Måndagen den 24 oktober

ProtokollRiksdagens protokoll 1949:25

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

ANDRA KAMMAREN

Nr 25

24—27 oktober.

Debatter in. in.

Måndagen den 24 oktober.

Sid.

Interpellation av herr Vigelsbo ang. användning av intäkterna av
den extra bensinskatten för tillgodoseende av vägväsendets behov 4

Onsdagen den 26 oktober fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217 .......... 5

Interpellationer av:

Herr Staxäng ang. undersökning av möjligheterna till svensknorskt
samarbete beträffande vissa byggnadsfrågor vid Svine sunds-tullen.

......................................... gg

Herr von Friesen ang. åtgärder för beivrande av viss rashetsande
propaganda.......................................... 54

Onsdagen den 26 oktober em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositiouer nr 215—217 (Forts.) .. 65

Interpellation av herr Ahlsten ang. ändring av gällande bestämmelser
om försäkringsgivares regressrätt .................... g 8

Torsdagen den 27 oktober.

Vid remiss av Kungl. Majrts propositioner nr 215—217 (Forts, från

26 oktober)........................................ 1Q4

Interpellation av herr Jonsson i Skedsbygd ang. viss ändring av
direktiven för statens bidrag till bostadsförbättringsverksambeten 162

1 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 25.

2

Nr 25.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.
Måndagen den 24 oktober.

Protokoll ang. val av en bankofullmäktig med suppleant

Måndagen den 24 oktober 1949.

Nr 25.

3

Måndagen den 24 oktober.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande oktober.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Alfred
Andersson från Munkaljungby på
grund av sjukdom (inflammation i knäled)
är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. den 24 okt. under
ca 10 dagar.

Ängelholm den 20 okt. 1949.

Axel Bauer.

Lasarettsläkare.

Härmed intygas att riksdagsmannen
Verner Hedlund på grund av sjukdom
varit oförmögen att deltaga i riksdagens
arbete fr. o. m. den 17 okt. 1949 och
tills vidare.

Östersund den 22 okt. 1949.

I. Lundholm.

Kammaren beviljade herrar Andersson
i Munkaljungby och Hedlund i Östersund
ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare, herr Andersson från
och med innevarande dag och herr
Hedlund från och med den 17 oktober
1949.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1949 den 20 oktober sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen
utse en fullmäktig i riksbanken för
återstående delen av valperioden 1947—

1950 efter herr D. E. Hall, som avsagt
sig, jämte en suppleant; och befunnos
efter valets slut hava blivit utsedda till

fullmäktig

för återstående delen av valperioden
1947—1950:

herr Hall, David E.,
ledamot av andra
kammaren med 28 röster;

suppleant för herr Hall:

herr Ahlkvist, Karl
Emil, ledamot
av första kammaren
med 28 röster.

Gottfrid Karlsson. Hj. B. Nilson.

Axel Mannerskantz. Gottfr. Fröderberg.

Protokollet lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda dels ock skrivelse till Konungen
med anmälan om det försiggångna
valet.

§ 4.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner avlämnats till herr talmannen,
nämligen:

nr 215, angående bemyndigande att
till clearingkassa för kaffe överföra tull,
tilläggstull och skatt å kaffe, m. m.;

nr 216, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;
och

nr 217, angående subventionering av
vissa varor m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

4 Nr 25. Måndagen den 24 oktober 1949.

Interpellation ang. användning av intäkterna av den extra bensinskatten för tillgodoseende
av vägväsendets behov.

s 5_ Då vägväsendet ett flertal år fått stå

Interpellation ang. användning av intäkterna
av den extra bensinskatten för tillgodoseende
av vägväsendets behov.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr VIGELSBO, som anförde: Herr
talman! Med anledning av proposition
nr 5 till 1948 års riksdag beslöts en
med 27 öre förhöjd bensinskatt. Propositionen
byggde i stort sett på det förslag,
som framförts av 1947 års konsumtionsskatteberedning.
Denna beredning
hade i sitt förslag uttalat den
meningen, att de medel, som inflöto
genom den högre drivmedelsskatten,
skulle så snart betingelser härför förelåge
komma vägväsendet till godo.

När statsrådet och chefen för finansdepartementet
senare till 1948 års riksdag
utarbetade förslag till proposition
i ärendet har han också tagit fasta på
detta beredningens uttalande. I propositionen
har statsrådet bl. a. anfört:

»I fråga om dispositionen av förenämnda
skatteintäkter har beredningen
ansett sig böra framhålla angelägenheten
av att dessa ökade intäkter tillgodofördes
vägväsendet så snart det ekonomiska
läget gjorde detta möjligt. Till
detta uttalande från beredningens sida
kan jag ansluta mig. För närvarande
bör intäktsökningen emellertid, i enlighet
med vad i det föregående anförts
och även vid anmälan av inkomstberäkningen
i statsverkspropositionen
framhålles, icke tagas i anspråk för utgifter
för vägväsendet.»

tillbaka för andra samhälleliga uppgifter
i brist på såväl medel som arbetskraft,
måste inom den närmaste tiden
kraftåtgärder vidtagas för att reparera
den eftersläpning, som på detta område
uppstått. Då vissa tendenser nu synas
giva vid handen, att arbetskraft under
den närmaste tiden kommer att frigöras,
som med fördel skulle kunna insättas
för vägväsendets behov, synes
det riktigt att dessa uppkomna skatteintäkter
nu tagas i anspråk för sitt beslutade
ändamål.

Med anledning härav tillåter jag mig
hemställa om andra kammarens medgivande
att få till statsrådet och chefen
för finansdepartementet framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga?

2. Ämnar herr statsrådet av här berörda
skatteintäkter, enligt riksdagens
beslut, ställa till vägväsendets förfogande
de belopp, som med hänsyn till
vägväsendets behov och den förbättrade
arbetskraftstillgången kunna anses
erforderliga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Nr 25.

5

Onsdagen den 26 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att ledamoten av
riksdagens andra kammare, överingenjör
Bengt Sjölin på grund av magblödning
intagits å S:t Eriks sjukhus och
därför tills vidare är förhindrad deltaga
i riksdagsarbetet.

S:t Eriks sjukhus den 22 okt. 1949.

B. Ihre,

överläkare vid sjukhuset.

Kammaren beviljade herr Sjölin ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare
från och med den 22 innevarande
oktober.

§ 2

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 215—217.

För remiss till utskott föredrogos i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande propositioner:

nr 215, angående bemyndigande att
till clearingkassa för kaffe överföra
tull, tilläggstull och skatt å kaffe, in. m.;

nr 216, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;
och

nr 217, angående subventionering av
vissa varor in. m.

Därvid anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Tidsläget
är trots alla förändringar i ett avseende
detsamma som förut: det är alltjämt
lika allvarligt. Ingenting synes mig ha
inträffat, som motiverar en ändring av
huvudlinjen i den svenska utrikespolitiken.
Den karakteriseras enligt min

mening först och främst av militär alliansfrihet
och en strävan att hålla oss
utanför alla stormaktskonflikter, men
den karakteriseras också av en nära
samverkan i viktiga avseenden med den
demokratiska världen, främst Skandinavien,
Västeuropa och Förenta staterna.

Marshallplanen har betytt mycket för
Sverige direkt och ännu mera indirekt.
Kanske kunde man från regeringens
sida litet oftare och mera bestämt markera
detta. Regeringen behöver väl inte
hållas tillbaka vare sig av att hjälpen
kommer från ett land där det samhällssystem
råder, som socialdemokratien
vill avskaffa, eller av ängslan att regeringens
egen politik skall framstå i
mindre gynnsam dager, om man framhåller
den stora betydelse, som samarbetet
inom Marshallstaterna med amerikanskt
stöd har även för vårt land.

Vad den västeuropeiska samverkan i
Europarådet kan leda till, därom är
det ännu för tidigt att uttala sig. På
många håll i södra Europa har man enligt
min mening överdrivna förväntningar.
Sverige kan näppeligen vara
berett att kasta sig huvudstupa in i
statsfederationer eller tullunioner.

Å andra sidan är det önskvärt och
viktigt att vi på alla områden, där en
praktisk samverkan kan åstadkommas,
alltjämt gå in för en sådan och att vi
därvid inte bara beakta de direkta fördelarna
och svårigheterna utan också
den stora indirekta betydelsen av ett
närmande mellan de demokratiska staterna
i Europa. Jag vill uttala den förhoppningen,
att utrikesministern vid
utrikeskommitténs kommande sammanträde
i Paris skall på regeringens
vägnar stödja det förslag, som på skandinaviskt
initiativ framlades i augusti
inför assemblén och som gav till resul -

6 Nr 25. Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

tat att assemblén till utrikeskommittén
riktade den uppmaningen, att statuterna
för Europarådet skulle ändras så att
assemblén själv fick lov att uttala sig
om antagande av nya medlemmar i rådet
och själv bestämma över sin dagordning.
Jag tror den saken kan visa
sig ganska viktig för rådets kommande
arbete.

Beträffande detta samarbete västerut
vill jag för övrigt, herr talman, bara
göra den reflexionen, att det förefaller
mig som om utvecklingen under det
senaste året visat det berättigade i att
vi på folkpartihåll starkt ha framhävt
detta andra drag i vår utrikespolitik
vid sidan av det första.

För övrigt vill jag endast tillägga, att
det inom ramen för vår hittillsvarande
utrikespolitik bör vara möjligt att
åstadkomma en begränsad försvarssamverkan
med Norge och Danmark. Våra
folk komma aldrig att föra krig mot
varandra. I flera tänkbara krigsfall
komma vi att stå sida vid sida, och det
ena skandinaviska landets livsintressen
komma att sammanfalla med de andras.
Det är klart att det då bör finnas utrymme
för en viss samverkan, t. ex. på
det tekniska området, utan alla militärpolitiska
allianser eller dylika förpliktelser.
Må ingen utmåla en begränsad
men likväl ej oviktig lörsvarssamverkan
i Skandinavien som inkörsporten
för Atlantpakten i vårt land. Genom sådant
tal försvårar man snarast en sådan
skandinavisk samverkan, som är
möjlig och önskvärd. Låt oss i stället
behandla denna fråga sådan som den
är och utan skuggrädsla: ur militära
och psykologiska synpunkter ingalunda
utan betydelse.

Försvarsminister Vougt framträder
då och då för utländsk publik med uttalanden
i utrikes- och försvarspolitiska
frågor. I somras hade han en konversation
med en av de ledande amerikanska
tidningsmännen, varvid ett uttalande
från försvarsministerns sida senare
återgavs i amerikansk press på

nr 215—217.

bland annat följande sätt enligt TT:s
meddelande: »Svenskarna anse sig inte
militärt hotade från något håll, men det
potentiella hotet är större från öster än
från väster.» — Försvarsministern yttrade
sig senare om kommunismen, men
jag har ingen anledning att beröra det
i detta sammanhang.

När man läste detta uttalande om att
det potentiella hotet skulle vara större
från öster än från väster, kunde man
inte annat än förvånas över försvarsministerns
uttryckssätt. Ett par månader
senare kom han med en förklaring,
som jag dock inte för min del anser
gjorde saken nämnvärt bättre. Enligt ett
tydligen auktoriserat referat i »Folket»
den 22 augusti uttalade försvarsministern:
»Jag framhöll att blockbildningar
med militärt samarbete som syfte äro
ägnade att öka krigsrisken.» — Observera
detta principiella uttalande mot
alla blockbiidningar. — »Men, tilläde
jag, den blockbildning som sker i väster
är ju ett svar på den som dessförinnan
skett i öster» — alltså en liten
ursäkt. — »Jag tillfogade, att ehuru
Sverige inte känt något hot riktat mot
sig, så har kommunisterna visat sig vara
en makt som för att vinna sina syften
tagit i anspråk militärt våld. Naturligtvis
har jag sålunda inte givit på
hand, att det skulle ligga något angreppshot
mot oss bakom den militära
paktbildningen i väster.» En var kan
bilda sig en egen mening om talesätt av
denna art. Enligt min mening är ett sådant
tal om att militär blockbildning
är ägnad att öka krigsrisken anmärkningsvärd,
i varje fall när det inte åtföljes
av något omnämnande av vad
Förenta staternas intresse för det demokratiska
Europas försvarsproblem
betyder för tryggheten i vår del av
världen. Sådant tal är sannerligen inte
ägnat att skapa någon good-will för vårt
lands politik västerut.

Herr Vougt har ju tidigare råkat ut
för malörer. De hålla på att bli så ofta
förekommande, att regeringen måhän -

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 7

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

da bör undersöka vad som kan göras
för att de skola kunna undvikas.

Det har ofta framhållits, att vårt
trygghetsproblem står i nära förbindelse
med kommunismens utveckling i vårt
land. Ju mer kommunismen tränges tillbaka,
desto gynnsammare blir i vissa
avseenden vårt läge ur trygghetssynpunkt.
Det är naturligtvis mycket angeläget
att alla demokratiska partier i
vårt land så snart det ges tillfälle till
det markera denna den odemokratiska
kommunismens särställning.

Det är beklagligt att det emellanåt
händer på socialdemokratiskt håll, att
man så långt ifrån att markera denna
kommunismens särställning i stället förfar
tvärtemot. Sålunda ha vi ju alldeles
nyligen fått uppleva, att socialdemokratien
i Stockholm, trots att kommunisterna
på grund av sitt antal ingalunda
kunna göra anspråk på någon
presidiepost i stadsfullmäktige, än en
gång har tilldelat kommunisterna en
sådan. Det kan nog inte undgås att sådana
vänligheter betraktas som i viss
mån signifikativa och förta mycket av
den verkan, som socialdemokraternas
uppträdande mot kommunisterna i andra
sammanhang på ett mycket välkommet
sätt har åstadkommit. Borgarrådet
Höglund, den ledande mannen i Stockholms
socialdemokrati, tycks tala om
»arbetarpartierna» när han diskuterar
dessa frågor och anger därigenom någon
sorts släktskap mellan socialdemokrater
och kommunister, som jag trodde
man på socialdemokratiskt håll inte
längre ville erkänna. Det är anmärkningsvärt
att man inte på alla håll vill
medverka till att ge kommunismen den
särställning i den svenska politiken
som den borde ha. Den skarpa gränsen
går ju mellan de demokratiska partierna
å ena sidan och kommunisterna å
andra.

Denna kontakt mellan socialdemokratien
och kommunismen i Stockholm
har bland annat lett till att man slagit
vakt kring borgarrådet Wahlbärj, som

trots misstroendevotum inte kan pressas
att avgå utan som skall sitta kvar
med tjänstledighet. Om stadsfullmäktige
enigt hade intagit samma ställning
som stadskollegiet tidigare har gjort,
hade han med all sannolikhet kunnat
förmås att avgå — det är knappast tvivel
underkastat.

För några dagar sedan tillkännagavs
det, att en framstående socialdemokratisk
spansk politiker på besök i Stockholm
har meddelat sin läsekrets, att
den svenske statsministern har godkänt
förhållandet mellan socialdemokrater
och kommunister i den stockholmska
kommunalpolitiken. Det vore
av intresse att veta, om denna uppgift
är med det verkliga förhållandet överensstämmande.
Borgarrådet Höglund
lämnade ju samma uppgift i fjol, och
den upprepas nu av den partivän jag
omnämnde.

Jag tänker, herr talman, inte i dag
diskutera den s. k. Hall-affären, som
har tilldragit sig så mycken uppmärksamhet
under de senaste månaderna.
Jag anser nämligen den saken vara avslutad,
även om man kunde ha önskat,
att Sveriges folk hade fått ett klarare
besked om den socialdemokratiska
partiledningens och speciellt regeringschefens
inställning till frågan om herr
Halls avgång eller kvarstannande.

En fråga som liar aktualiserats under
de senaste veckorna är som bekant
flyktingfrågan. Det är glädjande att
Sveriges folk har visat så starkt intresse
för detta spörsmål och att de humanitära
synpunkterna tydligen i hög
grad sätta sin prägel på reaktionerna
inom en mycket stor del av folket. Jag
har i ett anförande i går, som refererats
i pressen, berört detta spörsmål,
och jag skall därför inte här upprepa
mer än ett par ord.

Å ena sidan torde det vara klart, att
vi inte i obegränsad utsträckning kunna
öppna vårt land för inströmning av
alla människor som tro, att de skulle
trivas bättre i vårt land än på den

8 Nr 25. Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

krigshärjade kontinenten. Å andra sidan
är det mycket svårt att sortera
ifrån vissa människor som skulle få
stanna, medan de andra skulle sändas
tillbaka. Den bästa lösningen vore kanske
att söka begränsa den i vinningssyfte
bedrivna kommersiella trafiken i
Östersjön, så att antalet flyktingar hölls
i någon mån nere. Om man dessutom
gör energiska ansträngningar för att få
en del flyktingar placerade i andra länder,
som i princip önska invandring,
är det möjligt att antalet flyktingar,
som skulle stanna kvar i vårt land, inte
skulle bli så stort, att det behövde resa
oöverstigliga hinder ur arbetsmarknadseller
andra synpunkter. Jag kan naturligtvis
inte garantera, att en politik av
denna art är möjlig, men det är åtskilligt
som tyder på att utsikterna äro så
stora, att den i varje fall bör försökas
med all tänkbar energi.

Jag vill för min del gärna medverka
till att frågor av denna art hållas utanför
partimotsättningarna. Jag har inte
hos inrikesministern eller regeringschefen
eller på annat håll i regeringen
mött någon inställning, som skulle ge
rätt att tvivla på deras goda vilja och
intresse för en humanitär lösning av
detta spörsmål. Å andra sidan behöver
nog varje regering i spörsmål av denna
art ett visst tryck från allmänna opinionen,
sådant som kommit till uttryck i
den offentliga diskussionen under den
senaste månaden.

Jag övergår nu, herr talman, till att
diskutera den stabiliseringspolitik, som
utgör det ämne, vilket behandlas i de
propositioner som ligga på kammarens
bord. Två års goda skördar och en viss
lättnad på världsmarknaden ha utan
tvivel i någon mån förbättrat vårt läge,
och Marshallplanen har som jag nämnt
verkat i samma riktning. Under ständigt
tryck från oppositionen och den
allmänna opinionen har den socialdemokratiska
regeringen skridit till avveckling
av en del regleringar och ransoneringar.
Om man främst betraktar

det som en förbättring i vårt läge, att
vi ha fått mera varor och en rikligare
försörjning, tror jag man kan säga, att
det i första rummet är de rikligare
skördarna under de båda senaste åren
och Marshallplanen, som ha gjort att
vårt läge har förbättrats. Industriproduktionen
har nämligen under denna
period stigit relativt litet.

När vi diskuterade industriproduktionen
i fjol, meddelade statsministern,
att regeringen hade tillsatt fyra nya
kommittéer, som skulle arbeta med olika
produktivitetsproblem. Statsministern
var litet förtörnad när jag förklarade,
att detta att tillsätta kommittéer
kunde nog vara bra, men i och för sig
bar det inte vittnesbörd om något krafttag.
Jag tillåter mig nu fråga regeringen:
Vilka initiativ med enligt regeringens
mening gynnsam inverkan på
produktiviteten i vårt land har regeringen
tagit med ledning av råd från
dessa kommittéer? Har samordningsministern,
numera även finansministern
Sköld, som jag hälsar välkommen
på hans nya post, diskuterat med representanter
för näringslivet i sin kommitté
återanskaffningsprincipen, från
vilken regeringen nu vill göra avsteg?
Har man diskuterat frågan om exportindustriens
förseende med tillräcklig
arbetskraft, och är man inom näringslivet
tillfredsställd med vad som därvidlag
har åstadkommits?

Vi veta ju alla, att man inom regeringspressen
är full av tacksamhet mot
regeringen för vad den har åstadkommit.
Jag angav nyss, att det var de goda
skördarna och Marshallhjälpen, som
huvudsakligen ha lett till rikligare försörjning.
Om man skulle fatta regeringspressen
bokstavligt, skulle det alltså
vara statsrådet Sträng som har ordnat
vädret, så att vi ha fått bättre skördar,
och utrikesminister Undén som
skulle ha äran av Marshallhjälpen. Men
man kanske inte skall fatta det så bokstavligt.

En annan sida av vårt ekonomiska

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 9

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

läge är den s. k. samhällsekonomiska
balansen. Som jag bland annat framhöll
redan i vintras — jag tror herr Sköld
gjorde det vid samma tillfälle — fanns
det då goda utsikter till att bristen på
balans i viss mån skulle avhjälpas. Det
råder inget tvivel om att detta har skett
under det senaste året. Vi ha härvidlag
fått det bättre på samma sätt som
en person, som slutar att leva över sina
tillgångar. Han har kanske inte fått
ökade tillgångar, men han har visat
vilja att leva inom ramen för sina tillgångar.

Jag kanske får lov att nämna på tal
om industriproduktionen, att enligt vad
herr statsrådet Andersson meddelade
häromdagen har produktiviteten per
timme inom industrien år 1947 stigit
med endast 5 % över förkrigsnivån.
Det förefaller inte sannolikt, att den
från 1947 skulle ha undergått någon
mera markerad stegring. Detta är i betraktande
av att Sverige undgick kriget
knappast en helt tillfredsställande utveckling.

Det är klart att den balans, som i
viss mån har vunnits, har kommit till
stånd till mycket stor del genom en
reduktion av investeringarna snarare
än genom en ökning av sparandet. Vi
ha fått hålla tillbaka bostadbyggandet,
minska det till och med, vi ha fått hålla
tillbaka byggandet av sjukhus, skolor
och många andra ting, medan man i ett
framåtgående samhälle — vi ha ju allt
fortfarande en stigande nationalinkomst
på grund av den alltid i viss
män stigande produktiviteten — skulle
ha väntat och önskat, att det i och för
sig skulle ha varit möjligt att här steg
för steg förbättra försörjningen.

Nu kan det vara nödvändigt rent tillfälligt,
när man har kommit ur balans,
att genomföra en beskärning av investeringsverksamheten
— det har även
från vårt håll tidigare rekommenderats
— men det är beklagligt, om man under
en följd av år skall nödgas tillgripa
så hårda restriktiva åtgärder. Det är

klart att en politik, som lägger tyngdpunkten
på ökning av sparandet och
därigenom på vidgade investeringsmöjligheter
med bevarad balans, i och för
sig är en bättre väg. De föreliggande
propositionerna lämna inte någon
egentlig upplysning på denna punkt.
De innehålla blott ett par allmänna talesätt.
Jag vill dock gärna medgiva, att
det är svårt att bär komma med fakta.
Men om man studerar det material,
som finns till förfogande, kommer man
nog till det resultatet, att vi trots budgetöverskott
och trots hög sysselsättning
knappast ha fått någon väsentlig
ökning av sparprocenten i vårt land.
Det som främst verkat återhållande på
konsumtionen under det senaste året
synes vara kvarskattebetalningarna.
När det alltså gäller denna viktiga centrala
uppgift att öka sparandet tycks
regeringen i stort sett ha misslyckats.

Jag upprepar att vi från vårt håll
ständigt ha framhållit behovet av en
mera sparvänlig ekonomisk politik,
inte minst då det gäller skattepolitiken,
vilket regeringen inte har velat lyssna
till. Det är klart att sådana åtgärder bli
ganska dyrbara för statskassan bokföringsmässigt
sett, men de medföra enligt
vår mening indirekta fördelar, som
även för statskassan ganska snart göra
dem lönande och för samhällsekonomien
högst produktiva.

Då man talar om att det kostar väsentliga
uppoffringar med en sparvänlig
skattepolitik vill jag erinra om att
vi för närvarande äro i det läget att
regeringen måste säga nej till investeringar,
som ha mycket höggradig produktivitet.
Man har talat om för mig
— jag vet inte hur pålitlig uppgiften
är — att man t. ex. i fråga om vissa
broar skulle kunna på fem år inbespara
hela kostnaden för en bro, alltså
en räntabilitetsgrad på närmare 20 procent
per år, men att man har måst
ställa utförandet på framtiden. Andra
investeringar, som äro nog så angelägna,
behandlas på samma sätt. Det

10 Nr 25. Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner nr 215—217.

kan då vara riktigt ur ekonomisk synpunkt
att gå ganska långt när det gäller
åtgärder för att öka sparandet.

Vad vårt ekonomiska läge i övrigt
beträffar ha vi sett, hur ett visst exportöverskott
har framkommit, men det inger
knappast någon känsla av tillfredsställelse
när man iakttar, i hur hög
grad det beror på en beskärning av
importen under förkrigsnivån. De båda
grundfelen i den ekonomiska politiken,
som på senare år ha lett till att vår
export hållits på alltför låg nivå — en
relativt lägre nivå än exporten från
många av de krigshärjade länderna —-ha från vår sida så ofta framhållits,
att jag här bara nämner dem i förbigående.
Man har dröjt för länge med
att återställa den inre balans, som vi
redan 1946 begärde skulle återställas,
och man har allför sent skapat förutsättningar
för återställande av den yttre
balansen, bland annat genom att bibehålla
oriktiga valutakurser. Nu har ju
devalveringen kommit för en månad
sedan, ehuru på annat sätt och i annan
utformning än som enligt min mening
varit önskvärt. Jag tror att den i alla
fall, när övergångssvårigheterna ha
övervunnits, kommer att få gynnsamma
verkningar på vår nationalinkomst och
vår levnadsstandard. Man får räkna
med övergångssvårigheter under de
närmaste månaderna. Man får räkna
med att under 1950 fördelarna endast
steg för steg framträda, men det är min
uppfattning att fördelarna under 1950
och sedan i växande grad komma att
visa sig. Jag tror att vi komma att få
bevittna en ganska betydande ökning
av den svenska exporten under de närmaste
åren även till Förenta staterna.

Jag hoppas att i detta läge med rikligare
valutatillgång regeringen kommer
att begagna tillfället till en målmedveten
liberalisering av vår utrikeshandel.
Handelsministern statsrådet
Ericsson har också nyligen uttryckt
den uppfattningen, att regeringen vill
bedriva en sådan politik, och det hälsar

jag med glädje. Jag vill bara konstatera,
att det 27-punktsprogram, som har
varit handlingsprogrammet för socialdemokratien
så länge, närmast har
en motsatt tendens, då det ju avslöjar
en tydlig sympati för en bevarad statlig
centraldirigering av utrikeshandeln.
Nu tvcks man emellertid både i Sverige
och i andra länder på socialdemokratiskt
håll ha lärt av erfarenheten.

De s. k. Marshallstaterna sträva efter
att bryta ned och reducera den statliga
dirigeringen av utrikeshandeln och att
få ett automatiskt verkande system till
stånd. En sida av denna politik att frigöra
handeln är ju ansträngningarna
att införa frilistor och globalkvoter. Jag
är glad över att den svenska delegationen
tycks ha spelat en aktiv roll vid
utformningen av detta program, men
jag måste, herr talman, förklara att jag
inte är helt säker på att regeringens
politik i fråga om frilistorna går tillräckligt
långt. Från regeringsbänken
kan man ju korrigera mig, om jag har
orätt, men det förefaller som om den
procentdel av införseln från respektive
länder, som enligt den svenska regeringens
förslag skulle sättas på frilista,
skulle vara väsentligt mindre än
den procentdel av utrikeshandeln, som
åtskilliga andra västeuropeiska länder
vilja sätta på sina frilistor. Det skulle
inte förvåna mig om Sverige tillhörde
den grupp av Marshallstater, som har
relativt låg procentdel. Detta kommer
måhända att väcka någon överraskning
om man tar i betraktande, att vi undgingo
att dragas med i världskriget och
därför borde ha en så pass stark ekonomi,
att vi hade särskilda möjligheter
till frigöring av handeln. Härtill kommer
att det verkligen inte bara är ett
allmänt västeuropeiskt utan också ett
svenskt intresse att den samarbetsvilliga
och samarbetsvänliga attityd på
det ekonomiska området, som Förenta
staterna intagit och intaga, fortsätter,
men det kan bli beroende av att man
på amerikansk sida får det intrycket,

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 11

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

att man i Västeuropa verkligen vill i
detta läge gå från ord till handling, att
man inte vill bara taga ett litet, litet
steg, vilket i och för sig är välkommet,
utan är beredd till tämligen radikala
åtgärder. Skulle det vara så, att de
andra länderna ha liknande uppfattning,
vore det väl naturligt om vi i
Sverige skulle tillhöra dem, som snarast
drevo på, när det gäller en snabb
liberalisering av handeln inom detta
område. Att använda globalkvoter, som
Sverige tydligen har för avsikt att göra
i betydande utsträckning, är bra i och
för sig, men det är knappast någon
fullgod ersättning för frilistor.

Jag kommer nu, herr talman, till regeringens
stabiliseringsprogram sådant
det möter oss i propositionerna.

Regeringen förefaller att ha blivit
överraskad av devalveringen och inte
haft några planer färdiga, hur man i
det läget skulle handla. Det tycks heller
inte som om regeringen vid förhandlingar
med arbetsmarknadens parter
har berört spörsmålet, hur man
skulle gå till väga, och ännu mindre
har den naturligtvis diskuterat denna
sak med oppositionspartierna förrän
den dag då devalveringen skulle genomföras.
Man kan knappast dölja en
viss överraskning över att regeringen
inte tycks ha gjort en enda ingående
utredning i förväg av hur olika devalveringsfall
skulle verka. Statsministerns
uttalande strax efter devalveringen,
där han räknade med att ingen prisstegring
skulle inträda på varor från
de s. k. pundländerna, vittnar ju om
inte bara frånvaro av utredningar utan
även om andra svagheter.

T det läge, som nu har inträtt, har
regeringen inte sett sig någon annan
utväg än att tillgripa mycket omfattande
subventioner. När vi i våras från
folkpartiet föreslogo en sänkning av
statsskatten, som skulle ha kostat 65
miljoner kronor under innevarande
budgetår, förklarade man på regeringsbänken
att detta var omöjligt, då hela

budgetöverskottet behövdes för den
samhällsekonomiska balansen. Men nu
föreslås bemyndigande till subventioner
— om de bli utnyttjade helt eller
delvis vet man ännu inte — som inklusive
vissa skattesänkningar uppgå till
197 miljoner för en 8-månadersperiod,
vilket ju betyder nära 300 miljoner för
en 12-månadersperiod! Därtill komma
i budgeten förut befintligt anslag på 28
miljoner samt ett belopp på 8 miljoner
från tobaksmonopolet och vidare 66
miljoner i jordbrukssubvention. Även
utan att medräkna vissa smärre poster
och den omständigheten, att statsrådet
Sträng tycks vilja disponera vissa icke
närmare specificerade belopp, kommer
man till en årlig subventionsbudget,
som är av storleksordningen 400 miljoner
kronor. Måste inte en subventionspolitik
av denna omfattning betyda
bland annat ett minskat sparande? När
det statliga sparandet i så hög grad går
ned, räknar då finansministern med att
exportindustrien och andra enskilda
skola öka sitt sparande lika mycket
som staten minskar sitt? Vilka åtgärder
tänker regeringen annars vidtaga för
att möta de svårigheter för balansens
vidmakthållande, som här kunna uppkomma?
Det skulle ha varit önskvärt
om propositionen givit en mera fyllig
redovisning för hur regeringen ser på
detta centrala spörsmål.

En i viss mån oklar punkt är också
vilken utveckling regeringen tänker sig
nästa höst. Jag utgår ifrån att regeringen
inte för närvarande tänker sig att
subventionerna skola fortsätta under
1951, men vad kommer då att inträffa
nästa höst? Propositionen har en del
funderingar om att det ju kan tänkas
bli ett visst prisfall på världsmarknaden.
Det kan också tänkas prisstegring
av vissa skäl, som man med rätta betonar.
Men jag skulle bli mycket överraskad
om regeringen i verkligheten
skulle våga säga, att det är så sannolikt
att det blir våldsamma prisfall på
världsmarknaden, att vi fördenskull

12

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

räkna med att kunna avskaffa subventionerna
om ett år utan att få prisstegring
i Sverige. Allting är naturligtvis
tänkbart, men utsikterna att slutresultatet
av de deflationistiska och inflationistiska
tendenserna skall bli ett
våldsamt prisfall i dollar räknat på
världsmarknaden äro väl knappast sådana,
att någon regering vågar att satsa
på dem. Även om man får räkna med
att regeringen visserligen diskuterat
denna ovisshet beträffande prisutvecklingen,
bl. a. därför att den ju alltid
kanske ställer en subventionspolitik i
litet gynnsammare dager, får man utgå
ifrån att regeringen, om den tänker avskaffa
subventionerna om ett år och
inte vill göra dem till ett permanent
inslag i vår ekonomiska politik, räknar
med att nästa år kommer sannolikt en
betydande prisstegring att inträda i
samband med subventionernas avveckling.

Det har också skapats en förväntan
hos Sveriges folk även genom uttalanden
från regeringshåll, att detta år är
det sista, som man skall ha prolongerade
avtal och att arbetsmarknaden på hösten
1950 skall släppas fri. Man har sett,
hur det har vuxit fram förväntningar
hos stora grupper av anställda, att när
arbetsmarknaden äntligen blir fri, när
stabiliseringen är slut, skall man kunna
åstadkomma mycket stora lönestegringar.
Därför måste det nuvarande
läget karakteriseras så, att man har
dämt upp betydande lönestegringskrav,
befäst ett intryck att stabiliseringen är
ett offer för de anställda och skapat ett
läge, som medför väsentliga risker för,
jag vill nästan säga explosiva krav på
inkomststegringar nästa höst.

Jag undrar, om inte detta är att bädda
för en ganska farlig situation om ett
år. Jag undrar, om det inte är behövligt
att regeringen försöker ge litet klarare
besked om hur den tänker sig utvecklingen
efter den parentes, som jag
hoppas att subventionspolitiken skall
innebära. Det skulle nog vara önsk -

nr 215—217.

värt att regeringen vägledde den allmänna
opinionen något klarare på den
punkten och att man preciserade ungefär
hur stor standardhöjning, som på
lång sikt är möjlig, vidare att man klargjorde,
att detta beror på produktivitetens
tillväxt och att de stora grupper,
som under senare år ha fått en standardhöjning,
som snarast överstiger
produktivitetens tillväxt, inte därigenom
ha samlat upp några krav på att
plötsligt få inkomststegringar av helt
annan omfattning. Det gäller med andra
ord att klargöra förutsättningarna för
ett stabilt penningvärde, inte minst de
lönepolitiska förutsättningarna. Eljest
kunna oriktiga föreställningar sätta sig
fast och skapa svårigheter nästa år. Det
är samma frågeställning som vi inte
tröttnat att framhålla alltsedan 1946
men som nu har i särskild grad aktualiserats.
över huvud taget tror jag att
regeringen vid diskussionerna av stabiliseringspolitiken
skulle något mera betona
rättvisesynpunkterna, belysa inkomstutvecklingens
olikhet för de olika
grupperna. Jag skulle vilja fråga
finansministern: Skulle vi inte under
loppet av de närmaste veckorna kunna
få en sammanställning rörande inkomstutvecklingen
för de olika grupperna
i landet t. ex. under åren 1947—
1949 och samtidigt en analys av nationalinkomstens
stegring och en diskussion
kring dessa siffror, något som jag
skulle tro skulle kunna klargöra åtskilligt
som kan vara bra att klargöra nu
i stället för att vänta till nästa år.

En särskild olägenhet med subventionspolitiken
är naturligtvis — det är
en annan sida av saken — att den försvagar
de svenska importörernas ställning,
när de skola förhandla med utländska
exportörer. De kunna inte med
samma kraft som eljest säga till exportörerna,
att de måste sänka sina priser,
annars stiger priset i kronor räknat.
De utländska exportörerna kunna
svara, att varorna subventioneras och
därför ändå kunna vinna avsättning.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 13

Vid remiss av Kungl. Maj.ts propositioner nr 215—217.

Detta är en sida av subventionspolitilcen,
som bidrar till att man måste tänka
sig den som endast en parentes.

Men, herr talman, man kan naturligtvis
inte undgå att ställa den frågan intör
en politik med så många vanskligheter
som subventioneringen: Hade det
inte funnits någon annan och bättre
väg att gå? Har regeringen redan i
somras med tanke på risken för en devalvering
noga undersökt, vilka utvägar
som funnos att komma fram utan
subventioner? Det verkar inte, som om
så vore fallet. En sådan alternativ stabiliseringslinje,
som alltså vill bevara
den väsentliga stabiliseringstanken för
kommande år, skulle ha eftersträvat en
stabilisering med mindre stelhet, utan
en väsentlig ökning av subventionerna
och utan en väsentlig försämring av utsikterna
till skattesänkning. Dess andra
utgångspunkt skulle ha varit, att det för
närvarande inte är motiverat att eftersträva
någon standardsänkning för det
svenska folket. Jag vet att det finns åtskilliga
människor, bl. a. i näringslivet,
till stor del folk som har betydande inkomster
själva, som älska att tala om att
vi borde dra åt svångremmen och sänka
standarden. Jag måste för min del
taga avstånd från sådant tal såsom varande
icke tillräckligt motiverat. Det
finns ingenting i den svenska nationalinkomstens
utveckling nu under det senaste
året eller i dagens läge, som
skulle göra det berättigat att uppställa
ett sådant krav. Däremot är det naturligt
att uppställa det kravet, som också
regeringen gör, att alla grupper visa
den största återhållsamhet, när det gäller
krav på inkomstökning och real inkomstförbättring.

Vill man alltså undgå standardsänkning
men också undvara subventioner,
måste man förbinda den önskvärda
prolongeringen av arbetsavtalen med
något slags ramavtalsarrangemang,
d. v. s. man måste använda eu metod
liknande den som användes under kri -

get. De anställda skulle få löfte om
kompensation för levnadskostnadernas
stegring fr. o. in. den 1 oktober 1949
och under 1950, även detta såsom en
tillfällig åtgärd! Man skulle alltså då
ovanpå en stabiliseringspolitik av hittillsvarande
typ ha lagt, inte en stor
ökning av subventionerna utan ett ramavtalsarrangemang
i stället, naturligtvis
tillkommet genom frivilliga överenskommelser.
Saken kompliceras genom
att statstjänstemannaavtalet från sommaren
1948 i ett visst kostnadsläge leder
till ett omedelbart tillägg av 8 procent.
Därför skulle det alternativ jag i
korthet antytt ha förutsatt, att man förhandlat
i god tid med statstjänstemännen
— den grupp, som i inkomstavseende
haft den minst gynnsamma utvecklingen
under de senaste två åren
— om att häva avtalet och återgå till
det gamla avtalet. Det skulle ha inneburit
3 procents dyrtidstillägg retroaktivt
för en femtonmånadersperiod.
Statstjänstemannen skulle sedan antingen
ha haft det gamla avtalet kvar
eller kommit in under samma raniavtalsarrangemang
som andra grupper.

Jag skall icke gå in i detalj på hur
det hela skulle ha kunnat ordnas för
jordbrukets del och för handel, industri
och hantverk. Inom andra folkgrupper
än statstjänstemännen skulle man nog
icke ha med rätta kunnat invända, att
en sådan behandling vore för denna
grupp alltför gynnsam. De andra grupperna
ha dock fått en större inkomststegring
än de statsanställda, en sak
som på regeringshåll i regel förbigås
med tystnad.

Vad spararna beträffar måste man
erkänna, alt de senare årens politik inneburit
en ganska hård behandling och
att inflationen har reducerat värdet av
deras sparkapital. Genom en mera sparvänlig
skattepolitik skulle — såsom jag
redan antytt — det ha varit möjligt att
ge dem kompensation.

Fördelarna med en sådan politik som

14 Nr 25. Onsdagen den 26

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

denna skulle ha varit, att man hade
kunnat bibehålla budgetöverskottet. Om
det är risk för att subventionerna
skola fortfara även 1951, går det ut
över skattesänkningsmöjligheterna. Man
skulle ha sluppit subventioner i större
utsträckning, men ingenting hade hindrat,
att man tillgripit sådana i begränsad
omfattning när det gäller sådana
varor, som ha särskilt högt prisläge nu
men beträffande vilka man har anledning
att räkna med sänkta priser.
Detta gäller t. ex. kaffet. Man skulle
icke ha dämt upp för explosiva inkomststegringskrav
om ett år utan kunnat
räkna med en lugnare utveckling
med mindre risk för uppkomsten av inflationspsykologi
hösten 1950 och haft
ett system med möjlighet till mindre
stelhet och mera frihet.

Nu vet jag väl, att det skulle ha varit
utsiktslöst att få igenom en politik av
denna art, om icke regeringen hade
gått in för den med energi. Jag tror att
arbetsmarknadens parter icke äro vidare
entusiastiska för ett ramavtalsarrangemang.
Tvärtom äro de avgjort
obenägna för det. Men om regeringen
tidigt hade deklarerat, att den icke velat
överväga subventioner i större omfattning
i händelse av en devalvering,
undrar jag vilken av parterna på arbetsmarknaden,
som skulle ha velat stå
upp och säga: Vi vilja absolut påtvinga
regeringen en subventionspolitik.

Nu är det troligen för sent att lägga
om den politik, som regeringen har
bundit sig för vid förhandlingar med
organisationerna och genom de propositioner,
som ligga på riksdagens bord.
Det verkar emellertid, som om man på
regeringshåll icke på allvar hade prövat
vilken politik som skulle föras i
händelse av devalvering och övervägt
något alternativ till subventioner.

Om det sålunda är för sent med en
annan politik än subventionspolitiken
och om man vill bevara det väsentliga
i stabiliseringspolitiken —- något som
vi inom folkpartiet anse ytterst ange -

oktober 1949 fm.
nr 215—217.

läget — återstår intet annat än att acceptera
långtgående subventioner. Vi
måste naturligtvis förbehålla oss att i
riksdagen pröva både omfattningen och
utformningen av denna subventionspolitik.
Det är icke utan rätt starka olustkänslor
vi över huvud taget kunna
sträcka oss till den ståndpunkt jag här
har antytt. Redan i maj månad i år
rekommenderades från folkpartihåll i
herrar Ohlons och Bomans m. fl. reservation,
att regeringen för 1950 skulle
taga sikte på en politik utan subventioner,
varför vi föreslogo att de då utgående
subventionerna skulle gälla endast
1949. Vi måste alltså beklaga, att
regeringen icke prövade denna linje.
Men nu gäller det att se framåt. Jag
vill därför med all kraft uppmana regeringen
att i det nya läget föra en sådan
politik, att subventionerna bli kortvariga
och att de statliga skattesänkningarna
icke bli starkt inskränkta.
Lägg grunden till en annan politik med
mindre artificiella medel, med större
frihet på arbetsmarknaden och inom
näringslivet och tillräckliga möjligheter
till en skattereduktion!

Det skadar kanske icke, herr talman,
om jag här berör ett problem på litet
längre sikt, ett problem som har nära
samband med det jag nu har talat om.
Det nuvarande lönepolitiska läget och
det som väntas nästa år aktualiserar
nämligen en av de stora samhällsekonomiska
frågorna. Det har visat sig, att
vårt på prisbildning vilande ekonomiska
system fungerar dåligt i tider av
allvarliga depressioner. Framför allt
liberala ekonomer utarbetade därför
redan på 1920-talet ett program för en
aktiv konjunkturpolitik, som skulle förhindra
sådana depressioner, vilka slå
det fria ekonomiska systemet i stycken.
Men det har också visat sig — något
man på socialdemokratiskt håll haft
svårare att fatta — att det ekonomiska
systemet heller icke fungerar tillfredsställande,
om man har motsatsen till
depression, om man har »överkonjunk -

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 15

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

tur». Överkonjunkturen som har många
andra namn innebär ett mer eller
mindre tillbakahållet inflationstryck,
en mer eller mindre långsamt fortskridande
inflation, som hålles tillbaka genom
allehanda regleringsåtgärder. Det
har visat sig, att en sådan överkonjunktur
betyder överrörlighet på arbetsmarknaden,
oreglementerad frånvaro,
lägre produktivitet per arbetstimme,
mindre konkurrens mellan företagen på
en marknad, där det är lätt att sälja,
och mindre tvång att rationalisera. Det
har visat sig att det betyder svag betalningsbalans,
tvång att ha priskontroll,
ransoneringar och regleringsåtgärder.
Det har visat sig till sist, herr talman,
att ett sådant system icke är förenligt
med bevarad frihet för arbetsmarknadens
parter.

Utvecklingen i Sverige under de senare
åren vid regeringens förhandlingar
med fackföreningarna och andra
organisationer har ådagalagt, att i ett
sådant läge av överkonjunktur — även
den mera måttliga överkonjunktur vi
ha i dag — går det icke att tillåta parterna
full frihet, i varje fall enligt regeringens
mening. Resultatet skulle nämligen
bli, befarar man, en sådan lönepolitik,
som icke vore förenlig med ett
någorlunda stabilt penningvärde.

Slutsatsen av dessa iakttagelser måste
bli, att det är önskvärt att undgå icke
bara depression och arbetslöshet utan
även en utpräglad överkonjunktur. Vi
höra sikta till att få en hög och jämn
sysselsättning, t. o. m. en något bättre
konjunktur än den vi hade under de
goda åren på 1930-talet, men icke en
utpräglad överkonjunktur av de senare
årens typ.

Den svenska exportindustrien får i
dagens läge inte tillräckliga chanser till
produktionsutveckling, ty den omställning
av näringslivet, som måste ske för
att exporten skall kunna utvecklas, kräver
bland annat förutsättningar, som
i dag äro svåra att uppfylla. .lag tror
att en sådan lagom utpräglad konjunk -

tur ger mera varor, högre lönestandard
och mera frihet åt arbetsmarknadens
parter än vad överkonjunkturen kan
göra, att konkurrensen blir bättre och
att exporten kan utvecklas mera, därför
att utrikeshandeln frigöres, och att
över huvud taget vårt folk får det
bättre. Ännu en gång visar det sig, att
lagom är bäst.

Jag skall naturligtvis, herr talman,
inte nu ingå på metoderna för att åstadkomma
detta. Jag vill bara från regeringens
sida efterlysa en meningsyttring,
om regeringen strävar efter en sådan
sysselsättnings- och konjunkturpolitik,
som undviker överdrifter åt bägge
hållen och som verkligen tar sikte på
att skapa den måttliga konjunkturintensitet,
som möjliggör en snabb avveckling
av regleringsapparaten. Alternativet
är en permanent dirigering och inflationsrisker
och allt sådant. Talet om
att man vill åstadkomma frihet inom
näringslivet blir ganska platoniskt, om
man inte söker begränsa konjunkturintensiteten
på ett sådant sätt, att det
blir möjligt att göra det.

Vi inom folkpartiet föredraga utan
tvekan ett system med frihet, rörlighet,
konkurrens och effektivitet, där de
växande resurserna kunna användas
till att skapa och höja den sociala
tryggheten och tillgodose andra sociala
krav samtidigt med en rimlig beskattning,
ett system, där penningvärdet bevaras
och därför sparandet befrämjas,
så att man kan bygga de bostäder, skolor,
sjukhus och vägar, som vi så väl
behöva. Så länge regeringen avstår från
att aktualisera socialiseringsfrågan, blir
här berörda frågeställning måhända
den centrala i vår ekonomiska politiska
debatt under kommande år. Vill regeringen
verka för att de villkor uppfyllas,
som möjliggöra ett friare ekonomiskt
system, bli motsättningarna mellan
regeringspartiet och i varje fall det
parti jag representerar mindre skarpa,
vilket måste anses i och för sig önskvärt.

16

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

Det kan knappast bestridas, att det
är oppositionspartiernas verksamhet
som har gjort, att de socialistiska drömmarna,
som spelade en ganska stor roll
i tal från socialdemokratiska talarstolar
för fem, sex år sedan, nu ha sjunkit
undan och i varje fall inte aktualiseras
från regeringsbänken. Det är mera de
socialdemokratiska ungdomarna och de
principiella debattörerna i tidskriften
Tiden och andra, som man släpper
fram, som inte vilja uppge dessa drömmar,
därtill i icke så ringa grad uppmuntrade
av herr f. d. statsrådet Wigforss.
Det är nog så att vi på vårt håll,
trots regeringsbänkens välkomna återhållsamhet
på denna punkt, inte kunna
alldeles bortse från att här pågår en
opinionsbildning inom det socialdemokratiska
partiet, som kan innebära risker
för att man när som helst i framtiden,
då man anser ställningen tillräckligt
stark, återigen kommer att aktualisera
socialiseringsspörsmål av typen
affärsbankernas socialisering, vilken
fråga nyligen debatterats. Folkpartiet
kommer att fortsätta en politisk
verksamhet, som såvitt vi kunna göra
något åt det söker hindra, att regeringspartiet
åter angripes av partiprogrammets
socialistiska feber.

Herr talman! Jag hade tänkt att nu
till sist säga några ord om riksdagens
inflytande, men jag ser, att klockan
gått så långt, att jag skall be att få i
några korta satser koncentrera vad jag
där hade tänkt säga. Jag vill då först
understryka, att regeringen naturligtvis
måste ha rätt att förhandla med organisationer
av olika slag. När regeringen
har en majoritet med stadgat anseende
för foglighet, så kan det inte undgås,
att både organisationerna och andra i
många fall anse frågan avgjord, när en
uppgörelse har träffats mellan regeringen
och organisationerna. Den saken
kan man i varje fall knappast lasta regeringen
för. Så långt delar jag alltså
den syn, som kommit fram från regeringshåll.
Å andra sidan kunde rege -

nr 215—217.

ringen lägga arbetet så till rätta, att
riksdagen såvitt möjligt får säga sitt
ord i tid, innan det faktiska avgörandet
träffas. Man kan knappast säga, att regeringen
alltid har vinnlagt sig härom.

I vissa lägen vore det naturligt, att
oppositionspartierna representerades
vid förhandlingar med organisationerna.
Om riksdagens ledamöter av alla
partier vinnlägga sig om att hävda
riksdagens medinflytande vid behandlingen
av regeringsförslagen och inte
draga sig för att ändra på dem, om de
ha lust till det, kan det naturligtvis få
stor betydelse.

Vissa utrikesfrågor skulle vidare kunna
handläggas på ett sådant sätt, att
riksdagen på ett tidigare stadium får
beröring med dem. Jag är glad att utrikesministern
i förhållande till utrikesutskottet
visat sig vara angelägen
att åstadkomma en förbättring, så att
man kommer med förhandspromemorior
och dylikt, vilket förr var mycket
sällsynt. Men jag tror att det kan göras
ännu en del för att åstadkomma att vi
inte få behandla handelsavtal några månader
efter det att de ha trätt i kraft.

Det skulle också kunna tänkas andra
organisatoriska åtgärder, som jag här
förbigår. Det viktigaste är att regeringen
vinnlägger sig om att i arbetet
eftersträva folkrepresentationens medverkan.
Eftersom det är regleringsekonomiens
karaktär som gör, att regeringen
måste förhandla med organisationer
och dylika och måste ta ställning
snabbt i regleringsfrågor, synes en
avgörande förutsättning för ökat inflytande
för folkrepresentationen vara, att
man reducerar regleringssystemet och
återgår till ett fritt system. Jag ser häri
ytterligare ett skäl varför man bör
eftersträva detta.

I ett avseende skulle jag emellertid,
herr talman, önska en minskning av
både regeringens och riksdagens inflytande.
I frågor av stor räckvidd bör,
såsom riksdagen visade sympati för
redan i fjol, ett beslutande referendum

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 17

Vid remiss av

tillgripas, så att folket självt får ta
ställning. Riksdagen skrev för ungefär
18 månader sedan och begärde utredning
av denna fråga. Regeringen har
ännu inte gjort något åt saken. Det lär
stå i det socialdemokratiska partiprogrammet,
att man vill ha detta referendum.
Jag vet inte vad som är orsaken
till att regeringen dröjer med denna
utredning. Utredningsapparatens s. k.
överbelastning kan knappast vara tillräckligt
skäl, när det gäller en så viktig
fråga som denna. Regeringens passivitet
tycks närmast vara ett utslag av
en olustkänsla inför tanken att medborgarnas
flertal inte sällan skulle kunna
ta ställning mot en socialistisk politik.
Jag uppmanar regeringen att övervinna
denna olust och att utan dröjsmål
sätta i gång en utredning om den
effektivisering av demokratien, som en
beslutande folkomröstning skulle kunna
innebära. Inte kunna väl regeringspartiet
och regeringen vara rädda för att
låta svenska folkets röst tala?

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Krigstidens restriktioner mottogos
av svenska folket med jämnmod och
förståelse. Alla ville hjälpa till att klara
situationen. Och när efter krigsslutet
lättnader kunde genomföras, ansågs
detta som en självklar sak. Det blev
därför en chock för många, när statsledningen
år 1946 ånyo anbefallde
svenska folket att draga åt svångremmen.

Det var betydande offer som folket
då ålades. Importbegränsningarna voro
kännbara, investeringsnedskärningarna
likaså, och de nya skatterna voro synnerligen
tyngande. Men man lyckades
trots allt bibringa svenska folket insikten
om nödvändigheten att finna sig i
pålagorna, detta främst tack vare den
samling, som åstadkoms kring önskemålet
att få det krängande statsskeppet
på rätt köl igen. Det länder vår självstyrelse
till heder, att man bland de

2 — Andra kammarens protokoll 19W.

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

politiska partierna icke i alltför hög
grad — undantagsfall finnas ju — föll
för frestelsen att i partitaktiskt syfte
söka göra gällande att ransoneringarna,
regleringarna och investeringsbegränsningarna
voro helt onödiga.

I viss mån kom i stället tävlan att
inriktas på att visa upp, vilket parti
som först påyrkat krafttag för att åstadkomma
ekonomiskt tillfrisknande. Man
tävlade om vem som först påyrkat just
importreglering och investeringsbegränsning.
Från folkpartihåll förebrår
man alltjämt regeringen för att den icke
följde folkpartiets råd i dessa hänseenden.
Debatten på denna punkt verkar
ju en smula utnött. Men när den ännu
alltjämt pågår — herr Ohlin var ju inne
på temat för en liten stund sedan —■
kan det vara försvarligt att från vårt
håll upprepa frågan: varför skulle det
ha varit så förmånligt att följa just råden
från folkpartihåll? Vi gåvo också
råd, samma råd som folkpartiet. Vi gåvo
dem bara litet tidigare.

Den uppslutning, som har ägt rum
kring de samhällsekonomiska frågorna,
har otvivelaktigt gjort det möjligt att
nå fram till resultat. Vi ha kunnat genomföra
löne- och prisstopp som
grundval för stabiliseringspolitiken. Balans
mellan köpkraft och varutillgång,
mellan import och export ävensom mellan
sparande och investeringar synes
icke längre som en hägring vid horisonten,
även om läget alltjämt inrymmer
bekymmer. Ett nytillkommet men
tyvärr oklart drag i bilden av det ekonomiska
läget utgör den inverkan på
priser o. s. v., som devalveringen åstadkommer.

Hittills har, som jag nämnde, flertalet
satt ett högt pris på ekonomisk stabilitet
i samhället. Detta gäller säkerligen
fortfarande. Visserligen ha många
grupper känt det som en betydande
uppoffring att nödgas avstå från kravet
på ökade inkomster. Men för svenska
folket i gemen har det naturligtvis icke
varit fråga om någon uppoffring utan

18

Nr 25.

Onsdagen den 2(5 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

om en nödvändig åtgärd för att säkerställa
realinkomsten.

För mindre inkomsttagare har det
emellertid varit påfrestande att icke få
göra sina självklara anspråk gällande
på större jämlikhet i fråga om arbetsinkomsten.
Enligt vår mening måste
man betrakta jordbruksarbetet som lågt
betalt i förhållande till jämförligt arbete.
När man talar om jordbruksarbete
bör man uppmärksamma, att det icke
endast — icke ens företrädesvis — är
de anställda man åsyftar. Dessa utföra
som bekant endast en tredjedel av allt
jordbruksarbete. Resten ombesörjes av
jordbrukarna själva och deras familjer.
Det är alltså de hundratusentals småbrukarna
som utföra det mesta arbetet
inom jordbruket. Där är det fråga om
en grupp i samhället, som har det mer
slitsamt än de flesta. Ett nytt belägg
för den saken skulle man kunna hämta
ur en jämförelse mellan produktionsökningen
per arbetare inom jordbruket
och inom industrien. Jag läste i morse
ett referat från ett föredrag av statsrådet
Andersson — herr Ohlin åberopade
också detta föredrag men i annat syfte
— vari han erinrade om att produktionen
inom jordbruket hade ökat med
21 °fo under tiden 1938/1939—1948/1949,
medan produktionen per man inom industrien
stigit med endast 5 % under
tiden 1939—1947. Det är alltså en ganska
stor skillnad, som naturligtvis delvis
beror på att mekaniseringen inom
jordbruket har fortskridit mycket raskt
men också till väsentlig del sammanhänger
med att småbrukarna för att
förbättra sin inkomst och med hänsyn
till bristen på arbetskraft ha varit
tvungna att tänja ut arbetstiden till det
yttersta.

Det är, som kammarens ledamöter ha
hört många gånger, en mycket viktig
uppgift för oss att skapa bättre inkomster
för denna grupp. Frestelsen har därför
varit stark att söka genomdriva en
höjning av lönen för jordbruksarbetet,
icke minst med hänsyn till de många

nr 215—217.

löftena om utjämning efter krigets slut.
Jordbrukarna ha det oaktat i insikt om
nödvändigheten av ekonomisk balans
ansett sig böra uppskjuta sina krav på
ökad arbetsinkomst och nöjt sig med
att för innevarande produktionsår kräva
gottgörelse endast för omkostnadsökningar.
Jordbrukarna ha icke velat
taga ansvaret för att stjälpa stabiliseringssträvandena.
Men under sådana
förhållanden är det angeläget att stryka
under, att så snart andra låglönegrupper
aktualisera sina krav på inkomstökningar
även jordbrukarna komma att
göra detsamma.

I propositionen nr 215 söker man visa
upp, vilken effekt stabiliseringssträvandena
verkligen ha haft och varpå denna
effekt närmare bestämt beror. Man kan
nog komplettera den bild som ges där.
Jämvikten mellan köpkraft och varutillgång
torde i icke oväsentlig mån
bero på att allmänheten, delvis med
hänsyn till utvecklingen på den amerikanska
marknaden, kommit att räkna
med att prisstegringarna nått toppen
och att prissänkningar snarare äro att
vänta. Allmänheten har säkerligen haft
en känsla av att högkonjunkturen utomlands
står inför sitt slut och att detta
också återverkar på förhållandena här
hemma. Det är ju som bekant så, att
när man väntar prissänkningar, uppskjuter
man inköpen. I detta sammanhang
bör man icke heller glömma bort
Marshallhjälpens betydelse för vårt
lands stabiliseringssträvanden.

Allt eftersom priserna på vissa exportvaror
ha sjunkit så mycket att svårigheter
synts uppstå att framställa varorna
till dessa priser, medan vissa importvaror
blivit billigare, har en devalvering
av den svenska valutan kommit
att framstå som önskvärd. Vilka
nackdelar det skulle innebära för vårt
ekonomiska liv om exporten och därmed
också importen icke kunde upprätthållas
i tillräcklig omfattning behöver
man icke spilla ord på.

Genom pundets devalvering under

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Nr 25.

19

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner nr 215—217.

föregående månad blev det uppenbarligen
nödvändigt för oss att taga upp
frågan om devalvering av kronan, och
det beslut som vi fattade hade säkerligen
goda skäl för sig. Emellertid måste
nog devalveringens förespråkare säga
sig, att händelserna ha utvecklat sig så
att man blivit bönhörd över hövan. En
höjning av växelkurserna med 43,9 %
hade val knappast på något håll ingått
i önskemålen. Det är uppenbart, att
den vidtagna devalveringen påverkar
den inhemska prisnivån i höjande riktning.
Vi ha redan fått påtagliga bevis
härpå i form av ökade bensin- och oljepriser.

I detta sammanhang vill jag framhålla,
att höjningen av det redan förut
abnormt höga bensinpriset innebär en
mycket oangenäm överraskning i all
synnerhet för landsbygdens folk. Med
vår inställning till den s. k. tillfälliga
bensinskatten på 27 öre, vilken vi senast
i våras sökte få bort — något som
misslyckades på grund av motståndet
från socialdemokrater och folkpartister
— ha vi funnit det självklart att man
i stället för att nu tillåta eu ytterligare
ökning av bensinpriset borde ha omedelbart
kompenserat de höjda importpriserna
med en sänkning av skatten.
Det skäl regeringen har åberopat i propositionen
mot en sådan åtgärd — att
man icke vill föregripa den pågående
skatteutredningen — förefaller föga
bärkraftigt. Jag vill passa på att uttala
vår bestämda uppfattning om nödvändigheten
av att tilläggsskatten på bensin
icke kommer att bli en permanent
skatt. År det så att den svenska staten
ovillkorligen behöver denna summa, må
den tagas ut på annat sätt än genom
eu skatt, som så hårt drabbar landsbygden.

I propositionen nr 215 om det finansiella
läget utgår man från den utvecklingen
som sannolik, alt priserna på
ett stort antal importvaror till en början
komma att automatiskt stiga med
belopp motsvarande kursförändringar -

na men att de senare kanske komma att
sänkas i pris. Man kommer fram till att
prisläget är synnerligen oklart och att
man har att vänta åtskilliga kastningar
i prisnivån. Mot den bakgrunden är det,
som man föreslår subventioner och
vissa andra åtgärder för att hindra priserna
på importvaror att stiga här i landet.
Det är klart att man inte kan göra
gällande, att de synpunkter som framföras
i propositionen sakna fog. Med
tillfredsställelse konstatera vi på vårt
håll uttalandet, att verkningarna av devalveringen
ha blivit så pass begränsade,
att de beräknas medföra en ökning
av priserna med endast D/a % eller
med endast ungefär 2‘/a enheter av levnadskostnadsindex
enligt 1935 års serie,
och att detta i hög grad beror på
det förhållandet, att vi i stort sett äro
självförsörjande på livsmedelsområdet.
Det är inte ofta man finner så klara
besked om jordbrukets nödvändighet.
Jordbrukarna ha emellertid vant sig vid
att i goda tider bli förbisedda för att,
när nöden tränger på, få motta ett och
annat erkännsamt ord.

Tidigare har jag betygat vår vilja att
medverka till stabiliseringen. I det hänseendet
måste man säga, att jordbrukarnas
organisationer ha sträckt sig
mycket långt. Man avstod redan i våras
från en räntegottgörelse på ett belopp
om ca 60 miljoner kronor, som man
ansåg sig ha berättigade anspråk på.
Över huvud taget ha jordbrukarna i år
inte krävt större betalning än som fordras
för att de skola få behålla fjolårets
inkomster. Det har sålunda enligt jordbrukarnas
mening inte vid något tillfälle
i år varit frågan om en inkomsthöjning.
Men även på de mycket måttfulla
krav, som sålunda ha framställts,
ha tämligen betydande belopp prutats.
Det rör sig om inte mindre än 00 miljoner
kronor, vilket, om jag uttrycker
det i priset på mjölk, betyder ungefär
IVs öre per kilogram. Det är sålunda
inte litet som Sveriges jordbrukare
tvingats offra på stabiliseringens altare.

20

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

Mot tanken att subventionsvägen tillföra
jordbruket intäkter för ökade kostnader
ha ifrån vårt håll ständigt rests
invändningar, främst utav principiell
art. I de framlagda propositionerna erkännes
också riktigheten av dylika invändningar.
Men det förklaras samtidigt,
att subventioner i nuvarande läge
äro ofrånkomliga, om man vill hålla
stabiliseringen. Jag vill i detta sammanhang
betona, att jordbrukspropositionens
subventioner under inga förhållanden
böra betraktas som något jordbruksstöd,
som det heter i en del av pressen.
Här är endast fråga om att skjuta
till statsmedel för att konsumenterna
skola slippa betala produkterna med de
priser, som de enligt statsmakternas
mening kosta att framställa. Här är sålunda
fråga om ett stöd för konsumenterna.
Om man så vill, skulle man
kunna kalla det ett folkförsörjningsstöd.

De nya subventioner, som ha föreslagits
av regeringen för att motverka prisökningar
på importvarorna, uppgå till
betydande belopp och äro särskilt i
vissa avseenden diskutabla. Men nar vi
nu ha satt in så pass mycket på stabiliseringspolitiken
bjuder konsekvensen
att vi, alla betänkligheter till trots, söka
fullfölja denna politik. Förslagen om
kaffetullens och kaffeskattens överförande
till en clearingkassa samt om subventioner
för att hindra kaffepriset att
stiga synas acceptabla. Suspenderandet
av återanskaffningsprincipen för tobak
kunna vi också medverka till. Och i det
läge som nu föreligger anse vi oss icke
heller kunna avvisa tanken att anvisa
medel för subvention av vissa andra importvaror
och för prisnedsättning på en
del inhemska varor. Vi få senare under
denna riksdag tillfälle att pröva de erforderliga
beloppens storlek. Men vi
önska understryka, att vi betrakta subventionerna
som mycket tillfälliga åtgärder,
avsedda att förhindra kastningar
i den inhemska prisnivån under den
tid som behövs för en stabilisering av

nr 215—217.

importprisläget. Vi anse det nödvändigt
att dessa frågor inom en nära framtid
åter tas upp till behandling.

På tal om den s. k. återanskaffningsprincipen
kan det vara lämpligt att
ställa en fråga, nämligen om innebörden
i Kungl. Maj:ts direktiv till priskontrollnämnden,
där det heter, att återanskaffningsprincipen
skall för någon tid kunna
försättas ur kraft »under förutsättning
att vederbörande producenters eller
återförsäljares behöriga intressen
icke åsidosättas». Propositionens tämligen
orakelmässiga språk på denna
punkt skulle behöva förtydligas.

Ur synpunkten att hindra indextalet
att tangera det s. k. taket är det uppenbarligen
av underordnad betydelse vilka
indexvaror som subventioneras. Men
med hänsyn till andra intressen är det
av stor vikt hur man utväljer dessa varugrupper.
Ett oriktigt val kan medföra
en förskjutning av konsumtion och produktion
i mycket ogynnsam riktning.
Jag nämner här bara ett enda exempel.
Om man genom subventionering av koloch
koksimporten åstadkommer att veden
i viss utsträckning slås ut som
bränsle, kunna skadeverkningar uppstå.
En ökad bränsleimport med krav på
mera valuta kan bli nödvändig, arbetstillfällen
för skogsbygdernas folk kunna
försvinna och skogsvårdande åtgärder
kunna komma att fördyras.

Betänksamheten blir självfallet större
i fråga om subvention av varor, som
icke alls drabbas av någon kostnadsstegring
på grund av devalveringen. Att
subventionera importvaror tillfälligt,
då man räknar med i varje fall möjligheten
av en återgång relativt snart
till lägre priser är en sak, men att subventionera
inhemska livsmedel, beträffande
vilka lägre produktionskostnad
ej är att vänta, är en helt annan sak.
Det bör kunna förekomma endast i ett
verkligt tvångsläge och endast för en
mycket kort tid. Huruvida ett sådant
tvångsläge verkligen föreligger och huruvida
man inte kan välja ut lämpligare

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 21

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner nr 215—217.

varugrupper måste noga prövas, innan
man tar definitiv ställning till frågan.

När det gäller åtgärder för att bevara
realinkomsten kan det vara på sin plats
att peka på en sak, som visserligen ligger
på ett annat plan men där det i
alla fall är fråga om att slå vakt om levnadsstandarden
för vissa folkgrupper.
På sina håll i landet komma åtminstone
för en tid framöver säkerligen sysselsättningssvårigheter
att föreligga i
skogsbruket. För att bereda den befolkning,
som har sitt arbete i skogarna, en
bibehållen levnadsstandard synes det
nödvändigt att möta svårigheterna med
skogsvårdande åtgärder, vägbyggnader
etc.

Även i fråga om regeringens förslag
iill ändrad expropriationslag skulle jag
önska framhålla ett par synpunkter. I
motioner har vårt parti uttalat, att en
lämplig tätbebyggelse bör kunna få genomföras
utan hinder av en enskild
jordägares tredska eller spekulationsintresse,
att expropriation i sådana fall
alltså bör kunna medges men att markägaren
naturligtvis skall ha full ersättning
för intrånget. Det kan då inte gärna
göras gällande, att vårt parti intar
en ståndpunkt, som lägger hinder
i vägen för bostadsbyggande. Vad vi opponera
oss mot är, att man vill medge
expropriation oberoende av huruvida
ett aktuellt behov föreligger. Löst grundade
antaganden om att marken framdeles
kan bli behövlig för tätbebyggelse
utgöra enligt vår mening icke tillräcklig
anledning för så genomgripande åtgärder
som att tvångsvis frånhända
medborgare deras egendom.

Man har särskild anledning att uppmärksamma
justitieministerns åtgärd
att tillsätta eu utredning om tillämpningsföreskrifter
för den nya expropriationslagen.
Denna åtgärd synes
märklig. Riksdagens beslut i frågan föreligger
ju inte ännu. Och någon större
brådska att få ändringarna i expropriationslagen
genomförda kan väl knappast
föreligga. Nuvarande lagstiftning

ger ju i viss utsträckning möjligheter till
expropriation och i dessa byggnadsrestriktionernas
dagar kan det knappast
vara någon svårighet att uppbringa tillräckligt
med tomter för de hus, som
herr Sköld vill låta oss bygga. Här
finns minsann ingen ko på isen. Skall
man draga någon slutsats av det föregripande
av riksdagens beslut, som utredningens
igångsättande enligt min
mening innebär, så blir det närmast att
viljan till en samförståndslösning i
denna fråga är tämligen minimal hos
regeringspartiet.

Innan jag slutar skulle jag vilja säga
några ord till herr Ohlin, som talade
om för oss, att liberalerna redan på
1920-talet — om jag fattade rätt — utarbetat
ett program för en aktiv konjunkturpolitik.
Det är bara att beklaga
tycker jag, att det skall förflyta så förfärligt
lång tid emellan ett sådant utarbetande
och några åtgärder för att få
programmet i kraft. På 30-talet voro liberalerna
efter vad man kan se inte alls
intresserade av någon aktiv konjunkturpolitik.
Däremot ha vi, som inte kunna
berömma oss av att ha grunnat på saken
i några tiotal år, sedan 1930-talets
början varit på det klara med nyttan
och nödvändigheten av en dylik aktiv
konjunkturpolitik. Det är kanske litet
elakt att fråga, om man får vänta samma
dröjsmål med förverkligandet även
av en del andra punkter i det s. k. socialliberala
programmet.

Avslutningsvis vill jag understryka att
en nedskrivning av den svenska kronan
uppenbarligen var nödvändig. Vi hade
att välja mellan en devalvering, varigenom
exporten främjas och sysselsättningen
tryggas, eller en oförändrad valutakurs
med eu katastrofal nedgång av
exporten och importen och en omfattande
arbetslöshet. Valet mellan dessa
alternativ kan inte vara svårt, även om
devalveringen påverkar importpriserna
ofördelaktigt, åtminstone under en
övergångsperiod. Eu devalvering får i
själva verket betraktas som ett led i

22

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

stabiliseringspolitiken, men åtgärder
krävas för att den inte skall bli ett hot
mot densamma. Vårt parti är berett att
positivt pröva de åtgärder regeringen
föreslagit och med all omsorg om samhället
som är nödvändig men förbehåller
sig att föreslå ändringar i de hänseenden,
där man kan befara en besvärande
snedvridning eller andra olägenheter.

Det finns all anledning att söka bevara
enigheten om stabiliseringspolitiken.
Det är därjämte angeläget att alla
möjligheter att främja en ökad produktion
tillvaratagas. Stabiliseringspolitiken
får icke bli en stagnationspolitik.
Regeringen och även oppositionen ha
här ett stort ansvar och måste utan
ängsligt sneglande åt valmännen tillse
att allt göres för att hålla produktionen
i gång och för att främja densamma.

De nyligen genomförda lättnaderna i
byggnadsregleringen, varom vårt parti
vid vårriksdagen framförde önskemål,
hälsa vi med stor tillfredsställelse. Utan
tvivel kan det också på andra områden
finnas anledning att undersöka vilka
lättnader i regleringarna eller andra åtgärder,
som kunna genomföras för att
främja de produktiva krafternas insatser.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall tillåta mig att här framföra några
synpunkter på själva huvudfrågan, dvs.
stabiliseringspolitikens fortsättning.

Jag skulle emellertid vilja börja med
att svara på en av herr Ohlins frågor.
Herr Ohlin frågar, om regeringen eftersträvar
ett samhälle, där man å ena sidan
vill ha full sysselsättning men samtidigt
också — jag förkortar hans yttrande
—■ ett bevarat penningvärde. Jag
vill bara kort och gott slå fast, att det
är just vad regeringen eftersträvar.

I det sammanhanget frågade herr Ohlin,
om regeringen då var inställd på
att avskaffa regleringarna. Jag förestäl -

nr 215—217.

ler mig att herr Ohlin med regleringar
menar sådana ting, som under kriget
och därefter ha framkommit med syfte
att i det akuta läget åstadkomma vissa
nödvändiga förskjutningar i samhällsekonomien.
Jag kan väl inte tro att han
menar, att eif statligt ingripande i det
ekonomiska livet skulle över huvud taget
vara uteslutet. Det kan såvitt jag
förstår inte ens en socialliberal tänka
sig. Menar herr Ohlin när han talar om
regleringarnas avskaffande krisregleringarna,
vill jag säga, att regeringen är
klart inställd på att begagna varje möjligt
tillfälle att nedrusta på det området.
Det är en princip som vi ha deklarerat
upprepade gånger, för att begagna
ett av herr Ohlin ofta använt uttryck.
Det var ett av de löften som vi gåvo i
föregående valrörelse. Vi ha följt den
principen med full konsekvens under
tiden därefter. Det kan nu inte herr
Ohlin förneka. Han bara säger att det
beror ju på att oppositionen i det fallet
har utfört ett gott arbete, hållit regeringen
varm. Det behövs, säger herr
Ohlin, det är oppositionens uppgift.
Herr Ohlin, jag har varit i opposition
jag också under många år, och jag förstår
därför så väl att en sådan illusion
måste oppositionen ha för att den över
huvud taget skall kunna motivera sin
egen tillvaro.

Denna utgångspunkt för regeringens
politik, full sysselsättning och bevarat
penningvärde, för att uttrycka saken
mycket kort och enkelt, har naturligtvis
kommit oss att under senare år lägga
tyngdpunkten på penningvärdet, eftersom
vi ha den fulla sysselsättningen,
som kanske också vid vissa tillfällen
har kunnat rubriceras som den överfulla
syselsättningen. Det är därför helt
naturligt att i nuvarande läge den andra
sidan av problemet tillmätes den
allra största betydelsen; det är den sidan
som står i förgrunden. När det gäller
arbetet med att återställa och befästa
den samhällsekonomiska balansen,
minnas vi ju alla, att vi på hösten

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Nr 25.

23

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

1947 här i Sverige gjorde ett försök till
prognos för de kommande fyra åren.
Detta skedde med anledning av en rapport,
som vi skulle lämna till Marshallorganisationen,
men samtidigt utformade
vi denna prognos som ett svenskt
fyraårsprogram. Jag erinrar om — jag
tycker det är nödvändigt efter herr Ohlins
anförande här i dag — att detta
program innebar att vi under eu fyraårsperiod
skulle eftersträva en produktionsökning
och jämsides därmed en
exportökning av sådan storleksordning,
att vi kunde på dessa vägar nå fram till
balans. Efter dessa riktlinjer ha vi gått.
Herr Ohlin säger att den förbättring i
vårt läge, som faktiskt har inställt sig
och som han icke vill förneka, nästan
uteslutande beror på Marshallhjälpen
och på skördeökningen. Jag fäster då
uppmärksamheten på att i detta fyraårsprogram
var ju Marshallhjälpen inräknad
som en av de faktorer, som
skulle påverka vår ekonomi och i det
fallet har således någon ökning inte
skett. Samtidigt är det naturligtvis riktigt
att erkänna, att de två sista årens
skördar ha varit över förväntan. Men
man kan väl ändå inte se bort ifrån att
produktionen i vårt land sammantagen
under 1948 och 1949 har ökat med mer
än hälften av den kvantitet, som man
räknade med i fyraårsprogrammet. Jag
vill fästa uppmärksamheten vid att den
i detta program beräknade exportökningen
under dessa två år har effektuerats
till mellan 70 och 80 procent. Man
får väl därför ändå ha lov att säga, alt
det är produktionsökningen och exportökningen,
som verksamt bidragit till
förbättringen av vårt ekonomiska läge.

När herr Ohlin frågar mig, om vi inom
regeringen i våra diskussioner med
näringslivet ha tagit upp frågan om exportindustriens
arbetskraftsbehov så säger
jag: det ha vi gjort upprepade
gånger. Herr Ohlin efterlyser vad vi
från statens sida i det avseendet ha
gjort. Det skall jag inte fördjupa mig i
vid detta tillfälle. Vi ha ju bland annat

genom tilldelning av bostäder till exportindustriens
arbetare bidragit till
den överflyttning av arbetskraft, som
därvidlag har varit nödvändig. Jag tror
att man kan säga, att exportindustriens
arbetskraftsläge är väsentligt bättre nu
i jämförelse med vad det var för två år
sedan. Om exportindustriens företrädare
äro nöjda med vad som här har
skett är en fråga, som jag tycker herr
Ohlin skall rikta till exportindustriens
företrädare och icke till mig.

Det var alltså i fyraårsprogrammet
räknat med en produktionsökning och
en exportökning, men samtidigt är det
uppenbart, att det skulle ta för lång tid
att avvakta återställandet av den ekonomiska
balansen på den vägen. Därför
hade också vårt korttidsprogram
kommit till. Nu kan man kanske säga
att ett fyraårsprogram inte är något
långtidsprogram. Vi hade i alla fall ett
program, som verkade på kortare sikt.
Det var investeringsbegränsningen, det
var tvångssparandet, som tog sig uttryck
i budgetens överbalansering, det
var stabiliseringspolitiken, dvs. överenskommelser
med företrädarna för stora
folkgrupper om en bibehållen, icke
ökad inkomstnivå. Jag ställer mig en
smula frågande, när herr Ohlin säger
att det är beklagligt att vi skola behöva
använda dessa — uttrycket är mitt —
negativa kriterier, dessa begränsningar,
under så många år. Vi ha ju nu haft
dem i två år. Enligt fyraårsprogrammet
räknade vi med att de skulle göras
överflödiga i och med att produktionsökningen
hade nått den storleksordning,
som fyraårsprogrammet förutsatte.
Det är väl därför inte någon människa,
som svävat i tvivelsmål om att
det var berättigat och nödvändigt all
tillgripa dessa åtgärder under längre
tid än de två första åren av perioden.
Allt detta sammantaget, produktionsökning,
investeringsbegränsning, tvångssparande,
inkomststabilisering bar ju
som jag påminde om lett till en förbättring
av hela vårt läge.

24 Nr 25. Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

Jag måste för min del säga, att till
denna förbättring har ytterligare en
faktor medverkat, nämligen det ökade
frivilliga sparandet. Herr Ohlin säger
att sparandeprocenten icke har ökat.
Ja, det vet varken herr Ohlin eller jag.
Det finns ingenting som är svårare att
rent statistiskt konstatera än sparandets
omfattning. Men det finns så
många indicier som tyda på afl sparandet
procentuellt ökades redan under
senare halvåret 1948 och att denna ökning
av sparandet fortfarande pågår,
vilket ju kan läsas ut t. ex. av den utredning
rörande den ekonomiska utvecklingen,
som konjunkturinstitutet
har utfört för detta års första hälft.

Herr Ohlin och jag äro alltså överens
om att det har anmält sig ett förbättrat
läge. Enligt min mening är detta
förbättrade läge så beskaffat, att vi i
stället för att vid 1948 års ingång ha
haft en betydande brist i den samhällsekonomiska
balansen nu ha fått — om
jag får använda det uttrycket — en
balanserad nationalbudget. Man skulle
väl också kunna säga att det redan nu
finnes och under detta år kommer att
bli ett visst överskott i budgeten. Den
frågan kan naturligtvis då ställas, om
detta överskott skall användas eller om
det skall få finnas kvar och verka åtstramande
på konjunkturerna. Inom regeringen
ha vi då ansett, att själva utgångspunkten
för det ekonomiska handlandet
var, att vi med tillhjälp av produktionsstegring
och exportökning
skulle undan för undan kunna göra begränsningarna
onödiga och att, om man
hade uppnått en möjlighet att vidtaga
lättnader i dessa begränsningar, det
också vore riktigt att göra det.

Det finns ju olika möjligheter att använda
detta överskott. Det kan användas
till att åstadkomma en förändring i
inkomstläget, antingen genom en överenskommelse
om högre inkomster eller
en uppmjukning av stabiliseringsöverenskommelsen,
som skulle leda till friare
rörelser på arbetsmarknaden. Herr

Ohlin har här i dag lagt fram ett förslag
till en framgångslinje, som skulle
vara ett alternativ till den linje som regeringen
har tänkt sig. Den linjen skulle
innebära att man dels skulle träffa avtal
om någonting som kallades en ram,
dvs. en möjlighet att låta inkomsterna
stiga i takt med prisstegringarna, dels,
för att göra det möjligt att träffa ett
sådant avtal, ge vissa löneförbättringar
åt vissa grupper. Herr Ohlin talade i
sitt förslag t. ex. om att det kanske vore
nödvändigt — och han tyckte också att
det var alldeles önskvärt och rättvist
— att statstjänstemännen finge tre procents
löneförbättring. Jag vill för min
del bara här tala om, att denna sistnämnda
fråga även utan samband med
ett ramavtal har varit föremål för ingående
överläggningar. Det har ju varit
ett önskemål ifrån statstjänstemännens
sida att nu i år vid en stabiliseringsöverenskommelse
1''å någon förbättring,
varvid man har talat om dessa tre procent.
Jag tror det utan vidare kan slås
fast, att det vid de överläggningar och
de utredningar som i detta sammanhang
ha förekommit har visat sig, att
det icke finns något utrymme inom stabiliseringspolitikens
ram för en sådan
löneförbättring och de därmed förenade
konsekvenserna, vilket ju icke minst
visat sig däruti, att man ifrån statstjänstemannahåll
har tagit tillbaka detta
förslag och funnit sig övertygad om,
att det icke ginge att fortsätta stabiliseringspolitiken,
om det kravet vidhölles.
Jag vill alltså bara fastsiå, att denna del
av herr Ohlins linje är oframkomlig,
om man vill bevara samhällsekonomisk
balans under det närmast följande året.
Det är detta som har lett till att vi från
regeringens sida har sagt, alt det är
bättre att för nästa år bibehålla en stabiliseringspolitik
av samma struktur
som under 1949 och i stället nyttiggöra
de lättnader, som här kunna komma å
bane, inom området för investeringarna
och skatterna. Yi kunna säga, att
de prognoser och de förväntningar, som

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av

vi hade i slutet av 1947, ha slagit in
och kanske ha överträffats, och vi kunna
ju inte annat än känna en viss tillfredsställelse
över att det har gått
framåt.

Men det finns i denna gynnsamma
bild en mörk punkt, och det är exportens
fördelning. Vi ha visserligen lyckats
att öka exporten mer än vad vi
hade trott. Men vi ha fått uppleva att
vår export till — låt mig för korthetens
skull säga — dollarområdet krympt
samman och att ökningen väsentligen
har skett på andra marknader. Detta
har ju helt naturligt medfört, att vi ha
kunnat köpa mindre från dollarområdet,
vilket har sin betydelse, eftersom
prisnivån i dollarområdet är den lägsta
i världen. Man torde väl dessutom kunna
säga, att vi icke komma fram till någon
verklig möjlighet att utnyttja våra
resurser rationellt, förrän det blir en
friare handel i hela världen. Och den
kan ju inte gärna komma förrän kostnadsnivåerna
och prisläget mellan olika
länder blivit utjämnade. Man är inte
ens vid målet då, men det är ju en förutsättning
för att man skall komma
fram till ett bättre läge.

Nu har det som vi alla känna till inträffat
att England beslutat att devalvera
sin valuta. De flesta europeiska
länder följde efter, somliga helt, andra
delvis. Och vi få ju hoppas, att denna
devalvering kan vara en utväg för oss
att få bort snedvridningen av vår utrikeshandel,
att vi kunna öka vår export
åt väster och därigenom också
''Möjliggöra eu ökning av vår import
därifrån. Det är klart att devalveringen
har konsekvenser. Den medför en prisstegring
på det vi skola köpa, och den
medför också en prisstegring på det som
vi sälja. Huruvida det svenska folkhushållet
på lilet längre sikt kommer att
göra vinst eller förlust på devalveringen
eller, med andra ord, om vi skola hehöva
betala något väsentligt för de fördelar
devalveringen ger oss, det kan
ingen människa i dag avgöra. Det är

Nr 25. 25

Kungl. Maj :ts propositioner nr 215—217.

så många linjer som här löpa kors och
tvärs, att endast erfarenheten kan säga
oss vad resultatet av det hela blir.

Nu har herr Ohlin här sagt att devalveringen
tydligen kom som en överraskning
för den svenska regeringen;
den var alldeles oförberedd och visste
inte vad som skulle komma. Det är ju
alldeles märkvärdigt, hur herr Ohlin i
det ena ögonblicket kan skatta sin egen
förmåga att driva på regeringen så högt,
medan han här i nästa moment har deri
alldeles motsatta ståndpunkten, att hans
ivriga talande om devalvering inte
skulle ha på något sätt ådragit sig uppmärksamhet
inom regeringen. Jag vill
belysa herr Ohlins påstående i all korthet.
Omkring det sistförflutna årsskiftet
hade regeringen ingående överläggningar
om devalveringsspörsmålet både
med riksbanksledningen och med företrädare
för näringslivet och ekonomiska
organisationer. Det verkställdes
vid den tidpunkten mycket djupgående
utredningar om vårt läge i valutahänseende
i förhållande till andra länder
och beträffande devalveringens tänkta
konsekvenser i olika avseenden. Regeringen
och riksbanksledningen voro
vid den tidpunkten, liksom de varit
hela tiden, överens med varandra om
att det icke var lämpligt med isolerad
svensk devalvering. Samtidigt voro vi
klart inställda på att om det blev en
allmän devalvering i Europa — varvid
vi även tänkte oss den möjligheten att
devalveringen skulle komma till stånd
just på det sätt som blev fallet, d. v. s.
att England utan förhandling med
andra länder beslöt sig för den — om
någonting sådant inträffade, skulle vi
från svensk sida komma att följa med.
Det träffades även en överenskommelse
mellan dem som deltogo i förhandlingarna,
att de nödiga förberedelserna för
att man snabbt skulle kunna genomföra
ett sådant beslut också skulle vidtagas,
och så har säkerligen också skett på
alla händer. Man får emellertid inte
glömma att det ej fanns någon möjlig -

26

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Majtts propositioner

het för oss att utreda vilken månad, ja,
inte ens vilket år och långt mindre
vilken dag som devalveringen skulle bli
aktuell för oss. Vi kunde inte heller
utreda, hur stor Englands devalvering,
för det fall att England skulle gå före,
skulle komma att bli. Jag tror inte att
herr Ohlin kan förneka att storleksordningen
här spelar en avgörande roll
för bedömandet av vilka konsekvenser
som inträda. Dessutom spelar det väl
en betydande roll, vilka länder som
företaga devalvering och hur stor devalvering
som de olika länderna vidtaga.
Allt detta var saker och ting som
icke kunde utredas, utan man fick taga
ståndpunkt när något inträffade. Att vi
voro ovissa om vad vi skulle göra med
hänsyn till stabiliseringspolitiken, för
det fall att devalvering ägde rum, behöver
ingen tro, utan vi hade alldeles
självklart inställt oss på den saken.

Det är klart att man i det läge som
inträtt genom devalveringen har olika
möjligheter att gå fram i fråga om stabiliseringspolitiken.
Man kan där tilllämpa
olika principer. Jag tror att det
finns åtminstone tre och kanske flera
att välja på. Men jag skall inte fördjupa
mig i detta utan nu först ett ögonblick
diskutera fortsättningen på herr Ohlins
linje. Jag gör det därför att den linjen
allvarligt diskuterats av regeringen tillsammans
med andra personer. Herr
Ohlins linje innebär att man skulle ha
träffat en överenskommelse om att lönerna
skulle stiga i samma takt som priserna.
Och han kompletterade detta,
som jag förut nämnde, med vissa lönejusteringar.
Det är klart att man kan
använda en sådan linje som den herr
Ohlin här fört fram och ändå bibehålla
stabiliseringen. Det är bara det att det
är en förfärligt svår linje. Naturligtvis
går det att övervinna de tekniska svårigheterna
och träffa ett avtal om en
viss lönereglering med index. Men det
finns en hake på den linjen, nämligen
att om man följer den, så leder det obevekligt
till nominella lönehöjningar och

nr 215—217.

nominella inkomsthöjningar. Det blir
ingen höjd levnadsstandard, ty den ätes
ju omedelbart upp av de prisstegringar
som inträffat. Följden blir att vi låsa
fast oss vid en högre kostnadsnivå. Det
är väldigt lätt att släppa upp löner och
priser, men det är oerhört svårt att
få dem att sjunka igen. Jag tror att de
som haft att förhandla med t. ex. statstjänstemännen
om det rörliga tillägget
och sett resultatet av det nuvarande avtalet
om det rörliga tillägget ha en illustration
till hur det är. Det är även i
den konstruktionen lätt att få upp lönerna,
men det är svårare att få ned
dem.

Ja, säger man, nu gör detta kanske
ingenting, ty är det så att man kommer
att få ett bestående högre kostnadsläge
i Europa och även i Sverige, så är det
ju ingenting att göra åt den saken. Men
är det nu så säkert att det kostnadsläge
som momentant skapas nu under den
närmaste tiden efter devalveringen blir
bestående? År det så alldeles säkert att
det icke efter den hausse som nu inträffat
och den spekulation som fått
utrymme kommer en prissänkning på
nytt? Om vi få behålla freden i världen
och de olika länderna få fortsätta som
de hittills gjort att förbättra sin produktionskapacitet,
blir det inte då mera
varor och kan man inte då räkna med
att det på lång sikt kommer att gå nedåt
snarare än uppåt? Nu har herr Ohlin i
dag sagt, såvitt jag fattade rätt, att man
inte skulle tänka på några prissänkningar;
det vore en alldeles orimlig
tanke. Ja, jag tycker det är förfärligt
synd om ledamoten av denna kammare
herr Schmidt och ledamoten av första
kammaren herr Bergvall, vilka i den
devalveringsdebatt vi hade i riksdagen
den 25 maj i år med sådan kraft underströko,
att det ingalunda vore säkert
att en devalvering ledde till prisstegring
utan att man lika gärna kunde
räkna med prissänkning. Jag bara anför
detta för att säga herr Ohlin att
det dock kan vara olika meningar om

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Nr 25.

27

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

hur detta kommer att ställa sig. Och om
det finnes någon sannolikhet för att
det efter någon tid kommer att bli en
anpassning till ett lägre prisläge och
därmed lägre kostnadsläge än det som
är i dag, skulle det väl inte vara klokt
för vår del att låsa fast ett högre kostnadsläge.
Man bör väl i stället välja en
linje, som innebär att man skall vänta
och se. Den linjen väljer man om man
går de vägar som regeringen i sina propositioner
här i dag har rekommenderat
riksdagen. Här tillgripes subventionspolitiken
såsom en övergångsåtgärd
för att man skall få tillfälle just
att vänta och se och på det sättet kunna
draga nytta av en anpassning nedåt av
priserna, om en sådan nedgång skulle
komma. Vi komma då att kunna bevara
en konkurrenskraft mot utlandet, som
kanske annars skulle vara tillspillogiven.

Nu har det här av herr Ohlin sagts
något som jag inte trodde han skulle
säga. Han ville göra en jämförelse mellan
det motstånd, som vi i våras reste
mot en minskning av budgetöverskottet,
och vårt förslag i dag att genom
subvention minska budgetöverskottet.
Förslaget i våras innebar en minskning
av budgetöverskottet genom skattesänkningar,
och skattesänkningar innebära
omedelbart en köpkraftsförstärkning
hos det svenska folket. Folk får mer att
köpa för, efterfrågan på varor och
tjänster och annat blir större. En sådan
åtgärd verkar omedelbart försämrande
på den samhällsekonomiska balansen.
Vi ha aldrig sagt att icke skatter skola
sänkas på bekostnad av budgetöverskottet.
Vi ha bara sagt att under år 1949
böra vi låta bli att göra det, ty detta
år blir icke läget tillräckligt förbättrat.
Men, säger man, nu komma vi ju ändå
och föreslå att en del av budgetöverskottet
skall komma till användning redan
1949. Ja, men det är väl dock en
helt annan sak med hänsyn till verkningarna
på den samhällsekonomiska
balansen, om jag använder eu del av

budgetöverskottet till att subventionera
ned en prisstegring. Genom denna åtgärd
sker icke någon förstärkning av
köpkraften. Jag hindrar en minskning
av köpkraften, men jag förstärker den
icke, och jag ökar därför icke heller
efterfrågan i samma utsträckning. Men
å andra sidan är det klart, det vill jag
inte på minsta sätt bestrida, att det på
så sätt kan bli mindre utrymme för
investeringar under nästa år, om man
icke kan räkna med en ökning av det
frivilliga sparandet. Med den erfarenhet
jag har av utvecklingen hittills har
jag dock den meningen att det kommer
att hli cn sådan ökning av det frivilliga
sparandet, att man kan göra denna operation
utan att den skall behöva ha en
minskning av våra investeringar till
följd. Jag tror att vår nationalbudget
för nästa år kommer att kunna visa, att
det trots allt blir ett visst utrymme för
en investeringsökning under det kommande
året.

Herr Ohlin har ett som han tycker
starkt skäl mot den linje regeringen
valt. Han säger att man på detta sätt
ackumulerar lönestegringsönskemålen
till nästa höst, och man har då skapat
ett läge som kan bli explosionsartat.
Med den erfarenhet jag har om läget
på stabiliseringsfronten och med hänsyn
till de möjligheter till jämkningar
av löner som kunna föreligga i år har
jag bibringats den bestämda uppfattningen,
att sådana justeringar, som herr
Ohlin föreslagit, icke skulle förändra
läget på ett sådant sätt, att det skulle
bli etl mindre tryck på arbetsmarknadsfronten
nästa höst. Om jag går tillbaka
till låt oss säga 4948 års början, hade vi
att räkna med en brist i vår samhällsekonomiska
balans. Vi kunna i dag
börja tala om att det finns ett litet
överskott. Om vi, såsom allting tyder
på, kunna fortsätta på samma sätt under
nästa år och kanske även komma
litet längre, så innebär ju detta att vi
nästa höst ha etl helt annat utrymme
för tillämpning av friare förhållanden

28 Nr 25. Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

inom arbetsmarknaden och på vissa
andra områden. Det innebär ingalunda
att det kommer att bli utrymme för en
obegränsad inkomststegring. Även då
kommer det att bli knappt om utrymmet,
det är alldeles säkert. Jag har
ändock den förhoppningen att man
nästa höst skall kunna från regeringens
sida säga, att vi icke eftersträva någon
stabiliseringsöverenskommelse. Men vi
utreda och söka påvisa vilka utrymmen
som kunna finnas, och vi komma helt
naturligt att ge råd åt parterna på
denna punkt. Men jag tror att regeringen
inte skall behöva — och det vill
den inte heller — utöva någon särskild
press på parterna, ty jag är övertygad
om att de komma att känna sitt ansvar.
Det är klart att i samma mån som man
har en fri arbetsmarknad, i samma
mån som denna icke lägges under statens
makt, få de olika grupperna ha ett
ansvar mot samhället, och de komma
utan varje tvekan också att bära detta
ansvar.

Jag vill sluta med att säga att jag icke
tror att det är förenat med de risker
som herr Ohlin tänkt sig att vänta ett
år med att röra på lönerna. Dessutom
tror jag att de inkomströrelser som herr
Ohlin tänkt sig i sig själva äro så
oerhört riskabla, att de äventyra stabiliseringspolitiken.
När vi få en friare
marknad är det lättare att göra en anpassning
till det kostnadsläge som då
kan ha utkristalliserat sig, det kostnadsläge
som man kan räkna med såsom bestående
på litet längre sikt.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Det mest centrala i finansministerns
svar beträffande lönepolitiken
var när han sade, att det vore synd
om man nu skulle räkna med en lönestegring
på ett par tre procent under
nästa år och det sedan skulle visa sig,
att man inte kan få ner lönerna igen.
Detta innebär, att finansministern räk -

nar med en sådan utveckling, att man
med regeringens politik — jag tänker
på detta med avvecklingen av subventioner
och dylikt — skulle om ett eller
annat år, kanske omkring 1951 eller vilket
år nu finansministern tänkt sig,
kunna komma till ungefär samma lönenivå
som vi ha i dag. Jag undrar verkligen
om finansministern, när han sade
detta, tänkt över den ståndpunkt som
arbetsmarknadens organisationer givit
uttryck åt när de säga, att detta är sista
gången vi gå med på en lönestabilisering
av nuvarande typ. Man kan också
konstatera, att även med denna lönestabilisering
ha lönerna för stora grupper
krupit upp med tre till fyra procent
om året. Sedan säger finansministern,
att varje annan linje än regeringens
skulle hindra, att lönerna t. v. hålla sig
kvar på nuvarande nivå. Lönerna
skulle alltså med en annan politik höjas
med två till tre procent, och då
skulle det vara svårt att få ned dem
igen. Tillåt mig säga, herr talman, att
finansministerns bedömning av vad
som kommer att ske efter förhandlingarna
på vintern 1950—51 tror jag
kommer att visa sig alldeles orealistisk.
Om vi båda äro ledamöter av denna
kammare år 1951, herr finansminister,
så få vi tillfälle att konstatera vilkens
bedömning som visat sig mest realistisk! Herr

finansministern talade sedan
rätt mycket om produktionsökningen,
men han gick förbi det faktum, att den
industriella produktionsökningen under
de senaste åren varit relativt liten. Under
1930-talet hade vi, som jag förut
räknat ut, en årlig produktionsökning
i samband med konjunkturförbättringen
på 7,5 procent under åren 1935
till 1939. Under krigsåren 1939 till 1946
— jag räknar då med 1946 som det
första efterkrigsåret — hade vi trots
kriget en produktionsökning på 3,5
procent om året för industrien. Under
de senaste två och ett halvt åren
ligger emellertid produktionsökningen

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av

snarare under 2,5 procent om året, och
detta trots en icke oväsentlig ökning av
antalet arbetare. Jag tror att det måste
framstå iögonfallande att finansministern,
vid sina studier av den så populära
fyraårsplanen, inte observerat detta
faktum om industriproduktionen.

Beträffande sparandets omfattning
vill jag bara tillägga det, att det är farligt
att säga någonting bestämt i denna
fråga. Det enda man kan säga är, att
någon väsentlig ökning av sparandet
inte ägt rum. Om jag för att undgå
mera tillfälliga svängningar tar siffrorna
från en period på ett par år —
inte siffrorna för några månader, som
finansministern gjorde, vilket är det
mest oförsiktiga man kan göra — kan
jag konstatera — om man nu över huvud
taget vågar dra några slutsatser av
siffrorna — att det frivilliga sparandet
under åren 1947 till 1949 legat på en
procentuellt sett lägre nivå än under
närmast föregående år. Detta är ju inte
precis vad vi önska.

Jag vet inte hur mycket jag hinner
besvara under denna replik. Låt mig
emellertid bara säga, att när finansministern
tyckte att jag ibland underskattade
min förmåga att påverka regeringen
— bland annat med mitt tal om
devalveringen — så vill jag returnera
detta och säga, att finansministern
själv många gånger liksom i dag sagt,
att vad oppositionen säger bry vi oss
inte ett dugg om. Nåväl, jag har ingalunda
tagit för gott allt vad statsrådet
Sköld säger, långt därifrån. När jag ser
att regeringen handlar på ett sådant
sätt som om den lyssnat på oppositionens
kritik, då har jag räknat med den
möjligheten, att oppositionens och den
allmänna opinionens tryck faktiskt
gjort sig gällande. När jag inte ser en
sådan verkan, då har jag trott att det
kunde vara ett sådant fall där statsrådet
Sköld möjligen på allvar menar,
att han inte tar hänsyn till oppositionens
kritik. Jag trodde faktiskt att devalveringen
var ett sådant fall, efter

Nr 25. 29

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

det sätt på vilket regeringen uttalat sig
om den saken.

Jag skall passa på att endast i förbigående
säga till herr Hedlund i
Rådom, att han tydligen glömt bort vad
den politik gick ut på, som fördes från
liberalt och frisinnat håll under 1930-talet. Vi kunna kanske litet senare
friska upp hans minne. Nu vill jag bara
säga det, att den jordbrukspolitik som
år 1930 inaugurerades för att ge det
svenska jordbruket ett skydd och en
viss trygghet mot världsmarknadens
omkastningar påbörjades av en frisinnad
regering. Jag kanske får tillägga
det, att den man som framför allt opponerade
sig mot denna politik och valkampanjen
1932 gick ut som en kämpe
för en helt annan linje, det var nuvarande
finansminister Sköld.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det kan
väl inte förvåna någon om jag hjärtligt
instämmer i herr Ohlins mening när
han säger, att han inte tar för gott allt
vad jag säger; jag tar nämligen inte
heller för gott allt vad han säger, så
där kunna vi vara kvitt.

Det var emellertid intressant att se,
att när herr Ohlin här talade om sparande
och produktionsökning så lade
han till rätta sina siffror under förmenande,
att han måste ha en lång serie
för att kunna få säkra resultat. Han
lade emellertid siffrorna till rätta på
ett helt annat sätt än jag gjorde. Om
man för det första undersöker sparandet
under åren 1947—1949 så blir resultatet
en minskning, säger herr Ohlin.
Det är mycket möjligt. Men varför? Jo,
under år 1947 och under första halvåret
1948 levde människorna i den föreställningen,
att det skulle bli fortsatt
prisstegring; det gällde att köpa för
sina pengar så snart som möjligt. Det
skulle inte vara lönt att spara. Man
visste inte vilket viirde pengarna skulle
komma att få. Efter senare halvåret

30 Nr 25. Onsdagen den 26

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

1948 har folk emellertid haft en helt
annan inställning. Man har räknat med
ett fast penningvärde, och man har
därför också fått en större benägenhet
att spara. Utsträcker man då beräkningarna
till en period med två så
olikartade tendenser, så kan man komma
till vilket resultat man vill.

På samma sätt är det när herr Ohlin
talar om produktionsökningen. Herr
Ohlin tar först en period under 1930-talet och påvisar en produktionsökning
på 7 procent. Varför föreligger en så
stor produktionsökning? Jo, när 1930-talet gick in hade Sverige en stor reserv
av arbetslösa, som så småningom
kastades in i produktionen. Där blev
det ett tillskott av produktiva krafter,
som helt naturligt drev upp produktionen.
När herr Ohlin sedan tar siffran
från 1939—1946 glömmer han bort att
tala om, att hundratusen svenska män
och kvinnor på våren 1945 befriades
från beredskapstjänsten och ögonblickligen
sögos upp i den svenska produktionen.
Denna engångsökning av arbetskraften
tillsammans med den ökade råvarutillförseln
ledde till — om jag inte
minns fel — att vår produktion steg
med hela 10 procent från 1945 till 1946.
.Tåg frågar hur det skall vara möjligt att
nå upp till samma produktionsökning
under en tid, när vi ha full sysselsättning
och alla produktiva krafter äro
sysselsatta och när vi uteslutande måste
lita till produktivitetsstegringen. Den
produktionsstegring vi nu ha, 2 å 3
procent per år, är, så vitt jag förstår,
fullt normal för ett samhälle med den
svenska strukturen.

Till sist vill jag bara säga några ord
om herr Ohlins tal om lönenivån nästa
höst. Herr Ohlin vill inte förstå, att om
jag först höjer kostnadsnivån och därmed
lönenivån med 2—3 procent för
att ge kompensation för en prisstegring
och därtill lägger alla de övriga
önskemål, som kunna komma fram,
då blir det en svår situation. Den
springande punkten är ju emellertid,

oktober 1949 fm.
nr 215—217.

att dessa 2—3 procent få vi alltid som
ett tillskott till våra kostnader oavsett
hur lönenivån i övrigt ställer sig, och
denna ökade kostnad har till följd en
sänkt konkurrenskraft gentemot utlandet.

Slutligen, herr Ohlin, kunna vi nog
vara eniga om en sak. Jag syftar på det
herr Ohlin sade med djupa brösttoner,
att om vi båda äro kvar i denna kammare
nästa höst, så kommer det att
visa sig vem av oss som haft det mest
realistiska betraktelsesättet. Det kan
jag icke bestrida.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag måste bedröva finansministern
med att säga, att jag inte alls
sade nästa höst. Först 1951 skulle det
komma att visa sig vems bedömning
som varit mest realistisk. På hösten
1950 kommer finansministern att kunna
tala på samma oförsiktiga sätt som
i dag.

Låt mig nu bara säga, att herr finansministern
har stora anspråk på
alla de reservationer, som man skall
hinna göra under en kort replik beträffande
ett statistiskt siffermaterial.
Finansministern kan dock inte bestrida
— om jag nu får använda finansministerns
eget ordval — att sifferserien för
denna senaste perioden, då produktionsökningen
varit så relativt liten, är
mycket intressant. Det förhåller sig
nämligen inte på det sättet, som finansministern
säger, att ökningen uteslutande
beror på en produktivitetsstegring.
Vi ha nämligen även under dessa
senare år haft en viss ökning av antalet
arbetare inom industrien, vilket finansministern
inte bör glömma bort. Det
är mot den bakgrunden som siffran
framstår som mindre tillfredsställande.
Därför är det också intressant att dessa
siffror utelämnas, när regeringen talar
om och bedömer vad som skett och
väntas ske under en fyraårsperiod.
Herr finansministern skulle kunna se

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 31

Vid remiss av Kung], Maj:ts propositioner nr 215—217.

vad professor Lundberg sade i sin
prognos 1946 som jag tror att dåvarande
finansminister Wigforss anslöt sig
till och jämföra den med den linje produktivitetskurvan
sedan följt.

Beträffande sparandet vill jag bara
säga, att herr finansministern pressar
dessa siffror alldeles för hårt, när han
så bestämt talar om vad som skett under
de senaste månaderna. Vi kunna
återkomma även till den saken senare
och diskutera om det inte är riktigt
som jag sade, att någon väsentlig ökning
av det enskilda sparandet inte ägt
rum. Det är emellertid intressant att
konstatera att finansministern med sådan
styrka understryker de ogynnsamma
verkningarna på sparandet, som regeringens
inflationspolitik hade under
år 1947 och första hälften av 1948. Det
är en sak som vi från vårt håll flera
gånger påpekat, men som först i dag
erkänts från regeringsbänken.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin förutskickade
nyss, att han vid ett senare
tillfälle skulle replikera mig mera utförligt.
Det kan hända att det han säger
då kan komma att ge mig anledning
att ta till orda på nytt. Men redan nu
vill jag säga, att det är mycket möjligt
att liberalerna vid något tillfälle under
1930-talet kommo med någon skärv,
men vid den tidpunkt när nöden var
som störst och det svenska jordbruket
stod på ruinens brant, då svek liberalerna
bönderna.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
De problem, som stå på dagordningen
i denna remissdebatt, belysa det nära
sambandet mellan ekonomi och utrikespolitik.
Regeringens nya utrikespolitiska
kurs iir icke den alliansfrihet
och blockfrihet, som proklamerades

den 6 februari 1948. Sådana fakta som
Sveriges anslutning till Marshallblocket,
den amerikanska kontrollkommissionen
i Stockholm med dess inflytande
över den svenska ekonomien, det skandinaviska
alliansförsöket, Sveriges anslutning
till Europarådet och den
svenska regeringens stöd åt den amerikanska
politiken i Förenta Nationerna
ha ingenting gemensamt med deklarationen
att Sverige skall hålla sig
utanför block och allianser.

Som en följd av denna nya och farliga
utrikespolitik måste den inre debatten
nu koncentrera sig på devalveringen,
handelns utveckling och det
ekonomiska krisperspektivet.

Vi förutsade från kommunistiskt håll,
när Sveriges anslutning till Marshallplanen
behandlades, att amerikanarna
ämnade genomdriva en devalvering av
Marshalländernas valutor, i syfte att
därmed öka sina inkomster på den
amerikanska exporten och få de europeiska
ländernas varor billigare. Alla
de andra partiernas talesmän tego om
detta, medan regeringen prisade den
amerikanska storsintheten och generositeten
gentemot nödlidande europeiska
länder. Ja, om jag får tro den nye
finansministerns deklaration för en
stund sedan, så var det först i januari
månad i år som regeringen började
göra sig förtrogen med tanken, att anslutningen
till Marshallpolitiken skulle
komma att framtvinga en devalvering
av den svenska kronan.

Nu lär väl trosvissheten hos dem,
som ännu försöka upprätthålla attityden
om den amerikanska storsintheten
och generositeten, vara betydligt mindre
— utom hos herr Ohlin, som ju vill,
att riksdagen skall ge ett särskilt erkännande
för den lämnade hjälpen.
Devalveringsbeslutet den 19 september,
som ökar utgifterna för importen med
närmare eu miljard kronor och vid icke
oväsentligt minskar inkomsterna av exporten,
och som dessutom ger den amerikanska
regeringen 111 miljoner kro -

32

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

nor, plus ränta, för de 77 miljoner kronor,
som Sverige har fått i Marshallkrediter,
betyder sådana jätteförluster
— förutom andra konsekvenser för det
svenska folkhushållet — att problemet
har blivit det främsta för dagen i
svensk utrikespolitik. Den amerikanska
utlåningen under filantropisk Marshallskylt
ter sig redan som ett lukrativt
jättegeschäft, lika lönande som
Marshalländernas, inklusive Sveriges,
upplåning blir ruinerande.

Jag kan försäkra våra fyra, delvis
frånvarande, Marshallpartier, att det
inte bara är i denna fråga som kommunisternas
bedömning av Marshallpolitikens
konsekvenser kommer att visa
sig vara riktig. 1 verkligheten är det
redan flera av Marshallplanens tidigare
beundrare som numera tala om dess
bankrutt, än som tala om dess framgångar.
Tv om Marshallplanens verkliga
syfte varit att göra slut på dollarkrisen
och återställa ett handelsutbyte
på likvärdig grund mellan USA och
Marshalländerna, så har denna plan
gjort bankrutt. Enbart den hittillsvarande
minskningen av ifrågavarande
länders export till USA, 30 procent, bekräftar
detta. Det är tydligt att dollarn
kommer att vara lika hård — och Marshalländernas
situation gentemot USA
lika svår, om inte svårare — när Marshallplanen
genomförts, som den var
när planen etablerades. Devalveringen
har redan gjort Marshalländernas valutor
ännu mjukare gentemot dollarn.
Det allvarligaste är dock, att ryggarna
på Marshalländernas regeringsledamöter
tycks mjukna ännu fortare än deras
valutor.

Vi ha dock aldrig trott att Marshallplanens
upphovsmän tänkt spela jultomtens
fryntliga roll. Vi ha sagt, att amerikanarnas
verkliga syfte har varit att
tillskansa sig kontroll och inflytande
över Västeuropas ekonomi och politik,
att förvandla Västeuropa till ett halvkolonialt
exploateringsområde för den
amerikanska kapitalismen. Om detta

nr 215—217.

varit deras syfte med Marshallplanen,
så ha de sannerligen inte misslyckats!

Vi ha redan förut påtalat det märkliga
i att vårt gamla land, som i mer än
450 år har styrt sig självt, nu har en
amerikansk kontrollkommission med
de utomordentligaste fullmakter placerad
i Stockholm, precis som om vi deltagit
i och besegrats i kriget. Men våra
fyra Marshallpartier ha funnit det helt
naturligt att den amerikanska regeringen
skall ha insyn i våra nationella angelägenheter
och kunna påverka —
som det heter — finans-, skatte-, handels-,
valuta- och socialpolitiken och
att den skall bedöma om Sverige för en
förnuftig ekonomisk politik samt att
den skall kunna påkalla förändringar,
där den anser sådana vara motiverade.

Det finns regeringar i sådana länder,
som ha ruinerats genom kriget, vilka i
fruktan för socialismen icke ansett sig
ha någon annan utväg än att överlämna
sig åt amerikanarnas nåd. Sveriges
ekonomiska läge var på intet sätt jämförligt
med dessa länders. Sverige var
och är inte beroende av amerikanska
krediter eller amerikanska varor, utöver
vad som kan betalas av den svenska
exporten. Sverige har dessutom,
tack vare sitt gynnsamma geografiska
läge, förmånen att kunna överflytta en
stor del av sin utrikeshandel till de
näraliggande, krisfria grannarna i öst
och sydöst.

Den svenska regeringen har dock
icke velat eller vågat föra en sådan
självständig politik. Regeringen styrde
in i devalveringsstormen utan att ha
klargjort för sig dess konsekvenser och
utan att ännu, sex veckor efter devalveringen,
kunna redovisa dessa. Veckan
efter devalveringen förklarade sålunda
statsministern, att han inte visste,
om Sverige kunde vinna några ekonomiska
fördelar genom densamma. Icke
heller i dag kan regeringen konkret
ange några verkliga fördelar för landet
av denna devalvering. Jag hänvisar
här till finansministerns uttalande

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Nr 25.

33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

alldeles nyss, i vilket han klart underströk,
att varken han eller regeringen
i övrigt visste, om regeringens åtgärd
att devalvera skulle bli till fördel eller
till nackdel. I Kungl. Maj :ts proposition
nr 215 aktar man sig också för att
ge uttryck åt några optimistiska meningar
om konsekvenserna av devalveringen.
Däremot erkänner man, att importen
blir mycket dyrare och att exporten
ger mindre inkomster, vilket är
raka motsatsen till fördelar för landet
som helhet.

Hur förvirrad regeringen varit —
och är — framgår även av statsministerns
tvärsäkra förklaring när devalveringen
genomfördes, att 150 miljoner
kronor skulle vara mer än nog för att
motverka den genom devalveringen
uppkomna fördyringen av importen. I
dag föreslås 190 miljoner kronor till
subventioner åt grosshandlarna, utan
att detta säges vara tillräckligt för att
hindra, att den fördyrade importen driver
upp levnadskostnaderna. Den faktiska
fördyringen av importen har av
LO uppskattats till en halv miljard,
men en uppskattning till närmare en
miljard är säkert mera realistisk. Bara
under de sista tio septemberdagarna
stego importkostnaderna med 11 enheter,
d. v. s. med 4,3 procent.

Ingen person bland den ekonomiska
expertisen och icke heller regeringen
eller dess talesmän tycks ha intresserat
sig för frågan om vilka följder, som
tvånget att öka exporten för att kunna
upprätthålla importen, medför för folkförsörjningen.
Även detta måste leda
till en ytterligare fördyring av importen,
d. v. s. till ytterligare prisstegringar.

Jag tror därför inte alls på regeringens
förespeglingar, att den ämnar förhindra
prisstegringar genom subventioner.
Dessutom måste ju sådana subventioner
tagas ut skattevägen, vilket
sänker levnadsstandarden. Om regeringen
hade beslutat sig för att hindra
en ökning av levnadskostnaderna, så

skulle den ju icke ha haft något med
devalveringscirkusen att göra.

Att efterlysa fyraårsplanens målsättning
— att återställa relationerna mellan
import och export —■ är naturligtvis
nu meningslöst. Efter devalveringen
har disproportionen mellan exporten
och importen förstorats ännu mer
än vid den mest kritiska tidpunkten
1948. Med devalveringen har regeringen
följaktligen givit upp fyraårsplanens
officiella huvudsyfte. Priset för
en ny handelsbalans inom marshallpolitikens
ram är miljarder devalverade
svenska kronor.

Vi kunna inte heller godtaga det argumentet
att devalveringen underlättar
den svenska konkurrensen om de utländska
marknaderna. Ingen hindrar
kapitalisterna att deltaga i denna konkurrens
och ingen lär kunna hindra
dem att sänka priserna, så att de kunna
följa med i kampen om kunderna.
Men skillnaden mellan prissänkningen
genom devalvering och den direkta
prissänkningen är, att i det förra fallet
få arbetarna betala prissänkningen genom
sänkt reallön, medan i det senare
fallet prissänkningen kan minska kapitalisternas
vinster.

Denna metod att sänka reallönerna
genom en försämring av penningvärdet
är icke ny, även om den är tidstypisk.
Den är icke ny för regeringen
heller.

Långt före kriget, under hela kriget
och efter kriget har regeringen varnat
för prisstegringar och utstyrt desamma
i en särskild maskeradkostym, som
den kallat inflationsfaran. Sedan regeringen
började tala om nödvändigheten
av att hindra inflation, d. v. s.
hindra prisstegringar, har den höjt
levnadskostnaderna med 70 procent. Ju
högre regeringen under kriget talade
om kamp mot inflationen, desto mera
lät den priserna springa i höjden. År
1944 utformade regeringspartiet ett efterkrigsprogram,
i vilket man i en av
huvudpunkterna talade om nödvändig -

3 — Andra kammarens protokoll 7.94.9. Nr 25.

34

Nr 25.

Onsdagen den 2G oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

heten av att sänka priser och levnadskostnader.
Sedan dess har den socialdemokratiska
regeringen låtit levnadskostnadsindex
stiga med 20 enheter,
alltså med nära 14 procent. I dag har
regeringens talesman förklarat, att under
hela denna tid — då levnadskostnaderna
alltså höjdes med 70 procent
och man fick en motsvarande försämring
av den svenska kronans värde —
var ledstjärnan för dess politik att bevara
penningvärdet. Jag kan därför
inte tro, att regeringens försäkringar
om att hindra prisstegringar denna
gång äro mera allvarligt menade än tidigare.
Jag kan icke tro det bl. a. av
det skälet, att regeringen med devalveringen
har valt en väg, som ovillkorligen
måste leda till prisstegringar.

Det har sagts att spärregeln — som
innebär att statstjänarna automatiskt
skola ha 8 procent dyrtidstillägg, när
levnadskostnadsindex har natt upp till
talet 169 — är en garanti för att regeringen
denna gång verkligen bjuder till
för att hålla levnadskostnaderna nere.
Men denna gräns är redan uppnådd och
överskriden! Endast genom en klumpig
manipulation, genom att som det heter
»rensa indexet», har man lyckats trolla
bort tre enheter och därmed beröva
statstjänarna en icke obetydlig del av
deras rättmätiga arbetslön.

Måhända hade regeringen tänkt lämna
prisstegringarnas breda syndaväg,
när den under efterkrigsprogrammets
första regeringsår revalverade den
svenska kronan. Denna åtgärd ökade
kronans köpkraft, ökade inkomsterna
av exporten och minskade utgifterna
för importen. Tack vare detta lyckades
man hålla levnadskostnaderna praktiskt
taget oförändrade under det första efterkrigsåret.
Men sedan dess har regeringen
låtit levnadskostnaderna gå i
höjden. I proposition nr 215 gör man
visserligen gällande, att det senaste året
karakteriserats av prisstabilitet och att
de prissänkande tendenserna snarare
varit starkare än de prisstegrande.

nr 215—217.

Trots detta har levnadskostnadsindex
under tiden april 1948—augusti 1949
visat en stegring från 158 till 169, d. v. s.
med omkring 7 procent.

De som tro på regeringens goda vilja
måste väl nu fråga sig, om regeringen i
dag har större förmåga än tidigare att
hindra prisstegringar. Om regeringen
inte kunde förhindra prisstegringar
när kronan revalverades, hur skall den
då kunna förhindra dem nu, när kronan
delvalverats och importen blir en
miljard kronor dyrare, samtidigt som
exporten ger mindre inkomster? Om
man inom regeringen i dag säger, att
man vill och kan göra detta och att
man denna gång menar allvar, så erkänner
regeringen därmed indirekt, att
de tidigare utfästelserna om att stabilisera,
respektive sänka, priserna ha
varit bluff.

Kärnpunkten i devalveringen är, att
man vill sänka reallönerna för arbetarna.
Det sade professor Ohlin mycket
tydligt ifrån, när han i somras i Europaförsamlingen
motiverade sitt förslag
om allmän devalvering hos dess medlemsstater.
Han sade då, att han ville
sänka produktionskostnaderna, varmed
han menade att sänka arbetarnas reallöner.
Han sade också, att han och
hans likasinnade välja devalveringens
väg framför de direkta lönesänkningarna,
därför att man i det förra fallet
icke riskerar att arbetarna sätta sig till
motstånd.

Man kan, om man vill göra en parlamentarisk
utvikning, med anledning av
det inträffade fördjupa sig i reflexioner
över vilken roll av hjälplöshet som
riksdagen tvingas spela. Regeringen
kan, utan att ens tillfråga riksdagen,
fatta beslut, som medföra de mest svåröverskådliga
konsekvenser och leda till
miljardförluster för folkhushållet. Riksdagen
får ta ställning i efterhand och
då anslå hundratals miljoner kronor
till en första, tillfällig barriär mot en
befarad syndaflod av prisstegringar.
Antagligen känna sig många riksdags -

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 35

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

män betänksamma inför de väldiga belopp,
som skola givas i subventioner
åt grosshandlarna, för att dessa i sin
tur icke skola ta ut de ökade varupriserna
av konsumenterna.

Protester hjälpa härvidlag föga. När
regeringen nu klumpat i väg och ödelagt
en stor del av den svenska kronans
värde, ha arbetarna inget annat val än
att försöka hålla sig skadeslösa. Det
kunna de göra endast genom att säga
upp avtalen och kräva högre löner.
Sådana uppmaningar har högern redan
tidigare karakteriserat som högförrädiska.
Folkpartiets ledande tidning förklarade
häromdagen, att partiets huvuduppgift
nu måste vara att trygga
syftet med devalveringen, d. v. s. att
sänka massornas reallöner. För regeringen
har lönestoppet varit den lina,
på vilken den utfört sina osköna balanskonster.
Den har enligt egen utsago
förlorat balansen i högkonjunkturen
och har icke funnit något annat sätt
att återställa den på än att sänka massornas
levnadsstandard. Månne icke
även regeringens egna anhängare nu
börja ställa den frågan: »När regeringen
icke kunde klara balansproblemet
under högkonjunkturen utan en sänkning
av massornas levnadsstandard,
hurudant skall dess balansproblem då
te sig när krisen kommer?»

Regeringens propositioner vittna om
att de svenska kapitalisterna ännu ha
goda tider, en guldålder utan tidigare
jämförelse. Samhällsekonomisk balans
— vad som nu menas därmed — säges
föreligga. Den ekonomiska utvecklingen
har blivit ännu gynnsammare än man
räknade med i den optimistiska nationalbudgeten.
Investeringarna ha mognat
och skapat ökad produktivitet, så att ett
oförändrat antal arbetare under ett
lönestoppsår ha ökat produktionen med
tre procent. Jordbruksproduktionen säges
ge större bidrag till nationalhushållct
än under 1948, och dessutom öka
bankinsättningen och insättningen på
sparräkning i gynnsam takt. Detta är,

såvitt jag kan förstå, ett utmärkt läge
för en förbättring av arbetarnas reallöner
och för en reformoffensiv. Men
regeringen har bara ett slags råd att
ge: »Dra åt svångremmen! Arbeta hårdare!
Spara och försaka!»

Under två år har regeringens slagord
varit stabilisering —- samhällsekonomisk
balans. Nu formar den nye finansministern
en ny slogan: »Det behövs»,
säger han, »en definitiv förbättring
av den samhällsekonomiska balansen.
» Sedan man alltså tvingat massorna
att med hårdare arbete och sämre
reallön skapa samhällsekonomisk balans,
förklarar man nu för dem, att
sedan denna balans nu lyckligt och väl
uppnåtts, måste vi ha »en definitiv förbättring
av denna samhällsekonomiska
balans». Ett sådant gyckel kan ju inte
få fortgå hur länge som helst.

Motiveringen för denna definitiva
förbättring av balansen är, att det är
dåligt utrymme för standardhöjning
och att devalveringen rubbat alla kalkyler,
så att den ekonomiska politiken
icke får ändras. Så lättvindigt är det
alltså. Först ställer man upp ett program
för massorna. Sedan man säger
sig ha genomfört detta program företar
man sig något — devalveringen — om
vilket man icke vet vart det kan leda,
och därefter dekreterar man helt enkelt,
att den nya åtgärden har ställt
allt som tidigare gjorts på huvudet.

I somras gjorde statsministern ett
uttalande, som belyser en annan sida
av denna politik. Vi ha, sade han, en
rekordhög produktion och en god
skörd, vi få in Marshallvaror, och exporten
täcker importen — kanhända
slippa vi sänka levnadsstandarden ytterligare.
.lag förutsätter naturligtvis
att statsministern och regeringen kunna
ha egna åsikter om, huruvida man
skall höja eller sänka levnadsstandarden.
När statsministern därför i ett för
landet gynnsamt läge ger frågan huruvuda
man kan hindra standardsänkning
en sådan form, måste det innebära, att

36

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

han anser att avgörandet ligger hos
andra krafter.

Så måste det också vara med devalveringen.
Allt vad vi sett och hört från
regeringens sida vittnar om, att den
lät sig överrumplas, att den icke bildat
sig någon uppfattning om fördelarna
eller nackdelarna av devalveringsbeslutet.

Vilka är det då som ha varit bestämmande?
Ja, det är just deras åsikter,
som äga produktionsmedlen, som väga
tyngst, när regeringen fattar sina beslut.
Men även främmande herrar tyckas
ha ett ord med i laget, det sågo vi
i januari, när regeringen på grund av
den amerikanska kontrollkommissionens
ingripande stuvade om sitt fyraårsprogram
och tog bort löftet om standardhöjning
ur detsamma. Sådana avkall
på den nationella suveräniteten
kunna icke förväxlas med internationellt
samarbete.

Det är icke av kuriositetsintresse som
jag påminner om det extra trumfkort,
som regeringen antyder sig ha i rockärmen
för att motverka levnadskostnadsökningar,
i den mån subventionerna
äro otillräckliga. Prissänkningstendenserna
på världsmarknaden kunna
vidareutvecklas, säger regeringen. Statsrådet
Sköld utvecklade detta tema ytterligare
för en stund sedan. Dessa prissänkningstendenser
är ett av de många
tecken, som tyda på att en ny överproduktionskris
har börjat. Den har börjat
i Förenta staterna, där säljarnas marknad
säges ha förvandlats till köparnas
marknad, där produktionen, som efter
kriget aldrig nått högre än 80 % av
krigsårens toppsiffror, detta första
halvår minskade 13 % — alltså lika
mycket som första halvåret efter krisutbrottet
1929 — där man redan upplevat
åtskilliga svarta fredagar på börsen
och där nya jättearméer av arbetslösa
växa fram. Detta USA, som säger
sig vilja ta ledningen i den kapitalistiska
världens ekonomiska rekonstruk -

nr 215—217.

tion, är själva källan, varifrån förruttnelsens
och upplösningens bakterier
sprida sig överallt till den kapitalistiska
ekonomien.

Det är mycket betecknande för hjälplösheten
hos regeringen när den nu anser,
att en vidareutveckling av krisen,
d. v. s. av prissänkningstendenserna,
kan hjälpa den att klara sitt balansprogram.
Den definitiva förbättringen av
den samhällsekonomiska balansen, varom
regeringen talar, är alltså den väntade
ekonomiska krisen. Jag förutsätter
självfallet att regeringen inte önskar en
ekonomisk kris. Men allt viktigt den
gjort, sedan den kastade efterkrigsprogrammet
på sophögen, har befordrat en
sådan kris. Dit hör att den länkat vårt
land närmare den krissjuka västkapitalismens
länder, särskilt USA. Dit hör
vidare att den genom standardsänkningspolitiken
undergräver den svenska
marknadens köpkraft. Dit hör också att
den försummat att skaffa landet kompensation
för de sammankrympande
marknaderna västerut genom en utveckling
av handeln med Sovjetunionen
och folkdemokratierna.

Jag intervjuade i våras den tjeckoslovakiske
ministern för utrikeshandeln,
Gregor. Det framgick av dennes
uttalande att Tjeckoslovakien är mycket
intresserat av att öka handeln med
Sverige. Han beklagade att hans land
inte fick köpa den järnmalm landet
önskade — det handlade om några
hundra tusen ton, som det borde ha varit
en lätt sak att klara för Sverige. Han
var intresserad av att köpa svensk pappersmassa.
Det borde ha hälsats med
tillfredsställelse av regeringen och den
svenska massaindustrien. Men det är
ingen hemlighet att en sådan förnuftig
utveckling av handeln icke rimmar med
den Marshallpolitik Sverige åtagit sig
att föra.

I propositionen talas särskilt om att
tobaksimporten från USA genom devalveringen
fördyrats med 8 miljoner

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 37

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

kronor. Säkert är det ingen svårighet
för Sverige att på bättre villkor byta
till sig tobak från Bulgarien.

Regeringen har som motivering för
lönestoppet anfört, att höjda löner
skulle öka efterfrågan på varor, vilket
kunde driva upp priserna. Erfarenheterna
ha visat att man''kan binda priserna
även vid en ökad efterfrågan. Å
andra sidan vittnar regeringens eget
material om att en ökad efterfrågan på
varor nu är det enda sättet att dämpa
krisutvecklingens tempo. Det är redan
bevisat att lönestopp icke betyder prisstopp.
Om prisstegringstempot en tid
saktat av, så beror detta på en minskad
efterfrågan. Nu har devalveringen gjort
prisstegringar ofrånkomliga. Därför är
en aktiv lönepolitik nu den enda politik
som står arbetarna till buds, om
de vilja försvara sina reallöner. Denna
är så mycket nödvändigare som kapitalisterna
allt mer allmänt börja försämra
ackorden för arbetarna och därigenom
framtvinga direkta löneförsämringar.

Regeringspolitikens tyngsta bördor
ha dock lagts på folkpensionärerna. Det
är väl snart två år sedan en officiell
utredning fastställde att dessa fått en
20-procentig minskning av sina pensioners
köpkraft genom prisstegringarna.
För detta fingo de då en kompensation
med 5 procent. Nu hotas de av
nya prisstegringar. De böra om några
erhålla kompensation som underlättar
deras tillvaro. Även barnbidragen ha
förlorat så mycket av köpkraften, att
det är på tiden att de kompenseras.

Vårt allvarligaste sociala problem
just nu tycks dock vara bostadsfrågan.
Överallt i våra tätorter söka massor av
människor förgäves en bostad. De
tränga in sig i källare, i rena ruckel, i
sommarstugor och i tält, för att nu inte
tala om de tusentals nybildade familjer
som måste etablera sig hos trångbodda
svärföräldrar. Det är något av
en tragikomedi, att det enda område

där det råder varuknapphet, bostäderna,
också är det enda där regeringen
på allvar gått in för att begränsa investeringarna.

Vad som här anförts visar, att vi på
kommunistiskt håll ställa oss mycket
kritiska mot regeringens nuvarande
kurs. Hur avlägsen ter sig inte den
utrikespolitik som regeringen uttalade
sig för den 6 februari 1948, för att
nu inte tala om parollen för inrikespolitiken
att låta folkets väl gå före
storfinansens, vilket den lovade, när
ännu Per Albin Hansson var dess chef.
Dess nuvarande inrikes- och utrikespolitik
går i motsatt riktning. Den är inte
längre en kapitulation för den borgerliga
oppositionen, eftersom den ställt
som uppgift att leda en politik utan
partiskiljande ståndpunkter gentemot
de borgerliga, en politik inspirerad av
den amerikanska regeringen med den
svenska storfinansen som vänskaplig
pådrivare.

Följaktligen är den borgerliga oppositionen
mera formell än reell. Herr
Ohlins funderingar om att man skall
ha ett närmare militärt samarbete med
Norge och Danmark och hans uttalade
uppfattning om att subsidierna bara få
vara en parentes och att man måste
låta priserna gå i höjden på grund av
devalveringen, teckna säkerligen icke
någon avgörande skillnad mellan regeringens
ståndpunkt och den borgerliga
oppositionens. Naturligtvis vill herr
Ohlin inta herr Erlanders plats och
tror sig väl om att skickligare kunna
genomföra kapitalisternas krisräddningsplan,
men eljest kan jag icke finna
annat än att den borgerliga oppositionens
oväsen är mest teateråska. Herrar
Erlander och Ohlin ha inte bara, för
att citera ett berömt ord av statsministern,
»identiskt lika» uppfattningar
om demokratien, det ha de även i fråga
om lönestoppet, om devalveringen, om
utrikespolitiken och om kommunismen.
De äro båda s. k. västdemokrater,

38 Nr 25. Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

vilket betyder att de anse demokratien
liktydig med kapitalism. De äro båda
motståndare till socialismen.

Det är med en fullt riktig känsla av
förändringen i sin egen politik som
statsministern upphört att framställa
oss som lämpliga partivänner. Han inser
att det inte är hos oss utan hos de
borgerliga partierna han har sina närmaste
åsiktsfränder i den aktuella politiken.

Hans tredje generation har påtagit
sig ansvaret för att göra efterkrigsprogrammet
till samma fiasko som socialiseringsprogrammet
efter det första
världskriget. Det är en sveklig, ärelös
politik, rakt motsatt det stolta löftet i
efterkrigsprogrammet: att skapa ett i
grunden nytt samhälle och utveckla
produktionen i socialistisk riktning.

Vi ställa som vår uppgift att bekämpa
denna politik och göra vad vi kunna
för att uppvigla arbetarklassen mot
densamma. Per Albin Hansson sade så
sent som 1946: »Hellre en kommunist
än en högerman.» Tage Erlander har
nyss i Värmland valt en högerman till
riksdagsman för att utestänga en kommunist,
eventuellt en socialdemokrat.

Högern har å sin sida kvitterat förtroendet
med att sätta i gång en ny
antikommunistisk kampanj. De gamla
nazistiska ränderna gå inte ur, även om
högern några år tränat på en ny jargong.
Oss oroar det inte, ty även om vi
veta att antikommunismen är en farlig
sjukdom för ett folk, så är den dock
farligast för den som drabbas av densamma.
I dag har herr Ohlin anslutit
sig till samma ståndpunkt som stockholmshögern
har intagit. Han förklarade
här i talarstolen att kommunismen
måste slås ned, om det skall bli
någon fred. Jag tror att var och en
nog kan dra sig till minnes vad det var
för en berömd potentat som senast
motiverade ett världskrig därmed. Det
är betecknande att folkpartiet har hunnit
så långt i sin antikommunism att
det kopierat dessa paroller som nazis -

men förde fram under det andra världskriget.

Det i värmlandsvalet ådagalagda
samförståndet mellan regeringspartiet
och högern understryker bara ännu
tydligare att socialdemokratien icke är
ett socialistiskt parti utan ett antisocialistiskt
parti, söm fruktar och bekämpar
socialismen lika hårt som dess
öppna borgerliga konkurrenter. När
herr Ohlin i dag i frågeform ville ha
finansministern att dementera hans påstående
om att regeringen numera har
lagt de socialistiska talesätten på hyllan,
så tror jag att flera än en konstaterade
att finansministern mycket noga
undvek att ta upp en debatt i denna
fråga. Det är bättre att tala om detaljer,
som man i stort sett är överens om,
än att ta upp principfrågor.

Regeringens rekommendationer visa
följaktligen inte på några socialistiska
lösningar utan jämna vägen för kris,
reaktion och krig. Oenigheten mellan
regeringen och dess borgerliga opposition
avspeglar i många av politikens
huvudfrågor främst skiftande kapitalintressen.
Skiljelinjen i svensk politik
går därför icke mellan regeringen och
dessa borgerliga partier utan mellan
dessa och regeringen å ena sidan samt
det kommunistiska partiet å den andra,
det enda parti som representerar socialistiska
målsättningar i svensk politik.

Herr talmannen hade under detta anförande
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! När riksdagen den
31 maj åtskildes, såg det ut som om det
ur politisk synpunkt sett skulle bli en
verklig semestersommar. Riksdagsmännen
släpptes på grönbete och behövde
inte plågas med tanken på någon valrörelse,
och regeringens väg föreföll
att vara någorlunda jämnad. Statsministern
kunde anträda en eriksgata norr

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Nr 25.

39

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

om polcirkeln och mottaga samernas
hyllning. Han fortsatte — allt enligt
tidningarna — resan över Kalotten och
hade alltså tillfälle att betrakta detta ur
strategisk synpunkt så intressanta område.
Han hälsade på hos utrikesminister
Lange och utsträckte sedan, såsom
de gamla nordmannahövdingarna, färden
ända till Island. Allt detta tyder ju
på en fridfull sommar.

Men när statsministern väl var hemkommen,
började dock åtskilligt att
hända, och om statsministern och regeringen
nu när »höstlöven börja falla»
— för att använda sig av handelsministerns
vackra talesätt när han umgås
med motorfolket — ser tillbaka, så har
hösten medfört en hel del besvärligheter.
Den svenska kronan gjorde en större
djupdykning än man kunnat tänka
sig, och inte nog därmed: när riksdagen
åter skulle samlas, dök även finansministern
och kom inte igen. Efter stora
ansträngningar synes dock statsministern
ha löst ersättarfrågan på ett sådant
sätt, att det kanske inte är berättigat att
tala om någon devalvering när det gäller
sakkunskapen, men väl — det vill
jag tillägga efter att ha hört herr Skölds
anförande här — om en klar appreciering
vad självtillräckligheten beträffar.

Försvarsminister Vougt bär ju också,
såsom för övrigt herr Ohlin här vidrörde,
utnyttjat sommaren för att agera
på sitt sätt. Hans uttalande till världspressen
om att Sverige har återgått till
en »automatisk neutralitet» och att, såsom
har erinrats här tidigare, »Sverige
av princip anser västmaktskoalitionen
mindre hotande än det block, som ledes
av Sovjetunionen», hör — om uttalandet
är rätt återgivet i pressen — till
sådant som med fördel kunde vara
osagt. Den svenske försvarsministerns
uttalanden, där han avvisar tanken på
att under nuvarande förhållanden föra
någon som helst diskussion om ett regionalt
skandinaviskt försvar, uppkallade
den norske utrikesministern Lange
och iiven hans uttalande kom via New

York. »Norge är villigt att återuppta undersökningen
för ett begränsat försvarssamarbete
med Sverige», var hans utsaga.

Det är sant att Norge och Danmark
ha gått sin väg och anslutit sig till Atlantpakten
och att Sverige följt sin linje
och alltså inte anslutit sig till någon
pakt. Den saken äro vi på det klara
med. Men att därutöver pressa alliansfriheten
till »automatisk neutralitet» och
kallt avvisa varje försök till praktisk
samordning av försvaret för Norden kan
inte betecknas som klokt. Vi ha dock
samma bekymmer och samma ansvar
för ur strategisk synpunkt viktiga delar
av Norden. Jag vet att regeringen känner
till att många i vårt land stå helt
främmande för herr Vougts dogmatiska
syn på dessa frågor —- jag tror att det
är anledning att slå fast detta. Vår alliansfrihet
får inte drivas så långt, att
den tydes som likgiltighet på svensk
sida för de demokratiska staternas insatser
i olika hänseenden här i Europa.

Vad jag här sagt hör samman med
tiden, då riksdagen inte var samlad
och kunde ge sin mening till känna.
Dagens stora spörsmål är devalveringen
och de därav föranledda regeringspropositionerna.
Finansministern, jordbruksministern
och handelsministern
ha signerat var sin proposition. Jag utgår
ifrån att vad finansministern anfört
i första rummet måste betraktas som
regeringsdeklarationer, och jag har, när
det gäller dessa särskilt fäst mig vid
följande.

Finansministern eller kanske rättare
sagt regeringen är så helt inriktad på
att föra avtalet med de stora intressegrupperna
om en lönestabilisering i
hamn — en i och för sig vällovlig gärning
— att man alltför liitt går förbi
verkningarna av devalveringen. Statsministern
hade enligt min uppfattning
den 19 september alltför bråttom med
att utlova, att devalveringen inte skulle
medföra några större verkningar för de
stora konsumentgrupperna. Niir han såg

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

40 Nr 25.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

svårigheterna som allra störst, räknade
lian med att fördyringen av indexvaror
skulle uppgå till 150 miljoner kronor.
Jag vet att statsministern i dag inte
vågar hålla fast vid den siffran.

Det är troligt att det i rådande läge
var nödvändigt med en nedskärning av
kronans värde i förhållande till dollarn
och att denna åtgärd på längre sikt kan
innebära en ändring till det bättre för
oss. De ställda prognoserna äro dock,
såsom finansministern själv här och
var understryker, osäkra.

Vad vi för dagen kunna konstatera
och måste utgå ifrån som en realitet är,
att devalveringen betyder en kostnadsfördyring
när det gäller våra importvaror,
eu trängre ram för vår försörjning
och att vi, om vi i någon större
utsträckning med konstlad köpkraft
söka komma förbi verkligheten, åter få
räkna med risken för inflation. Det är
detta som det förefaller mig att regeringen
har svårt att säga ut. Och för att
stora grupper inte alltför omedelbart
själva skola kunna konstatera, hurudant
läget är, tillgriper regeringen subventionsvägen
i den betydande utsträckning
som föreslås i de föreliggande
propositionerna. Delvis får man
väl här tala om trollkonster, när det
gäller strävandena att hålla index under
det magiska talet 169. En så utomordentlig
åtgärd som att en stor del av
världen devalverar sin valuta borde
dock om något kunna betraktas som en
oförutsedd händelse.

Finansministern har visserligen här
talat om att regeringen redan ett halvt
år har diskuterat och varit inställd på
att någonting skulle hända, men säkerligen
har man aldrig trott att det skulle
få den storleksordning som nu blivit
fallet. Under sådana förhållanden bör
väl inte den svenska regeringen vara
så trollbunden av ett indexstreck, att
den inte ens tar upp resonemang med
de stora organisationerna om en väg,
som kunde föra den samhällsekonomiska
diskussionen i vårt land ut ur

nr 215—217.

den trollcirkel, där den nu rör sig.
Djupast sett måste intresseorganisationerna
vara angelägna om att rädda sina
egna medlemmars realinkomster, i den
mån detta över huvud taget är möjligt.
Det är alltså inte fråga om att offra sig
för några andra grupper, utan om någonting
som i allra högsta grad rör den
egna gruppen.

Skulle det då vara omöjligt att för
de olika grupperna lägga fram hela
sanningen och säga dem, att vad det
nu gäller är att skydda och bevara penningvärdet
— icke indextaket. Detta
fordrar åtaganden av alla samhällsgrupper.
Tjänstemännen ha med rätta
framhållit, att tjänstemannagrupperna,
särskilt stats- och kommunaltjänstemännen,
fått finna sig i ett absolut lönestopp
och ett lönestopp under längre
tid än någon annan grupp. De ha därför
ansett sig berättigade till särskild hänsyn.
Detta är objektivt riktigt, liksom
att de stora grupperna inom Landsorganisationen
under lönestoppsåret kunnat
notera icke obetydliga inkomstförbättringar.
Det borde då vara möjligt att
få en överenskommelse till stånd, som
tar någon hänsyn till tjänstemännens
förhållanden utan att detta behöver tagas
till intäkt för stora lönerörelser på
andra områden. Under alla förhållanden
borde det vara möjligt att nå en
organisationernas samling kring den bestämda
avsikten att undvika en ytterligare
penningvärdesförsämring. Det bör
öppet sägas ifrån att man icke tar bort
prishöjningarna med subventioner.
Man flyttar bara över dem till skattsedlarna.

Vårt levnadskostnadsindex är rensat
från skatter, något som under normala
förhållanden måste anses riktigt. Men
lägger man i den utsträckning, som nu
har skymtat, utgifterna för nödvändighetsvaror
på skattsedlarna, kommer helt
enkelt det skatterensade levnadskostnadsindex
icke att avspegla levnadskostnaderna.
Ju större subventionerna bli,
desto större blir skillnaden mellan fa -

Onsdagen den 2G oktober 1949 fm.

Nr 25.

41

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

miljernas verkliga utgifter för livsuppehället
och de kostnader som komma
fram i index. Desto overkligare blir
med andra ord levnadskostnadsindex.
Vi komma att få två olika prisnivåer
här i landet och därmed också två olika
penningvärden; vi få en prisnivå för
indexvarorna och en helt annan och
högre för andra varor. Att ett sådant
system med dubbla prisnivåer kan föra
till orimliga resultat visar all erfarenhet.
Det medför bl. a. en oekonomisk
och för konsumenterna ofördelaktig inriktning
av produktionen. Det skapar ett
permanent behov av priskontroll och
andra regleringar, vilket tillsammans
kan medföra stagnation i näringslivet
och otrivsel för konsumenterna. Är det
något som vi böra eftersträva, är det väl
en mindre bunden ekonomi.

Regeringen begär nu en mycket långt
gående fullmakt att efter eget gottfinnande
använda subventionsbeloppen.
Finansministern vill få bestämma dels
vilka grupper av varor det kan bli fråga
om, dels i vilken utsträckning priserna
skola sänkas genom subvention, men
han vill också ha rätt att subventionera
varor som inte äro föremål för någon
av devalveringen föranledd prisstegring,
detta för att, såsom han uppger, kunna
bevara indextaket. Ett typiskt utslag av
detta senare resonemang möta vi ju i
förslaget om att sänka mjölpriset.

Vad regeringen avser att förfoga över
är i stort sett följande. För importsubventioneringar
begär regeringen 90 miljoner
kronor. För subventioneringar,
som skulle göra det möjligt att sänka
vissa livsmedelspriser och på det sättet
få till stånd en marginal i levnadskostnadsindex,
begiir man 63 miljoner kronor.
För att hålla priset på kaffe kräves
ett direkt anslag, och man vill för ändamålet
använda skatte- och tullmedel på
tillsammans cirka 37 miljoner kronor
— beloppets storlek blir kanske något
beroende av hur många månader man
här räknar med. Tobaksmonopolet
skulle för alt hålla tobakspriserna få

sätta till minst 5 miljoner kronor, medel
som ju i själva verket äro statsmedel.
Genom borttagande av margarinaccisen
skulle man i faktiska subventioner
erhålla minst 4 miljoner kronor.
Jordbruksministern begär därutöver ett
anslag för subventioner i samband med
jordbruksuppgörelsen på 66 miljoner
kronor. Sammanlagt gör detta i nya subventioner
cirka 265 miljoner kronor.

Riksdagen har i år redan beviljat 123
miljoner kronor för subvention av jordbruksvaror,
och därutöver finnas för
samma ändamål 50 miljoner kronor i
reservationsanslag. För importsubventioner
har riksdagen beviljat 17 miljoner
kronor, varjämte meningen synes
vara att en reservation på 11 miljoner
kronor skall komma till användning.
Man kan alltså säga att det redan finns
utrymme för olika slags subventioner
till ett belopp av 201 miljoner kronor.
Sammanlagt skulle det komma att finnas
utrymme för subventioner på cirka
470 miljoner kronor.

Detta väldiga belopp är beräknat för
tiden till den 1 juli 1950. Om man med
hjälp av detsamma lyckas åstadkomma
ett nytt lönestoppsår, slutar detta den
31 december 1950. Om regeringens förhoppningar
om ett internationellt prisfall
icke skulle bli infriade, har man
alltså att ordna med subventioner för
ytterligare sex månaders lönestopp. Hur
stor kostnad detta skulle draga är naturligtvis
omöjligt att i dag spå om.
Kvar står emellertid att regeringens
fullmakt i verkligheten kan komma att
gälla långt större belopp än regeringen
nu talar om. Det kan komma att bli
fråga om sammanlagda subventioner på
700 å 800 miljoner kronor.

Det har tidigare här i dag förekommit
en diskussion mellan finansministern
och andra talare om vad vi kunna
ha att vänta i fråga om omkastningar i
importpriserna. Det är möjligt att det
härvidlag kan inträda en ändring —
kanske dock inte inom den tid som man
räknar med — av sådan storleksord -

42

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

ning, att vi kunna ta bort huvudsumman
av de subventioner som nu skulle införas.
Men om det blir sämre konjunkturer
ute i Amerika med fallande priser,
är det då inte troligt att också avsättningsmöjligheterna
för våra exportvaror
försämras?

Frågan, som då uppstår, är om subventioner
av denna storleksordning inte
komma att bli en bestående del av vår
samhällsekonomi och om inte detta kan
leda fram till ett sådant tillstånd, som
man i England för närvarande kämpar
med.

Allt detta gör att jag vill råda det
utskott, som skall pröva föreliggande
propositioner, att mycket allvarligt
överväga det hela, innan man lämnar
en så vidsträckt fullmakt som här ifrågasättes.

Det är ytterligare ett par viktiga och
betydelsefulla frågor i detta sammanhang,
som regeringen helt slätar över.
Jag tänker dels på Marshallhjälpen och
dess betydelse för den ekonomiska utvecklingen
i vårt land. Det är dock
härvidlag fråga om ganska betydande
belopp, och det finns anledning att
ställa det spörsmålet, hurudant läget
kommer att bli, när denna hjälp faller
bort och vi samtidigt skola betala stora
subventioner. Den hjälp som kommit
västerifrån har — det vill jag i detta
sammanhang säga till herr Hagberg i
Luleå — varit av avsevärt förmånligare
art än vad han här försökt göra gällande.
Dels får man också lov att sätta
ett stort frågetecken för den ekonomiska
politik i övrigt som regeringen
ämnar föra. När riksbankschefen Böök
den 19 september fick sig anförtrott att
i radio redogöra för devalveringen —
regeringen föreföll den dagen inte vara
särskilt angelägen om att agera, utan
gav för en gångs skull riksbanksfullmäktige
den framskjutna ställning som
de borde ha — framhöll han att vad
som skett borde också få inverkan i
övrigt på vår ekonomiska politik. Jag
förmodar att han därvid närmast syf -

nr 215—217.

tade på statsutgifterna, investeringarna
och penningpolitiken. Men vi ha under
den förda debatten ännu inte fått någon
nämnvärd upplysning om vad regeringen
tänker om den saken.

Vad jordbruket beträffar, har det
återigen visat sig vara en oerhörd tillgång
och en betydelsefull försvarsberedskapsåtgärd
att vi ha en så pass god
livsmedelsproduktion inom landet som
vi för närvarande ha. Efter devalveringen
har statsministern — jag vill alldeles
särskilt tacka honom därför —
vid olika tillfällen prisat jordbruket och
framhållit, att vi här i Sverige äro
mycket bättre ställda än i England, där
man måste importera en stor del av sina
livsmedel. Genom att vårt jordbruk i
stort sett klarar landets livsmedelsförsörjning
undgå vi någon större stegring
av livsmedelspriserna på grund av
devalveringen.

Den av jordbruksministern signerade
propositionen grundar sig i stort sett
på uppgörelsen med jordbrukets organisationer,
och eftersom kammarens ledamöter
säkerligen väl känna till den
frågan, skall jag inte nu uppta tiden
därmed. Sett mot den bakgrund, som
jag nyss erinrade om, måste det vara
minst lika mycket ett konsument- som
ett producentintresse att jordbruksproduktionen
hålles uppe.

Det är en annan fråga, som nu inte
direkt i någon form ligger på riksdagens
bord men som jag ändå anser stå
så pass i förgrunden, att jag bör något
beröra densamma —• den har för övrigt
redan tagits upp här i dag. Jag syftar
på frågan om vår flyktingpolitik. Det
är en fråga, som under den sista tiden
på ett alldeles särskilt sätt tilldragit sig
uppmärksamhet här i landet, framför
allt sedan statliga myndigheter beslutat
återsända flyktingar i en, såsom det
visat sig, icke sjöduglig båt. Man frågar
sig på flera håll, om principerna för
den svenska flyktingpolitiken på något
sätt omlagts. Man vill gärna veta, efter
vilka linjer denna flyktingpolitik nu är

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Nr 25.

43

Vid remiss av

konstruerad, om det måhända är regeringens
avsikt att övergå till en mera
restriktiv behandling av de människor
som söka en fristad hos oss.

Jag är för min del fullt på det klara
med att vi inte kunna släppa in vilka
människor som helst här i landet. Jag
underskattar inte heller de svårigheter,
som möta vid en gallring bland främlingarna.
Men denna vår nödtvungna
försiktighet får dock icke drivas så
långt, att vi bli hänsynslösa. Vi ha under
krigsåren och även därefter kunnat
lämna stora flyktingskaror skydd här i
landet -— enbart det förhållandet att
Folke Bernadotte var svensk säger en
hel del. Men det har också förekommit
— det få vi inte glömma — mörka avsnitt
i den svenska flyktingpolitiken,
som göra att en stor allmänhet är särskilt
lyhörd och känslig när det gäller
dessa saker.

Jag tror att det vore av stort värde,
om inrikesminister Mossberg — mot
bakgrunden av vad som hänt nere på
Skånekusten — kunde försäkra kammaren
om att en vidsynt humanitet alltjämt
är riktpunkten för Sveriges handlande,
givetvis under beaktande av våra
egna säkerhetsproblem.

Eftersom statsrådet Sköld nu är närvarande
här i kammaren vill jag till
sist som en replik med anledning av
statsrådets yttrande till herr Ohlin om
den ringa betydelse, som enligt statsrådets
mening bör tillmätas oppositionen,
säga att detta yttrande gav uttryck
åt en mycket stor självtillräcklighet och
knappast står i överensstämmelse med
en sann demokrati.

Herr FAST: Herr talman! Det är ju
inte mer än några månader sedan riksdagen
åtskildes, men det tycks inte fattas
ämnen vid denna höstriksdags remissdebatt.
Det iir jo ganska naturligt
att de meningar iiro delade, som framföras
om redan vidtagna åtgärder och
om de förslag som regeringen nu lagt

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

på riksdagens bord. Det är ju inte heller
något att säga om att partipolitiska
synpunkter därvid avspegla sig i debatten.
Det tillhör det mänskliga och
ofrånkomliga.

Jag skulle här vilja säga ett enda ord
till herr Hagberg i Luleå, som talade
för en stund sedan. Om jag inte missuppfattade
honom, använde han uttrycket,
att kommunisterna skulle söka
fylla sin roll och uppvigla Sveriges arbetare.
Ja, idtrycket var naturligtvis i
och för sig riktigt valt, ty när jag lyssnade
på hans anförande förstod jag
med detsamma att någon upplysningsverksamhet
kunde det inte gärna bli
tal om. Nu är det en sak till i hans tal
som jag vill fästa uppmärksamheten vid.
Han sade att hans parti nu skulle se
till att löneaktioner gjordes över hela
landet och agitera för ökade löner. Han
hade nu kommit på att devalveringen,
var en nödvändig betingelse för en sådan
agitation. Ja, det skulle i så fall
möjligtvis kunna betyda en förstärkning
av de argument som framförts och
som tidigare saknat underlag i verkligheten.
Man har ju sedan länge bedrivit
en agitation där det hetat: ned med priserna,
upp med lönerna — utan att ta
den ringaste hänsyn till huruvida det
funnes något utrymme för en lönestegring.
Vad herr Hagberg sålunda anbefaller
här i den fortsatta agitationsverksamheten
är sannerligen ingen nyhet.

Till de större händelserna i världen
hör väl den engelska punddevalveringen,
som för de flesta inte var helt
överraskande annat än i fråga om devalveringens
storlek. Man hade väl
mera allmänt väntat en måttlig devalvering,
som kunde anses tillräcklig för
att öka konkurrenskraften hos länder
med s. k. mjukvaluta gentemot hårdvalutaländerna
och möjliggöra en ökad
export till dessa länder. För att vinna
detta syfte skulle vi i vårt land icke
ha behövt göra en så kraftig devalvering
som den nu beslutade. Att riksbanksledningcn
i samråd med rege -

44 Nr 25. Onsdagen den .26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kung]. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ringen ändock beslöt att vi skulle följa
pundet var väl närmast beroende på
att man ansåg riskerna för stora och
oöverskådliga, om ett litet land som
vårt icke sällade sig till de stora länderna.
Man vet väl inte i dag vilka påfrestningar
vi kunna utsättas för, framför
allt genom spekulationer gentemot
den svenska kronan. Jag tror också att
man kan, trots vad som förekommit i
dagens debatt, säga att det har rått och
råder rätt stor enighet i detta land om
det ofrånkomliga i de vidtagna åtgärderna
i det tvångsläge vari vi befunno
oss.

Man har vid några tillfällen klandrat
den åtgärd som för några år sedan vidtogs,
när kronvärdet höjdes i förhållande
till dollarn. Om denna åtgärd icke
vidtagits, skulle nu krondevalveringen
blivit ännu kännbarare och svårare att
bemästra. Detsamma kan väl också sägas
om det vid några tillfällen resta
kravet om en ensidig krondevalvering,
där man ej haft de stora länderna i
sällskap, ja, icke ens sällskap med de
nordiska länderna. Om man tidigare
gjort en mindre krondevalvering, skulle
man nu fått ännu större svårigheter
gentemot pundländerna, såvida man
icke velat göra samma devalvering som
dessa gjort utan hänsynstagande till den
tidigare devalveringen. Man är väl allmänt
ganska överens om en annan sak,
nämligen att kronkursen icke bör rubbas
annat än med långa mellanrum
och helst då samtidigt med en mera
allmän omvärdering av betalningsmedlens
värde de olika länderna emellan.

Vilka följder som devalveringen kommer
att få med hänsyn till prisutvecklingen
i vårt land är väl i dagens läge
svårt att helt förutse. Regeringen har
räknat med att devalveringens inverkan
på levnadskostnadsindex skall bli av
relativt måttlig beskaffenhet och kunna
bemästras genom tillskott i olika former
av statsmedel. Det är väl åtskilligt
som talar för att denna bedömning har
goda skäl för sig. Devalveringen kom -

mer väl att medföra inte bara prisökningar
på importvaror utan också
prissänkningar. Jag erinrar om den, låt
vara svaga men ändå framträdande
tendens till prissänkningar, som förekom
vid tiden före devalveringen. Att
denna tendens skulle annat än rent tillfälligt
avbrytas genom devalveringen
har jag svårt att tro. Til syvende og
sidst är det ju tillgången och efterfrågan
på varor som bli avgörande för
prissättningen ute på världsmarknaden,
så långt länderna ha möjlighet att köpa
varorna där de äro billigast. Få vi möjlighet
till en ökad export på dollarländerna,
så kunna vi sättas i tillfälle att
i många fall trots devalveringen importera
varor till ett billigare pris än
vad varorna nu betinga i mjukvalutaländerna.
Till en friare handel länderna
emellan komma väl nu pågående ansträngningar
till upprättande av frilistor
in. m. att kunna avsevärt medverka.
Det är självklart att vårt land skall vara
med i dessa strävanden för ett friare
varuutbyte. Att man vill gå försiktigt
fram är enligt mitt förmenande ganska
naturligt. Om ansträngningarna icke
toge sikte på en realistisk bedömning
av de europeiska ländernas nuvarande
svårigheter och möjligheter, ja, då kunde
det lätt bli ett bakslag, som kunde
försena i stället för att påskynda övergången
till en mera fri handel. De tullsänkningar
som förestå eller t. o. in.
ha genomförts i en del länder komma
väl också att verka i riktning mot ett
friare varuutbyte, även mellan länder
med olikartad valuta.

En sak som är ägnad att underlätta
en stabil prisnivå i vårt land är, att vi
i det närmaste äro självförsörjande i
fråga om livsmedel. Ur den synpunkten
hälsar jag med tillfredsställelse regeringens
uppgörelse med jordbrukets organisationer.
Att uppgörelsen icke applåderas
vare sig av jordbrukare eller
de löneanställda är väl närmast beroende
på de intressemotsättningar,
som här finnas. Det är väl också ett

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 45

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

vittnesbörd om att man åstadkommit
en kompromiss som kan anses skälig,
ja, i förevarande läge kanske den enda
möjliga. Visst kan det te sig litet egendomligt
att jordbrukets produkter skola
subventioneras för ett år, då skörden
varit god och blivit väl bärgad, men
tar man hänsyn till jordbruksprisernas
internationella läge, förstår man att
jordbrukarna nu ha trumf på hand. I
stort sett tror jag man är villig att erkänna,
att den förda jordbrukspolitiken
varit ägnad att stegra jordbrukets produktivitet,
vilket i nuvarande läge måste
betraktas som en betydande vinst. Att
jordbruksregleringen icke kan ge hundraprocentig
rättvisa i de enskilda fallen,
ja, det beror ju bl. a. på de olika
förutsättningar, som jordbruket arbetar
under i olika delar av landet och inom
olika brukningsdelar.

Den stabiliseringslinje som regeringen
följt har visat sig vara framgångsrik,
såsom det också vittnats om från flera
håll här i dag. Vi ha haft en mycket
stabil levnadskostnadsindex, en mycket
konstant prisnivå, som uppnåtts genom
en rad samhällsingripanden och under
medverkan av arbetare, löntagare och
företagare med deras organisationer. Vi
ha kunnat öka produktiviteten och
inom landet uppnå balans mellan köpkraft
och tillgången på varor. Men det
har också uppnåtts balans mellan export
och import, och därvid har uppstått
ett låt vara mindre överskott, som
kan möjliggöra en ökad import av nödvändighetsvaror.
Det torde vara obestridligt
att också sparandet har ökat
och att nu förutsättningar finnas för
en verkligt fruktbringande sparkampanj.

Denna inre och yttre balans i vårt
ekonomiska liv, som sålunda uppnåtts,
har skapats genom en rad olika samhällsingripanden
och under medverkan
av arbetare, löntagare och företrädare
för produktion och handel. Men det bör
också uppmärksammas, att det samhälleliga
regleringstvånget kunnat lättas i

skilda avseenden, framför allt genom
upphävandet av de flesta ransoneringarna.
Detta har helt och hållet varit i
överensstämmelse med de deklarationer,
som gjorts vid upprepade tillfällen
av det socialdemokratiska partiets företrädare,
inte minst under den senaste
valrörelsen. Och jag skulle i detta sammanhang
vilja fråga herr Ohlin: Vore
det inte skäl i att tillmäta dessa högtidligt
gjorda deklarationer ifrån ett
stort parti, som är vant vid att uppfylla
sina vallöften, åtminstone lika stor betydelse
som oppositionens framträdande
under valrörelsen?

Vid tiden för devalveringen fanns
det sålunda goda förutsättningar för att
den inre och yttre balansen skulle kunna
bibehållas samtidigt som kvarstående
regleringstvång kunde lättas och undan
för undan avskaffas. Det är ju en
ekonomisk balans utan alltför många
stödjande kryckor som man i de flesta
läger eftersträvar att uppnå.

Nu är frågan, huruvida läget genom
devalveringen blivit så radikalt förändrat,
att man skall slå in på en ny ekonomisk
polilik, där de fria krafterna
få, om inte fritt spelrum så dock ett
väsentligt ökat utrymme. Enligt mitt
förmenande finns det goda skäl att fortsätta
den förda stabiliseringspolitiken,
vänta och se om icke devalveringens
svårigheter kunna övervinnas utan höjning
av vår prisnivå. Detta kunna vi
icke, tror jag, i dagens läge bestämt avgöra.
Detta förutsätter givetvis en fortsatt
lönestabilisering och att statsmakterna
vidtaga erforderliga åtgärder för
att prisnivån skall kunna hållas.

De förslag som i detta avseende framlagts
av regeringen äro inte av den
storleksordning, att de böra av riksdagen
avvisas. Mera avskräckande ter sig
för mig det läge som kan uppkomma,
därest prisnivån kommer på glid uppåt.
Var man då hamnar vet ingen. I ett
sådant liigc brukar det i varje fall i
regel vara så, att det iir de improduktiva
spekulanterna som hösta in de sto -

46

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj-.ts propositioner

ra vinsterna. Framför allt vet man att
lönestegringarna icke kunna försiggå i
den takt, vari priserna öka.

Såvitt jag kan se ha varken arbetareller
löntagargrupperna, liksom inte
heller företagargrupperna något att vinna
men ganska mycket att förlora, om
löner och priser stiga. Jag erinrar om att
något större utrymme för lönestegringar,
som icke komma att framkalla prisstegringar,
icke torde finnas. Det befintliga
utrymmet för lönestegringar är inte av
den storleken, att det låter sig på ett
rimligt och rättvist sätt fördelas genom
mera allmänna lönerörelser. Sannolikt
skulle det väl i ett sådant läge bli de
redan bäst tillgodosedda grupperna som
hade de största möjligheterna att kunna
hålla sig framme. Ingen vet för övrigt
var man hamnar, om pris- och löneskruven
sättes i verksamhet. I övrigt
vill jag erinra om att mindre justeringar
av löner ju äga rum under en avtalsperiod,
men jag är angelägen att framhålla,
att de ökningar av lönerna, som
man här gång efter annan påvisar ha
ägt rum för industriarbetarna, till
väsentlig del förskriva sig till den ökning
av arbetsprodukterna som uppnåtts.
Därmed vill jag ingalunda bestrida
att denna ökning av arbetsmängden
givetvis också varit beroende på industriens
rationalisering.

De invändningar, som man ifrån
SACO lär ha gjort mot att priserna hållas
nere genom subventioner, där
skattemedel komma till användning,
har jag svårt att förstå. Om en inflation
finge luft under vingarna är det
sannolikt att även dessa befolkningsgrupper
skulle få svårt att få sina inkomster
att stiga i samma takt som priserna.
Visserligen kan man resonera
kallt och säga, att eftersom de direkta
skatterna äro progressiva, så få högre
inkomsttagare betala mer för ett kilo
kaffe än mindre inkomsttagare, när
kaffepriset hålles nere genom subvention.
Men detta resonemang för ju fram
till sådana orimligheter som att man

nr 215—217.

skulle säga: Folkpensionärerna kunna
inte ha råd att hålla sig med kaffe på
grund av den prisstegring som ägt rum.
Då kanske man svarar på den andra sidan:
Höj då folkpensionerna, så att de
få råd att köpa kaffe!

Detta erinrar mig om ett resonemang
jag ofta mött vid förhandlingsbordet
med representanter för kommunalanställda.
Sedan de stora löneskillnaderna
påvisats har man sagt: Vi äro inte
alls motståndare till att man höjer lönerna
för de sämst ställda grupperna;
de behöva höjas ganska väsentligt. Detta
är ett resonemang som låter så utomordentligt
bra men som inte låter sig
omsättas i verkligheten. Ty om man gör
sådana löneökningar, som inte ha något
ekonomiskt utrymme inom samhället
och möjliggöras genom produktionsstegringar
eller dylikt, leder detta i
själva verket icke till lönestegring för
någon av parterna. Jag har inte kunnat
underlåta att i det nuvarande läget göra
detta påpekande angående folkpensionärernas
ställning. Jag tror att denna
kammare känner mig alltför väl för
att härav dra den slutsatsen, att jag inte
skulle vilja vara med om att förbättra
folkpensionärernas ställning; ingenting
skulle väl vara mera glädjande än om
detta bleve möjligt.

Naturligtvis måste man sträva efter
att nå ett sådant läge, där löner och
priser bestämmas efter friare metoder.
Men vi äro icke framme ännu vid den
punkt, där detta kan ske utan inflatoriska
risker. Det finns också enligt min
mening ännu alltför många okända faktorer,
som ha samband med devalveringen
och som vi böra känna och kunna
behärska, innan vi äro färdiga med
att låta det ekonomiska livet reglera
sig självt efter friare metoder än dem
som i nuvarande läge äro möjliga att
tillämpa.

Såsom i propositionen nr 215 erinras
om, kan det ju föreligga risker för att
vissa länder skola höja sin kostnadsoch
prisnivå, vilket skulle ytterligare

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm. Nr 25. 47

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

komma att försvåra vårt läge genom
ännu högre importpriser. Jag vill då
framhålla, att det väl å andra sidan icke
iir uteslutet att ytterligare länder kunna
komma att devalvera och att andra länder
kunna komma att ytterligare öka
devalveringsprocenten. Man vet ännu
icke i nuvarande osäkra läge något om
slutpunkten, men om devalveringen
skulle följas av en mera allmän, kraftig
stegring av kostnader och priser, ja, då
blir devalveringen förfelad — vi äro ju
för övrigt icke initiativtagare utan ha
måst följa med —- och då har den icke
lyckats åstadkomma vad man måste ha
avsett med densamma. Vi måste för
vårt lands vidkommande söka undgå
en sådan ekonomisk utveckling.

Man kan givetvis icke, herr talman,
bortse från att vissa industrier, som arbeta
på export till vissa hårdvalutaländer,
kunna genom devalveringen komma
att inhösta mycket höga vinster.
Det är ju möjligt att man i det närmaste
kan få ut samma exportpriser som före
devalveringen. Detta bör, enligt min
mening och i enlighet med vad som
framhålles i propositionen, leda till ett
övervägande om fortsatt vinstbegränsning
eller till vidtagande av andra motsvarande
åtgärder, så att vinsten åtminstone
icke skall kunna användas i
inflatoriskt syfte.

Om man nu skulle övergå till ett system,
där löner och priser enligt den
fria konkurrensens lagar skulle få stiga,
ja, då borde väl också prissubventionerna
på skilda områden upphöra.
De skulle egentligen då icke längre
fylla sitt ändamål och icke vid passa
tillsammans med detta friare system.
Vilken övre gräns skulle man bestämma
sig för i fråga om den nya stabiliseringslinjen?
Vore det i ett sådant läge
möjligt att uppnå en sådan stabiliseringslinje
utan hårdhänta regleringsåtgärder,
där man kanske fick vandra
den mödosamma vägen tillbaka? Ja, det
iir frågor som man ställer sig och som

jag är oförmögen att besvara, men där
jag hyser mycket starka tvivel.

Vid tiden för krondevalveringen hade
de stora huvudorganisationerna för
arbetare och löntagare givit sin anslutning
till regeringens stabiliseringslinje.
Efter krondevalveringen har Landsorganisationen
mera ställt sig avvaktande
för att invänta riksdagens ståndpunktstagande.
Detta betyder ju ingalunda att
man avvisat stabiliseringslinjen, utan
att man bland annat först vill se, huru
helhjärtat samhället är berett att göra
de nödiga uppoffringarna för att prisnivån
skall kunna hållas stabil. Här
har sålunda riksdagen icke blivit satt i
efterhand. För egen del skulle jag ha
varit gladast åt att Landsorganisationens
slutliga ståndpunktstagande redan
nu hade kunnat vara fixerat.

Detta ofta förekommande tal om att
riksdagen sättes i efterhand till följd
av till regeringen lämnade fullmakter
eller till följd av preliminära partöverenskommelser
berör ju både viktiga och
intressanta konstitutionella frågor. I
detta sammanhang vill jag emellertid
inskränka mig till att säga, att den metod,
som nu användes, synes mig ofrånkomlig,
så komplicerat som tidsläget är
på åtskilliga områden. Det förekommer
också motsvarande förhållanden på
skilda områden inom vårt samhällsliv,
icke minst i vårt kommunala liv. Man
kan beklaga denna utveckling, om man
så vill, men man måste åtminstone som
en övergångsform i en onormal tid acceptera
den.

Man har här i dag framfört det alternativet,
att riksdagen skulle, genomvalda
eller på annat sätt utsedda förtroendemän,
förstärka regeringen vid förhandlingsbordet.
Ja, vad kan det komma
att leda till för resultat? Det kan
lätt bli så, alt man därigenom förstärker
den fackrepresentation som sitter
på andra sidan bordet, och det vore ju
inte så särdeles lämpligt, om förhandlingssidan
inte skulle komma att hålla

48

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner

ihop. Dessutom vill jag, på grundval av
en mångårig erfarenhet från förhandlingsarbete,
säga, att det går helt enkelt
icke i praktiken att i slutskedet driva
förhandlingar med hur stora delegationer
som helst. Det är självklart att i ett
sådant fall skulle regeringen komma
att bära det konstitutionella ansvaret.
Det kan icke övervältras på någon annan.
Men det är ju regeringen van vid.
På oppositionshåll är man alltid beredd
att taga för sig vinsterna, allt vad som
är värdefullt och gagneligt i uppgörelserna,
under det att allt som är obehagligt
däri faller på regeringen.

Jag vill, herr talman, till slut säga,
att de förslag, som regeringen framlagt
för att fullfölja stabiliseringspolitiken,
kunna påräkna den socialdemokratiska
riksdagsgruppens fulla stöd. Kan denna
politik — förutsättningar härför finnas
enligt min mening — lyckas hålla inflationen
borta från våra landamären
och den inflationsrisk som devalveringen
onekligen har medfört, då skulle
jag känna mig ganska tillfredsställd.

I fråga om skattesänkningar skulle
jag vilja säga, att naturligtvis äro vi
alla glada åt att skattesänkningar kunna
ske, dock under den förutsättningen,
att vid skattesänkningarna vederbörlig
hänsyn tages till utgifterna på
längre sikt. Här står tydligen icke något
större belopp till förfogande, som
kan göras tillgängligt för skattelättnader.
Men man vet också, att det föreligger
betydande behov för ökning av
investeringarna på skilda områden. Jag
erinrar om våra vägar, som behöva förbättras,
och jag vill också göra mig till
talesman för det behov som föreligger,
när det gäller utbyggandet av våra sjukhus
och ålderdomshem, och så ha vi ju
bostadsbyggandet m. m. Jag vill också
erinra om de investeringsbehov som
uppkommit efter konimunindelningen
eller i samband därmed. Denna kommunindelning
hade ju till syfte att söka
effektivisera den kommunala förvaltningen
och möjliggöra ett helhjärtat ge -

nr 215—217.

nomförande av de sociala reformer
som statsmakterna ha beslutat. När så
skall ske måste mycket stora investeringar
göras, icke minst på den svenska
landsbygden.

Herr talman! Jag har icke sagt detta
för att jag på minsta sätt vill motsätta
mig skattelättnader, utan för att jag vill
dämpa ned något de överdrivna förväntningar
man på vissa håll hyser, när
det är fråga om skattelättnader.

Till sist, herr talman, vill jag bara säga
ett ord angående de psykologiska
förutsättningarna för nuvarande stabiliseringspolitik.
Jag har en stark känsla
av att man nu från arbetarnas, löntagarnas,
allmänhetens, från företagarnas
och från representanters för handeln
m. m. sida på ett helt annat sätt
än tidigare är inställd på alt mycket
mera helhjärtat än förut medverka till
alt säkra den nu uppnådda ekonomiska
balansen i samhället. Detta medför i
sin tur en helt annan möjlighet till
sparsamhet i detta land och möjlighet
att kunna få ut en större effekt av den
sparpropaganda som lite varstans är
iscensatt här i landet. Jag tror det skulle
vara utomordentligt olyckligt, om
man icke i det ovissa läge vi nu befinna
oss i fortsatte med stabiliseringspolitiken,
åtminstone ända fram till dess
klarhet vunnits, dels om hur stora svårigheter
vi ha att övervinna, när prisnivån
har hunnit att stabilisera sig några
månader efter det devalveringen genomförts,
dels om det möjligen finns
vägar, på vilka vi, med utsikt till samma
framgång som vi hittills haft, kunna
fortsätta med stabiliseringspolitiken.
Jag tror att detta är av utomordentlig
betydelse, och detta manar oss
enligt min mening att fortsätta stabiliseringsverksamheten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
skall för ett ögonblick avbryta den ekonomisk
debatt som här pågår. Jag gör

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Nr 25.

49

Vid remiss av

det diirför att två talare under dagens
överläggningar lia tagit upp frågan om
vår svenska flyktingpolitik. Jag avser
inte nu att lämna någon fullständig redogörelse
för den flyktingpolitik vi
föra här i Sverige och för de olika
aspekter den kan uppvisa. Det har
väckts en interpellation i första kammaren
i denna fråga, och jag hoppas
att jag vid dess besvarande skall bli i
tillfälle att mera utförligt redovisa detta
område av vår aktuella politik.

Att jag begärt ordet beror på att herr
förste vice talmannen riktade en direkt
uppmaning till mig. Han sade att det
skulle kännas för honom tillfredsställande,
om jag från regeringsbänken
kunde försäkra kammaren, att vidsynthet
och humanitet är riktpunkten för
Sveriges flyktingpolitik. Jag kan till
alla delar lämna kammaren denna av
herr förste vice talmannen begärda försäkran.
Vidsynthet och humanitet har
under hela den tid som jag har följt
flyktingfrågan varit den riktpunkt som
vi försökt att hålla.

Herr förste vice talmannen frågade
ytterligare: Är det regeringens mening
att för framtiden föra en mera restriktiv
politik? Jag vill på den frågan
svara, att grundlinjerna för den svenska
flyktingpolitiken under den efterkrigstid,
i vilken vi leva, alltjämt ligga
orubbade.

Sverige avvisar, förpassar eller utvisar
inte politiska flyktingar. Den principen
ha vi hållit, och den principen
ämna vi hålla. När det gällt att tolka
det politiska flyktingskapets begrepp,
har, det kan jag försäkra kammaren,
den tolkning som vi tillämpat här i
landet varit mycket vidsträckt och
mycket generös. Vi ha inte tolkat politiskt
flyktingskap som ett snävt begrepp.
Vi ha tolkat detta begrepp under
hänsynstagande till de förhållanden
som råda i det land, från vilket vederbörande
utlänning har kommit. Det är
bara eu princip som vi hittills ha ansett
det nödvändigt att konsekvent upp 4

— Andra kammarens protokoll 1949.

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

rätthålla i vår tillämpning när det gällt
att avgränsa det politiska flyktingskapets
begrepp, och det är, att den som
lämnat sitt hemland endast därför att
han känt en allmän vantrevnad eller
därför att han känt sig inskränkt i sina
försörjningsmöjligheter, honom ha vi
icke kunnat anse vara en politisk flykting,
när han kommit till vårt land.

Vi ha goda legala garantier på detta
område. Enligt den lagstiftning som
gäller kan en utlänning, som kommer
hit till Sverige utan pass eller försöker
illegalt komma in till riket, avvisas.
Avvisningsbeslut i sådant fall kan i regel
fattas av den lokala polismyndigheten.
Men om flyktingen påstår att han
är politisk flykting och de uppgifter
han lämnar till stöd för detta påstående
inte äro uppenbart oriktiga, skall beslutet
hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten,
till statens utlänningskommission.
Denna kommission
kan låta flyktingen stanna här i landet
och kan alltså erkänna honom som politisk
flykting, men kommissionen kan
icke utan vidare besluta, att han såsom
varande icke politisk flykting skall förpassas
ur riket, utan innan kommissionen
fattar ett sådant beslut måste kommissionen
överlämna ärendet till utlänningsnämnden,
som skall avge ett
yttrande till kommissionen. Det blir
alltså här två centrala myndigheter
som få tillfälle att göra sitt ord gällande,
innan en person icke erkännes som
politisk flykting, och om det föreligger
skiljaktiga meningar, har vederbörande
utlänning formell klagorätt hos Kungl.
Maj :t.

Vad är det som har hänt på senaste
tiden, eftersom flyktingfrågan åter har
kommit att tilldra sig uppmärksamhet?
Det har fattats ett avvisningsbeslut, enligt
vilket vederbörande flyktingar
skulle lämna landet i den båt i vilken
de kommit. Detta är den form av avvisningsbeslut
som är genomgående i
ett land som Danmark. Varför ha vi fattat
ett sådant beslut? Vi ha gjort det

Nr 25.

50

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

därför, att när det gäller flyktingar som
komma från Polen och från östzonen i
Tyskland vi icke, eller i varje fall allenast
med den största svårighet, kunna
skicka dem tillbaka med ordinarie
kommunikationsmedel därför att gränsmyndigheterna
i dessa delar av Europa
vägra flyktingarna att landstiga vid
återresan. De komma alltså tillbaka till
Sverige med samma fartyg, varmed de
lämnat landet.

Jag erkänner gärna för kammaren,
att de utlänningar, som på detta sätt
ifrågasättas skola lämna landet med
ordinära kommunikationsmedel, icke
se med någon större glädje på den möjligheten
att tas emot av myndigheterna
vid framkomsten till dessa utländska
hamnar. Det har framhållits gång på
gång för oss, att skola de lämna landet,
se de hellre att de få återvända med
den båt med vilken de kommit, tv på
samma sätt som de kunnat smuggla sig
ut hoppas de kunna smuggla sig in.
Vad beträffar den båt, som nu väckte
uppmärksamhet då försök gjordes att
sända den tillbaka, förelåg det ett intyg
från två personer, som kunde betraktas
som sakkunniga på detta område, att
båten var sjövärdig, att den hade stålskrov
och var försedd med lufttankar
så att den — som det stod i intyget —
praktiskt taget inte kunde sjunka och
att den hade en motor av utmärkt god
kvalitet. Sedan visade det sig att de
återvändande mötte hårt väder och att
båten kanske inte var så bra som intyget
utvisade. Men även sedan båten
kommit tillbaka andra gången gjorde
dess skeppare fortfarande gällande att
den var sjövärdig. Sedan utlänningskommissionen
hade underkastat båten
en förnyad besiktning konstaterades,
att den var ett för bristfälligt fartyg för
att något nytt försök skulle få göras.

Hur pass sträng är den svenska flyktingpolitiken?
Jag kanske inte nu skall
lämna några siffror, men om jag säger
att vi från Polen och östzonen under
de senaste åren fått lika många flyk -

nr 215—217.

tingar som den folkmängd som rymmes
i en ordinär svensk socken, säger ju
detta en del. Beträffande dessa flyktingar
ha hittills meddelats avvisningsbeslut
i, om jag är rätt underrättad, i
runt tal 180 fall. Endast i åtta fall har
återtransport verkställts. I de andra
fallen har vederbörande fått stanna
kvar i landet, fastän avvisningsbeslut
har meddelats.

Sedan vill jag icke undanhålla kammaren,
att jag med ett visst bekymmer
ser på denna flyktingström som kommer
till oss från dessa länder, ty även
om kanske majoriteten är hyggligt, enkelt
folk, så finnes det dock bland detta
klientel människor, som av politiska
och andra orsaker sannerligen icke
kunna anses vara ett förvärv för vårt
land. Det finns bland dessa flyktingar
människor, som orsaka våra myndigheter
mycket besvär och mycken oro,
när det gäller att övervaka vilken verksamhet
de bedriva på svensk botten.
Jag kan bara såsom ett exempel, för att
lugna kammaren i fråga om farhågorna
för att vi äro hårda och omänskliga i
vår flyktingpolitik, nämna, utan att angivna
några namn, ett antal typfall och
tala om för kammaren hur det har gått
med dessa människor.

Vi ha en man här, som år 1932 gick
in som medlem i det nationalsocialistiska
arbetarpartiet och avancerade till
både ortsgruppenleiter och borgmästare
under den nazistiska regimen. Vi
ha uppgifter om honom, att han betecknats
som en mycket framstående
judehatare på sin tid. Han har kommit
hit som s. k. flykting. Vi ha meddelat
avvisningsbeslut beträffande honom,
men han finns här allt fortfarande. En
annan person, som kom in i Waffen
SS också år 1932, flydde hit sedan han
blivit rädd för att hans medlemskap i
denna organisation skulle bliva uppenbarat.
Han hade med sig sin hustru,
som var sjuk. Här ha vi faktiskt låtit
ett humanitärt skäl, nämligen hustruns
sjukdom, väga över. Han finns alltså

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Nr 25.

51

Vid remiss av

fortfarande i landet. Vi lia fått hit folk,
som varit agenter för hemliga ryska
polisen i östzonen och som funnit verksamheten
litet tråkig och hoppat av
som man säger. Vi ha velat förpassa
dem, men vi ha inte kunnat bli av med
dem, utan få ha dem kvar här i landet.
Sedan ha vi andra som kommit hit och
som ha sagt: Vi äro icke politiskt inställda,
vi ha icke varit utsatta för
några otrevligheter från myndigheterna
i vårt hemland:

En konstnär flydde därför att han
inte fick turnera som han ville i hemlandet.
En annan flykting hade blivit
uppsagd från sin bostad och anvisats
en mindre tvårumslägenhet, och trots
att han var medlem av kommunistiska
partiet tyckte han detta var tråkigt och
flydde till Sverige. En annan förklarade,
att han aldrig varit utsatt för förföljelse,
men flydde hit för att få bättre
försörjningsmöjligheter här än som
stodo honom till buds i det land varifrån
han kom.

En tredje flykting sade, att han redan
tidigare begärt svenskt inresevisum
och blivit lovad anställning i en firma
i Sverige, men att han tyckte, att det
icke var trevligt att vänta, icke lönt att
iakttaga formalia och att han därför
valde att fly till vårt land! Han ansåg
det vara ett säkrare sätt att komma hit
än att avvakta myndigheternas besked.
Ja, så se några fall ut.

Dessa rena försörjningsfall ha vi icke
ansett vara politiska flyktingar, och vi
ha också konstaterat att levnadsförhållandena
i de länder, från vilka sådana
här försörjningsfall komma, äro så pass
mycket sämre än vad förhållandena
äro i Sverige, alt om vi skulle öppna
vår dörr på vid gavel även för sådana
människor, så skulle vi kunna dra på
oss ett problem av mycket stora proportioner.

Jag har lämnat dessa uppgifter därför
att jag ej har velat att regeringen i
denna remissdebatt skulle underlåta att
svara på de frågor som ställts om den

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

flyktingpolitik vi följt. Jag hoppas att
kammaren av denna mycket enkla och
naturligtvis med nödvändighet korta
redogörelse har fått det intrycket, att
den försäkran jag gav herr förste vice
talmannen i början av mitt anförande,
nämligen att vi följa vidsynthet och
humanitet i vår flyktingpolitik, icke
har varit felaktig.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman! Jag
ber att till herr inrikesministern få uttala
min tacksamhet för det anförande
statsrådet här har hållit.

Med undantag för ett par mycket
uppmärksammade fall anser jag att
Sverige fört en vidsynt och humanitär
flyktingpolitik. Det framgår av inrikesministerns
anförande, att han är beredd
att alltjämt följa den linjen. Jag
förstår val att sådana personer, som
kunna äventyra vår egen säkerhet,
måste omhändertagas på ett alldeles
särskilt sätt och avvisas, och jag är ej
heller oförstående för de betänkligheter
som råda, när det gäller dem som
komma hit enbart för att få bättre försörjningsmöjligheter,
och att dessa fall
måste noga prövas. Vad jag och många
med mig ha varit oroliga för har varit,
att människor som flytt undan en politisk
regim, vilken för oss, som bekänna
oss till Västerlandet, måste framstå såsom
olidlig — och gjort det kanske med
uppenbar livsfara — skulle avvisas. Jag
tror att herr statsrådets svar i detta
fall lugnar ganska betydligt.

Herr DICKSON: Först, herr talman,
några efterlysningar. Vid förra årets
riksdag beslöt kammaren enhälligt på
statsrevisorernas och en enskild motionärs
hemställan, att man skulle taga
hort eu mängd små pålagor på folket
såsom frälseskatteräntor och andra, av
vilka pålagor många bara rörde sig om
ett öre och egentligen borde vara ändå
mindre, medan några kanske voro något
större. Det ansågs att dessa påla -

52

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

gor voro så krångliga och besvärliga
och betydde så litet för statskassan att
de, såvitt riksdagen kunde se, borde
avvecklas. Beslutet blev att en revision
borde komma till stånd utan vidlyftiga
utredningar eller annan onödig omgång.
Kungl. Maj :t fick befogenhet att
utan riksdagens hörande vidta erforderliga
åtgärder. Regeringen handlade
snabbt. Jag har följt ärendet i dess irrgångar.
Det lämnade snart kanslihuset
och kom till ett centralt ämbetsverk,
över vars namn jag skall dra tystnadens
slöja. Där har det nu legat i snart ett
år. När riksdagen använder en mycket
ovanlig formulering och därtill en
mycket behjärtansvärd sådan, nämligen
att någon vidare utredning inte skall
vidtas utan det hela skall gå raskt och
precist, då skulle man ju kunna vänta
sig en något snabbare behandling av
ärendet. Ute i landet sutto många
människor och gladdes, när de fingo
höra riksdagens beslut. Nu sitta de och
vänta och vänta, och ingenting blir av.
Jag har velat föra fram denna sak här,
ty jag vet inte hur man på annat sätt
skall kunna påskynda dess behandling,
och det kan ju hända att funktionärerna
i detta ämbetsverk, på vilket jag
så diskret syftade, nu kunna ta itu med
detta enkla ärende, så att det blir något
resultat av det hela.

Den andra efterlysningen gäller 1944
års nykterhetskommitté. Den kommittén
har kostat mycket pengar. Nog har
den kommit fram med ett och annat
yttrande, men den lever ännu och kostar
fortfarande mycket pengar. Jag har
vid ett par tillfällen besvärat riksdagen
med motioner i fråga om starköl och
sådant. Förra året motionerade jag
inte, och jag fick för det en eloge av
min kontaktman på detta område, herr
Olsson i Gävle. Han sade mig, att den
omständigheten att det inte rördes i
saken hade befordrat snabbheten i
ärendets behandling. Jag var ju glad
åt detta erkännande och är glad över
min återhållsamhet. Herr Olsson i

nr 215—217.

Gävle hade redan för tre år sedan med
sin karakteristiska betoning sagt, att
mycket snart skulle ett resultat av
kommitténs arbete komma fram. Nu
har det gått lång tid sedan detta yttrande
fälldes; jag är säker på att uppskovet
berott på omständigheter över
vilka herr Olsson i Gävle inte har kunnat
råda, och mitt förtroende till herr
Olsson i Gävle är orubbat, men jag tycker
nog ändå, att det borde kunna bli
något mera fart på denna utredning.
Vad som i detta avseende speciellt har
oroat mig är en formulering i kommitténs
egen beskrivning av sina planer,
där det heter, att bland annat undersökningar
skola komma till utförande
om alkoholkonsumtion och fylleriförseelser
in. m. i olika länder. Det kan
ju bli en intressant läsning, när det
hela väl är färdigt, men folk super ju
på så olika sätt i olika länder, så att
någon tillämpning, om jag så får uttrycka
det, på våra supseder inte står
att vinna genom erfarenhet beträffande
fransmäns och spanjorers sätt att dricka.
Jag tror därför även denna kommitté
skulle kunna påskynda sin verksamhet
en smula.

Jag skall sedan tala allvarets ord om
dagens läge och stabiliseringspolitiken.
Jag tror nog att i det avseendet förhåller
det sig så som det sagts av flera
talare från olika partier, nämligen att
på kort sikt torde man knappast kunna
göra på annat sätt än som regeringen
nu försöker göra, att under bibehållande
av stillhet och lugn på lönemarknaden
och prismarknaden undvika inflatoriska
äventyrligheter. Jag tror att
det är så viktigt att detta sker, att man
på den punkten borde under någon tid
lägga band på de partipolitiska spekulationerna.
Dem kan man ju ta upp igen
nästa år, då det skall bli liv och rörelse
under det stora korruptionsspektakel,
som en valrörelse ju dock många gånger
är. I alla fall är läget nu nog så allvarligt.
Det gäller här, som kolingen
sade när han föll i vattnet, om man

Onsdagen den 2G oktober 1949 fm.

Nr 25.

53

Vid remiss av

skall kunna klara stärksakerna. Jag
tror att det är riktigt att alla samverka
för att få rätsida på den här situationen.
Alla äro kanske inte överens just
nu ■— jag skall komma till den saken
om ett ögonblick — men här skulle jag
vilja inflicka att det finns mycket mer
där man är överens än man egentligen
är medveten om, och att, om man vände
på kakan och inte först plockade
fram vad man skall kritisera utan i
stället vad man kan samverka för,
skulle man komma längre och snabbare
framåt. Detta leder också till en
tanke, som jag för min del tycker är
riktig, nämligen att det normala i ett
kultursamhälle som vårt borde vara att
vi hade en samlingsregering. Den frågan
är inte aktuell nu, och jag tror att
det är bättre att den regering som vi
nu ha, sitter ännu någon tid — av olika
skäl —- men som princip tror jag att
en samlingsregering är det riktiga.

Jag har talat om allvaret i den situation,
som uppstod då meddelandet kom
om pundets devalvering och därmed
också så småningom kronans devalvering.
Denna situation kommenterades i
en radioutsändning, där flera politiska
förgrundsfigurer yttrade sig, bland dem
också herr Hagberg i Luleå. Jag ser att
han infunnit sig nu, och jag måste då
säga, att hans anförande i denna utsändning
var ganska märkligt. Herr
Hagberg i Luleå är ju en begåvad karl,
han är ingen dumskalle, och han måste
sålunda veta vad det betyder, om man
skulle gå hans väg, där han rekommenderade,
vilket han tycks ha gjort även
i dag, att tiden nu är inne för uppsägning
av avtal och begärande av högre
löner. Han måste också veta, att de
första som drabbas av inflationens besvärligheter
äro de svagast ställda i
samhället. Jag skulle vilja ställa en direkt
fråga till herr Hagberg i Luleå,
och det vore roligt om han ville svara
rent ut, så att man får klarhet på den
punkten: Vill herr Hagberg i Luleå ha
inflation? Är det eu politisk linje, som

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

herr Hagberg i Luleå driver, då veta vi
åtminstone den saken, och man behöver
inte vidare diskutera den. Den moraliska
sidan av herr Hagbergs i Luleå
framträdande vid det tillfället får väl
herr Hagberg i Luleå göra upp med
Vår Herre en gång i tiden, men i fråga
om den politiska sidan så har jag svårt
att kalla det annat än sabotage, ett ord
som herr Hagberg i Luleå kanske har
hört förr.

Jag skulle vilja ställa ytterligare en
fråga till herr Hagberg i Luleå, som
jag tror att hela svenska folket skulle
vara nyfiket på att få besked om: Hur
skulle det ha gått för herr Hagberg i
Luleå, om det varit så att denna händelse
utspelats 30 mil österut, om regeringen
varit borgerlig där och herr
Hagberg i Luleå hade yttrat det anförda
i radio? Ja, jag sade borgerlig regering
men tänkte mig då inte för, tv
regimen måste ju vara sådan den är,
om mitt exempel och min fråga skall
gå in. Men summan av det hela är att
herr Hagberg i Luleå nog kan vara glad
över, att det var här i Sverige som denna
händelse utspelades, tv annars hade
det kunnat bli ledsamheter.

Jag skall nu chockera herr Hagberg
i Luleå och kanske flera med en annan
sak; jag ser att Hans Excellens utrikesministern
också nu är här. Vi ha inte
reglerade förhållanden med Spanien.
Det händer väl att det må kunna finnas
litet skavanker på de demokratiska
principerna där nere, men nog svälja
vi väl så stora kameler i det avseendet
att den lilla mygga, som Spanien därvidlag
representerar, skulle vi kunna
låta bli att sila ifrån. Det är närmast
barnsligt, tycker jag, att ha det på det
sätt vi för närvarande ha det.

I det stora hela är Sverige ett bra
land, och de som inte ha sett förhållandena
ute i världen veta nog inte hur
pass bra det iir. Jag kanske skulle säga,
att landet är ett paradis speciellt för
lättingar, oduglingar och fähundar, tv
det är det. Det finns viil intet annat

54

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner

land på jorden, där sådana personer ha
det så lättvindigt som här, på bekostnad
av dem som äro ordentliga. Men
även de ordentliga ha det bra, och vi
böra ju alla arbeta på att få behålla
dessa förhållanden och om möjligt förbättra
dem. Här låg för några dagar
sedan ett aktstycke utdelat på kammarens
pulpeter försett med meddelandet
att broschyren var utgiven av ett organ
för SAF, LO, TCO och staten. Det heter
här: »Vi sitta alla i samma båt.»
Ja, det är så sant som det är sagt, ty
det göra vi. Men när man sitter i en
båt skall man uppföra sig efter särskilda
regler. Dels skall man sitta still
och inte bråka för mycket, och skall
man ro — och det skola vi allesammans

— så skall man ro åt samma håll och
så om möjligt hålla takten. På den
punkten klickar det ganska mycket.
Jag tror att det vore rätt så skönt om
det bleve den lilla avspänning partierna
emellan, som jag nyss talade om, så
att man kunde få litet ro att arbeta
framåt. Det politiska livet blir tråkigare
på det sättet, men det skall ju inte
vara någon nöjesinrättning heller.

Till slut skulle jag ha velat säga till
finansministern, om han hade varit här

— men vad jag säger sprids kanske
ändå till hans öron — att han, som
tidigare varit jordbruksminister och
dessutom har praktisk kännedom om
landsbygden och vad där sker och därmed
också har erfarenhet av hönsskötsel,
i sitt nya förvärvsarbete ville komma
ihåg den fabel, som jag en gång tidigare
fört på tal här i riksdagen, nämligen
fabeln om hönan, som värpte
guldägg. En vanlig höna värper inte,
om hon inte trivs, och det gör inte en
höna som värper guldägg heller. Hönan
som värper guldägg är näringslivet
och produktionen, som vi allesammans
vilja gynna och befrämja. Vi ha bara
litet olika uppfattning om hur detta
skall ske. Därför får man gå till hönan
själv och fråga hur hon vill ha det och
sedan ordna det så att hon kan värpa

nr 215—217.

guldägg undan för undan. Jag tror
också att det mål vi här sätta oss före,
nämligen att först av allt ro det hela i
land i en besvärlig situation, skall gå
att genomföra och sedermera också att
vårt välstånd undan för undan skall
stiga till ett föredöme för andra länder.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag är mycket tacksam
för det förtroende, som herr Dickson
uttalade för mig, men jag är inte beredd
driva det så långt, att jag betraktar
mig som herr Dicksons kontaktman.

Om nu herr Dickson längtar efter
starkölet och kanske litet mera, så
skall ju herr Dickson alltid komma
ihåg, att här gäller det tusentals detaljer,
och då nykterhetskommittén är
en avspegling av riksdagen, bör det
inte vara svårt att fatta, att det kan
föreligga vissa svårigheter att enas om
dessa detaljer. För min personliga del
har jag, herr Dickson, tagit ståndpunkt
till dessa detaljer, men jag kan inte
garantera för de andra tolv ledamöterna
i kommittén.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag beklagar, att jag råkade komma
emellan i ett så intressant meningsskifte
som det mellan herr Olsson i
Gävle och herr Dickson; det var inte
min avsikt. Jag begärde inte heller ordet
för att svara på den lilla utrikespolitiska
gliring, som gavs av herr
Dickson och som gällde inte egentligen
den svenska regeringen utan Förenta
Nationerna, nämligen i fråga om dess
alltjämt upprätthållna resolution om
partiell diplomatisk bojkott av Spanien.

Jag hade i stället begärt ordet med
anledning av några reflexioner av herr
Ohlin i debattens inledning. Han talade
då litet om Europarådet och framställde
därvid en vädjan till regeringen
att den vid närmaste möte i Paris i
nästa vecka med Europarådets ministerkommitté
måtte stödja ett förslag

Onsdagen den 2G oktober 1949 fm.

Nr 25.

55

Vid remiss av

från församlingens sida om ett par
ändringar i de nyss antagna stadgarna
för Europarådet. Det gällde två frågor,
den ena intagandet av nya medlemsstater
i organisationen och den andra bestämmandet
av dagordning för församlingen.
I bägge fallen ligger för närvarande
bestämmanderätten hos utrikesministerkommittén.
Herr Ohlin vädjade
till mig att stödja församlingens
förslag om att låta församlingen få bestämmanderätten
i ena fallet om sin
dagordning och medbestämmanderätt i
andra fallet om intagandet av nya medlemmar.
Jag vill på detta stadium inte
göra något bindande uttalande i dessa
frågor av det skälet, att i en sådan här
församling måste man inte bara ge skäl
utan också ta skäl, och man kan inte
driva en politik oberoende av hur
andra medlemsstater ställa sig.

Jag skall bara rent preliminärt ge
uttryck åt den uppfattningen, att det
förefaller vara litet för tidigt att redan
nu ändra denna organisations stadgar,
som kommo till stånd så sent att ratifikationerna
voro färdiga först i augusti
detta år. Jag tror att man i väsentlig
grad kan tillmötesgå församlingens
önskemål även utan stadgeändring. Ministerkommittén
kan exempelvis inhämta
församlingens mening rörande
eventuella förslag om nya medlemmars
anslutning, även om detta inte är föreskrivet
som obligatoriskt. Likaså kan
ministerkommittén intaga den principiella
ståndpunkten, att den godkänner
det dagordningsförslag, som församlingen
önskar, frånsett måhända
exceptionella fall, utan att det redan
nu behöver ske någon ändring. Jag
erinra om att det mycket väl kan
hända alt det kommer upp ett eller två
eller kanske tre förslag om nya medlemmar
redan nu; det veta vi inte ännu.
Skulle man vänta till nästa ordinarie
församling, skulle beslut därom
inte kunna fattas förrän om ett år, men
det finns ju alltid möjlighet att inkalla
eu extra församling, och den möjlighe -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ten har assemblén räknat med. Men
naturligtvis kan det tänkas, att skäl
framföras med rätt stor styrka för att
intaga någon ny medlem redan nu. Jag
skulle som sagt rent preliminärt vilja
erkänna det berättigade i själva huvudsynpunkten,
att det från assembléns
sida är önskvärt att församlingen får i
någon mån uttala sig om nya medlemmar,
även om ministerkommittén för
sin del kanske kan göra något preliminärt
uttalande om sin ståndpunkt till
det föreliggande förslaget.

Herr Ohlin var också inne på ett
under de senaste månaderna i pressen
ganska livligt diskuterat problem, nämligen
om någon partiell försvarssamverkan
mellan Sverige å ena sidan och
Danmark och Norge å den andra. Denna
fråga undersöktes ju på sin tid av
de sakkunniga, som voro tillsatta att
pröva även spörsmålet om ett försvarsförbund.
De rörde sig med två möjligheter
och närmast ifrån den utgångspunkten,
att det kunde hända, att ett
försvarsförbund inte skulle bli accepterat
exempelvis av den svenska riksdagen,
och att man för den eventualiteten
också borde förbereda ett mindre
omfattande alternativ. Men det är givet
att laget har blivit ett helt annat i och
med att Danmark och Norge ha anslutit
sig till Atlantpakten och därmed
tillhöra en grupp andra stater i militärpolitiskt
hänseende. Norge och Danmark
kunna ej föra någon separat försvarspolitik
oberoende av de övriga
Atlantpaktsmakterna. Och i en mängd
speciella frågor är det självfallet, att
en mycket intim samverkan måste äga
rum mellan Norge och Danmark samt
deras allierade.

Det är givet att Sverige icke kan inlåta
sig på en samverkan, som de facto
skulle betyda en samverkan med hela
Atlantgruppen precis som om vi i själva
verket vore anslutna till Atlantpakten.
Det finnes här i landet eu hel del
anhängare av Sveriges anslutning till
Atlantpakten, vilka driva en kraftig

56

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

propaganda för den tanken, att vi
böra ha en omfattande partiell försvarssamverkan
med Norge och Danmark.
Men deras egentliga syfte är ju
att driva oss över till en anslutning.
Vad de i själva verket vilja är att Sverige
skall ändra sin utrikespolitiska
huvudlinje. De anse, att detta är den
väg, på vilken man skulle komma fram
till en ändring i Sveriges politik.

Jag instämmer alldeles med herr Ohlin
i hans kritik av dem, som driva
denna propaganda. Jag tror att herr
Ohlin och jag där ha samma utgångspunkter.
Sveriges ståndpunkt till hela
detta problem måste ju vara den, att
vi icke kunna inlåta oss på en samverkan,
som komprometterar den allmänna
utrikespolitiska linje som vi följa.
Jag tror icke heller, att de andra skandinaviska
länderna ett ögonblick tänka
sig, att Sverige skulle uppgiva de fördelar,
som vi anse vårt politiska ställningstagande
ha, genom att deltaga i en
samverkan av detta slag. Jag vill icke
bestrida, att det i en och annan punkt
kan bli fråga om en teknisk samverkan
med de andra skandinaviska länderna
inom ramen för vad som måste vara
vår allmänna politik. Men jag anser,
att det vore synnerligen olämpligt, om
man skulle framställa detta såsom innebärande
något slags mera betydande
eller storpolitiskt ställningstagande från
Sveriges sida och därmed giva stöd åt
dem, som önska driva oss ifrån den
politik, som riksdagen hittills varit enig
om att föra.

Herr Ohlin yttrade några ord om att
krig mellan de skandinaviska länderna
är omöjligt. Jag instämmer fullständigt
med honom i denna reflexion. Det uttalandet
innebär ju ingenting annat än
vad som har varit Sveriges politik långt
tidigare. Jag erinrar om den deklaration,
som i augusti 1914 utfärdades av
de svenska och norska regeringarna
och som gick ut på att bägge regeringarna
voro eniga om att utesluta möjligheterna
av att ett krigstillstånd i Eu -

nr 215—217.

ropa under några förhållanden skulle
leda till att det ena riket vidtoge fientliga
åtgärder mot det andra. Jag tror,
att i detta hänseende finns det ingen
meningsskiljaktighet mellan oss.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Jag är nästan generad av att
min lilla replik kommer efter utrikesministerns
betydelsefulla deklaration.
Därigenom har också herr Olssons i
Gävle anförande förlorat sin daggfriskhet,
och det kommer att hänga i luften
litet grand.

Emellertid skulle jag vilja korrigera
en sak. Jag står här icke i varje minut
och längtar efter att få starköl. Skulle
jag vilja ha det så har jag tillräcklig
blodbrist — liksom de allra flesta människor
— för att vilken läkare som helst
skall ordinera att jag får det på apoteket.
Vad jag vill är, att man på lagligt
sätt skall få det.

Sedan sade herr Olsson i Gävle —
och ingen vet väl det bättre än han —
att nykterhetskommittén har tusen detaljer
att tänka på. Jag skulle bara vilja
ifrågasätta, om man ej skulle kunna
stryka den där detaljen om undersökning
rörande alkoholkonsumtion, fylleriförseelser
in. m. i olika länder som
jag talade om nyss. Då skulle, matematiskt
sett, den tid som vi ha att ytterligare
vänta, nedsättas med en tusendel.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Jag skall gärna glädja herr Dickson
med att säga, att för mig kommer denna
undersökning icke att spela någon
stor roll. Jag skall därvid gärna medverka.
Men jag tror å andra sidan, att
den ej kommer att fördröja arbetet det
allra minsta. Man kan icke svara mera
än för sig själv, men jag hoppas, att det
skall vara möjligt att tämligen snart
på det nya året lägga fram ett betänkande
i alla dessa ting.

Herr DICKSON (kort genmäle): Jag
ber bara att få konstatera, att beträf -

Onsdagen den 2G oktober 1949 fm.

Nr 25.

57

Vid remiss av

fande tidsutdriikten ha herr Olssons i
Gävle förhoppningar nu reducerats
från »mycket snart» till »tämligen
snart».

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag skall till att börja med be
att få inkassera ett yttrande, som finansministern
hade i sitt anförande för
ett par, tre timmar sedan.

Finansministern yttrade om regeringens
fortsatta ekonomiska politik
och hur den skulle taga sig ut nästa
höst, alltså hösten 1950, att då vore det
icke regeringens mening att påfordra
något lönestopp av arbetsmarknadens
parter, utan då skulle parterna givas
fria. Vad regeringen då skulle göra enligt
herr Skölds yttrande här i dag vore,
att den skulle utreda utrymmet för eventuella
lönehöjningar och giva parterna
råd hur de härutinnan borde förfara.

Det är onekligen ett framsteg, ifall
statsrådet Sköld håller fast vid det uttalandet.
När man 1946 stod i ett liknande
läge, då en lönestabiliseringsperiod
skulle brytas, vägrade nämligen den
dåvarande finansministern totalt att
säga någonting om sin mening angående
utrymmet för eventuella löneförhöjningar.
Det betraktades på något sätt nästan
som ett oberättigat ingrepp från regeringens
sida i de avtalsslutande parternas
rättigheter, ifall man då skulle stiga
fram och giva något råd.

Nu är det ju onekligen så att man
har fått en hel del nya registreringsinstrument,
när det gäller det ekonomiska
livets utveckling. Det gör det ju mera
naturligt och mera berättigat i den situation,
som man kan vänta nästa höst,
än i den situation som vi hade 1946, att
en regering försöker att inför allmänheten
och arbetsmarknadens parter
klarlägga situationens innebörd. Det är
alltså endast att hoppas, att regeringens
politik nästa höst kommer att motsvara
statsrådet Skölds uttalande i dag
och icke bara statsrådet Wigforss’ förfaringssätt
1946.

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

Huruvida denna regeringens inställning
kan ha någonting med oppositionens
kritik att göra är ju icke värt att
uttala sig om. Statsrådet Sköld meddelade
nämligen, att den tanken, att oppositionen
skulle ha någon inverkan på
regeringens ståndpunktstagande och
handlande vore egentligen endasten illusion,
som oppositionen själv hängåve
sig åt, därför att annars skulle den ju
över huvud taget icke kunna opponera,
eftersom det hela skulle vara fullständigt
meningslöst. Generöst nog meddelade
statsrådet Sköld, att han ju själv
varit i opposition och alltså i samma
meningslösa läge.

Jag vill erinra om en artikel av statsrådet
Sköld i tidskriften Tiden, vilken
icke är så värst gammal. Där redogör
finansministern för hur det socialdemokratiska
partiet lagt upp sitt inre
arbete under oppositionsperioden, hurusom
man hade ledande män, blivande
statsråd, i spetsen för olika områden
och hur partiet i huvudsak följde deras
uppläggning av de olika problemen.
När man läst denna artikel fick man ju
det intrycket, att den tidigare oppositionen
grundläde det nya Sverige. Men
i dag förklarade herr Sköld, att det var
naturligtvis en illusion. Jag skall så till
vida giva honom rätt som att de, som
trodde på herr Skölds opposition 1932
i jordbruksfrågan, hängåvo sig åt en
illusion, därför att en mera fullständig
kovändning än den som från statsrådet
Skölds sida föregick kohandeln har väl
ändå någon framstående politiker mera
sällan presterat. Jag skall ej säga aldrig,
ty det finns ju flera exempel.

Eftersom det icke finns någon regel
utan undantag vill jag göra ytterligare
ett medgivande. Det är att om herr
Sköld skulle påstå, att herr Hedlunds i
Rådom anförande i dag som opposition
betraktat närmast är ett illusionsnummer
så skall jag icke protestera mot det
heller. Men i stort sett och i allmänhet
iir vid ändå oppositionen inom ett parlamentariskt
system något reellt. För -

58 Nr 25. Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

nekar man den saken förnekar man
över huvud taget meningen i att människor
diskutera och föra fram olika skäl
och synpunkter på en fråga. Utan att på
något sätt hängiva mig åt självöverskattning
tror jag, att man från oppositionens
sida bör hålla fast vid den gamla
parlamentariska grundsatsen, att opposition
är både nödvändig och nyttig
och att den kan vara hälsosam till och
med för en socialdemokratisk regering.

Jag skulle vilja gå ett steg längre
och påstå, att det icke bara är en riksdagens
opposition som är nyttig och
nödvändig samt i vissa fall resultatrik.
■lag skulle vilja säga, att jag tror, att
varje slag av medborgerlig aktivitet
ända ut i de enklaste förhållanden är
av mycket stor betydelse för att demokratien
skall kunna leva ett friskt liv.

Nu var en annan parlamentariker,
herr Dickson, alldeles nyss uppe och
förklarade, att vi sitta i samma båt och
att vi måste ro åt samma håll. Ja, allt
heror på vad man menar med det. Om
detta att vi skola ro åt samma håll betyder,
att vi skola lägga oss till med
samma åsikter, så tacka vi nog nej till
den båten. Alla få väl försöka att bilda
sig en mening om saker och ting.

Här har förnekats, att regeringen blivit
överrumplad av devalveringen. Det
kan man givetvis göra. Men jag tycker
nog, att man kan säga så mycket, att i
den offentliga debatten liksom i de nu
framlagda propositionerna och i den
händelseutveckling, som försiggått under
den sista tiden, finns egentligen
ingenting som motsäger att regeringen
var överrumplad. Nu är jag icke säker
på om det var finansminister Sköld eller
herr Fast som nämnde, att man icke
visste, vilken dag, vilken månad eller
vilket år som devalveringen kunde väntas.

I själva verket hamnade vi ju i det
läget, att det var England som devalverade
den svenska valutan. Vi hade bara
en frågeställning att taga ståndpunkt
till. Det var om vi skulle följa med hela

vägen eller om vi skulle följa med nästan
hela vägen. Därvidlag var det mycket
få som ville intaga den ståndpunkten,
att man skulle kunna hålla en egen
kurs, som endast till mindre del avveke
från pundkursen.

Jag skall, herr talman, be att få säga
några ord om en av de propositioner
som vi nu ha fått, nämligen nr 216, som
handlar om jordbruksuppgörelsen och
dess konsekvenser. Ifall man tittar på
det siffermaterial, som nu kommit fram
genom omräkning av jordbrukskalkylen
i augusti månad, och jämför det med
vad som kommit fram under vårkalkylen,
så skall man bland annat finna,
att jordbrukets inkomst av brödsäd, sockerbetor
och oljeväxter har ökats med
en summa av nära 70 miljoner kronor.
I den relativt stora posten ingår inkomstökningen
på oljeväxter med 52,2
miljoner. Detta är alltså den vegetabiliska
sidan eller den huvudsakliga delen
därav. Beträffande potatis noteras
en inkomstminskning på 6,4 miljoner
kronor, och så är det någon oväsentlig
förändring i övrigt. Men inkomstökningen
på vegetabilier rör sig i runt tal
omkring 60 miljoner kronor.

När det återigen gäller den animaliska
sidan så är det en inkomstminskning,
som beräknats på äggproduktionen
till 21,7 miljoner och på kött- och fläskproduktionen
till 14,2 miljoner, medan
å andra sidan avkastningen av mjölken
har ökats, delvis genom den ökade invägningen
och delvis av ett par andra
orsaker. Slutresultatet på den animaliska
sidan blir emellertid en minuspost
på 20 miljoner. Jag tror, att i samma
mån som det visar sig oframkomligt att
höja jordbrukets inkomstram, såsom det
ju denna gång i stort sett har visat sig
vara, i samma mån blir det så mycket
nödvändigare att titta närmare på hur
man fördelar de inkomster som faktiskt
finnas att dela.

När det gäller människornas inkomster
bär i landet är det ju inte bara fråga
om arbetare, tjänstemän, jordbrukare

Onsdagen den 26 oktober 1949 fin. Nr 25. 59

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

och andra företagare, utan det är även
fråga om hur det står till inom dessa
stora grupper. Här får man nog säga,
att de förskjutningar i inkomsthänseende,
som den senaste kalkylen avspeglar,
förefalla tämligen ogynnsamma för
skogs- och mellanbygdernas mindre
jordbruk, medan de äro relativt bra för
slättbygdernas jordbruk och särskilt då
de större. Jag tycker det hade funnits
anledning för både jordbruksministern
och dem han i övrigt rådgjort med att
litet närmare beakta denna sak. Det har
kanske i dagens läge större intresse att
diskutera denna uppgörelse än 1933 års
uppgörelse, som herr Hedlund flydde
till, när han inte hade lust att tala om
detta.

Vi ha nu fått en prissättning etappvis.
Jordbruksministern dekreterade priserna
på alla produkter utom mjölk i våras,
och när man sedan kom fram till
sommaren och det gällde att diskutera
priset på höstsådda oljeväxter för tiden
1950—51, blev även den frågan löst
separat innan man fattat beslut om uppgörelsen
i sin helhet. Vi fingo nämligen
en kommuniké omkring den 1 augusti,
som redogjorde för att den saken var
avklarad genom prissänkningar på oljeväxter
om 10, 12 å 15 öre per kg för
olika slag.

Inom 1942 års jordbrukskommitté
räknade man med en beredskapsodling
av oljeväxter efter kriget motsvarande
10 000 kg margarin. Man beräknade att
det skulle taga i anspråk 16 000 å 17 000
bektar jordbruksjord. Nu ha vi i år eu
odling av 141 349 hektar, en ökning sedan
i fjol på 62 618 hektar, alltså en
mycket våldsam ökning. Bruttoinkomsten
har på denna odling ökats från 95,7
till 165,4 miljoner kronor. Det hotar
uppenbarligen på vissa punkter att här
bli en överproduktion, som inte passar
in i något slags planhushållning. I detta
läge anser jag för min del att man har
varit alldeles för räddhågad, när det
gällt att sänka priset på oljeväxter. Man
borde, ifall man i övrigt ville fullfölja

den linje, som man där slog in på, utan
svårighet ha kunnat lägga åtminstone x/2
öre till mjölkpriset ifrån denna stora
post för oljeväxter. Möjligen skulle man
kunnat taga ännu mera. Jag vet inte
hur det är med den höstsådda arealen
i år, men iakttagare påstå att trots prissänkningen
en ytterligare ökning av
arealen har ägt rum.

Jag ber om ursäkt, herr talman, ifall
jag i förbigående nämner även producentbidraget,
denna vanskapta kompromiss
av socialdemokraterna, högern och
bondeförbundet, som ingen ute i landet
längre är glad åt utom de socialdemokratiska
partidistrikt, som i lönndom
skickat ut cirkulär om hur förträffligt
det är. Hade man fått en något bättre
fördelning av den inre prisrelationen
och hade man fått detta producentbidrag
placerat så att det sträckt sig
över eu större grupp av de mindre
jordbruken, hade åtskilliga av de nuvarande
svårigheterna mildrats.

Sedan skall jag be att få föra fram
en tanke, som kanske inte för tillfället
bör rubriceras såsom något mera, men
allting är ju först en tanke. Vi ha sedan
början av kriget en mjölk, som är standardiserad
till en fetthalt av 3 procent.
När den ordningen genomfördes, var
det därför att man hade ont om mjölkfett.
Nu kan man inte påstå, att det är
någon fettbrist längre, och jordbruksministern
förklarade också för inte länge
sedan, att det egentliga hindret för att
ta bort mjölkstandardiseringen är att
det skulle kräva ett betydligt högre
mjölkpris. Det är ju på det sättet, att
en höjning av mjölkens fetthalt med
Va procent skulle kräva en höjning av
mjölkpriset med ungefär 3V> öre under
förutsättning att jordbrukarnas avräkningspris
skulle vara oförändrat. Den
operationen kan för närvarande inte
göras utan att man återigen slår huvudet
i indextaket mycket hårt, och det
visar hur vi äro stängda på den ena
punkten efter den andra av denna indexpolitik.

GO Nr 25. Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

Men om det nu är på detta sätt kan
man ju fråga sig, om det inte vore möjligt
att ge mejerierna frihet att samtidigt
som de tillhandahålla denna 3-procentiga mjölk till det överenskomna
priset även sälja mjölk med högre fettlialt.
Vi ha olika sorters matfett. Vi ha
i handeln grädde av olika slag. Den s. k.
indexfamiljen, som endast existerar i
statistiken, får ju inte ha eu skräddarsydd
kostym utan en konfektionssydd,
men vem som vill får köpa en skräddarsydd
kostym, och så är det på alla områden.
Man tillåter producenter och
konsumenter att träda i förbindelse med
varandra med en skala av olika varukvaliteter
och olika pris, och man tycker
ju att det svenska förmyndarsamhället
inte skulle behöva hindra den som
har lust därtill från att köpa mjölk med
högre fetthalt.

Jag vet mycket väl, att mejeriorganisationen
inte kan vara beredd att effektuera
en sådan sak i ett tag, och det
skulle ju inte heller vara en skyldighet
utan endast en möjlighet att på detta
sätt lossa på tvånget och ge en smula
mera frihet på denna punkt.

För övrigt vill jag erinra om vad som
sagts i andra sammanhang, att vad det
svenska samhället gjort för att hålla
uppe en relativt stor jordbruksproduktion
är en investering, som tydligen ger
avkastning, alldeles särskilt i kritiska
lägen. Så var det under kriget, då det
var ont om livsmedel. Vi fingo satsa en
del på 1930-talet, då det var varuöverflöd,
men jag tror att det svenska samhället
fått denna investering tillbaka
mångdubbelt på 1940-talet. I det kritiska
läge, som devalveringen skapat,
ar det en mycket stor fördel att vi i så
ringa grad äro beroende av import av
jordbruksprodukter.

Man läser i propositionen nr 216 i
alla fall, att nu måste priset på importerat
socker och importerat kött subventioneras
ner. Jag har i annat sammanhang
ställt en fråga till jordbruksministern
om sockerfabriken i Lidkö -

ping och skall därför inte taga upp saken
här. Jag vill bara i förbigående
säga att jag anser denna fabriks nedläggande
passa sällsynt illa i vad som
borde ske på detta område, då ju sockerproduktionen
är den produktion
inom det svenska jordbruket där man
räknar med det mest stabila och varaktiga
underskottet.

För övrigt skulle jag om propositionen
nr 216 vilja säga, att den kännetecknas
av en vanlig, höggradig svårbegriplighet.
Jag undrar, hur många
riksdagsmän, som inte ha tillfälle att i
andra sammanhang syssla med dessa
saker, som skulle ha möjlighet att på
en dag skaffa sig en klar bild av innebörden
i denna proposition och det siffermaterial,
som finns där. Finns det
inte så mycket pedagogisk begåvning i
Kungl. Maj:ts kansli, att man skulle
kunna få någon ändring på den oefterrättliga
rörighet, vari detta siffermaterial
alltid presenteras? Jag bar försökt
att så gott jag kan taga reda på vad det
slår. Det är inte alltid så lätt, men jag
bar haft förmånen att syssla med dessa
saker i flera olika sammanhang, och
då går det ju lättare. Jag tror att det är
ett betydande minus, när vi här i riksdagen
diskutera jordbruksfrågor, att
dessa för många ledamöter i riksdagen
äro så pass svårgenomträngliga att jag
misstänker att en hel del helt enkelt
sträcker vapen.

På s. 4 redogöres i propositionen för
vad som yttrats tidigare i propositionen
nr 212 i våras. Jag läser: »Skulle
det befinnas erforderligt att taga i anspråk
statsmedel utöver vad som av
riksdagen ställts till förfogande, borde
frågan givetvis underställas riksdagen.
Likaså borde, som nyss nämnts, det
definitiva beslutet angående grunderna
för prisregleringen underställas riksdagen.
» Det är jordbruksministerns
egen såsom självklar givna utfästelse i
våras.

Nu finner man emellertid på s. 17
angående grunderna för hur dessa pri -

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Nr 25.

61

Vid remiss av

ser skola fördelas, att det pågår en utredning
av livsmedelskommissionen.
Denna utredning är icke färdig ännu.
Den finns därför inte med, men om
jordbruksministern får pengarna, så
klarar han resten utan riksdagens
hjälp.

När det sedan gäller den subvention
av jordbrukets förnödenheter, som påyrkats
och som väl i och för sig måste
betraktas som nödvändig, ifall man i
övrigt skall följa regeringens linje, så
finns det ju intet siffermaterial alls om
vad det kommer att kosta. Vad som
finns är bara en begäran om en mera
vidgad fullmakt än man tidigare har
haft på detta område.

Man läser vidare på s. 15, att sedan
jordbruksministern senast uttalade sig
om livsmedels- och försörjningsläget
har departementschefen avskaffat matfetts-,
kött- och sockerransoneringarna.
Då måtte matfettsransoneringen vara
avskaffad två gånger, ty den avskaffades
även i mars, och denna proposition
lämnades den 22 april, men det kanske
är en appreciering av de goda gärningarna
som kan vara av behovet påkallad.

Det blir väl tillfälle för jordbruksutskottet
att närmare granska propositionen
och dess innehåll, och jag nöjer
mig med dessa små kommentarer.

Jag skulle, herr talman, vilja fästa
uppmärksamheten på en annan sak,
som jag berörde i remissdebatten för
ett år sedan, nämligen utvecklingen
inom lantbruksnämnderna. Jag var ledamot
av 1942 års jordbrukskommitté
under senare delen av dess verksamhetstid,
och jag fick då många gånger
lyssna till de mest auktoritativa uttalanden
om att det skulle inrättas obyråkratiska
myndigheter, som i fria former
och till stor del ledda av sunt förnuft
skulle handskas med sina uppgifter
i samförstånd med jordbrukarna.
Dåvarande jordbruksministern Sköld
strök sedan under detta på ett utom -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ordentligt starkt sätt när saken avgjordes
i riksdagen.

Jag tror det är av stor betydelse att
riksdagen söker följa med hur de fattade
besluten föras ut i praktiken. Det
är väl troligt att någon enhetlig praxis
inte hunnit utveckla sig, och jag vill
därför inte påstå att vad jag här anmärker
på är gällande över hela linjen,
men det är i alla fall faktiska
exempel.

Jag påtalade i fjol höst, att dessa
lantbruksnämnder, som skulle ha miljonbelopp
i statsanslag — jordbruksministern
och jag hade en diskussion
i vintras, och då höll statsrådet på att
det skulle vara många miljoner — behöva
en författning på 14 paragrafer
för att kunna skriva en räkning. Redan
A-tariffen, som tillämpas för uppgjorda
planer, är relativt hög, och den
s. k. B-tariffen är ännu högre och
orimligare.

Nu har en lantbruksnämnd skrivit
till lantbruksstyrelsen och hänvisat till
fjärde paragrafen första momentet av
författningssamlingen 348/1948 där det
säges, att om flera förrättningar eller
uppdrag utföras i ett sammanhang eller
där det ställes eget kartmaterial till
förfogande kan lantbruksnämnden medge
skälig jämkning. Tjänstemännen ha
gjort flera planer samtidigt, och de menade
att om de skrevo räkning efter
tariff A för den första planen, så skulle
de kunna ta timpenning för andra som
gjordes samtidigt. Lantbruksstyrelsen
svarade emellertid, att det inte alls passade
att tillämpa den paragrafen i detta
fall, utan alltsammans borde gå efter
taxan.

Jag känner vidare till ett fall då en
tjänsteman behövde få ett reseförskott
på en reseräkning, alltså för pengar
som han själv lagt ut. Han skulle givetvis
själv skriva ut det, men dessutom
skulle tre högt kvalificerade
tjänstemän skriva på denna lapp, och

62

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

sedan skulle den behandlas i instanserna
i Stockholm.

Så ser i praktiken det obyråkratiska
och fria system ut, som lantbruksstyrelsen
håller på att bygga upp. Jag
skulle kunna nämna flera exempel,
men jag vill inte trötta kammaren med
att göra det. Jag tror jordbruksministern
har anledning att intressera sig
för hur praxis utformas på detta område.

Det har från regeringens sida erinrats
om att en del ransoneringar ha avvecklats,
och det är tacknämligt att så
har skett. Här signaleras också i andra
sammanhang en friare utrikeshandel,
vilket också är tacknämligt. Jag vill
här bara helt allmänt understryka önskvärdheten
av att man anpassar krisorganens
storlek efter deras sammankrympta
uppgifter och att man låter
den anpassningen ske i så nära anslutning
som möjligt till uppgifternas begränsning.
Vi ha ju fortfarande ett 20-tal krisorgan. Det är inte utan betydelse
om de förminskas och helt försvinna
så fort som möjligt. Jag vet att
utredning pågår beträffande särskilt
handels- och industrikommissionerna,
men jag vill ändå stryka under önskvärdheten
av att man härvidlag driver
utvecklingen framåt.

Priskontrollnämnden är väl, som det
tidigare har sagts i vissa sammanhang,
till hela sin natur en bromsinrättning.
Den kan verka återhållande på prisstegringar
vid en uppåtgående prisrörelse,
men den kan lika lätt verka återhållande
på prissänkningar, när marknaden
är sådan, att prissänkningar kunna
komma i fråga. Här har regeringen anledning
att se upp, så att inte priskontrollnämnden
får motverka sitt eget
syfte.

När sockerransoneringen slopades
ville priskontrollnämnden sänka stopppriset
med ett öre, medan den fria handeln
sänkte priset med upp till tre öre.
Jag vill också erinra om att priskontrollnämnden
i normalkalkylen för

nr 215—217.

tvättmedel räknar med ett pris på kr.

1: 37, medan konkurrenspriset pressats
ned till kr. 1: 15.

Det kan hända att devalveringen
komplicerar situationen tills vidare,
men principiellt är det alltjämt lika
viktigt att man här försöker begränsa
krisbyråkratien och inte hänger sig åt
någon övertro på den.

Jag tror inte det finns många människor
i detta land som kunna undgå
att känna olust inför kraven på subventioner.
Dessa krav omfatta ju redan
ungefär dubbelt så mycket som
man för en månad sedan förutsatte såsom
maximum, och man vet inte vad
det kan bli i fortsättningen. En del av
dessa förslag, särskilt beträffande subventionering
av svenska jordbruksprodukter,
verka nästan ditslängda i efterhand,
alldeles som jästen efter brödet,
när man kom underfund med att det
måste skapas ett glapprum med tanke
på sådana prisstegringar, som man inte
kan eliminera genom subventioner.

Det har framhållits tidigare här i
dag, och jag vill instämma i det, att
man blir betänksam vid tanken på den
situation som kommer att uppstå när
man löser de nu bundna krafterna.
Olika grupper stå färdiga på startlinjen
och vänta på att prisstoppet skall
brytas. När den dagen kommer finns
det verkligen behov av den utredning,
som finansministern utlovade och som
jag omnämnt tidigare.

Så skall jag, herr talman, be att få
säga två saker, som inte direkt ansluta
sig till någon riksdagsfråga men som
kanske ändå kunna sägas från denna
plats.

Den ena gäller ett uttalande i en huvudstadstidning
om den hjälpsamme
S:t Erik, som det tycks vara mycket
synd om. Det förekommer nämligen
här i Stockholm att landsortsbor behandlas
på stadens sjukhus, och dessutom
lär det finnas exempel på att personer
som behöva socialhjälp komma
till Stockholm och bli omhändertagna

Onsdagen den 20 oktober 1949 fm.

Nr 25.

63

Interpellation ang. undersökning av möjligheterna till svensk-norskt samarbete
beträffande vissa byggnadsfrågor vid Svinesunds-tullen.

där. Jag vill inte försvara det fattigkrig
kommunerna emellan, som går ut
på att den ena kommunen försöker
vältra över sina socialuppgifter på den
andra, men jag vill göra två kommentarer.
Den ena är att Stockholm har
fått hundratusentals ungdomar från
den svenska landsbygden, för vilkas
uppfostran och utbildning landsbygden
har fått bära kostnaderna och som
komma hit som färdiga skattebetalare.
De som behöva socialhjälp — och de
höra till alldeles övervägande del till
de äldre — äro i stort sett kvar på
landsbygden. Hur vi än vrida och vända
på problemet kunna vi inte säga att
Stockholm är missgynnat i förhållande
till landsbygden, utan det är alldeles
uppenbart tvärtom. När Stockholm sedan
tillåter sådana existensminima,
som i annat sammanhang påtalats här
i kammaren, och därmed för en skatteindrivningspolitik
som innebär att man
vältrar bördorna över på landsorten,
har man svårt att tycka synd om Stockholm.

Jag läste i går i Expressen om en
reklamartikel för Aftontidningen i
Svenska transportarbetareförbundet officiella
organ. Det säges där om Expressen,
att dess ledning ligger i händerna
på »smidigt, raffinerat och hänsynslöst
folk, vars andliga rottrådar pekar
på palestinensiska latituder».

Jag tänker inte uppträda som försvarsadvokat
åt Expressen, utan det får
tidningen göra själv, och den kommer
förmodligen också att göra det, men det
är det sista uttrycket jag skulle vilja
föra på tal. I två tusen år ha judarna
varit hemlösa, misshandlade och rotlösa
i denna värld. Under de senaste
tio åren har den tyska Hitlerismen mördat
över sex miljoner av detta folk.
Antisemitismen, som har tagit sig dessa
fruktansvärda uttryck, är eu av de
största skamfläckarna på vår västerländska
kultur, och jag tycker därför
man har rätt att reagera mot varje ten -

dens att ge utrymme åt denna sjufalt
förbannade lära, som åstadkommit så
mycket ont. Jag tror inte att Aftontidningen
behöver någon reklam av detta
slag. Man klarar nog Expressen lika
bra utan antisemitisk hjälp.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande propositioner till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 3.

Interpellation ang. undersökning av möjligheterna
till svensk-norskt samarbete
beträffande vissa byggnadsfrågor vid
Svinesunds-tullen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr STAXÄNG, som yttrade: Herr
talman! Underlättandet av turist- och
nyttotrafiken mellan de nordiska länderna
har länge framstått som en angelägen
uppgift för de olika ländernas
myndigheter.

Den nya Svinesundsbrons tillkomst
har i detta sammanhang hälsats med
stor tillfredsställelse såväl av gränsbygdernas
folk som av mera långväga trafikanter.
Det har allmänt vitsordats, att
tullpersonalen på bägge sidor om gränsen
genom hög arbetseffektivitet gjort
allt för alt underlätta en smidigt löpande
trafik.

Enligt uppgifter från skilda håll planeras
för närvarande omfattande utbyggnader
av tullbyggnaderna på bägge
sidor om bron. Man frågar sig i
detta sammanhang, om icke såväl de
resandes bekvämlighet som allmänna
effektivitets- och icke minst sparsamhetsskäl
skulle tala för ett närmare
svenskt-norskt samarbete i dessa byggnadsfrågor.
Vid ett flertal av de kon -

64 Nr 25. Onsdagen den 26

Interpellation ang. åtgärder för beivrande

tinentala landsvägstullarna ha för de
bägge länderna gemensamma tullhus
uppförts, vilket avsevärt synes underlätta
tullbehandlingen. Veterligen synes
denna utväg icke ha prövats på någon
av tullstationerna längs svensknorska
gränsen. Det vill synas som om
man här försummat ett tillfälle till
praktiskt svenskt-norskt samarbete.

Med anledning av vad jag sålunda
anfört får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kungl. finansdepartementet få rikta
följande frågor:

1. Är herr statsrådet villig att lämna
en redogörelse för eventuella rättsliga
eller andra hinder mot uppförandet av
gemensamma tullbyggnader vid landgränstullarna
i riket?

2. Är herr statsrådet beredd att låta
undersöka möjligheterna till ytterligare
svenskt-norskt samarbete vad gäller
bvggnadsfrågorna vid Svinesundstullen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 4.

Interpellation ang. åtgärder för beivrande
av viss rashetsande propaganda.

Herr von FRIESEN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Sedan
någon tid tillbaka ha från ett svenskt
boktryckeri distribuerats pamfletter till
utländska läsare, innehållande hätska,
antisemitiska uttalanden. Om texten
kan sägas att den är djupt anstötlig genom
de grova beskyllningar den riktar
mot en viss folkgrupp, och den blir än
mer motbjudande, då man betänker
vilket fruktansvärt öde som drabbat
judarna framför allt i Hitlerregimens
Tyskland.

oktober 1949 fm.

av viss rashetsande propaganda.

Så länge vederbörande person, vars
verksamhet sedan rätt länge varit känd
här i landet, endast höll sig med propagandan
inom våra gränser förtjänade
den utan tvivel föga uppmärksamhet
och torde nog i allmänhet ha uppfattats
som resultat av en abnorm individs
förföljelseidéer. Nu har emellertid
verksamheten uppmärksammats
långt utanför landet och även föranlett
för oss mindre smickrande presskommentarer.
Denna vidsträckta distribution
visar också att personen i fråga
förfogar över ingalunda obetydliga
penningresurser. Det skulle vara värdefullt
att få konstaterat, vilken eller
vilka kapitalstarka personer, som funnit
lämpligt att finansiera en dylik
verksamhet. Det måste också betraktas
som ett svenskt intresse, därest myndigheterna
kunde sätta ett effektivt
stopp för denna osnygga trafik, som
skadar våra internationella förbindelser
och vårt anseende i världen.

Den internationella uppmärksamhet
som kommit dessa pamfletter till del
gör det till en bjudande nödvändighet
att icke lämna någon möjlighet oförsökt
att beivra tilltaget i fråga.

Med anledning härav anhåller jag om
andra kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande fråga:

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att beivra den rashetsande
propaganda som åsyftas i interpellationen
och som i massupplagor distribueras
till talrika utländska mottagare?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.51 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 2G oktober 1949 em.

Nr 25.

65

Onsdagen den 26 oktober.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 215—217. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj ds propositioner, nr 215, angående
bemyndigande att till clearingkassa för
kaffe överföra tull, tilläggstull och skatt
å kaffe, m. m., nr 216, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område och nr 217, angående subventionering
av vissa varor m. m. nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr NILSON i Spånstad, som yttrade:
Herr talman! De propositioner om
subventioner på jordbrukets område
och vissa andra subventioner som vi i
dag debattera bära på sitt sätt vältaligt
vittnesbörd om en lång rad av de svårigheter
vårt land har att motse i anslutning
till devalveringens genomförande.
Hur stora svårigheter vi på dessa
områden komma att möta kan väl
endast framtiden utvisa, men det förefaller
som om den optimism inför
framtiden, som regeringen har visat,
inte fullt rättvist speglar de bekymmer
vi helt säkert ha att motse. Det hade
inte skadat, om svenska folket i denna
debatt litet mer än som skett gjorts förtroget
med att av allt det, som kriget
har förstört och fördärvat, finns det
alltjämt oerhört mycket att rätta till,
innan vår värld återvinner hälsa och
balans. Allt detta kommer säkert att

också av vårt folk kräva väsentliga offer,
som man nog gjorde bäst i att göra
sig förtrogen med, ju förr desto hellre.

Devalveringen har emellertid inte
bara aktualiserat nya svårigheter på
skilda områden. Av vad som hänt i
samband med devalveringen kan man
också draga nyttiga lärdomar rörande
vårt lands näringsliv. Man kan bara
försöka tänka sig, hur det skulle ha
sett ut här i landet i dag, om inte det
svenska jordbruket hade stått på den
höga nivå, som jordbruket i vårt land
nu har uppnått. Devalveringens följder
för den svenska prisnivån hade helt
visst blivit långt mer pressande, ja, måhända
hade följderna blivit katastrofala,
om vi hade haft ett ringa utvecklat
jordbruk med låg produktionsförmåga
eller om jordbruket i dag hade stått
kvar på den ståndpunkt i fråga om
produktionsförmåga, som jordbruket
hade så nyligen som vid tiden för
krigsutbrottet. Det kan i dagens situation
inte sägas för ofta eller med för
stort eftertryck, att jordbruket som stabiliserande
faktor betyder oerhört
mycket för en lång rad av de problem,
som följa i devalveringens spår.

När man studerar propositionerna,
kan man inte hålla tillbaka en stilla
undran, huruvida regeringen nu eller
framdeles är på allvar beredd att ange
mera bestämda riktlinjer för den kommande
ekonomiska utvecklingen. Ingår
det i regeringens strävan på längre sikt
att komma ifrån den detaljreglering av
det svenska samhället, som alltför mycket
präglar svensk ekonomisk politik
av i dag, eller är det dess avsikt att
låta denna detaljreglering i mångt och
mycket fortsätta? Jag förstår mer än
väl, att denna detaljreglering på vissa
områden sammanhänger med det pris -

5 — Andra kammarens protokoll 19fi9. Nr 25.

66 Nr 25. Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

och lönestopp, som också de ekonomiska
organisationerna lojalt ha förbundit
sig att medverka till, men å
andra sidan är det väl fullt förståeligt,
att man önskar se påtagliga resultat av
eller i varje fall försök till att avveckla
så mycket som möjligt av detaljregleringarna.
Det förefaller som om dessa
på många områden skulle kunna ersättas
med mera allmänna riktlinjer, vilka,
om svängningar i prisnivån inom
vissa gränser tillätes, på långt smidigare
sätt skulle fylla samma ändamål
som en tung och krävande detaljreglering.

Jag hade haft för avsikt att också
här något beröra den flyktingpolitik,
som vårt land bedriver, i anslutning
till den uppfattning, som har spritt sig,
att man börjat tillämpa nya regler, när
det gäller flyktingar, som söka en fristad
i vårt land. Efter statsrådet Mossbergs
förklaring, att vidsynthet och humanitet
alltfort skola prägla denna
flyktingpolitik, kan jag avstå från att
gå in på den saken närmare. Jag vill
endast konstatera, att jag, lika litet som
någon annan, har något emot att så
starka kontrollåtgärder som möjligt
vidtagas för att skapa den trygghet som
är möjlig att nå, när det gäller att skydda
vårt land från ovälkomna invandrare.
Frågan är dock, om flyktingtrafiken
är det färdsätt, som dessa ovälkomna
invandrare i första hand använda.
Hur det än går, får inte den
svenska flyktingpolitiken bli sådan, att
kontrollåtgärderna leda till att det blir
de enkla människorna, som ha allt att
förlora på att återsändas men som inte
äro tillräckligt inne i svenska förhållanden
för att kunna ge de rätta svaren
på frågorna, som bli återsända. Jag
tror att det finns skäl i att ett ögonblick
stanna inför att dessa människor, som
med livet som insats ta sig över Östersjön
i storm och mörker, som offra
hela sin existens i hemlandet för ett
ovisst öde i ett främmande land, i regel
ha andra bevekelsegrunder än den bätt -

re maten för att söka sig till det främmande
landet. Med herr statsrådet
Mossbergs förklaring, att flyktingpolitiken
alltjämt kommer att präglas av de
grundsatser, som där angåvos, tror jag,
att vi kunna ge oss till freds.

Det finns ett annat litet problem, som
också rör vårt förhållande till omvärlden,
fastän det i detta fall gäller de
nordiska länderna, vilket jag gärna
skulle vilja vidröra med ett par ord.
Vi som bo i närheten av den internordiska
landsvägen ha i år inte kunnat
undgå att komma i kontakt med den
oerhörda internordiska trafik, som drar
fram utefter den svenska västkusten.
Gång efter annan ställas vi öga mot öga
med trafikanter, som anse, att gränshindren
vid passerandet av den svensknorska
gränsen äro alltför rigorösa, så
att resenärerna i onödan hindras passera
broderfolkens gräns. Skilda uppgifter
tyda på att gränsbevakningen
sker i en anda, som markerar gränsen
hårdare och hårdare i stället för atl
underlätta kommunikationen mellan
två broderfolk. Man frågar sig inför
detta: Varför skulle det vara alldeles
omöjligt att införa litet mera av samarbetets
anda i trafiken mellan Nordens
länder? Här diskuteras stora planer
om nordiskt samarbete, som väl endast
med stora svårigheter kunna föras
ut i verkligheten i en måhända relativt
avlägsen framtid. Varför skulle man
inte kunna börja med att riva ned eller
minska formalisternas gränsstaket vid
den enda stora internordiska landsvägsförbindelse
vi ha? Det vore ett gott
bevis på praktiskt nordiskt samarbete
i det lilla, ett samarbete, som kanske
skulle kunna bereda väg för större
uppgifter.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga ett par ord om en sak, som endast
indirekt bär sammanhang med de problem
vi nu diskutera, men jag tar upp
den, därför alt jag vet, att man för närvarande
arbetar med den i Kungl.
Maj :ts kansli och därför att jag anser

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Nr 25.

67

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

det vara så pass viktigt att några synpunkter
på det arbetet komma fram,
att den bör kunna beröras här. Det har
sagts, att propositionen om den framtida
skolans utformning kommer att
framläggas för nästa riksdag. För alla,
som medverka och vilja medverka i
arbetet på en förbättrad skolundervisning,
är denna uppgift av mycket stort
intresse. Men för oss, som stå mitt
uppe i arbetet att skapa så goda undervisningsmöjligheter
som möjligt för
dem, som under de närmaste åren från
vår svenska folkskola skola komma ut
i förvärvslivet, fångas intresset också
av andra arbetsuppgifter än den framtida
skolans. Vi ha med oro sett, att
den svenska landsbygden inte kan hålla
jämna steg med städerna och de större
tätorterna när det gäller den nuvarande
skolans upprustning. Mången gång få
vi till vår egen ledsnad se, att standardskillnaden
mellan landsbygdsskolan
och stadsskolan trots all vår strävan
ökas i stället för att minskas. Även
om vi i dagens svårigheter skulle ställa
målet så lågt, att vi säga, att vi i dag
vilja skapa allenast den skolstandard,
som är möjlig inom den nuvarande
sjuåriga skolans ram, kunna vi inte ens
nå detta mål. För att vi på landsbygden
skola kunna nå det målet behövs
det en kvot för skolbyggnader, som är
långt större än den, som har beviljats
under de senare åren. När det nu börjar
skymta en ljusning på byggfronten,
vill jag rikta en vädjan till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet,
som jag vet hyser ett varmt
intresse också för landsbygdens skolfrågor:
Låt oss i fortsättningen få en
större del av byggkvoten till landsbygdsskolorna
än vi ha fått tidigare.
Det finns ingen annan väg att gå, när
det gäller att öka standarden i landsbygdsskolorna
än eu större byggkvot.
Skolan behöver denna högre byggkvot
för att kunna skapa den undervisning
för de unga, som de behöva för att
kunna begagna de möjligheter, som li -

vet i fortsättningen ger. Det är därför
av yttersta vikt, att landsbygdsskolan
får sitt i nuvarande svårigheter, trots
att dess röst är svagare och mindre
pockande än andra röster, som kräva
sitt i dagens situation.

Jag skulle, innan jag slutar, också
vilja beröra en annan sak, som möjligen
kommer att avgöras inom den närmaste
framtiden — om av riksdagen
eller på annat sätt vet jag inte. Det har
talats om att för att skapa bättre villkor
för ökad fiskexport, skulle nya
fiskeorganisationer tillskapas för vissa
delar av den svenska kusten. Jag vill
uttala den förhoppningen, att riksdagen
får ta ställning till frågan, innan
man går till verket att skapa nya organisationer,
som eventuellt med tvång
skola organisera fiskexporten. Om det
är nödvändigt att åstadkomma denna
centralisering, så bör det vara ett
självklart villkor för genomförandet,
att centraliseringen göres sådan, att
fiskarena känna sig övertygade om att
fiskexporten främjas genom åtgärderna,
och att dessa åtgärder också bli sådana,
att de bli till gagn för fiskarena
och för fisket ocli därmed också för
hela denna näringsgrupps levnadsstandard
i fortsättningen.

Härefter anförde:

Herr SENANDER: Herr talman! Den
ekonomiska politik, som med sådan
emfas, för att inte säga entusiasm, utlägges
som kvintessensen av all ekonomisk
visdom, får sin särprägel av det
förhållandet, att den inom socialdemokratien
har sina synnerligen energiska
förespråkare. Socialdemokrater i regering
och riksdag, fackföreningsrörelsens
främsta spetsar och efter dem hela
raden av små ocli medelstora socialdemokratiska
profeter använda all sin
uppfinningsrikedom för att med stöd
av den inom arbetarrörelsen tidigare
med rätta så föraktade borgerliga nationalekonomien
söka övertyga arbe -

68

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1919 em.

Vid remiss av Kungi. Maj ds propositioner

tarna om att återhållsamhet och lönestopp
är det enda möjliga med hänsyn
till samhällsbalansen. Och den, som
inte förstår det fina i det försakelsens
evangelium, som nu predikas ut, stämplas
som en opålitlig person och en
bråkmakare, ja, t. o. m. som en person,
som går främmande makts ärenden.
Att arbetarna kunna ha det uselt ställt
och att de begagna en högkonjunktur
som det lämpliga tillfället att förbättra
sin ställning, det låtsas dessa herrar
lönestoppsagitatorer inte om. De måste
till varje pris tala om dunkla krafter,
som verka i det fördolda och hetsa upp
arbetarna. De resonera i dag på precis
samma sätt som arbetsgivarna gjorde
för 50 eller 60 år sedan, då de förklarade,
att arbetarna egentligen vore
förnöjsamma och fridsamma men att
de upphetsades av samvetslösa socialdemokratiska
agitatorer.

Jämsides med dessa plattheter serveras
nu hela den borgerliga nationalekonomien
i sin mest oförfalskade
form: stabilisering av samhällsekonomien,
återställandet av den samhällsekonomiska
balansen, ökning av produktionen,
ökning av exporten o. s. v.
för att därigenom förbättra läget är
det ständigt idisslade temat. Dessa
gamla borgerliga slagord levereras utan
någon tillstymmelse till garanti för att
arbetarna skola få något utbyte av sina
•ökade ansträngningar och offer. Det
förklaras bara rätt och slätt, att »kakan
måste göras större, innan det kan
bil plats för några löneförhöjningar».
Först skola alltså arbetarna öka sina
insatser för att, som det heter, rädda
samhällsekonomien. Först därefter i
någon oviss framtid, om kapitalet så
vill, skola arbetarna få det bättre. Bara
arbetarna bringa tillräckligt med offer
i den missbrukade samhällssolidaritetens
namn skola de få igen och mer till,
när det blir bättre tider, en sak, som
har upprepats flera gånger under de
senaste tiotal åren. Löftena kännas
igen. De ha getts så ofta, att man bara

nr 215—217.

liar att nicka ett glatt igenkännandets
leende, när de här dyka upp.

Från auktoritativt håll har det klart
sagts ifrån, att en förutsättning för att
den nya giv, som kallas devalveringen,
skall lyckas är, att lönestoppet bibehålies.
Det är bara helt naturligt. Har
man sagt A till den borgerliga nationalekonomien,
måste man självklart
också säga B. Då återstår ingenting
annat än att hanka sig fram från situation
till situation utan att egentligen
veta vad morgondagen kan bära i sitt
sköte. Så länge man inte har något
annat perspektiv än att stabilisera det
kapitalistiska systemet och aldrig ser
någon annan utväg än att om och om
igen mana massorna till försakelser, så
länge kan inte resultatet bli annat än
ett hopplöst irrande efter ett mål, som
inte kan nås.

Det är betecknande för förhållandena
av i dag, att man inte kan bjuda de
arbetande massorna ett annat perspektiv
än sänkt levnadsstandard. Och det
hjälper inte stort, att detta perspektiv
kombineras med vaga löften om bättre
tider. För den som inte fullständigt
har förblindats av den borgerliga nationalekonomiens
floskler, står det
klart, att det kapitalistiska systemet,
särskilt sedan världskriget 1914—18,
ständigt raglat från kris till kris och
aldrig kunnat nå en balans, som har
gett massorna vad de haft rätt att kräva
för att få en människovärdig tillvaro.
Man har inte väl trott sig vara
ur ett kristillstånd, förrän man med
darr på stämman börjat tala om en ny
kris.

Nu skall det stabiliseras igen — för
vilken gång i ordningen är omöjligt att
säga. Tillåt mig fråga: Vad är det som
skall stabiliseras? Är det de små hemmens,
är det arbetarnas ekonomi, som
skall stabiliseras? Ja, det påstår man i
den offentliga propagandan, att man
avser med sin ekonomiska politik. Men
det kan väl inte gärna vara möjligt, då
det ju är arbetarna och de andra små

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Nr 25.

69

Vid remiss av

inkomsttagarna, som få vidkännas lönestopp
och prisstegringar. Ånej, det är
den kapitalistiska ekonomien, som man
skall stabilisera. Det är den nakna sanningen.
Att detta sker under fagert tal
om balans och stabilitet i samhällets
ekonomi, kan ju inte gärna lura någon
medveten arbetare. Ty vad är det för
ett samhälle, som det rör sig om? Det
är ett samhälle, där 1 % av folket äger
halva nationalförmögenheten, och 99 %
får slåss om den andra hälften. Det är
för att ta en bild, som man tidigare har
använt med sådan förtjusning, som om
en person skulle ta ena halvan av en
brödkaka och 99 finge dela den andra
hälften. Det gäller stabilisering av ett
samhälle, där 20 % av befolkningen ta
ena hälften av nationalinkomsten och
80 % ta andra hälften. Stabiliseringen
betyder med andra ord, att de stora bolagen
taga hem potten. Det blir som
vanligt de förmögna, som taga hem
vinsten av de offer, som de breda folklagren
få bringa i stabiliseringens namn.
Herr Dickson liknade i förmiddags industrien
vid en höna som lägger guldägg.
Men han glömde försiktigtvis att
tala om vem som tager hand om guldäggen.
Det är uppenbart att så länge
monopolkapitalisterna äro allenarådande
på produktionslivets område blir
varje offer från arbetarnas sida ett offer
till förmån för monopolkapitalister
och andra spekulanter.

Men vilket är då det främsta argumentet
för denna ekonomiska politik?
Jag tror icke jag tager fel om jag säger,
att det tager sig uttryck i talet om
kapplöpningen mellan löner och priser.
Man menar, att löneförhöjningar
måste inedföra motsvarande prisstegringar
och att man därför först måste
höja produktionen, innan lönestegringar
kunna ske. I detta påstående ligger hela
falskheten i den borgerliga nationalekonomien.

Nu skulle man till en början kunna
invända, att då vi här i landet ha eu
arbetarmajoritet i riksdagen, skulle dcn -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

na, om den rätt förstode sin uppgift,
kunna hindra att lönestegringar medförde
prisstegringar. Priskontrollen
kunde sättas in med tillbörlig kraft.
Ingripande kunde ske mot alla försök
att spekulera, och det är uppenbart
också, att man med hjälp av denna majoritet
skulle kunna hålla storfinansen
i schack.

Men oavsett detta är teorien om att
lönestegringar måste följas av motsvarande
prisstegringar alldeles felaktig
och visar, hur litet de, som äro anhängare
av lönestoppspolitiken, ha satt
sig in i det ekonomiska livets lagar. Om
påståendet att löneförhöjningar medföra
motsvarande prisstegringar vore riktigt,
skulle ju egentligen hela lönekampen
vara meningslös. Om priserna automatiskt
stege till följd av löneökningarna,
kunde vi lägga ned fackföreningsrörelsen
och nöja oss med de löner, som i
nåder anses vara lämpliga med hänsyn
till den samhällsekonomiska balansen.
Om påståendet vore riktigt, skulle jag
vilja rikta den frågan till dem, som
möjligen kunna vara insatta i nationalekonomiskt
tänkande: Hur vill man då
förklara att produktionspriserna med
sina våldsamma prisfall inträffa just
vid en tidpunkt, då lönerna äro som
högst och köpkraften som starkast?
Dess bättre är påståendet felaktigt. Det
finns självfallet inga möjligheter för
företagarna att godtyckligt bestämma
priserna. De bestämmas nämligen av
lagen om tillgång och efterfrågan, och
ingen företagare kan gärna sätta sig
över denna lag. Företagarna ha inga
möjligheter att kompensera lönestegringar
genom prisökningar. Vore problemet
så enkelt, skulle arbetsgivarna
icke behöva utveckla ett så rasande
motstånd mot varje krav från arbetarna
om högre löner. Då skulle det egentligen
vara likgiltigt ur alla synpunkter,
om lönerna stege eller sjönke. Om man
exempelvis företogc en allmän lönesänkning
med låt oss säga 10 %, skulle
detta enligt det anförda resonemanget

70 Nr 25. Onsdagen den 2G oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

följas av en motsvarande prissänkning,
d. v. s. med 10 %. Men är det verkligen
någon, som tror att detta skulle inträffa?
Nej, varje löneförhöjning betyder,
att arbetarna få eu större andel av
det värde de framställa, och detta betyder
i sin tur, att kapitalisternas andel
minskas i motsvarande grad. Med
andra ord: varje löneförhöjning inkräktar
på arbetsgivarnas och bolagens profit.
Det är därför dessa alltid resa ett
rasande motstånd mot de stegrade lönekraven
och — när det passar dem —
icke bara göra detta, utan också framställa
krav på lönereduceringar. Det
kravet börjar för övrigt nu resas i de
ledande organen inom arbetsgivarvärlden.
Teorien om kapplöpning mellan
löner och priser är tillkommen för att
dölja det faktum, att lönestoppet betyder
en ökning av den kapitalistiska profiten
på arbetarmassornas bekostnad.

Låt mig för övrigt ställa denna teori
i belysning av vad som yttrats av bemärkta
socialdemokrater inom det läger,
som företräder denna ekonomiska
politik. Det inträffar nämligen av och
till, att de låta undslippa sig ganska
träffande sanningar, som egentligen döma
deras egen politik. Finansminister
Wigforss uttalade vid höstriksdagen
1944, att det hade visat sig, att man
hade övervärderat köpkraftssidans inverkan
på prisbildningen och att man
ganska bra kunnat hålla priserna under
kontroll. Och han tilläde: »Jag säger
detta i fullt medvetande om en viss förskjutning
i min egen uppfattning.» Vidare
yttrade han vid 1946 års riksdag:
»Vårt näringsliv och våra industrier visade
sig äga större förmåga att absorbera
höjda löner än vi hösten 1942
trodde.» Den 14 juli 1946 yttrade dåvarande
statsrådet Myrdal i ett föredrag:
»Lönestegringar ha på kostnadssidan
icke någon väsentlig andel i inflationsutvecklingen.
Det kan tvärtom konstateras,
att den internationella prisutvecklingen
och övriga pådrivande krafter
skulle ha resulterat i ännu större före -

tagsvinster och sannolikt även en mera
svårartad investeringskonjunktur, om
lönerna varit lägre.» Ja, det är vad vi
kommunister ha sagt hela tiden. Men
kommunisterna stämplades då som nu
såsom samhällssabotörer, som opålitliga
element, som samhällsfarliga figurer,
vilka bara voro ute för att ställa
till ohägn för det svenska samhället
och den svenska arbetarklassen.

Nu vill man återigen, att arbetarna
skola svära på den obetydligaste socialdemokratiske
och borgerlige magisters
ord och acceptera en ekonomisk politik,
som icke ställer annat i utsikt för
dem än sänkt levnadsstandard. Det borde
vara lätt att inse, att en sådan ekonomisk
politik måste utlösa det starkaste
missnöje hos de bredare folklagren.
Den hjälper heller icke för framtiden.
Den är en Döbelnsmedicin, som
gör i morgon sjufalt värre.

Följderna av denna ekonomiska politik
gå icke bara ut över industriarbetarna
utan även över andra grupper av
folket. Det råder i dessa dagar en mycket
stark oro bland statstjänarna inom
de lägre graderna med anledning av
fastlåsningen av det rörliga tillägget.
Den tager sig uttryck i uttalanden på
opinionsmöten och hos en rad av statstjiinarnas
fackliga organisationer. Ingen
tvekan råder om att oron skulle ha
kommit till ännu starkare uttryck, om
icke vissa förhoppningar om upphävande
av fastlåsningen av det rörliga tilllägget
hade gjort sig gällande, beroende
på den tveksamhet i fråga om fortsatt
lönestopp, som i år framför allt efter
krondevalveringens genomförande gjort
sig märkbar hos ledningen för statstjänarnas
organisationer och LO.

Den allt starkare reaktionen från
statstjänarnas sida mot de senare årens
lönepolitik har haft alltigenom sakliga
grunder. Statstjänarna fingo redan den
1 juli 1947 vidkännas lönestopp, ett och
ett halvt år tidigare än andra samhällsgrupper.
De fingo dessutom starta med
en faktisk reallönesänkning, i det att

Onsdagen den 2G oktober 1949 em.

Nr 25.

71

Vid remiss av

det rörliga tillagget fastlåstes vid 12 %,
ehuru statstjänarna redan den 1 juli
1947 voro berättigade till 15 %. Därtill
kommer, att det rörliga tillägget är så
konstruerat, att det endast ger tre fjärdedelars
kompensation för levnadskostnadsstegringen,
varför en icke obetydlig
eftersläpning har skett genom de
betydande prisstegringar, som hade inträffat
innan löneregleringen för statstjänarna
ens trätt i kraft. Ytterligare
bör framhållas, att de starka prisstegringarna
efter den 1 juli 1947 självfallet
ha medfört en avsevärd försämring av
statstjänarnas ekonomiska läge. Detta
har skett samtidigt som andra samhällsgrupper
icke bara kunnat hålla sig något
så när skadeslösa för prisstegringarna
utan jämväl i viss mån stegrat sina
löner.

För statstjänarnas del ha prisstegringarna
till stor del spolierat värdet av
den senaste i och för sig relativt goda
löneregleringen. Läget är därför i dag
i många statstjänarhem synnerligen prekärt.
Till belysande av detta påstående
vill jag anföra några siffror beträffande
löneställningen för de lägst placerade
grupperna. Jag anser detta var så mycket
mera angeläget, som jag vet att allmänheten,
ja t. o. in. representanter för
statsmakterna, icke alltid äga en riktig
föreställning om det verkliga läget
bland statstjänarna. Inom parentes
skulle jag i det fallet vilja åberopa, ali
det år 1944 visade sig, att icke ens finansministern
hade vetskap om hur dåligt
läget var för vissa statstjänargrupper.
Enligt kammarens protokoll för den
1 november 1944 yttrade han: »Jag
måste Öppet erkänna i denna församling,
att jag icke hade klart för mig,
att folk i dessa åldrar med familj befunnit
sig i fjärde löneklassen med så
otillfredsställande löner. Det borde jag
liaft reda på, säger man kanske. Härtill
vill jag svara, att det är ej lätt att hålla
reda på allting. Det finns andra som
hade kunnat tala om dessa saker.» Nu
är läget icke stort bättre för vissa grup -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

per än det var 1944. Flertalet ordinarie
befattningshavare befinner sig som bekant
i nionde lönegraden, så t. ex. stationskarlar,
banvakter, brevbärare, tullvakter
o. s. v. Slutlönen — märk väl
att slutlönen nås efter tio å elva års
tjänst — utgör i Stockholm 543 kronor
i månaden eller cirka 125 kronor i veckan.
På denna lön får en gift befattningshavare
en källskatt på 69 kronor
i månaden eller 16 kronor i veckan.
För mat, kläder, hyra m. m. återstå
alltså 474 kronor i månaden eller cirka
109 kronor i veckan. Om man beräknar
hyran till 25 kronor i veckan, vilket
alldeles säkert är mycket försiktigt räknat,
återstå till mat, kläder o. s. v. 84
kronor i veckan. En e. o. stationskarl.
brevbärare eller tullvakt har 466 kronor
i månaden eller cirka 107 kronor
i veckan. Är han gift, får han i källskatt
53 kronor i månaden eller 12 kronor
25 öre i veckan. Det blir i runt tal
95 kronor i veckan över till mat, kläder
och andra utgifter. Med en hyra av
25 kronor i veckan blir det 70 kronor
över till övriga utgifter. En aspirant
i Stockholm har 418 kronor i månaden
eller 96 kronor 50 öre i veckan. Är han
gift har han en källskatt på 41 kronor
i månaden eller 9 kronor 50 öre i veckan.
Det blir 87 kronor i veckan över
för mat, kläder och hyra. Sedan hyran
erlagts, återstå 62 kronor till övriga
utgifter. Så fortsätter det med allt lägre
löner i de skilda ortsgrupperna ända
till ortsgrupp 1, där slutlönen — och
det är att märka att denna får vederbörande
behålla ända tills han avgår
ur tjänsten — för en ordinarie stationskarl,
brevbärare, tullvakt, kustvakt
o. s. v. är 457 kronor i månaden eller
105 kronor 50 öre i veckan. Efter avdrag
av källskatt och hyra återstå i
runt tal 68 kronor i veckan till mat,
kläder och andra utgifter. För en e. o.
stationskarl, brevbärare, tullvakt eller
kustvakt är lönen i lägsta ortsgrupp
374 kronor i månaden eller 90 kronor
50 öre i veckan. Sedan källskatt och

72 Nr 25. Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

hyra erlagts, återstå för en gift befattningshavare
55 å 60 kronor i veckan
för övriga utgifter.

Jag vill framhålla, att de angivna lönerna
innesluta även dyrtidstillägget
på 12 7o och alltså med andra ord utgöra
det totala belopp, som vederbörande
utkvitterar från statsverket. På
dessa löner är befattningshavaren i regel
skyldig hålla sig med reglementsenliga
uniformspersedlar, såsom kostym,
kappa, mössa o. s. v. Några möjligheter
att genom ökade arbetsprestationer
öka inkomsten förefinnas, som
vi veta, icke i statstjänst. Icke heller
föreligger möjlighet till merförtjänst genom
övertidsarbete. Sådant arbete förekommer
visserligen i största utsträckning
genom nattjänstgöring och sönoch
helgdagstjänstgöring, men dylik
tjänstgöring kompenseras som regel med
motsvarande ledighet på ordinarie arbetstid
i stället för med pengar.

Följden har blivit att många statstjänare
för att över huvud taget kunna
försörja sig och sina familjer tvingas
utföra extra arbete på fritid efter natttjänstgöring
såsom expressbud, metallarbetare,
speditionsarbetare, lastbilsförare
o. s. v. De kontrollerbara siffror,
som jag här har angivit till belysande
av löneförhållandena och existensmöjligheterna
för lägre befattningshavare
visa, att det icke är en överdrift i påståendet,
att läget för de lägre statstjänarna
är miserabelt. Fortsätter den
restriktiva lönepolitik, som man nu för,
komma förhållandena självfallet att ytterligare
försämras. Genom reallönesänkningen
har emellertid icke bara de
här exemplifierade gruppernas läge undergått
en allvarlig försämring. Även
om man går avsevärt längre upp på
löneskalan, skall man finna, att ett ytterligt
stort antal befattningshavare har
fått sin standard sänkt till en nivå, som
icke alls svarar mot det ansvar och de
kvalifikationer, som krävas för fullgörandet
av de med resp. befattningar förenade
göromålen. En jämförelse med

vad som betalas i kommunal och privat
tjänst för motsvarande arbetsuppgifter
utfaller icke i någon mån till statens
favör. Detta om statstjänarnas förhållanden,
som vi väl få anledning att senare
återkomma till.

Härutöver och till sist skulle jag vilja
säga några ord om en annan stor samhällsgrupp,
som jag tycker under alla
förhållanden borde förskonas från verkningarna
av den nuvarande åtstramningen
på det ekonomiska området. Jag
syftar på folkpensionärerna. Då den senaste
pensionsregleringen beslutades av
riksdagen framförde vi från kommunistiskt
håll motioner, som syftade till att
genom en indexreglering skydda köpkraften
hos folkpensionärerna. Motionerna
avslogos men det uttalades i mycket
bestämda ordalag av såväl vederbörande
utskott som av socialminister
Möller, att man noga skulle aktge på
utvecklingen och ingripa då så behövdes
för att skydda folkpensionernas
realvärde. Statsrådet Möller satte sitt
ord i pant på att han inte skulle underlåta
att vidtaga åtgärder, därest en försämring
av köpkraften hos folkpensionärerna
skulle inträffa. Men hur har
det gått? Ja, den som till äventyrs inte
känner till saken eller tror att allan
rättfärdighet blivit uppfylld, den rekommenderar
jag att gå på ett folkpensionärsmöte
och efterhöra hur pensionärerna
själva se på saken. Eljest
borde det ju vara känt för alla, att en
stark prisstegring har ägt rum sedan
pensionerna beslutades av riksdagen
och avsevärt nedsatt deras köpkraft.
Den nominella prisstegringen är redan
den högst betydande. Den faktiska prisstegringen
är ännu större. Den prisstegring,
som har kommit till uttryck i den
officiella statistiken, utgör 25 procent,
om man räknar från den tidpunkt då
det nya folkpensionsförslaget lades fram
för offentligheten. Det minsta folkpensionärerna
i enlighet med de givna löftena
alltså ha rätt att kräva är ett dyrtidstillägg
på 25 procent, men de ha

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Nr 25.

73

Vid remiss av

som bekant endast tillerkänts 5 procent.

Dessutom har man nu framlagt resultatet
av en utredning beträffande rörliga
tillägg på folkpensionerna, och det
resultatet visar att man knappast ens
för framtiden ämnar garantera realvärdet
på folkpensionerna. Utredningens
resultat innebär att man vill ställa folkpensionärerna
i en särställning till det
sämre bland samhällets medborgare. Ett
särskilt index skall utarbetas för folkpensionärer,
varvid man helt cyniskt
utgår ifrån att dessa måste anpassa sina
livsbehov med tanke på att de äro gamla
och förbrukade. Medan aldrig någon
vettig människa har ifrågasatt, att man
skulle konstruera olika index för skilda
samhällsgrupper med hänsyn till deras
krav på livet, har man nu hunnit dithän,
att folkpensionärerna skola inrätta
sin livsföring efter en särskild mall, uttryckt
i ett folkpensionärsindex. Så gick
det alltså med det stolta löftet att skydda
folkpensionernas realvärde, så blevo
alltså även de minst bärkraftiga, de som
borde åtnjuta särskilt skydd i kritiska
tider, offer för en ekonomisk politik,
som vi ha betecknat och alltjämt beteckna
som en politik i den besuttna
klassens intresse.

Det är numera ett faktum, som det
inte lönar sig att bestrida, att värdet av
den senaste folkpensionsreformen är på
väg att helt spolieras. Det är därför fullt
förklarligt, att den gamla bitterheten
hos våra åldringar på nytt håller på att
inställa sig. Och den kommer säkerligen
inte att försvinna förrän folkpensionärerna
finna, att statsmakterna inte bara
prata om utan också förverkliga den så
ofta vid högtidliga tillfällen demonstrerade
parollen: full försörjning på ålderns
dagar.

Herr NORUP: Herr talman! I en av
de propositioner, som nu ligga på riksdagens
bord, framlägges ett förslag, som
ifrån jordbrukarhåll uppskattas mycket.
Det föreslås nämligen diir, att riksda -

Kungl. Majrts propositioner nr 215—217.

gen nu skall ta slutlig ställning till frågan
om prissättningen på jordbrukets
produkter för regleringsåret 1949—50.
Det har redan förut ifrån jordbrukarhåll
påpekats, att detta borde ha ägt
rum på ett betydligt tidigare stadium
och tidigare på året än vad som nu sker.
Man har emellertid kommit till ett visst
resultat, ett resultat som väl hälsas med
blandade känslor — i varje fall är så
förhållandet bland jordbrukarna. Det
enda som vi jordbrukare helt äro tillfredsställda
med är, som jag tidigare
framhållit, att det slutliga beskedet nu
äntligen kan komma. Jordbruket hävdar
fortfarande, att det hade varit bättre
och mer konsekvent med vidmakthållande
av vårprissättningen inte bara
i princip utan även så till vida, att överenskommelse
om priserna hade träffats
i rätt tid.

I de propositioner, som nu överlämnas
till riksdagen, framlägges ett förslag,
som siktar på att möjliggöra ett
fortsättande av stabiliseringspolitiken,
med andra ord att man skall gå in för
oförändrade löner och oförändrade inkomster.
Jordbruket och dess organisationer
ha tidigare deklarerat sin vilja
att medverka härtill. Vi ha också för
vår del redan accepterat den föreslagna
överenskommelsen mellan regeringen
och jordbrukets organisationer och mellan
regeringen och arbetare och tjänstemän
— den senare ännu icke accepterad
— om en fortsatt stabiliseringspoiitik.
Vi ha varit den första grupp som i
handling ha visat, att vi vilja stödja en
fortsatt stabiliseringslinje.

Då jag har förtroendet att vara en
av jordbrukets förhandlingsdelegerade
skall jag be att få anföra några motiveringar
för att vi ha kunnat rekommendera
våra organisationer att godtaga
denna överenskommelse. Det är dock
ganska angeläget att framhålla, att ingenting
har framkommit vid överläggningarna
med regeringen som visar, alt kravet
på 3 öres förhöjning av mjölkpriset,
en förhöjning som skulle ha givit jord -

74

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

bruket en ökad inkomst på 129 miljoner
kronor, var för högt eller oberättigat.
Det har heller icke kunnat påvisas, att
en sådan förhöjning inte skulle ha kunnat
rymmas inom stabiliseringspolitikens
ram. Följaktligen borde riksdagen
ha kunnat följa den motion, som framlades
från de borgerliga partierna i
våras.

Resultatet gör som jag sade ingen
glad. Det har som sagt varit med blandade
känslor, som jordbrukarna i det
läge som förelåg ha accepterat överenskommelsen.
Anledningen härtill är att
jordbruket ej velat medverka till att
kasta landet och den ekonomiska utvecklingen
in i ett läge, som skulle medföra
inflation, ett försämrat penningvärde,
till skada för alla och ingen till
gagn. Vi ha ifrån jordbrukets sida och
ifrån det parti jag tillhör velat visa, att
vi äro beredda att under ansvar stödja
en konstruktiv politik, där olika grupper
med hänsynstagande till varandra
försöka att lösa även svåra problem.

I den överenskommelse som är träffad
rör det sig om vissa miljoner kronor
men det rör sig också om någonting
annat. Bland de villkor som ingå i överenskommelsen
står nämligen, att när
jordbruket har accepterat överenskommelsen,
är det under förutsättning att
ökade löner eller inkomster icke få
medges någon annan samhällsgrupp.
Skulle något dylikt inträffa ha jordbrukets
organisationer sagt, att då äro vi
fria ifrån överenskommelsen och då ha
vi rätt att komma med ökade krav.

Efter den träffade uppgörelsen den 8
september har en viss diskussion uppkommit.
Det har sålunda ifrån löntagarhåll
i pressen framhållits, att jordbruket
skulle ha gynnats genom att erhålla
ökade realinkomster. Detta resonemang
är enligt min mening felaktigt. Från
jordbrukets organisationer hävda vi med
bestämdhet att så inte har skett. Enligt
den överenskommelse, som är träffad
emellan regeringen och jordbrukets organisationer,
skall jordbruket i stället

för 129 miljoner kronor, som begärdes i
våras, få 66 miljoner kronor. Av denna
summa beräknar man att 40 miljoner
kronor skola användas till att täcka det
kalkylunderskott på 48 miljoner kronor,
som kom fram i vårkalkylen; 6 miljoner
kronor skola användas till att
bjälpa de områden i Norrland, där jordbruket
bedrives under svåra klimatiska
förhållanden och som därjämte varit
utsatta för torka och frost. För dessa
områden skulle ett särskilt tillägg på
mjölk utgå. De 20 miljoner kronor, som
sedan återstå, täcka inte på långt när
kostnaderna för de justeringar, som vi
från jordbrukarhåll i våras begärde i
fråga om producentbidraget och en del
av oljeväxtpriserna. Följaktligen kan
man inte säga att de 66 miljonerna innebära
någon ökad realinkomst för
jordbruket.

Man har då anledning att ställa sig
frågan: Hur är det för de andra grupperna?
Hur är det för industriarbetarna?
Hur är det för tjänstemännen? Ja,
i den proposition som finansministern
har framlagt har han för industriarbetarna
räknat med en löneglidning uppåt
på cirka 3 procent. Den bar inte tillkommit
genom ökad timlön utan genom
ökad ackordsersättning beroende på att
arbetsintensiteten blivit starkare. Följden
har dock blivit ökade inkomster för
gruppen industriarbetare. Detta framgår
också av socialstyrelsens fortlöpande
undersökningar rörande genomsnittliga
timförtjänster för arbetare inom industrien.
Socialstyrelsen, som därvidlag
räknar med relativa tal, har satt jämförelsetalet
för februari 1947 till 100,
vilken siffra i augusti 1949 hade stigit
till 125,8- Det är följaktligen klart konstaterat
att en viss ökning skett. Om
man jämför talet för augusti 1948, då
riktlinjerna för stabiliseringspolitiken
godkändes, med talet för augusti 1949,
har den genomsnittliga timförtjänsten
inom industrien stigit med 3,0 procent.
Om man lägger dessa 3,0 procent på
jordbrukets arbetskostnader, som utgöra

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Nr 25.

75

Vid remiss av

cirka 2 miljarder kronor, skulle det berättiga
jordbruket till att få en ökad
arbetsinkomst på cirka 72 miljoner kronor.
Jordbruket har ingalunda fått 72
miljoner kronor, utan vi ha fått 66 miljoner
kronor, vilken summa som jag
tidigare framhållit inte i så stor utsträckning
kan användas till att täcka
arbetskostnader utan åtgår till att täcka
ökade utgifter på flera områden. Man
kan således vid en jämförelse mellan
jordbrukarna och industriarbetarna
konstatera en eftersläpning för jordbrukets
del.

Om man ser på tjänstemännen skall
det villigt erkännas, att stora grupper
av tjänstemän inte ha fått den förbättring
som de ha rätt att få. Men de ha
kanske en del andra förmåner, som ge
anledning till att i det allvarsläge där
vi nu stå överväga, om det inte ändå är
bäst, att vi försöka att samlas om stabiliseringslinjen.
Tjänstemännen ha dock
i stor utsträckning en förmån, som varken
arbetare eller bönder ha, nämligen
en pension, som bjuder dem betydligt
större trygghet på ålderdomen än vad
t. ex. den allmänna folkpensionen gör.
Därtill kommer att under de senare åren
genom förändringar av dyrortsgrupperingen
en uppflyttning i lönehänseende
och förbättrade möjligheter kommit till
stånd. Dessutom kan man väl säga, att
den goda ekonomiska utvecklingen inom
industrien glädjande nog har givit ett
ganska stort antal tjänstemän möjlighet
att få pension och därigenom få sin ålderdoms
dagar betydligt bättre tryggade
än arbetarna, jordbrukarna eller småföretagarna.
Jag tror för min del att
detta är saker och ting, som ge anledning
till att man från tjänstemannahåll
inte bör ställa kraven alltför högt.

•lag har inte anfört dessa omständigheter
för att på något som helst sill t
klandra den utveckling som skett, vare
sig att industriarbetarna ha fått det något
bättre eller att tjänstemännen -fastän de ännu inte ha fått sina fordringar
tillgodosedda — dock ha fått

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

vissa förbättringar. Jag har endast velat
säga detta för att påvisa, att jordbrukarna
inte komma i någon särskild
privilegierad ställning genom det avtal
som har träffats. Jag känner mig ha anledning
att instämma i herr statsrådet
Strängs uttalande, att vi alla få inskränka
oss och försöka att samla oss omkring
stabiliseringspolitiken. Detta är
anledningen till alt vi jordbrukare och
våra organisationer ha vågat oss på att
tillstyrka att stabiliseringslinjen vidhålles,
en linje som, om det går att vinna
förståelse för den i slutomgången, säkerligen
kommer att vara till gagn för oss
alla.

Vid den överenskommelse som träffats
om de 66 miljonerna har det ifrån
regeringens sida sagts, att inga av jordbrukets
produkter få öka i pris. Ja, man
har väl anledning att ställa sig i viss
mån betänksam, huruvida det kan bli
möjligt att erhålla dessa miljoner i form
av subventioner, men i det läge vi stodo
vid underhandlingarna ansågo vi ifrån
jordbrukets sida, att vi trots vissa betänkligheter
borde ansluta oss även till
subventionslinjen.

Herr Svensson i Ljungskile påpekade
att det inte är i propositionen klart utsagt,
hur dessa 66 miljoner kronor skola
fördelas. I varje fall innebar den överenskommelse
vi träffade med regeringen,
att av 60 miljoner skulle ett lika
stort bidrag utgå för den mjölk, som
inväges vid mejerierna, och den mjölk,
som säljes direkt ifrån jordbrukarna.
Från subventionen är undantagen den
mjölk, som utgör jordbrukarnas hemmakonsumtion,
fodermjölken och den
mjölk som användes till landssmör. Bidraget
skulle utgå med lika stort belopp
per kilogram smörfett. Sedan beror det
på hur mjölkproduktionen utvecklar sig,
om det kan bli lika många ören per
kilogram smörfett hela tiden. Hur man
därvidlag skall gå till väga får vid livsmedelskommissionen
och jordbrukarnas
egna organisationer söka enas om.
■lag hoppas att det inte kan bli fråga

76

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

om någon misstolkning vad det gäller
fördelningen av dessa 60 miljoner kronor.

När det gäller de 6 miljoner kronorna
var det överenskommet, att de skulle
utgå till hjälp åt jordbruksområden
inom Norrland och särskilt då de områden,
som ha lidit av torkan. Rörande
detta bidrag har livsmedelskommissionen
fått i uppdrag att efter hörande av
Svenska mejeriernas riksförening framlägga
närmare förslag till fördelning av
beloppet.

Men när det nu talas om nya och
ökade subventioner, så blir man väl
ändå något betänksam. Jag har sagt att
vi från jordbrukarhåll kunde acceptera
de hittills utgående subventionerna, de
som äro nödvändiga för täckande av
de 66 miljoner kronorna. Men inför det
förslag till subventioner på livsmedel,
som man ställs inför i propositionen nr
217, har man anledning att från jordbruket
ställa frågan: Vart bär det egentligen
hän? Jag vill instämma med finansministern,
när han uttalar principiella
betänkligheter mot subventioner
i allmänhet. Nu är det meningen att utöka
subventionerna på livsmedel, vilka
förut äro starkt subventionerade. Men
skola vi över huvud taget ha ett jordbruk
i detta land — och det skola vi ju
ha enligt 1947 års riksdagsbeslut —bör
man väl ändå ha priser på livsmedel,
som täcka produktionskostnaderna.

Det är kanske anledning att just i
detta sammanhang taga sig en liten
tankeställare. Hur skulle det ha varit i
vårt land, om vi icke hade haft så pass
produktionskraftigt jordbruk som vi
ha? Jordbrukets representanter ha vid
olika tillfällen hävdat, att det svenska
jordbruket bör få finna avsättning inom
landet för sina produkter till priser,
som ge jordbrukarna ungefär samma
arbetsinkomst som andra grupper ha.
Man har emellertid därvid satt en viss
gräns. Men låt oss göra det tankeexperimentet,
att vår jordbruksproduktion i
dag endast kunde täcka 75 procent av

konsumtionen här i landet. Då hade vi
måst importera livsmedel för ca 700
miljoner kronor. Detta hade givetvis
föranlett en penningutströmning ur landet,
men enbart devalveringen hade
försämrat vår balans med omkring 300
miljoner kronor ytterligare. Det är väl
ändå så, att det här icke bara är fråga
om ett tillgodoseende av jordbrukarnas
intresse, utan det gäller hela samhället.
Det är då inte mer än rätt att det svenska
jordbruket får rätt och möjlighet
till samma ställning i inkomsthänseende
som andra grupper.

De subventioner, som föreslås i propositionen
nr 217, äro nog en Döbelns
medicin, som klarar oss i dagens läge
men som på längre sikt är mycket betänklig.
De komma att medföra ett onaturligt
och osunt ekonomiskt läge för
jordbruket. Hur skall det bli möjligt att
helt och hållet återvända till normala
förhållanden? Även om man inte vill
fråga öppet så gör man i alla fall inom
sig den frågan, om det är meningen att
subventioner skola utgå i all framtid.
Stabiliseringspolitiken skall väl ändå
inte fortsätta i så många år till. När den
tar slut och vi få en friare prisbildning
i vårt land, är man då beredd att låta
jordbruket få inte enbart den prishöjning,
som klarar subventionerna, utan
därutöver ett pris, som är nödvändigt
för att få till stånd en förbättring för
jordbruket? Är man från regeringens
sida beredd att göra en utfästelse härom?
Jag vet inte om man kan få svar
på den frågan. Men den är oerhört aktuell
för jordbruket, och jag vet att tusentals
jordbrukare i vårt land i dag
ställa den frågan.

Det är ganska märkligt att när man
tillgriper subventionering för att klara
upp fördyringen genom devalveringen,
så väljer man livsmedel, just den subventionsform,
som gör det besvärligt
för jordbruket. Vad som är betänkligt
är även, att den subventionering, som
föreslås i propositionen, i sina detaljer
är så utformad, att den åstadkommer

Onsdagen den 20 oktober 1949 em.

Nr 25.

77

Vid remiss av

ganska stora svårigheter för handeln.
När handelns folk har läst att det skall
bli subvention på ost med 30 öre, vad
har då hänt? Jo, de sluta att köpa ost.
Och detta i en situation, då ostlagren
tyvärr äro fyllda till bristningsgränsen.

I en sådan situation vidtager man en
åtgärd, som medför att inte ens den
normala avsättningen fortsätter utan
stoppar upp. Det verkar affärsmässigt
sett något valhänt att förfara på det sättet.
Det enskilda näringslivet tycks vara
betydligt smidigare än statsmakterna
när det gäller att klara upp sådana
affärer.

Jag hoppas att man från regeringsliåll
klarlägger situationen och lugnar
dem, som i dag kräva att få ett besked,
ett besked som vi ha svårt att ge
dem.

I samband med den diskussion, som
fördes om devalveringen av den svenska
kronan, blevo vi i lantbruksförbundct
tillfrågade hur vi ställde oss. Vår
direktör svarade då — och jag instämmer
för min del däri — att om jordbruket
hölles skadeslöst, så hade vi intet
att erinra mot en devalvering. Enligt
uppgifter som jag fått skulle man även
från regeringens sida ha givit ett sådant
löfte. Innebörden härav skulle vara att
jordbruket skulle få subventioner för
täckande av den av devalveringen föranledda
fördyringen av kraftfoder, gödningsmedel,
maskiner, reservdelar, bensin
och olja. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att en fördyring av
kraftfodret är något, som i hög grad berör
landets småbrukare. De äro mycket
bekymrade för att arbetet på att hjälpa
upp de ofullständiga jordbruken skall
bli försvårat.

Jag hoppas att jag kan få ett tillfredsställande
svar på de frågor jag nu har

ställt.

Något som också väcker betänkligheter
är alt man genom den övcrbalansering
av budgeten, som sker med hjälp
av indirekta skatter, åstadkommer
verkningar, som i varje fall för lands -

Kungl. Majrts propositioner nr 215—217.

bygden bli ganska besvärande. Tar man
t. ex. bensinen förhåller det sig så, att
den skatt som redan nu är lagd på bensinen
drabbar landsbygden betydligt
hårdare än städerna. När nu dessa
pengar strömma in till statskassan,
skola de användas till att subventionera
livsmedlen. Givetvis blir det städernas
befolkning som kan tillgodogöra sig det
mesta av dessa subventioner, inte per
capita men med hänsyn till att stadsbefolkningens
numerär är större. Detta
innebär en orättvisa för landsbygden.
Nog hade det varit möjligt att i stället
för att höja bensin- och oljepriset använda
den redan nu så höga bensinskatten.

Man har även tillgripit en annan åtgärd,
som i viss mån pekar hän på att
vi hålla på att återvända til! krisförvaltningen
här i landet. Införandet av
förmalningsersättningen kan medföra
en hel del konsekvenser, som säkerligen
ingen önskar. .lag är rädd för att
det kan föra med sig nya kontrollåtgärder
och kanske nya krisorgan. Det
är säkert ingen i denna kammare, som
vill att man skall gå den vägen. Ej heller
beträffande brödet, som ju dock är
så billigt i vårt land, tycker jag att man
haft anledning att gå subventionsvägen.

Nu kan det ju vara så, att läget är så
allvarligt, att det kan bli nödvändigt att
ansluta sig till åtgärder, mot vilka man
eljest har vissa erinringar att göra. Givetvis
får intresset att upprätthålla balansen
väga tyngst. Med hänsyn härtill
ansluter jag mig till dem, som stödja
förslaget om en fortsatt stabiliseringspolitik,
även om jag hyser vissa betänkligheter
mot den subventionspolitik,
som man bär håller på att slå in på.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Norup och jag har ju suttit på var
sin sida om förhandlingsbordet både

78

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

många gånger och under långa sammanträden
under den nu passerade
sommaren, och det hela resulterade
som bekant i att vi kunde taga varandra
i hand och säga att vi voro sams.
Det finns sålunda ingen anledning för
mig att nu i efterhand söka sak med
herr Norup om vad som skedde i våras
och om det var klokt eller inte klokt.
Jag skulle inte heller ha berört det i
detta lilla anförande, om inte herr Norup
i sitt nyss hållna tal behagade konstatera,
att det ändå skulle ha varit för
jordbruket bättre, om vårprissättningen
blivit en verklighet fullt ut och inte endast
en princip. Herr Norup gjorde med
andra ord gällande, att det funnes vissa
skäl som talade för att en slutgiltig uppgörelse
för jordbrukets del i våras hade
varit att föredraga framför den uppgörelse,
som nu har träffats.

När nu herr Norup tog upp denna
sak i sitt anförande måste nog jag för
min del deklarera, att jag har eu avvikande
uppfattning. Jag vågar bestämt
hävda, att om man sätter värde på att
stabiliseringen kommer att lyckas, om
man anser att stabiliseringspolitikens
genomförande är det avgjort väsentligaste
i hela detta frågekomplex, då
måste man också finna det vara en fördel,
att man icke träffade en slutgiltig
uppgörelse i våras. Det är väl dock, herr
Norup, en viss skillnad på 128 miljoner
kronor och 66 miljoner kronor. Den
sista siffran bör mänskligt att döma
kunna förenas med stabiliseringspolitiken,
men jag har efter de mycket långa
och ingående diskussioner, som ha förts
med de andra grupperna, den bestämda
uppfattningen att vårsiffran, 128 miljoner
kronor, näppeligen hade kunnat
rymmas inom stabiliseringens ram. Jag
är beredd att så här i efterhand säga,
att jordbrukarna genom att acceptera
de 66 miljonerna ha visat, att de känna
sitt ansvar för stabiliseringen. Jag är
glad att kunna säga det här och är den
förste att ge jordbrukarnas förhandlare
ett erkännande för att de i detta allvar -

liga läge sågo det stora problemet som
det även för dem avgörande problemet.

Herr Norup kritiserade inte men hade
ändå vissa reservationer att göra
mot en del av de subventioner, som redovisas
i propositionen nr 217. Han frågade
bland annat om dessa subventioner
skulle vara av permanent karaktär
eller om man kunde hoppas på att bli
av med dem inom en snar framtid. Jag
vill minnas att finansministern i sitt
anförande tidigare i dag gav ett ganska
utförligt besked på den punkten. Det
slogs fast att regeringen anser dessa
subventioner vara en åtgärd betingad
av dagens osäkra och labila läge. Skulle
det visa sig, att vi lyckas genomföra den
principiella målsättning, som ligger
bakom subventionspolitiken, ha vi skaffat
oss en extra chans av icke föraktlig
valör, när det gäller lösandet av exportproblemen.
Skulle det visa sig att det
misslyckas — det är något som jag
skulle tro att vi få se om sex å åtta månader
— få vi väl, herr Norup, om vi
då ha möjlighet att träffas här eller på
något annat ställe, taga upp frågan till
ny diskussion på ny basis och försöka
träffa en överenskommelse de olika
grupperna emellan om huruvida det är
en riktig linje att fortsätta med subventionering
eller om det är en oriktig
linje.

Herr Norup ställde även en annan
fråga i sitt anförande, i det han undrade
om det vore meningen att jordbruket
skulle få sin kostnadsstegring
kompenserad, den kostnadsstegring som
förorsakas av devalveringens prishöjningar
på kraftfoder, konstgödsel, maskindelar,
olja och bensin och andra
ting. Ja, i de diskussioner, som jag haft
regeringens uppdrag att föra mera internt
med jordbrukets representanter,
förklarade jag att enligt regeringens
uppfattning den prisstegring på konstgödsel
och kraftfoder, som är en följd
av devalveringen, skall kompenseras
omgående. I den proposition jag här
avlämnat har jag också angivit hur detta

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Nr 25.

79

Vid remiss a

skall ske via de olika slag av clearingkassor,
som stå till krismyndigheternas
förfogande. Jag har däremot av naturliga
skäl inte kunnat ställa ut några löften
om en omedelbar subvention i fråga
om maskindelar, olja och bensin. Enligt
min uppfattning bör denna kompensationsfråga
flyta in i nästa års diskussion
angående jordbrukskalkylen.
Det får alltså bli en kompensation i efterhand.
Det finns i dagens läge icke
praktiska möjligheter att subventionera
de reservdelar till olika slag av amerikanska
traktorer, som strövis komma
in i landet.

Herr Norup tog sedan upp frågan om
förmalningsersättningarna och uttalade
vissa farhågor för principen om en
eome back för detta slags subventioner.
Han frågade, om de voro något rudiment
till en ny kris- och regleringsorganisation.
Samma frågor ha tidigare
ställts i dagens debatt, åtminstone i vår
medkammare. Jag vet inte om jag behöver
ytterligare understryka, att regeringens
tanke har varit att i första hand
subventionera bort de importprisstegringar,
som äro en följd av devalveringen.
Av tekniska skäl går det inte att
subventionera bort samtliga prisstegringar
av detta slag och därför får man
som slutresultat en marginal, som regeringen
anser vara för liten. Det har
också från oppositionens sida många
gånger efterlysts varför regeringen arbetar
med så snåla och trängda marginaler
i stabiliseringspolitiken. Det bar
varit ett ganska naturligt och legalt intresse
för regeringen att försöka skaffa
sig en något rymligare marginal. Därför
har man sagt, att om så blir erforderligt
begär regeringen en fullmakt att
få subventionera även på andra områden,
som icke ha något direkt samband
med devalveringen. Man har då av naturliga
skäl kommit in på just de varor,
som väga tyngst i den dagliga hushållningen,
och där man får ut största
möjliga effekt för minsta möjliga antal
miljoner kronor. Regeringen begär så -

r Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ledes en fullmakt, som skall användas
om det är absolut nödvändigt. Men samtidigt
har man varit angelägen att säga
ifrån, att det hela icke a priori är självfallet
att fullmakten behöver och skall
användas — i varje fall icke i första
omgången.

Det finns naturligtvis ett faromoment
i förmalningsersättningens återinförande.
Man kan göra vissa slags mjölsorter
så billiga, att det uppstår en foderkomplikation.
När jag bar undersökt i
vad mån faran är aktuell har det emellertid
visat sig, att det egentligen endast
är beträffande det s. k. sammanmalda
rågmjölet som den faran skulle
kunna föreligga. Detta mjöl representerar
ungefär 15 % av den totala mjölkvantiteten,
och man har från försörjningsmyndigheternas
sida sagt mig,
att den kontroll, som behövs för att
förmalningsersättningens återinförande
icke skall få några konsekvenser på fodersidan,
varken är tekniskt svår eller
särdeles omfattande. I samråd med
kvarnarna bör följaktligen även den
komplikationsrisken kunna undanröjas.

Medan jag har ordet vill jag också
kommentera herr Svenssons i Ljungskile
anförande här före middagen. Herr
Svensson yttrade bl. a., att jordbruksministern
i våras dekreterade alla priser
utom mjölkpriset och att vi sedan
fingo en kommuniké om oljeväxtpriserna.
Av herr Svenssons formulering
fick jag intrycket att han önskade bibringa
kammaren den uppfattning, att
jordbruksministern, utan att tala vid
riksdagen eller andra intresserade
grupper, älskade att dekretera vissa
uppfattningar, som riksdagen bara hade
att säga ja och amen till. Jag tycker
nog, att detta är att ha litet för stark
tro på mina möjligheter. Det kanske är
litet för mycket ära, som herr Svensson
i Ljungskile här kostar på min
ringa person. Min proposition, nr 212,
som avgavs i våras, anslöt sig praktiskt
taget genomgående till livsmedelskommissionens
förslag till prissättning

80

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

över hela linjen med undantag endast
för mjölkpriset. Om jag skall vara ärlig
skall jag dock bekänna, att jag verkligen
gjort två avsteg från livsmedelskommissionens
förslag. Jag ville icke
vara med om att höja priset på fodersäden
med en krona per 100 kg, som
det hade rekommenderats därifrån, och
inte heller ville jag vara med om en
prishöjning på organ och inälvor. Jag
har inte något minne av att herr Svensson
i Ljungskile under vår diskussion
hade något emot denna min avvikande
uppfattning på de båda punkterna.
Livsmedelskommissionens råd stod
bakom livsmedelskommissionens förslag,
och herr Svensson i Ljungskile
vet lika bra som jag att den rådsförsamlingen
består av en lång rad kloka
och praktiska karlar, av vilka de flesta
ha sin dagliga bärgning från jordbruket,
och som företräda praktiskt taget
alla politiska partier.

Med den bakgrunden är det kanske
litet oriktigt att presentera det hela så,
att jordbruksministern dekreterat alla
priser utom mjölkpriset och att vi sedermera
även fingo en kommuniké om
oljeväxterna. Vad som skett efter vår
diskussionen i riksdagen är, att det har
kommit till stånd förhandlingsmässiga
uppgörelser mellan regeringen och
jordbrukarna beträffande såväl oljeväxtpriserna
som mjölkpriset.

Herr Svensson i Ljungskile kritiserade
vidare prisrelationerna mellan
animalier och vegetabilier, och visst
kan han ha rätt i att göra det. Om herr
Svensson ser efter i riksdagsprotokollet
från sammanträdet i våras, så finner
herr Svensson, att jag under den
debatten bekände, att jag ansåg det vara
en oriktig prisrelation mellan t. ex. å
ena sidan mjölk och å andra sidan oljeväxter.
Jag sade också vid ifrågavarande
tillfälle, att jag skulle göra vad på
mig ankom och vad jag förmådde för
att åvägabringa en större riktighet och
rättvisa i dessa båda prisrelationer.
Jag förmenar också, att detta har i viss

mån lyckats. Ett uttryck härför är årets
uppgörelse om oljeväxtpriserna. Den
reduktion på 15 %, som blev en följd
av uppgörelsen, överfördes ju till och
med ett år i förskott som kompensation
på mjölken. Herr Svensson i Ljungskile
säger, att detta var för litet, och
att man skulle ha flyttat över ytterligare
ett belopp, motsvarande någonting
mellan ett halvt och ett öre på mjölken.
Herr Svensson anser, att man skulle ha
flyttat över ytterligare 30 miljoner kronor
från oljeväxtodlingen till mjölkproduktionen.
Man skulle med andra ord
ha genomfört en prissänkning för oljeväxterna
inte på 15 % utan på någonting
mellan 30—35 %. Jag har den uppfattningen,
herr Svensson, att ett försök
att vid augustidiskussionen genomföra
en 30—35-procentig prisreduktion på
oljeväxterna helt enkelt hade resulterat
i att vi nu inte alls hade haft några
problem om oljeväxtpriserna. Ett sådant
försök hade förmodligen inneburit,
att vi icke nu hade haft någon
oljeväxtodling i landet. Jag är inte säker
på att det skulle ha varit så lyckligt.

Jag kanske får uppmuntra herr
Svensson i Ljungskile med en liten liknelse
här. Om herr Svensson fortsätter
med ett träget och troget politiskt arbete,
så kan det ju, mirabile dictu,
hända, att herr Svensson en dag står i
denna bänk och svarar för regeringens
jordbrukspolitik gentemot riksdagen.
Om herr Svensson i en sådan situation
har att välja mellan antingen en måttlig
prisreducering och en reducerad oljeväxtodling
eller en kraftig reducering
och ingen odling alls, så har jag nästan
på känn att herr Svensson väljer ungefär
det alternativ, som regeringen här
har valt.

Herr Svensson beklagade sig vidare
över att den proposition som jag står
för, nr 216, är så svårläst. Jag kan inte
svara för författarskapet annat än i den
mån det gäller de tre—fyra sidor, som
återge departementschefens anförande,
och eftersom jag är part i målet skall

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Nr 25.

81

Vid remiss av

jag inte uttala mig om, huruvida de
sidorna äro svårlästa eller inte. Men
jag vågar nog ändå hävda den uppfattningen,
att för människor med normala
förståndsgåvor äro de sidorna icke
svårsmälta. Vad tabellerna beträffar, så
äro de visserligen långa och utförliga,
det skall ingen bestrida, men därför
behöva de ju inte vara oförståeliga.
Och, herr Svensson, det är ju ändå
ingen som begär, att herr Svensson
skall kontrollräkna alla dessa tabeller!

Herr Svensson i Ljungskile kom också
in på lantbruksnämndernas verksamhet.
Hans ord föllo ungefär så, att när
min företrädare i ämbetet, nuvarande
finansministern, skrev direktiven för
lantbruksnämnderna, och när han talade
i ämnet här i riksdagen, så var
han mycket angelägen om att framhålla,
att nämndernas arbete skulle ske
under den mest intima, livliga och friktionsfria
kontakt med jordbrukarna
själva. Herr Svensson kom också med
ganska stark kritik mot lantbruksnämnderna
och ställde dem i motsatsförhållande
till de direktiv, som jag nyss åberopade.
Kammarens ledamöter måste,
om de bara höra herr Svensson i
Ljungskile, få den uppfattningen, att
lantbruksnämnderna handla ungefär
tvärtemot dåvarande departementschefens
direktiv'' och att de icke beflita sig
om det livliga, friktionsfria och smidiga
samarbete med jordbrukarna, som
de enligt direktiven skola ha.

■lag tror, att herr Svensson i Ljungskile
i denna kritik skjuter över målet.
Det kanske är riktigt att lanbruksnämnderna
möttes av tveksamhet, när de
började sin verksamhet. I viss mån var
detta kanske eu följd av att man på
vissa håll anlitat pressen för att presentera
lantbruksnämnderna på ett
ganska ofördelaktigt sätt, vilket skapat
misstro gentemot nämndernas arbete.
Lantbruksnämnderna har emellertid nu
arbetat under ett års tid, och man har
nu möjligheter att summera ihop resultatet
av deras verksamhet. Jag vet inte

0 — Andra kammarens protokoll 1949.

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

om herr Svensson i Ljungskile har haft
tillfälle att närvara vid den tvådagarsöverläggning,
som denna vecka har
förts på en plats bara 50 meter från
riksdagshuset, där lantbruksnämndernas
direktörer och övriga ombud i rik
utsträckning ha varit representerade.
Dessa överläggningar ha givit vid handen,
att friktionerna mellan nämnderna
och allmänheten i dag äro praktiskt
taget eliminerade. Det råder ett gott
och förtroendefullt samarbete, den saken
omvittnades från alla håll och har
dessutom bestyrkts av åtskilliga pressintervjuer
under de senaste veckorna.

Jag kan också säga, att om nämnderna
på något sätt skulle agera så, att de
fingo jordbrukarna emot sig, skulle
detta omedelbart och på ett mycket
effektfullt sätt omtalas för den svenska
allmänheten. Nämnderna äro så päp^ssade,
att om de företa sig något stötande,
så uppmärksammas det omedelbart.
I de fall, där nämndernas åtgöranden
ha blivit uppmärksammade — vi ha
haft några sådana fall i norra Kalmar
län, Älvsborgs län och, nu senast, i
Skaraborgs län — har det, när man
har sett på de begångna felen mera i
detalj, varit »mycket skrik för litet ull»,
som en lantman en gång lär ha sagt,
när han klippte grisen.

Herr Svensson i Ljungskile anförde
vidare, som exempel på den byråkrati
som håller på att utbilda sig inom lantbruksnämnderna,
att man skall åberopa
15 eller 17 paragrafer — jag minns inte
vilket — när man skall skriva en räkning.
Och om det skall lämnas ett förskottskvitto,
så skola tre personer skriva
på ansökan, och sedan skall ärendet
avgöras i Stockholm.

Jag tyckte det sagda lät så uppseendeväckande,
att jag skrev av herr
Svensson ord för ord, och jag har sedan
av några andra ledamöter i kammaren
fått belägg för att jag inte hörde
fel. Jag blev lika upprörd och indignerad
som herr Svensson var, när jag
fick höra detta prov på vad jag be Nr

25.

82

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

traktat som alldeles orimlig byråkratism.
Jag har därför under rasten varit
i förbindelse med lantbruksstyrelsen,
för att ge vederbörande där den uppläxning
som skulle varit befogad,
därest herr Svenssons uppgifter hade
varit riktiga. Lantbruksstyrelsen meddelade
emellertid, att det icke förhåller
sig på det sätt som här sagts. Förskottsräkningarna
gå aldrig upp till
Stockholm. När jag frågade om det är
möjligt att »tre högt kvalificerade
tjänstemän verifiera räkningarna» —
som herr Svensson uttryckte det — fick
jag en förklaring, som väl i viss mån
är plausibel. Om en jordbruksinstruktör
skall utföra en förrättning, så skall
hans förman, d. v. s. konsulenten som
planerat hans resa, genom ett signum
på förskottsräkningen bestyrka att förskottet
gäller rätt tjänsteresa. Vidare
åsätter kamreraren räkningen ett
signum, för att man skall få en verifikation
på att vederbörande inte ligger
inne med andra oredovisade reseförskott.
Slutligen skriver också chefen
på sitt signum, som bekräftar att utanordning
skall ske. Det är möjligt att
detta är en något för lång och invecklad
apparat, men jag tycker ändå att
indignationen blir litet mindre markerad,
när man på detta sätt får ett praktiskt
fall belyst, än när man bara lyssnat
till herr Svenssons i Ljungskile anförande.

Jag skulle kunna sluta med det här
anförda, men jag vill ändå tillägga
några ord.

När jag på förmiddagen satt här och
lyssnade på debatten, gjorde jag några
reflexioner, däribland en med anledning
av ett debattinlägg, som, såvitt jag
kan minnas, icke har blivit närmare
kommenterat här. Det var herr Ohlin,
som tog upp frågan om bundenheten
för arbetsmarknadens parter, eller som
vi bruka uttrycka det, faran för de
fackliga friheterna. Hans ord då ge
mig anledning att här säga något om
den saken. Herr Ohlin uttryckte sig så,

nr 215—217.

att inte ens dagens konjunkturer ge frihet
åt arbetsmarknadens parter. Jag
måste då fråga: Har det skett något
våldförande på de fackliga friheterna?
Är det någon som kan säga, att det här
har skett något våldförande på Svenska
arbetsgivareföreningens eller LO:s suveränitet
och friheter? De diskussioner,
som regeringen har fört åt det hållet,
ha förts på samma sätt som åt alla
andra håll. Det har varit öppna diskussioner
med poängterande av lägets allvar,
som regeringen ser det, och de
diskussionerna ha resulterat i att löntagarnas
organisationer, tjänstemän och
LO-medlemmar — helt enkelt därför,
att det har varit förenligt med deras intressen
— under 1949 ha valt prolongationslinjen.
För statstjänarnas, och vi
hoppas även för fackföreningsfolkets,
del är detta en deklaration även för
1950. De ha valt fullt frivilligt, helt enkelt
därför, att det icke finns någon
möjlighet för en regering i detta land,
vilken politisk kulör den än har, att
påtvinga fackföreningsrörelsen, löntagarorganisationerna
eller Svenska arbetsgivareföreningen
sin speciella uppfattning
i ett speciellt ämne. Det gäller
i stället att genom att ta och ge skäl
försöka komma fram till en överenskommelse.
Man har här valt stabiliseringspolitiken,
därför att man har betraktat
den som en bättre väg än dess
alternativ. Jag tror nog också man kan
säga — jag tar som verifikation på den
uppfattningen de fackliga val, där kommunisterna
trots sitt skall mot lönestoppet
ha pressats tillbaka steg för
steg — att den svenska fackföreningsrörelsen
i allmänhet är mogen att bedöma
och handla självständigt. Det är
därför oriktigt att tala om, att man här
agerar under en bundenhet, som icke
ger möjlighet till de vedertagna fackliga
friheterna. Det är en begreppsförvirring
man här gör sig skyldig till.
Den saken behöver klaras upp.

För ett tjugotal år sedan, när jag började
fackföreningsmannens förhand -

Onsdagen den 26 oktober 1949 em. Nr 25. 83

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

lingsbana, hade jag att sköta fackliga
förhandlingar under en mycket extrem,
full facklig frihet. I slutet av 1920-talet
och början av 1930-talet fanns det sannerligen
inga politiska rådgivare för
fackföreningsrörelsen vid dess avtalsuppgörelser.
I varje fall lade sig icke
någon regering i dem. Jag var med på
den tiden, då de fackliga friheterna
betydde strejk och lönereduktion, och
som de flesta fackföreningsmän har jag
prövat de båda alternativen. Med de
erfarenheter som jag — och de flesta
fackföreningsmän med mig — ha från
den tiden kan jag försäkra, att dåtidens
fackliga frihet, som man ibland talar
om, sannerligen inte är något eftersträvansvärt
i och för sig!

Den fackliga frihetens problem äro
för djupgående för att man skall kunna
redogöra för dem i ett kort debattinlägg.
Om man med facklig bundenhet
menar, att det är regeringen som binder
löntagarorganisationerna och deras
motparter, så är detta uppenbart fel,
vilket jag här har konstaterat. Om man
däremot med facklig bundenhet menar
en mera centraliserad form av fackföreningsrörelsens
och tjänstemännens
lönepolitik, så är det en sak som ligger
utanför riksdagens diskussion. Det
är en fråga, som fackföreningsrörelsen
skall klarlägga inom sig. Om jag inte
har alldeles fel, tycks också utvecklingen
— vilket jag tycker är alldeles
riktigt — gå dithän, att det gamla systemet
med alla fackförbund agerande
i frihet och med bortseende från den
stora, gemensamma linjen, är på retur.
Den sortens fackliga frihet är sannerligen
ingenting att eftersträva, och det
är heller inte något mål, som fackföreningsrörelsen
i dag är på väg tillbaka
till.

.lag vill ha slagit fast, att man inte
kan göra gällande att regeringens politik
sätter käppar i hjulen på fackföreningarnas
suveränitet. Den suveräniteten
iir orubbad. I den mån som fackföreningarna
själva anse att förbundens

suveränitet bör begränsas, till fördel
för det helas väl, är det väl riktigast
att vi låta den diskussionen föras i de
mera renodlat fackliga församlingarna.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Med anledning
av statsrådet Strängs kommentar till
herr Norups fråga om jordbruket inte
får någon kompensation för fördyrade
maskindelar, olja och bensin ber jag
först att få konstatera, att detta i vanlig
ordning går in i nästa års kalkyl.
Detta betyder ju, att det inte blir någon
kompensation för det nu löpande året,
såvida man inte på samma gång tager
särskild hänsyn till det redan gångna
året.

Beträffande priserna i våras gick det
ju till på det sättet, att jordbruksministern
i ett kungligt brev till livsmedelskommissionen
rekvirerade förslag
till priser på allting utom mjölken —
om jag nu är rätt underrättad om saken.
Sedan fingo vi dessa priser fastställda.
Nu var det ju inte det faktum
att priserna fastställdes på detta sätt,
som jag väsentligen framdrog i mitt
anförande, utan det var det faktum att
mjölken kom sist och blev regleringsinstrument
för det hela. När det visade
sig att hela ramen blev trängre än man
från jordbrukarnas sida från början
yrkat på, då hade det funnits större anledning
än förut att titta litet närmare
på just de inre prisrelationerna. Det
var detta som var det väsentliga i detta
sammanhang.

Nu säger jordbruksministern att han
också hade den uppfattningen, alt prisrelationen
mellan oljeväxter och mjölk
inte var riktig, och att man i viss mån
lyckats rätta till detta, .lag kan instämma
i att man även i viss mån rättat till
detta. Jag skulle dock vilja fråga jordbruksministern
om han hade velat vara

84

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

med om en större sänkning på oljeväxtpriserna
för att därigenom kunna få
till stånd en prishöjning på mjölken.
Gick det inte att vid förhandlingarna
med jordbrukarna gå ett stycke längre
på den linjen? Om man gjort en dubbelt
så stor sänkning på anslaget till
oljeväxtodlingen — 165 miljoner kronor
— om man alltså tagit 40 i stället
för 20 miljoner av detta anslag, så tror
jag inte att det skulle ha gjort slut på
oljeväxtodlingen. Man kan emellertid
inte göra annat än framhålla sin uppfattning.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan konstatera att det svar
jordbruksministern gav beträffande förfaringssättet
med de nu ökade subventionerna
inte var något svar alls, utan
en kringgående rörelse. Jordbruksministern
talade nämligen om att vi, om
vi få leva och ha hälsan, förmodligen
om åtta eller nio månader och på en
annan plats möjligen få diskutera detta.
Jag är inte säker på att det svaret inger
jordbrukarna någon som helst tillfredsställelse
och trygghet.

Dessutom är jag ganska förvånad
över det svar som gavs när det gällde
den kompensation, som jordbruket
skulle få med anledning av de ökade
kostnaderna till följd av devalveringen.
Det hade väl ändå varit uppriktigare
att tala om för organisationerna, när de
tillfrågades om de ville vara med om
att stödja devalveringen, att kompensationen
kommer i efterskott, att vi skulle
förhandla om det först vid uppgörandet
av nästa års jordbrukskalkyl. I detta
fall förmodar jag att jordbrukarna komma
i efterhand i förhållande till de
grupper, som komma att få del av subventionerna
så snart riksdagen fattat
sitt beslut.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
vidare diskutera propositionens och
siffermaterialets större eller mindre

svårläsbarhet. Det står var och en fritt
att tycka vad han vill om den saken.
Jag tror nog, att de som verkligen bry
sig om att försöka tränga in i detta skall
finna, att det inte är särskilt lättillgängligt.
Jordbruksministern hoppades
att de siffror han själv skrivit voro någorlunda
lättillgängliga, och det är ju
möjligt att så är fallet.

Beträffande lantbruksnämnderna vill
jag säga, att jag inte talat om den förre
jordbruksministerns direktiv, jag har
inte talat om några direktiv alls, utan
jag har talat om vad som yttrats under
utredningsarbetets gång och vad som
yttrats i riksdagen och bland annat vad
statsrådet Sköld sagt i debatten här i
riksdagen. Jag har inte reda på vilka
direktiv som givits till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnden. Beträffande
taxorna har jag emellertid alltjämt den
uppfattningen att de äro för höga och
för tillkrånglade och att de motverka
sitt huvudsyfte här, nämligen att lantbruksnämnderna
skola få möjlighet att
vara med och ordna rationaliseringen.

När det sedan gäller räkningen så
fick ju jordbruksministern i huvudsak
bekräftelse på, att det fordras tre kvalificerade
tjänstemäns underskrifter för
att en lantbruksinstruktör skall få förskott
på en liten räkning. Över huvud
taget tror jag att lantbruksnämnderna
skulle ha nytta av att en liten smula
studera hur hushållningssällskapens
gamla vandringsrättare arbetade, studera
under vilka former detta skedde
och jämföra detta med den oerhört ökade
byråkratisering, som för närvarande
råder härvidlag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
I anledning av herr Svenssons i Ljungskile
senaste yttrande vill jag bara i
allra största korthet säga, att jag verkligen
har rekvirerat ett förslag från
livsmedelskommissionen på alla andra
priser än mjölkpriserna. Detta brukar

Onsdagen den 20 oktober 1949 em.

Nr 25.

85

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ju också i regel ske. Antingen rekvireras
ett förslag på alla priser, eller också
går det till som i våras att förslag
rekvireras på alla priser med undantag
av mjölkpriset. Rekvisitionen i våras
ledde till att livsmedelskommissionen
hörde sin rådsförsamling -—• bland annat
de jordbrukare som där äro representerade
— på grundval av de ganska
klara premisserna, och detta resulterade
i ett detaljerat prisförslag, som
jag med några få undantag följde, undantag
som jag tror att herr Svensson
i Ljungskile innerst inne är beredd att
ge mig ett erkännande för.

Nu säger herr Svensson i Ljungskile,
att eftersom de senare förhandlingarna
endast gåvo 1,5 öre i stället för de beräknade
3 örena till mjölken så löstes
problemet på ett helt annat sätt, än om
man skulle ha presenterat alltsammans
i ett sammanhang. Ja, det blev en uppgörelse
i samförstånd mellan regeringen
och jordbrukarna som resulterade i
siffran 1,5 öre, och regeringen sade vid
denna förhandling — liksom vid tidigare
förhandlingar — att det inte är
något riksintresse att träta med jordbrukarna
om prisrelationerna. Det är
en inre fördelningsfråga, som vi med
rätt stor förtröstan kunna överlåta åt
jordbrukarna själva. Den deklarationen
gavs även i år. Jag skall inte säga vilket
svar vi fingo; herr Norup sitter ju
här och kan avlämna det svaret, om det
anses erforderligt. Så mycket kan jag
ändå konstatera, att när oljeväxtpriset
fixerades till vad det är i (lag, då gjordes
det efter en förhandling, där oljeväxtodlarna
voro missbelåtna över en

— som de ansågo — hårdhänt behandling.
Dessa odlare presenterade en kalkyl
över produktionskostnaderna som

— om man givit den kalkylen sanktion

— skulle ha betytt en avsevärt mindre
prisreduklion än vad som nu blev fallet.
Jordbrukarnas centrala organisationer
med hen- Norup och andra förståndiga
karlar i spetsen enade sig om eu
annan kostnadskalkyl för oljeväxterna,

vilken betydde lägre priser än vad oljeväxtodlarna
ansågo vara riktigt. Den
kalkylen har i allt väsentligt varit avgörande
för det slutliga resultatet.

När herr Svensson i Ljungskile sedan
fortsätter med att diskutera lantbruksnämndens
räkningar vill jag säga, att
jag inte vill tala om detta längre. Jag
tycker att det är en för liten detalj för
att taga riksdagens tid i anspråk med
den. Jag har klarat ut det resultat min
kontakt med lantbruksstyrelsen gav,
och det får vara nog. Jag skall bara
ytterligare tillägga, att när förre chefen
för jordbruksdepartementet i sina anföranden
här i kammaren gav vissa
programmatiska förklaringar om hur
lantbruksnämnderna skola agera i sitt
förhållande till jordbrukarna, så ha
dessa uttalanden karaktären av vägledande
direktiv för lantbruksnämnderna.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Jag hade inte tänkt blanda mig i den
utrikespolitiska debatt, som ägt rum,
men det var ett yttrande av hans excellens
utrikesministern, som jag här
inte kan underlåta att beröra. Utrikesministern
framhöll, att förutsättningarna
för en militär samverkan mellan
Sverige å ena sidan och Danmark och
Norge å den andra hade väsentligt förändrats
i och med att Danmark och
Norge anslutit sig till Atlantpakten. Inte
ens en sådan mera begränsad samverkan,
som man på ett visst stadium av
de skandinaviska förhandlingarna diskuterat,
kunde hans excellens utrikesministern
nu tänka sig. Det är väl emellertid
ändå så, att Atlantpakten inte förändrat
vårt geografiska läge. Våra länder
ligga ju alltjämt där de ligga, och
rubriken som stod på den broschyr,
som blivit utdelad här i kammaren —-»Vi sitta alla i samma båt» — gäller
i högsta grad om de nordiska länderna.
En skandinavisk samverkan är nödvändig
för vår nationella säkerhet. Ingen -

86 Nr 25. Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

dera landets försvarsproblem kunna
lösas på ett tillfredsställande sätt utan
en sådan samverkan. Att deklarera en
sådan uppfattning behöver inte vara
detsamma som att propagera för anslutning
till Atlantpakten. Inom högerpartiet
ha vi hela tiden förfäktat denna
samarbetstanke. Fördenskull ha vi
emellertid inte påyrkat något inträde i
atlantpaktsystemet.

Jag ber, herr talman, att härefter få
beröra ett par ekonomiska frågor. Varje
gång som det under de senaste åren
varit fråga om att skärpa regleringsekonomien
har det hetat, att det rört
sig om tillfälliga åtgärder i syfte att
efter en kortare övergångstid möjliggöra
en återgång till friare ekonomiska
förhållanden. Så förhåller det sig även
nu, men det har inte varit möjligt att
bli klar över regeringens egentliga avsikter.
Man kan fråga sig vad det är
man rent konkret eftersträvar, när man
säger sig vilja förorda en större ekonomisk
rörelsefrihet. En fri ekonomi
måste för det första betyda en fri förhandlingsrätt
på arbetsmarknaden, så
att parterna utan statlig inblandning
kunna få klara upp sina mellanhavanden.
För det andra innebär det en fri
prisbildning, så att konsumenterna få
ett mera direkt och personligt inflytande
över produktionens inriktning, och
för det tredje innebär en fri ekonomi
en penningpolitik, som eftersträvar att
med generella och automatiskt verkande
medel åstadkomma balans mellan
sparande och investeringar, så att vi
komma ifrån de direkta regleringarna
av investeringsverksamheten.

Jag kan för min del inte se att det
skapats någon verklig klarhet över huruvida
regeringen vill eftersträva dessa
målsättningar. Någon säger kanske, att
den fria förhandlingsrätten väl ändå
inte ställts under debatt. Jag vill först
bara säga ett ord i förbigående med
anledning av statsrådet Strängs uttalande
nyss. Den omständigheten att organisationerna
på arbetsmarknaden fri -

villigt avstått från att begagna sig av
den fria förhandlingsrätten skapar
självfallet inte det tillstånd, som man
i vanliga fall menar när man talar om
att vi ha den fackliga friheten kvar.
Jag vill också, herr talman, påpeka, att
när statsrådet Sträng här framhöll som
en sannolik utvecklingstendens att vi
skulle få en betydande centralisering
av uppgörelserna på arbetsmarknaden
och rent av, så vitt jag förstod, hälsade
en sådan utveckling med stor tillfredsställelse,
så gick han helt och hållet
förbi problemet hur man med en sådan
centralisering skall kunna lösa den
interna demokratiens problem inom de
fackliga organisationerna. Jag håller
helt och hållet med statsrådet Sträng
när han säger, att fackorganisationerna
i första hand själva skola få klara upp
sina angelägenheter. Jag kan dock inte
vara med om att sådana centrala demokratiska
problem, som uppkomma
vid en sådan utveckling som statsrådet
Sträng tänkte sig, inte skola vara underkastade
en offentlig debatt. Jag vill
även tillägga, herr talman, att det inte
blir mycket bevänt med den fria förhandlingsrätten
om man godtager det
ideal, som synes föresväva herr Ernst
Wigforss: regelbundet återkommande

och centraliserade ekonomiska uppgörelser
mellan de olika samhällsgrupperna
under statsmakternas ledning.

Beträffande prisbildningen synas ju
de flesta åtminstone principiellt vara
eniga om, att vid en effektiv konkurrens
och en tillfredsställande varutillgång
ha konsumenterna en vida bättre
ställning vid en fri prisbildning än vid
ett system med statlig priskontroll.
Förut åberopade man, givetvis inte
utan goda skäl, varubristen som motiv
mot en modifiering av priskontrollen.
Nu skjuter man monopolsträvandena
inom näringslivet i förgrunden. Jag vill
bara upprepa vad som ofta sagts från
vårt håll, nämligen att monopoltendenser
i den mån de förekomma inom näringslivet
böra vara underkastade sam -

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Nr 25.

87

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

hällets övervakning. Men man måste
även undersöka vilka faktorer det är
som speciellt bidraga till uppkomsten
av en osund monopolism.

Chefen för konjunkturinstitutet har i
en ytterst intressant artikel i sista numret
av tidskriften Svensk Handel belyst
den saken. Han framhåller där bl. a.,
att det då och då på prisfronten sker
ett dynamiskt genombrott med prissänkningar
av företagare som vilja expandera.
»Det är sådana genombrott»,
fortsätter han, »som vi längta efter, och
den allmänna ekonomiska politiken bör
syfta till att åstadkomma en lämplig
jordmån härför. Nu hämmas sådana
tendenser genom kombinationen av inflationstryck
och regleringspolitik.» Vill
man komma till rätta med monopoltendenserna,
måste man skapa en miljö för
näringslivet, som är ägnad att motverka
dessa. Man måste alltså planmässigt
sträva efter en avveckling av regleringsekonomien.
Jag tror för min del, att
man har ganska överdrivna föreställningar
om kartellernas möjligheter i en
friare ekonomi, i synnerhet om utrikeshandeln
får arbeta under mera liberala
villkor. Erfarenheterna från tiden före
det sista världskriget belysa den saken.

Jag måste, herr talman, i en punkt
faktiskt be att få instämma med herr
.Senander, som verkligen kom med ett
sanningsord i sitt anförande, när han
sade, att det ändå är så, att företagarna
till syvende og sidst inte kunna dirigera
prispolitiken. De komma inte ifrån
lagen om tillgång och efterfrågan. Jag
håller med herr Senander om detta.
Men jag förstår inte riktigt hur herr
Senander får den uppfattningen att gå
ihop med den eljest från kommunistiskt
håll förfäktade teorien om att det är
en s. k. monopolkapitalism som behärskar
prisbildningen på marknaden.

Kan man då räkna med en verklig
vilja från myndigheternas sida att utnyttja
möjligheten till eu ökad frihet
i prisbildningen? Jag måste allvarligt
ifrågasätta detta.

I våras ingåvo både Industriförbundet
och Köpmannaförbundet dels till regeringen
och dels till priskontrollnämnden
framställningar, i vilka utpekades
hundratals för konsumenterna viktiga
artiklar, vilka med fördel kunde lämnas
utanför den statliga kontrollen. Denna
utgjorde här ett hinder för en effektivitetsfrämjande
och prissänkande konkurrens.
I själva verket utgjorde dessa
framställningar i mitt tycke ytterligare
ett belägg för att priskontrollen på icke
oväsentliga områden har överlevt sig
själv. Jag måste då fråga: Varför ha
dessa framställningar ännu inte föranlett
några åtgärder från myndigheternas
sida annat än i mycket obetydlig
omfattning? Någon brist på de angivna
varorna föreligger mig veterligen inte,
och monopolistiska strävanden bland
producenter eller distributörer kunna
såvitt jag kan se inte åberopas som skäl
mot frigivande av dessa artiklar. Jag
kan inte heller se, att den nu genomförda
devalveringen i någon väsentligare
mån skulle kunna förändra bilden
i fråga om flertalet av dessa varor.
Varför har man då inte från myndigheternas
sida gripit tillfället att på ett
betydelsefullt område öka friheten i
fråga om prisbildningen?

Det är riktigt, att man inom en sektor
av textilbranschen har släppt den
statliga priskontrollen, och det är riktigt,
att man har frigivit exempelvis
priserna på råg- och vetemjöl, men därutöver
inskränka sig lättnaderna väsentligen
till artiklar, som knappast äro
föremål för någon nämnvärd efterfrågan
från konsumenternas sida.

Jag skall, herr talman, bara be att
få belysa den saken genom att återge
ett urval av de artiklar som priskontrollnämnden
nu frigivit. Jag vill understryka,
att detta urval inte alls är präglat
av någon illvillig ensidighet utan
att det måste anses vara ganska representativt
för den förteckning det här
är fråga om. Till stöd diirför kan jag
för övrigt hänvisa till den granskning

88

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 om.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

som har verkställts i tidningen Köpmannen.
Man finner sålunda, att priskontrollnämndens
svar på näringsorganisationernas
framställning var att frige
sådana varor som icke ätbara döda
djur, kvistar och blad, icke ätbara frukter
och bär, gräs och trämjöl, ämnen
till paraplyskaft, ärmlappar, barnselar,
fäktvästar, höftgördlar, hårband, snörliv,
åderbråcksstrumpor, tåskvdd, halmskor,
konstgjorda blommor, solfjädrar,
emaljögon, konstgjorda tänder och lokomotiv.

Man kan väl ändå inte, herr talman,
säga, att detta slags artiklar representera
de mera allmänt och i dagligt bruk
förekommande varorna. Jag tror i stället,
att det är många som äro förvånade
över att dessa artiklar över huvud taget
någonsin ha varit underkastade en statlig
priskontroll. Man kan jämföra denna
förteckning med näringsorganisationernas
förslag, som upptog förutom ett
stort urval av konfektionsartiklar t. ex.
glas, keramik och porslin, sportartiklar
och möbler, för att nämna några representativa
exempel, alltså en rad varor,
som äro av verklig betydelse för
konsumenterna.

Till sist, herr talman, vill jag säga,
att så fort det är fråga om att öka den
ekonomiska rörelsefriheten stöter man,
som herr Skoglund förut framhållit, på
det s. k. indextänkandet. Många människor
tyckas föreställa sig — åtminstone
har jag fått den känslan — att
ekonomisk stabilisering är detsamma
som oförändrat levnadskostnadsindex.
I själva verket är det väl ändå ganska
orimligt, att en mycket väsentlig del
av vårt ekonomiska handlande skall få
bestämmas av vad som möjligen kan
inträffa i en sådan statistisk abstraktion
som den s. k. indexfamiljen.

Det är ju detta förhållande som utgör
ett direkt hinder för den ökning av
den ekonomiska rörelsefriheten som ju
ändå borde ligga i alla medborgargruppers
intresse. Varför har inte regeringen
ägnat sin upplysningsverksamhet åt att

klargöra detta sammanhang? Det hade
väl varit bättre än att söka intala oss,
att vi kunna undgå konsekvenserna av
devalveringen genom subventioner som
vi ändå alla —- och då främst mellangrupperna
i samhället — få vara med
om att betala. Jag tror ändå inte, att
människorna här i vårt land äro som
känsliga prinsessor på ärten. En hel
del hade i dag kunnat vara annorlunda
— det är åtminstone min tro —
om regeringen i den offentliga debatten
hade velat taga upp indextänkandet
till kritisk belysning. Jag tror, att detta
framdeles blir nödvändigt för alla meningsriktningar,
och jag kan, herr talman,
bara beklaga att det inte redan
skelt i större utsträckning.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
När riksdagen nu åter samlas,
har den att taga ställning till en helt
ny situation än den som var rådande
när vårsessionen avslutades. Det stabiliseringsprogram
som regeringen gick
in för att mer eller mindre lyckosamt
genomföra hotas nu av nya faror —
jag menar den nyligen vidtagna devalveringen
av den svenska kronans värde
gentemot dollarn.

I och för sig var naturligtvis denna
åtgärd nödvändig och man hade ingen
annan väg att gå. Frågan är väl i alla
fall, om man inte genom att i tid vidtaga
en mindre sänkning kunnat undvika
det stora steg man nu nödgats ta
med därav följande konsekvenser.

En bidragande orsak till att man får
ta ett så stort steg på denna väg är
ju också den åtgärd som vår ekonomiska
ledning vidtog 1946, när man
uppskrev den svenska kronan. Jag hade
redan då tillfälle att säga, att jag ansåg
att denna åtgärd var olycklig, och i dagens
läge måste man väl klart inse, att
man inte behövt taga steget så långt
nu, om denna åtgärd då inte varit vidtagen,
men man levde då i den tron,
att man kunde bestämma här i vårt

Onsdagen den 2G oktober 1949 em. Nr 25. 89

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

land praktiskt taget utan att ta hänsyn
till övriga länder som man handlade
med. Man vidtog en åtgärd som skulle
innebära att man fick mera betalt för de
egna produkterna och kunde köpa varor
från utlandet till billigare pris än
annars varit fallet. Den nu vidtagna åtgärden
medför diametralt motsatt verkan.
Det gäller för statsmakterna och
för vårt näringsliv att anpassa sig efter
de nu inträdda förhållandena, och det
måste ju medföra konsekvenser på
praktiskt taget alla områden.

Regeringen förebådade vid devalveringens
genomförande vissa åtgärder.
Man avsåg att subventionera en del varor
för att på det sättet kunna hålla
prisnivån nere och medverka till att
det ömtåliga indexläget inte ytterligare
ansträngdes. Därom är inte heller mycket
att säga. Vi önska väl alla och envar
om möjligt upprätthålla en någorlunda
stabil prisnivå, men i det långa loppet
kan man nog inte på det sättet lösa det
stora problemet: näringslivets anpassning
efter de rådande förhållandena.

Man kan till en tid i ett företag taga
ett överskott från en viss gren av företaget
och använda det för att täcka
underskottet inom en annan del av rörelsen,
men i det långa loppet blir det
ju en snedvridning av produktionen,
som inte verkar gynnsamt; den verkar
tvärtom hämmande på den bärkraftiga
produktionen. Ungefär likadant blir det
ju, om man på det sättet tar vissa medel,
i detta fall skattemedel, för att
hålla priserna nere på en viss produkt
och nästa gång får göra eu liknande ingripande
åtgärd. Man kommer på det
sättet inte att närma sig den stabilisering
av priser och löner som är naturlig
och som vi alla eftersträva.

Här har finansministern i dag tillkännagivit,
att regeringen är villig att
fortast möjligt avveckla de krisorgan,
som vi nödgats inrätta under kriget,
men man kan ifrågasätta tidpunkten
därför, när man i dag står inför nödvändigheten
av att vidtaga nya åtgär -

der i en riktning som medför nya svårigheter
att sköta folkhushållet.

Det är emellertid inte bara på krisorganisationernas
område man skulle
kunna göra inskränkningar och besparingar.
Jag är övertygad om att en
hel del av de nya organ, som man skapat
och som man anser böra bli bestående
i samhället i fortsättningen, ha
vuxit ut på ett sätt som gör att man
även här skulle kunna vidtaga åtgärder
som skulle åstadkomma avsevärda besparingar.

Jag skall taga något exempel från bostadsverksamheten.
Enligt de direktiv
som lämnas och efter vilka man handlat
ute i bygderna nödgas ofta den enskilde
för att åtnjuta hjälp från staten
till att åstadkomma förbättring av sin
bostad vidtaga åtgärder långt utöver
vad som enligt hans eget förmenande
är nödvändigt. Han nödgas ikläda sig
betydligt större omkostnader än han
skulle önska göra. Det kommer givetvis
för framtiden att belasta hans ekonomi,
även om han i dagens läge erhåller
statshjälp och vissa bidrag. Jag skall be
att få taga ett enda exempel, som jag
anser är tillräckligt belysande; jag
skulle kunna andraga många liknande.

En person i min hembygd byggde
1939 ett eget hem. Det var ett ganska
gott utförande enligt allmän åsikt, minst
lika gott som åtminstone 90—95 procent
av denna bygds egnahem. Han önskade
emellertid nu dels värmeisolera undre
våningen, dels inreda ett par nya rum
i den övre våningen. Han var i kontakt
med en byggmästare som räknade ut
att det skulle kunna utföras för ungefär
4 000 kronor.

Sedan fick lian reda på att det var
möjligt att få statsbidrag för ändamålet,
varför lian vände sig till det bostadsorgan
som hade hand om sådana
saker och gjorde framställning om att
få dels bränslebidrag, dels s. k. bostadsbidrag.
Han hade barn, så att det
skulle han få, men han måste göra upp
en liclt annan kostnadsberäkning, var -

90

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

för han anlitade en byggmästare som
gjorde ett förslag enligt vilket det skulle
kosta 8 700 kronor att utföra ombyggnadsarbetet.
Med detta på fickan gick
han till vederbörande bostadsorgan,
framlade sina planer och begärde att
få bidrag för att utföra arbetet, men
det gick inte; det var alltför enkelt.
Följden blev att bostadsorganet tillrådde
honom att om han ville ha bidrag
anlita en viss arkitektfirma, som
skulle göra upp ett förslag. Detta kom
också så småningom men då kostade
renoveringen 16 600 kronor. På annat
sätt kunde han inte få bostads- och
bränslebidrag, varför han nödgades antaga
förslaget och taga konsekvenserna
därav. Det visade sig i verkligheten, att
kostnaderna inte stannade vid 16 600
kronor utan de belöpte sig till närmare
20 000 kronor.

Detta förslag innebar, att han fick
riva ned det 1939 uppförda murverket
helt och hållet, och han fick riva ut
den värmeledning som fanns. Kvar stod
praktiskt taget endast tak och väggar,
allt annat kasserades. Är det underligt
om folk som ser sådant tycker, att man
handskas illa med statsmedlen? Är det
underligt att man reagerar inför detta?
Skattedragarna som ofta ha ganska stora
svårigheter att betala sina skatter få
alltså bidraga till sådant.

•lag har satt mig i förbindelse med
vederbörande bostadsorgan, och jag
har fått ett brev, där man redogör för
hela denna historia. Jag skall be att få
läsa upp en del av detta: »Enligt min
och många andras mening borde en
enklare renovering ha varit tillfyllest
men då statsmakterna ställer sådana
bidrag i sikte så går det som det går.
Det sorgliga i saken är att de som har
ett mycket dåligt hus inte kan få något
bidrag. Är huset t. ex. för smalt finns
det ingen möjlighet att inom väggarna
få godkänd lägenhetsyta, och utbyggnader
tolereras ej. Nästan lika illa är det
då rumshöjden är för låg ty kostnaderna
för ombyggnad blir ungefär lika

nr 215—217.

med nybyggnad. Följderna av den nuvarande
lagstiftningen på området tycks
bli det att de som äro ägare till hus
som blivit uppförda de senaste årtiondena
har möjlighet att få bidrag, på
grund av husets konstruktion, men de
som bor i gamla kåkar får bo som de
bor — om de nu inte vill betala fiolerna
själva.»

Emellertid är det ju så, att om en
medborgare fått hjälp och bidrag av
samhället, så sträva strax flera efter
att få det, och det talas också i fortsättningen
av brevet om ett annat fall,
där ägaren av en fastighet ansökt om
bidrag för renovering. Det heter: »Huset
uppfördes för ungefär 20 år sedan
och kan troligtvis bebos i 50 år till
med lämplig värmeisolering som ej
kunde betinga så värst stora summor.
Nu kostar renoveringen 16 000 kronor,
men sedan har man bidragen som i en
liten ask, och därtill ett förstklassigt
hus. Nationalekonomiskt sett är det nog
slöseri att slänga ut hela värmeledningar
eller kakelugnar som på långt
när inte har tjänat ut och ersätta dessa
med dyrbara och svåråtkomliga nya
värmeanläggningar. Värme och sanitära
anläggningar har ju varit och är
fortfarande det dyrbaraste då det gäller
byggnader.»

Om man skall försöka sanera samhällsekonomien,
måste man ju i rådande
läge även söka spara på de punkter,
där man utan att tillfoga någon skada
kan spara, och det är i sådant syfte
som jag dragit fram dessa exempel. Jag
förmodar att vederbörande bostadsorgan
handla efter vissa direktiv, men i
så fall gå nog dessa direktiv längre än
vad som skulle vara nödvändigt.

Det finns även andra områden, där
man skulle kunna spara. Det har här
talats om jordbruksnämnderna, och
man har omvittnat att dessa skött sig
så, att de inte kommit i konflikt med
vederbörande jordbrukare. Ja, det är
mycket möjligt, men orsaken kan också
vara den, att jordbruksnämnderna gjort

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Nr 25.

91

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

så litet att de inte kommit i kontakt
med jordbrukarna. I varje fall drar
emellertid verksamheten avsevärda kostnader,
och jag tror att den lösning, som
vi på sin tid föreslogo, nämligen ett organiskt
samarbete med hushållningssällskapen,
hade blivit inte bara billigare
utan också bättre och smidigare.

Medan jag har ordet, kan jag inte underlåta
att påtala ett annat förhållande,
som enligt min mening måste rättas till.
Jag tänker på de bestämmelser som tilllämpas
för de nu utgående producentbidragen
för mjölkleveranser till mejeri.
Dessa äro så konstruerade att den arealgräns,
som är avgörande för huruvida
bidrag skall lämnas eller inte, ligger vid
10 hektar eller 20 tunnland. Var och en,
som haft anledning syssla med dessa
problem inom mejerier eller annorstädes,
vet emellertid att det finns fall, där
t. ex. en ägare av en skogsgård, vilken
kanske är värd 100 000 kronor eller
mera — ägaren har måhända också
banktillgodohavanden — får producentbidrag,
därför att åkerarealen inte är
större än, låt oss säga 15 tunnland, dvs.
71/2 hektar. Vederbörande kanske driver
sitt jordbruk så, att han får ut mesta
möjliga pengar i producentbidrag. Att
jordbruket i fråga skulle komma att rationaliseras
bort eller sammanläggas
med något annat jordbruk, är inte tänkbart,
ty det försörjer sin man och behövs
även för framtiden. Ägaren kanske
är så ung, att han kommer att uppbära
producentbidraget i 20—30 år, om
ingen ändring sker. På en gård strax
intill sitter det en arrendator, som befinner
sig i ganska små ekonomiska
omständigheter och har skulder, men
eftersom han arrenderar ett jordbruk
med något över 20 tunnland åkerjord,
så har han kommit över gränsen och
kan inte få producentbidrag.

När människorna ute i bygderna se
sådana exempel, så undra de naturligtvis,
hur riksdagen har kunnat fatta ett
sådant beslut i detta avseende som den
gjort. .lag vill inte säga, att man på

denna punkt kan eller skall göra några
besparingar, ty det är klart att de medel,
som användas för ändamålet, ingå
i jordbrukskalkylen såsom en ersättning
åt jordbrukarna för deras arbete,
men jag tror att man måste se till, att
hela systemet med producentbidrag får
en förnuftigare utformning.

Vad jag här framhållit har jag först
och främst velat anföra därför att jag
anser att man borde ha möjlighet att
även gå besparingarnas väg när det gäller
att komma ett stycke närmare den
samhällsekonomiska balansen. Jag vill
emellertid även beröra ett annat område,
där jag inte skall plädera för någon
minskning av utgifterna utan tvärtom
av goda skäl påyrka en ganska stor
ökning av dem. Jag tänker på vårt vägväsende.

Det är ju ett faktum att under ett tiotal
år har vägbyggnadsarbetet nu legat
praktiskt taget nere. I det lilla län, som
jag representerar, Kalmar län, finns det
för närvarande över 100 vägföretag, som
äro av vägstämmorna antagna och av
länsstyrelsen dömda till utförande för
över tio år tillbaka, men det har ännu
inte gjorts ett handtag vid dem. Under
tiden växer trafiken, och allt större och
större krav ställas på vägar och broar.
Men inga medel finnas tillgängliga, och
man får inte arbetstillstånd för att utföra
ens de allra nödvändigaste arbetena.
Om en bro rasar, vilket inträffar
ganska ofta på grund av den tunga trafiken,
är det många ceremonier förenade
med beviljandet av arbetstillstånd,
och det tar i vissa fall upp till ett år
innan man kan påbörja nybyggnadsarbetet.
Det måste absolut bli en annan
ordning härvidlag, såvida inte den svenska
landsbygden, särskilt skogsbygder
sådana som dem jag känner till, så småningom
skall helt och hållet avfolkas.
Jag tror att det är olyckligt för vårt
land, om man inte ser till, att även
landsbygdens befolkning får möjligheter
att existera.

När det gäller atl lägga på bördor, är

92

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

man emellertid inte så snål, utan då
ser man nog till att landsbygden får sin
beskärda del. Jag tänker t. ex. på den
extra bensinskatten, som ju i allra högsta
grad drabbar just landsbygdens folk.
På landsbygden finnas ju de långa avstånden,
och det är där som de tunga
transporterna ske. Det är därför landsbygdens
folk, som får vidkännas största
delen av denna skatt. Ville man, kunde
man helt drastiskt säga att den extra
skatt på 27 öre per liter, som nu pålagts
bensinen, tar staten ut för att subventionera
och hålla priserna nere på olika
produkter och därigenom stabilisera
läget. Men det är väl fullständigt oriktigt
att göra på det sättet, när dessa
pengar så väl behövas till vägbyggnader
och vägförbättringar.

Nu har ju också bensinen stigit i pris
här i landet genom att vi på grund av
devalveringen få betala mera i svenska
kronor räknat för den bensin som vi
importera. .Tåg hörde nyss jordbruksministern
säga här, att det skulle vara
förenat med praktiska svårigheter att
åstadkomma en ändring av bensinpriset.
Såvitt jag förstår, bestå dessa praktiska
svårigheter endast i oviljan att
göra någonting. Det är väl den enklaste
sak i världen att föreslå en sådan sänkning
av bensinskatten som motsvarar
prisstegringen på bensin. Dessutom
finns det ju den extra bensinskatten,
som vid sin tillkomst motiverades med
helt andra synpunkter än som nu anläggas.
Man ansåg då att det var nödvändigt
att överbalansera budgeten och
tillgrep för detta ändamål en extra bensinskatt,
låt vara att den enligt mitt förmenande
även motverkade det syfte
som den egentligen var avsedd att främja.
Men nu säger ju finansministern att
läget är bättre ur stabiliseringssynpunkt,
och då vore det skäl i alt ta bort
den extra bensinskatten, ty om man på
det sättet sänker bensinpriset, kan man
kanske minska subventionerna med i
varje fall motsvarande belopp. Det finns
ju i vårt moderna samhälle knappast

någon produkt, där inte priset mer
eller mindre påverkas av biltransportkostnaderna.

Herr talman! Jag har i dagens debatt
velat framföra de synpunkter som jag
nu givit uttryck åt. Jag beklagar att inte
någon av regeringens ledamöter är här
närvarande, men jag får väl, i likhet
med vad herr Dickson gjorde nyss, hoppas
på att man i alla fall får reda på
vad jag sagt.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Jag skall göra några kommentarer
till de föreliggande propositionerna
och vill då börja med proposition nr
216 som avser jordbrukspriserna.

Vid behandlingen i våras av frågan
om prissättningen på jordbrukets produkter
framhölls från vårt håll, att en
förbättring av mjölkproduktionens lönsamhet
är ofrånkomlig, därest man som
riktpunkt skall ha att inom landet söka
åstadkomma den produktion av mjölk
och mjölkprodukter som motsvarar landets
behov. Den övergång till kreaturslös
eller kreaturssvag drift som äger
rum och den faktiska stagnation i
mjölkproduktionen som inträtt, om man
betraktar produktionssiffrorna inte för
två år utan för flera år tillbaka, bevisar
detta. Jag tillät mig också i våras framhålla
att frågan om mjölkproduktionens
lönsamhet är av den särskilda natur,
att den icke rimligen kan betraktas som
ett vanligt avvägningsspörsmål inom
jordbrukskalkylens eller den s. k. inkomststabiliseringens
ram. Jag tillät
mig också sia om att hurudana uppgörelserna
om jordbrukskalkylen och lönestoppet
än komma att bli, torde en
justering av mjölkpriset vara ofrånkomlig.
Därest emellertid lönestoppet skulle
komma att bibehållas, måste justeringen
av producentpriset på mjölk ske via
statsbudgeten.

Vi fingo rätt i våra förmodanden.
Det blev 66 miljoner till förbättrade
produktpriser på mjölk, och denna

Onsdagen den 26 oklober 1949 em.

Nr 25.

93

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

summa skall utgå av budgetmedel. Om
det naturligtvis alltid kan diskuteras,
huruvida uppgörelsen ligger inom jordbrukskalkylens
ram, med de vitt skiftande
synpunkter på den som föreligga,
så är det å andra sidan klart att
den inte helt ligger inom den s. k. inkomststabiliseringens
gränser.

Vi ha inte något att invända mot
uppgörelsen i och för sig och inte heller
mot att inkomstförbättringen för
mjölkproducenterna finansieras via
statsbudgeten på grund av föreliggande
förhållanden. Emellertid uppstår som
en följd av uppgörelsen en annan fråga.
Det har väl i allmänhet förutsatts, att
inkomstförbättringen skulle komma den
i jordbruket sysselsatta arbetskraften
till godo. Den i jordbruket sysselsatta
egna arbetskraften kommer nu självfallet
att få någon förbättring av sin arbetsersättning,
men skall icke inkomstförbättringen
för de större jordbrukens
vidkommande även komma de anställda,
alltså lantarbetarna, till del? Om så
icke sker, betyder det ju att företagarna
behålla allt för egen räkning.

Det tillkommer i detta sammanhang
den omständigheten att jordbrukets arbetskostnader
beräknats för högt i den
kalkyl från i våras, som ligger till grund
för den uppgörelse som träffades den 8
september. Enligt augustikalkylen ha
arbetskostnaderna upptagits med 68,r>
miljoner för mycket. Uppgörelsen i september
innebär, att dessa kostnader
icke justerats i kalkylen. Skulle detta
ha skett och augustikalkylen i övrigt
ha lagts till grund, skulle resultatet av
den träffade uppgörelsen ha blivit, afl
jordbruket fått dels 41,2 miljoner i kalkylmässigt
överskott och dels 66 miljoner
i form av förbättrade produktpriser
på mjölk eller sammanlagt 107,2 miljoner
kronor. Men nu baserades ju uppgörelsen
på vårkalkylen och den visade
ett underskott på 47,4 miljoner kronor.
Kompensationen blev 66 miljoner. Men
om dock någon hänsyn skall tagas till
augustikalkylen — och det säges i pro -

positionen att man har gjort det vid
uppgörelsen — i fråga om stegringen
av exempelvis inkomsterna från oljeväxtodlingen,
som framför allt gäller
de större jordbruken, samt till de för
högt beräknade utgifterna för arbetskraften,
så är det uppenbart att det
finns en minst sagt stark motivering för
att lantarbetarna skola få en lönejustering,
som i sak mycket väl rymmes inom
den träffade uppgörelsens ram och
som enligt min mening bör vara en
självklar följd av uppgörelsen.

Vi kunna ansluta oss till den uppgörelse
om jordbrukspriserna, som träffats,
och till det förslag, som här föreligger,
men detta endast under den förutsättningen
att alla grupper, som äro
sysselsatta inom jordbruket, alltså även
lantarbetarna, få sin rättvisa och beskärda
del av inkomstförbättringen.

Jag hade, herr talman, vidare tänkt
säga några ord om devalveringen. Det
har ju här både från regeringshåll och
från den s. k. borgerliga oppositionens
sida framhållits, att man absolut inte
vet någonting om hurudana verkningarna
av devalveringen komma att bli.
Att under sådana förhållanden yttra något
i denna delikata fråga kan kanske
anses vara litet djärvt, om man inte vill
påslå att man i allmänhet är klokare
än andra. Jag vill emellertid inte underlåta
att göra några kommentarer
till den allmänna devalveringsglädje,
som tycks vara förhärskande inom såväl
regeringspartiet som de borgerliga
partierna.

Det har varit intressant att lägga
märke till att devalveringen inte bara
hälsats med tillfredsställelse inom de
storfinansiella kretsarna i landet, som
ju med säkerhet komma att dra fördel
av devalveringen, utan också mottagits
med sympati bland bondeförbundets
förespråkare i riksdag och press. Detta
senare är rätt märkvärdigt, och jag har
faktiskt funderat över var orsakerna
till glädjen på det hållet kunna vara att
finna.

94

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner

Att priserna på utländska jordbruksprodukter
höjas i förhållande till de
svenska priserna kan ju anses vara en
fördel ur konkurrenssynpunkt för det
svenska jordbruket, men jag tror inte
att denna omständighet kan ha spelat
in vid bedömandet av åtgärden i fråga.
Den svenska jordbruksproduktionen är
nämligen konkurrensskyddad genom
1947 års riksdagsbeslut om ett gränsskydd.
Någon nämnvärd export av svenska
jordbruksprodukter, i varje fall till
länder som icke devalverat, kan inte
heller förutses. Alltså kunna inte orsakerna
vara att söka här.

Att glädjen över devalveringen synes vara
stor inom bondeförbundet, är desto mera
märkligt som devalveringen uppenbarligen
kommer att innebära vissa påtagliga
nackdelar för jordbruksnäringen.
Jag tänker då närmast på att
priserna på maskiner och maskindelar,
motorbränsle, vissa gödselmedel och
andra för jordbruket nödvändiga förnödenheter
komma att stiga. Man kan
givetvis invända, att det blir importsubventioner
som hindra prisstegringar
— sådana ha utlovats i vissa fall, men
i andra fall icke — och att jordbruket
för övrigt varje år regelbundet kompenseras
för kostnadsstegringar. Men
vederbörande representanter för bondeförbundel
äro väl tillräckligt sluga för
att se och förstå, att även jordbrukets
folk får vara med om att skatta såväl
till dessa subventioner som till subventioner
i fråga om andra varor, som även
andra folkgrupper ha användning för.

Enligt vad jag kan förslå bottnar tillfredsställelsen
på detta håll i att man
spekulerar i högre rotvärden på skog.
Någon annan orsak kan det knappast
vara. Var och en är ju sig själv närmast,
men jag tror på goda grunder, att det
måste vara någon speciell intressefråga
som ligger bakom ställningstagandet.
Visserligen talar man även på detta håll
om samhällsintresset, men det är nog
mera ett allmänt talesätt, i vart fall i
minst lika hög grad som då man an -

nr 215—217.

vänder detta märkliga ord på andra
håll.

Det där med skogen kan ju låta bestickande,
men jag tror dock att dessa
spekulationer bygga på felaktiga premisser.
En sak är nämligen att massapriserna
stiga, och en annan sak är, om
de bönder som ha någon skog att sälja
komma att få något med av det hela.

Vad som visat sig hittills efter devalveringen
är ju, att prisläget för massaoch
trävaruindustrien betydligt förbättrats.
De svenska exportörerna sälja
massa till oförändrade dollarpriser och
ha samtidigt kunnat höja priserna på
övriga marknader. Det betyder naturligtvis
kraftigt ökade vinster för bolagen.
För varje hundra dollar man säljer
för, får man 518 kronor i stället för
förut 360 kronor, en mervinst av 158
kronor per 100 dollars försäljning. I
tidningen Affärsvärlden för den 6 oktober
i år läser jag bl. a. följande: »Cellulosapriserna
på USA äro oförändrade
i dollar, och man synes i varje fall icke
ha anledning räkna med någon ändring
i år. Normgivande för USA-marknaden
äro de priser, som massatillverkarna i
USA och Canada bestämt för 4 kvartalet.
Detta hade skett före devalveringen och
någon ändring häri är säkerligen ej att
vänta. Försäljningar från Sverige pågå
till oförändrade dollarpriser, men de
gälla blott prompta leveranser och avse
i allmänhet icke så stora partier. Man
ser i våra cellulosakretsar mera optimistiskt
på läget än för en vecka sedan.
» Beträffande de devalverade marknaderna
skriver tidningen: »Där vi

sälja cellulosa i svenska kronor ha priserna
avsevärt höjts, och en hel del
affärer ha gjorts till dessa höjda priser.
Även i dessa länder finns synbarligen
ett behov att göra vissa inköp för snar
leverans.» Av dessa ökade förtjänster
skall väl förmodligen pappers- och sågverksarbetarna
till följd av lönestoppet
icke ha ett dugg. Icke heller är det väl
meningen att huggare och körare skola
ha något. Huruvida de komma att låta

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Nr 25.

95

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

sig nöjas med en dylik rättvisa är en
annan fråga. Men till sådana konsekvenser
leder den nuvarande ekonomiska
politiken.

Fråga är emellertid om de bönder
som ha skog att sälja komma att få
något. Det ser minst sagt dystert ut, och
det gör det bland annat om jag läser
några rader till ur samma artikel i
Affärsvärlden. Tidningen skriver nämligen
sålunda: »Även efter de prishöjningar
i svenska kronor, som uppstå
genom devalveringen, synes oundvikligt
att de svenska inassavedpriserna
måste avsevärt sänkas under nästa inköpssäsong.
Vedpriserna i USA och
Canada voro förut i genomsnitt ca 100
kr. per ton cellulosa lägre än i Sverige.
Även om man räknar upp vedkostnaderna
i USA efter den nuvarande dollarkursen,
bli vedpriserna där säkerligen
så låga att en avsevärd nedpressning
i de svenska vedpriserna måste
ske.»

Det ser som sagt icke lovande ut.
Trots att priserna på pappersmassa stigit
vilja bolagen ha ned priserna på
massaved. Hur det kommer att gå med
skogsprodukterna i övrigt ligger väl i
samma mån i vida fältet. Jag erinrar
mig i detta sammanhang, att man från
bondeförbundshåll vid vårriksdagen
motionerade om åtgärder mot de kartellbildningar
som tillkommit för att
pressa ned virkespriserna. Det är de
stora trävarubolagen i Norrland framför
allt som slutit sig samman i uppköpskarteller
för afl få råvaran billigt.
Kanske åtminstone motionären i fråga
kan förutsätta att bolagen som det här
gäller medelst sina uppköpskarteller
komma att göra allt för att vinsten av
de högre exportpriserna kommer att
tillfalla dem och icke bönderna.

Nej, nog förefaller det mig som om
de förmodanden, som tyckas ligga
bakom bondeförbundets devalveringsglädje,
äro minst sagt förhastade för
att icke säga blåögda.

Härtill kommer en annan sak. Komma

dessa massapriscr att stå sig? Jag har läst
i pressen, om att vårt land gästats av
en Mr Erik Johnston från Amerika, som
är medlem av det rådgivande utskottet
för Marshallplanen. Vid en presskonferens
sade sig denne vara besviken över
att de svenska massapriserna efter devalveringen
höjdes till den gamla nivån.
Han yttrade bl. a. följande enligt en
pressrapport: »Den för Sverige och övriga
delar av Västeuropa gynnsamma
sidan av valutornas nedskrivning var
ju att exportörerna till USA kunde få
en chans att komma med konkurrenskraftiga
priser. Desto mer besviken
måste man därför bli när t. ex. den
svenska massaindustrien i stället skruvade
upp priserna till samma nivå i
dollar räknat som de hade före devalveringen.
På det viset kan man ju inte
utvidga den amerikanska marknaden,
vilket ur svensk synpunkt vore önskvärt.
»

Så långt Mr Johnston som väl med
det sagda ville ha sagt bland annat, att
det är amerikanarna som skola tjäna
på devalveringen och icke vi svenskar.
Förebråelsen mot de svenska massabolagen
skall väl uppfattas som en varning;
i varje fall får man nog räkna
med alt kampen om massapriserna
kommer att bli hård, och antagandet
om att den svenske skogsbonden skulle
komma att få något med av det hela
måste väl anses vara rätt illusoriskt.

Det finns naturligtvis de som invända,
att det utan denna devalvering
kanske hade blivit ännu sämre med
prissänkningar på virket. Naturligtvis
fanns denna risk, men har den avvärjts
genom devalveringen? Konjunkturutvecklingen
varslar om en ny kris, frågan
är bara, när den bryter ut och hur
djupgående den kommer att bli. Alla
frukta den, och det är den som fäller
avgörandet i spörsmålet om prisutvecklingen.

Nej, det vore säkerligen bättre om
— det är min reflexion till det hela —
jordbrukets folk liksom arbetarna och

96

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

tjänstemännen från början befriade sig
från alla illusioner om devalveringens
välsignelsebringande verkningar och
gjorde klart för sig för det första att
de, som kunna vinna något på devalveringen
inom landet, bara bli de storfinansiella
kretsarna; för det andra,
att det blir folket som kommer att få
betala nackdelarna av den, därest icke
folket slår vakt om sina intressen.

Så till sist, herr talman, en mera allmän
reflexion. Debatten här har väl
visat, att regeringspartiet och den s. k.
borgerliga oppositionen äro överens.
Oppositionen har upphört att vara opposition.
Då jag hörde de borgerliga
oppositionsledarna i dag, fick jag nog
en känsla av att det denna gång måste
ha varit ganska besvärligt för vederbörande
att få ihop sina tal. Det fanns
ju icke mycket att säga, men tal måste
det ju vara. Man är till freds på det hållet,
och det kan jag givetvis förstå. Till
sist blir det nämligen folkets breda
massa som på det ena eller andra sättet
får bekosta devalveringens experiment.
Vad som kan bli av experimentet
på längre sikt, ja, därom säga alla
afl de ingenting veta.

Min uppfattning är att devalveringen
av Västeuropas valutor är ett
uttryck både för sönderfallet inom
hela den kapitalistiska världens
ekonomiska system och för försvagningen
av den västeuropeiska delen
av detta system. Att utan hänsyn till
produktivitet och produktivitetsförändringar
helt enkelt höja värdet av ett
lands eller vissa länders produktion i
förhållande till värdet av andra länders
produktion, särskilt som det här
är fråga om att göra det till fördel för
i produktivitetshänseende mera utvecklade
länder, kan icke vara en normal
eller sund politik. Det hela innebär
bara att den starkare armbågar undan
den svagare, för att klara sig själv. Vad
denna politik kommer att betyda för
systemet i dess helhet, återstår att se.
När det blir klart kommer, tror jag,

den tillfredsställelse som här kommit
till uttryck i dag på både borgerligt
och socialdemokratiskt håll, att bli betydligt
mera dämpad.

Herr WEDÉN: Herr talman! Det har
redan från flera håll betygats att de
omfattande subventioner, som regeringspropositionerna
innebära, betraktas
som principiellt betänkliga och att
de måste avse ett provisorium. Jag
måste bekänna att lika mycket som jag
delar åsikten om deras principiella betänklighet,
lika stor är min skepsis, för
att inte säga oro när det gäller förhoppningarna
att subventionerna under vår
nuvarande politiska ledning skola bli
av endast tillfällig karaktär.

I det läge, vari vi stå, är det enligt
min mening mycket angeläget att åt
näringslivet och åt arbetsmarknadens
stora organisationer återskänka känslan
av helt och fullt ansvar för det
egna handlandet. När statsrådet Sträng
för eu stund sedan i en polemik med
herr Ohlin hårdrog ett av herr Ohlins
yttranden om fackorganisationernas
ställning i en regleringsekonomi, kunde
man nästan få intrycket, att statsrådet
Sträng betraktade den nuvarande ordningen,
där regeringen under förhandlingar
med de stora organisationerna
drar upp riktlinjerna för en centralt
dirigerad lönepolitik, som ett tillfredsställande,
nästan som ett normgivande
tillstånd. Jag kan inte dela en sådan
uppfattning. Jag anser i stället att som
det nu är avlyfta statsmakterna i alltför
stor utsträckning ansvaret från arbetsmarknadens
parter. I detta ansvars
ställe träda hänvisningar till regeringens
lönestilleståndsbud. Jag behöver
inte särskilt poängtera att jag med
mitt resonemang inte avser att ifrågasätta
nödvändigheten att fortsätta ansträngningarna
att skapa bestående stabilitet
i vårt ekonomiska liv. Jag undrar
dock, om inte metoderna kunna
föra oss in i en för lång tid alltmera

Onsdagen den 26 oktober 1949 cm.

Nr 25.

97

Vid remiss av

bunden ekonomi. Den subventionslinje
som nu föreslås kan vara inledningen
till ett skede av statligt reglerade priser
och löner av stor långvarighet och omfattning.

Vilja vi avlägsna sådana faror, tror
jag att vi måste inrikta oss på att återupprätta
arbetsmarknadens parters rörelsefrihet
och ansvar. Den första förutsättningen
för detta synes mig vara,
att investeringspolitiken handhas på sådant
sätt, att den överfulla sysselsättningens
nackdelar undvikas samtidigt
som naturligtvis den allmänna ekonomiska
politiken beträffande skatter och
andra ting inriktas på att stimulera
sparandet, så att ändå en investeringsram
av tillfredsställande vidd kan hållas.
Detta är, synes det mig, finansministerns
och samordningsministerns
största uppgift att genomföra.

Komma vi ifrån överkonjunkturens
ständiga press i riktning mot inflation,
få marknadens parter på ett helt annat
sätt möjlighet till egna, självständiga
ställningstaganden under ansvar för
hela samhällets bästa. Att organisationerna
vilja påtaga sig ett sådant självständigt
och fritt ställningstagande är i
själva verket en av grundförutsättningarna
för att vi skola kunna undgå en statlig
detaljdirigering av löner och priser.

För min del tror jag att detta ansvarstagande,
om det åter under de rätta
förutsättningarna pålägges organisationerna,
skall accepteras och infrias av
dessa. Jag tror t. ex. inte, att den samvetslösa
kommunistiska agitation, som
vi även här i dag hört några prov på,
skulle ha större framgång under sådana
förhållanden än med den nuvarande
ordningen. Jag anser det därför lyckligt,
om vi snarast möjligt kunde göra
oss av med subventionerna och under
de villkor som jag nyss angav överlämna
åt arbetsmarknadens parter att
själva ta ställning till lägets konsekvenser.
Vi få då bättre möjlighet till större
skattelättnad. Vi skulle visserligen sannolikt
få en mer differentierad lönesiitt 7

— Andra kammarens protokoll 19i9.

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ning på olika områden, men denna
skulle totaliter enligt min mening inte
medföra höjningar, som på något mer
betydelsefullt sätt överstiga den löneglidning,
som inom lönestilleståndets
ram nu likafullt äger rum.

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta
att i trots av dagens svårigheter
likväl anföra dessa synpunkter, då
jag tror att de innehålla en del av det
som vi måste beakta, om vi någon gång
skola komma fram till en friare ekonomi.

Jag skulle också önska att med några
ord få beröra de meningsyttringar beträffande
vårt utrikespolitiska läge som
förekommit sedan vårriksdagen. De
nordiska försvarsförhandlingarnas misslyckande
har ju ingenting förändrat i
det faktum, att Sveriges, Norges och
Danmarks utsikter att försvara sig
själva emot och att överleva ett angrepp
bli ofantligt mycket större, om de tre
länderna kunna bilda en militär och
strategisk enhet. Vi veta själva att vi,
för att med någon utsikt till framgång
i längden kunna motstå ett angrepp,
måste hålla ett tillräckligt stort andningshål
öppet västerut. Det har väl
under de förflutna månaderna då och
då tett sig som om en avspänning i
den starka motsättningen mellan de
demokratiska stormakterna och den totalitära
hade inträtt eller vore på väg
att inträda, men det kan inte vara på
något sätt berättigat att säga, att skälen
för att hoppas på en lång tid av bevarad
fred blivit nämnvärt starkare. Under
sådana förhållanden måste man
med oro fråga sig, om den svenska
neutralitetslinjen kan komma att fullföljas
så långt, att våra möjligheter till
ett effektivt försvar i händelse av krig
i Norden bli allvarligt försvagade. Allvarligt
försvagade skulle de utan tvivel
bli, om vi på nytt avspärrades genom
en ockupation av våra västra grannländer.
Jag menar alltså att var och eu
mer eller mindre politiskt ansvarig,
som genom sill handlande eller sin

Nr 25.

Nr 25.

98

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Interpellation ang. ändring av gällande bestämmelser om försäkringsgivares regressrätt.

brist på handlande bidrar till att en sådan
situation kan uppkomma, ådrar sig
ett mycket tungt ansvar.

Jag tror att utrikesministern var något
orättvis när han här tidigare på
dagen sade, att de som hade en annan
syn på utrikespolitikens huvudlinjer
än han och riksdagens majoritet hade
skjutit fram frågan om ett militärt samarbete
i Norden därför att de däri se
en bakväg till Atlantpaktsanslutning.
Denna fråga, om Atlantpakten, är, som
jag ser saken, i detta fall av sekundär
betydelse. Huvudsaken är att det klart
erkännes vara av vital betydelse för
vårt eget land, att Sverige och Norge
inte annat än gemensamt kunna på ett
tillfredsställande sätt försvara sig och
att man är beredd att dra åtminstone
de nödvändiga minimikonsekvenserna
härav. Det är oron för att vårt eget
land skall försättas i en onödigt ogynnsam
situation som är drivfjädern i
detta fall.

Under de senast förflutna månaderna
ha några uttalanden gjorts av försvarsministern,
som — sedda i detta
perspektiv — te sig mycket oroväckande.
Jag skall inte gå in på något
detaljstudium av dessa uttalanden som
de föreligga i tillgängliga referat; att
tolka innebörden av försvarsministerns
ord har ofta visat sig medföra betydande
svårigheter även för försvarsministern
själv. Men det förefaller mig
berättigat att i hans uttalanden spåra
en dogmatisk och i realiteten opåverkbar
neutralitetstro. Ur dem talar en
anda som närmast kan förefalla beredd
att ty sig till det, som under den militärpolitiska
debatten blivit kallat övervintringslinjen,
förhoppningen att Sverige
med sin frihet och sin kultur i
behåll skulle kunna fortleva även bakom
en till norra och västra atlantkusten
framskjuten järnridå. En sådan föreställning
om möjligheten av en sådan
»övervintring» måste enligt min mening
med all makt bekämpas.

Om det nu verkligen ingår i regeringens
politik att i ett nödläge söka
nationens räddning i något slags ide
bakom kommunismens linjer, låt oss då
få ett klart besked om detta. Det är givet
att våra utsikter att under längre
tid försvara oss i en sådan situation
vore i det närmaste obefintliga. Jag tror
det vore olyckligt, om man visade
ifrån sig resonemang av detta slag som
spekulativa eller verklighetsfrämmande.
Även om vi alla hoppas att strävan till
fred i världen slutligen skall visa sig
starkare än de aggressiva krafterna,
vore det säkerligen ett misstag att tro,
att krigets faror bli mindre, om man
underlåter att sätta sig in i vilken gestalt
de kunna uppenbara sig i. Bland
det sämsta av allt är om nationen inte
har klarhet rörande den verkliga innebörden
av viktiga avsnitt i regeringens
politik. Om dess neutralitetspolitik innebär
att vi kunna passivt acceptera
en total avspärrning ifrån västern, bör
detta göras klart, så att inte med något
berättigande det kan sägas, att regeringen
oss själva ovetande kan komma
att föra oss in i en sådan situation.

Herr talman! Jag tror att om vi få
klarhet i detta, blir det också lättare
för varje medborgare i landet att taga
ställning till regeringens utformning av
den svenska utrikespolitiken.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
ifrågavarande propositioner till morgondagens
plenum kl. 11 fm.

§ 2.

Interpellation ang. ändring av gällande
bestämmelser om försäkringsgivares regressrätt.

Ordet lämnades på begäran till

Herr AHLSTEN, som yttrade: Herr
talman! År 1932 utfördes ett större väg -

99

Onsdagen den 26 oktober 1949 em. Nr 25.

Interpellation ang. ändring av gällande bestämmelser om försäkringsgivares regressrätt.

förbättringsarbete inom ett samhälle på
södra Gotland. Vid detta tillfälle upplät
en lantbrukare mark i en beteshage
åt vägstyrelsen för anläggning av en
cementbrunn i vägens närhet. Brunnen
försågs av vägförvaltningen med lock
av trä. I maj månad i år, då lantbrukaren
släppte sina djur på bete i hagen,
inträffade en olyckshändelse i det att
en häst trampade igenom locket på
brunnen och föll med huvudet före ned
i brunnen och fanns där död när folk
upptäckte olyckshändelsen. Vågmästaren
inom vägdistriktet underrättades
och fick vara behjälplig vid upptagandet
av hästen ur brunnen. Hästen var
försäkrad i Gotlands södra härads kreatursförsäkringsförening
för 810 kronor,
och föreningen utbetalade ersättning i
vanlig ordning men beslöt att kräva
vägförvaltningen på det angivna beloppet,
ett förfaringssätt som försäkringsföreningen
alltid tillämpat, då skador
uppkommit genom olyckshändelse till
vilken tredje part varit förvållande på
ett eller annat sätt. Av den anledningen
avläts en skrivelse till vägförvaltningen
i Gotlands län med hemställan att vederbörande
belopp skulle utbetalas till
försäkringsföreningen. I brev till försäkringsföreningen
från kungl. vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, daterat
den 4 augusti 1949, meddelades, att skadan
icke uppkommit under sådana omständigheter
att föreningen såsom försäkringsgivare
äger rätt att jämlikt 25 §
försäkringsavtalslagen utkräva ersättning
av väg- och vattenbyggnadsverket,
varför kravet avvisades. Svaret kom
minst sagt överraskande, då föreningen
hade erfarenhet av liknande olyckshändelser
tidigare och ersättning alltid utgått.
Vägstyrelserna hade under sin tid
alltid försäkringar som täckte sådana
skador, och några svårigheter att få dem
reglerade förekommo icke. Då jag själv är
ordförande i försäkringsföreningen, tillskrev
jag på nytt kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrclsen
med begäran om

närmare förklaring varför inte statsverket
är ansvarigt för den bristfälliga
täckningen av brunnen, vilken varit anledningen
till olyckan. I brev dagtecknat
den 11 augusti meddelade kungl.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på
nytt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte ägde rätt utbetala skadestånd
i andra fall än då kronan är ersättningsskyldig
och att sådan skyldighet
icke förefinnes med hänsyn till innehållet
i den förut nämnda 25 §. I brevet
medföljde också ett utdrag ur nuvarande
justitierådet Hjalmar Karlgrens
skadeståndslära, vari en förklaring
gavs av 25 §:ens innehåll enligt följande: Enligt

25 § försäkringsavtalslagen
åter gäller, att man har att skilja mellan
skadeförsäkring och summaförsäkring.
Skadeförsäkring är ju en sådan
försäkring, vid vilken omfattningen av
försäkringsbolagets förpliktelse bestämmes
av den ekonomiska skada försäkringsfallet
in casu medför. Vid summaförsäkring
däremot skall ett överenskommet
försäkringsbelopp utbetalas
utan hänsyn till den i det särskilda fallet
föreliggande skadans omfattning.
Beloppet utgår fastmera direkt i proportion
till storleken av de erlagda
premierna; om någon utjämning av en
liden skada kan man endast i oegentlig
bemärkelse tala. Summaförsäkring är
sålunda bl. a. livförsäkring, oftast även
olycksfalls- och sjukförsäkring. Av skadeförsäkringens
nu nämnda karaktär
drager lagen då den slutsatsen, att i
samma mån som den försäkrade utfått
gottgörelse av försäkringsbolaget måste
hans rätt mot skadevållaren upphöra;
mer än ersättning för sin skada bör han
ju icke ha anspråk på. Men under sådana
omständigheter ligger det nära till
hands att anse, att skadevållaren icke
bör få tjäna på den omständigheten att
försäkring tagits; det måste vara rimligt
att skadeståndsrätten, genom
»cessio legis», övergår å bolaget. Det

Nr 25.

100

Onsdagen den 26 oktober 1949 em.

Interpellation ang. ändring av gällande bestämmelser om försäkringsgivares regressrätt.

märkliga är emellertid, att 25 § försäkringsavtalslagen
mycket starkt begränsar
denna regressrätt. Den erkännes
visserligen alltid, när skadeståndsansvaret
är strikt, t. ex. enligt 1916 års
bilskadelag — för övrigt även om in
casu culpa (av icke grov beskaffenhet)
förelegat: NJA 1929 s. 514, jfr ock 1931 s.
514 — och likaledes när fråga är om
dolöst eller grovt culpöst beteende av
skadevållaren. Men för alla andra fall,
d. v. s. då skadeståndsansvaret grundas
på vanlig culpa — och i praxis synes
man fordra mycket för att anse culpan
grov, NJA 1942 s. 11 —, övergår icke
den skadelidandes rätt å försäkringsbolaget.
Skadevållaren tjänar alltså här
på att egendomen varit försäkrad.
Grunden till denna egendomliga regel
är särskilt hänsynen till att om försäkring
icke funnits, den skadelidande
kanske icke skulle gjort gällande något
skadeståndsanspråk mot skadevållaren
(t. ex. om denne varit ett hembiträde
eller annan underlydande). Skadevållaren
bör då icke, har man menat, komma
i sämre ställning därför att försäkring
tagits. Regeln har emellertid en
generell avfattning och sålunda mycket
större räckvidd än nyssnämnda hänsyn
betinga. Lyckligtvis är stadgandet
icke tvingande. Det kan sålunda sättas
ur spelet genom en klausul i försäkringsavtalet,
och icke sällsynt är också,
att försäkringsbolagen betinga sig allmän
regressrätt. Men som sagt: regressrätten
avser i alla händelser endast det
skadestånd, som skulle ha tillkommit
den skadelidande, därest han icke genom
försäkringen erhållit ersättning
för sin skada.

I det här relaterade olycksfallet råder
det ingen tvekan om att därest det
varit ett enskilt bolag, förening eller
enskild person, som fått mark upplåten
för liknande ändamål och genom åsidosättande
av att inhägna området och
hålla brunnen tillfredsställande täckt
''blivit vållande till olyckan, den enligt

tillämpad rättspraxis varit ersättningsskyldig
för den åsamkade skadan. Det
förefaller därför upprörande, då ett
statligt verk i ett så klart fall vägrar
ersättning med hänsyn till en paragraf
i försäkringsavtalslagen av vilken tycks
framgå att det ur statens synpunkt är
mindre önskvärt att personer försäkra
sina tillhörigheter.

För ett år sedan hade försäkringsföreningen
ett liknande fall i det att en
häst trampade igenom en trädörr, som
täckte nedgången till ett försvarsfort
som var beläget i en betesmark, och
jordbrukaren hade upplåtit mark på
samma sätt som i det förut relaterade
fallet. Försäkringsföreningen utbetalade
ersättningen till ägaren av den förolyckade
hästen samt begärde i skrivelse
till militärbefälhavaren på Gotland,
dagtecknad den 25 september
1948, att kronan måtte ersätta försäkringsföreningen
det utbetalade skadeståndet.
Det begärda skadeståndet utbetalades
också utan hinder från de militära
myndigheternas sida.

Här föreligga två fullständigt analoga
fall, där till och med detaljerna
fullständigt överensstämma med varandra.
I ena fallet utbetalas ersättning
utan hinder från statliga myndigheter,
under det att i det andra fallet andra
statliga myndigheter bestämt vägra att
utbetala ersättning under påstående att
kronan inte är ersättningsskyldig. Då
staten inte har försäkringar, som täcka
sådana skador mot tredje man, utan
dessa fall nu prövas genom olika statliga
organ, där man tydligen har olika
syn på statens skyldighet, förefaller det
mig som om i första hand en lagändring
bör komma till stånd i den händelse
kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ståndpunkt skulle vara riktig.

Den enskilde medborgaren bör också
ha rätt att kräva, att det inte skall
vara krångligare att få sin rätt, därest
kravet ställes mot staten än om det
ställes mot en enskild, som har försäk -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25. 101

ring vilken täcker skadeståndskravet. I
det fallet synes det mig som om en central
statlig skadeståndsnämnd borde
inrättas, där fallen kunde bedömas från
likvärdiga utgångspunkter och inte som
nu tydligen sker.

Med anledning av vad jag anfört
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få rikta
följande frågor:

1) Anser herr statsrådet att lagens
stadganden på hithörande område äro
tillfredsställande?

2) Om så inte är fallet, är statsrådet
beredd att vidtaga sådana åtgärder för
ändring av nuvarande bestämmelser att
de enskildas — såväl personers som
bolags och föreningars — rätt gentemot
staten tillgodoses och tryggas?

3) Om statsrådet anser ändring av
lagen inte erforderlig, är statsrådet i

så fall beredd att vidtaga åtgärder för
en enhetlig rättstillämpning?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 380,
till Konungen angående val av en fullmäktig
i riksbanken med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

381, för herr David Emanuel Hall
att vara fullmäktig i riksbanken; och

nr 382, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 27 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 215—217. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner, nr 215, angående
bemyndigande att till clearingkassa
för kaffe överföra tull, tilläggstull och
skatt å kaffe, m. m., nr 216, angående
åtgärder i prisreglcrande syfte på jordbrukets
område, och nr 217, angående
subventionering av vissa varor in. m.
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr EDSTRÖM, som yttrade: Herr
talman! Jag beklagar, att det inte blev

någon fortsatt debatt i går, enär flera
kammarledamöter efter vad jag erfarit
tyckte, att det skulle bli roligt att
höra vad jag hade att säga. Jag hoppas
emellertid, att de få tillfälle att läsa mitt
anförande i dagens protokoll.

Jag fick av debatten i går i denna
kammare det intrycket, att man koncentrerade
sin uppmärksamhet på problem,
som visserligen i och för sig själva
äro utomordentligt viktiga men som i
närvarande stund dock inte äro verkligt
avgörande. Det har talats mycket om
subventionspolitiken och om olika sätt
att dölja devalveringens följder för
svenska folket. Subventionspolitiken löser
emellertid inga problem, den bara
flyttar dem bort ur blickfältet.

Men vidare. Av herr Ohlins anförande
i går förmiddag fick jag den känslan,

102 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

att herr Ohlin tycktes förmena, att inom
näringslivet skulle finnas folk »med
goda inkomster» — ungefär så föllo
herr Ohlins ord — som i onödan talade
om heliovet av en standardsänkning,
d. v. s. om behovet alt dra åt
svångremmen. Herr Ohlin är inte här,
men jag vill dock framhålla, att inom
näringslivet råda många skilda meningar
om de flesta ting men att på en
punkt, därom är jag alldeles övertygad,
alla ansvariga näringsmän äro överens,
nämligen att de se näringslivets främsta
uppgift vara den, att man skall möjliggöra
bibehållen eller en om möjligt förbättrad
standard för hela svenska folket.
Vad man inom näringslivet diskuterar
är inte det önskvärda i en bibehållen
levnadsstandard utan möjligheterna
att under nuvarande tryck bibehålla
denna standard för den närmaste
framtiden. Jag är övertygad om att de
näringslivets representanter, som talat
om behovet av en tillfällig åtstramning,
gjort detta i syfte att söka åstadkomma
en hållbar grund för en bibehållen eller
förbättrad standard i framtiden. I motsats
till herr Ohlin ha dessa män talat,
inte som politiker utan som ansvariga
företagsledare med praktisk erfarenhet
av ekonomisk verksamhet. Subventionspolitiken
påminner mig om vad som
inom affärslivet har kallats, att man
ackvirerar bakåt, d. v. s. att man ackvirerar
inom det egna företaget för att
få fördelar från den ena avdelningen
överförda till den andra; så ser jag
subventionspolitiken. Men skall man
skaffa fram förmåner för hela svenska
folket, får man nog lov att skaffa sig
fördelarna utifrån, ute hos kunderna,
d. v. s. från utlandet. Vi sitta med andra
ord alla, som det sades i går, i samma
båt. De som sitta i samma båt bruka
ju inte tära på varandra, det hör inte
till god ton ens vid skeppsbrott att förtära
varandra, utan om man skall skaffa
sig några fördelar, måste dessa tagas
utanför båten.

Exportproblemet är alltså det absolut

viktigaste och det verkligt väsentliga i
dagens läge. Att jag tagit till orda i
denna fråga beror mest därpå, att jag
är exportman och i 40 år ägnat mina
krafter åt exportfrågor. Jag har vidare
både före devalveringen och nu senaste
tiden efter densamma varit utomlands
och kommit i intim kontakt med köpare
av svenska varor i såväl hård- som
mjukvalutaländer. Devalveringen har
naturligtvis i viss mån hjälpt upp våra
exportmöjligheter i hårdvalutaländerna,
d. v. s. i de hårdvalutaländer, som accepterat
vår nedskrivning av kronan;
det finns nämligen länder, som inte
gjort detta. Enligt min mening är devalveringens
nytta i många fall ganska
överreklamerad. I förhållande till de
länder, som devalverat samtidigt med
oss, ha några egentliga fördelar och
förändringar inte inträtt. När vi konkurrera
med dem på den amerikanska,
den sydamerikanska eller den övriga
hårdvalutamarknaden ha vi kvar precis
samma konkurrens som förut och
under samma villkor, och dessa villkor
äro inte alls gynnsamma för en svensk
export-drive. Inom viktiga varuområden
— järn och stål bland andra — ligger
produktionskostnadsnivån exempelvis i
England betydligt under den svenska
industriens. Detta förhållande bereder
oss betydande svårigheter att behålla
gamla marknader och gör det naturligtvis
ännu svårare att skaffa nya, detta
särskilt som engelsmännen redan kommit
i gång med sin exportoffensiv betydligt
tidigare än regeringen fick klart
för sig, att en ökning av exporten var
nödvändig. Engelsmännen arbeta under
slagordet »exportera eller do». De driva
en hård konkurrens och uppträda med
den samlade styrkan hos en stormakts
industri. De ha vidare god hjälp i sina
goda diplomatiska förbindelser och ha
även andra hjälpmedel till sitt förfogande.

Andra konkurrenter ha vi också, som
uppträda med samma beslutsamhet.
Finland har ju på ett utmärkt sätt kom -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

103

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

mit över sina svårigheter, och det dröjer
inte länge förrän vi ha finnarna
som svåra konkurrenter just på våra
huvudmarknader. Stora svårigheter möta
med avseende å den västtyska industrien,
som under det närmaste året
kommer att pressa ut sina alster inte
minst på marknader, som äro våra. Arbetslönerna
i Västtyskland äro orimligt
låga — jag påpekar, att de äro orimligt
låga, ty de ligga betydligt under den
nivå, som vi skulle önska och tro vara
lämplig — men det hjälper oss inte för
närvarande i konkurrensen, och andra
kostnader håller man där medvetet
nere. Jag minns från tiden efter förra
världskriget — jag var då anställd i en
stor tysk exportfirma — hurusom tyskarna
arbetade med hänsynslös energi
för att driva upp sin export och gjorde
inte minst engelsmännen stora svårigheter
på den tiden. Jag är rädd för att
vi måste räkna med skarp konkurrens
från dem, när det gäller att skaffa hårdvaluta.

Om vi se på vår export till mjukvalutaländerna,
äro våra utsikter även
därvidlag mindre ljusa än vad man kan
tro av olika officiella uttalanden. Det
är visserligen så att amerikanska och
schweiziska exportörers möjligheter blivit
något svagare, men de ha tidigare
varit hämmade på grund av brist på
dollar och schweizerfrancs, så att den
konkurrensen har inte tidigare heller
varit så kännbar. På sista tiden däremot
har exportoffensiven från andra
mjukvalutaländer ökat så mycket mera.
Det är naturligtvis riktigt, såsom också
påpekades i går, att frilistorna ge oss
vissa möjligheter. Det är glädjande, men
samtidigt medför systemet med frilistor
en skärpt konkurrens från andra,
som ha samma fördelar. Jag vill inte
säga något illa om dessa frilistor, utan
jag anser tvärtom att detta försök att
liberalisera utrikeshandeln är högst välkommet.
Jag hoppas också, att detta
första trevande försök skall följas av
andra, så att vi på vårt sätt skola kun -

na medverka till en friare och naturligare
utrikeshandel. Konkurrens är bara
till fördel; den driver fram olika
nya konstruktioner och rationaliseringsåtgärder.
Jag är för min del mycket
mera rädd för — det kan jag gärna
erkänna här — både monopol och karteller.

Prisutvecklingen har icke varit så
särskilt gynnsam ur svensk utrikeshandels
synpunkt. Priserna på exportvaror
ha sjunkit och priserna på våra importvaror
stigit. Därför förstår jag inte
när finansministern i sin proposition
talar om att differensen kan kompenseras
genom förtäring av lager inom
landet. Vidare tillåter jag mig sätta ett
ytterligare frågetecken i kanten på finansministerns
proposition, nämligen
då han motiverar subventionspolitiken
med att de svårigheter man brottas med
skulle vara av tillfällig art. Det talades
en hel del om denna sak i går, så jag
tror inte jag bryr mig om att gå in på
den nu. Man hoppas på ett prisfall i
Amerika, men jag tror inte, att det kommer.
Men hur kommer det att gå, om
prisfallet kommer? Hur går det då för
den svenska exporten till USA? Om
Amerika skulle träffas av en depression
och ett prisfall, tror någon då, att de
amerikanska myndigheterna komma att
sitta med armarna i kors och låta svårigheterna
växa det amerikanska näringslivet
över huvudet? Nej, då får
man nog räkna med att det kommer att
göras stora svårigheter för importen i
avsikt att hejda denna, och då sitta vi
där på nytt med våra svårigheter. Och
om prisfallet inte kommer, var stå vi
då, herr finansminister?

Den svenska exportindustriens problem
är ett produktionskostnadsproblem.
Vi kunna inte bortse från detta.
Och produktionskostnadsproblemet
sammanhänger med priset på varan.
Men de importerade råvarorna komma
att stiga i pris, det komma vi inte ifrån,
och dessa prisfördyringar kunna vi absolut
inte subventionera bort. Vad kun -

104 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

na vi då göra? Jo, vi kunna bättra på
vår teknik och minska transportkostnaderna
liksom alla andra kostnader. Vi
kunna arbeta litet mera bland annat.
Sverige har ju de största möjligheter,
som man kan tänka sig. Vår ställning
är i grund och botten utomordentligt
god. Om jag jämför vårt land med de
flesta länder, som jag haft tillfälle att
besöka, vet jag intet, som har så goda
möjligheter som vårt. Vi ha ju våra skogar
och vår malm och många andra
säkra förmögenhetsobjekt. Vårt folk är
högt upplyst, tekniskt intresserat och
kunnigt och kan komma med en hel
del nya uppfinningar, och vi ha framför
allt en kår av arbetare, som är den
mest högtstående och mest kunniga jag
någonsin sett. Vi ha också en bondebefolkning,
som hjälper till att föda
oss. Under sådana förhållanden böra vi
ha möjlighet att komma framåt. Jag
tror att vi ha större möjligheter än de
flesta andra folk, om vi bara förstå att
anpassa framställningskostnaderna så,
att vi verkligen kunna exportera. Svensk
ekonomi står helt enkelt inför nödvändigheten
av att anpassa sig efter läget,
men denna anpassning behöver inte
alls komma våldsamt och plötsligt utan
kan komma så småningom. Jag tror att
det är klokt att vi göra klart för oss
detta här i riksdagen och göra det klart
också för de organisationer, som närmast
ha att förhandla om löner och anställningsvillkor.

Vidare anförde:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Med anledning av det
anförande, som herr Hedlund i Rådom
höll här i går strax efter sitt huvudanförande
och vari herr Hedlund
på tal om jordbrukshjälpen under krisen
på 1930-talet yttrade att liberalerna
sveko, skulle jag vilja framställa
en fråga till herr Hedlund i Rådom —-jag ser att herr Hedlund inte finns i
sin bänk, men jag tar gärna emot sva -

ret en annan gång. Jag vill fråga, därför
att det aldrig kan skada att förkovra
sitt vetande. Jag var inte med i
riksdagen på den tid, som vi resonera
om, och även om herr Hedlund i Rådom
inte heller var med, bör han dock i
egenskap av partichef mycket väl känna
till dessa förhållanden — i synnerhet
som han ju gjorde ett så bestämt uttalande.

Jag skulle vilja att herr Hedlund
nämnde något genomförbart alternativ,
som bondeförbundet tog vid denna tid
och som folkpartiet gick emot. Var det
inte i stället så, att när det gällde jordbruket
var hela folkpartigruppen på
samma linje som bondeförbundet? I
övrigt föreställer jag mig också, att
meningsskiljaktigheterna voro så små
att dåvarande statsministern betraktade
dem som »vissa nyanser» i uppfattningarna.
I detta sammanhang kan jag
inte underlåta att nämna generaldirektör
von Stockenströms namn. Det finns
väl knappast någon som kan bestrida,
att han tog en hel del initiativ. Om
man gör sig besvär med att läsa i Nordisk
Familjebok vad som står under
Ro von Stockenströms namn, så står
det ordagrant så här: »Vid 1930—1932
års riksdagar, liuvudsakl. under S:s
statsrådstid, beslöts genomförandet av
en rad statliga åtgärder till jordbruksnäringens
stöd. Rland dessa märkas
spannmålsreglering med inmalningstvång
samt mjölkreglering», o. s. v.
Och vad är det som sedan skett annat
än en och annan påbyggnad på vad
den dåvarande jordbruksministern föreslog?
Jag vill erinra därom, att statens
mjölknämnd var positivt inställd
till förslaget om mjölkreglering sådant
det utformats, och detta trots att ingen
bondeförbundare var ledamot av nämnden.
När man tänker på Bo von Stockenström
i detta sammanhang, önskar
åtminstone inte jag, att herr Hedlund
i Rådom någonsin skall bli utsatt för
samma förföljelse, som von Stockenström
blev från oppositionens sida. Vi

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25. 105

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ha ju emellertid mycket mera näraliggande
överenskommelser inom de borgerliga
partierna. Jag syftar då på den
enhälliga överenskommelsen om en förbättring
av mjölkpriset, som lades fram
vid 1949 års riksdag. Det kan väl inte
vara så, att det är besvärande för herr
Hedlund i Rådom att vi i det sammanhanget
uppnådde full enighet.

Sedan skall jag, herr talman, gå in på
den fråga, som jag begärde ordet för,
och därvidlag inskränka mig till att endast
beröra en sak, nämligen de föreslagna
förmalningsersättningarna. I
syfte att motverka den höjning av konsumentprisnivån,
som annars skulle bli
en följd av kronans devalvering, har
Kungl. Maj :t, som tidigare anförts i
debatten, för riksdagen framlagt en del
förslag, bland annat syftande till prissänkning
på vissa livsmedel, som produceras
inom landet. Detta skulle möjliggöras
genom statliga bidrag. Kungl.
Maj:t har därvidlag föreslagit, att möjligheter
skulle beredas att vid behov
återinföra systemet med förmalningsersättning
för vete och råg. Därest
denna ersättning bestäms till 7 öre per
deciton, möjliggöres enligt propositionen
en sänkning av mjölpriset med 9
öre per kilogram.

Förmalningsersättningen infördes ju
under kriget och utbetalades till kvarnarna
för av dem förmålen spannmål.
I början utgick ersättning för såväl
handelsförmalning som löneförmalning,
men mot slutet av förmalningsersättningens
tillvaro var den begränsad till
att omfatta endast handelsförmalning.
Samma begränsning föreslås av Kungl.
Maj:t att gälla även vid ett återinförande
av förmalningsersättningen. Denna
ersättning avses nu komma att utgå
-— i varje fall göres i propositionen
ingen reservation — för all förmålen
spannmål av vete och råg oavsett det
ändamål till vilket den skall användas.
Detta skulle betyda att även mjöl av
råg och vete, som användes för industriella
och andra liknande ändamål

inom exempelvis charkuteriindustrien,
choklad- och konfektyrindustrien, kemisk-tekniska
industrien m. m., kommer
att subventioneras med 9 öre per
kilogram. Detta system anser jag icke
motiverat med hänsyn till ändamålet
med förmalningsersättningens återinförande.
Om denna subventionering till
industrien kommer konsumenterna till
godo torde vidare vara tvivelaktigt.
Man torde nog icke taga alltför mycket
fel, om man gissar, att industrien här
kommer att göra sig en viss förtjänst.

Men saken har även en annan och,
som jag nästan skulle vilja anse, allvarligare
sida. Inom vissa områden,
framför allt inom industrien, kan åtminstone
för en del ändamål vete- och
rågmjöl användas helt eller delvis i
stället för andra produkter som komma
från jordbruket. Jag syftar då på potatisstärkelse
eller potatismjöl, som man
säger i dagligt tal. Redan nu föreligger
en ganska stor prisskillnad mellan veteoch
rågmjöl samt potatismjöl, beroende
på de dyrare framställningskostnaderna
för råvaran till potatismjölet. Genom en
nio öres subventionering av de förra
slagen av mjöl ökas givetvis prisdifferensen
till potatismjölets nackdel. Förbrukningen
av potatismjöl har under
tiden efter kriget minskats en hel del,
och vissa avsättningssvårigheter föreligga
för det stora lager av potatismjöl
vi för närvarande ha i landet. Övergångslagret
i höstas utgjordes av så gott
som ett helt års förbrukning. Även om
viss export sedan dess påbörjats och
för närvarande pågår, är lagret alltjämt
så stort, att tillverkarna av livsmedelskommissionen
ålagts en mycket
kännbar begränsning av sin produktion.
Den nu ifrågasatta subventioneringen
ger otvivelaktigt potatismjölet en svårare
ställning i konkurrensen. Jag vill
ifrågasätta, om det är lämpligt och
försvarligt att på detta sätt genom
direkta bidrag från staten åstadkomma
eu situation, som till sina verkningar
innebär gynnande av en produktions -

106 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

gren utan att motsvarande fördel samtidigt
beredes den andra, lika levnadsberättigade
näringsgrenen.

Jag är för min del på det klara med
att införandet av förmalningsersättningen
drager med sig en ganska stor
kontrollapparat med återanställning av
personal inom regleringsorganen, ett
system, som man ju trodde var på återgång.
Nya bestämmelser i den riktningen
har man ju icke trott vara aktuella.
Denna kontrollapparat begränsar
sig säkerligen icke bara till de kontrollanter,
som måste finnas vid kvarnarna,
utan den för med sig nyanställning,
skulle jag tro, både inom livsmedelskommissionen
och inom Svenska
spannmålsaktiebolaget. Om emellertid
den personalkader, som måste
finnas, blir något större för att full
rättvisa skall uppnås olika näringsgrenar
emellan genom att mjöl för industriändamål
undandrages subventioneringen,
så får man nog icke draga sig
för detta. Annars kan man ju också
tänka sig att lösa frågan så, att även
potatismjölet subventionerades med
samma belopp per kilogram som veteoch
rågmjölet. Potatismjöl användes ju
också i hushållen.

Även en annan synpunkt vill jag här
anföra med anledning av att allt veteoch
rågmjöl, oberoende av användningssättet,
skall subventioneras genom
förmalningsersättning. Som bekant ha
vi för närvarande utfodringsförbud å
brödspannmål. Däremot kommer det
knappast att råda utfodringsförbud på
färdigmalet vete- och rågmjöl. Efter en
prissänkning på mjölet med nio öre
per kilogram finns det anledning att
misstänka, att utfodring av mjöl i vissa
fall skall komma att löna sig. Möjligheter
torde nämligen komma att yppa
sig att vederbörande spannmålsleverantörer,
utan att någon olaglighet sker,
göra en överenskommelse med kvarnägaren
om en sådan uppdelning av den
utgående förmalningsersättningen dem
emellan, att det blir billigare att ut -

fodra med mjölet än att exempelvis
inköpa och krossa majs. Utfodringsförbudet
på brödsäd kan således bli åtminstone
till viss del illusoriskt, vilket
är en sida av saken, som jag ansett
mig böra fästa uppmärksamheten på.

Slutligen vill jag här anföra en mera
allmänt kritisk reflexion rörande den
föreslagna utformningen av förmalningsersättningen.
Då under kriget
denna ersättning var begränsad till endast
handelsförmalningen, hade vi ju
ännu bröd- och mjölransonering, och
vid löneförmalningen erhöllo jordbrukarna
bland annat något större ranson
än eljest och hade likaså viss frihet
från inmalningstvånget, så att bättre
kvalitet på mjölet kunde erhållas. Några
sådana eller andra fördelar erhållas ju
numera icke vid löneförmalningen, varför
man kan ifrågasätta, om ej det
praktiska resultatet blir att löneförmalningen
helt kommer att upphöra, därest
förmalningsersättning införes endast
vid handelsförmalning. Det torde nämligen
bli så att kvarnen köper spannmålen
av jordbrukaren och jordbrukaren
köper igen det mjöl som erhålles,
varefter förmalningsersättning utgår
till kvarnen. Det blir nämligen nu fråga
om vanlig handelsförmalning. Man kan
därför, synes det mig, ur såväl denna
som andra synpunkter fråga sig, varför
ersättningen skall begränsas till
handelsförmalningen.

Jag tror, herr talman, att skäl föreligga
för Kungl. Maj:t att ännu en gång
taga sig en funderare på denna fråga,
innan man sätter i gång.

Herr H/EGGBLOM: Herr talman! Jag
skall uteslutande hålla mig till de tre
propositioner, vilkas remiss föreligger
på föredragningslistan.

Om jag i likhet med herr Dickson
skulle få göra en efterlysning, skulle
det möjligen vara att jag tycker, att
trots den långa debatt, som fördes här
i går, är man ändå icke klart oriente -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25. 107

Vid remiss av

rad om vilken belastning på det svenska
folkhushållet, som den genomförda devalveringen
för närvarande innebär.
Här yttrades i går, alt ingen kan för
dagen säga, huruvida vi i det långa
loppet komma att vinna eller förlora på
devalveringen. Den saken är väl riktig,
att vi i dagens situation icke överblicka
detta.

Devalveringen var ju nödvändig på
grund av vad andra länder gjort. Men
det hade också länge framhållits såsom
önskvärt ur vissa exportgrenars intresse
här i landet, att en devalvering
skulle ske. Och efter det att exportoffensiven
har kommit att draga fördelar
av devalveringen, kan det ju klaras
ut, huruvida den varit till belastning
eller till fördel för vår svenska
1''olknäring.

Men i dagens situation, när man har
att bedöma så pass kortfristigt verkande
åtgärder som propositionerna föreslå,
vore det väl ändå fördelaktigt med
en uppskattning, hur stora de svårigheter
äro som detta läge har skapat
för oss. Jag har i tidningsreferat läst,
att statsrådet Ericsson i första kammaren
givit en siffra på vilken fördyring
det blir på oljor. Vi ha icke fått den
siffran här i kammaren. Över huvud
taget ha vi icke fått en sammanfattning
av vilka svårigheter som föreligga annat
än vad man kan läsa mellan raderna,
att det är en bekymmersam situation,
då så pass kostsamma och svåröverblickbara
åtgärder föreslås från
regeringens sida som här skett.

Vad beträffar de tre propositionerna
gäller den ena jordbruksuppgörelsen.
Jag har ingen anledning att vid behandlingen
av denna proposition spinna
vidare på det som vi diskuterade
i våras. Då var det riksdagens sak att
taga ställning till olika uppfattningar
och krav. Nu föreligger ju den situationen,
att jordbrukets organisationer ha
accepterat en överenskommelse med
regeringen. Man kan väl om denna bara
säga, att man har anledning att instäm -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ma med herr Fast, att det varit önskvärt,
om vi i dagens situation även
hade haft Landsorganisationens ståndpunktstagande
till stabiliseringspolitiken
klart. Det tyder på att statsrådet
Sträng haft större möjligheter att göra
regeringens intentioner fattbara för
jordbrukarna än andra regeringsledamöter
haft att göra regeringens intentioner
fattbara för Landsorganisationen.
Det verkar som om korrespondensen
mellan regeringen och Landsorganisationen
varit alltför mycket enkelriktad
för att det nu skall utan svårigheter
lyckas för regeringen att få
sina synpunkter fullt beaktade hos
Landsorganisationen.

Det är känt att accepterandet av
överenskommelsen mellan regeringen
och jordbruksorganisationerna icke har
mötts av någon enstämmig förtjusning
på jordbrukarhåll. Men missnöjet är där
icke graderat efter politisk mantalsskrivningsort.
Det finnes nog ingen anledning
att inför detta forum föra fram
de olika synpunkterna på denna fråga.
Men för min egen del skulle jag dock
vilja bara med ett par ord understryka
de för jordbruket mycket allvarliga
konsekvenser, som följa av denna över
en lång följd av år utsträckta stabiliseringspolitik.
Ty det betyder för jordbrukets
del, att det löfte som gavs 1947
i beslutet om riktlinjer för den framtida
politiken blir skjutet på framtiden.
Detta beslut, som innebar en utjämning
av olikheter i inkomsthänseende mellan
jordbruket och de andra folkgrupperna,
kommer alltså, när jordbruksorganisationerna
accepterat överenskommelsen,
att skjutas på framtiden.
Men detta är eu allvarlig fråga, därför
att andra förhållanden, som i mycket
hög grad påverka det svenska jordbrukets
framtid, icke stå stilla lika länge
som stabiliseringspolitiken håller förverkligandet
av 1947 års beslut tillbaka.

Om man forskar litet i vad Statistisk
Årsbok säger oss om de sista årens utveckling
i befolkningsfrågan såvitt an -

108 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

går jordbruket, alltså tiden efter 1940,
är det, ärade kammarledamöter, så pass
upprörande förändringar, att man ej
kan underlåta att med det största allvar
stanna inför dem. Medan det i allmänhet
i alla läroböcker i ekonomi och
dylikt säges, att inom jordbruksbefolkningen
är det 80 kvinnor på 100 män,
4itt det i landsbygdens tätorter väger
ungefär jämnt och att det i städerna
går 120—125 kvinnor på 100 män, är
situationen den, att inom de årsklasser,
som påverkats av flykten från jordbruket
på 1940-talet, alltså de årsklasser,
som nu äro i en ålder av 20—30 år,
finnes det icke mera än 62 kvinnor på
100 män bland jordbruksbefolkningen.
Där finnas ej heller mer än högst 20
giftermål per hundra män i åldern
20—30 år inom jordbruksbefolkningen,
medan övriga folkgrupper ha mellan
30 och 40 giftermål. När det gäller
barnantalet är det, om vi räkna med
alla barn upp till 15 år, ett överskott av
barn per ettusen invånare inom den
jordbrukande befolkningen tack vare
att familjerna ha flera barn. Men gå
vi till de barn, som äro födda 1940—
1945, ligger den jordbrukande befolkningen
lägst i fråga om antalet barn
per ettusen invånare.

Jag kanske får göra en efterlysning
till. År 1944 lär riksdagen ha fattat beslut
om en framställning till regeringen
om utredning av landsbygdens förhållanden.
Denna utredning är såvitt jag
vet icke planlagd. Men så fort som tiden
för närvarande rider ute bland den
svenska befolkningen är det sannerligen
påkallat, att även denna efterlysning
blir effektuerad.

Sålunda, stabiliseringspolitiken betyder
för jordbruket icke bara risk för
stillastående, utan den betyder även
risk för en fastlåsning i befolkningshänseende,
som för framtiden innebär
oerhörda faror. Medan andra folkgrupper
liksom ha möjlighet att nu ladda upp sig
inför lönestoppets släppande, som man
säger skall ske någon gång nästa år,

är för jordbruket situationen den, att
jordbruket i stället mer och mer blir
bundet och berövat möjligheten att stå
sig i fri konkurrens, tack vare de subventioner
som nu föreslås och som ytterligare
gå in på jordbrukets område
genom att de placeras med icke mindre
än 63 miljoner kronor på livsmedel som
det svenska jordbruket producerar.

Finansministerns huvudargumentering
för införande av subventioner är
ju den, att vi genom dessa subventioner
skola hindra den prisstegring, som
eljest skulle uppstå på grund av importprisstegring.
Finansministern nämner
fem »stapelvaror»: kaffe, tobak,

bränslen, hudar och bomull. Det är tydligen
de varor, där han är på det klara
med att en väsentlig importprisstegring
kommer att inträffa. För att hålla dessa
»stapelvaror» eller i varje fall de i denna
situation viktigare varorna vid en
lägre prisnivå begär regeringen 90 miljoner
kronor till subventioner. Men så
kommer till detta kravet, att ytterligare
63 miljoner kronor eller alltså 70 procent
av den förstnämnda siffran skola
användas till livsmedelssubventioner.
Som argument framföres, att det är tekniskt
svårt att klara av alla de småvaror,
som gå in i det svenska folkhushållet
och som påverkas av importprisstegringen.
Dessutom framföres som
argument, att regeringen vill ha en
större marginal mellan indextaket på
169 och det index, som vi för närvarande
röra oss med.

Jag måste nog beteckna denna motivering
för livsmedelssubventionerna
som svag, när det gäller en principiellt
så betydelsefull och därtill så dyrbar
åtgärd. Motiveringen tyckes vara tillrättalagd
för en lydig och till regeringen
förtröstansfull majoritet men icke
för en kritisk och för den framtida ekonomiska
utvecklingen orolig opposition.
Av det lilla som säges har man anledning
att bli betänksam, om ej regeringen,
när den går in på denna stora livsmedelssubvention,
är ute mot mål, som

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

109

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

äro »over Evne» för statsmaskineriet.
Tänk bara på ett sådant uttalande i propositionen
nr 215 som att dessa livsmedelssubventioner
skola åstadkomma
ett önskvärt ökat indexutrymme och
därigenom neutralisera såväl en säsongmässig
uppgång av vissa priser som
oförutsedda sekundära verkningar av
devalveringen. Jag ber dessutom de
ärade kammarledamöter, som läst
detta, tänka på vad det innebär, att en
livsmedelssubventionering skall neutralisera
en säsongmässig uppgång av
vissa priser. När jag läste denna passus,
dök ur mitt minne upp erfarenheter
från mitt sysslande med vissa
prisfrågor inom producentkooperationen,
där vi under de gångna åren gång
på gång stött på den situationen, att
om det var fråga om att höja ett livsmedelspris
före ett kvartals slut, sades
det blankt nej. Om vi däremot ville
vänta till dess det nya kvartalet börjat,
fingo vi genomföra prishöjningen, särskilt
om det var att beräkna att den säsongmässiga
höjningen var slut, när
kvartalet var slut.

Detta gör, att hela detta indextänkande
vilar på högst märkvärdiga grunder.
Jag skulle vilja säga att index är
egentligen en lika bräcklig mätare på
livsmedelskostnadcrna som vad jordbrukskalkylen
håller på att bli i fråga
om jordbrukets prisförhållanden. Index
återspeglar inte de säsongmässiga
variationerna i kosthållet och inte heller
de åtgärder, som husmödrarna ha
möjlighet att vidtaga för att motverka
de säsongmässiga prisvariationerna genom
att ändra på sitt kosthåll. Även
om man är fullt på det klara med att
regeringen haft alla subventionernas
svårigheter för ögonen -— det är jag
övertygad om att den haft, men den har
ansett dem mindre betydelsefulla än
andra synpunkter —■ får regeringen
inte förtänka att vi finna denna utväg
med livsmedelssubventioner långsökt.
Den inhemska livsmedelsproduktionen
har nämligen inte fördyrats nämnvärt

genom devalveringen, och jordbrukspriserna
äro ju i hög grad låsta genom
prisöverenskommelser. Det måste anses
önskvärt att de subventioner, som
skola ges, anknytas till importprisstegringen.
Att detta kan vara svårt i detaljer
är riktigt. Statsrådet Sträng talade
om att när det gäller jordbrukets
reservdelar såg man sig ingen möjlighet
att hålla jordbruket skadeslöst.
Våra resurser räcka helt säkert inte till
att klara alla små detaljer, och jag är
övertygad om att det inte heller är nödvändigt.
Det är som om regeringen alltför
uteslutande nu litar till medicin i
form av större och större doser av
subventioner och inte till vår ekonomis
förmåga till självförsvar mot importprisstegringarnas
följder tack vare
de enskilda människornas anpassningsförmåga.

Indexfamiljen, som ju inte finns annat
än uppe i socialstyrelsen, matas
varje kvartal med samma kvantiteter av
förnödenheter till de priser, som gälla
för kvartalet. Men en verklig familj lever
inte på det sättet utan anpassar sig
efter de förändringar i priserna, som
göra sig gällande på den fria marknaden.
De livsmedelssubventioner, som nu
föreslås, ha av mig betecknats som särskilt
farliga därför att de göra en anpassning
efter verkliga kostnader för
folkhushållet svårbedömlig för den enskilda
husmodern. Enligt regeringens
subventionsprogram blir det inte bara
så att importprisstegringarna hållas nere
för fem viktiga produkter, utan tre viktiga
livsmedel bli billigare: mjölet 9 öre,
fläsket 30 öre och osten 20 öre, om jag
minns rätt, och detta kan väl inte gärna
av den stora allmänheten uppfattas på
annat sätt än att här stunda goda tider.
De stora viktiga varorna få inte stiga i
pris trots devalveringen, och mjölet,
fläsket och osten få vi billigare. Då kan
sannolikt den stora allmänheten misstänka
att regeringen fått tag i den där
hönan, som värper guldägg, som herr
Dickson talade om i går, eftersom man

Ilo Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungi. Majrts propositioner nr 215—217.

i en svår och bekymmersam tid ändå
anser sig ha råd till sådana subventioner.
Det är som om man på allt sätt ansträngde
sig för att hindra det svenska
folket att se den ofrånkomliga sanningen
i ögonen, att devalveringen i dagens
läge betyder försämrat bytesvärde med
flertalet andra länder och att vi, om vi
producera och exportera samma mängder
som förr, i utbyte få in mindre
varukvantiteter än förut. Därför borde
vi ha anledning att söka begränsa vår
konsumtion i stället för att genom sänkta
priser eventuellt söka höja den.

Jag skall villigt erkänna, att när regeringen
valt varor, som skola bli föremål
för livsmedelssubventioner, har den
nog valt klokt. Den har hållit sig till en
sådan vara som mjöl, där en prissänkning
inte lockar till en stor ökning av
konsumtionen, men den har också valt
varor som ost och fläsk, som tack vare
dessa subventioner kunna köpas billigare
och därför komma att i minskad
mängd stå till förfogande för en svensk
livsmedelsexport — som vi väl ändå
skola räkna med kommer i gång.

Till sist, herr talman, härleda sig
mina betänkligheter mot dessa livsmedelssubventioner
ur jordbrukets speciella
synpunkt därav, att jag måste räkna
med att de bli svåra att avskaffa,
när de ha kopplats in på inhemska livsmedel,
vilkas produktionskostnader redan
nu äro svåra att få täckta inom stabiliseringspolitikens
ram. Kopplar man
subventionerna till importvarorna, har
man att räkna med en automatisk
minskning av dem i den mån som de
förhoppningar, som här äro uttalade om
prissänkningar ute i världen, göra dessa
importsubventioner obehövliga. Kopplar
man däremot in dem på inhemska livsmedel,
sitta de fast. Det var vad jag
ville föra fram när jag nämnde, att medan
andra folkgrupper kunna ladda upp
sig inför nästa års borttagande av lönestabiliseringen
eller lönestoppet, så blir
jordbruket förlamat genom dessa subventioner.
Antag att man släpper dem

en vacker dag, när lönestoppet skall
släppas! Då är mjölken med det beslut,
som kommer att härleda sig av prop.
nr 216, subventionerad med i medeltal
6 öre per kg, och det har skapat sådana
förhållanden, att här råder 20 öres
skillnad i det pris som producenterna
få för mjölken i olika delar av landet.
Skulle alltså den saken klaras av någon
gång, som vi hoppas skall ske, när subventionerna
upphöra, vilken oändlig
möda och tidsutdräkt måste det inte till
för att konsumenterna skola kunna göras
villiga att betala ett pris, som svarar
emot dessa subventioner! Och likadant
med mjölpriserna. Jag skulle vilja fråga,
om regeringen är hågad att nästa
år, om situationen är sådan att lönestoppet
släpps, inför det val av kommunala
förtroendemän, som då sker,
låta det svenska folkhushållet få som
present fram på hösten en 9 öres höjning
av mjölpriset? Det är en olycka
att sylta in en näringsgren som jordbruket
i denna subventionspolitik, och
därför, herr talman, har jag för min
del oerhört svårt att tänka mig kunna
acceptera den sidan av de föreslagna
subventionsåtgärderna.

Herr STÅHL: Herr talman! Egentligen
är det ett par smärre saker, som ha föranlett
mig att begära ordet, men sedan
jag hörde statsrådet Sköld i går ställa
sin prognos för den närmaste framtiden
måste jag för att inte göra mig skyldig
till det gamla ordstävet, att den som tiger
samtycker, få säga att jag omöjligen
kan dela den relativa optimism, som
han där utvecklade beträffande subventionspolitikens
fortsättning.

Jag tycker nog, herr talman, att man
har anledning att befara, att vad vi nu
bevittna kan bli inledningen till en alltmer
detaljerad och för konsumenterna
och allmänheten osynlig regleringsapparat,
ett ingripande i vårt ekonomiska
liv som vi få allt svårare att
komma ifrån. Jag är rädd för att när

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

111

Vid remiss av

vi stå vid nästa årsskifte, kommer det
att visa sig värre att vända tillbaka till
en något så när liberal ekonomisk ordning
än vad det är nu, och därför känner
jag en mycket stark skepsis inför
liela den anordning, som här föreslås.

Vill man ha ett exempel på detta,
finns det — och härmed kommer jag
över till vad jag verkligen tänkt föra
på tal — i handelsministerns fögderi.
För närvarande ligger frågan om pappersregleringen
och pappersransoneringen
i stöpsleven. Det är så, herr talman,
att det s. k. journalpapperet, tryckpapperet,
på vilket t. ex. veckotidningarna
tryckas, är frigivet. Det medför,
att inte bara anständiga veckotidningar
utan också direkt oanständiga, för att
inte säga pornografiska, veckotidningar
kunna skaffa sig det papper som de
önska, medan däremot dagspressen fortfarande
lider under en kännbar pappersransonering.
Nu skall även dagspressen
få frihet att köpa papper från
den 1 januari. Emellertid visar det sig,
att denna frihet är ytterst formell. Pappersbruken
få vid export av papper ett
pris på i runt tal 45 öre per kilogram,
och skola de öka sin papperstilldelning
till den svenska dagspressen, begära de
naturligtvis ungefär samma pris för
detta papper. Detta äro tidningarna villiga
att betala. De lida verkligen under
pappersransoneringen, och de skulle
därför med glädje träffa en överenskommelse
med bruken om pris och
kvantitet. Här ingripa emellertid högre
makter och dekretera, att den 2-öring,
som det skulle bli, utslaget på hela papperskvantiteten,
få bruken inte ta. Den
få tidningarna alltså inte betala. Frågar
man då, vad orsaken är till detta,
är svaret att man från regeringens sida
fruktar, att i så fall skulle lönestoppet
och därmed stabiliseringspolitiken kunna
äventyras. Detta är den frihet på arbetsmarknaden,
som jordbruksminister
Sträng i går kväll här så lyriskt skildrade!
Den yttrar sig däri, att inte ens
eu tvåöring på de sammanlagt 122 000

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ton papper, som det här rör sig om, kan
få betalas trots att parterna äro villiga
att göra upp.

Jag måste säga att detta är ett skolexempel
på en för konsumenterna ganska
olycklig reglering, där parterna ha
formell frihet tack vare att regeringen
eller priskontrollnämnden, vilken nu
statsrådet Ericsson vill skylla på, lägger
upp det så pass skickligt att den formella
friheten bevaras. Men parterna ha
icke någon som helst reell handlingsfrihet.

Vill man se andra exempel på hur
reglerandet artar sig till permanentning,
kan man nämna bensinskatten. Den har
påtalats tidigare, och jag vill med skärpa
understryka hur betungande den är.
Nu kommer ju en ytterligare prisstegring
på 3 öre, och man avvaktar onekligen
med spänning, huruvida återanskaffningsprincipen
där skall få tilllämpas
eller inte. Är det meningen att
lastbilar, bussar och andra trafikfordon
skola få hålla sig skadeslösa för den
ytterligare prisstegring, som här kommer
att inträda, eller är det inte meningen?
Det är en fråga, som man verkligen
med stort intresse avvaktar svar
på. Om det inte är meningen, måste
man säga att det blir ett kännbart slag
emot en stor hantering här i landet. Är
det däremot meningen, undrar jag verkligen,
hem statsråd, om inte det besvär,
som den extra skatten kommer att medföra,
kostar mera än vad den lilla skatteökningen
smakar? Jag tror att det
hade varit riktigt att på förhand beräkna,
vad den högra handen får ge ut
för att den vänstra skall få ta in den
där 3-öringen. Jag är inte säker på att
det är någon god affär.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja efterlysa, hur det går med bensinransoneringen.
Statsrådet Ericsson lovade
eu gång för länge sedan, att den
skulle försvinna när höstlöven falla.
Frampå eftersommaren i år stod han
inför en stor motororganisation och
upprepade löftet, att när höstlöven falla

112

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

skulle bensinransoneringen upphöra.
Jag undrar, om lierr statsrådet möjligen
har observerat hur det förhåller sig med
lövfällningen ute i naturen. Den har
kommit ett ganska gott stycke på väg.
Detta dröjsmål gör att jag kommit att
tänka på, jag skall inte säga en annan
stor statsman men en stor statsman, som
också talade om att när höstlöven skulle
falla, så skulle det inträffa en mycket
stor händelse. Det dröjde inemot ett år
efter det att lövfällningen inträtt, och
jag vill nu med en viss oro fråga, huruvida
statsrådet Ericsson tänker sig samma
intervall eller om t. o. m. den intervallen
är för optimistisk.

Jag skall, herr talman, också be att
få föra på tal en fråga i anslutning till
statsrådet Mossbergs mycket sympatiska
och ur alla synpunkter tillfredsställande
och värdefulla förklaring i går om
den svenska regeringens flyktingpolitik.
Jag har på den punkten inga avvikande
meningar. Jag är tvärtom för min del
tacksam och tror, att alla humanitärt
inställda människor äro tacksamma för
den politik, som på den punkten bedrivits.
Men det finns en annan sak i detta
sammanhang, som statsrådet Mossberg
inte kom in på och som han kanske inte
hade anledning att komma in på, men
som ändå bör beröras. Om man har
sina vägar ned till Tyskland, konstaterar
man snart att en av de svåraste bördor
som trycka den tyska befolkningen
för närvarande är den väldiga massan
av »displaced persons», som det heter
på fackspråket, som kommit dit under
kriget. Det är flyktingar från Balkanhalvön
och från andra härtagna länder
öster om järnridån. Dessa människor
ha kommit dit i förhoppning att så småningom
kunna fortsätta längre västerut.
Därvidlag tror jag att de amerikanska
organisationer, som leda detta arbete
och som ha hjälp av folk från olika länder,
ha utfört ett mycket gott arbete.
Men förutsättningen för att de skola
kunna lyckas med detta är givetvis den,
att olika stater, som ha möjlighet där -

nr 215—217.

till, äro villiga att öppna sina gränser
för i varje fall begränsade kvoter av
detta folk. Nu är det glädjande nog så,
att de flesta länder göra det. De få förteckningar
över olika yrkesmän, som
finnas ibland de här människorna, och
så anmäla de att de kunna ta emot så
och så många av olika slag. I Tyskland
har man den uppfattningen, herr talman,
att ett av de länder, som på denna
punkt för en den allra hårdast stängda
dörrens politik är Sverige, och det
är en av orsakerna till att man har
mycket svårt att placera de här arma
människorna. Jag skulle vilja hemställa
till regeringen, huruvida det inte vore
möjligt att taga under omprövning, inte
att på något sätt öppna slussarna för
dessa människor, tv det är klart att
därom kan det inte bli tal, men att i
någon mån hjälpa till att i den internationella
återuppbyggnadens intresse
placera även sådana människor i Sverige,
framför allt sådana som vi ha behov
av och som kunna bli till nytta för
det produktiva livet här i landet. Det
har visat sig att många människor, som
kommit hit och beträffande vilka vi
trott att vi övat något slags humanitär
välgärning, ha blivit av den största betydelse
för den svenska produktionen
och över huvud taget för livet här i
vårt land.

Eftersom hans excellens herr utrikesministern
befinner sig här, skulle
jag vilja komma in på eu fråga, som
har figurerat flera gånger i denna remissdebatt
och i vilken han lämnade
en intressant förklaring i går kväll.
Jag avser frågan om en begränsad försvarssamverkan
mellan de nordiska
länderna.

I motsats till herr Hjalmarson skall
jag inte uttala någon åsikt i själva sakfrågan.
Det är nämligen en alltför invecklad
fråga, både tekniskt och politiskt
sett, för att jag på rak arm skall
kunna avge några förklaringar. Det förvånar
mig emellertid att regeringen anser
sig utan att höra riksdagen kunna

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

113

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

avvisa varje invit till ett sådant partiellt
försvarssamarbete.

Jag erinrar om att denna fråga togs
upp av statsrådet Vougt i det, jag vågar
säga, herr talman, för vårt land
icke lyckliga uttalande, som statsrådet
gjorde för eu New York-tidning den 28
juni i år. Han sade där, att själva existensen
av Atlantpakten och det faktum,
att den inkluderar de båda länderna
Danmark och Norge, utesluter varje
möjlighet att på nytt ta upp projektet
om en nordisk pakt även på en mer
begränsad basis.

Det intressanta inträffade sedan, att
den norske utrikesministern Lange, alltså
en partivän till herr Vougt, den 1
juli gjorde ett uttalande i New York,
i vilket han enligt ett referat i Svenska
Dagbladet den 2 juli sade följande:
»Norge skulle för sin del inte ha någonting
emot att närmare undersöka
möjligheterna för ett begränsat samarbete
på försvarets område, om Sverige
kunde acceptera det, men vi förstå
mycket väl, att ur den officiella svenska
politikens synpunkt det är förenat
med stora svårigheter att ta ett sådant
samarbete med länder som tillhöra Atlantpakten.
»

Nästa inlägg i denna diskussion gjordes
av folkpartiets ordförande, professor
Ohlin, i ett tal den 3 juli, alltså
strax efter herr Langes uttalande. Han
sade sig knappast kunna tro, att herr
Yougts uttalande var ett riktigt uttryck
för regeringens inställning. »Det är angeläget»,
sade han, »att hålla fast vid
linjen om ett begränsat samarbetes möjlighet
och lämplighet samt att undvika
onödigt dröjsmål med dess förberedande.
» Det är alltså ett mycket försikiigt
uttalande, men det manifesterar i
varje fall ett intresse för saken.

En och eu halv månad senare, den
13 augusti, gjorde herr Domö, ordföranden
i högerpartiet, ett uttalande i
tidningen Medborgaren, som gick betydligt
längre: »I åtskilliga av de tänkbara
krigsfall, som kunna komma att

beröra Sverige, Norge och Danmark,
är vårt försvarsproblem gemensamt.
Man kommer inte ifrån detta faktum.
Gemensamt försvar improviserar man
inte. Det kräver förberedelser, inte
minst av rent praktisk art. Om sådana
förberedelser kan man mycket väl
komma överens utan att binda sig vid
utfästelser om att samverkan i varje
läge skall etableras. En i förhållande
till Atlantpakten fri svensk politisk
linje är icke oförenlig med försök att
finna gemensamma militära nämnare
för länder, som ur försvarspolitiska
synpunkter faktiskt kunna bli en enhet.
»

Jag bryter här den kronologiska ordningen
med avsikt. Från regeringshåll
gjordes det i denna diskussion ett uttalande,
som jag med mina utgångspunkter
noterade med stor tacksamhet.
Det var statsministerns tal i Norrland
redan den 8 juli, där han sade — jag
refererar enligt Morgontidningen —:
»Försvarspolitisk samverkan kan bli en
livsfråga för nationen. Oklarhet kan ge
anledningar till missuppfattningar och
misstänksamhet. Ett noggrant klarläggande
av ståndpunkterna är därför nödvändigt.
Äger den nationella samlingen
kring utrikespolitiken alltjämt bestånd?»
Så uttryckte sig statsministern.
Han underströk luir nödvändigt det var
att klarlägga innebörden i dessa olika
deklarationer, som hade kommit fram
och som jag här har återgivit.

Jag skulle som en kort randanteckning
till detta vilja foga, att när den
nordiska försvarssamverkan senast var
på tal, inskränktes det icke till ett
ståndpunkttagande inom regeringen,
utan som bekant diskuterades frågan
livligt av riksdagsgrupperna, och den
var även föremål för överläggning i
kamrarna vid en utrikespolitisk debatt
i februari.

Sedan inträffade som bekant brytningen,
när de båda andra nordiska
länderna gingo till Atlantpakten. Så
kom inviten om ett begränsat sam -

8 — Andra kammarens protokoll 19W. AV 25.

114

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

arbete. Jag skulle vilja sätta i fråga
eller rentav bestrida att någon i denna
kammare — jag inkluderar därmed regeringens
ledamöter — kan på förhand
säga, vari ett sådant begränsat försvarssamarbete
skall bestå. Det är väl detta
som först måste undersökas innan man
tar ställning till saken. I hela denna
diskussion, där försvarsministern bär
gjort mer eller mindre lyckliga, framför
allt mindre lyckliga, uttalanden och
där även utrikesministern har gjort
flera avvisande yttranden, har man
hela tiden förgäves efterlyst innebörden
av en sådan begränsad försvarssamverkan.
Borde man inte ha den
klarlagd, innan man tar ställning til!
själva problemet, som statsministern
fullt riktigt karakteriserat så, att det kan
bli en livsfråga för nationen?

Jag kommer så till den andra punkt,
som jag ville understryka. När riksdagen
fick tillfälle att diskutera samverkan
tidigare i det dåvarande läget, varför
skall inte riksdagen få tillfälle att
även nu diskutera denna fråga? Jag tror
inte tidpunkten är kommen att ta ställning
i sakfrågan, därför att först måste
alla dessa undersökningar göras, som
skola precisera vad ett partiellt samarbete
skulle innebära. När vi kommit
dithän, att vi veta vad diskussionen gäller,
då, herr talman, kan riksdagen helt
enkelt icke stillatigande finna sig i att
bli helt och hållet ställd vid sidan i en
livsfråga för nationen. Jag tycker det
är fullkomligt självklart och naturligt
i ett land, där man skall ha gott samarbete
mellan regering och riksdag, att
riksdagen får ta ställning till en så betydelsefull
fråga. Jag vågar förvänta,
herr talman, att denna fråga så småningom
kommer att föras över i ett
nytt läge, där riksdagen har möjlighet
att ge uttryck åt den opinion, som där
kan finnas.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det är den

senare delen av herr Stålils anförande
som motiverar att jag lägger mig i denna
debatt.

Det är riktigt att jag i mitt anförande
i Jokkmokk förklarade, att frågan om
en samverkan mellan de nordiska staterna
på försvarets område kan bli en
livsfråga för nationen. Jag sade också
att det var nödvändigt att det i denna
livsfråga skapades klarhet om var man
står, men jag är ändå litet överraskad
över det beröm, som herr Stålil ägnade
detta mitt uttalande.

Mitt yttrande var framkallat av enligt
min mening oklara och därför farliga
uttalanden av folkpartiets ledare,
herr Ohlin. Jag uttryckte mina tankegångar
närmare så, att det har varit
av oskattbart värde för regeringen att
icke känna sig representera bara en
knapp majoritet av Sveriges riksdag i
frågor rörande försvar och utrikespolitik
över huvud. Vi ha i vårt utrikespolitiska
handlande företrätt hela nationen
med några små undantag, som
egentligen bara tjäna som färgklickar,
som visa hur stor enigheten i själva
verket varit.

Det har varit en styrka inte bara för
regeringen utan också för landet att vi
kunnat företräda praktiskt taget hela
nationen när vi deltagit i de nordiska
försvarsförliandlingarna och avböjt deltagande
i Atlantpakten, och jag har
många gånger dekreterat min tacksamhet
gentemot de övriga partiledarna
för denna enighet.

Vad jag sade i Jokkmokk var emellertid,
att klarhet är viktigare än enighet
om någonting dimhöljt, om vilket
man inte vet vad det är. Om vi äro
överens om de stora dragen i Sveriges
utrikespolitik, är detta av oskattbart
värde för regeringen och för landet,
men om man försöker vinna enighet
genom att uttrycka sig så oklart, att
varje meningsriktning kan instämma,
då är situationen farlig. I så fall blir
Sveriges hållning föremål för missuppfattningar
på skilda håll, och i ett kri -

Nr 25.

115

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

tiskt läge kunna de missuppfattningarna
föranleda konflikter, som hota nationens
liv. Det var vad jag sade i
Jokkmokk.

Jag har anledning att upprepa detta
här efter de antydningar som gjorts
om att man väl står på alliansfrihetens
linje men ändå gärna ser någon form
av teknisk militär nordisk samverkan.
Det är utomordentligt värdefullt att
dessa ting diskuteras. I en demokrati
finns det inga andra metoder att nå
klarhet om var man står än den fria
diskussionen. Allt tal om att regeringen
vill undvika diskussion kring de utrikespolitiska
problemen är ett medvetet
förande bakom ljuset av människor
som ha andra syften. Den svenska
regeringens utrikespolitik är emellertid
klarlagd, bland annat genom utrikesministerns
deklaration i går. Den
bär presenterats många gånger inför
denna kammare, och den speciella
fråga som nu har tagits upp till debatt
liar i vanlig ordning diskuterats i utrikesnämnden.

Den nordiska samverkan, när den
var tänkt som en verklig samverkan
med försvarsförbund, där alla försvarskrafter
kunde sättas in till värn av
varje del av den skandinaviska halvön,
var enligt min mening en stor tanke,
vars förverkligande skulle ha inneburit
ett effektivt stärkande av Sveriges, Norges
och Danmarks möjligheter både att
hålla sig utanför väpnad konflikt och
att värna sitt oberoende och sin frihet
vid en väpnad konflikt. Det var en
stor tanke. För att vinna det målet
voro vi här i kammaren praktiskt taget
överens om att ta betydande risker.

Fn teknisk samverkan, som bär dimmigt
antydes som ett önskemål, har
varit föremål för diskussioner och
prövningar, och regeringen har fått en
lista på vad som skulle kunna beröras
av en sådan teknisk samverkan. Jag
tror att var och en som ser den måste
säga sig, att det är så litet som kan
vinnas i fråga om möjligheter att för -

svara Norden, att det inte är värt att
ta så stora risker för att vinna dessa
fördelar.

Vilka risker är det då man tar? Om
man leker med denna tanke, såsom
jag tycker man har lekt med den även
i denna debatt, skapar man den föreställningen,
att Sveriges alliansfria politik
håller på att rubbas. Eftersom Nordens
stater tyvärr ha valt olika linjer,
måste ett verkligt samarbete med någon
av Atlantpaktens stater medföra misstro
på annat håll. Jag tycker herr Ståhl
bör än en gång läsa igenom mitt jokkmokktal
och även läsa herr Undéns deklaration
i går. Där redogörs det för
regeringens ställningstagande, och det
vore önskvärt att vi kunde samlas
kring det ställningstagandet. Om det
inte är möjligt, är det bättre att klarhet
skapas om var skiljelinjen går.

Så vill jag, herr talman, säga ytterligare
en sak i denna fråga. Det var en
talare här i går, som i likhet med några
militära talesmän förklarade, att Sverige
inte kan försvara sig utan att samordna
försvaret med Norden i övrigt.
Jag tror att de som säga så — det har
inte herr Ståhl eller herr Ohlin eller
herr Skoglund gjort, men det finns
andra som göra det — böra besinna
sig innan de fortsätta den agitationen.
Så starkt rotad är säkerligen det svenska
folkets vilja att driva en alliansfri
politik, att man illa berörs av en
agitation, som går ut på att Sverige
omöjligen kan bygga upp ett försvar för
sin neutralitet, sin fred och sitt oberoende.
Detta uppfattas som en rent
defaitistisk propaganda, som är ägnad
alt skapa misstro mot våra försvarsmöjligheter.
Vill man ha ett starkt försvar
— och det trodde jag vi voro tämligen
överens om — får man inte slå
ned försvarsviljan genom att säga, att
det iir meningslöst att försvara sig. Om
det å andra sidan skulle visa sig vara
utsiktslöst, då, ärade kammarledamöter,
finge vi ta upp hela vår försvarspolitik
utifrån helt ny utgångspunkt.

116 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

Jag tycker emellertid, att de som driva
denna agitation böra besinna sig innan
de riva upp en strid omkring den. Jag
iir inte defaitist på denna punkt, men
sådana tankegångar kunna lätt vinna
insteg, i all synnerhet när det som
stöd för denna uppfattning kan åberopas
en viss militär expertis.

Det var detta, herr talman, som föranledde
mig att begära ordet, men när
jag nu i alla fall har tagit till orda, kanske
jag bör säga något med anledning
av den tidigare debatten.

Herr Ohlin har ställt en fråga till
mig, och jag är i varje fall i regel villig
att försöka svara på frågor som ställas
till mig. Jag ber om ursäkt om jag refererar
felaktigt. Jag lyssnade nämligen
i går till herr Domö, som i fråga om
subventionerna tycks ha övertagit rollen
som oppositionens ledare, och jag
hade därför icke tillfälle att följa herr
Ohlin, som mera stödde regeringstrupperna.
Herr Ohlin frågade mig, om det
är riktigt som en spansk socialist har
sagt, att den samverkan mellan kommunister
och socialdemokrater, som
pågår i Stockholms stadshus, är godkänd
av den socialdemokratiske partiordföranden.
Jag förutsätter, att mitt
referat av herr Ohlins referat av vad
den spanske socialisten har sagt är riktigt.
Mig förefaller det emellertid otroligt,
att han skulle ha sagt det. För det
första vet jag inte om att det förekommer
samverkan mellan socialdemokrater
och kommunister i Stockholms
stadsfullmäktige. För det andra vill jag
säga, att om en sådan samverkan förekommer,
är den inte underställd det
socialdemokratiska partiets ordförande.
Och för det tredje tror jag, att det är
klokt att låta våra kommunalmän sköta
sig något så när själva utan centraldirigering
vare sig ifrån staten eller
ifrån partierna.

Om jag kunde ha nöjt mig med detta
svar, så finns det emellertid vissa skäl,
som göra, att jag inte stannar vid det.

.lag vill erinra om att när jag för nu
tre år sedan placerades på den plats,
där jag nu sitter, gjorde jag ett uttalande
om kommunisterna, som blev mycket
hånat både av kommunisterna och
av våra borgerliga vänner. När jag ville
markera, att det framtvingade ombytet
på partiordförandeposten inte betydde
någon skiftning i politiken utan att den
linje Per Albin Hansson följt skulle fullföljas,
sade jag beträffande kommunisterna,
att min strävan komme att bli att
söka förvandla kommunisterna till eu
betydelselös sekt av kverulanter och att
kampen mot kommunisterna komme att
föras med all kraft på arbetsplatserna
och i fackföreningarna, där det verkligen
funnes möjlighet att nå resultat.
Jag sade samtidigt, att det vore självklart,
att kampen komme att föras med
demokratiska medel och att vi under
inga omständigheter komme att välja
metoder, som kunde ge kommunisterna
skuggan av en chans att få uppträda
med någon martyrgloria.

Jag tror inte att någon skrattar i dag.
Jag tror allra minst att kommunisterna
skratta åt min profetia, att man ganska
snabbt skulle få kommunisterna förvandlade
till en betydelselös sekt av
kverulanter. Vad finna vi i dag, när de
göra så mycket väsen av lönestoppet,
som teoretiskt sett borde ge dem stora
förutsättningar att kunna hävda sig på
avtalskonferenserna? Jo, i metall- ocli
järnbrukens fackföreningar har det, såvitt
jag vet, inte funnits en så liten
kommunistisk representation sedan
1942 som nu. Möjligen var deras representation
mindre under finlandskriget
— jag har inte kontrollerat det. Jag tror
att det är de snälla värndänningarna,
och kanske några till, som ha skickat
in några kommunister till metalls konferens.
Vad järnbruken beträffar vet
jag inte riktigt, om det blir en eller två
fackföreningar, som ha kommunistisk
majoritet. Fackförening efter fackförening
har tagits tillbaka av socialdemo -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

117

Vid remiss av

kraterna. Kommunisternas propaganda
i en situation, som borde vara gynnsam
för dem, faller till marken.

Jag vill emellertid säga, att detta resultat
självfallet inte har nåtts enbart
genom del socialdemokratiska partiets
agitation. Det väsentliga har varit, som
jag tillät mig förutspå 1946, att kommunisterna
skulle för syns skull låtsas
som om de vore anhängare av en
demokratisk ordning, tvingas byta taktik
och övergå till en taktik, som inte
passade svenska folket. Men som kraftigt
bidragande orsak kan man vara
övertygad om att den socialdemokratiska
agitationen i fackföreningar och
på arbetsplatser har verkat. I den agitationen
har det varit en stor tillgång, att
vi ha behandlat kommunisterna precis
som vilket annat politiskt parti som
helst och att vi noggrant undvikit allt,
som skulle kunna ge sken av en tillstymmelse
till att de ha behandlats som
stående i särställning. Argument ha fått
brytas mot argument, och de ha inte
haft möjlighet att åberopa något som
helst förtryck, någon som helst vilja att
lägga hämsko på deras möjligheter att
arbeta. Jag tror att det bar varit av
väsentlig betydelse för framgången, att
man har valt denna metod. Det kan,
herr Ohlin, vara möjligt, att när man
har gått fram efter denna metod har
man ibland kanske varit litet för ängslig,
så att man ibland gått en smula för
långt i att ge dem samma rättigheter
som andra politiska partier på det sättet,
att man hellre har givit dem eu
liten bit mer än vad som i och för sig
vore tillbörligt. Jag ogillar en sådan givmildhet,
men jag kan väl tänka mig, att
även den kan i kampen mot kommunismen
ha haft en viss betydelse.

Jag skall sedan bara konstatera, att
den debatt, som här har förts om de
ekonomiska tingen, har varit en debatt
som har präglats av matthet, säga sensationslystna
tidningar, av lugn och besinning
säger jag för min del. Det har
varit en debatt, diir man har kunnat

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

konstatera, att man från ömse håll försökt
förstå varandra, kanske mer än
vid tidigare debatter. Det är en grund,
som borde vara bra, när man går vidare
i den ganska ovissa situation som
vi befinna oss i. Det faller mig under
sådana förhållanden inte in att försöka
riva sönder den grunden genom
att ta upp eu polemik, även om det har
fällts ett och annat ord, som under
mera normala förhållanden gärna skulle
framlockat ett och annat polemiskt
uttalande av statsministern. Det är bara
ett par tillrättalägganden jag vill göra.

Herr Sköld klargjorde ju i går, att
den mytbildning, som har uppstått om
att regeringen skulle varit fullständigt
desorienterad om att en devalvering
skulle komma, är en mytbildning. Jag
skulle till vad finansministern sade vilja
lägga det, att det nu har gått sex
veckor sedan devalveringen. Fortfarande
är läget utomordentligt oklart. De
flesta uttrycka sig med stor varsamhet
om framtiden. Jag vill fråga: Hur skulle
det ha varit, om vi i förhandlingarna
med intresseorganisationerna, som avslutades
genom överenskommelsen den
8 september, skulle ha dragit in det
ovissa devalveringsmomentet i ett läge,
då vi inte hade vetat, när devalveringen
skulle komma, när vi inte vetat
dess omfattning och då vi ännu mindre
hade vetat vilka länder som skulle komma
att devalvera? Jag tror, ärade kammarledamöter,
att om vi hade försökt
utarbeta olika tänkbara alternativ i det
ytterligt oklara läge, som förelåg före
devalveringen, så hade det blivit en
splittring och en villrådighet, som ingalunda
hade gagnat möjligheterna att
draga upp riktlinjerna för en fast ekonomisk
politik. Vi kunna ju nu konstatera,
att det alltjämt är mycket svårt att
se sikten framför oss, trots att vi nu
veta både tidpunkten för devalveringen,
dess omfattning och vilka länder som
ha devalverat. Jag vill emellertid gärna
å andra sidan säga, att jag betraktar det
som en tillgång, att devalveringsbeslu -

118 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

tet kom, innan definitiva beslut voro
fattade av de stora intresseorganisationerna.
överenskommelsen den 8 september
var ju ingenting annat än en
rekommendation. Det var en fördel, att
intresseorganisationerna, när de skulle
ta definitiv ställning, hade klart för sig
den försämring av penningvärdet, som
devalveringen förde med sig.

Ifrån högerns sida har man också
gjort gällande, att det är en kolossal
skillnad, såsom en talare uttryckte det
i går, mellan Cripps’ djärvhet att säga
engelska folket sanningen och Skölds
mera timida väsen. Det är möjligt, att
det är en skillnad mellan Sköld och
Cripps. Svenska Dagbladet antydde, att
det är skillnad mellan Attlee och mig
och det är också möjligt. Men viktigare
än denna skillnad är otvivelaktigt, att
det är en skillnad mellan den ekonomiska
situationen i England och Sverige. I
England kom devalveringen för att få
möjlighet att uppnå ekonomisk balans.
I Sverige ha vi nu ekonomisk balans.

I England diskuterar man en nedskärning
av investeringsverksamheten.
Den diskussionen, herr talman, hade vi
i fjol. De åtgärder, som Cripps får så
mycket beröm för och som gör att han
framstår som ett sådant lejon jämfört
med Sköld, dem vidtogo vi i fjol. Nedskärning
av byggnadsverksamheten och
höjning av skatterna, precis detsamma
som den engelska regeringen kommer
med nu, äro åtgärder som vi vidtogo
i fjol. Därför skulle det vara ganska
orimligt, om vi inte nu inskränkte oss
till att se vilken inverkan devalveringen
får på vår ekonomiska situation. Vi ha
inte samma balansproblem som den
engelska regeringen har att brottas
med. Fortfarande ansåg sig ju finansministern
i går kunna säga, att han
inte har uppgivit hoppet om att åstadkomma
en lättnad i fråga om byggnadsverksamheten,
och han har inte
heller uppgivit hoppet om att vi skola
kunna genomföra en skattelättnad. Det
betyder alltså, att den försämring, som

eventuellt temporärt har inträtt i vår
ekonomiska situation, inte av regeringen
bedöms som så allvarlig att vi ha
anledning att diskutera ett övergivande
av våra planer på dessa punkter före
devalveringen. Jag ber kammarledamöterna
observera den avgörande skillnaden
mellan den svenska och den engelska
situationen.

Jag skulle sedan bara vilja säga och
kanske poängtera det litet starkare än
som skett tidigare från regeringsbänken,
att regeringen inte väljer den linje
den har valt i avsikt att för det svenska
folket dölja någonting om vår ekonomiska
situation. Det finns ingen annan
möjlighet att föra en ekonomisk
politik i Sverige än att klargöra de faktorer
som konstituera vårt läge, och det
vore meningslöst att här försöka leka
med devalveringens följder genom alt
försöka dölja dem. Men vi ha sett läget
på följande sätt. Devalveringen har skapat
vissa svårigheter. Visst har den det.
Men den skänker ju också vissa möjligheter.
Vi skola försöka forma vår politik
så, att svårigheterna bli så lindriga
som möjligt, samtidigt som vi till
det yttersta vilja utnyttja de möjligheter
devalveringen skänker oss. Vilka
möjligheter är det? Jo det är möjligheterna
att på världsmarknaden hävda
svensk industri, och när det gäller att
utnyttja dessa möjligheter tro vi, att regeringens
politik är den som mest gagnar
vårt näringsliv. Vi tro att det är
klokt att avvakta — inte för att skänka
regeringen andrum — utan för att ge
Sveriges näringsliv andrum, så att det
får en möjlighet att se vartåt det pekar
utan att under tiden kostnadsnivån drives
i höjden.

Om det sedan blir en inflatorisk utveckling
i världen, skall Sverige inte
inleda denna inflatoriska utveckling. Vi
skola komma sist i raden. Det förlora
vi ingenting på. Vi skola inte vidtaga
åtgärder, som på grund av inhemska
förhållanden driva fram en inflatorisk
utveckling. Vi försöka hålla kostnads -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

119

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

nivån nere tills sikten har klarnat, tills
vi ha fått klart för oss, om det blir en
inflatorisk utveckling. Blir det däremot,
som somliga experter säga, ett prisfall
ute i världen, vore det ju en olycka om
vi här satte i gång en egen inflation
utan att vi vore tvingade därtill. Därför
tror jag denna avvaktande politik
vare sig det kommer att gå uppåt eller
nedåt med prisnivån är till fördel för
det svenska näringslivet, och jag noterar
med stor glädje, att bakom regeringens
syn på dessa ting står en mycket
stor del av den svenska riksdagen.

Herr Ohlins uppslag, att man skulle
ha använt sig av en annan metod för
att trygga stabiliseringspolitiken har
diskuterats inom regeringen. Det hade
varit den enklaste och naturligaste vägen
att förfara på det sätt som herr
Ohlin har föreslagit. Det var också något
som åtminstone några av de yngre
nationalekonomerna först föreslogo oss.
Men vid närmare eftertanke ha vi sagt
oss, att då skulle man inte vinna den
fördel för svenskt näringsliv, som det
otvivelaktigt är att kunna lägga sig sist
och avvakta, om det bär uppåt eller
nedåt med prisnivån.

Herr talman! Jag vill ännu en gång
uttrycka min tillfredsställelse och glädje
över att den debatt som förts har rört
sig om för oss alla viktiga och betydelsefulla
och näraliggande problem
och förts på ett sätt, som har inneburit,
att missförstånd ha klarats upp och informationer
ha kunnat ges i en anda,
som bådar gott, när regeringen går att
försöka föra stabiliseringspolitiken i
hamn.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Jag måste begränsa min replik
till det avsnitt statsministern berörde i
början av sitt anförande. Jag vill då beklaga,
att statsministern uttrycker det
så, att det finns folk, som leker med
denna tanke om partiell försvarssamverkan
och därigenom inger föreställ -

ningen om en rubbning av vår alliansfria
politik. Detta är en invändning,
som man ofta hör från regeringshåll.
Jag tror verkligen, herr talman, att detta
är att i onödan utåt inge föreställningen
om större oenighet än som verkligen
finns här i landet. Därför borde
det vara i regeringens eget intresse att
inte uttrycka det så. Sannolikt finns
det många människor som resonera på
samma sätt som jag, nämligen att det är
alldeles för tidigt att ta ställning till
frågan om en partiell försvarssamverkan,
så länge man inte vet någonting
om dess innebörd.

Här i dag har jag inskränkt mig till
att begära regeringens klarläggande på
två punkter. Den första är frågan vad ett
partiellt försvarssamarbete skulle innebära.
Jag tror, ers excellens, att det är
mycket sannolikt, att enigheten skall
visa sig vara på regeringens sida så till
vida, att man, om man skulle välja mellan
en alliansfri politik och ett partiellt
samarbete med de övriga nordiska länderna,
skulle föredraga den alliansfria
politiken. Men det är många människor,
som tro, att detta inte är något val, inte
detta »antingen—eller» som regeringen
framställer det att vara, utan ett »både
—och», och därför behövs först av allt
ett klarläggande av själva saken. När
statsministern mycket riktigt säger, att
viktigare än att ha enighet om en dimbildning
iir att ha klara begrepp, så
stämmer ju det helt med vad jag har
begärt, nämligen att svenska riksdagen
skall få klarhet i vad partiell försvarssamverkan
i sak innebär.

Den andra punkten gäller en utfästelse
från regeringen att hålla riksdagen
å jour och låta riksdagen ta ställning
till denna fråga och inte förbehålla
den för sig själv. Det är väl också
en ganska rimlig begäran.

Jag konstaterar emellertid, att .statsministern
inte har gjort något uttalande
på dessa båda punkter. Jag tolkar det
optimistiskt så, att det inte är omöjligt,
alt statsministern går oss till mötes.

120

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 19 49.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

som ha dessa tänkesätt. .Tåg tror att det
vore lyckligt ur alla synpunkter, inte
minst den nationella enighetens.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Statsministern framställde som
defaitistisk en tankegång, som jag gav
uttryck för i går kväll — det kanske
även var någon annan som gjorde det.
Vad jag då sade och vad jag tror statsministern
syftade på var, att vi måste
hålla ett tillräckligt stort andningshål
öppet västerut för att i längden kunna
försvara oss med någon utsikt till
framgång. Den tankegången har, som
statsministern också framhöll, omfattats
av militärer, även av militärer på
höga och ansvarsfulla poster. Anklagelsen
att detta skulle innebära defaitism,
skulle alltså, såvitt jag förstår, återfalla
på dessa. Jag tycker, att detta visar denna
anklagelses orimlighet, och jag ber
att på det bestämdaste få tillbakavisa
den. De frågor som jag i går framställde
i detta avseende och som avsågo att
verkligen skapa den större klarhet, som
statsministern sagt sig önska, kvarstå
alltjämt obesvarade.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Det kanske är lämpligt att vi i ett
sammanhang taga upp den utrikespolitiska
debatten. Statsministern hänvisade
till att han hade sagt, att det hade
förekommit farliga och oklara uttalanden
från min sida. Vari bestod det farliga?
Statsministern förklarade i sitt uttalande,
att man tidigare varit överens
om att den svenska regeringen skulle
fullfölja den alliansfria linjen, om försöken
att skapa ett av alla tre folken
försvarat Norden skulle stranda, men
att vissa uttalanden, särskilt från folkpartiledarens
sida, skulle kunna tolkas
som om man vore på glid från den tidigare
intagna ståndpunkten.

Vad sade jag i verkligheten? Jag sade
i själva verket: »Vad den svenska utrikespolitikens
huvudlinje beträffar sy -

nes mig de senaste månadernas utveckling
bestyrka uppfattningen, att vi genom
att fasthålla vid alliansfriheten
träffade ett med hänsyn till rådande omständigheter
riktigt val.» Jag upprepar,
att denna deklaration, som har gjorts
så många gånger från vår sida, gjorde
jag till sist efter att ha talat om att det
vore angeläget att hålla fast vid linjen
om ett begränsat samarbetes möjlighet
och lämplighet samt att undvika onödiga
dröjsmål med dess förberedande.

Jag måste för min del beklaga, att
landets statsminister, efter det försvarsministern
gjort ett i vida kretsar som
olyckligt betraktat uttalande, i stället
för att ta upp försvarsministerns uttalande
och försvara det gör en kringgående
manöver och försöker suggerera
fram ett intryck av att jag intagit någon
annan ståndpunkt än jag i den sista
meningen av ovannämnda uttalande
klart markerat. Jag är i varje fall ledsen
över detta.

Jag hade inte tänkt debattera denna
fråga, men när statsministern upprepar
förebråelsen om farliga och oklara uttalanden,
måste jag markera, att statsministern
denna gång uppoffrar något
av det viktiga intresse, som han säkerligen
fullt ärligt många gånger förut
har givit uttryck åt, nämligen betydelsen
av att enigheten i fråga om huvudlinjen
för den svenska utrikespolitiken
kan klart markeras. Jag tror att statsministern
bör betänka sig mer än eu
gång, innan han uppoffrar något av det
som han — om jag får använda hans
eget uttryck — betecknat som en viktig
tillgång i vår svenska utrikespolitik.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin ansåg
sig böra taga upp frågan om kommunisterna
för att statsministerns demokratiska
samvete skulle känna sig manat
att över huvud taget befatta sig med
något sådant. Då statsministern var vänlig
nog att offra några minuter av sin

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

121

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner nr 215—217.

dyrbara tid åt detta tema, kanske kammaren
håller mig räkning för att jag
icke med tystnad förbigår vad lian sade.

När vi för några år sedan avvisade
statsministerns invit att bli medlemmar
i hans parti, låg däri från vår sida icke
någon hånfull överlägsenhet. Det skedde
verkligen i den mycket allvarliga
övertygelsen, att det behövs ett socialistiskt
parti i Sverige, eftersom statsministerns
parti icke är ett socialistiskt
parti utan motståndare till socialismen.
Det var i den övertygelsen vi måste
kommentera hans välvilliga inbjudan
och avböja den. Jag tror, att det som
inträffat därefter har bestyrkt, att den
svenska socialdemokratien icke har socialismen
som ledstjärna. Den debatt,
som har förts i denna kammare, har
mycket tydligt klarlagt, att gränsen i
den svenska politiken icke går mellan
å ena sidan regeringen och dess parti
och å andra sidan de borgerliga partierna
utan mellan regeringen och de
borgerliga partierna å ena sidan och
det kommunistiska partiet å andra sidan.
Ni få säga vad ni vill, men vi komma
icke ifrån, att det icke finns ett enda
land, där socialdemokratien gjort
allvar av sitt program, icke ett enda
land, där den sökt förverkliga sina socialistiska
målsättningar. Å andra sidan
finns det en råd länder, där kommunisterna
fått stöd hos folket då de beträtt
socialismens väg. Det var i denna känsla
av att det behövs ett ^socialistiskt
parti, som vi då — och det göra vi även
i dag — avböjde varje diskussion om
att krypa in under statsministerns
kappa.

Statsministern nämnde, att den linje
han då företrädde, nämligen att om
kommunisterna avböjde att träda in i
det socialdemokratiska partiet skulle
han söka förvandla dem till en sekt
av kverulanter, har visat sig mycket
framgångsrik, och han sade, att kommunisterna
skratta allra minst åt hans tes.
Ja, folkopinionen iir icke en stabil företeelse.
Jag tror att .statsministern som

representant för ett parti, som för icke
länge sedan hade 134 ledamöter i denna
kammare men nu har 112, vet att
det finns obeständiga ting. Det är farligt
att draga för stora växlar på förändringar,
som inträffa hos folkopinionen.
För att peka på de fackliga valen
är det kanske tillräckligt att hänvisa
till det enkla faktum, att socialdemokraterna
i några av de största fackföreningarna
ha 10 000 röster och kommunisterna
8 000 röster. Att på grund av
det förhållandet, att socialdemokraterna
i varje fackförening, där de få en
röst mer än kommunisterna, taga samtliga
mandat, tycka att det är så märkvärdigt
att man har lyckats utestänga
kommunisterna från avtalskonferensen
är nog också att draga för stora växlar
på vad som kan inträffa.

Jag skulle vilja föreslå statsministern,
att varken han eller jag i dag ställer
några tvärsäkra horoskop, om hur det
kommer att bli. Den som skrattar sist,
skrattar bäst. Vad som har inträffat internationellt
sett och de förändringar,
som ha genomförts i regeringens politik
sedan den lämnat efterkrigsprogrammet
och lämnat den utrikespolitik
den fastspikade så sent som den 6 februari
föregående år, gör att jag för min
del är mycket optimistisk om möjligheten
att få skratta sist.

Till sist: med den underliga ledstjärna
för utrikespolitiken, som statsministern
här antydde att man måste låta
sitt handlande bestämmas av, nämligen
omtanken att icke frammana misstankar
på visst håll — och därmed menade han
väl förmodligen Förenta staternas tänkta
motståndare, därest man skulle komma
att övergå från hot om krig till krig —
riskerar man att göra stora tabbar. Jag
tror icke heller att regeringen varit så
angelägen om att undvika att framkalla
misstankar. Jag stöder detta antagande
på hl. a. vad vi redan tidigare i denna
remissdebatt ha påtalat i fråga om regeringens
utrikespolitik, något som naturligtvis
statsministern icke funnit an -

122

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ledning att gå in på ifall det icke skulle
ha påtalats av herr Ohlin.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag finner
icke anledning, inte ens nu, att gå närmare
in på herr Hagbergs i Luleå resonemang.
Jag vill bara beröra en punkt
för att det icke skall bli något missförstånd.

Det har icke från den socialdemokratiska
partiledningen utfärdats någon invit
till herr Hagberg att bli medlem av
det socialdemokratiska partiet. Problemet
var, hur vi skulle göra med hans
partimedlemmar. Deras röster hålla vi
på att taga så gott vi kunna. Herr Hagberg
få vi klara oss utan även i fortsättningen
— det ha vi ingenting emot.

Till herr Wedén vill jag säga, att det
är klart, att när de som äro anhängare
av att Sverige skall ansluta sig till Atlantpakten
propagera för ett intimt
samarbete mellan Nordens tre länder
är det icke defaitism. Men för dem, som
ha en annan mening och anse, att det
är klokt att vi hålla oss utanför stormaktsblocken,
måste den från Atlantpaktsanhängarna
utgående propagandan
ha den verkan, att de säga sig: vi
vilja icke tillhöra något stormaktsblock,
men är det omöjligt för oss att försvara
oss om vi icke göra det, vad tjänar det
då över huvud taget till med ett försvar?
Det var risken för att denna mening
kan komma att skada den positiva
försvarsviljan, som jag ville framhålla.

Herr Ståhl ville icke taga ställning i
detta invecklade spörsmål, och det kan
jag gott förstå. Han avböjde att med utgångspunkt
från det material, som man
för närvarande har, taga ställning till
om det är en fördel eller ej att gå in för
begränsat militärt samarbete med Nordens
stater. Jag tror, att det är klokt
att man fortsätter att resonera om dessa
ting, och jag är alldeles övertygad om
att när resonemangen ha fått fortsätta,
kommer regeringens ställning att visa

sig vara fotad på verkligheten, det förhållandet
nämligen att de vinster man
skulle göra, när det icke kan bli tal om
eu ordentlig samverkan, äro så små, att
man icke bör taga riskerna av ett missförstånd
hos främmande makt om Sveriges
utrikespolitik. Att vi i denna kammare
ha andra, som icke vilja förstå
var Sveriges utrikespolitiska linje ligger,
är ingenting att göra åt. Man får
hoppas, att deras inflytande i deras
hemland är lika svagt som deras inflytande
här i Sverige.

Sedan skulle jag vilja säga ett ord till
herr Ohlin. Om det verkligen är så, att
herr Ohlin fortfarande står på den alliansfria
linjen, notera vi detta med den
största tillfredsställelse. Men i det tal
jag åberopade hette det — jag har tyvärr
icke ordalydelsen här —• att Sverige
skulle så skyndsamt som möjligt
vidtaga förberedelser för teknisk samverkan,
och det uttalandet tror jag
måste vara ägnat att inge falska föreställningar.
Om herr Ohlin därmed icke
menade något annat än vad herr Ståhl
avsåg, nämligen att riksdagen skulle få
resonera om dessa ting, och om detta
var innebörden av talet om de tekniska
förberedelserna till samverkan, har jag
naturligtvis intet att erinra mot det.
Men om det låg en allvarlig tanke bakom,
att vi skulle inleda så fort som
möjligt en militär samverkan med de
två nordiska, till Atlantpakten anslutna
staterna, inöste jag säga — med risk för
att herr Ohlin blir indignerad — att det
innebär en oklarhet, som kan bli ödesdiger
för Sveriges framtid.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Statsministern säger, att om jag
står kvar på den alliansfria politikens
linje, noterar han detta med tillfredsställelse,
men menar att mitt uttalande
skulle ha gett intryck av något annat.
Jag ber att få läsa upp den ifrågavarande
meningen en gång till: »Det är
angeläget att hålla fast vid linjen om

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

123

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ett begränsat samarbetes möjlighet och
lämplighet samt att undvika onödigt
dröjsmål med dess förberedande.» Sedan
markerar jag, att vad den svenska
utrikespolitikens huvudlinje beträffar
har de senaste månadernas utveckling
visat, att vi genom att hålla fast vid
den alliansfria politiken ha träffat ett
riktigt val. Jag måste säga, att genom
det senaste uttalandet om huvudlinjen i
svensk utrikespolitik kan det icke på
något sätt göras sannolikt, att talet om
ett begränsat samarbetes möjlighet och
lämplighet — jag nämnde icke ordet
»tekniskt» utan »begränsat» — skulle
kunna ge ett vilseledande intryck.

Nej, herr statsministern, om icke
minnet sviker mig — jag kritiserar icke
att statsministerns minne kan glappa;
det kan hända oss alla — var det överbefälhavaren,
som för icke länge sedan
uttalade sig om det önskvärda i ett samarbete
på det tekniska området. Jag
trodde att det skedde med regeringens
gillande och godkännande. I varje fall:
om det konstateras, att det är överbefälhavaren
och icke jag, som använde
det uttryck statsministern nu vänder
sig mot såsom olyckligt, blir det ingenting
kvar av statsministerns försök att
göra mitt uttalande till ett farligt och
oklart uttalande. Då kvarstår bara, alt
statsministern, som jag hoppas, har förhastat
sig och en annan gång borde bli
mera angelägen att bevara det värde,
som enigheten om den alliansfria politiken
innebär. Även om det finns vissa
meningsskiljaktigheter på den ena eller
andra punkten i fråga om vår utrikespolitik,
får detta icke förtaga intrycket
av enighet i denna sak.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag betonar
ännu en gång, att om jag får uppfatta
herr Ohlins uttalande såsom eu deklaration,
att han står kvar på den alliansfria
linjen och att han menar, att den
militära samverkan i Norden, som han

har tagit upp till diskussion, icke har
den politiska räckvidd, som man otvivelaktigt
fick intrycket av i hans sommartal,
har det skapats en klarhet, som
icke är obetydlig och oväsentlig för
sammanhållningen. Denna fråga står så
nära vad jag anser vara nationens livsfrågor,
att det icke skulle falla mig in
att här försöka utnyttja vår utrikespolitik
till partipolitiska spekulationer. Om
vi äro överens om den Undénska utrikespolitikens
huvudlinje, äro vi eniga.
Äro vi icke överens om den, är det
bättre att det blir klart, att vi icke äro
överens, ty det måste ändå utåt vara
alldeles klart var Sverige står när det
gäller utrikespolitiken. Om jag får uppfatta
herr Ohlins senaste anförande som
en anslutning till regeringens linje, är
jag för min del fullt tillfredsställd.

Herr ANDERSSON i Björkäng: Herr
talman! Var det någon mer än herr
Svensson i Ljungskile, som lade märke
till det väsentliga i herr Dicksons mycket
uppmärksammade tal i kammaren
i går? Jag skall be att få repetera en
liten del av detta, då det enligt min mening
var ett ord i rättan tid.

Herr Dickson rekommenderade samarbete
och samförstånd. Han talade om
att när vi sitta i samma båt, skola vi
bråka så litet som möjligt, och att när
vi skola hjälpa till att ro, skola vi ro
åt samma håll. Det talet, herr talman,
klingade som musik för mina öron. Jag
tror icke, att det är riktigt att nationen
i en brydsam tid skall stå delad i två
liiger. Kort sagt: jag tror att samverkan
och samförstånd skola föra oss längre
än split och oenighet. Herr Svensson i
Ljungskile är den ende talare hittills,
som jag uppmärksammat, som har låtsats
om herr Dicksons anförande i den
delen, och han gjorde det på sitt speciella
sätt. Han kunde vara med om att
ro, sade han, men icke åt samma håll.

Herr Ohlin kritiserade regeringen för
att den icke i tid satte sig in i att det

124

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

kunde bli krondevalvering och att den
icke tog tillräcklig tid på sig för att
fundera ut åtgärder för att neutralisera
skadeverkningarna av devalveringen.
Förslaget om subventioner ansåg han
vara tillkommet i hast utan tillräcklig
eftertanke. Själv har han sedan länge
förutsett vad som skulle hända, och
därför har han spekulerat ut ett förslag
om ett ramavtal, som inom vissa gränser
tilläte lönerna att stiga. Detta ramavtal
skulle sålunda ersätta subventionerna.
Ja, nu är det på det sättet, att
de som ha små inkomster icke äro särskilt
trakterade av ramavtal. Vi ha i
färskt minne att det ramavtal, som vi
tidigare hade, innebar att man kompenserade
ökningen av levnadskostnaderna
i procent och icke i kronor. Den
som hade en god inkomst 1938 fick betydligt
större kompensation än den,
som hade lägre inkomst vid detta tillfälle.
Den orättvisan vill ju herr Ohlin
ha konserverad. Regeringens förslag om
subventioner ger rättvisa åt de små inkomsttagarna
och är därför avgjort att
föredraga, även om det har sina brister.
Också om det kan föra med sig åtskilliga
besvärligheter är detta förslag avsevärt
att föredraga framför herr Ohlins
ramavtal, även om det senare är
resultatet av årslånga spekulationer.
Men jag håller med herr Ohlin om att
åtminstone de bäst avlönade statstjänarna
skulle tjäna på den av honom
föreslagna anordningen.

När herr Ohlin i sitt anförande berörde
statstjänstemännen och den orättvisa
de enligt hans förmenande ha utsatts
för — ett tema som även herr Senander
senare i går var inne på — kom
jag att tänka på en annan grupp, skogsarbetarna
och småbrukarna i skogstrakterna
i hela vårt land. Jag har ingenting
emot att statstjänarna få den rättvisa
som tillkommer dem. Men statstjänarna
befara ingen minskning i sina inkomster.
De ha tvärtom att vänta en pension,
som är betydligt rundligare tilltagen
än de pensioner, som gå ut till småbru -

karna och skogsarbetarna, men denna
senare grupp kan drabbas av arbetslöshet
och därav följande inkomstminskning,
om man inte från statsmakternas
sida uppmärksammar deras
läge.

Vi veta för dagen ingenting om industriens
behov av massaved. Vi veta
bara att industrien behövde mycket
litet av den varan under förra säsongen.
Men vad vi veta är att på grund av
riklig tillgång på fossilt bränsle ökas
övergången till detta bränsle i snabb
takt. När man sedan läser i Kungl.
Maj:ts proposition nr 217, att det kan
bli »nödvändigt att utsträcka subventioneringen
på vissa importvaror längre
än den på dem belöpande prisstegringen
i och för sig motiverar», och att
detta »kan komma i fråga exempelvis
beträffande subventioneringen av hushållens
bränslekostnader», blir man
litet ängslig för att denna subvention
skall bidraga till ytterligare ökad användning
av utländskt bränsle och i
samband därmed brist på arbete i skogarna.

Men detta är icke en fråga av betydelse
enbart för skogens folk. När
man betonar skördeökningens betydelse
för stabiliseringsprogrammet, får man
nog inte glömma att det betyder en hel
del för detta program, om man kan
ta så mycket som möjligt av det bränsle,
som åtgår i landet, från skogen och
endast importera den kvantitet, som
därutöver blir nödvändig för att fylla
behovet. Men dessutom är skogen vår
förnämsta råvarukälla. För att få fram
kvaliteter, som lämpa sig för framställning
av varor för exportmarknaden,
måste skogen skötas genom gallringsoch
rensningshuggningar. Träd som äro
till hinders måste tagas bort, och då
får man givetvis fram en hel del klenvirke,
som inte kan användas till annat
än bränsle.

För att få till stånd sådana skogsvårdande
åtgärder i den utsträckning, som
är önskvärd för att säkerställa råvara

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

125

Vid remiss av

för export på lång sikt, måste klenvirket
vinna avsättning. Det borde ju
inte möta några svårigheter i en tid,
när vi importera fossilt bränsle till
priser så höga, att det inte vore någon
svårighet för veden att konkurrera, om
hänsyn tages till bränslevärdet, såvida
inte den subvention, som det talas om
i propositionen, på ett alldeles utomordentligt
sätt kommer att förändra relationerna
i prishänseende. Men veden
har i alla fall svårt att hävda sig, beroende
på att den har råkat i vanrykte.
Under kriget förelåg bristsituationer,
då man blev tvungen, därför att det
inte fanns någonting annat, att elda
med rena skräpet ur skogarna. Man fick
elda med råved, därför att man icke
i tid hade vidtagit huggningar, och med
ved som genom flottning hade blivit
fylld med vatten, för att inte tala om
rutten rivningsved utan något som helst
bränslevärde men som ändå betalades
med fantasipriser. Nu får den riktiga
veden lida för detta. Jag har också en
känsla av att de flesta värmeanläggningarna
här i landet äro byggda för
utländskt bränsle. Jag tror inte att
svenska hjärnor ha experimenterat ut
några värmeanläggningar. Det förefaller
som om man har kopierat kaminer
och värmepannor från länder där fossilt
bränsle användes.

Herr talman! Vi behöva elda med
ved för att ersätta importbränslet och
därmed förbättra handelsbalansen. Vi
behöva elda med ved för att tvinga
fram god skogsvård. Vi behöva elda
med ved för att ge arbete och inkomst
åt skogsarbetare och skogsägare och för
att avfallet från sågarna skall komma
till nyttig användning och vi på det
sättet skola kunna spara på importbränslet.

Vad kan man då göra ifrån statsmakternas
sida för att i nödig omfattning
trygga avsättningen av brännved?
Ja, man behöver nog endast knyta an
till de åtgärder, som statsmakterna i
sådant syfte vidtogo före det senaste

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

världskriget. Från år 1933 och fram till
krigsutbrottet voro de myndigheter,
som verkställde upphandling för statens
behov, ålagda att i första hand
inköpa inhemskt bränsle, även om
detta medförde till högst 20 procent
ökade kostnader. För att garantier
skulle erhållas att dessa statliga uppköp
verkligen befrämjade skogsvården,
var det även föreskrivet, att upphandling
för statens behov av inhemskt vedbränsle
skulle ske ifrån producent eller
producentsammanslutning. 1933 års
riksdag beslöt även att bidrag av statsmedel
skulle utgå till täckande av merkostnader
vid användning av inhemskt
bränsle vid vissa kommunala och enskilda
värmeanläggningar.

Herr talman! Skulle inte de åtgärder,
som ansågos lämpliga före världskriget,
nu kunna komma i fråga för att neutralisera
de skadliga verkningarna för vedens
vidkommande av en subventionering
av hushållens bränslekostnader?

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr Stålil tog i sitt anförande upp en
annan aspekt av svensk flyktingspolitik
än som berördes under debatten i
går. Herr Stålil gjorde gällande att Sverige
i utlandet har förvärvat sig ett
anseende som det mest ovilliga av alla
länder, när det har gällt att ta emot
s. k. »displaced persons». Herr Stålil
frågade om vi inte i detta avseende
kunde ändra vår politik och om vi inte,
på samma sätt som andra länder ha
gjort, kunde binda oss för att ta emot
vissa kvoter tillhörande detta klientel.

Jag skulle bara helt kort vilja svara
på denna herr Ståhls fråga med att
erinra om att vi här i Sverige faktiskt
kommo att möta det av kriget föranledda
flyktingsproblemet på ett så tidigt
stadium, att vi togo emot ganska

126 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

stora människoskaror här i landet,
innan de hade hunnit att bli »displaced
persons» och alltså katalogiseras såsom
tillhörande denna kategori. Om man tar
den svenska flyktingspolitiken i dess
helhet i betraktande vågar jag påstå,
att vi även när det gäller »displaced
persons» ha fullgjort ganska långt gående
skyldigheter.

Jag kan bara som ett litet exempel
nämna, att om de baltiska flyktingar,
som vi togo emot här i landet, i stället
hade flytt till Tyskland, hade de kommit
att betecknas som »diplaced persons»
och hade alltså ingått i dessa
kvoter, som herr Ståhl talar om. Av
denna grupp ha vi tagit emot och ha
fortfarande i vårt land 27—28 000 människor.
Det var även ganska stora människogrupper,
som kommo hit genom
greve Bernadottes förmedling och i samarbete
med UNRRA. De uppgingo till
flera tiotusental och av dem ha vi fortfarande
kvar här i vårt land ungefär
8 000 personer, som vi nu ha inlemmat
i det svenska samhället, men vilka,
om de fortfarande hade levat kvar nere
i Europa, med all säkerhet hade karakteriserats
som »displaced persons». Vi
ha vidare här i landet tagit emot i runt
tal 1 800 sudettyskar, som tidigare ha
varit inregistrerade som »displaced
persons» och som vi alltså ha övertagit
i denna deras egenskap.

Slutligen ligga vi för närvarande i
förhandlingar med internationella flyktingsorganisationen
huruvida det kan
finnas några möjligheter för vårt land
att ta emot ett antal tuberkulossjuka
»displaced persons», människor som
äro direkt arbetsoförmögna. Vi resonera
— det vill jag gärna erkänna —
om en ganska blygsam siffra. Men jag
förmodar att kammarens ledamöter ha
klart för sig, hurudant personalläget är
ute på våra sjukvårdsinrättningar. Det
är alltså inte möjligt att i det avseendet
göra någon större insats. Vad dessa förhandlingar
kunna leda till kan jag för
dagen inte yttra mig om.

Men jag är angelägen att framföra
den synpunkten — och det är för den
skull jag har begärt ordet — att vi, om
man betraktar den svenska flyktingspolitiken
under efterkrigstiden i dess helhet,
faktiskt ha gjort en större insats
för »displaced persons» än vad det kan
förefalla vid bedömande av kvoteringsfrågorna.
Vi ha faktisk tagit emot ett
stort antal människor, innan de hunnit
registreras som »diplaced persons».

Herr NIHLFORS: Herr förste vice talman!
Under denna remissdebatt har av
de flesta talare på ett eller annat sätt
omnämnts statstjänstemännens löneläge
och det indextak, som alla äro så rädda
för att slå huvudet i. Detta indextak
hade till en början namnet garantiregeln
och innebär ju som bekant, att
det tidigare rörliga men sedan förra
året låsta tillägget å 12 procent skulle
komma att öka till 20 procent, om index
stiger till eller över 169. Det är
för närvarande 167 och ligger alltså
tätt inpå nyssnämnda tal. Ursprungligen
kände man på statstjänstemannalsåll
en viss tillfredsställelse över denna
spärregel, som borde, ansåg man i sin
oskuld, inge regeringen en känsla av
att det nu gällde att föra en sådan ekonomisk
politik, att balans uppnåddes.
Ganska snart fick man dock klart för
sig att index aldrig skulle tillåtas nå
upp till 169, inte under några förhållanden,
och att denna garantiregel alltså
var av noll och intet värde. Nu ha
vi fått bekräftelse därpå genom framläggande
av förslagen om subventioneringar
för att pressa ner index.

När ett av de större statstjänstemannaförbunden
inom TCO i december
1948 tog ställning till frågan om lönestopp
för innevarande år, vilket för de
statsanställda betydde låsning av det
rörliga tillägget å 12 procent ■— detta
har inom parentes sagt varit detsamma
sedan 1 juli 1947, då index stod i 155
— gjorde man i sitt uttalande det kon -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

127

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner nr 215—217.

staterandet, att statens tjänstemän i
flera avseenden befunno sig i ett sämre
utgångsläge än det stora flertalet andra
löntagargrupper, bland annat beroende
på att stora grupper av statstjänstemän
i mellangrads- och högre löneställning
ännu ej återvunnit ens 1939 års reallön.
Vid dessa statstjänstemäns uttalade
villighet att ansluta sig till en lönestabilisering
knöts bland annat den förutsättningen,
att »sådana åtgärder icke
vidtagas, vilka skulle innebära att de
antiinflatoriska åtgärdernas effekt
minskas genom att det köpkraftsöverskott,
som uppsamlas i en överbalanserad
budget, tages i anspråk för prisreglerande
åtgärder».

Det kanske kan synas förmätet att en
ny riksdagsman som jag passar på att
citera mig själv från i våras, men tilltaget
får väl ses mot bakgrunden av att
det är en för de statsanställda synnerligen
livsviktig fråga, som här är på
tal. Vid nämnda tillfälle den 6 april
framhöll jag följande: »Man har sagt
sig, att det skulle kunna innebära en
risk för att indexberäkningarna bleve
mindre tillförlitliga, om index skulle
börja svänga i närheten av denna övre
gräns, vars uppnående på en gång
skulle ge 20 procent i stället för 12.
Vore det inte bättre att ge tjänstemännen
de avtalsenliga tre procenten mot
det att garantiregeln upphävdes. Psykologiskt
skulle det nog ha legat bra
till för en dylik uppläggning av problemet.
»

Jag uttalade samtidigt även farhågor
för att indexläget kunde bli konstlat
genom subventioneringar men ansåg
det tillfredsställande, att finansminister
Wigforss i propositionen hade sagt
ifrån, att det vore stridande mot garantiregelns
syfte, om direkta prishöjningar
ersattes med subventioner, som
skapade ökade inkomster för någon viss
samhällsgrupp. Nu veta vi ju att vi ha
en del subventioner, som betyda ökade
inkomster, och vi ha också på riksdagens
bord propositioner, som enligt

mitt sätt att se genom förslaget om subventioneringar
utöver vad som för närvarande
är erforderligt skapar en viss
möjlighet för en så stor sänkning av
priset på livsviktiga livsmedel, att det
för de grupper, vilkas inkomstläge är
så lågt, att dessa varor tillhöra det dominerande
i deras privata budget, innebär
en omedelbar inkomstförbättring.
Jag är inte den som vill förmena dem
som ha det sämst i samhället inkomstförbättringar,
men vi ha ju faktiskt
gått in för en låsning på alla håll, och
jag tycker för min del att man kunde
ha nöjt sig med att begära ett mindre
antal miljoner till subventioneringar
än vad man har gjort.

Det är självklart att kommunal- och
statstjänstemän, som ha sina löner
knutna till index, minst sagt äro förbittrade
i dessa tider. Deras förtroende
för index som en tillförlitlig mätare av
levnadskostnaderna i deras helhet har
sjunkit mer och mer, och nu få vi väl
anse att botten är nådd. Förutsättningen
för att statstjiinstemännen gingo
med på ett index utan skatter var ju,
som också anfördes av finansminister
Wigforss år 1948, att priserna icke
skulle subventioneras. Man bör i detta
sammanhang fästa uppmärksamheten på
att TCO vid detta tillfälle icke utan vidare
ville acceptera ett index, där skatterna
voro utrensade, ehuru de två
andra topporganisationerna på statstjänarsidan
gjorde det.

När man hörde finansminister Sköld
tala om hur regeringen redan vid årsskiftet
hade diskuterat en eventuell devalvering
och även verkställt vissa utredningar,
måste man ställa sig undrande
till det förhållandet, att ej en devalverings
konsekvenser togos upp till
diskussion med löntagarorganisationerna
i augusti eller september. Även om
man givetvis icke kunde veta når
England skulle devalvera, kunde man
ju säga sig att så måste ske och förmodligen
senast under nästa år, alltså
samma år, vilket diskussionerna beträf -

128

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Majits propositioner nr 215—217.

fande lönestoppet gällde. Jag kan för
min del inte förstå, att en diskussion
på detta stadium skulle ha skapat förvirring.
Jag tror att organisationernas
representanter äro så pass skickade för
sina uppgifter, att de icke vid en diskussion
om en eventuell devalvering
fullständigt skulle tappa huvudet. Det
är även min uppfattning att i det läget
också det alternativ, som herr Ohlin
framlade, lättare kunnat diskuteras och
blivit föremål för överväganden än
man nu kan tänka sig kan bli fallet.

Man har som sagt bland statstjänstemännen
en djup misstro mot index,
synnerligen förklarlig allra helst som
det nu kan anses vara förfalskat. Det
är inte att undra på att den tanken mer
och mer sprider sig i dessa kretsar, att
man kanske borde släppa den direkta
anknytningen till index och i stället
gå över till ett system med rörligt tilllägg,
som fastställes för viss tid i taget,
varvid tilläggets storlek och även tiden
för dess giltighet kan avvägas med hänsyn
inte bara till levnadskostnaderna
utan även till löneläget på den allmänna
arbetsmarknaden och den ekonomiska
utvecklingen i stort. Som det nu
är pågår en successivt ökad eftersläpning
för de i allmän tjänst anställda.
Denna eftersläpning blir med nuvarande
system svår att kompensera inom
rimlig tid. Det är betecknande att denna
fråga om att släppa anknytningen
till index kommer att tagas upp till
diskussion vid den statstjänstemannakongress,
som kommer att hållas i november
i år.

Herr Norup förklarade i går och jag
tror att herr Andersson i Björkäng var
inne på samma tema i dag, att arbetarnas
löneglidning och jordbrukarnas inkomstförbättring
bara var som det
skulle, men att tjänstemännen nog borde
kunna hålla sig stilla med hänsyn
till att de få pension. Jag fäste mig
särskilt vid uttrycket »få pension». Såvitt
jag förstår är det väl ingen tjänsteman
som direkt får någon pension; han

medverkar ju själv till att skapa dessa
pensionsförmåner. Det är långt ifrån
alla tjänstemän i privattjänst, som ha
pensionsförmåner eller ens ha möjligheter
att tillsammans med arbetsgivaren
göra inbetalningar på en pension.
Även statstjänstemannen, som nu ha nettolönesystem,
betala sin del av pensionsförmånerna.
Det finns ju en löneskala
som utvisar de bruttolöner, på
vilka pensionsavdragen skola göras
och alltså hur stor pensionsavgiften
egentligen är. Jag kan för min del icke
förstå att den omständigheten, att vissa
tjänstemannagrupper ha sin pensionsfråga
ordnad, i dagens läge kan innebära
någon inkomstförbättring.

Den väl vid det här laget lästa broschyren
med titeln »Vi sitta i samma
båt», som har varit utdelad i kammaren
och vars objektivitet tagit sig uttryck
i att anledningen till vårt beträngda
läge icke närmare beröres, kan
även ge anledning till bittra reflexioner
när man betraktar omslagssidan.
Herr Dickson sade i går med sitt speciella
tonfall, att det gällde att ro åt
samma håll och i samma takt. Jag har
inga möjligheter att känna mig särskilt
road över detta roende. Jag anser att
det är nödvändigt att vi faktiskt ro på
åt samma håll och i samma takt. Men
jag måste trots allt hysa betänkligheter
mot rorsmannen i den där båten. Det
kan inte vara särskilt roligt för en del
av roddarna med de tyngsta årorna att
ro på i samma takt. De statsanställda
ha som jag ser saken de tyngsta årorna
att manövrera, och de ha dessutom icke
möjlighet att få den stimulans vid sidan
av, som många andra av roddarna kunna
åstadkomma. Statstjänstemännen
kunna inte finna det stimulerande för
arbetsglädjen och befordrande för arbetseffektiviteten
med absolut låsning
av deras löner. Icke heller känna de
sig stimulerade vid tanken på en oändligt
långsamt arbetande tjänsteförteckningsrevision,
lika litet som de äro entusiastiska
för ett lönesystem, där in -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

129

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

lervallerna mellan löneregleringarna
äro fantastiskt stora jämfört med samma
intervaller på den privata arbetsmarknaden.

Som sagt, herr talman, den rodd som
illustreras i denna broschyr blir inte
så lustig, inte heller för de privatanställda,
bland vilka man på många håll
anser, att man i år skulle ha större
möjligheter att hos arbetsgivarna uppnå
löneförbättringar än vad man kan ha
nästa år, då det är meningen att det
hela skall släppas loss. Det är många,
som inte kunna dela rorsmannens optimism
vid tanken på landstigningen
från lönestoppsresan hösten 1950.
Roddarräkningen blir då kanske relativt
dyrare än beräknat. Det vaga löftet
till statstjänstemännen, att hänsyn
skulle kunna tagas till det faktiska förhållandet,
att de började lönestoppsperioden
ett halvt år före andra löntagargrupper,
måste nästa höst konkretiseras
i ett för statstjänstemännen verkligt
acceptabelt förslag.

Herr OHLIN: Herr förste vice talman!
När statsministern och jag hade vår
diskussion för ett ögonblick sedan, saknade
jag rätt till replik, som skulle ha
givit mig möjlighet att korrigera den
glidning i statsministerns hopsummering,
som väl var ganska uppenbar för
de flesta av åhörarna. Det är tydligen
nödvändigt för mig att göra en kort
precisering. Vad jag understrukit i det
uttalande, som jag läste upp, och för
övrigt understrukit vid så många föregående
tillfällen, bland annat här i
kammaren, var ju enigheten om den
alliansfria politiken. Nu försökte statsministern
komma bort från den mera
begränsade diskussionen genom att på
något sätt inhösta detta uttalande såsom
innebärande en fullständig identifikation
med regeringens utrikespolitik.
Jag måste här hänvisa till de preciseringar
och klargörande distinktioner,
som vi ha försökt åstadkomma vid

olika tillfällen. Jag hänvisar till vad
som sagts beträffande den nordiska
frågan. Det kanske fortfarande är litet
ovisst var regeringen står där, men
jag tror inte att det finns anledning
att här försöka sig på en precisering
därav. Jag hänvisar till den diskussion,
som utrikesministern och jag hade för
ett år sedan. Det har knappast skett
någon förändring i fråga om den svenska
utrikespolitikens västorientering i
viktiga drag. Jag vill gärna erkänna att
det möjligen finns en skillnad mellan
regeringens politik och utrikesministerns
uttryckssätt. På den punkten vilja
vi på vår sida verkligen fästa en viss
vikt vid att man inte bara handlar på
ett visst sätt utan också ger uttryck för
den inställning, som ligger bakom
handlingssättet för att därigenom få
det önskade gehöret för vår politik
inom den demokratiska världen.

Jag måste vidare i förbigående nämna
att utrikesministerns sätt att tala
om neutralitet kanske är ett annat än
det, som är mest tilltalande för mig.
Dock skall jag inte nu försöka taga
upp någon diskussion om neutralitetsbegreppet
och dylika ting.

Det gäller här icke alldeles oviktiga
saker, om vilka man kan diskutera
utan att på något sätt inkräkta på överensstämmelsen
i fråga om huvudlinjen,
den militära alliansfriheten.

Jag tror slutligen, herr förste vice
talman, att statsministern i stället för
att på detta kanske något förhastade sätt
intressera sig för att lägga in något
farligt i ett av mina uttalanden borde
ha anledning att intressera sig för och
helst förebygga oklara och farliga uttalanden
från regeringsmedlemmars
sida.

Beträffande statsministerns inlägg vill
jag också säga, att jag inte kan dela
hans mening, när han i replik till herr
Wedén och jag tror även till herr Ståhl
säger, att man, om man försöker klargöra
vissa fundamentala militära fakta
rörande det skandinaviska försvars -

9 — Andra kammarens protokoll 11)4!). Nr 25.

130 Nr 23.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

problemet, riskerar att skapa defaitism.
Det är klart att en diskussion om förutsättningarna
för en nordisk försvarssamverkan
kan ske på många olika
sätt och också kan ske på olämpliga
sätt. Men i den mån man, som här har
önskats, försöker för folket klargöra
liurudana förutsättningarna faktiskt äro,
tror jag att detta, även om det understundom
vållar vissa svårigheter, ändå
i längden bara är till nytta. Utan att
jag delar herr Wedéns syn på utrikespolitiken
— vilket kammaren vet att
jag inte gör — kan jag därför så till
vida hålla med herr Wedén, att jag instämmer
i att det är viktigt att man försöker
klarlägga även de så att säga
besvärliga sidorna av det skandinaviska
försvarsproblemet. Det var väl
den synpunkten, som också låg till
grund för herr Ståhls uttalande.

Jag övergår nu, herr förste vice talman,
till vad statsministern sade om
kommunisterna. Han hade djärvheten
att säga, för det första att det icke förekommer
någon kommunal politisk samverkan
mellan kommunisterna och socialdemokraterna
i Stockholm, och för
det andra att kommunalpolitiken icke
är underställd partiets riksledning. Han
tilläde att det är klokt att kommunalpolitikerna
få sköta sig själva. Vidare
sade han att man strävade efter att reducera
kommunisterna på arbetsplatserna
och i fackföreningarna liksom
man gjorde i rikspolitiken. Statsministern
betonade till sist, att man skall
undvika odemokratiska metoder.

Från vårt håll och från de övriga
demokratiska partiernas sida har det
ju sagts, att kommunisterna skola ha
samma demokratiska rättigheter som
andra partier ha. Nu säger emellertid
statsministern, att det är möjligt att
socialdemokraterna i sin strävan att
ge kommunisterna fulla demokratiska
rättigheter någon gång, t. ex. i kommunalpolitiken,
kanske ha gått litet för
långt. Det skulle alltså vara detta, som
är statsministerns karakteristik av herr

Höglunds kommunalpolitik gentemot
kommunisterna i Stockholm. Jag måste
säga att såsom förklaring till den samverkan,
som äger rum mellan herr Höglund
och kommunisterna i Stockholm,
är detta en besynnerlig konstruktion.
Man kan också fråga, herr statsminister,
varför man skall bekämpa kommunisterna
i rikspolitiken och på arbetsplatser
och i fackföreningar, såsom statsministern
betonade, men inte i kommunalpolitiken.
Varför skola arbetsplatser
och fackföreningar vara underställda
statsministern och partichefen
i någon annan bemärkelse än kommunalpolitiken
är det? Det är verkligen
ett mysterium. Man måste väl tvärtom
säga att det är mycket, som inte formellt
ligger under statsministern och
partichefen men som i alla fall, därför
att det har stor psykologisk betydelse,
tarvar ett vägledande ställningstagande.

Vad Stockholm beträffar är det, herr
statsminister, inte obekant att borgarrådet
Höglund efter stadsfullmäktigevalet
1946 framlade en plan för det
kommunala arbetet, som han i förväg
hade underställt kommunisterna och
fått av dem godkänd. I anslutning härtill
åberopade han arbetarmajoriteten
i Stockholms stadsfullmäktige såsom
stöd för sin politik och framför allt såsom
stöd för att viktiga poster i kommunalförvaltningens
ledning skulle fördelas
på det sätt som skedde. Denna
attityd liar herr Höglund sedan, såvitt
jag kunnat följa med, fortsatt att intaga,
ocli han har, herr statsminister,
så sent som i oktober i år, upprätthållit
argumentationen om arbetarpartierna
såsom en samverkande majoritet
såsom motivering bland annat för fördelningen
av stadsfullmäktiges presidieposter.
Och denna fördelning har
skett icke på ett sätt, som ger kommunisterna
vad som är deras rättighet,
utan på ett sätt som avviker från en
sådan fördelning av presidieposterna,
som skulle vara i överensstämmelse
med god demokratisk och parlamenta -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

131

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

risk kutym, såvida man icke vill alt
denna kutym brytes av den speciella
förbindelsen mellan de s. k. arbetarpartierna.

Det är mycket bra, herr statsminister,
att säga att kommunalpolitikerna
skola sköta sig själva. Jag har alldeles
samma mening om den saken. Men det
är inte det saken gäller. Frågan gäller
om i en tid, då kampen mot kommunismen
hör till det väsentliga, när det
är av stor folkpsykologisk betydelse att
på alla ställen markera gränsdragningen
i den svenska politiken mellan demokrater
och icke demokrater, det socialdemokratiska
partiets chef och landets
statsminister kan undandraga sig
att taga ställning till en samverkan av
den art, som förekommer här i Stockholm.
Kan han så att säga tänka bort
kommunalpolitiken, när han tänker in
inte bara rikspolitiken utan också fackföreningarna
och arbetsplatserna i det
fält, där det måste föras en bestämd
antikommunistisk politik?

Jag övergår så till den ekonomiska
politiken. Statsministern förklarade att
bakom regeringens syn på denna står
tydligen en stor del av den svenska
riksdagen. Till undvikande av missförstånd
vill jag deklarera, att bakom regeringens
syn står inte folkpartiet. Vi
ha nog en rätt väsentligt annan syn på
de ekonomiska problemen än regeringen,
även om jag gärna vill medge
att regeringen har rört sig ett bra
stycke från 27-punktsprogrammcts syn
till den ställning man intar i dag, sådan
den framgick t. ex. av finansministerns
deklarationer i går. Vi tro att regeringen
ännu inte till fullo har tagit
konsekvenserna av en sådan som vi
hoppas pågående omorientering. Den
ståndpunkt som vi på vår sida t. ex.
med hänsyn till subventionerna intaga
i det tvångsläge, vari vårt land för närvarande
befinner sig, får man alltså
inte pressa så långt att man vill göra
gällande, att här skulle finnas något
slags gemensam syn. Detta såvida inte

statsministern och regeringen äro villiga
att helt och hållet taga avstånd
från den syn, som framkommer i 27-punktsprogrammets socialistiska avsnitt,
och förklara att man nu avsvurit
sig alla tankar av denna art, vilka
bland annat inneburo inte bara krisregleringar,
som man hoppades kunna
avskaffa, utan också permanenta regleringar
på en del punkter.

Jag vill gärna instämma med statsministern
på den punkt, där han uttryckte
sin glädje över att debatten
varit lugn och saklig och givit belysning,
som ej saknat betydelse, på vissa
punkter. Jag delar denna glädje och
vill tillägga att finansministern genom
sitt sätt — jag förbigår de speciella
sköldska egenheterna i uttryckssättet

— att sakligt diskutera problemen utan
tvivel har en stor del av förtjänsten av
att debatten har fått en sådan karaktär.

Innan jag övergår till en replik till
herr Sköld vill jag bara säga en sak
till herr Hedlund i Rådom. Jag har beträffande
jordbrukspolitiken påpekat

— och detta har senare närmare utvecklats
av herr Johnsson i Kastanjegården
— att det inte var riktigt, när
herr Hedlund uttalade sig på det sätt
han gjorde beträffande liberal och frisinnad
jordbrukspolitik. Herr Hedlund
förklarade i alla fall, att då det verkligen
gällde, då svek liberalismen bönderna.
Nej, herr Hedlund, utan att jag
behöver säga något annat än herr
Johnsson i Kastanjegården här, väl dokumenterat,
har uttalat, och som skulle
kunna ytterligare bekräftas av andra
kammarledamöter, tror jag mig kunna
säga, att det inte finns någon annan
möjlighet för herr Hedlund än att medge
att beskyllningen mot den liberala
och frisinnade riktningen för att ha
intagit en negativ hållning till jordbrukets
trygghets- och produktionsproblem
på 1930-talet icke låter sig upprätthålla.
Det är ett misstag från herr Hedlunds
sida, måhända förklarligt med hänsyn
till att herr Hedlund på den tiden

132 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

inte var politiskt verksam och kanske
läst litet för mycket av propagandalitteratur
i stället för t. ex. riksdagstryck
från den tiden. Om det är något
som har svikit, så är det minnet som
har svikit herr Hedlund. Det är mycket
värdefullt att vi genom herr Johnssons
uttalanden ha fått klarlagt hurudant
läget faktiskt varit och att vi kunnat
undanröja de missförstånd, som herr
Hedlund icke varit ensam om utan som
förekommit rätt talrikt, bland annat i
bondeförbundspressen. Jag vill uttala
den förhoppningen att efter detta klarläggande
några sådana missförstånd ej
skola behöva uppstå, något som kanske
skulle ha gynnsamma verkningar i olika
avseenden.

Jag måste också säga ett ord rörande
högerns deklarationer i gårdagens debatt.
Högerns ledare herr Domö tycks
ha krävt en helt annan uppläggning av
den ekonomiska politiken än den som
gjorts i regeringens propositioner. Jag
har inte av referaten eller av vad jag
eljest hört kunnat få någon upplysning
om de linjer efter vilka högern vill
att politiken i dag skall läggas till rätta.
Högern och folkpartiet ha ju, förmodar
jag, tidigare varit överens om att regeringen
nu bör lägga en grund, så att
man kan slå in på en annan politik
nästa år. Men vilka andra helt avvikande
linjer är det, som regeringen
skulle lägga till grund för sin politik
i dag? Alltså: Avvisar högerpartiet
i detta tvångsläge subventionspolitiken
och vill det släppa lönebildningen helt
fri?

Jag tycker det är värdefullt i en demokrati,
att man inte endast säger, att
man vill ha en helt annan uppläggning
av politiken, utan också att man vågar
säga efter vilka allmänna linjer man
tänker sig denna uppläggning. Jag är
litet förvånad, herr talman, över att man
från regeringsbänken underlåtit att ställa
den frågan till högern. Detta har, såvitt
jag har kunnat finna av tidningsreferaten
— om de iiro riktiga — och

av samtal med en del ledamöter, icke
skett i första kammaren. Jag hade verkligen
väntat att stats- eller finansministern
skulle ställa den frågan: Vad är —
för att använda statsministerns älsklingsuttryck
— högerns alternativ i dag
— inte på lång sikt, tv då veta vi alla
vad man har för alternativ, utan just i
dag? Det verkar som om regeringen vore
mycket ointresserad av vad för ståndpunkt
högern har i denna fråga. Jag
tycker att detta är litet ovänligt, rent
ut sagt, men det kan ju hända, att det
snarare är ett utslag av en viss, på regeringshåll
ofta uppenbarad, obenägenhet
att kritisera högern, om man inte
samtidigt kan få tillfälle att kritisera
folkpartiet.

Beträffande andra uttalanden vill jag
bara till handelsministern, statsrådet
Ericsson, säga, att han förefaller mig
vara en mycket förnöjsam handelsminister.
Han är belåten med att den svenska
exportvolymen fortfarande ligger
fem procent under förkrigsnivåns.
Många andra, av tyskarna under kriget
utplundrade länder ha en exportvolym
långt över förkrigsnivåns, medan det av
kriget skonade Sverige ligger under, och
ändå är statsrådet Ericsson bara nöjd
och belåten — trots att höstlöven ha
fallit utan önskade gynnsamma konsekvenser
för bensinransoneringen. Det
förefaller som om nästan ingenting skulle
kunna inkräkta på statsrådet Ericssons
belåtenhet. Jag tror, att de internationella
jämförelser, som regeringen
i andra sammanhang är så pigg på —
tyvärr med bortglömmande av att Sverige
icke deltagit i kriget, vilket de övriga
länderna gjort — i detta fall skulle
ha varit mycket talande.

Jag kommer nu till finansministern.
På min fråga huruvida regeringen var
villig att försöka undvika inte bara depression
utan också överkonjunktur,
svarade finansministern, att man ville
bevara penningvärdet och nedrusta
krisregleringarna. Jag hade ansett att
en lagom konjunktur var en förutsätt -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

133

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ning för att en friare ekonomi skulle
kunna fungera. Finansministerns svar
är icke lielt tillfredsställande. Det gäller
här inte bara ett bevarat penningvärde.
Det kan man i viss mån uppnå
även med en bevarad inflationskonjunktur.
Vad saken gäller är: vill man eftersträva
en konjunktursituation, där det
går att låta prisbildningen, t. ex. den
totala efterfrågan kontra den totala varutillgången,
vara en i avgörande grad
styrande faktor, eller vill man lita till
hårda regleringar för att hålla ute en
inflation, fastän man ändå i viss mån
har kvar ett inflationstryck? Vill man
ha en konjunktursituation, som ger exportindustrien
tillräcklig tillgång på
arbetskraft, vilket uppenbarligen icke
skett under senare år? Jag understryker
att det skulle leda till en större produktivitet,
än om man håller på att bevara
en överkonjunktur. Ett jakande
svar på denna fråga skulle, såvitt jag
kan se, innebära, att man på en väsentlig
punkt har övergivit tanken på permanent
reglering av den typ, som föresvävade
27-punktsprogrammets författare.

Sedan, statsrådet Sköld, talade jag om
produktivitetsökningen i industrien. Jag
hade bara en kort replik till mitt förfogande.
Jag ber därför att nu få dra
finansministerns uppmärksamhet till
några siffror. Om man tar produktionsökningen
i industrien under de fyra
åren närmast före kriget — vi bruka
använda 1935 som basår — och jämför
den med ökningen av antalet arbetare
och förvaltningspersonal, så får man ett
grovt uttryck för produktivitetshöjningen
per arbetstimme. Enligt kommerskollegii
produktionsindex och industristatistik
hade vi under ifrågavarande
fyraårsperiod en produktionsökning på
omkring 3V2 procent per arbetare och
år. Under krigsåren 1939—1946 —- jag
tar de åren, ty först efter 1946 hade krigets
mera direkta verkningar övervunnits
— hade man, glädjande nog, om
man vågar dra några slutsatser av före -

liggande siffror, en produktionsökning
i industrien på gott och väl 2 procent
om året, trots det handikap, som kriget
under nämnda period måste ha inneburit.
Och, herr statsråd, det är alldeles
irrelevant om några människor, som
hade varit mobiliserade eller dylikt,
kommo in i produktionslivet år 1946,
ty de voro ju icke mobiliserade i någon
nämnvärd utsträckning 1939.

Vi hade alltså under denna period eu
produktivitetsliöjning, som visserligen
var lägre än före kriget men som ändå
uppgick till 2 procent. Det är inte så
litet. Men hur var det under 1947 och
1948 och, såvitt man kan bedöma det,
första halvåret 1949? Där får man lita
till socialstyrelsens icke fullt jämförbara
serier. Om man skall våga dra
någon slutsats av det materialet, så är
det den, att vi då hade en produktionsökning
på 2Vl> procent, medan samtidigt
antalet anställda vuxit med omkring
1V2 procent. Produktivitetsstegringen
skulle således under denna tid inte uppgå
till mer än ca 1 procent om året. Nu
är jag den förste att betona, att dessa
siffror naturligtvis äro svårtydda och
obestämda -- även om de kanske äro
något pålitligare än de siffror i sparstatistiken,
ur vilka finansministern
försökte dra slutsatser om det enskilda
sparandet.

Jag undrar om det inte finns anledning
för regeringen att göra ett intensivt
studium på den punkten, för att se
om det inte förhåller sig så kanske, att
produktivitetsökningen per arbetare under
senare år har varit väsentligt mindre
än under åren före kriget? Jag tror,
att en sådan undersökning skulle visa,
att den har varit det. Om så är fallet,
tror jag inte att man måste dra den slutsatsen,
att våra svenska arbetare och
arbetsledare ha blivit mindre duktiga
eller att maskinutrustningen är sämre
än den var före kriget — snarare tvärtom
— utan att det har varit något annat
fel under de senaste åren. Jag tror
att det framför allt är i stort sett över -

134

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

konjunkturen som verkat produktivitetssänkande.
Den har skapat arbetskraftens
överrörlighet, oreglcmenterad
extra frånvaro på lördagarna och många
sådana ting. Sedan kunna naturligtvis
också andra faktorer ha medverkat. Jag
tror, att ett sådant studium skulle vara
nyttigt, därför att det kunde helysa hur
viktigt det är att försöka hålla en lagom
intensiv konjunktur, inte depression eller
överkonjunktur.

Beträffande frågan om budgetöverskottet
hade finansministern ett uttalande,
som jag för min del vill beteckna
som överraskande. Han sade, att de av
folkpartiet föreslagna skattesänkningarna
skulle komma att öka köpkraften och
därmed försämra den samhällsekonomiska
balansen. Ja, om man inte vill
släppa bensinen fri, som var vårt huvudförslag,
så är det klart att de i viss
mån skulle komma att göra det, utom
i den mån själva skattesänkningen leder
till ett ökat sparande.

Subventionerna däremot äro en annan
sak, sade finansministern, ty de
öka inte köpkraften. Jag vet inte om
statsrådet Kock var närvarande vid det
tillfället, men om hon var det, så är jag
säker på att hennes överraskning inte
var mindre än min. Subventionerna
göra ju varorna billigare än de eljest
skulle vara utan att minska den enskildes
köpkraft. De leda följaktligen också
till en sämre balans mellan den totala
efterfrågan och den totala varutillgången
än man annars skulle fått. I det avseendet
— den genom ökning ändrade
köpkraftens relation till varutillgången
— föreligger det därför en fullständig
parallell. Sedan kan man samtidigt, av
andra skäl, ha en ökning av det enskilda
sparandet, vilket ju statsrådet Sköld
hoppades på, men det blir då en annan
fråga. Om subventionerna inte räcka
till, kan man också tala om att påverka
lönepolitiken, men det är faktiskt en
annan fråga. Men ur själva synpunkten
av denna balans föreligger det en parallell.
Jag måste konstatera, att det

tycks som om ett rent oriktigt resonemang
skulle ha bidragit till att regeringen
tagit litet lättare på subventionslinjen
än den bort göra.

Beträffande finansministerns uttalande
om statstjänstemännen drog jag den
slutsatsen, att regeringen tydligen inte
gjort några särskilda ansträngningar för
att förklara för övriga grupper, att de
statligt anställda haft den mest ogynnsamma
inkomstutvecklingen. Det är
också tydligt att regeringen bland LOgrupperna
här anses ha intagit en mycket
omedgörlig hållning. Detta gäller
kanske också beträffande andra grupper.
Jag kan bara upprepa vad jag sade
i går: jag hoppas att regeringen vill
göra en utredning om och en överskådlig
sammanställning över inkomstutvecklingen
för olika folkgrupper under
senare år och jämföra den med nationalinkomstökningen
samt lägga fram
materialet till vägledning för opinionen,
så att man kan föra denna diskussion
bättre än hittills. Jag undrar vad man
skall dra för slutsatser av att regeringen
icke velat göra en sådan sammanställning?
Jag tror över huvud taget inte
att det är möjligt för regeringen att
komma ifrån den saken. Begeringen
skulle göra klokt i att härvidlag framhålla
rättvisesynpunkterna litet mera än
som skett under senare år.

Finansministerns huvudskäl för lönepolitiken
var, att det skulle vara synd
om man — genom att i god tid förbereda
och genomföra en annan politik
med ramavtalarrangemang — t. ex. 1950
finge en lönestegring på 2 å 3 procent,
som man sedan inte kunde få att gå tillbaka,
om priserna skulle sjunka. Men
om man har ett ramavtalarrangemang,
så innebär väl det att lönerna gå tillbaka,
om levnadskostnaderna gå ned,
ehuru det kanske kan vålla psykologiska
svårigheter att genomföra det.

Statsrådet Sköld menade, att man
med en sådan linje icke kunde räkna
med att under år 1951 eller senare
komma tillbaka till 1949 års lönenivå.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

135

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

Man kan hoppas på en större tillgång''
på varor, sade han, och då bli priserna
nedåtgående. Jag måste då säga,
att en produktionsökning i och för sig
icke leder till lägre priser. Detta förutsätter,
att de människor, som producera
mera varor, skola avstå från ökade
inkomster. Detta förutsätter att man
inte har några ackordsavtal och dylika
ting. Jag tror, att ett sådant resonemang
är allt för verklighetsfrämmande.

Man observerar, herr finansminister,
att under lönestoppsperioden det senast
förflutna året stora delar av de
s. k. LO-grupperna ha fått en inkomsthöjning
på 3 å 4 procent. Dessförinnan
fingo de mera. Hur kan finansministern
i sitt resonemang då bygga så
mycket som han gör på att det avgörande
felet med en annan linje — som
jag menar att man tidigare hade kunnat
försöka — är, att man med en sådan
förlorar utsikterna till att 1951
eller senare komma tillhaka till 1949
års lönenivå och att man då bundit sig
och ligger minst 2 å 3 procent över
densamma?

Herr Sköld talade mycket om utsikterna
för prisfall och påstod, att jag
har sagt, att ett stort prisfall är uteslutet.
Det sade jag inte, utan jag sade att
det skulle vara oförsiktigt att satsa en
ekonomisk politik på utsikterna av ett
prisfall på världsmarknaden av sådan
omfattning, även om det kunde komma
på vissa varor, t. ex. på kaffet. Det är
klart, att det i Amerika kan uppstå en
våldsam depression, som kan inverka
ganska mycket. Det finns också löneoch
prisstegringar i England, som man
måste beakta. Det som kan uppnås med
regeringens linje, herr finansminister,
är icke att 1951 eller senare ha 1949
års lönenivå, utan det är att då ha
mycket betydande lönestegringar över
denna nivå — på grund av att man
ställer en sådan situation i utsikt, att
kraven mot slutet av nästa år kunna
bli mycket stora. Eller också kan man
föranledas att vidmakthålla subventio -

nerna in på 1951, vilket vi väl i dag
äro överens om skulle vara en mycket
olycklig utveckling.

Herr talman! Med detta har jag angivit
varför jag inte tror att statsministerns
resonemang är bärande, när
han säger, att vi skola lägga oss sist i
kön och avvakta. Det är inte bara att
lägga sig i kön och avvakta, när problemen
tränga sig på! Om man uppskjuter
att ta ställning till dem, så kan
det betyda, att man låser in ett tryck,
vilket är farligt och kan leda till större
svårigheter längre fram.

Vad så beträffar frågan huruvida regeringen
var förberedd eller inte, skall
jag inte uppta tiden med att gå in på
den saken. .lag vill bara säga, att det
måtte ha varit underliga utredningar,
som, trots att de gjordes i så god tid,
ändå kunde ge statsministern det intrycket,
att devalveringen icke skulle
komma att medföra några prisstegringar
på de varor, som köptes från länder
med devalverad valuta! Om finansministern
ville lägga fram dessa utredningar
— helst daterade — som gjordes
i så god tid före devalveringen och
som statsministern har tolkat på detta
överraskande sätt, så skulle det vara
mycket intressant för oss att få läsa
dem.

Finansministern sade vidare, att det
nästa år kommer att finnas ett helt
annat utrymme för inkomsthöjningar.
Han skyndade sig att tillägga, måhända
i känslan av att ha gått för långt,
att utrymmet naturligtvis inte är obegränsat,
men att det i alla fall då skall
finnas ett helt annat utrymme än nu
för reella inkomstförbättringar. Jag
tror, att om man på detta sätt liksom
ställer i utsikt, att om vi äro återhållsamma
nu — en återhållsamhet som
väl under detta år liksom under föregående
period kan betyda en viss löneglidning
av icke så små dimensioner —
så skola utsikterna nästa år vara så
mycket bättre, då är detta ett ganska
oförsiktigt tal. Skillnaden mellan stats -

136

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

rådet Sköld och sir Stafford Cripps i
det fallet är inte att herr Sköld är mera
timid än Cripps. Skillnaden är att herr
Sköld är mycket oförsiktigare än
Cripps någonsin skulle vara. Cripps
skulle säkert inte ställa något sådant i
utsikt.

Det är en klen tröst vad statsministern
i det sammanhanget sade, nämligen
att Storbritannien befinner sig i ett än
värre läge och att vi i år göra vad
Storbritannien ville göra i fjol. Jag
vill tillägga, att om regeringen hade
följt våra råd —- inte bara i år utan
långt tidigare — så hade vi varit komna
ett bra stycke längre än vi nu äro.

Jag skulle vilja ställa några frågor
till finansministern. De beröra samma
sak, och mina reflexioner i övrigt äro
kanske icke av den art, att de tarva
svar. Frågorna lyda: Varpå stöder finansministern
sina förväntningar att
det nästa år skall finnas ett helt annat
utrymme för lönestegringar, reella inkomstförbättringar,
än i år? Varpå stöder
han dessa förväntningar, som äro
så fasta, att han vågar ge uttryck för
dem, trots de uppenbara riskerna med
ett dylikt uttalande? Väntar han en
bättre skörd?

Frågorna äro, som alla förstå, retoriska.

Räknar finansministern med en stark
ökning av industriproduktionen? Varpå
stöder han sig där i så fall? Väntas
det en sparandeökning, som andra på
något sätt skola få vara med om att
konsumera? Knappast tänkbart!

Är det devalveringen, som väntas så
snabbt medföra så utomordentligt
gynnsamma verkningar, att man redan
om ett år kan räkna med gynnsammare
inkomstförhållanden? Jag måste
för min del säga, att visst kan det ske
gynnsamma ting, som överstiga våra
förväntningar, men jag tror att finansministerns
uttalanden på denna punkt
voro ganska olyckliga, särskilt som de
icke förbundos med någon sådan statistik
över nationalinkomst och ramar

för inkomsthöjningar, som jag flera
gånger har rekommenderat.

Däremot var det med stor tillfredsställelse
vi hörde finansministern förklara,
att regeringen nästa år är beredd
att låta arbetsmarknadens parter
handla fritt, men ändå ge dem vissa
anvisningar om det allmänekonomiska
läget.

Herr Svensson i Ljungskile har redan
påpekat, att detta innebär en ny ståndpunkt
från regeringens sida. Jag tror,
att regeringen inte kan komma undan
en sådan vägledning. Den är också väl
förenlig med friheten för parterna på
arbetsmarknaden. Däremot får nog
statsrådet Strängs uttalande tidigare,
att arbetsmarknadens parter äro lika
fria i dag som någonsin, betecknas som
en begreppsförvirring — inte hos dem,
som han vände sig emot, utan hos
honom själv.

Jag vill därför sluta med att säga till
regeringen, att så, som det svenska
samhället i dag ser ut, beror det på insikten
hos folket om det faktiska läget

— detta framhöll också statsministern

— om vi skola ha möjligheter att bevara
penningvärdet och föra en ekonomisk
politik, som för oss bort från
regleringarna och leder till större produktivitet
och bättre förhållanden. Därför
vill jag vädja till regeringen, att
i långt större utsträckning än man hittills
gjort och i tid klargöra de ekonomiska
förutsättningarna. Jag vill betona
att detta är en viktig sida av förberedelserna
för att uppnå en stabilitet
under frihet. Det går inte genom att
skjuta undan svårigheternas rätta behandling
genom nödfallslösningar. Det
går inte heller genom att i tid och otid
tala om standardsänkningar, vilka
skulle vara nödvändiga; så verklighetsfrämmande
antaganden skall man inte
försöka bygga en politik på. Målet uppnår
man endast genom att upplysa folket
om att läget är sådant, att alla
grupper måste iakttaga den största
återhållsamhet när det gäller kraven på

Torsdagen de» 27 oktober 1949.

Nr 25. 137

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

reella inkomstförbättringar och att
detta måste gälla inte bara nästa år
utan även för framtiden. Man måste
verkligen sätta som en huvudpunkt i
vår ekonomiska politik att försöka undvika
inte bara depressioner utan också
överkonjunkturer samt upplysa vårt
folk om varför det tyvärr är nödvändigt
med de begränsningar i olika avseenden,
som detta förutsätter.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Egentligen
kände jag bättre igen herr Ohlin i det
anförande han höll nyss än i det anförande,
som han höll i går, så som del
blivit refererat för mig. Här är han
återigen tillbaka i sin gamla kritiska inställning
till regeringens politik, tillbaka
till sitt tal om de försummelser,
som regeringen vid olika tillfällen gjort
sig skyldig till.

Jag skall inte taga upp anmärkningarna
mot vårt ekonomiska handlande
till debatt. Herr Ohlin ifrågasatte tämligen
insinuant riktigheten av statsrådet
Skölds och mina uppgifter om att
frågan om devalveringens och deprecieringens
verkan på svensk politik varit
föremål för diskussioner inom regeringen.
Hans formulering var ungefär
den: Visa mig de promemorior i vilka
dessa utredningar finnas, helst datumtecknade!
Det är en ganska märklig
ton, och det verkar som om det gällde
alt komma åt en person, som lämnat
felaktiga uppgifter. .lag har av en händelse
tre av dessa promemorior med
mig. Den första är en PM av riksbankschefen,
daterad den 31/12 1948 »Promemoria
med några preliminära synpunkter
på det aktuella svenska växclkursproblemet».
Det är en kort PM, där
frågan om olika åtgärder för att få en
justering av de svenska växelkurserna
tages upp till diskussion. Betydelsefullare
är eu PM av den 20 januari 1949

av konjunkturinstitutets chef, »Promemoria
rörande kronans yttre värde».
Slutligen har jag här i min hand en förteckning,
gjord av en sekreterare, som
fört ett diskussionsprotokoll rörande
överläggningar om deprecieringen och
om kronans yttre värde. Det finns ytterligare
en senare promemoria, men
jag föreställer mig att herr Ohlins historiska
intresse nu är något så när tillgodosett.
Det lär inte gå att komma förbi,
att frågan om deprecieringen eller
devalveringen och dess inverkan på
den svenska prisnivån och på svenskt
näringsliv varit föremål för ingående
prövningar från regeringens sida.

I förbigående vill jag också säga, att
herr Ohlin tycker att vi äro förfärligt
snälla mot högern. Herr Ohlin säger
ungefär som så, att här är nu högern
precis lika oklar som folkpartiet brukar
vara, högern kommer utan något
som helst alternativ och bara kritiserar.
När folkpartiet kommer på det sättet
få vi en massa otrevliga frågor; man
frågar oss vad vi mena och vilka principer
vi vilja följa. Högern befinner sig
i en privilegierad ställning och får bara
kritisera utan påföljd. Ja, närmast är
det väl en artighet mot herr Ohlin att
vi äro så intresserade och vilja veta
konsekvenserna av herr Ohlins uppträdande.
För övrigt är det alldeles riktigt,
och det är besynnerligt, att högern har
så många kritiska synpunkter på vad
som nu sker utan att vilja avslöja på
vilka andra vägar man nu skall komma
till rätta med svårigheterna. — Nåväl,
jag lämnar nu dessa spörsmål. Herr
Sköld kommer senare att taga upp dem
till en mera ingående prövning.

Jag begärde ordet med anledning av
herr Ohlins fortsatta debatt om vår
ställning till kommunisterna. Jag vill
giirna framhålla det, att man i kommunalpolitiken
på många håll otvivelaktigt
har eu mera svävande gränsdragning
mellan de olika partierna —■ även
gentemot kommunisterna — än vad som
i och för sig kan anses vara lämpligt.

138 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

På den korta stund som förflutit sedan
jag fällde mitt yttrande har jag fått åtskilliga
lappar av kammarledamöter,
där man ber mig fråga herr Ohlin varför
folkpartiet och kommunisterna samarbeta
i den och den frågan i den och
den staden. Jag misstror icke de uppgifter
jag fått, men jag vill likväl icke
använda dem i debatten, då det kan
bli missuppfattningar. Jag har inte kontrollerat
dessa uppgifter, men tydligen
förekommer det i betydande utsträckning
en bristande gränsdragning även
mellan folkpartiet och kommunisterna
ute i vissa kommuner.

Jag har förklarat, att ingen samverkan
såvitt jag vet förekommer i Stockholm
mellan socialdemokrater och
kommunister. Det må tillåtas mig att
redovisa vad jag stödde mig på. Här i
min hand har jag en förklaring av finansborgarrådet
Z. Höglund. Han skriver
följande:

»Sanningen är den, att mellan socialdemokrater
och kommunister i Stockholms
stadsfullmäktige förekommer intet
annat samarbete än att kommunisterna,
som ha 17 mandat av 100, få exakt
det antal platser i kommunala representationer,
som proportionellt tillkommer
dem. I nämnder och styrelser
med 7 ledamöter, vilket är det normala,
ha kommunisterna en. I stadskollegiet,
där lagen uttryckligen föreskriver proportionalitet,
ha kommunisterna 2 av
12. Inom borgarrådsberedningen, där
några bestämmelser om proportionalitet
icke finnas, skulle kunna upprättas
en ''enpartiregering’, men enligt traditionen
har man sedan 1920, då denna
institution infördes, fördelat uppdragen
på de olika partierna. Sedan kommunisterna
vid 1946 års val ryckt fram
från 9 till 17 tillfrågades både högern
och folkpartiet, hur de ställde sig till en
kommunist som borgarråd, och bägge
partierna förklarade enstämmigt, att
från deras utgångspunkt fanns ingen
anledning att utesluta kommunisterna
från medansvar i beredningen. Av de

nr 215—217.

8 borgarråden är alltså ett kommunistiskt.
Däremot finns det 4 socialdemokrater,
vilket alltså gör socialdemokraterna
med ordförandens utslagsröst till
faktisk majoritet i borgarrådsberedningen
med de 3 borgerliga och den ensamme
kommunisten. På denna punkt,
där alltså de borgerliga hade tillfälle
att själva säga sin mening, förklarade
de sig icke ha någon erinran mot ett
sakligt samarbete med kommunisterna.»

Herr Höglund fortsätter: »Det samarbete,
som äger rum i kommunalförvaltningen
mellan socialdemokrater och
andra riktningar, sker genom överläggningar
i nämnder och styrelser, i borgarrådsberedning
och kollegium på
saklig grund och på samma sätt som i
alla liknande parlamentariska institutioner.
» Sedan säger herr Höglund någonting
om att det förekommit frågor
— han nämner t. ex. skattebeslutet i
den senaste statbehandlingen — där
kommunister, socialdemokrater och
folkpartister gått tillsammans, och det
samarbetet kan ju inte ha komprometterat
folkpartiet.

Nåväl, detta var herr Z. Höglunds
förklaring, som jag bett om. Det är
dock givet att om man, mot denna förklaring,
skulle kunna leda i bevis vad
herr Ohlin här sagt, att det förekommer
någon organiserad samverkan mellan
kommunister och socialdemokrater
i Stockholms stadshus, då blir saken
helt annorlunda. Det lär inte finnas någon
tvekan om att en sådan samverkan,
där kommunisterna skulle bli behandlade
på ett förmånligare sätt än andra
partier, som äro motståndare till demokratien,
inte kan vara likgiltig för den
socialdemokratiska partiledningen. Det
är självklart att en sådan samverkan
ingalunda kan godkännas ur vår synpunkt.
Här står emellertid uppgift mot
uppgift. Frågan om presidievalet har
jag inte tillmätt någon större betydelse.
Detta kanske sammanhänger med min
egen kommunala erfarenhet. Jag har i
åtskilliga år tillhört en stadsfullmäk -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25. 139

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

tigemajoritet, som år efter år omvalt en
högerman till ordförande. Att man av
denna anledning skulle ha beskyllt den
socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppen
i Lund för att ha inlett samverkan
med högern betraktar jag som
fullkomligt uteslutet. Om man nu av
några skäl löst denna enligt min uppfattning
tämligen betydelselösa presidiefråga
på delta sätt, så betraktar jag
det inte som någon samverkan. Det vore
allvarligare, herr Ohlin, om presidiet i
Stockholm exempelvis fungerade som
det gör i rikets andra stad, nämligen
som hemvärnsnämnd. Då skulle frågan
otvivelaktigt ha haft en annan valör.

Jag fotar följaktligen mitt yttrande
på den förklaring, som är given av finansborgarrådet
Z. Höglund och som
jag här läst upp. Om herr Ohlin däremot
har rätt i att det förekommer organiserad
samverkan, då blir läget annorlunda,
och då är det ingen tvekan
om vilken ställning det socialdemokratiska
partiet intar.

Innan jag slutar vill jag säga att det
är klart, att förhållandet till kommunisterna
undergått en förskjutning sedan
de efter den tjeckoslovakiska kuppen
visat vilken ringa respekt de ha för
demokratien. Innan dess fanns det åtskilliga
som accepterade den tankegången,
att kommunisterna utgjorde ett
vanligt demokratiskt parti. Till dem
som accepterade detta hörde förutvarande
borgarrådet Yngve Larsson, som
den 15 oktober 1946 vid diskussion om
val av presidium — således just det som
tagits till intäkt för samarbetet — yttrade
följande: »Vi äro icke rädda för
kommunisterna; vi tro, att den svenska
demokratien kan smälta och med sig
införliva också denna grupp, vars demokratiska
samarbetsvilja och arbetsinsatser
på senare år jag gärna vill erkänna.
Icke heller skrämmes jag av om
det ungdomliga samhällsförbättrarnitet
tar sig radikala uttryck. Jag är beredd
att medverka till att även denna grupp
får den ställning i det kommunala ar -

betet som dess styrka berättigar den
till.»

Det var många som voro lika litet
rädda den 15 oktober 1946 och som
tyckte, att den nyvalde socialdemokratiske
partiordföranden den 28 oktober
1946 tog i litet för hårt, när han förklarade,
att hans avsikt var att förvandla
det kommunistiska partiet till
en betydelselös sekt av kverulanter.
Detta mitt uttalande gjordes ungefär
samtidigt som herr Yngve Larsson var
så smeksam. Jag föreställer mig emellertid,
att herr Yngve Larsson nu övergått
till den socialdemokratiske partiordförandens
uppfattning.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill endast säga till statsministern,
alt orsaken till att jag önskade
få se dessa utredningar var den, att finansministern
i går — liksom statsministern
tidigare i dag — uttalade sig i
sådana allmänna ordalag om utredningar
rörande devalveringens verkningar
på näringslivet, att det inte klart framgick
om det gällde verkningarna på
prisnivån. Jag beklagar om mitt uttryckssätt
var sådant, att det verkade
som ett misstroende mot regeringsmedlemmarnas
sanningsenlighet. En sådan
misstro var mig fullständigt fjärran.
Däremot föreföll det allmänna talesättet
om vad utredningarna gingo ut på
måhända vara liten kringgående operation.
Jag ville i det längsla inte tro, att
det fanns en verkligt klargörande utredning
om verkningarna på just prisrörelsen,
eftersom statsministern kunde
göra ett sådant uttalande som han gjorde
efter devalveringen. Om det nu funnits
en sådan ingående utredning, kan
kritiken inte riktas mot dem som stått
för densamma utan desto mer mot den
som läst utredningen så illa.

Beträffande talet om relationerna till
högern har statsministern uppenbarligen
helt missförstått mig. Jag sade inga -

140 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

lunda att högern var lika oklar som vi
brukade vara, utan — statsministern
får ursäkta att jag upprepar det — jag
syftade på vårt gamla trätoämne, att vi
i folkpartiet bruka angiva hnvudriktlinjerna
för en alternativ politik, men
regeringen brukar inte vara nöjd med
det. Nu däremot nöjer man sig med någonting
som är långt mindre.

Beträffande de kommunala relationerna
till kommunisterna vill jag bara
säga det, att statsministern verkligen är
mycket lätt att tillfredsställa, när en
sådan förklaring som herr Z. Höglunds
kan anses uttömma ämnet. Herr Höglund
förklarade 1946 — jag skall också
be att få läsa upp — att valutslaget inte
förändrat förhållandet mellan å ena sidan
arbetarpartierna, om man räknar
dem som en helhet, och å andra sidan
de borgerliga partierna. »Socialdemokraterna
och kommunisterna ha under
valrörelsen och senare funnit att deras
kommunala program på många avgörande
punkter äro så samstämmande,
att detta kan möjliggöra ett praktiskt
kommunalpolitiskt arbetsprogram i
stadsfullmäktige.» Arbetarpartierna, som
hade majoritet, skulle ha rätt till två
platser i presidiet, medan de borgerliga
skulle få nöja sig med en etc. — Han
har flera uttalanden som visa, att han
fått sitt kommunalpolitiska program
godkänt av kommunisterna i förväg.

När, herr statsminister, har herr
Höglund i sin kommunalpolitik visat,
att han brutit med denna linje och slagit
in på en ny? Jag tror inte att statsministern
skall kunna dokumentera
detta. Om statsministern för att rädda
sig svarar med att lägga in orden »orf/aniserad
samverkan», så tror jag envar
förstår, att den samverkan, som är
välkänd och som jag hoppas senare i
debatten kommer att dokumenteras,
kan vara mycket reell även om man
inte organiserat den så, att det skiner
igenom utåt. Den är, herr statsminister,
lika reell i alla fall.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Då jag tror det
vore önskvärt att få sluta debatten före
klockan fyra, skall jag för min del bara
yttra mig helt kort om ett par punkter.

Jag hade inte någon möjlighet att
komma till den debatt, som för en
stund sedan ägde rum mellan statsministern
och herr Ohlin om en fråga,
som närmast berörde utrikespolitiken.
Jag ber nu att få säga herr statsministern,
att jag helt delar hans uppfattning
om värdet av att vi äro överens
om de stora linjerna i svensk utrikespolitik.
Vid uppgörelsen mellan statsministern
och herr Ohlin föreföll det
mig emellertid, som om statsministern
drev sitt krav på lojalitet så långt, att
han önskade att de, som biträdde dessa
huvudlinjer helt och fullt, skulle ålägga
sig att godtaga de uttalanden, som gjordes
av utrikesministern Undén. Jag vill
anmäla att jag för min del inte kan utlova
en sådan följsamhet. I det fallet
måste jag förbehålla mig rätten att ha
en annan uppfattning när jag finner
skäl därtill samt också få tillfälle att
säga det. Statsministern vet att det
finns ett par fora, där man kan överlägga
om utrikespolitiska frågor. Det
är här i riksdagen samt i utrikesnämnden.
Statsministern erinrar sig nog, att
det där förekommit överläggningar och
diskussioner om, jag skulle kunna kalla
det praktiska åtgärder, där delade uppfattningar
gjort sig gällande.

Jag har inte någon anledning att
frångå den uppfattning jag i går gav
uttryck åt när jag sade, att jag inte gillade
det uttalande försvarsministern
lämnade till världspressen — märk väl
inte till någon journalist vilken som
helst. Jag ansåg att detta uttalande gjordes
på ett sådant sätt, att det ställde
oss här i Sverige i en något underlig
dager, och jag har ännu inte haft någon
anledning att ändra den uppfattningen.
Jag erkänner gärna herr Vougts
många förtjänster, men jag har ibland

Torsdagen den 27 oktober 194!).

Nr 25.

141

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

tillåtit mig göra anmärkningar mot
hans sätt som försvarsminister, och jag
vill inte gärna heller att han i detta
fall skall företräda Sverige som utrikesminister.
Jag kan alltså inte ändra min
uppfattning på den punkten.

Sedan var det frågan om den ekonomiska
politiken. Först och främst har
jag ansett att subventionsvägen är en
linje, som kan inge stora betänkligheter.
Jag beklagade att regeringen, när
devalveringen ägde rum, så omedelbart
låste sig fast vid subventionslinjen, och
jag anser att det varit önskvärt att regeringen
tagit upp förnyade resonemang
med de stora organisationerna.

Jag betraktar devalveringen som en
så utomordentlig händelse att det varit
allt skäl i att med den som utgångspunkt
göra en omprövning. Vi tvingas
genom devalveringen att betala vår import
med en större export, och då är
ju frågan, hur den saken skall klaras
upp. Det beror kanske i första rummet
på om vi kunna få en tillräckligt stor
export. Jag beklagar att under dessa
dagar just frågan om på vad sätt regeringen
ämnar lägga upp sin ekonomiska
politik i övrigt har kommit för
mycket i bakgrunden. Statsministern
har här talat om att han vill främja
den svenska företagsamheten, det svenska
näringslivet, men det har sagts
ganska litet om på vad sätt den svenska
exporten skall befordras, och det är ju
det som är förutsättningen för att vi
skola undgå en försämrad livsföring.

I riksbankschefens radioutsändning
förekom en passus som jag skulle
vilja erinra om. Jag fattade den så, att
den gällde dels investeringsprogrammet,
dels eu fortsatt kreditpolitik och
dels frågan om i vilken utsträckning
vi måste hålla tillbaka statens utgifter.
Dessa saker äro, tror jag, så pass väsentliga,
att jag alldeles särskilt vill att
regeringen skall ägna dem en mycket
stor uppmärksamhet, och jag skulle
helst önska eu redovisning bär i kammaren
för den saken.

Så var det herr Ohlin. Som en parentes
får jag säga, att det har varit en
liten knivkastning här emellan herr
Ohlin och herr Hedlund om vem som
varit först att främja jordbruket i början
av 1930-talet. Varför får inte även
högern anmäla sig härvidlag? Det var
ju en högerregering som på 30-talet
lade fram det första stora programmet
om ett stöd åt jordbruket. Vid detta tillfälle
ville folkpartiets dåvarande ledare
icke vara med, utan han föredrog att
vänta till året därpå. Han ogillade ett
ord som heter tull. Men när han blev
statsminister, fann han på ett annat ord
för åtgärden att hejda importen, han
kallade det gottgörelse. Det är ungefär
detsamma som när en organiserad nykterist
i något svagt ögonblick har svårt
att säga ordet skål utan ropar hej.

Herr Ohlin frågade efter högerns
alternativ, och han vill tydligen att herr
statsministern skulle hålla något förhör
med mig. Jag har för all del ingenting
emot den saken, men jag är icke alldeles
på det klara med vad herr Ohlin
själv vill. Det var något som skymtade
ett tag i går morse och sedan försvann.
Såvitt jag förstår gick herr Ohlin därefter
obetingat över på statsministerns
linje. Inte har väl inlemmandet i regeringspartiet
gått så pass långt att herr
Ohlin redan betraktar sig som någon
slags assistent åt statsministern?

Jag skall icke längre uppehålla debatten.
Jag vidhåller emellertid att vad
som här skisserats upp av regeringen
har faktiskt försatt riksdagen i ett
tvångsläge genom att regeringen ensam
har förhandlingsmöjlighet med de stora
organisationerna om lönestoppet, vilket
gör det trångt för ett politiskt parti
att här komma emellan. Det kan emellertid
inte hindra att vi från högerns
sida säga ut vad vi tro om det hela
och vilka betänkligheter som förefinnas.

Vi få under utskottsarbetet pröva vad
vi kunna vara med om.

142

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner nr 215—217.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
börja med att säga några ord om den
kritik som riktats mot det yttrande
som jag i går hade om oppositionens
betydelse. Jag föranledes att säga detta
av vad herr Skoglund yttrade i går.
Jag förstod då, att när han kunde komma
till en sådan tillspetsad uppfattning
om vad jag hade yttrat, måste det ha
blivit något missförstånd. Jag vill kort
och gott deklarera, att jag anser opposition
vara en ofrånkomlig förutsättning
för ett parlamentariskt styrelsesätt.
Jag understryker, att den misstro
jag fått till en samlingsregering bottnar
inte minst i att jag under kriget lärde
att i en parlamentarism måste det alltid
finnas ett demokratiskt alternativ
till regeringen. Jag tror visst att oppositionen
spelar en betydande roll.

Vad jag yttrade mig om var en sak
för sig. Det var nämligen så, att herr
Ohlin hade nu liksom många gånger
förut på valmöten, i föredrag och här
i riksdagen kommit med den gamla
läxan att här hade änligen oppositionen
genom att nöta på regeringen med
sin kritik fått regeringen att slopa den
ena regleringen efter den andra. Läget
är ju det, att det från regeringens och
dess partis sida klart har deklarerats
en vilja att, så snart förutsättningarna
föreligga, taga bort regleringarna, den
ena efter den andra, och det har också
skett. Då är det väl icke riktigt fair
play att sedan vilja vidmakthålla och
försöka upprätthålla den åskådningen,
att det är oppositionen som åstadkommit
detta resultat. Om det hade varit
så, att vi från vår sida i ord eller handling
visat en annan inställning till frågan
och sedan hade ändrat mening,
då kunde herr Ohlin med rätta ha sagt,
att oppositionen har åstadkommit detta.
Jag använde om detta förfaringssätt ett
mycket vackert uttryck, när jag förklarade
att oppositionen kanske behövde
denna illusion. Det kan också tolkas på
ett annat sätt, men jag skall icke göra

det här. Jag vill alltså, att vad jag här
yttrade icke skall hänföras till annat
än vad jag då talade om och icke till
min allmänna inställning till oppositionen
och dess uppgift.

Jag skulle också vilja säga till herr
Ohlin, när han förundrade sig över att
vi från regeringens sida icke efterfrågat
högerns alternativ, att det ju är ett
faktum att vi inte heller ha efterfrågat
herr Ohlins alternativ. Men varför jag
icke funnit anledning att efterfråga högerns
alternativ, det skall jag här kort
och gott redogöra för. Jag hade visserligen
icke tillfälle att höra herr Skoglunds
anförande i går, men jag hörde
herr Domös i första kammaren. Han
slutade med att säga, att högern tar i
dag ingen ställning till regeringspropositionerna
utan förbehåller sig friheten
att pröva dem, men man kunde läsa ut
att till slut kommer väl ändå också högern
att hamna på samma principiella
linje. Då var det ingenting att säga
därom. Högern såsom opposition brukar
ju försöka att utmåla det alternativ,
vilket det till slut ändå kommer att
ansluta sig till, som det mest oantagbara.
Det är man så van vid, att det
kan man inte fortsätta att tjata om i all
oändlighet.

Däremot vill jag fästa uppmärksamheten
vid att högern hade också ett
annat alternativ som kanske var litet
långsiktigt och som herr Domö läste
upp: återhållsamhet med statsutgifterna,
rationalisering av socialpolitiken,
aktiv penningpolitik, minskning av de
direkta statsskatterna, översyn av de indirekta
skatterna, bort med de speciella
kontrollerna och en friare utrikeshandel.
Det var en blandning, om vilken
man kan säga att den innehåller en hel
del punkter som man gärna vill vara
med om och andra punkter som säkerligen
bakom sin knapphändiga formulering
ha ett sådant innehåll, att högern
blir tämligen ensam om dem. Jag
fann icke heller någon anledning att gå
in på en diskussion om detta mera

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

143

Vid remiss av Kungl. Majds propositioner nr 215—217.

långsiktiga program, liksom jag nu inte
heller här har brytt mig om —• och
inte heller nu gör det — att efterlysa
vad som ligger bakom herr Ohlins mera
allmänna deklarationer om hans alternativa
politik för i morgon. Jag gör det
inte. Det är ganska ofruktbart att syssla
därmed. Tv jag tror inte att man på
någotdera hållet vill konkretisera de
allmänna synpunkter som man i detta
avseende framlägger. Jag förstår att det
är bäst så, och jag har icke någon anledning
att fråga om det heller.

I detta sammanhang skulle jag vilja
passa på att ge en liten replik till herr
Skoglund. Han sade att han tyckte, att
när devalveringen hade inträffat, borde
regeringen ha tagit upp resonemang
med de stora organisationerna, eftersom
det hela kommit i ett nytt läge. Ja,
herr Skoglund, det hade icke gått
många timmar, förrän jordbruksministern
hade en överläggning med representanter
för Lantbruksförbundet och
RLF i denna fråga. Det dröjde heller
inte inånga dagar förän jag hade äran
att inför TCO:s styrelse redogöra för
mina synpunkter på den situation som
inträtt, och vi veta att det var icke
mer än tre eller fyra dagar efter devalveringen
som LO:s representantskap
hade sammanträde under två dagar,
där både statsministern och jag voro
närvarande och deltogo i diskussionen
under båda dagarna. Jag vill alltså
säga att vad herr Skoglund menade att
vi bort göra, det ha vi gjort.

Jag skall därefter komma över till
några av de invändningar som herr
Ohlin gjorde mot mitt anförande i går.
Jag vill börja med att säga, att det är
helt naturligt ytterst vanskligt för mig
— det förstår jag mycket väl — att ge
mig in på resonemang av en mera teoretisk
natur om de ekonomiska konsekvenserna
av den ena eller andra handlingen.
Jag förstår så viil, även om jag
icke är nationalekonom, att det finns
så många omständigheter som man vid
varje tillfälle måste taga i betraktande

och att man därför aldrig kan renodla
en situation så, som jag i enkelhetens
intresse gjort, och där jag väl ändå får
hoppas att vad jag framlade var i de
stora huvuddragen så riktigt som det
kan bli i en mera förenklad framställning.

Vad jag riktade mig emot i min replik
i går till herr Ohlin var de siffror han
anförde om produktionsökningen. Herr
Ohlin talade t. ex. om för oss att vi
under 1930-talet hade en produktionsökning
på i genomsnitt 7 procent per
år — jag tar det som ett exempel —
och nu har den under de sista åren
varit 2‘/2 procent. Då gjorde jag den invändningen,
som är berättigad, att den
mycket höga ökningen av produktionen
under 1930-talet hade sin förklaring i
att man gick ifrån en långt gående
arbetslöshet till en insats av mer och
mer arbetskraft. Det gäller även från
1935, om det skulle vara det som herr
Ohlin menade.

Nu talade herr Ohlin i dag om produktivitetsökningen
och då anförde han
som exempel att från 1935 till 1939
var produktivitetsstegringen 3^2 procent.
Hur den varit under 1947 och
1948, ja, det vet icke herr Ohlin, men
han säger att den kanske varit en procent.
Om herr Ohlin hade använt detta
åskådningsmaterial i går och då talat
om produktivitetsstegringen, då skulle
jag ha svarat detsamma som jag svarar
här i dag: Jag vet icke och herr Ohlin
vet icke hur stor produktionsstegringen
är för närvarande. Vad angår de siffror
som herr Ohlin bygger på, så ser
jag varifrån de komma. Dessa siffror
ha hittills alltid visat sig vara för lågt
beräknade. Men jag vill därför inte säga,
att inte herr Ohlin kan ha riitt i att
produktivitetsstegringen är något lägre
nu än i slutet av 1930-talet och att det
skulle kunna vara överkonjunkturen
som diir spelar en roll. Men jag vill bara
säga, att det här meningsutbytet behövde
vi inte haft, om inte herr Ohlin
i går hade kommit att tala om produk -

144

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

tionsökning och där åberopade sig på
procenttal som voro andra, eftersom det
gällde andra ting. I denna fråga har
jag ingen lust att tvista med herr Ohlin,
tv jag vet inte hur det kommer att gå,
och det vet inte herr Ohlin heller. Det
kan hända att herr Ohlin har rätt bitvis.
Mer tror jag inte att jag kan säga
om denna sak.

Vad sedan gäller frågan om subventionernas
inverkan på köpkraften, så
inser jag väl att det är mycket, mycket
svårt att klarlägga den. Men om man
ser saken något förenklat — jag medger
att det är förenklat — kan det uttryckas
så här. Dagen före devalveringen
hade vi ett visst bestämt förhållande
mellan tillgång och efterfrågan
inom landet. Så kom devalveringen
och höjde priserna. Då tar man en del
av vårt budgetöverskott och använder
för att hejda denna prisstegring, och
sedan detta har skett, så har ju — jag
medger att det är förenklat — icke inträffat
någon ändring i förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan. Men
naturligtvis måste detta kompletteras
med att jag då säger, att samtidigt har
det skett en ökning av exportpriserna i
svenska kronor, som kan ha höjt köpkraften
på den andra sidan, om icke
de medel som inflyta komma att sparas.
Om jag däremot har ett bestämt
relativt läge mellan tillgång och efterfrågan
och sedan sänker skatterna, så
åstadkommer jag omedelbart en köpkraftökning,
såvida icke skattesänkningen
till hela beloppet sparas. Jag
löreställer mig att det väl ändå finns
någon skillnad. Men om man säger att
om inte subventionerna gå ut, så skulle
priserna bli höjda och det bli ett annat
förhållande, så är det riktigt, det har
jag aldrig förnekat. Detta resonemang
har i detta sammanhang ingen betydelse,
eftersom herr Ohlin och jag båda
söka efter möjligheter att på ett eller
annat sätt förhindra att läget på lönemarknaden
påverkas.

Jag skulle också vilja säga några ord

nr 215—217.

om mitt resonemang rörande den av
herr Ohlin lanserade frågan om ramavtalets
inverkan på kostnaderna. Jag
har ingalunda föreställt mig att det 1951
skulle komma att bli samma löneläge
som det vi ha nu eller som vi kunna
räkna med att få 1950, utan jag tror som
herr Ohlin, att då kommer löneläget
att vara något högre. Det är väl emellertid
uppenbart att om jag låter löneläget
stiga lika mycket som motsvarar
ett ohämmat genomslag av den prisstegring
som förorsakas av devalveringen
och därpå lägger ytterligare lönehöjningar
som komma 1951, då blir
ju resultatet detsamma. Utgångsläget är
ju detsamma, och det finns ju ingen
anledning att antaga att lönehöjningarna
bli av annan storleksordning.
Herr Ohlin skakar på huvudet. Det
kan ju herr Ohlin roa sig med. Det
måste ju vara på det sättet, att om jag
har fått ett höjt kostnadsläge och jag
sedan låter detta kostnadsläge utjämnas
genom en höjd inkomststegring, så
har jag åstadkommit en samhällsekonomisk
balans, som är av precis samma
innebörd som den vilken vi hade innan
devalveringen och denna manipulation
skedde. Det har alltså inte behövt tagas
i anspråk något överskott i den
samhällsekonomiska balansen för att
ge dessa lönetiilskott. De möjligheter
till löneförhöjningar som kunna komma
att föreligga bli lika stora, om jag går
den väg som regeringen föreslår och
genom subventioner tar bort prisstegringen
eller jag tar bort prisstegringen
genom att höja lönerna. Följaktligen får
man räkna med att det tillskott till
lönerna, som ramavtalet ger, kommer
att bli ett plus, och det blir också ett
plus till våra kostnader. Jag tror inte
att herr Ohlin med sin lärdom kan
bortförklara detta faktum, tv det säger
ju det sunda förnuftet.

Herr Ohlin säger vidare, att regeringen
inte har lagt ned tillräcklig kraft
på att förklara statstjänstemännens
ställning för de andra grupperna. Vilka

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25. 145

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

grupper avser då herr Ohlin? Gäller
det t. ex. Landsorganisationen, som
inom sig har det största antalet statstjänstemän?
Jag tror inte att det finns
någon anledning för regeringen att anordna
upplysningskurser för de stora
ekonomiska organisationerna om det
relativa löneläget här i landet — det
känna de lika bra som vi, herr Ohlin.

Herr Ohlin anser att vi borde göra
en utredning om hur utvecklingen ställer
sig beträffande olika löner och inkomster
och att vi måste mera hålla
på rättvisesynpunkten. Vad är rättvisa?
— det är väl en fråga som man då får
ställa. År löneläget vid en viss tidpunkt
i det förflutna det rättvisa löneläge,
efter vilket man sedan skall utgå som
ett rättesnöre? Jag tror inte att det
finns någon möjlighet att få några
grupper av inkomsttagare i detta land
att godtaga en sådan princip. Jag tror
över huvud taget att vad människor
här anse vara rättvisa är någonting
ganska subjektivt som inte låter sig
påverkas av sådana utredningar som
herr Ohlin tänker sig.

Jag förstår att kammaren tycker, att
jag hållit på litet för länge med herr
Ohlin, men jag vill ändå beröra ytterligare
ett par saker, som han här uppehållit
sig vid.

När jag har sagt, att det nästa höst
kommer att finnas ett ökat utrymme
för lönehöjningar i förhållande till vad
som nu är fallet — »ett helt annat utrymme»,
sade jag kanske, men man
kanske inte hör tillspetsa saken på det
sättet — så har jag givetvis satt detta
ökade utrymme i förbindelse med det
utrymme som finns i år, och det var
alltså endast en relativ förändring som
jag har avsett. Vad jag har menat med
detta uttryck är, att det nästa höst
finns möjlighet till en friare lönerörelse,
medan däremot den möjligheten
inte finns i år. Jag har inte försökt
framställa saken så, som om det nästa
höst skulle finnas obegränsade möjligheter
till inkomsthöjningar, och jag tror

10 — Andra kammarens protokoll 1949.

inte heller att någon av vad jag här
sagt har fått det intrycket.

Herr Ohlin frågar nu, varpå jag stöder
mig, när jag gör detta uttalande.
Ja, jag stöder mig på den bedömning,
som jag gör och som icke bygger på
något annat än att jag förmodar att
den utveckling, som vi nu ha och som
innebär att produktionen ökas, skall
kunna upprätthållas.

Det är den ena faktorn härvidlag.
Det kan visserligen sägas, att denna
utveckling kan i viss mån motverkas
av under tiden skeende inkomststegringar,
men jag tror dock att löneglidningarna
nu ha sjunkit ned till en
mycket liten sak. Vidare är det min
uppfattning, att om vi verkligen göra
klart för det svenska folket, att regeringen
på allt sätt gör motstånd mot
prishöjningar, så kommer den positiva
utvecklingen på sparfronten — som
herr Ohlin gärna för mig kan anse vara
alltför litet styrkt — att fortsätta. Dessa
båda faktorer tillsammans komma enligt
mitt sätt att se att göra läget nästa
höst så mycket bättre, att den friare
lönerörelse, som vi icke kunna taga i
år, kunna vi utan lika stora risker
taga nästa höst.

Herr Ohlin var inte nöjd med mitt
svar på hans fråga om hur regeringen
ser på utvecklingen och hur vi tänka
oss den ekonomiska politiken. Han har
någon underlig föreställning om att
man kan med en tumstock avgöra, huruvida
det föreligger full sysselsättning
eller överfull sysselsättning och att man
kan avpassa konjunkturen så, att man
har full sysselsättning, samtidigt som
allting skall vara fritt. Jag tror inte
att det är möjligt, och herr Ohlin gör
det inte heller — därför blir hela denna
diskussion till ingen nytta.

Huvudsaken är ju att man, samtidigt
som man eftersträvar att upprätthålla
full sysselsättning, också eftersträvar
att skapa ett stabilt penningvärde och
alt avskaffa krisregleringarna. Hur man
skall göra med regleringarna i övrigt

Nr 25.

146 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

vill jag inte svara för. Herr Ohlin har
ju själv här i denna kammare sagt, att
i den fulla sysselsättningens samhälle
måste nog investeringarna befinna sig
under en viss påverkan från det allmännas
sida. Där ha vi alltså en reglering,
som herr Ohlin icke vill ta bort,
och jag anser för min del att om vi
vilja vara praktiska människor, skola
vi inte på förhand låsa oss fast vid allmänna
talesätt, som till ingenting förplikta
och som inte kunna förhindra,
att vi för att hålla huvudlinjen bli tvingade
att vidtaga de åtgärder, som i varje
särskilt läge behövas. Om herr Ohlin
bara fasthåller vid att det skall vara
full sysselsättning, så tror jag inte att
det skall bli svårt för oss att komma
överens med honom om de statsåtgärder,
som i varje sådan situation kunna
bli erforderliga. Det kan ju hända att
herr Ohlin inte blir enig med oss därom,
men då beror det nog på att han inte
vill ta ansvar för vad som sker, utan
tycker att det kan vara lika bra att vi
andra ha ansvaret; huvudsaken är att
allt går i den rätta riktningen.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall bespara kammaren att
behöva lyssna till ett helt anförande av
mig och skall nu bara begagna möjligheten
att i en kort replik beröra ett par
saker. Tyvärr — vill jag säga — finnas
ju åtskilliga av de problem, som finansministern
här tog upp, kvar för diskussion.

När finansministern här som svar på
mitt efterlysande av mera intresse från
regeringens sida rörande inkomstutvecklingen
för olika grupper säger, att
man kan fråga sig vad som verkligen
är rättvisa, så vill jag framhålla att min
ståndpunkt givetvis icke innebär, att
det relativa inkomstläge, som fanns vid
en viss tidpunkt, t. ex. år 1947, för alla
tider skall bli bestående. Men nog vet
väl ändå finansministern, att under den
övergångsperiod eller låt mig säga sta -

biliseringsperiod, som vi nu haft, ha
de olika grupperna av inkomsttagare
accepterat den principen, att man skall
avstå från att ställa till trassel genom
att under denna period kräva väsentliga
förändringar av inkomstrelationen.
Det är mot bakgrunden av denna överenskommelse
— som även de svenska
jordbrukarna i samförståndets intresse
ha accepterat, trots att jordbrukarna
enligt min mening hade åtskilliga skäl
att hålla på en annan princip — som
jag efterlyst en bättre översikt över
hurudan den relativa inkomstutvecklingen
varit och framhållit att man bör
beakta vad jag kallat rättvisesynpunkter.
Jag tror nog att det bör vara alldeles
klart vad jag härvidlag åsyftat.

Finansministern gör här gällande, att
om man redan nu får prishöjningar på
två å tre procent och låter lönerna anpassa
sig därefter, så blir lönestegringen
nästa år likväl lika stor som den kan
väntas bli, om man då befinner sig i
det läget, att man avskaffar subventionerna
och därigenom erhåller en säker
extra prisstegring. Nej, herr finansminister,
nog fästa alla löntagargrupper
så stor vikt vid levnadskostnadernas
utveckling — det har sannerligen de
sista årens utveckling visat — att man
kan räkna med att det blir andra lönekrav,
om man har en sådan kostnadsstegring
i utsikt än om man har den
bakom sig.

Till sist vill jag beträffande föreställningen
här om full sysselsättning
och dylikt säga, att jag tror inte det
tjänar mycket till att man försöker vara
överens om målsättningen — och kalla
den gärna full sysselsättning — om man
inte utöver vad vi kunnat göra i dag
försöker precisera vad detta ord betyder.
Jag tror att det finns en mycket
allmänt spridd villfarelse rörande vilken
sysselsättningsgrad begreppet full
sysselsättning i praktiken innebär. Det
skulle vara mycket välkommet, om experter
finge göra en utredning om den
saken. Då skulle vi kunna komma ytter -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25. 147

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ligare ett steg framåt, när det gäller att
uppnå enighet. Jag anser nämligen —
det vill jag gärna betyga ■— att finansministerns
uttalande och debatten här
visat, att det finns förutsättningar att
komma till enighet på åtskilliga punkter,
även om inte på alla.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag skulle först vilja säga några
ord med anledning av finansministerns
justering av sitt uttalande i går angående
oppositionen. Denna justering
innebär ju att det är knappast någonting
kvar av uttalandets egentliga innehåll.
Enligt finansministerns tolkning i
dag av gårdagens uttalande skulle detta
inte ha gällt oppositionen i allmänhet,
utan endast en mycket speciell fråga,
nämligen den nuvarande oppositionens
inverkan på regeringens handlingssätt
vid regleringarnas avskaffande.
I går, när finansministern fällde,
yttrandet, så tilläde han emellertid litet
nonchalant och med alldeles allmän
syftning: »Ja, jag har ju varit i opposition
jag också.» Vilken var parallellen
mellan finansministerns egen opposition
och den opposition, som han
åsyftade i sitt uttalande, ifall det i senare
fallet gällde en så speciell sak som
finansministern nu gör gällande? Jag
tycker inte att det hela går riktigt ihop.

Jag vill emellertid något dröja just
vid frågan om oppositionens inverkan
vid regleringarnas avskaffande. Jag vet
ju att socialdemokraterna huvudsakligen
läsa liberala tidningar, men jag förmodar
att de någon gång också läsa
socialdemokratiska tidningar, och jag
måste säga att den som läst socialdemokratiska
tidningar och även socialdemokratiska
statsråds uttalanden under
första kvartalet och ett litet stycke till
av detta år om köttregleringen, kunde
icke få någon annan uppfattning än att
regeringens bedömning av frågan gick
ut på att köttregleringen icke kunde avskaffas
på ett bra tag. Den avskaffades

som vi veta vid midsommartiden, men
om det var regeringens planläggning
på litet längre sikt att så skulle ske,
varför voterade man då i maj till sista
man för slaktgodemännens bibehållande
även efter den 1 juli?

Det är klart att man kan säga precis
vad man vil! om andra människors inverkan
på det egna handlandet, tv det
mänskliga tankelivet är ju inte öppet
för insyn, men jag tror dock inte att
det med någon större framgång går att
förneka det förhållandet, att den allmänna
opinionen har haft en ganska
starkt pådrivande inverkan på den socialdemokratiska
regeringens arbetssätt
när det gäller regleringarnas avskaffande.

Jag skall emellertid inte trötta mera
med denna i och för sig ganska betydelselösa
detalj. Jag begärde ordet
egentligen för att taga upp ett resonemang,
som jag inte kunde fullfölja under
den korta replik, som jag hade i
går efter jordbruksministerns anförande.
Det var i första hand ett uttalande
av jordbruksministern som föranledde
mig att göra detta, men jag skulle samtidigt
vilja säga några ord till bondeförbundet,
delvis beroende på herr Hedlunds
yttrande i går, som ju var en direkt
beställning av en replik.

Jag framhöll i går att prisrelationen
mellan oljeväxter och mjölk inte är sådan,
att majoriteten av Sveriges jordbrukare
kan vara nöjd därmed. Jag
underströk också, att i och med att förhandlingarna
kommit i det läget att
jordbruket måste röra sig inom en snävare
ram än man tidigare hade hoppats
och krävt, så fanns det enligt min
mening ännu större skäl än förut att
ge akt på den inre fördelningen av den
inkomstsumma som jordbruket kunde
fä. Jag vill erinra om med vilken påpasslighet
man tidigare i olika sammanhang
har pekat på att äggproduktionen,
som iir en typisk småbrukarproduktion,
lagt beslag på alltför stor
andel av jordbrukets inkomster. Nu har

148 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

däremot oljeväxtodlingen svällt ut rent
explosionsartat och lagt beslag på en
mycket betydande andel av denna inkomstsumma,
och det borde därför finnas
anledning att ta fördelningsproblemet
under omprövning.

1 en replik i går sade emellertid
statsrådet Sträng, att när jordbrukarorganisationerna
ville ha det på detta
sätt, så hade inte regeringen någon anledning
att bråka om saken, utan jordbrukarna
finge själva ta ansvaret för
den fördelning som skett. Statsrådet
Sträng ville alltså helt enkelt flytta
över avgörandet i denna fråga till jordbrukets
förhandlingsdelegerade och
menade, att det var en sak som dessa
hade skött. Jag har ju inte någon insyn
i de förhandlingar, som äga rum
med jordbrukets förhandlingsdelegerade,
men det finns å andra sidan inte
någon anledning att tvivla på statsrådets
förklaring. Visserligen kan man,
om man så vill, beklaga att regeringen
inte ådagalägger ett mera aktivt intresse
även på denna punkt, men det lämnar
jag därhän i detta sammanhang.

Jag vill erinra om att just denna fråga
om vem som hade bestämt fördelningen
diskuterades här i kammaren
på våren 1946 i samband med frågan
om fördelningen av en mindre inkomstböjning
för jordbruket, varvid vi från
folkpartiets sida hade påyrkat att 20
miljoner kronor skulle användas för
att höja mjölkproducentbidraget. I slutet
på denna debatt, då alla voro trötta,
yttrade statsrådet Sköld bl. a. följande
om förhandlingarnas gång — jag skall
be att få återuppliva minnet därav genom
att citera uttalandet: »Från jordbrukarnas
sida ställdes kravet om 3
öres förhöjning per liter mjölk. Vi förklarade
från regeringens sida, att vi
icke kunde acceptera detta utan måste
ha frihet att lägga kompensationen där
den med hänsyn till folkförsörjningen
var nödvändigast och att vi därför förbehöllo
åt regeringen och livsmedelskommissionen
fria händer. När jord -

brukarnas förhandlare kommo underfund
med att på den punkten var regeringen
alldeles bestämd, ställde, såsom
också herr Liedberg antydde i sitt
anförande, jordbrukarnas delegationer
kravet på att om de nu släppte tanken
på att kompensationen enbart skulle
gälla mjölken, så ville de dock ha fastslaget,
att kompensationen skulle utgå
genom prisstegringar eller prissänkningar,
som kommo så många jordbrukare
som möjligt till godo och som
skulle vara av allmän natur.»

Jag avbryter här citatet för att erinra
om att detta uttalande står i rak
strid mot ett några månader tidigare
antaget enhälligt uttalande av den
svenska riksdagen om att man vid dylika
tillfällen borde speciellt beakta
småbrukarnas intressen. Jordbrukets
förhandlingsdelegerade slogo med andra
ord i denna situation helt enkelt
ihjäl ett enhälligt riksdagsuttalande.

Vidare fortsätter statsrådet Sköld:
»Det kan inte ha undfallit herr Liedberg,
att från regeringens sida då visades
intresse för en diskussion även
av andra möjligheter, t. ex. producentbidrag,
och jag tror inte att herr Liedberg
har glömt, hurusom ordföranden
vid förhandlingarna med något förvånade
ögon frågade, om detta var jordbruksdelegationens
enhälliga mening.
Det är alldeles klart, såsom statsrådet
Sträng här påpekade, att sedan vi hade
fått detta besked från jordbrukarna, att
detta var deras enhälliga mening, så
intogo vi efter överläggning den ståndpunkten
---.»

Här har man alltså nu från dessa interna
förhandlingar vid två tämligen
analoga tillfällen från regeringens sida
vittnat om att även om man ibland haft
intresse för att taga mera hänsyn till
den inre fördelningen, har man låtit
jordbrukets förhandlingsdelegerade bestämma.
Det är de som fått vara avgörande
i detta fall.

Vilka äro nu dessa förhandlingsdelegerade?
Jag skulle inte ha tagit upp

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

149

Vid remiss av

den saken, om man inte från bondeförbundets
sida gång efter annan visade
ett sådant oerhört intresse även för
hur en enstaka folkpartist ställer sig
till jordbruksfrågor, såsom när man
t. ex. nu i somras i bondeförbundets
press har diskuterat herr Bergvalls uraktlåtenhet
att rösta i våras, medan
över 70 av folkpartiets 75 ledamöter
voro överens med bondeförbundet. När
man från bondeförbundets sida visar
denna stora artighet även mot enstaka
folkpartister i fråga om deras inställning
i jordbruksfrågan, tycker jag att
det för en gångs skull kan vara fullt
befogat att besvara artigheten.

Hur är alltså denna förhandlingsdelegation
sammansatt? Den består av nio
ledamöter. Av dessa äro åtta såvitt jag
vet bondeförbundare. Man har nämligen
försökt kasta ut alla andra. När
man kasserade herr Liedberg som ordförande
i lantbruksförbundet, blev han
vice ordförande, och så länge han är
det, kan man inte gärna kassera honom
i detta sammanhang, men i övrigt är
det bara bondeförbundare. Av dessa
åtta bondeförbundare äro sex nuvarande
eller f. d. riksdagsmän, såvitt jag i
en hast kan bedöma. Det är alltså denna
förhandlingsdelegation med åtta
bondeförbundare av nio medlemmar,
med sex nuvarande eller f. d. riksdagsmän
ur bondeförbundet, som i sak avgör
den inre fördelningen av jordbrukets
inkomstsumma vid dessa förhandlingar.

Det går bra nu att som herr Hedlund
i Rådom gjorde i sitt första anförande
tala om det sorgliga i att de
många småbrukarna och småbönderna
ha för litet betalt, men samtidigt har
man, tycker jag, i detta sammanhang
ganska ordentligt försummat att så
långt som nu de begränsade möjligheterna
medgiva skapa en riktig balansering
av det hela.

.lag tycker, att man för eu gångs
skull gärna till riksdagens protokoll
kan anteckna denna sak beträffande

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ansvarsfördelningen för vad som undan
för undan händer på detta område,
just därför att bondeförbundet ju inte
bara är intresserat av hur folkpartisterna
ställde sig år 1933 utan även av
hur enstaka folkpartister ställt sig på
ett förberedande stadium år 1949.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Herr Svensson i Ljungskile talade
i går om oppositionens betydelse,
och därvid gjorde han vissa ironiska
anspelningar på mitt anförande, som
han tydligen inte fann tillräckligt oppositionellt.
Jag tycker därför, att det
kan vara på sin plats, att även jag
deklarerar min mening om oppositionens
uppgifter.

Oppositionen är nödvändig och nyttig,
sade herr Svensson. Ja, att den är
nödvändig är jag fullt överens med herr
Svensson om, och jag är också överens
med honom om att den ibland är
nyttig men inte alltid. Det beror delvis
på hur den framföres och vad det är
som säges. Är det en vederhäftig, redbar,
ärlig och hederlig opposition, äro
vi fullständigt överens, men kan man
inte sätta de attributen framför, vill jag
anmäla en avvikande mening. Om oppositionen
i längden skall få någon
uppgift att fylla, är det viktigt att den
inte brukar sitt svärd i onödan, ty
hugger man i sten gång efter annan,
blir svärdet slött till sist, herr Svensson.

Det är inte bara frågan om att man
till varje pris skall prestera en särmening,
utan man bör ha en särmening,
som man i det långa loppet kan stå
för. Det är klart, att en samlad opposition
mellan olika partier många
gånger är värdefull, och för min del
vill jag öppet deklarera, att jag vid de
tillfällen då vi och — för att nu taga
det parti herr Svensson i Ljungskile
representerar — folkpartiet företräda
samma uppfattningar eller dessa äro så

150 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

nära varandra, att man kan brygga
över de motsättningar som föreligga,
anser det vara ett intresse att vi samverka
i stället för att splittra oss. Skall
oppositionen få någon kraft, bör den
naturligtvis vara någorlunda enig.

Men när det gäller detta förslag var
läget inte sådant, att det enligt vår
uppfattning var befogat att gå in på
någon opposition mot den principiella
uppläggningen, utan vi nöjde oss med
att på enstaka punkter anföra betänkligheter.
Vi äro alltså införstådda med
regeringens tankegång om nyttan av
ett rådrum, tills man får se varthän
verkningarna av devalveringen leda.

När herr Svensson i Ljungskile senare
gjorde gällande, att man här bör
resonera om nuet och undvika 1930-talet, äro vi även därom fullt överens.
Jag är bara förvånad över att inte herr
Svensson också vill utesluta debatten
om 1920-talet och därmed ge även sin
partiledare en reprimand för att han
håller sig för långt tillbaka i tiden. Det
var ju så, att herr Ohlin talade om
1920-talet och, om jag inte missminner
mig, om de två första åren av 1930-talet, och det var detta som gav mig
anledning att fortsätta med de påföljande
åren av detta decennium, vilket
jag vid ett par tillfällen har fått ovett
för av herr Svensson.

Det var ytterligare en sak, som jag
ville säga till herr Svensson i Ljungskile.
Han fann småbrukarbidragets nuvarande
utformning olycklig. Det verkar
kanske litet entradigt, om jag även
här säger, att vi äro överens, men jag
tycker det. Herr Svensson sade vidare,
att det nuvarande småbrukarstödet är
resultatet av en kompromiss mellan
socialdemokrater, högermän och bondeförbundare.
Ja, det är också riktigt,
men jag skulle vilja överlämna till
landets småbrukare att avgöra vem som
har gagnat dem mest, vi som ha kompromissat
fram de bästa möjliga resultaten
eller herr Svensson, som då som
så ofta eljest har intagit den stånd -

aktige reservantens roll med påföljd,
att han inte kunnat göra någon som
helst insats för småbrukarna, vars sammanslutnings
ordförande jag tror
han är.

Herr Johnsson i Kastanjegården har
ställt vissa frågor till mig här i dag,
och jag skall försöka svara på dem
efter bästa förmåga. Nämn, sade herr
Johnsson, någon genomförbar förbättring
för jordbruket, som bondeförbundet
men inte folkpartiet har medverkat
till under 1930-talet. Ja, under 1930-talet
fanns väl inte folkpartiet, men det
kunna vi kanske lämna å sido. Jag vet
inte, om herr Johnsson då menade enbart
de frisinnade eller både liberalerna
och de frisinnade, när han ställde
denna fråga. I varje fall var det liberalerna
jag talade om i går. Jag trodde
inte, att någon jordbrukare här i riksdagen
skulle behöva begära att få fram
ett sådant exempel.

Det är ju känt av oss alla, att läget
under senare delen av 1920-talet var
ganska tryckt för det svenska jordbruket,
och det var en lång strid om
olika förslag till förbättringar. Efter en
ganska hård kamp fick man år 1926
fram ett positivt resultat, bestående
däri att man anordnade s. k. utförselbevis
för spannmål. Liberalerna voro
ju emot det som vanligt förstås, men
jag skall villigt erkänna, att vissa frisinnade
slöto upp omkring den åtgärden,
dock inte partiledaren C. G. Ekman.
Han vek inte från sin gamla ståndpunkt.

Gå vi ett steg vidare, komma vi fram
till år 1930, då man genomförde garantipris
på betor. Betodlingen gick dåligt
då. Jag förmodar, att herr Johnsson
i Kastanjegården, som vistas nere
i de trakter, där man odlar betor, är
ganska väl underkunnig om att läget
på den tiden var bekymmersamt, och
det fanns nog goda skäl för dessa garantipris,
som också blevo beslutade
av riksdagen år 1930. Liberalerna och
åtskilliga frisinnade röstade emot.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

151

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

År 1932 tog man ytterligare ett steg,
och det är det, som efter vad jag
förstår har utgjort ett slagnummer för
folkpartitalarna, främst då herr Johnsson
i Kastanjegården, i dagens debatt.
På förslag av jordbruksutredningen
framlade herr von Stockenström, som
var frisinnad, ett förslag om en frivillig
mjölkavgift — jag tror den blev
på 0,2 öre — för att man skulle kunna
exportera det smöröverskott, som fanns
på den tiden. Det gjorde man och fick
75 öre per kilo. Effekten av hela denna
anordning var f. ö. ytterligt blygsam.

Sedan komma vi fram till ett nytt
årtal, och jag tror inte det finns någon
anledning för folkpartiets representanter
i dag att yvas över de liberala traditionerna
från den tiden; jag tror att
det är klokare, att ni gräva ned det
debattämnet och försöka gömma undan
det så långt det över huvud taget
är möjligt, i all synnerhet när ni samtidigt
tala om att ni redan på 1920-talet voro teoretiskt på det klara med
värdet och nyttan av den s. k. aktiva
konjunkturpolitiken med budgetavstämning
för flera år i taget i stället
för varje år och ändå inte ville vara
med om att i det bekymmersamma läge
som då rådde bättra på hjälpen till de
arbetslösa och förbättra förhållandena
för Sveriges jordbrukare, som då stodo
vid ruinens brant. Liberalerna sade nej
då, och av de frisinnade representanterna
fanns det en del här i kammaren
som följde bondeförbundslinjen, men
jag skulle tro, att de som så gjorde inte
känna någon .särskild stolthet över de
kamrater, som röstade i motsatt riktning.
Här sveko liberalerna, och jag
undrar om vi inte i sanningens och rättvisans
namn kunna vara överens om
det. Jag erkänner samtidigt utan vidare,
att åtskilliga frisinnade gingo på en
annan linje, men liberalerna och de
frisinnades ledande män voro emot den
aktiva konjunkturpolitiken. Deras recept
var låtgå-liberalismens självläke -

dom. Det var vad de ville ha den
gången.

Herr Skoglund i Doverstorp har erinrat
om att även högern enligt hans
mening ådagalagt stor jordbruksvänlighet
under den tid, varom vi nu talat.
Jag tänker inte gå närmare in på den
saken, men om nu alla borgerliga voro
så förfärligt jordbruksvänliga, varför
blev det då inte litet bättre än det blev,
medan vi hade borgerlig majoritet i
riksdagen?

Sedan kommer jag till herr Johnssons
i Kastanjegården fråga nr 2. Kan
det vara besvärande, säger han, att
folkpartiet har medverkat till jordbruksmotionen
år 1949? Det är ju eu
fråga som man egentligen inte borde
svara på, men jag skall göra det i alla
fall. Det är självklart, att vi från bondeförbundets
sida äro mycket glada över
att folkpartiet medverkade i detta avseende,
men jag tycker snarare, att
herr Johnsson skall hålla oss räkning
för att vi inte springa omkring i kamrarna
och korridorerna och tala om hur
glada och tacksamma vi äro över att det
lyckades oss att få folkpartiet att skriva
på.

Om det nu dessutom gått så att man
hade lyckats få folkpartiets representanter
i gemen att rösta för motionen,
hade det varit ännu bättre. Visserligen
är det riktigt som herr Svensson i
Ljungskile har sagt, att det bara var
några enstaka ledamöter, som inte röstade
på motionen, men vi skola komma
ihåg, att en av dem som inte gjorde det
var inte en folkpartist vilken som helst;
det var herr Bergvall, vice gruppledare
i första kammaren, om jag inte misstar
mig.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Svensson i
Ljungskile gjorde, om jag inte missuppfattade
honom, en del anmärkningar
med anledning av att inte han själv
eller småbrukarförbundet varit med i

152

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

den förhandlingsdelegation, med vilken
regeringen förhandlat om prissättningen
på jordbruksprodukterna. Jag vill
i detta sammanhang endast säga till honom,
att det skulle ju ha varit tacknämligt,
om han hade varit med i vår
stora fackliga organisation, RLF, eller
i lantbruksförbundet med sin lilla organisation,
och om han med sina kunskaper
och sin stora framåtanda och
med det medlemsantal han har bakom
sig hade hjälpt till att stärka den front,
som gemensamt har att försöka hävda
jordbrukarintresset.

När herr Svensson är besviken över
att han inte varit med där, bör han ju
dock räkna med att enbart RLF-organisationen
representerar närmare 200 000
svenska jordbrukare, det vill säga att
om man räknar efter delegaternas antal
representerar varje delegat ca 50 000
jordbrukare, och herr Svensson kan väl
inte anse sig representera något större
antal i den organisation han säger sig
företräda.

Herr Svensson var också inne på frågan
om rapspriset kontra mjölkpriset,
och jag måste då säga, att det var livsmedelskommissionen,
som erbjöd det
pris som accepterades och antogs för
oljeväxtodlingen. Det var alltså inte
förbehållet jordbrukets förhandlingsdelegater
att ensamma bestämma detta.

Jag har velat lämna detta beriktigande
för att inte herr Svenssons framställning
skall kunna uppfattas på ett
felaktigt sätt och användas på ett sätt,
som man tyvärr så ofta gör när det gäller
att misstänkliggöra de jordbrukarorganisationer,
som i regel få kämpa
för jordbrukets angelägenheter.

Ilerr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
ta upp frågan om 1933, som väl herr
Johnsson i Kastanjegården kommer att
gå in på. — När det gäller det nuvarande
producentbidraget och dess tillkomst
säger herr Hedlund, att bonde -

förbundet har gagnat småbrukarna
mera genom att ta kompromissen än
genom att göra som folkpartiet: opponera.
Jag vet händelsevis vad som förekom
i detta utskott, herr Hedlund.
Kompromissen var klar långt innan
bondeförbundet anslöt sig till den, och
det gjorde således inte någonting till
eller ifrån, om de gingo med på den
eller inte. Det var såvitt jag förstår i
rena förvirringen som bondeförbundet
gick med, och nu är man ju också överens
om att det var en dumhet.

När dåvarande jordbruksministern
skulle skildra detta förslag i kamrarna
talade han om, hur mycket eftergifter
man fått göra till folkpartiet, men
självt hade detta parti inte givit efter
på någon punkt, sade han. Detta skulle
väl snarast tyda på att oppositionen
inte var så gagnlös som herr Hedlund
påstår.

Herr Hedlund säger vidare, att det
skulle ha varit bättre om folkpartiet i
våras varit enigt, och så drar han fram
herr Bergvall igen. Vad skall det tjäna
till? Bondeförbundets förhandlingsdelegerade
lyckades ju inte komma så
långt som herr Bergvall ville gå. Om
vad vi nu uppnått äro vi eniga allesamman,
inklusive herr Bergvall.

Därpå kommer herr Johnsson i
Skoglösa med en replik som jag tycker
är goddag — yxskaft. Han talar om att
jag är ledsen för att jag inte fick vara
med. Nej, det tar jag med jämnmod.
Jag är för övrigt inte ordförande i småbrukarförbundet,
det är en socialdemokratisk
småbrukare i Skaraborgs län,
och skall det utses någon delegat från
det hållet blir det säkerligen han eller
någon annan socialdemokratisk småbrukare.
Jag tror det skulle vara hälsosamt,
om en sådan person framförde
synpunkter från det hållet, men det
har regeringen inte velat gå med på.

Sedan kryper man som vanligt bakom
varandra. Herr Johnsson i Skoglösa
säger att förslaget om oljeväxtpriset
kom ifrån livsmedelskommissio -

Torsdagen den 27 oktober 1919.

Nr 25.

153

Vid remiss av

nen. Ja, men det hindrar väl inte förhandlingsdelegationen
att hävda vilken
uppfattning den vill. Där sitter man
med en kraftig majoritet och stora organisationer
bakom sig och kryper
bakom ett förslag ifrån livsmedelskommissionen.
Vad skall det då tjäna till
att förhandla? Jag undrar vad som
hänt, ifall denna delegation sagt ifrån
enhälligt, att med hänsyn till det dåliga
mjölkpriset och med hänsyn till
att oljeväxtodlarna ha det så bra föreslå
vi, att vi få ta 10—15—20 miljoner
ifrån oljeväxtpriset och lägga det på
mjölken. Skulle det ha varit omöjligt
att få regeringen med på det?

Till sist vill jag bara fråga herrar
Hedlund och Johnsson i Skoglösa om
de äro nöjda med prisrelationen mellan
oljeväxter och mjölk, som de ändå
varit med om att godkänna.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(kort genmäle): Herr talman! Det var
ju en väldig skillnad på herr Hedlunds
i Rådom anförande i dag och i går, då
han påstod att liberalerna hade svikit.
Jag uppfattade honom i går som om
lian menade de frisinnade; såvitt jag är
rätt underrättad bestodo liberalerna på
den tiden bara av fyra personer — av
vilka man beskyllde de två för att alltid
gå sina egna vägar.

När det gäller det namn som jag
nämnde, von Stockenström, tycker jag
denne fick någon upprättelse nu. Jag
hade en känsla av i går, att herr Hedlund
i Rådom under sin debut som
partichef gav von Stockenström ett något
undermåligt betyg. Det är väl ändå
på det sättet, herr Hedlund, att vi kunna
vara överens om att vi ha mycket
att tacka von Stockenström för, och
därför drog jag upp detta. Beträffande
själva utformningen av vad som skedde
då skulle jag vilja rekommendera
herr Hedlund att söka kontakt med eu
man, som han har ganska mycket alt
göra med, förutvarande statssekretcra -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

ren Malmfors, som säkert kan lämna en
hel del upplysningar härvidlag.

Herr Hedlund sade att flertalet av de
frisinnade röstade på samma sätt, men
herr Ekman röstade inte på det sättet,
kanske det var i någon viss detalj. Jag
har varit med här i riksdagen när detsamma
förekommit inom bondeförbundet,
och det må väl ändå anses vara
särskilt underligt, så positivt inställt
till jordbruksfrågorna som detta parti
är, när bondeförbundets partichef har
intagit en ståndpunkt i en mycket stor
fråga, medan den övriga gruppen har
en annan inställning. Jag skall i rättvisans
namn tillägga, att det var inte
bara herr Pehrsson-Bramstorp i denna
kammare utan också herr Hansson i
Skediga, som då gick på en särskild
linje.

Beträffande frågan om mjölken och
vad som över huvud taget kan åstadkommas
med de initiativ som von Stockenström
tog, så är det ju klart att de
voro blygsamma. Men det har talats så
många gånger i kammaren om att det
var den kaka vi hade att dela. Jag vill
dock erinra om att den första mjölkprishöjningen
gjordes i november 1932
och sedan har det gått ständigt uppåt.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Jag skall villigt
medge, att man inte bör göra alltför
stort nummer av det förhållandet, att
en eller annan folkpartist gick emot
motionen. Det har ändå inte blivit något
annat resultat, tv de borgerliga
rösterna räckte inte till, det är så sant
som det är sagt. När vi ha talat om
detta har det emellertid skett med hänsyn
till alt en av dem, som inte ville
sluta upp kring kompromissmotionen,
var en mycket prominent ledamot av
folkpartigruppen, varför man hade anledning
utgå ifrån att hans ställningstagande
var representativt för åtminstone
någon falang inom partiet. Det
finns nog åtskilligt kvar av den där

154

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

gamla låt-gå-liberalistiska andan på
sina håll inom partiet. Jag räknar med
att ett sådant där ställningstagande var
ett uttryck för en sådan uppfattning.

Det frågades om vi äro nöjda med
relationen mellan priserna på oljeväxtfröet
och mjölken. Hur i rimlighetens
namn skola vi kunna vara det, när vi
ha velat höja priset på mjölken men
inte på oljeväxterna? Det säger väl genast,
klarare än något annat, att vi inte
äro nöjda med den relationen.

Jag talade i går om liberalerna, och
när jag talar om liberalerna menar jag
liberalerna och inte något annat. Och
anledningen till att jag talade om dem
var att herr Ohlin ställde de liberala
idéerna under debatt genom att erinra
om något program, som skulle ha funnits
på 1920-talet om en aktiv konjunkturpolitik
hos liberalerna. Skulle jag
inbegripit även de frisinnade vid detta
tillfälle, så hade det f. ö. varit nödvändigt
att göra undantag för vissa av detta
partis ledamöter.

Herr JOHNSSON i Skedsbygd (kort
genmäle): Herr talman! Då jag inte har
tillhört någon delegation, som kan ställas
till ansvar för det resultat som
framkommit av dessa förhandlingar,
kan man kanske tycka det är onödigt
att även jag begär ordet; det var emellertid
en passus i herr Johnssons i
Kastanjegården anförande i förmiddags,
som föranledde mig till ett inlägg.
Herr Johnsson i Kastanjegården
hade forskat i hävderna, och där behöver
man förmodligen använda förstoringsglas,
om man skall kunna upptäcka
någonting rörande liberalernas
insatser för jordbruket. Jag skall bidra
med ett litet exempel.

Jag tillhörde 1932 en församling som
kallades jordbrukarriksdagen, utsedd av
samtliga hushållningssällskap. Vi hade
sammanträde här i Stockholm, och det
gällde för oss att söka finna utvägar
för jordbruket att komma ur det läge

vi råkat in uti. Vi uppnådde vissa positiva
resultat. Jag kan säga att där,
kanske för första gången, kom tanken
fram på åstadkommande av de organisationer,
som sedan väl ha utgjort
grunden för hjälpen åt jordbruket åren
igenom. Vi uppvaktade såväl dåvarande
statsministern Ekman som kronprinsen-regenten.
Vi hade mycket svårt att
träffa statsministern men lyckades få
fatt på honom här i riksdagen, liksom
även jordbruksministern, för att framföra
våra synpunkter. När vi hade talat
ut, svarade statsministern: Ja, mina
herrar, jag kan försäkra att vi i regeringen
mycket väl känna till jordbrukets
svåra läge, men vi ha också andra
folkgrupper att tänka på. På vår fråga:
Tänker då Ers excellens inte vidta
några åtgärder, så att vi kunna komma
ur detta läge? fingo vi intet svar.

Jag är glad i den mån vårt nuvarande
folkparti har ändrat inställning och
har kommit underfund med att jordbruket
är en viktig del av vårt samhälles
ekonomiska liv, som också behöver
existensmöjligheter och inte bör lämnas
vind för våg. Jag är tacksam för den
sinnesändringen, om den har ägt rum,
och skall med glädje notera de resultat
man kan uppnå med anledning därav.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (kort genmäle):
Herr talman! Herr Svensson i
I.jungskile ställde en direkt fråga till
mig, om vi voro nöjda med oljeväxtpriset
i förhållande till andra priser. Det
är självklart att vi inte äro nöjda med
prissättningen på det sätt den är utformad,
men vi ha fått böja oss i detta
hänseende, precis på samma sätt som
andra organisationer när det gällt stabiliseringen
ha fått böja sig. Det har
här varit fråga om förhållanden, som
vi inte ha mäktat bemästra, i varje fall
inte ensamma.

När herr Svensson säger att vi skulle
väl ha kunnat hävda en annan uppfattning
än den livsmedelskommissionen

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

155

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

hade, när man därifrån bjöd 75 öre för
oljeväxterna, skall herr Svensson komma
ihåg att även oljeväxtodlarna är en
part att räkna med -— regeringen var
en annan part. En sak som herr Svensson
i Ljungskile tydligen inte uppfattat
är, att det oljeväxtpris som sattes nu
berör det produktionsår, som kommer
att börja den 1 september 1950, medan
den ökning på 20 miljoner som vi fingo
berör det produktionsår, som började
den 1 september i år. Det blir således
två skilda år som denna prisvariation
avser. Det finns alltså inte alltför stor
anledning att tala om att det inte skulle
kunna bli en avvägning, när vi längre
fram skola diskutera 1950/51 års produktion
i sin helhet.

.lag skulle också kunna ställa en fråga
till herr Svensson i Ljungskile: Hur
är det, har inte folkpartiet haft representanter
som haft tillfälle yttra sig i
dessa angelägenheter, inom LK:s råd
exempelvis, när denna fråga behandlades?
Är inte herr Johnsson i Kastanjegården
en av dem, som ha haft möjlighet
att i så fall hävda en annan mening? Herr

SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr Johnsson i Skoglösa
frågade i sitt förra anförande, varför
jag inte tillhörde någon av de stora
organisationerna, t. ex. lantbruksförbundet.
Jo, visst tillhör jag lantbruksförbundet
och har gjort det sedan första
dagen jag var jordbrukare. Men det
är ju bara det att bondeförbundarna
ha ordnat det så, att i lantbruksförbundet
komma inga andra fram än de
själva!

Herrarnas svar på min fråga, om ni
voro nöjda med den nuvarande prisrelationen
mellan oljeväxter och mjölk,
är ett ständigt gående omkring själva
saken som katten kring het gröt. Man är
inte nöjd med den, men man kan inte
tänka sig att ta något mer från oljeväxtodlarna
för att rätta till relationen.

Herr Hedlund säger: Vi måste böja oss
för stabiliseringskraven. Men det är ju
inte fråga om detta, ifall vi en gång fått
ramen fastställd för hur mycket jordbruket
har att hushålla med. Sedan
återstår frågan om den inre stabiliseringen,
varom jordbruksministern sagt
att därvidlag finge organisationernas
förhandlare bestämma själva. Visserligen
ville han inte vara med om så stora
sänkningar som jag föreslog, men
han kunde vara med om större än man
gick med på. Men man har inte velat
detta och då tjänar det inte mycket till
att säga till Sveriges småbrukare att
man är så ledsen för att de fingo så
litet med av kakan!

Beträffande herr Bergvall envisas
herr Hedlund med att sätta honom i en
särklass inom vårt parti, så att vad han
säger eller hur han voterar skulle innebära
något alldeles speciellt mystiskt.
Herr Hedlund kan väl själv räkna ut,
vilka herr Bergvall och de som följt honom
representera i detta sammanhang.
Att han är en klok karl har jag ingen
anledning förneka och han ville ju, som
jag nämnde, gå något längre än jordbrukets
förhandlare sedan lyckades
komma, varför jag inte tycker det finns
så stor anledning att processa om den
saken längre.

Vad så det lilla liberala partiet angår,
så hade det fyra ledamöter, en från
Göteborg, en från Stockholm, en från
Malmöhus län och en från Bohuslän.
Om de två jordbrukarna som regel
följde de frisinnade medan stadsrepresentanterna
ofta hade en avvikande
mening, så är det ju ändå inte detta,
som i vanliga fall brukar diskuteras
som huvudsaken när det gäller frågan,
hur liberalismens företrädare ställde
sig i början på 1930-talet.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(kort genmäle): Herr talman! Jag har
ingen anledning att fortsätta debatten
med herr Hedlund i Rådom. .lag tycker

156

Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner

att han är så betydligt mycket snällare
i dag, att vi säkert kunna resonera om
dessa frågor i lugn och ro utan att behöva
belasta protokollet därmed. Jag
liar en bestämd känsla av att meningsskiljaktigheterna
inte äro så förfärligt
stora och att herr Hedlund har svängt
åtskilligt sedan i går.

Till min gamle vän herr Johnsson
i Skoglösa skulle jag vilja säga, att jag
beklagar att han är så okunnig om vilka
som sitta i livsmedelskommissionens
råd att han betraktar mig som ledamot
där. Jag har aldrig någonsin varit anmodad
att vara med i LK:s råd. Jag
är som permanent sakkunnig med i en
avdelning inom livsmedelskommissionen,
det vill jag inte bestrida, där jag
har att handlägga arbetsuppgifter som
röra vissa frågor inom jordbruket, vilket
jag redan tidigare i ett anförande
i dag har givit till känna, genom att tala
för den näringsgren vi där syssla med.

Eljest är herr Johnsson i Skoglösa
så gott som rågranne med mig. Hade
herr Johnsson i Skoglösa frågat mig
som oljeväxt- och mjölkproducent —
vilket ingen kan bestrida att jag är
— så skulle jag gärna ha talat om
för herr Johnsson i Skoglösa, att det
är en oerhörd skillnad på räntabiliteten
mellan oljeväxtodling och mjölkproduktion.
Jag är säker på att herr
Johnsson i Skoglösa mycket väl vet
detta. Om ni en annan gång, när herrarna
göra upp inom förhandlingsdelegationen,
vilja ha ett frisinnat råd, så
Rom gärna till mig! Jag skall gärna stå
till tjänst med att tala om precis vad
jag vet i dessa frågor.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att anmäla
mig som vittne i den debatt, som
här har utspunnit sig tidigare under
dagen mellan statsministern och herr
Ohlin angående förhållandena i Stockholms
stadshus med anledning av herr
Ohlins fråga om den socialdemokra -

nr 215—217.

tiska ledningens ställning till den samverkan,
som där äger rum mellan socialdemokraterna
och kommunisterna.

Jag kanske först får vitsorda riktigheten
av vad statsministern sade i sitt
senaste anförande, att i allmänhet är
det kommunala arbetet i landet fritt
från partipolitiska spänningar. I allmänhet
går det så till att vi, oberoende
av partiställning, giva och taga skäl —
och om slutligen, eventuellt, vid någon
frågas avgörande rentav skulle bildas
en majoritet, som bland andra består
av folkpartister och kommunister, så
betyder det självfallet icke något annat
än ett uttryck för denna demokratiska
samverkan. Jag kan föreställa mig att
sådant kan inträffa. Jag är också övertygad
om att därav dragas inga allmänna
politiska slutsatser.

Det är också uppenbart, att det politiska
arbetet inom de kommunala organen
sker på grundval av ett erkännande
av den proportionalism, på vilken
vårt arbete vilar. Vi ha i det kommunala
en proportionalistisk parlamentarism,
kan man säga. Den erkännes
av alla. Den ha vi också erkänt i vad
angår kommunisterna. Det är att slå
in öppna dörrar att här åberopa, såsom
herr Z. Höglund gjorde i den promemoria
statsministern föredrog, att de
borgerliga partierna ej haft någon
erinran i fråga om ilen borgarrådsplats,
som enligt 1946 års valutslag tillkom
kommunisterna. Allt detta är självklara
saker; det bestrider ingen.

Jag konstaterar också, att i allmänhet
är här i landet stämningen mellan
partierna i det kommunala arbetet av
den fredliga innebörd, som statsministern
exemplifierade med att man i
Lund — förmodar jag — med dess
socialdemokratiska majoritet omvalt en
borgerlig ordförande. Jag finner det
för min del vara ett tilltalande drag av
den sakliga och föga partipolitiserade
anda, som behärskar det kommunala
arbetet i de flesta kommuner. Den som
lever får se; måhända få vi också upp -

Torsdagen den 27 oktober 1919.

Nr 25. 157

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

leva, att ett borgerligt flertal omväljer
en socialdemokratisk ordförande,
därest skäl därför finnas.

Nu frågar jag mig emellertid, lierr
statsminister: Varför är den uppfattningen
allmänt förhärskande i denna
stora, levande och kommunalt livaktiga
stad, att vi här leva och verka under
en socialdemokratisk-kommunistisk allians?
Varför är det på det viset? Beror
det på att vi, de borgerliga arbetarna
i den kommunala vingården, äro
särskilt partipolitiskt sinnade, att vi
äro särskilt grälsjuka och principiella,
så att det blir nödvändigt att ständigt
råka i konflikt med oss? Jag vågar påstå,
att så är icke förhållandet: vi äro
av samma fredliga slag som svenskarna
i övrigt. I så måtto finnas också här i
Stockholm goda förutsättningar för
samma kommunala samarbetsanda som
på andra håll. Dess frånvaro är dock
ett drag som kommunalmän från andra
delar av landet ej kunna underlåta att
fästa sig vid, att uppmärksamma.

Ligger (let måhända icke, herr statsminister,
till på det sättet, att det finns
fog för den uppfattningen, att här föreligger
en fast socialdemokratisk-kommunistisk
samverkan? Statsministern
gjorde sitt omdöme villkorligt, beroende
på huruvida det kunde påvisas, att
någon sådan organiserad samverkan
förelåge. Till mitt förfogande stå icke
informationsorgan av den effektivitet,
att jag här kan förebringa en bevisning
i form av något samarbetsorgan eller
eljest något avtal. Jag måste tala på
grund av den erfarenhet, som vi alla ha
inom Stockholms stadshus. Denna erfarenhet
har sagt oss följande. Vid
1946 års val uppställde den socialdemokratiska
majoriteten ett kommunalt
arbetsprogram, som även godkändes av
kommunisterna. Detta arbetsprogram
proklamerade den socialdemokratiske
ledaren såsom grundval för det kommunala
arbetet under den följande
fyraårsperioden. Han proklamerade
det på grundval av det samförstånd,

som hade uppnåtts därom mellan socialdemokrater
och kommunister, ett
samförstånd som också sedermera i
mångahanda måtto under det kommunala
arbetets gång har bekräftats. Det
har framför allt bekräftats genom det
sätt, varpå presidieposterna i Stockholms
kommunala förvaltning, stadsfullmäktige
och stadskollegiet, ha fördelats.
Det uppmärksammade och av
oss städse anmärkta draget är, att emot
traditionen ej blott i Stockholm utan
även i svensk kommunalförvaltning i
allmänhet samt utan stöd av en gruppstyrka
av sådan betydelse, att den
skulle berättiga därtill, har i stadsfullmäktigepresidiet
jämväl insatts den
kommunistiska gruppens ordförande.

Statsministern citerade ett uttalande
av mig ifrån detta val 1946. Jag har
ingen anledning att taga tillbaka vad
jag där sade angående mina förhoppningar
vid denna tid att kunna med
det demokratiska samarbetet också införliva
kommunisterna, vilka jag föreställde
mig vara mera tillgängliga för
den uppfostran, som ett praktiskt kommunalt
arbete ger, än vad erfarenheten
senare visat vara fallet. Det har ju
sedan 1946 hänt åtskilligt som jag icke
behöver ingå på.

Detta mitt uttalande, som statsministern
citerade, var emellertid entrén till
ett anförande, i vilket jag vände mig
mot den kommunistiske kandidaten.
Det förefaller som om det, därest man
velat giva uttryck för min uppfattning
1946, varit riktigare att citera mitt anförande
fullständigt eller i varje fall
dess huvuddel, som avsåg att vara eu
argumentation mot denna kandidatur.

Statsministern förmenade nu, att
detta val i och för sig hade ganska
ringa vikt och avsåge ett rent representativt
uppdrag, som ej betydde så
mycket. Men det betyder i Stockholms
kommunala liv ganska mycket, herr
statsminister. Det betyder ej blott representativa
funktioner utan även representation
av staden mot utomståen -

158 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kung]. Maj ds propositioner

de parter, låt oss säga — jag kan begränsa
mig därtill — även mot Kungl.
Maj:t. Det betyder också i sak en del
vem som därvid för stadens talan. Det
betyder framför allt en sak, som jag
vågar tro är en anledning till att detta
hedersuppdrag varit så särskilt värdefullt
för kommunisterna, nämligen att
vi i Sveriges huvudstad som flagga på
stadshuset hissa den kommunistiska
flaggan. Den synes vida omkring, när
det gäller Sveriges huvudstad. Den syns
ej bara här i landet, utan den syns
också utanför våra gränser. Jag vågar
tro, att den betydelsen icke varit den
minsta, när det gällt kommunisternas
angelägenhet om detta mandat. Jag
konstaterar även i motsats mot statsministern,
att detta förhållande har observerats
på många håll ute i landet
icke bara av personer med borgerlig
orientering utan även av framstående
medlemmar av det socialdemokratiska
partiet. Jag erinrar mig att jag helt
nyligen läste en artikel av första kammarens
andre vice talman, som på sitt
så att säga farbroderliga men dock
ganska bestämda sätt uttalade sin förkastelsedom
över partivännernas inställning
vid detta tillfälle.

Det är, herr talman, utan att oskäligt
trötta kammaren vid denna långt framskridna
timme, icke möjligt att lämna
någon relation i detalj av hur denna
samverkan har fungerat. Jag tillåter
mig allenast att giva uttryck åt min erfarenhet.
Jag har ju setat nära till under
dessa fyra år. Vid alla viktigare
tillfällen, i alla mera spännande lägen,
då det för det regerande partiet inom
Stockholms stadshus varit av särskild
betydelse att få en majoritet, har det
alltid visat sig möjligt att åstadkomma
detta med kommunistisk röstsamverkan.
Det har varit den springande
punkten i herr Z. Höglunds kommunalpolitik,
det har varit kraftkällan i hans
kommunalpolitik.

Vi ventilera dessa frågor i Stockholms
stadshus några gånger om året.

nr 215—217.

Vid det sista tillfället återföll, såsom
herr Ohlin erinrade, herr Z. Höglund
återigen på den enligt hans mening
självklara kombinationen »Arbetarpartierna»,
som tillsammans bilda flertalet
i stadsfullmäktige och följaktligen också
ha att efter eget skön avgöra dessa
viktiga valfrågor.

Jag har, herr talman, velat lämna
detta vittnesmål. Jag tror att det är
omöjligt att komma ifrån de förhållanden,
som jag här har relaterat.

Det förekom, herr talman, vid 1946
års valkampanj — jag tror det var då
— bland alla de episoder, som i en valkampanj
komma fram och bli föremål
för omnämnande men sedermera flyta
undan i tidens ström, också ett uttalande
av statsministern i anledning av
en förfrågan från någon av våra pigga
kvällstidningar. Det återgavs på löpsedeln
och lydde sålunda: »Statsministern
säger: Z bestämmer inte här.» Jag
tror att det vore mycket tacknämligt,
om statsministern då och då upprepade
denna välgörande replik.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Den sista önskan är det
ingen svårighet att tillmötesgå: »Z» bestämmer
icke här. Det trodde jag att
vi voro alldeles överens om.

Det föreföll ju som om slutet av höstriksdagens
remissdebatt skulle innebära,
att regeringen liksom hade förts
bort ur skottlinjen; det blev en intressant
diskussion om jordbruksuppgörelsens
olika aspekter. Det kanske var
synd att ej debatten slutade där. Pen
har emellertid fortsatt genom ett inlägg,
som icke alls direkt berör regeringen.
Det är Stockholms kommunalpolitik,
som har tagits upp till diskussion igen.
Jag skulle kanske i och för sig ha kunnat
låta bli att replikera herr Yngve
Larsson, men för att det ej skall bli
något missförstånd skall jag ändå göra
det.

Jag yttrade i mina två föregående an -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

159

Vid remiss av

föranden ungefär som så, att om del
finns belägg för ett samarbete mellan
de kommunistiska och socialdemokratiska
stadsfullmäktigegrupperna i Stockholm
är det i strid med det socialdemokratiska
partiets intentioner. Jag
efterlyste i en av mina repliker bevisen
för de påståenden i den riktningen,
som här ha gjorts. Ja, herr Yngve
Larsson, det är klart, att man har olika
uppfattningar om vad som är bevis och
icke bevis. Men låt mig summera vad
herr Yngve Larsson här anförde. Han
säger att det är en allmän känsla hos
de borgerliga i stadshuset, som förhindrar
det samarbete som finns på
andra håll i landet. Det måste väl bero
på någonting, sade han, ty vi äro ju vi
också fredliga människor, fredliga
svenskar såsom på andra håll.

Ja, som bevis är ju denna känslomässiga
redovisning åtminstone i det
svagaste laget. Det bästa beviset som
han hade var, att det fanns ett av herr
Z. Höglund gjort uttalande, som skulle
vittna om att det fanns ett program
1946, som var accepterat av både socialdemokrater
och kommunister. För
mig är detta en nyhet. Jag vet ingenting
om detta, men jag undrar om det
inte till äventyrs skulle kunna förhålla
sig så -— det är möjligt att jag tar fel,
och det är klart att det är en springande
punkt — att kommunisterna i kommunalpolitiken
liksom i rikspolitiken
helt enkelt ha stulit socialdemokraternas
program. Lägg märke till att i 1946
års valrörelse gingo kommunisterna,
som då ännu inte hade fått något originalprogram
översatt från ryskan åt
sig, på socialdemokraternas program
och sade, att arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
som var skrivet av .socialdemokraterna,
var deras program.

Ja, herr Yngve Larsson, det är inte lätt
för oss att säga, att vårt program är så
fint, att ingen får ha samma uppfattning
som vi. Det finns i detta land
ingen sådan patentlagstiftning, men
därför att det av Per Albin Hansson

Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

rekommenderade efterkrigsprogrammet
stals av herr Linderot så lämnade inte
vi detta program. Jag vet inte om det i
Stockholm är något liknande. En helt
annan sak är emellertid den version,
som här har lämnats.

Det tredje beviset var prcsidievalet,
och det kan naturligtvis diskuteras. Jag
tillät mig framhålla, att jag inte tillmäter
sådana val någon särskild betydelse
annat än i Göteborg — och där
av helt andra skäl än att det gäller att
representera vid vissa tillfällen. Om
jag får deklarera min personliga uppfattning
om presidieval vill jag säga, att
jag gillar inte valet av en kommunist
på en presidiepost. Det är ingen hemlighet
att jag personligen inte gillar det,
men vad som är den avgörande punkten
är ju, att detta presidieval kunde
uppfattas som ett uttryck för ett samarbete.
Då blir det inte längre fråga
om ett personligt ogillande från en av
valmännen i Stockholm, utan då blir
det fråga om att presidievalet är uttryck
för en politik, som går stick i
stäv mot det socialdemokratiska partiets
politik. Men det har jag inte fått
belägg för. Det är en oerhörd skillnad
mellan hur jag skulle handla som ledamot
av Stockholms stadsfullmäktige och
hur jag bedömer denna affär utifrån
sett, om den får tas som uttryck för en
organiserad samverkan.

Jag vill betona ännu en gång, att
trots att herr Yngve Larsson här, förmodar
jag, har sökt lägga papperen på
bordet genom att tala om arbetsprogrammet
på hösten 1946, så är detta
bevis för att det skulle föreligga en organiserad
samverkan endast en rent
känslomässig inställning, mot vilket bevis
jag kan visa upp vad herr /. Höglund
har sagt, nämligen att det inte
förekommer någon samverkan.

Jag kan förstå herr Yngve Larssons
synpunkt att det vore ganska lämpligt
att ta bort den kommunistiska flaggningen
på Stockholms stadshus, och det
antar jag kommer att göras efter 1950

160 Nr 25.

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217.

års val; jag föreställer mig nämligen,
att det är ganska självklart att 1950 års
val kommer att innebära en så kraftig
förskjutning att detta problem saknar
varje spår av aktualitet.

Men, herr Yngve Larsson, när vi dra
gränslinjerna mot kommunisterna och
när vi från socialdemokratiskt håll förklara
oss stå på principiellt annan linje
än kommunisterna — därvid vi ingalunda
dölja var vi anse det tillhöra ett
demokratiskt partis plikt att ställa sig
— skada i hög grad dessa obestyrkta
insinuationer om ett samarbete, som
ger åt kommunisterna ett sken av anständighet,
därför att många säga, att
»det är ju inte så farligt med kommunisterna,
eftersom ledande socialdemokrafter
tyckas samarbeta med dem, för
det säger den och den, och då måste
det ju vara riktigt». Jag skulle vilja
säga herr Yngve Larsson: Om det finns
ett samarbete så fram med bevisen härför!
Om det inte finns något samarbete
är det bättre att inte diskutera den saken
på lösa boliner, därför att det
skänker många valmän den föreställningen,
att kommunisterna också är ett
parti, som är anständigt, eftersom det
uppenbarligen finns ett samarbete mellan
dem och socialdemokraterna. Jag
tror att om vi skola dra rågångarna är
det lika klart av behovet påkallat, att
man har bevis för vad som insinueras,
ty i annat fall innebär det ett faktiskt
stöd åt dem, som vi allesammans äro
ense om att bekämpa.

Herr LARSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Herr statsministern
hade fått den uppfattningen av
min skildring av förhållandena i stadshuset
att jag hade en känslomässig inställning
i denna fråga. Jag har emellertid
en fyraårig erfarenhet, som jag
här inte rimligen kan ärende för ärende
upprepa.

Vad programmet angår så undandrar
det sig givetvis mitt bedömande vem

som slutligen har äganderätten. Men
eftersom det uttryckligen uttalades av
borgarrådet Z. Höglund 1946, att socialdemokraterna
och kommunisterna hade
funnit att deras kommunala program
på många punkter voro så pass sammanfallande,
att de kunde möjliggöra
ett gemensamt praktiskt kommunalpolitiskt
arbetsprogram, har jag mycket
svårt att förstå, att där bakom finns
den situation, som herr statsministern
misstänkte att det därvidlag var fråga
om — den stöld, som otvivelaktigt i
andra fall har ägt rum. Den som bestjäles
brukar inte betala valuta. Valuta
utbetalar emellertid herr Z. Höglund
genom att ge vissa uppdrag i stadsfullmäktigepresidiet
till den minsta av
stadsfullmäktiges grupper. Jag måste
säga att det är utomordentligt svårt att
undgå det intrycket, att detta val och
det gemensamt uppgjorda programmet
var en sammanhängande affär, och att
den varit och förblir uttryck för en
överenskommen samverkan.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Det uttalande, som herr Larsson
i Stockholm läste upp och som innebar
en klar och tydlig samarbetsdeklaration
från herr Z. Höglunds sida,
visar hur fullständigt grundlös herr
statsministerns gissning är, att det var
fråga om en kommunistisk stöld av det
socialdemokratiska programmet. Detta
försök att rädda den kommunalpolitiska
ledningen i Stockholm måste jag
sålunda konstatera har helt misslyckats.

Nu sägs det att det är betydelselöst
med presidieval o. d. Jag noterar med
erkännande, att herr statsministern säger,
att han själv inte gillar att en kommunist
blivit vald, när kommunisterna
äro det minsta partiet. Men är det så
betydelselöst detta, när det gäller att
skapa en folkpsykologisk stämning,
som markerar kommunisternas särställning?
Trots att även herr statsminis -

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Nr 25.

161

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner nr 215—217.

tern erkänner det olämpliga däri, går
man här i Stockholm och tilldelar kommunisterna
en sådan post. Är det någon
som tror, att detta göres för kommunisternas
blå ögons skull, och är det
någon som tror, att där bakom ligger
inte vad herr Larsson i Stockholm med
sin mångåriga erfarenhet säger utan
ingenting alls?

Det skulle kunna ges exempel. Man
kan åberopa att när socialdemokratien
var i ett beträngt och farligt läge i
Wahlbärjsaffären, där det gällde om
man skulle gå till stadsfullmäktige och
upprepa ett misstroendevotum, som enhälligt
hade antagits av stadskollegiet,
då ville borgarrådet Höglund inte detta
utan hellre acceptera att Wahlbärj
skulle få tjänstledighet. Då skyndade
den kommunistiska gruppen fram och
höll den linje, som socialdemokraterna
ville, fastän det måste sägas, att det
hade varit naturligt om man hade fullföljt
den linje, som stadskollegiets beslut
innebar. Skall man uppluckra föreställningen
om att här finns ett samarbete,
som illa rimmar med den allmänna
attityd, som herr statsministern
intar till kommunisterna, tror jag att
ingenting hade varit så naturligt som
att den socialdemokratiska ledningen i
Stockholm hade markerat, att man brutit
den deklarerade samarbetslinjen genom
att välja en icke-kommunist till
ifrågavarande presidiepost, men även
på olika andra sätt hade gjort klart, att
det inte finns, som alla veta har funnits
på sin tid.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! .lag tror inte
att saken vunnit så förfärligt mycket
på att iiven herr Ohlin har kastat sig in
i den kommunalpolitiska diskussionen.
Jag vill bara notera slutorden i herr
Ohlins yttrande, ty jag tror att (let kan
ha en viss betydelse. Herr Ohlin säger,
att det skulle ha varit värdefullt om

man låtit bli att välja en kommunist i
presidiet för att därmed markera att
man brutit ett samarbete, som tidigare
funnits. Jag får väl tolka herr Ohlins
uttalande så, att herr Ohlin konstaterar
att samarbetet är avbrutet. Vad han
ville slå fast på nytt var allenast markeringen
av detta avbrott. Men om det
förhåller sig så, som herr Z. Höglund
hela tiden har sagt, nämligen att inget
samarbete förelegat, då lär det vara
svårt att acceptera denna besynnerliga
professorliga teori om behovet av ett
vittnesbörd om avbrott i samarbetet.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Jag uttalar mitt beklagande över
att jag råkade förväxla herr Johnssons
i Kastanjegården ställning i livsmedelskommissionens
råd. Jag skulle kunna
nöja mig med ett enbart beklagande av
att jag haft fel, ty där sitter i stället fröken
Oswald och herr Utbult, och de två
få väl anses representera folkpartiet.
Jag beklagar emellertid vidare, att det
inte var herr Johnsson i Kastanjegården
som satt i rådet, ty då hade det kanske
förekommit så sakkunniga uttalanden
från det hållet, att man hade haft något
att rätta sig efter i detta fall.

I fråga om herr Svensson i Ljungskile
och Lantbruksförbundet, som han
säger sig vara medlem av, så syftade
jag naturligtvis inte på hans personliga
medlemskap utan på att han anmälde
sin organisation Småbrukareförbundet
till utträde ur Lantbruksförbundet för
några år sedan.

När vidare herr Svensson i Ljungskile
säger, att det inte finns någon möjlighet
för andra än bondeförbundare
att som medlem av våra ekonomiska
och fackliga organisationer få någon
ställning vill jag framhålla, att i RLF:s
styrelse mig veterligen sitta två högermän,
och i Lantbruksförbundets styrelse
sitter ju herr Sandberg i Böle.
Detta synes tala för att vi ha möjlighet

11—Andra kammarens protokoll J9M. Nr 25.

Nr 25.

162

Torsdagen den 27 oktober 1949.

Interpellation ang. viss ändring av direktiven för statens bidrag till bostadsförbättringsverksamheten.

att få råd och uttalanden även ifrån sådant
håll som folkpartiet, när det gäller
att ta ställning till prissättningsfrågor.
Vi ha också fått sådana råd, och
jag har inte märkt någon avvikande
mening från den inställning delegationen
har tagit.

Jag vill också i detta sammanhang
peka på att det har skett en sänkning
i oljeväxtpriset, som är ganska stor, och
att det har skett små prisstegringar på
mjölken, men jag vill inte därmed ha
sagt, att det skall vara ett oeftergivligt
villkor för att få en stegring på den ena
produkten att vi skola gå ned till ett
bottenläge eller därunder för en annan
produkt, vilket man synes vilja göra
gällande från herr Svenssons i Ljungskile
sida, eller att man skulle gå under
bottenläget för att komma upp i jämviktsläge
för en sådan nödvändighetsprodukt
som exempelvis mjölken. Detta
är min inställning till denna angelägenhet,
och har herr Svensson i Ljungslcile
en annan får den stå för hans
räkning.

Härmed var överläggningen slutad.
Propositionerna nr 215 och 217 hänvisades
till statsutskottet samt propositionen
nr 216 till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2.

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens sammanträde den 24 oktober
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående användning av
intäkterna av den extra bensinskatten
för tillgodoseende av vägväsendets
behov.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Staxäng vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående undersökning av
möjligheterna till svensk-norskt samarbete
beträffande vissa byggnadsfrågor
vid Svinesundstullen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr von Friesen
vid nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder för beivrande
av viss rashetsande propaganda.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Interpellation ang. viss ändring av direktiven
för statens bidrag till bostadsförbättringsverksamheten.

Herr JONSSON i Skedsbygd erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Vid ombyggnader av fastigheter
genom bostadsstyrelsens och vederbörande
länsorgans förmedling, som nu
äga rum, kan man i en del fall konstatera
att sådana villkor uppställas för
erhållande av statliga bidrag att vederbörande
vid renovering av även relativt
nybyggda fastigheter tvingas till
så gott som fullständig ombyggnad av
hela inredningen. Därvid förekommer
att nya murverk måste rivas ner helt
och hållet, nymonterade värmeledningar
rivas ut och skrotas ned, o. s. v. Dylika
fall betyda en ur nationalekonomisk
synpunkt förkastlig värdeförstöring,
som bör kunna undvikas, om bostadsförbättringen
mera anpassas efter

163

Torsdagen den 27 oktober 1949. Nr 25.

Interpellation ang. viss ändring av direktiven för statens bidrag till bostadsförbättringsverksam
heten.

bostadens tillstånd före renoveringen.
Därjämte får ägaren vidkännas större
utgifter än som kunna anses nödvändiga
och staten vidkännas större utgifter
än som skulle blivit fallet, därest
man vid dylik ombyggnad i större utsträckning
använt sig av i bostaden
redan förefintliga inredningsdetaljer.
Givetvis skulle härvidlag avsevärda besparingar
kunna åstadkommas, vilket
i sin tur skulle kunna resultera i att
betydligt flera bostäder kunde förbättras
för enahanda kostnad, eller, om så
icke bleve fallet, avsevärda besparingar
doek kunna åstadkommas.

I anledning av vad jag sålunda anfört
anhåller jag att till statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Äro de nu påtalade förhållandena
i enlighet med departementets och bostadsstyrelsens
direktiv?

2) Om så är fallet, är herr statsrådet
villig medverka till en sådan ändring
av direktiven att kraven på bostadsförbättringen
anpassas efter bostadens
förhållande före ombyggnaden men det
utan att bostadsstandarden därför behöver
nämnvärt sänkas?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.53 em.

In fidem
Gunnar Britth.