts
efter ikraftträdandet av 1942 års tertiärlånekungörelse.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
vidkommande övergångsbestämmelserna
i avseende på familjebostadsbidragen,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:403 och 11:572 samt med

4 Första kammarens protokoll 19 It 8. ,Vr 27.

avslag på motionen II: 559, såvitt nämnda
motioner berörde detta ämne, godkänna
vad utskottet förordat.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I vad det gäller övriga av Kungl.
Maj :t förordade övergångsbestämmelser
anser utskottet, att visst undantag — utöver
de i propositionen angivna — bör
göras från den föreslagna allmänna regeln,
att familjebostadsbidrag endast
skall kunna utgå till familj i nybyggt
hus som blivit inflyttningsfärdigt tidigast
den 1 januari 1948 samt till familj
i ombyggt hus, där ombyggnadsarbetet
avslutats tidigast vid nämnda tidpunkt.
I anslutning till ovannämnda förslag i
motionerna I: 403 och II: 572 föreslår utskottet,
att gränsen beträffande bostäder
som förvaltas av kommun eller allmännyttigt
företag skall sättas vid den 1 juli
1946, varigenom vinnes, att i fråga om
samtliga här förevarande bostäder skola
kunna utgå såväl familjebostadsbidrag
som trekronorsbidrag. Utskottet kan därför
icke biträda yrkandet i motionen II:
559 i denna fråga.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
9 betecknad reservation hade herrar Johan
Bernhard Johansson, Gränebo, Mannerskantz
och Heiding, fröken Andersson
samt herrar Malmborg i Skövde,
Rubbestad, Pettersson i Dahl, Holmström
och Birke ansett, att det stycke i utskottets
yttrande, som började med orden »I
vad» och slutade med orden »denna fråga»,
bort hava följande lydelse:

»I övrigt har utskottet icke funnit anledning
till erinran mot de föreslagna
övergångsbestämmelserna. Utskottet avstyrker
därför de i motionerna I: 403
och II: 572 samt II: 559 föreslagna jämkningarna
i den av Kungl. Maj:t förordade
allmänna regeln, att familjebostadsbidrag
endast skall kunna utgå till familj
i nybyggt hus som blivit inflyttningsfärdigt
tidigast den 1 januari 1948 samt till
familj i ombyggt hus, där ombyggnadsarbetet
avslutats tidigast vid nämnda tidpunkt.
» ;

samt att utskottet bort hemställa, att

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

riksdagen måtte, vidkommande övergångsbestämmelserna
i avseende på familjebostadsbidragen,
med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag på motionerna
1:403 och 11:572 samt 11:559, i
vad nämnda motioner berörde detta ämne,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag fruktar att debatten blir rätt enformig,
men vad skall man göra!

Också i detta fall innebär reservationen
ett försvar av Kungl. Maj:ts ståndpunkt.
Reservanterna ha funnit, att man
kan godtaga Kungl. Maj :ts förslag till
övergångsbestämmelser, men däremot
inte den i den s. k. uppsalamotionen föreslagna
jämkningen, att bidragen skola
gälla bostäder, färdigställda efter den 1
juli 1946. Motiveringen är i detta fall
delvis densamma som jag anfört beträffande
punkt XIV.

•lag ber att få yrka bifall till reservation
nr 9.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag har varit motionär i denna fråga och
har också lyckats få statsutskottet att
tillstyrka motionen.

När nu herr Mannerskantz yrkar på
ett bifall till vad som föreslås i propositionen
och reservationen, vill jag säga
att ett beslut i den riktningen skulle
komma att medföra ganska stora egendomligheter
ute i de kommuner, där beslutet
sedan skulle komma att realiseras.
Jag vet att det finns bostadsföretag ute i
kommunerna, som i mycket god tid planerat
sin bostadsbebyggelse på grundvalen
av de bostadspolitiska beslut, som
fattades av riksdagen år 1946. Man utgick
då självfallet från att hela låne- och
bidragsgivningen slutligen skulle komma
att erhålla den konstruktion, som bostadssociala
utredningen på sin tid hade
uppdragit i sin utredning. Till följd

av att de bostadspolitiska besluten kommit
att fördelas på olika år, har emellertid
hela denna konstruktion på sitt
sätt blivit snedvriden. Om man nu inte
följer utskottets förslag, skulle det egendomliga
förhållandet komma att uppstå
att kommuner, som ha planerat ett större
sammanhängande bostadsområde,
kunna bli ur stånd att lämna familjebostadsbidrag
till en familj, som haft förmånen
att flytta in i ett hus inom detta
bostadsområde någon månad före den 1
januari 1948, medan däremot familjebostadsbidrag
skulle kunna lämnas till en
familj, som flyttat in något senare i
en lägenhet i samma bostadsområde. Å
andra sidan skulle också den förra familjen
vara berättigad att erhålla det
s. k. trekronorsbidraget.

Reservationens förslag skulle alltså leda
till ett sådant virrvarr att jag tycker
att herr Mannerskantz — som så ofta,
och många gånger med rätta, påpekar
nödvändigheten av rationella anordningar
för att göra det möjligt för både
kommuner och enskilda att plöja igenom
gällande bestämmelser — borde inse att
man på den här punkten får en bättre
tingens ordning till stånd, om man följer
vad utskottet har föreslagit.

Det är därför, herr talman, som jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag skulle möjligen kunna förstå, om
man kopplar ihop familjebostadsbidraget
med trekronorsbidraget, men man
bör stanna vid den 1 juli 1947, inte vid
den 1 juli 1946. Annars blir resultatet
bara det gamla vanliga, att var man än
drar gränsen, får man en mängd gränsfall.
Vill man bestämma samma tidpunkt
för familjebostadsbidraget som för
trekronorsbidraget, skulle det vara logik
i det, men annars blir det inte någon
förbättring.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Det förhåller sig så, herr Mannerskantz,
att familjer som flyttat in i en fastighet,

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 51

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

som uppförts av kommun eller allmännyttigt
företag och som blivit inflyttningsfärdig
efter den 1 juli 1946, kunna
erhålla trekronorsbidraget.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punklen
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
avgivna, med 9 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna XVIII—XXI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XXII.

Beträffande fördelningen av bostadsbyggandet
mellan olika delar av landet
hade departementschefen räknat med att
drygt 40 000 lägenheter skulle uppföras
i orter med bostadsbyggnadskvot och ca
15 000 lägenheter i landets övriga delar.

I de likalydande motionerna I: 154,
av herrar Tjällgren och Gränebo, och II:
264, av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl.,
hade anförts uppgifter om bostadsbyggandets
fördelning mellan landsbygd och
stadssamhällen, vilka enligt motionärernas
uppfattning visade, att landsbygden
missgynnats.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande fördelningen
av bostadsbyggandet på landsbygd
och stadssamhällen, godkänna vad
utskottet i anslutning till departementschefens
anförande i statsrådsprotokollet
uttalat.

Enligt eu vid utlåtandet avgiven, med
10 betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Mannerskantz och Hdding, fröken Andersson
samt herrar Rubbestad, Pettersson
i Dahl, Holmström och Birke ansett,
att utskottet bort uttala, att ombyggnad

samt förbättring och upprustning av befintliga
bostäder på landsbygden borde
under den närmaste tiden givas största
möjliga omfattning. I enlighet härmed
hade reservanterna ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, beträffande
fördelningen av bostadsbyggandet
på landsbygd och stadssamhällen,
godkänna vad reservanterna anfört i anslutning
till motionerna I: 154 och II:
264.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det gäller här förhållandet mellan bostadbyggandet
på landsbygden å ena sidan
och i städer och tätorter å den
andra.

Att det råder sådan brist på bostäder
i städer och tätorter, beror väl inte bara
på den omständighet, som socialministern
tidigare i dag har anfört, nämligen
att äktenskapsfrekvensen har stegrats så
avsevärt, utan det är ju också på det sättet,
att människorna söka sig in till städer
och tätorter och lämna landsbygden
åt sitt öde. Jag skulle därför tro att det
är lämpligt att man ser till, att det inte
för bostadsfrågans skull blir besvärligare
att bo på landsbygden än i städer och
tätorter.

Det är därför vi reservanter i detta
fall ha önskat ett uttalande om att man
vid byggnadsregleringen och kvottilldelningen
skall tillse, att landsbygden inte
blir missgynnad, något som i vissa fall
kan sägas ha varit förhållandet. Det är
inte enbart av ondo, om bostadsförhållandena
i Stockholm och storstäderna
över huvud taget iiro besvärliga, ty det
kan ju leda till att folk drar sig för att
flytta dit. Och det är för Sveriges land
inte något önskemål, att storstäderna
skola tillväxa och de mindre städerna
och landsbygden stagnera. Myndigheterna
i Stockholm önska ju också, att befolkningen
här inte skall ytterligare ökas,
då tillväxten drar med sig svårlösta trafikproblem
och problem av annat slag.
Det är bättre att man ger människorna
naturliga förutsättningar för att skapa

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

sig en god utkomst på landsbygden och
i de mindre städerna och tätorterna. Och
därvid bör enligt vår mening också bostadsfrågan
spela en roll.

Detta är vad som åsyftas med reservationen
på denna punkt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 10.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Utskottets utlåtande lägger inga
som helst hinder i vägen för att exempelvis
uppföra bostäder på landsbygden i
syfte att möjliggöra industriens lokalisering
dit.

Man kan naturligtvis alltid tvista om
var det sämsta bostadsbeståndet finns,
om det är bostäderna i slumkvarteren eller
de backstugor, som ännu finnas kvar
här och var ute på landsbygden. Men
detta blir ju ändå bara en diskussionsfråga.

De riktlinjer för arbetet på detta område,
som här ha dragits upp, äro icke
avsedda att tillämpas strikt, utan ge möjligheter
till utvidgningar åt det ena eller
andra hållet. Utskottets mening är, att
det bör råda elasticitet i detta fall.

Då utskottets förslag alltså ger möjlighet
till den rörelsefrihet som är nödvändig,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Detta är en mycket betydelsefull
fråga. Den bör ses i sammanhang
med inflyttningen från landet till
städerna, och det är ju allmänt omvittnat
att detta är ett samhällsproblem av
stor betydelse. Skall inflyttningen till
städerna fortgå i samma takt som nu,
kommer väl resultatet slutligen att bli en
avfolkning av landsbygden. En bidragande
orsak härtill måste självfallet vara
att man genom understödjandet av bostadsbyggandet
i städerna ger folk större
möjlighet att flytta dit.

Statsrådet Möller har gjort åtskilligt
för att förbättra bostadsförhållandena för
stora delar av vårt folk. Men statsrådet
har därvid huvudsakligen tillgodosett
städernas befolkning, som ansetts ha svå -

rast att få bostäder. På landsbygden har
det kanske inte varit så ont om bostäder,
och därför har det inte ansetts lika
påkallat att förbättra bostäderna där. Men
härigenom har ju skillnaden i bostadsstandard
mellan stad och land blivit
större, vilket i sin mån bidrager till avflyttningen
från landet.

Ju starkare strömmen av människor
från landsbygden in till städerna blir,
desto större behov har man där av arbetskraft.
Det går åt mycket folk för att
bygga alla de nya bostäderna och för att
bygga ut nya stadsdelar med allt vad
därtill hörer: vägar, vattenledningar

o. s. v. Under en högkonjunktur flytta
människorna gärna in till städerna, men
då konjunkturen vänder och det blir
mera ont om arbetstillfällena, är det inte
lika lätt att skaffa sin utkomst i städerna.

Statsmakterna böra vid sina åtgärder
i allmänhet ge akt på dessa förhållanden
och tillse, att också landsbygden främjas.

Jag anser att de medel, som riksdagen
anslår för bostadsbyggande och bostadsförbättringar,
i alltför hög grad ha kommit
städerna till godo och att landsbygden
i stor utsträckning varit försummad.
Detta ha vi också från vårt håll gett uttryck
åt vid flera tillfällen, senast i en
motion väckt vid början av denna riksdag.
I reservationen till denna punkt i
utskottsutlåtandet framföra vi också
denna vår mening. Vi anse det angeläget
att bostäderna på landsbygden förbättras
i samma mån som i städerna och att åtgärder
vidtagas för att hejda folkavtappningen
därifrån. Om en lågkonjunktur
inträder kan det uppstå svårigheter för
stadsbefolkningen men då kanske det inte
blir så lätt att vända strömmen.

Även om det i och för sig är erkännansvärt,
att man nu gör ansträngningar
för att skaffa goda bostäder åt människorna,
så bör bostadspolitiken vara
så avvägd att befolkningen i sin helhet
främjas på likvärdigt sätt och att icke
de, som bo på landsbygden bli eftersatta.

Numera ställas så stora krav på de
bostäder som byggas, att man kan fråga

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 53

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

sig: Mäkta vi — hur önskvärt det än kan
vara — åstadkomma en sådan standard
på bostäderna i allmänhet? Resultatet
kan bli, att om vissa få det bra, kunna
andra återigen få det sämre. Se vi bostadspolitiken
ur hela nationens synpunkt,
måste vi därför kanske säga oss,
att verkningarna inte ha varit odelat
gynnsamma.

Jag har sålunda inte ansett mig kunna
biträda utskottets förslag på denna
punkt utan tillsammans med åtskilliga
andra ledamöter av utskottet i reservation
framfört ett särskilt förslag.

Och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen nr 10 i utskottets
utlåtande.

I herr förste vice talmannens yttrande
instämde herr Niklasson.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
kan i stort sett instämma i herr förste
vice talmannens betänkligheter mot den
uttunning av befolkningen på landsbygden,
som sker genom inflyttningen till
städer och andra tätorter.

Att jag likväl i detta fall har kunnat
biträda utskottets hemställan beror därpå,
att jag nog i stort delar utskottets
uppfattning, då utskottet säger att det
»hyser den meningen, att det icke är
rimligt att frågan om åtgärder för att
hejda befolkningsuttunningen på landsbygden
löses genom en begränsning av
bostadsbyggandet inom tätorterna». Man
skall inte söka lösa landsbygdens problem
exempelvis när det gäller bostäder
genom att skapa svårigheter för tätorternas
befolkning. Jag tror, att man
skall försöka komma till rätta med landsbygdens
problem på helt andra vägar.

Jag anser också att utskottets uttalande,
såsom herr Gustaf Karlsson här har
påpekat, inte absolut fastslår den satsen,
att tätorterna skola i alldeles särskild
grad gynnas. .lag vill uttala den förhoppningen,
att man vid fördelningen
av bostadskvoterna också skall taga tillbörlig
hänsyn till landsbygdens behov.

•lag bar, herr talman, intet annat yr -

kande än om bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Näslund.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 10 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212 punkten
XXII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 10 betecknade reservationen.

Då emellertid herr förste vice talmannen
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och hefunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 37.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

54 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Punkten XXIII.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

I detta moment hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
vad utskottet förut under XVI och XVII
hemställt samt med avslag å motionerna
I: 154 och II: 264, I: 405 och II: 571 samt
II: 559, i vad nämnda motioner avsåge
beloppet av ifrågavarande anslag,(till Hyresrabatter
för mindre bemedlade, barnrika
familjer för budgetåret 1948/49 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 21 000 000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
11 betecknad reservation hade herrar
Gränebo, Heiding, Sundelin, Malmborg
i Skövde, Rubbestad och Pettersson i
Dahl ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna 1:
154 och 11:264, 1:405 och 11:571 samt
II: 559, i vad nämnda motioner avsåge
beloppet av här ifrågavarande anslag,
till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer för budgetåret 1948/49
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 000 kronor.

Enligt en annan, med 12 betecknad
reservation hade herrar Johan Bernhard
Johansson och Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Holmström och Birke
ansett, att utskottets yttrande bort lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom motionerna I:
405 och 11:571 samt med avslag å såväl
motionerna I: 154 och II: 264 som motionen
11:559, i vad nämnda motioner avsåge
beloppet av ifrågavarande anslag,
till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer för budgetåret 1948/
49 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 15 000 000 kronor.

Beträffande hyresrabatter för mindre
bemedlade, barnrika familjer hade slutligen
vid utlåtandet anmälts en med 15
betecknad reservation av herr Karl Andersson,
vilken dock ej antytt sin mening.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation nr 11, som jag jämte
ett par andra ledamöter fogat till utskottets
utlåtande och som går ut på bifall
till Kungl. Maj :ts förslag.

Tyvärr ha i utskottets utlåtande ett
par ord bortfallit i reservationens motivering,
varför jag ber att få göra en
rättelse. Texten överst på s. 41 skall lyda:
»Med hänsyn till vad utskottet ovan
anfört anser sig utskottet icke böra biträda
de begränsningar av medelsanvisningen,
som förordats i förstnämnda fyra
motioner. Utskottet anser sig å andra
sidan ej heller böra tillstyrka ett högre
anslag än Kungl. Maj:t äskat.»

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Under hänvisning till vad jag tidigare
har yttrat och under åberopande
av att departementschefen har rekommenderat
kammaren att godkänna utskottets
förslag ber jag att få yrka bifall
till detsamma.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag har i slutet av föreliggande
utlåtande antecknat en blank reservation.
Den avser anslagsfrågan under denna
punkt.

Jag har inte tidigare yttrat mig, när
det gällde grunderna för bränslebidraget,
och avstod även från att rösta på
den punkten. Det är uppenbart, synes
det mig, att utskottet hade kunnat föreslå
ändrade grunder för beräkning av
bränslebidragen utan att därför behöva
höja anslagssumman. Jag har inom utskottet
velat biträda Kungl. Maj:ts förslag
beträffande anslagets storlek. Det
förhållandet att Kungl. Maj :t har frångått
sitt ursprungliga förslag föranleder
icke mig att i detta fall ändra uppfattning.
Var det vid propositionens avläm -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

nande angeläget att iakttaga återhållsamhet,
borde det vara minst lika angeläget
att göra det här i dag. Då min uppfattning
beträffande bränslebidraget inte
heller sammanfaller med den mening,
som företrädes av reservanterna under
punkt XVI, har jag inte kunnat förena
mig med dessa reservanter.

Jag ämnar, herr talman, inte framställa
något särskilt yrkande, utan ber endast
att få meddela, att jag kommer att
rösta för den av herr Gränebo m. fl. avgivna
reservationen nr 11.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna punkt och följande gälla anslag,
som äro direkta konsekvenser av det beslut,
som kammaren förut har fattat. Jag
kan därför icke nu yrka bifall till reservationen
nr 12, vari hemställes om
ett anslag av allenast 15 000 000 kronor,
ty kammaren har ju beslutat andra grunder
för bidragets utgående och även tagit
med tvåbarnsfamiljer. Med det beslut,
som kammaren har fattat, torde det
komma att behövas 21 000 000 kronor.
Jag är därför även förhindrad att rösta
för herr Gränebos reservation. I och
med att kammaren har intagit sin ståndpunkt
i fråga om bidragsgrunderna,
måste vi också finna oss i att de pengar
komma att gå åt, som vi inom utskottet
ha räknat ut komma att behövas. Det
torde inte vara möjligt att göra en bättre
beräkning, och jag har i varje fall
ingen anmärkning att göra mot beräkningen
som sådan.

Detta gör, herr talman, att jag under
denna punkt icke ämnar ställa något yrkande
eller delta i omröstningen.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
•lag vill bara påpeka, att det här rör
sig om ett förslagsanslag. Det blir således
inte det belopp, som i verkligheten
kommer att åtgå, som här beviljas,
eftersom det är sannolikt att det med
hänsyn till de ändrade bidragsgrunderna
kommer att erfordras större belopp
än vad Kungl. Maj :t föreslagit.

.lag är förvånad över att herr förste
vice talmannen tycker, att anslagssum -

man är en så viktig fråga, vilket den
omöjligen kan vara. Om anslaget sättes
till 21 000 000 kronor och hela summan
inte skulle åtgå, medför det bara, att
budgetutjämningsfonden kommer att
förstärkas med överskjutande medel.
Blir å andra sidan anslaget 20 000 000
kronor och det kommer att gå åt mer
pengar, behöver man bara ta det erforderliga
beloppet ur budgetutjämningsfonden.
Det praktiska resultatet blir precis
detsamma vilket anslagsbelopp som
riksdagen här beslutar.

Jag måste emellertid understryka, vad
som redan har sagts, att om kammaren
har beslutat ändrade grunder för bidragens
utgående, måste kammaren också
ta de ekonomiska konsekvenserna härav.
Det går inte att låtsas, som om det
inle skulle medföra några konsekvenser,
vilket det ju uppenbarligen gör.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag vill bara säga till herr
statsrådet Möller, att jag inte anser denna
fråga om anslagets storlek vara så
synnerligen viktig. Under denna punkt
bar jag dock jämte några andra ledamöter
vid utskottsbehandlingen avgivit
en reservation. Första kammaren har
visserligen i fråga om bidragsgrunderna
godkänt utskottets förslag, vilket medför,
att det torde komma att erfordras
21 000 000 kronor. Men jag känner inte
till huruvida andra kammaren ännu har
fattat ett liknande beslut. Så länge andra
kammaren inte har fattat enahanda
beslut, är frågan ännu icke avgjord. Det
är inte minst av denna anledning som
jag anser mig ha fog för att yrka bifall
till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av
herr Gränebo in. fl. avgivna, med 11 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Mom. c).

I förevarande moment hade utskottet.
på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungi. Maj :ts
förslag och med avslag å motionerna I:
154 och 11:264 samt 1:405 och 11:571,
i vad nämnda motioner berörde ifrågavarande
anslag och ej behandlats under
XIII, till Särskilda bostadsrabatter för
budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

Herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz och Heiding, fröken
Andersson samt herrar Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Holmström och Birke
hade enligt en med 13 betecknad reservation
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 154 och II: 264 samt I: 405 och II: 571,
i vad nämnda motioner berörde denna
anslagsfråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om medelsanvisning till särskilda bostadsrabatter.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Kammaren har redan fattat beslut angående
grunderna för trekronorsbidraget.
Det föranleder mig att avstå från att
yrka bifall till den av oss under denna
punkt avgivna reservationen, vari hemställes,
att det av Kungl. Maj:t äskade
beloppet för detta ändamål icke skulle
beviljas. Det ligger visserligen något i
vad herr förste vice talmannen här sade
om att frågan inte är avgjord, förrän
andra kammaren har fattat sitt beslut,
men jag förmodar, att det inte skulle
tjäna mycket till att här försöka driva
den linjen, att vi inom första kammaren
kunna besluta en sak i fråga om grunderna
för anslagets utgående och något
annat beträffande anslagets storlek. Jag
avstår därför, herr talman, från att framställa
något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
momentet hemställt.

Mom. d) och e).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna XXIV och XXV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XXVI.

I denna punkt,hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte lämna utan åtgärd
vad i motionerna 1:405 och 11:571 anförts
angående uppförande av bostadshus
i städernas äldre, centrala delar.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
14 betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson och Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar
Holmström och Birke ansett, att utskottets
motivering bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under förevarande
punkt hemställa, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna i anledning av motionerna
I: 405 och II: 571 anfört angående
uppförande av bostadshus i städernas
äldre, centrala delar.

I den av reservanterna föreslagna motiveringen
hade anförts, att utskottet i
anslutning till vad som uttalats i motionerna
1:405 och 11:571 ville framhålla,
att utskottet funne det angeläget att
grunderna för byggnadstillståndsgivningen
ändrades på sådant sätt, att bostadshus
i framtiden kunde uppföras i de
äldre, centrala delarna av städerna i väsentligt
större omfattning än som för
närvarande vore fallet.

Herr ANDERSON, GUSTAF IWAR:
Herr talman! Även om det inte kan bereda
kammaren något särskilt stort nöje
ber jag att få byta av herr Karlsson i
Munkedel och säga några ord till försvar
för utskottets ståndpunkt.

Den vid denna punkt avgivna reservationen
bygger på den tidigare omnämnda
högermotionen. Motionärerna gå, när
det gäller sanering av städernas äldre,
centrala delar, att stycke längre än vad
både Industriförbundets byggnadsdele -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

gation och bostadssociala utredningen ha
gjort. Det låter mycket förnuftigt att
säga, att vi skola sanera i de äldre, centrala
delarna av städerna, men tro herrar
motionärer, att ni därigenom kunna
åstadkomma billigare hyror? Det är nog
rena önsketänkandet.

Även om man inte skulle behöva lägga
alltför stor vikt vid kulturhistoriska synpunkter,
måste jag vidare varna för att
gå alltför hårt fram i fråga om den äldre
bebyggelsen i städernas centrala delar.

Men låt oss lämna åt sidan hänsynen
till eventuella propåer ifrån riksantikvarieämbetet,
med vilket jag under senare
år har haft en ganska livlig kontakt, och
i stället se saken från rent praktiska synpunkter.
Vid sanering i äldre stadsdelar
visar det sig ofta, att tomterna äro för
små, varför det måste bli ny tomtindelning
och nya stadsplaner. Då kopplas
byggnadsstyrelsen in, och man måste
följa byggnadsförordningens bestämmelser.
Det är heller inte tillåtet att bygga
hur höga hus som helst. Vill man bygga
höga hus, måste gatorna breddas, vilket
kanske inte blir billigare än att anlägga
nya gator i ytterområdena. Men frånsett
dessa besvärligheter vill jag fråga motionärerna,
vilka som skola betala de
upptrissade markpriserna. Skola de höga
markpriserna få slå igenom i hyressättningen,
eller är högern villig att medverka
till en lagstiftning, som från ekonomiska
synpunkter möjliggör sanering
av äldre stadsdelar? Nu anse motionärerna
tydligen, att det skall inredas kontors-
och affärslokaler i bottenvåningarna
till de nybyggda husen, varigenom
bostadshyrorna i de övre våningarna
skulle kunna hållas nere. Motionärerna
synas resonera som så, att en affär alltid
kan bära höga hyror. Men det beror
väl på om det finns många affärer i samma
bransch eller andra faktorer som
nedpressa affärsinnehavarens inkomster.
För övrigt existerar det ju något som
heter nyetableringskontroll. .lag vill ge
motionärerna det rådet, vilket jag gjorde
redan i statsutskottet, att försöka starta
en ny affär, exempelvis i järnbranschen.
Då komma de nog att få se hur
svårt det är att skaffa fram varor, så aft

man har något att sälja i den nya butiken.

För min del är jag mycket intresserad
av det problem, som motionärerna här
ha berört. Jag har med stort intresse
läst den utredning, som Industriförbundet
har gjort och som innehåller en hel
del förnuftiga synpunkter. Men jag måste
samtidigt säga mig, att det icke är ett
dagsaktuellt intresse att på av motionärerna
föreslaget sätt börja sanera i städernas
äldre centrala delar. Förutsättningen
för denna sanering är ju såsom
jag redan har nämnt, att affärslokaler
skulle inredas i de nya husens bottenvåningar.
Vi ha faktiskt under rådande svåra
bostadsbrist viktigare saker att bygga
än affärslokaler.

Med vad jag här har anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är ingen mening i att som herr Anderson
i Arboga här gjorde räkna upp
alla hinder och besvärligheter, som möta
när det gäller att få till stånd ny bebyggelse
inom de gamla kåkkvarteren i
städernas centrala delar. Svårigheterna
äro förvisso varken få eller små. Men
herr Anderson i Arboga torde inte känna
till förhållandena i så många andra
städer än Arboga. Faktum är att det i
många städer i vårt land, särskilt i halvstora
städer, ofta finns stora tomter mitt
inne i det centrala cityområdet, på vilka
det kanske blott ligger en liten stuga.
Många av dessa tomter komma säkerligen
att vid en sanering bebyggas av
ägarna själva, varför det i dylika fall
icke kan bli tal om någon tomtspekulation.
Om man för uppförande av ett
nytt hus behöver inköpa mark från en
granntomt, inträffar det visserligen
ibland, att vederbörande säljare begär
ett högt pris för sin mark, men det betyder
i det stora hela inte så mycket.
Tomtkostnaden spelar nämligen inte alls
den roll för hyrespriset i ett högt hus
som man ofta vill göra gällande.

Många av de hinder, som riksantikvarieämbetet
och byggnadsstyrelsen lägga

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

i vägen för sanering inom äldre stadsbebyggelse,
äro för övrigt redan tidigare
undanröjda. Det stora hindret just nu
ligger, såsom jag händelsevis fått informationer
om, på en helt annan punkt.
Det hindret utgöres nämligen av kungl.
skolöverstyrelsen, som i byggnadsberedningen
har lyckats vinna gehör för den
ståndpunkten, att det numera egentligen
inte får byggas några andra hus än rena
bostadshus. Resten av byggnadskvoten
skall nämligen förbehållas uppförande
av skolor o. s. v. Man kan naturligtvis
förstå, att det ligger i skolöverstyrelsens
intresse att hävda en dylik synpunkt.
Men för städerna, som ha att tänka på
sin framtida utveckling, måste det vara
ytterst ogynnsamt, att varje nytt hus,
som skall byggas, måste förläggas till
ytterområdena. Det drar ju med sig en
hel del kostnader genom att ytterområdena
på detta sätt utvidgas. Även i ytterområdena
måste det för övrigt finnas
butiker för att man skall kunna försörja
de människor, som bo där. Samtidigt
får man i städernas centrala delar icke
inreda de kontorslokaler och butiker,
som behövas där och som i de nya husen
skulle kunna bära upp så stor del
av byggnadskostnaderna, att det kanske
inte skulle behövas några subventioner
alls. I högerns motion förutsättes, att
den föreslagna anordningen skulle medföra
en så stor besparing, att anslaget
till tertiärlån skulle kunna sänkas från
240 miljoner till 200 miljoner kronor.
Jag har dock inte i reservationen tagit
upp denna siffra, ty det är ju svårt att
bevisa, hur stor besparingen skulle bli,
även om jag är övertygad om att beloppet
kommer att bli högst betydande.

Många av de hinder, som herr Anderson
i Arboga här anförde, äro således
redan undanröjda. Felet ligger helt enkelt
hos byggnadsberedningen och i de
nuvarande reglerna för tillståndsgivningen.
Därmed lär det, enligt informationer
från s. k. välunderrättad källa,
hänga ihop på det sätt, som jag här anfört.

Om man inom byggnadsberedningen
kunde ta hänsyn till de synpunkter, som
framförts i motionen och reservationen,

vet jag, att man inom byggnadslånebyrån,
den blivande bostadsstyrelsen, skulle
se detta med blida ögon och hälsa en
dylik inställning med tillfredsställelse.
Inte minst med hänsyn härtill ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservation nr 14, som fogats till utskottets
utlåtande. Jag hoppas, att jag inte
skall behöva återkomma ytterligare i
bostadsfrågan.

Herr HAGE: Herr talman! Jag ämnar
inte framställa något yrkande under förevarande
punkt, men jag känner ett behov
av att yttra mig i frågan.

Det problem, som här behandlas —
nämligen att söka åstadkomma ny bebyggelse
i städernas äldre, centrala delar
— är på sätt och vis en nationalekonomisk
angelägenhet. Jag reser varje
dag från min bostad ute vid Midsommarkransen
in hit till staden och passerar
då stora områden nästan ren landsbygd,
där ingen bebyggelse har skett.
Jag kan inte underlåta att göra den reflexionen,
att det både nationalekonomiskt
och privatekonomiskt måste vara
fördelaktigare att — innan man inriktar
sig på att åstadkomma en bostadsbebyggelse
långt utanför städernas centrum
— först bebygga dylika områden
närmare staden. Tomterna inne i staden
äro visserligen ofta mycket dyra,
varför tomtkostnaderna i allmänhet bli
billigare, om man bygger ett hus i ytterområdena.
Men skillnaden i tomtpris
uppväges av att hyresgästerna i ett hus
i ytterområdena måste räkna med en
ständigt återkommande utgift för bussoch
spårvagnsresor in till staden. Med
bostadsbyggandet i städernas utkanter
följa även många andra besvärligheter.
Om man skulle försöka att beräkna, vad
den tidsförlust — som de medborgare,
som måste bo i ytterområdena, varje
dag göra genom att de behöva offra tid
på buss- och spårvagnsresor — nationalekonomiskt
betyder för hela landet,
skulle man säkerligen komma fram till
högst avsevärda belopp. Även ordnandet
av buss- och spårvagnskommunikationer
till ytterområdena, framdragande av led -

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 59

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

ningar för belysning, vatten o. s. v. medföra
dryga kostnader, som på ett eller
annat sätt måste läggas på de medborgare,
som bo i ytterområdena. Dessa
människor — och för övrigt hela nationalhushållet
— skulle i stor utsträckning
ha varit besparade dessa utgifter,
om de hade kunnat bosätta sig i städernas
centrum eller närmare detta.

Det är klart, att man aldrig når idealet,
när det gäller sådana frågor som
denna. Men jag tycker, att vi böra sträva
efter att i någon mån nalkas detta
och således i möjligaste mån försöka att
koncentrera bebyggelsen nära centrum.
Det är en nationalekonomisk uppgift
som har stor betydelse för landet och
produktionen och för att förbilliga de
utgifter, som läggas på medborgarna i
ett samhälle.

Jag har från dessa utgångspunkter
ingenting emot, att man här söker göra
något. Men nu torde väl orsaken till att
betydande områden i städernas centrala
delar ligga obebyggda ofta vara, att det
finns privata tomtägare — vilka vid valen
antagligen rösta med högern — som
nu ligga och tjuvhålla på dessa områden,
i hopp om att så småningom kunna
få så mycket betalt som möjligt för sina
tomter. Det är därför glädjande, att
högern i denna situation rent av tar avstånd
från ett dylikt handlingssätt.

Detta är, herr talman, några synpunkter
som jag har velat framhålla i detta
sammanhang. För min del har jag den
uppfattningen, att det skulle vara lyckligt,
om vi på ett eller annat sätt kunde
få till stånd en utredning om dessa
problem.

Herr ANDERSON, GUSTAF IWAR:
Herr talman! Med anledning av herr Hages
anförande ber jag att få råda honom
att läsa vad bostadssociala utredningen
säger angående saneringen av våra städer.
Han skulle också gärna kunna kosta
på sig att läsa den utredning, som Industriförbundets
delegation har gett ut i
detta ämne. Jag tror inte det skulle skada.
Jag vill minnas att bostadssociala utredningen
räknar med att denna sane -

ring skulle ta minst femton år och kosta
oerhörda belopp. Under våra nu gällande
lagar och bestämmelser går det inte
heller att lösa detta problem, och det var
för den skull jag frågade högermotionärerna,
om de äro villiga att i fortsättningen
medverka till att genomföra denna
sanering.

Herr Mannerskantz lät halvt om halvt
påskina, att jag inte skulle behärska detta
ämne ordentligt utan bara såg det
från min lilla stads synvinkel. Jag ber
att få kvittera artigheten med att säga,
att jag tror att herr Mannerskantz aldrig
har sysslat med dessa spörsmål utom i
riksdagen. Det ställer sig litet annorlunda
när man har fått praktisk erfarenhet
av hela detta frågekomplex.

Herr talman! Jag har själv poängterat,
att jag hyser ett mycket livligt intresse
för saneringsproblemet, men jag kan inte
hålla med om att det är ett dagsaktuellt
intresse. Det är min ståndpunkt i denna
fråga.

Herr HAGE: Herr talman! Bostadssociala
utredningen har jag läst, och jag
har intagit min ståndpunkt på grund av
vad som sagts i den utredningen.

Jag vill tillägga, att det — såvitt jag
kan komma ihåg — föreligger ett kommittéförslag,
som i någon mån sysslar
med huru man skall kunna behärska
denna situation och framtvinga, att sådana
tomter, som det här ar fråga om,
skola komma till användning för bostadsbyggande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard
Johansson in. fl. avgivna, med 14 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

60 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. grunderna för höjning av statstjänstemännens löner.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

214, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1948/49 till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor
;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens uppfostringsanstalter
för sinnesslöa; och

nr 216, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående grunderna för beräkning
av levnadskostnadsindex.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. grunderna för höjning av
statstjänstemännens löner.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 217, i anledning av Kungl.
Maj.ds proposition angående grunderna
för höjning av löner enligt statens löneplansförordning,
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj ds i proposition
nr 276 framlagda förslag och
med avslag å motionerna 11:546 och
584, i vad de avsåge återgång till automatisk
lönerörlighet, besluta,

1) att bestämmelserna i 4 § statens
löneplansförordning skulle träda i kraft
den dag, Kungl. Maj d och riksdagen beslöte; 2)

att för tiden 1 juli—31 december
1948 höjning av belopp, som angåves i
de i 3 § statens löneplansförordning intagna
grundlönetabellerna, skulle ske
enligt samma grunder som under budgetåret
1947/48, dock att procenttalet
för höjningen skulle utgöra 20, därest
pristalet uppgiiige till eller överstege
124;

B. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
besluta,

1) att för tiden 1 juli—31 december
1948 kristillägg skulle utgå enligt samma
grunder som under budgetåret 1947/

48, dock att tillägget skulle beräknas efter
35,0 procent, därest pristalet uppginge
till eller överstege 124; samt

2) att provisoriskt lönetillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1948/49 skulle, i den
mån ej annat föranleddes av riksdagens

1 annat sammanhang meddelade beslut, i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som angåves i 1947 års statsverksproposition
(för flera huvudtitlar
gemensamma frågor), utgå enligt de närmare
föreskrifter, som meddelades av
Kungl. Majd;

C. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
för budgetåret 1948/49 under åttonde
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa

1) till Kristillägg 2 000 000 kronor;

2) till Provisoriskt lönetillägg

2 000 000 kronor;

D. avslå motionen 11:546 i vad densamma
ej behandlats under A.

I motionen II: 584, av herr Senander
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj ds proposition
nr 276, i vad den rörde fastlåsandet av
det rörliga tillägget på statstjänstemannens
löner, och i stället uttala, att den
i löneplansförordningen intagna regeln
om rörligt tillägg borde vinna tillämpning.

Herr ÖHMAN: Herr talman! När riksdagen
år 1946 antog den nya löneplansförordningen
för statstjänarna, mottogs
denna med ganska allmän tillfredsställelse
av de berörda grupperna. Men
denna tillfredsställelse började redan under
1947 förbytas i besvikelse, därför att
övergången till den s. k. automatiska lönerörligheten
enligt bestämmelserna inte
då fick träda i tillämpning. Den uppgörelse,
som finansministern nu har träffat
med styrelserna för statstjänstemännens
huvudorganisationer och som åberopas
som huvudsaklig motivering i föreliggande
proposition, har orsakat ett
mycket utbrett och berättigat missnöje
hos stora grupper av statstjänarna. De ha
litat på att fjolårets uppgörelse, som innebar
en underkompensation på 3 procent
från och med den 1 oktober, skulle

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 61

Ang. grunderna för höjning av statstjänstemännens löner.

vara av tillfällig natur, men genom det
nu föreliggande förslaget permanentas
underkompensationen sannolikt för obestämd
tid framåt. Visserligen förutsättes
i förslaget, att underkompensationen endast
skall kvarstå under andra halvåret
1948, men statstjänarna ha all anledning
befara, att samma argument, som nu anföras
från statens sida, också komma att
anföras, när frågan nästa år på nytt blir
aktuell, och att tillämpningen av bestämmelsen
om automatisk lönerörlighet än
en gång kommer att ställas på framtiden.

Nu är det emellertid — och det vill
jag särskilt understryka — inte bara
statstjänstemännen, som beröras av föreliggande
förslag. Både i propositionen
och i utskottets utlåtande förutsättes ju att
även andra grupper, t. ex. de kommunalanställda,
skola få sina löner reglerade
på samma sätt som nu statstjänarnas,
d. v. s. att de skulle avstå från att kräva
den dyrtidskompensation, som de rätteligen
borde ha. Det förutsättes också, att
alla övriga löntagare skola låta sig vägledas
av statstjänstemännens exempel.
Vad som här försiggår är således ingenting
annat än spelöppningen till ett allmänt
lönestopp. En sådan ekonomisk politik
från statsmakternas sida, som innebär
att staten genom nya och hårda konsumtionsskatter
och genom slapphet i
priskontrollen låter priserna gå i höjden
samtidigt som lönerna låsas fast vid sin
tidigare nivå, leder till en så kraftig sänkning
av levnadsstandarden för de breda
lagren, att de inte kunna och inte heller
ha någon som helst anledning att finna
sig i den.

Det är, herr talman, med anledning
härav, som jag inte kan ansluta mig till
det föreliggande utskottsförslaget utan
ber att få yrka bifall till motionen II: 584.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Detta ärende har till bakgrund det förhållandet,
att riksdagen beslutat att överenskommelser
skola träffas med statstjänstemännens
organisationer. Så har
skett, och sedan är det ju inte mycket att
göra. Herr öhman säger, att vad som försiggår
är förberedelsen till ett lönestopp,

men jag tror inte man kan säga att så
är fallet. Det beror ju på den kommande
utvecklingen. Man kan ju inte tillämpa
den kommunistiska affischparollen »lönerna
upp — priserna ned», ty om man
gjorde det skulle samhället stagnera. Det
skulle faktiskt förutsätta, att det påståendet
vore riktigt att för närvarande en
oerhört stor del av produktionen hamnar
på andra ställen än hos löntagarna,
vilket inte är fallet.

Nu är det föreliggande förslaget ett resultat
av förhandlingarna mellan statstjänstemännens
huvudorganisationer och
representanter för statsmakterna. Jag vet
ju inte för min personliga del hur pass
pressade organisationerna ha varit, men
efter vad jag ryktesvis har hört skall det
inte ha varit så farligt. Jag kan knappast
se att det finns någon anledning för riksdagen
att nu frångå den uppgörelse, som
har träffats. De uttalanden, som utskottet
i övrigt gör, tycker jag nog äro så
pass moderata, att man inte skulle behöva
ha någonting att anmärka mot dem.
Att gå in för nya kompensationsregler
har sina risker i en tid som denna, ty
man kan inte plocka ut detta ärende ur
den allmänna ekonomiska politiken.
Gjorde man det och handlade helt utan
tanke på följderna, undrar jag om det
inte skulle bli så som det ofta blir, att
man stjälpte dem som man säger sig vilja
hjälpa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Bara ett
par ord. Jag tror inte det skulle medföra
så stora risker för stagnation i samhället,
om statstjänarna finge kompensation
för de faktiskt inträdda levnadskostnadsstegringarna
och om andra arbetargrupper
sluppe det lönestopp, som nu på
olika sätt, senast genom uttalandet från
statsutskottets sida, tämligen klart signaleras.
När riksdagen beslöt om den nya
löneplansförordningen, fastställdes att lönerna
skulle regleras automatiskt med
hänsyn till levnadskostnadsindex’ förändring.
De eventuella riskerna av detta
var riksdagen beredd att ta 1946, och jag

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Om dyrortssystemets avskaffande.

tycker det vore konsekvent om man nu
1948 fullföljde vad detta riksdagsbeslut
verkligen avsåg.

Jag vill också understryka, att man
här tydligen i alltför hög grad övervärderar
lönernas roll för prisstegringen.
Jag kan i det sammanhanget stödja mig
på ett tidigare uttalande av finansministern,
som här i kammaren har förklarat,
att man nog har övervärderat lönernas
roll i prisbildningen och att det är andra
faktorer som där spela huvudrollen. Jag
finner därför, herr talman, ingen anledning
att frångå mitt tidigare yrkande,
utan ber att få vidhålla mitt yrkande om
bifall till motion II: 584.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
11:584; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 218, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för bidrag och
lån av statsmedel för anordnande av allmänna
samlingslokaler; samt

nr 219, i anledning av väckt motion
angående anslag för budgetåret 1948/49
till bidrag till Stockholms stadsmission
för viss alkoholistvårdande verksamhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om dyrortssystemets avskaffande.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 220, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande dyrortssystemets
avskaffande.

I två likalydande motioner, väckta
.den ena inom första kammaren av herr
1Xahlund m. fl. (I: 158) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Luttra in. fl. (II: 249), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
angående grunderna för de olika
dyrortsgrupperingarna syftande till
dyrortssystemets avskaffande samt att i
avvaktan härpå ortsgruppernas antal
måtte minskas från fem till fyra.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet yttrat:

»1946 års riksdag beslöt under höstsessionen,
att vid en allmän lönereglering
för befattningshavare i statens
tjänst m. fl. systemet ortsdifferentierade
löner skulle bibehållas. Vidare beslöt
förra årets riksdag vid antagande av
förordning till statlig inkomstskatt, att
systemet med dyrortsgrupperade avdrag
skulle bibehållas. Nuvarande dyrortsgruppering
grundas på den av socialstyrelsen
år 1946 föreslagna prisgeografiska
undersökningen, vilken framvisar
något större olikheter i levnadskostnaderna
än vad som motsvarar spännvidden
mellan högsta och lägsta ortsgrupp
i löneskalan eller skalan för ortsavdrag.

Det finns knappast anledning antaga,
att någon större utjämning av olikheterna
i levnadskostnaderna på de skilda
orterna har inträtt efter den senaste
prisgeografiska undersökningen, i varje
fall göra icke motionärerna gällande att
så skett. Under sådana förhållanden kan
utskottet icke tillstyrka, att riksdagen
redan innan ett år förflutit sedan berörda
lönereglering och skatteförordning
trätt i kraft hos Kungl. Maj:t hemställer
om utredning i motionernas syfte.

Vid senaste dyrortsgrupperingen har
emellertid ett fåtal orter erhållit en mot
förut ogynnsam placering, vilket närmast
betraktats som eu nedflyttning. Utskottet
avser särskilt de orter som förut tillhört
B-ort men som nu placerats i första
ortsgruppen. I de flesta fallen är
det endast ett ringa krontal som skiljer
dessa orter från placering i andra ortsgruppen.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Det synes utskottet önskvärt att en
översyn och en skälighetsprövning företages
beträffande nämnda orters dyrortsplacering,
särskilt som det finnes en
viss grad av osäkerhet i det material
som ligger till grund för dyrortsberäkningarna.

Utskottet hemställer alltså, att riksdagen
må i anledning av motionerna I:
158 och 11:249 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.
»

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz, Heiding,
Rubbestad och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:158 och 11:249 bemyndiga
Kungl. Maj :t att

1) utfärda provisoriska bestämmelser
i syfte att beträffande löner enligt statens
löneplansförordning och statsskatter
helt likställa den lägsta ortsgruppen
med den näst lägsta;

2) medgiva, att av riksdagen maximerade
anslag och anslagsposter finge
överskridas med belopp, motsvarande
de merutgifter, som föranleddes av sistnämnda,
provisoriska bestämmelser.

Herr WAHLUND: Herr talman! Det
skulle vara frestande att i detta sammanhang
uppta en diskussion om de många
frågor, som inrymmas under dyrortsproblemet.
Jag påminner om den debatt,
som nyss i dag fördes om landsbygdens
avfolkning, där alla talare som uppträdde
voro ense om att städernas tillväxt
och flykten från landsbygden voro ett
oting och att flyktingströmmen borde
hejdas. Men det är här som många andra
gånger så, att man bär svårt att gå från
de vackra deklarationernas politik till
handlingens politik. Härtill har man en
möjlighet bland andra just i dyrortsgrupperingsfrågan.
Jag kan också påminna
om den debatt, som vi för några veckor
sedan förde om svårigheten att få ut
tjänstemän på landsbygden. Och jag kan

Om dyrortssystemets avskaffande.

erinra om den diskussion i förra veckan,
där vi från vårt håll hade anledning att
påtala ojämnheten i skattetrycket för
landsbygd och stad; i vissa inkomstlägen
får man i lägsta dyrortsgrupp betala mer
än 50 procent högre skatt än exempelvis
i Stockholm.

Jag skulle kunna tala om dessa och
andra ting, men jag vill inte göra det så
här i brådskan mot slutet av riksdagsarbetet.
Och jag behöver kanske inte heller
göra det, då bondeförbundets inställning
i denna fråga säkert är väl känd för
de ärade ledamöterna av denna kammare.
Dessutom har genom den väckta motionen
och kanske ännu mera genom utskottsbehandlingen
diskussionen i denna
fråga kommit att glida över på, om jag
så får säga, det tekniska planet, med särskilt
intresse för de lägre ortsgrupperna.

Vi motionärer ha med detta utskottsutlåtande
i alla fall vunnit någon liten
framgång. Det går långsamt fram men
det går ändå fram, som det heter. Hela
dyrortsproblemet har ju de sista åren
varit på glid. Jag påminner om hur vi
förra året beslutade införa barnbidrag,
både allmänna och särskilda, som icke
voro dyrortsgrupperade, och hur vi i det
sammanhanget avskaffade dyrortsgrupperingen
i fråga om beskattningen vad
beträffar barnen. Och jag erinrar om att
folkpensionens grundbelopp icke är dyrortsgrupperat,
även om vi där ha ett dyrortsgrupperat
bostadstillägg — på den
punkten vilja vi alltså från vårt håll
åstadkomma en förändring.

Jag vill också påminna om en annan
viktig sak, nämligen att själva tekniken
för dyrortsgrupperingen under den sista
tiden har förbättrats, även om apparaten
fortfarande lider av mycket stora brister,
vartill jag återkommer senare. Framför
allt noterar man med tillfredsställelse, att
de s. k. avståndstilläggen ha inräknats
vid dyrortsberäkningarna, varigenom
alltså landsbygdens folk får någon, om
än obetydlig kompensation för kostnaderna
för resor från landsbygd till stadshygd.
Dessa avståndstillägg ha väl åstadkommit
en del underliga konsekvenser
vad beträffar södra Sveriges landsbygd,
men i Norrland kunna vi konstatera, att

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Om dyrortssystemets avskaffande.

de ha fungerat på det sätt som var åsyftat
och inplacerat Norrlands landsbygd
i dyrortssystemet på ett långt rättvisare
sätt än förut.

I det föreliggande utskottsutlåtandet
säger faktiskt utskottet, och det notera vi
också med tillfredsställelse, att »det finnes
en viss grad av osäkerhet i det material
som ligger till grund för dyrortsberäkningarna».
Utskottet drar i någon
mån konsekvensen av detta uttalande och
säger att det beträffande de kommuner
som förut tillhört B-ort, men som nu placerats
i första ortsgruppen, är skäl att
företa en översyn och skälighetsprövning
av dyrortsplaceringen. Ja, man får
ju glädja sig över det lilla som ges, men
jag förvånar mig i alla fall en smula
över att inte utskottet helt och fullt har
velat ta konsekvenserna av sitt ställningstagande.
Då borde utskottsmajoriteten
ha kommit in på en linje liknande
den som jag föreslog inom dyrortsnämnden.

Jag vill inom parentes påpeka, att dyrortsnämnden
var bunden av ganska snäva
direktiv. Jag framförde emellertid
där ett förslag, som måste vara bekant
för utskottsmajoriteten, eftersom det redovisats
i vår motion, ett förslag om en
automatisk prövning beträffande kommuner,
för vilka socialstyrelsen framräknat
ett krontal mellan 5 275 och 5 325,

5 525 och 5 575, 5 800 och 5 825 eller

6 050 och 0 075 kronor. Principen var
den, att jag ville till särskild prövning
uttaga de kommuner, som ligga inom ett
visst intervall under en gruppgräns i
dyrortssystemet. När nu, som utskottet
erkänner, beräkningarna äro osäkra, bör
man ju granska framför allt de kommuner,
där denna osäkerhet i beräkningarna
har största möjlighet att leda till
en förändring av ortsgruppen.

Jag upprepar, att utskottet sagt, att
det finnes »en viss grad av osäkerhet» i
materialet. Jag vill skärpa detta. Det
material, som ligger till grund för dyrortsgrupperingen,
är i hög grad osäkert,
och för att motivera detta uttalande skall
jag be att få ta några exempel.

Vi kunna ta bostadsposten. För landsbygden,
d. v. s. för de delar av landet

där vi inte ha någon fri bostadsmarknad,
har man, som alla veta, s. k. generella
hvrestal, således fasta hyrestal som gälla
för stora områden av landsbygden. Vid
en gräns mellan två sådana områden kan
det visa sig att det blir hyrestalen som
bestämma dyrortsgrupperingen, och man
kan fuller väl förstå den oro och förvåning,
som uppkommer i bygderna, då
man exempelvis märker att kommunerna
på ena sidan om en länsgräns råkar
komma i ortsgrupp 1 och kommunerna
på den andra sidan i ortsgrupp 2, bara
för att de ligga på olika sidor om gränsen
och icke på grund av några reella
prisförhållanden.

Jag kan gå vidare och ta bränsleposten,
som är tungt vägande i budgeten.
Där är det priset på ved, som ställer
till trassel. I vedpriset skola nämligen
inräknas också transportkostnaderna för
veden. Därav följer att det redan inom
samma kommun förekommer stora prisvariationer,
som helt enkelt betingas av
avståndet till skogen där veden tas. I
materialet ha vi kunnat konstatera, att
det beror helt på en slump om man vid
prisinsamlingen har fått in ett högre
pris eller ett lägre. I många fall har
man mot instruktionerna helt enkelt
glömt bort att ta med transportkostnaderna.

Jag skulle kunna ta upp andra poster,
t. ex. vitkål. Det är faktiskt så att dyrortsgrupperingen
i många fall har avgjorts
genom priset på vitkål. Nu var
det så olyckligt, att prisinsamlingen för
dyrortsgrupperingen verkställdes vid en
tidpunkt, då det inte fanns någon vitkål
eller i varje fall var brist på vitkål,
och det »bristpris» man vid insamlingen
fick in blev i hög grad regellöst. Det
ledde till en slumpmässig spridning i
priserna, och med slumpmässig spridning
menar jag då en variation, som inte
beror på prisbildningen såsom sådan,
utan på tekniken vid materialinsamlingen.
Andra exempel på dylik slumpmässig
prisvariation representera varuposterna
potatis, morötter, färsk fisk etc.

Sedan har det besvärliga stött till att
gränserna mellan dyrortsgrupperna ha
blivit mycket olyckligt lagda. Det är ju

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

här ortsgrupp 1 och ortsgrupp 2 som i
första hand äro av intresse, och mellan
dem har man faktiskt lagt gränsen just
där kommunerna gyttra sig som kraftigast,
där de ligga närmast varandra i
socialstyrelsens krontal. Det är tråkigt,
herr talman, att vi inte i kammaren ha
tekniska resurser för att demonstrera
tabeller och dylikt, men jag kan helt
allmänt nämna att det vid denna gräns
mellan ortsgrupp 1 och ortsgrupp 2 kommer
i genomsnitt 7 å 8 kommuner på
varje krontal, medan motsvarande siffra
vid gränserna mellan ortsgrupp 3 och 4
och ortsgrupp 4 och 5 är en kommun på
vartannat krontal.

Vid gränsen mellan ortsgrupp 1 och 2
går det alltså — jag upprepar detta —
7 å 8 kommuner för varje enkrona, och
detta med en slumpmässig spridning i
levnadskostnadstalen, som säkert är av
storleksordningen 100 kronor. Jag vågar,
herr talman, det påståendet att det även
enligt de allmänna principer, som ligga
till grund för dyrortsgrupperingen —
och som jag för min del underkänner -—
är ovisst huruvida större delen av de
kommuner, som ligga inom ortsgrupp 1,
skola tillhöra ortsgrupp 1 eller ortsgrupp
2.

Herr talman! .lag har med detta velat
säga, att oavsett alla andra argument man
av rent tekniska skäl borde bifalla den
hemställan, som framförts i motionen.
Med hänvisning till vad jag har sagt ber
jag få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Lika säkert som att vi på den
svenska landsbygden någon gång på försommaren
få höra göken gala, lika säkert
är det att vi någon gång i den
svenska riksdagen få en debatt om dyrortssystemet.
Nu har debatten inletts på
grund av en motion från bondeförbundet,
där man har hemställt, att riksdagen
måtte anhålla om skyndsam utredning
angående grunderna för de olika dyrortsgrupperingarna,
syftande till dyrortssystemets
avskaffande, samt att i avvaktan
härpå ortsgruppernas antal minskas
från fem till fyra. Närmast skulle

."> Förslå kammarens protokoll 1918. Nr 27.

Om dyrortssystemets avskaffande.

således riksdagen besluta att utan vidare
avskaffa en ortsgrupp. Det torde
för var och er. som något funderat på
saken och som tar de ekonomiska realiteterna
på allvar stå klart, att det inte
är möjligt att tillmötesgå en sådan hemställan.
Det är klart att det skulle vara
möjligt att tillmötesgå motionen i så
måtto att man begärde en utredning,
men statsutskottet har inte ansett sig
kunna göra detta, då de uppgifter på
vilka dyrortsgrupperingen grundar sig
äro insamlade så sent som 1946 och man
tämligen säkert kan säga att sedan dess
några större förändringar icke ha ägt
rum.

Med detta vill jag inte på något sätt
bestrida att det kan riktas anmärkningar
mot den gruppering, som har gjorts.
Del kan det alldeles säkert, ty de uppgifter
på vilka beräkningarna grunda
sig äro, som utskottet själv har anfört,
i vissa stycken osäkra. Och avståndstillläggen,
som ha tillkommit under den
senare tiden och som herr Wahlund för
sin del inte hade någonting ''särskilt
emot, öka denna osäkerhet. Under sådana
omständigheter kan det naturligtvis
alltid diskuteras, var de riktiga gränserna
skola gå. Nu har emellertid utvecklingen
gått i den riktningen, att antalet
ortsgrupper har blivit mindre, och
allt tyder ju på att det så småningom
kommer att bli ännu mindre, men om
herr Wahlund tror att det beror på bondeförbundets
insatser, måste jag nog,
ehuru han är en man av facket, säga att
han drar något förhastade slutsatser.
Visserligen ha ju bondeförbundarna aktivt
medverkat till de olika organisationer
ute på landsbygden, varigenom livsmedelskostnaderna
på landsbygden ha
kommit att bli minst lika höga som i
städerna, men det är ju inte om den saken
vi diskutera, utan det ha vi alla
ansett vara en rimlig anordning. Allt
pekar mot en utjämning, men det är mera
de ekonomiska krafterna och mindre
bondeförbundets insatser i den svenska
riksdagen, som ha lett till den utvecklingen.

Utskottet har nu, som herr Wahlund
också sade, gjort ett visst medgivande.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Om dyrortssystemets avskaffande.

Vi rekommendera justeringar av de
grövsta misstagen vid den sista dvrortsgrupperingen,
men vi vilja inte gå med
på att riksdagen begär en särskild utredning
och än mindre på att den utan
vidare slopar en ortsgrupp. Jag säger
som herr Wahlund, att detta ämne skulle
kunna ge anledning til långa utläggningar,
men jag liksom känner på mig, att
jag gagnar saken bäst genom att sätta
punkt här och yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den dyrortsgruppering, som senast genomförts,
har särskilt för södra Sveriges
vidkommande åstadkommit verkningar,
som man nästan måste karakterisera
som förargelseväckande. Där
ligga kommuner om varandra, som tillhöra
dyrortsgrupp I och II, och ingen
människa kan förklara, varför den ena
skall tillhöra grupp I och den andra
grupp II. Jag har i min hemtrakt, där
många kommuner tillhöra den lägsta
dyrortsgruppen, en grannkommun, som
är satt i andra ortsgruppen. Det är en
typisk jordbrukskommun, som inte i
något avseende skiljer sig från de omkringliggande
kommunerna. Det finns
ett municipalsamhälle, som tillhör grupp
I, och en halv mil därifrån ligger ett
annat municipalsamhälle, som är placerat
i andra ortsgruppen. Båda municipalsamhällena
äro av samma karaktär, och
man kan inte finna någon förklaring till
att de böra vara olika grupperade. Om
man toge bort den lägsta dyrortsgruppen,
löste man faktiskt detta mycket
stora irritationsmoment i hela södra Sverige.

Det har, tror jag, varit 270 överklaganden
över den senaste dyrortsgrupperingen,
där Kungl. Maj :t har vidtagit
s. k. skälighetsprövning. Jäg tror att
herr Wahlund vidrörde detta. Det har
haft den verkan, att i vissa fall sådana
överklaganden ha bifallits, och det har
medfört att somliga kommuner, som haft
ett lägre krontal, ha kommit i en högre
ortsgrupp än kommuner med ett högre
jämförelsetal, vilka underlåtit att över -

klaga beslutet. Det är en fullkomlig förbistring.
Det är bl. a. denna rent praktiska
synpunkt, som gjort att jag anser
att det är en tvingande nödvändighet att
här göra något. Man må kalla det ett
radikalt grepp. Jag tror inte att det
finns någon möjlighet att genom en utredning
och insamlande av uppgifter
klargöra de oerhört små skillnader, som
finnas mellan orter tillhörande de två
lägsta dyrortsgrupperna i södra Sverige.
Jag tror att det finns medlemmar
av denna kammare, som kunna bestyrka,
att det i vissa fall är rent abderitiska
förhållanden. Under sådana omständigheter
tror jag att det vore lämpligt att
genom ett praktiskt grepp lösa hela detta
besvärliga problem. Det kan ju ske
på ett för statsmakterna relativt billigt
sätt, eftersom det vore ganska få statstjänare,
som skulle flyttas upp från lägsta
till den andra dyrortsgruppen. Det är
den för statsverket billigaste åtgärd, som
kan vidtagas vid en krympning av dyrortssystemet.
Ett slopande av den lägsta
dyrortsgruppen sammanfaller dessutom
rätt bra med högerns intentioner att
minska spännvidden mellan de olika
dyrortstilläggen i första omgången ned
till 12 procent.

Däremot är jag inte riktigt ense med
herr Wahlund och övriga bondeförbundare
om fördelarna för landsbygden att
i ett slag helt avskaffa dyrortsgrupperingen.
Det skulle ha konsekvenser, som
inte alltid skulle vara gynnsamma för
landsbygden, men en successiv krympning
kan jag vara med om, särskilt som
man i detta fall skulle få bort ett betydande
irritationsmoment.

Reservationen har tagit fasta på den
del av herr Wahlunds motion, som avser
det av mig här påtalade aktuella fallet.
Däremot sysslar reservationen inte så
mycket med frågan om dyrortsgrupperingens
omfattning i övrigt. Jag tycker
nog att det kan vara lämpligt, att man
nu begränsar sig till att försöka mildra
verkningarna av den första tillämpninggen
av det nya dyrortssystemet. Ett bifall
till reservationen skulle betyda, att
man gjorde en verkligt stor tjänst åt de
stora områden i landet, där det nya sy -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

stemet håller på att skapa verklig ovänskap
mellan kommunerna. Det bör man
kunna göra utan några större utredningar.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Johan
Bernhard Johansson, Arrhén, Isaksson,
Lötluier och Hjalmar Nilsson.

Herr STRAND: Herr talman! Vi ha haft
anledning att diskutera dyrortsgrupperingens
avskaffande vid tidigare tillfällen
i riksdagen, men jag har inte kunnat
ansluta mig till de principer, som
framförts från bondeförbundshåll beträffande
dyrortsgrupperingens vara eller
icke vara.

En utredning om avskaffande av dyrortsgrupperingen
måste med naturnödvändighet
kompletteras med en utredning
om vad som skall vidtagas för att
utjämna kostnadsskillnaderna inom olika
områden i landet. Ty det föreligger
en faktisk skillnad, vilket även framgår
av de år 1945 verkställda undersökningarna.
Men det är helt naturligt, att man
kan diskutera bristerna i det föreliggande
utredningsmaterialet och tillämpningen
av dyrortsgrupperingen på basis av
detta material. Det uppkommer helt naturligt
många gånger orimligheter. Det
kan hända, att kommuner, som ligga intill
varandra — stora samhällen, som
ligga intill andra samhällen — hänföras
till olika dyrortsgrupper, trots att
människorna ofta söka sin utkomst på
samma platser och i många fall ha samma
omkostnader. Det finns ingen marginal
för en skälighetstillämpning av den
nuvarande dyrortsgrupperingen, varigenom
man skulle kunna komma ifrån dessa
faktiska ojämnheter.

Så länge vi ha dyrortsgrupperingen,
kommer det faktiskt att kunna vara på
det sättet, att en person, som bor på en
dyrare ort, har liigre kostnader än eu
som hor på en billigare ort, framför allt
när det gäller bostadskostnaden. Det är
ingenting som hindrar, att den som bor
på en billig ort har tvingats skaffa sig

Om dyrortssystemets avskaffande.

en bostad till högt pris, medan den som
bor på en dyrare ort har förmånen av
en billig bostad. Sådana förhållanden
komma vi inte ifrån, så länge vi ha dyrortsgrupperingen
kvar. Det är väl ingen
som vill göra gällande, att ens för Stockholms
del beräkningarna äro riktiga i
varje enskilt fall, ty om man tänker på
den genomsnittliga hyran i Stockholm,
täcker den ju inte den höga kostnad,
som det blir i de nybebyggda områdena,
och det är ändå många löntagare, som
tvingas att bo i dessa områden, i en dyrare
bostad alltså än de egentligen
skulle bo i med hänsyn till bostadskostnaden
i socialstyrelsens beräkningar för
dyrortsgrupperingen. Sådana individuella
skiljaktigheter kommer man aldrig
ifrån, även om man helt slopar dyrortsgrupperingen.

Jag vill särskilt påpeka, att på den
allmänna arbetsmarknaden har det varit
mycket stora svårigheter att anpassa löneläget
till den nya dyrortsgrupperingen.
Det har inte kunnat ske på en gång,
utan vi ha måst ta det i etapper, ty industrier,
belägna på sådana orter, för
vilka den genomförda nya dyrortsgrupperingen
medfört en höjning av lönerna,
ha inte kunnat bära de därmed förenade
kostnaderna. Svårigheterna äro
störst i norrlandsorterna, som i mycket
stor utsträckning ha flyttats upp från
den lägsta dyrortsgruppen till de högsta.
Det har inte funnits någon som helst
möjlighet att ta detta steg på en enda
gång, och det kanske får tagas i två eller
ännu flera etapper.

Jag vill också påpeka en sak, som herr
Mannerskantz berörde, nämligen den
strävan, som finns speciellt från landsbygdens
sida att i större utsträckning
få ut industrierna till landsbygden i stället
för att koncentrera dem till storstäderna
och de större samhällena. En sådan
strävan måste med nödvändighet
hindras av låt oss säga ett slopande av
dyrortsgrupperingen. 1 händelse en sådan
åtgärd vidtages, måste en industri
sträva efter att i större utsträckning än
nu lägga sin tillverkning på sådana orter,
som ha ett centralt läge. Det finns
nämligen då inte längre någon marginal

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Om dyrortssystemets avskaffande.

för kostnader avseende transporter o. d.,
som följa med ett sämre läge i trafikhänseende.
Vill man sträva efter en mera
allmän spridning av företagsamheten i
landet, tror jag att man inte skall blicka
alltför mycket på det som hör samman
med dyrortsgrupperingens slopande. Ty
det är inte bara statstjänarlöner, bostadstilläggen
till folkpensionerna och
skatteavdragen, som man vid ett upphörande
av dyrortsgrupperingen har att
tänka på. Det finns även annat som
sammanhänger med denna dyrortsgruppering.
Framför allt är den allmänna
lönemarknaden i stor utsträckning baserad
på dyrortsgrupperingen.

En sak kunna ivrarna för ett slopande
av dyrortsgrupperingen skriva upp som
absolut säker, nämligen att om levnadskostnaderna
med nuvarande förhållanden
faktiskt äro lägre på en ort, komma
de så småningom att stiga, om lönerna
skola bli desamma över hela landet.
Tv de som bo i ett samhälle leva i
mycket stor utsträckning på varandra,
och skola alla ha de högre lönerna, följer
väl därmed också de högre kostnaderna.
Det finns ju ingen anledning för
någon att hyra ut en bostad på en ort
billigare bara därför att han kunnat
skaffa sig huset till ett billigt pris, eftersom
den som skall hyra bostaden har
samma lön som låt mig säga en person,
som är bosatt i Stockholm. Alla komma
naturligtvis att sträva efter att få enhetliga
priser för sina produkter, vare sig
det är fråga om bostad eller annat. Äro
inte kostnaderna lika stora över hela
landet just nu — och det äro de inte
enligt socialstyrelsens beräkningar —
kan man vara säker på att de snart komma
att bli det, om man slopar dyrortsgrupperingen
och skall tillämpa, låt mig
säga för enkelhetens skull, stockholmslöner
över hela landet. Det kommer att
betyda ökade kostnader. Det är inte enbart
fördelar med en sådan ordning,
som bondeförbundet strävar efter.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
för min del ansluta mig till utskottsmajoriteten.
Jag tror inte, att tidpunkten
är mogen för ett slopande av dyrortsgrupperingen.
Vi böra inte heller göra

det, förrän levnadskostnaderna i landet
äro i huvudsak lika höga. Då men inte
förr kunna vi slopa dyrortsgrupperingen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När jag hörde den siste ärade talaren
säga, att han inte ansåg, att tidpunkten
är inne för ett slopande av dyrortsgrupperingen,
vill jag framhålla, att
det inte heller är ifrågasatt i motionen,
utan där har det bara begärts en utredning,
om den kan avvecklas fortast möjligt.

Herr Karlsson i Munkedal kom i sin
redogörelse för sina synpunkter slutligen
till den slutsatsen, att den senaste tidens
prisutveckling medfört, att det var
minst lika dyrt att leva på landsbygden
som i städerna. När herr Karlsson erkänner
det, kan det, herr talman, ifrågasättas,
om prisskillnaderna på olika
varuslag verkligen äro så stora, som
dyrortsgrupperingen synes ge vid handen.
Varför skall man inte då kunna
låta göra en utredning i stället för att
avböja kravet på en utredning under
den motiveringen, att en utredning gjordes
så sent som 1946. När förändringarna
ha skett i en så snabb takt som nu
sedan 1946, tycker jag inte att det skulle
vara så farligt, om man satte i gång
med en ny utredning.

Den senast verkställda dyrortsgrupperingen
har ju, såsom herr Mannerskantz
och flera andra talare sagt, väckt
en oerhörd förbittring inom kommunerna,
och jag vill peka på en ganska egendomlig
sak. Jag kan som exempel ta lärarna
i kommunerna. I den kommun,
där jag själv bor och som tillhör ortsgrupp
II, ha lärarna lön efter denna
ortsgrupp, men när de skola erlägga hyresbidraget,
sker det efter lägsta ortsgruppen,
trots att bostäderna fylla de
krav, som bostadsstadgan föreskriver.
Det är ganska egendomligt, att man skall
ha lön efter en ortsgrupp men skall betala
hyra efter en lägre ortsgrupp.

Jag kan inte finna annat än att starka
skäl tala för en ny utredning, och
jag är säker på att en sådan skulle visa,

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

att det nog snart är på tiden att dvrortsgrupperingen
avskaffas.

Det är visst inte, som någon talare
sade, en hobby för bondeförbundet att
föreslå avskaffande av dyrortsgraderingen,
och vi vilja visst inte, såsom herr
Karlsson i Munkedal gjorde gällande,
ha något monopol på detta. Men vi vilja
skapa rättvisa förhållanden för Sveriges
folk, och då få vi väl också se till, att
vi få bort lagstiftningar, som medföra
orättvisor inom de stora folkgrupperna
och försöka utjämna förhållandena.

På nu anförda skäl ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr WAHLUND: Herr talman! Efter
det sista anförandet har jag inte mycket
att tillägga. Jag noterar med tillfredsställelse,
att herr Mannerskantz för sin
personliga del ändå går så långt, att
han är positivt inställd till tanken att
successivt sammankrympa dyrortsgrupperingen.
Jag kanske skall passa på att
rätta en sifferuppgift, som han lämnade.
Det är inte 270 kommuner, som överklagat
beslut om dyrortsgruppering, utan
378 kommuner, alltså var sjunde svensk
kommun.

Herr Karlsson i Munkedal menade, att
det inte skett någon större förändring i
prisspridningen. Jag undrar vad han
grundar detta omdöme på. Vi ha mig
veterligen inte någon som helst möjlighet
att fälla något säkert omdöme om
den saken. Personligen tror jag att det
skett en successiv sammanpressning av
priserna, men mera än en tro kan det
inte bli.

Vidare sade herr Karlsson att vi i
bondeförbundet inte ha gjort så märkvärdiga
insatser i riksdagen i dyrortsgrupperingsfrågan.
Nej, det göra vi inte
heller anspråk på. Vi ha nu en gång inte
majoritet i riksdagen, utan vi få nöja
oss med att motionera, och jag skall för
att använda herr Karlssons egna ord tala
om, att precis lika säkert som att göken
gal komma vi tillbaka med denna
fråga varje vår, så länge ej dyrortssystcmet
slutligt är avvecklat.

Om dyrortssystemets avskaffande.

Herr STRAND: Herr talman! Till herr
Elofsson vill jag säga, att visserligen
hemställes det i motionen om en utredning,
men jag har räknat med att man
inte påyrkar en utredning för utredningens
egen skull, utan att man har ett syftemål
med utredningen.

Missnöje med dyrortsgrupperingen
har jag också påträffat, men inte missnöje
över att det finns en sådan, utan
just missnöje på grund av de särskilda
förhållanden som uppstå mellan närliggande
orter, där man har möjlighet att
jämföra de lokala förhållandena. Den
lägst placerade kommunen blir alltid
missnöjd med att andra kommit högre.
Men dessa förhållanden eller om man
skall säga missförhållanden komma vi
ju inte ifrån, om man har fyra dyrortsgrupper
i stället för fem, ty en gränsdragning
måste göras, och därav föranledda
tvistigheter komma att bestå, så
länge vi ha dyrortsgrupperingen kvar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Johan Bernhard Johansson m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 220, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

70 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 31.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Kungl. Maj :t och kronan
samt Stockholms stad angående mark
inom Kaknäsområdet och å Långholmen
i Stockholm jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 222, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för avhjälpande av bostadsbehovet
för de vid ämbetsverken å
Ladugårdsgärdet och Mariebergsområdet
anställda tjänstemännen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i
hamn m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av dels Kungl. Majrts proposition
angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn, dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckt motion angående
bidrag till uppförande av ett sjömanshem
i Antvverpen.

Genom en den 10 mars 1948 dagtecknad
proposition, nr 174, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av protokollet

bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen

dels att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn;

dels ock att å riksstaten för budgetåret
1948/49 under tionde huvudtiteln
till Avsättning till handelsflottans välfärdsfond
anvisa ett förslagsanslag av
450 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits, att
ett handelsflottans välfärdsråd skulle.tillsättas
med utredande och rådgivande
uppgifter vid hjälpverksamhetens bedrivande.
Departementschefen hade ansett
det lämpligt att överlämna åt Kungl.
Maj :t att pröva, vilka som borde vara
representerade i rådet.

I anledning av propositionen hade inom
riksdagen väckts två motioner, nämligen
motionerna i andra kammaren nr
435 av herrar Lindberg och Lundgren
och nr 460 av herr Gustafsson i Bogla.

I motionen II: 435 hade hemställts, att
riksdagen ville besluta dels att Handelsflottans
välfärdsråd skulle givas en självständig
ställning, dels att välfärdsadministrationen
skulle handhavas av ett särskilt
för ändamålet upprättat socialt orienterat
organ, dels att välfärdsrådets instruktioner
skulle bliva sådana, att det
frivilliga hjälparbetet erhölle statsunderstöd
utan hämmande föreskrifter, samt
dels att de frivilliga organisationer, som
redan vore verksamma inom välfärdsarbetet,
bereddes tillräcklig och på förhand
fastställd representation i rådet.

I motionen II: 460 hade framhållits såsom
önskvärt, att en eventuell kommande
föreskrift om organisationsformen för
studiearbetet bland sjömännen icke i sin
formulering gåve företräde åt särskilt
nämnt studieförbund utan endast föreskreve,
att samarbete med statligt erkänt
studieförbund borde etableras, och hemställts,
att vederbörande utskott vid sin
behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 174 måtte beakta de i motionen anförda
synpunkterna.

Före avlämnandet av propositionen nr
174 hade inom riksdagen väckts en mo -

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 71

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

tion, nr 257 i andra kammaren av herrar
Lindberg och Lundgren, vari hemställts,
att riksdagen ville såsom bidrag till den
svenska avdelningen av Föreningen för
skandinaviska sjömanshem i utländska
hamnar för bestridande av avdelningens
andel i kostnaderna för nybyggnad av
ett sjömanshem i Antwerpen samt för
hemmets utrustning bevilja ett belopp av
600 000 kronor.

Propositionen nr 174 hade hänvisats
till statsutskottet såvitt angick anslag under
tionde huvudtiteln. I övrigt hade propositionen
hänvisats till lagutskott och
tilldelats andra lagutskottet. Motionerna
II: 435 och II: 469 hade hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet.
Motionen 11:257 hade hänvisats till
statsutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
propositionen och motionerna hänskjutits
till behandling av sammansatt staisoch
andra lagutskott, vilket utskott i det
nu föreliggande utlåtandet på grund av
vad däri anförts hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn;

B. att riksdagen måtte till Avsättning
till handelsflottans välfärdsfond för budgetåret
1948/49 under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 450 000 kronor; C.

att motionerna 11:435 och 11:460
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i det föregående anfört; samt

D. att motionen II: 257 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Välfärdsadministrationen har enligt
propositionen föreslagits förlagd till
kommerskollegium. Kollegium skall även
tillhandagå välfärdsrådet med mera preliminära
utredningar och undersökningar
och i regel ombesörja den fortsatta
handläggningen av de utredningar och
förslag, som av rådet överlämnats till
Kung!. Maj:t. I motionen 11:435 har

framhållits angelägenheten av att välfärdsrådet
erhåller en från kommerskollegium
fristående ställning och hemställts,
att välfärdsadministrationen måtte
anförtros åt ett särskilt för ändamålet
upprättat socialt orienterat organ. Enligt
utskottets uppfattning torde farhågorna
för att kommerskollegium med den i
propositionen föreslagna organisationen
skulle erhålla ett alltför stort inflytande
vara överdrivna. Rådet har givetvis möjlighet
att lämna anvisningar om huru
det önskar, att utredningsarbetet inom
kommerskollegium skall bedrivas, och
att i samband med att utredningar och
förslag överlämnas till Kungl. Maj :t göra
de påpekanden, som kunna anses nödiga.
Vidare förtjänar beaktas, att det torde
ställa sig betydligt dyrare att giva rådel
en egen administration än att för förekommande
administrativa göromål anlita
tjänstemän inom kommerskollegium.
Utskottet hyser dessutom betänkligheter
mot att förorda tillskapandet av ett nytt
organ, vilket efter hand kan svälla ut
till ett nytt ämbetsverk. Revisionen av
den penningförvaltning, som skall ombesörjas
för välfärdsrådets räkning, torde
dessutom kunna göras effektivare, om de
administrativa göromålen uppdragas åt
tjänstemän inom kommerskollegium än
om de handhavas av ett självständigt organ.
Skulle den i propositionen föreslagna
organisationsformen i tillämpningen
befinnas olämplig, torde det icke bereda
några större svårigheter att överföra de
administrativa uppgifterna till ett självständigt
organ.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation,
som å ett utdelat kartongblad till
utlåtandet betecknas med 2, hade herrar
Lindström och Lindholm ansett, att det
nu återgivna uttalandet bort hava följande
lydelse:

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

Kungl. Maj:t. I motionen 11:435 har
framhållits angelägenheten av att välfärdsrådet
erhåller en från kommerskollegium
fristående ställning och hemställts,
att välfärdsadministrationen måtte
anförtros åt ett särskilt för ändamålet
upprättat socialt orienterat organ. Utskottet
delar motionärernas farhågor för
att kommerskollegium, som icke kan anses
väl ägnat att lösa sociala frågor, med
den i propositionen föreslagna organisationen
erhåller ett alltför stort inflytande
beträffande här avsedda frågor. Enligt
utskottets uppfattning bör, såsom motionärerna
föreslagit, ett självständigt organ
i direkt anslutning till välfärdsrådet
tillskapas för att närm-ast omhänderlia
ledningen av detta arbete. Utskottet får
erinra om att Svenska sjöfolksförbundet
i sitt remissvar givit uttryck åt samma
uppfattning. Det torde böra ankomma på
Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser
om hur det föreslagna organet skall vara
sammansatt samt erforderliga föreskrifter
för dess verksamhet.»

samt att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:435, i vad den avsåge välfärdsrådets
verksamhetsformer, hos
Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av
sådana direktiv för rådets administrativa
och utredande organ, att dessa erhölle
en från kungl. kommerskollegium
fristående ställning, samt att motionen
II: 435 i övrigt ävensom motionen II: 460
måtte anses besvarade genom vad reservanterna
i det föregående anfört.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten .4.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman!

Kungl. Maj :ts förslag i denna fråga, vilket
utskottet bär rekommenderat åt riksdagen,
innebär en förbättring, när det
gäller välfärdsanordningar för sjöfolk
i hamn. Denna sociala verksamhet har
hittills framför allt bedrivits på det sättet,
att man bär måst lita till tillskott
av olika samfund, huvudsakligen religi -

ösa, och av enskilda personer. Därigenom
har hela verksamheten fått en prägel
av välgörenhet, som sjöfolket för sin
del allt mera har kommit att finna motbjudande.
Nu föreslås en förbättring av
dessa förhållanden, i det att staten kopplas
in på ett mera bestämt sätt. Verksamheten
kommer att regleras, varigenom
man kan hoppas på att den rena välgörenhetskaraktären
över denna verksamhet
undan för undan skall försvinna.

Jag vill inte säga, herr talman, att den
kyrkliga sjömansvårdens insatser ha
varit dåliga. Jag tror att man kan instämma
med motionärerna, herrar Lindberg
och Lundgren i andra kammaren,
däruti, att den svenska kyrkans sjömansvård
under de gångna åren har
gjort goda insatser. Denna art av sjömansvård
skall inte heller upphöra enligt
det föreliggande förslaget.

Jag skulle emellertid, herr talman,
helst vilja se, att kyrkans verksamhet på
det här området helt och hållet försvunne.
Jag anser att kyrkan har andra uppgifter
än att ta hand om välfärden för
våra sjömän i de många olika hamnarna,
även om denna kyrkans verksamhet
kommer att inskränkas till delar av
sjömansvården. Jag tror att det för sjömännen
skulle kännas som en lättnad
och en upprättelse — jag vågar använda
detta ord — om kyrkan och dess organ
fullkomligt kopplades bort från denna
verksamhet.

Det finns vittnesbörd, herr talman,
från vittberesta sjömän, som understryka
denna min synpunkt. Säkerligen ha
kammarens ledamöter märkt, att i tidningspressen
under de senaste veckorna
funnits dels artiklar och dels insändare,
som ha härrört från en gammal
övermaskinist Carl Magnus Zamore från
Folkärna socken. Han har nu gått i land,
men han har varit ute i 40 år på sjön
och har alltså rika erfarenheter. Denne
Carl Magnus Zamore är icke irreligiös.
Han är tvärtom mycket religiös och deltar
mycket livligt i kyrkobrödernas
verksamhet i Avesta. Ortspressen omvittnar,
att senaste gången dessa kvrkobröder
hade sammanträde, uppträdde Za -

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 73

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

more mycket skarpt mot att kyrkan
blandade sig i sjömansvården, och han
har i insändare till olika tidningar skrivit
bl. a. följande: »Till alla statskyrkans
och frireligiösa samfunds präster!
På vad sätt har vi sjöfolk egentligen
förbrutit oss eftersom ni så intensivt arbetar
för denna yrkeskårs sociala nedtryckande?»
Detta säger alltså en religiös
gammal sjöman, som har rest på
haven i 40 år. Jag tror att vi böra ta
hänsyn till detta vittnesbörd.

Jag framförde dessa synpunkter även
i det sammansatta stats- och andra lagutskottet,
men jag ville inte på denna
punkt uttala någon särskild mening i
reservationens form, ty jag ansåg att det
skulle vara fåfängt att just nu hoppas
på framgång för ett yrkande i den riktning
jag här angivit. Jag har emellertid
velat framföra dessa synpunkter även i
kammaren, för att de, i den mån det
är möjligt, skola bli beaktade vid det
fortsatta uppbyggandet av denna välfärdsorganisation.

Nu föreslår Kungl. Maj :t, och utskottets
majoritet instämmer däri, att för
administreringen av denna nya verksamhet
och för de utredningsarbeten, som i
samband därmed krävas, skall tillsättas
ett särskilt handelsflottans välfärdsråd.
Det skall bestå av nio personer, utsedda
av Kungl. Maj:t, och av dem skall en
vara representant för kommerskollegium.

Jag anser inte, herr talman, att det är
någonting oriktigt i att kommerskollegium,
som handlägger våra sjöfartsfrågor,
skall ha inflytande över ifrågavarande
verksamhet genom en representant
i rådet. Men vad jag och en medreservant
ha vänt oss emot är att detta
välfärdsråd skall praktiskt taget flyttas
in i kommerskollegium och att det blir
kommerskollegium och vissa arbetskrafter
inom detsamma som skola sköta de
administrativa uppgifterna och de utredningsuppgifter
som följa därmed.

Svenska sjöfolksförbundet, alltså sjömännens
fackliga organ, har i sitt yttrande
över sjömanskommitténs betänkande
klart och tydligt avstyrkt, att man
skulle göra denna anordning. Sjöfolksförbundet
menar, att den erfarenhet det

har av kommerskollegium inte är sådan,
att man kan förvänta, att kommerskollegium
kommer att bli det ideala organet
för undersöknings- och verkställighetsuppgifterna
på detta område. När
man talar med människor inom Sjöfolksförbundet,
som ha sysslat speciellt med
dessa frågor tidigare och göra det än,
peka de gärna på en erfarenhet, som de
ha beträffande sjömanshusdirektionerna,
den nämligen, att när dessa i gamla tider
voro självständiga organ ansågo sjömännen
att de klarade sina uppgifter på ett
bättre, friare och smidigare sätt än som
blev fallet, när sjömanshusdirektionerna
blevo rätt och slätt en funktion av kommerskollegium.
Man kan ju också bringa
i tvivelsmål, huruvida kommerskollegium,
som är ett organ, vilket framför
allt skall bevaka frågor i samband med
våra rent kommersiella förbindelser, är
utrustat med den speciella kompetens,
som behövs för att handlägga och ordna
viktiga rent sociala frågor. Jag tror att
det vore lyckligt, att man här gjorde en
boskillnad och lät kommerskollegium
syssla med de frågor, för vilka det är
till, och gjorde detta organ, handelsflottans
välfärdsråd, fristående och lät det,
med den obestridliga sakkunskap som
rådet kommer att besitta, sköta dessa
frågor.

Utskottets majoritet har nu uttalat farhågor
för att om man gör detta råd till
ett självständigt organ skall det kanske
gå därhän, att det plötsligt en dag uppenbarar
sig såsom ett självständigt ämbetsverk,
och vi få ytterligare ett blomster
i den byråkratiens örtagård, som vi
icke minst vid årets riksdag ha varit angelägna
att utvidga. Jag tror, herr talman,
att dessa farhågor äro överdrivna.
Denna verksamhetsart är icke sådan,
dess omfattning är icke så vid, att det
rimligen kan finnas några som helst skiil
att låta detta råd i framtiden ta gestalt
av ett ämbetsverk lika med de andra ämbetsverken
inom vår statsförvaltning. Utskottets
ledamöter ha här uppenbarligen
lagit till mycket kraftigt i överkant för
att uttrycka sin ovilja mot att detta organ
blir så självständigt som Sjöfolksförbundet,
motionärerna Lindberg och

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

Lundgren och vi reservanter ha velat
göra det till.

Enligt det framlagda förslaget — och
den verksamheten är redan sedan rätt
länge i gång — skola också sjömännens
studieintressen tillgodoses i större utsträckning.
Sjömännen skola framför
allt ha möjligheter att på sina resor få
tillgång till böcker, som dels kunna lätta
upp deras många gånger enformiga liv
och dels också kunna hjälpa dem till en
viss andlig förkovran.

Sjömanskommittén och statsrådet och
chefen för handelsdepartementet ha föreslagit,
att upplysningsverksamheten bland
sjömännen i fortsättningen såsom hittills
skall handhavas av Arbetarnas bildningsförbund.
En motionär i andra kammaren,
herr Gustafsson i Bogla, har föreslagit,
att denna verksamhet inte bara skulle
skötas av Arbetarnas bildningsförbund
utan att även andra studieorganisationer
och förbund skulle få tillfälle att utöva
sådan verksamhet, och när man känner
herr Gustafssons i Bogla uppfattning i
livsåskådningsfrågor, förstår man, att
bakom hans motion ligger tanken, att
statskyrkliga och frireligiösa organisationer
här skola få möjlighet att jämte andra
driva upplysningsverksamhet bland
sjömännen. Jag tror för min del att det
vore både praktiskt och nyttigt, om denna
sida av verksamheten finge ligga i
händerna på ett enda bildningsförbund
och icke splittrades på ett flertal.

Utskottet, som i någon mån begränsat
herr Gustafssons önskningar, har sagt,
att de studieorganisationer, som här skola
arbeta, skola vara statsunderstödda sådana,
men inte ens det anser jag vara
eu tillräcklig garanti för att denna upplysningsverksamhet
skall kunna bedrivas
så enhetligt och så kraftigt som är nödvändigt
på ett område, inom vilket det
uppenbarligen är svårare att bedriva studieverksamhet
än på landbacken.

Inom utskottet har det varit åtskilliga
resonemang också om på vilket sätt man
skulle skaffa medel till denna verksamhet.
I det lagförslag, som vi nu behandla,
har föreslagits, att det skall tas ut en
välfärdsavgift av fyra öre per dag och
sjöman under tid då sjömannen varit för

utrikes fart påmönstrad å svenskt handelsfartyg.
Det skulle i praktiken innebära,
att sjömännen skulle betala två öre
och redaren två öre, och så skulle staten
genom särskilda anslag fylla ut vad
som kan anses vara behövligt. Det har
sagts att denna uppbördsform, om jag
får använda det uttrycket, är ganska
invecklad och krånglig, och det har även
gjorts andra anmärkningar mot densamma.
För min del liar jag icke, trots att
jag hyser starka betänkligheter beträffande
lämpligheten av denna anordning
rent praktiskt sett, kunnat finna, att det
finns någon möjlighet att gå ifrån den.
Utskottet har inte sett någon utväg att i
sista stund bygga upp något annat och
lämpligare system. Det beror nu inte
denna gång på att Kungl. Maj:t har kommit
för sent med sin proposition. Denna
är dagtecknad den 10 mars och har alltså
kommit inom vad vi med ett i praktiken
ganska oklart uttryck bruka kalla
den ordinarie propositionstiden. Det beror
helt enkelt därpå, att både statsutskottet
och andra lagutskottet ha varit
så arbetstyngda, att vi inte förrän i slutet
på riksdagen fått tid att ta itu med denna
fråga. Det är emellertid min förhoppning,
att herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet följer utvecklingen
av detta system, och om han finner, att
det inte fungerar tillfredsställande eller
över huvud taget inte är lämpligt, gör
ändringar i detsamma, ändringar som
böra vara ganska lätta att företaga.

Det är i huvudsak mina synpunkter på
dessa frågor. Jag kommer att vid punkterna
C. och D. ställa yrkanden i den
riktning, i vilken jag nu här har uttalat
mig.

I herr Lindströms yttrande instämde
herr Syo.

Herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Herr Lindström upplyste om att man
inte i utskottet kunnat ägna så mycket
tid åt denna fråga, och om det inte uppfattas
såsom en ogrannlagenhet kanske
det må tillåtas mig att säga, att när jag
läser en del av de reservationer, som
äro knutna till utskottets utlåtande, får

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 75

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

jag ett intryck av att man vid denna
sena tid av riksdagen, då det är så mycket
som brådskar, inte har kunnat ägna
denna fråga ett så ingående studium
som den utan tvivel skulle varit förtjänt
av. Jag tror nämligen, herr talman,
att en del av de slutsatser, till vilka
man kommit, inte äro så självklara.
Inte heller min ärade vän herr Lindströms
slutsatser äro väl så självklara
som man av hans anförande nyss skulle
kunna förmoda.

Jag skall här närmast uppehålla mig
vid frågan om den anknytning av välfärdsrådet
till kommerskollegium, som
kanske utgjorde det väsentligaste i herr
Lindströms inlägg nyss och som i varje
fall är kärnan i hans reservation.

Det framgick av herr Lindströms uttalande,
att han fann det något egendomligt,
att kommerskollegium skulle
ha med sociala ärenden att göra. Emellertid
har ju riksdagen en gång, det var
kanske år 1938, beslutat just denna anknytning
av de sjöfartssociala ärendena
till kommerskollegium. Tidigare sköttes
de sjöfartssociala ärendena av en särskilt
sakkunnig på detta område inom
socialstyrelsen, men då man fann, att
dessa ärenden äro av en ganska speciell
typ och att den som handlägger dem
måste stå i en mycket intim förbindelse
med de organ inom förvaltningen, som
ha med sjöfarten att göra, flyttade man
år 1938, om inte minnet sviker mig,
över denna sjöfartssociala uppgift till
kommerskollegium, där en sjöfartssocial
avdelning inrättades för ändamålet. Man
hade emellertid fullt klart för sig, att
det inte gick att utan vissa modifikationer
inlemma denna uppgift i verkets
dittillsvarande organisation. Det finns inom
kommerskollegium två olika byråer,
som ha med sjöfarten att göra. Den ena
är sjöfartshyrån, där sjöfartsnäringens
mera direkt ekonomiska intressen och
eu del med dom förknippade ting stråla
samman. Den andra är fartygsinspektionsbyrån,
som har med sjöfartssäkerheten
att göra och dit bland annat en
så viktig» social angelägenhet som den,
vilken sammanhänger med sjöfolkets bostäder
ombord, hör. Man ansåg på den

tiden, att det skulle vara av betydelse
för de sjöfartssociala ärendenas handläggning,
att den avdelning, som handhade
dessa, vore mera anknuten till
kommerskollegium, men man var fullt
medveten om att den inte kunde underordnas
det organ, som närmast hade
att svara för intressefrågorna på detta
område, och därför inkorporerade man
icke den sjöfartssociala avdelningen i
sjöfartshyrån och inte heller i fartygsinspektionsbyrån,
utan gav denna avdelning
en självständig ställning, och
dess föreståndare, en byrådirektör, blev
direkt föredragande inför verkets chef.

På detta sätt har första kammaren,
kanske rent av med herr Lindströms
röst, varit med om att överföra de sjöfartssociala
ärendena till kommerskollegium.
Jag medger att man kan diskutera,
huruvida dessa sociala angelägenheter,
på sätt som nu skett, skola vara
anknutna till kommerskollegium. De
kunna måhända förläggas någon annanstans,
men då får man inte tillgång till
alla de erfarenheter och den betydande
sakkunskap i dessa ting, som det med
sjöfarten sysslande verket har. Jag vill
i detta sammanhang nämna, att sjömanshusen
icke höra under den sjöfartssociala
avdelningen, utan under sjöfartsbyrån.

Då frågan kom upp om hur man skulle
organisatoriskt gestalta välfärdsrådet,
var det ganska tydligt, att man fick lov
att diskutera detta problem från många
olika utgångspunkter. En sak har för
mig emellertid stått alldeles klar, och
det är, att detta välfärdsråd skall sortera
direkt under Kungl. Maj:t, såsom
också propositionen föreslår. Det skall
ha en ordförande, som inte behöver
vara kommerskollegii chef utan som med
stor fördel kan vara någon annan, och
det bör vara sammansatt av folk, som
på olika sätt äro anknutna till sjöfarten.
Sjöfartens egna organisationer böra alldeles
självfallet vara representerade,
men även de organ, som varit verksamma
på detta område, böra sättas i tillfälle
att göra sina synpunkter gällande.

Så långt är allting klart, men sedan
uppkomma två frågor. Skall man för

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

detta ändamål inrätta ett nvit ämbetsverk,
som skall ha hand om dessa uppgifter,
vilka i varje fall till en början
måste bli rätt begränsade, så litet pengar
som jag har vågat begära av riksdagen
för ändamålet i år? Skall man inrätta
ett särskilt kansli, eller skall man försöka
att arbeta med en så liten apparat
som möjligt men ändå söka åstadkomma
effektivitet i arbetet? Den andra
frågan blir: Vad blir det av den sjöfartssociala
avdelningen, som är förlagd
till kommerskollegium? Skall den klippas
av och inte få någonting med denna
verksamhet i fortsättningen att göra?
Vad skall den då göra? Den kan ju syssla
med spisordning och många andra
ting, men skall den helt och hållet kopplas
bort från detta, som jag tror och
hoppas så småningom mycket fruktbärande
arbete på det sjöfartssociala gebitet?
Jag kom till den slutsatsen, att
det är lämpligast, att man har ett välfärdsråd,
som är självständigt och som
sorterar under Konungen, men i vilket
kommerskollegium är representerat. Genom
vem? Jo, genom chefen för den
sjöfartssociala avdelningen, som har
med dessa ting att göra. Jag föreställer
mig att denne under tiden, i varje fall
till dess formerna för detta arbete ha
hunnit klarna litet mera, skulle kunna
bli den kraft, som utför arbetet under
välfärdsrådets överinseende och efter
dess direktiv. Hans avdelning behöver
då förstärkas med ett par personer. Det
är utan tvivel en ganska liten förstärkning,
men den torde vara tillräcklig
med hänsyn till att han ju har direkt
tillgång till all den sakkunskap på detta
område, som med tiden samlas i det
verk, som har med sjöfarten att göra.

Detta är icke något försök från min
sida att foga in välfärdsrådet under den
myndighet, som har med de ekonomiska
intressefrågorna inom sjöfarten att göra,
utan min mening är endast, att man
skall söka finna en naturlig anknytning
till det organ, som statsmakterna nu en
gång på bättre eller sämre skäl ha upprättat
inom kommerskollegium för att
följa de sjöfartssociala angelägenheterna.

Utskottet har på denna punkt — närmast,
synes det, för att komma ut ur
en diskussion, där man måhända fann
det svårt att utan vidare ta ståndpunkt
— skrivit på följande sätt: »Skulle den
i propositionen föreslagna organisationsformen
i tillämpningen befinnas olämplig,
torde det icke bereda några större
svårigheter att överföra de administrativa
uppgifterna till ett självständigt organ»
— därmed menar man till något
annat bestående statligt verk. Om riksdagen
ger sin anslutning till denna utskottets
ståndpunkt, har därmed, förefaller
det mig, ingen olycka skett. Jag
tror t. o. in. det vore ett ganska klokt
beslut. Man skulle få det hela i gång nu
omedelbart och med en liten apparat,
men man lämnade öppet för den prövning
av formerna för den närmare organisationen
av denna apparat, som de
så småningom vunna erfarenheterna
kunna ge anledning till.

Till sist ett par ord om välfärdsavgifterna.
Kungl. Maj :t går beträffande
dessa avgifter på en annan linje än den
som kommittén föreslagit. Kommittéförslaget
har på åtskilliga punkter överarbetats
inom departementet, en sak som
nog var ganska nödvändig. På denna
särskilda punkt har en promemoria i
ärendet efter resonemang med representanter
för sjöfolket skickats ut till sjöfolkets
organisationer och vunnit deras
anslutning. Det är ingen nyhet, som bär
föreslås. Det är i princip, och jag kan
säga också i praktiken samma system
som tillämpas sedan lång tid i Norge och
Danmark, och jag tror att det har den
fördelen, att det skall inge sjömännen
den berättigade känslan, att den verksamhet,
som man här med hjälp av dessa
medel bygger upp, är en verksamhet,
som de själva varit med om att skapa.
Det ger åt sjöfolket en helt annan känsla
av delaktighet och väl även ansvar för
det hela än om man hade det ordnat på
annat sätt.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Efter det anförande, som statsrådet
nu hållit och i vilket han på ett

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 77

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

uttömmande sätt behandlat frågan om
välfärdsrådets ställning i förhållande till
kommerskollegium, finns det inte mycket
att tillägga. Det är dock ett par frågor,
som jag skulle vilja litet närmare
beröra.

Utskottet har grundat sitt godkännande
av föreliggande förslag i huvudsak
på propositionen och på sjömanskommitténs
betänkande.

Sjömanskommittén har givit uttryck
åt sin uppfattning på grundval av de
mycket samstämmiga uttalanden, som
ha gjorts från såväl redare- som sjöfolkshåll,
om behövligheten av en annan
ordning på det sjöfartssociala området.

Man kan nu fråga vilka följdverkningar
denna nya ordning kan komma att
få. Jag har därvidlag i utskottet anfört,
att man inte skall vara alltför stor optimist
i detta avseende. Detta är en försökshistoria.
Man skall inte underlåta
att försöka få den till stånd, men jag
tror å andra sidan, att man inte bör
betrakta den såsom från början så klar,
att den skall få förbli i obeskuret skick.
Jag har nog den uppfattningen, att man
så småningom kommer att få vidtaga en
del ändringar, vilket dock blir lätt att
göra, om den nya ordningen utformas
i enlighet med utskottets förslag.

En mycket viktig sak tror jag är, att
driften av sjöfartshotellen blir sådan,
att sjömännen kunna känna sig såsom
fria människor. Det ha de inte gjort
tidigare i de inrättningar, som funnits.
De ha omhändertagits på ett sätt som
strider mot deras uppfattning om sitt
eget människovärde. De ha betraktats
såsom människor, vilka man måste hålla
ett vakande öga över. Man behöver
bara nämna en sådan sak som att de
inte komma in på sina rum efter vissa
tider på kvällarna och att de äro förbjudna
att göra en massa saker, som en
vanlig människa på ett hotell får göra.
Jag tror att det är mycket viktigt, att
välfärdsrådet, då det ger ut förordningar
om hur dessa saker skola läggas upp,
har dessa förhållanden i minnet och
tar hänsyn därtill. 1 så fall finns det
utsikter att man skall lyckas i sina strävanden,
men om man fortfarande skall

ha detta förmynderskap över sjöfolket,
blir följden, att sjömännen inte komma
att besöka dessa inrättningar, som
då förfelat sitt syfte.

Jag fäste mig också vid vad herr
Lindström sade om kyrkan och dess roll
i detta sammanhang. Han åberopade, såsom
vi hörde, ett uttalande från visst
håll. Jag tror emellertid inte, att man
skall fästa alltför stort avseende vid en
sådan ropandes röst i öknen. Det är inte
någon allmänt utbredd uppfattning som
herr Lindström här gav uttryck åt. Jag
har själv sett åtskilligt av denna verksamhet,
och jag vet, att en stor del av
det sjöfolk, som fanns på min tid till
sjöss, satte mycket stort värde på den
verksamhet, som kyrkan bedrev på detta
område, och jag tror att herr Lindström
bör fästa större avseende vid vad
hans kollega i andra kammaren herr
Lindberg har sagt i denna fråga än vad
han läst i den tidning, som han nyss
åberopade.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr HAGE: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten med så många
ord.

Jag vill endast deklarera, att när denna
fråga behandlades i utskottet, hade
jag till en början ungefärligen samma
uppfattning som herr Lindström. Jag
tror, att det är riktigt, såsom herr Lindström
säger, att sjöfolket inte är så trakterat
av att den verksamhet, som det
här är fråga om, förlägges till kommerskollegium.
Men trots detta har jag följt
utskottet på denna punkt, och detta har
sin orsak däri, att man under debatten
i utskottet kom fram med förslag om att
tillskapa ett nytt organ i stället för
kommerskollegium, som skulle ha hand
om dessa angelägenheter, som vi nu diskutera.

Vi som tillhöra utskottsmajoriteten
säga på s. 10 i utlåtandet, att utskottet
hyser betänkligheter mot att förorda tillskapandet
av ett nytt organ, »vilket efter
hand kan svälla ut till ett nytt tim -

78 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

betsverk». När jag hörde dessa farhågor
om det eventuellt blivande ämbetsverket
uttalas inom utskottet, då flydde
jag från herr Lindström och hans kamrater
med förskräckelse i ansiktet. Tv
jag skulle vilja säga, att vi syndat oerhört
mycket vid denna riksdag med att
tillskapa nya ämbetsverk och nya generaldirektörer,
och jag vill inte fortsätta
att synda. Jag vill inte vara med om att
skapa fram organ, som så småningom
kunna bli nya ämbetsverk med nya generaldirektörer,
nya souschefer och allt
vad de heta.

Nu kanske någon säger, att dessa farhågor
äro överdrivna. Den som suttit
länge i riksdagen vet emellertid, hur
det går till. Det skapas till att börja med
ett litet organ. Så småningom gör man
gällande från detta organs sida, att man
har så förskräckigt mycket att styra
med, att man absolut måste ha minst en
överdirektör och en fyra, fem byråer
med byråchefer etc. Så går det till.
Riksdagsmajoriteten är tveksam, och
den muckar litet, men så ger man med
sig, och det blir ett nytt ämbetsverk. En
sådan ordning vill jag inte vara med
om att ytterligare understödja.

Jag har också gått på utskottets förslag
i en annan fråga. Systemet att av
sjömännen ta ut dessa småslantar, vilka
skola redovisas och bokföras etc.,
tilltalar mig inte. Just nu äro vi ju på
hela det statliga området inställda på
att åstadkomma en rationalisering och
en minskning av administrationskostnaderna
och vidare att över huvud taget
söka få administrationen så praktiskt
och billigt ordnad som möjligt. Men detta
system med uttagande hos ett stort
antal sjömän av småbelop på några
kronor måste leda till ökade administrationskostnader
för den ifrågavarande
verksamheten. Den som varit statstjänare
och sysslat med bokföring och kassagöromål
i större delen av sitt liv har ju
en liten smula erfarenhet av hur det går
till på detta område.

Nu säger emellertid utskottet i sitt
utlåtande, att utskottet förväntar, att
Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
fäst på denna fråga och undersöker, om

icke en rättvis och tekniskt godtagbar
lösning av densamma är möjlig. När
denna mening har blivit inskriven i utskottets
utlåtande, har jag resignerat och
anser alltså mig kunna vara nöjd med
detta och ber från den utgångspunkten
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Sedan
jag begärde ordet i denna fråga har jag
i viss mån blivit förekommen av herr
Carl Eric Ericsson. Jag skulle helt kort
kunna instämma med honom, men jag
skall ändå be att få tillägga några ord.

Jag begärde närmast ordet med anledning
av herr Lindströms yttrande. Man
kunde av detsamma få den uppfattningen,
att det var mycket illa ställt i fråga
om omvårdnaden om våra sjömän och
att man i det föregående hade behandlat
dem på ett sådant sätt, att det var anledning
att i riksdagen rikta anmärkning
mot de välfärdsanordningar, som tidigare
ha funnits på detta område. Jag
kunde inte gärna låta detta uttalande stå
oemotsagt. Jag ville ha antecknat till protokollet,
att detta inte är allas uppfattning.

Jag vill i detta sammanhang återge vad
departementschefen säger på denna
punkt. Det heter i propositionen: »Sjöfolkets
behov av välfärdsanordningar i
hamnarna har hittills i väsentlig omfattning
tillgodosetts genom insatser från
enskilt håll. I många fall ha också betydelsefulla
resultat nåtts utan medverkan
av stat eller kommun.» Vidare sägs
det, att »det behjärtade arbete, som sålunda
utförts och alltjämt utföres, är värt
allt erkännande från det allmännas sida».

Jag vill tillägga, att jag också läst den
insändare, som herr Lindström syftade
på, men jag tror inte, att man kan tillmäta
denne persons omdöme någon särskilt
stor auktoritet. Även om han skulle
tillhöra kyrkobröderna i Avesta tror jag
nog, att man kan ta detta hans uttalande
med ganska stort jämnmod. Jag har varit
i tillfälle att sammanträffa med ganska
många sjömän och har dessutom sysslat
åtskilligt med frågor, som ha med
sjömansmissionen att göra, och jag måste

Måndagen den 28 juni 1948 fm. Nr 27. 79

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

säga att uppfattningarna om de åtgärder,
som ha vidtagits, gå i en helt annan riktning
än den som här har kommit till
uttryck.

Men jag är naturligtvis fullt på det
klara med att den enskilda verksamhet,
som hitintills bedrivits, kanske inte i
full utsträckning och till alla delar motsvarar
de krav, som man i nuvarande
läge bör kunna ställa. Därför har jag
ingenting att erinra mot den omläggning
som nu skall ske, men jag anser inte att
det bör speciellt markeras, att verksamheten
skall frigöras från de enskilda initiativen.
Jag tror att dessa enskilda initiativ
många gånger kunna bidraga till att
välfärdsanordningarna bli ur sjömännens
synpunkt mera intressanta och bättre
avpassade efter skiftande läggning och
intressen. Jag kan inte förstå varför man
skulle ha något att erinra mot att de av
staten understödda studieförbunden skola
kunna fortsätta sin verksamhet bland
sjömännen även sedan denna omläggning
kommer till stånd.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Jag har bara velat till protokollet
anteckna, att det finns vittnesbörd
om att de åtgärder, som hitintills vidtagits
av de enskilda, av tusentals sjömän
ha uppfattats såsom mycket värdefulla
och att man därför icke bör ge dem något
underbetyg, fastän en omläggning nu
skall ske.

Häri instämde herr Nilsson, Bror.

Herr NORMAN: Herr talman! Beträffande
den nu föredragna punkten A. har
inom utskottet inte reservationsvis
framställts något yrkande och inte heller
under debatten här i kammaren.

Trots detta har inom utskottet rått den
största tveksamhet inför detta lagförslag
om uttagning av särskilda avgifter såsom
bidrag till kostnaderna för det välfärdsarbete,
som det här är fråga om. Då utskottet
trots denna tveksamhet har ansett
sig höra tillstyrka lagförslaget och
enighet därom bär vunnits, kan jag nöja
mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan i denna del.

När det gäller punkten B. i utskottets
hemställan äro vi också eniga om att tillstyrka
bifall till det av Kungl. Maj :t begärda
anslaget.

Reservationerna avse utskottets uttalanden
i anslutning till vad departementschefen
har föreslagit beträffande
verksamhetens organisation. Jag ber i
detta sammanhang att få påpeka för
kammarens ledamöter, att vad som står
på sidorna 19, 20 och 21 i utskottets utlåtande
skall ersättas av ett särskilt kartongblad,
som idag har utdelats här i
kammaren. Till följd av brådskan vid
detta ärendes handläggning i sista stund
inom utskottet har det blivit vissa felaktigheter
beträffande reservationerna.

Herrar Lindström och Lindholm ha
avgivit en reservation beträffande välfärdsrådets
ställning. Det gäller huruvida
välfärdsrådet skall vara ett självständigt
organ eller om det skall stå i nära kontakt
med kommerskollegium och utnyttja
den administrativa hjälp, som det enligt
förslaget är meningen att rådet skall få
därifrån. Statsrådet har nu framfört så
goda skäl till stöd för den ståndpunkt,
som utskottets majoritet i denna fråga
har kommit till, att jag inte tror att jag
behöver närmare belysa utskottets förslag
i denna del. Jag kan i stället inskränka
mig till att hänvisa till motiveringen
i utskottsutlåtandet.

Vad beträffar bildningsarbetet bland
sjömännen föreligga två reservationer,
och man skulle därav kunna få den uppfattningen
att det gäller en ganska stor
fråga. Så är det i själva verket inte. Det
är inte fråga om att ge några direktiv
från riksdagens sida för hur detta bildningsarbete
skall bedrivas och om vem
som skall utöva det. Spörsmålet har kommit
i detta läge med anledning av ett uttalande
från sjömanskommittén beträffande
det samarbete, som de lokala välfärdskommittéerna
i hamnarna skola inleda
med olika organisationer och företag.
Kommittén yttrar att i fråga om studieverksamheten
böra de lokala välfärdsorganen
samarbeta med Arbetarnas bildningsförbund.
Det iir helt naturligt, att
kommitterade ha pekat på betydelsen av
det samarbetet, ty Arbetarnas bildnings -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fin.

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

förbund har organiserat ett mycket omfattande
studiecirkelarbete bland sjömännen.

Nu blev detta en stor principfråga innom
utskottet. Den ena meningsriktningen
gjorde gällande, att man inte bör ta
bestämd ståndpunkt för den ena eller
andra organisationen, som arbetar bland
sjömännen, utan hänvisa till lämpligheten
av att de lokala välfärdskommittéerna
samarbeta med de organ, som bedriva
bildningsverksamhet bland sjömännen.
Den synpunkten har kommit till uttryck
i herr Holmströms reservation, sådan
den här är formulerad med yrkande beträffande
utskottets motivering. Herrar
Lindström, Lindholm och Thapper ha
bestämt velat avvisa de önskemål, som
framställts i en motion av herr Gustafsson
i Bogla. Denna motion går ut på att
studiearbetet bland sjömännen inte uteslutande
bör vara föremål för ABF:s
verksamhet, utan att också andra bildningsorganisationer,
som arbeta på detta
område, böra kunna få deltaga i det
samarbete som skall etableras.

Jag tror att utskottets uttalande i denna
fråga är den lämpliga, om man så vill
uttrycka det, kompromisslösningen mellan
dessa bägge ståndpunkter. Utskottets
yttrande föreligger på s. 17 och lyder:
»Bland sjömännen har de senaste åren
pågått en livlig studieverksamhet. Arbetarnas
bildningsförbund har intagit en
ledande ställning i detta bildningsarbete.
Utskottet finner det med hänsyn härtill
naturligt, att de lokala välfärdsorganen i
första hand böra söka samarbete med Arbetarnas
bildningsförbund. Detta utesluter
dock icke, att samarbete bör kunna
etableras även med andra av staten understödda
studieförbund, om praktiskt
behov därav skulle föreligga.» Jag tror att
ett sådant uttalande från riksdagens sida
både är förståndigt och ger praktiska
anvisningar om hur man under olika förutsättningar
bör förfara. Av vikt är att
de lokala välfärdsorganen knyta an ett
samarbete även med de organisationer,
som ha specialiserat sig på bildningsverksamheten,
och sedan får man laga
efter läglighet. Allteftersom den ena eller
andra organisationen är mest framträ -

dande får man samarbeta med den, och
så blir det ett gott resultat.

I fråga om den föredragna punkten
hemställer jag alltså, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

På framställning av herr talmannen beslöts
att den fortsatta överläggningen i
förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 26 juni
1948.

Till justitiedepartementet hade den 26
juni 1948 från länsstyrelsen i Södermanlands
län inkommit fullmakt för riksdagsmannen
E. Gust. Andersson, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd
såsom ledamot av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot av
samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke
någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Herr Erik Gustaf Andersson infann sig
härefter och intog sin plats i kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 380, i anledning av Kungi. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved m. in.;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

383, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till fångvården m. m.;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag till ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor m. m. i anledning av
olycksfall eller yrkessjukdom;

nr 386, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning angående dyrtidskompensation
åt personer, vilka i anledning av
olycksfall eller sjukdom, som inträffat
efter 1941 års ingång, äro berättigade till
sjukpenning eller livränta enligt vissa
förordningar;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till allmänna indragningsstaten; nr

388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m.,
i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
övningslärare m. m.;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1948/
49;

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till avsättning till försiikringsinspektionens
fond in. in.;

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 in. m.,
i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

6 Första kammarens protokoll 191/8. Nr 27.

nr 394, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

395, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av ett
direktören B. V. Orre beviljat lån;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson m. fl., såvitt
propositionen avser punkterna 1—3;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag; samt
nr 398, i anledning av väckt motion
om ersättning till värnpliktige K. G. Sjöberg
för skada, ådragen under militärtjänstgöring.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. in. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av extra
ordinarie tjänster vid de statliga krisorganen
;

nr 227, i anledning av väckta motioner
angående en järnvägsförbindelse mellan
Ljusdal och norska gränsen; samt

nr 228, i anledning av väckta motioner
om anläggande av en mellanriksjärnväg
Trysil—Stöa—Dalarna;

bankoutskottets utlåtande nr 48, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till vissa ändringar i 1947
års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
in. m.; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 54, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 55, i anledning av dels väckta motioner
om revision av gällande grunder

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

för de statliga och kommunala tjänstemännens
förhandlings- och avtalsrätt,
dels ock väckt motion angående förstärkning
av förhandlingsrätten för de
stats- och kommunalanställda tjänstemännen;
samt

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om överflyttande
på arbetarskyddsstyrelsen av
de uppgifter och befogenheter, som tillkomma
arbetsrådet.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Flood för tiden den 1—den
18 nästkommande juli.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 28 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Ekströmer anmälde, att han denna
dag åter infunnit sig vid riksdagen.

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i
hamn m. m. (forts.).

Fortsattes överläggningen angående
punkten A i sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående välfärdsanordningar för sjöfolk
i hamn, dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckt motion angående
bidrag till uppförande av ett sjömanshem
i Antwerpen.

Herr EKMAN: Herr talman! Det förslag
till välfärdsåtgärder för sjömän som
Kungl. Maj:t framlagt finner jag vara i
allt väsentligt väl övervägt, och jag kan
därför för min del lämna mitt bifall till
förslaget. Jag begärde närmast ordet för
att säga något rörande dels utskottets
skrivsätt och dels vad som i ett visst
avseende sagts här under debatten.

Nu kan jag inte gå in på detaljer i
samma utsträckning som en del andra
talare ha gjort, ty det var länge sedan
jag trampade ett handelsfartygs däck,
men på den tiden funnos mycket starka

skäl, som talade för att denna s. k. sjömansvård
inte skulle enbart handhavas
av sjömansmissionen och kyrkliga institutioner
i de olika hamnarna. Dessa missbrukade
på den tiden sin ställning på
ett sätt som sannerligen inte förtjänade
statens uppmuntran. Jag hoppas emellertid
att sinnelaget där har blivit ett
helt annat än vad det var på den tiden
och att därför det samarbete, som utskottet
förutsätter, skall kunna komma
till stånd.

Jag skyndar mig emellertid att säga,
att när jag nu för min del yrkar bifall
till det organisationsförslag, som utskottet
har kommit fram till, så hoppas jag
att mera de synpunkter få göra sig gällande
vid handläggningen i fortsättningen,
som exempelvis Rickard Lindström
här utvecklat, än de, som herr Lindblom
strax före pausen gjorde sig till tolk för.

I anslutning till utskottets skrivning
vill jag sedan skicka med en liten men
dock önskan om att de, som skola handha
denna sak, inte skola göra det efter
de synpunkter, som man måhända har,
när man sitter hemma vid ett skrivbord
i en bekväm bostad eller under liknande
förhållanden läser om en sak, utan
de, som skola handha den, skola vinnlägga
sig om att förstå, under vilka förhållanden
sjöfolket i allmänhet utför sitt
arbete. De äro strängt bundna till fartyget,
och det är under svåra omständigheter
de utföra sina arbetsuppgifter. När

Måndagen den 28 juni 1948 em. Nr 27. 83

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

de komma i hamn, ha de därför litet
andra anspråk på frihet än vad vi, som
jämt gå »i hamn» och där ha det ordnat
för vår personliga bekvämlighet,
kunna rimligen ställa. De böra sålunda,
när de komma till dessa på ett, som jag
tycker, numera mycket bra sätt — det
var åtminstone så till att börja med, och
jag hoppas att det utvecklar sig i den
riktningen även i fortsättningen -— understödda
institutioner, kunna känna att
de fortfarande äro sjömän, att de ha sin
frihet, och de böra inte utsättas för nesliga
inskränkningar i denna frihet genom
avvita bestämmelser i olika avseenden,
som tvinga dem från dessa ställen
till andra, som bättre passa deras kynne
och levnadssätt. När de komma till dessa
hotell, som välfärdsorganisationen för
sjömännen nu skall upprätta, skola de
finna sig komma till hem, där de få vägledning
och råd, och inte till hem, där
deras levnadslust och frihetslängtan på
ett konstlat sätt förkvävas.

För den händelse välfärdsrådet vill beakta
detta i sin verksamhet inom de institutioner,
som nu skola skapas till en
början i blygsam skala men som jag
hoppas skola utvecklas till sjöfolkets
fromma, tror jag att en god grund har
lagts för sjömansvården i hamnarna, och
det hälsar jag med synnerligen stor tillfredsställelse.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till vad utskottet här föreslagit.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
tog ganska onådigt upp den reservation,
som jag och en ledamot av andra
kammaren ha fogat till detta utskottsutlåtande.
Han antydde också, att vi båda
på grund av att frågan så sent har kommit
upp till realprövning här inte haft
tid att sätta oss in i vad det verkligen
gäller.

Ja, det är klart att även ett statsråd
skall ha rättighet — och jag tillmäter
min vän statsrådet och chefen för handelsdepartementet
i särskilt hög grad när
det gäller mig denna rättighet — att tillrättavisa
och vänligt näpsa sina oppo -

nenter. Men jag vill säga, att bakom de
synpunkter jag framförde i mitt första
anförande i denna debatt låg det två
viktiga skäl, som egentligen ha varit avgörande
för mig i denna fråga, men av
vilka jag lade fram särskilt det första
med mycket lätt hand — kanske det inte
ens märktes av kammarens ledamöter.

Min uppfattning i denna fråga är grundad
på det förhållandet, att här skett en
tveklyvning av vår socialvård: det mesta
av den är lagt under socialdepartementet
och de verk, som höra till socialdepartementet,
medan socialvården, när
det gäller arbetstiden och andra sociala
frågor för sjöfolket, är lagd under ett departement
och ett ämbetsverk, som hör
till detta departement, vilket egentligen
inte alls är inriktat på handhavandet av
socialfrågor. Det är detta spörsmål, herr
talman, i dess vidare perspektiv, som
ytterst har varit motiveringen för mig
att på den punkt det nu gäller ställa ett
speciellt yrkande.

När man i princip intar en sådan
ståndpunkt, är det klart att man, när
det här gäller ett avgörande, också måste
framföra den. Men innan dessa förhållanden
så småningom ordnats — och de
måste väl ordnas på ett förnuftigt sätt
— får man försöka att så mycket som
möjligt underlätta åstadkommandet av
en ordning, som för hela socialvårdens
vidkommande, således även när det gäller
sjöfolket, kan anses vara den riktiga
och den rimliga.

En annan synpunkt, och den antydde
jag klarare i förra anförandet, är den,
att man väl också i någon mån måste
ta hänsyn till de människor, som äro
föremål för detta välfärdsarbete. Dessa
människor utgöras av det svenska sjöfolket
i vår handelsflotta. De flesta av
dem äro organiserade i Svenska sjöfolksförbundet.
Svenska sjöfolksförbundet
bär ingen representant i denna kammare,
men det har åtminstone två i medkammaren,
och båda två ha väckt motioner,
i vilka just kräves vad jag och herr
Lindholm ha föreslagit i vår reservation.
Jag anser det vara mycket rimligt att
de människor, som iiro föremål för denna
omsorg, också få någonting att siiga

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

till om när anordningarna utformas, och
jag tror att man skulle ha skött sig ganska
illa, om man inte låtit deras synpunkter
komma till tals i detta sammanhang.

Jag anlade i mitt tidigare anförande
några synpunkter på sjömansvården, sådan
den har bedrivits tidigare. Innebörden
i vad jag då sade har uppenbarligen
misstolkats av herr Ericsson, Carl Eric,
och även av herr Lindblom.

Jag underkände inte på något sätt denna
sjömansvård, sådan den har bedrivits.
Det fanns praktiskt taget tidigare
ingen annan sjömansvård och finns
knappast än. Med de förutsättningar, som
den vården hade, måste jag säga att den
skött sig på det bästa tänkbara sätt. Jag
har under ett par år av mitt liv levat
i London. Jag hade därunder många förbindelser
med sjömanskyrkan och sjömansprästen,
och jag måste säga, att med
hänsyn till omständigheterna skötte sjömansprästen
detta arbete på ett utomordentligt
förtjänstfullt sätt. Han var en
tjänande broder, som aldrig tvekade och
aldrig sparade sin möda och sin människokärlek
när det gällde att hjälpa sjömän
till rätta. Han bröt inte heller av
genom något överdrivet religiöst patos,
utan han skötte sakerna i stort sett på
ett praktiskt sätt.

Det är inte för att nedsätta den svenska
kyrkans sjömansvård i gångna tider
som jag bär sagt det jag anförde tidigare
här i dag, men det är för att betona,
att dessa former nu äro gammalmodiga;
vi måste finna nya sådana, och
vi ha gjort en början, om det Kungl.
Maj :ts förslag, som nu föreligger, bifalles
av riksdagen i dess väsentliga punkter.
Men när det gäller framtiden ser
jag klart, att utvecklingen kommer att
undan för undan avancera dithän, att
vad jag vill kalla det kyrkliga intresset
för dessa speciella saker måste komma
att avvecklas.

Jag yttrade mig på sätt jag tidigare
gjorde för att om möjligt i någon mån
kunna bidraga till att denna avveckling
skedde så fort som möjligt. Kyrkan har
tillräckliga uppgifter utan att syssla med
sociala frågor och socialt arbete. Om
den skall koncentrera sig på sin huvud -

uppgift att frälsa själar, herr talman,
så har den tillräckligt att göra här hemma
i vårt land — den behöver inte snoka
reda på någon sjöman i främmande
hamn.

Jag tycker också att det inte bär vittne
om en genomtänkt socialvård, när ett
staten underordnat organ, som i alla fall
den svenska kyrkan är — ty i dessa kamrar
stifta vi gemensamt med Kungl.
Maj :t lagar för den svenska kyrkan —
inte bara på det här området utan även
på andra områden etablerar sin egen
sociala vård som ett komplement till
sitt frälsningsvärv. Jag anser också detta
vara en utomordentligt viktig principfråga,
som säkerligen på flera fronter
under de närmaste åren kommer
att aktualiseras, och det är därför att
jag, så ofta jag har tillfälle, vill bidraga
till att belysa även denna fråga, som jag
i mitt tidigare anförande uttalade mig
så som jag gjorde.

Herr VON HELAND: Herr talman! 1
likhet med herr Ekman skulle jag kunna
börja med att säga att det var så länge
sedan jag inskrevs på ett sjömanshus
och mönstrade på ett handelsfartyg, att
jag inte på erfarenheterna från den tiden
kunnat grunda min uppfattning i
föreliggande fråga. Jag har alltså i utskottet
fått grunda min uppfattning på
vad jag läst i propositionen och på de
upplysningar, som lämnats i utskottet,
och jag måste säga, att jag är ytterst förvånad
över att det behövt bli några reservanter
i detta ärende. Ändå mer förvånad
5r jag över att, efter herr statsrådets
anförande och sedan man fått alla
upplysningar i ärendet, herr Lindström
ytterligare förlänger debatten i denna
efter mitt bedömande relativt enkla fråga Att

man lägger välfärdsrådet under
kommerskollegium är för mig rätt självklart,
i synnerhet sedan herr statsrådet
upplyst om — det har tydligen inte
herr Lindström fattat — att kommerskollegium
sysslar med en hel del sociala
frågor när det gäller sjömännen.
Herr Lindström talade om att dessa frå -

Måndagen den 28 juni 1948 em. Nr 27. 85

Ang. välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

gor i stället borde läggas under socialdepartementet.
Om jag fattat motionärerna
rätt, ha de egentligen inte yttrat sig
om den saken, utan deras önskemål har
varit att få ett självständigt organ med
ett eget kansli för behandlingen av sådana
ärenden. Men med den erfarenhet
man har av kommerskollegium tycker
jag verkligen det är onödigt att nu med
hänsyn till de, såsom herr statsrådet sade,
relativt obetydliga anslag, som stå
till förfogande under de första åren, skapa
ett eget organ för dessa ärendens
handhavande. Jag tycker inte heller att
det skulle vara angenämt att nu åstadkomma
ett embryo till ett nytt ämbetsverk.
Sådana ha vi i år skapat tillräckligt
många förut, tycker jag. Efter herr
statsrådets anförande bör därför inte
kammaren reflektera på herr Lindströms
reservation.

Yad sedan beträffar den lilla tvisten
om bildningsarbetet, förefaller det mig
med tanke på utskottets välskrivna kompromissförslag
ännu mer egendomligt,
att man skall behöva tre olika alternativ
när det gäller att ta ställning i den
frågan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Vid detta tillfälle kan det naturligtvis
inte vara möjligt att här upptaga någon
debatt med herr Lindström angående
den stora fråga, som han rullat upp, då
han ville frånkänna den svenska kyrkan
någon rätt eller uppgift att bedriva social
verksamhet vare sig här hemma
eller ute i främmande land. Jag kan
emellertid inte låta den av honom framkastade
synpunkten stå alldeles oemotsagd
i riksdagens protokoll.

Vi måste säkerligen allt framgent hävda
kyrkans rätt att bedriva den kärleksverksamhet,
som hon ända sedan sitt
första framträdande har bedrivit och
som hon ju faktiskt är moder till. Det
har funnits en tid i vår historia — det
är jag säker om att herr Lindström väl
vet — då kyrkan var den enda kärleksverkande
institutionen såväl i vårt land

som i andra länder. Kyrkan har gått
före då det har gällt social verksamhet,
och jag tror inte att vi skola drömma
om att det skall kunna framkomma
ett samhälle, där det inte behövs någon
form av kärleksverksamhet. Kyrkan
sysslar ju inte med annat än frivillig
verksamhet. Den debiterar inte ut medel
för att i sin ordning sedan dela ut
till fattiga, utan det är för kyrkans del
fråga om att förmedla frivilliga gåvor
åtminstone när det gäller den sociala
verksamhet, som bedrives här i hemlandet.

Vad den kyrkliga verksamheten i
främmande land och i främmande hamnar
beträffar, har ju kyrkan statsanslag
därtill. Men jag kunde väl aldrig tänka
mig, att någon skulle på allvar kasta
fram det förslaget att vi skulle lägga ned
våra sjömanskyrkor i främmande länder.
Där har vårt svenska folk och vår
svenska kyrka en alltför stor uppgift
att fylla, och jag får lov att säga att jag
på det högsta förvånar mig över att herr
Lindström kan framkasta en sådan tanke
som att den svenska kyrkan i fråga
om vår sjömanstjänst i främmande hamnar
inte har en stor uppgift och att denna
verksamhet skulle kunna undvaras.

Jag vill, herr talman, bara med dessa
ord — utan att vidare gå in på frågan
— inlägga en liten protest mot de synpunkter,
som herr Lindström framfört
här i debatten.

I detta anförande instämde herrar
Lundqvist och Bomö.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! I mitt
första anförande i denna överläggning annonserade
jag, att jag under punkterna C
och D skulle framställa speciella yrkan -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

den. Vid närmare genomläsning av den
kartong till utlåtandet, som vi fått, ser
jag att i reservationen under punkten C
även det yrkande, som jag skulle framställt
under punkten D, finnes inkluderat,
och sålunda, herr talman, kan jag
inskränka mig till att yrka bifall till
reservationen i punkten C.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag i
denna punkt. Det innebär alltså, som
ledamöterna förstått av debatten, att i
och med att utskottets yrkande bifalles,
har kammaren accepterat propositionens
förslag om att detta välfärdsråds administrativa
arbete skall handhavas inom
kommerskollegium.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herrar Lindström och Lindholm
vid utlåtandet avgivna reservation, som
å det utdelade kartongbladet till utlåtandet
betecknats med 2; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lindström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 2 punkten C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Lindström och
Lindholm vid utlåtandet avgivna reservation,
som å ett utdelat kartongblad till
utlåtandet betecknats med 2.

Punkten D.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.; och

nr 59, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1948/49, m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera
strömfall.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 30 april 1948 dagtecknad
proposition, nr 245, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade följande förslag till

1) lag om ändring i 1, 9, 10 och 11
kap. vattenlagen;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 20 december 1946 (nr 781) om
kontroll å överlåtelse av vattenkraft;

3) lag angående ändrad lydelse av 5 §
lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhetsfiske; 4)

lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 20 juni 1941 (nr 615) om
tillsyn över vattendrag, sjöar och andra
vattenområden.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

I förslaget till lag om ändring i 1, 9, fjärde och femte styckena i 1 kap. 14 §
10 och 11 kap. vattenlagen voro första, så lydande:

(Gällande lydelse:)

Finnes från allmän synpunkt för planmässigt
utnyttjande av tillgänglig vattenkraft
erforderligt, att visst strömfall tillgodogöres,
och kan det ej antagas, att
den, som råder över vattenkraften i fallet,
själv kommer att utan avsevärt dröjsmål
utnyttja det på ändamålsenligt sätt,
äger Konungen på ansökan förordna, att,
om hinder enligt 2 kap. eljest ej möter,
fallet må mot ersättning, som i 9 kap.
skils, i stället tillgodogöras av kronan,
kommun eller annan, som är beredd att
utan uppskov bebygga fallet; dock må ej
på grund av vad nu sagts rätt att tillgodogöra
vattenkraft, som tillkommer kronan,
utan riksdagens medgivande upplåtas
åt annan. Vid meddelande av förordnande
äger Konungen föreskriva de
villkor med avseende å strömfallets utnyttjande,
som från allmän synpunkt
finnas erforderliga.

(Föreslagen lydelse:)

Där det från allmän synpunkt för tillgodoseende
av kraftförsörjningens planmässiga
utveckling finnes nödigt, äger
Konungen på ansökan förordna, att
strömfall, som icke är på ändamålsenligt
sätt utnyttjat, må tagas i anspråk
mot ersättning, som i 9 kap. skils; och
skall, enligt vad i denna lag stadgas och
i förordnandet föreskrivits, strömfallet
eller särskild rätt till det samma avstås
eller upplåtas. Ej må på grund av vad
nu sagts rätt till vattenkraft, som tillkommer
kronan, utan riksdagens medgivande
upplåtas åt annan. Vid meddelande
av förordnande äger Konungen föreskriva
de villkor med avseende å strömfallets
utnyttjande, som från allmän synpunkt
finnas erforderliga.

Rätt att på grund av förordnande enligt
första stycket taga strömfall i anspråk
må ej från innehavaren övergå på
annan, utan att Konungen medgiver det.
Har ej den, som innehar sådan rätt, inom
ett år från det Konungens förordnande
meddelades hos vattendomstolen sökt
medgivande enligt 2 kap. till strömfallets
bebyggande, eller lämnas ej sådant medgivande,
vare förordnandet ej längre gällande;
och må nytt förordnande med
avseende å fallet ej utan synnerliga skäl
meddelas inom tio år därefter. Samma
lag vare, om i penningar bestämd ersättning
för vattenkraften ej guldits inom
tre månader från det ersättningen blivit
fastställd genom utslag, som vunnit laga
kraft, såvida icke fallet enligt medgivande
av ersättningstagaren tagits i besittning
utan att ersättningen guldits, eller
om fallet ej bebygges inom tid, som vattendomstolen
bestämmer.

Rätt att på grund av förordnande enligt
första stycket taga strömfall i anspråk
må ej från innehavaren övergå på
annan, utan att Konungen medgiver det.
Den, som innehar sådan rätt, skall inom
ett år från det Konungens förordnande
meddelades hos vattendomstolen söka
bestämmande av ersättning, som ovan
sägs; underlåtes det, vare förordnandet
ej längre gällande; och må nytt förordnande
med avseende å fallet ej utan synnerliga
skäl meddelas inom tio år därefter.
Samma lag vare, om i penningar
bestämd ersättning ej guldits inom tre
månader från det ersättningen blivit
fastställd genom utslag, som vunnit laga
kraft, såvida icke fallet enligt medgivande
av ersättningstagaren tagits i besiktning
utan att ersättningen guldits.

Med ersättningens bestämmande skall
vattendomstolen på framställning av den
ersättningsberättigade låta anstå tills vidare,
längst till dess medgivande enligt

88 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 kap. till strömfallets bebyggande lämnas;
dock skall, sedan fem år förflutit
från det förordnande enligt första stycket
meddelades, frågan om ersättning för
vattenkraft, som vid tiden för förordnandet
icke var tillgodogjord, upptagas
till avgörande, om den ersättningsskyldige
det begär.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fem i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 406 av herr Andrén m. fl.,

nr 407 av herr Andersson, Elon, m. fl.
och

nr 408 av herr Lundgren ävensom

inom andra kammaren:

nr 575 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl. och

nr 576 av herr Ohlin m. fl.

I motionerna 1:406 och 11:575, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 245, såvitt densamma
avsåge förslag till ändring av 1
kap. 14 § vattenlagen och därmed sammanhängande
följdändringar i 9 och 11
kap. vattenlagen.

I motionerna 1:407 och 11:576, vilka
jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen ville avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 245 med förslag
till ändring i 1, 9, 10 och 11 kapitlen
vattenlagen m. m. i den mån propositionen
avsåge utsträckning av Konungens
rätt att förordna, att strömfall finge tagas
i anspråk mot ersättning, som skildes
i 9 kap. samma lag.

I motionen I: 408 hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 245 ville besluta

dels att den föreslagna första punkten
av 1 kap. 14 § måtte erhålla följande
ändrade lydelse: »Där det från allmän
synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörjningens
planmässiga utveckling finnes
nödigt, äger Konungen på ansökan
förordna, att strömfall, som icke är på

ändamålsenligt sätt utnyttjat, må av annan
än den, som råder över vattenkraften
i fallet, tagas i anspråk mot ersättning,
som i 9 kap. skils; och___,

dels att det föreslagna sista stycket av
1 kap. 14 § måtte utgå och sagda stycke
erhålla följande ändrade lydelse: »Med
ersättningens bestämmande skall vattendomstolen
på framställning av den ersättningsberättigade
låta anstå tills vidare,
längst till dess medgivande enligt 2
kap. till strömfallets bebyggande lämnas.
»

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med avslag å motionerna
I: 406 och II: 575 samt I: 407 och II:
576 ävensom I: 408 bifalla förevarande
proposition nr 245.

Reservation hade avgivits av herrar
Wistrand, Löfvander, Osvald, Carl Eric
Ericsson, Andersson i Gisselås, Jacobsson
i Igelsbo och Carlsson i Bakeröd, vilka
icke ansett sig kunna tillstyrka den
i propositionen nr 245 föreslagna utvidgningen
av rätten att expropriera strömfall
och därför hemställt,

att riksdagen med bifall till propositionen
i övrigt — beträffande förslaget
till lag om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap.
vattenlagen måtte avslå detta såvitt det
avsåge 1 kap. 14 § första, fjärde och femte
styckena, 9 kap. 5, 12 och 13 §§, 11
kap. 17 §, 26, 27, 29, 32 och 33 §§, 36 §
första stycket i viss närmare angiven del,
36 § andra stycket, 44 och 88 §§ samt

att riksdagen i anslutning därtill måtte
för sin del antaga den ändrade lydelse
av rubriken och ingressen till nämnda
lag, som i reservationen angivits.

Måndagen den 28 juni 1948 em. Nr 27. 89

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

Herr WISTRAND: Herr talman! Frågan
om överförande av vattenkraft i annans,
främst då det allmännas ägo har
under de sista åren varit föremål för
upprepade framställningar till riksdagen
från Kungl. Maj:ts sida, och riksdagen
har likaså vidtagit därav föranledda lagstiftningsåtgärder.
Så beslöts det 1945 en
expropriationslagstiftning, som gick ut
på att ett vattenfall, som var obebyggt
och som icke vederbörande ville åtaga
sig att omedelbart utbygga, skulle kunna
exproprieras för bebyggande. Året därpå
vidtogs det en annan åtgärd beträffande
vattenkraften. Man beslöt att antaga
en lag, som gav Kungl. Maj :t kontroll
över försäljningspriset på vattenkraft.
Båda dessa lagändringar inneburo
mycket vittgående förändringar i dåvarande
rättsläge, och man kunde ju sålunda
ha anledning att vänta sig, att det
icke fanns anledning till vidare gående
åtgärder, i varje fall inte inom så kort
tid som nu har blivit fallet.

Det förslag, som innefattas i den
kungl. propositionen och som är tillstyrkt
av andra lagutskottet, medger rätt
till expropriation under förutsättning att
ett vattenfall icke är tillfredsställande
utnyttjat. Det är således icke längre fråga
om endast huruvida det är utbyggt
eller icke. Vidare förutsattes, att det ur
allmän synpunkt för kraftförsörjningens
planmässiga utveckling finnes nödigt, att
strömfallet tages i anspråk.

Skillnaden mot den lagstiftning, som
vidtogs 1945, faller sålunda tydligt i
ögonen. Nu kan en expropriant — och
som expropriant få vi ju betrakta företrädesvis
staten, möjligen någon gång
en kommun men företrädesvis staten,
knappast i realiteten någon enskild —
expropriera vattenfall och låta dem ligga
för framtida behov. Om förutsättningarna
för expropriationen föreligga,
bedömes av Konungen. Det är sålunda
regeringen, som bedömer, om vattenfallet
icke är ändamålsenligt utnyttjat och
om det ur allmän synpunkt för kraftförsörjningens
planmässiga utveckling
är nödvändigt alt strömfallet tages i anspråk.
Här stå två parter emot varandra:
den enskilde ägaren till strömfallet

och statsmakten, och förutsättningarna,
om den enskilde skall få behålla sitt
vattenfall, bedömas av den, som vanligen
är hans motpart, nämligen statsmakten.
Det är ju klart, att under sådana
förhållanden den enskilde knappast
kan finna, att hans intressen ens
kunna bli på ett opartiskt sätt tillgodosedda.

Man frågar sig då: Vad är det som
har inträffat, sedan vi sist gingo att lagstifta
i denna fråga för tre år sedan och
för två år sedan? Vad är det som gör,
att man nu måste taga ett så vittgående
steg utöver vad man då ansåg vara möjligt
och nödvändigt? Den kommitté,
som har förberett saken, vitsordar själv
att den konkurrens, som har funnits
på vattenkraftsförsörjningens område,
har främjat en intensiv utbyggnad av
vattenkraften, och därmed bär den ju
också tjänat utvecklingen. Det är dock
— som statsrådet Bergquist på sin tid
yttrade — det väsentliga, att vattenkraften
blir utnyttjad och att den kommer
folkhushållet och produktionen till godo.
Man har också vitsordat, att 1946
års lagstiftning har åstadkommit vad
den åsyftade, nämligen att hålla priserna
nere.

Man måste sålunda fråga sig: Vad är
det som har inträffat? I de handlingar,
som finnas i ärendet, letar man fåfängt
efter ett verkligt bärande skäl för att
man nu skulle vidtaga en längre gående
lagstiftning. Kravet på en sådan måste
väl dock grundas på att de nuvarande
förhållandena skulle tett sig ohållbara.
I det sammanhanget kan jag inom parentes
inte undgå att erinra om att dagspriset
på obebyggda vattenfall mycket
litet påverkar priset på vattenkraft. Det
betyder endast ungefär en halv procent
av priset på den vattenkraft som går till
lyse och 2 procent av värdet å industrikraften.
Däremot uppstår det ju ett
mycket fatalt moment, om vattenkraften
samlas allt för mycket på en hand.
Det kvarstår därefter icke tillräckligt
utrymme för jämförelse med andra företag
och »leras möjligheter till billig
administration och tillfredsställande
kraftdistribution.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

Om man nu som Kungl. Maj:t uppgiver,
att det är nödvändigt för plaamässigheten
att genomföra denna lagstiftning,
så förbiser man enligt min mening
ett ganska väsentligt moment, nämligen
att det finns möjligheter att främja planmässigheten
inom nuvarande lagstiftnings
ram på ett mycket effektivt sätt
genom de regleringsföreningar som finnas
för de olika sjöområdena och för
alla större vattendrag. Det finns också
möjlighet att tvinga in vederbörande i
regleringsföreningen.

Ett par reservanter till kommitténs
uttalande ha också yttrat, att den föreslagna
utökningen av expropriationsrätten
icke är erforderlig med hänsyn
till vare sig konkurrens- eller spekulationsmoment.
Med hänsyn till den förmånliga
ställning i bevishänseende, som
de statliga kraftföretagen ha i förhållande
till kommunala och enskilda kraftföretag,
kan det inträffa, att de ur utbyggnadssynpunkt
gynnsammaste strömfallen
komma att överföras i statens ägo.
Härigenom bli kommuner och enskilda
tvungna att utbygga lågvärdiga vattenfall,
medan staten ligger på de större
— sålunda rena motsatsen till planmässighet
och tvärtom uppmuntrande till
en oekonomisk investeringspolitik.

Konungens befallningshavande i Västerbottens
län har framhållit, att det
inom länsstyrelsens erfarenhetsområde
finns fall, där en kommun kan önska
bygga för att förse bygden med elektrisk
energi men där fallet i stället exproprieras
och kanske utbyggnaden
uppskjutes för lång tid framåt. Då räcker
det inte med att fallets ägare får en
rimlig ersättning; bygden får i alla fall
under kanske en avsevärd tid framåt
avstå från den elektrifiering som den
hade väntat sig att kunna genomföra.

Remissinstanserna ha också i det alldeles
övervägande antalet fall visat sig
skeptiska och avvisande. Jag skall inte
gå in på de olika remissyttrandena —
det skulle föra för långt ■—• jag bara
konstaterar detta faktum.

Man måste också fråga sig, när det
gäller planmässigheten: Finns det någon
som med bestämdhet kan avgöra vad

som är planmässigt för en tid framåt?
År det inte så, att även på detta område
planerna då och då få revideras? Men
den enskildes rätt kan i planmässighetens
namn ha på ett tidigt stadium blivit
eliminerad genom att fallet har blivit
exproprierat, medan sedermera utvecklingen
kommit att visa, att det har
varit onödigt, kanske till och med någon
gång skadligt att denna åtgärd vidtagits.

Härtill kommer ännu en omständighet
och en mycket betydelsefull sådan. Hittills
har ägaren kunnat få ersättning för
fallets värde genom att han har fått kraft
för sitt behov; kanske också bygden har
fått detta. Detta tilldelande av ersättningskraft
kan ju endast ske i samband
med fallets utbyggande, och då fallen
tidigare icke ha kunnat exproprieras annat
än för omedelbart bebyggande, har
denna rätt varit fallägaren obetagen och
för honom varit mycket värdefull. Nu
återigen, då det icke är fråga om att utbygga
fallet, kan icke detta ske omedelbart.
Den, från vilken fallet exproprieras,
kan följaktligen få vänta en tid på
detta. Men nu föreskrives i det nya förslaget,
att ersättningen i varje fall skall
bestämmas inom fem år, om någon av
parterna det begär. Om detta icke sker
i samband med utbyggande av fallet, kan
ersättningen endast bestämmas i penningar.
Härigenom går rätten till kraft
för eget behov i mycket hög grad förlorad
för fallägaren.

Det har i en särskild motion yrkats,
att denna rätt skulle kvarstå för ägaren
under hela tiden. Det är ju en av hans
värdefullaste möjligheter, då han genom
expropriationen berövats sin egendom.
Men på denna punkt begagnar statsrådet
ett uttryck, som verkligen är så betecknande,
att jag inte kan underlåta
att läsa upp det in extenso. Han säger:
»Ägarens intresse kan dock icke anses
vara under alla förhållanden så väsentligt,
att det skall tillgodoses på expropriantens
bekostnad.» Vattenfallet tages
sålunda från ägaren genom expropriation,
men redan efter fem år anses hans
rätt så mindervärdig, att den inte kan
uppväga expropriantens intresse att inte

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

då behöva lämna ifrån sig kraft för
lägre pris än han kanske kan få ut på
annat håll. Jag kan inte underlåta att
säga, att detta uttryck låter en blicka
ganska långt in i hur man på många
håll numera bedömer rättsförhållandet
emellan statsmakten och den enskilde.

Jag skall inte uppehålla mig vidare
vid enskildheterna i lagstiftningen. Jag
vill bara konstatera, att denna lagstiftning
ganska klart visar, hurusom man
är benägen att låta staten och de enskilda
— och i det sammanhanget menar
jag med de enskilda inte bara enskilda
personer och juridiska personer
utan även samhälleliga kollektivenheter
såsom kommuner — arbeta under helt
olika villkor. Staten får genom denna
lagstiftning rätt att ta vad den önskar.
Lagstiftningsåtgärderna i den riktningen
ha på sista tiden kommit nästan årligen
i ständigt stegrat tempo och med
ständigt vidgat utrymme för statliga
maktbruk. Den enskildes rätt, även i sina
blygsamma rester, trängs hårdare och
hårdare åt sidan. I detta fall är det så
mycket mer anmärkningsvärt, som man
icke kan komma till den uppfattningen,
att de av Kungl. Maj:t föreslagna åtgärderna
äro nödiga för en planmässig
utbyggnad av vattenkraften i landet.
Därom finns det enligt min mening tillräckligt
många vittnesbörd i handlingarna
både vad angår det faktiska resultatet
beträffande utbyggnaden av landets
krafttillgångar och vad beträffar
erfarenheterna om effektiviteten av den
hittillsvarande lagstiftningen. Utan att
man kan säga, att ett högre intresse
fordrar det, gör man nu en mycket allvarlig
attack mot enskild eller, kanske
rättare sagt, mot icke statlig rätt.

Jag återkommer till min fråga: Är
verkligen denna lagstiftning nödvändig?
Ha förhållandena så väsentligt förändrat
sig sedan 1945—1940? Jag tror att ingen
skall kunna påstå detta.

Egentligen skulle jag också ha vissa
betänkligheter att framföra mot kontrollagen
nu liksom när den kom till,
men jag skall låta dem falla i detta sammanhang.
Det viktigaste är dock enligt
min uppfattning, att den nya utvidg -

ningen av expropriationsrätten icke
kommer till stånd, och därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den
reservation som är fogad till betänkandet.

I herr Wistrands yttrande instämde
herrar Löfvancler och Carl Eric Ericsson.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Herr Wistrand undrade både i
början och i slutet av sitt anförande,
varför det skulle vara nödvändigt att
återigen lagstifta på detta område, eftersom
både 1945 och 1940 hade medfört
lagar mot spekulation i vattenkraft.
Till svar härpå vill jag säga, att 1945
års lagstiftning — som det nu närmast
gäller att komplettera och som innebar
möjlighet att expropriera sådana vattenfall
som voro färdiga för utbyggnad -—
har i praktiken visat sig vara fullkomligt
otillräcklig. Trots denna lagstiftning
uppkommo mycket allvarliga missförhållanden,
och det blev därför nödvändigt
att redan året därpå, d. v. s. 1946,
i hast inskrida med en lagstiftning för
att avvärja åtminstone de värsta spekulationsfallen.
Men den lagstiftning, som
man då genomförde, var endast av provisorisk
art. Det var omöjligt att genomtränga
ämnet på den korta tid som
stod till buds, när man ville göra ett
raskt ingripande mot uppenbara missförhållanden.
Därför igångsattes samtidigt
med 1946 års lagstiftning en utredning
om mera definitiva åtgärder, och
det är på basis av denna parlamentariska
utredning, som det nu föreliggande
lagförslaget har upprättats. Det är således
alls icke märkvärdigt utan alldeles
följdriktigt, att det nu i år framlägges
ett mera noggrant förberett förslag om
åtgärder mot spekulation i vattenkraft.

Jag beböver antagligen inte gå närmare
in på förhållandena på detta område.
Jag vill bara erinra om att det gäller de
sista resurserna av vattenkraft i vårt
land och alt de ha varit föremål för eu
mycket asocial spekulation. Dessutom är
det inte blott för att motverka spekulationen,
som detta förslag har tillkommit,

92 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

utan också för att landets ännu återstående
vattenkrafttillgångar skola bli utnyttjade
på ett så ändamålsenligt sätt
som möjligt. Det gäller alltså att försöka
åstadkomma en planering, och även om
den kanske inte alltid på längre sikt kan
bli fullkomlig, så måste den väl ändå
vara att föredraga framför den fullkomliga
planlösheten.

I övrigt kan jag i stort sett hänvisa till
andra lagutskottets utlåtande, där de olika
anmärkningarna från reservanternas
sida klart och uttömmande äro bemötta.
Jag vill blott ytterligare gå in på den
speciella detalj, som herr Wistrand särskilt
uppehöll sig vid, nämligen frågan
om ersättningen.

Enligt förslaget skall ägaren till ett
vattenfall, som exproprieras, få ersättning
för fallets hela värde. Herr Wistrand
vände sig emellertid mot den
kompletterande bestämmelsen, att under
vissa förutsättningar ägaren får nöja sig
med pengar — liksom andra som få sin
egendom exproprierad — och alltså inte
alltid kan tvinga till sig kraft såsom ersättning.
I den frågan innehåller propositionen
ett försök till avvägning,
där man ej blott har tagit hänsyn till den
enskildes rätt, som herr Wistrand talade
om, utan också till det allmännas, d. v. s.
till alla enskildas intressen, och resultatet
av denna avvägning har blivit följande
regler. Den som har ett redan utnyttjat
vattenfall, vilket tages i anspråk,
skall alltid — efter hur lång tid som
helst — kunna få ersättning i form av
kraft från det utnyttjade fallet. Men eljest,
d. v. s. när ägaren icke har utnyttjat
sitt fall utan endast haft det som en
potentiell kapitaltillgång, skall enligt förslaget
ägaren, om han så önskar, kunna
avvakta en så lång tid som fem år, och
om fallet inom denna tid blir utbyggt,
skall han fortfarande ha rätt att få ersättning
i kraft. Först om det dröjer ännu
längre, skall han, liksom andra som
få sin egendom exproprierad, få ersättning
i pengar.

.lag kan inte finna annat än att detta
är en rättvis och skälig avvägning mellan
båda parternas berättigade intressen.

Herr WISTRAND (kort genmäle): Herr
talman! Jag frågade, vad det är som har
inträffat och som har gjort, att 1945 och
1946 års lagstiftning nu skulle behöva en
så vittgående komplettering. Det enda
svar, som herr statsrådet har givit, är
att dessa lagstiftningar ha varit otillräckliga.
Ja, så långt kunde också jag
tänka, att jag förstod herr statsrådet måste
ha den uppfattningen, då han nu går
till en ytterligare lagstiftning. Men det
skulle ha varit intressant att veta, varför
de skulle ha varit otillräckliga. Handlingarna
i ärendet lämna knappast något
stöd däråt.

Herr statsrådet lät undfalla sig ett yttrande,
som i all sin enkelhet var mycket
betecknande för hur man tydligen på regeringshåll
ser på den enskildes rätt.
Man tar expropriationsvägen ifrån en enskild
eller en kommun eller vem det nu
kan vara ett vattenfall. Hittills har vederbörande
haft rättighet att få ersättning
i vattenkraft. Han kan ha köpt det
för att bygga ut det för drivkraft till sin
industri och för att tjäna bygden och
produktionslivet. På så sätt bär oavsett
äganderättsförhållandena han dock kunnat
i viss omfattning åtnjuta frukterna
av sitt förutseende. Då säger herr statsrådet:
»Han får ersättning när det blir
exproprierat, men han har inte rätten
att tvinga till sig kraft.» Är detta verkligen
ett uttryck, herr statsråd, för lunden
rätta avvägningen, som herr statsrådet
talade om, mellan enskilda och
allmänna intressen bör ske?

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
kan möjligen synas förmätet att ytterligare
taga kammarens tid i anspråk under
dessa bråda dagar, men det nu föreliggande
förslaget till ändring i vattenlagen
är av så utomordentligt stor betydelse
för hela den ekonomiska utvecklingen,
att frågan förtjänar att allsidigt
belysas. Då denna fråga främst kanske
har intresse för Norrland, bör kanske
även en representant för denna landsdel
ytterligare anföra några synpunkter utöver
dem som herr Wistrand redan har
anfört.

Måndagen den 28 juni 1948 em. Nr 27. 93

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

Riksdagens ledamöter böra göra klart
för sig konsekvenserna av de nu föreslagna
förändringarna i vattenlagen. Genom
dessa ändringar möjliggöres utan
vidare beslut av riksdagen en socialisering
av vattenkraften, och denna socialisering
genomföres utan att riksdagen
fått tillfälle att överblicka konsekvensen
för hela vår framtida kraftförsörjning.
Det är högst anmärkningsvärt, att regeringen
på detta sätt söker genomföra en
sådan socialisering på omvägar, och det
är desto märkligare som det för närvarande
pågår en utredning om hela vår
framtida kraftpolitik genom den s. k. elkraftutredningen.
Det hade väl ändock
varit naturligt, att man avvaktat resultatet
av denna utredning, innan man
beslutar en lagändring, som ger regeringen
möjlighet att genomföra en sådan socialisering.
Ur rättssäkerhetens synpunkt
måste det också anses högst otillfredsställande
att införa en lagstiftning, som
möjliggör, att frågan, huruvida och när
landets outbyggda strömfall skola överföras
i statens ägo, blir beroende enbart
av administrativ prövning.

Förslaget innebär bl. a., att den år 1945
införda rätten att expropriera utbyggnadsmogna
strömfall utvidgas till rätt att
expropriera jämväl sådana strömfall,
som icke äro utbyggnadsmogna. Expropriationsrätt
kan sålunda enligt förslaget
medgivas, även om exproprianten har
för avsikt och behov av att först i en mer
eller mindre avlägsen framtid utbygga
strömfallet.

Till stöd för förslaget, vilket otvivelaktigt
går längre än hittills gällande lagstiftning
om expropriation över huvud
taget, ha två skäl anförts — herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
upprepade dessa skäl nyss. En dylik
utvidgad expropriationsrätt skulle vara
erforderlig, för det första, för att hindra
spekulation i överpriser på vattenkraft
och, för det andra, för att trygga en sund
och rationell utveckling av kraftindustrien.

Alla äro säkerligen ense därom, att en
osund spekulation är av ondo och att åtgärder
böra vidtagas för att förhindra
en sådan, därest dylik spekulation av nå -

gon betydelse verkligen skulle förekomma.
Men därvid måste man tillse, att de
åtgärder, som vidtagas för att hindra
spekulationen, icke medföra större olägenheter
än den spekulation, mot vilken
åtgärderna avses.

Utskottet har godtagit departementschefens
motiv för den vidgade expropriationsrätten
och skriver därom
bl. a.: »Den kraftiga utbyggnaden av
våra vattenkrafttillgångar de senaste årtiondena
har medfört stigande efterfrågan
på vattenkraft samtidigt som tillgången
på högvärdig outbyggd vattenkraft
minskat. Som en följd härav ha
kunnat förmärkas tendenser till spekulation
i vattenkraft. Därest priserna på
råkraften bringas att stiga, inverkar detta
givetvis på elektricitetspriserna. Det
är därför ett samhällsintresse, att priserna
på råkraften hållas nere på en skälig
nivå.» Utskottets uppgift, att spekulationen
i vattenkraft skulle inverka på
elektricitetspriserna, är felaktig och visar,
att utskottet icke känner till förhållandena
på detta område. Såsom framhållits
i motionen nr 406 av herr Andrén
m. fl., finnas f. n. endast 5 procent av
den outbyggda, men utbyggnadsvärda
vattenkraften på spekulativa händer, medan
80 procent finnas på fasta händer
och ca 15 procent tillhöra den jordbrukande
delen av befolkningen, framför
allt i Norrland. Dessa siffror grunda sig
på den utredning, på vilken den föreslagna
lagändringen bygger. Av samma
utredning framgår emellertid, att naturkraftkostnaden
utgör en jämförelsevis
obetydlig del av den sammanlagda kostnaden
för den elektriska kraften. Herr
Wistrand var inne på den saken. Han
påpekade, att för den hittills tillgodogjorda
vattenkraften utgör naturkraftkostnaden
i genomsnitt blott ca 0,5 procent
av priset för den kraft, som användes
för borgerlig förbrukning, och ca
2 procent av priset för industrikraften.
Med hänsyn härtill kan icke ens en mycket
kraftig höjning av priset på dessa 5
procent av den utbyggnadsvärda vattenkraften
inverka på elektricitetspriserna,
vilka som bekant regleras tämligen likformigt
i hela landet. Vid fastställande

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera

av dessa priser komma kostnaderna för
de redan utbyggda strömfallen att ha den
största betydelsen. Av detta framgår alltså,
att spekulationen icke kan spela någon
roll för elektricitetspriset.

Redan nu finnes emellertid, såsom
motionärerna framhållit, möjlighet att
hindra spekulation i vattenkraft genom
1946 års lag om kontroll av överlåtelse
av vattenkraft. På grund av 1902 års lag
om elektriska anläggningar har Kungl.
Maj:t för övrigt möjlighet att vägra koncession
för byggande av kraftledningar.
Därtill kommer som ett mycket viktigt
moment, att vattenfallsstyrelsen numera
äger alla nya stamledningar för 200 000
volt eller högre spänning. Såväl sträckningen
som tidpunkten för dessa linjer
bestämmes sålunda av staten. Staten har
alltså redan nu fullt betryggande inflytande
över utvecklingen på detta område.

Departementschefen och utskottet mena,
att man genom den föreslagna lagändringen
skulle åstadkomma en planmässig
utbyggnad av vattenkraften, och
detta är ju det andra av de anförda motiven
för ändring i vattenlagen. I verkligheten
kommer nog, såsom herr Wistrand
anfört, den föreslagna lagändringen
att medföra, att vattenkraften kommer
att utbyggas på ett mindre planmässigt
sätt. Medgives kronan — som i praktiken
torde bli den enda av våra vattenkraftproducenter
som kommer att erhålla expropriationsrätt
— att expropriera de ur
utbyggnadssynpunkt bästa strömfallen
för att sedan utbygga dem först framdeles
och i mån av behov, blir följden
den, att övriga kraftproducenter nödgas
tidigare än eljest skulle hava skett utbygga
sådana strömfall som kräva större
utbyggnadskostnad per kraftenhet. En
sådan utveckling kan icke, vare sig ur
allmän eller ur enskild synpunkt, anses
önskvärd. Ett förstatligande av eller samlande
av våra återstående bästa vattenkrafttillgångar
på ett fåtal händer skulle
förvisso, i stället för att trygga, kunna
äventyra en rationell utveckling av landets
kraftförsörjning. Det skulle eliminera
den hittillsvarande fria tävlan mellan
olika kraftproducenter och den möjlighet
till jämförelser, som denna tävlan

strömfall.

erbjuder, och innebära vida större risk
för höjt kraftpris än den spekulation i
överpriser för vattenkraft, som man med
rätta sökt och även lyckats med andra
medel stävja. Utvecklingen i vårt land
på detta område har i hög grad främjats
av det från alla håll omvittnade goda
samarbete, som rått mellan statliga, kommunala
och enskilda kraftproducenter,
vilket lett till att vår vattenkraft hittills
nästan undantagslöst blivit på ett ur såväl
allmän som enskild synpunkt i stort
sett planmässigt och rationellt sätt tillvaratagen.

Av dessa nu anförda skäl böra enligt
min mening de föreslagna ändringarna i
1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen icke
godtagas av riksdagen. Om riksdagen
dock skulle vidtaga dessa ändringar, i
och för sig icke nödvändiga, är det dock
enligt min uppfattning av utomordentligt
stor vikt, framför allt för den jordbrukande
befolkningen i Norrland, att
vissa modifikationer göras i utskottets
förslag, avseende dels rätten till expropriation
av minoritetsandelar i strömfallen,
dels reglerna för fastställande av
ersättning för exproprierade strömfall.

I motionen nr 408 har jag tillåtit mig
föreslå vissa modifikationer i Kungl.
Maj ds förslag i dessa två avseenden.
Enligt gällande lydelse av 1 kap. 14 §
vattenlagen kan »den, som råder över
vattenkraften i fallet», d. v. s. den, som
förfogar över hela eller majoriteten av
strömfallet, ej erhålla rätt att expropriera
andra tillhöriga minoritetsandelar i
fallet. Dylika minoritetsandelar kan vederbörande
i stället erhålla rätt att taga
i anspråk enligt bestämmelserna i 2
kap. 5—7 §§ vattenlagen. Enligt den

föreslagna nya lydelsen av 1 kap. 14 §
kan däremot jämväl en majoritetsinnehavare
erhålla rätt att expropriera de
delar av fallet, som han själv icke innehar.
Genomföres förslaget, skulle majoritetsinnehavaren
sålunda i fortsättningen
erhålla två möjligheter att välja på:
antingen kan han begära expropriation
enligt 1 kap. 14 § eller i vattenmålet
angående fallets utbyggande ansöka om
tillstånd enligt bestämmelserna i 2 kap.
att taga minoritetsandelar i anspråk.

Måndagen den 28 juni 1948 em. Nr 27. 95

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

Väljer han den första vägen, kan han —-såsom förslagets ersättningsregler utformats
— betaga minoritetsinnehavarna
den rätt till ersättningskraft, som de eljest
skulle äga. När det är fråga om minoritetsandelar,
är det icke möjligt att
med fog göra gällande, att det med hänsyn
till den i motivet till förslaget omtalade
långsiktsplaneringen är nödvändigt,
att expropriationssökanden redan
vid planeringen vet, i vilken mån ersättning
skall utgå i kraft eller pengar. I
detta fall kan det alltså icke föreligga
något annat motiv för den föreslagna
lagändringen än önskan att överföra av
enskilda ägda delar av strömfall i statens
ägo till för staten lägsta pris.

Enligt det föreliggande förslaget skall
vidare den, som erhållit expropriationsrätt,
inom ett år efter expropriationsbeslutet
hos vattendomstolen söka bestämmande
av ersättning för det exproprierade.
På framställning av den ersättningsberättigade
skall vattendomstolen
emellertid låta anstå tills vidare med
ersättningens bestämmande, dock längst
till dess medgivande enligt 2 kap. till
strömfallets byggande lämnas. Om exproprianten
det begär, skall likväl, sedan
fem år förflutit efter expropriationsbeslutet,
frågan om ersättning för
vattenkraft, som vid tiden för expropriationsbeslutet
icke var tillgodogjord, under
alla förhållanden upptagas till avgörande.
Detta innebär i praktiken, att
om exproprianten dröjer fem år med
utbyggnad av strömfallet, berövas ersättningstagaren
möjlighet att erhålla
ersättning för det exproprierade fallet i
form av kraft, utan lian får ersättningen
fastställd i pengar. Mot detta förslag ha
ett flertal remissmyndigheter och icke
mindre än tre av lagrådets ledamöter
rest invändning.

Om strömfallets ägare tvingas att avstå
sin vattenkraft, synes det minsta
han kan begära vara, att ersättningen
skall bliva så rättvist bestämd som möjligt.
Detta kan icke, såsom herr statsrådet
vill göra gällande, innebära att
han tvingar sig till ersättningskraft. Da
värdet av ett strömfall starkt påverkas
av tiden för detsammas utbyggande och

det därmed sammanhängande diskonteringsavdraget,
torde det icke vara
möjligt att komma fram till ett rättvist
resultat i ersättningsfrågan, förrän man
med bestämdhet vet, när strömfallet kan
utbyggas. Viktigare är kanske dock, att
exproprianten genom denna bestämmelse
erhåller möjlighet att betaga strömfallsägarna
deras rätt till ersättningskraft.
Genom expropriationen måste de
avstå ett realvärde, som alltså är oberoende
av penningvärdesfluktuationen. Det
är under sådana omständigheter rättvist,
att de i ersättning få realvärden, i detta
fall vattenkraft, som är oberoende av
försämringar i penningvärdet. Från olika
håll ha under senare år yrkanden
framställts om sådana ändringar i vattenlagen,
att sakägarna tillförsäkras gottgörelse
i form av realvärden, och mycket
talar för riktigheten av dessa yrkanden.
Den nu föreslagna bestämmelsen strider
mycket bestämt mot dessa önskemål, vilka
för övrigt särskilt gjort sig gällande

1 övre Norrland. På grund härav bör enligt
min mening, på sätt jag yrkat i motionen
nr 408, det föreslagna sista stycket
i 1 kap. 14 § utgå och detta stycke
erhålla följande ändrade lydelse: »Med
ersättningens bestämmande skall vattendomstolen
på framställning av den ersättningsberättigade
låta anstå tills vidare,
längst till dess medgivande enligt

2 kap. till strömfallets bebyggande lämnas.
»

De båda ändringar av propositionen,
som jag sålunda föreslagit, äro tydliga
kompromisser, som äro avsedda att eliminera
de största olägenheterna med de
föreslagna ändringarna i vattenlagen.

Herr talman! Jag kommer att i första
hand rösta för herr Wistrands avslagsyrkande.
Men jag tillåter mig, herr talman,
att om detta yrkande blir utslaget,
yrka bifall till motionen nr 408 rörande
formuleringen av 1 kap. 14 § vattenlagen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Kärnan
i det lagförslag, som andra lagutskottet
förordar i det utlåtande vi nu
ha att diskutera, är att i stor omfatt -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera

ning förbehålla vattenfallen och vattenkraften
i landet åt staten eller de större
enskilda producenterna. Motivet för
denna lagstiftning är dels att bekämpa
spekulation, dels att möjliggöra långtidsplanering,
men resultatet är, efter
vad jag kan finna, rent monopolistiskt.
Jag behöver inte omtala — det tror jag
har framgått av den föregående debatten
— att redan med den nuvarande
lagstiftningen staten har synnerligen
kraftiga medel att bekämpa spekulationen,
vilket bekämpande vi givetvis alla
äro villiga att understödja. Men för att
nå målet inför man i lagförslaget expropriationsrätt
även beträffande icke utbvggnadsmogna
strömfall, delvis också
beträffande sådana strömfall som redan
äro utbyggda, detta sedan man år 1945
med allmänt instämmande beslutat expropriationsrätt
i vissa fall i fråga om
utbyggnadsmogna, icke utbyggda strömfall.
Den monopolistiska karaktären av
den nya lagstiftningen markeras ytterligare
genom de i debatten tidigare berörda
inskränkningarna i vattenfallsiigarens
möjligheter att få ersättning för
sitt vattenfall i form av ersättningskraft.

Den svenska vattenkraftsindustrien
har haft att kämpa mot bland annat två
stora svårigheter. Den ena svårigheten
har varit resultatet av vår underhaltiga
skifteslagstiftning, tillkommen för tvåhundra
och etthundra år sedan, och det
sätt, på vilket denna skifteslagstiftning
kommit att tillämpas i praktiken. Detta
har medfört, att beträffande nästan vartenda
vattenfall i landet, som har tillhört
en bysamfällighet — och det är
de ojämförligt flesta — det blivit en
process om vem som äger vattenfallet.
Detta har försenat utbyggnaden av vattenkraften.
I detta sammanhang kanske
jag också skall nämna, att de avsöndringar,
som ägde rum på 1800-talet, voro
sådana, att man i många fall senare inte
visste, huruvida vattenkraft skulle följa
med avsöndringen eller inte, och även
detta har medfört många processer.

Den andra svårigheten för vattenkraftsindustrien
ligger också med sina
rötter långt tillbaka i tiden. Det var ju,

strömfall.

såsom kammarens ledamöter känna till,
så, att på 1600-talet framträdde vissa
anspråk från kronan på att oberoende
av strandäganderätt äga vattenfall i landet,
och på grundval härav öppnades i
slutet av förra och särskilt i början av
detta århundrade processer, i vilka kronan
gjorde gällande rätt till vattenfall.
Kronan vann beträffande Trollhätte
strömmar, men förlorade i de övriga
processerna. Resultatet av detta blev,
att utbyggnaden av vår vattenkraftsenergi
försenades, och vi stodo rustade
på ett vida sämre sätt, när det första
världskriget utbröt, än vad vi eljest hade
behövt vara i vad det gällt tillgången
på utbyggd vattenkraft, någonting som
då betydde utomordentligt många miljoner
för vårt svenska samhälle.

Efter den utgång, som frågan om denna
lagstiftning har fått i andra lagutskottet,
är det fullkomligt klart, att
Kungl. Maj:ts förslag kommer att bifallas,
och det tjänar kanske därför inte
mycket till att ta upp en diskussion.
Men det kan måhända vara lämpligt att
här ändock uttrycka den förhoppningen,
att lagstiftningen icke kommer att
tillämpas så, att den lägger en död hand
på utbyggnaden av våra vattenfall. Lagstiftningen
medger beträffande vattenfall,
som icke äro utbyggda, expropriation
för utbyggnad först efter ett par
tre årtionden, kanske ännu längre tid,
alltså expropriation i mycket stor omfattning
för att samla vattenkraften monopolistiskt
i statens hand eller hos vissa
enskilda. Detta måste ju bland annat
medföra, att initiativet att utbygga
vattenfallen dödas på många håll, där
det nu kan förefinnas hos enskilda ägare.
Det är inte så, att alla icke utbyggda
vattenfall ägas av personer, som hålla
på dem i spekulationssyfte, utan detta är,
såsom här klart har påvisats, bara förhållandet
med ett mycket litet antal av
vattenfallen. Om lagstiftningen kommer
att lägga en död hand på vattenkraftsindustriens
utveckling här i landet, då
kommer ett tredje rättsligt hinder att
resas för den snabba utbyggnaden av
våra vattenfall, en utbyggnad som vi
givetvis alla skulle ha gagn av.

Måndagen den 28 juni 1948 em. Nr 27. 97

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

Herr WEHTJE: Herr talman! I nu gällande
lagbestämmelser om rätt till expropriation
av vattenfall enligt 1945 års
lag, om priskontroll vid överlåtelser av
vattenfall enligt 1946 års lag samt om
koncession för byggande av kraftledning
och möjligheterna att vägra transitering
av kraft på statens stamlinjenät har staten
redan medel i sin hand för att effektivt
förhindra spekulation i vattenkraft.

Tyngdpunkten i motiveringen för de
nu föreslagna åtgärderna, som möjliggöra
väsentligt mer omfattande ingrepp
genom expropriation av vattenfall än
tidigare, har såväl utskottet som departementschefen
— den sistnämnde också
i sitt anförande här i kammaren — lagt
på behovet av en planmässig utbyggnad
av landets vattenfall. Går man emellertid
till den i propositionen lämnade redovisningen
av förhållandena, finner
man där ingenting till klarläggande eller
bemötande av den på erfarenhetsmaterial
grundade kritik, som framförts i
de ingivna yttrandena över sakkunnigförslaget.
Yttrandena från de hörda
myndigheterna äro för övrigt mycket
knapphändigt refererade, vilket är att
beklaga, både i detta fall och i allmänhet.
Men det kommer ändå fram, huru
man på olika håll inom myndigheter
och näringsorganisationer ser på denna
fråga.

Enligt vad som framgår av referaten
är det i första hand vattenfallsstyrelsen
som tillstyrker. Dess yttrande är utförligt
refererat. Efter referatet av vattenfallsstyrelsens
synpunkter omnämnes en
rad av remissvar, som gå i avstyrkande
riktning. Jag kan inte underlåta, herr
talman, att uppehålla mig något vid
dem.

Kommerskollegium säger bland annat,
att det med hänsyn till vad som
anförts förefaller kollegiet rimligt, att
ytterligare erfarenheter om den nuvarande
lagstiftningens verkningar avvaktas,
innan vidare åtgärder företagas för
att hindra spekulationstendenserna. —
Det är ju dock så, att de nu giillande
lagarna iiro nya, expropriationslagen
från år 1945 och lagen om priskontroll
från år 1946.

7 Forsla kammarens protokoll 19b8. Nr 27.

De särskilt sakkunniga myndigheterna
äro vattenrättsdomarna och vattenöverdomstolen.
Den sistnämnda åberopades
speciellt i 1945 års debatt om denna
fråga, och den dåvarande justitieministern
stödde sig i mycket hög grad
på vad vattenöverdomstolen sade. Nu uttalar
vattenrättsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol, att —• även om man ej
borde släppa den av kommitténs majoritet
omfattade tankegången ur sikte —
det för närvarande syntes föreligga
övervägande skäl att låta frågan om
tvångsrätt med hänsyn till framtida utbyggnadsbehov
anstå. Vattenöverdomstolens
yttrande är inte återgivet, men
jag antar, att det innehåller de allmänna
slutsatser, som äro anförda under följande
stycke i propositionen: »I de avstyrkande
yttrandena göres i allmänhet
gällande, att den i betänkandet framlagda
utredningen icke gåve belägg för
att spekulation i fortsättningen kunde
antagas förekomma i sådan omfattning,
att åtgärder som så avsevärt ingrepe i
enskild rätt kunde anses ur allmän synpunkt
påkallade. Ej heller syntes det
allmänna intresset av strömfallens planmässiga
och ändamålsenliga utbyggande
påkalla denna utvidgning av expropriationsrätten.
»

Ett alldeles särskilt intresse tilldrar sig
kammarkollegiets uttalande, i vilket det
heter: »Att låta frågan huruvida och när
strömfallen i riket skola överföras i statens
ägo bli beroende enbart av administrativ
och ekonomisk prövning, måste
dock ur rättssäkerhetssynpunkt anses
otillfredsställande.» Jag skall be att få
återkomma härtill senare.

Men sedan fortsätter kammarkollegiet:
»För att expropriationsrätt över huvud
taget må kunna medgivas för genomförande
av en plan för de återstående outbyggda
strömfallens utbyggnad, bör planen
uppfylla vissa fordringar. Den bör
sålunda ha upprättats med tillfälle för
alla berörda intressen att göra sina synpunkter
gällande. Vidare bör den ha en
officiell prägel och, synes det kollegiet,
fastställas efter prövning av Kungl.
Maj:t och riksdagen. Enligt kollegiets
mening bör en sådan plan först uppriit -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

tas och därefter undersökas i vad män
och under vilka förutsättningar en utvidgad
expropriationsrätt erfordras för
planens genomförande.»

Även om dessa synpunkter och denna
kritik inte kunnat rubba kolartron på
statens allvishet, hade det väl ändå varit
rimligt, att man tagit så mycket hänsyn
till dem, att man anfört de skäl eller
påvisat de praktiska förhållanden,
som man vill åberopa. Jag skulle för
statsrådet vilja upprepa herr Wistrands
fråga, så formulerad: Har det kunnat
påvisas några svårigheter att på ett ändamålsenligt
och planmässigt sätt tillvarataga
landets vattenkrafttillgångar?

Enligt mitt bedömande måste det föreliggande
förslaget betecknas som praktiskt
synnerligen svagt grundat och rättsligt
i hög grad betänkligt. I första hand
gäller detta förslagets rättsliga struktur.
Därest förslaget genomföres, kommer
initiativrätten att inlösa annan tillhörigt
strömfall att utsträckas till att omfatta
praktiskt taget all outbyggd och utbyggnadsvärdig
vattenkraft, detta även i sådana
fall, där inlösningsrätten innebär
intrång i strömfallsägarens legitima intressen
och för denne kan medföra synnerlig
skada. Denna fordran på att enskild
rätt skall vika anses tillräckligt
grundad på det skälet, att våra nu återstående
krafttillgångar med tiden måste
få ökad nationell betydelse och att det
därför måste vara ett bjudande samhälleligt
krav, att dessa krafttillgångar planmässigt
utbyggas och utnyttjas. Ett rätt
tillgodoseende av detta krav får anses
betydelsefullt. Därest allmänintresset
skall tillgodoses genom införande av en
generell inlösningsrätt, lär detta likväl
icke kunna ske utan uppgivande av väsentliga
rättsintressen. För utövande av
en sådan rätt kan uppenbarligen enligt
sakens natur icke krävas en strikt objektiv,
saklig dokumentering, att ett
tvingande allmänintresse verkligen är
för handen. Kraven på bevisning i detta
hänseende ha måst eftergivas och sänkas
till blott en sannolikhetsbevisning,
med det utrymme eu sådan bevisning
ger för subjektiva bedömanden och ovidkommande
motiv. De syftemål, som man

här vill vinna, kunna med andra ord
endast tillgodoses på rättssäkerhetens
bekostnad. Ju längre fram i tiden utbyggnadsmognaden
för ett vattenfall ligger,
desto större blir denna rättsosäkerhet,
med öppen risk att lämna rum för
ren godtycklighet.

Men härmed sammanhänger även en
annan svaghet. I svensk vattenlagstiftning
har hittills gällt som en allmän,
erkänd grundsats, att stat, kommun och
enskilda vid förvärv av vattenkraft skola
vara likställda. I den mån kraven på
full bevisning för ett förhandenvarande
allmänintresse icke kunna upprätthållas,
ligger det emellertid blott alltför nära
att, om expropriationsansökningarna
icke äro flera, bevisskyldigheten — särskilt
för statens kraftverksrörelse som
sökande — icke kommer att ställa sig
alltför svår. Av samma skäl lär icke kunna
undvikas, att ömtåliga intressekonflikter
kunna uppstå, där det knappast
är möjligt att för deras avgörande finna
en ordning, som ur rättssäkerhetens synpunkt
kan anses tillfredsställande.

Liksom det svårligen lär kunna påstås,
att en sådan generell lösningsrätt
är behövlig för att möta en aktiv, osund
spekulation i vattenkraft, har det icke
heller visats, att ett införande av en sådan
inlösningsrätt nu skulle vara påkallat
för att möjliggöra större planmässighet
vid utbyggnaden av våra krafttillgångar.
Såsom de fortlöpande offentliga
redogörelserna för vårt kraftbalansläge
torde ge vid handen, är en bedömning på
längre sikt av utbyggnadsbehovet och
strömfallsdispositionerna utomordentligt
vansklig, och såvitt man kan utläsa därav,
har kravet på planmässighet i vår
kraftförsörjning knappast haft sin svagaste
punkt i sådana hinder som sammanhänga
med att lämpliga strömfall
icke kunna disponeras i rätt tid.

Därest den föreslagna generella inlösningsrätten
nu skulle genomföras, skulle
detta uppenbarligen få till följd, att de
grundläggande förutsättningarna för ett
fortsatt upprätthållande av det nu tilllämpade
blandade kraftförsörjningssystemet
med stat, kommun och enskilda
som likställda parter än mer skulle

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

rubbas, utan att detta föregåtts av ett
närmare klargörande och beaktande av
det värde detta system utan tvivel äger,
icke minst ur konsumenternas synpunkt.
Om nämligen den kommunala och enskilda
kraftförsörjningen rätt skall kunna
fylla sin uppgift, lär den i likhet med
den statliga böra ha möjlighet att erhålla
erforderligt krafttillskott genom utbyggnad
av egna strömfall och sålunda
även möjlighet att under samma förutsättningar
som den statliga kraftverksrörelsen
förvärva nya strömfall. Genom
den föreslagna generella inlösningsrätten
skulle emellertid denna möjlighet
mer eller mindre begränsas. Förhandenvaron
av en kronans förhandsställning i
detta avseende framför övriga kraftproducenter
skulle skapa en allmän osäkerhetskänsla
och därigenom verka störande
på en sund, organisk utveckling av
kommunal och enskild kraftproduktion.

Även om den statliga kraftverksrörelsen
i första hand har att svara för en
planmässig, tillräcklig och billig allmän
kraftförsörjning och därför bör ha medel
i sina händer för denna uppgift, lär
dock på detta liksom på alla andra områden
förefintligheten av en inbördes
självständigt arbetande företagsamhet i
olika företagsformer vara den yttersta
och till slut den enda säkra garantien
för att kraftkonsumenternas berättigade
intressen tillgodoses så tillfredsställande
som möjligt. Felbedömningar och felberäkningar
äro, såsom dagens situation
nogsamt visat, lika möjliga i statlig som
i kommunal och enskild regi och lära
för statsdriftens del icke bli mindre därigenom,
att statsdriften vid sidan om
sin rent försörjningsmässiga målsättning
även kan ha att följa andra, korsande
målsättningar. Fn planenlig utbyggnad
av outnyttjad vattenkraft kan påverkas
av bedömanden ur marknadspolitiska
synpunkter, liksom taxepolitiken av finans-
och budgetpolitiska. Om därför en
central uppgift för kraftförsörjningen
skall vara att planmässigt tillgodose
kraft konsumenternas behov, är det sålunda
ingalunda säkert, att denna uppgift
bäst fylles genom ell försörjningssystem
med särskilt tillrättalagda ex -

pansionsmöjligheter enbart för den statliga
kraftverksrörelsen. Både i lagstiftningen
och i praxis har vårt svenska
kraftförsörjningssystem hitintills varit
byggt på principen om likställig samverkan
mellan statlig, kommunal och enskild
drift, och detta system har också
kunnat utvecklas på ett sätt, som i stort
sett väl motsvarar olika behov. Det
skulle därför vara i hög grad olyckligt,
såsom också herr Lundgren framhållit
tidigare, om det nu vidtas en åtgärd av
den innebörd som den föreslagna inlösningsrätten
har, innan den nu pågående
översynen av detta system blivit slutförd
av 1943 års elkraftutredning. Denna har
ju till uppgift att verkställa utredning
rörande möjligheterna att genom statens
medverkan mera planmässigt än hitintills
trygga landets och landsbygdens försörjning
med elkraft, och den lär komma
att avgiva sitt huvudbetänkande före
1949 års riksdag.

Med vad jag nu har anfört vill jag instämma
i den till betänkandet avgivna
reservationen.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Då jag är av den uppfattningen, att det
har bedrivits en mycket osympatisk spekulation
i strömfall, menar jag att de
åtgärder, som rimligen kunna vidtagas
häremot, också böra vidtagas. Jag kan
emellertid icke finna, att det föreliggande
utskottsförslaget helt tillgodoser markägarnas
berättigade intressen. Det är särskilt
på tvenne punkter, som jag skulle
vilja framställa ändringsförslag. Jag stöder
mig därvid på reservanten i sakkunnigkommittén,
herr Pettersson i Dahl,
och jag kan meddela kammaren att han
kommer all ställa samma yrkande i andra
kammaren.

Det har här påtalats, att ett fall kan
ha olika värde, beroende på vid vilken
tid ersättningen fastställes, och det har
därför i den nämnda reservationen till
sakkunnigförslaget hävdats, att den tidsfrist,
som i 1 kap. 14 $ sista stycket bestämts
till fem år, är för knapp. Det är
ju den ersättningsskyldige, som har att
begära att ersättningsfrågan skall upp -

100

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

tagas till avgörande, sedan fem år ha
förflutit. Han kan alltså avgöra, när bedömningen
skall ske, efter att fem år
ha gått, och det kan jag icke finna rimligt.
Då det skulle vara till den tidigare
ägarens fördel, att denna tidsfrist utsträcktes,
menar jag att en sådan utsträckning
bör kunna ske. Jag ber sålunda,
herr talman, att få hemställa att
i 1 kap. 14 § sista stycket orden »fem
år» måtte utbytas mot »tio år».

Det är emellertid också en mycket
svårbedömbar sak, huruvida bygden och
den tidigare ägaren till fallet gagnas
mest, om ersättningen utgår i pengar
eller om den utgår i kraft. Det påpekas i
handlingarna, att om ersättningsfrågan
avgöres på samma gång som utbyggnaden
sker, så möter det inga svårigheter
att fastställa ersättningen antingen i
pengar eller i kraft. Under sådana omständigheter
menar man därför att bådadera
låta sig göra, men när ersättningen
bestämmes särskilt för sig senare än expropriationen,
men i alla fall rätt långt
innan utbyggnaden, menar man, att det
skulle vara svårt att planera utbyggnaden,
om den förre innehavaren därvid
skulle finna att han vill ha ersättningen
i form av kraft.

Kommittén har emellertid själv skrivit
— det cileras i propositionen på s.
52: »Möjligen skulle man kunna tänka sig
den lösningen, att i ersättningsmålet gottgörelsen
bestämdes i pengar, och att
fallägaren berättigades att i blivande
mål om medgivande enligt 2 kap. påkalla
ersättning i kraft mot restitution helt
eller delvis av den förut utdömda penningersättningen.
»

Efter att ha framkastat denna möjlighet
fortsätter kommittén med att säga,
att det troligen skulle bli en komplicerad
historia. Jag kan inte bedöma, om
det skulle bli så oerhört komplicerat —
även reservanten herr Pettersson tycks
medge att det skulle kunna bli svårt •—
men jag skulle ändå vilja, att denna
möjlighet ytterligare prövades. Jag
skulle därför, herr talman, vilja ställa
ett tilläggsyrkande om en skrivelse angående
utredning på denna punkt. I
viss mån sammanfaller ju detta önske -

mål med innehållet i ett av herr Lundgrens
tidigare yrkanden, men jag måste
nog i alla fall framställa mitt yrkande, ty
då man anser frågan komplicerad, tror
jag det är riktigast att hänskjuta den till
utredning.

Jag vill sålunda hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående gottgörelse
för strömfall, som tagits i anspråk
jämlikt 1 kap. 14 §, då i ersättningsmålet
gottgörelsen bestämts i pengar, så att
fallägaren berättigades att i blivande mål
om medgivande enligt 2 kap. påkalla ersättning
i kraft mot restitution helt eller
delvis av den förut utdömda penningersättningen.

Häri instämde herrar Tjällgren, Bror
Nilsson, Niklasson och Ivar Nilzon.

Herr NORMAN: Herr talman! Det är
helt naturligt att en sådan lagstiftning
som denna bedömes litet olika från olika
utgångspunkter. .lag tror inte jag begår
någon orätt mot någon, om jag uttrycker
skillnaden mellan minoriteten och majoriteten
i utskottet så, att minoriteten
har en principiell motvilja mot en lagstiftning,
som tvångsingriper i den enskildes
rätt, under det att majoriteten
har en principiell sympati för lagstiftningsåtgärder,
som syfta till att låta det
allmänna behärska värdefulla naturtillgångar.

Verkningarna av en sådan lagstiftning
bli naturligtvis också litet olika i olika
avseenden, och det är då helt naturligt
att man, om man ser på spörsmålet från
den ena mera principiella utgångspunkten,
just bara observerar nackdelarna,
och om man ser på det från den andra
mera principiella utgångspunkten, särskilt
fäster sig vid fördelarna. Utskottet
har inte förbisett detla, men uttalar sammanfattningsvis,
»alt fördelarna av den
föreslagna utvidgningen av rätten att expropriera
strömfall synas vara större än
de därmed förenade nackdelarna». Utskottsmajoriteten
vill således inte helt
underkänna en del kritiska synpunkter,
som ha framförts. Vad mig personligen
beträffar tänker jag då närmast på spörs -

Måndagen den 28 juni 1948 em. Nr 27. 101

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

målet, huruvida ersättningen bör utgå i
kraft eller i pengar.

Som jag ser det, gäller detta spörsmål
inte främst den enskilde ägaren, som
skall ha ersättning, men däremot är jag
mycket intresserad av att bygdens intressen
tillgodoses och att behovet av
kraft för olika industriella företag, för
hantverk, för belysning o. s. v. blir fyllt.
Utskottet har pekat på att det finns möjlighet
att tillgodose det behovet genom
att till expropriationsmedgivandet knyta
särskilda föreskrifter för bygdeintressets
tillgodoseende, och jag vill i detta
sammanhang understryka, att bygdeintresset
allvarligt bör beaktas vid expropriationsmedgivandet.
Om så sker, tror
jag att de allmänna intressen, som annars
skulle kunna åsidosättas, om ett
annat allmänt intresse finge ingripa i
den enskildes rätt, bli tillgodosedda.

Jag har inte — det måste jag erkänna
— den rätta respekten för vakthållningen
kring den enskildes rätt i detta sammanhang.
Jag tänker i det fallet närmast
på att vår hittills gällande lagstiftning
på vattenkraftsområdet sedan
länge har möjliggjort för det ena enskilda
intresset att öva ganska stort våld
mot det andra enskilda intresset. Den
enskilde strömfallsägaren får t. ex. möjlighet
att utbygga sitt strömfall, även
om han därigenom ofta åstadkommer
mycket stora olägenheter för andra enskilda,
såsom strandägarna längs vattendraget.
Detta intrång skall helt naturligt
ersättas, men rent principiellt ser
jag inte någon skillnad mellan en ordning,
där ett enskilt intresse, som tillgodoser
ett allmännyttigt ändamål, får
ingripa i andras enskilda intressen, och
den ordning som nu är föreslagen.

.Tåg yrkar bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Hage.

Herr BEItGH: Herr talman! Det råder
ingen tvekan om att det föreliggande förslaget
avser att högst avsevärt vidga statens
möjligheter att i sin ägo överföra
tillgänglig vattenkraft. Så till vida kan
man, om man vill uttrycka sig rakt på

sak, säga att förslaget innebär, att socialiseringsivrarna
ha framflyttat sina positioner.
Det förefaller mig vara den väsentliga
innebörden av denna proposition.

När nu den siste ärade talaren talade
om att det här föreligger en på förhand
intagen inställning, å ena sidan hos dem
som ställa sig sympatiska till alt det allmänna
på detta sätt ingriper i den enskilda
företagsamheten och äganderätten,
å andra sidan hos dem som ställa sig
avvisande till en sådan lagstiftning, kr
det uppenbart att herr Norman i viss
mån hade rätt. Men sedermera kom herr
Norman in på ett annat tankespår. Han
frågade sig, såsom jag gärna vill göra,
huruvida förslaget är nyttigt eller inte
nyttigt. Jag är inte doktrinär, utan försöker
att i den ringa mån jag kan bedöma
saken närmast ur den synpunkten, och
då ligger det ju nära till hands för mig
som norrbottning att falla tillbaka på de
erfarenheter, som vi lia.gjort där hemma.

Vi ha där enligt uppgift ungefär en
tredjedel av rikets utnyttjningsbara vattenkraft,
och av den vattenkraft som finnes
inom länet äger staten ungefär 95
procent. Då frågar jag mig: Har det visat
sig vara till någon särskild fördel, att staten
haft en så våldsam dominans över
vår vattenkraft? På den frågan svarar
jag obetingat nej. Det är tvärtom på det
sättet, att vattenfallsstyrelsens sätt att
sköta utbyggnaden av vattenkraften i
Norrbotten och vattenfallsstyrelsens taxepolitik
när det gäller den norrbottniska
vattenkraften icke befrämjat det norrbottniska
näringslivet så som man skulle
ha önskat.

När vi skulle få ett järnverk där uppe,
befanns det att anläggningen av detta
järnverk icke kunde fortskrida enligt det
program, som riksdagen fastställt, av det
skälet att utbyggnaden av vattenkraften
icke kunde ske i motsvarande takt. Man
har tillämpat en sorts diverseliandlarmentalitet
— man tog inte hem varorna
förrän kunden stod på andra sidan disken
och ville ha dem. Man hade inte
den privata företagsamhetens inställning,
att man först skall skapa behov och se -

102

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

dan tjäna pengar på att tillfredsställa
dem. Jag har inte sådan respekt för vattenfallsstyrelsen
som företagare, att jag
vill vara med om att i ännu högre grad
beröva den den sporre, som konkurrens
kan innebära. Detta grundar jag givetvis
på den begränsade erfarenhet jag bär
från Norrbotten.

Detta förslag innebär ju ingenting annat
än att vattenfallsstyrelsen, i den män
den har att uthärda konkurrens med
andra företag, med lagstiftningens hjälp
beredes möjlighet att pressa ned konkurrenterna
i skorna. Detta har ingenting att
göra med den fria konkurrens, som vi
annars betrakta såsom ett verksamt och
värdefullt incitament för näringslivets
utveckling. Jag skulle också kunna tilllägga,
att detta sätt att med lagstiftningens
hjälp beröva statliga företag konkurrenter
eller försvåra konkurrenternas
framfart icke, såvitt jag har förstått mera
moderata uttolkare av de 27 punkternas
heliga urkund rätt, står riktigt i överensstämmelse
med tankegången där. Det har
ju av dem sagts, att företag, som äro
bärkraftiga, samhällsnyttiga, välorganiserade
o. s. v., alltfort skola få leva kvar
vid sidan av den statliga företagsamheten.
Vad som nu föreslås synes mig icke
stå i god överensstämmelse med den tankegången,
tv vad som här avses är ingenting
annat än att med lagstiftningens
hjälp försvåra enskild konkurrens.

Eftersom jag inte kan finna att detta
är nyttigt för det ekonomiska livets
blomstring, kan jag icke finna något skäl
som talar för bifall till denna proposition,
utan anser att övervägande skäl
tala för att man icke bör medverka till
en stärkt monopolställning för den statliga
verksamheten och att man alltså
bör ansluta sig till reservationen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Norman sade i sitt anförande, att det
inte är så stor skillnad mellan de ingrepp,
som nu föreslås kunna ske, och
ingrepp, som äro tillåtna tidigare enligt
vattenlagen, då en enskilds rätt får gripa
in mot en annans. Men det finns
nog ändå vissa skillnader. Ett enskilt

intresse kan enligt vattenlagen få gripa
in mot ett annat i huvudsak i två olika
fall.

Det ena är när en fallägare får rätt att
utbygga strömfallet och därigenom får
möjlighet att hålla vattnet vid en viss
nivå, även om det kan medföra skador
för annans egendom. Men det får ju endast
ske i det fallet, att nyttan av utbyggnaden
motsvarar tre gånger skadan
på åker och äng, respektive två gånger
skadan på annan egendom. Där har alltså
lagen synnerligen noggrant föreskrivit,
att utbyggnaden skall vara till nationalekonomisk
fördel.

Det andra fallet är, då en person icke
äger ett helt strömfall utan kanske endast
en del på en sida av en långsträckt
fors eller kanske blott ena sidan. Han
får då bygga ut ovanför och nedanför
och alltså ta hela strömfallet på den sidan,
och likaså kan han få utnyttja den
motsatta sidans vattenkraft. Men i båda
de fall jag nu har nämnt bestämmes ersättningen
i ersättningskraft. Det är ju
just i möjligheten för en strömfallsägare
att få ersättningskraft, som den nu föreslagna
lagstiftningen gör vissa inskränkningar.
Man gör alltså nu avkall på principen,
att fallägaren skall få ett realvärde
såsom ersättning för den vattenkraft,
som han måste avstå.

Herr HAGE: Herr talman! Jag har begärt
ordet med anledning av herr Berghs
anförande. Herr Berghs påstående, att
det hade varit lyckligare, om enskild
företagsamhet hade ägt vattenkraften i
Norrbotten — jag fattade honom på det
sättet — var inte, vågar jag säga, grundat
på något enda faktum. Det finns helt
enkelt inte något faktum, på vilket herr
Bergh kan grunda ett sådant påstående,
utan det är ett antagande och ingenting
annat.

Sedan vill jag passa på att säga, att
jag en gång i tiden omkring 1918, då den
nu gällande vattenrättslagstiftningen
kom till — det har visserligen skett vissa
justeringar sedan dess — satt tre år i
rad i utskott och diskuterade dessa frågor.
Sedan dess har jag i viss mån kom -

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

103

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

mit bort från detta ämne. Men under de
tre åren grundlädes hos mig den uppfattningen,
att det för det allmänna och
för det svenska folket i gemen är bäst,
att staten i största möjliga utsträckning
äger vår vattenkraft. Alltså, jag har den
principiella uppfattningen att egentligen
denna stora naturkraft borde tillhöra det
allmänna utan undantag. Vattnet i våra
älvar är ju inte som jorden, av vilken en
enskild kan äga ett visst utstakat område.
Utan detta vatten i ett strömdrag
befinner sig ena stunden på Petterssons
mark och andra stunden på Anderssons.
Det borde alltså vara allmän egendom.
Och när detta nu icke kan ordnas så, är
det i alla fall bäst, att vattenkraften i
största möjliga mån kommer i statens
ägo och utnyttjas till fördel för alla medborgare
och inte bara till fördel för
några kapitalister i detta land.

En gammal landshövding, som en
gång var i den situationen, att han måste
välja om han skulle ställa sig på de enskildas
sida eller på det allmännas sida
i en viss tvistefråga, fällde det bevingade
uttrycket: »Gagnar det staten, så slå
till!» Det är en god princip, och då jag
tror, att den lagstiftning, som det här är
fråga om — även om den denna gång
bara gäller en något mindre fråga —
gagnar staten och det allmänna, vill jag
också slå till och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERGH (kort genmäle): Herr talman!
Herr Hage har missförstått mitt
yttrande, om han i det inlagt den innebörden,
att jag skulle ha betraktat det
som fördelaktigare, om en person eller
ett företag ägt lika stor andel av den
norrbottniska vattenkraften, som staten
nu äger. Vad jag vänt mig emot är statens
monopolställning. Om dessa naturtillgångar
behärskas av en ägare, som
icke själv utnyttjar dem effektivt och
icke genom konkurrens tvingas att göra
det, så är olyckan lika stor, om det är
en enskild, som äger dem, eller om det
är staten, som gör det. Jag har betraktat
denna fråga ur den synpunkten, att
ett statligt företag lika väl som ett en -

skilt i näringslivets och det allmännas
intresse behöver konkurrens.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr
Holmbäck framhöll, att enligt gällande
regler skada uppkommen vid uppdämning,
kraftstationsbygge o. d. skall ersättas
med full ersättning. Ja, så är det i
teorien, men inte i praktiken, d. v. s.,
de ersättningsberättigade bli ej alltid belåtna.
Jag kan peka på förhållandena
t. ex. uppe i Jämtland. Där äro strandägarna
uppe vid Kallsjön långt ifrån belåtna
med den ersättning de ha fått för
fördärvade fiskevatten m. m.; och det
finns byar där uppe, som ännu långt efter
att den stora kraftverksanläggningen
färdigställts få använda karbidlampor,
därför att de fortfarande inte ha fått någon
ersättningskraft.

Herr HAGE: Herr talman! Jag tror att
det i stort sett förhåller sig på det sättet,
att utbyggnaden av vår vattenkraft
sker efter vad som anses behövligt och
efter den efterfrågan, som föreligger. Jag
tror alltså — detta vill jag säga till herr
Bergh — inte att konkurrensen på detta
område har så stor betydelse som på
en hel del andra områden.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I ett
sådant fall som herr Norman nämnde
står jag helt och fullt på strandägarnas
sida. Jag tycker de skulle vända sig till
en god advokat och gå till högre rätt.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Sedan alla de väsentliga synpunkterna
på denna sak nu äro framförda,
vill jag för att inte trötta kammaren
inskränka mig till att göra en del
korta kommentarer på några punkter,
som ha varit uppe i diskussionen.

Herr Wehtje frågade mig om behovet
av denna planläggning på lång sikt. Det
är väl en självklar sak för varje stor
industriföretagare, att han med lång
sikt ser om sitt företag, garderar sig
för framtiden och försöker att på biista
sätt planera. Det är svårt för mig att

104

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

förstå, varför inte detsamma också bör
gälla för staten och kommunerna. Det
föreliggande förslaget avser ju bl. a. att
för alla dessa olika kraftproducenter underlätta
en långsiktig planering och förhindra
att det blir en våldsam kapplöpning
om de återstående strömfallen.

Flera av de föregående talarna ha påpekat,
att priset på naturkraften i många
fall inte spelar så stor roll, när det gäller
att bestämma priset på den slutliga produkten,
d. v. s. elektriciteten, och detta
är riktigt. Men det är väl också klart att
priset inte är betydelselöst, och för att
ge kammaren en föreställning om vilka
värden det kan röra sig om, vill jag återkalla
i minnet det fall, som blev den
närmaste anledningen till det provisoriska
ingripandet år 1946. En enskild spekulant
hade under de senast förflutna
8—10 åren ifrån bönderna köpt upp andelar
i vattenfall i en älv. Han hade
sammanlagt betalat ungefär 600 000 kronor
för dessa andelar, och han sålde dem
sedan till Stockholms stad, som ansåg
sig vara i nödvändigt behov härav för
sin framtida planering. Han begärde då,
och staden ansåg sig nödsakad att åtminstone
provisoriskt acceptera priset,
9 600 000 kronor. Denna vinst på 9 miljoner
kronor måste ju dock på ett eller
annat sätt betalas av dem som förbruka
den elektriska kraften.

Slutligen ännu ett par ord om en fråga,
som flera talare ha berört, nämligen
huruvida ersättningen bör utgå i kraft
eller i pengar. Jag vill till de synpunkter,
som jag förut angivit i denna fråga,
endast understryka, att det icke alls är
någon självklar sak, att ersättning bör
utgå i form av kraft. Det är visserligen
föreskrivet i vattenlagen att så skall ske
under vissa förutsättningar, men denna
regel har sedan lång tid tillbaka varit
föremål för mycken diskussion, och det
råder stor tvekan, om detta är en riktig
princip eller ej. Den strider i varje
fall, såsom jag tidigare har framhållit,
mot sättet för utgivande av ersättning
vid annan expropriation.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
tror att jag vågar säga att herr statsrå -

dets anförande inte var fullt exakt. Det
är nu två år sedan vi sysslade med kontrollagen,
men jag tror att jag ändå har
siffrorna från det fall han nämnde rätt
klara. Till de 600 000 kronorna måste,
om jag inte missminner mig, adderas
värdet av viss ersättningskraft, varför
den siffran nog blir betydligt högre.
Vidare — och det tror jag är det väsentliga
— begärdes icke de 9 miljonerna,
utan ersättningen för fallet bestod av
ett årligt kraftbelopp, som — jag tror
av vattenfallsstyrelsen — uppskattades
till ett värde av 9 miljoner kronor. Denna
uppskattning blev emellertid föremål
för en stark kritik från säljaren, som
ansåg att åtskilliga omständigheter icke
blivit beaktade vid uppskattningen. Jag
vågar naturligtvis lika litet nu som då
gå i god för riktigheten av dessa uppgifter
— jag reserverade mig uttryckligen
för den saken redan i debatten för
två år sedan — men herr statsrådet torde
dock icke kunna säga, att det rörde
sig om 9 miljoner i kronor, utan det gällde
ett till 9 miljoner uppskattat värde.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Det har ju gjorts olika försök
att med skilda beräkningsgrunder fastställa
det rätta värdet i detta fall, men
jag är övertygad om att herr Holmbäck
är ense med mig om att det även med
vissa jämkningar var en horribel spekulationsvinst.

Herr WISTRAND: Herr talman! Herr
statsrådet har här inte endast av mig
utan även av flera andra talare blivit
tillfrågad om vad det är som har inträffat
efter att senast vidtagna lagstiftningsåtgärder
företogos, som påfordrar
denna nya lagstiftning. Jag vill inte uppehålla
mig vid de närmare förhållandena
kring det fall, som herr statsrådet
då angav. De ha redan berörts av
herr Holmbäck. Jag vill endast konstatera,
att herr statsrådet icke har kunnat
nämna något annat fall än det som föregick
och föranledde 1946 års lagstiftning,
en lagstiftning om vilken det vitsordats,
att den verkat tillfyllestgörande.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27. 105

Ang. utvidgning av rätten att expropriera strömfall.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Av herr
Lundgrens och herr Berglis anföranden
kanske kammaren har fått den uppfattningen,
att de företräda den mening som
norrlänningarna i allmänhet ha om denna
sak. Men bara det exempel, som justitieministern
lämnade och som var hämtat
ifrån våra trakter, är ganska belysande
för hur det går till, och just våra
landskap ha blivit utsatta för rovdrift
på detta område.

För egen del anser jag, att utskottsutlåtandet
lider av ett skönhetsfel. På
s. 19, sista satsen i det stora stycket,
kan man läsa: »En engångsexpropriation
för statens räkning av samtliga mer
betydande icke utbyggda strömfall, vilken
skulle innebära ännu kraftigare ingrepp
i enskild rätt än som nu föreslagits,
anser sig utskottet i likhet med föredragande
departementschefen icke
kunna förorda.» Jag har den bestämda
uppfattningen, att om det finns något i
detta land som borde förstatligas, så är
det just våra vattenfall, och jag anser att
man nu borde ha tagit steget fullt ut med
en gång. Jag förstår emellertid, att det
inte är någon mening med att framställa
ett sådant yrkande, och jag nöjer mig
därför med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I anledning
av justitieministerns svar ber
jag endast att få konstatera, att han tydligen
icke vidhåller uppgiften om de 9
miljonerna, utan medger att det rörde
sig om en uppskattad och inte om en
verklig summa. Jag är för min del liksom
han övertygad om att det förelåg en
stor vinst, men det hindrar inte att man
bör tala om denna vinst, till den storlek
som den hade och inte till en överdriven
storlek.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu föredragna utlåtandet
förekommit följande yrkanden: 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att kammaren skulle bifalla den
vid utlåtandet avgivna reservationen;

3:o), av herr Lundgren, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
1:408; samt 4:o), av herr Persson,
Ivar, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, att de i
1 kap. 14 § femte stycket lagen om ändring
i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen
förekommande orden »fem år» utbyttes
mot »tio år». Dessutom hade herr Persson,
Ivar, framställt ett särskilt yrkande
om avlåtande av en skrivelse till Kungl.
Maj :t av visst innehåll, till vilket yrkande
herr talmannen ville återkomma efteråt.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt de under l:o)—4:o)
här ovan upptagna yrkandena och förklarade
sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Persson, Ivar, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 48 antager bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

106

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. utvidgning av rätten att expropriera

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Ivar Perssons yrkande i ämnet.

Då emellertid herr Persson, Ivar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 46.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wistrand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 40.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen hade, yttrade herr talmannen,
herr Persson, Ivar, yrkat, att riks -

strömfall.

dagen skulle i skrivelse till Kung]. Maj:t
anhålla om utredning angående gottgörelse
för strömfall som tagits i anspråk
jämlikt 1 kap. 14 § vattenlagen, då i ersättningsmålet
gottgörelsen bestämts i
pengar, så att fallägaren berättigades att

1 blivande mål om medgivande enligt

2 kap. påkalla ersättning i kraft mot
restitution helt eller delvis av den förut
utdömda penningersättningen.

Sedermera gjorde herr talmannen prositioner,
först på bifall till herr Ivar
Perssons berörda yrkande samt vidare
på avslag därå; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Ivar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår det av herr Ivar Persson
under överläggningen om andra
lagutskottets utlåtande nr 48 framställda
yrkandet om avlåtande av en skrivelse
till Kungl. Maj :t av visst innehåll,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja -— 66;

Nej — 52.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

107

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. in.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om dyrtidstillägg för år 1948 å
folkpensioner m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1948 dagtecknad
proposition, nr 268, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om dyrtidstillägg för
år 1948 å folkpensioner,

dels ock medgiva, att förslagsanslaget
Bidrag till folkpensioner m. m. för budgetåret
1948/49 finge tagas i anspråk
jämväl för bestridande av kostnaderna
för sådana dyrtidstillägg.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts sex
motioner angående dyrtidstillägg å folkpensioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 5 av herrar öhman och Norling,
nr 124 av herr Petersson m. fl. samt
nr 191 av herr Hage m. fl. ävensom

inom andra kammaren:
nr 1 av herr Senander m. fl.,
nr 214 av herrar Fröderberg och
Johnsson i Kastanjegården samt
nr 315 av herr Thapper m. fl.

I anledning av propositionen hade
väckts sju motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 419 av herr Wahlnnd m. fl.,
nr 421 av herr Andersson, Elon, in.
fl. samt

nr 422 av herrar Domö och Velander
ävensom

inom andra kammaren:
nr 587 av herr Pettersson i Dahl
in. fl.,

nr 597 av herr Fagerholm,

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

nr 598 av herrar Skoglund i Doverstorp
och Hagård samt

nr 599 av herr Ohlin in. fl.

Propositionen samt motionerna I: 422
och 11:598 hade, såvitt de angingo lagförslaget,
hänvisats till lagutskott och
behandlats av andra lagutskottet. I övrigt
hade propositionen samt motionerna
I: 422 och II: 598 hänvisats till statsutskottet.
Övriga här ovan nämnda motioner
hade hänvisats till lagutskott och
— tillika med motionerna I: 422 och II:
598 i den del dessa hänvisats till lagutskott
— behandlats av andra lagutskottet
i samband med propositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om dyrtidstillägg för år
1948 å folkpensioner icke kunnat i oförändrat
skick antagas — måtte för sin
del antaga under punkten infört förslag
till lag om dyrtidstillägg för år 1948 å
folkpensioner;

B. att motionerna I: 124, I: 191, I: 419,
II: 214, II: 315, II: 587 och II: 597
måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt;

C. att motionerna I: 422 och II: 598,
såvitt de hänvisats till lagutskott, måtte
anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt;

D. att motionerna I: 5 och II: 1, i den
mån de icke besvarats genom vad utskottet
förut anfört och under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

E. att motionerna I: 421 och II: 599,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet förut anfört och under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I förslaget till lag om dyrtidstillägg å
folkpensioner var 1 § så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Den som åtnjuter folkpension skall, Den som åtnjuter folkpension eller
under de förutsättningar och i den ord- uppbär hustrutillägg skall, under de för -

108

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

ning nedan sägs, erhålla dyrtidstillägg
därå för år 1948 med belopp, utgörande

30 kronor för änkepensionsberättigad,

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru utgår hustrutillägg,
samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

Tillkommer dyrtidstillägg pensionsberättigad,
vars hustru uppbär hustrutillägg,
skall hon erhålla dyrtidstillägg
därå med 30 kronor.

(i utskottets förslag:)

utsättningar och i den ordning nedan
sägs, erhålla dyrtidstillägg därå för år
1948 med belopp, utgörande
30 kronor för änkepensionsberättigad
och för den som uppbär hustrutillägg,

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru utgår hustrutillägg,
samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

2 § i det av Kungl. Maj :t framlagda
lagförslaget, vilken paragraf saknade
motsvarighet i utskottets förslag, hade
följande avfattning:

Dyrtidstillägg utgår endast om den
pensionsberättigades årsinkomst understiger
föjande belopp, nämligen

för gift pensionsberättigad 300 kronor
i bostadskostnadsgrupp I, 500 kronor
i bostadskostnadsgrupp II, 700 kronor
i bostadskostnadsgrupp III, 900 kronor
i bostadskostnadsgrupp IV och
1 100 kronor i bostadskostnadsgrupp V
samt

för annan pensionsberättigad 400 kronor
i bostadskostnadsgrupp I, 700 kronor
i bostadskostnadsgrupp II, 1 000
kronor i bostadskostnadsgrupp III, 1 300
kronor i bostadskostnadsgrupp IV och
1 600 kronor i bostadskostnadsgrupp V.

6 § i utskottets lagförslag och den därmed
likalydande 7 § i Kungl. Maj :ts förslag
lydde:

Dyrtidstillägg utbetalas genom vederbörande
pensionsnämnds eller annan
kommunal myndighets försorg. Angående
sättet och tiden för utbetalningen
meddelar Konungen närmare bestämmelser.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits 1)

av herr Wistrand, som dock ej antytt
sin mening;

2) av herr Forslund, som ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den änd -

rade lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om dyrtidstillägg för år
1948 å folkpensioner icke kunnat i oförändrat
skick antagas — måtte för sin del
antaga i reservationen infört förslag till
lag om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner; B.

att motionerna I: 124, I: 191, I: 419,
II: 214, II: 315, II: 587 och II: 597 måtte
anses besvarade genom vad reservanterna
under A. hemställt;

C. att motionerna 1:422 och 11:598,
såvitt de hänvisats till lagutskott, måtte
anses besvarade genom vad reservanterna
under A. hemställt;

D. att motionerna I: 5 och II: 1, i den
mån de icke besvarats genom vad reservanterna
förut anfört och under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

E. att motionerna 1:421 och 11:599, i
den mån de icke besvarats genom vad
reservanterna förut anfört och under A.
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I det av herr Forslund förordade lagförslaget
hade 1 och 4 §§ följande lydelse: 1

§•

Den som åtnjuter folkpension eller
uppbär hustrutillägg skall, under den
förutsättning och i den ordning nedan

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27. 109

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

sägs, erhålla dyrtidstillägg därå för år
1948 med 45 kronor.

4 §.

Dyrtidstillägg utbetalas genom pensionsstyrelsens
försorg. Angående sättet
och tiden för utbetalningen meddelar
Konungen närmare bestämmelser.

Vid utlåtandet fanns vidare fogat ett
särskilt yttrande av herrar Löfvander,
Björkman, Hagård och Ryberg.

Herr WISTRAND: Herr talman! Andra
lagutskottet har i detta ärende förordat
en socialt angelägen åtgärd, som även
jag finner synnerligen behjärtansvärd.
Jag är fullt ense med utskottet om det
önskvärda i att folkpensionärerna —
kanske främst av alla — få realvärdet
av sin pension säkerställt och också om
att man i det längsta bör undvika att
bryta de normer för pensionens utbetalande,
som så nyligen ha fastställts. Vad
som emellertid föranlett mig att avge en
blank reservation till utskottets utlåtande
och att nu begära ordet är att denna
fråga av utskottet och även i den kungl.
propositionen bär bedömts uteslutande ur
sociala synpunkter, varom det knappast
i detta fall finns några skiljaktiga uppfattningar,
varemot de ekonomiska synpunkterna
lämnats utan någon belysning.
Jag kan inte ge en sådan belysning, därför
att det undandrar sig mitt bedömande,
i vilken utsträckning ett dyrtidstilllägg
på folkpensionerna — särskilt om,
som utskottet tänkt sig, folkpensionerna
i framtiden mer eller mindre automatiskt
skola bindas vid ett index — kan
komma att inverka i ett läge, då penningvärdet
är flytande och då man har
ställt upp som ett program att i stabiliseringssyfte
icke öka köpkraften i landet.
Att en inverkan uppkommer som motverkar
penningpolitikens målsättning, ligger
i öppen dag. Jag är å andra sidan medveten
om att det är hårt att kategoriskt
låta detta krav gälla även för folkpensionärernas
del och att det om möjligt
bör undvikas, att de bli lidande på penningvärdets
fall. Emellertid kan man
inte komma ifrån, att det här finns ett

ekonomiskt sammanhang, och det sammanhanget
borde ha blivit belyst.

Jag är mycket ledsen att inte finansministern
är närvarande i kammaren,
ty det skulle ha varit av värde att ifrån
honom ha fått en lugnande försäkran
att denna åtgärd kan genomföras utan
någon svårare belastning på penningvärdet.

När vi nu inte ha denna belysning,
återstår det för oss intet annat än att
besluta i saken sådan den föreligger. Jag
bar velat framföra ett beklagande av att
denna viktiga fråga, som onekligen också
har en ekonomisk bakgrund som
ingalunda är betydelselös, måste avgöras
utan att vi tillräckligt känna till dess
ekonomiska verkningar.

Herr NORLING: Herr talman! Med utgångspunkt
från en hushållsbudgetundersökning,
som socialstyrelsen år 1943
verkställt för folkpensionärer, ha vissa
sakkunniga funnit att levnadskostnadsstegringen
för folkpensionärerna från
sommaren 1946 fram till sista kvartalet
1947 har utgjort 12,1 procent. Däri inräknas
även den stegring, som slopandet
av livsmedelsrabatterna medfört för
folkpensionärerna.

När folkpensionsreformen genomfördes,
utgick man ifrån de levnadskostnader,
son; då voro rådande, och ansåg att
den folkpension, som då fastställdes,
skulle täcka ett minimibehov. Redan
vid 1946 års riksdagsbehandling av
folkpensionslagen påyrkades från kommunistiskt
håll, att de nya pensionernas
köpkraft skulle skyddas genom ett rörligt
dyrtidstillägg för folkpensionärer.
Riksdagen avslog yrkandet, men förutsatte
att Kungl. Maj :t skulle lia sin uppmärksamhet
riktad på frågan och i tid
vidtaga åtgärder för att skydda folkpensionernas
realvärde. Vid 1947 års riksdag
motionerades ånyo från kommunistiskt
håll i samma syfte, men även då
avslog riksdagen motionen.

Genom en kraftig indexrensning bär
socialvårdskommittén lyckats få ner levnadskostnadsstegringen
mellan sommaren
1946 och sista kvartalet 1947 till 4,9

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

procent, men man kan säkerligen fastslå
att den verkliga stegringen varit större
än denna siffra utvisar. Enligt socialstyrelsens
senaste uppgifter om levnadskostnaderna
ha enbart livsmedelspriserna
under tiden december 1947—mars 1948
stigit med 4,6 procent, och indextalet enbart
för livsmedel har stigit med 20 enheter
från 1946 till mars 1948. Räknar
man därtill med att folkpensionärerna
under åren 1946 och 1947 hade rabattkort
på vissa viktiga livsmedel, vilket av
socialvårdskommittén beräknas motsvara
7 procent, borde väl även bortfallet av
denna förmån kompenseras, när det gäller
att uppväga den fördyring av levnadskostnaderna,
som har inträtt. En
konsumtionsförening i en av landets större
städer har gjort en utredning, som
visar att sedan den 22 juni 1946 ha priserna
på ransonerade varor stigit med
11,5 procent. Lägger man därtill det belopp,
som folkpensionärerna gå förlustiga
genom bortfallet av livsmedelsrabatterna,
d. v. s. för äkta makar omkring 84
kronor per år, kommer man fram till den
fördyring, som folkpensionärerna rätteligen
borde erhålla kompensation för.
Det är då egendomligt, att socialvårdskommittén
har kunnat förorda, att folkpensionärerna
skola kompenseras med
ett dyrtidstillägg på blott fem procent.
När socialvårdskommittén har givit uttryck
för den uppfattningen, att folkpensionerna
böra återställas till det realvärde,
som de hade då riksdagen fattade
beslut om deras införande, kan jag
inte förstå, att man nu från kompensationen
vill undantaga det realvärde, som
livsmedelsrabatterna utgjorde.

Jag kan inte vara med om att folkpensionärerna
skola få sin låga levnadsstandard
ytterligare nedpressad på
grund av hänsyn till att man skall iaktta
återhållsamhet i fråga om de statliga utgifterna.
Jag kan inte heller dela den
uppfattningen, att statsfinansiella skäl
böra få fälla utslaget, när det gäller att
återställa folkpensionernas realvärde.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
anfört hemställer jag om bifall till utskottets
utlåtande med den ändringen,
att 1 § lagen om dyrtidstillägg för år

1948 å folkpensioner måtte få följande
lydelse: »Den som åtnjuter folkpension
eller uppbär hustrutillägg skall, under
de förutsättningar och i den ordning nedan
sägs, erhålla dyrtidstillägg därå för
år 1948 med belopp, utgörande 72 kronor
för änkepensionsberättigad och för
den som uppbär hustrutillägg, 96 kronor
för gift pensionsberättigad, vars make
jämväl åtnjuter folkpension eller till vars
hustru utgår hustrutillägg, samt 120 kronor
för annan pensionsberättigad.»

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
När folkpensionsreformen genomfördes
vid 1946 års riksdag, hade det, såsom
den föregående talaren sade, väckts motioner,
vari föreslogs införande av en
automatisk indexreglering av folkpensionerna.
För min del anslöt jag mig
icke till det förslaget, av det skälet att
det föreföll mig, liksom det gör i dag,
förenat med betydande administrativa
och praktiska svårigheter att genomföra
en indexreglering. Då emellertid ärendets
behandling under denna riksdag
har visat, att det, när det blir ett visst
tryck i fråga om penningvärdet, uppstår
ganska mycket tvekan om hur man
bör förfara, har jag för min del kommit
till det resultatet, att det är bättre
att lagfästa en indexreglering. Men jag
vill icke sticka under stol med att detta
ingalunda är någon så lätt sak att göra.
När det nu föreslås ett femprocentigt
dyrtidstillägg på folkpensionerna, ha vi
måst tillgripa den ganska egendomliga
utvägen att icke utbetala dyrtidstillägget
på samma gång som folkpensionerna
utan samla ihop hela dyrtidstillägget
för en enda utbetalning för hela
året. Det är ett typiskt tecken på hur
svårt det är att ordna en verklig indexreglering.

I folkpartimotionen yrkas bl. a., att
Kungi. Maj:t skall låta verkställa en utredning
om folkpensionernas anknytning
till index och framlägga förslag
härom till nästa års riksdag. Jag för
min del kan försäkra, att vad som i det
avseendet är möjligt också skall bli
gjort, men jag vill inte dölja, att det

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

med hänsyn till de tekniska svårigheterna
ingalunda är säkert, att vi lyckas
få fram ett tekniskt hållbart förslag till
nästa års riksdag. Där uppställer sig
nämligen frågan, huruvida utbetalningarna
skola ske månadsvis, kvartalsvis
eller halvårsvis o. s. v. Vidare måste
man ta ställning till problemet, huruvida
kompensationen skall göras så följsam
i förhållande till prisutvecklingen,
att redan en rörelse på t. ex. en enhet
i index skulle kunna medföra någon
förändring antingen uppåt eller nedåt
av utgående dyrtidstillägg. Jag har för
min del kommit till den uppfattningen
att vi rent tekniskt icke kunna klara
ett system med en sådan rörlighet. Jag
har därför i stället tänkt mig — men
det blir ju en utrednings sak att närmare
klargöra, om det är en riktig position
— att vi skola nöja oss med intervaller
på omkring fem procents höjning
eller minskning. Även om, såsom
för närvarande torde vara fallet, den
faktiska prisökningen sedan år 1946 kan
beräknas uppgå till omkring åtta procent,
har jag för min del ändå icke
velat föreslå högre dyrtidstillägg på
folkpensionerna än fem procent. Men
skulle prisutvecklingen föra dithän, att
det skulle uppstå en försämring med
t. ex. tio procent, bör, såvida vi icke
ha en automatisk reglering, en dylik
utveckling enligt min mening föranleda
nya förslag till riksdagen. Det torde
dock knappast vara behövligt, innan vi
ha kommit upp i en så pass stor höjning.

En annan sak, som vållar stora svårigheter,
är det utbetalningssystem, som
vi ha bestämt oss för. Vi ha ju ett utbetalningssystem,
som innebär att pensionsslyrelsen
gör alla utbetalningar av
folkpensioner. Det systemet har valts
för att vi därigenom skulle kunna tillgodogöra
oss de maskinella möjligheter
som numera finnas. När pensionsstyrelsen
skulle yttra sig i fråga om dyrfTdsti
11 äggen, förklarade den sig emellertid
vara fullständigt ur stånd att expediera
dyrtidstillägg på folkpensionerna ens
c/i gång detta år, om man hade ett system
med skilda dyrtidstillägg för olika

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

folkpensionärer. Pensionsstyrelsen ansåg
sig för den skull böra föreslå, att
dyrtidstilläggen skulle utgå med ett enhetligt
belopp av 40 kronor till alla
folkpensionärer, således även för änkepensioner
och hustrutillägg, och att
dessa 40 kronor skulle utbetalas någon
gång på hösten i november eller december
månad. För min del har jag haft
mycket svårt att ansluta mig till en linje,
som icke har någon annan motivering
än administrativa svårigheter och
som icke är uttryck för någon som helst
princip. Skola vi lämna dyrtidstillägg
på folkpensionerna, böra de väl ändå
på något sätt anslutas till den faktiska
prisutvecklingen och icke göras så fullkomligt
godtyckliga som ett belopp av
den föreslagna storleksordningen skulle
vara. Herr Forslund har reserverat sig
till förmån för pensionsstyrelsens linje
och föreslagit ett enhetligt dyrtidstilllägg
av 45 kronor. Men även detta förslag
saknar ju varje spår av princip, om
riksdagen nu skulle fatta beslut i överensstämmelse
med her- Forslunds reservation.

Eftersom jag icke ansåg mig lämpligen
kunna medverka till ett sådant absolut
enhetligt dyrtidstillägg för alla
folkpensionärer, har jag nödgats gå på
den kommunala utbetalningslinjen för
dyrtidstilläggen. Men det är klart, att
om man skall genomföra en automatisk
indexreglering, uppstår även där frågan
om betalningssystemet o. s. v. Jag vill
bara här påpeka, att det ingalunda är
så lätta frågor att knäcka, om vi införa
en automatisk indexreglering, som man
kanske på sina håll föreställer sig. Därför
får man inte bli förvånad, om det
kommer att ta en viss tid att komma
till rätta med detta problem. Hade vi i
stället för att införa det centraliserade
utbetalningssystemet från begynnelsen
bestämt oss för att låta kommunerna,
liksom beträffande barnbidragen, ha
hand om utbetalningarna, hade vi helt
säkert nu utan vidare kunnat kopiera
det system för dyrtidstillägg på folkpensionerna,
som man har t. ex. i Danmark,
där man sedan många år tillbaka
har en automatisk indexreglering. Det

112 Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

låter sig emellertid nu icke göra, om vi
icke vilja övergå från det centraliserade
till ett decentraliserat utbetalningssystem.

Jag har velat säga detta med hänsyn
till den diskussion, som tidigare har förevarit.
Jag vill ytterligare anföra detta
för att visa, att det inte var några ogrundade
invändningar, som redan från början
framfördes mot tanken att skapa en
automatisk indexreglering för folkpensionerna.

I fråga om beloppet har jag redan
sagt, att jag för min del tror, att vi
måste ha vissa intervaller, innan vi i
framtiden genomföra vare sig en höjning
eller sänkning av dyrtidstilläggen.
Från kommunistiskt håll förklarar man,
att dyrtidstilläggen i stället för med fem
procent böra utgå med tolv procent. Men
det är väl uppenbart, att om man över
huvud taget skall resonera om index,
måste denna index grundas på de priser,
som gälla i öppna marknaden. Att
vi tidigare ha haft ett system med rabatter
på vissa livsmedel, vilket nu avskaffats,
kan väl inte betraktas såsom
ett inslag i den prisutveckling som därefter
har ägt ram. Den linje, som kommunisterna
ha valt, förefaller mig fullständigt
orimlig. Då borde vi väl i stället
återinföra rabattsystemet, så att folkpensionärerna
finge betala lägre priser
för vissa livsmedel än vad som gäller i
den öppna marknaden. Jag har emellertid
aldrig någonsin älskat detta rabattsystem,
ty det verkar ofta orättvist och
är över huvud taget ganska krångligt.
Jag har därför heller inte ansett, att vi
på nytt böra återinföra det. Men det gör
också, att jag tror, att vi för närvarande
måste nöja oss med fem procents dyrtidstillägg
på folkpensionerna, såsom
här föreslagits.

För min del tillåter jag mig, herr talman,
att tillstyrka det förslag, som utskottet
här har framlagt.

Herr FORSLUND: Herr talman! Det
är ett ganska egendomligt förhållande,
att jag har kommit att stå såsom reservant
under ett ärende, vars huvudtanke

jag varmt sympatiserar med, som det
egentligen inte finns anledning att tvista
om och som har fått anslutning från
alla partier. Men det må väl vara tilllåtet
att ha olika meningar om själva
det praktiska förfaringssättet, och jag
har min särskilda mening om den form
för utbetalande av dyrtidstillägg å folkpensionerna,
som här föreslås.

Jag stöder mig därvid på den uppfattning,
som har uttalats av den högsta centrala
myndighet, som vi ha på detta område
i vårt land, nämligen pensionsstyrelsen.
Jag undrar faktiskt, om herr
statsrådet inte försöker att bevisa alltför
mycket, när han förebrår både dem, som
ha motionerat om ett enhetligt belopp,
och mig, som har accepterat tanken på
ett dylikt men höjt detsamma, att det
inte finns någon fast princip bakom förslaget
om ett enhetligt belopp. Tillåt
mig, herr statsråd, att fråga när denna
heliga princip har dykt upp. Under de
senare åren ha vi dock utan invändningar
använt det system, som jag här har
rekommenderat, nämligen att låta tillläggen
på folkpensionerna utgå med
fixa belopp. Det har ju varit 35 kronor,
som ha utbetalats både en och flera
gånger per år av den centrala myndigheten,
pensionsstyrelsen. De lokala pensionsnämnderna
ha däremot icke varit
engagerade i saken, utan utbetalningarna
ha skett centralt efter riksdagens beslut.

Jag vill även påminna om en annan
omständighet, som kanske en del av de
närvarande ha glömt bort, nämligen att
när det infördes dyrtidstillägg för statstjänarna
såsom kompensation för penningvärdets
försämring, gingo vi under
flera år icke på procentlinjen utan utbetalade
fasta belopp. Vi kommo till slut
på detta sätt upp till ett fast belopp av
över G00 kronor i dyrtidstillägg till de
enskilda befattningshavarna. Det innebar
ingalunda, att man från statens sida
var främmande för tillämpande av andra
grunder, men man ansåg det vara en
praktisk linje som man då ville följa.
Mot denna bakgrund tycker jag, att herr
statsrådet inte bör vara så hård i sina
omdömen om vad vi här föreslagit, vil -

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

113

ket ju bara är avsett att gälla ett år. Vi
utgå väl alla, jag förmodar även herr
statsrådet, ifrån att den nu föreslagna
anordningen inte skall beliöva bli bestående
år från år. Annars skulle vi ju
komma in i det egendomliga förhållandet,
att pengar, som förvaltas av den
centrala myndigheten, pensionsstyrelsen,
skola utbetalas via kommunerna och deras
pensionsnämnder, medan samtidigt
de belopp, som kommunerna äga rätt att
utbetala till folkpensionärerna i form av
kommunala bostadstillägg, skulle utbetalas
icke av kommunerna utan av pensionsstyrelsen,
änskönt kommunerna
själva slutligen få svara för dessa pengar.
Pensionsstyrelsen skall nämligen
bara förskottera pengarna och senare utkräva
dem av kommunerna. Det statliga
bidraget skulle således, herr statsråd,
om man tillämpar denna princip, utbetalas
av kommunerna, under det att de
kommunala bidragen till vissa folkpensionärer
skulle utbetalas av statens organ.
Det vore väl ändå en ganska egendomlig
ordning.

Det avgörande för mitt ställningstagande
har emellertid varit, att man för
denna enkla sak att utbetala dyrtidstilllägg
till folkpensionärerna, vilket ju visserligen
sammanlagt rör stora belopp
men som för de enskilda mottagarna i
varje särskilt fall är fråga om ganska
små summor, skall behöva sätta i gång
denna väldiga apparat. Vi ha i vårt land
omkring 2 500 kommuner. I var och en
av dessa finns en pensionsnämnd och
ibland flera, varför det skulle bli ett
högre antal pensionsnämnder som här
skulle sättas i verksamhet. Medan man
hade kvar beliovsprövningen, var det
kanske mer försvarligt med en dylik omständlig
apparat, men sedan behovsprövningen
bortfallit, måste jag verkligen
fråga herr statsrådet, om man i departementet
har tänkt igenom, vad detta förslag,
som man så envist håller fast vid,
rent tekniskt betyder. Har man förvissat
sig om att pensionsnämnderna ha det
grundmaterial, som de måste förfoga
över för att till rätta personer kunna utskriva
anvisningar på dessa differentie 8

Första kammarens protokoll 19i8. Nr 27.

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

rade belopp? De register, som så småningom
skola fullbordas hos pensionsnämnderna,
iiro ännu icke klara. Den
stora pensionsreformen har ju trätt i
kraft så nyligen som från och med senaste
årsskiftet. Man måste efter dylika
stora reformer alltid räkna med en viss
övergångstid, innan allt blir i ordning.
Pensionsnämnderna ha faktiskt ännu inte
sina register så färdiga, att dessa kunna
läggas till grund för utbetalandet av
dyrtidstillägg på folkpensionerna. Hur
duktiga de personer, som arbeta inom
pensionsnämnderna än äro, är det i varje
fall inte säkert, att man över allt hunnit
med att hålla registren »levande».
Ett register av denna art måste nämligen
ständigt hållas vid liv. De pensionärer,
som falla bort eller flytta från orten, skola
avföras ur registret, och nytillkomna
pensionärer skola införas på sin rätta
plats. Allt detta nödvändiggör ett ansökningsförfarande
för dyrtidstilläggen
på folkpensionerna. Folkpensionärerna
själva måste således ansöka hos pensionsnämnderna
om dyrtidstillägg för
att pensionsnämnderna skola kunna få
ett material att lägga till grund för dyrtidstilläggens
utbetalande. Sedan skall
man pröva, om vederbörande folkpensionär
är berättigad till att erhålla 30,
40 eller 50 kronor. Därefter skall pensionsnämnden
skriva en utanordning,
som sändes via posten, och pensionstagaren
får hämta sina pengar på närmaste
postanstalt. Det blir således här ett
dubbelt arbete både för pensionstagaren
och postverket. Postverket måste två
gånger under samma månad ha besvär
för att folkpensionären skall få sin pension
och sitt lilla dyrtidstillägg.

Hur ämnar man för övrigt ordna kontrollen
över att de personer, som äro
berättigade till respektive 30, 40 och 50
kronor få rätt belopp, så att icke de, som
skola ha 30 kronor, få 50 kronor, och
en del, som skola ha 50 kronor, bara 40
eller 30 kronor? Här gäller det sammanlagt
närmare 35 miljoner kronor.
Pensionsstyrelsen, som väl ändå måste
betraktas såsom ansvarig för fördelningen
av dessa medel, måste på något siitt

114

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

granska pensionsnämndernas medelsförvaltning
och övertyga sig om att pengarna
utbetalas på rätt sätt i enlighet med
fastställda normer. Vid övervägandet
härav har jag funnit, att den enklaste
lösningen vore att införa ett enhetligt
belopp, lika för alla. Vi skulle då slippa
att taga i anspråk pensionsnämnderna,
som inte äro lämpade för administrativ
verksamhet. I stället för de 30, 40 och 50
kronor, som föreslagits i Kungl. Maj:ts
proposition och som utskottet har godtagit,
har jag föreslagit ett belopp av 45
kronor. Det betyder, att de som äro ensamstående
få en femma mera, hustrutillägget
och änkepensionen blir 15 kronor
högre och de gifta få 5 kronor mindre.
Jag frågar: Är det något orätt i det
och kan man säga, att det inte finns någon
princip i det? Jag tycker för övrigt
att jag mycket varmt kan rekommendera
mitt förslag till övervägande.

Jag är emellertid intresserad av denna
sak även ur en annan synpunkt. Här i
denna riksdag förekommer det rätt ofta,
att vi ta ett fult ord i vår mun och tala
om Krångel-Sverige. Jag skulle gärna se,
att ni, mina damer och herrar, förskona
oss från den anordning, som utskottet
föreslår och som är för invecklad för
det ändamål, som den skall tjäna.

Jag är förvånad över en sak. Herr
Domö är motionär och föreslår en enhetslinje,
men hans vänner i utskottet
ha i sista minuten svikit honom och förorda
också Kungl. Maj:ts mera invecklade
förslag. Nu ser jag inte att herr
Domö är här, men jag skulle gärna ha
velat fråga honom, om han vill slippa
att ta det där fula ordet Krångel-Sverige
i sin mun eller om han är beredd att
godtaga en ordning, som kommer att
trassla till förhållandena.

När departementsförslaget ändrats på
det sätt som här har skett, utgick jag
ifrån såsom ganska självklart, att departementet
skulle vara tacksamt för att
man gick in för ett förenklat system och
ville befria kommunerna från det merarbete,
som blir en följd av den av utskottet
föreslagna anordningen, och
undvika de olägenheter, som kunna föranledas
av svårigheterna i fråga om kon -

trollen och vad därmed sammanhänger.
Om departementsförslaget inte innehållit
bestämmelser om behovsprövning,
tror jag knappast, att departementet hade
framlagt ett förslag med differentierade
belopp, utan då hade man nog nöjt
sig med ett enda fixt belopp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min reservation. Jag förstår, att
kammaren inte är beredd att följa mig,
men jag kommer i alla fall att begära
votering, ty det kan vara intressant att
se, vilka som i praktiken vilja göra någonting
för att vi skola ha det så litet
krångligt som möjligt.

I herr Forslunds yttrande instämde
herrar Carl Sundberg, Ekströmer, Mannerskantz,
Edin, Näsström och Löthner.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag begärde ordet för att omedelbart ge
en replik till herr Forslund.

Det finns ingen möjlighet att här i
kammaren ta upp ett detaljerat resonemang
om de tekniska fördelarna och
nackdelarna med de olika utbetalningssystemen.
Jag vet mycket väl, att pensionsstvrelsen
är förfärligt ängslig för
den föreslagna anordningen. Jag vill
emellertid erinra om att när vi skulle
besluta om hur utbetalningen av barnbidragen
skulle äga rum, hade en kommitté
enhälligt tillstyrkt, att vi skulle gå
samma väg beträffande barnbidragen,
som vi gjorde i fråga om folkpensionerna,
och att vi således skulle ha en helt
och hållet centraliserad utbetalning. För
min del har jag varit mycket tveksam
om huruvida denna centraliserade utbetalning
verkligen är en fördel eller inte.
Skall jag jämföra utfallet mellan den decentraliserade
utbetalningen av barnbidragen
med den centraliserade utbetalningen
av folkpensionerna, tror jag att
min skepticism mot det centraliserade
systemet är fullt rättfärdigad av de erfarenheter,
som vi redan ha fått.

Jag skall inte gå närmare in på denna
sak. Jag vill bara betona, att vi ha haft
förbindelse med vissa kommuner. Det är
klart att det blir besvärligt för dem, men
de ha sagt att det inte blir större besvär

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

115

än att de kunna övervinnas. När det gäller
pensioner, som utgå efter behovsprövning,
har vederbörande kommun
uppgift på pensionärernas adresser. Däremot
finns det inte för närvarande ute
i kommunerna uppgifter om adresserna
till personer, som erhålla ålderspension,
eftersom de inte äro underkastade någon
inkomstprövning. Kommunerna ha fått
förteckningar på vederbörande från pensionsstyrelsen,
men de ha inte fått deras
adresser. För min del tror jag inte
att man behöver vara alltför bekymrad
ens för den sakens skull. Besvärligast
borde det väl bli i en så stor stad som
Stockholm, men där ha de kommunala
myndigheterna förklarat sig fullt beredda
att svara för att detta arbete skall utföras
och för att det skall gå i lås.

När det gäller frågan om konstruktionen
av dyrtidstilläggen, vill jag säga, att
herr Forslund totalt har missuppfattat
konstruktionen av dyrtidstilläggen under
kriget. Det förhöll sig på det sättet, att
de första dyrtidstillägg, som infördes,
voro helt procentuella. Vi hade då tre
dyrortsgrupper — sedan dess har dyrortsgrupperingen
av folkpensionerna slopats,
och dyrtidstilläggen skola endast
utgå på ålderspensionerna och inte på
bostadstilläggen — och genom att dyrtidstilläggen
voro procentuella, fingo låt
mig säga alla pensionärer på den svenska
landsbygden lägre dyrtidstillägg än
de som voro bosatta inom ortsgrupp II.
Särskilt från bondeförbundshåll påyrkades
det med stor energi, att dyrtidstilläggen
icke skulle vara procentuella. Då infördes
bestämmelser, enligt vilka ortsgruppen
inte längre skulle vara normerande
för alla dyrtidstillägg. Bestämmelserna
utformades så, att ungefär hälften
av tilläggen voro procentuella och hälften
voro man kan kalla fasta tillägg, uppgående
till 35 kronor. I dyrortsgrupp III
skulle fortfarande de procentuella tillläggen
utgå, i den mån det belopp, som
därigenom folkpensionären blev berättigad
till, var högre än 35 kronor.

Vad betalningssystemet beträffar, tror
jag herr Forslund inte liar klart för sig,
att det var ett helt annat slags system
med kvittenser o. s. v. Det är ju nu helt

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

ändrat. Dyrtidstilläggen avstämplades i
kvittensboken på posten etc. och utbetalades
under bestämda terminer.

Sedermera infördes någonting som
kallades för provisoriska förbättringar
av folkpensionerna, vilka till skillnad
från dyrtidstilläggen utgingo med fasta
belopp. De höjdes så småningom och
uppgingo därefter till 200 kronor, som
utbetalades ett par gånger vid sidan om
de 35 kronorna och de egentliga dyrtidstilläggen.
Det gjorde man, emedan
man var medveten om att pensionerna
voro för låga även med dyrtidstillägget.
I fråga om de provisoriska förbättringarna
var man egentligen endast intresserad
av att de inte skulle bli så stora, att
den slutliga reformen av folkpensioneringen
över huvud taget inte skulle märkas.

Jag har med det anförda önskat för
hindra, att några missförstånd uppstå
vilket lätt kan ske för dem som inte all
deles erinra sig utvecklingen på detta
område under krigstiden.

Jag måste för min del säga, att jag tror
att herr Forslund gör sig onödiga bekymmer
i denna sak. Om riksdagen bifaller
utskottets förslag, kunna vi kanske mötas
vid något senare tillfälle och kontrollera,
huruvida herr Forslunds alla bekymmer
verkligen ha haft något fog för sig.

Herr FRANZON: Herr talman! När socialministern
frångått sitt förslag i propositionen
och helt anslutit sig till utskottets
förslag att slopa behovsprövningen
av dyrtidstilläggen, är jag medveten
om att jag kanske blir tämligen
ensam i denna kammare om att förorda
Kungl. Maj ds förslag. Annars brukar
man inte bli det, när man stöder Kungl.
Maj ds proposition. Jag bar emellertid
den bestämda uppfattningen — och det
vill jag ha antecknat till kammarens protokoll
— att det ekonomiska läget är
sådant, att det finns anledning att ta
upp frågan om behovsprövning av dyrtidstilläggen,
så mycket mer som både socialministern
och utskottet säga, att utskottsförslaget
mera är att betrakta såsom
ett provisorium för år 1948. So -

116

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

eialministern har också signalerat, att
han nu är redo att verkställa en utredning
angående indexberäkning av folkpensioner,
och i fredagens konselj fick
han också bemyndigande att tillkalla särskilda
sakkunniga för utredning av den
frågan.

Såsom herr Wistrand mycket kortfattat
anförde, är frågan inte belyst vare
sig ur valutasynpunkt eller andra ekonomiska
synpunkter. I propositionen säger
socialministern, sedan han konstaterat,
att socialvårdskommittén föreslagit,
att dyrtidstilläggen inte skola vara
behovsprövade, följande: »I rådande

ekonomiska läge synas emellertid skäl
tala för att dyrtidskompensationen begränsas
att avse sådana folkpensionärer,
som väsentligen äro beroende av
folkpensionen för sin försörjning eller
för vilka folkpensionen åtminstone utgör
en betydande del av den totala inkomsten.
» Vidare anför departementschefen,
att med beaktande av vad han
anfört och sedan från socialdepartementets
sida samråd sökts med pensionsstyrelsen
och generalposttyrelen, ha inom
departementet uppdragits vissa riktlinjer
för det administrativa handhavandet av
det av departementschefen förordade
dyrtidstilläggssystemet. Andra lagutskottet
säger också: »Trots att utskottet är
väl medvetet om att de rådande ekonomiska
förhållandena mana till sträng
återhållsamhet med utgifter, anser sig
utskottet icke kunna tillstyrka, att dyrtidstilläggen
göras beroende av pensionstagarnas
inkomst.» Därefter framhåller
utskottet, att man genom att slopa beliovsprövningen
följer den princip, som
riksdagen accepterade, då riksdagen
1946 genomförde pensionsreformen.

Jag vill emellertid påminna kammaren
om att när vi diskuterade frågan
1946, voro vi även inne på spörsmålet om
indexberäknade pensioner och dyrtidstillägg,
och då fanns det talare i denna
kammare, som sade ifrån, att skulle dyrtidstillägg
komma i fråga, var det inte
sagt, att de inte skulle kunna bli behovsprövade.

Pensionsnämnderna ha för närvarande
hand om behovsprövningen av alla

tilläggspensioner. De statliga bostadstillläggen
beviljas med hänsyn till vederbörandes
inkomst. De rent kommunala bostadstilläggen
måste också behovsprövas.
Jag hoppas kammaren förlåter mig,
om jag säger, att jag har en tjugufemårig
erfarenhet som pensionsnämndsordförande,
ehuru jag nu lämnat denna
syssla, och jag tror många ordförande
kunna instämma med mig i att denna
behovsprövning aldrig har varit svår
för en pensionsnämnd att göra. Det är
klart, att det har gnisslat ibland. Pensionstagarna
ha klagat många gånger,
men när de en gång ha fått pensionen,
ha de i regel varit nöjda. Skulle man här
döma efter hur de folkpensionärer, som
väsentligen äro för sin försörjning beroende
av folkpensionen, se dagens läge
även med hänsyn till riksdagsbeslutet
1946, vill jag säga att de aldrig lära sig
förstå, att folk, som inte behöver folkpensionen,
får samma belopp som de
som äro i behov därav. Jag vill i detta
sammanhang säga, att jag även 1946 var
mycket tveksam, när jag gick med på
det s. k. tredje alternativet, men jag
gjorde det med hänsyn till den motivering,
som då lämnades, nämligen att om
man i sista omgången höjde avgifterna,
skulle man kanske matematiskt sett kunna
försvara, att alla fingo samma pension.

Vad medför då utskottets förslag för
verkningar ur kostnadssynpunkt jämfört
med propositionen? Det blir 50 procent
högre kostnader. Utgifterna komma att
uppgå till 36 miljoner i stället för 24
miljoner kronor.

Vid behandlingen av frågan om bostadsförsörjningen
sades det i dag, att vi
nu befinna oss i ett annat ekonomiskt
läge än 1946 och 1947. Då frågar jag
mig, om man inte just nu borde inrikta
sig på att hjälpa dem, som verkligen
behöva hjälp, i stället för att plottra ut
50, 40 och 30 kronor till ett flertal människor,
som skulle kunna klara sig utan
dessa tillskott. Det måste väl ändå bidraga
till inflationen, att man 1948 delar
ut 12 miljoner kronor mer än man
verkligen behöver. Är det så att man
kan lämna den rent ekonomiska frågan

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

117

å sido i denna debatt oeh säga, att denna
merutgift inte betyder någonting för landets
ekonomi, hade det väl varit bättre
att höja dessa tillägg om 50, 40 eller 30
kronor med 50 procent och samtidigt införa
behovsprövning. Även i det fallet
skulle merkostnaden uppgå till 12 miljoner
kronor.

När det nu så många gånger har betonats,
att vi måste vara försiktiga vid
handhavandet av vår ekonomi och att vi
med alla medel måste försöka hejda inflationen,
måste man väl dock i all rimlighets
namn någon gång gå från ord
till handling. Vi skulle ju inte det minsta
skada någon, om vi nu tillämpa ett system
med behovsprövning.

Läget skulle ha varit annorlunda, om
socialministern föreslagit, att dyrtidstillläggen
inte skulle vara behovsprövade,
men utskottet sagt, att tilläggen skulle utgå
efter behovsprövning. Då hade det
administrativa förfarandet inte varit utformat
och tiden till december kanskevarit
för knapp för att man skulle ha hunnit
utforma detta förfarande. Nu är emellertid
situationen den, att detta förfarande
redan finnes utformat i propositionen.
Pensionsnämnderna skulle kunna
pröva, om tilläggen böra utgå, efter
de linjer, som äro uppdragna. Så stort
förtroende har jag för pensionsnämnderna,
att jag litar på att de kunna göra
prövningen något så när rättvist. Även
om det i detta fall skulle komma att
begås misstag, skulle säkerligen alla de,
som sedan gammalt betraktas som folkpensionärer,
ändå vara nöjda i och med
att de som behöva hjälp fått sådan. De
som inte behöva hjälp kunna vid detta
tillfälle vara utan dyrtidstillägg.

Det blir kanske ett annat läge, när frågan
om indexberäknade pensioner en
gång blir utredd. Då få vi åter ta upp
principfrågan och se efter, om vårt ekonomiska
läge har blivit annorlunda och
man för framtiden kan bibehålla den
princip, som man accepterade 1940.

Jag skall inte, herr talman, uppta tiden
mera, men jag måste säga, att jag är litet
förvånad över att man helt bortser
från de ekonomiska synpunkterna. Det
torde väl vara lätt att räkna ut, att 12

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

miljoner kronor mera än Kungl. Maj:t
begärt ändå betyder något i den här frågan.

Jag dristar mig, herr talman, att yrka
bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Häri instämde herr Andersson, Karl.

Herr HAGE: Herr talman! Jag skall be
att få säga några ord med anledning av
den siste ärade talarens anförande. Jag
satt i det utskott, som 1946 behandlade
folkpensionsfrågan. Till en början hade
jag nog sympatier för den uppfattningen,
att folkpensionerna borde utgå efter behovsprövning.
»Det tjänar ingenting till
att ge folkpensioner till våra miljonärer.»
Så brukade man säga, man och man
emellan. Men under de debatter, som
förekommo i utskottet, fick jag den inställningen,
att övervägande skäl talade
för att folkpensionerna skulle utgå utan
behovsprövning. Denna principfråga avgjordes
1946, och det finns ingen anledning,
enligt mitt sätt att se, att diskutera
den saken nu. Ha vi tagit ståndpunkt till
frågan 1946, böra vi vidhålla den ståndpunkten,
när det gäller det lilla tillägg,
som det här är fråga om.

Såsom framgår av utlåtandet har jag
anslutit mig till utskottsmajoriteten. Och
detta har jag gjort bland annat därför,
att jag tillsammans med några partivänner
vid början av denna riksdag har
väckt motion, i vilken samma riktlinjer
framfördes, som nu ha vunnit majoritet
i utskottet. Den omständigheten gör naturligtvis,
att jag har haft all anledning
att ansluta mig till utskottsmajoritetens
ståndpunkt.

När man nu arbetar för utskottets
ståndpunkt, är det kanske gammal riksdagspraxis
att så mycket som möjligt
försöka slå ned reservanterna med argument.
Men jag skall öppet och ärligt erkänna
att jag inte vill göra detta när det
gäller herr Forslunds reservation. Och
anledningen härtill är, att jag vid utskottsbehandlingen
av detta ärende har
varit svårt frestad att ansluta mig till herr
Forslunds linje. Jag räddade mig emellertid
från att falla offer för den frestelsen,
och detta gjorde jag bland annat

118

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

just av den anledningen, att jag ju hade
väckt en motion som tillstyrkes av utskottsmajoriteten
— det skulle ju ha ansetts
som mycket otacksamt mot utskottet,
om jag hade gått ifrån min egen av
utskottet tillstyrkta motion och anslutit
mig till herr Forslunds ståndpunkt. Detta
var alltså ett starkt skäl för mig att vidhålla
den linje, som har vunnit majoritet
i utskottet. Men jag har också andra skäl.

Visserligen torde det vara ett axiom,
att om vi skulle gå på herr Forslunds
linje och bestämma, att det exempelvis
i november månad skall utgå ett dyrtidstillägg
på 40 eller 45 kronor till alla folkpensionärer,
så skulle det — såsom också
pensionsstyrelsen har framhållit -—
gå mycket lätt och gesvint att placera
in den summan, när man trycker pensionsutanordningarna
för november månad.
Då slippa givetvis alla pensionsnämnder
runt om i landet att arbeta med
att utanordna det här beloppet; saken
klaras centralt. Men då är den stora frågan:
överväger den fördel, som detta
för med sig genom lägre administrationskostnad,
de nackdelar, som på annat sätt
uppstå? När jag ställde den frågan till
mig kom jag till slut till den uppfattningen,
att skälen för att ha differentierade
dyrtidstillägg dock voro ganska
starka.

Herr Forslund har gått in för ett belopp
av 45 kronor, som skulle utbetalas
till alla folkpensionärer. Men det är att
märka, att —• om det hade blivit eu
kompromiss i utskottet och man hade
gått in för en fast summa — så hade
denna summa antagligen kommit att fastställas
till 40 kronor; jag vågar det påståendet,
att det under inga förhållanden
skulle ha blivit möjligt att vinna
majoritet för ett förslag om ett enhetligt
dyrtidstillägg på 45 kronor. Om det alltså
skulle ha fastställts ett enhetligt belopp
på 40 kronor, skulle ogifta personer,
exempelvis änklingar — de som
man tycker det är mest synd om i detta
sammanhang — ha fått ett dyrtidstillägg
på endast 40 kronor i stället för de 50
kronor, som de enligt utskottets förslag
skola få. Jag anser att den skada, som
skulle tillfogas de ogifta folkpensionä -

rerna genom denna förlust av 10 kronor,
skulle vara så stor, att jag har ansett mig
tvungen att ta hänsyn till den, allra helst
som det är den allmänna uppfattningen,
att de ogifta folkpensionärerna böra erhålla
ett något högre tillägg än de andra.

Hade emellertid herr Forslunds linje
med ett enhetligt tillägg på 45 kronor
vunnit majoritet i utskottet, så hade jag
inte reserverat mig, det säger jag öppet.
Nu blev dock herr Forslund en ensam
»sparv i tranedansen». Och då jag visste,
att det var utsiktslöst att försöka gå fram
på linjen med 45 kronors tillägg, ansåg
jag mig försvarad med att gå med på
utskottets förslag.

Det skulle emellertid inte skada om
Kungl. Maj :t toge upp det här problemet
och undersökte, om det inte finns
någon möjlighet att komma fram på herr
Forslunds linje vid ett kommande tillfälle,
såvida inte dyrtidstillägget kommer
att på något sätt inarbetas i folkpensionerna.
Ty jag måste säga, att när
man skall utanordna sådana här tillägg
på flera håll, blir det nog en ökad belastning
— i form av ökade administrationskostnader
— på samhället, en belastning
som jag vågar uppskatta till en
ganska betydlig summa. En stor del av
det bruttobelopp, som dyrtidstilläggen
kosta samhället »ätes upp» av administrationskostnaderna,
under det att antagligen
en mycket liten del av totalkostnaden
skulle ha gått till administrativa
kostnader, om man hade gått in för central
utanordning genom pensionsstyrelsens
försorg.

Emellertid bär jag förut betonat, att
jag — trots allt — finner de skäl, som
i dag tala för utskottets förslag, mera
vägande än de som tala för herr Forslunds
linje. Från den utgångspunkten
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LöFVANDER: Herr talman! Jag
skall inte förlänga denna debatt mycket,
men då jag har mitt namn under
ett särskilt yttrande vid detta utskottsutlåtande
skall jag bo att få lämna en
förklaring härtill.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

119

Då man inom utskottet enats om att
dyrtidstillägg på folkpensionerna skall
utgå utan behovsprövning, har man ju
enats i det väsentliga, men även frågan
om utbetalningen av dessa dyrtidstilllägg
har ju sin betydelse. Vi som ha undertecknat
det särskilda yttrandet hade
helst velat ha en central utbetalning av
dyrtidstilläggen, men det upplystes i utskottet,
att man, med hänsyn till att
dessa tillägg äro differentierade, inte
skulle kunna klara av utbetalningen
inom pensionsstyrelsen. Vi ha därför
gått med på att under år 1948 kommunerna
skola ha hand om dessa utbetalningar.
Därmed ha vi emellertid inte
bundit oss för framtiden. Vi anse, att
det riktiga är att det blir en central utbetalning,
men vi vilja också förutsätta,
att den anordning, som kommer att tilllämpas
i år, inte skall behöva medföra
att man måste anlita ett ansökningsförfarande.
Ett sådant skulle bli till besvär
både för folkpensionärerna och för pensionsnämnderna.
Dessa folkpensionärer
kunna i stor utsträckning inte själva
klara av sina skriverier och ansökningar,
utan arbetet kommer att läggas på
pensionsnämndernas ordförande, och då
det väl inte utgår någon ersättning för
detta arbete anser man ett system med
ansökningar vara orimligt.

Vi vilja också — liksom utskottet har
gjort — rikta en vädjan till Kungl.
Maj :t, att Kungl. Maj:t söker åstadkomma
ett så enkelt förfarande på detta område
som möjligt.

Herr talman! Jag har intet särskilt
yrkande, utan yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag åhörde med stort intresse socialministerns
i debattens början lämnade
skildring av de administrativa svårigheter,
som skulle komma att möta
ett förslag om automatiskt tillägg till
folkpensionerna. Jag är för min personliga
del beredd all Iillmäta hans skildring
vitsord; jag tror att det kommer
att förhålla sig så, att rätt stora administrativa
svårigheter komma att yppa

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. ni.

sig. Beträffande en detalj av dessa administrativa
svårigheter tror jag också,
att det kan komma att visa sig nödvändigt
att göra den automatik, som man
eventuellt kommer att stanna för, till
en automatik i ganska grova drag. Men
dessa svårigheter äro väl ändå av sådant
slag, att de, därest man har ett
verkligt intresse för att åstadkomma en
ordning i enlighet med den som i den
allmänna debatten från flera håll har
begärts, kunna övervinnas och äro till
för att övervinnas. Den utredning, som
socialministern har förklarat sig ämna
tillsätta, kommer enligt min mening,
även om den får vissa otäcka nötter att
knäcka, att kunna komma fram till ett
resultat, som ger en något så när tillfredsställande
lösning av problemen.
För min del är jag övertygad om att socialministern
med det positiva intresse,
som han nu visar för denna sak, skall
få möjligheter att komma fram till en
lösning även av de svåra frågorna. Jag
är för min del mycket glad över den
inställning, som socialministern nu har,
och jag ser som sagt i denna ett gott
tecken på att man skall komma fram
till ett gott resultat.

Ur de synpunkter, som jag anlägger
på denna fråga, betraktar jag den förändring
av Kungl. Maj:ts proposition,
som har framgått ur utskottets arbete,
såsom en förbättring.

Därför är det med tillfredsställelse
och utan någon som helst tveksamhet
som jag för min del yrkar bifall till utskottets
betänkande. De svårigheter, som
herr Forslund här har skildrat såsom
motiv för sin reservation, skola naturligtvis
tillmätas all den betydelse som
de ha. Jag undrar dock, om inte herr
Forslund i alltför grova drag har målat
de administrativa svårigheter, som han
tror skola möta ett förverkligande av
utskottets förslag. Hade vi inte värre
problem att lösa i Krångel-Sverige än
detta, så tror jag för min del att KrångelSverige
skulle vara ganska lätt alt komma
till rätta med.

.lag yrkar således, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

120 Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

Herr NORLING: Herr talman! Jag skail
inte förlänga debatten här mycket —
det blir ändå ganska sent innan vi slula
i kväll — men jag kan inte underlåta
att säga några ord med anledning av socialministerns
första anförande. Socialministern
säger, att det är priserna i den
öppna marknaden som man skall utgå
ifrån när det gäller att ge folkpensionärerna
kompensation för prisstegringarna,
och han ansåg inte att man skulle
ta hänsyn till det rabattsystem, som har
tillämpats. Men det är väl ändå så, att
detta rabattsystem har varit en ekonomisk
tillgång för folkpensionärerna.
Dess avskaffande betyder, när det inte
blir kompenserat, att folkpensionens
realvärde sänkes, och jag kan inte anse
att detta är rättvist gentemot folkpensionärerna.

Åtminstone för vissa folkpensionärer
kan följden dessutom bli den, att de få
börja den för dem ganska tunga vandringen
till fattigvården för att få understöd,
så att de skola kunna existera och
bevara den levnadsstandard, som de hittills
ha haft.

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
det berättigade i det förslag
till ändring av 1 §, som jag tidigare bär
framfört.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
blev inte alls övertygad av vad socialministern
hade att anföra. Det faktiska
förhållandet är ju det, att vi på senare
år ha haft fasta belopp att utbetala till
pensionärerna och att beloppet utbetalats
centralt. Att om dessa fasta belopp säga,
att de utgjorde en förstärkning av pensionerna
och att de inneburo en förändring
av pensionernas belopp, är ett argument,
som jag inte på allvar kan taga
upp såsom motivering, inte heller att det
använda systemet kunde försvaras då,
men inte nu. Änskönt skillnaden mellan
de olika tilläggen enligt utskottets förslag
är så liten som mellan 30 och 50
kronor, vill utskottet ändå hålla fast
vid differentieringen.

Jag vill upplysningsvis säga, att den
lagtext, som föreslås i min reservation

och som förenklar hela detta problem,
icke är någon konstruktion av mig. Den
är författad av juridiska experter och
granskad av den rättsavdelning, som
finns i socialdepartementet. Därför utgår
jag ifrån att den är exakt och bärkraftig.

Med anledning av vad herr Elon Andersson
sade vill jag konstatera, att han
inte ansåg den omständigheten, att vi i
kväll äro i färd med att ålägga 2 500
kommuner ett onödigt arbete, vara av
en sådan betydenhet, att det kunde vara
motiverat att i detta sammanhang tala
om Krångelsverige. Folkpartiledaren här
i kammaren anser alltså inte att den frågan
är av sådan storleksordning, att man
i dag behöver ta någon som helst hänsyn
till den!

Min gamle vän herr Hage, som under
ett mer än fyrtioårigt riksdagsarbete
har kämpat emot allt vad som kan betecknas
irrationellt i vårt arbete och
som vartenda år i flera omgångar har
varit uppe och talat och talat om rationalisering,
han förordar i dag utskottets
förslag, som medför ett så utomordentligt
invecklat system, och detta gör han
trots att han erkänner, att det av utskottet
föreslagna systemet är tyngre än
det av mig föreslagna, förenklade .systemet.
Jag måste säga, att tiden är märkvärdig,
när vännen Hage verkligen i sen
tid kan komma och vittna som han liär
har gjort.

Herr socialministern förebrådde mig
för att jag gjorde mig för mycket bekymmer.
Tag inte illa upp när jag säger, att
jag tycker herr socialministern har gjort
sig för litet bekymmer när han har framlagt
den kungl. propositionen och i denna
infört stadganden av det innehåll varom
vi nu tala. Jag tänker på att pensionsnämnderna
inte ha det material
som behövs och att omfattningen med
arbetet av kontrollen inte är klarlagd.
Jag för min del känner det helt enkelt
oroande, att man skall antaga ett sådant
förslag som utskottet här har framlagt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation, som jag har avgivit och som
innebär en förenkling i jämförelse med
utskottets förslag.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

121

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag bär tillsammans
med andra motionerat om att
dyrtidstillägg på folkpensionerna skall
utgå utan behovsprövning och med enhetligt
belopp. Nu har utskottet föreslagit
borttagande av propositionens förslag
om behovsprövning, och detta utskottets
ställningstagande ligger alltså
i den delen i linje med vad vi ha förordat.
Däremot har utskottet inte velat
godkänna införande av ett enhetligt belopp.

Nu ha fördelarna med ett enhetligt
belopp så utförligt motiverats av föregående
talare, att jag inte har någon
anledning att gå in på den saken, och
jag vill bara, herr talman, kort och gott
ge till känna, att jag för min del vid en
eventuell votering kommer att ansluta
mig till herr Forslunds reservation. I
denna föreslås ett belopp på 45 kronor
i stället för det av mig förordade beloppet
på 40 kronor, men jag har ingen
anledning att nu närmare motivera varför
jag skulle föredraga det sistnämnda
beloppet framför det förstnämnda, utan
jag stannar vid att ansluta mig till den
Forslundska linjen. Den går ut på lösning
efter ett system som är enkelt och
som innebär alt man slipper krångla till
saken i onödan.

Herr HAGE: Herr talman! Jag vill bara
säga till herr Forslund, att jag icke genom
mitt ståndpunktstagande i denna
fråga har frångått mina tidigare strävanden
att bringa ned de administrativa
kostnaderna så långt det är möjligt. Jag
har bara förklarat, att jag har vägt herr
Forslunds argument emot utskottsmajoritetens
argument. Trots att jag uppskattar
herr Forslunds uppfattning i den här
frågan, har jag därvid funnit, att utskottets
argument dock väga tyngst, och det
är med den utgångspunkten jag har intagit
min ståndpunkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande
utlåtandet yrkats 1 ro) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kamma 9

Första kammarens protokoll 19b8. Nr 27.

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

ren skulle godkänna Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda lagförslag; 3:o), av herr
Forslund, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt
4:o), av herr Norling, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
att 1 § i lagförslaget finge följande lydelse: Den

som åtnjuter folkpension eller
uppbär hustrutillägg skall, under de förutsättningar
och i den ordning nedan
sägs, erhålla dyrtidstillägg därå för år
1948 med belopp, utgörande

72 kronor för änkepensionsberättigad
och för den som uppbär hustrutillägg,

96 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru utgår hustrutillägg,
samt

120 kronor för annan pensionsberättigad.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Forslund begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till det av herr Forslund framställda yrkandet.

Herr Franzon äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av Kungl. Maj ds i ämnet framlagda
lagförslag, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 52 antager godkiin -

122

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m.

nande av det förslag, som innefattas i
den av herr Forslund vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
lagförslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

J a — 55,

Nej — 46.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet''
hemställt i sitt utlåtande nr 52, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Forslund vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Forshmd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 36.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 213, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om dyrtidstillägg för år 1948 å
folkpensioner m. in. jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt ej angår lagförslaget,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning
av väckta motioner om beredande
av ökad ersättning åt silikossjuka arbetare,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr talmannen hemställde, att kammaren
måtte besluta, att de ärenden, som
blivit två gånger bordlagda, skulle på
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras i följande ordning,
nämligen utrikesutskottets utlåtande
nr 18, statsutskottets utlåtande nr 204,
jordbruksutskottets utlåtande nr 67, statsutskottets
utlåtanden nr 223 och 224, särskilda
utskottets utlåtande nr 1 samt
konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 no -

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27. 123

vember 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.; och

nr 378, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1948/49, m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) så ock om
fortsatt giltighet av samma lag;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr
223) med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåen -

de eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen om arbetarskydd;
och

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) om
kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Petrén för tiden från och
med den 5 instundande juli till vårsessionens
slut.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.24 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.