Måndagen den 23 maj Sid (Riksdagens protokoll 1966:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25

FÖRSTA KAMMAREN

1966

23—24 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 23 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Alexanderson ang. ändringar i domkretsindelningen för

underrätterna.......................................... 3

av herr Nyman ang. åtgärder för att förhindra missbruk av

vissa lyssnarapparater .................................. 8

av herr Kristiansson, Axel, ang. de höjda priserna på matpotatis,
m. m............................................... 9

Meddelande ang. enkel fråga av herr Nilsson, Ferdinand, ang. det
statliga lokaliseringsstödet ................................ 14

Tisdagen den 24 maj

Svar på enkla frågor:

av herr Holmberg ang. medborgarskapet för balter i Sverige .. 15

av herr Eriksson, Karl-Erik, om upplåtelse av kyrka för fri -

kyrklig vigsel i vissa fall .............................. 16

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m. (Forts.) .......... 17

Riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m................... 21

Agaförbud för föräldrar .................................... 43

Domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m....... 45

Anslag till Allmänna bevakningsaktiebolaget .................. 61

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet) ............ 70

ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare .......... 74

Anslag till studiebidrag m. m................................. 90

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Sid.

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och
radions områden .......................................... 95

Utmätning av fordran på överskjutande preliminär skatt ...... 107

Resandes rätt att tull- och skattefritt införa rusdrycker och to baksvaror

................................................ 109

Små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m........... 116

Interpellation1 av herr Olsson, Johan, om åtgärder till förebyggande
av översvämningsskador, m. m........................... 127

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 24 maj

Bankoutskottets utlåtande nr 27, ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m........................................... 17

Statsutskottets utlåtande nir 107, ang. anslag till lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån samt ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
m. m....................................... 21

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 6 kap.

3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalkem m. m. samt om agaförbud
för föräldrar ............................................ 43

— nr 33, ang. föreläggande av ordningsbot m. m............. 45

Statsutskottets utlåtande nr 98, ang. anslag till teckning av aktier
i Allmänna bevakningsaktiebolaget m. m................... 61

— nr 99, ang. vissa organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret
.................................................. 70

— nr 100, ang. vissa investeringsanslag under försvarets fastig hetsfond

................................................ 70

— nr 102, ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare
m. m............................................. 74

— nr 110, ang. anslag till studiebidrag m. m................... 90

— nr 111, ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens,

televisionens och radions områden ........................ 95

— nr 112, ang. viss utbildning av läkare med utländsk medicinsk

examen m. m........................................... 107

-— nr 113, om anslag för en statlig verkstadsindustri i norra stödområdet
................................................ 107

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. ändrad lydelse av
68 § uppbördsförordningen m. m......................... 107

— nr 43, ang. förordning om rätt för resande m. fl. att införa

varor tull- och skattefritt, m. m........................... 109

— nr 45, ang. ändring i tulltaxeförordningen.................. 116

Bamkoutskottets utlåtande nr 32, ang. små och medelstora företags
kreditförsörjning, m. m................................... 116

Måndagen den 23 maj 1966

Nr 25

Måndagen den 23 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 13 och
den 16 innevarande månad.

Ang. ändringar i domkretsindelningen
för underrätterna

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Alexandersons
interpellation angående ändringar
i domkretsindelningen för underrätterna,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Alexanderson har
frågat mig om jag är beredd att för
riksdagen framlägga en redogörelse för
de principer och allmänna överväganden,
som i avbidan på en allmän översyn
av domkretsindelningen för rikets
underrätter avses bli vägledande vid
avgörandet av de frågor om ändrad judiciell
indelning som icke kan anstå
på grund av kommunindelningsfrågor
och liknande.

I dag är landet indelat i 148 domkretsar
för underrätter. Av dessa är 115
domsagor. De övriga är städer som utgör
egna domkretsar. Den judiciella
indelningen har under tidernas lopp
undergått fortgående ändringar. På detta
område måste självfallet ske en anpassning
till samhällsutvecklingen och
därav föranledda växlingar i befolkningsstrukturen.
Av våra domsagor är
det bara en, som har bestått nära nog
oförändrad sedan äldre tider. Jag vill
tillägga att beslutanderätten i indelningsfrågor
av detta slag av ålder i
princip utövas av Kungl. Maj:t.

Vad som i dag närmast aktualiserar

frågor om ändring i den judiciella indelningen
är — som interpellanten har
framhållit — den av statsmakterna beslutade
kommunreformen. Den föranleder
åtskilliga ändringar i kommunindelningen
redan den 1 januari 1967. Ett
antal kommuner som svarar mot kommunblock
kommer då att bli färdigbildade.
I andra fall bildas kommuner
som utgör delar av planerade kommunblock.

Anledningen till att kommunreformen
återverkar på den judiciella indelningen
är att olika delar av en kommun
inte kan tillhöra skilda domkretsar.
Gällande lagstiftning medger inte
att kommun delas på detta sätt. Ett väsentligt
motiv härför är att det skulle
medföra olägenheter för den rättssökande
allmänheten, om man hade flera
domstolar inom samma kommun. Som
ett exempel på vad rådande ordning innebär
kan nämnas att det, om en stad
med rådhusrätt förs samman med landskommun,
inte är möjligt att låta området
från landskommunen fortfarande
ingå i den domsaga som det bär tillhört
tidigare.

För närvarande är ju hela vår domstolsorganisation
föremål för översyn
av en särskild kommitté, domstolskommittén.
Som ett viktigt led i kommitténs
uppdrag ingår arbetet på en ny
domkretsindelning. Enligt vad jag har
erfarit avser kommittén att lägga fram
förslag till sådan indelning under hösten
i år. Detta medför att man inte hinner
göra något ställningstagande före
kommande årsskifte till spörsmålet hur
domkretsfrågorna skall lösas på längre
sikt för hela riket.

En del av de kommunsammanslagningar
som görs den 1 januari 1967 berör
inte den nuvarande domkretsindelningen.
De sammanslagningar som åter -

Nr 25

Måndagen den 23 maj 1966

Ang. ändringar i domkretsindelningen för underrätterna

verkar på domkretsindelningen utgör
oftast sådana fall då en mindre kommun
förs samman med en större kommun
på andra sidan en domsagogräns.
Det är då naturligt att den mindre kommunen
förs till samma domsaga som
den större. Detsamma gäller när en
mindre kommun går samman med stad
som har rådhusrätt. Sådana indelningsändringar
påverkar i regel inte alls eller
endast i ringa grad personalorganisationen
vid de berörda domstolarna.

I några fall kommer emellertid kommunsammanslagningar,
som sker vid
nästa årsskifte, att nödvändiggöra mera
omfattande ändringar i den judiciella
indelningen. Jag syftar på sådana fall
då så stora delar går från en domsaga
att återstoden inte förslår för att bilda
arbetsunderlag för en funktionsduglig,
självständig domstolsenhet. För några
regioner där kommunreformen får sådana
återverkningar har det blivit nödvändigt
att vidta särskilda utredningsåtgärder
under sista året. Det har sålunda
uppdragits åt hovrätt att undersöka
möjligheterna att ombilda domkretsarna.
Några beslut om sådana indelningsändringar
har ännu inte fattats.
För dessa särskilda utredningar
kan följande överväganden sägas ha
tjänat som riktlinjer.

Redan i direktiven för domstolskommittén
anges en utgångspunkt för bedömandet
i dessa frågor. Där sägs bl. a.
att kommittén bör utgå från att domkretsarna
bör vara så stora att de ger
underlag för åtminstone två ordinarie
domares arbete. Erfarenheten har visat
att endomardomsagorna ofta ej
fungerar väl vid tillfällig ökning av arbetsbördan.
Å andra sidan bör det framhållas
att erfarenheterna också tyder på
att organisatoriska problem kan uppstå
i domstol med många domare.

När det gäller sådana frågor som befolkningsutvecklingen
och lokaliseringen
inom olika delar av vårt land har ju
ingående bedömanden nyligen gjorts i
samband med kommunreformen. Dessa
bedömanden har sedan kommit att lig -

ga till grund för den nya indelning i
polis- och åklagardistrikt som trädde i
kraft förra året. I allt väsentligt bör
samma synpunkter, som därvid har varit
vägledande, vinna tillämpning vid
indelningen i domkretsar. Även med
hänsyn till verksamheten vid domstolarna
hör man uppenbarligen eftersträva
att domkretsindelningen i görligaste
mån överensstämmer med indelningen i
polis- och åklagardistrikt.

Vid prövningen av ändring i domkretsindelningen
måste man vidare beakta
möjligheterna att på ett tillfredsställande
sätt ordna med lokaler för
domstolen. Här kommer såväl praktiska
som ekonomiska överväganden in
i bilden.

Enligt min mening är det mycket viktigt
att hänsyn också tas till personalens
intressen vid den domstol där ändring
av förhållandena aktualiseras. Man
måste söka motverka att domkretsregleringen
i och för sig medför besvärande
olägenheter. Detta gäller såväl domarpersonalen
som andra anställda.

I anslutning härtill vill jag peka på att
det finns särskilda skäl att aktualisera
en domkretsreglering, när tjänsten som
häradshövding i domsaga blir ledig. Om
man inte kan lösa domkretsfrågan i direkt
anslutning till att ledighet uppkommer,
nödgas man hålla tjänsten vakant
i avvaktan på att frågan kan avgöras.
En strävan kommer därför att vara
att söka genomföra domkretsregleringar
i sådan ordning att man undviker
vakanssättningar av häradshövdingetjänster.

Vad jag här har uppehållit mig vid
avser sålunda allmänna överväganden i
fråga om sådana ändringar i den judiciella
indelningen som kommunreformen
föranleder redan den 1 januari
1967. När det sedan gäller att pröva
frågor av detta slag i anslutning till det
fortsatta genomförandet av kommunreformen,
är det min förhoppning att
detta skall kunna ske på grundval av ett
sammanfattande förslag av domstolskommittén.

Måndagen den 23 maj 1900

Nr 25

Ang. ändringar

Herr ALEX ANDERSON (fp):

Herr talman! Jag her att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret
pa min interpellation.

Jag anser det vara av stort värde att
riksdagen och övriga intresserade genom
den lämnade redogörelsen fått del
av åtminstone vissa allmänna riktlinjer,
som kan väntas bli vägledande för den
förestående omregleringen av underrätternas
domkretsar. Även om det på
grund av föreliggande omständigheter
inte kan bli någon mera ingående debatt
och något ställningstagande från
riksdagens sida, öppnas i varje fall genom
den lämnade redogörelsen möjligheter
till ett offentligt framförande av
olika synpunkter på frågan, innan läget
blir alltför låst.

Det är visserligen riktigt, såsom i interpellationssvaret
påpekas, att landets
indelning i domkretsar enligt gällande
lag och i enlighet med vad som av ålder
tillämpats är en fråga som ankommer
på Kungl. Maj:ts avgörande. När det
gäller lokalbetonade anpassningar till
ändrade förhållanden finnes givetvis
icke heller anledning att i sådana frågor
kräva någon medverkan från riksdagens
sida. Enligt min mening ställer
det sig emellertid annorlunda när det
gäller att för domkretsindelningen dra
upp helt nya riktlinjer som avsevärt avviker
från vad som hittills gällt. I ett
sådant läge — och det är ett dylikt som
vi nu har framför oss — är det synnerligen
önskvärt att själva principfrågorna
i någon form förelägges riksdagen
före reformens genomförande.

I själva verket har frågan om domkretsindelningen
nu kommit i ett mycket
olyckligt läge. Den har aktualiserats
i första hand av den s. k. andra
etappen av rättegångsreformen, som omfattar
bl. a. själva domstolsorganisationen
och nu befinner sig på utredningsstadiet,
och vidare av det i samband därmed
stående, redan genomförda förstatligandet
av städernas domstolar.
Men frågan har också ett mycket in -

i donikretsindelninRen för underrätterna
timt sammanhang med den pågående
kommunindelningsreformen och den indelning
av riket i polis- och åklagardistrikt
som nyligen genomförts. Planeringen
av den ändrade indelningen på
dessa områden har tyvärr utförts utan
att de synpunkter, som bör anläggas
med hänsyn till den rent judiciella indelningen,
därvid beaktats. Detta beror
bl. a. på att statsmakterna ännu inte
fattat ståndpunkt till vissa principiella
frågor rörande domstolsorganisationen,
t. ex. domförheten i tvistemål. Det är
att beklaga om domkretsindelningen genom
vad som redan beslutats eller kommer
att genomföras under den närmaste
tiden föregripes på ett sätt som kan visa
sig mindre lyckligt ur domstolsorganisationens
synpunkt. Även om kommunindelningen
i princip bör avgöras från
andra utgångspunkter, kan det förekomma
fall, då olika lösningar kan vara
ungefär likvärdiga ur kommunal synpunkt
och där hänsyn till domkretsindelningen
kan få vågskålen att väga
över åt ena eller andra hållet.

Vad beträffar de av statsrådet redovisade
riktlinjerna för domkretsindelningen
vill jag uttala min tillfredsställelse
över att den undre gränsen för
domkretsarnas storlek nu preciserats
till vad som utgör arbetsunderlag för
åtminstone två ordinarie domare och
till att tvivel uttalats om lämpligheten
av domstolar med många domare. Liknande
tankegångar framfördes i propositionen
angående stadsdomstolarnas
förstatligande, men i interpellationssvaret
har ståndpunkten ytterligare konkretiserats.
För egen del vill jag instämma
i att det visserligen är påkallat
att avskaffa de minsta domstolarna, men
att man därvid bör gå försiktigt fram
och inte utan vidare utgå från att en
rationell funktion kräver mycket stora
domstolsenheter. Inte minst ur allmänhetens
synpunkt har den lokala kontakten
mellan domstolen och domkretsen
ett stort värde, som inte bör spolieras
utan starka skäl. På kortare sikt utgör
också lokal- och byggnadsfrågorna

Nr 25

Måndagen den 23 maj 1966

Ang. ändringar i domkretsindelningen för underrätterna

ett motiv för att man inte bör gå brådstörtat
fram. Det finns nu i landet ett
stort antal tingshus, som är mycket väl
ägnade att fylla sin uppgift, men som
vid en radikal ökning av domkretsarnas
storlek skulle bli antingen för små
eller överflödiga, i vissa fall även felplacerade.
Det är ofta svårt att rationellt
utnyttja dem för annat ändamål.

Även ur domstolspersonalens synpunkt
är det önskvärt att ändringarna
inte blir omfattande och brådstörtade
samt att man avvaktar en lämplig tidpunkt,
då en reglering kan genomföras
med minsta olägenhet. Även på denna
punkt vill jag uttala min tillfredsställelse
med vad som anföres i interpellationssvaret.

I svaret uppges att gällande lagstiftning
icke medger att delar av en kommun
föres till olika domkretsar. Jag är
icke helt klar på vilka bestämmelser
som härvid åsyftas. Själv känner jag
inte till annat än att bestämmelserna i
rättegångsbalken om nämndemansval är
skrivna med utgångspunkt från den nuvarande
situationen, att alla domkretsar
består av en eller flera hela kommuner.
De skulle dock knappast vara omöjliga
att till nöds tillämpa även om en kommun
vore delad mellan flera tingslag.
Det är vidare att märka att inte mer
än ett 20-tal år förflutit sedan dylika
förhållanden förekom på ett eller annat
ställe i landet. Och i varje fall bör
frågan kunna lösas genom lämpliga lagstiftningsåtgärder.
Jag har mig även
bekant att domstolskommittén utarbetat
förslag till dylik lagstiftning.

Det är uppenbart att vissa praktiska
olägenheter skulle vara förenade med
en delning av kommuner mellan olika
domkretsar. Framför allt skulle det bli
svårare att hålla reda på gränserna för
domkretsen och att utreda rätt forum
för såväl brottmål som civilmål och
fastighetsärenden. Å andra sidan synes
dessa svårigheter icke böra överskattas.
Med den tidigare, före den första kommunindelningsreformen
vanliga kommunstorleken
var det naturligt att kom -

muner icke delades mellan olika domkretsar,
men som nämnts förekom det
dock i undantagsfall. Detsamma kan väl
sägas beträffande nu gällande kommunindelning.
Men saken ställer sig annorlunda
med de kommuner som i framtiden
blir aktuella. Redan den fastställda
kommunblocksindelningen upptar enheter,
som medför svårigheter att ordna
en rationell domkretsindelning enligt
nämnda princip. I varje fall torde domkretsar
av den minsta storlek, som statsrådet
från judiciella synpunkter ansett
vara lämpliga, kunna endast i mycket
ringa utsträckning organiseras inom ramen
för nu gällande kommunblocksindelning.
Vidare synes det inte vara
osannolikt att ytterligare kommunsammanslagningar
i framtiden blir aktuella.

Av vad som förut anförts framgår att
från domstolsorganisationens synpunkt
en nedre och en övre gräns för domkretsarnas
storlek i möjligaste mån bör
iakttas. Vissa konnnunblock torde överskrida
den övre gränsen men framför
allt måste man observera, att en domkrets
aldrig kan ses isolerad utan att
den måste betraktas i samband med omgivande
domkretsar. Här kommer även
länsgränserna in i bilden.

Det synes mig därför uppenbart att
man inför den förestående omregleringen
av domkretsarna allvarligt bör
överväga huruvida principen om kommunernas
odelbarhet bör gälla. Fördelar
och nackdelar måste härvidlag vägas
mot varandra.

Vad beträffar städerna har vi ju redan
nu i vissa fall, särskilt då i de tre
största, mycket stora domstolar. Detta
utgör emellertid inte något skäl för att
inrätta domstolar av liknande storlek,
omfattande både städer och vidsträckt
landsbygd. Snarare synes man kunna
ifrågasätta att de största rådhusrätterna
delas upp i mindre enheter, som kan
upprätthålla en mera direkt kontakt
med sina domkretsar. Det har ju befunnits
praktiskt att dela upp vissa delar
av den kommunala förvaltningen i
distrikt och röster har höjts för en yt -

Måndagen den 23 maj 1906

Nr 25

Ang. ändringar

terligare decentralisering av den kommunala
förvaltningen i de större stätterna.

Slutligen vill jag i detta sammanhang
även beröra en annan fråga av stor betydelse
för domstolsväsendets funktion,
som bär ett visst samband med omregleringen
av domkretsarna, nämligen frågan
om rekryteringen av domarkåren
och utnämningen av domare. Även detta
spörsmål faller — liksom frågan om
domkretsindelningen — i princip under
Kungl. Maj:Is avgörande. Problemen har
i olika sammanhang belysts i offentliga
utredningar men de principer, som av
Kungl. Maj:t betraktas som vägledande,
kommer i regel aldrig att sammanfattas
i skriftlig form. Det vore emellertid
önskvärt om allmänna riktlinjer i detta
avseende vid lämpligt tillfälle i någon
form redovisades för riksdagen, och det
är också av stor betydelse för en god
rekrytering av domarkåren om aspiranter
och yngre domare kunde få tillförlitlig
kännedom om de principer som
är avsedda att tillämpas.

Sedan gammalt har i Sverige domarna
rekryterats ur en i huvudsak sluten
domarkarriär. Vid utnämning av ordinarie
domare — särskilt underrättsdomare
och hovrättsråd — har hittills tagits
mycket stor hänsyn till längden
av väl vitsordad tjänstgöring i denna
karriär. Med hänsyn till den grundliga
utbildning och relativt stränga gallring
som domaraspiranterna under sina första
år får genomgå har detta system hittills
i stort sett fungerat tillfredsställande.
Efter en omreglering av domkretsarna,
som medför färre domstolar och
större differentiering mellan underrättsdomarna
i fråga om arbetsuppgifter och
ansvar, är det sannolikt att en rent kvalitativ
bedömning måste beredas större
utrymme än hittills vid tillsättande av
domartjänster. Det har emellertid förmärkts
farhågor för att domare, som
tagits i anspråk för lagstiftnings- eller
andra administrativa uppdrag därvid
skulle komma att i alltför hög grad tillerkännas
företräde framför dem som i

i domkretsindclningen för underrätterna
huvudsak ägnat sig åt ren domarverksamhet.
Jag vill gärna erkänna att någon
tids erfarenhet av t. ex. lagstiftningsarbete
kan vara en värdefull bakgrund
för fortsatt domarverksamhet.
Och det är väl vidare så, att man för
uppdrag inom departement, kommittéer
och administrationen i övrigt valt
bland de bästa krafterna inom domarkåren.
Det skulle emellertid vara till
stor skada för domarkårens rekrytering
och därmed för rättsskipningen i landet
om icke skickligt och ansvarsfullt fullgjord
tjänstgöring i ren domarverksamhet
betraktas som den mest vägande meriten
vid befordran till högre poster inom
domstolsväsendet. Det är av stor
vikt att sådana anordningar vidtas, att
de aktiva domarnas kvalifikationer blir
lika väl kända och rättvist värderade
som de meriter, som samlats på kortare
avstånd från justitiedepartementet.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skulle bara beröra
ett par av de synpunkter som herr
Alexanderson här tog upp.

Herr Alexanderson sade att planeringen
för de nya kommunblocken, de
blivande kommunerna, liksom för åklagardistrikten
och polisdistrikten har genomförts
utan att man har beaktat de
synpunkter som bör läggas på den judiciella
indelningen. Den frågan är dock
faktiskt berörd i de utredningar som
föregick riksdagens beslut om kommunreformen.
I dessa utredningar har sagts
att det är naturligt att ungefär samma
synpunkter lägges på den kommunala,
administrativa och judiciella indelningen.

Departementschefen var också inne
på denna fråga i propositionen och sade
där just, att den judiciella indelningen
kan få betydelse för kommunblockens
och de större kommunernas
gränser. Om det, som herr Alexanderson
nämnde, har funnits likvärdiga
kommunblocksbildningar som man har
kunnat välja mellan och den ena ur

Nr 25

Måndagen den 23 maj 1966

Ang. åtgärder för att förhindra missbruk
judiciell synvinkel borde ha haft företräde,
har det funnits tillfälle att göra
så enligt de reformer som redan har genomförts.

Den andra frågan som herr Alexanderson
inledde sitt anförande med,
nämligen om man skulle kunna låta en
del av en kommun tillhöra en domstol
och en annan del tillhöra en annan
domstol, har ingående övervägts inom
departementet redan i samband med att
inkorporeringar skedde för några år sedan
till en stad med rådhusrätt. I en
reservation till ett tidigare betänkande
förekommer liknande tankegångar.

Det visade sig vara en ganska besvärlig
sak. Inom departementet kom vi till
att ett sextiotal författningar behövde
ändras. Bland annat fann vi att forumfrågan
blev mycket komplicerad. Domstolskommittén
har inte utarbetat något
förslag till vad som i riksdagen kallas
»Lex Fröding». Den har övervägt att
göra det men har kommit till den slutsatsen,
att man inte gärna utan mycket
betydande svårigheter och olägenheter
kan låta en del av en domsaga, som
skulle gå till en stad med rådhusrätt,
ligga kvar inom domsagan; detta även
i den situation som jag hoppas att vi
skall få uppleva, nämligen att vi får en
enhetlig underrättsorganisation.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Vad beträffar planeringen
för kommunreformen och åklagaroch
polisdistriktsindelningen har jag i
och för sig ingenting att erinra mot att
i stort sett samma synpunkter på frågan
om vilka bygder, som hör mest samman
o. s. v., bör i ungefär samma utsträckning
läggas till grund. Vad jag avsåg
var närmast att man inte hade något
underlag för att bedöma domkretsarnas
lämpliga storlek, och det är där som
svårigheterna nu uppkommer. För att
man skall kunna bedöma hur hela pusslet
skall gå ihop förutsätts faktiskt att
man lägger ut hela landet i domkretsar
för att se om man lämpligen kan bibe -

av vissa lyssnarapparater

hålla de enheter som kommunblocken
utgör.

I fråga om möjligheterna att föra delar
av kommuner till olika domkretsar
vill jag först och främst erinra om att
vissa av de svårigheter, som statsrådet
talat om, väl måste ha förelegat även
på gamla rättegångsbalkens tid, när det
dock förekom sådana fall. Att ett sextiotal
författningar behöver ändras, måste
kanske inte vara absolut avskräckande.
Om man kan klara det med någon sorts
sammanfattande lagstiftning har jag inte
underlag för att bedöma, men jag har
faktiskt sett utkast till sådan lagstiftning,
som utarbetats inom kommittén.
Det kan hända att utkasten inte är gillade
av kommittén, men man har dock
varit inne på den vägen och tänkt sig
sådan lagstiftning, fastän man sedan
skrinlagt arbetet, innan det fullbordats.

Utan att ha haft tillfälle att penetrera
detta problem till dess yttersta
konsekvenser skulle jag vilja vädja till
herr statsrådet att inte betrakta frågan
som alldeles »avsågad», därest det vid
framläggandet av förslaget till domkretsindelning
skulle visa sig att betydande
olägenheter uppkommer av att
tillämpa odelbarhetsprincipen i dess
renhet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. åtgärder för att förhindra missbruk
av vissa lyssnarapparater

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
KLING, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Nymans interpellation angående
åtgärder för att förhindra missbruk
av vissa lyssnarapparater, och nu
yttrade:

Herr talman! Herr Nyman har frågat
mig, om jag ämnar vidta åtgärder för
att förhindra att lyssnarapparater missbrukas
till skada för medborgarnas integritet.
Som svar får jag anföra:

Måndagen den 23 maj 1966

Nr 25

Ang. de höjda priserna på matpotatis, m. m.

Vid en föredragning i höstas från
rikspolisstyrelsens sida fick jag min
uppmärksamhet riktad på de problem
som aktualiseras genom att nya typer
av tekniska apparater för ljudöverföring,
ljudupptagning och fotografering
förekommer i handeln. De rättsliga
aspekterna på dessa problem har därefter
studerats inom justitiedepartementet.
Resultatet härav har blivit att jag
i konseljen den 13 maj har fått bemyndigande
att tillsätta en utredning angående
förstärkt integritetsskydd på personrättens
område. Direktiven kommer
att offentliggöras i dag.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet ber jag att
få framföra mitt tack för det positiva
svaret på min interpellation.

Den omedelbara anledningen till interpellationen
var, som nämnts i motiveringen,
ett TV-program om trådlösa
lyssnarapparater, som oroade mig. Efter
interpellationens avlämnande blev jag
uppmärksammad på att till årets riksdag
avgivits ett motionspar — i första kammaren
nr 89 och i andra kammaren nr
126, av herrar Björk och Martinsson
m. fl. — om lagstiftning mot hemlig
övervakning och avlyssning, där samma
problem tagits upp i ett än större sammanhang.

Jag har, herr talman, velat nämna
detta för att ingen skall tro att jag vill
ta åt mig äran av att ha varit »först på
plan», d. v. s. i riksdagen, med detta
allvarliga problem, som för närvarande
oroar industriländer som USA, England
m. fl.

Med stort intresse har jag genom utdrag
av protokoll tagit del av vad statsrådet
Kling anfört i konselj om utredning
angående förstärkt integritetsskydd
på personrättens område, varvid
konstateras att ett förbättrat skydd för
privatlivet är av behov med hänsyn
till befarad spridning i stor skala bland
allmänheten av tekniska apparater, som

liitt kan missbrukas till intrång i hemmen
och på arbetsplatserna, därest inget
åtgärdas. Jag noterar med tacksamhet
att utredningsarbetet skall bedrivas
med skyndsambet och att direktiven
blivit så vittgående, och jag tackar än
en gång för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. de höjda priserna på matpotatis,
m. m.

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Axel Kristianssons interpellation
angående de höjda priserna
på matpotatis, m. in., fick nu ordet
och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Axel Kristiansson, har
frågat mig dels om jag är beredd att
redogöra för orsakerna till de starkt
stegrade priserna på matpotatis och
dels om jag vill redovisa förutsättningarna
för att marknaden under återstående
del av konsumtionsåret förses
med potatis till för konsumenterna acceptabla
priser.

Som svar vill jag erinra om att det
under senvåren normalt uppstår viss
knapphet på svenskodlad matpotatis
med prishöjningar som följd. I år har
denna marknadsbild accentuerats eftersom
dels potatisskörden år 1965 var
något lägre än normalt och dels den
synerligen ogynnsamma väderleken
ännu i april försvårade och delvis förhindrade
distributionen av potatis från
producenterna i södra Sverige. Dessa
förhållanden har föranlett att Lantbruksförbundets
prisnotering på potatis
höjts så att den övre prisgränsen överskreds
vid slutet av april månad.

Vanligtvis brukar tillgången på svensk
vinterpotatis upphöra mot slutet av maj.
Detta torde vara fallet även i år. Förutsättningarna
för att under återstående
del av konsumtionsåret förse markna -

Nr 25

Måndagen den 23 maj 1966

Ang. de höjda priserna på matpotatis, m.
den med potatis till för konsumenterna
acceptabla priser torde således liksom
tidigare år vara beroende på handelns
möjligheter till import.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lindström för svaret.

Jag måste emellertid säga att jag finner
det mycket allmänt hållet, så allmänt
till och med, att det nästan är mer
än lovligt i en tid då livsmedelspriserna
och orsakssammanhangen bakom
dem diskuteras så livligt. Man får nästan
en känsla av att frågan var något
av en het potatis, som statsrådet så litet
som möjligt ville röra vid.

Det faktum som statsrådet redovisade
i sitt svar, nämligen att potatisen som
skördas under hösten normalt bör vara
slut på försommaren, är ju välbekant
för alla som har någon kännedom om
vegetationsperiodens rytm. Detsamma
gäller uppgiften att en så känslig varas
lagring under vintern normalt bör medföra
ett högre pris allteftersom säsongen
lider mot sitt slut. Självklart är också
att ett visst svinn uppstår vid lagringen
av en sådan vara. Detta är inga nyheter
i dagens situation.

Vad statsrådet säger om att det normalt
uppstår knapphet på svensk potatis
under senvåren, med prishöjningar
som följd, är däremot inte riktigt.
Som senaste belägg för motsatsen kan
nämnas våren 1964, då vi hade tillräckligt
med svensk potatis i marknaden
intill dess ny skörd kom. Sådana exempel
finns det flera om man vill analysera
åren tillbaka — de är inte så ovanliga
utan kanske till och med övervägande.
Man kan nog säga att potatispriset
under våren samtliga dessa år har
varit för konsumenterna acceptabelt, ja,
till och med billigt.

I sitt svar skjuter statsrådet vidare
in på sig på de exceptionellt besvärliga
väderleksförhållanden som rått under
den gångna vintern, speciellt i södra
Sverige, med åtföljande störningar i

distributionen. Jag vill för min del säga
att de svårigheterna nog inte bör överdrivas
alltför mycket. Aprilvintern i
Skåne, som statsrådet nämner, var väl
ändå mera en episod än en verklig orsaksfaktor
i detta sammanhang; och efter
den följde ju som sig bör ett töväder
vilket i och för sig borde ha ånyo
normaliserat förhållandena.

Jag måste nog säga att jag i dagens
situation hade väntat ett något annorlunda
svar av statsrådet. Jag hade väntat
mig ett mera koncist och klart svar
som gått ut på dagens höga pris på matpotatis
helt enkelt inte har något med
de svenska odlingsbetingelserna och
förhållandena att göra, eftersom den
svenska potatisen praktiskt taget är slut
i marknaden eller i varje fall inte på
något sätt dominerar den. Det finns helt
enkelt inte något skäl till att blanda in
vare sig den svenska jordbrukspolitiken
eller det svenska jordbruket i sammanhanget.
Prisbildningen konstitueras
helt och hållet av vad man kallar
»världsmarknaden», som tydligen ibland
kan vara nyckfull att förlita sig till.
Importen är fri som alltid och belastas
nu inte heller av några importavgifter.
Jag tycker att det hade varit rimligt
och riktigt att statsrådet efter all den
propaganda som förts för billig livsmedelsimport
hade på ett klarare sätt markerat
detta i sitt svar.

Avsikten med min interpellation har
nämligen varit att få denna fråga belyst
i ett större sammanhang. Det pågår
för närvarande en mycket intensiv debatt,
i vilken inte minst statsrådet deltar
som aktör i skilda sammanhang, om
världsmarknadspriser, livsmedelsimport
och nedbantning av jordbruksproduktionen
där man alltid och allenast
förespeglar vinster för konsumenterna,
en debatt som ingalunda alltid är objektiv
och rättvisande.

Jag kan inte underlåta att citera några
rader ur en artikel i Aftonbladet av
den 14 mars där man med en stor rubrik
skriver: »Äntligen: En jordbrukspolitik
till konsumenternas fromma!» I artikeln

Måndagen den 23 maj 19(>0

Nr 25

Ang. de höjda priserna på matpotatis, m. m.

heter det bl. a.: »Vi får ökad tillgång
till billiga livsmedel utifrån. Svensk
sockerproduktion ska reduceras, kanske
avvecklas. Likaså blir potatisodlingen
reducerad — allt till fördel för konsumenterna.
»

Nu är vi hur horribelt det än kan
låta i den situationen att det har blivit
precis tvärtom på detta område. Vi har
haft en liten potatisodling detta år, men
den billiga importen har inte kommit,
och vad konsumenterna har att bida är
en tid av ett par månader till dess den
billiga svenska potatisen åter kommer i
marknaden. Jag är övertygad om att
det svenska jordbruket kan garantera
detta.

På min andra fråga, nämligen frågan
huruvida marknaden fortsättningsvis
under konsumtionsåret kan förses med
potatis till överkomligt pris, är statsrådets
svar, om än intetsägande, kanske
mera intressant. Det lyder: »Det torde
helt bero på handelns möjligheter till
import.» Det är ju i och för sig ett alldeles
riktigt konstaterande som till nöds
kan accepteras, eftersom krisen, om jag
får använda det uttrycket, dess bättre
är både partiell och temporär, enär
vi alltjämt har ett jordbruk med tillräcklig
kapacitet för fortsatt produktion.

Nu är det inte min avsikt, herr talman,
att provocera fram en jordbrukspolitisk
debatt, men jag kan ändå inte
underlåta att säga att frågan hade varit
betydligt besvärligare i en framtid där
statsrådets egna intentioner i jordbrukspolitiken
förverkligats och om den då
kanske skulle gälla ett betydligt större
avsnitt av livsmedelsfältet.

Ja, reflexionerna på det här området
gör sig själva, och jag hoppas att också
statsrådet gör dem!

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Kristiansson ansåg
att mitt svar var alltför allmänt hållet
för att han skulle vara nöjd.

Det finns emellertid ett ordstäv som

säger: »Som man ropar i skogen får
man svar», och herr Kristianssons frågor
till mig var verkligen mycket allmänt
hållna. Han börjar med att fråga:
Har statsrådet observerat de starkt stegrade
priserna på matpotatis? Jag kunde
ha svarat ja och nöjt mig med det.
Nu fick herr Kristiansson i stiillet ett
tämligen långt interpellationssvar.

Han var inte heller nöjd med vad som
stod i svaret; han hade väntat sig andra
svar. Men jag har redovisat fakta, sådana
de har inhämtats från jordbruksnämnden
och från pris- och kartellnämnden,
och det förhåller sig helt enkelt
som jag sagt.

Herr Kristiansson trodde att det skulle
bli »en het potatis» för mig att svara
på hans lilla interpellation. Ingalunda!
Men jag har undrat en del varför herr
Kristiansson som jordbrukare har varit
så angelägen att dra fram detta nu och
varför han tycker, att prishöjningarna
på potatis skulle vara särskilt intressanta
att få diskutera. Han skulle inte tala
om jordbrukspolitiken i allmänhet, sade
han, men kunde inte avhålla sig ifrån
att ändå göra ett litet inhugg på denna.

Herr Kristiansson får dock erkänna
att det är bristen på svensk potatis i
april och maj månader som har föranlett
prishöjningarna. De jordbrukare
som under den senaste tiden bär haft
potatis att leverera har kunnat få
ganska avsevärda pris- och inkomstökningar
med 15—20 öre per kilo — detaljhandelns
marginaler har legat stilla.
Likaså har höjningen medfört ökade
inkomster för partihandeln, bl. a. centralföreningarna,
som har haft potatis
i lager. Men de här lagren är inte särskilt
stora. Den svenska vinterpotatisen
är snart slut. Den är det i år, och den
brukar vara det andra år vid den här
tiden. Det är sant att det är en truism
att säga det, men det spelar en roll för
prisbildningen. Den brist som har möjliggjort
de höga konsumentpriserna just
nu hoppas man skall komma att bli justerad
av importpotatis.

Vi har inte fått någon omedelbar pris -

Nr 25

Måndagen den 23 maj 1966

Ang. de höjda priserna på matpotatis, m.
justering nedåt på grund av att vi tog
bort importavgiften på 18 öre per kilogram
fr. o. m. den 1 maj, sedan det inhemska
priset överskridit den övre
prisgränsen. Det råder nämligen knapphet
på gammal potatis överallt i Nordeuropa.
Till och med Holland har tvingats
importera f. n. Den importerade potatisen
ligger vid eller omkring 55 öre
per kilogram, d. v. s. vid samma nivå
som den svenska potatisen.

I fredags, om herr Kristiansson skall
ha mycket exakta uppgifter, sjönk prisnoteringen
med en ettöring, så att den
kom ned under den övre prisgränsen,
och mycket tyder på att tendensen att
priserna sjunker nu kommer att hålla i
sig. Vi får hoppas på den importerade
färskpotatisen så småningom. Potatis
från Israel och Kanarieöarna har funnits
i marknaden ett tag, och kommer
väl inom kort att avlösas av potatis från
Italien. Då kan det bli en besvärlig
övergångstid, dyrbar för de svenska
hushållen, om den svenska färskpotatisen
blir fördröjd och låter vänta på
sig.

Men i så fall får man väl anse att det
beror på klimatet, och jag kommer inte
att göra jordbrukarna ansvariga för att
färskpotatisen dröjer i år.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
fru Lindström säga att det inte var
svarets längd — d. v. s. det korta svaret
— som gjorde mig besviken. Svaret
hade kunnat vara ännu kortare om man
klart sagt ifrån att det är importpotatisen
som är dyr och att den svenska
vinterpotatisen är slut. Det var närmast
det svaret som jag tycker att statsrådet
borde ha kunnat ge utan omsvep.

Vad man kan efterlysa i detta sammanhang
är den billiga importpotatis
som Aftonbladet utlovade för ett par
månader sedan. Det är inte så märkvärdigt
att man efterlyser den i ett sammanhang
som detta.

Sedan förmodade statsrådet, att det är

jordbrukspolitik som ligger bakom i detta
sammanhang och som föranledde
min fråga. Det är ganska självklart att
det är så, ty vi har här jordbrukspolitikens
problematik i ett nötskal. Vi har,
kan man säga, ungefär den självförsörjningsgrad
på potatisen, alltså på en produkt
inom jordbruket, som statsrådet
Lindström förordar för samtliga — jag
skulle förmoda att vi här har just den
80-procentiga självförsörjningen i år. Vi
har den framtida jordbrukspolitiken i
ett nötskal har, låt vara att problemen
kan mera accentueras på en vara där
man måste räkna med att ett års skörd
skall räcka tills en ny kommer. Man har
således inga lagringsmöjligheter från år
till år. Men det är inte uteslutet att vi
kan få en liknande situation också på
annat håll.

Vidare sade statsrådet Lindström att
den svenska potatisen är lika dyr som
den utländska och det är ju helt naturligt.
I sammanhanget bör dock sägas, att
det inte säljs mycket svensk potatis i
dag, men de kvantiteter som finns följer
naturligtvis de priser till vilka man
kan importera. Det råder en följdsamhet
härvidlag, ty det är ju en fullständigt
fri marknadsbildning här.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 124,
med förslag till hotellförordning.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 102 och 110—
113, bevillningsutskottets betänkanden
nr 41, 43 och 45, bankoutskottets utlåtande
nr 32, första lagutskottets utlåtanden
nr 32 och 33, andra lagutskottets
utlåtande nr 45 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 48.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att första lagutskottets
utlåtanden nr 32 och 33 skulle å

Måndagen den 23 maj 1960

Nr 25

föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras näst efter statsutskottets
utlåtande nr 107.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets memorial nr 6, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
35, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar;

sammansatta konstitutions- och bankoutskottets
betänkande nr 1, med anledning
av riksdagens organisationsutrednings
betänkande med vissa förslag
rörande riksdagens förvaltningsorganisation
och i anledning därav väckt motion; statsutskottets

utlåtanden:
nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, i vad propositionen
avser medelsanvisning till bidrag
till sjukförsäkringen;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1966/67;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om riksstatens uppställning;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1966/67; samt
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader för
svenska FN-styrkor m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den

29 november 1963 (nr 573) om Konungariket
Sveriges stadsliypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
in. in.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 62 § lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;
samt

nr 36, i anledning av motioner angående
inkomsten från riksbanksfonden; första

lagutskottets memorial nr 34,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag rörande
de värnpliktigas utbildning m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 49, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets memorial och utlåtande: nr

46, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden in. m.; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets memorial nr 15,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden; ävensom

allmänna beredningsutskottets memorial
och utlåtande:

nr 44, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt
nr 49, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot psykiska störningstillstånd.

Nr 25

Måndagen den 23 maj 1966

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 18 maj framställts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep) till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
»I anledning av vad som i dagens
debatt i första kammaren anförts
angående möjligheterna att överallt i
landet få del av det statliga lokaliseringsstödet
då förutsättning härför förefunnes,
får jag hemställa om Statsrådet
ville för kammaren ange huruvida
några ändrade bestämmelser — ev. någon
ändrad praxis — vore att vänta

dels beträffande de inom de s. k.
stödområdena förefintliga generellt
gynnsammare möjligheterna att erhålla
del av stödet, dels beträffande de
utanför dessa områden krävda särskilda
skälen för att erhålla någon del av
lokaliseringsstödet.»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.52.

In fidem

Fritz af Petersens

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Tisdagen den 24 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Herr Persson, Fritz, åt vilken kammaren
tidigare beviljat ledighet från
riksdagsgöromålen till och med den 22
i denna månad, erhöll nu på därom
gjord ansökning fortsatt ledighet på
grund av sjukdom till och med den 27
maj.

Ang. medborgarskapet för balter i Sverige Hans

excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON erhöll ordet
för att besvara herr Holmbergs fråga
angående medborgarskapet för balter
i Sverige, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 13 maj, och
anförde:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
mig om jag är beredd — jag citerar
— »att i samband med den ryske statschefens
Sverigebesök i sommar ta upp
förhandlingar i syfte att befria de
svenska medborgare som härstammar
från de baltiska staterna från sovjetryskt
medborgarskap?»

Mitt svar blir att jag inte är beredd
att vid ministerpresident Kosygins besök
ta något initiativ till förhandlingar
av den art som herr Holmberg nämner
i sin fråga. Svenska medborgare i Sverige,
som samtidigt är sovjetiska medborgare,
har möjlighet att, om de så
önskar, hos Sovjetunionens ambassad i
Stockholm göra framställning enligt
särskilt formulär om befrielse från det
sovjetiska medborgarskapet. Beslut i
ärenden av detta slag fattas enligt Sovjetunionens
medborgarskapslag av

Högsta sovjets presidium. Såvitt jag vet,
har de svenska medborgare det här gäller
-— möjligen med några undantag —
hittills inte prövat denna möjlighet. Det
kan tilläggas att enligt föreliggande
uppgifter bifalles som regel ansökningar
om befrielse från sovjetiskt medborgarskap.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
detta svar och uttrycka mitt uppriktiga
beklagande över det negativa innehåll
som svaret har.

Situationen är ju den att tiotusentals
baltiska flyktingar under kriget sökte
sig till Sverige. Dessa flyktingar har genom
naturalisationen i Sverige klippt
av de formella banden med sitt tidigare
hemland.

Många av dessa människor har nu
med stigande förvåning upptäckt att
barn, som föds i äktenskap mellan en
svensk kvinna och en man med baltisk
härstammning men med svenskt
medborgarskap, erhåller dubbelt medborgarskap,
både svenskt och sovjetiskt.
Dessutom har tydligen de sovjetiska
myndigheterna uppmärksammat
den möjlighet som ligger i det dubbla
medborgarskapet, och det finns exempel
på att inkallelseorder till Röda armén
distribuerats till baltiska flyktingar
i Sverige.

Detta är för dessa människor en mycket
känslig fråga. När hans excellens
herr utrikesministern nu bara avvisar
tanken på att en överläggning om dessa
problem bör tas upp, när tillfälle därtill
ges, med att det finns en formell
möjlighet att hos Sovjetunionens ambassad
söka befrielse från det sovjetiska
medborgarskapet, är det en uppfattning
som säkerligen beklagas av den

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Om upplåtelse av kyrka för frikyrklig vigsel i vissa fall

stora folkgrupp som de baltiska flyktingarna
utgör i Sverige. Därtill kommer
att jag är övertygad om att många
av de människor som har råkat i detta
dilemma icke känner till att det finns
denna möjlighet att enligt särskilt formulär
begära befrielse från sovjetiskt
medborgarskap.

När nu hans excellens utrikesministern
inte vill diskutera denna fråga på
sätt som jag föreslagit, vill jag emellertid
hemställa att åtminstone en diskussion
kunde tagas upp om att Högsta
sovjet om ansökningar inkommer måtte
pröva dem välvilligt med hänsyn till de
särskilda förhållanden som föreligger
för de naturaliserade baltiska flyktingarna
i Sverige.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag vet väl att herr
Holmberg åsyftar de balter som kom hit
till Sverige i samband med kriget och
krigsslutet.

Herr Holmberg säger att dessa balter
har »klippt av» banden med sitt gamla
fädernesland. Av det skälet borde vi, enligt
herr Holmbergs förmenande, söka
få till stånd ett skräddarsytt avtal med
Sovjetunionen när det gäller speciellt
detta slags svenska medborgare. Jag vill
påpeka att ett avtal förutsätter ömsesidighet.
Det skulle i så fall också innebära
att de svenska medborgare som
befinner sig i Sovjetunionen plötsligt
automatiskt skulle kunna bli sovjetiska
medborgare och mista sitt svenska
medborgarskap, om de inte aktivt ingrep
för att förhindra det.

Anledningen till att dessa numera
svenska medborgare, som — för att använda
herr Holmbergs uttryck — har
klippt av förbindelsen med sitt gamla
fädernesland är intresserade av att bli
befriade från sitt sovjetiska medborgarskap
är enligt mitt förmenande bl. a.
den, att regimen har mildrats i Sovjetunionen
och att de därför kan önska
resa tillbaka och besöka sitt gamla land.

Det är ett av skälen till att man nu
önskar få till stånd den ordning som
herr Holmberg vill att vi skulle ta upp
med ministerpresident Kosygin när han
kommer till Sverige.

Beträffande den praxis som nu tilllämpas
vill jag bara säga att om man
verkligen är intresserad av att mista
sitt tidigare sovjetiska medborgarskap
kan man göra denna aktiva handling.
Enligt den praxis som nu tillämpas, enligt
de uppgifter som vi har, beviljas de
som gör sådan ansökan befrielse från
sitt medborgarskap. Om man bland balterna
inte känner till denna möjlighet
för närvarande, kan bl. a. denna ordväxling
mellan herr Holmberg och mig
kanske bidraga till att kännedom sprids
om detta förhållande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om upplåtelse av kyrka för frikyrklig
vigsel i vissa fall

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Karl-Erik
Erikssons fråga om upplåtelse av kyrka
för frikyrklig vigsel i vissa fall, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 17 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har frågat om jag är beredd att vidta
sådana åtgärder att kyrka upplåtes
för frikyrklig vigsel i de fall där båda
eller en av kontrahenterna tillhör svenska
kyrkan.

Beslut om upplåtelse av kyrkorum för
gudstjänst och därmed jämförlig förrättning
fattas sedan gammalt av kyrkoherden.
Beslut i ett dylikt ärende torde
kunna överklagas till domkapitlet.

Enligt vad jag inhämtat på den korta
tid jag haft till förfogande sedan frågan
ställdes torde problemet för närvarande
ej ha någon större omfattning, varför
jag nu ej är bredd att vidta några åtgärder.
Jag räknar därvid självfallet

Tisdagen den 24 maj l!Mi6

Nr 25

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

med att hithörande spörsmål avgörs i en
generös ekumenisk anda.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag her att få tacka herr
statsrådet Edenman för svaret. Det är
på sin plats att jag särskilt betonar min
tacksamhet för att det kom så snabbt.
Även om statsrådet i svaret deklarerar,
att han för närvarande inte är beredd
vidta några åtgärder, noterar jag med
tillfredsställelse statsrådets positiva inställning
till frågan. Jag tar sikte på den
sista meningen i statsrådets svar.

Jag kan nämna att bakgrunden till
min fråga är den senaste tidens händelser
då kyrkor stängts för frikyrkliga
vigselförrättningar. Ett av exemplen är
från mitt hemlän, Värmlands län, där
en kyrka inte upplåtits, då ungdomarna
önskade att den blivande brudgummens
fader, som är frikyrkopastor, skulle förrätta
vigseln. Jag vill understryka att
båda ungdomarna tillhörde svenska kyrkan.
För att fullständiga bilden kan jag
också nämna, att den frikyrkolokal, som
man annars skulle ha förrättat vigseln
i, var under reparation.

I samband med att jag ställde min fråga
till statsrådet har jag studerat såväl
propositionen till 1963 års riksdag angående
förslag till lag om upplåtelse av
kyrkorum samt första lagutskottets yttrande
och kammardebatterna. Man märker
då hur också i alla dessa handlingar
återkommer en klar önskan om att
hithörande frågor bör avgöras i en generös
ekumenisk anda.

Jag är medveten om att pastors rätt
att besluta om kyrkorummets upplåtande
i sådant fall som det här gäller har
mycket gammal hävd, som statsrådet
också framhållit i sitt svar. Denna rätt
kan spåras tillbaka till de medeltida lagarna,
till landskapslagarnas kyrkobalkar.
Jag vågar ändå ifrågasätta om inte
någon form av uppmjukning måste ske,
om det uppkommer fler fall där man
kan ställa sig tveksam till om denna rätt
verkligen brukas i generös ekumenisk
anda.

Det förefaller mig rimligt att ungdomar,
som själva tillhör svenska kyrkan,
bör få använda kyrkan, även om de av
någon anledning önskar frikyrklig vigsel.

Detta är, herr talman, ett problem
som jag är medveten om många gånger
tidigare diskuterats i denna kammare.
Jag är också övertygad om att det kommer
att diskuteras så länge problemet
kvarstår.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
memorial nr 6, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 35, sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
betänkande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 114, 115 och 118—
120, bevillningsutskottets betänkande
nr 46, bankoutskottets utlåtanden nr 33,
34 och 36, första lagutskottets memorial
nr 34, andra lagutskottets utlåtanden
nr 47 och 48 samt memorial nr 49,
tredje lagutskottets memorial nr 46 och
utlåtande nr 47, jordbruksutskottets memorial
nr 15 ävensom allmänna beredningsutskottets
memorial nr 44 och utlåtande
nr 49.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m. (Forts.)

Fortsattes handläggningen av bankoutskottets
utlåtande nr 27, vilket tidigare
behandlats vid kammarens sammanträde
den 18 maj.

Ordet lämnades på begäran till herr
NILSSON, FERDINAND, (ep), som anförde: Herr

talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 27 vill jag framställa ett yrkande.

I fjärde stycket på sid. 50 sägs det i
utlåtandet angående motioner väckta
från centerhåll: »Motionärerna begär
effektivare åtgärder för att sanera den

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr 25

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

överhettade arbetsmarknaden i dessa regioner;
härvidlag namnes särskilt systematiskt
verkande åtgärder för att flytta
ut en icke ringa del av arbetstillfällena
till andra kommuner, bl. a. i glesbygderna.
»

Så långt har jag ingenting att invända.
Det är korrekt återgivet. Därefter
kommer: »Såvitt utskottet kan bedöma
måste de lokaliseringspolitiska åtgärder
som vidtas till väsentlig del få sådana
konsekvenser som motionärerna
avsett.» Det ber jag att få understryka.
Men så kommer sista meningen: »Några
särskilda åtgärder i anledning av
motionerna finner utskottet inte anledning
att föreslå.»

På den punkten ber jag, herr talman,
att få ställa det yrkandet, att den sista
meningen som börjar med »Några särskilda»
och slutar med »att föreslå» ersättes
med följande mening:

»Särskilda åtgärder för utflyttande
av arbetstillfällen finner emellertid utskottet
erforderliga därutöver med hänsyn
till inom storstadsregionerna förefintlig
överhettning av arbetsmarknaden
och riskerna för fortsatt löneglidning
och ökade inflationsrisker.»

Som konsekvens av detta föreslår jag
att utskottet under G måtte besluta, att
motionerna 1:193 och II: 247, såvitt de
avser åtgärder för att sanera den överhettade
arbetsmarknaden i storstadsregionerna
måtte anses med vad utskottet
ovan anfört besvarade.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner konime att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Stefanson, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen; samt 3:o),

av herr Svanström, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles
i den av herrar Mattsson och Börjesson
vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Stefansons yrkande.

Herr Bengtson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 27 punkten A antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
av herrar Mattsson och Börjesson.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Dä emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —23;

Nej — 22.

Därjämte hade 89 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningspiroposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27,
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—84;

Nej — 44.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härpå
utskottets i punkten B gjorda hemställan.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl.

vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
henr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27, punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen
jämlikt de avseende punkten D framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Mattsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,

Herr Mattsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten

D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Mattsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 32.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten E, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten

E, röstar

m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten F.

I vad gällde punkten G, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats

dels att utskottets hemställan skulle
bifallas;

dels ock, av herr Nilsson, Ferdinand,

att i utskottets yttrande å sid. 50 i
det tryckta utlåtandet, fjärde stycket,
sista meningen, lydande: »Några särskilda
åtgärder i anledning av motionerna
finner utskottet inte anledning
att föreslå», skulle utgå och ersättas av
en mening med följande lydelse: »Särskilda
åtgärder för utflyttande av arbetstillfällen
finner emellertid utskottet
erforderliga därutöver med hänsyn till
inom storstadsregionerna förefintlig
överhettning av arbetsmarknaden och
riskerna för fortsatt löneglidning och
ökade inflationsrisker»,

samt att utskottet bort under G hemställa,
»att motionerna I: 193 och
II: 247, såvitt de avser åtgärder för att
sanera den överhettade arbetsmarkna -

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

den i storstadsregionerna måtte anses
med vad utskottet ovan anfört besvarade».

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det under överläggningen
av herr Ferdinand Nilsson
framställda yrkandet.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 23.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten H.

Härefter gjordes enligt de rörande
punkten 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:557 och 11:667; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls
därpå vad utskottet i punkterna J och
K hemställt.

Slutligen gjordes i enlighet med de
beträffande punkten L förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 119 och II: 162;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av dels Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1966/67 till lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
m. in. jämte i dessa ämnen väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

a) till Lokaliseringsbidrag för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
nämnda budgetår bevilja lokaliseringsbidrag
med högre belopp än som anvisats
på anslaget;

c) till Lokaliseringslån för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 000 kronor;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
nämnda budgetår bevilja lokaliseringslån
med högre belopp än som anvisats
på anslaget.

Kungl. Maj:t hade vidare i förenämnda
proposition föreslagit riksdagen att,
i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1966/67 beräkna
följande anslag, nämligen till

a) Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 14 800 000
kronor;

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966
Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

b) Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 4 500 000
kronor;

c) Arbetsförmedlingen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 72 500 000 kronor;

d) Arbetsförmedlingen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 19 000 000 kronor;

e) Allmänna beredskapsarbeten in. in.
ett reservationsanslag av 400 000 000
kronor, därav förslagsvis 200 000 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen; f)

Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder
för handikappade in. fl. ett reservationsanslag
av 155 000 000 kronor,
därav förslagsvis 30 000 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen;

g) Förläggningsbyggnader m. in. ett
förslagsanslag av 26 000 000 kronor;

h) Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kronor;

i) Omskolning m. m. ett förslagsanslag
av 180 000 000 kronor;

j) Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor;

k) Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag av
18 000 000 kronor.

Därefter hade Kungl. iMaj:t i propositionen
nr 52, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 4 mars 1966, föreslagit
riksdagen att

l) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken; 2

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för arbetsmarknadsstyrelsen
i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet föreslagits;

b) godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 14 822 000 kronor;

d) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 460 000 kronor;

3 a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för arbetsförmedlingen
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
72 240 000 kronor;

d) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 18 970 000 kronor;

4) till Allmänna beredskapsarbeten
m. m. för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 000 kronor; därav förslagsvis
200 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen;

5) till Vissa sysselsättningsfrämjande
åtgärder för handikappade m. fl. för
budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
155 000 000 kronor, därav förslagsvis
30 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen;

6) till Förläggningsbyggnader in. m.
för budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
26 000 000 kronor;

7) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 1 000
kronor;

8) till Omskolning m. m. för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 180 000 000
kronor;

9) till Bidrag till anordnande av
verkstäder för handikappade för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000
kronor;

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

10) till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 18 000 000 kronor;

11 a) hesluta, att en statlig institution
för utbildning och forskning i arbetsmarknadsfrågor,
benämnd institutet för
arbetsmarknadsfrågor, skulle inrättas
den 1 juli 1966 med de uppgifter och
den organisation departementschefen
förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för institutet
för arbetsmarknadsfrågor i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet föreslagits; c)

godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för institutet för
arbetsmarknadsfrågor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67;

d) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1966/
67 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 154 000 kronor;

e) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor:
Omkostnader för budgetåret

1966/67 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 70 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

I: 77, av herr Johan Olsson m. fl.,

I: 267, av herrar Schött och Blomquist,

I: 278, av herr Bengtson m. fl.,

1: 283, av herr Göran Karlsson,

I: 310, av herr Holmberg m. fl.,

I: 628, av fröken Mattson m. fl.,
1:635, av herr Sundin och fru Elvy
Olsson,

I: 641, av herr Lundström m. fl.,

I: 663, av herrar Werner och Adolfsson,

I: 672, av herr Arne Geijer m. fl,

I: 673, av herr Tage Johansson m. fl.,

1:674, av herr Carl Albert Anderson
m. fl.,

I: 675, av herr Bengtson m. fl.,

I: 676, av herr Holmberg m. fl.,

I: 677, av herr Lidgard och fröken
Stenberg,

I: 678, av herr Lundström m. fl.,
1:679, av herr Wanhainen m. fl.,

I: 681, av herr Paul Jansson,

I: 682, av herr Göran Karlsson och
herr Larfors,

1:683, av herr Göran Karlsson och
fröken Mattson,

I: 684, av herr Stefanson m. fl., och
I: 685, av herr Wallmark,

varav motionerna I: 77, I: 267, I: 278,
1:283, 1:310, 1:628, 1:635 och 1:641
väckts vid riksdagens början, samt

från andra kammaren

II: 53, av herr Nilsson i Gävle och
herr Jansson,

II: 112, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

II: 342, av herr Thylén m. fl.,

11:353, av herr Hedlund m. fl.,

II: 379, av herr Bohman m. fl.,

II: 602, av herr Ohlin m. fl.,

II: 771, av herrar Dahlgren och Boo,
II: 783, av fru Lewén-Eliasson m. fl.,
II: 814, av herr Holmberg m. fl.,
11:825, av fru Ekendahl m. fl.,
11:826, av herr Kristenson m. fl.,
11:828, av herr Bengtsson i Landskrona
och herr Johanson i Västervik,
II: 829, av herr Blomkvist m. fl.,

II: 830, av herr Bohman m. fl.,
11:831, av fru Ekroth m. fl.,

II: 832, av herr Hedlund m. fl.,
11:833, av herr Martinsson,

II: 834, av herr Nordgren,

II: 835, av herr Nordgren m. fl.,

II: 836, av herr Ohlin m. fl.,

II: 837, av herr Bask och fru Ekroth,
II: 838, av herr Sterne m. fl.,

11:839, av herr Sundelin m. fl.,

II: 840, av fru Thunvall m. fl.,

varav motionerna II: 53, II: 112, II: 342,
11:353, 11:379, 11:602, 11:771 och II:
783 väckts vid riksdagens början.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

I de likalydande motionerna 1:278
(av herr Bengtson m. fl.) och 11:353
(av herr Hedlund m. fl.) hade, såvitt
nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen
skulle

a) anvisa till lokaliseringsbidrag för
budgetåret 1966/67 ett förslagsanslag
av 100 000 000 kronor;

b) medgiva, att den sålunda förordade
anslagsökningen finge finansieras
genom medel från anslaget till allmänna
beredskapsarbeten.

I motionen I: 283 (av herr Göran
Karlsson) hade föreslagits, att en översyn
av de nuvarande bestämmelserna
för erhållande av motorfordonsbidrag
skulle göras, så att även elever med
teoretisk undervisning kunda bliva berättigade
att erhålla sådant bidrag.

I de likalydande motionerna I: 310 (av
herr Holmberg m. fl.) och 11:379 (av
herr Bohman m. fl.) hade, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte verkställa
en empirisk undersökning av de sociologiska
verkningarna av den nuvarande
aktiva rörlighetsbefrämjande arbetsmarknadspolitiken
ävensom belysa de
ekonomiska effekterna av denna politik.

I de likalydande motionerna 1:628
(av fröken Mattson m. fl.) och II: 783
(av fru Lewén-Eliasson m. fl.) hade anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en utredning
om möjligheter och metoder att fortlöpande
få en redovisning av den dolda
arbetslösheten bland kvinnorna och
kontakterna mellan arbetsförmedling
och de latent arbetslösa kvinnorna jämte
en regelmässig redovisning av utvecklingen
av lokaliseringsstödet samt
den nyanställda arbetskraftens fördelning.

I de likalydande motionerna 1:663
(av herrar Werner och Adolfsson) och
II: 814 (av herr Holmberg m. fl.) hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hem -

ställa om åtgärder i följande avseenden,
nämligen

a) att åtgärder vidtoges för inrättande
av ett arbetsdepartement med
uppgift att handhava ledningen av ekonomisk
samhällsplanering;

b) att snarast förelägga riksdagen
förslag om sådan samordning, utvidgning
och ändamålsenlig inriktning av
handikapp- och åldringsvård, att partiellt
arbetsföra och äldre personer bereddes
bättre möjligheter till lämpligt
arbete;

c) att åtgärder av det slag som angivits
i motionerna vidtoges för att tillgodose
behovet av förvärvsarbete för
gifta kvinnor samt för att åstadkomma
likställdhet mellan män och kvinnor i
fråga om möjligheten att få beredskapsarbete
och kontantunderstöd i avvaktan
på fast arbete; samt

d) att ersättning för egna hem och
bostadsrättslägenheter åt personer, som
måste flytta till annan ort för att få arbete,
utginge med belopp som något så
när motsvarade det reella värdet av
den egendom vederbörande måste sälja.

I de likalydande motionerna 1:673
(av herr Tage Johansson m. fl.) och II:
826 (av herr Kristenson m. fl.) hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,

a) att statsbidrag till arbetsprövning
skulle utgå enligt det av arbetsmarknadsufcredningen
framlagda förslaget,
varvid principen om full kostnadstäckning
skulle följas,

b) att till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 18 500 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:674
(av herr Carl Albert Anderson m. fl.)
och II: 838 (av herr Sterne m. fl.) hade
yrkats,

1. att riksdagen skulle uttala sig för,
att statsbidrag till arbetsprövningsverksamheten,
i anslutning till arbetsmarknadsutredningens
betänkande, borde
utgå med 100 procent enligt hittills gällande
grunder, samt

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

2. att erforderlig uppräkning skulle
ske av förslagsanslagen under punkterna
9 och 10 i departementschefens hemställan.

I de likalydande motionerna 1:675
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 832
(av herr Hedlund m. fl.) hade föreslagits,
att riksdagen skulle

I. till Allmänna beredskapsarbeten
m. m. för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 360 000 000 kronor i enlighet
med vad i motionerna anförts;

II a) medgiva, att statsbidraget till
driften av prövningsavdelningar inom
arbetsvärden finge utgå i enlighet med
vad arbetsmarknadsutredningen föreslagit;
samt

b) anvisa till Bidrag till driften av
verkstäder för handikappade för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln
ett förslagsanslag av 19 000 000 kronor;

III. medgiva,

1) att utbildningsbidrag till företag
i samband med lokalisering finge utgå
även på utanför norra stödområdet belägna
orter med otillräcklig tillgång på
arbetstillfällen samt att dylikt bidrag
borde få utgå till företag, som medgivits
detsamma, så länge arbetsmarknadsläget
vore sådant, att dylika åtgärder
vore motiverade på lokaliseringsorten;
samt

2) att flyttningsbidrag till kvalificerad
arbetskraft för flyttning till företag
inom lokaliseringsområde finge utgå
enligt de bestämmelser, som gällde
för flyttningsbidrag i övrigt, samt att
flyttningsbidrag®! finge lämnas även i
de fall, då initiativet till flyttningen
tagits av arbetsförmedlingen;

IV. uttala, att avvägningen mellan lokaliseringspolitiken
och den geografiska
rörlighetspolitiken borde vara sådan,
att i de sysselsättningssvaga områdena
en aktiv lokaliseringspolitik i första
hand utnyttjades och rörlighetsstimulerande
åtgärder för flyttning av arbetskraft
till orter utanför hemregiomen

användes först om och i den mån lokaliseringspolitiska
åtgärder icke bedömdes
möjliga inom regionen;

V. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa 1)

om skyndsamt tillsättande av utredning
för kartläggning av den s. k.
dolda arbetslösheten bland kvinnorna
och prövning av åtgärder som i ökad
utsträckning kunde främja den kvinnliga
arbetskraftens inträdande på arbetsmarknaden; 2)

att frågan om effektiviserad vidareutbildning
särskilt för mindre företagare
måtte prövas vid den fortsatta
beredningen av vuxenutbildningsfrågan; 3)

att frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna beträffande
de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna skyndsamt måtte upptagas
till prövning;

VI. godtaga vad i motionerna anförts
som riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken.

I de likalydande motionerna I: 676
(av herr Holmberg m. fl.) och II: 830
(av herr Bohman m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte

A. a) godkänna i motionerna införd
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlö ningar

för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 70 440 000 kronor;

c) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 18 670 000 kronor;

B. till Omskolning m. m. för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 170 500 000
kronor;

C. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

a) att ombudssystemet inom arbetsförmedlingen
måtte successivt avvecklas,

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

b) att en undersökning angående effekten
av omskolningsvierksamheten
och de rörlighetsfrämjande åtgärderna
snarast måtte vidtagas,

c) att arbetsmarknadsstyrelsens byggande
verksamhet successivt måtte avvecklas; D.

besluta, att avgöranden om utläggande
av industribeställningar skulle
förbehållas Kungl. Maj:t;

E. med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
om inrättande av ett institut för
arbetsmarknadsfrågor i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
till nästa års session med Nordiska rådet
måtte framlägga förslag om ett nordiskt
institut för arbetsmarknadsfrågor;

F. som sin mening måtte giva till
känna vad i motionerna anförts angående
utnyttjande av investeringsfonderna.

I de likalydande motionerna 1:678
(av herr Lundström m. fl.) och II: 836
(av herr Ohlin m. fl.) hade yrkats, att
riksdagen skulle

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts dels
om behovet av en samordning mellan
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
och andra åtgärder som påverkade förhållandena
på arbetsmarknaden, dels
ock rörande tillämpningen av de nya
grunderna för omskolningsbidrag;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad i motionerna anförts angående
möjligheterna att anordna kurser
för uteslutande äldre arbetskraft;

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidraget
för omskolning med syfte att åstadkomma
stimulans för de gifta kvinnorna
att i ökad utsträckning förvärvsarbeta
samt iakttagande av rättvisa i bedömningen
av olika fall;

4. besluta, att statsbidrag till drift av
arbetsprövningsverkstäder för handikappade
skulle utgå enligt de mer generösa
grunder, som föreslagits i arbetsmarknadsutredningens
förslag;

5. i anledning av förslaget under 4
till Bidrag till driften av verkstäder för
handikappade för budgetåret 1966/67
under elfte huvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
1 000 000 kronor förhöjt förslagsanslag
av 19 000 000 kronor;

6. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts
angående en liberalisering på sikt av
invandringspolitiken;

7. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att medel måtte ställas till förfogande
för dels intensivundersökningar
med den inriktning, som angivits i
motionerna rörande effekten av omskolningsåtgärder
och rörelsestimulerande
åtgärder, dels en analys av arbetslöshetsklienteJets
sammansättning;
samt

8. i övrigt beakta i motionerna anförda
synpunkter.

I de likalydande motionerna I: 681
(av herr Paul Jansson) och 11:829
(av herr Blomkvist m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen för budgetåret
1966/67 måtte besluta, att bidrag till
arbetsprövnings- och arbetsträningsverksamheten
skulle kunna utgå med
50 % av driftunderskottet, dock högst
med 3 000 kronor per plats och år.

I de likalydande motionerna 1:682
(av herr Göran Karlsson och herr Larfors)
och II: 837 (av herr Rask och fru
Ekroth) hade anhållits, att riksdagen
måtte besluta,

att kompletterande lån till näringshjälp
skulle utgå även vid startande av
andra rörelser än kioskrörelser; samt

att näringshjälpens maximibelopp till
invalidbil skulle kunna kompletteras
med lån.

I de likalydande motionerna 1:683
(av herr Göran Karlsson och fröken
Mattson) och 11:831 (av fru Ekroth
m. fl.) hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att den av Kungl. Maj:t tillsatta
utredningen angående omvårdnaden av

Tisdagen den 24 maj 1960

Nr 25

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

handikappade genom tilläggsdirektiv
måtte få i uppdrag att

1) utreda möjligheterna att göra vissa
arkivarbeten till fasta tjänster;

2) utreda möjligheterna att inordna
arkivarbetet såsom en speciell form
av skyddad sysselsättning under den
av primär- och sekundärkommunerna
bedrivna s. k. skyddade verksamheten.

I de likalydande motionerna 1:684
(av herr Stefanson in. fl.) och 11:835
(av herr Nordgren m. fl.) hade yrkats,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle uttala, att
lokaliseringsstöd borde utgå till företag
inom mindre industri-, hantverkseller
servicesektorn eller sammanslutningar
av sådana för uppförande av
verkstadshus.

I de likalydande motionerna 1:685
(av herr Wallmark) och II: 834 (av
herr Nordgren) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Omskolning
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 165 000 000 kronor.

I motionen II: 839 (av herr Sundelin
m. fl.) hade anhållits,

1. att riksdagen måtte uttala sig för
att statsbidrag till arbetsprövningsverksamhe.
ten, i anslutning till arbetsmarknadsutredningens
betänkande, borde
utgå med 100 procent enligt hittills gällande
grunder, samt

2. att erforderlig uppräkning måtte
ske av förslagsanslagen under punkterna
9 och 10 i departementschefens hemställan.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. beträffande avvägningen mellan
lokaliseringspolitiken och den geografiska
rörlighetspolitiken med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:675 och 11:832, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

2. beträffande frågan om samordning
mellan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
och andra åtgärder, som påverkade
förhållandena på arbetsmarknaden
med avslag å motionerna 1:678
och II: 836, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

3. avslå i motionerna 1:663 och II:
814 framställt yrkande om inrättande
av ett arbetsdepartement;

4. beträffande frågan om fördelningen
av kostnaderna för den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten mellan staten
och kommunerna med avslag å motionerna
I: 675 och II: 832, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

5. beträffande undersökningar rörande
effekten av omskolningsverksamheten
och de rörlighetsfrämjande åtgärderna
i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna 1:310 och II:
379, 1:676 och 11:830 samt 1:678 och
II: 836, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :,t
giva till känna vad utskottet anfört;

6. beträffande analys av arbetslöshetsklientelets
sammansättning med avslag
å motionerna 1:678 och 11:836,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

7. beträffande undersökningar av
den dolda arbetslösheten bland kvinnorna
med avslag å motionerna 1: 628
och 11:783 samt 1:675 och 11:832,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

8. besluta, att motionen II: 53 beträffande
åtgärder för att främja anslutningen
till Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag
icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd;

9. beträffande ombudssystemet inom
arbetsförmedlingen med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:676 och 11:830, såvitt
nu votre i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

10. beträffande utgivande av resekostnadsersättning
och traktamenten
till besökande vid arbetsförmedlingen

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

med bifall Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1: 679 och II:
840 godkänna vad utskottet anfört;

11. beträffande utbildning och fortbildning
av företagare i anledning av
motionerna 1:675 och 11:832, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört; 12.

beträffande tillämpningen av de
nya grunderna för omskolningsbidrag
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 678
och II: 836, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

13. beträffande bidrag till utbildningsverksamhet
i samband med lokalisering
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 675 och II: 832, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

14. beträffande utbildningsbidragens
storlek med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionen II:
833 godkänna vad utskottet anfört;

15. beträffande inverkan av makes
inkomst på grundbidraget i utbildningsbidraget
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:672 och 11:825 godkänna vad utskottet
anfört;

16. beträffande översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidrag
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
678 och 11:836, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

17. beträffande bidrag för flyttning
till företag inom lokaliseriingsområde
med avslag å motionerna I: 675 och II:
832, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

18. beträffande flyttningsbidrag till
personer, som tillträdde sin, första anställning,
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionen
I: 677 godkänna vad utskottet anfört;

19. besluta, att motionerna I: 641 och
11:602 beträffande informationen om
yrken och utbildningsvägar icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd;

20. beträffande utredning om åtgärder
för att främja kvinnornas möjligheter
till förvärvsarbete med avslag å
motionerna 1:635 och 11:771 samt I:
675 och II: 832, de båda sistnämnda
motionerna såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

21. beträffande åtgärder för att tillgodose
behovet av förvärvsarbete för
gifta kvinnor med avslag å motionerna
1:663 och 11:814, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

22. beträffande utredning om kontakterna
mellan arbetsförmedling och
de latent arbetslösa kvinnorna med avslag
å motionerna I: 628 och II: 783,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

23. beträffande yrkesutbildning för
äldre arbetskraft med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:678 och 11:836, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

24. beträffande bidrag till arbetsprövningsverksamheten
i anledning av
Kun.gl. Maj :ts förslag samt i anledning
av motionerna I: 673 och II: 826, I: 674
och II: 838, I: 675 och II: 832, I: 678 och
11:836, 1:681 och 11:829 samt 11:839,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

25. beträffande bidrag till arbetsträningsverksamheten
med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna I: 681 och II: 829, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

26. beträffande bidrag till driften avverkstäder
för handikappade med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionen II: 828 godkänna vad
utskottet anfört;

27. beträffande arkivarbete i anledning
av motionerna I: 683 och II: 831
i skrivelse till Kungl. Majd giva till
känna vad utskottet anfört;

28. beträffande kompletterande lån
till näringshjälp i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
I: 682 och II: 837, såvitt nu vore

Tisdagen den 24 maj 1960

Nr 25

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till kanna vad utskottet anfört;

29. beträffande komplettering av näringshjälpens
maximibelopp till invalidbil
med lån med avslag å motionerna
1:682 och 11:837, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört;

30. beträffande översyn av bestämmelserna
för erhållande av motorfordonsbidrag
i anledning av motionen I:
283 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

31. beträffande samordning m. m.
av handikapp- och åldringsvård med
avslag å motionerna 1:663 och 11:814,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

32. beträffande invandringspolitiken
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:678
och II: 836, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

33. beträffande kurser i svensk samhällskunskap
för utländsk arbetskraft
med avslag å motionerna I: 267 och II:
342 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört;

34. besluta att motionerna I: 676 och
II: 830, såvitt de avsåge investeringsfondernas
utnyttjande, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd;

35. beträffande industribeställningar
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 676
och II: 830, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

36. beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 676 och II: 830,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

37. beträffande riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
till den del de ej
blivit under punkterna 1—36 särskilt
berörda med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å i förevarande
sammanhang behandlade motioner, till
den del de ej blivit under nämnda punk -

ter särskilt berörda, godkänna vad utskottet
anfört;

38. bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för arbetsmarknadsstyrelsen
enligt vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

39. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

40. till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 14 822 000
kronor;

41. till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 460 000
kronor;

42. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för arbetsförmedlingen
enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

43. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
676 och II: 830, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för arbetsförmedlingen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlö ningar

för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 72 240 000 kronor;

c) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 18 970 000 kronor; 44.

beträffande stöd till uppförande
av lokaler för industri-, hantverks- och
serviceföretag med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:77 och 11:112 samt 1:684
och 11:835 godkänna vad utskottet anfört; 45.

beträffande inlösen av egnahem
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 663

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966
m. m.

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,

och II: 814, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

46. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

675 och 11:832, såvitt nu vore i fråga,
till Allmänna beredskapsarbeten m. m.
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 400 000 000 kronor;
därav förslagsvis 200 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen; 47.

till Vissa sysselsättningsfrämjande
åtgärder för handikappade in. fl.
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 155 000 000 kronor,
därav förslagsvis 30 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskaittemedlen; 48.

till Förläggningsbyggnader in. m.
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 26 000 000 kronor;

49. till Kostnader för arbetsmarkniaidisstyrelsenis
förrådsverksamhet för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 kronor;

50. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 676 och II: 830, såvitt nu vore i fråga,
samt motionerna 1:685 och 11:834
till Omskolning m. m. för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
180 000 000 kronor;

51. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 674 och II: 838 samt II: 839, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till anordnande av verkstäder för
handikappade för budgetåret 1966/67
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor;

52. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 673 och II: 826,
1:674 och 11:838, 1:675 och 11:832,

I: 678 och II: 836 samt II: 839, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bi -

drag till driften av verkstäder för handikappade
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 18 500 009
kronor;

53. besluta, att motionerna I: 628 och
11:783 beträffande möjligheterna till
regelmässig redovisning av utvecklingen
av lokaliseringsstödet samt den nyanställda
arbetskraftens fördelning icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd
;

54. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 278 och II: 353, såvitt nu vore d fråga*
till Lokaliseringsbidrag för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kronor;

55. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
278 och II: 353, såvitt nu vore i fråga*
bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret
1966/67 bevilja lokaliseringsbidrag
med högre belopp än som anvisats
på anslaget;

56. till Lokaliseringslån för budgetåret
1966/67 på kapitalbudgeten under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsainslag
av 100 000 000 kronor;

57. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1966/67 bevilja lokaliseringslån
med högre belopp än som
anvisats på anslaget;

58. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de ej blivit under punkterna 1—57
särskilt berörda eller behandlats i annat
utskottsutlåtande, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd;

59. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I:
676 och II: 830, såvitt nu vore i fråga*

a) besluta, att en statlig institution
för utbildning och forskning i arbetsmarknadsfrågor,
benämnd institutet för
arbetsmarknadsfrågor, skulle inrättas
den 1 juli 1966 med de uppgifter och
den organisation, som förordats i statsrådsprotokollet; -

Tisdagen den 24 maj 19(i(i

Nr 25

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
förordats fastställa personalförteckning
för institutet för arbetsmarknadsfrågor;

c) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för institutet för arbetsmarknadsfrågor,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

d) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1966/
67 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
154 000 kronor;

e) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor:
Omkostnader för budgetåret

1966/67 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 70 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande målsättningen för arbetsmarknadspolitiken av

fröken Andersson, herrar Per Jacobsson,
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Wirtén och Bohman,
fröken Elmén, herrar Larsson i
Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo samt
fröken Ljungberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade; 2)

beträffande låglöneökningarnas
problem

av fröken Andersson, herrar Per Jacobsson,
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Wirtén och
Bohman, fröken Elmén, herrar Larsson
i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo samt
fröken Ljungberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits; 3)

beträffande avvägningen mellan
lokaliseringspolitiken och den geografiska
rörLighetspolitiken

av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett, att utskot -

tets yttrande bort i viss angiven del
hava den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
avvägningen mellan lokaliseringspolitiken
och den geografiska rörlighetspoliitiken
i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
1:675 och 11:832, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

4) beträffande fördelningen av kostnaderna
för den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten

av herrar Per Jacobsson, Bengtson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman och Wirtén,
fröken Elmén samt herrar Larsson
i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla i denna reservation angiven
lydelse samt att utskottet bort
under 4 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande frågan om fördelningen av
kostnaderna för den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten mellan staten
och kommunerna med bifall till motionerna
1:675 och 11:832, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

5) beträffande ombudssystemet inom
arbetsförmedlingen

av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 9 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande ombudssystemet
inom arbetsförmedlingen med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:676 och 11:830, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

6) beträffande tolkningen av begreppet
risk för arbetslöshet

av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttran -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

de bort i viss del hava den lydelse,
denna reservation visade;

7) beträffande tillämpning av begreppet
risk för arbetslöshet på låglöneföretag a)

b) av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade;

8) beträffande antalet elever i bristyrkesutbildning av

fröken Andersson, herrar Waltmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del boirt utgå;

9) beträffande bidrag till utbildningsverksamhet
i samband med lokalisering av

herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 13 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bidrag till utbildningsverksamhet i samband
med lokalisering i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 675 och II: 832, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

10) beträffande översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidrag a)

av herrar Per Jacobsson, Bengtson,

Nils-Eric Gustafsson, Nyman och Wir tén,

fröken Elmén samt herrar Larsson

i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,

Nilsson i Tvärålund och Mundebo, vil -

ka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 16 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande översyn
av inkomstprövningsreglerna beträffande
grundbidrag i anledning av motionerna
I: 678 och II: 836, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfönt;

b) av fröken Olsson, som dock ej
antytt sin mening;

11) beträffande flyttningsbidrag till
personer i arbete

av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
i denna reservation angiven lydelse;

12) beträffande bidrag för flyttning
till företag inom lokaliserings områ de

av herrar Per Jacobsson, Bengtson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman och Wirtén,
fröken Elmén samt herrar Larsson
i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 17 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bidrag för flyttning till
företag inom lokaliseringsområde, i anledning
av motionerna 1:675 och II:
832, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att bidrag finge lämnas även'' i de fall,
då initiativet till flyttningen tagits av
arbetsförmedlingen;

13) beträffande aktiveringsarbetet
för inte yrkesverksamma kvinnor

av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort utgå;

14) beträffande åtgärder för att främja
kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete av

fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljung -

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

av Kiiingl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:676 och 11:830,

berg, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava i reservationen
angiven lydelse;

15) beträffande beskathningsinstrumentets
utnyttjande i lokaliseringspolitiskt
syfte

av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka likväl ej antytt
sin åsikt;

16) beträffande beredskapsarbetenas
förläggning

av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda
så, som i denna reservation angivits;

17) beträffande investeringsfondernas
utnyttjande

av herr Wallmark, utan angiven mening; 18)

beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet

av fröken Andersson, herrar Per Jacobsson,
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Wirtén och Bohman,
fröken Elmén, herrar Larsson i Hedenäset,
Gustafsson i Skellefteå, Nilsson
i Tvärålund och Mundebo samt fröken
Ljungberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 36 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
ar betsmarkn adsstyr elsens by ggan de

verksamhet med avslag å Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 676 och II: 830, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

19) beträffande utbyggnaden av och
anslag till arbetsförmedlingen

av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa delar hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 43 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 25

såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för arbetsförmedlingen
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 70 440 000 kronor;

c) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 18 670 000 kronor; 20)

beträffande anslag till allmänna
beredskap sarbete n

av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
46 hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna 1:675 och
11:832, såvitt nu vare i fråga, till Allmänna
beredskapsarbeten m. m. för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 360 000 000 kronor;
därav förslagsvis 180 000 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen;

21) beträffande företagsutbildningen
och bristyrkesutbildningens omfattning
samt anslag till omskolning

av fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i vissia delar bort hava den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 50 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:676 och 11:830,
såvitt nu vore i fråga, samt motionerna
1:685 och 11:834 till Omskolning
in. m. för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

ett förslagsanslag av 155 500 000 kronor; 22)

beträffande anslag till lokaliseringsbidrag av

herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen 20, ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort lyda så, som denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 54 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1: 278
och 11:353, såvitt nu vore i fråga, till
Lokaliseringsbidrag för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
100 000 000 kronor;

23) beträffande institutet för arbetsmarknadsfrågor av

fröken Andersson, herrar Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla i denna reservation
angiven lydelse samt att utskottet
bort under 59 hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande av ett institut
för arbetsmarknadsfrågor samt
med bifall till motionerna I: 676 och
II: 830, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t till nästa års session med Nordiska
rådet måtte framlägga förslag om
ett nordiskt institut för arbetsmarknadsfrågor.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande, beträffande kvinnornas
möjligheter till förvärvsarbete,
av herrar Per Jacobsson, Ngman och
Wirtén, fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Skellefteå och Mundebo.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga de reservationer vid
detta utskottsutlåtande där mitt namn
förekommer.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att på samma
sätt som herr Jacobsson få yrka bifall
till samtliga de reservationer där mitt
namn förekommer, och detta med hänvisning
till den debatt som fördes här i
kammaren den 18 maj.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 5, 6, 7 b, 8,
13, 14, 18 och 19.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 21 och 23.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 628 och II: 783.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:663 och 11:814
under samtliga de punkter där de förekommer.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag i dess helhet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande förevarande
utlåtande komme att framställas
först särskilt beträffande envar av de
punkter i utskottets hemställan, där annat
yrkande förelåge än om bifall till
vad utskottet hemställt, därefter särskilt
i fråga om de delar av utskottets
yttrande, rönande vilka annat yrkande
framkommit än om godkännande av vad
utskottet anfört samt slutligen särskilt
angående utskottets hemställan i förut
ej avgjorda delar.

Tisdagen den 24 maj 1906

Nr 25

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

1 fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bengtson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt votariingspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 19.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från aitt rösta.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten 3 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:663

och II: 814, såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 4
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—90;

Nej — 43.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännar

givit, att de avstode från att rösta.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966
m. m.

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,

Ytterligare gjordes enligt de i fråga
om punkten 7 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 628 och II: 783 i deinna del;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I vad gällde punkten 9, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande o m r o st n i n gsp r o pos i t i o n:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparaf; och be funnos

vid omröstningens slut röster na

hava utfallit sålunda:

Ja— 108;

Nej — 21.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 13
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bengtson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och hefunmnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—106;

Nej — 19.

Därjämte luade 11 ledamöter tillkän nagivit,

att de avstode från att rösta.

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

Med avseende å punkten 16, yttrade
vidare herr talmannen, liade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock aitt det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Per
Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 10 a betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
ein så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107, punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10 a
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 44.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 17 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den: av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med

12 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
17, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 12
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
•talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—90;

Nej — 42.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjordes enligt de rörande
punkten 21 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 663 och II: 814, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härefter gjordes i enlighet med de
angående punkten 22 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

på bifall till motionerna I: 628 och II:
783 i denna del; och förklarades den
förra propositionen:, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten 31 gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 663 och II: 814, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

I vad anginge punkten 36, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels aitt
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 18 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna med 18
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omiröstningsapparat; och be funnos

vid omröstningens slut röster na

hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 62.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 43 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
19 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kajiser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 19
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omiröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 104;

Nej— 22.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkänna givit,

att de avstode från att rösta.

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ane. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

Vidare gjordes enligt de avseende
punkten 45 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 663 och II: 814, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den fönra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja- besvarad.

Rörande punkten 46 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 20 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig -anse -denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, be,gärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsp
no position:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 20 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, Nils Eric,

begärde rösträkning, verkställdes

nu votering medelst omröstningsappa rat;

och befunnos vid omröstningens

slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 110;

Nej— 18.

Därjämte had-e 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I v-ad gällde punkten 50, yttrade herr
talmannen, hade yrkats d-els att utskottets
hemställan skulle bifallas, d-els ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 21
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan var-a
med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering,
i an-ledning v-arav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
e-n omröstningspiroposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages d-et förslag, som
innefattas i den -av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 21
betecknade reservation-en.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning gen-om uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid li-err Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes n-u votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej— 23.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjordes -enligt de avseende
punkten 53 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,

hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:628 och 11:783 i denna
del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Härefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten 59 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 23 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende å det stycke i utskottets
yttrande, som å sid. 13 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottet
finner» och slutade med »arbetsmarknadspolitiska
åtgärder» gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av detsamma samt vidare
på godkännande av det yttrande, som
innefattades i reservationen 1, av fröken
Andersson m. fl.; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på godkännande av
utskottets yttrande i denna del, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, »om godkänner det stycke i
statsutskottets yttrande i utlåtande nr
107, som på sid. 13 börjar med orden
»Utskottet finner» och slutar med oirden
»arbetsmarknadspolitiska åtgärder»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkänines det yttrande,
som innefattas i reservationen 1, av fröken
Andersson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befuninos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 73;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad gällde det stycke i utskottets
yttrande, som å sid. 1U i det tryckta
utlåtandet började med orden »Enligt
utskottets» och å sid. 15 slutade med
»berörda företagen» gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande
av detta stycke samt vidare därpå
att det yttrande skulle godkännas,
som innefattades i reservationen 2, av
fröken Andersson m. fl.; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av
utskottets yttrande i denna del, sig finna
denna proposition'' vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner det stycke i
statsutskottets yttrande i utlåtande nr
107, som på sid. 14 börjar med orden
»Enligt utskottets» och på sid. 15 slutar
med orden »berörda företagen»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som innefattas i reservationen 2, av
fröken Andersson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes Ull en början
omröstning genom uppresning. Herr

Tisdagen den 24 maj 19(i(i

Nr 25

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnes vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 fråga om det stycke i utskottets yttrande,
som ä sid. 22 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Enligt utskottets»
och å sid. 23 slutade med »till
förslaget», yttrade herr talmannen, hade
yrkats dels att detsamma skulle
godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna det yttrande, som innefattades
i reservationen 6, av fröken
Andersson m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande i förevarande tal vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given.
varsel upplästes och godkändes en
så lydande o mrö st n i n gsp r op osi ti o n:

Den, som godkänner det stycke i
statsutskottets yttrande i utlåtande nr
107, som på sid. 22 börjar med orden
»Enligt utskottets» och på sid. 23 slutar
med orden »till förslaget», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som innefattas i reservationen 6, av
fröken Andersson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—108;

Nej— 22.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande det stycke, som i utskottets
yttrande å sid. 23 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Beträffande
de» och slutade med »utskottet
tillstyrkt», anförde nu herr talmannen,
hade yrkats

1 :o) att utskottets yttrande skulle
godkännas;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
yttrande skulle godkännas, som innefattades
i den av honom m. fl. avgivna
reservationen 7 a; samt

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det yttrande, som innefattades
i reservationen 7 b, av fröken
Andersson m. fl., i motsvarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets yttrande i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren- ville antaga
detsamma till kontraproposition i den
förestående omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig finna de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Per Jacobssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. m.

i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en onirö&tningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående det stycke i
statsutskottets utlåtande nr 107, som
på sid. 23 börjar med orden »Beträffande
de» och slutar med »utskottet
tillstyrkt», antager godkännande av det
förslag, som innefattas i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
7 b, av fröken Andersson m. fl., i
motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den,, som godkänner det stycke i
statsutskottets yttrande i utlåtande nr
107, som på std. 23 börjar med orden
»Beträffande de» och slutar med orden
»utskottets tillstyrkt», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som innefattas i reservationen 7 a, av
henr Per Jacobsson in. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Henr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes

nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—74;

Nej — 43.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande det stycke i utskottets
yttrande å sid. 23 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »Vad åter»
och slutade med »inom låglönebranscher»
gjordes propositioner, först på
godkännande av detsamma samt vidare
på godkännande av det yttrande,
som innefattades i reservationen, 7 b, av
fröken Andersson m. fl., i motsvarande
del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes enligt det stycke i utskottets
yttrande, som å sid. 25 i del
tryckta utlåtandet började med orden
»Det är» och slutade med »3 000 personer»
propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare på
godkännande av reservationen 8, av
fröken Andersson m. fl.; och förklarades
den förra propositionen,, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes propositioner i
enlighet med de yrkanden, som framkommit
angående det stycke i utskottets
yttrande å sid. 28 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »Med
erinran» och slutade med »i propositionen»,
först på godkännande av detta
stycke samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna det yttrande,
som innefattades i reservationen 11, av
henr Bengtson m. fl.; och förklarades
den förra propositionen, som upprepar
des, vara med övervägande ja besvarad.

I avseende å det stycke i utskottets
yttrande ä sid. 30 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »På innehavarna»
och slutade med »äldre ar -

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

betskraft» gjordes propositioner, först
på godkännande av utskottats yttrande
i denna del samt vidare på godkännande
av
dersson m. fl.; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Hörande det avsnitt i utskottets yttrande,
som å sid. SO i det tryckta utlåtandet
började med orden »Med anledniny»
och å sid. SI slutade med »alltså
motionerna» gjordes propositioner,
först på godkännande av detta avsnitt
samt vidare på godkännande av det
yttrande, som innefattades i reservationen
14, av fröken Andersson m. fl.; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

I vad gällde det stycke i utskottets
yttrande, som å sid. 35 i det tryckta utlåtandet
började med orden »/ fråga»
och slutade med »utskottet motionerna»,
yttrade nu herr talmannen, hade
yrkats dels att detsamma skulle .godkännas,
dels ock att kammaren skulle
godkänna det yttrande, som innefattades
i reservationen 16, av herr Bengtson
m. fl.

Sedermera .gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets yttrande
.i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Xils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattas
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner det stycke i
statsutskottets yttrande i utlåtande nr
107, som på sid. 35 börjar med orden
»I fråga» och slutar med orden »utskottet
motionenna», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. agaförbud för föräldrar

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som innefattas i reservationen 16, av
herr Bengtson m. fl.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej — 19.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gj.ord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Ang. agaförbud för föräldrar

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 32, angående dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och
15 kap. 14 § föräldrabalken m. m. dels
i anledning av propositionen väckta
motioner dels ock mation om agaförbud
för föräldrar.

Genom eu den 25 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 96, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga förslag
till

1) lag om ändrad lydelse av 6 kap.
3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken;

2) lag om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr
97).

I propositionen hade bland annat föreslagits
en om formule ring av 6 kap.
3 § föräldrabalken för att giva tydligare
uttryck åt lagstiftarens inställning

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. agaförbud för föräldrar

att kropp saga ,i princip borde undvikas.
I anslutning härtill hade föreslagits
ett tillägg till 93 § barna vård sl agen
av innebörd, att den som finge kännedom
om att barn misshandlades i hemmet
eller där utsattes för annan olämplig
behandling borde anmäla detta till
barnavårdsnämnden.

Enligt Kung], Maj :ts förslag skulle
6 kap. 3 § föräldrabalken erhålla följande
lydelse:

»Föräldrarna hava uppsikt över barnet.
För barnets tillrättavisande må ej
användas andra uppfostringsmedel än
sådana som äro lämpliga med hänsyn
till barnets ålder och övriga omständigter.
»

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna nr 722 i
första kammaren av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. samt nr 887 i andra kammaren
av fru Gärde Widemar och herr
Sjönell;

de likalydande motionerna nr 723 i
första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 888 i andra kammaren av
herr Hedin m. fl.; ävensom

motionen nr 889 i andra kammaren
av fru Ryding och herr Hermansson.

Därjämte hade utskottet samtidigt
behandlat en vid riksdagens början
väckt, till lagutskott hänvisad motion
nr 78 i andra kammaren av herr Sjöholm,
om agaförbud för föräldrar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom förevarande
proposition, nr 96, framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 3 §
och 15 kap. 14 § föräldrabalken —
måtte i anledning av motionerna I: 722
och II: 887 samt med avslag å följande
motioner, nämligen

1) 11:78 och

2) 11:889

för sin del antaga förslaget med den
ändringen, att 6 kap. 3 § erhölle i utlåtandet
angiven lydelse;

B. att riksdagen måtte
med avslag å motionerna I: 723 och
II: 888

bifalla det genom förev,arande proposition
framlagda förslaget till lag om
ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97).

Enligt utskottets förslag skulle 6 kap.
3 § föräldrabalken. avfattas sålunda:

»Föräldrarna skola utöva dein uppsikt
över barnet som är .erforderlig
med hänsyn till barnets ålder och övriga
omständigheter.»

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Bakom första lagutskottets
utlåtande nr 32 står ett enigt utskott.
Jag skall bara be att få ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk en
kort stund för att göra ett påpekande.

Utskottet säger på sidan 15 att det
förutsätter att det uppdrag, som lämnats
till medicinalstyrelsen att genom
en undersökning skapa ett fast underlag
för praktiska åtgärder på området,
utföres utan dröjsmål. Detta påpekande
gäller de många upprörande fallen av
barnmisshandel.

Det har i dagarna inträffat ett nytt
fall av barnmisshandel, som rapporterats
i pressen. Mot den bakgrunden
tycker jag att man bör särskilt uppmärksamma
utskottets påpekande om
nödvändigheten av att medicinalstyrelsens
utredning sker fortast möjligt. Det
bär gått över ett år sedan riksdagen begärde
en utredning. Först den 1 oktober
förra året gav regeringen medicinalstyrelsen
i uppdrag att ombesörja utredningen.
Den 19 januari i år tillsattes den.
Enligt uppgifter till utskottet har utredningen
fortfarande inte börjat arbeta
på allvar. Man har verkställt en
del materialinsamlingar. Det är praktiskt
taget allt som har skett.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1!)()(!

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmal, m. m.

■lag hoppas dock, herr talman, alt
man nu mot den allvarliga bakgrunden
äntligen skall komma i gång och se till
att en utredning verkligen sker, att
man alltså inte dröjer ytterligare. Alltför
lång tid har redan gått.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! En av representanterna
för den borgerliga monopolpressen
här i Stockholm påstod i går att första
lagutskottet i denna fråga — alltså agafrågan
-—- har givit mig smisk på fingrarna.
Det skadar kanske därför inte
att jag säger några ord i detta ärende.

Huvudsaken är ju här att skydda
barn mot misshandel i hemmen, och
man har i den allmänna debatten pekat
på i första hand möjligheterna till praktiska
åtgärder av olika slag, t. ex. föräldrautbildning,
upplysning och förstärkt
psykologisk rådgivning. Riksdagen
begärde också förra året, som fru
Segerstedt Wiberg nämnde, en undersökning
av de kända fallen av barnmisshandel
för att säkrare kunna bedöma
hur åtgärderna bör sättas in. Riksdagen
ansåg då att det var tveksamt om
omedelbara ändringar i den lagstiftning,
som innehåller bestämmelser till skydd
för barnen, i nämnvärd grad skulle
kunna minska riskerna för nya fall av
barnmisshandel.

Propositionen i detta ämne utgår
från ungefär samma värdering av betydelsen
av lagstiftning på området,
men det har bedömts vara möjligt att
genom ändringar av vissa paragrafer i
föräldrabalken och barnavårdslagen
stödja arbetet på åtgärder mot barnmisshandel.
Ändringen i föräldrabalken
avser att tydligare markera den restriktiva
inställning till kroppsaga såsom
uppfostringsmedel, som statsmakterna
bär givit uttryck åt i tidigare lagstiftningsärenden.
Eftersom det är de grova
fallen av barnmisshandel som framför
allt bör förhindras har regeringen
vidare bedömt det såsom angeläget att
bringa dessa fall till myndighets kän -

nedom. Det förslag till ändring av barnavårdslagen
som utskottet tillstyrker
avser att öka möjligheterna härtill.

Från åtgärder för att förhindra sådana
allvarliga fall av barnmisshandel
är steget långt till att i lagen införa ett
förhud mot aga, vilket ju har påyrkats
på sina håll. Ett sådant förbud har jag
inte ansett mig böra förorda. Inte heller
utskottet har velat gå så långt. Däremot
har utskottet gått in på vad som
nu kan anses gälla i fråga om rätten
att meddela kroppsliga tillrättavisningar.
Rättsläget är väl i den delen inte
alldeles klart. Lagstiftaren har hittills
överlämnat åt rättstillämpningen att i
varje särskilt fall bedöma om vårdnadshavaren
har överskridit sina befogenheter.
Med den allt starkare opinion
mot kroppsaga som har kommit
till uttryck i den allmänna debatten
är det svårt att tänka sig något fall där
kroppsaga, som i och för sig utgör ett
rättsstridigt våld mot person, skulle
kunna godtagas av domstolarna såsom
ett lämpligt uppfostringsmedel.

Jag har för min del ansett mig inte
böra uttala mig i denna rättstillämpningsfråga
men har dock givit ett bestämt
uttryck åt att våld i alla former
mot barnens person är olämpligt samt
att kroppsaga är ett olämpligt uppfostringsmedel.
Mot den bakgrunden har
jag givetvis ingenting att erinra mot
utskottets förslag till omformulering av
lagtexten.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i före,varande utlåtande
hemställt.

Ang. domstols sammansättning med
nämnd i trafikmål, m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om föreläggande av ordningsbot
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

Genom en den 1 april 1966 dagtecknad
proposition, nr 100, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om föreläggande av ordningsbot,

2) lag angående ändring i lagen den
9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 28 september 1951 (nr 649)
om straff för vissa trafikbrott,

dels ock anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

5) förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648),

6) förordning angående ändrad lydelse
av 11 § förordningen den 5 maj 1960
(nr 134) om mopeder.

Det i propositionen framlagda förslaget
till lag om föreläggande av ordningsbot
var avsett att möjliggöra en enkel
och snabb handläggning av vissa ordningsförseelser,
främst trafikförseelser.
Lagen innehar, att polisman skulle få
rätt aitt under vissa förutsättningar taga
upp fråga om ansvar för sådana förseelser
genom att utfärda ©it föreläggande
för den misstänkte. I detta skulle
den misstänkte föreläggas ett bötesstraff,
kallait ordningsbot, till godkännande.
Ordningsboten för skilda förseelser
skulle bestämmas enligt taxor,
som fastställdes av riksåklagaren. Om
den som hade begått förseelsen godkände
föreläggandet, vore saken slutligt avgjord.
Det hade föreslagits ankomma på
Kungl. Maj :,t att bestämma vilka förseelser
som finge beivras med stöd av
lagen.

Lagen om parkeringsboit hade föreslagits
bliva tillämplig på flera typer
av parkeringsförseelser än för närvarande.

I rättegångsbalken hade förordats
vissa ändringar för att öka möjligheterna
att använda förenklade handlägga
in gsformer i bötesmål. I motsats
till vad som inu gällde skulle strafföreläggande
kunna användas även när det
funnes målsägande. Undantag avsåges
gälla endast för det fall, att målsäganden
hade förklarat, att han ämnade
föra talan om enskilt anspråk i anledning
av brottet eller hade begärt att åtal
skulle väckas. Handläggningen av besvär
över strafföreläggande hade föreslagits
bliva överförd från hovrätt till
underrätt. Vidare hade förordats eu förlängning
av besvärs! i den från en månad
Ull ett år.

I propositionen hade dessutom föreslagits,
att rättegångsbalkens bestämmelser
om ensamdomares behörighet i
bötesmål skulle ändras. Till skillnad
från vad som för närvarande gällde,
skulle lagfaren domare utan nämnd
kunna pröva bötesmål, även om målsägande
funnes och skadeståndsanspråk
framställts.

En bakgrund till de processrättsliga
förank 1 in,gsförslagen var, att vissa förslag
hade framlagts till ändrade straffskalor
inom trafikrätten. Det hade föreslagits,
att fängelse skulle utgå ur
straffskalan för vårdslöshet i trafik
enligt 1 § första stycket trafikbrottslagein.
För ett flertal förseelser mot bland
annat vägtrafikförordningen hade föreslagits
övergång från dagsböter till penningböter.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 727, av
herr Torsten Andersson och herr NilsEric
Gustafsson, samt II: 897, av herr
Svensson i Vä m. fl., ävensom

de likalydande motionerna I: 728, av
herr Alexanderson m. fl., och 11:896,
av herr Nihlfors m. fl.

I de likalydande motionerna I: 727
och II: 897 hade hemställts, att riksdagen
måtte

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

dels besluta, att strafföreläggande
skulle få utfärdas endast om de enskilda
anspråken i amledning av brottet
blivit reglerade eller målsägaren förklarat
att han icke hade något att erinra
mot att strafföreläggande utfärdas,

dels besluta, att förslaget om ändring
av 1 § trafikbrott slagen skulle avslås i
avvaktan på resultatet av interner disk a
överläggningar om en gemensam nordisk
trafiklagstiftning,

dels uttala, aitit befogenheten att förelägga
ordningsbot borde anförtros endast
polispersonal med viss bestämd
utbildning och erfarenhet inom trafikpolisen
och att från polisens sida icke
finge utövas påtryckning för att förmå
den misstänkte att godtaga ordningsbot.

I de likalydande motionerna I: 728
och II: 896 hade anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av proposition
100 måtte

1. besluta avslå förslaget till lag ang.
ändrad lydelse av 1 § lagen den 28
september 1951 (nr 649) om straff för
vissa trafikbrott,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att bestämmelsen i vägtrafikförordningen
om straff för förseelse
mot 47 § 2 mom. vägtrafikförordningen
icke måtte ändras.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla det genom
förevarande propositionen, nr 100,
framlagda förslaget till lag om föreläggande
av ordningsbot;

B. att motionerna 1:727 och 11:897,
såvitt avsåge ordningsbot, i den män de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen måtte bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den
9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot; -

D. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 727 och II: 897, såvitt avsåge
strafföreläggande, bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken;

E. att riksdagen måtte, med avslag å
följande motioner, nämligen

1) 1:727 och 11:897, såvitt avsåge
vårdslöshet i trafik, samt

2) 1:728 och 11:896, såvitt avsåge
yrkandet under 1, bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 28 september 1951 (nr 649)
om straff för vissa trafikbrott;

F. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 728 och 11:896, såvitt avsåges
yrkandet under 2, i anledning av de vid
propositionen fogade förslagen till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)
och till förordning angående ändrad
lydelse av 11 § förordningen den 5 maj
1960 (nr 134) om mopeder måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet i denna
del anfört.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under
punkten D, av herr Ferdinand Nilsson
och herr Larsson i Norderön, vilka dock
ej antytt sin åsikt;

II. vid utskottets hemställan under
punkten E, av herrar Ernulf, Ferdinand
Nilsson och Lidgard, fru Kristensson
samt herrar Gustafsson i Borås och
Larsson i Norderön, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under E
hemställa, att riksdagen med bifall till
följande motioner, nämligen

1) 1:727 och 11:897, såvitt avsåge
vårdslöshet i trafik, samt

2) 1:728 och 11:896, såvitt avsåge
yrkandet under 1),

måtte avslå det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändnad lydelse av 1 § lagen den 28 sep -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

tember 1951 (:n.r 649) om straff för vissa
trafikbrott.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Nilsson,
Ferdinand.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Förslagen i proposition
nr 100 om ordningsbot m. m. är uttryck
för en strävan till förenkling och rationalisering
av samhällets åtgärder mot
i första hand trafikförseelser. Denna
strävan vinner gillande och stöd även
av reservanterna. Vi biträder sålunda
förslaget om ordningsbot, alltså ett system
där en polisman i omedelbart samband
med en förseelse förelägger den
felande ett bötesstraff.

På en punkt motsätter vi oss emellertid
propositionens förslag, nämligen i
fråga om den föreslagna nya lydelsen
av 1 § trafikbrottslagen, som handlar om
vårdslöshet i trafik. Enligt den nuvarande
lydelsen är straffet dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. Detta
innebär på grund av vissa processuella
regler att åklagare inte kan utfärda
strafföreläggande när det gäller vårdslöshet
i trafik, och när målet handläggs
vid domstol så fordras det medverkan
av nämnd, i regel med tre nämndemän
vid sidan av den lagfarne domaren. Enligt
förslaget skall fängelse utgå ur
straffskalan. Detta innebär i processuellt
avseende att strafföreläggande kan
användas, och dessutom innebär det att
någon nämnd inte behöver medverka,
utan målet kan avgöras av en lagfaren
domare ensam.

Till att börja med är vi reservanter
tveksamma i den kriminalpolitiska frågan,
om man bör ta bort fängelse i
straffskalan. Det är visserligen sant att
i praktiken används inte fängelsestraffet,
om inte brottet är grovt, och då blir
i regel en annan paragraf tillämplig,
men som vissa remissinstanser framhållit
kan det ha sin betydelse i alla
fall, att man inskärper att brottet inte
är ett bagatellbrott genom att fängelse

finns i straffskalan och att detta läres
ut i körskolor. Det kan också någon
gång tänkas, vid upprepade fall av
vårdslöshet, att man skulle önska tilllämpa
exempelvis skyddstillsyn. Det
förutsätter att fängelsestraffet finns
kvar.

Den viktigare frågan, som jag ser det,
är emellertid problemet om handläggningen
hos åklagare och domstol. Jag
anser det inte lämpligt att fråga om
vårdslöshet i trafik avgöres av åklagare
genom strafföreläggande. När strafföreläggande
användes, brukar frågan vara
att fastställa huruvida en förseelse har
begåtts. Har den begåtts •—• den är då i
regel erkänd — så förelägger åklagaren
ett straff enligt en viss taxa som fastställts
av högre åklagarmyndighet. När
det gäller vårdslöshet i trafik har vi
hela skalan från ringa ovarsamhet, som
inte skall föranleda straff över huvud
taget, till allt grövre oaktsamhet och
antalet dagsböter bör anpassas härefter.
Då kan det inte vara lämpligt att åklagare
utfärdar strafföreläggande, som
nödvändigtvis av praktiska skäl måste
medföra en rutinbetonad straffmätning
eller en i det närmaste taxebunden sådan.
Med taxebunden menar jag här att
man följer den överordnade myndighetens
taxa.

Om målet sedan handlägges vid domstol
uppkommer den fråga som enligt
min mening har det största intresset i
detta sammanhang: skall vi nöja oss
med en lagfaren domare för att bedöma
om en bilist eller annan trafikant gjort
sig skyldig till vårdslöshet i trafik, eller
bör nämndemännen finnas kvar? Det
är klart att man inte skall använda
nämndemän om de inte fyller någon
funktion. Trafikmålen är väl inte heller
de mest intressanta för dem som sitter i
nämnden. Detta anser jag dock i och
för sig sakna större betydelse — det
avgörande är givetvis frågan: får det
någon betydelse för rättsskipningens
kvalitet och säkerhet att nämndemän är
med i domstolen?

Riksdagen har ju tidigare slagit vakt

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

om nämndemannainstitutionen, som infördes
trots ett visst motstånd från
många domares sida, får jag väl erkänna.
Åtskilliga domare tyckte att det var
bättre att exempelvis i rådhusrätt ha
tre domare, som dömde tillsammans, än
att ha en domare plus nämnd. Men sedan
nämnden införts, har uppfattningarna
inom domarkretsen nog väsentligt
ändrats — i regel sätter man, såvitt jag
förstår, stort värde på att ha nämnden
vid sin sida. När det gäller mål om
vårdslöshet i trafik får vi också komma
ihåg att det här inte i första hand eller
i varje fall inte uteslutande gäller en juridisk
bedömning — i huvudsak är det
andra faktorer av närmast icke-juridisk
karaktär, som övar inflytande på frågan,
om en bilist eller annan trafikant
skall anses ha förfarit vårdslöst. Många
gånger är bedömningarna i trafikmål
ganska svåra, och jag tror att det är
av värde att flera domare bedömer bevisningen.
Från den tid då jag själv
dömde i trafikmål har jag mycket god
erfarenhet av nämndens medverkan.
Och det är ju rätt märkligt att de remissorgan,
som starkast framhåller värdet
av nämndemän i mål om vårdslöshet
i trafik, är just domarinstanserna
— flertalet hovrätter och Föreningen
Sveriges häradshövdingar. Även domstolskommittén
med sin sakkunskap har
betonat värdet av nämnd i dessa mål.

Departementschefen avfärdar dessa
yttranden med en hänvisning till att
trafikantorganisationerna och Sveriges
advokatsamfund har tillstyrkt att nämnden
tas bort i dessa trafikmål. Det är
ju glädjande att de ifrågavarande organisationerna
har den tilltron till juristdomarna,
att de inte anser nämnd erforderlig,
men jag tycker ändå att när
så många domarinstanser själva har
tryckt på värdet av att det är flera domare
och framför allt nämnd i trafikmål,
så borde inte departementschefen
ha föreslagit att nämnden avskaffas.

Det är visserligen sant att domförhetsreglerna
har den utformningen att
en domare kan ta med nämndemän om

4 Första kammarens protokoll 1965. Nr 25

han så anser erforderligt, även om det
inte är föreskrivet. Utskottet understryker
också denna möjlighet. Men det kan
ändå inte vara meningen att man vid en
domstol konsekvent skall ha nämndemän
med, om den föreslagna lagen går
igenom; då vore ju lagändringen förfelad.

Man bör inte heller glömma bort att
straffmätningen i trafikmål har ganska
stor indirekt betydelse. Om det blir 15
eller 30 eller kanske 40 dagsböter kan
ha avgörande betydelse för frågan huruvida
länsstyrelsen återkallar körkortet
eller inte. Även det tycker jag är ett
skäl för att man inte skall överlåta dessa
avgöranden åt en ensamdomare.
Skulle man av olika skäl, t. ex. svårigheten
att få tillräckligt antal lämpliga
nämndemän, ändå vilja driva igenom
ett borttagande av nämnden, skulle jag
vilja förorda en återgång till det tidigare
systemet i rådhusrätt där tre juristdomare
dömde i sådana här trafikmål.

Det är min uppfattning att hänsynen
till rättsskipningens kvalitet och säkerhet
borde medföra att nämnden bibehålies
i trafikmål. Jag skulle visserligen
kunna tänka mig att man vid de
allra största rådhusrätterna, där problemet
med att få tillräckligt antal
lämpliga nämndemän är störst, inrättade
särskilda trafikavdelningar och uttog
vissa domare med särskild erfarenhet
och kunnighet på trafikområdet och
lät dessa döma utan nämnd, eventuellt
som en försöksverksamhet. Men jag vet
ju att statsmakterna tidigare klart och
bestämt har tagit avstånd från en ordning,
som innebär att man inför en
sammansättning i ett slags domstolar
och en annan sammansättning i andra
slags domstolar. Den utvägen lär därför
inte vara realistisk. När det gäller
övriga domstolar, där trafikmålen är
fördelade på domarna och ingalunda
är deras huvudsakliga sysselsättning,
tycker jag att skälen mot förslaget är
alltför starka.

Jag kan nämna att jag gjorde en statistik
vid den domstol jag själv tillhör

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

och därvid fann att t. ex. antalet mål om
rattfylleri och rattonykterhet, som ju
inte omfattas av förslaget, förra året
var dubbelt så många som antalet mål
om vårdslöshet i trafik. Åklagarna avskriver
ju rätt många bilmål, men när
åklagaren anser att åtal skall väckas
är ett mål om vårdslöshet i trafik enligt
min mening av den beskaffenheten
att bedömningen bör företagas av flera
domare, antingen flera juristdomare eller
såsom nu — och det anser jag vara
en god ordning — av en lagfaren domare
med nämnd.

Med all aktning för departementschefens
strävan att även på domstolsområdet
rationalisera statsverksamheten anser
jag, herr talman, att man på denna
punkt har gått för långt i effektivitetskravet
på bekostnad av angelägenheten
av att upprätthålla rättsskipningens kvalitet
på en tillräckligt hög nivå.

Jag kan alltså inte biträda departementschefens
förslag utan yrkar bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen nr II.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag kan väsentligen
ansluta mig till vad herr Ernulf har
framhållit. Anledningen till att jag begärt
ordet är att jag vill understryka
en synpunkt, som jag tycker behöver
understrykas i en debatt om en proposition
sådan som denna.

Statsrådet bär fäst uppmärksamheten
på anhopningen av trafikmål och
konstaterar att de utgör en betydande
belastning för polis-, åklagar- och domstolsmyndigheterna.
Han konstaterar att
allteftersom vi får fler och fler bilar
stiger brottsligheten i detta land. Detta
står klart utsagt på sidan 16 i propositionen,
där man konstaterar att bakgrunden
till förslaget är att polisen och
åklagarna och domstolarna har fått en
starkt ökad arbetsbelastning till följd
av bilismens kraftiga expansion.

Det är en materialistisk historieuppfattning
som jag icke kan ansluta mig

till. I och för sig bör enligt min mening
den omständigheten att samhället
utvecklas, att nyttigheterna blir fler
och fler, att levnadsstandarden blir
högre och högre inte nödvändigtvis
leda till en ökad brottslighet. Jag kan
inte förstå det resonemanget. Att nöd
och elände kan föda brott förstår jag.
Men att tillkomsten av ökade resurser
i samhället, i detta fall en ökad tillgång
på bilar, skulle behöva medföra ökat
antal trafikförseelser — fall som kan
rubriceras som trafikbrott — det vill
jag inte förstå. Och jag säger, att eftergivenhet
emot sådana tendenser inte
är vägen att nå ett bättre resultat.

Såvitt jag förstår bör ökad arbetsbelastning
inom polis-, åklagar- och domstolsväsendet
leda till att man ser efter
om där finns tillräckliga resurser för
att lagen skall kunna upprätthållas.
Jag är mycket tveksam inför det resonemang
som säger att eftersom det begås
så många förseelser, måste vi förfara
mycket mera summariskt, förenkla
förfaringssättet och så vidare. Det
är denna grunduppfattning som jag
inte kan dela, därför att jag menar att
vad som är det centrala är en positiv
inställning till vad samhället anser
skall gälla och hur man skall bete sig
i sådana sammanhang. Det andra är
någonting som, såvitt jag kan bedöma
det, för det hela åt sidan.

Nu säger statsrådet i propositionen,
att erfarenheterna av ett mera summariskt
förfaringssätt i vissa fall har
varit goda och att eftergivenhet emot
sådana här tendenser således skulle vara
någonting, som i och för sig skulle
göra att man fick en mindre arbetsbelastning.
Det tror jag — om man överlåter
det som bör rättsligt prövas till
en mera summarisk bedömning, är det
klart att det går fortare. Men om det
går bättre, det vill jag lämna därhän.

1 motionerna 1:727 och 11:897 pekas
det på erfarenheterna utifrån, bl. a.
från Österrike och från Tyska förbundsrepubliken.
De visar, att skärpta
straffbestämmelser har medfört en ned -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 19(>(>

Ant?, domstols sammansättning med nämnd i trafikmäl, m. m.

gång beträffande svårare trafikförseelser,
och det tycker jag är rätt intressant
att iaktta. Från andra håll har man
sagt, att erfarenheterna inte är så alldeles
klara som det framgår av motionerna.
De är inte ensartade. I vissa
länder har man haft eu erfarenhet, och
i andra länder har det varit på ett
annat sätt.

Nu ligger ju dessa frågor under prövning
på det nordiska planet, och jag
förstår inte riktigt varför det skall vara
nödvändigt att under alla förhållanden
nu gå den här föreslagna vägen. I propositionen
hänvisas också till trafikmålskommitténs
arbete. Det sägs i propositionen,
att alla hithörande frågor
ännu inte utretts. Men man vill likväl
ta ett första steg.

Man vill alltså ta ett första steg beträffande
dessa saker, ehuru uitredningen
inte är klar, och man vill gå
fram ensidigt svenskt, trots att man
har att avvakta gemensamma nordiska
utredningar. Jag förstår mig inte riktigt
på detta, och det har jag gett uttryck
åt i ett särskilt yttrande.

Beträffande till sist frågan om lindrade
straffbestämmelser är jag av den
uppfattningen att det i och för sig inte
är rimligt och riktigt, när ett problem
i viss mån kan sägas ligga i stöpsleven,
att man då i förskott går in för en utveckling
i riktning mot straffuppmjukning.
Det är mycket svårare att gå tillbaka
om det skulle visa sig, att erfarenheterna
utifrån och samarbetet med
de nordiska grannländerna skulle medföra
att vi fick gå straffskärpningens
väg. Det är mycket svårare att vika
tillbaka sedan man väl gett sig ut på
glid mot det andra hållet. Det kan inte
vara något riktigt bra sätt att inpränta
respekt för lag och rätt, utan det är väl
bättre att i ett sådant läge avvakta resultatet
av utredningen.

När jag ansluter mig till reservationen
under punkt E, är det framför allt
med hänsyn till att jag inte nu vill
vara med om strafflindringar i en fråga
som är så pass oklar. Jag har — och

där kan jag helt ansluta mig till vad
herr Ernulf sade — den uppfattningen,
att bara det faktum att nämnden
tack vare straffbestämmelserna inkopplas
vid bedömningen är någonting värdefullt.

Jag ber således att få yrka bifall till
reservationen under punkt E.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
ytterligare några ord i frågan om strafflatitud
vid brottet »vårdslöshet i trafik».
Jag har väckt en motion i denna
fråga och yrkat att de hittillsvarande
straffbestämmelserna skall fortbestå.
Utskottet har emellertid följt propositionen
och ansett att fängelsestraffet
skall tas bort.

Det är särskilt några yttranden i utskottets
utlåtande som jag vill vända
mig emot. Det säges bl. a. att mål om
vårdslöshet i trafik inte är mera svårbedömda
än andra brottmål. Det beror
på hur man ser på saken. Man skall i
detta sammanhang kanske poängtera
att det helt övervägande antalet mål
om vårdslöshet i trafik är sådana, där
svaranden bestrider att han har begått
en brottslig handling. Det blir således
en ganska omfattande utredning genom
förhör med svaranden och oftast även
vittnesförhör. I övriga bötesmål vid en
underrätt är det däremot till mycket
stor del fråga om ärenden, där de faktiska
omständigheterna är helt erkända,
och domstolen har i stort sett bara
att bedöma vilket straff som skall utdömas
och kontrollera att alla förutsättningar
för straffets utdömande föreligger.
Ur den synpunkten är jag
mycket bestämt av den uppfattningen,
att mål om vårdslöshet i trafik genomsnittligt
hör till sådana mål som är
förhållandevis krävande att avdöma och
där det just blir fråga om bevisprövning
av sådant slag, som enligt vad
riksdagen förut uttalat bör avgöras av
flera domare.

När man säger att de inte är svå -

52 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

rare an andra mål tänker man väl
knappast på att det ofta kan finnas
olika meningar om hur en trafikkollision
bör bedömas och att det kan vara
svårt att med någon säkerhet säga, att
den ena bedömningen är riktig och
den andra felaktig. Det finns rätt stort
utrymme för ett fritt bedömande, men
det är enligt min mening snarare en
anledning att säga att sådana mål är
mera krävande än flertalet mål av relativt
bagatellartad beskaffenhet.

Det är väl uppenbart att medverkan
av flera domare är av stor betydelse för
bedömandet av sådana mål. Denna
medverkan sker numera i den formen,
att domaren vid sin sida bar nämnd,
men det väsentliga inslaget i den föreslagna
lagändringen är ju att man
skulle kunna avdöma dessa mål utan
nämnd.

De fall av erkänd vårdslöshet i trafik
som förekommer gäller kanske oftast
sådana fall, där bara ett fordon
är inblandat. Jag skulle i och för sig
kunna medge att i sådana fall ett förenklat
rättegångsförfarande, eventuellt
ett strafföreläggande, kan vara lämpligt,
men jag menar att det lämpligen
borde införas på något annat sätt än
genom att strafflatituden för detta brott
ändras.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservation II vid utskottets utlåtande.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Detta utlåtande från
första lagutskottet behandlar proposition
nr 100, där det föreslås åtgärder
för att förenkla och samtidigt effektivisera
polisens, åklagarnas och domstolarnas
arbete speciellt med trafikmålen.

Trafikförseelsernas antal har stegrats
kraftigt under senare år. Även om
herr Ferdinand Nilsson reagerar mot
jämförelsen kan man inte komma ifrån
att denna utveckling tycks ha samband
med ökningen av antalet motorfordon.

Antalet bilar och bussar ökade sålunda
från 344 953 fordon år 1950 till inte
mindre än 1 809 536 år 1964. Antalet
vid periodens slut var alltså mer än
fem gånger så stort som vid dess början.
Under samma tid steg antalet brott
och förseelser i trafiken mer än sex
gånger. Detta tyder på att det råder
en viss följsamhet på detta område.

Under 1960-talet har mer än 60 procent
av samtliga genom domar eller
strafförelägganden fastställda straff avsett
brott eller förseelser, som har samband
med trafiken. Det är väl oundgängligt
att utvecklingen på detta område
tvingar fram ©n viss rationalisering
inom rättsväsendet. Enklare förseelser
kan behandlas mera schablonmässigt,
och detta medför att personal
kan sättas in på mer krävande och angelägna
arbetsuppgifter. Då de åtgärder
som föreslås synes kunna effektueras
utan att rättssäkerheten kommer i
kläm, bär utskottet tillstyrkt propositionen
i dess helhet. Ett alternativ till
de lösningar som rekommenderas skulle
vara att polisen och rättsväsendet
tillfördes en avsevärd arbetskraftsförstärkning
eller att även mål av enklare
beskaffenhet finge kräva längre tid.

Flera talare bär yrkat bifall till reservation
II, där det yrkas avslag på
den föreslagna ändringen i 1 § i trafikbrottslagen,
att fängelsestraff skall
utgå ur straffskalan för vårdslöshet i
trafik. Reservanterna menar att ett slopande
av möjligheten att utdöma fängelsestraff
för dessa förseelser kommer
att uppfattas som uttryck för en mildare
syn på trafikbrottsligheten och
leda till en sakligt omotiverad sänkning
av straffreaktionen.

Enligt vad som framgår av såväl propositionen
som utskottets skrivning är
det emellertid inte tänkt, att lagändringen
skulle få till följd någon mi-ldring
i bedömningen och därmed sänkning
i straffutmätningen för dessa förseelser.
Det kan i det sammanhanget
erinras om att domstolarna knappast
känner till något fall, då möjligheten

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmäl, m. m.

alt döma till fängelse för vårdslöshet
i trafik kommit till användning. När
fängelsestraff utdömes rubriceras brottet
som grov vårdslöshet i trafik. Därför
torde det vara föga realistiskt att
hävda åt t den föreslagna lagändringen,
alltså ett borttagande ur straffskalan
av ett moment som aldrig tillämpats,
skulle av allmänheten uppfattas på det
sätt som reservanterna menar.

Utskottet tillstyrker därför att fängelsestraffet
utmönstras ur straffskalan
för vårdslöshet i trafik och att 1 §
i trafikbrottslagen får den föreslagna
lydelsen. Därmed ökar, som här har
nämnts, området för strafförelägganden
och mål med ensamdomare.

Det är dock att märka, att även i bötesmål
domaren har möjlighet att tillse
att nämnd medverkar när det med
hänsyn till målets svårighetsgrad och
karaktär i övrigt inte kan anses lämpligt
att det handläggs av en ensam domare.
Eftersom det finns möjlighet för
domaren att få medverkan av nämnd
tycker jag att det, som i detta fall föreslås,
inte blir så stort men.

Herr Ernulf fällde ett yttrande, som
jag fann förvånansvärt. Han satte som
ett alternativ i fråga, om inte tre juristdomare
skulle kunna döma dessa
mål. Det finns vissa önskemål om att
få bort nämndemannainslaget i domstolarna
och få ett juristkollegium att
avdöma i varje fall de mera komplicerade
målen. Jag tycker emellertid att
vi bör slå fast att nämndemännen har
en uppgift att fylla inom rättsväsendet.
När det gäller enkla rutinsaker är det
kanske inte så angeläget att de är
med, i vart fall när domaren har möjlighet
att få dem som medhjälpare,
om han anser det nödvändigt.

Utskottet har velat understryka att
denna lösning av frågan om nämndemannainslaget
i dessa mål inte får betraktas
som en principlösning i stort
beträffande lekmannainslagets framtida
roll i rättskipningen, utan att detta
problemkomplex får tas upp i ett senare
och större sammanhang, när det

finns material som möjliggör en bättre
bedömning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Som redan framhållits
har första lagutskottet godtagit samtliga
förslag i den föreliggande propositionen.
Utskottet har i anslutning till
ett par av förslagen särskilt understrukit
vissa synpunkter, exempelvis i fråga
om vikten av tillräcklig utbildning
hos den polispersonal som skall sköta
handläggningen av ordningsbotsystemet.
Utskottet bär vidare när det gäller
frågan om rättens sammansättning i bötesmål
betonat att det i åtskilliga fall
med hänsyn till målets svårighetsgrad
och karaktär i övrigt föreligger behov
av att nämnd medverkar. Dessa och
andra liknande synpunkter som anförts
av utskottet skiljer sig inte i sak från
vad jag har anfört i propositionen och
föranleder givetvis inte någon erinran
från min sida.

Jag skall därför omedelbart gå över
till att säga några ord med anledning
av den reservation som här tidigare har
berörts och som gäller den ändrade
straffskalan för vårdslöshet i trafik.

Visserligen gäller reservationen bara
ett delförslag i propositionen, men den
avser ett förslag som är betydelsefullt
både när det gäller strävandena till en
förbättrad trafiksäkerhet — jag påstår
nämligen detta — och när det gäller
önskemålen om rationalisering av de
rättsvårdande myndigheternas arbete.
Jag vill därför i korthet erinra om de
allmänna överväganden som ligger till
grund för förslagen som helhet.

Bakgrunden till de föreslagna reformerna
är den oerhört snabba utveckling
av trafiken som har skett under
de senaste femton åren, en utveckling
som har fört med sig en kraftig stegring
av antalet trafikolyckor och därmed en
starkt ökad arbetsbelastning hos polismyndigheter,
åklagare och domstolar.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmal, m. m.

En röd tråd i propositionen är hur en
bättre efterlevnad av trafikreglerna
skall kunna åstadkommas. Det sägs särskilt
att det är en fråga som står i förgrunden.
För att få ökad trafiksäkerhet
behöver vi ökat utrymme för en effektiv
trafikövervakning från polisens sida.
Vidare vill vi uppnå större snabbhet
i handläggningen, så att påföljden
för en förseelse blir fastställd snarast
möjligt efter det att förseelsen har begåtts.

Det är nog allmänt erkänt att intensiv
trafikövervakning och snabbhet i
beivrandet av trafikförseelserna är av
väsentlig betydelse för att höja trafikdisciplinen
och därmed trafiksäkerheten.
Propositionen går ut på att man
vill uppnå större effektivitet i dessa
hänseenden. Förenklingar i handläggningsformerna
är ett medel att nå dessa
mål. Vad som åsyftas är alltså en större
intensitet i bekämpandet av trafiklagsöverträdelserna
och inte någon mildare
syn på dem. Enligt min mening har dessa
synpunkter inte beaktats tillräckligt
av reservanterna.

Följer man reservanternas linje går
man miste om betydelsefulla rationaliseringsvinster
— rationaliseringsvinster
som indirekt får till följd att trafikövervakningen
kan förbättras, lagföring
ske snabbare och en ökad trafikdisciplin
uppnås. Reservanterna har uttalat
betänkligheter mot förslaget att fängelse
skall utgå ur straffskalan för vårdslöshet
i trafik. Grunden till dessa betänkligheter
är ett antagande att en sådan
ändring skulle kunna uppfattas
som ett uttryck för en mildare syn på
trafikbrottslighet och att ändringen
skulle leda till omotiverad sänkning av
straffreaktionen.

Om det antagandet kan man säga följande:
Det har uttalats i propositionen
och till och med kraftigt understrukits
att ändringen inte bör föranleda att
straffmätningspraxis ändras i mildare
riktning och att den inte är uttryck för
en ändrad syn på trafikbrottslighet.
Jag tycker det skulle vara att underskat -

ta våra domare och åklagare, om man
tror att de skulle förbise eller missuppfatta
ett sådant motivuttalande, som ju
också har understrukits av första lagutskottet.

Frågan om strafflatituden bör vidare
ses i belysning av de förhållanden som
föreligger i verkligheten. För närvarande
utdöms för vårdslöshet i trafik ofta
dagsböter till ett antal som varierar
mellan 15 och 30. Straff som ligger i
dagsbotskalans övre del, d. v. s. från 60
och uppåt, är avgjort ovanliga. När det
gäller frekvensen av fängelsestraff för
enkel vårdslöshet i trafik har, såvitt jag
vet, inte gjorts någon annan undersökning
än trafikmålskommitténs. Den undersökningen
avsåg år 1960. Det året
dömdes omkring 25 000 personer för
vårdslöshet i trafiken — d. v. s. enligt
det nu ifrågavarande lagrummet. Av
dessa dömdes en till frihetsstraff. Som
jag har anfört i propositionen kan det
inte ligga någon nämnvärd preventiv
effekt i att ett straffstadgande innehåller
en straffart som i praktiken så gott
som aldrig tillämpas.

Jag sade nyss att den nu förekommande
straffmätningen i mål om vårdslöshet
i trafik oftast ligger i dagsbotskalans
nedre del. I och för sig ger alltså
också den av mig föreslagna och av utskottet
tillstyrkta straffskalan utrymme
för en skärpt straffmätningspraxis, om
domstolarna finner sig böra slå in på
den vägen.

Det bör kraftigt understrykas att de
verkligt allvarliga vårdslöshetsfallen i
regel täcks av rekvisiten för grov vårdslöshet
i trafik enligt 1 § andra stycket
trafikbrottslagen. För detta brott är
straffet, efter en straffskärpning som
genomfördes i samband med brottsbalkens
tillkomst, fängelse i högst två år.
En motorfordonsförare som flagrant sätter
sig över vad trafiksäkerheten kräver
riskerar alltså frihetsstraff, oberoende
av den nu föreslagna ändringen av första
stycket i samma paragraf.

Reservanterna åberopar vidare processuella
skäl för sin önskan att bibe -

Tisdagen den 24 maj 1906

Nr 25

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

hålla fängelse i straffskalan för vårdslöshet
i trafik. Det sägs hl. a.: »Vidare
talar starka skäl för att nämnd Dör
medverka i mål om vårdslöshet i trafik.
Dessa mål innefattar nämligen ofta
svårbedömda bevisspörsmål.» Det skall
inte alls förnekas att svårbedömda bevisfrågor
kan föreligga i mål om vårdslöshet
i trafik. Detta gäller emellertid
endast en del av målen. Inte mindre än
42 procent av dem är erkända, herr
Alexanderson, och av återstoden tror
jag man kan våga göra påståendet att
målen med svåra bevisfrågor i varje
fall inte är i majoritet. Förekomsten av
svåra bevisfrågor i en begränsad del av
dessa mål bör inte tillåtas få den effekten
att alla mål om vårdslöshet i trafik
skall behöva handläggas av domstol i
kvalificerad sammansättning. I motsats
till herr Ernulf vill jag framhålla att
det alldeles övervägande flertalet remissinstanser,
däribland flertalet hörda
domstolar, har tillstyrkt den principiella
uppläggningen av förslaget. Det kanske
inte skadar att här erinra om vad
Stockholms nämndemannaförening har
sagt i sitt tillstyrkande remissyttrande,
nämligen att den delar trafikmålskommitténs
uppfattning att en kollegial
domstolssammansättning bör användas
endast där detta är verkligt motiverat
och att nämndens ställning inte får försvagas
genom att den används i mål
där dess medverkan inte är sakligt
grundad. Det är också en domarerfarenhet
att fästa avseende vid. Det måste
vara rationellare med en ordning som
innebär att förenklade handläggningsformer
kan användas för mål som lämpar
sig därför. Förslaget tillgodoser detta
genom att strafföreläggande kommer
att kunna användas i erkända fall utan
skadeståndsansvar, och ensamdomare
kommer att kunna handlägga övriga
mål, frånsett dem som är av komplicerad
beskaffenhet. Nämndens medverkan
bör inskränkas till de sistnämnda svårare
målen. I propositionen har det angivits
exempel på fall där nämnd bör
medverka, och därvid har nämnts bland

annat mål med omfattande bevisvärdering
eller mål som oavsett detta är invecklade
eller vidlyftiga. Jag hoppas
jag hörde fel, när jag uppfattade herr
Alexandersons yttrande som att propositionen
skulle innebära att nämnd
skulle bli utesluten i mål om ansvar
för vårdslöshet i trafik.

Som jag nyss sade utgör de erkända
eller eljest enkla fallen en tämligen stor
del av vårdslöshetsmålen. Det visar
klart att en förenkling i liandläggningsformerna
är motiverad. En annan förenklingsmöjlighet
skulle vara att lämna
straffskalan oförändrad men tillåta
strafföreläggande respektive prövning
genom ensamdomare också i de mål där
fängelse ingår i strafflatituden men där
strängare straff än böter inte är aktuellt
i det konkreta fallet. Tanken på en sådan
lösning har emellertid avvisats av
riksdagen vid flera tillfällen, senast
1958. Därvid har i utskottsutlåtandena
pekats på möjligheten att i stället uppnå
önskvärda förenklingar genom att utsöndra
särskilda brottstyper med endast
böter i straffskalan. Det är just vad
som har skett i propositionen. Förslaget
om ändrad straffskala för vårdslöshet
i trafik ligger alltså helt i linje med den
princip som tidigare vunnit riksdagens
gillande.

Jag vill igen poängtera att det inte är
fråga om en mildare syn på trafikbrotten
utan om en ändrad teknik när det
gäller att beivra sådana brott, en teknik
som är avsedd att effektivisera arbetet
för ökad trafiksäkerhet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag konstaterar att
statsrådet inte gick in på frågan om hur
det kom sig att dessa frågor togs upp
utan att avvakta att trafikinålskommitténs
arbete var fullföljt trots att de ännu
delvis pågår. Jag konstaterar också
att statsrådet inte gick in på frågan varför
vi i Sverige skulle vidta de åtgärder
som är föreslagna i propositionen utan
att avvakta de internordiska överlägg -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

ningarna, och vilka skäl som skulle föreligga
för att föregripa nordiska vägtrafikkommitténs
kommande förslag.

Jag tycker att kärnpunkten i det hela
är den tanke som populärt uttrycktes
på ett sätt, som är lättbegripligt för mig
som lekman, av första lagutskottets vice
ordförande när han sade att vi nu
har sex gånger så många bilar som tidigare
och att under sådana förhållanden
så . . . etc.

Jag trodde att förekomsten av bilar
inte i och för sig borde mana till trafikförseelser
och brott. Jag medger att han
kan ha litet rätt på en punkt: en del av
de nya bilister vi fått har inte haft tillräckligt
stor ansvarskänsla. Jag har
dock den uppfattningen att en uppmjukning
av lagbestämmelserna och införande
av ett mera summariskt förfarande,
som gör att trafikbrotten inte behöver
behandlas av domstol utan i stället blir
avdömda polisiärt, har den följden att
det inte inpräntas i vederbörande att
det är fråga om allvarliga förseelser.
Det summariska förfaringssättet måste
för dessa människor verka i riktning
att bagatellisera förhållandena.

Välfärdssamhällets utveckling, de
ökade resurserna och den ökade bilismen
är väl inte något som i och för sig
behöver alstra förseelser och brottslighet
och därmed skapa anhopningen i
domstolarna, på åklagarinstansen och
inom polisen. Såvitt jag förstår finns
det ett effektivt sätt att klara detta, som
inte alls kräver att man föregriper den
nordiska trafikkommittén eller den sittande
utredningen angående trafikmål.
Vad jag tänker på är förstärkning av
personalen när det gäller polis, åklagare
och domare. Då vårdar man rätten.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Herr Svedberg fällde ett
yttrande som jag fann något besynnerligt.
Han nämnde att jag satte i fråga att
ha tre juristdomare i mål om vårdslöshet
i trafik och talade i det sammanhanget
om tendenser att ha juristkolle -

gier i stället för lagfaren domare jämte
nämnd. Om jag inte missuppfattade honom
så sade han att det innebar en nedvärdering
av nämndens betydelse, vilket
han tydligen inte gillade. Till detta
vill jag påpeka att jag sade att om förslaget
att slopa nämndemännen i ett
trafikmål beklagligtvis går igenom så
anser jag att det är för svagt med bara
en juristdomare, och i det läget skulle
jag önska tre juristdomare. Hela tiden
betonade jag dock, vilket jag också
framhållit i min reservation, att jag
anser det riktiga vara att behålla lagfaren
domare med nämnd, medan herr
Svedberg endast vill ha lagfaren domare
utan nämnd. Vem som nedvärderar
nämndemännen, om någon av oss
gör det, vilket jag inte tror, kanske ger
sig självt.

Till statsrådet Kling vill jag säga att
han och jag är ense om att det är ett
angeläget önskemål att rationalisera de
rättsvårdande myndigheternas arbete.
Vi är väl också, förutsätter jag, ense om
att rationaliseringen inte får gå ut över
höga krav på rättskipningens kvalitet.

Statsrådet påpekade att om reservanternas
förslag går igenom och man
alltså skulle bibehålla kravet på nämndemän
i mål beträffande vårdslöshet i
trafik går man miste om betydelsefulla
rationaliseringsvinster. Han utmålade
nästan dramatiskt hur trafiksäkerhetsarbetet
kommer att försvåras. Det är
klart att den rationaliseringsvinst som
ligger i att man kan avgöra mål om
vårdslöshet i trafik utan nämnd och i
vissa fall genom strafförelägganden går
man miste om, men det är i och för sig
inte något skäl i den ena eller andra
riktningen, utan frågan är om det är
lämpligt att en lagfaren domare regelmässigt
skall handlägga mål om vårdslöshet
i trafik och om det är lämpligt
att sådana mål avgörs genom strafförelägganden.

Jag vill först inskjuta en sak beträffande
straffskalan där det gäller, om
fängelse eller ej bör ingå. Statsrådet
nämnde att det uttryckligen framhålles

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

av departementschefen och understrykes
av utskottet att man inte avsett att
borttagandet av fängelse ur straffskalan
skall innebära någon försvagning av
straffreaktionen. Han tycktes mena att
det inte fanns någon anledning att tro
att så skulle kunna bli fallet. Hiirtill
vill jag säga att det förekom ett intressant
resonemang när den ändringen
infördes att ringa ovarsamhet i trafik
över huvud taget inte skulle bestraffas.
Då framhölls också, om jag inte minns
fel, att detta inte innebar att de fall
som då blev kvar och som alltså innebar
verklig vårdslöshet skulle bestraffas
mildare. Men vad skedde i realiteten?
Straffrihet för ringa ovarsamhet
innebar att man tog bort alla ringa fall,
och då borde det ju stå kvar fall där
man borde tillämpa relativt höga bötesskalor,
men såvitt jag kunnat bedöma
blev resultatet att dessa något allvarligare
fall i viss utsträckning kom att bedömas
något mildare än tidigare. Statsrådet
nämnde själv att en normal
straffmätning är 15—30 dagsböter. Han
kanske sade 15—60 dagsböter. Jag hörde
inte riktigt. Där tycker jag nog att
borttagandet av straffet för ringa ovarsamhet
i viss mån medförde att övrig
vårdslöshet blev något mildare bedömd
i strid mot förarbetenas avsikt. Det är
ju inte något skäl för att återinföra
straffet för ringa ovarsamhet, men det
visar hur svårt det är att dirigera straffmätningen
genom uttalanden i proposition
och utskottsutlåtande.

Jag övergår till det som jag anser vara
det väsentliga här, nämligen frågan om
nämnd skall medverka eller inte vid
bedömning av vårdslöshet i trafik. Statsrådet
säger på den punkten litet förebrående
till mig att den principiella
uppläggningen i propositionen ju tillstyrkes
av flertalet domstolar. Han
nämnde detta i anslutning till mitt yttrande
att flertalet domstolar framhöll
värdet av nämnds medverkan i mål om
vårdslöshet i trafik. Ja, våra uttalanden
kan synas oförenliga, men måhända
går de rätt bra ihop.

På sidan 115 i propositionen, sista
stycket, framhåller departementschefen:
»Flera remissinstanser — bland dem
även en del som i princip tillstyrker
kommitténs förslag — uttalar emellertid
att nämnd bör medverka när det
gäller mål angående vårdslöshet i trafik.
» Såsom exempel nämns följande instanser,
nämligen Föreningen Sveriges
häradshövdingar, hovrätten över Skåne
och Blekinge samt Göta hovrätt. »Även
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
länsstyrelsen i Malmöhus län och
Föreningen Sveriges landsfiskaler samt
ett par underremissinstanser anser att
nämnd alltid bör medverka i dessa
mål.»

Emot detta säger departementschefen
på sidan 117 i propositionen: »Å andra
sidan har de remissinstanser som närmast
företräder allmänheten, dvs. trafikantorganisationerna,
Sveriges advokatsamfund
och försäkringsväsendet,
inte haft några invändningar mot kommitténs
förslag.» Departementschefen
bedömer detta så att nämnden kan tas
bort. Ja, jag vill fortfarande understryka
att riksdagen även om andra organisationer
hyser förtroende för en sådan
domförhetsregel inte bör genomföra
denna domförhetsregel när så många
domstolsinstanser själva anser att de behöver
nämnden.

Det är visserligen sant, såsom departementschefen
framhåller och som utskottet
understryker, att en domare har
rätt att ta med nämndemän när han
anser det erforderligt. Jag skulle vilja
ställa den direkta frågan till statsrådet:
Om en domare anser att praktiskt taget
alla mål om vårdslöshet i trafik, där erkännande
inte föreligger, är av den arten
att han behöver nämnd, anser statsrådet
det då vara förenligt med lagstiftningens
syfte att domaren regelmässigt
använder nämnd när det inte föreligger
ett erkännande? Det är nämligen
svårt för en domare att sitta och detaljgranska
varje mål, när han skall bestämma
om målet skall utsättas till session
med nämnd eller inte. Det skulle

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

inte heller vara lämpligt att man såge
efter om bevisbedömningen vore svår
eller inte. Skulle man läsa så noga, finge
man lätt en förutfattad mening. Skall
man ha med nämnd i ett tämligen stort
antal mål, får man nog genomföra den
tidigare nämnda metoden. Jag frågar
sålunda: Stämmer detta med lagens syfte?
Jag tror det skulle vara av intresse
att få ett auktoritativt uttalande från departementschefen
om hur han ser på
denna sak.

Jag kan nämna att jag har talat med
mina kolleger i den rådhusrätt, där jag
tjänstgör. Vi kom överens om att vi vid
två slags mål kände det starkaste behovet
av att rådgöra med andra domare,
juristdomare eller nämndemän,
nämligen mål om vårdnaden om barn
samt mål om vårdslöshet i trafik. Man
kan ju säga att i trafikmål gäller det i
regel inte fängelse. Dessa mål är inte
svåra ur den synpunkten — de är inte
så allvarliga — men de är ofta svårbedömbara.
Den meningen vidhåller jag.

Det finns ett förslag från en utredning
om att körkortsindragning skall
flyttas till domstol. Om så skulle ske, är
det statsrådets mening att även fråga
härom skall kunna avgöras av en lagfaren
domare? Eller skall man i så fall
återinföra nämnden i mål om vårdslöshet
i trafik, eftersom ju frågan om körkortsindragning,
teoretiskt sett, uppkommer
i varje sådant mål? Jag tycker
att sådana problem utgör ytterligare
skäl att i vart fall inte för närvarande
ta bort nämnden i mål om vårdslöshet
i trafik. Man bör avvakta det arbete i
frågan som domstolskommittén har att
fullgöra.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det var många frågor
som ställdes till mig av de två senaste
talarna. Jag har försökt anteckna dem
och skall försöka besvara dem så gott
sig göra låter.

Herr Ferdinand Nilsson frågade varför
man över huvud taget lade fram en
proposition i det här ärendet, när tra -

fikmålskommittén ännu inte har slutfört
sitt arbete. Det händer väl ofta att
kommittéer får order att arbeta i etapper,
om man anser det angeläget att få
fram delreformer i tid. Detta är en
etapp som väl närmast var föranledd av
de goda erfarenheter man har vunnit
av parkeringsbotsystemet. Den stora nyheten
i propositionen är ju ordningsbotföreläggandet,
och sedan kommer
ytterligare rationaliseringsåtgärder,
varav den fråga som vi mest intensivt
diskuterar är endast en del.

Herr Ferdinand Nilsson var också inne
på de internordiska överläggningarna
och sade att propositionen skulle
föregripa resultatet av vad som försiggår
där. Ja, enligt utskottsutlåtandet har
utskottet inhämtat att arbetet inom Nordisk
vägtrafikkommitté är inriktat på
att inom de nordiska länderna få till
stånd större överensstämmelse beträffande
de egentliga trafikreglerna, och
det överensstämmer helt och hållet med
uppgifter jag har fått, nämligen att
kommittén inte har övervägt att framlägga
förslag beträffande straffskalorna
för vårdslöshet i trafik.

Fn av de frågor som utgör bakgrunden
till propositionen är trafikdisciplinen,
och den frågan berördes också av
herr Ferdinand Nilsson. Måste ni inte
alla, ärade kammarledamöter, medge att
om ni försöker gå över Norrbro på övergångsstället
mitt på bron, så finner ni
att bilisten inte ådagalägger någon större
trafikdisciplin! Gå och tryck på
knappen vid övergångsstället på norra
sidan av Gustav Adolfs torg — inte i
rusningstrafik utan en förmiddag! När
signalen slår om till rött ljus för fordonstrafiken,
räkna då efter hur många
bilister som kör förbi, innan ni själva
kan gå över! Varje åtgärd som kan sättas
in för att få till stånd en bättre trafikdisciplin
skall sättas in. Man skall
inte avvakta att en kommitté skall behöva
slutföra ett arbete som kommer att
inriktas på andra områden av dess verksamhetsfält,
innan man får lägga fram
ett förslag.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

på frågan: Om en domare anser att han
bör använda nämnd i alla mål där er -

Ilerr Ferdinand Nilsson ville hellre
att vi skulle förstärka poliskåren. Javisst,
det vill jag också, men vi får avväga
alla samhällsbehov mot varandra.
Skall vi försöka göra upp om att nästa
år minska väganslagen och andra anslag
som herr Ferdinand Nilsson är intresserad
av och öka anslagen till polisen?
Om vi därigenom lyckas skapa
flera poliser, är jag inte så alldeles säker
på.

Herr Ferdinand Nilsson kritiserar
också att man går in för en förenklad
handläggning av trafikmål. Ja, det är en
utveckling som äger rum i hela världen,
och ett av de väsentligaste skälen är trafiksäkerhetssynpunkten
— man vill få
ärendena avgjorda så fort som möjligt;
en omedelbar påföljd är bästa medlet att
förbättra trafikdisciplinen. Inom Europarådet
förbereds t. ex. en konvention
som i stort sett syftar till ett enhetligt
ordningsbotföreläggande.

Jag går så över till frågan om ensamdomare
eller nämnd. I de enklare
målen är det vanligt att man använder
ensamdomare, exempelvis i Danmark,
Tyskland och England, och jag tror
inte att de svenska yrkesdomarna är
mindre kompetenta att handlägga sådana
mål än deras utländska kolleger.

Herr Ernulf frågade om det är lämpligt
att använda ensamdomare i flertalet
vårdslöshetsmål. När man inte bestraffar
ringa vårdslöshet, måste det ju
vara fråga om allvarligare fall, måste
han mena. Ja, jag kan svara med en motfråga:
Vill herr Ernulf påstå att alla de
25 000 personer som år 1960 dömdes för
vårdslöshet i trafik hade varit med om
allvarliga olycksfall?

Herr Ernulf sade vidare att många
domstolar själva anser att nämnd bör
medverka i vårdslöshetsmål. Ja, herr
Ernulf, både utskottet och jag har understrukit
att om det finns skäl till det
skall nämnd medverka. Förslaget innebär
ingalunda att nämnden på något
sätt avskaffas, vare sig i allmänhet eller
i trafikmål.

Herr Ernulf önskade också ett svar

kännande inte föreligger, är det då rätt
och riktigt? Ja, något rättegångsfel innebär
det ju inte, men naturligtvis måste
man ställa det kravet på honom att
han skall eftersträva en objektiv bedömning.

Beträffande körkortsfrågorna vill jag
säga till herr Ernulf att det ännu är
för tidigt att spekulera i hur de kommer
att handläggas. Vi måste där avvakta
dels det fortsatta arbetet inom trafikmålskommittén,
dels och inte minst det
nu påbörjade arbetet inom trafiknykterhetskommittén.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr statsrådet var
vänlig att ta upp något som jag framförde
och gjorde vad han kunde för att
slå ihjäl det.

På en punkt förstår jag honom bra,
och den gäller pågående utredning. I
kamrarna och utskotten är vi ju vana
vid att pågående utredning anses vara
det absoluta stopptecknet för varje
framstöt. Därför har vi också svårt att
riktigt anpassa oss till uppfattningen i
kanslihuset, att man kan göra litet hur
som helst i detta avseende. Och det är
kanske därför våra bedömningar skiljer
sig på den punkten.

Vad sedan beträffar det nordiska
samarbetet så framhåller man ofta
önskvärdheten av en samordning mellan
de nordiska ländernas rättssystem
o. s. v. Statsrådet var nöjd och glad att
kunna säga att han inte hört talas om att
man på den här punkten hade tänkt någonting
om den saken. Men med den frenetiska
verksamhet som utvecklas på det
nordiska planet undrar jag om han skall
vara så säker på att det inte i alla fall
kommer att bli så.

Statsrådet säger att tendensen i världen
går i riktning mot ... o. s. v. Ja
vi diskuterade den här saken i utskottet
och var tämligen på det klara med
att tendensen i vissa länder går i en

60 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. domstols sammansättning med nämnd i trafikmål, m. m.

viss riktning och i andra länder i en
annan riktning. Under sådana förhållanden
förefaller det litet sangviniskt
att säga någonting bestämt om i vilken
riktning utvecklingen går. Så mycket
är emellertid säkert att i en situation,
då man vet att det finns tendenser i den
ena riktningen och tendenser i den
andra riktningen, är det vanskligt att i
avvaktan på närmare resultat av undersökningar
därav gå in för en uppmjukning
av straffbestämmelserna.

Statsrådet säger — han sade det redan
i sitt första anförande fastän jag
råkade glömma bort att ta upp det, och
det var illa gjort — att det bara har
förekommit ett enda fall då man utdömt
fängelse för de brott som det här
gäller. Ja, herr statsråd, men hur många
trafikförseelser har förhindrats av att
vederbörande riskerade att få fängelse?
Det vet inte statsrådet, och inte jag
heller.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord med anledning av ett yttrande
som herr Ernulf fällde.

Utskottet anser att det inte är nödvändigt
att nämndemän alltid sitter med
i sådana här rutinmål som vårdslöshet
i trafik utgör; det kan anses vara slöseri
med arbetskraft att för sådana mål
ta i anspråk deras praktiska erfarenhet
och omdömesförmåga. Nu säger herr
Ernulf att om det skall bli på det sättet
att ensamdomare skall avgöra så är det
väl bättre att trafikmålen avgörs av ett
juristkollegium. Det var detta yttrande
jag fäste mig vid och som jag tyckte
var egendomligt.

Utskottet menar ändå att domaren
även när det gäller enklare mål som
vårdslöshet i trafik, om det är ett komplicerat
mål — t. ex. om det föreligger
bevissvårigheter — skall ha möjlighet
att kalla in tremannanämnd och få det
stöd som kan vara behövligt.

Det gläder mig emellertid att i varje
fall inte herr Ernulfs yttrande skall tol -

kas så att han menar att man på längre
sikt bör syfta dithän att nämndemännen
skulle bli överflödiga och att vi skulle
övergå till ett system med enbart juristdomare.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för eu stund övertagit ledningen,
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner beträffande
utskottets hemställan komme att
framställas först särskilt beträffande
punkterna A—D, därefter särskilt i fråga
om punkten E samt vidare särskilt
rörande punkten F.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna A—D hemställt.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de avseende punkten E
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Ernulf m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstniingsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33
punkten E, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ernulf m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. anslag till Allmänna bevakningsaktiebolaget

Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsap parat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten F.

Ang. anslag till Allmänna bevakningsaktiebolaget Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 98, i anledning av Kungl.
Maj sts framställning angående anslag
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66 till teckning av aktier
i Allmänna bevakningsaktiebolaget
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 105 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att dels på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66 under kapitalbudgeten anvisa
a) för Tillskott till Allmänna bevakningsaktiebolaget
under fonden för
låneunderstöd ett in vesteri ngsanslag av
750 000 kronor, b) för Teckning av aktier
i Allmänna bevakningsaktiebolaget
under fonden för statens aktier ett inve,
steringsanslag av 2 250 000 kronor,
dels ock medgiva, att Allmänna bevakningsaktiebolaget
finge, efter beslut av
Kungl. Maj :t, disponera en rörlig kredit
i iriksgäldskontotret av högst
3 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eskilsson och Schött (I: 713) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Magnusson i Borås m. fl. (II: 878),
hade hemställts, dels (A) att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj :ts för -

slag såvitt av, så ge teckning av aktier i
Allmänna bevakningsaktiebolaget in. in.,
i skrivelse till Kungl. Maj it anhålla, 1)
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder
för en avveckling snarast möjligt av
Allmänna bevakningsaktiebolagets verksamhet,
2) att nytt förslag för organiserande
av hevakningsuppgifterna avseende
militära skyddsföremål måtte
framläggas för riksdagen på grundval
av bevakningstekniska kommitténs förslag,
varvid ytterligare överväganden
borde ske beträffande möjligheterna att
utnyttja polispersonal inom ramen, av
ifrågavarande hevakningsuppgifter, dels
ock (B) att riksdagen — därest yrkandena
under A icke skulle bifallas —- i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att investeringskostnaderna icke i någon
mån borde belasta försvarsutgifteirna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte beträffande
sättet för de,n framtida organisationen
av bevakningsuppgif,terna avslå motionerna
I: 713 och II: 878 om avveckling
av Allmänna bevakningsaktiebolagets
verksamhet och framläggande av nytt
förslag till bevakntngsorganisation,

B. att riksdagen måtte för Tillskott
till Allmänna bevakningsaktiebolaget på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66 på kapitalbudgeten under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investera
ngsanslag av 750 000 kronor,

C. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:;ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:713 och 11:878, såvitt
nu vore i fråga, för Teckning av aktier
i Allmänna bevakningsaktiebolaget på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66 på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett
invest-eringsanslag av 2 250 000 kronor,

D. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:713 och 11:878, såvitt
nu vore i fråga, medgiva, att Allmänna

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. anslag till Allmänna bevakningsaktiebolaget

be va k n i ags a kt ie b ol a ge t finge, efter beslut
av Kungl. Maj :t, disponera ein rörlig
kredit i riksgäld,skonitore.t av högst
3 000 000 kronor,

E. aitt riksdagen måtte beträffande
kostnadernas fördelning på budgeten
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motion erna I: 713
och 11:878, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att av Allmännia bevakningsaktiebolagets
kapitalbehov ett belopp av
1 150 000 kronor skulle redovisas inom
försvarets kostnadsram.

Reservationer hade anförts

1) av herr Axel Andersson, fröken
Andersson samt hemar Ivar Johansson,
Per Jacobsson, Virgin, Bengtson, Harry
Carlsson, Ståhl, Larsson i Hedemäset,
Tnresson, Nihlfors, Antonsson, Källstad
och Petersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt iatt utskottet bort under A,
C och D hemställa,

A. att riksdagen måtte beträffande
sättet för dein framtida organisationen
av be vakn iingsup p gi ft er na med bifall
till motionerna I: 713 och II: 878, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl, Maj: t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder för en avveckling
snarast möjligt av Allmänna bev
a ko i n gsiakti e b o lagets verksamhet och
att nytt förslag för organiserande av bevakningsuppgifterna
avseende militära
skyddsföremål måtte framläggas för
riksdagen på grundval av bevakningstekniska
kommitténs förslag, varvid ytterligare
överväganden borde ske beträffande
möjligheterna att utnyttja polispersonal
inom ramen av ifrågavarande
bevakningsuppgifiter,

C. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 713 och II: 878, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om medelsanvisning för aktieteckning
i Allmänna bevakningsaktiebolaget,

D. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 713 och II: 878, såvitt nu

vore i fråga, avslå Kungl. Maj:,ts förslag
om att gällande statsgaranti skulle
utbytas mot rörlig kredit i riksgäldsk
ont or cd;

2) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Ståhl, Turesson, Källstad och
Petersson, vilka, under förutsättning
av bifall till utskottets hemställan under
A, B, G och D, ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven, del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under E hemställa,
att riksdagen måtte beträffande kostnadernas
fördelning på budgeten i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1: 713 och
11:878, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att i AIK
männa bevakningsaktiebolaget investerade
medel icke till någon del borde
redovisas inom försvarets kostnadsram.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I proposition till 1964
års riksdag begärde regeringen bemyndigande
att få bilda ett statligt, helägt
aktiebolag för att övertaga bevakningen
av vissa statliga byggnader, förråd
och dylikt, i första hand för totalförsvarets
räkning och åtminstone till en
början bara inom Storstockholm. Idén
att bilda ett bolag hade runnit upp inom
försvarsdepartementet och hade utformats
i en PM som var utarbetad där.
Den egentliga utredningen hade emellertid
gjorts av den s. k. bevakningstekniska
kommittén, och denna hade
föreslagit en helt annan lösning, nämligen
att skapa en organisation för bevakning
i försvarets egen regi. Detta
skulle — enligt kommittén —- erbjuda
en rad fördelar i fred, vid mobilisering
och i krig.

Departementschefen frångick emellertid
sakkunnigförslaget och föreslog
för sin del bildandet av ett bolag. Han
försäkrade att avsikten var att detta
skulle driva sin verksamhet efter strikt
affärsmässiga grunder — vinst skulle
dock inte få förekomma. Fördelen med

Tisdagen den 24 maj 1%(S

Nr 25

(i 3

Ang. anslag till Allmänna bevakningsaktiebolaget

bolaget sades vara atl det skulle stimulera
till konkurrens. För bolagets egen
del skulle dock konkurrensen med andra
företag inskränkas genom att bolaget
skulle ges monopol på en rad statliga
bevakningsobjekt. Det bör kanske också
nämnas att departementschefen sade
sig förutsätta att prissättningen på bolagets
tjänster och lönesättning m. m.
för personalen skulle anpassas till rådande
marknadsläge.

Riksdagsmajoriteten följde regeringens
förslag på alla punkter. De borgerliga
ledamöterna röstade dock mot beslutet
efter att ha yrkat på ett nytt förslag
från regeringen, grundat på den
föreliggande sakkunnigutredningen.

Bolaget kom således i gång. Efter ett
års verksamhet är det nu konkursmässigt.
Vi är vana vid att statlig företagsamhet
misslyckas. Med jämna mellanrum
brukar det komma krav på kostsamma
räddningsaktioner för praktiskt
taget alla de företag som drivs i statlig
regi. Men även mot den bakgrunden
blev man häpen över den rekordartade
snabbheten i det här fallet. De beräkningar
och prognoser som av regeringen
framlades för utskott och riksdag i
förfjol har visat sig vara totalt felaktiga.
Nu begär man friska pengar. Man
har liksom alltid i sådana här sammanhang
fullt med förklaringar att ge till
att det har gått så illa som det har gått.
Det är självklart att det finns förklaringar,
men det är inte det som är det
väsentliga, utan det är om den ogynnsamma
utvecklingen kan hänföras till
omständigheter som inte rimligen hade
kunnat förutses. Detta är såvitt jag kan
förstå på intet sätt fallet. Bolaget synes
visserligen vilja göra gällande att det
inte togs hänsyn till initialkostnaderna
vid bolagets tillkomst. Det skulle i så
fall ha varit högst uppseendeväckande.
Att bedöma och ta skälig hänsyn till utgifterna
för att komma i gång hör till
det elementära vid företagsplanering.
Nu är emellertid inte påståendet riktigt.
Det togs hänsyn till igångsättningskostnaderna
när bolaget bildades.

Jag skall be att få citera några rader
ur propositionen från 1961: »Ett nystartat
företag inom den relativt bundna
vaktmarknaden anses dock kunna behöva
ett startkapital med marginaler för
bl. a. ackvisition, provisorier i fråga om
förhyrning, nyutbildning av personal
samt lageruppbyggnad av material och
beklädnadspersedlar, nyekipering för
väktarpersonalen m. m. Med hänsyn
härtill och för att kunna vidareutveckla
bolagets rörelse bör man enligt PM
räkna med ett rörelsekapital om högst
3 miljoner kronor.» Departementschefen
anslöt sig till dessa beräkningar.

De ursprungliga förslagställarna borde
därför, tycker man, ha förverkat
rätten att bli trodda som prognosmakare
vid ekonomisk planering. Men ändå
är det delvis precis samma personer
som står bakom bedömningarna och
förslagen även den här gången.

Jag måste säga att jag är förvånad
över det jämnmod för att inte säga den
absoluta brist på reaktion som utskottets
socialdemokratiska majoritet visar inför
regeringens nonchalans mot riksdagen.
Ty det är nonchalant att förelägga
oss så slarvigt hopkomna och så totalt
otillförlitliga uppgifter som skedde i
förfjol. Det är inte bara det rekordsnabba
ekonomiska misslyckandet för vaktbolaget
som är märkligt. Det finns också
andra egendomligheter att notera
från dess korta bana. Ackvisitionsmetoderna
har varit fördomsfria, och bolagets
förankring till departement och
myndigheter har uppenbarligen utnyttjats
på ett sätt som knappast kan sägas
stå i överensstämmelse med en målsättning
om affärsmässighet och konkurrens
på lika villkor. Den anknytning
till marknaden i fråga om personalens
förhållanden som förutsattes vid bolagsbildandet
har tagit sig bl. a. det uttrycket
att den vaktmannapersonal, som
inom branschen normalt är kollektivavtalsanställd,
av bolaget har anställts som
tjänstemän. Vidare är ivern att konkurrera
fritt inte större än att bolaget utber
sig förmåner i fråga om kreditförhål -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. anslag till Allmänna bevakningsaktiebolaget

landen och räntebetalningar —- och
även nu föreslås erhålla sådana — som
endast står vissa statliga företag till
buds.

Det måste i hög grad vara motiverat
att nu göra en omprövning av bolagets
verksamhet och hela bevakningsfrågan.
När man år 1964 inom departementet
gjorde en jämförelse mellan å ena sidan
bevakningstekniska kommitténs förslag
och å andra sidan bolagsidén, var utgångspunkten
för bedömning av bolagsalternativet
givetvis de beräkningar
som nu har visat sig vara så felaktiga.
Det borde därför vara självklart att i
dagens situation ta upp bevakningstekniska
kommitténs förslag till nytt övervägande.
I jämförelsen 1964 angav även
förespråkarna för bolagsformen att de
båda alternativen var i stort sett likvärdiga.

Regeringen och utskottsmajoriteten
håller dock benhårt fast vid den inslagna
vägen och vill nu inte ens tala om
alternativ. Detta tyder mindre på omsorg
om skattebetalarna än på omsorg
om den egna prestigen, oförmåga att erkänna
misstag och brist på vilja att rätta
till dem.

Utskottets borgerliga ledamöter har
därför i reservation 1 till utskottets utlåtande
begärt att riksdagen skall avslå
propositionen i vad den avser ny
aktieteckning m. m. och i skrivelse till
Kungi. Maj:t begära att bolaget avvecklas
och att nytt förslag framlägges till
organiserandet av de militära bevakningsuppgifterna,
grundat på bevakningstekniska
kommitténs utredning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Det statliga bolagets tillkomst har
medfört att kostnaderna för bevakningen
av de militära objekten i allmänhet
har stigit. Det är naturligtvis tänkbart
att bevakningen har blivit bättre på vissa
håll — det har jag ingen möjlighet
att bedöma. Faktum är emellertid att
man åtminstone kan finna exempel på
att den har blivit dyrare utan att den
härför har blivit bättre.

I propositionen om bildandet av vaktbolaget
underströks, som jag har nämnt
nyss, att prissättningen på bolagets
tjänster skulle anpassas till rådande
marknadsläge, och riksdagen instämde
i detta. Det finns därför verkligen inga
skäl att förmoda att kunderna har subventionerats,
alltså debiterats avgifter
som varit lägre än vad en bevakning,
ordnad på annat sätt, skulle ha betingat.
I 1964 års proposition sägs vidare uttryckligen
ifrån att en av fördelarna
med bolaget skulle vara »att den för bevakningen
av ett visst skyddsföremål
ansvariga myndigheten själv kan bestämma
bevakningens omfattning och
utförande. Samtliga med bevakningen
förenade kostnader kommer att framgå
av träffade bevakningsavtal.»

Trots dessa löften föreslår nu regeringen
att kunderna ytterligare skall betala
hela förlusten på bolagets verksamhet.
Inte nog med det: man föreslår
också att en del av de nya investeringar
som man tänker göra skall debiteras
kunderna, och det på ett enda år såsom
en driftkostnad för dem. Regeringen föreslår
nämligen att dessa utgifter skall
bestridas av försvarets kostnadsram för
år 1966/67. Samtidigt påstår man att investeringarna
kommer att bli lönade och
väl förränta sig. Den räntan skall ingalunda
komma kunderna — försvaret —
till godo, lika litet som de vinster som
man i fortsättningen måste ta fram för
att kunna betala tillbaka de förluster
som man nu låter försvaret betala.

Hur regeringen principiellt kan motivera
ett sådant förslag kan jag inte begripa,
liksom inte heller hur man kan
förena det med talet om affärsmässighet.

Sanningen är nog att regeringen har
bestämt sig för att bryta sina åtaganden
i fråga om beräkningsgrunderna för
försvarets kostnadsram och nu söker
efter alla möjligheter att belasta den
ramen med utgifter som alldeles uppenbart
inte hör dit. Vi har fått flera exempel
på det i år. Högerpartiet vill
emellertid tillämpa ramen korrekt en -

Tisdagen den 24 maj 19(50

Nr 25

Ang. anslag till Allmänna bevakningsaktiebolaget

ligt de normer som skall giilla. Bara om
man gör det kan man nämligen kräva
av de militära myndigheterna den noggranna
planering som är nödvändig för
att man skall få bästa resultat av försvarsanslagen
och som ju systemet med
kostnadsramar har som enda eller i varje
fall främsta uppgift att möjliggöra.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall även till reservation nr 2.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! När detta bolag bildades
för att organisera bevakningen i första
hand av militära objekt var huvudsyftet
att skapa större säkerhet och effektivitet
i bevakningen. Jag tror att man
ganska allmänt var överens om att den
bevakning som dittills hade funnits i
många avseenden var otillfredsställande.
Det diskuterades huruvida man skulle
ordna bevakningsorganisationen inom
ramen för ett statligt bolag eller överlåta
uppgiften åt militära myndigheter.
Utskottet fann då att det förstnämnda
alternativet ur många synpunkter var
det allra bästa. Dittills hade bevakningen
omliänderhafts av ett enskilt företag,
som var monopoliserat.

Liksom alltid när anslag utmäts till
statliga företag gjorde riksdagen -— och
det gäller väl även Kungl. Maj :t — den
gången det felet att alldeles för snålt
beräkna de anslagsmedel som behövdes
för uppgifterna. Vi erkänner gärna att
riksdagen då, liksom eljest när det gäller
statliga företag, räknade i underkant.
Det har visat sig redan efter första
året, eftersom man ställde betydande
krav på bolaget. Riksdagen uttalade,
samtidigt som den beslöt att staten skulle
teckna aktier för 150 000 kronor, att
detta bolag skulle ge sin personal en
mycket god utbildning, att organisationen
skulle få en god och modern utrustning
och snabbt genomföra sin
uppbyggnad. Man skulle efter hand försöka
utvidga verksamheten utanför
storstockholmsområdet och arbeta affärsmässigt
utan vinstsyfte.

5 Första kammarens protokoll 1966. Nr 25

Det gick nu inte att klara dessa uppgifter
med de mycket begränsade medel
som ställdes till förfogande. Det är därför
vi i dag har att behandla ett förslag
från Kungl. Maj:t om en erforderlig
komplettering och förstärkning av de
belopp som kan behövas för ändamålet.
Större delen av det belopp Kungl. Maj:t
begär, 1 850 000 kr. av tre miljoner,
föreslås ligga utanför krigsmaktens
kostnadsram.

Utskottets majoritet bär tillstyrkt förslaget,
men reservanterna vill inte vara
med på det. Herr Virgin har tämligen
utförligt och enligt min mening även
litet överflödigt sökt bevisa att bolaget
bör avvecklas och att man bör söka en
annan lösning, den alternativa lösning
som föreslogs för två år sedan. Herr
Virgin, som bevisade så mycket i sitt
anförande nyss, har emellertid icke på
något sätt försökt leda i bevis att en
sådan anordning skulle bli billigare än
den organisation man nu har och som
han vill att man skall rasera. Han har
inte heller sökt bevisa att den organisation
han nu förordar skulle bli effektivare
än den som nu håller på att
byggas upp. Detta har gjort att jag för
min del liksom utskottets majoritet ansett
att vi bör genomföra denna förstärkning.
Jag yrkar på den punkten bifall
till utskottets hemställan.

Det finns också en reservation, för
vilken endast högern står. Den gäller
hur mycket som skall placeras inom
eller utom den militära kostnadsramen.
Jag nämnde att Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag innebär att 1 850 000
kronor lägges utanför ramen. Herr Virgin
vill att alltsammans 3 milj. kronor
skall täckas i annan ordning. Jag tror
inte att det är riktigt att på det sättet
gång efter annan föreslå att utgifter för
huvudsakligen militära ändamål skall
läggas utanför försvarets kostnadsram.
Bevakningstjänsten har alltid legat inom
ramen, något annat har aldrig ifrågasatts.
Jag tror att det än en gång bör
upprepas här i kammaren, att skall man
på detta sätt tvista om vad som skall

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. anslag till Allmänna bevakningsaktiebolaget

ligga inom eller utom ramen eller huruvida
man skall bygga upp en ram utanför
den stora kostnadsramen, då är det
lika bra att över huvud taget inte ha
någon kostnadsram alls.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i båda
punkterna.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Herr Gillström angav
som en förklaring till Bevakningsbolagets
snabba misslyckande, att anslaget
från början var för snålt beräknat och
att detta skulle vara en vanlig företeelse
i fråga om statliga företag. Det
kan hända att det är på det sättet, men
bolaget fick ju, precis som statliga företag
brukar få, vartenda öre som man
begärde. Hade vi inte då kunnat kräva
att den planering som föregick anslagskravet
skulle varit så fullständig att
beloppet blivit tillräckligt? Nu begär
man för aktieteckning ungefär 17 gånger
så mycket som förra gången. Får jag
fråga herr Gillström: »Är nu detta slutgiltigt,
är detta kapitaltillskott tillräckligt
eller kan vi befara att man kanske
kominer tillbaka ytterligare en gång och
även då säger att man begärde för litet
förra gången?»

Sedan säger herr Gillström att jag
har inte bevisat att den alternativa företagsformen
skulle bli billigare eller effektivare.
Det lär inte vara så lätt att
bevisa. Faktum är dock att verkligheten
bevisat att den nuvarande företagsformen
inte blev tillnärmelsevis så billig
som man ställde i utsikt från början.
Effektiviteten kan inte heller ha blivit
så mycket större, eftersom bevakningsuppdragen
åtminstone i största utsträckning
sköts med samma personal som tidigare
innan bolaget bildades. De har
endast bytt arbetsgivare.

Herr Gillström säger slutligen att det
är felaktigt att begära att kostnaderna
skulle läggas utanför försvarskostnadsramen
därför att bevakningstjänsten ju
alltid har legat innanför försvarskost -

nadsramen. Jag försökte i mitt första
anförande förklara att detta icke är en
kostnad för bevakningstjänsten utan en
investeringskostnad, som man bestämt
gör gällande skall förränta sig och
amorteras. Förräntningarna och amorteringarna
skall icke återgå till försvarets
budget. Då är det heller inte rimligt
att debitera utgiften på försvarets
kostnadsram. Ett sådant förfarande är
omöjligt att förstå logiken i.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det är inte möjligt att
i det här sammanhanget ha någon uppfattning
om huruvida den bevakningstjänst
vi skall ha och som avses skola
utvidgas, kanske mycket väsentligt, kan
klaras av med de anslag som nu lämnas.
Det finns nog ingen som kan avgöra
detta nu — det får vi se när den
tiden kommer.

Vad sedan gäller vad som skall ligga
utanför eller inom ramen anser herr
Virgin att det här är fråga om investeringar
som bör ligga utanför. Inom försvarsramen
har vi många investeringsposter
på andra områden — det gäller
betydande investeringar. Jag förstår inte
varför den verksamhet som det här är
fråga om inte också skulle kunna ha
sina investeringar inom försvarets ram.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Som svar på det senaste
inlägget vill jag bara påpeka, att skillnaden
mellan andra investeringar och
denna investering är att försvaret normalt
självt får åtnjuta avkastningen av
de investeringar som läggs inom kostnadsramen.
Då är det också rimligt att
de läggs inom ramen. I detta fall är det
emellertid avsett att avkastningen på
ifrågavarande investering skall komma
andra intressen till godo.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag noterade med intresse
att herr Gillström underströk att man
inte kan vara säker på om det kapital -

Nr 25

(57

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. anslag till Allmänna bevakningsaktiebolaget

tillskott som nu krävs för Bevakningsbolaget
skall vara tillräckligt. Det var
säkert klokt av herr Gillström att göra
det. Statskontoret har ju i sitt remissyttrande
sagt, att det behövs verkligen
en konkret plan över de aktuella investeringarna,
innan man kan besluta om
medelsanvisningen, och någon sådan
finns inte.

I sitt första anförande sade herr Gillström
även att bolaget inte fick det tillskott
från början som hade varit rimligt.
Även där har statskontoret en egen
mening, nämligen att det togs hänsyn
till initialkostnaderna för bolaget. Det
var alltså ingen tvekan, enligt statskontoret,
om att en del av de krav bolaget
nu för fram var inräknade i den första
begäran. Jag refererar alltså här vad
statskontoret anfört.

Jag har roat mig med att läsa vad som
sades i denna kammare av den som då
var utskottets talesman, då man beslöt i
frågan år 1964. Han menade att ett statligt
bolag på detta område skulle utgöra
en verklig stimulans till konkurrens.
Det skulle alltså visa sig att detta bolag
verkligen hade möjligheter att göra insatser
som var effektiva, utan att man
skulle dra in andra anordningar i sammanhanget.

Jag noterar således — jag höll på att
säga med tillfredsställelse — att det var
inte riktigt så lätt som utskottets talesman
sade år 1964. Det råder säkerligen
en sådan tveksamhet beträffande bolagets
framtid som den som nu är utskottets
talesman i dag gör gällande
inför kammaren. Man vet egentligen
ganska litet. Därför yrkar jag, herr talman,
bifall till reservation nr 1.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det fel som begicks när
vi startade detta bolag var att det fick
ett alltför lågt aktiekapital. De lånemedel
som ställdes till förfogande har däremot
visat sig vara helt tillräckliga. Aktiekapitalet
var 150 000 kronor, varav
30 000 kronor skulle utgöra en reserv -

fond. De kostnader, som bolaget åsamkades
redan vid starten, gjorde att det
ganska snart enligt aktiebolagslagen
skulle ha kunnat komma på obestånd.
Felet är naturligtvis mitt. Hade vi från
början gjort en riktigare avvägning mellan
eget kapital och lånemedel skulle
inte frågan på nytt 1m behövt komma
till riksdagen.

Beträffande bolagets verksamhet har
vi låtit Bohlins revisionsbyrå göra en
utredning, vilken är redovisad i propositionen.
Jag skall inte gå in på den,
men Bohlins revisionsbyrå säger att
Bevakningsbolaget kan bli ett bärkraftigt
företag. Förutsättningen är dock att
det blir en annan avvägning mellan aktiekapital
och annat kapital.

Jag behöver inte gå in på vad herr
Gillström redan har fört fram, men orsakerna
till att utgifterna från början
blev så stora för detta bolag var att det
startade vid en tidpunkt då tekniska
hjälpmedel på ett annat sätt än förr
började tas i anspråk i bevakningstjänst.
Det framgår ju också av propositionen,
hur detta påverkat kostnaderna. Med
hänsyn bl. a. till att tekniska hjälpmedel
skulle användas i bevakningstjänsten
blev det dessutom nödvändigt att
utvidga utbildningen av personalen då
den anställdes. Detta har inte förekommit
på samma sätt tidigare inom bevakningstjänsten.
Bolaget blev delvis pionjär
på detta område, och de enskilda
har tvingats följa efter.

Beträffande bolagets framtid vill jag
säga, att vad jag nu bygger på är inte
egna försök att bedöma den närmaste
framtiden. Jag håller mig helt till den
utredning som är presenterad av
Bohlins revisionsbyrå. Sedan kan var
och en räkna ut, att när dessa initialkostnader
är täckta av aktieägarna, har
bolaget med sin verksamhet, som kan
bli mycket omfattande, alla förutsättningar
att få betalt för sina tjänster.
Konsten är att bygga upp en högt kvalificerad,
med tekniska hjälpmedel utrustad
bevakningstjänst. Den är på väg
att byggas upp.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. anslag till Allmänna bevakningsaktiebolaget

Jag vet mycket väl att man på enskilt
håll, där man förlorar en del bevakningsobjekt,
inte tycker särskilt bra om
det, men jag tycker nog att riksdagen
borde föredra denna form av bevakningstjänst,
utförd genom ett eget statligt
bolag, framför den form bevakningstekniska
kommittén föreslog. Vi är
alla eniga om att staten själv bör bevaka
sina s. k. totalförsvarsobjekt. Jag
anser att det är mycket lättare att överblicka
kostnader och annat om det
sker i bolagsform.

Jag erkänner gärna att det var en felaktig
bedömning av kapitalbehovet från
början, att skillnaden mellan aktiekapitalet
och lånekapitalet var för stor.
Aktiekapitalet var för litet. Men om vi
nu rättar till det, är jag personligen
övertygad om att Bevakningsbolaget,
som Bohlins revisionsbyrå säger, blir
ett bärkraftigt företag.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det är glädjande och
tilltalande att statsrådet Andersson så
öppet erkänner att det var en felbedömning
som gjordes från regeringens sida
när förslaget lades fram 1964. Det är
just detta som vi har velat göra gällande:
att det var en felbedömning av sådan
omfattning att den rimligen inte
bort få förekomma. Det är klart att man
inte hade kommit till riksdagen i år,
om aktiekapitalet hade varit större. Det
kanske hade dröjt ytterligare ett eller
ett par år. Kanske man inte hade behövt
komma alls, det vet jag inte. Men
det är inte bara fråga om en annan fördelning
mellan eget kapital och lånekapital.
Det lånekapital man begär i fortsättningen
är ju precis lika stort som
det man hade tidigare, alltså 3 miljoner
kronor, medan man ökar den egna kapitalinsatsen
från 180 000 kronor till 3
miljoner kronor.

Så säger statsrådet Andersson att en
av förklaringarna till det dåliga resultatet
är att tekniska hjälpmedel börjat
tas i anspråk. Ja, men det är verkligen

ingenting som inte hade bort förutses.
Den tekniska utvecklingen inom denna
bransch pågår naturligvis, liksom inom
alla andra branscher. Jag tror inte att
det är fullt korrekt att framställa det
statliga företaget som någon särskild
pionjär på det tekniska området. Jag
har fått uppgift om att den tekniska utvecklingen
inom andra företag i samma
bransch är väl så avancerad om inte
mer avancerad än vad detta bolag åtminstone
hittills kunnat åstadkomma. I
varje fall kan den tekniska utvecklingen
inte rimligen åberopas som något
oväntat eller märkvärdigt.

Det är ju glädjande att konstatera att
den välkända Bohlinska revisionsbyrån
enligt statsrådet nu har tagit ansvaret
för att kapitalbehovet blir tillräckligt
tillgodosett. Jag hoppas bara att revisionsbyrån
kunnat ta ansvaret för också
en god skötsel av företaget i fortsättningen.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
det sympatiska sätt på vilket
statsrådet erkände att ett fel här
hade begåtts år 1964. Jag har aldrig
förstått att det skulle vara så farligt att
ta på sig skulden i vissa sammanhang.
Detta gäller både för regering och opposition.

Det sympatiska och sakligt riktiga erkännande
som gavs från statsrådets sida
ändrar dock inte sakförhållandet, nämligen
att här föreligger oklarheter om
det finns möjligheter att driva detta bolag
på det sätt som statsrådet nu tror.
Oklarheten är lika stor även i fortsättningen.
Därför vidhåller jag mitt tidigare
yrkande.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte gå djupare
in i debatten.

Jag vill endast erinra om att bolagets
tillgångar hl. a. består i den utbildade
personalen. Först sedan den utbildats

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. anslag till Allmänna bevakningsaktiebolaget

till höga kostnader kan den ge resultat i
pengar. Vidare består tillgångarna i redan
gjorda investeringar i tekniska
hjälpmedel. En del av de pengar som
här krävs är avsedda för vissa bestämda
investeringar som är granskade inte
bara av Bohlins revisionsbyrå utan också
i departementet. Därmed är grunden
lagd för en bärkraftig ekonomisk verksamhet.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Detta är väl riktigt, men
man skall kanske i sammanhanget påpeka
att den åberopade Bohlinska revisionsbyrån
dock direkt har angivit,
att det kapital som har förbrukats under
det första verksamhetsåret är närmare
800 000 kronor. Det är alltså ett
kapital som icke motsvaras av några tillgångar,
ulan som erfordras som ett tillskott
för att sanera balansräkningen, således
för att bringa bolaget till en utgångspunkt
på noll.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt beträffande
punkterna A, C och D av utskottets i
före varande utlåtande gjorda hemställan,
därefter särskilt angående punkten
B samt vidare särskilt rörande
punkten E.

I fråga om punkterna A, C och D,
fortsatte herr andre vice talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes ocli godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Dem,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkterna
A, C och D, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteriinigspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—71;

Nej — 62.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de a vst ode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i punkten B gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen jämlikt de rörande punkten
E förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fröken
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskovarvet)

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstn in gsprop osition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna vcteringspropositioin
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 27.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 99,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa organisations- och
anslagsfrågor rörande försvaret jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 100, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa investeringsanslag
under försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67 jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskovarvet)

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskovarvet) för budgetåret 1966/67
beräkna ett investeringsanslag av
44 000 000 kronor, hade Kungl. Maj :t i
förenämnda proposition nr 108 föreslagit
riksdagen att dels besluta, att örlogsvarvet
på Muskö skulle utbyggas enligt
de riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet,
dels ock till Flyttning
av Stockholms örlogsbas (Muskovarvet)
för nämnda budgetår anvisa ett investeringsanslag
av 44 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Strandberg och Enarsson (I: 714)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Björkman m. fl. (II: 880), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att av föreslaget anslag om 44 miljoner
kronor ett belopp av 6 miljoner
kronor skulle belasta vägbudgeten och
sålunda till Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskovarvet) för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag av
44 miljoner kronor, varav 6 miljoner
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Ståhl väckt motion (II: 881).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) besluta, att örlogsvarvet på Muskö
skulle utbyggas enligt de riktlinjer, som
angivits i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 11 mars 1966 och
av utskottet,

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

Tisdagen den 21 maj 1966

Nr 25

Ang. flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)

714 och II: 880 samt II: 881, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga, till
Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet) för budgetåret 1966/67
anvisa ett investeringsanslag av
44 000 000 kronor,

II. att motionen II: 881, i vad den icke
behandlats under I b), icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar Virgin,
Ståhl, Turesson och Petersson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under I b hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 881, såvitt nu vore
i fråga, samt med bifall till motionerna
I: 714 och II: 880, till Flyttning av
Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)
för budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 44 000 000 kronor, varav
6 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det är nu under många
år som arbetet har pågått för att skapa
ett varv och andra anläggningar på
Muskö i Stockholms södra skärgård som
skall ersätta flottans nuvarande förläggning
till Skeppsholmen och Djurgården.
Det har varit nära nog lika många år
av obehagliga överraskningar och ständigt
nya bekymmer. Nästan varje gång
som Muskö har kommit i blickfånget
har det varit för att kostnaderna för
färdigställandet har stigit — och stigit
mycket.

När 1962 års försvarskommitté fullgjorde
sitt uppdrag, hade arbetena på
Muskö framskridit så pass långt att
kommittén ansåg att det borde vara
möjligt att få ett bestämt och säkert
besked om totala storleken av de utgifter
som återstod. Kommittén infordrade
därför en sådan uppgift från vederbörande
myndighet och fick den
också, tillsammans med en försäkran

om att den nu var absolut korrekt och
att lita på. Kommittén delade upp beloppet
över den beräknade återstående
arbetstiden — det blev 30 miljoner kronor
per år — och föreslog att denna
summa skulle läggas till den försvarskostnadsram
som skulle kunna komma
att bli fastställd för övriga försvarsutgifter,
samtidigt som det då skulle beslutas
att utgifterna för Musköanläggningarna
i fortsättningen skulle bestridas
inom denna kostnadsram.

Riksdagen beslöt också på det sättet,
men besvärligheterna fortsatte. Häromåret
rasade en kajanläggning ut i havet
och förorsakade stora extrakostnader. I
årets proposition nr 108 redovisas ytterligare
fördyringar orsakade av felaktigheter
i beräkningar och bedömningar.

För att ordentligt granska hela anläggningen
och penetrera möjligheterna
att minska kostnadsökningarna har regeringen
låtit en särskild utredningsman
kritiskt gå igenom planer och förhållanden.
Utredningsmannen har framlagt
förslag om vissa besparingar, som
förefaller att vara välbetänkta. Jag vill
bara undantaga en punkt, nämligen i
fråga om det befälshotell som erfordras
på Muskö och som utredningsmannen
tänker sig skall inredas i Ludviksbergs
herrgård. I det fallet har utskottet vid
sitt besök på platsen kommit till den
uppfattningen — enhälligt såvitt jag kan
förstå — att den tillfälliga vinst som
skulle uppnås genom en sådan anordning
ganska snart skulle ätas upp av
ökade årliga kostnader och att sannolikt
den större investeringen inom en
nära framtid ändock skulle behöva göras.

Om man emellertid bortser från denna
fråga, som i det stora sammanhanget
är av underordnad betydelse,
uppgår utredningsmannens besparingsförslag
till 10 miljoner kronor och totalkostnaden
kan därefter nu beräknas till
294 miljoner kronor i prisläge för maj
1965. Av detta belopp har redan betalts
185 miljoner kronor. För nästa

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)

budgetår äskar regeringen 44 miljoner,
som alltså skall jämföras med de 30
miljoner 1962 års försvarskommitté beräknade
årskostnaden till och justerade
ramen efter. Det rör sig sålunda om en
avsevärd extra belastning.

Nu inrymmer emellertid de 44 miljonerna
en del utgifter av sådant slag
att de inte bör bestridas inom försvarets
kostnadsram.

Vägen till Muskövarvet går delvis genom
en nyanlagd tunnel som har en
rätt märklig historia. Fortifikationsförvaltningen
hade på sin tid i samband
med anläggningens projektering föreslagit
att en vägtunnel skulle byggas.
Riksdagen avvisade dock detta förslag,
på tillskyndan av regeringen. Likafullt
påbörjades kort tid därefter ett vägtunnelbygge.
Hur det beslutades känner
jag inte till, men riksdagen lär inte ha
varit tillfrågad. Det uppges att motivet
skulle ha varit att tunneln genom billigare
transporter under varvets byggnadstid
skulle betala sig själv. Utgångspunkten
för en sådan motivering var
emellertid då en tunnelkostnad på
mindre än 15 miljoner kronor och ett
färdigställande under år 1961. I verkligheten
drog tunneln en kostnad på
26 miljoner kronor och blev färdigt
först år 1964.

Orsaken till fördyringen och fördröjningen
var de i Muskösammanhang så
vanliga felkalkylerna och felbedömningarna,
men också att vägmyndigheterna
krävde, att när en tunnel ändå skulle
byggas borde den få en utformning som
passade normerna för civil trafik och
för den betydligt ökade trafikvolym som
tillskottet av denna civila trafik innebar.
Det var tillgodoseendet av de kraven
som i hög grad ökade kostnaderna
och förlängde byggnadstiden för tunneln.

Enligt de beräkningar som fortifikationsförvaltningen
gjort har merkostnaden
för att tillgodose det civila trafikbehovet
uppgått till 6 miljoner kronor.
Den särskilda utredningsmannen granskade
också detta och kom för sin del

till en ännu högre summa. Det är därför
självklart att i varje fall 6 miljoner
bör dras av från det belopp som skall
belasta försvarets kostnadsram; den är
ju avsedd för militära utgifter.

Likafullt föreslår regeringen att även
kostnaden för den rent civila trafiken
skall bäras av försvaret, och utskottsmajoriteten
har intet att invända. Att
göra på det sättet skulle inte bara strida
mot vad som är rimligt utan också vara
ett avsteg från vad som uttryckligen
är stadgat och överenskommet i försvarsuppgörelsen.
Enligt den skall inte
sådana kostnader som uppkommer genom
att en uppgift på grund av statsmakternas
beslut löses på ett dyrbarare
sätt belasta ramen, och självfallet inte
heller kostnader som inte rör försvaret.

Vi kan inom högerpartiet inte godta
sådana avsteg, av skäl som jag redovisade
alldeles nyss, och vi har därför
reserverat oss mot utskottets utlåtande.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har ingenting att
erinra mot vad herr Virgin anfört om
Musköprojektets sorgliga historia utan
kan instämma i det mesta han sagt
därom.

Det enda som skiljer högerns reservanter
från utskottet i övrigt är frågan
hur kostnaderna skall betalas i en relativt
underordnad del, nämligen hur 6
milj. av vägkostnaderna skall betalas.
Herr Virgin yrkar i sin reservation att
dessa 6 miljoner kronor skall ligga utanför
ramen.

Det är riktigt, som han nämnde, att
1963 års riksdag beslöt att skriva upp
den ram, som då fastställdes — och
som alltjämt gäller — med ett belopp
av 30 miljoner kronor årligen för att
täcka merkostnaderna för Muskövarvet.
Men inget undantag gjordes för denna
väg, ingenting sades om vilken standard
den skulle ha.

Enligt min mening ligger kostnaderna

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. flyttning av

för vägen, alldeles oavsett hur bra eller
dålig den är, inom ramen. Detta är den
enda punkt beträffande vilken vi har
delade meningar.

.lag vill emellertid också erinra om
att en överenskommelse bär träffatsmed
vägförvaltningen med innebörd att
vägförvaltningen skall överta hela underhållet
av denna väg, till en beräknad
kostnad av 200 000 kronor per år. Om
vägen icke hade varit av denna bättre
standard, skulle underhållet säkert ha
kostat ännu mer per år. Ingen skulle då
ha bestritt, att hela kostnaden, både
för vägbygget och underhållet, skulle
ligga inom ramen. Därför är herr Virgins
resonemang icke hållbart.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Enligt herr Gillströms
mening bör denna väg, även i den mån
den tillgodoser civila ändamål, gå in
under försvarets kostnadsram. Han ger
ingen närmare motivering för sitt påstående,
och jag tror att en motivering
också skulle vara svår att hitta.

Det enda som han anför är att om
vägförvaltningen inte hade övertagit
underhållet av den väg som nu läggs ut
till Muskö, skulle försvaret ha åsamkats
en kostnadsökning på ungefär
200 000 kronor per år. Det är riktigt.
Men jag begriper inte hur han som argument
kan åberopa en framtida besparing
på 200 000 kronor som motiv
för att ett belopp av 6 miljoner kronor
skall läggas på försvaret under nästa
budgetår. Det är nämligen bara ett år
och just nästa budgetår som det nu
gäller. Framtida besparingar har ingen
vikt för bedömningen, eftersom det inte
finns någon kostnadsram för försvaret
då. Även om det skulle bli en ny ram,
vilket inte är säkert, kommer den självfallet
att anpassas efter de kostnader
som försvarets olika ändamål drar, och
då skulle givetvis underhållskostnaden
läggas inom ramen.

Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)
Skälet att det möjligen blir billigare
underhåll i en framtid kan alltså inte
tillmätas något värde i det här sammanhanget.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Inte heller det resonemanget
är hållbart. Det belopp vi nu
diskuterar gäller nästa budgetår och ligger
alltjämt inom den period som vi
räknar med; de 6 miljonerna skall också
ingå i ramen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av att det förslag
antoges, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan oförändrad,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av att det förslag antages, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —161;

Nej— 28.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ökad utbildning av socionomer och
gymnastiklärare

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ökad utbildning
av socionomer och gymnastiklärare
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1966/67 beräkna till
Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 075 000 kronor,
till Gymnastiska centralinstitutet:
Omkostnader ett förslagsanslag av
411 000 kronor och till Gymnastiska
centralinstitutet: Materiel, böcker m. m.
ett reservationsanslag av 253 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 50, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 25 februari
1966, föreslagit riksdagen att

I. besluta att den 1 januari 1967 inrätta
en socialhögskola i Örebro i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

II. a) besluta att den 1 juli 1966 inrätta
en gymnastik- och idrottshögskola
i Örebro, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

b) godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för en särskild
idrottslärarutbildning vid gymnastikoch
idrottshögskolan i Stockholm;

III. a) bemyndiga Kungl. Maj it att
fastställa personalförteckning för socialhögskolan
i Örebro enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

b) godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlön ingsstat för socialhögskolan
i Örebro, att tillämpas tills vidaire
från och med budgetåret 1966/67;

c) till Socialhögskolan i Örebro: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 218 000 kronor;

IV. till Socialhögskolan i Örebro: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 102 000 kronor;

V. a) bemyndiga Kungl. Maj it att
fastställa personalförteckning för gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm
enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

b) godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlöningsstat för gymnastikoch
idrottshögskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67;

c) till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Stockholm: Avlöningar för budgetåret
1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 622 000 kronor;

VI. till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Stockholm: Omkostnader för budgetåret
1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
361 000 kronor;

VII. till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Stockholm: Materiel, böcker
m. in. för budgetåret 1966/67 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 132 000 kronor;

VIII. a) bemyndiga Kungl. Maj it att
fastställa personalförteckning för gymnastik-
och idrottshögskolan i Örebro
enligt vad i statsrådsprotokollet förordats
;

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

b) godkänna i statsrådsprotokollet angiven
avlöningsstat för gymnastik- och
idrottshögskolan i Örebro, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67;

c) till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Örebro: Avlöningar för budgetåret
1966/67 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 472 000 kronor; IX.

till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Örebro: Omkostnader för budgetåret
1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 63 000 kronor; X.

till Gymnastik- och idrottshögskolan
1 Örebro: Materiel, böcker m. m. för
budgetåret 1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 119 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Lundström (I:
134) -samt den -andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund
(II: 183),

dels två likalydande motioner, väcta
dem ena inom första kammaren av
fröken Stenberg in. fl. (I: 692) och den
andra inom andra kammaren av herr
Wennerfors m. fl. (11:854),

-dels två likalydande motioner, väckta,
den ena inom första kammaren av
fröken Stenberg in. fl. (1:693) och den
andra- inom andra kammaren av herr
Nordstrandh m. fl. (II: 853),

dels ock två likalydande m-otioner,
väckta de,n ena inom forsta kammaren
av herrar Wirtén och Nyman (1:694)
samt dan- andra -inom andra kammaren
av herr Källstad m. fl. (II: 852).

I motionerna 1:692 och 11:854 hade
hemställts, -att riksdagen, vid behandlingen
av Kungl. Maj ds proposition nr
50 måtte 1. av-slå Kungl. Maj ds förslag
om -inrättande av en -socialhögskola i
Örebro; 2. i skrivelse till Kungl. Maj :.t
anhålla, att åtgärder måtte vidtagas i

syfte at-t åstadkomma den planerade
utökningen -av socionom utbildningen
inom ramen, för befintliga socialhögskolor.

I motionerna I: 693 och II: 853 hade
anhållits, att riksdagen 1. med avslag
på Kungl. Maj ds förslag angående placeringen
av ny gymnastik- och idrottshögskola
måtte besluta, att gymnastiklärarutbildning
skulle förläggas till
Umeå, 2. i skrivelse till Kungl. Maj d
måtte hemställa, att Kungl. Maj d i samråd
med beirörd-a myndigheter snarast
måtte utarbeta en tidsplan för utbildningens
utbyggnad.

Utskottet hade i -det -nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade -grunder hemställt,

I. att riksdagen- måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
på motionerna I: 692 och II: 854, såvitt
nu vore i fråga, be-sluta att den 1 januari-a
1967 inrätta en- -socialhögskola i
Örebro i huvudsaklig överensstämmelse
med va-d i statsrådsprotokollet förordats; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kun-gl. Maj ds förslag ävensom med avslag
på motionerna 1: 692 och II; 854
samt I: 694 och II: 852, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Majd att fastställa
personalförteckning för socialhögskolan
i Örebro enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

b) godkänna i utlåtandet in-förd avlö-ningsstait
för soci-alhögsk-olan i Örebro,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

c) till Socialhögskolan i Örebro: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på
-driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
amv-isa ett förslagsan-slag av 218 000
kronor;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
på motionerna 1:692 och 11:854
samt I: 694 och II: 852, samtliga- motioner
såvitt -nu vore i fråga, till Socialhögskolan
i Örebro: Omkostnader för

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. ökad utbildning av socionomer och

budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 102 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kunigl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:693 och 11:853,
såvitt nu vore i fråga, besluta att den
1 juli 1966 inrätta en gymnastik- och
idrottshögskola i Örebro i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

V. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för ein särskild idrattslärairutbildning
vid gymnastik- och idrottshögskolan
i Stockholm;

VI. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kunigl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm
enligt vad i statsrådsprotokollet förordats; h)

godkänna i utlåtandet införd avlöningssitat
för gymnastik- och idrottshögskolan
i Stockholm, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67;

c) till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Stockholm: Avlöningar för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 622 000 kronor;

VII. att riksidagen måtte till Gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm:
Omkostnader för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 361 000
kronor;

VIII. att riksdagen måtte till Gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm:
Materiel, böcker m. m. för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 132 000 kronor;

IX. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 693 och II: 853, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för gymnastik-
och idrottshögskolan i Örebro en -

gymnastiklärare

ligt vad i statsrådsprotokollet förordats
;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för gymnastik- och idrottshögskolan
i Örebro, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

c) till Gymnastik- ocli idrottshögskolan
i Örebro: Avlöningar för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
472 000 kronor;

X. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
på motionerna 1: 693 och II: 853, såvitt
nu vore i fråga, till Gymnastik- och
idrottshögskolan i Örebro: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 63 000 kronor;

XI. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:693 och 11:853,
såvitt nu vore i fråga, till Gymnastikoch
idrottshögskolan i Örebro: Materiel,
böcker m. m. för budgetåret 1966/67
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
119 000 kronor;

XII. att motionerna 1:694 och 11:852,
i vad de avsåge principbeslut om inrättande
snarast möjligt av ett för socialhögskolan
och gymnastik- och idrottshögskolan
gemensamt högskolebibliotek
i Örebro, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

XIII. att motionerna 1:134 och II:
183, i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t om åtgärder för att utbildningen
av gymnastiklärare skulle innehålla en
orientering om handikappidrotten icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

1) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Kaijser, Strandberg, Wirtén,
Turesson, Nordstrandh och Tobé, vilka
an,sett,

dels att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits,

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

dels att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:692 och 11:854, såvitt
''nu vore i fråga, samt med avslag''
på Kungl. Maj ::ts förslag om inrättande
den 1 januari 1967 av en social högs kola
i Örebro, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att åtgärder måtte vidtagas
i syfte aitt åstadkomma iden planerade
utökningen av socionom ut bildningen
inom ramen för befintliga socialhögskolor; ''de,

Is ock att utskottet bort under II
och III — under förutsättning av bifall
till reservationen beträffande hemställan
under I — hemställa,

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 692 och II: 854 samt med
avslag på motionerna 1:694 och II:
852, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta att avslå Kungl. Maj :,ts
förslag beträffande personalförteckning,
avlöningsstat och anslag till avlöningar
till en socialhögskola i Örebro;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1: 692 och II: 854 samt
med avslag på motionerna 1: 694 och
II: 852, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta att avslå Kungl. Maj :ts
förslag beträffande anslag till omkostnader
till ein socialhögskola i Örebro;

2) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Bengtson, Kaijser, Strandberg,
Johan Olsson, Larsson i Hedenäset, Ture
sson, Nelander, Mattsson och Nordstrandh,
vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade,

dels att utskottat bort under IV hemställa,
att riksdagen må/tte, med bifall
till motionerna 1: 693 och II: 853, såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag på
Kungl. Maj ds förslag om inrättande den
1 juli 1966 av -eu gymnastik- och idrottshögskola
i Örebro, besluta, aitt gymnastiklärarutbildning
skulle förläggas till
Umeå och i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj:t i samråd
med berörda myndigheter snarast måt -

te utarbeta en tidsplan, för utbildningens
utbyggnad;

dels ock atit utskottet bort under IX,
X och XI — under förutsättning av bifall
till reservationen beträffande hemställan
under IV — hemställa,

IX. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 693 ocli II: 853, såvitt nu
vore i fråga, besluta att avslå Kungl.
Maj ds förslag beträffande personalföteckniing,
avlöningsstat och anslag till
avlöningar till en gymnastik- och
idrottshögskola i Örebro;

X. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:693 och 11:853, såvitt
nu vore i fråga, besluta att avslå
Kungl. Maj ds förslag beträffande anslag
till omkostnader till en gymnastikoch
idrottshögskola i Örebro;

XI. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:693 och 11:853, såvitt
nu vore i fråga, besluta att avslå
Kungl. Maj ds förslag beträffande anslag
till materiel, böcker in. m. till ein
gymnastik- och idrottshögskola i Örebro.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! I proposition nr 50 föreslås
att i Örebro skall inrättas dels en
socialhögskola, dels en gymnastik- och
idrottshögskola. Att jag tillsammans
med en del reservanter har yrkat avslag
beror inte på att jag ogillar Örebro, att
jag på något sätt tycker illa om örebroarna
eller att jag över huvud taget misstänker
dem för att inte ha en god vilja
att fylla de uppgifter som de i detta
stycke ha förelagt sig. Mitt instämmande
med reservanterna är i första hand
en ekonomisk fråga och i andra hand
en lokaliseringsfråga.

Utskottet erinrar om att bristen på
socionomer för närvarande är mycket
stor och konstaterar att det finns stora
förutsättningar i Örebro att snabbt öka
utbildningskapaciteten. Departementschefen,
heter det vidare i utlåtandet,
förordar därför i likhet med de sakkunniga
som utrett frågan om ökad utbildning
av socionomer samt ett flertal

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

remissinstanser att en socialhögskola
upprättas i Örebro.

Det är ju ganska självklart att de
sakkunniga som fick i uppdrag att utreda
denna fråga stannade vid ett förslag
om att inrätta en socialhögskola
i Örebro. De hade inte något annat val,
därför att i direktiven sades det klart
och tydligt ifrån att man skulle inrättta
en socialhögskola »belägen någonstans
i mellersta Sverige, i första hand i
Örebro». Utredningsmännen bär inte
haft fria händer att komma med något
annat förslag än det som nu föreligger.
De konstaterar att utbildningskapaciteten
vid de befintliga socialhögskolorna
borde ha ökats väsentligt och i snabbare
takt än som har planerats, men då
det inte ingick i direktiven har de inte
haft möjlighet att komma med något förslag
i den vägen. Jag tycker att det är
slöseri både med pengar och de knappa
resurser vi har i fråga om personal att
starta en ny socialhögskola samtidigt
som redan existerande socialhögskolor
har för litet elever. Socialhögskolorna
förklarar ju själva — och deras samarbetsnämnd
likaså — att de är beredda
att ta emot betydligt fler elever. Ja, de
konstaterar t. o. m. att det skulle vara
till gagn för undervisningen om de nuvarande
socialhögskolorna blev större
än vad de för närvarande är.

När vi förra veckan hade en lokaliseringsdebatt
här i kammaren, sades det
från talarstolen — och det mötte såvitt
jag kunde förstå inte några invändningar
från något håll — att vi måste utnyttja
våra resurser så att de ger optimal
utdelning och på sådant sätt att kostnaderna
hålls nere. Det resonemanget
borde tillämpas även i detta fall, där vi
redan har skolor som har möjlighet att
ta emot fler elever. När vi redan har
lokaler och lärarkrafter borde det väl
vara rimligt att i första hand satsa på
utbildningen vid dessa redan befintliga
socialhögskolor. Det är därför, herr talman,
som jag ber att få yrka bifall till
reservation 1.

När det sedan gäller gymnastik- och

idrottshögskolorna förefaller det ganska
märkligt att när vi nu äntligen får ytterligare
en skola, skall den ligga nära den
förutvarande högskolan som det blir om
den förläggs till Örebro. I reservationen
har vi föreslagit att den skall förläggas
till Umeå. Jag är emellertid inte så lokalpatriotisk
att jag enbart därför tänker
på Umeå. Jag skulle ha funnit det
rimligt att i första hand förlägga en ny
idrotts- och gymnastikhögskola till södra
Sverige, till Malmöområdet, och sedan
så småningom en tredje till Umeå.
När vi nu får höra att man i Malmö—
Lundområdet har händerna fulla med
nuvarande uppgifter och inte har möjlighet
att ta emot en högskola av denna
art, finner jag det lämpligt att man denna
gång i stället satsar på Umeå, där det
ju finns verkligt goda förutsättningar
för en sådan skola.

Jag vet att flera kommer att tala för
denna sak, och jag skall därför inte ge
mig närmare in på den. Jag nöjer mig
med det sagda, herr talman, och ber
att få yrka bifall till reservation 2 vid
detta utlåtande.

Fröken STENBERG (li):

Herr talman! Ett genomgående tema i
finansplaner och riksdagsdebatter är resonemang
omkring de långa seriernas
ekonomi och de lovvärda försöken att
förbilliga allmännyttiga produkter och
rationellt utnyttja tillgängliga resurser.

I statsutskottets utlåtande nr 102 tycker
jag mig emellertid märka att det temat
har blivit något av melodien som
kom bort. Det är beklagligt, anser jag
inte minst som talesman för motionerna
1:692 och 11:854 samt 1:693 och
II: 853.

Med anledning av dessa motioner vill
jag beträffande den planerade utbyggnaden
av socionomutbildningen helt
kort understryka min mening, som är
densamma som reservanternas, nämligen
att den planerade utökningen av
socionomutbildningen bör komma till
stånd inom ramen för befintliga social -

Tisdagen den 24 maj 1 966

Nr 25

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

högskolor. Ett flertal remissinstanser
har också följt den linjen, och den samhällsekonomiska
situationen motiverar
i högsta grad ett optimalt utnyttjande
av de tillgängliga resurserna.

Vad beträffar den föreslagna utökningen
av gymnastiklärarutbildningen
har enligt utredningsdirektiven i huvudsak
endast förutsättningarna för en
landsdel — Mellansverige — och eu
stad — Örebro — prövats. Behovet av
fler gymnastiklärare är väl närmast
axiomatiskt fastslaget, men lokaliseringen,
utbildningens förläggning, förefaller
mig kunna och böra diskuteras.

Motiveringen för den i dag diskuterade
gymnastiklärarutbildningens förläggning
till den nordligaste universitetsstaden
har vi motionärer bl. a. ansett
vara för det första nödvändigheten
av en samordning med tillgängliga
forskningsresurser. I detta fall är det
aktuellt med samarbete beträffande medicinsk
forskning på universitetsnivå
och då framför allt inom ämnesområdena
anatomi, fysiologi och hygien. Detta
har påpekats av remissinstanser,
bl. a. universitetskanslersämbetet. Här
bör också beaktas den formbara forskningsprofil
och de möjligheter till vidgat
samarbete över ämnesområdena som
det unga universitetet uppvisar. Såväl
universitetskanslersämbetet som SACO
har föreslagit Umeå som förläggningsort
för gymnastiklärarutbildningen.

För det andra anser vi att den med
universitetet integrerade målinriktade
ämneslärarutbildning som pågår bör
räknas som en väsentlig tillgång också
beträffande gymnastiklärarutbildningen.
Jag vill i det sammanhanget erinra
om lärarutbildningssakkunnigas förslag
om att i lärartjänst förena läroämne
med övningsämnet gymnastik och remissinstansernas
påpekande av vikten
av en nära kontakt med psykologiskpedagogisk
forskning. Det senare har
påpekats bl. a. av lärarkollegiet vid
gymnastiska centralinstitutet.

För det tredje anser vi att det är geografiskt
betingat att förlägga den nya

gymnastiklärarutbildningen till landets
norra del. Mellansverige har redan sådan
utbildning.

För det fjärde, slutligen, är förutsättningarna
för undervisningen i metodik
och praktik mycket goda i den nordligaste
universitetsstaden med bl. a. moderna
lokaler av typen sporthall, gymnastiksalar,
komplett idrottsplats, tillgång
till goda orienteringsmarker och
fin skidterräng, lioppbackar, inomhusbana
för ishockey, tennisbanor, ridhus,
ny simhall under projektering, o. s. v.

Herr talman! Intresset för gymnastikoch
idrottslärarutbildning är mycket
stort i landets nordliga delar, och med
de hittillsvarande frivilliga utbildnings-,
eller man kanske skall säga träningsresurser
som finns där har det skapats
goda idrottsmän och gymnastikinstruktörer.
Jag kanske vågar antyda att därom
vittnar många svenska mästerskap i
både fridrott, skidåkning och andra
idrottsgrenar. Detta sista påpekande är
i och för sig intet bärande skäl för att
gymnastiklärarutbildningen skall förläggas
till vår nordligaste universitetsstad,
men det är i alla fall ett faktiskt
förhållande som förtäljer om ett levande
och dokumenterat intresse för fysisk
fostran. Goda idrottsmän och
idrottskvinnor är nämligen också värdefulla
för undervisning i gymnastikens
och idrottens praktik och metodik.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till reservationerna 1 och 2 i statsutskottets
utlåtande nr 102.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det är egentligen inte
så mycket att tillägga utöver vad herr
Andersson och framför allt fröken
Stenberg så vältaligt har anfört om reservationerna.
Båda dessa förslag är ju
tillkomna som beställningsarbeten och
har alltså inte varit föremål för en förutsättningslös
och objektiv analys. Det
är över huvud taget ingen politisk fråga,
utan mera en pedagogisk och ekonomisk
fråga.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

Mig har det glatt i allra högsta grad
att det finns någon som tänker på den
ekonomiska sidan med beaktande av de
pedagogiska synpunkterna. När styrelsen
för högskolan i Umeå talar om socialhögskolans
nuvarande underoptimala
storlek, som innebär att marginalkostnaden
för de nya eleverna är väsentligt
lägre än genomsnittskostnaderna
för eleverna, antar jag att kalkylerna
är korrekta, och i så fall är detta en
värdefull upplysning.

Det organ, som annars får anses vara
mest objektivt i sammanhanget och som
har högsta ansvaret för en samordning
av socionomernas utbildning, nämligen
samarbetsnämnden för socialhögskolorna,
ansvarar direkt under Kungl. Maj:t
för utbildningen och kan inte anses företräda
någon särskild ort. Nämnden
hävdar att socionomutbildningen behöver
utökas och den säger i sitt remissuttalande
klart ifrån att det inom de nuvarande
socialhögskolornas ram finns
möjlighet att utöka utbildningen så att
den i början av 1970-talet skulle kunna
komma att omfatta ungefär 1 000 nyintagna
elever per år, medan enligt det
föreliggande förslaget utbildningen vid
de nuvarande socialhögskolorna jämte
den planerade högskolan i Örebro skulle
gå upp till 900. Det finns ingenting i
propositionen som talar emot vad samarbetsnämnden
har anfört om att det
skulle vara möjligt att på detta sätt utöka
utbildningen vid de nuvarande högskolorna.

De sakkunniga tycks också vara ense
om att det ur pedagogisk synpunkt är
bättre om skolorna är större och därigenom
får ett lämpligare elevunderlag.

Allt detta talar för att det är rimligt
att utvidga de nuvarande socialhögskolorna.
Jag betvivlar ingalunda att Örebro
har möjlighet och kapacitet att
klara den föreslagna femte socialhögskolan,
och det synes handlingarna
också ge bekräftelse på. Men det är inte
det som är det intressanta. Det kan finnas
en rad orter här i landet som skulle
kunna klara det. Det intressanta är hu -

ruvida vi vid de nuvarande skolorna
kan klara det till lägre kostnader och
med besparing av lärarkraft. Allt talar
för att detta är möjligt, och därför torde
det finns fullt fog för att reservation 1
är den som bör bli bifallen.

När det gäller gymnastik- och idrottshögskolans
tillkomst är det samma sak
— den är också ett beställningsarbete.
Jag delar den uppfattning som fröken
Stenberg gjort sig till tolk för, nämligen
att starka skäl talar för att man
sprider dessa skolor geografiskt och att
möjlighet bereds för en förläggning till
en mera utpräglad norrlandsort; en vintersportort
eller vad man vill kalla
det. Umeå synes ha alla förutsättningar
som behövs för att klara denna utbildning.
Det är inte ett underkännande av
Örebro såsom en lämplig förläggningsort,
utan det är endast ett konstaterande,
alt eftersom vi skall ha två gymnastikhögskolor
bör en ligga i Mellansverige
och en i norra Sverige.

Med anledning av det anförda, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationerna 1 och 2.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
angående en utökad utbildning
av socionomer och gymnastiklärare är
enligt min mening väl motiverat efter
grundliga utredningar. Dessa utredningar
visar att det gäller att öka utbildningskapaciteten
snarast möjligt och att
det finns goda förutsättningar härför i
Örebro. 1965 års utredning om socialhögskolorna
konstaterar, att Örebro
även under provisorietiden har goda lokalresurser.
Socialhögskolan skulle kunna
inrättas där från och med den 1 januari
1967. Detta bör i och för sig vara
ett vägande skäl.

Även utbildningen av gymnastiklärare
bör komma i gång så snabbt som
möjligt. Det är därför naturligtvis av
mycket stor betydelse även för denna
högskola att Örebro kan erbjuda lämpliga
lokaler. Att så är fallet har gym -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1906
Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

nastik- och idrottslärarutredningen konstaterat,
och det iir iivcn vitsordat av
byggnadsstyrelsen. Statsutskottets förslag
innebär att denna ubildning kan
komma i gång redan i höst —• gymnastik-
och idrottshögskolan kan inrättas
redan den 1 juli i år. Alltså ett mycket
snabbt igångsättande av denna utbildning.

Huvudmotivet för reservanternas förslag
att förlägga gymnastiklärarutbildningen
till Umeå är att förutsättningarna
för kontakt med forskningen inom
ämnesområdena anatomi, fysiologi och
hygien är större där än i Örebro. Det är
riktigt att gymnastiklärarutbildningen
bygger på de teoretiska huvudämnena
anatomi, fysiologi och psykologi/pedagogik.
Liksom för all undervisning är
det nödvändigt att det även vad gäller
gymnastiklärarutbildningen finns anknytning
till forskning inom ämnesområdena.
Men reservanterna har här förbisett
att det för lärare i t. ex. fysiologi,
vilket är det grundläggande naturvetenskapliga
ämnet vid lärarutbildning
i fysisk fostran, inte är tillräckligt att
ha anknytning till en fysiologisk institution
vid ett universitet, utan att det
i första hand är önskvärt med anknytning
till den fysiologiska institutionen
vid GCI. Den är den enda forskningsinstitution
som tar sikte på forskning
och inriktning mot fysisk aktivitet.

Gymnastik- och idrottslärarutredningen
har därför föreslagit att läraren i fysiologi
skall ha anknytning till den
forskning som bedrives vid GCI. Lokal
anknytning för en universitetslektor i
fysiologi finns även i Örebro genom
att det vid regionsjukhuset där finns en
nyinrättad avdelning för klinisk fysiologi
med utomordentliga lokalutrymmen.
Här kan även eleverna få möjlighet
att utföra de laborationer som ingår
i undervisningen.

På liknande sätt bär problemen lösts
för anatomi och psykologi/pedagogik.
Lokalt har en anknytning skett till regionsjukhuset
för anatomi, och i psy 6

Första kammarens protokoll 1966. Nr 25

kologi kommer samarbete att etableras
med den blivande socialhögskolan.

Reservanterna har vidare som skäl
för förläggande till Umeå av den nya
gymnastik- och idrottshögskolan anfört,
att förutsättningarna för att vinteridrott
skall kunna bedrivas är större i Umeå
än i Örebro. Utbildningen i vinteridrott
bedrivs under perioden 10 januari—
15 mars i form av ishockey med två
timmar i veckan, bandy med två timmar
i veckan och längdåkning-backhoppning
med tre timmar i veckan. För
ishockeyspel finns i Örebro en ny inomhusliall
och för bandy en konstfryst
bana i direkt anslutning till idrottshuset.
Bättre förutsättningar för undervisning
i dessa vinteridrotter torde inte
finnas på någon annan plats i landet.
För backhoppning finns en lagom stor
backe i Örebro, två kilometer från högskolan.
Backen är försedd med en snökanon.
För längdlöpning finns utmärkt
terräng i Kilsbergen, som dessutom är
mycket snösäkra. Även om förutsättningarna
för skidåkning är bättre i
Umeå än i Örebro, så är en kurs på 30
timmar inget argument för att förlägga
den nya högskolan dit.

Det sägs också att Umeå har en ostridig
rangplats bland landets idrottscentra.
Det skall inte bestridas, men
samma sak kan också sägas om flera
städer i landet, bl. a. om Örebro, det vill
jag understryka. Både Umeå och Örebro
är erkänt idrottsvänliga.

Bristen på gymnastiklärare är mycket
stor, och det är därför angeläget att den
nya skolan kan starta redan i höst. Detta
är möjligt i Örebro. Ett bifall till reservanternas
förslag måste innebära ett
uppskjutande av den nödvändiga utökningen
i utbildningen av gymnastiklärare.
Det kommer i sin tur bara att
medföra att situationen förvärras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag både vad beträffar
inrättandet av en socialhögskola
och en gymnastik- och idrottshögskola
i Örebro.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966
Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Från mitt partis sida
har ju inga invändningar rests mot att
socionomutbildningen förläggs till Örebro.
Jag har väl därför inte någon större
anledning att uppehålla mig vid utskottsutlåtandet
i det avseendet. Däremot
är vi med på reservationen om
förläggningen av idrotts- och gymnastikhögskolan.

Herr Wirmark har just nu mycket vältaligt
vittnat om vilka stora förutsättningar
Örebro har att bedriva vinteridrott.
Jag som skåning skall kanske
inte ge mig in i någon dispyt på den
sidan av ämnet. Med hänvisning till vad
jag nyss sade om att vi inte har någonting
emot att förlägga socionomutbildningen
till Örebro, får jag säga att det
inte är något som helst lokalpatriotiskt
motstånd mot Örebro, som gör att vi
rekommenderar Umeå som förläggning
för idrotts- och gymnastikhögskolan.

Det främst bärande argumentet är
fördelningen av dessa skolor. Om vi
eventuellt kan hoppas, herr statsråd, att
få ytterligare en sådan skola, bör den
förläggas till södra Sverige. Det sades
för en stund sedan från denna talarstol,
att vi redan nu skulle varit benägna
att acceptera en förläggning i södra
Sverige. Men det har ju inte varit aktuellt
i denna diskussion, utan här har
det gällt Örebro och Umeå.

Trots herr Wirmarks argumentering
för att Örebro var mycket förnämligt
när det gäller dessa idrotters bedrivande,
har jag ändock funnit, att man i
varje fall från utskottsmajoritetens sida
inte har mer än ett riktigt bärande skäl
för att förlägga denna utbildning till
Örebro, nämligen att man tidsmässigt
kommer litet snabbare fram. Detta kan
ju vara värdefullt. Å andra sidan skall
man väl inte fästa för stor vikt vid tidsintervallet.
Jag förutsätter att man också
mycket snart kan komma fram till en
förläggning i Umeå. Jag tror nog det är
rätt svårt att bestrida, att förutsättningarna
för en idrotts- och gymnastiklä -

rarutbildning är bättre underbyggda i
Umeå än i Örebro. Det är säkert tillräckligt
väl argumenterat för detta i reservationen,
och jag vill här bara helt
kort säga, att jag ansluter mig till denna.

Jag har nog också menat att den stimulans,
som vinteridrotten och Norrland
i detta hänseende får genom att
gymnastiklärarutbildningen förläggs till
Umeå, också är ett argument att fästa
stort avseende vid.

Herr talman! Jag har med dessa få
ord framfört vår mening, och jag yrkar
bifall till reservation nr 2.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Dessbättre är alla nu
medvetna om att utbildningskapaciteten
i fråga om behöriga gymnastiklärare
med det snaraste måste ökas. Det är
med tillfredsställelse man konstaterar
detta och att det föreslås att den utökade
utbildningen avses ske från och med
höstterminen 1966.

Här har talats mycket vackert och
vältaligt både om Örebro och Umeå.
Båda platserna har utomordentliga förtjänster,
det vet vi alla. Det jag starkt
vill understryka är emellertid att vi
måste se till att utbildningen kommer i
gång i höst var den nya skolan än blir
placerad. Vi måste också tillse, att om
det föreligger brister i fråga om idrottsanläggningar
så måste dessa brister med
det snaraste undanröjas. Om riksdagen
enligt reservationens förslag beslutar
att förlägga utbildningen till Umeå
hoppas jag därför att man snart får
fram den simhall som sedan länge behövs
där.

Herr talman! I utlåtandet berörs också
den särskilda idrottslärarutbildning
som avses komma till stånd vid gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm.
När utredningen föreslog denna utbildning
så hälsades förslaget med stor
glädje inom vår idrottsvärld. Sveriges
riksidrottsförbund framhöll bl. a. att en
sådan utbildning skulle innebära en avsevärd
förbättring av den svenska

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

idrottsrörelsens möjligheter att höja den
idrottsliga standarden samtidigt som
idrottsrörelsens egen administration
stärktes.

Det var meningen att denna idrottslärarutbildning
skulle komma i gång
den 1 juli 1966, men vi konstaterar nu
att det här tyvärr är fråga om ett uppskov
på ett år. Man måste beklaga detta
uppskov. När det nu är ett faktum vill
jag endast uttala den förhoppningen, att
vänteåret kommer att användas väl och
att man i planeringsarbetet kommer att
ta nödvändiga kontakter med idrottens
specialförbund, så att när utbildningen
väl kommer i gång den blir så fullgod
som möjligt. Något ytterligare uppskov
med denna utbildning kan vi inte gärna
tänka oss.

Vi har inom vår svenska idrottsrörelse
många mycket duktiga instruktörer,
men tyvärr har de ofta nog inte tillräcklig
teoretisk utbildning för att kunna
hävda sig i konkurrensen med utländska
kolleger. Tyvärr har därför inte
heller våra instruktörer samma sociala
status som instruktörerna i utlandet.
Detta är en brist som man hoppas
med det snaraste blir undanröjd.

Herr talman! Jag har endast velat göra
dessa kommentarer till utlåtandet.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Också jag vill göra några
kommentarer till detta utlåtande och
instämma i yrkandena om bifall till reservationerna.

I fråga om utbildningen av socionomer
hav jag egentligen inte något att
tillägga till vad herr Axel Andersson,
fröken Stenberg och herr Wallmark har
framfört. Jag tycker att deras synpunkter
är riktiga. Jag tycker det också är
naturligt att man kopplar ihop båda
dessa frågor.

Beträffande utbildningen av gymnastiklärare
har jag i princip ungefär
samma synpunkter som jag på sin tid
hade när det gällde sjukgymnastutbildningen.
Jag anser att den bör vara nära

ansluten till en medicinsk fakultet så
att eitit samarbete är möjligt. Så kan det
inte bil i Örebro, men det kan ju bli fallet
i Umeå.

Jag är inte övertygad om att man vid
ett regionsjukhus som i Örebro kan garantera
att det finns kompetenta lärare
i ämnet anatomi. Det kan man garantera
vid en medicinsk högskola.

Jag har också fäst mig vid det förhållandet
att den forskning som bör bedrivas
vid en högskola för utbildning
av gymnastikdirektörer har att göra
med en annan form av fysiologi än den
forskning och den verksamhet har som
bedrives på ett sjukhus’ kliniskt-fysiologiska
laboratorium. Detta problem anser
man ju trots detta att man skall kunna
lösa i Örebro. Man säger att forskningen
i stället kan repliera på gymnastiska
centralinstitutet, alltså på den
gymnastik- och idrottshögskola som
ligger i Stockholm. Jag tycker på något
sätt att man därigenom berövar den
nya högskolan en viktig möjlighet till
forskning och att verkligen fungera som
en högskola, där forskning och undervisning
alltid måste samverka.

Mina funderingar i denna sak har
ytterligare understrukits av det remissyttrande
som universitetskanslersämbetet
bär avgivit, vilket jag — det vill jag
påpeka — läste först sedan jag hade
gjort mina ställningstaganden.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till båda reservationerna.

Fröken STENBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har självfallet stor
förståelse för Örebro stads önskan att få
denna gymnastiklärarutbildning, men
jag anser ändå att bl. a. den samhällsekonomiska
synpunkten och behovet av
samordning av tillgängliga forskarresurser
på universitetsnivå talar för en
förläggning till en universitetsstad, förslagsvis
Umeå. Om det nu föreligger
minst lika stora möjligheter för den
nordliga landsändan som för Mellansverige
att ta emot och klara av gym -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

nastiklärarutbildningen; varför då inte
utreda detta förslag snabbt i enlighet
med reservanternas förslag? För
närvarande vet riksdagen endast att —
som utskottet säger — goda förutsättningar
för gymnastiklärarutbildning
föreligger i en enda svensk stad. Mot
denna utskottsmajoritetens åsikt står
t. ex. remissinstansen universitetskanslersämbetet.

Enligt utskottsmajoriteten synes vidare
denna utökning av gymnastiklärarutbildningen
kunna ske snabbast i Örebro.
Hur vet man det, om utredningen
enligt direktiven bara omfattar en enda
ort?

Beträffande idrottsstäderna Örebro
och Umeå och de SM jag blygsamt tillät
mig nämna, gjordes detta helt parentetiskt.
Idrott och gymnastik tillmäts ju
allmänt så stort värde att jag i detta fall
räknar förnämliga idrottsresultat landsändan
till godo.

Någon frågade om simhall i Umeå.
Ritningar till en simhall ligger på stadsfullmäktiges
bord under första halvan
av juni.

Och tre lag i allsvenska sammanhang
är väl också ett plus, eller hur Örebro?

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Alltid när det gäller att
förlägga undervisningsanstalter finns
det delade meningar om var man bör
lägga dem.

Vad nu beträffar socialhögskolan har
reservanterna framhållit, att man i stället
för att inrätta en ny sådan högskola
borde bygga ut de nuvarande socialhögskolorna,
eftersom representanterna
för dessa högskolor har framhållit
att de skulle kunna ta emot de nya
eleverna.

Herr talman! Låt mig här erinra om
den debatt som vi hade för relativt kort
tid sedan i fråga om universiteten och
universitetsfilialerna. Vi var då i precis
samma läge. Företrädarna för universiteten
ansåg att man inte borde gå
in för ett filialsystem, ty universiteten

kunde ta emot de ökade kadrerna. Utskottsmajoriteten
ansåg då och anser
även nu, att det är angeläget att det
sker en viss spridning av våra undervisningsanstalter,
och därför tror vi att
Kungl. Maj :ts förslag om att förlägga
en ny socialhögskola till Örebro är ett
klokt förslag, särskilt som det har visat
sig — det framkommer också i propositionen
— att det är stor brist på
socionomer. Att denna brist föreligger
är vi nog överens om, så därom behöver
vi inte diskutera.

Herr Andersson framhöll att han inte
tyckte illa om Örebro och människorna
där. Kanske jag bör tillägga, att vi
som står för utskottets utlåtande inte
tycker illa om vare sig Örebro eller
Umeå. Herr Andersson m. fl. vet att det
kom fram ett förslag under utskottsbehandlingen
om att man redan på detta
tidiga stadium skulle bestämma sig för
en skrivning som innebar, att om det
skulle visa sig nödvändigt att ytterligare
utöka med en idrottshögskola så
skulle man redan nu förorda Umeå. Jag
måste djupt beklaga att det förslaget
inte vann majoritet i utskottet. Det gör
jag inte bara som norrlänning, ty jag
försöker se det här så objektivt som
möjligt, men jag tror att det skulle ha
varit en klok åtgärd att man i god tid
hade fått inrikta sig på hur vi skall
bygga ut organisationen för framtiden.

Emellertid lyckades vi inte vinna
enighet om den tanken. Jag misstänker
att den kommer upp någon gång framöver
under överskådlig tid.

Vad beträffar socionomutbildningen
har vi varit överens om en utökning,
och samma skäl som jag nämnde för en
stund sedan i fråga om universitetsfilialerna
har vi haft när det gällt att få
till stånd en ny socialhögskola.

Vi har också haft till behandling motioner
om bokinköp till socialhögskolan
i Örebro. Kungl. Maj:t har föreslagit
30 000 kronor, under det att motionärerna
har velat öka beloppet till 62 500
kronor. Vi har ansett att Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt är ungefär hk -

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

artat med vad som beviljades niir so.
cialhögskolan i Umeå började byggas
upp, och vi tror att det i detta skede
är en lämpligt avvägd summa.

Jag medger gärna att man kan ha
olika meningar om var man skall lägga
en idrottshögskola, men de skäl som departementschefen
föredragit i propositionen
har varit avgörande för oss som
står för majoritetsförslaget. Vi tror också
att det kommer att visa sig vara en
lycklig åtgärd, om vi på detta sätt snabbt
kan skapa denna utbildningsanstalt som
de flesta av oss har väntat på så länge.
Det vore säkerligen ett klokt beslut, om
riksdagen godkände statsutskottets förslag.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Endast ett par kompletterande
upplysningar.

Det har talats en del om de direktiv
utredningen fick beträffande högskolorna
och förläggningen till Örebro. I det
sammanhanget vill jag erinra om att
Linköping och Örebro fick de fullständiga
universitetsfilialerna med både humanistisk,
samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig
utbildning. Den stora
diskussionen i departementet — och
jag föreställer mig även i utskottet och
riksdagen — gällde ju var de tekniska
högskolorna och den medicinsk-kliniska
utbildningen skulle placeras. Av skäl
som jag här inte skall ånyo redovisa
blev det en koncentration till Linköping,
som därmed verkligen har fått en
markerad position.

Mot den bakgrunden tyckte jag att
det rent allmänt sett vore en fördel om
man kunde med ytterligare nya högskolor
berika den andra stora filialorten
Örebro. Detta var den allmänna motiveringen
till förslaget om inrättande
av en socialhögskola och en gymnastikoch
idrottshögskola i Örebro. Men det
var som sagt bara en allmän motivering
— det stod utredningen fritt att
underkänna den.

Väsentligt var naturligtvis — såsom
här har sagts — att öka intagningen och
utbildningskapaciteten vid socialhögskolorna.
Jag vill säga till dem som
bär talat för reservationen, innebärande
att man skulle arbeta med nu befintliga
socialhögskolor, att vi föreslår ökad intagning
också vid dem. Innevarande år
liar vi en intagning till socialhögskolorna
av 600 elever; enligt årets statsverksproposition
och av riksdagen accepterade
riktlinjer får vi det läsår som börjar
i höst ytterligare 60, alltså 660 nyintagna,
och princippropositionen 1964 —
alltså den stora universitetspropositionen
—innebar att inte mindre än 750
elever skall tas in vid de nu existerande
socialhögskolorna läsåret 1967/68. I
Umeå ökar intagningen redan nästa år
från 120 till 150, i Lund kan intagningen
ökas med 30, i Göteborg kan den också
ökas med 30, och i Stockholm ökas den
med 30 i höst och ytterligare 30 nästa
år. Det är en ganska kraftig ökning av
intagningen vid de bestående socialhögskolorna,
och mot den bakgrunden anser
jag att det var en fördel att kunna
lägga in ytterligare en enhet, alltså den
i Örebro, som år 1967 kommer att få
en kapacitet av inte mindre än 180 elever.
Kan man dessutom i en framtid öka
kapaciteten ytterligare vid de bestående
socialhögskolorna så kommer vi
naturligtvis att göra det.

När det gäller den nya gymnastikhögskolan
kan jag fatta mig mycket kort,
herr talman — alla argument för och
emot har ju redovisats i debatten. Jag
vill bekräfta vad herr Thorsten Larsson
sade, att tidsfaktorn har varit avgörande.
Det var med glädje och intresse
jag kunde konstatera att herr
Schött —- som ju ändå står idrottsrörelsen
nära — accepterade denna synpunkt
som mycket väsentlig. Det är självfallet
inte ett påhitt från oss i departementet
att denna fråga brådskar, utan det är en
samlad idrottsopinion som har trängt
på. Därför kan jag bara säga, fröken
Stenberg, att Örebro helt enkelt gav oss
en unik chans att komma i gång redan

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

i höst — mig veterligt är Örebro den
enda staden här i landet som bär, märkligt
nog, en överkapacitet i fråga om lokaler
tack vare det nya stora medborgarhuset
och de stora gymnastik- och
simanläggningarna. I Örebro kan alltså
verksamheten starta direkt, och det var
ett tillräckligt skäl. I Umeå finns det
ingen möjlighet att komma i gång förrän
nästa år, ja, det skulle kanske ta ännu
längre tid.

Dessutom kan vi inte blunda för att
utbyggnaden av Umeå universitet går
våldsamt snabbt, och jag hoppas att den
skall kunna fortsätta. Det innebär i
sig ett väldigt problem — för att använda
ett rätt blygsamt ord, fröken
Stenberg — och vi bör inte öka det och
göra det ännu värre.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det sista som ecklesiastikministern
sade var ju rätt överraskande.
Han konstaterade att det hade
stått alldeles klart att Örebro var den
enda stad här i landet, som hade resurserna
på grund av att det där finns
ett medborgarhus och en sim- och sporthall
m. m. Då frågar man sig: Varför
var det i så fall nödvändigt att skriva
i direktiven att de sakkunniga skulle
överväga lokalisering till en ort i Mellansverige,
i första hand Örebro? Om
det var alldeles självklart att det inte
fanns något annat ställe att välja på,
var det väl över huvud taget inte nödvändigt
att utreda den frågan.

Jag blev verkligen glad när jag hörde
departementschefens redogörelse för
hur utbildningen av socionomer undan
för undan kommer att öka. Vi har ju i
denna kammare och i andra kammaren
under flera år haft strid angående
socionomutbildningen vid Sköndal, och
jag har inte funnit att man här i kammaren
och inte heller i medkammaren
mera allmänt erkänt, att det var någon
nämnvärd brist på socionomer och
att vi skulle behöva en ökad utbildning
på det området.

Jag tycker att vännen Näsström var
litet blygsam när han talade om att vi i
utskottet hade framfört önskemål om
en viss spridning av sådana här skolor.
Vi ville nog, herr Näsström, ha en något
vidare spridning. Det är ju inte så
särskilt mycket med spridningen om de
två skolor, som vi får, bägge två kommer
att ligga i Mellansverige.

Jämförelsen med universitetsfilialer
tyckte jag haltade en hel del. Vad som
väl främst talade mot att de nuvarande
universiteten skulle ta hand om även
denna utbildning var universitetsstädernas
svårigheter att bereda bostäder
för studenterna. Den frågan är ju inte
aktuell i detta sammanhang, utan som
styrelsen för socialhögskolan i Göteborg
säger är det här fråga om en så ringa
ökning av antalet studerande, att studentbostadssynpunkterna
saknar betydelse.

Om man som departementschefen säger
under de närmaste åren undan för
undan kan öka intagningen till de sociala
högskolor, som vi redan har, anser
jag nog att det är en sak som vi i första
hand skall satsa på i en situation då
vi har ont om pengar och ont om personal.

Till herr Thorsten Larsson vill jag
säga att jag är förvånad över att han
inte kunde ansluta sig även till den
första reservationen. I mitt tidigare anförande
citerade jag ett yttrande som
gjordes från denna talarstol förra veckan
då vi diskuterade lokaliseringen.
En partivän till herr Thorsten Larsson
yttrade då: »Våra resurser måste utnyttjas
så att de ger optimal utdelning
och på sådant sätt att kostnaderna hålls
nere.»

Detta är just vad vi reservanter eftersträvat
när vi sagt att man skall utnyttja
de resurser som redan finns vid
våra nuvarande socialhögskolor.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord till herr Näsström.

Tisdagen den 24 maj 1906

Nr 25

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

Hans historieskrivning när det gäller
diskussionen om universitetsfilialerna
bör inte få stå oemotsagd, ty den är inte
korrekt. I avdelningen var vi överens
om inrättandet av universitetsfilialer,
det kanske herr Näsström erinrar sig.
Även universitetskanslersämbetet tillstyrkte
inrättande av universitetsfilialer.
I det här fallet har reservanterna
liksom universitetskanslern gått emot
utökningen av antalet socialhögskolor,
och någon parallell där tycker jag
knappast att man kan dra.

Sedan säger herr Näsström också, att
han djupt beklagar att han icke fick
en sådan skrivning som hade föreslagits
i avdelningen. Det förstår jag uppriktigt
sagt inte, ty om herr Näsström
har den uppfattningen att det skall bli
en tredje idrottshögskola och att den
skall förläggas till Umeå, och om riksdagen
nu kommer att följa majoriteten
i statsutskottet och förlägger den andra
idrottshögskolan till Örebro, så torde
väl departementet vara på det klara
med att det blir en beställning, även om
det inte står i utskottets skrivning. Det
kommer ju att stå i protokollet i varje
fall, att herr Näsström med den socialdemokratiska
gruppen har velat ha denna
skrivning. Jag förmodar att det var
inte bara en teknisk skrivning, utan en
ärligt menad uppfattning, som herr Näsström
förde fram. Den har redan gjort
sin verkan i så fall!

När det sedan gäller igångsättningen
säger departementschefen, att det avgörande
momentet tydligen var att få
i gång utbildningen snabbt, och herr
Schött bekräftar att detta är utomordentligt
viktigt. Men vi får väl komma
ihåg att denna utbildning skall bedrivas
under många, många år i fortsättningen,
och då kan ju inte ett halvår
eller ett år ha någon avgörande inverkan.
Om vi skulle finna att en annan
förläggning vore bättre, bör vi ta
den lösningen. Det har väl alltid varit
riksdagens sätt att arbeta att inte hasta
fram en något sämre lösning, om man
kan finna en som är bättre, även om

det skulle dröja ett år längre. Tidsfaktorn
iir ett argument som jag personligen
inte kan godta.

1 fråga om socionomutbildningen är
det fullt riktigt som departementschefen
säger, att antalet elever har ökat med
ungefär 60 varje år under de gångna 3
å 4 åren och att enligt planer, som antogs
1964, skulle antalet utökas till 750
vid de nuvarande högskolorna — jag
nämnde det i mitt första anförande.
Men samarbetsnämnden anser att man
utöver att genomföra detta program,
som redan är fastlagt av riksdagen,
skall kunna klara utökningen från 1967
med 60 elever, om man räknar med att
detta antal successivt skall kunna växa
till 180 elever någon gång i början av
1970-talet. Samarbetsnämndens förslag
ligger alltså vid totalt närmare 1 000
elever om året, medan detta förslag tillsammans
täcker endast 900.

Jag vidhåller alltså att samarbetsnämnden,
som har huvudansvaret för
denna utbildning, bör vara den som
verkligen kan detta ärende. Nämnden
kan inte misstänkas för att bedriva en
bypolitik, något som vi kanske fått bevittna
i viss mån här i dag.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att frånträda mitt tidigare yrkande som
innebar bifall till båda reservationerna.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga att jag mycket väl kan förstå synpunkterna
när det gäller tidsfaktorn.

Men det har jag också byggt mitt inlägg
på. I propositionen står ju, att utredningen
är medveten om att provisoriska
lokaler måste användas och att
högskolan —• det gäller Örebro — inte
kan räkna med permanenta lokaler
förrän från och med läsåret 1969/70. Då
menar jag att ett sådant provisorium
kunde ju också ha utretts med tanke på
Umeå.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till hem Axel Andersson
vill jag säga, att han tog fel på
punkterna. När jag talade om spridningen
gällde det socialhögskolan och
inte idrottshögskolan, ty det var i sammanhang
med socialhögskolan som jag
erinrade om universitetsfilialerna.

Till herr Wallmark vill jag säga, att
han tydligen har missförstått mitt inlägg.
Jag framhöll just att när det gällde
universitetsfilialerna kunde vi bli
något så när eniga, trots att företrädarna
för universiteten hade ansett, att vi
inte skulle gå in för filialer till universiteten.

Vad sedan gäller beställningen, så vet
herr Wallmark lika väl som jag att det
var en beställning som vi inte ville vara
med om. Men var det så, att framtiden
skulle visa att det skulle bli nödvändigt
med ytterligare en idrottshögskola,
så var vi från vårt håll beredda
att redan nu förorda Umeå som förläggningsort.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är inte mycket att
tillägga!

Herr Wallmark säger här, att ett halvår
inte kan ha någon betydelse om man
kan finna en bättre lösning. Jag vill
säga att om det varit på det sättet att
Örebro ur några synpunkter hade varit
ett halvdant förslag, ett provisorium,
något som vi accepterar uteslutande för
att vi har bråttom, då kunde jag möjligen
ha förstått honom. Men Örebro är i
alla avseenden en perfekt lösning, även
permanent. Det finns ingenting av provisoriekaraktär
över den. Det är bara
på en enda punkt jag kan acceptera att
Umeå möjligen skulle varit bättre, och
det är ur lokaliseringssynpunkt, om
man då med lokalisering menar att skolan
skulle få större attraktionskraft och
dra till sig elever från nya områden.
Men det är också mycket tveksamt.

I verkligheten är det inte fråga om
ett halvår. Det är fråga om flera år,
fröken Stenberg.

Jag tror slutligen inte att någon missförstår
mig här i riksdagen om jag upprepar
vad jag sagt så många gånger
om Umeå universitet: Vi skall verkligen
försöka klara det. Men vi har det
värre, fröken Stenberg, än vad ni tror
uppe i Umeå!

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Redan i mtt första inlägg
sade jag, att jag är övertygad om att
Örebro har möjlighet att klara båda
högskolorna på ett tillfredsställande
sätt. Det var inte det kritiken riktades
emot. Men jag ansåg att Umeå skulle
vara en lämpligare plats ur flera synpunkter,
bl. a. den som statsrådet själv
här talade om när det gäller gymnastikutbildningen
— ur lokaliseringssynpunkt.
Jag sade något om ett dröjsmål
på ett halvt till ett år. Jag kan inte svara
på hur lång tid det tar, men jag skulle
kunna lita på att Umeå klarar upp
detta på ett år.

Herr Näsström sade, att vi har skiljaktiga
uppfattningar i dag i förhållande
till den gången då vi behandlade frågan
om universitetsfilialer. Men är det
inte så, herr Näsström, att vi när vi
diskuterade universitetsfilialerna inom
avdelningen var överens om att det inte
fanns någon skillnad, och därför
tycker jag att denna historieskrivning
inte är riktig och korrekt. I dag har vi
en annan uppfattning, ty vi anser att vi
gagnar socionomutbildningen både pedagogiskt
och ekonomiskt bättre genom
att bygga ut de nuvarande högskolorna
än genom att skapa en helt ny.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till herr Wallmark vill
jag säga för tredje gången, att då var vi
överens om att det var nyttigt med
spridning. Jag vill fråga herr Wallmark:
Är det inte nyttigt nu också?

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill beklaga att ecklesiastikministern
säger att Örebro ur

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

Ang. ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare

alla synpunkter iir ett utomordentligt
förslag. Vad t. ex. beträffar anatomioch
fysiologiundervisningen och de
forskningsmöjligheter, som bör vara anknutna
till en högskola av denna art,
kan de senare för närvarande inte
presteras i Örebro, men de kan det i
Umeå.

Därför tycker jag det vore olyckligt
om man på grund av denna hast skulle
fatta ett beslut om en lösning, som inte
tillgodoser kraven på bästa möjliga sätt.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan,
varvid dock vissa punkter komme
att sammanföras.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen i motsvarande
del.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 48.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna II och III
hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten IV framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i motsvarande
del; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. anslag till studiebidrag m. m.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej —- 58.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls sedermera
vad utskottet hemställt i dels
punkterna V—VIII, dels punkterna IX—
XI samt dels punkterna XII och XIII.

Ang. anslag till studiebidrag m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret
1966/67 till studiebidrag m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, såvitt motionerna
hänvisats till statsutskottet.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t eller den myndighet
Kungl. Maj:t bestämde att avskriva studielån
ur statens lånefond för universitetsstudier,
om låntagarens betalningsförmåga
på grund av sjukdom eller av
annan jämförlig orsak vore varaktigt
nedsatt, dels till Studiebidrag m. in. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 403 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
T horsten Larsson och Torsten Andersson
(I: 29) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Hansson
i Skegrie och Mattsson (11:48),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Werner (I: 379) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. (II: 476), såvitt nu
vore i fråga,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Thorsten Larsson och Dahlén
(I: 396) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Westberg och Larsson
i Hedenäset (II: 499).

I motionerna 1:396 och 11:499 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att 1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsamt förslag i anledning
av gymnasieutredningens betänkande
om vuxenutbildningen, 2) i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning i syfte att a) behandla frågan
om ett effektivt studiesocialt system för
de vuxenstuderande, som gåve dem möjlighet
att på hel- eller deltid uteslutande
ägna sig åt studier, b) verkställa en samlad
översyn av hela vuxenutbildningsområdet,
varvid särskild uppmärksamhet
borde ägnas de krav som nu och i
framtiden ställdes i fråga om vuxenutbildningens
organisation, kapacitet och
målsättning, 3) vuxenutbildningsbidrag
enligt de regler, som nu gällde för elever
vid statliga vuxengymnasier, statsunderstödda
kvällsgymnasier m. fl. läroanstalter
från och med läsåret 1966/
67 skulle utgå även till korrespondensstuderande,
som bedreve motsvarande
studier, för bevistande av preparandkurser,
samt för ändamålet under ecklesiastikdepartementets
huvudtitel för
budgetåret 1966/67 anvisa erforderliga
medel, vilka kunde uppskattas till
2 000 000 kronor, 4) bereda kostnadsfri
undervisning vid korrespondensinstitutens
preparandkurser för student-, handelsgymnasietekni.
sk,
alexamen från och med läsåret 1966/67
samt för ändamålet under ecklesiastikdepartementets
huvudtitel för budgetåret
1966/67 under ett nytt anslag, benämnt
Centrala studiehjälpsnämnden:

Tisdagen den 2 i maj 1966

Nr 25

Bidrag till |) reparand kurser anvisa ett
förslagsanslag av 500 000 kronor, 5) privatisters
examination skulle vara kostnadsfri
samt bemyndiga Kungl. Maj:t att
utfärda föreskrifter härom.

Sistnämnda motioner hade, såvitt avsåge
frågan om ett effektivt studiesocialt
system för de vuxenstuderande och
yrkandet om vuxenutbildningsbidrag
till korrespondensstuderande för bevistande
av preparandkurser, dock ej i
fråga om medelsanvisningen, hänvisats
till lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl.
Maj :t bestämde att avskriva studielån
ur statens lånefond för universitetsstudier,
om låntagarens betalningsförmåga
på grund av sjukdom eller annan jämförlig
orsak vore varaktigt nedsatt;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
på motionerna I: 379 och II: 476
samt I: 396 och II: 499, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Studiebidrag
in. m. för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
403 000 000 kronor;

III. att motionerna I: 396 och II: 499,
i vad de avsåge att riksdagen måtte besluta,
att privatisters examination skulle
vara kostnadsfri, icke måtte bifallas
av riksdagen;

IV. att motionerna I: 396 och II: 499,
i vad de avsåge att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning i syfte
att verkställa en samlad översyn av
hela vuxenutbildningsområdet, varvid
särskild uppmärksamhet borde ägnas de
krav som nu och i framtiden ställdes i
fråga om vuxenutbildningens organisation,
kapacitet och målsättning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; -

Ang. anslag till studiebidrag m. m.

V. att motionerna 1:396 och 11:499,
i vad de avsåge att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsamt förslag i anledning
av gymnasieutredningens betänkande
om vuxenutbildningen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; VI.

att motionerna I: 396 och II: 499,
i val! de avsåge anvisande av ett särskilt
förslagsanslag av 500 000 kronor
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln för beredande
av kostnadsfri undervisning
vid korrespondensinstitutens preparandkurser,
icke måtte bifallas av riksdagen; VII.

att motionerna I: 29 och II: 48
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionerna I: 379 och II: 476,
i vad de avsåge att riksdagen måtte besluta
att dels i princip uttala, att fria
läroböcker, fri skolmateriel och fria
skolmåltider borde givas åt alla elever
i de gymnasiala skolorna, dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att förslag
måtte utarbetas och föreläggas innevarande
års höstriksdag om tilläggsanslag
till driftbidraget för det allmänna skolväsendet,
så att kompensation gåves till
kommunerna för sistnämnda reformförslag,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Per Jacobsson, Harry
Carlsson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman
Johan Olsson, Larsson i Hedenäset,
Mattsson, Källstad, Tobé och Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under IV hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 396 och
II: 499, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört i fråga om en skyndsam
utredning i syfte att verkställa en
samlad översyn av hela vuxenutbildningsområdet; -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. anslag till studiebidrag m. m.

2) av herrar Per Jacobsson, Harry
Carlsson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Johan Olsson, Larsson i Hedenäset,
Mattsson, Källstad, Tobé och Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under VI hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 396
och II: 499 såvitt nu vore i fråga, till
Centrala studiehjälpsnämnden: Bidrag
till preparandkurser för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I detta statsutskottets
utlåtande behandlas ett motionspar, nr
I: 396 av herrar Thorsten Larsson och
Dahlén och 11:499 av herrar Westberg
och Larsson i Hedenäset, där det hemställs
om en samlad översyn av hela
vuxenutbildningsområdet, varvid särskild
uppmärksamhet bör ägnas de krav
som nu och i framtiden ställs på vuxenutbildningens
organisation, kapacitet
och målsättning.

Vi har ju flera gånger haft denna fråga
om vuxenutbildningen uppe i riksdagen,
och det kommer säkerligen att
bli många fler gånger. Det beror enligt
vad jag förstår på att vuxenutbildningen
i vårt samhälle betraktas som synnerligen
angelägen. Vi har i dag voterat
om riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken
enligt proposition 52, och där
gavs vuxenutbildningen en central ställning
som hjälpmedel mot arbetslöshet
och undersysselsättning och som ett medel
att ge vuxna valmöjligheter på arbetsmarknaden.

Man kan likna hela vuxenutbildningen
vid ett paraply, som spänner över
all utbildning, från elementär till högre
undervisning vid våra universitet,
har det sagts. Detta visar vilken omfattning
problemet har.

Det starkaste motivet för att samhället
nu känner ökat ansvar för vuxenutbildningen
är rättvisekravet. Om inte

detta beaktas, kan spänningar uppstå
mellan generationer av anställda i arbetslivet,
mellan den generation som
ibland har kallats den glömda, som i
dag står i produktivt arbete men inte
fått samma möjligheter till skolning
som dagens ungdom, och den generation
som i dagens utbildningssamhälle
får skolning i ökad omfattning. Utbildningsgapet
får inte bestå utan måste utjämnas
— däri ligger rättvisekravet.
Det kommer emellertid att gå flera årtionden
innan vi kommer dithän.

Detta förklarar inte minst vuxenutbildningens
politiska betydelse. Det får
inte heller bli så i utbildningssamhället,
att »de rika på utbildning blir rikare
och de fattiga på utbildning blir fattigare».
Lösningen måste bli en rikt differentierad
och flexibel vuxenutbildning
som endast kan ske om alla våra
resurser och erfarenheter utvecklas.

Vuxenutbildningen har de senaste
åren berörts i flera utredningsförslag,
och det kan tyckas att goda förutsättningar
nu finns att i samband med dessa
utredningar ta upp frågan om liela
vuxenutbildningen till en samlad prövning.
Det som hittills presterats på utredningsområdet
i fråga om vuxenutbildningen
är ett lappverk. Trots att
flera tangerat frågan, saknas en helhetsbedömning
av principer och mål för
vuxenutbildningen — och detta är beklagligt.
Det som hittills föreslagits är
för snävt och för smått tilltaget. De
vuxna måste få samma rätt till utbildning
och samma valfrihet som de yngre
— geografiska, ekonomiska och sociala
hinder för deras utbildning måste raseras.
Ja, detta kan man läsa i Fackföreningsrörelsen
nr 7 detta år.

I nämnda proposition nr 52 har också
uttalats avsikten att till 1967 års riksdag
framlägga förslag beträffande lösningen
av studiefinansieringsfrågan för
vuxenstuderande liksom vuxenutbildningens
framtida organisation. En
grupp experter sysslar nu med detta på
departementsnivå.

I reservation nr 2 av herr Per Jacobs -

Tisdagen den 24 maj 1906

Nr 25

son in. fl. liar framhållits vikten av att
denna översyn icke fördröjcs men också
av att det hittills gjorda utredningsarbetet
inte täcker alla frågeställningar
och områden som borde höra till vuxenutbildningen.
Dit hör t. ex. all utbildning
inom näringslivet och inom statliga
företag och verk m. m. En mera
långsiktig uppgift bör därför vara att
mera fullständigt belysa hela vuxenutbildningens
kapacitet, organisation,
målsättning och samordning — och det
lär ta ganska många år innan vi klarar
den saken. Reservanterna bär emellertid
nöjt sig med att yrka på att den nu
pågående mera kortsiktiga översynen
skall förses med parlamentariker. Vi
anser att frågan är av så stor vikt att
parlamentarisk medverkan i hög grad
är berättigad och önskvärd.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservation nr 1.

I reservation nr 2 yrkas på ett förslagsanslag
på 500 000 kronor för beredande
av kostnadsfri undervisning
vid korrespondensinstitutens preparandkurser.
Frågan har också gång efter
annan varit föremål för behandling
i riksdagen, varför jag icke behöver
mera ingående motivera detta anslag
avseende preparandkurser för student-,
handelsgymnasie-, gymnasieingenjörs-,
privatist- och realexamina.

Jag ber att med detta få yrka bifall
också till reservation nr 2 vid detta utlåtande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall be att få förkorta
mitt anförande på så sätt att jag
säger att jag helt instämmer i vad herr
Nyman yttrade om frågan om vuxenutbildningen
och om reservation nr 1.
Jag biträder alltså denna reservation.

När det sedan gäller korrespondensstudier
vill jag poängtera att det här i
landet årligen avlägges ett antal examina
efter korrespondensstudier. Det
gäller real-, student- och ingenjörsexamina
m. fl. För samhället är denna stu -

Ang. anslag till studiebidrag m. m.
dieform ur många synpunkter mycket
förmånlig. Det ligger först och främst
ett stort värde i att människor — såsom
ofta sker — samtidigt som de gör en
insats genom förvärvsarbete utbildar sig
ytterligare för att därigenom kunna göra
en ännu större insats. Vidare är detta
en för statsverket föga kostsam studiemetod.
Då man varit ointresserad
när det gällt att ge denna grupp av studerande
studiesocialt stöd, bär statens
kostnader i detta sammanhang hittills
varit mycket obetydliga. De studerande
har själva genom avgifter fått och får
fortfarande betala såväl lärare och studiemateriel
som lokaler. Även om ifrågavarande
studieform inte är så krävande
vare sig när det gäller lärare eller
lokaler relativt sett, blir kursavgifterna
betungande för enskilda studerande.
Det är därför angeläget att frågan om
studiestöd till dessa får en snar lösning.
Inte minst med tanke på den brist
på lärare och lokaler som präglar det
svenska undervisningsväsendet är det
för övrigt av vikt att korrespondensstudier
stimuleras. Jag tror att man måste
räkna med att en inte oväsentlig del av
den ökande efterfrågan på utbildning
måste tillfredsställas genom korrespondensstudier.

I reservation nr 2 till statsutskottets
utlåtande nr 110 krävs vissa förbättringar
för de korrespondensstuderande. Det
är ju så att korrespondensinstituten anordnar
preparandkurser, vilka kan genomgås
före tentamen eller examen.
Den repetition som därvid ges är av
stor betydelse, och flertalet av de korrespondensstuderande
torde begagna
sig av de möjligheter preparandkurserna
i det avseendet bjuder. Deltagandet
i dessa kurser är emellertid förenat med
betydande utgifter. Kostnaderna för uppehället
blir kännbara. Inte minst om
vederbörande har familj på hemorten
blir det fråga om direkta merutgifter.
Till detta kommer att korrespondensinstituten
finansierar kurserna genom avgifter
som tas ut av deltagarna. I nämnda
reservation krävs att staten skall åta -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. anslag till studiebidrag m. m.

ga sig ifrågavarande kostnader, så att
eleverna vid preparandkurserna beredes
kostnadsfri undervisning. Reservanterna
vill också för ändamålet ha ett
särskilt förslagsanslag om 500 000 kronor
för nästa budgetår. Detta måste betraktas
som en mycket rimlig begäran.
Man kan för övrigt bär jämföra med
den muntliga undervisningen vid de
statliga vuxenläroverken, som ju är
kostnadsfri för eleverna. Enligt min mening
är det reservationsvis framförda
förslaget ett mycket angeläget första
steg på vägen mot att ge de korrespondensstuderande
ett med andra grupper
studerande jämställt studiesocialt stöd.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservation nr 2 av herr Per Jacobsson
m. fl.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Då ingen från högerpartiet
har medverkat vare sig till reservation
1 eller till reservation 2, kan
det kanske uppfattas som om vi hade
mindre intresse för dessa frågor. Jag
vill beträffande reservation 1 deklarera
att vi vet om att Kung], Maj:t håller på
att förbereda detta ärende i kanslihuset
på basis av en lång rad utredningar som
gjorts, och att en proposition till nästa
års vårriksdag är att vänta, vilket också
är aviserat. Av den anledningen har
vi inte velat fördröja det ärendet, vilket
ostridigt måste ske därest en parlamentarisk
utredning skulle tillsättas.
Den skulle inte ha möjlighet att på så
kort tid som under hösten komma fram
till ett slutgiltigt ställningstagande.

Beträffande korrespondenskurserna
talar otvivelaktivt mycket för att staten
skulle behöva gå in och ge visst
stöd, ungefär på det sätt som reservation
2 talar om. För att emellertid inte
i förväg binda oss, innan vi om ett
drygt halvår får ovannämnda förslag,
har vi ansett att vi skall avvakta till
dess. Det är alltså motivet till att vi
inte har stött reservation 2 utan anslutit
oss till utskottets förslag i detta sammanhang.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Efter herr Wallmarks
anförande kan jag fatta mig mycket
kort tv det överensstämmer med de
synpunkter utskottet har på dessa frågor.

Som utskottet anfört bär vuxenutbildningen
berörts i flera utredningar.
Till detta kommer att nästa år kan riksdagen
räkna med förslag beträffande
såväl lösningen av studiefinansieringsfrågorna
för de vuxenstuderandes del
som när det gäller vuxenutbildningens
framtid. Detsamma torde vara förhållandet
när det gäller bidrag till korrespondensstuderande.
I samband med att
förslag framlägges om vuxenutbildningens
framtid kommer förmodligen också
den frågan att tas upp.

Med detta, herr talman, hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan,
varvid dock vissa punkter komme
att sammanföras.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna I—III homställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten IV förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet

hemställt i sitt utlåtande nr 110 punk -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions om -

ten IV, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten V.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten VI
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Per
Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet

hemställt i sitt utlåtande nr 110 punk -

råden

ten VI, röstar

.1 a,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 43.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna VII och VIII
hemställt.

Herr TALMANNEN anförde:

Det är min avsikt att vi vid detta
plenum skall försöka behandla utskottsärendena
till och med bankoutskottets
utlåtande nr 32, vilket bör medhinnas
utan kvällsplenum.

Ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns,
filmens, televisionens och radions
områden

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 111, i anledning av KungL
Maj ds proposition angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens,
televisionens och radions områden jämte
i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
95, under åberopande av bilagt utdrag.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions om råden -

av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 mars 1966, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de i
statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för utbildning av vissa yrkesgrupper
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden, dels godkänna
de i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för den musikdramatiska
utbildningen vid statens skolor för
scenisk utbildning i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

I propositionen hade föreslagits, att
principbeslut skulle fattas om att upprätta
en utbildningsinstitution för vissa
yrkesgrupper inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden. De
grupper som skulle utbildas inom institutionen
voro bland annat regissörer,
konstnärliga producenter inom television
och radio, scendekoratörer, filmarkitekter,
maskörer, filmfotografer och
ljudtekniker. Förslaget förutsatte, att
den filmskola, som Svenska filminstitutet
bedreve, skulle uppgå i den nya
institutionen. Utbildningen skulle i stor
utsträckning bygga på övningsproduktion
med deltagande av samtliga elevgrupper.
Den skulle giva en allsidig orientering
om den konstnärliga gestaltningen
inom teater, film, television och
radio. Institutionen hade föreslagits få
egna produktionsresurser i fråga om
personal samt lokaler i form av teater,
film-, televisions- och radiostudior. Den
beräknades kunna bliva inrymd i den
byggnad, som Svenska filminstitutet planerade
att uppföra i Stockholm. Utbildningen
beräknades kunna börja tidigast
hösten 1968.

Förslag hade också framlagts om den
musikdramatiska utbildningen vid statens
skolor för scenisk utbildning. Det
hade föreslagits, att de nu försöksvis
anordnade musikdramatiska linjerna vid
skolorna i Göteborg och Malmö från och
med budgetåret 1967/68 skulle bliva permanenta
delar av skolornas organisation.
Samtidigt skulle enligt förslaget

vid skolan i Stockholm tillkomma en
musikdramatisk linje med särskild inriktning
på utbildning av operaartister.
Denna skulle ersätta den nu till musikhögskolan
förlagda operaklassen. Den
nya organisationen av utbildningen i
Stockholm medförde avsevärt förstärkta
resurser för undervisningen i både sceniska
och musikaliska ämnen.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Werner (I: 724) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Hector (11:894),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 725) och den andra
inom andra kammaren av fru Gärde
Widemar (II: 893),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg (I: 726) och den
andra inom andra kammaren av fru
Gärde Widemar (II: 892),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Kellgren in. fl. (II: 895) väckt
motion.

I motionerna I: 724 och II: 894 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
95 måtte beakta vad i motionerna anförts.
I motionerna hade framförts vissa
synpunkter rörande utbildningen av
regissörer och scendekoratörer, den sceniska
grundutbildningen samt den dramatiska
utbildningen.

I motionerna I: 725 och II: 893 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 95 måtte besluta,

1. att operaklassen skulle bibehållas vid
musikhögskolan i Stockholm samt 2. att
operaklassen från och med 1967/68 skulle
erhålla resurser för upprustning och
omorganisation av en storleksordning
motsvarande den som föreslagits i propositionen.

Tisdagen den 24 maj 1960 Nr 25

An^. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions om

råden

I motionen 11:895 hade föreslagits att
beslut om överflyttning av operaklassen
vid musikhögskolan til! statens skola för
scenisk utbildning i Stockholm skulle
anstå till niista års riksdag i avvaktan
pa resultaten av förnyad prövning av
en sådan överflyttnings för- och nackdelar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:724 och 11:894
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte godkänna de i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 mars 1966 förordade
riktlinjerna för utbildning av vissa yrkesgrupper
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden;

III. att motionerna 1:726 och 11:892
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen måtte godkänna de i
statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för den musikdramatiska utbildningen
vid statens skolor för scenisk
utbildning i Göteborg och Malmö;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
Kung], Maj:ts förslag samt motionerna
I: 725 och II: 893 ävensom med bifall till
motionen 11:895, besluta, att ställningstagande
till frågan om överflyttning av
operaklassen vid musikhögskolan till
statens skola för scenisk utbildning i
Stockholm skulle anstå till nästa års
riksdag i avvaktan på resultaten av förnyad
prövning av en sådan överflyttnings
för- och nackdelar.

Reservation hade anförts av herrar
Näsström, Gillström, Birger Andersson
och Svensson, fru Wallentheim, herrar
Söderberg, Mårtensson, Rönnberg och
Blidfors, firökein Olsson, samt herrar Arvidson,
Gustafsson i Uddevalla och Fagerlund,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under V hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungi.

Maj:ts förslag ävensom med avslag på
motionerna 1:725 och 11:893 samt II:
895, godkänna de i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 11 mars
1966 förordade riktlinjerna för den musikdramatiska
utbildningen vid statens
skola för scenisk utbildning i Stockholm.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har fogats en reservation av herr
Näsström in fl., som innebär bifall till
Kungl. Maj:ts förslag beträffande den
musikdramatiska utbildningen i Stockholm.
.lag tillåter mig att bara i all korthet
få erinra om riksdagsbeslutet 1964,
där de närmare riktlinjerna för organisationen
och utformningen av skådespelarutbildningen
drogs upp.

I det sammanhanget beslöts att det
skulle inrättas tre statliga läroanstalter,
men det beslöts också någonting annat,
nämligen att vid de statliga scenskolorna
i Göteborg och Malmö skulle förutom
dramatisk utbildning även musikdramatisk
eller lyrisk-dramatisk utbildning
ske också av operaartister medan
däremot Stockholm tills vidare
skulle stå utanför. Efter det beslut som
då fattades i fråga om utbildningen
återstår ju en del frågor som nu är föremål
för proposition och förslag till
riksdagen. Det gäller nu dels utbildningen
på teaterns, filmens, radions
och televisionens område, dels frågor
i samband med 1964 års beslut om en
skådespelarutredning. Departementschefen
tar upp dessa spörsmål utifrån
principiella utgångspunkter men också
för att få riktlinjer för den fortsatta
planeringen. Vad som då är särskilt
angeläget och som betonas speciellt är
att lokalplaneringen måste ordnas för
att man skall kunna dra upp riktlinjerna
för utbildningens utformning i fortsättningen.

Vid sin behandling av detta ärende
har utskottet kunnat bli enigt beträffande
riktlinjerna för utbildningen av

7 Första kammarens protokoll 1966. Nr 25

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions om

råden

vissa yrkesgrupper, nämligen utbildningen
på teaterns, filmens, radions och
televisionens område. Utskottet är också
enigt om att undervisningen på de
musikdramatiska linjerna i Göteborg
och Malmö, som nu har pågått såsom
försök, skall bli en reguljär del av scenskoleutbildningen.
Utskottet har liksom
departementschefen funnit att dessa
försök har slagit så väl ut att man nu
kan förorda en reguljär utbildning.

Jag har gärna velat anföra detta därför
att det har ett visst samband med
det ställningstagande som reservanterna
har gjort i detta fall. Utskottet har
nämligen när det gäller den dramatiska
utbildningen i Stockholm, vilken förordas
även skall innefatta en musikdramatisk
utbildning i likhet med vad som
sker i Göteborg och Malmö, inte kunnat
ena sig. Utskottsmajoriteten vill skjuta
på den frågan och säger i utlåtandet
att den kan tagas upp nästa år. Under
tiden skall frågan bli föremål för ytterligare
prövning.

Det skäl som har anförts för att den
nuvarande operaklassen vid musikhögskolan
skall överflyttas till scenskolan
i Stockholm är bl. a. av organisatorisk
art. När nu Göteborg och Malmö redan
har en musikdramatisk linje, där operaartister
utbildas, är det önskvärt att
man för samman utbildningen på alla
tre orterna.

Ett annat skäl är av pedagogisk art.
Reservanterna anför där bl. a. att gränserna
mellan de olika sceniska konsterna
blir mindre och mindre skarp.
Dessutom kan viss undervisning ordnas
gemensamt. Det är lättare att få lärare
genom att undervisningsvolymen i vissa
ämnen ökar.

Utredningsmannens förslag — propositionen
har ju föregåtts av en utredning
— att operaskolan överflyttas till
scenskolan har tillstyrkts av bl. a. teaterns
utbildningsråd. Utredningsmannen
har ju haft i uppdrag att i sin utredning
samarbeta med teaterns utbildningsråd,
som ju, kan man väl säga,

verkar såsom ett yrkesråd och är sammansatt
av ledamöter från teaterföretag
och de sceniska fackorganisationerna.
Dessutom har utredningsmannens
förslag tillstyrkts av teater- och orkesterrådet.

Utskottsmajoriteten anför att det har
funnits så pass delade meningar att det
kan vara behövligt att göra en ny översyn,
att frågan huruvida operaklassen
skall överflyttas till scenskolan eller ej
kan anstå till nästa års riksdag och att
under den tiden ytterligare prövning kan
ske. I det sammanhanget kan man fråga
sig: Vad är det då som departementschefen
skall ta upp till förnyad prövning?
Den här frågan har varit föremål
för utredning och remissbehandling,
och därefter har ett ställningstagande
skett. Utskottets majoritet ger ingen anvisning
om vart man egentligen syftar.
Man bara säger att det har varit delade
meningar och att detta skulle föranleda
en förnyad prövning.

Sannolikt kommer ett uppskjutande
av ställningstagandet i den här frågan
att få allvarliga konsekvenser. Efter vad
vi vet är lokalfrågan brännande. Musikhögskolan
har trångt, och den har
själv deklarerat att den saknar ändamålsenliga
lokaler — däremot har
scenskolan sådana. Ett uppskov skulle
förmodligen innebära att ingenting kan
hända, därför att det är svårt att avgöra
vad utskottsmajoriteten egentligen
avser.

Utskottet har heller inte, kan man
säga, stöd för sitt uppskovsyrkande av
Musikaliska akademien, som visserligen
är emot att operaklassen flyttas från
musikhögskolan till scenskolan, men
lokalfrågan är ändå tydligen så brännande
att Musikaliska akademien anser
att den under en övergångstid skulle
acceptera scenskolans lokaler. Följaktligen
har varken Musikaliska akademien
eller Kungl. teatern något att erinra
mot en provisorisk förläggning av
operautbildningen till scenskolan.

Under debatten kring den här frågan

Tisdagen den 24 maj 19(i(j Nr 25 99

Ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden -

har det anförts att den framtida lokalsituationen
kan komma att ändras. En
utbyggnad av musikaliska högskolan
kan komma på tal. Vi reservanter har
därför gjort ett tillägg utöver vad departementschefen
har sagt, som innebär
att om lokalsituationen vid musikhögskolan
i framtiden skulle bli bättre så
kan man företa en omprövning av frågan
om vart man skall förlägga den musikdramatiska
utbildningen. Det är ju
möjligt att seenskolan vid den tidpunkten
är för liten.

När reservanterna sålunda tillstyrker
bifall till Kungl. Maj:ts förslag, är det
därför att vi anser det inte tillrådligt
och inte heller behövligt att stoppa utvecklingen,
framför allt inte av de skäl
som utskottsmajoriteten har anfört.

Med det anförda, herr talman, hemställer
jag om bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr
Näsström m. fl.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Vår motion godtar i
princip att operaklassen vid musikhögskolan
i Stockholm överflyttas till
scenskolan på det sätt reservanterna
nu har talat för.

Jag vill i detta sammanhang ha tilllagt
att jag inte är alltför djupt engagerad
i motsättningen mellan utskottet
och reservanterna, men eftersom ett
inte obetydligt arbete återstår i fråga
om den upprustning av scenskolan som
behövs och i fråga om utarbetandet av
läroplaner m. m., så anser jag i likhet
med reservanterna att principbeslut
i frågan bör fattas av riksdagen nu.
Man bör således inte vänta, så som har
föreslagits i en annan motion och som
föreslås i utskottets utlåtande.

Hur vi ser på saken finns angivet i
vår motion; jag skall inte upprepa det
här. En hög scenartistisk kultur inom
den musikaliska — eller som det tidigare
kallats den lyriska — teatern kräver
en allsidig utbildning. Men då är
det också nödvändigt att den statliga

scenskolan i Stockholm fär små resurser
flerdubblade. Vidare anser vi att
operaeleverna bör intill dess få sin solosångundervisning
och annan musikalisk
grundutbildning vid musikhögskolan
för att därefter komplettera den
musikdramatiska utbildningen vid
scenskolan. Så vill vi se det i den nuvarande
situationen.

Sedan kan man ju alltid hysa önskningar
beträffande den fortsatta utvecklingen.
Vad man kunde önska är en
institutionellt sammanhållen undervisning
som innefattar såväl musikalisk
som musikdramatisk och allmän scenisk
linje. Den ordningen har ju prövats
i andra länder och så vitt man
vet med mycket stor framgång; jag
tycker mig för egen del ha kunnat
konstatera det på åtskilliga håll utanför
Sveriges gränser. I Wien t. ex. —
där väl musikkultur och musikdramatisk
kultur måste anses existera —
finns en statsakademi med vad man
kunde kalla en integrerad, samordnad
utbildning. Där utbildas både instrumentalmusiker,
sångare, tonsättare,
musiklärare och dirigenter och i anslutning
därtill också operasångare,
konsertsångare och skådespelare. Jag
tycker att vi borde kunna få till stånd
något liknande hos oss, och ett icke
obetydligt steg på den vägen är det
som föreslås i Kungl. Maj:ts proposition.
Enligt min mening borde vi stadfästa
det och bygga vidare på den
grunden. Detta skulle vara till fördel
konstnärligt, organisatoriskt och administrativt.
Men självfallet har vi ännu
ett stycke väg att gå innan vi nått fram
till det målet.

Vägen skulle dock bli kortare om
man ville satsa mera på det nordiska
samarbete som fru Segerstedt Wiberg
pläderar för i sin motion. Utan att närmare
gå in på frågan om det nordiska
samarbetet vill jag ge uttryck för den
meningen att inte minst i frågor sådana
som denna bör organiserat nordiskt
samarbete kunna bli mycket fruktbart.

Nr 25

100

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions om råden -

Av det sagda torde framgå att jag
önskar rösta för reservationen när vi
kommer så långt.

Jag går så i korthet över till ett par
andra frågor. I vår motion framställs
inga konkreta yrkanden, eftersom det
är fråga om vissa principbeslut och eftersom
vissa ting ännu är oklara, utan
vi bär endast begärt att utskottet skall
pröva och beakta de synpunkter som
anförts i motionen.

Statsutskottets svar på vår motion är
kortfattat — att det är kortfattat skall
jag inte beklaga — och i viss mån undanglidande.
Jag tar här bara en sådan
sak som den sceniska grundutbildningen,
som vi ägnat stor uppmärksamhet
i motionen. Beträffande denna
fråga hänvisar utskottet till det som vi
alla känner till, nämligen att den väntade
omdaningen av yrkesskolan har tagits
till intäkt för dröjsmål med frågan
om den sceniska grundutbildningens
institutionella förankring och till äventyrs
dess innehåll. Detta är inget svar
alls på den fråga som vi reste i motionen,
nämligen om sådant statligt stöd
åt de kommunala barn- och ungdomsteatrarna
att en grundutbildning där
kunde organiseras och genomföras.
Statsutskottet har inte sagt ett ord i
denna fråga. Jag skall inte alltför hårt
kritisera den saken, eftersom vi har befunnit
oss i ett tekniskt slutskede av
sessionen. Jag hänvisar till de upplysningar
och synpunkter som motionen
lämnar i denna fråga och vill bara tillfoga
en liten sak, nämligen att i kulturlivet
som helhet självverksamihet och
folklig förankring är av den yttersta
vikt. Det är på det sättet som kulturen
kan ges ett verkligt levande innehåll,
samtidigt som morgondagens kulturbärare
och kulturarbetare danas i sitt
praktiska dagliga arbete i vad man brukar
kalla för folkdjupet.

Barn- och ungdomsteatern förtjänar
sådant stöd att den kan utvecklas. Som
vi säger i motionen är dess främsta
uppgift självfallet estetisk fostran och

strävan att försöka skola fram en teaterpublik.
Men ur det omfattande
medlemsunderlaget inom barn- och ungdomsteatern
bör det inte vara svårt att
finna begåvningar som kan avancera
till stora kulturella uppgifter. Därför
tycker vi att den sceniska grundutbildningen
i vart fall i viss utsträckning
borde vara förankrad inom denna
teater. Vi vill således här uttala ett
varmt förord för ett sådant statligt stöd
åt barn- och ungdomsteatern att en utbildningsverksamhet
av denna art blir
möjlig inom denna teater.

Slutligen vill jag säga några ord också
om regissörsutbildningen, en av de
frågor som vi likaså tar upp i vår motion,
förutom några andra som jag inte
bryr mig om att nämna.

Inte heller när det gäller regissörsutbildningen
har utskottet kommenterat
de synpunkter som vi har anfört
i motionen. Jag förebrår inte heller på
den punkten utskottet men vill ändå
med några ord kommentera också denna
fråga.

Enligt vår åsikt bör regissörerna redan
på ett tidigt stadium ges möjlighet
att samarbeta med scenartisterna
eller skådespelareleverna. Vidare bör
scenskolorna snarast möjligt kompletteras
med en linje för grundutbildning
av regissörer. Det är en tanke som
inte kommit till uttryck i propositionen
och som på intet sätt kommenteras
i utskottets utlåtande. Allt regissörsarbete
bör vara så att säga humanistiskt
inriktat. Det bör inte vara —
ursäkta att jag säger det — något domptörarbete
utan som vi säger i motionen
ett arbete inriktat på att hjälpa skådespelaren
att förlösa rollen. I det i fjol
avlämnade betänkandet »Utbildning av
regissörer m. fl.» tycks alltför stort utrymme
ges åt den regissörstyp som vill
förvandla skådespelaren till en marionett
i sin band. Det skall skådespelaren
enligt vår mening icke vara, utan skådespelaren
skall hjälpas på det sätt som
jag nyss försökte antyda.

101

Tisdagen den 24 maj 1966 Nr 25

Ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions om råden -

Herr talman! Jag vill nu hemställa
att de synpunkter jag här kortfattat
angett på regissörsutbildningsfrågan
mätte tas under övervägande av organisationskommittén
under dess fortsatta
arbete och av departementschefen
under hans fortsatta tänkande och planerande
i denna fråga — jag håller i
princip med honom. Jag önskar likaså
att vad jag yttrat om den sceniska
grundutbildningen och våra synpunkter
på den musikdramatiska utbildningens
kvantitativa och kvalitativa utbyggnad
skall komma att beaktas.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Eftersom jag har en
debatt att bevaka också i medkaramaren
måste jag redan nu ta till orda med
risk att det sedan blir frågor som jag
inte är i stånd att svara på. Men situationen
är litet förvirrande, och jag tycker
därför att det kan vara motiverat
att här framhålla några synpunkter redan
nu.

När denna proposition lämnades
fanns en borgerlig motion med klara
linjer. Där ansåg man på den punkt
som här är kontroversiell, nämligen
huvudmannaskapet för operaklassen,
att operaklassen skulle ligga kvar vid
musikhögskolan. Sedan kom en av några
socialdemokrater undertecknad motion,
och vips hände vad som så ofta
händer här i huset, nämligen att samtliga
borgerliga ledamöter i utskottet
lämnade — efter vad jag förstår — sin
ursprungliga linje och anslöt sig till
den socialdemokratiska motionen. Denna
motion innehåller egentligen ingenting
annat än att man skall fundera ytterligare
ett år. Det är, som de båda tidigare
ärade talarna sagt, en ganska allvarlig
historia, inte att man skall fundera
ett år, men att planeringen onekligen
blir förskjuten, kanske också ett
år. Visserligen är det sant att den nya
utbildningen inte skall starta förrän
hösten 1967 och att vi har ett år på oss

att göra en översyn av läroplanerna,
men jag hade räknat med att vi skulle
kunna göra denna översyn mot bakgrunden
av ett principbeslut av riksdagen,
att den musikdramatiska linjen
skall förläggas till och få statens scenskola
i Stockholm till huvudman. Om
riksdagen följer utskottet, blir det bara
ett jaså, det blir inget principbeslut. Itegeringen
måste komma tillbaka nästa år
med samma förslag, med ett annat förslag
eller med ett tredje förslag. Men att
då komma i gång hösten 1967 är betydligt
mera komplicerat.

Debatten omkring detta förslag har
ju i första hand ägt rum i pressen. Den
har varit stimulerande och trevlig ur
många synpunkter, men också ganska
ovederhäftig. Det har t. ex. sagts att det
har rått en betydande oenighet. Utskottets
ärade talesman gick igenom remissyttrandena
här, och jag skall inte upprepa
det. Men det är ändå märkligt,
herr talman, att så tungt vägande instanser
som teater- och orkesterrådet
och teaterns utbildningsråd hundraprocentigt
står bakom förslaget. Även Operans
styrelse och Musikaliska akademien
anser — mot bakgrunden av de
besvärliga lokalförhållanden som nu
finns och kanske kommer att bli bestående
någon tid vid musikhögskolan
— att det vore lämpligt att acceptera
en förläggning till scenskolan som ett
provisorium. Värre är det alltså inte.

Sedan har man gjort gällande att
många sakkunniga instanser inte fått
yttra sig. Jag vill säga t. ex. att Operans
solistklubb hör till Svenska teaterförbundet
och alltså är representerad i utbildningsrådet
och följt denna utredning.
Musikerförbundet är representerat
i utbildningsirådet, och Sång- och
talpedagogförbundet, som har varit särskilt
aktivt här, har naturligtvis haft
tillfälle att komma in med sina synpunkter
skriftligen, och självfallet borde
det ha varit Musikaliska akademiens
skyldighet att höra sin egen lärarkår.
Något försök från departementets sida

Nr 25

102

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions om -

råden

att här, som det sagts på sina håll, förkväva
synpunkter har aldrig gjorts.

Det har också i debatten gjorts gällande,
och det är möjligt att vissa medlemmar
av riksdagen påverkats härav,
att utredningen inte har tagit hänsyn
till grundutbildningen. Jag vill då säga
att förslaget bygger på att eleverna i
fortsättningen liksom hittills i de flesta
fall genomgått en flerårig musikalisk
utbildning och ofta gjort det i akademiens
sångklasser, innan de över huvud
taget antagits till den nya skolan.
Det är argument helt gripna ur luften,
om man tror att denna musikdramatiska
linje skall ersätta såväl sångklasserna
vid musikhögskolan som operaklassen.
Operaklassen är nu tvåårig. Den
musikdramatiska linjen föreslås bli treårig.
Det musikaliska inslaget ökas. Lärarresurserna
och de tekniska resurserna
förbättras likaså i betydande utsträckning.
Jag kan ej heller, herr talman,
låta bli att säga att när man i diskussionen
har frågat sig hur vi tidigare
med en otillfredsställande utbildningvid
musikhögskolan kunnat få fram så
stora namn inom operakonsten och om
inte rekryteringen kan komma att hämmas
av en mer genomorganiserad utbildning,
så har man självfallet kommit
med dessa påståenden med ett porträtt
av Birgit Nilsson i bakgrunden. Argumenterar
man på det sättet, då förstår
man inte att de stora sångbegåvningarna
naturligtvis går vid sidan av allting.
De är naturligtvis oberoende av om huvudmannaskapet
för operaklassen ligger
här eller där. Det är ett argument
som jag över huvud taget inte förstår
att man kunnat ta på allvar. Ändå har
det upprepats både här och där i pressen.
Huvudsyftet med skolan är naturligtvis
att åt alla som har en tillräcklig
och god röstbegåvning ge en allsidig
såväl musikalisk vidareutbildning som
en scenisk grundutbildning.

Jag skall inte heller, herr talman, gå
in på de internationella erfarenheterna.
Det har också här antytts, och det

står i skrifterna, men det är självfallet
att man inte kan bara vifta bort de erfarenheter
vi har av utbildningen i
Malmö och Göteborg. Samma personer
som så aktivt har deltagit i debatten mot
att föra över huvudmannaskapet till
statens skola för scenisk utbildning i
Stockholm har fullt instämt i att resultatet
i Malmö och Göteborg är tillfredsställande.
Detta stämmer alltså inte.

Slutligen, herr talman, tycker jag att
en utskottsmajoritet, som egentligen inte
har något annat att komma med än att
man skall fundera på ett förslag ett år
till, intar en egendomlig ståndpunkt.
Det hade varit på något sätt trevligare
att få kämpa mot en uppfattning, nämligen
i så fall att operaklassen skulle
få ligga kvar där den nu ligger. Nu är
det bara ett förhalande utan att man
talar om att man är ute efter att förhala.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag befinner mig i den
för mig något ovanliga situationen att
behöva försvara statsutskottets majoritet.
Att den punkt där vi skiljer oss åt
helt bygger på en socialdemokratisk
motion visar kanske att det mindre är
fråga om skiljaktiga politiska uppfattningar
och mera fråga om skiljaktiga
sakliga uppfattningar bland olika experter.

Varken jag eller majoriteten i denna
kammare torde väl vara så hemma
i de här frågorna att vi kan sätta oss
till doms över andras uppfattningar.
Statsrådet talar om en ovederhäftig debatt
i pressen, men det är väl ett epitet
som man ofta klistrar på en meningsmoståndare.

Jag kan förstå att statsrådet Edenman
tycker att han befinner sig i en
egendomlig situation när de borgerliga
plötsligt hoppar av från en borgerlig
motion och ansluter sig till en socialdemokratisk.
Det kan synas som om
motivet snarare var att vinna mot statsrådet
i en votering än att vinna i sak.

101}

Tisdagen den 24 maj 1 !)<>(>

Nr 25

Ane. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions om -

Jag vill bekräfta vad herr Mårtensson
sade om att utskottet är enigt på
alla punkter i detta utlåtande utom en.
Jag kan också bekräfta den glädje vi
kände i utskottet över att statsrådet föreslagit
i vissa fall avsevärt förbättrade
resurser. Det är endast på denna
speciella punkt som våra uppfattningar
skiljer sig åt.

Jag tycker att debatten inte behöver
vara så förvirrad som den kanske kan
förefalla när man hör herr Mårtensson,
herr Adolfsson och nu senast statsrådet
Edenman. Vad vi diskuterar är hur vi
skall bära oss åt för att förbättra resurserna
på kort sikt och vilken förläggning
vi bör välja på lång sikt.

Det är alldeles riktigt att de nuvarande
lokalerna inte ger möjlighet till
den utökning med treårig utbildning
som är föreslagen. Styrelsen för musikhögskolan
säger också mycket riktigt
att man måste tillgripa någon provisorisk
lösning. När utskottets majoritet
föreslår ett uppskov med ett år,
är det alltså inte meningen att Kungl.
Maj :t bara skall låta frågan vila utan
Kungl. Maj:t skall analysera den vidare.

I mitten av november månad framlade
byggnadsstyrelsen ett förslag till
Kungl. Maj:t om godkännande av att
få projektera vidare en nybyggnad för
musikhögskolan och begärde konkret
3 miljoner kronor för den fortsatta
projekteringen. Det framgår av styrelsens
egna handlingar att det kommer
att dröja fyra å fem år innan byggnaden
kan tänkas bli färdig, och såvitt
jag vet har styrelsen ännu inte fått svar
från regeringen på sin propå. Den väntetid
som vi föreslår måste alltså användas
till en analys av detta byggnadsprogram
som skall visa om det finns möjlighet
att åstadkomma en utbyggnad
av den musikdramatiska utbildningen
under samma huvudmannaskap och på
den tomt som är tänkt. Det är en konkret
uppgift som skall utföras under
denna tid.

Jag är inte sakkunnig och ger mig

råden

inte ut för att vara det, men alldeles
ostridigt är de sakkunniga remissinstanserna
delade i sina meningar, och
det finns därför anledning att göra ett
förnyat övervägande. Jag tycker inte
det är en svaghet hos riksdagen utan
tvärtom en styrka om den är beredd
att låta de sakkunniga gnugga denna
fråga ytterligare en gång innan man
tar ställning i ett politiskt forum som
riksdagen är.

Nu framhåller reservanterna att en
framtida förbättring av lokalsituationen
vid musikhögskolan i Stockholm
kan medföra förutsättningar för en omprövning
av frågan om förläggningen.
Det är en något märklig skrivning, om
man ställer den mot vad som har sagts
tidigare. Antingen får man godta att
det är lämpligast att förlägga utbildningen
i enlighet med propositionen,
eller också får man godta att det är
lämpligast att förlägga den på samma
sätt som för närvarande. Att välja båda
delarna går inte. Skrivningen förutsätter
att man, om det plötsligt skulle uppenbara
sig 801) kvadratmeter ledig yta,
skall förlägga den musikdramatiska utbildningen
dit. Så går det inte till.
Kungl. Maj :t måste ge direktiv om projekteringen,
och det är därför vi vill
att frågan skall analyseras under det
kommande året.

Detta uppskov innebär alltså ett krav
mot departementet på fördjupad analys.
Det innebär att vi inte är beredda
att ta ställning till frågan i dag, men
det innebär också att departementet får
förbereda en provisorisk förläggning av
denna utbildning i avvaktan på att den
nya byggnaden skall komma till.

Med anledning av detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är synnerligen
glädjande att konstatera att det äntligen
har hänt någonting på detta om -

Nr 25

104

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. vissa utbildningsfrågor inom teater:

råden

råde. Det har inte saknats initiativ tidigare,
men ändå har man släpat efter
år för år. Jag konstaterar med tillfredsställelse
att t. ex. operautbildningen i
Stockholm nu skall få väsentligt utökade
resurser och att man kommer att
kunna uträtta mer inom hela detta utbildningsområde.

Ecklesiastikministern sade att behandlingen
av detta ärende var förvirrande.
Jag måste säga att den har varit
det långt tidigare. Redan 1962 väcktes
det centerpartimotioner om utredning
av denna utbildning, och det förelåg
också motioner från folkpartiet i samma
syfte, men det socialdemokratiska
partiet var, enligt vad jag minns, motståndare
till en utredning. Hurdan kontakten
är mellan regeringens ledamöter
och det socialdemokratiska partiet vet
jag inte, men glädjande nog tillsattes
det två utredningar sedan riksdagen
dessförinnan hade avslagit förslag om
utredningar.

När ärendet sändes ut på remiss tillstyrktes
motionen av en rad instanser.
Humanistiska fakulteten i Göteborg
åberopade ett av professor Gustaf Hamberg
utarbetat utlåtande, där han varmt
tillstyrkte den i motionen föreslagna
utredningen. Dramatiska teatern tillstyrkte
motionen. Sveriges radio anslöt
sig till önskemål om utredning på berörda
områden, och flertalet remissinstanser
ansåg att frågan borde utredas.
Det är därför förvirrande att det skall
ha behövt ta så lång tid som fyra år
att få fram förslag på detta område.

Jag begärde ordet närmast därför att
jag fann en del av ecklesiastikministerns
argument rätt förvånande. Nu
när det verkligen skall bli någon reda
på detta område dras lokalförhållandena
in som ett starkt argument. Skall vi
verkligen rätta utbildningen på musikens
och den sceniska konstens område
efter var det händelsevis finns plats?
Är det verkligen rationellt att lösa problemet
på detta sätt? Till och med reservanterna
har framhållit att en fram -

s, filmens, televisionens och radions om tida

förbättring av lokalsituationen vid
musikhögskolan i Stockholm kan medföra
att förutsättningar kommer att föreligga
att ompröva frågan om den musikaliska
utbildningens förläggning i
Stockholm. Man skall alltså flytta på
utbildningen nu, men om det möjligen
skulle finnas lokaler senare, skall man
flytta tillbaka den igen. Är det en rationell
lösning?

Jag är helt ense med ecklesiastikministern
om att situationen är förvirrande,
men jag undrar om inte också han
eller i varje fall reservanterna har ökat
förvirringen.

Jag är också helt ense med ecklesiastikministern
om att de stora begåvningarna
kommer fram oavsett var de
får sin utbildning, men exempelvis i en
opera är det inte uteslutande de stora
begåvningarna som framträder, utan det
finns en stab av människor som skall
arbeta tillsammans med de stora artisterna.
Utbildningen är ju därför mycket
betydelsefull också för deras del.

Ecklesiastikministern påstod nu ännu
en gång, att frågan skulle förhalas
om utskottets hemställan skulle bifallas.
Men den kan ju inte gärna förhalas
mer än vad som skett. Ingenting har
hänt sedan 1962, då riksdagen avslog
de motioner, som jag tidigare talade
om bl. a. med hänvisning till att den
s. k. provinsteaterutredningen hade
framlagt åtskilliga förslag som hade
stor betydelse i detta sammanhang. Man
hänvisade, efter vad jag minns, också
till någon ytterligare utredning. Detta
var ett av de starka skälen till att motionerna
avslogs. Vi bär nu väntat i fyra
år innan regeringen kommit med någonting.
Med tanke på vad som bär skett
har jag starka sympatier för att den
musikdramatiska utbildningen bör ligga
kvar vid musikhögskolan. Det finns
då ingen annan möjlighet än att göra
på det sätt som utskottet nu har föreslagit.
Man får då också möjlighet att
överväga frågan under ytterligare ett
år. Vi kan kanske hoppas att byggnads -

105

Tisdagen den 24 maj 196(> Nr 25

Ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions om råden -

frågorna och annat kan lösas under
den tid utbildningen ligger kvar vid
musikhögskolan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talma
n nen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga utan vill yrka bifall till utskottets
hemställan.

Jag kan instämma i vad herr Wallmark
här anfört såsom utskottets talesman.
Jag tycker att han förenklat ekvationen
och visat att det här inte bara
är fråga om nuläget utan om framtiden.
För dagen godtar vi en interimistisk
lösning genom att förlägga den musikdramatiska
utbildningen till statens
scenskola. Vi får sedan se om den i
framtiden möjligen skall flyttas tillbaka
till musikhögskolan — det får en utredning
avgöra. Jag kan inte finna att
det här anförts några starka skäl för
att man inte skulle kunna dröja ett år
med ställningstagandet i denna fråga.

Reservanternas talesman, herr Mårtensson,
framhöll i sitt anförande bl. a.
önskvärdheten av att utbildningen skulle
anordnas likartad på de tre orterna
Malmö, Göteborg och Stockholm. Jag
vill med anledning därav påpeka att det
kanske inte är fråga om riktigt samma
utbildning, även om den är musikdramatisk.
Det har i olika sammanhang
framförts att man i Malmö kanske skulle
lägga an mera på musicals, i Göteborg
på operett, medan i Stockholm utbildningen
i operaklassen kommer att
vara den grundläggande. Men det är väl
ändå någon liten skillnad mellan dessa
tre konstarter. Jag tycker att man inte
riktigt tagit tillräckliga hänsyn till att

operautbildningen väsentligen är en
krävande musikalisk och sångpedagogisk
utbildning och att den kanske bör
anslutas till den institution där vokaloch
instrumental utbildning äger rum.
Det kan alltså visa sig att om musikhögskolan
får tillräckliga resurser i fråga
om lokaler etc. till förfogande blir det
kanske bäst att operautbildningen förliigges
dit. Men detta får vi fundera på
under ett år och se hur lösningen kommer
att bli. För närvarande antar vi
dock att utbildningen framöver skall
förläggas till scenskolan.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Några ord med anledning
av vad som här har yttrats.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
reservanterna förordar att riktlinjerna
för den musikdramatiska utbildningen
vid statens skola för scenisk utbildning
i Stockholm skall fastställas. Lokalfrågan
däremot är en annan sak. På den
punkten vill jag knyta an till vad herr
Bengtson säger om det dröjsmål som
har förekommit i denna fråga. Här vill
nu departementschefen försöka att ordna
ett provisorium till dess man får musikhögskolan
utbyggd, så att man sedan
kan fortsätta att bygga ut skolan.

När herr Bengtson säger att socialdemokraterna
och regeringen har försinkat
detta utbygge, så vill jag påpeka
att herr Bengtson nu söker fördröja det
ytterligare ett år. Herr Wallmark har
också påstått att det råder en viss förvirring.
Det var inte bara jag som skulle
vara litet förvirrad, utan tydligen också
herr statsrådet. Får jag påpeka att
reservanterna dock följer en linje som
riksdagen själv har stakat ut, nämligen
att musikdramatisk utbildning skall
meddelas vid de dramatiska skolorna i
Göteborg och Malmö. Jag har all anledning
att förmoda att man vid den tidpunkten
också var medveten om att utbildningen
skulle vara ensartad också
i Stockholm. Jag har mycket svårt att

Nr 25

106

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions om råden -

förstå att man skulle kunna acceptera
en klassificering av utbildningen så att
Stockholm skulle utbilda operaartister
och Göteborg och Malmö operettartister
i huvudsak. Jag tror inte man ser
det på det viset vid någon av skolorna.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Herr Mårtenssons senaste
inlägg föranleder mig att säga
några ord.

Den parallelldragning som han vill
göra med skolorna i Göteborg och
Malmö stämmer inte riktigt med vad
som uttalas i propositionen. Jag skall
be att få citera vad som står i den i
samband med avsnittet beträffande den
föreslagna anordningen i Göteborg och
Malmö: »Samtidigt skall enligt förslaget
vid skolan i Stockholm tillkomma en
musikdramatisk linje med särskild inriktning
på utbildning av operaartister.
» Det är alltså ett speciellt arrangemang
som är gjort uteslutande i Stockholm.
Ingen vill väl vare sig i denna
kammare eller i något annat sammanhang
tala om att vi skall utbilda operaartister
även i Göteborg och Malmö.
Det tror jag knappast är tänkbart.

Beträffande talet om en förskjutning,
så vill jag säga att detta inte är en sådan.
Jag har en gång tidigare deklarerat
att vi måste finna en provisorisk
lösning för att snarast förbättra denna
utbildning. Vad vi diskuterar är den
permanenta lösningen. För att finna en
vettig form för denna permanenta lösning
är det nödvändigt att göra en fördjupad
analys. Det är den analysen som
statsutskottets majoritet har förordat.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Herr Wallmark gör nu
gällande att det inte skulle bli utbildning
av operaartister i Göteborg och
Malmö i fortsättningen. Visst skall det
bli det; det är ingen tvekan om den saken.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna
I—IV och därefter särskilt angående
punkten V.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna I—IV hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten V
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mårtensson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 111 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja- propositionen.

Då emellertid herr Mårtensson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Tisdagen den 24 maj 19(5(5

Nr 25

107

Ane. utmätning av fordran på överskjutande preliminär skatt

Ja — 65;

Nej — 09.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode frän att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 112, i anledning av Kung!. Maj:ts
proposition angående viss utbildning av
läkare med utländsk medicinsk examen
m. in.; och

nr 113, i anledning av väckta motioner
om anslag för en statlig verkstadsindustri
i norra stödområdet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
hifölls.

Ang. utmätning av fordran på överskjutande
preliminär skatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272) m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

I en den 25 mars 1966 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 115, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
68 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 60 § förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

I propositionen hade föreslagits vissa
regler om överlåtelse och utmätning av
fordran på överskjutande preliminär
skatt enligt uppbördsförordningen. Reglerna
inneburo förbud mot överlåtelse av
sådan fordran samt vissa begränsningar
av rätten att erhålla utmätning därav.
Som villkor för utmätning hade föreslagits,
att kreditkort som avsåge den
skattskyldige kommit utmätningsman -

nen till handa. Vidare skulle utmätning
i enskilt mål få äga rum endast om ansökningen
inkommit senast den 1 september
och om vad som kunde utmätas
täckte kostnaderna för förrättningen.
Det hade föreslagits, att vid utmätning
i enskilt mål som ej avsåge underhållsbidrag
ett belopp om 300 kronor skulle
undantagas från utmätning.

De föreslagna bestämmelserna, som
betingades främst av hänsynen till arbetsbelastningen
och arbetsrutinen hos
de berörda myndigheterna, skulle gälla
även överskjutande preliminär varuskatt.

Till utskottet hade hänvisats den i anledning
av propositionen väckta motionen
II: 891, av herr Sjöholm, vari hemställts,
att förslaget i propositionen måtte
ändras så,

att alla slag av fordringar med det
allmänna som borgenär kunde bliva föremål
för kvittningsförfarande,

att utmätning i enskilt mål skulle få
ske endast för fordringar avseende familj
erättsliga underhållsbidrag och vad
därmed kunde jämställas enligt specifikation
i lagtexten,

att någon tidsbegränsning för ansökans
ingivande icke erfordrades,

samt att riksdagen således måtte för
sin del antaga i motionen infört förslag
till förordning om ändrad lydelse av
68 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 115 och med avslag på motionen II:
891, av herr Sjöholm, antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning om ändrad lydelse av
68 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 60 § förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

108

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. utmätning av fordran på överskjutande preliminär skatt

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström, Tistad, Sterne, öhvall, Sundin,
Eriksson i Bäckmora och Börjesson
i Falköping, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen — i anledning av Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 115
och motionen II: 891, av herr Sjöholm,
-— måtte antaga i reservationen infört
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 68 § uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272).

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Som bekant innebär det
nuvarande källskattesystemet bland annat,
att preliminär A-skatt uttas i samband
med löneutbetalningarna. För att
så långt som möjligt undvika att den
preliminära skatten blir mindre än den
slutliga skatten har källskattetabellerna
konstruerats så, att skatteuttagen blir
något högre än vad som direkt betingas
av lönens storlek. Ungefär hälften av
alla löntagare har därför överskjutande
preliminär skatt.

Lön är skyddad från utmätning intill
dess att den är förfallen till utbetalning.
Däremot får införsel ske i lön
— genom att beloppet innehålles vid
löneutbetalningen — för vissa i lagen
angivna ändamål. Dessa avser framför
allt familjerättsliga underhållsbidrag,
d. v. s. underhållsbidrag till barn i och
utom äktenskap, till föräldrar och till
frånskild maka. Också belopp, som löntagaren
är skyldig att betala till socialnämnd
eller till barnavårdsnämnd för
underhållsbidrag som förskotterats av
nämnden, kan uttagas genom införsel.
Det kan också förfallna skatter, böter
och viten.

Lönebelopp, som inbetalas i preliminär
skatt, anses rättsligt sett inte som
en lönefordran. överskjutande skatt är
därför inte skyddad för utmätning. Detta
uppfattas av många som en orättvisa.
De menar att ett skatteöverskott, som
uppstått genom att ett tvångsvis verk -

ställt löneavdrag har varit för stort, bör
vara skyddat mot utmätning i samma
omfattning som lön. Samma uppfattning
hävdas av flera remissinstanser,
vilkas yttranden refereras i propositionen,
bl. a. hovrätten över Skåne och
Blekinge, riksrevisionsverket, Föreningen
Sveriges häradshövdingar och Föreningen
Sveriges stadsdomare.

Reservanterna föreslår, att utmätning
i enskilt mål av överskjutande preliminär
skatt bara skall få ske för fordringar
av det slag, som kan bli föremål
för införsel i lön.

Om utmätningsrätten i enskilda mål
begränsas på detta sätt, bortfaller behovet
av den särskilda beloppsgränsen
på 300 kronor, som föreslås i propositionen.
Också den föreslagna tidsgränsen
för ingivande av ansökningar om
utmätning kan slopas.

Med det sagda ber jag, herr talman,
få yrka bifall till reservationen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det är egentligen inte
mycket som skiljer utskott och reservanter
åt i denna fråga. Det gäller bara
om man skall anse att den skatt som
har inbetalats för mycket bör vara
rättsligt skyddad i alla avseenden emot
utmätning eller inte. Utskottet anser att
den icke bör vara det. Ytterst få människor
betraktar nämligen skatt som inbetalats
för mycket som någon form av
lön som skall skyddas någon gång i tiden.
Det är fråga om åratal mellan den
dag skatten bar dragits och till dess utmätning
kan äga rum. Vi tycker från
utskottets sida inte att det kan finnas
någon anledning att göra någon ändring
i den praxis som i dag gäller. Vi
tror dessutom att den gräns som satts
vid 300 kronor för belopp som inte får
utmätas täcker alla normalfall som det
kan röra sig om.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Tisdagen den 24 maj 1900

Nr 25

10!)

Ang. resandes rätt att tull- och skattefritt införa rusdrycker och tobaksvaror

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 41
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 36.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 2.

Ang. resandes rätt att tull- och skattefritt
införa rusdrycker och tobaksvaror

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förordning
om rätt för resande in. fl. att införa varor
tull- och skattefritt, in. in., jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 25 mars 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 111, hade Kungl. Maj:t

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om rätt för resande
in. fl. att införa varor tull- och skattefritt; 2)

förordning om ändrad lydelse av
8 § tulltaxeförordningen den 13 maj
1960 (nr 391);

3) Förordning om ändrad lydelse av
12 § 4 inom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);

4) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 16 juni 1961
(nr 394) om tobaksskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 inom. förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt;

6) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

dels anhållit om riksdagens yttrande
över av föredragande departementschefen
förordade grunder för resandes rätt
att införa varor tull- och skattefritt,
in. in.

I propositionen hade framlagts förslag
om vissa begränsningar i resandes
rätt att tull- och skattefritt införa rusdrycker
och tobaksvaror. Den skattefria
införseln skulle härigenom begränsas
för i Sverige bosatta som vistats utomlands
mindre än ett dygn till enbart 40
cigarretter eller motsvarande mängd
andra tobaksvaror. Förslagen inneburo
ingen ändring i de regler, som nu gällde

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. resandes rätt att tull- och skattefritt införa rusdrycker och tobaksvaror

för öresundstrafiken och trafiken på
vissa andra korta rutter. Icke heller berörde
de flygtrafiken.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 735,
av herr Bengtson och herr Axel Kristiansson,
samt II: 905, av herr Börjesson
i Falköping och herr Persson i Heden,
vari hemställts, att riksdagen vid
sin behandling av propositionen måtte
besluta, att tidsgränsen för tull- och
skattefri införsel av rusdrycker skulle
fastställas till tre dygn;

2) de likalydande motionerna I: 736,
av herr Lundström m. fl., och II: 904,
av herr Björkman m. fl., vari anhållits,
att riksdagen vid sin behandling av propositionen
i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte

dels uttala, att den s. k. ettdygnsregeln
borde gälla som ett provisorium i
avvaktan på införandet av provianteringsbestämmelser
m. m. efter de riktlinjer
som uppdragits av Nordiska rådets
trafikutskott och presidium,

dels hemställa om fortsatt utredning
av nämnda riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen

I) med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 111 måtte antaga
de vid propositionen fogade förslagen
till

1) förordning om rätt för resande
m. fl. att införa varor tull- och skattefritt; 2)

förordning om ändrad lydelse av
8 § tulltaxeförordningen den 13 maj
1960 (nr 391);

3) förordning om ändrad lydelse av
12 § 4 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);

4) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 16 juni 1961
(nr 394) om tobaksskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt;

6) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

II) i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 111 och med
avslag å de likalydande motionerna I:
735, av herr Bengtson och herr Axel
Kristiansson, samt II: 905, av herr Börjesson
i Falköping och herr Persson i
Heden, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet i betänkandet
anfört;

B) att följande motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:735,
av herr Bengtson och herr Axel Kristiansson,
samt II: 905, av herr Börjesson
i Falköping och herr Persson i Heden,
ävensom

II) de likalydande motionerna I: 736,
av herr Lundström m. fl., och II: 904,
av herr Björkman in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Börjesson i Falköping, vilken ansett, att
utskottet bort under A II hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:735 och 11:905 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala sig för, att tidsgränsen
för tull- och skattefri införsel
av rusdrycker borde fastställas till tre
dygn.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Lundström
och Björkman.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är en stor tillfredsställelse
för motionärerna att notera den
förståelse som talar ur utskottets behandling
av den motion som jag tillsammans
med några andra ledamöter av
riksdagen har väckt i denna fråga. Utskottet
säger att det skulle av praktiska

Tisdagen den 24 maj 1900

Nr 25

1 1 1

Ang. resandes rätt att tull- och skattefritt införa rusdrycker och tobaksvaror

synpunkter varit att föredra, om frågorna
kunnat regleras på sätt motionärerna
förordat. Det är exakt vad vi har
tyckt. Tyvärr tror utskottet att folkrättsliga
bestämmelser lägger hinder i
vägen men tillägger samtidigt, att om
förhållandena ändras, bör Kungl. Maj:t
kunna ompröva frågan.

Inför en så påtaglig principiell uppslutning
från utskottets sida har t. o. in.
de två motionärer, som i flera sammanhang
ingående dryftat det här spörsmålet
i Nordiska rådets trafikutskott, inte
velat reservera sig mot utskottet. Vi har
emellertid till utskottsbetänkande! fogat
ett särskilt yttrande, där vi har understrukit
vår principiella uppfattning.

Att vi inte har reserverat oss har
emellertid också en annan grund. Sverige,
Norge och Finland är nu ense om
endagsregeln. Ikraftträdandet har satts
till den 1 oktober, alltså efter turistsäsongens
slut — inte före, som man tidigare
avsett. Det har sannolikt skett
för att bereda även Danmark rådrum
att om möjligt gå med på endagsregeln
vad sjögränserna beträffar. Danmark
har nämligen svåra problem vid landgränsen
mot Tyskland. Kan man få Danmark
att när det gäller de nordiska länderna
biträda samma regel som de tre
andra länderna, då har vi ett enhetligt
system i Norden. Därmed vore en väsentlig
fördel ernådd och systemet kan
sedan prövas mot bakgrund av den andra
princip för lösningen av dessa frågor
som Nordiska rådet stannat för.

Det är rent praktiska skäl som föranlett
oss att föredra det s. k. provianteringssystem,
som sedan lång tid och
med stor framgång har använts i öresundstrafiken.
Genom överenskommelser
mellan berörda länder skulle en reguljär
båtlinje, som prövas inte vara
tillkommen såsom ren spritlinje, få tillstånd
till skattefri proviantering mot
villkor att endast försälja sprit och cigarretter
enligt den mellan staterna
träffade överenskommelsen. Köp avstämplas
på biljetten. Fusk är uteslutet.
Ingen behöver visa att han har varit i

grannlandet under en viss tid. Inga falska
bevis härför behövs alltså — erfarenheten
visar att sådana lätt kan köpas
mot lämplig ersättning. Ingen behöver
råka illa ut för att han har glömt att
medföra bevis på att han har varit ute
en viss tid, vilket också har inträffat.
Tullen får inga extra besvär.

Utskottets rädsla för folkrättsliga hinder
betraktar jag såsom överdriven, eftersom
frågan endast gäller turlcdsförbindelser
och förutsätter avtal mellan
berörda länder.

Nu får vi se hur det går med endagsregeln.
Jag misstänker starkt att problem
kommer att yppa sig, både för tull
och ej minst för passagerare. Efter något
års erfarenhet kanske det är tid att
pröva om. Vi hoppas att provianteringssystemet
då skall komma i åtanke, om
det visar sig att den endagsregel som
nu införs har medfört besvär.

En stor fördel innebär den träffade
överenskommelsen: man väntar att försäljningen
av sprit och cigarretter på
de interskandinaviska flyglinjerna skall
upphöra. Detta ställdes annars i utsikt
när frågan om taxfree shops var uppe
i riksdagen för något år sedan. Jag röstade
då för det förslaget, bl. a. just för
att få bort det i många fall otrevliga
och hinderliga månglande som nu fyller
största delen av en flygtur till eller
från ett annat skandinaviskt land. Vi
blev lurade — taxfree shops förekommer
på de flesta håll men gäller inte
för interskandinaviska resande. Försäljningen
av sprit och cigarretter på
flygplan består också, till betydande
obehag för passagerarna. Jag hoppas att
vi inte blir lurade även denna gång.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter men har inget annat
yrkande än utskottet.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! I samfärdseln mellan de
nordiska länderna har efter hand införts
lättnader som i åtskilliga avseenden
gjort Norden till en enhet. Vi har
sålunda fått ett enhetligt nordiskt pass -

112 Nr 25 Tisdagen den

Ang. resandes rätt att tull- och skattefritt
område för ganska länge sedan, och vi
har rätt nyligen fått ett enhetligt nordiskt
trafikförsäkringsområde, för att
nämna ett par exempel.

På ett område har emellertid framstegen
varit små om ens några. Bestämmelserna
om vad en resande får medföra
tull- och skattefritt på resor mellan
de nordiska länderna har under senare
år ändrats upprepade gånger och med
tiden blivit alltmer invecklade. Som
helhet betraktade har de inte blivit liberalare.
Resandetrafiken med fartyg
mellan de nordiska länderna behandlas
i dag mera restriktivt än för tre, fyra
år sedan. Det förslag som nu föreligger
betecknar ytterligare ett steg på restriktionernas
väg.

Vid bedömningen av de frågor som
förslaget gäller är det viktigt att hålla
isär två principer som är berörda. Den
ena gäller rätten för en resande att tulloch
skattefritt införa varor som han
har med sig från utlandet. Denna rätt
gäller inte bara för reseutrustning i vidsträckt
bemärkelse utan också, upp till
ett visst värde, varor som den resande
har köpt i utlandet för att använda efter
hemkomsten från resan. Särskilda kvantitetsbestämmelser
gäller för sprit och
tobak. Syftet med tull- och skattefriheten
är — eller har i vart fall ursprungligen
varit — att förebygga dubbelbeskattning.
Tanken har varit att den resande
köpt de varor, som han har med sig, i
butiker utomlands och att han alltså vid
inköpet har betalat de konsumtionsskatter
som gäller i det främmande landet.
En tullbeläggning av varorna vid
inresan till Sverige skulle därför innebära
en dubbelbeskattning.

Den andra principen är att inhemska
varuskatter inte skall belasta varor som
förbrukas utanför det svenska territoriet.
Med tillämpning av denna princip
har ett fartyg, som skall avgå till utlandet,
rätt att i svensk hamn ta ombord
sitt behov av proviant och att efter avgången
— också medan fartyget ännu är
kvar på svenskt territorialvatten — använda
sig av provianten utan att eljest

24 maj 196G

införa rusdrycker och tobaksvaror
utgående tull, skatt eller annan avgift
för varorna blivit erlagd.

När den fria provianteringsrätten på
ett passagerarfartyg begagnas för att
till passagerarna sälja olika varor för
tullfri införsel i destinationslandet vid
resans slut för att konsumeras efter
hemkomsten, innebär det en korrumpering
av båda de principer jag nyss
nämnt. Den fria provianteringsrätten
avser ju att möjliggöra skattefri konsumtion
utanför landets gränser, den
fria införselrätten att förebygga dubbelbeskattning.
I själva verket är det svårt
att finna något skäl — utöver de rent
praktiska — för att en resande skall
få tullfrihet för varor som han köpt
obeskattade på internationellt område.
Vad beträffar trafiken mellan de nordiska
länderna, strider det enligt min
uppfattning direkt mot strävandena till
nordisk samhörighet, som går ut på att
utplåna intrycket av nationsgränserna,
att en person som reser från ett land
till ett annat skall, bara för att han passerar
en tullgräns, få medförda varor
fritagna från beskattning i både det ena
och det andra landet.

I alla länder med öppna gränser har
det varit en strävan, framför allt av
hänsyn till turismen, att göra tullbestämmelserna
för resande så liberala
som möjligt. Detta kommer också till uttryck
i de internationella överenskommelser
på området som existerar och till
vilka Sverige har anslutit sig med vissa
förbehåll. I stort sett är de nationella
regler på området, som Sverige tillämpar,
mycket liberala och innebär på åtskilliga
punkter större friheter än som
förutsatts i överenskommelserna. Men
så länge som det ombord på fartyg i
passagerartrafik till Sverige förekommer
försäljning av obeskattade varor till
passagerarna, kan man inte tillämpa de
vanliga tullfrihetsbestämmelserna i sådan
närtrafik där skattevinsten för den
resande är stor i förhållande till den
tidsspillan och kostnad som resan medför.
De förbehåll som Sverige gjort vid
ratificerandet av de internationella

Tisdagen den 24 maj 19(i(S

Nr 25

113

Ang. resandes rätt att tull- och skattefritt införa rusdrycker och tohaksvaror

överenskommelserna tar också sikte på
förhållandena i sådan närtrafik.

Jag skall inte här gå in på de missförhållanden
som intriitt genom uppkomsten
av fartygslinjer mellan de nordiska
länderna, som i huvudsak existerar
på den skattefria försäljningen och
inte fyller något egentligt trafikbehov.
Dessa förhållanden är allmänt kända,
och alla tycks vara överens om behovet
av motåtgärder.

Som en väg att komma till rätta med
problemet föreslås nu att resande, som
är bosatta i Sverige, skall få lov att tullfritt
införa de kvantiteter rusdrycker
och tobaksvaror som normalt gäller —
d. v. s. 3/4 liter sprit, 1 liter vin, 2 liter
starköl och 200 cigarretter eller motsvarande
mängd andra tobaksvaror —
bara om de vistats utomlands minst ett
dygn. Om utlandsvistelsen varat kortare
tid än ett dygn, begränsas införseln
till 40 cigarretter eller motsvarande
mängd andra tobaksvaror. Inga som
helst rusdrycker får då införas. Rusdrycker
och tobaksvaror betraktas, och
det säkerligen med rätta, som nvckelvaror,
och därför drabbas inte andra
varor av några restriktioner.

Tyvärr har man svårt att känna någon
entusiasm inför det förslag som finansministern
framlagt. Att låta utlandsvistelsens
längd vara avgörande för tullfriheten
— mindre än 24 timmar i utlandet:
40 cigarretter och inget mer;
24 timmar eller längre: full ranson av
sprit, vin, Öl och tobaksvaror —- kan
teoretiskt synas tilltalande, men tillämpningen
av en sådan bestämmelse innebär
stora svårigheter. Självfallet måste
den resande kunna bevisa eller i vart
fall göra sannolikt att han varit utomlands
minst 24 timmar. Det torde bli
svårt att uppställa några regler för vilken
bevisning ''som skall krävas. Statssekreterare
Wickman i finansdepartementet
har i en intervju i Sydsvenska
Dagbladet för en tid sedan på frågan,
hur tullen skall kunna kontrollera utlandsvistelsens
längd, svarat: »Det får
bli biljettkontroll av passagerarna. Var 8

Första kammarens protokoll 1966. År 2

je resande har ju sin biljett som har
datum och som bör bevaras under resan
för att vid behov kunna uppvisas.»
Men på en hel del av de fartyg som det
här gäller förekommer inte några datumstämplade
biljetter. På vissa linjer
delas det ut fribiljetter i tusental — de
läggs i brevlådorna, de sprids på arbetsplatserna,
de tillhandahålls t. o. in. i
frisersalongerna. Hur skulle dessa biljetter
kunna vara datumstämplade? För
övrigt, för att tullen skulle kunna godta
datumstämpeln som bevis blev det nog
nödvändigt att kontrollera biljettdatum
också vid utresan. Inte ens det skulle
emellertid ge full garanti; ingenting
hindrar ju de resenärer som åker upprepade
gånger att ha flera biljetter i
omlopp. Somliga människor har en kolossal
uppfinningsrikedom när det gäller
att få en flaska sprit genom tullen.
Vid den dansk-tyska gränsen, där danskarna
sedan halvtannat år tillbaka tilllämpar
en tredygnsregel, har den danska
tullen gjort dystra erfarenheter. Det
händer att de tyska butiker, i vilka danskarna
gör sina inköp, antedaterar inköpsnotor
för att kunderna vid hemresan
skall kunna bevisa för danska tullen
att de varit utomlands mer än tre dygn.
»Aldrig har någon bestämmelse gett anledning
till så mycket ’vrövl’ vid gränstullstationerna
som tredygnsregeln»,
suckar en skribent i Dansk Toldtidende.

Tullkontrollen av resandetrafiken
sker överallt i Sverige stickprovsmässigt.
I de flesta fall tillämpas det s. k.
röd-gröna systemet. Det innebär att
den resande själv får avgöra om han
medför något tullpliktigt eller inte. I
förra fallet — om han alltså medför
något tullpliktigt, eller om han är tveksam
— väljer han röd fil och blir då
expedierad av en tulltjänsteman. I annat
fall väljer han grön fil. Motsvarande
regler gäller för resenärerna i de
bilar som kör i land från färjorna: föraren
har att sätta en röd eller grön
talong på vindrutan för att markera
om han eller hans passagerare medför

114

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. resandes rätt att tull- och skattefritt införa rusdrycker och tobaksvaror

något tullpliktigt eller inte. För att kontrollera
systemets funktion, d. v. s. att
de resande deklarerar riktigt, tar tullen
stickprovsmässigt ut resande och bilar
till visitation, ibland fler, ibland färre.
Visar det sig då att någon deklarerat
oriktigt blir det beslag, och så småningom
brukar det hela resultera i böter
och förverkande av varorna. Systemet
är smidigt. Det vållar de lojala resenärerna
mycket ringa tidsspillan, obehag
och besvär. Det är personalbesparande
för tullverket, och det är — rätt utövat
— så effektivt som man kan begära.
När någon åker fast i stickprovskontrollen
är omständigheterna i allmänhet
sådana att bevisningen inte bereder några
svårigheter. Någon mera omfattande
utredning är därför i regel inte behövlig.
Det rättsliga förfarandet är enkelt.
I regel avgörs målen genom strafföreläggande.

Den nordiska kommitté som utrett
den här frågan har sagt att tullkontrollen
med en tredygnsregel — den har ju
senare bantats ner till en ettdvgnsregel,
men det ändrar ingenting i detta sammanhang
— inte väsentligt kommer att
skilja sig från den stickprovskontroll
som nu tillämpas. Det låter säga sig.
Men hur blir det i verkligheten?

Vi tänker oss att en resenär passerar
i grön fil med en helflaska sprit i bagaget.
Vid stickprovskontroll blir han uttagen
till visitation och tullen hittar
flaskan. Den resande påstår att han har
varit utomlands mer än 24 timmar, men
han har ingenting som styrker detta.
Det är möjligt att hans oförmåga att
styrka varaktigheten av utlandsvistelsen
kommer att medföra skyldighet för
honom att betala tull för spriten. Det
beror på hur bestämmelserna utformas
av Kungl. Maj:t. Men därmed är det inte
säkert att han kan fällas för varusmuggling.
Det är naturligtvis vanskligt att uttala
sig om den rättsliga tillämpningen
av regler, som till en del inte ens fästs
på papperet ännu, men jag skall likväl
tillåta mig en spekulation som jag anser
välgrundad.

För att vår resenär skall kunna dömas
för varusmuggling, måste åklagaren visa,
att han haft uppsåt att smuggla. Det
gör åklagaren enklast, om han kan visa,
att mannen talar osanning när han säger
att han varit utomlands mer än 24
timmar. Alltså kommer utredningen i
första hand att gå ut på att klarlägga
hur länge den resande varit borta. Det
kan bara ske genom att böra vittnen.
Utredningen blir mera komplicerad,
den drar ut längre på tiden, den kräver
mer personal, den blir dyrare och
krångligare.

Så vitt jag kan finna är det ingen som
är odelat entusiatisk för en tullfrihetsregel
som är konstruerad på detta sätt.
Till grund för det förslag som lagts
fram ligger emellertid en samnordisk
utredning och slutligen överläggningar
på regeringsnivå mellan de berörda nordiska
länderna. Såsom herr Lundström
talade om är man i alla de nordiska länderna
i färd med att besluta om sådana
regler eller också har man redan fattat
beslut därom. I den situationen har vi
givetvis ingenting annat att göra än att
godkänna ettdygnsregeln också i Sverige.

Nordiska rådets trafikutskott och presidium
har ansett, att man bort gå en
annan väg för att komma till rätta med
de missförhållanden som är aktuella.
Enligt rådets mening bör man i stället
begränsa provianteringsmöjligheterna
för fartygen. Rådet hänvisar till de regler
som nu gäller för trafiken i Öresund.
Motionerna I: 736 och II: 904 anknyter
till dessa tankegångar, som också
ligger till grund för det särskilda yttrande
som är fogat till utskottets betänkande.
Herr Lundström har nyss utvecklat
motionärernas synpunkter, och
jag kan i stort sett instämma i vad han
bar sagt, fastän jag inte satt mitt namn
under det särskilda yttrandet.

Öresundsreglerna innehåller ett huvudstadgande
om att ett passagerarfartyg
i trafik mellan svenska och danska
hamnar i Öresund får medföra obeskattade
rusdrycker och tobaksvaror från

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

115

Ane. resandes rätt att tull- och skattefritt införa rusdrycker och tobaksvaror

tullområdet, bara om man ombord iakttager
vissa villkor i fråga om servering
och försäljning. Bland annat innebär
dessa villkor, att rusdrycker inte får
säljas till ilandföring och att tobaksvaror
bara får säljas i mycket små kvantiteter.
Om något fartyg inte skulle iaktta
villkoren, kan generaltullstyrelsen
för viss tid avstänga alla fartyg, som
tillhör samma rederi, från rätten att
medföra obeskattade rusdrycker och tobaksvaror.
Föreskrifterna gäller inte bara
svenska och danska fartyg, utan också
fartyg av annan nationalitet. Motsvarande
regler gäller i Danmark.

öresundsbestämmelserna går alltså
längre än att reglerera enbart provianteringen
med rusdrycker och tobaksvaror,
i det de stadgar förbud mot att
medföra sådana varor, också sådana
som redan finns ombord, om inte vissa
villkor uppfylles. Därigenom avser man
att hindra ett fartyg att komma ifrån inskränkningarna
i försäljningen och serveringen
ombord genom att proviantera
i t. ex. tysk hamn eller på internationellt
vatten.

Vid öresundsreglernas tillkomst var
det mycken diskussion om huruvida
den bestämmelse jag nyss talade om var
förenlig med folkrättens grundsatser eller
inte. I debatten i denna kammare
— det var fem år sedan — återgav finansministern
delar av ett utlåtande av
professor Eek som hävdade, att det från
folkrättslig synpunkt inte förelåg något
hinder att föreskriva förbud för fartyg,
oavsett flaggen, att vid avgång från
svensk eller dansk hamn medföra obeskattad
proviant, avsedd för försäljning
ombord. Skulle det visa sig, att på något
fartyg i strid med förbudet sålts skattefria
varor, kunde den som bar ansvaret
därför åläggas straff av svensk eller
dansk domstol, också om försäljningen
skett uteslutande på internationellt vatten.

Utskottet antyder nu att det skulle
föreligga folkrättsliga hinder för att utsträcka
öresundsreglernas tillämpning
till andra nordiska farvatten. Det är

klart att man inte kan tillämpa regler
av detta slag hur vidsträckt som helst.
Det skulle knappast gå att införa sådana
bestämmelser för fartyg under
främmande flagg i trafik mellan t. ex.
Göteborg och New York. Då skulle
flaggländerna med all säkerhet protestera.
Men man kan nog anta, att flaggländernas
förståelse för en reglering av
detta slag är större då det gäller närtrafik
mellan länder som är överens om
åtgärden. Beträffande öresundsregleringen
har inga invändningar gjorts av
andra stater, trots att också norska och
tyska fartyg trafikerar rutter i Öresund.
Det finns knappast anledning tro, att
det skulle bli några protester, om man
genomförde en liknande reglering för
den internordiska fartygstrafiken som
helhet. De nordiska intressena är på
detta område helt dominerande.

Sett ur nordisk synpunkt måste målet
på längre sikt vara, att all trafik
mellan de nordiska länderna skall jämställas
med inrikestrafik. Då kommer
den skattefria provianteringen att helt
upphöra, och tullkontrollen av de resande
kan betydligt inskränkas, under
vissa förutsättningar helt slopas. Den
nordiska kommittén har avvisat denna
möjlighet, eftersom en sådan åtgärd
sannolikt skulle medföra en förskjutning
av resandetrafiken från de rent
nordiska linjerna till linjer som berör
också utomnordiska länder.

De problem som det här är fråga om
är komplicerade inte minst av den anledningen
att de nordiska länderna har
delvis olika intressen att beakta och
hänsyn att ta. Det är emellertid angeläget,
att man inte ger upp strävandena
att finna en gemensam nordisk lösning,
som leder till en också ur de enskilda
medborgarnas synpunkt friare samfärdsel.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I den proposition som
bevillningsutskottet har behandlat finns

116

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

förslag om vissa begränsningar i resandes
rätt att tull- och skattefritt införa
rusdrycker och tobaksvaror. I motsats
till herr Tistad anser jag inte alls att
restriktionerna är för hårda. Då en resande
vill införa dessa varor är det väl
ofta så att vederbörande kanske utomlands
hittat någon viss spritsort eller
annat som han tycker är ovanligt och
därför vill ta in. Men det skälet är inte
vidare starkt. Efter vad jag vet finns det
hos Vin- och spritcentralen ungefär 800
olika sorters vin och sprit att köpa.
Vederbörande kan alltså köpa det mesta
han önskar i den vägen inom vårt land.
En annan möjlighet att få införa sådana
varor är att helt enkelt gå till tullen
och visa upp vad man har. Vi har ju ett
system med en schablontull. Då är det
bara att betala för vad man vill införa.

Utskottet framhåller att »en ettdygnsregel
torde vara tillräcklig för att komma
till rätta med de aktuella missförhållandena.
Det torde inte kunna undvikas,
att en tredygnsregel i viss utsträckning
skulle drabba även den reguljära
trafiken». Jag anser att det skulle
vara enklare med en tredygnsregel,
tv då faller ju en större del av resorna
bort, varför systemet blir enklare att
manövrera.

Vidare talas det så stort om det nordiska
samarbetet. Den nordiska kommitté
som haft att överväga de olika
möjligheterna att få till stånd en rationell
reglering av förhållandena på detta
område har föreslagit tre dygn. Varför
skall vi då inte visa vår nordiska
anda och ta tre dygn i stället för ett
dygn? Danmark har tre dygn, vilket är
ytterligare ett skäl för att Sverige skulle
följa detta exempel. Visserligen har
Finland och Norge ettdygnsregeln, men
eftersom den nordiska kommittén föreslagit
tre dygn finns det skäl för att
dessa två länder skall ansluta sig till
tredygnsregeln.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Börjesson i Falköping.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt beträffande punkten A I,
därefter särskilt angående punkten A II
och vidare särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten A I gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de avseende
punkten A II framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta betänkande.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i tulltaxeförordningen den 13 maj 1960
(nr 391) m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. små och medelstora företags kreditförsörjning,
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motioner om
utredning angående små och medelstora
företags kreditförsörjning, m. m.

Till behandling i ett sammanhang hade
bankoutskottet upptagit följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen

Tisdagen den 24 maj 190(i

Nr 25

117

Ang. små och

dels de likalydande motionerna nr
545 i första kammaren av herr Mattsson
in. fl. och nr 077 i andra kammaren av
herr Sjönell in. fl., varit yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om utredning och förslag i syfte
alt underlätta kapitalanskaffningen
i familjeföretag och att därvid särskilt
skulle uppmärksammas dels problem
som voro förenade med finansieringen
av snabbt växande företag och deras
möjligheter att öka det egna kapitalet,
dels frågor som hängde samman med
kapitalförsörjningen, när företaget genom
arv övergått till nya ägare;

dels ock de likalydande motionerna
nr 551 i första kammaren av herr Ottosson
in. fl. och nr 674 i andra kammaren
av herr Nordgren in. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande förutsättningarna
för utvecklingen i vårt
land av små och medelstora företag innebärande
bland annat

a) förbättrade utbildningsmöjligheter
för företagare,

b) underlättande av kreditförsörjningen
för egenföretagen,

c) undersökning av vilka former av
konkurrensbegränsning som förelåge
till följd av statliga företags uppträdande
och på grund av den allmänna ekonomiska
politik, som statsmakten bedreve.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna 1:551 och 11:674
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:545 och 11:677
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hilding, Gustaf Henry Hansson, Lundberg,
Mattsson, Berglund, Börjesson i
Glömminge, Nordgren och Hy Itänder,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att

medelstora företags kreditförsörjning, in. m.
riksdagen med bifall till motionerna 1:
551 och 11:674 samt 1:545 och 11:677
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en allsidig och förutsättningslös
samlad utredning rörande förutsättningarna
för utvecklingen i vårt land av små
och medelstora företag.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Det torde knappast finnas
någonting mindre populärt än att
börja tala för en reservation i ett ganska
stort ärende klockan 17.22 — jo, det
vore kanske ännu värre att tala för ett
särskilt yttrande. Jag har emellertid
bokat mig för tio minuter, och jag har
inte tidigare i år frestat kammarens
tålamod.

Tio högermän skrev en stor motion
om små och medelstora företag, och
den fick väl den finaste behandling en
borgerlig enpartimotion i dagens politiska
situation kan få — den blev en gemensam
borgerlig reservation och upphöjdes
på så sätt till någonting av ett
borgerligt principuttalande, som jag
hoppas att vi skall kunna plocka fram
igen på nyåret 1969 och mera direkt
föra ut till konkret förverkligande till
företagandets fromma.

Nu skall villigt erkännas att man i
vissa delfrågor i vissa avsnitt är i gång
och har kommit en bit på väg även
inom socialdemokratien — till hur stor
del det beror på tryck och tvång från
vårt håll låter jag vara en öppen fråga,
men att vi håller diskussionen i gång
och återkommer och återkommer tror
jag är ytterst hälsosamt för företagandet
och därmed för landets ekonomi.

Motionen 1:551 och 11:674 är en
sammanfattning av vår syn på de små
och medelstora företagens problem i
dag. Den har så till vida fått en god behandling''
i utskottet, att man där säger
sig »instämma i de grundläggande värderingarna
av de mindre företagens betydelse,
som kommer till uttryck i motionen».
Vi tackar.

Vi motionärer har också från flera
representanter för majoritetspartiet

118

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

fått höra att det var en välskriven och
därmed lättläst sammanfattning —
trots de femton sidorna — av ett antal
delfrågor, som tidigare i olika sammanhang
behandlats i riksdagen. Så långt
alltså retoriska blommor och beröm,
men när vi kommer fram till konkreta
yrkanden: som vanligt kalla handen.

I dessa dagar, då den mest uppmärksammade
tendensen inom näringslivet
är den som täcks av begreppen fusioner
och stordrift, kan det vara hälsosamt
att peka på de mindre företagens
flexibilitet och smidighet, på inbördes
försäljningssamarbete — en av motionärerna
är ju förresten, om jag så får
säga, Mr Swedexpo Ottosson, som i
vart fall bevillningsutskottets ledamöter
numera känner närmare — och på
företagens ställning som underleverantörer.

Det görs i motionen en intressant
USA-jämförelse beträffande underleverantörer.
Där nämns bl. a. att tre storkoncerner
har 96 000 enskilda småfirmor
som underleverantörer. Jag såg
i morse i tidningen Arbetsgivaren beträffande
förhållandena i Sverige, att
av Arbetsgivareföreningens drygt 24 000
delägare mer än 85 procent, eller över
20 000, ligger i storleksklassen färre än
50 anställda, varför det finns anledning
att tro på det mindre företagandets utveckling
även i vårt land, förutsatt en
balanserad, sund ekonomi.

Alltnog genomsyras motionen av en
trots allt obruten tro på nödvändigheten
av spontana nybildningar av företag,
på pionjäranda, nyskapande fantasi
och på dynamiken i ett samhälle
med fri konkurrens på lika villkor. Jag
sade »trots allt». Uttrycket syftar självfallet
på de försämrade grundförutsättningar
för företagandet som det
långa socialdemokratiska maktinnehavet
åstadkommit.

Den desorganiserade kapitalmarknaden
och det arbetshämmande skattetrycket
är två av många faktorer, och
jag tillåter mig citera bara ett par rader
i motionen: »Vad det gäller är att

på ett sådant sätt vårda marknadshushållningens
mekanismer att inte bara
prisbildningen utan även företagandet
och kapitalrörelserna kan tillerkännas
full frihet.»

Stockholms handelskammare slutar
sitt remissyttrande med orden: »Handelskammaren
kan således icke tillstyrka
de i motionen begärda utredningarna.
» Det kan ju synas litet egendomligt
att jag som reservant och motionär
drar fram ett så direkt negativt
remissyttrande, men jag vill genast
komplettera med att ange bakgrunden
till att handelskammaren avstyrker:
»Enligt handelskammarens uppfattning
är de mindre företagens finansieringsproblem
icke att söka på kreditgivningens
område utan gäller försörjningen
med det egna kapitalet. En utredning
härom skulle emellertid, enligt handelskammarens
uppfattning, icke få något
värde, eftersom det är framför allt den
allmänna ekonomiska politikens inriktning
och beskattningen som är avgörande
för kapitalbildningen inom företagen.
Svårigheter för företag inom
många branscher att erbjuda tillfredsställande
säkerheter begränsar för närvarande
deras möjligheter på den långfristiga
kapitalmarknaden.» Det är alltså
i en anda av resignation man avstyrker.
Samtidigt är yttrandet en bitter
kritik av den förda allmänna ekonomiska
politiken.

Kungl. bankinspektionen, som av naturliga
skäl har begränsat sin bedömning
till frågan om företagens kapitaloch
kreditförsörjning, kommer till ett
något annat slutresultat än Stockholms
handelskammare. Bankinspektionen säger:
»Motionärerna har pekat på en råd
viktiga problem som bör övervägas i
detta sammanhang och enligt inspektionens
mening har argumenten för en
utredning av hela problemkomplexet
vuxit i styrka.»

När nu utskottsmajoriteten skall motivera
ett avslag på utredningskravet
talar man bl. a. om att ändrade regler
för kreditgivningen i och för sig inte

Tisdagen den 24 maj 190(1

Nr 25

119

An;;, små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

ökar utrymmet på kreditmarknaden.
Det iir rätt. Så säger man utt en förbättring
för vissa företagskategorier
inte får innebära att takten i kreditexpansionen
ökas och att det samhällsekonomiska
läget och därav framtvingad
stramhet i kreditpolitiken gör att
alla kreditbehov inte kan bli tillgodosedda.
Nej, gudbevars, det blir de aldrig
i eu ekonomi som inte är totalt
statsdirigerad. Men så påstår man att
dessa företagarkategorier inte är missgynnade
i förhållande till andra. Det
är fel. Ta t. ex. bostadsproduktionen
— men den frågan kommer väl upp i
övermorgon.

En mycket intressant skrivning gör
majoriteten när den sedan den nämnt
diverse pågående utredningar om kreditmarknadsproblem
även hänvisar till
den översyn av företagsbeskattningen
som pågår i företagsskatteutredningen.
Skall det vara någon mening med
den hänvisningen — och det skall det
väl vara i ett utskottsutlåtande — måste
det tolkas som möjligheter till lättnader
för företagen. Det låter ju bra men
tyvärr är väl den hänvisningen inplockad
som fyllnadsgods utan tanke på att
någon skulle få för sig att försöka en
konsekvent tolkning av innebörden,
d. v. s. förutspå direkta skattelättnader.

Motionen talar om många andra saker
än kreditproblemen: om vinstandelssystem,
bättre avskrivningsregler
för fastigheter och maskiner, självfinansieringsfonder,
undantag för viss
för driften nödvändig egendom vid
arvsskatteberäkning, emissionskostnader,
etc.

Ett avsnitt berör utbildningsfrågor,
och här skriver både majoritet och reservanter
rätt utförligt. Det har -— det
skall villigt erkännas —- skett en del
på detta område. När vi nu har fått
vårt utredningsyrkande avstyrkt, får
vi hoppas att denna kategori, småföretagarna,
blir väl behandlad när vuxenutbildningen
senare skall diskuteras
och riktlinjerna fastläggas.

En sak har motionen aktualiserat:

avdragsrätt vid beskattning för utbildningskostnader
även för de företagare
som inte driver sin firma i aktiebolagsform.
Motionen säger att det bör
ligga i det allmännas intresse att behandla
kostnaderna för företagarnas
egen utbildning med samma generositet
som utbildningskostnaderna för andra
inom företagen verksamma grupper.
Det vill jag gärna understryka.

Det sista avsnittet i motionen berör
konkurrensbegränsningar genom statliga
ingripanden. Bl. a. kommenterar vi
idén som från vissa håll flitigt framförts
om att skapa nya statsägda företag
med AP-medel och konstaterar, att
i så fall skulle återlånerätten för de nu
existerande företagen ytterligare beskäras
och de statsägda industrierna
uppenbart minska avsättningen för redan
bestående företag. Vi har väl alldeles
nyss haft anledning att diskutera
tvivelaktigt statligt företagande — vaktbolaget
och det utomordentligt penningslukande
järnverket t. ex. Spåren förskräcker! Herr

talman! Det har inte varit den
minsta svårighet att få till stånd en gemensam
borgerlig reservation — längre
kommer vi inte i dag. Men, som jag
inledningsvis framförde, ser vi fram
mot september 1968 med möjligheter
för oss att i praktiken föra ut våra
goda idéer om ekonomi och företagande
på nyåret 1969.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag skulle kanske kunna
nöja mig med att instämma i vad
herr Lundberg här sagt, men då det
här gäller frågor som centerpartiet under
många år varit angeläget om att få
lösta — jag tänker då på kapital- och
skattefrågorna — vill jag helt allmänt
säga några ord.

Såsom herr Lundberg anfört, har vi
när det gäller företagarutbildningen och
vidareutbildningen för de enskilda fö -

120

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. små och medelstora företags kreditförsörjning, m. in.

retagarna ansett att det är väsentligt
att denna fråga löses på rätt sätt. Enligt
centerpartiets mening är detta av väsentlig
betydelse just för gruppen av
småföretag och medelstora företag. Man
kan konstatera att dessa företagaregrupper
har betydelse inte bara för
produktionen av varor på hemmamarknaden
och som servicenäring. I den situation
som vår handelsbalans nu befinner
sig i bör statsmakterna bättre
uppmärksamma den dolda möjlighet till
export som finns hos dessa företagstyper.
Jag tror att det är fel att härvidlag
enbart lita till de stora företagen. Även
hantverket och småindustrien är en
viktig kugge i samhällsmaskineriet. Det
händer väl någon gång att denna yrkesgrupp
får en klapp på axeln och
ett löfte om förbättring, men några
verkliga krafttag för att förbättra förutsättningarna
för de mindre och medelstora
företagen har inte gjorts.

I motionsparet 1:545 och 11:677 —
vilka motioner undertecknats av centerpartister
— har vi velat peka på problemet
framför allt med kapitalförsörjningen
för familjeföretagen samt tendensen
till att allt fler företag uppgår
i investmentbolag. Vi finner givetvis
detta i vissa fall riktigt, men då det beror
på svårigheten för ägarna att skaffa
kapital, kan jag icke finna att det är
tillfredsställande att den enda utvägen
för att företaget skall kunna bestå skall
vara att företaget överlåtes till något finansieringsföretag.
Ägaren mister ju
därigenom huvudansvaret för och ledningen
över företaget. Jag anser för min
del att det väsentligaste för att kunna
driva dessa företag är anknytningen
mellan ägandet av och ledningen över
företaget. Visserligen har statsmakterna,
inte minst efter framstötar från centerpartiet,
skapat t. ex. aktiebolaget Industrikredit
och aktiebolaget Företagskredit
samt också i någon mån ökat
kapitaltillförseln till företagarföreningarna,
men man måste i alla fall med
sorg konstatera att dessa institutioners
utlåningsmöjligheter är alldeles för be -

gränsade. Bland annat är handläggningstiden
beträffande låneärenden i
aktiebolagen Industrikredit och Företagskredit
alldeles för lång, och jag tror
också att det där råder brist på kapital.
Lånemöjligheterna hos företagarföreningarna
är oftast obefintliga, då dessa
oftast saknar disponibla medel.

Det utredningskrav rörande förutsättningarna
för utvecklingen av små
och medelstora företag, som framföres
i reservationen av herr Hilding m. fl.,
måste anses vara väl motiverat och bestyrks
av ett flertal remissinstanser.
Inte minst tycker jag att bankinspektionens
yttrande, som också tidigare
här åberopats, bör vara tungt vägande.

Bankinspektionen erinrar framför
allt om vad jag har nämnt om överförande
av mindre företag till finansieringsbolag.
Man säger att de mindre
företagen i växande utsträckning inordnas
i allt hastigare fortgående koncernbildning
och att detta är ägnat att
inge betänkligheter. Jag vill gärna citera
vad bankinspektionen fortsättningsvis
säger: »I många sammanhang
har gjorts gällande att en av orsakerna
till sagda utveckling skulle vara just
svårigheterna att anskaffa kapital och
speciellt riskvilligt sådant. En åtgärd,
som skulle underlätta kapitalförsörjningen
och därför vara ägnad att motverka
sagda koncernbildning, vore bildandet
av ett av staten och affärsbankerna
gemensamt ägt företag med syfte
att förse företag av ifrågavarande typ
med riskvilligt kapital. Genom en sådan
åtgärd skulle de två institut — AB
Industrikredit och AB Företagskredit
— vilka gemensamt äges av staten och
affärsbankerna och som har till ändamål
att tillhandahålla långfristiga krediter
åt de mindre och medelstora företagen
få en påbyggnad, som gjorde
det möjligt att effektivt stödja dessa
förelag och på så sätt bevara deras
självständighet.»

Jag vill till slut ta upp en annan sak
som också tidigare har diskuterats i
riksdagen. För flera år sedan uppdrog

Tisdagen den 24 maj 1 !)(>(>

Nr 25

121

Ang. små och medelstora företags kredit!orsorjnmg, m. m.

riksdagen åt regeringen att upprätta en
promemoria eller folder (iver småföretagens
lånemöjligheter. Trots att jag
ett flertal gånger av finansministern efterlyst
denna broschyr, liar tydligen
riksdagens beslut ännu inte effektuerats.
Som företagare får man en hel del
lektyr från statsmakterna, men det rör
sig framför allt om våra skyldigheter,
vid skatteuppbörd, uppgiftslämnande
m. m. Men denna folder, som faktiskt
riksdagen beslutat om och där vi skulle
få ta del också av våra rättigheter,
tycks det vara svårt att klämma fram.
Jag tycker att det vore på tiden att
denna broschyr såg dagens ljus.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till den vid bankoutskottet fogade
reservationen.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Det är vid sidan av de
skäl, i och för sig väl kända, som här
redan har nämnts till förmån för motionärernas
och reservanternas förslag
framför allt en omständighet som har
gjort att jag har funnit att en utredning
om de små och medelstora företagen
kan vara berättigad. Statistiska centralbyrån
säger nämligen i sitt yttrande,
att den faktiska kunskapen om dessa
företags betingelser och utveckling alltjämt
är ganska begränsad. Det gäller
framför allt de mindre företagen.

Denna bristande kunskap, säger statistiska
centralbyrån, eller snarare avsaknad
av tillräcklig och i vissa avseenden
aktuell information, avser t. ex. inte
bara nybildning contra bortfall av företag,
ekonomisk expansion och teknisk
utveckling utan också dessa företags finansieringsproblem,
antingen dessa har
anknytning till kapitalmarknaden eller
kreditmarknaden.

Nu håller centralbyrån på med en utbyggnad
av finansstatistiken som så
småningom väl kommer att ge bättre
kunskaper om de mindre företagens finansieringsförhållanden.
Det underlättar
alltså arbetet för en utredning men

utesluter eller minskar därför inte behovet
av en utredning. Den skulle ju
därutöver behöva fylla åtskilliga andra
luckor i vårt vetande om dessa företag.
Som jag ser det skulle alltså en utrednings
uppgift inte minst vara att ge en
allsidig och aktuell belysning av det
problemkomplex som den mindre företagsamheten
representerar. Detta har
givetvis sitt stora värde när vi har att
bedöma vilka åtgärder som kan bli aktuella
från samhällets sida för att på
lämpligt sätt förbättra dess arbetsbetingelser.
Utredningen föreslås vidare
vara förutsättningslös. Det är alltså inte
fråga om att vid detta tillfälle göra några
bindande uttalanden om vilka åtgärder
som kan komma i fråga. Vad vi behöver
är framför allt ett bättre underlag''
för våra bedömningar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Frågeställningarna i
bankoutskottets föreliggande utlåtande
nr 32 är inte nya för kammaren. De
har återkommit i motioner varje riksdag
under senare år, om än med någon
variation vad beträffar de olika yrkandena.
Det torde vara onödigt att här
påpeka, att vi alla inom utskottet är
överensom att de små och medelstora
företagen har en mycket stor uppgift
att fylla inom vårt näringsliv, som serviceorgan
och som delleverantörer till
större företag.

I de olika motionsparen här hemställer
man om en allsidig och förutsättningslös
utredning om förutsättningarna
för utvecklingen i vårt land av de
små och medelstora företagen, bl. a. innebärande
förbättrade utbildningsmöjligheter
för företagare och underlättande
av kreditmöjligheterna för egenföretagare
samt en undersökning om vilka
former av konkurrensbegränsning, som
föreligger till följd av att statliga företag
uppträder på marknaden.

Flertalet av remissyttrandena har av -

122

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

styrkt denna utredning, inte minst med
hänvisning till att en utredning säkerligen
skulle fördröja möjligheterna att
få till stånd åtgärder inom detta område.

Vad gäller förbättrade utbildningsmöjligheter
för företagare, kan man
hänvisa till de möjligheter som redan
finns. Man kan här bara peka på vad
skolöverstyrelsen säger om de kurser
som finns och de läroplaner som redan
har utfärdats för flertalet av de kommunala
yrkesskolorna. Där ingår ju
kurser i bokföring och kalkylation samt
en repetitionskurs i detaljhandelsekonomi.
Skolöverstyrelsen pekar också
på att en prövning av en rad viktiga
vuxenutbildningsproblem nu förestår,
sedan de aktualiserats av bl. a. arbetsmarknadsutredningen,
gymnasieutredningen
och vrkesutbildningsutredningen.

Med hänsyn till omfattningen av den
utbildningsverksamhet av här avsett
slag, som redan bedrivs, och till nyss
avslutade eller ännu pågående utredningsarbeten
på området anser utskottet
det inte motiverat att nu föreslå, att
ytterligare en utredning skall gripa sig
an med frågan om utbildningsmöjligheterna
för olika företagare.

När det gäller kreditförsörjningen för
företagen framhåller bankofullmäktige
bl. a. att det är uppenbart, att även om
nya former för kreditgivningen skapas,
så kan inte mer kapital ställas till
förfogande. De företag som här är i fråga
måste givetvis också få känning av
de kreditåtstramningar som gäller på
övriga områden i vår ekonomiska verksamhet.

Utskottet vill även erinra om att en
rad åtgärder under senare år vidtagits
i syfte att förbättra de små och medelstora
företagens möjligheter att erhålla
krediter. Omnämnas bör affärsbankernas
rätt att lämna tidsbundna lån, inrättande
av AB Företagskredit samt de
särskilda kreditinstituten för lantbruksniiringarna
och utvidgningen av AB Industrikredits
utlåningskapacitet. Man

bör kanske även här påpeka den kraftiga
ökningen av det kreditstöd till hantverk
och småindustri, som förmedlas av
företagarföreningarna.

Den tredje särskilda utredningsuppgift,
som nämns i motionerna, gäller
frågan om vilka former av konkurrensbegränsning
som föreligger till följd av
statliga företags uppträdande på marknaden.
Statens pris- och kartellnämnd
avstyrker en utredning i frågan och
framhåller att statsmakternas ekonomiska
politik är inriktad på att främja
konkurrensen inom näringslivet. I fråga
om den statliga upphandlingen är det
en klart uttalad grundprincip, att upphandling
skall ske uteslutande på grundval
av en företagsekonomisk bedömning
och utan avseende på leverantörernas
karaktär av privat eller offentligt, stort
eller litet företag.

Utskottet anför för sitt vidkommande
att en utredning av denna fråga av
den karaktär som motionärerna föreslagit
knappast skulle vara ägnad att
lösa detta problem och avstyrker motionsyrkandena.

I motionsparet I: 545 och II: 677 tar
motionärerna upp frågan om investmentbolagens
uppköpspolitik beträffande de
mest livskraftiga familjeföretagen. Motionärerna
uttalar i sammanhanget farhågor
för att utvecklingen kan komma
att leda till en icke önskvärd koncentration
av inflytande och beslutanderätt
inom näringslivet.

I fråga om investmentbolagens förvärv
av familjeföretag och om koncentrationstendenser
inom näringslivet vill
utskottet erinra om åt! denna fråga är
föremål för koncentrationsutredningens
intresse.

Med hänvisning till det som här har
anförts ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag har varit utomordentligt
tveksam om jag skulle delta i
denna debatt. Jag vill emellertid myc -

Tisdagen den 24 maj 1966

Nr 25

123

Ang. små och medelstora företags kreditförsörjning, in. m.

ket koncentrerat beröra några av de
problem som förekommer i bankoutskottets
utlåtande nr 32.

Jag ber att få instämma i de motioner
som ligger till grund för utlåtandet.
Motionerna är av stort värde; speciellt
därför att de har satt de mindre
företagens situation under en allsidig
debatt. Det är också tillfredsställande
att från utskottsmajoritetens sida få ett
erkännande av de mindre företagens
betydelse. Utskottet skriver: »Det kan
inte råda några delade meningar om
att de mindre företagen utgör ett viktigt
inslag i vårt näringsliv och att detta
förhållande kommer att bestå, oavsett
de fortsatta strukturförändringar som
är förutsebara.»

Detta uttalande är värdefullt i en tid
då man i vårt land diskuterar strukturförändringarna
inom näringslivet
och då man så ofta i debatten möter
den åsikten, att strukturförändringarna
i första hand kommer att gå ut över
de mindre företagen. Det finns en tendens
i dennna debatt — jag vill inte
påstå att den speciellt har kommit till
uttryck i riksdagen utan i samhällsdebatten
över huvud taget — att likställa
stordrift med rationell drift och
sätta ett likhetstecken mellan ineffektivitet
och mindre företag. Det är glädjande
att uttalandet från utskottets sida
tar udden av sådana påståenden.

Även i låglönedebatten har de mindre
företagen förekommit och man har
även där satt ett likhetstecken mellan
låglöneföretag och mindre företag. Å
ena sidan gör man det, men ibland hör
man också motsatsen, nämligen att de
mindre företagen har ett rätt stort ansvar
för löneglidningen på grund av
sin överbudspolitik i lönehänseende.
Det är här åsikter som står emot varandra.

Det är alldeles givet att de mindre
företagen kommer att bestå oavsett
strukturförändringarna. De har utomordentligt
viktiga uppgifter i samhället
bl. a. som underleverantörer åt
storindustrien. På reparations- och un -

derhållssektorn fyller de en mycket
viktig funktion inom samhället.

I högerpartiets motioner framhålles
behovet av ekonomisk och merkantil
utbildning av företagsledare. Man säger
där också, att de mindre företagarna
i regel har en god teknisk utbildning
bakom sig, medan den ekonomiska
funktionen i företagen är underutvecklad.

Det kan jag hålla med om, men man
skall akta sig för att här generalisera
alltför starkt. Det finns många små
företag, som har en god ekonomisk
ställning och som utvecklats på ett förnämligt
sätt på grund av att företagarna
haft goda ekonomiska insikter och stor
ekonomisk erfarenhet. Även om man
emellertid konstaterar detta, är det alldeles
riktigt att påstå, att det just när
det gäller ekonomisk utbildning behövs
sättas in intensifierade åtgärder. Där
har vi ju också flera instrument att
spela på. Vi har statens institut för
hantverk och industri. Vi har branschförbunden
och deras utbildningsåtgärder
och vi bär Sveriges hantverks- och
industriorganisation, som företräder c:a
40 000 medlemmar. Jag vill framhålla
SHIO:s remarkabla samarbete med
Svenska arbetsgivareföreningen vad det
gäller företagarutbildningen. Vi har
många andra utbildningsmöjligheter.

Jag ser det såsom ett primärt önskemål
att utbildningsmöjligheter som redan
finns får ökade ekonomiska resurser
genom ökat statligt stöd. Jag har
emellertid inget emot att frågan utreds
i de större sammanhang motionärerna
och reservanterna här föreslår.

De mindre företagen har följt med
i den tekniska utvecklingen och har rationaliserat
sin drift. Det betyder även
för dem större insatser av kapital. Samtidigt
har kostnadsnivån ökat, liksom
för svenskt näringsliv över huvud taget,
men det är nog så att många av de
mindre företagen känner kostnadsökningarna
mera än vad de större företagen
gör. Många av de mindre företagen
ligger närmare konsumenten; lig -

124

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Ang. små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

ger i slutetappen av distributionskedjan.
Prispressen på dem är större än i
andra led. Därför är det svårt för dem
att kompensera sig för kostnadsökningarna
genom högre priser.

Då kommer behovet av främmande
kapital in i bilden. Behovet av krediter
är för de mindre företagen ett av de
allra största problemen. Den viktigaste
kreditkällan är här affärsbankerna och
i viss mån även sparbankerna.

På bankhåll säger man att bankernas
utlåningsvolym till de mindre företagen
inte har minskat, utan tvärtom.
Detta påstående är nog riktigt, men
man törs nog samtidigt påstå att de
mindre företagens relativa andel av den
totala kreditvolymen sjunker i tider av
kreditrestriktioner, just därför att det
är bankerna som i första hand drabbas
av kreditrestriktionerna och det är bankerna
som är de mindre företagens
huvudsakliga kreditkälla.

Även i fråga om utlåningen från APfonderna
gäller, att de mindre och medelstora
företagen för sin kreditförsörjning
tillföres en betydligt mindre
del av fondmedlen än som svarar mot
deras produktiva insats. Det kan man
se bl. a. av återlånen. En markant ökning
av återlånen till näringslivet skedde
under första kvartalet detta år. Andra
fondstyrelsen har under första kvartalet
för återlån utbetalat 165,7 miljoner
kronor, vilket motsvarar ungefär
45,3 procent av årets totala utlåning
från denna fond, medan återlånen från
den tredje fonden, varifrån de mindre
företagen har möjlighet att få återlån,
inte visade någon ökning.

Jag anser att det förslag till vidgad
liberalisering av återlånebestämmelserna
som bl. a. folkpartiet har framställt
även till detta års riksdag är av betydelse,
men också att vidgade möjligheter
för bankerna att ta upp lån i APfonderna
och sedan kanalisera ut dessa
medel till näringslivet skulle vara av
stort värde. Det skulle sannolikt ge de
mindre företagen en ökad andel av
kapitalresurserna.

Frågan om utformningen av bankernas
kreditgivning är av stor betydelse,
och här kommer också en liberalisering
av kreditinstitutens säkerhetskrav in i
bilden. Det vore bra, anser jag, om det
kunde göras en större satsning på företagens
duglighet, både tekniskt och
ekonomiskt. Större möjligheter för bankerna
att såsom bedömningsgrund för
krediten lägga företagens lönsamhet och
utvecklingsmöjligheter skulle vara av
betydelse även för de mindre företagen.
Jag är medveten om att bankerna
i mycket stor utsträckning lägger sådana
synpunkter på sin kreditbedömning
och att de har möjlighet till förtroendekrediter,
men jag tror att en
ändring av banklagen i det avseendet
skulle ge möjlighet till en kreditbedömning
som ännu bättre än hittills
kunde ta hänsyn till företagens möjligheter
att hävda sig i konkurrensen.

Det finns många andra förslag i motionerna,
som jag inte skall gå in på.

Jag tror att det är en angelägen uppgift
att klarlägga alternativa möjligheter
att förbättra de mindre och medelstora
företagens kreditförsörjning. Frågeställningen
är då: Har de mindre och
medelstora företagen den andel av kreditvolymen
i vårt land, som motsvarar
deras produktionsinsats och deras relativa
betydelse för samhällsekonomien?
Om de inte har det, kan man
fråga sig varför. Är det ett organisatoriskt
problem eller ligger problemet på
annat håll?

I en utredning är det också nödvändigt
att ta upp vad som anförs i motionsparet
1:545 och 11:677 beträffande
familjeföretagens kapitalförsörjning.

Herr talman! Det skulle vara mycket
mer att säga om de motioner som
behandlas i förevarande utlåtande, men
då jag vet att kammarens ledamöter är
ivriga att få sluta dagens plenum skall
jag avstå från detta. Jag ber bara att få
yrka bifall till reservationen.

Tisdagen den 24 maj 19G(i

Nr 25

125

Ang. små och medelstora företags kreditforsorjnmg, m. m.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag stympade mitt anförande
med tanke på tiden, men jag
kan inte underlåta att ta till orda igen
efter herr Stefansons långa inlägg och
något beröra herr Lundbergs yttrande
om att han var glad åt att den borgerliga
oppositionen har kunnat komma
överens om ett enigt uttalande. Efter
herr Stefansons anförande tror jag att
de flesta av kammarens ledamöter har
en känsla av att den enhälliga reservationen
måste ha tillkommit med mycken
svett och möda. Det ligger tydligen
inte mycket realism bakom vad herr
Lundberg sade.

Herr Stefanson är en kunnig man
på detta område, och när han talade om
utbildningsmöjligheterna så hörde vi att
han gick emot vad reservanterna har
kommit fram till. Han anser i likhet
med vad jag har framhållit tidigare, att
vi har stora möjligheter att klara undervisningen,
med de resurser som redan
finns.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag har inte gått emot
reservationen på den punkt herr Ståhle
här tog upp. Jag sade visserligen att
det finns instrument att spela på när
det gäller företagarutbildningen. Jag
skulle också kunna tillägga att det förslag
till vuxenutbildning, som väl kommer
på riksdagens bord efter behandling
av gynmasieutredningens och yrlcesutbildningsberedningens
betänkanden,
också kan tas med i bilden.

Det främsta önskemålet jag har är
emellertid att de institutioner och möjligheter
vi har får ökade resurser från
statsmakterna, och jag ser med optimism
fram mot nästa års riksdag. Det
uttalande som bankoutskottet nu gjort,
där behovet av utbildning framhållits
så starkt, innebär kanske att man också
inom riksdagen finner större gehör för
ökade resurser till företagarutbildning.

Om man emellertid går in för en utredning
beträffande de mindre företa -

gens problem över huvud taget tycker
jag att också de utbildningsproblem
som tas upp i motionen hör dit.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes ocli godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 59.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

126

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark i Trollhättan;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal med Stockholms stad m. fl. kommuner
om överlåtelse av vissa delar av
Järvafältet;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag; och

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till ett institut
för rationalisering av storhushållen
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial:
nr 36 med förslag till ändrad lydelse
av § 80 riksdagsordningen; och

nr 37, med förslag till lag angående
ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

117, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1966/
67 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 121, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statsutgifterna
m. in.;

bevillningsutskottets betänkande nr

47, angående beräkning av bevillningar na

för budgetåret 1966/67, in. m., jämte

i ämnet väckta motioner; samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

35, i anledning av framställning
från riksdagens revisorer angående fast
anslag för utrustning m. m. av nya lokaler; nr

38, angående uppdrag åt bankoutskottet
i anledning av bestämmelse i
60 § arbetarskyddslagen; och

nr 39, över motioner avlämnade i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1966/67 m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Pettersson, Georg, under sammanträdet
avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 759, i anledning av talmanskonferensens
skrivelse med överlämnande
av ett från riksdagens organisationsutredning
inkommet betänkande
med vissa förslag rörande riksdagens
förvaltningsorganisation.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta att på morgondagens föredragningslista
uppföres dels tredje lagutskottets
utlåtande nr 47 främst bland
två gånger bordlagda ärenden, dels andra
lagutskottets utlåtande nr 47 närmast
före statsutskottets utlåtande nr 114,
dels de från i dag överstående andra
lagutskottets utlåtande nr 45 och allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 48 näst efter statsutskottets utlåtande
nr 114, dels ock de i dag till bordläggning
anmälda ärendena, konstitutionsutskottets
memorial nr 36 och 37
samt den av herr Georg Pettersson
m. fl. i dag väckta motionen, näst efter
sammansatta konstitutions- och bankoutskottets
betänkande nr 1.

Denna hemställan bifölls.

Tisdagen den 24 maj 1906

Nr 25

127

Interpellation om åtgärder till förebyggande
av översvämningsskador, m. m.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! De senaste veckorna
har stora delar av vårt land drabbats
av svåra översvämningar med omfattande
skador som följd, översvämningarna
har orsakats av den stora snötillgången
i vinter och situationen har förvärrats
genom den sena våren och det
därefter följande snabba väderleksomslaget.

Man har ofta under senare år hört uttalanden
om att översvämningshotet i
samband med vårfloden nu i stort sett
skulle vara eliminerat, dels genom de
omfattande regleringsanordningar som
företagits i de elkraftproducerande vattendragen,
dels genom vidtagna rensnings-
och fördjupningsåtgärder för att
öka vattenavrinningen, såväl i dessa
som andra vattendrag. Inte minst har
detta ansetts kunna gälla för en flod
som Ljusnan.

Emellertid har vi fått uppleva det
högsta vattenståndet på 50 år i denna
älv, medförande mycket svåra översvämningsskador
utefter dalgången, särskilt
i Ljusdals- och Bollnäs-området,
där fastigheter, väganläggningar, fritidsbebyggelse
och andra anläggningar
drabbats.

Allmänheten frågar sig givetvis, om
alla möjligheter utnyttjats till en jäm -

nare vattenföring med hänsyn till den
på grund av den stora snötillgången
väntade vårfloden. Man frågar sig också,
huruvida några ersättningsmöjligheter
står till buds för dem som drabbats
av översvämningarna.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Avser statsrådet att företaga en undersökning
om vilka möjligheter som
förefinnes, dels att bättre utnyttja regIcringsmöjligheterna
i våra vattendrag,
dels att genom rensnings- och fördjupningsåtgärder
vid behov öka vattenavrinningen,
allt i syfte att förebygga och
mildra översvämningsskador av det slag
som nu förekommer?

2. Avser statsrådet att vidtaga åtgärder
för att med statliga medel ersätta en
del av de förluster som drabbat enskilda
med anledning av vårens översvämningar? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1966