Måndagen den 24 Januari 1870 (Riksdagens protokoll 1870:124)

Den 24 Januari.

Måndagen den 24 Januari 1870.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

, justerades sju protokollsutdrag för den 22 dennes eftermiddagen
och protokollet för den 19 dennes.

Upplästes ett läkarebetyg af följande lydelse:

Att Kammarherren och Kommendören Herr C. Trolle för närvarande
är behäftad med tung- och strupkatarr samt, att han på grund af
densamma är tillsvidare förhindrad att inställa sig vid nu pågående
riksmöte, varder ej allenast, på aflagd embetsed intygadt, utan ock
med denna mm edliga förpligtelse: så sannt mig Gild hjelpe till lif
och sjal bekräftadt. Klagerup den 18 Januari 1870.

L. C. Fick.

Bat.-läkare vid Kongl. Skånska
Husar-regementet.

het

Grefve Po sse: Jag får vördsamt anhålla om tre veckors ledigtran
nksdagsgöromålen från och med den 1 Februari.

Till denna anhållan lemnade
sitt bifall.

Kammaren, uppå gjord proposition,

Friherre C eder ström afgaf en motion ISko 1, om beviljande af
ett anslag a 340,000 K:dr för Baggens-Stäkets upprensning.

Begärdes på bordet.

Den 24 Januari

Föredrogs Kong!. Majds den 20 dennes bordlagda nådiga Proposition
angående Statsverkets tillstånd och behof.

Grefve Hamilton, Henning: “Kongl. Maj:ts nu föredragna nå diga

Proposition angående Statsverkets tillstånd och behof gifver,
efter min uppfattning, anledning dels till tacksamt erkännande och
dels till allvarliga betraktelser. Det förra kan. kommande från mig,
vara likgiltigt för Regeringen, men för mig sjelf är det af vigt att
uttala det, emedan jag tror att, om man, med i vissa delar skiljaktiga
åsigter, likväl söker samma mål, man lättast vinner detta, om man
börjar med att göra hvarandra rättvisa. Jag anser Regeringen förtjena
ett tacksamt erkännande, derföre att, hvad inkomsterna beträffar,
de äro beräknade med varsamhet; och särskildt värde sätter jag derpå,
att Kongl. Maj:t, då han funnit en tillökning i inkomsterna behöflig,
också uttalat detta genom att yrka ökade skatter och ej tillgripit
den vanliga utvägen att på papperet beräkna de extra ordinarie
inkomsterna till högre belopp, för att derigenom fylla bristen, hvarigenom
man väl för ögonblicket undviker ett obehag men ingalunda
för framtiden bereder ökade tillgångar.

I afseende på utgifterna tror jag, att man i mer än ett hänseende
har anledning till ett sådant tacksamt erkännande; för det första derföre
att Regeringen i allmänhet ådagalagt en önskan att så mycket
som möjligt inskränka utgifterna och ej föreslagit andra tillökningar
än sådana, som hon ansett för ytterst nödvändiga; för det andra derföre
att förslagsanslagen blifvit höjda till närmare öfverensstämmelse
med deras verkligen utgående belopp, hvarigenom man undviker de
Ständiga missräkningar, som menligt inverka på följande statsregleringar;
för det tredje genom det initiativ Regeringen tagit i afseende
på arméens organisation, hvarom én önskan länge varit framställd
och som på sednare tider blifvit alltmera högljudd, men som ej kan
uppfyllas förr, än man blifvit enig om organisationen af den stam,
som i sig skall upptaga beväringen; och slutligen är jag tacksam derföre,
att Kongl. Maj:ts Proposition kastar en stråle af ljus i det kaos,
som. i statskalendern kallas Kongl. Förvaltningen af sjöärendena, men
som med godt skäl skulle kunna kallas Kongl. Maj:ts flottas amortissementsfond.

Efter detta erkännande, måste jag, innan jag öfvergår till eu
granskning af sjelfva Propositionen, förutskicka en anmärkning och
eu beräkning. Kongl. Maj:ts Proposition är utan allt tvifvel uppställd
med all nödig klarhet; men derigenom att de utgifter, h vilka
böra och kunna betäckas med lån, äro sammanförda i en slutsumma
med andra, som måste betäckas genom verkliga inkomster, och besparingarne
från föregående år upptagas bland tillgångarne för ett följande,
ser man i sjelfva verket ej klart, huru Statsverkets tillstånd
för hvarje år gestaltar sig. Detta kan ej vinnas påjannat sätt, än att
man för ett visst år uppgör en statsreglering alldeles oberoende af
den förflutna tiden, och i denna reglering ej upptager någon utgift,
som bör betäckas genom lån. Med en sådan uppställning är det alldeles
klart, att för hvarje år Statens inkomster måste betäckas af dess
utgifter, eller ock skall det visa sig om ett verkligt deficit uppstår,

Den 21 Januari.

som måste betäckas genom ökad beskattning, och huru stor denna
brist är.

Jag bär försökt att, för sådant ändamål, göra upp en särskild
statsreglering för år 1871 och dervid tagit utgiftstitlarne alldeles efter
den Kongl. Propositionen, med uteslutande af hvad som med lån
bör betäckas, såsom hvar och en lätt kan kontrollera. Det enda, som
ej af hvar och en kan med tillgängliga handlingar kontrolleras, är det
som angår ''Riksgälds-kontoret; men i detta hänseende vädjar jag till
chefen för Finans-departementet, som af Fullmäktige i Riksgälds-kontoret
erhållit fullständig redogörelse för Kontorets ställning.

Hvad beträffar Statsverkets ordinarie inkomster, som af Kongl.
Maj:t beräknats till 15,330,000 Rdr, så finner jag ej anledning att deri
göra någon ändring. Detsamma är förhållandet med tull- och postsamt
stämpelpappersmedlen. Så långt äro mina beräkningar i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts. Hvad åter angår bränvinstillverkningsafgiften,
måste en olikhet ega rum. Kongl. Maj:t har beräknat
tillverkningen af bränvin till 12,500,000 kannor, och om man, såsom
Kongl. Maj:t föreslagit, höjer skatten från 70 till 80 öre, är det visserligen
onödigt att beräkna tillverkningen någorlunda lågt, emedan
just i sjelfva afgiftsförhöjningen ligger en anledning till minskad
tillverkning.

Deremot tror jag, att om man bibehåller bränvinsskätten till 70
öre, man kan beräkna tillverkningen högre än hvad Kongl. Maj:t
föreslagit; och jag stödjer denna min åsigt derpå att, om man,istället
för att, såsom Kongl. Maj:t, taga medium af tillverkningen förde
tre sista åren, tager medium af de sju sista årens tillverkning, så
uppgår detta till 13,852,000 kannor, och medium för de fem sista åren
till 13,369,000 kannor. Jag kan derför icke finna det vara missledande,
om jag, med skattens bibehållande oförändrad, beräknar tillverkningen
till 13,000,<100 kannor, i hvilket fäll bränvinstillverkningsafgiften,
efter 70 öre per kanna, uppgår till 9,100,000, och Statsverkets
inkomster i sin helhet till 41,980,000 Riksdaler.

Statsverkets utgifter utgöra enligt Kongl. Majtts Proposition ordinarie
39,278,600 R:dr och de extra ordinarie 6,415,200, ifrån hvilka
sednare böra afräknas 4,000,000 till jernvägsbyggnåder föreslagne; samtliga
utgifterna utgöra således 41,693,800 R:dr, hvadan återstår ett öfverskott
af 286,200 Kull’.

Tyvärr är förhållandet ej lika gynnsamt beträffande Riksgäldskontoret.
Detta verks inkomster belöpa sig till 4,251,856 R:dr, men
dess utgifter — deri ej inberäknade andra kapitalafbetalningar än å
de fonderade lånen — till 7,409,805 R:dr 37 öre, hvadan alltså uppstår
en brist af 3,157,949 R:dr 37 öre. Detta utgör således det belopp,
som skall fyllas genom ny beskattning, såvida Staten ej har några
andra utvägar.

Om Kammaren finner besynnerligt, att denna siffra skiljer sig
ifrån den Kongl. Propositionen, så beror detta ej på någon oriktighet
i denna sednare, utan deraf att Kongl. Maj:t upptagit 2:ne ytterligare
tillgångar, nemligen bankovinsten för 1869 med 1,500,000 R:dr
samt reservationerna å Femte Hufvudtitelns anslag för exercis af

Den 24 Januari.

flottans bemanning 200,000 R:dr. Upptagas dessa 1,700,000 R:dr såsom
tillgång, blifva beräkningarne i det närmaste lika.

synes häraf, att vi äro komna till den punkt, då Statsverkets
utgifter ej kunna bestridas utan eu ökad beskattning. Den nu föresiagna
tillökningen är visserligen ej stor; men det betänkliga är, att
utgifterna aro af Kong!. Maj:t föreslagna så lågt, att man ej kan
noppas, att de länge skola dervid stadna. Såsom exempel härpå ber
jag att ta^anföra de extra anslagen på Fjerde Hufvudtiteln, som visserbgen
^ sednare-tider nedgått från 2,707.685 R:dr, som de utgjorde
ar 1868 till 1,149,400 R:dr för innevarande år, men nu endast blifvit
beraknade till 889,600 It:dr; samt vidare att ej något blifvit begärdt
loi flottan, lör hvars behof vi derföre vid en kommande riksdag måste
emotse framställningar om betydliga extra statsanslag.

Da det ligger i sakens natur, att ett samhälle ej bör stå stilla,
men a andra sidan ej kan gå framåt, utan att nya behof yppa sig
oeh detta ej blott med afseende å sjelfva Statsverket, utan äfven föl
enskilda foretag, hyilka Staten finner skäligt att befrämja, så återstå,
da de vannga statsinkomsterna befinnas otillräckliga, endast tvenne utvagar
för statsmaskinens oafbrutna gång, nemligen antingen att ökabes
attmngen, eller ock att tillse, huruvida ej på samma gång som
nya behof uppstått, äldre möjligen hafva upphört eller åtminstone
kunna med ringare medel tillfredsställas. Ur denna synpunkt sedt,
kan jag ej finna annat, än att denna statsreglering måste gifva anledning
till allvarsamma betraktelser, och att man bör vara betänkt på
vidtagandet åt sådana inskränkningar i hittills varande statsutgifter,
som tolket med skäl kan fordra.

Den Kongl. Propositionen är uppgjord med stor sparsamhet, så
att man ej derå kan afpruta mycket; åtminstone har jag, för min del,
ej funnit några siffror, som för ögonblicket kunna gifva anledning till
skaliga anmärkningar. Jag vill dock nu öfvergå till sjelfva Hufvudtitlarne
och dervid dels påpeka några mindre besparingar, som för
ögonblicket- synas mig. möjliga, dels antyda några utvägar till framtida
besparingar, å hyilka jag anhåller få fästa Stats-Utskottets uppmärksamhet^
Först derefter skall jag tillåta mig att yttra några ord
om statens inkomster.

, Forsta Hufvudtiteln förbigår jag helt och hållet, såsom ej föranledande
till någon anmärkning.

Andra Hufvudtiteln liar ej heller hittills varit föremål för anmärkningar;
men det är derföre ej alldeles bestämdt, att icke äfven
der inskränkningar skulle kunna ske. Yi möta till en början här ett
anslag sa stort, att det upptager nära hälften af Hufvudtitelns slutiaSAnncjSen.
förslagsanslaget till fångars vård och underhåll
1,300,000'' JUdr och som likväl visat sig otillräckligt samt öfverskridits
1868 med 320,000 It:dr och år 1869 med ej mindre än 370,000
it:dr.

Det är klart att då kroppsstraff^ ersattes med frihetsstraff, så
måste . ock . kostnaden för fångarnes underhåll betydligt ökas. Jag
tror visserligen ej, att vi hafva skäl att ångra denna förändring i lagstiftningen,
tvärtom, är den val värd en uppoffring; men frågan kan
ändock vara, om ej utgiften för densamma kan och bör begränsas.

Den 24 Januari.

Jag vågar ej härutinnan uttala ett bestämdt omdöme, men nog förefaller
det mig, som om något fel förefunnes både i lagstiftningen och
lagskipningen, som föranledde den ständiga tillökningen i fångarnes
antal. Hvad först lagstiftningen angår, så synes mig, att de försvarslösa
icke med giltiga skäl tynga på fångvården, åtminstone ej i den
utsträckning som för närvarande. Het kan nemligen ep i och för sig
■anses såsom något brott, att man ej lyckats skaffa sig arbete och
derigenom laga försvar. Hvar och en, som hålles i fängelse, är dock
en tunga för Staten; och han blir det i ännu högre grad, om han, för
att insättas i fängelset, skall forslas en längre väg, t. ex. från Norrland
till Malmö.

Hvad åter angår lagskipningen, så är det naturligt, att med den
frihet domaren eger att för hvarje särskildt brott bestämma straffmåttet
inom den ganska vidsträckta latitud, lagen medgifver, och innan
någon allmän praxis hunnit utbilda sig, samma brott kommer att
beläggas med än längre, än kortare strafftid, t. ex. än 2, än 3 års
straffarbete. Hvarje gång ett längre straff ådömes, _ der ett mildare
kunnat vara med rättvisan förenligt, får emellertid ej blott den brottslige
lida derigenom, att han får ett för strängt straff, utan äfven Staten
straffas för sin orättvisa genom den brottsliges underhåll i fängelse
under den sålunda förlängda tiden.

Någonting bör göras för att utjemna detta, och jag anser det
vara ett föremål, val värdt Riksdagens uppmärksamhet. För min del
tror jag, att de för mycket långa strafftiderna ej äro till något gagn.
Den fånge, som ej förbättras genom 5 eller 6 års straffarbete, förbättras
ej heller på tio år. Möjligen kan han snarare på de sednare
åren komma att försämras, om ej annorlunda så derigenom, att hans
sinnen förslöas och att han förlorar den kärlek till friheten, som en
gång för honom kunde blifva ett skydd mot frestelsen till nya brott.
Jag vill derföre ej säga att ju ej brott kunna finnas så svåra, att eu
längre fängelsetid bör ådömas; men måhända kunde någon utväg
finnas att förmedla detta utan att hålla den skyldige hela tiden i
fängelse t. ex. att bestämma en kortare fängelsetid, med hvilken straffet
skulle begynna och under de närmast följande åren hålla brottslingen
under uppsigt samt, derest han då beginge något brott, låta
honom undergå den öfriga fängelsetiden. Jag föreställer mig att härvid
är något att göra från lagstiftningens sida, och jag har tagit mig
friheten att fästa uppmärksamheten derpå, ej blott för att minska de
gamla utgifterna, utan äfven ur rättvisans högre synpunkt.

I öfrigt har jag icke emot denna Hufvudtitel någon annan anmärkning
att göra än vid ett mindre anslag på 10,000 R:dr till bestridande
af erforderliga kostnader, för det fall Kongl. Makt skulle
förordna, att under nästkommande år en eller flere af rikets Hovrätter
skola arbeta på förstärkta divisioner. Jag vill ej bestrida, att juHofrätterna
hafva mycket att göra. Att de mål, de hafva att handlägga,
hafva ökats, kan man ganska väl se af deras arbetsberättelse!’; men
jag tror att Hofrätternas ledamöter få göra som alla andra; arbeta
mera, då det är mycket att göra och hvila sig, då det är mindre.

Vidare torde det vara möjligt, att en icke obetydlig besparing i till
skulle kunna vinbas genom ett förb&ttradt expeditionssätt. Det är

Den 24 Januari.

verkligen otroligt, huru mycken tid förspilles genom onödigt skrifveri,
hvaraf ingen menniska har någon nytta,. I det stora antal mål nemligen,
der Underrättens utslag af Hofrätt fastställes, skulle det vara
nog med en expedition på två rader; men icke destomindre upptager
rubriken till Hofrättens utslag parternes vid Underrätten framställda
påståenden och dess deröfver meddelade utslag och i en del brottmål
stundom hela ransakningen. Detta allt medför mycket besvär, icke
blott för expeditionshafvanden, utan äfven för ledamöterne, som, innan
de underskrifva expeditionerna, skola kontrollera dessas riktighet.
Utan att vilja saga, att anslaget nu är obehöflig^ tror jag dock, att
man kan ställa så till, att det för framtiden kan undvikas.

I afseende på Tredje liv fond,titeln har jag ej någon anmärkning
att göra.

Det är väl möjligt, att den tid kan komma, då en indragning å
ministerstaten kan ske; men jag hoppas att vi då i stället skola öka
anslaget till vårt konsulatväsende, så att någon verklig besparing å
denna Hufvudtitel ej är att emotse.

Att Fjerde Hufaudtiteln skall vara bekymmersam är naturligt.
Anslagen till försvarsväsendet utgöra i alla länder föremål för bekymmersamma
tvister mellan Regeringen och Representationen. Denna
sednare» förslag till indragningar förkastas vanligen af Regeringen,
som visserligen alltid förklarar sig stå i vänskapligt förhållande till
främmande .makter, men detta oaktadt icke vill höra talas om någon
minskning i anslagen för försvarsväsendet. Hvad oss sjeifva beträffar,
så hoppas jag med visshet, att vi. stå i vänskapligt förhållande
till alla främmande makter. Så vidt jag erinrar mig, är det första
gången yi sluppit höra denna utnötta fras i trontalet, hvartill dock,
enligt mitt förmenande, anledningen ej kan vara någon annan, än att
saken är så klar, att. man ej ansett sig böra orda derom. Detta utgör
dock icke anledning för mig att säga, att vi ej böra med allvar
tänka på vårt försvar. Vi kunna emot vår egen vilja försättas i nödvändighet
att behöfva värna vår sjelfständighet och det är vår pligt
att under lugnet så bereda oss, att försvaret, om det behöfves, må
vara kraftfullt. Häraf följer likväl icke, att vi fä på arméen och flottan
nedlägga mera än en tredjedel af Statens samtliga inkomster.
Går man i detta hänseende för långt, kan det medföra de bedröfligaste
följder, äfven om jag hoppas att man aldrig hos oss skall gå så
långt, som en framstående statsman i ett annat land, hvilken helt enkelt
satt i fråga att man alldeles skulle uraktlåta alla åtgärder för ett
försvar, som i behofvets stund icke kunde blifva verksamt utan kostnader,
som under freden voro allt för tryckande.

Frågan är blott här på hvad väg besparingar må kunna vinnas.
För min del tror jag ej. att någon väsendtlig besparing kan göras
på den i första rummet nödiga, stående arméen.

Denna är, efter min tanke, så billig, som den möjligen kan vara
och blir den utan ökad kostnad val organiserad, är det allt hvad vi
kunna önska. Det förslag, som Chefen för Landtförsvars-departementet
nu framlagt, synes mig innebära grunder för en förändring af våra
kärntrupper, som, efter hvad jag trott mig finna, är särdeles ändamålsenlig,
dels derföre att de indelta regementena och korpserna er -

Den 24 Januari.

hålla bättre begränsade områden, och dels emedan alla bataljoner
skulle erhålla lika och sådan styrka, att den administrativa enheten
kan blifva densamma som den taktiska. Öfvertygad att detta förslag
i hufvudsaken förtjenar Representationens bifall, kan jag dock ej underlåta
att i förbigående mot detsamma göra tvänne anmärkningar;
den ena att jag befarar, att de lägre gradernas löner blifvit föreslagna
alltför knappa, och den andra, att det skulle vara särdeles önskvärdt,
om äfven i Blekinge funnes eu indelt stamtrupp. Då vi måste med
arméen införlifva beväringen, vore det en stor fördel, om stammen
vore indelad, hvarigenom den mera kommer att sammanhänga med
folket, som i allmänhet heldre anförtror beväringen åt en indelt än
en värfvad stam. Med gardesregementena är förhållandet olika, emedan
dessa ständigt äro i tjenstgöring, erhålla en bättre öfning, stå
under en strängare disciplin, i sednare tider utvecklat sig till eu hög
grad af skicklighet och jemväl irtmärkt sig för ordentlighet i folkets
lefnadssätt. Allt detta kan svårligen i samma grad fordras af
en värfvad trupp i eu aflägsen landsort, hvarföre icke heller en sådan,
lika väl som gardet, egnar sig till stam för beväringen.

Skulle nu Kong! Maj:ts förslag till eu förändrad organisation af
arméens stam vinna bifall, så föraruedes redan deraf utan tvifvel eu
och annan ökad kostnad, och för lösandet af den uppgift, som föreligger
oss, eller att med redan varande anslag åstadkomma ett kraftigare
försvar än det vi för närvarande ega, finnes då ingen annan
utväg än att angripa beväringsinrättningen i dess nuvarande skick.
Frågan är blott i hvad mån detta kan ske.

Man liar, vid försöket att beräkna vårt behof af försvarskrafter.
utgått från ett antagande af storleken hos den styrka, som kan komma
att anfalla oss. Jag anser likväl detta alldeles oriktigt, emedan
detta är något, som icke låter sig beräknas. Med nutidens lätta kommunikationer,
med närheten till den enda makt, som i framtiden med.
någon sannolikhet kan komma att anfalla oss, och med den lätthet
som förefinnes att anfalla oss ej blott på ett utan på flera ställen,
är det ej möjligt att säga med huru stor styrka eu fiende en gång
kan komma att hemsöka vårt land. Det lönar sålunda ej mödan att
beräkna en möjligen blifvande fiendes styrka eller att, på grund deraf
att vi kunna blifva anfallna af 200,000 man, säga att vi måste kunna
ställa upp eu försvarsstyrka af t. ex. 800,000 man.

Efter min tanke är det enda riktiga, att vi beräkna den styrka,
vi förmå i fred väl underhålla, och öfva och så ordna vår värnpligtslag,
att fredsstyrkan må vid inträffande krig erhålla nödig förstärkning
och tillräckliga ersättningstrupper. I sistnämnda hänseende hade
jag tillfälle att vid sednaste riksdag uttala min åsi*jt, och jag har sedan
dess ej ändrat densamma.

Det anslag, hvarå jag tror att de relativt betydligaste besparingar
kunna erhållas, är det för beväringens öfningar. Jag anser nemligen,
att det är alldeles ändamålslöst att hvarje år öfva 86,000 man
ofullständigt, och att det för försvaret vore vida bättre, om ett mindre
antal öfvades fullständigt, så att vid inträffande krig den sålunda
öfvade delen af beväringen både kunde kraftigt bidraga till försvaret
och tjena som stam för den mindre öfvade delen. Huru detta ända -

Den 24 Januari.

mål skall vinnas, tillhör egentligen ej denna Kong! Proposition och
måste blifva föremål för ytterligare utredningar. Icke efesto mindre
tror jag, att Representationen bör fatta ett beslut, hvarigenom det
för Regeringen blir klart, att det är i denna del vi önska inskränkningar
i kostnaderna för varf försvarsväsen, Indika äro dryga ej blott
genom de anslag i penningar, som till desamma utgå och hvilka i
och för sig äro betungande, utan ännu mera genom den arbetsstyrka,
som dragés från vårt jordbruk och öfriga näringar, och som hos oss
vållar mera olägenhet än i andra länder, derföre att den tid jordbrukaren
kan använda ute å fältet är kortare hos oss än annorstädes,
och att den tid som är nödvändig för de militära öfningarne just
infaller under denna korta arbetstid. Någon minskning i anslaget i
till beväringens öfningar vill jag dock ej nu föreslå, enär jag icke
anser, att Representationen bär taga sig för att utan ledning af ett
af Regeringen granskadt förslag fatta ett beslut, som gör en förändring
af beväringens öfningstid nödvändig; men hvad jag önskar är att
Stats-Utskottet ej måtte tillstyrka bifall till den af Kongl. Maj:t begärda
förhöjning i anslaget för beväringens öfningar; och jag tillägger
den önskan, att Stats-Utskottet i sammanhang härmed ville uttrycka
den mening, att det är genom ett ändamålsenligare ordnande af
vår beväringsinrättning, som vårt försvar måste förstärkas utan höjande
af anslagen till Fjerde Hufvudtiteln.

På denna Hufvudtitel förekomma i öfrigt så obetydliga anslagsförhöjningar,
att det ej lönar mödan att tala om dem. Det är likväl
två anslag, vid hvilka jag har något att tillägga. Hvad som angår
det ena anslaget, nemligen det till beväringens beklädnad, står i
omedelbart sammanhang med hvad jag förut yttrat. I den mån man
lyckas begränsa öfningarne för beväringen, måste också slitningen
af dess beklädnad blifva mindre, och för att fullständigare uttrycka
Representationens tankar, ville jag hemställa, om ej någon mindre
nedsättning i detta anslag kunde ega rum. Det är föreslaget till

189.000 R:dr, och för mig är det likgiltigt huru stor nedsättningen
blir, då jag dermed mera afser att få sjelfva grundsatsen uttryckt
än att åstadkomma någon egentlig besparing. Jag skulle vilja föreslå
t. ex. 50,000 R:dr.

Vidare kan jag ej, då man är tvungen att spara, rätt inse nödvändigheten
af att för nästa år höja anslaget till skarpskytteväsendets
befrämjande. Det är föreslaget till 70,000 R:dr. Jag tror att
det utan fara skulle kunna nedsättas till 50,000 R:dr. Här föreligger
visserligen, på sätt Chefen för Landtförsvars-departementet i Statsrådsprotokollet
upplyst, ett behof af skjutbanor, som beräknats kosta

20.000 R:dr, men får man derutöfver 30,000 R:dr till priser vid skjutöfningar
o. d., så torde detta kunna vara tillräckligt, och man således
äfven här kunna minska en utgift.

I afseende på Flottan är jag verkligen i förlägenhet hvad jag
skall säga, emedan det ingenting är att tala om. Vi hafva nemligen
knappast någon flotta; åtminstone veta vi ej huru den är beskaffad. ''
Vi hade fördom någonting, som kallades “stora flottan". Nuvarande
Chefen för Sjöförsvars-departementet har uti en af honom för några
år .sedan utgifven broschyr föreslagit, att den skulle kallas “den lilla.

Den 24 Januari.

flottan", och det var verkligen deri något profetiskt, ty liten är den
och blir allt mindre och mindre. Det är således ett sorgligt ämne
att vidröra; men då jag måste göra det, är det så godt att göra det
ärligt, och ehuru det kan vara ganska bekymmersamt att vi ej öka
vårt så svaga sjöförsvar, tror jag likväl att Representationen ganska
väl kan uttrycka icke blott sitt behof af besparing utan äfven sitt
missnöje öfver det sätt, hvarpå denna angelägenhet blifvit förvaltad,
derigenom att vi för andra ändamål använda en stor del af de å
denna Hufvudtitel befintliga besparingar. Kong!. Maj:t bär''föreslagit,
att en besparing af 200.000 R:dr å anslaget för exercis af flottans
bemanning skall till Riksgälds-kontoret öfverleinnas, för att till andra
Statens behof användas. Här finnas likväl åtskilliga andra anslag, som
lemnat stora besparingar. Så t. ex. finnes ett anslag å 13,500 R:dr till
båtsmäns förseende med kojer och täcken; och det har lyckats att
uppbringa besparingarne å detta anslag till 62,464 R:dr 19 öre.
Detta kan synas otroligt; men enligt Kong!. Maj:ts Proposition är
det verkligen förhållandet. Det är ej min mening att föreslå någon
minskning i detta anslag; ty äro de 13,500 Ralr behöfliga, så må de
utgå; men med den befintliga besparingen tror jag, att vi till en stor
del kunna hålla till godo.

I statsråds-protokollet upplyses, att en utgift å 21,800 R:dr förestår
å detta anslag; och en motsvarande del af öfverskottet bör således
fortfarande blifva till Kongl. Maj:ts disposition, hvaremot jag
hemställer, att Stats-Utskottet måtte föreslå något annat sätt att använda
återstående omkring 40,000 R:dr.

Hvad beträffar anslagsbehofven för krigsfartygs nybyggnad in. m.
under år 1871, så föreslår Kongl. Maj:t, att 420,000 R:dr må anvisas
till byggandet af två pansar-kanonbåtar, 240,000 R:dr till ändring af
våra nyss färdiga monitorer och 30,000 Rd:r till skjutförsök. Vi veta
emellertid, att med de anslag, som förut gifvits, blifvit nybyggda två
pansarbåtar, båda af ny modell och båda mindre tjenliga. Erfarenheten
af dessa försök synes ådagalägga, att vi ingalunda kunna vara
förvissade, att den kanonbåt, som i år skall byggas, och hvartill ritning
ännu icke är af Kongl. Maj.-t fastställd, kan tjena såsom mönster
för blifvande arbeten af samma slag. Under sådana omständigheter
tror jag det ej vara förenligt med nödig försigtighet att anslå
medel till byggande, under år 1871, af två dylika båtar; och får jag
derföre föreslå, att medel anvisas till byggande af blott en båt, hvarigenom
sålunda hälften besparas.

Beträffande åter monitorerna, så vill jag ej bestrida, att de föreslagna
förändringarne kunna vara nödvändiga, likasom jag ej heller
anser, att denna nödvändighet bör läggas sjö-administrationen till
last; ty framstegen i sjökrigskonsten hafva varit så hastiga och förändringarne
så genomgripande, att förändringar i sjömaterielen deraf
måste följa. Men jag skulle önska få upplysning om, huruvida det
är något visst sätt man vid dessa ändringar skall följa, om verkligen
något bestämdt förslag blifvit uppgjordt och omkostnaderna kunnat
beräknas. För min del befarar jag högeligen, att om vi nu på en
gång ändra alla de tre nybyggda monitorerna, så få vi 1872 en ny
Proposition att ändra åtminstone två af dem. Under sådana omstän -

Den 24 Januari.

diglieter och då uppfinningame följa hvarandra så hastigt, anser jag
för min del tillräckligt, om man börjar med att ändra eu och tillsvidare
besparar medlen för de begge andra. Derigenom få vi en
tillgång af — inberäknade de 200,000 R:dr, hvilkas användande förandra
behof blifvit af Kong!. Maj:t föreslaget, — 160,000 It:dr och
således på denna Hufvudtitel en besparing af 610,000 R:dr, som i
dessa tider ej är att förakta.

Den Sjette llufvudtiteln är i allmänhet ett skötebarn för oss jordbrukare,
emedan dess anslag till stor del komma oss till godo; men
jag tror, att under sådana omständigheter som de nuvarande, då
man i tid måste vara betänkt på besparingar, äfven några, om ock i
det hela obetydliga anmärkningar kunna framställas äfven emot de
vid denna Hufvudtitel äskade anslag.

Här hafva vi t. ex. anslaget till Rikets ekonomiska kartverk,,
som är ett särdeles nyttigt arbete, till hvilket man under vanliga förhållanden
gerna ger bidrag. Men i den näst föregående punkten, der
det talas om användande af de till indragning föreslagna andre landtmätarelönerna
till landtmätares sysselsättande vid detta kartverk,
visar sig en utväg, på hvilken arbetet kan bedrifvas iitan ökade kostnader;
och då i alla fall så betydligt återstår, tror jag att man utan
skada, för någon tid, kan göra någon inskränkning deri, hvarföre jagskulle
vilja föreslå anslagets nedsättande med 10,000 Ruin, under
öfverlemnande likväl till Stats-Utskottet att undersöka, om ''ej inskränkning
lämpligen må kunna ske i något annat af de stora anslag,
som för kartarbeten inom landet utgå.

Vidare är för nästa år begärdt en förhöjning af 7,000 Rdr uti
extra anslaget för storskiftes- och afvittringarbetenas fortsättande.
Det utgör för närvarande 100,000 R:dr och torde väl ännu ett år kunna
bibehållas vid samma belopp. Man klagar val öfver bristande sysselsättning
för våra landtmätare, men fruktansvärd! är, att om alla
de arbeten, vid hvilka de kunna användas, drifvas med allt för stor
ifver, skall den tid ej vara aflägsen, då ett flertal af dem måste sakna
all förtjenst.

Slutligen förekommer på denna Hufvudtitel ett anslag, hvars nytta
jag är långt ifrån att bestrida; men på hvilket någon indragning dock
torde kunna ega rum, särdeles då denna angelägenhet väl småningom
torde böra öfvertagas af landstingen. Det anslag, hvarpå jag bär
syftar, är det för anläggning af nya samt förbättring eller anläggning
af gamla eller eljest mindre goda vägar, hvilket är föreslaget
till 150,000 R:dr. men som utan fara torde kunna nedsättas med

50,000 R:dr eller till 100,000 Rall-,

Hvad åter beträffa!- Sjunde Hufvud titeln — jag kommer nu till
•Chefen för Finans-departementet sjelf — har jag beklagligen ingen
indragning att föreslå. Departements-chefen har på förhand dragit
försorg derom. Men på denna samma Hufvudtitel förekomma 2:ne
stater, nemligen Tull- och Roststaterna; och det skulle vara särdeles
önskligt,. om på dem kunde åstadkommas några besparingar. Jag
vågar , ej säga hvari dessa skulle kunna bestå, utan är det blott eu
önskan, som Jag uttrycker och som jag ödmjukligen anhåller, att Herr
Chefen för Finans-departementet måtte taga i ötvervägande.

Den -4 Januari.

‘A9

Åttonde Evfvudtiteln är den, som under den sednare tiden erlrållit
den största tillväxt och denna så betydlig, att då anslagen å denna
hufvudtitel år 1850 utgjorde allenast 1,880,000 Rdr, uppgå de nu till
nära 5,000,000 Rdr och hafva således stigit med mera än hundrafemtio
procent. Detta kan visserligen vara ett glädjande vittnesbörd på
tillväxten i antalet af våra skolor, som häntyder på ett stegradt begär
efter upplysning i vårt land, hvilket ej bör förqväfvas. Det torde
det oaktadt ej vara omöjligt, att denna Hufvudtitel kan blifva ett
föremål för vår uppmärksamhet, äfven ur synpunkten att åstadkomma
besparingar. Det förtjena!'' visserligen eu stor uppoffring från Statens
sida att 30,000 menniskor i dess skolor uppfostras och detta isynnerhet
om de uppfostras ej blott till tjensteman, utan för det allmänna
lifvet, för industrien ocji de praktiska yrkena, men om man der
uteslutande lägger an på att uppfostra 30,000 embetsman och prester.
då är uppoffringen i sanning för stor, och icke blott obehöflig, utan
rent af skadlig. Den blifver skadlig derigenom, att den drager den
intelligenta delen af folket från yrkena och det praktiska lifvet in på
embetsmannabana!!, utan att de någonsin der nå sitt mål, der flertalet
stadna!'' i de lägre graderna och kanske det aldra största antalet
såsom extra ordinarie!’. Orsaken till detta förhållande är, efter
min tanke, att söka uti sammanblandningen af de klassiska och reala
linierna vid samma läroverk; ty det är klart att, när man ser lärarne
skänka företräde åt och hysa större intresse för vissa läroämnen, så
måste hos ynglingen den föreställningen utbilda sig, att det är för
mera att gå den ena Kulen än den andra. Derigenom åstadkommes
dels att den reala bildningen aldrig kommer till sin rätt och till deri
aktning den förtjena!’, och dels att de lärjungar, som å den klassiska
linien bildat sig, så att de, temligen väl förberedda, kunna taga sill
examen, ej från j skolan återgå till det praktiska lifvet utan . i
stället taga sin embetsexamen och åtminstone några år försöka sig
på embetsmannabana!!, hvilken de öfvergifva först sedan de. bästa
läroåren för de praktiska yrkena gått förlorade. Detta åtskiljande
af de båda linierna anser jag dock ej kunna blifva en lika stor vinst
för statskassan, åtminstone ej till en början.

För att vinna denna sednare tror jag, att man bör dels inskränka
skolornas antal och dels tillse, att lärjungarnes antal i hvarje skola
ej öfverstiger en viss gräns. Behofvet af lärare stiger nemligen i
samma mån som antalet af lärjungar ökas, och det är omöjligt fölen
rektor att så som nödigt och ensidigt är handhafva disciplinen i
en allt för öfverfylld skola.

För min del tror jag det vore tillräckligt, om i hvarje stiftsstad
funnes ett på den klassiska linien fullständigt läroverk och i hvarje
län en realskola, samt att i hvarje sådan skola antalet lärjungar ej
fick öfverstiga 500. Derigenom blefve Statens åtgöranden i afseende
på undervisningen begränsade, och anslagen härför kunde ej såsom
nu för hvarje år komma att ökas. Häremot torde någon kunna invända,
att på detta sätt allmänhetens behof ej skulle blifva fyldt.
Ja, detta är möjligt; men då får allmänheten söka en annan utväg,
och denna erbjuder sig genom de enskilda läroverken, Indika uppstå,
sfi snart behof deraf förefinnes. Detta bär visat sig i Stockholm,

Den 24 Januari.

der man Lar enskilda läroverk, som i godhet motsvara de offentliga,
och intet hindrar, att sådana uppstå i alla större städer, der de
kunna vara behöfliga. Man kommer sannolikt med en liten anmärkning
i detta hänseende, nemligen att undervisningen i de enskilda
läroverken nödvändigt måste meddelas efter alldeles samma metoder
som i Statens, och att man i de enskilda mera kunde lägga an
på att framdrifva lärjungarne till examen än på en grundlig bildning.
Men hvad det beträffar att undervisningen bedrifves på ett
något olika sätt vid de enskilda läroverken, så anser jag detta snarare.
vara en fördel än tvärtom. Hvar och en som meddelar undervisning
kan nemligen ej göra detta.på ett bestämdt sätt; tv det finnes
knappast något yrke, der individualiteten tages mera i anspråk än
i lärarens, och skolan förlorar, efter min tanke, derpå, att all undervisning
skall snöras, i en.form. . Hvad åter beträffar att de enskilda
läroverken skulle bilda sina lärjungar endast för examen, så är detta
något som lätt borde röjas vid den pröfning, som deras alumner skola
undergå för att få fullständiga dimissionsbetyg och hvilken pröfning
verkställes af Statens lärare. Den skola, som icke meddelar sådan
undervisning att dess lärjungar blifva dimitterade, förlorar snart allmänhetens
förtroende. Det är på denna väg, nemligen att åt den
enskilda omtanken öfverlemna en del af omsorgerna för det uppväxande
slägtets undervisning och att begränsa Statens deltagande
deruti, som jag tror att på. denna Hufvudtitel en besparing kan åstadkommas.
Det förhåller sig med denna besparing som med några andra,
hvilka jag här påpekat, att för närvarande ej särdeles mycket
dervid är att gorå; men om en omtanke för framtiden i allmänhet
icke är förkastlig, torde jag icke hafva saknat skäl att redan nu
framställa de anmärkningar, hvartill jag trott bestämda förhållanden
gifva anledning.

Ett annat förhållande, som påkallar en förändring eller åtminstone
bör.blifva, föremål för öfverläggning, är huruvida icke folkundervisningen,
i. stället för att vara en statsangelägenhet, bör öfverlemnas
.åt landstingen. De känna bättre behofven inom länen än
hvad Riksdagen kan göra. Denna fråga är af stor vigt, men jag vill
här endast antyda på densamma och förbehåller mig att framdeles
få dertill återkomma.

Sedan jag nu ^korthet genomgått utgiftstitlarne, anhåller jag
%tt blott få säga några ord i afseende på Statsverkets inkomster.
Äfven om Stats-Utskottet skulle vilja tillstyrka de indragningar, jag’
här tagit mig friheten föreslå, minskades Statens utgifter endast med
ett belopp af 857 R:dr, och qvarstår således i alla fåll ett behof af
ökade inkomster. Frågan är då blott, huruvida den utväg, som
Kong!. Maj:t föreslagit, nemligen en tillökning i bränvinstillverkningsafgiften,
är den. lämpligaste. Jag hyser dervid stora betänkligheter.
Utom. det motbjudande i att väsendtligen grunda möjligheten af statsmaskinens
jemna gång på en tillverkning, som man helst önskade
måtte försvinna, medför detta äfven åtskilliga andra olägenheter.
■Till en början är det en olägenhet att, då af de tretton millioner
kannor bränvin, som tillverkas, den arbetande klassen förtär åtminstone
två tredjedelar, en beskattning af 80 öre på kannan — med

Den 24 Januari.

tillägg af försäljningsafgiften, som konsumenterna ock få betala, —
uppgående till omkring åtta millioner, skulle drabba den arbetande
befolkningen.

Detta är i och för sig en stor betänklighet; men dertill kommer
att bränvinet i alla händelser såsom beskattningstitel har olägenheten
att lätt underkastas missräkning. Det behöfves blott en frostnatt
i Augusti, så minskas bränvinstillverkningen med en eller annan
i million kannor och i följd deraf äfven Statens derför påräknade inkomst.
En felslagen skörd kan nedsätta den ända till hälften. Det
är sannt, att då en sådan olycka inträffar, så uppväges minskningen
i bränvinstillverkningsafgiften till en del af en ökad tull för bränvin,
som utifrån införes, så att i det hela Statens inkomst möjligen
ej så mycket lider, men i detta fall lider landet en annan skada,
nemligen att stora summor utgå för eu vara, som i sj elfva verket icke
något hänseende bidrager till köparens förkofran.

Härtill kommer vidare en annan omständighet, som icke märktes
förr, men som numera gör att man, enligt min tanke, ej må alltför
mycket anlita bränvinsskatten. Om man genomgår förhållandena
under en mängd föregående år, så visar sig nemligen att större delen
af bränvinet tillverkas på hösten och den mindre på våren. Det går
så långt, att bränningen på våren ofta nog utgör blott l af årets hela
tillverkning. Om det nu vore likgiltigt för Statskontoret, när detta
finge sina inkomster, så kunde detta förhållande hafva intet att betyda,
men Statskontorets kufvudsakliga utgifter infalla under 2:dra
och 3:dje qvartalet, hvaremot bränvinsbränningsafgiften egentligen
inflyter först under 4:de qvartalet. Häraf följer att ju större del
bränvinsbränningsafgiften utgör af Statens samtliga inkomster, desto
säkrare skall Statskontoret i början af 4:de qvartalet komma i förlägenhet,
enär det då redan bestridt större delen af sina utgifter,
men icke förr än under loppet af samma qvartal kan påräkna sin
väsendtligaste inkomst. Då slutligen härtill lägges, att, så vidt jagkunnat
inhemta, bränvinstillverkningen ej är öfverdrifvet lönande redan
under nuvarande förhållanden och svårigheten att i förskott anskaffa
skatten kännes ganska tryckande, så tror jag det vore önskvärdt,
om man kunde påfinna någon annan utväg att öka Statens inkomster.
I det fallet finnas verkligen beskattningsföremål, på hvilka
man ej nu för första gången tänkt, nemligen i första rummet en förhöjning
i tullen på tobak och, om det vore nödigt, äfven på andra varor,
såsom t. ex. kaffe, eller ännu heldre en afgift på försäljningen af
tobak. I detta fall vill jag ej nu framställa något förslag, ty denna
fråga tillhör ej Stats-Utskottet; det är Bevillnings-Utskottet som skall
pröfva den, och för öfrigt lönar det föga mödan att tala derom, förrän
man får se huru stora de behof blifva, som skola fyllas. .lag tror emellertid,
att den tanken inom Representationen är allmän, att de beskattningsföremål,
som blifvit af Regeringen föreslagna, icke äro de
lyckligast valda, utan att det vore önskvärd! om man kunde fylla
behofvet på annat sätt.

Friherre Sprengtp orten: Likasom ''den förste värde talaren skulle
det visserligen vara mig okärt, om, då jag går att framställa några

Oen 24 Januari.

anmärkningar vid Kong!. Maj:ts nådiga Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof, åt dessa kunde gifvas någon annan betydelse, än
i hvad som rör sj elfva saken, men jag befarar icke något sådant, ty
ingenting kan i sig .sjelf vara mera berättigadt än att, då inom en
representativ församling förslag väckas från hvilket håll som helst,
framställa anmärkningar emot desamma. Jag tvekar sålunda icke att
Öppet uttala, att det är med verklig förundran jag funnit, att vårt
Finans-departement såsom ett medel att betänka den betydliga statsbrist,
som följt oss ända.från den tid vi började vårt arbete på detta
ram, föreslagit en förhöjd afgift på tillverkningen af bränvin, ehuru
Departementet icke behof! mera än vända om bladen i vår tulltaxa
iör att finna utvägar till ersättning för hvad Staten förlorat genom
skatte-eftergifter å en mängd föremål för importen, som förut betraktats
som betydande kassa-artiklar; och detta, oaktadt det försök i
denna riktning som gjordes 1867, då tillverkningsskatten höjdes från
60 till 70 öre för kannan, hade den påföljd, att det fullkomligt misslyckades
och motverkade sitt eget ändamål att bereda Staten en högre
inkomst. För att styrka dessa förhållanden, ber jag att få meddela
några sifferuppgifter, som jag hemtat från föregående Riksdags förhandlingar.
Under åren 1863, 1864, 1865 och 1866 uppgick tillverkningen
af bränvin i medeltal årligen till 15,500,000 kannor, och den inkomst,
Staten deraf erhöll under dessa år till 9,350,000 R:dr årligen. Deremot
upptager Kongl. Maj:ts Proposition tillverkningen af bränvin
under de närmast föregående åren, 1867. 1868 och 1869. i medeltal
till 11,533,000 kannor och afgiften till 8.750,000 Emir. Då ''det sålunda
visar sig, att under de 4 första åren, då tillverknings afgiften utgjorde
60 öre, bränvinstillverkningen uppgått till 4 millioner kannor mera
än sedan tillökningen i skatten tillkom, ocli att Statens inkomster af
denna fabrikation, oaktadt tillökningen i afgiften, minskats med
•600,000 R:dr för år mot det belopp, hvartill de uppgingo för år 1867;
så kan jag icke finna på hvad grund Finans-departementet framställt
sitt förslag. Man kan med skäl fråga, hvem som då haft nytta af
den förhöjning som beslöts 1867. Icke har det varit tillverkaren, icke
konsumenten, icke Ståtelig Nåväl, mine Herrar, hvem? Jag vet det
icke.. Jag hemställer, om icke exemplen äro nog talande för att visa,
att ifrågavarande förslag icke bör bifallas. Lika litet kan jag för
mm del instämma med Herr Finansministern i hans förslag att söka
-en utväg för betäckande af statsbristen genom förhöjande af bevillninge!i
efter 2:dra artikeln med 30 procent. Jag tron icke, att det
v°re ett lyckligt. steg i ett ögonblick, då fastighetsvärdena på ett
oroande sätt. äro i ett fortfarande nedgående, och då denna beskattning
. skall tillämpas . etter en bevillningsförordning, som till sina
principer är så ^obillig som den nuvarande, då deri icke medgifves
afdrag för skulder och densamma leder till beskattning icke af den
verkliga, utan endast af den skenbara förmögenheten. I de af mig nu
nämnda afseende!! kan jag icke instämma med Herr Finansministerns
förslag och hoppas sålunda, att såväl Stats- som Bevillnings-Utskottet
måtte taga frågan om det bästa sättet att betacka statsbristen i
öfvervägande, samt att ds skola komma till öfvertygelse derom, att

Den 24 Januari.

den exklusiva riktningen i beskattningen bär nått den punkt, då förändring
förr eller sednare blir nödvändig, så framt icke Statens finanser
skola ledas på afvägar, eller i motsatt fall en sakernas ordning
framkallas, hvarunder Statsverket förlamas i sina nödvändigaste funktioner.

Jag har tagit mig friheten att framställa dessa anmärkningar och
får, för att gifva dem stöd,, anmoda Bevillnings-Utskottet att kasta en
blick.på de motioner, som jag vid de tre sednäste riksdagarne i samma
syftning väckt.

Herr von Kock: Jag begärde egentligen ordet med anledning af
en utaf den förste värde talaren vid Andra Hufvudtiteln framställd
anmärkning, att i framtiden borde åvägabringas besparingar i de
dryga utgifterna för fångars vård och underhåll. Hå detta är ett ämne,
hvarmed jag mycket, sysselsatt mig, har jag trott mig liera begagna
tillfället att yttra mig i samma riktning som den värde talaren, dervid
jag är glad att i denna fråga kunna dela åsigt med en statsman,
som icke är jurist. Då jag nu yttrar mig, gör lag det dock icke för att
framställa några anmärkningar mot de af Kongl. Maj:t å Andra Hufvu
dtiteln nu framställda förslag, utan endast för att antyda, huru jag
trött att besparingar å ifrågavarande anslag skulle kunna framdeles
verkställas. Sedan då vår nu gällande kriminallag antogs,
yttrade^jag — den .11 Juli 1863 — att man borde söka efterhand korrigera
några fel deri, som man vid dess antagande icke kunde få undanröjda.
Man gjorde då, när kropps straffen utbyttes mot frihetsstraff,
för dem, som voro rädda för denna förändring, den koncession,
att man bestämde frihetsstraffen mycket långa. På alla ställen, der
lagen vant. sådan, har dock den följd uppstått, att man gjort förändringar
i. riktning att förkorta straffen, sedan man blifvit öfvertygad,
att det icke är straffets längd utan dess intensitet, som är hufvudsake.
n. Ett steg i denna riktning är i Sverige taget, nemligen den
modifikation, att vid alla sådana straff, som icke öfverstiga 2 år, brottslingen
börda instängas i cell, hvarvid tiden förkortas. "Längre än till
högst 2 års straff i cell har man icke vågat gå. Möjligen bör man
icke heller gå_ längre. Men .sednare tidens erfarenhet har dock bekräftat
de. farhågor jag, vid diskussionen nämnde dag, förklarade mig
hysa dervid, att en till flera års straff dömd person får aftjena detta
helt och hållet i gemensamhetsfängelse, utan att åtminstone under er
tid hållas i cell. Jag är nu .icke beredd att fullständigt utveckla
detta ämne, men skall under Hiksdagens lopp visa exempel derpå, att
fångar påtagit sig nya brott för att erhålla förlängd strafftid och
derigenom få .uttjena sitt straff i gemensamhetsfängelse i stället för
i. cell. Detta förhållande måste rättas och det medel, jag vid nämnde
tillfälle antydt såsom det lämpligaste till förekommande häraf, är, att
allt straff för längre tid borde börjas med 2 års cell eller också börja
med ett år och sluta med ett år i cell, ty fångame blifva derigenom
spakare i början och blifva under sista tiden, innan de åter utträda
i samhället, afvända från de dåliga kamrater och lärdomar, de kunnat
i gem.ensamhetsfängelset förvärfva sig. Denna sednare idé är icke ny

R/ksd. Prof. ''1870. 1 Afd. 1 Band. ?/''

Den 24 Jaruuri.

utan finnes redan använd i Tyskland, hvarest den kallas “välkomst
och afsked". Jag föreställer mig, att genom en sådan anordning skulle
man ganska betydligt kunna inskränka strafftiden och dermed äfven
den öfverbefolkning af fängelserna, som nu eger rum, samt förekomma
den svårighet, man har att sysselsätta det stora antalet fångar. I
afseende å hvad den förste värde talaren yttrat angående kronoarbetskompanierna,
så torde väl ändå dessa erbjuda det bästa tillfälle
att använda de personer, hvilka man icke vågar att efter deras strafftids
slut direkt utsläppa i samhället och som böra derförinnanvänjas
vid arbete. Den värde talaren har äfven yttrat några ord med afseende
å det af Kongl. Maj:t äskade anslag för bildande af nya divisioner
i Hofrätterna. Jag tror, att detta anslag är alldeles nödvändigt
med vår nuvarande domstolsorganisation och attd en enda utväg,
som i detta afseende kunde vidtagas, vore, att man öfverginge till det,
af Lagberedningen framställda förslag att inskränka det antal ledamöter,
som nu erfordras för att Öfverrätt skall vara domför.

Då jag nu fått ordet, skall jag taga mig friheten att framställa
några anmärkningar äfven i afseende å de öfriga Hufvudtitlarne. I
likhet med den förste värde talaren är jag så mycket mera tacksam
för det Herr Krigsministern gjort början med att bilda stamtrupper
på de ställen, der sådana förut icke funnits, som jag förut framställt
ett förslag i samma syftning. Den provins, jag då närmast afsett,,
har dock nu blifvit en exception, men detta har kanske icke kunnat
hjelpas af Herr Krigsministern, emedan Blekinge ännu är med sitt
båtsmanshåll anslaget till Kongl. Flottan och man har då icke samma
utväg som i de öfriga provinserna. Men, då jag kommer att väcka
motion i detta ämne, vill jag nu endast antyda, att jag till fullo instämmer
i hvad Grefve Hamilton yttrat, eller att det icke kan vara
lämpligt, åtminstone i Blekinge, att hafva en värfvad korps, Marinregementet,
till stamtrupp, med hvilken man skall införlifva beväringen.
Efter hvad jag har anledning att antaga, kommer att i afseende
å båtsmännen och Marin-regementet motioner äfven framställas
i Andra Kammaren.

Jag är icke kompetent att yttra mig i afseende å anslaget till
beväringens öfningar, men jag kan i detta fall åberopa den bästa
auktoritet, vi nu här hafva, eller Herr Krigsministern sjelf. Han har
i sitt första förslag till omorganisation af arméen antydt ett sätt att
få ungdomen öfvad till krigstjenst utan stora uppoffringar, nemligen
att den borde öfvas i åldern emellan 15 och 20 år, men som detta
förslag icke biträddes af hans kolleger, har det icke kommit till verkställighet.
Jag föreställer mig dock att, om man gånge i denna riktning,
man skulle få ungdomen ganska öfvad, till dess den inträdt i
beväringsåldern, och att derigenom betydliga besparingar i dess öfvande
efteråt skulle kunna göras. I afseende å Femte Hufvudtiteln
har jag nu endast velat antyda, att jag kommer att framställa ett
förslag om förändring af flottans manskap, uti hvilket jag hoppas att
kunna med siffror ådagalägga, att man skall kunna få en bättre öfning
och ett kraftigare försvar af flottans personal än för det närvarande
med en eller åtminstone en half millions årliga besparingar å nuvarande
anslag.

Den 24 Januari.

I afseende.å Sjette Hufvudtiteln får jag vid detta tillfälle endast
anmärka, att jag för min del, och många med mig, ansett, att man
vid beviljande af anslag till fortsättande af våra jernvägsbyggnader
borde stadna vid det belopp, som ungefärligen motsvarade skilnaden
emellan inkomsterna af de färdiga jernvägarne och utgifterna för desamma.
Denna tanke har åtminstone föresväfvat mig, och jag anser,
att det är den nya Representationens, om icke enda, åtminstone väsendtligaste
förtjenst, att den har hittills lyckats förekomma sådana
kombinationer i afseende å jernvägarne som t. ex. vid 1863 års riksdag,
och sådana tillställningar som under en föregående riksdag vid
val af förstärkt Stats-Utskott, hvilka kanske mera än allt annat satt
den gamla Representationen i misskredit hos befolkningen. Under den
sednaste tiden hafva funnits tillstymmelser till försök att åstadkomma
något dylikt, och jag befarar, att sådant är i faggorna, då nu är fråga
om att till jernvägar anslå 4,000,000 R:dr i stället för 3,100,000 R:dr
vid förra riksdagen. Jag fruktar, att jag till en del har på mitt samvete,
att man velat afvika från nämnda, af mig såsom riktig ansedda
grundsats, derigenom att jag vid förra riksdagen biträdde deras åsigt,
som vilie lemna ett förskott af 1 million R:dr till fortsättande af nordvestra
stambanan. Jag gjorde detta dock endast derför, att vid valet
emellan två onda ting man bör taga det minst onda. Det var fråga
om att kanske alldeles kasta bort en million till nödlidandes underhåll
utan att deraf hafva något gagn, eller ock, för att hjelpa de nödlidande,
använda en million till fortsättande af en redan påbörjad
bana, och då var denna sednare utväg den bästa. Om man nu skulle
öka anslaget till jernvägarne utöfver inkomsterna af de redan byggda,
så kommer man in på de gamla spåren, att lån skola dertill upptagas,
hvilka ständigt öka beskattningen. Jag vidhåller äfven nu den grundsats,
jag hittills följt, eller att icke till jernvägar bevilja mera än
man af dem beräknat i netto-inkomst, eller omkring 3 millioner. Jag
lägger icke någon till last, att denna beräkning hittills icke slagit
in, ty vi hafva haft 2 missväxtår, men jag har inhemtat, att inkomsterna
af statsbanorna under sista året utgjort 2\ million, och jag
hoppas, att de under 1871 skola blifva 3 millioner. Omkring detta
medeltal ämnar jag tillstyrka anslag till jernvägsbyggnader, men icke
ett öre derutöfver. Hvad som föranledt näringarnes förfall i landet,
det är de planlösa och brådstörtade jernvägsanläggningarne, ty derigenom
har, sedan Staten börjat konkurrera på lånemarknaden, räntan
ökats med minst 11 procent, och denna procent gör, då man endast tager
i beräkning jordbrukarnes skulder, omkring 400 millioner, en årlig
utgift för dessa af 6 millioner, ett “alterum tantum11 af våra grundskatter.
Ingen annan bot härför finnes än att Staten upphör att konkurrera
på lånemarknaden. De provinser, som icke hafva fått en
tum jernväg, hafva ändock fått bidraga till en ökad beskattning,
genom, annuiteterna på jern vägslånen, h vilket belopp äfven snart är
uppe i 6 millioner. Yissa provinser hafva deraf ej blott icke haft
den minsta nytta. De hafva kanske till och med haft skada, då det
varit för vissa näringar derstädes nästan omöjligt täfla med dem,
hvilka ega^ förträffliga kommunikationer genom jernvägar.

I afseende å beräkningen af Statsverkets inkomster och särskildt

Der. 24

J.sr.mr.

hvad beträffar bränvinsskatten, så är jag förekommen åt de föregående
talarne. Jag bestrider all tillökning åt denna skatt, äfven af
det skäl, att det är en gammal finansiel regel, att två gånger två icke
alltid gör fyra, utan gör ibland 2 1, 1 eller 0. De äldre ledamöteme
af Kammaren behöfver jag endast hänvisa till hvad som inträffade,
då man ville förhöja tullen på smör, huru öfver Haparanda smör insmugglades,
Statens inkomster icke ökades samt jag tror 40,000 R:drs
tull förvandlades till falska produktionsbevis. Beräkningen öfver
bränvinstillverkningen behöfva vi icke nu uppgöra, utan kunna ju
vänta dermed till fram på våren, då vi få se, om det tillverkats så
mycket bränvin, att man kan beräkna detsamma till högre kanntal
än det af Kongl. Maj:t föreslagna. Skulle så olyckligt vara, att vi
efter så många fredsår skulle behöfva höja skatterna, under det att
man på de flesta andra ställen söker att sänka dem, så är jag beredd
att heldre höja beskattningen än att beträda lånebanan för kuranta
årliga statsutgifter. Jag skulle då helst vilja försona eu skatt på
tobak, icke tull derå, ty sådan kan man icke gorå oberoende af angränsande
länders tullförhållanden; men man kunde ju gorå ett experiment
med en accis på försäljning en af tobak, ungefär likartad med
den å försäljningen af bränvin.

Friherre af Ugglas: Långt ifrån att förundra mig öfver att den
nu föredragna Kong!. Propositionen blifvit föremål för åtskilliga anmärkningar,
finner jag det tvärtom ligga i sakens natur. Då en Kongl.
Proposition ifrågasätter eu ökad beskattning, måste densamma framkalla
det noggrannaste och allvarligaste skärskådande från Representationens
sida. Jag var således beredd att få mottaga anmärkningar,
och då jag nu går att besvara dem, hoppas jag att Kammaren måtte
för några ögonblick egna mig sin uppmärksamhet. Kasta vi, mine
Herrar, en blick på de år, som närmast föregått det innevarande, så
finna vi, att i följd af ogynnsamma förhållanden statsinkomsterna i
allmänhet nedgått under det belopp, till hvilket de vid Raks-statens
uppgörande beräknats, på samma gång som statsutgifterna till följd
af höga sp anm ålspris er och dylikt stegrats. Eu hastig granskning åt
1867 och 1868 årens förhållanden i detta afseende visar oss nemligen,
att under dessa två år inkomsterna nedgått med ej mindre än sammanlagdt
omkring 5 \ millioner K,:dr, och utgifterna, — nemligen förslagsanslagen
— ökats med omkring 1 h million utöfver beräknade beloppen.
Vid uppgörande af en ny Riks-stat önskade jag iakttaga den största
möjliga varsamhet, för att förebygga upprepandet af samma missförhållanden
och derföre äro i Kongl. Maj:ts nu föredragna nådiga Proposition
inkomsterna beräknade med yttersta försigtighet, på samma
gång man i allmänhet föreslagit förslagsanslagens upptagande till de
belopp hvartill samma anslag under sednare år visat sjg i verkligheten
uppgå. Sådan, mine Herrar, är grundtanken i Kongl. Maj:ts
Proposition, och att denna grundtanke i och för sig är riktig, torde
icke kunna betviflas. Det är endast i afseende å beräkningarne och
medlen att ernå det mål vi alla eftersträfva, som olika meningar kunna
yppas. Innan jag emellertid öfvergårtill besvarande af de framställda
anmärkningarne, torde det tillåtas mig, — mindre i följd af hvad inom

Den 2-i Januari.

denna Kammare förekommit, än med anledning af det ständiga rop
man eljest hör om Regeringens pligt att nedpruta utgifterna till det
minsta möjliga belopp — få fästa Kammarens uppmärksamhet å några
sifferförhållanden. Jemför man nemligen den nu framlagda, eller
1871 års Riks-stat, med Riks-staterna från de fyra sistförflutna åren,
finna vi att hvad Kongl. Maj:t nu begärt understiger utgifterna, enligt
1867 års Rika-stat med 2,410,000 R:dr, enligt 1868 års med 1,383,000,
enligt 1869 års med 177,000 och enligt den nu gällande eller 1870
års med 481,000 R:dr. Dessa siffror torde väl visa —- hvad ock den
förste talaren erkänt — att Regeringen sökt vidtaga alla de nedsättningar
hon ansett vara möjliga.

Den förste talaren framlade eu ,ny beräkning öfver 1871 års
budget. J ag är honom särdeles tacksam härför, enär hans slutsumma
nästan på siffran öfverensstämmer med det resultat, till hvilket Kongl.
Maj:t kommit, och hans beräkning, uppgjord på helt olika grunder än
Kongl. Maj:ts, sålunda innefattar en ytterligare trygghet för att den
Kongl. Propositionens beräkningar kunna läggas till grund för Statsutskottets
blifvande arbeten. Den olikhet emellan den statsbrist, som
Kong!. Maj:t ansett komma att förefinnas, och den af Grefve Hamilton
angifna beror endast derpå, att Herr trefven beräknat blifvande
tillverkningen af bränvin till olika belopp med Kongl. Maj:t.

Jag nämnde ordet bränvin och vill då genast kasta mig in på
frågan, huruvida den i Kongl. Propositionen uppgjorda beräkning af
denna skattetitel är riktig. Det är klart, att en sådan beräkning icke
kan på förhand uppgöras med rall säkerhet. Beräkningen afser 1871
års tillverkning, och denna är''beroende af en skörd, om hvilken man
vid beräkningens uppgörande eller år 1869 icke kunnat hafva ens
någon aning. Grunden för beräkningen är dock helt enkel; den stöder
sig nemligen på de sista tre årens erfarenhet. Nu kan man möjligen
säga, att af dessa tre år inträffade missväxt åren 1867 och 1868,
och att förty Kongl. Maj:t bort,

hållet förbisett dessa år, framgår deraf att Kongl. Maj:t beräknat
bränviristillverkningen till en million kannor utöfver de tre årens medeltillverkning)
men, mine Herrar, just det sista året har lemnat oss
en erfarenhet, som är värd att noga beaktas. Yi trodde väl alla, att
efter årets rika skörd höstbränningen skulle blifva särdeles betydlig,
men hvad inträffade? Jo, att bränvinstillverkningen under sista hösten
med några hundratusen kannor understeg den för 1868, och att den
icke något år på 1860-talet (med undantag af 1867) uppgått till så
åg siffra som nämnde höst. Detta antyder, att minskningen i bränvinstillverkningen
berott icke endast på dåliga skördar, utan äfven
derpå att bränvinskonsumtionen nedgått. Jag hemtar äfven stöd för
en sådan åsigt uti den omständighet, att jemväl under de ogynnsamma
år vi genomlefva!, förbrukningen af kaffe ökats högst betydligt—
importen, som 1860 utgjorde 15,200,000 skålp., uppgick nemligen
1869 till ej mindre än omkring 20 millioner skålp. -— och man torde
kunna söka en orsak till den minskade bränvinskonsumtionen deri,
att kaffet alltmera ingått såsom en nödvändighetsvara i arbetarens
dagliga kost. Jag vågar sålunda tro, att Regeringen förfarit riktigt,

samhet äfven vid de föregående

åren (att icke Jlongi. Makt iielt och

Der. 24 Januari

då den vid beräkning af tillverkningens belopp tagit hänsyn ej blott
till skörden utan äfven till den minskade konsumtionen. Hvad nu
denna beräkning angår, så är det, som jag redan yttrat, omöjligt att
nu med visshet säga, huruvida Grefve Hamiltons eller Kongl. Maj:ts
beräkning är den riktiga; men innan Riksdagen åtskiljes, hafva vi
åtminstone erfarenhet om tillverkningen efter en god skörd, ty innan
Bevillnings-Utskottet kommer att handlägga frågan om bränvinsskatten,
kan Utskottet få fullt tillförlitlig kännedom om tillverkningen
på våren innevarande år, och skulle deraf framgå, att det beräknade
kannetalet för 1871 kan utan fara att utsätta sig för
missräkning höjas, så skall ingen finnas mera beredvillig än jag att
derpå ingå.

Ingen af de talare, som hittills yttrat sig, har godkänt de sätt
för statsbristens fyllande Kongl. Maj:t föreslagit, eller ökad bränvinsskatt
och förhöjning af bevillningen. Den förste talaren antydde, att
andra utvägar kunde finnas, såsom högre tull på tobak och kaffe.
Hvad tullen på tobak angår, så delar jag i allo talarens mening, att
en lämpligare beskattnings artikel icke finnes, och jag skulle ej heller
hafva tvekat att använda detta medel för bristens betäckande, såvida ej
andra skäl manat mig att derifrån afstå. Tobakstullen inom Sverige
utgör i närvarande stund 26 öre per skålpund, under det att den i
Norge är 25T90 öre, i Danmark ^ öre och i de till Tyska tullföreningen
hörande länder ännu lägre. Yi hafva sålunda redan högre tull
än våra grannländer, och denna omständighet, framförallt den lägre
tullsatsen i Norge, utgör enligt min åsigt ett oöfverstigligt hinder för
oss att höja tobakstullen, såvida nemligen syftemålet dermed skulle
vara att bereda ökade inkomster. Äfven förhållandet i afseende å
importen af tobak synes mig antyda, att vi redan uppnått en tullsats,
som är nästan hög, ty under det att importen af alla öfriga
större förbrukningsartiklar sedan 1860 högst betydligt ökats, har tobaksimporten
bibehållit sig ungefär oförändrad. Den utgjorde 1860
5,600,000 skålp. samt sista året, om jag minnes rätt, 5,200,000 skålp.
Vidkommande åter tull på kaffe, så synes det mig vid valet mellan
att beskatta denna vara och att beskatta bränvinet, vara riktigast att
välja den sednare artikeln. Kaffet utgör numera en så ofantligt vigtig
beståndsdel i arbetarens dagliga kost, att jag för min del ej vill
tillstyrka att ytterligare för honom fördyra denna vara.

Den siste talaren antydde eu tredje utväg till statsbristens fyllande,
nemligen att belägga tobakshandeln med accis. Frågan härom
var för några år sedan inom denna Kammare föremål för en ganska
liflig öfverläggning. Vill man medgifva att accis å tobak är ett lämpligt
beskattningssätt, så måste man dock gå längre än då inom Kammaren
påyrkades, och belägga med accis ej endast cigarrhandeln,
utan handeln af tobak under hvilken form som helst, och då hemställer
jag, huruvida icke en sådan åtgärd skulle vid tillämpningen
framkalla så stora svårigheter, i och för kontrollen medföra så betydliga
kostnader, att man väl bör betänka sig, innan man derpå ingår.
För min del anser jag derjemte accis i allmänhet vara ett beskattningsmedel,
som ej bör tillgripas annat än i yttersta nödfall. Erfa -

Den 24 Januari.

renheten från andra länder, der accisen införts, är ej uppmuntrande.
Detta är emellertid en fråga, som Bevillnings-Utskottet får taga i
•öfvervägande. '' _

I afseende å de särskilda Hufvudtitlarne framställde äfven Grefve
Hamilton åtskilliga anmärkningar. Vid den Sjunde Hufvudtiteln hade
väl Herr Grefven icke något positivt yrkande, men han uttalade såsom
önskvärdt, att såväl inom Tull- som Postverket åtskilliga besparingar
måtte vidtagas. Hvad Tullverket angår, får Riksdagen snart tillfälle
att pröfva det förslag till ny stat för nämnda verk, som kommer
att framläggas, och jag hoppas att ingen skall finna detta förslag
obilligt, särskildt i jemförelse med grannländernas förhållanden.
Beträffande åter Postverket, kunde jag ej rätt fatta, huruvida. Herr
Grefven önskade att större besparingar i utgifter måtte åvägabringas,
eller om han ville af denna institution påräkna större inkomst för
sjelfva Statsverket. I detta afseende tillåter jag mig upplysa, att
under det sista året ej allenast Statsverket befriats från ett årligt
anslag till Postverket af 76,000 R:dr; utan derjemte har — och detta
för första gången — af Postverkets vinstmedel ett belopp af nära 200,000
Hall'' kunnat öfverlemnas till Statens disposition. Då samtidigt betydliga
nedsättningar i porto och andra åtgärder för samfärdselns
underlättande egt rum, är det klart, att det omnämnda goda resultatet
ej kunnat ernås utan vidtagande af de största möjliga besparingar.
Med de anspråk —- för öfrigt ganska berättigade — som uttalas
i afseende å kommunikationsväsendets befordrande, . torde man ej
billigtvis kunna gå längre, vare sig i afseende å besparingar inom eller
ökade inkomster från Postverket.

Herr Grefve Hamilton uttalade såsom en allmän sats, att då,
fastän utgifterna i Kongl. Maj:ts Proposition voro i allmänhet beräknade
så lågt man nu skäligen kunde begära,. en skatteförhöjning
likväl vore af nöden, så måste man tillse, om ej för framtiden några
inskränkningar i större skala skulle kunna företagas. Utan att våga
ställa något horoskop för framtiden, så torde det väl ej vara alltför
sangviniskt att påstå, att, om vi ej blifva hemsökta af sådana olyckor,
som under 1860-talet inträffat, våra inkomstkällor måste växa. År
1863 uppgingo Statens extra inkomster till ej mindre än 29 millioner R:dr,
och blott dessa inkomster ånyo iippnå en sådan siffra, hvilket väl ej
kan anses alltför djerft att antaga såsom en sannolikhet, så kunna
''Statens behof fyllas utan någon tillökning i skatterna. Jag tror derföre
icke, mine Herrar, att man af nuvarande, icke fullt normala förhållanden,
får draga den slutsats, att dessa förhållanden ständigt skola
fortfara, och att vi således skulle befinna oss på tillbakagående i stället
för framåtskridande.

Det torde tillåtas mig återkomma till frågan om förhöjning af
bränvinsskatten. Ett skäl deremot, som låter plausibel^ framställdes
af den andre talaren i ordningen. Han varnade nemligen för hvarje
förhöjning, enär det visar att bränvinstillverkningen just nedgått, sedan
skatten förhöjts från 60 till 70 öre. Till svar derå får jag erinra,
att då vid 1856—1858 årens riksdag tillverkningsafgiften höjdes från
50 till 60 öre, så inträdde en högst betydlig stegring i tillverkningen, så
,-att denna i början på 1860-talet uppnådde den högsta punkt, hvartill den

Den 24 Januari.

någonsin kommit. Det är således ingalunda gifvet, att en skatteförhöjning
nödvändigt skall medföra en nedsättning i tillverkningen, om
än denna för tillfället, derigenom något nedtryckes. För öfrig! finnas
naturliga orsaker till att tillverkningen just efter 1867 icke kunnat
stiga, nemligen två års missväxt.

Mycket vore visserligen att tillägga, men då jag finner tiden redan
vara långt framskriden, nödgas jag sluta.

Uppå härefter gjord proposition uppskjöts öfverläggningen till
nästa sammanträde.

Kammaren åtskiljdes kl. i 1 e. m.

In fidem
O. Brakel..