Måndagen den 23 maj Sid (Riksdagens protokoll 1960:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19

FÖRSTA KAMMAREN

1960

23—25 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 23 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Andersson, Axel Johannes, ang.
postverkets ersättningsskyldighet gentemot sina kunder ...... 3

Tisdagen den 24 maj

Skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m....... 6

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m........... 45

Utjämningsskatt å vissa varor, m. m........................... 66

Den ekonomiska politiken ...................................... 68

Underskott å statens järnvägars fond .......................... 136

Om åtgärder i syfte att begränsa statens utgiftsåtaganden och lånebehov
...................................................... 138

Om viss översyn av skattepolitiken ............................141

Beräkning av bevillningarna, m. m............................. 142

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt.......... 152

Onsdagen den 25 maj

Riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet . . 161

Förordning om registrering och mönstring av sjömän, m. m.....176

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m............. 186

Bestämmelser i värnpliktslagen om utbildningstiden för reservofficerare
...................................................... 205

Svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av statstjänst 212

Talmännens rösträtt ............................................ 216

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden .................. 228

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 24 maj Sid.

Andra lagutskottets memorial nr 50, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om beslutanderätten vid utbetalning av sjukpenning

till annan än den försäkrade ................................ 6

Jordbruksutskottets memorial nr 34, ang. gemensam votering i
fråga om anslag till den praktiskt vetenskapliga verksamheten

å Weibullsholm ............................................ 6

Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.,
medelsanvisningen till Statens skogsförbättringanslag och till
Vägbyggnader å skogar i enskild ägo ävensom ang. skogsvårdsavgift^
för år 1960, m. m. . ................................ 6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, ang. vissa åtgärder i prisreg lerande

syfte på jordbrukets område, m. m................... 45

Bevillningsutskottets betänkande nr 64, ang. förslag till förordning

om utjämningsskatt å vissa varor, m. m....................... 66

Bankoutskottets utlåtande nr 26, om fortsatt giltighet av lagen ang.
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv, m. m....................... 68

Statsutskottets utlåtande nr 138, ang. avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden .......................... 136

— nr 139, ang. underskott å statens järnvägars fond ............ 136

— nr 140, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 137

— nr 141, ang. garanti för banklån till Stockholms kapplöpnings sällskap

.................................................. 138

— nr 142, i anledning av motioner, väckta i anslutning till Kungl.

Maj:ts förslag till riksstat för budgetåret 1960/61 m. m....... 138

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, om en allmän översyn av
skattesystemet, m. m..................................... 141

— nr 60, ang. beräkning av bevillningarna, m. m............. 142

— nr 62, om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt 152

Onsdagen den 25 maj
Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till en estnisk skola i Göteborg.................... 160

ang. anslag till den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
.................................................. 160

Statsutskottets utlåtande nr 136, ang. riktlinjer för en framtida

statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet .............. 161

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. förordning om registrering
och mönstring av sjömän (mönstringsförordning) m. m....... 176

— nr 44, ang. förslag till lag om behörighet att utöva läkaryrket

ni. m..................................................... 186

— nr 46, ang. ändrad lydelse av 27 § 1 mom. och 29 § 1 mom. värnpliktslagen
................................................ 205

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, ang. förslag till ändrad lydelse
av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen ................ 210

— nr 22, ang. ändringar i regeringsformen m. m......... 210

— nr 23, ang. godkännande av Sveriges anslutning till konventio nen

angående upprättande av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m............................................. 228

— memorial nr 24, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
...................................................... 228

Måndagen den 23 maj 1960

Nr 19

Måndagen den 23 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Ang. postverkets ersättningsskyldighet
gentemot sina kunder

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Axel Johannes Anderssons interpellation
angående postverkets ersättningsskyldighet
gentemot sina kunder,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Axel Johannes Andersson
frågat mig,

1) om postverkets nu gällande bestämmelser
innebär, att postverket icke
har något ansvar mot kunderna, därest
postverket genom slarv eller försummelse
vållar dem allvarlig ekonomisk
skada, och

2) om så är fallet, huruvida jag överväger
sådana åtgärder, som leder till
att den som anlitar postverket kan hållas
skadeslös i händelse av uppenbar
försummelse eller vårdslöshet från
postverkets sida.

Till svar på herr Anderssons frågor
får jag anföra följande.

Gällande bestämmelser på detta område
återfinnes i 1934 års förordning
angående postverkets ansvarighet. Enligt
denna är postverket i viss utsträckning
ansvarigt för assurerade och rekommenderade
försändelser, oassurerade
paket, postförskottsförsändelser och
inkasseringshandlingar samt för inbetalade
medel. Ersättningsbeloppet är för
rekommenderade försändelser maxime -

rat till 50 kronor och för oassurerade
paket till 200 kronor.

Vidare kan generalpoststyrelsen för
bland andra dessa båda försändelseslag
medge ersättning efter särskild prövning
med högst 50 kronor åt en avsändare,
som förorsakats särskilda kostnader
genom försening vid postbehandlingen.

Ersättningsskyldigheten begränsas av
det allmänna stadgandet, att postverket
ej ansvarar för indirekt skada eller utebliven
vinst. 1934 års förordning ansluter
sig i detta hänseende till de internationella
bestämmelserna. Jag kan
nämna, att generalpoststyrelsen under
förarbetet till förordningen särskilt behandlade
frågan om utebliven vinst genom
försening. Styrelsen framhöll därvid,
att postverket ej kunde ikläda sig
ansvar exempelvis då aktier på grund
av försening vid postbehandlingen måste
säljas till ofördelaktigare kurs än avsändaren
beräknat. Departementschefen
anslöt sig till denna uppfattning, som
riksdagen lämnade utan erinran.

Sedan någon tid förbereder generalpoststyrelsen
ett förslag till revision av
ansvarighetsförordningen. Regering och
riksdag torde således komma att i sinom
tid få på nytt ta ställning till frågan
om omfattningen av postverkets ansvarighet
för försändelser.

Med det sagda, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret,
även om det skulle vara fel att påstå
att detta verkade överdrivet uppmuntrande.

Nu gällande bestämmelser tycks göra
det fullständigt uteslutet att erhålla ersättning
för liden förlust, i varje fall till
högre belopp än mellan 50 och 200 kro -

Nr 19

Måndagen den 23 maj 1960

Ang. postverkets ersättningsskyldighet gentemot sina kunder

nor. Såsom framgår av svaret är de bestämmelser,
som nu gäller, 26 år gamla,
och det tyder ju på att de kan vara
mogna för en revision, om postverket
framdeles har för avsikt att konkurrera
med andra kommunikationsmedel. Den
översyn av ansvarighetsförordningen
som generalpoststyrelsen ställer i utsikt
och håller på att förbereda borde med
största skyndsamhet komma till stånd.

De flesta innehavare av s. k. förtidsvadställen
för V 5 torde ha tagit stora
försäkringar för att på det sättet skydda
sina kunder för det fall att en vinst
eljest skulle gå förlorad genom innehavarnas
eller deras medhjälpares slarv.
Bussägare och innehavare av andra
kommunikationsmedel har säkerligen
också i stor utsträckning tagit liknande
försäkringar, och i varje fall har de
möjlighet att genom försäkringar skydda
kunderna. Den enda svaga punkten
tycks faktiskt vara postverket, och så
länge den svagheten består lär nog innehavarna
av sådana här förtidsvadställen
vara intresserade av att, där det
över huvud taget är möjligt, använda
annan och säkrare förbindelse med
mottagaren än den som postverket för
närvarande erbjuder.

Beklagligt nog tycks det i varje fall
tills vidare inte vara något att göra åt
detta. Den person som i det aktuella fallet
gick miste om en vinst på cirka
13 000 kronor, som hon så väl var i behov
av, har för alltid fått uppge hoppet
att få se några vinstpengar. I den lugna
och försonande frid, som just nu råder
i kammaren, vore det väl högst olämpligt
att ägna sig åt någon bister kritik.
Men nog verkar det ändå som en alldeles
speciell ironi att avsändaren får betala
returportot på den försändelse som
genom postverkets slarv har blivit värdelös! Överläggningen

förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 138—145, bevillningsutskottets
betänkanden nr 60 och
62—64, bankoutskottets utlåtanden nr 25

och 26 samt memorial nr 27, första lag
utskottets utlåtande nr 36 och inemoria]
nr 37, andra lagutskottets utlåtanden nr
44 och 46—48 samt memorial nr 49 och
50 ävensom jordbruksutskottets utlåtande
nr 31 och memorial nr 34.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
följande betänkanden skulle i nedan angiven
ordning uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden, nämligen
andra lagutskottets memorial nr 50,
jordbruksutskottets memorial nr 34,
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1,
jordbruksutskottets utlåtande nr 31,
bevillningsutskottets betänkande nr
64,

bankoutskottets utlåtande nr 26,
statsutskottets utlåtanden nr 138—142,
bevillningsutskottets betänkanden nr
63, 60 och 62 samt

statsutskottets utlåtande nr 136.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

159, med förslag till riktlinjer för
regionsjukvårdens utbyggande m. m.;

nr 160, med förslag till lag om rätt att
undersöka och bearbeta fyndigheter av
uranhaltigt mineral m. m. (uranlag;,
m. m.;

nr 162, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall;

nr 164, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 26 § förordningen
den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m.;

nr 165, med förslag till förordning om
bidrag till vanföra ägare av motorfordon;
och

nr 166, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Måndagen den 23 maj 1960

Nr 19

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 28, angående uppskov med behandlingen
av visst till bankoutskottet hänvisat
ärende;

nr 29, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
åt fru Emy Lovisa Lindqvist;

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om engångsunderstöd
åt f. d. städerskan vid
riksdagshuset Judit Olsson; samt

nr 31, i anledning av väckt motion om
underlättande av radio- och TV-sändningar
från riksdagsdebatterna.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.12.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Tisdagen den 24 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
159, med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens
utbyggande in. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 160, med förslag till lag om
rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter
av uranhaltigt mineral in. in.
(uranlag), m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

162, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall;

nr 164, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 26 § förordningen
den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning,
m. in.;

nr 165, med förslag till förordning om
bidrag till vanföra ägare av motorfordon;
och

nr 166, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 28 och utlåtanden
nr 29—31.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial

nr 50, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 34, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm,
godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Herr andre vice talmannen yttrade,
att, under förutsättning att den nu godkända
voteringspropositionen bleve godkänd
även av andra kammaren, enligt
överenskommelse med nämnda kammares
talman gemensam omröstning i ärendet
konime att anställas vid kamrarnas
sammanträden under morgondagen.

Ang. skogvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet, m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet,
m. in., medelsanvisningen för budgetåret
1960/61 till Statens skogsförbättringsanslag
och till Vägbyggnader å skogar
i enskild ägo ävensom Kungl. Maj :ts
förslag rörande skogsvårdsavgiften för
år 1960 jämte i ärendena väckta motioner,
in. in.

I en till riksdagen den 11 mars 1960
avlåten proposition, nr 106, hade Kungl.
Maj :t — såvitt propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet — under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

att dels antaga till propositionen fogat
förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser,
dels godkänna de grunder
för skogsvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet, m. m. som förordats
i propositionen, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga ändringar i personalförteckningarna
för skogsstyrelsen
och skogsvårdsstyrelserna, dels fastställa
avlöningsstater för skogsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelserna, dels å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Skogsstyrelsen:
Avlöningar ett förslagsanslag av 845 800
kronor, till Skogsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 166 500 kronor, till
Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 14 391 000
kronor, till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 4 983 000 kronor samt till Bidrag
till vissa skogsbrukskurser in. m. ett förslagsanslag
av 3 269 000 kronor, dels ock
medgiva, att under budgetåret 1960/61
statlig kreditgaranti finge på i propositionen
angivna grunder beviljas för lån
avseende produktion av skogsfrö och
skogsplantor intill ett belopp av
1 000 000 kronor.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkterna 100 och 101, föreslagit, att
riksdagen skulle dels medgiva, att under
budgetåret 1960/61 finge beviljas
statsbidrag å tillhopa högst 2 200 000
kronor till skogsodlingsåtgärder på sämre
jordbruksmark samt å tillhopa högst
1 400 000 kronor till med statens skogsförbättringsanslag
i övrigt avsedda ändamål,
dock med den inskränkning, som
angivits i propositionen, med rätt för
Kungl. Maj:t att göra jämkning i ifrågavarande
fördelning, dels till Statens
skogsförbättringsanslag för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
3 600 000 kronor, dels ock till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 7 700 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Vidare hade Kungl. Maj:t, som framgingc
av det vid årets statsverksproposi -

tion fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4 januari
1960, bilaga 1, föreslagit riksdagen
besluta, att skogsvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift skulle
för år 1960 utgå med 1 promille.

I förslaget till förordning angående
skogsvårdsstyrelser var 3 § första stycket
så lydande:

»Skogsvårdsstyrelse utgöres av sju ledamöter.
Tre av dem utses av Kungl.
Maj:t för en tid av fyra år. Kungl. Maj:t
förordnar en av dessa ledamöter att vara
ordförande samt utser suppleant för
en var av dem. Tre ledamöter jämte
suppleanter utses av landstinget eller,
om inom styrelsens verksamhetsområde
finnas fler än ett landsting, av dessa gemensamt
för samma tid som de av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna. Såsom
självskriven ledamot ingår länsjäginästaren
hos skogsvårdsstyrelsen.»

1 samband med frågan om skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet
m. m. hade utskottet behandlat följande
motioner:

1) de likalydande motionerna 1:607,
av herr Olsson, Erik, m. fl., och II: 750,
av herr Nilsson i Östersund m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att med bifall i övrigt till
propositionen nr 106 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till obligatoriska
skogskulturavgifter, som i samband
med avverkning skulle avsättas i
syfte att användas för å fastigheten nödvändiga
skogsvårdsåtgärder;

2) de likalydande motionerna I: 626,
av herr Svanström in. fl., och II: 766, av
herr Johansson i Gränö m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 106 måtte besluta, att
den förordade sammanslagningen av de
båda skogsvårdsstyrelserna inom Kalmar
län skulle anstå;

3) I: 628, av herr Hansson, Nils;

■1) de likalydande motionerna 1:629,
av herr Hansson, Nils, in. fl., och II: 780,
av herr Staxäng in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte, med

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation
ändring av Kungl. Maj:ts förslag i vad
avsåge tjänstetillsättning och kompetenskrav,
besluta i enlighet med vad i
motionerna förordats;

5) de likalydande motionerna I: 630,
av herr Hansson, Nils, m. fl., och II: 781,
av herr Staxäng m. fl., vari, såvitt nu var
i fråga, förordats, att riksdagen måtte
dels med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
om medelsanvisningen under skogsvårdsstyrelsernas
omkostnadsanslag till
Skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader anvisa
ett reservationsanslag å 7 483 000
kronor, dels besluta om uppskov med
genomförande av vissa av Kungl. Maj:t
i övrigt framlagda förslag rörande skogsvårdsstyrelseverksamheten
enligt vad i
motionerna skisserats;

6) de likalydande motionerna I: 631,
av herr Pålsson in. fl., och II: 779, av
herr Staxäng m. fl., i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 106 måtte besluta, att
skogsvårdsstyrelse skulle erhålla den
sammansättning och utses på det sätt,
som föreslagits av 1955 års skogsvårdsutredning; 7)

de likalydande motionerna I: 632,
av herr Pålsson och herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 782, av herr Larsson
i Hedenäset m. fl.;

8) de likalydande motionerna I: 633,
av herr Sundin m. fl. och II: 776, av herr
Wahrendorff m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 106 måtte, dels i fråga om grunderna
för skogsvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet godtaga a) att
skogsvårdsstyrelse finge utgöras av sju
ledamöter, varav Kungl. Maj:t måtte äga
utse en ledamot, vederbörande landsting
fyra ledamöter och vederbörande hushållningssällskap
en ledamot samt länsjägmästaren
måtte vara självskriven ledamot,
i enlighet med vad som anförts
i motionerna, b) att skogsvårdsstyrelserna
själva måtte äga tillsätta tjänster
och antaga annan personal upp till och
med lönegrad A 23, dels anvisa å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln till Bidrag till skogs -

och verksamhet, m. m.

vårdsstyrelserna: Omkostnader ett reservationsanslag
av 7 483 000 kronor,
dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till nästa års riksdag
om medelstilldelning till skogsvårdsstyrelserna
enligt av skogsvårdsutredningen
förordade beräkningsgrunder, innebärande
att av kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet 45 procent
måtte föras på den offentliga sektorn
och bekostas med allmänna statliga medel
samt 55 procent på servicesektorn
och bekostas med skogsvårdsavgiftsmedel,
taxeinkomster och därmed jämförliga
driftinkomster;

9) de likalydande motionerna I: 634,
av herr Sveningsson, och II: 778, av herr
Lothigius m. fl., i vilka motioner, såvitt
nu var i fråga, hemställts om uppskov
med Kungl. Maj:ts proposition i vad avsåge
framlagt förslag om skogsvårdsstyrelsernas
organisation;

10) de likalydande motionerna I: 635,
av herr Johansson, Anders, m. fl., och
II: 777, av herr Stiernstedt m. fl., vari
förordats, att bestämmelserna om skogsskoleutbildade
bisittare hos skogsvårdsstyrelserna
skulle bibehållas i skogsvårdsstyrelsernas
reglemente samt

11) motionen II: 775, av herrar Svensson
i Vä och Elmwall.

I anslutning till frågan rörande statens
skogsförbåttringsanslag hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:317,
av herr Hansson, Nils, m. fl., och II: 401,
av herr Staxäng m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i enlighet med 1955 års skogsvårdsutrednings
förslag bidrag till upprättande
av s. k. skogsbruksplaner skulle utgå
från statens skogsförbättringsanslag
med 125 kronor per plan;

2) motionen I: 476, av herr Hansson,
Nils, vari hemställts, att riksdagen måtte
medgiva skogsstyrelsen rätt att grunda
kostnadsberäkningar i samband med
statligt stöd till skogliga åtgärder på
det aktuella prisläget; samt

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsyårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

3) motionen 11:286, av herr Ekström
i Björkvik m. fl., i vilken motion hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts förslag rörande statens
skogsförbättringsanslag måtte besluta
sådan ändring av de föreslagna grunderna
för anslagets disponering, att bidrag
finge utgå jämväl för upprättande
av skogsbruksplaner i huvudsaklig överensstämmelse
med de av 1955 års skogsvårdsutredning
föreslagna grunderna.

I samband med frågan angående anslaget
till vägbyggnader å skogar i enskild
ägo hade utskottet behandlat följande
motioner:

1) motionen 1:227, av herr Persson,
Helmer;

2) de likalydande motionerna I: 228,
av herr Pålsson m. fl., och II: 287, av
herr Larsson i Norderön m. fl., i vilka
motioner förordats, att riksdagen till
Vägbyggnader å skogar i enskild ägo
för budgetåret 1960/61 skulle anvisa ett
reservationsanslag av 11 500 000 kronor
i enlighet med skogsstyrelsens yrkande,
att avräknas mot automobilskattemedlen;
samt

3) motionen II: 592, av herr Elmwall,
vari hemställts, att riksdagen vid behandling
av statsverkspropositionen, nionde
huvudtiteln, punkten 101, måtte
dels anvisa till Vägbyggnader å skogar
i enskild ägo för budgetåret 1960/61 ett
reservationsanslag av 10 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels hos Kungl. Maj:t anhålla om
framläggande av förslag till 1961 års
riksdag angående upprustning av skogsbilvägnätet
enligt skogsvårdsutredningens
plan.

Beträffande frågan om promilletalet
för skogsvårdsavgiften hade motionsvis
framställts olika yrkanden. Således hade
i de vid riksdagens början väckta likalydande
motionerna I: 200, av herr NilsEric
Gustafsson m. fl., och II: 498, av
herr Fälldin m. fl., hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att skogsvårdsavgift
skulle för år 1960 utgå med 0,7 promille.

Vidare hade i följande i anledning av
propositionen nr 106 väckta motioner

framställts nedanstående yrkanden avseende
skogsvårdsavgiften, nämligen

1) i de likalydande motionerna I: 630,
av herr Nils Hansson m. fl., och II: 781,
av herr Staxäng m. fl., att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj ds förslag om
sänkning av promillesatsen för skogsvårdsavgiften; 2)

i de likalydande motionerna I: 634,
av herr Sveningsson, och II: 778, av
herr Lothigius m. fl., att promillesatsen
för skogsvårdsavgiften måtte sänkas från
1,25 till 1,1 promille;

3) i motionen II: 749, av herrar Larsson
i Julita och Ekström i Björkvik, att
riksdagen måtte besluta, att skogsvårdsavgiften
skulle utgå med 1,25 promille;

4) i motionen 11:775, av herrar Svensson
i Vä och Elmwall, att riksdagen måtte
besluta, att skogsvårdsavgiften skulle
bibehållas vid nuvarande promillesats;
samt

5) i motionen II: 783, av herr Heeggblom
m. fl., att riksdagen för undvikande
av alltför stor höjning av skogsvårdsstyrelsernas
förrättningstaxor måtte fastställa
promilletalet för skogsvårdsavgiften
till 1,1 promille.

Vid riksdagens början hade vidare
väckts motionen I: 407, av herr Nils
Hansson, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att frågan om skogsvårdsavgiftens
promilletal samt propositionen
om skogsvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet borde av vederbörande
utskott få en samtidig behandling.

Yrkande om ändring i förordningen
om stämpelavgift hade framställts i de
likalydande motionerna I: 202, av herr
Jonsson, Jon, m. fl., och II: 249, av herr
Jonsson i Strömsund m. fl.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet
och jordbruksutskottet
hade förenämnda ärenden hänskjutits
till behandling av sammansatt bevillnings-
och jordbruksutskott, vilket utskott
i det nu föreliggande utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

200 och 11:498, 11:749 samt 11:783
ävensom, såvitt nu vore i fråga, å motionerna
I: 630 och II: 781,1: 634 och II:
778 samt II: 775 besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1960 utgå med
en promille;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionen
I: 628, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att skogsvårdsstyrelse skulle utgöras av
sju ledamöter;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag, såvitt nu vore i
fråga, å motionerna 1:631 och 11:779,
I: 633 och II: 776 samt II: 775 besluta,
att av skogvårdsstyrelses ledamöter tre
jämte suppleanter skulle utses av Kungl.
Maj:t och tre jämte suppleanter av vederbörande
landsting samt att länsjägmästaren
skulle ingå såsom självskriven
ledamot;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag, såvitt nu vore
i fråga, å motionerna 1:628, 1:631
och 11:779, 1:633 och 11:776 samt II:
775 antaga förslaget till förordning angående
skogsvårdsstyrelser;

E. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
626 och II: 766 besluta, att såsom förutsättning
för att vederbörliga statsbidrag
måtte utgå skulle gälla, att de två skogsvårdsstyrelserna
i Kalmar län sammansloges
per den 1 januari 1961;

F. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t med utnyttjande
av det i 1 § förenämnda förordning angående
skogsvårdsstyrelser lämnade bemyndigandet,
måtte förordna, att den
nya skogsvårdsstvrelsen i Kalmar län
skulle förläggas till Västervik;

G. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
635 och II: 777 besluta, att bestämmelserna
angående skogsskoleutbildade bisittare
vid skogsvårdsstyrelses sammanträden
skulle utgå ur reglementet för
skogsvårdsstyrelserna;

H. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

629 och II: 780, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att i reglementet för skogsvårdsstyrelserna
skulle införas bestämmelser
om att för behörighet till tjänst som biträdande
länsjägmästare och biträdande
jägmästare skulle erfordras att ha avlagt
jägmästarexamen eller forstmästarexamen
vid skogshögskolan samt för att
kunna antagas till föreståndare för skogsbruksskola,
förste länsskogvaktare, länsskogvaktare
och biträdande länsskogvaktare
att ha avlagt examen vid statens
skogsmästarskola eller statens skogsskola
eller på annat sätt visat sig äga
därmed jämförbar kompetens;

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 633 och II:
776 samt med bifall till motionerna I:
629 och II: 780, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att

a) länsjägmästare skulle förordnas av
Kungl. Maj:t efter anmälan av överdirektören
och chefen för skogsstyrelsen,

b) annan ordinarie ävensom extra ordinarie
tjänst i lägst lönegrad A 24 skulle
tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag
av skogsstyrelsen,

c) övriga tjänster skulle tillsättas och
annan personal antagas av skogsstyrelsen
eller, i fråga om ordinarie tjänster
i högst lönegrad A 13 och icke-ordinarie
personal, efter ämbetsverkets bemyndigande
av skogsvårdsstyrelserna;

J. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 632 och II: 782 godkänna i utlåtandet
angivna övriga grunder för skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet,
m. m.;

K. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag, såvitt nu vore i
fråga, å motionerna 1:630 och 11:781
samt I: 634 och II: 778 besluta, att förenämnda
omläggning av skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet
skulle vidtagas per den 1 juli 1960;

L. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningarna för
skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna,
vilka angivits i utlåtandet;

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

M. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
fastställa i utlåtandet införd
avlöningsstat för skogsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

N. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
fastställa i detta utlåtande införd
avlöningsstat för skogsvårdsstyrelserna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

O. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 845 800 kronor,

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 166 500 kronor,

c) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
14 391 000 kronor,

d) till Bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. in. ett förslagsanslag av
3 269 000 kronor;

P. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:630 och 11:781, 1:633 och II: 776
ävensom 11:775, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader anvisa ett reservationsanslag
av 4 983 000 kronor;

R. avslå motionen II: 775, såvitt den
avsåge att skogsägare med upp till 50
hektar skogsmark skulle beredas möjlighet
till kostnadsfritt biträde av skogsvårdsstyrelse
under en dag och att biträdestaxorna
i övrigt skulle sänkas i
möjlig utsträckning;

S. medgiva, att under budgetåret
1960/61 statlig kreditgaranti finge på i
utlåtandet angivna grunder beviljas för
lån avseende produktion av skogsfrö
och skogsplantor intill ett belopp av
1 000 000 kronor;

T. å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln till Statens
skogsförbättringsanslag anvisa ett förslagsanslag
av 3 600 000 kronor;

U. medgiva, att under budgetåret
1960/61 finge beviljas statsbidrag å tillhopa
högst 2 200 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark
samt å tillhopa högst 1 400 000 kronor
till med statens skogsförbättringsanslag
i övrigt avsedda ändamål, dock med den
inskränkning, som angivits i utlåtandet,
med rätt för Kungl. Maj :t att göra jämkning
i ifrågavarande fördelning;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:317 och 11:401 samt 11:286 besluta,
att statsbidrag skulle utgå till upprättande
av skogsbruksplaner enligt i utlåtandet
angivna grunder;

X. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:227, 1:228 och 11:287 samt 11:592,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo anvisa ett
reservationsanslag av 7 700 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; Y.

med bifall till motionen I: 476 medgiva
skogsstyrelsen rätt att grunda kostnadsberäkningar
av skogsvårdsföretag i
samband med utdelning av statliga bidrag
och lån på det aktuella prisläget;

Z. i anledning av motionerna I: 202
och 11:249 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att förslag till ändring av förordningen
angående stämpelavgiften av
innebörd att sådan avgift icke utginge
vid byte av fastighet i arronderingssyfte
snarast måtte föreläggas riksdagen;

II. att motionen I: 407 måtte anses besvarad
med vad utskottet i utlåtandet
anfört;

III. att motionerna I: 607 och II: 750
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna 1:633 och 11:776,
såvitt däri hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till nästa års riksdag om medelstilldelning
till skogsvårdsstyrelserna
enligt av skogsvårdsutredningen för -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation
ordade beräkningsgrunder, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

V. att motionen 11:592, såvitt däri
hemställts om skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om framläggande av förslag
till 1961 års riksdag angående upprustning
av skogsvägsnätet enligt skogsvårdsutredningens
plan, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Einar Eriksson, Allard,
Kärrlander, Oscar Carlsson, Andersson i
Essvik, Lage Svedberg, Jon Jonsson,
Hjalmar Nilsson, Jonsson i Strömsund
och Sköld, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under I I hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 629 och II: 780 ävensom
I: 633 och II: 776, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att

a) länsjägmästare skulle förordnas av
Kungl. Maj:t efter anmälan av överdirektören
och chefen för skogsstyrelsen,

b) annan ordinarie ävensom extra ordinarie
tjänst i lägst lönegrad A 24 skulle
tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag
av skogsstyrelsen,

c) övriga tjänster skulle tillsättas och
annan personal antagas av skogsstyrelsen
eller, i fråga om icke-ordinarie personal,
efter ämbetsverkets bemyndigande
av skogsvårdsstyrelserna;

2. av herrar Hseggblom och Stiernstedt,
vilka ansett, dels att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, dels ock
att utskottets hemställan under I F bort
utgå samt att utskottet bort under I E
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:626 och 11:766
avslå Kungl. Maj:ts förslag, att som förutsättning
för att vederbörliga statsbidrag
måtte utgå skulle gälla, att de två
skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län sammansloges
den 1 januari 1961;

3. av herrar Sundin, Larsson i Luttra
och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den änd -

och verksamhet, m. m.

rade lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under I C, I D, IV och
V hemställa,

I C. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:633 och 11:776
ävensom med avslag å motionerna I:
631 och II: 779 samt II: 775, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att av skogsvårdsstyrelses ledamöter en
jämte suppleant skulle utses av Kungl.
Maj:t, fyra jämte suppleanter av vederbörande
landsting, en jämte suppleant
av vederbörande hushållningssällskap
samt att länsjägmästaren skulle ingå såsom
självskriven ledamot;

I D. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:633 och 11:776
ävensom med avslag å motionerna I:
628, I: 631 och II: 779 samt II: 775, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, antaga
Kungl. Maj :ts förslag till förordning
angående skogsvårdsstyrelser med
den ändringen, att första stycket i 3 §
förordningen erhölle följande lydelse:

»Skogsvårdsstyrelse utgöres av sju ledamöter.
En av dem jämte suppleant
utses av Kungl. Maj:t för en tid av fyra
år. Fyra ledamöter jämte suppleanter utses
av landstinget eller, om inom styrelsens
verksamhetsområde finnas fler
än ett landsting, av dessa gemensamt
för samma tid som den av Kungl. Maj:t
utsedda ledamoten. En ledamot jämte
suppleant utses av hushållningssällskapet
för samma tid som nyss sagts. Såsom
självskriven ledamot ingår länsjägmästaren
hos skogsvårdsstyrelsen. Kungl.
Maj :t förordnar en av de icke självskrivna
ledamöterna att vara ordförande.»;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 633 och II: 776, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till 1961 års
riksdag om medelstilldelning till skogsvårdstyrelserna
enligt av skogsvårdsutredningen
förordade beräkningsgrunder,
innebärande att av kostnaderna för
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet 45
procent finge föras på den offentliga
sektorn och bekostas med statliga medel

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

samt 55 procent på servicesektorn och
bekostas med skogsvårdsavgiftsmedel,
taxeinkomster och därmed jämförliga
driftinkomster;

V. att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 592, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
framläggande av förslag till 1961 års
riksdag angående upprustning av skogsvägnätet
enligt skogsvårdsutredningens
plan;

4. såvitt avsåge antalet lönegradsplacerade
instruktörstjänster, av herr Sundin,
som dock ej antytt sin mening;

5. av herrrar Stiernstedt, Eskilsson
och Hseggblom, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I G hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:635 och 11:777 besluta,
att bestämmelserna angående skogsskoleutbildade
bisittare vid skogsvårdsstyrelses
sammanträden skulle bibehållas i
reglementet för skogsvårdsstyrelserna;

6. av herrar Spetz, Stenberg, Stiernstedt,
Eskilsson, Nils Hansson, Hseggblom
och Rimås, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
I K hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna 1:630 och 11:781 samt
1:634 och 11:778, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att förenämnda
omläggning av skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet
skulle vidtagas per den 1 juli 1960,
dock att omläggningen beträffande styrelsernas
sammansättning, plantskoleverksamheten
och revisionen skulle ske
per den 1 januari 1961;

7. av herrar Spetz, Sundin, Larsson i
Luttra, Stenberg, Pettersson i Dahl, Nils
Hansson och Rimås, vilka ansett, att utskottets
yttrande hort i vissa angivna
delar hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under l P
hemställa, att riksdagen måtte, i an -

ledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 633 och II:
776 samt I: 630 och II: 781 ävensom med
avslag å motionen II: 775, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader anvisa ett reservationsanslag
av 7 483 000 kronor;

8. av herrar Allard, Kärrlander, Andersson
i Essvik, Lage Svedberg, Jon
Jonsson och Jonsson i Strömsund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:607 och 11:750
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till obligatoriska skogskulturavgifter,
som i samband med avverkning
skulle avsättas i syfte att användas
för å fastigheten nödvändiga skogsvårdsåtgärder;
ävensom

9. av herrar Spetz, Sundin, Stenberg,
Stiernstedt, Eskilsson, Nils Hansson och
Rimås vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I V hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med bifall till
motionerna 1:317 och 11:401 samt II:
286 besluta, att statsbidrag till upprättande
av skogsbruksplaner skulle utgå
från statens skogsförbättringsanslag med
högst 125 kronor per plan.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Hansson,
Nils.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Redan av de preliminära
uppgifterna i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln kunde
man sluta sig till hur anslagen till
skogsvården för nästkommande budgetår
skulle komma att gestalta sig. Det
gav mig anledning att i årets remissdebatt
betona, hur beroende vårt land och
därmed vi alla är av våra skogstillgångar.
.lag tror inte det skadar att
kammaren erinrar sig den gamla, fort -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation
farande giltiga satsen, att Sveriges fortbestånd
såsom självständig stat och civiliserat
land beror därav, om det har
skogar eller inte. Särskilt är det anledning
att erinra sig det nu, när vi går
att behandla det föreliggande utlåtandet
från sammansatt bevillnings- ocli jordbruksutskott
angående skogsvårdstyrelsernas
organisation och verksamhet.

Jag skall inte upprepa mig från i januari,
men en allmän bakgrund till
skogsvårdsverksamheten i vårt land anser
jag mig, liksom departementschefen
har gjort och liksom utskottet har gjort,
böra ge helt kortfattat, innan jag går in
på själva utskottsutlåtandet.

I remissdebatten påminde jag om våra
tre stora naturtillgångar: vattenkraften,
malmen och skogen. Jag påpekade
att vattenkraftens utnyttjande snabbt
närmar sig sin fullbordan, att våra malmer
visserligen ännu räcker för sekler
men ändå utgör en begränsad tillgång,
medan däremot skogen är outsinlig och
med rätt vård kan bringas i väsentligt
högre produktion.

Det skulle givetvis föra alltför långt
att här ingå på t. ex. vårt skogsbruks
läge i dag, våra skogsindustriers framtidsutsikter,
vår export av skogsprodukter
och järnmalm eller den förhållandevis
viktiga position vi intar inom
dessa två sektorer av världshandeln •—
saker som departementschefen gått in
på och som det givetvis skulle vara av
värde att beröra. Jag skall inskränka
mig till att framhålla, att de två sektorerna,
träsektorn och metallsektorn,
vardera svarar för mellan 40 och 50
procent av landets sammanlagda exportvärde
men att det är en betydande skillnad,
som kanske inte alla har gjort klar
för sig, mellan dessa båda sektorer i
vår utrikehandel, nämligen den att medan
så gott som hela träsektorns exportvärde
är ett nettobelopp — importen
inom sektorn är obetydlig — så är
inom metallsektorn importen ungefär lika
stor, mätt i kronor, som exporten.
Det är alltså från träsektorn, och praktiskt
taget bara från den, som vi får
det betydande exportöverskott som möjliggör
import av alla de förnödenheter

och verksamhet, m. m.

med vilka vi förser vårt välfärdssamhälle.
Det är på detta överskott vår
höga standard främst grundar sig.

Kammaren bör också erinra sig att
Sverige utan sina skogar vore ett relativt
fattigt land och att det i första
hand är genom skogarnas förkovran
och en vidare utbyggnad av våra skogsindustrier
till ökad konkurrenskraftig
kapacitet som vi kan bevara vår standard
och nå vidare i materiellt hänseende.
I stort sett är också framtidsprognoserna
för träindustrien goda — jag
skall bara nämna att FAO nyligen har
publicerat framtidsprognoser som tyder
på en starkt ökad förbrukning av trävaruindustriernas
produkter. Men för
en vidgad skogsindustri krävs givetvis
ökad tillgång på råvara, och det är härvidlag
som skogsvården och utlåtandet
från det sammansatta utskottet kommer
in i bilden.

Svenskt skogsbruk var länge helt exploaterande,
och våra första skogslagar
avsåg närmast en ransonering av skogstillgångarna.
Med 1905 års skogsvårdslag
och skogsvårdstsyrelsernas inrättande
började statsmakterna inrikta sig på
produktionsbefrämjande åtgärder, men
det var först med 1923 års skogsvårdslag
som vi fick möjlighet att på allvar
sikta mot ett rationellt skogsbruks genomförande
på de enskilda skogarna.
Den utbyggde skogliga forskningen gav
därvid god hjälp.

Hur stor del av utvecklingen som bör
tillmätas skogsvårdsstyrelsernas arbete
skall jag inte diskutera. Man är nog
enig om att skogsvårdsstyrelserna i sin
verksamhet lyckligt har förenat sina fiskaliska
uppgifter med upplysande och
vägledande verksamhet, alltså förenat
lag och evangelium, på ett för skogsägarna
tilltalande sätt, vilket har skapat
förtroende och framgång i arbetet.
Svensk skogsvårdsorganisation har ju
också tagits som föredöme i utlandet.

Nu vet vi genom riksskogstaxeringen
att skogsvårdsarbetet har resulterat i en
ungefär 50-procentig stegring av skogsproduktionen
sedan 1920-talets början i
södra Sverige. I nordligaste Sverige, där
tyvärr det exploaterande skedet räckte

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

ända in på 1940-talet, har framgången
inte varit densamma, men även där uppe
registreras en ökning. Vi har i runda
tal på 40 år höjt vår virkesproduktion
från 50 till 70 miljoner kubikmeter per
år, i värde räknat betydligt mer. Då
dessutom husbehovsförbrukningen efter
det sista världskriget av många orsaker
har sjunkit med bortåt 10 miljoner
kubikmeter —- står i dag ungefär 30 miljoner
kubikmeter mer råvara än i början
av 1920-talet till skogsindustriernas
förfogande.

Allt tyder på att vid intensiv skötsel
skogarnas produktion på ytterligare
några generationer kan bringas upp till
en total tillväxt av cirka 100 miljoner
kubikmeter per år. Men förutsättningarna
härför är tidsenlig yrkesutbildning
för alla i skogsbruket sysselsatta — det
är ett område som länge varit försummat
och som vi först under de allra senaste
åren har tagit itu med. Det fordras
vidare en god planering av skogsbruket
på varje brukningsenhet, ett utbyggt
skogsvägnät, ökad och förädlad
frö- och plantproduktion samt vidare
tillämpning av vetenskapens landvinningar
i fråga om skogsträdsförädling,
markvård, beståndsvård o. s. v.

Det är mot bakgrunden av detta perspektiv
som 1955 års skogsvårdsutredning
har haft att fullgöra sitt uppdrag
och lämna förslag rörande skogsvårdsarbetets
intensifiering och organisation,
ett otvivelaktigt viktigt uppdrag med
hänsyn till de värden som står att ytterligare
vinna.

Då man som jag har suttit i en utredning,
där man efter ett par års överläggningar
med ytterst sakkunniga medledamöter
nått fram till enstämmighet
i fråga om medlen för att nå det mål,
som man har fått i uppdrag att söka sig
fram till, blir man givetvis känslig för
justeringar av förslag, som man själv
har funnit och alltjämt anser vara det
bästa. Hade det kommit på min lott att
ensam författa utskottsutlåtandet, hade
det förvisso fått ett inte bara i detaljerna
annorlunda utseende. Men i det läge
som en stackars enskild riksdagsman,
därtill tillhörande oppositionen, befinner
sig, blir givetvis hans inflytande på

politiskt betonade beslut begränsat. Jag
har också i stor utsträckning måst resignera
beträffande möjligheten att i år
ernå vad jag anser vara det bästa för
skogsvårdsverksamheten.

Nu är ändå propositionen nr 106 i stor
utsträckning baserad på 1955 års skogsvårdsutrednings
förslag. Departementschefen
säger sig dela de principer och
grundtankar utredningen bygger på, och
han framhåller upprepade gånger nödvändigheten
av att skogsvårdsstyrelsernas
resurser för verksamhetens bedrivande
utökas. Han säger att verksamheten
med upprättandet av skogsbruksplaner
bör intensifieras, att yrkesutbildningen
och upplysningsverksamheten på
det skogliga området bör utbyggas och
förbättras, likaså skogsodlingen och därmed
frö- och plantförsörjningen. Statsrådet
framhåller även vikten av snabb utbyggnad
av skogsvägnätet o. s. v.

När man läst dessa uttalanden, som för
övrigt går igen i utskottsutlåtandet och
som tyder på en positiv vilja från departementschefens
sida, blir man både förvånad
och besviken över att själva grunden
för intentionernas förverkligande
saknas. Förslagen innebär nämligen en
försämring av skogsvårdsstyrelsernas resurser
såväl personellt som ekonomiskt.
Anslagen till skogsvårdsstyrelsernas avlöningar
och omkostnader sänks med
ungefär 1,5 miljon kronor, medan
skogsstyrelsen i sina petita -— ut ifrån
skogsvårdsutredningens förslag —- begär
en anslagshöjning med 5,8 miljoner kronor.

Jag skall inte förirra mig i detaljer,
och jag skall inte heller beröra den klara
tendens till skogsvårdsstyrelsernas förstatligande,
som präglar propositionen.
Någon olägenhet har väl knappast förmärkts
av skogsvårdsstyrelsernas hittills
relativt fria ställning. Snarare tvärtom,
skulle jag vilja säga. Den borde enligt
min mening ha bibehållits. Skogsvårdsstyrelserna
har kunnat bedriva sin verksamhet
utan politiska sidoblickar eller
politisk belastning, och resultatet har väl
motsvarat förväntningarna. En mera direkt
statlig dirigering av verksamheten
inger åtminstone mig farhågor.

Av avgörande betydelse för det inten -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation
sifierade skogsvårdsarbete, som utredningen
och väl även propositionen innerst
syftar till, är emellertid att skogsvårdsstyrelserna
får en ekonomiskt tryggad
ryggrad. Utan en sådan blir det
omöjligt för styrelserna att bedriva
skogsförbättringsarbete med den effektivitet
som anses önskvärd och att uppfylla
de krav på arbetsinsatser, som skogsbruket
och det allmänna kan ha rätt att
ställa på dem.

Liksom jag är fullt övertygad om att
Norr- och Västerbottens framtid väsentligen
är beroende av att där skapas nya,
producerande skogar, framför allt i
lappmarkerna, är jag fullt på det klara
med att det är ett missriktat sparsamhetsnit
att neka den enskilda skogsvården
över huvud taget i vårt land de relativt
anspråkslösa belopp, som den bevisligen
behöver och med rätta kan göra
anspråk på. Vi skall då komma ihåg att
det endast är några fattiga promille av
statsbudgetens samlade utgifter som
skogsbruket i sin helhet gör anspråk på
till skogsvård, undervisning och yrkesutbildning,
forskning, skogsförbättrande
åtgärder, skogsträdsförädling o. s. v. Jag
undrar om det över huvud taget finns
någon investering i det svenska nationalhushållet,
som är mera angelägen och på
längre sikt kan väntas bli mera räntabel.
Jag skulle knappast tro det.

I några fall, herr talman, har utskottet
bifallit yrkanden i bl. a. av mig väckta
motioner. I flera fall har jag, som sagt,
tills vidare resignerat i fråga om möjligheterna
att nu genomdriva skogsvårdsutredningens
förslag, hur välmotiverade
de än synes mig vara. Mitt namn förekommer
därför endast under tre reservationer,
vilka emellertid avser så väsentliga
punkter i utskottsförslaget, att en
rättelse enligt min mening är oundgängligen
nödvändig.

Jag börjar med reservation nr 7, som
avser skogsvårdsstyrelsernas finansiering
och därmed det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1960 skall
utgå. Departementschefen och skogsvårdsutredningen
är ense om att staten
ekonomiskt bör svara för den del av
styrelsernas verksamhet, som är av of -

och verksamhet, m. m.

fentlig natur, medan förrättningsersättningar
jämte skogsvårdsavgifter skall
täcka skogsvårdsstyrelsernas kostnader
för verksamhet av vad vi kan kalla servicekaraktär.

Som skogsvårdsutredningen liar visat
skulle — med oförändrade taxor — enligt
dessa principer skogsvårdsavgiften
omedelbart kunna sänkas till 0,7 promille.
Departementschefen har emellertid
inte godtagit den av utredningen
gjorda avvägningen mellan offentliga
uppgifter och uppgifter av servicekaraktär
utan anser — dock utan närmare motivering
— att den offentliga sektorn
tillförts större andel av uppgifterna än
som bort hänföras dit. Även om tillgängligt
statistiskt underlag är bristfälligt,
synes de beräkningar skogsvårdsutredningen
och senare skogsstyrelsen i samråd
med statens sakrevision har utfört ge
klart belägg för att i varje fall skogsvårdsavgifter
efter det av departementschefen
föreslagna promilletalet 1,0 plus
ersättningar enligt nu gällande taxa ger
den inkomsttäckning som departementschefen
kräver. Då har vi enligt mitt förmenande
ändå en klar marginal. Det förefaller
mig som om statsrådet inte har
insett, hur rationellt och därmed kostnadsbesparande
för det allmänna, skogsvårdsstyrelsernas
fiskaliska verksamhet
och serviceverksamhet har samordnats.
Härigenom besparas det allmänna betydande
utgifter för enskilda resor i
kontrollerande och lagövervakande syfte.
Det bör dessutom ihågkommas, att
skogsägaren redan ersätter skogsvårdsstyrelserna
fullt ut för vissa tjänster
samt att taxorna under de senaste 15
åren ungefär tiodubblats. En ytterligare
höjning av biträdestaxorna kan sålunda
f. n. inte anses skälig och bör dessutom
undvikas med hänsyn till de allvarliga
återverkningar en sådan höjning kan befaras
få för skogsvårdsarbetet.

Det finns enligt min mening ytterligare
två skäl, varför staten inte rimligen
kan lägga oberättigade bördor på skogsägarna;
bördorna skulle bli oberättigade
om vi nu kräver att den bortfallna
skogsvårdsavgiften på 2,5 miljoner skal!
täckas med ökade taxor. Det ena skälet

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

är att skogsvårdslagen i det allmännas
intresse inskränker den enskildes fria
förfoganderätt över sin skog; lagen kräver
skydd för ungskogen och uthållighet
i driften. Skogsägaren har alltså inte fri
förfoganderätt över det kapital han har
bundit i skog. Det andra skälet är att yrkesutbildningen
på det skogliga området
ännu är så eftersatt, att den enskilde
skogsägaren inte kunnat skaffa sig de
kunskaper som erfordras för att helt på
egen hand sköta sin skog enligt lagens
föreskrifter utan ofta är beroende av råd
och anvisningar genom skogsvårdsstyrelserna.

Av vad jag anfört ■— och jag är fast
förvissad om att det är riktigt — framgår
att enligt de principer, som skogsvårdsutredningen
och departementschefen synes
vara eniga om, det inkomstbortfall
på cirka 2,5 miljoner, som en sänkning
av promilletalet från 1,25 till 1,0 medför,
icke bör kompenseras genom förhöjda
taxor utan — såsom hänförligt till den
offentliga sektorn ■— bör kompenseras
genom tillskott anslagsvägen. Detta är,
herr talman, det riktiga och enligt min
uppfattning enda rimliga, och därför ber
jag att få yrka bifall till reservation nr 7
av herr Spetz m. fl., vilken påyrkar samma
promilletal som departementschefen
men i gengäld begär att anslaget
till skogsvårdsstyrelsernas omkostnader
uppräknas med 2,5 miljoner kronor.

En andra reservation som jag undertecknat
är nr 9. Den gäller inte några
pengar utan enbart den praktiska utformningen
av bidrag till upprättandet
av skogsbrtiksplaner.

I propositionen framhålles — med all
rätt — skogsbruksplanerna som ett synnerligen
värdefullt hjälpmedel vid den
ekonomiska planläggningen av skogsbruket.
Departementschefen betonar också
att det är angeläget att verksamheten
med upprättandet av skogsbruksplaner
intensifieras. Desto mer överraskande är
det därför att uppläggningen av denna
verksamhet inte föreslås följa skogsvårdsutredningens
förslag utan kopplas
direkt samman med planläggningen av
skogsförbättrings- och skogsvägsföretag.

>2 Första kammarens protokoll 19C>0. ,Yr 19

Är det något praktikens män är ense om,
så är det att denna lösning måste anses
helt olämplig, inte enbart därför att bidrag
till skogsbruksplaner skulle komma
att utgå efter varierande belopp utan
även av den anledningen att bidragsmöjligheterna
blir helt beroende av sekundära
skogsvårdsåtgärder.

Jag kan här hänvisa till vad som säges
i reservation nr 9, nämligen att bidrag
till skogsbruksplaner i den utformning
1955 års skogsvårdsutredning föreslår
skulle utan allt tvivel vara utomordentligt
väl ägnade att stimulera skogsägarnas
intresse, stärka deras kompetens och
uppmuntra en rätt inriktad självverksamhet.
Skogsbruksplanen är en primär
förutsättning för större intensitet och
bättre planmässighet i det enskilda
skogsbruket. Den anger vad som under
olika tidsperioder bör utföras i fråga
om skogsvård och avverkning samt därav
betingade underhålls- och grundförbättringsåtgärder
alltefter angelägenhetsgrad.
Med den utformning skogsvårdsutredningen
givit stödet till upprättandet
av dylika planer ernås en förenklad
administration med automatiskt
verkande differentiering av bidragsprocenten.

Den av Kungl. Maj :t förordade anordningen
synes knappast kunna tillgodose
något av dessa syften. Genom att
upprättandet av skogsbruksplaner såsom
en fristående åtgärd icke skulle bli bidragskvalificerande
uteslutes nämligen
det stora flertalet skogsägare från möjligheten
till bidrag. Vidare synes bidragen,
som skulle utgå, komma att differentieras
mycket godtyckligt; högst varierande
bidrag utgår till skogsbilvägar,
skogsodling o. s. v. Vidare reduceras
möjligheterna att genom samverkan rationalisera
och förbilliga planläggningen.

Utskottet säger inte mycket på denna
punkt. Om kammarens ärade ledamöter
slår upp sid. 51 i utskottsutlåtandet, ser
ni att utskottet i sista meningen av andra
stycket endast skriver: »Utskottet finner
den av Kungl. Maj:t förordade anordningen
vara att föredraga framför

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation
skogsvårdsutredningens av motionärerna
upptagna förslag och avstyrker därför
förenämnda motionsyrkanden.» Det
är alltsammans, och för mig är den
ståndpunkten alldeles oförklarlig. Jag
skulle gärna från utskottsmajoritetens
sida vilja höra ett enda skäl, varför
Kungl. Maj:ts förslag är att föredraga
framför skogsvårdsutredningens — själv
kan jag inte hitta något.

Jag vill ännu en gång understryka,
herr talman, att detta ändringsförslag icke
betyder högre anslag. Det innebär enbart
ett praktiskt tillrättaläggande, som
genomfört kan bli den bärande grund
för skogsvårdsarbetet, som jag är övertygad
om att departementschefen vill
skapa. Jag vill därför uppriktigt hoppas,
att statsrådet med jämnmod tar den ändring
som kammarens bifall till reservation
nr 9 innebär, och jag ber alltså,
herr talman, att få yrka bifall till denna
reservation.

Till slut, herr talman, något om reservation
nr 6. Flera med mig har svårt
att förstå den frapperande brådska som
departementschefen visar då det gäller
att genomföra den omorganisation som
är föreslagen. Är det t. ex. nödvändigt
att förutsätta att landstingen, som ändå
visat stort intresse för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet och ekonomiskt generöst
understöder den, skall med en månads
varsel häva i laga ordning förrättade
val och förrätta nya, som icke kan
ske i laga ordning? Det gäller alltså utseende
av nya ledamöter i skogsvårdsstyrelserna
från den 1 juli. I styrelserna
sitter ju ändå folk med papper på att
de är utsedda för en längre period. De
skall alltså nu avsättas utan vidare,
landstingen avkopplas, och man förutsätter
bara att landstingens förvaltningsutskott
skall utse nya ledamöter.

De personer som landstingen har utsett
till ledamöter är valda per kalenderår.
För en del utgår mandattiden vid
årsskiftet, för andra först nästa årsskifte.
Jag finner för min del att man behandlar
landstingen litet hänsynslöst.
Varför inte låta dem i laga ordning förrätta
sina val i höst och låta de nya ledamöterna
tillträda den 1 januari 1961?

och verksamhet, m. m.

Med hänsyn till det samarbete som
skogsvårdsstyrelserna måste ha med
landstingen i fråga om yrkesutbildningen
och med hänsyn till det stöd som
landstingen alltid välvilligt lämnat
skogsvårdsstyrelserna, tycker jag att
man bör fara hänsynsfullt fram gentemot
landstingen. Jag kan säga för övrigt
att det finns landsting som årligen
understöder skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet med 50 000 å 60 000 kronor.
Landstingen skall ju också hädanefter
utse tre av ledamöterna i skogsvårdsstyrelserna.

Vad jag nu sagt om landstingen gäller
också i fråga om revision och omläggning
av plantskoledriften, d. v. s. jag
ifrågasätter lämpligheten av det hastiga
genomförande som även därvidlag föreslås.
Varför skall ett nytt revisionsverk
börja revidera den 1 juli i år, när verket
inte skall börja fungera förrän den 1
juli nästa år? Vore det inte bättre att
skjuta på en sådan reform åtminstone
till dess det revisionsverk som skall sköta
revisionen börjat fungera, och varför
skall över huvud taget verket ombesörja
revisionen? Skogsvårdsstyrelserna är
inga statliga ämbetsverk, i varje fall inte
fullt ut. Vore det inte en sympatisk
gest gentemot landstingen att de finge
delta i revisionen i samarbete med de
revisorer som Kungl. Maj:t skall tillsätta?
Sedan finns ju den blivande motsvarigheten
till statens sakrevision kvar
och kan komma när som helst och göra
sina inspektioner.

I fråga om hur revisionen skall utföras
har jag inget yrkande. Däremot tycker
jag att revisionen under det kommande
året inte bör överlämnas till ett
verk som ännu inte börjat fungera! Såvitt
jag kan förstå kommer revisionen
under nästa verksamhetsår att hänga i
luften. Eftersom våra siffergranskare
försvinner, har vi ingen som kan ge anvisningar
om den eventuella nya uppläggningen
av revisionen o. s. v. Vad vi
som har chefstjänster i skogsvårdsstyrelserna
i första hand är angelägna om
är att ha en ordentlig revision. Det kräver
vi att få, ty man kan aldrig följa alla
detaljer, och därför vill man ha en sif -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm. Nr 19 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

sats skall vara att stimulera de enskilda

fergranskare, och man vill ha revisorer
som är intresserade av sitt arbete och
följer verksamheten kontinuerligt.

Vad plantskoledriften beträffar är kalenderårsskiftet
även därvidlag den
lämpligaste tidpunkten för en omläggning.
Den omläggning som skogsvårdsutredningen
har rekommenderat och
som statsrådet har tagit fasta på innebär
ju att plantskolorna blir rena affärsföretag
med särskild bokföring
o. s. v. Det krävs emellertid mycket arbete
för att åstadkomma denna omläggning.
Det går inte för varje enskild
skogsvårdsstyrelse att åstadkomma en
omläggning, utan detta är en sak som
kommer att beröra alla skogsvårdsstyrelser
i landet gemensamt, och därför
tror jag att kungl. skogsstyrelsen får
mycket svårt att utfärda erforderliga direktiv
för en omläggning på den månad
som återstår. Naturligtvis är det lämpligare
att göra omläggningen under
plantskolornas dödsäsong, alltså under
vintern. Allt talar sålunda för att omläggningen
även härvidlag sker per den
1/1 1961.

Herr talman! Jag yrkar med det sagda
också bifall till reservation nr 6.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! När riksdagen nu skall
ta ställning till de nya reglerna för
skogsvårdsstyrelsernas organisation och
verksamhet, tror jag det är motiverat
att utrycka sin tacksamhet mot departementschefen
för att förslaget lagts
fram för riksdagen utan alltför långt
dröjsmål. Det råder för närvarande ett
mycket stort intresse ute i landet för
arbetet på skogens område. Detta avspeglar
sig bland annat i det organisationsarbete
som sker för samverkan
och samarbete mellan skogsägarna i de
s. k. skogsbruksområdena. Det är under
dessa förhållanden angeläget att man
också får klarhet om skogsvårdsstyrelsernas
framtida arbetsuppgifter, så att
deras roll i skogsvårdsarbetct blir fullt
klarlagd.

Kungl. Maj:ts förslag, som i stort sett
innebär att skogsvårdsstyrelsernas in -

skogsägarnas självverksamhet, att vara
vägledande och rådgivande och befrämja
yrkesutbildningen, kommer inte att
mötas av någon gensaga från skogsägarnas
sida, lika litet som skett från det
sammansatta utskottets sida. Men det
kan inte hjälpas att man står en smula
undrande inför en del detaljer i propositionen
och utskottets förslag. Skogsvårdsstyrelserna
har genom sin fria ställning
fått en god förankring bland skogsägarna.
Under deras ledning och medverkan
— inte som övervakare utan som
rådgivare — har ett betydande upprustningsarbete
ägt rum både inom den
egentliga skogsvården och inom den
skogliga yrkesutbildningen. Man har
åstadkommit stor aktivitet, ökat intresse
och större självverksamhet bland skogsägarna.
Utvecklingen har därvid anpassat
sig efter de skiftande skogs- och
ägarförhållandena inom olika landsdelar.
Nu står man en smula undrande inför
hur det skall gå i framtiden.

Man frågar sig, om inte skogsvårdsstyrelsernas
stora rörelsefrihet blir
kringskuren genom den nya organisationen.
Skogsvårdsstyrelsernas ställning
skall enligt propositionen närmas till
vad som gäller för andra statliga organ.
Man ger ökat statligt inflytande bland
annat genom sammansättningen av styrelserna.
Skogsvårdsutredningen framförde
önskemålet om en allsidig representation
för olika skogsägarkategorier
och för skogsarbetarkåren. Utredningen
ville på det viset få till stånd en samverkan
mellan olika intresseorganisationer
på skogens område. Denna representation
är emellertid slopad i det nu föreliggande
förslaget, och detta kan innebära
en risk för framtiden, som bör observeras.
Det ökade statliga inflytandet
får inte medföra att skogsägarna fjärmas
från skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,
så att styrelsernas betydelsefulla insatser
som offentliga organ på skogsvårdens
område går över till andra organisationer.
Enligt förslaget skall bland
annat yrkesutbildningen byggas ut och
göras mer effektiv. Där skall alltså den
utveckling fullföljas, som växt fram på

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation
ett särskilt lovande sätt under samarbete
mellan skogsvårdsstyrelserna, landstingen
och olika skogsägarorganisationer.
Men man tar bort de undervisningsråd,
som hittills stått vid skogsvårdsstyrelsernas
sida, och försvagar därigenom
kontakten mellan yrkesutbildningen och
näringslivet. Även skogsvårdsutredningens
förslag innebar att undervisningsråden
skulle slopas, men därvid förutsatte
man, såsom jag alldeles nyss nämnde,
en ökad partsrepresentation i skogsvårdsstyrelserna.
Genom de ändringar
som nu har skett kan man befara att
kontakten mellan yrkesutbildning och
näringsliv försvagas.

Herr talman! Detta var några allmänna
reflexioner i anledning av det förslag
som här föreligger. Eftersom utskottet
i stort sett har varit enigt om huvuddragen
i organisationen finns det ingen anledning
att vidare stanna inför de punkter,
där vi är överens. Jag vill bara med
några ord beröra två av de reservationer,
som jag har varit med och undertecknat
— reservationerna nr 5 och
nr 6.

Reservation nr 5 gäller en detalj i
skogsvårdsstyrelsernas organisation. Sedan
lång tid tillbaka har en länsskogvaktare
varit bisittare i skogsvårdsstyrelsen.
Han har inte varit ledamot av
styrelsen, men han har fått deltaga i
överläggningarna och på det viset kunnat
framföra synpunkter som gällt det
praktiska arbetet i största allmänhet, det
arbete som våra länsskogvaktare sysslar
med. Denna bisittarinstitution har under
de gångna åren visat sig vara till
betydande nytta för skogsvårdsstyrelsernas
arbete och av påtagligt värde för
verksamheten i allmänhet. Skogsvårdsutredningen
föreslog att bisittarinstitutionen
skulle slopas, men det hade avgivits
en reservation där, som yrkade
på att den skulle bibehållas, och till
denna reservation har remissinstanserna
i stor utsträckning anslutit sig. Framför
allt har skogsvårdsstyrelserna, som besitter
den största praktiska erfarenheten
av institutionen, föreslagit att densamma
skall bibehållas, eftersom den
har visat sig vara mycket värdefull för

och verksamhet, m. m.

arbetet. Vi anser att det är olämpligt
att man nu slopar bisittarinstitutionen,
i strid mot uppfattningen hos de myndigheter,
som framför allt har den praktiska
erfarenheten på detta område, och
därför har vi i reservation nr 5, som avgivits
av herrar Stiernstedt och Haeggblom
och mig, föreslagit att bestämmelserna
angående slcogsskoleutbildade bisittare
vid skogsvårdsstyrelses sammanträden
skall bibehållas i reglementet för
skogsvårdsstyrelserna.

Sedan vill jag också med några ord
beröra reservation nr 6, den reservation
som herr Hansson nyss ganska utförligt
redogjorde för. Den gäller frågan
om när de nya bestämmelserna skall
träda i kraft. Här har man enligt reservanternas
förmenande haft alldeles för
stor brådska. Nu behandlar vi och antar
den nya förordningen vid ett sammanträde
i riksdagen den 24 maj. Jag
vet inte hur snart Kungl. Maj:t kan utfärda
förordningar och tillämpningsföreskrifter,
men det tar väl alltid någon
vecka in i juni, innan de kommer. Sedan
skall landstingen enligt majoritetens
förslag -—■ det blir ju i realiteten
förvaltningsutskotten —• under juni månad
utse de representanter som skall ingå
som landstingens representanter i
skogsvårdsstyrelserna.

Det är principiellt oriktigt att man
flyttar över ett val från landstinget till
förvaltningsutskottet, såsom här föreslagits.
Det hjälper inte att man enligt utskottsmajoritetens
förslag avser att detta
val endast skall gälla till årets slut
och att det antingen skall konfirmeras
eller ändras vid det landsting som sammanträder
i oktober månad. Alla vi som
är med i landstingen känner till, hur
arbetet där bedrives. Vi vet att valen alltid
förbereds vid överläggningar inom de
olika grupperna för att man på det sättet
skall få fram den bästa och mest
allsidiga representation som är möjlig.
Nu menar man alltså att denna befogenhet
skall övertas av förvaltningutskotten,
som även kommer att befinna sig i
stor tidsnöd då de skall klara uppgiften
att utse representanter i skogsvårdsstyrelserna
under juni månad.

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

Vi hade ett liknande fall för några år
sedan, då vi för första gången skulle
utse ledamöter i de nya länsskolnämnderna.
Den gången var det ingen som
ifrågasatte att förvaltningsutskottet skulle
utöva landstingets befogenhet, utan
valet ägde rum i laga ordning vid landstingets
sammanträde på hösten. Jag anser
att man även denna gång borde tilllämpa
samma förfaringssätt. Jag yrkar
därför, herr talman, bifall till reservation
nr 6, den reservation som uppskjuter
ikraftträdandet av det nya reglementet
till den 1 januari 1961 och som på
det sättet låter de nuvarande ledamöterna
av skogsvårdsstyrelserna sitta
kvar under hela den tid för vilken de
är valda. Den ger också möjlighet för
landstingen att i vederbörlig ordning
utse sina representanter i skogsvårdsstyrelserna.

Låt mig till sist, herr talman, säga
några ord om anledningen till att jag
och mina högerkamrater i utskottet inte
har anslutit oss till reservationen nr 7,
vilken innebär ett ökat anslag till skogsvårdsstyrelsernas
omkostnader. Motivet
är givetvis att vi inte kunnat ansluta
oss till ett förslag som innebär en så
stor ökning som 2,5 miljoner kronor av
anslaget för detta ändamål. Vi är visserligen
medvetna om att en sänkt
skogsvårdsavgift kommer att medföra
att skogsvårdsstyrelsernas taxor måste
höjas, men vi anser att man får ta den
konsekvensen av beslutet. Vi har ju tidigare
från de borgerliga partiernas sida
strävat efter att sänka promilletalet
för skogsvårdsavgiften, och det är ett
fullföljande av denna politik som tar
sig uttryck i utskottsmajoritetens förslag
i detta utlåtande.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationerna nr
5 och 6.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara vända mig
mot det sista herr Eskilsson nämnde,
nämligen att en sänkt skogsvårdsavgift
kommer att nödvändiggöra en höjning

av taxorna för skogsvårdsstyrelerna.
Enligt den princip som skogsvårdsstyrelserna
och departementschefen är eniga
om, behöver inte taxorna höjas om
promilletalet sänks till 1,0. Den ökning
av bidragen som erfordras faller på
skogsvårdsstyrelsernas offentliga verksamhet,
och skillnaden — det torde bli
ett bortfall på ungefär 2,5 miljoner kronor
— skall enligt den principen täckas
av det allmänna, tv det faller på den
offentliga sektorn.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som vi här behandlar inrymmer åtskilliga
detaljer, som i en kommande praktisk
tillämpning förvisso kommer att bli
av värde och berikande för den framtida
skogsvården. Jag är fullt införstådd
med det. Detta utesluter emellertid inte
att det i samma utlåtande även finns en
del saker som man inte lika helhjärtat
kan acceptera, och man saknar i detsamma
också en del som man hade väntat
återfinna där.

Det är särskilt tvenne avsnitt i detta
utlåtande som jag ber att med några ord
få kommentera. Det gäller i ena fallet
den servicetjänst, som det åligger våra
skogsvårdsstyrelser att tillhandahålla de
enskilda skogsägarna. I det andra fallet
gäller det en fråga av helt organisatorisk
art.

Låt mig allra först säga att våra skogsvårdsstyrelser
hittills på ett högst förtjänstfullt
och av alla uppskattat sätt
fyllt och svarat för kontakten med de
enskilda skogsägarna. De bär gjort det
jämväl på ett sätt som tillvunnit sig de
senares fulla förtroende. Det har med
andra ord rått ett av samförstånd och
intresse buret samarbete de båda parterna
emellan, och detta förhållande har
betytt mycket för det gemensamma syfte
de haft att främja, nämligen den enskilda
skogsvården. Att denna service i
form av upplysning, råd och praktisk
handledning, särskilt vad angår den sistnämnda,
kunnat tillhandahållas skogsägarna
till en acceptabel och överkomlig
kostnad har varit en av de väsent -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation
ligaste orsakerna till detta samarbetes
goda resultat. Jag är mycket angelägen
om att här få betona just detta förhållande.

Nu föreslår man emellertid, att denna
servicetjänst genom en taxehöjning skall
avsevärt fördyras. Jag ser i en sådan
åtgärd en fara för det samarbete jag
här har talat om. Jag förstår mycket väl,
att skogsvårdsstyrelsernas omkostnader,
liksom allt annat, har avsevärt fördyrats
under den senare tiden som följd av den
fortgående ekonomiska utvecklingen,
och det är fullt begripligt, att skogsvårdsstyrelserna
på ett eller annat sätt
måste få täckning härför. Men frågan är,
på vad sätt detta skall ske. En höjning
av taxan för tillhandahållna tjänster till,
såsom det föreslagits, 75 eller kanske
bortemot 100 kronor om dagen är en
högst problematisk åtgärd och kan få
oförutsedda och ofördelaktiga verkningar,
därom är jag fullt och fast övertygad.
Jag håller inte för otroligt att detta
kan resultera i att många skogsägare i
fortsättningen inte kommer att anlita
den service som skogsvårdsstyrelserna
är avsedda att ge, utan de kommer i stället
att reda sig på egen hand så gott de
kan eller begagna andra möjligheter.

Jag vill i det sammanhanget erinra
om att våra hushållningssällskap för ett
par år sedan fick en rekommendation
från sitt överordnade förbund att höja
taxorna. Det var en del som gjorde det,
fastän med mycket stor tvekan. Andra
däremot vågade inte höja taxorna, därför
att de var rädda för att deras tjänstemän
då inte skulle få fullt upp att göra,
och jag tror erfarenheten säger att
de i det fallet spådde rätt. Taxehöjningen
torde också ha verkat på det sättet,
att man inte anlitat sällskapen i samma
utsträckning som tidigare. Här föreligger
alltså ett analogt förhållande, om
nu även denna taxehöjning skulle bli en
verklighet. I de fall då det t. ex. gäller
gallringar eller skogsstämplingar kommer
man att anlita billigare handräckning.
Därvid måste hållas i minnet, att
våra numera väl utbyggda skogsägarföreningar
hela landet över också förfogar
över kunnigt och stämplingsberättigat

och verksamhet, m. m.

yrkesfolk. Man kan anta att skogsägarna
i allt större utsträckning kommer att
anlita dessa, därest skogsvårdsstyrelsernas
taxor skulle höjas alltför mycket.

Nå, men hur skall man då göra?
Skogsvårdsstyrelserna behöver ju, såsom
jag nyss sade, pengar för täckning av
sina ökade kostnader. Jo, detta kan ordnas
genom en förnuftig anpassning av
de nu utgående skogsvårdsavgifternas
storlek. Från det håll som jag representerar
har tidigare föreslagits en successiv
sänkning av dessa avgifter, närmast
som en berättigad anpassning till de
höjda taxeringsvärdena. I dagens läge
däremot kan man diskutera utvägen att
bibehålla promilletalet oförändrat i
stället för att höja taxorna. Jag tror att
detta skulle vara fördelaktigt, försåvitt
inte riksdagen vill bevilja ett ökat anslag
till skogsvårdsstyrelserna, som onödiggör
den taxehöjning varom här är fråga.
För oss framstår det nämligen som ett
fundamentalt intresse, att den nuvarande
fruktbringande kontakten mellan
skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna
även i fortsättningen kan upprätthållas.

Sedan var det, herr talman, en annan
fråga, som jag med några ord ville beröra,
en fråga som också herr Eskilsson
nyss var inne på.

Vi har för närvarande i skogsvårdsstyrelsernas
reglemente en bestämmelse
som säger, att vid skogsvårdsstyrelsernas
sammanträden skall en representant
eller bisittare för de anställda länsskogvaktarna
permanent vara närvarande.
Han liar yttranderätt men ej rätt att delta
i besluten. Nu vill jordbruksministern
och utskottet avskaffa denna mångåriga
bestämmelse, och man bygger sitt förslag
på ett uttalande av den tidigare utredningen.
Denna utredning var emellertid
inte enhällig. Det fanns en reservation,
och reservanterna förordade liksom
åtskilliga av remissinstanserna att
institutionen bibehölls. Jag vill erinra
om att samtliga skogsvårdsstyrelser i
landet med ett enda undantag förordade
detta.

Själv har jag tillsammans med representanter
för andra partier väckt en motion
i denna kammare, vari vi hemstäl -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

ler, att bisittarinstitutionen måtte få äga
fortbestånd. Dess främsta uppgift är att
via denna representant hålla styrelserna
å jour med vad som händer och sker ute
på det praktiska arbetsfältet, och detta
synes mig som en mycket stark motivering.
Det är ju länsskogvaktarna som
framför allt har att svara för vad som
göres där ute och vad som i övrigt förekommer
på arbetsfältet. Jag vet också,
att tjänstemännen å sin sida sätter stort
värde på denna möjlighet till kontakt
med den samlade skogsvårdsstyrelsen.

Nu föreslår man som sagt i propositionen
och utskottsutlåtandet, att denna representation
skall upphöra och att en
eller annan länsskogvaktare skall inkallas
i stället, när något ärende därtill
ger anledning. Det kommer alltså att
bli en sämre ordning, det blir en mera
bristfällig representation, och det kan
även bli en dyrare sådan än den förutvarande.
I praktiken kan det bli så, att
ett flertal länsskogvaktare samtidigt
måste inkallas till ett och samma sammanträde
för att höras i något ärende,
vars handläggning kanske blott tar några
få minuter i anspråk. Detta är inte förenligt
med ett rationellt och praktiskt
förfarande.

Jag vill ännu en gång erinra om vad
jag nyss sade, nämligen att flertalet remissorgan
—- och då framför allt skogsvårdsstyrelserna
— har föreslagit att
denna bisittarinstitution skall bibehållas,
och detta på praktisk erfarenhet grundade
ställningstagande synes mig väga
mycket tyngre än andra mera ytligt
gjorda bedömanden.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den nyssnämnda
motionen, nr 635 i denna kammare,
vilken innebär att bestämmelserna om
skogsskoleutbihlade bisittare hos skogsvårdsstyrelserna
skall bibehållas i skogsvårdsstyrelsernas
reglemente. Det är
samma yrkande som göres i den med 5
betecknade reservationen, till vilken jag
alltså ber att få yrka bifall.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Om skogsvårdsstyrelsernas
nödvändiga verksamhet till gagn

för såväl den enskilde som för samhället
skall jag inte orda annat än att jag ber
att få instämma i de synpunkter som
herr Nils Hansson från denna talarstol
för en stund sedan anförde. Med tanke
på dagens arbetsbörda skall jag dessutom,
herr talman, glädja kammaren
med att säga, att jag inskränker mig till
att hänvisa till de avvikande meningar,
som jag reservationsvis varit med om att
foga till detta utskottsutlåtande.

Med antagande av att det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar också innebär
att skogsvårdsstyrelsernas organisation
i stor utsträckning blir annorlunda
än den tidigare varit anser vi reservanter
i den med 3 betecknade reservationen,
att det är nödvändigt att man får en
så stark förankring som möjligt i bygden
när det gäller styrelsernas sammansättning.
Vi har därför också i den här
åberopade reservationen föreslagit, att
vederbörande landsting skall utse fyra
ledamöter, Kungl. Maj:t en och hushållningssällskapen
en ledamot och vidare
att länsjägmästaren skall vara självskriven
ledamot.

Den andra avvikande meningen —
även den införd i den med 3 betecknade
reservationen — behandlar frågan om
fördelningen av kostnaderna för verksamheten
mellan den offentliga sektorn
och servicesektorn. I detta fall följer vi
reservanter skogsvårdsutredningens beräkningsgrunder,
vilka innebär att 45
procent skall föras på den offentliga
sektorn och bekostas med statsmedel
samt 55 procent på servicesektorn och
bekostas med skogsvårdsavgifter, taxeinkomster
och andra driftinkomster. Vi
har i reservationen anhållit att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall begära,
att vi till nästa års riksdag skall
få ett förslag i enlighet med det nu sagda.

En upprustning av skogsvägnätet är
—■ som kammarens ledamöter tidigare
känner till — av behovet påkallad. Speciellt
gäller detta kanske i de fyra norrlandslänen,
diir det för bedrivande av
skogsbruket är av synnerligen stor betydelse
att denna fråga får en bättre lösning
än vad som nu är fallet. Det bär

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation
också med anledning härav i motioner
från centerpartiet förts fram den tanken,
att man skulle begära mera pengar
än vad Kungl. Maj :t på detta område har
föreslagit. Med tanke på de förhållanden
av ekonomisk art som nu är rådande har
vi i reservationen inte begärt att pengarna
skall anvisas detta år, utan vi nöjer
oss i stället med att begära att Kungl.
Maj:t till nästa år skall framlägga förslag
i enlighet med vad som sagts i motion
nr 228 i denna kammare och nr
287 i medkammaren. Detta har vi också
tagit med i reservationen.

I fråga om promillesatsen skulle en
uttagning med 0,7 promille ha varit tillräcklig,
om statsrådet följt utredningens
förslag, som innebar att utgifter i den
offentliga sektorn skulle bestridas med
statsmedel. Nu har jordbruksministern
antagligen inte kunnat övertyga finansministern
om detta, och därför föreslås
det i den kungliga propositionen en promillesats
av 1,0. Med tanke på de taxehöjningar
som detta avsteg kommer att
medföra föreslår vi reservanter att promillesatsen
fastställes till 1,0 men att
man dessutom höjer bidraget till omkostnaderna
med 2,5 miljoner kronor utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit. Även med
detta förslag är vi medvetna om att
taxorna i rätt stor utsträckning måste
höjas.

Vad beträffar statsbidrag till upprättande
av skogsbruksplaner skall jag inte
säga något annat än att jag ber att få instämma
i de synpunkter som här framfördes
av herr Nils Hansson.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till de med 3, 7 och 9
betecknade reservationerna. I övrigt ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Hansson i Ronneby
startade denna debatt med att uttala,
att om han själv fått författa utskottsutlåtandet,
så skulle det haft ett
annat innehåll. Det är vi alldeles övertygade
om — både kammaren och ut -

och verksamhet, m. m.
skottet — att det hade fått. Det är klart,
att den som deltagit i en statlig utredning
är — som herr Hansson själv antydde
-—• känslig för att departementschefen
gör ändringar i det förslag som
utredningen har lagt fram. Herr Hansson
befinner sig dock i så gott och stort
sällskap, att han nog inte behöver känna
sig ensam i den situationen.

Jag instämmer helt i herr Eskilssons
deklaration, att han var synnerligen
tacksam för att departemenstchefen så
snabbt hade lagt fram detta förslag, som
ju är baserat på skogsvårdsutredningens
betänkande. Jag vill bara tillägga,
att alla som över huvud taget har skogliga
intressen i dag är synnerligen tacksamma
för att man nu får en bättre och
mer fast organisation av skogsvårdsstyrelserna.
Arbetsuppgifterna har blivit
mer konkret preciserade, och den skogliga
utbildningen har fått en mycket
framträdande plats i verksamheten.

I fråga om finansieringen är det min
uppfattning, som står i överensstämmelse
med utskottsmajoritetens, att denna
har fått en strikt och fullt acceptabel
avvägning. Det borde egentligen inte behöva
uppstå några större strider numera
om vilken del av verksamheten
som skall täckas av statsmedel i form
av skogsvårdsavgifter samt vilka utgifter,
som skall bestridas medelst förrättningsavgifter.
Den gamla striden,
som vi årligen har haft om avvägningen,
borde enligt min mening kunna biläggas.
Men de talare som tidigare haft
ordet har uttalat gentemot utskottet avvikande
meningar när det gäller finansieringen.

Till herr Anders Johansson skulle jag
nog vilja säga, att han i dag uppträder
i en helt annan roll än han brukar göra.
Jag har haft nöjet att tidigare försvara
bevillningsutskottet när det gällt förslag
om skogsvårdsavgiften. Då har herr Anders
Johansson alltid varit bland dem,
som yrkat på sänkning av promillesatsen.
Vi, som tillhörde försvararna för
den föreslagna skogsvårdsavgiften, har
då alltid anfört, att höjda taxor i annat
fall skulle bli en given följd. I dag
är man rädd för uppräkning av de tax -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

or, som kan komma att ske med hänsyn
till en nedriikning av skogsvårdsavgiften.

Vi är inom utskottet överens om alla
bärande principer i nu föreligggande
förslag. Av motioner och reservationer
framgår dock, att vi är i hög grad splittrade
när det gäller en del del detaljer.
Det är detaljer som gäller skogsvårdsstyrelsernas
kvalitativa och numerära
sammansättning, tillsättande av personalförtecknade
tjänster, ikraftträdandet
i vissa delar, bibehållande eller slopande
av nuvarande bisittarinstitution, införande
av obligatoriska skogskulturavgifter
o. s. v.

Jag skall i dessa stycken endast be
att få hänvisa till utskottets utlåtande.
Som kammarens ledamöter märker, är
utlåtandet mycket omfattande. Det är synnerligen
välskrivet, och i alla de delar,
där det inte råder samstämmiga uppfattningar,
är motiveringen synnerligen
uttömmande. Det skulle vara att underskatta
kammarens ledamöters läskunnighet
att här redogöra för de motiv, som
finnes nedskrivna i utlåtandet.

Jag skall därför bara närmare ta upp
två av de nämnda detaljerna. I det ena
fallet gäller det de obligatoriska skogskulturavgifterna.
I den frågan delar jag
nämligen i mycket stor utsträckning motionärernas
och reservanternas uppfattning.
Jag tror nämligen att ett införande
av dylika avgifter skulle komina att
skänka en god trygghet för framtida
återväxtåtgärder och samtidigt säkerställa
viktiga investeringar. Men trots min
mycket positiva inställning till detta förslag,
har jag kommit att dela departementschefens
uppfattning, att man åtminstone
tills vidare bör nöja sig med
de möjligheter som finns till frivilliga
avsättningar till fonder och att man bör
invänta utfallet av dessa möjligheter.

Den andra detaljen som jag vill beröra
— kanske också en mycket liten detalj
- gäller frågan om tillsättandet av personalförtecknade
tjänster. På den punkten
delar utskottet departementschefens
uppfattning, att på grund av att dessa
tjänster inom skogsvårdsstyrelserna helt
bekostas av statsmedel, hör också samma

regler gälla här som inom närmast jämförbara
statliga verksamheter.

Utskottet har på en punkt funnit anledning
att avvika ifrån departementschefens
förslag. Det gäller förläggningen
av den skogsvårdsstyrelse, som skall finnas
i Kalmar län. För utskottet har presenterats
så övertygande skäl för ett förläggande
av denna till Västervik, att utskottet
i motsats till departementschefen,
vilken föreslår en förläggning till Kalmar,
ändock vill förorda Västervik.

Beträffande finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet och i fråga
om skogsvårdsavgifternas storlek föreligger
flera bud. Några har talat för de
reservationer, som yrkar på ett bibehållande
av de nuvarande avgifterna på
1,25 promille, medan andra föreslår en
mindre sänkning ned till 1,1 promille.
En del utskottsledamöter yrkar på en
sänkning till 0,7 promille, vilket överensstämmer
med skogsvårdsutredningens
förslag. Utskottsmajoriteten har emeller
tid stannat för departementschefens
uppfattning. Vi har blivit övertygade om
att hans förslag om en avgift på 1,0 promille
står i god överensstämmelse med
den avvägning, som här har gjorts på det
finansiella planet. Den offentliga verksamheten
bör bestridas genom skogsvårdsavgifter,
medan de tjänster, som
skogsvårdsstyrelsen tillhandahåller det
enskilda skogsbruket, får klaras genom
förrättningsa vgifter.

Mycket mer skulle kunna anföras i
detta sammanhang, men jag hänvisar endast
till sid. 48 i utskottsutlåtandet, där
en mycket ingående redogörelse för denna
avvägning ges. Den som inte där finner
vad han söker efter, kan slå upp sid.
23—26, där departementschefens förslag
ytterligare preciseras.

Det är kanske en given följd av denna
fördelning att taxorna kommer att öka.
Men det kan viil ändå knappast bli så,
som herr Hansson i Ronneby framställde
det, att de enskilda skogsägarna kommer
att få bära orimliga bördor. Jag har
blivit övertygad om att om en uppräkning
av taxorna kominer att ske, så
kommer detta att bli en ganska ringa
och acceptabel höjning.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation

Herr Hansson i Ronneby var vidare
inne på frågan om bidrag till inrättande
av skogsbruksplaner. Jag hoppas att
han och kammaren ursäktar, om jag inte
berör den frågan här — på den punkten
räcker min kompetens inte till på långa
vägar. Jag är dock övertygad om att de
som bättre behärskar det problemet kommer
att ge herr Hansson svaret på den
fråga, han ställde till utskottets majoritet,
vilken gällde de skäl departementschefen
hade för att inte följa skogsvårdsutredningens
förslag på denna
punkt.

Vidare var det väl överord när herr
Hansson framhöll, att det föreliggande
förslaget är signifikativt för en njugghet
mot det enskilda skogsbruket, framför
allt i Norrland. Trots att jag inte är helt
insatt i dessa frågor vågar jag hävda en
annan uppfattning. Det är långtifrån fråga
om någon njugghet mot det enskilda
och mindre skogsbruket, utan det får
snarare ett gott handtag genom den precisering
av verksamheten, som nu har
skett i den nya organisationen.

Jag förstår inte heller var herr Eskilsson
finner motiv för sitt påstående, att
han är rädd för att verksamheten skulle
bli alltför beskuren genom den nya organisationen.
Enligt min uppfattning har
man genom att fastställa antalet ledamöter
i skogsvårdsstyrelserna till sju och
även genom de nya kvalifikationsgrunderna
för deras tillsättande i hög grad
vidgat möjligheterna för olika intressen
att göra sin stämma hörd i verksamheten
på detta område.

Jag saknar, herr talman, självfallet anledning
att gå in på de övriga frågorna
i detta sammanhang, vilka närmast hör
till statsverkspropositionens nionde huvudtitel,
dels genom att det inte föreligger
några reservationer och dels därför
att de flesta —■ vilket kanske också är
riktigt — anser att jag helt saknar kompetens
för att ge mig in på dessa frågor.

Med vad jag här har anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till samtliga
punkter i utskottsutlåtandet utom
punkten I, där jag yrkar bifall till reservation
nr 1.

och verksamhet, m. m.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Einar Eriksson
erinrade kammaren om att jag i bevillningsutskottet
alltid tillhört dem som
arbetat för en sänkning av skogsvårdsavgifterna.
Ja, det är riktigt. Det önskemålet
har jag alltfort, herr Eriksson, men
herr Eriksson vet lika väl som jag, att av
två onda ting väljer man alltid det minst
onda. Jag föredrar i detta fall att bibehålla
den nuvarande promillesatsen i
stället för att vi eventuellt skall få en
vältrimmad och dyrbar skogsvårdsstyrelseorganisation,
som inte kommer till
fullt utnyttjande av dem, som den är avsedd
att tjäna, nämligen de enskilda
skogsägarna. Jag är nämligen övertygad
om att därest man höjer taxorna för
kanske ibland några timmars tjänstgöring
till 100 kronor om dagen, som här
är ifrågasatt, kommer många skogsägare
att låta bli att anlita skogsvårdsstyrelserna
för dylikt arbete. Det skulle vara
synnerligen fatalt.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Anders Johansson
sade, att av två onda ting väljer man
alltid det minst onda. Ja, det är möjligt
i dag — men hur var det i fjol och några
år därförut, när herr Anders Johansson
var med och yrkade en sänkning av
iskogsvårdsavgiften? Det skulle också
ha lett till ökade taxor. Fanns det då två
onda ting att välja mellan? Det fanns ett
gott ting och det var utskottsmajoritetens
förslag, och självfallet räknade herr Anders
Johansson med att det skulle gå igenom.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) kort

genmäle:

Herr talman! Mitt yrkande om sänkning
av skogsvårdsavgiften skedde i
samband med förslaget om de höjda
taxeringsvärdena, varigenom finansministern
kammade in avsevärt större belopp
än som var motiverat för finansieringen
av skogsvårdsstyrelsernas omkostnader.

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! När herr Eriksson i
Uppsala talar om att man här från andra
partier har accepterat promillesatsen
0,7 glömmer han i detta sammanhang
bort att en annan fördelning föreslagits
mellan den allmänna och servicesektorn
och att denna grundar sig på det
förslag som skogsvårdsutredningen har
lagt fram.

Herr Erikssons och utskottets förslag
på denna punkt innebär bara, att man
förbilligar för staten och lägger på de
enskilda i stället. Detta kommer att
drabba de små skogsägarna och de små
skogsbruken i Norrland oerhört hårt, ty
de siffror som herr Anders Johansson
här har nämnt om kostnaderna är riktiga,
herr Eriksson!

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det vore kanske mera
befruktande för denna debatt om herr
Sundin exempelvis ville precisera, vilka
arbetsuppgifter av offentlig karaktär
som här inte skulle komma att bestridas
genom skogsvårdsavgifterna. Åtminstone
med den läskunnighet som jag besitter
har jag inte funnit annat av den redogörelse,
som departementschefen har
gjort, än att man bär får en sund och
riktig avvägning mellan vad som skall
räknas till serviceverksamheten och
vad som går till den rent offentliga sektorn.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Innan denna debatt började kom herr
Eriksson och jag vid ett samtal framme
vid talmansstolen överens om att
vara mycket kortfattade i denna diskussion.
Därom var vi väl eniga, herr Eriksson,
eller hur?

I mitt inledningsanförande nämnde
jag något om fördelningsprocenten mellan
den offentliga sektorn och servicesektorn.
För att nu inte förlänga debatten
vill jag, även om jag är medveten
om att det på grund av förutfattade meningar
inte kommer att övertyga herr

Eriksson i Uppsala, ändock be honom
läsa skogsvårdsutredningens betänkande.
Då får han de uppgifter, som han
här tycks söka.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
har, som utskottets talesman
nyss påpekade, även motionerna 1:607
och 11:750 med förslag om obligatoriska
skogskulturavgifter behandlats och avstyrkts
av sammansatta utskottets majoritet.

I egenskap av motionär tar jag mig
därför friheten att i korthet motivera
vårt förslag i förenämnda motioner, vilket
även upptagits av sex reservanter
i utskottet.

Vi ha i motionerna föreslagit att riksdagen
måtte besluta att med bifall i övrigt
till propositionen nr 106 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till obligatoriska skogskulturavgifter,
som i samband med avverkning avsättes
i syfte att användas för å fastigheten
nödvändiga skogsvårdsåtgärder.

I propsitionen har departementschefen
avvisat tanken på obligatoriska
skogsvårdsavgifter med motivering att
fonderingar från skogsbruket även i fortsättningen
bör bygga på frivillighet och
ske med utnyttjande av redan nu förefintliga
fonderingsmöjligheter, som insättningar
på skogskonton och på särskilda
konton inom föreningsrörelsen
samt avsättningar till investeringsfonder
för konjunkturutjämning. Frågan
har också behandlats av skogsvårdsutredningen,
vilken avvisat denna utväg
av principiella skäl. Däremot har många
remissorgan uttalat sig för att ett system
med obligatoriska skogskulturavgifter
skall införas för det enskilda skogsbruket
eller i varje fall bli föremål för närmare
utredning. Bl. a. har domänstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands
och Jämtlands län, länsarbetsnämnden
och lantbruksnämnden i Norrbottens
län, skogsvårdsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Jämtlands län,

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation
Landsorganisationen. Skogsvårdsstyrelsernas
förbund, Tjänstemännens centralorganisation
och Dalarnas skogägareförening
i sina remissvar uttalat sig i
denna riktning. .lag skall här nöja mig
med att anföra något av vad domänstvrelsen
uttalar i sitt remissvar.

Som bekant har ett system med skogskulturavgifter
en längre tid tillämpats
i Norge, och domänstyrelsen säger härom
i sitt yttrande: »Genomförandet av
det norska systemet skulle förbättra förutsättningarna
för bondeskogsbruket.
Det må erinars om att även bolagens investeringar
i skogen vissa tider starkt
påverkats av företagens ekonomi och att
staten (domänverket) årligen avsätter en
viss procent av bruttoinkomsten till en
särskild förnyelsefond för skogsodlingar
och vägbyggnader in. in. Anordningen
torde för bondeskogsbruket också bli av
värde i en ökad verksamhet för skogsbruksområden.
Utan att taga ställning
till sättet för uttagande av investeringsavgift
eller storleken av denna far styrelsen
tillstyrka att någon form av sådan
avgift införes för det enskilda skogsbruket,
varom närmare utredning torde
kunna göras.»

Det var alltså domänstyrelsen som yttrade
detta. Jag förbigår de övriga remissyttrandena
men vill understryka, att
många sakkunniga remissinstanser har
yttrat sig positivt i förevarande fråga.

Vi motionärer anser att de av skogsvårdsutredningen
rekommenderade åtgärderna
icke är tillräckliga för att skapa
ekonomisk grund för framtida skogsvårdsarbete
av den omfattning, som erfordras
för att skogsmarkens produktionsförmåga
skall effektivt utnyttjas
och förutsättningar skapas för utvidgning
av landets skogsbruk och därmed
också av de industrier som är beroende
av skogen för sin råvaruförsörjning.

Det är allmänt känt och även konstaterat
i många sammanhang, att skogsbruket
i vårt land är mycket konjunkturkänsligt.
Efterkrigstiden har i stort
sett kännetecknats av ett betydande uppsving
med goda inkomster inom skogsbruket.
Under den tiden kunde på grund
av brist pa arbetskraft några mera om -

och verksamhet, m. m.

fattande skogsvårdande åtgärder inte utföras.
När förhållandena under förra
aret blev nästan omvända, med betydande
arbetslöshet bland skogsarbetarna
och dåliga avsättningsmöjligheter för
skog, då var det svårt, ja, i många fall
omöjligt att få igång skogsvårdsarbeten
på enskilda skogar på grund av att ägarna
saknade medel för dylika investeringar.
Bland skogsarbetarna ansågs det
allmänt, att det hade varit befogat att
sätta i gång skogsvårdande åtgärder i
betydligt större utsträckning än som
skedde, dels med hänsyn till det stora
behovet av sådana åtgärder och dels för
att sysselsätta och behålla folket ute i
skogsbyarna.

Men särskilt bland de mindre skogsägarna
saknades i rätt stor omfattning
kapital för sadana investeringar. De
pengar som de under bättre konjunkturer
fått in hade förbrukats för andra ändamål,
kanske till investeringar av lägre
angelägenhetsgrad som i varje fall på
lång sikt ger betydligt sämre utbyte. Då
fick samhället ingripa och ikläda sig
stora kostnader för olika sysselsättningsåtgärder,
såsom beredskapsarbeten, flyttningsbidrag,
arbetslöshetsunderstöd o.
dyl., och många människor måste söka
sig bort från den redan glest befolkade
skogsbygden för att finna sin utkomst
i städer eller andra större samhällen och
förlänga de redan langa bostadsköerna.
Människor som vid normala konjunkturer
sä väl skulle behövas i skogen och
som, om kapital funnits avsatt för ändamålet,
skulle ha kunnat göra en betydande
insats för skogsbrukets utveckling och
därmed för de framtida utkomstmöjligheterna
i hemorten flyttade då bort.

Jag är för min del övertygad om att
därest vi i likhet med vårt grannland
Norge under de goda åren haft ett system
med obligatoriska skogskulturavgifter,
så skulle dessa fonder under de sämre
aren 1958/59 ha möjliggjort både en
mera omfattande skogsvård och en jämnare
sysselsättning inom skogsbruket
och även ha motverkat glesbygdernas avfolkning.
I Norge där detta system tilllämpats
så länge att man vunnit säkra
erfarenheter, är såväl de offentliga

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

skogsorganen som skogsägarnas egna organisationer
samstämmiga i den uppfattningen,
att avgiftssystemet varit till
utomordentlig nytta för skogsbruket. Man
säger där att den starka intensifiering
av skogsvården, som karaktäriserar dagens
norska skogsbruk, möjliggjorts just
genom dessa avgifter.

Herr talman! Detta, jämte de många
positiva remissvaren från erfarna och på
området mycket kunniga remissorgan,
gör att jag anser mig ha starka sakskäl
när jag yrkar bifall till den vid sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets
föreliggande utlåtande fogade reservationen
nr 8 av herr Allard m. fl., som
innebär bifall till motionerna 1:607 och
11:750.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill säga till den föregående
ärade talaren att vi inom utredningen
behandlade denna fråga mycket
ingående. Utredningen gjorde t. o. m.
en resa till Norge för att studera det där
tillämpade systemet. Vi blev dock övertygade
om att metoden med obligatoriska
skogskulturavgifter icke passar för
vårt land. Jag delar i det avseendet helt
departementschefens uppfattning och
instämmer i hans förslag på den punkten.

Att införa ytterligare en form av avgifter
vid sidan av skogsvårdsavgifterna
måste nog i och för sig också anses vara
en otymplig lösning. Det strider framför
allt mot den grundläggande princip som
vi tillämpar i vårt land, nämligen att genom
upplysning och utbildning av skogsägarna
söka frammana ökad ansvarskänsla
för skogsproduktionen och en
egen insats i skogen.

Därtill kommer att det norska systemet
skulle innebära en ofantligt stor
byråkrati. Norrmännen erkänner själva
att det är en tungrodd ordning med en
förfärlig pappersexercis. Varje litet kulturfält
måste enligt det norska systemet
antecknas, besiktigas o. s. v.

Vi måste också hålla i minnet, att
skogsodlingsverksamheten i Sverige re -

dan nu fortlöper nöjaktigt. Vi har i det
avseendet ingen anledning att känna oss
underlägsna norrmännen. Vår skogsodling
är så omfattande som man rimligtvis
kan begära. Skogsägarna är inställda
på att klara detta arbete själva. Varför
skall vi då införa ett system med avgifter,
avsyning av vidtagna kulturåtgärder
otc.''?

Vi utför faktiskt här i Sverige redan
nu alla de kulturåtgärder som är möjliga
att åstadkomma. Årligen importeras
80 miljoner plantor från utlandet, alltså
utöver de plantor som produceras inom
landet. Vi har helt enkelt inte möjlighet
att placera ut fler plantor, och
skogsodlingsarbetet fortlöper, det upprepar
jag, i huvudsak bra.

Man kan också utgå ifrån att de
skogsvårdsområden som bildas skall
kunna klara denna uppgift på egen hand.
Särskilt i Jämtland och Norrland över
huvud taget är nog detta också den bästa
lösningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OLSSON, ERIK, (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande herr Hanssons
förklaring angående skogsvårdsutredningens
behandling av denna fråga
vill jag bara säga, att jag mycket väl
känner till den saken. Jag har läst utredningens
betänkande och sett de rent
principiella invändningar som där görs.
Utredningen anser att det inte skulle
vara i enlighet med svensk stil, om jag
så får säga, att ta ut en skogskulturavgift
och att man i stället skall söka uppfostra
skogsägarna till självverksamhet.

Tyvärr är det dock så, att många
skogsägare saknar möjlighet till denna
självverksamhet. Det gäller framför allt
om det är ett stärbhus eller personer sysselsatta
i andra yrken, som äger en
skogsmark.

Mot kommitténs sakkunniga uttalande
står i alla fall alla dessa positiva remissorgans
uppfattning. Man kan ju inte
helt fråndöma remissorganen omdöme i
detta sammanhang.

•lag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Såsom framgår av utskottets
utlåtande och den till detsamma
fogade reservationen nr 1 har enighet
inte kunnat uppnås inom utskottet
beträffande reglerna för tjänstetillsättningar
vid skogsvårdsstyrelserna. Hälften
av utskottets ledamöter hemställer,
att man i fråga om dessa tjänstetillsättningar
skall göra en decentralisering på
sätt att skogsvårdsstyrelserna får tillsätta
en del av tjänsterna. Kungl. Maj:t
å sin sida föreslår i propositionen, att
i fråga om reglerna för tillsättandet av
dessa tjänster bör som förebild tjäna de
bestämmelser som gäller för andra jämförbara
statliga myndigheter.

Lantbruksstyrelsen tillsätter enligt nu
gällande ordning de högre tjänsterna
inom lantbruksnämnderna, vilket säkerligen
de flesta anser vara riktigt. I den
reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande, hävdar vi att motsvarande
regler bör gälla för tjänstetillsättningar
inom skogsvårdsstyrelserna. Även för de
tjänstemän själva, som söker befattningar
hos skogsvårdsstyrelserna, måste det
vara av värde att skogsstyrelsen får pröva
vederbörandes meriter och göra mera
grannlaga undersökningar och jämförelser
av de olika sökandenas kompetens.
Vi som står bakom reservationen
nr 1 anser, att det inte finns några sakliga
skäl för att när det gäller tjänstetillsättningar
inom skogsvårdsstyrelserna
frångå de bestämmelser och regler
som gäller för andra statliga organ. Det
är alltså denna uppfattning som har föranlett
oss att avge en reservation till utskottets
utlåtande.

I övrigt vill jag på en punkt ta upp
en diskussion med herr Hansson. Utskottsmajoriteten
är ingalunda främmande
för nödvändigheten av skogsbruksplaner.
Tvärtom har det inom utskottet
funnits hundraprocentig enighet på den
punkten. Meningarna skiljer sig emellertid
om huruvida staten i större utsträckning
bör medverka med bidrag för
att få till stånd skogsbruksplaner. Herr
Hansson efterlyste vad utskottsnmjoriteten
hade för mening på denna punk*, vilket
faktiskt förvånar mig. Jag trodde att

och verksamhet, m. m.

den frågan tvärtom skulle ställas av någon
som representerar de delar av landet,
där boniteten är betydligt mindre än
nere i Blekinge. Jag skulle tro att
Blekinge län, där herr Hansson har sin
ämbetsutövning, uppvisar den största
boniteten här i landet, kanske med siffran
6 eller 7, jämfört med de övre delarna
av landet där siffran är 2 eller 3.
Jag tror att man hellre kan diskutera den
motsatta uppfattningen än huruvida generositeten
från statens sida borde vara
väsentligt större.

Jag tycker nog att Kungl. Maj:t har
sträckt sig rätt långt när det gäller bidraget
till skogsbruksplanerna. Vi kan
ta det exemplet att en skogsägare tillhör
grupp A och bär ett taxeringsvärde av
100 000 kronor på sin skog. Om han upprättar
en skogsbruksplan och i den ingår
kultiveringsåtgärder, får han ett bidrag
på 50 procent. Ingår dikning i planen får
han 40 procent. Ingår en stambilväg får
han också 50 procent; men en mindre
skogsägare får bara 25 procent om en
skogsbilväg ingår i hans skogsbruksplan.
Det är klart att man kan diskutera var
gränsen skall dras mellan en skogsbilväg
och en stambilväg, men naturligtvis
kommer man att säga att en stambilväg
måste hårdgöras på sådant sätt att den
kan användas både vinter och sommar,
medan en skogsbilväg kan planeras på
det sättet att man använder den endast
de tider av året när tjälen gör slitstyrkan
större.

Jag tror att alla utskottets ledamöter
är eniga om att det är riktigt med skogsbruksplaner.
De ger skogsägaren möjlighet
att överblicka den ekonomiska sidan
av de kultiveringsåtgärder som anses behövliga
och riktiga. Man kan också anlägga
en biologisk synpunkt när det gäller
den plan, som sakkunskapen via
skogsvårdsstyrelsen kan prestera. Men
jag tror att man vid diskussionen av dessa
frågor bör tänka på att produktionsbetingelserna
även när det gäller skogen
är väsentligt olika här i landet.

Till sammansatta utskottets utlåtande
har sex ledamöter fogat en reservation
till förmån för ett system, som skulle
ansluta till det i Norge tillämpade syste -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

met. Ingen av dessa reservanter har därmed
på något sätt velat misskreditera
förståelsen för de kultiveringsåtgärder
som bör och har vidtagits inom vårt
svenska skogsbruk, men det finns enligt
vår mening fall av särskild art, som det
för Kungl. Maj:t och även för riksdagen
borde vara angeläget att beakta. Jag tänker
exempelvis på stärbhus med skog,
där det inte på något sätt råder hundraprocentig
enighet bland delägarna om
kultiveringsåtgärder. Den ene vill si och
den andre vill så, och skogsvårdsstyrelsen
saknar möjligheter att ge direktiv
som efterföljs. Å andra sidan är det glädjande
att konstatera, att förståelsen för
kultiveringsåtgärderna och återväxten
är väsentligt mycket bättre nu än tidigare.

Men jag tror att vi inom övre Norrland
har områden ■—- som herr Hansson säkerligen
känner till, eftersom han tidigare
har tjänstgjort i dessa bygder —
vilkas ägare saknar ekonomisk ryggrad
för att sätta skogen i det skick den borde
ha i dag. Varför? Jo, helt enkelt därför
att skogsbolagen och andra vid sekelskiftet
och före den tidpunkten köpte
nyttjanderätten till skogens avkastning
under en viss tid. Tack vare riksdagens
beslut om en lagstiftning, som gav möjligheter
att stoppa denna framfart och
sätta även sådana skogsarealer under
statlig kontroll, kom skogen att sparas
på ett helt annat sätt än om nyttjanderättshavarna
skulle fått fullfölja sitt enligt
avverkningskontrakten stipulerade
syfte. De hade rätt att ta ut skog ända
ned till 4 tum i brösthöjd, och det fanns
skogsägare som hade sålt avverkningsrätten
på 30, 40 och upp till 49 år med
en gräns från 10 tum i brösthöjd och
däröver. Helt naturligt hade innehavarna
av skogsarealer med sådana avverkningskontrakt
svårt att fullfölja kultiveringsåtgärder
på skogsåterväxtens
område; företrädarna hade tagit ut den
värdefullaste skogen.

Jag anser att en kultiveringsavgift inte
innebär någon konfiskering, som många
har gjort gällande, utan endast att man
under eu högkonjunktur avsätter en liten
procent som kan gå tillbaka till

skogsägaren när en konjunkturförsämring
inträder. Han kan då genomföra
åtgärder som skogsvårdsstyrelsen inte
har möjlighet att ge direktiv om eller
tvinga honom till.

Jag tror att Kungl. Maj:t framlägger
förslag som kan i en nära framtid ge
möjligheter till statsbidrag på ett särskilt
sätt åt de markinnehavare som har
ansvaret för sådana skogsarealer som
jag nyss nämnde, och jag hoppas att en
snabbare återväxt därigenom skall bli
möjlig i framtiden.

Det är klart att det är en väsentlig
skillnad beträffande skogens omloppstid
på olika ställen i vårt land. Jag
skulle tänka mig — även om det är en
gissning — att ni i Blekinge, herr Hansson,
har en omloppstid på 40 år, medan
vi i Norrland kan räkna med en omloppstid
av 70, 80 år och därutöver. I
kustlandet kan visserligen återväxtförmågan
vara något större, men jag tror
nog att vad jag nu sagt är generellt riktigt.
Jag skall inte fördjupa mig längre
i denna fråga, som ju diskuterats inom
det sammansatta utskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de med 1 och 8 betecknade reservationerna
under utskottets utlåtande.
I övrigt hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen infann sig och övertog
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Vad herr Svedberg sagt
om det norska systemet visar, att han
nog inte riktigt tänkt sig in i vad det
innebär. När han säger att vi på ett bättre
sätt skulle kunna genomföra våra
skogskulturåtgärder, får jag erinra om
att skogsvårdslagen ju ålägger varje
skogsägare att kultivera, där så behövs;
att trygga återväxten kommer han aldrig
ifrån. Att enligt det norska systemet
avsätta pengar, som följer fastigheten,
blir bara tillkrånglat, och kanske blir
det mest tillkrånglat uppe i Norrland.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation

Där råder ju alldeles speciella förhållanden.
Ni har det norrländska skogsproduktionsanslaget,
som ger er möjlighet
att reparera de gamla skogarna från
brister sedan årtionden tillbaka. Herr
Svedberg och jag med flera har ju kämpat
sida vid sida för att höja detta anslag,
som jag anser vara av en mycket
stor angelägenhetsgrad.

Det norrländska produktionsanslaget
förutsätter bildande av skogsvårdsområden
och upprättandet av skogsbruksplaner
för dessa, till vilket bidrag utgår. Herr
Svedberg sade att bidraget skulle bli
större enligt Kungl. Maj ds förslag än
enligt utredningens. Det är emellertid
inte här fråga om bidragsramen, som jag
inte har någon erinran mot — den må
Kungl. Majd fastställa — utan det är
själva systemet som är det viktiga, nämligen
att vi kan få in planläggningen av
skogsbruket som en primär uppgift. Nu
kopplas bidraget till skogsodlingar eller
vägbyggnader, men de skogsägare, som
inte tar ut eller behöver anslag för sådana
ändamål, kan inte få några bidrag
för upprättande av skogsbruksplaner.
För mig är det ungefär som att spänna
hästen bakom kärran.

Skogsvårdsplanerna är alltså det primära,
och det är upprättandet av sådana
vi måste stimulera för att få till stånd en
uthållig och rationell planläggning av
skogsbruket. Med ledning av planerna
får man ju klart för sig var vägar bör
dragas och var skogsodlingar och dikningar
skall sättas in. Det är därför vi
har varit så eniga och ansett att vi har
kommit med ett gott uppslag i 1955 års
utredning, helst som därigenom också
bidragen automatiskt differentieras på
ett lyckligt sätt.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Vi har en uppsiktslag
när det gäller jordbruket, vilken omfattar
ända ned till två hektar odlad jord,
men, herr Hansson, det finns ingen uppsiktslag
när det gäller skogsbruket, som
innehåller ålägganden på samma sätt
som uppsiktslagen på jordbrukets områ -

och verksamhet, m. m.

de. Tyvärr, herr Hansson, finns det områden,
där det enligt de skogssakkunniga
förekommer rena vanhävden.

Det där obligatoriska tvånget, som
herr Hansson vill ge sken av att skogsvårdsstyrelserna
skulle ha makt att tillgripa,
tror jag därför inte hundraprocentigt
kan tillämpas. Hur skall det kunna
tillämpas när det gäller stärblius, eller i
de fall då det är flera ägare till ett
skogsområde och alla har olika meningar? Det

finns överårig skog, som står kvar
utan att avverkas och som börjar angripas
av markant rotsjuka utan att varken
skogsvårdsstyrelsen eller annan myndighet
kan vidtaga åtgärder för att se till att
återväxten är den ur nationell synpunkt
allra bästa.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det är ett faktum, herr
Svedberg, att skogsvårdslagen ålägger
markägaren att trygga en nöjaktig återväxt.
Det är en av skogsvårdslagens
grundläggande bestämmelser. Jag vet
inte om man har några alldeles speciella
bekymmer i herr Svedbergs hemtrakter.
För oss söderut är det en helt självklar
sak att markägaren, när en avverkning
har skett, skall trygga återväxten.

Vad produktionsbetingelserna beträffar
tror jag inte att vi skall blanda in
den frågan i dessa resonemang. Herr
Svedberg tycks ha litet överdrivna föreställningar
om produktionsförhållandena
i Blekinge. Vi får inte fram några bestånd
till slutavverkning efter 40 år. Jag
skulle önska att herr Svedberg besökte
mig någon gång för att studera förhållandena
i Blekinge, så att sådana överdrivna
föreställningar kunde försvinna.

Jag kan inte i något avseende följa
herr Svedbergs tankegång i fråga om
eftersläpningen i Sverige numera vad
beträffar återväxtåtgärder. Därför kan
jag'' inte heller följa honom när han rekommenderar
införandet av det norska
systemet. Det må gälla stärbhus eller vad
som helst — nog blir vederbörande
markägare skyldig att trygga återväxten!

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är väl ingen som är
okunnig om att om en skogsägare gör
en avverkning, så blir han ålagd att företa
de röjningar och kultiveringsåtgärder
som är självklara. Det är inte den
saken jag anförde som exempel, när jag
upplyste om att det fortfarande finns
vanhävd på en del skogar.

Jag tror att det vore mycket förnuftigt
att genomföra det norska systemet,
dock möjligen inte inom de områden,
där boniteten är hög, vilket den verkligen
är på somliga håll. I andra delar av
landet däremot vore det önskvärt med
åtgärder som visserligen är en viss
tvångsbesparing, men som sedan kommer
skogsägaren till godo när konjunkturläget
försämras. Det är inte så säkert
att inkomstvärdet av försäljningar under
en högkonjunktur påverkar intresset för
att vidta skogsvårdsåtgärder i större omfattning
än dem ägarna helt enkelt blir
ålagda.

Jag tror dessutom att det ur arbetslöshetssynpunkt
om sådan inträder vore
värdefullt, att åtminstone göra ett försök
med det norska systemet.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Herr Hansson i Ronneby
inledde sitt anförande med en redogörelse
för den stora betydelse som skogen
har, och däri kan vi väl instämma
allesammans. Jag vill bara tillägga, att
det är synd att uppvaknandet av förståelsen
för betydelsen av yrkeskunnighet
och skogsvård har kommit först under
senaste årtionden. Nu börjar i alla
fall ett mycket löftesrikt uppvaknande
att ske, inte bara bland de större skogsägarna
utan även bland de mindre.
Skogsägarna vill numera skaffa sig yrkesskicklighet,
och de har också fått upp
ögonen för att det är nödvändigt att
samarbeta för att på ett bättre och billigare
sätt utnyttja de tekniska möjligheter
sou: nu står till förfogande för kultiveri
ngsåtgärder.

Jag tior, liksom tidigare har sagts från
denna plats, att den proposition som har

!{ Värsta kammarens protokoll 1900. yr 19

framlagts och som utskottet har behandlat
är betydelsefull. Jag tror också att
det är betydelsefullt att den har kommit
så pass fort och att det har tagits ett så
allvarligt grepp på problemet som gjorts
i syfte att anpassa skogsvårdsstyrelsernas
uppgifter till den utveckling som
skett.

Det var emellertid ett uttalande av
herr Hansson som jag hajade till inför.
Herr Hansson brukar inte använda starka
ord — han är lik mig i det avseendet
— men han sade att grunddragen i utredningens
förslag, liksom länsman i
Delsbo, »har kommit bort». Jag tycker
nog att det var väl kraftigt sagt. Jag anser
att grunddragen i utredningen finns
kvar i propositionen, även om, som herr
Einar Eriksson påpekade, det finns detaljfrågor
beträffande vilka Kungl. Maj:t
något avvikit från utredningen.

Fältet är redan rätt mycket avbetat här
i diskussionen, och därför skall jag bara
ta upp ett par frågor. Jag börjar med
att erinra om plantskoleverksamheten.
Alla som sysslat med dessa frågor känner
ju till att frågan om frö och plantor
har varit liksom en flaskhals, som hämmat
utvecklingen på skogsvårdens och
skogsplanteringens område. Vi har importerat
miljontals plantor, och därför
är det betydelsefullt att staten lämnar
ökat stöd i form av lånegaranti för lån
till enskilda ägare av skogsplantskolor.
Dessa kan få lån i enskilda banker med
lånegaranti från statens sida. Jag tror
att den stimulans, som detta innebär,
kommer att ha stor betydelse så att vi
undan för undan kan bli alltmer självförsörjande
i vårt land när det gäller behovet
av frö och plantor. Garantibeloppet
är en miljon kronor, och visar det
sig alt det finns intresse för verksamheten,
kan vi kanske öka beloppets storlek.
Jag har bara velat understryka betydelsen
av denna lånegaranti.

En annan sak som jag tycker bör påpekas
är att de skogsekonomiska och
skogstekniska arbetsuppgifterna är synnerligen
betydelsefulla och att det därför
också är ändamålsenligt som här föreslås
att handläggningen och prövningen
av låne- och hjälpärendena (iverlåts

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation

åt de regionala organen, vilka givetvis
har den största lokalkännedomen och
därför kan lämna hjälp och stöd där behovet
är som störst.

Jag skall ta upp en sak, som något har
berörts förut av herr Lage Svedberg och
även av herr Hansson, nämligen skogsbruksplanerna.
Det har väl framgått av
vad som sagts av både herr Svedberg
och herr Hansson, att det inte föreligger
olika uppfattningar om huruvida det
skall lämnas stöd och bidrag till skogsvårdsplaner,
utan att det är om formen
för detta stöd som det finns delade meningar.

Jag tror inte man kan säga att det är
så stor skillnad på våra uppfattningar
som herr Hansson i Ronneby ville göra
gällande. Jag tycker det är rationellt att
det samtidigt lämnas ett bidrag till uppgörandet
av sådana planer efter samma
procenttal som gäller lånen och bidragen
till de skogsvårds- och skogsvägsbyggnadsföretag
som ingår i planerna.
Då kommer det till stånd en samordning
av det hela, och man förhindrar att vem
som helst kan få ett bidrag till upprättandet
av en skogsbruksplan utan att
samtidigt ordna med skogsbilvägar och
annat som hör till en riktig skogsvård.

Jag vill erinra om att vi i fjol behandlade
ett förslag beträffande lantbruksnämnderna
och det bidragssystem som
på det området var aktuellt. Där skedde
en systematisering och en samordning
av bidragsgivningen så att en jordbrukare
inte skulle kunna få ett bidrag exempelvis
till en ladugårdsbyggnad utan
att jordbruksegendomens hela upprustningsbehov
prövades i ett sammanhang.

Jag tycker att det motionsvis och reservationsvis
framförda förslaget om ett
bidrag på 125 kronor för varje uppgjord
skogsbruksplan utan vidare innebär en
princip som avviker från den jag nu talat
om. Jag tycker därför att Kungl.
Majrts förslag är det riktiga, och jag tror
inte att man behöver göra alltför stort
väsen av detta eftersom saken inte betyder
så mycket ur de enskildas synpunkt.

Vad sedan beträffar frågan om bisittarna
i skogsvårdsstyrelserna vill jag sä -

och verksamhet, m. m.

ga att jag har den uppfattningen att
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag, att
man skall ha rätt att inkalla sådana bisittare,
innebär en effektiv lösning av
problemet. En talare — det var visst
herr Anders Johansson — sade att det
kan hända att flera inkallas på en gång.
Ja, men då föreligger det problem från
flera länsskogvaktarområden och då får
man ju problemen belysta av dem, som
känner till dem. Det finns ju inte möjligheter
för en enda länsskogvaktare att
behärska det hela. Jag tror därför att
förslaget att bisittare kan inkallas är väl
anpassat efter de verkliga behoven.

Jag vill till slut säga att en tidsenlig
skogsvård kräver god yrkeskunnighethos
alla kategorier inom skogsbruket. Yrkesundervisningens
utbyggande och förbättring
är nödvändig för att man skall nå
erforderliga resurser. Jag är också övertygad
om att det knappast finns någon
bättre och lönsammare investering inom
skogsbruket än att satsa på en god yrkesutbildning
bland skogsägarna och
skogsarbetarna. Utöver den ekonomiska
avkastningen har den vårdade skogen
stora skönhetsvärden och skänker trivsel,
rofullhet och en trolsk stämning åt
öppna sinnen. Skogen är motsatsen till
storstadens jäkt och neurotiska påfrestningar.

Jag ber, herr talman, att med detta
korta inlägg få yrka bifall till reservationerna
nr 1 och 8 och i övrigt till utskottets
förslag.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Jonsson i Fjäle
tyckte att jag i dag hade uttryckt mig litet
väl brutalt — han var älskvärd nog
att säga att det var ovanligt från min
sida — men jag undrar om han inte har
missuppfattat mig.

Jag har betonat — jag har hämtat
mina anteckningar från stenograferna —
att propositionen i stor utsträckning är
baserad på 1955 års skogsvårdsutrednings
förslag, och framhöll sedan att
jag var besviken över att själva grunden
för intentionernas förverkligande sak -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

nas. Förslaget innebär nämligen, sade
jag, en försämring av skogsvårdsstyrelsernas
resurser såväl personellt som ekonomiskt.
Jag gjorde alltså gällande att
den ekonomiska grunden saknas, men
jag har inte sagt, såsom herr Jonsson menade,
att grunddragen i utredningen har
kommit bort. Det är ett missförstånd
som jag beklagar att herr Jonsson har
råkat ut för.

Vad beträffar frågan om skogsvårdsplanerna
säger herr Jonsson i Fjäle att
det är rationellt att det sker t. ex. en
skogsvägsplanering samtidigt som skogsvårdsplaner
upprättas. Ja, men därigenom
utesluts ju från möjligheten att erhålla
ett statsbidrag för uppgörande av
skogsbruksplan alla de skogsägare, som
redan har sina skogsvägar utbyggda eller
som inte har statsbidragsberättigade
skogsodlingar el. dyl. Detta drabbar ett
flertal skogsägare i södra och mellersta
Sverige. Olägenheten av den föreslagna
bestämmelsen märks kanske inte så mycket
i Norrland, där man under lång tid
framåt måste bygga ut skogsvägnätet.
Men i södra och mellersta Sverige kommer
det övervägande flertalet av skogsägarna
att gå miste om den stimulans till
upprättande av skogsbruksplaner som vi
i utredningen tänkt oss.

Detta bl. a., är en stor svaghet i departementschefens
förslag, och det är därför
som jag så bestämt yrkar bifall till reservationen
i detta fall.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Hem talman! Jag uppfattade att herr
Hansson använde ordet »grunddragen»
i utredningen. Jag får väl anse att jag
missuppfattat honom, om han använde
ordet »grunden», men nog tycker jag att
själva andemeningen var densamma.

Vad sedan gäller det avsnitt, som herr
Hansson senast talade om, så tror jag att
vi får erinra oss att såväl i propositionen
som i utredningen, vilken herr Hansson
tillhörde, uttryckligen har sagts, att vi
undan för undan skall eftersträva att
skogsägarna själva skall bekosta denna
skogsbruksplanering.

Om det bara är en enkel plan att göra,

så blir det ju inte fråga om så stora
pengar. Skall det däremot också planeras
för skogsvägar och sådant i skogsbruksplanerna
blir den direkta plankostnaden
betydande, och det är då värdefullt
för skogsägaren att få en lättnad.
För enskilda skogsbruksplaner som skall
göras upp blir det inte, som jag sade,
samma kostnader och samma påfrestningar.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Mycket har redan sagts
i denna fråga, och mycket mera vore det
anledning att säga. Det gäller ju en i sig
själv i hög grad betydelsefull fråga. Då
jag har ett föregående i ärendet, dels
som ledamot av 1955 års skogsvårdsutredning
och dels som motionär i anslutning
till årets proposition, må det tillåtas
mig att säga några ord i detta sammanhang.

Jag kan dessvärre inte anmäla någon
större belåtenhet med det förslag som
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
framlagt i sitt utlåtande. Min
kritik är kanske speciellt markerad när
det gäller vissa punkter. Andra är fullt
godtagbara, men jag skall, herr talman,
söka begränsa mig till ett par eller tre
punkter.

Vad jag till en början ville säga några
ord om är skogsvårdsstyrelsernas sammansättning.
Där har Kungl. Maj:t -—
och utskottet har följt departementschefen
i den delen — avvikit från det förslag
som skogsvårdsutredningen framlade.
Utredningens förslag innebar ju,
som vi alla vet, att Kungl. Maj:t skulle
tillsätta ordförande, länsstyrelsen skulle
tillsätta tre ledamöter och landstinget
två. Den sjunde skulle vara självskriven
— länsjägmiistaren. Jag vill betona att
utredningen, som ändå var sammansatt
av förespråkare för olika intressen —
det fanns representanter för storskogsbruket,
det vanliga småskogsbruket eller
bondeskogsbruket eller vad man vill
kalla det, representanter för skogsarbetarna
samt också för de statliga myndigheterna
på området — var enig om
det förslaget till sammansättning, som

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation

jag nyss relaterat. Av vad anledning
Kungl. Maj:t har gått ifrån det enhälliga
förslag som utredningen framlade
kan jag inte närmare yttra mig om, även
om man kan göra vissa gissningar.

Kungl. Maj:ts åtgärd verkar tämligen
opåkallad. Jag är medveten om —
tendensen var ju klar i utredningen —
att det här gäller ett förstatligande av
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Men
länsstyrelserna är väl ändå statens organ
ute i länen, och nog förefaller det
mig ha varit fullt tillfyllest, om länsstyrelserna
hade anförtrotts uppgiften att
sköta om utseendet av ledamöter i
skogsvårdsstvrelserna.

Jag kan knappast finna det motiverat
att de skall utses här nere i huvudstaden
och av landets regering. Ledamöterna
torde väl kunna fullgöra sin uppgift
med samma pondus, om de utsetts av vederbörande
länsstyrelse.

Man måste le en smula inför detta.
Här ävlas vi ju gång efter annan om att
försöka decentralisera olika uppgifter,
men så snart det blir fråga om något
nytt — i detta fall gäller det några ledamöter
av skogsvårdsstyrelserna — då
måste avgörandet nödvändigtvis placeras
bär nere i Kungl. Maj:ts kansli, för
att vi skall tro att det blir riktigt. Jag
menar att vi ger oss in på ganska onödiga
ting.

Nåja, om också Kungl. Maj:t föreslog
ett förfarande i den stilen, hade jag
kanske hoppats att utskottet skulle ha
vågat acceptera skogsvårdsutredningens
förslag. För övrigt är det ju så, att här
föreslagits att utom de tre — däribland
ordföranden — som skall utses av
Kungl. Maj:t skall tre utses av landstingen.
Jag kan ju bortse från oformligheten
i att det skulle vara så bråttom
med utseendet av ledamöterna, att det
måste ske genom förvaltningsutskottet.
Man borde dock med fördel kunna vänta
med ikraftträdandet, så att årets ordinarie
landsting hinner välja. Man kan
ju också fråga sig i vilken utsträckning
landstingen vill foga sig efter pekpinnen.

Nåja, det må vara hänt! Jag tror att
förslaget att landstingen skall utse tre le -

och verksamhet, m. m.

damöter i stället för, såsom vi föreslagit,
två lär komma att innebära, att
landstingen får betala någonting för förmånen
att utse tre ledamöter. Jag är
inte saker på hur långt landstingen har
möjlighet att följa med och köpa in sig
till rätt dryga kostnader än här och än
där. Jag tror att det varit bäst, om förslaget
om sammansättningen hade accepterats
som det var.

Då jag för övrigt inte är helt tillfredsställd
med den reservation, som betecknats
med nr 3, skall jag nöja mig med att
på denna punkt yrka bifall till motionen
631 i denna kammare och 779 i
andra kammaren. Det innebär ett bifall
till skogsvårdsutredningens förslag, som
jag nyss har relaterat, i vad det gäller
sammansättningen.

Sedan, herr talman, skulle jag önska
att få säga några ord angående skogsinstruktörstjänsterna.
Där har det enligt
mitt sätt att se kommit en obehaglig
överraskning. Skogsvårdsutredningen föreslog
på sin tid, att det skulle tillsättas
99 tjänster, men det finns redan ett
hundratal. Under utskottsbehandlingen
och dessförinnan hos Kungl. Maj :t har
det skett en mangling, som resulterat i
ett förslag om 12 tjänster i stället för 99.

Dessa skogsinstruktörer har enligt
mitt sätt att se mycket viktiga tjänster.
Det är ju de som i egenskap av biträdande
lärare skall bibringa såväl skogsarbetarna
som de yngre och de blivande
skogsägarna den rent praktiska kunnighet,
som de behöver förvärva för att
utföra ett gott arbete och sköta skogen
på bästa möjliga sätt. Om man har klart
för sig att dessa befattningshavares uppgifter
är så betydelsefulla, blir man
onekligen ganska överraskad, då antalet
utan vidare skärs ned från 99 till 12.
Jag vill erinra om att bland de nuvarande
skogsinstruktörerna är drygt hälften
— över 50 stycken — lönegradsplacerade.
Nu blir det bara 12.

Vilken uppgift dessa 12 skall ha är
svårt att fatta. Det skulle bli en instruktör
i vartannat län eller, om man hellre
vill uttrycka saken så, eu halv instruktör
för varje län. Det är ju ändå
ganska magert och vittnar inte om något

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvardsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

större allvar i uppsåtet att försöka stärka
och effektivisera undervisningen på
detta område. Jag beklagar att resultatet
blivit så magert. Tyvärr måste jag hävda,
att jag inte tror att vederbörande har
riktigt satt sig in i vad dessa befattningshavare
betyder.

Nu är det visserligen sagt i utskottsutlåtandet
och dessförinnan i propositionen,
att instruktörerna jämte viss annan
personal skall kollektivanställas. Det är
ju gott och väl. Men är ändå inte rörligheten
bland de kollektivanställda något
större än inom de lönegradsplacerade
kårerna? Jag menar, att det är rätt viktigt,
att man här hittar lämpliga personer
och binder dem till verksamheten
för så lång tid som möjligt. Det är ju
ändå så att de, allteftersom åren går, förvärvar
större erfarenhet i sitt fack och
på sitt område. De lär också känna både
bygd och folk, och jag tror inte att det
är någon större fördel att ha de här
mannarna löst anställda, så att de arbetar
bara en säsong, kanske två eller tre
säsonger, och sedan försvinner till andra
områden. De duktiga i denna grupp
är eftersökta för andra befattningar av
bland annat skogsägare, och jag skulle
beklaga, om mina farhågor om rörligheten
besannades. Jag är mycket rädd
för att det blir en löslig organisation,
och de tolv fastare anställda betyder så
oändligt litet i sammanhanget.

Herr talman! På denna punkt skall jag
nöja mig med att framföra vad jag nu
liar sagt. Jag skall här inte ställa något
yrkande, ty jag hoppas att förhållandena
kan rättas till under ett kommande år.

Sedan skall jag övergå till ett annat
ämne. Det gäller skogsbilvägarna. Skogsstyrelsen
och motionärer vid årets riksdag
— jag är en av motionärerna — liar
yrkat att anslaget till skogsbilvägarna
skall höjas till 11,5 miljoner kronor.
Kungl. Maj:t har tagit upp oförändrat
anslag med 7,7 miljoner kronor, och
sammansatta utskottet har tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag. För egen del finner
jag det i hög grad otillfredsställande,
att utskottet inte kunnat tillstyrka en
höjning av anslaget till det av skogsstyrelsen
och motionärerna föreslagna be -

loppet. Skogsvårdsutredningen, som bedömde
utbyggnaden av skogsvägnätet
som i hög grad angeläget, beräknade en
utbyggnadstid av 15 år. Skogsstyrelsens
och motionärernas måttfulla anspråk
torde väl närmast motsvara en utbyggnadsperiod
på 40 år, under det att
Kungl. Maj :t och utskottet tydligen räknar
med en tidsperiod för denna utbyggnad
av 60 år — för att ange det hela i
runda tal. Jag måste i detta sammanhang
ställa den frågan: Har vi verkligen råd
att fördröja utbyggnaden av skogsvägnätet
på ett sådant sätt som ett bifall till
utskottets förslag skulle medföra? Jag
för min del tror det inte. Det har upprepade
gånger och i skilda sammanhang
framhållits skogens utomordentliga
betydelse för vårt land och för vårt folks
levnadsstandard. Men det förefaller som
om den sanningen knappast kan upprepas
tillräckligt ofta och med tillräcklig
styrka. Ett väl utbyggt skogsvägnät är
väl ändå ett av de bästa hjälpmedlen för
att nyttiggöra våra skogstillgångar på ett
ekonomiskt riktigt sätt, samtidigt som en
utbyggnad av vägnätet ger den sysselsatta
arbetskraften drägliga arbetsförhållanden.

Herr Sundin m. fl. har på denna punkt
anmält en reservation — det är den med
3 betecknade reservationen. Reservanterna
hemställer att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
framläggande av förslag till 1961 års
riksdag angående upprustning av skogsvägnätet
enligt skogsvårdsutredningens
plan. Denna hemställan är enligt mitt
sätt att se mycket blygsam, men om man
läser vad utskottet skriver om samma
sak, finner man att utskottet säger att det
funnit en sådan framställning olämplig,
enär den enligt utskottets förmenande
skulle påverka Kungl. Maj :ts och nästa
års riksdags avvägning mellan olika angelägna
anslagsbehov. Ja, detta kanske
låter säga sig, men det är ju bra när det
skrivs någonting som man kan ha anledning
att le litet åt. Vi har tillräckligt
mycket av allvar ändå. Det är nog första
gången jag hört att det skulle vara
olämpligt att skriva till Kungl. Maj :t och
oroa Kungl. Maj:t med att göra upp någ -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation
ra planer. Riksdagen är nog inte heller
av den lättrörda sorten, så att det skulle
vållat några psykiska skador om en
skrivelse av denna typ hade accepterats.
Jag har inte heller fått den uppfattningen
att herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet är av så sprött
och känsligt virke att han skulle känna
sig illa berörd, men utskottets månhet
om både departementschefens och riksdagens
välbefinnande sträcker sig tydligen
mycket långt. Jag tycker nog att det
hade varit mycket rimligt om en sådan
framställning hade gjorts.

När jag läser det måttfulla och blygsamma
yrkandet i denna reservation och
utskottets bedömning av lämpligheten
på denna punkt, ja, då blir jag faktiskt
litet villrådig, och jag kan inte komma
ur den tveksamheten på annat sätt än att
jag nödgas, herr talman, även på denna
punkt yrka bifall till motionerna nr 228
i första kammaren och 287 i andra kammaren,
i vilka föreslås ett anslag på 11,5
miljoner kronor.

Herr talman! Som jag antydde vore
det oändligt mycket mera att säga i denna
fråga, men då denna debatt pågått
så länge och då jag misstänker att det
kommer flera talare efter mig, skall jag
inte tynga protokollet ytterligare.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! När jag hörde herr Pålsson
fick jag närmast den uppfattningen
att han, liksom man gjort i de motioner
som förelegat, utgått ifrån att 90 instruktörstjänster
skulle avvecklas. Så har vi
inte uppfattat Kungl. Maj:ts proposition.
Skillnaden är bara den, att dessa instruktörer
i fortsättningen skall vara avtalsanställda.
Däremot skall 12 instruktörstjänster
kvarstå och uppflyttas från 8
lönegraden till 10 lönegraden. Men
Kungl. Maj:t har ingalunda föreslagit
att det skall bli en inskränkning av antalet
instruktörstjänster, utan dessa
kommer i stället att bli anställda enligt

och verksamhet, m. m.

den avlöningsplan som utgår från kollektivavtal.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Medan de föregående talarna
har lovat att vara mycket kortfattade,
skall jag inte lova någonting liknande.
Några har ju lyckats hålla sitt
löfte, men andra har kanske inte gjort
det i så hög grad.

Anledningen till att en yngling som
jag vågar begära ordet i denna fråga är
det avsnitt i utlåtandet som behandlar
de blivande förhållandena i Kalmar län.
Utskottet föreslår liksom departementschefen
att de två skogsvårdsstyrelserna
i länet nu skall sammanslås till endast
en. På den punkten kan jag i stort sett
hänvisa till det anförande som jag i fredags
höll i samband med behandlingen
av frågan om sammanslagning av lantbruksnämnder
och hushållningssällskap.
Därutöver vill jag tillägga ytterligare ett
par synpunkter.

Det gäller särskilt förhållandet mellan
å ena sidan skogsvårdsstyrelsen i det
norra landstingsområdet och å andra
sidan landstingets lantmannaskola i Ganileby.
Jag är ordförande i denna lantman*
naskolas styrelse och känner alltså väl
till förhållandena där. Vi har haft och
har ett utomordentligt gott samarbete
med skogsvårdsstyrelsen. Styrelsens
tjänstemän svarar för undervisningen i
skogsvård på lantmannaskolan, som har
en särskild linje för skogsutbildning.
Denna linje har fått ett mycket stort deltagarantal
och är mycket uppskattad aveleverna.

Nu är det visserligenN uppenbart att
med det nära nog enhälliga utskottsförslag
som föreligger om att den nya gemensamma
skogsvårdsstyrelsen skall förläggas
till Västervik, kan vi räkna med
fortsatt gott samarbete när det gäller
undervisningen i Gamleby lantmannaskola,
men jag vill ändock — med tanke
på de förhållanden som jag tidigare har
berört — anföra att det skulle ha varit
mer angenämt om man kunde ha uppskjutit
avgörandet av frågan om samgå -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

endet mellan de båda skogsvårdsstyrelserna
till dess pågående utredningar —
inte minst om den eventuellt blivande
nya länsindelningen för områdena —
blivit klara.

Dessutom vill jag, herr talman, särskilt
anknyta till det förhållandet att skogsvårdsstyrelserna
och landstingen i norra
och södra Kalmar län haft ett mycket
gott samarbete. Det tidigare rådande förhållandet,
att gränserna för skogsvårdsstyrelsernas
områden sammanfallit med
landstingsområdenas gränser, har varit
till mycket stor fördel, inte minst för
undervisningen.

Vidare vill jag anföra, att departementschefen
har åberopat att kostnadsbesparingar
kan åvägabringas. Dessa
kostnadsbesparingar är enligt min uppfattning
mycket begränsade och torde i
vissa stycken vara i det närmaste obefintliga,
om man tar hänsyn till de ökade
resekostnader, som utan tvekan kommer
att uppstå.

Jag vill också påpeka att vid remissbehandlingen
av denna fråga har fyra
tillfrågade institutioner uttalat sig för
ett samgående, under det att åtta har avstyrkt
ett sådant. Bland dem som avstyrkt
förslaget befinner sig lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Kalmar län,
lantbruksnämnden i norra området,
skogsvårdsstyrelserna i både norra och
södra området, hushållningssällskapen i
både norra och södra området samt
Skogsvårdsstyrelsernas förbund. Det är
alltså uppenbart att en kompakt majoritet
önskar att de rådande förhållandena
skall förbli oförändrade.

Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka bifall till reservation nr 2, som
innebär ett fullföljande av den motion
som jag jämte flera ledamöter i denna
kammare, representerande olika partier,
har avgivit.

Vad slutligen gäller valet av ledamöter
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 3. Ett bifall till yrkandena i denna
reservation skulle medföra en bättre
förankring till landstingen än ett bifall
till utskottsmajoritetens förslag och skulle
för övrigt för Kalmar läns vidkommande
innebära, att det för de två lands -

tingen där bleve lättare att verkställa valet.
Hur två landsting skall kunna välja
tre ledamöter kan jag inte räkna ut, men
det är väl en fråga som får bli föremål
för en senare prövning.

Jag ber alltså, herr talman, att helt
kort få yrka bifall till reservationerna
nr 2 och 3.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Till att börja med kan
jag instämma i de inledningsord som
fälldes av jägmästare Hansson. Jag kan
också instämma i det anförande som
hölls av herr Erik Olsson. Skogens betydelse
för vårt näringsliv tror jag knappt
vi behöver disktuera i denna kammare.
Därom är vi nog i stort sett ense, oavsett
vilket parti vi tillhör.

Jag kan i stor utsträckning biträda departementschefens
förslag i denna fråga,
liksom jag också kan ansluta mig till utskottets
förslag på de flesta punkter. De
förslag som nu har framlagts utgör nog
en god lösning av frågan om skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet,
vilket säkerligen kommer att betyda
mycket för skogsvården i vårt land
och därmed också kommer att vara till
gagn för hela det näringsliv, som bygger
på skogen.

Jag är särskilt glad över att den skogliga
utbildningen har fått en så framträdande
plats i propositionen som har
skett. Den skogliga utbildningen har nog
kommit på efterkälken under många år,
men jag hoppas nu att vi verkligen kan
få till stånd ungefär samma utbildningsmöjligheter
på detta område som inom
andra grenar av vårt näringsliv.

Även om vi för närvarande har en
mycket god skogsvård här i vårt land
tror jag nog att man kan säga att det
ännu finns mycket att uträtta. Det gäller
alla skogsägarkategorier. Man bör här
kunna göra mycket mer innan vi kommer
fram till ett effektivt och rationellt
skogsbruk. Om man fick ett rationellt
skogsbruk skulle man i stor utsträckning
slippa den arbetslöshet som råder
inom skogsbruket på många håll i vårt

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation
land. Detta gäller framför allt Norrland,
Dalarna och Värmland, där för närvarande
stora summor utbetalas i arbetslöshetsunderstöd.

Medlen att åstadkomma ett rationellt
skogsbruk är flera. Ett av dessa är den
frivilliga upplysningen om skötseln av
skogen, och denna frivilliga upplysning
skulle jag vilja sätta i första rummet. Det
behövs en upplysning som är mycket effektivare
än den som tidigare bedrivits
inom detta område. Det kan också tänkas
andra vägar för att komma fram till
ett rationellt skogsbruk. Jag kommer då
in på en motion som har väckts här i
kammaren och som också är underskriven
av mig. Den handlar om skogskulturavgifterna.

Jag behövde kanske inte redogöra så
mycket för denna, eftersom herr Erik
Olsson här har lämnat en fyllig redogörelse
för den. Det är ganska märkligt att
finna, om man läser Kungl. Maj:ts proposition,
att de allra flesta remissinstanser
har tillstyrkt införande av skogskulturavgifter.
Det är inte vilka myndigheter
som helst som har tillstyrkt avgifterna,
utan det är myndigheter som i mycket
stor utsträckning sysslar just med
hithörande uppgifter. Jag tänker t. ex.
på domänstyrelsen, en rad skogsvårdsstyrelser,
ja, nästan samtliga skogsvårdsstyrelser
i de stora skogslänen, och
Skogsvårdsstyrelsernas förbund, som
inte bör vara okänt för någon här i
kammaren. Dessutom har denna avgift
tillstyrkts av Dalarnas skogsägareförening,
och det är inte alldeles betydelselöst
när en skogsägarförening ställer sig
bakom en sådan här sak. Jag vill peka på
att utredningen i sitt utlåtande skriver
följande: »Utredningen finner sannolikt
att skogsvårdsarbetet i många fall skulle
stimuleras om skogsägarna tvingas avsätta
en viss del av skogsinkomsterna för
användande i aktuellt eller framtida
skogskultursarbete.»

Det kan i flera fall förhålla sig så,
att många vill utföra dessa skogskulturarbeten
men inte bär medel härtill. Skogarna
kan, som fallet ofta är i Dalarna
och på många håll i Norrland, ägas av

och verksamhet, m. m.

stärbhus, och skogarna är i många fall
oskiftade. Det hjälper då inte om de flesta
delägarna inom ett stärbhus vill utföra
dessa skogskulturarbeten. Om bara en
enda delägare säger nej kan man inte utföra
dessa kulturarbeten, som är så nödvändiga
i skogen. Det kan alltså råda
delade meningar om dessa arbeten skall
utföras. En lagstiftning angående skogskulturavgifter
skulle därför utgöra ett
mycket gott stöd för dem inom dessa
stärbhus som faktiskt vill utföra dessa
arbeten. Det är därför angeläget att någonting
blir gjort just i detta hänseen*
de.

Man har här varit inne på det norska
systemet. Det är också dithän vi motionärer
syftar i detta fall. Jag tror att
man kan säga — åtminstone har det
sagts mig av dem som jag har varit i
kontakt med — att detta system utfallit
till allmän belåtenhet, och de flesta
skogsägarna i Norge är i stort sett nöjda
med det system som tillämpas där.
Jag tror inte det skulle hända någon
större olycka om vi införde detta system
också i vårt land. Det är ju inte meningen
att vi skall konfiskera några
pengar. De skall vara kvar och få användas
av vederbörande skogsägare som
önskar utföra dessa arbeten oavsett om
de utföres av honom själv eller med lejd
arbetskraft.

En talare har tidigare i denna debatt
sagt att man här kan tillgripa skogsvårdslagen.
Jag tror dock inte att man
enligt denna lag kan ålägga en skogsägare
att gallra sin skog. Vad händer för
övrigt om en skogsägare inte utför något
kulturarbete på sin skog efter en drivning?
Det händer praktiskt taget ingenting.
Han kan inte tvingas utföra sådana
arbeten, och pengarna är ofta redan utdelade
till delägarna, så det finns inga
medel till sådana arbeten. Det är alltså
min bestämda uppfattning att dessa avgifter
skulle bli till mycket stort gagn
för skogsbruket i vårt land.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationerna
nr 1 och 8 samt i övrigt
till utskottets förslag.

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har tidigare uttalat
mina personliga sympatier för den reservation
som herr Einar Persson nyss talat
för, rörande införandet av obligatoriska
skogskulturavgifter. Jag är dock inte
beredd att acceptera ett beslut på den
punkten, dels på grund av att vi redan
nu har frivilliga avsättningar till skogskonton
och dels på grund av att upplysningsverksamheten
för bättre skogsvård
är av ganska färskt datum. Vi bör enligt
min mening invänta resultatet av de nya
möjligheterna på detta område. Dessutom
tror jag herr Einar Persson måste
medge att riksdagen knappast, på grund
av denna frågas administrativa beskaffenhet,
kan fatta ett beslut med mindre
än att dessa frågor verkligen har utretts,
något som inte har skett. Det administrativa
handhavandet av detta
problem förefaller mig möta åtskilliga
svårigheter, och jag ber därför, herr talman,
att ytterligare få understryka mitt
yrkande om bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag yrkade i mitt förra
anförande bifall till motionerna 1:631
och 11:779 angående skogsvårdsstyrelsernas
sammansättning. Detta yrkande
bör kompletteras med ett förslag till lagtext.
Jag sade redan tidigare att motionärernas
yrkande sammanföll med
skogsvårdsutredningens förslag. Formuleringen
av 3 § skulle då bli följande:

»Skogsvårdsstyrelse utgöres av ordförande
och sex ledamöter, utsedda för
en tid av fyra år. Ordföranden förordnas
av Kungl. Maj :t. Av ledamöterna
utser länsstyrelsen efter hörande av vederbörande
organisationer eller företrädare
för dessa tre, av vilka två skola
vara företrädare för det enskilda skogsbruket
inom skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde
och en skall vara företrädare
för skogsarbetarna inom samma
område, samt landstinget två. För en var
av nämnda ledamöter utses en suppleant.
De sålunda utsedda ledamöterna och

suppleanterna skola samtliga vara väl
förtrogna med skogsbruk och boende
inom skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde.

Såsom självskriven ledamot i styrelsen
ingår länsjägmästaren hos skogsvårdsstyrelsen.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande.
»

Med denna komplettering vidhåller
jag, herr talman, mina tidigare ställda
yrkanden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan i fråga om
vilken annat yrkande framställts än om
bifall till utskottets hemställan, därvid
dock propositioner komme att ställas å
punkterna I C och I D samtidigt ävensom
angående punkterna I E och I F
samtidigt, samt därefter särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om punkterna I C och I D,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o), av herr Sundin, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande delar;
samt 3:o), av herr Pålsson, att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 631
och II: 779, varvid 3 § i förslaget till
förordning angående skogsvårdsstyrelser
skulle erhålla följande lydelse:

»Skogsvårdsstyrelse utgöres av ordförande
och sex ledamöter, utsedda för
en tid av fyra år. Ordföranden förordnas
av Kungl. Maj:t. Av ledamöterna utser
länsstyrelsen efter hörande av vederbörande
organisationer eller företrädare
för dessa tre, av vilka två skola
vara företrädare för det enskilda skogsbruket
inom skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde
och en skall vara företrädare
för skogsarbetarna inom samma
område, samt landstinget två. För en
var av nämnda ledamöter utses en suppleant.
De sålunda utsedda ledamöterna

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation

och suppleanterna skola samtliga vara
väl förtrogna med skogsbruk och boende
inom skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde.

Såsom självskriven ledamot i styrelsen
ingår länsjägmästaren hos skogsvårdsstyrelsen.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande.
»

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkterna I E och I F förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på godkännande av den av herrar
Hseggblom och Stiernstedt vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten I G, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Stiernstedt in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten I G,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej; ^

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stiernstedt m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

och verksamhet, m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 27.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten I I framkomna
yrkandena propositioner först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Einar Eriksson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten I I,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Einar Eriksson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ahg. skogsvårdssfyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 74.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten I K förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Spetz m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten
I K, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; ocli
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 91);

Nej — 49.

■Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Angående punkten I P, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats, dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Spetz
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten
I P, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 1 V framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Spetz in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 beteck -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. skogsvårdsslyrelsernas organisation

nade reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten
I V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Eriksson, Einar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 67.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjordes enligt de angående
punkten I X förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:228 och 11:287; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten III, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats, dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Allard
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

och verksamhet, m. m.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten III,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Allard m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Erik, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 23.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
fråga om de rörande punkten IV framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sundin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten IV,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja 118;

Nej — 24.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de med avseende på punkten V förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sundin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten V,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevaramde del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 27.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar angående vissa
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 29, föreslagit riksdagen att till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 95 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en den
22 april 1960 dagtecknad proposition,
nr 153, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m., vilken hänvisats till jordbruksutskottet,
föreslagit riksdagen att

dels godkänna de i propositionen
framlagda förslagen beträffande grunderna
för en utjämning av priserna på

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

vissa jordbruksreglerade varor, vilka inom
livsmedelsindustrien användes vid
tillverkningen av vissa i propositionen
angivna produkter,

dels — med ändring härutinnan av
vad som föreslagits i statsverkspropositionen
år 1960 under nionde huvudtiteln,
punkt 29 —- till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 120 000 000 kronor,

dels medgiva Kungl. Maj:t att bemyndiga
statens jordbruksnämnd att i huvudsaklig
överensstämmelse med de
riktlinjer, som angivits i propositionen,
ur förenämnda anslag utbetala bidrag till
täckande av kostnaderna för prisutjämningsförfarandet,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i propositionen, vidtaga erforderliga
regleringsåtgärder för att genomföra
omförmälda förslag,

dels godkänna de i propositionen
framlagda förslagen till lösning av vissa
problem för jordbruket i samband
med Sveriges anslutning till Europeiska
frihandelssammanslutningen,

dels godkänna vad i propositionen föreslagits
beträffande regleringen av
skördeskador å 1960 års skörd,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering av införseln av
majsstärkelse samt lusern- och hömjöl
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som angivits i propositionen,

dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som influtit under
regleringsåren 1956/57—1958/59 och
som inflöte under regleringsåret 1960/
61 genom upptagande av införselavgifter
ävensom andra i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under
nämnda regleringsår inflytande avgiftsmedel,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
ändringar i regleringsförfattningarna
på jordbrukets och fiskets områden
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i propositionen,

dels lämna utan erinran vad i övrigt
anförts i propositionen.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

motionen 11:18, av herrar Hansson
i Skegrie och Brandt i Sätila, i vilken
motion hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
vidtagande av åtgärder, förslagsvis genom
statens jordbruksnämnd i samråd med
jordbrukets förhandlingsdelegation och
på området verksamma jordbruksorganisationer,
i syfte att skydda den jordbrukspolitiska
målsättningen mot av
s. k. fläskfabriker föranledd överskottsproduktion
i enlighet med motionens
syfte;

2) de likalydande motionerna 1: 48,
av herrar Sundin och Pålsson, samt II:
56, av herr Larsson i Norderön in. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta uppdraga åt Kungl.
Maj:t att utvidga jordbruksnämndens
bemyndigande att vid fastställandet av
slaktdjursavgifternas storlek differentiera
beloppen med hänsyn till de lokala
betingelserna för produktionen till att
gälla ej blott nötkreatur och hästar utan
även svin;

3) de likalydande motionerna I: 472,
av herr Bengtson m. fl., och 11:594, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om dels undersökningar
rörande inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket i enlighet
med vad i motionerna anförts, dels —
därest undersökningarna så motiverade
— framläggande av förslag till sådana
jämkningar i jordbrukets prissättningssystem,
att den i jordbruksavtalet och
riksdagens beslut åsyftade utfyllnaden
av inkomstklyftan mellan industrien och
jordbruket kunde uppnås under sexårsperioden; -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

4) de likalydande motionerna 1:478,
av herr Jonasson m. fl., och II: 605, av
herr Wahrendorff, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kopparbergs
samt Västmanlands län måtte erhålla
lämpligt belägna prisorter vid inlösen av
brödspannmål samt att samtliga prisorter
inom landet måtte erhålla lika högt
inlösenpris i enlighet med vad i motionerna
anförts;

5) de likalydande motionerna I: 479,
av herrar Jonasson och Sundin, samt II:
590, av herr Elmwall m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
Kungl. Maj:t i samråd med jordbruksnämnden
och jordbrukets organisationer
måtte vidtaga åtgärder i syfte att
få till stånd en med hänsyn till produktionsstorlek
och produktionsområden
differentierad slaktdjursavgift på svin i
enlighet med motionernas syfte;

6) de likalydande motionerna I: 673,
av herr Hagberg m. fl. och II: 833, av
herr Kollberg m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte vid behandlingen
av propositionen nr 153 förorda,
att åtgärder omedelbart måtte vidtagas,
så att en råvaruprisutjämning för
malt- och läskedrycker kunde genomföras
snarast möjligt och helst från och
med den 1 juli 1960 samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t göra anhållan härom;

7) de likalydande motionerna I: 674,
av herrar Hagberg och Hedblom, samt
II: 834, av herr Kollberg m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
vid behandlingen av propositionen nr
153 förorda, att åtgärder omedelbart borde
vidtagas, så att en råvaruprisutjämning
för bageri- och konditorinäringen
i dess helhet kunde genomföras snarast
möjligt och helst från och med den 1
juli 1960 samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t göra anhållan härom.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna de av utskottet i ut -

låtandet förordade förslagen beträffande
grunderna för en utjämning av priserna
på vissa i propositionen nr 153 särskilt
åsyftade jordbruksreglerade varor, vilka
inom livsmedelsindustrien användes
vid tillverkningen av vissa angivna produkter
;

B. i anledning av motionerna I: 674
och II: 834 angående råvaruprisutjämning
för bageri- och konditorivaror i allmänhet
i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtande anfört i ämnet;

C. besluta, att motionerna I: 673 och
II: 833 angående råvaruprisutjämning
för malt- och läskedrycksindustrien icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd; D.

med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område anvisa ett reservationsanslag av
120 000 000 kronor;

E. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
medgiva Kungl. Maj:t att bemyndiga
statens jordbruksnämnd att i
huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer, utskottet angivit i utlåtandet,
ur nämnda anslag utbetala bidrag till
täckande av kostnaderna för prisutjämningsförfarandet; F.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som utskottet
angivit i utlåtandet, vidtaga erforderliga
regleringsåtgärder för att genomföra
omförmälda förslag;

G. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna de i utlåtandet förordade
förslagen till lösning av vissa
problem för jordbruket i samband med
Sveriges anslutning till Europeiska frihandelssammanslutningen; II.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna vad utskottet i utlåtandet
förordat beträffande regleringen
av skördeskador å 1960 års skörd;

I. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj :t eller,

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

efter Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering av införseln av
majsstärkelse samt lusern- och hömjöl i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet angivit i utlåtandet;

J. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
lämna utan erinran vad utskottet
anfört beträffande användningen av
de medel, som influtit under regleringsåren
1956/57—1958/59 och som inflöte
under regleringsåret 1960/61 genom
upptagande av införselavgifter ävensom
andra i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under nämnda regleringsår
inflytande avgiftsmedel;

K. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga ändringar i regleringsförfattningarna
på jordbrukets och fiskets områden
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet i utlåtandet angivit;

L. beträffande prisortsystemet för
brödsäd med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:478 och 11:605 lämna utan
erinran vad utskottet i utlåtandet anfört; II.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 472 och II: 594;

III. att riksdagen i fråga om slaktdjursavgiften
för svin måtte

a) avslå motionerna IIj-18 samt I:
479 och 11:590, sistnämnda båda motioner
såvitt rörde frågan om s. k. fläskfabriker; b)

avslå motionerna 1:48 och 11:56
samt 1:479 och 11:590, sistnämnda båda
motioner såvitt de icke besvarats under
punkten in a);

IV. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning lämna utan
erinran vad utskottet i övrigt anfört i
utlåtandet.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nils Hansson, Johan
Persson, Antby och Rimås, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen

visade, samt att utskottet bort under I B
och I C hemställa, att riksdagen måtte,

I B. i anledning av motionerna I: 674
och 11:834 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till 1960 års riksdags
höstsession beträffande ett råvaruprisutjämningsförfarande
för bagerioch
konditorinäringen i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer reservanterna
anfört i denna reservation;

I C. i anledning av motionerna I: 673
och 11:833 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till 1960 års riksdags
höstsession beträffande ett råvaruprisutjämningsförfarande
för malt- och läskedrycksindustrierna
i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer reservanterna
anfört;

2) av herrar Sigfrid Larsson, Harald
Pettersson och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 472 och II: 594
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om

dels undersökningar rörande inkomstoch
kostnadsutvecklingen inom jordbruket
i enlighet med vad reservanterna
anfört,

dels — därest undersökningarna så
motiverade — framläggande av förslag
till sådana jämkningar, att den i jordbruksavtalet
och riksdagens beslut åsyftade
utfyllnaden av inkomstklyftan mellan
industrien och jordbruket kunde
uppnås under sexårsperioden enligt vad
reservanterna anfört;

3) av herrar Sigfrid Larsson och Harald
Pettersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under I L hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna 1:478 och 11:605 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn
av prisortsystemet för brödsäd och
att resultatet av denna översyn måtte
föreläggas 1961 års riksdag;

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

4) av herrar Sigfrid Larson, Harald
Pettersson, Pettersson i Dahl och Rimås,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under III a och III b hemställa,
att riksdagen måtte

III a) med bifall till motionen II: 18
samt i anledning av motionerna I: 479
och II: 590, sistnämnda båda motioner
såvitt rörde frågan om s. k. fläskfabriker,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville uppdraga åt statens
jordbruksnämnd att i samråd med
jordbrukets förhandlingsdelegation och
på området verksamma jordbruksorganisationer
vidtaga de åtgärder med avseende
på fläskproduktionen, som befunnes
erforderliga till skydd för den
jordbrukspolitiska målsättningen;

III b) i anledning av motionerna I:
48 och 11:56 samt 1:479 och 11:590,
sistnämnda båda motioner i återstående
del, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om prövning av differentiering av slaktdjursavgifterna
för svin i enlighet med
vad reservanterna anfört; samt

5) av herr Lage Svedberg, vilken ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under III b hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1:48
och 11:56 ävensom med avslag å motionerna
1:479 och 11:590, sistnämnda
båda motioner såvitt de icke besvarats
under punkten III a, godkänna vad reservanten
anfört.

Herr talmannen yttrade, att i samband
med överläggningen angående det
nu förevarande utlåtandet finge beröras
även bevillningsutskottets betänkande
nr 64. Yrkanden i anledning av sistnämnda
betänkande skulle dock, fortsatte
herr talmannen, framställas först
efter det jämväl detta betänkande föredragits.

Redogörelse för innehållet i bevillningsutskottets
betänkande nr 64 återfinnes
å sid. 66.

1 Första kammarens protokoll 1900. Nr It)

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! När jordbruksutskottet
har haft att ta ställning till Kungl. Maj :ts
proposition nr 153 har det i år huvudsakligast
gällt förhållanden, som uppstått
inför de nya marknader som kommit
till. Jag skall inte fördjupa mig i alla
dessa spörsmål. För egen del har jag
kunnat ansluta mig till utskottets förslag,
därför att det går ut på att man vill
avvakta och se hur förhållandena kommer
att utveckla sig, men också därför
alt utskottet mycket positivt skrivit att
därest det visar sig nödvändigt får frågan
tagas under förnyat övervägande,
så att livsmedelsindustrien kan behålla
den ställning som vi väl alla har intresse
av.

Den svenska livsmedelsindustrien och
det svenska jordbruket är mycket intimt
sammanknutna med varandra, och det
är ett stort jordbrukar intresse att livsmedelsindustrien
i vårt land kan arbeta
under de mest gynnsamma förhållanden.
.lag skulle emellertid vilja stanna ett
ögonblick inför utskottets skrivning beträffande
begreppet världsmarknadspris.
Detta är i själva verket ett mycket diffust
begrepp när det gäller jordbruksprodukter
eller råvaror för den svenska livsmedelsindustrien.
Livsmedelsindustrier
utanför vårt lands gränser får förmodligen
inte räkna med världsmarknadspriser
utan med producentpriser i de
berörda länderna. Vi får naturligtvis på
den punkten vänta och se, och jag har
för min del här anslutit mig till utskottsmajoritetens
hemställan.

I jordbruksutskottets utlåtande nr 31
behandlas vissa motioner, som berör
möjligheterna för det svenska jordbruket
att uppnå sin målsättning. Då det nya
avtalet ingicks var ju målsättningen att
det svenska jordbruket skulle få möjlighet
dels att följa med i den allmänna
inkomstutvecklingen, dels att utfylla den
inkomstklyfta som förefanns när avtalet
träffades. Vi vet alla att det var en differens
på 3 600 kronor i årsinkomst mellan
de i jordbruket arbetande och jämförelsegrupperna,
när treårsavtalet hade
löpt till ända, men innan den nya avtalsperioden
började i fjol utjämnades det -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

ta så att skillnaden skulle komma att
vara 2 500 kronor vid starten.

I motionerna 1:472 och 11:594 ställs
den frågan, huruvida inte riksdagen
borde understryka nödvändigheten av
att det uppställda målet förverkligas och
inkomstklyftan utfylles under den tid
som förutsättes i avtalet. Jordbruket har
onekligen i dag svårigheter att följa med
i den mycket snabba utvecklingen av löner
och ersättning för arbete. Vi vet att
det är svårigheter redan nu, och det blir
förmodligen ännu större svårigheter i
fortsättningen. Den i jordbruksavtalet
förutsatta möjligheten att genom rationaliseringsvinster
få pengar till utfyllnad
av inkomstklyftan blir troligen inte av
den omfattning man från början räknade
med.

Under dessa omständigheter har motionärerna
uttryckt det önskemålet, som
vi reservanter anslutit oss till, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
framhålla nödvändigheten av att målsättningen
förverkligas och att man gör
en översyn av det nu gällande systemet.
Detta betyder inte att vi reservanter anser
att det träffade avtalet på någon
punkt behöver rivas upp; vi önskar som
sagt bara att riksdagen skall understryka
nödvändigheten av att det uppställda
målet förverkligas.

En annan sak som kommer till är den
kommersiella storproduktionen, framför
allt den som äger rum utanför jordbruket.
Det har kommit att bli ett frågetecken,
huruvida inte också den kan äventyra
den uppställda målsättningen. I ett
antal motioner har yrkanden ställts om
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om att Kungl.
Maj:t i samråd med jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
skulle ta dessa problem under övervägande.

En utredning, tillsatt av Sveriges lantbruksförbund,
har faktiskt tagit upp frågan
om den kommersiella storproduktionen
utanför jordbruket, men det vore
naturligtvis ytterst angeläget att riksdagen
ville uttala sig något positivare än
vad jordbruksutskottets majoritet har
gjort i utlåtandet nr 31. Det är onekli -

gen mycket svåra överväganden som
måste göras, och vi reservanter har inte
velat anvisa några vägar, men vi har
velat starkt understryka att spörsmålet
är av den angelägenhetsgraden att man
inte utan vidare kan säga att det är någonting
som riksdagen inte har något
intresse av. Har vi intresse av att fullfölja
det beslut som är fattat om målsättningen,
måste vi också ha en klart deklarerad
inställning att det måste ges sådana
möjligheter att målet kan nås.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer som är fogade
till jordbruksutskottets utlåtande nr 31
och som är betecknade med 2, 3 och 4.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i de synpunkter som framförts
av herr Harald Pettersson, liksom i de
yrkanden han har ställt. Som motionär
har jag dock velat säga några ord beträffande
prisorterna.

I motionerna nr 1:353 och 11:420 vid
1959 års riksdag begärdes prisorter i de
län som ej hade sådana. I enlighet med
förslag i proposition nr 147 år 1959 beslöt
riksdagen att utskeppningshamnarna
i Vänern — Mariestad, Lidköping,
Kristinehamn, Karlstad/Skattkärr, Säffle
och Vänersborg — skulle bli prisorter,
men dessa skulle få ett prisortsavdrag
med en krona per deciton brödspannmål.
Mjölby, Uppsala och Örebro blev
också prisorter, men där skulle gälla ett
pisortsavdrag md 75 öre per deciton.
Kopparbergs och Västmanlands län, som
även producerar rätt mycket brödspannmål,
saknar ännu prisorter.

I motionerna I: 478 och II: 605 i år,
som väcktes före framläggandet av den
proposition som behandlas i det föreliggande
utlåtandet, begärde vi att Kopparbergs
och Västmanlands län skulle
erhålla prisorter och att samtliga prisorter
inom landet skulle erhålla lika högt
inlösenpris, d. v. s. att prisortsavdrag
inte skulle förekomma. Jordbruksutskottets
majoritet har dock i det utlåtande
vi nu behandlar motsatt sig en sådan
förändring. I reservation 3 av herrar Sig -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

frid Larsson och Harald Pettersson har
föreslagits att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en översyn av prisortssystemet för
brödsäd och att resultatet av denna
översyn måtte föreläggas 1961 års riksdag.

För min del kan jag inte förstå att
denna skillnad i prishänseende är riktig.
De län som har prisortsavdrag har
sämre produktionsbetingelser än de övriga.
De får sämre hektarskördar och
har högre kostnader för att frambringa
grödan, men de får sämre betalning. Jag
kan inte förstå hur majoriteten inom
jordbruksutskottet kan finna ett sådant
förfaringssätt riktigt. Enligt mitt förmenande
borde det vara självklart att
alla län behandlas lika, och därför borde
jag också yrka bifall till motionerna.
Det synes mig emellertid vara en mera
framkomlig väg att följa reservation 3,
i vilken det begärs en översyn, och jag
ber att få yrka bifall till den reservationen.

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep).

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! I jordbruksutskottets utlåtande
nr 31 föreslås bl. a. ett prisutjämningsförfarande,
som skall tillämpas
även i fråga om choklad, konfektyrer
och därmed jämförliga varor, varvid utjämningsskatten
skall utgöra 50 öre per
kilo, utöver den särskilda varuskatten
på 65 procent av beskattningsvärdet.

Jag är mycket tacksam över utskottets
förslag och den proposition som ligger
till grund för utlåtandet. Vi vet ju alla
att chokladindustrien länge haft mycket
kännbara verkningar av den 65-procentiga
skatt som tas ut på de varor som
produceras där. Det är emellertid en
sak som har oroat mig och som framgår
av yrkandet i motionerna nr 677 i första
kammaren och 836 i andra kammaren, i
vilka yrkas »att riksdagen måtte besluta
om sådant tillägg till den föreslagna förordningen
om utjämningsskatt å vissa
varor, att i samband med förordningens
ikraftträdande den 1 juli 1960 en inven -

tering anbefalls av då hos fabrikanterna
inneliggande lager av rå- och färdigvaror
och att prisutjämningsförfarandet
för dessa varor tillämpas i samma utsträckning
som avses efter förordningens
ikraftträdande.» Anledningen till
detta yrkande är, såsom bevillningsutskottet
anför på s. 8 i sitt betänkande
nr 64, att förslaget skulle kunna medföra
ett tillverkningsstopp under juni månad.
Det är givet att detta hade blivit följden,
om inte förordningen fått den retroaktiva
verkan som nu föreslås. Det hade ju
legat i fabrikanternas intresse att avverka
så mycket som möjligt av lagren
under juni månad, och för att man
skulle lyckas med det hade enligt vad
jag är underrättad om den stora arbetarstammen
inom chokladindustrien blivit
tvingad att ta semester under juni månad.
Det är klart att detta har vållat åtskillig
oro i personalkretsar. Tidigare
hade nämligen träffats överenskommelse
om att semestrarna skulle tas ut i
juli månad, och det hade ju uppstått
åtskilliga komplikationer med hänsyn
till planerade resor och mycket annat
sådant, om personalen på grund av denna
förordnings tillkomst hade tvingats
gå med på en förskjutning av semestertiden.

Det framgår av utskottets betänkande
att utskottet tillstyrkt motionerna, och
det är jag personligen mycket tacksam
och glad över. Såvitt jag förstår kommer
riksdagens beslut i den delen att undanröja
de olägenheter som jag här har påtalat,
så att semestern inte behöver förskjutas
utan kan utgå ograverad enligt
den överenskommelse som tidigare har
träffats mellan parterna. Jag har ingenting
annat än gott att säga om det förslag
som här har framlagts. Jag har velat
passa på tillfället att tacka bevillningsutskottet
för välvillig behandling av motionerna,
och jag hoppas ''att riksdagens
beslut skall väcka stor tillfredsställelse
bland de anställda inom chokladindustrien.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Under de senare åren
har vi ju varit vana vid att i riksdagens

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

sista timme mötas av förslag från regeringen
angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område. Sedan vi emellertid
i fjol godkänt sexårsavtalet räknade
vi med att det under de närmaste
åren inte skulle bli så många debatter
som förut på det här området. Men genom
det nya avtalet om den europeiska
frihandelssammanslutningen, EFTA-konventionen,
har uppstått en del problem
som vi måste ta ställning till vid årets
riksdag.

I proposition nr 153 har Kungl.
Maj :t därför framlagt förslag till en provisorisk
lösning av de för livsmedelsindustrien
närmast aktuella problem, som
uppkommer med anledning av Sveriges
anslutning till konventionen. Förslaget
är grundat på en framställning av statens
jordbruksnämnd, som haft överläggningar
med de berörda företrädarna för
livsmedelsindustrien och med jordbrukets
förhandlingsdelegation. Kungl. Maj :t
har sedan tagit ställning till frågan och
överlämnat förslag i ämnet till riksdagen.

De svenska livsmedelsindustrier som
använder jordbruksreglerade produkter
som råvara har nu fått ändrade förhållanden,
och med anledning därav måste
riksdagen ta ställning till de frågor som
därvid uppkommer. Utskottet har funnit
att Kungl. Maj:ts förslag är upplagt
på ett sätt som bör av riksdagen godkännas.
De föreslagna åtgärderna anses
utan tvekan vara av betydelse för avsättningen
av det svenska jordbrukets produkter.
Det gäller ju att skaffa livsmedelsindustrien
tillgång till råvaror till
världsmarknadspriser utan att därför
ändra det manufaktureringsskydd som
enligt EFTA-konventionen under varje
period får förefinnas. Utskottet har velat
understryka vad Kungl. Maj :t i det
avseendet anfört och anser att de åtgärder
som föreslagits bör av riksdagen
godkännas.

Det är klart ätt när det gäller uppläggningen
av det tekniska systemet för
prisutjämningen fordras fortsatta undersökningar
och förhandlingar rörande en
del frågor. Det är särskilt på ett område
som det har rått delade meningar och

uppstått en viss oro. Det gäller bagerioch
konditorivarorna. Utskottet har erfarit
att EFTA på detta område numera
har gjort vissa ytterligare bestämningar
i fråga om gränsdragningen mellan jordbruks-
och industrivaror. Beträffande
vissa varor är läget dock fortfarande
oklart. Emellertid bör Kungl. Maj:t, allteftersom
klarhet vinnes i avgränsningsoch
definitionsfrågorna, närmare utreda
spörsmålet om tolkningen av och tilllämpningen
på svenska förhållanden av
de inom EFTA i förevarande hänseende
fattade besluten, och därför har utskottet
ansett att kostnaderna för en utjämning
till världsmarknadspris av berörda
jordbruksråvaror närmare bör klarläggas,
så att man kan göra en mer tillförlitlig
beräkning av erforderliga skattebelopp
för ifrågavarande utjämning.

Utskottet har inte bortsett från att en
dylik beräkning med hänsyn till det stora
antalet produkter på detta område
och den högst varierande råvaru- och
arbetskraftförbrukningen möter betydande
svårigheter. Med hänsyn till de
frågor som där föreligger har man därför
ansett att förutsättningarna för ett
beslut om utjämningsförfarande icke är
för handen för närvarande, utan liksom
Kungl. Maj :t föreslår utskottet inte nu
någon prisutjämningsåtgärd för bagerioch
konditorivaror i allmänhet. Frågan
om införande av ett utjämningsförfarande
på detta område synes sålunda knappast
kunna upptagas till prövning förrän
de av utskottet åsyftade utredningarna
om ett godtagbart system slutförts. I utskottet
har ju anförts en reservation på
denna punkt, och synpunkter på frågan
kommer väl också att framföras från reservanternas
sida.

Vi kan ju förvänta att man här också
skall anföra de synpunkter som i utskottet
gjort sig gällande i fråga om
maltdrycker och läskedrycker. Utskottet
har inte funnit att de av reservanterna
anförda skälen bör vinna beaktande utan
har i likhet med Kungl. Maj :t funnit att
frågan om prisutjämning bör anstå, varför
motionerna 1:673 och 11:833 icke
bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Därför understryker utskottet liksom

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

Kungl. Maj :t att det bör ankomma på
jordbruksnämnden att på dessa områden
noggrant följa utvecklingen, sedan
EFTA-konventionen trätt i kraft, och
att, när viss tids erfarenhet av konventionens
verkningar vunnits, föreslå de
åtgärder, som finnes påkallade och möjliga
att genomföra.

Vidare har ett par reservanter här i
dag talat om förändrade bestämmelser
beträffande prisortssystem för brödsäd.
Utskottet anser att därest utvecklingen
av kvarnindustriens lokalisering och av
handelsvägarna för brödsäd så skulle
motivera, bör man först ha ett förslag
från jordbruksnämnden, innan man är
beredd att vidta ändringar av prisortssystemet.
Utskottet framhöll i fjol vikten
av att man avvaktade resultatet och
erfarenheten av det prisortssystem för
brödsäd som gällde och att man först
därefter skulle ta ställning till denna
fråga. Detta måste ha undgått reservanterna,
ty de berör inte den saken, som
ostridigt är under utredning.

Fn annan sak som det rått olika meningar
om är slaktdjursavgiften. Redan
vid riksdagens början väcktes en motion,
där man sökte komma till rätta med
de s. k. fläskfabrikerna. Man skulle
skydda den jordbrukspolitiska målsättningen
mot massförsäljningen från dessa,
men utskottet har inte funnit skäl
tillstyrka de i motionen framställda yrkandena.
Inom Sveriges lantbruksförbund
pågår f. n. en utredning som skall
behandla frågan om storproduktionen
inom såväl svinområdet som andra produktionsgrenar.
Utskottsmajoriteten har
ej kunnat finna någon anledning för
statsmakterna att jämsides med denna
utredning företa en ny utredning som
också skulle vara riktad på överskottsproblemet.

Det är klart, att man kan gå fram på
olika vägar härvidlag. Vi har det kanadensiska
systemet, som ger stöd åt lågpriserna.
Man fastställer ett visst antal
svin för reglering av priset. Jag tror
inte att det i vårt land finns något intresse
för ett sådant lågprissystem, utan
man får väl avvakta och se vad Lant -

bruksförbundet kan komma fram till
med sin utredning.

I övrigt finns en reservation från
Norrland om olika slaktdjursavgifter och
särskilt fastställande av slaktdjursavgifterna
för övre Norrland till andra belopp
än för det övriga landet. Vi har tagit
ställning till den frågan också och
sökt se, om det var möjligt att komma
fram efter de linjer som reservanten föreslagit.
Det är klart att det ligger något
i reservantens ståndpunkt, ty beträffande
nötboskapen har man olika slaktdjursavgifter.
Vi har emellertid ansett
att kontrolluppgifterna skulle bli så svåra
och bekymmersamma, att vi inte vågat
gå med på något sådant system, utan
därför avstyrker utskottet detta förslag.

Jag sade i början, att det inte är mycket
som skiljer reservanterna från utskottet.
Skillnader föreligger på vissa
specialområden som jag har berört, men
jag kai; inte finna annat än att de riktlinjer,
som den överväldigande delen av
utskottet kommit till, är tillfredsställande
och att de också ger en tids andrum
att anpassa oss efter de nya förhållandena
i världen, så att man vid en kommande
riksdag kanske kan rätta till, om
det är något som bör läggas till rätta.
Men för närvarande är vi inte beredda
att bifalla något annat förslag än det som
här föreligger från jordbruksutskottets
sida.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksutskottets ärade
vice ordförande har fäst vår uppmärksamhet
på att det skulle pågå en
utredning när det gäller prisorterna. Det
är väl också riktigt, men den utredningen
tar ju egentligen i huvudsak sikte på
kvalitetsavräkningsreglerna och har
egentligen ingenting att göra med själva
prisortsfrågan och inlösningspriset. Vi
tycker att det här är fråga om ett rättvisekrav
och att dessa orättvisor behöver
rättas till snarast möjligt. Därför,
herr talman, vidhåller jag mitt yrkande.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
säger, att det är onödigt att vi beställer
en ny utredning beträffande storproduktionen
inom jordbruket. Det är
väl här närmast fråga om utskottets
skrivning. Vad vi reservanter ansett vara
angeläget i dagens läge är ett mera positivt
uttalande från utskottets sida än
utskottsmajoriteten har velat vara med
om. Lantbruksförbundets nu arbetande
utredning har ju att analysera förhållandena
internt, kan man säga, men den har
knappast någon möjlighet att vare sig för
riksdagen eller för jordbruksnämnden
framkomma med något förslag. —• Om
man följer reservanterna här, kan vi
få en utredning till nästa års riksdag,
och då har riksdagen möjlighet att ta
ställning i frågan.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag vill framföra några
funderingar i anknytning till bevillningsutskottets
betänkande nr 64. Jordbruksutskottet
har liksom bevillningsutskottet
varit ense om att åtgärden med
prisutjämning för livsmedelsindustrierna
är angelägen. Det råder inga delade
meningar om att man i det nya marknadsläget
bör kunna åstadkomma denna
prisutjämning eller sänkning av prisnivån
för producenterna. Det är jordbruksutskottet
som tagit ställning till vilka
varuområden som skall inbegripas under
beskattningen, och där råder delade meningar.
Till bevillningsutskottets betänkande
har man knutit en reservation,
som egentligen gäller skattesatsen. Reservanterna
anser, att det är bättre att
sänka skatten med 5 öre från 50 till 45
öre per kilogram än att gå på en annan
teknisk lösning.

Jag tycker också, att det från reservanternas
synpunkt är motiverat att gå
den vägen, men jag har känt behov av
att begära ordet för att förekomma en
mytbildning som går ut på att man tar
ut för stor utjämningsavgift. Jag har
från sakkunniga begärt att få en uppgift
vad det här kostar med den omfattning

som avses i bevillningsutskottets betänkande.
Man har då kommit fram till att
det blir en kostnad på 40 miljoner kronor.
Med en skattesats av 50 öre per
kilogram uppgår intäkterna till 34 miljoner
kronor. Det återstår alltså ett belopp
på 6 miljoner kronor, som kommer att
belasta statskassan.

Nu har jag den meningen, att denna
sak skall hållas utanför budgeten. Därför
vill jag gärna ha sagt, att när vi vunnit
litet erfarenhet och fått statistik över
hur mycket den här utjämningsskatten
inbringar skall man för riksdagen redovisa
vad utjämningsförfarandet kostar.
Eftersom det blir både bortfall av varuskatt
på sötsakerna och bortfall av tullintäkter,
finner jag det angeläget att avvakta
en tid framöver. När man sett hur
detta verkar och fått en redovisning av
det hela, kan man justera skattesatserna,
om det visar sig vara nödvändigt.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag har till jordbruksutskottets
utlåtande fogat en reservation,
där jag hemställer om att få slaktdjursavgiften
på svin omlagd på samma sätt
som man har gjort när det gäller annan
boskap.

Jag har i likhet med motionärerna den
inställningen till den här frågan, att det
föreligger starka skäl för detta. Jag stöder
mig därvid inte minst på det remissyttrande
som jordbruksnämnden har avgivit
till jordbruksutskottet. Nämnden
återger där de synpunkter som jordbrukets
förhandlingsdelegation har anfört.
Förhandlingsdelegationen säger: »För handlingsdelegationen

delar den i motionen»
— här avses motionerna 1:48
och 11:56 — »uttalade uppfattningen att
formell möjlighet bör föreligga att —- liksom
beträffande nötkreatur och hästar
— differentiera slaktdjursavgiften för
svin med hänsyn till de lokala betingelserna
för produktionen. Följaktligen tillstyrker
delegationen, att jordbruksnämnden
erhåller det i motionen begärda bemyndigandet.
»

Så sent som den 15 februari i år har
slaktdjursavgifterna för andra djurslag

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

än svin generellt sänkts i hela landet till
ungefär hälften av förut utgående belopp.
De avgifter, som för närvarande
uttas i olika delar av landet, framgår av
en tabell som jordbruksnämnden har bifogat
sitt yttrande över motionerna till
utskottet. Denna tabell visar att det gäller
en differentiering av slaktdjursavgifterna.
När det gäller nötboskap ligger
det så till, att i Götaland, Svealand och
Gästrikland uttas i fråga om större boskap
en slaktdjursavgift på 10 kronor, i
Hälsingland, Medelpad och Ångermanland
—• utom det område som omfattas
av Ångermanlands norra domsaga —
ävensom Jämlands län uttas 8 kronor, i
Västerbottens län och det område, som
omfattas av Ångermanlands norra domsaga,
uttas 6 kronor och i Norrbottens
län 4 kronor. Slaktdjursavgiften för svin
är lika för hela landet, nämligen 25 kronor.

I motionerna nr 48 i första kammaren
och 56 i andra kammaren har man pekat
på de merkostnader i produktionsbetingelserna
som föreligger i norra Sverige
jämfört med de södra delarna av
landet. I övrigt kan man hänvisa till att
vissa delar av norra Sverige är underskottsområden
när det gäller fläskproduktionen,
och följaktligen anser motionärerna
att det inte kan vara riktigt
att samma slaktdjursavgift uttas inom de
områden, där det föreligger underskott,
som inom andra områden, i synnerhet
som fraktkostnaderna och övriga produktionsbetingelser
är väsentligt olika
jämfört med Syd- och Mellansverige.

Jordbruksnämnden anför att det blir
vissa svårigheter med kontrollen vid en
differentiering av slaktdjursavgifterna
när det gäller svin. Nämnden har bl. a.
anfört, att en sådan differentiering kan
medföra att viss slakt kan ske i södra
Sverige av djur, som sedan skickas obesiktigade
upp till övre Norrland. Därigenom
skulle man kunna tillgodogöra sig
den lägre slaktdjursavgift, som där skulle
uttas, och det kan följaktligen bli fråga
om en osolidarisk förmedlingsverksamhet.
Både reservant och motionärer
har svårt att tro på att så skulle bli fallet.
Jag tror nämligen att slaktdjursför -

eningarna här i landet har tillräcklig
kontroll över systemet för att hindra
sådana förfaranden.

I övrigt tror jag nog att alla måste intyga
riktigheten av det påståendet, att
fraktkostnaderna utgör en väsentlig merkostnad
för produktionen i Norrland.
Detta är ju helt naturligt. Framför allt
anser producenterna i norra delen av
vårt land, att när man fastställer importavgifter
och spärrar som gör det
möjligt att utjämna olikheterna i de priser
som förekommer bör man också ta
hänsyn även till de produktionsbetingelser
— inte minst i fråga om fläskproduktionen
— som föreligger i norra
Sverige.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den med 5 betecknade
reservationen vid utskottets utlåtande.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Den proposition och det
utskottsutlåtande vi här har att behandla
är väl i stor utsträckning en anpassning
till sexstatsöverenskommelsen och EFTAkonventionen,
som Sverige tillhör. Det
är ju alldeles uppenbart, att de tullsänkningar,
som därmed åsyftas, givetvis
medfört vissa besvärligheter, men såväl
regeringen som jordruksministern har
betygat att prisuppgörelsen på jordbrukets
område — sexårsavtalet —• inte
skall rubbas genom denna överenskommelse
och att man också söker att vidta
åtgärder för att skydda jordbruket i detta
hänseende. Men det är ju också en
del andra problem som uppkommer och
som bör lösas i detta sammanhang.

Ett av problemen, som påpekas i folkpartiets
reservation, betecknad med 1,
gäller livsmedelsindustrien och då närmast
bageri- och konditorivarorna samt
malt- och läskedryckerna. Det är nämligen
så att vi här får köpa råvarorna till
högre priser än utlandets. Om tullarna
sänks, skulle det bli en viss utjämning
för skillnadsbeloppet, d. v. s. en utjämning
mellan världsmarknadspriset och
hemmamarknadspriset — det pris som
man får betala — och sedan skulle detta

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

belopp täckas genom uttagande av en i
förhållande till behovet avvägd utjämningsavgift.

Nu har dessa frågor, som redovisats
i propositionen, varit föremål för övervägande
i utredningar, men de är inte så
lätta att klara, och därför säges i propositionen
att man får vänta en smula tills
man får litet mera material att bygga på
och tills man vet hur verkningarna kommer
att bli. Men från folkpartihåll föreligger
dels motioner och dels en reservation,
och motionernas tankegångar är utformade
i reservationen, där man säger
att riksdagen redan före den 1 juli bör
ta ställning till behovet av att införa ett
prisutjämningssystem även för de svenska
livsmedelsindustrierna och i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag
till åtgärder till 1960 års riksdags höstsession.

Detta är själva kontentan av folkpartiets
förslag. Jag vill dock framhålla, att
det med hänsyn till det outredda skick,
som detta problem befinner sig i, är något
äventyrligt att redan nu fatta beslut
i ärendet. Det har gjorts gällande, att
det finns närmare 6 000 små och större
bagerier och konditorier. Nu har i motionen
signalerats, att det bara skulle
gälla ett par hundra bagerier, d. v. s. endast
de större. Detta kommer givetvis
att betyda, att de mindre företagen inte
får del av utjämningsavgiften eller med
andra ord inte blir delaktiga av det stöd
som skulle införas. Det kan väl inte vara
riktigt.

Jag har här närmast avsett bageri- och
konditorivaror. I bageriernas och konditoriernas
produkter ingår en mängd olika
råvaror. Det blir därför synnerligen
besvärligt att åstadkomma en detaljkontroll
och få till stånd den avsedda
tillämpningen av utjämningsförfarandet.
När det gäller bageri- och konditorivarorna
och de problem som därmed sammanhänger
har vi inom utskottet uttalat,
att vi i princip inte är emot att ett utjämningsförfarande
kommer till stånd,
men vi önskar att det föregås av ytterligare
och fortlöpande utredningar och
vi vill se hur förhållandena kommer att
te sig, när tullarna sänkes med 20 pro -

cent den 1 juli. På grundval härav bör
jordbruksnämnden överväga frågan och
göra erforderliga framställningar till
Kungl. Maj :t, och Kungl. Maj :t får sedan
överväga hur man på bästa sätt skall
kunna komma till rätta med problemen.
Det krävs både ingående och noggranna
överväganden. Det krävs vidare, att man
har ett tillräckligt och säkert material
till förfogande, innan man kan få en något
så när tillfredsställande lösning av
dessa mycket betydelsefulla och invecklade
frågor. Vidare behövs också klarläggas,
hur många och hur stora bagerier
och konditorier som bör komma i fråga,
för att på det sättet underlätta kontrollåtgärderna.
Även det kräver överväganden,
som inte är så lätta att göra.

Jag kommer sedan in på den reservation,
som herrar Pettersson och Jonasson
har talat för. Det gäller centerpartiets
förslag om en utredning om inkomstutvecklingen
inom jordbruket och
andra näringar under den tid sexårsavtalet
gäller. Nu arbetar ju en utredning
inom lantbruksförbundet. Vi vet också
att det pågår en mycket noggrann statistisk
undersökning inom jordbruksnämnden
och enligt vad jag tror även
inom lantbruksförbundet för att följa utvecklingen
och tendensen inom jordbruket
och för att se när de olika reglerna
utlöses. Det finns sålunda redan tillgång
till material, och detta blir också
föremål för sammanställningar. Vidare
har ju jordbruksministern bebådat, att
det snart skall tillsättas en större utredning,
som skall gripa sig an frågan hur
förslag till prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område bör utformas, när
det nu gällande avtalet har fungerat i
sex år.

Jag anser sålunda, att det finns ett
tillräckligt antal utredningar i frågan.
Jag håller med om att jordbrukarna under
de regnperioder, som har varit, och
med hänsyn till andra besvärligheter
har kunnat anse, att förhållandena är bekymmersamma.
Vi vet ju också alla, att
jämställdheten inte har uppnåtts men att
man ändå eftersträvar att i enlighet
med vad som förutsatts vid prisuppgörelsen
successivt fylla ut den klyfta som

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

finns. Det förslag, som här har framlagts,
är nog enligt min mening litet för tidigt
ute.

Sedan är det någonting här, som jag
tycker är onödigt. Det har gjorts gällande,
att reservationens skrivning är mera
positiv än det som har anförts av utskottet.
Jag anser dock, att utskottet är positivt
i sin skrivning. Man tar inte tillbaka
någonting av prisuppgörelsen eller av
de grundsatser och principer, som den
bygger på, eller av de uttalanden, som
har gjorts i samband med den. I motionen
II: 18 — och motionerna I: 479 och
11:590 syftar åt samma håll — yrkas,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om vidtagande av åtgärder,
förslagsvis genom jordbruksnämnden
i samråd med jordbrukets förhandlingsorganisation
och på området verksamma
jordbruksorganisationer, i syfte
att skydda den jordbrukspolitiska målsättningen
med avseende å fläskproduktionen.
Det är en fråga, som också herr
Svedberg var inne på. Jag är övertygad
om att även den saken kommer att beaktas.
Jag vill emellertid påminna om att
det har skett en kraftig nedgång i
betäckningsstatistiken. Vi får kanske
framemot hösten brist på fläsk. Denna
fråga är således inte dagsaktuell, i varje
fall kommer den nog att minska i betydelse.

Jag vill också påpeka, att om man på
det sätt som har skett under de år som
gått av sexårsavtalet litar på att såväl
förhandlingsdelegationen som jordbruksnämnden
beaktar jordbrukets intressen,
är det inte nödvändigt att varje år göra
ett uttalande om att man skall beakta
jordbrukets intressen. Jag tror, att ett
sådant uttalande inte ändrar någonting
i sak.

Till sist vill jag bara, herr talman, säga
några ord i anledning av den differentiering
av slaktdjursavgiften som herr
Lage Svedberg var inne på. Jag tycker
att det ligger något i vad herr Svedberg
säger. Norrland är i många avseenden
missgynnat, som han påpekade, men vi
får ändå komma ihåg, att det inte i praktiken
är så lätt att genomföra en sådan
differentiering. I det yttrande jord -

bruksutskottet har fått från Sveriges
slakteriförbund sägs, att kontrollen inte
är så lätt. Det är nämligen på det viset,
att fläsket kommer in i statistiken när
det besiktigas, inte när svinen slaktas.
Man kan slakta djuret inom ett område
och sedan fara till ett annat område,
där avgiften är mindre, och få det besiktigat
och på så sätt betala mindre.
Man kanske inte skall överdriva det
skoj, som därigenom kan komma att bedrivas,
men det kommer att förefinnas.
Vårt prissystem är sä invecklat och besvärligt,
så jag tycker att vi inte skall
inveckla det ännu mer utan försöka få
ut bästa möjliga av det.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson sade, att vi
inte behöver återkomma varje år med
påpekandet om att utvecklingen under
sexårsavtalet skall följas. Men är det inte
så, herr Jonsson, att det kommit till
särskilda omständigheter på senaste tiden?
Herr Harald Pettersson påpekade
förresten detta. Det gäller den gemensamma
marknaden och förekomsten av
storproduktion på vissa områden. Jag
vill erinra om att jordbrukets förhandlingsdelegation
i sin skrivelse förordar,
att resultaten av de utredningar, som
pågår inom lantbruksförbundet med anledning
av överskottsproduktionen inom
vissa produktionsgrenar av jordbruket
— det är en följd av fläskfabriker och
liknande — bör avvaktas innan speciella
åtgärder vidtages från statsmakternas
sida. Detta är vi också inställda på, men
det är uppenbarligen införstått i detta
uttalande, att dylika åtgärder kan bli
erforderliga. Detta har vi beaktat i vår
reservation och hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall anhålla,
att Kungl. Maj :t uppdrar åt jordbruksnämnden
det herr Jonsson nyss föredrog.

Detta innebär inte att vi vill riva upp
sexårsavtalet. Men bakom alla avtal ligger
en målsättning. Avtalet är till för att

58 Nr 19 Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

nå denna målsättning. Avtalet är på sex
år, och under den tiden kan inträffa sådana
omständigheter, att det kan bli nödvändigt
med någon modifikation i avtalets
utformning för att uppnå målsättningen.

Herr Anderberg sade, att det kan komma
förslag till nästa års riksdag, om så
skulle behövas. Ja, men då är det väl
bra, om man har klarlagt förhållandena.
Det kanske inte behövs några åtgärder.
Kanske det blir så, som herr Jonsson
sade, att fläskproduktionen går ner igen,
och då har vi inte detta problem. Det
gäller nämligen inte fläskfabrikerna i
och för sig, utan det gäller denna överskottsproduktion,
som får avsättas till
mycket låga priser och därigenom äventyrar
målsättningen. Skillnaden är alltså
inte så stor mellan utskottets skrivning
och reservanternas, men reservanternas
innebär ett starkare understrykande.

Jag ber att få yrka bifall till de reservationer,
som herr Harald Pettersson
yrkat bifall till.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson påstod att
vi reservanter skulle ha varit för tidigt
ute med vårt önskemål om att riksdagen
skulle hemställa om att Kungl. Maj:t följer
dessa frågor. Jag vill härtill säga att
man förmodligen inte kan vara för tidigt
ute när det gäller dessa frågor. Vi
vet alla, som har följt detta ärende under
ett antal år, hur det var under treårsavtalets
tid, och vi känner ungefär
trenden i dag. Jordbruket har sannerligen
inte någon gång haft möjligheter att
vara ute i god tid, utan hela tiden har
det varit fråga om en eftersläpning i inkomstbildningen.
Vi reservanter vill understryka
angelägenheten av att denna
inte fortsätter utan att bär sker en utfyllnad
av inkomstklyftan ungefär i den
takt som man tänkte sig när man ingick
det nya sexårsavtalet.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Sigfrid Larsson
vill jag säga, att reservationen väl

ändå i viss mån är ett underkännande
av förhandlingsdelegationens representanter
i statens jordbruksnämnd. Vi har
ordföranden godsägaren Gösta Liedberg,
som sannerligen inte går av för småhackor,
och även andra.

Det begärs i reservationen att man
skall undersöka inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket, men detta
är, som jag i mitt tidigare anförande
sagt, just vad lantbruksförbundet och
jordbruksnämnden gör.

Vidare skriver reservanterna att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skall anhålla om
framläggandet av förslag till sådana
jämkningar, att den i jordbruksavtalet
och riksdagens beslut åsyftade utfyllnaden
av inkomstklyftan mellan industrien
och jordbruket kan uppnås under sexårsperioden.
Men det är ju detta som
ligger i sexårsavtalet, att man successivt
skall kunna göra en utjämning av denna
skillnad. Det finns en eftersläpning, det
är jag fullt medveten om, och jag menar,
att om man vet om detta från början
och har lagt upp ett system för att
försöka uppnå en utjämning till sexårsperiodens
slut, tycker jag det är litet för
tidigt att begära det som här sägs. Det
som begärs i reservationen blir tillgodosett
ändå.

Kanske man menar, att själva systemet
borde göras om på något vis, men
det brukar inte vara så, att man under
löpande avtalstid rubbar grunderna eller
själva systemet för uppgörelsen. Det
är ju två parter, och börjar den ena riva
i muren, kan den andra också komma
och göra detsamma, och det kan bli besvärligt
nog.

Alla är vi väl intresserade för att jordbruket
skall få sitt. Vi vet att jordbruket
har svårigheter att kämpa med, och vi
försöker göra det bästa möjliga för att
nå den utjämning, som prisuppgörelsen
och riksdagens beslut innebär.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr
Jonsson om att avsikten är att inkomstklyftan
skulle utfyllas under sexårspe -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

rioden, men det är väl sent att konstatera
det år 1965, och om vissa omständigheter
har tillkommit — jag berörde dem
nyss — som gör att det kanske får vidtagas
åtgärder för att man inte skall riskera
att den successiva utfyllnaden av
inkomstklyftan inte kommer till stånd,
tycker jag inte att detta är så märkvärdigt.
Några mycket beaktansvärda ting
har ändock tillkommit, som man inte
visste om när sexårsavtalet slöts.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sigfrid Larsson säger
att man befinner sig i omständigheter.
Jag tycker inte att det är ett så
långt framskridet tillstånd att det behövs
några särskilda åtgärder.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skall endast be att
få säga några få ord i anslutning till
bevillningsutskottets betänkande nr 64.

I likhet med en föregående talare,
herr Axel E. Svensson, skall jag begagna
tillfället att framföra min erkänsla
till bevillningsutskottet för det sätt, på
vilket man har behandlat vissa motioner
rörande övergångsbestämmelserna.
De korrigeringar, som utskottet här har
gjort i anslutning till motionerna, finner
jag vara väl motiverade. I ett annat
hänseende har jag emellertid anledning
till någon liten erinran. Det gäller en
detalj men ingalunda någon alldeles betydelselös
sådan, nämligen begreppet
konsumentemballage, som spelar en roll
i dess sammanhang.

Som kammarens ledamöter väl vet och
som bevillningsutskottets ordförande utvecklade
för en stund sedan, är huvudsyftet
med detta förfarande att bereda
statsverket kompensation för utjämningen
av livsmedelsindustriernas kostnader
för svenska jordbruksråvaror till s. k.
världsmarknadspris samt även för det
inkomstbortfall, som uppstår för statsverket
genom att den särskilda varuskatten
på grund av prisutjämningen på
jordbruksråvarorna kommer att räknas
på ett lägre beskattningsvärde än nu.

Därav följer, som också herr John Ericsson
påpekade, att detta är en angelägenhet
som inte berör budgeten. Det är
ett slags clearingförfarande, som helt ligger
utanför budgeten. Detta måste vi
komma ihåg. Riktpunkten för den uppgörelse
som är träffad och som ligger
till grund för propositionen är att staten
varken skall vinna eller förlora på
denna anordning. Nu kan man kanske
ifrågasätta, om detta syfte helt uppnås
genom den tekniska utformning som
lagstiftningen har fått. En viss grad av
sannolikhet talar i alla fall för att skatten
här kan komma att bli högre än som
man avsåg, när man gjorde konstruktionen
av densamma.

Jag vill påpeka, att samtliga de beräkningar,
som ligger till grund för prisutjämningsförfarandet
och, som jag sade,
även för utjämningsskatten, har uppgjorts
på basis av 50 öre på varornas
nettovikt. Om jag är riktigt underrättad
bär förhandlingarna i denna fråga mellan
jordbruksnämnden och industrien
rört sig på vad jag skulle vilja kalla nettoviktplanet,
men nu, när lagstiftningen
presenteras riksdagen, är den, som kammarens
ledamöter finner, uppgjord på
det s. k. bruttoviktplanet. Om utjämningsskatten
skulle fastställas att utgå på
varornas vikt inklusive konsumentemballage,
innebär det att den nyinförda
skatten går längre än vad som kan motiveras
med dess verkliga syfte, som ju
är att staten inte skall vare sig vinna eller
förlora på detta arrangemang.

De livsmedelsindustrier, som det är
fråga om, har naturligtvis en stor användning
för emballage. Det anses motsvara
9—10 procent av varans nettovikt.
Man förstår, att det här kan uppstå rätt
betydande differenser, om man beräknar
på nettovikten eller bruttovikten.
Den skatt, som nu är föreslagen, skulle
således komma att utgå, inte med 50 öre
per kg nettovikt utan med cirka 55 öre.
Detta gäller som ett genomsnitt för industrien,
men alla förstår ju att emballagets
vikt varierar från varugrupp till
varugrupp, .lag tycker inte, herr talman,
att det är någon överdrift att säga, att
den konstruktion, som man här gjort

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

genom att inräkna konsumentembaliaget,
är ologisk, sedd mot bakgrunden
av syftet med den nu aktuella utjämningsskalten,
såsom jag tillät mig att
framställa det för ett ögonblick sedan.

Man kan naturligtvis här diskutera två
olika vägar, nämligen att ta skatten inklusive
eller exklusive konsumentemballaget.
Reservanterna har funnit övervägande
skäl tala för att skatten bör utgå
icke med 50 utan med 45 öre per kg
och beräknas på varans vikt inklusive
»sådant förefintligt emballage» — det
är den formulering som vi föreslagit —
»med vilket varor av ifrågavarande slag
försäljas i detaljhandeln». Ett sådant
tillvägagångsätt skulle vara i bättre överensstämmelse
med riktpunkten för denna
lagstiftning än det resultat, som uppnås
genom den i propositionen föreslagna
formuleringen av § 4.

I sitt tidigare anförande antydde herr
John Ericsson angelägenheten av att
Kungl. Maj:t i fortsättningen med uppmärksamhet
följer utvecklingen på detta
område. Jag vill, herr talman, understryka
angelägenheten härav. Den närmaste
tiden kommer säkerligen att ge
anledning till en omprövning av vissa
detaljer i denna lagstiftning, som har
tillkommit tämligen snabbt. Jag utgår då
ifrån, att man därvid även beaktar den
omständighet, som jag här uppehållit
mig vid.

I detta anförande instämde herrar Söderqnist
(fp) och Hedblom (fp):

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Det svenska jordbrukets
eftersläpning i inkomstavseende har inte
av någon talare bestritts. Inkomstklyftan
ökar år från år, och man måste
med bekymmer fråga sig, hur läget kommer
atf bli efter den 1 juli, då det nya
EFTA-avtalet kommer i tillämpning. Jag
tror för min del att vi i framtiden kommer
att få räkna med ganska stora svårigheter.

Inkomstklyftan mellan jordbruket och
övriga näringar har som sagt ökat år
från år. Jordbruket utfår för närvarande
sämre priser på sina produkter —

åtminstone gäller detta spannmål — än
för 10 år sedan. Samtidigt har jordbrukets
utgifter ständigt stegrats, vilket innebär
att jordbrukets lönsamhet försämras
för varje år som går.

Herr Jonsson i Fjäle sade, att vi väl
inte skall bryta den överenskommelse
som har träffats med lantbruksförbundet
och jordbrukets ekonomiska organisationer,
utan den uppgörelsen måste, ansåg
herr Jonsson, gälla även i fortsättningen.
Även jag hoppas naturligtvis att
den skall göra det. Då herr Jonsson ansåg
att förhandlingarna resulterat i en
bra uppgörelse, vill jag bara påminna
om att när förhandlingarna var slut och
man bundit jordbruksavtalet vid industriarbetarnas
löner, släpptes lönerna för
jordbrukets arbetare fria. Lönerna enligt
lantarbetaravtalet höjdes därefter betydligt
kraftigare än vad som skett på andra
områden. Härmed vill jag naturligtvis
inte göra gällande att lantarbetarna
skulle ha för höga löner, utan jag säger
detta endast för att påminna kammaren
om att om det i prisuppgörelsen hade
stipulerats att jordbrukets priser skulle
ökas i takt med medeltalet vid löneuppgörelserna,
hade vi för jordbrukets del
fått en helt annan prisbildning än vad
som nu gäller, då man som riktpunkt
har industriarbetarlönerna.

Jag instämmer för övrigt i vad herr
Jonsson sade om prisorterna. Vi som
var med när systemet med prisorter infördes
efter andra världskrigets utbrott
erinrar oss hur många olika prisorter
som det från början fanns. Sedan har
man plockat bort den ena prisorten efter
den andra. Resultatet har blivit att
det blivit dyrare för jordbrukarna att
forsla sin spannmål till de existerande
prisorterna.

Jag vill anföra ett typiskt exempel
från mitt hemlän. I Kristianstad ligger
Mårten Pehrsons stora valskvarn, som
förser större delen av södra Sverige med
sina varor. Tidigare har Kristianstad varit
prisort, men så skulle det ändras.
Prisort skall i stället vara utskeppningsliamnen,
i detta fall Åhus. Det medför
att först måste man transportera spannmålen
dit och sedan betala ersättning till

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

kvarnen för att den transporterar spannmålen
tillbaka till Kristianstad. Detta
exempel visar väl om något att det är
nödvändigt med en översyn av prisortssystemet.
Jag skulle kunna anföra oändligt
många fall, där man genom ändring
av prisorterna ständigt har försämrat
jordbrukarnas möjligheter att få ut det
pris de rätteligen bör ha för sin spannmål.

Herr Ericsson i Kinna talade om att
utjämningsutgifterna är stora. Jag vill
livligt erkänna att de utjämningsavgifter
som tas ut är stora, men jag vågar säga
att de kanske ändå inte räcker när
EFTA-avtalet träder i kraft, om vi skall
ta emot varor som får skickas hit på
konstlad väg.

Här har nämnts att det kan uppstå
stora svårigheter för bageribranschen,
om en del varor hänförs till industriprodukter
och andra till jordbruksprodukter.
Jag tror vi måste vara på vår vakt,
ty det blir säkert svårt för det svenska
jordbruket i fortsättningen att nå det
mål som det har blivit lovat och få en
utjämning med övriga näringar.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre utan ber att med det anförda
iå yrka bifall till de reservationer till
jordbruksutskottets utlåtande som är betecknade
2, 3 och 4.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! I Kungl. Maj ds proposition
nr 153 har, såsom flera talare redan
har berört, föreslagits ett utjäinningsförfarande
för tillverkarna av vissa varor,
vilket skulle träda i kraft den 1 juli
i år. Avsikten är att tillverkarna skall
få tillgång till de viktigaste jordbruksvarorna
till världsmarknadspriser. Förfarandet
är betingat av Sveriges anslutning
till Europeiska frihandelssammanslutningen
och avser att undanröja det
handikapp som den svenska livsmedelsindustrien
skulle få räkna med, därest
den inte finge tillgång till råvaror till
samma pris som de utländska industrierna.

Som bekant liar ett sådant utjämningsförfarande
för ett flertal varor rekom -

menderats i propositionen och tillstyrkts
av utskottet. Däremot har Kungl.
Maj:t inte ansett sig redan nu böra föreslå
någon råvaruprisutjämning för maltocli
läskedrycker samt för bageri- och
konditorivaror, och det är mot denna
avvaktande inställning i fråga om nämnda
varor som reservation nr 1 vänder
sig. Utskottets majoritet har följt propositionens
förslag och vill avvakta utvecklingen
och företa vissa utredningar,
innan frågan om införande av ett prisutjämningsförfarande
upptas till prövning.

Att även för malt- och läskedrycker
samt i varje fall bageri- och konditorivaror
ett prisutjämningsförarande måste
genomföras är väl alla eniga om —
herr Jonsson i Fjäle erkände att utskottsmajoriteten
i princip inte hade någonting
att erinra däremot -— men meningarna
går isär beträffande tiden för förfarandets
genomförande. Kungl. Maj:t
och utskottsmajoriteten menar att det
finns rådrum, medan vi reservanter finner
att prisutjämningsförfarandet bör
genomföras snarast möjligt och därför
föreslår att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om ett förslag härom
till höstriksdagen. Vi reservanter
stöds i vår uppfattning av utrikesutskottet,
som understrukit spörsmålets betydelse
och uttalar önskvärdheten av att
frågan blir underställd årets riksdag.
Jordbruksnämndens råd har likaså enhälligt
uttalat sig för att ett utjämningsförfarande
utsträckes till samtliga industrivaror
på livsmedelsområdet och genomföres
utan dröjsmål. Desutom finns
det fyrpartimotioner som har yrkanden
i samma riktning.

Jag skulle till herr Jonsson i Fjäle vilja
säga, att faran för dröjsmål har varit
det väsentliga för oss reservanter. Det
får nämligen anses vara uppenbart att
möjligheterna att längre fram under
övergångsperioden införa ett system för
eliminering av kostnadsfördyringen kan
komma att starkt beskäras eller rent av
omintetgöras, om övriga FFTA-länder
under tiden har investerat kapital för
att bearbeta den svenska marknaden och
kanske redan lyckats etablera regclbun -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

den ansenlig export av vissa livsmedelsprodukter
hit med hjälp av den förmånsställning
i form av lägre råvarukostnader,
som de nu kommer att inta.

Givetvis hade det ur alla synpunkter
varit lyckligt om malt- och läskedrycker
samt bageri- och konditorivaror fått sin
prisutjämningsfråga ordnad till den 1
juli i år, men tiden är nu försutten. Vi
reservanter har därför måst nöja oss
med att yrka på ett avgörande under
höstriksdagen. För att markera ärendets
vikt och nödvändigheten av ett snart avgörande
har vi i reservation nr 1 yrkat,
att riksdagen skall begära ett förslag i
ärendet från Kungl. Maj:t till höstriksdagen.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag fäste mig vid att herr
Jonsson i Fjäle i sitt ur många synpunkter
beaktansvärda anförande sade sig
inte riktigt förstå, att man kunde ifrågasätta
jämkningar av ett avtal under avtalstiden.
Ja, detta avtal drevs igenom
med en mycket knapp majoritet inom
vår fackliga organisation, och det tyder
ju på att förtroendet för avtalet och dess
utformning från början inte var det allra
största på alla håll.

Det är angeläget att understryka att
den kritik som framförts i motionerna
1:472 och 11:594 icke har åsyftat avtalets
målsättning utan gällt möjligheterna
att förverkliga denna målsättning. Jordbrukarna
har sedan länge erfarenhet av
att man ställt i utsikt, att så och så skall
det bli, avtal har upprättats om att det
och det skall eftersträvas, men vi har
också konstaterat — i likhet med herr
Jonsson i Fjäle — att resultatet av utfästelserna
hittills inte varit tillfredsställande.
Under sådana förhållanden är det väl
rätt naturligt, att jordbrukarna vill ge
akt på hur avtalet fungerar redan under
avtalstiden och inte väntar, som vi
vänligen blev rådda, till avtalstidens
slut för att då konstatera — jag höll på
att säga som vanligt — att det där gick
inte. Vi vill i stället, att man skall vid -

taga åtgärder, som verkligen kan leda till
att resultatet tryggas så att vi om möjligt
når det uppställda målet.

Det har funnits faktorer som motiverar
en viss tveksamhet. För min del är
jag övertygad om att EFTA-avtalet, som
kanske var nödtvunget, kommer att bereda
svenskt näringsliv i allmänhet, inte
bara jordbruket, mycket stora bekymmer.
Jag kunde inte heller förmå mig att
rösta för det avtalet. Å andra sidan har
jag nog den uppfattningen att det inte
heller skulle ha inneburit någon lycksalighet
att stå utanför avtalet. Men detta
avtal är en av de faktorer som tillkommit,
och man har ju här pekat på den.
Likadant är den penningpolitik som
förs en faktor som belastar näringslivet
i stort och som bereder jordbruket väsentliga
bekymmer. När det är meningen
att jordbruket skall nå de åsyftade resultatförbättringarna
via penningkrävande
rationaliseringar, då är det klart
att man måste säga sig: »Vi undrar hur
det här går — kan resultatet verkligen
bli det avsedda?»

Ut ifrån dessa förutsättningar tycker
jag att man borde kunna förstå de yrkanden,
som här bär framställts om en översyn
av hur det hela verkar, liksom önskemålet
att man så snart som möjligt försöker
göra modifikationer — gärna för
mig i avtalet — som syftar till att förverkliga
den målsättningen avtalet anger.

Jag är angelägen att understryka detta.
Enligt min uppfattning innebär det, att
några rimliga och berättigade farhågor
inte borde kunna hysas av dem, som
herr Jonsson i Fjäle kallade andra parten.
De bör val i all rimlighets namn inte
ha något att invända, om åtgärder vidtas
som endast åsyftar att förverkliga
den i avtalet avsedda målsättningen. Det
förefaller mig orimligt om man skulle
vilja inskränka sig till att säga: »Låt
oss vänta och se hur det går», och, när
det sedan gått galet, intaga den ståndpunkten,
att då är det ingenting att göra
åt saken under denna avtalstid. Ett sådant
resonemang tror inte jag på —
jag tror inte att förståelsen för vad det
gäller är så liten. Ur den synpunkten

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. it

kan de anmärkningar som gjorts på den
punkten knappast vara berättigade.

Jag skall inte framställa något yrkande,
herr talman, eftersom de yrkanden
jag skulle vilja göra redan är framställda.
Men jag vill betona att yrkandena i
reservation 2 är av väsentlig art. De
syftar till genomförande av ett avtal
som parterna väl är överens om att det
är önskvärt att förverkliga. Under sådan
förhållanden förefaller mig alla åtgärder
som kan vidtagas i det syftet böra
kunna behjärtas på — jag höll på att
säga — båda sidorna av förhandlingsbordet.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! I denna för jordbruket
så viktiga fråga vill jag först deklarera,
att jag tror att det har varit och alltjämt
är av stor betydelse att vi har ett avtal.
Om vi icke hade haft något avtal, hade
förhållandena på jordbrukets område
säkert varit mycket allvarligare. Vi hade
kanske fortfarande varit kvar vid förhållandena
på 30-talet och fått lov att börja
om på nytt och försöka träffa uppgörelser
för att skapa möjlighet för jordbruket
att existera.

Jag har ju suttit några år här i riksdagen.
Jag har även varit med och förhandlat
på det område som sägs inte
vara politiskt, men när dessa uppgörelser
träffats, har vi ju haft en ganska säker
konsumentmajoritet här i landet, och
det träffas inte några uppgörelser på det
planet innan man vet ungefär vad jordbruksministern
går med på. Jag vet ju
också att underhandlarna inte tycker om
att man petar på vad de åstadkommit vid
underhandlingarna. Det är väl inte alldeles
säkert att de alla gånger varit riktigt
belåtna själva, även om de säkert
gjort det bästa möjliga.

Jordbruket har ju lovats en viss inkomststandard
i jämförelse med en del
andra yrkesgrupper. Det är nu många år
sedan dessa riktlinjer godkändes av båda
parter men det har inte gått särskilt
bra, trots att jordbruksutskottets försvarare
alltid har sagt att man arbetat efter
dessa linjer. Ibland har vi kanske varit

rätt nära att fylla ut inkomstklyftan, mei
för tillfället kan vi konstatera att det föreligger
en ganska stor skillnad. Under
sådana omständigheter får man väl inte
vara förvånad över att jordbrukare ute i
bygderna, som kanske inte satte sig riktigt
in i verkliga sakläget vid underhandlingarna
men fått känna på vad det
ekonomiskt betyder, kommer med vissa
funderingar och reservationer. Jag tror
att få yrkesgrupper, som blivit lovade
så mycket men som fått vänta så länge
innan löftena blivit uppfyllda, kunnat
ta detta så lugnt som jordbrukarna gjort.
Jag har velat säga detta för att därmed
ge uttryck för en mycket stor förståelse
för de synpunkter, som reservanterna
här har framfört.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje punkt av utskottets i det
nu ifrågavarande utlåtandet gjorda hemställan,
varvid dock punkterna I D—
I K komme att upptagas samtidigt.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I A hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten I B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Nils Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hansson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31 punkten
1 B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 31.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten I C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Nils Hansson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna I D—I K hemställt.

I fråga om punkten I L, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herrar
Sigfrid Larsson och Harald Pettersson
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten I L, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sigfrid Larsson
och Harald Pettersson vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Sigfrid Larson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu voering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten III a framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4
betecknade reservationen i motsvarande
del; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten III a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör 5

Första kammarens protokoll 1960. Nr 19

jordbrukets område, m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 21.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende på punkten III b, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Pettersson, Harald, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Sigfrid Larsson m.
fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen i förevarande
del, som 3:o), av herr Svedberg, Lage,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom vid
utlåtandet fogade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten III b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lage Svedberg
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. utjämningsskatt å vissa varor, m. m.
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svedberg, Lage,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 23.

Därjämte hade 28 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten IV hemställt.

Ang. utjämningsskatt å vissa varor, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 64, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om utjämningsskatt å vissa varor,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 22 april 1960 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 154, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om utjämningsskatt å
vissa varor;

2) förordning om upphävande i viss
del av den vid förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt fogade varuförteckningen;
samt

3) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475).

I förevarande proposition hade föreslagits
— i anslutning till propositionen
nr 153 angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m. — att en särskild utjämningsskatt
skulle införas på vissa choklad-
och konfektyrvaror samt på wafers
och biscuits.

Utjämningsskatten avsåges skola utgå
med 50 öre för kilogram av nämnda varor.
Samtidigt skulle enligt förslag i
propositionen nr 153 särskilda bidrag
lämnas, så att tillverkarna kunde erhålla
flertalet jordbruksvaror till världs -

marknadspris. Det hade vidare föreslagits,
att tullen på färdigvarorna skulle
sänkas till 10 procent, vilken nivå beräknades
motsvara det genomsnittliga
manufaktureringsskyddet. Den nya tullen
vore avsedd att utgöra bastull gentemot
EFTA-länderna.

I propositionen hade ytterligare förordats
att tullfrihet skulle införas för
vissa vegetabiliskt förgarvade hudar och
skinn.

De föreslagna bestämmelserna vore
avsedda att träda i kraft den 1 juli 1960.

Förslaget till förordning om utjämningsskatt
å vissa varor hade i nedan
angivna delar erhållit följande lydelse:

4 §.

Skatten utgår med 50 öre för kilogram.
I varans vikt inräknas sådant förefintligt
emballage med vilket varor av
ifrågavarande slag försäljas i detaljhandeln.

Ikraftträdandebestämmelserna

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1960. Förordningens bestämmelser
skola äga giltighet redan före ikraftträdandet
med avseende på åtgärder,
som erfordras för tillämpningen därefter.
Vidare skall iakttagas, att anmälningsskyldighet
som i 7 § sägs skall, om
där avsedd tillverkning påbörjats före
förordningens ikraftträdande, fullgöras
senast den 14 juli 1960.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 675,
av herrar Hagberg och Hedblom, samt
II: 837, av herr Rydén m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 154 med
förslag till utjämningsskatt å vissa varor
måtte besluta, att den föreslagna
förordningen skulle kompletteras med
övergångsbestämmelser av innehåll, att
de skattskyldiga industriföretagen efter
lagerdeklaration skulle erhålla befrielse
från erläggande av utjämningsskatt på
det den 30 juni 1960 kl. 24 inneliggande
varulagret;

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

2) de likalydande motionerna I: 676,
av herrar Hagberg och Hedblom, samt
II: 838, av herr Rydén m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte vid behandlingen
av propositionen nr 154 beakta
vad i motionerna anförts samt vidtaga
härför erforderlig författningsändring;

3) de likalydande motionerna I: 677,
av herr Axel Svensson och fru Carlqvist,
samt 11:836, av herrar Adamsson
och Johansson i Norrköping, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådant tillägg till den föreslagna förordningen
om utjämningsskatt å vissa
varor, att i samband med förordningens
ikraftträdande den 1 juli 1960 en inventering
skulle anbefallas av då hos fabrikanterna
inneliggande lager av rå- och
färdigvaror och att prisutjämningsförfarandet
för dessa varor skulle tillämpas
i samma utsträckning som avsåges
efter förordningens ikraftträdande; samt

4) motionen II: 835, av herr Bengtsson
i Göteborg.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen —- med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 154, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av
de likalydande motionerna I: 675, av
herrar Hagberg och Hedblom, samt II:
837, av herr Rydén in. fl., ävensom de
likalydande motionerna I: 677, av herr
Axel Svensson och fru Carlqvist, samt
n: 836, av herrar Adamsson och Johansson
i Norrköping — måtte antaga

1) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om utjämningsskatt
å vissa varor med den ändringen,
att ikraftträdandebestämmelserna erhölle
följande lydelse:

»Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1960. Förordningens bestämmelser
skola äga giltighet redan före ikraftträdandet
med avseende på åtgärder,
som erfordras för tillämpningen därefter.

I samband med ikraftträdandet skall
följande iakttagas.

1. Den som har att erlägga skutt titt
kontrollstyrelsen md frän skattepliktig

Ang. utjämningsskatt å vissa varor, m. m.
tillverkning som av honom deklareras
göra avdrag för sitt lager av skattepliktiga
varor den 30 juni 1960 klockan 24,
dock endast i den mån lagret överstiger
200 kilogram. Avdrag som nu sagts må
dock åtnjutas endast om den skattskyldige
före utgången av augusti 1960 till
kontrollstyrelsen avlämnat särskild deklaration
angående nämnda lager.

2. Anmälningsskyldighet som i 7 §
förordningen sägs skall, om där avsedd
tillverkning påbörjats före förordningens
ikraftträdande, fullgöras senast den
14 juli 1960.»;

2) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om upphävande
i viss del av den vid förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt fogade
varuförteckningen; samt

3) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 675,
av herrar Hagberg och Hedblom, samt
II: 837, av herr Rydén m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:676,
av herrar Hagberg och Hedblom, samt
11:838, av herr Rydén m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 677,
av herr Axel Svensson och fru Carlqvist,
samt 11:836, av herrar Adamsson och
Johansson i Norrköping, ävensom

4) motionen 11:835, av herr Bengtsson
i Göteborg,

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Magnusson i Borås och Stenberg,
vilka på åberopade grunder ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
I: 676, av herrar Hagberg och
Hedblom, och 11:838, av herr Rydén
m. fl., måtte besluta, att 4 § i förordningen
om utjämningsskatt å vissa varor
skulle erhålla följande lydelse:

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

»Skatten utgår med 45 öre för kilogram.
I varans vikt inräknas sådant förefintligt
emballage med vilket varor av
ifrågavarande slag försäljas i detaljhandeln.
»

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen, jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
64, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som innefattas
i den vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. den ekonomiska politiken

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m., dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckta motioner om
vissa åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område.

I en den 19 februari 1960 dagtecknad
proposition, nr 58, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t jämlikt § 87 regeringsformen
föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering m. m.

I propositionen hade föreslagits, att
den särskilda lagstiftningen om bankaktiebolags
kassareserv och lagstiftningen
om räntereglering, för vilka giltighetstiden
utginge den 30 juni 1960,
skulle erhålla förlängd giltighet till och
med den 30 juni 1961.

Enligt lagen angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv skulle maximitalet för kassareservkvoten
bibehållas vid 50 procent.

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I:
534, av herrar Sveningsson och Kronstrand,
samt 11:661, av herrar Ågren
och Magnusson i Borås, vari yrkats, att
riksdagen skulle

1) med ändring av vad Kungl. Maj:t
hemställt i proposition nr 58 för sin del
besluta sådan lydelse av 1 § lagen angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, att relationstalet
mellan bankaktiebolags kassareserv
och förbindelser fastställdes till
35; samt

2) avslå det i propositionen framlagda
förslaget om ytterligare förlängning
av ränteregleringslagen,

dels de likalydande motionerna 1: 536,
av herr Bengtson m. fl., och II: 663, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 58 måtte

I. godtaga Kungl. Maj :ts förslag angående
förlängning av den särskilda lagstiftningen
om bankaktiebolags kassareserv
men medgiva lagens ikraftträdande
först efter beslut om investeringsanslag
till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1960/61 med 104
miljoner kronor, d. v. s. 100 miljoner
kronor utöver vad som föreslagits i statsverkspropositionen
;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om framläggande av förslag till årets
riksdag om ökning av investeringsanslaget
till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1960/61 till 104
miljoner kronor samt om rätt för företagareförening
att bevilja sådant lån till
en och samma företagare å sammanlagt
högst 80 000 kronor i enlighet med motionernas
syfte; samt

III. i skrivelse till riksbanksfullmäktige
anhålla, att riksbanken snarast möjligt
måtte avveckla den nu gällande
prioriteringen å kreditmarknaden för
bostadssektorn och den statliga sektorn;

Ang. den ekonomiska politiken

dels ock de likalydande motionerna
I: 537, av herrar Sundin och Eric Carlsson,
samt II: 664, av herrar Elmiuall och
Vigelsbo, i vilka föreslagits, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 58 skulle besluta,

att den särskilda lagstiftningen rörande
bankaktiebolags kassareserv under
åren 1960—1962 successivt skulle anpassas
på sådant sätt, att bankaktiebolag
efter sistnämnda år icke kunde åläggas
hålla högre kassareserv än enligt nu
gällande banklag, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
dels att förslag om anpassning av den
särskilda lagstiftningen rörande bankaktiebolags
kassareserv enligt ovan snarast
måtte föreläggas riksdagen, dels att
förslag om sådan utformning av lagen
om räntereglering, att sparares och låntagares
intressen bättre kunde tillvaratagas,
snarast måtte föreläggas riksdagen,
dels ock att frågan om tillsättande
av ett näringslivets kreditråd måtte utredas
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de till
bankoutskottet hänvisade motionerna I:
38, av herr Ewerlöf m. fl., och II: 47, av
herr Hjalmarson m. fl., om vissa åtgärder
på den offentliga ekonomiska politikens
område. I dessa motioner hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla, att Kungl. Maj:t
snarast ville förelägga riksdagen ett
samlat förslag — icke minst med beaktande
av den mindre företagsamheten —
till de åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område som föranleddes
av det förändrade läget för svensk
export.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 534 och II: 661 såvitt nu vore
i fråga — måtte bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande proposition i vad den avsåge
lagen om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall med -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
dela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;

II. att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 534 och II: 661 såvitt nu vore
i fråga — måtte bifalla Kungl. Maj :ts
proposition i vad den avsåge lagen angående
fortsatt giltighet av lagen den 7
december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.;

III. att motionerna 1:536 och 11:663
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionerna 1:537 och 11:664
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

VI. att de likalydande motionerna I:
38 och II: 47 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Eiverlöf, Schmidt, Yngve
Nilsson, Regnéll, Löfgren och Bohman,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:534 och 11:661, såvitt nu
vore i fråga, för sin del antaga Kungl.
Maj :ts förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, med den
ändringen, att 1 § lagen angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv erhölle i reservationen
angiven lydelse;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:534 och 11:661, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering; III.

att motionerna 1:536 och 11:663
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionerna 1:537 och 11:664
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

VI. att de likalydande motionerna I:
38 och 11:47 måtte anses besvarade genom
vad reservanterna anfört; samt

2) av herrar Mattsson och Eliasson i
Sundborn, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:534 och 11:661, såvitt nu
vore i fråga, samt i anledning av motionerna
I: 536 och II: 663 ävensom motionerna
1:537 och 11:664,

för sin del antaga Kungl. Maj:ts förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, med den ändringen,
att 1 § lagen angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv erhölle den lydelse, reservationen
visade;

II. att riksdagen — med avslag å motionerna
1:534 och 11:661, såvitt nu
vore i fråga — måtte bifalla Kungl.
Maj :ts proposition i vad den avsåge lagen
angående fortsatt giltighet av lagen
den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.;

III. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1: 536 och II: 663 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om avveckling
snarast möjligt av nu gällande prioritering
å kreditmarknaden för bostadssektorn
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

IV. att motionerna 1:537 och 11:664
måtte anses besvarade genom vad reservanterna
anfört;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reser -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm

Nr 19

vanterna anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

VI. att de likalydande motionerna I:
38 och 11:47 måtte anses besvarade genom
vad reservanterna anfört.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Mattsson
och Eliasson i Sundborn.

Herr TALMANNEN yttrade:

Under överläggningen rörande det nu
föredragna bankoutskottets utlåtande nr
26 må beröras jämväl frågor som behandlats
i statsutskottets utlåtanden nr
138—142 och i bevillningsutskottets betänkanden
nr 63 och 60.

Yrkanden i anledning av ettvart av
nämnda statsutskottets utlåtanden och
bevillningsutskottets betänkanden skall
dock ställas först sedan respektive utlåtande
eller betänkande föredragits.

Av praktiska skäl bör den ekonomiska
debatt som väntas följa i anslutning till
nu nämnda utlåtanden och betänkanden
däremot ej beröra bevillningsutskottets
betänkande nr 62. överläggningen rörande
sistnämnda betänkande bör alltså
börja först efter det den ekonomiska debatten
slutförts och kammaren fattat beslut
i anledning av bankoutskottets utlåtande
nr 26, statsutskottets utlåtanden nr
138—142 och bevillningsutskottets betänkanden
nr 63 och 60.

Redogörelser för innehållet i statsutskottets
utlåtanden nr 139 och 142 samt
bevillningsutskottet betänkanden nr 63
och 60 återfinnas å respektive s. 136—•
137, 138—140, 141—142 och 142—147.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Som framgår av bevillningsutskottets
betänkande nr 60 och
för övrigt även av betänkandet nr 62,
som jag nu inte skall gå in på, är utskottet
delat precis mitt itu. I sådana fall
brukar ju lotten avgöra vilken part som
skall stå för utskottets motivering. Då
betänkandena, särskilt nr 62, innehåller
flera olika avgöranden skulle ju enligt
matematiska lagar hälften av dessa
avgöranden i utskottet ha fallit på ja
och hälften på nej, ungefär varannan

Ang. den ekonomiska politiken

gång. Betänkandet skulle i så fall ha
blivit i hög grad förvirrande och ologiskt
och utan sammanhang. Vi kom därför
inom utskottet överens om att låta
den första voteringen bli avgörande för
besluten i fortsättningen. Detta innebär
sålunda ett rent tekniskt förfarande i
klarhetens intresse och betyder givetvis
inte, att oppositionspartierna på något
sätt har gripits av något slags defaitism.
Jag har velat meddela detta nu i början
av debatten för undvikande av alla missförstånd.

Sedan, herr talman, finns det väl knappast
anledning att öppna denna debatt
med en uppräkning av alla de siffror
som redovisats i den av folkpartiet med
anledning av kompletteringspropositionen
väckta partimotionen. Jag vill här
endast slå fast, att vårt påstående i höstas
att införandet av en allmän varuskatt,
»omsen», var onödigt för uppnående av
halans i driftbudgeten, inte bara har bekräftats
av inkomstutvecklingen. Därutöver
har uppstått ett i nuvarande ekonomiska
läge önskvärt överskott enligt
de riktlinjer, som vi i folkpartiet föreslår
i nämnda partimotion —■ ett överskott
som är av minst samma storlek som
det finansministern anser erforderligt.
Jag hänvisar beträffande siffrorna till
ifrågavarande motion.

Man hade således enligt vår mening
inte behövt införa någon omsättningsskatt,
och vi menar att man utan våda
kan avskaffa den från och med den 1
januari 1961, vilket vi tillsammans med
centerpartiet och högern yrkar i reservation
nr 1 till betänkandet nr 60.

Vad anför nu utskottsmajoriteten och
regeringen mot ett borttagande av omsättningsskatten?
Ja, finansministern säger,
att tack vare denna skatt erfordras
inga skattehöjningar under de närmaste
tre å fyra åren. Med tanke på vad som
sades på hösten 1958 kanske ett stänk
av tvivel blandar sig i denna — skall
vi säga glädjebägare. I och för sig vore
det dock icke så märkvärdigt, om den
största skattehöjning på en gång, som
skett i nyare tid, räckte ett bra tag. Det
stora miraklet är emellertid att just de
pengar, som kommer in genom omsättningsskatten,
är så användbara och så

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

dryga. Här har finansministern verkligen
lyckats skjuta den kråka, som räcker
till allting. Tack vare den blev det
möjligt att höja folkpensionen för de
gamla och förvärvsavdraget för de gifta
kvinnorna — utom allt annat.

Utskottet säger att denna skatteform
»träffar konsumenterna rättvist». Ja,
herr talman, jag brukar halvt på skämt
säga, att man inte skall tala om beskattning
och rättvisa på samma dag. Vi har
i fråga om den direkta skatten ett skattefritt
ortsavdrag; vi har bestämt att
folkpensionärer, som inte har annan inkomst
än sin folkpension, skall vara
skattefria; vi har möjlighet i taxeringsnämnderna
att medge avdrag för ömmande
omständigheter. Vi har ansett att
principen om skatt efter förmåga kräver
en progressiv skatteskala. Allt detta har
vi hittills ansett vara ett uttryck för
rättvisa i beskattningen. Omsättningsskatten
inrymmer ingenting av allt detta,
och ändå säger utskottet att den är
mera »rättvis» — jag hoppas kammarens
ärade ledamöter hör citationstecknen.

Felet med våra nuvarande skattelagar
—• jag tänker på den direkta skatten —
är väl egentligen att vi ändrat och lappat
på i avsikt att få dem så rättvisa
som möjligt, och detta har skett till förfång
för enkelheten. Det finns ingen anledning
att nu diskutera den saken, i
synnerhet som vi nu skall få ett nytt
skattesystem. I och med tillsättandet
av kommittéer för översyn av skattesystemet,
har ju önskemålen i de motioner
som avhandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 63 tillgodosetts.

Enligt rubriken på en regeringen närstående
tidnings löpsedel i går skulle
det nya skattesystemet bli framtidens
skattesystem och innebära bl. a. en skattelättnad
för löntagarna. Är det möjligt?
Är det inte så, oavsett vilket system som
än användes för uttagande av skatterna,
att det blir de enskilda människorna, de
fysiska personerna, som får betala, direkt
eller indirekt? Det finns enligt vår
uppfattning i själva verket endast ett
sätt att lindra den totala skattebördan,
även för löntagarna, och det är att det

allmänna avstår från att ständigt utvidga
sin verksamhet. Frågan är om medborgarna
anser denna allmänna verksamhet
så värdefull och omistlig, att de är villiga
att betala för den. Svaret på den
frågan är enligt min mening inte entydigt.

Utskottet gör gällande, att det förslag
till budget som vi inom folkpartiet lagt
fram skulle drabba orättvist. Vad vi föreslagit
innebär delvis en besparing —
det vill säga en verklig skattelättnad, en
lindring av den totala skattebördan —
men det innebär delvis också en omfördelning
av skattebördan. Vi har bl. a.
strävat efter att den som får en förmån
också skall betala en rimlig avgift för
den. Det anser vi vara ett uttryck för
rättvisa. Det gäller t. ex. folkpensionsavgiften
— jag tar bara den som ett exempel.

Jag skall, herr talman, i övrigt inte gå
in på detaljer. Det blir måhända anledning
att återkomma till dem. Vi har ju så
nyss som i höstas mera ingående diskuterat
betingelserna för omstättningsskatten
och möjligheterna att ersätta den
med något annat.

Jag skall, herr talman, för ögonblicket
inskränka mig till dessa ord. Jag
kommer, när bevillningsutskottets betänkande
har föredragits, att ställa mina
yrkanden.

Häri instämde herr Söclerquist (fp).

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Till en början skall jag
be att få instämma i den deklaration,
som herr Spetz för en stund sedan gjorde
rörande utformningen av bevillningsutskottets
betänkande. Utformningen har
skett mot en rent teknisk bakgrund och
innebär, som herr Spetz framhöll, självfallet
icke något ändrat ståndpunktstagande
från den borgerliga utskottshälften.
Detta framgår ju också av reservationen.

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Sedan skulle jag gärna vilja anknyta
till ett annat uttalande av herr Spetz.
Han framhöll på sitt alltid försynta sätt
den mångsidiga användbarhet, som omsättningsskatten
enligt regeringens mening
synbarligen erbjuder. Jag själv och
många med mig har åtskilligt funderat
över denna egenskap, och jag har för
mitt vidkommande kommit fram till den
meningen, att omsen faktiskt håller på
att bli det svenska skattehushållets ensamjungfru.
Vad duger inte den goda
omsen till, ärade kammarledamöter, just
nu, under nuvarande omständigheter,
om man får tro regeringen?

Tidigare har vi fått lära oss att omsen
är förträfflig vid arbetslöshetens bekämpande.
Senare har vi fått veta, att
den klarar folkpensionerna, att den klarar
statsfinanserna och att den håller
inflationen borta. Vidare har vi lärt oss,
att man genom den också kommer åt
skattefusket, en förvisso tacknämlig sida
hos denna skatteform.

Men, herr talman, det stannar ingalunda
vid detta. I kompletteringspropositionen
— sidan 24 — informeras vi om
att genom den allmänna varuskatten har
»skattepolitiken nu blivit mera nyanserad
än tidigare». Än mera omtalar finansdepartementet:
»Den bör på litet längre
sikt även öka förutsättningarna för en
allsidig och fruktbar allmän debatt kring
den viktiga problematik som gäller den
offentliga hushållningens ändamålsenliga
utformning i dagens och morgondagens
samhälle.»

Vad skall vi säga om detta, herr talman?
Jag kommer att tänka på ett
Shakespearecitat: »Upp flyga orden, tanken
stilla står.»

Inom parentes bara en liten reflexion.
Vad är det egentligen som i så många
och långa år har hindrat vår annars
så omtänksamma och förutseende regering
att till allas vårt förfogande ställa
denna märkliga mirakelmedicin som,
tycker jag, vore förtjänt av ett nobelpris
— minst? Det är, menar jag, inte riktigt
snällt handlat av vår överhet mot
oss trofasta undersåtar.

Nå, skämt å sido! Varför har den borgerliga
utskottsliälften så kategoriskt för -

Ang. den ekonomiska politiken
enat sig i ett avståndstagande från omsättningsskatten?
Jag skall inskränka
mig till att föredra ett avsnitt av reservationen
— jag tror att det räcker: »Den
allmänna varuskattens införande har
utan tvivel redan framkallat en utgiftsexpansion
och medför mot bakgrunden
av den starkt expansiva hållning i fråga
om statens utgifter som den nuvarande
regeringen företräder risker för ett fortsatt
inflationstryck, som med en annan
och mera återhållsam skattepolitik skulle
kunna undvikas.»

Det är den samlade oppositionens
principdeklaration i detta sammanhang.

På ett ställe i bevillningsutskottets betänkande
om kompletteringspropositionen
understryker utskottets socialdemokratiska
hälft vikten av att stabiliseringspolitiken
upprätthålles med de medel,
som står till buds. Jag skulle vilja
fråga: Vilken stabiliseringspolitik? Vad
är det som stabiliseras? Är det bara en
fras? Har den någon täckning? Vad är
innehållet? Vad är det som stabiliseras?

Penningvärdet? Nej, inte alls! Räknar
inte finansministern själv med en prisstegring
under år 1960 på 5 procent?
Det kan ju inte kallas för en stabilisering.

Stabiliseras statens lånebehov? Inte
alls! Anges inte i kompletteringspropositionen
statens lånebehov för budgetåret
1960/61 till 1 600 miljoner? Och
detta, mina damer och herrar, mitt i
en högkonjunktur!

Jag kan förstå finansministern, då han
förklarar, att detta är vad som »maximalt
kan tolereras med dagens konjunkturperspektiv».
Det är riktigt, men varför
har man låtit det gå dithän?

På tal om upplåningen vill jag fråga,
om kammarens ledamöter har observerat
den tabell, uppgjord inom finansdepartementet,
som avser statsutgifternas beräknade
förändringar under budgetåren
1960/61—1964/65 och som återfinnes på
sida 50, bihang E, till kompletteringspropositionen.
I denna tabell, som jag verkligen
rekommenderar till studium, får
vi veta, att man för 1964/65 räknar med
att räntorna — observera, mina damer
och herrar, räntorna — på statsskulden,

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

som ju betalas via driftbudgeten, skall

ha stigit till 1 180 miljoner kronor om

året.

För att återgå till bevillningsutskottets
»stabiliseringsuttalande» skulle jag vilja
fortsätta att göra några frågor: Har
man lyckats stabilisera statens våldsamt
stigande utgifter?

Inte alls! Enligt kompletteringspropositionen
— jag håller mig alltjämt till
den — stiger statens utgifter på driftbudgeten
till 15 248 miljoner kronor. Det
skulle innebära en ökning i jämförelse
med de för innevarande budgetår preliminärt
beräknade utgifterna med 1 474
miljoner. Statens utgifter skulle under
detta år öka med 10,7 procent — jag antar
att siffrorna är riktiga.

Nu invänder någon naturligtvis — det
är jag beredd på — att detta är riktigt,
men statens inkomster stiger ju också!
Javisst, gör de det. Eftersom skatterna
stiger, stiger statens inkomster, och
ingen skall förebrå herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet, att han
inte snabbt finner utgifter för sina inkomster,
allt enligt Parkinsons andra
lag, som säger att »utgifterna stiger för
att motsvara inkomsterna».

Har man lyckats stabilisera skattenivån?
Nej, det har man inte. I fjol höjdes

— som herr Spetz erinrade om och som
ju alla känner till — det sammanlagda
skattetrycket här i landet med cirka 10
procent på ett bräde till följd av omsen.
Stannar det vid detta? Det bör noteras,
att något förbindande uttalande
att ej t. ex. år 1962 höja omsättningsskatten
icke givits av regeringens talesman,
finansministern. De mera allmänna
uttalanden, som görs i kompletteringspropositionen,
är — i den mån de
icke uttrycker självklarheter -— av den
art, att de osökt för tankarna till liknande
uttalanden, gjorda från samma
håll och delvis av samma personer under
1950-talet, senast på våren och hösten
1958. Den allmänna omsättningsskatten,
vilken netto belastar medborgarna

— som vi vet ■— med 1 miljard kronor
om året, genomfördes som sagt år 1959.
Med en lätt travestering av ett känt
historiskt ord skulle jag, herr talman,

tillåta mig säga: Förliten Eder icke på
finansministrar!

Det heter alltså, att man för en »stabiliseringspolitik».
Når man en stabiliserad
driftbudget 1960/61? Ja, säger
man; och förmodligen även finansministern.
Jag medger att man visserligen
gör det formellt — till på köpet med ett
nödrop — men reellt gör man det inte.
Propositionens författare är ju oförtydbart
inställda på att, när den dagen kommer,
går räknestycket inte ihop. Det
skall bli intressant att höra statsrådet i
fortsättningen av debatten gå in på denna
väsentliga del av det problem, som
vi har framför oss. Vi får alltså en underskottsbudget.
Bevillningsutskottets
socialdemokratiska ledamöter framhåller
i betänkandet, att en balanserad driftbudget
för år 1960/61 måste i dagens
konjunkturläge betraktas som ett minimum.

Ärade kammarledamöter! Inte ens detta
minimum kommer att nås. Jag skulle
vilja be kammarledamöterna att slå upp
s. 28 och 29 i kompletteringspropositionen.
Ni finner där en tabell, utvisande
att alltsedan 1955/56 presenterar driftbudgeten,
trots våldsamt stigande statsinkomster
— d. v. s. våldsamt stigande
skatter — oavbrutet underskott. Raden
av driftbudgeter i minussaldots tecken
kommer alltså att fortsätta. Jag tycker
nog, att det är en smula överdrivet att
beteckna en dylik utveckling som »stabiliseringspolitik».

Bland omsättningsskattens alla förunderliga
egenskaper är ju dels dess förmåga
att stimulera, dels dess förmåga
att dämpa konjunkturen. För ögonblicket
torde det företrädesvis vara den sistnämnda
egenskapen, som träder in i
blickfältet. Vilken har effekten blivit?
Har inte — skulle jag vilja fråga — regeringen
nödgats att vid sidan av omsättningsskatten
vidta ett antal åtgärder
av ovanligt slag? Byggnadsverksamheten
har berikats med »sommarstopp»,
vidgade möjligheter bär skapats att lägga
upp investeringsfonder och därmed
dämpa den aktuella investeringstakten;
en åtgärd som jag i och för sig inte har
någonting att opponera emot. Kredit -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

marknaden går med bromsen på. Större
var alltså inte effekten av den som »inflationsdämpande
faktor» — som det
brukar heta — så värdefulla omsättningsskatten.

Så ett par ord om högerpartiets budgetalternativ!
Dess innehåll torde vara
känt — likaså dess avsikter, i varje fall
om man får döma av pressdebatten. Det
är en hård, i vissa fall drastisk sparsamhet,
som sätter sin prägel på detta alternativ,
det är jag den förste att vilja medge.
Det förhåller sig på det sättet. Men
vi inom den meningsriktning, som jag
tillhör, anser det tillvägagångssättet riktigt,
om man vill bana väg för en sanering
av statsfinanserna, om man vill hejda
penningvärdeförsämringen, inflationen
— denna den nuvarande regeringens
evige följeslagare — om man vill begränsa
statens upplåning, vidga utrymmet
för den enskilde — kort sagt, bryta
den trollcirkel av höjda statsutgifter, höjda
skatter och försämrat penningvärde,
i vilket svensk samhällsekonomi har
hamnat. Det är ju dock så, att samtidigt
som människorna betalar in alltmera till
statskassan fortsätter inflationen att
sänka värdet på de pengar man far behålla.
Jag tycker, att detta är ett faktum,
som man aldrig tillräckligt kan understryka.

Ett maximalt uttagande av skatter och
avgifter är icke förenligt med vår målsättning.
Vi syftar till att utveckla s,amhället
till — som vi så ofta sagt och som
vi blivit smädade för och som vi kommer
att bli smädade för — en självägande
demokrati med stigande personligt
oberoende, med växande personliga valmöjligheter,
med undan för undan vidgad
personlig rörelsefrihet. I detta samhälle
kräves, mina damer ocli herrar,
en lågskattepolitik. Att steg för steg sänka
skattetrycket är att göra skattepolitiken
produktiv — såväl för människorna
som för staten.

För de närmaste tvä budgetåren —
den 1 juli 1960—den 30 juni 1962 — är
våra skattesänkningar helt täckta av besparingar.
För det därpå följande budgetåret
kominer den skattesänkningstidtabell,
som högerpartiet framlägger, att

Ang. den ekonomiska politiken
reducera skattetrycket med 1 600 å 1 700
miljoner kronor. Redan nu föreligger
förslag till utgiftsbegränsningar — jag
hänvisar till vår partimotion — med ett
belopp som överstiger 1 200 miljoner
kronor. Genom att statens egna utgifter
för omsättningsskatt försvinner reduceras
statsutgifterna med ytterligare cirka
100 miljoner kronor.

Givetvis — och det ligger i sakens natur
— är vi beredda på våldsamma mothugg.
Hur slipstenen kommer att dras
under valsommaren, har vi redan fått
många exempel på. Häromdagen läste jag
på ledarplats i den socialdemokratiska
aftontidningen här i staden följande uttalande,
som jag gärna skulle vilja foga
till kammarens protokoll: »Totalt skulle
socialbudgeten beskäras med 433 755 000
kronor. Vardagsmänniskan gör klokt i
att sova under bar himmel och undvika
att bli sjuk, gammal eller arbetslös, om
högern tar makten.»

Jag skall inte närmare kommentera
detta säregna inslag i den samhällsekonomiska
debatten. Det finns några ord
av Karlfeldt, som anmäler sig i detta
sammanhang. Han säger: »överord faller
till jorden av sin egen tyngd.»

Herr talman! Denna partireklam redan
i valrörelsens början faller med
verklig blytyngd till marken. Förresten,
är det inte ganska märkvärdigt, mina
damer och herrar, att man å ena sidan
förebrår oss för att vi hänsynslöst går
fram över ting, som nu har ansetts vara
allmän egendom. Man utmålar i de grällaste
färger allt det elände, som kommer
att övergå detta arma land, om högern
skulle få makten; jag har nyss lämnat
ett litet exempel på denna framställningskonst.
Men samtidigt förebrår man
oss för att vi i våra skattesänkningsförslag
vädjar till medborgarnas sämsta instinkter.
till deras mest egoistiska känslor.
Hur kan man på detta sätt laborera
utefter två konträrt motsatta linjer? Vederbörande
får väl försöka att inför sig
själv klara ut hur man vill ha det. Han
får väl välja den ena vägen eller den
andra. Man kan inte rida på två hästar
på eu gång.

Herr talman! Jag skall sluta med detta.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
Jag kommer senare att framställa erforderliga
yrkanden.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det finns inte bara en
väg hur landets och statens ekonomi
skall ordnas i vårt land. Det förslag som
regeringen framlagt är en möjlighet,
men det har också framlagts alternativ,
som bjuder på kanske lika goda eller
bättre möjligheter än regeringens förslag.

Jag vänder mig i första hand emot det
nära nog axiomatiska resonemang, som
föres från regeringens sida beträffande
omsättningsskatten — vi skulle, heter
det, inte ha haft möjligheter att genomföra
vare sig den ena goda saken eller
den andra om vi inte haft omsättningsskatten
att förlita oss på. Finansministern
kan nog lika gärna som vi andra
konstatera, att det finns så pass många
ovissa faktorer när vi rör oss med beräkningar
för kommande budgetår, att
man måste göra vissa antaganden om inkomster
och utgifter, som sedan kommer
att få korrigeras väsentligt då vi kommer
fram till den aktuella situationen då
de skall inflyta eller utbetalas.

Jag bär funnit att finansministern under
flera år ofta intagit en ganska pessimistisk
attityd med avseende på statens
affärer. På ett sätt har jag intet emot
att statens ekonomi bedöms på ett sådant
sätt, tv man kan i så fall arbeta
med säkrare marginaler och kanske också
mötas av en och annan glad överraskning,
då utfallet blir bättre än väntat.
Men å andra sidan kan en alltför pessimistisk
bedömning ha en allvarlig aspekt
om den pessimistiska bedömningen tas
till intäkt för ökade krav på skatter och
dylikt — något som kanske har skett
just beträffande omsättningsskatten.

Omsättningsskatten motiverades på
två sätt från regeringens sida. För det
första behövdes omsättningsskatten som
ett inflationsbekämpande medel, för det
andra måste den införas för att klara statens
ekonomi. Det senare argumentet har
varit mycket starkt framträdande under
vårriksdagen. Jag vill påpeka att det
utöver vad som i detta senare avseende

liar sagts om omsättningsskattens behövlighet,
så finns så mycket olägenheter
med den, att vi inte har kunnat acceptera
den. Den är kostnadsfördyrande och
därför i och för sig ett incitament till
inflation. Det anges i proposition nr 150
att den har medfört en prishöjning på 3
procent under 1959. Dessutom tillkommer
ytterligare andra saker, varför vi
för det året får räkna med en 5-procentig
prishöjning.

Det har anförts såsom skäl för omsättningsskatten
att den drar in köpkraft,
och detta påstående skulle kanske kunna
accepteras om skatten medförde en
överbalansering av budgeten. Emellertid
är den ju inte avsedd att i någon större
utsträckning leda till något sådant resultat,
utan omsättningsskatten används
som en vanlig inkomst i driftbudgeten.
Den kan således i större utsträckning
inte sägas vara den köpkraftsindragande
faktor, som man gärna vill göra gällande
från regeringens sida.

Omsättningsskatten medför också
kompensationskrav. Inom det ena området
efter det andra har vi på senare
tid mötts av sådant som lett tanken till
kompensationskrav. I det utlåtande som
behandlade bostadssubventionerna anfördes
att en egnahemsvilla fördyras
med mellan 1 200 kronor och 1 300 kronor
genom omsättningsskatten, och jag
förmodar att förhållandet är detsamma
beträffande hyreslägenheterna. I vilken
mån skatten har kunnat påverka årets
avtalsrörelse lär väl inte någon riktigt
kunna bedöma. Läget kan inte helt överblickas
ännu, sägs det i propositionen,
men man uppskattar att medelinkomsten
per timme kommer att stiga med 7 procent
jämfört med fjolåret, och man lägger
till att 2 procent därutöver avser arbetsgivaravgift
till den allmänna tillläggspensioneringen.

Det är svårt att bedöma om det i dessa
fall i det undermedvetna funnits en önskan
att få någon kompensation för omsättningsskatten,
men det är inte osannolikt
att så kan ha varit fallet.

Ett anmärkningsvärt resonemang är
det som har förts angående rättvisan i
en omsättningsskatt, vilket nyss påpe -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

kats även av herr Hagberg. När vi har
en levnadsstandard som hör till den
högsta i världen är det svårt att förstå,
att det är så särdeles rättvist att lägga
skatt på nödvändiga livsmedel och andra
livsförnödenheter. Det kan inte vara
så enkelt för menige man att förstå att
det skall ligga någon rättvisa i att beskatta
sådana saker. Man kan undra om
det inte ginge att undantaga sådana varor,
tv förra gången vi hade omsättningsskatt
var livsmedel inte medtagna.

Jag skulle tänka mig att de lönehöjningar,
som jag tidigare nämnt om, inte
kommer att föranleda att företagen kommer
att avstå från någon vinst. Jag förmodar
att varken utdelningarna eller
investeringarna kommer att minska på
grund härav. Man kan då undra hur det
kommer att gå i fortsättningen. Vi hade
förra året en produktionshöjning med 5
procent. Det är väl knappast troligt att
vi kan nå upp till en sådan siffra i år.
Såväl tilläggsförsäkringarna som omsättningsskatten
torde vara ganska
ogynnsamma faktorer inför den tidpunkt,
då vi skall börja att deltaga i
EFTA-avtalet — den 1 juli.

För några år sedan var ett av medlen
mot inflationen alldeles speciellt att man
skulle ha en överbalanserad budget. Som
jag nämnde tidigare har det i varje fall
inte nu varit möjligt att åstadkomma någon
sådan överbalansering i större utsträckning,
men på den tiden ville man
gärna ha det så, att man inte bara skulle
täcka driftbudgetens utgifter med löpande
inkomster, utan man till och med
önskade att täcka totalbudgetens utgifter
med de löpande inkomsterna. Detta
medel talas det väldigt tyst om nu. Jag
undrar om finansministern anser, att det
medlet inte längre är någonting att använda
emot en inflation?

•lag vet svårigheterna i detta fall —
statens utgifter har tillåtits expandera i
en sådan utsträckning, att man har mycket
stora svårigheter för att kunna få en
överbalanserad budget.

Man kan invända, att vi allesamman
varit med om att besluta en del av de
höjda utgifterna, och jag skall erkänna,

Ang. den ekonomiska politiken
att detta i en del fall är riktigt. Å andra
sidan har ju regeringen den bästa
överblicken över hur landets ekonomi
skall planläggas. För övrigt torde väl
även regeringen med tacksamhet kunna
notera, att oppositionspartierna gjort
aktningsvärda försök att iaktta sparsamliet
på en massa olika punkter.

Jag vill dock påvisa, att det finns
känsliga områden, där det gäller en reform
eller liknande, som man inser under
alla förhållanden kommer att genomföras
i framtiden. När regeringen
framlägger förslaget, kan man förutse att
detta skall hända i fortsättningen, och
man vill därför inte gärna gå emot förslaget,
som ju ändå en gång skall genomföras
—- även om det därigenom
kommer att genomföras vid en tidpunkt
som inte var den absolut bästa.

Det har redan påvisats, att omsättningsskatten
ingalunda är det universalmedel,
som man vid vissa tillfällen velat
påstå. Bara fjorton dagar efter omsättningsskattens
ikraftträdande fick vi
en räntehöjning, som var föga behaglig.
Vi har inte accepterat den politik som
förts i fråga om räntan. Vi skulle kunna
acceptera det där som sägs, men som
inte genomförs, d. v. s. att räntan skall
vara rörlig. Men det märkliga är ju att
den är ytterligt litet rörlig nedåt, men
mycket rörlig uppåt. Bara sedan 1955
har vi fått en nära nog fördubblad ränta;
år 1955 var den 23/4 procent och nu
är den 5 procent. Det förefaller som om
man inte skulle kunna tänka sig att använda
den rörliga räntan nedåt.

Det påvisades i konjunkturinstitutets
rapport förra året, att under 1958 gick
centralbankernas politik i flertalet länder
ut på att företa kraftiga räntesänkningar.
Det skedde inte i vårt land. Hade
man följt samma politik här, tror
jag inte att det hade opponerats så mycket
emot att man senare, vid det tillfälle
som var det lämpliga, företog en
räntehöjning. Man har gjort en mindre
sänkning vid ett tillfälle, men inte några
större sänkningar, och nu sänkte man
inte räntan som i de andra liindcrna,
utan fortsatte i stället med att kliva uppåt
med räntenivån.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Också på andra områden kan vi peka
på åtskilliga olägenheter. Vi anser att
den höga räntan är oläglig i synnerhet
för jordbruket och småföretagsamheten,
men också genom andra åtgärder har
man stramat åt för småföretagsamheten,
vilket föranlett oss att vid flera tillfällen
opponera oss här i riksdagen.

Den kreditpolitik som förts har i
många fall varit till hinder för det privata
näringslivet, alldeles speciellt för
de mindre företagen i deras strävan att
effektivisera produktionsapparaten, vilket
är önskvärt nu inför inträdet i det
nya frihandelsområdet. Genom räntevillkoren
och genom att kreditgivningen
hålls tillbaka till förmån för krediten till
bostadsbyggandet, har de mindre företagen
pressats alldeles speciellt hårt. De
har inte samma möjligheter till självfinansiering
som större företag och är i
större utsträckning än dessa beroende
av bankkrediter, då de i stort sett är
utestängda från obligationsmarknaden
och aktiemarknaden och en del andra
källor för långfristig kreditgivning. Omläggningen
av AB Industrikredit har
också fått sådan form, i enlighet med
vad propositionen föreslog och riksdagen
beslöt, att den institutionen inte heller
kommer att kunna lätta situationen
något för de mindre företagen.

Vi bär ansett, att detta inte bör fortgå.
Vi har ansett, att prioriteringen av
bostadsbyggandet på kreditmarknaden
inte borde fortgå, utan borde successivt
upphävas. Detta har också i viss mån
bestyrkts från bankoutskottets sida i
dess utlåtande nr 26, där man påvisar,
att industriens investeringar innevarande
år synes komma att ligga drygt 30
procent över 1957. Det visar att finansieringsproblemen
inte utgjort avgörande
hinder för rationalisering. Så fortsätter
utskottet: »Att så är förhållandet utesluter
dock inte att finansieringssvårigheter
förelegat inom vissa sektorer. I
första hand synes dessa ha gjort sig
gällande för de mindre företagen, vilket
bl. a. sammanhänger med dessa företags
i allmänhet lägre självfinansieringsförmåga.
»

I fortsättningen försöker man förkla -

ra, att det dock gjorts en del för dessa
företag — bl. a. anför man omorganisationen
av AB Industrikredits utlåningsverksamhet,
men på den punkten har jag
redan visat att utformningen blev sådan,
att mindre företag inte kan ha
större nytta av den.

I samband med detta utlåtande har vi
föreslagit, att man skulle ställa ytterligare
100 miljoner kronor till förfogande
för hantverks- och industrilånefonden,
och vi har fått mycket kritik på den
punkten. Vi anser inte detta vara berättigat.
Om man utfärdar kassareservbestämmelser,
som skapar svårigheter för
de mindre företagen, kan det inte vara
oriktigt att man i en annan form försöker
lindra dessa företags svårigheter,
och det är bara detta som vi vill se genomfört.
Hade man ställt dessa 100 miljoner
till förfogande, hade man lättat
småföretagens kreditmöjligheter avsevärt,
men vi vann tyvärr inte gehör för
vårt förslag. Vi hade också föreslagit
att lånegränsen skulle höjas från 40 000
till 80 000 kronor.

Jag har ett par gånger nämnt bostadsbyggandet.
Det påvisades i samband
med behandlingen av omsättningsskatten
och alternativen till den, att hyrorna
måste höjas om centerpartiets förslag
skulle genomföras. Ja, vi kan inte komma
ifrån att det skulle bli vissa höjningar.
Men kan verkligen den nuvarande
formen för subventionering av bostadsbyggandet
fortsätta? Jag förmodar
att det inte finns någon utredning
om saken, men jag undrar om man är
på det klara med vilka som egentligen
får bostadssubventionerna. Man kan fråga
sig, om det är bostaden eller bilen
som subventioneras.

Det är inte så många år sedan vissa
av oppositionspartierna tävlade med regeringen
om hur många lägenheter som
skulle byggas. Föreslog regeringen ett
antal, föreslog oppositionen några tusen
mer, men det rörde sig hela tiden
om mindre än 60 000. Förra året byggdes
69 000 lägenheter, och det förutspås
att antalet till och med kan bli ännu
stöi re innevarande år. Fråga är, huruvida
vi i fortsättningen kan ge en så -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

dan prioritet åt bostadsbyggandet. Jag
anser visst att vi bör försöka klara bostadsbristen,
men såsom jag nämnde i
remissdebatten måste man se bostadsbyggandet
i sammanhang med landets
ekonomi. Även om vi har ett mål att
sträva mot, är det inte säkert att vi bör
gå framåt i denna takt. På vissa platser
finns det nu inte längre någon lägenhetsbrist,
och tidningarna uppger att
det varit svårt att bli av med insatslägenheter.
Jag har själv på vissa platser
sett lägenheter som varit inflyttningsklara
den 1 april 1959 men som fortfarande
inte är uthyrda därför att ingen
velat betala insatsen.

Dagens ekonomiska debatt är baserad
på flera betänkanden. Jag har här talat
om bankoutskottets utlåtande, men jag
vill också yttra några ord om bevillningsutskottets
betänkande nr 60.

Det är naturligtvis betydelsefullt att
riksdagen varje år får ta ställning till
statens inkomster och utgifter under
nästa budgetår, men jag vill poängtera
att det inte räcker med en så kortsiktig
planering. Visserligen har varje riksdag
att besluta just om det kommande årets
budget, men det hindrar inte att riksdagen,
i den mån det är möjligt, bör
skissera planerna också för därefter kommande
budgetår — sådana beräkningar
är nödvändiga för att man i tid skall
kunna planera för landets ekonomi.

Det är föga tilltalande för skattebetalarna
att finansministern en dag förkunnar,
att statens utgifter expanderar
så starkt, att enda möjligheten att klara
ekonomien är att ta ut en fyraprocentig
omsättningsskatt. Sådana överraskningar
bör kunna undvikas genom -att
staten jämsides med den vanliga budgetplaneringen
också upprättar en femårig
rullande budget. Krav härpå har
framförts från centerpartiet, och vi är
glada över att tanken vunnit gehör både
hos besparingsutredningen och senare
hos finansministern. Vi instämmer helt
med vad som har anförts i det fallet,
att man så långt det finns någon möjlighet
bör söka förutspå hur det blir i
framtiden. .lag är medveten om att detta
möter stora svårigheter, men såsom fi -

Ang. den ekonomiska politiken
nansministern har betonat i propositionen
bör vi försöka bedöma utvecklingen
också på längre sikt.

Vi anser givetvis att den allmänna varuskatten
bör upphöra den 1 januari
1961, såsom framgår av vad vi föreslagit
i reservationen. Vi motsatte oss
omsättningsskatten när den genomdrevs
vid höstriksdagen, och vi presenterade
ett alternativ som skulle gjort det möjligt
att undvara omsättningsskatten, höja
folkpensionen mer än regeringen sedermera
föreslog och ändå få balans i
budgeten. I våra motioner i januari
framförde vi också, att det fortgående
konjunkturuppsvinget skulle göra att
statens inkomster ökades väsentligt mer
än som angivits i finansplanen.

Riktigheten av den bedömningen har
besannats i den förnyade beräkning
som riksräkenskapsverket har verkställt.
Till följd av konjunkturuppsvinget
beräknas inkomsterna öka med
541 miljoner, varav 400 miljoner på inkomstskattetiteln.
Årets lönerörelse för
statstjänstemännen innebär emellertid
en utgiftsökning för staten på 425 miljoner,
och för att man skall få bättre
balans mellan statens inkomster och
utgifter är det nödvändigt att man iakttar
största möjliga sparsamhet med allmänna
medel.

Vid förverkligandet av sparsamhetssträvandena
gäller det att inte endast
pruta på mindre anslag för att därigenom
ge intryck av att det finns en god
vilja att pruta, utan man måste också
angripa de större utgiftsposterna. Det
kan, för att ta ett enda exempel i år,
inte vara något som leder till ett verkligt
besparingsresultat att -— som finansministern
gör — ta bort anslaget
till inköp av inventarier i samlingslokaler
med 400 000 kronor, men samtidigt
höja anslaget för beredskapsarbeten
på vägarna med 35 miljoner kronor,
fastän alla ju vet, att det knappast kan
komma till stånd några dylika arbeten.

För att ge ett annat exempel på sparsamhet
vill jag erinra om att det i fjol
föreslogs att ett anslag av 60 miljoner
kronor skulle upptas för att betala prisfördyringen
inom försvaret. Från cen -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

terpartiets sida motsatte vi oss detta anslag,
vilket under riksdagsbehandlingen
prutades ned till 40 miljoner kronor.
När vi nu ser slutresultatet finner vi,
att man bara behövt ta i anspråk 20
miljoner kronor i stället för ursprungligen
angivna 60 miljoner kronor. Det
hade väl då varit riktigare att inte direkt
i staten uppföra detta högre belopp;
om det blivit nödvändigt kunde
man ha tagit upp beloppet på tilläggsstat,
men under alla omständigheter
från början ha uppfört ett rimligare belopp.

Besparingar bör göras på alla områden
där så är möjligt. Enighet råder
väl också över lag om angelägenheten att
spara, men man är inte riktigt överens
om på vilka punkter besparingarna skall
göras. Vi i centerpartiet har vid årets
riksdag framlagt förslag till besparingar
på sammanlagt 340 miljoner kronor. Tillsammans
med våra övriga förslag innebär
det en budgetförstärkning med 425
miljoner kronor. Våra förslag skulle
möjliggöra ett överskott på driftbudgeten
med 307 miljoner kronor mot av finansministern
upptagna 177 miljoner
kronor.

Med sparsamhet och planering på
längre sikt bör det enligt vår uppfattning
vara möjligt att åstadkomma bättre
balans mellan statens inkomster och
utgifter och nå det mål, som alla strävar
efter, nämligen ytterligare skattesänkning.
Det är att observera att vi i
vårt besparingsprogram icke bär föreslagit
några besparingar som går ut över
barnbidragen, över ersättningar till sjuka
eller andra dylika ändamål, utan där
har vi tagit all den hänsyn som är nödvändig.

Jag hänvisar i övrigt i fråga om våra
förslag till motionen nr 844, och jag
bär inte anledning att nu ytterligare ingå
på vad vi föreslagit. Det finns möjlighet
att åstadkomma erforderlig budgetförstärkning
om man under höstriksdagen
på nytt vill ta upp våra förslag
från i fjol och vad vi i år föreslagit
i motionen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att nu få yrka bifall till reserva -

tionen nr 2 av herrar Mattsson och
Eliasson till bankoutskottets utlåtande nr
26. Jag ber sedan att få återkomma med
yrkanden i fråga om övriga utskottsutlåtanden
när de föredragits.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Den reviderade nationalbudgeten
och kompletteringspropositionen
ger vid handen, att vi alltjämt
lever farligt.

Den samhällsekonomiska balansen,som
är ett livsvillkor för oss inte minst i det
nuvarande internationella konkurrensläget,
är utsatt för hårda påfrestningar.
Försörjningsbalansen pekar hän mot ett
efterfrågeöverskott, och levnadskostnaderna
har, såsom tidigare talare erinrat
om, stigit med fem procent.

Orsaken härtill är nu liksom tidigare
inte svår att finna. Det är den enorma
statliga expansionen som fortsätter i
accelererad takt, nu under fullt utbildad
högkonjunktur.

Enligt de nya beräkningarna kommer
utgifterna under nu löpande budgetår att
överstiga fjolårets med över 1 miljard,
och utgifterna för nästa budgetår att
överstiga innevarande års med 1,5 miljard.
Trots omsättningsskatten, som beräknas
ge 1 miljard netto för helt år,
och en kraftig uppräkning av de direkta
skatterna till följd av lönehöjningarna
beräknas det statliga lånebehovet för
1959/60 till 2 000 miljoner och för 1960/
61 till 1 600 miljoner, en siffra som om
hänsyn tas till sannolika tilläggsstater
väl kommer att stiga även den till bortåt
2 000 miljoner. Jag erinrar om att
tilläggsstaterna brukar representera ett
genomsnittligt belopp på ca 300 miljoner
om året. Förutom tilläggsstaterna måste
vi också räkna med överskridanden, till
vilka hänsyn nu inte heller tagits.

Mitt i brinnande högkonjunktur och
med flödande skatteinkomster slår vi rekord
i fråga om upplåningens storlek.
Jag skulle, herr talman, haft lättare att
förstå finansministerns entusiasm för
omsättningsskatten såsom »Mädchen för
alles», om denna skatt åtminstone hade
i någon mån förhjälpt honom till att

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

leva som han lärde bara för några år
sedan, då han predikade nödvändigheten
av en totalbalanserad budget i högkonjunktur.
Men sedan dess har finansministern
— om också bara i detta stycke
— blivit en mäkta anspråkslös man.
Han talar visserligen om att en upplåning
av denna omfattning har sina risker,
att den utgör vad som maximalt kan
tolereras med dagens konjunkturperspektiv,
men han slutar med omdömet
att det statiga lånebehovet nu nedbringats
till en nivå, som ter sig försvarbar
ur den samhällsekonomiska balansens
synpunkt.

Vad menas med »nedbringats»? År
det den omständigheten att lånebehovet
för löpande budgetår beräknas till 2 000
miljoner och för nästa till 1 600 miljoner?
Båda beloppen är i och för sig
rekordmässiga jämfört med alla tidigare
år. Efter vad jag nyss påpekat talar
sannolikheten dessutom för att siffran
för båda åren kommer att bli ungefär
densamma.

Om jag hade svårt att ta finansministern
på orden när det på sin tid gällde
överbalanseringen så har jag ännu svårare
att göra det i hans nya förkunnelse,
som närmast ter sig som en kapitulation
inför omständigheterna. Att slå rekord
i fråga om budgetunderskottens
storlek mitt uppe i en utpräglad högkonjunktur
och anse detta försvarbart ur
den samhällsekonomiska balansens synpunkt
är i finansministerns fall att vända
ut och in på sig själv.

Ett annat påstående som jag måste
beteckna såsom djärvt är att utsikterna
ter sig gynnsamma för att under de närmaste
åren utan skattehöjningar bedriva
en politik efter samma linjer som hittills;
tv det är väl detta finansministern
åsyftar med talet om tillgodoseende av
människornas väsentliga krav. Hur skall
det bli möjligt att i fortsättningen rätta
mun efter matsäck, när det hittills visat
sig komplett omöjligt så länge dessa linjer
följs? Man erinrar sig osökt ett
liknande besked för två år sedan, som
stod sig endast under några valmånader.
Kanske finansministern räknar med att
det till äventyrs inte blir han som skall

Ii Första kammarens protokoll 1960. AV 19

Ang. den ekonomiska politiken
infria löftet, eller måhända att resultatet
av de nyss tillsatta skatteutredningarna
skall hjälpa till att blanda bort
korten vid en jämförelse mellan det skattetryck
vi nu står under och det som
kan komma att framgå ur det nya?

När finansministern i kompletteringspropositionen
fortsätter den lovsång till
omsättningsskatten som han uppstämde
i statsverkspropositionen, så förefaller
det som om han utgår från att valet stått
mellan omsättningsskatt å ena sidan och
ständigt växande budgetunderskott under
oförändrad utgiftspolitik å andra
sidan. I ett sådant val skulle självfallet
även jag ha föredragit omsättningsskatten,
därför att en fortsättning med
ständigt växande budgetunderskott skulle
ha fallit på sin egen orimlighet. Men
valet stod ju i själva verket och står
alltjämt mellan å ena sidan en rekordmässig
höjning av ett redan uppnått
samlat skattetryck av rekordmässig höjd
och å andra sidan en begränsning av
statsutgifterna till en nivå som gör skattehöjning
obehövlig och på litet sikt bereder
väg för lättnader i det bestående
skattetrycket, med stigande skatteunderlag
som följd. Vilket av dessa alternativ
som i och för sig är bäst ägnat att
säkra den samhällsekonomiska balansen
lär det inte kunna råda mer än en mening
om.

Ännu en riksdag har vi kämpat för
vårt besparingsalternativ utan att vinna
gehör för våra synpunkter och förslag.
Röster har t. o. m. höjts för att riksdagen
tack vare omsättningsskatten inte
längre behöver vara så nogräknad med
statens medel.

Emellertid har vi nu vid riksdagens
slut liksom tidigare sammanfattat våra
underkända yrkanden i en alternativ
budget, som presenterats i en till kompletteringspropositionen
knuten motion.
Herr Hagberg har redan varit inne på
detta ämne, och jag kan hänvisa till vad
han har sagt. Detta budgetalternativ ger
utan omsättningsskatt en säkrare balanserad
driftbudget och en betydligt
nedbantad lånebudget i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag. Det underbygger
också så långt det är möjligt på detta

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

stadium våra önskemål om fortsatta skattelindringar
under de närmaste åren.

Den samhällsekonomiska balansen är
avhängig av ett väl avvägt samspel
mellan finanspolitik och penningpolitik.
Brister det härutinnan framtvingas regleringar
av olika slag, som hindrar penningpolitikens
fina marknadsmekanism
att göra sin tjänst vid fördelningen
av de alltid knappa kapitalresurserna
på ur produktiv synpunkt bästa sätt.
Efterkrigstiden har givit oss rika erfarenheter
härom. Den meningsriktning
jag företräder har konsekvent strävat
efter att söka på den politiska fronten
befordra en återgång mot en fri kapitalmarknad
genom en avbyggnad av återstående
regleringar och genom olika åtgärder
till uppmuntran av enskilt sparande
för att därmed öka tillgången på
kapital. Genom vår anslutning till EFTA
och vårt därav starkt ökade internationella
beroende bär en sådan återgång
kommit att framstå som än angelägnare.

Jag säger detta för att ställa in diskussionen
i bankoutskottets utlåtande
nr 26 i dess rätta sammanhang. Det är
där frågan om Kungl. Maj:ts proposition
om förlängning på ytterligare ett år av
fullmaktslagarna om bankernas kassareserver
och om räntereglering. Sistnämnda
lag tänker jag inte spilla något
krut på. Den är i allt väsentligt en död
hök. Det är bara förunderligt att den
skall behöva passera sin spökrevv en
gång om året, i synnerhet som vi litet
till mans dessbättre har kommit långt
från de vanföreställningar som rådde
vid tiden för dess första tillkomst.

Annorlunda är det med kassareservlagen.
Vi bestrider inte att ett sådant
vapen kan behövas i den penningpolitiska
arsenalen, om också blott som ett
komplement till de mera normala penningpolitiska
medlen, diskontopolitik
och operationer i öppna marknaden. Meningsskiljaktigheterna
gäller här lagens
konstruktion. Allt sedan maximitalet för
kassareservkvoten år 1954 höjdes från
ursprungligen 25 procent till 50 procent
har vi från oppositionshåll yrkat
ett lägre maximital, f. n. 35 procent.

Då kassareservbestämmelserna icke
varit tänkta annat än som ett extraordinärt
hjälpmedel i penningpolitiken,
ligger det i sakens natur att man bör
röra sig med kassareservtal av någorlunda
måttlig nivå. Att man anser sig
ha ett behov av kassareservsiffror ända
upp till 50 procent tyder på att kassareservvapnet
kommit att betraktas som
ett huvudmedel i penningpolitiken, icke
som ett hjälpmedel. Riksbanken har med
andra ord icke via sina marknadsoperationer
bedrivit den likviditetsbegränsande
politik som måste vara ett nödvändigt
inslag i en restriktiv penningpolitik.

Likviditeten i bankväsendet har stigit,
och man har fått lov att tillgripa successivt
höjda likviditetskvoter för att,
som det heter, oskadliggöra överlikviditeten.
Fjolårets utveckling, då inlåningsökningen
i affärsbankerna uppgick till
cirka 20 procent, ger ett talande vittnesbörd
härom.

Den verkliga orsaken till denna utveckling
är att finna i finanspolitiken.
De likviditetskvoter som affärsbankerna
rekommenderats att hålla och som ytterst
stöder sig på fullmaktslagstiftningen
om kassareserver har kommit att användas
i ett syfte som ursprungligen icke
var avsett, nämligen att prioritera de
statliga upplåningsbehoven. Kassareservbestämmelserna
var tänkta som ett
medel att förhindra en utlåningsökning
i bankerna men har i själva verket kommit
att utnyttjas som ett medel att öka
bankernas krediter till staten. I stället
för att begränsa den tillgängliga likviditeten
i samhällsekonomien har de därigenom
givit upphov till en undan för
undan starkt ökad likviditet, som i sin
tur gjort det nödvändigt att successivt
höja likviditetskvoterna. Skall man fortsätta
på denna väg, blir inte heller 50
procent ett tillräckligt maximum. Efter
hand kommer man att arbeta sig upp
till 100 procent. Använda på detta sätt
blir kassareservbestämmelser helt meningslösa
som ett penningpolitiskt medel.

När man kommit upp i kassareservkrav
i storleksordningen 50 procent in -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

nebär detta att man i penningpolitiska
eller finanspolitiska syften i grunden
omskapat bankväsendets karaktär. Bankernas
resurser används inte längre huvudsakligen
för deras traditionella funktioner,
nämligen för att sörja för finansieringen
av den produktiva verksamheten
i samhället. Det bör i vårt land liksom
i andra länder vara möjligt att bedriva
en effektiv penningpolitik utan
att på detta sätt ingripa i bankernas
fundamentala uppgifter. Ur denna synpunkt
kan redan ett maximum på 35
procent förefalla högt, och riksbanken
bör under alla omständigheter vinnlägga
sig om en sådan allmän likviditetspolitik,
att detta maximum endast behöver
tillgripas i extrema lägen. Man bör i
detta sammanhang observera att de kassareservtal
som tillämpas med stöd av
ifrågavarande lagstiftning ur bankernas
synpunkt blir minimital, som under alla
omständigheter måste iakttagas. Detta
betyder att de även normalt mycket stora
säsongsvängningarna i bankernas likviditetsställning
måste utspelas ovanför
dessa minimital. Är de anbefallda kassareserverna
35 procent, måste en banks
praktiska genomsnittliga likviditet ligga
icke oväsentligt högre för att banken icke
skall behöva riskera att i ett ogynnsamt
läge råka komma under 35 procent.

Hur skall en sänkning av maximitalet
från 50 procent till 35 procent bedömas
i det nu aktuella läget? Förutsatt att
penningpolitiken och den statliga upplåningspolitiken
fullföljes enligt de riktlinjer
som tillämpats under den gångna
våren, synes en sådan sänkning fullt genomförbar
utan att äventyra penningpolitikens
effektivitet. Riksbankens och
riksgäldskontorets transaktioner hittills
i år har i motsats till förhållandena under
år 1959 haft en starkt likviditctsabsorberande
effekt. I detta läge är redan
ett kassareservkrav på 35 procent -—
med hänsyn till bankernas praktiska behov
av att ligga icke oväsentligt över
minimitalet och givetvis under förutsättning
att det icke sker en ytterligare påspädning
av marknadens likviditet genom
riksbankens och riksgäldskontorets

Ang. den ekonomiska politiken
transaktioner — ett effektivt instrument
för att förhindra någon påtaglig utlåningsökning
från bankernas sida.

Man skulle tycka att den stora framgång
med vilken under denna vår både
statliga, kommunala och privata lån kunnat
placeras på obligationsmarknaden
borde få anvisa vägen för en fortsatt utveckling
mot friare förhållanden. Det
är då illavarslande att finna att kreditmarknadsutredningen
i sitt nyligen avgivna
betänkande i stället tänker sig
skärpta regleringar som det begynnande
1960-talets melodi. Den anda av statlig
diktatur — jag anser icke detta ord för
starkt — som talar ur detta dokument är
väsensskild från den uppfattning som vi
på mitt håll hyser.

Både i fråga om finanspolitiken och
penningpolitiken strävar vi efter att lätta
på det statliga tryck som tynger medborgarna
och hotar att förvandla dem
till blott och bart undersåtar. Vi gör det
redan i förvissningen om att vårt folks
gemensamma ansträngningar skulle avsätta
bättre resultat under mera frihet
och mindre tvång. Men vi gör det framför
allt i tron på ett friskare och lyckligare
samhälle, om de enskilda människorna
får större möjlighet att lita till
sig själva och stå på egna ben.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid bankoutskottets utlåtande nr
26 av mig m. fl. avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var faktiskt inte
min avsikt att hålla något tal här i kammaren
— jag hade räknat med att i
första hand avverka det mera talmässiga
i andra kammaren — men herr Ewerlöl
slutade sitt anförande med så känsloladdade
deklarationer att jag skulle betrakta
det såsom en oartighet emot min
värderade motståndare om jag satt alldeles
tyst. Jag skall emellertid försöka att
relativt kort behandla ett par av de synpunkter
som herr Kwerlöf förde fram i
sitt anförande och som jag tycker behöver
ett bemötande.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Herr Ewerlöf började med att erinra
om kompletteringspropositionens tongångar
om att vi lever i en ganska farlig
situation. Jag har som finansminister
inte i något avseende velat undanhålla
det riskabla i situationen i dag
rent samhällsekonomiskt, men jag har
inte heller velat överdriva det. Jag vill
minnas att orden faller så, att vi lever
på en nivå, som kännetecknas av en hög
och kanske litet ansträngd konjunktur
men ändå har goda utsikter att hålla
den samhällsekonomiska balansen. Herr
Ewerlöf menar att det ligger ett grundfel,
ett kardinalfel i hela den politik som
regeringen för, till skillnad från den
politik på det här området som herr
Ewerlöf och hans partivänner företräder.
Det är då framför allt den expansiva
statliga eller kanske jag får använda
uttrycket offentliga hushållningen
som herr Ewerlöf betraktar såsom den
största faran för den samhällsekonomiska
balansen och stabiliteten.

Även om det kanske låter litet förmätet
vill jag säga att om vi ser tillbaka
på den konjunkturcykel som vi faktiskt
har upplevt under de senaste åren, så
finner vi att den statliga, den offentliga
sektorn, vare sig man ser på investeringarna
eller på konsumtionssidan —
den förra är väl den angelägnaste och
viktigaste — har varit ganska väl synkroniserad
med de kastningar på den
privata sidan som har skett under samma
tid och som vi såsom ansvariga politiker
och ledamöter av denna kammare
helt enkelt inte kan nonchalera. Det
väsentliga i tillvaron är ju inte fixerade
siffror på upplåningsbehov, inte ens
driftbudgetens balans. Det får inte gå
magi i orden. Det väsentliga i praktiska
politikers uppgift är att göra förhållandena
för medborgarna i samhället rimliga,
att hjälpa dem så, att de inte får
ta emot de hårda törnar som de skulle
utsättas för därest man, förhäxad av vissa
tumregler liksom hönan av kritstrecket,
anser sig vara förhindrad att ingripa
därför att detta inte stämmer överens
med de tankegångar om upplåning
och budgetbalans som traditionellt gäller.

Med detta vill jag också ha sagt att
felet med högerns allmänna, principiella
politiska uppfattning är att man inte är
tillräckligt djärv i sina synpunkter på
vad som krävs av dagens ekonomiska
politik utan alltför mycket sitter fast i
konservativa tankegångar, där orden
och de gamla uppfattningarna har blivit
något av en magi. Det är ganska lätt
att på minnets näthinna framkalla den
utomordentliga pessimism som rådde
inom näringslivet åren 1957 och 1958.
Denna gjorde det nödvändigt med en
expansiv offentlig verksamhet, eftersom
regeringen och, gissar jag, mina partivänner
i övrigt anser att människan ändå
är det viktigaste i samhället, och vi
har tagit som vår politiska uppgift att
se till att människor har arbete och
sysselsättning, trygghet och inkomst. Det
blev nödvändigt med en upplåning, en
upplåning som hittills och under denna
lågkonjunktur inte i något avseende
stört samhällsekonomien. Tvärtom har
vi under denna konjunktur överraskande
nog haft inte endast ett stabilt konsumtionsprisindex,
utan vi har ju också
haft en hyfsad utveckling av vår betalningsbalans
med utlandet, och utvecklingen
av vår valutareserv finns det inte
heller något att klaga på.

Sedan vände ju konjunkturen snabbt,
och den pessimism som hade präglat
den privata sektorn efterträddes av en
stark optimism med alla de spekulativa
inslag som alltid finns med på den privata
sektorn, både när man är pessimist
och när man är optimist, de spekulativa
inslag som accentuerar utvecklingen nedåt
när den går nedåt, och uppåt när
den går uppåt. Det är så, därför att den
privata verksamheten är baserad på sin
— jag skall inte kritisera det — i och
för sig rimliga önskan att göra största
möjliga profiter och därför tvingar fram
dessa spekulativa moment i prognoserna,
i förberedelserna, i planeringarna. Vi
har att räkna med detta och har följaktligen
att ta hänsyn till det när den
offentliga sektorn och statens verksamhet
skall sättas in, antingen som stimulator
eller som dämpare. Staten fick gå
in och stimulera under nedgången, och

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

vi fick företa en kraftig upplåning för
att klara den saken.

1 dag är problemet att när vi nu på
nytt har optimismen svällande på den
privata sidan och orderböckerna bokas
och fylls för både två och tre år framåt,
utgör självfallet den upplåning som vi
förut tog på oss en besvärande faktor
att komma till rätta med, eftersom den
upplåningen transfereras till en likviditetsökning
inom affärsbanksystemet.

Om man ser på hela problematiken
litet djupare finner man att det inte
alls behöver finnas de motsättningar
som flera av dagens talare har raljerat
över, när de talat om omsättningsskatten
som folkhushållets jungfru eller »Mädchen
för alles», som herr Ewerlöf uttryckte
det, vilken skall duga till att
stimulera och skall duga till att dämpa.

Det finns en gräns för hur långt upplåningen
kan gå. Om man inte vill överträda
den gränsen, får man kräva ytterligare
skattetributer av medborgarna. Vi
har sagt i detta läge att denna ytterligare
skattetribut endast kan tagas via
en indirekt beskattning.

1 den andra situationen, när vi dras
med besvärligheterna och svårigheterna
av den höga upplåningen, som var så
hög som vi kunde tolerera men inte högre
— omsättningsskatten var ju till för
att klippa av den överupplåning som vi
inte trodde oss kunna bemästra — är
det ingen tvekan om alt omsättningsskatten
är en dämpande faktor. Herr
Bengtson förde något slags resonemang
om att så länge — om jag fattade honom
rätt — inte driftbudgeten är överbalanserad
med låt oss säga den här miljarden
som omsättningsskatten netto innebär,
så medför inte omsättningsskatten i
och för sig någon upptorkning av efterfrågan.
Visst gör den det! Om man utgår
ifrån att budgeten på de andra
punkterna iir given genom beslut av
riksdagen måste ju pengarna i annat fall
lånas upp. No slipper vi låna dem —
så enkelt är det! — och därför är omsättningsskatten
eu faktor som har dämpande
inverkan på efterfrågan, även om
man inte har, låt mig säga, en överba -

Ang. den ekonomiska politiken
lanserad driftbudget som motsvarar omsättningsskatten.

Herr Ewerlöf tog upp frågan om huruvida
de nu redovisade upplåningsbeloppen
kommer att hålla eller inte. Jag
kan säga att vår politik under den här
uppgångstiden har präglats av en rad
olika åtgärder, alla med en och samma
syftning, nämligen att bekämpa överkonjunkturen.
En viss nedskrivning av
den statliga aktiviteten genom att kapitalutgiflerna
för de statliga verken och
även för bostadsbyggandet är mera modererade
för nästa år än de varit hittills
under lågkonjunkturen, är ett element
i det hela. Det andra är de penningpolitiska
operationerna, där vi försökt
klara oss ur problemet med likviditetsuppladdningen
bl. a. genom det relativt
högprocentiga obligationslånet,
och som vi sagt kommer vi att försöka
att på nytt popularisera obligationsmarknaden.
Vi håller en relativt hög
ränta i samma syfte. Vi har gjort inskränkningar
i statens aktivitet under
den kommande sommaren. Vi har fört
diskussioner och förhandlingar med
kommuner och med privata företag för
att få dem att synkronisera sin verksamhet
med dämpningen på den statliga sidan.
Allt detta har gjorts med en bestämd
målsättning.

Detta betyder väl att man kan räkna
med att upplåningen för innevarande
budgetår blir något lägre än vad som
iir i ngivet i statsverkspropositionen. De
drygt 2 000 miljonerna kan bli något
eller några hundratal miljoner mindre.
För nästa år är redovisad en upplåning
på 1 555 miljoner. Herr Ewerlöf tror att
det blir några hundra miljoner mer med
hänsyn till att tilläggsstaterna inte har
någon täckning.

•lag skall inte avge några Bragelöften
på den här punkten, men jag har välgrundade
förhoppningar om att tilläggsstaterna,
om inte något speciellt inträffar,
inte ska behöva uppgå till belopp
av den storlek som motsvarar medeltalet
under de senaste fem åren och som
redovisas som exempel i kompletteringspropositionen,
detta av den anledningen

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

att finansdepartementet varje år målmedvetet
strävar efter att få alltmera
realistiska utgångspunkter och bearbetar
verken mycket hårt i den riktningen, så
att redovisningarna skall vara mera hållbara.
Jag kan gärna säga herr Ewerlöf
att i fråga om upplåningen för innevarande
år har jag också en förhoppning
om att den skall kunna bli litet lägre än
den siffra som redovisas. Vi har allesammans
samma intresse av det.

Än så länge liar upplåningen under
innevarande år inte lett till några inflationsgenomslag
i den svenska ekonomien.
Vi har fått den 2,7-procentiga höjning
av levnadskostnaderna som vi räknade
med på grund av omsättningsskattens
genomförande den 1 januari men
ingenting mer, och den senaste månadens
redovisning av levnadskostnadsindex
visar ju — mirabile dictu! — att vi
kunnat inregistrera en sänkning av levnadskostnadsindex
med en enhet. Skall
vi inte på de premisserna kunna våga
hoppas att upplåningen för innevarande
budgetår tack vare de hårdare ingripandena
på de andra fronterna icke
skall behöva — när budgetåret snart är
slut — vara källan till ett inflationistiskt
genomslag? Då kan vi, när vi diskuterar
den frågan, mera ägna oss åt
hur vi ser på problemet för 1960/61.

.lag skall kanske ta upp ytterligare ett
problem, eftersom herr Ewerlöf var vänlig
nog att på mig sätta betyg vilka —
såsom han själv erkände — ganska väsentligt
skilde sig från den slentrianmässiga
betygssättning som brukar bestås
mig från andra håll. Jag var enligt
herr Ewerlöfs betygssättning anspråkslös,
och det är en vacker egenskap.
Vidare skulle jag ha kapitulerat
och gått ifrån min gamla uppfattning
om nödvändigheten av en hård finanspolitik.
Det sista kan jag väl inte skryta
över, även om jag kan skryta över det
första betyget.

Men sedan kom herr Ewerlöf in på ett
ganska intressant problem, nämligen att
vi — mina företrädare och jag — tidigare
varit inne på att finanspolitiken
bör dra ett förhållandevis större lass
och penningpolitiken ett förhållandevis

mindre lass, när dessa båda element
skall vara de som stabiliserar samhällsekonomien.
Då jag startade som finansminister
och jag faktiskt överraskande
nog från riksräkenskapsverket fick beräkningar
som sedermera tyvärr visade
sig vara för optimistiska, kunde jag presentera
en totalbalanserad budget och
till och med — om jag går tillbaka till
1956 — en överbalanserad totalbudget
men det var ju under förhållanden, då
vi räknade med att icke behöva agera
lika aktivt på det penningpolitiska avsnittet.

Jag erinrar herrarna om att det alls
inte var någon ur era synpunkter eftersträvansvärd
budgetpolitik som finansministern
år 1956 gjorde sig till
tolk för, när den totalbalanserade budgeten
kom, trots att högkonjunkturen
1956 och 1957 hade samma gradtal som
den har i dag, då herr Ewerlöf efterlyser
en totalbalanserad budget. Då var
ni inte alls intresserade av en sådan
budget. Ni gjorde allt vad ni kunde —
ni var flitiga som myror eller bin eller
vilket annat föredöme jag än kan ställa
upp — för att plocka pengarna ur den
totalbalanserade budgeten. Finansministern
satt ju och tvångsbeskattade det
svenska folket! Då blev en balanserad
driftbudget det rättesnöre som man konventionellt
och traditionellt skulle ha.
Konjunkturpolitik och sådana ting som
herrarna har lärt sig under de senaste
fyra åren var då okända begrepp. Då
skulle man ha skattesänkning! Vi hade
visserligen ett val 1956, men jag vill
inte vara ofin nog att göra gällande att
det influerade på era synpunkter, när
ni i januari månad debatterade statsverkspropositionen
— det var ju rätt
långt till hösten. Ni resonerade som så,
att finansministern tvångsbeskattar och
överbeskattar svenska folket. Här finns
utrymme för skattesänkningar, hette
det. Ni lyckades inte alls genomföra era
intentioner, och om ni lyckats skulle
situationen ha varit långt besvärligare
än den sedermera blev. Jag säger detta
trots att ni nu kommer att anföra, att
om skattesänkningarna genomförts,
skulle gubevars företagsamhet, sparvilja

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

och alla de fina egenskaper som man
talar om på söndagen — också här i
kammaren naturligtvis — medfört det
resultatet att statskassan skulle just genom
skattesänkningarna fått sådana väldiga
inkomsttillskott, att man kunnat
göra praktiskt taget alla glada och nöjda
och uppfylla alla önskemål av olika
slag.

Jag kan försäkra herr Ewerlöf, att
om jag i dag skulle lägga fram en statsverksproposition
med en totalbalanserad
budget, hade jag inga som helst garantier
för att inte oppositionen kommer
att säga: »Nu sitter finansministern
på nytt och överbeskattar och tvångsbeskattar
det svenska folket. Nu är det
på nytt färdigt för väldiga skattesänkningar.
Nu skall på nytt budgetens inkomster
reduceras.»

Jag skall gärna göra det erkännandet
att jag under dessa fyra år varit tvingad
att ta hänsyn till den praktiska verkligheten
på detta område, och därför
serverar jag i år en driftbudget som är
väl balanserad -— jag tror att den kommer
att vara balanserad under nästa
budgetår också — och en upplåning
som är relativt sett högre än den varit
tidigare under 1950-talet men som inte
är högre i procent av budgetens omfattning,
om man vill se på den sidan
av saken. Parallellt med den redovisade
upplåningen på 1 555 miljoner kronor
sätts dessutom på de andra områdena
in ingripanden, som tidigare års upplåningssiffror
icke kunde stödja sig på.

Rätt skall vara rätt, menar jag. Skall
man se den ekonomiska politiken över
hela fältet, skall man betrakta både det
finanspolitiska och det penningpolitiska
fältet. När man från oppositionens
sida har dansat vilda krigsdanser kring
finansministern, när han velat lägga en
starkare vikt på finanspolitiken, så har
ju finansministern i jag vill inte säga
samförståndets men något av den goda
husfridens tecken velat fördela sina
gracer. Därför innebär dessa senare år
en förhållandevis jämnare fördelning
mellan finanspolitiska och penningpolitiska
ingrepp.

Nu skulle jag kanske vid sidan om

Ang. den ekonomiska politiken
den mera allmänt principiella diskussionen
också säga något om den särskilda
fråga som herr Ewerlöf tog upp,
nämligen bankoutskottets utlåtande om
kassareservbestämmelserna. Där har oppositionen
stannat vid 35 procent och
inte längre velat vara med om en prolongation
av den beredskapslagstiftning
och den maximikvot som vi haft under
sex år hittills, utan att bankerna farit
illa av det. De har med denna 50-procentiga
maximikvot ibland varit utomordentligt
likvida, ibland något mindre
likvida, men ingen skall kunna göra gällande
att de banker som varit utsatta
för riksbankens förhandlingar och ålägganden
med kassareservbestämmelserna
i bakgrunden tillhör de nödlidande
grupperna i detta lands näringsliv.
Dessutom vill jag inte heller göra gällande
att den kreditgivning de har kostat
på sig trots maximibestämmelsen i
kassareservreglerna varit en underkreditgivning
till svenska företagare. Tvärtom,
med undantag för 1957 och 1958
har vi ständigt varit tvingade att inrikta
våra vapen mot den aktivitet som
har emanerat från företagarsidans likviditet
och som vid vissa tillfällen medfört
risk för att vi skulle komma ur
balansen.

Herr Ewerlöf säger vidare, att räntelagstiftningen
är en död hök, som man
varje år släpar fram över gamla tomma
revir. Jag är inte säker på det, även om
formuleringen är drastisk i och för sig,
men det är kanske bara en drastisk formulering.
Till skillnad från kassareservkvoten,
där ju omställningen kommit
rent abrupt från centerpartiets sida,
finns det ju ändå när det gäller ränteregleringslagen
fortfarande en påtaglig
majoritet i riksdagen som anser att den
har sitt värde när riksbanken via diskussioner
med affärsbankerna skall sköta
sitt viktiga avsnitt på området, nämligen
penningpolitiken.

Vad som är avgörande, när man ser
på den konkreta historien beträffande
kassareserverna är naturligtvis att därest
man begränsar maximikvoten till 35 procent
— det framgår ju av bankoutskottets
utlåtande att reserven i dag för de

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
mest likvida bankerna är 41 procent,
och den har faktiskt för några månader
sedan varit 43 procent — innebär den
borgerliga oppositionens förslag att man
nu med en gång gör dessa banker ännu
mera likvida än de för närvarande är.
Riksbanken justerar likviditetskvoterna
med hänsyn till bankernas interna likviditet,
och den är på sina håll så stark
att man har ansett det vara riktigt att
pålägga dem en kassareservkvot på 41
procent.

Oppositionens förslag ger bankerna
större utrymme för utlåning än de för
närvarande har. Detta går tvärt emot
vad kunniga nationalekonomer anser
lämpligt och jag kan även säga riksbanksdirektörer,
inte bara i Sverige utan
även i Västtyskland, där man under de
senare månaderna skärpt kassareservbestämmelserna
i ett par omgångar.

Jag har litet svårt att ta herrarna på
allvar, om ni samtidigt talar om nödvändigheten
av att verkligen skärpa sig
med hänsyn till bl. a. den europeiska
aspekten på ekonomien och frihandelsområdets
nya utgångspunkter. Högern
har i sin partimotion mycket noggrant
utvecklat att vi på grund av denna utveckling
mot vår vilja mer och mer kommer
in i nödvändigheten av ett hänsynstagande
till vad som sker utanför våra
egna gränser. Jag kan i många stycken
ge herr Ewerlöf rätt på den punkten,
men om man för det talet och samtidigt
kritiserar finansministern för att budgeten
inte är tillräckligt stark så finner jag
ingen konsekvens i det hela, om man
med ena handen vill späda på den likviditet
och de utlåningsmöjligheter som
bankerna i dag har genom överenskommelser
med riksbanken. Man vill sänka
maximisatsen och på ett farligt sätt öka
likviditeten.

Jag är övertygad om att herr Ewerlöf
lika litet som jag kunnat undgå att följa
med denna debatt, dels inom landet och
dels utomlands. Er ståndpunkt här har
ingen motsvarighet i något annat land,
där man brottas med samma problem
och samma konjunkturbild som här. Vidare
har denna ståndpunkt inte heller
något gehör hos de icke politiska natio -

nalekonomer av facket som ju då och då
tar sig friheten -—- jag har ingenting
emot detta — att uttala sig om dessa
ting, sedda från mera neutrala utgångspunkter.

Det var närmast dessa synpunkter i
herr Ewerlöfs anförande som gav mig
anledning att gå i svaromål. Jag skall
inte ta upp herr Spetz’ inlägg till granskning.
Det var ju föredömligt kort och
omfattade några konkreta ting. Det blir
kanske tillfälle efter middagen att komma
tillbaka till dem. Jag skall inte heller
kommentera herr Hagberg, även om
jag med en känsla av ett visst välbehag
beundrade hans lyriska sakkunskap när
han under sitt lilla korta inledningsanförande
hann citera både Shakespeare
och Karlfeldt. »Upp flyga orden, tanken
stilla står», yttrade herr Hagberg. Jag
kan fortsätta citatet: »Ord utan tankar
aldrig himlen når», och jag skulle vilja
säga till herr Hagberg, att om man börjar
citera Shakespeare i samband med
omsättningsskatten, så kanske jag får
fortsätta att citera Shakespeare och säga,
att omsättningsskatten har aldrig varit
avsedd att gå till himlen, även om oppositionen
är på god väg att göra det
genom att i söndagstalen göra gällande
att omsättningsskatten, kommer att röra
sig om både 10 och 15 procent, om
Sträng får sitta kvar. Dessutom är de
ting som omsättningsskatten skall klara
så djupt och materiellt jordbundna, att
den himlastormande poesien å la 1650-talets Shakespeare är något malplacerad
i detta sammanhang.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! När jag tillät mig betvivla
att omsättningsskatten hade någon
större inflationsdämpande effekt, invände
finansministern att om vi inte hade
fått de medel som omsättningsskatten
ger, så skulle vi ha fått låna upp dem.
Men det är ju inte detta läge som föreligger.
Det alternativ som vi föreslår innebär
ingalunda att vi skall låna upp
medel. I alternativet har vi fört fram
förslag till en balanserad budget, och
det blir sålunda inte fråga om någon

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

upplåning. Alltså stämmer inte finansministerns
resonemang på den punkten.

Vad jag fortfarande tillåter mig betvivla
är att omsättningsskatten skulle
ha en köpkraftsindragande effekt i den
utsträckning som regeringen vill påstå.
De pengar som tas in används på andra
håll och kan alltså inte få den köpkraftsindragande
effekt som finansministern
påstod.

Vidare är det intressant att höra att
finansministern nu gentemot herr Ewerlöf
talar så välvilligt om en överbalanserad
budget. Det var väl inte något svar
på vad jag anförde tidigare, men det är
som sagt glädjande att finansministern
medger att en överbalanserad budget
skulle kunna vara ett gott medel. År vi
överens om att begränsa statsutgifterna
på ett sådant sätt att vi kan få till stånd
en överbalanserad budget, finns ju möjlighet
för oss att få tillbaka den inflationsbekämpande
politik, som vi bedrev
före den 1 oktober 1957.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte var jag skall
börja. Finansministern har kommit in
på våra resonemang från 1956 och framöver
om överbalansering och underbalansering
m. m. Finansministern menar
att han med vad han nu har anfört har
förklarat sin egen ställning. Jag kan inte
säga att jag har fått någon större klarhet.

Jag vill från början rätta ett misstag.
Det föreföll som om finansministern utgick
från att jag personligen eller över
huvud taget mitt parti år 1956 skulle
ha gillat tanken på en överbalansering.
Det gjorde vi aldrig. Vi ville aldrig acceptera
som princip på något sätt att
en budget skulle vara överbalanserad
på så sätt att alla kapitalutgifter skulle
täckas med skattemedel. Men det är fråga
om ett mer eller mindre, och kapitalbudgeten
blir ju under sådana förhållanden
ett av de element som man får
använda, när det gäller att balansera
mellan högkonjunktur och lågkonjunktur.

Finansministern frågar: Hur var det

Ang. den ekonomiska politiken
nu egentligen 1957/58? Det rådde pessimism
inom näringslivet o. s. v., och
staten fick lov att träda till, vara djärv
och taga hand om ruljangsen i större
utsträckning än eljest. Detta är någonting
som jag anser vara fullkomligt riktigt.
Jag har för min del från denna talarstol
förklarat att den upplåning som
påkallades av denna svacka i konjunkturen
och som belöpte sig till omkring
1 400 miljoner kronor var en riktig åtgärd,
liksom att man kunde hålla en
sådan maximal lånesiffra i ett läge då
staten just hade att träda in för att fylla
i den lucka som uppkom på den privata
sektorn.

Men nu är vi ju i en fullkomligt motsatt
situation. Nu råder det en högkonjunktur,
och då går det inte att föra
samma resonemang. Finansministern
måste väl ge mig rätt i att om jag menar
att 1 400 miljoner kronor var ett belopp,
som man mycket väl kunde acceptera
under lågkonjunkturen 1957/58,
så kan man väl därav inte dra den slutsatsen
att man kan acceptera 2 000 miljoner
— eller om vi nu skall tro att det
för nästa budgetår kommer att röra sig
om 1 600 miljoner kronor — i en uppdriven
högkonjunktur. Skall det vara
någon mening att föra en konjunkturpolitik
och att staten skall åtaga sig denna
uppgift, så måste väl, om staten träder
fram i en lågkonjunktur och ökar räjongen
för sin verksamhet, detta korrespondera
med att staten är beredd att i
motsvarande mån minska sin egen verksamhet
under en högkonjunktur. Vad
jag har efterlyst är ju att det inte finns
någonting av konjunkturkorrespondens i
de siffror som finansministern här serverat
för statens del i rådande högkonjunktur.
Vad som gör att det kan bli
risker för att det hela spricker är ju att
samtidigt som staten armbågar sig fram
i denna situation med utgifter på driftbudgeten,
som ligger 1 500 miljoner över
utgifterna under nu löpande budgetår,
och man därjämte lånar upp pengar till
belopp som är rekordmässiga i förhållande
till allt vad vi tidigare känner
till, så vet vi att det privata näringslivet
tränger på och söker investera. Det

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
är ett liv och en rusch över hela fältet.
Hur skall dessa två saker kunna stå väl
tillsammans? Hade det inte varit nödvändigt
att man revat seglen på den
statliga sidan i denna uppdrivna högkonjunktur? När

finansministern talar om finanspolitik
förefaller det som om finansministern
i alla händelser inte anser att
det i finanspolitiken ingår att begränsa
statens utgifter. Det gäller således inte
bara att bestämma skatter av det ena eller
andra slaget eller av den ena eller
andra storleken, utan det gäller att bestämma
omfattningen av de statliga utgifterna,
och detta anser jag vara — det
har ju också framgått av vårt sätt att gå
fram — det förnämsta finanspolitiska
medel som i denna situation skulle ha
kommit till användning. Och detta har
icke skett.

Detta är alltså sagt som en förklaring
av vår uppfattning om konjunkturpolitik,
och jag vill ännu en gång understryka
att vi aldrig har accepterat totalbalanseringen.
Men nog finner finansministern
det fullt naturligt att man
skämtar med den som 1956 förklarade
att mar. i en högkonjunktur borde sätta
målet vid en överbalansering och som
1900 kommer och säger att en upplåning
på 1 600 miljoner kronor får anses
vara försvarbar i ett sådant konjunkturläge
som för närvarande råder.
Det är väl ändå förlåtligt om man faller
för en sådan frestelse.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade verkligen dristat
mig att citera min favoritförfattare
Shakespeare. Att jag inte läste upp hela
citatet, herr statsråd, berodde på att jag
väl känner till fortsättningen på citatet
— »Upp flyga orden, tanken stilla står,
ord utan tanke aldrig himlen når» —
och att jag tyckte att det var så pass
hårt att säga detta om det uttalande
i propositionen mot vilket jag riktade
mig, att jag tyckte att min taktfullhet
förbjöd mig att använda citatet i dess
helhet. Men är det så att man uppfattar
dylik återhållsamhet på det sättet, som

herr statsrådet har gjort, skall jag ta
detta ad notam och i fortsättningen icke
visa sådan hänsynsfullhet.

Men, herr statsråd, det var ett par
frågor, jag riktade till finansministern,
och jag fick aldrig något svar på dem.
Jag konstaterade, att finansministern
underlåtit, i varje fall hittills, att lämna
något bindande besked om huruvida vi
står inför någon höjning av omsättningsskatten
före 1962.

Vidare riktade jag en annan fråga till
herr statsrådet, och den gällde den balansering
av driftbudgeten, som man nu
räknat med. Menar herr statsrådet att,
när denna räkning skall göras upp, den
verkligen kommer att gå ihop? I så fall
skulle det märkliga inträffa att den
ganska långa serie av driftbudgeter i
minussaldots tecken, som mycket ordentligt
redovisas i kompletteringspropositionen,
skulle komma att brytas.
Jag tycker att det skulle vara av stort
värde, om man såsom ett bidrag från
statsrådsbänken till pågående debatt
kunde få dessa spörsmål belysta. Jag
fordrar inte, att herr statsrådet skall göra
det med detsamma — det kanske
fordras en middagsrast innan denna
vördsamma anhållan kan effektueras.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig först, för att
herr Hagberg inte skall behöva känna
obehag av att vara återhållsam i våra
kommande debatter, gärna säga honom
att jag försäkrar att jag kommer att
överleva herr Hagbergs inlägg utan speciellt
hänsynstagande ifrån herr Hagbergs
sida! Herr Hagberg skall därför i
fortsättningen när han kommer in på
lyriska och andra områden vara så fullständig
som möjligt.

Sedan vill jag svara på herr Hagbergs
direkta fråga. Här redovisas i budgeten
177 eller alternativt 277 miljoner
i överskott på driftsidan. Vi har i år
större säkerhet för att kalkylerna kommer
att hålla än vi haft tidigare år.
Under något av de tidigare åren fick
vi ju en mycket otrevlig överraskning
ifrån flygvapnet, som på tilläggsstat kos -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

tade — om jag minns rätt — 160 eller
170 miljoner kronor. Flygvapnet blev
så pass allvarligt skakat av händelsen
att man numera inom försvaret håller
vissa reservationer, som visserligen herr
Bengtson hade ett gott öga till men som
jag tror är värdefulla att ha i detta
sammanhang för att inte behöva sätta
riksdagen i den belägenhet som man
gör då man på tilläggsstat kommer med
alltför höga belopp. Händer ingenting
speciellt, herr Hagberg, så att det blir
något våldsamt överbjudande i kammaren
från oppositionens sida och oppositionen
skulle lyckas i dessa överbjudanden,
bär jag en välgrundad förhoppning
att tro att denna driftbudget skall kunna
hålla med den reserv som här är redovisad.

Herr Ewerlöf tog på nytt upp en del
synpunkter, och jag har kanske besvarat
dem i mitt första anförande. Han
erkände att han accepterar den upplåning
som skedde under lågkonjunkturåret,
och det skulle gälla ett belopp
på ungefär 1 400 miljoner kronor. Jag
menar att man då kan acceptera den
upplåning som vi även har tvingats att
verkställa under det nu löpande budgetåret
och som herr Ewerlöf och jag
är överens om kan ligga något hundratal
miljoner kronor under 2 000 miljoner.
Varför menar jag att vi skulle kunna
acceptera även denna upplåning? Jo,
helt enkelt därför att man än så länge
inte kan göra gällande att den upplåningen
varit inflationsdrivande inom
samhällsekonomien. Vi har fem veckor
kvar av det här budgetåret. Vi har haft
den justering av priserna som var förutbestämd
på grund av omsättningsskatten
men inte mer, och det finns väl mycket
som talar för att när det engångslyftet
gjorts bör vi kunna hålla ekonomien
stahil ytterligare i fem veckor. Då är
detta budgetår, med ilen maximala upplåningen,
avverkat utan att man kan
säga att den upplåningen drivit fram
någon inflation. Men i långa stycken är
det naturligtvis beroende på att vi på
ett annat sätt än tidigare har arbetat
med de andra medlen. I)cn likviditetsupptorkning,
om jag får använda ett

Ang. den ekonomiska politiken
sådant uttryck, som statslånets nära
1 100 miljoner innebar, var ju en klar
broms på affärsbankernas utlåningsmöjligheter.
Även andra operationer som
gjorts på det området har lett i samma
riktning, och därför har det ju visat sig
att upplåningen under det innevarande
budgetåret icke har behövt bli inflationsdrivande,
vilket den naturligtvis med
samma absoluta belopp borde ha blivit
om man hade legat helt passiv på den
andra fronten, d. v. s. på den penningpolitiska
fronten.

Huruvida en upplåning av 15 å 16
hundra miljoner kommer att vara en
instabil faktor i vår ekonomi under nästa
budgetår, det kan vi här i dag stå och
tala om, herr Ewerlöf och jag —■ vi vet
det om något år. Jag har tillåtit mig att
säga i propositionen att det är en balans
på en hög nivå, men det finns inte
sådana risker för det hela, att man av
den upplåningen kan utläsa att vi nu
bara skall segla in i en inflationistisk
utveckling. Jag har den förhoppningen
att vi, trots upplåningen av 1 555 miljoner,
med ett nyanserat ingrepp över
hela fältet skall kunna behärska situationen.
Det är möjligt att herr Ewerlöf
har en annan uppfattning, men det är
ungefär vad jag kan säga som svar.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! För att inte framstå som
den som bara syftar till att mästra finansministern
vill jag uttryckligen understryka
att jag anser som en av de
gynnsammaste omständigheter som hänt
på ganska länge på dessa områden att
man har kunnat gå fram på sätt som
man har gjort med obligationslånen under
våren. Det har verkat gynnsamt på
de olika faktorer som är allvarliga ur
inflationssynpunkt. Men det är egentligen
bara att man, som finansministern
siiger, lagt över mera på den penningpolitiska
sidan, och det har visat sig att
det har lyckats. Det står i mycket god
överensstämmelse med de rekommendationer
vi ofta gjort från vårt håll. Att
vi har lyckats och haft framgång med
denna åtgärd har jag tagit till intäkt

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

för att vi borde fortsätta på denna väg,
som skulle leda oss fram till en friare
kapitalmarknad i fortsättningen. Det är
då som kreditmarknadsutredningen
kommer som ett slag för örat. Den leder
bakåt och vill ännu kraftigare reglera
området än man tidigare varit inne
på.

Jag tror att uppgiften är löst för detta
budgetår. Det kan inte behövas någon
nämnvärd ytterligare upplåning till
slutet av detta budgetår, men den stora
påfrestningen kommer under första hälften
av nästa budgetår. Vi har den snedbelastningen
att allt som skall lånas under
budgetåret måste lånas just under
den tiden. Sättet för upplåningen kommer
att bli beroende av hurdant det
allmänna läget då ser ut. Vi står här inför
en mycket vansklig faktor.

På framställning av lierr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 255, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
i .statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Bidrag till handelshögskolan i
Stockholm;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Handelshögskolorna: Stipendier;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Familjebidrag;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befälsordningen
vid armén m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1960/61 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrade bestämmelser
om värnpliktslån m. m.;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående riktlinjer för
ordnande av utbildningen av lärare i
vissa yrkesämnen m. m.;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stiftskansliernas
organisation m. m., i vad propositionen
avser förenkling av stiftsmyndigheternas
arbetsformer m. m.;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1960/61 till Bidrag
till framställning av blindskrifter och
talböcker för blinda;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till nomadskolor
m. m.;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. samt statens försöksskola
i Linköping;

nr 298, i anledning av väckta motioner
angående anslag till en musikskola
i Härnösand m. m.;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående uppförande av en
barn- och ungdomspsykiatrisk klinik vid
lasarettet i Lund;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1960/61; och

nr 302, i anledning av riksdagens år
1959 församlade revisorers berättelse an -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

gående verkställd granskning av statsverket
m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 303, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 27 kap.
16 § strafflagen, m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av Aktiebolaget Industrikredit jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse.

Anmäldes och bordlädes

tredje lagutskottets memorial nr 29,
angående uppskov med behandlingen av
vissa utskottet tilldelade ärenden m. m.;
ävensom

särskilda utskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
angående anslag för budgetåret
1960/61 till handelshögskolan i Göteborg
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.26.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Tisdagen den 24 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. den ekonomiska politiken (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bankoutskottets utlåtande nr 26, statsutskottets
utlåtanden nr 138—142 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 63
och 60.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När man läser finansministerns
kompletteringsproposition,
frapperas man av den belåtenhet över
det finansiella läget och över regeringens
dispositioner som strömmar en till
mötes ur denna skrivelse. Att finansministern
har anledning till en viss belåtenhet
är naturligt — han har gott om
pengar, han har kunnat vara relativt
frikostig i vissa avseenden, han har inga
hål i budgeten, och han har t. o. m.
pengar över. Man har nästan svårt att
frigöra sig från den känslan, att den
oväntat förmånliga konjunkturen har berett
honom någon svårighet att presentera
ett så litet budgetöverskott som möjligt
eller i varje fall så litet, att det inte
skulle se ut som om omsättningsskatten
hade varit överflödig. Därför kan man
misstänka att den saken varit ett av skälen
till att finansministern inte i det
här konjunkturläget varit lika angelägen
som 1956 att försöka totalbalansera budgeten.

Redan i statsverkspropositionen i januari
spårade man en viss generositet
på en del områden, och den generositeten
finns med även i kompletteringspropositionen.
Vad man framför allt fäste
sig vid i januari var det höga anslag
som hade upptagits till arbetslöshetens
bekämpande. Det som då för oppositionen
föreföll tveksamt framstår nu, när
vi befinner oss i maj månad, som uppenbarligen
ogrundat. Visserligen är anslagen
för arbetslöshetsbekämpande åtgär -

der något lägre för nästa budgetår än
för innevarande budgetår, men det råder
dock en väsentlig skillnad mellan dessa
två år när det gäller sysselsättningsläget.

Finansministern påpekar själv i sin
proposition, att antalet arbetslösa för
april månad i år — frånsett i beredskapsarbete
sysselsatta — var lägre än
för april månad något tidigare år efter
krigets slut, alltså på 15 år. I dag kan
vi också läsa i tidningarna, att läget i
maj är ännu mycket bättre — antalet
arbetslösa har sjunkit med 10 000 och är
15 000 lägre än i maj månad i fjol. Det
vill med andra ord säga, att vi inte har
någon egentlig arbetslöshet utom möjligen
i de nordligaste länen.

Även om man tar hänsyn till avvecklingen
av beredskapsarbetena, där måhända
fler är sysselsatta än normalt, så
är anslagssumman 320 miljoner oförklarlig.
Det har upplysts från initierat
håll, att motsvarande anslagsbehov ett
normalår skulle röra sig om cirka 100
miljoner exklusive anslagen till arbetslöshetskassorna.
Men mycket tyder på
att nästa budgetår blir ännu bättre ur
sysselsättningssynpunkt än ett normalår.
Även om man till anslagen under ett
normalår lägger vissa avvecklingsanslag
och en ökning för den nya giv som innebär
förstärkta omskolningskurser, bör
man kunna räkna med en betydande behållning
av de av regeringen förordade
anslagen, och ändå skall de arbetslösa
inte sakna resurser.

En liknande överkalkylering förekommer
i kompletteringspropositionen beträffande
de affärsdrivande verkens inleverering.
Här har finansministern
sänkt den beräknade vinsten med det
belopp som lönestegringarna kostar vederbörande
verk, och SJ får ett särskilt
anslag. Förfarandet är märkligt, om man
tar i betraktande att dessa statliga företag
på förfrågan har förklarat sig mycket
väl kunna bära och neutralisera en
viss och icke så ringa del av lönekost -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

nadsstegringen. Det är då desto mer anmärkningsvärt
att finansministern i förväg
rent av befriar dessa statsföretag
från att söka uppväga kostnadsökningar
genom rationaliseringar, vilket ju alla
privatägda företag är tvingade till, om
de vill leva. Om de svenska företagarna
inte hade rationaliserat bort sina lönekostnadsstegringar
utan förfarit som
herr Sträng nu förutsätter att vissa statliga
företag skall göra, skulle de för
länge sedan ha varit utslagna från
världsmarknaden. Nu hoppas jag att de
ifrågavarande företagen själva företar
erforderliga rationaliseringar och därmed
visar att de kalkyler rörande inleverering
av vinst, som finansministern
har gjort upp är för låga.

I sin proposition upprepar finansministern
på flera ställen, såsom också tidigare
påpekats i dag, att omsättningsskatten
har varit nödvändig än för det ena
och än för det andra ändamålet. Man
har nästan en känsla av att finansministern
själv innerst inne haft vissa tvivel,
som han söker bekämpa genom suggestion.
Ordets makt över tanken kan ju
vara stor, men uppenbarligen lyckas finansministern
inte på detta sätt övertyga
oppositionen, som på denna punkt
är alldeles enig. Herr Spetz och andra
talare har tidigare i debatten på ett intressant
och övertygande sätt klarlagt
varför vi anser att omsättningsskatten är
onödig. Jag skall därför inte ytterligare
uppehålla mig vid den saken.

Liksom herr Spetz finner jag inte heller
skäl att upprepa de siffror som återges
i vår motion rörande hur vi anser
att man skall fylla ut budgeten om omsättningsskatten
avskaffas. De exempel,
som jag vidrört beträffande arbetslöshetsanslagen
och de affärsdrivande verkens
inlevereringar, är två bland flera
andra, som finns utförligt redovisade i
motionen. Där har klart fastslagits att
det är möjligt att avskaffa omsättningsskatten
utan att behöva företaga någon
ökad statsupplåning. Tvärtom kan man
med de olika alternativ som vi har framlagt
uppenbarligen åstadkomma ej blott
det överskott som finansministern upp -

Ang. den ekonomiska politiken
visar i sitt budgetförslag utan även ännu
större överskott.

Jag har en stark känsla av det är
medvetandet om ett missnöje i vida kretsar
med omsättningsskatten som föranlett
brådskan med tillsättandet av den
stora skatteutredningen. Förmodligen
hoppas regeringen att det därigenom
skall bli något svårare för oppositionen
att med framgång föra en kampanj mot
omsättningsskatten. Enligt finansministerns
direktiv skall ju omsättningsskatten
bestå även i fortsättningen. Uteslutet
är inte heller att regeringen lyckas
krångla till begreppen för allmänheten.

Frågan om den nuvarande omsättningsskattens
bestånd och frågan om
skattesystemets omläggning på så sätt,
att en indirekt beskattning ingår som en
större andel än nu av det totala skatteuttaget,
är dock två helt skilda saker,
Den nuvarande omsättningsskatten tillkom
som en ren skattehöjning ovanpå
all annan skatt — icke i ett krisläge
utan i en helt normal konjunktur. Det
är denna skattehöjning som vi i folkpartiet
ansåg och anser vara onödig och
som därför bör avskaffas utan dröjsmål.
Såsom den nuvarande omsättningsskatten
tillkommit och inplacerats i skattesystemet
utgör den och kommer att utgöra
en ständig fara för ytterligare skattehöjningar.
Det finns ingen anledning
att fortsätta med detta skatteuttag i avvaktan
på att skatteutredningen om några
år blir färdig med sitt betänkande.

En helt annan sak är att i en bestämd
skattepolitisk situation infoga den indirekta
beskattningen som en bestämd del,
där sålunda indirekt beskattning, vad
den nu än skall vara av för slag, ersätter
en del av den direkta skatten. En skatteutredning,
som även tar upp detta problem
till behandling, har vi i folkpartiet
föreslagit i vår motion. I det avseendet
har vi också anledning att vara
tillfredsställda med de tillsatta utredningarna.
Bindningen till en bevarad
omsättningsskatt och energibeskattning
anser vi däremot olycklig. Utredningen
borde härvidlag fått arbeta med större
frihet än som tydligen kommer att ske.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

Folkpartiets krav på skatteutredningen
var vidare, att den skulle syfta till ett
sådant skattesystem som stimulerar arbetsvilja,
produktionsstegring och sparande.
Därigenom tror vi nämligen att
de bärande förutsättningarna för framtida
skattesänkningar skapas. Finansministern
anger, såvitt man kunnat se, inga
sådana syftemål i sina direktiv, vilket
vi ur flera synpunkter finner vara betänkligt.
Vi har angivit skälen härför i
motionen, och jag skall, herr talman, inte
nu ingå närmare på dem.

Det är ju dock så att skattetryckets
höjd inte bara beror på de löpande offentliga
utgifterna, utan beskattningen
har också tilldelats vissa konjunkturpolitiska
uppgifter. Vid bedömningen av
skattepolitikens utformning i det moderna
samhället kommer alltså med en hel
del andra element. Att skattepolitikens
konjunkturpolitiska roll hör finnas med
vid utredningen, finner jag för min del
vara naturligt.

På tal om detta kan jag — efter att ha
åhört finansministerns replikskifte med
herr Ewerlöf här tidigare på eftermiddagen
— inte återhålla reflexionen, att
om man pressar skatten tillräckligt högt,
så frånhiinder man sig också möjligheten
att använda den för konjunkturpolitiska
syften. Den offentliga sektorn ställer
så stora krav och skatten har pressats
så högt, att man inte vågar eller kan
tillgripa en ytterligare skärpning för att
nu åstadkomma en totalbalansering av
budgeten. Därmed är inte sagt att detta
är skälet till att man inte har försökt
sig på den saken, men måhända är det
en synpunkt som bör med i bilden.

Att skattebördans fördelning efter bärkraft
och mellan olika inkomstgrupper
kommer upp till bedömning i skatteutredningen
tar jag för givet, men minst
lika viktig är nog ändå dess inverkan
på de ekonomiska framstegen. En beskattning
av sådan höjd och konstruktion,
att den väsentligt hindrar framåtskridandet,
leder till en lägre inkomst
och en lägre standard för det stora flertalet
än vad som eljest vore möjligt. Jag
måste verkligen uttala mitt beklagande
över att finansministern så, jag höll

på att säga hånfullt, yttrade sig om de
strävanden som inriktas på att ge skattesystemet
en sådan utformning, att det
stimulerar till sparande och arbete i stället
för motsatsen.

Av den föreliggande propositionen
framgår det, att någon särskild höjning
av folkpensionsavgiften inte förutsättes
i samband med årets höjning av folkpensionen.
Då samtliga demokratiska
oppositionspartier har förutsatt uttagande
av en höjd folkpensionsavgift, föreligger
här alltså en remarkabel skillnad
i inställningen. Regeringen låter således
skattemedlen betala en ännu större andel
av folkpensionen än hittills förutsatts.
Men i propositionen förebådas
även möjligheten att alla framtida pensionshöjningar
skall betalas av skattemedel
och ingen särskild avgiftshöjning
förekomma. Visserligen gör finansministern
inga bestämda uttalanden, men redan
den gjorda antydan är värd att uppmärksammas.

Under den hittillsvarande behandlingen
av folkpensionsfrågan har förutsatts
att det skall ske en höjning av den särskilda
folkpensionsavgiften etappvis. Enligt
planen skulle — frånsett innevarande
år — återstå fyra sådana höjningar,
nämligen åren 1962, 1964, 1966 och 1968.
Om nu inga särskilda avgifter skall uttagas,
måste alltså dessa behov fyllas med
skattemedel eller med besparingar. Det
är knappast troligt att de automatiska
inkomstökningarna kan ge medel härtill.
Om jag känner den sittande regeringen
och dess reaktioner rätt, är jag för min
del övertygad om att, därest den sitter
kvar vid makten vid de tidpunkter som
jag har talat om, blir det skattehöjningar
som kommer i fråga, höjningar för
att öka folkpensionen. Omsättningsskatten
är ju ett användbart instrument för
det ändamålet. Skattehöjningen syns då
inte på någon debetsedel, vilket säkert
på en del håll anses förmånligt. Det pinsamma
är bara att en sådan skattehöjning
troligen — jag är för övrigt alldeles
övertygad om det — kommer att
tas till så att den ger medel även för
andra utgifter, medan folkpensionen får
bära ansvaret.

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

Därtill skall läggas en synpunkt som
här tidigare vidrörts — jag tror att det
var av herr Spetz — nämligen att om
folkpensionskostnaden täckes med omsättningsskatt,
innebär det att även folkpensionärerna
på ålderns dagar får betala
till egen pension — inte efter bärkraft
och skatteförmåga utan efter konsumtion.
Ett böjt pensionstillägg kompenserar
inte därvidlag. Detta anser jag
vara totalt galet. Hela folkpensionen blir
dessutom avhängig av det statsfinansiella
läget. Den dagen kan komma, då statsmakterna
tvingas att reducera budgetens
utgiftssida. Det är ju inte alldeles säkert
att inte folkpensionerna i ett sådant läge
kommer i farozonen, även om vi i folkpartiet
från vår sida kommer att göra
vad som är möjligt för att skydda dem
också i en sådan situation. Omsättningsskatt
till pensioner ger såvitt jag förstår
ett osäkrare pensionssystem än pension
som betalas med avgifter.

Inför behandlingen av årets budget
har jag ett intryck av att man befinner
sig vid ett politiskt vägskäl. Det är
de vidgade marknaderna som bildar den
verkningsfulla bakgrunden härtill. Vårt
näringsliv kommer att få skärpt konkurrens
men också ökade chanser. Framtiden
pekar därjämte på behovet av ökade
resurser också på olika andra områden
i det svenska folkhemmet. Det är
spörsmål som vi gång efter annan har
haft uppe till dryftande under denna
riksdag eller som kan uppkomma framdeles.
Det gäller utbildningsmöjligheterna
för de unga och jämsides därmed rationaliseringar
och andra åtgärder för att
vi skall kunna tillgodogöra oss samhällets
hela produktionskraft, även den
kvinnliga arbetskraften. Det krävs en
kulturell upprustning och en socialpolitisk
översyn. Jag skulle nästan tro att det
på kommunikationsväsendets område
blir fråga om en revolution, särskilt när
det gäller vägväsendet, och vi måste väl
ändå definitivt bryta dödläget på bostadsmarknaden,
vilket ju inte kan fortsätta.
Jag nämner dessa saker bara för
att exemplifiera vad jag menar.

Det kommer att krävas ökade resurser
på ena eller andra sättet för alla dessa

7 Första kammarens protokoll 1960. Nr 19

Ang. den ekonomiska politiken
ting. Skall man döma av regeringens hittillsvarande
hållning, utlöser denna
framtidsbild hos den endast en reflexion:
att det behövs mer skattemedel!
Det tycks finnas en tes ■— jag har för
övrigt sett belägg i tidningarna — som
man omhuldar mycket varmt på socialdemokratiskt
håll, att ökade statsutgifter
är en förutsättning för ökat välstånd.
Det skulle väl betyda att allt större
och större del av medborgarnas inkomster
bör gå genom samhällets kassa
och så förvandlas till största möjliga
lycka.

Vi anser det felaktigt att betrakta möjligheterna
till reformer, förbättringar
och framåtskridande som ovillkorligt
sammanhängande med ökade skatter.
Det är en stel, en död, en statisk linje.
Vi i folkpartiet tror inte på den linjen
utan tror mer på en dynamisk linje, på
en politik som över skattesänkningar
kan stimulera arbetsvilja, risktagande,
initiativ och sparande. Genom den produktionsökning,
som enligt vår mening
kommer att uppstå därigenom, skapas
större resurser utan att man ökar skattetrycket,
ja, i stället kanske rent av sänker
det. Här är ovillkorligen en klar skiljelinje
mellan oss och den nu sittande
regimen.

För en sådan politik som vi förordar
krävs åtskilliga förändringar. Statsdriften
måste anpassas så att den inte tynger
för mycket; den offentliga sektorn
måste alltså bli mindre ofantlig. Det
krävs en friare kapitalmarknad, där konkurrensen
får verka. Det krävs förändringar
i företagsbeskattningen, som möjliggör
ökat sparande och ökad egen investering.
I det sammanhanget vill jag
säga, att man med djupt beklagande konstaterat
riksdagens ställningstagande
häromdagen till frågan om värdeminskning
på industribyggen. Och för den
mindre företagsamheten krävs direkta
initiativ i syfte att hjälpa den till rätta
på de integrerade marknaderna. Men
först och främst krävs ett avskaffande
av den extra skattepålaga som omsättningsskatten
utgör — dess obehövlighet
anser jag vara bevisad.

Nr 19

Tisdagen den 24 mai 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Denna debatt rörande
statsfinanserna och det ekonomiska läget
äger ju rum vid en tidpunkt då den
ekonomiska aktiviteten är påfallande
hög. Vi gläder oss väl alla åt den produktionsökning
som registrerades förra
året och den ökning som ser ut att bli
verklighet även innevarande år. Vi förstår
alla att detta innebär gynnsammare
ekonomiska villkor för medborgarna i
detta land. Vi gläder oss även åt exportkonjunkturen,
som vi får fördelar av.
Det som skall kunna oroa är ju att denna
aktivitet blir alltför hög och att risken
för prisstegringar aktualiseras. Åtskilligt
tyder emellertid på att den nuvarande
konjunkturen är annorlunda än den traditionella.
Det är ganska mycket som
har inträffat, och i den mån man kan
hålla produktionsökningen vid makt är
säkerheten den största tänkbara.

Men i ett sådant konjunkturläge är alla
partier överens om att man skall försöka
åstadkomma balans i statens inkomster
och utgifter; vi räknar då med
driftbudgeten och inte med investeringsmedel.
Naturligtvis vore det önskvärt
att i dagens konjunkturläge kunna
åstadkomma ett budgetöverskott av betydande
omfattning, men något sådant
har vi ju inte kunnat hitta i den kompletteringsproposition
som finansministern
lagt fram. Visserligen sade herr
Lundström nyss, att finansministern har
så gott om pengar att han anstränger sig
för att hålla budgetöverskottet nere, men
jag tror att det yttrandet bygger på en
särskild uppfattning från herr Lundströms
sida. överskottet borde som sagt
helst vara större. Men även om man har
sådana önskemål, får man väl med tillfredsställelse
registrera den uppfattning
finansministern ger uttryck åt i propositionen,
att vi inte behöver räkna med
några skattehöjningar för den närmaste
tiden.

Nu sägs det från oppositionens sida
— och det har vi hört förr: »Det tror vi
inte på!» Ja, vi kan inte tvinga dem att
tro på vad de inte vill tro på, vi bara
registrerar att detta besked har lämnats,
och vi hoppas att löftet skall kunna hål -

las. Om vi får en god ekonomisk konjunktur,
är det självklart att våra inkomster
ökar. Det möjliggör för oss att
disponera pengar för att tillgodose de
ökade krav som ställs på det allmänna
— och vi vet ju att det kommer att ställas
ökade krav på det allmänna. De försök
som nu för första gången görs att
prognosticera kommande statsutgifter
och statsinkomster tycker jag är värda
att notera. Jag har uttalat den meningen
tidigare, att om vi vill ha litet bättre
överblick när det gäller statens finanser
och ett bättre underlag när det gäller att
planera nya utgifter, bör man försöka
sig på att så noga som möjligt kalkylera
de närmaste årens utgifter och inkomster.
Det är därför enligt mitt sätt att se
tacknämligt att finansministern tagit
upp de här försöken att beräkna statsutgifterna
och statsinkomsterna för några
år framöver, och jag hoppas att det
arbetet kommer att fullföljas.

Målsättningen för vår ekonomiska politik
måste vara att hålla en hög och
jämn sysselsättning, och vi utgår ifrån
att detta är det fundamentala för ett ökat
välstånd i landet. Här har nu sagts att
regeringen har bara en enda åstundan,
och den är att öka utgifterna, att se till
att staten skaffar sig nya uppgifter. Följden
blir krav på ständigt nya och högre
skatter. Ja, jag vill inte bestrida att det
kanske går en skiljelinje mellan oppositionen
och regeringspartiet där. Herr
Spetz sade när han inledde denna debatt,
att folkpartiet vill omfördela skatterna.
Såvitt jag förstår menade han att
man nu i första hand vill ha bort varuskatten,
och så ville han att medborgarna
skulle få bidraga på annat sätt för att
stå för de uppgifter som staten nu klarar
åt medborgarna. Det innebär naturligtvis
en omfördelning. På vårt håll vill
vi nog omfördela på ett annat sätt. Vi
vill via det allmänna ge, låt mig kalla
det en minimistandard på åtskilliga områden.
Det är klart att vi med den inställningen
får tänka oss nya utgifter för
de, såsom vi anser, tvingande uppgifter
det gäller för staten att ta på sig.

Herr Lundström överraskade mig genoin
att tala om att det förestår en väl -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

dig utveckling t. ex. på kommunikationernas
område, i fråga om vägbyggandet.
Ja, det gör det säkert; det är vi nog
överens om. Han talade vidare om dödläget
för bostadsbyggandet, vad det nu
kunde innebära. Så långt jag har följt
med har jag tyckt mig finna att vi nu
har en rekordproduktion av bostäder.
Det var kanske en fullständig missuppfattning
från min sida, att herr Lundström
skulle ha talat om ett dödläge i
fråga om bostadsbyggandet. Eller vad
syftade herr Lundström på i det sammanhanget? Det

är klart att det kommer att resas
krav på det allmänna, både på stat
och kommun, men jag har aldrig kunnat
förstå att det man betalar in i skatt till
det allmänna skulle vara ett nettobortfall
för den enskilde. Man får ju fördelar
för dessa pengar! Vi kan tvista om
var i varje given situation gränsen går
för vad samhället bör åta sig, men vi
kan väl inte komma ifrån detta sammanhang
mellan de skatter vi betalar
in till staten och de fördelar denna ger
medborgarna.

Här föreligger åtskilliga betänkande!!
till behandling samtidigt. Debatten skall
röra penningpolitiken, skatterna och
bevillningarna, och bevillningsutskottets
majoritet har i sitt betänkande framhållit
en del ting som utskottet tycker
är väsentliga. Det sker i samband med
ett resonemang om varuskattens avskaffande.

Herr Lundström menade att oppositionspartierna
nu har visat upp sina alternativ
och givit klart besked om att
det var onödigt att införa varuskatten.
Den gav ett tillskott till statskassan på
1 000 miljoner kronor netto. Jag kan
aldrig få i mitt huvud annat än att detta
måste innebära en sanering av statsbudgeten.
Utgifterna hade vi ju bundit
oss för dessförinnan, och vi hade
ett större upplåningsbehov. Om man hyser
den meningen att själva den indirekta
beskattningen är vederstygglig, så är
det en sak. Jag tyckte att herr Lundström
använde litet glidande formuleringar
därvidlag. Det kan hända att man
från oppositionens sida liar missräknat

Ang. den ekonomiska politiken

sig, när man kalkylerade med ett våldsamt
missnöje med varuskatten. Jag
tror inte att folk är så missnöjda med
den, och jag vill gärna betona att man
då får lov att beakta vad som skedde i
samband med varuskattens införande.
Jag tycker att det är ett föga bärande
argument, när herr Lundström gör gällande
att folkpensionärerna får betala
sin egen folkpension, eftersom de får
betala varuskatten och kompensationen
för varuskatten enligt honom är alldeles
otillfredsställande. Ja, om finansieringen
lades på ett annat sätt, skulle
kanske en del andra slippa ifrån att betala.
Syftar herr Lundström på att investeringsvaror
är inbegripna i varubeskattningen?
De ger en fjärdedel av hela
inkomstbeloppet. Jag tror inte att det
går att komma med påståendet att folkpensionärerna
utsätts för ett särskilt
hårt tryck genom varuskatten och de arrangemang
som är träffade.

Det är klart att det är riktigt som
herr Lundström säger, att oppositionen
är alldeles överens om att vi bör avskaffa
varuskatten nästkommande år. Ja,
vi kan konstatera att om just denna sak
är oppositionen ense men knappast om
någonting annat. Det är därför bevillningsutskottets
betänkande ser så ut, att
det först är en gemensam reservation
och så har de tre partierna var sin reservation.
Det är alltså riktigt som herr
Lundström konstaterar, att oppositionen
är ense om att varuskatten bör avskaffas.
Så långt räcker enigheten.

Sedan jag tittat på budgetalternativen,
förstår jag herr Spetz, när han säger
att han vill ha en omfördelning av skatterna,
ty vid en detaljgranskning av dessa
förslag finner man ju att det är åtskilliga
saker som drabbar de enskilda
medborgarna på ett sådant sätt att bördan
blir lika stor som varuskatten och
större. Det är det vi menar, när vi på
s. 37 i utskottets betänkande säger, att
vi tycker att varuskatten drabbar medborgarna
mera rättvist än — märk väl
herr Spetz — oppositionens alternativ.
Det var detta vi talade om på s. 37 och
som herr Spetz citerade. Det är alltså
frågan om varuskatten, sedd i förhål -

100

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

iande till de åtgärder som oppositionen
föreslår för att bringa balans i budgeten.

Herr Spetz sade att man inte skall tala
om rättvisa skatter. Jag tror att man nog
måste göra det, och vi tycker — jag vid
understryka det — att det är rättvisare
och rimligare, om man fördelar kostnaderna
på det sätt som sker genom varuskatten
än att försämra för de sämst
ställda i så betydande grad som oppositionspartiernas
alternativ innebär.

Genom att visa upp speciella exempel
har man från oppositionens sida helt
naturligt försökt göra gällande att varuskatten
verkar särdeles hårt. Jag kan
gå med på att jag på speciella avsnitt
gärna skulle se att varuskatten kunde
avskaffas, men förutsättningen för att
man skall få den här skatten effektiv
är att man inte gör en mängd undantag.
Det har vi erfarenhet av sedan
förra gången vi hade varuskatt här i
landet.

Vidare har det talats om att vi
ökar inflationstrycket genom att höja
skatterna, dvs. genom att införa varuskatten,
och att vi skapar kompensationstänkande.
Vi hörde detta i höstas
också, men är det så riktigt att kompensationstänkandet
har framträtt alldeles
särskilt markant i samband med
varuskatten? Jag har nog inte den uppfattningen.
Jag tycker att det har gått
ovanligt bra, och som finansministern
påpekat tidigare, är ju levnadskostnadsstegringen
ungefärligen den som vi beräknade
skulle bli effekten av varuskattens
genomförande.

Herr Spetz ansåg att det allmänna bör
avstå ifrån att ständigt utöka sin verksamhet.
Det är väl olika under olika
perioder, i vad mån man kan genomföra
reformer av olika slag, och nog
måste man ta hänsyn till de statsfinansiella
förutsättningarna, det är jag på
det klara med, och så har väl alltid
skett. Om man emellertid önskar göra
angelägna reformer och vill ta utgifterna
för dem, blir det ju en rent politisk
sak, om de kan genomföras. Tänk
bara på förbättringen av folkpensionerna!
Det är ju kolossala engagemang vi

gör, men vi gör dem med klar blick
för att de kostar hundratals miljoner
kronor, jag för min del vill säga: Vi
vill ha de utgifterna!

Herr Hagberg i Malmö sade rent ut,
att bögerns förslag är väldigt hårt på
många punkter och att det ibland är
fråga om rent drastiska åtgärder. Jag
vill gärna betyga det senare: Det är rent
drastiska åtgärder som föreslås! Men
herr Hagberg sade samtidigt att majoriteten
inom bevillningsutskottet, d. v. s.
de som står bakom betänkandet, inte
kommer att få sina förhoppningar uppfyllda.
Han trodde att budgeten inte
håller, att det blir bekymmer av varjehanda
slag och att det säkerligen blir
nya skattehöjningar.

Jag tycker att det är väl självsäkert
att uttala sig på det sättet. Det är klart
att om man ser på mycket lång sikt
kan det bli skattehöjningar, men vad
som hänt under senare år är att vi fått
skattesänkningar gång efter annan, och
nu lägger finansministern fram ett nytt
förslag som i realiteten innebär skattesänkningar.
Det har vi inte hört några
klagomål på, men det lämpar sig ju
inte heller att tala om, utan man talar
hellre om att man får pålagor.

Herr Bengtson i Jönköping hade speciella
bekymmer för att man skulle disponera
våra resurser på ett felaktigt
sätt. Han talade om bostadsbyggandet
och undrade, om vi kunde fortsätta med
våra subventioner. Där är det så att de
generella subventionerna avvecklas undan
för undan. Vi kan ha delade meningar
om i vilken takt de skall avvecklas,
men det är väl ingen ledamot
av kammaren som kan ta på sitt ansvar
att föreslå att räntesubventionerna i nuläget
skall avskaffas. Detta vore en
verklig chock och skulle leda till att
bostadsbyggandet skulle krympa våldsamt,
om det över huvud taget skulle
kunna uppehållas —- jag tror knappast
det. När man talar om generella subventioner
ber jag att bestämt få reservera
mig och säga att om man än kan
diskutera avvecklingar av vissa delar
av det allmänna bostadsstödet, är det
väl ingen som anser att den stora kost -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

101

naden, nämligen för räntegarantien,
skulle kunna avskaffas. Det är ju alldeles
uteslutet.

Herr Ewerlöf ville tala om för kammaren
att högerpartiet har kämpat ytterligare
ett år för sina krav på sparåtgärder,
och det är ju riktigt. Herr
Ewerlöf sade också, att det finns till
och med människor som anser, att efter
det att man har fått varuskatten behöver
man inte spara. Jag utgick ifrån
att herr Ewerlöf i någon män syftade
på min ringhet. I samband med socialbudgetens
behandling sade jag, att i den
mån man nu skaffat sig inkomster och
man tycker, att utgifterna i och för sig
är angelägna, då har man gjort ett val.
Jag vidhåller nämligen, att det inte kan
vara en riktig politik att skära ned det
som vi tycker är mycket angeläget och
som vi vill ha, när man kan finansiera
det hela. Därmed är inte sagt att vi
inte behöver spara. Jag har den uppfattningen,
att den nuvarande finansministern
är mycket energisk när det
gäller att jaga kostnader, men å andra
sidan har han rekommenderat riksdaken
stora kostnadskrävande reformer,
och riksdagen har godkänt dem. Det är
i och för sig inget fel med det. Det är
bara det att vi har olika uppfattning om
värdet av denna verksamhet.

Jag har sagt tidigare, att jag betraktar
varuskattens införande som en saneringsåtgärd
när det gäller våra statsutgifter,
därför att vi genom skatten fick
en ordentlig inkomstökning som vi behövde.
Jag kan instämma med dem som
säger att det nu är angeläget att planera
på ett sådant sätt, att vi inte plötsligt
ställs inför en situation, där det
krävs nya statsutsgifter. Jag tror att den
rullande budgeten eller framtidsplaneringen
kan hjälpa oss, och då får vi en
bättre garanti för att vi slipper att ställas
inför sådana bär svårigheter som vi
utan tvekan hade ställts inför.

Det blir tillfälle att återkomma senare,
herr talman, när det gäller detaljer
beträffande varuskatten. Där har vi
delade meningar på åtskilliga punkter.
Ett framsteg har gjorts sedan förra hösten.
Oppositionen har nämligen, såsoni

Ang. den ekonomiska politiken

herr Spetz sade, nu gått med på att
ordna på ett sådant sätt att betänkandena
från bevillningsutskottet blir mera
lättlästa. Det är otvivelaktigt ett framsteg,
men jag kan intyga, att herr Spetz
och hans medreservanter tyvärr inte har
ändrat mening. Hur länge den ståndaktigheten
varar får vi se. Denna inkomstökning
för statskassan var emellertid
nödvändig. Den drabbar medborgarna
mindre hårt än de, som herr
Hagberg i Malmö sade, drastiska åtgärder
i form av beskärningar och skattehöjningar
som oppositionen föreslår.
Det är därför min förhoppning att kammarens
majoritet bevarar denna inkomstkälla
åt staten.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr John Ericsson försökte
att polemisera emot min kritik av
utskottets skrivning på s. 37, där utskottet
skriver att — i motsats till en
del saker som utskottet räknar upp —
den allmänna varuskatten träffar konsumenterna
rättvist. Vad är det som utskottet
där räknar upp? Jo, utskottet
skriver: »Ett bifall till motionsyrkandena
skulle således bl. a. innebära att
barnfamiljer, sjuka och de familjer, som
bor i fastigheter av viss ålder, skulle få
bära en väsentlig del av bördan av den
nödvändiga budgetåtstramningen.» Jag
skulle vilja fråga utskottets ordförande,
i vilken utsträckning folkpartiets förslag
drabbar barnfamiljerna och de
sjuka.

Om man riktar en anmärkning emot
en politisk motståndare, måste man väl
nyansera eller också tala om exakt vad
det är man har att anmärka på och
inte på detta sätt genom en formulering,
som ger intryck av att det gäller
samtliga partier, säga exempelvis att
folkpartiet vill att bördan skall drabba
barnfamiljer och sjuka.

Sedan skulle jag vilja säga — om man
skall dra den slutsatsen av herr Ericssons
uttalande — att herr Ericsson alltså
anser det vara rättvist att beskatta
sådana personer som för närvarande
icke betalar någon skatt. Det är herr

102

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

Ericsson som anser det vara rättvist att
beskatta de sjuka, vilket däremot folkpartiet
för sin del icke anser. Man kan
försöka göra gällande att den ena skattereformen
drabbar mindre liårt än den
andra. För min del kan jag inte acceptera
det uttrycket. Skall vi ha ut 1 miljard,
så får vi ta ut den miljarden, och
den drabbar precis lika hårt, men det
är möjligt att den drabbar på ett något
annorlunda sätt. Som jag sade i mitt
första anförande har vi inom folkpartiet
ansett att det är ett bättre uttryck
för rättvisa, att de som får vissa förmåner
också betalar för dessa förmåner.

Det står i dagens tidningar exempelvis
när det gäller frågan om bostäderna,
att subventionerna där i själva verket
betyder att den som bor i en nybyggd
fastighet, den som byggt sig ett
egnahem, faktiskt har en betydligt lägre
hyreskostnad än den som bor i ett
hyreshus. Det är sådana saker som vi
från folkpartiets sida anser att man bör
rätta till.

Det finns de som säger att genom att
minska subventionerna till de allmänna
sjukkassorna, drabbar man de sjuka. Det
är ju inte alls fråga om det. Det är ju
de friska som betalar avgifterna. De sjuka
får sina sjukbidrag fullständigt ograverade.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat tillbakavisa den anmärkning som
herr John Ericsson gjorde mot mig.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
försökte i sitt anförande bestrida
att omsättningsskatten skulle medföra
några kompensationskrav. Det är i en
del fall inte möjligt att direkt bevisa
vad som förekommit, men jag har redan
nämnt de lönehöjningar som företagits.
Längre tillbaka i tiden hade vi en gång
en finansminister, som var djärv nog att
i statsverkspropositionen säga ifrån, att
det ekonomiska läget var sådant, att vi
icke kunde tänka oss en större lönehöjning
än så och så många procent. Det
gör inte den nuvarande finansministern,
men det är intressant att se vad kon -

junkturinstitutet sade i höstas, då man
ifrågasatte om det fanns utrymme för
någon lönehöjning över huvud taget. Jag
skulle tänka mig, att nog finns det väl
någon baktanke att man måste försöka
få kompensation för omsättningsskatten.
Vid åtskilliga tillfällen ser man att omsättningsskatten
orsakat så och så stor
kostnadshöjning, och det måste väl innebära
kompensationer.

Beträffande bostäderna sade herr
Ericsson att vi inte kan ta bort de generella
bostadssubventionerna helt. Det
har vi inte yrkat heller, fastän vi vill gå
mycket längre åt det hållet, men herr
Ericsson undvek den fråga jag ställde
till honom, huruvida det var bostaden
eller bilen som vi subventionerade. En
undersökning kanske skulle kunna klara
ut vilket det egentligen är som vi subventionerar.
Men nog skulle det vara
möjligt att gå betydligt längre på den
vägen än regeringen föreslagit.

Jag vill också reagera emot att man
å ena sidan påvisar att oppositionen inte
är enig på en del punkter. Det finns
menar man, bara enighet om att vi vill
avskaffa omsättningsskatten men ingen
enighet om hur det skall gå till. Det är
möjligt att det finns en del skiljaktiga
uppfattningar. Å andra sidan är man så
benägen att då det passar surva ihop
alla tre partierna i oppositionen och säga
att så och så verkar förslaget. Man
tar en bit från högerns förslag och en
bit Irån de andra partiernas förslag, och
så säger man att så och så verkar det
hela. Detta är inte riktigt. Då man säger
att det är skillnad i oppositionens förslag,
måste man behandla de olika ståndpunkterna
var för sig.

I utskottets utlåtande heter det: »Ett
bifall till motionsyrkandena skulle således
bl. a. innebära att barnfamiljer, sjuka
och de familjer, som bor i fastigheter
av viss ålder, skulle få bära en väsentlig
del av bördan av den nödvändiga
budgetåtstramningen.» Om ni studerar
centerpartiets motion nr 844 i andra
kammaren, så finner ni att det beträffande
sjukförsäkringen, är samma sak
som herr Spetz nämnde. Det är inte
alls de sjuka som drabbas utan de friska

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

103

som får betala något mera. Enligt vad
finansministern angett tidigare skulle
det med centerns förslag hösten 1958
bli ungefär 8 öre om dagen, som de friska
i så fall skulle få lov att betala. Om
herr Ericsson följer motionen i övrigt,
är det samma sak där, nämligen att det
egentligen inte finns något som man
sedan kan anmärka på.

Man kan också fråga sig om de sjuka
får befrielse från omsättningsskatt när
de är sjuka. De får nog betala sina 4
procent likafullt på den mat som de
äter och vad de köper i övrigt när de
är sjuka. Där är omsättningsskatten
ogynnsammare än de förslag som skulle
ha ersatt den, om vi hade fått genomföra
vårt alternativ.

Med detta, herr talman, vill jag ännu
en gång ha sagt, att det inte finns något
skäl för att bibehålla omsättningsskatten.
Vad beträffar de där tusen miljonerna
som skall anskaffas, har vi framfört
förslag om vilka vägar man skulle
kunna gå. Jag medger att det finns två
olika sätt att skaffa fram pengarna. I
ena fallet blir det onekligen en överföring
på vissa andra grupper, som får betala.
I det andra fallet kan man åstadkomma
vissa besparingar. Det är i första
hand de senare som man skall sträva efter.
Men omsättningsskatten är väl en
skatt som drabbar nästan blint. Alla får
betala omsättningsskatt, och det kanske
mest ledsamma med den är att man får
lov att betala omsättningsskatt på de allra
nödvändigaste livsförnödenheterna.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få understryka
en synpunkt, som herr Bengtson anförde,
nämligen att de olika oppositionspartierna
har skilda alternativ då det
gäller att ersätta omsättningsskatten. Det
är därför fullständigt orimligt att —
vilket också förekommer i en del tidningar
—- ur de olika partiernas förslag
slå ihop vad man tycker passa till en
klump och sedan säga, att här har vi
oppositionens ståndpunkt. Det är ju inte
möjligt att göra på det sättet.

Beträffande de olika kommande kra -

Ang. den ekonomiska politiken
ven med hänsyn till den allmänna utvecklingen
och de reformer som framtiden
bär i sitt sköte, har jag i mitt förra
anförande angivit andra vägar än skattehöjningarnas,
vägar som vi tror kan
ge tillräckliga resurser på annat sätt än
genom att höja skatteuttaget. Jag anser
inte att det finns någon anledning att
ånyo upprepa vad jag tidigare anfört
därom.

Med dödläget på bostadsmarknaden menade
jag, att vi måste försöka komma ut
ur den situation, där vi nu befinner oss.
Dödläget innebär att köerna åtminstone
i storstäderna alltjämt är lika långa, om
de än ibland är litet längre, ibland litet
kortare. Men alltjämt är det så, att den
bostad man anmält sig till hägrar i fjärran,
trots att det byggs i snabb takt,
trots att man står i ko och trots att man
då och då går till bostadsförmedlingen
och hör sig för. Med att bryta dödläget
på bostadsmarknaden menar jag, att man
måste skapa en fungerande marknad.
En sådan har vi inte nu. Det system vi
hittills har tillämpat har icke visat sig
till fyllest för att lösa detta problem.
Här måste det föreligga ett fel, som vi
måste försöka bemästra.

När vi i oppositionen betvivlar finansministerns
möjligheter att ställa i utsikt
att det inte skall bli några skattehöjningar
under de närmaste åren, så har vi ju
haft våra skäl. Det är klart att jag likaväl
som finansministern och likaväl som
herr John Ericsson önskar, att hans spådom
skall visa sig hålla streck. Men de
bedömningar av konjunkturutvecklingen,
som hittills har gjorts av finansministern
och av regeringen, har i flera
avseenden visat sig vara så felaktiga, att
de inte kan utgöra något stöd för tillförlitligheten
av de bedömningar, som
görs nu. Om jag bara ser på de närmaste
åren, kan jag konstatera att i januari
1959 — i samband med avgivandet
av statsverkspropositionen —- förutspåddes
en inkomsthöjning för de närmaste
två budgetåren på 450 miljoner kronor
eller med 225 miljoner kronor per budgetår.
Vid partiöverläggningarna hösten
1959 hade uppgifterna ändrats av finansministern.
Nu var det inte fråga

104

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken
om 450 utan om 975 miljoner kronor i
stegrade inkomster för dessa två budgetår.
Vid avlämnandet av statsverkspropositionen
i januari i år lade man på
300 miljoner kronor och nu i maj 1960
ytterligare 450 miljoner kronor. Från de
450 miljoner kronor, som man i januari
i fjol ansåg att statens inkomster skulle
öka med under de två närmaste budgetåren,
är man nu alltså uppe i en ökning
på 1 700 miljoner kronor. Jag ifrågasätter
om det någonsin har gjorts en
större felbedömning av konjunkturutvecklingen.
I varje fall, herr Ericsson,
kan det kanske vara ursäktligt, om man
tar de nya bedömningarna om utsikterna
att slippa skattehöjningar med en
nypa salt, när finansministern lämnar
dem. Det kan ju hända att det blir nya
felbedömningar, och den gången kanske
de går i motsatt riktning mot vad jag
nyss nämnde.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan ju förstå, att
herr Spetz med indignation tillbakavisar
vad jag yttrade, därför att jag kan avslöja
för kammaren, att just det yttrandet
förekom i utskottet, och vi resonerade
där om det. Det var min avsikt att
visa hur oppositionen tänker. Det är
klart, att folkpartiet kan göra gällande
att folkpartiet inte vill minska barnbidragen,
bortsett från de sista tilläggen,
men nu är ju oppositionen så långt ense,
att man vill avskaffa varuskatten.

Man kan resonera som herr Spetz att
folkpartiets förslag att reducera sjukförsäkringsbidraget
med 120 miljoner
kronor inte drabbar de sjuka, och förslaget
i fråga om bostadspolitiken behöver
inte heller drabba de gamla och
sjuka, men den samlade effekten av dessa
åtgärder kommer väl att kännas som
en tung börda för dem som har den
minsta bärkraften. Vi kunde väl skriva
på ett annat sätt i utskottet, men när
herr Spetz yttrade att vi vill omfördela
skattebördan och att vi tycker att det är
mera rättvist att ta ut varuskatt, då tillät
jag mig hävda, att genom de arrange -

mang som vidtagits kommer varuskatten
inte att drabba så hårt.

Nu har tydligen mina yttranden föranlett
till gensagor på tre håll. Det är ju
bara trevligt, när debatten blir livligare,
och jag har ingenting emot det, men jag
skall inte diskutera bostadspolitiken och
inte heller bilarna, herr Bengtson, i denna
replik, ty jag vet att detta kommer att
bemötas från annat håll, och då får väl
vederbörande klara upp den saken.

Om man nu skall bedöma totalt oppositionens
ställning, så är väl avsikten ändå,
att ni skall regera gemensamt. Då
måste ni väl plocka fram det ena och
det andra för att få ihop ett program.
Även om ni gör gällande före valet, att
ni inte tänker blanda ihop det med varandra,
så måste det väl bli ett samarbete,
när ni skall ta hand om det hela, och
då kan ni väl inte svära er fria från det
ena eller andra. Det är klart, att när högern
vill spara 210 miljoner kronor på
barnbidragen, så kan folkpartiet invända
att det går folkpartiet aldrig med på,
men högern är ju också ett parti som
tillhör oppositionen, till och med det
största. Herr Spetz säger nu att detta är
något som folkpartiet inte kan gå med
på, och då får vi väl lita på det.

Jag vill vidare ha sagt, att om man
nu skall skriva till Kungl. Maj:t för att
försöka återuppliva de förslag som är
avslagna av riksdagen, frågar man sig:
Vilken Kungl. Maj:t skall oppositionen
skriva till? Är det nuvarande Kungl.
Maj:t, som skall ta emot skrivelserna och
försöka få riksdagen att besluta annorlunda?
Detta är tämligen meningslöst att
tänka sig. Blir det en ny Kungl. Maj:t,
kan man väl inte skriva till sig själv,
utan då skall man handla. De budgetalternativ
som vi nu granskat utgör naturligtvis
en spegelbild av oppositionspartierna,
och jag skall akta mig för att blamera
mig genom att blanda ihop de olika
partierna — de hör inte ihop, de
trivs inte med varandra, men de skall
försöka regera tillsammans ändå.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara understryka
att vi här diskuterar de skilda par -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

105

tiernas alternativ vart och ett för sig.
Den sammanblandning som herr Ericsson
försöker göra anser jag vara fullständigt
obefogad och böra klart tillbakavisas.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var onödiga påpekanden,
som herr Ericsson gjorde angående
regeringsbildning och regeringsprogram.
Skulle någonting sådant komma
att inträffa, tror jag att det finns
möjligheter att förhandla mellan de konstellationer
som det skulle bli i detta fall.
Jag vill också säga, att jag tror inte att
det när de partier, som herr Ericsson
och jag företräder, en gång bildade regering,
förelåg några gemensamma utformade
programpunkter före regeringsbildningen,
men det förelåg ändå möjligheter
att resonera om att lösa landets
vitala problem och att få till stånd en
regeringskonstellation. Vi behöver inte
ha några bekymmer för detta nu, ty varje
parti kommer väl i så fall att framföra
sina programpunkter och hoppas
att de andra partierna skall ansluta sig
till dem.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga några ord
till bevillningsutskottets aktade ordförande.
På den tiden, när jag i min ungdom
något idkade idrott, hade vi en övning
i simning som hette »Följa John»
—- som många här kanske känner till.
Jag har i bevillningsutskottet under senare
år haft åtskilliga tillfällen att »Följa
John», men jag tror inte, att jag kan
följa herr John Ericsson i den fråga,
som vi här diskuterar, allra minst efter
hans senaste anförande.

Bevillningsutskottets aktade ordförande
berörde vad som eventuellt kan komma
att hända efter den 18 september.
Det är ju ganska irrationellt att nu diskutera
dessa ting över huvud taget, tycker
jag, men eftersom herr Ericsson
drog upp dem, kanske jag skulle kunna
få säga några ord därom.

Ang. den ekonomiska politiken

Herr Ericsson menar att de borgerliga
partierna inte hör ihop och att de
inte trivs med varandra. Men, herr
Ericsson i Kinna, hur många lottningar
har vi inte haft i bevillningsutskottet
under denna riksdag, när utskottet delat
sig på mitten. Detta måste väl i alla fall
tyda på att det finns möjligheter att sammanföra
de tio borgerliga ledamöterna
— vi kan när vi träffas nästa gång göra
upp en statistik över antalet lottningar.
Vi hade senast i dag på förmiddagen en
lottning, som lämnade ett oförtydbart
bevis på riktigheten av vad jag här har
sagt.

Till slut ett ord i anknytning till vad
herr Bengtson anförde, det fanns ju möjligheten
för ett antal år sedan att bilda
en regering av ett socialistiskt och ett
antisocialistiskt parti. Vid sådant förhållande
föreligger det väl viss sannolikhet
för att man också skulle kunna
tänka sig att bilda en regering av tre
antisocialistiska partier.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Det är inte lätt att sticka
emellan här med bankoutskottets föreliggande
utlåtande, men jag skall göra
ett försök.

Vårt lands mera bundna beroendeställning
i utrikeshandeln genom sjustatsmarknaden
och EFTA-överenskommelsen
aktualiserar de gamla frågeställningarna
bl. a. om vår valutareserv, vår
kapitalmarknad och vårt kostnadsläge
samt om budget- och skattepolitiken.
Hur dessa faktorer i förening påverkar
vår produktivitet och konkurrenskraft
och därmed vår produktion och nationalinkomst,
hör framstå allt klarare.

För att börja med guld- och valutareserven
har denna varit knapp alltsedan
tiden efter världskrigets slut, då
man —- bl. a. för att hålla vårt låga
ränteläge — manövrerade så att större
delen av riksbankens valutareserv, enkelt
uttryckt, utbyttes mot obligationer
och skattkammarväxlar. Den obetydliga
ökningen av landets totala valutareserv
under år 1959 har nu åtföljts av en kraf -

106

Nr 19

Tisdagen den 24 mai 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

tig minskning sedan årsskiftet, nämligen
för de fyra första månaderna med 416
miljoner mot endast 2 miljoner motsvarande
tid förra året. Vill man göra jämförelsen
för den senaste tolvmånadersperioden
— från april till april — blir
minskningen under 1959/60 357 miljoner
mot en ökning med 450 miljoner
för samma period under 1958/59.

Ser vi till vår kapitalmarknad har
denna hittills till följd av den felinriktade
räntepolitiken varit desorganiserad.
Tillgången på kapital bär till följd därav
och på grund av otillräckligt sparande
ej räckt till för att täcka det allmännas
och näringslivets behov, bl. a.
ej industriens behov i en tid av sjudande
teknisk utveckling.

Efter dessa konstateranden vill jag
försöka mig på ett klarläggande i fråga
om vårt kostnadsläge. I detta klarläggande
vill jag nu inte i första hand ta
upp en diskussion från utgångspunkten
om den delen av produktionskostnaderna,
som utgöres av löner, är för hög
eller inte beröra konsekvenserna av ett
högt löneläge i och för sig.

Vi har att konkurrera ytterst å ena
sidan med länder som har låga, mycket
lägre löner än vi men där kapitalutrustningen
per innevånare är relativt
enkel eller ringa, d. v. s. där man
har låga kostnader per timme, och å
andra sidan att konkurrera med länder,
som liar lika höga eller högre löner än
vi men där kapitalutrustningen per arbetare
står på en hög teknisk nivå och
är större och dyrbarare än vår, d. v. s.
där man har höga kostnader per timme.

Val utbildade, skickliga och flitiga
arbetare och tjänstemän är berättigade
till god lön, men i längden torde de
inte kunna göra anspråk på högre lön
än som kan rymmas inom ett konkurrenskraftigt
pris. Om man nu förfogar
över högt kvalificerad och väl betald
arbetskraft är det nödvändigt —- för
att inte säga en skyldighet mot både
arbetare och företag — att på bästa sätt
låta denna arbetskraft komma till sin
fulla rätt och därför ställa moderna anläggningar
och produktiva maskiner till

förfogande. Kapitalkostnaderna blir då
högre, men produktionen blir också hög
och kostnaden per tillverkad enhet låg,
vilket i sin tur möjliggör ett konkurrenskraftigt
försäljningspris, hög kvalitet
och god omsättning. Slutsatsen måste
bli den, att ett högt löneläge ovillkorligen
också kräver kapital — större
ju högre löneläget är.

Nu förmenar jag att de förestående
ändrade betingelserna för exportarbetet
på våra gamla marknader och det ökade
intresset för investeringar i de underutvecklade
länderna kommer att påtvinga
också oss i högre grad än förut
genomgripande omläggningar och investeringar.
Våra företag är visserligen
i allmänhet väl konsoliderade och på
det hela taget likvida, men det kan
komma att förestå investeringar av helt
annan storleksordning än förut, där de
egna resurserna behöver förstärkas.

När jag erinrat om den ringa valutareserven,
bristen på erforderligt kapital
men också vikten, för att inte säga
nödvändigheten, av att äga tillgång på
kapital för att motivera och rätt utnyttja
vårt höga kostnadsläge, så är det
med denna erinran som bakgrund jag
vill varna för, i likhet med bankoutskottets
ärade ordförande, att använda alltför
höga kassareservkvoter som huvudmedel
i stället för att tillämpa måttliga
kvoter som hjälpmedel då man vill
neutralisera en riskabel likviditetsökning
och icke motiverad kostnadsökning.
Kassareservkvoten, som riksbanken
nödgats höja undan för undan, består
i täljaren till övervägande delen av
skattkammarväxlar och obligationer och
den överväldigande delen därav av statsobligationer.
Då kassa och valutor, enligt
vad som framgått av det föregående
minskats kraftigt, är kassareservkvoten
i dag huvudsakligast och till större delen
en kvot mellan affärsbankernas innehav
av statspapper och obligationer
å ena sidan och inlåning exklusive sparkasseräkning
å andra sidan.

Det torde vara detta förhållande som
förmått riksbanken och riksgäldskontoret
att för statsupplåningen vända sig
direkt till marknaden för att placera ett

Tisdagen den 24 mai 1960 em.

Nr 19

107

långfristigt 5,5-procent miljardlån. Men
är det då inte på tiden att fullfölja tanken
på en rimlig kassareservkvot, som
bankerna vet att de måste hålla sig över
för att vara beredda i en ansträngd situation,
än en kvot som de bär svårt
att hålla, eftersom riksbanken från tid
till annan höjer den? En sådan rimlig
kvot gör mera skäl för namnet »likviditetskvot».
Nuvarande kvot är en »placeringskvot»
avseende huvudsakligen
statspapper. Affärsbankerna håller nu
på att utveckla sig till hypoteksinstitut.

Som kvoten nu är uppbyggd finns det
knappast utrymme för industriens behov
av framför allt rörelse- och kapitalbildningskrediter
annat än genom indrivning
av äldre utestående lån, men
ett progressivt näringsliv och vår exportindustri
måste kräva att få någon
större andel av det finansiella nyskapandet
för produktionsfrämjande investeringar.
Kakan är inte stor nog som den
är nu. Genom att öka produktionen i
större takt blir kakan större och det blir
alltså mera att dela.

I den reservation som herr Ewerlöf
m. fl. har fogat till utlåtandet har vi yrkat
att kvotdelen i kassareservlagen
skall uppgå till högst 35 procent och att
ränteregleringslagen skall upphöra att
gälla den 30 juni i år. 1 fråga om ränteregleringslagens
obehövlighet har herr
Ewerlöf redan anfört bärande motiv.

Genom de förändringar som förestår
i relationerna mellan vårt land och andra
länder i fråga om varuutbyte, kapitalrörelser
och valutaförhållanden under
kommande år nödgas vi anlägga mera
utåtriktade aspekter på vår ekonomiska
politik. I det sambandet bör man erinra
sig att vi nått enighet om vår utrikespolitik
och vår försvarsberedskap. Nu
gäller det ilen ekonomiska beredskapen
och värnet om vårt penningvärde, en
beredskap nog så viktig i det kalla krig
som pågår världen runt. Skulle man
hysa en förhoppning om alt vi så småningom
må komma till en sådan allmän
klarhet i de ekonomiska sammanhangen,
att därigenom också en enighet
skall kunna uppstå om riktlinjerna för
vår ekonomiska politik?

Ang. den ekonomiska politiken

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Inledningsvis vill jag bara
göra det konstaterandet, att jag personligen
har den uppfattningen, att det
måste vara orimligt att de partier, som
i dag kallas för oppositionspartier, år
efter år skall presentera budgetalternativ
på en politik, som de på inget sätt
anammar.

Sedan vill jag, herr talman, i anslutning
till det anförande, som finansministern
höll här före middagspausen,
göra några reflexioner, som jag skulle
vilja betitla på följande sätt: Med den
finanspolitik och skattepolitik, som för
närvarande förs — hur kommer de små
inkomsttagarna i samhället att få det?

Finansministern sade bär, och det är
väl mycket riktigt, att bankerna på
inget sätt har farit illa av bl. a. den
kassareservbestämmelse, som har funnits,
och han underströk, att samförståndet
varit det allra bästa. När det
gällde frågan om räntan yttrade han,
att för närvarande var det enbart centerpartiet,
som inte anammade räntan
som en del av konjunkturpolitiken.

När det gäller detta senare vill jag
bara uttrycka det så, att i centerpartiet
är vi inte dogmatiskt bundna vid en lågräntepolitik,
lika litet som vi är dogmatiskt
bundna för enbart en högräntepolitik,
som de andra partierna ser ut
att vara.

Hur verkar nu den förda finanspolitiken
för de små inkomsttagare, som jag
inledningsvis talade om?

Allra först vill jag bara konstatera, atV
vi i vårt samhälle för närvarande har i
runt tal 2 miljoner människor med en
inkomst av 8 000 kronor och därunder.
Om vi till att börjar med tittar på den
bostadspolitik, som alldeles naturligt
slår igenom när det gäller att klara statens
finanser, och ser hur den bostadspolitiken
drabbar de här människorna
med de små inkomsterna, kan man konstatera,
att för närvarande utgår generella
subventioner på bostadsbyggandet
i vårt land med i genomsnitt 11 kronor
per kvadratmeter — det innebär 12 kronor
per kvadratmeter i flerfamiljshusen
och 8 kronor i enfamiljshusen. Fn fa -

108

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

milj med små inkomster, som inte har
råd att hålla sig med en större lägenhet
än 50 kvadratmeter, får en bostadssubvention
av 550 kronor. I samma hus
och i samma trappuppgång kan en annan
lägenhetsinnehavare, som på grund
av högre inkomst har möjligheter att
hålla sig med en större lägenhet, exempelvis
på 150 kvadratmeter, med de nuvarande
generella bostadssubventionerna
få en subvention på 1 650 kronor.
Därute på gatan, vid sidan om detta
flerfamiljshus, står kanske en fastighet,
där det bor en som inte alls får några
bostadssubventioner, men han får ändock
över skatterna vara med och betala
bostadssubventionerna åt den, som
på grund av sin högre inkomst hade
möjligheter att erhålla 1 650 kronor i
bostadssubvention.

Det är emot denna ordning, som vi
inom centerpartiet har reagerat. Vi anser
att det är en absolut nödvändighet
att det här blir en annan ordning.

Låt mig sedan i sammanhang med de
små inkomsttagarna se på räntans betydelse
i vårt samhälle. För närvarande
är det så, att med vänliga ord, som
skulle kunna omskrivas till direktiv
ifrån riksbaken, så kommer man sams
om att det skall vara en skillnad emellan
in- och utlåningsräntan. Den skillnaden
har under det senaste året ökat
med en halv procent. Det innebär att
alla de småsparare, som är nödvändiga
att ha i vårt samhälle därför att de kan
spara pengar, blir lurade på denna procentuella
skillnad emellan inlåning och
utlåning. För vi sedan över den bilden
på de människor i vårt samhälle, som
är tvingade att låna pengar i banker —
jordbrukare, affärsmän och andra —
får de i sin tur vara med och betala en
hög ränta. Hela denna operation görs
för att staten skall få möjlighet att klara
det långsiktiga kapitalbehovet med obligationslån.
För en tid sedan blev ett
dylikt obligationslån med 5,5 procent
ränta fulltecknat, och det har i socialdemokratiska
tidningar sagts, att bl. a.
de s. k. småspararna köpt obligationerna.
För att få veta vad som är sanning
ringde jag tilll riksgäldskontoret och

fick därifrån en redogörelse, dagtecknad
den 12 april detta år. Av den framgår
att de som kan kallas för verkliga
småsparare och som köpt de här obligationerna
inte är fler än i runt tal
1 500 —- man kan alltså inte tala om
att det här obligationslånet var ett verkligt
folklån.

Om jag utöver ränteresonemanget
även får ta upp frågan om bankernas
kassareserver, vill jag teckna bilden
schematiskt på följande sätt. Bl. a. för
att kunna hålla i gång en sådan bostadsproduktion,
som jag inledningsvis
har talat om, välsignar den nuvarande
regeringen riksbankens åtgärd att rekommendera
denna skillnad mellan räntan
på in- och utlåning. Dessutom har
ju regeringen nytta av att kassareservsbestämmelserna
avsett den procentsats
som tidigare har gällt — nu är det väl
att hoppas att det blir en ändring i och
med det beslut vi här kommer att fatta.

På detta sätt klarar staten även sitt
kortsiktiga kapitalbehov. Jag vill än en
gång understryka, herr talman, att resultatet
av operationen blir att sparsamma,
idoga människor, småföretagare och
andra, får betala mellanskillnaden. Såsom
finansministern framhöll för en
stund sedan kan man inte säga att bankerna
på något sätt har farit illa.

När det gäller småföretagsamheten
vill jag» på grund av att många redan
har talat och ytterligare fler skall tala,
bara göra ett enda konstaterande i detta
sammanhang. I fredags behandlade vi
bl. a. frågan om det nya AB Industrikredit,
och inte minst bankoutskottets
värderade ordförande talade om att i
och med den kreditreformen allt var
som det skulle vara med långsiktiga krediter
åt småföretagsamheten. Jag skall
inte göra några som helst invändningar
emot att bankoutskottets värderade ordförande
gjorde den deklarationen, men
däremot skulle jag vilja fråga de socialdemokrater,
både i den här kammaren
och kanske speciellt i medkammaren,
som deklarerade, att småföretagsamheten
för närvarande har tillräckliga möjligheter
att erhålla krediter, vad de tycker
nu, när finansministern har satt till

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

109

en utredning som skall dra upp riktlinjerna
för småföretagsamhetens långsiktiga
kreditförsörjning. Det verkar
nästan som om vad man sade i fredags
innebar, att man inte visste vad husbonden
några dagar senare ämnade göra.

När det gäller omsättningsskatten och
det totala skattetrycket vill jag, herr talman,
understryka vad herr Torsten
Bengtson i det sammanhanget har sagt.
Jag vill bara tillägga den reflexionen,
att striden nu åtminstone för mig personligen
inte gäller i vilken form man
skall ta ut skatter. För närvarande är
väl de direkta skatterna så höga, att folk
reagerar starkt mot den formen av beskattning.
Utöver dem har regeringen
lagt på en omsättningsskatt, som även
den — trots vissa kompensationer till
barnfamiljer och pensionärer — ändå
drabbar de små inkomsttagarna i samhället
allra hårdast. Inte minst av den
anledningen är det nödvändigt att vi i
nuvarande läge får bort omsättningsskatten.

Till detta vill jag, herr talman, bara
foga den bestämda förhoppningen, att
vi skall kunna hejda den statliga expansionen
och ta bort omsättningsskatten,
men desslikes även kunna beträda vägen
mot en skattesänkning.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Flera av talarna i dagens
debatt har berört konjunkturläget
i vårt land och även internationellt. Jag
vill gärna betyga att jag instämmer med
de talare från olika partier, som här har
konstaterat att vi i vårt land är inne i
en högkonjunktur. Konjunkturen är
t. o. in. mycket hög, och den förefaller
att stegras även i fortsättningen. Det är
en situation som råder i hela Europa.
Också i Förenta staterna är konjunkturen
alltjämt hög, även om man säger att
tecken på en sänkning där gör sig gällande.

Trots detta har prisstabiliteten hittills
varit god. Frågeställningen på litet längre
sikt iir naturligtvis om prisstabiliteten
även i fortsättningen kommer att bli
god. Det finns tecken som tyder härpå

Ang. den ekonomiska politiken

på grund av den vaksamhet som myndigheter
och regeringar i olika länder
visar då det gäller prisstabiliteten och
prisutvecklingen. Man försöker över lag
så långt som möjligt undvika en inflationistisk
utveckling.

Här kommer penningpolitiken i hög
grad in i bilden. Den diskussion om
penningpolitikens medel som försiggår i
vårt land, finns i alla länder, oavsett om
man där har en socialdemokratisk eller
borgerlig regering.

Den konjunkturförbättring, som ägde
rum i Sverige under föregående år, satte
spår efter sig i form av en kraftig
produktionsstegring. Vid årets början
gissade man på att produktionsstegringen
i genomsnitt för hela året skulle
uppgå till ett par procent. I senare prognoser
räknade man med upp till tre procent.
Nu kan vi konstatera att produktionsstegringen
för 1959 totalt sett uppgick
till inte mindre än fem procent.
Det är en sensationellt hög siffra, som
tidigare har uppnåtts endast vid ett par
tillfällen under efterkrigstiden. Frågan
är nu vad som kommer att inträffa med
produktionsutvecklingen under 1960.

Jag har under debatten observerat att
ett par talare förmodat att produktionen
under 1960 inte skulle kunna hållas på
samma höga nivå som under 1959. Sakförhållandet
är att produktionen redan
under det första kvartalet 1960 har stigit
med inte mindre än 8 procent. Ekonomerna
räknar nu allvarligt med att
1960 års produktion skall komma att
ligga 6,5 procent över 1959 års nivå. Om
den siffran kommer att uppnås, vilket
inte förefaller helt otroligt, måste det
betraktas såsom något ganska sensationellt.
Vi har inte vid något tillfälle under
efterkrigstiden eller över huvud taget
i modern svensk tid ökat produktionen
så kraftigt som resultatet i så fall
kommer att bli.

Produktionsökningen har naturligtvis
också inneburit att exporten kunnat öka.
Faktum är att exporten för vårt lands
vidkommande stigit år från år. Jag kunde
inte undgå att bli något förvånad
när herr Schmidt för en stund sedan
presenterade mycket pessimistiska ton -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

gångar om vårt lands förmåga att hävda
sig internationellt. Självfallet kommer vi
alltid att få räkna med svårigheter och
motstånd på exportmarknaden, men all
utveckling hittills har visat att svensk
industri och svenskt näringsliv som helhet
har hävdat sig och har utsikter att
hävda sig även i fortsättningen. De nya
handelskonstellationerna skapar nya
problem, ställer oss inför nya svårigheter.
Det torde dock inte vara oriktigt
vad som säges både i vårt land och inom
de övriga länderna i sjustatsgruppen,
att det land, som går in i sjustatssamarbetet
bäst rustat, just är Sverige och
detta med hänsyn till den högt utvecklade
industri som finns i vårt land.

Allt detta tal om kostnadsläget som
herr Schmidt på nytt tog upp är ju en
gammal känd visa som möter oss både i
riksdagen och vid andra tillfällen. Man
kan dock inte presentera något sakligt
material som bevis för att vårt kostnadsläge
skulle utgöra ett allvarligt hinder
för vår export. Vad menar man för
övrigt med kostnadsläge? Jo, när man
diskuterar på det sätt som herr Schmidt
gjorde menar man med kostnadsläge löneläget.
Jag vill då klart understryka,
att när vi talar om kostnadsläget måste vi
ta hänsyn till alla de kostnader som ingår
i en produkt och inte endast tänka
på lönerna. Lönedelen är och förblir
bara en del av hela den slutliga kostnaden.
Vad som till sist fäller utslaget
om svensk industri skall kunna konkurrera
eller inte är den tekniska utrustningen,
moderniteten i näringslivet. Det
är det som är utslagsgivande för vår förmåga
att hävda oss, och det är detta som
har gjort att svenskt näringsliv faktiskt
har kunnat hävda sig så väl som hittills
skett.

Den rådande situationen med en mycket
hög konjunktur, ökande produktion
och stigande export återverkar naturligtvis
också på framtidstron inom näringslivet
självt. Man får en ganska god bild
av förhoppningarna på framtiden om
man studerar de enkäter som gjorts över
de investeringar som planerats och verkställts.
Siffrorna visar en ständig stegring.
Hösten 1959 gjordes en enkät om

investeringar som var påbörjade och
skulle verkställas 1959. För hela industrien
slutade dessa investeringsplaner
på drygt 3,5 miljarder. När vårenkäten
1960 gjordes över vad som då blivit
verkställt, var siffran uppe i 3,7 miljarder.
Företagens egna uttalanden i höstenkäten
1959 visade att man avsåg att
under 1960 genomföra investeringar till
ett belopp av 3,8 miljarder; och när vårenkäten
gjordes för någon tid sedan hade
den siffran stigit till 4,2 miljarder.
Jag tror att när investeringarna för 1960
är verkställda, kommer siffran att visa
sig vara ännu högre än dessa 4,2 miljarder.

Det är självklart att investeringssiffror
av den storleksordningen skulle vara
uteslutna, om man inte hyste stora
förhoppningar för framtiden och om
man inte vore medveten om att svenskt
näringsliv har utsikter att konkurrera
på världsmarknaden. Vi kan inte göra
investeringar av den storleksordningen
för vårt eget behov, eftersom situationen
i vårt land för närvarande är den
att nästan var fjärde individ i arbetsför
ålder arbetar för utlandets räkning, om
jag använder det uttryckssättet; så stor
är nämligen svensk utrikeshandel och
svensk export.

I bankoutskottets utlåtande sägs att
arbetsmarknadsläget kan betecknas som
balanserat. Jag tror att detta är riktigt
om man ser till situationen sådan den
varit hitintills. Men det är säkert också
riktigt, när bankoutskottet i sin skrivning
inte trycker alltför hårt på det balanserade
arbetsmarknadsläget, tv en
förändring till det sämre kan ganska
snart inträda. Redan nu visar det sig
att bristen på arbetskraft inom vissa
branscher är påfallande stor, och bara
det kan vara begynnelsen till en inflation
som vi långt ifrån önskar skall
komma.

Om jag ser denna fråga ur löntagarnas
synvinkel skulle jag vilja säga att
vad som nu är önskvärt, det är att vi
så långt som möjligt dämpar den konjunktur
som håller på att bli överhettad.
Om inte konjunkturen kan hållas
inom en rimlig ram kommer löntagarna

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

111

liksom alla andra att få lida av detta.
Enligt vår mening är det anledning att
vidtaga de åtgärder som kan vidtagas i
dämpande syfte. I viss utsträckning har
detta redan skett genom beslutet om
minskning av det offentliga byggandet i
statens regi och uppmaningen till kommuner,
industrier o. s. v. om återhållsamhet.
Ett annat exempel på sådana
åtgärder är kompletteringen av investeringsfonderna
för att avleda en del av
det stora investeringsintresse som just
nu finns inom industrien, ett intresse
som tydligt framgår av de siffror jag
nyss refererade till.

Givetvis kommer här också frågan om
banklikviditeten in i bilden. Det var en
mycket intressant diskussion som ägde
rum i bankoutskottet om den likviditetskvot
som skall finnas i bankerna, det
problem varom striden nu står i båda
kamrarna. Oppositionen har stannat för
talet 35. Jag förmodar att man inte har
kommit fram till den siffran efter någon
närmare avvägning; man har väl
valt den mer av slumpmässiga skäl än
av iealekonomiska motiv. Jag vet inte
om oppositionen verkligen har klart för
sig vilket bränsle till inflationsbrasan
en sänkning av likviditedstalen från 43
till 35 innebär. Studerar man tabellerna
i den nyligen presenterade kreditmarknadsutredningen,
finner man att en
sänkning av likviditetstalen från 43 —
som nu gäller i praktiken — ned till 35
skulle ställa ytterligare inemot 1,5 miljarder
till bankernas förfogande för utlåning;
och teoretiskt kan bankerna då
utnyttja dessa pengar för ökad utlåning.
Är det verkligen oppositionens uppfattning,
att detta icke skulle vara ett bidrag
till en inflationistisk utveckling? Självfallet
skulle effekten bli sådan.

I den situationen uppstår naturligtvis
frågan: På vilket sätt skall riksbanken
skydda banklikviditeten, om den inte
kan göra det genom att upprätthålla dessa
kvottal?

Ja, här kommer ju frågeställningen om
kombinationen med räntan in, och det
märkliga är att centerpartiet har skrivit
en reservation, där man ansluter sig till
35-procentregeln, trots att man i princip

Ang. den ekonomiska politiken
i annat sammanhang har deklarerat att
man vill bibehålla den nuvarande 50-procentregeln. För egen del drar jag den
slutsatsen, att centerpartiet helst skulle
vilja slippa vara med om att tillstyrka
de 35 procenten. Man har emellertid på
det hållet låst sig på ett sådant sätt, att
man egentligen inte har något val, genom
yrkandet om de 100 miljonerna till
småföretagsamhet och hantverk och genom
att presentera en motion, där man
yrkar bifall till 50-procentregeln men säger
att lagens ikraftträdande skall ske
först efter beslut om investeringsanslag
till statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1960/61 med 104
miljoner kronor, d. v. s. 100 miljoner
kronor utöver vad som föreslagits i statsverkspropositionen.

Om man hade vidhållit detta yrkande
i bankoutskottet, skulle den situationen
kunnat uppstå att vi hade fått ett beslut
i riksdagen om bibehållande av den nuvarande
50-procentregeln och ett bifall
till centerpartiets yrkande om de extra
100 miljoner kronorna vid höstriksdagen.
Riksbanken skulle alltså under en
period mellan den 1 juli och till dess
höstriksdagen fattat beslut ha stått utan
någon möjlighet att föreskriva likviditetskvoter
för bankerna.

Från centerpartiets sida fullföljdes
aldrig detta yrkande i reservationen,
men det visar ändå hur oklart man har
sett detta problem på ett tidigt stadium.
Det måste stå ganska klart för centerpartiet,
att om man genomför 35-procentregeln
kommer det i sin tur att ha
en direkt återverkan på räntepolitiken.
I en sådan situation skulle riksbanken
kanske nödgas pröva en räntehöjning
för att på det sättet i någon mån skydda
sig för de verkningar som en sänkning
av kvottalet från 50 till 35 skulle innebära.
Att räntans höjd och kvottalet har
ett intimt samband måste väl stå klart
för alla. Om riksbanken icke skulle vidtaga
en sådan åtgärd, kan ju ändock en
sänkning av kvottalet vara tillräckligt
för att leda till en utebliven räntesänkning
i en situation då en sådan skulle
vara motiverad och möjlig att genomföra.

112

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

När det gäller kvottalen i bankerna
sägs det i utskottsutlåtandet, att de flesta
bankerna vid utgången av mars månad
var underlikvida. Förhållandet är
detsamma vid utgången av april månad.
Vid denna tidpunkt var det endast två
av de fem största affärsbankerna — och
en av dessa var statens egen bank -—
som verkligen fyllde de föreskrivna
kvottalen, övriga banker var underlikvida,
ehuru icke i någon större utsträckning.

Jag vet inte om det tjänar mycket
till att ägna längre tid åt polemik mot
den siste ärade talaren, som tog upp frågan
om räntemarginalerna efter den senaste
räntestegringen. De ändrade räntemarginalerna
har ju ändå skapat den
förbättrade ordningen på penningmarknaden
och en helt annan utveckling på
obligationsmarknaden än tidigare, som
alla sagt sig eftersträva.

I denna debatt om likviditetskvoterna
i affärsbankerna har det också talats om
bristen på kapital. Visst kommer bristen
på kapital att på lång sikt bli besvärande,
men jag skulle vilja understryka att
bristen på kapital hittills icke har varit
ett avgörande hinder för expansionen i
det svenska näringslivet. Självfallet skulle
icke svenskt näringsliv ha kunnat investera
på det sätt som skett, om det
verkligen hade förelegat en allvarlig
brist på kapital.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
återge vad en företagsledare sagt för någon
vecka sedan i en mycket känd ekonomisk
tidskrift. Han svarar där på frågan,
hur företagen finansierat sina nybyggnader,
och han säger: Vi har endels
sparat, endels lånat. Vi är inte rädda
för att söka oss ut på kapitalmarknaden,
och vi tycker nog att den hittills
räckt till för våra behov.

Det faktiska förhållandet för den
egentliga industrien är ju också, att den
har klarat sina nybyggnader i huvudsak
genom självfinansiering. Avkastningen
på det svenska industrikapitalet har varit
och är alltjämt så god, att det är
självfinansieringen som är utslagsgivande
då det gäller investeringar. Det finns
företag som självfinansierar praktiskt

taget till 100 procent, och det finns företag
som finansierar till 75 procent med
egna pengar och till 25 procent med
lån. Dessa företag är främst att finna
inom de branscher som svarar för den
svenska exporten.

Jag finner det orätt att på det sätt som
sker klaga över svårigheter med finansieringen
av den industriella utbyggnaden.
Om 60-talet kommer att innebära
ökade svårigheter må vara osagt •— det
kan hända att så blir fallet — men de
svårigheter som finns för närvarande
bör ej överdrivas. Det framgår också
därav, att trots att svenskt näringsliv
under praktiskt taget hela efterkrigstiden
klagat över att man icke fått tillstånd
av riksbanken att gå ut med obligationslån
och man nu erbjuds att göra
detta, så händer det i flera fall att man
tackar nej. Man behöver inte något obligationslån,
man finansierar på annat
sätt. Det stora behovet av att gå ut med
obligationslån ligger för närvarande på
det kommunala planet och icke på företagsplanet.

Däremot är det säkert riktigt att svårigheter
för kapitalförsörjningen finns i
rätt stor utsträckning inom småindustri
och hantverk. Härvidlag skulle jag rent
principiellt vilja instämma med centerpartiet,
även om jag på intet villkor skulle
vilja ansluta mig till deras förslag. Säkert
är att småindustri och hantverk har
svårigheter på annat sätt än den större
industrien, tv inom de små företagen
saknas möjligheten till självfinansiering.
Jag tror också att det är riktigt att man
måste komma fram till en lösning av finansieringsfrågorna
för småindustri och
hantverk, och säkert är väl att obligationslånevägen
är den väg som man skall
beträda men först genom att skapa en
organisation som möjliggör en sådan utveckling.

Jag tror därför att vi har all anledning
att hälsa det finansministerns initiativ
om utredning, som kungjordes i dag,
med ett välkommen, ty på lång sikt måste
dessa frågor lösas, och på lång sikt
kommer behovet av småindustri och
hantverk att finnas kvar. Jag tillhör icke
den krets som tror att när storindustrien

Tisdagen den 24 inaj 1960 em.

Nr 19

113

växer, så kommer småindustrien att avvecklas.
Nej, småindustrien kommer att
finnas i samma utsträckning som nu sida
vid sida med den stora industrien,
och det finns ingen anledning att sträva
till att småindustri eller hantverk skall
avvecklas. De fyller en viktig funktion i
ett genomindustrialiserat samhälle, men
det gäller att finna rimliga vägar för den
finansiering som det slaget av näringsgrenar
skall ha.

Jag skall inte, herr talman, ta upp tiden
längre. Jag har velat beröra en del
av det som finns angivet i bankoutskottets
utlåtande nr 26, och jag skulle vilja
till sist ånyo understryka behovet av att
kassareservbestämmelserna prolongeras
för ytterligare ett år. Därest riksdagen
skulle godkänna 35-procentregeln, som
oppositionen föreslår, och — jag understryker
detta — om riksbanken därmed
inte skulle ha några medel, varmed den
kunde behärska den påspädning på lånemarknaden
med ca 1,5 miljarder som
ett sådant beslut innebär, så kommer
den stabila utveckling, som vi har haft
till och med maj månad, icke att förefalla
lika stabil under resten av året.
Det finns tillräckligt många andra irritationsmoment,
som kan verka störande
på den ekonomiska utvecklingen och
skapa ett inflationistiskt läge, för att vi
inte dessutom skall bidra med ett sådant
beslut i fråga om bankernas kassareserver,
som här är ifrågasatt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bankoutskottets
utlåtande.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först vända mig
till herr Geijer och säga, att här föreligger
ett stort misstag från hans sida.
Jag har icke på något sätt givit uttryck
för någon pessimism i fråga om vår utveckling.
Om man tittar igenom protokollen
för de senaste 12 åren, då jag tillhört
riksdagen, skall man finna, att jag
aktat mig noga för prognoser såväl i
den ena som andra riktningen.

Herr Geijer vill korrigera mig och påpekar,
att kostnadsläget beror inte bara
pa löner utan även på andra faktorer.

8 Första kammarens protokoll 1960. Nr It)

Ang. den ekonomiska politiken

Vad jag har sagt är att »jag vill nu inte
i första hand ta upp en diskussion från
utgångspunkten om den delen av produktionskostnaderna,
som utgöres av löner,
är för höga eller inte utan beröra
konsekvenserna av ett högt löneläge i
och för sig». Det tycker jag är ett ganska
klart besked, och det går an att kontrollera
det i protokollet; eftersom jag skrivit
mitt anförande, lär det inte kunna bli
några större ändringar.

När jag talar för att man i ett högt
kostnadsläge bör betänka behovet av
kapital, så får det uttalandet ju inte uppfattas
bara med dagens situation som
bakgrund, utan jag har både i början
och slutet av mitt anförande framhållit,
att det är EFTA-överenskonunelsen och
de ändrade förhållanden, som vi på
grund därav har att räkna med i fråga
om vår export, som gör att jag anser
att det kan bli fråga om kapitalutlägg
av annan storleksordning än vi hittills
har varit vana vid. Jag har också understrukit
att våra företag i stort sett är
väl konsoliderade och i allmänhet likvida,
men jag har framhållit, att det nu
kan bli fråga om kapitalutlägg av annan
storleksordning än vi varit vana vid. Såsom
herr Geijer också framhöll föreligger
en viss brist på arbetskraft, och just
därför är det viktigt att vi kan förse
vår industri med produktiv utrustning
för att kompensera arbetskraftbristen.

Jag hoppas att det efter vad jag nu
har sagt inte skall kvarstå någon meningsskiljaktighet
mellan herr Geijer
och mig. Jag vill tillägga, att jag, sedan
jag fick förtroendet att bli ledamot av
denna kammare, alltid med stort intresse
har lyssnat till herr Geijers anföranden
och funnit dem vara väl underbyggda.
Även herr Geiper har ju sagt, att det
kan tänkas att förhållandena på 1960-talet kan komma att bjuda på förändringar,
och det är just det jag har velat
framhålla.

Jag vill sedan, herr talman, begagna
tillfället att säga några få ord om räntan.

Man begår så lätt det felet att man
tänker sig hög ränta såsom ett hinder
för investering. Det är ju egentligen en

114

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

logisk kullerbytta. Motivet för att lätta
på räntan är inte att den höga räntan
hindrar, utan det är att hindret ej längre
är nödvändigt, och därför kan man ta
bort hindret. Det väsentliga är ju att
det finns tillgång på kredit. Nu är vi alla
överens om att det råder knapphet på
kapital, och därför måste vi på det ena
eller andra sättet få fram detta.

Jag ber dessutom att få säga ett par
ord om kassareserven. Jag underströk
att kvoten på 45 eller 43 procent — 45
procent vid årsskiftet och 43 procent
den sista april — är ett bråk, och i det
bråket finns en täljare. Vid årsskiftet utgjordes
en stor del därav av statspapper
och en mindre del av valutor och kassabehållning.
Den sista april var den del,
som utgjordes av statspapper, ännu större,
men valutorna och kassabehållningen
hade smultit ihop till en avsevärt mindre
del. Reflexionerna gör sig själva!

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är glädjande att herr
Geijer instämmer i centerpartiets uppfattning,
att det är angeläget att kreditmöjligheter
ordnas för småindustri och
hantverk. När vi sade att kassareservbestämmelserna
skulle kunna fastställas
till 50 procent var vi medvetna om
att detta medförde starka olägenheter
för hantverk och småindustri. Vad var
då mera naturligt än att vi tillgrep en
metod, som på regeringshåll på andra
områden är populär, nämligen att vidta
selektiva åtgärder för att göra någonting
som kunde förbättra läget för hantverk
och småindustri. I samband med
fastställandet av kassareservbestämmelserna
motionerade vi helt naturligt om
att hantverk och småindustri skulle få
100 miljoner kronor mera till hantverksoch
industrilånefonden.

Det ansåg vi vara en riktig väg. Jag
kan inte finna något som helst skäl till
att man skulle uppskjuta behandlingen
av motionen om de 100 miljonerna. Den
väcktes i samband med frågan om kassareservbestämmelserna,
och jag kan
inte förstå att den situationen hade behövt
uppkomma som herr Geijer talade

om och som skulle nödvändiggöra att
frågans behandling uppsköts till hösten.

När vi inte kunde få gehör för de 100
miljonerna till hantverk och småindustri,
gick vi fram på en väg, som vi
visserligen inte anser fullt tillfredsställande,
men som vi ändå nödgades slå
in på, nämligen att åstadkomma lättnader
för hantverk och småindustri genom
att stanna vid 35-procentregeln i fråga
om kassareservbestämmelserna. I den
situationen står vi nu. Men det skulle
med litet mer tillmötesgående ha kunnat
ordnas upp så, att vi nått det gemensamma
mål som herr Geijer här har antytt:
att ge hantverk och småindustri förbättringar
i fråga om deras kreditmöjligheter.

Det är möjligt att detta, som det här
sagts, skulle vara ett bränsle för en inflationsbrasa.
Emellertid finns det sä
många andra bränslen, som används i
dag. Jag kan påvisa att det för inte så
värst många år sedan ansågs vara önskvärt
att hålla nere t. ex. bostadsbyggandet
för att det kunde verka inflationsdrivande
om man investerade för mycket
på den punkten. Staten skulle vara
mycket återhållsam i sina investeringar.
Men nu står det i kompletteringspropositionen,
att de totala bruttoinvesteringarna
steg med 8 procent från 1958 till
1959. ökningen var störst för staten med
11 procent.

Därtill kommer löneförhöjningarna,
som enligt en tidigare finansminister
kunde vara ett farligt incitament till inflation.

Jag kan inte finna att det, om man
verkligen vill göra något för småindustrien
och hantverket, skulle vara någon
felaktig linje som centerpartiet företräder
beträffande kassareservbestämmelserna.

Herr GEIJER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det har på senare tid
blivit i viss mån populärt att klanka på
bostadsproduktionen, som herr Bengtson
kom tillbaka till här för en stund
sedan.

Jag tror att vi skall ha klart för oss,

Tisdagen den 24 mai 1960 em.

Nr 19

115

att om vi önskar en fortsatt expansion av
svenskt näringsliv, så finns det ingen
möjlighet att undgå att samhället tar
del i bostadsproduktionen på det sätt
som nu sker. En förutsättning för att
näringslivet skall kunna expandera är
just förekomsten av bostäder för de anställda.
Inte minst är det företagen själva,
som yrkar på att bostadsproduktionen
skall ligga på en sådan nivå och
att det skall framställas sådana bostäder,
att de är acceptabla prismässigt för
dem som är anställda inom industrien.

Jag ville säga detta till herr Bengtson,
eftersom han så många gånger har kommit
tillbaka till bostadsproduktionen och
subventionerna. Jag vill nu inte reta mina
vänner i centerpartiet, men tala inte
så väldigt hårt och ofta om subventioner! Herr

Schmidt kom tillbaka till frågan
om kostnadsläget. Det är möjligt,
herr Schmidt, att jag är litet snarstucken
när det blir fråga om kostnadsläget,
eftersom man då i debatten ofta tänker
och talar om lönerna. Om nu herr
Schmidt hyser optimism för framtiden,
så kan vi gott vara överens. Men jag
tror det är riktigt, som jag redan sagt,
att kapitalförsörjningen hittills inte varit
något avgörande problem för den
egentliga industrien, då man har kunnat
hålla en avkastning på kapitalet, som varit
så stor att man har självfinansierat
sina investeringar.

Vad 60-talet innebär, vet vi inget
om. Kanhända krymper vinstmarginalerna,
så att finansieringsproblemen
blir svårare för företagen, men kanhända
kapitalförsörjningen blir svårare ur
en annan synpunkt. Här skulle jag vara
glad om herr Schmidt och andra inom
oppositionen vore överens med mig när
jag säger: vad vi behöver i detta land
är inte endast att underhålla det näringsliv,
som vi har, utan vi behöver
en mycket kraftig expansion av svensk
industri. Och till det krävs det mycket
nytt kapital.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer förklarade
nyss att en ändring av kassareservkvoten

Ang. den ekonomiska politiken

från 43 till 35 skulle innebära, att bankerna
skulle kunna låna ut 11/2 miljard
mera än de eljest skulle kunna göra.

Först och främst är 43 inte det tal
som gäller för alla banker, utan för
somliga gäller mer och för andra mindre.
Siffran är ett genomsnitt. För det
andra har jag redan tidigare framhållit,
att om man fastställer talet till 35 procent,
så måste bankerna med nödvändighet
hålla en betydande reserv därutöver
för att inte komma under 35
procent vid de konjunktursvängningar
som äger rum. För det tredje har faktiskt
i närvarande stund dessa kassareservkvoter
ingen annan innebörd än
att man reserverar för statliga och andra
prioriterade ändamål ett belopp av
motsvarande storlek. Det är således inte
mera pengar, som kommer i rörelse
genom bankernas försorg på ena eller
andra sättet, utan det är fråga om huruvida
utlåningen skall ske till prioriterade
ändamål eller om den skall ske
till de ändamål, som bankerna egentligen
är avsedda för, inom den privata
sektorn.

Det är sålunda inte någon inflationsfaktor
i åtgärden att sänka likviditetstalet
i nuvarande situation i förhållande
till vad som för närvarande gäller.
Snarare tvärtom, eftersom det är den
prioriterade utlåningen som är inflationsdrivande
genom att öka likviditeten.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber kammarledamöterna
om ursäkt för att jag upprepar
mitt anförande, men det är herr Geijer
som är skuld till det.

Jag sade på följande sätt: »Som kvoten
nu är uppbyggd, finns det knappast
utrymme för industriens behov av
framför allt kapitalbildningskrediter» —
det avser just nya företag — »annat än
genom indrivning av äldre utestående
lån. Men ett progressivt näringsliv ocli
vår exportindustri måste kräva att få
något större andel av det finansiella
nysparandet för produktionsfrämjande
investeringar.»

Är herr Geijer nu nöjd?

116

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

Herr GEIJER (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag i mitt anförande
framhöll, att en sänkning av likviditetskvoten
skulle späda på kapitalmarknaden
med en eller en och en halv miljard
kronor, var den siffran framräknad
med ledning av kreditmarknadsutredningens
nyligen offentliggjorda betänkande.

Herr Ewerlöf säger nu, att en sänkning
till 35 procent egentligen inte innebär
någonting därför att bankerna
måste hålla en överlikviditet för att klara
konjunktursvängningarna. Men den
regeln måste då gälla, vare sig talet
är 43 eller 35, därest inte bankerna utgår
från som självklart, att de skall vara
underlikvida.

Att det hela sedan inte skulle ha någon
effekt ur inflationistisk synpunkt lär inte
herr Ewerlöf och jag kunna bli riktigt
överens om. Men om bestämmelsen
inte har någon sådan effekt, förvånar det
mig att oppositionen stannat vid 35
procent. Varför har den icke gått direkt
ned till vad banklagen föreskriver?

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Tillåt mig allra först att
säga några ord med anledning av replikskiftet
om bostadsbyggandet, eftersom
tydligen åtskilliga av denna kammares
ledamöter tycker att det är tid
att i väsentlig mån slå av på takten där.
Jag kan inte dela den uppfattningen. Vi
har fortfarande så långa bostadsköer,
att det är fullt befogat att fortsätta och
bygga i hård takt.

Från vårt partis sida framlades 1956
ett fyraårsprogram för bostadsbyggandet,
som gick ut på en produktion av
260 000 bostäder. Vi blev mycket kritiserade
för det. Vi ansåg emellertid att
det var nödvändigt. Programmet förutsatte,
att man successivt måste öka bostadsproduktionen
så att man mot slutet
av perioden fick en produktionsvolym
på 70 000 bostäder. Nu är vi där.
Det var alltså inte ett orealistiskt program.

Däremot vet jag inte, om jag vill gå
så långt som herr Geijer och säga, att

samhället skall vara engagerat i bostadsbyggandet
just på nuvarande sätt.
Det finns nog anledning att diskutera,
hur samhället skall vara engagerat.

Sedan kan jag inte undgå, herr talman,
att litet grand inkassera vad herr
Geijer sade när det gäller den mindre
företagsamhetens kreditbehov och kapitalförsörjningsproblem.
Här har vi från
vårt håll — och vi har inte varit ensamma
om det — år efter år försökt
fästa uppmärksamheten på detta problem.
Vi har kommit med förslag, som
om de bifallits skulle ha bättre tillgodosett
den mindre företagsamhetens kreditbehov,
men det har varit mycket av
kalla handen från det parti som herr
Geijer representerar.

Vad som nu kan ha orsakat denna
glödande kärleksförklaring till den
mindre företagsamheten vet jag inte,
men att det i dag varit ett helt annat
tonfall i herr Geijers anförande än det
brukar vara när det gäller inställningen
till den mindre företagsamhetens kapitalförsörjningsproblem
är obestridligt.
Vi hälsar omvändelsen med glädje,
vilka motiv som än kan ligga bakom.

Det var en rätt sällsam upplevelse, får
jag säga, att sitta här och lyssna till
herr Geijers lovsång till den nuvarande
produktionsutvecklingen i landet.
Men man kan ju ändå inte undgå att
göra en del kätterska reflexioner inför
hans resonemang, när han var så utomordentligt
imponerad inför siffrorna.

För det första är det ju inte riktigt
rättvisande att plocka fram några procentsiffror
för en kort utvecklingsperiod
och försöka framställa dem som representativa
för den svenska produktionsutvecklingen.
Om vi ser det hela på litet
längre sikt — det tycker jag man är
tvungen att göra — och inte begränsar
oss till något år eller några månader,
kommer vi till betydligt blygsammare
siffror — siffror som internationellt sett
verkligen inte är så utomordentligt tillfredsställande
som herr Geijer ville göra
gällande. Att produktionsutvecklingen
nu är mycket hög beror bl. a. därpå,
att vi under några år haft en klar
avslappningsperiod i den svenska pro -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

117

duktionsutvecklingen, och av många
skäl finns det då utsikter inför en konjunkturlyftning,
att den produktionsökning
som uppträder blir högre än den
kunnat bli i en annan situation.

Jag tillhör inte dem som förtvivlar
om det svenska näringslivets möjligheter
att hävda sig, men jag kan inte underlåta
att i all stillhet framhålla för
herr Geijer — om han orkar höra på,
men han har tydligen gått ut nu — att
vi inte är osårbara i det internationella
sammanhanget. Det finns många svaga
punkter i svensk ekonomi. Låt mig erinra
om vår mycket knappa valutareserv.
Det talas mycket ofta om i hur hög grad
vi är beroende av vår export, d. v. s.
av vår utrikeshandel. Det är därför förbluffande,
med vilken nonchalans man
tar på frågan om den svenska valutareserven.
Den räcker inte till så särdeles
lång tids import.

Vidare vill jag varna för att utan vidare
ta en hög investeringsvilja och investeringsvolym
såsom tecken på en
stark optimism inför det ekonomiska läget.
Jag tror inte att det råder någon
pessimism därom, men jag vill fråga:
Vad har de företagare, som vill överleva
och som vill utveckla sina företag,
att välja på i ett läge som med säkerhet
kommer att bjuda en mycket skärpt
konkurrens? Ja, naturligtvis gäller det
att investera och investera allt vad tygen
håller för att man skall kunna stå
rycken, när det blir litet hårdare dagar.

Några ord också om kassareservbestämmelserna
och deras betydelse! Man
fick av herr Geijers anförande nästan
det intrycket att kassareservbestämmelserna
var det som skulle göra nästan
allt för att klara våra problem här i
landet. Men de är inte och kan inte bli
annat än en del av de åtgärder som vi
måste ta till i en bestämd ekonomisk
situation. Man får ju för allt talet om
kassareservbestämmelserna inte glömma
bort att det finns andra medel: operationer
på öppna marknaden t. ex. för
att dämpa likviditeten o. s. v. När man
nu ändå vill lägga så stor vikt vid kassareservbestämmelserna
måste jag fråga:
Är t. ex. aldrig herr Geijer orolig

Ang. den ekonomiska politiken
för att en långt driven tillämpning av
kassareservbestämmelserna skall kunna
på ett allvarligt sätt slå sönder en redan
förut ganska misshandlad penning- och
kapitalmarknad? Detta är ändå inte ett
medel som på ett smidigt sätt ansluter
sig till ett mera normalt vis för en kreditmarknad
att fungera. Nog nu beträffande
herr Geijers anförande!

Jag skall tillåta mig att med några
ord vända mig till herr Sundin som talade
utförligt och intresseväckande om
ränteläget. Det gäller här egentligen bara
en enda reflexion. Har herr Sundin
aldrig funderat över det nuvarande räntelägets
beroende av den under 1950-talet förda ekonomiska politiken och
penningpolitiken? Det finns kanske,
herr Sundin, ett samband där som det
inte minst för herr Sundin och hans
partivänner skulle vara en viss anledning
att försöka klara ut. Att vi nu har
ett relativt högt ränteläge här i landet
har otvivelaktigt ett samband med den
politik som här har förts.

Jag skall gärna erkänna att jag i dag
lyssnade till herr Sträng med en stark
känsla av att vara imponerad över den
tvärsäkerhet, med vilken finansministern
alltid råkar uppträda. Man tycker
att den tid snart borde vara kommen
för finansministern, då han någon gång
litet grand skulle darra på rösten i sina
tvärsäkra uttalanden om det ekonomiska
läget och vad landets väl och ve
kräver av oss. Man skulle kunna tro att
en liten svag misstanke borde ha kunnat
tränga igenom hans mycket harmoniska
sinne — en misstanke om att det
kanske skulle vara motiverat att börja
pröva sig fram på litet restriktivare vägar
när det gäller den statliga utgiftspolitiken.
Det fanns dock inte ett spår
av detta. Han är fullständigt nöjd med
alla utgifter och med utgiftsutvecklingen,
och han är övertygad om att allt
blir bättre bara statsutgifterna ökar undan
för undan. Om man ändå någon
gång kunde få en liten vink om att
det här finns ett problem, och om regeringen
ändå insåg att det blir ett problem
med dessa ständigt och raskt stigande
statsutgifter. Om jag nämner att

118

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

statsutgifterna i början på 1930-talet tog
i anspråk 11 procent av nettonationalprodukten
och att vi 1958/59 var uppe
i cirka 28 procent — lägger vi därtill
till vad landsting och kommuner tar
hand om, är vi uppe i 35 procent av
nettonationalprodukten — visar detta i
vilken rask takt vi är på väg här. Men
ingen skall tro att landets finansminister
finner någonting anmärkningsvärt i
detta — han tycker att det är förträffligt
att denna statliga sektor utvecklas
i så rask takt. Omsättningsskatten innebar
ett nytt stort steg. Nu skall hela vårt
skattesystem utredas, men det är inte
klart om omsättningsskatten skall utredas;
det är möjligt att det blir på det
sättet. Man kunde tycka att det hade
varit bättre att verkställa den utredningen,
innan vi tog steget fullt ut med
att genomföra omsättningsskatten.

Nu har det statsfinansiellt inträffat en
mycket glädjande förbättring under det
senaste året. Det innebär inte att problemen
försvinner, men vi har oavsett
omsättningsskatten fått en stor mängd
pengar som inte någon riktigt vågade
räkna med för ett år sedan. Man skulle
då tro att finansministern i väsentlig
grad skulle ompröva sina kalkyler. Det
gör han inte, utan han är lika ledsen för
det. Han kan inte alls förstå att detta
skulle påverka hans allmänna resonemang
t. ex. om det verkligen var nödvändigt
att införa en allmän omsättningsskatt.
Nej, en sådan tanke vinner
aldrig insteg i hans hjärna — han går
bara på som om ingenting hade hänt.
•lag förstår inte vad som skulle påverka
finansministern, om inte en sådan utveckling
skulle kunna göra det. Men har
man bestämt sig för en politisk linje
som innebär att man bara skall fortsätta
på utgiftsstegringens väg, går det
väl på det sättet.

Det är uppenbart så — det framgår
klart av kompletteringspropositionen
och för den delen också av statsverkspropositionen
— att regeringen är i färd
med att växa i den nya inkomstkostymen
genom att öka utgifterna på olika
sätt. Att besparingskommitténs förslag
har rönt ett sorgligt öde vet vi alla.

Praktiskt taget är detta för regeringspartiets
del avskrivet. Det ligger nu nära
till hands att erinra om den bok av
Parkinson — den heter som bekant »Lagen
om profiterna» — där han på ett
mycket vackert sätt beskriver den svenska
statsfinansiella utvecklingen. Vi har
ju alltid tidigare trott att när det gäller
de statliga finanserna — till skillnad
från de privata — gällde det att först
bestämma utgifterna och sedan skaffa
inkomsterna. Men det är alldeles fel, säger
Parkinson i sin andra lag. Det förhåller
sig på precis samma sätt som
inom den privata ekonomien. Man skaffar
sig först inkomsterna och fixerar utgifterna
efteråt. Det är precis vad som
håller på att ske nu. Man skaffar sig bra
inkomster, och sedan ökar man utgifterna
utan att bekymra sig om en mer
sparsam linje.

För att plåstra över allt detta dukar
nu finansministern upp ett stort smörgåsbord
med allehanda skattefrågor som
skall utredas. Låt mig bara säga att man
blir litet ledsen när man läser tidningsrubrikerna
i detta sammanhang, tv man
tror ju när man läser tidningarna att
vad som står i direktiven är något som
redan är bestämt. Det är bara några detaljer
som behöver justeras. Men vi vet
inte vad resultatet blir, när vi kommit
så långt. Tills vidare får vi nöja oss
med att slåss för begränsade skattereformer.
Det finns verkligen åtskilliga ting
som inte bör vänta under många år för
en stor skattereform, t. ex. frågan om
att återställa en rimligare progressivitet.
I samband med omsättningsskattens
införande i höstas skärptes ju marginalskatten
för vissa inkomsttagarskikt. Jag
erinrar om att det i detta sammanhang
har väckts en motion i denna kammare
av mig och i andra kammaren av herr
Nihlfors m. fl. där vi kräver att man i
varie fall gör så mycket, att man tar
bort den extra skärpning av marginalskatten
som har drabbat inkomsttagargruppen
med inkomster mellan 16 000
och 30 000 kronor samt — för ensamstående
— mellan 10 000 och 20 000
kronor. Denna skärpning genomfördes
under stark protest från TCO, SACO

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

119

och Statstjänstemannens riksförbund.
Jag kan inte finna annat än att det vore
mycket välbetänkt ur många synpunkter
att nu rätta till detta, så att man inte
bibehåller en redan alltför hög progressivitet.

Men det finns också andra ting som
behöver göras. Vi behöver fortsätta med
att röja undan sambeskattningens orättvisor.
En del är redan gjort, som vi vet.
Vi behöver äntligen ge avdragsrätt för
amortering av studieskulder. Denna fråga
har ventilerats så många gånger att
den nu borde vara utredd och klar för
beslut.

Framför allt behöver vi skattereformer
som ökar sparandet och produktiviteten.
Vi har åtskilliga gånger väckt förslag
om skattesparkonto. Vi har inte nått
något resultat ännu, men jag tror att
det är nödvändigt att komma fram på
den vägen. Jag kan nämligen inte finna
att vi bar en tillfredsställande sparkvot
här i landet. Den utgör kanske 10—12
procent eller något litet mer av nettonationalinkomsten,
trots den ökning
som har framtvingats genom att landsting
och kommuner underkastats mycket
betydande lånerestriktioner. Jag tvivlar
på att detta sparande i längden räcker
till för att upprätthålla den framstegstakt
som vi har haft under ett antal år.
I varje fall räcker det inte för att öka
denna framstegstakt i mera avsevärd omfattning.
Det tror jag är obestridligt,
och del är en allvarlig sak i ett läge där
vår konkurrensförmåga måste ökas.

Låt mig sedan göra några mera principiella
och allmänna uttalanden om
den ständiga utvidgningen av den statliga
sektorn. Man framhåller ofta, att
vill vi behålla en viss standard måste vi
betala för den. Antingen skall staten eller
också de enskilda betala. På detta
sätt kan man i och för sig i det oändliga
diskutera om en normal inkomsttagare
tjänar eller förlorar på detta. Det
är fråga om transfereringsbeloppen och
deras återverkningar i budgetsammanhanget.
Jag tror att vi måste göra klart
för oss den inkomstutjämnande politikens
begränsning. För stora grupper bär
det blivit så att plus och minus i dessa

Ang. den ekonomiska politiken

sammanhang numera tar ut varandra så
nära, att det är ganska svårt att avgöra
vilka som tjänar eller förlorar på denna
politik. Man når kanske inte annat än en
viss konsumtionsdirigering, och då är
det inte särdeles mycket man har vunnit.

Vi bör dock göra klart för oss att en
hög progressivitet medför risker för sparandet
och därmed för kapitalbildning
och framsteg. Jag tror inte att någon
vill bestrida att det förhåller sig på det
sättet. Därifrån till att dra slutsatsen att
man verkligen i de praktiska reformerna
skulle ta hänsyn till denna faktor, är en
annan sak, det har vi sett. År nu progressiviteten
riskabel på detta sätt, så
hindrar den ju, om den drivs för långt,
möjligheterna att ge de sämre ställda
grupperna den hjälp som de så väl behöver.

Vidare är det ett annat sammanhang
som vi också bör komma ihåg. Det ligger
ju i sakens natur att en hög statlig
utgiftsnivå är lika med en stor statlig
sektor, och det är i sin tur lika med ett
mycket högt skattetryck. Det begränsar
på ett alldeles avgörande sätt den statliga
finanspolitikens möjligheter och
rörlighet, och den kan därför inte på
samma effektiva sätt som i ett annat läge
påverka konjunkturpolitiken. Den
statliga utgiftsnivån är nämligen inte så
lättrörlig som man föreställer sig i förhållande
till skiftande konjunkturlägen.
Tvärtom visar utvecklingen och erfarenheterna
alldeles klart att det är lätt att
driva upp den statliga utgiftsnivån men
att det är mycket svårt att sänka denna
nivå. Jag tycker att finansministern i sin
konversation med herr Ewerlöf bär före
middagspausen mycket klart ofrivilligt
råkade belysa detta. Herr Sträng fick
nämligen frågan, varför han i ett likartat
konjunkturläge tillämpade en så
annorlunda politik. För några år sedan
var ju totalbalansering den enda acceptabla
principen. Nu har man alltså ett
alldeles likartat konjunkturläge, men det
är nu inte alls frågan om att totalbalansera.

Finansministern svarade över huvud
taget inte på detta, och man kan förstå

120

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

varför. Vi har nu kommit i ett läge, där
det även för en skattehöjare av herr
Strängs kaliber måste te sig närmast
omöjligt att försöka sig på en totalbalansering,
och därför deklarerar han att
nu är det precis lagom med 1 555 miljoner
i statligt upplåningsbehov. Någon
totalbalansering är det således inte tal
om, även om doktrinen från 1956 nu
klart borde anvisa ett totalbalanseringsläge.
Att herr Sträng den gången otvivelaktigt
for gruvligt vilse, behöver jag inte
närmare utreda.

Slutligen är det väl obestridligen så,
att en hög statlig utgiftsnivå har en tendens
att ge ur produktivitetssvnpunkt
sämre utbyte än om resurserna sattes
in på motsvarande håll inom den enskilda
sektorn. Därmed inte sagt att inte
många offentliga investeringar är utomordentligt
produktiva, men går man för
långt riskerar man att hamna i ett väsentligt
sämre produktivitetsläge. Och
det leder vidare till att de automatiska
utgiftsökningarna blir allt mer svårbemästrade.

Herr talman! låt mig konstatera, att
det mest oroväckande i den finanspolitik
och den budgetpolitik som nu bedrivs
är det starkt expansiva draget.
Detta är en punkt, där såvitt jag förstår
de demokratiska oppositionspartierna
och regeringens företrädare har utomordentligt
små möjligheter att komma
överens. Det har gått så långt att jag
har svårt att se att vi längre talar samma
språk. När man i ett läge med ett så
högt skattetryck över huvud taget inte
längre vill bekväma sig att allvarligt
diskutera budgetbesparingar, då är det
inte mycket att göra annat än att konstatera,
att här går en djupgående politisk
skiljelinje.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Per-Olof Hansons
som jag förstår i all vänskaplig anda välmenta
påminnelse om 1950-talet ger mig
anledning att helt kort säga ifrån, på
samma sätt som herr Bengtson tidigare
gjort det, att förskjutningen uppåt i räntan
skett under senare delen av 1950-talet. Låt mig till detta, herr talman,

bara få anföra, att jag sade i mitt förra
anförande att vi inte är dogmatiskt
bundna vid en lågränta, men med tanke
på de konsekvenser som högräntan
för med sig för de människor jag talade
om i mitt förra anförande ser vi
det som en nödvändighet att man så
långt som det är möjligt för en lågräntans
politik.

Det är väl inte så länge sedan, herr
Per-Olof Hanson, som det fanns ett konjunkturläge,
som — sett ifrån de andra
partiernas syn på räntan — gav anledning
att sänka räntan. Men det gjorde
man inte.

Låt mig också påminna om att man
en gång fann anledning att byta ordförande
i riksbanken i ett visst läge. Sedan
dess har man inte ansett sig behöva
det, tv nu är den enväldigt neutrala riksbanken
enig med regeringen i fråga om
högränte- och finanspolitiken.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna medge
att jag känner mig riktigt belåten med
herr Sundins deklaration att hans partigrupp
ingalunda är dogmatisk när det
gäller räntepolitiken. Det är i så fall en
glädjande förändring från en tidigare
ståndpunkt. Vad jag med mitt lilla inpass
ville fästa uppmärksamheten på i
anledning av vad herr Sundin sade var,
att man alltför länge höll dogmatiskt
fast vid den spikade lågräntans politik,
och att räntenivån här har stigit avsevärt
under senare delen av 1950-talet
i stort sett som ett resultat av att man
alltför länge sökt att tro att man ostraffat
kunde hålla fast vid en marknadsmässigt
orimligt låg räntenivå.

Sedan får vi väl hoppas att den dagen
skall komma när den penningpolitiska
situationen är sådan, att räntan
också skall kunna röra sig nedåt. Det
finns gott om länder som håller sig med
en avsevärt lägre ränta, men de har
inte alls fört en sådan penningpolitik
som förts här i landet under större delen
av 1950-talet, utan de har verkligen
använt räntan som ett smidigt medel i
dessa sammanhang.

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

121

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Under trycket av sin
egen riktighet erkänner herr Per-Olof
Hanson inte ens att det fanns ett konjunkturläge,
där alla tecken skulle ha
verkat dithän att vi hade fått en räntesänkning.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) :

Herr talman! Efter detta lilla gnabb
emellan företrädare för oppositionen
kan vi kanske gå tillbaka till den egentliga
ordningen, eftersom det här ändock
är fråga om att i den ekonomiska politiken
ha alternativ som skall prövas
mot varandra. Jag tror att jag helt kan
instämma med herr Spetz när han säger
att han i denna debatts början konstaterade
att den ekonomiska debatt vi
bär i dag egentligen för var en fortsättning
på den debatt vi hade i höstas
när förslaget om omsättningsskattens införande
låg på riksdagens bord. Detta
säger jag inte i någon förklenande mening,
ty det är naturligt att man för att
klara omsättningsskatten har fått en mera
skärpt hållning i den ekonomiska
debatten, och eftersom vi närmar oss ett
allmänt politiskt val är det också ganska
naturligt att skillnaderna markeras
på ett mera bestämt sätt.

Jag kan därför kort deklarera att det
parti som jag har nöjet att representera
inte har tagit några som helst intryck
av oppositionens ständiga påpekande om
att en ständig utgiftspolitik kommer att
både försvaga medborgarnas frihet och
vara en olycka för landet. Det är överdrifter,
bäst representerade av herr PerOlof
Hanson. Jag kan instämma i en av
herr Per-Olof Hansons synpunkter, nämligen
att vi aldrig kommer att vara ense.
I övrigt bestod hans anförande av överdrifter,
kryddade med några spetsfundigheter,
några ironiska anmärkningar
o. s. v., allt sådant som brukar ingå i
den politiska vokabulären, men att beteckna
det som det tunga sakliga inlägget
och som en kritik mot regeringspolitiken
torde inte vara möjligt.

Herr Spetz kom med en träffande lustighet,
nämligen när han betecknade om -

Ang. den ekonomiska politiken

sättningsskatten som en god jaktlycka
för finansministern; »han hade skjutit
den kråka som skulle räcka till det mesta».
Om jag inte missminner mig innehåller
visan om kråkan rätt många intressanta
ting. Kråkan räckte till mycket,
och den räckte faktiskt till någonting
som måste intressera framför allt
herr Spetz, ty i visan sjungs om något
fartyg som gungade fram på Kattegatt,
och det kunde inte tänkas vara någonting
annat än ett fiskefartyg. Det är inte
så illa att få sådana ting. Bilden är
emellertid träffande därför att det ligger
mycket i den. Tack vare att man
fick denna inkomstförstärkning, har den
räckt till för att klara det program som
riksdagen ändå har beslutat sig för.

Det förhåller sig nämligen inte på det
sättet, som har framhållits gång efter
annan, att omsättningsskatten bär medgivit
för socialdemokraterna och för regeringen
att öka utgifterna. Nej, det är
alldeles tvärt om. Tack vare omsättningsskatten
har vi fått möjligheter att
finansiera de utgifter som riksdagen
har bundit sig för. Det är den enkla
förklaringen, ty hade vi inte haft denna
inkomstförstärkning hade vi varit
tvingade att ta ett betydande driftbudgetunderskott,
och det har ju betygats
från alla håll att det hade varit det mest
olyckliga som hade kunnat ske.

Inte bara herr Spetz utan också de
flesta av oppositionens talesmän har gett
uttryck för den uppfattningen, att det
inte längre går att ständigt öka skattetrycket
på detta sätt därför att vi nu
har nått världsrekord i fråga om skattetryck.
Vad är detta egentligen för våldsam
överdrift? Vad finns det för anledning
att påstå det? Jag har hämtat mina
siffror ifrån en känd publikation som
heter Sunt Förnuft, och den står i varje
fall inte socialdemokratien och än mindre
regeringen nära. Där visas en uppgift
på att vi inte låg högst på skalan.
Vi låg relativt hyfsat till. Vi låg visserligen
i den övre delen av skalan, men
om man gör det tankeexperimentet att
ta bort exempelvis barnbidragen, som
finansieras över skattsedeln, skulle vi
i ett enda slag komma ned i ett skatte -

122

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

tryck som ligger lägre än t. ex. Englands,
och det landet kan väl knappast
i varje fall från svensk borgerlighet sett
anses ha en framträdande plats i rekordtabellen
för skattetryck.

När jag nämnde att omsättningsskatten
inte bidrog till att öka samhällets
utgifter och engagemang utan endast
hade att täcka in de beslut som riksdagen
har fattat, så gäller det beslut
jsom rör bostäderna, undervisningen,
skolorna, folkpensionerna, sjukhusen,
vägarna, försvaret, kraftverken o. s. v.
Det gäller beslut som vi bär träffat, och
när man tar del av debatterna under
vårriksdagen har man märkt att kritiken
från oppositionen satt in när det
gäller att belysa bristerna i samhället.
Man talar om att det är för få bostäder,
man klagar över att undervisningsmöjligheterna
är för knappa, och man
säger åtminstone från centerpartiet att
folkpensionerna är för låga. Vi får
ständigt höra att det inom sjukvården
förekommer stora brister både vid
kroppssjukhusen och vid mentalsjukhusen.
Väganslagen är ständigt föremål
för kritik, och man säger att vi disponerar
för litet medel för ombyggnad
och förbättring av vägarna — på den
punkten är det väl närmast bilisterna
som svarar för opinionen. I fråga om
försvaret bär det kanske inte rått så
mycket strid om kostnaderna, men det
är väl ingen som med dagens internationella
läge för ögonen vill på allvar
göra gällande att vi skulle kunna få
till stånd betydande besparingar på försvarskostnaderna.
När det gäller anslagen
till kraftverksbyggnader behöver
jag bara erinra om att vi lever under
ett ständigt ransoneringshot i fråga om
den elektriska energien. Jag skulle, herr
talman, mycket väl kunna tänka mig att
staten slutade att bygga kraftverk och
vi fick sitta och läsa oppositionens budgetalternativ
i skenet av stearinljus —
det vore i alla fall poetiskt men knappast
vad medborgarna önskar. På alla
samhälleliga områden har vi emellertid
som sagt stora brister och tvingas därför
att ingripa för att söka få till stånd förbättringar,
vilket allt kostar pengar.

Det råder, säger man, missnöje med
omsättningsskatten, ett missnöje som det
kanske är svårt att analysera. Medborgarna
är väl alltid missnöjda med pålagor.
Jag har här i min hand ett litet
klipp från ett pressreferat av ett föredrag
som direktör K. Gillberg höll för
några dagar sedan. Han kunde meddela
att missnöjet med omsättningsskatten
hade historiska traditioner. Redan Gustav
II Adolf införde omsättningsskatt
på livsmedel. Enligt historieskrivningen
skulle motviljan mot skatten ha föranlett
väldiga kravaller i landet. Det utfärdades
t. o. m. förordningar som stadgade
dödsstraff för den som med okvädinsord,
smädeskrifter, hugg och slag
gick emot accisen. Det förekom ytterst
livliga uppträden på torgen. I min hemstad
halshöggs en person för att han
hade uttalat sitt missnöje mot omsättningsskatten.
I våra dagar hålls oppositionslustan
mera tyglad och framträder
i lugnare former. Oppositionen misstar
sig dock om man tror att missnöjet med
omsättningsskatten skulle vara så stort
ute bland medborgarna att man kan
bygga upp en valrörelse på detta missnöje
och hoppas att på den grunden få
till slånd ett regimskifte. Medborgarnas
reaktion är helt annorlunda. De ser inte
till vad som är negativt utan till vad
som är positivt. Mitt parti kommer alltid
att söka klara den samhälleliga servicen
på sådant sätt att den ökade levnadsstandarden
blir till nytta för alla
samhällsmedborgare. Om vi kan konkret
påvisa detta tror jag att det är en
politisk linje som håller. I varje fall
kommer vi att få medborgarnas omdöme
om den politiken om några månader.

Sedan vill jag, herr talman, göra några
reflexioner i anledning av herr Bengtsons
anförande. Herr Bengtson säger att
ränte- och kreditpolitiken varit ytterst
hämmande för det svenska näringslivets
expansion. Herr Per-Olof Hanson kryddade
på med att säga att den misshandlade
kreditmarknaden — han uttryckte
sig så — varit ett avgörande hinder för
näringslivets utveckling. Hur stämmer
detta? Herr Per-Olof Hanson riktade sig
i en replik till herr Geijer och sade att

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

123

man inte får bedöma produktionsutvecklingen
bara med utgångspunkt från situationen
under en så kort tidrymd som
en månad eller ens ett kvartal. Nej, det
behöver vi inte heller göra. Låt oss ta
en period under den tid »vanstyret» härjat
som mest här i landet, t. ex. åren
1950—1958. Jag har hittat en del siffror
från denna period i tidskriften Industria,
som ju heller inte kan anklagas
för att stå regeringen alltför nära. Det
visar sig att den svenska produktionen
under denna period ligger före såväl den
amerikanska som den engelska produktionen.
Den svenska produktionsökningen
var 25 procent, medan produktionsstegringen
i Amerika var 21 procent och
i England 19 under angiven tid. Nog
kan vi alltså få ett större perspektiv över
utvecklingen.

Herr Bengtson kom vidare in på bostadsproduktionen,
som tycks ha blivit
hans älsklingstema på senare tid. I remissdebatten
yttrade han att han inte
gav så mycket för den produktionsstegring
som redovisades, därför att den i
själva verket utgjordes av ökad bostadsproduktion,
ökat byggande. Han ville
närmast beteckna byggandet och bostadsproduktionen
som en tärande och
i varje fall en negativ verksamhet i samhället.
I dag framhöll herr Bengtson att
bostadsbyggandet ligger på en alltför
hög nivå. Det är ju en utomordentligt
fin plattform för samarbete att ställa sig
på för herrar Bengtson och Lundström
— herr Per-Olof Hanson kan kanske
också få plats på den brädan. Det torde
dock vara ganska omöjligt att ena herrarna
om ni nu i höst skall flytta in i
kanslihuset och komma överens om bostadsbyggandets
omfattning. Herr Bengtson
anser att bostadsbyggandets omfattning
är alldeles för stor, medan herrarna
Hanson och Lundström hävdar att
bostadsbyggandets nivå är alldeles för
låg. Jag skall inte försöka spela medlare,
men nog ligger mina värderingar
närmare herrar Lundströms och Hansons.
Såsom herr Geijcr påpekade är
nämligen en förutsättning för att näringslivet
skall kunna expandera att vi

Ang. den ekonomiska politiken
kan bereda arbetskraften tak över huvudet.
Herr Bengtson kan ju åka ned till
Oxelösund och fråga vad Grängesbergsbolaget
anser att bostäderna betyder för
järnverkets utbyggnad för att nu ta ett
exempel.

Nu hade herr Bengtson på någon resa
i landet sett nyproducerade bostäder
som stod tomma. Ja, det är möjligt, men
det beror på den hårdhänthet som visats
mot bostäderna under de senaste
åren. Ändringar i finansieringsvillkoren
har ju lett till en höjning av hyran med
inte mindre än 10—12 kronor per kvadratmeter
under så kort tid som ett par
år, och det är klart att sådant dämpar
efterfrågan. På platser där bostadsefterfrågan
kanske inte är så stark kan det
därför i vissa lägen uppstå ett överskott.

Herr Bengtson tog emellertid upp en
intressant fråga när han sade att vi åtminstone
borde undersöka om det är bostaden
eller bilen vi subventionerar. Ja,
jag skulle kunna vara med om en sådan
undersökning, herr Bengtson, men jag
tror att en förutsättning för att man skall
kunna klara det är att man samtidigt
undersöker om jordbrukssubventionerna
går till bilar eller till jordbruket —
det är nog lika svårt att klargöra den saken.
Jag tycker i likhet med herr Geijer
att centerpartisterna inte bör tala om
subventioner så ofta och så bullersamt.

Herr Sundin var också inne på bostadsfrågan
och anförde ett exempel om
en familj med stor inkomst som hade
råd att hyra en stor lägenhet -— jag vill
minnas att han angav ytan till 150 kvadratmeter.
Det går nog inte att bestrida
att en sådan familj får en större subvention
än en familj med mindre inkomst
och mindre lägenhet, men överfört till
jordbrukets område visar detta exempel
att den som råkat få stora ägor också får
litet mer av subventionerna. Vi skulle
möjligen kunna slå oss ihop för att försöka
finna någon konstruktion som inte
motverkade den egenskapen.

Här, herr talman, tog mina anteckningar
helt plötsligt slut, och då har jag
ingenting annat att göra än att yrka bifall
till utskottets hemställan.

124

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det var ju pinsamt för
herr Eriksson att hans anteckningar tog
slut innan han hann säga någonting
verkligt avgörande. Detta kallprat om
olika saker tycker jag är ganska avslöjande.

Jag har aldrig sagt att den misshandlade
kapitalmarknaden skulle utgöra ett
avgörande hinder för en produktionsstegring.
Jag sade på tal om kassareservbestämmelserna,
att en långt driven användning
av kassareservbestämmelserna
skulle kunna slå sönder en redan förut
misshandlad kapitalmarknad -— det var
någonting helt annat än de ord herr
Eriksson lade i min mun.

Annars tycker jag, herr talman, att
herr Erikssons anförande på ett alldeles
utomordentligt sätt belyser hur socialdemokratien
är inriktad på att ständigt
och snabbt öka skatterna. En skatteökning
blir nödvändig helt enkelt därför
att man över huvud taget inte vill diskutera
en begränsning av statsutgifterna.
Det framgår ju solklart av vad herr
Eriksson och finansministern bär sagt i
dag, att man inte vill diskutera t. ex. be^paringsutredningens
förslag. Man är
bara inriktad på en expansiv utveckling
och tar i kompletteringspropositionen
och i statsverkspropositionen ingen som
helst hänsyn till att konjunkturlvftningen
och annat har medfört en väsentlig
förbättring i det statsfinansiella läget —-man resonerar som om någonting sådant
inte hade skett.

Jag kan inte se någon anledning att
pruta något på vad jag tidigare sagt. Vi
talar tydligen olika språk. Här går en
avgörande politisk skiljelinje — på socialdemokratiskt
håll tycks man anse att
ingenting är bättre än att ständigt vidga
den statliga sektorn i samhällsekonomien.

kan i det fallet göra upp med Landsorganisationens
ordförande, som har bestyrkt
att han anser det vara mycket
angeläget att vi får bättre förhållanden
när det gäller småindustriens och hantverkets
krediter.

Sedan talade herr Eriksson återigen
om bostadsbyggandet och anknöt till ett
yttrande av mig i remissdebatten, som
han dock tolkade på sådant sätt att jag
inte kunde gänna igen ordalydelsen.
Jag citerade en del av finansplanen för
att påvisa att produktionsökningen till
rätt avsevärd del berodde på den stora
bostadsproduktionen, men herr Erikssons
tolkningar i övrigt tror jag knappast
var korrekta.

Jag har emellertid begärt ordet, herr
talman, med anledning av talet både
från herr Geijers och från herr Erikssons
sida om jordbrukssubventionerna.
Den dag herrarna kan visa på ett verkligt
världsmarknadspris för livsmedel
som står sig både vid rekordskörd och
vid missväxt, så att ni har möjlighet att
importera livsmedel till ett sådant pris,
då kan vi börja diskutera vem det är
som får subventioner. Men till dess föredrar
jag att hävda att konsumenterna
får subvention minst lika mycket som
någonsin jordbrukarna själva.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande kreditpolitiken
har jag sagt att det huvudsakligen
är för småindustri och hantverk som
svårigheter har uppstått. Herr Eriksson

Herr SUND1N (ep) kort genmäle:

Herr talman! Allra först vill jag säga
till herr Einar Eriksson: Om verkligen
de här bekymren för vad som skall hända
efter valet och hur den nya regeringen
kommer att se ut tynger herr Eriksson,
utöver alla de andra bekvmmer
han väl måste ha såväl i sin civila gärning
som här i riksdagen, så måste jag
beklaga det för hans egen skull.

Herr Bengtson har redan svarat herr
Einar Eriksson beträffande jordbrukssubventionerna.
När jag talade om vad
den lille inkomsttagaren med en liten
våning fick i förhållande till den store,
så ville herr Eriksson dra en annan parallell
och sade att det finns stora och
små jordbruk. Ja, innan jag närmare
skall bemöta den liknelsen vill jag nog
att herr Eriksson tänker litet närmare

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

125

över den än lian gjorde i sitt förra yttrande.

Man talar här jämt och ständigt om
subventionerna till jordbruket —• det
är synd att inte herr Geijer är inne i
kammaren för tillfället. Jag vill säga,
herr talman, att vi här i landet har ett
militärt försvar som kostar 3 miljarder
kronor årligen. Vi är helt enkelt tvungna
att ha detta försvar på grund av oron
ute i världen. Då ställer jag bara frågan:
Är det inte på samma sätt betydelsefullt
att vi har ett livskraftigt jordbruk
som ger oss livsmedel och utgör
ett värn tillsammans med det militära
försvaret, om en ofärdstid skulle inträffa? Till

slut bara ett litet tillägg. Jag tycker
att herr Einar Eriksson skall gå
tillbaka till vad man var ense om vid
förhandlingarna beträffande jordbrukets
sexårsavtal och där konstatera att man
var ense — alltså inte bara jordbrukarna
utan även de andra — om skillnaden
i lönsamhet för utövarna av jordbruksvrket
och jämställda yrkesutövare
i vårt samhälle, Där var den skillnaden
erkänd av alla.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles naturligt,
herr Hanson, att vi är fullkomligt skiljaktiga.
I varje fall söker folkpartiet
officiellt att freda sig mot varje antydan
om att i någon enda punkt stå
socialdemokratien så pass nära att ett
samarbete skulle kunna tänkas. Folkpartiet
vill dra upp en skarp och synlig
rågång mot socialdemokratien. Sedan får
väl herr Hanson själv avgöra åt vilket
håll det bär; det finns ju inte många
andra håll att driva åt än åt höger.

Herr Bengtson har över huvud taget
mycket svårt att acceptera uttrycket subventioner
när man kommer in på jordbrukspolitiken.
Varför denna rädsla?
Skall vi inte också i det fallet kunna
nämna sakerna vid deras rätta namn utan
att behöva linda in dem? Man talar ju
om subventioner när det gäller bostadspolitiken
och jordbrukspolitiken —

Ang. den ekonomiska politiken

det är väl i och för sig ingenting genant.
Vi har ju varit överens om den
politiken, och vi bör kunna vara överens
också när det gäller terminologien.

Sedan angrep jag herr Bengtson när
han sade att ränte- och kreditpolitiken
har varit ytterst hämmande för näringslivets
expansion. Så uttryckte sig herr
Bengtson, och han talade då inte endast
om småföretagen. När det gäller deras
bekymmer är jag övertygad om att jag
kan vara med om lika långtgående reella
åtgärder som herr Bengtson. Men
propagandistiskt och valtaktiskt skiljer
vi oss åt på den punkten.

Till herr Sundin vill jag säga, att
inte går jag och bär på några bekymmer
för vad som skall hända — det är ju ni
som har bekymren. Men nog borde man
väl kunna få veta något om vad som
skall hända efter valet; det är ju den
intressanta punkten i sammanhanget. Om
socialdemokratien får ta ansvaret och
regera även i fortsättningen, då vet
man vad det blir, men om herrarna skall
ta ansvaret vet vi ju inte alls vad det
blir fråga om. Och då har man väl rättighet
att stillsamt och försynt ställa
en fråga utan att bli anklagad för att
vara överdrivet nyfiken, ha några bekymmer.

Vad beträffar den lilla vits som jag
oförmedlat kläckte ur mig, så var det
meningen att herr Sundin skulle tänka
på den, inte jag själv.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort

genmäle:

Herr talman! När de statliga inkomsterna
under tvä budgetår har ökat med
2 870 miljoner kronor — nära tre miljarder
— kan jag inte tänka mig att ens
herr Eriksson riktigt ärligt skulle vilja
hävda att alla dessa pengar går åt till
nödvändiga utgifter. Nej, här är det fråga
om en utgiftsexpansion till stor del
för expansionens egen skull; den saken
går det nog inte att komma ifrån. Och
när nu socialdemokratien tydligen vill
slopa varje tanke på att hålla emot denna
enorma utgiftsexpansion så är det
inte vi som drar någon rågång, herr

126

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

Eriksson, utan det är ni som drar eu
bestämd rågång i svensk politik.

Herr Eriksson säger slutligen att om
socialdemokratien får fortsätta att regera
så vet vi vad det blir. Ja, herr
Eriksson, i det fallet är vi alldeles överens
— det kommer att bli kraftigt ökade
skatter i rask takt. Vi vet mycket väl
att detta kommer att bli resultatet.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hanson efterlyser
en redovisning, huruvida den inkomstförstärkning
som skett går till absolut
nödvändiga ändamål. Eftersom
riksdagens majoritet har beslutat om utgifterna,
förutsätter jag att de har varit
nödvändiga. Inte har väl riksdagsmajoriteten
beslutat om onödiga utgifter —
det är väl en något hårresande anklagelse.

När det gäller politiken under socialdemokratiskt
ansvar vill jag säga, att då
vet man var man hamnar. Men skulle
folkpartiet svara för politiken, skulle jag
vilja erinra om en annan kråkhistoria
än den som herr Spetz drog, nämligen
visan om gamla mormors kråka som
skulle ut och åka. Hon gjorde manövrer,
som var mycket karakteristiska och typiska
för den politik som jag tror folkpartiet
skulle komma att föra även i regeringsställning.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte diskutera
kråkfötter med herr Eriksson i Uppsala,
men låt mig bara konstatera att när den
socialdemokratiska majoriteten — vilken
icke är någon majoritet utan också
består av kommunister — beslutar någonting
är det självfallet inte något bevis
för att detta är ett riktigt beslut. Majoriteten
har med andra ord inte nödvändigtvis
rätt. Om herr Eriksson har
levat i den missuppfattningen, tycker jag
att han skall skiljas från den fortast möjligt.
Det skulle innebära en väsentlig sanering
av den politiska debatten.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår nu att det är
en mer eller mindre medfödd nyfikenhet
hos herr Einar Eriksson som gör att han
redan nu vill veta vad som skall hända
efter valet. Efter hans sista replik mot
herr Per-Olof Hanson vill jag bara säga:
Var inte alltför rädd, herr Einar Eriksson,
därför att centerpartiet skall ju också
vara med och regera efter den valseger
som kommer.

Sedan, herr Einar Eriksson, kanske vi
skall diskutera bostadsfrågan en liten
stund till i detta sammanhang, och då
vill jag bara ställa frågan om herr Eriksson
anser att jag hade fel i mina beräkningar
beträffande vem som fick betala
den förda finanspolitiken, däri även
inberäknat räntepolitiken. Jag kom fram
till den slutsatsen att det är de små inkomsttagarna,
de fattiga i samhället, som
får betala mellanskillnaden, och det sker
under en tid då socialdemokraterna har
regeringsansvaret. Det skulle vara intressant
att höra, om herr Eriksson kan jäva
detta mitt påstående i mitt första anförande.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag nödgas faktiskt påminna
herr Per-Olof Hanson om att de
utgiftsbeslut som vi har fattat här i riksdagen
till sin huvudsakliga del fattats
med mycket stora majoriteter. I den mån
majoriteterna har varit små skulle jag
vilja fråga, om det är något förklenande
i beslut som fattats med kommunisternas
medverkan. Kommunisterna sitter ju här
i riksdagen under precis samma former
som vi övriga och har väl rätt att delta
i beslut och att utforma beslut på samma
sätt som vi andra. Det kan väl inte
i och för sig vara något diskriminerande
för besluten. De flesta stora utgiftsbesluten
har emellertid tillvunnit sig stora
majoriteter.

Herr Sundin tillfredsställde väl ändå
en viss nyfikenhet när han frankt deklarerade
att även centerpartiet vill vara
med och regera, och det kan ju hända
att politiken inte då får den inrikt -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

127

ning som jag litet skämtsamt antydde
skulle bli följden av folkpartistyre. Vi
får väl hoppas på att, om centerpartiet
kommer med, dom håller rumpan styv i
de politiska svängarna. Men så särskilt
gynnsam för de grupper, som herr Sundin
talade för, nämligen de små inkomsttagarna,
blir säkerligen inte politiken.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Den ekonomiska politiken
och skattepolitiken skall vara så utformad
att produktionen stimuleras.
Man kan inte med bästa vilja i världen
ge det betyget åt regeringspolitiken att
den skulle motsvara detta krav. Den politik
som regeringen för skapar inte så
gynnsamma betingelser för näringslivet
och produktionen som vi anser önskvärt
och nödvändigt. Och särskilt är det de
mindre företagen som kommit i ett besvärligt
läge.

Vi har numera en högräntepolitik här
i landet. Regeringen och socialdemokratien
tycks ha anslutit sig till den uppfattning
som högern och folkpartiet tidigare
varit ensamma om, nämligen att
det bara skulle vara bra för näringslivet
och företagsamheten med stora räntekostnader.
Vi vill inte underkänna räntan
som konjunkturpolitiskt medel. Men
vi vill inte heller överskatta dess betydelse
i det avseendet. Man måste nog
konstatera att den betydelsen numera är
ganska ringa med den samhällsekonomi
som vi nu har. På stora delar av ekonomien
har en ränteförändring numera
ingen nämnvärd effekt som återhållande
moment. Hela bostadsmarknaden har ju
vid nuvarande politik ställts utanför effekten
av ränteförändring. Den offentliga
verksamheten, som under senare år
befunnit sig i en stark expansion, måste
också sägas vara i obetydlig grad påverkad
av ränteförändringar. I vårt organisationssamhälle
är det ju också så, att
den inflationsbekämpande verkan som
eftersträvas med en räntehöjning i väsentlig
utsträckning motverkas genom
kompensationsåtgärder på avtalsmarknaden.
En räntehöjning blir därför ensi -

Ang. den ekonomiska politiken
digt riktad mot det enskilda näringslivet
och framför allt mot de mindre företagen,
emedan det är dessa som främst
måste arbeta med lånat kapital. De större
företagen är ju i större utsträckning
självfinansierande och oberoende av
räntepolitiken.

Den kredit- och räntepolitik som förts
under senare tid måste sägas ha varit
ogynnsam för näringslivets strävan till
effektivisering av produktionsapparaten.
I den konjunkturnedgång som vi hade
ännu i början av förra året borde räntan
ha satts ned till en lägre nivå. Om så
hade skett hade vi inte behövt ha dagens
höga ränteläge.

Näringslivet och särskilt den mindre
företagsamheten har pressats såväl genom
de skärpta räntevillkoren som genom
att kreditgivningen hållits tillbaka
till förmån för staten och bostadsbyggandet.
Vi vet ju alla att vi behöver
pengar till nya bostäder och att staten
måste anförtros uppgifter som också kostar
stora pengar. Men detta får ju inte
ske på bekostnad av den effektivisering
som är nödvändig för det produktiva
näringslivet. Det är en felaktig politik
att låta den statliga verksamheten och
bostadsbyggandet expandera ytterligare,
om näringslivet samtidigt hålles tillbaka.
Tar vi inte vara på våra möjligheter till
produktivitetsstegring, så försummar vi
en del i fråga om framåtskridande och
framsteg. Att i första hand lita på statens
verksamhet •— det är som att lyfta
sig själv i håret, och det brukar inte lyckas
så särdeles bra.

Historien med bankernas kassareserver
är ett särskilt kapitel i det här sammanhanget.
Det kan vara naturligt att
ha en beredskapslag med särskilda bestämmelser
om bankernas kassareserver
vid — som det heter ■— utomordentliga
omständigheter, d. v. s. då det från näringslivets
sida är risk för överkonjunktur.
Men det kan väl aldrig ha varit meningen
att de utomordentliga omständigheterna
skulle gälla ett läge som
framkommit som den direkta följden av
den statliga verksamhetens och bostadsbyggandets
expansion. Det kan väl aldrig
ha varit meningen att kassareservbe -

128

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken
stämmelserna skulle bli ett behändigt instrument
att tillförsäkra staten kapital i
bankerna till en förhållandevis billig
ränta, medan samtidigt näringslivet och
framför allt de mindre företagen hålles
tillbaka. Man kan inte komma ifrån att
beredskapslagen utnyttjats på detta sätt.
Småföretagen har knuffats undan på lånemarknaden
— och i den mån de kunnat
få lån har de fått betala en högre
ränta, inte minst därför att staten själv
betalat en lägre ränta. Det är i praktiken
en extra skatt på småföretagsamlieten.

Om nu kassareservbestämmelserna fått
denna inverkan för småföretagsamheten,
är det helt naturligt att vi i detta sammanhang
riktat uppmärksamheten på
nödvändigheten av kreditlättnader för
de mindre företagen. Det är småföretagen
som i första hand blivit lidande på
den politik som förts, och då bör det
vara självklart att man i första hand söker
reparera skadan här. Det är därför
vi föreslagit att ytterligare 100 miljoner
kronor skulle ställas till förfogande för
lån åt de mindre företagen genom hantverks-
och industrilånefonden. Sådana
lättnader i kreditförsörjningen är enligt
vår mening nödvändiga. Det är att beklaga
att småföretagsamheten inte har
vunnit förståelse för detta från de andra
partiernas sida.

Den argumentering som förts mot vårt
förslag måste sägas vara egendomlig —
som alltid när det gäller de obotfärdigas
förhinder. Man säger att det inte finns
behov av mer pengar till småföretagarna,
sedan riksdagen beslutat om 4 miljoner
kronor till hantverks- och industrilånefonden.
Man säger att det nu
skall bli så bra, sedan vi beslutat att organisera
om AB Industrikredit till gagn
för de mindre företagen. Ja, allt detta är
vad det är — men det räcker inte. AB
Industrikredit är ett framsteg men sannerligen
ingen lösning av småföretagsamhetens
långfristiga kreditproblem •—
med den utformning som beslutet fått.
Och de pengar som står till förfogande
för lån genom företagareföreningarna
räcker inte till för det läge som vi nu
befinner oss i och står inför. År 1957

—- d. v. s. sedan centerpartiet hösten
1956 medverkat till att 30 miljoner kronor
fördes till företagareföreningarnas
låneverksamhet -— utlånades till småföretagen
25 miljoner kronor genom företagareföreningarna.
Det beloppet står inte
till förfogande nu — det torde väl vara
cirka 20 miljoner kronor disponibla
för utlåning. Och nu måste ändå lånebehovet
sägas vara väsentligt mycket
större. Det är ju flera fonder som slagits
samman i hantverks- och industrilånefonden.
Verksamhetsområdet har alltså
utvidgats. Den generella maximigränsen
för lånen har höjts från 40 000 till 50 000
kronor. Verksamheten har också vidgats
på så sätt att lånen i fortsättningen även
skall få gälla rörelsekrediter. Och framför
allt och väsentligast måste vi ju räkna
med ett avsevärt ökat lånebehov inför
EFTA och stormarknaderna över huvud
taget. Då måste det vara en orimligt
knapp kreditram man velat ställa till
förfogande för småföretagsamheten.

Det har också hotats med att det skulle
bli räntehöjning, om man låter småföretagarna
få låna mer pengar. Hota
kan man kanske alltid göra, om man vill
tro att räntan har en sådan konjunkturpolitisk
betydelse. Om man ställer mera
pengar till förfogande för näringslivet
så kan ju detta i och för sig inte ha en
räntehöjande effekt. Skulle det bli fråga
om en sådan effekt, så beror den ju
helt och hållet på att man inte vill anpassa
statens upplåning och krediterna
till bostadsbyggandet på det sätt som är
erforderligt.

Det är inte fråga om några subventioner
till småföretagsamheten. Det är fråga
om att se till, att småföretagen får de
krediter de behöver. Det är fråga om
att eliminera en brist som uppkommit
genom tidigare politiska beslut, genom
den statliga utgiftsexpansionen, genom
prioriteringen av bostadsbyggandet och
inte minst genom ATP-beslutet. De
mindre företagen har en betydelsefull
uppgift i vår produktion. De är den
bästa miljön för de enskilda människornas
initiativ, företagsamhet och skaparkraft.
Nu inför EFTA och en i övrigt
skärpt konkurrens måste vi mer än nå -

Tisdagen den 24 mai 1960 em.

Nr 19

129

gonsin satsa på investeringar i näringslivet
och inte minst inom den företagsamhet
som jag här tidigare nämnt, om
vi skall kunna klara oss i konkurrensen
på världsmarknaden. Det är nödvändigt
att vi ser till att företagen får möjligheter
till de krediter som är nödvändiga
för en effektivisering av produktionsapparaten
och omställningen inför stormarknaderna.
I det sammanhanget är
100 miljoner kronor fortfarande ett mycket
litet belopp. De som styr och ställer
i det här samhället tycks emellertid mera
tro på kraften av de statliga dirigeringarna.
Det tror jag är att satsa på fel häst.
Det är klokare att lita till de enskilda
människornas initiativ och därmed också
se till att de får en så gynnsam miljö
för sitt arbete och sin verksamhet som
möjligt.

Nu hände mig ungefär detsamma som
hände herr Einar Eriksson: mitt manuskript
tog slut. Innan jag framställer
mitt yrkande vill jag emellertid, herr
talman, ta upp något av vad de tidigare
talarna har yttrat.

Herr Per-Olof Hanson påstod att han
och hans parti alltid hade ställt sig välvilliga
när det gällde småföretagens
långfristiga och andra krediter. Det
finns då anledning att erinra om folkpartiets
ställningstagande till frågan om
AB Industrikredit. Jag vill också erinra
om vad herr Geijer här sade när han
framhöll att han var väl underkunnig
om hur stora möjligheter till självfinansiering
storindustrien har. Det gladde
mig att kunna konstatera att han höll
med centerpartiet om att det är berättigat
med krediter till småföretagsamheten.
Jag tror att det finns anledning för
herr Geijer såsom ordförande i sitt stora
förbund att undersöka hur många som
är sysselsatta inom den mindre industrien,
och öven vi som representerar arbetsgivarsidan
inom denna mindre industri
skulle vara tacksamma att få detta
klarlagt. Rent personligen vill jag
deklarera att jag tycker att det är fullkomligt
riktigt att våra anställda är anslutna
till den stora fackföreningsorganisationen.
Det skulle glädja mig om vi
i den mindre industrien kunde få sam !l

Första kammarens protokoll 1960. Yr 19

Ang. den ekonomiska politiken
ma stöd ifrån herr Geijer när det gäller
kapitalfrågorna som han tycks vara intresserad
för att ge den svenska storindustrien.

Vad beträffar AB Industrikredit hävdade
vi från vår sida att ifrågavarande
form av långfristig kredit inte var tillräcklig
och avpassad efter de rådande
förhållandena. I dagens tidning har vi
nu läst att finansministern tillsatt en ny
utredning för att klara upp den här
frågan. Det måste väl i alla fall betyda
att oppositionen mot centerpartiets reservation,
som debatterades i kamrarna i
fredags, inte var så väl genomtänkt. Jag
tar mig friheten att citera något ur en
motion nr 44 som väcktes i andra kammaren
av herr Jansson i Benestad år
1958 och i vilken togs upp frågan om
möjligheter för hantverkare och småindustriföretagare
att erhålla långfristiga
krediter. Där talas om att frågan borde
lösas, och så sägs det: »En annan väg
som bör undersökas är uppläggandet avett
kollektivt obligationslån, där staten
ställer sig som borgenär och där småföretagens
säkerhet kan bjudas i form av
förlagsinteckningar.»

Jag vill bara konstatera att när vi från
centerpartiet kräver någonting för denna
företagargrupps räkning så påstås
det alltid vara valfläsk och valpropaganda,
men vi får väl vara nöjda med
att sedan det gått ett år eller bara några
dagar har vi i alla fall fått rätt! Varken
herrar folkpartister eller herrar regeringsledamöter
kan väl säga att det är
valfläsk när nu den nämnda utredningen
har blivit tillsatt. Jag hoppas bara att
utredningen kan arbeta snabbt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2 i
bankoutskottets utlåtande, och vidare
yrkar jag, därest kammaren under punkt
I skulle anta utskottets förslag om ett
maxim ital för kassareservkvoten på 50
procent, under punkt III att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:536
och 11:663 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till årets riksdag om
ett investeringsanslag till Statens hantverks-
och industrilånefond på tilläggsstat
för budgetåret 1960/61 av ytterliga -

130

Nr 19

Tisdagen den 24 mai 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken
re 100 miljoner kronor och om ändring
i samband därmed av lånebestämmelserna,
så att maximigränsen för företagareföreningarnas
direkta långivning till en
och samma företagare generellt höjes till
80 000 kronor.

Herr ELOPSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! I denna sena timme när
vi har diskuterat så länge skall jag inte
ta någon längre tid i anspråk. Jag måste
emellertid säga att i det resonemang
som här nu har förts under många
timmar har jag inte kunnat upptäcka
någon som helst tanke på att göra besparingar
i de statliga utgifterna från
regeringens sida eller från dem som
har talat för regeringens politik. Jag
lyssnade mycket noga när finansministern
höll sitt anförande, men jag kunde
inte finna någon antydan om att
han ansåg att de statliga utgifterna
skulle kunna nedbringas. Inte heller från
herr Geijers sida kunde förmärkas någonting
i den riktningen. Han sade bara
det var farligt att inte bifalla förslaget
om att man skulle ålägga bankerna att
hålla en större kassareserv, ty det kunde
leda till att vi fick ändå högre ränta
i vårt land än vi har nu.

Jag skulle först vilja säga några ord
till herr Geijer. Om förhållandena nu
hade varit desamma som efter första
världskriget och man hade använt räntan
som ett dominerande instrument
och vi hade haft lika stor arbetslöshet
som den gången, undrar jag om man
från det socialdemokratiska partiets sida
hade velat upprätthålla en högräntenivå
i samma omfattning som det nu
gör. Jag tror det står klart både för
herr Geijer och finansministern och hela
regeringen, att en högräntepolitik
inte längre är motiverad, då man har
vidtagit andra åtgärder, som i viss mån
tar bort effekten av en hög ränta. Här
är t. ex. sörjt för arbetslöshetspolitiken.
Om arbetslöshet skulle uppstå, är man
genast färdig att ingripa. Ränteläget kan
inte ha samma effekt, när man på ett
område reglerar och på ett annat område
låter det löpa fritt. Varför låter

man inte räntan slå igenom över hela
linjen, när man nu från socialdemokratiska
partiets sida säger, att vi måste
föra en högräntepolitik, för i annat
fall kommer inflationen i gång, och det
kan medföra mycket stora besvärligheter?
Varför skall man undanta de stora
utgifterna för statsmakterna? Där vill
man inte vara med om att säga att här
skall räntan utgöra värdemätaren, utan
där säger man att räntan inte får slå
igenom.

Här sägs att man klankar på bostadsbyggandet.
Nej, herr talman, det klankas
alls inte på det, men vi får väl
ändå vara överens om, vilket parti vi
än tillhör, att bostadsbyggandet i viss
mån urartat. Här står oändligt många
bostäder tomma, herr Geijer, som ingen
vill bo i för att de inte kan komma
i åtnjutande av de statliga förmåner
med bostads- och räntebidrag som man
kan komma i åtnjutande av för en modern
fastighet. Och vill herr Geijer ha
reda på var dessa fastigheter finns, så
är jag beredd att lämna en hel del
upplysningar därom. Jag vill också tilllägga
att det i dag inte går att sälja
en fastighet som det inte finns statliga
lån i. Det är ingen som vill köpa den.
Om det är yngre människor och de har
barn och fastigheten inte fyller de mått
som är föreskrivna, då vill man inte
ha den på grund av att man inte kan
komma i åtnjutande av de statliga förmånerna.

Här finns all anledning att göra en
översyn över den ekonomiska politiken.
Jag tror inte att det är som herr
Ericsson i Kinna sade, att partierna
inte trivs ihop. Det gör de visst, men
man kan ha olika åskådning. Detta innebär
inte att man inte trivs ihop, men
man tycker ändå att man åtminstone i
viss mån skulle kunna försöka nå en
sammanjämkning, när det gäller det
ekonomiska läget i vårt land i stället
för att bara säga: Här ökar vi skatten;
här tar vi ut en ny omsättningsskatt,
som ger 1,4 miljard kronor. Men man
talar inte på något sätt om att man
skall sänka den direkta skatten. Här
skulle varit anledning att sänka den,

Tisdagen den 24 mai 1960 em.

Nr 19

131

när man går in för ett annat skattesystem
som fördömdes av socialdemokraterna
efter andra världskrigets slut.
Då sades det att det var oförenligt med
den socialdemokratiska politiken att ha
en omsättningsskatt. Sedan dess har tiderna
förändrats, och detta har gjort
att man nu kan acceptera en omsättningsskatt,
som vida överstiger vad man
hade den gången.

Jag tror att man får se litet försiktigt
på detta och inte bara tänka så
att det inte går att dra in på vad folk
är vana vid och att man därför får öka
skatterna så att det passar efter anspråken.
Det är detta som man gjort
från regeringens sida.

Jag vill betona att jag inte har sagt,
att man inte skall hjälpa dem som
har det sämst ställt. Jag har absolut
förfäktat, att de som behöver hjälp
skall ha hjälp, men är det riktigt som
det nu tillgår, att många människor låter
sina kapitaltillgodohavanden stå i
företag som ger en hög ränta, men bygger
en fastighet och lånar pengar av
staten till lägre ränta? Ingen kan väl
påstå att så inte sker. Det har t. o. m.
finansministern erkänt. Man varför vill
man inte vidta några åtgärder på det
området?

Jag har vid flera tillfällen yrkat att
man i fortsättningen skulle behovspröva
detta bostadsbyggande. Jag fick ett
svar av finansministern en gång. Han
sade att då måste man ju också behovspröva
jordbrukets upplåning. Jag svarade:
Gärna det! Är det något där som
man också kan spara på, skall man naturligtvis
göra undersökningar. Men här
vill man inte vara med om ens den minsta
insats för att undersöka hur de verkliga
förhållandena är, ty man har på
känn att detta kanske medför försämrade
möjligheter för bostadsbyggandet i
framtiden genom att bostadsbyggarna
skulle få använda sina egna tillgångar i
stället för att låta staten låna upp till
en hög ränta och leka Ebberöds bank,
som det har skett en längre tid.

Jag kan inte acceptera de synpunkter
som herr Geijcr framförde, att om
man gick med på att kassareserven kun -

Ang. den ekonomiska politiken

de stanna vid 35 procent, skulle man
omedelbart behöva höja räntan. Då vill
jag fråga herr Geijer: Skulle man höja
räntan bara på vissa områden eller skulle
den få slå igenom över hela linjen?
Jag tror att om man, när man gick in för
en högräntepolitik, hade låtit den högräntepolitiken
slå igenom över hela området,
så hade vi inte haft det ränteläge
som vi har i dag, utan då hade det
säkerligen sett ut på ett annat sätt.

De mindre företagarna, de mindre
och medelstora jordbrukarna bär mycket
svårt att i dag skaffa det rörelsekapital
de behöver. Jag vill än en gång
upprepa, att om de behöver låna på en
växel är räntan 8,5 procent. Är det
rimligt, herr Geijer, att en jordbrukare
eller småföretagare, som kanske har
det mycket sämre ställt än den som
byggt en bostadsfastighet, skall betala
denna höga ränta, när den andre får
låna till halva priset? Det är det som
gör att vi inom centerpartiet — som
herr Geijer uttryckte det — »klankar
på bostadsproduktionen». Vi klankar
inte på annat sätt än att vi säger: Låt
oss pröva vilka som behöver hjälp och
ge hjälp till dem! De andra får klara
sig på annat sätt.

Jag tycker att det skulle vara mycket
klokt om det socialdemokratiska partiet
ville låta göra en översyn av den
ekonomiska politiken. Nu har man tillsatt
två utredningar om skatterna om
jag inte sett fel i tidningen, och man
hoppas att de skall komma fram till ett
resultat fortast möjligt. Men man borde
även göra en utredning om hur man
bäst skall kunna spara på de statliga
utgifterna. Det finns starka skäl att
sätta i gång en sådan utredning omedelbart,
ty jag tror att det finns stora
möjligheter att göra besparingar, utan
att det skulle få någon större inverkan
på dem som haft förmånen att få en viss
garanti på olika områden. Jag tror att
tidsandan är sådan, herr talman, att
man blir nödsakad till detta. Vi lever
i en högkonjunktur, men denna kan
snart försämras och övergå i en lågkonjunktur
— man vet inte hur det kommer
att bli i fortsättningen. Då kan det

132

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

tänkas att man behöver en annan finanspolitik
än den vi har för närvarande.

Jag vill bara till slut, herr talman,
säga, att vi inom centerpartiet ingalunda
motsätter oss hjälp till dem som behöver
hjälpas. Vi vill vara med om att
lämna hjälp, och vi vill också vara
med om att söka skaffa de medel som
staten behöver för investeringar i företag
som staten nödvändigtvis måste investera
i. Men vi vill inte vara med om
att man skall utan vidare bara låna
upp pengar och låta allmänheten betala
fiolerna. Det är det som vi reagerar
emot. Vi anser att man bör föra en stramare
politik när det gäller bostadsbyggandet.
Man bör se efter om det inte
är möjligt att spara på de stora utgifterna.

Jag skall med detta, herr talman, be
att få yrka bifall till reservation 2 vid
bankoutskottets utlåtande nr 26.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att uttala min högaktning för kammarens
ledamöter, som varit utomordentligt
uthålliga och i så många timmar
har suttit och avlyssnat en sådan
konturlös debatt som den vi har haft i
dag. Det är inte första gången en allmän
ekonomisk debatt är konturlös, men
jag tror att denna debatt har slagit alla
tidigare rekord, kanske beroende på att
den omfattar inte mindre än åtta olika
utlåtanden och betänkanden som ligger
till grund för debatten. Jag vill bara ta
upp en enda synpunkt. Jag förbigår då
den allmäna ekonomiska politiken och
riktar uppmärksamheten på skattefrågan.

Man är numera tydligen överens om i
alla partier, att skattepolitiken måste läggas
om och bli föremål för en grundlig
översyn. Det är just därför som regeringen
har tillsatt två stora skatteutredningar.
Men här är frågan den, i vilken
riktning man vill att skattepolitiken
skall läggas om. Såvitt man kan förstå av
de direktiv som utredningarna har fått
har regeringen den intentionen, att man

skall försöka genomföra en ytterligare
övergång till indirekt beskattning, samtidigt
som man skall ge lättnader för
förmögenheter och bolag. Man skall permanenta
omsättningsskatten och öka
den. Så har jag förstått det, när jag läst
regeringens direktiv för de nyligen tillsatta
skatteutredningarna.

Låt mig bara lägga till ett par reflexioner.
De borgerliga partierna här i riksdagen
har alla förklarat sig vara emot
det höga skattetrycket, men när man går
igenom de motioner och reservationer
som finns till de föreliggande utlåtandena,
kan man bara dra en slutsats, nämligen
att alla de tre borgerliga partierna
i verkligheten förordar höjda .skatter
för mindre inkomsttagare, samtidigt som
de vill rasera sociala förmåner som är
av mycket stor betydelse för många
hundratusen människor här i landet. Jag
skall bara nämna högern, som framställer
sig som lågskattepartiet framför alla
andra. Dess förslag till nya skatteskalor,
som skulle träda i kraft om ett år, innebär
icke ett öres skattesänkning för äkta
makar som har upp till 14 000 kronor i
årsinkomst men innebär däremot en
sänkning med 8 500 kronor för dem som
har en årsinkomst på 180 000 kronor.
Jag förbigår nu den kända metoden att
söka sanera statsfinanserna genom att
rasera socialbudgeten — första barnbidraget
och allt vad därtill hörer.

Folkpartiet vill ju också försämra för
de lägre inkomsttagarna. Genom höjningen
av schablonavdraget bl. a. skall man
pålägga dem cirka 70 miljoner kronor
enligt partiets egna beräkningar i dess
motion. Man vill lägga om från statsskatt
till kommunalskatt, vilken ur allmänhetens
och ur småfolkets synpunkt
innebär ett mycket ofördelaktigare skattesystem
än den progressiva statsskatten.
Man vill höja pensionsavgifterna med 1
procent, vilket ju innebär att den som
har 15 000 kronor i årsinkomst får en
skattehöjning på 300 kronor om året,
jämfört med det nuvarande skatteuttaget.
Allt detta är ju bevis för hur man talar
om skattesänkning, om det höga skattetrycket
och hur man är emot omsättningsskatten
men hur man med andra

Tredagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

133

metoder och på andra vägar vill lägga
över alltmer på framför allt de minsta
inkomsttagarnas axlar.

Vi har från vårt håll i denna kammare
väckt en motion, nr 430, där vi velat
peka på eu annan skattelinje, som innebär
en demokratisering av skattepolitiken.
I den motionen har föreslagits skatteskalor
som innebär en sänkning av den
direkta inkomstskatten för alla som icke
förtjänar mer än 25 000 kronor om året.
Vårt förslag innebär att de gifta personer
som icke tjänar mer än 9 000 kronor
om året helt skall befrias från statlig inkomstskatt.
De som har 12 000 kronor i
årsinkomst får en skattesänkning på 400
kronor, för en familj med 15 000 kronors
årsinkomst utgör skattelättnaden
390 kronor o. s. v. Ännu vid 25 000 kronors
inkomst får en gift skattskyldig en
skattesänkning — med 155 kronor —
men därutöver bibehålls skatten vid nuvarande
nivå. Vi har också visat att det
finns täckning för detta förslag genom
att lägga skatten på de verkligt bärkraftiga,
på förmögenheterna och på bl. a.
spekulanter på fondbörsen. Vi har vidare
påvisat nya inkomstkällor för statens
skatteintäkter. Det handlar bl. a. om
oförtjänt markvärdestegring, om permanent
kursvinstbeskattning, om beskattning
av aktiebolagens förmögenheter,
vilket är mycket vanligt i länder jämförbara
med Sverige. Det är vårt alternativ
till omsättningsskatten. Vi har alltid
varit för att omsättningsskatten bör
slopas. Men vi kan inte gå med på att
omsättningsskatten slopas på de villkor,
som de borgerliga partierna här föreslår
och som innebär en ännu värre skattestegring
än vad omsättningsskatten utgör.
Vi kan inte heller, herr talman, gå
med på regeringens linje.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är endast min avsikt
att anmäla, att jag kommer att avstå
från att hålla något längre anförande.
Endast en mycket djärv eller ganska
talför person skulle våga att störa
det allt mer upphöjda lugn, som sedan
någon timme tätnat i kammaren. Jag är

Ang. den ekonomiska politiken

ingen djärv person, och jag har inte för
avsikt att konkurrera med herr Hanson,
Per-Olof.

Låt mig medge, att mitt beslut att avstå
kostat mig en viss självövervinnelse.
Det skulle nämligen ha varit mycket intressant
att diskutera kassareservbestämmelserna
och deras betydelse i kreditpolitiken
mot bakgrund av herr Geijers
som historiskt fenomen intressanta uppfattning
i dessa frågor. Det skulle också
ha haft ett visst intresse att diskutera
småföretagsamheten med herr Mattsson.
Jag är nu -— liksom jag förmodar flertalet
av kammarens ledamöter — övertygad
om att herr Mattsson kan tala om
småföretagsamheten i sömnen. Jag skall
inte ge honom den chansen, herr talman
!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme
att framställas särskilt rörande varje
punkt av utskottets i det nu föredragna
utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i dels den av herr Ewerlöf
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
och dels den av herrar Mattsson och
Eliasson i Sundborn avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande oinröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

134

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. den ekonomiska politiken

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i dels den av herr Ewerlöf
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
och dels den av herrar Mattsson och
Eliasson i Sundborn avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ewerlöf m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av lierr Ewerlöf m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej —- 46.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Beträffande punkten III, anförde nu
herr talmannen, komme med anledning
av föreliggande yrkanden propositioner
att framställas först särskilt i fråga om
utskottets hemställan såvitt gällde avveckling
av gällande prioritering å kreditmarknaden
för bostadssektorn, och
därefter särskilt angående utskottets
hemställan i vad den avsåge anslag å
tilläggsstat till statens hantverks- och industrilånefond
samt maximigränsen för
företagareföreningarnas långivning till
en och samma företagare.

I avseende å utskottets hemställan i
punkten III, såvitt anginge avveckling
av gällande prioritering å kreditmarknaden
för bostadssektorn, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet härutinnan hemställt,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herrar Mattsson
och Eliasson i Sundborn vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna del vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
III såvitt avser avveckling av gällande

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

135

prioritering å kreditmarknaden för bostadssektorn,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Mattsson och
Eliasson i Sundborn vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 19.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets hemställan i
punkten III, i vad avsåge anslag å tillläggsstat
till statens hantverks- och industrilånefond
samt maximigränsen för
företagareföreningarnas långivning till
en och samma företagare, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels

ock, av herr Mattsson, att riksdagen

skulle i anledning av motionerna 1:536
och 11:663 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till årets riksdag om
ett investeringsanslag till statens hantverks-
och industrilånefond på tilläggsstat
för budgetåret 1960/61 av ytterligare
100 000 000 kronor och om ändring i
samband därmed av lånebestämmelserna,
så att maximigränsen för företagareföreningarnas
direkta långivning till en
och samma företagare generellt höjdes
till 80 000 kronor.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. den ekonomiska politiken

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
III såvitt avser anslag å tilläggsstat till
statens hantverks- och industrilånefond,
m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det av herr Mattsson
under överläggningen ställda yrkandet.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten IV hemställt.

Med avseende på punkten V, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Ewerlöf, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av
honom m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del; samt
3:o), av herr Mattsson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom och herr Eliasson
i Sundborn vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

136

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. underskott å statens järnvägars fond

Herr Eiverlöf begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Mattssons yrkande.

Herr Eiverlöf äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 26 punkten V antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herrar Mattsson och Eliasson i
Sundborn vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Ewerlöf
m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 20;

Nej — 53.

Därjämte hade 69 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ewerlöf m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Då emellertid herr Eiverlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej •— 47.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten VI hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 138, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om avsättning av
kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1960/61, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. underskott å statens järnvägars fond

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 139, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående underskott
å statens järnvägars fond för budgetåret
1960/61 jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 156 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att för statens
järnvägars fond å riksstaten för budgetåret
1960/61 upptaga ett underskott om
70 000 000 kronor.

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

137

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft dels två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Lundström
in. fl. (I: 681) och den andra inom
andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
(II: 842), dels två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 689) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (II: 850), i vilka samtliga
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att upptaga underskott å statens järnvägars
fond å riksstaten för budgetåret
1960/61 med ett belopp av 50 000 000
kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 681 och II: 842 samt I: 689
och 11:850, för Statens järnvägars fond
å riksstaten för budgetåret 1960/61 upptaga
ett underskott om 70 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Anders Johansson,
Edström, Källqvist, Virgin, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Staxäng,
Svensson i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar
Hansson i Skegrie och Nihlfors, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 681 och II: 842 samt I: 689
och 11:850, för Statens järnvägars fond
å riksstaten för budgetåret 1960/61 upptaga
ett underskott om 50 000 000 kronor.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade reservationen.

Herr THUN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Ang. underskott å statens järnvägars fond

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 139, röstar
Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstodc från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

140, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1960/
61 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

138

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Om åtgärder i syfte att begränsa statens
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag rörande garanti för banklån till
Stockholms kapplöpningssällskap.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder i syfte att begränsa statens
utgiftsåtaganden och lånebehov

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 142, i anledning av motioner,
väckta i anslutning till Kungl. Maj :ts
förslag till riksstat för budgetåret 1960/
61 m. m.

I anslutning till Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 1 framlagda förslag till
inkomstberäkning för budgetåret 1960/
61 hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 358) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:509) hemställts, att
riksdagen måtte i specifikationen av inkomsterna
å driftbudgeten, B. Inkomster
av statens kapitalfonder, uppföra inkomster
i enlighet med vad som angivits
i motionerna samt vid fastställande av
riksstaten för budgetåret 1960/61 beakta
vad i motionerna yrkats. I motionerna
hade bland annat föreslagits, att
inkomsterna från Fonden för statens aktier
skulle upptagas med 125 000 000 kronor.

Vidare hade i anslutning till Kungl.
Maj:ts i propositionen nr 150 framlagda
förslag angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1960/61
m. m. följande — till behandling av
statsutskottet hänvisade motioner —-väckts, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 678) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:839), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte — i samband med behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 150 — vid bifall till motionärernas
tidigare framförda yrkanden om omsättningsskattens
slopande och under an -

utgiftsåtaganden och lånebehov
slutning till det av dem angivna budgetalternativet
i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till höstsessionen om
de besparingar, subventionsminskningar
och andra budgetförstärkande åtgärder,
som i motionerna angivits;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 680) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:841), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte upptaga inkomsterna
från statens affärsfonder med följande
belopp:

Postverket, bevillning kronor 10 000 000

Televerket .......... » 95 000 000

Statens vattenfallsverk » 220 000 000

Domänverket ...... » 40 000 000;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:686) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 843), i vilka, såvitt nu vore
i fråga, yrkats, att riksdagen skulle
upptaga inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1960/61 med utgångspunkt
från Kungl. Maj :ts förslag och
med de ändringar, som framginge av till
motionerna fogad bilaga;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 682) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:844), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte

I. efter beslut om avskaffande av den
allmänna varuskatten enligt av motionärerena
tidigare framfört förslag i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla

a) om framläggande av förslag till
höstriksdagen angående besparingar i
den statliga verksamheten på grundval
av det alternativ motionärerna angivit;

b) om åtgärder till sådan återhållsamhet
vid användande av å riksstaten uppförda
anslag och förbrukning av behållningar
på reservationsanslag, att för
budgetåret 1960/61 medelsförbrukningen
i förhållande till riksstaten kunde

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

139

Om åtgärder i syfte att begränsa statens utgiftsåtaganden och lånebehov

minskas med minst 100 miljoner kronor
i enlighet med vad som anförts i
motionerna,

II. till grund för långsiktsplaneringen
av statsbudgeten uttala, att vid densamma
en sådan avvägning måtte åstadkommas
i fråga om de framtida utgiftsbehoven,
att utrymme samtidigt kunde skapas
för skattesänkningar i enlighet med
vad som anförts i motionerna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:683) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:845), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte i specifikationen av inkomsterna
å driftbudgeten B. Inkomster
av statens kapitalfonder uppföra inkomsttiteln
Postverket, bevillning, med
9 000 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 684) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund in. fl. (11:847), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i förenämnda
specifikation av inkomsterna uppföra
inkomster enligt följande:

1. Statens affärsverksfonder

2. Televerket...... kronor 93 000 000

3. Statens vattenfalls verk.

........... » 193 000 000

4. Domänverket .... » 40 000 000

samt beakta vad i motiveringen i motionerna
1:682 och 11:844 anförts beträffande
de affärsdrivande verken.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 358 och II: 509, I:
682 och 11:844, 1:683 och 11:845 samt
1:684 och 11:847 icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna 1:678 och 11:839
samt 1:680 och 11:841 icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:686 och 11:843,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under I hemställa att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:358 och 11:509 samt med bifall till
motionerna I: 682 och II: 844, I: 683 och
11:845 samt 1:684 och 11:847,

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört beträffande
framläggande av förslag till
höstriksdagen angående besparingar i
den statliga verksamheten samt åtgärder
till återhållsamhet vid användande av å
riksstaten uppförda anslag och förbrukning
av behållningar på reservationsanslag; b)

i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att vid långsiktsplaneringen av statsbudgeten
sådan avvägning borde åstadkommas,
att utrymme kunde skapas för skattesänkningar
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

c) besluta, att i specifikation av inkomsterna
å driftbudgeten under statens
affärsverksfonder skulle uppföras inkomster
i enlighet med vad reservanterna
angivit;

d) besluta, att i specifikation av inkomsterna
å driftbudgeten under fonden
för statens aktier skulle uppföras inkomster
i enlighet med vad reservanterna
angivit;

2) av herrar Anders Johansson, Edström,
Iiällqvist och Malmborg, fröken
Elmén samt herr Nihlfors, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:678 och 11:839
samt I: 680 och II: 841,

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till höstsessionen om de besparingar,
subventionsminskningar och
andra budgetförstärkande åtgärder, som
i dessa motioner angivits i syfte att bereda
utrymme för den allmänna varu -

140

Nr 19

Tisdagen den 24 mai 1960 em.

Om åtgärder i syfte att begränsa statens
skattens avskaffande från den 1 januari
1961;

b) upptaga inkomsterna från statens
affärsverksfonder under budgetåret
1960/61 på sätt i reservationen närmare
angivits;

3) av herrar Virgin, Skoglund i Doverstorp,
Staxång och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 686 och II: 843, såvitt nu vore
i fråga,

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att en statsfinansiell politik bort och
borde föras som gåve grund för omsättningsskattens
avskaffande från den 1 januari
1961, för skattefritt sparande enligt
därom framställda förslag från den
1 januari 1961 och för en reform och
sänkning av den direkta beskattningen
från den 1 januari 1962 enligt därom
framställda särskilda förslag;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna i anledning av
motionerna i övrigt anfört.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1 av herr Ivar
Johansson m. fl.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
nr 3.

Herr THUN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje punkt av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet gjorda
hemställan.

utgiftsåtaganden och lånebehov

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 142 punkten
I, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 19.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten II framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Anders Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr tal -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

141

mannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Anders, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 142 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Anders Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Anders,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 30.

Därjämte hade 35 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande punkten III förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Om viss översyn av skattepolitiken

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 142 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 17.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om viss översyn av skattepolitiken

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 63, i anledning av väckta
motioner om en allmän översyn av skattesystemet,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:400,
av herr Bengtson m. fl., och II: 512, av
herr Hedlund m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:405,
av herr Hagberg, och 11:516, av herr
Kollberg m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:411,
av herr Sigfrid Larsson in. fl., och II:
524, av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:412,
av herr Lundström m. fl., och II: 528, av
herr Ohlin m. fl., ävensom

5) de likalydande motionerna 1: 430,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt II: 504, av herr Hagberg m. fl.

142

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. beräkning av bevillningarna, m. m.

I motionerna 1:430 och 11:504 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag till 1961 års riksdag om en
sådan demokratisering av skattepolitiken
som föreslagits i motionerna och
som bland annat innebure, att omsättningsskatten
skulle avskaffas från och
med den 1 juli 1961.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 400,
av herr Bengtson m. fl., och 11:512, av
herr Hedlund m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:405,
av herr Hagberg, och 11:516, av herr
Kollberg m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:411,
av herr Sigfrid Larsson m. fl., och II:
524, av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:412,
av herr Lundström m. fl., och 11:528,
av herr Ohlin m. fl.; ävensom

5) de likalydande motionerna 1:430,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt II: 504, av herr Hagberg m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 430 i denna kammare
och 504 i andra kammaren.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:430 och 11:504; och förklarades
den förra propositionen, som

upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. beräkning av bevillningarna, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 60, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1960/
61, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 22 april 1960 dagtecknad proposition
nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1960/
61, m. m., hade Kungl. Maj:t bland annat
föreslagit riksdagen att besluta

dels att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1960/61 med 100 procent av grundbeloppet; dels

ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med vad i propositionen förordats,
med verkan från och med den 1
juli 1960, meddela föreskrifter om dels
35 procents vinstavdrag vid s. k. V 5-spel, dels 20 procents vinstavdrag vid
vinnare- och platsspel.

Propositionen nr 150 hade i här berörda
delar hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

I enlighet med förslag i proposition
nr 117 hade riksdagen, efter tillstyrkande
av vad bevillningsutskottet hemställt
i betänkande nr 50, beslutat, att allmän
varuskatt icke skulle utgå på begagnade
personbilar och skåpbilar. Samtidigt hade
bestämts, att den särskilda omsättningsskatten
på nya sådana bilar (»bilaccisen»)
skulle ökas med vad som motsvarade
skattebortfallet i fråga om de
begagnade bilarna eller med cirka 2
procent av bilpriserna. Berörda omläggning
av beskattningen hade trätt i kraft
den 1 maj 1960. I förenämnda betänkande
nr 50 anförde utskottet beträffande
de i anledning av propositionen nr 117
väckta motionerna, att utskottet ansett
sig böra taga definitiv ställning till frågan
om bilaccisens utformning efter ut -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

143

gången av år 1960 först i samband med
behandlingen av till utskottet hänvisade
motioner om upphävande av den allmänna
varuskatten.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen nr 150
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:679,
av herr Lundström m. fl., och 11:840,
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i samband med behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr
150 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att den statliga budgetpolitiken måtte
uppläggas med sikte på att enligt angivna
riktlinjer skapa förutsättningar för
reformer inom beskattningen, som till
gagn för alla folkgrupper uppmuntrade
den enskilde till produktiva insatser, utbildning
och sparande samt främjade en
gynnsam utveckling av näringslivet och
stärkte vårt lands konkurrensförmåga
inför de kommande stormarknaderna;

2) de likalydande motionerna I: 685,
av herr Bengtson m. fl., och II: 846, av
lierr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 150 i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att åt kommande utredning
för allsidig översyn av skattesystemet
måtte uppdragas att framlägga förslag
avseende sänkning av det totala
skattetrycket i enlighet med vad i motiveringen
anförts;

3) de likalydande motionerna 1:686,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 843, av
herr Hjalmarson m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte under uttalande
av att en statsfinansiell politik
bort och borde föras som gåve grund för
omsättningsskattens avskaffande från
den 1 januari 1961, för skattefritt sparande
enligt därom framställda förslag
från den 1 januari 1961 och för en reform
och sänkning av den direkta beskattningen
från den 1 januari 1962 enligt
därom framställda särskilda förslag,
besluta, att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avså ges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret

Ang. beräkning av bevillningarna, m. m.
1960/61 med 100 procent av grundbeloppet;
ävensom

4) de likalydande motionerna 1:687,
av herrar Ebbe Ohlsson och Åkesson,
samt 11:848, av herr Lothigius m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag i proposition
nr 150 om vinstavdrag vid totalisatorspel dels

besluta, att från och med den 1
juli 1960 vinstavdraget vid V 5-spel i
samband med galopptävlingar skulle
uppgå till 30 procent samt

att vinstavdraget vid kombinerad vadhållning
från samma dag skulle sänkas
till 25 procent,

dels hemställa hos Kungl. Maj :t, att bidragen
till trav- och galopporganisationerna
måtte givas en sådan storlek, att
uppfödningen av tävlingshästar inom
landet kunde hållas på en så lönsam nivå,
att importen därav kunde nedbringas
till minimum samt att gällande trav- och
galoppskala måtte bliva föremål för viss
justering uppåt.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid
riksdagens början väckta motioner, nämligen A)

de likalydande motionerna 1:399,
av herr Bengtson m. fl., och 11:508, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

1) besluta, att förordningen om allmän
varuskatt skulle upphöra att gälla
den 1 januari 1961, samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte efter beslut om
avskaffande av den allmänna varuskatten
enligt ovan förelägga riksdagen förslag
dels till upphävande av de bestämmelser,
som direkt föranletts av den allmänna
varuskatten, dels — därest så
skulle visa sig erforderligt — till sådan
inkomstförstärkning enligt i motionerna
anförda grunder, att balanserad driftbudget
för budgetåret 1960/61 uppnåddes; B)

de likalydande motionerna 1:404
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:513, av

144

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. beräkning av bevillningarna, m. m.

herr Hjalmarson m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna införda förslag till

1) förordning om upphävande av
förordningen den 1 december 1959 om
allmän varuskatt (nr 507);

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; 4)

förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
och

5) förordning om ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
— ovannämnda förordningsförslag avsågo,
att den allmänna varuskatten skulle
avskaffas från och med ingången av
år 1961; i samband därmed skulle de
före varuskattens införande gällande inkomstskatteskalorna
återinföras såvitt
avsåge år 1961. Från och med år 1962
borde enligt motionärernas mening den
statliga inkomstskatten sänkas genom
en vittgående ändring av skatteskalorna;

C) de likalydande motionerna 1:413,
av herr Lundström m. fl., och 11:529,
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att allmän varuskatt
icke skulle uttagas efter den 31
december 1960; ävensom

D) de likalydande motionerna 1:409,
av herr Per-Olof Hanson, och 11:522,
av herr Nihlfors m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av skatteskalan för den statliga inkomstskatten,
att de höjningar av marginalskattesatserna,
som genomfördes
vid 1959 års höstriksdag, avlägsnades,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext
att gälla fr. o. m. den 1 januari
1961 eller fr. o. m. 1962 års taxering.

Till behandling i förevarande sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit

följande, i anledning av propositionen
nr 117 väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:638,
av herr Bengtson m. fl., och II: 786, av
herr Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 117 måtte besluta, att
den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen
av den särskilda omsättningsskatten
på nya bilar skulle gälla endast t. o. m.
den 31 december 1960;

II) de likalydande motionerna 1:639,
av fru Gärde Widemar, och 11:787, av
herr Löfgren m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 117 måtte besluta,
att den i propositionen föreslagna omläggningen
av omsättningsskatten på bilar
skulle gälla till 1960 års slut; samt

III) de likalydande motionerna I: 640,
av herr Sehött m. fl., och 11:788, avherr
Henningson i Visby m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till förordning
angående lydelse fr. o. in. den 1
januari 1961 av 4 g förordningen den
23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förevarande proposition,
nr 150, i vad propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

1) besluta, att statlig inkomstskatt för
skattskyldig, som avsåges i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för budgetåret
1960/61 med 100 procent avgrundbeloppet;
samt

2) med avslag å de likalydande motionerna
I: 687, av herrar Ebbe Ohlsson
och Åkesson, samt II: 848, av herr Lothigius
m. fl., bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med vad i propositionen förordats,
med verkan från och med den
1 juli 1960, meddela föreskrifter om dels
35 procents vinstavdrag vid s. k. V 5-spel, dels 20 procents vinstavdrag vid
vinnare- och platsspel;

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

145

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 399,
av herr Bengtson m. fl., och II: 508, av
herr Hedlund m. fl.,

a) såvitt motionerna avsåge upphävande
av förordningen om allmän varuskatt,

b) såvitt motionerna avsåge skrivelse
till Kungl. Maj:t rörande åtgärder i anledning
av upphävandet av förordningen
om allmän varuskatt,

2) de likalydande motionerna 1:404,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 513, av
herr Hjalmarson m. fl., i de delar motionerna
behandlats i detta betänkande,

a) såvitt motionerna avsåge upphävande
av förordningen om allmän varuskatt,
m. m.,

b) såvitt motionerna avsåge ändring
av 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt med tillämpning fr. o. m.
den 1 januari 1961,

c) såvitt motionerna avsåge ändring
av 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt med tillämpning fr. o.
m. den 1 januari 1962,

3) de likalydande motionerna I: 413,
av herr Lundström m. fl., och 11:529,
av herr Ohlin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:409,
av herr Per-Olof Hanson, och II: 522,
av herr Nihlfors m. fl.,

Ang. beräkning av bevillningarna, m. m.

5) de likalydande motionerna I: 638,
av herr Bengtson m. fl., och 11:786, av
herr Hansson i Skegrie m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 639,
av fru Gärde Widemar, och II: 787, av
herr Löfgren m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 640,
av herr Schött in. fl., och II: 788, av
herr Henningson i Visby m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 679,
av herr Lundström m. fl., och II: 840,
av herr Ohlin m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 685,
av herr Bengtson m. fl., och II: 846, av
herr Hedlund m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 686,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 843, av
herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,
ävensom

11) de likalydande motionerna I: 687,
av herrar Ebbe Ohlsson och Åkesson,
samt 11:848, av herr Lothigius m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1960/61 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Enligt utskottets förslag hade nedanstående
inkomsttitlar upptagits med följande
belopp:

kronor 6 900 000 000
» 90 000 000

» 1 400 000 000

» 180 000 000

» 1 000 000

Skatt å inkomst och förmögenhet m. m.....

Omsättnings- och expeditionsstämplar m. m.

Allmän varuskatt.........................

Omsättningsskatt å motorfordon .........

Postverket (överskott) ...................

Reservationer hade anförts

I) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Bengtson, Sundin, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg och Larsson i Luttra,
vilka

dels ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade,

dels ansett, att utskottet bort under
B 1 a, B 2 a och B 3 hemställa, att

10 Första kammarens protokoll 1960. Nr 19

riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:399, av herr Bengtson m.
fl., och II: 508, av herr Hedlund m. fl.,
I: 404, av herr Ewerlöf m. fl., och II:
513, av herr Hjalmarson m. fl., samt I:
413, av herr Lundström m. fl., och II:
529, av herr Ohlin m. fl., måtte antaga
i reservationen införda förslag till
1) förordning om upphävande av förordningen
den 1 december 1959 om allmän
varuskatt (nr 507);

146 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. beräkning av bevillningarna, m. m.

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623); och

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; dels

ock ansett, att utskottet bort under
punkterna B 5, B 6 och B 7 hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna I: 638, av herr
Bengtson m. fl., och II: 786, av herr
Hansson i Skegrie m. fl., I: 639, av fru
Gärde Widemar m. fl., och II: 787, av
herr Löfgren m. fl., samt I: 640, av herr
Schött m. fl., och II: 788, av herr Henningson
i Visby m. fl., måtte antaga i
reservationen infört förslag till förordning
angående lydelse fr. o. m. den 1
januari 1961 av 4 § förordningen den
23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall;

II) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort under
A 1, B 2, B 10 och C hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 404, av herr
Ewerlöf m. fl., och II: 513, av herr Hjalmarson
m. fl., samt de likalydande motionerna
I: 686, av herr Ewerlöf m. fl.,
och 11:843, av herr Hjalmarson m. fl.,

A 1) under uttalande av att en statsfinansiell
politik bort och borde föras
som gåve grund för omsättningsskat -

1961, för skattefritt sparande enligt därom
framställda förslag från den 1 januari
1961 och för en reform och sänkning
av den direkta beskattningen från
den 1 januari 1962 enligt därom framställda
särskilda förslag, besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1960/61
med 100 procent av grundbeloppet;

B 2 a) med antagande av det vid
förstnämnda motioner fogade förslaget
till förordning om upphävande av förordningen
den 1 december 1959 om allmän
varuskatt (nr 507) besluta följande
tillägg till punkt 1. av övergångsbestämmelserna: »Likaledes

skall förordningen alltjämt
äga giltighet i fråga om tillhandahållande
av vin- och spritdrycker och av tobaksvaror.
»;

B 2 b) antaga i reservationen infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; B

2 c) antaga i denna reservation infört
förslag till förordning om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt; samt

C) beräkna bevillningarna för budgetåret
1960/61 på sätt i reservationen
närmare angivits, nämligen, i vad avsåge
nedanstående inkomsttitlar, så -

tens avskaffande från den 1 januari lunda:
Skatt å inkomst och förmögenhet m. m.............. Omsättnings- och expeditionsstämplar m. m......... Allmän varuskatt ..................................	..... kronor ..... »	6 888 000 000 97 000 000 985 000 000
Omsättningsskatt å motorfordon ..................		165 000 000
Postverket (överskott) .............................	..... »	1 000 000

III) av herrar Spetz, Söderquist och
Gustafson i Göteborg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort

dels under B 4 hemställa, att riksdagen
måtte antaga i reservationen infört

förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

dels under B 8 och B 9 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av de likalydande
motionerna 1:679, av herr

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

147

Lundström m. fl., och 11:840, av herr
Ohlin m. fl., samt de likalydande motionerna
1:685, av herr Bengtson m. fl.,
och 11:846, av herr Hedlund m. fl., i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att åt kommande utredning för allsidig
översyn av skattesystemet måtte
uppdragas att framlägga förslag avseende
sänkning av det totala skattetrycket,

att den statliga budgetpolitiken måtte
uppläggas med sikte på att skapa förutsättningar
för reformer inom beskattningen,
som till gagn för alla folkgrupper
uppmuntrade den enskilde till produktiva
insatser, utbildning och sparande
samt främjade en gynnsam utveckling
av näringslivet och stärkte vårt
lands konkurrensförmåga inför de kommande
stormarknaderna,

dels ock — enligt vad i motiveringen
angivits — hemställa att inkomsttiteln
för allmän varuskatt måtte upptagas
med 950 000 000 kronor och postverkets
överskott med 10 000 000 kronor, vilket
yrkande vore att hänföra till punkten C
i utskottets hemställan; ävensom

IV) av herrar Bengtson, Sundin och
Larsson i Luttra, vilka dels ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits,

dels ansett, att utskottet bort under

B 8 och B 9 hemställa att riksdagen--

— (= reservation III) — — -— kommande
stormarknaderna,

dels ock ansett, att bevillningarna för
budgetåret 1960/61 måtte beräknas på
sätt i reservationen närmare angivits.

Enligt herr Bengtsons m. fl. reservation
skulle inkomsttiteln Postverket
(överskott) upptagas med 9 000 000 kronor.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationerna I och II.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservation III.

Ang. beräkning av bevillningarna, m. m.
Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag ansluter mig till yrkandet
om bifall till reservation I och
yrkar även bifall till reservation IV.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
hemställan i punkterna B 1 a, B 2 a och
B 3, gällande frågan om upphävande av
förordningen om allmän varuskatt, utom
såvitt avsåge sådan skatt å vin- och
spritdrycker samt å tobaksvaror, därefter
särskilt angående utskottets hemställan
i punkterna B 1 a, B 2 a och B 3,
rörande upphävande av förordningen
om allmän varuskatt såvitt avsåge vinoch
spritdrycker samt tobaksvaror, vidare
särskilt beträffande utskottets
hemställan i punkterna B 5, B 6 och B 7,
angående omsättningsskatt å motorfordon,
ytterligare särskilt rörande utskottets
hemställan i punkterna B 2 b, B 2 c
och B 4, gällande skatteskalorna för den
statliga inkomstskatten, sedermera särskilt
i fråga om utskottets hemställan i
punkten A 1 rörande det procenttal, varmed
statlig inkomstskatt skulle ingå i
preliminär skatt för budgetåret 1960/61,
härefter särskilt såvitt anginge utskottets
hemställan i punkterna B 8 och B 9,
om en allsidig översyn av skattesystemet
in. m., därpå särskilt beträffande utskottets
hemställan i övrigt i punkterna A
och B samt slutligen särskilt angående
utskottets hemställan i punkten C, vilken
gällde beräkning av bevillningarna.

I fråga om utskottets hemställan rörande
upphävande av förordningen om
allmän varuskatt utom såvitt avsåge sådan
skatt å vin- och spritdrycker samt
å tobaksvaror, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid betän -

148

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. beräkning av bevillningarna, m. m.

kandet avgivna, med I betecknade reservationen
i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
60 i vad gäller upphävande av förordningen
om allmän varuskatt utom såvitt
avser sådan skatt å vin- och spritdrycker
samt å tobaksvaror, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härpå gjordes enligt de yrkanden,
som framkommit med avseende på utskottets
hemställan i vad anginge upphävande
av förordningen om allmän varuskatt
såvitt avsåge vin- och spritdrycker
samt tobaksvaror, propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr

Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidkommande utskottets hemställan
såvitt avsåge omsättningsskatt å motorfordon,
anförde nu herr talmannen, hade
yrkats dels att densamma skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen i motsvarande
del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i
förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
60 såvitt gäller omsättningsskatt å motorfordon,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

149

Beträffande utskottets hemställan i
vad gällde skatteskalorna för den statliga
inkomstskatten, yttrade vidare herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Hagberg, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen i förevarande
del; samt 3:o), av herr Spetz,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen
i motsvarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Spetz yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 60 såvitt avser
skatteskalorna för den statliga inkomstskatten
antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herr Spetz
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservation

Ang. beräkning av bevillningarna, m. m.

II av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 31;

Nej — 20.

Därjämte hade 91 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 60
såvitt gäller skatteskalorna för den statliga
inkomstskatten, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen i förevarande
del.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 31.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Angående utskottets hemställan såvitt
gällde det procenttal varmed statlig in -

150

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Ang. beräkning av bevillningarna, m. m.

komstskatt skulle ingå i preliminär skatt
för budgetåret 1960/61, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen i förevarande del.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 60
såvitt avser det procenttal varmed statlig
inkomstskatt skall ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1960/61, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 19.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
rörande utskottets hemställan i vad anginge
en allsidig översyn av skattesystemet
m. m., propositioner, först på bifall

till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i dels den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen och
dels den av herr Bengtson m. fl. avgivna
reservationen, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i övrigt hemställt i
punkterna A och B.

I avseende å punkten C, gällande beräkning
av bevillningarna, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Hagberg, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen i
förevarande del; 3:o), av herr Spetz, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom in. fl.
vid betänkandet anförda reservationen

1 denna del; samt 4:o), av herr Bengtson,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i motsvarande del av den
av honom m. fl. avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de liärå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Spetz yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de ovan under

2 och 4 upptagna yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

151

den sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen
(första förvoteringen); och förklarade
herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Bengtsons
yrkande.

Herr Hagberg begärde likväl votering
jämväl om innehållet av denna kontraproposition,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes för den andra förvoteringen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 60 punkten C antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits reservation
II av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 23;

Nej — 22.

Därjämte hade 97 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående hcvillningsut -

Ang. beräkning av bevillningarna, m. m.
skottets betänkande nr 60 punkten G antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen i förevarande
del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herr
Bengtson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej — 25.

Därjämte hade 87 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 60
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen i förevarande
del.

Då emellertid herr Spetz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

152

Nr 19

Tisdagen den 24 mai 1960 em.

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 29.

Därjämte hade 37 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vissa ändringar i förordningen om
allmän varuskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 1, av
herr Källqvist, och II: 8, av herr Rydén;

II) de likalydande motionerna 1:115,
av herr Edström m. fl., och 11:146, av
fröken Höjer m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att proteser
och stödjebandage med statsbidrag skulle
undantagas från allmän varuskatt;

III) de likalydande motionerna I:
198, av herrar Alexanderson och Ragnar
Bergh, samt II: 361, av herr Björkman
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att fr. o. m. den 1 juli 1960
utvidga undantaget från omsättningsskatt
för de i förordningen om allmän
varuskatt 10 § 1 mom. 7 angivna tryckta
skrifterna till att gälla även för böcker
jämte musikalier;

IV) de likalydande motionerna I: 203,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
11:246, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt, att i § 10 1
mom. bland från skatteplikt undantagna
varor upptoges: »9. Genom avtal med
staten prisreglerade jordbruksprodukter»;
att till företagare som genom förordningen
om varuskatt ålades att från
sin rörelse inredovisa skattemedel skulle
utgå skälig ersättning; samt att Kungl.

Maj:t måtte bemyndigas att utfärda härför
nödiga bestämmelser och anvisningar
ävensom måtte för riksdagen framlägga
förslag om erforderliga medel för
bestridande av redovisningskostnaderna; V)

de likalydande motionerna 1:282,
av herr Hagberg, och 11:355, av herr
Regnéll, vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga i motionerna infört förslag
till förordning om ändring i vissa delar
av förordningen om allmän varuskatt
den 1 december 1959 (nr 370);

VI) de likalydande motionerna I: 285,
av fru Gärde Widemar, samt II: 356, av
herrar Kollberg och Ståhl, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära, att en skyndsam
utredning måtte företagas angående generellt
undantagande, så fort ske kunde,
av tidningar och tidskrifter från allmän
varuskatt och att förslag till erforderliga
ändringar i förordningen om allmän
varuskatt måtte framläggas vid innevarande
års riksdag;

VII) de likalydande motionerna I:

286, av herr Hagberg m. fl., och II: 518,
av herr Kollberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära
förslag till bestämmelser om restitution
av allmän varuskatt för varor till
investeringar avseende förbättringsarbeten
och nyanläggningar inom rörelse
och jordbruk samt att detta förslag
måtte framläggas till årets riksdag i så
god tid, att restitution kunde medgivas
vid 1961 års taxering för under år 1960
köpta investeringsvaror;

VIII) de likalydande motionerna I:

287, av fru Hamrin-Thorell m. fl., och
11:357, av herr Kollberg m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 46 § 1 och 2 mom. samt 49 § förordningen
om allmän varuskatt skulle
erhålla i motionerna angiven lydelse,
vilket yrkande innebure, att skattskyldig
såsom ersättning för arbetet med
uppbörden och redovisningen av skatten
skulle äga tillgodoföra sig visst avdrag
vid inbetalningen av preliminär
allmän varuskatt;

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

153

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

IX) de likalydande motionerna I: 288,
av herr Kronstrand, och II: 358, av herr
Ågren m. fl.;

X) de likalydande motionerna 1:289,
av herrar Sigfrid Larsson och Svanström,
samt 11:359, av herr Antonsson
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte förordna
om undantag från skatteplikt till allmän
varubeskattning för de tekniska och kulturella
hjälpmedel, som av handikappade
och lytesskadade används i terapeutiskt
eller rehabiliteringssyfte, såsom
olika slag av invalidfordon och invalidvagnar,
rullstolar, proteser, hörapparater,
talböcker etc.;

XI) de likalydande motionerna I: 295,
av herr Ebbe Ohlsson, och 11:364, av
lierr Darlin m. fl.;

XII) de likalydande motionerna I:
406, av herr Hagberg m. fl., och II: 517,
av herr Kollberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i förordningen om allmän varuskatt,
att skattebelastningen bleve likformig
för fabriksmässigt tillverkade
förbearbetade byggnadsvaror och sådana
varor som framställdes på byggnadsplatserna; XIII)

de likalydande motionerna I:
423, av herrar Stefanson och Siuine,
samt II: 360, av herr Nordgren m. fl.;

XIV) de likalydande motionerna I:
427, av herr Sveningsson, och 11:519,
av herr Magnusson i Tumhult, vari hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta sådana
ändringar i förordningen om allmän varuskatt att

brukare av jordbruksfastighet som
producenter jämställdes med utövare av
rörelse i fråga om sådana varor, som
icke redan vore undantagna i varuskatteförordningen,

att material, som användes i produktionen,
men icke inginge i den producerade
varan, undantoges från skatteplikt,

att verktyg, slitgods och dylikt, som
hastigt förbrukades i produktionsprocessen,
genom lämplig avgränsning mot
anläggningstillgång undantoges från
skatteplikt samt

att redovisningsskyldigheten för varuskatt
för handelsbolag och kommanditbolag
åvilade bolaget som sådant,
ävensom

2) att riksdagen måtte uttala, att
övergångsbestämmelserna till varuskatteförordningen,
såvitt avsåge skriftligt
avtal, borde givas den innebörden, att
en praktisk anpassning skedde till gängse
handelskutym;

XV) de likalydande motionerna I:
429, av herr Virgin m. fl., och 11:523,
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av förordningen om allmän
varuskatt, att transportprestation,
som utfördes för kunds räkning av icketransportföretag
med egen transportapparat
vid leverans av egna produkter,
undantoges från beskattning;

XVI) motionen II: 86, av herr Gustafsson
i Borås;

XVII) motionen 11:247, av herrar
Antby och Rimås, vari hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära
utredning om sådana ändringar i förordningen
om allmän varuskatt, att jordbrukarna
bereddes möjlighet att bliva
befriade från skatt å förnödenheter erforderliga
för jordbruksdriften;

XVIII) motionen 11:525, av herr
Nordgren; ävensom

XIX) motionen 11:534, av herrar
Svensson i Ljungskile och Wedén, vari
hemställts, att riksdagen snarast måtte
besluta sådan ändring i lagen angående
allmän varuskatt, att från denna beskattning,
så länge den bestode, skulle undantagas
sådana tekniska och kulturella
hjälpmedel, som i rörelseuppövande eller
andra läketerapcutiska syften användes
av invalidiserade personer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

154 Nr 19 Tisdagen den 24 mai 1960 em.

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

att följande motioner, nämligen b) såvitt motionerna avsåge skattefri

1) de likalydande motionerna 1:198,
av herrar Alexanderson och Ragnar
Bergh, samt II: 361, av herr Björkman
m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:285,
av fru Gärde Widemar, samt II: 356, av
herrar Kollberg och Ståhl,

3) de likalydande motionerna 1:406,
av herr Hagberg m. fl., och 11:517, av
herr Kollberg m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 287,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II:
357, av herr Kollberg m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:203,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
11:246, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

a) såvitt motionerna avsåge ersättning
för skatteredovisningen,

b) såvitt motionerna avsåge skattefrihet
för prisreglerade jordbruksvaror,

6) de likalydande motionerna 1:286,
av herr Hagberg m. fl., och 11:518, av
herr Kollberg in. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:282,
av herr Hagberg, och 11:355, av herr
Regnéll,

a) såvitt motionerna avsåge skattefrihet
för bogserbåtar, bärgningsbåtar,
flodsprutor m. m.,

b) såvitt motionerna avsåge varor,
som brukades å fartyg i utrikes trafik,

8) de likalydande motionerna 1:115,
av herr Edström m. fl., och II: 146, av
fröken Höjer m. fl.,

9) motionen II: 534, av herrar Svensson
i Ljungskile och Wedén,

10) de likalydande motionerna I:
289, av herrar Sigfrid Larsson och
Svanström, samt 11:359, av herr Antonsson
m. fl.,

11) de likalydande motionerna 1:427,
av herr Sveningsson, och II: 519, av herr
Magnusson i Tumhult,

a) såvitt motionerna avsåge den skattemässiga
behandlingen av förbrukningsartiklar
i produktionen,

het för förnödenheter, som vore erforderliga
för jordbruksdrift,

c) såvitt motionerna avsåge förtydligande
av övergångsbestämmelserna,

d) såvitt motionerna avsåge deklarationsskyldighet
för handels- och kommanditbolag,

12) motionen II: 247, av herrar Antbv
och Rimås,

13) de likalydande motionerna I: 1,
av herr Källqvist, och II: 8, av herr Rydén,

14) de likalydande motionerna I: 288,
av herr Kronstrand, och II: 358, av herr
Ågren in. fl.,

15) de likalydande motionerna I: 295,
av herr Ebbe Ohlsson, och II: 364, av
herr Darlin m. fl.,

16) de likalydande motionerna I: 423,
av herrar Stefanson och Sunne, samt II:
360, av herr Nordgren m. fl.,

17) de likalydande motionerna I: 429,
av herr Virgin m. fl., och II: 523, av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.,

18) motionen 11:86, av herr Gustafsson
i Borås, ävensom

19) motionen 11:525, av herr Nordgren,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Bengtson,
Torsten Mattsson, Nilsson i Svalöv, Kollberg,
Vigelsbo, Magnusson i Borås och
Rgdén, vilka på anförda skäl ansett,

beträffande punkterna 1 och 2, ang.
tryckta skrifter, av utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:198, av herrar
Alexanderson och Ragnar Bergh, samt
II: 361, av herr Björkman m. fl., samt
de likalydande motionerna 1:285, av
fru Gärde Widemar, samt 11:356, av
herrar Kollberg och Ståhl, måtte besluta -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

155

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

dels att 10 § 1 mom. 7) varuskatteförordningen
skulle erhålla den lydelse, reservationen
visade,

dels att sista stycket i anvisningarna
till 10 § nämnda förordning skulle utgå;

beträffande punkten 3, ang. fabriksmässigt
tillverkade byggnadsvaror, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
1:406, av herr Hagberg m. fl., och
11:517, av herr Kollberg in. fl., måtte
besluta,

dels att 12 § 1 mom. varuskatteförordningen
skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse,

dels att anvisningarna till 12 § nämnda
förordning skulle erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,

dels ock att 18 § 3 mom. varuskatteförordningein
skulle erhålla den lydelse,
reservationen visade;

beträffande punkterna 4 och 5 a, ang.
ersättning till näringsidkare för bestyret
med uppbörd och redovisning av skatten,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:287, av fru Hamrin-Thorell
m. fl., och II: 357, av herr Kollberg
m. fl., samt 1: 203, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl., och II: 246, av herr Larsson
i Hedenäset m. fl., måtte besluta,
att 46 § 1 och 2 mom. samt 49 § varuskatteförordningen
skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse;

beträffande punkten 6, ang. restitution
för investeringsvaror, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna 1:286, av
herr Hagberg in. fl., och II: 518, av herr
Kollberg in. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte till höstriksdagen framlägga förslag
till bestämmelser om restitution av
allmän varuskatt för varor till investeringar
avseende förbättringsarbeten och
nyanläggningar inom rörelse och jordbruk
i så god tid, att restitution kunde
medgivas vid 1961 års taxering för under
år 1960 köpta investeringsvaror;

beträffande punkten 7 a, ang. undantag
för vissa fartyg, att utskottet bort

hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna I: 282, av
herr Hagberg, och 11:355, av herr Regnéll,
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning om samt
förslag till undantagande från allmän varuskatt
av samtliga fartyg, som ej vore
att hänföra till s. k. lustfartyg;

beträffande punkterna 8, 9 och 10,
ang. tekniska och kulturella hjälpmedel
för handikappade och lytesskadade, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
I: 115, av herr Edström m. fl.,
och II: 146, av fröken Höjer m. fl., samt
11:534, av herrar Svensson i Ljungskile
och Wedén, ävensom 1:289, av herrar
Sigfrid Larsson och Svanström, samt II:
359, av herr Antonsson m. fl., måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag så fort ske kunde
vid höstriksdagen om undantagande från
skatteplikt av de tekniska och kulturella
hjälpmedel m. m., som av handikappade
och lytesskadade användes i rehabiliterings-
eller terapeutiskt syfte;

beträffande punkten 11 a, ang. den
skattemässiga behandlingen av förbrukningsartiklar
i produktionen, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
1:427, av herr Sveningsson, och II:
519, av herr Magnusson i Tumhult, i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte ingående pröva
frågan om förtydligande av bestämmelserna
i varuskatteförordningen rörande
den skattemässiga behandlingen av förbrukningsartiklar
inom produktionen, så
att skatteplikten icke utsträcktes till att
omfatta de rörliga produktionskostnaderna
samt för riksdagen framlägga förslag
till förtydligande bestämmelser i
angivna syfte;

beträffande punkterna 11 b och 12,
ang. skattefrihet för förnödenheter som
vore erforderliga för jordbruksdrift, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av de likalydande motionerna
1: 427, av herr Sveningsson, och
11:519, av herr Magnusson i Tumhult,
samt motionen 11:247, av herrar Antby

156

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

och Rimås, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag snarast möjligt till
sådana erforderliga ändringar i förordningen
om allmän varuskatt, att jordbrukarnas
inköp av förnödenheter icke belastades
med varuskatt; ävensom

beträffande punkten 11 c, ang. förtydligande
av övergångsbestämmelserna i
fråga om uttrycket »skriftligt avtal»,
m. m., att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 427, av herr Sveningsson,
och 11:519, av herr Magnusson i Tumhult,
— i den del varom här vore fråga
— i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning och förslag till riksdaden
om förtydligande av övergångsbestämmelserna
till förordningen om allmän
varuskatt i fråga om uttrycket
»skriftligt avtal», m. m., i det i reservationen
angivna syftet.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Vid bevillningsutskottets
betänkande nr 62 är fogad en reservation,
avgiven av mig och utskottets övriga
borgerliga ledamöter. Reservationen
är uppdelad i nio punkter, avseende olika
varuslag eller grupper av varor.

Med hänvisning till under dessa nio
punkter framförda argument hemställer
jag om bifall till reservationen.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I motion nr 429 i denna
kammare påpekas vissa mindre tillfredsställande
förhållanden, som har uppstått
i samband med omsättningsskattens införande,
och yrkas på åtgärder för dessas
eliminerande.

Det förhåller sig nämligen på det sättet
att tillverkare av en vara, som levererar
denna sin vara fritt hos kunden
med hjälp av egna transportmedel, måste
debitera omsättningsskatt även på den
del av varans kostnad som består av
frakt, medan sådan skatt inte utgår, om
leveransen sker med ett gentemot tillverkaren
fristående transportföretag.
Ofta spelar kanske denna olikhet inte
någon större roll. Om det emellertid rör

sig om varor som har ett lågt pris i förhållande
till sin vikt — och detta gäller
exempelvis det stora flertalet byggnadsmaterial
— kan saken få större betydelse.
I själva verket är det så, att
fraktkostnaderna för denna typ av varor
måste avvägas med utomordentlig
omsorg och ofta är den helt dominerande
konkurrensfaktorn. Många företag
har därför också konstruerat och byggt
speciella transportfordon för att på längre
sikt kunna förbilliga sina frakter och
därigenom öka sin konkurrenskraft.

Genom nu införda bestämmelser förändrades
med ett penndrag relationen
till den mindre rationella transportmetodens
förmån. Även de företag, som
inte använder specialfordon, har som
regel när det gäller varor av den här
arten egna lastbilar. Utnyttjas dessa, fördyras
transporten med omsättningsskatten,
medan en sådan fördyring inte
sker om man låter lastbilarna stå och i
stället anlitar utomstående fraktföretag.

Lagstiftarna har som sin mening uttalat
— och denna mening är i annat
sammanhang av utskottet starkt understruken
— att snedvridande effekter av
omsättningsskatten ur konkurrenssynpunkt
och andra synpunkter icke är
önskvärda. Jag delar helt denna utskottets
mening. Man kunde då bara tycka
att utskottet borde ha dragit konsekvensen
av sin sålunda uttalade mening och
föreslagit åtgärder för att eliminera de
snedvridande effekter som otvivelaktigt
uppstår i nu berörda fall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion nr 429.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber först att till
Kungl. Maj ds regering få framföra mina
lyckönskningar för att frågor av den
räckvidd som det här gäller upptas till
behandling vid denna timme på dygnet.
Det är under sådana förhållanden klart,
att den ordentliga ventilation av dessa
frågor, som är så välbehövlig, inte lär
komma till stånd.

Det är en detalj som jag likväl vill
taga upp. Det har väckts en motion i
första kammaren nr 203 och i andra

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

157

Om vissa ändringar

kammaren nr 246, som syftar dels till
att från allmän varuskatt undantaga genom
avtal med staten prisreglerade jordbruksprodukter,
dels också att till företagare,
som genom förordning om varuskatt
ålägges att från sin rörelse inredovisa
skattemedel, skall utgå skälig ersättning
samt att Kungl. Maj:t skall bemyndigas
att utföra föreskrifter härom.

Den senare delen av denna motion
har tillsammans med en annan motion
upptagits i den borgerliga reservation
som här föreligger. Jag har således ingen
anledning att här göra något särskilt
yrkande. Det är beträffande punkten
om de prisreglerade jordbruksprodukterna
som jag vill uppehålla mig något
litet.

Detta är en mycket väsentlig sak. Såsom
tidigare framhålits i dag ställdes
förra gången, när vi hade omsättningsskatt
i landet, jordbruksprodukterna
utanför. Det finns, enligt min uppfattning,
starka skäl som alltjämt talar härför.

Jag är inte alldeles belåten med det
sätt på vilket utskottet refererar motionen.
Det lägger enligt min uppfattning
tyngdpunkten alltför mycket på
att det hela skulle vara att betrakta
som problem väsentligen rörande jordbrukets
prissättning. I själva verket säger
motionärerna: »De sociala skadeverkningarna
av den i höstas beslutade
varuskatten på även nödvändighetsvaror
framstår som omfattande. Det är en beskattning
av utgifter, inte av inkomster.
Därav drabbas den fattigaste för sina
torftiga inköp liksom den sjuke som tär
på sin sparslant eller skuldsätter sig vid
nedsatt arbetsförmåga och liten inkomst.
Folkpensionärer och barnfamiljer med
många munnar att mätta träffas hårt
av denna skatt, som drabbar fullständigt
utan att principiellt beakta försörjningsbörda
och skattekraft.»

Sedan säger motionärerna, att de med
anledning av detta finner att »förslaget
att höja folkpensionerna är i sådant
läge är mera befogat». Ett annat steg att
taga sikte på avser de billiga livsmedel
som de avtalsreglerade jordbruksprodukterna
utgör.

i förordningen om allmän varuskatt

Här ligger kärnpunkten i det yrkande
som framförts. Statens jordbruksnämnd
har uppvisat att det för dessa
varor rör sig om belopp på ca 70 miljoner
kronor per uttagningsprocent. Med
en uttagningsprocent av 4,1 innebär
det ett belopp på över 280 miljoner
kronor. Därtill kommer ytterligare de
omkostnader som pålägges då affärsidkarna
skall hållas skadeslösa för sina
kostnader.

Under sådana förhållanden är det
fråga om ett mycket stort belopp som
skall uttagas. Om det kommer att betalas
av konsumenterna eller av jordbrukarna
beror på marknadsläget, och det kan
vara svårt att generellt yttra sig därom.

Emellertid är det otvivelaktigt så, att
det innebär en belastning också på jordbruksavtalet
såtillvida som detta avtal
för sin effektivitet är i hög grad beroende
av graden av det köpmotstånd,
som kan föreligga bland konsumenterna.
Då man här för in ett skattebelopp
på nära 300 miljoner kronor, måste
detta — även om åtgärder vidtas för att
så att säga soulagera jordbruket för de
direkta kostnaderna — påverka de möjligheter
som finns för jordbrukarna att
ta ut de i avtalet förutsatta priserna, eftersom
konsumenternas köpkraft minsskas
med motsvarande belopp.

Med utgångspunkt härifrån ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till motionen
203 i första kammaren och 246
i andra kammaren i den del, som avser
detta av mig nu berörda problem. Det
innebär således, att i lagens § 10 1 mom.
skall bland från skatteplikt undantagna
varor upptagas såsom en tillägggspunkt:
»9. Genom avtal med staten prisregleradc
jordbruksprodukter».

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag tror mig inte om att
kunna övertyga de ledamöter, som hyser
en annan uppfattning än majoriteten
i de här spörsmålen, och därför,
herr talman, hemställer jag, med
hänvisning till vad utskottet anfört, om
bifall till utskottets förslag.

158

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få meddela,
att reservanterna kommer att begära votering
beträffande reservationens första
punkt, men icke på de övriga åtta punkterna,
för att på detta sätt förenkla förfarandet.
Vi utgår ifrån att kammarens
ståndpunktstagande i reservationens första
punkt är utslagsgivande för kammarens
mening beträffande de övriga åtta
punkterna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt angående punkterna 1 och 2 av
utskottets i det nu förevarande betänkandet
gjorda hemställan, därefter särskilt
beträffande dels punkten 3 samt
dels punkterna 4 och 5 a, vidare särskilt
rörande envar av punkterna 5 b, 6 och
7 a, ytterligare särskilt i fråga om dels
punkterna 8, 9 och 10, dels punkten 11a
samt dels punkterna 11 b och 12, härefter
särskilt i vad gällde vardera punkten
11 c och 17 ävensom slutligen särskilt
såvitt anginge utskottets hemställan
i övrigt.

I fråga om punkterna 1 och 2, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen i motsvarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 62
punkterna 1 och 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 66.

Sedermera gjordes enligt de med avseende
å punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Beträffande punkterna 4 och 5 a, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen i motsvarande
del.

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Därpå gjordes enligt de rörande punkten
5 b framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionerna
I: 203 och II: 246, såvitt nu vore i
fråga; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes i enlighet med de beträffande
vardera punkten 6 och 7 a
framställda yrkandena propositioner,

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

159

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

dels på bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock på antagande av det förslag,
som innefattades i motsvarande delar av
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades propositionerna
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarade.

Ytterligare gjordes enligt de angående
punkterna 8, 9 och 10 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Rörande punkten 11 a, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen i denna del.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter gjordes i enlighet med de avseende
punkterna 11 b och 12 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i motsvarande del av den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande punkten 11 c, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen i denna del.

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades pro -

positionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes enligt de i fråga om
punkten 17 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
I: 429 och II: 523; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde andra lagutskottets
utlåtande nr 43, 44 och 46
skulle i nu angiven ordning uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande nr
136.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa ändringar
i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas
organisation, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande vissa norrlandsfrågor
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 311, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 01.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

160

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Onsdagen den 25 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 137 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna 1:28 och 11:34
icke må av riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
motionerna I: 28 och II: 34, beslutat, att
ur förslagsanslaget till Folkskolor m. in.:
Bidrag till driften av folkskolor m. m.
skall för budgetåret 1960/61 utgå statsbidrag
med 10 000 kronor till en estnisk
skola i Göteborg.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 517, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 92 ja och
123 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 175
ja och 183 nej, vadan beslut i frågan
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 34
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:224 och 11:277 till Bidrag
till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
210 000 kronor, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:224 och 11:277, till Bidrag
till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 310 000
kronor.

Ja — 80;

Nej — 67.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 518, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 105 ja och 113
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 185 ja
och 180 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

161

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

Föredrogos och bordlädes ånyo tredje
lagutskottets memorial nr 29 samt
särskilda utskottets utlåtanden nr 1
och 2.

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd
familjerådgivningsverksamhet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 136, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet
jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 135 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 25 mars 1960, föreslagit
riksdagen att godkänna av föredragande
statsrådet förordade riktlinjer
för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet,
att tillämpas från och
med den 1 januari 1961.

Enligt propositionen borde den allmänna
familjerådgivningen i sitt inledande
skede ha karaktären av försöksverksamhet,
vilken skulle omfatta alternativa
lösningar av organisationsfrågan.
Det hade sålunda ansetts önskvärt att
pröva både fristående och till sjukvårdsinrättning
anslutna familjerådgivningsbyråer
liksom byråer, samordnade med
den psykiska barna- och ungdomsvården
eller, om så befunnes lämpligt, abortrådgivningen.
I propositionen hade förordats,
att den med rådgivningsarbete
verksamma personalen på byråerna borde
vara så sammansatt, att både medicinsk
och social sakkunskap funnes representerad.
Minst två kuratorer borde
sålunda vara knutna till varje byrå jämte
psykiatriskt och gynekologisk! utbildade
läkarekonsulter. Dessutom borde
byrån hava möjlighet att i förekommande
fall kunna anlita särskilda experter,
t. ex. jurist eller präst. Det hade i detta
sammanhang framhållits, att den personliga
lämpligheten måste tillmätas stor
betydelse vid anställandet av kuratorer
och att det vore olyckligt, om de formella
kompetenskraven på familjeråd II

Första kammarens protokoll 1960. Nr 19

givare skulle utestänga kvalificerade
krafter från yrket. Familjerådgivningsbyråerna
skulle normalt drivas med
landstingen och städerna utom landsting
som huvudmän. Det hade föreslagits,
att medicinalstyrelsen skulle vara
central tillsynsmyndighet för familjerådgivningen
samt att den lokala tillsynen
skulle utövas av förste provinsialläkare,
förste stadsläkare eller stadsläkare.
Vidare hade förordats, att statsbidrag till
familjerådgivningen skulle utgå efter
samma grunder som till den psykiska
barna- och ungdomsvården samt att
det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att
närmare reglera förutsättningarna för
statsbidrag.

I de likalydande motionerna I: 648 av
fru Gärde Widemar m. fl., och II: 801
av herr Rimmerfors m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta

1) att fasta minimilöner skulle fastslås
för familjerådgivare och att dessa
löner skulle anpassas med hänsyn till
den merutbildning utöver socialinstitutet,
som föreskreves för behörighet till
sådan tjänst,

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag att låta
provinsialläkare vara lokal tillsynsmyndighet
för familjerådgivningsverksamheten,

3) att statsbidrag efter särskild prövning
skulle kunna utgå även till familjerådgivningsbyråer
i enskild regi, samt

4) att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad som i övrigt anförts i motionerna.

I de likalydande motionerna 1:654,
av herrar Kaijser och Schött, samt II:
807, av fröken IVetterström m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande
proposition.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:654 och 11:807
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:648 och 11:801,
i vad de avsåge fasta minimilöner för
familjerådgivare, icke måtte av riksdagen
bifallas;

162 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

III. att motionerna 1:648 och 11:801,
i vad de avsåge den lokala tillsynen över
familjerådgivningsverksamheten, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 648 och II: 801, såvitt motionerna avsåge
statsbidrag till familjerådgivningsbyråer
i enskild regi, godkänna av utskottet
förordade riktlinjer för en statsunderstödd
familjerådgivningsverksamhet,
att tillämpas från och med den 1
januari 1961;

V. att motionerna I: 648 och 11:801, i
vad de ej behandlats under I—IV icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:654 och 11:807,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag;

2) av fru Wallentheim samt herrar
Söderberg och Arvidson, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Den reservation som
finns fogad till detta utlåtande av hem
Kaijser m. fl. är nog inte bara redaktionellt
en direkt fortsättning av den
del av utskottets utlåtande, som finns
på sidan 9 utan är såvitt jag förstår också
den enda riktiga fortsättningen.

På sidan 9 i utlåtandet skriver utskottet:
»Olika företeelser i det nutida
samhället synes ha framkallat en ökning
av konfliktsituationerna i hem och familj.
Allt fler människor har kommit
att känna ett behov av stöd och rådgivning
för att lösa sina personliga problem.
För samhället bör det vara en
angelägen uppgift att härvid söka bistå
de enskilda människorna.» Utskottet fortsätter:
»Om familjerådgivningen---—

skall bli till verklig nytta, är det nöd -

vändigt, att den har tillgång till sakkunnig
och lämplig personal. Såsom föredragande
statsrådet framhållit är emellertid
bristen på läkare och socialvårdare
mycket kännbar. Närliggande vårdområden
lider av en påtaglig underförsörjning
i fråga om utbildad personal.»
Utskottet konstaterar därefter, vilket
i detta sammanhang förtjänar att särskilt
observeras: »Utbildningskapaciteten räcker
ej till för redan föreliggande behov.»

Det är, herr talman, mot denna bakgrund
som vår reservation bör ses.

Vår ståndpunkt kan sammanfattas
så, att propositionen innehåller en rad
konstateranden som jag tror är riktiga
men att man i sin förklarliga iver har
låtit det bästa bli det godas fiende och
därför kommit till det förslag som föreligger
i propositionen och — med en
något dämpad entusiasm — också i utskottsutlåtandet.

Jag skall inte uppehålla mig vid föredragande
statsrådets historieskrivning,
även om åtskilligt vore att säga om
den. Jag skall däremot be att få instämma
i den slutsats som statsrådet dragit,
nämligen att samhället bör engagera sig
för en familjevårdande verksamhet som
ställer medicinsk, psykologisk och social
sakkunskap till förfogande åt dem
som känner behov av bistånd i en svår
familjesituation. Jag delar den meningen,
även om jag inte överskattar möjligheterna
för utomstående att laga ihop
trasiga äktenskap.

Jag biträder också den uppfattningen
att det är nödvändigt att det blir en
kvalificerad familjerådgivning. Utskottet
har understrukit den synpunkten något
kraftigare än statsrådet, som inte
fullföljer den tanken fullt ut, eftersom
statsrådet tänker sig möjligheten att
pruta på utbildningskraven. Jag finner
det angeläget att betona att vi även
på detta område icke bör uppmuntra
kvacksalvare.

Så kommer jag, herr talman, till vad
jag betraktar som den stora kullerbyttan
i propositionen. Där konstateras med
rätta att vi har stor brist på läkare, psykologer
och kuratorer. Vi har brist på
läkare inom både kroppssjukvården och

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

163

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

mentalsjukvården. Vi har brist på sjuksköterskor,
på psykologer och på kuratorer.
Bristen är så stor att ett icke ringa
antal avdelningar vid våra sjukhus inte
kan förses med kompetent folk. »Det
kan», säger statsrådet i propositionen,
»förefalla som om den rådande knappheten
på personella resurser skulle vara
ett skäl mot att introducera nya verksamheter,
som kan komma att konkurrera
om läkare, socialexperter etc. inom
redan tidigare underförsörjda områden.»
Nog kan det förefalla så.

Men hur kan man i propositionen
komma ifrån detta besvärande faktum?
Jo, det gör man genom följande formulering:
»Å andra sidan är det uppenbart,
att ett principbeslut om en reform och
vetskapen om att det kommer att finnas
intressanta arbetsmöjligheter på ett visst
område framdeles, underlättar för unga
människor att inrikta sina studier och
sitt praktikval på detta.» Visst kan man
säga så, men detta är ju inget som helst
argument i detta sammanhang av det
enkla skälet att, såsom utskottet också
har påpekat, utbildningskapaciteten är
för ringa för att fylla det behov vi redan
har på de underförsörjda områdena.
Beträffande kuratorerna säger
statsrådet att en utredning om vidgning
av utbildningskapaciteten vid socialinstituten
är aktuell. Men en utredning betyder
ju inte att kompetent folk inom
kort står till förfogande. Och det dröjer
länge innan vi får tillräckligt med
läkare o. s. v. för att fylla de brister
vi redan har. Resonemanget i propositionen
hänger tydligen inte ihop.

Det är såvitt jag förstår mot bakgrunden
av den brist vi har och den existerande
utbildningskapaciteten som
man måste se förslaget om ett stimulansbidrag
för att forcera en utvidgning av
familjerådgivningen. Om ett sådant stimulansbidrag
skall få avsedd effekt
måste det i nuvarande läge leda till att
den brist vi redan har på underförsörjda
vårdområden ytterligare förvärras.

Utskottets majoritet liar försökt att
klara sig ur det här dilemmat genom att
rekommendera att stimulansen göres restriktiv.
Någon sådan spärr innehåller
icke propositionen, utan den enda spärr

man talar om där är att de föreslagna
statsbidragsvillkoren skall vara uppfyllda.
Hade också statsrådet velat att stimulansen
skulle vara restriktiv, så hade
det funnits möjlighet att åstadkomma en
spärr genom att fixera ett totalbelopp
inom vars ram bidragen måste hålla sig.
Det har inte statsrådet gjort -— hon
har i propositionen inte ens diskuterat
kostnaderna.

Av det sagda måste jag dra den slutsatsen,
att utskottets rekommendation
liksom hänger i luften när utskottet slutar
med att tillstyrka propositionen.

När det i den reservation som jag nu
talar för yrkas avslag på Kungl. Maj:ts
proposition, beror det inte på någon
underskattning av det behov som kan
föreligga utan på den såsom jag tycker
orealistiska bedömningen i propositionen
av möjligheterna att praktiskt
fullfölja de i och för sig lovvärda intentionerna.
Kanske jag får bringa i erinran
vad Per Edvin Sköld en gång sade
i det här huset, att vi inte skall fatta
några principbeslut förrän vi känner
deras ekonomiska och andra konsekvenser.
Det var en ropandes röst i öknen.

Såvitt jag begriper bör staten i det
läge som nu råder inte göra någonting
ytterligare på detta område utan bör tills
vidare liksom hittills överlämna åt landsting
och andra kommuner, som här har
speciella behov, att ordna dessa ting
efter eget skön. Det är ju så i åtskilliga
kommuner att statsbidrag har en förunderlig
förmåga att sätta i gång anordningar
som kanske icke är absolut nödvändiga
i jämförelse med andra ting.
Jag tror vi skulle få en bättre anpassning
till både behov och förefintliga resurser,
om vi med hänsyn till den personalbrist
som råder och den ovisshet
som vi lever i beträffande både organisationen
och kostnaderna lugnade oss en
tid. Det avslagsyrkande som framställes
i reservationen innebär alltså icke ett
principiellt avståndstagande utan ett —
som vi anser —■ realistiskt hänsynstagande
till de resurser som står till förfogande.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

164

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Den fråga vi här behandlar
avslöjar en ny sida av det moderna
välfärdssamhället, där de materiella
betingelserna för den mänskliga
samlevnaden väsentligt förbättrats men
å andra sidan friktioner och nya konfliktanledningar
anmäler sig som gör
samlevnadsproblemen komplicerade och
svårbemästrade.

Det kan invändas att dessa företeelser
inte har enbart med välstånd och
stigande standard att göra, att de alltid
har existerat men inte dragits fram i
ljuset på samma sätt som nu sker, att
dessa motsättningar inte tidigare har
fått den offentlighet som de nu får och
att de inte låtit sig statistiskt belysas på
samma sätt som nu sker. Otvivelaktigt
ligger det något i ett sådant resonemang,
men det oaktat vågar jag göra det påståendet
att det sker en uppluckring av
familjebanden och att vi när det gäller
moraliska värderingar kan märka en tilltagande
slapphet, som har ett visst samband
med människornas förändrade ekonomiska
levnadsvillkor och andra förhållanden.
Jag säger inte detta för att
göra några invändningar mot ett stigande
ekonomiskt välstånd i och för
sig, som vi väl allesamman var och en
på sitt sätt strävar efter. Jag säger det
därför att vi här är inne på ett område
som vi har anledning att följa med den
allra största uppmärksamhet, om inte
mycket väsentliga värden i detta välfärdssamhälle
skall gå förlorade.

Man får ett starkt intryck av allvaret

1 dagens situation när man läser den
proposition varpå det föreliggande utskottsutlåtandet
grundar sig. Det kan
inte hjälpas att de siffror man där
finner är chockerande. Det är säkert
riktigt som det sägs i propositionen, att
det inte är möjligt att med statistikens
hjälp mäta samlevnadsproblemens svårighetsgrad,
men vissa tendenser kan
dock siffermässigt avläsas.

Man kan då inte undgå att finna att tendensen
är skrämmande. Åren 1931—1935
inträffade i Sverige i medeltal omkring

2 500 skilsmässor per år. Tio år senare

var man uppe i 4 900 per år, och sedan
dess har antalet nära nog fördubblats.
Vart sjunde äktenskap som ingås numera
upplöses genom äktenskapsskillnad. Det
förtjänar i sammanhanget påpekas att
frekvensen är tre å fyra gånger större i
städerna än på landsbygden. I någon
mån kan man kanske säga att dessa siffror
också belyser olägenheterna av att
människorna i ökad utsträckning packar
sig samman i tätorter och städer
med ökade friktionsanledningar och personliga
anpassningssvårigheter som
följd.

Alldeles oberoende av våra divergerande
uppfattningar på många andra
områden måste vi känna allvaret i denna
situation. Allesammans vill vi väl var
och en från sina speciella utgångspunkter
verka för en ökad trivsel, lycka och
harmoni i samhället. Grundvalen för en
sådan utveckling måste i första hand
vara goda hem och goda familjeförhållanden.
Vi måste tro på en hemmens renässans
om vi skall kunna tro på möjligheten
att komma till rätta med alla
dessa oroande tendenser i tiden, inte
minst inom ungdomsvärlden, vartill denna
familjesplittring och denna löslighet
i familjebanden säkert är en starkt bidragande
orsak.

Det är från dessa allmänna utgångspunkter
som jag finner det så angeläget
att vi på detta område kan åstadkomma
någonting utöver vad som hittills har
gjorts och att den försöksverksamhet
som nu planeras, också får en sådan inriktning
att den verkligen kommer att
främja sitt syfte.

När det gäller det föreliggande utskottsförslaget,
som i väsentliga delar
överensstämmer med propositionen, kan
man väl sätta ett och annat frågetecken
i kanten. Man kan kanske sätta i fråga
huruvida inte kompetenskraven för de
befattningshavare, som skall ha hand om
denna verksamhet, borde vara fastare utformade,
huruvida familjerådgivningsbyråer
bör vara fristående eller knutna
till sjukvårdsinrättningar o. s. v., men då
verksamheten avses att tills vidare ha
karaktären av försöksverksamhet bör

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

165

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

det bli möjligt att ge verksamheten den
utformning för framtiden som de vunna
erfarenheterna kan ge anvisning om.

1 den reservation som fogats till utskottsutlåtandet
anföres som ett motiv
till det avslagsyrkande som reservationen
utmynnar i, att ytterligare erfarenheter
angående organisationsformen erfordras
innan man kan ta ställning till
denna. Häremot kan säkert med fog resas
den invändningen, att det just är för
att skaffa dessa erfarenheter som verksamheten
kommer att ges den försöksmässiga
och begränsade karaktär vartill
utskottets förslag syftar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det framgår av våra
motioner liksom också av vad herr
Bergh sagt, att vi inom vårt parti inte
har någon principiell inställning mot
familjerådgivningen som sådan, och ur
den reservation som är knuten till utskottets
utlåtande kan man utläsa de
huvudsakliga motiv som ligger bakom
motionernas avslagsyrkande. Herr Bergh
har redan redogjort för dessa, och jag
skall inte trötta kammaren med att upprepa
dem. Däremot vill jag framföra
några synpunkter på familjerådgivningen
över huvud taget eller åtminstone på
vissa sidor av den.

Säkerligen kan familjerådgivning vara
av stort värde i den verksamhet som
inriktar sig på missanpassningsproblem
inom en fullständig eller ofullständig familj,
varvid syftet med verksamheten är
att söka återställa balansen i ett stört
förhållande inom familjen eller att förebygga
uppkomsten av sådana störningar,
för att citera familjerådgivningskonunitténs
i propositionen återgivna
yttrande. Jag tycker emellertid
att Svenska landstingsförbundet bedömer
saken realistiskt när det i sitt remissyttrande
en smula mera kallsinnigt
säger att familjerådgivning, rätt bedriven,
kan bli till stort gagn.

Det synes mig emellertid påtagligt att
man vid diskussionen om familjeråd -

givningen i alltför hög grad blandar
ihop frågan om den abortförebyggande
verksamheten med den egentliga familjerådgivningen,
och det synes som om
man alltför ensidigt betraktade familjerådgivningen
med hänsyn till de situationer
då avbrytande av ett havandeskap
kan förefalla att vara den enda
möjliga lösningen av ett tilltrasslat problem.

Det är säkerligen alldeles riktigt att
en abortförebyggande verksamhet och
en rådgivande verksamhet i samband
med abortärenden i och för sig är ofullständig,
om den inte är förenad med
en familjerådgivning som inriktar sig
inte enbart på den föreliggande abortsituationen
utan tar sikte på vederbörandes
situation över huvud taget. Såvitt
jag kan förstå är verksamheten upplagd
på detta sätt på de abortrådgivningsbyråer
som är anslutna till lasarett
och där frågorna behandlas i ett
intimt samarbete i ett arbetslag, där
psykiater och gynekolog är de viktigaste
experterna och där det förberedande
utredningsarbetet sköts av kuratorer
och eventuellt även psykologisk expertis.
Den del av familjerådgivningen som
direkt hänger samman med abortärenden
är och bör väsentligen vara en medicinsk
angelägenhet, och den bör vara
ansluten till ett sjukhus där inte bara
de nyss nämnda medicinska experterna
finns att tillgå utan där också annan
medicinsk sakkunskap lätt finns tillgänglig.
Jag vill i detta sammanhang
erinra om uttalandet i propositionen om
sjukhuslagen från förra året, där det
påpekades att de friktioner som understundom
uppkom, därför att man på
abortrådgivningsbyrån och på sjukhusen
hade olika inställning i fråga om
indikationerna för att verkställa en legal
abort, till väsentlig del har undanröjts
sedan abortrådgivningsverksamheten
blivit anknuten till sjukhusen. 1
inånga fall har också somatiska åkommor,
liggande helt utanför psykiaterns
och gynekologens speciella områden, betydelse
som bidragande omständigheter
vid bedömningen av indikationerna för
legal abort, och det är angeläget att

166

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

utan omgång kunna få rådgöra med företrädare
för andra medicinska specialiteter;
det må nu gälla invärtes medicin,
kirurgi, ortopedi, ögonsjukdomar
eller öronsjukdomar, för att nämna de
vanligaste exemplen. Uen familjerådgivning
som sysslar med rådgivning i
abortärenden bör sålunda enligt min
mening vara knuten till sjukhus.

Likaså föreställer jag mig att den ungdomspsykiatriska
verksamhet som nu förekommer
i ungefär hälften av landstingsområdena
och som i vissa fall är
anknuten till lasarett, i andra fall är fristående,
alltid har haft sin verksamhet
förenad med familjerådgivning. För
barnspvkiatern har det alltid varit angeläget
att se barnet i dess miljö, och det
har varit naturligt för honom att försöka
påverka denna miljö i en för barnets situation
gynnsam riktning.

Väsentliga delar av den familjerådgivning
som förefaller mest angelägen äger
sålunda nu rum inom organ som redan
är tillskapade men som ännu inte utvecklats
inom alla delar av vårt land. Vad
som gjort att dessa grenar inte kunnat utvecklas
så att de geografiskt täcker hela
landet är bristen på erforderlig personal,
psykiatrer, barnpsykiatrer, psykologer
och även kuratorer. Det är säkerligen
riktigare att satsa på dessa under
utbyggnad varande mycket betydelsefulla
institutioner än att starta en ny organisation,
som kommer att ställa ytterligare
krav på den knappa personaltillgången.

Men till rådgivningsbyrån kommer
personer som redan råkat ut i ett icke
önskvärt havandeskap, och till den barnoch
ungdomspsykiatriska verksamheten
kommer de som redan på något sätt
rönt påverkan av de ogynnsamma förhållanden
som eventuellt existerar inom
familjen och som man borde kunna komma
till rätta med. Jag tror nog att man
för de fallen kan ha nytta av en fristående
byrå av en av de typer som föreslås
i propositionen, en byrå som lämnar
upplysning, hjälp och vägledning i vardagliga
och allmänmänskliga livsfrågor
och konfliktsituationer med särskild
uppmärksamhet på inom familjegemen -

skapen uppkommande problem innan de
tagit sig sådana uttryck som nyss antyddes.

Förr i världen var det ofta husläkaren
som skötte om den familjerådgivningen.
Han var väl insatt i familjens problem,
hade följt familjen länge och betraktades
som en vän i familjen till vilken
man kunde vända sig med förtroende
och med visshet om diskretion. Vår tid
har rationaliserat bort den typen av läkare
— tiden har gått förbi honom, han
har inte kunnat behålla sin plats -— men
det har inte varit så lätt att till alla delar
ersätta honom. De som skall ersätta
honom i hans egenskap av familjerådgivare
måste vara sakkunniga och kvalificerade,
och utskottet har enligt min
mening på ett mycket riktigt sätt angivit
de krav som bör ställas på familjerådgivningens
personal, då man understrukit
betydelsen såväl av fullgod teoretisk
utbildning som av livserfarenhet
och sådana egenskaper i övrigt som kan
göra vederbörande skickade att ge andra
människor råd och hjälp i personliga
svårigheter.

Till slut några små reflexioner; de är
för övrigt inte så alldeles olika dem
som herr Jacobsson nyss anförde.

Jag tror inte att man med en aldrig så
väl utvecklad familjerådgivning når
fram till lösningen av problemet i dess
helhet, att man skulle kunna lappa ihop
alla äktenskap — för att använda herr
Berghs uttryck — eller att man skulle
kunna hålla kvar alla ungdomar på rätta
vägar. Var roten till det onda ligger kan
vara svårt att säga, men det förefaller
mig som om människan i våra dagar saknade
vissa normer, saknade någonting att
tro på, och därför känner sig olycklig
och vilse i tillvaron. Jag tror att det i
en sådan tillvaro kan finnas inte alldeles
obetydliga risker för att falska auktoriteter
och farliga ledare vinner gehör och
får med sig sådana trevande, rotlösa
människor och för dem i en riktning
som vi minst av allt skulle önska. Särskilt
torde detta lätt kunna hända, om
den höga standard människorna numera
vant sig vid skulle bli sänkt. Vad vi
borde önska att vi kunde ge åt våra

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

167

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

trevande och sökande medmänniskor
skulle vara någonting att tro på, något
som ligger högre än dagens rent materialistiska
ideal. Jag är övertygad om att
detta något att tro på redan finns och
att uppgiften att leda människorna till
den tron är av ännu större betydelse än
inrättandet av en aldrig så väl utvecklad
familjerådgivning.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Utskottet förordar bifall
till förslaget om statsunderstöd till en
allmän familjerådgivning. Tyvärr är
motiveringen enligt min mening sådan
att den inte ger ett klart och rättvisande
uttryck för det positiva intresse som jag
tror finns såväl i riksdagen som inom
remissinstanserna för att denna familjerådgivning
skall kunna komma i gång
under så gynnsamma betingelser som
möjligt.

Det var med glädje jag hörde herr
Berghs deklaration om sin principiella
anslutning till tanken att det finns ett behov
och att samhället bör engagera sig.
Personliga misslyckanden som har sitt
upphov i trassliga mänskliga relationer
i hem och familj har väl alltid funnits,
men de förekommer i stegrad omfattning
i vår komplicerade tid, de får värre
följder, och de är oftare oreparabla. Jag
skall inte inveckla mig i några utläggningar
om storleksordningen av skilsmässofrekvensen,
kriminaliteten, alkoholismen
och andra liknande problem och
inte heller orda något om de stora produktionsförluster,
direkta samhällsutgifter
och det mänskliga lidande som är
förknippade med dem. Jag skall bara understryka
vad herr Jacobsson sade att
läget på olika områden verkligen är
allvarligt och att dessa många trista företeelser
i vårt samhälle starkt motiverar
att vi så effektivt som möjligt kompletterar
vad man skulle kunna kalla »samhällets
mänskliga reparationstjänst» med
en förebyggande verksamhet som är inriktad
på hela familjen.

Vi bär här i kammaren ofta — och
många gånger med hetta — diskuterat
ungdomsbrottsligheten och hur vi skall

komma till rätta med den och dess yttringar,
och vi har på sistone också diskuterat
disciplinsvårigheterna i skolan.
Många undersökningar och utredningar
fastslår att bakgrunden till ungdomarnas
svårigheter och missanpassning är att
söka i olyckliga uppväxtförhållanden.
Det mest ödesdigra anser jag vara de
emotionella motsättningarna mellan föräldrarna
eller mellan föräldrar och barn.
Första frontlinjen är, vilket har sagts
många gånger, hemmen och familjerna.
Men vi vet att många föräldrar är helt
opåverkbara. Andra föräldrar är olyckliga,
insiktsfulla och hjälpsökande, och
för dem kommer familjerådgivningsbyråerna
givetvis att innebära något efterlängtat
som man kan söka sig till. Vi
har slutligen många människor som med
sina egna svåra samlevnadsproblem och
personliga konflikter själva befinner sig
i riskzonen och som är mer eller mindre
misslyckade som uppfostrare. Vi har
dem i långa rader sittande i läkarnas
väntrum —• kvinnorna kanske mest —
och de går därifrån med en eller annan
pillerburk. Männen som går mera hopbitna
omkring i vårt samhälle är inte
mindre olyckliga för det. Dessa människor
tror jag kommer att med tacksamhet
ta emot den hjälp som kommer
att organiseras genom familjerådgivningsbyråerna.

Herr Bergh framhåller att bristen på
bl. a. läkare är ett motiv för att vi skulle
avslå propositionen, men man skulle väl
kunna våga göra den bedömningen att
i den mån som denna förebyggande
verksamhet kan utbyggas så kommer efter
hand en viss avlastning av läkarnas
arbetsbörda att kunna ske på motsvarande
område.

Vi bär också belägg för att det finns
ett enormt behov av att samhället gör någonting.
Vi kan praktiskt taget inte slå
upp en enda publikation utan att vi får
se långa rader av frågor, där människor
söker hjälp av »Karin», »Helena» och
allt vad de heter, som utan samhällets insyn
och utan något ansvar från samhället
står till tjänst med diverse upplysningar
och råd i olika sammanhang.

Vi har ju redan ett antal familjerådgiv -

168

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

ningsbyråer i gång, och vi har goda erfarenheter
av dem. Andra länder har
kommit mycket längre i den förebyggande
verksamheten genom att organisera
ett arbete som är inriktat på hela familjesituationen.
Min livliga förhoppning
är att 1960-talet skall medföra en konstruktivt
inriktad människovärd, där ett
av inslagen skall vara en allmän familjerådgivning.
Det måste enligt min mening
vara det vettigaste och på sikt det billigaste
sättet att komma till rätta med
olika svårigheter i vårt samhälle.

På många håll ligger man i startgroparna
för att börja den här verksamheten,
och jag vet att många landsting är
intresserade av att sätta i gång ett planläggningsarbete.
Just i det sammanhanget
har man emellertid väntat på att riksdagen
skulle fatta ett beslut i frågan,
och därför har jag och ett par med mig
tillåtit oss avge en blank reservation för
att ge uttryck åt ett litet missnöje över
den något snäva formulering som återfinnes
i utskottets utlåtande. Bland annat
framgår därav att statsbidraget i
framtiden ter sig en hel del osäkert, och
detta kan ju inte ha någon stimulerande
effekt på de håll där man nu så att
säga avvaktat riksdagens beslut. Ännu
mindre kan det vara någon stimulans på
de håll där redan förut vissa tröghetsmoment
finns när det gäller att ta de
erforderliga lokala initiativen.

När herr Bergh säger att detta är någonting
som borde ligga närmare för
landstingen att engagera sig i, förstår
jag inte det riktigt annat än så till vida
att en förebyggande familjerådgivningsverksamhet
givetvis kan få en viss effekt
på sjukvårdssidan. Däremot kan man väl
med allt skäl påstå att staten har ett
verkligt angeläget och inte minst ekonomiskt
intresse av att kraftigt engagera
sig för denna förebyggande verksamhet.
Det måste ju vara en räntabel investering
i förhållande till de andra kostnader som
åsamkas staten på grund av för sent insatta
åtgärder.

Jag förstår att utskottets skrivning till
stor del motiveras av det svåra läget i
fråga om personaltillgången, något som
här har understrukits flera gånger. Men

ett positivt beslut måste såvitt jag förstår
få den effekten att det uppstår ett
tryck på utbildningssidan och att också
de yrkessökande unga människorna
stimuleras att söka sig till detta område,
vilket i sin tur även blir en stimulans för
utbildningsapparaten. Att man inte kan
få till stånd en snabb utveckling på detta
område, även om man önskar det, är
jag själv medveten om, men tyvärr tycker
jag att utskottets skrivning är litet
försiktig i överkant och kan ha en ytterligare
dämpande effekt på utvecklingstakten,
som enligt min mening vore
mycket olycklig.

Här har sagts en del om kompetensvillkoren
och personalens utbildning.
Jag har ju såsom ledamot av utredningskommittén
anslutit mig till tanken att
det skulle fordras en nio månaders påbyggnadskurs
på socialinstitutets sociala
linje. Jag finner det emellertid inte
alls svårt att ansluta mig till statsrådets
och utskottets resonemang på denna
punkt, åtminstone i utgångsskedet. Det
finns goda familjerådgivare i arbete som
inte har denna teoretiska merit, och om
man inte nu låser fast de formella kompetenskraven
har man ju därmed ingalunda
torpederat den målsättning i fråga
om utbildningen som man vill tänka sig.
Jag håller helt med herr Bergh om att vi
behöver utbildade, erfarna och lämpliga
människor i denna verksamhet och
att vi inte kan tillåta något kvackande.
Men det är ju faktiskt detta som nu förekommer
i stor utsträckning, och ett
bifall till propositionen måste absolut innebära
en väsentlig förbättring av de nuvarande
förhållandena.

Jag är inte så orealistisk att jag tror
att vi skulle kunna lösa alla människors
svårigheter genom att sätta i gång denna
familjerådgivningsverksamhet — herr
Jacobsson var också inne på den saken
— men jag tror på dess möjligheter att
hjälpa enskilda individer och att vara
samhället behjälplig att pressa tillbaka
de misslyckade existensernas antal och
därmed också de kostnader som dessa
åsamkar staten. Även om den inte hjälper
alla så är varje lindring av ett
mänskligt lidande enligt min mening ett

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

169

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

motiv som är tillräckligt starkt i sig
självt.

Jag har med detta anförande bara velat
få fram att inom riksdagen finns ett
verkligt positivt intresse för denna sak,
något som man kanske inte kan utläsa ur
utskottets utlåtande. Jag har inget annat
yrkande än bifall till utskottets.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter de principiellt
mycket positivt inriktade tal vi har lyssnat
till är det kanske inte så förfärligt
mycket att tvista om. Skiljelinjen här går
ju mellan å ena sidan högern, som yrkar
avslag, och å andra sidan de övriga partierna,
som yrkar bifall med vissa modifikationer
till den proposition som förelegat
till behandling.

Att som reservanterna gör dels uttala
sig positivt för att familjerådgivning
skall förekomma, dels därefter yrka avslag
på förslaget med den motiveringen
att det inte är lämpligt att just nu sätta
i gång verksamheten eller ta ställning
till frågan, tycker jag inte är särskilt
starkt i och för sig. Om man över huvud
taget skall införa en familjerådgivning
måste det ju ske när ett starkt
önskemål därom gör sig gällande, vilket
är fallet för närvarande. Att man då
börjar med en försöksverksamhet är också
ganska naturligt.

Fru Wallentheim anser nu att utskottet
har varit försiktigt i överkant när
det något har dämpat entusiasmen och
förmenat att man bör börja i liten skala
och inte sträcka sig längre än de personella
resurserna tillåter. Det är ungefär
vad vi sagt i utskottsutlåtandet, och
vi har gjort det därför att vi icke vill
att riksdagen skall fatta ett beslut som
det inte finns möjligheter att förverkliga
för närvarande. I sak är vi emellertid
överens. Om principen föreligger inga
delade meningar mellan fru Wallentheim
och utskottsmajoriteten i övrigt.
Det är bara det att utskottsmajoriteten
velat hasta långsamt och inte inge kommuner
och andra förhoppningar som
kanske icke kan infrias.

Jag skall här inte alls inlåta mig på

de resonemang som har förts av herr
Kaijser ur läkarsynpunkt och av herr
Jacobsson och fru Wallentheim från de
aspekter som socialvårdande och andra
myndigheter har. När vi bedömt förslaget
om familjerådgivning har det givetvis
skett mot bakgrunden av rådande
förhållanden men även med hänsyn till
de möjligheter som finns att bygga upp
en familjerådgivande verksamhet. Vi har
ansett att vi skall intressera oss för den
saken, men vi skall bygga upp verksamheten
i ett försiktigt tempo och inte inge
några förhoppningar som sedan kan bli
grusade.

Med detta, herr talman, vrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Här har framkommit
många uttryck för tillfredsställelse över
att vi har nått den punkt, där vi kan genom
statliga bidrag få till stånd en försöksverksamhet
på familjerådgivningens
område. Jag skall därför inte ytterligare
understryka denna tillfredsställelse. De
erfarenheter som vunnits genom den familjerådgivning
som finns i både kommunal
och enskild regi har visat att denna
har en mycket stor uppgift att fylla i
vårt samhälle.

Det är självklart att en sådan rådgivning
inte löser alla samlevnadsproblem.
Det finns ingen patentlösning i det fallet.
Men vi har egentligen ingen annan
väg att gå än att ge personlig rådgivning,
utöva förebyggande verksamhet och
sprida upplysning för att om möjligt
minska friktionerna för den moderna familjen
och verkligen göra den till den
grundval i samhället som vi så ofta talar
om att den måste vara. Det stora antalet
skilsmässor är ett uttryck för de
svårigheter som familjerna har att kämpa
emot. Ibland förefaller det nästan
hopplöst för familjen att strida mot de
makter som hotar att skövla familjelyckan
och sammanhållningen. Emot skilsmässorna
sätter ju medlingen också in,
men tyvärr har det visat sig att denna
ofta sättes in alldeles för sent och att
den leder till positiva resultat endast i

170

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

relativt få fall. Det är inte minst på
grund av dessa erfarenheter som man
skulle vilja ha medlingen kompletterad
med denna familjerådgivning. Det är vi
alla överens om.

Vad vi däremot diskuterar är vilken
utformning och vilken anslutning till
andra organ som den moderna familjerådgivningen
bör ha. Att det blir en
försöksverksamhet är naturligtvis ur
många synpunkter lyckligt och viktigt.
Man kan med hjälp av erfarenhet från
en sådan försöksverksamhet bättre anvisa
vägar som leder till ett gott resultat.

De erfarenheter man redan har tyder
dock enligt min och mångas uppfattning
på att en fristående familjerådgivning
blir önskvärd i framtiden. Denna bör således
inte knytas till sjukhusen, även om
där finns den medicinska och psykologiska
expertis, som fordras för familjerådgivningen.
Det är väl — som någon
drastiskt har uttryckt saken — att när
männikor håller på att gräla sönder ett
äktenskap går de inte främst till ett sjukhus
för att söka hjälp.

Dessutom har det framkommit så mycken
skepsis och så stark misstro mot att
intimt sammankoppla familjerådgivningen
med abortrådgivningen, att man får
hoppas att detta i framtiden inte kommer
att ske. Man är — med rätta, tycker
jag — rädd för att abortrådgivningen
skall bli så dominerande att familjerådgivningen
kommer i skuggan och inte
får det utrymme, som denna viktiga rådgivning
fordrar.

Det är självfallet att man är glad över
att den familjerådgivning som startar på
enskilt intiativ jämställes med motsvarande
statlig och kommunal verksamhet
när det gäller statsbidrag. En förutsättning
är givetvis att det då blir en kvalificerad
familjerådgivning och inte vad
man skulle vilja kalla ett kvacksalveri.
Jag skulle vilja peka på Stockholm som
ett föredömligt exempel på hur en familjerådgivning
skall ordnas och har ordnats.

Naturligtvis hoppas vi att försöksverksamheten
skall leda till sådana resultat
att man går vidare på den här vägen. Jag
instämmer helt med fru Wallentheim i

hennes förhoppning om att det skall bli
en snabbare utbyggnad över hela landet
och att den här försöksverksamheten
inte skall bli en enstaka företeelse, som
sedan mer eller mindre faller i glömska.
Att ha fått en positivare skrivning från
utskottets sida hade varit lyckligt, det
håller jag alldeles med om.

Utbildningen av de kuratorer och den
pensonal som skall leda försöksverksamheten
är av stor betydelse och bör bli
föremål för stor uppmärksamhet, när
denna försöksverksamhet startar. Utskottet
säger — och detsamma sades också
i propositionen — att teoretiska kunskaper
är nödvändiga för att kvalificera
denna personal, men att man därmed
inte skall undervärdera de personliga
kvalifikationerna för denna verksamhet.
Detta är självfallet. Ofta är det väl så
att personliga kvalifikationer, alltså intresse
för människor och deras problem,
leder ungdomar till att skaffa sig en
grundlig teoretisk utbildning på detta
område. Jag tror att det vore synnerligen
farligt om »snälla människor med
intresse för andras bekymmer» skulle
anses kvalificerade för denna verksamhet.
Den kvalifikationen räcker inte alls.
Jag tror att de som nu bär hand om familjerådgivningen
har alldeles rätt i sin
uppfattning att en grundlig teoretisk utbildning
är nödvändig, kompletterad
med praktisk erfarenhet och levnadsvisdom,
får man kanske till och med säga.

Den lönesättning, som man tänkt sig
för den personal som skall bli knuten till
familjerådgivning är heller inte oväsentlig
i sammanhanget. Verksamheten måste
kunna dra till sig verkligt kvalificerade
personer. Den är så ömtålig att den
absolut fordrar detta och den är mycket
svår att utöva. Här gäller det att
handskas med två personer och deras
samlevnadsproblem, vilket naturligtvis
är mycket känsligare och mycket svårare
än den kuratorsverksamhet som utövas
inom andra områden, där det oftast
gäller endast en person och inte detta
samspel mellan två människor, vilka
båda är lika viktiga i sammanhanget.
Därför måste lönesättningen för denna
personal bli generösare liksom inom

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

171

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

alla vrken som är människovårdande manland kan vara mindre lämpligt på

och som för övrigt enligt min uppfattning
löneinässigt inte står i paritet med
andra yrken. Detta yrke måste ekonomiskt
värdesättas så, att det drar till sig
kvalificerad personal. Detta är en av de
väsentligaste förutsättningarna, även om
det är ett krasst resonemang, för att denna
familjerådgivning verkligen skall bli
till det gagn och den nytta som vi alla
hoppas.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell anförde
här att familjerådgivningsbyråerna
inte bör ordnas så att vederbörande
skulle gå till sjukhus. Hon säger också
att abortrådgivningen inte bör läggas
tillsammans med familjerådgivningen.

.lag tillhör ett landsting som sedan två
år tillbaka bär ordnat med en familjerådgivningsbyrå.
Vi har efter mycket
noggranna överläggningar förlagt den
till centrallasarettet, och inte nog med
det — vi har förlagt den till den psykiatriska
kliniken på centrallasarettet. I början
var vi litet tveksamma härom, ty vi
hyste en viss rädsla för att de människor
som skulle gå till familjerådgivningsbyrån
skulle vara ovilliga därtill
eftersom folk kunde få den uppfattningen
att de på något sätt var psykiskt sjuka.
Vi övervann betänkligheterna när vi
sade oss att det var vår uppgift att se
till att på något sätt få bort rädslan för
psykiatriska sjukhus av olika slag, att en
gång för alla göra klart för människorna
att det inte är någon större skam att gå
till ett psykiskt sjukhus än till ett
kroppssjukhus. Efter två års arbete har
vi vunnit den erfarenheten att det inte
finns någonting att anmärka på den
ståndpunkt som vi tog i denna fråga,
utan jag måste klart och tydligt säga
ifrån att det hela har gått utomordentligt
bra.

Men det är alldeles klart att det finns
olika sätt att se på dessa frågor. Vad som
kan vara lämpligt i Västerås och Väst -

ett annat ställe. Därför tycker jag att
statsrådet Lindströms förslag är utomordentligt
bra, ty hon säger att man bär
bör pröva olika vägar.

Sedan vill jag med anledning av vad
herr Bergh och herr Birger Andersson
sagt om de personliga resurserna instämma
i vad fru Wallentheim yttrade
om bristen på personal. Här rör det sig i
högsta grad om en förebyggande verksamhet.
Tror herr Bergh att det kommer
att krävas ett mindre antal läkare, ett
mindre antal kuratorer, om man avstår
från denna förebyggande verksamhet
och väntar tills en hel del av dessa människor
som nu har samlevnadssvårigheter
och andra besvärligheter blir psykiskt
sjuka, så att läkarna och kuratorerna
får ta hand om dem på sjukhus?

All erfarenhet visar att vill man ha
fram kvalificerad personal till en verksamhet
inom ett visst område måste man
få i gång sådan för att ge den blivande
personalen möjlighet till praktik och utbildning.
Skall vi över huvud taget någonsin
få personal till familjerådgivning
måste vi se till att sådan verksamhet
kommer i gång på olika ställen i vårt
land. Eftersom numera så gott som varje
landstingsområde vid sina centrallasarett
har eller i en nära framtid kommer
att få psykiatriska kliniker, föreligger
ju utomordentliga möjligheter att ordna
en sådan verksamhet. Jag vill nämligen
i det sammanhanget instämma i vad herr
Kaijser anförde om nödvändigheten av
ett intimt samarbete mellan läkare och
kuratorer.

Herr Andersson gör gällande, att utskottsförslaget
innebär att man vill ordna
det så, att vederbörande inte skall
sträcka sig längre än de personella resurserna
räcker. Det är en naturligtvis
i och för sig riktig uppfattning. Men vi,
som praktiskt jobbar med olika slag av
social- och sjukvårdande verksamhet,
behöver väl knappast några anvisningar
i det avseendet, tv vi vet alltför väl, att
kan vi inte skaffa läkare och annan personal,
så har vi helt enkelt inte möjlighet
att ordna sådan verksamhet. Men hyser
man denna uppfattning så borde man

172

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

ha varit litet försiktigare, när man i utskottsutlåtandet
föreslår, att bidrag även
skall utgå till enskilda institutioner. Man
borde i stället ha varit angelägen att för
närvarande begränsa verksamheten till
de huvudmän, som jag anser vara de allra
lämpligaste, nämligen landstingen,
som ju kan ställa läkarsakkunskap vid
sina lasarett till förfogande. En splittring
av verksamheten är inte lämplig.

När herr Bergh talade om stimulansbidrag
över huvud taget, måste jag reagera
mot hans historieskrivning när det
gäller statsbidragssystemet. Han anförde
därvid, att man sätter i gång en verksamhet,
som inte är nödvändig. Detta är
något som jag inte kan instämma i. Det
är tvärtom på det sättet, att man ute i
kommuner och landsting finner starka
behov av olika slag av verksamhet, och
som därför automatiskt kommer i gång.
Det är väl först sedan den har kommit i
gång och prövats på något håll, som den
uppmärksammas, och frågan kommer
först därefter på riksdagsplanet. De
statsbidrag, som utlämnas i olika sammanhang,
är i förhållande till huvudmännens
verkliga kostnader så oerhört
blygsamma, att jag kan försäkra herr
Bergh, att de inte har någon inverkan,
när landsting och kommuner sätter i
gång en sådan ny verksamhet.

Med anledning av vad herr Kaijser
yttrade om att om människor har något
att tro på, så är det bättre än aldrig så
väl inrättade familjerådgivningsbyråer,
måste jag till sist säga, att om herr Kaijser
gjorde en liten undersökning av dem,
som besöker de familjerådgivningsbyråer
som finns, så hittar han säkert åtskilliga
människor, som har vad han här
ville kalla »något att tro på». Det är inte
alls på det sättet, att det enbart skulle
vara människor av det andra slaget, som
befolkar våra familjerådgivningsbyråer.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Såsom herr Jacobsson,
fru Wallentheim och flera andra talare
här så vältaligt har framhållit, är trasiga
familjeförhållanden med konflikter mel -

lan makar, respektive mellan föräldrar
och barn en tyvärr vanlig företeelse i
våra dagar — kanske sammanhänger det
med samhällets snabba omvandling i olika
avseenden. Familjen behöver inte vara
formellt söndrad genom skilsmässa
eller död. Om föräldrarnas äktenskap är
upplöst eller inte, betyder faktiskt mindre
än stridigheterna innan. Det är de i
psykologisk mening trasiga hemmen,
som skapar problemungdomar — hem,
där barnen växer upp i ett spänningsfält
av irritationer mellan föräldrarna
till följd av otrohet, alkoholism, oförmåga
att hantera pengar, psykisk ohälsa
eller annat. Sedan 1945 har samhället i
princip erkänt sin skyldighet att stödja
och bistå familjer med missanpassade
barn. Den psykiska barna- och ungdomsvården
— tyvärr ännu ofullständigt
utbyggd — är den service, som samhället
vill ge dessa hem, där barnen bereder
onormala svårigheter. Herr Kaijser
har som läkare själv erfarenhet av den
välsignelse som denna verksamhet inneburit
för många hem: hans Värmland
har ju varit pionjär på området. Och
han vet nog också, att bakom de problematiska
barnen ofta står problemföräldrar;
att de svårfostrade barnen ofta är
produkter av en disharmonisk familjemiljö
medgav han indirekt i sitt anförande,
samtidigt som han besynnerligt
nog försökte förringa betydelsen av familjerådgivningen.
Det har enligt min
mening blivit allt tydligare, att samhället
måste behandla problemfamiljen som
en helhet. Det är i den insikten som regeringen
föreslår ett stöd till kompetent
familjerådgivning, som ställer medicinsk,
psykologisk och social sakkunskap
till förfogande för dem, som söker
bistånd i en svår familjesituation.

Mot den bakgrunden bör vi nu se högerreservationens
avstyrkande av försöksverksamheten
med familjerådgivning.
Herr Bergh har här anmärkt, att
propositionsförslaget är alltför vagt utformat
för att tjäna som grundval för ett
principbeslut av riksdagen och att kostnadsaspekten
är otillräckligt belyst.
Först och främst har dock han och herr
Kaijser på reservanternas vägnar beto -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

173

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

nät bristen på utbildad personal och menar
att den bristen skulle accentueras
genom att också familjerådgivningen
träder in på arenan. Jag vill något litet
kommentera dessa invändningar utöver
vad som redan skett.

Om jag förstått herr Bergh rätt, är han
och hans parti i princip inte motståndare
till en familjerådgivningsverksamhet
som är »rätt utformad» som det står
i högerns motion. Jag har frågat mig
vad man här menar med »rätt utformad».
Tydligen anser man propositionens
allmänna riktlinjer otillfredsställande,
alltför vaga, och jag lyssnade till
herr Berghs anförande för att höra, om
jag kunde upptäcka någon större stringens
i de riktlinjer han själv hade tänkt
sig, men uppfattade ingen sådan. Har
högern kanske något emot att landstingen
föreslås som huvudmän för verksamheten?
Det har jag ju svårt att tro.
Landstingen och de landstingsfria städerna
har odiskutabelt den största erfarenheten
— jämte staten — av mentalhygienisk
verksamhet, de har överblick
över behovet av resurser inom sina områden,
och de har vana vid regionplanering.
Högerns kvinnoförbund skrev förtroendefullt
i sitt remissyttrande över familjerådgivningskonunitténs
betänkande,
att om en rådgivningsverksamhet
»inom rimlig tid» skall kunna komma
till stånd, bör huvudmannaskapet i princip
anförtros landstingen. Samma kvinnoförbund
ville dock utsträcka rätten att
få statsbidrag även till primärkommuner
med familjerådgivningsbyråer -— det
vore »obilligt» annars, ansåg förbundet.
Jag har ledamoten av denna kammare
Ebon Anderssons namnunderskrift på
dessa synpunkter just framför mig. I
konsekvens med sig själv borde Ebon
Andersson vara ganska nöjd med statsutskottet,
som tillmötesgår båda dessa
önskemål, och något mindre nöjd med
sin partivän herr Bergh, som sannerligen
inte hit benägen att påskynda den nuvarande
lunken.

Nå, om nu högern i princip inte iir
motståndare till landstingens huvudmannaskap
— är det då någonting annat
man finner oacceptabelt i propositio -

nens presentation av familjerådgivningen?
I den högermotion, som ligger till
grund för reservationen, finns ett långt
polemiskt resonemang om familjerådgivningskommitténs
förslag om en anknytning
av familjerådgivningen till den
abortförebyggande rådgivningsverksamheten.
Herr Kaijser kom något in på detta
resonemang, och fru Ruth HamrinThorell
har nyss argumenterat mot en
sådan sammankoppling. Dessa synpunkter
må vara riktiga eller ej. Men de hör
inte hemma i den kritik, som herr Kaijser
riktade mot propositionen, eftersom
man i propositionen har frångått kommittéförslaget
i denna punkt och förordar
full valfrihet för huvudman att anknyta
familjerådgivningsverksamheten
till en angränsande verksamhet, till en
abortbyrå, till en central för psykisk
barna- och ungdomsvård, eller att göra
den fullt fristående från dessa —■ allt i
enlighet med medicinalstyrelsens förslag
om »modellförsök» för att utröna just
den rätta utformning, som högern efterlyser.

Jag föreställer mig, att det inte finns
någon här som vill motsätta sig, att de
landsting, som själva så vill, gör försök
med den kombination som de finner
lämplig. Försöksverksamhet är en beprövad
väg i svensk reformpolitik; vi har
en försöksverksamhet med enhetsskola
sedan början av 50-talet, och den psykiska
barna- och ungdomsvården, vars
mönster familjerådgivningsverksamheten
upplägges efter, har bedrivits som försöksverksamhet
i 15 år. När man vill
leta sig fram till de bästa lösningarna,
väljer man alltså gärna att börja med
en försöksverksamhet i mindre skala,
och jag skulle nog tro att statsutskottets
skrivning härvidlag är ganska symptomatisk
för utskottets traditionella försiktighet
inför allt nytt — fru Wallentheim
och jag skall nog inte ta den försiktigheten
för mer än vad den är.

Att kostnadssynpunkter figurerar i
detta sammanhang hör ju till saken.
Men jag måste beteckna högerbetänkligheterna
härvidlag som starkt överdrivna.
Herr Bergh påstod att man i propositionen
inte ens diskuterat kostnader -

174

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet
na. Jo, det har man! I propositionen an -

ges ett belopp av 25 000 å 30 000 kronor
som statsbidrag för en familjerådgivningsbyrå,
som uppfyller stipulerade
villkor om personalens sammansättning
och kompetens. Det betyder, säges det,
att man inom ett bidragsbelopp av
100 000 kronor skulle kunna inrymma
tre eller fyra byråer. Som jämförelse kan
nämnas, att det har tagit 15 år av försöksverksamhet
med psykisk barna- och
ungdomsvård, innan man fått fram 13
— säger 13 — statsbidragsberättigade
centraler. Om takten skulle bli lika långsam
när det gäller utbyggnaden av familjerådgivningsbyråer
— jag hoppas,
att den inte blir det — är det i varje fall
fråga om mycket anspråkslösa investeringar
i en människovärd, som — i den
mån den avsätter resultat — avlastar
samhället mångdubbelt högre utgifter
för alkoholistvård, för tvångsuppfostran
av ungdomsbrottslingar m. m. De ekonomiska
konsekvenserna, totalt sett, kan
alltså snarare bli utgiftsbesparande för
det allmänna än utgiftsökande.

Som det viktigaste argumentet i debatten
här mot propositionsförslaget har
emellertid frammanats bilden av ett jättelikt
bristområde, där familjerådgivningen
skulle behöva trängas och konkurrera
om utbildad personal, som bättre
behövs för verksamheten, som för
närvarande är underförsörjda på kompetent
folk. Jag har ju själv i propositionen
pekat på den otillräckliga tillgången
på kvalificerad personal inom hela
det mentalhygieniska arbetsfältet. Men
jag har dragit en annan slutsats av detta
än reservanterna. För min del tror jag
nämligen — och herr Bergh hade vänligheten
att citera mig — att efterfrågan
på viss arbetskraft stimulerar till ökad
tillgång på sådan och att ett principbeslut
om en reform betyder, att unga
människor får en ny riktpunkt för sina
studier och sitt praktikval. Denna uppfattning,
som alltså herr Bergh inte delar,
är alls inte ny. Jag mötte den med
ett igenkännande leende i förre socialminister
Gustav Möllers statsrådsdiktamen,
då jag häromdagen tog mig för att
läsa riksdagstrycket från 1945 om den
psykiska barna- och ungdomsvårdens

mottagande här i riksdagen. Gustav Möller
framhöll därvid att »även om den
föreliggande personalbristen kan innebära
vanskligheter och utbildningsväsendet
på detta område är bristfälligt,
finner jag detta likväl icke behöva giva
anledning till tvekan från statsmakternas
sida att främja och stödja utvecklingen
av den psykiska barna- och ungdomsvården.
Om verksamheten vinner
statsmakternas stöd och ett stort antal
befattningar på detta område därigenom
kunna förväntas bli inrättade efter hand,
kommer intresset för hithörande utbildning
att stimuleras». Och statsutskottet
instämde den gången helhjärtat och enhälligt
i Kungl. Maj:ts förslag; men så
var det också en samlingsregering som
hade lagt fram förslaget. För övrigt vill
jag peka på att personalresurserna på
detta område för närvarande är föremål
för regeringens särskilda uppmärksamhet.
En utredning om socionomutbildningen
är just i faggorna, likaså en utredning
om humanistutbildningens differentiering
med hänsyn till arbetsmarknadens
behov, varvid sociologer och
psykologer m. fl. kommer in i bilden.
Även om, som herr Bergh påpekade, utredningar
inte omedelbart avkastar resultat,
bereder de dock vägen för en
ökad utbildningskapacitet, och vi är införstådda
med att familjerådgivningsverksamheten
får rätta mun efter matsäcken
och anpassa takten efter tillgången.

Ja, herr talman, jag tror mig med detta
ha kommenterat de huvudsakliga invändningarna
mot den föreliggande propositionen,
och som ledamot i denna
kammare tar jag mig också rätten att
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

För att vinna tid, herr talman, skall
jag inte ta upp påståenden, som statsrådet
Lindström gjorde, i den mån de
är identiska med dem som är framförda
i propositionen. Att på detta sätt under
form av polemik allenast upprepa redan
gjorda påståenden kan ju inte tillhöra
den mera fruktbara sortens diskussion.

Jag skall i stället ta upp ett par andra

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

175

Ang. riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

ting, där det verkligen var fråga om
polemik.

Jag börjar väl då med det något överraskande
påståendet, att vårt avslagsyrkande
skulle ses mot bakgrunden av
det föreliggande behovet. Detta är att
vända saker och ting fullständigt på huvudet.
Detta avslagsyrkande skall, som
jag redan sagt, ses mot bakgrunden av
de otillräckliga resurserna att förverkliga
de intentioner, som vi annars har.

Likaså finns det väl anledning att ta
upp statsrådet Lindströms lilla försök
att åstadkomma en spricka mellan mig
och fröken Ebon Andersson, som uttryckte
önskemålet — som ordförande i
högerns kvinnoförbund — att denna familjerådgivning
skulle kunna anordnas
inom rimlig tid. Jag har inte heller sagt
någonting annat — jag har tvärtom sagt,
att ett omedelbart förverkligande här innebär,
att man överanstränger resurserna,
så att man inte når resultat inom
rimlig tid, om man inte vill framskapa
brister på annat håll.

För det tredje får jag också i form av
ett förtydligande ta upp statsrådet Lindströms
polemik emot min formulering,
att man inte diskuterat kostnadsfrågan i
propositionen. Jag medger, att det uttrycket
kanske inte var så nyanserat som
det borde ha varit, men så lätt skall ändå
inte den frågan bli avfärdad. Det är sant
att det står i propositionen, såsom fru
Lindström nyss sade, att kostnaderna för
en rådgivningsbyrå, organiserad på ett
visst angivet sätt, skulle bli ungefär
25 000 kronor. Men här är två ting att
lägga märke till; för det första är det
försöksverksamhet även beträffande organisationen,
varför vi alltså inte vet
vad varje byrå kommer att kosta, och
för det andra — vilket är det viktigaste
i sammanhanget — vet vi inte hur
många byråer det blir. Följaktligen har
icke i propositionen lämnats någon anvisning
på de sannolika totala kostnaderna,
och det är den innebörden som
skall läggas i mitt nyss återgivna yttrande.

Så vill jag för det fjärde ta upp frågan
om utbildningskapaciteten. Här upprepades
vad som redan står i propositionen,
men den ofullständighet i argu -

mentationen, som statsrådet Lindström
hade på den punkten, påkallar icke desto
mindre en liten kommentar. Den omständigheten,
att man inom regeringen
sägs fundera på en utredning om en utvidgning
av socialinstitutet, kan väl ändå
inte betyda, att vi därmed fyller bristen
på läkare, lika litet som denna eventuella
utredning och dess ännu mer
eventuella resultat kan betyda, att personal
kommer att stå till förfogande
inom rimlig tid.

Det hela samlar sig till följande skärningspunkt:
vi är överens om att här
är någonting att göra, och vi önskar att
här skall göras någonting; men som vanligt
i den något andfådda beskäftighet,
som vi emellanåt möter från kanslihusets
sida, betonar man det önskemålet så
starkt, att man förbiser svårigheterna att
förverkliga sina intentioner. Här är personalbristen
den avgörande faktorn. Den
reservation som vår grupp här har kommit
med har — som jag redan sagt •—
accepterat behovet. På den punkten behövs
det ingen diskussion. Det avgörande
är att man enligt vår mening saknar
resurser att nu följa sina intentioner,
för såvitt man inte vill plocka bort folk
ifrån redan befintliga bristområden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående punkten I
av utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan och därefter
särskilt rörande utskottets hemställan i
övrigt.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

176

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. förordning om registrering och
mönstring av sjömän, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om registrering och mönstring
av sjömän (mönstringsförordning),
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1960 dagtecknad
proposition, nr 124, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över förslag till förordning om registrering
och mönstring av sjömän {mönstringsförordning),

dels ock föreslagit riksdagen att godkänna
de förslag i övrigt om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Förslaget till mönstringsförordning innebar
bland annat förbättrade möjligheter
att avstänga grovt misskötsamma
sjömän från anställning ombord på
fartyg. Vidare hade föreslagits en väsentlig
utvidgning av hälsokontrollen av
sjömän. I fråga om sjömansregistreringen
hade föreslagits, att den nuvarande
lokala inskrivningen av sjömän skulle
kompletteras med viss begränsad central
registrering vid sjöfartsstyrelsen. Härjämte
hade föreslagits viss utökning av
inskrivningsskyldigheten.

I organisatoriskt avseende hade föreslagits,
att antalet sjömanshus skulle minskas
från 30 till 19 samt att sjömanshusverksamheten
administrativt skulle samordnas
med sjömansförmedlingarna på
de orter, där sjömanshus skulle finnas
i fortsättningen. Samordningen innebar,
att sjömanshusen skulle inordnas i den
allmänna arbetsförmedlingen och att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle bliva administrativ
chefsmyndighet för dessa
organ. Ansvaret i fråga om inskrivningsoch
mönstringsverksamheten komme
dock att fortfarande åvila sjöfartsstyrelsen,
vilken hade att svara för erfor -

derliga anvisningar beträffande denna
verksamhet och för inspektionen av den.

Den föreslagna organisationen innebar,
att staten helt skulle övertaga det
ekonomiska ansvaret för sjömanshusens
administration. Det hade föreslagits att
den för sjömanshusverksamheten avsedda
särskilda fartygsavgiften, den s. k.
tonavgiften, skulle upphöra i samband
därmed, och att i stället fyr- och båkavgiften
skulle höjas.

Den nya mönstringsförfattningen hade
föreslagits träda i kraft den 1 juli
1961. Det förutsattes, att den organisatoriska
omläggningen kunde verkställas
samtidigt.

I anslutning till propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:653,
av herr Hermansson m. fl., och 11:793,
av herr Johansson i öckerö m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:664,
av herr Hansson, Nils, m. fl., och II:
820, av herr Nyberg in. fl., samt

3) de likalydande motionerna 1:665,
av herr Källqvist m. fl., och 11:819, av
fröken Karlsson m. fl.

I motionerna 1:643 och 11:793 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att det administrativa huvudmannaskapet
för sjömanshusen skulle tillkomma
sjöfartsstyrelsen samt att sjömanshuset i
Marstrand skulle bibehållas.

I motionerna 1:664 och 11:820 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att sjömanshuset i Sölvesborg skulle bibehållas
samt att sjömanshuset i Karlskrona
skulle bibehållas i avvaktan på
beslut rörande omorganisationen av örlogsvarvet.

I motionerna 1:665 och 11:819 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle dels hemställa, att
sjömanshusen måtte underställas sjöfartsstyrelsen
som administrativ chefsmyndighet,
dels uttala, att i mönstringsförordningen
borde intagas stadganden
om provisorisk sjöfartsbok för nybörjare
och om rätt för Sveriges fartygs -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

177

Ang. förordning om registrering och mönstring av sjömän, m. m.

befälsförening att i sjömansnämnd företrädas
av två representanter, dels ock
giva till känna vad i övrigt anförts i
motionerna, nämligen att till sjömanshusombudsman
borde endast ifrågakomma
person med erfarenhet från längre
tids tjänstgöring i chefsställning till
sjöss, att sjömanshus borde kunna bibehållas
jämväl i Strömstad, Lysekil,
Trelleborg och Västervik, samt att anställning
ombord å fartyg icke måtte
anvisas vid sjömansförmedlingarna sådan
person, beträffande vilken undersöknings-
och bestraffningsnämnden
meddelat avstängningsbeslut men för
vilken sjömansnämnden icke utfärdat
påmönstringsförbud.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen i anledning av det i
förevarande proposition, nr 124, framlagda
förslaget till förordning om registrering
och mönstring av sjömän
samt med avslag å motionerna 1:665
och 11:819, såvitt motionerna avsåge
nämnda förordning, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört;
samt

B. att riksdagen i anledning av propositionen
i övrigt samt med bifall till
motionerna 1:643 och 11:793 samt I:
665 och 11:819, såvitt motionerna avsåge
frågan om det administrativa huvudmannaskapet
för sjömanshusen, och
med avslag å nämnda motioner i återstående
delar ävensom motionerna I:
664 och 11:820 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Utskottet hade förordat, att sjöfartsstyrelsen
skulle hava det administrativa
huvudmannaskapet för sjömanshusen.
Såvitt gällde frågan om antalet sjömanshus
hade utskottet bland annat ansett,
att sjömanshuset i Marstrand icke borde
bibehållas.

Reservationer hade anförts

vid utskottets hemställan under B

I. av herrar Strand, Nils Elowsson
och Axel Svensson, fru Carlqvist, her 12

Förslå kammarens protokoll 1960. Nr 19

rar Nilsson i Göteborg och Bengtsson i
Varberg, fröken Sandell samt herr Carlsson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med avslag å motionerna 1:
643 och 11:793 samt 1:665 och 11:819,
såvitt motionerna avsåge frågan om det
administrativa huvudmannaskapet för
sjömanshusen, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad reservanterna anfört;

II. av herrar Sanne och Eric Carlsson,
fröken Nordström, herr Ringaby,
fröken Wetterström samt herrar Gustavsson
i Alvesta, Königson och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
643 och 11:793, såvitt de avsåge frågan
om sjömanshus i Marstrand, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad reservanterna
anfört.

I den av herr Strand m. fl. avgivna
reservationen hade bland annat anförts,
att reservanterna funnit övervägande
skäl tala för arbetsmarknadsstyrelsen
som administrativ chefsmyndighet för
den nya sjömanshusverksamheten.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Den förordning om registrering
och mönstring av sjömän, som
framlagts i proposition nr 124, har vid
utskottsbehandlingen i stort sett befunnits
godtagbar av utskottsledamöterna.

På några punkter har emellertid uppfattningarna
gått isär. Det gäller främst
det administrativa chefskapet för det
nya organ, som skall omhänderha dels
det för närvarande under sjöfartsstyrelsen
sorterande mönstrings- och inskrivningsväsendet
och dels den arbetsförmedling
som hittills bedrivits av de s. k.
sjömansförmedlingarna under arbetsmarknadsstyrelsen.

Departementschefen anser i likhet
med flertalet av de hörda myndigheter -

178

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. förordning om registrering och mönstring av sjömän, m. m.

na och organisationerna, att den gamla
särpräglade benämningen »sjömanshus»
bör användas. Allmänna instruktioner
för verksamheten skulle meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen
och av sjöfartsstyrelsen,
vilka verk borde ha det centrala
ansvaret för förmedlings- respektive
mönstringsverksamheten.

Sjömansutredningen påpekar emellertid,
att även om sjömanshusen i sitt
praktiska handlande kommer att sortera
under både arbetsmarknadsstyrelsen och
sjöfartsstyrelsen är det nödvändigt att
välja endera av dessa styrelser som administrativ
huvudman.

Utredningen har stannat för att arbetsmarknadsstyrelsen
bör vara den administrativa
huvudmannen, men två av
de av utredningen anlitade experterna
menar, att huvudmannaskapet bör tillkomma
sjöfartsstyrelsen, då det icke
skulle ligga i linje med den på sin tid
beslutade koncentrationen av den statliga
administrationen på sjöfartsområdet
att undantaga huvudansvaret för det
ifrågasatta gemensamma organet för
mönstring och förmedling av sjömän.

Under remissbehandlingen har motsatta
uppfattningar kommit till uttryck
i fråga om vem som skall ha det centrala
administrativa ansvaret för sjömanshusen.
En grupp, som omfattar
bl. a. sjöfartsstyrelsen, riksräkenskapsverket,
Sveriges redareförening och
Sveriges fartygsbefälsförening, föreslår
att verksamheten skall ligga under sjöfartsstyrelsen
medan en andra grupp
anser att arbetsmarknadsstyrelsen bör
svara för verksamheten.

»För egen del», säger departementschefen
på s. 111 i propositionen, »vill
jag understryka betydelsen av att sjöfartens
speciella intressen beaktas vid
de olika frågornas lösning. Sjöfarten är
en i många avseenden särpräglad näring.
Som jag redan framhållit måste
bl. a. särskilda krav uppställas i fråga
om arbetskraften till sjöss. De speciella
förhållandena inom sjöfarten skapar vidare
särskilda servicebehov. Hamnbesöken
är ofta korta, och det är icke alltid
som de kan förläggas så, att arbetskraftsanskaffning
och mönstring kan

ske under vanlig expeditionstid. Framhållas
bör också att mönstringen och
den därmed sammanhängande verksamheten
innefattar åtskilliga moment, som
arbetsförmedlingarna för närvarande
inte har att ta ställning till. Jag tänker
här i främsta rummet på sådana åtgärder
som kontroll av den ekonomiska
uppgörelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare
samt medling mellan dem och
uttalanden om deras rättigheter och
skyldigheter. Vidare är mönstringsförrättaren
skyldig att ta befattning med
bemanningsfrågor. Dessa förhållanden
som medfört att sjöfartens sociala frågor
i viss utsträckning handläggs av sjöfartsmyndigheterna
i stället för av de rent
sociala instanserna — ställer jämväl särskilda
krav på tjänstemännen, både i fråga
om kunskap om gällande bestämmelser
och med avseende på erfarenhet av
arbetsförhållanden till sjöss. Erinras må
ock att mönstring icke alltid äger rum
på kontorslokalen; mönstringsförrättaren
kan bli tvungen att, kanske under
hårt väder, ta sig ombord på ett fartyg
ute på öppen redd.

Sjöfartens samt mönstrings- och inskrivningsverksamhetens
särart utgör sålunda
starkt stöd för ståndpunkten att
den nya sjömanshusverksamheten skall
sortera under sjöfartsstyrelsen, som är
den centrala sjöfartsmyndigheten.»

Man kunde väl anta att detta uttalande
skulle leda till att departementschefen
föreslår sjöfartsstyrelsen som administrativ
huvudman, men efter en del resonemang
om det samråd, som bör finnas
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och
sjöfartsstyrelsen, föreslår statsrådet arbetsmarknadsstyrelsen
som administrativ
huvudman för verksamheten. Att det
kan komma att gnissla i samarbetet mellan
dessa båda styrelser, särskilt när det
gäller tillsättande av högre tjänster,
tycks departementschefen förutse, då det
heter i propositionen: »Därest enighet
icke kan nås mellan styrelserna, bör frågan
bänskjutas till avgörande av Kungl.
Maj:t. Det torde böra ankomma på
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga bestämmelser
om samarbetet mellan de båda
styrelserna.»

Onsdagen den 25 mai 1960

Nr 19

179

Ang. förordning om registrering och mönstring av sjöman, m. m.

Som skäl för att de nya sjömanshusen
skall inordnas i den allmänna arbetsförmedlingen
anför departementschefen
egentligen endast, att de största
rationaliseringsvinsterna därigenom
skulle stå att vinna.

Granskar man motiveringarna för och
emot, tycks de skäl som anförts för förläggande
av det administrativa huvudmannaskapet
till sjöfartsstyrelsen vara
de starkaste. Utskottsmajoriteten anser
också, att det inte skulle stå i överensstämmelse
med den på sin tid beslutade
koncentrationen av den statliga administrationen
på sjöfartsområdet att från
den centrala sjöfartsmyndigheten avlägsna
huvudansvaret för de för mönstring
och arbetsförmedling av sjömän sammanslagna
organen. Utskottet förordar
därför, att sjöfartsstyrelsen skall ha det
administrativa huvudmannaskapet för
sjömanshusen, och jag ber att få yrka bifall
till utskottsförslaget i denna del.

Propositionen och utskottsförslaget innebär
att antalet sjömanshus minskas
från 30 till 19. Det har gjorts flera lokala
framstötar om att flera sjömanshus
skulle få vara kvar, men utskottet har
särskilt behandlat endast ett av dessa
förslag, som avser Bohuslän. Den föreslagna
minskningen skulle för Bohusläns
vidkommande medföra att sjömanshusen
i Strömstad, Lysekil och Marstrand
upphör och endast sjömanshusen i Göteborg
och Uddevalla blir kvar. En sådan
radikal omorganisation skulle säkerligen
medföra stora olägenheter både för sjöfarten
och för de anställda.

Sjömanshuset i Marstrand har det
största antalet mönstringsförrättningar
av de sjömanshus som föreslås indragna
och utfärdar det näst största antalet
sjömansrullor av hela landets sjömanshus.
Småtonnaget i Göteborgs skärgård
och på Tjörn föredrar nämligen Marstrand
framför det särskilt arbetstyngda
Göteborg. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har i sitt remissvar framhållit,
att ett 50-tal på Tjörn bosatta redare
har i skrivelse till länsstyrelsen understrukit
behovet av att sjömanshuset
i Marstrand finns kvar. Småtonnaget på
Tjörn består av omkring 100 fraktfartyg

med ett tonnage på omkring 24 000 bruttoton.

Det förhållandet, att antalet mönstringar
i Marstrand kan förutsättas öka i
samband med att mönstringsplikt införes
även vid inrikes fart, gör att mönstringsverksamheten
i Marstrand icke kan
på ett för sjöfarten tillfredsställande sätt
skötas av endast en särskilt förordnad
mönstringsförrättare.

De synpunkter som jag nu senast har
anfört återfinns i en till detta utskottsutlåtande
fogad reservation med beteckningen
II, till vilken den ena utskottslialvan
har anslutit sig och som utmynnar
i yrkandet att sjömanshuset i Marstrand
måtte bibehållas.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till denna reservation.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Helt naturligt kan de sjömanshus,
där förrättningarna numera
inskränker sig till några hundratal om
året, inte bibehållas på vare sig servicebetonade
eller ekonomiska grunder.
Kostnaderna för varje förrättning med
en särskild mönstringsförrättare har enligt
uppgifter som vi fått i utskottet beräknats
till ett par kronor per mönstring.
Då kan det inte vara rimligt att ha ett
sjömanshus med en relativt högt avlönad
ombudsman för cirka 300—400 mönstringar
per år. Därför är det helt naturligt
att denna verksamhet rationaliseras.
I den delen har vi reservanter inte
någon annan uppfattning än utskottsmajoriteten.

Beträffande sjömanshuset i Marstrand
ligger det emellertid, som herr Sunne
här redogjort för, något annorlunda till,
och jag instämmer i vad han sade i den
delen. Ett femtiotal småredare på Tjörn
har i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt
att sjömanshuset i Marstrand skall få
vara kvar. Utöver de skäl som herr Sum
ne har anfört vill jag säga ett par ord.

■lag bedömer fraktutsikterna för redarna
på västkusten som ganska goda i
framtiden vad det gäller arbetsuppgifter.
Den som följer fackpressen på olika
områden, inte bara sjöfartens, kan inte

180

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. förordning om registrering och mönstring av sjömän, m. m.

tvivla på att fraktuppgifterna för även
det mindre och medelstora tonnaget av
allt att döma håller på att öka särskilt på
västkusten. Bara inom oljeindustrien har
en märklig utbyggnad skett de senaste
tio åren, och detta inte endast i Skandinavien,
utan över huvud taget i alla länder
kring Nordsjön. Sålunda har enbart
ett bolag, Standard Oil, under de senaste
åren anlagt oljeraffinaderier i Fawley i
England, Port Jeronne i Frankrike och
Antwerpen i Belgien. På denna senare
plats blir ett petrokemiskt raffinaderi
färdigt i juni i år, och då blir även ett
oljeraffinaderi i Rotterdam klart. Också
i Botterdam byggs ett petrokemiskt raffinaderi
som skall stå färdigt 1963. I
Hamburg utvidgas oljeindustrien, och i
Slagen i Norge invid svenska gränsen
finns som bekant en stor oljeanläggning.
Att döma av blänkare i pressen torde det
inte heller vara någon utopi att dylika
anläggningar snart kan väntas komma
till stånd även i Västsverige.

Det är, som sagt, ett enda bolag som
svarar för alla dessa anläggningar, men
en liknande aktivitet finns hos många
andra oljebolag.

Att denna utbyggnad runt Nordsjön är
av mycket stor betydelse framgår av det
faktum, att man överväger att skapa ett
särskilt internationellt prisområde för
norra Europa, vilket kommer att ersätta
de s. k. IT. S. Gulf »Postings», vilka hitintills
tillsammans med »Postings» i
Arabien och Persien angivit världsmarknadspriserna
på oljeprodukter.

Herr talman! Jag har ansett det värdefullt
att anföra dessa fakta därför att i
anslutning till dessa anläggningar, kanske
särskilt de petrokemiska, växer det
upp ett stort antal andra industrier. Enligt
sakkunniga bedömare väntas inte
bara storredarna utan även det mindre
och medelstora tonnaget komma att få
stor nytta och stimulans av denna utbyggnad.

Givetvis kan man i detta sammanhang
kanske beklaga, att de svenska småfraktarna
av olika anledningar har så svårt
att klara den utländska konkurrensen.
Främmande nationers flaggor blir allt
vanligare i våra hamnar, och svenska

pojkars möjligheter att få anställning
ombord på svenska fartyg blir allt mindre.
Men trots detta kommer, herr talman,
småtonnagets uppgifter ändå att öka på
västkusten. Detta kommer att medföra
ökade arbetsuppgifter inte minst för sjömanshuset
i Marstrand, det näst största
i landet.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i herr Sunnes yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är väl först att konstatera,
att den utredning, som bär företagits
beträffande sjömanshusens fortbestånd
och den service som skall lämnas
sjöfarten i fortsättningen, har lett till
enighet beträffande de åtgärder som föreslås.
Departementschefen har accepterat
utredningens förslag om indragning
av vissa sjömanshus och om organisering
av de andra på så sätt, att de i fortsättningen
blir helt statliga institutioner.

Utvecklingen har satt sina spår på olika
håll och inom olika näringsgrenar
och har också påverkat sjöfarten och
dess intressen. Sjömanshusen tillkom
för åtskilliga år sedan och hade alldeles
säkert en mycket stor uppgift att fylla
under sina första år fram till sekelskiftet.
Sedan har emellertid utvecklingen
undan för undan reducerat betydelsen
av sjömanshusens verksamhet och det
syfte som de ursprungligen tillkom för,
nämligen att genom vissa avgifter, som
de tillföres från skeppsfarten, lämna understöd
åt f. d. sjömän och sjömäns efterlevande.

Den socialvård, som har införts i
samhället, gäller ju också sjöfolket, och
därför har de understöd, som utbetalas
från sjömanshusen, alltmer minskat i
betydelse. Det har också av utredningen
konstaterats att den verksamhet, som
sjömanshusen i dag bedriver, är praktiskt
taget betydelselös.

Utskottet har varit helt enigt vid behandlingen
av föreliggande proposition
i fråga om ändamålsenligheten av den
föreslagna ordningen. Däremot har delade
meningar framkommit beträffande

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

181

Ang. förordning om registrering och mönstring av sjömän, m. m.

det administrativa huvudmannaskapet
för den verksamhet som skall bedrivas i
fortsättningen. Under de senaste åren
bär sjömanshusen sorterat under sjöfartsstyrelsen,
och vissa av de till sjömanshusen
knutna uppgifterna bär fallit
under styrelsens huvudmannaskap, men
andra, ocli undan för undan allt mer betydelsefulla
uppgifter, har legat under
arbetsmarknadsstyrelsen. Till de sistnämnda
uppgifterna hör sjömansförmedlingen
och i samband därmed också en
sedvanlig arbetsförmedlingsverksamhet.

Man kan nog utan vidare konstatera
att den där gamla lyriska stämningen,
som låg över sjömanshusen, också har
försvunnit. Man söker sig numera inte
till sjön av äventyrslust eller därför att
man vill komma undan på grund av en
mindre god vandel på landbacken och
glömma bort försyndelserna genom en
tjänst på sjön. Sjömännen söker sig till
sjön och prövar sjömanskapet under en
kortare tid och lämnar sedan sjön igen.
Detta kan bäst utläsas genom det förhållandet,
att av de svenska sjömän, som
fortfarande vistas på sjön, lämnar SO
procent varje år sjömansyrket och övergår
till sysselsättning i land. Det sker
alltså en mycket snabb omsättning. För
närvarande sysselsätter den svenska
handelsflottan något över 20 000 anställda,
och av dem är två femtedelar utlänningar,
dvs. endast tre femtedelar kommer
från den svenska arbetsmarknaden.

Utredningen framhåller — och detta
bär understrukits av departementschefen
— att sjöfarten naturligtvis i fortsättningen
som hittills kommer att finna
det mycket angeläget att dess uppgifter
handlägges av en myndighet, som
känner sjöfartens intressen och har de
kontakter som är nödvändiga för att
fullgöra uppdraget på ett tillfredsställande
sätt. Dessa uppgifter kan man inte
frånta sjöfartsstyrelsen, även om sjömanshusen
skulle få en annan administrativ
huvudman än sjöfartsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har hittills haft
hand om arbetsförmedlingen. Det har
alltså varit dubbla huvudmän. Utredningen
har inte varit enig när den före -

slagit, att arbetsmarknadsstyrelsen skulle
bli huvudman i fortsättningen. Departementschefen
har för sin del funnit
att de största rationaliseringsvinsterna
nås, om arbetsmarknadsstyrelsen blir
den administrativa myndigheten, och det
blir även en bättre service framför allt
för de anställda inom sjöfartsnäringen.

Om sjöfartsstyrelsen blir huvudman
för sjömanshusen, är det inte praktiskt
möjligt att överföra arbetsförmedlingsuppgifterna
på sjöfartsstyrelsen. Sjömanshus
finns ju endast på ett mindre
antal platser. Det större antalet platser,
som har kontakter med sjöfarten, kommer
att sakna sjömanshus och har gjort
det under senare tid. Nu dras emellertid
ytterligare elva sjömanshus in. Det skulle
väl inte stöta på några större svårigheter
— i varje fall inte när det gäller
de tre största sjöfartsplatserna, som också
är de tre stora städerna Stockholm,
Göteborg och Malmö — och kanske även
när det gäller Hälsingborg — om sjöfartsstyrelsen
blir huvudman, därför att
på dessa platser är verksamheten så betydande,
att man där kan ha mer än en
heltidsanställd och följaktligen alltid
kan lämna den service, som sjöfarten påfordrar.
På alla de andra platserna —
även där det finns sjömanshus men
framför allt på de platser där sjömanshus
inte kommer att finnas i fortsättningen
utan där man endast förordnar
mönstringsförrättare — finns det emellertid
inte möjlighet för sjöfartsstyrelsen
att ordna med den service som framför
allt erfordras när det gäller förmedlingsverksamheten.

Däremot konstaterar departementschefen,
att om arbetsmarknadsstyrelsen blir
administrativ huvudman så behöver det
inte vålla några besvärligheter att de delar
av verksamheten, som i fortsättningen
bör ligga under sjöfartsstyrelsen, skötes
av denna styrelse. Den blir alltså huvudman
för sådana angelägenheter, elmruväl
inte administrativ huvudman. Det
går att skapa en personalunion mellan
förmedlingsverksamheten och sjömanshusens
verksamhet i övrigt, om arbetsmarknadsstyrelsen
är administrativ huvudman,
men detta låter sig inte göra

182

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. förordning om registrering och mönstring av sjöman, m. m.

om sjöfartsstyrelsen övertar huvudmannaskapet.

Nu har utskottet beslutat förorda sjöfartsstyrelsen
som administrativ huvudman.
Den ordningen kommer att dra
nära en kvarts miljon i administrationskostnader
utöver vad man räknar med
att det hela skall behöva kosta om arbetsmarknadsstyrelsen
blir den administrativa
huvudmannen. Det finns heller
ingenting som talar för att sjöfarten
får sämre service om huvudmannaskapet
ordnas på det sätt propositionen föreslagit
och reservanterna i utskottet för
sin del förordar. Det är ju inte så att den,
som anmäler sig på en sjömansförmedling,
uteslutande söker arbete på sjön.
Som framgår av de uppgifter jag tidigare
har anfört är det 50 procent av dem
som lämnar fartygen som önskar stanna
i land — det är alltså bara 50 procent
som går ut på sjön igen — och arbetsförmedlingen
är den naturliga platsen
för dem att anmäla detta förhållande.
Där kan de få hänvisning för ny mönstring
på fartyg, men de har även möjlighet
att få en anvisning på arbete i land
om de önskar stanna där.

Nu har man sagt att det inte bör stöta
på några svårigheter att klara detta
också med sjöfartsstyrelsen som huvudman
för verksamheten. Men uppgifterna
i propositionen beträffande omfattningen
av verksamheten på de allra flesta
platserna visar att det inte är fråga om
mönstringsförrättningar till större antal
än mellan tre och fem per dag, om vi
bortser från de allra största platserna.
Det antalet förrättningar kan icke ge
full sysselsättning. Däremot räknar arbetsmarknadsstyrelsen
med att kunna
ordna verksamheten på det sättet att
samma arbetskraft skall användas även
för andra uppgifter än de förrättningar
som hör samman med mönstring på fartyg.
Detta blir framför allt nödvändigt på
alla sådana platser som inte får sjömanshus.

Med hänsyn till detta, herr talman, vill
jag för min del yrka bifall till reservation
I av mig själv m. fl., vilken innebär
att arbetsmarknadsstyrelsen skall bli
den administrativa huvudmannen.

När vi ställer det förslaget, är vi fullt
införstådda med vad herr Sunne underströk,
nämligen att sjöfartens speciella
intressen måste tillgodoses även om man
med hänsyn till föreliggande förhållanden
väljer arbetsmarknadsstyrelsen som
den administrativa huvudmannen. Mönstringsförrättningarna,
registreringen av
sjömän, utfärdandet av sjömansbok och
allt sådant som är speciellt för sjöfarten
kommer att påvila sjöfartsstyrelsen, likaså
ärenden som hör samman med avstängningen
av sjömän från verksamheten
till sjöss. Detta är angelägenheter
som måste ligga under sjöfartsstyrelsen,
och såvitt vi kan finna bör det inte möta
svårigheter att ordna den saken utan olägenhet
även om arbetsmarknadsstyrelsen
är huvudman för verksamheten i sin helhet
på det administrativa planet.

I fråga om sjömanshuset i Marstrand
föreligger en reservation till utlåtandet,
vilken innebär att det skall fortbestå.
Som motiv för detta yrkande framhålls
först och främst att antalet mönstringsförrättningar
vid det sjömanshuset ligger
närmast antalet förrättningar vid sjömanshuset
i Härnösand, som enligt departementschefens
förslag alltjämt skall
finnas kvar trots att utredningen räknat
med att även det sjömanshuset skulle
nedläggas. Antalet mönstringar i Marstrand
är dock inte mer än något över
1 000 per år, vilket betyder litet över
tre mönstringar per dag.

Så har det sagts att sjömanshuset i
Marstrand utfärdar det näst största antalet
sjömansrullor. Sjömansrullan är en
förteckning över besättningen på fartyg,
och sker inte ommönstring skall väl en
sådan rulla förnyas varje år. Nu framgår
det av uppgifter i reservationen att
omkring 100 fraktfartyg representerande
ett tonnage av cirka 24 000 bruttoton
finns i trakterna kring Marstrand. Detta
betyder att det rör sig om fartyg på 200
ton och något däröver, och jag förmodar
— utan att känna till förhållandena närmare
— att besättningen på sådana fartyg
inte uppgår till mer än fyra eller
fem man; i vissa fall kan det möjligen
röra sig om något flera. Därför skulle
jag tro att upprättandet av en rulla inte

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

183

Ang. förordning om registrering och mönstring av sjömän, m. m.

innebär något mera betydande arbete —
jag förmodar att man gör upp en förteckning
i två exemplar över dem som finns
på fartyget och sätter sin stämpel under
den; ena exemplaret får väl fartygsägaren
eller befälhavaren på fartyget,
medan det andra exemplet kanske går
till sjöfartsstyrelsen. Detta kan inte innebära
någon arbetsbelastning som i
och för sig motiverar upprätthållandet
av sjömanshuset i Marstrand.

Det finns ett argument till som åberopas
av reservanterna på denna punkt,
nämligen att sjömanshuset i Göteborg
har så omfattande verksamhet att det är
litet besvärligt för det mindre tonnaget
att vända sig till Göteborg med sina angelägenheter.
Det argumentet kan jag
förstå — det är kanske något bekvämare
att ha ett sjömanshus i Marstrand, allra
helst som det där aldrig blir någon ko,
vilket förmodligen kan inträffa på sjömanshuset
i Göteborg. Trots rörligheten
hos besättningarna på fartygen kan det
väl knappast vara på det sättet, att vart
och ett av fartygen behöver anlita sjömanshuset
så värst många gånger per år,
och därför kan väl besväret inte vara så
stort att det motiverar den ytterligare
administrationskostnad som det ändå
blir om ett sjömanshus skall upprätthållas
i Marstrand, trots att underlaget för
ett sådant saknas.

Kostnaderna har under de år som gått
täckts genom en tonavgift. Den föreslås
nu slopad i samband med att staten övertar
verksamheten, men sjöfarten skall ju
ändå betala för den service, som den får,
och det föreslås nu att avgiften skall tas
ut genom att man i stället höjer fyr- och
båkavgiften från 90 öre till 96 öre per
ton. Räknar vi med de 6 örena som höjningen
uppgår till, blir det för fartygen
nere i Marstrand inte mer än mellan
1 500 och 2 000 kronor, i bästa fall 2 500
kronor, som småbåtsägarna själva betalar.
Jag förmodar att verksamheten vid
ett självständigt sjömanshus kommer att
dra betydligt större kostnader.

Vi som står för utskottsutlåtandet har
den uppfattningen att det bör vara möjligt
att klara de angelägenheter, som
rör småbåtsägarna kring Marstrand, an -

tingen genom en hänvändelse till Göteborg
eller också till Uddevalla, som i
fortsättningen skall ha sjömanshus,
trots att verksamheten i Uddevalla inte
heller är av någon större omfattning.
Sjömanshuset i Uddevalla kan i vart fall
alltså klara en större arbetsbelastning
utan några svårigheter.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till
reservation I och i övrigt bifall till utskottets
hemställan.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Som jag tidigare sagt,
är det ju inte många år sedan sjöfartsstyrelsen
inrättades, och den kom väl
i alla fall till i det syftet att man så
långt som möjligt skulle centralisera alla
sjöfartsfrågor till denna myndighet. Det
har varit så att den arbetsförmedling,
som bedrivits av den s. k. sjömansförmedlingen,
har varit underställd arbetsmarknadsstyrelsen,
och det skulle alltjämt
kunna försiggå på samma sätt, även
om sjöfartsstyrelsen blev den administrativa
huvudmannen.

Vad beträffar Marstrand finns det ju,
om jag minns rätt, platser på vilka man
har föreslagit att sjömanshusen skulle
bli kvar fastän de har mindre antal
mönstringar än Marstrand har för närvarande.
Det skulle därför kunna finnas
fog för att Marstrand fick ha sjömanshuset
kvar, även om de skäl som herr förste
vice talmannen har framfört kanske
i vissa avseenden inte kan motsägas.

Jag har alltså inte blivit övertygad om
att det skulle vara lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen
blev administrativ
huvudman. Jag anser däremot att Marstrands
sjömanshus bör bibehållas eftersom
bärande motivering därför framförts.

Jag ber, att få vidhålla mina yrkanden,
herr talman!

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Sunne nu sade, att det inte är så värst
många år sedan sjöfartsstyrelsen inrät -

184 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. förordning om registrering och mönstring av sjömän, m. m.

tades och att man då utgick ifrån att
sjöfartsstyrelsen skulle överta alla sådana
angelägenheter som rör sjöfarten —
de låg tidigare hos kommerskollegium.
Men det är i alla fall ett faktum, som
ingen kan förneka, att sjöfarsstyrelsen
icke haft hand om sjömansförmedlingen.
Den har legat under arbetsmarknadsstyrelsen,
och väljer man sjöfartsstyrelsen
som huvudman i fortsättningen blir
det precis samma förhållande som nu i
det avseendet. Förmedlingsverksamheten
kan inte skiljas från arbetsmarknadsstyrelsen,
utan då skulle det som hittills bli
dubbla huvudmän: sjöfartsstyrelsen för
den del av verksamheten, som avser sjöfartens
speciella intressen, arbetsmarknadsstyrelsen
för förmedlingsverksamheten,
såsom tidigare.

Vad beträffar antalet mönstringar i
Marstrand så är det riktigt att det finns
platser, som skall behålla sitt sjömanshus
i framtiden, som har ett mindre antal
mönstringar än sjömanshuset i Marstrand.
Men sjöfarten på de platserna är
mera betydande, d. v. s. omfattar större
båtar, fastän mönstringarnas antal är
mindre. Det är väl förmodligen den omständigheten
som har varit ett av motiven
för att behålla dessa sjömanshus.
Skälet har väl också varit att ifrågavarande
platser är av sådan betydelse för
sjöfarten att sjömanshusen där icke har
kunnat indras.

Herr RINGABY (li):

Herr talman! När man första gången
läste igenom departementschefens motivering
blev man en smula överraskad
över att han slutligen förordade arbetsmarknadsstyrelsen
och icke sjöfartsstyrels-m
såsom administrativ huvudman.
Såvitt jag förstår talar nämligen även
enligt departementschefens skrivning de
starkaste argumenten för sjöfartsstyrelsen.
Jag tänker på alla de speciella uppgifter
som hör till ifrågavarande verksamhet.
På s. 41 i utlåtandet framhålles
också: »Beträffande den del av verksamheten
som övertages från de nuvarande
sjömanshusen ankommer emellertid huvudansvaret
på sjöfartsstyrelsen, som så -

ledes har att utfärda instruktioner och
verkställa inspektioner för den verksamheten.
» Därtill kommer ju att registreringen
även framdeles ligger på sjöfartsstyrelsen.

Jag vill också starkt understryka att
när sjöfartsstyrelsen inrättades, skedde
det ju i syfte att centralisera alla sjöfartsfrågor
till denna styrelse, som ju är
en statlig styrelse.

Utskottets ärade talesman tycktes vara
inne på tanken att man eventuellt skulle
kunna ha ett delat huvudmannaskap, så
att sjöfartsstyrelsen fick ta hand om
sjömanshusen i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Hälsingborg. Jag vet inte, om
det vore lyckligt att dela huvudmannaskapet
på det sättet. Herr Strand sade
att servicen väl inte blev sämre om verksamheten
lades under arbetsmarknadsstyrelsen.
Det tror inte heller jag att den
skulle bli, men finns det inte starkare
argument än att servicen inte skulle bli
sämre, är det väl inte så stor idé att företa
en ändring i det här avseendet.

Vad Marstrand beträffar förhåller det
sig på det sättet att antalet förrättningar
där faktiskt har ökat under de senaste
åren i motsats till vad fallet varit vid de
andra sjömanshusen, där det skett en
nedgång. Marstrand skiljer sig alltså i
det avseendet klart från de övriga sjömanshusen,
och detta talar ju mycket
starkt för att dess sjömanshus åtminstone
tills vidare borde få vara kvar.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag måste rätta till ett
missförstånd som herr Ringaby råkat ut
för då han lyssnade till mitt anförande.

Jag har över huvud taget inte ifrågasatt
att huvudmannaskapet skulle uppdelas
på det sättet. Jag har bara sagt att
därest sjöfartsstyrelsen blev den administrativa
huvudmannen så skulle det väl
visserligen inte uppstå några olägenheter
därav på de platser, där det förekommer
en verksamhet av sådan storleksordning
att man har mer än en helt
anställd och följaktligen kan tillgodose
servicen för sjöfarten. Men detta är inte

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

185

Ang. förordning om registrering och mönstring av sjömän, m. m.

förhållandet på de mindre platserna, där
verksamheten inte har större omfattning
än att man i bästa fall kan ha en helt anställd.

Jag har alltså aldrig tänkt mig att
man skulle kunna dela huvudmannaskapet
på det sättet att sjöfartsstyrelsen
finge hand om de större platserna och
arbetsmarknadsstyrelsen om de mindre.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt rörande vardera punkten
av utskottets i det förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, komme i anledning av föreliggande
yrkanden propositioner att
framställas först särskilt beträffande utskottets
hemställan såvitt avsåge det administrativa
huvudmannaskapet för sjömanshusen,
därefter särskilt angående
utskottets hemställan i vad den gällde
frågan om sjömanshus i Marstrand, samt
slutligen särskilt i vad anginge utskottets
hemställan i övrigt under punkten
B.

I avseende å utskottets hemställan såvitt
gällde det administrativa huvudmannaskapet
för sjömanshusen, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet härutinnan hemställt,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Strand in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand
begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
B, såvitt avser det administrativa
huvudmannaskapet för sjömanshusen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Strand m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 78.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som framkommit
beträffande utskottets hemställan i vad
den rörde frågan om sjömanshus i Marstrand,
propositioner, först på bifall till
denna hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Sunne m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
B, såvitt avser frågan om sjömanshus
i Marstrand, röstar

Ja;

186

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lagforslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr förste vice talmannen
Strand begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 73;

Nej — 70.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt under
punkten B.

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om behörighet att utöva läkaryrket,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1960 dagtecknad
proposition, nr 141, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om behörighet att utöva läkaryrket;
och

2) lag om förbud i vissa fall mot
verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område.

I propositionen hade föreslagits, att
1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten
skulle ersättas av två lagar,

nämligen en lag om behörighet att utöva
läkaryrket, vilken reglerade förvärv
och förlust av behörighet såsom läkare,
och en lag om förbud i vissa fall mot
verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, vilken behandlade lekmännens
verksamhet på nämnda område.

Reglerna för läkarbehörigheten skulle
förenklas främst genom att antalet behörighetsformer
reducerades. Legitimation
bleve sålunda den enda formen för
permanent och oinskränkt behörighet.
Även den som vore utländsk medborgare
kunde vinna legitimation liksom också
den som avlagt utländsk läkarexamen
och undergått efterutbildning i
Sverige enligt bestämmelser, som meddelades
i administrativ ordning. Tillfällig
behörighet kunde liksom nu meddelas
genom förordnande att uppehålla läkartjänst.
För tidsbegränsad eller på annat
sätt inskränkt behörighet skulle användas
en särskild behörighetsform, benämnd
begränsad behörighet.

Även deslegitimeringsreglerna skulle
förenklas för de fall, då brottslig gärning
kunde grunda deslegitimering. Grov
oskicklighet eller uppenbar olämplighet
såsom läkare skulle kunna föranleda
deslegitimering utan att bristerna manifesterat
sig i brott. Deslegitimering skulle
gälla tills vidare; legitimationen skulle
återgivas, när förhållandena medgåve
det.

En väsentlig nyhet vore, att läkares
möjligheter att annonsera sig som specialist
gjordes beroende av att han uppfyllde
kvalifikationskrav, som Konungen
eller medicinalstyrelsen fastställde.

Liksom nu skulle det i princip stå även
icke-läkare fritt att vara verksamma på
hälso- och sjukvårdens område. I syfte
att minska riskerna av kvacksalvares
verksamhet hade i förslaget till lag om
förbud i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område upptagits
vissa begränsningar i deras möjligheter
att undersöka och behandla den,
som sökte deras hjälp. Sålunda förbjödes
liksom nu behandling av vissa sjukdomar.
Förbudet utsträcktes härvid till

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

187

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

att gälla även sockersjuka, epilepsi och
sjukdomar i samband med havandeskap
och förlossning. Vidare förbjödes undersökning
och behandling av barn, som
ej fyllt åtta år. Rådgivning per korrespondens
utan personlig undersökning av
den hjälpsökande hade också bedömts
innefatta så stora risker, att verksamhetsformen
förbjödes. De för kvacksalvare
redan nu förbjudna undersökningsoch
behandlingsmetoderna utökades
med lokal bedövning genom injektion
och behandling med radiologiska metoder.

Kvacksalveri, som bedreves såsom
ambulerande verksamhet, ansåges icke
kunna stödja sig på något verkligt förtroende
från de hjälpsökandes sida och
förbjödes därför, liksom också kvacksalveri
av den som icke vore svensk
medborgare.

Lagförslaget upptoge vidare vissa regler
till skydd för läkar- och doktorstitlarna
samt för andra yrkesbeteckningar
inom den erkända medicinen.

Slutligen hade föreslagits regler, enligt
vilka medicinalstyrelsen skulle kunna
förbjuda den som gjort sig skyldig
till hälsofarligt kvacksalveri att under
viss tid eller för alltid ägna sig åt verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område.

De nya lagarna avsåges skola träda i
kraft den 1 januari 1961.

I förslaget till lag om behörighet att
utöva läkaryrket voro 5 och 10 §§ så
lydande:

5 §.

Blir legitimerad läkare på grund av
sinnessjukdom eller annan rubbning av
själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt
utöva läkaryrket, skall medicinalstyrelsen
ofördröjligen återkalla hans legitimation,
om ej särskilda skäl föranleda
annat. Styrelsen äger ock återkalla legitimationen
för läkare, som på grund av
kroppslig sjukdom eller lyte blivit varaktigt
oförmögen att utöva läkaryrket.

Föreligger grundad anledning till antagande
att läkares legitimation bör åter -

kallas av skäl som avses i första stycket,
äger medicinalstyrelsen förordna, att
han skall undergå läkarundersökning i
den utsträckning som erfordras för att
hans förmåga att utöva läkaryrket skall
kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen förordnat om
läkarundersökning som avses i nästföregående
stycke, äger styrelsen tillika återkalla
legitimationen för tiden intill dess
ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som
skall undersökas att inställa sig till undersökning,
skall polismyndighet på styrelsens
begäran lämna erforderlig handräckning.

10 §.

Läkare, som icke äger särskild skicklighet
och erfarenhet inom viss gren av
läkarvetenskapen, må icke för allmänheten
tillkännagiva, att han är specialist
inom den grenen av läkarvetenskapen eller
eljest äger särskild kunnighet däri.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
medicinalstyrelsen fastställer
villkoren för rätt att tillkännagiva
specialitet enligt denna paragraf.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande i ämnet väckta
motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 655 i
första kammaren av herr Gezelius m. fl.
och nr 808 i andra kammaren av herr
von Friesen m. fl.,

de likalydande motionerna nr 668 i
första kammaren av herr Kaijser m. fl.
och nr 826 i andra kammaren av herrar
von Friesen och Fröding,

motionen 824 i andra kammaren av
herr Braconier, samt

motionen 825 i andra kammaren av
fru Eriksson i Stockholm.

I motionerna 1:655 och 11:808 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att i
.skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
att bestämmelser snarast måtte utarbetas
för auktorisation av optiker.

I motionerna 1:608 och 11:826 hade
hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om be -

188

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

hörighet att utöva läkaryrket med de
ändringar, att rubriken samt 5 och 10 §§
erhölle den lydelse som framginge av
följande:

Lag om utövande av läkarkonstcn
5 §.

Föreligger grundad--— kunna

bedömas.

Har medicinalstyrelsen — -— — erforderlig
handräckning.

10 §.

Läkare, som —---kunnighet däri.

Konungen eller den myndighet Konungen
därtill förordnar fastställer villkoren
för rätt att tillkännagiva specialitet
enligt denna paragraf.

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att vid regleringen
av bestämmelserna angående fastställande
av villkoren för rätt att tillkännagiva
specialistkompetens inom viss del av
den medicinska vetenskapen de i motionen
framförda synpunkterna måtte
vinna beaktande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandet i motionerna 1:668 och
11:826 om utbytande av ordet »läkaryrket»
mot ordet »läkarkonsten» samt

2) yrkandena i motionerna 1: 668 och
II: 826 i frågan om specialistbehörighet,

1. måtte — med bifall till motionerna
I: 668 och II: 826, såvitt anginge frågan
om deslegitimering, samt med förklaring
att riksdagen icke kunnat helt bifalla
det genom förevarande proposition,
nr 141, framlagda förslaget till lag om
behörighet att utöva läkaryrket — för
sin del antaga lagförslaget med den änd -

ringen, att 5 g erhölle nedan angivna lydelse: »Blir

legitimerad läkare på grund av
sinnessjukdom eller annan rubbning av
själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt
utöva läkaryrket, skall medicinalstyrelsen
ofördröjligen återkalla hans legitimation,
om ej särskilda skäl föranleda
annat.

Föreligger grundad---kunna

bedömas.

Har medicinalstyrelsen---erfor derlig

handräckning.»;

II. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om förbud
i vissa fall mot verksamhet på hälso-
och sjukvårdens område;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1:655 och 11:808 samt motionen
II: 825 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
i frågan om optikers och psykologers
verksamhet; samt

C. att motionen II: 824 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A

I. Till rubriken till lagförslaget om behörighet
att utöva läkaryrket,

av herr Sanne, fru Svenson, herrar
Kaijser och Edström, fröken Wetterström,
fröken Höjer samt herrar Himmerfors
och Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
yrkandet i motionerna 1: 668 och II: 820
om utbytande av ordet »läkaryrket» mot
ordet »läkarkonsten» måtte för sin del
besluta

dels att rubriken till den föreslagna
lagen om behörighet att utöva läkaryrket
skulle vara »Lag om läkarbehörighet»,

dels ock såsom en följd härav

A. att 1, 3, 4, 5, 8, 9 och 11 §§ i nämnda
lagförslag skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse;

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

189

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

B. att 1 och 7 § § i den föreslagna lagen
om förbud i vissa fall mot verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område
skulle erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits;

II. Till 10 § i förslaget till lag om behörighet
att utöva läkaryrket,

av herr Siinne, fru Svenson, herrar
Kaijser och Edström, fröken Wetterström,
fröken Höjer samt herrar ltimmer
fors ocli Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den avfattning, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till yrkandena i motionerna I: 668
och II: 826 i frågan om specialistbehörighet A.

för sin del besluta, att 10 § i förslaget
till lag om behörighet att utöva
läkaryrket skulle erhålla följande lydelse: 10

§.

Läkare, som---kunnighet däri.

Konungen eller den myndighet Konungen
därtill förordnar fastställer villkoren
för rätt att tillkännagiva specialitet
enligt denna paragraf;

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört i frågan om
specialistbehörighet.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den nu framlagda propositionen
med förslag till lag om behörighet
att utöva läkaryrket jämte lag om
förbud i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område har ju
framkommit på grund av att 1915 års
lag om behörighet att utöva läkarkonsten
befunnits vara i behov av modernisering,
vilket är rätt naturligt på grund av
den medicinska vetenskapens och praktiska
sjukvårdens utomordentliga utveckling
under dessa sista decennier,
men även därför, att det befunnits önskvärt
med en mer överensstämmande lagstiftning
på detta område inom de nordiska
länderna för att underlätta utbyte
av sjukvårdspersonal dem emellan.

Här ifrågavarande lag har länge varit
i behov av omarbetning. Redan 1942
gjorde medicinalstyrelsen sin första
framställning härom. Det nu framlagda
förslaget bygger i stor utsträckning på
den s. k. kvacksalveriutredningens mångåriga
arbete jämte ett betänkande om
gemensam nordisk arbetsmarknad för
läkare.

Man bör ge departementschefen en
eloge för det sätt, på vilket bearbetningen
av dessa betänkanden skett inom departementet.
Bearbetningen har i stort
sett gjorts med stor försiktighet och
gott omdöme.

Den senare lagen har jag föga att erinra
emot, även om jag som läkare anser,
att man kunnat gå ännu längre i bekämpandet
av det för vår folkhälsa så höggradigt
skadliga kvacksalveriet med
hänsyn till nödvändigheten att skydda
allmänheten mot onödigt lidande och
onyttiga kostnader. Man borde inte heller
ha behövt väja så mycket för att kalla
saker och ting vid deras rätta namn.
Kvacksalveri blir inte bättre och mindre
farligt för att det kallas för något annat.
Tvärtom! Jag har dock fullt klart för
mig, att det ej går att stifta lag med utsikt
att den skall efterlevas, om ej upplysning
och åter upplysning gjort de
breda lagren av befolkningen medvetna
om kvacksalveriets risker. Upplysning
är bättre än tvång och straff.

Behovet av optikernas, psykologernas
och andra legitima läkarmedhjälpares
auktorisation och legitimation bör även
kunna lösas på sätt som utskottet anvisat
i sin skrivning.

Beträffande den första lagen är det
emellertid på tre punkter, som propositionens
lagförslag kan kritiseras och där
en ändring synes påkallad. Blott en av
dessa har vunnit utskottets tillstyrkande.
Det är den mindre ändringar av § 5,
första stycket. Den punkten förbigår jag
därför här och vill i det följande blott
uppehålla mig vid de två andra.

Min första erinran gäller den föreslagna
lagens titel. Man har här gått ifrån det
gamla begreppet läkarkonst och i stället
valt ordet läkarijrke. Nu är ju enligt vanligt
språkbruk — vi kan t. ex. slå upp

190

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

Svensk Uppslagsbok —- en läkare en person
som efter genomgången utbildning
som yrke utövar läkarkonsten. Riktigast
hade därför varit att skriva »om behörighet
att som yrke utöva läkarkonsten».

Propositionens motivering till att utbyta
ordet »läkarkonst» mot »läkaryrke»
vittnar om stor okunnighet om väsentliga
sidor av sjukvård och läkarverksamhet.
Det sägs på sidan 34: »Ordet läkarkonst
täckte tydligtvis väl läkarnas verksamhet
i äldre tider, när jämte intuition,
handlag och faktiskt kunnande även
allehanda vidskepelse och övertro bestämde
behandlingen av de sjuka, men
i våra dagar, när denna behandling bestäms
av vetenskap och beprövad erfarenhet,
har benämningen läkar- eller läkekonst
uppenbarligen föga täckning i
läkarnas yrkesutövning.»

Mot detta måste understrykas, att det
fortfarande fordras ej blott ett omfattande
exakt vetande utan även förmåga
till intuition och omdöme för att som en
god läkare kunna hjälpa sjuka människor.
Även om man i våra dagar mer
exakt än tidigare känner till mycket
om människokroppens byggnad och
bättre kan grafiskt eller siffermässigt
registrera många av dess funktioner,
framstår som det verkliga uttrycket för
övertro att göra gällande, att de väsentliga
problemen rörande den mänskliga
organismen är lösta. Om något sekel
kommer man säkerligen att betrakta vår
tids medicin på liknande sätt, som vi
nu betraktar medicinen vid förra århundradets
början. Det räcker med att
peka på det förhållandet, att elektronmikroskopien,
som ger oss möjlighet att
studera våra cellers och cellelements
byggnad i detalj på ett helt annat sätt än
tidigare, ännu är i sin allra första linda,
på samma sätt som den vanliga mikroskopien
var för femtio år sedan. De
gamla enkla utrednings- och undersökningsmetoderna
har ingalunda förlorat
sin betydelse, men främst fordras det fortfarande
ofta särskild fallenhet för att
komma en kroppslig eller själslig sjukdom
på spåren. Våra enkla sinnen, framför
allt syn, hörsel och känsel, ger oss
alltjämt mycket ofta bästa vägledning -

en. Konsten är att till detta foga laboratorie-
och instrumentfynden till en gemensam
syntes. Därför är läkarens arbete
fortfarande en konst, läkarkonsten, som
den benämnts sedan urminnes tider.
Förutsättning för all god konst är kunnande
— namnet konst kommer av kunnande
— men därtill fordras även något
annat, en skapande intuition och ett
formande omdöme.

Nu föreslås i reservationen en formulering,
som undviker denna dissonans
mellan den juridiska och den medicinska
uppfattningen. I reservationen föreslås,
att vi inte skall tala om vare sig
»läkarkonst» eller »läkaryrke», utan
blott om »läkarbehörighet» och läkarens
verksamhet som sådan. Då undviker man
sådana inadvertenser som utövning av
läkaryrket eller tandläkarkonsten», som
det nu står i lagförslagets 3 §. Man får
även en bättre samstämmighet med övrig
nordisk lagstiftning. Norrmännens
lag handlar om läkarverksamhet, danskarnas
om lsegegerning och den finska
om läkarkallet. Avsikten med lagen är ju
att skapa sådan samstämmighet. Det i
reservationen framlagda förslaget har
även under hand granskats av lagrådet
och blivit godkänt.

Enligt min uppfattning talar allt för
lämpligheten av att lagen utformas på
detta sätt. Jag vrkar därför bifall till
reservation I.

Den andra punkt, där meningarna delar
sig, är frågan om, hur rättigheten att
annonsera specialitet skall regleras. Propositionen
föreslår här, att det sätt, på
vilket denna rättighet för närvarande
regleras — genom Läkarförbundet —
skall officiellt upphöra och regleringen
övertas av medicinalstyrelsen.

Det framgår av propositionen, att Läkarförbundet
hittills skött denna angelägenhet
på ett mycket förtjänstfullt sätt.
Detta har omvittnats i tidigare yttranden
här i riksdagen. En brist har visserligen
varit, att de fastställda bestämmelserna
endast gällt förbundets egna medlemmar,
men på grund av den mycket allmänna
anslutningen av läkarkåren till
Läkarförbundet har detta praktiskt haft
mycket ringa betydelse. Bristen kommer

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

191

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

för övrigt att helt försvinna efter de nya
bestämmelser, som är avsedda att beslutas
i övermorgon.

Reservanterna anser nu i likhet med
utskottet, att det föreligger ett bestämt
behov av regler för fastställande av de
kvalifikationer som fordras för erhållande
av s. k. specialistkompetens. Vi
anser, att detta behov framför allt betingas
av allmänhetens legitima krav på
att den, som utger sig för att vara specialist
inom ett område — här av medicinen
— även skall äga motsvarande
kunskaper och skicklighet. Detta är
emellertid något som gäller många flera
vrkcn än läkarens. Överallt i samhället
i övrigt har man med förtroende låtit
fackförbunden själva sköta om den saken,
stundom under kontroll av myndigheterna
men ofta utan kontroll. Att här
skulle bli en kontroll av myndigheterna,
är det ingen som motsätter sig, men att
det hela helt skulle övergå från Läkarförbundet
till myndigheterna förefaller
omotiverat.

Att fortfarande låta fackförbundet -—
här liksom i så många andra fack -—
vara med betyder dessutom att man
bättre kan följa med den intensiva utveckling
och förändring som här oavbrutet
sker år för år. Vid snabb utveckling,
kommer statliga myndigheter
på grund av själva sin konstruktion alltid
att bli på efterkälken gentemot fackmännen
själva.

Inom praktiskt taget alla kulturländer
har man också valt vägen att låta
resp. läkarförbund hålla erforderlig kontroll
över denna specialistannonsering.
Ingenstans har man hört talas om, att
det uppstått missnöje eller förekommit
missbruk på grund härav. Världsläkarförbundet
undersökte för ett par år sedan
inte mindre än 21 av våra kulturstaters
förhållanden i detta avseende. Bara
i fem fall förekom helt statlig reglering.
Den enda staten av betydelse bland dessa
var Danmark. I ingen av Västeuropas
övriga stater förekom detta.

Reservanternas förslag går ut på att
låta det av Sveriges läkarförbund föreslagna
medicinska specialitetsrådet —
sammansatt av en representant för den

medicinska vetenskapen, utsedd på förslag
av universitetskanslern, en representant
för de statliga myndigheterna,
utsedd på förslag av medicinalstyrelsen,
och en representant för de aktivt verksamma
läkarna, utsedd på förslag av Läkarförbundet
-— sköta detta utan större
kostnad för staten. Det blir enligt vår
uppfattning betydligt effektivare; sådant
råd får lättare att snabbt följa med utvecklingen.
Det blir också billigare för
staten.

Den ekonomiska sidan av att staten
helt skulle åta sig detta har ej alls diskuterats
i propositionen. Kostnaderna
måste bli avsevärda, ty för en effektiv
kontroll måste anställas ett ytterligare
betydligt antal specialister eller vetenskapliga
råd vid medicinalstyrelsen. Det
gäller ju inte bara att utforma bestämmelser
för tillfället det gäller även att
löpande kontrollera och att följa med i
utvecklingen.

Genom den formulering av 10 §, som
föreslås i reservationen, möjliggöres detta
på ett smidigt sätt, och härigenom
bindes ej denna kontroll just till medicinalstyrelsen.
Detta är motiveringen till
reservationens förslag på denna punkt.

Med dessa ord ber jag också att få
yrka bifall till den med II betecknade
reservation, som fogats till utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Här gäller det också ett
ärende, där utskottet i sak är enigt.
Oenigheten hör — som en tidning skrivit
— uteslutande samman med ordvalet.
När herr Edström talade om att ordet
»läkarkonsten» utbytts mot ordet »läkaryrket»,
tyckte han att detta tummande
på förslaget hade karaktären av en
nedklassning. Detta är emellertid inte
fallet.

Reservanterna har ju inte heller fastnat
för att följa motionärernas yrkande
om att bibehålla ordet »läkarkonsten».
De har tydligen själva fallit för argumenteringen
såväl i utskottet som i departementschefens
uttalande, nämligen

192

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

att den uppdelning av lagkomplexet som
nu sker, i och för sig förutsätter en annan
terminologi än tidigare. Då rörde
man sig med begreppen »läkekonsten»
och »läkarkonsten», men läkekonsten utövas
också av andra än legitimerade eller
behöriga läkare. Den utövas också av
dem som faller under kategorien kvacksalvare,
utan att kvacksalvare i det avseendet
i och för sig innebär någon klassificering
av den verksamhet som de bedriver.
Detta uttryck har valts för att
man skall ha ett gemensamt uttryck för
den verksamhet, som bedrives av icke
behöriga läkare.

Konstruktionen sådan den nu framlägges
— med en lag om behörigheten
och en lag om annan verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område — har av
experter som tillhör de främsta betecknats
som en mycket god lösning. Därför
är det inte riktigt — som herr Edström
sade — att reservationens terminologi
har underställts lagrådet och godkänts.
Det riktiga är att lagrådet har sagt, att
det inte vill göra någon erinran men
ändå understrukit att denna lösning rent
lagtekniskt sett är underlägsen propositionens.
Det är nämligen inte enbart fråga
om att reglera behörigheten, utan behörigheten
att utöva läkaryrket, och då
innebär den lösning, som man i reservationen
har fastnat för, att man visserligen
i rubriken talar om »läkarbehörigliet»
men sedan tvingas till en beskrivning
av utövningen av denna och därvid
använder begreppet »läkarverksamhet»
och då får in begreppet »verksamhet» i
stället för »yrke».

Jag förstår juristerna, därför att de
fortfarande och mycket gärna använder
beteckningen »domaryrket» utan att betrakta
det som något slags nedklassning
av den verksamhet de utövar. De tycker
att det är ett utmärkt samlande uttryck
för kåren, och jag kan inte tänka mig
att läkarna skulle bli sämre ställda därför
att man lagtekniskt använder formen
»läkaryrket» för att få ett lätt begripligt
men framför allt genomgående klart
uttryck för vad som skall regleras i
lagen. Det är endast i lagen som beteckningen
kommer att användas — i

övrigt talar man ju om läkaren och läkarens
behörighet. Jag har därför inte
kunnat fatta vad det är som stöter läkarna
i detta avseende. De har väl möjlighet
att hävda sin skicklighet, även om
verksamheten lagtekniskt skulle betecknas
såsom ett yrke.

Det har skett en klar avgriinsning mellan
den behörige läkarens verksamhet,
som sträcker sig över hela hälso- och
sjukvårdsfältet, och den verksamhet som
bedrives av andra på området. Det har
också gjorts en klar avgränsning av vad
de senare får syssla med och vad som
för dem är förbjudet. Detta sker i den
andra delen av lagförslaget. Juristerna
— inklusive lagrådet — har nog rätt i
att såsom lagförslaget är utformat i propositionen,
är det så bra som det över
huvud taget kan bli. Varje försök att
tumma på förslaget blir en försämring.
Det beskedet fick vi inom utskottet, när
jag själv kastade fram, att man möjligen
skulle kunna lösa tvisten om begreppen
läkaryrke och läkarkonst genom att
helt enkelt använda benämningen läkarbehörighet.
Jag fick det svaret, att det
skulle bli en sämre lösning, eftersom
man ju inte i det sammanhanget skulle
reglera behörigheten, den är reglerad på
annat sätt, utan den verksamhet som den
behörige läkaren har att utöva och som
helt eller i viss utsträckning är förbehållen
honom.

Jag har funderat mycket på detta problem,
när vi behandlade frågan inom
utskottet liksom även sedermera, för
att försöka komma underfund med huruvida
tidningspressen har rätt i att det
inte är fråga om någonting annat än om
en tvist om ord. Men jag har inte ansett
mig kunna lita på att tidningspressen
fattat det hela rätt. Det är inte en tvist
om ord utan en tvist om på vilket sätt
man skall beskriva det man vill reglera.
Även om läkarna är aldrig så skickliga
på sitt eget område, är de underlägsna
lagrådet när det gäller att avgöra vad
som är det bästa uttrycket för vad man
vill ha sagt och reglerat genom lag.

Jag kan alltså, herr talman, inte annat
iin tillstyrka utskottets hemställan. Jag
är övertygad om att vår skickliga läkar -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

193

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

kår med stor sannolikhet kommer att
bevara sitt anseende i fortsättningen på
samma sätt som de hittills har gjort.

En annan angelägenhet, som vi inom
utskottet har tvistat om, gäller de s. k.
specialisterna och vad som skall erfordras
för att läkare skall ha rätt att tillkännage
sig såsom specialister. Utskottet
är enigt om att frågan bör på ett eller
annat sätt regleras. Detta har inte
skett hittills. Visserligen har läkarna
själva genom sin organisation ordnat något
slag av auktorisation genom att ta
upp dem i en förteckning såsom specialister.
Jag har ingen anledning att tro,
att den gallring som därvid har skett
har varit undermålig. Den har antagligen
varit mycket noggrann och kanske
också mycket fordrande. Men förteckningen
bär haft den bristen, att den inte
har upptagit andra än dem som tillhör
Läkarförbundet. Det finns också läkare
— även utomordentliga specialister -—
som inte tillhör Läkarförbundet.

Nu har läkarna och Läkarförbundet
förklarat sig beredda att undanröja denna
brist. De har nog lagt ned mycket arbete
och stora kostnader på att få fram
någonting, som skulle kunna utgöra
grunden till en förteckning över samtliga
specialister, liksom också för att ange
vad soin skall fordras för att en läkare
skall få kalla sig specialist på ett visst
område. Läkarna har alltså samma uppfattning
som departementschefen, att
frågan bör regleras på något sätt.

I propositionen föreslås, att Kungl.
Maj :t eller medicinalstyrelsen —- om
Konungen så förordnar — skall avgöra
villkoren för att läkare skall få lov att
tillkännage sig som specialist. Det är
alltså inte fråga om antagandet av specialister
utan om fastställandet av vad
som fordras för att en läkare skall få
beteckna sig som specialist, vilken särskild
utbildning läkaren skall ha undergått
och vilken praktik han skall ha
haft på det område, där han vill beteckna
sig som specialist. Läkarna bland
motionärerna och våra läkare inom utskottet
har av någon oförklarlig anledning
funnit, att det skulle vara bättre om
det i stället för »medicinalstyrelsen»

1-1 Första kammarens protokoll 1960. Sr 19

stöd »annan myndighet», som Konungen
kunde förordna, om Konungen inte ville
själv utöva befogenheten att fastställa
villkoren för läkares rätt att tillkännage
sig som specialist. Jag har närmast fått
den uppfattningen, att läkarna — utan
att de bär velat utsäga det — antingen
har ett horn i sidan till medicinalstyrelsen
eller också inte litar på att styrelsen
har den kompetens, som erfordras för
att avgöra villkoren för att en läkare
skall få beteckna sig som specialist. Det
har jag för min del haft svårt att förstå.
Jag har också haft svårt att förstå, att
man i en lag skulle kunna skriva in uttrycket
»annan myndighet» och därvid
räkna med, att Konungen skulle gå förbi
medicinalstyrelsen och förordna, att
befogenheten skulle tilläggas ett specialitetsråd,
tillskapat på det sätt, som angives
i motiven till reservationen.

Jag förutsätter, att när det blir fråga
om att fastställa kvalifikationsvillkoren
för att få beteckningen specialist, har
medicinalstyrelsen ibland inte den sakkunskap
som erfordras. Det kan man väl
tänka sig att den saknar, eftersom specialisternas
fält är så vidsträckt. Läkarna
går allt mer och mer över till att specialisera
sig — det är väl utvecklingens
gång. Men om det saknas kompetens inom
medicinalstyrelsen själv att avgöra
vad som fordras för att bli specialist inom
ett visst område, finns det väl ingen
anledning att antaga, att medicinalstyrelsen
är så oföretagsam, att den inte
kan vända sig till någon som kan ge de
upplysningar som behövs för att fastställa
vad som skall fordras.

Jag förstår läkarna när de säger, att
det inte är fråga om att fastställa en specialistkompetens
att gälla för tid och
evighet eller ens så länge läkaren lever.
Utvecklingen går så snabbt, att det kan
vara nödvändigt att följa specialisten och
försäkra sig om att han skaffar de ytterligare
insikter, som utvecklingen fordrar
av en specialist på området. Det kan behövas
någon som svarar för att en sådan
uppföljning sker, om vi nu skall använda
ett modernt uttryck. Men jag kan
som sagt, mycket väl tänka mig, att medicinalstyrelsen,
om den såsom utskottet

194

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

föreslår skall avgöra kvalifikationsfordringarna,
skaffar sig de försänkningar
som erfordras för att också i det avseendet
vara väl underrättad. Och våra läkare
är medvetna om att det inte finns någon
annan kvalificerad församling att
vända sig till än läkarna själva, det
måste därför vara ett uttryck för misstroende
mot de myndigheter, som har att
handlägga angelägenheter av detta slag
att yrka på ändring. Även beträffande
den paragrafen i lagen har jag svårt att
förstå den ändring som reservanterna
vill ha. När utskottet tillstyrker propositionen,
gör vi det med de förutsättningar,
som vi själva har tolkat in i förslaget,
nämligen att vederbörande skall ha tillgång
till all den sakkunskap som erfordras
för att bedöma, vilka kvalifikationer
i fråga om utbildning och praktik man
bör fordra av den som skall få kallas specialist
och av allmänheten anlitas såsom
sådan.

I det avseendet tycker jag att propositionen
är överlägsen reservanternas ändringsyrkande.
Den är klarare och redigare,
och man prickar ingen myndighet,
som enligt mitt sätt att se borde vara
självskriven att handlägga ärenden av
detta slag, såvida det nu inte finns någon
myndighet som är ännu mera sakkunnig
men ändå officiell, som skulle
kunna anförtros en sådan uppgift. Det
har under hand nämnts kanslersämbetet.
Jag tycker trots detta, att medicinalstyrelsen
ligger närmast till hands.

Det har gjorts en ändring i 5 § i lagen,
som innebär att bestämmelsen om
återkallande av legitimationen för läkare
som på grund av kroppslig sjukdom eller
lyte är oförmögen att utöva läkaryrket.
Vi har inom utskottet varit överens om
att det väl knappast var nödvändigt att
införa en sådan deslegitimeringsorsak,
eftersom de uppgifter i övrigt, som kan
tas till förevändning för att pröva läkarens
möjlighet att fortsätta verksamheten,
i och för sig är så stränga, att de
kan användas på var och en, som av den
ena eller den andra anledningen har
kommit dithän, att han inte nöjaktigt
kan fullgöra sin uppgift som läkare. Därför
har vi haft förståelse för de synpunk -

ter som motionsvis framförts, nämligen
att man inte skall frånta en läkare legitimationen
därför att han på grund av ålder
eller vanförhet av något slag inte
kan fullgöra uppgiften. Är han klar i huvudet,
har han också möjlighet att avstå
från att utöva sådan verksamhet, som
han inte längre har förmåga att fullfölja.
Brister det å andra sidan i det avseendet,
finns alltid möjlighet att få
hans behörighet prövad, likaså om han
har förändrats fysiskt eller psykiskt eller
av andra orsaker på sådant sätt, att han
kan rubriceras som oskicklig. Men han
skall inte behöva fråntagas behörigheten
för att han blivit gammal och orkeslös,
om han inte utövar verksamheten i större
utsträckning än förmågan räcker och
om han har kontroll över vad han gör
och fullgör det på ett tillfredsställande
sätt. Även om det får en annan karaktär
när man stryker en bestämmelse i ett
lagförslag än om den strukna bestämmelsen
aldrig kommit dit, har vi ändå
inte reserverat oss mot beslutet, då vi
har förståelse för de motiv som framförts.
Vi har utgått ifrån, att om en läkare
inte längre kan fullgöra sitt yrke
eller sin konst och inte själv begriper
det, kommer han att berövas möjligheten
att fortsätta, när man anser, att han inte
längre har den skicklighet som erfordras.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Som jag sade i mitt första
inlägg, har jag uppfattningen, och vi
i utskottet är eniga därom, att detta lagförslag
i stort sett är bra och att det är
synnerligen behövligt få en modernisering
på detta område. Det är endast i
vissa detaljer, som vi inte blivit ense.
Dessa detaljer är dock inte så betydelselösa.

En lag skall vara stark i sak. Den gamla
romerska sentensen lyder: Fortiter in
re, suaviter in modo, alltså stark i sak,
mild i form. Man bör inte gå mot den
regeln och bör ej göra våld på ordens
valör och gammal tradition mer än no -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

195

Lagforslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

digt är. Man får nog här uppfattningen,
att det gjorts onödigt våld på gammal
hedervärd tradition, som funnits i den
äldre lagstiftningen.

Inför motsättningarna har vi reservanter,
huvudsakligen i syfte att även få en
samordning med övrig nordisk lagstiftning
på detta område, övergått till att
välja ordet »verksamhet». Det är precis
samma ord, som finns i norska lagstiftningen.
Vi har alltså velat uppfylla given
intention om samordning av nordisk
lagstiftning på detta område genom att
välja ordet »verksamhet». Genom att i
stället välja ordet »läkarvrke», som nu
finns i lagförslaget, har man däremot
gått ifrån denna intention i fråga om
samordningen. Läkarens verksamhet är
att som yrke utöva läkarkonsten. Det är
definitionen. Om man hade sagt så, hade
det varit bättre.

Den andra frågan, som ur praktisk
synpunkt är viktigare, gäller specialitetskontrollen.
Medicinalstyrelsen är för
närvarande inte kompetent att ha hand
om den saken. Medicinalstyrelsen har
visserligen ett vetenskapligt råd, men
det blir nödvändigt att väsentligt utöka
detsamma, om medicinalstyrelsen skall
ha hand om denna mycket omfattande
kontroll. Det gäller ju inte bara att fastställa,
vilka fordringar som skall ställas
på den som skall få annonsera som specialist,
utan det gäller också att utöva
en fortlöpande kontroll och följa med på
dessa områden, där det sker förändringar
år från år.

Om medicinalstyrelsen får vara den
helt bestämmande, är vi även rädda för
att läkarna i landet blir allt mer och mer
beroende av medicinalstyrelsen. De blir
så att säga mer eller mindre tjänsteläkare.
Vi tror inte, att detta är så lyckligt
för läkarkonsten i landet.

Herr KAIJSER (li):

Herr talman! Det allra mesta av det
som jag tänkt säga har herr Edström
redan sagt. .lag skall alltså inte bli långrandig.

I stort sett kan man vara till freds
med den utformning lagarna har erhål -

lit, och jag vill också i likhet med herr
Edström säga, att den bearbetning som
kvacksalveriutredningens förslag fått
inom departementet har varit mycket
god. Också för mig är det klart att det
är en fördel, att frågan om läkarnas behörighet
regleras i en lag och att det i
en annan lag anges de bestämda områden,
där de som inte är läkare inte får
bedriva verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område.

Beträffande de kontroversiella punkterna
har jag egentligen ingenting att
tillägga i fråga om uttrycken »läkarkonst»
och »läkaryrke». Jag vill bara säga
att vi inte har fallit för den argumentering
som har förts från utskottsmajoritetens
sida, utan vi har valt ett uttryck
som dels överensstämmer med lagstiftningen
inom andra nordiska länder, dels
också inte innebär någonting som verkar
stötande vare sig på den ena eller andra
sidan.

För mig är det inte bara en strid om
ord. De uttryck som finns i propositionen
visar, som herr Edström tidigare
bär anfört, just på att man inte riktigt
fattat mycket väsentliga delar i läkarens
uppgifter. Det som man kan erfara genom
intuition och det som man kan nå
fram till genom en skapande syntes av
alla de olika uppgifter, som man kan
samla ihop, är delvis något som ligger
helt vid sidan om de naturvetenskapliga
iakttagelserna. Härtill kommer också att
läkaren måste vinna förtroende hos sin
patient. Det är inte alltid den skickligaste
diagnostikern som är den bäste läkaren.
Jag tror inte att någon patient skuller
vara till freds med den datamaskin
som enbart på de av patienten lämnade
uppgifterna ställde bättre diagnoser än
en läkare, med vilken den jämfördes, något
som man berättade om på Svenska
sjukhusföreningens möte förra året. Den
bäste läkaren är den som kan konsten
att kombinera ett stort medicinskt kunnande
med förmågan att vinna sina patienters
förtroende. Den som bara betraktar
läkarna som enheter, som man
handskas med i tabeller och utredningar
vid skrivbordet, glömmer ofta bort detta.
Han glömmer det till dess han själv

196

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

behöver en läkare för en sjukdom, men
då minns han det åtminstone beträffande
den läkare som sköter honom, i varje
fall om denne läkare lyckas vinna hans
förtroende.

Läkaryrket är alltjämt en konst trots
allt vad man naturvetenskapligt vet om
människokroppen. Ungefär de orden
fällde för några veckor sedan en av
denna kammares mest vördade ledamöter,
en av dem som har den allra största
livserfarenheten.

Jag har, herr talman, känt ett visst behov
att framföra dessa synpunkter.

I 2 § andra stycket hade vi gärna sett
att man angivit »särskild vetenskaplig
erfarenhet» och inte bara »särskild klinisk
erfarenhet» — som formuleringen
nu är — såsom krav för att utländsk läkare
skall kunna erhålla legitimation
utan att ha genomgått sådan efterutbildning
som avses i första stycket av samma
paragraf. Har vederbörande »särskild
vetenskaplig erfarenhet» som
grundval för sin legitimation, är det ju
naturligt att han får sin verksamhet som
läkare här i landet förlagd till ett sjukhus
eller en vetenskaplig institution.
Hans medarbetare, som känner till svenska
förhållanden, svensk sociallagstiftning
m. m., kan då hjälpa honom till
rätta. Vid en verksamhet ute i periferien,
t. ex. som provinsialläkare, alltså
en verksamhet på egen hand ute bland
folket, måste bristen på kännedom om
dessa förhållanden göra det mycket
svårt för honom att ens tillnärmelsevis
fylla de berättigade krav som kan ställas
på honom som läkare. Vi har emellertid
från vårt håll inte velat motionera
i den saken — av erfarenhet vet vi att
våra propåer i den riktningen alltid
missförstås. Jag vågar dock räkna med
att oavsett vem som är föredragande departementschef
kommer han inte att besluta
i ärenden av denna natur, utan att
ha tillstyrkande uttalanden från sakkunnig
myndighet.

I fråga om specialistbestämmelserna
har jag inte något att tillägga utöver vad
herr Edström anfört. Då herr förste vice
talmannen frågar, om vi har något slags
misstroende mot de myndigheter som

sköter denna sak, vill jag bara säga, att
vi naturligtvis inte alls tvivlar på att medicinalstyrelsen
försöker att sköta detta
på allra bästa sätt. Jag tror emellertid
liksom herr Edström att medicinalstyrelsen
i nuvarande läge inte är försedd
med en så rik uppsättning vetenskapliga
råd att den kan ta hand om dessa ärenden.
Departementschefen tycks enligt
propositionen ha den uppfattningen, att
det väsentligen är hänsyn till taxefrågor
som ligger bakom kravet att få särskilda
villkor uppställda för erhållande av specialistkompetens.
Inför en dylik uppfattning
känner jag mig onekligen en
smula besviken. För oss är det helt naturligt,
att det är allmänhetens berättigade
krav på att den som utger sig för att
vara specialist också skall äga de däremot
svarande kunskaperna, som är det
väsentliga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de båda vid utlåtandet fogade reservationerna.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag fäste mig vid att herr
Edström gjorde ett uttalande som innebar
att man bör sikta till att vara stark
i sak och mild i form. Om hans uttalande
beträffande oss som står bakom propositionen
är ett uttryck för mildhet i
form, när han säger att det vittnar om
stor okunnighet om hälso- och sjukvården
från vår sida, förstår jag inte hans
framträdande i sak. Det fanns ingen
korrespondens i hr Edströms anförande
mellan det, som jag väl ändå får förmoda,
tilltänkta milda uttrycket i form och
det som han anförde i sak, om man har
några anspråk på styrka.

Herr Edström har ju dessutom varit
vänlig nog att bland dem som saknar
kunnighet och erfarenhet på hälso- och
sjukvårdens område inrymma även medicinalstyrelsen.
Då känner vi oss i
rätt gott sällskap och får väl försöka att
komma över dessa herr Edströms uttalanden.

Jag vill först, herr talman, med tillfredsställelse
konstatera, att popositionens
förslag i de väsentliga frågorna bli -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

197

Lagforslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

vit tillstyrkt av ett enhälligt utskott. De
nya reglerna för läkarbehörighet, som
inedger legitimation även av utländska
läkare, har således accepterats. Jag vill
i det sammanhanget säga till herr Kaijser,
att när vi i lagtexten skriver »framstående
skicklighet», inrymmer det också
de vetenskapliga förtjänster som vederbörande
eventuellt har. .lag tycker att
»framstående skicklighet» och »särskild
erfarenhet i fråga om klinisk verksamhet»
är fullgoda uttryck för de önskemål
om kvalitet, som vi har all anledning att
ställa både på utländska och svenska läkare.

Utskottet har också godtagit de vidgade
möjilgheterna att deslegitimera läkare
som inte visat sig vara skickade att
utöva läkaryrket. Till utskottets ärade talesman
vill jag säga, att jag inte ämnar
ta upp någon debatt om den begränsning
som utskottet har funnit anledning att
göra. Vi erkänner de svårigheter som föreligger
att bedöma de kroppsliga symptom
som skulle kunna ge anledning till
en deslegitimation. Vi var i förarbetet
överens om att det inte är helt tillfredsställande,
att man inte kan ingripa i sådana
fall. Därför tog vi med denna bestämmelse
och räknade med att det skulle
bli en försiktig tillämpning. Vi kan
dock också förstå den reaktion som tagit
sig uttryck i att man från utskottets
sida har velat ta bort denna bestämmelse,
och jag delar nog herr Strands uppfattning,
att det bör vara möjligt att
åstadkomma en reglering också på detta
område från fall till fall, då så visar sig
vara nödvändigt.

Utskottet har inte gjort någon erinran
mot den ganska långtgående begränsningen
av kvacksalvares och lekmäns
möjligheter att syssla med sjukdomsbehandling.
Inte heller har det nva tekniska
greppet på lagstiftningen rönt något
motstånd. Utskottet biträder således uppdelningen
i en lag, som vänder sig till
läkarna med regler för deras förvärv och
förlust av behörighet, och en annan lag,
som riktar sig mot kvacksalvare och andra
utövare av icke auktoriserad verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område.
Även på läkarhåll bär det positivt under -

strukits, att uppdelningen på två lagar
utgör en förbättring i förhållande till
det lagförslag som kvacksalveriutredningen
lade fram och som anslöt sig till
nuvarande lagstiftning, där både läkares
och kvacksalvares verksamhet går under
beteckningen liikarkonst. Detta har också
understruktits av både herr Edström
och herr Kaijser.

Enigheten om att vi här har att göra
med två skilda frågekomplex, som också
formellt bör hållas isär genom att behandlas
i var sin lag, visar att man på
alla håll delar regeringens uppfattning,
att det föreligger en väsentlig skillnad
mellan läkarnas arbetsmetoder och
kvacksalvarnas. Med utgångspunkt från
att en sådan skillnad föreligger har nu
utskottet i sin helhet anslutit sig till propositionens
tanke, att man inte bör i lagtexten
begagna samma beteckning för
läkarnas arbete och för kvacksalvarnas
sysselsättning med sjukdomsbehandling.
Alla är också eniga om att man för
kvacksalvares och andra icke auktoriserade
utövares sysslande med sjukdomsbehandling
bör använda beteckningen
verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, en beteckning som är fullkomligt
neutral och täcker såväl kvalificerade
optikers inprovning av glasögon åt
allmänheten som det primitivaste kvacksalveri.

Men med detta konstaterande är det
slut med enigheten. Utskottsmajoriteten
föreslår i enlighet med propositionen, att
läkarnas arbete skall betecknas som utövning
av läkaryrket. .lag vill starkt understryka,
att det är en beteckning som
absolut inte lämnar något utrymme för
tvekan om vad som avses. Reservanterna
i utskottet vill att läkarnas arbete skall
kallas för läkarverksamhet, men verksamhet
är just det ord som propositionen
använder för kvacksalvares och lekmäns
deltagande i sjukdomsbehandling,
därför att det är ett så obestämt uttryck,
som kan rymma både kvalificerat, på ordentlig
utbildning grundat arbete och
skadligt eller i varje fall helt onyttigt
fuskande inom sjukvården. Vi kommer
alltså enligt reservanternas förslag tillhaka
i det läge, att lagen rör sig med

198

Nr 19

Onsdagen den 25 inaj 1960

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

samma ord både när den talar om läkarnas
yrkesutövning och när den talar
om kvacksalvarnas sysslande med
sjuka, nämligen verksamhet. Om man
kallar läkarnas utövning för läkarverksamhet
för att såvitt möjligt komma ifrån
suddigheten, undanröjer man bara delvis
oklarheten. Jag vill erinra om att
ledet läkar- i det hittills använda ordet
liikarkonst inte hindrat att också kvacksalvare
ansetts utöva läkarkonsten. Detsamina
kan inträffa med uttrycket läkarverksamhet
och kanske i än högre grad
det alternerande uttrycket i reservanternas
lagtext, nämligen verksamhet såsom
läkare.

Annorlunda förhåller det sig med ordet
läkaryrket. Man kan knappast säga
att en kvacksalvare utövar läkaryrket. I
benämningen yrke ligger just att vederbörande
har utbildning för det området
som han är verksam inom — eljest är
han inte någon yrkesman i detta ords hedervärda
bemärkelse. För mig framstår
beteckningen yrkesman som något utomordentligt
fint. Fn god yrkesman är en
garant för kunnande inom yrkesområdet,
och jag vill i läkaren gärna se den
högt kvalificerade yrkesmannen. Jag kan
inte tänka mig att läkarna är rädda för
att komma i dåligt sällskap, om de blir
kallade yrkesmän. Min profession tidigare
är bagare; jag är yrkesman, och jag
hälsar läkarna hjärtligt välkomna. Jag
är övertygad om att de många yrkesmän
som finns i denna kammare ser på det
här problemet på samma sätt som jag. Är
det någon form av nedvärdering av läkarnas
arbete som man här känner sig
ängslig för?

Den utbildning som motiverar användning
av beteckningen läkaryrket är naturligtvis
sådan utbildning som ger läkarbehörighet
enligt lagen. Om det sålunda
är klart, att man måste föredra ordet
läkaryrket från lagtekniska utgångspunkter
för att få en exklusiv beteckning
för läkarnas arbete, frågar man sig vad
som skulle kunna diskvalificera detta
ord. Ja, reservanterna menar att läkarnas
arbete inte kan betecknas som yrkesutövning
därför att läkaren fortfarande
måste använda intuition och omdöme i

sitt arbete och inte enbart kan grunda
det på objektivt naturvetenskapligt kunnande.
Detta om intuition och omdöme
är naturligtvis riktigt, och när uttrycket
läkarkonst underkänts i propositionen,
har det inte heller sagts annat än att vidskepelse
och övertro numera inte är någonting
som bestämmer läkarens sjukdomsbehandling.
Motionärerna och reservanterna
har på den punkten inte
läst propositionen tillräckligt eftertänksamt.

Frågan är emellertid om detta förhållande,
att läkaren måste ha intuition
och omdöme i sitt arbete vid sidan om
faktiskt kunnande, verkligen hindrar att
hans arbete kallas yrkesutövning. Intuition
och omdöme krävs förvisso i åtskilliga,
för att inte säga de flesta yrken,
utan att man fördenskull känt sig hindrad
att kalla dem yrken. Det är ju inte
ovanligt att man talar om politikernas
yrke — av en politiker fordras ju både
intuition och omdöme; eller är vi inte
överens om det? Till och med på områden,
där vederbörandes arbete är helt
beroende av talang och speciell begåvning,
talar man om yrken. Så har exempelvis
skådespelare och musiker ett yrke.
På dagens föredragningslista finns
av en tillfällighet ett ärende, vars rubrik
talar om »livstidsgager åt förtjänta utövare
av konstnärliga yrken». Jag hade
nästan tänkt fråga om (le, som står bakom
önskemålet att få bevara ordet
»konst» i detta sammanhang, också anser
att läkarna skall omfattas av den tanke
som ligger bakom motionen i fråga.

Jag har velat anföra detta för att visa
de konsekvenser som kan uppstå. För
min del har jag svårt att se, varför inte
också läkarens arbete skall kunna betecknas
som ett yrke, av vars utövare
fordras både — objektivt — kunnighet
och — subjektivt •— intuition, handlag
och omdöme.

För att emellertid erhålla även en
språkvetenskapsmans syn på saken har
jag bett professor Gösta Bergman vid Institutet
för svensk språkvård att göra ett
uttalande i frågan; och jag får kanske
ställa upp det mot herr Edströms hänvisning
till Svensk Uppslagsbok. Yttrandet

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

199

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

har visserligen avgivits mot bakgrunden
av motionärernas förslag att ordet »läkarkonst»
skulle behållas i lagtexten,
men yttrandet har full aktualitet även
med hänsyn till reservanternas förslag
då det gäller frågan om lämpligheten av
ordet »läkaryrke». Professor Bergman
refererar motionernas passus om att det
krävs särskild fallenhet och särskilt
handlag m. m. av en läkare och fortsätter: »Motionärerna

trycker här på vissa
svårvägbara faktorer som förvisso är av
största betydelse för läkarna som yrkesmän.
Egenskaper av besläktad art krävs
emellertid också av flera andra yrkesutövare,
att nämna bl. a. domare, lärare
och präster, i det hela av personer vilkas
yrken i vissa sammanhang betecknas
som kall. Man talar dock icke om domarkonsten
etc. Då motionärerna föredrar
''läkarkonst'' är det väl grundbetydelsen
hos ordet ''konst’ som de velat bringa till
uttryck, nämligen förmåga, stor skicklighet,
i synnerhet förr övergående i betydelsen
förslagenhet, klokhet o. d. Ordet
uppvisar emellertid flera betydelser
som gör det mera oskarpt i konturerna,
alltifrån stor teknisk och konstnärlig
skicklighet till fingerfärdighet Ctaskspelarkonst’)
och hemlig förmåga (''spådomskonst,
svartkonst’).

Sammansättningar med ''konst'' i betydelsen
yrkesutövning, teknik av visst
slag, ger numera ett lätt ålderdomligt
eller högtidligt intryck, t. ex. fortifikationskonst,
fältskärskonst, förlossningskonst,
ingenjörskonst, lantmäterikonst,
tandläkekonst, vattenbyggnadskonst.

Att ''utöva läkarkonsten (läkekonsten)’
ligger sålunda betydelsemässigt och stilistiskt
på ett annat plan än det sakliga
utöva läkaryrket’. Från språklig synpunkt
kan ingen erinran göras mot detta
senare uttryck såsom beteckning för
läkarnas verksamhet. Tilläggas bör att
det torde vara svårare att under uttrycket
''utövare av läkaryrket’ räkna in
kvacksalvare och andra lekmän som utövar
en icke auktoriserad verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område än under
det mera diffusa ''utövare av läkarkonsten''.
»

Det kan alltså konstateras, att man
vinner en från lagteknisk synpunkt i
hög grad önskvärd klarhet genom att använda
beteckningen »läkaryrke» för läkarnas
verksamhet, och att ordet »läkaryrke»
enligt en framstående vetenskapsman
inte kan föranleda någon erinran
från språklig synpunkt. Jag kan då inte
se något som helst förnuftigt skäl, varför
man på denna punkt skulle gå ifrån
det lagtextförslag som propositionen innehåller
och som inte heller lagrådet
haft någon erinran mot; jag understryker
där vad herr Strand har sagt, att
lagrådet företräder den juridiska expertisen.
Motionärerna och reservanterna
har i bokstavlig bemärkelse tagit upp
en strid om ord, där såvitt jag kan
förstå en seger för reservationen skulle
innebära en förlust i fråga om tydlighet
och klarhet hos lagen.

När det gäller den andra reservationen,
som berör villkoren för läkares rätt
att annonsera sig som specialist, vill jag
något beröra upprinnelsen till det förslag
som propositionen innehåller. För
närvarande och sedan omkring 50 år
tillbaka reglerar Läkarförbundet självt
villkoren för rätt att annonsera specialitet.
Förbundets regleringsmöjligheter i
detta avseende kan emellertid endast
gälla för förbundets egna medlemmar,
vilket naturligtvis är en brist. Den väsentligaste
olägenheten av den hittills
tillämpade ordningen är emellertid att
man i författningar och eljest när man
talar om specialister och specialistvård
inte kan hänföra sig till någonting annat
än Läkarförbundets bestämmelser, som
ju endast utgör en enskild organisations
regler, tillkomna utan att det allmänna
har haft något inflytande på deras utformning.
När kvacksalveriutredningen
tillsatts gjorde medicinalstyrelsen en
framställning till utredningen om att
reglera dessa frågor offentligrättsligt,
och utredningen tog i sitt förslag ställning
till styrelsens begäran. Utredningens
förslag gick inte ut på någon offentligrättslig
reglering av frågorna men innebar
däremot straffbestämmelser för
obehörig annonsering av specialitet, som
faktiskt nödvändiggjorde en närmare

200

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

reglering av villkoren för sådan rätt.
Detta påpekades av en rad av remissorgan.
I andra yrkades det uttryckligen
på en offentligrättslig reglering av hela
frågan. Läkarförbundet satte i fråga, om
tidpunkten verkligen var inne för en sådan
reglering, men uttalade sig inte mot
en sådan ordning i och för sig. Vid utarbetandet
av propositionen fann vi det
nödvändigt för att förhindra missbruk
av specialistbeteckningen att offentligrättsligt
reglera specialistbehörigheten.

Till herr Kaijser skulle jag vilja säga,
att det väl ändå är en missuppfattning
när han påstår att det skulle vara endast
tanken på taxorna som gjort att vi har
velat åstadkomma en offentligrättslig
reglering. Vi är lika angelägna som man
inom läkarkretsar säger sig vara att se
till att den allmänhet, som efterfrågar en
specialist, verkligen får med en högkvalificerad
sådan att göra. Detta ligger ju
bakom hela detta förslag. Det är möjligt
att man inom läkarkretsar har missuppfattat
ett ställningstagande som vi gjorde
strax före jul, då medicinalstyrelsen
framlade ett förslag om vissa behörighetsregler
för provinsialläkarna. Detta
förslag ställdes för departementets bedömning
till vårt förfogande ungefär vid
månadsskiftet november—december och
skulle tillämpas från den 1 januari innevarande
år. Vi hade således en månad
på oss för att göra en bedömning
av denna fråga. Vi sade då, att vi helt
delade den uppfattning som kom till uttryck
i medicinalstyrelsens förslag, nämligen
att man här måste tillskapa behörighetsregler,
en form av specialistbestämmelser,
också för läkarna ute på
fältet. Såsom förslaget var utformat kom
vi emellertid i departementet fram till
den uppfattningen, att det stora flertalet
av de i tjänst varande provinsialläkarna
inte skulle fylla kvalifikationsvillkoren.
Detta ställde oss inför oöverstigliga
svårigheter att här åstadkomma en snabb
reglering. Vi meddelade då att vi just
var sysselsatta med den nya behörighetslagstiftningen
och därför kunde
skjuta på denna fråga ett halvår, till dess
vi skulle hinna få fram behörighetslagen,
diskutera specialistbestämmelserna

o. s. v. .lag har velat nämna detta för att
undanröja ett eventuellt missförstånd på
den punkten. Det kan inte råda någon
oklarhet i fråga om vårt ställningstagande
till de önskvärda kvalifikationerna
från specialisternas sida.

När vi presenterade vårt förslag om
en offentligrättslig reglering av specialistbehörigheten
blev det ju en häftig
reaktion på läkarhåll mot propositionens
förslag, men vi har också kunnat glädja
oss åt att se att det inte ens i de från
läkarhåll understödda motionerna och
inte heller av reservanterna i utskottet
yrkas avslag på förslaget att regleringen
av specialistbehörigheten skall vara en
det allmännas angelägenhet. Reservationen
har ett mera begränsat syfte. Jag
måste emellertid erkänna att det berett
mig vissa svårigheter att komma underfund
med vad reservanterna egentligen
vill. Reservanterna är tydligen av samma
mening som kommer till uttryck i
propositionen, eftersom de ansluter sig
till dess förslag att frågorna om specialistkompetens
och därmed sammanhängande
rätt för läkare att annonsera sig
som specialist bör regleras av det allmänna.
Man motiverar detta, liksom propositionen
gör, med att det är principiellt
oriktigt att dessa för det allmänna
så betydelsefulla intressen är överlämnade
till en enskild facklig organisation,
vars verksamhet är undandragen
det allmännas insyn, nämligen till Läkarförbundet.
Reservanterna skriver
också under på att nuvarande ordning
väcker betänkligheter därför att en del
läkare inte är anslutna till Läkarförbundet
och därför är obundna av dess specialistreglering.

När det sedan gäller frågan, vilket
organ som skall handha specialistfrågorna,
ger reservanternas lagtextförslag vid
handen, att det skall vara Kungl. Maj:t
eller den myndighet som Kungl. Maj:t
därtill förordnar. Här föreslås alltså bara
den avvikelsen från propositionens
förslag, att i stället för medicinalstyrelsen
— vilken såväl herr Edström som
herr Kaijser underkänner ■— skall insättas
(ten myndighet som Kungl. Maj :t förordnar.
Reservanterna vill alltså ge

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

201

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

Kungl. Maj:t större frihet vid valet av
förvaltande myndighet än vad propositionen
gör, och därom är kanske ingenting
speciellt att säga. Men går man till
reservanternas motivering för ändringen
finner man, om jag förstått skrivningen
rätt, att när reservanterna i lagtexten
skriver »myndighet» så menar de inte
alls någon myndighet, alltså ett offentligrättsligt
organ, utan ett av Läkarförbundet
— d. v. s. av en enskild sammanslutning
— beslutat, tillsatt och finansierat
organ, benämnt »medicinska
specialitetsrådet». I detta råd skulle visserligen
jämte en representant för Läkarförbundet
ingå två ledamöter som utsetts
på förslag av medicinalstyrelsen,
respektive universitetskanslersämbetet.
Men rådet kan ju fördenskull inte bli
något offentligrättsligt organ, en myndighet,
eftersom det skall vara Läkarförbundet
som utser ledamöterna. Stadgarna
för rådets verksamhet skulle fastställas
av Läkarförbundet, och detta skulle
också finansiera rådets verksamhet. Att
ett sådant organ inte skulle vara någon
myndighet är ju alldeles uppenbart. Jag
vill bara peka på några få saker som
alldeles klart ger vid handen att reservanternas
förslag i själva verket innebär
en oformlighet.

Om Läkarförbundet sålunda skulle bli
missnöjt med rådets sätt att sköta specialistfrågorna,
skulle förbundet utan vidare
kunna ändra stadgarna för det eller
helt radikalt kunna omöjliggöra dess
verksamhet genom att inte anslå några
medel för dess arbete. Rådet vore ju förbundets
eget organ. Och hur skulle det
bli med det allmännas insyn i och kontroll
av rådets verksamhet? De regler
om handlingars offentlighet och om
tjänstemannaansvar, som gäller för statliga
och kommunala organ, skulle inte
bli tillämpliga. Men det är ju just detta
som även enligt reservanternas mening
är en väsentlig brist i nuvarande ordning,
enligt vilken Läkarförbundet självt
bestämmer vilka av dess medlemmar
som skall få kalla sig specialister.

Man måste i detta sammanhang tänka
på att det också för den enskilde läkaren,
soin underkastar sig långvarig spe -

cialiserad utbildning för att kunna få
beteckna sig som specialist med det värde
denna beteckning medför för honom
i hans yrkesutövning, är ett väsentligt
rättssäkerhetsintresse att hans rätt att
använda specialistbeteckningen prövas i
former som ger garanti för objektivitet
och oväld. Den garantien får man först
genom att offentlighets- och ansvarsreglerna
för statlig och kommunal förvaltning
blir tillämpliga. Med än större styrka
gör sig kravet på denna garanti gällande
i fråga om läkare som av en eller
annan anledning inte tillhör Läkarförbundet.
Dessa läkare blir om reservanternas
förslag följs, tvungna att vända
sig till Läkarförbundets specialitetsråd
för att få sin rätt att annonsera sig som
specialist prövad. Om prövningen skulle
enligt reservanterna försiggå i former
som är undandragna det allmännas insyn.

Det sagda bör, synes det mig, ha visat
att man inte kan tänka sig att genomföra
reservanternas ordning för handhavandet
av specialistfrågorna. Dessa måste
ligga hos ett organ som är en myndighet
i detta ords rätta bemärkelse, och
i propositionen föreslås ju att de efter
Kungl. Maj ds bemyndigande skall kunna
anförtros medicinalstyrelsen. Det är
samma myndighet som har att meddela
läkare legitimation och i viss utsträckning
förordnandebehörighet och att deslegitimera
läkare, om det anses nödvändigt.
Det förefaller då vara naturligt att
styrelsen också får handha frågan om
specialistbehörighet, som ju är en påbyggnad
på den grundläggande läkarbehörigheten.
Det borde väl ändå vara
möjligt att bli överens om själva den
logiska, konstruktiva uppbyggnaden av
lagen och dess reglering dels av själva
läkarbehörighetcn, dels ovanpå denna
av meddelandet av specialistkompetensen.
Er. helt annan sak är att det kan
vara lämpligt att ge medicinalstyrelsen
en speciell sammansättning när specialistfrågor
handläggs, på samma sätt som
styrelsen liar helt olika sammansättning
när den meddelar legitimation och
när den beslutar om deslegitimering. Jag
är ingalunda främmande för tanken att

202

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

inom medicinalstyrelsen inrättas en
nämnd för specialistfrågorna, uppbyggd
efter i stort sett samma tankegångar som
Läkarförbundets specialitetsråd, d. v. s.
med representanter för medicinalstyrelsen,
universitetskanslersämbetet och Läkarförbundet.
På denna punkt liksom
beträffande förfarandet vid förvärv av
specialistkompetens pågår just nu överläggningar
med Läkarförbundet, som vi
har inbjudit att diskutera dessa problem;
vi har utarbetat förslag om en
uppbyggnad av specialistrådet i överensstämmelse
med de tankegångar som
återfinns i det förslag som den särskilda
utredningen inom Läkarförbundet har
framlagt. Liksom man tänkt sig från Läkarförbundets
sida är det vår mening
att tillsätta ett specialistorgan som skall
göra dessa bedömningar. Om kostnaden
härför ligger på staten eller på Läkarförbundet
är väl ändå inte det avgörande
för frågans reglering. Man kan ju fråga
sig varför Läkarförbundet skulle vara
berett att påta sig kostnader som det
skulle kunna bli av med.

Jag vill vidare säga att om vi är beredda
att diskutera frågan om själva utformningen
och tillämpningen med
framför allt Läkarförbundet och anser
att där finns utrymme för förhandlingar,
så finns det ändå en punkt om vilken
det inte finns utrymme för förhandlingar,
nämligen frågan huruvida det skall
vara en myndighet i vedertagen mening
eller ett Läkarförbundets organ som
skall handha specialistfrågorna. Offentlig
insyn och det allmännas kontroll är
oeftergivliga krav, om det allmänna, såsom
även reservanterna menar, skall
överta specialistregleringen, och därför
måste frågorna handhas av en myndighet.

Till sist skulle jag vilja säga att vad
som har gjort mig mest förvånad när
det gäller handläggningen av detta ärende
i andra lagutskottet är att man under
övervägandena av frågan om det bör
heta läkaryrke, läkarkonst eller läkarverksamhet
kunnat åstadkomma en uppdelning
som förefaller rent politisk. En
socialdemokratisk hälft har anslutit sig
till propositionen, den borgerliga hälf -

ten har ansett att man bör besluta någonting
annat. Kan man verkligen inte i
en sådan fråga, som väl ändå är en sakfråga,
söka åstadkomma en bedömning
efter rent sakliga linjer och från sakliga
utgångspunkter? Gör man det kan jag
inte finna annat än att man måste ge
propositionen rätt i dess bedömning.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet brukar vara
stark i sak och mild i form. Han avvek
från sin milda form när han vände
sig mot min påstådda mening, att propositionen
skulle ha vittnat om stor
okunnighet hos departementet och medicinalstyrelsen
beträffande hälso- och
sjukvården.

Jag medger, att hans hårdhet skulle
ha varit helt berättigad, om jag så sagt.
Det vare mig dock fjärran att mena eller
uttrycka mig på det sättet. Jag vände
mig, liksom vi gjort i reservationen, mot
de uttryck som finns i propositionen på
s. 34, av vilket tydligt framgår, att man
har den uppfattningen inom departementet
att det rent vetenskapliga nu är
den väsentligaste sidan av läkarverksamheten.
Man glömmer bort att intuition,
omdöme och handlag fortfarande spelar
mycket viktig roll. Relativiteten mellan
de båda sidorna kan diskuteras, men
man bör inte ha övertro på vår tids
naturvetenskapliga kunnande.

Jag instämmer helt och hållet med
min gamle vän Gösta Bergman i hans
uppfattning, att det finns en mängd
svårvägbara faktorer, när vi skall välja
mellan att tala om »läkarkonst» eller
»läkaryrke». Han nämner domarkallet
och prästkallet, och det förekommer
också att man talar om läkarkallet —
det sker t. ex. i Finland. Det beror på att
ordens valör utvecklats olika i olika länder.
Vi bör emellertid inte onödigtvis gå
ifrån egen tradition utan visa pietet för
hur ordens valör hos oss utvecklats. Jag
vill understryka att jag liksom herr
statsrådet är stolt över att vara yrkesman.
Jag är stolt över att som yrke få
utöva läkarkonsten.

Onsdagen den 25 inaj 1960

Nr 19

203

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, m. m.

Vad beträffar den andra frågan, alltså
om specialistregleringen, vill jag bara
gentemot herr statsrådet framhålla att i
samtliga västeuropeiska kulturländer,
med undantag av Danmark, har man
kunnat ordna denna på det sätt som
föreslås i reservationen. Skall de svenska
läkarnas verksamhet behöva regleras
mera ingående? Det förefaller mig
onödigt. Jag har fullt klart för mig att
det allmänna bör ha viss bestämmanderätt,
men det förslag som finns i reservationen
medför även att det allmänna
får full kontroll över det hela men på ett
smidigare sätt.

Ja, repliktiden är utgången. Jag vill
instämma i det sista som statsrådet sade
och säga att också jag är överraskad
över att valet av ord blivit en politisk
fråga.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Min uppfattning om det
här rådet bygger på vad som står i motionen,
vilket återges i utskottets utlåtande,
där det talas om en nämnd »av
den typ som ovan föreslagits, förordnad
av Kungl. Maj:t och med den sammansättning
som här angivits». I reservationen
är det inte uttryckt på samma sätt,
utan där står: »Detta råd, sammansatt
av cn representant för staten, utsedd på
förslag av medicinalstyrelsen, en representant
för den medicinska vetenskapen,
utsedd på förslag av universitetskanslern,
samt en representant för de yrkesverksamma
läkarna, utsedd på förslag
av Läkarförbundet — — —.» Jag kan
hålla med om att den senare skrivningen
inte är lika klar som motionens, men
jag har betraktat det som naturligt att
det som står i motionen och som refereras
i utskottets utlåtande i ett stycke
som icke är utbytt i reservationen är
det som man i detta fall bör hålla sig
till.

Ja, för mig är det inte fråga om annat
än att rådet skall bli en offentlig
myndighet, eftersom ledamöterna avses
bli utsedda av Kungl. Maj:t.

Jag skulle också vilja säga att förslaget
till behörighetsregler som medicinal -

styrelsen framlagt inte gäller enbart
provinisalläkarna, utan det finns mycket
utförliga föreskrifter i det också om
olika sjukhusläkare.

Beträffande vad jag sagt om 2 § vill
jag bara konstatera att om man så att
säga enbart syftar till särskild klinisk
erfarenhet, ligger det ju så till att en
läkare med den meriteringen också kan
tänkas bli placerad ute i periferien, där
han får verka ensam. Har den utländske
läkaren en särskild vetenskaplig meritering
är hans plats givetvis mera i centrum,
och där kan han få hjälp att klara
av de rent svenska förhållanden som
han inte kan känna till, eftersom han
inte behövt gå igenom de särskilda utbildningskurser
som skulle behövas för
andra utländska läkare. Vi har inte yrkat
på någon ändring i den passusen.
Jag har bara velat framföra den synpunkt
som jag har på saken.

Jag skall inte fortsätta diskussionen
om läkarkonst eller läkekonst, läkaryrke
eller läkarbehörighet. Jag skall sluta
med, herr talman, att säga om den bulle
som statsrådet har bakat åt oss, att även
om den inte i alla avseenden har varit
riktigt välsmakande så har vi i alla fall
tyckt att den i stort sett varit mycket
bra.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Till den siste ärade talaren
skulle jag vilja säga att man inte
bara skall plocka russinen ur bullen,
man skall försöka äta hela.

Sedan vill jag vända mig till herr Edström,
som åberopar som ett skäl mot
en statlig reglering här att man i andra
länder, bortsett från Danmark, inte har
någon motsvarande lagstiftning. Det är
inte riktigt. Det förekommer statlig reglering
av specialistväsendet -— förutom i
Danmark — i Österrike, Saar, Luxemburg,
Frankrike, Italien, Spanien, Portugal,
Grekland, Turkiet, Östtyskland,
Tjeckoslovakien, Polen och Bulgarien.
De flesta regleringarna har tillkommit
eller grundligt reviderats efter 1950.
Även om herr Edström bland kulturländerna
inte vill inräkna öststaterna, till -

204

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lagförslag om behörighet att utöva läkaryrket, nt. m.

låter jag mig ändå fråga, om han inte
dit vill räkna Österrike, Frankrike och
Italien. Där finns sådan statlig reglering
som vi ifrågasätter att införa här.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag åberopade en undersökning
som Världsläkarförbundet har
gjort för fyra år sedan. Man bär då undersökt
21 stater och funnit att det är
full statlig reglering i fem, nämligen
Danmark, Island, Grekland, Turkiet och
Queensland. Men i övriga stater är det
överallt läkarförbunden som utövar kontrollen
— även i Italien och Frankrike
— låt vara att det på sina håll förekommer
visst samarbete med myndigheterna
i frågan. Det är ett sådant samarbete
som åsyftats med reservanternas förslag.
Det innebär inte fullständig statlig
reglering.

•lag beklagar även jag, att denna fråga
blivit en politisk tvistefråga. Det är väl
så, att en del tror på far och en de] inte
tror på far, men någon egentlig politisk
tvistefråga är det inte. Jag hade därför
hoppats att frågan skulle kunnat diskuteras
sakligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje punkt av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan samt beträffande punkten A
först särskilt i fråga om utskottets hemställan,
såvitt gällde 10 § i förslaget till
lag om behörighet att utöva läkaryrket,
därefter särskilt angående utskottets
hemställan i vad avsåge rubriken till
nämnda lagförslag och slutligen särskilt
i vad anginge utskottets hemställan i övrigt
under punkten.

Med avseende på utskottets hemställan
i punkten A, såvitt gällde 10 § i förslaget
till lag om behörighet att utöva läkaryrket,
fortsatte herr talmannen, hade
yrkats dels bifall till denna hemställan,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Sunne
m. fl. vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44 punkten
A, såvitt avser 10 § i förslaget till
lag om behörighet att utöva läkaryrket,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne m. fl.
vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej -— 59.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som framkommit
i fråga om utskottets hemställan, i
vad avsåge rubriken till det av Kungl.
Maj :t framlagda förslaget till lag om behörighet
att utöva läkaryrket, propositioner,
först på bifall till denna hemställan
samt vidare på antagande av det förslag
till rubrik, som innefattades i den
av herr Sunne m. fl. vid punkten avgivna,
med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

205

Ang. bestämmelser i värnpliktslagen
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan i denna del, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44 punkten
A, såvitt avser rubriken till det av
Kungl. Maj :t framlagda förslaget till lag
om behörighet att utöva läkaryrket, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag till
rubrik, som innefattas i den av herr
Sunne in. fl. vid punkten avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 51.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i övrigt hemställt under
punkten A.

Slutligen bifölls på .särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna B och
C hemställt.

Ang. bestämmelser i värnpliktslagen om
utbildningtiden för reservofficerare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag

om utbildningstiden för reservofficerare
till lag om ändrad lydelse av 27 § 1
mom. och 29 § 1 mom. värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967), dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1960 dagtecknad
proposition, nr 144, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § 1 mom. och 29 § 1
mom. värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967).

De i propositionen föreslagna ändringarna
voro — frånsett vissa ändringar
av huvudsakligen formell natur —
betingade av i proposition den 11 mars
1960 (nr 109) gjorda ställningstaganden
och förslag i anledning av 1954 års befälsutrednings
betänkande angående arméns
befäl. I propositionen nr 109 hade
sålunda bland annat föreslagits, att värnpliktiga
officerare och underofficerare
vid armén, kustartilleriet och flygvapnet
skulle ha att fullgöra två särskilda befälsövningar
om vardera 15 dagar. För
att avbalansera härigenom uppkommande
kostnadsökningar hade vidare föreslagits,
att Kungl. Maj :t skulle bemyndigas
att för samtliga värnpliktiga med
högst sju dagar avkorta all värnpliktstjänstgöring
enligt 27 § 1 mom. värnpliktslagen
med undantag av repetitionsoch
befälsövningar. Slutligen hade förutsatts
en förlängning av utbildningen
för reservofficerare vid armén.

Enligt det av Kungl. Maj:t framlagda
lagförslaget skulle bland annat i 27 § 1
mom. B värnpliktslagen införas ett nytt,
sista stycke av följande lydelse:

Värnpliktig som enligt av Konungen
meddelade bestämmelser är antagen för
utbildning till reservofficer vid armén
är skyldig att, utöver den i föregående
stycke angivna utbildningstiden, i den
ordning Konungen bestämmer undergå
utbildning till reservofficer under högst
tvåhundra dagar.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

206

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. bestämmelser i värnpliktslagen om utbildningstiden för reservofficerare

de likalydande motionerna nr 671 i
första kammaren av herr Hedblom och
nr 830 i andra kammaren av herr Svensson
i Stenkyrka samt

motionen nr 831 i andra kammaren
av herr Bohman in. fl.

I dessa motioner hade hemställts, att
riksdagen icke måtte bifalla förslaget om
införande av ett nytt, sista stycke i 27 §
1 mom. B värnpliktslagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med avslag å motionerna
1:671 och 11:830 samt motionen
11:831 måtte bifalla förevarande proposition,
nr 144.

Reservation hade anförts av herrar
Sunne, Eric Carlsson, Edström och Ringaby,
fröken Höjer samt herrar Wahrendorff,
Hamilton och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen — med bifall till
motionerna 1:671 och 11:830 samt motionen
11:831 och med förklaring, att
riksdagen icke kunnat bifalla Kung].
Maj-.ts proposition nr 144 i oförändrat
skick -— måtte för sin del antaga det i
propositionen framlagda förslaget till
lag om ändrad lydelse av 27 § 1 mom.
och 29 § 1 mom. värnpliktslagen den 30
december 1941 (nr 967) med den ändringen,
att 27 § 1 mom. samt ikraftträdandebestämmelsen
erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Detta utlåtande, nr 46
från andra lagutskottet, hör ju på sätt
och vis samman med statsutskottets utlåtande
nr 113, som behandlades häromdagen.
Båda utlåtandena är föranledda
av Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Jag vill redan från början mycket
starkt poängtera att i själva sakfrågan
har vi reservanter ingen annan uppfattning
än utskottsmajoriteten. Som bekant
besättes ju befälsposterna under krig till
den överväldigande delen med reservofficerare
och värnpliktigt befäl. Kraven

på reservofficerarnas kompetens har givetvis
ökat under åren med hänsyn till
utvecklingen på det militära området.
Därför har vi heller ingenting emot att
utbildningstiden skall ökas med 200 dagar,
så att det totalt skall krävas 384 dagar,
innan en aspirant kan få officersfullmakt.

Vad vi reservanter har vänt oss emot
är att denna ökade utbildningstid skall
inskrivas i värnpliktslagen, där den av
allt att döma inte hör hemma, då reservofficerarnas
ställning som fast anställda
mycket klart liar framhållits av departementschefen.
Jag kan citera vad som står
på sidan 42 i statsutskottets utlåtande:
»Departementschefen har i överensstämmelse
med reservorganisationernas önskemål
föreslagit, att reservofficerarna
alltjämt skola betraktas som fast anställda
. ..»

Jag vill också påminna kammarens
ärade ledamöter om det utomordentliga
anförande som herr Holmqvist höll, när
statsutskottets utlåtande behandlades i
fredags, och vari han mycket starkt
poängterade reservofficerarnas ställning
som fast anställda. Efter det mycket klara
uttalandet av både departementschefen
och statsutskottet kan man ju fråga
sig, varför denna förlängning med 200
dagar av utbildningtiden för reservofficerare
måste inskrivas i värnpliktslagen.
Motsvarande arrangemang förekommer
mig veterligt inte på några andra
områden. För ett yrke, där det exempelvis
fordras studentexamen, är ju inte den
längre skoltiden för den sakens skull inskriven
i lagen om allmän skolplikt.

Att ha denna längre utbildningstid inskriven
i värnpliktslagen kan givetvis få
vissa konsekvenser. Det kan verka hämmande
på rekryteringen av aspiranterna,
vilket skulle vara olyckligt, då denna befälskår
ju är mycket värdefull ur olika
synpunkter. Jag kan också på denna
punkt få stöd i statsutskottets utlåtande.
På s. 41 skriver utskottet, att utskottet
är medvetet om att en sådan förlängd
tjänstgöringsskyldighet kan medföra svårigheter
i rekryteringshänseende.

Utskottet befarar alltså att enbart den
förlängda tjänstgöringen kan verka re -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

207

Ang. bestämmelser i värnpliktslagen

kryteringshämmande på denna kår. Dessa
farhågor kommer givetvis att ytterligare
accentueras, om man dessutom inskriver
den förlängda tjänstgöringen i
värnpliktslagen. På så sätt kan en aspirant
få fullgöra ytterligare 200 dagars
utbildningstid, även om han av någon
anledning skulle återkalla sin ansökan
som reservofficer.

Jag vill, herr talman, med dessa få
ord yrka bifall till den reservation som
finns fogad till andra lagutskottets utlåtande
av herr Sunne m. fl.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är några underliga
ärenden från lagutskottet vi har att behandla.
Vi redovisar meningsskiljaktigheter
utan att ha klart för oss vari meningsmotsättningarna
består eller om det
är en tvist om ord eller sak som ligger
bakom de olika meningarna. Det har inte
heller kommit så klart till uttryck vid
utskottsbehandlingen av de olika frågorna.
Det är nämligen ett faktum att
den hälft, som nu står som reservanter
i de olika punkterna, har blivit denna
hälft först vid den tidpunkt, då reservationerna
har utarbetats.

Alldeles speciellt i denna fråga om
värnpliktslagen rådde det mycket stor
tveksamhet inom utskottet om vad som
egentligen var avsikten med att införa
denna nya bestämmelse i värnpliktslagen
liksom om motivet till yrkandet att
den skulle utgå. De som kände till förhållandena
bättre än vi gör inom utskottet
hade emellertid funnit att bestämmelsen
borde finnas i värnpliktslagen.

Det anfördes att det bara är fråga om
arméns reservofficerare. Samma ordning
har över huvud taget inte nämnts
för de andra vapenslagen, och det var
alltid någonting att fundera över.

Hittills har det inte funnits någon liknande
bestämmelse i värnpliktslagen,
som man kunde falla tillbaka på, när det
var fråga om att ta ställning till frågan,
huruvida bestämmelsen borde införas i
lagen eller inte. En sak stod dock full -

om utbildningstiden för reservofficerare

ständigt klar, nämligen att själva utbildningstiden
inte var en fråga som andra
lagutskottet hade att taga ställning till,
ty den har behandlats av statsutskottet,
som redan avgivit sitt utlåtande i ärendet,
vilket för övrigt har behandlats av
riksdagen — det gällde statsutskottets
utlåtande nr 113 i anledning av Kung].
Maj:ts proposition nr 109.

Statsutskottet har godtagit förslaget
till befälsordning och befälsutbildning
och har också utan erinran godtagit departementschefens
uttalande att den utökade
utbildningstiden skulle inskrivas i
värnpliktslagen enligt ett förslag som
han skulle komma att framlägga under
innevarande års riksdag. Det är det förslaget,
som vi nu har framför oss.

Naturligtvis fanns misstanken att ett
inskrivande i värnpliktslagen av den
ökade utbildningstiden skulle kunna innebära
andra och mer långtgående förpliktelser
än tidigare för dem som anmälde
sig för utbildning till reservofficerare.
För närvarande har den som anmäler
sig för utbildning såsom reservofficer
möjlighet att lämna tjänsten, när
han finner omständigheterna sådana att
han inte kan fortsätta som reservofficer.
Nu var man inte riktigt säker på om den
bestämmelse, som skulle komma att införas
i värnpliktslagen, band vederbörande
vid anställningen såsom reservofficer
på ett fastare sätt än tidigare och
om han hade samma valfrihet. Det är
självfallet att den, som frivilligt anmäler
sig för att undergå utbildning till reservofficer,
skall ha en allvarlig mening med
sin anmälan, som innebär att om inte
särskilda omständigheter inträffar skall
han kvarstå i tjänst, om han sedermera
antages som reservofficer. Eljest är det
ju ingen mening med att kosta på honom
utbildning.

Hittills har utbildningen för reservofficerarna
varit densamma som för värnpliktiga
officerare. Därutöver har reservofficerarnas
endast haft att fullfölja
viss kortare repetitionstjänst — jag tror
det är två perioder om 15 dagar.

Nu har utvecklingen även på det militära
området fortskridit så att också reservofficerarna
behöver en bättre ut -

208

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. bestämmelser i värnpliktslagen om utbildningstiden för reservofficerare

bildning än den som hittills gällt för
värnpliktig officer, och så har förslag
framlagts att man skulle lägga på en ytterligare
utbildning under 200 dagar.
Detta har som sagts riksdagen godtagit.
Reservanterna vill emellertid inte att
detta skall inskrivas i värnpliktslagen,
utan att de över huvud taget kan förklara
varför de inte vill ha det i värnpliktslagen.
Det finns till och med en övergångsbestämmelse
att den, som redan är
antagen för reservofficersutbildning inte
skall vara skyldig att underkasta sig den
utökade utbildningen, såvida han inte
själv vill vara med om den, som reservanterna
också vill stryka, och det är
inte ett uttryck för någon närmare kännedom
i själva sakfrågan, utan det har
åkt med av bara farten. Det måste väl
ändå finnas någonting som i varje fall
garderar möjligheten för den, som redan
är antagen till reservofficersutbildning,
att själv få avgöra om han vill underkasta
sig den ökade utbildningstiden eller
ej.

Herr talman! Jag har själv inte så stor
sakkännedom i denna angelägenhet att
jag haft möjlighet att avgöra om bestämmelsen
bör finnas i värnpliktslagen. Men
när nu de som bättre känner till förhållandena
funnit att så bör vara fallet,
tycker jag inte att reservanterna har anfört
några starkare skäl för en avvikelse
från det förslag som framlagts i propositionen.
Det har tydligen ett visst värde
att bestämmelsen finns i värnpliktslagen.
Den uppgift som lämnats i reservationen,
nämligen att det inte finns några
bestämmelser i värnpliktslagen beträffande
utbildningen för officer på stat, är
en sanning med modifikation, eftersom
värnpliktslagen gäller för utbildning till
och med kadett. Först därefter kan det
sägas att utbildningen är reglerad på annat
sätt.

Att det finns en bestämmelse i detta
avseende i värnpliktslagen innebär alltid
i varje fall något av en reglering. Denna
sak ordnas inte i statsutskottets godkända
förslag, utan där har man utgått
från att detta skulle ske i värnpliktslagen.
Detta sker nu, och eftersom det bestämt
förklarats att de som antas som

reservofficerare eller får utbildning till
reservofficerare har samma möjligheter
som tidigare att — om särskilda omständigheter
inträffar — lämna tjänsten, har
ingen förändring i det avseendet skett.
Vad som åsyftas med detta är att ge reservofficerare
den utbildning som utvecklingen
på försvarsområdet gör det
nödvändigt att de får för att kunna fullgöra
sin tjänst inom försvaret.

Med detta, herr talman, hemställer jag
om bifall till utskottets förslag.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag har inte heller någon
större sakkunskap på detta område.
Det enda skäl som vi reservanter anfört
för att den bestämmelse det här gäller
inte skall skrivas in i värnpliktslagen
är att den skulle bli rekryteringshämmande.
Eftersom statsutskottet förutsätter
att enbart den förlängda tjänstgöringstiden
kan bli rekryteringshämmande,
måste detta bli fallet i ännu högre
grad om denna bestämmelse skrives in
i värnpliktslagen.

Jag tycker att lagtexten är litet kategoriskt
utformad. Jag är inte fullt på
det klara med om en aspirant som avbryter
sin utbildning ändå är tvungen
att fortsätta utbildningen under dessa
200 dagar. Det är av den anledningen
som vi vill ha bort denna paragraf i
värnpliktslagen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) :

Herr talman! Det ligger till på det
sättet beträffande meningsmotsättningen
mellan utskottets flertal och reservanterna
— om vi skall tala om flertal
i detta sammanhang, när det ju är lika
många på båda sidorna — att vi inte
är riktigt på det klara med om bestämmelsen
behövs och att reservanterna inte
är på det klara med om den skall uteslutas.
Då tycker jag att man befinner
sig på säkrare grund, om man litar på
att de, som föreslagit bestämmelsen i
propositionen, har reda på vilket som är
det riktiga.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

209

Ang. bestämmelser i värnpliktslagen om utbildningstiden för

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! På det sättet skall jag
lägga mig i debatten, att jag skall ta
upp herr Ringabys misstankar om att
den bestämmelse det här gäller i värnpliktslagen
kommer att försvåra rekryteringen
av reservofficerare. Jag tror att
dessa farhågor bygger på en missuppfattning,
eftersom Kungl. Maj:t här skall
utfärda bestämmelser om på vilka grunder
den som vill bli fri från reservofficersutbildningen
skall kunna bli det.
Dessa bestämmelser är inte utfärdade,
men de är utarbetade, och därför vet jag
att de -— när de träder i kraft — inte
kommer att försvåra den rekrytering
av reservofficerare som vi alla önskar.

Jag har inte nu haft tillfälle att göra
jämförelser med de gamla bestämmelserna,
men de bestämmelser som vi utfärdar
i anslutning till denna lag binder
— om lagen blir antagen av riksdagen
— inte reservofficeren hårdade än
han skulle bindas om riksdagen avslår
förslaget och Kungl. Maj:t själv skall
utfärda bestämmelser. Om riksdagen inte
antar denna lagändring ankommer det
på Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser
som fordras, men bestämmelsernas
intagande i värnpliktslagen är ju
tillkommet i syfte att skapa en rationellare
ordning. Det förhåller sig så, som
herr förste vice talmannen har sagt, att
utbildningen för reservofficerare, värnpliktiga
officerare och även officerare på
aktiv stat sammanfaller fram till kadettskolan.
Det är praktiskt taget samma
utbildning, och eftersom vi i värnpliktslagen
har bestämmelser om den extra
tjänstgöring på 180 dagar som de värnpliktiga
officerarna skall göra, så menar
vi att det är en rationell och riktig ordning
att man också nu för in bestämmelser
om den ökade extra utbildning
som reservofficerarna skall undergå.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid att de värnpliktiga officerarna utbildas
efter eget åtagande. Det är ett frivilligt
åtagande, och därför kan jag inte
alls förstå det motstånd som här har
visat sig.

Beslut fattades i förra veckan av riksdagen
om befälsordningen. Jag anmälde

14 Första kammarens protokoll 1960. Nr 19

reservofficerare
då att jag samtidigt lagt fram ett förslag
om ändring av värnpliktslagen, och
det mötte ingen invändning i debatten
i riksdagen, och det fanns heller ingen
invändning emot det i statsutskottets utlåtande.
När vi nu skall ta den nya bestämmelsen
kommer det emellertid en
reservation, och det förvånar mig. Nu
när vi har hört herr Ringabys förklaring
kan jag förstå det, men enligt min
mening bygger den på ett missförstånd.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för dessa ytterligare kompletterande
upplysningar. Jag tolkar hans
anförande så att aspiranterna inte kommer
att knytas alltför hårt vid dessa 200
dagar, men jag har ännu inte blivit så
förkrossande övertygad om att det är
nödvändigt att ha denna paragraf i värnpliktslagen
att jag kan ändra mening.
Därför står jag fast vid mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ringaby begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

210

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. bestämmelser i värnpliktslagen om utbildningstiden för reservofficerare

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ringaby begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 59.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag avser att föreslå kammaren att
dagens plenum avbrytes omkring kl.
16.30.

Fredagen den 27 dennes hålles arbetsplenum
med början kl. 11.00. Det torde
bli erforderligt att då låta plenum fortsätta
jämväl på kvällen.

I anledning av att kamrarna i vissa
ärenden stannat i skilda beslut blir det
nödvändigt att för företagande av gemensamma
omröstningar hålla plenum
även lördagen den 28 dennes. Detta plenum
kommer att börja kl. 10.00.

Det är icke ännu möjligt att avgöra
om nämnda plenum på lördag blir sessionens
sista eller om det blir nödvändigt
att hålla plenum även i nästa vecka.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 17
i vad densamma avser förslag till ändrad
lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 22 april 1960 hänvisat
en av Kungl. Majd till riksdagen avlåten
proposition, nr 143, vari Kungl.
Majd, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för den
1 april 1960, till riksdagens prövning i
grundlagsenlig ordning framlagt förslag
till 1) ändrad lydelse av 28 § regeringsformen;
2) upphävande av 31 § regeringsformen;
samt 3) ändrad lydelse av
51 § riksdagsordningen.

I propositionen hade för det första
föreslagits en uppmjukning av regeringsformens
bestämmelser om svenskt medborgarskap
såsom villkor för erhållande
av statstjänst. Förslaget innebar, att vissa
grupper av tjänster — nämligen de,
vilka krävde medicinsk eller teknisk
utbildning —- i vidgad utsträckning skulle
stå öppna även för utlänningar. Nu
gällande krav på att utlänning skulle
vara av utmärkt förtjänst för att komma
i fråga till vissa befattningar skulle enligt
förslaget borttagas.

För att den i regeringsformen upptagna
bestämmelsen att stadsfullmäktige
skulle avgiva förslag vid tillsättande av
befattning såsom borgmästare eller rådman
icke skulle omöjliggöra ett eventuellt
förstatligande av rådhusrätterna
redan inom den valperiod som började
1961 hade vidare föreslagits, att nämnda
grundlagsbestämmelse skulle upphävas.

Slutligen hade i propositionen föreslagits
slopande av det i riksdagsordningen
uppställda förbudet för talman
att deltaga i kammares omröstning.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna nr
670 i första kammaren av herrar Schött
och Bergh, Ragnar, samt nr 827 i andra
kammaren av herr Björkman m. fl.,

dels de likalydande motionerna nr
669 i första kammaren av herr Osvald

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

211

och nr 828 i andra kammaren av herr
Gustafsson i Göteborg,

dels motionen nr 829 i andra kammaren
av herr Rijlander m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
nr 650 i första kammaren av herr Sveningsson
och nr 803 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås.

I motionerna 1:670 och 11:827 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå det
framlagda förslaget om ändrad lydelse
av § 28 regeringsformen.

I motionerna 1:669 och 11:828 hade
hemställts, att riksdagen för grundlagsenlig
behandling måtte antaga förslaget
till ändrad lydelse av § 28 regeringsformen
med den ändringen, att andra
punkten erliölle i motionerna angiven lydelse;
vilket förslag avsåg, att jämväl
befattningar, av vilkas innehavare krävdes
naturvetenskaplig utbildning, måtte
öppnas för utländska medborgare.

Motionen II: 829 utmynnade i en hemställan,
att riksdagen till grundlagsenlig
behandling måtte antaga — utom det
i propositionen intagna förslaget till
ändring av regeringsformen § 28 — även
det vid propositionen såsom bilaga A
fogade förslaget till grundlagsändringar.

Nämnda bilaga A, vilken jämväl funnes
fogad vid detta utlåtande, var ett förslag
till grundlagsändringar, som i delbetänkande
framlagts av en med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallad utredningsman
för översyn av bestämmelserna
i § 28 regeringsformen om svenskt
medborgarskap såsom villkor för erhållande
av statstjänst.

Utredningsmannens förslag innebar,
att endast vissa för statslivet väsentliga
ämbeten och uppdrag grundlagsenligt
skulle vara förbehållna svenska medborgare.
Sålunda hade föreslagits att i
grundlagen skulle fastslås, att till statsråd,
justitieråd, regeringsråd och justitiekansler
endast svensk medborgare
skulle kunna utnämnas. Grundlagsenligt
krav på svenskt medborgarskap skulle
vidare enligt förslaget upprätthållas i
fråga om övriga i 35 § regeringsformen

nämnda förtroendesysslor och med dem
jämförliga chefstjänster, domar- och officersbefattningar
samt biskopsämbeten.
Beträffande övriga statstjänster hade utredningen
visserligen utgått från att
medborgarskapskrav i ganska vidsträckt
omfattning måste upprätthållas med anledning
bland annat av säkerhetssynpunkter.
Närmare bestämmelser härom
avsåges emellertid ej skola ingå i grundlagen,
utan utredningen hade föreslagit,
att frågan skulle regleras i en av Konung
och riksdag gemensamt stiftad
lag. Några närmare överväganden angående
innehållet i den ifrågavarande lagstiftningen
hade ej redovisats av utredningen
i denna etapp av utredningsarbetet.

I motionerna 1:650 och 11:803 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå det
framlagda förslaget om ändrad lydelse
av 51 § riksdagsordningen.

Utskottet — som indelat sitt utlåtande
i tre särskilda, med A—C betecknade
avdelningar — hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker
hemställt.

A) att riksdagen — med förklaring att
det i förevarande proposition, nr 143,
framlagda förslaget till ändrad lydelse
av § 28 regeringsformen icke kunnat i
oförändrat skick antagas — i anledning
av propositionen och motionerna I: 669
och II: 828 ävensom med avslag å motionerna
1:670 och 11:827 samt motionen
II: 829 såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antaga
under avdelningen infört förslag till
ändrad lydelse av § 28 regeringsformen;

B) att riksdagen — med bifall till
förevarande proposition, nr 143, såvitt
avsåge förslaget om upphävande av § 31
regeringsformen — såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte
antaga under denna avdelning infört
förslag till upphävande av § 31 regeringsformen; C)

att riksdagen — med bifall till
förevarande proposition, nr 143, såvitt
avsåge förslaget till ändrad lydelse av
§ 51 riksdagsordningen och med avslag
å motionerna 1:650 och 11:803 — såsom
vilande för vidare grundlagsenlig

212

Nr 19

Onsdagen den 25 mai 1960

Svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av

behandling måtte antaga under avdelningen
infört förslag till ändrad lydelse
av § 51 riksdagsordningen.

Det under A införda förslaget skilde
sig från Kungl. Maj:ts förslag därutinnan,
att den grupp befattningar, som
skulle öppnas för utländska medborgare,
vidgades till att omfatta jämväl befattningar,
av vilkas innehavare krävdes
naturvetenskaplig utbildning.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits beträffande

avdelning A

1) av herrar Ollén, Georg Pettersson,
Hedblom och von Friesen, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen •—•
med bifall till motionen II: 829 —-måtte för vidare grundlagsenlig behandling
antaga, utom det »i propositionen»
framlagda förslaget till ändrad lydelse
av § 28 regeringsformen, jämväl det
såsom bilaga A till utlåtandet fogade
förslaget till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen;

2) av herrar Pettersson i Norregård,
Sveningsson, Nils-Eric Gustafsson, Axel
Emanuel Andersson och Braconier samt
fru Sjöqvist, vilka på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:670 och 11:827 måtte
avslå »det i förevarande proposition
framlagda förslaget» till ändrad lydelse
av § 28 regeringsformen;

beträffande avdelning C

av herrar Pettersson i Norregård, Ollén,
Sveningsson, Nils-Eric Gustafsson,
Axel Emanuel Andersson, Hedblom, von
Friesen, Braconier och Hammar samt fru
Sjöqvist, vilka av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå det i
propositionen framlagda förslaget till
ändrad lydelse av § 51 riksdagsordningen.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr von Friesen
beträffande avdelning C.

Herr TALMANNEN yttrade:

Anföranden i anledning av konstitutionsutskottets
nu föredragna utlåtande

statstjänst

torde anknytas avdelningsvis till vad
utskottet hemställt, så att först debatteras
de grundlagsändringsförslag, som
upptagas under avdelning A, därefter
det under B upptagna och slutligen det
under C upptagna.

Svenskt medborgarskap såsom villkor för
erhållande av statstjänst (avdelning A i
utskottets hemställan)

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22 liksom Kungl. Maj:ts
proposition nr 143 gäller förslag om vilande
grundlagsändring beträffande
§§ 28 och 31 i regeringsformen samt
§ 51 i riksdagsordningen. Det under avdelning
A i utskottsutlåtandet redovisade
förslaget gäller frågan om svenskt
medborgarskap såsom villkor för erhållandet
av statstjänst.

Som säkert alla känner till finns redan
nu möjlighet för utländsk medborgare
att få av Kungl. Maj:t utfärdad fullmakt
och bli befordrad i vissa tjänster.
Det gäller lärartjänster vid universiteten
och andra läroanstalter, det gäller
läkartjänster o. s. v., men regeringsformen
säger i sin nuvarande lydelse, att
när Kungl. Maj :t skall utnämna utländska
medborgare till sådana tjänster,
skall det vara män och kvinnor av utmärkt
förtjänst. Det räcker inte med
behörighet och kvalifikationer i vanlig
ordning, det fordras kvalifikationer av
utmärkt förtjänst.

Nu finns det på olika avsnitt i samhället
brist på folk, och det finns ett
behov av att kunna utnyttja utländska
medborgare som är villiga att ställa sig
till förfogande för svenska intressen. Det
är alldeles klart att bestämmelsen att
kvalifikationerna skall vara av utmärkt
förtjänst lägger vissa hinder i vägen för
utländska sökande. Vid olika tillfällen
har också framlagts förslag att denna
bestämmelse skall ändras. Efter förslag
i olika sammanhang beslöt de nordiska
utrikesministrarna år 1953 att de grundlagsmässiga
hindren borde undanröjas
och medborgarna i de nordiska länderna

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

213

Svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av statstjänst

jämställas med varandra när det gällde
statstjänst. Efter rekommendation av
Nordiska rådet har den gjorts en internordisk
utredning som blev klar förra
året, alltså 1959. Ledamoten av andra
kammaren landshövding Rylander har
haft Kungl. Maj :ts uppdrag att göra en
översyn av § 28 regeringsformen om
svenskt medborgarskap såsom villkor
för tillsättande av statstjänst. Med anledning
av det förslag herr Rylander
framlagt i ett delbetänkande, avlämnat
den 11 januari i år, har Kungl. Maj:t
avgett sitt förslag.

Utredningsmannen hävdar den uppfattningen
att samtidigt som man i
grundlagen tar bort uttrycket »av utmärkt
förtjänst», måste antagas en i vanlig
ordning av regering och riksdag stiftad
lag som reglerar tillsättandet av utländska
medborgare i svensk statstjänst.
Justitieministern delar också den uppfattningen
att här måste bli en särskild
lagstiftning. Något utredningsförslag om
denna nya lagstiftning är ännu inte färdigt,
men Kungl. Maj:t har ändå lagt
fram förslag om ändring i grundlagen.

Den föreslagna grundlagsändringen
har varit föremål för ett mycket omfattande
remissförfarande. Ett mycket stort
antal tungt vägande remissinstanser är
tveksamma och avstyrker av olika skäl
att grundlagsändringen lägges fram och
beslutas såsom vilande vid denna tidpunkt.
Jag vet inte om man någonsin
har kunnat finna så mycket tveksamhet
i en kunglig proposition som i denna
med så många förslag i avstyrkande
riktning, men trots detta har man kommit
fram till ett förslag om ändring av
grundlagen.

Denna sak är även föremål för behandling
i författningsutredningen, och
detta är ytterligare en anledning till att
inte nu skynda fram med ett beslut.
Också departementschefen är ytterst
tveksam med anledning av att så många
remissinstanser gjort avstyrkande uttalanden,
och även lian argumenterar mycket
långt för att inte nu ta ställning till
denna i många fall ändå mycket betydelsefulla
fråga.

Jag kan inte underlåta att här erinra
om vad justitieministern uttalar i ett avsnitt
av propositionen: »I likhet med
flera remissinstanser anser jag det emellertid
vanskligt att taga definitiv ställning
till den tillämnade reformen utan
att närmare utredning verkställts beträffande
utformningen av den särskilda
lag, som skulle komplettera grundlagens
bestämmelser. En överblick över hela
fältet av de problem, som på förevarande
område gör sig gällande, synes nödvändig,
innan mera genomgripande ändringar
i grundlagens nuvarande bestämmelser
vidtages. Denna överblick kan
vinnas endast om grundlagsbestämmelserna
och föreskrifterna i den särskilda
lagen överväges i ett sammanhang. Enligt
det anförda», fortsätter statsrådet,
»bör det ankomma på utredningen att
fullfölja förberedelserna till reformen
genom att — efter de riktlinjer jag angivit
och med beaktande av de synpunkter
som framkommit vid remissbehandlingen
av det nu föreliggande betänkandet
— utarbeta förslag till den särskilda
lag, vilken förutsättes komma att innefatta
den närmare regleringen av förevarande
fråga. Även utformningen av
grundlagsreglerna bör i samband härmed
på nytt övervägas.»

Meningen med föreliggande förslag,
att såsom vilande grundlagsförslag redan
nu operera bort vissa bestämmelser, är
väl att man inte under fyra år framöver
skall vara bunden av dessa bestämmelser
i grundlagen som man nu
vill upphäva, men att på detta sätt i en
oviss och oklar situation av så att säga
beredskapsskäl antaga ett vilande grundlagsförslag
är inte en vanlig ordning.
Man bör särskilt uppmärksamma justitieministerns
motivering, att, när det
fullständiga lagförslaget kommer, en ny
översyn bör ske av grundlagsbestämmelserna.
Därmed är enligt min mening
vad som i dag skall beslutas rätt meningslöst.

I anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
liar det väckts en motion, nr 670 i
denna kammare, likalydande med nr 827
i andra kammaren, där motionärerna

214

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av statstjänst

ytterligare utvecklar de många tveksamma
och avstyrkande remissinstansernas
uttalanden. I denna motion framhålles
att det redan nu föreligger inte obetydliga
möjligheter att låta utländska medborgare
få tillträde till svenska statliga
och kommunala tjänster och att frågan
inte är av så brådskande natur. I reservation
2 har vi anslutit oss till motionärernas
uppfattning.

Nu har det, herr talman, blivit ett
skrivfel vid utskrivningen av klämmen
i reservation nr 2 under avdelning A
av herr Pettersson i Norregård m. fl.
Den skall lyda: »Med stöd av vad sålunda
anförts hemställer vi, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 670 och
II: 827 måtte avslå framlagda förslag till
ändrad lydelse av § 28 regeringsformen.
»

Till reservation nr 2 med denna ändrade
kläm ber jag, herr talman, att få
yrka bifall.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Efter herr Sveningssons
utförliga anförande, som också innehöll
en hel del upplysningar om ärendets
gång, kan jag fatta mig ganska kort.

Jag vill framhålla för kammarens ärade
ledamöter att utskottsförslaget har
fått formen av en kompromiss, som
mycket nära ansluter sig till den Kungl.
propositionen. Det har förelegat ett flertal
motioner till behandling, och det
finns tvenne reservationer, som går i
rakt motsatt riktning.

De reservanter som står för den
första reservationen vill gå längre än
Kungl. Maj:t och utskottet har gått. De
vill att riksdagen såsom vilande skall
antaga också det grundlagsförslag som
utredningsmannen har utarbetat. Justitieministern
har tvekat inför detta, då
han förmenar att det förslaget inte är
slutgiltigt utan kommer att överarbetas.
Utskottets majoritet har anslutit sig till
departementschefens mening och vill således
icke gå lika långt som reservanterna.

Reservation 2, för vilken herr Sve -

ningsson här nyss talade, är av rakt
motsatt innebörd — däri yrkas avslag
på det framlagda förslaget till ändring
av regeringsformen.

Utskottet har gjort en liten justering
i Kungl. Maj:ts förslag och även skjutit
in ordet »naturvetenskaplig» där Kungl.
Maj:t talar om medicinsk eller teknisk
utbildning. Utskottets majoritet har
kommit till den uppfattningen att det är
nyttigt att ha en bestämmelse sådan som
denna — vi kan därmed få tjänsteinnehavare
som kan göra landet nytta. Också
ur allmänt nordiska synpunkter vill
vi biträda ett sådant förslag, och vi tror
att det kommer att hålla vid en framtida
prövning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i denna avdelning.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Som framgick av vad
konstitutionsutskottets ordförande sade
finns det två reservationer fogade till
utlåtandet i denna del. Jag ber att med
några ord få klargöra varför jag återfinnes
bland undertecknarna av den ena
reservationen.

Frågan om önskvärdheten av ändrade
regler i syfte att öka möjligheterna för
utländsk medborgare att vinna anställning
i statstjänst i Sverige har varit uppmärksammad
under många år och har
varit föremål för riksdagens behandling
vid flera tillfällen. En utredningsman
har tillsatts, och han sitter fortfarande.
Han har framlämnat ett delbetänkande
med förslag till ändringar i grundlagen.
Dessa ändringar skall sedan följas av förslag
till ytterligare bestämmelser, vilka
dock inte har grundlags karaktär.

Då riksdagen nu såsom vilande skall
anta dessa förslag till ändringar i grundlagen
har jag ansett att vi också borde
taga med de ändringar som utredningsmannen
funnit önskvärt att genomföra.
Riksdagen skall ju nu inte fatta slutgiltigt
beslut, utan det skall ske först vid
ett senare tillfälle. Det förslag som utredningsmannen
framlagt är generösare än

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

215

Svenskt medborgarskap
Kungl. Maj:ts proposition. Det kan tänkas
att under den tid som kommer att
förflyta till dess att riksdagen fattar
slutgiltigt beslut sådana ting kan inträffa
som motiverar att vi då inför dessa generösare
bestämmelser. Jag anser därför
att riksdagen såsom vilande bör anta
inte bara Kungl. Maj:ts av utskottet ändrade
förslag utan också utredningsmannens
generösare förslag. Därmed har
riksdagen som sagt inte tagit slutlig ställning,
utan det kommer att ske först vid
det tillfälle då grundlagen definitivt antas.

Detta är, herr talman, motiveringen
till att jag återfinns bland reservanterna.
Jag kommer alltså att rösta för både utskottets
förslag och reservationen.

Det har emellertid även i denna reservation
insmugit sig ett fel. Om riksdagen
skulle anta vår reservation sådan
den nu föreligger skulle det innebära att
vi finge vilande tre grundlagsändringsförslag,
dels Kungl. Maj:ts förslag sådant
det återfinnes i propositionen, dels utskottets
förslag och dels reservanternas
förslag. Det står nämligen i reservationens
kläm, »att riksdagen —■ med bifall
till motionen II: 829 — måtte för vidare
grundlagsenlig behandling antaga, utom
det i propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse» o. s. v. Detta är fel,
vilket reservanterna tyvärr inte uppmärksammat.
Det skall stå »utom det av
utskottet framlagda förslaget till ändrad
lydelse». Om riksdagen antar även reservanternas
förslag innebär det alltså att
det blir två vilande grundlagsändringsförslag,
dels utskottets förslag och dels
det förslag som återfinnes som bilaga A
till konstitutionsutskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka att
jämväl det såsom bilaga A till utlåtandet
fogade förslaget måtte antagas som
vilande grundlagsförslag.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Denna fråga om ändringar
i regeringsformen beträffande
villkoret om svenskt medborgarskap för
att inneha ordinarie statstjänst är såsom

såsom villkor för erhållande av statstjänst
tidigare sagts här i debatten inte ny,
utan den har diskuterats tidigare både
här i riksdagen och i Nordiska rådet.
Det har sedan länge varit klart att det
är nödvändigt att åstadkomma en uppmjukning
av dessa bestämmelser, som
är alltför restriktiva, och detta inte
minst med hänsyn till önskemålet att
den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
också skall kunna omfatta akademiker.

Det gäller här en grundlagsfråga, varför
riksdagen inte kan fatta definitivt
beslut i dag. Det föreliggande utredningsförslaget
går på den linjen att ur
grundlagarna skall tas bort så gott som
alla bestämmelser om villkoret att man
skall ha svenskt medborgarskap för att
kunna erhålla statstjänst. I särskild lag
skall sedan anges i vilka fall svenskt
medborgarskap alltjämt skall erfordras
för erhållande av statstjänst. Jag har ansett
det vara en brist i utredningsmannens
förslag att vi inte samtidigt har fått
se denna särskilda lag och hur den skall
utformas. Det är svårt att överblicka hela
materian och binda sig för en slutgiltig
utformning av grundlagsbestämmelserna
innan man har klart för sig hur denna
andra lag skall se ut.

Herr Sveningsson påstod att han sällan
sett en proposition som innehåller
så mycket tveksamhet och att jag
själv skulle ha varit mycket tveksam.
Det är inte rätt att läsa propositionen på
det sättet. Vad jag har sagt är att det är
vanskligt att ta ställning till utredningsmannens
förslag innan vi har fått se
den särskilda lagen. Därför har jag kommit
till den ståndpunkten att jag inte
nu borde rekommendera riksdagen att
antaga utredningsmannens förslag men
att vi med hänsyn till det trängande behovet
av ändringar bör göra ett provisorium
för de närmaste fyra åren. Propositionen
har därför kommit att innefatta
förslag till ändringar i två hänseenden,
dels skall man öka möjligheterna för
personer med medicinsk eller teknisk utbildning
att villkorslöst inneha svensk
statsanställning, dels skall kravet på särskild
förtjänst avskaffas. Det är de prak -

216

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Talmannens rösträtt

tiska kraven som har föranlett oss att
lägga fram en proposition om ändringar
i dessa hänseenden. Det föreligger ju
ett förslag till överenskommelse om gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare.
För att den överenskommelsen för
Sveriges del skall kunna få någon större
betydelse är det erforderligt med en
ändring på denna punkt. Behovet av tekniker
är så stort här i landet att det är
nödvändigt att vi även för deras vidkommande
får till stånd en uppmjukning
av de nuvarande bestämmelserna.

Då vi i departementet beredde propositionsförslaget,
övervägde vi också att
ta med naturvetenskaplig utbildning -—
som framhålles i utskottsutlåtandet är
det ju svårt att dra en gräns mellan teknisk
utbildning och naturvetenskaplig —
men eftersom vi avsåg att grundlagsändringen
endast skulle tillgodose de allra
mest trängande behoven beslöt vi efter
ingående övervägande att utelämna
de naturvetenskapliga befattningarna.
När nu utskottsmajoriteten tillstyrker att
också den gruppen kommer med, vill
jag dock inte rikta någon erinran mot
det förslaget.

I den första reservationen beträffande
denna avdelning har begärts att förutom
utskottets förslag också skulle antagas
såsom vilande det förslag till grundlagsändringar
som framlagts av utredningen.
I och för sig är det naturligtvis ingenting
att invända mot att riksdagen under
nästa valperiod får möjligheten att
välja mellan dessa båda förslag. Men som
jag tidigare sagt har jag funnit det
vanskligt att ta definitiv ställning till utredningens
förslag innan den särskilda
lagstiftningen, som skall ansluta till det,
har framlagts. Och under alla förhållanden
torde det vara nödvändigt att
utredningsförslaget inte i oförändrat
skick antages såsom vilande. Det framgår
ju av redogörelsen på s. 17 och 18 i
propositionen att många remissmyndigheter
gjort detaljinvändningar mot utredningens
förslag till lydelse av denna
grundlagsparagraf, och jag anser mig
därför inte kunna rekommendera kammaren
att anta den av utredningen fö -

reslagna texten som vilande utan att
denna remisskritik fått närmare övervägas.

Talmännens rösträtt (avdelning C i
utskottets hemställan)

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Regeringsförslaget om
slopande av det i riksdagsordningen
uppställda förbudet för talmän att delta
i kamrarnas omröstningar är enligt min
mening ur flera synpunkter mycket anmärkningsvärt.

Då det numera och alltsedan 1921 är
riksdagen som väljer talmän och deras
både skyldigheter och rättigheter är klart
fixerade i riksdagsordningen, ankommer
det enligt min uppfattning på riksdagen
själv att ta initiativ, om riksdagen
önskar några förändringar på detta område.
Men dylika initiativ har icke tagits,
och några framställningar till Kungl.
Maj:t har icke gjorts. Det måste då anses
som anmärkningsvärt att regeringen
oombedd hastar åstad med ett ändringsförslag
som detta om talmannens
rösträtt. Regeringen är ofta mycket senfärdig
när det gäller att framlägga förslag
som riksdagen begär, men i detta
speciella fall visar den en påfallande
iver att förära riksdagen en reform som
denna icke själv har begärt.

Detta kan i och för sig betraktas som
ovanligt, men ännu ovanligare är att, om
regeringen anser sig böra framlägga ett
förslag, den ej heller presterar en allsidig
och nöjaktig belysning. Justitieministern
har dock inte ansett detta behövligt,
och han har inte åstadkommit
ens skymten av utredning, varför riksdagens
ledamöter har att ta ställning utan
dylik saklig vägledning. Detta är enligt
min åsikt ännu mer anmärkningsvärt.

Jag vill ingalunda göra gällande, herr
talman, att denna fråga om talmannens
rösträtt rent konstitutionellt hör till de
stora frågorna. Men den är så pass viktig
och svårbedömlig, att den förvisso icke
bör lösas i brådskans tecken.

När vi i vår reservation framhåller

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

217

att de skilda stadganden, som reglerar
talmännens rättigheter och skyldigheter,
har ett sådant samband med varandra
att det icke låter sig göra att utan en
grundlig översyn av samtliga hithörande
författningsbestämmelser genomföra ändringar,
så ligger i detta yttrande ett
minimikrav. Man frågar sig exempelvis:
Är det rimligt att ge talmannen rösträtt
utan att samtidigt ge honom rätt att
motivera sitt ställlningstagande? Men
inte ens ett sådant näraliggande problem
tas upp till behandling i regeringsförslaget.

Det enda skälet för en reform enligt
regeringsförslaget är påpekandet, att en
talman också är vald till riksdagsman i
vanlig ordning och att han därför även
med sin röst bör delta i avgörandet av
ärendena. Jag skall, herr talman, varken
övervärdera eller undervärdera detta
skäl. Men när det gäller en författningsreform
kan frågan icke lösas isolerat,
utan lösningen måste inpassas som
en sten i en fast byggnad. Och när det
är allmänt bekant att författningsutredningen
tagit sig an denna fråga, finns
det enligt min mening ingen rimlig anledning
att nu i en hast forcera fram
cn lösning. Rent politiskt eller snarare
rent partipolitiskt kan det givetvis för
regeringen och det socialdemokratiska
partiet vara en fördel att få en talmansröst
i andra kammaren snarast möjligt,
men jag tror inte att vi bör lösa våra
författningsfrågor, vare sig större eller
mindre, efter kortsiktiga partihänsyn.

•lag skall till sist, herr talman, blott
beröra utskottsutlåtandet med några få
ord. Det ger enligt min mening föga
vägledning. Är regeringsförslaget otillfredsställande,
så är utskottsutlåtandet
det icke mindre. Man står där och väger:

Å ena sidan kan det sägas så, å andra
sidan kan det sägas någonting annat.
Till sist tippar dock vågen över till regeringsförslagets
favör, och någonting
annat var ju inte att vänta. Om jag
kunde vitsa, skulle jag säga att det finns
»mycket av Kling men föga av klang»
i detta utskottsutlåtande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

15 Första kammarens protokoll Nr l!)

Talmannens rösträtt

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det har framhållits av
herr Ollén, att denna fråga om talmansrösten
inte är någon stor fråga. Jag skulle
för min del vilja säga att det är både
en liten och en stor fråga. Det är en
liten fråga i det avseendet, att det gäller
bara en röst i vardera kammaren, men
det är en stor principiell fråga på det
sättet, att det här gäller att bryta en
gammal ordning, en gammal tradition,
som praktiskt taget alltid varit gällande,
en fråga varom det aldrig tidigare
varit några delade meningar eller några
politiska tvister. Alla partier har alltid
tidigare godtagit denna ordning, att talmannen
vid beslutens fattande skall intaga
en fullständigt neutral ställning.
Man har enigt haft den uppfattningen,
att talmannens fria oberoende och självständiga
ställning, höjd över partierna,
varit en värdefull tillgång för den
svenska riksdagen.

Att frågan om talmannens rösträtt nu
föres fram av regeringen och regeringspartiet
har väckt uppseende i vida kretsar.
Även om vi här i riksdagen är vana
vid en del överraskningar, måste ändå
detta förslag räknas som en stor överraskning.
Man hade inte väntat att regeringen
— såsom herr Ollén här också
har sagt — skulle komma med en egen
grundlagsreform, utan att frågan —
såsom herr Ollén också framhöll — har
varit föremål för någon som helst utredning
i vanlig ordning. Det är alldeles
riktigt, att inte en skymt av utredning
bär förekommit. Man har, och
det är rätt underligt — vilket också påpekades
av herr Ollén — under en lång
följd av år skjutit det ena förslaget
efter det andra på framtiden på grund
av författningsutredningen, som ändå
under de närmaste åren skall komma
med sina förslag. För den brådska, som
det har blivit med talmansrösten, finns
det ingen motivering.

Det är också en fråga, som man kan
säga inte tidigare har varit aktualiserad.
Jag vill, liksom herr Ollén, framhålla
att det är en fråga som ligger alldeles
särskilt till för just riksdagen att
aktualisera. Riksdagsmännen brukar ju

218

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Talmännens rösträtt

vara mycket uppslagsrika och motionsledes
föra fram de mest skilda förslag,
men om talmannens rösträtt har det som
känt är aldrig varit någon motion att
man härvidlag borde införa en annan
ordning än den som för närvarande är
gällande. Det är mycket som talar för att
vi även för framtiden borde ha kvar den
ordningen, att talmannen skall intaga en
neutral och oberoende ställning vid utövandet
av sitt höga ämbete.

Jag har stora sympatier för herr von
Friesens uttalande i hans särskilda yttrande,
där det sägs att innehavarna av
riksdagens främsta förtroendeposter
icke, vare sig i riksdagen eller utanför
riksdagen, skall betraktas som partirepresentanter.
Det skulle för min del få
förebringas en mycket stark motivering
för en ändring i nuvarande ordning,
om jag skulle kunna övertygas om en
annan uppfattning. Jag är ganska säker
på att om de nuvarande talmännen i dag
hade yttranderätt i denna fråga och således
tillfälle att uttala sin innersta mening,
skulle vi säkert få höra att de inte
liar några anspråk på att belönas med
ett par voteringsknappar, och säkert är
det inte de själva som gjort någon framställning
att få denna belöning.

Nu har man motiverat förslaget med
att det inte är rättvist, att väljarna i en
valkrets skall släppa till sina röster till
en talman och att dessa röster sedan inte
blir använda när viktiga beslut skall fattas.
Man har utan tvivel ett mycket svagt
underlag för en sådan uppfattning. Jag
skulle vilja säga: framlägg bevisen för
att valmännen i någon valkrets, som har
släppt till de röster, med vilka en talman
blivit vald till riksdagsman, har
gjort någon framställning till Kungl.
Maj:t att nu måste det ordnas så i riksdagen
att de får samma utdelning av sina
röster, när besluten fattas, som väljarna
i andra valkretsar! Jag är alldeles säker
på att det inte har gjorts några sådana
framställningar vare sig från Örebro län
eller från andrakammarvalkretsen i norra
Älvsborg. Nej, väljarna i de valkretsar,
som släppt till talmansrösterna, har
säkert alltid varit nöjda med att de valt
en representant som var så värdig att

han ansetts skickad för talmansuppgiften
och fått denna höga förtroendeställning
i riksdagen.

När det under utskottsbehandlingen
efterlystes någon som kände till att det
vid något tillfälle förelegat svårigheter
att välja talman av den orsaken att den
valde fick avstå sin rösträtt i voteringarna,
så fanns det ingen som hört talas om
att ett sådant bekymmer någonsin förelegat.
Säkerligen har utseendet av talmän
inte heller vållat något bekymmer
på det sättet att det uppstått tvist mellan
partierna eller att ett parti någonsin
skulle ha förklarat att de inte ville släppa
till en ledamot till talmansposten
på grund av att det då förlorade en röst
i kammaren. Nej, så småsint har man
inte handlat, utan i stället har man från
samtliga partiers sida med tacksamhet
accepterat den plats man fått vid talmansbordet,
och alla partier har säkert
haft den uppfattningen att även den förlorade
talmansrösten har haft sitt stora
värde för partiet.

Nu kommer nog från utskottsmajoritetens
sida att sägas att det finns en del
länder, där talmannen i parlamentet har
rösträtt och i en del fall även utslagsröst.
Javisst finns det länder med parlament
som har det på det sättet. Men detta
är inget motiv för att vi inte skulle
kunna vänta med att ta upp frågan i dess
stora och rätta sammanhang när författningsutredningen
blivit färdig med sitt
förslag.

Vad är då orsaken till detta i år så
omotiverade förslag? Det är utan tvekan
lottmajoriteten i andra kammaren
som är orsaken. Det har nu under ett
par år varit så, att man inte i förväg alltid
kunnat veta hur ett ärende där skulle
komma att avgöras. Man har kunnat bli
tvungen att tillgripa lottdragning, och
så har också skett i vissa fall. Man räknar
emellertid alldeles säkert fel när
man är så angelägen att införliva talmansrösten
i andra kammaren med det
socialdemokratiska röstförrådet. Det har
aldrig hänt och kommer säkert inte heller
att hända vid höstens val att antalet
mandat blir precis detsamma för de olikar
partierna som det varit tidigare. Med

Onsdagen den 25 mai 1960

Nr 19 219

mycket stor sannolikhet får vi aldrig mer
uppleva en valperiod med den lottmajoritet
som förelegat i andra kammaren
efter junivalen 1958. Antingen blir det
några röster mer eller några röster
mindre på den ena eller andra sidan
om rågången mellan de borgerliga och
de icke borgerliga. Den manöver man
här avser att göra med talmansrösten
kommer säkerligen inte att leda till
åsyftat resultat.

Det föreligger en enhällig reservation
från högern, centerpartiets och folkpartiets
representanter i konstitutionsutskottet;
frågan om vilken del av utskottet
som skulle stå för dess utlåtande
avgjordes ju genom lottdragning. I denna
reservation har yrkats avslag på
Kungl. Maj:ts proposition i vad gäller
talmannans rösträtt. Vi har yrkat avslag
med den motiveringen att det inte finns
något skäl att bryta ut denna fråga ur
författningsutredningens arbete och
handla i panikstämning. Alla skäl talar
för att vi bör vänta med att ta ställning
till frågan till dess författningsutredningens
förslag föreligger, då frågan som
sagt kan behandlas i sitt stora och rätta
sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Pettersson
i Norregård m. fl. beträffande avdelning
G i konstitutionsutskottets utlåtande nr
22.

Häri instämde herr Ewerlöf (h).

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Tillåt mig börja med att
fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
på att det har blivit ett tryckfel i utskottsutlåtandet.
Hälften av en mening
överst på s. 12 har nämligen fallit bort,
och jag vill upplysa om att den meningen
skall lyda så här: »Från och med
riksdagsordningens tillkomst år 1860
kom Konungens utnämningsrätt att omfatta
kamrarnas talmän och vice talmän.
» Första delen av satsen har som
sagt fallit bort, men genom det utdelade
kartongbladet har tryckfelet korrigerats.

Herr Ollén sade, att det »inte var nå -

Talmännens rösträtt

gon klang» i propositionen. Tillåt mig då
säga att vad debatten hittills beträffar
har den åtminstone utmärkts av litet efterklang,
vilket kanske i någon mån kan
fylla den påtalade bristen.

Herr Ollén fann det synnerligen anmärkningsvärt
att regeringen oombedd
har sprungit fram, såsom han uttryckte
sig, med detta förslag. Jag skall bara till
detta säga, att den riksdagsgrupp, som
jag tillhör, helt har solidariserat sig med
regeringen i denna fråga. Ärendet har
varit föremål för behandling i denna
grupp innan det lades fram.

Herr Ollén sade också någonting om
att det är underligt att propositionen inte
innehåller någonting om talmännens
möjligheter att motivera sitt ställningstagande.
Jag tror inte att det är någon
svårare fråga att lösa, herr Ollén, för den
som känner till hur det går till vid internationella
sammankomster. Där har
man en metod som kallas »explanation
of vote», varvid man antingen före eller
också efter ett besluts fattande avger en
röstförklaring. Vi har möjlighet att tilllämpa
samma system här, så det är väl
inget svårare problem att åstadkomma
en möjlighet för talmännen att uttrycka
sin mening.

Det är intressant att se, att de som står
för reservationen är delade i två läger.
Somliga delar den mening som herr von
Friesen i andra kammaren har givit uttryck
åt och som lierr Sveningsson anslöt
sig till, nämligen att man principiellt
inte vill vara med om att talmannen skall
ha rösträtt. Den andra gruppen menar
att det nog kan finnas skäl för att talmännen
skall ha rösträtt, men man pekar
på olika orsaker till att någon ändring
inte bör göras nu. Det sägs bland annat
att resultatet av författningsutredningens
arbete bör avvaktas, innan ett sådant
här förslag framläggs.

Herr Ollén har också sagt, att vad man
från socialdemokratiskt håll vill är att
utnyttja talmansrösten i andra kammaren.
Det är naturligtvis alldeles riktigt.
Men jag måste säga, att vad man
från herr Olléns sida vill är att förhindra
att denna röst utnyttjas och att därmed
valutslaget respekteras.

220

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Talmannens rösträtt

Herr Ollén sade att grundlagsförslag
skall vara stenar, infogade i en byggnad,
och menade således att det är orätt att
föra fram ett separat grundlagsförslag.
I sammanhanget skall jag be att få påpeka,
att herr Ollén har själv varit med
om att bära fram många stenar separat.
Herr Ollén har bland annat väckt en
motion, nr 20, om riksdagsmans immunitet
och lagt fram ett vilande grundlagsförslag,
så herr Ollén måtte i princip
inte ha någonting emot att det läggs fram
vilande grundlagsförslag medan författningsutredningen
arbetar. Vidare vill jag
påminna om att man från folkpartiets
sida har lagt fram vilande grundlagsförslag
också beträffande ändring av grundlagen
rörande sista dag för val av militieoinbudsman
och justitieombudsman.
Folkpartiet fick visserligen inte igenom
sitt förslag om att grundlagen skulle ändras
på så sätt, att rösträtt skulle inträda
det år en medborgare fyller 21 år,
men man tvekade i varje fall inte att
presentera ett vilande grundlagsförslag
i detta större sammanhang trots att författningsutredningen
arbetade. Jag måste
således säga att det finns exempel från
denna riksdag på att man bar velat presentera
vilande grundlagsförslag. Det är
ingen unik händelse att det kommit en
proposition med ett vilande grundlagsförslag.

Herr Ollén sade att man inte skall låta
kortsiktiga partihänsyn fälla utslaget.
Nej, herr Ollén, man kan säga att vad
vi från socialdemokratiskt håll kräver
är respekt för valutgången. Vi menar alltså
att det är naturligt att den som är vald
till ledamot av Sveriges riksdag, även om
han är talman, skall ha möjlighet att utöva
rösträtt. Det är ett demokratiskt
krav som man har rätt att framföra.

Herr Ollén sade, att i utskottet stod
frågan och vägde, och till slut gick vågen
över till förmån för talmannens rösträtt.
Ja, när har det varit en dålig arbetsmetod
i ett utskott att väga skäl för
och emot i en fråga? Det håller jag för
ett ganska rimligt sätt att arbeta i ett
utskott, att man väger skälen för och
emot och sedan bestämmer sig för det
man finner vara tyngst vägande. Och

i detta fall har vi från socialdemokratiskt
håll ansett oss böra helhjärtat stödja
regeringspropositionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Hur skicklig vår ärade
ordförande i konstitutionsutskottet än
är att argumentera, fick man det intrycket
att det är ingen lätt uppgift att
försvara förslaget om talmannens rösträtt.
Det var ju ganska intressant att höra
att det var oppositionen som svarade
för »klangen» i detta utlåtande.

Konstitutionsutskottets ordförande
försökte göra gällande att reservanterna
har delade uppfattningar. Det är inte
riktigt! Vi är fullständigt eniga om att
propositionen bör avstyrkas, och därutöver
har herr von Friesen i ett särskilt
yttrande uttalat sin mening. Jag
har sagt något liknande i den motion
som jag har inlämnat, men jag har också
sagt att man bör vänta, tills författningsutredningens
förslag föreligger, innan
man tar bestämd ställning.

Herr Elmgren vet mycket väl att om
det särskilda yttrande som herr von
Friesen avlämnat går det inte att få någon
votering här i kammaren. Reservanterna
är fullständigt eniga. Sedan framhöll
utskottets ordförande att det parti
som han representerar vill ha ett rättvist
resultat av rösterna i alla valkretsar. Då
ligger det nära till hands att fråga, varför
man under de många år som man
här haft möjlighet till det inte upptäckt
denna rättvisa. Om man upptäckt denna
rättvisa under de år, då socialdemokraterna
hade majoritet i andra kammaren
och inte var i behov av talmansrösten,
hade bedömningen säkert blivit en helt
annan än vad den nu är.

Jag skulle också vilja fråga herr Elmgren,
vilken olycka som skulle inträffa,
om man väntade med detta beslut, tills
föriattningsutredningens förslag föreligger.
Nej, det är otvivelaktigt på det sättet,
att här har man upptäckt en obärgad
röst som kan bärgas in i det socialde -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

221

mokratiska röstförrådet, och för säkerhets
skull gör man det.

Herr OLLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
framhöll att jag stod för ett
grundlagsförslag, som var framlagt nu.
Emellertid har det förslaget inte bifallits
utan man har skjutit på det till hösten,
vilket gör att det inte kan bli någon
grundlag. Detta exempel är därför föga
träffande.

Utskottets ordförande nämnde att talmannen
har rösträtt i andra parlament,
och det vet vi väl allesammans. Men att
talmannen har rösträtt utomlands utgör
ju inget som helst avgörande skäl för att
vi skulle införa samma reform hos oss.
Vi måste ju bygga vår författning på
vår egen historia och på våra egna erfarenheter
ocli traditioner. Först om
andra länders sedvänjor passar in i vårt
eget system, kan vi acceptera dem. Men
därom vet vi ingenting i detta fall, innan
författningsutredningen framlagt
sitt förslag. Det är denna onödiga brådska,
som ur mina synpunkter framkallar
de största betänkligheter.

Sedan sade utskottets ordförande att
den socialdemokratiska gruppen solidariserat
sig med regeringen, och det överraskar
mig ingalunda. Men det är väl
ganska självklart, att detta är en riksdagens
interna angelägenhet. Ser man
på den historiska utvecklingen, kan detta
klargöras ännu tydligare. De äldre av
oss minns hur redan under 1910-talet
en energisk strid fördes inte minst från
socialdemokraternas sida för att talmannen
skulle väljas av riksdagen själv och
inte av Kungl. Maj:t. Om jag inte missminner
mig, beslöt andra kammaren inte
mindre än sex gånger denna reform,
men första kammaren sade nej. Först
1921 blev reformen som redan framhållits
genomförd.

Visar inte denna strid i sin mån, att
riksdagen själv och icke regeringen bör
ta initiativ i en fråga som denna? Hade
regeringen liksom före 1921 utsett
talmännen, hade initiativrätten legat på
dess sida, men inte nu. Nu är det vår

Talmännens rösträtt
angelägenhet i första hand och inte regeringens.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att svara på herr Sveningssons
frågor, som jag fann snarast retoriska,
utan allenast för att han sade en sak,
som jag inte kan låta stå oemotsagd.

Han sade, att reservanterna är eniga.
Det är riktigt att reservanterna är eniga,
som han uttryckte det, i att propositionen
skall avslås. Men reservanterna är
inte eniga i sakfrågan, utan somliga av
dem har deklarerat, att de i princip inte
har något att invända mot rösträtt för
talmannen — det är bara tidpunkten för
förslaget som de protesterar emot —
medan andra delar herr von Friesens
principiella syn. Detta är ingen enighet
i sak utan bara en enighet i tid.

Herr Ollen sade att han visserligen
varit med om att föra fram ett förslag
om vilande grundlagsändring till denna
riksdag, men det hade inte bifallits, utan
man hade skjutit på det. Till detta vill
jag säga, att det är väl avsikten som är
det väsentliga och inte resultatet. Dessutom
har herr Ollén själv varit med i
utskottet och biträtt förslaget om uppskov
till hösten. Jag hoppas, herr Ollén,
att vi vid ett senare tillfälle kan komma
till enighet i just den frågan och att vi
inte skall behöva ta en strid om den.

Herr Ollén säger slutligen, att det är
riksdagen som skall ta initiativ i detta
fall och inte regeringen. Ja, om detta
förslag mot förmodan skulle falla, kommer
jag att inbjuda herr Ollén att deltaga
i ett initiativ från konstitutionsutskottets
sida i fortsättningen.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag får säga till utskottets
ärade ordförande, att han bär en
förmåga att söka efter mycket fina nyanser
i uppfattningarna, när han kan
påstå att oppositionen i detta sammanhang
inte är fullt enig. Om vi inom oppositionen
hade samma förmåga att sö -

222 Nr 19

Onsdagen den 25 mai 1960

Talmännens rösträtt

ka efter nyanser, kanske vi skulle kunna
finna sådana på den motsatta sidan.

Jag vill bara konstatera, att utskottets
ordförande avstår från att svara på min
fråga, vilken olycka som skulle inträffa,
om man väntade till dess författnings■utredningen
blir färdig med sitt förslag.
Jag vill tillägga att man nog inte
väntat, att ett parti som suttit vid regeringsmakten
så länge som det socialdemokratiska
partiet skulle lägga fram
ett sådant förslag som detta.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Efter herr Elmgrens anförande
kan jag fatta mig ganska kort.

Motiveringen till detta förslag till
grundlagsändring är helt enkelt, att det
måste anses oriktigt, att en av kammarens
ledamöter, som är vald till sitt uppdrag
i samma ordning som alla övriga
ledamöter, skall vara permanent utesluten
från att delta i avgörandena. Med
den motiveringen är det inte bara en
riksdagens interna fråga, om talmannen
skall ha rösträtt eller inte. Det är ytterst
en fråga om att valmännen skall ha möjlighet
att få sin mening framförd i riksdagen.

Någon annan motivering till förslaget
har inte framförts från regeringens sida.

Både herr Ollén och herr Sveningsson
har nu försökt lägga in en partipolitisk
motivering i förslaget. Herr Sveningsson
har emellertid med kraft vederlagt sig
själv på den punkten genom att framhålla,
att detta förslag ju inte kommer
att ha någon betydelse för denna valperiod,
utan först därefter. Jag vet inte om
herr Ollén hade förbisett detta eller om
man på borgerligt håll redan nu, vid
denna tidiga tidpunkt, har uppgivit alla
förhoppningar om någon ändring i mandatfördelningen
till sin förmån.

Om man alltså är på det klara med att
den nuvarande ordningen inte är tillfredsställande,
finns det inte någon anledning
att, som reservanterna vill, avvakta
författningsutredningens förslag
på den här punkten. Rent lagtekniskt är
det mycket enkelt att göra en ändring,
och jag har svårt att se att en ändring

enligt propositionens förslag skulle få
några sådana konsekvenser, som man
inte nu skulle kunna överblicka, och att
det därför behövs en särskild utredning.
Vad den principiella sidan angår, har ju
herr Elmgrens exemplifiering redan
klart ådagalagt, att oppositionen inte anser
det råda något allmänt förbud att
under pågående utredning framlägga separata
förslag om ändringar i grundlagarna.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet har här ytterligare
strukit under, att väljarna i de
valkretsar, som släpper till rösterna för
talmännen, inte får behandlas orättvist.
Jag vill då återkomma i den fråga som
jag framställde i mitt första inlägg i denna
debatt: När har från någon valkrets
eller några väljare redovisats, att man
är missnöjd? Brukar inte både väljarna
och riksdagsmännen göra sig påminta,
när det finns någon orättvisa? Det är
bara i kanslihuset och ingen annanstans,
som man har upptäckt denna orättvisa.

Sedan försöker statsrådet utnyttja min
uppfattning, att man här har räknat fel
i sina spekulationer och att man i själva
verket aldrig kommer att få någon nytta
av talmansrösten. Men det var min uppfattning.
Helt naturligt räknar man på
ett annat sätt inom regeringen och regeringspartiet.

Jag vill till slut bara säga, att man
tydligen inte har några överdrivna förhoppningar
inför höstens val, eftersom
man har lagt fram detta förslag.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Sveningsson frågade
i sitt första anförande, om det hade
kommit några framställningar till Kungl.
Maj:t i denna fråga. Jag kan svara, att
såvitt jag vet har det inte förelegat några
till Kungl. Maj:t adresserade framställningar.
Att det däremot i annan
ordning har kommit framstötar i denna
sak kan jag bekräfta.

Onsdagen den 25 mai 1960

Nr 19

223

Herr PALM (s):

Herr talman! När man i dag har lyssnat
till de uttalanden, som gjorts av representanter
från olika håll, har man
fått den uppfattningen att det är socialdemokratien
som skulle ha mycket bråttom
att ändra en lagbestämmelse, som
kan betecknas vara en valmatematisk
orättvisa.

Då det i stort sett på det principiella
planet tycks råda stor enighet i själva
sakfrågan — på några undantag när,
framför allt från högerhåll — är ju frågeställningen
den, om vi i dag är beredda
att träffa ett avgörande eller om vi
skall vänta med lösningen av denna fråga
till omkring mitten av 1960-talet, då
författningsutredningen tidigast beräknas
vara färdig. Med hänsyn till hur talmännens
rösträttsfråga ligger till är det
närmast en fråga om hur djup konservativismen
är förankrad hos respektive ledamöter,
när vi nu har en möjlighet att
ta bort denna sista rest som hindrar en
allmän och lika rösträtt —- denna gång
inom Sveriges riksdag.

Det har talats åtskilligt om rättvisan
i vårt nuvarande valsystem. Särskilt
starkt fick vi uppleva det för ett tiotal
år sedan då 1950 års folkomröstningsoch
valsättsutrednings betänkande framlades,
vilket också resulterade i att riksdagen
beslutade om den 1,4-metod, som
nu tillämpas vid valen. Det visade sig
även denna gång att man alltid kan ha
delade meningar om olika valsystems
mer eller mindre rättvisande utslag med
hänsyn till mandatfördelningen. Riksdagen
själv har ju också med sitt ställningstagande
tydligt förklarat, att det nu
tillämpade valsystemet icke får betraktas
som ett en gång för alla slutgiltigt.

I detta sammanhang vill jag erinra
kammarens ledamöter om att när den
nuvarande valmetoden skulle tillämpas
första gången vid 1952 års val byggde
folkpartiet en del av sin valrörelse just
på denna fråga, och många citat skulle
kunna plockas fram från den tiden då
man öste sin galla över påstådda orättvisor
och inför väljarna påstod att den
nu tillämpade valmetoden ur strängt
proportionell synpunkt var mycket

Talmännens rösträtt
orättvis. Varenda väljares vilja måste
komma till uttryck, ropade man, och
dessutom friskades den gamla folkomröstningstanken
upp främst av folkpartiet.
Som stöd för sin agitation anfördes
vad höger- och folkpartireservanterna
anfört i utredningen, där man uttalat sig
för införandet av ett antal tilläggs- och
riksmandat, vilket skulle möjliggöra för
de olika partierna att tillgodogöra sig
alla överskottsröster i de olika valkretsarna.
Och det var på modet att då tala
om riksvalsedlar av millimeterrättvisans
företrädare.

Ärade kammarledamöter! Jag skall inte
förlänga mitt inlägg med att alltför
mycket erinra om vad som då sades
från talarstolarna, men tillåt mig ändå
erinra om det inlägg som gjordes av
folkpartiets dåvarande gruppledare i
denna kammare, herr Ohlon, som från
denna talarstol den 5 november 1952 förklarade
på tal om den nya valmetoden:
»Vi inom folkpartiet kommer emellertid
framdeles liksom hittills att motsätta oss
alla tendenser till att förhindra att proportionalismens
grundidé kommer till
fullt och rättvist uttryck vid mandatfördelningen
de olika partierna emellan.
Skall det vara proportionalism, skall det
vara en för hela landet riktig sådan. I
det långa loppet vinner alla partier, stora
som små, på att rättvisan sätts i högsätet.
»

En sådan otvetydig deklaration borde
i dag göra folkpartiledamöterna mogna
att rösta för regeringsförslget när det
gäller att bevilja talmannen rösträtt.
Folkpartiet prövas här återigen i sin förmåga
att uppträda någorlunda konsekvent
i de politiska sammanhangen. Det
kan viil nämligen inte betecknas som
rättvist att första kammarens högt värderade
talman, som tillsammans med en
av sina partivänner representerar Örebro
läns valkrets, där hans parti vid
landstingsvalet 1954 samlade cirka
29 000 röster, helt skall förvägras uttala
sin mening genom att avlämna sin röst
i enlighet med sina väljares intentioner.

Samma är förhållandet för andra kammarens
talman som i sällskap med två
partivänner invaldes för Älvsborgs läns

224

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Talmannens rösträtt

norra valkrets med det sammantagna
röstetalet 45 400 vid 1958 års riksdagsmannaval.

Att dessa förhållanden väckt undran
är naturligt, och under senare år har
detta klart kommit till uttryck också i
medkammaren. Förhållandet att det i
praktiken stod 116 mandat för den allmänna
tjänstepensioneringens genomförande
vid voteringen i maj förra året
mot 115 för avslag, men att man trots
detta ändå stod inför hotet att ta till lottdragning,
var ju ett av de skäl som den
fronderande folkpartiledamoten anförde
i sin förklaring till att han den gången
lade ned sin röst. Han förklarade bl. a.
enligt riksdagsprotokollet: »Även om det
inte har varit detta som avgjort mitt
ställningstagande — det vill jag starkt
betona — så är det mig starkt motbjudande
att man skall förvandla en majoritet
i denna kammare till en minoritet
bara på den grunden att talmannen inte
röstar.» Så långt den fronderande folkpartistiske
riksdagsmannen.

Allmänt sett torde väl de 15 000 väljare,
som vid de allmänna valen slutit
upp bakom talmännen och valt in dem
i riksdagen som enskilda riksdagsmän,
inte ha räknat med att enbart den omständigheten,
att just deras riksdagsman
fått kamrarnas förtroende att leda förhandlingarna,
skulle verka diskvalificerande
vid voteringarna genom att han
berövas rösträtten. För väljarna i den
blivande talmannens valkrets innebär
detta att de, som röstat med listor som
upptagit hans namn, till stor del spritt
sina valsedlar för vinden. Folkpartiet
har alltså sin chans att nu medverka till
en större rättvisa gentemot valmanskåren
och infria sitt eget krav på ökad proportionell
rättvisa genom att nu rösta
med konstitutionsutskottets förslag.

Även centerpartiet har sin belastning
i denna rättvisefråga, inte från 1952 men
väl från de gamla ståndsriksdagarna —
om man nu känner någon gemenskap
med det gamla bondeståndet. Den belastningen
kan ledas tillbaka till den tid, då
talmännen utsågs av Konungen och då
böndernas representanter fann det orimligt
att de valkretsar, varifrån talmännen

togs, skulle berövas sin representation.
Man var därför anhängare av att riksdagsordningen
ändrades på denna punkt
i mitten av 1840-talet, vilket innebar att
ersättare skulle utses för talmannen —
detta för att valkretsen inte skulle bli
orepresenterad i riksdagen. Denna bestämmelse,
som är omnämnd för första
gången i 1845 års riksdagsordning, kom
dock att falla bort när 1866 års riksdagsordning
antogs.

Nu har emellertid det moderna centerpartiet
alla möjligheter att med sitt ställningstagande
i dag återknyta till ett rättvisekrav
från det gamla bondeståndets
dagar.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till utskottsmajoritetens förslag,
som i alla delar tillmötesgår ett gammalt
väldokumenterat rättvisekrav.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det är ett egendomligt
förhållande, som nu råder när det gäller
rösträtten i riksdagen. Vi har ju haft
otaliga debatter när det gäller rösträtten
och hur långt man skall gå när det gäller
rätten att utöva densamma. Nu väljer
man i höst 232 ledamöter till andra kammaren.
Till denna kammare blir 151 ledamöter
valda. Men en av dem som väljs
får inte vara med att rösta. Det kan
inträffa, att om den, som har berövats
rösträtten därför att han skall fungera
som talman, av en eller annan anledning
inte kan vara närvarande i kammaren,
så berövar man ytterligare en
person rösträtten.

Det är inte bara fråga om att man
berövar en valkrets en röst, utan man
berövar också ett parti en röst.

Nu gör man gällande, att när man på
detta sätt berövar talmännen rösträtt,
så är det för att vederbörande skall vara
mera fri och oberoende. Det skulle alltså
innebära, att den, som nu sitter i talmansstolen
just därför att han fungerar
som talman, skulle vara mera fri och
oberoende än han är, när han inte sitter
i den stolen. Jag har mycket svårt att
förstå den uppfattningen. Det skulle också
innebära, att alla, som sitter som ord -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

225

förande i landsting eller fullmäktige, inte
skulle vara fria och oberoende just därför
att de har rösträtt.

Man kan säga, att det är beklagligt
att en ändring inte har kommit till
stånd förut. Men det kanske behöver inträffa
någonting som medför, att man
upptäcker det orimliga i nuvarande förhållanden.
Detta har nu inträffat —
man har upptäckt, att det är önskvärt
att få till stånd en ändring, så att samtliga
av riksdagens valda ledamöter får
vara med att rösta i de frågor, som riksdagen
har att avgöra.

Jag yrkar, herr talman, bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag begärde närmast ordet
med anledning av att herr Elmgren
refererade till ett av mig väckt förslag
till grundlagsändring, som gällde den
sista dagen för val av justitie- och militieombudsman.
Herr Elmgren ville fatta
det som ett exempel på att det inte
är någonting konstigt i att man väcker
förslag av den art det nu gäller. Till
det vill jag bara säga, att när det gällde
mitt förslag var det fråga om klara olägenheter
i den praktiska verksamheten
i detta hus, och därför förelåg behov av
en ändring.

Vad som här bör framhållas är, att
man i sådana frågor som denna inte bör
rycka fram i oträngt mål. Nu framgår det
av vad flera talare —- inte minst herr
Elmgren — liar anfört att man — för
att använda herr Elmgrens ord -—- plötsligt
har upptäckt, att det är »ett demokratiskt
rättvisekrav» att man på denna
punkt får till stånd en reform. Det är
alltså ett starkt demokratiskt krav, som
upptäckts år 1960, att ge talmännen rösträtt.
Jag måste ju beklaga, att socialdemokratien
och vi alla tycks ha gått med
skumma ögon genom åren och först 1960
upptäckt detta viktiga demokratiska
krav! Vi får väl hälsa med tillfredsställelse,
att vi äntligen fått en justitieminister,
som sett klarare än alla andra
och aktualiserat detta tydligen mycket

Talmännens rösträtt
brett omfattade demokratiska rättvisekrav.

Men behöver vi stoffera ut denna
fråga? Vi känner väl alla igen sillen
även när den kommer i kapprock. Själva
modulationen i ett par inlägg från
justitieministern syntes mig avslöja, att
han för sin del har helt klart för sig
vad det handlar om: det är fråga om
att ge socialdemokratien ytterligare en
röst i andra kammaren.

Det kan jag för min del inte förarga
mig särskilt mycket över. Det finns goda
skäl för att ge talmännen rösträtt. Men
det föreligger också goda skäl för att
följa den tradition, som vi här har haft
under mycket lång tid, nämligen att talmännen
skall avstå från att uppträda
partipolitiskt. Man kan säga, att det är
en fråga om decorum att talmannen
inte skall göra framträdanden av utpräglat
partipolitisk karaktär.

Jag kan inte finna, att den argumentation,
som har framförts från herr Elmgrens
och andras sida, ger mig anledning
att avstå från att stödja reservanterna.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Varför skall man framställa
detta som ett speciellt socialdemokratiskt
krav? Räknar herr Hanson med
att det alltid skall sitta en socialdemokratisk
talman i andra kammaren?

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att spekulera över den saken! Men
det faktum, att detta viktiga demokratiska
krav upptäcks just i detta läge,
tyder väl på att vad jag anförde är
motiveringen för det nu ganska hastigt
framkastade förslaget.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Bara några korta reflexioner.

Jag vill konstatera, att centerpartiet
för sin del ingenting har emot att talmännen
har rösträtt. Det bör i så fall

226

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Talmännens rösträtt

också i detta sammanhang undersökas,
i vilken grad det skall vara möjligt för
honom att avgiva röstförklaring eller
någonting annat.

Men herr talman, jag kan inte förstå,
att vi i dag skulle bryta ut en separat
fråga, när vi under de senaste två, tre
åren i konstitutionsutskottet och här i
kammaren har uppskjutit avgörandet i
en lång rad frågor med hänsyn till att
författningsutredningen arbetar. Om
riksdagen i dag skulle antaga förslaget
till denna delreform, skulle författningsutredningen
ändå inte kunna undgå att
se på tfdmannens funktion i fortsättningen.

Herr Georg Pettersson säger, att här
sitter en ledamot som inte får vara med
och rösta. Ärade kammarledamöter! Det
har suttit en här i varje kammare i 39
år, som inte fått vara med och rösta.
Under dessa 39 år har socialdemokratien
kunnat ta initiativ under minst 25
år. Därför tycker jag, herr talman, att
den indignation man i dag visar är mycket
litet påkallad.

Jag ber att få ansluta mig till dem
som yrkar bifall till reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill helt kort anknyta
till vad herr Torsten Andersson nyss
sade. En stor synpunkt saknar jag emellertid
i debatten. Jag var mycket intresserad
av att höra hur herr Palm i sitt
anförande placerade in detta förslag i
det proportionalistiska sammanhanget,
hur han visade upp att det harmonierade
med en uppfattning om proportionell
rättvisa och vad därmed sammanhänger.

Man har inom författningsutredningen
diskuterat och diskuterar väl fortfarande
hur det skall bli med valmetoden
i fortsättningen. Man har där övervägt
möjligheterna att behålla proportionalismen
och likaså alternativt att i
stället övergå till val i enmansvalkretsar.
Det verkligt intressanta i dagens debatt
angående detta ärende är regeringens
deklaration om den oreserverade anslutningen
till den proportionella tan -

ken, att man där således klart går in för
kravet på proportionell rättvisa. Det,
herr talman, är någonting som kastar
långa skuggor framåt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad och tvenne anmärkta tryckfel
rättats, så att de i den s. k. klämmen i
reservationen 1 förekommande orden »i
propositionen» utbytts mot »av utskottet»
och de i klämmen i reservation 2
förekommande orden »det i förevarande
proposition framlagda förslaget» utbytts
mot »framlagda förslag», yttrade
herr talmannen, att med anledning av
vad under överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas i fråga
om antagande såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling först särskilt
beträffande vartdera av två förslag angående
§ 28 regeringsformen, därefter
särskilt rörande §§ 17, 18, 27, 72 och 96
regeringsformen samt §§70 och 72 riksdagsordningen,
vidare särskilt angående
§ 31 regeringsformen samt slutligen särskilt
avseende § 51 riksdagsordningen.

Beträffande § 28 regeringsformen,
fortsatte herr talmannen, hade förslag
till antagande såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling i fråga
om ändrad lydelse av denna paragraf
framlagts dels av utskottet och dels i
den beträffande avdelning A av herr
Ollén m. fl. avgivna reservationen; något
yrkande om bifall till det i propositionen
framlagda förslaget beträffande
§ 28 regeringsformen hade icke framställts.

I fråga om utskottets förslag rörande
denna paragraf, anförde vidare herr
talmannen, hade yrkats dels att detsamma
skulle antagas såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling — i
reservationen av herr Ollén m. fl. hade
framställts yrkande om samma lydelse
som utskottet föreslagit — dels ock, enligt
den av herr Pettersson i Norregård
m. fl. beträffande avdelning A avgivna
reservationen, att kammaren skulle avslå
nämnda grundlagsändringsförslag.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till samt vidare

Onsdagen den 25 mai 1960

Nr 19

227

på avslag å utskottets förslag; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till förslaget,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
av konstitutionsutskottet i dess utlåtande
nr 22 avdelningen A framlagda förslaget
till ändrad lydelse av § 28 regeringsformen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda grundlagsändringsförslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 33.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit.
att de avstode från att rösta.

Beträffande § 28 regeringsformen, anförde
nu herr talmannen, hade ytterligare
yrkats dels att kammaren skulle
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det förslag till ändrad
lydelse av denna paragraf, som framlagts
i den angående avdelningen A av
herr Ollén m. fl. avgivna reservationen
— den föreslagna lydelsen av paragrafen
återfunnes i den till utskottets utlåtande
fogade bilagan A — dels ock,
enligt den vid avdelning A av herr
Pettersson i Norregård m. fl. fogade

Talmännens rösträtt
reservationen, att kammaren skulle avslå
berörda grundlagsändringsförslag.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å nämnda grundlagsändringsförslag;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till förslaget, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elmgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
förslag till ändrad lydelse av § 28 regeringsformen
som framlagts i den beträffande
avdelningen A i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22 av herr Ollén
m. fl. avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda grundlagsändringsförslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Såvitt anginge §§ 17, 18, 27, 72 och 96
regeringsformen samt §§ 70 och 72 riksdagsordningen,
yttrade herr talmannen,
hade yrkats att kammaren skulle såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det förslag till ändrad
lydelse av dessa lagrum som framlagts
i den beträffande avdelningen A av herr
Ollén m. fl. avgivna reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å förevarande grundlagsändringsförslag;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till förslaget, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Elmgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

228

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ang. uppskov med behandlingen av vissa

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 18,
27, 72 och 96 regeringsformen samt
§§ 70 och 72 riksdagsordningen som
framlagts i den beträffande avdelningen
A i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22 av herr Ollén m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda grundlagsändringsförslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Med avseende å § 31 regeringsformen,
fortsatte herr talmannen, hade endast
yrkats bifall till det av utskottet under
B framlagda grundlagsändringsförslaget
om upphävande av förevarande paragraf.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å
nämnda förslag; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vad slutligen anginge § 51 riksdagsordningen,
anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets under C
framlagda förslag till ändrad lydelse
av denna paragraf skulle antagas såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling,
dels ock att nämnda grundlagsändringsförslag
skulle avslås, i enlighet
med vad som yrkats i den beträffande
avdelningen C av herr Pettersson
i Norregård m. fl. avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å detta grundlagsändringsförslag;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propo -

ärenden

sitionen på bifall till förslaget, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
av konstitutionsutskottet i dess utlåtande
nr 22 framlagda förslaget till ändrad
lydelse av § 51 riksdagsordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda grundlagsändringsförslag.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 66.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23, över
motion väckt i anledning av Kungl.
Maj:ts propoition angående godkännande
av Sveriges anslutning till konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen, m.
m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. uppskov med behandlingen av
vissa ärenden

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 24, angående uppskov
med behandlingen av vissa ärenden.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

229

Ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden

I detta memorial hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte besluta att
till höstsessionen med innevarande
riksdag uppskjuta behandlingen av följande
motioner:

1. »1:609»;

2. 1:147;

3. 1:20 och 11:27; samt

4. I: 54 och II: 63.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det sägs att alla goda
ting är tre, men i dag förefaller det som
om alla onda ting är tre.

Det har tidigare påpekats två tryckfel
i konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
Jag måste nu fästa uppmärksamheten på
att del föreligger ett tredje tryckfel i
konstitutionsutskottets memorial nr 24.
Av texten framgår tydligt att den omtalade
motionen 1:609 av herr Damström
m. fl. är väckt 1959. I klämmen
bör alltså texten vara: »1:609 1959».

Efter härmed slutad överläggning beslöt
kammaren bifalla utskottets i förevarande
memorial gjorda hemställan
med rättande av det utav herr Elmgren
omnämnda tryckfelet.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens sammanträde
fredagen den 27 maj.

Herr talmannen meddelade, att han
— efter behandling av vissa ärenden av
expeditionell natur — avsåge att föreslå
kammaren, att detta sammanträde
skulle ajourneras för att — om andra
kammaren vid nu pågående omröstning
beträffande något av de ärenden, som
legat till grund för den ekonomiska debatten
och som kunde föranleda gemensam
omröstning, skulle komma att stanna
i annat beslut än första kammaren
—- tillfälle skulle beredas vederbörande
utskott att i dag i kamrarna bordlägga
förslag i anledning därav.

På framställning av herr talmannen
beslöts att särskilda utskottets utlåtande
nr 1 och 2 skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för kammarens nästa
sammanträde.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 308, till Konungen i anledning
av väckta motioner om utredning angående
avgiftsbelagda trafikanläggningar
m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 309, till Konungen
i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om statsbidrag till väg- och gatuhållning
i vissa städer och stadsliknande
samhällen, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 326,
till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet,
m. m., medelsanvisningen för
budgetåret 1960/61 till Statens skogsförbättringsanslag
och till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo ävensom
Kungl. Maj:ts förslag rörande skogsvårdsavgiften
för år 1960 jämte i ärendena
väckta motioner, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 146, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag om utredning i syfte att
vinna besparingar i den statliga förvaltningen; nr

147, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande Kungl.
Maj :ts proposition med förslag i fråga
om lokaliseringen av vissa statliga institutioner
in. m.;

230

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

nr 148, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 149, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1959/60; och
nr 150, angående statsregleringen för
budgetåret 1960/61;

bevillningsutskottets betänkande och
memorial:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 67, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 61 i anledning av
väckta motioner angående viss restitution
av energiskatt på bränsle;

nr 68, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 43 i anledning av väckta
motioner om undantagande från beskattning
av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m.; och

nr 69, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden;

bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av väckt motion angående utgivande
av en matrikel över riksdagens
ledamöter;

första lagutskottets utlåtande nr 38, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 10 kap. 11 § strafflagen, m. m.; samt

jordbruksutskottets memorial nr 35,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om bidrag till hushållningssällskapens
omkostnader.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 16.30, att ajournera
sina förhandlingar till kl. 19.30.

Förhandlingarna återupptogos kl.
19.30, sedan kamrarna i vissa frågor
stannat i skiljaktiga beslut.

Enär de väntade utskottsbetänkandena
ännu icke inkommit, beslöts, att
kammaren skulle ånyo ajournera sina
förhandlingar till kl. 21.00.

Då förhandlingarna kl. 21.00 återupptogos,
anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
memorial:

nr 70, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 60 angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1960/
61, m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 71, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 62 i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 21.01.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

601036